Sök i Ratio Lex

Angående statens understödsverksamhet till främjande av avdikning av viss mark

101 sidor, varav 56 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 56 av 101 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:82, Angående statens understödsverksamhet till främjande av avdikning av viss mark

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

1

Nr 82.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående statens understödsverksamhet

till främjande av avdikning av viss mark: given

Stockholms slott den 5 februari 1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Sven Linders.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 februari 1926.

N ärvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén. statsråden

Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter. Larsson. Wigforss.

Möller, Levinson.

Departementschefen, statsrådet Linders anför:

I årets statsverksproposition har, i avbidan på den proposition i ämnet,

som må varda riksdagen förelagd, för budgetåret 1926—1927 beräknats under

nionde huvudtiteln, punkten 90, ett belopp av 1,800,000 kronor till

statens avdikningsanslag samt under utgifter för kapitalökning, bilaga 3,

punkten 1, ett belopp av 2,600,000 kronor såsom kapitalökning för statens

avdikningslånefond.

Då jag nu går att ånyo för Kungl. Maj:t framlägga berörda spörsmål,

vill jag inledningsvis erinra därom, att staten för närvarande understöder

torrläggning av sankmarker genom lån ur odlingslånefonden samt bidrag

utan återbetalningsskyldighet från norrländska och allmänna avdikningsanslagen.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 67 höft. (Nr 82.) 1

Gällande bestämmelser

för

odlingsfält och

ardikningsa

nslag.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Gällande villkor för lån ur odling slånefonden äro meddelade i kungörelse

den 9 oktober 1914 (nr 278) med däri genom kungörelse den 9 juni

1922 (nr 289) gjord ändring samt innebära i huvudsak följande.

Lån må av Kungl. Maj:t anvisas till utförande av sådana vattenavlednings-

och avdikningsföretag, vilka avse odling av sänka trakter eller

förbättring på annat sätt än genom täckdikning av förut odlad åker eller

äng eller vinnande av ny äng. Lånebeloppet kan uppgå till hela den beräknade

vattenavlednings- och avdikningskostnaden efter avdrag av eventuellt

beviljat bidrag från norrländska eller allmänna avdikningsanslaget, dock

med iakttagande dels att kostnaden för tegdikning eller täckdikning härvid

ej inräknas, dels ock att lånet icke överstiger 70 procent av det genom vattenavlednings-

och avdikningsarbetet uppkommande jordförbättringsvärdet. Med

låntagare upprättas kontrakt om arbetsföretaget ävensom om visst odlingsarbetes

fullgörande, för vilket senare säkerhet skall ställas. Beviljade lånemedel

få lyftas i mån av torrläggningsarbetets fortgång. De tre första åren

efter första lyftningsdagen äro räntefria. För nästföljande tre år beräknas

å lyftade belopp 3.6 procent årlig ränta, vilken vid dessa tre års slut läggestill

lånesumman. Ä det sålunda uppkommande beloppet erlägges från och med

sjunde året en annuitet av 6 procent, varav såsom ränta räknas 3.6 procent ä

oguldet kapitalbelopp. Amorteringstiden är omkring 20 ar. Sedan lånet

blivit i sin helhet utanordnat från statskontoret, fördelas det på vederbörande

fastigheter, vilkas ägare hava att ansvara för föreskrivna inbetalningar.

I lagen den 9 oktober 1914 (nr 279) om ändrad lydelse av förordningen

den 20 juli 1855 angående kronans rätt vid återbetalning av lån, som blivit

i jordebok antecknade, stadgas, att, då lån av allmänna medel för beredande

av odlingsföretag medelst utdikningar eller vattenavtappningar, likmätigt

kungörelserna den 13 juni 1845 och den 3 november 1848, blivit i jordebok

antecknat, kronan äger för de årliga avbetalnings- och räntebeloppen lika

rätt i den fastighet, vilken lånet blivit påfört, som för annan avgäld eller

ränta av fast egendom, efter ty i 17 kap. 6 § handelsbalken sägs.

Gällande villkor för erhållande och tillgodonjutande av statsbidrag från

norrländska avdikningsanslaget, intagna i kungörelse den 28 juli 1916 (nr

377) med däri genom kungörelse den 15 juni 1922 (nr 290) vidtagen ändring,

äro av i huvudsak följande innebörd.

Anslaget avser understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet

av myrutdikningar och vattenavtappningar inom Norrland och

Dalarna. Bidrag utgar till företag, som avser uppodling av till åker eller

äng lämplig jord eller minskning av frostländighet för närliggande bygd

eller utdikning av redan odlad jord. De båda förstnämnda slagen av företag

äga visst företräde framför utdikning av redan odlad jord. Bidraget kan

av Kungl. Maj:t bestämmas till högst hälften av såväl den enligt fastställd

arbetsplan beräknade kostnaden för vattenavledningen och sådan avdikning,

som ej är att hänföra till teg- eller täckdikning, som ock den av lantbruksstyrelsen

godkända kostnaden för undersökningen och förrättningen samt

för statsbidragets erhållande erforderliga kartor och handlingar. Den omständighet,

att företaget åtnjuter lån ur odlingslånefonden, utgör icke hinder

för bidrags beviljande. Sedan statsbidrag beviljats, avslutas kontrakt om

arbetets utförande, varefter bidraget utanordnas från statskontoret efter tillstyrkan

av lantbruksstyrelsen i mån av arbetets fortgång.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Körande tillämpningen gäller, att statsbidrag från norrländska avdikningsanslaget

från och med 1921 icke beviljats, då företagets kostnad med

mer än 20 procent överstigit jordförbättringsvärdet. Från och med 1922

har, där uppskattning av värdeförbättring ej skett, bidrag ej beviljats, då

kostnaden överstigit 750 kronor per hektar, och har bidrag till företag, där

värdeförbättringen ej uppskattats, beviljats med belopp av högst 250 kronor

per hektar.

Gällande villkor för erhållande och tillgodonjutande av statsbidrag från

allmänna av dikning sanslag et återfinnas i kungörelse den 28 juli 1916 (nr

376) med däri genom kungörelse den 15 juni 1922 (nr 291) gjord ändring

samt skilja sig från motsvarande bestämmelser för norrländska avdikningsanslaget

i huvudsakligen följande avseenden.

Från allmänna avdikningsanslaget, som avser understödjande av företag

inom andra delar av riket än Norrland och Dalarna, utgår bidrag till högst

en tredjedel av kostnaden, då fråga är om avdikning av till åker eller äng

lämplig jord eller redan odlad jord, samt till högst hälften av kostnaden,

då fråga är om avdikning av sådan mark, vars torrläggning avser endast

minskning av frostländighet för närliggande bygd.

Rörande tillämpningen gäller, att från och med 1921 har statsbidrag ej

beviljats, då kostnaden med mer än 20 procent överstigit värdeförhöjningen,

och har sedan hösten 1921 bidraget vid icke bäriga företag beräknats till

viss del av värdeförhöjningen, ej av kostnaden. Från senare delen av 1923

har statsbidrag från anslaget i regel ej beviljats till högsta medgivna belopp.

I allmänhet har sålunda statsbidrag endast beviljats till företag,

avseende även annat än frostminskning, med en fjärdedel av kostnaden,

eventuellt jordförbättringsvärdet, samt till företag, avseende endast minskning

av frostländighet, med en tredjedel av kostnaden, eventuellt jordförbättringsvärdet.

1 de fall, där båtnadsuppskattning ej skett, har bidrag icke

beviljats företag, som dragit högre kostnad än 720 kronor per hektar.

Angående handläggningen i lantbruksstyrelsen av ärenden, som röra

statsunderstöd i form av lån eller anslag för vattenavlednings-, avdikningsoch

odlingsföretag har Kungl. Maj:t i kungörelse den 18 september 191S

(nr 907) meddelat särskilda föreskrifter. Däri stadgas, bland annat, skyldighet

för lantbruksstyrelsen att vid handläggning av dylika ärenden i vissa

fall inhämta yttrande från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Av vissa anledningar, till vilka jag i det följande återkommer, har fråga

nu uppkommit om viss omläggning av statens förevarande understödsverksamhet.

Sålunda har lantbruksstyrelsen i utlåtande den 21 oktober 1925

framlagt förslag till revision av gällande författningar rörande norrländska

och allmänna avdikningsanslagen samt odlingslånefonden. Vid ärendets behandling

har lantbruksstyrelsen rådgjort med vattenrättsdomaren N. Gärde,

ledamoten av riksdagens första kammare godsägaren G. Sederholm, ledamoten

av riksdagens andra kammare hushållningssällskapssekreteraren P.

Hedlund samt lantbruksingenjörerna A. Palm och H. Wikström.

Lantbruksstyrelsen

s utlåtande

den 21

oktober 1925

med förslag

till revision

av gällande

bestämmelser

på hithörande

område.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

I utlåtandet har lantbruksstyrelsen efter en utförlig motivering hemställt,

att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna av styrelsen i bilaga 1 till utlåtandet föreslagna ändrade

grunder för understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldigliet

av sådana torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan

hos mark med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller ständig slåtteroch

betesvall,

dels till understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet

av sådana torrläggningsföretag anvisa för budgetåret 1926—1927 under benämning

statens av dikning sanslag ett extra reservationsanslag av 2,400,000

kronor,

dels medgiva, att av Kungl. Maj:t beviljade bidrag från norrländska

och allmänna avdikningsanslagen må efter den 30 juni 1926 utbetalas från

statens avdikningsanslag,

dels medgiva, att Kungl. Maj:t må under tiden 1 juli 1926 — 30 juni 1927

från statens avdikningsanslag bevilja statsbidrag å tillhopa 2,500,000 kronor,

dels godkänna av styrelsen i bilaga 2 till utlåtandet föreslagna ändrade

grunder för understödjande medelst lån från odlingslånefonden av sådana

torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan hos mark

med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller ständig slåtter- och betesvall,

och i samband därmed ändra fondens benämning till statens avdikning

slånefond,

dels såsom kapitalökning för ifrågavarande fond för budgetåret 1926—

1927 anvisa ett extra reservationsanslag till sådant belopp, att under nämnda

budgetår sammanlagt omkring 3,000,000 kronor må finnas tillgängliga för

förekommande utbetalningar av beviljade lån,

dels medgiva, att Kungl. Maj:t må under tiden 1 juli 1926 — 30 juni 1927

från statens avdikningslånefond bevilja lån å tillhopa 3,800,000 kronor,

dels ock antaga av styrelsen i bilaga 3 till utlåtandet framställt förslag

till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 35 och 71 §§ vattenlagen.

Lantbruksstyrelsens förevarande utlåtande torde såsom bilaga böra fogas

till detta protokoll.

Över utlåtandet hava infordrade yttranden avgivits av statskontoret, vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen samt samtliga länsstyrelser, därvid vissa länsstyrelser

inhämtat yttrande från vederbörande lantbruksingenjör eller hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, varjämte fullmäktige i riksgäldskontoret

beretts tillfälle att yttra sig i ärendet. Slutligen har landstingens

norrlandskommitté i skrivelse den 30 januari 1926 yttrat sig i ärendet.

Jag övergår nu att behandla de särskilda spörsmål, som av lantbruksstyrelsen

beröras i förevarande utlåtande, och kommer jag därvid att i

sitt sammanhang jämväl redogöra för det huvudsakliga innehållet av i

ärendet avgivna infordrade yttranden.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82. 5

1) Understödsverksamlietens ändamål samt allmänna förutsättningar för

erhållande av bidrag och lån.

Efter att hava framhållit, att inom snart sagt alla landsdelar ännu förekomma

avsevärda markområden, vilkas ekonomiska utnyttjande i första

hand vore beroende av erforderliga torrläggningsarbetens verkställande, samt

att sådana arbeten kraftigt bidroge till självförsörjningens tryggande och

jordbruksproduktionens höjande, har lantbruksstyrelsen förklarat sig anse,

att den här ifrågavarande understödsverksamheten med bidrag och lån för

vissa torrläggningsföretag borde alltjämt fortgå. Lantbruksstyrelsen tiar

emellertid funnit, att verksamheten tarvade revision i åtskilliga avseenden.

Vid sådan revision borde såsom mål uppställas, att det med understödsverksamheten

avsedda ändamålet vunnes utan större statsutgifter än som

härför oundgängligen krävdes. Enligt styrelsens uttalande borde förutsättningen

för erhållande av statsunderstöd — med vilket uttryck avsåges

såväl lån som bidrag — undantagslöst vara, att genom torrläggningen

vunnes sådan höjning av markens alstringsförmåga ur jordbrukssynpunkt,

som enligt vattenlagen utgjorde förutsättning för tvångsdelaktighet i företaget.

Understöd borde därför endast utgå till torrläggningsföretag, vilka

avsåge höjande av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande

såsom åker eller ständig slåtter- och betesvall. Företag för

marks utnyttjande på dylikt sätt för bete borde därvid likställas med övriga

här ifrågakommande torrläggningsföretag. Tidigare företräde för nyodlingsföretag

borde ej bibehållas. Nuvarande möjlighet att erhålla bidrag till torrläggningsföretag,

avseende endast minskning av frostländighet, borde bortfalla.

Vad angår sistnämnda fråga om bidrag till frostavdikningar inhämtas av

lantbruksstyrelsens utlåtande i huvudsak följande: I Norrland och Dalarna

funnes näppeligen någon mark, vars utdikning icke kunde tänkas tjäna

annat produktivt ändamål än frostländighetens minskning. Enligt styrelsens,

av vetenskapliga undersökningar bekräftade uppfattning syntes dikningens

betydelse för frostminskningen icke böra tillmätas större betydelse. Enär

vattenlagen ej medgåve hållande av syneförrättning för torrläggning av

mark enbart för frostminskningsändamål, kunde betryggande garantier ej

erhållas för det framtida underhållet av för sådant ändamål upptagna diken,

vilket vore en ytterligare anledning till avskiljande av frostavdikningarna

från förevarande statliga understödsverksamhet.

Redan nu torde böra framhållas, att de myndigheter, som enligt vad ovan

meddelats yttrat sig över lantbruksstyrelsens utlåtande, till övervägande

flertal i huvudsak biträtt styrelsens förslag såväl i nu förevarande som

övriga delar, ehuru vissa myndigheter, såsom framgår av det följande, framställt

erinringar i detaljer. Starkt motstånd mot förslagen har emellertid

rests från länsstyrelserna i de fyra nordligaste länen och enkannerligen i

yttrandena från Västerbottens och Norrbottens län. Landstingens norrlandskommitté

har likaledes kraftigt avstyrkt allt väsentligt i förslaget, därvid

kommittén i huvudsak anfört samma synpunkter som dem, vilka anlagts i

yttrandena från de två nordligaste länen.

Lantbruks
styrelsen.

Yttranden.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Departements
chefen.

Vad angår nu förevarande del av lantbruksstyrelsens förslag, nämligen

frågan om understödsverksamlietens ändamål och allmänna förutsättningar,

hava i vissa yttranden erinringar framställts mot borttagandet av företrädesrätten

för nyodlingsföretag samt mot frostavdikningars avskiljande från

bidragsmöjlighet.

I fråga om förslaget att borttaga företrädesrätten för nyodlingsföretag

har Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,

vars yttrande åberopats av länsstyrelsen i länet, uttalat, att dylikt borttagande

kunde vara befogat under förutsättning, att tillgången på odlad jord

motsvarade behovet. I trakter med rik tillgång på odlingsmark men relativt

ringa areal odlad jord vore det däremot synnerligen nödvändigt, att nyodlingen

lämnades kraftigt stöd. För kolonisatoriska åtgärder vore utdikningar

av oodlad jord av den största betydelse. Länsstyrelsen i Norrbottens

län har framhållit, att borttagandet av företrädet för nyodlingsföretag bleve

till fördel för gamla kulturbygder, men för stora delar av Norrland, där

god tillgång på odlingsmark funnes och där hemmanens odlade areal vore

otillräcklig, bleve ändringen högst ofördelaktig.

Erinringar mot förslaget, att stadsunderstöd ej vidare skulle lämnas

företag, som avsåge endast minskning av frostländighet, hava framställts

från länsstyrelsen i Värmlands län och i yttrandena från de fyra

nordligaste länen. Därvid uttalas i allmänhet, att den praktiska erfarenheten

ådagalagt, att utdikning av sura marker ofta medfört minskad frostländighet

för trakten. Understöd av allmänna medel borde därför även i

fortsättningen lämnas för vissa frostavdikningar.

Torrläggning av vattensjuka marker i syfte att på ett verksamt och

ändamålsenligt sätt höja den produktiva jordens alstringsförmåga i jordbrukshänseende

är en ur olika synpunkter så viktig angelägenhet, att den i minst

lika hög grad som hittills bör kraftigt befordras från det allmännas sida.

Därvid bör emellertid noggrant tillses, att största möjliga effektivitet vinnes

inom ramen för statens ekonomiska uppoffringar för ändamålet.

Lantbruksstyrelsens nu förevarande förslag, utarbetat i samråd med sakkunniga

representanter för skilda intressen och landsdelar, synes mig över

huvud taget vara väl avvägt och ägnat att med rimliga kostnader befrämja

en ekonomiskt sund och till praktiska resultat ledande verksamhet för torrläggning

av till jordbruksdrift tjänlig jord. Jag kan därför i allt väsentligt

ansluta mig till förslaget.

Mot förslaget i vad angår allmänna förutsättningar för statsunderstöd till

torrläggningsföretag, varmed i överensstämmelse med vattenlagens terminologi

förstås diknings-, vattenavlednings- och invallningsföretag, har jag intet att

erinra. Understöd (lån och bidrag) bör alltså kunna ifrågakomma för dylika

företag, för så vitt de avse höjande av alstringsförmågan hos mark med

hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller ständig slåtter- och betesvall.

Gensagan från de två nordligaste länen mot borttagande av företrädesställningen

för företag, avseende nyodling, vilar så till vida på eu riktig

tanke, som torrläggning för nyodling givetvis är särskilt i behov av och

värd understöd. Förslaget eftersätter emellertid icke på minsta sätt möjligheten

att lämna understöd för dylika företag — såsom av det följande skall

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82. 7

framgå gynnas tvärtom torrläggning för nyodling i landets övre delar genom

högre bidragskvot — utan det endast borttager en formell företrädesställning,

som enligt vad erfarenheten visat saknat praktisk betydelse och som

icke heller torde kunna få betydelse i annat fall, än där så stor efterfrågan

å understöd råder i förhållande till medelstillgång, att gallring av ansökningar

bliver av nöden. Skulle sådan situation inträda, torde Kungl. Maja

böra äga befogenhet att, obunden av föreskrifter om företrädesrätt, pröva

ansökningarna ur allmänna synpunkter om de ifrågakommande företagens

ändamålsenlighet och behov av understöd.

De skäl, som lantbruksstyrelsen anfört till stöd för avskiljande från understöd

av torrläggningsföretag, som icke kunna tänkas tjäna annat produktivt

ändamål än minskande av frostländigbet för närliggande bygd, synas mig

vara fullt bärande. Tillgängliga understödsmedel böra icke placeras i företag,

vilkas nytta är så tvivelaktig och i allt fall omstridd som frostavdikningar.

utan böra hellre koncentreras på företag, där torrläggningen är av verkligt

påtaglig betydelse för jordbrukets förkovran.

2) Obligatorisk syneförrättning enligt vattenlagen såsom villkor för

erhållande av bidrag och lån.

Angående nuvarande ordning för upprättande av förslag till utförande

av torrläggningsföretag, vartill statsunderstöd sökes, bar lantbruksstyrelsen

anfört i huvudsak följande.

Hittills hade statsbidrag beviljats, oavsett om planerna varit upprättade

vid laga syneförrättning enligt bestämmelserna i 10 kap. vattenlagen eller

tillkommit genom frivilliga personliga överenskommelser i form av mellan intressenterna

ingångna föreningar. I andra delar av landet än de norrländska

länen hade företagen i allmänhet förberetts genom laga syneförrättning. Sii

hade däremot i synnerligen stor utsträckning icke skett i fråga om företag

inom de norrländska länen, där man i allmänhet syntes undvika syneförrättning

och i stället använt sig av s. k. föreningsförrättning.

När ett dikningsföretag blivit förberett genom laga syneförrättning, förefunnes

garanti för att de upptagna dikena för framtiden underhölles, därigenom

att underhållsskyldigheten bundes vid vederbörande fastigheter. Vidare

stadgades i 13 kap. 17 § vattenlagen, att där försummelse i underhållet

ägde rum vid torrläggningsföretag, till vars utförande lämnats lån eller

bidrag av statsmedel, viss statsmyndighet skulle äga att, efter en i föreskriven

ordning verkställd besiktning, låta på den försumliges bekostnad

avhjälpa försummelsen. Dylikt förfarande förutsatte dock, att laga syneförrättning

föregått företaget.

Vad åter anginge företag, till vilka förslag upprättats genom eu s. k. föreningsförrättning,

utebleve garantier för det framtida underhållet av dikena

helt eller delvis. I detta fall bleve nämligen underhållsskyldigheten gällande

endast för den, som underskrivit föreningen rörande företaget, men

utan all verkan för blivande ägare av vederbörande fastigheter. Föreskriften

i 7 kap. 36 § vattenlagen om rätt att påkalla syneförrättning för prövning

av framtida underhålls fördelning med avseende å dike, som upptagits utan

föregående syneförrättning, kunde icke åberopas, när fråga vore om be
-

Nuvarande

ordning för

upprättande

av förslag till

torrläggningsföretag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Dikenas framtida

under - håll.

Lantbruksstyrelsens

framställning

den 8 januari

1923.

Vattenrättsdomarnas

utlåtande den

5 oktober

1923.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

vakande av statens intresse i förevarande fall, enär sagda rätt tillkommaendast

intressent i företaget.

Härav framgår alltså, att ett mycket nära samband finnes mellan frågan

om ordningen för upprättande av förslag till torrläggningsföretag och spörsmålet

om det framtida underhållet av upptagna diken. Rörande betydelsen

av dikenas framtida underhåll inhämtas i huvudsak följande av lantbruksstyrelsens

utredning.

Utfört dikningsarbete måste omsorgsfullt vidmakthållas, på det att det

med dikningen erhållna resultatet bleve beståndande. Underlätes dylikt

underhåll, vore ändamålet med företaget förfelat och nyttan av de utbetalda

statsmedlen bleve illusorisk. Från statsmakternas och myndigheternas sida

hade uppmärksamheten länge varit riktad på önskvärdheten, att verksamma

garantier bereddes för nöjaktigt underhåll av de företag, som erhölle statsbidrag.

I sådant syfte hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och lantbruksstyrelsen

redan 1897 avlåtit skrivelse till Kungl. Maj:t, varjämte behovet

av särskilda åtgärder för en snar lösning av denna fråga framhållits i riksdagens

skrivelse åren 1898, 1902, 1906 och 1907 angående anvisande av anslag

till utdikningsföretag.

Frågan om garantier för det framtida underhållet av med statsbidrag upptagna

diken blev ånyo aktuell genom en skrivelse från lantbruksstyrelsen

den 8 januari 1923 angående beviljande av statsbidrag från norrländska

avdikningsanslaget till vissa företag i Västerbottens län, vilka grundats på

mellan delägarna träffade frivilliga överenskommelser. Därvid tog styrelsen

under övervägande, huruvida statens understödsverksamhet alltjämt borde

omfatta företag, beträffande vilka] garantier saknades för det framtida underhållet,

varvid styrelsen kom till det resultat, att bärande skäl icke längre

förelåge att med statsmedel understödja andra företag än dem, som grundats

på syneförrättning.

Över lantbruksstyrelsens sistnämnda framställning hava länsstyrelserna i

de sex nordligaste länen — efter hörande av hushållningssällskap och lantbruksingenjörer

— yttrat sig, därvid flera av de hörda myndigheterna icke

kunde biträda lantbruksstyrelsens förslag om obligatorisk syneförrättning

såsom villkor för statsunderstöd. Sedan lantbruksstyrelsen, efter anmodan,

den 30 april 1923 ånyo yttrat sig i ärendet, remitterade Kungl. Maj:t den

11 maj 1923 frågan till vattenrättsdomarna i riket.

Med anledning härav avgåvo vattenrättsdomarna gemensamt utlåtande

den 5 oktober 1923, varav inhämtas i huvudsak följande.

Frågan huruvida statsbidrag borde lämnas torrläggningsföretag, vilka tillkommit

utan laga syneförrättning, sammanhängde nära med spörsmålet om

sättet att vid sådana företag binda underhållsskyldigheten vid de fastigheter,

som njutit båtnad av företaget. Det funnes nämligen icke annat praktiskt

användbart sätt att vinna garanti för framtida underhåll än att binda underhållsskyldigheten

vid respektive fastigheter. Därest företaget tillkommit

efter syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen, ernåddes sådant bindande

vid fastigheterna. Att uppställa syneförrättning såsom förutsättning för

dylikt bindande av underhållsskyldigheten vid fastigheterna även i avseende

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

å företag, varom nu vore fråga, vore motiverat med hänsyn biand annat

till fastighetskrediten. I sistnämnda hänseende hänvisades till vattenrättsoch

dikningslagskommittéernas betänkande den 17 december 1910. därvid

kommittéerna, jämte annat, framhållit obenägenheten att belasta en fastighet

med onera, vilkas tillvaro ej framginge av offentliga handlingar och ej

heller vid besiktning av fastigheten framträdde såsom en naturlig konsekvens

av där rådande förhållanden.

Med anledning av i vissa yttranden uttalade betänkligheter mot obligatorisk

syneförrättning såsom villkor för statsbidrag med hänsyn till det invecklade,

tidsödande och kostsamma syneförfarandet påvisade vattenrättsdomarna,

hurusom med nuvarande bestämmelser i vattenlagen ett i vissa

avseenden förenklat syneförfarande redan nu vore tillåtet, samt föreslogo

vissa ändringar i sagda bestämmelser i syfte att ernå ytterligare lättnader

med avseende särskilt å synekostnaderna och förrättningarnas formella handläggning.

Vattenrättsdomarna ifrågasatte därvid sådant tillägg till 10 kap.

35 § vattenlagen, att, därest samtliga deltagare enades om grunderna för

deltagande i arbetets utförande, gode mäns biträde icke erfordrades vid förrättningar

inom de norrländska länen och Kopparbergs län, med mindre

förrättningsmannen ansåge jorduppskattning böra vid förrättningen äga rum

eller bestämmande av ersättning ifrågakomme till någon, som ej vore deltagare

i företaget, eller ock underställning skulle ske. Vad i vattenlagen

stadgades om synemännens uppgifter och åligganden skulle i sådant fall

lämpas till förrättningsmannen. Vidare föreslogo vattenrättsdomarna ett

tillägg till 10 kap. 71 §'' vattenlagen av innehåll, att, där förrättning

hållits utan biträde av gode män i fall, då sådant vore tillåtet, utlåtandet

finge meddelas utan att sammanträde hölles, dock att utlåtandets dag och

därmed förrättningens avslutande skulle tillkännagivas parterna i samma

ordning, som funnes föreskriven beträffande sammanträde.

Genom remiss den 31 mars 1924 anbefallde Kungl. Maj:t lantbruksstvrelsen

att, i anledning av vad vattenrättsdomarna sålunda anfört, ånyo yttra

sig i ärendet och därvid tillika avgiva förslag rörande de ändringar i övrigt

i nu gällande författningar angående avdikningsanslagen och odlingslånefonden,

vilka av styrelsen kunde anses påkallade. Berörda remiss har alltså

varit utgångspunkten för lantbruksstyrelsens nu förevarande utlåtande.

I detta utlåtande har lantbruksstyrelsen föreslagit införande av obligatorisk

syneförrättning såsom villkor för erhållande av statsunderstöd.

Lantbruksstyrelsen bär därvid uttalat, att handläggandet av utdikningsförrättningarna

såsom syneförrättningar enligt vattenlagen — under tillämpning

av de i vattenrättsdomarnas yttrande anvisade förenklingarna i syneförfarandet

— icke behövde förorsaka nämnvärt ökade kostnader eller tidsförlust

för sakägarna. Med hänsyn därtill och då statens fordran på garantier

för framtida underhållet av de utförda arbetena skulle säkerställas

genom sådana syneförrättningar, borde obligatoriskt syneförfarande såsom

villkor för erhållande av statsunderstöd till här ifrågavarande utdikningsfÖretag

införas, vare sig de berörde allenast en enda eller flera fastigheter.

Därigenom vunnes även den beaktansvärda fördel för intressenterna, att till

företaget hörande frågor bleve rättsligen reglerade och därigenom oberörda

av förändringar i äganderättsförhållandena m. m.

Syneförrättning såsom villkor för statsunderstöd borde gälla för samtliga

Lantbruksstyrelsens

nu

förevarande

utlåtande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Yttranden.

10 Kungl Maj:ts proposition Nr 82.

torrläggningsföretag även inom riket i övrigt, till vilkas utförande ansökning

gjordes om vare sig bidrag eller lån av statsmedel.

Beträffande de av vattenrättsdomarna anvisade förenklingarna i syneförfarandet

och den därigenom uppkommande möjligheten till reducering av

sakägarnas kostnader för syneförrättningar ville lantbruksstyrelsen erinra,

att nämnda förhållanden vore av mycket stor betydelse vid förrättningar av

mindre omfattning icke blott i Norrland och Dalarna utan även inom landet

i övrigt. Särskilt gällde detta med avseende på tillkallandet av gode män

att biträda vid syneförrättningen. Gode männens resekostnads- och traktamentsersättningar

utgjorde oproportionerligt stor andel, stundom ända till

30 procent av hela förrättningskostnaden. Icke sällan torde emellertid i

dessa fall förrättningen gälla en avdikningsfråga av enklaste slag, där en

lämplig och rättvis grund för kostnadsfördelningen borde kunna föreningsvis

åstadkommas utan jorduppskattning, när samtliga sakägare vore därom

ense och motstående intressen icke berördes. Enligt lantbruksstyrelsens förmenande

torde därför intressenterna i sådana företag jämväl inom övriga

delar av landet böra få del av den icke oväsentliga lindring i synekostnaderna,

som ernåddes genom befrielse i dylikt fall från skyldigheten att

vid förrättningen tillkalla gode män.

I anslutning härtill har lantbruksstyrelsen i förevarande utlåtande föreslagit

obligatorisk syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen såsom villkor

för statsunderstöd. Förslaget liar emellertid framställts under förutsättning,

att ändringar i 10 kap. 35 och 71 §§ vattenlagen, i enlighet med styrelsens

därom framlagda, på vattenrättsdomarnas yttrande grundade förslag, jämväl

genomföras.

Förevarande del i lantbruksstyrelsens förslag har rönt gensaga endast i

några enstaka yttranden.

Sålunda har länsstyrelsen i Uppsala län uttalat, att säkerhet för torrläggnings

vidmakthållande torde kunna vinnas på annat och lämpligare sätt

än genom att göra syneförrättning obligatorisk som förutsättning för statsunderstöds

erhållande. Västernorrlands läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, vars yttrande åberopats av länsstyrelsen i sagda

län, har förmenat, att —■ för undvikande av införande av obligatorisk syneförrättning

— en väg vore, att ett dikningsregister upplades, där mellan intressenter

ingången frivillig förening jämte uppgift om varje i företaget ingående

fastighet inregistrerades som servitut. Registrets förande borde anförtros

åt vederbörande vattendomstol. Länsstyrelsen i Norrbottens

län har ansett, att det ur synpunkten av de små jordbrukarnas intresse

väckte betänkligheter att föreslå obligatorisk syneförrättning. Även med föreslagna

förenklingar bleve proceduren tidsödande, besvärlig och framför allt

dyrbar. Det borde därför övervägas, om ej underhållets säkerställande kunde

vinnas genom enklare medel.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

har visserligen kunnat ansluta sig till förslaget om obligatorisk syneförrättning,

sedan anvisningar nu givits på förenklat syneförfarande, men har å

andra sidan uttalat, att underhållsskyldigheten ej hade åsidosatts i den

omfattning, lantbruksstyrelsen syntes antaga.

I två andra yttranden har viss jämkning föreslagits i lantbruksstyrelsens

förslag i förevarande del.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 82.

Sålunda har länsstyrelsen i Jönköpings län, under framhållande av

att syneförrättning droge ökade förrättningskostnader, uttalat, att dessa kostnader

kunde ytterligare lättas, om även odlingslån finge erhållas efter syn

av förrättningsman utan biträde av gode män ävensom om såväl bidrag som

lån alltid kunde beviljas efter syn utan gode män i de fall, där båtnadsbeloppet

ej överstege t. ex. 10,000 kronor. Särskilt för länet, där 82.13 procent

av brukningsdelarna hade mindre åkerareal än 10 hektar, vore sådan

lindring i kostnaderna av mycket stor betydelse.

Länsstyrelsen i Värmlands län har ifrågasatt den jämkning, att

syneförrättning ej föreskreves som oundgängligen nödvändig vid företag,

som berörde allenast en fastighet, enär sakägaren i sådant fall eljest skulle

åsamkas onödiga kostnader.

Jag förordar den ifrågasatta bestämmelsen, att förslag till utförande av

företag, vartill statsbidrag eller statslån sökes, skall vara upprättat vid syneförrättning

enligt bestämmelserna i 10 kap. vattenlagen. Såväl lån som bidrag

hava visserligen hittills plägat beviljas till företag, även om de grundats allenast

på överenskommelser intressenterna emellan — detta gäller huvudsakligen företag

i de norrländska länen — men i dylika fall vinnes ingen garanti för det

framtida underhållet av de med statsmedel upptagna dikena. Vad lantbruksstyrelsen

uttalat om betydelsen av det framtida underhållets behöriga fullgörande

synes mig böra tillmätas stor vikt. Anordningar böra därför införas,

vilka säkerställa det framtida underhållet, något som icke lämpligen lärer kunna

ske i annan ordning än att underhållsskyldigheten bindes vid respektive

fastigheter. Så bliver fallet, därest företaget föregåtts av laga syneförrättning.

Annan framkomlig väg än syneförrättning enligt vattenlagen har

icke kunnat anvisas för underhållsskyldighetens bindande vid respektive

fastigheter.

Kostnaderna för anlitande av sakkunnig förrättningsman torde för jordägarna

bliva i stort sett desamma, om förrättningen handlägges enligt bestämmelserna

i 10 kap. vattenlagen eller i annan ordning. Däremot medför

skyldigheten att anlita gode män ökade utgifter. För att ej i detta avseende

betunga förrättningssökandena synes det vara lämpligt, att de ökade kostnader,

som föranledas genom anlitande av gode män, där detta nödvändiggöres

av den nu föreslagna bestämmelsen, må stanna å statsverket.

De kostnader, som härigenom tillskyndas statsverket, hava av lantbruksstyrelsen

beräknats till omkring 50,000 kronor och komma att mer än uppvägas

av de fördelar, som därigenom skulle vinnas. För övrigt finnes anledning

antaga, att nu avsedda kostnad skulle bliva av blott tillfällig art.

Vattenrättsdomarna och lantbruksstyrelsen hava nämligen föreslagit sådan

förenkling i fråga om syneförfarandet att, därest deras förslag bliver upphöjt

till lag, någon ökad ersättningsskyldighet för statsverket ej längre

behöver ifrågakomma. För denna lagfrågas vidare övervägande hava handlingarna

överlämnats till justitiedepartementet.

Till frågan om den förhöjda ersättningens beräknande återkommer jag

längre fram under avdelning 8).

Departements
chefen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Lantbruksstyr

elsen.

Yttranden.

3) Visst förhållande mellan båtnad och kostnad såsom förutsättning för

erhållande av bidrag och lån.

Enligt lantbruksstyrelsens förslag skulle statsbidrag eller statslån i regel

beviljas endast under förutsättning, att styrelsen funne värdet av den båtnad

genom torrläggningen, som bestode i höjande av alstringsförmågan hos

marken med hänsyn till dess utnyttjande som åker eller ständig slåtter- och

betesvall, uppväga eller överstiga kostnaden för torrläggningen.

Statsunderstöd borde nämligen icke ifrågakomma med mindre kostnaden

för ett torrläggningsföretag stode i sådant förhållande till motsvarande jordförbättring

genom torrläggningen, att arbetet ur ekonomisk synpunkt kunde

anses värt att utföra. Staten borde iakttaga försiktighet beträffande uppmuntran

till utförande av ekonomiskt svaga torrläggningsföretag. För

understöds erhållande borde därför såsom regel gälla, att kostnaden icke

befunnes överstiga den uppskattade båtnaden.

Enligt lantbruksstyrelsens förslag borde förenämnda regel dock icke gälla

undantagslöst, utan torde statsbidrag eller statslån i undantagsfall, när särskilda

skäl därtill vore, kunna beviljas, även där kostnaden överstege båtnaden.

Det förelåge nämligen svårigheter att fullt exakt beräkna kostnaden och båtnaden.

För övrigt inträffade det ej sällan, särskilt beträffande små ägolotter, att

torrläggning, vars kostnad överstege båtnaden, utgjorde en nödvändig betingelse

för fortsatt uppehållande av lottens jordbruksdrift. I undantagsfall

borde statsunderstöd därför kunna beviljas, även om kostnaden något överstege

båtnaden. Enligt styrelsens motiv till berörda bestämmelse borde de

förekommande undantagsfallen dock begränsas till företag, där kostnaden

motsvarade högst 120 procent av båtnaden.

I några yttranden hava erinringar framställts mot här berörda bestämmelser,

gående i huvudsak ut därpå, att i kostnaden icke borde inräknas

förrättningskostnader, då fråga vore att jämföra båtnad och kostnad, samt

att marginalen mellan kostnad och båtnad borde göras vidare, än vad lantbruksstyrelsen

ifrågasatt.

Sålunda har lantbruksingenjören i Kristianstads län, vilkens yttrande

åberopats av länsstyrelsen i sagda län, framhållit såsom ett

önskemål, att vid jämförelse mellan båtnad och kostnad i kostnaden ej borde

upptagas kostnader för syneförrättning eller för betänkande m. m. utan endast

själva torrläggningskostnaden. I annat fall bleve många mindre företag,

där förrättningskostnaderna vore relativt stora, uteslutna från statsunderstöd.

Det funnes värden, som ej komme till synes i båtnadsberäkningen,

såsom t. ex. subjektiv förmåga för en småbrukare att tillgodogöra sig

förbättringen. Liknande önskemål bär framställts av länsstyrelsen i

Värmlands län, som även ansett, att det borde närmare utsägas, när sådana

fall vore för handen, att understöd finge utgå även om kostnaden

överstege båtnaden.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har betonat svårigheten att komma

till riktig beräkning av framför allt båtnaden samt framhållit önskvärdhe
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

ten, att nuvarande praxis med ett kostnadsmaximum å 120 procent av det beräknade

förbättringsvärdet bibehölles som säkerhetsmarginal. Västerbottens

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, vars yttrande åberopats

av länets länsstyrelse, erinrar likaledes om vanskligheten att

riktigt uppskatta båtnaden. Värdena kunde lätt växla, t. ex. före och efter

framdragande av järnväg eller landsväg. En så vid marginal som t. ex.

150 procent vore lyckligare.

Jag biträder lantbruksstyrelsens förslag jämväl i denna del. Med anledning

av i vissa yttranden framställda erinringar vill jag dock uttala, att

tillämpningen av förberörda undantagsbestämmelse torde böra — inom

relativt vida gränser — regleras genom praxis, därvid hinder ej torde böra

möta att vid prövningen inom lantbruksstyrelsen av frågan om båtnadens

och kostnadens inbördes förhållande bortse från förrättningskostnader och

andra därmed jämförliga, själva torrläggningsarbetet icke direkt vidkommande

kostnader.

4) Statsbidragets storlek samt sammanslagning av norrländska och

allmänna avdikningsanslagen.

I fråga om storleken av det statsbidrag utan återbetalning sskyldighet,

som skulle kunna beviljas av Kungl. Maj:t, har lantbruksstyrelsen föreslagit

i huvudsak följande. Bidraget skulle utgöra högst en tredjedel av den utav

Kungl. Maj:t godkända kostnaden såväl för torrläggningsarbetet — teg- eller

täckdikning däri ej inberäknad — som ock för undersökningen och förrättningen

jämte erforderliga kartor och handlingar. Beträffande företag inom

Norrland, Dalarna och viss del av norra Värmland, vari inginge mark,

som icke tagits i anspråk såsom åker eller ständig slåtter- och betesvall,

skulle bidraget dock få utgå till högst hälften av samma kostnad, under

förbehåll likväl, att en tredjedel av bidraget innestode, intill dess bidragstagaren

inom därför vid arbetsplanens fastställelse bestämd tid hos lantbruksstyrelsen

styrkt sig hava tagit nämnda mark i anspråk för sagda ändamål

i den omfattning, som styrelsen kunde hava föreskrivit. I den mån

båtnadsvärdet överstege kostnaden, skulle bidraget undergå skälig minskning,

en bestämmelse som skulle avse företag, oavsett deras belägenhet inom skilda

landsdelar. Beträffande de undantagsfall, där kostnaden överstege båtnadsvärdet,

skulle bidraget med tillämpning i övrigt av förut nämnda grunder

beräknas med hänsyn — icke till kostnaden — utan till båtnadsvärdet.

Vidare har lantbruksstyrelsen föreslagit, att norrländska och allmänna

avdikningsanslagen skulle sammanslås till ett för riket i dess helhet gemensamt

anslag, benämnt statens av dikning sanslag.

Vad då först beträffar frågan, huruvida den nuvarande företräd.esställningen

för utdikningar inom Norrland och Dalarna borde jämväl i fortsättningen

bibehållas i sin nuvarande form, har lantbruksstyrelsen därom

anfört i huvudsak följande.

Departements
chefen.

Lantbruksstyrelsen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Utdikningarna i berörda delar av riket hade börjat alltmera utvecklas i

en riktning, som ursprungligen icke torde hava varit avsedd vid understödjandet

med statsmedel. Sålunda hade antalet smärre dikningsföretag,

omfattande endast någon hektar eller därunder samt beräknade till en

kostnad av allenast några hundra kronor, visat starkt stigande tendens, varjämte

befogade anmärkningar mycket ofta kunnat göras mot understödstagarna

för bristande intresse i fråga om de utdikade markernas tillgodogörande.

Nyssnämnda smärre dikningsföretag vore visserligen i allmänhet nyttiga

men tillhörde näppeligen tillämpningsområdet för ifrågavarande statsanslag,

som finge anses huvudsakligen avsedda för sådana större företag, vilka jordägarna

svårligen kunde utföra med egna krafter och medel. De smärre

dikningsföretagen vore oftast att anse såsom detaljdikning i samband med

sådan nyodling, som staten understödde i annan ordning.

