Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den 13 december 1912 (nr 355) angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara

1926-01-15 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:51, Med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den 13 december 1912 (nr 355) angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 51.

1

Nr 51.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om vissa ändringar i förordningen den 13 december 1912 (nr

355) angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av

utländsk vara; given Stockholms slott den 15 januari 1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen

den 13 december 1912 (nr 355) angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel

av utländsk vara.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1926.

1 saml.

7''2 höft. (Nr Öl.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kling!. Maj:ts proposition Nr 51.

Förslag

till

förordning om vissa ändringar i förordningen den 13 december 11)12

(nr 355) angående tnllrestitution i vissa fall vid återutförsel av

utländsk vara.

Härigenom förordnas, att §§ 7—10 och 12 i förordningen den 13 december

1912 angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk

vara skola hava följande ändrade lydelse:

§ 7.

Rätt till restitution enligt denna förordning avser icke blott varor, som

införts direkt från utlandet eller från frihamn eller frilager, utan även

varor, som uttagits från nederlag eller från transitupplag eller ankommit

såsom omedelbar transitförsändelse.

§ 8.

1. För bevarande---förnyad tullbehandling.

2. Efter sådan varas återutförsel må handelsidkare med i denna förordning

gjorda inskränkningar åtnjuta restitution av den tullavgift, som av

honom erlagts för eu motsvarande myckenhet från utlandet införd och inom

två år näst före utförseln till förtullning angiven vara av samma slag, beträffande

vilken han gjort sådan anmälan, som i mom. 1 omförmäles.

För bestämmandet av restitutionsbeloppet skall gälla:

a) beträffande vara, för vilken bruttoförtullning är i gällande tulltaxa

föreskriven, att vikten av emballage eller inlägg icke må, med mindre

Konungen sådant medgivit, medräknas i den myckenhet, som lägges till

grund för restitutionen;

b) beträffande vara, för vilken tullen är i tulltaxan bestämd att utgå

efter vikt men motsvara minst viss procent av varans värde, att restitutionsbeloppet

icke må, utan att Konungen det medgivit, beräknas med hänsyn

till sagda värde; samt

c) beträffande vara, som enligt tulltaxan drager värdetull, att restitutionsbeloppet

icke må beräknas efter högre värde an det lägsta, varefter

tullavgift erlagts för en inom två år näst före utförseln angiven och enligt

mom. 1 anmäld vara av samma slag, för så vitt icke genom särskilt anordnad

kontroll från tullverkets sida å varan ådagalägges, att tullavgift

erlagts efter högre värde, i vilket fall beloppet må beräknas efter detta värde.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 51.

3

§ 9.

Varder tullsatsen — — — högre tullsatsen.

Vad nu är sagt skall icke äga tillämpning, där genom särskilt anordnad

kontroll från tullverkets sida å varan ådagalägges, vilken tullsats som å

varan tillämpats, utan må i sådant fall restitution beräknas efter denna

tullsats.

§ 10.

För vara, som anmäles jämlikt § 8 mom. 1, skall handelsidkaren i sammanhang

med tullavgiftens erläggande betala en allmän bokförings- och

kontrollavgift (restitutionsavgift) till belopp, beräknat efter viss av Konungen

bestämd procent av tullavgiften. Härutöver skall han vidkännas kostnaden

för den särskilda kontroll, som må hava från tullverkets sida å varan anordnats.

§ 12.

Såsom villkor för erhållande av restitution skall i övrigt gälla:

a) att utförseln — — — annan tullkammare;

b) att exportangivningsinlagan---annat land;

c) att vederbörande tullkammare, efter exportvarans undersökning och utlönande

av dess myckenhet samt kollinas plombering ävensom bevakning

undei tiansporten till och inlastning i fartyg eller järnvägsvagn eller överlämnande

till postverket, härom meddelat attest, vilken såsom verifikation

jämte angivningsinlagan och övriga intyg bifogas tullkammarens utgående

journal;

d) att utförseln---särskilt förordnas; samt

e) att vederbörande — — — restitution begäres.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1926.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition Nr 51.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 januari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandlek, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson,

Wiofokss, Möller, Levinson.

Chefen för finansdepartementet statsrådet Wigforss anför:

Jag anhåller nu att få underställa Kungl. Maj:ts prövning frågan, huruvida

sådan ändring i gällande bestämmelser angående rätt till tullrestitution

i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara bör vidtagas, att dylik

restitution möjliggöres för värdefull underkastade varor.

De gällande bestämmelserna om rätt till tullrestitution varom nu är fråga,

s. k. handelsrestitution, återfinnas i förordningen den 13 december 1912

(nr 355) med däri sedermera gjorda ändringar. Förordningen i dess nuvarande

lydelse torde såsom bilaga få fogas till statsrådsprotokollet i ärendet. Ändringarna

i förordningen hava vidtagits genom förordningarna den 18 juli

1913 (nr 151) och den 16 juli 1919 (nr 450) samt kungörelsen den 27 april

1923 (nr 83).

Närmare bestämmelser angående tillämpning av förordningen den 13 december

1912 utfärdades genom kungörelse samma dag (nr 357). Dessa bestämmelser

hava undergått viss ändring genom kungörelse den 18 juli

1913 (nr 153).

Förteckning å de varor för vilka rätt till tullrestitution enligt ifrågavarande

förordning må åtnjutas fastställdes i kungörelse den 13 december

1912 (nr 356). Ny sådan förteckning meddelades i kungörelse den 17 oktober

1919 (nr 694). I denna förteckning hava ändringar och tillägg blivit gjorda

genom kungörelser den 14 maj 1920 (nr 231), den 9 november 1922 (nr 521),

den 26 oktober 1923 (nr 393) och den 21 november 1925 (nr 474).

