Med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 i förordningen den 21 juni 1922 angående postsparbanken
1926-02-05 · 8 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 4 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1926:85, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 i förordningen den 21 juni 1922 angående postsparbanken
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr Sfi.
1
Nr 85.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1
i förordningen den 21 juni 1922 angående postsparbanken;
given Stockholms slott den 5 februari
1926.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av § 2
mom. 1 i förordningen den 21 juni 1922 angående postsparbanken.
GUSTAF.
Viktor Larsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 7 samt. 70 höft. (Nr Hd.)
563 36
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
Förslag:
till
förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 i förordningen den 21 juni
1922 (nr 277) angående postsparbanken1.
Härigenom förordnas, att § 2 mom. 1 i förordningen den 21 juni 1922
angående postsparbanken skall erhålla följande ändrade lydelse:
§ 2.
Mom. 1. Envar äger att för egen räkning eller till förmån för annan
(enskild person, firma, förening eller dylikt) insätta medel i postsparbanken.
Insättning må icke ske annat än i helt krontal. En och samma personstillgodohavande
må ej ökas utöver 10,000 kronor annorledes än genom upplupen
räntas läggande till kapitalet. Då, efter vad i mom. 4 stadgas, för
samma person utfärdats flera motböcker, skall dock vad nyss är sagt gälla
i fråga om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.
1 Senaste lydelse, se 1924: 342.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl, Maj:ts proposition nr Hö.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 5 februari 1926.
Närvarande:
Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss,
Möller, Levinson.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
•departementschefen, statsrådet Larsson:
I skrivelse den 10 september 1925 har generalpoststyrelsen gjort framställning
om höjning av det högsta belopp, som för en och samma persons
räkning må innestå i postsparbanken.
Beträffande vad i denna fråga tidigare förekommit må här erinras följande.
Jämlikt § 7 mom. 3 i förordningen angående eu postsparbank för riket den
22 juni 1883 (nr 22 sid. 1) gottgjordes i postsparbanken på en och samma
motbok icke ränta för högre belopp än 1,000 kronor. Detta belopp höjdes
.•sedermera genom kungörelsen den 15 maj 1891 (nr 18 sid. 1) till 2,000 kronor
och genom förordningen den 17 december 1920 (nr 826) till 5,000 kronor.
I sitt den 15 november 1921 avgivna betänkande angående omorganisation
av postsparbanken föreslogo de s. k. postsparbankssakkunniga, att för en
och samma persons räkning ej skulle, därest Kungl. Maj:t ej annorlunda
förordnade, i postsparbanken få insättas högre sammanlagt belopp än 20,000
kronor. Till stöd härför anförde de sakkunniga följande:
»Om hänsyn tages till penningvärdet nu och år 1891, lärer maximigränsen
nu i verkligheten vara snarare lägre än högre än efter den under år 1891
vidtagna förändringen. Sparbankerna äro i regel oförhindrade att för en
och samma insättares räkning mottaga penningar till vida högre belopp än
postsparbanken. Denna omständighet försvårar ställningen för postsparbanken,
särskilt som även de vanliga affärsbankerna numera lägga an på
.att uppsamla jämväl småbelopp. Men hänsyn till dessa omständigheter,
och då förhållandena även i övrigt nu äro helt olika dem, som rådde under
tidigare skeden av postsparbankens verksamhet, har det synts postsparbankssakkunniga
uppenbart, att postsparbankens inlåningsrätt lämpligen torde
böra utvidgas. Härutinnan har fullkomlig enighet rått bland de sakkunniga.
Men då det gällt att bestämma, var gränsen borde sättas, har en viss tvekan
rått. Å ena sidan har man hållit före att, då det här vore fråga om eu
statsinstitution, någon begränsning i inlåningsrätten knappast vore behövlig.
Å andra sidan har man ansett klokt att gå fram med en viss försiktighet
och endast utvidga postsparbankens inlåningsrätt så mycket som behövdes,
för att icke banken i detta hänseende skulle intaga en mindre gynnad ställ
ning än sparbanker i allmänhet.