I fråga om tillgodogörandet av de med bidrag från norrländska avdikningsanslaget

utdikade markerna hade mångenstädes kunnat konstateras,

att understödstagarna utnyttjat endast en obetydlig del eller intet alls av

de möjligheter till ökad jordbruksproduktion, som dikningen skapat. De

höga statsbidragen hade tydligen lockat jordägarna att utföra dikningsarbeten

— vilka hade ej ringa betydelse genom beredande av arbetsförtjänster

— i större utsträckning än det förhandenvarande behovet av odlingstillfällen

kunnat anses kräva. Sedan 1907 hade med bidrag från norrländska

avdikningsanslaget — till belopp av 17.8 miljoner kronor — torrlagts omkring

265,400 hektar. Styrelsen ansåge sig hava stöd för den uppfattningen, att

endast en mindre del därav verkligen blivit av jordägarna utnyttjad.

Då det såväl från statsfinansiell synpunkt som för höjande av det norrländska

jordbruket vore angeläget, att en verklig och mera bestående nytta av

statsbidragen framdeles kunde påräknas, borde det övervägas, om icke genom

lämplig förändring av bidragsvillkoren ett bättre resultat i sådant hänseende

kunde vara att ernå. Grundtanken i understödsverksam heten borde vara, att

utdikningar skedde icke så mycket för statsbidragets skull som fastmera för

erhållande av ökad avkastning av understödstagarens jordbruk. Beträffande

de norrländska utdikningarna borde därför övervägas, om ej den nuvarande

bidragskvoten borde under vissa förutsättningar kunna undergå någon sänkning.

Med hänsyn till att utdikning av obruten mark i norra Sverige icke lika

hastigt och säkert som dylika företag å motsvarande mark i övriga delar

av riket kunde påräknas föranleda ökad inkomst, att den ekonomiska bärkraften

hos jordbrukarna i de norra landsändarna ofta vore otillräcklig för

företagens genomförande samt att det vore ett statsintresse att befordra uppodling

av obruten mark i berörda trakter, borde nuvarande bidragskvot

nedsättas endast i fråga om sådana därstädes befintliga torrläggningsföretag,

vilka uteslutande omfattade redan odlad jord, eller där den ytterligare

båtnaden genom uppodling befunnes oväsentlig i förhållande till båtnaden

å den redan odlade marken.

För norrländska utdikningsföretag, vilka hade till slutligt ändamål uppodling

av obruten mark för höjande av jordbruksproduktionen, vore sålunda

bidrag till högre belopp väl motiverat. Förutsättning för åtnjutande av

det förhöjda bidraget borde dock vara, att odlingsarbete av viss omfattning

verkställts.

Då dikningsföretag i de norra landsdelarna, i likhet med (ivriga delar av

riket, kunde bliva delaktiga av, förutom bidrag, lån ur odlingslånefonden,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

15

kunde sammanlagda statsunderstödsbeloppen i allmänhet komma att motsvara

hela dikningskostnaden.

Beträffande tillämpningsområdet för de gynnsammare bidragsvillkor,

som sålunda under vissa förutsättningar skulle tillerkännas torrläggningsföretag

i de norra landsdelarna, för så vitt däri inginge oodlad mark, inhämtas

av lantbruksstyrelsens utlåtande i huvudsalt följande.

Starka skäl talade för, att jämväl någon del av Värmland bereddes möjlighet

erhålla det högre bidraget. Länsstyrelsen i Värmlands län hade i

skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 april 1924 gjort framställning om utsträckning

av tillämpningsområdet för norrländska avdiltningsanslaget att omfatta

jämväl Färnebo, Älvdals, Fryksdals, Jösse, Gillhergs och Nordmarks härad

av sagda län. Lantbruksstyrelsen hade dock ej funnit bärande skäl att

förorda de gynnsammare bidragsvillkoren utöver vad beträffade den nordligaste,

mellan Dalarna och norska gränsen belägna delen av Värmland,

innefattande det huvudsakliga av Älvdals härad (nämligen Norra och Södra

Finnskoga, Dalby, Norra Ny och Ekshärads socknar samt Nyskoga kapell)

och omkring hälften av Fryksdals härad (nämligen Östmarks, Vitsands och

Fryksände socknar samt Lekvattnets kapell).

Enligt lantbruksstyrelsens förslag skulle en gradering av bidragets storlek

ske med hänsyn till de olika torrläggningsföretagens ekonomiska ställning

på så sätt, att högsta gränsen för bidraget — en tredjedel, respektive hälften

av kostnaden — endast toges i anspråk, då kostnaden uppginge till eller,

beträffande de undantagsfall när statsunderstöd beviljades trots större kostnad

än båtnad, överstege förbättringsvärdet, varefter bidraget skulle reduceras

i den mån förbättringsvärdet stege i förhållande till kostnaden.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att intressenterna i ett ekonomiskt gynnsamt

företag icke finge anses vara i samma mån beroende av understödet

form av statsbidrag utan återbetalningsskyldighet som deltagarna i ett annat

företag, där vinsten bleve väsentligt mindre eller ingen. Därest jämväl lån

beviljades, komme tydligen sammanlagda låne- och bidragsbeloppen att i

varje fall kunna motsvara hela kostnaden, i det lånet kunde ökas i samma

mån bidraget minskades.

Rörande förslaget om sammanslagning av .norrländska och allmänna avdikning

sanslag en inhämtas av lantbruksstyrelsens utlåtande i huvudsak

följande.

Vid några tillfällen hade allmänna avdikningsanslaget varit otillräckligt

för att motsvara efterfrågan, medan norrländska avdikningsanslaget uppvisat

stor behållning. Då styrelsens förslag innebure, att enahanda villkor skulle,

med visst undantag, gälla för erhållande av statsbidrag i såväl de norra

som de mellersta och södra delarna av riket, vore det lämpligt att sammanslå

anslagen, varigenom även vunnes en ej oväsentlig förenkling i behandlingen

inom styrelsen av hithörande ärenden.

Lantbruksstyrelsens förslag i vad angår ändrade bestämmelser rörande

bidragskvoten för torrläggningsföretag inom de norra landsdelarna har

rönt ett mycket kraftigt motstånd i yttrandena från de fyra nordligaste

länen.

Yttranden.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Väste morr lands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,

vars yttrande åberopats av länsstyrelsen i länet, har avstyrkt förslaget

om försämring i villkoren för norrländska avdikningsanslaget. Förslagets

genomförande skulle leda till, att det nu så livliga intresset inom mellersta

och övre Norrland för utdikningar säkerligen komma att avsevärt svalna.

Ur företagarens synpunkt vore de mindre torrläggningsföretagen minst lika

viktiga som de större. En mycket stor del av länets odlade jord läge intill

gamla krondiken, som sålunda givit impuls till fortsatt odlingsverksamhet.

Även avstyrktes, att det högre bidragets utfående skulle bero på färdigodling,

en anordning, som åsamkade det allmänna onödiga resekostnader.

Utdikade marker kunde för övrigt först efter några år med fördel odlas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har gjort de bestämdaste invändningar

mot att de till Norrlands förmån nu gällande undantagsbestämmelserna i

i fråga om bidragets storlek skulle ändras. Fordran på odlingens fullbordan

såsom villkor för förhöjt bidrag skulle medföra ökade kontrollkostnader.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,

vars yttrande åberopats av länsstyrelsen i sagda län, har förklarat sig

icke kunna under några omständigheter biträda förslaget om försämrade

bidragsvillkor för Norrland. Lantbruksstyrelsens motivering grundade sig

på oriktig uppfattning om förhållandena inom det område, frågan närmast

berörde. Ett mindre torrläggningsföretag kunde skapa utkomstmöjligheter

för en familj med begränsade tillgångar. Även om det ur förrättningsmannens

synpunkt vore av ringa intresse att handlägga dylika smärre förrättningar,

borde staten ej försvåra erhållandet av bidrag för mindre företag.

Nyodlingen torde vara kraftigare i Västerbottens län än i andra län,

vilket gåve stöd för påståendet, att nyttan ur allmän synpunkt av statsbidragen

till utdikning vore påtaglig. Utan denna omfattande dikning,

skulle egnahemsbildningen inom länet ej hava givit sådant resultat, som nu

kunde uppvisas. Sänkta bidrag skulle leda till minskad dikning och minskade

arbetstillfällen. Utdikade torvmarker kunde först efter någon tid

med full fördel odlas. Något avsiktligt eftersättande av odlingsarbetet hade

hittills ej skett, men odlingen toge sin tid. Kontroll över odlingsarbetets

fullbordan medförde väsentliga kostnader, som lika gärna kunde komma den

produktiva verksamheten till godo.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har ej kunnat biträda förslaget om

sänkning av bidraget för Norrlands del. Föreställningen, att odlingen mera

allmänt eftersattes, överensstämde ej med faktiska förhållandet. Det inträffade

ytterst sällan, att någon, som deltagit i utdikningsföretag, dröjde med odlingen

längre än han vore nödd och tvungen till på grund av sin ekonomi. Länsstyrelsen

ville vända sig mot tendensen i förslaget, att från bidrag utestänga

de mindre företagen. De små jordägarna vore i majoritet och i stort behov

av bidrag. Alla bestämmelser, som verkade i riktning att försvåra bidragsmöjligheterna

för de mindre företagen, borde omsorgsfullt undvikas.

I fråga om tillämpningsområdet för den av lantbruksstyrelsen ifrågasatta

bestämmelsen om gynnsammare bidragsvillkor för torrläggningsföretag i de

norra landsändarna, därest dikningen efterföljdes av viss nyodling, hava

vissa erinringar framställts i yttrandena från länsstyrelserna i Värmlands

och Örebro län.

Länsstyrelsen i Värmlands län har hemställt, att den del av länet

som avsåges i länsstyrelsens förenämnda framställning den 8 april 1924 i

sin helhet finge den förmån, som skulle tillkomma Norrland.

opaginerad Kontrollera mot PDF

IT

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 82.

Länsstyrelsen i Örebro län liar gjort gällande, att vissa områden av

länet — särskilt Grythyttans, Hällefors, Hjulsjö och Ljusnarsbergs socknar

— måste likställas med de delar av Värmlands län, som avsåges i nyss

nämnda framställning från länsstyrelsen i Värmlands län, samt borde därför

även få del av möjligheten till högre bidrag.

Lantbruksstyrelsens förslag om gradering av bidragskvoten med hänsyn

till företagens ekonomiska ställning har berörts i följande tre yttranden.

Lantbruksingenjören i Kalmar län, vilkens yttrande åberopats av

länsstyrelsen i länet, har framhållit vikten av att en jordbrukare någorlunda

kunde kalkylera företaget och känna bidragets storlek, innan han nedlade

en ofta icke oansenlig kostnad på syneförrättning. Det vore därför

lämpligt, att en bestämmelse infördes om bidragets minimibelopp, exempelvis

att bidraget skulle utgå med minst 1 /,, av kostnaden. Bidragsbeloppet borde

ej i allt för hög grad göras beroende1 av båtnaden, vilken vore svår att exakt

beräkna.

Ungefär liknande synpunkter hava framhållits i yttrandena från Kristianstads

och Värmlands län, därvid jämväl uttalats tvekan, huruvida

skalan i fråga om bidragets reduktion ginge åt rätt håll, d. v. s. huruvida

de från nyttighetssynpunkt svagare företagen verkligen borde beredas förmånen

av högre bidrag än de bättre företagen. Reduktionen borde i allt

fall göras lindrig.

Förslaget om de båda av dikning sanslag ens sammanslagning har gjorts

till föremål för erinran i tre av de infordrade yttrandena.

Länsstyrelsen i Värmlands län har funnit det angeläget, att viss del

av avdikningsanslaget i första hand förbeliölles torrläggningsföretag inom de

norra landsändarna till förebyggande av att möjligheten till högre bidragskvot

bleve illusorisk.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,

vars yttrande åberopats av länsstyrelsen i länet, bär framhållit, att norrländska

avdikningsanslaget, varifrån bidrag beviljats i 18 år, hade fått den

allra största betydelse för övre Norrland och uppskattades av allmänheten

såsom en av statens betydelsefullaste åtgärder till jordbruksnäringens stödjande.

Redan att rubba denna uppfattning måste väcka betänkligheter.

Särskilt nu, när jordbruket arbetade under bekymmersamma förhållanden,

borde statsmakterna ej undandraga sig att giva det stöd, som man tidigare

ansett sig kunna lämna. Allra minst vore detta välbetänkt vid en tidpunkt,

när man på annat sätt ämnade draga fördel av de uppnådda resultaten och

samtidigt sökte finna olika vägar att kunna bereda ökade skaror av befolkningsöverskottet

utkomst vid jordbruket, därvid stora förhoppningar

ställdes på Norrlands ännu till stor del outnyttjade möjligheter ej minst på

jordbrukets område.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har ingående belyst, hurusom jordbruket

och dess utveckling för Norrland i allmänhet och ej minst för dess

nordligaste delar vore av oerhört stor betydelse. Det vore ett riksintresse

att tillvarataga jordbrukets utvecklingsmöjligheter i Norrland. De naturliga

förutsättningarna för jordbruk i övre Norrland vore mindre gynnsamma,

och befolkningen vore till följd av fattigdom och andra omständigheter ofta

urståndsatt att med egna resurser åstadkomma erforderlig uppryckning av

jordbruket. Statens hittills mest betydande insats för det norrländska jordbrukets

upphjälpande vore inrättandet av norrländska avdikningsanslaget.

Industriens nedgång och de försämrade konjunkturerna för trävarurörelsen

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 67 höft. (Nr 82). 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 82.

Departements
chefen.

i förening med berörda trakters starka folkökning gjorde, att man av allt

att döma hade att räkna med ett överskott av arbetskraft. En avsevärd del

av de ledigblivna arbetarna vore obesuttna bönder och småbrukare, vilka

ingenting bättre begärde än att bliva satta i tillfälle att förbättra och utvidga

sina jordbruk. Ett starkt ökat intresse hade konstaterats för jordbruket och

dess möjligheter, och efterfrågan på bidrag till nyodlingar och jordförbättringar

vore nu mycket stor. Medel för sådana ändamål vore i längden

nyttigare än arbetslöshetsunderstöd och mer eller mindre improduktiva nödhjälpsarbeten.

En sammanslagning av avdikningsanslagen — i förening med de försämrade

bidragsvillkoren — skulle sätta Norrland i efterhand och beröva landsändan

en god del av de bidrag, som eljest skulle kommit därvarande jordbruk

till godo. Att norrländska avdikningsanslaget icke tagits i anspråk i beräknad

omfattning berodde i väsentlig mån därpå, att vederbörande lantbruksingenjör

icke på långt när hunne med alla de förrättningar, som uppdroges åt honom.

Ett trängande behov förelåge av åtgärder för snabbare handläggning inom

länet av förekommande jordförbättringsfrågor. Norrländska avdikningsanslaget

borde fortfarande äga bestånd som ett självständigt anslag utan sammanblandning

med de understödsmedel, som kunde vara avsedda för landets

sydligare delar.

Jag kan för min del i stort sett ansluta mig till lantbruksstyrelsens förslag

i fråga om storleken av det statsbidrag, som utan återbetalningsskyldighet

bör lämnas för utförande av här avsedda torrläggningsföretag.

De kraftiga erinringar mot förslaget, som framställts från norrländskt

håll, hava av mig noga övervägts, därvid jag dock kommit till det resultat

att de icke äro av beskaffenhet att höra föranleda någon mera väsentlig jämkning

i lantbruksstyrelsens förslag. Vad särskilt angår frågan om bidragets storlek

i de fall, där fråga är om utdikning av ännu ej odlad jord — dessa falt

torde för Norrlands del vara mycket vanliga, och yttrandena avhandla huvudsakligen

dem — torde förslaget, i betraktande av att kostnaden liär i allmänhet

ej lärer nämnvärt understiga båtnaden, icke leda till annan försämring beträffande

storleken av bidraget till norrländska utdikningar än en reduktion

från hälften till en tredjedel i sådana fall, där dikningen icke inom viss

tid — vilken i tillämpningen ej bör tilltagas för knapp — efterföljes av

markens utnyttjande för jordbruksdrift genom odling. I den mån den avdikade

odlingsmarken tillvaratages för användning till åker eller ständig

slåtter- och betesvall, skulle ju statsbidraget, liksom hittills, kunna utgå med

högst halva torrläggningskostnaden. Den föreslagna ändringsbestämmelsen

synes sålunda icke böra leda till minskad odlings verksamhet, utan den bör snarare

vara en sporre för vederbörande att icke låta sig nöja med blott utdikning

utan fullfölja arbetet genom färdigodling, så att verklig nytta ur jordbrukssynpunkt

erhålles av den torrlagda odlingsjorden. För att i görligaste män

lindra övergången till de nya bestämmelserna för de norrländska företagens

vidkommande ämnar jag senare, under avdelningen 8, ifrågasätta ett stadgande

av innebörd, att statsbidraget — oberoende av de nya bestämmelserna

— må beträffande företag i Norrland och Dalarna, vartill förslag inkommit

till lantbruksstyrelsen före den 1 juli 1926, utgå till högst hälften av kostnaden.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

19

Vad beträffar spörsmålen om tillämpningsområdet för den gynnsammare

bidragskvoten till utdikning av obruten mark i de norra landsändarna,

bidragets gradering med hänsyn till förhållandet mellan kostnad och båtnad

samt sammanslagningen av norrländska och allmänna avdikningsanslagen

till ett för riket gemensamt anslag (statens avdikningsanslag), har jag intet

att erinra mot lantbruksstyrelsens förslag.

5) Vissa av kolonisationskommittén avhandlade, med avdikningsanslagen

sammanhängande frågor.

I sitt den 31 maj 1922 avgivna betänkande (statens offentliga utredningar

1922: 22) har kolonisationskommittén, under avdelningen III (kraftigare befrämjande

av egnahemsbildning å enskild jord i Norrland), föreslagit vissa

ändringar i bestämmelserna för norrländska avdikningsanslaget, nämligen i

syfte dels att statsbidrag skulle utgå även till odlingsvägar, dels att förrättningskostnaden

skulle bliva fri för mindre bemedlade.

Beträffande frågan om statsbidrag till anläggande av odlingsvägar, vilka

vore erforderliga för brukningen och tillgodonjutandet av utdikade marker,

hade enligt kommitténs förmenande sådant tillgodonjutande av marken

mycket försummats på grund av att farbar väg till utdikningsområdena

ofta saknades. Anläggandet av odlingsvägar vore ett verksamt medel att

befordra kolonisationen och underlätta utflyttning från den gamla bygden.

Under förutsättning att statsbidraget utginge till hälften av den beräknade

kostnaden, uppskattades statens utgifter för ändamålet till 300,000 kronor

för år. Enligt kommitténs mening skulle dessa utgifter fylla ett viktigt

statligt ändamål och kraftigt bidraga till det norrländska jordbrukets utveckling.

Rörande frågan om fria förrättning skostnader föresloge kommittén, att

bidragstagare ur norrländska avdikningsanslaget, som med intyg av kommunalnämndens

ordförande styrkte, att honom påvilande kostnader måste

anses vara för honom betungande i förhållande till hans ekonomiska ställning,

skulle erhålla statsbidrag till hela kostnaden för undersökningen och

förrättningen jämte de för statsbidragets erhållande erforderliga kartor och

handlingar. Kommittén hade ansett, att de ökade årliga statsutgifterna för

detta ändamål icke komma att överstiga 20,000 kronor.

I sitt förevarande utlåtande har lantbruksstyrelsen upptagit till behandling

jämväl förberörda, av kolonisationskommittén framställda förslag, vilka

ännu ej lett till något statsmakternas beslut.

I vad avsåge odlingsvägarnas betydelse för de utdikade markernas tillgodogörande,

ville lantbruksstyrelsen i huvudsak ansluta sig till kolonisationskommitténs

uttalanden. Anspråk på statsunderstöd vore icke alldeles

oberättigade även till kostnad för odlingsväg, då befintligheten av en farbar

förbindelseled till ett utdikningsområde kunde anses utgöra en likaså viktig

förutsättning för områdets tillgodogörande som själva utdikningsarbetet.

Gällande författningar om statsbidrag till vägbyggnader torde icke vara

tillämpliga för här ifrågavarande ändamål. Däremot kunde ifrågasättas

Koloni^ otionskorimitténr
-

Lantbru Å\>

styrelsen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Yttranden.

Departements
chefen.

Lantbruks
styrelsen.

om eventuella statsunderstöd till odliugsvägar borde utgå av de för utdikningsföretagen

i övrigt tillgängliga medlen eller anvisas i annan ordning.

Lantbruksstyrelsens uttalanden i frågan om statsbidrag till odliugsvägar

utmynnade i den förklaring, att styrelsen ansåge, att frågan om beviljandet

av sådant statsunderstöd borde tillsvidare anstå.

Vad angår förslaget om statsbidrag till förrättning skostnader har lantbruksstyrelsen

framhållit, att — med undantag för arbeten av mycket ringa

omfattning — förrättningskostnaden i regel bleve relativt obetydlig i förhållande

till utgifterna i övrigt för företaget. Redan nu erliölles bidrag

till viss del av förrättningskostnaden. Då vidare den praktiska tillämpningen

av förslaget att med statsmedel helt ersätta sagda kostnad måste

medföra stora svårigheter i fråga om styrkande av medellösheten, avstyrkte

lantbruksstyrelsen berörda förslag.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett, att frågan om statsunderstöd

till odlingsvägar ej borde undanskjutas. Länsstyrelsen i Jämtlands

län har funnit det önskvärt, att ett mindre belopp försöksvis finge disponeras

för understöd till odlingsvägar inom Norrland och Dalarna. Västerbottens

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat

önskvärdheten, att bidrag kunde åtnjutas också för odlingsvägar.

På de av lantbruksstyrelsen anförda skäl torde kolonisationskommitténs

förslag rörande statsbidrag i åsyftade fall till täckande av hela förrättningskostnaden

vid här ifrågavarande torrläggningsföretag icke böra föranleda

vidare åtgärd.

Förslaget om införande av någon form av statsbidrag till odlingsvägar

torde ej nu böra föranleda slutligt ställningstagande. Denna angelägenhet

synes mig böra göras till föremål för ett förnyat övervägande.

6) Lånevillkor.

Lantbruksstyrelsens förslag innebär, att även i fortsättning statslån och

statsbidrag skulle utgå såsom varandra supplerande anordningar. Vad i

det föregående anförts och föreslagits i fråga om understödsverksamhetens

ändamål, allmänna förutsättningar för statsunderstöd, obligatorisk syneförrättning

samt visst förhållande mellan båtnad och kostnad såsom förutsättning

för statsunderstöd har avseende icke endast å statsbidragen utan även

å lånen för här ifrågavarande torrläggningsföretag.

Vad angår lånens åtnjutande och återbetalning samt förräntning innebär

lantbruksstyrelsens förslag i huvudsak icke annan ändring i förhållande till

nu gällande motsvarande bestämmelser i fråga om lån ur odlingslånefonden,

än att det s. k. odlingstvånget skulle upphöra. Rörande förslaget om odlingstvångets

upphörande inhämtas i huvudsak följande av lantbruksstyre.lsens

utlåtande.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 82.

21

I gällande villkor för lån ur odlingslånefonden stadgades, bland annat, att i

kontraktet om odlingslån skulle innefattas förbindelse för låntagare att påbörja

och fullborda icke blott vattenavledningen och avdikningen utan även

odlingsarbetet inom viss tid samt att för fullgörande av till företaget hörande

odlingsarbete säkerhet, som av lantbruksstyrelsen godkändes, skulle ställas,

vilken säkerhet skulle upphöra att gälla, så snart odlingsarbetet blivit avsynat

och godkänt.

Lämpligheten av berörda s. k. odlingstvång hade länge varit omtvistad.

Vid upprepade tillfällen hade frågan om dess upphörande varit på tal.

Tidigare hade den åsikt uttalats, att inteckningshavarnas rätt möjligen

kunde komma att lida, därest odlingstvånget borttoges, enär kronan enligt

lag Ange bättre rätt i fastigheten till odlingslåns återbetalning än som tillkomme

innehavare av i fastigheten intecknad fordran. Lantbruksstyrelsen

ifrågasatte, huruvida nämnda skäl verkligen vore av sådan betydelse, att

det uppvägde de avsevärda olägenheter, som i allt högre grad funnits bliva

en följd av odlingsskyldiglietens praktiska tillämpning.

Säkerheten för inteckningshavare i fastigheter, vilka blivit delaktiga av

odlingslån, vore i första rummet beroende av den tillförlitlighet, varmed

jordförbättringsvärdet uppskattats. Enligt 7 kap. 22 § vattenlagen skulle

till sådan jordförbättring endast räknas den genom torrläggningen orsakade

höjningen av jordens alstringsförmåga. Sedan en lång följd av år hade

lånets storlek också begränsats antingen av kostnaden för torrläggningen

eller av förbättringsvärdet genom torrläggningen. Lånet vore sålunda fullständigt

oberoende av eventuell föreskrift om uppodling av i företaget ingående

mark. Då lån kunde beviljas till högst 70 procent av värdeförbättringen

genom torrläggningen, i vilket avseende ändring ej ifrågasattes,

bleve inteckningshavarnas säkerhet försämrad endast under förutsättning

av så'' stor felbedömning vid markvärderingen, att verkliga värdeförbättringen

bleve mindre än 70 procent av den beräknade. Denna felmarginal torde i

allmänhet vara fullt tillräcklig för tryggande av inteckningshavarnas rätt,

vartill komme, att lånebeloppen endast i undantagsfall komme att stiga till

maximigränsen, 70 procent av förbättringsvärdet genom torrläggningen.

Enär ingen hänsyn till eventuell odlingsskyldighet toges vid bestämmande

av lånets storlek, innebure odlingstvånget ofta en pålaga för låntagaren,

som ej stode i rimligt förhållande till fördelen med länet.

Därjämte hade odlingstvånget föranlett avsevärda svårigheter i den praktiska

tillämpningen liksom även betydande kostnader för kontroll, vilka

icke stode i rimligt förhållande till den nytta, odlingstvånget vid lånen

eventuellt kunde anses medföra.

Åläggande av odlingstvång borde därför icke vidare förekomma vid beviljandet

av lån ur odlingslånefonden.

I syfte att förebygga missuppfattning om lånerörelsens syfte och förväxling

med nyodlingsfonderna samt för vinnande av överensstämmelse med

benämningen »statens avdikningsanslag», har lantbruksstyrelsen föreslagit,

att odlingslånefonden skulle erhålla namnet »statens avdikningslånefond».

Lantbruksstyrelsens förslag i nu förevarande delar har ej gjorts till föremål

för erinran eller särskilda uttalanden i annan mån, än att frågan om

räntefoten för berörda lån upptagits till behandling i följande yttranden.

Yttranden.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Departements
chefen.

Riksräken
skapsverket.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett, att räntefoten borde ändras

till närmare överensstämmelse med vad staten själv finge vidkännas i ränteutgift.

Sammanblandning mellan lån och bidrag borde nämligen så vitt

möjligt undvikas.

Statskontoret har framhållit, att det måhända kunde ifrågasättas, huruvida

icke lånevillkoren borde ändras i den riktning, att staten under normala

förhållanden icke genom tillhandahållandet av lånen åsamkades förlust.

Med hänsyn emellertid till de skäl häremot, som lantbruksstyrelsen

framfört, och då detta spörsmål ej borde avgöras annat än i samband med

ett upptagande av frågan om en skärpning av villkoren för lån från statens

övriga utlåningsfonder, hade statskontoret ej ansett sig nu böra framkomma

med något förslag till ändring i förevarande avseende. — I anledning av

detta uttalande anfördes inom statskontoret avvikande mening av t. f. statskommissarien

Alve, som icke kunde finna det i och för sig oriktigt, att

statsunderstöd lämnades i form av tillhandahållande av kapital till pris

under statens självkostnad, detta dock under förutsättning, att den utgift,

som härigenom uppkomma för statsverket, vederbörligen komme till synes i

budgeten.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava framhållit, att eu utlåningsrörelse

på de villkor, som gällde i fråga om här berörda lån, åsamkade

statsverket såväl en årlig ränteförlust som även, sedan annuiteten upphört

att erläggas, en kvarstående kapitalförlust. Fn sund och rationell finanspolitik

krävde ovillkorligen, att förlusten fullt ersattes. Detta borde ske på

så sätt att, då framtida anslag lämnades till statens avdikningslånefond, en

mot förlusten svarande del av anslagsbeloppen anvisades att utgå av andra

statsinkomster än lånemedel; och torde nämnda andel lämpligen kunna bestämmas

till 30 procent av hela anslagsbeloppet. De anslag till odlingslånefonden,

som beviljats på riksstaten för budgetåren 1923—1924 och 1924

—1925, hade också till avsevärd del anvisats att utgå av andra statsinkomster

än lånemedel. I fråga om äldre, redan utlämnade lån skulle rationella

förräntningsprinciper komma till användning, därest i de fall, då räntan

för utlämnade lån understege den ränta staten själv vid sin upplåning finge

betala, räntedifferensen utjämnades genom ett anslag av andra statsinkomster

än lånemedel å riksstaten. En dylik reglering av de fonden tillkommande

räntorna vore enligt fullmäktiges mening synnerligen önskvärd. Därigenom

skulle nämligen fondens karaktär av att vara produktiv upprätthållas, på

samma gång de verkliga kostnaderna för statens understödsverksamhet bleve

klargjorda.

Även i nu förevarande delar kan jag godtaga lantbruksstyrelsens förslag.

Beträffande frågan om principerna för förräntningen av statens utlåningsfonder

tillåter jag mig hänvisa till vad chefen för finansdepartementet därom

anfört i årets statsverksproposition, utgifter för kapitalökning, sid. 8—13.

7) Statsbidragens utbetalande av statskontoret eller lantbruksstyrelsen.

Vid granskning inom riksräkenskapsverket av statskontorets räkenskaper

har fråga väckts om överflyttning från statskontoret till lantbruksstyrelsen

av utbetalningsbestyren för bidrag från avdikningsanslagen. Efter skriftväxling

mellan sagda tré ämbetsverk, bär riksräkenskapsverket i skrivelse

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

23

den 21 oktober 1924 underställt ärendet Kungl. Maj:ts prövning. Därvid

framhöll riksräkenskapsverket, bland annat, att berörda överflyttning skulle

leda till förenkling och vara ägnad att förhindra omgång.

Sedan Kungl. Maj:t den 26 november 1924 anbefallt lantbruksstyrelsen

avgiva yttrande i ärendet i samband med nu förevarande utredning, har

styrelsen förklarat sig icke kunna påtaga sig hestyret med utbetalningarna

i fråga, utan att samtidigt någon ökning av lantbruksstyrelsens arbetskrafter

skedde. Styrelsen fasthölle vid, att utbetalningarna fortfarande borde handhavas

av statskontoret.

Vid ärendets behandling inom lantbruksstyrelsen anmälde en av de tillkallade

sakkunniga, godsägaren Sederholm, avvikande mening i förberörda

fråga samt förordade, att handhavandet och utbetalningen av stats,

medel till understöd av torrläggningsföretag borde överflyttas från statskontoret

till lantbruksstyrelsen, varigenom större enkelhet i medelsförvaltningen

kunde vinnas och lån- och bidragstagare snabbare erhålla beviljade lån och

bidrag.

Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Gotlands, Kristianstads,

Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands

och Jämtlands län hava givit sin anslutning till herr Sederholms

reservation.

Statskontoret har förklarat sig alltfort anse, att överflyttningen skulle

medföra ökad enkelhet och snabbhet i förfarandet vid utbetalningar. Den

besparing, som skulle vinnas hos statskontoret genom överflyttningen, bleve

dock ej särskilt stor. Vid det förhållande, att lantbruksstyrelsen å andra

sidan förklarat, att överflyttningen krävde ökning i styrelsens arbetskrafter,

samt då expedieringen från statskontoret av ifrågavarande utbetalningar

genom införande av förenklat förfarande numera vunnit i snabbhet, ville

statskontoret icke mot lantbruksstyrelsens bestridande påyrka, att bestyret

skulle överflyttas. I varje fall syntes dylik omläggning kunna anstå, tills

styrelsen erhållit dragningsrätt å statsverkets giroräkning i riksbanken.

Med hänsyn till vad i förevarande fråga anförts av lantbruksstyrelsen

och statskontoret samt då detta spörsmål äger nära sammanhang med den

större frågan om genomförandet av besparingar och förenklingar inom de

centrala verken, varom utredning igångsatts, torde förevarande spörsmål

böra hänskjutas till ytterligare övervägande i samband med nyssnämnda utredning

och, åtminstone intill dess resultatet av denna utredning föreligger

och statsmakterna därtill tagit ställning, utbetalningarna av här berörda bidrag

och lån fortfarande handhavas av statskontoret.

Lantbruks
styrelsen.

Yttranden.

Statskontoret.

Departements
chefen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Ilungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Lantbruks
styrelsen.

Yttranden.

8) Förslag till kungörelser angående villkoren för statsbidrag frän statens

avdikningsanslag och lån från statens avdikniugslånefond.

I överensstämmelse med förenämnda huvudgrunder för den ifrågavarande

understödsverksamlieten har lantbruksstyrelsen utarbetat förslag till kungörelser

angående villkoren för dels statsbidrag från statens avdikningsanslag

och dels lån från statens avdikningslånefond.

Beträffande lantbruksstyrelsens specialmotivering för de olika momenten

i sagda kungörelseförslag torde särskild uppmärksamhet böra ägnas styrelsens

uttalanden och förslag i huvudsakligen följande tre avseenden.

I mom. 8, respektive mom. 9 av kungörelseförslagen har lantbruksstyrelsen,

i överensstämmelse med vad som i motsvarande moment av nu gällande

kungörelser funnes stadgat, intagit en bestämmelse om ställande under

riksdagens prövning av fråga om återbäring i visst fall av uppburna

medel, därest längre anstånd därmed än till nästa riksdag ansåges erforderligt.

Lantbruksstyrelsen har uttalat, att det kunde ifrågasättas, huruvida

berörda bestiimmelse vore av förhållandena påkallad.

I mom. 5 och 11, respektive mom. 5 och 1.5 av kungörelseförslagen hava

intagits bestämmelser om ordningen vid handläggningen av vissa ärenden,

berörande väg- och vattenbyggnadsstyrelsens verksamhetsområde. Sålunda

har i mom. 11 av kungörelseförslaget angående avdikningsanslaget och i

lika lydande mom. 15 av kungörelseförslaget angående avdikningslånefonden

ålagts lantbruksstyrelsen att, innan styrelsen med eget utlåtande överlämnade

ärende om understöd till Kungl. Maj:t, från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

inhämta till Kungl. Maj:t ställt yttrande i alla ärenden,

för vars fullständiga utredning lantbruksstyrelsen funne sådan speciell teknisk

sakkunskap erfordras, som funnes särskilt företrädd inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

I mom. 5 av de båda kungörelseförslagen stadgas, bland

annat, att företag, som avsåges i nyssnämnda mom. 11, resp. mom. 15, ej

Unge av lantbruksstyrelsen godkännas, med mindre väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

intygat, att styrelsen godkänt företaget i de delar, vari detsamma

kunde av Kungl. Maj:t hava ställts under sistnämnda styrelses inseende.

Beträffande erforderliga övergångsbestämmelser har lantbruksstyrelsen —

som ifrågasatt, att de nya grunderna skulle träda i kraft den 1 juli 1926

— föreslagit, att beträffande torrläggningsföretag, för vilket undersökning

för företagets planläggning påbörjats före den 1 juli 1926, den omständighet,

att förslag ej upprättats vid syneförrättning, icke skulle utgöra hinder

för beviljande av statsbidrag eller statslån. Därest vid sådant företag uppskattning

av båtnaden ej verkställts, skulle bidrag utgå utan hänsyn till

det föreslagna stadgandet om reducering av bidraget efter båtnadsvärdet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län liar uttalat, att de i mom. 8,

respektive mom. 9 förekommande stadgandena, att frågan om uppburna medels

återbetalning i visst fall skulle överlämnas till riksdagens avgörande, torde

utan skada kunna utgå.

Vad angår förenämnda, i mom. 5 och 11, resp. mom. 5 och 15 intagna

föreskrifter har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framställt vissa and"

ringsförslag av i huvudsak följande innebörd.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

25

Mom. 11, respektive mom. 15 av kungörelseförslagen borde liava det innehåll,

att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande skulle av lantbruksstyrelsen,

innan sistnämnda styrelse underställde ärendet Kungl. Maj:ts prövning, inhämtas

blott i de fall, då ärendet i vad anginge järnvägar samt allmänna

vägar och vattenbyggnader genom synemännen, genom lantbruksstyrelsens

egna organ eller eljest icke vunnit tillfredsställande utredning.

Mom. 5 sista stycket i de båda kungörelseförslagen borde innehålla den

ändrade bestämmelsen, att företag, som avsåge byggande eller större ändring

av enskild järnvägsbro, eller byggande av allmän vägbro med större längd

mellan landfästena än sex meter eller ock andra därmed efter lantbruksstyrelsens

prövning jämförliga arbeten, ej Ange av lantbruksstyrelsen godkännas,

med mindre väg- och vattenbyggnadsstyrelsen intygat, att styrelsen

godkänt företaget i dessa delar.

Såsom framgår av det sagda har jag anslutit mig till de av lantbruks- Departement

styrelsen föreslagna huvudgrunder för statens här ifrågavarande understöds- ^rfen.

verksamhet. Jag kan jämväl i allt mera väsentligt godtaga innehållet i de

av styrelsen framlagda kungörelseförslagen angående avdikningsanslaget och

avdikningslånefonden, därvid jag dock i fråga om det sakliga innehållet förordar

viss jämkning i mom. 8, respektive mom. 9 av de båda kungörelseförslagen

samt vissa tillägg i nedannämnda två hänseenden till bestämmelserna i

kungörelseförslaget angående avdikningsanslaget.

Sålunda förordar jag borttagande av bestämmelsen i tredje stycket mom. 8,

respektive mom. 9 därom, att frågan om uppburna medels återbäring skulle

överlämnas till riksdagen, därest längre anstånd därmed än till nästa riksdag

ansåges erforderligt.

Under åberopande av vad jag tidigare anfört i fråga om ökat bidrag

till förrättningskostnader föreslår jag, att beträffande torrläggningsföretag,

till vars utförande förslag upprättats vid syneförrättning, som påbörjat

efter den 30 juni 1926, det statsbidrag, som enligt bestämmelserna i mom.

4 i kungörelseförslaget angående avdikningsanslaget eljest skolat utgå, ma

höjas till sådant belopp, att ersättning av statsmedel därigenom beredes bidragstagare

för hela den av Kungl. Maj:t godkända kostnaden för gode mäns

biträde vid förrättningen, allt dock under förutsättning att samtliga delägare

överenskommit om grunderna för kostnadernas fördelning, och till följd av

sådan överenskommelse särskild båtnadsuppskattning icke varit av nöden, att

bestämmande av ersättning till någon, som ej är delägare i företaget, ej ifrågakommit

samt att anledning till underställning av synemännens utlåtande ej

förefunnits. De bestämmelser, som jag sålunda föreslagit, ansluta sig till

de av vattenrättsdomarna föreslagna villkoren för att gode män ej skola

behöva anlitas. Därest det av dem och lantbruksstyrelsen förordade förslaget

uppliöjes till lag, blir bestämmelsen utan betydelse och kan såsom

obehövlig utgå.

I överensstämmelse med vad jag under avdelning 4) uttalat torde vidare eu

bestämmelse vara påkallad, i syfte att något lindra övergången till de nya

bidragsvillkoren för de norrländska företagen, beträffande vilka underBihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 sond. 67 höft. (Sr 82.) 3

s. 26 Kontrollera mot PDF

Lantbruksstyrelsen.

26 Kungl. May.ts ''proposition Nr 82.

stundom relativt lång tid förflyter mellan förslagens upprättande och ingivande

till lantbruksstyrelsen. Sålunda torde bland övergångsbestämmelserna

i fråga om villkoren för statens avdikningsanslag böra föreskrivas, att, oberoende

av vad i mom. 4 stadgas angående statsbidragets storlek, statsbidrag

må beträffande företag i Norrland och Dalarna, vartill förslag inkommit

till lantbruksstyrelsen före den 1 juli 1926, utgå till högst hälften av den

i nämnda moment angivna kostnad.

Berörda bestämmelser torde icke föranleda sådan ökning i medelsåtgången,

att höjning i det av lantbruksstyrelsen för budgetåret 1926 — 1927 beräknade

anslagsbehovet med anledning härav torde behöva ske.

Sedan ärendet varit föremål för riksdagens prövning, torde det ankomma

på Kungl. Maj:t att i administrativ ordning utfärda erforderliga

författningar angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag

och för lån från statens avdikningslånefond. Dessa författningar

böra givetvis i fråga om såväl förslagets ovan behandlade huvudgrunder

som ock dess övriga rent sakliga innehåll överensstämma med vad jag i

det föregående tillstyrkt, men torde Kungl. Maj:t böra äga befogenhet att,

i mån av behov, vidtaga smärre jämkningar av huvudsakligen mera formell

natur. I sådant hänseende torde, bland annat, hinder ej böra möta att

eventuellt något jämka eller förtydliga föreskrifterna om samarbetet i vissa

fall mellan lantbruksstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beträffande

handläggningen av sådana understödsärenden, som beröra jämväl

den sistnämnda styrelsens verksamhetsområde.

9) Understödsverksanihetens kostnad och anslagsbehovet för budgetåret

1926—1927.

Enligt riksdagens medgivande har Kungl. Maj:t ägt befogenhet att ur

avdiknings anslagen bevilja bidrag till följande belopp, nämligen från

allmänna norrländska

för budgetåret avdikningsan slaget

1923— 1924

1924— 1925

1925— 1926

1.200.000 kronor

1,000,000 »

1.300.000 »

1.200.000 kronor

1,200,000 »

1.700.000 » .

Lantbruksstyrelsen har nu, efter beräkningar som återfinnas i styrelsens

förevarande utlåtande, ifrågasatt, att under budgetåret 1926—1927 bidrag

från statens avdikningsanslag skulle få av Kungl. Maj:t beviljas å tillhopa

2,500,000 kronor.

Vidare har lantbruksstyrelsen föreslagit, att statens avdikningsanslag

skulle för budgetåret 1926—1927 tillföras ett extra reservationsanslag

av 2,400,000 kronor.

Det av riksdagen medgivna årliga utlåningsbeloppet från odlingslånefonden

har sedan 1921 utgjort 2,500,000 kronor men höjdes av riksdagen

för budgetåret 1925—1926 med 1,300,000 kronor till 3,800,000 kronor.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 82.

27

Lantbruksstyrelsen har nu, efter verkställda beräkningar, ifrågasatt, att

utlåningsbeloppet från statens avdikningslånefond för budgetåret 1926—1927

skulle bestämmas till 3,800,000 kronor.

Vidare har styrelsen hemställt, att såsom kapitalökning för fonden för

budgetåret 1926—1927 måtte anvisas ett extra reservationsanslag till sådant

belopp, att under nämnda budgetår sammanlagt omkring 3,000,000

kronor funnes tillgängliga för förekommande utbetalningar av beviljade lån.

