Sök i Ratio Lex

Angående fiskerätt m. m. i visso kronan förbehållna, ovan odlingsgränsen belägna vattenområden i Västerbottens län

1926-01-29 · 25 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 25 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:69, Angående fiskerätt m. m. i visso kronan förbehållna, ovan odlingsgränsen belägna vattenområden i Västerbottens län

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.

1

Nr 69.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående fiskerätt m. m.

i visso kronan förbehållna, ovan odlingsgränsen belägna vattenområden

i Västerbottens län; given Stockholms slott den 29

januari 1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Sven Linders.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 januari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandlek, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss,

Möller, Levin son.

Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet

anför departementschefen, statsrådet Linders följande:

Jag anhåller att för Kungl. Maj:t få anmäla uppkommen fråga om efterskänkande

av kronans rätt till vissa vattenområden i Västerbottens län ovan

odlingsgränsen, vilka vattenområden vid verkställd avvittring undantag^

för kronan.

Området ovan odlingsgränsen i sagda län omfattar hela Tärna socken samt

delar av Sorsele, Stensele, Vilhelmina och Dorotea socknar.

Avvittringen inom detta område påbörjades enligt av Kungl. Maj:t genom

brev den 18 november 1892 lämnat medgivande, men avvittringen blev av

åtskilliga anledningar fördröjd, så att avvittringsutslag av länsstyrelsen

meddelades först under åren 1916—1918. I sammanhang med avvittringen

Uppkomsten

av kronans

rätt till vissa

vattenområden.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 57 käft. (Nr 69).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.

har åbodelning verkställts. Vid avvittringsberedningen behandlades sagda

delar av Sorsele, Vilhelmina och Dorotea socknar som särskilda avvittringslag,

under det ovan odlingsgränsen belägen del av Stensele socken jämte

hela Tärna socken hänfördes till ett och samma avvittringslag.

Bestämmelse om förbehåll för kronan vid avvittring i Västerbottens och

Norrbottens läns lappmarker finnes upptagen i § 7 i avvittringsstadgan den

30 maj 1873. Enligt denna bestämmelse förbehålles kronan, utom annat,

varom nu ej är fråga, rätt till de på kronomarker och inom kronohemman

och boställens områden befintliga större strömfall, som till farleders öppnande,

sjöars uttappning, ovanför belägna ägors befrielse från översvämningar

med mera dylikt kunna användas, och bör av kringliggande mark

nödigt utmål därtill avsättas.

Under åberopande av denna bestämmelse hava i upprättade avvittringsförslag,

vilka i dessa delar fastställts, för kronans räkning undantagits ett

antal strömfall jämte utmål för strömfall och dammfästen.

Därjämte hava emellertid också i avvittringsförslagen för kronans räkning

undantagits samtliga inom avvittringslagen belägna större vattendrag,

nämligen inom Vilhelmina avvittringslag Vojmån och Ångermanälven,

tillhopa 13,591.0 2 hektar, inom Stensele-Tärna avvittringslag Ume

älv med bi vattendrag, tillhopa 23,533.3 7 hektar, inom Sorsele avvittringslag

Vindeln, Tjulån och Juktan, tillhopa 11,741.5 3 hektar, samt inom Dorotea

avvittringslag Korpån, 441.9 3 hektar. Inom Dorotea avvittringslag har

visst ytterligare undantag för kronans räkning gjorts, i det inom avvittringslaget

fallande del av Saxälven, innefattande jämväl vattenområden vid enskilda

hemmans stränder, upptagits såsom kronopark. Det är dessa inom

Wilhelmina, Stensele-Tärna, Sorsele och Dorotea avvittringslag gjorda undantag

för kronans räkning av inom avvittringslagen fallande större vattendrag,

som den nu förevarande frågan gäller.

Upptagande i avvittringsförslagen av ifrågavarande undantag för kronans

räkning skedde i enlighet med under avvittringsberedning gjorda yrkanden

av advokatfiskalen hos kammarkollegium; och framgår av ett av advokatfiskalen

i annat sammanhang avgivet yttrande, att anledning till yrkanden

om vattenområdenas undantagande varit den, att de större sjöarna i dessa

trakter merendels vore förbundna med varandra eller med annat vatten genom

långsträckta mindre sjöar, som ofta läge på ett lägre plan än den

ovanför liggande större sjön, varför det med hänsyn till framtida vattenregleringar

i dessa trakter kunde vara av vikt att, även där »större strömfall»

icke kunde anses finnas, vattnet med tillhörande grund förbehölles

kronan.

Avvittringsprotokollet för Sorsele avvittringslag utvisar i denna fråga, att

jordägarna icke hade något att invända mot advokatfiskalens yrkande, sedan

advokatfiskalen för dem förklarat, att därigenom icke uppstode ändring

i deras dåvarande fiskerätt samt att rätt till uppdämning för vattendragens

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.

utnyttjande vore beroende av särskilda föreskrifter. Inom Dorotea avvittringslag

synes icke från jordägarnas sida hava rests någon invändning mot

undantaget. Vid avvittringsberedningen inom Vilhelmina avvittringslag

uttalade — i anledning av föreslaget undantag — den jordägande befolkningen

enhälligt det önskemålet, att densamma måtte förbehållas strandrätt

och rätt till uppgrundningar samt desslikes fiskerätt i samma utsträckning,

som den förut innehaft dels av ålder och dels på grund av insyningshandlingar.

Vid denna avvittringsberedning närvarande ombud för lantmäteristyrelsen

anförde, att vattendragen borde — sedan större strömfall och för

deras utnyttjande erforderliga utmål undantag^ för kronans räkning — i

avvittringsförslaget fördelas jämlikt grunderna i 12 kap. 4 § jordabalken

och vattenområdena alltså redovisas såsom tillhörande närmast belägen

strand. Inom Tärna-Stensele avvittringslag slutligen, där jordägarna synnerligen

starkt betonat behovet av bl. a. fiskerätt och rätt till uppgrundningar,

vilket behov även vitsordats av förrättningsmännen, framställdes av

jordägarna vid undantagen det villkoret, att strandägarna förbehölles såväl

strandrätt som rätt till uppgrundningar och fiskerätt.

Frågan om de enligt avvittringsförslagen sålunda för kronan undantagna

vattenområdena var även föremål för visst övervägande i sammanhang med

avlåtande den 7 april 1916 av proposition till riksdagen, nr 166, angående

åtskilliga med den då pågående avvittringen inom Västerbottens läns lappmark

sammanhängande förhållanden.

Advokatfiskalen hos kammarkollegium hade — efter i sådant avseende

erhållet bemyndigande — granskat avvittringsförslagen beträffande Sorsele

och Dorotea avvittringslag och därvid framställt en del anmärkningar, gående

ut på att kronans rätt i vissa avseenden eftersatts. I anledning härav

verkställdes utredning i ämnet, vilken utredning utvisade, att väsentliga

felaktigheter till kronans nackdel blivit begångna vid avvittringsförfarandet.

Med hänsyn till de svåra olägenheter och kostnader, som skulle vara

förenade med en återförvisning av avvittringsförslagen, ansågs emellertid

en sådan återförvisning icke — trots de gjorda anmärkningarna — böra äga

rum, utan föreslog Kungl. Maj:t i sagda proposition riksdagen att för sin

del medgiva, att Kungl. Maj:t, innan författningsenlig prövning ägde rum

av de föreliggande förslagen till avvittring inom Sorsele och Dorotea socknar,

med vederbörande rättsägare finge träffa sådana föreningar om förslagens

godkännande, som lämnade utsikt till förslagens godkännande inom en snar

framtid, under förutsättning dock att i blivande avvittringsutslag infördes

förbehåll om tilläggsavvittring. Tillika begärdes av riksdagen bemyndigande

i enahanda syfte beträffande avvittringsförslagen för Vilhelmina och

Stensele-Tärna avvittringslag, vilka ännu icke varit föremål för granskning.

Som ovan antytts berördes i detta sammanhang också frågan om de i

avvittringsförslagen upptagna vattenundantagen för kronans räkning.

Lantmäteristyrelsen hade i ett utlåtande den 3 mars 1916 i avvittringsfrågan

anfört bland annat följande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.

Då frågan om vattenundantagen varit före vid avvittringsberedningen

inom Sorsele avvittringslag, hade befolkningen bibragts den uppfattningen,

att den skulle bibehållas vid den rätt till fiske, som förut åtnjutits, varjämte

framhållits, att rätten till uppdämning för vattendragens utnyttjande

var beroende på särskilda föreskrifter. Enligt lantmäteristyrelsens mening

komme befolkningen emellertid icke att utan vidare bliva bibehållen vid

fiskerätt, utan för att så skulle bliva fallet, erfordrades antingen föreskrift

i blivande avvittringsutslag — något om vars giltighet för framtiden olika

meningar torde råda — eller särskild lagstiftning. Att kronan däremot vid

uppdämning för ena eller andra ändamålet vore skyldig att gälda den skada,

som kunde uppkomma därav, syntes lantmäteristyrelsen otvivelaktigt, men

vid sådant förhållande syntes också undantagandet vara för kronans del

skäligen betydelselöst. För befolkningen kunde åtgärden emellertid komma

att föranleda betydande olägenheter, utom i fråga om fiskevatten, beträffande

strandrätt och rätt till uppgrundning samt måhända även i avseende

å andra delar, som för det dåvarande icke läte sig överskådas. Att, på

sätt i förslagen skett, beröva ett hemman vattenrätt ansåge styrelsen vara

synnerligen olämpligt och snart sagt stridande mot begreppet hemman. Då

förhållandet för framtiden kunde komma att medföra stora olägenheter för

befolkningen utan tillnärmelsevis motsvarande nytta för kronan samt utmål

undantagits i erforderlig utsträckning för vattenfall, både lantmäteristyrelsen

trott sig böra påkalla Kungl. Maj:ts uppmärksamhet å saken i syfte att

åstadkomma rättelse därhän, att vattendragen bleve redovisade i enlighet

med 12 kap. 4 § jordabalken eller så, att vattenområde hänfördes till den

strand, detsamma läge närmast.

I avgivet utlåtande den 27 mars 1916 hade kammarkollegium anfört,

bland annat, att Kungl. Maj:t icke torde vilja fästa avseende vid lantmäteristyrelsens

hemställan, att de större vattenområdena skulle enligt kap. 12 § 4

jordabalken uppdelas mellan respektive strandfastigheter.

I statsrådsprotokollet vid ifrågavarande proposition anförde dåvarande

chefen för jordbruksdepartementet, bland annat, följande.

