Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 6, 31 och 90 §§ av lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården

1927-02-18 · 17 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:109, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 6, 31 och 90 §§ av lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

1

Nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om ändrad lydelse av 6, 31 och 90 §§ av lagen

den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården; given

Stockholms slott den 18 februari 1927.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 6, 31 och 90 §§ av lagen

den 14 juni 1918 om fattigvården.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Jakob Pettersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1927,

1 sand. 94 häft. (Nr 109.) sö» S7 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Förslag

till

Las

om ändrad lydelse av G, 31 och DO §§ av lagen den 14 juni 1918

(nr 422) om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 6, 31 och 90 §§ i lagen den 14 juni 1918 om

fattigvården skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

6 §•

Två eller---må ske.

Fråga om dylik förening må även väckas av Konungens befallningshavande,

som därom inhämtar yttrande från kommunerna och i övrigt förfar

på sätt ovan är sagt. Där kommunerna icke äro ense om förening, som

här avses, må om densamma förordnas, endast såvitt fattigvården finnes

vara bristfällig och sammanslutningen prövas nödig för att undanröja eller

minska bristfälligheten eller det eljest finnes uppenbarligen vara till allmänt

gagn, att sammanslutningen kommer till stånd.

31 §.

Fattigvårdssamhälle skall---eller utackorderas.

Flera samhällen må förena sig om gemensam anstalt; skolande, där ej

för ändamålet bildas kommunalförbund, villkoren för föreningen samt de

bestämmelser, som äro erforderliga för skötseln av anstalten, upptagas i

reglemente, som fastställes av Konungens befallningskavande.

Framställning rörande dylik förening må ock av fattigvårdssamhälle göras

hos Konungens befallningshavande. Göres sådan framställning, eller finner

Konungens befallningshavande skäl väcka dylik fråga, inhämtar Konungens

befallningshavande, där lagen om kommunalförbund icke finnes böra tillämpas,

yttrande i ärendet från de samhällen frågan rörer samt verkställer i övrigt

erforderlig utredning. Uppnås mellan samhällena enighet om anordnande av

gemensam anstalt, vare lag som i nästföregående stycke sägs. I annat fall,

så ock då fråga varit om bildande av kommunalförbund men samhällena

icke enats om antagande av förbundsordning, överlämnar Konungens befallningshavande

efter utredning jämlikt nyssnämnda lag handlingarna i ärendet

jämte eget yttrande till Kungl. Maj:t, som, när skäl därtill äro, äger förordna,

att samhällena eller vissa av dem skola bilda kommunalförbund

för anordnande av gemensam anstalt, samt fastställa förbundsordning och

bestämma tiden då förbundet skall träda i verksamhet. Vad sålunda stadgats

skall äga motsvarande tillämpning, då fråga uppkommer om ny medlems

inträde i kommunalförbund. Sedan kommunalförbund enligt Kungl. Maj:ts

förordnande kommit till stånd, må Kungl. Maj:t, på ansökan av förbundsmedlem,

förordna om ändring i förbundsordningen. Ej må utan Kungl.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kung! Maj:ts proposition nr 109. 3

Majrts medgivande kommunalförbund, som nu sagts, upplösas eller förbundsmedlem

vinna utträde.

Fattigvårdssamhälle, som — —--behov därav.

90 §.

Med fullständigt — — — 1 januari 1929.

Under övergångstiden ankommer det på Konungens befallningshavande

att söka åstadkomma ordnande inom kommunerna av sådana anstalter, i fall

där så anses lämpligt genom överenskommelser mellan kommunerna om gemensam

anstalt eller genom bildande av kommunalförbund; och må såsom

anstalt av det ena eller andra slaget godtagas redan befintlig anstalt, som

är eller kan göras lämplig för ändamålet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ta proposition nr 109.

Framställning

från

statens inspektör

för

fattigvård

och barnavård.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

ä Stockholms slott den 18 februari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,

Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Departementschefen, statsrådet Pettersson, anför:

Jag anhåller nu att få anmäla eu av statens inspektör för fattigvård och

barnavård, kanslirådet G. H. von Kock den 19 oktober 1926 gjord framställning

med förslag till åtgärder för vinnande av en förbättrad fattigvård

och barnavård i landets småkommuner.

Omförmälda framställning är föranledd av de svårigheter, som med hänsyn

till den stora splittringen i småkommuner inom vissa delar av landet visat sig

möta för ett rationellt ordnande av fattigvården och barnavården, särskilt i

vad angår åstadkommande av erforderliga ålderdomshem och andra liknande

anstalter. Ett särskilt skäl att nu beakta denna fråga har ansetts vara, att

på riksdagens initiativ genom lag den 23 april 1926 slutpunkten för övergångstiden

för ordnandet av kommunernas anstaltsväsen framflyttats från

den 1 januari 1929 till den 1 januari 1931. I 90 § i fattigvårdslagen heter

det nu, att med fullständigt ordnande beträffande ålderdomshem må anstå

intill sistnämnda dag, dock att där särskilda omständigheter föreligga, uppskov

må lämnas intill den 1 januari 1934. I samma paragraf föreskrives,

att länsstyrelse, i fall där så anses lämpligt, skall söka åstadkomma överenskommelser

mellan kommuner om gemensam sådan anstalt. Avsikten

med nyssniimnda framflyttning av sluttiden har varit att bereda kommunerna

möjlighet att ordentligt förbereda sin anstaltsfrågas lösning. I utskottsutlåtandet

i ärendet (andra lagutskottets utlåtande nr 16) har även

anförts, att utskottet förutsatte, att de myndigheter, som hade sig anförtrodd

ledningen av här ifrågavarande arbete, skulle låta sig angeläget

vara att tillse, att den ökade tidsfrist, som vid ett bifall till förslaget

skulle medgivas kommunerna, av dem användes på ett sådant sätt, att den

mest ändamålsenliga lösningen av anstaltsfrågan ernåddes.

Angående de faktiska förhållanden som föranlett framställningen må nu

anföras följande.

Enligt i framställningen förekommande statistiska uppgifter om kommunernas

storlek funnos den 31 december 1920 25 kommuner med ett antal

innevånare under 200, 371 med ett innevånareantal av 201—500 och 665 med

ett antal innevånare uppgående till 501—1,000. Ungefär halva antalet (1,061) av

Sveriges 2,371 landskommuner hade således ett innevånareantal, som ej översteg

1,000. Dragés gränsen vid en folkmängdssiffra av 1,500, folio under

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

denna gräns 1,506 kommuner. De län, som ägde det största antalet småkommuner,

om gränsen dragés vid 500 innevånare, voro Skaraborgs, Alvsborgs,

Malmölms och Gotlands län med respektive 97, 62, 52 och 51 dylika

kommuner.

