Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 i förordningen den 21 juni 1922 angående postsparbanken

1926-02-05 · 8 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:85, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 i förordningen den 21 juni 1922 angående postsparbanken

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Sfi.

1

Nr 85.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag

till förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1

i förordningen den 21 juni 1922 angående postsparbanken;

given Stockholms slott den 5 februari

1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av § 2

mom. 1 i förordningen den 21 juni 1922 angående postsparbanken.

GUSTAF.

Viktor Larsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 7 samt. 70 höft. (Nr Hd.)

563 36

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

Förslag:

till

förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 i förordningen den 21 juni

1922 (nr 277) angående postsparbanken1.

Härigenom förordnas, att § 2 mom. 1 i förordningen den 21 juni 1922

angående postsparbanken skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 2.

Mom. 1. Envar äger att för egen räkning eller till förmån för annan

(enskild person, firma, förening eller dylikt) insätta medel i postsparbanken.

Insättning må icke ske annat än i helt krontal. En och samma personstillgodohavande

må ej ökas utöver 10,000 kronor annorledes än genom upplupen

räntas läggande till kapitalet. Då, efter vad i mom. 4 stadgas, för

samma person utfärdats flera motböcker, skall dock vad nyss är sagt gälla

i fråga om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.

1 Senaste lydelse, se 1924: 342.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl, Maj:ts proposition nr Hö.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 5 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss,

Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför

•departementschefen, statsrådet Larsson:

I skrivelse den 10 september 1925 har generalpoststyrelsen gjort framställning

om höjning av det högsta belopp, som för en och samma persons

räkning må innestå i postsparbanken.

Beträffande vad i denna fråga tidigare förekommit må här erinras följande.

Jämlikt § 7 mom. 3 i förordningen angående eu postsparbank för riket den

22 juni 1883 (nr 22 sid. 1) gottgjordes i postsparbanken på en och samma

motbok icke ränta för högre belopp än 1,000 kronor. Detta belopp höjdes

.•sedermera genom kungörelsen den 15 maj 1891 (nr 18 sid. 1) till 2,000 kronor

och genom förordningen den 17 december 1920 (nr 826) till 5,000 kronor.

I sitt den 15 november 1921 avgivna betänkande angående omorganisation

av postsparbanken föreslogo de s. k. postsparbankssakkunniga, att för en

och samma persons räkning ej skulle, därest Kungl. Maj:t ej annorlunda

förordnade, i postsparbanken få insättas högre sammanlagt belopp än 20,000

kronor. Till stöd härför anförde de sakkunniga följande:

»Om hänsyn tages till penningvärdet nu och år 1891, lärer maximigränsen

nu i verkligheten vara snarare lägre än högre än efter den under år 1891

vidtagna förändringen. Sparbankerna äro i regel oförhindrade att för en

och samma insättares räkning mottaga penningar till vida högre belopp än

postsparbanken. Denna omständighet försvårar ställningen för postsparbanken,

särskilt som även de vanliga affärsbankerna numera lägga an på

.att uppsamla jämväl småbelopp. Men hänsyn till dessa omständigheter,

och då förhållandena även i övrigt nu äro helt olika dem, som rådde under

tidigare skeden av postsparbankens verksamhet, har det synts postsparbankssakkunniga

uppenbart, att postsparbankens inlåningsrätt lämpligen torde

böra utvidgas. Härutinnan har fullkomlig enighet rått bland de sakkunniga.

Men då det gällt att bestämma, var gränsen borde sättas, har en viss tvekan

rått. Å ena sidan har man hållit före att, då det här vore fråga om eu

statsinstitution, någon begränsning i inlåningsrätten knappast vore behövlig.

Å andra sidan har man ansett klokt att gå fram med en viss försiktighet

och endast utvidga postsparbankens inlåningsrätt så mycket som behövdes,

för att icke banken i detta hänseende skulle intaga en mindre gynnad ställ

ning än sparbanker i allmänhet.