Förenämnda förordning den 13 december 1912, vilken förordning utfärdades

på grundval av ett utav kommerskollegium och generaltullstyrelsen

avgivet förslag i ämnet, innehåller visserligen icke något uttryckligt

stadgande varigenom värdetullsvaror uteslutas från ifrågavarande restitutionsförmån,

men av ordalagen i vissa däri intagna bestämmelser framgår,

att restitution för dylika varor ej varit avsedd. I det utlåtande vari

ämbetsverken framlade förslag i ämnet anföres ock bland annat, att

restitutionens grundande på förnyad tullbehandling av varan naturligtvis

föranledde, att därest en varas beskaffenhet eller andra omstän
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcijds proj)osition Nr 51. 5

digheter kunde giva anledning förmoda, att dess förnyade tullbehandling

efter någon tids förlopp icke skulle giva samma resultat som tullbekandlingen

vid införseln, sådan vara borde uteslutas från rätten till restitution, och

gällde detta först och främst de varor, vilka tullbehandlades efter värde.

1 den förteckning å varuslag, för vilka handelsrestitution må åtnjutas,

som Kungl. Maj:t på grund av föreskrift i meromnämnda förordning den

13 december 1912 i administrativ väg fastställde i samband med förordningens

utfärdande, fanns icke heller upptagen någon vara, åsatt värdetull.

1 anledning av en framställning från Stockholms handelskammare, i syfte

att nyssberörda varuförteckning måtte omarbetas, så att i densamma upptoges

alla i tulltaxan förekommande .varuslag med undantag av vissa varor

för vilka enligt § 3 i 1912 års förordning restitutionsrätt i intet fall finge

medgivas, uppdrog Kungl. Maj:t på sin tid åt kommerskollegium att med

biträde av erforderliga sakkunniga undersöka, i vad mån varuförteckningen

kunde utvidgas.

De av kommerskollegium i enlighet härmed tillkallade sakkunniga upptogo

till behandling jämväl frågan om en utsträckning av rätten till handelsrestitution

till att gälla även varor, åsätta värdetull. Med anknytning till

vad kommerskollegium och generaltullstyrelsen i förberörda utlåtande anfört

yttrade de sakkunniga härutinnan följande:

»De skäl, som av ämbetsverken anförts mot tullrestitution för värdefull

underkastade varor, synas i stort sett icke kunna frånkännas giltighet.

Redan det förhållandet, att exportören vid utförseln icke behöver angiva

tiden då eller lägenheten med vilken varan inkommit till riket, omöjliggör

kontrollen från tullverkets sida över den tull, som utgått för varan vid dess

införsel. Genomförandet av en sådan kontroll skulle givetvis också förutsätta

en avsevärt omständligare bokföring än som för närvarande är av

behovet påkallad. Härvid är att märka, att man icke endast har att räkna

med de mer eller mindre väsentliga prisfluktuationer å själva varan, vilka

tid efter annan kunna inträda, utan även med de olika utgifter som belöpa

sig å frakt och andra omkostnader, som skola ingå i varans tullpliktiga

värde och vilka kunna vara underkastade avsevärda växlingar allt efter de

olika vägar, på vilka varorna inkommit till riket o. s. v. Det lärer sålunda

enligt vår mening icke kunna undvikas, att värdetull underkastade varor

undantagas från restitutionsmedgivandet.»

Jämväl kommerskollegium liksom även generaltullstyrelsen vars utlåtande

sedermera inhämtades över den i ärendet verkställda utredningen avstyrkte

sådan utvidgning av rätten till handelsrestitution, att densamma komme att

omfatta även varor vilka tullbehandlades efter värde.

På grundval av omförmälda utredning framlade Kungl. Maj:t i proposition

till 1919 års riksdag, nr 252, förslag om vissa ändringar i 1912 års förordning.

Detta förslag vilket av riksdagen enligt skrivelse den 9 maj 1919.

nr 184, oförändrat antogs innebar icke någon rubbning av principen om de

värdefull åsätta varornas uteslutande från rätt till handelsrestitution. Där
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 51.

emot vidtogs bland annat sådan ändring i förordningen, att möjlighet

bereddes för medgivande av restitution även beträffande stycketull underkastade

varor, vilka varor med hänsyn till ordalagen i förordningen dittills

ansetts icke kunna ifrågakomma till restitution.

Efter år 1919 hava beträffande frågan för vilka varuslag handelsrestitution

må åtnjutas icke några ändringar av principiell innebörd vidtagits.

Handelsrestitution är således alltjämt medgiven endast i fråga om varor

som äro åsätta vikt- eller stycketull. Beträffande sådana varor, för vilka

tullen utgår efter vikt men för vilka jämlikt tulltaxans bestämmelser tullbeloppet

icke får understiga viss procent av varans värde, innehåller varuförteckningen

den bestämmelsen, att tullrestitution även för sådant fall beräknas

efter varans nettovikt.

I skrivelse den 4 juni 1925, nr 326, liar riksdagen i anledning av eu

inom riksdagens andra kammare väckt motion, nr 89, anhållit, att Kungl.

Maj:t ville låta verkställa utredning av frågan, huruvida sådan ändring i

gällande bestämmelser angående rätt till tullrestitution i vissa fall vid

återutförsel av utländsk vara borde vidtagas, att dylik restitution möjliggjordes

för värdefull underkastade varor samt, därest utredningen därtill

gåve anledning, för 1926 års riksdag framlägga förslag i ämnet.

I nyssnämnda motion både förslag väckts om viss revision av gällande

bestämmelser om tull å automobiler och automobildelar i syfte att främja

utvecklingen inom landet av en industri för sammansättning av automobiler.

I sitt i anledning av motionen avgivna betänkande, nr 44, anförde bevillningsutskottet

till en början, att utskottet i likhet med motionären

ansåge, att en hit till landet förlagd industri för sammansättning av automobiler

skulle vara till avsevärd fördel genom att dels giva sysselsättning

åt svensk arbetskraft och dels bereda avsättning åt svenska råvaror och åt

produkter av sådan inhemsk industri, som kunde upptaga tillverkning av

olika, för den ifrågavarande sammansättningsindustrien behövliga delar.

