Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 4 § strafflagen

22 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 21 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:4, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 4 § strafflagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.

1

Nr 4.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 6 kap. 4 § strafflagen; given Stockholms slott

den 30 oktober 1925.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 4 $

strafflagen.

GUSTAF.

Torsten Nothin.

Bihang till riksdagens protokoll 1926.

1 samt.

It höft. (Nr i.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 kap. 4 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 6 kap. 4 § strafflagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

4 §.

Kommer någon, som jämlikt stadgande i lag äger rätt till underhåll av

den, som blivit dödad, att genom dennes frånfälle sakna erforderligt underhåll;

då skall honom, efter ty, med avseende å såväl den brottsliges tillgångar

som andra omständigheter, skäligt prövas, tilläggas skadestånd;

och må det skadestånd, efter omständigheterna, sättas att utgå på en gång

eller å särskilda tider.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1926.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13

februari 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Hansson, Lindeks, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, anför:

»I skrivelse den 4 mars 1913 hemställde riksdagen, det täcktes Kungl.

Maj:t låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring

av 6 kap. 4 § strafflagen, att den skadeståndsrätt, som i detta lagrum är

medgiven maka och barn efter dödad person, måtte tillkomma jämväl

den dödades föräldrar.

I sin skrivelse anförde riksdagen bland annat:

I allmänhet är i vår lagstiftning skadeståndsskyldigheten på grund av

brott principiellt inskränkt till av brottet omedelbart härflytande skada.

Sådan skada är den brottslige pliktig ersätta, vare sig brottet skett med

uppsåt eller av vållande. I ovannämnda lagrum är emellertid skadeståndsplikten

utsträckt även till medelbar skada, som genom brott tillskyndats

tredje man, nämligen i det fall maka eller barn efter den, som blivit dödad,

komma att genom hans frånfälle sakna nödigt underhåll.

Redan i lagkommitténs förslag till straffbalk av år 1832 hade upptagits

en bestämmelse av ungefär liknande innehåll som det nämnda stadgandet

i gällande strafflag. I motiverna härtill anförde kommittén, att, då dödad

persons make och barn kunde genom hans frånfälle komma i saknad av

nödigt underhåll, både rättvisa och billighet krävde, att, när döden blivit

genom uppsåtlig gärning eller grovt vållande orsakad, såsom skadestånd

tillädes nämnde målsägande vad för dem skäligen tarvades, intill dess de

sig eljest kunde försörja. Enahanda stadgande upptogs sedermera även i

lagberedningens år 1844 avgivna förslag till straffbalk.

Den genom 6 kap. 4 § strafflagen såsom undantag från den allmänna

regeln medgivna rätten till skadestånd är dock väsentligen begränsad, dels

därigenom att dess inträde är bundet vid förutsättningen, att den dödades

make och barn genom hans frånfälle komma att sakna nödigt underhåll,

och dels så tillvida att skadeståndets belopp, som i allmänhet bestämmes

endast med hänsyn till skadans beskaffenhet, i dessa fall skall beräknas

med hänsyn såväl till den brottsliges tillgångar som »andra omständigheter».

Riksdagen i

skrivelse 1913.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.

Justitieom
budsmannen.

De skäl, som föranlett lagstiftningen att tillerkänna maka och barn efter

dödad person rätt att av brottslingen utbekomma skadeersättning, måste

emellertid anses i lika hög grad gälla i fråga om andra personer, som för

sin utkomst varit helt och hållet beroende av den dödade. Den rättvisa

och billighet, som av lagkommittén åberopades såsom grund för skadeståndsrätt

för dödad persons maka och barn, synes med samma fog påkalla

dylik rätt för dennes övriga närmaste, vilka ägt att av honom komma i

åtnjutande av försörjning.

Även om man, vid en utvidgning av ifrågavarande från de allmänna

skadeståndsreglerna givna undantagsbestämmelser, bör framgå med försiktighet,

torde i allt fall en utsträckning av rätten till skadestånd till att

omfatta även föräldrar utan olägenhet kunna vidtagas.

I detta ärende, vilket fortfarande är på Kungl. Maj:ts prövning beroende,

har sedermera framställning gjorts jämväl av riksdagens justitieombudsman

genom skrivelse den 25 februari 1924.

I sin skrivelse har justitieombudsmannen, efter att hava erinrat om

nämnda riksdagsskrivelse samt den däri lämnade redogörelsen för den

svenska rättens principiella ställning till frågan om skadeståndsskyldighet

på grund av brott, till en början anfört följande:

I fall av uppsåtlig! förorsakande av eller vållande till annans död skall

enligt allmänna grunder gärningsmannen väl kunna bliva pliktig att ersätta

sådan skada, som den döde före frånfället till följd av gärningen lidit i

sin förmögenhet, men däremot icke kännas skyldig att lämna gottgörelse

för medelbar skada, som tredje man kan lida genom dödsfallet. Ersättning

kan sålunda tänkas komma att utgå till den dödes stärbhusdelägare exempelvis

för kostnad för läkarvård under den sjukdom, som gärningsmannen

orsakat och som lett till den skadades frånfälle, och för förlust av arbetsförtjänst

under sådan sjukdom — domstolspraxis är dock härutinnan icke

stadgad — men, såsom fyrfaldiga gånger fastslagits, ej för begravningskostnad.

Ej heller utdömes exempelvis ersättning till änkekassa eller livförsäkringsbolag,

som gå miste om premier och som tidigare än eljest

nödgas börja utbetala pension eller utgiva livförsäkringsbelopp, till kompanjon,

som mister sin medarbetare, till kreditorer, som gå miste om möjligheten

att utfå betalning för sina fordringar o. s. v.

Emellertid har i 6 kap. 4 § strafflagen skadeståndsplikten för den, som

orsakat annans död, för visst fall utsträckts även till medelbar skada, som

tillskyndats tredje man. Nämnda lagrum lyder enligt lagen den 14 juni

1917, varigenom i samband med genomförandet av lagstiftningen om adoption

adoptivbarn i detta avseende likställdes med barn: Komma make, barn

eller adoptivbarn efter den, som dödad blivit, att genom hans frånfälle

sakna nödigt underhåll; då skall dem, efter ty, med avseende å såväl den

brottsliges tillgångar som andra omständigheter, skäligt prövas, tilläggas

såsom skadestånd vad för dem tarvas till dess de sig eljest försörja kunna;

och må det skadestånd, efter omständigheterna, sättas att utgå på en gång

eller å särskilda tider.

Detta stadgande, utom beträffande adoptivbarn, infördes i vår rätt genom

kungl. förordningen den 29 januari 1861 angående mord, dråp och annan

misshandel samt inflöt sedermera i 1864 års strafflag. Enligt därförut gällande

lag ägde i mål, som anginge dråp, skadestånd ej rum, när dråparen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.

5

straffades till livet. I övriga fall erhöll ej heller målsägare, som ej i visst

fall förliktes med dråparen, någon egentlig ersättning utan endast andel i

böter, vartill den brottslige fälldes. Ett stadgande av likartat innehåll som

i 6 kap. 4 § strafflagen återfinnes i lagkommitténs förslag till straffbalk. I

motiven anförde kommittén att, då dödad persons make eller barn kunde

genom hans frånfälle komma i saknad av nödigt underhåll, både rättvisa

och billighet krävde att, när döden blivit genom uppsåtlig gärning eller

grovt vållande orsakad, såsom skadestånd tillädes nämnda målsägare vad

för dem skäligen tarvades, intill dess de sig eljest kunde försörja. Enahanda

stadgande upptogs i lagberedningens förslag till straffbalk. Enligt

såväl lagkommitténs som lagberedningens förslag skulle förutsättning för

skadeståndsskyldighet gentemot de nämnda efterlevande vara, att dessa

genom den dödades frånfälle komme att sakna nödigt underhåll, vilket även

blev gällande rätt.