Enligt vad postsparbankssakkunniga inhämtat, föreligger nu ett inom
finansdepartementet av särskilda sakkunniga uppgjort förslag till ny sparbankslag.
I detta förslag lär det, bland annat, föreslås, att sparbankernas
•Generalpost
styrelsen.
4 Kungl. Maj:ts j)roposition nr So.
rätt till inlåning skulle på så sätt begränsas, att för en och samma insättares
räkning icke skulle få mottagas högre sammanlagt belopp än 20,000
kronor, med rätt dock för vederbörande länsstyrelse att i fall, då särskilda
skäl därtill föranledde, meddela sparbank tillstånd att i sådant hänseende
mottaga högre belopp, än sparbankens reglemente medgåve. Och ovannämnda
sakkunniga lära hava uttryckt önskvärdheten av att icke heller postsparbanken
måtte medgivas rätt att för eu och samma insättare mottaga
högre sammanlagt belopp än 20,000 kronor.
V id slutligt övervägande av frågan, i vad män postsparbankens inlåningsrätt
lämpligen borde utvidgas, hava de sakkunniga funnit sig kunna tillstyrka,
att rätten tills vidare begränsas i nära överensstämmelse med vad
som föreslagits beträffande sparbanker. Det torde dock lämpligen böra lämnas
Öppet för Kungl. Maj:t att meddela postverket tillstånd att för eu och
samma insättares räkning mottaga högre belopp.»
»I jmoposition, nr 152, till 1922 års riksdag med förslag till omorganisation
av postsparbanken m. m. erinrade departementschefen, att styrelsen för postsparbanken
i sitt yttrande över postsparbankssakkunnigas betänkande ansett
sig böra särskilt fästa uppmärksamhet på detta förslag av de sakkunniga,
vilket, enligt postsparbanksstyrelsens mening, innebure en principiell förändring
i postsparbankens uppgift. För egen del anförde departementschefen,
att han visserligen ansåge, att skäl kunde tala för bifall till postsparbankssakkunnigas
förslag. Då emellertid det maximibelopp, varom bär
vore fråga, föga mer än ett år tidigare höjts från 2,000 kronor till 5,000’
kronor, syntes lämpligast att avvakta ytterligare någon tids erfarenhet rörande
behovet av eu höjning av maximigränsen för insättningarna, innan någon
åtgärd i sådan riktning vidtoges. Dock syntes böra medgivas, att, oavsett
berörda gräns, insättningsbeloppet finge ökas genom upplupen räntas läggande
till kapitalet.
Riksdagen godkände Kungl. Maj:ts förslag i denna del.
I förordningen angående postsparbanken den 21 juni 1922 (nr 277) stadgasi
överensstämmelse härmed i § 2 mom. 1, andra stycket, att en och samma
persons tillgodohavande i postsparbanken ej må ökas utöver 5,000 kronor
annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet.
I sin förberörda skrivelse hemställer generalpoststyrelsen om sådan ändring
i sagda förordning, att maximibeloppet för en och samma persons tillgodohavande
bestämmes till 10,000 kronor. Till stöd härför anför styrelsen:
Tre år hade snart gått, sedan postsparbankens omorganisation genomfördes,
och under denna tid hade postsparbanken vunnit ökad anslutning
från alla samhällslager. Det hade vid upprepade tillfällen visat sig, att
personer, som en gång börjat anförtro postsparbanken sina besparingar,
gärna även i fortsättningen ville anlita postsparbanken. Därför hände det
icke så sällan, att insättare, som å postsparbanksbok hade ett samlat kapital
av 5,000 kronor, gjorde förfrågan hos banken, huruvida det icke funnes
möjlighet att fortfarande få insätta pengar på boken, en förfrågan, som på
grund av nu gällande bestämmelser tyvärr måste besvaras nekande. Den
spörjande plägade därvid uttrycka sin förvåning över att han icke kunde
få sätta in i postsparbanken lika mycket pengar, som han finge sätta in i eu
annan sparbank.
