Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj.ts proposition Nr 29

18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:29, Kungl. Maj.ts proposition Nr 29

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 29.

1

Nr 29.

Kungl. Maj:ts proposition till rilcsdagen angående lindring i arrendevillkoren

för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt

ändamål anslagen jord; given Stockholms slott den 31

december 1925.

Kungl. Maj:t vill härmed under åberopande dels av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollen över ecklesiastikärenden för den 23 oktober och den 31

december 1925, dels ock av närslutna transsumt av kyrkomötets skrivelse den

6 november 1925, nr 47, föreslå riksdagen att för dess del antaga härvid

fogade förslag till lag angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer

av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord.

GUSTAF.

Olof Olsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 24 käft. (Nr 29—30.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kung!. Maj:ts proposition Nr 29.

Förslag

till

Lag angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av till

ecklesiastikt ändamål anslagen jord.

1 §•

Är till ecklesiastikt ändamål anslagen jordbruksfastighet upplåten på arrende

genom offentlig myndighets försorg, må arrendatorn på därom gjord

ansökning kunna, då enskild rätt ej därigenom förnärmas, erhålla lindring

i arrendevillkoren under förutsättning,

att arrendeavtalet slutits under något av åren 1917—1921;

att den 14 mars 1926 av arrendetiden återstå minst tre år;

att de kontraherade arrendevillkoren, med hänsyn till rådande förhållanden,

befinnas oskäligt tyngande och arrendatorn på grund härav kan befaras

bliva urståndsatt att fullgöra sina förbindelser enligt avtalet, samt

att arrendatorn gjort vad av honom skäligen kan påfordras för hållande

av den arrenderade fastigheten i god hävd.

2 §•

Lindring i arrendevillkoren må endast avse nedsättning i arrendeavgiften

samt i årsbeloppet för uppskattad nybyggnadskostnad, i den mån sådant

belopp skall av arrendatorn kontant erläggas.

3 §■

Nedsättning må beviljas med högst en tredjedel av de i 2 § omförmälda

avgifterna, och må dylik nedsättning ej medgivas för längre tid än fem år

i sänder och ej för tid, som förflutit före arrendeåret 1926—1927.

,4«-

Ansökning om lindring i arrendevillkoren skall ingivas till vederbörande

länsstyrelse före utgången av år 1926; dock att, sedan sådan lindring en

gång medgivits, ansökning om fortsatt åtnjutande av dylik förmån skall ingivas

inom tid, som av Konungen bestämmes.

Länsstyrelsen skall, där sådant för åstadkommande av nödig utredning

prövas erforderligt, föranstalta om ny arrendeuppskattning, så snart sådan

lämpligen kan ske. Kostnaden härför skall gäldas av arrendatorn.

5 §•

Ansökning, varom i 4 § förmäles, skall prövas och avgöras av kammarkollegiet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29. 3

Över kollegiets beslut må talan fullföljas hos Konungen genom besvär,

som skola ingivas till ecklesiastikdepartementet före klockan tolv å sextionde

dagen från det beslutet gavs.

6 §•

Vad i denna lag stadgas beträffande arrendator äger jämväl tillämpning

å arrendators stärbhusdelägare och löftesman, vilken själv övertagit arrendet,

ävensom å annan, som under något av åren 1917—1921 med vederbörligt

godkännande fått arrendet på sig överlåtet, men gäller däremot icke i fråga

om arrendators konkursborgenärer eller annan hans löftesman, än nyss sagts.

7 §•

De särskilda föreskrifter, som må erfordras för tillämpningen av denna

lag, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft å dag, som Konungen äger bestämma.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

Beredande

av lindring

i arrendevillkoren

för

vissa arrendator

av

till ecklesiastikt

ändamål

anslagen

jord.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23

oktober 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss,

Möller, Levinson.

Departementschefen, statsrådet Olsson anhåller härefter att få inför Kungl.

Maj:t anmäla ett ärende angående beredande av lindring i arrendevillkoren

för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord.

I skrivelse den 4 juni 1925 (nr 338) hemställde riksdagen i anledning av

åtskilliga inom riksdagen väckta motioner, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa

utredning, i vad mån arrendatorer av krono- och ecklesiastik jord,

vilkas kontrakt grundade sig å under högkonjunkturen verkställda uppskattningar,

övertagit sina arrenden på villkor, som kunde antagas hava försatt

dem i svårigheter att fullgöra ingångna förbindelser, samt för riksdagen

framlägga förslag till de åtgärder, vartill utredningen kunde giva anledning.

Rörande sin ställning till här ifrågavarande spörsmål yttrade sig riksdagen

i skrivelsen på följande sätt:

Riksdagen har under senare tider av principiella skäl ställt sig avvisande

gentemot framförda krav å förändring i gällande arrendeavtal rörande publik

jord. Det har visserligen synts uppenbart, att billighetshänsyn i vissa

fall talade för medgivande av lindring i under högkonjunkturen ingångna

arrendeavtal, men de principiella betänkligheterna hava hittills tillmätts avgörande

betydelse.

Ehuru riksdagen nu ansett sig böra biträda, att åtgärder från statens sida

i förevarande avseende vidtagas, vill riksdagen samtidigt uttala, att riksdagen

givetvis fortfarande anser berörda principer såsom regel böra vara vägledande

vid bedömandet av frågor av detta slag.

Då det för riksdagen gällt att nu taga ståndpunkt till förevarande frågor,

har riksdagen utgått därifrån, att ett avsevärt antal arrendatorer av publik

jord för närvarande torde vara bundna för lång tid framåt vid arrendeavgifter,

som med hänsyn till rådande konjunkturer måste anses vara oskäligt

höga. Detta torde medföra, att många av dessa arrendatorer i längden

icke kunna fullgöra sina enligt arrendeavtalen åtagna förpliktelser. Borgensmän

få tråda emellan, och arrendatorn kommer i dylika fall i en belägenhet,

där han synes vara i uppenbart behov av hjälp från statens sida.

Dylik hjälp synes böra lämnas genom lindring i arrendevillkoren. Härtill

kommer, att staten uppenbarligen har ett direkt intresse av de publika egendomarnas

tillbörliga skötsel, och tydligt är, att det obestånd, vari arrendatorerna

råka, i längden måste äventyra de av dem arrenderade egendomarnas

avkastningsförmåga.