Att billighetshänsyn fått vara bestämmande vid utformningen av ifrågavarande

rättsregel torde framgå av den däri förekommande föreskriften,

att skadeståndets belopp skall beräknas med hänsyn till såväl den brottsliges

tillgångar som andra omständigheter. Denna föreskrift, som icke

fanns i vare sig lagkommitténs eller lagberedningens förslag, men som infördes

i 1861 års förordning, blev vid 1862—1863 års riksdag föremål för

kritik. Det ansågs, att det väl kunde vara billigt, att den rike dömdes till

större ersättning än den mindre bemedlade, men att den brottsliges förmögenlietsvillkor

icke utgjorde en så viktig och huvudsaklig omständighet,

att den ensam framför alla andra borde i lagen nämnas. Föreskriften antogs

dock oförändrad av tre av stånden.

Sedan justitieombudsmannen redogjort för vad riksdagen i sin skrivelse

uttalat rörande rättvisan och billigheten av skadeståndsrättens utsträckande

i förevarande fall att avse åtminstone den dödades föräldrar, fortsätter

justitieombudsmannen i sin skrivelse:

Erinras må även om en vid januaririksdagen år 1914 inom första kammaren

väckt motion om sådan ändring av 6 kap. 4 § strafflagen, att den rätt

till skadestånd, som enligt detta lagrum tillkommer make och barn efter

den, som blivit dödad, skulle utsträckas till dennes alla skyldemän i rätt

upp- och nedstigande led. Lagutskottet, som hemställde, att motionen icke

måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, motiverade denna hemställan

med hänvisning till den föregående året avlåtna riksdagsskrivelsen i ämnet.

Utskottet ansåg en ändring av ifrågavarande lagrum för närvarande icke

böra företagas i vidare mån än riksdagen redan hos Kungl. Maj:t begärt.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Den alltför snäva avfattningen av ifrågavarande lagrum har beaktats

även i litteraturen. I sitt år 1907 utkomna arbete »Om skadestånd» framhöll

professor Winroth, att strafflagens sjätte kapitel i flera avseenden bröte

mot billigheten just i sådana sina bestämmelser, som haft densamma till

mål. Så lände exempelvis dess 4 § i alltför stort omfång till befrielse från

skadeståndsansvar.

För det allmänna rättsmedvetandet måste det ock, enligt min tanke, vara

i hög grad otillfredsställande att den, som för sin gärning ådragit sig

straff — gärningen må nu hava inneburit uppsåtligt dödande eller av

oaktsamhet vållande till annans död — icke skall kunna förpliktas utgiva

ersättning till den dödades föräldrar, vilka till följd av gärningen

berövats sitt stöd. Det synes oförklarligt hårt, att till den personliga för
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.

lust, som drabbat ålderstigna eller sjukliga föräldrar, skall läggas bördan

av ekonomiska bekymmer, uppkomna till följd av att deras försörjare

ryckts bort. Orättvist måste det förefalla att den, som förorsakat kroppsskada,

varav icke följt livets förlust, förpliktas utgiva full ersättning för

uppkommen skada, men att den, som blivit orsak till annans död, skall

även i dylika ömmande fall kunna undgå att lämna ekonomisk upprättelse.

Denna brist i vår lagstiftning belyses av liera fall i domstolspraxis.

Allenast ett par exempel må här anföras. En torpares 20-årige son hade

blivit ihjälskjuten under sådana omständigheter, att gärningsmannen ansågs

skyldig till 6 års straffarbete. Likväl kunde fadern icke av den brottslige

tillerkännas någon ersättning åt sig och sin hustru för underhåll och

vård, som de genom sonens död mistat. Under ett slagsmål hade ende

sonen till en ogift moder blivit dödad. Dråpet medförde för gärningsmannen

straffarbete i 3 år, men modern, vilkens enda .stöd den döde varit och

som i flera år av honom erhållit underhåll, fick sitt anspråk på skadestånd

avvisat.

Sin icke minsta betydelse skulle en lagändring i föreslagen riktning få

med avseende på den särskilda skadeståndsplikt, som vid sidan om de allmänna

skadeståndsreglerna linnes stadgad i en del speciella lagar, nämligen

1886 års lag angående ansvarighet för skada i följd av järnvägsdrift,

1902 års lag innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,

1916 års lag angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik och

1922 års lag angående ansvarighet för skada i följd av luftfart. I dessa

lagar bestämmes omfattningen av skadeståndsplikten genom hänvisning

till bland annat ifrågavarande stadgande. Ehuru i 8 § av sjölagen hänvisning

till strafflagen ej göres, torde omfattningen av däri för redare

stadgade skadeståndsskyldighet vara att bedöma efter samma grunder.

Senare tids svenska lagstiftning står icke främmande för den tanke, som

ligger till grund för den av riksdagen föreslagna lagändringen. Redan i

kungl. förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, stadgas att, om skada, i anledning

av vilken eljest enligt förordningen ersättning utgår, medfört döden

samt den avlidne icke efterlämnat änka eller barn men fader, moder

eller minderåriga syskon, som varit av hans arbete för sitt uppehälle huvudsakligen

beroende, skall till fader eller moder eller, om bägge leva, till

dem gemensamt utgivas en årlig livränta till angivet belopp och till varje

minderårigt syskon utgå viss årlig livränta. I lagen den 17 juni 1916

om försäkring för olycksfall i arbete föreskrives att, om olycksfallet medfört

arbetarens död, i ersättning skall utgivas livräntor till efterlevande,

nämligen till änka eller änkling, till minderårigt barn eller adoptivbarn

samt till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder

eller, om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt,

därest de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete huvudsakligen

beroende och annan till livränta berättigad ej tinnes, en livränta å

ett årligt belopp, motsvarande högst en fjärdedel av arbetsförtjänsten. Från

år 1923 är att anteckna eu den 1 juni utfärdad kungl. förordning, enligt

vilken under eljest enahanda förutsättningar som i 1916 års lag en årlig

livränta tillförsäkras föräldrar till svensk medborgare, som avlidit till följd

av olycksfall, förorsakat av krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig

och inträffat i arbete för statens räkning eller under andra, närmare

angivna omständigheter.

Bestämmelserna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag om viss rätt för den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 4.

avlidnes föräldrar till livränta tillkom på initiativ av vederbörande riksdagsutskott,

som ansåg, att i lagen borde intagas ett stadgande av i huvudsak

samma innehåll som det ovan refererade i 1909 års ersättningslag.

Det syntes nämligen utskottet hårt, om ej den avlidnes föräldrar, då de

varit väsentligen beroende av hans arbetsförtjänst, skulle komma i åtnjutande

av någon ersättning, åtminstone i de fall, då annan därtill mera

berättigad icke levde.

Genom detta erkännande av rätt till livränta åt föräldrar till en genom

olycksfall i arbetet omkommen arbetare har betydelsen av den föreslagna

ändringen av 6 kap. 4 § strafflagen i visst avseende minskats. Oberoende

av om arbetsgivaren genom underlåtenhet att vidtaga föreskrivna skyddsanordningar

eller eljest varit vållande till den omkomnes död, utgår ersättning

enligt 1916 års lag. Men utan verkan skulle lagändringen icke

härutinnan bliva. Ty dels är föräldrars rätt till ersättning enligt 1916 års

lag beroende av att annan till livränta berättigad ej finnes, och dels äro

de, även om de äga rätt till ersättning enligt nämnda lag, ej därav hindrade

att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen, som

i följd av olycksfallet må tillkomma dem enligt allmän lag.