En följd av de större vattenområdenas undantagande för kronans räkning

torde bliva, att fastighetsinneliavaren ginge miste om den fiskerätt i dessa

vattendrag, som annars skulle tillkomma den. På grund av den stora roll,

som fisket i dessa vattendrag spelade i den enskildes hushållning, torde en

sådan påföljd kunna medföra betydande olägenheter, vilka i görligaste mån

borde undanröjas. Att härvidlag gå så långt som lantmäteristyrelsen föreslagit,

nämligen att. låta ifrågavarande förbehåll gå tillbaka genom vattendragens

redovisande i enlighet med 12 kap. 4 § jordabalken, syntes, såsom

av kammarkollegium framhållits, näppeligen böra ifrågakomma. Frågan om

den utsträckning, i vilken regleringar av ifrågavarande större vattendrag

kunde i framtiden ifrågakomma, vore oviss, och det syntes under sådana

förhållanden vara välbetänkt, att grunden i vattendragen tillförsäkrades

kronan, på det icke enskilda markägare, t. ex. vid eventuellt inrättade

regleringsdammar, som plägade stå torra under långa tider av året, kunde

göra anspråk på mark, som förut varit sjö- eller älvbotten. Fiskerätten

borde däremot skyddas. Frågan om upplåtande åt enskilda av fiske i kronans

vatten vore under utredning genom särskilda (enligt av Kungl. Maj:t

den 1 oktober 1915 givet bemyndigande) tillkallade sakkunniga, och torde

vederbörande hemmansåbors tillgodoseende i förevarande avseende av dessa

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 69. 5

sakkunniga tagas under omprövning. I avbidan på de bestämmelser, som

kunde komma att meddelas, syntes vara tillfyllest, att vid avvittringen

vederbörande hemmansåbor finge sig tillförsäkrat att tillsvidare åtnjuta den

fiskerätt i samma vatten, som för det dåvarande tillkomme dem.

Riksdagen, som biföll Kungl. Maj:ts proposition, anförde (skrivelse nr

230/1916) därvid, vad beträffar befolkningens fiskerätt, att densamma syntes

genom meddelande av det av departementschefen föreslagna förbehållet om

bibehållande tills vidare av dåvarande rätt vara tillräckligt tillgodosedd, intill

dess denna fråga blivit slutgiltigt löst. För att bland annat bringa det därhän

ville riksdagen uttala önskvärdheten av, att förslag i förevarande fråga

så fort som möjligt finge emotses av de för ändamålet utsedda sakkunniga.

Härefter förklarade Kungl. Maj:t den 21 juni 1916, med stöd av riksdagens

i ämnet fattade beslut, att från Kungl. Maj:ts och kronans sida

hinder ej skulle möta för länsstyrelsen att fastställa avvittringsförslagen för

Sorsele och Dorotea avvittringslag. Tillika förordnades, bland annat, att i

avvittringsutslagen skulle införas meddelande om, att hemmansägare eller åbo,

som på grund därav, att vid avvittringen vattendrag blivit undantaget för

kronans räkning, skulle mista den fiskerätt, honom eljest skulle tillkommit,

skulle äga att utan avgift tillsvidare begagna sig av den fiskerätt i samma

vattendrag, vilken före avvittringen tillkommit innehavaren av den av

honom brukade fastigheten.

I fråga om vederbörandes fiskerätt före avvittringen torde i detta sammanhang

böra erinras, att bestämmelser i sådant avseende finnas meddelade dels

i 31 § renbeteslagen, innefattande föreskrift om, att då fiske å område, som

blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisat, kan upplåtas utan skada

för lapparna, länsstyrelsen äger att tillsvidare tillåta annan att mot avgift

å området jämte lapparna utöva fiske, dels i 7 § i lagen om rätt till fiske

den 27 juni 1896, enligt vilken vid oavvittrad mark inom häradet eller

socknen boende äga att, med tillstånd av länsstyrelsen, nyttja fiskena på det

sätt och under de villkor, som därför kunna varda bestämda, samt mot den

avgift, som för begagnande av sådant allmänt kronofiske finnes skälig, varjämte

däri stadgats, att om hemman äro anlagda på sådan mark, de emellertid,

till dess delning försiggått, njuta fritt fiske.

Vederbörande hemmansåbor lära alltså haft fritt fiske inom insyningsområdena

och därutöver, enligt länsstyrelsens bestämmande och mot viss

avgift, rätt till fiske å området i övrigt. I praktiken torde emellertid åtminstone

i vissa fall vederbörande fiskat fritt även utom insyningsområdet.

Enahanda förklaring och förordnande som beträffade Sorsele och Dorotea

avvittringslag meddelades sedermera den 22 juni 1917 beträffande avvittringen

i Vilhelmina och Stensele-Tärna avvittringslag, därvid emellertid

också förklarades, att länsstyrelsen vid avvittringsfrågans behandling hade

att taga under omprövning, huruvida utöver de vattenområden, som enligt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.

Besvär över

awitt rings

utslagen.

avvittringsförslagen skulle förbehållas kronan, jämväl andra områden borde

undantagas från upplåtelse till enskilda.

Avvittringsförslagen i nu berörda delar — alltså innefattande undantag

av ifrågakomna vattenområden för kronan — fastställdes genom länsstyrelsens

utslag den 30 december 1916 beträffande Sorsele och Dorotea två avvittringslag,

den 19 november 1917 i fråga om Vilhelmina avvittringslag samt

den 15 oktober 1918 angående Stensele-Tärna avvittringslag. I dessa avvittringsutslag

gjordes, i vad avsåg fiskerätten, hänvisning till Kungl. Majrts

nämnda beslut den 21 juni 1916 och den 22 juni 1917.

Emellertid anfördes hos Kungl. Maj:t i regeringsrätten av enskilda sakägare

besvär över avvittringsutslagen beträffande Sorsele, Vilhelmina och StenseleTärna

avvittringslag i vad avsåg de gjorda vattenundantagen för kronans räkning.

Det första av dessa besvärsmål, som upptogs till prövning hos regeringsrätten,

rörde Sorsele avvittringslag. Vid överklagande av utslaget hade åtskilliga

jordägare yrkat undanröjande helt och hållet av det för kronan

gjorda förbehållet av inom avvittringslaget fallande del utav Vindelns jämte

Tjulåns och Juktans vattendrag med bivattendrag, under det andra klagande

i denna del begränsat sin talan till att avse endast fiskerätten.

Regeringsrätten meddelade utslag i målen den 26 oktober 1919.

Regeringsrättens utslag på de av förstnämnda grupp av klagande anförda

besvären var av följande lydelse:

»Den i svensk rätt sedan gammalt vedertagna grundsatsen, att med äganderätt

till strand följer äganderätt till vatten, måste anses äga tillämpning jämväl

vid avvittring, i den mån icke uttryckligen stadgats, att undantag därifrån

må ske. Avvittringsstadgan för Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

den 30 maj 1873 medgivpr allenast i § 7 dylikt undantag med avseende

å flottning och större strömfall. Däremot kan icke av den i § 19 samma

stadga meddelade föreskriften om skyldighet för delägare att för beredande

av lämpligt skifte ingå i ägoutbyte eller eljest avstå från mark, som av

honom innehaves, dragas den slutsatsen, att delägare, som fått sig strand

tilldelad, skulle kunna mot sitt bestridande frånhändas den rätt till vatten,

som enligt ovannämnda allmänna grundsats därmed följer. Med strandägare

måste i förevarande hänseende anses likställd den, som med åborätt innehar

hemman eller hemmansdel, med avseende varå föreskrivna odlings- och byggnadsskyldigheter

fullgjorts. Enligt vad i ärendet blivit upplyst, liava beträffande

dem av ifrågavarande fastigheter, som innehavas med åborätt,

nyssberörda skyldigheter behörigen fullgjorts. På grund härav och då delägare

i genom avvittringen uppkommet skifteslag måste anses äga rätt till

fiske i vatten vid skifteslagets strand, prövar Kungl. Maj:t lagligt på det

sätt bifalla klagandenas nu förevarande talan, att det i överklagade utslaget

för Kungl. Maj:ts och kronans räkning gjorda förbehållet av inom avvittringslaget

fallande del av Vindelns jämte Tjulåns och Juktans vattendrag

med bivattendrag undanröjes, så vitt därigenom skett inskränkning i den

klagandena såsom ägare av eller åbor å hemman eller delar av hemman

med strand vid samma vattendrag tillkommande rätt; och skall i följd härav

jämväl det av Kungl. Maj ds befallningshavande med stöd av brevet den 21

juni 1916 meddelade förordnandet, att hemmansägare eller åbo ägde t. v.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 69. 7

åtnjuta viss fiskerätt, så vitt rörer den klagandena såsom delägare i skifteslag

med strand vid nämnda vattendrag tillkommande rätten till fiske, hava

förfallit. Enär emellertid av handlingarna synes framgå, att det av Kungl.

Maj:t och kronan i målet gjorda yrkandet om förbehåll av vissa vattendrag

föranlett, att vederbörlig prövning icke ägt rum, huruvida invid klagandenas

stränder finnas större strömfall, som böra för kronans räkning undantagas,

finner Kungl. Maj t skäligt visa målet, så vitt rörer nämnda fråga,

åter till Kungl. Maj:ts befallninghavande, som har att detsamma härutinnan

ånyo upptaga och därmed vidare lagligen förfara.»

Beträffande de av den andra gruppen klagande anförda besvären undanröjdes

undantaget, så vitt därigenom skett inskränkning i den dessa klagande

såsom delägare i skifteslag med strand vid ifrågakomna vattendrag tillkommande

rätten till fiske, och skulle i följd härav jämväl det av länsstyrelsen

med stöd av nämnda brev den 21 juni 1916 meddelade förordnandet,

att hemmansägare eller åbo ägde tillsvidare åtnjuta viss fiskerätt, så

vitt rörde klagandens nyssnämnda rätt till fiske, hava förfallit.

Som framgår av utslaget återförvisades målet beträffande de av den förstnämnda

gruppen anförda besvären i viss del till länsstyrelsen. I den sålunda

återförvisade delen meddelade länsstyrelsen den 4 februari 1920 förnyat

utslag, vilket dock icke tillförde kronan något ytterligare vattenområde.

Emellertid hade, med föranledande av återförvisningen i viss del av Sorselemålet

och då vidare anledning syntes föreligga att förvänta undanröjande

jämväl av det i avvittringsutslaget för Vilhelmina avvittringslag gjorda

vattenundantaget, föranstaltats om undersökning angående eventuellt erforderliga

undantag av ytterligare utmål för strömfall inom dessa båda avvittringsslag.