Vad beträffar de särskilda av motionärerna ifrågasatta åtgärderna i förevarande

avseende, så har riksdagen icke i ärendets nuvarande skick funnit

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kung!.. Maj:ts proposition Nr 29.

det möjligt att taga bestämd ståndpunkt till desamma. Det vill dock synas

riksdagen, som om starka skäl talade emot förslaget att medgiva uppsägningsrätt.

Gjordes en sådan uppsägningsrätt allmän, bleve, enligt riksdagens mening,

konsekvenserna härav synnerligen vittutseende. Skulle åter frågan

om rätt till uppsägning göras beroende av prövning i varje särskilt fall,

skulle det bliva synnerligen svårt att finna de rationella grunderna för en

dylik prövning. Däremot synes den andra av motionärerna föreslagna utvägen,

nämligen att medgiva nedsättning av arrendeavgift efter förnyad,

av vederbörande arrendator bekostad uppskattning, vara mera framkomlig.

Riksdagen finner det emellertid oundgängligt, att, innan riksdagen träffar

ett slutligt avgörande i denna fråga, utredning och förslag i ämnet från

Kungl. Maj:ts sida föreligger. Endast härigenom torde kunna bliva på nöjaktigt

sätt klarlagt, vilka åtgärder som från statens sida i förevarande avseende

kunna och böra ifrågakomma.

I anledning av denna riksdagens hemställan anbefalldes kammarkollegiet

och domänstyrelsen att gemensamt efter vederbörandes hörande verkställa

den av riksdagen begärda utredningen. Sedan vederbörande föredragande

hos kammarkollegiet för underlättande av ärendets beredning upprättat eu

promemoria, vari — under framhållande att kollegiet vid remissens besvarande

torde hava att behandla allenast spörsmålet om de ecklesiastika arrendena

— angivits vissa huvudsynpunkter för denna frågas behandling, infordrade

kollegiet, under överlämnande av sagda promemoria med tillhörande bilagor,

yttranden i ämnet av samtliga länsstyrelser och domkapitel. Den 22 september

1925 avgåvo därefter kammarkollegiet och domänstyrelsen, kollegiet

beträffande den ecklesiastika jorden och domänstyrelsen så vitt angår kronans

jordbruksdomäner, utlåtande i saken.

I här förevarande sammanhang, då fråga är om framställning till kyrkomötet,

beröres endast den ecklesiastika jorden. Jag anser mig emellertid

böra meddela, att domänstyrelsen förklarat sig vara enig med kammarkollegiet

om de huvudsynpunkter, som, därest arrendelindring skulle visa sig

erforderlig även vid kronans jordbruksdomäner, borde vinna beaktande vid

blivande lagstiftning i ämnet.

Frågan om beredande av lindring i arrendevillkoren för sådana arrendatorer

av ecklesiastik jord, vilka på grund av den inträffade starka konjunkturväxlingen

råkat i ekonomiskt trångmål, har, såsom i förutberörda riksdagsskrivelse

antydes, redan tidigare varit föremål för behandling i riksdagen.

Rörande de synpunkter, som då gjort sig gällande och som föranlett

riksdagen att av principiella skäl intaga en avvisande hållning, tillåter jag

mig hänvisa till jordbruksutskottets utlåtande nr 28 vid 1923 års riksdag

jämte vid sagda utlåtande fogade avskrifter av yttranden i ämnet av kammarkollegiet

och domänstyrelsen. Av riksdagsskrivelsen framgår, att riksdagen

numera funnit sig kunna biträda åtgärder i syfte att under vissa

förutsättningar bereda möjlighet till arrendelindring. Avgörande för denna

Bör arrendelindring

över

huvud taget

medgivas?

s. 6 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen
-

Föreligger

något större

behov av

arrendelindring?
-

6 Kung!. Maj:ts proposition Nr 29.

förändrade ståndpunkt har synbarligen varit hänsynen till att det, sett på

lång sikt, måste anses ligga i statens eget intresse, att arrendatorer av publik

jord ej bringas på obestånd genom alltför höga arrenden.

För min del har jag med hänsyn såväl till de principiella skäl, som kunna

anföras mot beviljande av arrendelindring, som ock till de konsekvenser,

som kunna befaras av åtgärder i dylikt syfte, känt eu viss tvekan att tillstyrka

lagstiftningsåtgärder i bär ifrågavarande syfte. Jag anser emellertid,

att den ställning såsom förvaltare av publik egendom, som de ecklesiastika

boställsarrendatorerna intaga, gör det försvarligt att vid utkrävandet av arrendatorns

skyldigheter under vissa förhållanden följa andra regler än dem,

som komma i tillämpning vid vanliga affärstransaktioner.

Vad därefter angår spörsmålet, huruvida något verkligt behov av arrendelindring

kan anses i avsevärdare utsträckning föreligga, bar kammarkollegiet

anfört följande:

I riksdagens förebggande skrivelse synes hava förutsatts, att den begärda

utredningen skulle avse icke blott spörsmålet på vad sätt den tilltänkta lindringen

skulle i de särskilda fallen kunna åvägabringas utan jämväl en ytterligare

bekräftelse å själva sakförhållandet, att arrendatorer av publik jord i

någon avsevärdare utsträckning råkat i svårigheter på grund av arrendeförpliktelser

åtagna under högkonjunkturen.

Vad denna senare fråga beträffar må, vad angår de ecklesiastika arrendena,

erinras, att antalet arrenden av prästerliga löneboställen, slutna under

åren 1917 —1921, bestiger sig till ett antal av icke mindre än 2,495. Det

har givetvis icke kunnat ställas i fråga att under den korta tid, som nu

stått kollegiet till buds, igångsätta eu specifik undersökning rörande varje

sådant arrende.