Uti en vid framställningen fogad bilaga lämnas närmare uppgifter om

förhållandena inom landets kommuner med högst 200 innevånare; antalet

sådana kommuner uppgick år 1925 till trettio.

von Koch anför härefter i sin framställning:

I sin befattning hade fattigvårds- och barnavårdsinspektören haft rikt tillfälle

att lära känna olägenheterna av att den kommunala hjälpverksamheten

i stor utsträckning handhades av små primärkommuner, som ej vore tillräckligt

bärkraftiga i ekonomiskt avseende och även ur andra synpunkter

illa rustade att fylla denna uppgift.

De olägenheter, som kommunernas litenhet medförde ur hjälpverksamhetens

synpunkt, kunde sammanfattas sålunda.

Kommunerna hade alltför ringa ekonomisk bärkraft för att kunna tillfredsställande

utöva ifrågavarande hjälpverksamhet. Eu enda understödstagare

kunde i vissa små kommuner öka utdebiteringen med 2 ä 3 bevillningskronor

per skattedragare. Utgången av en enda fattigvårdsprocess

kuncle medföra ekonomisk ruin för en sådan kommun och hade faktiskt lett

till att staten måst träda i kommunens ställe och övertaga fattigvårdsutgiften

i fråga. Den svaga ekonomien tvingade kommunen till en ofta upprörande

hårdhet mot de fattiga, vilka hindrades att inflytta och förvägrades

hjälp vid behov. Faktiskt hade innevånarna i dessa småkommuner mindre

möjligheter än annorstädes att vid nödtillfälle erhålla hjälp. Anstaltsväsendet

kunde endast med största svårighet ordnas tillfredsställande; det vore

orimligt att varje liten kommun skulle hava egen anstalt, och på frivillig väg

kunde en förening om gemensam anstalt ofta ej åstadkommas. Av denna

anledning funnes exempelvis å gotländska landsbygden ej en enda godkänd

fattigvårdsanstalt, och endast ett par anstalter därstädes kunde sägas någorlunda

nöjaktigt fylla sin uppgift. Administrationen medförde även störa

svårigheter. Det vore ofta omöjligt finna lämpliga personer till alla de olika

nämnder och styrelser, vilka enligt lag skulle tillsättas även i en liten kommun.

I åtskilliga fall hölles aldrig några sammanträden, uppgjordes inga

stater, utövades alls ingen verksamhet, ehuru obestridligt behov förelåge.

Skulle ett uppenbart hjälpbehov framställa sig, stode kommunen alldeles

handfallen och måste söka råd hos fattigvårds- och barnavårdskonsulenten.

I mindre svåra fall gjordes intet åt saken. Där sammanträden förekomme,

vore ärendena så få, att ledamöterna ej kunde förvärva någon erfarenhet i

arbetet. De många småkommunerna vållade vidare ett otal processer, föranledande

split mellan kommunerna samt onödigt och kostsamt arbete såväl

för fattigvårdsstyrelserna och barnavårdsnämnderna som för länsstyrelserna.

Att kontrollen av hjälpverksamheten skulle bli ytterligare försvårad,

läge i öppen dag.

För att råda bot på de anförda svårigheterna ur fattigvårds- och barnavårdssynpunkt

stode följande utvägar tillbuds.

1. Eu mindre kommun avtalade med en större om inackordering av sina

understödstagare och kunde under sådana förhållanden enligt 31 § i fattigvårdslagen

erhålla befrielse från skyldigheten att uppföra anstalt.

2. Enligt 6 § i fattigvårdslagen bildades av två eller flera kommuner

gemensamt fattigvårdssamhcille. Härigenom skapades en ny kommun, eu

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kun/jl. Maj:ts proposition nr 109.

specialkommun för fattigvård, vars område utgjordes av primärkommunernas

sammanlagda områden. Det nya fattigvårdssamliället bleve ensamt ansvarigt

för fattigvårdens tillgodoseende inom området.

3. I och för uppförande av anstalt bildades (i enlighet med 31 § i fattigvårdslagen

samt enligt lagen om kommunalförbund) kommunalförbund med

lämpligt antal anslutna kommuner.

I framställningen redogöres därefter för den utsträckning, i vilken dessa

hjälpmedel kommit till användning. Därom anföres följande.

Vad först anginge inackordering av en liten kommuns anstalts''vårdsbehövande

i en annan kommuns anstalt vore detta en i många fall lämplig

utväg, som av statens fattigvårdsinspektion livligt rekommenderats och som

i ganska stor utsträckning anlitats. Den kunde dock allenast komma till

användning ifråga om små kommuner, belägna nära större sådana, och hade

sålunda ej betydelse i län, där det stora flertalet kommuner vore små.

Yad vidare beträffade gemensamma fattigvårdssamhällen, hade sådana kommit

till stånd allenast på fyra platser i landet. Det vore knappast att förvänta,

om man i fortsättningen helt skulle lita på frivillighet, att avsevärt

fler sådana samhällen skulle uppstå. Den länsstyrelserna enligt 6 § fattigvårdslagen

tillkommande rätten att utan kommunernas medgivande förordna

om gemensamt fattigvårdssamhälle, »såvitt fattigvården finnes vara bristfällig

och sammanslutningen prövas nödig för att undanröja eller minska

bristfälligheten» hade, så vitt känt vore, aldrig tagits i anspråk.

Den tredje utvägen, bildandet av kommunalförbund, hade livligt diskuterats

i alla de trakter, där småkommuner funnes. Överallt i landet hade

kännedom spritts om hur man skulle gå tillväga vid bildandet av sådana

förbund, varjämte förslag till förbundsordning utarbetats. Någon bristande

upplysning i frågan förelåge sålunda ej. Vid tvenne tillfällen hade Kungl.

Maj:t förordnat en särskild sakkunnig person att biträda vid bildandet av dylika

förbund. Frukten av allt det arbete, som sålunda nedlagts på denna

fråga, kunde visserligen ej ännu fastställas, men att döma av antalet godkända

förbundsordningar vore resultatet ringa. Enligt uppgifter, som meddelats

av landskommunernas förbund, skulle intill september 1926 följande

antal kommunalförbund ha tillkommit: i Skaraborgs län 9, i Kalmar län 7,

i Malmöhus län 6, i Uppsala län 4, i vartdera av Östergötlands och Älvsborgs

län 2 samt i vartdera av Södermanlands, Blekinge, Jönköpings och

Västmanlands län 1, varjämte 1 förbund vore delat på Uppsala och Västmanlands

län. Antalet godkända förbundsordningar belöpte sig sålunda

till 35.