Med stöd av sålunda åvägabragt utredning anförde advokatfiskalen

hos kammarkollegium besvär över det förnyade utslaget beträffande

avvittringen i Sorsele samt över avvittringsutslaget för Vilhelmina.

Besvären avsågo, att kronan skulle tillförsäkras viss rätt till strömfall

inom avvittringslagen utöver vad länsstyrelsens avvittringsutslag innehöllo.

I anledning av likalydande motioner i båda kamrarna (nr 40 i första

kammaren och nr 134 i andra kammaren) anmälde emellertid i skrivelse

den 11 maj 1921, nr 199, riksdagen — under anförande att ifrågavarande

besvär i varje fall kunde föranleda därtill, att avvittringens definitiva fastställande

i viss mån fördröjdes till väsentlig olägenhet för ortsbefolkningen,

samt att riksdagen bibragts den uppfattningen, att de värden, kronan kunde

vinna genom fullföljande av besvären, icke vore av övervägande betydenhet

i jämförelse med olägenheterna av avvittringens fördröjande — att riksdagen

icke hade något att erinra mot att kronan, därest Kungl. Maj:t med

hänsyn till i ärendet föreliggande särskilda förhållanden skulle finna så

lämpligt, efterskänkte den rätt till strömfall inom Vilhelmina och Sorsele

avvittringslag, som kunde tillkomma kronan utöver vad vederbörande avvittringsutslag

i sådant avseende innehölle. I anledning härav beslöt Kungl.

Maj:t den 13 maj 1921, att de av advokatfiskal anförda besvären skulle

återkallas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.

I stort sett samma utgång som Sorselebesvären fingo de besvär, som av

jordägare anfördes över länsstyrelsens avvittringsutslag beträffande Stensele
Tärna

och Vilhelmina avvittringslag, i det regeringsrätten genom utslag

respektive den 17 juni 1920 och den 19 maj 1921 undanröjde avvittrings
utslagen,

vidkommande Stensele-Tärna, i vad därigenom skett inskränkning

i vederbörande klagandes rätt till fiske — av formella grunder upptogos

■*

allenast av fyra sakägare anförda besvär och dessa avsågo fiskerätt — samt

beträffande Vilhelmina, allt efter besvärsyrkandets avfattning, i vad genom

avvittringsutslagen skett inskränkning i den rätt till vatten eller till fiske,

som kunde tillkomma vederbörande klagande. Tillika förklarades, att ovannämnda

i brevet den 22 juni 1917 meddelade förordnande, att hemmansägare

eller åbo skulle tillsvidare åtnjuta viss fiskerätt, förfallit, så vitt rörde

vederbörande klagande såsom delägare i skifteslag med strand vid ifrågakomna

vattendrag tillkommande rätt till fiske. På grund av bristande utredning,

i vad mån de, som klagat över avvittringsutslaget för Vilhelmina,

vore ägare av strand vid vatten, som undantagits för kronans räkning, eller

delägare i skifteslag med strand vid dylikt vatten, visades emellertid det

målet åter till länsstyrelsen för ny behandling. Det torde böra i detta

sammanhang bemärkas, att bland de klagande, som genom regeringsrättens

utslag i Vilhelminamålen förklarades skola hava vattenrätt, var även en

innehavare av inhysingslägenhet.

I anledning av sagda återförvisningsbeslut har länsstyrelsen den 31 mars

1925 meddelat förnyade utslag, varigenom förklarats, att det upprättade

tilldelningsförslaget rörande kronan förbehållna vattendrag och holmar icke

kunde fastställas, i vad därigenom inskränkning skedde i vissa angivna hemmans

och inhysingslägenheters (202 hemman och 2 inhysingslägenheter) rätt.

Vad slutligen vidkommer avvittringsutslaget för Dorotea avvittringslag

hava besvär ej anförts gent emot däri fastställt undantag för kronans räkning

av vissa vattendrag.

Genom de av regeringsrätten i avvittringsmålen rörande Sorsele, StenseleTärna

och Vilhelmina meddelade utslagen hava alltså de för kronans räkning

gjorda vattenundantagen undanröjts, men detta undanröjande har icke kunnat

bliva fullständigt, utan avser allenast undantagen i vad inskränkning därigenom

skett i de särskilda klagandenas rätt, under det de jordägare, som

icke klagat, fortfarande äro i avsaknad av den vattenrätt, som eljest skulle

tillkommit dem, liksom ock de jordägare, som allenast klagat beträffande

fiskerätten, väl erhållit sådan rätt, men icke vattenrätt i övrigt. Härigenom

har uppstått en sakligt sett mindre väl grundad olikhet i vederbörande

strandägares ställning med avseende å vattenrätten och vad därmed sammanhänger.

Denna fråga hade berörts av lantmäteristyrelsen i ett den 8 februari 1921

avgivet utlåtande i målet rörande besvär över länsstyrelsens utslag den 19

november 1917 i fråga om avvittringen i Vilhelmina avvittringslag. Lånt
-

Frågan om

åtgärder för

samtliga hemmans

likställighet

beträffande

vatten- och

fiskerätt.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.

mäteristyrelsen hade därvid — med utgående från att anförda besvär mot

vattenundantaget skulle gillas — anfört, att en följd härav bleve, att strandrätten

och vattenrätten komme att för de hemman, vilkas ägare eller innehavare

besvärat sig i frågan, bliva helt olika i jämförelse med övriga

hemman uti ifrågavarande trakter. Härigenom komme för framtiden

säkert att uppstå oreda. Det syntes lantmäteristyrelsen icke heller lämpligt,

att en för hemmanen så viktig rätt bleve beroende på, om den tillfälliga

ägaren eller innehavaren besvärat sig i ämnet, helst betydelsen av frågan

knappast kunde antagas stå klar för flertalet, som för övrigt på det hela

taget kunde antagas sakna förutsättningar att utföra sin talan. Lantmäteristyrelsen

tilläte sig därför fästa Kungl. Maj ds uppmärksamhet på lämpligheten

av att, sedan avvittringen i orten avslutats, erforderliga åtgärder vidtoges

för att samtliga hemmanen i fråga om strand- och vattenrätt måtte

bliva likställda.

Efter det regeringsrätten meddelat utslag i samtliga avvittringsmålen, anbefallde

Kungl. Majd den 17 december 1921 kammarkollegium att avgiva

utlåtande med anledning av vad lantmäteristyrelsen sålunda anfört.

Kammarkollegii utlåtande, som av vissa anledningar blivit fördröjt, avgavs

den 23 september 1925. Därefter hava utlåtanden i ämnet avgivits

den 31 oktober 1925 av länsstyrelsen, den 1 december 1925 av lantmäteristyrelsen

och den 16 januari 1926 av domänstyrelsen.

Innan jag övergår till att redogöra för dessa utlåtanden torde böra

omnämnas, att länsstyrelsen i Västerbottens län den 31 oktober 1924 gjort

en framställning med ensartat syfte som nämnda av lantmäteristyrelsen

gjorda. Länsstyrelsens framställning avser emellertid allenast fiskerätten.

I denna framställning har länsstyrelsen anfört bland annat följande.

Till följd av de ändringar, som skett i avvittringsutslagen, hade för

befolkningen uppstått högst egenartade förhållanden i fråga om deras rätt

till fiske. De strandägare vid de genom länsstyrelsens utslag för kronan

undantagna vattendragen, som ej genom besvär över utslagen hävdat sin

rätt, hade gått miste om all rätt till vattnet utanför sin strand och endast

fått tillstånd att tillsvidare utan avgift begagna sig av den fiskerätt i samma

vattendrag, som före avvittringen tillkommit dem, ett tillstånd, vilket sålunda

när som helst kunde från kronans sida återtagas eller göras till föremål för

inskränkningar. Av klagandena åter hade allt efter de framställda yrkandena

vissa erhållit oinskränkt rätt till fiske i vattnet utanför deras stränder

och andra tillerkänts full rätt till vattnet å deras grund. Under det att

sålunda en, som ej besvärat sig, endast ägde rätt att tillsvidare fiska för

egen del, kunde en hans närmaste granne icke endast bedriva fiske för egen

del utan även upplåta rätten därtill till annan mot lega.

För den befolkning, som berördes härav och som saknade förutsättningar

för bedömande av dessa frågor, måste dessa förhållanden medföra synnerlig

ovisshet rörande de rättigheter, som numera tillkomme dem i dessa hänseenden.

Härigenom komme för framtiden att uppstå oreda på mångahanda

sätt och ändamålet med avvittringen, nämligen åstadkommande av betryggande

rättsförhållanden för den enskilde, hade i detta fall helt förfelats.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.

Bland de rättigheter, som följde av äganderätten till vattnet, torde rätten

till fiske vara den, som för denna befolkning hade den huvudsakliga betydelsen.

Det vore också, på sätt chefen för jordbruksdepartementet (prop.

nr 166/16) framhållit, angeläget, att den bofasta befolkningen finge sig bestämt

tillförsäkrad den fiskerätt, som vore nödvändig för dess uppehälle å

dessa trakter, där husbehovsfisket i allmänhet spelade en högst betydande

roll i befolkningens ekonomi. Detta önskemål kunde dock ej anses vunnet

genom den nu verkställda avvittringen. Däremot hade otvivelaktigt kronan

fått sina vattenkraftsintressen tillgodosedda i en omfattning, som ginge utöver

vad avvittringsförfattningarna avsett. Det syntes därför ock vara rimligt,

att kronan genom lämpliga eftergivanden tillförsäkrade den strandägande

icke klagande befolkningen en fullt betryggande fiskerätt.

Länsstyrelsen hemställde därför, att sådana åtgärder måtte vidtagas från

Kungl. Maj:ts och kronans sida, att hemmansägare och åbor, som vore delägare

i skifteslag med strand vid de för kronans räkning undantagna vattenområdena,

samt ägare av inhysingslägenheter, åt vilka särskilda områden

förklarats skola utläggas och som likaledes vore ägare av strand vid samma

vattendrag, utan hinder av den skedda avvittringen för all framtid tillerkändes

samma rätt till fiske i ifrågavarande vattendrag, som nu eller framdeles

skulle tillkommit dem, därest dessa vattendrag icke blivit undantagna

för kronans räkning.