En undersökning i dylik omfattning kan ej heller, så vitt kollegiet kan

finna, anses nödig. Ett i och för sig belysande material till denna frågas

bedömande föreligger nämligen, för de ecklesiastika arrendenas vidkommande,

redan i de talrika framställningar om eftergift i nu ifrågavarande hänseende,

som förelegat till Kungl. Maj:ts prövning under de nästförflutna fyra

åren, framställningar, vilka emellertid, som bekant, samtliga hittills redan

av principiella skäl blivit avvisade. Enligt företagen undersökning synas

dessa framställningar hittills hava avsett cirka 150 särskilda boställsfastigheter.

Väl är sant, att i en icke så ringa del av dessa fall sökandena endast

kunnat visa otillräckliga skäl för den begärda förmånen. Kollegiet kan emellertid

oförbehållsamt vitsorda, att i andra — och icke få — ådagalagts särdeles

ömmande förhållanden, vilka, därest frågan kunnat prövas efter billigheten,

bort motivera en eftergift, i större eller mindre utsträckning, av de

sökandena kontraktsenligt åliggande ekonomiska förpliktelserna.

Det är vidare, vid ett bedömande av den anförda siffran 150, att uppmärksamma

det kända förhållandet, att många ecklesiastika arrendatorer

hittills underlåtit att framföra någon begäran om eftergift, endast av det

skälet att ett tillmötesgående, med hänsyn till statsmakternas hittillsvarande

principiella ståndpunkt i denna fråga, synts dem utsiktslöst att ernå.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

Ortsmyndigheternas nu föreliggande yttranden synas giva ytterligare belägg

för riktigheten av den ovan av kollegium uttryckta uppfattningen.

Vad av kammarkollegiet anförts synes mig giva vid handen, att det behov

av arrendelindring, som förefinnes i fråga om de ecklesiastika boställena,

är tillräckligt starkt för att motivera lagstiftningsåtgärder i ämnet.

Jag övergår härefter till frågan om de förutsättningar, som böra uppställas

för beviljande av arrendelindring, om formen för arrendelindringen

och denna lindrings omfattning samt om proceduren vid ansökningarnas

behandling.

I dessa hänseenden har i förut omförmälda promemoria, som utarbetats av

föredraganden i kammarkollegiet, anförts bland annat följande:

Då det gällde att finna den linje, som med minsta olägenhet kunde tillgodose

riksdagsskrivelsens syfte, mötte först frågan, vilka årsserier av arrenden

skulle vara att hänföra till högkonjunkturperioden, samt huruvida för

de särskilda arrendenas hänförande, vad tillkomsten anginge, till ifrågavarande

period rätteligen borde avses tidpunkten för arrendekontraktets slutande

(alternativt arrendatorns inrop vid auktion, eller antagande av hembud

i fall av option) eller tidpunkten för verkställande av den till grund för

utarrenderingen lagda arrendeuppskattningen. Beträffande därefter frågan

om den större eller mindre omfattning, i vilken boställsarrendena inom den

efter ovan antydda linjer förutsättningsvis avgränsade kategorien skulle bliva

föremål för en lindring, och om lämpligaste sättet för densamma, framställde

sig till övervägande följande alternativa anordningar:

l:o) generell uppsägningsrätt för alla arrendatorer av ovanberörda kategori,

a) med rätt att optera för fortsatt arrende enligt ny arrendeuppskattning,

för vilken kostnaderna skulle helt eller delvis bestridas av arrendatorn,

b) utan sådan rätt, i vilket fall bostället skulle utarrenderas efter ny

auktion;

2:6) generell nedsättning i arrendeavgiften vid alla arrenden av nyssnämnda

kategori antingen till en vid ny arrendeuppskattning satt arrendeavgäld eller

med vissa procent av den enligt kontraktet gällande; eller

3:o) lindring i arrendevillkoren för en arrendator av berörda kategori endast

efter framställning och prövning i varje särskilt fall, varvid skulle kunna

medgivas:

a) rätt till uppsägning av kontraktet,

b) viss nedsättning i arrendeavgälden,

c) det ena eller det andra, med valrätt för arrendatorn.

Av skäl, som närmare utvecklats i kammarkollegii yttrande den 12

februari 1923 till 1923 års jordbruksutskott, torde väl framgå, att annan

väg än den här ovan under 3:o) angivna icke lämpligen borde beträdas.

Vid detta alternativ, vilket givetvis måste innebära en ganska långt gående

differentiering allt efter de vitt skiljaktiga förhållanden, som i de olika fallen

kunde föreligga och borde inverka, torde emellertid vissa allmänna riktlinjer

böra följas. Till en början torde väl böra fastställas, att någon retroaktiv

nedsättning i arrendeavgälden icke kunde ifrågakomma, vid det förhållandet,

att dessa arrendebelopp redan disponerats för sitt ändamål. Tanken på en

Departe
mentschefen
-

Förutsättningar

för

och närmare

bestämmelser

angående

arrendelindring.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Länsstyrelser

och domkapitel.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

dylik lindring (restitution) hade för övrigt veterligen icke från något håll

framförts. Med avseende härå och då den föreliggande allmänna frågan om

nedsättning i avgälden vid kristidsarrendena först kunde vinna sin lösning

efter hänvändelse till nästkommande års riksdag, torde härav följa, att eu

eventuell lindring kunde tillgodokomma vederbörande tidigast från och med

arrendeåret 1926—1927. De arrendatorer, vilkas kontrakt upphörde att gälla

den 14 mars 1926 eller utlöpt därförut, måste sålunda ställas utanför den

här ifrågasatta förmånen. Detta torde särskilt gälla den avsevärda grupp

7-årsarrenden, som slutits år 1919. — Ytterligare uppställde sig frågan, huruvida

en i det särskilda fallet beviljad nedsättning skäligen borde avse hela

den återstående arrendetiden eller begränsas att gälla tills vidare eller allenast

för ett år i sänder, samt huruvida, för det fall att, där arrendet övertagits

av den ursprunglige arrendatorns löftesmän eller konkursborgenärer, nedsättniugen

finge tillgodonjutas av dessa. — Vad anginge det belopp, med

vilket i de särskilda fallen nedsättning skulle kunna beviljas, torde man

böra tänka sig en bestämmelse om ett visst relativt maximum. Visserligen

torde för sådan nedsättning i regel böra uppställas kravet på förnyad arrendeuppskattning,

men därmed torde icke vara sagt att nedsättningen borde

tillgodonjutas till den summa, som framginge enligt denna uppskattning.

