Sök i Ratio Lex

Angående anslag till fattigvård och barnavård för lappar

1927-02-22 · 39 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 39 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:108, Angående anslag till fattigvård och barnavård för lappar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

Nr 108.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till fattigvård

och barnavård för lappar; given Stockholms slott

den 22 februari 1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Jakob Pettersson.

Utdrag av protokollet över socicdär eriden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 22 februari 1927.

N är varande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Kibbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosén, Hamrin,

Almkvist, Lyberg.

.Chefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson, anför efter gemensam

beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen:

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t under femte huvudtiteln,

punkt 32, på min hemställan föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition,

som kunde komma att avlåtas i ämnet, till fattigvård för lappar för budgetåret

1927—1928 beräkna ett ordinarie förslagsanslag av 100,000 kronor.

Jag anhåller nu att få till närmare behandling upptaga denna fråga.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 93 käft. (.Nr 108.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kung!,. Maj:ts proposition nr 108.

Såsom jag vid behandlingen av frågan i samband med anslagsäskandena

för nästa budgetår erinrade, har inom socialdepartementet av f. d. landshövdingen

Johan Widén såsom tillkallad sakkunnig verkställts utredning angående

ordnandet av fattigvården bland lapparna. Den 25 september 1924 har

den sakkunnige avgivit betänkande med utredning och förslag i berörda ämne.

Förslaget går ut på en sådan omorganisation av den lapska fattigvården, att

lapparnas särställning i avseende på fattigvård skulle upphöra och att denna

fattigvård alltså skulle i huvudsak ordnas i överensstämmelse med fattigvårdslagens

föreskrifter, därvid förutsättes, att den frihet från beskattning för inkomst

av renskötsel, som lapparna hittills åtnjutit, skulle upphöra. Primärkommunema

skulle således komma att utgöra de lokala enheterna även för den

lapska fattigvården, men särskilda bidrag av statsmedel till avsevärda belopp

— förslagsvis 2/3 av den verkliga fattigvårdskostnaden — skulle alltjämt utgå.

I förslaget ingår även, att staten skulle påtaga sig inrättandet av särskilda

ålderdomshem för lappar samt ansvara för hemmens uppehållande, varvid

emellertid skyldighet skulle stadgas för primärkommunerna eller andra för

vårdkostnaden ansvariga att erlägga vårdavgift, beräknad efter vårdkostnadens

hela belopp.

Över förslaget hava yttranden avgivits av dels länsstyrelserna i Norrbottens,

Västerbottens och Jämtlands län efter hörande av vederbörande häradsskrivare,

lappfogdar och fattigvårdskonsulenter ävensom ett flertal kommuner och en

del fattigvårdsstyrelser samt lappallmogen vid särskilt anordnade sammanträden,

dels domkapitlen i Härnösand och Luleå efter hörande av prästerna i

vissa församlingar, och dels statskontoret och kammarkollegium samt, i vad

angår frågan om lapparnas beskattning, riksräkenskapsverket. Sedermera

har kammarrätten avgivit utlåtande över betänkandet jämte däröver avgivna

yttranden. I anledning av vad kammarrätten i visst hänseende anfört hava

sedermera förnyade yttranden avgivits av omförmälda länsstyrelser, efter vederbörande

lappfogdars och häradsskrivares hörande, samt nämnda domkapitel.

Nuvarande

förhållanden

beträffande

lapparnas

fattigvård.

Huvud
grunder.

Till en redogörelse för det huvudsakliga innehållet i den sakkunniges förslag

samt de däröver avgivna yttrandena återkommer jag i det följande. Här anhåller

jag att inledningsvis få på grundval av sakkunnigbetänkandet lämna en

kortfattad redogörelse för de nuvarande förhållandena beträffande lapparnas

fattigvård.

Inom Norrbottens och Västerbottens läns av lappar huvudsakligen upptagna

delar, de i egentlig mening så kallade lappmarkerna, äro lapparna mantalsoch

kyrkoskrivna i de där belägna kommunerna. I Jämtlands län äro lapparna

kyrkoskrivna i de fyra, ännu bestående lappförsamlingama Frostviken, Föllinge,

Undersåker och Hede. Dessa lappförsamlingar, som icke sammanfalla

med den borgerliga kommunindelningen, omfatta uteslutande de lappar, som

där hava hemvist. Formellt gäller mantalsskrivningsförordningen jämväl för

de i detta län boende lapparna. Den upptager emellertid icke beträffande dem

några särskilda bestämmelser, detta i motsats mot vad som stadgats i fråga om

de två nordligaste länens lappmarker, och någon mantalsskrivning av lapparna

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

3

i Jämtlands län har — möjligen just på grund härav — allt intill senaste tid

icke förekommit. Först från och med 1912 har mantalsskrivning av lapparna,

på grund av länsstyrelsens därom meddelade föreskrift, ägt rum inom detta län,

därvid medgivits, att lapparna finge mantalsskrivas inom vissa bestämda kommuner

allt efter de lappbyar de tillhörde, samt tillika föreskrivits, att lapparna

för varje kommun skulle sammanföras i en särskild längd utan sammanblandning

med kommunens övriga invånare.

Inom Norrbottens och Västerbottens län är lapparnas fattigvård principiellt

lagd på kommunerna. Inom Jämtlands län däremot besörjes lappfattigvården

av de från kommunerna fristående lapp församlingarna, utan att något stöd därför

finnes i lagen. Enligt den sakkunnige förklaras det förhållandet att i

Jämtland de territoriella kommunerna sålunda kunnat bliva helt och hållet fritagna

från omhändertagande av fattigvården för lapparna och från kostnaderna

för densamma med den nyss angivna särställningen i avseende å lapparnas civila

registrering.

Sedan gammalt har staten i alla tre länen, ehuru i olika omfattning, bidragit Statsbidrag.

till kostnaderna för lapparnas fattigvård.

Utgångspunkten härför är ett Kungl. Maj:ts brev den 10 februari 1852.

Till grund för detta brev låg i sin tur ett rikets ständers beslut, meddelat i

skrivelse den 26 augusti 1851, i vilket ständerna anhöllo, att av anslaget till

fattigvården i allmänhet något understöd måtte efter Kungl. Maj:ts beprövande

kunna bliva till utfattiga lappars försörjning ändamålsenligt använt. I brevet

föreskrevs, att understödet — som till en början endast utgjorde 1,200 riksdaler

banko, motsvarande 1,800 kronor — skulle användas dels till inackordering,

hos välkända och pålitliga nybyggare av utfattiga, åldriga, orkeslösa

eller sjukliga lappar, dels ock, sa vitt tillgång funnes, till understöd åt sådana

fattiga, ännu arbetsföra lappar, som genom olyckor blivit bragta till fattigdom,

därvid förnämsta syftet borde vara att förhjälpa dem till fortsättande av deras

yrke antingen såsom nybyggare. eller nomader. Understödet har sedermera undan

för undan höjts, därvid höjningen proportionellt varit starkast för Jämtlands

län. Uppgift angående storleken av de under senaste åren utbetalade

understöden lämnas i det följande (sid. 4).

I avseende å ifrågavarande anslag är att märka, att det till Jämtlands län

utbetalade beloppet tydligen i regel omfattat all den fattigvård, som utgått

till lapparna i länet. Vad angår de båda andra länen har statsbidraget allenast

vant en hjälp, som lämnats lappmarkskommunerna, vilka ock därjämte själva

haft att bekosta en del av fattigvården åt de i kommunen bosatta lapparna.

Den sålunda på kommunerna fallande andelen synes under senaste tiden hava

något stigit. Härutinnan föreligger emellertid en olikhet jämväl mellan Norrbottens

och "V ästerbottens län. I Norrbottens län uppgå nämligen de kommunala

kostnaderna för lappfattigvården till ganska avsevärda belopp, under de

sista åren ej obetydligt överstigande statsbidraget. Inom Västerbottens län

åter bär kommunernas bidrag till kostnaderna stannat vid en obetydlighet, under

det statsbidraget vuxit till avsevärda belopp. Under den allra sista tiden

hava emellertid i viss mån nya principer gjort sig gällande, vilka för Västerbottens

och Jämtlands län medfört någon sänkning av bidragsbeloppen. Nu

angivna förhållanden framgå av följande uppställning:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

F attigvårdskostnader i kronor.

Norrbottens län:

1917

1918

1919

1920

1922

Statsbidrag........

17,500

23,000

28,700

28,700

28,700.—

Kommunandel.......

13,279

14,906

28,756

38,340

49,011.30

Summa

30,779

37,906

57,456

67,040

77,711.30

Västerbottens län:

Statsbidrag........

16,300

16,457

19,300

25,400

32,900.—

Kommunandel.......

621

3,703

2,060

6,704

2,908.09

Summa

16,921

20,160

21,360

32,104

35,808.09

För budgetåret 1925—1926 uppgingo statsbidragen för Norrbottens län till

28,700 kronor och för Jämtlands län till 24,032 kronor. För Västerbottens

län har statsbidrag ännu ej beviljats för första halvåret 1926. Bidraget torde

för hela budgetåret komma att uppgå till omkring 30,300 kronor.

Fattig- Av den sakkunnige har framhållits, såväl att antalet understödstagare i förlorande

om- hållande till hela antalet lappar är betydligt större än antalet understödstagare

fattning och i förhållande till rikets befolkning i allmänhet som ock att kostnaderna för varje

°V9tionSa" understödstagare — vilka kostnader i hög grad växlat för olika kommuner —

allmänt visat sig vara betydande. I förstnämnda hänseende må meddelas följande

siffror:

Norrbottens

län

Hela antalet lappar................ 3,996

Antalet understödstagare............. 912

Härav omhändertagna till full försörjning...... 81

Antalet understödstagare i förhållande till folkmängden utgjorde

i rikets landskommuner.................. 3,79 %,

i hela riket....................... 4,58 *,

bland lapparna...................... 22,2o %.

De nu angivna siffrorna hänföra sig till år 1922.

I berörda avseenden har i betänkandet vidare framhållits följande. Antalet

understödstagare visade en ej obetydlig ökning; talen vore respektive

1,299 för år 1920 mot 1,435 för år 1922. Även om denna ökning delvis vore

skenbar, kvarstode dock det faktum att antalet understödstagare varit i stigande.

Även understödens belopp hade efter år 1920 blivit höjda. Gjorde man

en fördelning av lapparna i renskötande och icke renskötande, visade det sig,

att proportionen av understödstagare vore betydligt större för de icke renskötande

än för de renskötande lapparna.

I den sakkunniges betänkande har härefter lämnats en redogörelse för befintliga

privata anstalter, som tjänstgöra såsom ålderdomshem eller barnhem för

lappar. I denna del torde jag kunna hänvisa till betänkandet.

Den sakkunnige har vidare redogjort för den nuvarande organisationen av

den lapska fattigvården och därvid framhållit, att särskild sådan organisation

funnes endast i Jämtlands län, i det att inom Norrbottens och Västerbottens

län handhavandet av den lapska fattigvården vore överlämnat till fattigvårdsstyrelserna

i de borgerliga kommunerna och sköttes i samband med kommunernas

övriga fattigvård. Någon särskild instruktion eller reglemente för skötseln

Västerbottens

län

1,623

326

66

Jämtlands

län

829

197

27

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

5

av lapparnas fattigvård funnes icke, och endast i enstaka fall hade särskilda

anordningar vidtagits för denna fattigvård. Så funnes i Jukkasjärvi särskilda

s. k. tillsyningsman. Någon särskild distriktsindelning med avseende på den

lapska fattigvården eller sådana särskilda tjänstemän, som omförmäldes i 19 §

fattigvårdslagen, förekomme icke.

Vad åter angår Jämtlands län besörjdes fattigvården inom var och en av lappförsamlingarna

— Frostviken, Föllinge, Undersåker och Hede — av en fattigvårdsstyrelse,

som vore något olika sammansatt i de olika församlingarna

men överallt bestode uteslutande av andra än lappar. Ej heller i dessa

lappförsamlingar förekomme någon distriktsindelning eller några, särskilda

tjänstemän eller andra anordningar för fattigvårdens handhavande.

Beträffande sättet för statsbidragets fördelning framhåller den sakkunnige,

att de i 1852 års brev därutinnan meddelade bestämmelserna numera i väsentliga

avseenden frångåtts. I Jämtlands län plägade tillgå så, att framställning

om bidrag gjordes hos Kungl. Maj:t på grundval av beräkning av fattigvårdsstyrelserna

av det understöd, envar understödstagare antoges behöva under det

nästkommande året. Understöd utbetalades i de flesta fall kontant till den

behövande, respektive till anstalt där han vore intagen. Bidraget lämnades alltså

såsom förskott. I Västerbottens län ginge utdelningen av statsbidragen genom

de kommunala fattigvårdsstyrelserna. Med ledning av fattigvårdsutgifterna

för ändamålet under det föregående året gjordes ansökan om statsbidrag

för det löpande året. Det erhållna statsbidraget inginge sedermera såsom en

inkomst i kommunens fattigkassa. Vad anginge Norrbottens län ombesörjdes

likaledes utdelningen av statsbidragen av kommunernas fattigvårdsstyrelser under

medverkan av därtill utsedda lappar. De medel, som åtginge för den lapska

fattigvården, hade i Jukkasjärvi kommun tagits ur kommunalkassan, i

vilken statsbidraget sedermera, inginge som en inkomst. I Karesuando och

Gällivare utdelades understöden direkt till de behövande lapparna; liknande hade

förhållandet varit i andra kommuner; understöden hade där ansetts såsom

ett tillägg till den fattigvård, som lämnats av kommunens medel och aldrig ansetts

motsvara full försörjning.

Från och med år 1923 gällde i nu angivna hänseenden nya och utförligare,

för alla tre länsstyrelserna gemensamma bestämmelser. Enligt dessa hade det

anbefallts länsstyrelserna att tillse, att de medel, som av Kungl. Maj :t anvisats

för ifrågavarande ändamål, i första hand komme till användning för beredande

av understöd åt renskötande fjällappar och endast med största varsamhet toges

i anspråk för beredande av understöd åt andra lappar, ävensom att vederbörande

fattigvårdsstyrelses beslut om meddelande av understöd åt lappar av

dessa medel skulle föregås av en noggrann undersökning av det i varje fall föreliggande

behovet samt slutligen att lämpliga kontrollåtgärder vidtoges beträffande

understödstagarna.

Efter att vidare hava redogjort bland annat för statens verksamhet för beviljande

av lån för reninköp slutar den sakkunnige sin framställning rörande nu

bestående förhållanden med några uppgifter rörande de lapska understödstagarnas

förhållande till den allmänna pensionsförsäkringen. Summan av utgående

pensionstillägg och understöd till lappar utgjorde år 1920 över 40,000

kronor. En jämförelse mellan de inkomna förteckningarna å pensionstagare

och understödstagare gåve enligt den sakkunnige vid handen, att ett ganska

stort antal personer uppbure både pension och fattigunderstöd av statsmedel.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kung!,. Maj:ts proposition nr 108.

Brister i den

nuvarande

organisationen.

.

De brister, som befunnits vara förenade med den på sätt nu angivits organiserade

lappfattigvården, vore enligt den sakkunnige i huvudsak följande.

Det i förhållande till lappbefolkningens antal stora antalet under stödstag are,

vilket särskilt framträdde beträffande de icke renskötande lapparna, tydde på

att fattigvårdsbehovet företrädesvis uppkomme därigenom att lapparna upphörde

med utövande av renskötsel. Den nuvarande organisationen av understödsverksamheten

fyllde icke måttet beträffande beredande av förvärvsmöjlighctcr

åt lappar, som icke kunde försörja sig med renskötsel. Lappfattigvårdens

dyrhet pekade, även med nödig hänsyn tagen till de för densamma

rådande särförhållandena, på brister i fattigvårdens handhavande. Jämväl

den mycket stora. ojämnheten i kostnaderna för fattigvårdens handhavande

inom de olika fattigvårdssamhällena måste — i varje fall i någon grad —

antagas hänföra sig till förefintliga brister i själva organisationen, .särskilt

brist på effektiv inspektion. En annan egendomlighet med avseende på den

lapska fattigvården, som pekade åt samma håll, vore att fattigunderstöden till

övervägande grad utginge i form av delvis försörjning eller tillfälligt understöd

— för år 1922 ej mindre än nära 88 % mot 69 % i den allmänna fattigvården.

Även med beaktande av föreliggande speciella omständigheter hade

man enligt den sakkunnige vid beaktande av denna skiljaktighet svårt att undgå

den uppfattningen, att lapparna vant sig att, så snart ett tillfälligt behov

inträdde, utan försök att själva reda upp saken gå till fattigvården och begära

hjälp. Helst där staten helt och hållet eller till stor del bekostade fattigvården

låge^ det nära till hands, att ett sådant tillvägagångssätt kunnat insmyga sig.