Till ernående av det av motionären angivna syftet föreslog utskottet, förutom

viss nedsättning av tullen för i tulltaxan ej särskilt nämnda automobildelar,

en övergång beträffande vissa sådana delar från vikttull till

värdefull. Efter att hava erinrat om att kommerskollegium och generaltullstyrelsen,

som efter därom av utskottet i grundlagsenlig ordning gjord

framställning avgivit utlåtande i ämnet, framhållit, hurusom införandet av

värdetull å vissa automobildelar skulle med nu gällande bestämmelser .utesluta

möjlighet av tullrestitution vid återutförsel i oförändrat skick av

sådana delar, avsedda såsom reservdelar, anförde utskottet vidare att, enär

för en här i landet igångsatt sammansättningsindustri som även dreve

export av automobiler frågan om tullrestitution vid återutförsel av reserv
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 51.

i

•delar vore av stor vikt och det enligt utskottets mening a-o re synnerligen

önskvärt, att denna fråga på ett tillfredsställande sätt kunde ordnas även

i fråga om handelsrestitution, en utredning syntes böra verkställas, huruvida

icke på området nu gällande bestämmelser borde underkastas sådan

ändring, att möjlighet till tullrestitution icke bleve utesluten för värdefull

underkastade varor.

Riksdagen anslöt sig till denna utskottets ståndpunkt och anhöll, såsom

förut nämnts, att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning i frågan.

Sedan i anledning härav kommerskollegium och generaltullstyrelsen anbefallts

att gemensamt inkomma med utredning och förslag i ämnet, hava

nämnda ämbetsverk till åtlydnad härav i skrivelse den 28 oktober 1925

avgivit sådan utredning och förslag.

Vid sin skrivelse hava ämbetsverken fogat från tulldirektörerna och

tullbehandlingsinspektionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö inkomna

yttranden. Med framhållande, hurusom i dessa yttranden olika synpunkter

angivits för möjligheten till lösande av den föreliggande frågan, hava

ämbetsverken härom anfört följande.

Tulldirektören och tullbehandlingsinspektionen i Stockholm hade vid

försöken att åstadkomma en lösning utgått från den synpunkten, att det

för beredande av möjlighet för tullverket att med säkerhet utröna den

tull som en till utförsel angiven värdevara dragit vid importtillfället

vore nödvändigt, att identiteten mellan utförd och införd vara fastställdes.

Då emellertid detta förutsatte, att varan vid importen märktes eller

stämplades, men sådant förfarande av närmare angivna skäl i allmänhet

skulle såväl för tullverket som för varuägaren verka ytterst betungande,

syntes ett sådant förfaringssätt av praktiska och ekonomiska skäl icke

möjligt att realisera. Därest ur handelssynpunkt skulle befinnas erforderligt,

att restitutionsrätt bleve beredd för varor, underkastade värdetull,

måste sålunda kravet på identitet mellan utförd och införd vara övergivas.

Bevisningen om varuvärdet komme då att till huvudsaklig del

grundas på exportörens under edlig förpliktelse avgivna försäkran med

den kontroll från tullförvaltningens sida över riktigheten av sådan försäkran,

som kunde åstadkommas genom tillgång till restitutionsrättsinnehavarens

handelsbokföring. Värdet finge dock för bevarande av statsverkets

rätt ej upptagas högre än till det lägsta värde, vartill eu artikel

av samma slag upptagits vid tullbehandling under två är närmast före

exporttillfället. Därvid borde sådana omkostnader som frakt, assurans

etc., vilka jämlikt § 3 tulltaxeunderrättelserna skulle för värdeberäkningen

läggas till fakturabeloppet, lämnas utan avseende, enär det vore svårt att

tillförlitligt fastställa desamma. Ett sådant tillvägagångssätt förklarade

inspektionen emellertid icke kunna tillämpas för andra varor än sådana,

beträffande vilkas rätta täriffering tvivel ej kunde råda, och således icke

för sådana, vid vilkas tullbehandling särskild undersökning erfordrades,

t. ex. kemiskt-tekniska preparat.

Tulldirektören och tullbehandlingsinspektionen i Göteborg hade förklarat,

att det ifrågasatta medgivandet av restitutionsrätt för värdefull

underkastade varor skulle, med bibehållande av erforderlig kontroll från

tullverkets sida, medföra en så omständlig och tidsödande tullbehand
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 51.

lingsprocedur såA-äl vid införseln som vid utförseln, att statsverkets administrationskostnader

bleve alltför höga. Att å andra sidan medgiva ett

sådant tillvägagångssätt som att utan kontroll från tullverkets sida godkänna

exportörens under edlig förpliktelse avgivna försäkringar om värdena

å de utförda varorna vore alltför lättvindigt och kunde icke tillrådas.

Tulldirektören i Malmö, som i fråga om det ämne förevarande utredning

avsåge begränsat sitt yttrande att gälla reservdelar till automobileiv

hade tillstyrkt restitutionsrätt för sådana, därvid han ansett kontrollen

kunna grundas på exportörens under edlig förpliktelse avgivna försäkran

angående den tidsrymd inom vilken delarna inkommit ävensom att full

införseltull för dessa blivit er lagd, samt vidare stödjas på uppgifter i

katalog å reservdelar in. m. och avräkningsdiarium, fört av vederbörande

tullförvaltning.

Tullbehandlingsinspektionen i Malmö hade för sin del tillstyrkt författningsändringar

för möjliggörande av restitutionsrätt för värdefull underkastade

varor. Enligt inspektionens åsikt borde vederbörande tullmyndigheter

tillförbindas att angående införseln och utförseln av sådana varor

föra avräkningsdiarier, i vilka varornas avförande borde ske efter vissa*

av inspektionen närmare angivna grunder.