Särskilda omständigheter torde därvid vara att beakta, exempelvis i fråga

om byggnadsskyldigheten ocli tjänstbarheterna (jämför kollegii förenämnda

utlåtande till 1923 års jordbruksutskott). Möjligen skulle det kunna befinnas

lämpligt att stadga, att nedsättningen å ena sidan icke finge ske under den

nya uppskattningens belopp men å andra sidan icke heller överstiga exempelvis

33 % av det gällande arrendebeloppet, — För betryggande av att i

möjligaste mån enhetliga grunder vid prövningen av de särskilda fallen

vunne tillämpning, torde denna prövning böra förbehållas Kungl. Maj:t.

Rörande den ståndpunkt, som av länsstyrelserna och domlcapitlen intagits

till här ifrågavarande spörsmål, torde böra lämnas följande upplysningar.

Beträffande först frågan om den tidsperiod, som i förevarande avseende

vore att hänföra till högkonjunkturen, hava länsstyrelserna i Stockholm,

Halmstad, Göteborg, Mariestad, Falun och Umeå ävensom domkapitlet i

Göteborg uttalat sig för att till nämnda period borde räknas åren 1917—

1921, länsstyrelsen i Umeå dock med någon tvekan beträffande året 1921.

Härjämte har i berörda hänseende föreslagits: av länsstyrelserna i Växjö

och Västerås ävensom domkapitlen i Linköping och Lund åren 1917 —1920,

av länsstyrelserna i Karlskrona och Härnösand åren 1917—1922, av länsstyrelserna

i Malmö och Luleå ävensom domkapitlen i Skara, Karlstad och

Luleå åren 1918—1920, av länsstyrelsen i Linköping åren 1918—1921, av

länsstyrelsen i Vänersborg åren 1918—1923 samt av länsstyrelserna i Nyköping

och Jönköping endast åren 1918—1919. Länsstyrelsen i Halmstad

har därvid på anförda skäl förklarat sig hålla före, att början av högkonjunkturen

i förevarande avseende borde sättas vid lämplig tidpunkt under

år 1917, exempelvis den 1 september, och slutet vid viss tid av år 1921,

exempelvis augusti månads utgång.

Vad så angår den tidpunkt, med hänsyn till arrendets uppkomst, som

skulle vara bestämmande för frågan om arrendets hänförande till här åsyftade

period, hava såväl länsstyrelserna som domkapitlen i allmänhet varit

av den åsikten, att tiden för arrendeavtalets ingående, antingen medelst in
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. May.ts proposition Nr 29.

rop å auktion eller genom antagande av hembud i fall av option, därvid

borde vara avgörande. En härifrån avvikande mening har uttalats av länsstyrelsen

i Jönköping, som ansett att tiden för arrendeuppskattningens verkställande

därvid borde vara utslagsgivande.

Som eu allmän förutsättning för att lindring i arrendevillkoren skulle

medgivas har även uppställts fordran på att arrendatorn ännu under någon

avsevärd tid skulle vara bunden av sitt kontrakt. Sålunda skulle enligt

länsstyrelsens i Mariestad mening lindring ifrågakomma endast för de under

åren 1917—1921 ingångna avtal, som gällde för en arrendetid av minst

19 eller 20 år. Länsstyrelserna i Jönköping och Kalmar hava uttalat, att

nedsättning ej borde beviljas andra arrendatorer än sådana, som vid ansökningens

ingivande hade mer än 7, respektive 5 eller åtminstone 3 år kvar

av arrendetiden.

Vidkommande härefter frågan, i vilken omfattning boställsarrendena inom

en viss tidsperiod kunde tänkas böra bliva föremål för lindring i nu ifrågavarande

avseende, hava såväl länsstyrelser som domkapitel anslutit sig till

den i ovanberörda promemoria uttalade meningen, att dylik lindring skulle

medgivas endast efter framställning och prövning i varje särskilt fall (alt. 3).

Lindringen borde medgivas endast i form av nedsättning i arrendeavgiften,

dock ej retroaktivt, utan förslagsvis från och med arrendeåret 1926—1927

(enligt domkapitlet i Visby 1925—1926). Vid prövning av framställningar

om arrendelindring borde avseende fästas vid omständigheterna i varje särskilt

fall, såsom om arrendatorn kunnat få större eller mindre fördel av

kristidens högre priser, vid längden av den återstående arrendetiden samt

huruvida arrendatorn under kristiden verkställt dyrbara byggnadsarbeten

m. m. (länsstyrelserna i Halmstad och Örebro, domkapitlet i Strängnäs m. fl.).

Beträffande frågan, huru lång tid beviljad nedsättning borde avse, hava

meningarna varit delade, i det att somliga länsstyrelser och domkapitel föreslagit,

att nedsättningen finge avse hela den återstående arrendeperioden,

medan däremot andra ansett, att nedsättningen borde begränsas till ett eller

flera år av denna tid. Till stöd för åsikten, att lindringen borde medgivas

för hela den återstående arrendeperioden, har anförts, att därigenom skulle

undvikas upprepade framställningar med åtföljande vidlyftiga utredningar

ävensom förebyggas ett för arrendatorn synnerligen betänkligt osäkerhetstillstånd

(länsstyrelserna i Halmstad och Falun). För lindringens begränsande

till endast ett år i sänder talade den omständigheten, att konjunkturerna

kunde växla från det ena året till det andra (länsstyrelsen i Göteborg).

För det fall att arrende övertagits av den ursprunglige arrendatorns löftesmän

eller konkursborgenärer, syntes dessa böra komma i åtnjutande av

samma lindring, som skulle hava tillkommit den ursprunglige arrendatorn.

En härifrån avvikande mening har uttalats av länsstyrelsen i Umeå, som

ansett, att rätt till lindring icke bör tillkomma arrendators löftesmän eller

kon kursborgen ärer.

Såsom villkor för erhållande av nedsättning i arrendeavgifterna hava länsstyrelserna

och domkapitlen i allmänhet ansett böra uppställas kravet på

förnyad, av arrendatorn bekostad arrendeuppskattning. Länsstyrelsen i Nyköping

har dock ansett, att dylik uppskattning icke borde vara oundgängligen

nödvändig men att arrendatorn borde medgivas rätt att begära sådan

uppskattning, som då givetvis borde bekostas av arrendatorn. En med sistnämnda

mening överensstämmande uppfattning har uttalats av läusstyrel
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kammar

kollegiet.