Vidare får jag erinra, att vid 1925 års riksdag uti motioner gjordes

framställning i förevarande fråga. I likalydande, inom vardera kammaren

väckta motioner (nr 43 i första kammaren och nr 120 i andra kammaren)

hemställdes nämligen, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t snarast möjligt måtte taga under övervägande och

för riksdagen framlägga förslag i fråga om åtgärder i syfte att samtliga

hemman ävensom s. k. inhysingslägenheter, åt vilka särskilda områden förklarats

skola utläggas, måtte bliva likställda antingen i fråga om strandäganderätt

och vattenrätt vid ifrågavarande för kronans räkning undantagna

vattenområden eller allenast beträffande rätt till fiske inom samma områden.

över motionerna, som hänvisades till jordbruksutskottet, avgåvos infordrade

yttranden av länsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och kammarkollegium.

Länsstyrelsen anförde, att det syntes länsstyrelsen nödigt, att åtgärder

skyndsamt vidtoges för att åstadkomma rättelse i förhållandena, och hänvisade

till sin ovannämnda framställning.

Vattenfallsstyrelsen anförde, att styrelsen med den korta tid, som stått

styrelsen till buds, icke ansett sig kunna ingå på saklig prövning av frågan.

Då förhållandena emellertid onekligen syntes mindre tillfredsställande, hade

styrelsen intet att erinra mot att sådan utredning åvägabragtes genom

Kungl. Maj:ts försorg, varvid styrelsen torde bliva i tillfälle att underkasta

spörsmålet en mera ingående granskning.

Under erinran, att motionerna till sitt syfte sammanfölle med lantmäteristyrelsens

nu föreliggande framställning, meddelade kammarkollegium, att

kollegium trodde sig kunna inom viss angiven tid år 1925 till Kungl. Maj:t

inkomma med infordrat utlåtande i anledning av denna framställning, och

anförde, att den i motionerna avsedda frågan sålunda inom närmaste tiden

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.

11

kunde beräknas föreligga till Kungl. Maj:ts prövning i och för eventuell

proposition till 1926 års riksdag.

Jordbruksutskottet, som förklarade sig behjärta den tydliga angelägenheten,

att klarhet snarast vunnes beträffande de åtgärder, som från statens sida

kunde vara påkallade i förevarande avseende, anförde emellertid, att det redan

på grund av innehållet av vattenfallsstyrelsens utlåtande, synts uteslutet att

ingå på ett sakligt bedömande av frågan. Vid sådant förhållande och då

frågan torde förväntas bliva av Kungl. Maj:t förelagd 1926 års riksdag

hemställde utskottet, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet härmed.

Vid kammarkollegii förenämnda den 23 september 1925 avgivna utlåtande

i anledning av lantmäteristyrelsens framställning hava fogats av kollegium

inhämtade yttranden av kammaradvokatfiskalsämbetet samt av vattenfallsstyrelsen.

Advokat fiskalen hos kammarkollegium, anför i sitt yttrande, efter att

hava erinrat om anledningen till undantagen, nämligen att områdena möjligen

skulle behöva tagas i anspråk vid sådana vattenregleringsföretag, vari kronan

skulle ingå såsom ägare till avsevärda strömfall i vattensystemen, följande.

Skulle kronan nu avstå från den vatten-, strand- och fiskerätt, som alltjämt

vore kvar i kronans hand, skulle detta kunna medföra, att kronan vid

blivande vattenregleringar finge inlösa just vad nu ifrågasattes, att kronan

skulle avstå. Ingen utredning funnes, i vad man de områden, från vilka

kronan skulle avstå, utgjordes av sådana strömfall eller strandområden, som

verkligen kunde tänkas komma att tagas i anspråk för blivande vattenregleringar

eller strömfallsutbyggnader, samt — om så vore — med vilka belopp

dessa områden finge inlösas från enskilde. Ej heller förelåge utredning,

huruvida vissa av områdena i själva verket kunde beräknas alls icke

komma att tagas i anspråk för vattenreglering och bebyggande. För närvarande

och innan sådana utredningar förebragts borde kronan icke avstå

från ifrågavarande strand- och vattenrätt.

Beträffande fiskerätten vore, enligt advokatfiskalen, sakläget i viss mån

annorlunda. Vid vattenreglering torde några individuella ersättningsanspråk

för skada å fiske knappast komma i fråga, i vad avsåge de nu ifrågavarande

vattenområdena. Däremot torde företagaren komma att få utge regleringsoch

fiskeavgifter, bestämda med hänsyn till den allmänna försämringen i

fisket, och de avgifterna torde komma att utgå, vare sig de enskilda eller

kronan ägde fiskena. Ett avstående av fiskerätten till förmån för angränsande

fastigheter syntes därför icke behöva medföra avsevärdare skadeersättningsanspråk

vid eventuella vattenregleringsföretag. Advokatfiskalen tillstyrkte

därför avstående till vederbörande fastigheter av fiskerätten.

Vattenfallsstyrelsen har framhållit följande.

Beträffande värdet av de vattenfall, kronan skulle avhända sig, vore det

synnerligen svårt att erhålla exakta siffror. Härför skulle erfordras undersökning

av fallhöjd och framrinnande vattenmängd, men sådan undersökning

skulle ställa sig alltför dyrbar för att styrelsen ansåge sig kunna tillstyrka

en sådan. Vidare skulle erfordras kännedom om den tid, inom vilken

en utbyggnad kunde beräknas ifrågakomma. Styrelsen hade med ledning

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.

av tillgängliga kartor sökt bilda sig en uppfattning om det antal hästkrafter,

varom här vore fråga, och därvid kommit till ett effektbelopp av högst

30,000 lägst 20,000 hästkrafter. När utbyggnad av vattenfallen skulle kunna

tänkas, kunde man nu överhuvud taget icke annat än gissningsvis bedöma.

Med ett nuvärde av endast 10 kronor per hästkraft skulle vattenfallen motsvara

ett värde av högst 300,000 och lägst 200,000 kronor. Styrelsen betonade

emellertid ytterligare, att man vid värdesättningen av dylika vattenfall

mest måste röra sig på gissningarnas område. Med de intressen, vattenfallsstyrelsen

hade att företräda, måste styrelsen för sin del hålla före, att

vatten- och fiskerätterna fortfarande borde bibehållas i kronans hand, även

om härav skulle följa en del olägenheter. I detta avseende erinrade för

övrigt vattenfallsstyrelsen, att de strandägare, som i följd av att de ej

klagat kommit i sämre ställning, dock under en mycket lång framtid skulle

kunna få tillfälle att i stor utsträckning utnyttja vattnet, då nämligen på

grund av brevet den 21 juni 1916 vederbörande hemmansägare och åbor

ägde att utan avgift tillsvidare begagna sig av fiskerätt i de undantagna

vattendragen. Även i fråga om annan nyttjanderätt till vattnet kunde till

en början och då det gällde förutvarande ägare upplåtelse ske mot markeringsavgift,

varigenom vederbörande praktiskt taget ägde nyttja vattnet

gratis.

Kammarkollegium har anfört huvudsakligen följande.

Till en början finge erinras om vad i frågan förevarit vid 1916 års riksdag

och att Kungl. Maj:t och riksdagen då varit ense om att vid avvittringen

större vattenområden skulle undantagas för kronans räkning. Emellertid

hade icke i anledning härav vidtagits någon ändring i avvittringsstadgan.

Helt visst hade statsmakterna ansett, att lösningen av frågan om berörda

vattenområdens undantagande från avvittringen varit tillräckligt betryggad

genom vad avvittringsförslagen därom innehölle. Det syntes framgå, att det

förhållandet, att — emot vad statsmakternas mening varit —■ vissa strandägare

vid vattenområdena genom regeringsrättens utslag tillerkänts vattenrätt,

respektive allenast fiskerätt, vid sina stränder varit att tillskriva uteslutande

en lucka i lagstiftningen. Kammarkollegium kunde därför icke

finna, att materiell rätt skulle åsidosättas, därest de strandägare, som icke

överklagat utslagen, icke i avseende å vattenrätten likställdes med övriga

strandägare. På grund härav och då — enligt vattenfallsstyrelsen —■ vattenområdena

till de delar, som tillhörde kronan, vid för kronans räkning eventuellt

verkställd vattenreglering och utbyggande av strömfall ägde ett betydande

ekonomiskt värde, ansåge kammarkollegium, att något avstående

av berörda, kronan tillhöriga vattenrätt, såvitt anginge annat än fiskerätt,

icke borde ifrågakomma.

Härefter har kammarkollegium uttalat sig med anledning av vattenfallsstyrelsens

yttrande, att rätten till vattnet — fiskerätten oavsedd — skulle

kunna tillsvidare upplåtas åt vederbörande strandägare mot någon ringa

avgift.

Styrelsen torde härmed hava avsett, anför kammarkollegium, att Kungl.

Maj:t skulle lämna generellt tillstånd till upplåtelse med vattenfallsrätt

för viss tid av vattenfall i de kronan tillhöriga delarna av ifrågavarande

vattenområden. Då någon utredning om hehovet av en dylik upplåtelse

icke förelåge, syntes frågan härom nu ej böra föranleda någon Kungl.

Maj:ts åtgärd.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.

13

Vad åter beträffade fiskerätten vore denna av synnerligen stor betydelse

för befolkningen, som också torde kunna anses liava giltiga anspråk på att

dess intressen i avseende å fisket tillgodosåges. Kollegium erinrade, att 1916

års riksdag uttalat önskvärdheten av att förslag i fråga om det slutgiltiga

ordnandet av befolkningens rätt till fiske så fort som möjligt emotsåges från

för ändamålet tillkallade sakkunniga. Dessa sakkunniga hade emellertid i sitt

den 18 december 1922 avgivna förslag rörande tillgodogörande av kronans

fiskevatten icke upptagit till behandling frågan om fiskerätten i förevarande

vattendrag, utan allenast däri erinrat, att fråga rörande en allmän reglering

av fastighetsinnehavarnas rätt till vattnet i dessa vattendrag förelåge, i

samband varmed även spörsmålet om deras fiskerätt skulle vinna sin lösning.

— Enligt kollega mening borde det fiske, som för närvarande på grund av

breven den 21 juni 1916 och den 22 juni 1917 tillsvidare finge utan avgift

av strandägarna idkas i de kronan tillhöriga delarna av ifrågavarande vattendrag

med samfälld rätt för alla strandägarna, på grund av med sådan samfällighet

förenade olägenheter icke vidare vara för dem gemensamt. I stället

syntes rätten till fiske därstädes, med viss fördelning därav på de särskilda

strandägarna, av kronan böra utan ersättning upplåtas till dem antingen

tillsvidare och intill dess det vattendrag, som fiskerätten avsåge, kunde

komma att bliva föremål för vattenreglering eller annan åtgärd, eller ock

för all framtid, dock mot skyldighet i sistnämnda fall för strandägarna att

utan anspråk på gottgörelse tåla skada eller intrång, som i avseende å fisket

kunde föranledas av verkställd vattenreglering eller utbyggnad av strömfall.