För egen del liava ämbetsverken angående möjligheterna för nu förevarande

frågas lösning anfört i huvudsak följande:

»Av bestämmelsen i förordningens § 8 mom. 2, att restitutionen utgår

med den erlagda tullen för en under tvåårsperioden näst före utförseln förtullad

vara av samma slag och motsvarande kvantitet som den utförda

varan framgår, att med nu gällande författningsbestämmelser någon fordran

om materiell identitet mellan införd och utförd vara icke är uppställd.

Detta, vilket är eu av huvudgrunderna i författningen, vållar inga svårigheter

i tillämpningen, enär restitutionen kan utan någon avsevärd risk

för misstag utgå efter det stycketal eller den vikt, som vid tullbehandlingen

för utförsel blivit utrönt (§ 7 inom. 2 och § 12 c).

Med avseende å frågan om medgivande av restitutionsrätt för värdefull

underkastade varor, är det just den — — — omständigheten, att sådan

varas tullbehandling vid exporten ej kan beräknas giva samma resultat

som tullbehandlingen vid importen, vilken föranlett tanken, att beträffande

dessa varor skulle såsom förutsättning för restitutionsrätt krävas

materiell identitet mellan införd och utförd vara. Ett sådant krav är

emellertid--— icke överensstämmande med huvudgrunderna för för
fattningen

och skulle givetvis — om det kunde praktiskt genomföras

på sätt de i ärendet hörda tullmyndigheterna framhållit, förutsätta ett

tillämpningsförfarande, som bleve i hög grad betungande för tullverket

och varuägaren; och hava fördenskull ämbetsverken funnit sig icke kunna

förorda generella bestämmelser i denna riktning.

Vad åter angår den i motsatt riktning gående utvägen att utan kontroll

från tullverket godkänna exportörens under edlig förpliktelse lämnade

uppgifter angående värdet, få ämbetsverken erinra därom, att riksdagen,

vid behandlingen år 1912 av det då föreliggande förslaget till förordning

om handelsrestitution, ägnade särskild uppmärksamhet åt frågan om kontrollen

däröver, att icke vid restitutionens åtnjutande kronans rätt bleve

åsidosatt. Detta resulterade också däri, att, på skäl som finnas angivna

i riksdagens skrivelse den 28 maj 1912, nr 220, i restitutionsförordningens

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kung!. Maj:ts proposition Nr 51.

§ 3 insattes orden: ''och, där med avseende å särskilt varuslag sa erfordras,

under vilka förutsättningar’, vilka ord icke förekoinmo i det riksdagen

förelagda förslaget. Att alldeles eftergiva fordran på kontroll från tullverkets

sida över exportörens värdeuppgifter synes sålunda icke överensstämma

med den tankegång, som följts av riksdagen vid dess behandling

år 1912 av frågan om handelsrestitution. På grund härav och med hänsyn

jämväl därtill, att det synes kunna vara att befara, att i många fall

eu exportör icke liar sin handelsbokföring så lagd, att lian har förutsättningar

att utan fara för misstag lämna de ifrågavarande värdeuppgiftema

— även om det finge anses uteslutet, att han avsiktligt lämnade felaktiga

sådana uppgifter — hava ämbetsverken funnit sig icke kunna tillstyrka

ett sådant förfaringssätt, att dylika värdeuppgifter skulle godkännas

utan kontroll.

Om således de i ärendet hörda tullmyndigheterna enligt ämbetsverkens

förmenande icke kunnat giva anvisning på något tillvägagångssätt för

frågans lösning av sådan innebörd, att det lämpligen skulle kunna i författningen

upptagas med generell giltighet, och ämbetsverken ej heller

själva kunnat utfinna något sådant, hava emellertid i utlåtandena givits

uppslag, a vilka för vissa förhållanden eller beträffande särskilda grupper

av varor synes kunna byggas vidare för formulering av specialmedgivanden

angående restitutionsrätt för värdeförtullade varor. Ämbetsverken

syfta därvid i främsta rummet på tullmyndigheternas i Stockholm förenämnda

förslag samt därjämte på tulldirektörens i Malmö förslag beträffande

reservdelar till automobiler. Detta har givit ämbetsverken anledning

taga under övervägande, huruvida i författningen lämpligen skulle

kunna införas någon bestämmelse, varigenom möjlighet bereddes att i särskilda

fall efter mera ingående prövning kunna medgiva handelsidkare

restitutionsrätt för värdefull underkastad vara av visst eller vissa slag

under villkor, som i varje medgivande utformulerades efter de föreliggande

omständigheterna i det speciella fallet.

I och för sig synes en sådan lösning hava skäl för sig. Genom ett dylikt

tillvägagångssätt skulle frågan om beviljande eller icke beviljande av ett

sökt medgivande kunna göras beroende av t. ex. sökandens vilja och förmåga

att genom formerna för sin handelsbokföring eller särskilda arrangemanger

bereda vederbörande tullförvaltning möjlighet att, när så önskades,

genom undersökning förvissa sig om riktigheten av lämnade värdeuppgifter

för exporterad vara, och villkoren skulle kunna lämpas för de

olika fallen.

Beträffande frågan, av vilken myndighet sådant medgivande skulle utfärdas,

synes det knappast lämpligt, att befogenhet i detta avseende, såsom

skett genom 1912 års förordning, överlämnas till generaltullstyrelsen,

utan torde prövningen av dylika spörsmål och behörigheten att fastställa

villkoren för medgivanden, som här avses, höra förbehållas Kungl. Maj:t.

Omständigheterna kunna nämligen i något fall vara sådana, att villkoren

böra i en eller annan punkt göras avvikande från de i författningen föreskrivna

allmänna villkoren. Därest t. ex. en handelsidkare önskar göra

sådana anordningar, att genom märkning eller på annat av vederbörande

tullförvaltning godkänt sätt materiell identitet styrkes mellan den införda

och den utförda varan och härigenom full bevisning åstadkommes angående

det tullbelopp, som för varan blivit erlagt, kunde det knappast anses

befogat, om han genom, en under de två åren före utförseln inträdd tullfrihet

för sådan vara skulle jämlikt bestämmelserna under § 9 i förord
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 51.

ningen — vilka äro avsedda för fall, då materiell identitet mellan den införda

och den utförda varan e,j föreligger — frånkännas rätten till tullrestitution.