Mot lantbruksstyrelsens ifrågavarande beräkningar och äskanden hava i

huvudsak ej framställts annan erinran än från statskontoret, som — efter

angivande av storleken av befintliga behållningar å avdikningsanslagen

samt beräknande av sannolika utbetalningsbeloppen m. m. — kommit till

det resultat, att det gemensamma avdikningsanslaget kunde i riksstaten

för budgetåret 1926—1927 upptagas till belopp av 1,800,000 kronor, d. v. s.

600.000 kronor mindre än vad lantbruksstyrelsen tidigare beräknat.

Jag biträder lantbruksstyrelsens förslag, att Kungl. Maj:t må tillerkännas

befogenhet att för budgetåret 1926—1927 bevilja bidrag från

statens avdikningsanslag till belopp av tillhopa 2,500,000 kronor samt

lån från statens avdikningslånefond till belopp av tillhopa 3,800,000 kronor.

Beträffande anslagsbehovet för budgetåret 1926—1927 torde, i överensstämmelse

med statskontorets beräkning, ett extra reservationsanslag för

statens avdikningsanslag böra äskas till belopp av 1,800,000 kronor.

I fråga om kapitalökningsanslaget för avdikningslånefonden för budgetåret

1926—1927 har verkställd beräkning givit vid handen, att ett anslagtill

belopp av 2,600,000 kronor torde vara tillfyllest.

10) Departementschefens hemställan.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen att

a) godkänna de av mig i det föregående tillstyrkta ändrade grunder för

understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet av sådana

torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan hos mark

med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller ständig slåtter- och

betesvall;

b) till sådant understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet,

som avses ovan under a), anvisa för budgetåret 1926—1927

under benämning statens avdikningsanslag ett extra reservationsanslag av

1.800.000 kronor;

c) medgiva, att vid utgången av budgetåret 1925—1926 förefintliga

reservationer å norrländska och allmänna avdikningsanslagen må överföras

till statens avdikningsanslag ävensom att av Kungl. Maj:t beviljade bidrag

från norrländska och allmänna avdikningsanslagen må efter den 30 juni

1926 utbetalas från statens avdikningsanslag;

Statskontoret.

Departements
chefen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungi. Maj:ts proposition Nr 82.

d) medgiva, att Kungl. Maj:t må under tiden 1 juli 1926—30 juni 1927

från statens avdikningsanslag bevilja statsbidrag å tillhopa 2,500,000

kronor;

e) godkänna de av mig i det föregående tillstyrkta ändrade grunder

för understödjande medelst lån från odlingslånefonden av sådana torrläggningsföretag,

vilka avse höjande av alstringsförmågan hos mark med

hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller ständig slåtter- och betesvall,

och i samband därmed ändra fondens benämning till statens avdikning

slånefond;

f) såsom kapitalökning för statens avdikningslånefond för budgetåret

1926—1927 anvisa ett reservationsanslag av 2,600,000 kronor; samt

g) medgiva, att Kungl. Maj:t må under tiden 1 juli 1926—30 juni 1927

från statens avdikningslånefond bevilja lån å tillhopa 3,800,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall

samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Joh.s Thygesen.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1926.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung]. Maj:ts proposition Nr 82.

1

Bilaga A.

Lautbruksstyrelsens förslag: till revision av gällande författningar rörande

norrländska och allmänna avdikningsanslagen samt odlingslånefonden m. in.

Till Konungen.

Genom remiss den 31 mars 1924 liar Kungl. Maj :t anbefallt lantbruksstyrelsen

att avgiva utlåtande i anledning av vad vattenrättsdomarna i yttrande

den 5 oktober 1923 anfört angående av lantbruksstyrelsen ifrågasatta

villkor för erhållande av statsbidrag från norrländska avdikningsanslaget

och därvid tillika avgiva förslag rörande de ändringar i övrigt i nu gällande

författningar angående såväl norrländska avdikningsanslaget som

allmänna avdikningsanslaget och odlingslånefonden, vilka av lantbruksstyrelsen

kunde anses påkallade. Vidare har Kungl. Maj:t genom remiss

den 14 april 1924 anbefallt lantbruksstyrelsen att avgiva utlåtande över

en av länsstyrelsen i Karlstad den 8 april 1924 gjord framställning om proposition

till riksdagen i sådant syfte att från norrländska avdikningsanslaget

måtte under de i kungörelsen den 28 juli 1916 angivna villkor utgå statsbidrag

till i kungörelsen omförmälda företag jämväl inom Färnebo, Älvdals,

Fryksdals, Jösse, Gillbergs och Nordmarks härad av Värmlands län, samt

att nämnda härad måtte, i likhet med Norrland och Dalarna, undantagas

från allmänna avdikningsanslagets tillämpningsområde.

Slutligen har lantbruksstyrelsen genom remiss den 26 november 1924 anbefallts

att i samband med den utredning, som lantbruksstyrelsen hade att

verkställa med. avseende å ifrågasatt ändring i föreskrifterna rörande avdikningsanslagen

och odlingslånefonden, avgiva utlåtande angående av

riksräkenskapsverket väckt förslag om överflyttning från statskontoret

till lantbruksstyrelsen av utbetalningarna från avdikningsanslagen.

För fullgörande av ifrågavarande uppdrag har lantbruksstyrelsen ansett

erforderligt att rådgöra med representanter för olika intressen och landsdelar.

Vid ärendets behandling i styrelsen hava sålunda närvarit vattenrättsdomaren

N. Gärde, ledamoten av riksdagens första kammare, godsägaren

G. Sederholm, ledamoten av riksdagens andra kammare, hushållningssällskapssekreteraren

P. Hedlund samt lantbruksingenjörerna A.

Palm och H. Wikström.

Statens understödjande verksamhet på ifrågavarande område utövas dels

genom tilldelande av statsbidrag utan återhetalningsskyldighet från norrländska

eller allmänna avdikningsanslaget dels ock genom beviljande av

statslån från odlingslånefonden. Den har till ändamål att uppmuntra den

enskilde jordbrukaren till utförande av torrläggningsföretag för höjande

av jordens avkastning.

Statens understödjande verksamhet i angivna syfte kan sägas hava tagit

sin början på 1840-talet. För befrämjande av utdikningar och avtappningar

av sänka trakter och sjöar inom rikets mellersta och södra län, ställde

nämligen riksdagen från denna tid en särskild fond till Kungl. Maj:ts

disposition att användas till låneunderstöd för främjande av dylika företag,

varjämte för befrämjande av vattenavtappningar i de norra länen beviljades

särskilda medel att användas i form av statsbidrag. Då de förhål
Bihcinq

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt 67 käft. (Nr 82.)

Historik.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Odlings
ånefonden.

landeri, vilka ursprungligen föranlett denna skillnad, icke vidare ansågos

förefinnas, vidtog 1873 års riksdag den ändring beträffande ifrågavarande

båda fonder, att till Kungl. Maj:ts disposition ställdes två för hela riket

gemensamma summor, den ena att såsom låneunderstöd anvisas för sådana

utdikningar och avtappningar av sänka trakter och sjöar, som huvudsakligen

avsåge att befrämja odlingsföretag, och den andra att såsom bidrag

utan återbetalningsskyldighet användas till understödjande av sådana

myrutdikningar och vattenavtappningar, som företrädesvis avsåge

att förminska frostländigheten, den s. k. frostminskningsfonden.

I stället för sistnämnda fond blevo från och med 1906 av riksdagen anvisade

två särskilda anslag, »norrländska avdikningsanslaget» och »allmänna

frostminskningsanslaget». Detta senare anslag, som avsåg understödjande

medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet av sådana myrutdikningar

och vattenavtappningar inom södra och mellersta delarna av riket,

vilkas ändamål vore att minska frostländighet, sammanslogs 1912 med det

år 1911 tillkomna allmänna avdikningsanslaget.

Av de medel, som från 1840-talet ställts till Kungl. Maj:ts disposition att

användas såsom låneunderstöd, ävensom av vissa andra dylika låneanslag

hildades år 1874 den s. k. äldre odlingslånefonden, som år 1913 sammanslogs

med den år 1883 bildade nya odlingslånefonden till en fond, benämnd odlingslånefonden.

Från dess bildande år 1883 till år 1895 beviljades lån från nyssnämnda

fond allenast till utdikning av mark, som vore lämplig för uppodling. Lån

beviljades därvid intill hela det belopp, vartill kostnaden för vattenavledningen

och avdikningen beräknades uppgå, oberoende av förbättringsvärdet.

Då ändamålet med fonden sålunda uteslutande var att bisträcka dem,

som ville uppodla mark, utgjorde sådan uppodling förutsättning för erhållande

av lån.

År 1895 utsträcktes rätten att erhålla lån från odlingslånefonden jämväl

till sådana vattenavledningsföretag, vilka avsågo förbättring, på annat

sätt än genom täckdikning, av förut odlad åker eller äng eller vinnande

av ny äng, dock endast under förutsättning att, vad dessa företag beträffade,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt lantbruksstyrelsen vitsordade,

att jordförbättringens värde kunde antagas motsvara minst låneunderstödets

dubbla belopp.

Lån beviljades således vid denna tid till dels s. k. odlingsföretag med

föreskriven odlingsskyldighet, varvid lånet beviljades intill hela vattenavledningskostnaden,

oberoende av förbättringsvärdet, och dels till företag,

vid vilka ingen odling förekom, i vilket senare fall lånet begränsades till

50 procent av förbättringsvärdet.

Enligt 1901 års bestämmelser, som i huvudsak fortfarande gälla, göres

ingen åtskillnad, vare sig odling förekommer vid företaget eller icke, varjämte

för samtliga företag lånets storlek begränsats till 70 procent av förbättringsvärdet

genom vattenavledningen.

Rörande odlingslånefonden hava kungörelser av Kung], Maj:t utfärdats

1) den 28 september

1883,

nr

46,

6) den

14 juni

1901,

nr

44,

2)

» 19 maj

1885,

»

23,

7) »

30 september

1903,

»

105,

3)

» 27 april

1888,

»

20,

8) »

31 december

1912,

»

425,

4)

» 29 juli

1895,

»

68,

9) »

9 oktober

1914,

»

278,

5)

» 27 maj

1898,

»

53,

10) »

9 juni

1922,

»

289.

Lån från odlingslånefonden kan med ovan omförmälda förbehåll utgå

med hela det belopp, vartill enligt den fastställda arbetsplanen kostnaden

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82. *3

för vattenavlednmgen och avdikningen beräknas uppgå, dock med avdrag

för det bidrag, som för samma företag kan varda lämnat från norrländska

eller allmänna avdikningsanslaget.

Norrländska avdikningsanslaget bar funnits tillgängligt från och med

ingången av år 1907.

Rörande norrländska avdikningsanslaget bär Kungl. Maj:t utfärdat kungörelser

:

2)

3)

4)

22

juni

1906,

nr

58,

5) den

28 juli

1916,

nr 377,

18

»

1910,

»

83,

6) »

19 juni

1917,

» 316.

31

december

1912,

»

424,

7) »

15 »

1922,

» 290.

9

oktober

1914,

»

276,

Enligt kungörelsen den 22 juni 1906 (nr 58) avsågs med norrländska avdikningsanslaget

att möjliggöra understödjande medelst statsbidrag utan

återbetalningsskyldighet av myrutdikningar och vattenavtappningar inom

Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, vare sig

ändamålet med arbetsföretaget vore uppodling av till åker eller äng lämplig

jord eller minskning av frostländighet för närliggande bygd.

Innan bidrag beviljades, borde efter offentlig kungörelse vederbörande

menighet hava avgivit yttrande angående företagets lämplighet och nytta.

Statsbidrag kunde av Kungl. Maj:t bestämmas till högst hälften av såväl

den enligt den fastställda arbetsplanen beräknade kostnaden för vattenavledningen

och avdikningen som ock den av lantbruksstyrelsen efter vederbörlig

granskning godkända undersöknings- och förrättningskostnaden för

arbetsplanens upprättande, dock att anslag icke fick beviljas till avdikning

av redan odlad jord.

Därest verkliga kostnaden för arbetets utförande komme att understiga

den beräknade, av vederbörande myndighet godkända kostnaden, skulle

statsbidraget minskas i mån härav.

Bestämmelserna i denna kungörelse tillämpades så, att bidrag icke beviljades

till sådan andel av kostnaden, till vilken odlingslån utginge.

Någon fordran på att företaget skulle vara lönande för att bidrag skulle

beviljas var ej uppställd. Uppskattning av värdeförhöjningen verkställdes

därför icke.

Genom kungörelsen den 31 december 1912 (nr 424) bestämdes, att norrländska

avdikningsanslaget skulle vara tillgängligt för hela Norrland samt

därjämte även för Kopparbergs län.

Bidrag från anslaget skulle vidare kunna beviljas till samma företag

eller område inom företag, till vilket odlingslån utgingo.

I övrigt gällde samma bestämmelser och tillämpades samma principer

som tidigare.

Kungörelsen den 9 oktober 1914 (nr 276) är lika lydande med kungörelsen

den 31 december 1912, med undantag endast för vissa ändringar, som

betingats av bland annat kontraktsärendenas överflyttning från väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen till lantbruksstyrelsen.

Nu gällande bestämmelser angående villkoren för erhållande av statsbidrag

från norrländska avdikningsanslaget innefattas i kungörelsen den

28 juli 1916 (nr 377) med däri sedermera gjorda ändringar.

De väsentligaste avvikelserna från tidigare bestämmelser äro, dels att

bidrag numera får utgå jämväl till utdikning av redan odlad jord, dels att

det beviljade bidraget skall utgå oavkortat, utan hinder därav att den

Norrländska

avdiknings
anslaget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4''

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Allmänna

avdiknings
anslaget.

verkliga kostnaden för arbetets utförande understiger den beräknade, dels

ock att föreskrift meddelats, att lantbruksstyrelsen vid avgivande av utlåtande

i ärende angående statsbidrag från norrländska avdikningsanslaget

skall noggrant tillse bland annat, att kostnaden för avdikningen står i sådant

förhållande till den därigenom uppkommande värdeförhöjningen å

den i företaget ingående jorden, att företaget kan anses värt att utföras.

Rörande tillämpningen av ifrågavarande kungörelse (nr 377/16) må

framhållas, att ifråga om företag, vid vilka uppskattning av jordvärdena

skett, intill förra delen av år 1917 statsbidrag i regel icke beviljats, därest

kostnaden beräknats bliva högre än jordförbättringsvärdet. Vid företag,

där uppskattning ej skett, bedömdes torrläggningskostnaden per hektar

och, där denna kostnad ansågs oskäligt hög, beviljades ej bidrag.

Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 27 april 1917 beviljat statsbidrag

från allmänna avdikningsanslaget till företag, som beräknades draga

större kostnad än som motsvarade värdeförhöjningen å marken, bar till

och med år 1920 den princip tillämpats jämväl beträffande norrländska avdikningsanslaget,

att bidrag beviljats, därest den beräknade kostnaden för

respektive företag efter avdrag av statsbidragets belopp motsvarat eller

understigit värdeförhöjningen.

Från och med år 1921 har hittills statsbidrag från norrländska avdikningsanslaget

icke beviljats till företag, för vilka kostnaden med mer än

20 procent överstigit jordförbättringsvärdet. Från och med år 1922 har, där

uppskattning avi båtnaden ej skett, bidrag ej beviljats till företag, som beräknats

draga en kostnad av mer än 750 kronor per hektar, och har bidrag

till företag, där båtnaden ej uppskattats, beviljats med belopp av

högst 250 kronor per hektar.

Allmänna avdikningsanslaget har funnits tillgängligt alltsedan år 1912.

Rörande allmänna avdikningsanslaget hava kungörelser utfärdats:

1) den 22 juni 1911, nr 64, 4) den 28 juli 1916, nr 376,

2) » 31 december 1912, » 423, 5) » 19 juni 1917, » 316,

3) » 9 oktober 1914, » 277, 6) » 15 » 1922, » 291.

Enligt kungörelsen den 22 juni 1911 fick bidrag från allmänna avdik
ningsanslaget

beviljas till företag »inom andra delar av riket än de fyra

norrländska länen, vare sig ändamålet med företaget vore uppodling av

till åker eller äng lämplig jord eller minskning av frostländig!^ för närliggande

bygd». Med de fyra norrländska länen aYsägos Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Bidraget kunde av Kungl. Maj:t bestämmas till högst hälften av vattenavlednings-

och förrättningskostnaderna, dock att anslag icke beviljades

till avdikning av redan odlad jord.

I händelse kostnaden för företagets utförande blev mindre än som beräknats

vid bidragets bestämmande, skulle motsvarande minskning å bidragsbeloppet

ske.

Bestämmelserna i denna kungörelse tillämpades så, att bidrag icke beviljades

till sådan andel av kostnaden, till vilken lån från odlingslånefonden

utgick.

Någon fordran att företaget skulle vara »lönande», för att bidrag skulle

beviljas, var ej uppställd.

Enligt kungörelsen den 31 december 1912 fick bidrag från allmänna avdikningsanslaget

beviljas till företag inom andra delar av riket än Norr
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

*5

land och Dalarna, »vare sig ändamålet med arbetsföretaget vore uppodling

av till åker eller äng lämplig jord eller minskning av frostländighet för

närliggande bygd».

Bidraget kunde bestämmas till högst en tredjedel av vattenavledningsoch

förrättningskostnaderna ifråga om avdikning av till åker eller äng

duglig jord och till högst hälften av samma kostnader, då fråga var om endast

minskning av frostländighet. Bidrag fick icke beviljas till avdikning

av redan odlad jord.

Bidrag kunde beviljas till samma företag eller område därav, till vilket

odlingslån utgick.

Fordran att företag skulle vara »lönande» för att komma i åtnjutande

av bidrag, var ej heller nu uppställd.

Kungörelsen den 9 oktober 1914 (nr 277) var lika lydande med kungörelsen

den 31 december 1912, med undantag endast för sådana ändringar, som

betingats av bland annat kontraktsärendenas överflyttning från väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen till lantbruksstyrelsen.

Enligt nu gällande kungörelse i ämnet (nr 376/1916) med däri gjorda

ändringar bestå de väsentligaste avvikelserna från tidigare bestämmelser

däri, dels att bidrag nu får utgå jämväl till utdikning av redan odlad

jord, dels att det beviljade bidraget skall utgå oavkortat utan binder därav

att den verkliga kostnaden för arbetets utförande må understiga den beräknade,

dels ock att föreskrift meddelats, att lantbruksstyrelsen vid avgivande

av utlåtande i ärende angående statsbidrag från allmänna avdikningsanslaget

skall noggrant tillse bland annat, att kostnaden för avdikningen

kommer att stå i sådant förhållande till den därigenom uppkommande

värdeförhöjningen å den i företaget ingående jorden, att företaget

kan anses värt att utföras.

Rörande tillämpningen av 1916 års kungörelse må anföras, att ifråga om

företag, vid vilka uppskattning av jordvärdena skett, statsbidrag, intill

förra delen av år 1917, i regel icke beviljats, därest kostnaden beräknats

bliva högre än jordförbättringsvärdet. Vid företag, där uppskattning ej

skett, bedömdes torrläggningskostnaden per hektar, och för sådana företag,

där denna kostnad ansågs oskäligt hög, beviljades ej bidrag.

Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 27 april 1917 till företaget Härvsta

—-Vandersta—Tibblebackarnas regleringsföretag i Västmanlands län beviljat

statsunderstöd jämväl till sådan kostnad, som översteg motsvarande

värdeförhöjning, bar till och med år 1920 den princip tillämpats, att statsbidrag

beviljats, därest kostnaden för respektive företag efter minskning

med det beräknade statsbidragets belopp motsvarat eller understigit

värdeförhöjningen.

Från och med år 1921 bär hittills statsbidrag från allmänna avdikningsanslaget

icke beviljats till företag, för vilka kostnaden med mer än 20 procent

överstigit värdeförhöjningen, och bar sedan hösten 1921 bidraget vid

icke bäriga företag beräknats till viss del av värdeförhöjningen, ej av kostnaden.

Från senare delen av år 1923 har Kungl. Maj:t från allmänna avdikningsanslaget

i regel icke beviljat statsbidrag till det enligt gällande bestämmelser

såsom högst medgivna belopp utan med endast en fjärdedel

respektive en tredjedel av kostnaden, eventuellt jordförbättringsvärdet, till

företag avseende även annat ändamål än minskning av frostländighet respektive

företag avseende endast minskning av frostländighet. I de fall,

opaginerad Kontrollera mot PDF

6''

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

där båtnadsuppskattning icke skett, har bidrag icke beviljats till företag,

som dragit högre kostnad än 720 kronor per hektar.

Allmän

motivering.

Allmänna

förutsättningar

för

understöd.

Statens verksamhet för understödjande av torrläggningsarbeten medelst

bidrag utan återbetalningsskyldighet och lån är otvivelaktigt av mycket

stor betydelse för höjande av landets jordbruk. Omfattningen av denna

verksamhet har även varit mycket betydande, såsom framgår av nedanstående

tabell, som utvisar antalet statsunderstödda torrläggningsföretag

samt statsunderstödens storlek sedan år 1890.

Kalender- eller

budgetår

Antal

företag

Odlings- lånefonden j

kronor

Frostför-

minsk-

nings-

fonden

kronor

Allmänna

frostminsk-

nings-

anslaget

kronor

Allmänna

avdik-

nings-

anslaget

kronor

Norrländska

avdiknings- an slaget

kronor

Summa

stats-

understöd

kronor

1890 ...............

36

362,760

50,000

412,760

1891.............

44

679,900

50,000

729,900

1892...............

59

713,300

79,730

793,030

1893...............

66

920,670

100,000

1,020,670

1894..............

47

457,300

100,000

557,300

1895...............

69

409,240

100,000

509,240

1896 ...............

75

539,100

149,610

688,710

1897 ...............

100

281,330

170,490

451,820

1898 ...............

93

322,630

300,000

622,630

1899 ...............

95

342,300

298,240

640,540

1900...............

96

445,430

3< 0,000

745,450

1901...............

104

446,350

400.000

846,350

1902...............

129

948,650

400,000

1,348.650

1903 ...............

184

719,500

500,000

1,219,500

1904...............

124

388,030

500,000

888,050

1905 ...............

153

550,600

500,000

1,050,600

1906 ...............

210

621,950

700,000

1,321,950

1907 ...............

189

935,000

199,800

500,000

1,634,800

1908 .............

200

1,000,000

167,650

700,000

1,867,650

1909 ...............

248

878,200

42,100

700,000

1,620,300

1910...............

203

757,300

173,450

700,000

1,630,750

1911...............

298

944,840

74,360

700,000

1,719,200

1912...............

276

998,730

96,070

800,000

1,894,800

1913...............

353

993,090

134,000

1,100,000

2,227,090

1914...............

426

907,780

168,010

1,100,000

2,175,790

1915...............

622

825,950

202,630

1,799,360

2,827,940

1916...............

648

589,160

254,390

1,600,640

2,444,190

1917...............

609

905,210

473,550

1,358,620

2,737,380

1918...............

344

1,000,000

596,730

683,350

2,280,080

1919...............

253

1,500,000

797,920

452,935

2,750,855

1920...............

426

1,500,000

800,000

1,138,690

3,438,690

1921...............

385

2,499,400

1,061,630

694,690

4,255,720

1922 ...............

716

2,574,050

1,230,280

1,097,680

4,902,010

Vi—130/e 1923 ...

396

1,047,580

426,910

254,270

1,728,760

Vt 1923—=’% 1924

610

2,500,010

1,104,030

1,200,000

4,804,040

Vt 1924—15% 1925

833

2,595,290

1.094.970

1.245,930

4,936,190

Summa

9,719

34,100,670

4,698,070

657,360

8,441,120

17,826,165

65,723,385

Torrläggningsföretagens betydelse för jordbruket är fortfarande i fullt

lika hög grad framträdande, som tidigare varit fallet. Inom snart sagt

alla landsdelar förekomma nämligen ännu avsevärda markområden, vilkas

ekonomiska utnyttjande är i första hand beroende av att erforderliga torrläggningsarbeten

verkställas. Sådana arbeten torde därför få anses kraf
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

tigt bidraga till tryggande av landets självförsörjning och höjande av

jordbruksproduktionen i allmänhet. Med hänsyn härtill torde den ifrågavarande

understödsverksamlieten alltjämt böra fortgå.

Såsom av det föregående framgår hava grunderna för denna verksamhet

tid efter annan undergått väsentliga ändringar, påkallade än av vunnen

erfarenhet, än av statsfinansiella förhållanden. Liknande omständigheter

torde, såsom närmare framgår av nedan lämnade utredning, tala för

att även nu gällande grunder för ifrågavarande understödsverksamhet i

åtskilliga avseenden tarva en revision. Vid eu dylik revision torde böra

uppställas såsom mål, att statsunderstöden avvägas sa, att det med understödsverksamheten

avsedda ändamålet vinnes i önskvärd omfattning utan

att staten därför behöver vidkännas större utgifter än vad som oundgängligen

kräves för vinnande av detta syfte.

Förutsättning för erhållande av statsunderstöd till företag, varom här

är fråga, bör undantagslöst vara att genom torrläggningen vinna sådan

höjning av markens alstringsförmåga ur jordbrukssynpunkt, som enligt

vattenlagen utgör förutsättning för tvångsdelaktighot i företaget. En höjning

av jordens alstringsförmåga från nämnda synpunkt kan, frånsett

förbättring av skogsväxt, torvtäkt och dylikt, ernås antingen genom förbättring

av åker eller äng eller ock genom åtgärder till fördelaktigare utnyttjande

av marken för bete. Enär företag, avseende sistnämnda ändamål,

kunna förväntas erhålla allt större betydelse, torde desamma med hänsyn

till möjligheten att erhålla statsbidrag för erforderliga torrläggningsåtgärder

böra likställas med övriga här ifrågavarande torrläggningsföretag.

Härvid torde särskilt böra beaktas, att utnyttjande av mark för betesändamål

ofta ställer sig lika ekonomiskt fördelaktigt som dess användning

för andra kulturändamål, vilka kräva större torrläggningsdjup och därigenom

större kostnader. Från statens sida torde därför böra tillses, att

bidrag icke lämnas till större kostnader än som äro strängt nödvändiga för

markens ekonomiska irtnyttjande.

De olika sätt, varpå mark kan efter torrläggning utnyttjas för jordbruksändamål,

och som i sin mån bliva bestämmande för omfattningen av ifrågakommande

torrläggningsåtgärder, synas kunna innefattas i begreppen åker

samt ständig slåtter- och betesvall, varvid företaget kan avse antingen omvandling

av obruten mark till något av nämnda markslag eller förbättring

av mark, som redan utnyttjats för något av sagda ändamål. Med hänsyn

därtill att höjandet av alstringsförmågan hos redan odlad jord icke synes

böra tillmätas mindre betydelse än nyodling av obruten jord, synes det i

nu gällande författningar lämnade företrädet för företag, avseende sådan

nyodling, framför företag, vilka helt eller till huvudsaklig del avse utdikning

av redan odlad jord, icke böra bibehållas.

För närvarande utgår statsbidrag för minskning av frostländighet från

såväl norrländska som allmänna avdikningsanslaget.

Bidragen från förstnämnda anslag utgå enligt enahanda grunder, nämligen

till högst hälften av kostnaden, vare sig företaget avser enbart frostminskning

eller såväl sagda ändamål som även markens torrläggning för

uppodling till åker eller äng eller utdikning av redan odlad jord. Någon

rätt till högre bidrag eller annan förmån till företag, som avse enbart

frostminskning, finnes icke beträffande detta anslag. Enär i Norrland och

Dalarna näppeligen någon mark torde förekomma, vars utdikning icke kan

tänkas tjäna annat produktivt syfte än frostländighetens minskning, har

opaginerad Kontrollera mot PDF

8''

Kuncjl. Maj:ts proposition Nr 82.

därför frågan om utdikningens inverkan i sistnämnda avseende fått i dessa

landsdelar i viss mån träda i bakgrunden.

Vad däremot beträffar allmänna avdikningsanslaget utgår bidraget

med högre belopp, nämligen intill hälften av företagets kostnad, då ändamålet

med avdikningen uteslutande är minskning av frostländigbet, men

endast till tredjedelen av kostnaden, när företaget avser odling av till åker

eller äng lämplig mark eller utdikning av redan odlad jord. Även har

viss del av allmänna avdikningsanslaget varit avsatt att användas enbart

till s. k. frostavdikningar. och bar denna del under senaste åren varit fastställd

till högst 150,000 kronor årligen. Därav har emellertid endast en

obetydlig del tagits i anspråk, såsom framgår av nedanstående tablå för

10-årsperioden 1915—1924 över beviljade bidrag till frostavdikningar.

År

Antal företag

Beviljat bidrag

kronor

År

Antal företag

Beviljat bidrag

kronor

1915

35

62,329

1920

18

40,075

1916

37

68,160

1921

9

16,220

1917

25

40,692

1922

11

14,935

1918

8

51,154

1923

17

12,565

1919

—

—•

1924

2

690

I medeltal bar sålunda under 10-årsperioden för ifrågavarande ändamål

årligen till 16 företag beviljats omkring 30,600 kronor. För de sista 5 åren

av nämnda period blir ifrågavarande medeltal avsevärt lägre, nämligen 11

företag och omkring 17,000 kronor. Detta ringa anlitande av den för enbart

frostminskningsändamål avsedda delen av allmänna avdikningsanslaget

torde — sedan erfarenheten visat, att mossmark, som utdikats för

nämnda ändamål, i regel kan genom lämpliga åtgärder utnyttjas även för

frambringande av jordbruksprodukter — huvudsakligen bero på strängare

tillämpning av författningens bestämmelser, att ändamålet med utdikningen

skall uteslutande vara frostminskning. Därtill kommer, att de s. k.

frostavdikningarna icke sällan torde för bidragstagaren medföra båtnad i

jämväl andra avseenden t. ex. i form av förbättrad skogsväxt eller lättare

utvinnande av torvströ, vilka syftemål visserligen i och för sig få anses bebjärtansvärda

men falla utanför det med ifrågavarande statsunderstöd

avsedda ändamålet. Det kan därför med tämligen stor visshet antagas, att

avdikningar med frostminskning såsom, enda syftemål numera ytterst sällan

förekomma.

Vad i övrigt beträffar utdikningsföretagens betydelse ur frostminskningssynpunkt,

bar densamma sedan lång tid tillbaka varit omstridd.

Lantbruksstyrelsen vill i detta avseende erinra om vetenskapsakademiens

yttrande den 26 januari 1907, med därtill hörande uttalanden av bland andra

professorerna H. A. Hildebrandsson och H. E. Hamberg, med anledning

av uppkommen fråga om inköp för statens räkning av den s. k. Komosse

inom Älvsborgs och Jönköpings län i syfte bland annat att genom dess utdikning

minska frostländigheten i omgivningarna. I detta yttrande har

vetenskapsakademien anfört bland annat, att någon nämnvärd förminskning

av omgivande marks frostländighet ej stode att vinna enbart genom

dylik utdikning. Denna åsikt synes jämväl hava i huvudsak bekräftats av

under senare åren fortsatta vetenskapliga undersökningar. Här må endast

anföras, att docenten A. Ångström år 1921 verkställt vissa observationer i

sådant avseende samt därvid funnit, att torrläggning av fuktig eller sank

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 82.

''9

mark sannolikt vore av betydelse för minskning av dess egen och närliggande

markers frostlän dighet under våren på grund av den försenade tjälsmältningen

och därav följande lägre temperatur i den fuktiga marken

men däremot av ringa eller ingen betydelse beträffande höstfrosterna.

Detta resultat betecknas av Ångström såsom i viss män en kompromiss mellan

å ena sidan den av vetenskapsmännen hävdade uppfattningen och å

andra sidan den bland de praktiska lantbrukarna tämligen utbredda uppfattningen

om dikningarnas frostminskande verkan. Då det emellertid

huvudsakligen torde vara liöstfrosterna, som i här förevarande avseende

äro av betydelse, synes enligt lantbruksstyrelsens uppfattning dikningens

betydelse för frostminskningen icke kunna tillmätas större betydelse.

Det torde ligga i sakens natur, att en understödsverksamhet, som vilar på

så osäkra grunder som de här förevarande, icke lämpligen bör fortsättas.

Om sålunda — vilket för övrigt mycket sällan torde förekomma — ett utdikningsföretag

är avsett att utföras enbart för minskande av frostländigheten,

utan att i övrigt någon som helst båtnad ur jordbrukssynpunkt därigenom

vinnes, torde sådant företag icke böra understödjas med statsmedel.

En ytterligare anledning till avskiljande av frostavdikningarna från

samband med förevarande statliga understödsverksamhet ligger i svårigheten

att erhålla tillfredsställande garantier för det framtida underhållet

av de upptagna avloppsdikena. I vattenrätts- och dikningslagskommittéernas

den 17 december 1910 avgivna förslag till vattenlag m. m. anföres i motiven

till 13 kapitlet 13 § av lagförslaget bland annat, att kommittéerna av

vissa principiella grunder ansett sig förhindrade att beträffande frostminskningsföretag

binda underhållsskyldigheten beträffande företaget vid

de fastigheter, vilkas befriande från frostländighet man velat främja. Det

ansågs nämligen möta oövervinneliga svårigheter att på ett rättvist sätt

fördela kostnaderna för företagets utförande och underhåll mellan fastigheter,

vilkas gagn av företaget vore så litet påtagligt och så svårt att fixera

till visst penningbelopp, som vid dessa dikningar vore fallet.

I anslutning till denna åsikt hava även de inom justitiedepartementet år

1919 tillkallade sakkunniga i motiven till 7 kapitlet 22 § av sitt den 15 december

1919 avlämnade förslag till vattenlag anfört, att delaktighet i utdikningsföretag

ej kunde påfordras av den orsaken, att marks frostländighet

minskades eller de klimatiska förhållandena eljest förändrades. Stadgande

i sådant avseende har jämväl intagits i 7 kapitlet 22 §, tredje stycket,

vattenlagen.

Enär vattenlagen sålunda icke medgiver hållande av syneförrättning för

torrläggning av mark enbart för frostminskningsändamål, kunna för statens

del betryggande garantier för det framtida underhållet av de diken,

vilka upptagits med hjälp av ifrågavarande statsbidrag, icke erhållas. Såsom

framgår av lantbruksstyrelsens i det följande framlagda utredning om

underhållsfrågans ordnande, avses däremot garantier i denna del bliva tillförsäkrade

vid övriga företag genom föreskrift om syneförrättning såsom

villkor för åtnjutande av statsunderstöd. Under förutsättning av bifall

till detta förslag skulle sålunda framtida underhållet bliva säkerställt endast

i fråga om företag, vilka avse höjande av markens alstringsförmåga,

medan däremot för underhållet av frostminskningsföretagen, vid vilka

syneförfarande icke kan äga rum, dylika garantier komme att saknas.

På grund av vad ovan anförts synes statsbidrag icke böra i fortsättningen

ifrågakomma till torrläggningsföretag, i den mån desamma uppgivas

avse endast minskning av frostländighet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Båtnad och Eu allmän förutsättning- för erhållande av understöd synes böra vara,

kostnad. att kostnaden för ett företag står i sådant förhållande till motsvarande

båtnad genom torrläggningen, att arbetet ur ekonomisk synpunkt kan anses

värt att utföras. Uppskattning av denna båtnad måste sålunda i varje

fall hava föregått, för att statsunderstöd i form av vare sig lån eller bidrag

må kunna påräknas till företaget. Beträffande formen för sådan

båtnadsuppskattning hänvisas till vad i det följande finnes omnämnt i

samband med behandlingen av frågan om syneförrättning såsom villkor

för erhållande av statsunderstöd.

Såsom regel bör sålunda statsunderstöd icke komma i fråga, därest kostnaden

för företaget överstiger den uppskattade båtnaden av torrläggningen.

Tidigare har beträffande företag, vid vilka båtnadsuppskattning

skett, i detta avseende tillämpats, att statsunderstöd i form av bidrag eller

lån beviljats, när kostnaden icke överstigit 150 procent av förbättringsvärdet.

Genom att bidraget beräknades till eu tredjedel av kostnaden och sålunda

motsvarade den del därav, som översteg förbättringsvärdet, ansågs

nämligen arbetet bliva lönande för intressenterna. Denna maximigräns

har under de senare åren nedsatts till 120 procent.

Det synes emellertid icke uteslutet, att dessa; gynnsamma understödsvillkor

kunnat utgöra en bidragande orsak till att företag utförts, vilkas ekonomiska

ställning varit så svag, att intressenterna trots statsunderstöd

råkat i ekonomiska svårigheter. Med hänsyn till önskvärdheten att nödig

försiktighet i sådana fall iakttages vid användningen av såväl statens som

enskildas medel, synes därför sådan direkt uppmuntran från statens sida

till utförandet av ett torrläggningsföretag, som måste anses ligga i dess

understödjande med statsmedel, vare sig i form av bidrag eller lån, icke

, böra som allmän regel ifrågakomma, när vid planläggningen kostnaden

befinnes överstiga förbättringsvärdet.

Under särskilda förhållanden synes likväl undantag från denna allmänna

regel böra i viss utsträckning medgivas. Det torde nämligen ej sällan inträffa,

särskilt beträffande små ägolotter, att ett torrläggningsföretag, som

visserligen betingar högre kostnad än som motsvaras av den uppskattade

båtnaden, likväl finnes böra komma till stånd, enär den höjning i avkastningen

av ägolotten, som kan ernås genom torrläggningen, utgör en nödvändig

betingelse för fortsatt uppehållande av jordbruksdrift å densamma.

I sådana och likartade fall torde intill en viss gräns företagets understödjande

med statsmedel få anses behjärtansvärt.

Härtill kommer, att hänsyn jämväl bör tagas till svårigheten att fullkomligt

exakt beräkna kostnad och båtnad vid ett företag. Förutom förrättningsmannens

subjektiva omdöme inverka nämligen på beräkningarna

en mångfald faktorer, som i olika fall äro mer eller mindre vanskliga att

bestämma. På grund av nu angivna omständigheter bör därför statsunderstöd

i form av bidrag eller lån i undantagsfall, när särskilda skäl tala

därför, kunna beviljas, även när kostnaden något överstiger båtnadsvärdet.

Därest detta medgivande begränsas till att gälla intill en kostnad,

motsvarande högst 120 procent av båtnadsvärdet, torde önskvärd trygghet

i förevarande avseende kunna vinnas.

Obligatorisk Enligt mom. 2 i gällande kungörelser för såväl norrländska som allsyneförrätt-

männa avdikningsanslagen måste för varje företag plan till arbetets utförande

jämte beräkning över därmed förenade kostnader vara uppgjord

och hava vunnit Kungl. Maj:ts fastställelse. Någon särskild fordran på

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

11

vissa rättsliga former för planernas upprättande hava emellertid icke varit

meddelade. Statsbidrag har sålunda hittills beviljats, oavsett om planerna

varit upprättade vid laga syneförrättning eller tillkommit genom frivilliga

personliga överenskommelser i form av mellan intressenterna ingångna

föreningar, vilka icke varit bindande för blivande ägare av respektive

fastigheter.

För statens del måste det anses vara av synnerlig vikt, att de betydande

statsmedel, varom här är fråga, verkligen ej blott för tillfället utan jämväl

för framtiden medföra den nytta, som med desamma varit avsedd.

Det är då uppenbart, att ett i sådant syfte utfört dikningsarbete måste

omsorgsfullt vidmakthållas för att det med dikningen erhållna resultatet

skall bliva beståndande. Underlåtes detta, komma i regel inom ett fåtal

år de upptagna vattenavloppen genom anhopning av slam och vattenväxter

i sådant skick, att markerna åter försumpas. Därmed är ändamålet

med företaget förfelat och nyttan av de utbetalade statsmedlen blir illusorisk.

Här inbegripes likväl icke sådan försämring i torrläggningsförhållandena,

som så småningom inträder inom ett utdikat sankmarksområde

till följd av de lösa jordarternas sammansjunkning, och för vars avhjälpande

erfordras ytterligare dikningsåtgärder utöver de redan verkställda.

Nu berörda förhållanden äro sålunda för statens del så till vida av intresse

som de sammanhänga med statens fordran på garantier för det

framtida underhållet av statsunderstödda arbeten. När ett dikningsföretag

blivit förberett genom syneförrättning enligt vattenlagen, förefinnes

sådan garanti, därigenom att underhållsskyldigheten bindes vid vederbörande

fastigheter. Däremot uteblir densamma delvis eller fullständigt

i avseende på de företag, till vilka förslag upprättats genom eu s. k. föreningsförrättning.

I detta senare fall blir nämligen underhållsskyldigheten

gällande endast för dem, som underskrivit föreningen rörande företaget,

men utan all verkan för blivande ägare av vederbörande fastigheter.

Uppmärksamheten har från statsmakternas och vederbörande myndigheters

sida länge varit riktad på detta missförhållande. Sålunda hade redan

år 1897 väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och lantbruksstyrelsen i

skrivelse den 15 december nämnda år till Kungl. Maj:t angående behovet

för år 1899 av bidrag från frostminskningsfonden framhållit önskvärdheten

därav, att verksamma garantier bereddes för nöjaktigt underhåll av de

företag, som från ifrågavarande anslag erhölle statsbidrag. Enligt styrelsernas

då uttalade åsikt kunde erforderlig trygghet för statens del i nämnda

avseende ernås genom att företagen handlades enligt då gällande dikningslag.

För att emellertid de tämligen höga kostnader, som i regel vore förbundna

med syneförrättningar enligt nämnda lag, icke skulle utgöra hinder

för genomförande av särskilt sådana företag, vilka vore av mindre

omfattning, förordade styrelserna bland annat ett enklare och för intressenterna

billigare syneförfarande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och lantbruksstyrelsen hava sedermera

i skrivelse den 18 oktober 1901 ånyo fästat Kungl. Maj:ts uppmärksamhet

å angelägenbeten därav, att åtgärder vidtoges för beredande av

ökad trygghet för underhållsarbetenas utförande. Styrelserna hava därvid

framhållit, att erfarenheten bekräftat riktigheten av deras i skrivelsen

den 15 december 1897 framförda uppfattning rörande behovet av denna

frågas lösning, i det att vid de på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens föranstaltande

verkställda inspektionerna av utförda avdikningar utav före
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

varande slag visat sig, att försummelser i nämnda avseende förelegat särskilt

i de fall, när hemman övergått till sådan ägare, vars huvudsakliga

syfte med jordförvärvet varit att avverka befintlig skog, och där sålunda

jordbruksintresset fått träda i bakgrunden.

Behovet av särskilda åtgärder för en snar lösning av underhållsfrågan

har även vid upprepade tillfällen framhållits av riksdagen, nämligen i dess

skrivelser åren 1898, 1902, 1906 och 1907 angående anvisande av anslag till

utdikningsf öretag.