I framställningen lämnas härefter en översikt över det antal förbund, som

enligt länsstyrelsernas och fattigvårdskonsulenternas åsikt vore behövligt.

Genom en kommitté, tillsatt av länsstyrelsen i Skaraborgs län redan år 1920,

hade föreslagits länets uppdelning i 73 anstaltsområden. Detta förslag hade,

sedan det utsänts till kommunerna för yttrande, godkänts av länsstyrelsen.

Av en utav länsstyrelsen i Uppsala län tillsatt kommitté, vars förslag godkänts

av länsstyrelsen, hade föreslagits 8 förbund. I de båda Skånelänen

hade länge pågått utredning och förslag om indelning av länen i lämpliga

anstaltsområden. Antalet av de sålunda föreslagna förbunden uppginge till

45. I Kalmar och Kronobergs län hade vederbörande länsstyrelser genom

skrivelser till kommunerna och på annat sätt sökt främja idén om sammanslutning

av kommuner, där sådan visat sig erforderlig. I Älvsborgs län

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

hade fattigvård skon siden ten på uppdrag av länsstyrelsen uppgjort en plan

omfattande 28 anstaltsområden. Inom Gotlands län hade någon sådan plan

ej uppgjorts, enär sedan länge allmänt rådde den uppfattningen, att hela

landsbygden borde uppdelas på några få anstaltsområden. Då emellertid

vid ett möte med kommunernas representanter dessa uttalat sig emot varje

åtgärd att anordna ålderdomshem och i stället förordat uppförandet av hem

för kroniskt sjuka genom landstingets försorg, hade under de tre sista åren

utredning skett i sistnämnda hänseende utan att dock något som helst resultat

ännu nåtts. För Gotland syntes sålunda särskilt angeläget att sådana

bestämmelser komme till stånd, som kunde leda till anstaltsvårdens

ordnande. Troligen behövdes i detta län allenast 3 ä 4 kommunalförbund,

på vilka de 92 landskommunerna, som samtliga vore mycket små, skulle fördelas.

Jämväl i Stockholms, Östergötlands, Södermanlands, Västmanlands

m. fl. län krävdes för anstaltsvårdens ordnande upprättandet av kommunalförbund

till ett antal, som beräknades uppgå till omkring 100 ä 150. Av

denna utredning skulle alltså framgå, att under de närmaste åren omkring

250 ä 300 kommunalförbund måste upprättas i och för ett tillfredsställande

ordnande av anstaltsvården.

I framställningen anföres härefter följande.

Att kommunalförbundstanken vunnit så pass ringa tillämpning berodde

ej på bristande upplysning, ej heller på tvivel om denna gemensamhets fördelar

ur ekonomisk synpunkt. Alla syntes vara överens om principen, att

vid ordnandet av anstaltsvården inom småkommunerna gemensamhet i någon

form vore erforderlig. En anstalt kunde emellertid ej gärna ordnas för

mindre än 10 ä 15 pensionärer, och då behovet av anstaltsvard brukade växla

mellan 5 och 7 platser per tusen innevånare, vore tydligt, att gemensamhetsidén

vore riktig. Jämväl ur synpunkten av att bereda en god vård åt

pensionärerna vore detta fallet, enär kvalificerad personal av ekonomiska

skäl kunde anskaffas, endast när anstalten omfattade ett större område. Den

erfarenhet, som funnes att tillgå genom redan existerande förbund på området

ifråga, talade också otvetydigt till förmån för denna organisationsform.

Men när det gällde förverkligandet av densamma, uppstode stora svårigheter

på grund av att genomförandet hittills baserats på frivillighet. Kommunerna

enades ogärna, vore ofta misstänksamma mot varandra och saknade,

om de lämnades att utan hjälp reda upp saken, opartisk ledning. Genom

den länsstyrelserna medgivna rätten att befria småkommuner från anstaltsbyggandet

hade en och annan sådan kommun, ibland efter att liava

fört saken till regeringsrätten, brutit sig ut ur ett tilltänkt förbund och därigenom

vållat att planerna skrinlagts. Allt tydde på att utan några slags

tvångsbestämmelser några större resultat icke kunde förväntas ifråga om

denna utväg.

Befaras kunde emellertid, att, om ingen åtgärd vidtoges för att giva myndigheterna

ökad möjlighet att taga ledningen vid anstaltsvårdens ordnande, den

av 1926 års riksdag beslutade fristen för anstaltsväsendets ordnande ej skulle

medföra åsyftat gagn. Riksdagens beslut hade nämligen haft den effekten,

att det tidigare, livliga arbetet på detta område inom småkommunerna avmattats

eller helt avstannat, emedan man i det längsta ville uppskjuta sakens

behandling. Verkningarna härav syntes givetvis bliva, att man vid övergångstidens

slut måste i en hast lösa anstalts frågan, vilket komme att medföra

väsentligt större kostnader, än om saken i tid sorgfälligt utreddes. Den

situationen syntes sålunda kunna förväntas inträffa, att städerna och de större

landskommunerna löste sin anstaltsfråga inom den beslutade övergångstiden,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Mcij:ts proposition nr 109.

medan småkommunerna ej humle slutföra arbetet, såvida ej särskilda åtgärder

vidtoges för att främja sammanslutning kommunerna emellan.

I framställningen bär vidare erinrats om att tidigare ifrågasatts kraftigare

åtgärder för att förmå småkommunerna ena sig ifråga om anstaltsvårdens

ordnande. Härom heter det i framställningen:

Vid förberedelserna till 1918 års fattigvårdslag hade länsstyrelsen i Älvsborgs

län ifrågasatt, att i lag borde bestämmas något sätt att genom myndighets

beslut fastställa distrikt av två eller flera fattigvårdssamhällen med

skyldighet att hålla gemensam anstalt. Gotlands länsstyrelse hade ifrågasatt

huruvida icke, där föreliggande förhållanden uppenbarligen gåve vid

handen att en sammanslagning enligt 6 § fattigvårdslagen vore fördelaktig,

denna finge åstadkommas titan samtycke av vederbörande kommuner. Även

socialstyrelsen hade ifrågasatt, att Kungl. Maj:t borde äga att förordna om

sammanslutning jämväl mot kommunernas vilja. Kungl. Maj:t hade emellertid

i 1918 års proposition i fattigvårdsfrågan uttalat, att man åtminstone

tills vidare borde nöja sig med det indirekta tvång, som läge i risken att,

om en förening ej komme till stånd, föreläggande att upprätta egen anstalt

kunde meddelas. Man borde avvakta resultatet av den verksamhet för sammanslutningarnas

åvägabringande, som ålåge länsstyrelserna och fattigvårdsinspektionen.