Beträffande prövningen av ansökning om sådant medgivande,

som nu avses, samt formen för själva medgivandet torde i vissa avseenden

såsom förebild kunna tjäna vad som gäller medgivanden av restitutionsrätt

enligt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen, vilka även ankomma på

prövning av Kungl. Maj:t.

Visserligen torde kunna invändas, att, enär ett sådant tillvägagångssätt

i tillämpningen skulle antingen direkt innebära eller vid villkorens

utformande föranleda avvikelser från vissa av de i författningens § 2,

§ 5, § 7, § 8, § 9 och § 12 meddelade föreskrifterna, införandet av den nu

avsedda restitutionsrätten borde ske genom fullständig omarbetning av

författningen. En sådan invändning skulle givetvis haft sitt berättigande,

därest frågan både gällt ett generellt införande av restitutionsrätt för

värdetull underkastade varor. I)a emellertid ämbetsverken såsom ovan

anförts funnit sig icke kunna förorda eu sådan åtgärd utan endast ifrågasätta

beredande av möjlighet att för speciella fall medgiva dylik restitutionsrätt,

hava ämbetsverken ansett detta böra ske genom minsta möjliga

ändring i förordningen.

I sådant hänseende bär utarbetats ett förslag till ny paragraf, avsedd

att i förordningen ingå såsom § 14. Härvid hava ämbetsverken tänkt sig,

att Kungl. Maj:ts medgivande i förekommande fall skulle meddelas i form

av ett utvidgande av tillstånd till restitutionsrätt, givet i vanlig ordningav

generaltullstyrelsen.

Medgivandets anknytande på sådant sätt till förut av generaltullstyrelsen

givet restitutionstillstånd synes kunna utgöra ett visst stöd för bestämmelsernas

meddelande i en tilläggsparagraf utan någon antydan därom

på annat ställe i förordningen, vilket förefaller ämbetsverken vara det

mest önskvärda. Ett sådant förfarande synes också vara väl förenligt

med innebörden av författningsändringen, vilken ej innefattar eu generell

ändring av restitutionsinstitutet utan blott skall bereda möjlighet till specialmedgivanden.

Emellertid torde för ett sådant tillvägagångssätt även

kunna åberopas vissa praktiska hänsyn. Uppenbart torde vara, att, även

om en handelsidkare i en ansökning om restitutionsrätt för värdeförtullad

vara därjämte framställt begäran om sådan rätt för varor, underkastade

stycketull eller vikttull, den omständigheten, att ansökningen i sin förra

del ankommer på prövning av Kungl. Maj:t, icke kan föranleda, att ansökningen

jämväl i sin senare del skall prövas av Kungl. Maj:t. Därest

efter ett eventuellt införande av bestämmelser i nu avsedd riktning, men

utan uttrycklig föreskrift om medgivandets anknytande till ett restitutionstillstånd

av generaltullstyrelsen ett sådant fall som det nyss angivna

skulle inträffa, förefaller det mera antagligt, att sökanden bleve

hänvisad att först i författningsenlig ordning hos generaltullstyrelsen

söka restitutionstillstånd beträffande de varor, som droge tull efter stycketal

eller vikt, än att Kungl. Maj:t i första hand till slutligt avgörande

upptoge ansökningen i dess förra del. Skedde emellertid så, måste tydligen

enligt § 2, § 3, § 5 och § 6 i förordningen prövas, huruvida författningsenliga

kvalifikationer och andra allmänt gällande förutsättningar

för restitutionstillstånd vore för handen, vilket senare icke behövde ske,

om medgivandet bleve knutet till ett restitutionstillstånd av generaltullstyrelsen.

Det synes näppeligen kunna förutsättas, att en handelsidkare, vilken

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 51.

önskar erhålla restitutionsrätt för värdetull underkastade varor, ieke därjämte

har intresse av.att sådan rätt även må gälla varor, som förtullas

efter stycketal elller vikt. Men även om ett eller annat sådant fall skulle

inträffa, hava ämbetsverken ansett detta icke böra utgöra hinder för att

av ovan angivna skäl förorda ett förfarande av nyssnämnda sätt.

I detta sammanhang vill generaltullstyrelsen meddela, att, enär det vid

tillämpning av nu gällande bestämmelser om handelsrestitution för tullverket

icke är av intresse, att restitutionsrätten begränsas till visst eller

vissa varuslag, restitutionsmedgivanden av styrelsen plägat, till förekommande

av upprepade ändringar av dylika medgivanden, givas generell

innebörd utan sådan begränsning.

Den nya paragrafen har ansetts böra givas sådan avfattning, att hinder

icke skulle möta för medgivande, om förhållandena därtill föranledde, att

då tull utgått efter värde för vara, underkastad kombinerad vikt- och

värdetull, restitutionen finge utgå med det efter värdet erlagda tullbeloppet.

»

I enlighet med vad sålunda anförts hava ämbetsverken ifrågasatt, huruvida

icke Kungl. Maj:t .skulle finna skäl för riksdagen framlägga förslag

om införande i handelsrestitutionsförordningen av en ny, såsom § 14 betecknad

paragraf av förslagsvis följande lydelse:

»Åt handelsidkare, som av generaltullstyrelsen medgivits rätt till tullrestitution

enligt här ovan meddelade allmänna bestämmelser, ma. utan

hinder av vad i denna förordning finnes stadgat, kunna på särskild ansökning

medgivas tillstånd att åtnjuta sådan rätt jämväl i fråga om tull, som

utgått efter vissa procent av varans värde.

Sådant medgivande ankommer på prövning av Konungen, som jämväl

bestämmer de närmare villkoren för rättighetens tillgodonjutande.»