Såsom en brist i fattigvården måste enligt den sakkunnige vidare betecknas

den förut framhållna olikheten i organisationen mellan de särskilda länen. I

alla tre länen gällde vidare, att för närvarande det lokala intresset vore alltför

litet taget i anspråk för fattigvården; detta sannolikt framför allt beroende

på att staten bekostade en betydande del av vården och att statsbidraget icke

vore så avpassat, att det främjade ett ekonomiskt handhavande. Därutinnan

hade anmärkts, bland annat, att statsbidragens utmätande efter storleken av de

till lapparna utgivna penningbeloppen förtoge intresset att genom ändamålsenliga

anordningar åstadkomma bättre och effektivare vård åt understödstagarna

eller bereda utväg för och uppkalla deras självverksamhet till sin försörjning.

Härmed sammanhängde ock, att lapparna själva stode alltför mycket

utanför saken; deras medverkan toges föga i anspråk för fattigvården, utan

denna behandlades väsentligen såsom något lapparna endast såsom understödstagare

vidkommande. Även i ekonomiskt hänseende utkrävdes lapparnas medverkan

i alltför ringa grad, i det att de vore frikallade från skattskyldighet till såväl

stat som kommun för inkomst av renskötsel. Den liknöjdhet och ansvarslöshet,

som nu anförda förhållanden måste framkalla hos lapparna med avseende å

deras fattigvård, kunde icke undgå att oförmånligt inverka på densamma såväl

ekonomiskt som i avseende på dess effektivitet.

Fattigvårdens effektivitet kunde också knappast sägas hålla måttet, åtminstone

icke i förhållande till de därav föranledda kostnaderna. Denna uppfattning

om lappfattigvårdens bristande effektivitet och ändamålsenlighet gällde

såväl vård i hemmet som utackordering och anstaltsvård. Hemvården vore,

särskilt, beträffande de sinnessjuka och sinnesslöa samt de orkeslösa, i hög

grad otillfredsställande. Stor svårighet rådde att finna lämpliga inackorderingshem.

Den största olägenheten vore emellertid bristen på anstalter för

gamla och orkeslösa lappar. Det vore enligt den sakkunnige uppenbart, att

då fråga vore om lapparna med deras kringflyttande liv, behovet av anstaltsvård

skulle göra sig alldeles särskilt kännbart. Beredandet av en tillräckligare

och bättre anstaltsvård vore också för den lapska fattigvården av så huvud
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108. 7

saklig betydelse, att där fö rutan någon verkligt effektiv fattigvård icke kunde

komma till stånd.

Med nu angivna förhållanden sammanhängde enligt den sakkunnige på det

närmaste det ofullkomliga sätt, varpå det vore sörjt för möjligheterna att finna

utkomst för lappar, som övergivit eller varit nödsakade att övergiva renskötseln.

En av orsakerna till lappfattigvårdens stora frekvens vore just, att många

av dem, som övergivit renskötseln, på grund av oförmåga att själva genom arbete

tillgodose mer än en mindre del av levnadsbehoven måste för bristens fyllande

anlita fattigvården.

Den sakkunnige har härefter erinrat om vissa omständigheter, som föran- Anledningar

ledde, att fattigvården för lapparna borde göras till föremål för särskildan statsåtåtgärder

från statens sida. gärder.

Härutinnan har till en början erinrats, hurusom redan för länge sedan framhållits,

att det intrång, som lapparna lidit i sin näring genom inskränkningen

i de områden, som finge nyttjas för renskötseln, varit en mäktigt bidragande

faktor till fattigvårdsbehovet bland dem. På grund därav funnes, så mycket

mera skäl för staten att sörja för sådana anstalter, att lapparna såsom gamla

och orkeslösa kunde föra ett drägligt liv. En annan anledning till särskilt

kraftigt statsingripande förelåge däri att lapparna genom beskaffenheten av sitt

näringsfång och naturen hos de trakter, där detta dreves, i vida högre grad än

rikets övriga innevånare riskerade att drabbas av arbetsoförmåga och fattigvårdsbehov.

Fjällapparnas levnadssätt medförde, att de vore mycket utsätta

för sjukdomar, och hos dem alstrades lätt en viss tungsinthet, som ej sällan

överginge till verklig sinnessjukdom. Härtill komme, att renskötseln vore

förenad med avsevärd ekonomisk risk, så att en lapp genom olyckliga yttre

omständigheter kunde med en gång förlora hela sin förmögenhet och alla sina

försörjningsmöjligheter. Slutligen vore att märka, att skattetryckets storlek i

en del av lappkommunerna nödvändiggjorde en statssubvention, för att de skulle

kunna bära påfrestningen av jämväl den lapska fattigvården. Slutligen ansåge

sig nybyggarallmogen i de ifrågavarande trakterna i stor utsträckning icke

vara pliktig eller förmögen att underhålla de lapska fattiga. Häri läge en

fara för att, om lappfattigvården skulle helt överlämnas till kommunerna, densamma

skulle bliva kvalitativt mindervärdig.

De förslag, som nu av den sakkunnige framlagts till avhjälpande av berörda Oversildjver

olägenheter och till ordnande av lapparnas fattigvård för framtiden, innebära 1 niges förslag.

huvudsak följande.

Den sakkunnige avvisar till en början såsom otjänlig den utvägen, att särskilda

bestämmelser icke skulle utfärdas om denna fattigvård utan att kommunerna

skulle hänvisas att i vanlig ordning söka ersättning, därest de oskäligt

betungades av densamma. För en tillfredsställande omläggning av fattigvården

krävdes nämligen enligt den sakkunnige åtgärder, som i viss utsträckning

måste träffa själva organisationen. Målet måste vara på samma gång att

nedbringa kostnaderna för lappfattigvården — såväl absolut som för staten

som ock att i största möjliga utsträckning öka effektiviteten hos den lämnade

vården. Med dessa utgångspunkter borde emellertid enligt den sakkunnige

icke någon särskild lapsk fattigvård anordnas, utan i stället borde man söka

så nära anslutning till den vanliga organisationen som möjligt. Det hade för

övrigt i Jämtland visat sig, att den särskilda lapska fattigvården bleve såväl

dyrare som mindre verksam än vanlig fattigvård. Så långt det vore förenligt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kung!. Maj:ts proposition nr 108.

med bibehållandet av renskötseln såsom lapparnas huvudsakliga yrke, borde

de inordnas i de lokala kommunerna under gemensamma rättigheter och plikter

med kommunens övriga ledamöter. Den allmänna fattigvårdslagen borde alltså

gälla för den lapska fattigvården. I överensstämmelse härmed borde primärkommunerna

vara enheten för denna fattigvård. Följaktligen skulle lappförsamlingarna

i Jämtland upphöra såsom enheter i dylikt hänseende. Lapparnas

mantalsskrivning och kyrkoskrivning borde väsentligen ordnas på samma

sätt som för rikets övriga befolkning, d. v. s. efter deras huvudsakliga bostadsort,

så att de skulle skrivas inom den kommun, där vederbörande lappby hade

sitt huvudviste.

I viss mån vore emellertid särskilda anordningar erforderliga. Dessa borde

av praktiska skäl inskränkas till de kommuner, där lappar funnes till något

större antal. Efter att hava avvisat framkomna förslag att, till vinnande av

ökad medverkan av lapparna själva till deras fattigvård, inom varje kommun

skulle inrättas en särskild fattigvårdsstyrelse med lappar som bisittare

eller att visst antal lappar alltid skulle sitta i kommunens allmänna fattigvårdsstyrelse,

föreslår den sakkunnige i stället, att uti ifrågavarande kommuner distriktsindelning

enligt 19 § 1 mom. fattigvårdslagen skulle införas, därvid lapparna

skulle hänföras till ett eller flera särskilda distrikt, att vidare för lappfattigvården

skulle utses vårdare enligt 2 mom. i samma paragraf, därvid borde

tillses, att inom varje lappfattigvårdsdistrikt komme att finnas vårdare av

både lappar och bofasta, att därtill företrädesvis borde kallas ordningsmän

inom lappbyarna, att dessa ordningsmän och vårdare skulle vara närvarande

vid de sammanträden med fattigvårdsstyrelsen, då årsunderhåll för varaktigt

försörjda lappar skulle bestämmas, samt att erforderliga bestämmelser

i detta avseende skulle intagas i kommunernas fattigvårdsreglementen. I liknande

syfte har vidare föreslagits, att lappfogdarna skulle var inom sitt distrikt

äga att närvara och yttra sig vid de sammanträden med fattigvårdsstyrelserna,

där frågor om fattigvård åt lappar förekomme, och därför borde såvitt

möjligt erhålla kännedom om dessa sammanträden. Då det enligt den sakkunnige

i förevarande fall vore av särskild vikt, att noggrann undersökning

verkställdes till förekommande av missbruk, borde i kommunernas fattigvårdsreglementen

intagas föreskrift om att vid allt beviljande av fattigvård en noggrann

undersökning skulle äga rum om den nödställdes levnadsförhållanden och

fattigvårdsbehov. Uppsikt över fattigvården inom kommunerna borde, förutom

på vanligt sätt, utövas av lappfogdarna, som skulle hava att hos vederbörande

länsstyrelse göra de anmärkningar, de kunde hava att framställa mot vården.

Beträffande formerna för lappfattigvården har den sakkunnige ansett, att

liksom hittills understöd i hemmet borde bliva den vanligaste formen. Utackordering

av äldre personer borde äga rum endast i sådana fall, då särskilda

förhållanden gjorde detta försörjningssätt önskvärt, samt såvitt möjligt i lapska

hem, dock alltid med iakttagande av att hemmets lämplighet vore det viktigaste

kravet. Ordnande av anstaltsvården har, såsom förut antytts, av den sakkunnige

ansetts vara den förnämsta av de åtgärder, som krävdes för ett ändamålsenligt

ordnande av fattigvården bland lapparna. Den sakkunniges förslag i

s. 9 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 108.

9

detta hänseende går i främsta rummet ut på att särskilda ålderdomshem, skulle

inrättas för åldriga och orkeslösa fattiga lappar, ett inom varje till lappmarken

hörande kommun i Norrbottens län, två eller eventuellt tre inom Västerbottens

län samt tre inom Jämtlands län.

Anledningen till förslaget om inrättande av särskilda hem för lappar har

främst varit, att det ur vårdsynpunkt såväl för lappar som för andra understödstagare

icke vore lämpligt, att de olika befolkningselementen sammanfördes

inom samma ålderdomshem. Lapparna krävde för sin trevnad större rörelsefrihet

och en mindre preciserad dagordning, än som tillämpades vid de vanliga

ålderdomshemmen. Över huvud borde i möjligaste mån hänsyn tagas

till lapparnas före deras inträde å hemmet förda levnadssätt. — De sålunda

erforderliga ålderdomshemmen borde i första hand vara avsedda för den nomadiserande

lappbefolkningen men i mån av utrymme även stå öppna för andra

lappar, som i levnadssätt och vanor vore jämställda med de nomadiserande.

För varje hem skulle finnas en särskild styrelse, bestående av representanter

för det kommunala intresset och lapparna ävensom för det allmänna. För

hemmet skulle finnas ett av länsstyrelsen fastställt reglemente. I mån av utrymme

borde där mot skälig betalning kunna intagas och vårdas även bemedlade

orkeslösa eller åldringar, tillhörande den nomadiserande lappbefolkningen.

I övrigt skulle fattigvårdslagens bestämmelser gälla för dessa ålderdomshem.

Nu befintliga, genom enskild offervillighet upprättade hem för åldriga lappar

borde godtagas att tillsvidare ingå i den sålunda uppgjorda planen. Såsom

arbetshem borde kunna användas samma hem som för den övriga befolkningen.

Kraftigare åtgärder än dittills borde vidtagas för ett verksamt efterhållande

av försumliga lapska försörjare.

Av förslaget att fattigvårdslagens bestämmelser i allmänhet skulle gälla statsbidrag,

borde följa, att kostnaderna för denna fattigvård skulle utgöras på samma

sätt som vederbörande kommuns kostnader för fattigvården i allmänhet och gemensamt

med dessa. Det vore alltså icke fråga om någon sådan uppdelning,

att inom varje kommun lapparna skulle bestrida kostnaderna för fattigvård åt

lappar och de bofasta utgifterna för fattigvården i övrigt. Vidare följde, att

kommunerna för ifrågavarande fattigvård skulle hava samma rätt till gottgörelse

av landsting, respektive av staten, som i allmänhet gällde enligt fattigvårdslagen.

Emellertid förefunnes enligt den sakkunnige grund för fortsättning

av den särställning, som statsmakterna i ekonomiskt avseende låtit lappfattigvården

intaga, då staten bekostade en stor del av denna fattigvård. Skälen

för denna särställning vore enligt den sakkunnige av både ekonomisk och

social art.

I förstnämnda hänseende vore att märka, att då behov av fattigvård förelåge

för lappbefolkningen vida utöver vad som kunde betecknas såsom det

normala, lappfattigvården för vederbörande kommuner skulle komma att medföra

en onormalt stor belastning. Dessa förhållanden syntes komma att fortsätta.

Till belysande av förhållandet mellan kostnaderna för lappfattigvård

och annan fattigvård har den sakkunnige meddelat följande sammanställning,

som avser de kostnader, vilka för år 1922 skulle hava drabbat kommunerna,

därest de skulle hava i sin helhet bekostat fattigvården.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

Kostnad för lapp- Kostnad för allmänna

fattigvården 1922 fattigvården 1922

Norrbottens län: Kronor Kronor

Karesnando............., . . 7,127.86 2,970.—

Jukkasjärvi................ 31,764.52 273,882.—

Gällivare................. 9,650.— 313,923.—

Jokkmokk................ 9,809.75 134,705.—

Arjeplog................. 6,859.17 24,461.—

Arvidsjaur............... ■ 12,500.—_91,148.—

Summa 77,711.30 841,089.—

Västerbottens län:

Malå.................. 10,334.45 23,537 —

Stensele................. 3,141.75 30,902.—

Sorsele................. 5,714.75 12,600.—

Tärna.................. 3,769.36 8,599.—

Vilhelmina........... 12,847.78_75,126.—

Summa 35,808.09 150,764.—

Jämtlands län:

Frostviken................ 6,365.— 15,900.—

Hotagen................. 2,630.— 5,227.—

Offerdal ................. 4,470.— 41,726.—

Kall................... 2,230.— 14,015.—

Undersåker................ 200.— 45,269.—

Hallen.................. 3,933.50 10,000 —

Tännäs................. 7,150.— 16,356.—

Storsjö.................. 250.— 4,298.—

Summa 27,228.60 152,791 —

Efter en redogörelse för skattetrycket i de av lappfattigvården berörda kommunerna

förklarar den sakkunnige, att det följaktligen för ett flertal av ifrågavarande

kommuner förelåge grundade skäl för deras fordran på statens mellankomst

till lättande av den börda, som kostnaden för fattigvården bland

lapparna skulle medföra, om den helt och hållet lades på dem. Detta gällde

även om, såsom den sakkunnige i annat sammanhang föreslagit, i samband

med reformeringen av fattigvården skattefriheten för renskötseln skulle upphävas;

de inkomster, som därigenom skulle tillföras kommunerna, kunde nämligen

icke förväntas bliva av större betydelse och skulle säkerligen icke motsvara

kostnaderna för lapparnas fattigvård. För att man skulle kunna lägga

på kommunerna bördan av den lapska fattigvården, krävdes alltså ett särskilt

ekonomiskt tillskott för denna fattigvård, vilket måste lämnas av staten.

Den sociala anledningen till understöd från statens sida vore den, att det läge

i lappfattigvårdens eget intresse, att statens bidrag icke upphörde, i det att det

vore att befara, att en sådan indragning skulle komma att mer eller mindre

gå ut över de lapska fattiga. I de flesta kommunerna vore lapparna nämligen

i minoritet och hade svårt att göra sig gällande.

Emellertid borde dylikt bidrag endast utgå till de kommuner, där lappfattigvården

hade en något större omfattning. För närvarande syntes inga andra

kommuner böra komma i fråga att åtnjuta statsbidrag än de kommuner inom

Norrbottens och Västerbottens län, som nu erhölle dylikt bidrag, samt de kommuner

i Jämtlands län, som1 komme att övertaga de nuvarande lappförsamlingamas

fattigvård. De sålunda avsedda kommunerna äro de, som upptagits i

nyssnämnda sammanställning. Det borde likväl icke en gång för alla fastslås,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

11

till vilka kommuner statsbidrag skulle utgå. — Vidare borde fasthållas, att

statsbidraget skulle vara ett bidrag till de särskilda kostnader, som den lapska

fattigvården genom sin säregna natur förde med sig. Bidragets utgående eller

beloppet av detsamma skulle alltså icke vara beroende av huruvida kommunen

vore särskilt skattetyngd.