I den utländska lagstiftningen har i allmänhet åt de efterlevande i förevarande

hänseende givits en förmånligare ställning än i gällande svensk

rätt. Enligt den tyska civillagen är i det fall, att den dödade jämlikt lag

varit underhållsskyldig eller kunnat bliva underhållsskyldig mot någon,

den enligt allmänna grunder skadeståndspliktige skyldig att utgöra återkommande

ränteprestationer, motsvarande vad den dödade under sin antagliga

livstid skulle varit skyldig utgiva i underhåll. Tysk rätt torde sålunda

bygga på den dödades lagliga underhållsskyldighet, men denna synes

ej behöva hava varit aktuell före dödsfallet. Såsom exempel anföres i

Oertmanns kommentar till Burgerliches Gesetzbuch bland annat, att den

dödade varit en lärling, som ännu ej blivit i stånd att själv förvärva sitt

uppehälle, men som sannolikt snart skolat ernå förmåga att lämna sina

gamla föräldrar underhåll.

Enligt den schweiziska civillagen skall den, som genom dödandet förlorar

sin försörjare, erhålla skadestånd. Skadeståndsskyldighet torde inträda

oberoende av om den dödade varit rättsligen pliktig att utgiva underhåll

eller ej, blott han vid tiden för dödsfallet faktiskt försörjde någon och

denna försörjning kan antagas skola hava fortsatt, och det har ansetts, att

skadeståndsskyldighet förelegat jämväl då den dödade ännu icke försörjde

sin familj, men det med hänsyn till föreliggande omständigheter kunde

antagas, att han skulle hava blivit dess försörjare och stöd. Icke heller

torde i praxis för skadestånds utdömande fordras, att den dödade svarat

för annans fullständiga försörjning. Skadeståndets beskaffenhet och omfång

bestämmer domaren efter vällandets storlek och övriga omständigheter.

Ett med den schweiziska civillagens bestämmelse likartat stadgande återfinnes

i promulgationslagen till den norska strafflagen av år 1902: »Er ved

den forvoldte död nogen borovet sin forsorger, bliver der for det tab, som

han derved antages åt fide, hos den erstatningspligtige åt tilkjende ham

saadan erstatning, som retten under hensyn till den udviste skyld og omstaendighederne

forovrigt finder billig.» Även lull'' inträder sålunda skadeståndsskyldighet,

om den dödade faktiskt försörjde någon — d. v. s. icke

oregelbundet gav ett väsentligt bidrag till någons underhåll — utan hänsyn

till om underhållsplikt ålåg den dödade eller icke. Om underhållsplikt

ålegat den dödade, har ersättning ansetts böra utgå, även om den dödade

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.

icke vid tiden för den rättsstridiga handlingen faktiskt försörjde vederbörande.

Det ifrågavarande ämnet har länge varit föremål för min uppmärksamhet.

En direkt anledning att upptaga detsamma till behandling har jag

fått genom att i en till mig ingiven skrift advokaten G. Branting hemställt,

att jag måtte framlägga förslag om eu lagändring. Advokaten Branting

har framhållit, att han under ett flertal år haft tillfälle iakttaga, huru

med nu gällande lag i ämnet den reglering av hithörande förhållanden,

som för rättsmedvetandet syntes naturlig, icke vore möjlig att ernå. Det

ifrågavarande lagstadgandet komme givetvis icke så ofta i tillämpning, då

någon blivit med avsikt dödad, men ägde däremot omfattande social betydelse

efter sådana olycksfall i arbete, där vållande kunde läggas arbetsgivaren

till last, i det att erforderliga skyddsanordningar saknats. De som i

sin dagliga gärning bragtes i kontakt med hithörande förhållanden, exempelvis

advokater och tjänstemän i fattigvården, borde kunna bestyrka, huru

föga sällsynt det vore, att ett gammalt arbetsfolk eller den efterlevande av

tvenne dylika makar, som under ett långt och hårt liv strävat för sammanhållning

av familjen och för sitt barns uppfostran, genom en olyckshändelse

såge sig plötsligt berövade sitt huvudsakliga hopp och stöd på gamla dagar.

Det barn, vilket liksom sin far måst taga anställning vid fabriken eller

gruvan, hade där ljutit döden, kanske på grund av uppenbart åsidosättande

från arbetsledningens sida av lagstadgade säkerhetsföreskrifter. Det vore

uppenbart, att föräldrar kunde vara lika ekonomiskt beroende av sina barn

som dessa av föräldrarna. Och det måste förefalla så mycket onaturligare,

att föräldrar icke kunde erhålla skadestånd, när barnen dödats, som föräldrarna

ofta underkastat sig försakalser för barnens skull för att kunna

tillförsäkra dem en frisk kropp och bästa möjliga utbildning.

Beaktas måste även, såsom det synes mig och jämväl framhållits i motiven

till den utländska lagstiftningen, den betydelse, som en utvidgning av

skadeståndsplikten kunde få i allmänt preventivt hänseende. Det bör icke

förbises, att en skärpt skadeståndsskyldighet måste mana till större försiktighet

i fall, då fara för annans liv kan föreligga.

Då det numera skulle gälla att föreslå en ändrad lydelse av 6 kap. 4 §

strafflagen, uppkommer den frågan, huruvida man bör stanna vid den av

riksdagen år 1913 föreslagna ändringen eller om det icke skulle anses lämpligt

att ytterligare utsträcka skadeståndsrätten. Att därvid gå så långt som

skett i schweizisk eller norsk eller ens i tysk rätt torde med hänsyn till vad

riksdagen i sin skrivelse yttrade icke böra ifrågakomma.

I riksdagsskrivelsen åberopades, att den i svensk rätt anförvanter åliggande

försörjningsplikten i § 3 av den då gällande kungl. förordningen

den 9 juni 1871 angående fattigvården bestämts sålunda, att en var, som

vore arbetsför, skulle försörja sig själv och sina minderåriga barn, så ock

arbetsför man sin hustru, och ålåge i övrigt föräldrar och barn att i mån

av behov, å ena, och förmåga, å andra sidan, försörja varandra. Riksdagen

framhöll att, därest skadeståndsrätten enligt 6 kap. 4 § strafflagen utvidgades

att omfatta även föräldrar, denna rätt komme att omfatta alla de fall,

där försörjningsplikt inom familjen enligt lag förelåge.

Det torde emellertid böra ifrågasättas, huruvida denna ståndpunkt fortfarande

bör bibehållas.

Nyssnämnda stadgande i fattigvårdsförordningen, vilket väl endast hade

till ändamål att bestämma försörjningsplikten inom familjen i förhållande

till samhället, torde hava vilat på förutsättningen av en motsvarande privat
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 4.

rättslig underhållsskyldighet. Denna privaträttsliga underhållsskyldighet,

som likväl icke i alla avseenden fanns utstakad i då gällande civilrättsliga

lagbestämmelser, var sålunda att betrakta som det för försörjningsplikten

grundläggande. Det synes därför ligga nära till hands att undersöka, huruvida

icke såsom norm för en utvidgad rätt till skadestånd i fall, som avses

i 6 kap. 4 § strafflagen, borde läggas den privaträttsliga underhållsskyldigheten

inom familjen. Att hänsyn i förevarande sammanhang skulle tagas

till en underhållsskyldighet, som icke faller inom familjerättens område,

synes icke böra sättas i fråga.