I samband med avgivandet av detta förslag har generaltullstyrelsen för

sin del ansett sig böra i anslutning till uttalanden av vissa bland de i

ärendet hörda myndigheterna framhålla, hurusom de olika slag av restitutionsmedgivanden

som tid efter annan kommit till stånd icke kunnat undgå

att, på grund av de med berörda medgivanden förknippade omständliga

kontrollåtgärderna, tillföra saväl tullverkets lokalförvaltning som vederbörande

avdelning -inom generaltullstyrelsen eu betydande arbetsmängd,

vilket i sin mån övat inflytande på verkets behov av arbetskrafter. Härtill

har generaltullstyrelsen fogat det uttalande, att det särskilt i nuvarande

tid, då kravet på förenklingar och besparingar inom förvaltningen framträdde

med synnerlig styrka, vore angeläget, att de anordningar av nu

ifrågavarande slag som ur handelns och industriens synpunkt ansåges påkallade

icke bleve för förvaltningsarbetet mera betungande än som av förhållandena

oundgängligen betingades.

Lika med kommerskollegium och generaltullstyrelsen anser jag önskligt

att förmånen av handelsrestitution, i den mån så låter sig göra, utsträckes

till varor vilka enligt tulltaxan äro underkastade värdetull. Såsom den

lämnade redogörelsen utvisar har denna fråga tidigare varit föremål för

Departements
chefen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr ÖL

prövning utan att man dock ansett sig kunna i förevarande avseende likställa

dessa varor med annorledes tullbeskattade varor. Ämbetsverken hava

nu tänkt sig den lösningen, att Kungl. Maj:t skulle erhålla en allmän befogenhet

att i särskilda fall medge rätt till handelsrestitution för värdefull

underkastade varor utan att några som helst grunder för denna restitutionsrätt

på förhand fastställdes. Härigenom skulle möjlighet beredas att

taga hänsyn till förhållandena i de särskilda fallen och de tidigare befarade

svårigheterna vid en allmän reglering av restitutionsrätten för värdetullsvaror

undgås. De vanskligheter, som ur statsverkets synpunkt onekligen

äro förbundna med en utsträckning av restitutionsrätten till sistnämnda

varor, göra det emellertid enligt min mening erforderligt att huvudgrunderna

för ifrågavarande rätt liksom för annan rätt till handelsrestitution i

författning uttryckligen fastställas. Genom ett dylikt förfarande blir det

ock möjligt att även för dessa fall åt generaltullstyrelsen överlämna medgivandet

av tillstånd till begagnande av rätten till restitution, varigenom

omgång och dubbelarbete undvikas.

I enlighet med denna min allmänna uppfattning har jag undersökt möjligheten

av att låta de hittills gällande grundstadgandena om handelsrestitution

få avse även varor med värdefull. Genom att på visst sätt begränsa

restitutionsbeloppets storlek, där ej identitet mellan den utförda och den införda

varan kan ådagaläggas, har jag funnit eu dylik anordning icke böra

väcka betänkligheter. Jag vill härvid erinra, att åsyftade grundstadganden

innefatta befogenhet för Kungl. Maj:t att närmare bestämma icke blott för

vilka varor restitutionsrätt må förekomma utan även, där med avseende å

särskilt varuslag så erfordras, under vilka förutsättningar samma rätt må

åtnjutas. Med anordningen skulle givetvis följa skyldighet att föra avräkningsdiarium,

men arbetet härmed synes ej behöva bliva nämnvärt besvärligare

än den bokföring, som till statsverkets säkerhet givetvis måste äga

rum även om restitutionsrätten reglerades från fall till fall på sätt ämbetsverken

ifrågasatt.

Enligt mitt förmenande skulle alltså de erforderliga allmänna bestämmelserna

om restitution för varor, dragande värdefull, kunna åstadkommas

sålunda att i 1912 års förordning angående tullrestitution i vissa fall vid

återutförsel av utländsk vara de formella jämkningar vidtagas, vilka påkallas

av värdefull underkastad varas sammanförande med övriga i förordningen

hittills omnämnda varor. Med denna utgångspunkt har inom

finansdepartementet i samråd med kommerskollegium och generaltullstyrelsen

utarbetats ett förslag till förordning om ändrad lydelse av vederbörande

paragrafer i förstnämnda förordning, vilket förslag synes mig böra föreläggas

riksdagen till godkännande.

I fråga om den närmare avfattningen av detta förslag ber jag få framhålla

följande.

Till följd av svårigheten att kunna tillförlitligt avgöra vilket tullvärde

en för restitution återutförd vara ägt vid införseln har det, såsom jag nyss

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition År ÖL

13

antytt, icke kunnat undvikas att för allmänna fall fastställa en övre gräns

för restitutionsbeloppets storlek. Jag har sålunda tänkt mig, att restitutionsbeloppet

i regel icke skulle få beräknas efter högre värde än det lägsta,

varefter tullavgift erlagts för en inom den allmänna restitutionsfristen till

förtullning angiven och till erhållande av restitution anmäld vara av samma

slag. Det har visserligen synts mig önskligt, att beräkningen av restitutionsbeloppet

kunde få ske efter något mindre snäva grunder och att beloppet

skulle kunna bestämmas efter det lägsta värde, enligt vilket tullavgift erlagts

för en sålunda angiven och anmäld vara av samma slag, vilken icke redan

motsvarats av återutförd vara. Därigenom skulle nämligen restitutionsbeloppet

mera närma sig det verkligen erlagda tullbeloppet för varan. Da

emellertid enligt vad från generaltullstyrelsen upplysts ett dylikt medgivande

komme att bli för tullverket alldeles särskilt betungande, har jag trott mig

icke böra förorda att författningfsförslaget avfattas i sådan riktning. Om

sålunda i allmänhet det lägsta värdet under tvåårsfristen skulle bli grundläggande

för restitutionen, har jag likväl funnit mig kunna tillstyrka restitution

efter gynnsammare grund för det fall, att handelsidkaren vill ställa

varan under av tullverket särskilt anordnad kontroll. I sådant fall synes

mig restitutionen kunna få beräknas efter det högre värde, som visas hava

vid införseln lagts till grund för tullavgiftens bestämmande. Stadganden av

nu nämnd innebörd återfinnas i förslagets § 8 mom. 2. Med dessa stadganden

ha av praktiska skäl sammanförts vissa föreskrifter dels i nuvarande

§ 7 mom. 2 i handelsrestitutionsförordningen, dels ock i den till samma

förordning anknutna varuförteckningen, vilka senare föreskrifter efter restitutionsrättens

utsträckande synts rätteligen böra ha sin plats i förordningen.