I främsta rummet borde statsbidrag utgå för fattiga bland de renskötande

lapparna. Men därjämte borde bidrag utgå dels för sådana icke renskötande

lappar, som på grund av hög ålder, orkeslöshet eller fattigdom upphört

med renskötseln eller, ehuru till födsel och levnadsförhållanden tillhörande

de renskötande lapparna, på grund av orkeslöshet eller fattigdom icke kunnat

sysselsätta sig med sådan skötsel. I intet fall borde dock statsbidrag

utgå till den, som hade eller haft annat stadigvarande yrke än renskötsel.

Icke heller borde statsbidrag utgå för den kostnad, varför ersättning kunde

uttagas av försörjningspliktig, landsting eller annan kommun; där rätt och

möjlighet att uttaga sådan ersättning förelåge, borde i första hand så ske.

I fråga om statsbidragets belopp har den sakkunnige stannat vid att föreslå,

att detsamma bestämmes till två tredjedelar av fattigvårdskostnaden; den

återstående tredjedelen borde vara tillräcklig för att bevara intresset hos kommunerna

för ett rationellt och ekonomiskt handhavande av fattigvården. Statsbidraget

borde utgå i efterskott efter ansökning, som årsvis gjordes hos länsstyrelsen.

Till vinnande av erforderlig kontroll borde kommunernas ansökningar

från länsstyrelserna remitteras till vederbörande lappfogdar för granskning.

Avgörandet borde sedermera träffas av Kungl. Maj:t.

Den sakkunnige har i detta sammanhang upptagit frågan om en särskild

övergångsbestämmelse med hänsyn till den nya börda, som vid bifall till detta

förslag skulle åläggas lappmarkskommunerna i Jämtlands län. Därutinnan

har emellertid den sakkunnige förklarat, att den lämnade utredningen angående

dessa kommuners bärkraft och omfattningen av denna börda icke syntes

giva anledning till några särskilda åtgärder. Den lättnad i det kommunala

trycket, som på vissa håll till äventyrs kunde anses påkallad, syntes böra

lämnas i annan ordning.

Vad beträffar statsbidrag till de särskilda ålderdomshemmen för lappar har

den sakkunnige utgått från att det vore uteslutet att tänka sig upprättandet

av särskilda ålderdomshem för lapska fattiga såsom ett kommunalt åliggande.

Staten måste alltså åtaga sig denna angelägenhet, i följd varav anslag för ändamålet

borde utgå. Uppförandet av nya hem borde emellertid ske successivt,

och de nu befintliga, utan det allmännas medverkan tillkomna hemmen borde

åtminstone tills vidare fortsätta sin verksamhet. Till tvenne av de ytterligare

erforderliga ålderdomshemmen funnes vidare för ändamålet insamlade fonder.

Kostnaderna för uppförandet av nya hem borde vid sådant förhållande kunna —- liksom föreslagits beträffande statsbidragen till själva fattigvården -— bestridas

från anslaget till fattigvården i allmänhet. Då den sakkunniges förslag

beträffande fattigvårdsbidragen skulle medföra en utgiftsminskning, syntes

medel till uppförande av ålderdomshemmen kunna beredas utan anslagsökning.

— Därest en gång de nu befintliga enskilda hemmen icke vidare kom
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

me att drivas av enskilda sammanslutningar, borde desamma övertagas av

staten. Med kostnaderna för driften av de särskilda lapska ålderdomshemmen

borde enligt den sakkunnige ordnas så, att staten bure ansvaret därför men att

kommunerna för därå intagna åldringar eller orkeslösa betalade avgift, motsvarande

full ersättning för vårdkostnaden. Därigenöm skulle kostnaderna för

driften i själva verket komma att gäldas av dem, som vore där intagna, eller

av den kommun, vilken vore ansvarig för fattigvården. I vissa fall kunde det

dock tänkas bliva nödigt, att staten trädde till med ett direkt anslag till anstaltens

skötsel. Så borde dock ej ske utan tvingande skäl och endast efter

prövning i varje särskilt fall.

Förebyggande Såsom förut anförts, har den sakkunnige ansett grunden för fattigvårdsåtgärder.

behovet för lapparna till stor del ligga i svårigheten för dem att, då de övergivit

eller nödgats övergiva renskötseln, finna utkomstmöjligheter inom annat

yrke. Stor vikt har också i betänkandet lagts vid förebyggande åtgärder till

förekommande av fattigvårdsbehov. De åtgärder, som i sådant hänseende föreslagits,

äro huvudsakligen följande. De nu för reninköp utgående statslånen åt

lappar borde väsentligt höjas, och något maximum borde icke vara fastställt

för dylikt lån utan åt länsstyrelserna överlämnas att efter lappfogdens förslag

i varje fall efter sig företeende omständigheter bestämma lånets belopp; I

syfte att underlätta möjligheten för lapparna att övergå till jordbruk med dess

binäringar boskapsskötsel och fiske borde rätt att inom för ändamålet anvisade

områden få sig tilldelade bostadsmöjligheter jämte vissa därmed förbundna

förmåner stadgas såväl för renskötande som för icke renskötande lappar.

En närmare undersökning borde verkställas rörande områden, som kunde anses

särskilt lämpliga för dylika upplåtelser.

Skattskyl- Den sakkunniges förslag angående upphävande av skattefriheten för renrenskötseln

skötseln innebär, att statsskatt skulle utgå i huvudsaklig överensstämmelse med

de allmänna bestämmelserna, att landstingsskatt skulle utgå enligt landstingslagens

bestämmelser, liksom kommunalutskylder och kommunal progressivskatt

enligt därutinnan gällande bestämmelser, att utskylder enligt kyrkostämmoförordningen

skulle utgå med det undantag att de nomadiserande fjällapparna

borde vara fria från avgifter till församlingens eller skoldistriktets skolväsen,

att lapparna skulle erlägga avgifter till prästerskapets avlöning, men

att de skulle vara befriade från att för sin inkomst av renskötseln erlägga

vägskatt.

Beträffande de motiv, som anförts för de olika punkterna i den sakkunniges

nu återgivna förslag, tillåter jag mig att hänvisa till betänkandet.

Yttranden I de yttranden, som avgivits över betänkandet, har förslaget till sina all°)Allmänhet

mä-rma grunder i stort sett vunnit anslutning. Sålunda anför länsstyrelsen i

Norrbottens län, att länsstyrelsen icke hade många erinringar att göra beträffande

de förslag, som i betänkandet framlagts till undanröjande av de missförhållanden,

vilka dittilldags otvivelaktigt vidlått den lapska fattigvården.

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar, att då enligt förslaget lapparnas skatte
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

13

frihet skulle upphöra och kommunerna tillförsäkras ett om än i viss mån

minskat bidrag av statsmedel, länsstyrelsen icke hade något att erinra mot en

omläggning av fattigvården i enlighet med de i förslaget angivna grunderna.

Visserligen komme de berörda kommunernas utgifter att ökas med förslaget,

men det syntes bliva möjligt för de flesta av dem att i annan ordning få

någon lindring i den sålunda ökade skattebördan. Icke heller de särskilda

detaljerna i förslaget hade i allmänhet givit länsstyrelsen anledning

till erinran. -—• Jämväl vid de sammanträden, som i Norrbottens och Västerbottens

län hållits med lapparna, synes i övervägande grad hava uttryckts

tillfredsställelse med förslaget. Sålunda hava exempelvis skogslapparna i Malå

lappby sagt sig icke hava något att anföra rörande förslaget, sa mycket mindre

som de funnit, att detsamma vore väl genomtänkt och innebure de största förutsättningar

för att fattiga lappar skulle erhålla god vård och skötsel. Jämväl

de kommunala myndigheterna i nämnda båda län hava i allmänhet icke haft

något att anmärka mot förslaget, som de funnit »i det hela gott och antagligt»;

på sina håll har emellertid anmärkts, att förslaget skulle medföra ökade kostnader

för kommunerna, i samband varmed framställts krav pa att statsbidragsandelen

skulle höjas. Avstyrkande utlåtande har från dessa län inkommit allenast

från Tärna kommun, där kommunalfullmäktige anfört, att skattetrycket

för kommunens övriga medlemmar vore så högt samt kommunens tillgångar och

resurser så små och begränsade, att kommunen icke hade rygg att bära en sådan

påfrestning som den lapska fattigvården.

Lappfogdarna i Norrbottens och Västerbottens län ävensom fattigvårdskonsulenten

i Luleå hava framställt anmärkningar beträffande vissa speciella

punkter men i det hela icke haft något att erinra mot förslaget.

Av länsstyrelsen i Jämtlands län har beträffande förslaget i allmänhet i

huvudsak anförts följande:

Vad beträffade Jämtlands län hade historiska skäl bidragit till att lapparna

och deras fattigvård kommit att stå vid sidan av de territoriella kommunerna,

men därjämte funnes även andra, ekonomiska och sociala orsaker, vilka lett

utvecklingen i samma riktning, och dessa senare förhållanden kvarstode till

stor del fortfarande.

En sådan omständighet vore, att fattigvården bland lapparna hade en sa

väsentligt större omfattning än bland rikets befolkning i övrigt. Med avseende

å nomadlapparna syntes detta faktum förklaras av nomadlivets till kropp och

själ särskilt slitande natur, som gjorde ett stort antal nomadlappar oförmögna

till arbete vid en ålder, då självförsörjningen eljest kunde anses såsom det

normala. Understödstagarnas antal bland de renskötande lapparna överträffades

dock flerfaldigt av motsvarande antal bland de icke renskötande. Anledningen

därtill syntes i första hand vara, att de sålunda såsom icke renskötande

betecknade lapparna, till stor del vore förutvarande nomadlappar, vilka

genom olyckor eller eget förvållande förlorat sina renar och därigenom kommit

att sakna stödet för sin försörjning. De framlagda siffrorna syntes emellertid

tyda på att, även bortsett från nyssnämnda förhållande, man hade att räkna

med ett större antal understödstagare bland icke renskötande lappar än bland

den svenska bofasta befolkningen i motsvarande villkor. .

Gentemot uttalandet i betänkandet, att den lapska fattigvården vore särskilt

dyr, har länsstyrelsen ansett kunna ifragasättas, om denna anmärkning

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Rungl. Maj:ts proposition nr 108.

vore befogad, försåvitt därmed avsåges något annat än det förut påpekade förhållandet

att understödstagarnas antal vore abnormt stort. Snarare syntes

man åtminstone beträffande Jämtlands län kunna säga, att de utgående understödsbeloppen

för helförsörjda lappar i genomsnitt understege vad som i de

berörda kommunerna utginge till andra understödstagare med full försörjning

från fattigvården.

^Ett annat förhållande, som i betänkandet påpekats och som påverkat fattigvårdens

ekonomi, vore det stora antalet tillfälliga understödstagare bland

lapparna. Denna omständighet syntes svårligen kunna förklaras annat än dels

genom mindre förmåga hos lapparna att vid övergående ekonomiska svårigheter

reda sig på egen hand, eventuellt med hjälp från andra enskilda, och dels

genom mindre grad av obenägenhet hos lapparna att vända sig till fattigvården

med begäran om understöd, än man dittills varit van att iakttaga hos de

bofasta. Möjligen kunde sistnämnda förhållande sammanhänga med att lapparna

under nuvarande organisation ansett sig ha lättare att få understöd än

om det skulle hava gällt att vända sig till en kommunal fattigvårdsmyndighet.

Erinringarna i betänkandet om det bristande intresset för och den bristande

kännedomen om understödstagarnas personliga omständigheter hos de särskilda

fattigvårdsstyrelserna i lappförsamlingarna måste anses i det hela befogade,

och vid den granskning, som med tillhjälp av lappfogdens ingående sakkännedom

verkställts hos länsstyrelsen, hade man i allmänhet måst inskränka sig till

att söka hålla nere själva de understödsbelopp, som av fattigvårdsstyrelserna

föreslagits. Frånvaron av individualiserad behandling sammanhängde med

bristen på anstalter för vård av sådana understödstagare bland lapparna, som

behövde intagas å ålderdomshem, samt med svårigheten att finna ställen, lämpliga

för utackordering av arbetsoförmögna lappar.

Tillgängliga siffror angående renantalet i Jämtlands län under de senaste

åren utvisade, att renskötseln inom länet under dessa år icke gått framåt.

Delvis berodde detta på särskilda förhållanden, utslaktning av förvildade renar,

sjukdomar med mera, men bortsett därifrån vore det mycket svårt att

förutsäga utvecklingen ens för de närmaste åren, då renskötseln som bekant

över huvud vore en näring, vilken vore underkastad stora och hastiga växlingar.

Det syntes dock, som om renskötseln inom länet stode vid en avgörande vändpunkt.

Å ena sidan funnes på sina håll utrymme för en avsevärd tillväxt av

renantalet. Å andra sidan torde lapparna i de södra delarna av länet hava

att motse oundvikliga svårigheter i följd av den norska gränsspärmingen och

de ruinerande ersättningsbelopp, som uttoges i Norge, så snart en renhjord komme

in på norskt område. Den betänkligaste omständigheten vore dock, att

åtskilliga tecken tydde på att, särskilt bland de yngre lapparna, lusten för

renskötseln avtagit. Det vore ont om unga driftiga renskötare, både självägande

och lappdrängar. Mer och mer vande sig lapparna vid att bo i fasta

bostäder, och det förefölle, som om de bofastas liv kommit lapparna för nära och

blivit alltför lockande i jämförelse med det i många avseenden hårda levnadssättet

som nomader.

Möjligheterna att genom lagstiftningsåtgärder motverka en dylik utveckling

syntes vara mycket begränsade, såvitt det gällde de psykologiska verkningarna

av den förhandenvarande bosättningen i närheten av lapparnas betesområden.

De siffror, betänkandet innehölle angående understödsbehovet inom de olika

kategorierna renskötande och icke renskötande lappar, visade emellertid, att den

framtida utvecklingen i detta avseende komme att få stor betydelse även för

den lapska fattigvården. Skulle renskötseln ytterligare gå tillbaka, vore det

sannolikt, att man åtminstone under en övergångsperiod finge räkna med ökad

belastning på fattigvården.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

15

Om man nu sökte bilda sig en föreställning om verkningarna av den i betänkandet

föreslagna organisationen i jämförelse med den nuvarande, kunde det

sannolikt antagas, att de kommunala fattigvårdsstyrelserna skulle kunna

mönstra ut en del av de tillfälliga understödstagarna, oaktat redan förut under

senare år en skärpt prövning före tilldelningen av understöd blivit tillämpad.

Däremot vore det knappast troligt, att kostnaderna för de nu utgående stadigvarande

understöden komme att minskas. Dessa understödsbelopp vore nämligen,

såsom förut framhållits, ingalunda högt tilltagna.

I fråga om understödsformerna borde den nya organisationen med dess vårdare,

som väl kände till understödstagarnas personliga förhållanden, kunna

vara till stort gagn, då det gällde att välja den rätta understödsformen. Fattigvårdsstyrelserna

borde verkställa utredning angående behovet av vårdplatser.

Framför allt komme det an på, huruvida tillgång komme att finnas på platser

för lapparna å ålderdomshem och på lämplig utackordering.

Vad anginge kostnaderna för den lapska fattigvården skulle denna enligt

förslaget fortfarande erhålla en särställning därutinnan. Skälen för att staten

alltjämt på ett särskilt sätt måste lämna bidrag till de kommuner, som det här

vore fråga om, syntes fullt bärande. Frågan vore snarare, huruvida förslaget

i detta avseende givit kommunerna allt vad som kunde anses nödigt för en

lämplig avvägning. Omdömet härom borde väsentligen bero pa, vilken omfattning

den speciella lapska fattigvården komme att erhålla.

De kommuner i Jämtlands län, som hörts över förslaget, hava i allmänhet

ställt sig avvisande mot detsamma. De skäl, som anförts för denna ståndpunkt,

äro främst dels att den föreslagna utvidgningen av lapparnas skattskyldighet

skulle för kommunerna bliva utan betydelse, i det att lapparna sannolikt i stor

utsträckning komme att underlåta att erlägga skatten, vartill komme, att renskötsel

endast sällan idkades och skattskyldighet sålunda förelåge i de kommuner,

som komme att få svara för fattigvården, dels att, oavsett detta, kommunernas

ekonomi icke kunde bära den nya börda, som lappfattigvården skulle

innebära. Av de inkomna yttrandena av sådan innebörd må återgivas följande

av kommunalfullmäktige i Åre kommun gjorda uttalande.