Om emellertid under övergångstidens förra hälft tydligt visade

sig, att intet stode att vinna på frivillighetens väg, syntes det vara tid

att taga under övervägande, om ej kraftigare stadganden borde komma till

stånd.

Härefter anföres i framställningen:

Mer än hälften av den ursprungligen fastställda övergångstiden vore tilländalupen,

och man syntes nu kunna fastslå, att de hjälpmedel, som stode

till buds för att ordna den kommunala hjälpverksamheten på ett på samma

gång humant och billigt sätt inom landets småkommuner, ej vore tillfyllest.

Då kraftigare åtgärder sålunda vore behövliga, uppstode frågan, huru dessa

borde vara beskaffade.

Det vore klart, att den principiellt sett bästa lösningen vore att tvångsvis

förena småkommunerna i kommuner av lämplig storlek. Med styrka hade

detta framhållits av bl. a. statistiska centralbyrån i dess yttrande över 1918

års förslag till ny fattigvårdslag. Det läge emellertid i sakens natur, att en

reform av detta slag skulle kräva såväl långa förberedelser som lång övergångstid.

Om man exempelvis fastsloge, att alla kommuner med en befolkning

ej överstigande 500 innevånare skulle sammanslås med andra — en till

synes ganska rimlig begränsning — syntes detta vålla ändring i ej mindre

än 396 kommuners förhållanden. En sådan reform, som oundvikligen förr

eller senare tvingade sig fram, komme givetvis att verka mycket omvälvande

på bestående förhållanden. Det kunde därför måhända ifrågasättas, om ej

problemet kunde angripas mera försöksvis, t. ex. genom att till en början

allenast sammanslå sådana kommuner, som uppenbarligen vore oförmögna

att leva ett tillfredsställande kommunalt liv, t. ex. de som hade ett innevånareantal

under 200. Det skulle då allenast bli fråga om ett 30-tal kommuner,

och ingen olägenhet torde i själva verket kunna påstås uppstå, om

dessa kommuner försvunne som självständiga administrativa enheter.

Emellertid skulle ett så begränsat ingripande ha en ganska obetydlig

verkan jtå lösningen av det problem, som nu framförallt vore aktuellt, nämligen

ett tillfredsställande ordnande under de närmaste åren av anstaltsvården.

För vinnande av detta syfte syntes man böra anlita de utvägar,

som för närvarande stode till buds, nämligen bildandet av gemensamma fattigvårdssamhällen

och åstadkommandet av kommunalförbund för anstalters till
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition ny 109.

komst. Småkommunerna borde beredas tillfälle att välja vilketdera tillvägagångssätt

de föredroge, men det borde ej tillåtas dem att förbliva helt overksamma

på detta område. Samtliga kommuner borde deltaga i anstaltsbildningen.

Behovet av anstaltsvård vore nämligen mycket växlande under olika

tider, och den kommun, som ej i tid försäkrade sig om disponerandet av

åtminstone en plats i ett ålderdomshem, kunde lätt komma i en mycket

obehaglig belägenhet. Med hänsyn till att allenast omkring 4 år återstode,

innan anstaltsfrågan skulle vara löst, borde behövliga ändringar i lagstiftningen

vidtagas vid 1927 års riksdag.

De sålunda ifrågasatta ändringarna i lagstiftningen skulle enligt framställningen

vara följande:

1) Omarbetning av 6 § i fattigvårdslagen med ändamål att på ett otvetydigt

sätt stärka Kungl. Maj:ts befogenhet att sammansluta kommuner till

ett fattigvårdssamhälle, även då de ej vore ense om dylik förening. Åtminstone

borde ett sådant förtydligande av paragrafen åstadkommas, att

därav framginge, att redan den omständigheten att en nödvändig befunnen

anstalt ej kommit till stånd borde, oavsett medgivet anstånd, anses såsom

sådan bristfällighet i fattigvårdsavseende, som i och för sig finge föranleda

Kungl. Maj:t att enligt andra stycket av 6 § förordna om gemensamt fattigvårdssamhälles

bildande. Måhända borde steget tagas ut så långt, att dylik

befogenhet lämnades Kungl. Maj:t i varje fall, då gemensamhetsanordningen

funnes vara till uppenbart gagn för fattigvården inom vederbörande kommuner.

2) Ändring i lagstiftningen om kommunalförbund med ändamål att be- .

reda Kungl. Maj:t befogenhet att under vissa omständigheter förordna om

bildande av kommunalförbund även mot bestridande av en eller flera av de

ifrågakommande kommunerna.

Beträffande sistnämnda fråga har det i framställningen erinrats, att kommittén

för kommunala nybildningar i sina motiv till förslaget till lag om

kommunalförbund (sid. 346) uttryckligen uttalat sig för önskvärdheten av att

den offentliga myndigheten hade makt att med tvång inskrida, om så skulle

vara i offentligt intresse nödvändigt, och därvid särskilt hänvisat på fattigvården.

Att kommittén icke föreslagit stadgande i dylik riktning hade förklarats

vara bland annat och väsentligen beroende på att det ansetts klokt

att därmed finge anstå, tills den nya lagstiftningen blivit under någon tid

försökt och lämnat tillfälle till erfarenhetsrön.

De hittills gjorda försöken finge nu enligt framställningen anses hava

ådagalagt, å ena sidan att fattigvårdsförbunden, där de åstadkommits, varit

till mycket gagn och tillvunnit sig förtroende, samt å andra sidan att svårigheterna

att på varje punkt åvägabringa full enighet vore så stora, att den

önskvärda utvecklingen därigenom blivit stäckt på ett för fattigvården och

kommunerna beklagligt siitt. Allt syntes tala för att försökstiden borde anses

vara till ända och att lagstiftningen, stödd på nödiga erfarenhetsrön, nu

borde fullföljas i förordad riktning.

3) I samband med de sålunda föreslagna lagändringarna borde den enligt

31 § i fattigvårdslagen länsstyrelserna medgivna rätten att bevilja kommu
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Yttranden.