Enligt vad postsparbankssakkunniga inhämtat, föreligger nu ett inom

finansdepartementet av särskilda sakkunniga uppgjort förslag till ny sparbankslag.

I detta förslag lär det, bland annat, föreslås, att sparbankernas

s. 4 Kontrollera mot PDF

•Generalpost
styrelsen.

4 Kungl. Maj:ts j)roposition nr So.

rätt till inlåning skulle på så sätt begränsas, att för en och samma insättares

räkning icke skulle få mottagas högre sammanlagt belopp än 20,000

kronor, med rätt dock för vederbörande länsstyrelse att i fall, då särskilda

skäl därtill föranledde, meddela sparbank tillstånd att i sådant hänseende

mottaga högre belopp, än sparbankens reglemente medgåve. Och ovannämnda

sakkunniga lära hava uttryckt önskvärdheten av att icke heller postsparbanken

måtte medgivas rätt att för eu och samma insättare mottaga

högre sammanlagt belopp än 20,000 kronor.

V id slutligt övervägande av frågan, i vad män postsparbankens inlåningsrätt

lämpligen borde utvidgas, hava de sakkunniga funnit sig kunna tillstyrka,

att rätten tills vidare begränsas i nära överensstämmelse med vad

som föreslagits beträffande sparbanker. Det torde dock lämpligen böra lämnas

Öppet för Kungl. Maj:t att meddela postverket tillstånd att för eu och

samma insättares räkning mottaga högre belopp.»

»I jmoposition, nr 152, till 1922 års riksdag med förslag till omorganisation

av postsparbanken m. m. erinrade departementschefen, att styrelsen för postsparbanken

i sitt yttrande över postsparbankssakkunnigas betänkande ansett

sig böra särskilt fästa uppmärksamhet på detta förslag av de sakkunniga,

vilket, enligt postsparbanksstyrelsens mening, innebure en principiell förändring

i postsparbankens uppgift. För egen del anförde departementschefen,

att han visserligen ansåge, att skäl kunde tala för bifall till postsparbankssakkunnigas

förslag. Då emellertid det maximibelopp, varom bär

vore fråga, föga mer än ett år tidigare höjts från 2,000 kronor till 5,000’

kronor, syntes lämpligast att avvakta ytterligare någon tids erfarenhet rörande

behovet av eu höjning av maximigränsen för insättningarna, innan någon

åtgärd i sådan riktning vidtoges. Dock syntes böra medgivas, att, oavsett

berörda gräns, insättningsbeloppet finge ökas genom upplupen räntas läggande

till kapitalet.

Riksdagen godkände Kungl. Maj:ts förslag i denna del.

I förordningen angående postsparbanken den 21 juni 1922 (nr 277) stadgasi

överensstämmelse härmed i § 2 mom. 1, andra stycket, att en och samma

persons tillgodohavande i postsparbanken ej må ökas utöver 5,000 kronor

annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet.

I sin förberörda skrivelse hemställer generalpoststyrelsen om sådan ändring

i sagda förordning, att maximibeloppet för en och samma persons tillgodohavande

bestämmes till 10,000 kronor. Till stöd härför anför styrelsen:

Tre år hade snart gått, sedan postsparbankens omorganisation genomfördes,

och under denna tid hade postsparbanken vunnit ökad anslutning

från alla samhällslager. Det hade vid upprepade tillfällen visat sig, att

personer, som en gång börjat anförtro postsparbanken sina besparingar,

gärna även i fortsättningen ville anlita postsparbanken. Därför hände det

icke så sällan, att insättare, som å postsparbanksbok hade ett samlat kapital

av 5,000 kronor, gjorde förfrågan hos banken, huruvida det icke funnes

möjlighet att fortfarande få insätta pengar på boken, en förfrågan, som på

grund av nu gällande bestämmelser tyvärr måste besvaras nekande. Den

spörjande plägade därvid uttrycka sin förvåning över att han icke kunde

få sätta in i postsparbanken lika mycket pengar, som han finge sätta in i eu

annan sparbank.