Lapparnas i förslaget ofta antydda särställning vallade rätt sa stora svårigheter

för den lapska befolkningens likaställande i kommunalt hänseende med

övriga medborgare även med den begränsning förslaget innebure. För norrlänningen

i gemen, som sedan generationer haft erfarenhet av den lapska karaktären,

uppställde det sig en massa tvivel därom. Kommunalfullmäktige ville

visst icke påstå, att den lapska fattigvården för närvarande ej visade brister,

men de trodde, att den lösning av svårigheterna, som innehölles i det föreliggande

förslaget, icke vore väl funnen. Känslan av att det vore ett rent övergrepp

från lagstiftarnas sida mot den enskilda kommunen att utan vidare pålägga

den en dittills okänd och främmande börda torde bliva svår att helt borteliminera

och skulle vara av föga lycklig verkan på det samarbete mellan de statliga

och kommunala institutioner, som förslaget förutsatte.

Säkert torde vara, att en lösning, som lämnat det kommunala inslaget ur räkningen,

varit bäst, och det torde med största visshet kunna sägas, att en helt

statlig lappfattigvård i alla avseenden varit att föredraga, helst som den föreslagna,

något invecklade apparaten torde draga en betydligt större totalkostnad

än vad en enkel statlig institution behövt kräva. Det orättvisa i att just

fattiga norrländska kommuner skulle belastas med de ekonomiska konsekvenserna

av ett experiment i en rent kulturell fråga, däri väl riket i sin helhet vore

lika ansvarigt, läge i öppen dag.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

Lapparna i Jämtlands län hava däremot vid sammanträden inför landshövdingen

eller lappfogden i länet till övervägande flertal förklarat sig icke hava

något att erinra mot förslaget. I anslutning till vad sålunda förekommit

har lappfogden förklarat sig på det livligaste tillstyrka förslaget såväl

med avseende på de nuvarande lappförsamlingarnas bortfallande och lapparnas

kyrko- och mantalsskrivning inom vederbörande lokala kommuner och

dessa kommuners övertagande av den lapska fattigvården som ock beträffande

de föreslagna åtgärderna till förebyggande av lapparnas behov av understöd.

Det vore lappfogdens uppfattning, att med förslaget skulle vinnas stora förbättringar.

I fråga om de ekonomiska verkningarna av förslaget har lappfogden

anfört, att på grund av de år 1923 meddelade nya bestämmelserna om grunderna

för statsbidragen det syntes kunna ifrågasättas, huruvida ej vederbörande

kommuner, trots att de nu allmänt motsatte sig förslaget, skulle komma att

genom detsamma göra en vinst. Det syntes nämligen sannolikt, att, även om

förslaget icke genomfördes, åtminstone fjällkommunerna i Jämtlands län ändock

komme att få övertaga försörjningen av de flesta understödsbehövande

lapparna och detta utan att då kunna därför få påräkna statsbidrag till nu

föreslaget belopp.

Den i Östersund stationerade fattigvårdskonsulenten i åttonde distriktet har

även ansett det naturligast och lämpligast, att lapparnas fattigvård ordnades i

enlighet med de allmänna bestämmelserna. Det syntes icke utan vidare kunna

tagas för givet, att kostnaderna för fattigvården skulle ökas genom förslaget

eller på annat sätt ställa hinder i vägen för en sådan anordning. Samtidigt

kunde en effektivare understödsverksamhet komma till stånd, och genom större

planmässighet vid bidragens fördelning skulle en vidsträcktare förebyggande

verksamhet möjliggöras.

Domkapitlen i Luleå och Härnösand hava i huvudsak biträtt förslaget. Luleå

domkapitel har funnit de anförda skälen för den lapska fattigvårdens sammanslagning

med den allmänna fattigvården övertygande. De föreslagna principerna

för lappfattigvårdens omläggning vore ändamålsenliga och praktiska.

Härnösands domkapitel har ansett av den förebragta utredningen framgå,

att en omorganisation av den lapska fattigvården vore en tvingande nödvändighet.

Genom de föreslagna åtgärderna skulle fattigvårdsväsendet vinna i

effektivitet. Sistnämnda domkapitel har särskilt uttalat, att enligt dess mening

lappförsamlingarna borde upphöra.

Luleå domkapitel har bifogat ett av t. f. nomadskolinspektören, fil. doktor

Erik Bergström avgivet yttrande. Av vad däruti anförts må här återgivas

följande.

Förslaget innebure otvivelaktigt i flera avseenden betydande framsteg gent

emot nuvarande förhållanden. Såsom dylika vinster i förslaget vore att betrakta,

jämte det bestämda fastslåendet av att den allmänna fattigvårdslagen

borde gälla även för lapparna och att följaktligen de olika primärkommunerna i

princip skulle vara skyldiga att sörja för fattigvården bland de inom desamma

mantalsskrivna lapparna, att den för lapparna i Jämtlands län gällande indelningen

i särskilda lappförsamlingar skulle bortfalla och att i överensstämmelse

härmed lapparnas mantalsskrivning i samtliga län skulle ske enligt de för

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

17

mantalsskrivningen i allmänhet gällande bestämmelserna, att lappfogdarna tilllades

rättighet och skyldighet att följa det sätt, varpå fattigvården bland

lapparna handhades, samt att de skulle äga att närvara och yttra, sig vid de

sammanträden med fattigvårdsstyrelserna, där frågor om fattigvård åt lappar

förekomme, ävensom sist men icke minst att ett system av särskilda,

med hänsyn till lapparnas säregna behov och vanor anordnade ålderdomshem

för lappar skulle inrättas. Likaså vore det med avseende å frågan om kostnaderna

för lapparnas fattigvård en avsevärd förbättring, att statsbidraget till

samma fattigvård föresloges skola utgå allenast med en viss bråkdel av kostnaderna

i deras helhet, medan en annan del alltid skulle gäldas av kommunen, att

statsbidraget skulle utbetalas i efterskott enligt ett särskilt rekvisitionsförfarande,

ävensom att särskilt statsanslag skulle lämnas för anläggande och drift av

särskilda ålderdomshem. I kapitlet om förebyggande åtgärder vore slutligen

förslaget om vissa ändringar beträffande lånen för inköp av renar av väsentligt

värde. Emellertid kunde det ifrågasättas, huruvida icke i åtskilliga fall andra

lösningar av förekommande problem vore att föredraga framför dem, som i

förslaget angåves.

Efter att hava genomgått de särskilda punkterna i förslaget — i vilka hänseenden

jag senare återkommer till yttrandet — slutar Bergström med att uttala,

att förslaget, ehuru innehållande synnerligen mycket av grundläggande och

bestående värde, dock icke borde i sitt nuvarande skick läggas till grund för åtgärder

i ämnet utan underkastas en överarbetning i samband med den allmänna

utredning rörande lappkommitténs förslag om lapparnas renskötsel m. m.,

vilken syntes böra företagas. Särskilt betonar Bergström behovet av ytterligare

utredning angående åtgärder till höjande av lapparnas förmåga att försörja

sig genom annat yrke än renskötsel.

Statskontoret har beträffande förslaget i allmänhet anfört följande:

Av vad i utredningen anförts rörande den nuvarande lappfattigvården syntes

framgå, att denna fattigvård icke kunde anses vara ordnad på ett tillfredsställande

sätt ävensom att densamma åsamkade statsverket alltför stora kostnader.

En omorganisation^av den lapska fattigvården syntes därför av flera skäl

vara i hög grad påkallad. I likhet med den sakkunnige ansåge även statskontoret,

^att lapparnas särställning i avseende på fattigvård borde upphöra

och att således lapparnas fattigvård borde i huvudsak ordnas i överensstämmelse

med fattigvårdslagens bestämmelser, dock under förutsättning, att den

frihet från beskattning för inkomst av renskötsel, som lapparna dittills åtnjutit,

upphörde och lapparnas skatteförhållanden ordnades i huvudsak på sätt i utredningen

föreslagits.

Kammarrätten har icke gjort något allmänt uttalande men beträffande de

olika punkterna i förslaget i allmänhet yttrat sig i tillstyrkande riktning.

Kammarkollegium, som vad angår nu behandlade frågor yttrat sig allenast

beträffande lappförsamlingarnas avskaffande, har härutinnan icke haft något

att erinra mot förslaget.

Av den utredning, som förebragts av den sakkunnige, synes mig tydligt Departeframgå,

att behov föreligger av en omläggning av fattigvården för lappar. anTförslaget

Den nuvarande ordningen har visats vara behäftad med allvarliga brister så- '' allmänhet.

väl i avseende på kostnaderna för som beträffande effektiviteten av den läm
Bihang

till riksdagens protokoll 192 7. 1 samt. 93 käft. (Nr 108.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

nade vården. Båda dessa synpunkter förtjäna uppenbarligen livligt beaktande.

Framför allt måste det anses påkallat att söka genomföra en sådan organisation,

att de lämnade understöden mera än hittills kunna tjäna till hjälp vid

återupprättande av understödstagarnas förmåga att försörja sig och de sina.

Den sålunda uttalade uppfattningen har vunnit ett kraftigt stöd i de över betänkandet

avgivna utlåtandena särskilt från de lokala myndigheterna, vilka

starkt framhållit behovet av en snar omorganisation av den lapska fattigvården.

Visserligen förhåller det sig tydligen så, att i nu angivna hänseenden åtgärder

till förebyggande av fattigvårdsbehov äro av minst lika stor betydelse

som fattigvårdens organisation. Detta förhållande har ock av den sakkunnige

beaktats, såsom framgått av hans förslag i dessa hänseenden. Dylika åtgärder

är jag emellertid icke i tillfälle att nu föreslå; de torde böra ses i sammanhang

med den nya lagstiftning om lapparnas renskötsel m. m., vartill förslag avgivits

av 1919 års lappkommitté, vilket förslag för närvarande är under överarbetning

inom socialdepartementet. Då något nödvändigt samband icke består

mellan fattigvårdens organisation och dylika förebyggande åtgärder, har jag

dock ansett mig icke böra låta anstå med framläggande av förslag i förstnämnda

fråga; detta med hänsyn till det nyss påpekade starka behovet av ingripande

därutinnan.

Den plan för nyorganisationen, som framlagts av den sakkunnige, har, såsom

framgått av redogörelsen för de avgivna yttrandena, i huvudsak vunnit

anslutning från vederbörande myndigheter och intresserade. Ett mera kraftigt

och allmänt motstånd har kommit till synes egentligen endast från de kommuner

inom Jämtlands län, vilka genom fattigvårdens överförande till dem från de

särskilda lappförsamlingarna skulle komma att betungas med kostnader för

densamma. Visserligen är det sant att för dessa, liksom för vissa kommuner

särskilt i Västerbottens län, förslaget, åtminstone till en början, skulle medföra

ökade kostnader. Det må emellertid erinras, att sammanlagda kostnaderna

för lappfattigvården i Jämtlands län under budgetåret 1925 1926

utgjorde omkring 24,000 kronor och att enligt förslaget blott /3 av kostnaden

skulle komma på kommunerna. Genom en övergångsanordning, på sätt jag i

det följande ämnar föreslå, torde vidare de olägenheter, som dessa merkostnader

skulle medföra, kunna väsentligen avlägsnas. Det är även min förhoppning,

att den nya organisationen småningom skall leda till en minskning av fattigvårdsutgifterna

i deras helhet, vilken minskning uppenbarligen kommer jämväl

dessa kommuner till godo. Det motstånd förslaget rönt från nu angivna

håll synes mig alltså icke böra tillmätas avgörande betydelse.

Till den uppfattning om förslagets ändamålsenlighet, som sålunda övervägande

kommit till synes, ansluter jag mig alltså. Grunden för nyorganisationen

synes mig följaktligen böra vara, att lappfattigvården organiseras enhetligt

över hela området, att organisationen göres i största möjliga mån likartad

med den allmänna fattigvården, att primärkommunerna följaktligen bliva

bärare av jämväl ifrågavarande fattigvård, att sålunda de särskilda lappförsamlingarna

upphöra och att slutligen staten bidrager saväl till kostnaderna

för fattigvården som till anskaffande av ålderdomshem för lappar. I enlighet

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108. 19

härmed tillstyrker jag, att sakkunnigförslaget lägges till grund för framställning

till riksdagen.

En förutsättning för förslagets genomförande torde emellertid böra vara,

att lapparnas skattefrihet för inkomst från renskötsel skall upphöra. Uppfattningen

om det olämpliga i gällande undantagsföreskrifter härutinnan torde vara

allmän och synes vara omfattad jämväl av flertalet av lapparna själva. Senare

i dag torde chefen för finansdepartementet komma att i detta hänseende framlägga

förslag, i huvudsak överensstämmande med den sakkunniges hemställan.

Beträffande vissa punkter, där erinringar framställts i de avgivna yttrandena

och jämkning i förslaget i anledning därav synes påkallad, torde jag nu få

lämna en närmare redogörelse. I de hänseenden, vari jag icke kommer att

yttra mig, ansluter jag mig i allt väsentligt till de grunder för förslaget, för

vilka i det föregående redogjorts.

Vid behandlingen av särskilda punkter i förslaget torde jag till en början

få beröra den med kommunernas övertagande av lapp fattigvården nära sam- förslaget.

manhängande frågan om lapparnas — och närmast då jämtlandslapparnas ■—• Lapparnas

mantals- och kyrkoskrivning. I förstnämnda hänseende gäller för Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker enligt § 16 mom. 1 i förordningen den 6 y ning.

augusti 1894 angående mantalsskrivning, att den del av lappbefolkningen, som

kringflyttar utan stadiga boningsplatser, skall mantalsskrivas stam- eller byvis

samt att till mantalsskrivningen skall uppgivas och i mantalslängden

antecknas varje persons nationalitet och språk. Beträffande lapparna i

Jämtlands län hade ursprungligen bestämmelserna om mantalsskrivning av

skilda orsaker icke kommit till tillämpning och lapparna således icke alls mantalsskrivits.

Enligt länsstyrelsens förordnande hava emellertid sedermera, såsom

förut anförts, från år 1912 dessa lappar blivit mantalsskrivna inom vissa

bestämda kommuner, allt efter de lappbyar de tillhöra, och för varje kommun

hava de sammanförts i en särskild längd. Dessa bestämmelser tillämpas både

för nomadiserande och bofasta lappar, vilket gör att beträffande dessa senare

mantalsskrivningsorten icke alltid sammanfaller med bostadsorten.

Den sakkunnige har nu föreslagit, att samma bestämmelser, som enligt

mantalsskrivningsförordningen gälla för de nomadiserande lapparna i de två

nordligaste länen, skulle tillämpas även beträffande Jämtlands län, så att

också där dessa lappar skulle mantalsskrivas inom den kommun, där vederbörande

lappby har sitt huvudviste. De lappar, som upphört med renskötseln och

vore boende på en bestämd plats, borde givetvis enligt vanliga regler mantalsskrivas

inom de kommuner, där de vore boende. I mantalslängden borde enligt

förslaget lapparna föras särskilt för sig, skilda från den övriga befolkningen;

därigenom skulle genomförandet av de särskilda anordningarna beträffande

den lapska fattigvården väsentligen underlättas.

Mot den sakkunniges förslag i detta hänseende har erinran framställts av

kammarrätten.

Kammarrätten har visserligen uttalat, att det syntes önskvärt, att i fråga

om lapparnas mantalsskrivning samma regler komme att tillämpas i de tre

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

Departe
mentschefen.

ifrågavarande länen, ävensom att kammarrätten föreställde sig, att förhållandena

icke vore så olika, att icke detta önskemål skulle kunna uppfyllas. Därvid

hade man säkerligen att utgå från indelningen i lappbyar såsom en lämplig

grund för mantalsskrivningen. Efter erinran att med lappby förstodes

den trakt, där vissa lappar ägde med ensamrätt uppehålla sig under varje tid

av året, har kammarrätten uttalat, att därest lappby till sina gränser sammanfölle

med eller inginge såsom en del i en socken, det utan vidare syntes

vara klart, att de till lappbyn hörande lapparna skulle mantalsskrivas inom

denna socken. Emellertid har kammarrätten i anslutning till uttalande av

länsstyrelsen i Jämtlands län påpekat, att det kunde inträffa, att en lappby

sträckte sig över två eller flera socknar. En noggrann tillämpning av nyssnämnda

regel skulle i ett sådant fall föra med sig, att samtliga till lappbyn

hörande lappar komme att mantalsskrivas i den socken, som inom sig hade

lappbyns huvudviste. Detta resultat syntes emellertid icke stå i överensstämmelse

med mantalsskrivningsförordningens bestämmelser att envar skall mantalsskrivas,

där han är eller anses vara bosatt. I dylika fall syntes det icke

återstå annat än att såvitt möjligt tillämpa mantalsskrivningsförordningens allmänna

regler, vilket innebure att avgörande skulle för varje lapp vara, varest

inom, lappbyn han kunde anses hava sitt hemvist. I anslutning till uttalande

av nyssnämnda länsstyrelse har kammarrätten ansett, att även om någon bosättning

i egentlig mening icke förekomme inom detta område, förhållandena

dock vore sådana, att lappen kunde sägas vara lokaliserad någonstädes inom

lappbyn. Avgörande härvidlag bleve den plats, som vore hans »huvudkåtplats»

d. v. s. den plats, där de av hans tillhörigheter funnes, som icke medfördes å

vandringarna, såsom fasta kåtor, visthus och dylikt. Lappbyns ordningsman,

vilken det ålåge att närvara vid mantalsskrivningarna, syntes därvid kunna

lämna erforderliga upplysningar. Beträffande förslaget om att lapparna skulle

i mantalslängderna uppföras särskilt för sig har kammarrätten anfört, att intet

vore att erinra däremot, såvitt gällde de nomadiserande lapparna. Därest mantalsskrivningsområdet

omfattade flera lappbyar, syntes lapparna lämpligen

böra sammanföras byvis.