Kollegium ansåge sistnämnda upplåtelseform vara att förorda särskilt med

hänsyn därtill, att frågan om fiskerätten på detta sätt bleve definitivt ordnad.

Vid bifall till kollegii förslag skulle tillika erfordras förklaring, att de i

avvittringsutslagen med stöd av breven den 21 juni 1916 och den 22 juni

1917 meddelade förordnanden om viss fiskerätt tillsvidare icke vidare skulle

äga tillämpning.

Härefter har kammarkollegium hemställt, att Kungl. Maj:t måtte — efter

inhämtande av riksdagens bifall — dels utfärda bestämmelser i syfte, att

ägare till strand vid ifrågavarande kronan tillhörande vattenområden utan

avgift för all framtid bekomme samma rätt till fiske i vattenområdena, som

skulle tillkommit honom, om vattenområdena icke vid avvittringen blivit

undantagna för kronans räkning, dock med skyldighet för strandägaren att

utan anspråk på gottgörelse tåla skada eller intrång, som i avseende å fisket

föranleddes av verkställd vattenreglering eller utbyggande av strömfall, dels

och meddela förklaring, att avvittringsutslagens förordnanden angående viss

fiskerätt — med stöd av breven den 21 juni 1916 och den 22 juni 1917 —

icke vidare skola äga tillämpning.

Länsstyrelsen har i det avgivna utlåtandet till en början beträffande de

skäl, som legat till grund för kammarkollegii uttalande, att — frånsett

fisket — något avstående av vattenrätten icke borde ifrågakomma, anfört,

att det vore att märka, att, förutom nu ifrågavarande undantag, vid avvittringarna

för kronans räkning särskilt avsatts alla strömfall av sådan betydenhet,

att de kunde bliva föremål för utbyggande, med erforderliga utmål

och därjämte särskilda strandområden på sådana ställen, där det kunde bliva

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl Maj ris proposition Nr 69.

fråga om att i och för vattenreglering uppföra dammar. Något avstående

av kronans rätt inom sålunda avsatta områden hade aldrig satts i fråga.

Länsstyrelsen har därefter fortsatt:

Man kunde med all säkerhet utgå från, att å de områden, som nu avsåges,

icke funnes något som helst strömfall, som lämpligen kunde användas till

kraftkälla av någon betydelse, och sålunda vore ock all anledning att antaga,

att vattenrätten inom dessa områden ej vore av något egentligt värde för

kronan. Kronans intresse av undantagen hänförde sig huvudsakligen till

en önskan att i sin hand bibehålla grunden i vattendragen för förhindrande

av strandägares anspråk på torrlagd mark. Men detta intresse kunde vid

ett avstående av vattenrätten tillgodoses genom ett förbehåll i enahanda riktning,

som kammarkollegium föreslagit i fråga om fiskerätten. Någon ytterligare

utredning i detta hänseende syntes under sådana förhållanden ej erforderlig.

Länsstyrelsen hyste den uppfattningen, att billigheten fordrade, att

strandägarna bleve likställda i fråga om rätten till vattnet utanför deras

stränder, oavsett huruvida de klagat över avvittringsutslagen eller ej. Länsstyrelsen

tillstyrkte förty lantmäteristyrelsens framställning.

Lantmäteristyrelsen, som bifogat viss utredning av vederbörande överlantmätare,

har — efter en redogörelse för bestämmelserna i 7 § avvittringsstadgan,

avseende förbehåll för kronan dels i paragrafens första stycke av rätt

till flottning och upplagsplatser m. m. och dels i andra stycket av rätt till

vissa större strömfall m. m. — i fråga om dessa bestämmelsers tillämpning

vid nu ifrågavarande avvittring samt angående frågan, huruvida inom de

undantagna vattenområdena må finnas strömfall av värde för kronan, anfört:

»Avvittringsutslagen rörande de fyra avvittringslag, varom bär är fråga,

innehålla förbehåll enligt 7 § första stycket. Uti avvittringsutslaget rörande

Stensele—Tärna avvittringslag har förbehåll för kronans del skett även beträffande

vissa båtplatser å enskildas mark. Det andra stycket av 7 § har

tillämpats så, att för kronans del undantagits, förutom de vattendrag varom

i ärendet är fråga, icke allenast större strömfall, belägna å kronomarker

samt å kronohemmans och boställens områden, utan även i stor utsträckning

smärre sådana samt desslikes områden till dammfästen. Av överlantmätarens

utredning framgår, att sammanlagt 27 utmål undantagits för strömfall

och 28 utmål för dammfästen. Härvid har icke tagits någon hänsyn

till huruvida undantaget legat inom området för hemman, som är av skattenatur.

— — —

Enligt lantmäteristyrelsens mening synes ostridigt, att en stor del av dessa

undantag skett utan stöd av bestämmelse i avvittringsstadgan. Huru utgången

i sådana fall blivit, om besvär anförts, undandrager sig givetvis

styrelsens bedömande, men uteslutet torde väl icke vara, att bifall kunnat

utverkas åtminstone där vederbörande visat sannolika skäl för skada för sina

intressen.

Länsstyrelsen har uttalat, att man med all säkerhet kan utgå ifrån, att

inom områdena för ifrågavarande vattendrag icke finnes något som helst

strömfall, som lämpligen kan användas till kraftkälla av någon betydelse

och att det sålunda är all anledning antaga, att vattenrätten inom dessa

områden ej är för kronan av något egentligt ekonomiskt intresse. Överlantmätaren

i länet, som vid avgivande av sitt yttrande haft biträde av distriktslantmätaren

Nils Jönsson, vilken allt sedan 1914 intill avvittringens avslutande

1924 tjänstgjort vid densamma först såsom avvittringslantmätare

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.

15

och senare såsom styresman, har meddelat, att någon tillförlitlig utredning

givetvis ej å lantmäterikontoret kunde verkställas beträffande i vilken utsträckning

strömfall förekomme inom ifrågavarande vattendrag. Han hade

dock dels med ledning av höjdsiffrorna å sjöarna å generalstabens karta dels

av distriktslantmätaren Jönssons uttalanden bragts till den uppfattningen,

att de strömfall, vid vilka utmål för kronans räkning ej utlagts, äro av synnerligen

ringa betydelse och således tämligen värdelösa i kronans hand. Överlantmätaren

upplyser, att distriktslantmätaren Jönsson färdats fram vid de

allra flesta av här ifrågavarande vattendrag och att hans omdöme i detta

avseende torde vara ganska tillförlitligt.»

Lantmäteristyrelsen erinrar härefter om de vid 1921 års riksdag väckta

motionerna rörande avvittringen och riksdagens skrivelse den 11 maj 1921

i anledning av nämnda motioner (nr 199, se ovan sid. 7) varefter styrelsen

beträffande avvittringsförrättningarna och därvid gjorda vattenundantag

samt dessa vattenundantags värde för kronan fortsätter:

»Vid avvittringen hava inom de särskilda avvittringslagen utlagts följande

antal ägolotter: inom Sorsele 175, inom Stensele—Tärna 426, inom Vilhelmina

317 och inom Dorotea 14 eller tillhopa 932. Härtill komma respektive

1, 8, 4 och 3 så kallade inhysingslägenheter. Av ovanstående ägolotter äro

respektive 74, 103, 266 och 14 av skattenatur.

Verkställd utredning visar, att inom Vilhelmina avvittringslag av 317

utlagda hemmanslotter 264 hava strand vid något av de undantagna vattendragen

eller ock ingå i något av de 23 skifteslagen med strand vid dylikt

vatten. Av sistberörda 264 ägolotter hava, genom länsstyrelsens två laga

kraftvunna utslag den 31 mars 1925, beträffande 202 det vid avvittringen

till kronans förmån gjorda förbehållet av vattendrag och holmar förklarats

icke kunna fastställas, så vitt därigenom skedde inskränkning i den rätt till

vatten eller fiske, som tillkom me samma ägolotter. Klagandena representera

samtliga skifteslag med strand vid ifrågavarande vattendrag utom ett enda

(Dojnsjö), som uppdelats i 6 ägolotter. Slutligen torde ifråga om Vilhelmina

avvittringslag böra här antecknas, att innehavarna av inhysingslägenheterna

Röberg och Kultsjölandet tillerkiints fiskerätt vid sin strand.

Inom Sorsele avvittringslag hava ägare och innehavare av 25 ägolotter

till följd av anförda besvär tillerkänts vattenrätt, vilken rätt givetvis även

innefattar rätt till fiske. Dessa ägolotter äro fördelade på 13 avvittringsenheter

eller skifteslag. Ytterligare 3 ägolotter inom lika många av sistberörda

skifteslag hava tillerkänts rätt till fiske. Härutöver hava 5 ägolotter

inom sammanlagt 4 skifteslag, som ej ingå i ovanberörda 13, i anledning

av besvär tilldelats fiskerätt. Antalet skifteslag, som synas hava strand

vid något av de undantagna vattendragen, synes uppgå till 27, vartill kommer

en inhysingslägenhet. Kronans förbehåll i avseende å vattendragen är alltså

ofullständigt beträffande över halva antalet av avvittringsenheterna.

Inom Tärna socken hava anförda besvär föranlett, att endast 4 delägare

tillerkänts rätt till fiske. Det förtjänar emellertid uppmärksammas, att dessa

delägare anfört besvär på grund av dem å kommunalstämma lämnat uppdrag,

men att besvären upptogos till prövning endast så vitt angick undertecknarnas

av besvären enskilda rätt. Det finnes givetvis alltså anledning

antaga, att besvären inom Tärna socken blivit långt talrikare, om vederbörande

haft klart för sig, att den valda vägen på grund av formella skäl

icke kunde leda till resultat.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.

Ovan omförmälda skrivelse av riksdagen (nr 199/21) torde böra tolkas

såsom ett bemyndigande för Eders Kungl. Maj:t att efterskänka den rätt

till strömfall, som kunde tillkomma kronan inom Vilhelmina och Sorsele

avvittringslag, utöver vad som innefattas i de för strömfall och dammfästen

undantagna områden. Medgivandet omfattar även Gikaforsen, som är ett

mindre strömfall i vattendraget mellan Gikasjön och Kultsjön i Vilhelmina

socken. Det synes finnas anledning antaga, att dessa strömfall bilda huvudparten

av det av vattenfallsstyrelsen uppgivna värdet å 200,000 å 300,000

kronor. Med stöd av länsstyrelsens och överlantmätarens uttalanden torde

någon annan lägenhet, som kan göra skäl för benämningen strömfall, icke

förefinnas inom de orter, som omfattas av ifrågavarande fyra avvittringslag.