Generalpoststyrelsen funne för sin del en dylik uppfattning rätt naturlig
och ansåge därför, att tiden kunde vara inne att bereda allmänheten möj
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr So. j>
lighet att i postsparbanken göra insättningar till något högre sammanlagt
belopp än vad i sådant hänseende för närvarande gällde. Styrelsen hade
därvid övervägt, huruvida postsparbanken borde medgivas samma rätt i
fråga om inlåning som enskilda sparbanker. Generalpoststyrelsen hade
emellertid kommit till den slutsatsen, att det måhända vore lämpligt att
gå fram med en viss försiktighet och för denna gång stanna vid ett maximibelopp
av 10,000 kronor.
Fullmäktige i riksbanken hava förklarat sig icke hava något att erinra mot
bifall till förevarande framställning.
Bank- och fondinspektionen har anfört följande:
»Då postsparbanken år 1883 inrättades, angavs syftet med densamma vara,
att den skulle uppsamla och fruktbargöra de små besparingarna för att sedermera,
då dessa vuxit till något mera avsevärt belopp, tjäna såsom mellanhand
vid en fördelaktigare placering mot högre ränta än postsparbanken
kunde lämna. Inlåningsmaximum bestämdes till 1,000 kronor. För att
underlätta besparing av även mindre belopp än eu krona skulle sparmärken
tillhandahållas, och motboksägare skulle äga att hos postsparbanken erhålla
förmedling vid inköp av räntebärande obligationer för belopp, som innestode
på räkning hos postsparbanken. Av den allmänna diskussion, som uppstod
kring det framkomna förslaget om postsparbankens inrättande, framgick även.
att man särskilt avsett att med anlitande av de i postsparbanken insatta
medlen vinna placering för av staten utgivna obligationslån. Postsparbankens
inlåning avsåg sålunda uppsamling av småkapital under det att å utlåningen
delvis lades en statsfinansiell syn.
Härav framgår klart postsparbankens ursprungliga särställning i förhållande
till sparbanker och affärsbanker, av vilka med avseende å utlåningen
de förra i allmänhet haft och alltjämt hava till huvudsakligt ändamål att tillgodose
de mindre, lokala, fasta kreditbehoven samt de senare handelns och
industriens kreditbehov.
Postsparbankens från början givna ändamål har sedermera fasthållits, även
om vissa ändringar skett beträffande insättningsmaximum och medelsplacering
m. m. Yad särskilt angår den år 1920 fastställda höjningen av insättningsmaximum
till 5,000 kronor, tillkom densamma för att åvägabringa ett
gynnsammare förhållande emellan postsparbankens inkomster och driftkostnader,
något som befunnits nödvändigt, enär kostnaderna för emottagning,
redovisning och bokföring av allenast småbelopp blivit för stora för att
rörelsen skidle kunna bära desamma. Liknande var anledningen till den
friare medelsplacering, som vid samma tid bereddes postsparbanken, och då
sedermera försäljningen av sparmärken upphörde, var anledningen jämväl
härtill huvudsakligen att söka i kostnadshänsyn.
Det nu föreliggande förslaget innebiir en principiell ändring av postsparbankens
uppgift. Såsom av den remitterade handlingen framgår har dåvarande
postsparbanksstyrelsen redan i sitt över 1920 års postsparbankssakkunnigas
förutnämnda betänkande avgivna yttrande fäst uppmärksamheten
därå. Enligt bank- och fondinspektionens mening måste en dylik förändring
väcka stora betänkligheter.
Inspektionen har i sådant hänseende icke så mycket fäst avseende vid
den konkurrens med sparbanker och i viss mån med affärsbanker, som skulle
kunna bliva eu följd av förslagets genomförande. Såsom 1920 års postsparbankssakkunniga
i sitt förut berörda betänkande framhållit, har det nämligen
icke varit avsett, att postsparbanken skulle konkurrera med de enskilda
penninginstituten, och inspektionen förutsätter, att det icke heller numera
Ytrrao*iee_
6
Departement*
(.hotell.