Kungl. 21 eif. ts proposition Nr 29.

sen i Falun, som emellertid ansett kostnaden för uppskattningen böra betalas

av arrendatorn och kyrkofonden till hälften vardera. Länsstyrelsen i

Kristianstad har föreslagit, att kostnaden skulle gäldas av arrendatorn och

statsverket med hälften vardera, medan länsstyrelsen i Västerås ansett, att

arrendator^ bidrag till kostnaden borde bestämmas i viss proportion till

den beviljade nedsättningens storlek.

Rörande frågan om det belopp, med vilket nedsättning i de särskilda fallen

skulle kunna medgivas, hava länsstyrelserna och domkapitlen uttalat sig

för bestämmande av ett visst relativt maximum, ej understigande det nya

arrendevärdet, på sätt i förenämnda promemoria föreslagits, därvid emellertid

åsikterna om storleken av detta maximum varit något växlande. Sålunda

bär länsstyrelsen i Västerås ansett sagda maximum icke böra överstiga

vid boställe med tjänstbarheter 25 % och vid boställe utan tjänstbarheter

33 % av gällande arrendebelopp.

Beträffande slutligen ordningen för behandling av frågor om lindring,

varom nu nämnts, hava meningarna likaledes varit delade. Flertalet länsstyrelser

och domkapitel synas emellertid hava tänkt sig, att ansökning om

sådan förmån skulle ingivas till vederbörande länsstyrelse men prövas av

Kungl. Maj:t, därvid emellertid länsstyrelsen i Växjö även ifrågasatt, att

prövningen skulle uppdragas åt central förvaltningsmyndighet. Länsstyrelsen

i Härnösand har såsom beslutande myndighet föreslagit länsstyrelserna,

samt länsstyrelsen i Umeå vederbörande länsstyrelse och domkapitel eller,

därest dessa myndigheter icke kunde i ärendet enas, kammarkollegiet.

Kammarkollegiet har i sitt i ärendet avgivna yttrande anfört följande:

Till eu början synes böra fastslås, att endast vissa ecklesiastika arrenden

böra kunna bli föremål för lindring, som här är i fråga. I sådant avseende

uppställer sig främst — och nog så självklart — fordran på att utarrenderingen

skall hava verkställts genom offentlig myndighets försorg och vidare

att lindringen icke i något fall må förnärma enskild rätt. Av sistnämnda

grund bliva alltså uteslutna de för övrigt relativt fåtaliga arrenden, som

skola tillfalla tjänstinnehavare eller prästänkor eller dylikt. Att inga andra

arrenden än sådana, som avse jordbruksfastigheter, här komma i betraktande

torde jämväl vara uppenbart.

Till den s. k. högkonjunkturperioden torde i förevarande hänseende böra

räknas åren 1917—1921. Då enligt kollegii mening tiden för arrendeavtalets

slutande — ej tiden för arrendeuppskattningens verkställande — bör

vara avgörande för frågan om ett arrendekontrakts hänförande till nämnda

tidsperiod, skulle följaktligen även sådana under år 1917 ingångna arrenden,

beträffande vilka arrendeuppskattningen hållits under år 1916, kunna komma

i betraktande för erhållande av lindring. Såsom uttalats i ovanberörda

promemoria torde uppsägningsrätt för arrendatorn icke böra ifrågakomma

utan den åsyftade förmånen böra medgivas endast i form av nedsättning i

arrendeavgiften, efter ansökning i varje särskilt fall, och ej för tid före arrendeåret

1926—1927. Vidare synes vid prövning av dylik ansökning böra

tagas särskild hänsyn därtill, huruvida vederbörande arrendator i arrendekontraktet

ålagts att verkställa nybyggnad eller att till prästerlig tjänstinnehavare

utgöra s. k. tjänstbarheter. — Nedsättning torde i intet fall böra

medgivas till högre belopp än 33 % av den fastställda arrendeavgiften. -—

Ansökning om nedsättning torde böra ingivas till länsstyrelsen, som efter

vederbörandes börande skulle hava att överlämna handlingarna till den prö
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. 31aj:ts proposition Nr 29.

vande myndigheten. — Ehuru vissa skäl synas tala för att medgiven nedsättning

i varje fall finge gälla under hela den återstående arrendetiden,

torde dock med hänsyn till möjliga konjunkturväxlingar påkallas en viss

begränsning härutinnan, förslagsvis så, att medgivandet icke får avse längre

tid än 5 år. I varje fall synes nedsättningen böra hänföra sig endast till

arrendatorn själv och sålunda, för det fall att hans löftesmän eller konkursborgenärer

övertagit arrendet, icke böra för tiden därefter tillgodokomma

dessa. Beträffande dem föreligger nämligen icke det skäl, som måhända allra

främst synes kunna motivera det allmännas mellankomst, nämligen önskvärdheten

för det allmänna att vid arrendet kunna bibehålla en arrendator,

som skött egendomen väl. Härmed skall då också vara sagt, att vid

prövningen i det särskilda fallet avgörande hänsyn skall tagas till arrendatorns

mer eller mindre goda förhållande härutinnan.

Härtill vill kollegium foga det av flertalet länsstyrelser och domkapitel

uppställda villkoret om ny arrendeuppskattning till utrönande av vederbörande

fastighets arrendevärde vid tiden för ansökningen. Dylik uppskattning

torde lämpligen böra genom länsstyrelsens försorg verkställas av den

ecklesiastika boställsnämnd, varom förmäles i det av innevarande års riksdag

antagna förslag till lag om ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning

m. m. (§ 32). I sådana fall, där länsstyrelse funne gjord ansökning

sakna fog, torde dock enligt kollegii mening kunna överlämnas åt

länsstyrelsen att efter förberedande undersökning avgöra, huruvida ny arrendeuppskattning

bör äga rum. Kostnaden för dylik uppskattning torde

böra gäldas av arrendatorn men kunna tagas i betraktande vid bestämmande

av nedsättningens belopp. Arrendatorn synes höra förpliktas ställa

borgen till säkerhet för gäldandet av sagda kostnad, vilken borgensförbindelse

bör åtfölja ansökning om arrendenedsättning.