Sedermera hava vattenrätts- och dikningslagskommittéerna behandlat

denna fråga och i sitt förslag den 17 december 1910 till ny vattenlag intagit

en bestämmelse (13 kapitlet 13 §) av innehåll, att där försummelse i underhållet

ägde rum vid torrläggningsföretag, till vars utförande lämnats

lån eller bidrag av statsmedel, Konungens befallningshavande eller den

myndighet, Konungen bestämde, skulle äga att, efter det två ojäviga män

vid på platsen verkställd syn vitsordat bristen, låta på den försumliges

bekostnad avhjälpa densamma. Då emellertid möjligheten att på detta

sätt framtvinga underhållsarbete vore beroende av, huruvida laglig grund

för dess fördelning på intressenterna lorelåge, hava kommittéerna i motiven

till ifrågavarande bestämmelse förutsatt, att statsbidrag i framtiden

endast lämnades till sådana företag, för vilka syneförrättning hållits enligt

det ifrågavarande lagförslagets 10 kapitel. Bestämmelse härom finnes

införd i 13 kapitlet 17 § vattenlagen.

Framhållas må jämväl, att i vattenlagen — i motsats mot såväl dikningslagskommitténs

förslag den 17 december 1910 som även de inom justitiedepartementet

tillkallade sakkunnigas betänkande den 15 december 1919 —

intagits föreskrift (7 kapitlet 36 §) om rätt att påkalla syneförrättning för

prövning av framtida underhållets fördelning med avseende å dike, som

upptagits utan föregången syneförrättning. Denna rätt torde dock, såsom

här nedan kommer att närmare visas, endast tillkomma intressent i sådant

företag, men lär icke kunna åberopas, när fråga är om bevakande av

statens intresse i här förevarande fall.

Sistnämnda fråga, särskilt i vad densamma berör de norrländska myrutdikningama,

blev ånyo aktuell genom lantbruksstyrelsens skrivelse den

8 januari 1923 till Kungl. Maj:t angående beviljande av statsbidrag från

norrländska avdikningsanslaget till vissa företag i Västerbottens län.

Uti ifrågavarande skrivelse, med vilken lantbruksstyrelsen till Kungl.

Maj:t överlämnade ansökningar om statsbidrag till fyra företag, anfördo

styrelsen i huvudsak följande.

Berörda företag hade grundats på mellan delägarna träffade frivilliga

överenskommelser (föreningar). Dylika överenskommelser vore emellertid

givetvis av rent personlig natur och medförde ickei några förpliktelser för

nya ägare av respektive fastigheter.

När någon i ett företag ingående fastighet övergått till annan ägare,

kunde därför svårigheter uppstå i fråga om företagets utförande och framtida

underhåll. Särskilt beträffande det framtida underhållet torde sådana

svårigheter vara vanliga.

I förarbetena till gällande vattenlag hade ock vid upprepade tillfällen

framhållits olämpligheten av att diknings- och vattenavledningsföretag

komme till stånd enbart på grund av dylika överenskommelser utan förutgången

syneförrättning. Sålunda hade de inom justitiedepartementet tillkallade

sakkunniga i sitt den 15 december 1919 avgivna förslag till lag om

ändring i vissa delar av vattenlagen förutsatt, att syneförrättning alltid

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

13

skulle föregå, innan arbete för utförande av dylikt företag'' finge påbörjas,

även för det fall att överenskommelse träffats mellan intressenterna. Enligt

den av riksdagen sedermera antagna lydelsen av 7 kapitlet 36 § i gällande

vattenlag hade emellertid uttryckligen medgivits, att dikningsföretag

med flera delägare finge utföras utan att företaget blivit förberett vid

laga syneförrättning. Bestämmelsen härom torde dock närmast avse smärre

dikningsf öretag.

Beträffande vattenavledningsföretag syntes vattenlagens ståndpunkt

vara den, att dylika företag skulle på förhand prövas och planläggas vid

laga syn, då fråga vore om två eller flera delägare, ehuru dock lagen icke

torde lägga direkt hinder i vägen för att även sådana företag i allt fall

utfördes utan förutgången syneförrättning (7 kapitlet 45 och 47 §§).

Om sålunda diknings- och även vattenavledningsföretag under i vattenlagen

angivna förutsättningar kunde komma till utförande utan föregången

syneförrättning, innebure detta givetvis icke någon presumtion

för att dylika företag borde uppmuntras med understöd av statsmedel.

Statsbidrag hade plägat beviljas till utförande av avdiknings- och vattenavledningsföretag,

även om desamma grundats allenast pa överenskommelse

intressenterna emellan. Så hade i synnerligen stor utsträckning

skett i fråga om företag inom de norrländska länen, där man i

allmänhet syntes undvika syneförrättningar. Beträffande landet i övrigt

däremot syntes företag, varom här vore fråga, i allmänhet hava blivit

förberedda genom syneförrättning.

Den omständigheten att styrelsen — som vid upprepade tillfällen övervägt

frågan, huruvida statsunderstöd borde utgå till företag, som icke

förberetts vid laga syneförrättning — ansett, att statsbidrag borde utgå

till företag, som grundats allenast på frivilliga överenskommelser delägarna

emellan, berodde bland annat därpå, att det under de gångna krisåren

ansetts synnerligen angeläget att få mark lagd till åker samt redan

befintlig åker bättre torrlagd för vinnande av större avkastning. Härtill

komme, att statens inkomster under krisåren synts lämna tämligen

riklig tillgång till en dylik understödjande verksamhet.

Då emellertid förhållandena i ovan nämnda avseenden fort nog ändrades,

hade lantbruksstyrelsen tagit under förnyat övervägande, huruvida statens

understödjande verksamhet alltjämt borde omfatta företag, beträffande

vilka garantier saknades för det framtida underhållet och därvid

funnit, att bärande skäl icke längre förelåge att med statsmedel understödja

andra företag än dem, vilka grundats på syneförrättning. Av

anförda skäl hemställde lantbruksstyrelsen — som önskade erhålla ett

prejudikat i frågan — att de fyra omförmälda ansökningarna måtte lämnas

ulan bifall.

Sedan länsstyrelserna i Falun, Gävle, Hernösand, Östersund, IJmeå och

Luleå efter hörande av hushållningssällskap och lantbruksingenjörer yttrat

sig i detta ärende, anbefalldes lantbruksstyrelsen att till Kungl. Maj:t

avgiva utlåtande över nämnda, yttranden.

De avgivna yttrandena — med undantag av länsstyrelsens i Umeå —

gåvo mer eller mindre direkt vid handen, att underhållsskyldigheten beträffande

de på grundval av s. k. föreningar tillkomna företagen icke

kunde anses fullt tillfredsställande garanterad och lämnade sålunda stöd

för den av lantbruksstyrelsen hävdade uppfattningen om olämpligheten

av att företag, varom fråga vore, allenast grundades på mellan delägarna

träffade frivilliga överenskommelser.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kung!. Maj:ts proposition Nr 82.

I sina yttranden framhöllo emellertid särskilt hushållningssällskapen

och lantbruksingenjörerna i de båda nordligaste länen de olägenheter,

som skulle uppkomma genom införande av obligatoriskt syneförfarande

som villkor för statsunderstöd. Dessa olägenheter skulle förnämligast

bestå däri, att särskilt mindre utdikningsföretag skulle berövas möjligheten

att erhålla statsunderstöd, då nämligen delägarna i sådana företag

icke kunde bära de avsevärda kostnader, som vore förenade med syneförrättningar

enligt vattenlagen. Vidare hade framhållits bland annat,

att vattenlagen ej vore tillämplig för s. k. frostdikningar, samt att konsekvensen

fordrade syneförrättning jämväl för skogsdikningar, utdikningar

för kolonisationsändamål m. in., ävensom att fördelarna med det

mindre invecklade föreningsförfarandet särskilt vid företag av obetydlig

omfattning voro avsevärda och uppenbara, varförutom anförts bland

annat, att enligt 7 kapitlet 3(1 § fjärde stycket vattenlagen funnes möjlighet

att påkalla syneförrättning för fördelning av det framtida underhållet

av dike, som upptagits utan föregående syneförrättning. På dessa

ocli liknande skäl förklarade sig de hörda myndigheterna i allmänhet icke

kunna godtaga lantbruksstyrelsens förslag om obligatoriskt syneförfarande

som villkor för statsunderstöd.

I utlåtande den 30 april 1923 framhöll lantbruksstyrelsen, att vad av

länsstyrelserna m. fl. anförts i allmänhet givit ytterligare stöd för lantbruksstyrelsens

åsikt om nödvändigheten av fastare garantier för avdikningsarbetenas

behöriga underhåll, samt att det syntes kunna ifrågasättas,

huruvida de i sagda yttranden påstådda olägenheterna med det av

lantbruksstyrelsen förordade obligatoriska syneförfarandet vore att förvänta

i befarad utsträckning eller över huvud kunde tillmätas nämnvärd

betydelse vid jämförelse med vikten av det ifrågavarande statsintresset.

De gjorda invändningarna mot den av lantbruksstyrelsen föreslagna

lösningen av underhållsfrågan hava behandlats av vattenrättsdomarna

i utlåtande den 5 oktober 1923.

Vattenrättsdomarna hava därvid påvisat, hurusom med nuvarande bestämmelser

i vattenlagen ett i vissa avseenden förenklat syneförfarande

redan nu vore tillåtet, ävensom föreslagit sådana ändringar i sagda bestämmelser

att gälla för norrländska utdikningsföretag, att ytterligare

lättnader med avseende särskilt å synekostnaderna och förrättningarnas

formella behandling kunde ernås.

Vad först beträffade den mot lantbruksstyrelsens förslag om obligatorisk

syneförrättning från visst håll gjorda erinran, att vattenlagen

redan medgåve påkallande av syneförrättning för fördelning av det

framtida underhållet av dike, som upptagits utan föregående syneförrättning,

hava vattenrättsdomarna framhållit, att denna bestämmelse

endast gällde förhållandet mellan deltagarna inbördes i ett företag men

icke gåve offentlig myndighet befogenhet att ingripa, där ej kronan själv,

vore deltagare i företaget.

Beträffande de av vissa hushållningssällskap och lantbruksingenjörer

uttalade betänkligheterna med hänsyn till det invecklade och tidsödande

syneförfarandet och de med dessa förrättningar förenade höga kostnaderna,

vilka betänkligheter huvudsakligen gällt sättet för kungörande av

sammanträden och delgivande av kallelse till desamma, tillkallande av

gode män för biträde vid jorduppskattning, svårigheten att utan förening

mellan delägarna åstadkomma rättvis kostnadsfördelning på grund av

de i Norrland ofta förefintliga branta marklutningarna samt slutligen

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

nödvändigheten att vid varje syneförrättning hålla minst två sammanträden,

hava vattenrättsdomarna anfört i huvudsak följande.

I avseende på kungörandet av ifrågavarande syneförrättningar och delgivande

av kallelser till sakägarna kunde lämpligen användas det stämningsförfarande,

som omförmäldes i andra stycket av 10 kapitlet 38 § vattenlagen.

Därvid vore emellertid icke ens nödvändigt att anlita stämningsman,

då nämligen parts erkännande vore tillräcklig bevisning, och

sådant erkännande utan svårighet borde kunna erhållas, där alla vore

ense om företaget. Under sistnämnda förutsättning syntes icke heller

vattenlagens föreskrifter om kallelses delgivande sist åtta dagar före

syneförrättningen behöva i varje fall iakttagas. Av 16 kapitlet 6 § rättegångsbalken

framginge nämligen, att därest i rättegång vid allmän domstol

svarande inställde sig och inginge i svaromål utan invändning beträffande

sättet eller tiden för stämningens delgivande, domstolen icke

torde hava vare sig plikt eller rätt att undersöka, huru därmed förhölle

sig. Samma regel gällde även vid förhandling jämlikt 10 kapitlet 65 §

vattenlagen inför synemännen i torrläggningsmål, såsom framginge av

sista stycket av nämnda paragraf. Genom sådant enkelt kungörelse- och

kallelseförfarande skulle enligt vattenrättsdomarnas mening det av förrättningsmännen

numera ofta använda sättet för handläggning av förrättningarna,

nämligen i fortlöpande följd inom eu ort efter underrättelse

medelst telefon eller annorledes endast någon dag i förväg, kunna tilllämpas

även sedan syneförrättningar gjorts obligatoriska, varjämte de

vid särskilt sådana förrättningar av mindre omfattning relativt avsevärda

kungörelsekostnaderna skulle kunna inbesparas.

Vad beträffade svårigheten att vid syneförrättning få samtliga deltagare

tillstädes vid sammanträdet, vilken svårighet för övrigt gjorde sig

i lika hög grad gällande vid föreningsförättningar, kunde densamma i

viss mån undvikas, genom att sakägarna i förväg bemyndigade viss person

att tala och svara vid förrättningen.

Nu berörda förhållanden kunde ordnas ännu lättare vid företag, berörande

allenast en enda fastighet, i vilket fall syneförrättning redan nu

vore medgiven enligt 7 kapitlet 36 §, tredje stycket, vattenlagen.

Genom det obligatoriska syneförfarandet behövde icke heller, enligt

vattenrättsdomarnas åsikt, någon utökning av antalet sammanträden i

regel bliva en följd, åtminstone beträffande de mindre företagen. Om

nytt sammanträde likväl funnes erforderligt för enbart det formella avslutandet

av förrättningen, kunde sådant utlysas till någon för ett flertal

förrättningar centralt belägen plats, exempelvis en kyrkby eller järnvägsstation.

Likaså kunde icke sällan slutsammanträde utsättas till förrättningsmannens

bostad i de fall, då sakägarnas närvaro vid detsamma

icke funnes vara påkallad. Detta förfaringssätt vore redan nu tillåtet

och en ytterligare förenkling av detsamma hade av vattenrättsdomarna

blivit ifrågasatt genom visst tillägg till 10 kapitlet 71 § vattenlagen, enligt

vad här nedan sägs.

Tillkallande av gode män att biträda vid syneförrättning sammanhängde

närmast med frågan, huruvida särskild uppskattning av den genom

dikningen uppkommande båtnaden skulle under alla förhållanden

anses erforderlig. I detta avseende förutsätta vattenrättsdomarna, att

sådan uppskattning icke med nödvändighet behöver äga rum. därest deltagarna

träffa förening om grunderna för kostnadernas fördelning, och

föreningen varder av förrättningsmannen vitsordad, samt under villkor att

opaginerad Kontrollera mot PDF

16* Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

dels ersättning icke ifrågakommer till någon, som ej är deltagare i företaget,

och dels underställning av synemännens utlåtande icke skall ske.

Vattenrättsdomarna hava härvid jämväl framhållit, att då förhållandena

vid de norrländska utdikningsföretagen ofta torde vara sådana, att en

fullt tillförlitlig jorduppskattning svårligen kan verkställas redan vid

förrättningen, all anledning borde förefinnas att söka åstadkomma förening

om kostnadernas fördelning enligt grunder, som erfarenheten visat

vara lämpliga. Skulle jorduppskattning likväl finnas böra ske, och vattenlagens

föreskrift (10 kapitlet 61 §) om verkställandet av sådan uppskattning

medelst sannolikhetsberäkning vinna tillämpning, torde eldigt

vattenrättsdomarnas åsikt förnyad uppskattning jämlikt 10 kapitlet 78 §

vattenlagen sällan komma att påkallas vid de norrländska myrdikningarna.

Vattenrättsdomarna hava därför ifrågasatt sådant tillägg till 10

kapitlet 35 § vattenlagen att, därest samtliga sakägare enas om grunderna

för deltagande i arbetets utförande, gode mäns biträde icke må erfordras

vid förrättningar inom de norrländska länen och Kopparbergs län under

ovan angivna förutsättningar beträffande dels ersättning till annan än

sakägare och dels utlåtandets underställning, eller då förrättningsmannen

finner jorduppskattning icke vara behövlig. Vattenrättsdomarna föreslå

därjämte, att vad i vattenlagen stadgas om synemännens uppgifter och

åligganden må i sådant fall lämpas till förrättningsmannen.

I sammanhang med nyssnämnda förenkling i syneförfarandet hava vattenrättsdomarna,

enligt vad ovan antytts, vidare ifrågasatt ett tillägg till

10 kapitlet 71 § vattenlagen, varigenom i de fall, då syneförrättning hållits

utan biträde av gode män, utlåtandet må framläggas utan att sammanträde

hålles, varvid dock dagen för utlåtandets avgivande och därmed

förrättningens avslutande skall tillkännagivas parterna i samma ordning,

som finnes föreskriven beträffande sammanträde.

Av det nu anförda framgår, att handläggandet av de norrländska utdikningsförrättningarna

såsom syneförrättningar enligt vattenlagen, under

tillämpning av de i vattenrättsdomarnas yttrande anvisade förenklingarna

i syneförfarandet, icke behöver orsaka nämnvärt ökade kostnader

eller tidsförlust för sakägarna. Med hänsyn därtill och då statens

fordran på garantier för framtida underhållet av de utförda arbetena

skulle genom sådana syneförrättningar bliva säkerställd, har lantbruksstyrelsen

ansett sig böra föreslå införande av obligatoriskt s.vneförfarande

såsom villkor för erhållande av statsunderstöd till här ifrågavarande

utdikaingsl''iiretag, vare sig desamma beröra allenast en enda eller

flera fastigheter.

Förutom tillgodoseendet av statens betydande ekonomiska intressen i

ovannämnda hänseende har lantbruksstyrelsen vid bedömandet av denna

fråga jämväl tagit hänsyn till den beaktansvärda fördel, som tillskyndas

intressenterna i ett torrläggningsföretag genom att därtill hörande frågor

bliva rättsligen reglerade och därigenom oberörda av förändringar i

äganderättsförhållandena m. m. Därigenom vinnes med avseende på här

ifrågavarande hittills i regel mycket löst grundade torrläggningsarbeten

en ökad rättsssäkerhet, vars betydelse icke bör underskattas.

Vad slutligen beträffar den från visst håll gjorda erinran, att vattenlagen

ej vore tillämplig för s. k. frostdikningar, samt att konsekvensen

fordrade syneförrättning jämväl för skogsdikningar, utdikningar för kolonisationsändamål

m. in., vill lantbruksstyrelsen dels hänvisa till vad

styrelsen härovan anfört om upphävande av rätten att erhålla statsbidrag

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

till s. k. frostdikningar och dels beträffande övriga här förenämnda dikningar

anföra, att desamma hava samband med hithörande frågor endast

i den mån, de jämväl medföra båtnad med hänsyn till markens utnyttjande

såsom åker, äng eller betesmark, under vilken förutsättning de enligt

lantbruksstyrelsens förmenade höra behandlas på enahanda sätt som

övriga dikningar för samma ändamål.

Med avseende på de av vattenrättsdomarna enligt vad ovan nämnts

föreslagna förenklingarna vid handläggandet av syneförrättningar enligt

vattenlagen vill lantbruksstyrelsen för sin del ytterligare framhålla följande

synpunkter.

Vattenrättsdomarna hava i sitt yttrande anfört bland annat, att jorduppskattning

bör kunna i vissa fall underlåtas vid bestämmandet av grunderna

för kostnadernas fördelning och ersättas av det nu i regel tilllämpade

föreningsförfarandet, vilket därvid bleve legaliserat genom syneförrättning.

I denna fråga anser sig lantbruksstyrelsen böra särskilt

framhålla betydelsen därav, att i sådana fall med synnerlig omsorg tillses,

att de föreningsvis överenskomna fördelningsgrunderna komma att

stå i rimligt förhållande till den båtnad, som de olika fastigheterna kunna

påräkna genom utdikningen. Det synes nämligen obilligt, att en blifvande

jordägare skall kunna åläggas deltagningsskyldighet i företaget

ifråga om såväl arbetets första genomförande som dess framtida underhåll,

vilken visserligen den föregående ägaren av fastigheten har av eu

eller annan anledning åtagit sig, men som uppenbarligen är alltför betungande

i förhållande till fastighetens båtnad av företaget. Skulle likväl

sålunda föreningsvis bestämda fördelningsgrunder uppenbarligen finnas

leda till nämnda påföljd, möter på grund av stadgandet i 10 kapitlet

57 § vattenlagen, vilket kommer att vara tillämpligt jämväl å det förenklade

syneförfarandet, hinder för föreningens fastställande av förrättningsmännen,

varav följer, att, om föreningens innehåll ej jämkas, båtnadsuppskattning

och därpå grundad kostnadsfördelning ej kan undvikas.

Detta synes också va ra innebörden av det utav vattenrättsdomarna föreslagna

villkoret, att förrättningsmannen finner jorduppskattning icke

vara behövlig. Denna ståndpunkt synes ej heller ur statsintressets synpunkt

kunna göras till föremål för någon erinran, då staten för sin del

icke lämpligen torde böra medverka till olämpliga föreningars bekräftande

på det sätt, som kan anses ligga i företagets understödjande med

statsmedel.

Därjämte vill lantbruksstyrelsen i fråga om uppskattningen av den

genom torrläggningsföretag uppkommande båtnaden erinra, att sådan

uppskattning måste under alla förhållanden verkställas under medverkan

av gode män, för den händelse lån från odlingslånefonden ifrågasättes till

företaget.

Vad bär ovan nämnts med avseende på syneförrättning såsom villkor

för beviljande av statsunderstöd till norrländska utdikningsföretag bör

enligt lantbruksstyrelsens åsikt gälla för samtliga torrläggningsföretag

även inom riket i övrigt, till vilkas utförande ansökning göres om vare

sig bidrag eller lån av statsmedel. Såsom redan antytts, planläggas torrläggningsföretagen

inom dessa delar av landet redan nu allmänt genom

syneförrättning.

Beträffande de av vattenrättsdomarna anvisade förenklingarna i syneförfarandet

och den därigenom uppkommande möjligheten till reducering av

sakägarnas kostnader för syneförrättningar vill lantbruksstyrelsen erinra,

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 67 höft. (Nr 82.) 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

18''

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Stats
bidragets
storlek.

att nämnda förhållanden äro av mycket stor betydelse vid förrättningar

av mindre omfattning icke blott i Norrland och Dalarna utan även inom

landet i övrigt. Särskilt gäller detta med avseende på tillkallandet av

gode män att biträda vid syneförrättningen. Det har nämligen vid sådana

mindre företag ofta visat sig, att gode männens resekostnads- och

traktamentsersättningar, vilka skola utgivas av sakägarna, komma att

utgöra oproportionerligt stor andel, stundom ända till 30 procent av hela

förrättningskostnaden. Icke sällan torde emellertid i dessa fall förrättningen

gälla en avdikningsfråga av enklaste slag, där en lämplig och

rättvis grund för kostnadsfördelningen hör kunna föreningsvis åstadkommas

utan jorduppskattning, när samtliga sakägare äro därom ense, och

motstående intressen icke beröras. Enligt lantbruksstyrelsens förmenande

torde därför intressenterna i sådana företag jämväl inom övriga delar av

landet höra få del av den icke oväsentliga lindring i synekostnaderna, som

ernås genom befrielse från skyldigheten att vid förrättningen tillkalla

gode män.

I detta samband anser sig lantbruksstyrelsen höra erinra därom att intressenterna

i utdikningsföretag skola, då båtnaden av torrläggningen uppgår

till ett värde av minst 10,000 kronor, jämlikt 11 kap. 95 § vattenlagen

erlägga en avgift av en för tusen av båtnadens belopp såsom bidrag

till kostnaden för vattendomstolarnas organisation och verksamhet. Storleken

av sådan avgift blir sålunda i varje fall beroende av en föregående

uppskattning av båtnaden.

Då tillkallande av gode män att biträda vid syneförrättningen underlåtes

och vad i vattenlagen stadgas om synemännens uppgifter och

åligganden därvid lämpas till förrättningsmannen, på sätt av vattenrättsdomarna

föreslagits, skall därför förrättningsmannen verkställa erforderlig

uppskattning av båtnaden för bestämmande av dels huruvida ifrågavarande

avgift skall utgå och dels avgiftens storlek. Det må här framhållas,

att ovannämnda förutsättning huvudsakligen torde komma att inträffa

vid sådana mindre företag, vilkas båtnadsvärde understiger 10,000

kronor, och där sålunda någon avgift icke ifrågakommer. I de fall dä

sådan avgift finnes höra utgå, synes eu endast approximativ uppskattning

av båtnaden vara tillräcklig för bestämmande av avgiftens storlek.

Såsom av det anförda framgår, förutsätter lantbruksstyrelsens förslag

om obligatorisk syneförrättning som villkor för statsunderstöd vissa ändringar

i vattenlagen, och har förslag härtill även utarbetats.

Enligt gällande bestämmelser må statsbidrag från allmänna avdikningsanslaget,

då fråga är om företag avseende utdikning av till åker eller

äng lämplig jord eller redan odlad jord, bestämmas till högst en tredjedel

av såväl den enligt den fastställda arbetsplanen beräknade kostnaden för

vattenavledningen och sådan avdikning, som ej är att hänföra till tegeller

täckdikning, »om ock den av lantbruksstyrelsen efter vederbörlig

granskning godkända kostnad för undersökning och förrättning samt för

erforderliga kartor och handlingar, som sökande fått vidkännas i anledning

av arbetsplanens upprättande och statsbidragets erhållande samt»

då fråga är om avdikning av sådan mark, vars torrläggning avser endast

minskning av frostländigheten för närliggande bygd, till högst hälften av

samma kostnad. Sedan chefen för jordbruksdepartementet i statsrådsprotokollet

till 1923 års statsverksproposition uttalat, att det syntes honom

böra tagas under övervägande, om ej med hänsyn till å ena sidan det

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kung!. Maj:ts proposition Nr 82.

stora antalet bidragssökande och å andra sidan nödvändigheten till sparsamhet

med statens medel ett mindre bidrag än det största tillåtna borde

som regel beviljas, och riksdagen i skrivelse nr 9 A den 25 maj 1923 meddelat,

att riksdagen icke halt något att erinra mot v; 11 i departementschefen

sålunda ifrågasatt, har Kungl. Maj:t från och med budgetåret 1923—1924

i regel beviljat bidrag med endast en fjärdedel av kostnaden för företaget,

då fråga varit om avdikning av till åker eller äng lämplig jord

eller redan odlad jord, samt med en tredjedel av kostnaden i fråga om företag

avseende endast minskning av frostländighet för närliggande bygd.

Från norrländska avdikningsanslaget må statsbidrag bevilja-, till högst

hälften av kostnaden för företaget, beräknad såsom ovan angivits i fråga

om allmänna avdikningsanslaget, och har såsom regel bidrag beviljats

till sålunda medgivna högsta belopp, vare sig företaget avsett det ena

eller det andra av nu nämnda ändamål.

Anledningen till att bidragsbeloppen från de båda anslagen bestämts

olika framgår av bilagan till 1912 års statsvårproposition, IX H. T.,

punkt 85, sid. 438, där departementschefen framhåller att, då ökade inkomster

genom ett avdikningsföretag säkerligen i regel såväl tidigare

som säkrare kunde påräknas inom mellersta och södra Sverige än i Norrland,

då vidare sistnämnda landsdels jordbruksidkande befolkning i allmänhet

icke besutte den ekonomiska bärkraft, som erfordrades för att utföra

dylika, avdikningsföretag, och då därtill komme, att jordbruksförhållandena

i allmänhet inom nämnda delar av landet företedde en i flera

avseenden tydligt märkbar skillnad till nackdel för Norrlands jordbrukare,

han icke kunde finna det innebära någon orättvisa, om villkoren för erhållande

av statsbidrag bleve i någon män mindre gynnsamma för södra och

mellersta delarna av landet än för Norrland. Att bereda samma fördelar

åt alla landsändar kunde visserligen vara från flera synpunkter både

önskvärt och gagneligt, men kraven på statskassan kunde därigenom bliva

så störa, att man framdeles kunde befara ett starkt bakslag. Bibehållandet

av då gällande bestämmelse, att bidrag från allmänna avdikningsanslaget

kunde utgå till hälften av kostnaden, ansåges vidare fä till följd, att odlingslånefondens

anlitande kommo att i väsentlig man inskränkas, medan

samtidigt ökade anspråk på bidrag från allmänna avdikningsanslaget

komme att antingen framtvinga betydande förhöjningar i detta anslag

eller, om dessa av statsfinansiella skäl icke kunde beviljas, försvaga intresset

för avdikning av sankmarker inom. södra och mellersta Sverige.

Det syntes därför departementschefen, som om nödig försiktighet bjöde

att vidtaga vissa jämkningar i de villkor, som genom föregående riksdags

beslut vore förbunden med bidrag från allmänna avdikningsanslaget. Därvid

ansåge sig departementschefen dock icke höra sträcka sig längre än

att föreslå, att statsbidrag från allmänna avdikningsanslaget måtte utgå

med en tredjedel i stället för med den då medgivna hälften av den för

företaget beräknade kostnaden. Den sålunda föreslagna ändringen farm

riksdagen välbetänkt och hade icke något att däremot erinra.

Oavsett den sedan budgetåret 1923—1924 av Kungl. Maj:t tillämpade

praxis att i regel bevilja lägre bidrag än det såsom högst medgivna, äro sålunda

intressenterna i vattenavlednings- och avdikningsföretag inom

södra och mellersta Sverige ogynnsammare ställda i fråga om statsbidrag

än inom Norrland och Dalarna. Det synes emellertid kunna starkt ifrågasättas,

om denna företrädesställning för utdikningar inom sistnämnda

landsdelar bör jämväl i fortsättningen bibehållas i sin nuvarande form.

opaginerad Kontrollera mot PDF

20* Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Enligt lantbruksstyrelsens förmenande lmva nämligen ifrågavarande utdikningar

börjat alltmera utvecklas i en riktning, som ursprungligen icke

torde hava varit avsedd vid deras understödjande med statsmedel. Sålunda

har antalet smärre dikningsföretag, omfattande en areal av endast

någon hektar eller därunder samt beräknade till en kostnad av allenast

några hundra kronor, visat starkt stigande tendens, varjämte befogade

anmärkningar mycket ofta kunnat göras mot understödstagarna för

bristande intresse i fråga om de utdikade markernas tillgodogörande.

Vad beträffar de nyssnämnda smärre dikningsföretagen, äro desamma

visserligen i allmänhet nyttiga och gagnande från jordbrukssynpunkt men

synas näppeligen tillhöra tillämpningsområdet för ifrågavarande statsanslag,

som får anses vara huvudsakligen avsett att underlätta tillkomsten

av sådana företag av större omfattning, vilka jordägarna svårligen kunna

utföra med egna krafter och medel. Det har också visat sig, att betydelsen

av dessa smärre företag mången gång icke stått i rimligt förhållande till

statens kostnader för arbetets besiktning och avsyning, även om nämnda

kostnader blivit genom förenklat förfarande i avseende på kontrollens

handhavande nedbringade så långt sig gorå låtit. Därjämte må framhållas,

att ifrågavarande smärre dikningsarbeten oftast torde vara att

anse som sådan detaljdikning i samband med nyodling, vartill statsunderstöd

i form av lån från norrländska nyodlingsfonden (nr 356/1921) kan erhållas.

För utförande av dylika smärre arbeten kan vidare i vissa fall

erhållas premielån enligt 6 §, 7:o, av reglementet den 1 juni 1923 (nr 244)

för med statsmedel understödda åtgärder till höjande av det mindre jordbruket.

Beträffande de betänkliga brister, som vidlåda de med bidrag från norrländska

avdikningsanslaget understödda dikningsföretagen med hänsyn

till do utdikade markernas tillgodogörande, må erinras, att denna fråga

har nära samband med vidmakthållandet av de med statsunderstöd upptagna

dikena. Det har sålunda mångenstädes kunnat konstateras, att

understödstagarna utnyttjat endast en obetydlig del. eller intet alls av de

möjligheter till ökad jordbruksproduktion, som utdikningen skapat. Det

bristande intresset med avseende på arbetenas vidmakthållande har varit

i lika mån framträdande vare sig avsikten med företaget varit kultivering

av den utdikade marken till åker eller äng eller minskning av frostländigheten.

Även i det senare avseendet synes det uppenbart, att, därest någon

förbättring av de klimatiska förhållandena överhuvudtaget kan vinnas

genom markens avdikning, någon varaktig sådan förbättring icke kan

väntas inträda, om dikningen inom få år lämnas att till större eller

mindre del förfalla, och markerna åter utsättas för tilltagande försumpning.

Anledningen till nu berörda missförhållanden torde i ej ringa mån vara

att söka däri, att de relativt höga statsbidragen lockat jordägarna att utföra

dikningsarbeten i större utsträckning än det förhandenvarande behovet

av odlingstillfällen kunnat anses kräva. Enär tillgodogörandet av

de utdikade markerna sålunda blivit i hög grad eftersatt, bär den reella

nyttan ur det allmännas synpunkt av statsbidraget ofta blivit illusorisk.

Lantbruksstyrelsen vill icke underlåta att erinra, hurusom ifrågavarande

utdikningsarbeten otvivelaktigt varit och fortfarande äro av ej ringa betydelse

genom beredande av arbetsförtjänster. Det har stått bidragstagaren

fritt att antingen personligen utföra arbetet, i vilket fall statsbidraget fått

utgöra lön för det med företaget förenade arbetet, eller att överlämna ar
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kung!.. Maj:ts proposition Nr 82.

21

betet åt annan och själv vidkännas den ytterligare kostnad utöver statsbidraget,

som betingats av i orten gällande dagsverkspriser. Utdikningsföretagens

betydelse för beredande av arbetstillfällen bör icke heller underskattas,

då nämligen företag av detta slag torde från många synpunkter vara i

särskilt hög grad lämpade för sagda ändamål. Däremot finner lantbruksstyrelsen

det vara av synnerlig vikt att förhindra, att ifrågavarande arbetstillfällen,

såsom ofta torde varit fallet, endast utnyttjas för tillfällig

arbetsförtjänst, medan det utförda arbetet lämnas utan tillsyn och inom

kort får förfalla.

Norrländska avdikningsanslaget har anlitats i en mycket betydande omfattning.

Sedan anslaget inrättades år 1907 hava till utgången av sistförfluten

budgetår bidrag från anslaget beviljats med sammanlagt 17,826,165

kronor för torrläggning av omkring 265,400 hektar mark. Några tillförlitliga

uppgifter angående tillgodogörandet av denna betydande markareal

torde knappast kunna lämnas. Lantbruksstyrelsen finner emellertid

den hittills vunna erfarenheten giva stöd för den uppfattningen, att

endast en mindre del därav verkligen blivit av jordägarna utnyttjad.

Ehuru det icke kan förnekas, att de frikostiga bidragen till norrländska

utdikningsföretag i sin mån bidragit till jordbrukets höjande i dessa landsändar,

torde det sålunda vara obestridligt, att så icke skett i den utsträckning,

som med hänsyn till de årligen beviljade bidragsbeloppens storlek

varit att förvänta. Det kan snarare icke råda någon tvekan därom, att

det högre bidraget i regel icke inverkat på den omfattning, vari tillgodogörandet

av de utdikade markerna har skeft. Det hittills tillämpade förfarandet

vid tillmätandet av statsbidrag till dessa utdikningsföretag synes

därför enligt vunnen erfarenhet icke hava varit rätta vägen för sådant

kraftigt understödjande av det norrländska jordbruket, som i och för sig

måste anses högeligen önskvärt. Ett bibehållande av de gynnsammare

bidragsvillkoren i sin nuvarande form kan icke heller i framtiden förväntas

medföra någon ändring i detta avseende.

Med anledning av vad sålunda anförts och då det såväl från statsfinansiell

synpunkt som för höjande av jordbruket inom ifrågavarande landsändar

synes angeläget, att en verklig och mera bestående nytta av statsbidragen

må framdeles kunna påräknas, synes det böra tagas under övervägande,

huruvida icke genom lämplig förändring av bidragsvillkoren ett

bättre resultat i sådant avseende kan vara att ernå. Enligt lantbruksstyrelsens

mening borde statsunderstödet såsom regel icke beräknas högre,

än att bidragstagaren finner med sin fördel förenligt att i största möjliga

utsträckning utnyttja de möjligheter till produktionsökning, som erhållits

genom dikningen. Därigenom synes det önskemål kunna förverkligas, som

bör anses ge uttryck för grundtanken i statens understödsverksamket på

detta område, nämligen att utdikningarna böra ske icke så mycket för

statsbidragets skull som fastmera för erhållande av ökad avkastning av

understödstagarens jordbruk. I förening med det av lantbruksstyrelsen

föreslagna obligatoriska syneför faran det vid ifrågavarande utdikningsföretag

synes genom tillämpning av denna regel den fortsatta understödsverksamheten

på detta område kunna ledas in på sådana linjer, som för

undvikande av dess misskrediterande måste anses nödvändiga. I anslutning

till dessa synpunkter har lantbruksstyrelsen ansett sig böra taga

under övervägande, huruvida icke beträffande de norrländska utdikningarna

den nuvarande bidragskvoten bör under vissa förutsättningar

kunna undergå någon sänkning.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Såsom förut nämnts, hade de gynnsammare bidragsvillkoren för Norrland

och Dalarna ursprungligen motiverats med bland annat de i vissa

avseenden olikartade jordbruksförhållandena därstädes, vilka ansetts föranleda,

att ökad inkomst genom ett utdikningsföretag i regel icke kunde

påräknas lika hastigt och säkert som inom mellersta och södra Sverige,

varförutom den ekonomiska bärkraften hos jordbrukarna i de förstnämnda

landsändarna ofta vore otillräcklig för genomförandet av ifrågavarande

företag, därest icke kraftigare understöd lämnades. Dessa skäl

torde fortfarande i viss utsträckning äga giltighet nämligen med avseende

på företag, som avse torrläggning av försumpad mark, vars försättande i

sådant skick, att båtnaden av utdikningen kan tillgodogöras, medför ytterligare

kostnader för jordägaren.

Med hänsyn härtill och i betraktande av att uppodling av obruten mark

i ifrågavarande landsdelar även i fortsättningen bör anses som ett statsintresse

av vikt, har lantbruksstyrelsen ansett sig böra föreslå direkt nedsättning

av den nuvarande maximala bidragskvoten endast i fråga om sådana

i Norrland och Dalarna belägna företag, vilka uteslutande omfatta

redan odlad mark, vare sig densamma användes som åker eller blivit

nyttiggjord som ständig slåtter- eller betesvall genom särskilda för sådant

ändamål lämpade kulturåtgärder, ävensom i de fall då den ytterligare

båtnad, som skulle erhållas genom uppodling av i företaget ingående icke

odlad mark till åker, ständig slåtter- eller betesvall, befinnes oväsentlig i

förhållande till båtnaden å den redan odlade marken. I dessa fall synes

en nedsättning av det nu tillämpade högre bidraget till överensstämmelse

med de villkor, som gälla beträffande utdikningar inom övriga delar av

riket, vara fullt motiverad, då det nämligen torde få förutsättas, att någon

nämnvärt större svårighet i avseende på tillgodonjutandet av genom avdikningen

uppkomjmande båtnad å redan odlad jord icke kan sägas föreligga

beträffande de norrländska företagen, under förutsättning att jordbruket

bedrives någorlunda rationellt. Något giltigt skäl till att sådana

företag skola tillerkännas större förmåner än liknande företag inom övriga

landsdelar torde sålunda icke förefinnas.

Vad däremot beträffar de norrländska utdikningsföretag, vilka hava till

slutligt ändamål uppodling av obruten mark för höjande av jordbruksproduktionen,

och där nyttan av torrläggningen sålunda inträder först i den

mån odlingsarbetet eller andra erforderliga kulturåtgärder blivit verkställda,

, synes beviljande av bidrag till högre belopp vara väl motiverat.

För erhållande av garanti att sådant för markens utnyttjande i här förevarande

avseenden ytterligare erforderligt arbete verkligen utföres, och

att förutsättningar för åtnjutande av det högre bidraget sålunda föreligga,

bör detsamma emellertid utbetalas till bidragstagaren, först sedan

han styrkt sig hava inom viss i arbetsplanen bestämd tid verkställt uppodling

av i företaget ingående obruten mark till åker eller ständig slåtteroch

betesvall till den omfattning, som lantbruksstyrelsen kan i varje särskilt

fall hava föreskrivit. Till dessa företag borde sålunda bidrag beviljas

intill högst hälften av företagets kostnad i stället för till högst

tredjedelen till övriga företag, varvid dock en tredjedel av bidraget bör

innehållas på sätt nyss nämnts. Det högre bidraget komme sålunda att

utgöra en premiering av ett odlingsarbete, »om visserligen borde anses

utgöra en naturlig fortsättning av utdikningen, men som hittills tyvärr

alltför ofta försummats.

Någon möjlighet torde näppeligen förefinnas att på annat sätt vinna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82. *23

motsvarande garanti för att den genom utdikning av icke odlade marker

inom ifrågavarande landsändar uppkomna båtnaden blir tillgodogjord i sådan

utsträckning, att bidragsverksamheten icke får karaktär av onyttig

slöseri med statens medel. Det kunde visserligen tänkas, att det högre bidraget

utbetalades oavkortat efter godkännandet av utdikningsarbetet och

att övervakandet av odlingsskyldig,hetens fullgörande därefter skedde genom

lantbruksstyrelsens distriktstjänstemän. Med stöd av mångårig erfarenhet

om de allvarliga olägenheter och störa utgifter för statsverket,

som visat sig vara förknippade med motsvarande övervakningssystem i

fråga om odlingsskyldigliet i samband med åtnjutande av lån från odlingslånefonden,

kan lantbruksstyrelsen emellertid icke förorda dess införande

i nu ifrågavarande fall. Genom det av lantbruksstyrelsen ovan

föreslagna förfaringssättet blir visserligen nödvändigt att av lantbruksstyrelsen

förordnad tjänsteman vid besök på platsen kontrollerar riktigheten

av bidragstagarens uppgift om verkställt odlingsarbete, men torde

det kunna förutsättas, att bidragstagare, som sålunda själv rekvirerar inspektionsförrättningen,

icke utsätter sig för risken att få arbetet underkänt,

särskilt om han har att i varje fall erlägga dagarvode till förrättningsmannen.

Genom att sålunda varje företag i regel torde behöva besökas

endast en gång för ifrågavarande ändamål, varvid kan så ordnas,

att ett flertal företag besökas under samma förrättningsresa — vare sig

denna verkställes för här ifrågavarande eller annat ändamål — och ofta

två eller flera företag borde kunna medhinnas under samma dag, torde

statens utgifter för kontrollen av varje särskilt odlingsarbete icke bliva

avsevärda.

Därjämte må framhåilas, att ifrågavarande inspektionsförrättningar

torde, där så finnes lämpligt, kunna i viss utsträckning överlåtas på hushållningssällskapens

jordbrukskonsulenter.

I detta samband må jämväl erinras, att utdikningsföretagen i Norrland

och Dalarna kunna, i likhet med sådana företag i andra landsdelar, även

bliva delaktiga av lån från odlingslånefonden, varigenom sammanlagda

statsunderstödsbeloppen kunna i allmänhet komma att motsvara hela dikningskostnaden.