Kungl. Maj:ts proposition nr Hö.
är avsett, att någon dylik konkurrens skall direkt etableras. Däremot bär
inspektionen funnit det vara betänkligt, att genom eu utvidgad inlåningsrätt
postsparbanken skulle i viss mån kommit att, såsom av den föreliggande
framställningen jämväl framgår, inrikta sig på att uppsamla större kapitalbelopp
för fast placering i postsparbanken, under det att, såsom vid ett tillfälle
under den allmänna diskussionen år 1883 angående det då föreliggande
förslaget om postsparbankens inrättande yttrades, postsparbanken varit avsedd
’att tjäna såsom reservoar, i vilken de små besparingarna skola droppvis
falla för att, när de sedermera vuxit, söka en bättre placering’.
Förutom denna principiella sida av den föreslagna förändringen, bär densamma
en finansiell innebörd, som är värd all uppmärksamhet. Genom att
inlåningsrätten utvidgas till att omfatta ej blott smabesparingar utan även
förhållandevis stora kapitalbelopp skulle sådant kapital, som i orterna kan
tjäna kreditgivningsändamål, komma att i allt större omfattning dragas från
orterna till postsparbankens centralförvaltning i Stockholm. Då placering
av de influtna medlen, bunden som den är inom författningsenligt bestämda,
av en särskild säkerhetshänsyn givna gränser, givetvis sker och även framdeles
lärer komma att ske på ett sådant sätt, att postsparbankens centralförvaltning
själv kan med lätthet följa engagemangen, torde därav bliva eu
oundviklig följd, att någon direkt utlåning till allmänheten utanför huvudstaden
och dess omgivningar icke kommer att äga rum. Otvivelaktigt kan
det lokala kreditbehovet i de orter, där insättningarna skett, sålunda komma
att bliva lidande.
Då vidare såsom skäl för eu utvidgning angivits, att inlåningsmaximum
för sparbanker är högre, har inspektionen ansett sig böra erinra, att 1892
års sparbankslag icke stadgade någon begränsning i detta hänseende. Da
nu gällande sparbankslag fastställt ett inlåningsmaximum av 30,000 kronor
för eu och samma räkningsliavare, har begränsningen sålunda skett så att
säga uppifrån och nedåt. Det torde också böra framhållas, att omkring
halva antalet sparbanker i sina reglementen hava inlåningsmaximum bestämt
till betydligt lägre belopp än i sparbankslagen angivits. Att inlåning i sparbanker
må ske inom vidare gränser än förhållandet är med postsparbanken
synes även vara helt naturligt med hänsyn till sparbankernas uppgift att jämväl
verka såsom lokala kreditinstitut.
Slutligen har inspektionen ansett sig böra erinra, att vid 1922 års riksdag
förslag förelåg om höjning från 3,000 kronor till 6,000 kronor av det
högsta belopp, som bankbolag ägde att från eu och samma inrättare emottaga
å s. k. sparkasseräkning. Detta förslag — som dock påföljande år efterföljdes
av ett av riksdagen jämväl godkänt förslag om insättningsgränsens
höjning till 4,000 kronor — blev av 1922 års riksdag avslaget. Det befarades
nämligen, att landsbygdens sparade kapital skulle komma att av affärsbankerna
användas för kreditgivning till industrien, under det att ''kapital, som
kunde uppbringas på landet, behövdes för att via sparbankerna säkerställa
jordbrukets kreditbehov. Liknande invändning, om ock med annan motivering
på grund av de för sparbanken gällande utlåningsnormerna, synes av
förut angivet skäl med fog kunna från skilda delar av landet göras mot den
nu föreslagna höjningen av postsparbankens insättningsmaximum.»
Under åberopande av vad sålunda anförts uttalar bank- och fondinspektionen
den uppfattningen, att någon utvidgning av postsparbankens inlåningsrätt
icke bör ske.