Kung!. Maj:ts proposition nr 109.

norna befrielse från skyldigheten att uppföra anstalt överflyttas på Kung!.

Maj:t. Härigenom undanröjdes olägenheten av att, sedan länsstyrelsen vidtagit

åtgärder för att samla ett antal kommuner i ett förbund, en av dessa

kommuner, som vägrats befrielse från anstaltsbyggandet av länsstyrelsen,

överklagade beslutet i regeringsrätten och vunne sådan befrielse.

Slutligen har i •framställningen anförts, att mot de föreslagna åtgärderna

måhända kunde invändas, att det vore olämpligt att tvinga en kommun att

vidtaga en åtgärd, som den ej ansåge gagnelig. Erinras borde emellertid,

att beslutanderätten förbehållits Kungl. Maj:t och att detta förutsatte, att

en fullständig utredning förebragts beträffande åtgärdens gagn för de samhällen,

som berördes därav. Vidare kunde anmärkas mot förslagen, att ett

framgående på denna väg, nämligen sammanslutning för vinnande av förbättrad

fattigvård, skulle utgöra hinder för att i framtiden skapa större,

bärkraftigare kommuner. Såvitt nu kunde bedömas, skulle emellertid så

ej bliva fallet. Tvärtom skulle de föreslagna åtgärderna sannolikt främja

bildandet av större kommuner. Kommunerna skulle nämligen få klart för

sig, att det gånge förträffligt att gemensamt ordna en så viktig uppgift som

anstaltsvården, och slutsatsen syntes skola bliva, att även vissa övriga kommunala

uppgifter skulle bliva bättre lösta genom ett dylikt samarbete, exempelvis

beträffande skolväsendet. När erfarenheten om samarbetet ifråga om

anstaltsvården lärt kommunerna, att åtskilligt stode att vinna, både ekonomiskt,

socialt och administrativt, genom bildande av större kommunområden,

syntes tiden vara inne att gå vidare på den inslagna vägen.

Över framställningen hava utlåtanden avgivits av kammarkollegium, kammarrätten,

svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet samt länsstyrelserna

i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,

Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs och Skaraborgs län, d. v. s. framförallt i de län, där småkommuner

förekomma till större antal. Från landskommunernas förbund,

som beretts tillfälle att yttra sig i ärendet, har sådant yttrande icke inkommit.

Av flertalet av de hörda myndigheterna har vitsordats, att särskilt

i avseende å fattigvården och barnavården stora svårigheter kunde möta i

samhällen med ringa folkmängd och obetydliga tillgångar och att dessa

svårigheter icke kunde avhjälpas allenast genom penningbidrag eller skatteutjämningsåtgärder.

Kammarkollegium och kammarrätten hava emellertid hemställt, att framställningen

icke måtte föranleda någon åtgärd, därvid dock inom förstnämnda

myndighet skiljaktiga meningar uttalats.

Kammarkollegium erinrar om den genom lagen den 23 april 1926 medgivna

tidsfristen med ordnande av de i 31 § fattigvård slagen omförmälda anstalterna

samt yttrar bland annat:

Den sålunda medgivna tidsfristen kunde så mycket mindre åberopas till

stöd för en tvångslagstiftning mot kommunerna, som densamma just avsåge

att trygga kommunernas möjlighet att på frivillighetens väg lösa anstaltsfrågan.

Hade statsmakterna föreställt sig, att frågan måste lösas tvångsvis,

hade tydligtvis någon förlängning av fristen icke ifrågakommit. Det till

grund för lagen liggande riksdagsbeslutet utgjorde alltså icke ett skäl för,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kanyl. Maj:ts proposition nr 10(1.

utan ett avgörande skäl mot en tvångslagstiftning i den nu föreslagna riktningen.

Det kunde ju icke vara rimligt, att, innan ens den nya tidsfristen

börjat löpa, tillgripa tvångsåtgärder mot kommunerna. Huruvida dylika åtgärder

i en framtid och sedan den medgivna fristen tilländalupit, kunde visa

sig erforderliga, vore en fråga, som då finge tagas under övervägande. Förevarande

förslag vore alltså för tidigt vackt. Ej heller från synpunkten av

kommunalförvaltningen i dess helhet kunde den föreslagna lagändringen förordas.

Det förefölle vara en för kommunalförbundets själva idé främmande

tanke att införa tvångsbestämmelser, icke blott, såsom rimligt vore, med avseende

å förbundets upplösning och likvidation, utan även med avseende å

detsammas ingående. Därmed skulle öppnas utsikt för statliga ingripanden

i kommunernas inre förvaltning i en utsträckning, som helt visst icke överensstämde

med självstyrelsegrundsatsen i vårt lands kommunalförfattningar. Utan

starkt tvingande skäl borde givetvis lagstiftningen icke ingripa i denna inre

förvaltning. Men något sådant skäl vore icke för det närvarande anfört.

Två reservanter hava anfört, att i stället ändring borde ske i lagen om kommunalförbund,

så att tvångsmöjlighet generellt skapades. Därest ändring

skedde i fattigvårdslagen, borde 31 § så ändras, att befogenheten att bevilja

befrielse från skyldighet att uppföra anstalt överflyttades till Kung!. Maj:t.

Generaldirektören Nehrman har gjort ett uttalande av i huvudsak samma

innebörd samt tillika yttrat, att det icke syntes rimligt att redan nu tillgripa

en tvångslagstiftning på ifrågavarande område.

Kammarrätten har anfört, att det givetvis vore önskvärt, att fattig- och

barnavården ordnades så tillfredsställande som möjligt i rikets samtliga kommuner,

och kammarrätten liölle jämväl för troligt, att sammanslutningar av

mindre kommuner till större enheter ävensom ökad sammanslutning av kommuner

i fattigvårds- och barnavårdsavseende skulle vara ägnade att befrämja en

god fattig- och barnavård i de mindre kommunerna, liksom dylika sammanslutningar

kunde antagas i någon mån medverka till nedbringande av antalet

fattigvårdsprocesser. Kammarrätten måste dock betvivla, att tvångsåtgärder

av nu ifrågavarande art vore den rätta vägen för att nå det angivna målet.