Under förutsättning att såväl bidrag som lån sökts till

företag, vilket enligt vad nyss nämnts, är berättigat till utfående av ytterligare

bidrag, motsvarande i gynnsammaste fall skillnaden mellan tredjedelen

och hälften av kostnaden, bör tydligen lånet i varje fall få uppgå till

det högsta möjliga belopp, nämligen två tredjedelar av kostnaden, som

kan ifrågakomma, därest endast det lägre bidraget bleve utbetalt, varigenom

sammanlagda statsunderstödet komme att motsvara utdikningskostnaden

i dess helhet. Då denna maximigräns för statsunderstödens sammanlagda

belopp icke lämpligen bör överskridas, synes därvid det ytterligare

bidraget böra tillgodoräknas företaget genom motsvarande avdrag

å erhållet odlingslån, så åt,t sammanlagda statsunderstödet i varje fall icke

överskrider det maximibelopp, som, med hänsyn till kostnad, förbättringsvärde

eller annorledes kan vara bestämt.

En förändring av bidragsvillkoren i enlighet med vad ovan sägs torde

möjligen kunna komma att medföra en viss minskning av utdikningsföretagens

antal. Detta kan emellertid förväntas huvudsakligen drabba sådana

företag, vilka äro från ekonomisk synpunkt mindre önskvärda med

hänsyn därtill att på grund av bidragstagarens oföretagsamhet eller

bristande intresse den av dikningen uppkommande båtnaden i allt fall

både blivit outnyttjad. Däremot torde ändringen icke bliva av nämnvärd

opaginerad Kontrollera mot PDF

24''

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

inverkan på sådana arbeten, av vilkas genomförande vederbörande jordägare

anser sig kunna påräkna en vinst i jordbruksekonomiskt avseende.

Vad beträffar frågan om tillämpningsområdet för de gynnsammare bidragsvillkor,

som enligt lantbruksstyrelsens mening borde under vissa

förutsättningar tillerkännas de norrländska utdikningarna, kunde enligt

lantbruksstyrelsens förmenande en inskränkning därav måhända vara

tänkbar. Sålunda torde jordbruksförhållandena inom exempelvis södra

Dalarna, stora delar av Gävleborgs och Jämtlands län samt de utpräglade

slättlands- och jordbruksbygderna längs kusten ända upp till finska gränsen

vara sådana, att vissa skäl otvivelaktigt kunna anses tala för att

dessa landsdelar ställdes utanför ifrågavarande tiliämpningsområde.- Någon ändring härutinnan har lantbruksstyrelsen likväl icke ansett sig

böra ifrågasätta med hänsyn dels till att en i varje fall rättvis geografisk

gräns icke torde vara möjlig att bestämma, då bättre och sämre lottade

bygder växla i samtliga län, dels ook därtill, att enligt det nu föreliggande

förslaget de egentliga jordbruksområdena endast i undantagsfall

korame i åtnjutande av de gynnsammare bidragsvillkoren, då nämligen

utdikningsföretagen inom nämnda trakter i stor utsträckning torde omfatta

redan odlad mark.

Däremot synas starka skäl tala för att jämväl någon del av Värmland

borde beredas möjlighet att erhålla det högre bidraget. I detta avseende

har länsstyrelsen i Karlstad gjort framställning om utsträckning av tilllämpningsområdet

för norrländska avdikningsanslaget till att omfatta

jämväl Färnebo, Älvdals, Fryksdals, Jösse, Gillbergs och Nordmarks härad

av Värmlands län. Såsom huvudsakligt skäl till denna framställning

har länsstyrelsen anfört, att nämnda härad företedde med hänsyn till jordmån

och klimat störa likheter med Dalarna och vissa delar av Norrland,

varförutom kommunikationerna därstädes voro mindre utvecklade.

Såsom framgår av bifogade karta över Värmland, varå tillämpningsområdet

enligt länsstyrelsens ansökning begränsats med en röd linje,

skulle endast de närmast Vänern belägna delarna av landskapet uteslutas

från delaktighet i det högre bidraget. Det synes emellertid enligt lantbruksstyrelsens

åsikt kunna ifrågasättas, huruvida de anförda skälen för

anslutning till norrländska avdikningsanslaget kunna anses fullt bärande

utöver vad beträffar den nordligaste, mellan Dalarna och norska gränsen

belägna delen av Värmland, å kartan begränsad med eu blå linje. Denna

del innefattar det huvudsakliga av Älvdals härad, nämligen Norra och

Södra Finnskoga, Dalby, Norra Ny och Ekshärads socknar samt Nyskoga

kapell, .och omkring hälften av Fryksdals härad, nämligen Östmarks,

Vitsands och Fryksände socknar samt Lekvattnets kapell. Möjligheten

att erhålla ett högre statsbidrag till utdikningar torde för dessa

avlägsna trakter innebära ett beaktansvärt stöd för jordbruket därstädes,

varför lantbruksstyrelsen vill förorda, att även dessa delar av landet må

komma i åtnjutande av ifrågavarande förmån.

Såsom av det föregående framgår, anser lantbruksstyrelsen, att bidraget

bör i allmänhet kunna uppgå till en tredjedel av torrläggningskostnaden,

förrättningskostnaden däri inbegripen, men att detsamma under vissa förutsättningar

må beträffande företag inom Norrland, Dalarna och vissa

delar av Värmland uppgå till hälften av förstnämnda kostnad. Beträffande

det högsta medgivna bidraget till företag inom södra och mellersta delarna

av landet torde, ehuru bidraget till nämnda företag under de senaste åren

av statsfinansiella skäl utgått med lägre belopp iin det högsta medgivna.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

25

nämligen till endast en fjärdedel av kostnaden, förhållandena inom jordbruket

enligt lantbruksstyrelsens mening påkalla eu återgång till det

högre bidraget.

Högsta gränsen för bidraget, en tredjedel av kostnaden, skulle emellertid,

såsom här nedan närmare angives, enligt lantbruksstyrelsens mening

endast tagas i anspråk i vissa undantagsfall, under det att reducering av

bidraget efter vissa regler skulle ske i övriga fall. Någon ökning av anslagsbehovet

skulle på grund härav en dylik återgång ingalunda behöva

medföra.

Beträffande tillämpningen av bestämmelserna rörande en högsta gräns

för bidraget anser sig lantbruksstyrelsen böra föreslå att i varje särskilt

fall statsbidraget i viss mån lämpas efter företagets ekonomiska ställning.

Det torde nämligen vara obestridligt, att intressenterna i ett ekonomiskt

gynnsamt företag, som beräknas lämna en avsevärd vinst, icke få anses

vara i samma mån beroende av understöd i form av statsbidrag utan återbetalningskyldighet

som deltagarna i ett annat företag, varav vinsten blir

väsentligt mindre eller ingen. En gradering av bidraget synes därför med

hänsyn härtill böra ske på sådant sätt, att bidraget utgår med det högsta

medgivna beloppet, då kostnaden uppgår till eller beträffande förut angivna

undantagsfall överstiger förbättringsvärdet genom torrläggningen,

varefter bidraget sjunker i den mån förbättringsvärdet stiger i förhållande

till kostnaden.

Storleken av den sålunda uppkommande procentiska minskningen av det

såsom högst medgivna bidraget bör så vitt möjligt avvägas med hänsyn

till ej mindre det allmännas vid tillfället rådande intresse för åstadkommande

av en livlig torrläggningsverksamhet och det behov av direkt

understöd, som med hänsyn till jordbrukets allmänna konjunkturläge kan

finnas erforderligt för säkerställande av en torrläggningsverksamhet utav

önskvärd omfattning, än även till det statsfinansiella läget under olika tidsperioder

och statens därav beroende förmåga att över huvud taget lämna

understöd för ifrågavarande ändamål.

Bifogade diagram (diagram 1) utvisar tvenne exempel på sådan procentisk

minskning av statsbidraget. Det ena exemplet angives å diagrammet

medelst linjen a och förutsätter, att vid de teoretiskt gynnsammaste företagen,

det vill säga då kostnaden nedgår till 0 procent av båtnaden, bidragsminskningen

utsträckes till sitt maximivärde, 100 procent av det

såsom högst medgivna beloppet, medan i det andra exemplet, som representeras

av linjen b, minskningen vid sagda företag begränsats till 70 procent

av nämnda belopp.

Tydligen kunna en mångfald ar ra variationer tänkas för bidragets

reducering. Sålunda kan exempelvis ännu kraftigare minskning, än som

utvisas av linjen a, åstadkommas genom att nedre ändpunkten av nämnda

linje flyttas till något av de procenttal, som angiva förhållandet mellan

kostnad och båtnad, i vilket fall företag med lägre procenttal för nämnda

förhållande uteslutas från erhållande av statsbidrag. Å andra sidan kan,

när ett mera effektivt understödjande av ifrågavarande torrläggningsverksamhet

finnes av nöden, bidragsminskningen göras mindre kännbar, genom

att diagonalen höjes längs skalan för den procentiska minskningen av

det högsta medgivna bidraget till något lägre procenttal, som med hänsyn

till för tillfället rådande förhållanden finnes lämpligt.

Verkningarna av denna nya beräkningsgrund på bidragsbeloppets storlek

tydliggöres i avseende på förstnämnda för tillfället valda exempel,

opaginerad Kontrollera mot PDF

26* Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

som å diagrammet betecknas med linjerna a och b, av en vid diagrammet

införd tabell, vilken upptager successivt sjunkande kostnad från 15,000

kronor, medan båtnaden bibehållits oförändrad vid 15,000 kronor, och

högsta medgivna bidraget förutsatts motsvara en tredjedel av kostnaden.

Därest jämväl lån från odlingslånefonden beviljas till företaget, kommer

tydligen, då sammanlagda låne- och bidragsbeloppen i värjo särskilt fall

kunna motsvara hela kostnaden, lånet att ökas med samma belopp, varmed

bidraget minskas, vilket även framgår av tabellen.

Genom nu föreslagna bestämmelser ernås i första hand en smidigare

anpassning av understödsverksamheten såväl till statens benägenhet vid

olika tidpunkter att befrämja torrläggning av mark, som ock till det föreliggande

— allt efter konjunkturläget växlande — behovet av direkt statshjälp

för ändamålet och statens olika förmåga att fylla detta behov. Därjämte

torde desamma bidraga till att tyngdpunkten av ifrågavarande verksamhet

kommer att läggas på utlämnande av lån, vilka inom viss tid skola

återbetalas till statsverket. Därigenom kan även förväntas, att större

säkerhet vinnes, att de utförda arbetena för framtiden vidmakthållas, och

att de utdikade markerna fullständigare utnyttjas, då nämligen fullgörandet

av de årliga amorteringarna av lånet föranleder deltagarna att ägna

mera intresse åt tillvaratagandet av de ökade produktionsmöjligheter, som

skapats genom torrläggningsföretaget.

Från den tidpunkt, då ifrågavarande ändrade villkor äro enligt lantbruksstyrelsens

förslag avsedda att träda i tillämpning, nämligen den 1 juli

1926, synes, intill dess närmare erfarenhet vunnits om därav uppkommande

verkningar på torrläggningsföretagens frekvens och omfattning, den prooentiska

bidragsminskningen icke böra utsträckas utöver vad den å diagrammet

införda linjen b utvisar.

Härtill må emellertid redan nu anmärkas, att nämnda förslag till viss reducering

av statsbidraget efter förhållandet mellan båtnad och kostnad av

lantbruksstyrelsen avgivits under bestämd förutsättning, att de för låneverksamheten

nu gällande lånevillkor, vilka äro särskilt gynnsamma för

understödstagarna och varigenom odlingslånen på grund av föreskriven

räntefrihet och låg ränta även kunna anses indirekt tillskynda låntagarna

ekonomisk hjälp av rent bidragsnatur, bibehållas oförändrade.

Till denna sak vill lantbruksstyrelsen återkomma senare.

I sammanhang härmed må jämväl anmärkas, att en gradering av statsbidraget

efter förhållandet mellan båtnad och kostnad, på sätt här angivits,

ävensom en sänkning av statsbidragets högsta gräns från hälften

till en tredjedel av kostnaden för företag, avseende odlad jord i Norrland

och Dalarna, uppenbarligen komma att medföra en reducering av anslagsbehovet,

som med säkerhet icke uppväges av en höjning utav bidraget från

en fjärdedel till en tredjedel av kostnaden för en del mindre goda företag

inom södra och mellersta Sverige.

Vid beviljande av bidrag från allmänna och norrländska avdikningsanslagen

har hittills i allmänhet den principen tillämpats, att bidraget be''

räknats utgå endast till do intressenters andel i företaget, vilka genom

skriftlig föreningshandling dels förbundit sig att utföra arbetet och dels

förklarat sig vilja bliva delaktiga av statsbidrag. Under förutsättning

att syneförrättning enligt vattenlagen föregått beviljandet av statsunderstöd,

synes emellertid nyssnämnda förbindelse, i vad avser ansökning om

statsbidrag utan återbetalningsskyldighet, bliva i hittills tillämpad form

överflödig, i det att samtliga intressenter, vilka av företaget erhålla båt
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

27

nåd, äro enligt bestämmelser vid syneförrättningen, sedan densamma

vunnit laga kraft, pliktiga att i mån av nämnda båtnad deltaga i företaget.

Den i 1879 års dikningslag i vissa fall medgivna rätten till båtnadsavsägelse

och befrielse från deltagningsskyldighet i företaget bar sålunda

icke bibehållits i nya vattenlagen. På grund härav synes på framställning

endast av företagets arbetsstyrelse, som enligt 7 kap. 61 § vattenlagen

alltid skall finnas tillsatt, därest intressenterna äro flera än två, ifrågavarande

statsbidrag kunna beviljas till företaget i dess helhet, dock endast

under förutsättning att ansökningen åtföljes av behörigen styrkt protokollsutdrag,

utvisande att beslut rörande ansökning om statsbidrag fattats

vid sammanträde med intressenterna i den ordning, varom stadgas i 7 kap.

64 och 65 §§ vattenlagen. Då intressenterna äro högst två till antalet

och arbetsstyrelse icke finnes tillsatt, bör givetvis ansökningen om statsbidrag

även i fortsättningen vara personlig, vilket även bör giilla, då ansökningen

avser förutom statsbidrag jämväl lån från statens odlingslånefond

eller enbart sådant lån.

I samband med frågan om kostnadens och förbättringsvärdets inverkan

på statsbidragets belopp må framhållas, att kolonisationskommittén framfört

vissa förslag, avseende rätten till statsbidrag från avdikningsanslagen.

Sålunda har kolonisationskommittén i dess den 31 maj 1922 avgivna förslag

till kolonisation å kronoparker i Norrland och Dalarna ifrågasatt, att

bidragstagare, som med intyg av kommunalnämndens ordförande styrker,

att honom påvilande kostnader måste anses vara för honom betungande

i förhållande till hans ekonomiska ställning, må erhålla statsbidrag till

hela kostnaden för undersökningen och förrättningen jämte de för statsbidragets

erhållande erforderliga kartor och handlingar. Kommittén liar

ansett, att de ökade årliga statsutgifterna för detta ändamål icke komme

att överstiga 20,000 kronor.

Med avseende härå må anföras, att, med undantag för arbeten av mycket

ringa omfattning, förrättningskostnaderna i regel bliva relativt obetydliga

i förhållande till utgifterna i övrigt för företaget. Det oaktat

kunna givetvis dessa kostnader för den mindre bemedlade någon gång

vara svåröverkomliga. Genom möjligheten att erhålla sina utlägg för förrättningen

helt ersatta av statsmedel, vilket skulle ske i samband med utbetalandet

av första delen av det statsbidrag, som beviljats till företaget,

skulle utan tvivel för sådan bidragstagare den ekonomiska påfrestningen

på grund av företaget bliva i någon mån lindrad. Anmärkas må emellertid,

att redan nu bidrag erhålles till viss del av förrättningskostnaden. Då

vidare den praktiska tillämpningen utav det av kolonisationskommittén

väckta förslaget att med statsmedel helt ersätta förrättningskostnaden

måste medföra stora svårigheter i fråga om styrkande av medellösheten,

har lantbruksstyrelsen icke ansett sig böra förorda ifrågavarande förslag.

Kolonisationskommittén har vidare i sitt omförmälda förslag den 31

maj 1922 ifrågasatt sådan ändring av villkoren för erhållande av bidrag

från norrländska avdikningsanslaget, att bidrag jämväl finge åtnjutas till

anläggande av så kallade odlingsvägar, som vore erforderliga för brukningen

och tillgodonjutande! av utdikade marker. Enligt kommitténs förmenande

hade i sistnämnda avseenden mycket försummats, på grund av

att farbar väg till utdikningsområdena ofta saknades. Därjämte ansåge

kommittén, att anläggandet av odlingsvägar vore att betrakta som ett

verksamt medel för befordrande av kolonisationen i egentlig mening ävensom

för underlättande av utflyttningen från den gamla bygden och bildan
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

28''

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

det av nya brukningsdelar. Under förutsättning att statsbidraget utginge

till hälften av den beräknade kostnaden har kommittén uppskattat statens

utgifter för ifrågavarande ändamål till 300,000 kronor för år, varjämte

kommittén uttalat sin förvissning, att dessa utgifter komme att fylla ett

viktigt statligt ändamål och kraftigt bidraga till det norrländska jordbrukets

utveckling.

I vad avser odlingsvägarnas betydelse för de utdikade markernas tillgodogörande

vill lantbruksstyrelsen i huvudsak uttala sin anslutning till

vad kolonisationskommittén därom anfört. Enligt styrelsens åsikt får

emellertid behovet av odlingsvägar i samband med torrläggningsföretag

icke anses vara inskränkt till endast Norrland och Dalarna, utan torde detsamma

ofta vara lika kännbart vid dylika företag även i vissa andra delar

av landet. Därjämte må framhållas, att denna fråga nära sammanhänger

med den uppskattning av båtnaden genom ett torrläggningsföretag, som

enligt vad lantbruksstyrelsen föreslagit, skall utgöra förutsättning för erhållande

av statsunderstöd. Då nämligen möjligheten till effektivt utnyttjande

av de genom utdikningen skapade produktionsmöjligheterna

obestridligen äro i icke ringa mån beroende av befintligheten av farbar

förbindelseled till utdikningsområdet eller särskilda delar av detsamma,

måste behörig hänsyn till denna omständighet tagas vid värdesättandet

av båtnaden genom företaget. Det kan ifrågasättas, huruvida detta förhållande

hittills blivit tillbörligen beaktat vid bestämmandet av grunderna

för båtnadsuppskattningen. En bidragande orsak härtill torde hava varit,

att den före den nya vattenlagens ikraftträdande gällande dikningslagen

av år 1879 icke innehållit sådana föreskrifter i detta hänseende, att därav

kunnat framgå, huruvida förslagsställare ägt befogenhet att vid syll ef örrättningen

verkställa erforderlig utredning angående läge och beskaffenhet

av samt kostnad m. m. för behövlig odlingsväg. Denna brist torde

emellertid få anses avhjälpt genom stadgandena i 7 kap. 40 § och 10 kap.

62 § vattenlagen.

Därjämte torde den omständigheten att den för lantbruksingenjörerna

nu gällande arvodestaxan (nr 913/1920) icke innehåller några bestämmelser

om gottgörelse för utredning, som nyss nämnts, hava utgjort hinder för

tillbörligt beaktande av dessa frågor vid markvärderingen. Med hänsyn

till ovanstående erforderliga ändringar i nämnda arvodestaxa synas därför

oberoende av huruvida statsbidrag till odlingsvägar må befinnas böra

utgå eller icke, snarast böra vidtagas.

Vad därefter beträffar frågan om beviljande av statsunderstöd även till

kostnad för odlingsväg håller lantbruksstyrelsen före, att anspråk därpå

icke kunna anses alldeles oberättigade i de fall, då befintligheten av en

farbar förbindelseled till ett utdikningsområde kan anses utgöra en likaså

viktig förutsättning för områdets tillgodogörande som själva utdikningsarbetet.

I likhet med kolonisationskommittén anser lantbruksstyrelsen,

att för närvarande gällande författningar om statsbidrag till vägbyggnader

icke äro tillämpliga för bär ifrågavarande ändamål. Däremot synes

kunna ifrågasättas, huruvida eventuella statsunderstöd till odlingsvägar

böra utgå av de för utdikningsföretagen i övrigt tillgängliga medlen eller

anvisas i annan ordning. Då emellertid tillräcklig erfarenhet ännu saknas

angående den utsträckning, vari befogade krav på statsunderstöd till odlingsvägar

kunna komma att framställas, och tillförlitliga hållpunkter för

bedömandet i nämnda avseende icke för närvarande kunna erhållas, torde

frågan om beviljandet av sådant statsunderstöd böra få tillsvidare anstå.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

29

Statsbidrag till utdikningsföretag utgår för närvarande frän två särskilda

anslag, allmänna och norrländska avdikningsanslagen. Under de

år, dessa anslag varit disponibla, bär vid några tillfällen visat sig, att det

förra anslaget varit otillräckligt för att motsvara efterfrågan, medan det

senare icke tagits i anspråk i beräknad omfattning utan tvärtom uppvisat

stor behållning. Gällande bestämmelser hava icke medgivit användning i

sådant fall av det senare anslagets medel inom det förra anslagets tillämpningsområde,

något som torde kunna betraktas såsom en olägenhet.

Med undantag av de särskilda bestämmelser, som kunna erfordras för

åtnjutande under viss förutsättning av ett högre bidrag till företag belägna

i de norra landsdelarna, skulle i övrigt enligt ovanstående förslag

enahanda villkor gälla för erhållande av statsbidrag till torrläggningsföretag

i såväl de norra som de mellersta och södra delarna av landet. Vid

sådant förhållande torde norrländska och allmänna avdikningsanslagen

kunna och höra sammanslås till ett för riket i dess helhet gemensamt anslag,

benämnt statens avdikningsanslag. Härigenom skulle även vinnas

eu icke oväsentlig förenkling i behandlingen inom lantbruksstyrelsen av

hithörande ärenden.

Lån från odlingslånefonden kan enligt kungörelsen den 9 oktober 1914

av Kungl. Maj:t bestämmas till hela det belopp, vartill enligt den fastställda

arbetsplanen kostnaden för vattenavledningen och avdikningen efter avdrag

för det bidrag, som för samma företag eller samma område inom

företaget kan varda lämnat från norrländska eller allmänna avdikningsanslaget,

beräknas komma att uppgå, dock att kostnaden för tegdikning

eller täckdikning härvid ej må inräknas samt att lånet ej må överstiga

70 procent av jordförbättringsvärdet genom vattena vlednings- och avdikningsarbetet.

Av det anförda framgår hurusom bestämmandet av odlingslånets storlek

gjorts beroende icke endast av jordförbättringsvärdet utan även av det

eventuella bidrag från norrländska eller allmänna avdikningsanslaget,

som må kunna lämnas till företaget, och att odlingslånets uppgift för sådant

fall kan sägas vara att supplera statsbidraget.

Det hittills tillämpade förhållandet mellan odlingslånet och det genom

torrläggningen uppskattade jordförbättringsvärdet torde även i fortsättningen

höra bibehållas, då nämnda förhållande synes väl avvägt med hänsyn

till tryggande av eventuella inteckningshavares rätt. Likaså torde

odlingslånet, såsom redan i det föregående anförts, även i fortsättningen

liksom hittills böra supplera statsbidraget på sådant sätt, att lån med iakttagande

av nyssnämnda begränsning i förhållande till förbättringsvärdet

utlämnas till torrläggningskostnadens hela belopp med avdrag för det bidrag,

som må beviljas utan återbetalningsskyldighet. Lånets uppgift i detta

avseende torde med hänsyn till här föreslagna minskning i vissa fall av bidragsbeloppens

relativa storlek framdeles bliva av ännu större betydelse än

hittills. Vad i övrigt beträffar odlingslånets storlek vill lantbruksstyrelsen

i detta sammanhang endast hänvisa till den utredning härom, som lämnas

i efterföljande avdelning om odlingstvångets upphörande.

Enligt nu gällande villkor äro lån från odlingslånefonden räntefria de

första tre åren från första lyftningsdagen, varefter under de tre näst därpå

följande åren beräknas 3.g procent årlig ränta, som vid dessa tre års

slut lägges till den beviljade lånesumman. Från och med det sjunde året

Sammanslagning

av norrländska

och

allmänna avdikningsanslagen.

Odlingslånets

storlek.

Lånevillkor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

30*

Kungl. May.ts proposition Nr 82.

efter första lyftningsdagen erlägges en annuitet av 6 procent, varav såsom

ränta räknas 3.6 procent å det oguldna kapitalbeloppet.

Enligt den ursprungligen utfärdade kungörelsen angående villkoren för

lån från odlingslånefonden den 28 september 1883 (nr 46) erlades å den av

Kungl. Maj:t bestämda lånesumman under de första fem åren från första

lyftningsdagen icke någon ränta eller kapitalavbetalning, men beräknades

å de under nämnda år lyftade belopp 5 procent årlig ränta, som vid de fem

årens sint lädes till den beviljade lånesumman. Å det sålunda uppkommande

beloppet erlades från och med sjätte året, till dess lånet blivit slutbetalt,

eu annuitet av 10 procent, därav såsom ränta beräknades 5 procent

å det oguldna kapitalbeloppet.

Genom kungörelse den 19 maj 1885 (nr 23) bestämdes den ändringen i

ovanstående villkor att annuiteten skulle utgöra 8 procent, därav såsom

ränta räknades 4 1U procent å det oguldna kapitalet.

Kungörelsen i ämnet den 27 april 1888 (nr 20) innehöll den ändring av

1885 års bestämmelser i fråga om låns förräntning och amortering, att

räntan jämväl å de under de första fem åren från första lyftningsdagen

lyftade beloppen bestämdes till 4 1U procent.

Genom kungörelse den 29 juli 1895 (nr 68) föreskrevs i ifrågavarande

hänseenden den förändringen att räntan å lån, som därefter beviljades

från odlingslånefonden ävensom å förut beviljade lån, vilkas fördelning

icke blivit fastställd, skulle nedsättas till 4 procent, dock utan rubbning

därigenom av den för lånen bestämda annuiteten.

Genom kungörelse den 27 maj 1898 (nr 53) upphävdes dessa bestämmelser,

varvid i stället föreskrevs, att den årliga räntan å såväl de under de

första fem åren från första lyftningsdagen lyftade beloppen som oguldet

kapitalbelopp skulle utgå efter 3.6 procent samt annuiteten sänkas till

7 procent.

Genom kungörelsen den 14 juni 1901 (nr 44) tillkommo slutligen de nya

bestämmelser, genom vilka lånevillkoren erhöllo sin ännu gällande avfattning.

Såsom av ovanstående kortfattade redogörelse framgår, hava villkoren

för denna statens lånerörelse efterhand ändrats i för låntagaren gynnsam

riktning. Mottagandet av ett lån av förevarande slag innebär sålunda numera

icke blott en hjälp med tillhandahållande av för utförandet av visst

torrläggningsföretag erforderligt kapital utan jämväl ett mer eller

mindre avsevärt bidrag av staten genom att detta kapital erhålles på fördelaktigare

villkor, än som i allmänhet kunna antagas stå intressenterna

till buds vid upplåning av penningmedel på annat håll. Från statens synpunkt

kan det måhända synas mindre rationellt att ett och samma företag

beredes tillfälle att erhålla dels direkt anslag från staten av härför

särskilt anvisade medel och dels ett ytterligare bidrag i form av särskilt

förmånligt lån. Det kunde därför anses mera lämpligt, att statens direkta

bidrag utginge från det av riksdagen för ändamålet anvisade anslaget och

lånefonden endast anlitades för tillhandahållande av nödigt kapital på

sådana villkor, att staten under normala förhållanden ej därigenom åsamkades

förlust.

Vid bedömande av denna fråga torde emellertid böra beaktas, dels att

en skärpning av villkoren för jordbrukarna att för här ifrågavarande

ändamål erhålla lån — därest icke kompensation på annat håll beredes —

kan befaras medföra ett minskat intresse för den ur vissa synpunkter så

viktiga torrläggningsverksamheten och dels att staten veterligen på åt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

‘31

skilliga andra områden utövar en med den här ifrågavarande likartad låneverksamhet,

beträffande vilken, såvitt lantbruksstyrelsen har sig bekant,

någon omläggning icke är ifrågasatt.

Med hänsyn härtill har lantbruksstyrelsen icke ansett sig böra ifrågasätta

någon ändring i villkoren angående förräntning och amortering av

lån från odlingslånefonden. De nu framlagda förslagen till ändrade villkor

för statens genom direkta bidrag utövade hjälpverksamhet på ifrågavarande

område hava också, såsom redan anförts, utformats med hänsyn till

fortsatt tillämpning, åtminstone i huvudsak, av nu gällande grunder för

statens låneverksamhet inom samma område.

Alltsedan år 1895 har antalet företag med odlingsskyldighet i förhållande

till antalet företag utan odlingsskyldighet stadigt minskats. Jordbrukarna

hava nämligen allt mer inriktat sig på förbättring av den redan

odlade jorden, och nyodlingsarbetet har fått träda i bakgrunden. Såsom

exempel härpå må anföras siffrorna för år 1922. Nämnda år beviljades,

förutom några tilläggslån, lån till 270 företag, varvid odling föreskrevs

vid 109 företag eller 40 procent, Beträffande ett stort antal av dessa 109

företag har emellertid uppodlingen ingalunda varit det huvudsakliga

ändamålet med företaget. I ej mindre än 32 fall hade nämligen odlingen

så ringa omfattning, att värdeförhöjningen genom densamma understeg 5

procent av värdeförhöjningen genom vattenavledningen. Vid dessa företag

hade sålunda odlingen ingen nämnvärd betydelse. I endast 5 fall uppgick

förbättringsvärdet genom odlingen till eller översteg 50 procent av

förbättringsvärdet genom vattenavledningen. Av samtliga under ifrågavarande

år med odlingslån understödda företag utgjorde sålunda de egentliga

odlingsiöretagenj en försvinnande liten del. Detta förhållande tydliggöres

närmare av bifogade diagram (diagram 2), vars övre del utvisar förhållandet

mellan förbättringsvärdena genom å ena sidan odlingen och å

andra sidan vattenavledningen vid ifrågavarande, år 1922 låneunderstödda

företag.

Betydelsen av odlingstvånget vid företag, vartill lån beviljas från odlingslånefonden,

har länge varit omtvistad, och vid upprepade tillfällen

har frågan om dess upphävande varit på tal. Sålunda hava väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och lantbruksstyrelsen i gemensamt utlåtande den

31 januari 1901 angående ändrade villkor för lån från odlingslånefonden

uttalat sig i denna fråga. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhöll därvid,

att lånerätten ej borde utsträckas över den gräns, som i allmänhet betecknade

lånevärdets förhållande till jordens köpvärde, och vilken gräns i

allmänhet antagits utgöra omkring 70 procent, varjämte styrelsen ansåg,

att odlingstvånget borde upphöra.

Lantbruksstyrelsen däremot tillstyrkte en övre lånegräns av SO procent

av förbättringsvärdet genom vattenavledningen i samband med bibehållande

av odlingstvånget. Styrelsen grundade sin åsikt i sistnämnda fråga

huvudsakligen därpå, att till följd av den förmånsrätt, som enligt lag vore

tillerkänd odlingslån framför intecknad fordran eller annan rättighet, inteckningshavares

rätt möjligen kunde komma att lida, därest icke odlingsskyldigheten

bibehölles såsom villkor för odlingslån, som avsåge att understödja

avdikning av odlingsbar mark. Styrelsen framhöll därvid, att lånet

visserligen kunde i allmänhet uppgå till samma belopp som kostnaden för

vattenavledningen och dikningen, så kallad tegdikning och täckdikning

därifrån dock undantagen, men att i vissa fall förbättringsvärdet komma

Odlings
tTångets
upphörande.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

att begränsa lånet till lägre belopp. Då förbättringsvärdet borde enligt

40 § dikningslagen bestämmas i förhållande till den nytta, varje särskild

jordägare för sina ägor hämtade av företaget, så måste mark, som vore

lämplig för odling, ovillkorligen beräknas genom vattenavledningen erhålla

ett högre förbättringsvärde, än om marken skulle värderas under

förutsättning, att den icke bleve omdanad till åker. Härav följde enligt

styrelsens förmenande, att i förra fallet borde för marken kunna erhållas

högre lån från odlingslånefonden än i senare fallet. Om sedermera odlingen

icke komme till utförande, hade sålunda marken blivit värderad för

högt, varigenom inteckningshavare kunde tillskyndas förlust.

I yttrande den 13 mars 1901 över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och

lantbruksstyrelsens förenämnda gemensamma utlåtande biträdde statskontoret

väg- och vattenbyggnadsstyrelsens åsikt.

Föredragande departementschefen anförde i sitt yttrande till statsrådsprotokollet,

att vid bestämmande av det procenttal av förbättringsvärdet,

intill vilket lån finge beviljas, avgörande hänsyn borde tagas därtill, huruvida

odlingstvånget bibeliölles eller ej. Ehuru departementschefen funne,

att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för sin i detta ämne uttalade åsikt

anfört goda skål, ansåge sig departementschefen dock böra ansluta sig till

lantbruksstyrelsens uppfattning, då det vore statens oavvisliga plikt att i

möjligaste mån skydda inteckningshavares rätt. Departementschefen ansåge

icke någon avsevärd olägenhet ligga däri, att tvång förelåge för jordägare

att verkställa odling av därtill tjänlig mark, detta så mycket mindre,

som dels för odlingsskyldighetens fullgörande i allmänhet jämförelsevis

lång tid medgåves i kontraktet samt, därest denna tid visade sig för kort,

anstånd kunde beviljas, och dels högre lån kunde beviljas till ett företag,

därest visshet förefunnes, att däri ingående odlingsbar mark bleve odlad,

än om osäkerhet i detta fall rådde. Departementschefen funne således, att

odlingstvånget borde bibehållas, och att övre gränsen för lånebeloppet

borde bestämmas till SO procent av förbättringsvärdet.

Statsutskottet ansåg på av departementschefen anförda skäl, att odlingstvånget

borde bibehållas, men att lånet borde begränsas till 70 procent av

förbättringsvärdet.

Riksdagen beslöt i överensstämmelse med statsutskottets mening.

Av ovanstående framgår, att omsorgen om eventuella inteckningshavares

rätt i förening med den uppfattningen att högre lån kunde beviljas, därest

odlingsskyldigliet förelåge, torde hava varit det huvudsakliga skälet för

odlingstvångets bibehållande.

Det synes emellertid kunna ifrågasättas, huruvida nämnda skäl i verkligheten

äro av sådan betydelse, att desamma kunna anses uppväga de

avsevärda olägenheter, vilka i allt högre grad funnits bliva en följd av

odlingsskyldighetens praktiska tillämpning. I detta avseende må följande

anföras.

Säkerheten för eventuella inteckningshavare i fastigheter, vilka bliva

delaktiga av odlingslån, är i första rummet beroende av den tillförlitlighet,

varmed den genom torrläggningen uppkommande jordförbättringen

blivit uppskattad. Enligt 7 kapitlet 22 § vattenlagen skall till sådan jordförbättring

endast räknas den genom torrläggningen orsakade höjningen

av jordens alstringsförmåga. Uppskattningen därav bör sålunda med tillbörlig

hänsyn till större eller mindre kostnader eller andra hinder för tillgodogörandet

av den vunna jordförbättringen ske efter enahanda grunder,

vare sig marken är odlad eller icke. Om i senare fallet uppodling kom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Mnj:ts proposition Nr 82.

*33

mer till stånd efter torrläggningsarbetets utförande, uppstår tydligen eu

ytterligare ökning av markvärdet, som emellertid icke liar direkt samband

med nyssnämnda arbete och därför icke bör medtagas i beräkningen vid

bedömandet av den enbart genom torrläggningen uppkommande värdeökningen.

Denna uppfattning bär även före den nya vattenlagens tillkomst gjort

sig allmänt gällande, enär den ansågs äga stöd jämväl i bestämmelserna i

1879 års dikningslag angående uppskattningen av nyttan av jords torrläggning.

I överensstämmelse därmed har sedan en lång följd av år lånets

storlek begränsats antingen av kostnaden för torrläggningen eller av förbättringsvärdet

genom nämnda arbete. Lånet är sålunda numera fullständigt

oberoende av eventuell föreskrift om uppodling av i företaget ingående

mark.

1 denna fråga må därjämte framhållas, att när lån beviljas för torrläggning

av till odling icke tjänlig mark eller redan odlad mark, någon förstärkning

av inteckningshavarnas säkerhet utöver värdeförbättringen genom

avdikningen icke kommer i fråga. Inteckningshavarnas rätt anses

likväl i dessa fall fullt betryggad. Det synes emellertid icke behöva förutsättas,

att värdeförbättringen genom vattenavledningen å äng eller annan

oodlad mark i allmänhet är vanskligare att bedöma än för åker. En felbedömning

kan visserligen tänkas förekomma i såväl det ena som det andra

fallet, men torde för inteckningshavarens del medföra ringa eller ingen risk.

Då såsom förut nämnts lån beviljas till högst 70 procent av värdeförbättringen

genom vattenavledningen, i vilket avseende någon ändring icke

synes för närvarande böra ifrågasättas, blir nämligen inteckningshavarnas

säkerhet försämrad endast under förutsättning av så stor felbedömning vid

markvärderingen, att verkliga värdeförbättringen blir mindre än 70 procent

av den beräknade. Denna felmarginal torde i allmänhet få anses fullt

tillräcklig för tryggande av inteckningshavarnas rätt.

I detta samband må jämväl framhållas, att lånebeloppen endast i undantagsfall

komma att stiga till den medgivna maximigränsen eller 70 procent

av nämnda förbättringsvärde. Såsom närmare framgår av mellersta delen

av nyss omförmälda diagram, uppnåddes sålunda denna gräns icke i något

fall vid de 270 företag, vartill lån beviljats år 1922. Högsta procenttalet

var nämnda år 68.5, som uppnåddes av ett företag, där odlingsskyldighet

icke förekom. Därnäst högsta procenttal var 66.7, som uppnåddes av 11

företag, av vilka 4 stycken innefattade nyodling. Vid endast 85 företag

eller omkring en tredjedel av samtliga de företag, vartill odlingslån beviljades

under nämnda år, översteg lånet 50 procent av förbättringsvärdet

genom torrläggningen. Av dessa 85 företag innefattade 38 stycken, eller

45 procent, jämväl nyodling. För de återstående 185 företagen under sagda

år uppgick lånet till högst 50 procent av förbättringsvärdet. Odling föreskrevs

vid dessa företag i endast 71 fäll eller i omkring 38 procent.

Enär vidare, såsom förut nämnts, någon hänsyn till eventuell odlingsskyldighet

icke tages vid bestämmande av lånets storlek, kan odlingstvånget

ofta komma att för låntagaren innebära en pålaga, som icke står i rimligt

förhållande till fördelen med lånet. Nedre delen av diagrammet visar ett

flertal exempel härå. Sålunda förekommer bland 1922 års företag dels ett

fall, där lånet uppgått till endast 21.5 procent av förbättringsvärdet, men

odlingskostnaden beräknats till ej mindre än 338 kronor för varje 100-tal

kronor erhållet lån, och dels ett annat företag, där lånet utgjort 13.g procent

av förbättringsvärdet, medan odlingskostnaden uppgått till 333 kronor för

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 61 höft. ISr S2.) 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

84* Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

varje 100-tal kronor erhållet lån. Dessa ojämna verkningar av odlingstvånget

giva i sin mån otvetydigt vid handen, att det nuvarande sambandet

mellan odlingsskyldighet och åtnjutande av lån från odlingslånefonden

kan leda till mindre lämpliga konsekvenser.

Vad för övrigt beträffar den ytterligare säkerhet för inteckningshavarna,

som kan anses ligga i odlingstvånget, synes värdet av densamma i

regel vara ganska illusoriskt. Risken för inteckningshavarna är nämligen

störst, när det oguldna lånebeloppet är störst, vilket i allmänhet inträffar

under det sjunde året, efter det första delen av lånet lyftats. Därefter

minskas risken i den mån annuitetsinbetalningarna fortgå. Enär odlingsarbetet

i regel icke påbörjas förrän någon tid efter sedan vattenavledningen

blivit godkänd, sammanfaller sålunda den för inteckningshavaren

egentliga riskperioden med den tid, då odlingsarbetet ännu icke påbörjats.

Eventuellt fullgörande i framtiden av föreskriven odlingsskyldighet kan

tydligen! i sådana fall icke bidraga till minskande av inteckningshavarnas

risk under sagda period. Likaså torde i fortsättningen av amorteringstiden,

då det oguldna lånebeloppet årligen minskas, fullgörandet av föreskriven

odlingsskyldighet i regel vara av ringa betydelse för tryggande av inteckningshavarnas

rätt.

Av vad ovan anförts torde framgå, att de skäl, som tidigare ansetts motivera

ett bibehållande av odlingstvånget, knappast kunna tillmätas någon

betydelse i sådant avseende.

Ä andra sidan har odlingstvånget visat sig i allt högre grad föranleda

avsevärda svårigheter i den praktiska tillämpningen liksom ilven så betydande

kostnader för statsverket genom den kontroll över dess fullgörande,

som måste utövas, att desamma icke kunna anses stå i rimligt förhållande

till den nytta, som odlingstvånget eventuellt kan anses medföra.

Såsom förut nämnts, utgår icke bär ifrågavarande statsunderstöd i någon

del till kostnad för odlingsarbetet. Icke heller finnes i nu gällande författning

angående villkoren för lån från odlingslånefonden stadgat, att nyodling

skall utgöra villkor för sådant låns erhållande. Åläggandet om

uppodling av viss mark inom ett företag bar sålunda endast kommit att

innefattas bland de villkor, som av Kungl. Maj :t prövas för ändamålet

lämpliga och nödiga och vilka vederbörande låntagare skall enligt nyssnämnda

författning vara underkastad. Odlingstvångets oberoende av

statsunderstöden framgår ytterligare därav att låntagarna äro oförhindrade

att, så snart torrläggningsarbetet blivit avslutat och godkänt, utfå statsunderstöden

i deras helhet, oavsett huruvida odlingsarbetet blivit utfört

eller ens påbörjat.

Likaså saknas i nu gällande författningar bestämmelse om påföljd, därest

föreskrivet odlingsarbete underlåtes. Såsom sådan påföljd torde i

första hand återbäring av de lyftade statsunderstöden böra komma i fråga.