Under den tid, som förflutit, sedan riksdagen avlät sin ovan omtalade

skrivelse, hava — delvis med ändring av förut gällande rätt — uttömmande

lagbestämmelser givits rörande den familjerättsliga underhållsskyldigheten.

Sålunda stadgas i nya giftermålsbalken 5 kap. 2 och 7 §§, att man och

hustru äro pliktiga att, var efter sin förmåga, bidraga till att bereda familjen

det underhåll, som med avseende å makarnas villkor må anses tillbörligt.

Därtill skall räknas bland annat vad som erfordras för den gemensamma

hushållningen samt för tillgodoseende av vardera makens särskilda

behov. Leva makar på grund av söndring åtskilda, skall ändock make

enligt nyss angivna grunder bidraga till andra makens underhåll, men om

ena maken huvudsakligen bär skulden till sammanlevnadens hävande, må

andra maken ej förpliktas utgiva bidrag till hans underhåll, med mindre

synnerliga skäl därtill äro. Efter återgång av äktenskap äro makarna

enligt 10 kap. 7 § nya giftermålsbalken ej pliktiga att försörja varandra.

Jämlikt 11 kap. 25 § har make efter vunnen hemskillnad fortfarande skyldighet

att bidraga till den andres tillbörliga underhåll, dock med motsvarande

inskränkning som gäller för det fall, att makar utan hemskillnad på

grund av söndring leva åtskilda. Vidare stadgas i sistnämnda kapitels .26

§ att, om makar bliva skilda i äktenskapet och den ene finnes efter skillnaden

bliva i behov av bidrag til! sitt tillbörliga underhåll, rätten äger

ålägga andra maken utgöra sådant bidrag, efter vad med avseende a hans

förmåga samt övriga omständigheter prövas skäligt. Underhållsbidrag må

likväl ej tillerkännas make, som huvudsakligen bill- skulden till skillnaden.

Periodiskt bidrag upphör, om den berättigade träder i nytt gifte.

1 fråga om föräldrars och barns underhållsskyldighet mot varandra gäller

enligt lagen den 11 juli 1920 om barn i äktenskap, 13 och It! §§. att föräldrarna

äro skyldiga vidkännas kostnaden för barnets uppehälle och utbildning,

om ej barnet har egna tillgångar. Denna underhållsskyldighet upphör

ej, innan barnet erhållit den utbildning, som med hänsyn till föräldrarnas

villkor och barnets anlag må finnas tillbörlig, och ej i något fall.

förrän barnet fyllt 16 år. Är barnet, sedan dess rätt till underhåll enligt

vad sålunda sagts upphört, i följd av sjukdom eller annan dylik orsak ur

stånd att själv försörja sig, äro föräldrarna i mån av förmåga skyldiga att

giva barnet skäligt underhåll. Enahanda underhållsskyldighet åligger barnet

emot fader eller moder, som av sjukdom eler annan dylik orsak är ur stånd

att själv försörja sig. Beträffande styvbarn stadgas i lagen den 11 juni

1920 om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn att, om make

har under sin vårdnad barn i tidigare gifte eller barn utom äktenskap, är

den andre maken, så länge äktenskapet bestar, jämte honom skyldig att

efter sin förmåga bidraga till barnets underhåll. Detta stadgande medför

ej ändring i den underhållsskyldighet, som må åligga den andre av barnets

föräldrar. Med avseende å adoptant och adoptivbarn föreskrives i lagen den

14 juni 1917 om adoption, 13 §, att adoptant och adoptivbarn hava samma

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.

plikt att underhålla varandra som föräldrar och barn i äktenskap. Är adoptanten

gift, har hans make den underhållsskyldighet mot adoptivbarnet, som

åligger make mot andra makens barn. Barnets föräldrar äro e.j skyldiga

att bidraga till dess underhåll, där ej adoptanten, samt, om denne är gift,

hans make bliva ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet. Slutligen

stadgas i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap, 3 och 6 §§, att

barnet njute av föräldrarna uppehälle och uppfostran, efter ty med avseende

å båda föräldrarnas villkor må anses skäligt. Denna rätt till underhåll

upphör ej, förrän barnet fyllt 16 år, ej heller senare än det fyllt 18 år,

där ej barnets anlag och omständigheterna i övrigt föranleda, att barnet bör

erhålla fortsatt utbildning. Sedan nämnda rätt till underhåll upphört, har

barnet motsvarande rätt till underhåll av sina föräldrar som barn i äktenskap.

Barn utom äktenskap har samma underhållsskyldighet gentemot sina

föräldrar som barn i äktenskap.

I lagen om barn utom äktenskap stadgas jämväl, att fader till sådant

barn är skyldig att bidraga till moderns underhåll under viss tid före och

efter nedkomsten, vilken tid under i lagen angivna förutsättningar kan

komma att utsträckas till sammanlagt 13 månader.

I sitt i februari 1915 avgivna förslag till lag om fattigvården framhöll

fattigvårdslagstiftningskommittén — på tal om avfattningen av den bestämmelse,

som skulle motsvara § 3 i 1871 års fattigvårdsförordning — att

det vore önskvärt, att fattigvårdslagens regler därutinnan så nära som möjligt

anslöte sig till civillagens. Kommittén anförde emellertid, att, som

civillagen vore under omarbetning bland annat i punkter, som berörde

underhållsplikten, därav följde, att bestämmelserna om försörjningsplikt i

förslaget till fattigvårdslag finge eu provisorisk karaktär. Av sådan anledning

hade kommittén funnit sig böra göra minsta möjliga förändringar

i fattigvårdsförordningens bestämmelser i denna del. Efter införandet i

civillagstiftningen av nya bestämmelser i ämnet syntes i allt fall bliva

nödigt att upptaga fattigvårdslagens stadganden till förnyat skärskådande.

Vid framläggandet av det år 1918 av riksdagen antagna förslaget till

fattigvårdslag betonade även departementschefen önskvärdheten av att fattigvårdslagens

stadganden om enskild försörjningsplikt anslöte sig till civillagens

samt anförde vidare, att det därför kunde ifrågasättas att i anledning

av de i det föregående refererade ändringarna i civillagen i fråga

om reglerna för makars underhållsskyldighet (efter vunnen hemskillnad

och efter äktenskapets upplösning) vidtaga motsvarande ändringar i kommitténs

förslag till fattigvårdslag. Då emellertid den civila underhållsskyldigheten

på eu del andra punkter vore föremål för revision, syntes

lämpligast att tillsvidare låta anstå med försörjningspliktens utformande

efter civilrättens stadganden. Därtill komme, att åtskilliga invändningar

kunde göras såväl mot införande av en offentligrättslig försörjningsplikt

mellan makar, vilkas äktenskap slutligen upplösts, som mot den begränsning

i hemskilda makars försörjningsplikt, som civillagen innehölle. Till

äventyrs läte en närmare anslutning till civillagen sig icke göra utan eu

fullständig omläggning av försörjningsplikten.

I 3 § av 1918 års fattigvårdslag, sådant lagrummet lyder enligt lagen

den 20 maj 1921, stadgas följande:

Föräldrar äro pliktiga att utan fattigvårdssamhälles betungande försörja

sina minderåriga barn. Enahanda försörjningsplikt åligger man gentemot

hustrun. I övrigt åligger det föräldrar och barn att i mån av'' behov, å

ena, samt förmåga, å andra sidan, försörja varandra, så att de ej falla

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.