I varje fall syntes denna väg icke böra beträdas annat än med största försiktighet

och i yttersta nödfall. En på ömsesidig överenskommelse grundad

sammanslutning kunde med all säkerhet förväntas giva ett betydligt bättre

utbyte än en tvångsvis genomförd, inom vilken slitningar de sammanslutna

kommunerna emellan icke torde utebliva. Därtill komme, att eu förening

av mindre kommuner till större enheter givetvis icke kunde ske under hänsynstagande

enbart till fattigvårds- och barnavårdsförhållandena inom kommunerna

i fråga. Enligt kammarrättens uppfattning kunde tiden för vidtagande

av tvångsåtgärder i syfte att åstadkomma sammanslutningar i

fattigvårds- eller barnavårdsavseende i varje fall icke ännu anses inne, så

mycket mindre som den tid, inom vilken i 31 § fattigvårdslagen angivna

anstalter skola vara ordnade, blivit utsträckt så sent som genom lagen av

den 23 april 1926.

Liknande synpunkter hava uttalats av majoriteten inom fattigvårds- och

barnavårds förbundets styrelse, som bland annat framhåller, att det vore svårt

att redan nu bedöma, i vad mån ändringar i gällande lagstiftning kunde

vara nödiga, samt att man därför under ytterligare någon tid borde avvakta,

huru den medgivna tidsfristen komme att utnyttjas, innan man företoge ett

så avsevärt ingrepp i den kommunala självstyrelsen, som förslaget innebure.

Förbundets ordförande, f. d. landshövdingen Widén. har däremot uttalat sig

för utsträckt möjlighet att för lösning av fattigvårdens anstaltsfråga anordna

opaginerad Kontrollera mot PDF

1 - Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

kommunalförbund. — Jämväl länsstyrelserna i Blekinge och Kristianstads län

hava avstyrkt förslaget.

Av övriga länsstyrelser, som yttranden avfordrats, hava de flesta direkt

förordat lagstiftning i framställningens syfte.

Sålunda är länsstyrelsen i Östergötlands län av den uppfattningen, att sammanslutning

i önskad omfattning icke kan vinnas på frivillighetens väg, och

tillstyrker därför på det livligaste de föreslagna ändringarna i fattigvårdslagen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför, att de förarbeten, som vidtagits

för anstaltsvårdens ordnande i vissa småkommuner inom länet, givit vid

handen, att det vore långt ifrån visst, att beträffande dessa kommuner

lämpliga överenskommelser kunde komma att frivilligt träffas, och länsstyrelsen

anser det vara otvivelaktigt, att dylika avtal skulle kunna genomföras, därest

Kungl. Maj:t kunde tvångsvis förordna om sammanslutning. Länsstyrelsen

i Kalmar län anser lika med förslagsställaren, att kraftigare åtgärder för

ordnande av anstaltsfrågan vore av behovet synnerligen påkallade, samt tillstyrker,

att den föreslagna lagändringen med det snaraste måtte komma till

stånd. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uppgiver, att för nämnda läns

vidkommande särskilda åtgärder icke direkt tarvades, men uttalar sin fulla

anslutning till de principer, som ligga till grund för framställningen, och

har icke funnit anledning till erinran mot någon av de föreslagna åtgärderna.

Några länsstyrelser hava uttalat sig för förslaget men dock icke ansett

sig kunna i alla delar ansluta sig till detsamma.

En av sist avsedda länsstyrelser, den i Älvsborgs län, finner förslaget att

för anstaltsfrågans lösning åt Kungl. Maj:t inrymma ökade befogenheter att

vidtaga åtgärder mot kommunerna icke vara lyckligt. Då dessa ökade befogenheter

skulle bestå dels i utvidgning av Kungl. Majd redan tillkommande

befogenheter, dels i överflyttning, i vissa fall med skärpning, av befogenheter,

som nu ankomme å länsstyrelsernas prövning och avgörande,

innebure förslaget en administrativ centralisering, som måste avstyrkas.

Däremot vore ofrånkomligt, att länsstyrelsernas arbete för anstaltsfrågans

lösning under de närmaste åren skulle underlättas samt snabbare och säkrare

resultat vinnas, om förslaget på så sätt förverkligades, att i visst avseende

ökad befogenhet lämnades länsstyrelserna. Därest sålunda i lagen

om kommunalförbund förutsättningen om enighet mellan samhällena borttoges,

skulle länsstyrelserna få ett verksamt påtryckningsmedel vid anstaltsfrågans

ordnande. Denna befogenhet komme med säkerhet att av länsstyrelserna

användas endast i yttersta nödfall. En säkerhetsåtgärd vore, att

länsstyrelses beslut i dylika fall underställdes Kungl. Maj ds prövning.

Från annat håll —• länsstyrelsen i Uppsala län — framhålles, att den bestående

kommunala indelningen och självständigheten så mycket som möjligt

syntes böra bevaras mot ingrepp. Det vore alltså lämpligt att söka

råda bot för överklagade missförhållanden genom åtgärder, som endast i

vissa avseenden förenade skilda kommuner till gemensam verksamhet. Att

på föreslaget sätt utsträcka möjligheten till tvångssammanslutning enligt 6 §

skulle vara i hög grad olämpligt. Då bildande av kommunalförbund för upp
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

rättande och drift av fattigvårdsanstalt vore en mindre ingripande men i

många fall tillräckligt verksam åtgärd, förordades i avseende å bildandet av

sådant förbund enahanda befogenhet för Kungl. Maj:t som i fråga om kommuners

förenande till gemensamt fattigvårdssamhälle.

I övrigt hava mot förslagets olika punkter framställts anmärkningar i

huvudsakligen följande hänseenden.

Något förtydligande av 6 § i fattigvårdslagen syntes icke påkallat, då befogenhet

till ingripande i ifrågavarande fall redan nu torde föreligga. Eu

länsstyrelse — i Gotlands län — anser paragrafen i dess nuvarande lydelse

böra tolkas så, att där omförmält förordnande om gemensamt fattigvårdssamhälle

finge ske endast därest fattigvården vore bristfällig i samtliga de

kommuner, om vilkas sammanslagning fråga är. Lagen syntes emellertid

böra erhålla sådan ändrad lydelse, att det bleve möjligt att tvångsvis sammanslå

en kommun, där fattigvården vore bristfällig, med en annan kommun,

även om någon bristfällighet i sagda avseende icke vore för handen i

den senare. — Länsstyrelsen i Hallands län ifrågasätter lämpligheten av

den föreslagna ändringen i lagstiftningen om kommunalförbund. Här gällde

det nämligen icke blott att bilda en ny enhet för tillämpning av gällande

lagar på ett visst område av samhällslivet utan även att fastställa förbundsstadgar,