Fördelen av de gjorda förbehållen består alltså endast uti innehavet av

själva vattendragen och de större och mindre sjöar, som omfattas av samma

förbehåll. Så vitt nu kan förutses har man att bedöma denna fördel endast

ur två synpunkter eller med hänsyn dels till avkastningen och dels till den

minskade ersättningsskyldigheten i händelse av en framtida reglering. Någon

möjlighet att genom upplåtelse av fisket uppbringa en inkomst, som överstiger

administrationskostnaderna, torde knappast finnas. Denna utväg torde

för övrigt av andra skäl icke kunna ifrågakomma. Den ersättning för fiske,

som kan förekomma vid en vattenreglering, torde, såsom även framgår av

advokatfiskal^^ i kammarkollegium yttrande, komma att utdömas oavsett

vem som är ägare av fisket. I överensstämmelse härmed torde någon betydelse

knappast böra tillmätas det av kammarkollegium föreslagna förbehållet

om skyldighet för strandägarna att utan anspråk på gottgörelse tåla

skada eller intrång, som i avseende på fisket föranledes av verkställd vattenreglering

eller utbyggande av strömfall. Eventuell ersättning för skada till

följd av ändrat vattenstånd torde icke heller komma att påverkas av kronans

äganderätt till vattendragen, vilka inskränka sig till den yta dessa upptaga

vid medelvattenstånd. Det får nämligen anses vara detta som avvittringskartorna

upptaga. Uttalandet av vederbörande departementschef i propositionen

nr 166 vid 1916 års riksdag om betydelsen av att grunden i vattendragen

tillförsäkrades kronan för att undgå ersättningsskyldighet för sjöeller

älvbottnar, som vid inrättade regleringsdammar under långa tider av

året kunde komma att stå torra, har lantmäteristyrelsen svårt att inse. Detta

förhållande torde kunna tänkas inträffa på sensommaren eller hösten samt

under vintern före början av snösmältningen. Någon möjlighet att under

dessa tider på ekonomiskt sätt utnyttja eu delvis torrlagd älvbotten torde

man knappast behöva räkna med, och i fråga om ersättning för den skada,

som föranledes av högt vattenstånd, är det givet, att för att minska eller

undgå denna erfordras stora områden på sidan av vattendragen, sådana de

äro upptagna ä kartorna. Möjligheten för kronans del att utnyttja eljest

tänkbara fördelar är genom den ändring i de ursprungliga avvittringsutslagen,

som skett till följd av anförda besvär, tämligen illusorisk vad angår Vilhelmina

avvittringslag och i allt fall högst väsentligt kringskuren i fråga

om Sorsele avvittringslag. Överlantmätaren har upplyst, att lian vid approximativ

uträkning utrönt, att, efter ett eventuellt avstående från kronans sida

av vattendragen i fråga, kronans och enskildas rätt till desamma, beräknat

efter strändernas längd, komme för de olika avvittringslagen att ställa sig

på följande sätt: Sorsele kronan 50 procent och enskilda 50 procent, Stensele

—Tärna kronan 12 procent och enskilda 88 procent, Vilhelmina kronan 35 procent

och enskilda 65 procent samt Dorotea enskilda 100 procent. Procenttalen

beträffande Stensele—Tärna avvittringslag böra emellertid ses i samband

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.

med att inom detta avvittringslag för kronans räkning avsatts 15 utmål

för strömfall och 17 utmål för dammfästen. Yad angår Dorotea avvittringslag

gälla ovanstående uppgifter endast Korpån, som är ett helt obetydligt

vattendrag, under det att kronan efter norra stranden av huvudvattendraget,

som utgör gräns mot Jämtlands län, disponerar 75 procent och enskilda

25 procent. Slutligen torde i detta sammanhang böra uppmärksammas, att

kronan på långt när icke är ensam ägare av alla strömfall i vattendragens

fortsatta lopp.»

Beträffande arealförhållandena innehåller härefter utlåtandet följande sammanställning

:

Enligt avvittringsakterna hava för Kungl. Maj:ts och kixmans räkning

undantagits:

Inom Vilhelmina avvittringslag ........................

» Stensele-Tärna » ........................

» Sorsele » .......

» Dorotea » ........................

Holmar

125.4 4

220.80

2.8 0

3.93

Vattendrag

Hektar

13,465.58

; 23,312.57

11.738.7 8

438.—

Summa

13.591.02

23.533.3 7

11.741.53

441.93

Summa

Vid tillämpning av bestämmelserna i

dessa arealer att fördelas på följande sätt:

352.9 7

12 kap. 4

48,954.88 | 49,307.85

§ jordabalken komma

i Holmar

| Yattendrag

Summa

1

Hektar

1

Kungl. Maj:t och Kronan bibehåller:

Inom Vilhelmina avvittringslag ........................

16.90

3,684.—

3,700.90

» Stensele-Tärna * ............

67.4 s

4.019.15

4,086.63

» Sorsele » ........................

2. so

5,224.15

5,226.05

» Dorotea » ...........

0.20

42.16

42.35

Summa

87.os

12,969.4 5

13,056.53 :

Enskilda erhålla:

Inom Vilhelmina avvittringslag ........................

108.54

9,781.58

9,890.12

» Stensele-Tärna » ........................

153.32

19,293.42

19,446.74 |

» Sorsele » ........................

0.3 0

6,514.58

6,514.ss j

» Dorotea » ........................

3.78

395.S5

399.58 j

Summa

265.8 9

35,985.48

36.251.32 |

Av Saxälvens vattenområde inom Dorotea avvittrings-

lag, vilket område icke ingår i ovanstående arealer

utan redovisats såsom kronopark, bibehåller Kungl.

Maj:t och kronan ........................................

1597.—

697.—

under det att enskilda erhålla ...........................

1—

349.—

350.—

Summa!

1.— ]

1.046.—

1,047.—

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. Öl höft. (Nr 69.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.

I fråga om de olägenheter, som de rådande förhållandena medföra för

jordägarna, anför lantmateristyrelsen härefter följande:

»För befolkningens del måste nu rådande förhållanden vara synnerligen

otillfredsställande. Uti avvittringsutslagen har bestämts, att hemmansägare

eller åbo, som på grund därav, att vid avvittringen vattendrag undantag^

för kronans räkning, komme att mista den fiskerätt, honom eljest tillkommit,

skulle äga att utan avgift tills vidare begagna sig av den fiskerätt i samma

vattendrag, vilken före avvittringen tillkommit innehavaren av den av honom

brukade fastigheten. Sistberörda förmån torde böra anses innebära rätt

att var som helst inom avvittringslaget avgiftsfritt idka fiske i den utsträckning,

så kan ske utan förnärmande av nomadlapparnas rätt. Emellertid har

den rätt till fiske, som efter vad nyss sagts tills vidare upplåtits, blivit i

större eller mindre utsträckning inskränkt genom den utgång, som, på sätt

ovan framgår, givits åt anförda besvär. Klart torde nämligen vara, att bifall

till besvären endast för eu ägo lott inom en avvittringsenhet eller ett

skifteslag vad fisket angår utesluter rätt för delägare i annat skifteslag att

begagna fiske inom det första skifteslagets vatten. Fisket härinom torde

nämligen principiellt böra anses samfällt för delägarna i de särskilda skifteslagen

eller avvittringsenheterna. Likställda med skifteslag torde i fall, varom

nu är fråga, även böra räknas samfällda liusbehovsskogar.

Den största olägenheten för befolkningen torde enligt lantmäteristyrelsens

mening vara, att densamma, till den del undantaget av vattendragen kvarstår,

kan bliva berövad rätten till uppgrundningar.

Avvittringens ändamål har varit att skilja kronans och enskildas ägor

från varandra och inom nu ifrågavarande orter desslikes att tillskapa den

reda och trygghet i jordbesittningen, som vinnes genom laga skifte. På sätt

ovan framgår har i stället beträffande vatten- och fiskeförhållandena resultatet

blivit en synnerlig oreda och för jordägarnas flertal beskäring av

deras intressen på ett betänkligt sätt. Möjligheten att genom skiftesåtgärder

åstadkomma någon väsentlig förbättring torde få anses utesluten.»

Lantmateristyrelsen anför vidare angående de åtgärder, som enligt styrelsens

mening böra vidtagas för undanröjande av de olägenheter, som uppkommit

för jordägarna:

»I anledning av vad som förekommit efter meddelandet av avvittringsutslagen

dels i samband med prövning av besvär mot desamma och dels eljest

vore måhända ej uteslutet att resning skulle kunna vinnas. Emellertid är

anlitande av denna utväg — om den nu står till buds — synnerligen besvärlig,

särskilt om man tar hänsyn till förhållandena i orten samt intressenternas

antal och ställning. Att förmå innehavarna av alla ägolotter att

göra framställning i ämnet och därefter anföra besvär torde nästan vara

uteslutet. Härtill kommer, att någon fullt tillfredsställande ordning på

denna väg ej torde stå att vinna vad angår rättsförhållandet mellan åbolotterna

inom samma avvittringsenhet. Att avvakta initiativ från befolkningen

i nu berörda del torde därför icke böra ske.

Med hänvisning till innehållet i regeringsrättsutslagen torde man böra

utgå ifrån såsom ostridigt, att åtminstone undantagen av själva vattendragen

skett utan stöd av lag eller annan författning. Till följd härav höidet

enligt lantmäteristyrelsens mening framstå såsom angeläget för staten

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 6->.

19

att åstadkomma rättelse i all synnerhet med hänsyn till den tryckta ställning,

vari ifrågavarande befolkning av olika anledningar befinner sig. Att

härvid skilja på fiskerätt och vattenrätt kan lantmäteristyrelsen ej tillstyrka.

Utan att reglering sker beträffande båda dessa delar, kan någon ordning

och likformighet de särskilda hemmansinnehavarna emellan givetvis ej vinnas.

Likformighet kan ej heller ernås, om skyldighet stadgas för strandägare

att utan anspråk på gottgörelse tåla skada eller intrång, som föranledas

av vattenreglering. Ett sådant förbehåll torde nämligen knappast

kunna ifrågakomma beträffande dem, som vunnit bifall till sina besvär.