11

fattigvården till last. Försörjningsplikt, som här sägs, åligger ock hustru

gentemot mannen. Har make under sin vårdnad barn i tidigare gifte

eller utom äktenskap, är, så länge äktenskapet består, andra maken jämte

honom skyldig att efter sin förmåga försörja barnet, så att det ej faller

fattigvården till last. Vad sålunda stadgats medför ej ändring i den försörjningsplikt

i förhållande till det allmänna, som må åligga den andre

av barnets föräldrar. Adoptant och adoptivbarn hava samma skyldighet

att utan fattigvårdssamhälles betungande försörja varandra, som, enligt

vad i paragrafen sägs, åligger föräldrar och barn. År adoptanten gift, har

hans make den försörjningsplikt gentemot adoptivbarnet, som, på sätt ovan

förmäles, åligger make gentemot andra makens barn. Adoptivbarnets föräldrar

äro i förhållande till det allmänna ej skyldiga att fullfölja försörjningen,

där ej adoptanten samt, om denne är gift, hans make bliva ur

stånd därtill.

Den offentligrättsliga försörjningsplikten för anhöriga sammanfaller sålunda

icke för närvarande med den familjerättsliga underhållsskyldigheten.

I 1 § av fattigvårdslagen bestämmer samhället sin skyldighet att lämna

fattigvård till att omfatta allenast det underhåll och den vård, som äro

erforderliga, samt för minderåriga, d. v. s. de som icke fyllt 16 år, jämväl

uppfostran. Därav följer, att samhället gentemot den enskilde, som

skall sörja för den behövande, i fattigvårdslagen ej kan uppställa annat

krav än att det nödtorftiga behovet fylles, så att samhällets inskridande

blir obehövligt. Försörjningsplikt torde ej heller föreligga i varje fall,

då underhållsskyldighet förefinnes. Sålunda äro makar, vilkas äktenskap

upplösts, icke försörjningspliktiga i förhållande till varandra. Någon motsvarighet

till den fader till barn utom äktenskap för visst fall åliggande

skyldigheten att bidraga till underhåll åt barnets moder finnes icke i stadgandet

om försörjningsplikt. Omvänt torde makar, som vunnit hemskillnad

eller utan hemskillnadsdom på grund av söndring leva åtskilda, vara

försörjningspliktiga i förhållande till varandra, mannen ovillkorligt och

hustrun villkorligt, då däremot underhållsskyldighet dem emellan ej behöver

föreligga.

Då nu den familjerättsliga underhållsskyldigheten, sådan den utformats

i de ovan åberopade bestämmelserna i nya giftermålsbalken och barnalagarna,

sträcker sig betydligt längre än till det nödtorftiga behovet, nämligen

till vad som med hänsyn till angivna förhållanden må finnas tillbörligt

eller skäligt, synes man, med hänsyn jämväl i viss mån till de

citerade yttrandena från åren 1915 och 1918, icke böra stanna vid att fortfarande

sammankoppla den ifrågavarande skadeståndsrätten med det nödtorftiga

behovet. Det i 6 kap. 4 § strafflagen förekommande uttrycket

»nödigt underhåll» torde därför böra underkastas en sådan ändring, att

därav framgår, att det är fråga ej blott om vad som enligt fattigvårdslagstiftningen

kan anses nödigt utan om sådant underhåll, som efterlevande

enligt familjerättsliga regler ägt åtnjuta av den döde.

Oavsett att lagstiftningens egen utveckling torde fordra denna konsekvens,

då det gäller att föreslå en ändring av det ifrågavarande stadgandet, synes

det vara mest tilltalande för rättskänslan att, därest den, som varit

vållande till en familjeförsörjares död, äger tillräckliga tillgångar, han förpliktas

ersätta de efterlevande icke blott så mycket, att de ej falla fattigvården

till last, utan till och med så mycket, som de av den döde ägt bekomma,

om han fått leva. Att hänsyn till skäligheten ändock skulle tagas,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.

Departements
chefen.

bleve ju utsagt om orden »efter ty med avseende å såväl den brottsliges tillgångar

som andra omständigheter skäligt prövas» finge stå kvar eller utbyttes

mot något lämpligare uttryck.

Såsom en olägenhet skulle dock kunna framhållas, att det i skadeståndsprocessen

någon gång kunde bliva svårt att avgöra, om underhållsskyldighet

verkligen ålegat den döde, exempelvis då han i livstiden på grund av söndring

levat skild från sin maka och domstols beslut om hans förpliktande

att utgiva underhåll icke föreligger. Enahanda svårigheter torde emellertid

kunna uppkomma även med den lydelse, 6 kap. 4 § strafflagen nu har.

I enlighet härmed skulle åt 6 kap. 4 § strafflagen kunna givas den innebörden

att, om någon varder dödad och underhållsskyldighet enligt lag ålegat

honom mot make, barn eller adoptivbarn, föräldrar eller adoptant, makes barn

i tidigare gifte eller utom äktenskap eller adoptivbarn eller mot den, med

vilken den döde förut varit gift eller utom äktenskap avlat barn, och komma

de sålunda efterlämnade att genom hans frånfälle sakna det underhåll, som

de av honom ägt åtnjuta, då skall, efter ty med avseende å såväl den brottsliges

tillgångar som andra omständigheter skäligt prövas, tilläggas dem skadestånd,

vilket må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

De av riksdagen och dess justitieombudsman gjorda framställningar, för

vilka nu redogjorts, synas mig vara förtjänta av beaktande. Jag håller således

före, att en utvidgning av rätten till skadestånd enligt 6 kap. 4 § strafflagen

bör komma till stånd. Lika med justitieombudsmannen anser jag, att

denna utvidgning bör sträcka sig längre än vad riksdagen i sin berörda skrivelse

den 4 mars 1913 föreslagit. Den åsyftade utvidgningen är av två slag.

Dels böra såsom skadeståndsberättigade införas vissa kategorier av den dödade

närstående personer, vilka skadeståndsrätt för närvarande icke tillkommer,

och dels synes själva skadeståndsplikten böra erhålla en i viss mån förändrad

innebörd, varigenom domstol beredes möjlighet till en rättvisare beräkning

av skadeståndsbeloppet.

Vad beträffar införande av nya kategorier av skadeståndsberättigade

finner jag mig kunna i huvudsak instämma i vad justitieombudsmannen

anfört därom, att såsom norm härvid böra tjäna reglerna om den privaträttsliga

underhållsskyldigheten inom familjen. Detta innebär å ena sidan,

att man icke stannar vid den försörjningsplikt, vilken konstitueras enligt

lagen den 14 juni 1918 om fattigvården, och å andra sidan, att en försörjningsskyldighet,

som grundar sig enbart på ett rent obligatoriskt rättsförhållande

mellan den berättigade och den förpliktade, i förevarande hänseende

icke kommer i betraktande. På sätt justitieombudsmannen påpekat,

lärer frånskilda makar emellan försörjningsplikt enligt fattigvårdslagen icke

föreligga. Det skulle dock otvivelaktigt vara föga tilltalande att bland

skadeståndsberättigade icke medtaga frånskild hustru, vilken för sitt uppehälle

varit beroende av det underhåll, hon av sin förutvarande make åtnjutit.

Föreligger åter underhållsskyldighet för en person i förhållande till en annan

allenast på grund av avtal, slutet till exempel i samband med den enes övertagande

av den andres fastighet eller rörelse, och varder genom en tredje

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.

13

persons brottsliga gärning den underhållspliktige bragt om livet, synes rätt

till skadestånd näppeligen böra tillkomma underhållsberättigad, som i följd

av dödsfallet går underhållet förlustig.