Över vad kammarrätten sålunda föreslagit hava yttranden inhämtats från

vederbörande länsstyrelser, efter häradsskrivarnas hörande, och domkapitel.

De i anledning härav inkomna yttrandena innehålla i huvudsak följande.

I allmänhet tillstyrkes förslaget att mantalsskrivningsförordningens bestämmelser

skola i så stor utsträckning som möjligt tillämpas, d. v. s. att var lapp

skall skrivas, där han är eller anses vara bosatt. Från olika håll i Västerbottens

och Norrbottens län har upplysts, att denna ordning redan tillämpas därstädes

och att någon svårighet att bestämma hemvist för lapparna icke yppat

sig. Blott från pastores lapponum i lappförsamlingarna i Jämtlands län har

enstämmigt yrkats, att den nuvarande ordningen måtte få bestå. •— På sina håll

har yrkats, att lappordningsmännen skulle vara skyldiga att närvara vid mantalsskrivningen.

I fråga om förslaget att lapparna alltjämt skola föras för sig

stam- eller byvis hava i någon män olika meningar gjort sig gällande; länsstyrelsen

i Norrbottens län yrkar, att denna regel skall gälla blott för lappar, tillhörande

lappbyar.

Frågan om flyttlapparnas mantalsskrivning synes, såsom av de återgivna

yttrandena torde framgå, lämpligen böra. lösas i den av kammarrätten angivna

riktningen. Efter samråd med chefen för finansdepartementet har jag sålunda

funnit, att de ändringar böra vidtagas i mantalsskrivningsförordningen, som

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majsts proposition nr 108.

21

erfordras för genomförande av detta förslag. Chefen för finansdepartementet

torde senare komma att göra hemställan i sådant hänseende.

Yad beträffar frågan om kyrkoskrivningen sammanhänger den icke oskiljaktigt

med fattigvårdsfrågan. Med framläggande av förslag i detta hänseende

torde alltså tills vidare kunna anstå. Då frågan i viss mån är av betydelse

beträffande lapplagstiftningen i allmänhet, synes ett dylikt uppskov ur andra

synpunkter lämpligt. Formligt beslut om upphävande av de jämtländska lappförsamlingarna

torde alltså icke behöva fattas i detta sammanhang.

I fråga om den sakkunniges i det föregående återgivna förslag beträffande

lapparnas medverkan inom lappfattigvården har från ett håll, nämligen Frostvikens

kommun, föreslagits, att fattigvården bland lapparna skulle handhavas av

en särskild fattigvårdsstyrelse, sammansatt av församlingens pastor, distriktets

landsfiskal och lappfogden samt lappbyarnas ordningsmän. Såsom skäl härför

har anförts, att, då lapparnas levnadsförhållanden vore mycket olika de bofastas,

en rationell fattigvård bland lapparna måste kräva särskilda åtgärder.

Karesuando kommun har ansett, att minst två renskötande lappar borde

vara invalda i fattigvårdsstyrelsen, då de besutte en mera ingående kännedom

om sina medfränders levnadsförhållanden än de bofasta i allmänhet.

Kammarrätten har anfört, att de av dessa kommuner framförda skälen otvivelaktigt

i viss mån ägde giltighet. Det syntes dock kammarrätten, i betraktande

av vad den sakkunnige i detta avseende anfört, lämpligast att några

särskilda föreskrifter om fattigvårdsstyrelsernas sammansättning icke gåves.

Såsom i utredningen framhållits, borde kommunen vara oförhindrad att bland

sina medlemmar till ledamöter utse dem, som funnes därtill mest lämpade,

utan avseende på nationalitet. Funnes lappar, som ansåges lämpliga, vore

det givetvis en fördel, om sådana även komme med i styrelsen.

Till vad kammarrätten sålunda anfört ansluter jag mig och finner alltså

icke skäl att i nu berörda hänseenden göra ändring i den sakkunniges förslag.

Jag ber i detta sammanhang att få omnämna, att Kungl. Maj :t alltsedan år

1923 i samband med beslut om understöd åt fattiga lappar inom Norrbottens

län plägat föreskriva, att i fattigvårdsstyrelsernas överläggningar och beslut

om utdelning av dylika understöd skulle deltaga lappfogden i distriktet, där

så kunde ske, samt ordningsmännen inom vederbörande lappbyar. Tidigare har

Kungl. Maj:t plägat föreskriva, att i dylika beslut skulle deltaga minst tre

icke understödstagande lappar, därav minst två nomadlappar.

Beträffande förslaget om att lapparna obligatoriskt skulle hänföras till särskilda

fattigvårdsdistrikt samt att speciella regler skulle gälla beträffande

utseende av vårdare, har länsstyrelsen i Norrbottens län hemställt, huruvida

icke åt ordningsmännen, när dessa utsetts till vårdare, kunde anförtros att i

trängande fall föranstalta om fattigvård åt nödställd nomadlapp, således samma

befogenhet som 24 § fattigvårdslagen inrymmer åt ordföranden i fattigvårdsstyrelse

och andra i lagrummet angivna personer. Bestämmelse därom

kunde lämpligen finna plats i fattigvårdsreglementet för vederbörande kommun.

Lapparnas

medverkan

inom fattigvården.

Departe
mentschefen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 108,

Departe
mentschefen.

Lappfogdarnas

närvaro

vid

fattigvårdsstyrelsernas

sammanträden,

m. in.

Departe
mentschefen.

Liknande hemställan har gjorts av lappfogden i Norrbottens läns södra distrikt

beträffande vårdare i allmänhet.

Lappfogden i VÖsterbottens län har ifrågasatt, huruvida det med hänsyn till

ordningsmännens tjänståligganden enligt lapplagen och byordningen ävensom

deras egna flyttningar med renar lämpligen läte sig göra att pålägga dem

den ifrågakommande befattningen. Sannolikt bleve uppdraget till hinder i

tjänsten och för de till följd av nomadlivet nödiga flyttningarna mellan olika

orter. Bättre vore att låta tillsyningsmännen bliva vårdare, men allra lämpligast

syntes vara att därtill utse särskilda personer.

Kammarrätten har ansett, att med hänsyn till vad lappfogden i sistnämnda

län anfört den föreslagna bestämmelsen om företräde för ordningsmännen vid

utseende av vårdare icke borde upptagas. I övrigt har kammarrätten icke haft

något att erinra mot ifrågavarande, av den sakkunnige föreslagna bestämmelser.

Det av länsstyrelsen i Norrbottens län framställda förslaget om befogenhet

för ordningsmännen, när dessa utsetts till vårdare, att i vissa fall föranstalta

om fattigvårds meddelande har synts kammarrätten värt synnerligt beaktande.

Dock förefölle det, som om dylik befogenhet borde tillkomma vårdare i allmänhet.

För ett genomförande därav erfordrades ändring av 24 § fattigvårdslagen.

I förevarande punkt biträder jag den sakkunniges förslag allenast med

den föreslagna jämkningen i avseende å företrädesrätt för lappordningsmän

att utses till vårdare. Någon ändring av 24 § fattigvårdslagen finner jag

icke i detta sammanhang böra vidtagas.

Gent emot den sakkunniges förslag att lappfogdarna var inom sitt distrikt

skulle äga att närvara och yttra sig vid de sammanträden med fattigvårdsstyrelserna,

vid vilka, frågor om fattigvård åt lappar förekomme, samt att de

för den skull såvitt möjligt borde erhålla kännedom om dessa sammanträden,

har erinrats, att av en dylik bestämmelse lätteligen skulle föranledas ökade

kostnader för statsverket.

Även kammarrätten har på anförda skäl avstyrkt ifrågavarande förslag,

men däremot tillstyrkt förslaget om lappfogdarnas tillsyn över lappfattigvården,

vilken tillsyn finge antagas bliva till gagn särskilt för lapparna.

Den sakkunniges förslag innebär uppenbarligen icke, att lappfogdarna skola

närvara vid alla sammanträden med fattigvårdsstyrelserna, vid vilka frågor om

understöd åt lappar förekomma. Meningen är blott att föreskriva, att fattigvårdsstyrelserna

skola lämna lappfogdarna upplysning om dessa sammanträden.

Då jag i likhet med den sakkunnige anser det vara av stor betydelse för

en god kontroll över lappfattigvården, att lappfogdarna hava tillfälle att öva

uppsikt däröver, biträder jag den sakkunniges förslag i detta hänseende. I instruktionell

väg kan sedan föreskrivas, att lappfogdarna huvudsakligen böra

kombinera deltagandet i dessa sammanträden med sina resor för annat ändamål

och att de alltså icke få begagna den ifrågasatta rätten på sådant sätt, att

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts proposition nr 108.

23

oskäliga kostnader uppkomma. Tillika bör tillses, att lappfogdarnas resor för

ifrågavarande ändamål ske i samförstånd med vederbörande fattigvårdskonsulenter,

så att icke dubbelkontroll uppkommer. Ävenledes ansluter jag mig

till förslaget att det i instruktionsväg skall åläggas lappfogdarna att meddela

länsstyrelserna och fattigvårdsinspektionen råd och upplysningar rörande lappfattigvården.

Såsom inledningsvis erinrats, har den sakkunnige föreslagit, att vid allt .Formerna

beviljande av fattigvård, även sådan av tillfällig beskaffenhet, en noggrann

undersökning skall äga rum rörande den nödställdes levnadsförhållanden och tillfällig

fattigvårdsbehov. I regel borde den vårdare, som haft eller bort hava fallet a l9var

under behandling, eller vederbörande lappordningsman höras i ärendet. Bestämmelser

i sådant med flera liknande hänseenden borde intagas i kommunernas

fattigvårdsreglementen. Dessa förslag hava föranletts av den ovanligt

höga andel av lappfattigvården, som den s. k. tillfälliga vården utgör, och av

erfarenheten att dylik tillfällig vård ofta beretts alltför lättvindigt.

Statens fattigvårdskonsulent i Luleå har ansett de sålunda föreslagna

bestämmelserna något stränga; man kunde enligt honom befara, att desamma

skulle, omsatta i praktiken, verka försvårande för arbetet och möjligen

även bliva till skada för de hjälpbehövande.

Kammarrätten har erinrat om stadgandet i 25 § fattigvårdslagen, som innehåller,

att innan fråga om beviljande av fattigvård avgöres, fattigvårdsstyrelsen

skall göra sig noga underrättad om den nödställdes levnadsförhållanden

och fattigvårdsbehov samt undersöka, huru detta behov kan på lämpligaste

sätt avhjälpas. Då detta stadgande syntes vara fullt tillräckligt i förevarande

hänseende, har kammarrätten ansett den ifrågasätta avvikelsen från de allmänna

reglerna vara onödig.

Även om jag delar kammarrättens uppfattning att något tillägg till fattig- ^Departe-^

vårdslagen i förevarande hänseende icke lämpligen bör ske, vilket ej heller av

den sakkunnige föreslagits, synes det mig vara av vikt, att något göres för att

ytterligare inskärpa vikten av en noggrann prövning före beviljande av tillfällig

fattigvård. I sådant avseende vill jag emellertid erinra, att vissa bestämmelser

beträffande en dylik prövning finnas intagna i de av statens fattigvårdsinspektör

utarbetade normalreglementena för fattigvården. Motsvarande bestämmelser

torde böra gälla i fråga om meddelande av fattigvård åt lappar

och sålunda, där så icke redan skett, intagas i kommunernas fattigvårdsreglementen.

Givetvis bör också vid prövning av ansökningar om statsbidrag noga

aktgivas på huruvida understöd beviljats på bristfällig utredning eller i fall,

då tillräcklig anledning därtill icke förelegat. I annat sammanhang torde jag

få tillfälle framhålla, att en prövningsrätt i dylikt hänseende måste förbehållas

Kungl. Maj :t.

Den sakkunniges förslag att utackordering av lappar såvitt möjligt skulle Hoppfattighuvudsakligen

ske i lapska hem har avstyrkts av lappfogdarna i Norrbottens förmer.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Ilungl. Maj:ts proposition nr 108.

norra och södra distrikt, jokkmokkslapparna, Arjeplogs kommun och pastor

därstädes samt länsstyrelsen i Norrbottens län. Som skäl härför har nämnda

länsstyrelse anfört bland annat:

Inackordering av en gammal orkeslös lapp hos renskötande lappar måste på

grund av dessas nomadiserande och besvärliga liv vara olämplig. De bofasta

lapparnas hem och levnadsförhållanden präglades, i de allra flesta fall

åtminstone, icke av en sådan ordning och burgenhet, att den gamle lappen där

„ l°rvantas -fa behövlig omvårdnad på ålderdomens dagar. Befaras kunde

att värdhemmet frestades att mera se på den inkomst inackorderingen tillförde''

huset an pa ett nöjaktigt tillgodoseende av den vårdade. Att döma av det förhållandet

att lappar, vilka själva ombesörjde vården av sjuka och gamla, som

icke kunde följa med på flyttningarna, i regel anförtrodde denna åt icke lapska

lem, syntes icke heller bland lapparna själva förefinnas någon allmännare

önskan om. lapska vårdhem. I varje fall borde en viss valrätt mellan erbjudna

inackorderingsställen kunna medgivas understödstagaren.

Kammarrätten har härutinnan erinrat om föreskriften i fattigvårdslagens

29 §, där det heter, att utackordering av behövande får ske endast till personer,

rörande vilkas lämplighet samt förmåga att uppfylla de skyldigheter som för

vart fall ålåge dem fattigvårdsstyrelsen genom föregående undersökning gjort

sig förvissad. Detta stadgande har synts kammarrätten så allmänt avfattat,

att detsamma med fördel kunde tillämpas även med avseende på den lapska fattigvården.

I anledning av vad som anförts i nu återgivna yttranden har kammarrätten

alltså avstyrkt förslaget i förevarande del.

mentschefen Såsom den sakkunnige anfört, är det givetvis av stor betydelse, att fattigvårdens

omhändertagande av lapparna ordnas så att de kunna känna viss

grad av trevnad. Ur denna synpunkt är det uppenbarligen lämpligt, att de icke

ryckas ur den för dem vanliga miljön, utan att de alltså få kvarstanna i ett

lapskt hem. Men å andra sidan synas talande skäl hava anförts för att en regel,

som helt allmänt stadgade att företrädesvis lapska hem skulle komma till användning,

ofta skulle kunna verka olämpligt. På grund härav synes mig någon

bestämd regel i detta hänseende icke böra uppställas. Emellertid är

det uppenbart, att vid tillämpningen av 29 § fattigvårdslagen stor hänsyn bör

tagas till att vid i övrigt, lika förhållanden —- ett lapskt hem i vissa hänseenden

får anses äga företräde i fråga om lämplighet såsom utackorderingsställe.

Anvisningar härutinnan torde lämpligen böra meddelas i vederbörande

fattigvårdsreglementen.

Till det av den sakkunnige framlagda förslaget om inrättande av särskilda

ålderdomshem för lappar anhåller jag att få återkomma i samband med behandlingen

av frågan om statsbidrag till lapparnas fattigvård.

Viltvård3 över ^en sa''kkunniges förslag hörda myndigheterna äro utan undantag

kostnaden. av den uppfattningen, att statsbidrag bör liksom förut utgå för den lapska fattigvården.

Från en del håll hava dock gjorts invändningar beträffande de särskilda

momenten i förslaget.

aiapparVbör ^ ^ÖrS*" beträffar frågan, för vilka lappar statsbidrag bör utgå till

bidrag utgå? ffrttigvarden, innebär den sakkunniges förslag, såsom förut erinrats, att stats
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 108.