Blivande föreskrifter angående nedsättning i arrendeavgift torde böra sålunda

avfattas, att nedsättningen må kunna avse ej blott den egentliga

arrendeavgiften utan även årsbelopp, som arrendator kan hava ålagts utgiva

för uppskattad nybyggnadsskyldighet, det senare dock endast i den mån

dylikt årsbelopp skall av arrendatorn kontant utgöras.

I övrigt anser kollegium sig böra betona vikten därav att — såsom riksdagen

vid avlåtandet av sin ifrågavarande skrivelse även torde hava avsett —

vid prövning av framställningar om nedsättning i arrendeavgifter iakttages

den största varsamhet, så att nedsättning icke medgives i andra fall än sådana,

där å ena sidan de fastställda arrendevillkoren finnas vara efter nuvarande

förhållanden avgjort obilliga och, å andra sidan, vederbörande arrendator

till följd härav råkat på obestånd eller åtminstone försatts i avsevärda

svårigheter vid fullgörandet av sina kontraktsenliga förpliktelser.

Prövningen av ansökningar om arrendelindringar har kollegium — av

skäl som överhuvud kunna anföras för en decentralisering av mindre maktpåliggande

ärenden från regeringsmakten — tänkt sig kunna uppdragas åt

kollegium.

Med avseende å det närmare utformandet av allmänna föreskrifter i den

föreliggande frågan torde de konstitutiva bestämmelserna, med hänsyn till

pastoratens eller församlingarnas av frågan beroende rätt, böra erhålla karaktär

av lag. De härmare föreskrifterna om lagens tillämpning lära däremot

böra ankomma på Kungl. Maj:t.

Kollegium hemställer, det täcktes Kungl. Maj:t föreslå riksdagen och

kyrkomötet att antaga en lag av huvudsakligen följande innehåll:

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Klint]!.. Maj. ts proposition Nr 29.

1.

Är till ecklesiastikt ändamål anslagen jordbruksfastighet upplåten på arrende

genom offentlig myndighets försorg, och har arrendeavtalet slutits

under något av åren 1917—1921, må arrendator!! på därom gjord framställning

kunna, där enskild rätt ej därigenom förnärmas, erhålla lindring

i arrendevillkoren enligt nedan angivna grunder och särskilda föreskrifter,

som meddelas av Konungen.

2.

Lindring i arrendevillkoren må endast kunna avse nedsättning av den

kontanta arrendeavgiften, varmed skall förstås dels det egentliga arrendebeloppet,

dels ock årsbelopp för uppskattad nybyggnadskostnad i den mån

sådant belopp skall av arrendatorn kontant erläggas.

3.

Nedsättning av arrendeavgift må ej beviljas, där ej av arrendetiden den

14 mars 1926 återstå minst tre år.

Ej heller må nedsättning medgivas för längre tid än fem år i sänder,

eller för tid, som förflutit före arrendeåret 1926—1927,

4.

Ansökning om nedsättning av arrendeavgift skall ingivas till länsstyrelsen.

När dylik ansökning inkommit till länsstyrelsen, skall ny arrendeuppskattning,

där länsstyrelsen prövar sådan vara erforderlig, förrättas till utrönande

av huruvida den fastställda arrendeavgiften kan anses oskälig i förhållande

till arrende värdet vid tiden för den nya uppskattningen, samt huruvida

arrendatorn till följd härav kan antagas hava försatts i svårigheter vid fullgörandet

av sina kontraktsenliga förbindelser. Därest i kontraktet stadgats

skyldighet för arrendatorn att verkställa nybyggnad eller att utgöra s. k.

tjänstbarheter, skall särskilt utrönas, huruvida och i vad mån arrendatorn

på grund av ändrade konjunkturer redan må hava ernått viss lindring i

arrendevillkoren.

Kostnaden för ny arrendevärdering skall gäldas av arrendatorn.

5.

Nedsättning må beviljas med högst en tredjedel av den fastställda arrendeavgiften.

6.

Vill arrendator erhålla nedsättning av arrendeavgift, varom ovan nämnts,

äger han att därom göra framställning före utgången av december månad

år 1926.

7.

Framställningar om lindring i arrendevillkor skola prövas och avgöras av

kammarkollegium.

8.

Besvär över kammarkollegii beslut i mål, som ovan sägs, må anföras hos

Kungl. Maj:t före klockan tolv å sextionde dagen från det beslutet gavs.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

Underrättelse om att kammarkollegium meddelat beslut angående nedsättning

i arrendeavgift och om tiden då det skett skall genom kollegii försorg

införas i tidning inom orten samt med posten sändas till enskild part.

Då jag nu går att redogöra för min egen ståndpunkt i föreliggande fråga,

vill jag förutskicka den anmärkningen, att jag i allt väsentligt kan ansluta

mig till de synpunkter, som hävdats av kammarkollegiet.

Rörande förutsättningarna för beviljande av arrendelindring håller jag således

först och främst före, att det skall vara fråga om jordbruksarrende.

Att arrendelindring under här föreslagna former endast kan ifrågakomma,

då fastigheten upplåtits genom offentlig myndighet, torde ligga i öppen dag.

En annan självklar förutsättning är, att enskild rätt ej får kränkas genom

arrendelindringen.

Frågan om vilka år, som böra räknas till den s. k. högkonjunkturperioden,

har, såsom framgår av den lämnade redogörelsen för myndigheternas

yttranden, varit föremål för delade meningar. Möjligen hava förhållandena

icke varit fullt ensartade i skilda delar av landet. Om man, som kammarkollegiet

föreslagit, utgår från tidpunkten för avtalets ingående, torde dock

starka skäl tala för att till sagda period hänföra de av kollegiet ifrågasatta

åren 1917—1921.

Såsom riksdagen i sin skrivelse förutsatt, torde arrendelindring böra medgivas

endast då vederbörande arrendator är bunden av kontraktet en mera

avsevärd tid framåt. Den av kammarkollegiet föreslagna tidrymden: minst

3 år, räknat från den 14 mars 1926, synes vara ett minimum.