Emellertid förefinnes utom den familjerättsliga underhållsplikten en i lagbud

grundad privaträttslig underhållsskyldighet, vilken, om än numera

av allenast ringa betydelse, likväl torde böra i förevarande hänseende

beaktas. Enligt 7 § i legostadgan för husbönder och tjänare den 23

november 1833 åligger husbonde att draga försorg om tjänstehjon, »som

oavbrutet hos honom troget och väl tjänt ifrån sitt trettionde år och

till dess det för ålderdom kommit i den belägenhet, att ingen med dess

tjänst kan vara belåten». Den underhållsplikt, vilken sålunda för vissa

fall blivit husbonde ålagd, synes vara av sådan art, att åt den underhållsberättigade

skäligen bör inrymmas rätt till skadestånd, för det fall att

han till följd av den underhållspliktiges genom annans brottsliga gärning

förorsakade död går förlustig underhållet. Då det nu omnämnda fallet torde

vara det enda, där utanför familjerättens område en legal underhållsplikt

i egentlig mening av privaträttslig natur finnes stadgad — att vad

i 5 § sista stycket och 6 § legostadgan sägs om åliggande för husbonde att

förse tjänstehjon med underhåll eller vad i 7 och 28 §§ sjömanslagen stadgas

om skyldighet för redare att svara för befälhavares och sjömans sjukvård icke

kan anses innefatta underhållsskyldighet i nu avsedd mening, lärer vara uppenbart

— skulle följaktligen, därest vad nyss anförts vinner godkännande,

skadeståndsanspråk för underhållsberättigad komma att föreligga, så snart

den avlidnes skyldighet att utgiva underhåll haft sin grund i lagstadgande.

Anses den nu förordade normen för skadeståndsrättens bestämmande böra

antagas, är dock att märka, att en till sin natur legal underhållsskyldighet

i det särskilda fallet kan vara närmare bestämd genom avtal mellan vederbörande;

så är ju ofta händelsen beträffande frånskild mans förpliktelse att

utgiva underhåll till sin förutvarande hustru. Dylik avtalsbestämd underhållsplikt

lärer emellertid få betraktas såsom varande av legal natur, likaväl

som då underhåll i liknande fall utgår jämlikt ett av domstol meddelat beslut.

För närmare angivande av de kategorier av personer, vilka genom ett

stadgande i nu antydd riktning skulle bliva berättigade till skadestånd,

torde jag — bortsett från den skadeståndsrätt, som för visst fall skulle tillkomma

tjänstehjon — allenast behöva hänvisa till justitieombudsmannens

framställning.

Den underhållsplikt, varom i förevarande sammanhang är fråga, måste

tydligen vid tiden för den underhållspliktiges död vara av så att säga aktuell

natur. Detta är emellertid icke så att förstå, att om exempelvis en person,

vilken har att utgiva underhåll åt ett sitt barn utom äktenskap, uraktlåtit

att fullgöra denna sin skyldighet ehuru han varit i stånd därtill, barnet,

i händelse fadern, innan åtgärder för underhållspliktens utkrävande mot

honom hunnit vidtagas, ljuter döden i följd av brott, skulle vara förhindrat

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.

att göra gällande skadeståndskrav. Hinder mot sådant krav lärer ej heller

böra anses föreligga, där underhållspliktig visserligen varit urståndsatt att

fullgöra sin underhållsskyldighet, men denna oförmåga skäligen får antagas

hava varit av övergående natur. Om en familjeförsörjare, vilken för tillfället

är arbetslös och av denna anledning blivit tills vidare urståndsatt

att underhålla sin familj, omkommer i följd av brott, torde sålunda skadeståndsrätt

icke höra vara familjemedlemmarna betagen.

I detta sammanhang kan icke avses att göra ändring i gällande rätt så

vitt angår frågan, huruvida viss handling över huvud medför skadeståndsansvar.

Såsom allmän regel gäller, att rätt till skadestånd förutsätter,

att den dödade mistat livet i följd av brott. Denna regel är emellertid,

på grund av särskilda stadganden i vissa .lagar, icke undantagslös, ej heller

är alltid den brottslige ensam skadeståndsskyldig. Enligt lagen den 12 mars

1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift skall, där i följd

av sådan drift någon ljutit döden eller lidit kroppsskada samt vållande diirtill

ligger järnvägens förvaltning eller betjäning till last, järnvägens innehavare

utgiva skadestånd såsom om han själv vållat skadan. Enligt lagarna den 30

juli 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltraflk och den 26

maj 1922 angående ansvarighet för skada i följd av luftfart åligger ägare

samt i vissa fall även brukare av automobil eller luftfartyg i stor utsträckning

ansvarighet för skada, som uppkommer i följd av automobils eller luftfartygs

begagnande, ändå att han icke är vållande till skadan, och skall, där

någon ljutit döden, skadeståndet bestämmas enligt de i 6 kap. 4 § strafflagen

stadgade grunder. Ansvarigheten åvilar vederbörande ensam eller tillika med

automobilens eller luftfartygets förare. Varder någon, som i förhållande till

annan är legalt underhållspliktig, dödad i följd av brott, skall följaktligen

skadeståndsskyldighet stundom kunna åligga annan än den brottslige. Beträffande

rätt till skadestånd, oberoende av brottslig gärning, må anmärkas,

att på grund av stadganden i nämnda lagar den 30 juli 1916 och den 26

maj 1922 ävensom i 4 och 8 §§ i lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa

bestämmelser om elektriska anläggningar, skadestånd, som nu avses, kan

komma att utgå efter dödsfall, även där dödsfallet icke haft sin grund i

brottsligt förfarande.

Den skada, som skall ersättas, är förlust av underhåll, förorsakad genom

den underhållspliktiges död. Därest dödsfallet icke har någon inverkan i nyssnämnda

hänseende, uppstår icke dylik skada, och skadestånd kommer följaktligen

icke i fråga. Så är tydligen förhållandet, där den eller de till underhåll

berättigade befinna sig i sådana ekonomiska omständigheter, att deras utkomstmöjligheter

icke påverkas av den underhållspliktiges död; den avlidne kan

exempelvis efterlämna viss förmögenhet eller vara livförsäkrad till mera avsevärt

belopp. I detta sammanhang må framhållas, att till underhåll tydligen

icke kunna hänföras sådana förmåner, vilka måste sägas hava karaktär av

överflöd eller lyx. Mistning därav skall således icke ersättas. Därest de efterlevande

visserligen fortfarande under någon tid kunna hava sin förra utkomst,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.

t. ex. genom att taga i anspråk sparat kapital, men dock ej kunna anses säkerställda

för hela den tid, under vilken de skulle varit berättigade till underhåll

av den avlidne, eller ock de från att hava intagit en mera burgen ställning

finna sig genom dödsfallet försatta i synnerligen knappa ekonomiska villkor,

föreligger otvivelaktigt för dem fordran på skadestånd.

Med det nu sagda har jämväl berörts en av de omständigheter, vilka synas

böra vara bestämmande för skadeståndets storlek. Såsom av mitt yttrande redan

torde hava framgått, delar jag justitieombudsmannens uppfattning därom att

vad i skadestånd må utdömas ej hör, såsom av den nuvarande ordalydelsen

i 6 kap. 4 § strafflagen synes följa, vara begränsat till vad som erfordras

för nödtorftig bärgning. En lagändring i denna riktning synes icke böra

möta betänklighet, då det med fog torde kunna sättas i fråga, huruvida i

själva verket enligt gällande rätt en fullt så snäv gräns kan anses vara

dragen i detta hänseende; (jämför uttalande av Winroth i hans av justitieombudsmannen

omnämnda arbete »Om skadestånd» sid. 134).