Vad jag nyss föreslagit i fråga om beräkning i visst fall av restitution

efter högre värde än det lägsta, varefter tullavgift erlagts, bör enligt mitt

förmenande leda till ett motsvarande stadgande i fråga om den tullsats,

som skall läggas till grund för restitutionsbeloppets bestämmande vid fall

av tullförändringar. Den förmån, som alltså skulle tillkomma handelsidkare

vilken genom att ställa varan under tullverkets särskilda kontroll

kan få konstaterat efter vilken tullsats varan i verkligheten införtullats.

bör emellertid få gälla icke endast beträffande värdetullsvaror utan även i

fråga om de varor för vilka handelsrestitution nu är medgiven. Till de

nuvarande bestämmelserna i § 9 har fogats ett stadgande av angiven

innebörd.

I anslutning till vad generaltullstyrelsen anfört om den betydande och

på tullverkets behov av arbetskrafter inverkande arbetsmängd, som av rest it utionsmedgivanden

tillförts såväl tullverkets lokalförvaltning som vederbörande

avdelning inom generaltullstyrelsen, och med hänsyn till de ökade

krav, som vid genomförande av den nu föreslagna utsträckningen av restitutionsrätten

skulle komma att ställas på tullverket, har jag ansett möjlighet

böra beredas att i mån av erfarenhet höja avgiften för åtnjutande

av handelsrestitution, nu uppgående till allenast en halv procent av tull
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 51.

avgiften för till restitution anmäld vai''a. I angivet syfte har § 10 i förordningen

ändrats därhän, att avgiften i fråga skulle bestämmas av Kungl.

Maj:t. Jag erinrar, att fastställandet av ersättningar för tjänsteförrättningar

i allmänhet vid tullverket ankommer på Kungl. Maj:t. Avgiften

synes mig såsom hittills i allmänhet böra beräknas efter viss procent av

tullavgiften. Där varuägaren påkallar särskild kontroll å varan från tullverkets

sida, synes utöver dylik avgift kostnaden för denna kontroll böra

gottgöras tullverket.

Ändringen av § 12 c) i förordningen föranledes av förslaget till ändring

av § 7 och är endast av formell natur.

Den blivande författningen i ämnet torde med hänsyn till behovet av

vissa tilläggsbestämmelser icke böra träda i kraft tidigare än den 1 juli

1926.

Föredragande departementschefen uppläser härefter förslag till förordning

om vissa ändringar i förordningen den 13 december 1912 (nr 355) angående

tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara samt hemställer,

att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att antaga nämnda

förslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att proposition av den lydelse bil. litt. vid detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

E. Regnér.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 51.

15

Bilaga.

Kungl. Maj:ts förordning den 13 december 1912 (nr 355) angående

tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara:

sådan förordningen lyder efter iakttagande av hittills företagna

ändringar 1

§ 1.

Ltan hinder av bestämmelsen i § 11 av nådiga förordningen med tulltaxa

för inkommande varor den 9 juni 1911 må åt handelsidkare, på sätt nedan

bestämmes, medgivas rätt att vid återutförsel av utländsk vara, för vilken

han vid införseln behörigen erlagt tullavgift, åtnjuta tullrestitution.

Med handelsidkare förstås i denna förordning ej blott enskild handelsidkare

utan även handelsbolag och aktiebolag, som idkar handelsrörelse.

§ 2.

Tillstånd för handelsidkare att begagna sig av den i § 1 avsedda rätt

meddelas av generaltullstyrelsen. Sådant tillstånd må endast lämnas handelsidkare,

som är känd såsom redbar och i övrigt prövas lämplig. Tillståndet

kan av generaltullstyrelsen återkallas, när de förutsättningar, som

legat till grund för tillståndets meddelande, icke längre förefinnas.

§ 3.

Konungen äger bestämma, för vilka varor och, där med avseende å särskilt

varuslag så erfordras, under vilka förutsättningar rätt till tullrestitution

enligt denna förordning må åtnjutas; dock må i intet fall sådan rätt

avse spannmål, omalen eller malen, levande djur, brännvin och sprit, alla

slag, eller vin eller sådan vara, som är avsedd att återsändas till produktions-

eller inköpslandet eller till producentens eller den ursprunglige säljarens

ombud i annat land.

Katt till restitution må tillerkännas handelsidkare allenast å plats, där

tullkammare finnes.

§ 4.

På förslag av generaltullstyrelsen meddelar Konungen i enlighet med

denna förordning och övriga gällande föreskrifter de närmare bestämmelser,

som äro erforderliga för bevarande av kronans rätt och för vinnande

av ordning och säkerhet vid åtnjutande av ifrågavarande restitution.

§ 5.

Ansökning om erhållande av sådant tillstånd, som ovan sagts, skall ingivas

till generaltullstyrelsen och vara åtföljd av erforderliga intyg till

styrkande av sökandens rätt att driva handel samt de handlingar, han i

övrigt vill åberopa till stöd för ansökningen.

1 Se Svensk författningssamling 1913: 151. 1919: 450 och 1923: 83.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 51.

Före ärendets avgörande skall generaltullstyrelsen över ansökningen inhämta

yttrande av vederbörande tullmyndighet ävensom handelskammare

eller, efter omständigheterna, annan sammanslutning av representanter för

handeln eller ock vederbörande kommunala myndigheter.

§ 6.