Vidare måste såsom eu ovillkorlig förutsättning för arrendelindringens beviljande

fordras, att arrendevillkoren med hänsyn till rådande konjunkturförhållanden

framstå såsom oskäligt tyngande. Det måste råda ett alldeles

påtagligt missförhållande mellan vad arrendatorn skall prestera — härvid

bör naturligen hänsyn tagas till samtliga prestationer av olika slag — och

vad han med nuvarande prisnivå kan påräkna såsom avkastning av fastigheten.

Utom nu berörda förutsättningar av objektiv karaktär måste även ett par

fordringar av mera subjektiv art vara fyllda, för att arrendelindring skall

vara motiverad. Arrendatorn måste befinna sig i så svårt ekonomiskt trångmål,

att han kan befaras bliva urståndsatt att fullgöra sina förbindelser enligt

avtalet, och detta trångmål måste vara förorsakat av de tyngande arrendevillkoren.

I sakens natur ligger, att fordringarna på bevisning om

kausalsammanhang i nämnda hänseende icke få ställas alltför högt. Vidare

lärer böra uppställas den fordran, att arrendatorn gjort vad av honom skäligen

kan begäras för hållande av den arrenderade fastigheten i god hävd.

Vidkommande spörsmålet om sättet för arrendatorns bispringande anser jag

i likhet med kammarkollegiet, att uppsägningsrätt icke bör medgivas arrendatorn.

Den enda framkomliga vägen torde vara att efter prövning av varje

enskilt fall medgiva nedsättning av den kontanta arrendeavgiften samt av

årsbelopp, som skall av arrendatorn kontant utgöras.

Departe
mentschefen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Rungl. Maj:ts proposition Nr 29.

Frågan om de gränser, som böra uppdragas för nedsättningens utmätande,

har varit föremål för delade meningar. Att stadga ett legalt maximum för

nedsättningen torde vara ofrånkomligt. Den av kammarkollegiet föreslagna

begränsningen, högst en tredjedel av den fastställda arrendeavgiften, synes

medgiva .en tillräckligt effektiv nedsättning. Att av hänsyn till något enstaka

extremt fall höja maximum till exempelvis 50 procent av arrendeavgälden

torde icke vara rådligt. Självklart är, att nedsättning icke bör beviljas

under det belopp, som vid en med utgångspunkt från rådande konjunkturer

verkställd arrendevärdering kan anses utgöra skäligt vederlag för

nyttjanderätten. Någon särskild bestämmelse härom torde emellertid knappast

behöva intagas i en blivande författning i ämnet.

Teoretiskt riktigast vore utan tvivel att bevilja nedsättning endast för

ett år i sänder. Konjunkturerna liksom arrendatorns förmögenhetsförhållanden

kunna ju undergå avsevärd förändring från år till år. Av praktiska

skäl torde emellertid vara nödigt att låta nedsättningsmedgivandet avse en

tidsperiod på flera år. Härför talar ock arrendatorns berättigade intresse av

att få säker kännedom om de honom under eu något längre tidsperiod åliggande

prestationerna. Den föreslagna maximitiden, 5 år, synes mig lämplig.

I likhet med samtliga hörda vederbörande anser jag, att arrendelindringen

icke bör kunna beviljas retroaktivt utan först från och med arrendeåret

1926—1927.

Ifrågavarande arrendelindring torde böra tillkomma, förutom den ursprunglige

arrendatorn, jämväl dennes stärbhusdelägare och sådan hans löftesman.

, vilken själv övertagit arrendet. Även annan, som med vederbörligt godkännande

fått arrendet på sig överlåtet, synes mig, därest överlåtelsen ägt rum

under något av åren 1917—1921, böra komma i åtnjutande av enahanda

förmån. Däremot lärer anledning icke föreligga att utsträcka densamma

till den, som vid senare tidpunkt övertagit arrendet, liksom ej heller till

arrendatorns konkursborgenärer eller till annan hans löftesman än nyss sagts.

Vidkommande själva proceduren vid beviljande av arrendelindring torde

följande synpunkter förtjäna beaktande.

För att i möjligaste mån garantera, att ansökningar om arrendelindring

avgöras efter enhetliga grunder över hela landet, lärer vara nödvändigt låta

samtliga dylika ärenden avgöras av en och samma centrala myndighet. Då

det icke synes erforderligt, att ansökningarna i första hand prövas av Kungl.

Maj:t, torde kammarkollegiet vara den myndighet, som närmast hör komma

i fråga. Den för ärendets prövning nödiga utredningen bör ankomma på

länsstyrelsen, till vilken myndighet ansökningen därför skall ingivas. Länsstyrelsen

bör vara befogad att, där sådant för åstadkommande av erforderlig

utredning prövas nödigt, föranstalta om ny arrendeuppskattning å fastigheten.

Denna förrättning bör bekostas av sökanden, enär därigenom viss

garanti vinnes för att icke arrendelindring begäres, då rimlig anledning därtill

icke föreligger. Därest arrendatorn genom eu dylik bestämmelse i något

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

fall tillskyndas oskälig tunga, torde det få ankomma på kammarkollegiet att

taga hänsyn härtill vid prövning av ansökningen om nedsättning. Sökanden

bör emellertid alltid vara skyldig vid ansökningen foga borgen till säkerhet

för ifrågavarande kostnads gäldande.

Då en ansökning om arrendenedsättning endast kan grunda sig på redan

existerande förhållanden, synes fullt befogat att stadga en preklusionsfrist

för ansöknings ingivande. Den 31 december 1926 synes vara en lämplig

tidpunkt i sådant hänseende. Önskar arrendator, som en gång erhållit lindring

i arrendevillkoren, komma i fortsatt åtnjutande av dylik förmån, bör

han göra ansökan därom inom tid, som bestämmes av Konungen.

Vad angår förfarandet vid anförande av besvär över kollegiets beslut synes

mig följande tillvägagångssätt — i huvudsak lika med det, som föreslagits

av kammarkollegiet — vara mest praktiskt. Avskrift av kollegiets

beslut i ärendet sändes genom kollegiets försorg i rekommenderat brev dels

till sökanden, dels ock till vederbörande pastorsämbete för tillkännagivande

av beslutet — fullständig uppläsning lärer icke vara påkallad — i församlingens

kyrka, respektive (då fråga är om prästlönejord) i pastoratets kyrkor.