För bedömande av skadans storlek är det emellertid uppenbarligen icke

nog att allenast jämföra den underhållsberättigades ställning före dödsfallet

med hans belägenhet omedelbart efter detsamma; hänsyn måste tydligen även

tagas till den tid, för vilken underhållet antagligen skulle hava kommit att utgå

eller lagligen skulle utgått.

Huruvida vid utmätande av skadeståndets storlek hänsyn jämväl bör tagas

till den skadeståndsskyldiges tillgångar, kan givetvis vara föremål för olika

meningar. Enligt 6 kap. 4 § strafflagen, sådant detta lagrum för närvarande

lyder, skall, såsom redan framhållits, dylik hänsyn tagas, och jag har

icke funnit anledning förorda frånträdande av den gällande svenska

rättens ställning i förevarande hänseende.

Hädanefter som hittills lärer skadestånd, varom nu är fråga, böra efter

omständigheterna kunna sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Såsom redan erinrats bliva, bland annat, de regler, som gälla i fråga om

underhållsplikts fortvara, vid skadeståndets bestämmande av stor vikt; särskilt

framträder detta, där skadestånd sättes att utgå å särskilda tider.

I övrigt torde närmare grunder för beräkning av skadestånd icke kunna angivas

i lagen, utan synes det böra överlämnas åt domstolarna att i detta avseende

träffa avgörande efter föreliggande omständigheter. Framhållas må

ock, att med den nu ifrågasatta lagändringen icke kan åsyftas att taga

ståndpunkt till det i detta sammanhang icke berörda spörsmålet, huruvida

ersättning i annat avseende än underhåll kan böra utgå i följd av någons

dödande.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet

utarbeta förslag till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 4 §

strafflagen.»

Föredraganden uppläser härefter berörda lagförslag av den lydelse, bilaga

till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att för det ändamål, § 87

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 4.

regeringsformen omförmäler, lagrådets utlåtande över förslaget måtte genom

utdrag av protokollet inhämtas.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.

17

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 kap. 4 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 6 kap. 4 § strafflagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

4

Kommer någon, som jämlikt stadgande i lag äger rätt till underhåll av

den, som blivit dödad, att genom dennes frånfälle sakna underhåll; då skall

honom, efter ty, med avseende å såväl den brottsliges tillgångar som andra

omständigheter, skäligt prövas, tilläggas skadestånd; och må det skadestånd,

efter omständigheterna, sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1925.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 saml.

i höft. (Nr -i.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 5 mars 1925-

Närvarande:

justitierådet Svedelius,

regeringsrådet Palmgren,

.justitierådet Christiansson,

justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

13 februari 1925, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över

upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 4 § strafflagen.

Förslaget, som finnes hilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Bertil Wieselgren.

Lagrådet yttrade:

I den skrivelse, som i första hand föranlett framläggande av det remitterade

förslaget, hemställde riksdagen allenast om sådan ändring av 6 kap.

4 § strafflagen, att den skadeståndsrätt, som i detta lagrum är medgiven

make och barn efter dödad person, måtte tillkomma jämväl den dödades

föräldrar. Förslaget går emellertid vida längre, i det att rätten till skadestånd

däri utsträckts till envar, som jämlikt stadgande i lag ägde rätt

till underhåll av den dödade och genom dennes frånfälle kommer att sakna

underhåll. Därjämte åsyftas en utvidgning av skadeståndsrätten även

såvitt angår skadeståndets belopp, så att detta icke skulle vara begränsat

till allenast vad som erfordras för nödtorftig bärgning, vilket ansetts måhända

vara det nu gällande stadgandets innebörd. I dessa delar ligger

väsentligen till grund för förslaget justitieombudsmannens år 1924 gjorda

framställning.

I vår lagstiftning saknas mera allmängiltiga stadganden rörande skadestånd.

Endast i fråga om skadestånd för brottslig gärning finnas vissa

rättsregler, upptagna i strafflagens 6 kapitel, och dessa torde ingalunda

kunna anses vara uttömmande ens inom det område, för vilket de direkt

gälla, utan närmast avse att för vissa angivna fall av rättskränkning tillförsäkra

den lidande ersättning. Genom hänvisningar i andra lagstadganden

hava, på sätt jämväl av departementschefen framhållits, dessa

strafflagens bestämmelser, särskilt nu ifrågavarande paragraf, gjorts tilllämpliga

även inom områden, som ej tillhöra den egentliga kriminallagstiftningen,

och i fall, där brottsligt förfarande överhuvud ej föreligger.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.

19

Den nu föreslagna lagändringen, ehuru i viss mån av principiell innebörd,

åsyftar ej heller den att åstadkomma ett fullständigt och slutligt ordnande

av de rättsförhållanden, som i förevarande hänseende kunna vara

förbundna med en persons dödande. Såsom av remissprotokollet framgår,

avses endast att stadga skadeståndsplikt gent emot dem, som enligt familjerättsliga

laghud skulle ägt rätt till underhåll av den dödade, med utvidgning

till det särskilda fall, som omförmäles i 7 § legostadgan — gammalt

tjänstehjons rätt till försörjning av sin husbonde. Därmed skulle ock alla förekommande

fall av lagstadgad privaträttslig underhållsskyldighet vara tillgodosedda

såsom inbegripna under paragrafens föreslagna avfattning. Däremot

avser ej förslaget att utsträcka skadeståndsplikten till andra fall, då

någon njutit underhåll av den dödade och genom dennes död går miste

härom, vare sig nu detta underhåll berott på godvilligt åtagande, som måhända

fått sitt uttryck endast i faktiskt lämnad försörjning, eller utgått

enligt avtal mot ett kanske redan en gång för alla till den dödade erlagt

vederlag, därå exempel anföras i remissprotokollet. Det vill emellertid

synas, som om i fall, varom nu talats, understundom lika starka billighetsskäl

skulle kunna åberopas för att tillförsäkra den, vilken genom dödsfallet

förlorat sin försörjare, gottgörelse av den ansvarsskyldige som i

vissa fall av legal underhållsplikt, något som ock blivit i åberopade riksdagsskrivelsen

framhållet. Att utom make och barn, som redan nu intaga

en särställning i detta hänseende, även föräldrar, då de äro beroende av

underhåll från sitt barns sida, uttryckligen tillerkännes rätt till skadestånd

av den för dödsfallet ansvarige, synes för visso vara särskilt påkallat,

men övriga jämlikt lag underhållsberättigade personer — den dödades

makes barn, hans förutvarande make, moder till hans barn utom äktenskap

samt gammalt tjänstehjon — synas i detta hänseende komma först i andra

rummet och intaga en ställning mera jämförlig med deras, som grunda

sitt anspråk på avtal med den dödade eller annat dylikt rättsförhållande.

Det synes fördenskull med skäl kunna ifrågasättas, om ej inom ett lagstiftningsområde,

vilket såsom förevarande icke förut är fullständigt reglerat

genom allmänt avfattade bestämmelser, man, hellre än att å en viss punkt

söka uppställa sådana, borde för närvarande inskränka sig till att medelst

komplettering av äldre kasuistiska stadganden söka vinna den ändring,

som särskilt framstår såsom önskvärd.