Generalpoststyrelsen funne för sin del en dylik uppfattning rätt naturlig

och ansåge därför, att tiden kunde vara inne att bereda allmänheten möj
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr So. j>

lighet att i postsparbanken göra insättningar till något högre sammanlagt

belopp än vad i sådant hänseende för närvarande gällde. Styrelsen hade

därvid övervägt, huruvida postsparbanken borde medgivas samma rätt i

fråga om inlåning som enskilda sparbanker. Generalpoststyrelsen hade

emellertid kommit till den slutsatsen, att det måhända vore lämpligt att

gå fram med en viss försiktighet och för denna gång stanna vid ett maximibelopp

av 10,000 kronor.

Fullmäktige i riksbanken hava förklarat sig icke hava något att erinra mot

bifall till förevarande framställning.

Bank- och fondinspektionen har anfört följande:

»Då postsparbanken år 1883 inrättades, angavs syftet med densamma vara,

att den skulle uppsamla och fruktbargöra de små besparingarna för att sedermera,

då dessa vuxit till något mera avsevärt belopp, tjäna såsom mellanhand

vid en fördelaktigare placering mot högre ränta än postsparbanken

kunde lämna. Inlåningsmaximum bestämdes till 1,000 kronor. För att

underlätta besparing av även mindre belopp än eu krona skulle sparmärken

tillhandahållas, och motboksägare skulle äga att hos postsparbanken erhålla

förmedling vid inköp av räntebärande obligationer för belopp, som innestode

på räkning hos postsparbanken. Av den allmänna diskussion, som uppstod

kring det framkomna förslaget om postsparbankens inrättande, framgick även.

att man särskilt avsett att med anlitande av de i postsparbanken insatta

medlen vinna placering för av staten utgivna obligationslån. Postsparbankens

inlåning avsåg sålunda uppsamling av småkapital under det att å utlåningen

delvis lades en statsfinansiell syn.

Härav framgår klart postsparbankens ursprungliga särställning i förhållande

till sparbanker och affärsbanker, av vilka med avseende å utlåningen

de förra i allmänhet haft och alltjämt hava till huvudsakligt ändamål att tillgodose

de mindre, lokala, fasta kreditbehoven samt de senare handelns och

industriens kreditbehov.

Postsparbankens från början givna ändamål har sedermera fasthållits, även

om vissa ändringar skett beträffande insättningsmaximum och medelsplacering

m. m. Yad särskilt angår den år 1920 fastställda höjningen av insättningsmaximum

till 5,000 kronor, tillkom densamma för att åvägabringa ett

gynnsammare förhållande emellan postsparbankens inkomster och driftkostnader,

något som befunnits nödvändigt, enär kostnaderna för emottagning,

redovisning och bokföring av allenast småbelopp blivit för stora för att

rörelsen skidle kunna bära desamma. Liknande var anledningen till den

friare medelsplacering, som vid samma tid bereddes postsparbanken, och då

sedermera försäljningen av sparmärken upphörde, var anledningen jämväl

härtill huvudsakligen att söka i kostnadshänsyn.

Det nu föreliggande förslaget innebiir en principiell ändring av postsparbankens

uppgift. Såsom av den remitterade handlingen framgår har dåvarande

postsparbanksstyrelsen redan i sitt över 1920 års postsparbankssakkunnigas

förutnämnda betänkande avgivna yttrande fäst uppmärksamheten

därå. Enligt bank- och fondinspektionens mening måste en dylik förändring

väcka stora betänkligheter.

Inspektionen har i sådant hänseende icke så mycket fäst avseende vid

den konkurrens med sparbanker och i viss mån med affärsbanker, som skulle

kunna bliva eu följd av förslagets genomförande. Såsom 1920 års postsparbankssakkunniga

i sitt förut berörda betänkande framhållit, har det nämligen

icke varit avsett, att postsparbanken skulle konkurrera med de enskilda

penninginstituten, och inspektionen förutsätter, att det icke heller numera

Ytrrao*iee_

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Departement*

(.hotell.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hö.