vilkas innehåll kunde vara föremål för skilda meningar. Det syntes

mindre lämpligt, att en sådan fråga skulle kunna mot bestridande avgöras

av Kungl. Maj:t i administrativ ordning. Om det i framställningen föreslagna

tillägget till 6 § vidtoges, torde det få antagas, att kommunerna,

därest de föredroge systemet med kommunalförbund, läte sig angeläget vara

att överenskomma om dylika, enär de eljest riskerade att mot sin vilja bliva

fullständigt sammanslutna i förevarande avseende. I allt fall syntes en

kommun ej böra kunna tvingas ingå i kommunalförbund endast för att

fattigvården därigenom skulle bliva tillfredsställande ordnad för övriga såsom

medlemmar av tilltänkt förbund avsedda kommuner. — Yad i framställningen

anförts rörande ändring i 31 § fattigvårdslagen har av en länsstyrelse

— i Uppsala län —ansetts böra föranleda sådan ändring i lagen om

regeringsrätten, att besvär över länsstyrelses beslut att vägra kommun befrielse

från skyldigheten att uppföra fattigvårdsanstalt skulle prövas av Kungl.

Maj:t i statsrådet. Från andra håll framliålles, att den föreslagna lagändringen

i denna del saknade fog; länsstyrelsens närmare kännedom om ortsförhållandena

vore en faktor, som gåve stöd för bibehållande av nu gällande

tillvägagångssätt.

Av de hörda myndigheterna har vitsordats, att i samhällen med ringa Departementsfolkmängd

och obetydliga tillgångar stora svårigheter möta att på tillfreds- chefen.

ställande sätt ordna fattigvården. Av utredningen torde även framgå, att förhållandena

mångenstädes äro sådana, att möjlighet till tvångsåtgärder måste

finnas, för att ändring till det bättre skall kunna ernås. Väl torde, såsom av

kammarkollegium anmärkts, med det genom 1926 års lagändring medgivna

uppskovet med anskaffande av anstalter hava avsetts att trygga kommunernas

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kung1. Maj:ts proposition nr 109.

möjlighet att på frivillig väg lösa anstaltsfrågan. Detta synes mig dock icke

utgöra något avgörande skäl mot införande av tvångsmedel för användning i

sådana fall, där det är uppenbart, att vederbörande på grund av oförmåga

eller bristande vilja icke inom den föreskrivna tiden komma att ordna sin

fattigvård. Då, såsom i förevarande framställning framhållits, 1926 års riksdag

måste anses hava på slutgiltigt sätt bestämt övergångstiden, har därvid tydligen

förutsatts, att efter utgången av densamma anstaltsfrågan ingenstädes

skulle vara olöst. Att låta med den ifrågasatta lagstiftningen anstå, till dess

ytterligare en del av övergångstiden förflutit, synes mig därför icke lämpligt;

det måste anses vara av vikt att, där ett ingripande befinnes vara av nöden,

detta kan ske å sådan tid, att anstaltsfrågans ordnande icke fördröjes utöver

den av statsmakterna bestämda tiden. Härtill kommer, att det säkerligen i

åtskilliga fall, då kommunerna visserligen äro ense om att eu gemensam anstalt

bör bildas men enighet icke kan åstadkommas rörande villkoren, lärer

böra framstå som en fördel för dem, att en myndighet finnes med befogenhet

att förordna härom. Sannolikt är ock, att i det övervägande antalet fall

något tvångsförfarande icke skall behöva tillämpas, i det att den länsstyrelsen

och Kungl. Maj:t tillerkända befogenheten oftast torde leda därhän

att frivillig överenskommelse träffas. Erinras må för övrigt, att tvångsmedel

ju redan finnas i 6 § och att den väsentligaste av de nu föreslagna åtgärderna

— rätt för Kungl. Maj:t att förordna om kommunalförbund — allenast

innebär beredande av möjlighet till ett mindre långt gående ingripande än

enligt nämnda paragraf. Jag finner alltså, att behov av lagstiftning i framställningens

syfte föreligger och att -anledning saknas att avvakta senare tidpunkt

för dess genomförande.

Yad därefter angår de särskilda av de i förevarande syfte föreslagna lagstiftningsåtgärderna

och till en början de ifrågasatta ändringarna i 6 § av

fattigvårdslagen, finner jag lika med vissa av de hörda myndigheterna förtydligande

av paragrafen ej erforderligt. Den nuvarande avfattningen torde

nämligen medgiva möjlighet till ingripande, därest nödvändig befunnen anstalt

ej kommit till stånd.

Däremot synes det i framställningen alternativt föreslagna tillägget vara

värt beaktande. Enligt gällande lag kan Kungl. Maj:t förordna om förening

till gemensamt fattigvårdssamhälle allenast såvitt fattigvården finnes vara

bristfällig och sammanslutningen prövas nödig för att undanröja eller minska

bristfälligheten. Att utsträcka Kungl. Maj:ts befogenhet härutinnan jämväl

till fall, där det eljest prövas vara till uppenbart gagn att sammanslutningen

kommer till stånd, synes mig icke innebära större intrång i kommunernas

självbestämmanderätt, än som i dylikt fall kan anses befogat. Förutsättningför

ingripande bör dock ovilkorligen vara, att sammanslutningen är till

gagn för samtliga de kommuner, om vars sammanslutning är fråga, liksom

det för närvarande vid fall av bristfällig fattigvård för tvångssammanslutningerfordras,

att bristfällighet föreligger hos dem alla. Jag kan alltså icke biträda

vad från en länsstyrelse föreslagits eller att kommun, som redan har

ordnad fattigvård, skulle kunna tvångsvis sammanslutas med annan kommun.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kung1. Maj.ts proposition nr 109.

A andra sidan synes mig bestämmelsen ej heller böra erhålla den i framställningen

förordade avfattningen eller att ingripande finge ske, så snart åtgärden

vore till uppenbart gagn för fattigvården inom kommunerna. Hänsyn

måste givetvis tagas även till de ekonomiska konsekvenserna för kommunerna

av sammanslutningen. Endast en sådan sammanslutning torde, då

bristfällighet i fattigvården icke föreligger, tvångsvis böra komma till stånd,

som i en var av kommunerna antingen medför bättre fattigvård för mindre

eller samma kostnad eller ock bidrager att minska kostnaderna utan att

fattigvården därav försämras. Uttrycket i den av mig föreslagna lagtexten,

att åtgärden skall finnas »uppenbarligen vara till allmänt gagn», avses skola

hava nu angivna innebörd.