25

bidrag skulle utgå för lappar av följande tre kategorier nämligen 1 :o) renskötande

lappar, 2 :o) lappar, vilka på grund av hög ålder, orkeslöshet eller fattigdom

upphört med renskötseln, och 3:o) sådana lappar, vilka, ehuru- genom födsel

och levnadsförhållanden tillhörande de renskötande lapparna, på grund av

orkeslöshet eller fattigdom icke kunnat driva renskötsel. I intet fall skulle

dock statsbidrag utgå, om lappen i fråga hade eller haft annat stadigvarande

yrke än renskötsel.

Härutinnan har länsstyrelsen i Norrbottens län anfört, att det icke syntes

länsstyrelsen riktigt, att statsbidrag finge utgå till sistnämnda kategori.

Den därför givna definitionen syntes länsstyrelsen så pass obestämd, att riktig

klarhet icke kunde ernås över vilken del av den lapska befolkningen, som

därmed avsåges. Inom definitionen kunde sägas inrymmas så gott som alla av

lapsk stam, som icke levat på jordbruk eller annat stadigt yrke, och kommunerna

skulle nog icke underlåta att söka få in de flesta av sina lapska understödstagare

under denna kategori, försök som länsstyrelsen måhända icke komme att

få så lätt att rättvisligen pröva. Den motivering, som i utredningen föreginge

förslaget om statsbidrag, syntes länsstyrelsen tvärtom tala för att icke andra

än renskötande och f. d. renskötande lappar och deras familjer borde komma i

fråga, då det gällde statsbidrag till fattigvården. Endast dessa hade intagit

den särställning i fråga om frihet från beskattning och i levnadsförhållanden

utanför det ordnade samhällets förmåner, som till dels motiverade ett fortsatt

statsbidrag till lappfattigvården. Övriga tillhörande den lapska folkstammen

hade så pass närmat sig eller i allt fall haft tillfälle att närma sig den svenska

befolkningen i levnadsvanor och i delaktighet uti samfundsförmåner, att någon

grund för samhällets rätt till bidrag för deras fattigvård icke kunde anses föreligga;

detta så mycket mindre som förslaget innebure, att statsbidraget skulle

utgå för all fattigvård, såväl tillfällig som varaktig, en anordning varemot

länsstyrelsen — med nu angiven reservation —- icke hade någon erinran. Omsorgen

om att icke staten bleve alltför hårt och otillbörligt betungad styrkte

jämväl länsstyrelsen i den sålunda bestämt intagna ståndpunkten.

Jämväl lappfogden i Norrbottens läns södra distrikt har anslutit sig till denna

mening, under anförande att om det funnes möjlighet att erhålla bidrag till

även denna kategori av lappar, det skulle gå att erhålla bidrag till snart sagt

alla lappar, vilka ej vore ägare eller brukare av jordbruksfastighet. Om

de flesta bofasta lappar kunde man nämligen säga, att de genom födsel och

levnadsförhållanden tillhörde de renskötande lapparna, liksom att de på grund

av fattigdom, i detta fall väl bristen på renar, ej kunnat driva renskötsel. Annat

stadigvarande yrke än renskötsel hade väl få lappar utom sådana, som brukade

jordbruksfastighet; de flesta bofasta lappar levde ju av tillfälliga arbeten,

fiske, jakt, avkastning av renar, som de hade i vård hos renskötande lappar,

o. d.

Å andra sidan hava från lapparnas sida krav framställts på en vidare utsträckning

av bidragsrätten. Sålunda hava lapparna i Arvidsjaur yrkat, att

statsbidrag måtte kunna utgå även till exempelvis sådana lappar, som upphört

med renskötseln och nu hade ett litet skogstorp men ej fullt kunde försörja sig

därpå. Fattigvårdsstyrelsen i Jukkasjärvi har yrkat, att bidrag måtte utgå

för alla dem, som i kyrkoböckerna vore uppförda såsom lappar. ''Arjeplogs

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kung!. Maj:ts proposition nr 108

kommun har yrkat, att barn till renskötande lappar måtte likställas med dessa,

även om de ej själva vore renskötande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har icke heller ansett den föreslagna gränsen

lämplig utan avstyrkt den föreslagna bestämmelsen om att statsbidrag icke

skulle utgå, därest lappen hade eller haft annat stadigvarande yrke. Enligt

förslaget, anför länsstyrelsen, skulle fattigvård till en före detta renägare,

vilken under en följd av år dragit sig fram på skötseln av en lägenhet, icke

medföra statsbidrag. Enligt hittillsvarande erfarenhet hade just denna kategori

tillhört de mest understödsbehövande. Då det vore sannolikt, att sådana övergångsformer

mellan renskötseln och annan näring bleve vanliga under de närmaste

åren, hade frågan en ganska stor betydelse. Åtminstone under någon tid

framåt komme säkerligen att beträffande dylika f. d. renskötande lappar finnas

samma behov av statsbidrag som i fråga om de renskötande.

Kammarrätten har ansett, att det av länsstyrelsen i Jämtlands län framställda

förslaget innebure en väl stor utvidgning av statens bidragsskyldighet.

1 huvudsaklig överensstämmelse med vad den sakkunnige anfört ansåge kammarrätten,

att om en lapp nedsatt sig i en kommun såsom idkare av annat yrke

än renskötsel, han borde vara fullt likställd med kommunens övriga ledamöter,

ävensom att förhållandet borde vara enahanda, om lappen visserligen idkade

renskötsel men tillika bedreve ett annat yrke, som gåve honom en väsentlig del

av hans levebröd. Definitionen å de icke nu eller tidigare renskötande lappar,

som enligt den sakkunnige skulle få statsbidrag, vore oklar och ägnad att ge

upphov till olika tolkningar. Det kunde därför ifrågasättas, om man icke lämpligen

borde frånskilja denna kategori och således uppställa såsom regel, att bidrag

finge utgå endast då fråga vore om fattigvård åt renskötande och före

detta renskötande lappar.

T. f. nomadskolinspektören har förordat, att statsbidrag i regel skulle utgå

endast till sådana lappar eller deras familjer, vilka antingen bedreve fjäll- eller

skogsrenskötsel eller vilka på grund av sjukdom, orkeslöshet eller ålderdom upphört

med renskötseln och vore varaktigt oförmögna till arbete; dock att, då synnerliga

skäl förelåge, statsbidrag borde kunna utgå även till andra lappar,

vilka med hänsyn till sina levnadsförhållanden stode nära de renskötande lapparna

och vore intagna på särskilt lapskt ålderdomshem. I dessa hänseenden

har anförts i huvudsak följande.

Fattigvårdsbidrag borde utgå till alla slag av renskötande lappar. De

icke renskötande lapparna överensstämde i sina levnadsvanor i allt väsentligt

med den rent svenska befolkningen i de trakter, där de hade sin boningsort.

Något skäl att till fattigvården bland dessa lappar lämna ett särskilt

statsbidrag funnes i princip icke, om än givetvis vissa gränsfall kunde

framdragas, rörande vilka ett ställningstagande kunde medföra någon

svårighet. Det måste även betecknas såsom direkt skadligt för främjande av en

god och naturlig samvaro och förståelse mellan de olika folkelementen, att en

viss ras såsom sådan erhölle en privilegierad ställning. Vissa förhållanden

inom Jämtlands län manade till allvarlig eftertanke i detta avseende. — Det

kunde visserligen från särskilda synpunkter anses motiverat att, såsom den

sakkunnige föreslagit, från rätt till statsbidrag utesluta de renskötande lappar,

vilka tillika hade annat yrke. Däremot syntes det icke riktigt att även sådana

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

27

renskötande lappar, som förut haft annat stadigvarande yrke än renskötsel,

skulle undantagas från rätten till statsbidrag. Det saknades nämligen icke

exempel på att en lapp, som i ungdomen varit jordbrukare, timmerarbetare eller

dylikt, sedan han sparat ihop en del penningar övergivit sitt gamla yrke och

blivit uteslutande renskötare. En sådan lapp borde uppenbarligen kunna bliva

delaktig av statsbidrag. Beträffande lappar, som upphört med renskötseln,

syntes rätten till statsbidrag böra inskränkas till dem, som på grund av varaktig

oförmåga till arbete upphört därmed. Däremot borde från sådan rätt uteslutas

de lappar, som allenast på grund av fattigdom upphört med renskötseln. Dessa

stode på ett helt annat plan än de till arbete oförmögna. Fattigdomen i och

för sig varken nödvändiggjorde organiskt, att vederbörande upphörde med

renskötseln, eller hindrade, att han ginge över till ett annat yrke. Om en renskötande

lapp beslöte sig för att övergiva renskötseln, syntes det från både allmän

nationalekonomisk och kommunal synpunkt vara den angelägnaste omsorgen,

att han fortast möjligt skulle komma över i ett annat lämpligt yrke,

i vilket han kunde göra sig nyttig och bidraga till sin försörjning. Sakkunnigförslaget

syntes emellertid anse såsom normalt ett slags mellanstadium, då vederbörande

varken vore renskötande eller övergått till annat stadigvarande yrke.

Det vore emellertid en av de största uppgifterna för lappolitiken att utplåna

denna övergångsklass. Varje åtgärd, som i någon mån kunde låsa fast individerna

vid mellanstadiet, syntes alltså böra kategoriskt förkastas, enär den

med visshet kunde väntas i längden mera skada än gagna dem det gällde. Det

bleve, om förslaget genomfördes, nära nog ett intresse för kommunerna att hålla

kvar de lappar, som övergivit renskötseln, på en improduktiv nivå, enär kommunerna,

så fort lappen finge ett bestämt yrke, genast bleve utan statsbidraget

och ensamma finge sköta om fattigvården. •— Emellertid funnes vissa undantagsfall,

då en icke renskötande lapp kunde vara av behov av den speciellt avpassade

vård, som vore avsedd för de renskötande. Detta behov kunde emellertid

i regel endast tillgodoses på sådana särskilda lapska ålderdomshem, som av

den sakkunnige föreslagits. Det syntes därför ur humanitär synpunkt vara

motiverat, att statsbidrag till andra lappar än renskötande utginge endast då de

vore intagna på sådana hem.

Vid övervägande ur olika synpunkter av den nu behandlade frågan har jag

kommit till den uppfattningen att, i enlighet med vad den sakkunnige anfört,

de speciella omständigheter, som kunna motivera ett särskilt statsbidrag, hänföra

sig till utövande av renskötsel med därav föranledda nomadiserande levnadssätt

och särskilt stora fattigvårdskostnader. Jag kan alltså ej ansluta

mig till kravet på att statsbidrag skulle kunna utgå för lappar i allmänhet

eller för sådana med annat stadigvarande yrke än renskötsel. Kostnaden

för vård åt lappar, som ej omfattas av detta förslag, synes böra bestridas enligt

vanliga grunder.

Vad angår det närmare utförandet av den nyssnämnda huvudregeln synas

mig starka skäl föreligga för vidtagande i huvudsak av de av t. f. nomadskolinspektören

föreslagna jämkningarna i sakkunnigförslaget. Den omständigheten

att vederbörande tidigare — enbart eller jämsides med renskötseln •—•

utövat annat yrke synes mig alltså icke böra i och för sig utesluta från bidragsrätt.

; dock bör naturligen icke alltid den, som helt nyligen upphört med annat

yrke och skaffat sig några renar, betraktas som enbart renskötande. Däremot

kan jag icke finna det vara lämpligt, att bidrag utgår för lappar, vilka allenast

på grund av fattigdom upphört med renskötseln. — Den sakkunnige har före
-

Departe
mentschefen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

slagit, att förutom åt renskötande lappar bidrag skulle kunna utgå för lappar,

som till levnadssättet m. m. stode de renskötande nära. En generell sådan

regel synes mig kunna leda till olägenheter. Syftet med den sakkunniges

förslag härutinnan torde emellertid kunna uppnås genom att för dessa fall en

viss dispensmöjlighet lämnas åt Kungl. Maj:t. Tillräcklig anledning att, på

sätt t. f. nomadskolinspektören föreslagit, begränsa denna dispensmöjlighet till

lappar, intagna på lapskt ålderdomshem, synes mig däremot icke föreligga.

I detta sammanhang må framhållas, att den sakkunnige icke ingår på frågan

om avgränsningen av begreppet lapp. Emellertid sammanhänger denna

fråga mycket nära med lapplagstiftningen i allmänhet och bör alltså icke lämpligen

upptagas i detta speciella sammanhang. Då här närmast är fråga om

renskötande lappar, lära för övrigt de fall, där tvekan skulle kunna uppkomma,

bliva mycket sällsynta.

O Till vilka Den sakkunniges förslag går vidare ut på att statsbidrag skulle kunna tillerbörloidrag

kännas endast vissa angivna kommuner, där renskötande lappar förekomma till

utgå? större antal. Mot en dylik inskränkning hava från olika håll framställts anmärkningar.

A andra sidan har kammarrätten anfört, att då uteslutande eller

åtminstone huvudsakligen kommunalekonomiska skäl talade för statsbidragens

bibehållande, varje kommun, som utan avsevärd svårighet kunde själv

bära kostnaden för den lapska fattigvården, också borde göra detta utan statsbidrag.

Statskontwet finner den av den sakkunnige i förevarande hänseende

föreslagna gränsen lämplig.

Departe- Då det ur principiell synpunkt måste anses riktigast, att statsbidrag utgår i

mentschefen. a]]a de fa]]) då de förut angivna allmänna förutsättningarna därför föreligga,

har jag anslutit mig till den till grund för förstnämnda anmärkningar liggande

uppfattningen att en inskränkning till vissa kommuner av bidragsrätten icke

bör föreskrivas. Om utgångspunkten för statsbidrags lämnande är, att lappfattigvården

för kommunerna innebär en extraordinär pålaga, bör staten lämpligen

lämna sin proportionella andel därtill, även i de fall då pålagan icke är

särskilt betungande. Det bör ihågkommas, att avsikten med statsbidragen ju

även är att åstadkomma bättre fattigvård, och det ligger då intet orimligt i att

något utvidga rätten till statsbidrag i förhållande till vad nu tillämpas. Ur

statsfinansiell synpunkt har frågan näppeligen någon betydelse.

Vad nu sagts därom, att statsbidrag bör utgå utan hänsyn till vederbörande

kommuns ekonomiska ställning, innebär emellertid icke, att varje framställning

om statsbidrag utan vidare skall godtagas. Såsom jag redan i det föregående

antytt, maste Kungl. Maj:t förbehållas rätt att vid behandling av ansökningar

om statsbidrag pröva bland annat, huruvida tillfredsställande undersökning

beträffande understödsbehov m. m. föregått beviljandet av understöd samt

huruvida tillräcklig anledning -i det särskilda fallet förelegat för beviljande

av understöd. Tillika bör Kungl. Maj :t äga pröva, huruvida möjlighet funnits

att av försörjningspliktig, landsting eller hemortssamhälle utkräva ersättning

för kostnaderna. Naturligen bör Kungl. Maj:ts prövningsrätt även omfatta

frågan, i vad mån utgiven vårdkostnad eller beviljat understödsbelopp kan anses

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

29

vara med hänsyn till föreliggande förhållanden till storleken skälig, respektive

riktigt avvägt och sålunda bör i sin helhet eller endast till viss del läggas till

grund för beviljande av statsbidrag.

Enligt den sakkunnige bör statsbidrag utgå för all slags vård, alltså även <■

för tillfällig sådan. Till detta förslag, som i de avgivna yttrandena lämnats

utan erinran, ansluter jag mig.

Den sakkunniges förslag innebär, som förut erinrats, att staten skall bestrida

två tredjedelar och vederbörande kommun en tredjedel av kostnaderna för lappfattigvården.

I denna punkt hava meningarna varit mycket delade om förslaget.

Från vissa håll, däribland från länsstyrelsen i Norrbottens län, domkapitlet

i Luleå och lappfogden i nämnda läns södra distrikt samt fattigvårdskonsulenten

i Luleå har anförts, att det icke vore oskäligt, att kommunen finge vidkännas

en tredjedel av kostnaden; å andra sidan syntes denna andel vara tillräcklig

för att skapa garanti för att tillbörlig omsikt ägnades beviljandet av

fattigvård. Från andra håll, särskilt från vissa kommuner, har yrkats, att statens

andel måtte bestämmas till tre fjärdedelar. De flesta av de jämtländska

lappkommunerna ävensom kommunalfullmäktige i Vilhelmina anse, att staten

bör bestrida hela kostnaden för lappfattigvården. En särskild grupp av yttranden

utgöra de, i vilka föreslås, att staten skall ansvara för hela kostnaden,

mot det att staten äger uppbära den för inkomst av renskötsel erlagda kommunalskatten.

Yttrande i sådan riktning har avgivits bland annat av Härnösands

domkapitel.

Statskontoret har ansett skäligt, att statsbidragets storlek bestämmes på sätt

den sakkunnige föreslagit.