är avsett, att någon dylik konkurrens skall direkt etableras. Däremot bär

inspektionen funnit det vara betänkligt, att genom eu utvidgad inlåningsrätt

postsparbanken skulle i viss mån kommit att, såsom av den föreliggande

framställningen jämväl framgår, inrikta sig på att uppsamla större kapitalbelopp

för fast placering i postsparbanken, under det att, såsom vid ett tillfälle

under den allmänna diskussionen år 1883 angående det då föreliggande

förslaget om postsparbankens inrättande yttrades, postsparbanken varit avsedd

’att tjäna såsom reservoar, i vilken de små besparingarna skola droppvis

falla för att, när de sedermera vuxit, söka en bättre placering’.

Förutom denna principiella sida av den föreslagna förändringen, bär densamma

en finansiell innebörd, som är värd all uppmärksamhet. Genom att

inlåningsrätten utvidgas till att omfatta ej blott smabesparingar utan även

förhållandevis stora kapitalbelopp skulle sådant kapital, som i orterna kan

tjäna kreditgivningsändamål, komma att i allt större omfattning dragas från

orterna till postsparbankens centralförvaltning i Stockholm. Då placering

av de influtna medlen, bunden som den är inom författningsenligt bestämda,

av en särskild säkerhetshänsyn givna gränser, givetvis sker och även framdeles

lärer komma att ske på ett sådant sätt, att postsparbankens centralförvaltning

själv kan med lätthet följa engagemangen, torde därav bliva eu

oundviklig följd, att någon direkt utlåning till allmänheten utanför huvudstaden

och dess omgivningar icke kommer att äga rum. Otvivelaktigt kan

det lokala kreditbehovet i de orter, där insättningarna skett, sålunda komma

att bliva lidande.

Då vidare såsom skäl för eu utvidgning angivits, att inlåningsmaximum

för sparbanker är högre, har inspektionen ansett sig böra erinra, att 1892

års sparbankslag icke stadgade någon begränsning i detta hänseende. Da

nu gällande sparbankslag fastställt ett inlåningsmaximum av 30,000 kronor

för eu och samma räkningsliavare, har begränsningen sålunda skett så att

säga uppifrån och nedåt. Det torde också böra framhållas, att omkring

halva antalet sparbanker i sina reglementen hava inlåningsmaximum bestämt

till betydligt lägre belopp än i sparbankslagen angivits. Att inlåning i sparbanker

må ske inom vidare gränser än förhållandet är med postsparbanken

synes även vara helt naturligt med hänsyn till sparbankernas uppgift att jämväl

verka såsom lokala kreditinstitut.

Slutligen har inspektionen ansett sig böra erinra, att vid 1922 års riksdag

förslag förelåg om höjning från 3,000 kronor till 6,000 kronor av det

högsta belopp, som bankbolag ägde att från eu och samma inrättare emottaga

å s. k. sparkasseräkning. Detta förslag — som dock påföljande år efterföljdes

av ett av riksdagen jämväl godkänt förslag om insättningsgränsens

höjning till 4,000 kronor — blev av 1922 års riksdag avslaget. Det befarades

nämligen, att landsbygdens sparade kapital skulle komma att av affärsbankerna

användas för kreditgivning till industrien, under det att ''kapital, som

kunde uppbringas på landet, behövdes för att via sparbankerna säkerställa

jordbrukets kreditbehov. Liknande invändning, om ock med annan motivering

på grund av de för sparbanken gällande utlåningsnormerna, synes av

förut angivet skäl med fog kunna från skilda delar av landet göras mot den

nu föreslagna höjningen av postsparbankens insättningsmaximum.»

Under åberopande av vad sålunda anförts uttalar bank- och fondinspektionen

den uppfattningen, att någon utvidgning av postsparbankens inlåningsrätt

icke bör ske.