Beträffande statsbidraget synes emellertid återbäring ej kunna förutsättas,

enär nämnda bidrag enligt hittills gällande åskådning icke har något samband

med odlingstvånget, i vilket avseende någon förändring icke heller

synes för närvarande av annan anledning påkallad. Vad angår odlingslånet

kan ej heller återbäring av detsamma i regel förekomma. Försummelse

i fullgörandet av odlingsskyldigheten kan nämligen i allmänhet icke

konstateras förrän någon tid efter det vattenavledningsarbetet blivit avslutat

och odlingslånet i sin helhet utbetalat till låntagarna. Då emellertid

vid denna tidpunkt lånet redan blivit fördelat på vederbörande fastigheter

och inskrivet i jordeboken, kan enligt nu gällande författning åläggande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

*35

om lånets återbäring till statsverket icke göras. Någon ändring av gällande

bestämmelser i detta hänseende synes icke heller böra ifrågasättas.

Ändamålet med bestämmelserna om odlingsskyldigliet i samband med

ifrågavarande torrläggningsföretag har sålunda ofta blivit förfelat bland

annat av den anledningen, att möjlighet i regel saknats att tvinga tredskande

jordägare att verkställa föreskrivet odlingsarbete. Olägenheterna

härav ligga i öppen dag. Under förutsättning att odlingstvånget finnes

böra bibehållas, skulle visserligen nämnda missförhållande kunna avhjälpas

genom stadgande om tillräckligt effektiv påföljd för uraktlåtenhet i

förevarande avseende. Lantbruksstyrelsen hyser emellertid den uppfattningen,

att införande av sådant stadgande icke är att tillråda. Redan nu

åsamkas nämligen statsverket årligen betydande kostnader för kontrollering

och avsyning av de föreskrivna odlingsarbetena. Under förutsättning

av skärpta bestämmelser angående odlingsskyldighetens fullgörande skulle

säkerligen nämnda kostnader för statens del komma att avsevärt ökas, utan

att därigenom någon nämnvärt ökad fördel i nyssnämnda avseende skulle

vinnas. Enligt lantbruksstyrelsens förmenande bör därför åläggande av

odlingsskyldigliet icke vidare förekomma vid beviljande av lån från odlingslånefonden.

Såsom förut nämnts har fondens namn från början varit avsett att antyda,

att uppodling av mark inginge i de vattenavlednings- eller andra avdikningsföretag,

vartill lån från fonden beviljades. Namnet har hos allmänheten

ofta givit anledning till den missuppfattningen, att lån erhölls

även till odlingskostnaden, varjämte förväxling med de för enbart odlingsarbeten

avsedda allmänna och norrländska nyodlingsfonderna legat nära

till hands. Det har därför länge varit ett önskemål,'' att odlingslånefonden

måtte erhålla ett nytt namn, som tydligt angåve lånets karaktär av utdikningslån.

I samband med avskiljandet av odlingstvånget från företag, vartill

lån från ifrågavarande fond beviljas, synes därför fonden lämpligen

böra erhålla namnet »statens avdikningslånefond». Därigenom erhålles

även överensstämmelse med den benämning, »statens avdikningsanslag»,

som av lantbruksstyrelsen föreslagits för de nuvarande allmänna och norrländska

avdikningsanslagen efter deras sammanslagning till ett för hela

landet gemensamt anslag.

Såsom ovan anförts, torde en revision av bestämmelserna rörande statens Kontroll och

understödjande verksamhet inom ifrågavarande område böra gå ut därpå, avsyning av

att det med understödsverksamheten avsedda ändamålet vinnes i önskvärd torrl.äSS''

omfattning utan att statens uppoffringar bliva större än som oundgäng- n,nKsfore,a-- ligen kräves härför. De i det föregående föreslagna villkoren för erhållande

av bidrag och lån äro sålunda avsedda att tjäna detta syfte. Emellertid

torde ytterligare en del i samma syfte vara att vinna genom vissa

förändringar i fråga om kontroll och avsyning av torrläggningsföretagen.

Förrättningar för sagda ändamål benämnas enligt vedertagen terminologi

besiktning, avsyning och inspektion.

Besiktning sker för meddelande av erforderliga anvisningar rörande

företagens utförande ävensom för uppmätning av utfört arbete och erhållande

av däremot svarande del av beviljat statsunderstöd.

Besiktning rekvireras av vederbörande intressenter.

Avsyning verkställes för utrönande, huruvida företaget blivit behörigen

slutfört inom den tid, som i det med staten ingångna kontraktet eller eljest

blivit föreskriven.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kung!. Maj:ts proposition Nr 82.

Avsyning kan antingen rekvireras av vederbörande intressenter eller

utan sådan rekvisition verkställas på föranstaltande av lantbruksstyrelsen.

Inspektion avser undersökning för statens räkning av pågående eller

slutfört arbete, underhållsskyldighetens fullgörande eller andra med företaget

förbundna förhållande!!, varom lantbruksstyrelsen anser sig böra inhämta

närmare kännedom.

Frågan om möjligheten att förbilliga och förenkla ifrågavarande kontroll-

och avsyningsförfarande har sedan länge stått på dagordningen.

Sålunda må erinras, att riksdagens revisorer i sin berättelse angående

granskning av statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning under tiden

1 januari—30 juni 1923 framställt bland annat vissa anmärkningar beträffande

förrättningskostnader vid företag, understödda med bidrag från

norrländska avdikningsanslaget. Innebörden av dessa anmärkningar, såvitt

angår kontroll- och avsyningskostnaderna, torde närmare framgå av

lantbruksstyrelsens på grund av remiss avgivna utlåtande i ämnet den 20

september 1924. I detta utlåtande anförde lantbruksstyrelsen beträffande

de spörsmål, varom här närmast är fråga, bland annat följande.

»Revisorerna hava vidare påtalat den kostnad, som orsakades av erforderlig

kontroll av dikningsföretagen, samt förklarat, att sådan kontroll

kunde med mindre omgång och betydligt mindre utlägg verkställas, därest

för ändamålet anlitades i orten boende sakkunniga personer, exempelvis

jordbrukskonsulenter, vandringsrättare, kronojägare och skiftesgodemän.

Lantbruksstyrelsen vill härom anföra, att detta av revisorerna sålunda förordade

tillvägagångssätt redan bär under ett par års tid tillämpats av styrelsen,

i det att utbetalning av beviljade medel har av lantbruksstyrelsen

tillstyrkts hos statskontoret med stöd av intyg, som avgivits av personel''

tillhörande bland annat forberörda kategorier. I fråga om företagens slutliga

godkännande har däremot lantbruksstyrelsen i regel fordrat avsyningsbevis,

utfärdat av statens lantbruksingenjör eller annan särskilt förordnad

avsyningsförrättare med tjänstemannaansvar. Någon eftergift

härutinnan, på sätt revisorerna möjligen hava ifrågasatt, anser lantbruksstyrelsen

icke kunna medgivas. Genom sådan eftergift torde visserligen

för statsverkets del kunna uppkomma någon besparing i resekostnader och

traktamentsersättningar, då av revisorerna påtänkta avsyningsförrättare

i regel icke torde för ifrågavarande förrättningar äga att uppbära ersättning

av statsverket. Dessa omkostnader torde det i sådant fall ankommit

på vederbörande bidragstagare att gälda, medan under nuvarande förhållanden

avsyningarna icke medföra någon kostnad för bidragstagarna.

Nämnda besparing i resekostnads- och traktamentsersättning torde dock

bliva jämförelsevis oväsentlig. I regel har nämligen lantbruksingenjören

att handlägga jämväl andra förrättningar inom den trakt, där avsyningsförrättningarna

skola verkställas, varför de av dessa senare föranledda

merkostnaderna i allmänhet bliva jämförelsevis obetydliga. Vid meddelande

av förekommande förordnanden lämnar även lantbruksstyrelsen anvisning

därom, att förrättningar i en och samma trakt skola för nedbringande

av resekostnaden utföras i ett sammanhang, varjämte må framhållas,

att styrelsen i de fall, då vederbörandes reseräkning underställts

lantbruksstyrelsens granskning och överträdelse av ovannämnda direktiv

konstaterats, gått i författning om verkställande av erforderlig beskärning

av räkningarnas belopp. l)å särskilda avsyningsförrättare av lantbruksstyrelsen

förordnas, sker jämväl fördelningen av förrättningarna på de olika

förrättningsmännen med särskild hänsyn därtill, att minsta möjliga kost
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition Nr 82.

37

nåd må förorsakas statsverket, i det att alla förrättningar inom en och

samma trakt överlämnas till samma förrättningsman.

Ersättning för avsyningsförrättning, som verkställes av lantbruksingenjör,

utgår enligt lantbruksingenjörstaxan med ett dagarvode av 12 kronor

och gäldas av allmänna medel. För avsyning, som verkställes av annan,

av lantbruksstyrelsen särskilt förordnad förrättningsman, utgår intet särskilt

arvode utöver den lön, som sådan förrättningsman åtnjuter. Anmärkas

må, att lantbruksingenjörernas biträden — i motsats till vad revisorernas

berättelse synes giva vid handen — icke uppbära dyrtidstillägg och

tillskott till dyrtidstillägg i annan, mån, än att lantbruksstipendiat i egenskap

av biträde åt lantbraksingenjör uppbär dyrtidstillägg å sitt stipendiatarvode.

Att i vissa undantagsfall de med avsyningen förenade kostnaderna under

ogynnsamma omständigheter kunna uppgå till i förhållande till statsbidragets

storlek jämförelsevis avsevärda belopp, torde icke kunna helt och hållet

undvikas. Dessa fall torde dock kunna i regeln inskränkas till mera avlägsna

orter med långa avstånd och bristfälliga kommunikationsmöjligheter.

Om ock lantbruksstyrelsen, å ena sidan, är medveten om att i sådana

fall kontrollkostnaderna äro relativt höga i förhållande till företagens

storlek och kostnaden för deras utförande — ett missförhållande som

lantbruksstyrelsen vill så långt möjligt söka förekomma — så synes det

dock styrelsen, å andra sidan, knappast skäligt att bedöma frågan om verksamhetens

i dess helhet praktiska anordnande uteslutande med hänsyn till

dessa undantagsfall.

Revisorerna hava slutligen anfört, att, ehuru redan 1921 års statsrevisorer

framhållit angelägenheten av att kostnaderna för ifrågavarande förrättningar

nedbringades, någon åtgärd i sådan riktning ännu icke vidtagits

från lantbruksstyrelsens sida, utan fastmera en ytterligare skärpning

av de under senaste tiden tillämpade formerna vid behandlingen av ifrågavarande

ansökningar har av lantbruksstyrelsen ifrågasatts, vilket av revisorerna

funnits vittna om bristande hänsyn för vikten av att tillbörlig

sparsamhet med statens medel iakttages.

Av vad ovan framhållits torde emellertid framgå, att revisorernas omdöme

om lantbruksstyrelsens handhavande av ifrågavarande verksamhet i

vissa avseenden vilar på oriktiga förutsättningar och att i andra avseenden

lantbruksstyrelsen i sak har eu från revisorerna skiljaktig uppfattning.

Ehuru lantbruksstyrelsen även i fortsättningen vill söka att i görligaste mån

vaka över att statens omkostnader för ifrågavarande verksamhet hållas så

låga som möjligt, anser sig dock lantbruksstyrelsen icke kunna vidtaga

några mera principiella ändringar i sistnämnda avseenden, exempelvis beträffande

avsyningsförfarandet, med mindre erforderlig utredning härom

verkställts och statsmakterna med ledning därav fattat sitt beslut. Då frågan

om revision av ifrågavarande och därmed sammanhängande understödsverksamhet

från statens sida för närvarande, på Kungl. Majrts uppdrag,

är föremål för utredning av lantbruksstyrelsen, vill styrelsen givetvis

låta sig angeläget vara att härvid upptaga till behandling de av riksdagens

revisorer anmärkta förhållandena och härutinnan i förekommande fall

framlägga förslag.»

För att såvitt möjligt ytterligare nedbringa statens omkostnader för kontrollverksamheten

har lantbruksstyrelsen — under förutsättning att vederbörande

lantbraksingenjör förordat bifall till godkännandet — under innevarande

år även börjat godkänna torrläggningsarbeten, vilka avsynats av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

38*

sådan lantbruksingenjörsassistent, vilken av lantbruksstyrelsen förklarats

behörig att verkställa dylika avsyningar och vilken uppbär lägre trakta - ments- och reseersättningar än lantbruksingenjör.

Förutom i nu nämnda avseenden torde emellertid än ytterligare besparingar

på nu ifrågavarande område kunna uppnås.

Enligt 3 § i Kungl. Maj:ts förordning den 31 december 1920 (nr 913) angående

den gottgörelse, lantbruksingenjör äger uppbära för verkställt arbete

(lantbruksingenjörstaxan) skall gottgörelse för sådan avsyning eller inspektion

av med statsmedel understött företag, som verkställts efter föreskrift

av lantbruksstyrelsen, gäldas av allmänna medel, såvida ej annorlunda

finnes bestämt.

1 sitt med skrivelse den 7 december 1916 till Kungl. Maj:t överlämnade förslag

till förnyad taxa för statens lantbruksingenjörers och extra lantbruksingenjörers

tjänsteförrättningar förklarade sig lantbruksstyrelsen anse, att

arvode för avsyning av vattenavlednings- och avdikningsarbetet till med

statsmedel understödda företag icke skulle för något företag utgå av allmänna

medel mer än eu gång. Befunnes vid den först verkställda avsyningsförrättningen,

att företaget icke blivit så utfört, att detsamma kunde

av vederbörande myndighet godkännas, borde det tillkomma vederbörande

intressenter att betala arvode för efterföljande avsyningar. I fråga om avsyning

av med dylikt företag förenat odlingsarbete borde däremot enligt

lantbruksstyrelsens sagda förslag arvodet för alla dylika avsyningar utgå

av allmänna medel, oavsett om dessa avsyningar måste för1 samma företag

utföras en eller flera gånger.

Mot vad lantbruksstyrelsen sålunda föreslagit hade 1917 års lantmäterikommission

i sitt den 13 december 1919 avgivna betänkande angående bland

annat förslag till lantbruksingenjörstaxa erinrat, att enligt kommissionens

mening någon åtskillnad icke borde göras mellan å ena sidan avsyning av

odlingsarbete och å andra sidan avsyning av vattenavlednings- och avdikningsarbeten.

Ehuru kommissionen visserligen ansåge, att de av lantbruksstyrelsen

såsom motiv för styrelsens ståndpunkt åberopade omständigheterna

iigde sitt berättigande, funne dock kommissionen förhållandena icke

påkalla den av lantbruksstyrelsen föreslagna särbestämmelsen. Kommissionen

ansåge sålunda, att för all avsyning, oavsett huruvida fråga vore om

odlingsarbete eller vattenavlednings- och avdikningsarbete, borde gälla

samma bestämmelser i fråga om vem, som skulle gälda arvodet, samt att

detta i regel borde åligga staten. Till förekommande av uppenbara missbruk

borde enligt kommissionens mening reglerande bestämmelser meddelas

i samband med fastställande av villkor för statsunderstödens tillgodonjutande

eller eljest.

Under de år, som förflutit, sedan lantbruksstyrelsen avgav sitt ovannämnda

förslag till arvodestaxa, har lantbruksstyrelsen, som först från och

med 1915 övertog tillsynen över de ifrågavarande avsyningarna, kunnat

samla eu omfattande erfarenhet angående dessa förrättningar. Denna erfarenhet

har givit vid handen, att vid ett betydande antal företag avsyning

måst företagas två eller flera gånger, enär företagen icke inom den fastställda

arbetstiden blivit så utförda, att de kunnat av lantbruksstyrelsen

godkännas. T de flesta av dessa fall hava vederbörande intressenter redan

innan avsyningen vidtagits varit medvetna om företagets otillfredsställande

utförande, men hava likväl icke gjort anmälan därom eller företagit

några som helst åtgärder, som kunnat föranleda avsyningsförrättningens

inställande eller uppskjutande, tills arbetena fullbordats. Statsverket har

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

härigenom åsamkats onödiga utgifter i form av dels arvoden, dels resekostnads-

och traktamentsersättningar, utan att med förrättningen vunnits annat

än ett konstaterande av att arbetena icke blivit planenligt utförda. Intressenterna

hava vanligen efter förrättningens verkställande utverkat

förlängning av arbetstiden, och det har ej sällan hänt, att efter skedd förnyad

avsyning ytterligare uppskov måst begäras eu eller flera gånger.

Härigenom har statsverket för samma företag åsamkats ytterligare utgifter

utan motsvarande nytta.

Lantbruksstyrelsen håller före att, därest det ålåge vederbörande intressenter

att utan inskränkning gälda arvodet för avsyningsförrättning—resrock

traktamentsersättning skulle dock fortfarande utgå av statsmedel —

de jämväl komnie att tillse, att onödiga sådana förrättningar i regel icke

skulle förekomma. Intressenterna torde nämligen i sådant fall antingen

söka slutföra respektive företag inom föreskriven tid med större omsorg

än nu mången gång sker, eller ock, där detta ej medhinnes, i god tid före

den väntade avsyningsförrättningen göra anmälan därom samt utverka

erforderligt uppskov med arbetets slutförande. Då det därjämte snarare

synes böra åligga en understödstagare att visa, att han uppfyllt de för understödets

erhållande givna villkor, än understödsgivaren att utröna, kur

därmed förhåller sig, synes i följd härav arvodet för sådan avsyningsförrättning,

avseende vare sig vattenavlednings- och avdikningsarbete eller

odlingsarbete, böra gäldas av vederbörande låne- eller bidragstagare. Detta,

borde så mycket mindre möta något hinder, som gällande författningar

angående erhållande av vare sig lån från odlingslånefonden eller bidrag

från allmänna eller norrländska avdikningsanslagen icke synas giva något

som helst stöd för den uppfattningen, att ifrågavarande förrättningar

skola ske utan kostnad för intressenterna.

I överensstämmelse med, vad nu anförts, torde i de kontrakt, som avslutas

mellan, å ena sidan, lantbruksstyrelsen å Kungl. Maj:ts och kronans

vägnar samt, å den andra sidan, vederbörande understödstagare, böra intagas

bestämmelse om att dessa äro pliktiga erlägga arvode för sådan avsyning

av respektive arbeten, som efter arbetstidens utgång verkställas

efter föreskrift av lantbruksstyrelsen. Någon författningsändring skulle

för sådant ändamål ej bliva erforderlig.

Arvode för inspektionsförräIlning synes däremot fortfarande böra gäldas

av allmänna medel.

Utanordningen av bidrag från norrländska och allmänna avdikningsanslagen

handhaves för närvarande av statskontoret. Vid granskning inom

riksräkenskapsverket av statskontorets räkenskaper har emellertid fråga

väckts om överflyttning av detta utbetalningsbestyr på lantbruksstyrelsen.

Sedan riksräkenskapsverket lämnat statskontoret tillfälle att yttra sig i

ämnet bär statskontoret i ett den 26 mars 1924 avgivet yttrande anfört, att

berörda spörsmål varit vid flera tillfällen under senare åren föremål för

övervägande, senast i sammanhang med den under år 1923 igångsatta utredningen

i fråga om begränsning av ämbetsverkens förvaltningsuppgifter,

varom statskontoret yttrat sig i skrivelse den 26 mars 1923 till chefen för

finansdepartementet. Sedan statskontoret därvid meddelat, att en viss

lättnad i arbetsbördan och någon besparing vunnits såsom följd av vissa

inskränkningar, vilka icke hade betydelse i detta sammanhang, framhöll

ämbetsverket, att Hägra ytterligare besparingar genom minskning av personalen

då icke kunde äga rum under annan förutsättning än att en eller

Statsbidragens

utbetalande

av

statskontoret

eller lantbruksstyrelsen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

40''‘

Kungl. Ma./ris proposition Nr 82.

flera av de statskontoret påvilande arbetsuppgifterna befunnes kunna avlyftas

från ämbetsverket; och anförde statskontoret vidare: »Vid den ingående

granskning av statskontorets arbetsområde, som ämbetsverket företagit

för utrönande av möjligheten av sådant avlyftande, har emellertid

befunnits, att ämbetsverket i stort sett icke har andra arbetsuppgifter än

sådana, som med nödvändighet betingas av dess ställning inom statsförvaltningen.

Statskontorets huvuduppgift är att i stor utsträckning handhava

åtgärderna för verkställighet av budgeten i enlighet med den av

Kungl. Maj:t och riksdagen fastställda riksstaten och i anslutning till densamma

av Kungl. Maj:t meddelade särskilda föreskrifter; och ett avlyftande

i ett eller annat avseende av detta bestyr kan i regel icke ske utan att

motsvarande uppgift lägges på annan statsmyndighet, vilket i allmänhet

icke lärer kunna medföra någon besparing. Emellertid är det en grupp anoitlningsärenden,

i avseende å vilka eu överflyttning säkerligen skulle medföra

förenkling och leda till besparing. Det torde nämligen med fog kunna

ifrågasättas, huruvida icke statskontorets bestyr med utanordnande av

statsbidrag till vattenavledningsföretag (norrländska avdikningsanslaget

och allmänna avdikningsanslaget) lämpligen skulle kunna upphöra och

överflyttas på lantbruksstyrelsen. Dessa anordningsärenden vålla staiskontoret

icke obetydligt arbete — under år 1922 utgjorde antalet sådana anordningar

2,047 — och för lantbruksstyrelsen, som enligt nu gällande ordning

får i skrivelse till statskontoret lämna meddelande för varje gång vederbörande

finnes berättigad uppbära något av bidraget, skulle den ifrågasatta

omläggningen knappast medföra ökat arbete; snarare torde bestyret

att omedelbart anordna bidragsbeloppet vara lindrigare än bestyret med

uppsättning och justering av skrivelsekoncept samt utskrift, underskrivande

och expediering av skrivelser, helst om, såsom numera i regel tillämpas

i statskontoret, anordningsbeslutet tecknas genom stämpling å i ärendet

inkommen handling. Bäst skulle saken givetvis ordnas genom att lantbruksstyrelsen

finge dragningsrätt å statsverkets giroräkning; men intill

dess att detta kan bliva fallet, lärer man kunna gå så till väga, att statskontoret

på rekvisition av lantbruksstyrelsen ställer till dess förfogande erforderliga

belopp av ifrågavarande anslag exempelvis i poster om 100,000

kronor för varje gång, varefter lantbruksstyrelsen utfärdar anordningar

och gör dragningar å sin räkning i riksbanken. Otvivelaktigt skulle eu sådan

omläggning medföra besparing i arbetskraft för statskontoret, där bestyret

med dessa anordningar nu åligger samma revisor, som handlägger

pensionsanordningar. Genom omläggning av pensionsutbetalningen från

kvartal till månad har denna revisionsrotel blivit så betungad, att övriga

roteln påvilande göromål tidvis måst överflyttas å en extra revisor att på

eget ansvar ombestyra. Den nu föreslagna omläggningen skulle därför

medföra, att behov av sådant extra biträde icke längre skulle framträda.

Och även för lantbruksstyrelsen synes en sådan omläggning endast kunna

vara till fördel, på samma gång som den torde kunna medföra någon besparing

i kostnader såväl för arbetskraft som för papper och andra skri vniaterialier.

Under åberopande härav har statskontoret anfört, att det icke hade något

att erinra mot den av riksräkenskapsverket föreslagna omläggningen av utbetalningen

utav ifrågavarande statsbidrag.

Riksräkenskapsverket har sedermera i skrivelse till lantbruksstyrelsen

den 1 april 1924 anhållit, att lantbruksstyrelsen ville meddela riksräkenskapsverket,

huruvida från styrelsens sida funnes något att erinra mot att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 82. *41

ifrågavarande bidrag utbetalades genom lantbruksstyrelsen i stället för

genom statskontoret.

I skrivelse till riksräkenskapsverket den 8 september 1924 anförde lantbruksstyrelsen

härom följande.

Jämväl enligt lantbruksstyrelsens mening borde eu dylik förändring i

fråga om utbetalning av statsbidrag från allmänna och norrländska avdikningsanslagen

kunna beräknas medföra någon minskning i arbetet framför

allt för statskontoret, men även i visst avseende för lantbruksstyrelsen

samt besparing i fråga om papper och andra skrivmaterialier. Härigenom

skulle emellertid även vinnas vissa fördelar för intressenternas i de statsunderstödda

diknings- och vattenavledningsföretagen vidkommande, nämligen

dels därigenom att dessa intressenter finge med allenast en statsmyndighet

att göra, dels oek därigenom att intressenterna genom förändringen

otvivelaktigt borde kunna fä statsbidragen tidigare i handen. På

grund av arbetsanhopningen inom statskontoret finge vederbörande intressenter

ej sällan vänta avsevärd tid — iinda till flera veckor — på utbekommande

av statsbidrag, som lantbruksstyrelsen tillstyrkt till utbetalande,

något som för dem givetvis vore en mycket stor olägenhet. Detta

dröjsmål med själva utbetalningarna borde emellertid kunna beräknas

försvinna, därest dessa ombesörjdes av lantbruksstyrelsen.

Lantbruksstyrelsen framhöll vidare, att genom den ifrågasatta omläggningen

en viss arbetsbesparing skulle kunna vinnas även inom lantbruksstyrelsen,

bestående däruti, att de skrivelser, som nu i varje särskilt fall

avlätes till statskontoret med anhållan om statsbidrags utbetalande till

vederbörande intressenter, skulle bortfalla och sålunda icke längre behöva

uppsättas i koncept, justeras, utskrivas, undertecknas och expedieras.

Otvivelaktigt skulle denna arbetsbesparing, som i huvudsak skulle komma

den agrikulturtekniska byrån inom lantbruksstyrelsen till godo, vara rätt

avsevärd. Den skulle emellertid för styrelsens vidkommande mer än väl

uppvägas av den ökning i arbetet, som genom reformens genomförande

skulle åsamkas styrelsens redogörare, vilken det givetvis skulle

tillkomma att övertaga bestyret med utbetalningarnas verkställande.

Härvid vore det uppenbart, att icke blott utbetalningarnas stora antal utan

även beloppens storlek skulle verka mycket tyngande på dennes arbete.

Beträffande denna befattningshavares arbetsuppgifter kunde framhållas,

att han icke blott fullgjorde ett redan nu ganska omfattande arbete såsom

redogörare inom lantbruksstyrelsen — för närvarande över ett hundra

specialkonton — utan även samtidigt enligt planen för lantbrukssstyrelsens

omorganisation och jämlikt den inom styrelsen gällande arbetsfördelning

hade till uppgift att fullgöra alla notarie- och sekreteraregöromål, såvitt

rörde föredragningen å administrativa byrån. Därjämte vore han stämpelredogörare

inom styrelsen, vilken sistnämnda uppgift till följd av det inom

styrelsen förekommande störa antalet frölicenser representerade ett ganska

avsevärt arbete. I själva verket vore också ifrågavarande befattningshavares

arbetsuppgifter så betydande, att han redan nu måste underkasta

sig en regelbunden övertidstjänstgöring på arbetsrummet. Vid sådant förhållande

kunde lantbruksstyrelsen icke för sin del medverka till en så

avsevärd ökning i redogörarens arbete, som här ifrågasatts, även om densamma

kunde i någon män avhjälpas genom arbetsbiträde från agrikulturtekniska

byrån. Någon lämplig utväg att i övrigt överflytta någon del av

de redogöraren åliggande arbetsuppgifter på annan hade lantbruksstyrelsen

icke att föreslå.

opaginerad Kontrollera mot PDF

42:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Principiellt borde ock framhållas, att lantbruksstyrelsen icke kunde helt

följa på den här inslagna vägen att så att säga droppvis överflytta det ena

anslaget efter det andra på styrelsen. I sådant hänseende anfördes av

lantbruksstyrelsen, att styrelsen vid genomförande av dess omorganisation

den 1 januari 1919 efter framställning under hand från statskontorets

sida övertog en hel del dylika utbetalningar. Vid angivna tillfälle överflyttades

sålunda på lantbruksstyrelsen utbetalningar av löner och arvoden

till extra lantbruksingenjörer, lantbruksstipendiater, statskonsulenter

och vissa fiskeritjänstemän ävensom ersättningar från anslaget till

förekommande och hämmande av tuberkel .sjukdomar hos nötkreaturen till

veterinärer för tuberkulinundersökningar, av vilka även sistnämnda ersättningar

representerade 2,000—3,000 utbetalningar för år av dock i allmänhet

tämligen obetydliga belopp. Under hand hade därjämte från

statskontorets sida uttalats önskemål om överflyttande jämväl av andra

anslag på lantbruksstyrelsen. Statskontoret ålåge för närvarande att ombestyra

förekommande utbetalningar i fråga om ett mycket stort antal

anslag, vars ändamål folie inom lantbruksstyrelsens förvaltningsområde,

och uppenbart vore, att denna arbetsuppgift måste vara ganska betungande

för statskontoret. Den frågan kunde då givetvis uppställas,

huruvida dessa utbetalningar till större eller mindre del lämpligen borde

överflyttas på lantbruksstyrelsen, såsom givetvis skulle bliva fallet,

därest lantbruksstyrelsen skulle utrustas med befogenhet att medelst

checkar gorå anvisningar på statsverkets giroräkning i riksbanken. Eu

dylik omläggning av utbetalningsbestyret kunde dock icke komma till

stånd utan att föregås av en ordentlig utredning i saken, varvid jämväl

måste förutsättas, att lantbruksstyrelsen utrustades med för reformens

genomförande erforderliga arbetskrafter.

Beträffande här ifrågakomna utbetalningar från allmänna och norrländska

avdikningsanslaget förtjänade vidare framhållas, att de som regel

utgjorde förskott, varav åter följde, afl tvångsåterbetalningar kunde förekomma

på grund av försummelser från bidragstagarnas sida. I själva

verket förekommo också årligen dylika tvångsåterbetalningar. Därest utbekomna

medel ej frivilligt återbetalades, måste självfallet indrivningsåtgärder,

lagsökningar, bevakning i konkurs och dylikt, företagas, och givet

vore, att dylika åtgärder mera folie inom statskontorets ämbetsförvaltning

än lantbruksstyrelsens.

Slutligen framhöll ock lantbruksstyrelsen, att styrelsen genom Kung!.

Maj:ts beslut den 31 mars 1924 anbefallts att bland annat avgiva utlåtande

rörande de ändringar i nu gällande författningar angående såväl norrländska

avdikningsanslaget och allmänna avdikningsanslaget som odlingslånefonden,

vilka av lantbruksstyrelsen kunde anses påkallade. Då sålunda

en omläggning av den ifrågavarande undenstödsverksamheten vore

att emotse eller i allt fall icke utesluten under den närmaste framtiden,

måste det anses vara olämpligt att i förväg genomföra eu detaljreform i

fråga om den nuvarande verksamhetens anordnande.

På grund av vad sålunda anförts, avstyrkte lantbruksstyrelsen för det

dåvarande vidare åtgärder för överflyttande från statskontoret till lantbruksstyrelsen

av utbetalningen utav statsbidrag från allmänna och

norrländska avdikningsanslagen.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 oktober 1924 har riksräkenskapsverket

underställt ärendet Kungl. Maj:ts prövning och därvid anfört i huvudsak

följande.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition Nr 82.

43

Riksräkenskapsverket liölle för sin del före, att en överflyttning från

statskontoret till lantbruksstyrelsen av bestyret med utbetalningarna från

avdikningsanslagen skulle leda till förenkling och vara ägnad att förhindra

onödig omgång. Då därför ifrågavarande spörsmål enligt riksräkenskapsverkets

åsikt borde upptagas till ytterligare prövning i sann

band med den utredning, vilken lantbruksstyrelsen enligt Kungl. Maj:ts

förenämnda beslut den 31 mars 1924 blivit anbefalld att verkställa, hade

riksräkenskapsverket ansett sig böra anmäla för Kungl. Maj:t vad som i

frågan förekommit.

Härvid ville riksräkenskapsverket i anledning av vad lantbruksstyrelsen

anfört icke underlåta att erinra därom, att avlöning vore i stat anvisad åt

såväl sekreterare som notarie hos styrelsen, och att dessa tjänstemän, såsom

framginge av riksdagens skrivelse den 12 juni 1918, nr 371, icke vore

avsedda för bestämd placering å viss byrå. Den i styrelsens stat upptagna

kassören och bokhållaren syntes därför icke nödvändigtvis behöva eller

åtminstone icke ursprungligen tänkts böra betungas med sekreterare- och

notariegöromål. Det hinder, som enligt lantbruksstyrelsens uppfattning

mötte på denna punkt, skattade därför riksräkenskapsverket mindre. Obestridligt

vore, att den av statskontoret önskade överflyttningen på lantbruksstyrelsen

av ifrågavarande utbetalningar förde med sig viss omläggning

av arbetet inom denna styrelse. Men därav följde ingalunda med visshet,

att en sådan omläggning behövde öka behovet av arbetskrafter. Det

gällde endast att finna enkla och på samma gång effektiva metoder. Inkasseringar

kunde numera verkställas genom postverket. Lagsökningar och

bevakningar i konkurs torde åtminstone i vissa fall kunna bedrivas genom

vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Förr eller senare, fortsätter riksräkenskapsverket vidare, måste verket

upptaga till behandling frågan om lantbruksstyrelsens upptagande bland

statsverkets huvudförvaltningar och tillträde till statsverkets gemensamma

giroräkning i riksbanken. Många av de svårigheter,

som nu an fördes av lantbruksstyrelsen, komme då att av sig själva

försvinna. Och den erfarenhet, som hittills vunnits av statsbokföringsreformen

med vad därtill hörde, hade med varje år allt starkare framhävt

dess inneboende förenklings- och besparingskraft. Komme så till stånd

en förnuftig utvidgning av statsverkets gemensamana giroräkning till att

såsom annex omfatta jämväl postgirot, finge man en apparat, vars effektivitet

beträffande såväl arbets- som medelsbesparingar bleve uppenbar.

Men den nu ifrågakomna överflyttningen borde, enligt riksräkenskapsverkets

mening, gå före, på det att man, när steget uttoges till den gemensamma

giroräkningen och postgirot, måtte ha hela det material, som dä

skulle ordnas, samlat på ett ställe. Varje dylik reform måste, om man

skulle vara säker på dess effekt, ske successivt.

Grenom remiss den 26 november 1924 har Kungl. Maj:t sedermera, såsom

ovan nämnts, anbefallt lantbruksstyrelsen att i förevarande ärende avgiva

utlåtande i samband med den utredning, som lantbruksstyrelsen den

31 mars 1924 anbefallts att verkställa med avseende å ifrågasatt ändring

i föreskrifterna rörande avdikningsanslagen och odlingslånefonden.

Med avseende härå vill lantbruksstyrelsen hänvisa till vad styrelsen uttalat

i sitt ovan anförda yttrande i ämnet den 8 september 1924. På däri

anförda skäl anser sig lantbruksstyrelsen icke kunna påtaga sig bestyret

med utbetalningen av statsunderstöd från norrländska och allmänna avdikningsanslagen

utan att samtidigt någon ökning av arbetskrafterna sker.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

KungI. Maj:ts proposition Nr 82.

De arbetsuppgifter, som förut åligga kassören och bokhållaren, äro redan

mer än tillräckliga och påkalla, såsom styrelsen jämväl framhållit i nyssnämnda

yttrande, övertidsarbete i avsevärd omfattning. Tvärtemot vad

riksräkenskapsverket låtit antyda, framgår det tydligt av såväl de sakkunnigas

för lantbruksstyrelsens omorganisation betänkande som departementschefens

yttrande till statsrådsprotokollet vid avlåtande av proposition

till riksdagen i anledning av de sakkunnigas förslag (1918, nr 317),

att kassören och bokhållaren hos styrelsen jämväl var avsedd att bestrida

sekreterare- och notariegöromål i fråga om den administrativa ledamotens

egen föredragning och anmärkas må, att denna föredragning såväl

som även kassagöromålen i det närmaste fördubblats mot vad fallet var

vid tiden för förarbetena för lantbruksstyrelsens omorganisation. Beträffande

möjligheten att överflytta något av denna befattningshavares arbetsuppgifter

på annan får lantbruksstyrelsen åberopa, vad styrelsen härutinnan

anfört i sitt ovannämnda yttrande. Tilläggas må emellertid, att

lantbruksstyrelsen av sparsamhetshänsyn under år 1924 på försök indrog

en biträdesbefattning å den kamerala avdelningen av agrikulturtekniska

byrån eller just den avdelning inom styrelsen, som skulle få vidkännas

en viss lättnad i arbetet genom den ifrågasatta överflyttningen av bidragsutbetalningarna.

Personalen å denna avdelning utgjordes tidigare av en

förste byråingenjör och tre kvinnliga biträden. Sedan nu ett av dessa

kvinnliga biträden indragits, är det förenat med stora svårigheter för

återstående befattningshavare att medhinna arbetet å avdelningen, varför

tillfälligt arbetsbiträde från annan avdelning inom styrelsen då och

då måste lämnas för att kunna hålla arbetet löpande. Det torde bära v i

någon mån kunna framgå, att eu arbetslättnad å meranämnda avdelning

icke utan vidare kan anses innebära möjlighet för utnyttjande av avdelningens

arbetskrafter å annat håll.

Gent emot riksräkenskapsverkets uttalande, att den ifrågsatta omläggningen

ingalunda med visshet behövde öka behovet av arbetskrafter inom

lantbruksstyrelsen, vill styrelsen sålunda hålla före, att någon ökning i

sådant avseende utan tvivel skulle visa sig ofrånkomlig.

Vidkommande frågan om lantbruksstyrelsens upptagande bland statsverkets

huvudförvaltningar med tillträde till statsverkets gemensamma

giroräkning i riksbanken så torde den, när tiden härför är kommen, bliva

föremål för särskild utredning även med hänsyn till reformens inverkan

på personalbehovet inom lantbruksstyrels#n. Att ett genomförande av

denna reform, som otvivelaktigt synes förutsätta ett överflyttande till

lantbrukstyrelsen av alla de anslag, som nu handhavas av statskontoret

och vilkas ändamål falla inom lantbruksstyrelsens förvaltningsområde,

kommer att medföra en stark ökning av kassörsgöromålen inom styrelsen

är ofrånkomligt. Det torde emellertid icke vara anledning att här närmare

ingå på denna fråga.

Riksräkenskapsverket har emellertid med avseende härå anfört, att den

nu ifrågakomma överflyttningen borde, enligt riksräkenskapsverkets mening,

gå före, på det att man, när steget ut t oges till den gemensamma giroräkning

eu och postgirot, måtte hava hela det material, som då skulle ordnas,

samlat på ett ställe, samt att varje dylik reform måste, om man skall

vara säker på dess effekt, ske successivt. Innebörden av detta uttalande

synes icke fullt tydlig. Då statskontoret handhaver utbetalningarna från

ett stort antal anslag för jordbruks- och fiskeriändamål, är det emellertid

uppenbart, att det här antydda målet icke kan vinnas genom överflyttning

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82. *45

till lantbruksstyrelsen enbart utav norrländska och allmänna avdikningsanslageL
Med

hänsyn till vad sålunda blivit anfört måste lantbruksstyrelsen för

sin del fasthålla vid att utbetalningarna utav ifrågavarande statsbidrag

fortfarande, liksom hittills, handhavas av statskontoret, och har lantbruksstyrelsen

sålunda vid utarbetande av vederbörande författningsförslag

utgått från att någon ändring härutinnan icke skall ske.

I överensstämmelse med ovan förordade huvudgrunder för den ifrågavarande

understödsverksamhetens anordnande hava utarbetats bilagda

förslag till

1) Kungl. Maj:ts kungörelse angående villkoren för statsbidrag från

statens avdikningsanslag (Bil. I);

2) Kungl. Maj:ts kungörelse angående villkoren för lån från statens

avdikningslånefond (Bil. II); och

3) Lag om ändrad lydelse av 10 kap. 35 och 71 §§ vattenlagen (Bil. III).

Förslaget till kungörelse angående villkoren för statsbidrag från statens

avdikningsanslag.

Monn. 1. De företag, vartill ifrågavarande statsbidrag är avsett att utgå,

synas lämpligen böra erhålla den gemensamma benämningen torrläggningsföretag,

varigenom även överensstämmelse vinnes med för desamma

använd beteckning i 7 kap. vattenlagen, där med torrläggningsföretag

avses diknings-, vattena vlednings- och inval! ningsfö retag.

Mom. 2. Det torde lämpligen böra ankomma på lantbruksstyrelsen att

lämna närmare föreskrifter rörande den i momentet omförmälda ytterligare

utredning, det vill säga beträffande erforderliga uppgifter om båtnad

genom torrläggningen, kostnad för arbetet m. m. I denna ordning

bör sålunda förslagsställare bland annat bliva underrättad därom, att

kostnad för undersökningen och förrättningen samt erforderliga kartor

och handlingar skall upptagas i kostnadsberäkningen, därest bidrag till

sådan kostnad skall kunna ifrågakomma. Den i mom. 2 av nu gällande

författningar angående allmänna och norrländska avdikningsanslagen intagna

bestämmelsen i sådant avseende har därför ansetts kunna uteslutas.

Lantbruksstyrelsen har ansett det lämpligt, att i detta moment intages

uttrycklig föreskrift dels därom att vederbörliga ansökningshandlingar

skola insändas till lantbruksstyrelsen, dels ock om lantbruksstyrelsens

skyldighet att till Kungl. Maj:t avgiva utlåtanden i ärenden, varom här

är fråga. Sistberörda bestämmelser motsvaras av föreskrifter i sista

delen av mom. 1 a) i kungörelsen den 18 september 1918 (nr 907) angående

handläggningen i lantbruksstyrelsen av vissa ärenden.

Mom. 4. Ifrågavarande moment motsvarar mom. 4 respektive 3 i gällande

kungörelser angående allmänna och norrländska avdikningsanslagen,

med nedan angivna undantag.

Sista punkten av första stycket ävensom sista stycket i nämnda båda

moment hava ansetts böra flyttas till respektive mom. 3 och mom. 5 i nu

föreliggande författningsförslag.

Såsom framgår av den i början av lanlbruksstyrelsens föreliggande

framställning införda historiken voro bidragstagare tidigare skyldiga att

Författnings
förslag.

Speciafonoti
rering.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

med företeende av företagets räkenskaper uppgiva de verkliga kostnaderna

för detsamma ävensom att, därest nämnda kostnader understege

de beräknade, vidkännas motsvarande minskning av det beviljade statsbidraget.

På grund av de med detta förfaringssätt förenade olägenheterna

intogs år 1916 i dä utfärdade och för närvarande gällande författningar angående

ifrågavarande anslag (mom. 4 respektive mom. 13) den bestämmelsen,

att bidraget skulle utgå oavkortat, utan hinder därav, att den verkliga

kostnaden för arbetets utförande understege den beräknade. Någon återgång

till nämnda tidigare bestämmelse synes icke böra ifrågasättas. Bestämmelsen

torde dock kunna anses överflödig och har därför utelämnats.