Kammarrätten har ifrågasatt, huruvida det vore lämpligt, att statsbidraget

utginge med viss bestämd andel av fattigvårdskostnaden. Någon olägenhet

härav kunde likväl icke sägas föreligga, så länge bestämmelserna om statsbidrag

meddelades i administrativ ordning och således kunde ändras allt efter

förhållandena. För Jämtlands län borde statsbidraget rimligen utgå med den

föreslagna andelen två tredjedelar. Kammarrätten har i detta sammanhangpåpekat,

att för Norrbottens läns kommuner förslaget skulle innebära höjda

statsbidrag.

Den sakkunniges förslag i nu behandlade hänseende har jag funnit väl avvägt,

och vad i vissa yttranden anförts i annan riktning har icke synts mig

vara av beskaffenhet att böra inverka på frågans avgörande. Att de föreslagna

statsbidragen skulle för norrbottenskommunerna innebära en förbättring

är visserligen antagligt. Men med hänsyn till de betydande kostnader, som

lappfattigvården medfört i vissa av dessa kommuner, lär det icke böra ifrågakomma

att för den skull sätta kommunerna i detta län i en mindre gynnsam

ställning än övriga kommuner.

Att Kungl. Maj :t vid behandling av ansökningar om statsbidrag bör äga

att pröva skäligheten av do vårdkostnader och utbetalade undcrstödsbelopp, för

vilka statsbidrag begäres, har jag redan i det föregående framhållit.

) För vilken

vård bör

statsbidrag

utgå?

d) Statsbidragets

belopp.

Departe
mentschefen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

Övergångs
bestäm
melser.

Då jag icke ansett mig höra biträda jämtlandskommunernas framställning

om att staten alltjämt skulle i nämnda län bestrida hela fattigvård skostnaden,

bär jag emellertid, i anslutning till vad förut anförts, ansett mig böra beakta

de svårigheter, som skulle kunna uppstå för dessa kommuner, därest de med ens

bleve ålagda att enligt de allmänna bestämmelserna deltaga i kostnaderna för

lappfattigvården. Från sådan utgångspunkt hava också från olika håll föreslagits

särskilda övergångsbestämmelser. Sålunda har länsstyrelsen i Jämtlands

län yrkat, att statsbidrag alltjämt skulle utgå för hela vårdkostnaden för de lappar,

som under senare halvåret 1925 åtnjutit dylikt understöd av för deras räkning

anslagna statsmedel. Till stöd för detta förslag har länsstyrelsen anfört,

att samtliga de kommuner varom här vore fråga, möjligen med ett undantag,

tillhörde de ekonomiskt svagaste inom länet, vilket påstående styrkts med angivande

av därstädes utdebiterade belopp. Om man tillika toge i betraktande,

att i följd av det kritiska läget för renskötseln det vore sannolikt, att kostnaderna

för den lapska fattigvården komme att ökas under de närmaste åren,

syntes Särskilda åtgärder nödvändiga till underlättande av övergången. Risken

vore eljest icke blott att kommunerna oskäligt betungades utan även att de friktioner,

som förslagets genomförande alltid måste medföra, skulle skärpas i onödan.

Det vore icke lyckligt om den nya ordningen skulle börja i en anda av

ömsesidigt misstroende och bristande god vilja. För staten vore den ekonomiska

innebörden av en sådan anordning så gott som betydelselös, medan densamma

för de små kommuner det här gällde, liksom för understödstagarna, kunde

innebära en väsentlig lättnad.

Myssjö kommunalfullmäktige hava yrkat, att därest förslaget skulle genomföras,

statsbidraget matte fa bibehållas för de personer, som vid lagens genomförande

fyllt 60 år eller genom mottaget understöd fått hemortsrätt inom lappkommun,

i varje fall därest de vore eller härstammade från renskötande lappar.

Stensele kommunalfullmäktige hava föreslagit en övergångsbestämmelse av

innebörd att jämväl åt andra lappar än dem som avsåges med förslaget skulle

utgå statsbidrag enligt vanliga grunder, därest dessa lappar under minst fem

år åtnjutit fattigvårdsunderstöd.

T. f. nomadskolinspektören har ansett meddelande av vissa övergångsbestämmelser

icke kunna undvikas; man borde vidtaga de lindringar för kommunerna,

som vore möjliga utan att nyorganisationens allmänna syfte äventyrades. Reformen

vore i väsentlig mån byggd på tillkomsten av ålderdomshem, och ett

strikt genomförande av densamma kunde alltså icke skäligen påfordras, innan

sådana ålderdomshem kommit till stånd. På grund härav har nomadskolinspektören

föreslagit införande av en övergångstid av tio år, under vilken statsbidraget

successivt skulle upphöra att utgå enligt nuvarande grunder, d. v. s. varje

år minskas med en tiondel.

Kammarrätten har anslutit sig till den sakkunniges uppfattning att särskilda

övergångsbestämmelser icke vore erforderliga.

Departe- På de av länsstyrelsen i Jämtlands län och t. f. nomadskolinspektören anmentschefen.

för(ja skälen anser jag i enlighet med vad förut antytts, att vissa övergångs
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Mai ds proposition nr 108.

bestämmelser böra stadgas. Vad angår innehållet av dessa övergångsbestämmelser

ansluter jag mig närmast till nämnda länsstyrelses förslag, vilket innebär, att

endast i den mån nya vårdfall uppkomma, desamma skola behandlas efter den

nya ordningen. Emellertid håller jag före, att anledning icke finnes att låta

övergångsbestämmelserna omfatta även dem, som före de nya bestämmelsernas

ikraftträdande kommit i åtnjutande av tillfällig fattigvård; för dem lärer vårdbehovet

för varje gång böra prövas i samband med vidtagande av åtgärder för

deras hjälpande genom anskaffande av arbete eller på annat sätt. Enligt min

mening böra alltså nu ifrågavarande övergångsbestämmelser erhålla den innebörden,

att statsbidrag enligt hittills tillämpade grunder skola — där dessa äro

förmånligare för kommunen än de nya — tillämpas beträffande bidrag ^till

understöd åt lapp — renskötande eller annan — som under senare halvåret

1926 kommit i åtnjutande av stadigvarande fattigvård. Detta bör uppenbarligen

gälla generellt och alltså icke blott i Jämtlands län.

Av Jukkasjärvi fångvårdsstyrelse framfört förslag att ersättning enligt de

nya grunderna skall utgå retroaktivt för fattigvård, som lämnats under de senaste

tio åren, kan uppenbarligen icke tillstyrkas.

Den sakkunniges förslag beträffande form och tid för rekvisition av stats- £Bekvi*

bidrag och tid för utbetalning därav har från olika håll mötts av erinringar. telning av

Då det lärer böra ankomma på Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser i sådant statsbidrag.

hänseende, torde jag icke i detta sammanhang behöva ingå på dessa frågor utan

vill endast uttala, att jag i dessa delar i allt väsentligt ansluter mig till den

sakkunniges förslag, dock att det, i enlighet med vad som anförts i vissa yttranden,

kan ifrågasättas, huruvida icke statsbidragen liksom senaste tiden böra

utbetalas halvårsvis, detta med hänsyn till kommunernas svaga ekonomi, varjämte

det synes böra ifrågakomma, att möjlighet hålles öppen för Kungl. Maj .t

att i särskilt ömmande fall i viss mån utbetala statsbidraget förskottsvis.

Den sakkunniges förslag beträffande ålderdomshem för lappar innebär, såsom

förut anförts, följande.

Särskilda, för lappbefolkningen avsedda ålderdomshem skola inrättas, ett

inom varje till lappmarken hörande kommun i Norrbottens län, två eller eventuellt

tre inom Västerbottens län samt tre inom Jämtlands län Ålderdomshemmen

skola i främsta rummet vara avsedda för orkeslösa och åldringar, tillhörande

den nomadiserande lappbefolkningen, men å desamma skola jämväl

i mån av utrymme och behov kunna intagas andra lappar, som i levnadssätt

och vanor äro jämställda med denna befolkning. För varje hem skall finnas

en särskild styrelse, i vilken det kommunala intresset skall vara representerat

och varest därjämte plats skall beredas för lappar och för en representant lör

det allmänna. Förutom en del andra, för dessa hem föreslagna speciella föreskrifter

skola gälla fattigvårdslagens bestämmelser om ålderdomshem i all
nunhek

ak^nn^e framhåller såsom önskemål, att ålderdomshemmen förlädes

till någon plats, som vore lätt tillgänglig för besök av anförvanter och varest

tillgång funnes till läkare och präst samt anskaffandet av förnödenheter icke

mötte större svårighet. Om möjligt borde hemmen så förläggas, att de där

vårdade hade i sin närhet en natur liknande eller åtminstone icke alltför skilj
-

Särskilda

ålderdomshem

för

lappar.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kv/ngl. Maj:ts proposition nr 108.

aktig mot den, varvid de förut varit vanda. Hemmen borde anordnas såsom

kolonier dels med mindre stugor om två rum med skilda ingångar och inredda

i möjligaste överensstämmelse med lapparnas seder och bruk, vartdera rummet

avsett för två personer, vilka icke vore beroende av särskild vård, och dels med

en större byggnad, som skulle inrymma hemmets kök, bostäder för dess föreståndarinna

och betjäning samt dessutom rum för lappar, som ej kunde vårda

sig själva. Efter förhållandena skulle ändringar kunna göras i denna plan.

\id ordnandet av det dagliga livet å hemmen borde i möjligaste mån hänsyn

tagas till lapparnas före deras intagande i hemmet förda levnadssätt.

Bland dem, som yttrat sig över förslaget i denna del, äro meningarna delade

beträffande lämpligheten av att inrätta särskilda ålderdomshem för lappar.

Lapparna själva ansluta sig i allmänhet till förslaget, likaså länsstyrelserna i

Norrbottens och Västerbottens län. Länsstyrelsen i Jämtlands län, där förhållandena

emellertid torde vara något avvikande, anser, att det bör anstå med

genomförande av förslaget om inrättande av ytterligare platser å ålderdomshem,

till dess den nya ordningen för lappfattigvården verkat någon tid. Då

kunde bättre än för närvarande bedömas, i vad mån det vore möjligt att, mot

särskilt statsbidrag, använda de kommunala ålderdomshemmen även för den

lapska fattigvården. Då kunde också bedömas det rätta förhållandet mellan de

nyinrättade lokalorganen för den lapska fattigvården och ledningen av ålderdomshemmen

samt avgöras, i vad mån särskilda åtgärder i avseende å platsfördelningen

på ålderdomshemmen mellan kommunerna kunde erfordras. Å

de ifrågasatta särskilda ålderdomshemmen borde icke upptagas allenast renskötande

lappar.

F altigvårdskonsulenten i Östersund uttalar, att det, vad Jämtlands län beträffade,

syntes som om lapparnas vård på vissa platser kunde beredas å de

vanliga ålderdomshemmen och att särskilda lapphem borde inrättas till ett

mindre antal men med större antal vårdplatser eller ock att hem för lappar

borde anordnas, då behov därav inträdde.

Lappfogden i Jämtlands län anför, att det kunde ifrågasättas, om ej å fjällkommunernas

ålderdomshem även lappar kunde beredas försörjning. Lapparna

i länet hade under så lång tid haft förbindelse med de bofasta och antagit

deras levnadsvanor, att de knappast torde kunna anses komma att lida något av

att i en fjällkommuns ålderdomshem sammanföras med där intagna bofasta.

I rent avstyrkande riktning uttalar sig Gällivare fattigvårdsstyrelse, som

anför bland annat, att lapparnas särställning i levnadssätt och vanor icke syntes

vara tillräckligt talande skäl för uppförande av särskilda hem. Den omständigheten

att lappen toges bort från sitt fria liv i skog och fjäll innebure, att

han komme bort från sitt vanliga levnadssätt. Om han då finge sin vård på

den kommunala anstalten eller på en för honom särskilt inrättad sådan, komme

säkerligen att för honom hava samma betydelse. Under en följd av år hade

lappar vårdats på Gällivare kommunalhem, men någon missbelåtenhet härmed

hade ej försports från deras sida.

Luleå domkapitel har anfört, att det utan tvivel vore önskvärt, att särskilda

ålderdomshem inrättades. Då den lapska fattigvården enligt förslaget skulle

uppgå i den allmänna fattigvården, förefölle det visserligen, som om konse
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

33

kvensen därav borde bliva, att ansvaret för inrättande av ålderdomshem för

lappar borde komma att åvila respektive fattigvårdsdistrikt. En sådan anordning

syntes likväl icke böra rekommenderas, enär tillkomsten av dylika hem

säkerligen i många fall skulle komma att väsentligt fördröjas, ifall saken

skulle bero på kommunernas eget initiativ.. Det borde därför bliva en statens

sak att uppföra och underhålla nödiga byggnader för de ifrågavarande hemmen,

i vissa kommuner, där lapparnas antal vore ringa, borde lapparna kunna vårdas

å de allmänna ålderdomshemmen. I regel syntes det vara mindre lämpligt att

tvångsförflytta någon lapp från hemorten till vård å ålderdomshem inom annan

kommun.

T. f. nomadskolinspektören har biträtt tanken på särskilda lapska ålderdomshem

och därom anfört följande.

Det vore av synnerligen stor betydelse, att åt lapparna bereddes en fattigvård,

som fyllde de krav, vilka deras säregna levnadssätt ställde på densamma.

Härför erfordrades särskilda lapska ålderdomshem. Ehuru den sakkunniges

förslag rörande sådana hem i det hela vore synnerligen ändamålsenligt och väl

värt att tillstyrkas, kunde i vissa detaljer invändningar göras. Sålunda borde

ålderdomshemmen delvis placeras på andra orter än den sakkunnige föreslagit.

En annan invändning rörde administrationen av dessa ålderdomshem. .Visserligen

syntes den sakkunniges förslag om att staten borde åtaga sig såväl anläggandet

av nya ålderdomshem som driften av desamma vara riktigt. I motsats

mot den sakkunnige ansåge dock nomadskolinspektören, att ålderdomshemmen

borde underordnas icke länsstyrelserna utan en centralstyrelse antingen

länsvis eller för lappområdet i dess helhet. Detta vore av betydelse jämväl

med hänsyn därtill att på detta sätt de kyrkliga myndigheterna och enskilda

sammanslutningar skulle kunna erhålla visst inflytande på ledningen av ålderdomshemsverksamheten.

En dylik centralstyrelse borde lämpligen ordnas

så att landshövdingen vore ordförande samt att hälften av de övriga ledamöterna

tillsattes av domkapitlet och hälften av länsstyrelsen, varvid alltid dels

en representant för lappadministrationen, dels en representant för den privata

kärleksverksamheten bland lapparna borde anses självskrivna. Om möjligt

borde även de ålderdomshem, som eventuellt fortfarande komme att drivas rent

privat, förmås att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som'' vederbörande

centralstyrelse kunde lämna.

Statskontoret har avstyrkt den sakkunniges förslag i denna del under anförande

att ett antagande därav i viss mån skulle medföra ett bibehållande

beträffande denna del av fattigvården av det hittills tillämpade, men nu utdömda

förfarandet. Primärkommunerna borde alltså bliva i första hand ansvariga

även för anstaltsvården, mot erhållande av statsbidrag enligt för övrigt tilllämpade

grunder.

Kammarrätten har i detta hänseende anfört följande.

Kammarrätten kunde icke instämma med den sakkunnige i fråga om förslaget

i dessa delar. Då förslaget i dess helhet vore grundatj)å den principen att

för fattigvården bland lapparna borde gälla den allmänna fattigvårdslagen,

hade i stället varit att förvänta förslag därom att de för lapparnas vård erforderliga

anstalterna borde inordnas bland de kommunala fattigvårdsanstalterna,

men att med hänsyn till den särställning lappfattigvården faktiskt intoge staten

bidroge till kostnaden för uppförandet och eventuellt även underhållet.

Enligt fattigvårdslagens 31 § skulle fattigvårdssamhälle hava anstalt (ålderdomshem)

för mottagande av understödstagare, vilka vore i behov av vård

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 93 käft. (Nr 108.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kung!,. Maj:ts proposition nr 108.

Departe
mentschefen.

samt ej lämpligen kunde understödjas i hemmet eller utackorderas, och enligt

samma lagrum kunde flera samhällen förena sig om gemensam anstalt. I fråga

om anordningarna vid dylik fattigvårdsanstalt funnes föreskrifter i 32 §. I de

fall, då lappar intagits å dylika kommunala ålderdomshem, hade detta givetvis

skett i överensstämmelse med fattigvårdslagens föreskrifter. Vore dessa anstalter

otillräckliga för beredande av vård åt lappar, kunde detta förhållande i och

för sig icke medföra befrielse för kommunen från att i första hand svara därför.