Såsom bank- och fondinspektioneu framhållit, har postsparbankens huvudsakliga

uppgift från början varit och är alltjämt att tillvarataga de små be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Hö. i

sparingarna i olika delar av landet. För sådant ändamål liar inom postsparbanken

i synnerhet under senare tid utvecklats en livlig reklamverksamliet

i syfte att uppmuntra särskilt det uppväxande släktet till sparsamhet.

Den under de sista åren inträdda ökningen av insättarnas sammanlagda behållning

har också åtföljts av en avsevärd stegring av antalet insättare.

Sålunda utgjorde den innestående behållningen vid utgången av år 1920

84.4 miljoner kronor och vid utgången av år 1924 148.9 miljoner kronor, och

antalet motböcker belöpte sig vid berörda tidpunkter till 661,686 respektive

717,472. Man torde även kunna utgå ifrån att postsparbankens verksamhet

även i framtiden kommer att i huvudsak följa samma riktlinjer som hittills.

För att på bästa sätt kunna tillgodose de små spararnas intressen kräves

emellertid, att postsparbanken äger möjlighet att bereda dem eu skälig avkastning

på deras besparingar. Men uppsamlingen av det stora antalet

småbesparingar från alla delar av riket är en uppgift, som givetvis måste

bliva relativt dyrbar. Mottagandet av en mindre insättning kräver av postsparbanken

samma arbetsprestation och omkostnad som mottagandet av eu

större, men den större insättningen giver banken större avkastning och ökad

möjlighet att bereda samtliga sina insättare en jämförelsevis god ränteavkastning

på deras besparingar.

Det må vidare uppmärksammas, att klagomål över den nuvarande begränsningen

av inlåningsmaximum i postsparbanken försports från insättares

sida. Därvid har särskilt betonats vikten av det skydd för insättaren, som

vore berett genom statens garanti för de i postsparbanken innestående

medlen, och det liar jämväl framhållits såsom anmärkningsvärt, att statsmakterna

ville förmena insättare att i full utsträckning erhålla sådan garanti

för sina hopsamlade besparingar. I detta sammanhang anser jag mig böra

erinra om att inlåningsmaximum för sparbankerna bestämts väsentligt högre

än nu ifrågasatts beträffande postsparbanken, nämligen till 30,000 kronor.

Vad den finansiella sidan av detta spörsmål beträffar, uppgår postsparbankens

utlåning till kommuner utom Stockholm till betydande belopp.

Däremot har postsparbankens direkta utlåning till enskilda i orterna hittills^

stannat vid det i förhållande till bankens hela utlåning blygsamma beloppet

av något över tre miljoner kronor. Emellertid torde utan nämnvärd svårighet

en dylik direkt utlåning mot fullgod säkerhet i jordbruks- och stadsfastigheter

kunna givas en ökad omfattning. Postsparbanken synes icke heller

böra undandraga sig att på sådant sätt stödja det legitima kreditbehovet i

orterna, i den mån dylikt stöd erfordras.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes det icke ur de av bank- och

fondinspektionen anförda synpunkterna möta något hinder att nu vidtaga

den höjning av maximibeloppet för insättning i postsparbanken, varav behov

numera yppat sig. Jag anser mig därför böra biträda generalpoststyrelsens

förslag, att nämnda maximibelopp höjes till 10,000 kronor, för vilket ändamål

erfordras ändring av § 2 mom. I1 i förordningen angående postsparbanken.

Departementschefen uppläser härefter ett inom kommunikationsdeparte
-

1 Senaste lydelse, se 1924: 432.

opaginerad Kontrollera mot PDF

$ Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

mentet upprättat förslag till förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 i

förordningen den 21 juni 1922 angående postsparbanken och hemställer, att

förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall

samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Fredric Hawerman.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1926-

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1926:239 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 i förordningen den 21 juni 1922 an s. 6 i texten