Avskrift av beslutet tillställes jämväl länsstyrelsen. Besvär, ställda till Konungen,

få sedan ingivas till ecklesiastikdepartementet inom 60 dagar från

dagen för kollegiets beslut.

Vad angår sakinnehållet i kammarkollegiets utkast till lagbestämmelser i

ämnet, anser jag samma utkast kunna i allt väsentligt läggas till grund för

en blivande lagstiftning. I det inom ecklesiastikdepartementet med ledning

därav utarbetade definitiva förslaget hava utbrutits vissa föreskrifter, vilka

snarast torde höra hemma i en av Kungl. Maj:t utfärdad författning rörande

lagens tillämpning.

I en dylik författning torde sålunda exempelvis böra intagas föreskrifter

om att sökande skall vid ansökningen foga borgen för gäldande av kostnaden

för eventuell ny arrendevärdering, att vid denna särskilt skall utredas,

huruvida och i vad mån arrendator, som enligt arrendeavtalet är skyldig att

verkställa nybyggnad eller att utgöra s. k. tjänstbarheter, på grund av ändrade

konjunkturer redan må hava ernått viss lindring i arrendevillkoren,

att kammarkollegiets beslut i ärende angående arrendelindring skall, på sätt

här förut angivits, delgivas sökanden, pastoratet och länsstyrelsen m. m.

Föredraganden uppläser härefter förenämnda förslag till

lag angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer

av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord samt hemställer,

att Kungl. Maj:t ville inhämta kyrkomötets yttrande,

huruvida kyrkomötet för sin del godkänner lagförslaget i

fråga.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

förordnar, att skrivelse i ämnet av den lydelse bilaga vid

detta protokoll utvisar, skall avlåtas till kyrkomötet.

Ur protokollet:

H. B. Hammar.

Bilaga.

Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet angående lindring i arrendevillkoren

för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål

anslagen jord; given Stockholms slott den 23 oktober

1925.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed inhämta kyrkomötets

yttrande, huruvida kyrkomötet för sin del godkänner härvid fogade förslag

till lag angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av till

ecklesiastikt ändamål anslagen jord.

De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas kyrkomötet.

GUSTAF.

Olof Olsson.

Kyrkomötets underdåniga skrivelse i anledning av Kungl. Maj:ts

förslag till lag angående lindring i arrendevillkoren för

vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen

jord.

(Särskilda utskottets betänkande nr 5-)

Till KONUNGEN.

I skrivelse till kyrkomötet den 23 oktober 1925, nr 14, har Eders Kungl.

Maj:t, under åberopande av ett skrivelsen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för samma dag, förklarat sig vilja inhämta kyrkomötets

yttrande, huruvida kyrkomötet för sin del godkände ett vid skrivelsen fogat

förslag till lag angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av

till ecklesiastikt ändamål anslagen jord.

Nämnda lagförslag är av följande lydelse:

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 29.

17

Förslag

till

Lag angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt

ändamål anslagen jord.

Denna lag träder i kraft å dag, som Konungen äger bestämma.

Kyrkomötet finner sig böra instämma i det av riksdagen i dess skrivelse

den 4 juni 1925 (nr 338) gjorda uttalandet, att de principiella betänkligheter,

som tidigare föranlett riksdagen att ställa sig avvisande gentemot

framförda krav å förändring i gällande arrendeavtal rörande publik jord,

fortfarande såsom regel borde vara vägledande vid bedömandet av frågor av

detta slag.

Emellertid har det för kyrkomötet, liksom tidigare för riksdagen, synts

tydligt, att så många skäl — såväl billighetsskäl som skäl av rent ekonomisk

natur — tala för att här i vissa strängt begränsade undantagsfall möjlighet

öppnas för ett medgivande av nedsättning av arrendeavgift efter förnyad,

av vederbörande arrendator bekostad arrendeuppskattning.

Det föreliggande förslaget synes kyrkomötet väl ansluta sig till de sålunda

framhållna synpunkterna, och har kyrkomötet ej heller beträffande förslagets

detaljer funnit några erinringar att göra.

Kyrkomötet vill här endast erinra om ett uttalande av statsrådet och chefen

för ecklesiastikdepartementet vid hans anmälan av lagförslaget inför Eders

Kungl. Maj:t.

Utom nu berörda förutsättningar av objektiv karaktär måste även ett par

fordringar av mera subjektiv art vara fyllda, för att arrendelindring skall

vara motiverad. Arrendatorn måste befinna sig i så svårt ekonomiskt trångmål,

att han kan befaras bliva urståndsatt att fullgöra sina förbindelser enligt

avtalet, och detta trångmål måste vara förorsakat av de tyngande arrendevillkoren.

I sakens natur ligger, att fordringarna på bevisning om kausalsammanhang

i nämnda hänseende icke få ställas alltför högt.

Kyrkomötet ansluter sig till förestående principuttalande och är därvid förvissat,

att den myndighet, som skall få prövningen av dessa frågor om hand,

kommer att verkställa sagda prövning med tillbörligt iakttagande av både

det allmännas och den enskildes intressen.

I anslutning till det nu anförda får kyrkomötet i underdånighet anmäla

att kyrkomötet för sin del godkänt förevarande lagförslag.

Stockholm den 6 november 1925.

Underdånigst

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 24 höft. (Nr 29—30.)

o

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. May.ts proposition Nr 29.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 december

1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schltter, Larsson, Wigforss,

Möller, Levinson.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Olsson anmäler härefter

kyrkomötets underdåniga skrivelse den 6 november 1925, nr 47, i anledning

av Kungl. Maj:ts förslag till lag angående lindring i arrendevillkoren för

vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord samt hemställer,

att omförmälda, av kyrkomötet för dess del antagna lagförslag måtte

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Maj:t Konungen bifalla och förordnar, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga

vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet

Enar Sahlin.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1926:140 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål ansl s. 16 i texten
  2. 2LJoU 1926:1 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord och i s. 1 i texten