På sätt styrelsen ovan framhållit torde ett dylikt förbehåll i fråga om fiske

vara rätt så betydelselöst. Ett motsvarande förbehåll i övrigt torde enligt

styrelsens mening ej böra göras. Skall emellertid ett sådant ske, torde därtill

böra knytas bestämmelse om viss dämningshöjd, men eu sådan torde

icke kunna fixeras utan synnerligen omfattande mätningar och andra utredningar.

Styrelsen tillåter sig i detta sammanhang slutligen erinra om sitt yttrande

den 8 februari 1921, att styrelsen ej funne det lämpligt, att en för hemmanen

så viktig rätt som strandrätten och vattenrätten bleve beroende pa

om den tillfälliga ägaren eller innehavaren besvärat sig i ämnet, helst betydelsen

av frågan knappast kunde antagas stå klar för flertalet, som för

övrigt på det hela taget kunde antagas sakna förutsättningar att utföra sin talan.

Jämlikt § 9 i 1873 års avvittringsstadga skall vid avvittringen, där ej

annorlunda är förordnat, skiftesstadgans föreskrifter angående lantmäteriförrättningar

i allmänhet tjäna till efterrättelse. Med stöd av denna bestämmelse

finnes anledning likställa avvittringslag med skifteslag. Därest

emellertid i fråga om ett skifteslag tvist uppkommer, huruvida till skifteslaget

hörande vatten skall anses vara samfällt för hela skifteslaget eller tillbörande

ägolotter, som tilldelats strand vid vattnet, torde det, även om endast

eu eller annan av skifteslagets delägare fullföljer talan mot förrättningsmännens

utlåtande eller domstols utslag i ämnet, knappast bliva tal

om annat än att beslut, som meddelas, göres gällande för skifteslaget i dess

helhet. I analogi härmed synes skäl icke hava saknats för regeringsrätten

att i anledning av anförda besvär undanröja avvittringsutslagens innehåll

i fråga om dispositionen av rätten till vattnet eller fisket för hela avvittringslagen

och i den delen återförvisa ärendena. Det torde icke helt och

hållet saknas anledning för det antagandet, att regeringsrätten icke valt

denna väg just under förutsättning att frågan skulle regleras i den ordning,

som nu är beträdd. Nära till hands ligger emellertid även att likställa

avvittringsenhet med skifteslag. Därest så skett, hade regeringsrättens

utslag givetvis kommit att gälla avvittringsenlieterna och ej endast klagandenas

fastigheter.»

Vad härefter angår den ordning, vari enligt lantmäteristyrelsens mening

erforderliga ändringar böra ske, framhåller lantmäteristyrelsen följande:

»Med undantag vad angår tilläggsavvittringen är avvittringen slutförd.

Genom slutliga utslag äro de sakrättsliga förhållandena uti nu ifrågavarande

delar reglerade. Enligt lantmäteristyrelsens mening torde ändring

uti dessa förhållanden icke böra ske i annan ordning än genom lagstiftning

och, alldenstund här är fråga om förhållanden av sakrättslig innelkird, i

den för civillag gällande ordning.

1 denna lag bör enligt lantmäteristyrelsens mening stadgas, att rätten till

vattnet skall följa med stranden d. v. s. följa den princip, varåt bestäm
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr (iit.

melserna i 12 kap. 4 § jordabalken giva uttryck. Styrelsen har emellertid

trott lämpligast, att i fråga om stadgandets formulering följa 2 kap. 4 § i

lagberedningens förslag till ny jordabalk. I övrigt har vid lydelsens avfattning

utgåtts ifrån att rätten till vattnet även innefattar rätten till

fiske. På denna uppfattning bygger även regeringsrättens ovan återgivna utslag.

I samband med vattendragen hava för kronans räkning även undantagits

ett stort antal i desamma belägna holmar. Samtliga holmar hava redovisats

såsom impediment utom vad angår två små ängsområden, vilka

emellertid komma att stanna i kronans ägo. Enligt av distriktslantmätaren

Jönsson på särskild förfrågan lämnad uppgift iiro samtliga holmar att

anse såsom värdelösa. Styrelsen har därför utgått ifrån att det ej finnes

någon anledning för kronans del att behålla dessa holmar, därest omgivande

och angränsande vatten avstås.

På sätt ovan meddelats har Saxälvens vattenområde redovisats såsom

kronopark. Detta gäller även sådan de! av detsamma, som gränsar intill

områden, vilka tilldelats enskilda. Vidare har upplysts, att övriga vattendrag

och sjöar, som icke undantagits för kronans räkning, i regel uppdelats

och redovisats jämlikt grunderna i 12 kap. 4 § jordabalken, men att undantag

härifrån i en del fall gjorts till kronans fördel och åtminstone i ett

fall till nackdel för kronan. Enligt lantmäteristyrelsens mening bör även beträffande

vattendrag och sjöar, som icke undantagits för kronans räkning,

för åstadkommande av reda och likformighet, meddelas enahanda bestämmelse

som för de åt kronan undantagna vattenområdena. Den ändrade reglering,

som här föreslås, torde vara utan ekonomisk betydelse.

Regeringsrätten har i givna utslag uttalat, att delägare i genom avvittringen

uppkommet skifteslag måste anses äga rätt till fiske i vatten vid

skifteslagets strand. I denna del har lantmäteristyrelsen intet att erinra.

Vad däremot angår rätten till vattnet i övrigt, med vilket givetvis även

följer rätten till grunden, torde, därest särskild bestämmelse ej meddelas,

samma osäkerhet bliva rådande uti nu ifrågavarande bygder, som gör sig

gällande inom riket i övrigt. Hade vattendragen ej kommit att undantagas

för kronans räkning, torde bestämmelser sannolikt kommit att träffas, att

vattenrätten skulle betraktas såsom gemensam för delägarna inom de särskilda

skifteslagen eller avvittringsenheterna. Med säkerhet torde man

kunna utgå ifrån, att det övervägande flertalet av delägarna önskar en lösning

i denna riktning och att eu sådan lösning för dem framstår såsom

en självfallen sak. Lantmäteristyrelsen har därför funnit sig böra upptaga

.stadgande härom i det härvid fogade förslaget till lag angående rätten

till vissa vatten i övre delen av Västerbottens län.

Givetvis kan den här föreslagna lagen icke verka rubbning i fråga om

de bestämmelser, som gälla angående förefintligheten av kungsådra uti de

vattendrag, varom här är fråga. Sådan synes emellertid finnas endast i

Umeälvens vattendrag från Tärnaåns inflöde.

I och med lagens trädande i kraft torde böra upphävas det genom avvittringsutslagen

givna medgivandet, att hemmansägare eller åbo, som på grund

därav, att vid avvittringen vattendrag undantagits för kronans räkning,

skulle mista den fiskerätt, honom eljest tillkommit, skulle äga att utan avgift

tills vidare begagna sig av den fiskerätt i samma vattendrag, vilken före

avvittringen tillkommit innehavaren av den av honom brukade fastigheten.

Bestämmelse om upphävande av detta medgivande har upptagits såsom övergångsbestämmelse

till lagförslaget.»

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 69. 21

Det av lantmäteristyrelsen avgivna lagförslaget är av följande lydelse:

Förslag

till

Lag

om rätten till vissa vatten i övre (lelen av Västerbottens län.

Härigenom förordnas som följer:

I avseende å de områden av Västerbottens läns lappmark, beträffande vilka

Konungens befallningshavande meddelat avvittringsutslag efter utgången av

år 1915, skall, utan hinder av vad avvittringsutslagen och avvittringsakterna

innehålla häremot stridande, till varje vid avvittringen särskilt utbrutet

område, som ligger vid vatten, höra den del av vattenområdet jämte däri

befintliga holmar, som är närmast det utbrutna områdets strand. Där

vid avvittringen byalag, enstaka hemman eller nybygge uppdelats i två

eller flera ägolotter, skall iakttagas, att byalaget, hemmanet eller nybygget

tillkommande vattenområde skall anses såsom samfällighet för samtliga

ägolotter.

Denna lag skall träda i kraft den

Samma dag upphör att gälla det i avvittringsutslagen givna medgivandet,

att hemmansägare eller åbo, som på grund därav, att vid avvittringen

vattendrag undantagits för kronans räkning, skulle mista den fiskerätt, honom

eljest tillkommit, skulle äga att utan avgift tills vidare begagna sig av den

fiskerätt i samma vattendrag, vilken före avvittringen tillkommit innehavaren

av den av honom brukade fastigheten.

Domänstyrelsen slutligen har i det avgivna utlåtandet anfört, att styrelsen

ansåge sig med hänsyn till de intressen, styrelsen hade att företräda, böra instämma

i vad kammarkollegium i ärendet hemställt.

Sammanfattade i allra största korthet te sig de olika meningar, som gjort

sig gällande i förevarande fråga, sålunda: Vattenfallsstyrelsen anser, att

vatten- och även fiskerätten bör bibehållas i kronans hand. Kammarkollegium

och domänstyrelsen anse, att vederbörande strandägare böra utan avgift

för all framtid bekomma samma rätt till fiske, som skulle tillkommit

dem, därest ifrågavarande vattenområden icke blivit undantagna för kronans

räkning, dock med skyldighet att utan anspråk på gottgörelse tåla skada

eller intrång, som i avseende å fisket föranledes av verkställd vattenreglering

eller utbyggande av strömfall. Länsstyrelsen och lantmäteristyrelsen åter

hålla före, att kronan bör avstå från vattenrätten helt och hållet, alltså såväl

fiskerätt som vattenrätt i övrigt. Lantmäteristyrelsens förslag avser

också viss reglering av förhållandet vattenrättsägarna emellan.

För egen del kan jag icke förneka, att skäl tala för den ståndpunkt, Departement

som i frågan intagits av länsstyrelsen och lantmäteristyrelsen. På sätt chef*™.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.

framgår av vad som beträffande berörda vattenundantag förekom i samband

med Kungl. Maj ds framställning i avvittringsfrågan till 1916 års riksdag,

torde man visserligen då vid bedömandet av spörsmålet, huruvida föreliggande

avvittringsförslag kunde från kronans sida godtagas, utgått från

att någon rubbning till kronans nackdel icke skulle ske beträffande föreslagna

undantag av vattenområden. Men anledning saknas icke att anse, att denna

fråga numera kommit i ett väsentligt förändrat läge, sedan regeringsrätten

i de fall, besvär mot sagda undantag anförts, undanröjt desamma och därmed

också i princip underkänt rättsgrunden därför.