Den lagändring, som erfordras för att bereda Kungl. Maj:t befogenhet

att förordna, att samhällen skola förena sig om gemensam fattigvårdsanstalt,

har i framställningen avsetts skola vidtagas i lagen om kommunalförbund.

Det synes mig dock lämpligare att i sådant syfte göra ett tillägg till 31 §

i fattigvårdslagen. Detta lagrum medgiver kommuner att, där de äro ense,

ingå sådan förening jämväl utan att för ändamålet bilda kommunalförbund.

Frågan om rätt för myndighet att mot kommuns bestridande förordna om

bildande av kommunalförbund var, såsom förut erinrats, föremål för övervägande

hos kommittén för kommunala nybildningar. Kommittén höll före,

att under vissa omständigheter dylik befogenhet skulle visa sig gagnelig,

bland annat för åstadkommande av anordningar för fattigvårdens tillgodoseende.

Kommittén hade likväl underlåtit att föreslå stadganden om tvångssammanslutning

bland annat på den grund, att dylika stadganden borde

inrymmas i de lagar, som reglerade de kommunala uppgifter varom fråga

vore, och ej i lagen om kommunalförbund. I detta sammanhang må ock

erinras, att 16 § av lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket innehåller

bestämmelse om rättighet för länsstyrelse att i vissa fall förordna

om bildande av kommunalförbund för polisverksamhetens upprätthållande.

Delvis efter mönster av sistnämnda lagrum har jag, i överensstämmelse med

nyss återgivna uttalande från förarbetena till kommunalförbundslagen och i

anslutning till stadgandet i 31 § 2 stycket i fattigvårdslagen angående rätt

för fattigvårds samhällen att förena sig om gemensam anstalt, därtill fogat

ett nytt stycke av innehåll, att fråga om sådan förening kan av kommun

väckas hos länsstyrelse. Sker så eller finner länsstyrelsen, utan att sådan

framställning gjorts skäl, att upptaga dylik fråga, har länsstyrelsen att

verkställa undersökning och utredning samt, då enighet mellan samhällena

ej kan uppnås om förening — med eller utan kommunalförbund — angående

gemensam anstalt, hänskjuta ärendet till Kungl. Maj:t, som, när skäl

därtill äro, äger förordna, att samhällena skola för ändamålet bilda kommunalförbund.

Det kan ifrågasättas, om icke i överensstämmelse med motsvarande

stadgande i lagen om polisväsendet avgörandet borde ligga hos Konungens

befallningshavande. Häremot kan dock invändas, att de kommuner, varom

31 §•

s. 16 Kontrollera mot PDF

90 §.

Ikraft
trädande.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

fråga är i sistnämnda lagram, redan utgöra en gemenskap, i det att förutsättning

för förordnande är att deras områden helt eller delvis utgöra ett

polisdistrikt, under det att beträffande fattigvårdssamhällena ingen sådan

gemenskap är förhanden. Ingreppet i självbestämmanderätten synes alltså

vara i viss mån större i det senare än i det förra fallet. Med hänsyn därtill

och då det är av vikt, att en enhetlig tillämpning kommer till stånd,

finner jag det riktigast att låta avgörandet ankomma på Kungl. Maj:ts prövning.

En av de hörda myndigheterna har föreslagit, att beslutanderätten

borde tillkomma Konungens befallningshavande, vars beslut borde underställas

Kungl. Maj:ts prövning. En sådan anordning torde i sak ej skilja

sig från den av mig föreslagna, vilken sistnämnda därjämte skulle medföra

den fördelen, att förfarandet i huvudsak komme att överensstämma med vad

i 6 § i fattigvårdslagen stadgas för det nyss omförmälda fallet att fråga om

två eller flera kommuners förenande till ett gemensamt fattigvårdssamhälle

väckes av länsstyrelsen.

I förtydligande syfte har visst tillägg gjorts till 31 § 2 stycket.

Vad slutligen angår det i framställningen föreslagna överflyttandet å Kungl.

Maj:t av rätten att bevilja kommun befrielse från skyldigheten att uppföra

anstalt, är det även min uppfattning, att eu viss formell oegentlighet kommer

att finnas däratinnan, att fråga om bildande av kommunalförbund skall

avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet, under det att fråga om dylik befrielse

för någon av ifrågavarande kommuner skulle kunna komma att i sista hand

avgöras av regeringsrätten. I praktiken torde emellertid denna oegentlighet

knappast kunna tänkas leda till några svårigheter. Det kan förutsättas, att

vid behandlingen av vartdera av båda ärendena hänsyn kan tagas till den

andra frågan. Då härtill kommer, att det måste anses betänkligt att på

Kungl. Maj:t överflytta hela den stora grupp av ärenden, varom här är

fråga, samt det å andra sidan icke låter sig göra att utan grundlig utredning

jämka på regeringsrättslagens bestämmelse om att av regeringsrätten

skola avgöras alla mål om fattigvård och barnavård, har jag ansett tills

vidare böra anstå med lagändring i ena eller andra riktningen. Jag vill

emellertid tillägga, att det enligt min mening är befogat att verkställa en

undersökning, huruvida icke såväl nu ifrågavarande som andra grupper av

fattigvårds- och barnavårdsmål lämpligen kunde överflyttas från regeringsrätten

till Kungl. Maj:t i statsrådet.

Såsom inledningsvis erinrats, åligger det länsstyrelse att under övergångstiden

beträffande anordnande av ålderdomshem försöka åstadkomma överenskommelser

mellan kommuner om gemensam anstalt. En följd av den föreslagna

ändringen i 31 § torde böra bliva, att det uttryckligen ålägges länsstyrelse

att i sådant syfte även söka åstadkomma kommunalförbund. Tillägg

av denna innebörd har gjorts till 90 §.

Nu ifrågasatta lagändringar torde lämpligen kunna träda i kraft den 1

januari 1928.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Föredraganden uppläser härefter inom socialdepartementet upprättat förslag

till lag om ändrad lydelse av 6, 31 och 90 §§ av lagen den 14 juni 1918

(nr 422) om fattigvården samt hemställer, att förslaget måtte genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

bifall samt förordnar, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Cour. Falkenberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 94 käft. (Nr 109.)

298 27 2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1927:211 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 6, 31 och 90 §§ av lagen den 14 juni 1918 a1 i texten
  2. 2LU 1927:28 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 6, 31 och 90 §§ av lagen den 14 juni 1918 a1 i texten