Därest liandelsidkare till annan överlåter sin affärsrörelse eller varder

försatt i konkurs, skall rätten till tullrestitution anses förfallen.

§ 7.

1. Rätt till restitution enligt denna förordning avser icke blott varor,

som införts direkte från utlandet eller från frihamn eller frilager, utan även

varor, som uttagits från nederlag eller från transitupplag eller ankommit

såsom omedelbar transitförsändning.

2. Restitution beräknas för utförselvara, som vid införseln drager

stycketull, efter stycketal och för annan utförsel vara. efter dess nettovikt, ankommande

dock på Konungens prövning, huruvida och under vilka villkor

emballage eller inlägg till varor, i fråga om vilka bruttoförtullning är stadgad

i gällande tulltaxa, må inräknas i den vikt, som vid utförseln lägges

till grund för restitution.

§ 8.

1. För bevarande av rätt till tullrestitution enligt denna förordning erfordras,

att liandelsidkare vid varans angivning till förtullning skriftligen

anmäler avsikten att begagna sig av sådan rätt.

Då dylik anmälan avser vara, som angivits till förtullning från nederlag,

skall, därest icke redan vid varans tullbehandling för uppläggning å nederlag

de särskilda upplysningar om densamma vunnits, som äro föreskrivna

såsom villkor för rätten till tullrestitution, varan undergå förnyad tullbeliandling.

2. Efter sådan varas återutförsel må handelsidkare med i denna förordning

gjorda inskränkningar åtnjuta restitution av den tullavgift, som av

honom erlagts för en motsvarande kvantitet från utlandet införd och inom

två år näst före utförseln till förtullning angiven vara av samma slag, beträffande

vilken han gjort sådan anmälan, som i mom. 1 omförmäles.

§ 9.

Varder tullsatsen för vara, som avses i denna förordning, nedsatt, må

utförsel av varan, som äger rum, sedan beslutet om nedsättningen trätt i

kraft, icke berättiga till restitution efter högre tullsats än den, som gäller

vid varans utförsel. Förklaras sådan vara tullfri, förfaller rätten till restitution,

om varan utföres efter beslutets trädande i kraft. Höjes åter tullsatsen

för sådan vara, skall den lägre tullsatsen fortfarande läggas till

grund för beräkningen av restitution vid utförsel inom loppet av två år,

sedan höjningen börjat tillämpas, varemot utförsel därefter berättigar till

restitution efter den högre tullsatsen.

§ 10.

För vara, som av handelsidkare anmäles jämlikt § 8 mom. 1, skall i sammanhang

med tullavgiftens erläggande betalas en särskild avgift till belopp av

en halv procent av tullavgiften.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 51.

§ 11.

Över i § 8 omförmälda förtullningar och exporter skall handelsidkare enligt

formulär, som av generaltullstyrelsen fastställes, föra ett för debet och

kredit inrättat avräkningsdiarium med särskilda upplägg för varje varuslag.

Av detta avräkningsdiarium, vilket när helst så påfordras skall för

vederbörande tullmyndighet hållas tillgängligt, skall handelsidkaren för

yarje kvartal ingiva fullständigt utdrag till generaltullstyrelsen.

§ 12.

Såsom villkor för erhållande av restitution skall i övrigt gälla:

a) att utförseln sker vid samma tullkammare, där förtullningen ägt rum,

såvida ej generaltullstyrelsen för särskilt fall finner restitution kunna

medgivas, oaktat varan utförts vid annan tullkammare;

b) att exportangivningsinlagan ej mindre innehåller uppgift om avsikten

att för varan erhålla tullrestitution enligt denna förordning, om varans

handels benämning och om den rubrik i tulltaxan, till vilken densamma vid

införseln blivit hänförd, än även är åtföljd dels av exportörens under edlig

förpliktelse avgivna och av två vittnen till riktigheten bestyrkta försäkran

därom, att den till utförsel angivna varan blivit av honom införd, att full

införseltull för densamma erlagts och att varan icke efter införseln undergått

någon bearbetning eller förändring, dels ock av exportörens under edlig

förpliktelse avgivna försäkran, att varan enligt hans vetskap icke är

avsedd att återsändas vare sig till produktions- eller inköpslandet eller till

producentens eller den ursprunglige säljarens ombud i annat land;

c) att vederbörande tullkammare, efter exportvarans undersökning och

utrönande av det stycketal eller den vikt, som jämlikt § 7 mom. 2 skall läggas

till grund för restitutionen, samt kollinas plombering ävensom bevakning

under transporten till och inlastning i fartyg eller järnvägsvagn eller överlämnande

till postverket, härom meddelat attest, vilken såsom verifikation

jämte angivningsinlagan och övriga intyg bifogas tullkammarens utgående

tulljournal;

d) att utförseln i övrigt verificeras på sätt i § 13 av nådiga förordningen

med tulltaxa för inkommande varor den 9 juni 1911 finnes stadgat beträffande

varor, för vilka tullrestitution är därstädes medgiven, eller, därest

utförseln äger rum med paketpost, på sätt av Konungen särskilt förordnas;

samt

e) att vederbörande handelsidkare under januari, april, juli och oktober

månader hos generaltullstyrelsen gör ansökning om den restitution, som

belöper på de under senast förflutna kvartal exporterade varor; skolande

i dylik ansökning noggrant angivas de förtullningsposter i avräkningsdiariets

debet, å vilka avskrivning bör ske för det belopp, vars restitution

begäres.

§ 13.

Befinnes handelsidkare för erhållande av tullrestitution enligt bestämmelserna

i denna förordning hava lämnat uppgift, som icke överensstämmer

med verkliga förhållandet, kan rätt att vidare erhålla sådan restitution

honom förvägras.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 42 höft. (Nr 51.)

O

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. BevU 1926:40 Betänkande, i anledning av väckt motion om sänkning av tullen å delar till automobiler m. m. s. 4 i texten
  2. Rskr. 1926:80 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den 13 december 1912 a1 i texten