Det synes därför förklarligt, om förhållandena i förevarande avseende för

ortsbefolkningen te sig oegentliga. Alldeles särskilt lärer väl detta göra

sig gällande beträffande de vattenområden, däri vissa strandägare, vilka

genom besvärs anförande bevarat sin rätt, för sina fastigheter åtnjuta helt

obeskuren vattenrätt eller fiskerätt, under det deras grannar, som icke klagat,

sakna bådadera. Visst fog synes onekligen föreligga för lantmäteristyrelsens

uttalande i utlåtandet den 8 februari 1921, att det icke må anses

lämpligt, att eu för hemmanen så viktig rätt som den, varom nu är fråga,

blir beroende av om den tillfällige innehavaren eller ägaren besvärat sig i

ämnet, helst, såsom av lantmäteristyrelsen också framhållits, betydelsen av

frågan knappast kan anses hava stått klar för flertalet.

Även om den betänklighet gent emot ett efterskänkande helt av kronans rätt

i förevarande avseende, som må kunna ha sin grund i att statsmakterna 1916

vid prövning av frågan om avvittringsförslagens godkännande utgingo från

att vattenundantagen skulle bestå, icke i och för sig synes vara av beskaffenhet

att böra lägga hinder i vägen därför, reser sig emellertid eu annan och starkare

betänklighet däremot. Såsom framgår av det av vattenfallsstyrelsen, om ock

överslagvis, beräknade värdet, 200,000 till 300,000 kronor, å de strömfall, som

ingå i vattenundantagen, skulle nämligen ett efterskänkande helt och hållet av

kronans vattenrätt i förevarande avseende medföra, att kronan, om och när

vattenreglering för kronans räkning komme att ske, därvid dessa strömfall

skulle ingå eller varigenom de skulle indämmas, hade att för strömfallen

utgiva synnerligen avsevärda ersättningar. Även om man nu ej kan bedöma,

om eller när eu dylik vattenreglering kan komma till stånd, synas mig

emellertid de kostnader för kronan, som vid eu sådan skulle fiilja av ett

efterskänkande helt av vattenrätten, vara så betydande, att ett dylikt efterskänkande

icke kan av mig förordas.

Då jag av nu angiven grund sålunda måste ställa mig avvisande mot ett

efterskänkande av kronans rätt i dess helhet, har det varit för mig angeläget

att söka tillse, huruvida möjlighet finnes att därförutan tillgodose

billighetssynpunkterna.

Förfoganderätten över vattnet utanför stranden torde i de trakter, varom

nu är fråga, för jordägarna hava sitt största värde i den däruti ingående

fiskerätten samt rätten att tillgodogöra sig uppgrundning^’. Härtill kom
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.

mer emellertid givitvis också rätten att i vattenkraftsändamål tillgodogöra

sig förefintliga strömfall.

Med avseende å den utomordentligt stora betydelse, som fiske! i ifrågavarande

trakter har i befolkningens hushållning, är det eu angelägenhet av

stor vikt att söka tillgodose vederbörande i detta hänseende. Dåvarande

chefen för jordbruksdepartementet framhöll också uttryckligen vid avvittringsfrågans

behandling 1916, att de olägenheter i detta avseende, som

vattenundantagen komme att medföra, borde i görligaste mån undanröjas.

Dessa olägenheter synas kunna helt och hållet upphävas, utan att därav

behöver följa något åsidosättande av kronans intressen i nu förevarande del.

Den rationellaste lösningen av denna fråga synes mig vara, att vederbörande

tillerkännes den rätt] till fiske, som skulle hava förelegat, därest vattenundantagen

ej ägt ruin. Att på sätt kammarkollegium föreslagit förbinda

upplåtande av fiskerätten med skyldighet att utan anspråk på gottgörelse

tåla skada eller intrång, som i avseende a fisket föranledes av verkställd

vattenreglering eller utbyggande av strömfall, skulle visserligen kunna innebära

en viss fördel för kronan. Men ä andra sidan synes, att döma av

erfarenheten vid vattenregleringar å andra håll inom de nordligare delarna

av landet, antagligt, att de individuella ersättningsanspråk för skada å fiske,

som å ifrågavarande trakter kunna förekomma vid vattenreglering, bliva så

relativt obetydliga,. att de näppeligen motivera ett dylikt inskränkande tillägg

vid upplåtandet av fiskerätten. Jag anser mig därför böra förorda upplåtande

av fiskerätten utan det av kammarkollegium föreslagna förbehållet.

Vad härefter beträffar rätten att tillgodogöra sig uppgrundningar, spelar

denna måhända i dessa trakter en större roll för strandägarna än i sydligare

delar av landet, detta med hänsyn till, att det ofta är just uppgrundningsjorden,

som är den värdefullaste och lämnar den bästa avkastningen. Detta

torde gälla alldeles särskilt beträffande de deltabildningar, som uppstå vid

utflödet av bäckar eller åar.

Med avseende å de stora värden ur jordbrukssynpunkt, som sålunda föreligga

i uppgrundningsjorden, och da dessa värden för övrigt ej lära komma

att tillvaratagas, med mindre strandägarna få för jordbruksändamål avgiftsfritt

nyttja uppgrundningsjorden, synes rätt därtill böra medgivas dem.

Härvid kan möjligen erinras, att vid eventuell vattenreglering det blir just

denna uppgrundningsjord, som i första hand utsättes för vattenskada, och att

därför — för undvikande av skadeersättningsanspråk gent emot kronan —

ett dylikt medgivande borde förbindas med skyldighet att utan anspråk pa

ersättning tåla skada å uppgrundningsjorden vid blivande vattenreglering.

Även om eu sådan erinran må hava sitt berättigande, anser jag mig dock

icke kunna tillstyrka ett dylikt förbehåll. Det synes nämligen naturligt,

att vederbörande strandägares intresse av att nedlägga arbete och kostnad

på tillgodogörandet av uppgrundningsjord icke kan bliva detsamma, om han

icke har säkerhet för att resultatet av arbetet och kostnaden blir bestående.

Da emellertid en sådan säkerhet icke kan anses föreligga, om rätten till

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.

uppgrundningens utnyttjande förbindes med ett förbehåll, varigenom i framtiden

resultatet av det nedlagda arbetet kan spolieras utan någon som helst

ersättning, och då det vidare synes vara en angelägenhet av vikt, att i

dessa karga trakter varje odlingsmöjlighet tillvaratages, hyser jag ingen

tvekan att tillstyrka medgivande av dylik rätt utan något förbehåll.

Om alltså vederbörande jordägare synas kunna nöjaktigt tillgodoses i vad

avser fiske och utnyttjande av uppgrundningsmark, kan detta givetvis icke

i samma utsträckning bliva fallet, när det gäller frågan om att för kraftändamål

använda sig av förefintliga strömfall.

Emellertid har vattenfallsstyrelsen i detta avseende erinrat, att upplåtelse

av strömfall här skulle kunna ske mot markeringsavgift, varigenom vederbörande

praktiskt taget ägde att utnyttja vattnet gratis.

Jag erinrar i anledning härav om, att enligt de av riksdagen antagna

grunderna för förvaltningen av vissa kronans vattenfall (Sv. förf:saml.

1910:72) det ankommer på Kungl. Maj:t att, där vattenfall, som förvaltas

av vattenfallsstyrelsen, icke tagits i anspråk för kronans räkning, förordna,

huruvida det må av kronan upplatas åt annan till nyttjande. Har sadant

förordnande meddelats, skall lägenheten upplåtas på arrende. Därest härvid

på grund av äganderättsförhållanden i avseende å vattendraget eller de strandområden,

som erfordras för tillgodogörande av vattenkraften, eller till följd

av andra särskilda omständigheter ett offentligt utbjudande av arrende icke

skäligen bör ifrågakomma, ankommer det på vattenfallsstyrelsen att, på sätt

den finner lämpligast, vidtaga åtgärder för lägenhetens utarrendering. Enligt

dessa grunder skulle alltså upplåtande av strömfall till vederbömnde strandägare

kunna ske utan användande av förfarandet med anbuds infordrande,

och skulle givetvis, såsom vattenfallsstyrelsen framhållit, upplåtande kunna

ske mot en avgift, som i själva verket vore att betrakta endast som rekognitionsavgift.

Alltså synes mig även i detta avseende finnas möjlighet att i

avsevärd utsträckning tillgodose jordägarnas intressen av vattenkraftens utnyttjande,

även om detta tillgodoseende givetvis måste bliva i viss mån inskränkt

och bundet vid sådana förutsättningar, att kronans vattenkraftsintresse

ej trädes för nära.

Enahanda rätt i fråga om fiske och uppgrundningsjord, som enligt det

ovan sagda skulle tillkomma vederbörande hemman, synes också böra medgivas

inliysingslägenheter, och synes denna rätt höra tillgodonjutas jämväl

för hemmanens andelar i allmänning och liusbeliovsskog. Vidare synes vad

sålunda föreslagits böra gälla jämväl beträffande inom Dorotea avvittringslag

fallande del av Saxälven, som i avvittringshandlingarna upptagits som

kronopark.

Slutligen torde, därest frågan vinner sin lösning i enlighet med vad jag

förordat, Kungl. Maj:t böra förklara, att de av länsstyrelsen med stöd avbreven

den 21 juni 1916 och den 22 juni 1917 meddelade förordnanden, att

hemmansägare eller åbo äger tillsvidare åtnjuta viss fiskerätt, icke vidare

skola äga tillämpning.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.

I enlighet med vad jag nu anfört hemställer jag alltså, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

dels att med avseende å rätten till fiske uti ifrågavarande, vid avvittringen

inom Sorsele, Dorotea, Stensele-Tärna och Vilhelmina avvittringslag av Västerbottens

län för kronans räkning undantagna vattenområden, må, utan hinder

av vad avvittringsutslagen i laga kraftvunna delar innehålla häremot

stridande, så anses som om nämnda områden icke förbehållits kronan,

dels att uppgrundningar inom dylikt vattenområde må för jordbruksändamål

avgiftsfritt nyttjas av ägarna (innehavarna) av de fastigheter, vilka uppgrundningarna

skulle tillfallit, därest området icke förbehållits kronan,

dels ock att vad sålunda sagts må gälla jämväl beträffande inom Dorotea

avvittringslag fallande del av Saxälven, som i avvittringshandlingarna redovisats

såsom kronopark.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall

samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Joh.s Thygesen.

Bihang till riksdagens protokoll 1926.

1 saml.

57 höft. (Nr 69.)

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1926:257 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående fiskerätt m. m. i vissa kronan förbehållna, ovan odling sgränsen belägna vattenområde s. 8 i texten
  2. JoU 1926:53 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående fiskerätt m. m. i vissa kronan förbehållna, ovan odlingsgränsen belägna vattenområden i Västerbotten s. 1 i texten