Lapparna vore såsom medlemmar av kommunen berättigade att komma i åtnjutande

av den anstaltsvård, som genom kommunens försorg kunde beredas dem,

men de kunde däremot icke göra anspråk på särskilda anstalter för sin räkning;

det borde helt ankomma på kommunens vilja, om sådana skulle anordnas. De

utvägar, som därvid erbjöde sig, syntes vara att antingen så inrätta det vanliga

ålderdomshemmet, att det kunde tillgodose även behovet av anstaltsvård för

lapparna, eller ock, om detta befunnes mera ändamålsenligt, uppföra särskilda

hem för dem. Dessa särskilda ålderdomshem borde således bliva kommunala

och underkastade fattigvårdslagens bestämmelser om ålderdomshem i allmänhet.

Givet vore emellertid, att kommunerna kunde och jämväl borde lämna sådana

föreskrifter i avseende på hemmens användning, som föranleddes av hänsyn

till de lapska vårdtagarna.

Kommunerna borde tydligen icke lösa anstaltsfrågan var för sig utan helst i

samarbete med varandra samt med länsstyrelserna och fattigvårdsinspektionen.

Under detta samarbete syntes frågan, huruvida överhuvud taget särskilda lappålderdomshem

erfordrades, bäst kunna avgöras. Skulle därvid befinnas, att å

an eller annan ort dylikt lapphem vore behövligt, borde de erfarenheter om hemmens

anordning, som redan vunnits vid de på enskild väg tillkomna lapphemmen,

kunna komma till användning.

Beträffande kostnaderna för anordnande av ålderdomshem hava statskontoret

och kammarrätten anfört, att statsbidraget därtill icke borde utgå med annat

belopp än enligt de allmänna grunderna, d. v. s. med två tredjedelar. Dock anser

statskontoret, att det borde stå Kungl. Maj :t öppet att ge ekonomiskt svaga

kommuner bidrag med något högre andel.

Den av den sakkunnige uttalade uppfattningen att en av de största bristerna

i den nuvarande lappfattigvården är den ringa tillgången på för lappar lämpade

platser å ålderdomshem har vunnit bekräftelse i de avgivna yttrandena.

Det måste alltså framstå som en viktig uppgift att åstadkomma ändring härutinnan.

Beträffande de vägar, som i sådant syfte böra väljas, kan däremot

tvekan råda. Man torde emellertid kunna utgå ifrån att man bäst tillgodoser

lapparnas behov genom anordnande av särskilda ålderdomshem; denna uppfattning

bestyrkes ock av erfarenheten av de nu befintliga privata anstalterna.

Att ålägga kommunerna, vilka enligt lag hava att inrätta ålderdomshem för

den allmänna fattigvården, att även bekosta inrättandet av sådana hem särskilt

för den lapska fattigvården är tydligen icke rimligt. Ur dessa synpunkter

har den sakkunnige kommit fram till att föreslå, att staten skulle själv uppföra

och driva särskilda ålderdomshem för lappar.

Från olika håll har emellertid detta förslag mötts av kraftiga gensagor. Det

vill också förefalla såsom mindre lämpligt att på detta, låt vara mycket begränsade,

område i strid mot vanliga grundsatser anordna fattigvård genom

statlig verksamhet. En viss modifikation synes mig därför böra ifrågasättas

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

35

i den sakkunniges förslag. Det vill därvid synas, som om en sådan anordning

vore lämplig, att staten visserligen i enlighet med förslaget kunde taga initiativ

till anordnandet av och tillhandahölle medel till hela byggnadskostnaden för särskilda

ålderdomshem för lappar, men att det skulle ankomma på kommun eller

sammanslutning av kommuner att uppföra det särskilda hemmet samt sedermera

driva detsamma. Med andra ord: om staten finner ett särskilt ålderdomshem

för lappar erforderligt för en tillfredsställande fattigvård, har kommunen

eller den kommunala sammanslutningen att ombesörja själva uppförandet,

därvid staten skulle hava att bestrida hela kostnaden för hemmet samt

äga lämna vissa anvisningar -— i väsentlig anslutning till den sakkunniges

förslag — rörande driften av detsamma. Genom lämplig upplysningsverksamhet

och genom noggrann inspektion över huruvida tillfredsställande vårdmöjligheter

finnas för lapparna torde man på denna väg kunna nå fram till

ungefär samma resultat, som om staten skulle uppföra ålderdomshemmen så

att säga för egen räkning. Jag vill i detta sammanhang erinra, att Kungl.

Maj:t den 18 i denna månad beslutat för riksdagen framlägga förslag till

sådan ändring i fattigvårdslagen, att Kungl. Maj:t skall äga att, när skäl

därtill äro, förordna, att flera fattigvårdssamhällen skola förenas i kommunalförbund

för anordnande av visst ålderdomshem eller dylikt. Därest sådan lagstiftning

kommer till stånd, lärer därigenom i vissa fall möjlighet erhållas

för staten att, utan att själv bygga ålderdomshemmen, åstadkomma deras anskaffande.

Det må erinras, att även för lappmarkskommunerna gäller fattigvårdslagens

regel att, därest ej undantag medgives, anstaltsväsendet skall vara

ordnat före den 1 januari 1931. Till underlättande av byggnadsföretagen torde,

i motsats till vad i allmänhet är regeln, statsbidragen därtill kunna till viss

del utbetalas förskottsvis. Givetvis bör som villkor för statsbidrag fordras, att

platsen för hemmet fastställes i samråd med länsstyrelsen, att ritningarna skola

vara vederbörligen godkända, att avsyning skall äga rum, att hemmet icke utan

Kungl. Maj:ts medgivande får användas för annat ändamål o. s. v. på sätt

vid statens beviljande av byggnadsbidrag är vanligt.

Det torde måhända böra framhållas, att hinder icke bör förefinnas för tilldelande

av statsbidrag även i de fall, då vederbörande kommun eller kommunalförbund

inköper samt till ålderdomshem för lappar omändrar redan befintlig,

för annat ändamål disponerad byggnad.

Det lärer böra få ankomma på Kung], Maj:t att efter den ytterligare detaljutredning,

som må firmas påkallad, utfärda bestämmelser i enlighet med de

huvudgrunder, som jag här angivit.

Slutligen vill jag framhålla, att det synes lämpligt att, på sätt som gäller

beträffande tuberkulossjukvårdsanstalter och alkoholistanstalter, jord som står

under kronans omedelbara disposition m. m. må utan särskild ersättning upplåtas

till anordnande av ålderdomshem för lappar. Jag kommer därför att i

det följande hemställa om inhämtande av riksdagens medgivande härutinnan.

Vad beträffar driften av ålderdomshemmen har den sakkunnige anfört, att

det icke syntes i enlighet med fattigvårdslagen vara möjligt att lägga ansvaret

därför på kommunerna. Ingen annan utväg syntes därför återstå, än att staten

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

. Kungl. Maj. ts proposition nr 108.

Departe
mentschefen.

ansvarade även för driftkostnaderna. Kommunerna skulle dock vara skyldiga

att betala för de å hemmet intagna fattiga med vårdkostnadens fulla belopp.

Å hemmen skulle även kunna intagas personer, som själva betalade för sig eller

för vilka betalning erlades av anförvanter.

I frågan om kostnaden för lapparnas anstaltsvård hava de hörda myndigheterna

i allmänhet icke haft något att erinra.

Luleå domkapitel har dock anfört, att tvekan möjligen kunde råda, huruvida

denna vård på sätt förslaget innehölle skulle ombesörjas av staten eller

om den borde bestridas av fattigvårdsdistriktet med lämpligt statsbidrag.

Själva grundsatsen om gemensam fattigvård för lapparna och de bofasta syntes

snarast tala för det senare alternativet.

Statskontoret har yttrat, att något skäl att bestämma statsbidraget för

drivande av ålderdomshemmen efter andra grunder än beträffande statsbidraget

till övrig fattigvård icke syntes förefinnas. Kommunerna borde i första hand

vara ansvariga för all fattigvård och statsbidraget jämväl för hemmen utgå

med två tredjedelar av kostnaden.

Kammarrätten har ansett, att då ifrågavarande vårdhem bleve kommunernas

tillhörighet, direkta statsbidrag till driftkostnaderna icke borde utgå. Kommunerna

kunde ju emellertid enligt de allmänna reglerna för vård av å hemmen

intagna lappar under vissa förutsättningar erhålla statsbidrag med två tredjedelar

av vårdkostnaden. Genom en sådan uppdelning av kostnaderna kunde förväntas,

att det kommunala intresset komme att göra sig gällande i avseende

på medlens användning.

I fråga om kostnaderna för driften av de särskilda ålderdomshemmen lärer

av vad jag anfört beträffande sättet för anordnande av dylika hem böra följa,

att driftkostnaden bör, såsom statskontoret anfört, anses ingå i kommunernas

övriga utgifter för lappfattigvården och av statsverket ersättas på samma

sätt som dessa, d. v. s. med två tredjedelar av själva kostnaden, i vad denna

belöper a vård av lappar, tillhörande de bidragsberättigade kategorierna. Där

ålderdomshem anordnas av kommunalförbund, torde detta bidrag böra utgå till

förbundet. För vinnande av ändamålet med de särskilda lapska ålderdomshemmen

torde böra gälla, att lapp, som behöver vård å anstalt, skall intagas på

det särskilda ålderdomshemmet, om plats å sådant finnes, och utgåendet av

statsbidrag för hans vård göras beroende därav. I den män utrymmet det medgiver,

torde lappar, som ej tillhöra, de bidragsberättigade kategorierna, böra

kunna intagas å hemmen, ehuru detta i så fall tydligen bör ske utan kostnad

för staten.

Vid beräkningen av statens andel bör här liksom eljest tagas i betraktande,

att jämlikt till lagrådet remitterat förslag till ändring i lagen om allmän pensionsförsäkring,

vilket jag hoppas inom- den närmaste tiden kunna förelägga

Kungl. Maj :t, fattigvårdssamhälle, som bekostar anstaltsvård, skall äga uppbära

för den vårdade enligt nämnda lag utgående pension eller understöd.

Vad beträffar administrationen av ålderdomshemmen följer ävenledes av vad

nyss anförts, att densamma torde böra handhavas av den kommun, respektive

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

37

det kommunalförbund, som anordnat hemmet. Tillräckliga skäl att lägga speciellt

denna del av lappfattigvården under en särskild centralstyrelse synas mig

icke förefinnas. Den allmänna fattigvårdskontrollen torde vara tillfyllest även

för detta område.

Att staten skulle svara för underhållet av ålderdomshemmen lärer med den

intagna utgångspunkten icke heller böra ifrågakomma. Såsom länsstyrelsen i

Norrbottens lån anfört, bör kostnaden härför ingå i vårdkostnaden, varigenom

den kommer att ersättas med statsmedel till två tredjedelar. Beträffande sådan

om- eller tillbyggnad, som närmast är att likställa med nybyggnad, torde emellertid

förhållandet kunna vara ett annat; här synes Kungl. Maj:t böra äga att

efter prövning i de särskilda fallen medgiva ersättning av statsmedel för hela

kostnaden.

Den sakkunnige hade -— under förmälan att statens kostnader för lappfattigvården,

som under år 1922 stigit till 101,696 kronor, under budgetåret 1923—

1924 utgjort 84,806 kronor samt att nämnda kostnader vid ett genomförande

av förslaget syntes komma att ytterligare avsevärt nedgå — föreslagit, att kostnaderna

skulle bestridas av anslaget till fattigvården i allmänhet. Statskontoret

har däremot förordat, att i riksstaten skulle uppföras ett särskilt förslagsanslag

till statens kostnader för den lapska fattigvården, från vilket anslag borde

bestridas alla utgifter, som staten finge vidkännas i form av bidrag till kommunernas

kostnader för lappfattigvården, däri inbegripna kostnader för anordnande

av särskilda ålderdomshem för lappar. Kammarrätten har förklarat sig

icke hava anledning till erinran mot detta statskontorets förslag, och, såsom

framgår av statsverkspropositionen, har även jag anslutit mig till detsamma.

Vad angår storleken av ett dylikt anslag, har statskontoret anfört, att detsamma

svårligen läte sig med någon större säkerhet beräkna. Statskontoret

bär emellertid förordat, att för nästa budgetår ett förslagsanslag av 100,000

kronor måtte för ändamålet uppföras i riksstaten. Härutinnan har kammarrätten

anfört, att det syntes tvivelaktigt, huruvida det föreslagna beloppet vore

tillräckligt, om därmed jämväl skulle bestridas statens bidrag till kostnaden för

ålderdomshemmens uppförande.

Såsom jag inledningsvis erinrat, har Kungl. Maj :t på min hemställan i statsverkspropositionen

föreslagit riksdagen att för ändamålet beräkna ett belopp

av nyssnämnda storlek, 100,000 kronor, i sammanhang varmed, på sätt jag

erinrat vid behandling i statsverkspropositionen av anslaget till fattigvård och

barnavård i allmänhet, en eljest behövlig höjning i sistberörda anslag undvikits.

Vad som sedan dess förekommit bär enligt min mening icke givit anledning

till annan beräkning av det erforderliga anslagsbeloppet. Det må nämnas, att

statens bidrag till lappfattigvården för budgetåret 1925—1926 kan beräknas

till sammanlagt omkring 83,000 kronor. De smärre jämkningar i sakkunnigförslaget,

som jag i det föregående förordat, torde, tillsammantagna, icke vara

av beskaffenhet att i någon högre grad inverka på anslagsbehovet, i varje fall

icke i höjande riktning.

Sättet för

statsbidragens

bestridande.

Departe
mentschefen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Eungl. Maj ds proposition nr 108.

Kostnader I det föregående har hänsyn icke tagits till den överflyttning från fattig7

vården, vårdsstyrelsernas till barnavårdsnämndernas verksamhetsområden av befattningen

med omhändertagna barn, vilken föranletts av ikraftträdandet den 1

januari 1926 av lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård. Då nämnda

lag äger tillämpning även å lapparnas barn, synes det mig klart att kostnaderna

för dessa barns omhändertagande, vilka kostnader förut åvilat fattigvårdsstyrelsema

och till vilka staten lämnat bidrag enligt samma regler som beträffande

annan lapsk fattigvård, även sedan de övertagits av barnavårdsnämnderna

böra jämställas med kostnaderna för lapparnas fattigvård. Staten bör alltså

lämna bidrag med två tredjedelar även av kostnaderna för omhändertagande

genom barnavårdsnämnds försorg av barn till lappar, vilka själva tillhöra någon

av förut angivna, bidragsberättigade kategorier. På grund härav torde en

annan benämning än den i statsverkspropositionen föreslagna böra givas åt anslaget

för ifrågavarande ändamål. I överensstämmelse med den ändring, som

vidtagits av rubriken å det allmänna fattigvårdsanslaget, synes mig det nu föreslagna

nya anslaget böra erhålla rubriken fattigvård och barnavård för lappar.

Någon ändring av anslagsbeloppets storlek torde icke föranledas av nu angivna

förhållanden.

^m/<- Vad angår tiden för de nya bestämmelsernas ikraftträdande, synas desamma

lämpligen böra -— med de undantag, som angivits i samband med behandlingen

av övergångsbestämmelser — komma till tillämpning i fråga om fattigvård,

som meddelats för tid efter den 1 juli 1927. För dessförinnan meddelad fattigvård

böra alltså statsbidrag utgå enligt hittills tillämpade grunder. Med avseende

å tiden för ikraftträdandet är emellertid att märka, att rätten för Kungl.

Maj :t att förordna om kommunalförbund, då enighet mellan kommunerna icke

föreligger, är avsedd att inträda först med ingången av år 1928.

Under åberopande av vad jag i det föregående i skilda hänseenden anfört får

jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels under femte huvudtiteln, avdelningen sociala verk och inrättningar,

underavdelningen fattigvård och barnavård, till

fattigvård och barnavård för lappar, att användas i huvudsaklig

överensstämmelse med av mig i det föregående angivna

grunder, uppföra ett ordinarie förslagsanslag

av ........................ce........c... kronor 100,000;

''dels och medgiva, att jord, som står under kronans omedelbara

disposition eller som tillhör någon av de under bruk och

bergverk för nödigt skogsfång upplåtna allmänningar eller någon

av de genom domänstyrelsens försorg utarrenderade kronoegendomar,

vilka icke upplåtits till förenade mötespassevolanskassornas

fond, stuterierna eller Vadstena krigsmanshusfond,

må, efter av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall verkställd prövning,

utan särskild ersättning till kronan på de villkor i övrigt,

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

39

Kungl. Maj :t kan finna skäligt bestämma, upplåtas till kommun

för anordnande av ålderdomshem för lappar.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifall samt förordnar, att proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Carl Ullman.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1927:269 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till fattigvård och barnavård för lappar. s. 4 i texten