Mom. 5. Bestämmelsen i mom. 5 respektive 4 i nu gällande kungörelser

angående allmänna och norrländska avdikningsanslagen om åliggande för

lantbruksstyrelsen att i visst fall tillse, att i avdikningsföretag allenast

sådan mark intages, so in enligt gällande dikningslag kan anses vinna förbättring

genom det arbete, för vars utförande bidraget avses, har uteslutits

i föreliggande förslag. Ifrågavarande bestämmelse, som torde varit

föranledd därav att syneförrättning enligt dikningslagen tidigare icke varit

obligatorisk för erhållande av statsbidrag, synes nämligen överflödig

efter införandet av föreskrift om syneförrättning såsom allmänt villkor i

nämnda avseende.

I monn 5 av föreliggande förslag hava de i respektive inom. 6 och mom. 5

av nu gällande författningar angående allmänna och norrländska avdikningsanslagen

intagna bestämmelserna om avslutande av kontrakt m. m.

införts.

Den i mom. 1 b) av kungörelsen den 18 september 1918 (nr 907) angående

handläggningen i lantbruksstyrelsen av vissa ärenden intagna föreskriften

om lantbruksstyrelsens skyldighet att meddela vederbörande underättelse

om Kungl. Maj:ts beslut i ärende, varom här är fråga, har ansetts kunna

ersättas med den i första stycket av förevarande moment föreslagna bestämmelsen

afl kontrakt skall upprättas genom lantbruksstyrelsens försorg.

Bestämmelsen, att kontraktet skall innefatta föreskrift om arbetets påbörjande

inom viss tid, har uteslutits. Påbörjandet av arbetet är nämligen

i regel beroende av den tid, inom vilken detsamma kan överlämnas

till lämplig entreprenör, och kan därför, innan så skett, näppeligen i förväg

bestämmas. Därtill kommer, att kontrollen från statens sida av att

arbetet påbörjats inom viss bestämd tid, skulle, om, sådan kontroll finnes

böra utövas, förorsaka avsevärda kostnader utan egentlig nytta. Intressenterna

böra därför äga att efter eget bedömande låta påbörja arbetet

vid sådan tidpunkt, att detsamma hinner slutföras inom den tid, som kontraktet

föreskriver.

I anslutning till förestående må framhållas, att bestämmelse i sådant

avseende, som angives i mom. 12 respektive 11 av nu gällande kungörelser

angående allmänna och norrländska avdikningsanslagen, icke ansetts

böra införas i den nya författningen.

Beträffande skyldigheten för bidragstagare att utföra företaget i noggrann

överensstämmelse med arbetsplanen bär ordet »noggrann» ansetts

kunna utgå, enär det torde få bero på lantbruksstyrelsen att pröva sådana

smärre avvikelser från planen, som enligt intyg av vederbörande avsyningsförrättare

kunna hava vidtagits under arbetet, och som icke äro av

bet julöl se att behöva föranleda särskilt tillstånd av lantbruksstyrelsen enligt

vad under mom. 8 sägs.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kung!. Matris proposition Nr 82.

Orden »vederbörandes kontroll» kava ansetts böra utbytas mot »lantbruksstyrelsens

kontroll samt de föreskrifter, som av Kungl. Maj:t eller lantbruksstyrelsen

eljest prövas lämpliga och nödiga».

I stället för den i sista delen av mom. G respektive monn 5 införda föreskriften,

att »fullständiga ritningar, utvisande huru arbetet blivit utfört»,

skola till lantbruksstyrelsen avlämnas, innan sista delen av statsbidraget

utbetalas, har det ansetts erforderligt föreskriva, att, såsom även

hittills tillämpats, till företaget hörande handlingar och ritningar skola

vara överlämnade till lantbruksstyrelsen, innan kontrakt antages.

Vad beträffar sedermera möjligen förekommande ändringar i arbetsplanen,

torde det få anses självfallet, att ansökning om sådan ändring skall

vara åtföljd av behöriga ändringsritningar för att kunna av lantbruksstyrelsen

upptagas till prövning.

Den i sista stycket intagna bestämmelsen, att lantbruksstyrelsen skall

vaka över utförandet av torrläggningsföretag, motsvaras icke av någon nu

gällande föreskrift. Det har emellertid ansetts önskvärt och lämpligt, att

dylik bestämmelse finnes. Bestämmelserna om godkännande av torrläggningsföretag

motsvaras av inom. 1 e) i kungörelsen den 18 september 1918

(nr 907) angående handläggningen i lantbruksstyrelsen av vissa ärenden.

Mom. 6. Motsvarande bestämmelser återfinnas i mom. 7 respektive 6 i

nu gällande författningar angående allmänna och norrländska avdikningsanslagen.

I föreliggande förslag har gjorts det tillägg, att ifrågavarande

säkerhetsförbindelse skall upphöra att gälla, så snart torrläggningsarbetet

blivit av lantbruksstyrelsen godkänt. Borgen för arbetets kontraktsenliga

utförande synes nämligen icke rimligen böra avse även dess framtida

underhåll, så mycket mer som statens intresse av att arbetena vederbörligen

vidmakthållas kan, sedan syneförrättning blivit obligatorisk för

erhållande av statsunderstöd, med erforderligt eftertryck bevakas i den

ordning, 13 kap.. 17 § vattenlagen angiver. Icke heller bör ifrågavarande

borgensförbindelse anses gälla övriga intressenterna åliggande skyldigheter

efter företagets godkännande.

Mom. 7. i detta moment hava sammanförts mom. 8, 9 och 10 respektive

7, 8 och 9 i de nuvarande författningarna angående allmänna och norrländska

avdikningsanslagen med följande ändringar.

Bestämmelsen om eventuell utbetalning av statsmedlen genom länsstyrelsen

eller den myndighet, som fått i uppdrag att rekvirera och uttaga

medlen, synes kunna utgå. Tjuder de tio år, som lantbruksstyrelsen haft

att handlägga hithörande ärenden, hava nämligen utbetalningarna undantagslöst

skett omedelbart till vederbörande intressenter eller deras befullmäktigade

ombud, och någon avvikelse från detta tillvägagångssätt synes

icke behöva ifrågasättas. Likaså har bestämmelsen om statsbidragets utbetalning

i förutbestämda terminer icke ansetts böra bibehållas, enär den

hittills vunna erfarenheten i detta avseende ådagalagt, att utbetalningarna

endast böra ske i män av arbetets fortgång på grund av därom företedda

behöriga bevis.

Då framdeles liksom hittills statsmedlen böra utbetalas från statskontoret

först efter tillstyrkan av lantbruksstyrelsen, bör bestämmelsen om

företeende hos statskontoret av bevis om arbetets påbörjande förändras

att i stället avse lantbruksstyrelsen. Av praktiska skäl bär denna anordning

även hittills tillämpats.

Beträffande den av lantbruksstyrelsen godkända säkerhetshandlingen

för kontraktets fullgörande eller medlens återbäring, ifall mot kontraktet

opaginerad Kontrollera mot PDF

48:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

brytes, innehålla nu gällande författningar föreskrift om dels företeende

av densamma hos statskontoret och dels förvaring av ifrågavarande säkerhetshandlingar

hos statskontoret ävensom om deras utlämnande på behörig

rekvisition till vederbörande äm,betsmyndigheter, -som kunna bliva

i behov att begagna desamma. Enär bestämmelse i sistnämnda avseende

icke torde vara behövlig, då sådant utlämnande, därest så i något fall skulle

finnas erforderligt, torde kunna ske utan att särskild föi-eskrift därom

lämnats, synes densamma kunna här uteslutas, varjämte bestämmelserna i

övrigt angående ifrågavarande säkerhetshandlingar torde kunna sammanfattas

till endast eu föreskrift om deras överlämnande till statskontoret,

innan någon de! av statsbidraget inå därifrån utbetalas.

Mom. 8. I detta moment hava införts motsvarande bestämmelser, som

meddelats i mom. 11 respektive 10 av kungörelserna angående allmänna

och norrländska avdikningsanslagen, med de ändringar i nämnda moment,

som vidtagits genom kungörelserna den 15 juni 1922 nr 290 och 291.

Enligt dessa bestämmelser äger lantbruksstyrelsen meddela tillstånd

till avvikelse från av Kungl. Maj:t fastställd arbetsplan. Beträffande s. k.

föreningsförrättningar har denna lantbruksstyrelsen tillagda befogenhet

ansetts gälla utan inskränkning. Har däremot förslaget angående företaget

upprättats vid syneförrättning vare sig enligt 1879 års dikningslag

eller nya vattenlagen, har avvikelse från fastställd plan medgivits endast

i avseende på sådana mindre betydande ändringar, vilka icke föranlett

minskning i båtnaden för någon delägare eller väsentligt större kostnad,

än om arbetet utförts enligt planen, ävensom under förutsättning, dels

att avvikelsen icke inverkat på allmän rätt, och dels att samtliga av den

ifrågasatta ändringen berörda delägare skriftligen förklarat sig vara därom

ense. I andra fall har lantbruksstyrelsen hänvisat deltagarna att jämlikt

7 kap. 59 § vattenlagen hos vederbörande vattendomstol gorå ansökning

om sådan jämkning av de vid syneförrättningen meddelade bestämmelser,

som kunde finnas erforderlig. Efter det vattendomstolens beslut i

ärendet förelegat, har lantbruksstyrelsen meddelat beslut i avseende på de

förhållanden, vari avvikelsen från arbetsplanen kunde inverka på det til!

företaget beviljade statsunderstödet.

Det sålunda tillämpade förfaringssättet har visat sig medföra stora

praktiska fördelar. Såsom även framhållits i motiven till 7 kap. 59 §

vattenlagen kan nämligen, huru noggranna de undersökningar och beräkningar

än varit, efter vilka en arbetsplan uppgjorts, icke undvikas, att

ändringar i den fastställda arbetsplanen understundom visa sig nödvändiga.

Särskilt förekomma, enligt vad erfarenheten visat, ansökningar om

sådana mindre betydande ändringar, varom ovan nämnts, årligen i stort

antal. Enär dessa ansökningar i regel inkomma till lantbruksstyrelsen i

samband med av vederbörande lantbruksingenjör utfärdade besiktningseller

avsyningsbevis om företaget, kunna desamma avgöras utan omgång

eller särskild kostnad för deltagarna.

Från vattendomstolarnas synpunkt torde ifrågavarande förfaringssätt

vara förenat med ej ringa fördel, enär ett konsekvent överflyttande av

samtliga dessa ärenden till behandling hos domstolarna skulle medföra

en till synes onödig ökning av deras redan förut betydande arbetsbörda.

För intressenternas del vore sådant överflyttande liktydigt med ej ringa

omgång och tidsförlust ävensom direkta utlägg för bestridande av kostnaderna

för målets behandling i domstolen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, synes det ovan relaterade för
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

49

faringssättet vid behandlingen i lantbruk,sstyrelsen av hithörande frågor

böra tillämpas även i fortsättningen. Härvid må dock erinras, att denna

tillämpning uteslutande avser de med åtnjutandet av beviljat statsunderstöd

sammanhängande förhållanden och sålunda är helt och hållet begränsad

av de bestämmelser, som finnas intagna i det mellan lantbruksstyrelsen

och vederbörande företagare ingångna kontraktet angående företaget.

Vad beträffar i nu gällande författningar omnämnt tillstånd till avvikelse

från föreskriven odlingsskyldigliet må framhållas, att anledning

till meddelande av dylikt tillstånd hittills icke förefunnits i fråga om åtnjutande

av statsbidrag, då bland villkoren för erhållande av bidrag från

allmänna eller norrländska avdikningsanslagen icke ingått någon odlingsskyldighet.

I mom. 4 av nu föreliggande författningsförslag bär emellertid

fullgörandet av visst odlingsarbete — vare sig till åker eller ständig

slåtter- och betesvall — föreskrivits såsom villkor för utbekommande av

det högre statsbidrag, som kan hava till företaget beviljats utöver det bidrag,

vartill företaget varit berättigat enligt de i nämnda moment i övrigt

omnämnda grunder. Då det emellertid, enligt vad i mom. 4 föreslagits, må

ankomma på lantbruksstyrelsen att lämna föreskrift angående omfattningen

av sålunda ifrågakommande odlingsskyldigliet, torde den nu gällande

bestämmelsen angående tillstånd från lantbruksstyrelsen till avvikelse

från föreskriven odlingsskyldigliet bliva överflödig, varför densamma

här uteslutits.

Vidkommande den i motsvarande moment av nu gällande författningar

intagna bestämmelsen om ställande under riksdagens prövning av fråga

om återbäring av uppburna mede!, därest längre anstånd därmed än till

nästa riksdag anses erforderligt, synes det kunna ifrågasättas, huruvida

densamma är av förhållandena påkallad. Lantbruksstyrelsen har emellertid

i förslaget upptagit ifrågavarande bestämmelse oförändrad.

Mom. 9. I detta moment hava föreskrifter intagits om framtida underhållet

av med statsbidrag utförda arbeten. De nu gällande författningarna

innehålla (mom. 13 respektive 12 av kungörelserna angående allmänna

och norrländska avdikningsanslagen) visserligen föreskrift om underhållsskyldighet

men lämna öppet, på vad sätt underlåtenhet i sådant avseende

skall beivras. Då enligt förslaget syneförrättning enligt vattenlagen skall

hava föregått beviljandet av statsbidrag, och då sålunda ifrågavarande

underhållsskyldighet bundits vid vederbörande, i företaget ingående fastigheter,

har momentet erhållit sin avfattning med hänsyn därtill.

Därjämte har i detta moment ansetts böra införas dels bestämmelse om

övervakande genom lantbruksstyrelsens försorg av underhållsskyldighetens

fullgörande och dels en erinran om i vattenlagen stadgad påföljd

i händelse försummelse i underhållet äger rum.

Mom. 10. Detta moment motsvarar i oförändrat skick mom. 14 respektive

13 i de nu gällande kungörelserna angående allmänna respektive norrländska

avd ikningsanslagen.

Mom. 11. Motsvarar mom. 2 2) av kungörelsen den 18 september 1918

(nr 907) angående handläggningen i lantbruksstyrelsen av vissa ärenden.

Föreskrifter av innehåll som sägs i mom. 2 1) av sistnämnda kungörelse

torde — sedan kungörelsen den 31 december 1879 (nr 67) upphävts genom

lagen den 11 juni 1920 (nr 459) om ändring i vissa delar av vattenlagen

och hänsynen til! det allmänna reglerats genom bestämmelser i vattenlagen

— numera ej vara erforderliga.

liihcmtf till riksdagens protokoll 7920. 1 sand. (ii höft. (S''r 8?.) !

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Övergångsbestämmelsen. Vid den tidpunkt, då nu föreslagna nya grunder

äro avsedda att träda i kraft, komma givetvis åtskilliga ansökningar

om bidrag till företag, vilka planlagts med hänsyn till nu gällande bestämmelser,

att finnas inneliggande bos lantbruksstyrelsen eller förslag

till sådana företag vara upprättade, men ännu icke till styrelsen insända,,

varjämte ett betydande antal förslag torde vara föremål för utredning

av vederbörande förrättningsmän. En full tillämpning på dessa företag

av de nya bestämmelserna skulle i många fall medföra, att bidrag icke

kunde beviljas, med mindre nya förrättningsåtgärder och utredningar

verkställdes.

För undvikande av därigenom orsakade kostnader för intressenternas

del och tidsutdräkt med bidragsfrågans avgörande torde sålunda vissa

övergångsbestämmelser beträffande dessa företag vara erforderliga.

Dessa övergångsbestämmelser synas emellertid endast behöva omfatta

sådana förslag, vilka upprättats utan att syneförrättning enligt 10 kap.

vattenlagen föregått, eller vid vilka uppskattning av den genom torrläggningen

uppkommande båtnaden ej verkställts.

Därest sådan syneförrättning och båtnadsuppskattning ägt rum, kommer

nämligen skillnaden mellan de äldre och de nu föreslagna bestämmelserna

endast att hava inverkan på grunderna för beräkningen av bidragets

storlek, i vilket avseende vederbörande intressenter redan nu äro underkastade

olika tillämpning av gällande författningar. Anmärkas må, att

de föreskrivna bidragskvoterna utgöra maximigräns för statsbidraget och

sålunda icke bestämt angiva bidragets belopp, varför någon rätt till högsta

bidragskvot icke kan anses föreligga.

Härovan omnämnda företag böra sålunda, i likhet med vad för närvarande

är fallet, vara berättigade till erhållande av statsbidrag, ehuru

de icke planlagts vid syneförrättning.

Enär därjämte uppskattning av den genom torrläggningen uppkommande

båtnaden hittills icke utgjort villkor för erhållande av statsbidrag, bör

undantag från sådan båtnadsuppskattning medgivas, vare sig företagen

blivit planlagda vid syneförrättning eller icke. Någon gradering av statsbidragen

med hänsyn till båtnaden kan givetvis icke ske i dessa fall, varför

bidragen lämpligen synas böra utgå med högsta eljest medgivna belopp.

Genom ifrågavarande stadganden bliver övergången till de nya bestämmelserna,

som sig bör, i avsevärd grad lindrad för de äldre företagen.

Ovan angivna övergångsbestämmelser böra omfatta de företag, vid vilka

undersökningarna för företagets planläggning påbörjats under den tid,

då de äldre bestämmelserna ännu varit gällande eller före den 1 juli 1926.

Förslaget till kungörelse angående villkoren för lån från statens avdik
ningslånefond.

Mom. 1. Detta moment motsvarar första stycket av mom. 1 i kungörelsen

den 9 oktober 1914 angående villkoren för lån från odlingslånefonden. Beträffande

den nu föreslagna ordalydelsen hänvisas til specialmotiveringen

under mom. 1 i förslaget till kungörelse angående statens avdikningsanslag.

Därjämte må anmärkas, dels att den i nu gällande kungörelse intagna

bestämmelsen, att lån från fonden icke må anvisas till täckdikning, här

uteslutits, enär föreskrift i sådant avseende i stället införts i mom. 4, dels

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

*51

ock att vad i andra stycket av mom. 1 i nämnda kungörelse föreskrivits

har ansetts böra i den nya författningen inrymmas i närmast efterföljande

moment.

Mom. 2. Detta moment är avsett att ersätta andra stycket av mom. 1 i

nu gällande författning. Beträffande motiven till här föreslagen lydelse

hänvisas till vad i specialmotiveringen till mom. 2 i förslaget till kungörelse

angående statens avdikningsanslag anförts.

Mom. 3. Motsvarighet till ifrågavarande bestämmelse saknas i nu gällande

författning, men har ansetts böra här införas i likhet med vad föreslagits

beträffande statens avdikningsanslag.

Mom. 2 i nu gällande kungörelse angående villkoren för lån från odlingslånefonden

innehåller föreskrift om vitsordande från lantbruksstyrelsens

sida, att såvitt styrelsen kunnat finna, laga hinder mot företagets utförande

ej förefinnes. Detta stadgande torde bliva överflödigt, sedan jämlikt

mom. 2 syneförrättning enligt vattenlagen gjorts obligatorisk för erhållande

av lån från fonden, enär nämligen denna fråga skall prövas vid

syneförrättningen och besked därom givas av synemännen (10 kap. 50 §

vattenlagen).

Mom. 4. Bestämmelserna i detta moment motsvara i huvudsak mom. 4

i nu gällande kungörelse.

Komplettering har emellertid skett därhän, att lån även må beräknas

till kostnad för undersökningen och förrättningen ävensom för erforderliga

kartor och handlingar. Så har även hittills ansetts kunna ske, i likhet

med vad fallet varit beträffande bidrag från allmänna och norrländska

avdikningsanslagen, ehuru uttrycklig bestämmelse därom saknats i kungörelsen

rörande odlingslån.

Sista punkten i mom. 4 av nu gällande författning har ansetts höra

flyttas till mom. 5 i föreliggande kungörelseförslag.

Mom. 5. Ifrågavarande moment har formulerats i överensstämmelse

med motsvarande moment i förslaget till kungörelse angående statens avdikningsanslag

och hänvisas beträffande motiven härför till vad härutinnan

anförts.

Ytterligare må anmärkas, att i motsvarande moment av nu gällande författning

även ingick föreskrift om utförande inom. viss tid av det i företaget

ingående odlingsarbetet. Då emellertid odlingstvång icke vidare

ansetts böra förekomma i samband med beviljandet av ifrågavarande lån,

har föreskrift i ovannämnda avseende här uteslutits. Näst sista stycket

i detta moment motsvarar mom. 17 i nu gällande kungörelse.

Mom. 6. I nu gällande författning saknas föreskrift om ställande av

säkerhet för kontraktets fullgörande, i vad avser torrläggningsarbetet.

Däremot innehåller mom. 6 bestämmelse om sådan säkerhet beträffande

fullgörandet av odlingsarbetet, varjämte i mom. 9 punkt c) är meddelat bestämmelser

om till statskontoret ställd skuldförbindelse, innefattande

vederbörandes åtagande att intill viss tidpunkt ansvara för lånets betalning

ävensom för lyftade statsmedels återbäring, i fall mot kontraktet

brytes. I sistnämnda avseende kunde denna skuldförbindelse, behörigen

försedd med av statskontoret godkänd borgen, anses ersätta den till lantbruksstyrelsen

ställda särskilda säkerhetsförbindelse för kontraktets fullgörande,

varom ovan talas, och som finnes föreskriven beträffande allmänna

och norrländska avdikningsanslagen samt i oförändrat skick intagits

jämväl i lantbruksstyrelsens förslag till kungörelse rörande statens

avdikningsanslag. Skuldförbindelsen upphör emellertid att gälla, först

opaginerad Kontrollera mot PDF

52* Kung!. Maj:ts proposition Nr 82.

sedan lånet blivit fördelat på vederbörande fastigheter och fördelningen

på föreskrivet sätt antecknats i jordeboken, medan giltighetstiden för den

säker hetsförbindelse, som avser torrläggningsarbetets fullgörande, icke

rimligen bör, såsom även framhållits i motiven till mom. 6 i författningsförslaget

rörande statens avdikningsanslag, utsträckas längre än till tidpunkten

för samma arbetes godkännande. Då denna tidpunkt i regel infaller

något år tidigare, än fördelning av lånet kan ske, ävensom för vinnande

av önskvärd klarhet i avseende på de olika förbindelsernas innebörd,

har föreskrift om särskild säkerhetsförbindelse för kontraktets fullgörande

samt för lånets återbetalning, i fall mot kontraktet brytes, ansetts böra

här införas. I sammanhang härmed har, i enlighet med vad nedan under

mom. 8 sägs, viss ändring föreslagits beträffande den till statskontoret

ställda skuldförbindelsen.

Mom. 7. Ordalydelsen i detta moment motsvarar i huvudsak mom. 7 i

nu gällande författning med den ändring, att bland annat orden »å vilkas

ägor arbetsföretaget kommer att med understöd av lånet utföras» ändrats

till »vilka blivit delaktiga av lånet». Denna ändring har vidtagits av den

anledningen, att eu i ett torrläggningsföretag ingående fastighet kan bliva

delaktig av lån, utan att arbetet direkt berör fastighetens ägor.

Mom. 8. I detta moment hava sammanförts mom. 8, 9, och 10 i nu gällande

kungörelse. Beträffande motiven hänvisas i tillämpliga delar till

den under mom. 7 i författningsförslaget rörande statens avdikningsanslag

införda motivering.

Den i mom. 6 omnämnda säkerhetsförbindelsen för kontraktets fullgörande

har ansetts böra, i likhet med vad fallet är beträffande motsvarande

förbindelse vad angår avdikningsanslaget, överlämnas till statskontoret.

Med avseende å de i skuldförbindelsen till statskontoret gjorda åtaganden

har bestämmelsen om återbäring av lyftade statsmedel, i fall mot kontraktet

brytes, uteslutits, sedan åtagande i denna del införts i den till lantbruksstyrelsen

ställda säkerhetsförbindelse, som omnämnes i mom. 6.

Mom. 9. Här intagna bestämmelser motsvara i huvudsak vad som finnes

föreskrivet i mom. 11 av gällande författning med den delvis ändrade lydelse,

nämnda moment erhållit genom kungörelsen den 9 juni 1922

(nr 289).

Vad särskilt beträffar i nuvarande författning omnämnd odlingsskyldighet

må erinras, att av de i den allmänna motiveringen angivna skäl odlingstvång

icke längre bör föreskrivas som villkor för erhållande av ifrågavarande

statslån, varför bestämmelsen om tillstånd till avvikelse från föreskriven

odlingsskyldigbet har uteslutits.

Enär såväl statsbidrag från allmänna eller norrländska avdikningsanslagen

som även lån från odlingslånefonden kan beviljas till samma arbetsföretag,

synes lämpligt, att den i nu gällande författningar angående

nämnda bidrag intagna bestämmelsen om överlämnande i visst fall till

riksdagens prövning av frågan om uppburna medels återbäring, vilken bestämmelse

blivit oförändrat införd i författningsförslaget angående statens

avdikningsanslag. bör gälla även för ifrågavarande statslån, varför

tillägg i sådant avseende här föreslagits.

Mom. 10. Förestående moment motsvarar med mindre redaktionella

ändringar mom. 12 i nu gällande författning.

Mom. 11. Enligt nu gällande författning skola med lån från odlingslånefonden

utförda arbeten underhållas, så länge någon del av lånet återstår

ogulden. Någon anledning till avvikande bestämmelse i detta avse
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition Nr 82. *53

ende från vad föreslagits gälla beträffande arbete, vartill statsbidrag från

statens avdikningsanslag utgått, synes emellertid icke finnas, så mycket

mer som oftast såväl bidrag som lån utgår till samma arbete. Med anledning

härav och på de skäl som i motiven till mom. 9 i författningsförslaget

rörande statens avdikningsanslag anförts i denna fråga, hava de i sistnämnda

moment föreslagna bestämmelserna ansetts böra gälla även förarbete,

vartill avdikningslån utgår.

Mom. 12, 13 och 14 motsvara respektive mom. 14, 15 och 16 i nu gällande

kungörelse angående villkoren för lån från odlingslånefonden.

Mom. 15. Beträffande detta moment hänvisas till specialmotiveringen

under mom. 11 i författningsförslaget rörande statens avdikningsanslag.

Övergångsbestämmelsen. Beträffande ifrågavarande bestämmelse får

iantbruksstyrelsen åberopa vad som anförts angående motsvarande bestämmelse

i förslaget till kungörelse för statens avdikningsanslag.

Då båtnadsuppskattning alltid sker beträffande företag, för vilkas utförande

lån sökes, saknas anledning att här medtaga andra punkten i övergångsbestämmelsen

för statens avdikningsanslag.

För beräknande av statens utgifter för understödjande medels bidrag

utan återbetalningsskyldighet och lån av torrläggningsföretag under budgetåret

1926—1927 enligt nu framlagda nya grunder har Iantbruksstyrelsen

funnit nödvändigt att först utreda medelsbehovet under förutsättning, att

nuvarande grunder för ifrågavarande understödsverksamhet fortfarande

bleve gällande.

Allmänna avdikningsanslaget. Med tillämpning av nu gällande principer

för ifrågavarande understödsverksamhet torde statens utgifter för

understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet av myrutdikningar

och vattenavtappningar inom andra delar av riket än Norrland

och Dalarna under budgetåret 1926—1927 kunna beräknas på följande

sätt.

För ändamålet anvisade riksdagen för budgetåret 1923—1924 1,050,000 kronor,

för budgetåret 1924—1925 1,400,000 kronor och för budgetåret 1925—

1926 ett extra reservationsanslag av 1,000,000 kronor.

Efter att för de närmast föregående åren i allmänhet liava utgjort

1.200.000 kronor blev för budgetåret 1924—1925 bidragsbeloppet för ändamålet

av riksdagen begränsat till 1,000,000 kronor. För budgetåret 1925—

1926 har emellertid riksdagen medgivit, att Kungl. Maj :t må från allmänna

avdikningsanslaget bevilja statsbidrag med tillhopa 1,300,000 kronor.

Såsom Iantbruksstyrelsen anfört i skrivelse den 14 september 1923 till

Kungl. Maj:t angående understödjande av sådana myrutdikningar och

vattenavtappningar, för vilka ifrågavarande anslag är avsett, hade vid ingången

av budgetåret 1923—1924 bidrag från anslaget beviljats med

1.018.000 kronor mer än som motsvarade för ändamålet tillgängliga, icke

disponerade medel. Under sagda budgetår har Kungl. Maj:t beviljat bidrag

till 278 företag med tillsammans 1,104,030 kronor och under budgetåret

1924—1925 till 232 företag med tillsammans 947,550 kronor. Med inberäknande

av den vid ingången av budgetåret 1923—1924 förefintliga bristen i

anslaget, 1,018,000 kronor, skulle vid utgången av budgetåret 1924—1925 anslagets

medelsbehov uppgå till 1,018,000 -f 1,104,030 + 947,550 = 3,069,580

kronor. Då såsom nämnts under budgetåren 1923—1924 och 1924—1925 anvisats

tillhopa 2,450,000 kronor, förefanns vid utgången av sistnämnda budgetår

en brist i anslaget av 619,580 kronor. Under förutsättning att hela

Kostnad.

opaginerad Kontrollera mot PDF

54:

Kung!. Maj:ts proposition Nr 82.

det för budgetåret 1925—192G av riksdagen medgivna bidragsbeloppet

1.300.000 kronor blir taget i anspråk, skulle, då anslaget för sagda budgetår

tillförts allenast 1,000,000 kronor, den nämnda bristen vid utgången av budgetåret

1925—1926 hava ökats med 300,000 kronor till 919,580 kronor. I detta

belopp bär icke medräknats vad som jämlikt riksdagens skrivelse den 25

maj 1923, nr 9 A, punkt 74, kan av anslaget hava åtgått för tilläggsbidrag

till med bidrag från anslaget understödda företag. Dessa tilläggsbidrag

uppgå emellertid till relativt obetydliga belopp och hava därför icke någon

nämnvärd inverkan på förevarande beräkningar.

I fråga om kraven på bidrag från ifrågavarande anslag under budgetåret

1926—1927 må vidare anföras, dels att Kungl. Maj :t efter den 1 juli

1925 beviljat bidrag till 135 företag med sammanlagt 343,910 kronor, dels

ock att i lantbruksstyrelsen finnas inneliggande före den 1 juli inkomna

ansökningar om bidrag från allmänna avdikningsanslaget till 195 företag.

Storleken av de bidrag, som till sistnämnda företag komma att tillstyrkas,

kan givetvis ännu icke med säkerhet beräknas. Under förutsättning att

de i ovannämnda kungörelser angivna bestämmelser angående villkoren för

erhållande och tillgodonjutande av statsbidrag från anslaget fortfarande

skola gälla och tillämpas på sätt nu sker, torde — med beräkning av bidraget

till en fjärdedel av vattena vlednings- och avdikningskostnaden — bidragen

till nämnda 195 företag approximativt kunna beräknas till 750,000

kronor. Med ledning av erfarenheten från de närmast föregående åren

kunna dessutom under budgetåret 1925—1926 nya ansökningar om statsbidrag

å tillhopa omkring 900,000 kronor förväntas inkomma. För tillgodoseende

av samtliga till sagda budgetår balanserade och under samma år

inkommande ansökningar skulle sålunda erfordras 343,910 + 750,000 +

900.000 = 1,993,910 kronor eller i runt tal 2,000,000 kronor. Då emellertid

riksdagen medgivit, att endast 1,300,000 kronor må av Kungl. Maj:t beviljas

under budgetåret 1925—1926, kunna ansökningar motsvarande sammanlagt

omkring 700,000 kronor förväntas bliva överförda till budgetåret 1926

—1927.

Huru stort bidragsbeliovet i övrigt kan komma att bliva under sistnämnda

budgetår, kan ej ännu tillförlitligt bedömas. Under samma förutsättning,

som här ovan angivits för uppskattningen av det erforderliga bidragsbeloppet

till de i lantbruksstyrelsen inneliggande, före den 1 juli 1925

inkomna 195 ansökningarna och med hänsyn till önskemålet att antalet av

de från det ena budgetåret till det andra balanserade ansökningarna må

efter hand kunna minskas, anser sig lantbruksstyrelsen icke kunna beräkna

det sammanlagda, för budgetåret 1926—1927 erforderliga bidragsbeloppet

lägre än till 1,300,000 kronor.

Då innestående, av Kungl. Maj:t redan disponerade medel numera få användas

till löpande utbetalningar, synes det endast vara av vikt att tillse,

att erforderliga medel finnas tillgängliga för mötande av de utbetalningar,

som kunna påfordras från anslaget. Givetvis torde det icke vara möjligt

att med full tillförlitlighet på förhand beräkna, huru stora dessa utbetalningar

komma att bliva. För undvikande såvitt möjligt av den risken, att

bidragstagare icke kunna på grund av brist på medel i vederbörlig ordning

erhålla de bidrag, vartill de äro berättigade, synes det erforderliga tillskottet

till anslaget för budgetåret 1926—1927 höra beräknas så, att dels den

ovannämnda vid budgetårets ingång förefintliga bristen å anslaget, i runt

tal 900,000 kronor, täckes under sagda budgetår, varigenom medel skulle

finnas tillgängliga för slutliga utbetalningar av i stort sett alla före den 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

do

juli 1926 beviljade bidrag, dels ock utbetalning från anslaget möjliggöres

med hälften av det sammanlagda belopp, som under budgetåret kan komma

att av Kungl. Maj:t beviljas, och vilket belopp här ovan ifrågasatts skola

beräknas till 1,300,000 kronor. För budgetåret 1926—1927 skulle sålunda erfordras

ett kapitaltillskott till anslaget av 900,000 + 650.000 = 1,550,000 kronor

eller i runt tal 1,500,000 kronor.

Kungl. Maj:t skulle alltså böra vidtaga åtgärder för att bliva i tillfälle

att till understödjande av myrutdikningar och vattenavtappningar inom

andra delar av riket än Norrland och Dalarna vare sig ändamålet med arbetsföretaget

är uppodling av till åker eller äng lämplig jord eller minskning

av frostländighet för närliggande bygd eller utdikning av redan odlad

jord, under tiden 1 juli 1926—30 juni 1927 bevilja statsbidrag å tillhopa

1.300.000 kronor, därav högst 125,000 kronor till avdikning av sådan mark,

vars torrläggning avser endast minskning av frostländighet för närliggande

bygd. Därjämte skulle ett belopp av 1,500,000 kronor behöva tillföras

anslaget, på det att erforderliga medel skulle finnas tillgängliga för

mötande av vederbörliga utbetalningar därifrån under nämnda tid.

Norrländska av dikning sanslag et. Till grund för beräkning av kostnaderna

för understödjande av myrutdikningar och vattenavtappningar inom

Norrland och Dalarna torde med nu gällande grunder för understödsverksamheten

kunna läggas följande utredning.

Senast anvisades för 1922 ett anslag av 500,000 kronor. För första halvåret

1923 samt för budgetåren 1923—1924, 1924—1925 och 1925—1926 begärdes

med hänsyn till förefintlig behållning å anslaget inga medel för ändamålet.

Före 1923 har det av riksdagen till Kungl. Maj:ts förfogande ställda anslagsbeloppet

i allmänhet uppgått till 1,900,000 kronor per år, medan endast

600.000 kronor beräknats för första halvåret 1923 och 1,200,000 kronor för

vartdera av budgetåren 1923—1924 och 1924—1925. För budgetåret 1925—

1926 har riksdagen medgivit, att statsbidrag från norrländska avdikningsanslaget

må beviljas med tillhopa 1,700,000 kronor.

Enligt den redogörelse, som lantbruksstyrelsen den 30 augusti 1924 lämnat

i sin framställning till Kungl. Maj:t angående understödjande av myrutdikningar

och vattenavtappningar inom Norrland och Dalarna, förefanns

vid ingången av budgetåret 1924—1925 en brist a norrländska avdikningsanslaget

av 516,120 kronor, oavsett vad som jämlikt 1923 års riksdags beslut

(riksdagens skrivelse den 25 maj 1923, nr 9 A, punkt 73) kan av anslaget

hava åtgått för tilläggsbidrag till med bidrag från detsamma understödda

företag. Under budgetåret 1924—1925 har lantbruksstyrelsen tillstyrkt utbetalning

av sådana tilläggsbidrag till ett belopp av 180,780 kronor. Under

budgetåret 1924—1925 har Kungl. Maj:t beviljat bidrag från norrländska

avdikningsanslaget till 406 företag med sammanlagt 1,245,930 kronor. Härvid

må emellertid erinras, att av sagda belopp 465,000 kronor anvisats till

ett enda företag, nämligen reglering av Keräsjoki och Vuomajoki i Karl

Gustafs socken: av Norrbottens län, dock under förbehåll att endast 150,000

kronor finge därav utbetalas under budgetåret 1924—1925. Av sagda bidrag

å 465,000 kronor synes därför återstående delen 315,000 kronor, icke behöva

inräknas i det för budgetåret 1924—1925 beviljade bidragsbeloppet. I stället

synes sagda återstod böra beräknas utgå av de för budgetåret 1925—1926

tillgängliga medlen. Det under budgetåret 1924—1925 beviljade bidragsbeloppet,

1,245,930 kronor, skulle i enlighet härmed komma att minskas med

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

56*

315,000 kronor till 930,930 kronor. Den vid ingången av budgetåret 1924—

1925 förefintliga bristen i anslaget, 516,120 kronor, skulle i enlighet härmed

hava under sagda budgetår ökats till 1,447,050 kronor, oavsett vad som under

samma år kan hava åtgått för tilläggsbidrag till vissa med bidrag från

anslaget understödda företag.

För närvarande finnas i lantbruksstyrelsen inneliggande 141 ansökningar

om bidrag från norrländska avdikningsanslaget, inkomna före den 1 juli

1925. Huru stora bidrag, som till dessa företag komma att tillstyrkas, kan

givetvis icke nu närmare uppgivas. Approximativt torde de emellertid

kunna uppskattas till 400,000 kronor. Under budgetåret 1925—1926 kunna,

med ledning av de närmast föregående årens erfarenhet, förväntas ytterligare

inkomma ansökningar om bidrag från norrländska avdikningsanslaget

till ett belopp av sammanlagt 1,000,000 kronor. För tillgodoseende av

samtliga ansökningar under budgetåret 1925—1926 skulle sålunda, under

förutsättning att fördelningen på olika budgetår av bidraget till regleringen

av Keräsjoki och Vuomajoki sker på sätt lull- ovan ifrågasatts, åtgå

315,000 + 400,000 -j- 1,000,000= 1,715,000 kronor. Då riksdagen för nämnda

tid medgivit beviljande av 1,700,000 kronor skulle, i stort sett, ingen nämnvärd

balansering av ansökningar till nästkommande budgetår behöva ske.

Huru stort bidragsbehovet kan komma att bliva under budgetåret 1926—

1927 torde ej ännu kunna tillförlitligt bedömas. Jämfört med de två närmast

föregående åren visar budgetåret 1924 -1925 en påfallande stark

minskning i det bidragsbelopp, de inkomna ansökningarna representera,

nämligen från i medeltal omkring 1,300,000 kronor till omkring 825,000

kronor. Ansökningarnas antal har däremot i stort sett icke nedgått.

Sagda minskning i det sökta bidragsbeloppets storlek kan emellertid antagas

vara av tillfällig beskaffenhet, varför lantbruksstyrelsen anser sig,

med ledning av erfarenheten i övrigt från de senaste åren och under förutsättning,

att de i förenämnda kungörelser stadgade villkoren för erhållande

och tillgodonjutande av statsbidrag fortfarande skola gälla och tillämpas

på sätt nu sker, för tillgodoseende under budgetåret 1926—1927 av ansökningar

om statsbidrag från ifrågavarande anslag ej böra beräkna det erforderliga

sammanlagda bidragsbeloppet lägre än till 1,200,000 kronor.

Enligt från statskontoret inhämtad upplysning fanns den 1 juli 1925 å

anslaget en kontant behållning, bestående av redan disponerade men ej utbetalda

medel av 2,261,376 kronor 64 öre. Då innestående medel å anslaget

numera få användas till löpande utbetalningar, synes det endast vara av

vikt att tillse, att erforderliga medel finnas tillgängliga för mötande av de

utbetalningar, som kunna påfordras från anslaget. Givetvis torde det icke

vara möjligt att med full tillförlitlighet på förhand beräkna, huru stora

dessa utbetalningar komma att bliva. Med stor sannolikhet torde det emellertid

kunna antagas, att desamma icke komma att överstiga 1,500,000 kronor

för budgetåret 1925—1926 och 1,700,000 kronor för budgetåret 1926—

1927, tilläggsbidragen däri inberäknade. Enär enligt denna beräkningsgrund

anslagets kontanta behållning vid ingången av sistnämnda budgetår

skulle utgöra omkring 800,000 kronor, torde för tillgodoseende under budgetåret

1926—1927 av utbetalningar med sammanlagt 1,700,000 kronor anslaget

böra tillföras ett kapital av 900,000 kronor.

Kungl. Maj:t skulle alltså böra vidtaga åtgärder för att bliva i tillfälle

att till understödjande av myrutdikningar och vattenavtappningar inom

Norrland och Dalarna, vare sig ändamålet med arbetsföretaget är uppodling

av till åker eller äng lämplig jord eller minskning av frostländighet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

*57

för närliggande bygd eller utdikning av redan odlad jord, under tiden 1

juli 1926—30 juni 1927 bevilja statsbidrag med tillhopa 1,200,000 kronor.

Vidare skulle erfordras ett belopp av 900,000 kronor att tillföras anslaget,

på det att erforderliga medel skulle finnas tillgängliga för mötande av vederbörliga

utbetalningar därifrån under nämnda tid.

Odlingslånefonden. Angående det sannolika behovet av lån från odlingslånefonden

under förutsättning att nuvarade villkor för erhållande

av dylika lån bibehållas under budgetåret 1926—1927 får styrelsen anföra

följande.

Av odlingslån ef onden har sedan 1884 enligt av riksdagen lämnade medgivanden

till och med 1918 ett belopp av 1,000,000 kronor årligen fått

såsom lån disponeras från fonden. Vid lagtima riksdagen 1919 medgavs,

att från och med samma år tillsvidare lån från fonden finge av Kungl.

Maj:t beviljas till ett belopp av 1,500,000 kronor årligen. Vid 1920 års riksdag

höjdes detta belopp från och med 1921 till 2,000,000 kronor. Till 1921

års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag, att det årliga utlåningsbeloppet

skulle från och med 1922 höjas till 2,500,000 kronor. Riksdagen beslöt,

att den sålunda föreslagna höjningen skulle träda i tillämpning redan från

och med 1921. Efter i ärendet väckt motion beslöt riksdagen 1925, att för

budgetåret 1925—1926 lån från odlingslånefonden finge av Kungl. Maj:t

beviljas med ett belopp av 1,300,000 kronor utöver det årliga lånebeloppet

å 2,500,000 kronor.