Såsom bank- och fondinspektioneu framhållit, har postsparbankens huvudsakliga
uppgift från början varit och är alltjämt att tillvarataga de små be
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr Hö. i
sparingarna i olika delar av landet. För sådant ändamål liar inom postsparbanken
i synnerhet under senare tid utvecklats en livlig reklamverksamliet
i syfte att uppmuntra särskilt det uppväxande släktet till sparsamhet.
Den under de sista åren inträdda ökningen av insättarnas sammanlagda behållning
har också åtföljts av en avsevärd stegring av antalet insättare.
Sålunda utgjorde den innestående behållningen vid utgången av år 1920
84.4 miljoner kronor och vid utgången av år 1924 148.9 miljoner kronor, och
antalet motböcker belöpte sig vid berörda tidpunkter till 661,686 respektive
717,472. Man torde även kunna utgå ifrån att postsparbankens verksamhet
även i framtiden kommer att i huvudsak följa samma riktlinjer som hittills.
För att på bästa sätt kunna tillgodose de små spararnas intressen kräves
emellertid, att postsparbanken äger möjlighet att bereda dem eu skälig avkastning
på deras besparingar. Men uppsamlingen av det stora antalet
småbesparingar från alla delar av riket är en uppgift, som givetvis måste
bliva relativt dyrbar. Mottagandet av en mindre insättning kräver av postsparbanken
samma arbetsprestation och omkostnad som mottagandet av eu
större, men den större insättningen giver banken större avkastning och ökad
möjlighet att bereda samtliga sina insättare en jämförelsevis god ränteavkastning
på deras besparingar.
Det må vidare uppmärksammas, att klagomål över den nuvarande begränsningen
av inlåningsmaximum i postsparbanken försports från insättares
sida. Därvid har särskilt betonats vikten av det skydd för insättaren, som
vore berett genom statens garanti för de i postsparbanken innestående
medlen, och det liar jämväl framhållits såsom anmärkningsvärt, att statsmakterna
ville förmena insättare att i full utsträckning erhålla sådan garanti
för sina hopsamlade besparingar. I detta sammanhang anser jag mig böra
erinra om att inlåningsmaximum för sparbankerna bestämts väsentligt högre
än nu ifrågasatts beträffande postsparbanken, nämligen till 30,000 kronor.
Vad den finansiella sidan av detta spörsmål beträffar, uppgår postsparbankens
utlåning till kommuner utom Stockholm till betydande belopp.
Däremot har postsparbankens direkta utlåning till enskilda i orterna hittills^
stannat vid det i förhållande till bankens hela utlåning blygsamma beloppet
av något över tre miljoner kronor. Emellertid torde utan nämnvärd svårighet
en dylik direkt utlåning mot fullgod säkerhet i jordbruks- och stadsfastigheter
kunna givas en ökad omfattning. Postsparbanken synes icke heller
böra undandraga sig att på sådant sätt stödja det legitima kreditbehovet i
orterna, i den mån dylikt stöd erfordras.
Med hänsyn till vad sålunda anförts synes det icke ur de av bank- och
fondinspektionen anförda synpunkterna möta något hinder att nu vidtaga
den höjning av maximibeloppet för insättning i postsparbanken, varav behov
numera yppat sig. Jag anser mig därför böra biträda generalpoststyrelsens
förslag, att nämnda maximibelopp höjes till 10,000 kronor, för vilket ändamål
erfordras ändring av § 2 mom. I1 i förordningen angående postsparbanken.
Departementschefen uppläser härefter ett inom kommunikationsdeparte
-
1 Senaste lydelse, se 1924: 432.
opaginerad Kontrollera mot PDF
$ Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
mentet upprättat förslag till förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 i
förordningen den 21 juni 1922 angående postsparbanken och hemställer, att
förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Fredric Hawerman.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1926-
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1926:239 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 i förordningen den 21 juni 1922 an s. 6 i texten