Beträffande den ändring, som ytterligare åsyftas med förslaget, eller att

bereda möjlighet till en beräkning av skadeståndets belopp, bättre motsvarande

den verkligen lidna förlusten, kan det, såsom ock departementschefen

framhåller, med fog sättas i fråga, om i själva verket enligt gällande rätt

en så snäv gräns kan anses vara dragen i detta hänseende som stundom

gjorts gällande, eller att skadeståndsplikten ej skulle överstiga det mått av

nödtorftig försörjning, som enligt fattigvårdslagstiftningen tillkommer behövande.

De uttryck i nuvarande lagtexten, som skulle giva stöd för en

dylik sträng tolkning, torde vara orden »sakna nödigt underhåll» och »vad

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.

för dem tarvas till dess de sig eljest försörja kunna». Men åt dessa uttryck

synes ingalunda behöva givas sådan innebörd. Ordet »nödigt» torde i detta

sammanhang snarare böra anses liktydigt med »erforderligt» än med »nödtorftigt»;

och ett uteslutande av detta ord, på sätt skett i förslagets text,

synes med denna tolkning föga lämpligt såsom ägnat att möjligen leda till

en uppfattning motsatt mot vad som åsyftas. Den obenägenhet, som tilläventyrs

i praxis gjort sig gällande att tillerkänna efterlevande såsom

skadestånd ett för dem tillräckligt stort underhåll, torde heller icke i allmänhet

hava sin grund i en tolkning av lagrummet, som ansetts härför

lägga hinder i vägen, utan snarare få tillskrivas ett hänsynstagande till den

brottsliges tillgångar och honom själv eventuellt åliggande underhållsplikt,

vilket såväl enligt gällande lag som enligt förslaget skall ske.

På grund av det anförda hemställer lagrådet, att förevarande paragraf

måtte för närvarande undergå ändring allenast så till vida, att såsom berättigade

till skadestånd upptagas jämväl den dödades föräldrar samt, såsom

en konsekvens härav, adoptant.

I detta sammanhang torde det även förtjäna erinras därom, att vid det

instundande sommar sammanträdande trettonde nordiska juristmötet i Helsingfors

skall såsom förhandlingsämne förekomma bland andra just frågan

»om ersättning för förlust av försörjare»; och det lärer kunna förväntas,

att denna fråga därvid erhåller en grundlig och mångsidig belysning av

stort värde för ett fortsatt lagstiftningsarbete på området även i vårt land.

Det synes därför även av sådan grund lämpligt att — i avvaktan på ytterligare

utredning av frågan — icke nu vidtaga någon mera omfattande lagändring.

Ur protokollet:

A. V. Stenkula.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.

21

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30

oktober 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,

Schlyter, Larsson, Wigfobss, Möller, Levinson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, anmäler lagrådets den

5 mars 1925 avgivna utlåtande över det den 13 februari 1925 till lagrådet

remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 4 § strafflagen.

Föredraganden anför:

»Under framhållande av den ofullständighet, som vidlåder den svenska

rättens skadeståndsbestämmelser av allmännare innebörd, har lagrådet

funnit det kunna ifrågasättas, huruvida för närvarande bör vidtagas annan

ändring i dessa bestämmelser än sådan komplettering, som i särskilt avseende

må framstå såsom önskvärd. Från denna utgångspunkt har lagrådet

hemställt, att den nu ifrågasatta lagändringen måtte begränsas därhän

att såsom skadeståndsberättigade enligt 6 kap. 4 § strafflagen skulle

upptagas — förutom i lagrummet nu omförmälda make, barn och adoptivbarn

efter den dödade — jämväl hans föräldrar och, såsom en konsekvens

härav, adoptant. Mot den i övrigt föreslagna utvidgningen av skadeståndsrätten

till att avse samtliga fall, i vilka för den dödade gällt en legal

underhållsplikt, har lagrådet icke framfört någon principiell erinran, men

har ansett de personer, som härigenom skulle bliva skadeståndsberättigade,

icke kunna antagas för alla fall böra erhålla annan eller bättre ställning

i detta hänseende än de, vilka på grund av avtal eller annat dylikt rättsförhållande

ägt anspråk på underhåll av den dödade.

Att den svenska rättens allmänna skadeståndsbestämmelser utmärkas

av ofullständighet i mer än ett hänseende lärer vara ovedersägligt. Utsikterna

för genomförande av en efter nutida förhållanden ombildad och

utvidgad lagstiftning på detta viktiga och omfattande rättsområde kunna

emellertid för närvarande svårligen bedömas. Otvivelaktigt är dock, att

för en måhända avsevärd tid framåt behovet av ändrade bestämmelser

inom skadeståndsrätten icke kan tillgodoses på annat sätt än genom partiell

reformering av den gällande lagstiftningen. I detta läge synes det icke

tillrådligt att till den ovissa tid, då en mera systematisk lagstiftning kan

komma till stånd, undanskjuta sådana mindre ingripande spörsmål, vilka

kunna lösas oberoende av ett dylikt större sammanhang. Till dessa torde

kunna hänföras den utvidgning av de skadeståndsberättigades krets, vilken

angivits i det till lagrådet remitterade förslaget. Att i denna krets höra

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 4 höft. (Sr U.)

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.

upptagas den dödades föräldrar, synes icke vara föremål för meningsskiljaktighet.

Mot skadeståndsrattens utsträckande till övriga personer,

vilka enligt stadgande i lag varit berättigade till underhåll av den dödade,

har icke framställts annan invändning än att jämte dem vissa andra personer

skulle kunna äga ett lika välgrundat anspråk på lagstiftningens

stöd. Riktigheten av att med hänsyn till en utvidgning av skadeståndsrätten

jämställa de legalt underhållsberättigade med dem, som enligt avtal

eller annan rättsgrund åtnjutit underhåll, synes dock kunna ifrågasättas.

Att beträffande de senare lika ömmande omständigheter kunna vara för

handen i särskilda fall, är visserligen obestridligt, men såsom bestämmande

för en allmän regel måste enligt min uppfattning den förra gruppen

äga företräde. I varje fall torde en lagändring i enlighet med det remitterade

förslaget närmare ansluta sig till den gällande rätten och knappast

kunna anses innefatta ett föregripande på denna punkt av en allmän

revision av skadeståndslagstiftningen. Anmärkas må ock, att vid den

överläggning, som i detta ämne ägt rum vid det i lagrådets utlåtande

omnämnda nordiska juristmötet, förslaget vunnit understöd i det enda

uttalande, som därvid gjordes från svensk sida. Bland annat framhölls,

att det icke syntes övertygande, att det särskiljande av de underhållsberättigade,

vilket ett godkännande av lagrådets hemställan skulle medföra,

kunde anses överensstämma med billighetens krav; den dödades styvbarn

och modern till hans utomäktenskapliga barn kunde alltför väl hava

stått honom nog nära för att deras skadeståndskrav måste förefalla i

högsta grad behjärtansvärda.

Av dessa skäl har jag ansett mig böra vidhålla det remitterade förslaget

i nu berörda del.

Beträffande det remitterade förslaget, i vad det avser beräkningen av

skadeståndets belopp, har jag med anledning av vad lagrådet härutinnan

anfört funnit mig böra föreslå den ändring i lagtexten, att skadeståndet

uttryckligen angives skola avse erforderligt underhåll; och har jag låtit

inom departementet verkställa den jämkning av förslaget, som härav

betingas.»

Föredraganden uppläser härefter det i angivet hänseende sålunda jämkade

förslaget och hemställer, att detsamma måtte genom proposition föreläggas

nästkommande års riksdag till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1926.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1926:78 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 4 § strafflagen. a1 i texten
  2. 1LU 1926:13 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 6 kap. i § strafflagen. s. 1 i texten