Under budgetåret 1924—1925 har Kungl. Maj:t beviljat lån från odlingslånefonden

till 214 företag med sammanlagt 2,595,290 kronor. Då det för

sagda budgetår medgivna sammanlagda lånebeloppet utgör endast 2,500,000

kronor torde 95,290 kronor böra anses utgå av de för budgetåret 1925—1926

tillgängliga medlen. Under sistnämnda budgetår har Kungl. Maj:t enligt

till lantbruksstyrelsen hittills inkomna meddelanden till 136 företag beviljat

sammanlagt 969,240 kronor. Därutöver har lantbruksstyrelsen under

budgetåret 1924—1925 hos Kungl. Maj:t tillstyrkt beviljande till 5 företag

av 31,290 kronor. Av de för budgetåret 1925—1926 tillgängliga lånemedlen,

3,800,000 kronor, hava sålunda hittills beviljats eller tillstyrkts sammanlagt

1,095,820 kronor. Vid ingången av budgetåret 1925—1926 funnos i lantbruksstyrelsen

inneliggande ansökningar om lån från odlingslånefonden

till 198 företag. De lånebelopp, som till dessa företag komma att tillstyrkas,

kunna icke nu bestämt angivas, enär ansökningshandlingarna i olika

avseenden äro beroende av utredning och komplettering. Approximativt

torde ifrågavarande lån kunna uppskattas till sammanlagt 1,950,000 kronor.

Med ledning av erfarenheten från de närmast föregående åren torde vidare

kunna beräknas, att under budgetåret 1925—1926 ytterligare ansökningar

om odlingslån inkomma, till ett sammanlagt belopp av omkring 2,800,000

kronor. För budgetåret 1925—1926 skulle det sammanlagda lånebeloppet

sålunda uppgå till 1,095,820 + 1,950,000 + 2,800,000 = 5,845,820 kronor eller

i runt tal 5,800,000 kronor. Då emellertid endast 3,800,000 kronor finnas för

ändamålet tillgängliga, beräknas ansökningar om odlingslån motsvarande

ett sammanlagt lånebelopp av omkring 2,000,000 kronor bliva överförda till

budgetåret 1926—1927.

Oaktat lantbruksstyrelsen med fästat avseende därvid, att största möjliga

sparsamhet med statens medel måste iakttagas, sökt beräkna utgifterna

från ifrågavarande fond till lägsta möjliga belopp, anser styrelsen

sig dock, med ledning av erfarenheten från de senaste åren och under

opaginerad Kontrollera mot PDF

58:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

ovannämnda förutsättning rörande tillämpningen av de för erhållande av

lån gällande bestämmelser, för tillgodoseende av lånebehovet under budgetåret

1926—1927 ej kunna beräkna det erforderliga lånebeloppet lägre än

till 3,000,000 kronor. Härutöver torde jämväl böra beräknas ett belopp av

800,000 kronor för minskande efter band av antalet från det ena budgetåret

till det andra balanserade ansökningar. Även för budgetåret 1926—1927

synes sålunda utlåningsbeloppet böra beräknas till 3,800,000 kronor.

Lantbruksstyrelsen anser sig i samband härmed böra framhålla att, då''

till nära nog samtliga företag, till vilka odlingslån sökes, även sökes bidrag

från allmänna avdikningsanslaget, och då Kungl. Maj:t numera vanligen

beviljar bidrag från sagda anslag med belopp motsvarande endast en fjärdedel

av vattenavledningskostnaden, varigenom lånebeloppet i regel kan, såsom

ovan nämnts, bestämmas till tre fjärdedelar av samma kostnad, den

årliga odlingslånesumman bör vara omkring tre gånger sä stor som den

årliga bidragssumman från allmänna avdikningsanslaget. Lantbruksstyrelsen

har ock såsom ovan anförts beräknat, att bidrag från allmänna avdikningsanslaget

borde för budgetåret 1926—1927 finnas tillgängligt till

ett belopp av 1,300,000 kronor, vilket synes i stort sett överensstämma med

vad här framhållits beträffande förhållandet mellan de årliga låne- och

bidragsbeloppen.

De relativt fåtaliga fall, då ansökning om odlingslån jämväl avser bidrag

från norrländska avdikningsanslaget och lånebeloppet sålunda begränsas

till högst hälften av avdikningskostnaden, hava icke någon nämnvärd

inverkan på ovanstående beräkningar.

I fråga om den ökning av fondens kapital, som kan bliva erforderlig med!

hänsyn till redan beslutad och nu ifrågasatt tillfällig höjning av det årliga

utlåningsbeloppet, må framhållas att, då de första annuiteterna å beviljade

lån avbetalas först under det sjunde året efter det den första utbetalningen

från lånet skett, fonden för de närmaste åren genom inbetalning

av annuiteter kan beräknas i regel tillföras högst så stort belopp,

som motsvarar den årliga utlåningssumman, innan denna ökades, det vill

säga 1,000,000 kronor jämte ränta därå. Hå alltsedan 1921 lån årligen

beviljats med 2,500,000 kronor, torde tydligt framgå, att, intill dess annuiteterna

å dessa högre årliga lånesummor inflyta i full omfattning, kapital

behöver tillföras fonden, för att beviljade lån skola kunna till låntagarna

utanordnas i vederbörlig ordning. Därest, såsom lantbruksstyrelsen här

ifrågasatt, utlåningsbeloppet kommer att jämväl för budgetåret 1926—1927

ökas, bliva fordringarna på ökning av fondens kapital givetvis än större.

Huru stort belopp som för ändamålet kan bliva erforderligt för budgetåret

1926—1927 är beroende av fondens nuvarande ställning, varom det

icke torde ankomma på lantbruksstyrelsen att avgiva yttrande. För att

såvitt möjligt utbetalningar från fonden av beviljade lån må kunna göras

till låntagarna i vederbörlig ordning, synes det emellertid lantbruksstyrelsen,

att för budgetåret 1926—1927 ett belopp av omkring 3,000,000 kronor

bör vara tillgängligt.

Kungl. Maj:t skulle alltså böra vidtaga åtgärder för att till understödjande

av sådana vattenavlednings- och avdikningsföretag, vilka avse odling

av sänka trakter eller förbättring på annat sätt än genom täckdikning

av förut odlad åker eller äng eller vinnande av ny äng, lån ur odlingslånefonden

må under budgetåret 1926—1927 kunna av Kungl. Maj:t

beviljas till sammanlagt 3,800,000 kronor. Vidare skulle erfordras att

kapital tillfördes fonden i sådan omfattning, att under nämnda år sam
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82. *59

manlagt omkring 3,000,000 kronor funnes tillgängliga för utbetalningar

av beviljade lån.

Med avseende å frågan om storleken av de belopp, som, för den händelse

statens nu ifrågavarande understödsverksamhet ordnas i överensstämmelse

med lantbruksstyrelsens föreliggande förslag, kunna tänkas bliva

för framtiden erforderliga för att tillgodose blivande krav på såväl lån

som anslag utan återbetalningsskyldighet, må framhållas att tillförlitlig

beräkning i detta hänseende icke torde för närvarande kunna göras. En

omläggning av understödsverksamheten i överensstämmelse med lantbruksstyrelsens

nämnda förslag kan visserligen förväntas medföra en

minskning av det årligen utgående bidragsbeloppet och en motsvarande

ökning av lånesumman. Med hänsyn till de övergångsbestämmelser, vilka

enligt förslaget skola gälla, intill dess de nya grunderna träda i tillämpning

i full utsträckning, torde emellertid verkningarna av de nya bestämmelserna

i förevarande avseende icke bliva så störa under budgetåret

1926—1927. På grund härav synes man för nämnda budgetår böra räkna

med samma siffror, vare sig understödsverksamheten kommer att bedrivas

i enlighet med lantbruksstyrelsens nu framlagda förslag eller alltjämt fortsättas

enligt de grunder, som för närvarande gälla.

Vid sammanslagning av allmänna och norrländska avdikningsanslagen

till statens avdikningsanslag skulle Kungl. Maj:t alltså böra vidtaga åtgärder

för att till understödjande av torrläggningsföretag, vilka avse

höjande av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande

såsom åker eller ständig slåtter- och hetesvall, under tiden 1 juli 1926—30

juni 1927 må kunna beviljas statsbidrag å tillhopa 2,500,000 kronor. Därjämte

skulle erfordas ett belopp av 2,400,000 kronor att tillföras anslaget,

på det att erforderliga medel måtte finnas tillräckliga för mötande av

vederbörliga utbetalningar under nämnda tid, till företag, till vilka statsbidrag

beviljats såväl från nuvarande allmänna och norrländska avdikningsanslagen

som från statens avdikningsanslag.

För tillgodoseende av lånebehovet under budgetåret 1926—1927 från statens

avdikningslånefond (=r odlingslånefonden) skulle Kungl. Maj:t behöva

vidtaga åtgärder, på det att såsom låneunderstöd till torrläggningsföretag,

vilka avse höjande av alstringsförmågan hos mark med hänsyn

till dess utnyttjande såsom åker eller ständig slåtter- och betesvall, skulle

kunna beviljas sammanlagt 3,800,000 kronor. Därjämte skulle erfordras,

att kapital tillfördes fonden i sådan omfattning, att under nämnda budgetår

sammanlagt omkring 3,000,000 kronor funnes tillgängliga för utbetalningar

för beviljade lån från såväl odlingslånefonden som statens avdikningslånefond.

Under åberopande av vad ovan anförts hemställer lantbruksstyrelsen, att

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna föreslagna ändrade grunder för understödjande medelst

statsbidrag utan återbetalningsskyldighet av sådana torrläggningsföretag,

vilka avse höjande av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess

utnyttjande såsom åker eller ständig slåtter- och betesvall,

dels till understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet

av sådana torrläggningsföretag anvisa för budgetåret 1926—1927 under

Statens avdikningBanslag.

Statens avdikningslånefond.

Hemställan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

60* Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

benämning statens avdikningsanslag ett extra reservationsanslag av

2,400,000 kronor,

dels medgiva, att av Kungl. Maj:t beviljade bidrag från norrländska

oob allmänna avdikningsanslagen må efter den 30 juni 1926 utbetalas från

statens avdikningsanslag,

dels medgiva, att Kungl. Maj:t må under tiden 1 juli 1926—30 juni 1927

från statens avdikningsanslag bevilja statsbidrag å tillhopa 2,500,000

kronor,

dels godkänna föreslagna ändrade grunder för understödjande medelst

lån från odlingslånefonden av sådana torrläggningsföretag, vilka avse

höjande av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande

såsom åker eller ständig slåtter- och betesvall, och i samband därmed

ändra fondens benämning till statens avdikningslånefond,

dels såsom kapitalökning för ifrågavarande fond för budgetåret 1926—

1927 anvisa ett extra reservationsanslag till sådant belopp, att under

nämnda budgetår sammanlagt omkring 3,000,000 kronor må finnas tillgängliga

för förekommande utbetalningar av beviljade lån,

dels medgiva, att Kungl. Maj:t må under tiden 1 juli 1926—30 juni 1927

från statens avdikningslånefond bevilja lån å tillhopa 3,800,000 kronor,

dels ock antaga förslag till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 35 och 71 §§>

vattenlagen.

Utdrag ur protokoll, utvisande att skiljaktig mening anförts av godsägaren

Sederholm, bifogas (Bil. IV).

Till ärendet hörande handlingar överlämnas.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektören

Insulander, byråcheferna Bjurstedt, von Zweigbergk och Fredholm samt

ovannämnda Gärde, Sederholm, Hedlund, Palm och Wikström.

Stockholm den 21 oktober 1925.

OLOK FREDHOLM.

Underdånigst

ERIK INSULANDER.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

61

Bil. I.

Förslag

till

Kungl. Maj:ts kungörelse angående villkoren för statsbidrag från statens

avdikningsanslag;

Mom. 1. Från statens avdikningsanslag må av Kungl. Maj:t anvisas

statsbidrag till utförande av sådana torrläggningsföretag, vilka avse

höjande av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande

såsom åker eller ständig slåtter- och betesvall.

Mom. 2. Förslag till utförande av företag, vartill statsbidrag sökes,

skall vara upprättat vid syneförrättning enligt bestämmelserna i 10 kap.

vattenlagen. Därjämte skall beträffande företaget vara verkställd den

ytterligare utredning, varom lantbruks styrelsen meddelar närmare föreskrifter.

Till Kungl. Maj:t ställd ansökning om statsbidrag skall, åtföljd av ovannämnda

förslag och utredning, insändas till 1 an t bni k sstyrelsen, som har

att med eget utlåtande överlämna ärendet till Kungl. Maj:t för prövning

samt för fastställelse av arbetsplanen.

Mom. 3. Statsbidrag till visst företag eller del därav må beviljas endast

under förutsättning, att lantbruksstyrelsen finner värdet av båtnaden i de

avseenden, som omförmälas i mom. 1, uppväga eller överstiga kostnaden

för torrläggningen.

Där värdet av nämnda båtnad icke uppväger kostnaden för torrläggningen,

må statsbidrag endast i undantagsfall, när särskilda skäl därtill

äro, beviljas.

Den omständigheten att för samma företag eller del av företag, som

bidraget avser, lån åtnjutes från statens avdikningslånefond, må icke utgöra

hinder för bidrags beviljande.

Mom. 4. Statsbidrag må av Kungl. Maj:t beviljas till högst en tredjedel

av den utav Kungl. Maj:t godkända kostnaden såväl för torrläggningsarbetet,

teg- eller täckdikning däri ej inberäknad, som ock för undersökningen

och förrättningen jämte erforderliga kartor och handlingar; dock

må beträffande företag inom Norrland och Dalarna ävensom Norra och

Södra Finnskoga, Dalby, Norra Ny och Ekshärads socknar jämte Nyskoga

kapell i Älvdals härad samt Östmarks, Vitsands och Fryksände socknar

jämte Lekvattnets kapell i Fryksdals härad av Värmland, vari ingår

mark, som icke tagits i anspråk för i mom. 1 angivna ändamål, bidraget

utgå till högst hälften av samma kostnad, under förbehåll likväl, att en

tredjedel av bidraget skall innestå, intill dess bidragstagaren inom därför

vid arbetsplanens fastställelse bestämd tid hos lantbruksstyrelsen styrkt

sig hava tagit nämnda mark i anspråk för sagda ändamål i den omfattning,

som lantbruksstyrelsen kan hava föreskrivit.

I den mån båtnadsvärdet överstiger kostnaden, skall bidraget undergå

skälig minskning.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Beträffande de i mom. 3 angivna undantagsfall, där kostnaden överstiger

båtnadsvärdet, skall bidraget med tillämpning i övrigt av de i första

stycket angivna grunder beräknas med hänsyn till nämnda värde.

Mom. 5. Med den, isom mot åtnjutande av statsbidrag från statens avdikningsanslag

åtager sig ett torrläggningsarbete, skall lantbruksstyrelsen

upprätta skriftligt kontrakt, som av lantbruksstyrelsen å Kungl. Maj:ts

och Kronans vägnar antages.

Genom dylikt kontrakt skall bidragstagaren förbinda sig

att inom bestämd tid fullborda torrläggningsarbetet i överensstämmelse

med den av Kungl. Maj:t fastställda arbetsplanen,

att därvid iakttaga de föreskrifter, som av Kungl. Maj:t eller lantbruksstyrelsen

härutöver må hava meddelats,

att fullgöra de övriga åtaganden, som enligt denna kungörelse åligga

bidragstagaren,

att bestrida vad till företagets fulbordande må erfordas utöver beviljat

statsbidrag och det statslån, som må utgå från statens avdikningslånefond,

samt

att vid arbetets utförande underkasta sig kontroll av lantbruksstyrelsen.

Innan kontrakt antages, skola fullständiga avskrifter och kopior av till

den fastställda arbetsplanen hörande handlingar och ritningar vara överlämnade

till lantbruksstyrelsen.

Det tillkommer lantbruksstyrelsen att hava inseende över utförandet av

torrläggningsarbete, beträffande vilket kontrakt blivit antaget, ävensom

att meddela slutligt godkännande av sådant arbete; dock att företag, som

avses i mom. 11, ej må av lantbruksstyrelsen godkännas, med mindre vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen intygat, att styrelsen godkänt företaget i de

delar, vari detsamma kan av Kungl. Maj:t hava ställts under sistnämnda

styrelses inseende.

Mom. 6. För fullgörande av sådant kontrakt ävensom, därest mot kontraktet

brytes, för återbäring av lyftad del av statsbidraget jämte därå upplupen

ränta skall ställas säkerhet, som av lantbruksstyrelsen godkännes;

dock vare stad och sådan menighet, som Kungl. Maj:t finner därifrån böra

befrias, frikallade från dylik skyldighet.

Säkerhetsförbindelse, som nu nämnts, skall upphöra att gälla, så snart

torrläggningsarbetet blivit av lantbruksstyrelsen godkänt.

Mom. 7. Beviljat statsbidrag utbetalas från statskontoret till vederbörande

bidragstagare eller dennes befullmäktigade ombud.

Statsbidraget må icke till någon del utanordnas, förrän dels hos lantbruksstyrelsen

styrkts, att arbetet blivit påbörjat, dels hos statskontoret

företetts det med lantbruksstyrelsen upprättade kontraktet om arbetets utförande,

och dels den i mom. 6 omförmälda säkerhetshandling blivit till

statskontoret överlämnad för att där förvaras.

Återstoden av statsbidraget får enligt lantbruksstyrelsens bestämmande

lyftas i den mån arbetets fortgång styrkes genom till styrelsen ingivna

bevis eller intyg; dock skall, såvida icke Kungl. Maj:t med avseende på

särskilda förhållanden prövar skäligt annorlunda förordna, någon del

av statsbidraget innestå, intill dess arbetet blivit vederbörligen avsynat

och av lantbruksstyrelsen godkänt.

Oberoende av vad ovan föreskrivits, äger Kungl. Maj:t att, där så anses

av behovet påkallat samt lämpligt, medgiva, att någon del av statsbidraget

må förskottsvis till vederbörande utbetalas.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts -proposition År 82.

Mom. 8. Lantbruksstyrelsen äger meddela tillstånd till avvikelse från

av Kungl. Maj:t fastställd arbetsplan; åliggande det därvid lantbruksstyrelsen

att, därest sådan avvikelse föranleder minskning av den del av

kostnaden för företaget, vartill statsbidrag beviljats, såsom villkor för

dylikt tillstånd föreskriva motsvarande minskning av statsbidraget. Å

lantbruksstyrelsen ankommer jämväl att, då bidragstagare mot avstående

av statsbidrag önskar befrielse från för bidragets tillgodonjutande föreskrivna

villkor, meddela för bidragets indragande erforderliga föreskrifter.

I händelse avvikelse, utan därtill erhållet vederbörligt tillstånd, skett

från den fastställda arbetsplanen,

eller arbetet icke blivit fullbordat inom därför bestämd tid, och lantbrukstyrelsen

ej heller meddelat anstånd med dess utförande,

ankommer det på Kungl. Maj:t att låta inställa all vidare utbetalning

av statsbidraget samt återfordra vad därav uppburits att på en gång eller

efter hand inbetalas till statskontoret inom den tid, som bestämmes av

Kungl. Maj:t eller av riksdagen, till vars prövning frågan om uppburna

medels återbäring överlämnas, därest längre anstånd därmed än till nästa

riksdag anses erforderligt.

Statskontoret bör tillse, att sådan inbetalning ingår i vederbörlig ordniftg,

och skall det åligga vederbörande att å sålunda lyftade och återburna

medel jämväl erlägga fem procent årlig ränta från lyftning.^!agen, till dess

återbetalning sker.

Mom. 9. Alla med statsbidrag utförda arbeten skola av vederbörande

delägare i företaget underhållas, intill dess sådan underhållsskyldighet kan

varda andra i laga ordning ålagd, eller vederbörande från underhållsskyldigheten

befriats.

Övervakandet av underhållsskyldighetens fullgörande skall ankomma

på lantbruksstyrelsen.

Därest underhållsskyldigheten försummas, skall med avseende på bristens

botande och uttagandet av därför erforderliga kostnader hos den försumlige

gälla, vad därom stadgas i 13 kap. 17 § vattenlagen.

Mom. 10. Alla kostnader av vad namn de vara må. som i följd av erhållna

statsbidrag föranletts för statskontoret, skola bestridas eller gottgöras

av bidragstagaren.

Mom. 11. Det åligger lantbruksstyrelsen att, innan sådant utlåtande,

varom, i mom. 2 sägs, av styrelsen avgives till Kungl. Maj:t, från väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen inhämta till Kungl. Maj:t ställt yttrande i alla

ärenden, för vars fullständiga utredning lantbruksstyrelsen finner sådan

speciell teknisk sakkunskap erfordras, som finnes särskilt företrädd inom

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Genom denna kungörelse upphävas:

kungörelsen den 28 juli 1916 (nr 376) angående villkoren för erhållande

och tillgodonjutande av statsbidrag från allmänna avdikningsanslaget;

kungörelsen den 28 juli 1916 (nr 377) angående villkoren för erhållande

och tillgodonjutande av statsbidrag från norrländska avdikningsanslaget;

kungörelsen den 18 september 1918 (nr 907) angående handläggning i

lantbruksstyrelsen av ärenden, som röra statsunderstöd i form av lån eller

anslag för vattenavlednings-, avdiknings- och odlingsföretag;

kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 290) om ändrad lydelse av mom. 10 i

kungörelsen den 28 juli 1916 (nr 377) angående villkoren för erhållande

och tillgodonjutande av statsbidrag från norrländska avdikningsanslaget;

opaginerad Kontrollera mot PDF

64''

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 82.

kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 291) om ändrad lydelse av mom. 11 i

kungörelsen den 28 juli 1916 (nr 376) angående villkoren för erhållande och

tillgodonjutande av statsbidrag från allmänna avdikningsanslaget.

Denna kungörelse skall träda i kraft den 1 juli 1926.

Beträffande torrläggningsföretag, för vilket undersökning för företagets

planläggning påbörjats före den 1 juli 1926, skall den omständigheten, att

förslag ej upprättats vid syneförrättning, enligt vad i mom. 2 sägs, icke

utgöra hinder för beviljande av statsbidrag.

Därest vid företag, som nyss nämnts, uppskattning av båtnaden ej verkställts,

skall bidrag utgå utan hänsyn till vad i mom. 4, andra och tredje

styckena, sägs.

Bil. II.

Förslag

till

Kungl. Ma]:ts kungörelse angående villkoren för lån från statens av
dikningslånef

ond;

Mom. 1. Från statens avdikningslånefond må av Kungl. Maj:t anvisas

lån till utförande av sådana torrläggningsföretag, vilka avse höjande av

alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker

eller ständig slåtter- och betesvall.

Mom. 2. Förslag till utförande av företag, vartill lån sökes, skall vara

upprättat vid syneförättning enligt bestämmelserna i 10 kap. vattenlagen.

Därjämte skall beträffande företaget vara verkställd den ytterligare utredning,

varom lantbruksstyrelsen meddelar närmare föreskrifter.

Till Kungl. Maj:t ställd ansökning om statslån skall, åtföljd av ovannämnda

förslag och utredning, insändas till lantbruksstyrelsen, som hav

att med eget utlåtande överlämna ärendet till Kungl. Maj:t för prövning

samt för fastställelse av arbetsplanen.

Mom. 3. Statslån till visst företag eller del därav må beviljas endast

under förutsättning, att lantbruksstyrelsen finner värdet av båtnaden i de

avseenden, som omförmälas i mom. 1, uppväga eller överstiga kostnaden

för torrläggningen.

Där värdet av nämnda båtnad icke uppväger kostnaden för torrläggningen,

må statslån endast i undantagsfall, när särskilda skäl därtill

äro, beviljas.

Den omständigheten, att för samma företag eller del av företag, som

lånet avser, bidrag åtnjutes från statens avdikningsanslag, må icke utgöra

hinder för lånets beviljande.

Mom. 4. Lån må av Kungl. Maj:t beviljas intill den av Kungl..Maj:t

godkända kostnaden såväl för torrläggningsarbetet, teg- och täckdikning

däri ej inberäknad, som ock för undersökningen och förrättningen jämte erforderliga

kartor och handlingar, efter avdrag för det bidrag, som för

samma företag eller samma del inom företag kan varda lämnat från sta
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

tens avdikningsanslag, dock med iakttagande att lånet ej för någon del

av företaget må överstiga sjuttio procent av det genom torrläggningsarbetet

uppkommande, av lantbruksstyrelsen vitsordade båtnadsvärdet.

Mom. 5. Med den, som mot åtnjutande av lån från statens avdikningslånefond,

åtager sig ett torrläggningsarbete, skall lantbruksstyrelsen upprätta

skriftligt kontrakt, som av lantbruksstyrelsen å Kungl. Maj:ts och

kronans vägnar antages.

Genom dylikt kontrakt skall låntagaren förbinda sig

att inom bestämd tid fullborda torrläggningsarbetet i överensstämmelse

med den av Kungl. Maj:t fastställda arbetsplanen,

att därvid iakttaga de föreskrifter, som av Kungl. Maj:t eller lantbruksstyrelsen

härutöver må hava meddelats,

att fullgöra de övriga åtaganden, som enligt denna kungörelse åligga

låntagaren,

att bestrida vad till företagets fullbordande må erfordras utöver beviljat

lån och det statsbidrag, som må utgå från statens avdikningsanslag, samt

att vid arbetets utförande underkasta sig kontroll av lantbruksstyrelsen.

Innan kontrakt antages, skola fullständiga avskrifter och kopior av till

den fastställda arbetsplanen hörande handlingar och ritningar vara överlämnade

till lantbruksstyrelsen.

Det tillkommer lantbruksstyrelsen att hava inseende över utförandet av

torrläggningsarbete, beträffande vilket kontrakt blivit antaget, ävensom

att meddela slutligt godkännande av sådant arbete; dock att företag, som

avses i mom. 15, ej må av lantbruksstyrelsen godkännas med mindre vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen intygat, att styrelsen godkänt företaget i de

delar, vari detsamma kan av Kungl. Maj:t hava ställts under sistnämnda

styrelses inseende.

Mom. 6. För fullgörande av sådant kontrakt ävensom, därest mot kontraktet

brytes, för återbäring av lyftad del av lånet jämte därå upplupen

ränta skall ställas säkerhet, som av lantbruksstyrelsen godkännes; dock

vare stad och sådan menighet, som Kungl. Maj:t finner därifrån böra befrias,

frikallade från dylik skyldighet.

Säkerhetsförbindelse, som nu nämnts, skall upphöra att gälla, så snart

torrläggningsarbetet blivit av lantbruksstyrelsen godkänt.

Mom. 7. Sedan det i mom. 5 omförmälda kontrakt avslutats, har lantbruksstyrelsen

att därom underrätta statskontoret, varefter det åligger

statskontoret att ofördröjligen låta dels i allmänna tidningarna, dels ock genom

vederbörande länsstyrelse i länskungörelserna om lånets beviljande

införa kungörelse, vari de fastigheter, vilka blivit delaktiga av lånet, skola

uppgivas.

Mom. 8. Beviljat lån utbetalas från statskontoret till vederbörande låntagare

eller dennes befullmäktigade ombud.

Lånet må icke till någon del utanordnas, förrän

a) hos lantbruksstyrelsen styrkts, att arbetet blivit pabörjat,

b) hos statskontoret företetts det med lantbruksstyrelsen upprättade kontraktet

om arbetets utförande,

c) till statskontoret överlämnats, för att där förvaras, såväl den i mom. 6

omnämnda säkerhetshandling som ock till statskontoret eller order ställd,

med behörig borgen eller annan säkerhet försedd skuldförbindelse, som

skall innefatta vederbörandes åtagande att, intill dess lånet jämlikt kungörelserna

den 13 juni 1845 och den 3 november 1848 blivit fördelat på

de fastigheter, vilka skola ansvara för återbetalningen, och fördelningen

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 67 höft. (Nr S2.f

5

opaginerad Kontrollera mot PDF

Hf>* Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

vunnit laga kraft samt på föreskrivet sätt antecknats uti jordeboken, ansvara

för lånets återbetalning, och

d) statskontoret godkänt den under punkt c) omnämnda skuldförbindelsen

ävensom för dess uppfyllande ställd säkerhet.

Återstoden av lånet får enligt låntbruksstyrelsens bestämmande lyftas

i den mån arbetets fortgång styrkes genom till styrelsen ingivna bevis eller

intyg; dock skall, såvida icke Kungl. Maj:t med avseende på särskilda förhållanden

prövar skäligt annorlunda förordna, någon del av lånet innestå,

intill dess arbetet blivit vederbörligen avsynat och av lantbruksstyrelsen

godkänt.

Oberoende av vad ovan föreskrivits, äger Kungl. Maj:t att, där så anses

av behovet påkallat samt lämpligt, medgiva, att någon del av .statslånet

må förskottsvis till vederbörande utbetalas.

Mom. 9. Lantbruksstyreisen äger meddela tillstånd till avvikelse från

av Kungl. Maj:t fastställd arbetsplan; åliggande det därvid lantbruksstyrelsen

att, därest sådan avvikelse föranleder minskning av den del av

kostnaden för företaget, vartill iån beviljats, såsom villkor för dylikt tillstånd

föreskriva motsvarande minskning av statslånet. Å lantbruksstyrelsen

ankommer jämväl att, då låntagare mot avstående av lån önskar befrielse

från för lånets tillgodonjutande föreskrivna villkor, meddela för

lånets indragande erforderliga föreskrifter.

I händelse avvikelse, utan därtill erhållet vederbörligt tillstånd, skett

från den fastställda arbetsplanen,

eller arbetet icke blivit fullbordat inom därför bestämd tid, och lantbruksstyrelsen

ej heller meddelat anstånd med dess utförande,

eller statskontoret skulle finna den säkerhet, som jämlikt inom. S c) blivit

ställd för den i samma punkt omförmälda skuldförbindelse, icke vidare

nöjaktig, och ny säkerhet, som av statskontoret godkännes, icke varder

inom bestämd tid avlämnad,

eller den bestämda annuiteten icke varder i behörig tid erlagd,

ankommer det på Kungl. Maj:t att låta inställa all vidare utbetalning

av statslånet samt, därest icke lånet redan blivit fördelat på vederbörande

fastigheter och antecknat i jordeboken, återfordra vad av lånet uppburits,

att på en gång eller efter hand inbetalas till statskontoret inom den tid,

som bestämmes av Kungl. Maj:t eller av riksdagen, till vars prövningfrågan

om uppburna medels återbäring överlämnas, därest längre anstånd

därmed än till nästa riksdag anses erforderligt.

Statskontoret bör tillse, att sådan inbetalning ingår i vederbörlig ordning,

och skall det åligga vederbörande att å sålunda lyftade och återburna

medel jämväl erlägga fem procent årlig ränta från lyftningsdagen,

till dess återbetalning sker.

Mom. 10. Sedan med lån från statens avdikningslånefond understött

torrläggningsarbete blivit slutligen avsynat och av lantbruksstyrelsen godkänt,

åligger det lantbruksstyrelsen att därom meddela statskontoret underrättelse,

varefter statskontoret har att hos vederbörande länsstyrelse

göra framställning om lånets fördelning å de fastigheter, vilka skola ansvara

för dess återbetalning.

Mom. 11. Alla med lån från fonden utförda arbeten skola av vederbörande

delägare i företaget underhållas, intill dess sådan underhållsskyldighet

kan varda andra i laga ordning ålagd, eller vederbörande från underhållsskyldigheten

befriats.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Övervakandet av underhållsskyldighetens fullgörande skall ankomma

på lantbruksstyrelsen.

Därest underhållsskyldigheten försummas, skall med avseende på

bristens hotande och uttagandet av därför erforderliga kostnader hos den

försumlige gälla, vad därom stadgas i 13 kap. 17 § vattenlagen.

Mom. 12. Å den av Kungl. Maj:t bestämda lånesumman beräknas förde

första tre åren från första lyftningsdagen icke någon ränta.

För näst därpå följande tre år beräknas å lyftade belopp tre och sex

tiondels procent årlig ränta, vilken vid dessa tre års slut lägges till den

beviljade lånesumman. Å det sålunda uppkommande beloppet erlägges

från och med det sjunde året efter första lyftningsdagen, till dess lånet

blivit slutbetalt, en annuitet av sex procent, därav såsom ränta räknas

tre och sex tiondels procent å det oguldna kapitalbeloppet.

Sedan lånet blivit fördelat på vederbörande fastigheter och antecknat i

jordeboken, äger jordägare, som sådant önskar, att, oberoende av det här

ovan stadgade återbetalningssätt, när som helst under lånetiden, sex månader

efter hos statskontoret gjord uppsägning, inbetala hela det på hans

fastighet belöpande skuldbelopp jämte all därå upplupen, ogulden ränta.

Mom. 13. I avseende på sättet och ansvarigheten för de i nästförestående

momenten omförmälda inbetalningars verkställande loöra ovan åberopade

kungörelser den 13 juni 1845 och den 3 november 1848 lända till

efterrättelse.

Mom. 14. Alla kostnader av vad namn de vara må, som i följd av erhållna

lån föranletts för statskontoret, skola bestridas eller gottgöras av

låntagaren.

Mom. 15. Det åligger lantbruksstyrelsen att, innan sådant utlåtande,

varom i mom. 2 sägs, av styrelsen avgives till Kungl. Maj:t från väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, inhämta till Kungl. Maj:t ställt yttrande i alla

ärenden, för vars fullständiga utredning lantbruksstyrelsen finner sådan

speciell teknisk sakkunskap erfordras, som finnes särskilt företrädd inom

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Genom denna kungörelse upphävas:

kungörelsen den 9 oktober 1914 (nr 278) angående villkoren för lån från

odlingslånef onden;

kungörelsen den 9 juni 1922 (nr 289) om ändrad lydelse av mom. 11 i

kungörelsen den 9 oktober 1914 (nr 278) angående villkoren för lån från

odlingslånefonden.

Denna kungörelse skall träda i kraft den 1 juli 1926.

Beträffande torrläggningsföretag, för vilket undersökning för företagets

planläggning påbörjats före den 1 juli 1926, skall den omständigheten att

förslag ej upprättats vid syneförrättning, enligt vad i mom. 2 sägs, icke

utgöra hinder för beviljande av lån.

opaginerad Kontrollera mot PDF

68''

Kung1. Maj:ts proposition Nr 82.

Bil. III.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 10 kapitlet 35 och 71 §§ vattenlagen;

35 $.

Vid syneförrättningen skola biträda två gode män. Dessa skola utses

bland dem, som äro valda till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode

män vid lantmäteriförrättning i orten. Gode männen tillkallas av förrättningsmannen

efter samråd med biträdande förrättningsmannen, om

sådan förordnats.

Överenskomma samtliga delägare om grunderna för kostnadernas fördelning,

och är till följd av sådan överenskommelse särskild båtnadsuppskattning

icke av nöden, vare dock vid syneförrättning, som avses i 32 §,

1 mom., gode mäns biträde icke erforderligt, med mindre bestämmande av

ersättning ifrågakommer till någon som ej är delägare i företaget, eller

ock underställning av synemännens utlåtande skall ske.

I fall, där syneförrättning handlägges utan biträde av gode män, skall

vad i denna lag är stadgat om synemännens uppgifter och åligganden i tilllämpliga

delar hava avseende å förrättningsmannen.

71$.

Är ej sådant fall för handen, som i 68 § avses, skall utlåtandet angående

företaget med därtill hörande handlingar framläggas vid sammanträde

med sakägarna.

Där syneförrättning, som avses i 32 §, 1 inom., ägt rum utan biträde av

gode män, vare icke erforderligt att sammanträde hålles för meddelande

av utlåtande; dock skall dagen för utlåtandets meddelande och förrättningens

avslutande tillkännagivas parterna genom kungörelse i samma

ordning, som stadgas i fråga om utsättande av sammanträde.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1926.

Bil. IV.

Utdrag ur protokoll, hållet hos kungl. lantbruksstyrelsen den 21

oktober 1925.

Beslöts skrivelse till Kungl. Maj:t angående revision av gällande författningar

rörande norrländska och allmänna avdikningsanslagen samt

odlingslånefonden m. m.

Emot förestående beslut anmälde godsägaren Sederholm avvikande mening

och anförde följande:

opaginerad Kontrollera mot PDF

''69

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

»Jag anser, att handhavandet och utbetalningen av de statsmedel, som

anvisats till understödjande av torrläggningsföretag, böra överflyttas från

kungl. statskontoret till lantbruksstyrelsen. Därigenom skulle större enkelhet

i medelsförvaltningen kunna vinnas och lån- och bidragstagare snabbare

erhålla beviljade lån och bidrag. Givetvis bör en sådan förändring

åtföljas av däremot svarande ökning av lantbruksstyrelsens arbetskrafter,

varemot motsvarande besparing inom statskontoret synes kunna ske.»

Ur protokollet.

Gunnar Holmström.

opaginerad Kontrollera mot PDF

70*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Diagram för beräkning av statsbidrag och lån samt

Låne- och bidragsbelopp av
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kost- nad i

% av

båt- naden

Bidragen-

Beräkning

av b i c

råget

Lån enlig

|

Beräkning av

ån et

i p pr

g er

Kost-

Båtnad

_

ligt gäl- lande be- stämmel- ser

enligt linjen A

enligt linjen

B

enligt linj

en A

1 enligt linjen B

i* ®

nåd

Högsta medgivna

bidraget minskas

med

j Bi- draget

utgör

Högsta medgivna

bidraget minskas

med

Bi-

draget

utgör

bestäm-

melser

Nuvarande lå- net ökas med

| Lånet

utgör

| Nuvarande lå- | net ökas med

i Lånet

| utgör

£ 3

— 9

M Pri

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

%

Kr.

Kr.

Kr.

%

1 Kr.

1 Kr.

%

| Kr.

j Kr.

15,000

15,000

100.o

5,000

O.o

0

5,000

O.o

0

5,000

10,000

O.o

0

10,000

1

O.o

0

10,000

3 M

g 2

~ s

14,000

15,000

93. s

4,660

6.7

310

4,350

4.7

220

4,440

9,340

3.8

310

9,650

2.3

220

9,560

& ®

13,000

15,000

80.7

4,330

13.3

580

3,750

9.3

410

3,920

8,670

6.7

580

9,250

4.7

410

9,080

r- ^

po

12,000

15,000

80. o

4,000

20. o

800

3,200

14.0

560

3,440

8.000

10.0

800

8,800

7.0

560

8,560

O

SO Pri

11,000

15,000

73.3

3,660

26.7

980

2,680

18.7

680

2,980

7,340

13.8

980

8,320

9.8

680

8,020

P

ep

10,000

15,000

66.7

3,330

33.8

1,110

2,220

23.8

780

2,550

6,670

16.7

1,110

7,780

11.7

780

7,450

H

p

9,000

15,000

60. o

3,000

40. o

1,200

1,800

28.0

840

2,160

6,000

20. o

1,200

7,200

14.0

840

6,840

B

B

8,000

15,000

53.8

2,660

46.7

1,240

1,420

32.7

870

1,790

5,340

23.3

1,240

6,580

16.3

870

6,210

7,000

15,000

46.7

2,330

53.3

1,250

1,080

37.8

870

1,460

4,670

26.7

1,250

5,920

18.7

870

5,540

ce

6,000

15,000

40.o

2,000

60. o

1,200

800

42,o

840

1,160

4,000

30. o

1,200

5,200

21.0

840

4,840

a

5,000

15,000

33.8

1,660

66.7

1,110

550

46.7

780

880

3,340

33.8

1,110

4,450

23.8

780

4,120

p:

B

4,000

15,000

26.7

1,330

73.8

980

350

51.3

690

640

2,670

36.0

980

3,650

25. g

690

3,360

a.

b

3,000

15,000

20. o

1.000

80. o

800

200

56.0

560

440

2,000

40.0

800

2,800

28.o

560

2,560

B

ep

2,000

15,000

13.3

.

660

86.7

580

80

60.7

400

260

1,340

43.4

580

1,920

30.4

400

1,740

1,000

15,000

6.7

330

93.8

310

20

65.8

220

no

670

46.0

310

980

32.7

220

890

700

15,000i

4.7

230

95.3

220

10

60.7

160

70

470

47.7

220

690

33.4

160

630

500

15,000

3.8

160 |

96.7

160

0

67.7

no

50

340

48.3

160

500

33.8

no

450

400

15,000''

2.7

130

97.3

130

0

68.1

90

40

270

48.7

130

400

34.1

90

360

300

15,000

2.0

100

98.n

100

c»

68.0

70

30

200

49.o !

100

300

34.8

70

270i

2001 15,000;

1.8

60 |

98.7 j

(i0

O

69.1

50

10

140

49.3

60

200

34.5

50

190

100

15,0001

0.7

30

99.3

30

0

69.5

30

O

70 1

49.7

30

100

34.8

30

lön

o

a

Q

a

i

8

S

«5

fe:

Q

O

3

o

Co

O

8

$

Qo

*o

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

i

©

.§

C)

L/ndcr Sr- ''9ZB med /ån f/Sn ocf/inys/ortefonc/en i/f7der3+ådo''o fonefoy.

:£-ör*ct3 s/or/eA

/w^ ''OO År lån

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1926.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Karta Svar Värmland och delar av angränsande landskap

Nuvarande gräns mellan norrländska och allmänna

avdikn/ngsans/agens tillämpningsområden.

Av länsstyrelsen i Karlstad ifrågasatt ny gräns.

Sydlig gräns för den de! av Värmland, som i låntbruksstyrelsens

föreliggande förslag likställts med

Norrland och Dalarna i fråga om statsbidrag.

°Pr V

Jama..

TareaJeer

IPv „ . ,v

A

x ''AV i “»K*,-

+ ,/V f, % m%*j6fbrs •wuqjl.jo

i®

fSryk^ciJulf v |

rr

^berget.

SÄTER uJlsrränx

65

HEOEMOH

Krylbc

1 Såte

811 No

Grängesberg

te

tm

Orturrn

Char losten be rf;

stånd

J - Kopparo»

Uinnkfors

o ‘IL? 7: *w

”"""T™ /v.a.o*

| ** “•“* % [Ithnsuzter |

15*28'' L | ^jnrjchrttan

: ''il FASTAD

O 1 f

lJr

Brrasjö

kAdöt

nämnds

Stam.

na/mti

SO

~~ ASTER A

Störa

Sljyorslnga .Stor*

bni burk

NORA

Koriibr^W b

Bofors.

)fÖPIH6

tnrbodn

O

106

Lu*{L\brrc^ ^

* ■ • < v2''

R SHALL

SKILSTUN

ÅR 8 ÖC

Uhftr

OREBR

''.Urtorjuibruk

KRISTINEH

\/r*

Gökshohn

106 1 .Sfcf/1

ugesta

Koml

HallabeT

IVtrin IZA

/■/./Air

Jirnyt

i tontin

Nålsynö

Vingåker .7

^ Valla

trupp n-y/

STATENS REPRODUKTIONSANSTALT 1W8

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1926:261 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående statens understödsverksamhet till främjande av avdikning av viss mark jämte i ämnet vä s. 1 i texten
  2. JoU 1926:45 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående statens understödsverksamhet till främjande av avdikning av viss mark jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten