Med förslag till lag om ändrad lydelse av 40, 41 och Öl §§ i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården m. m
1927-02-24 · 32 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 31 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1927:111, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 40, 41 och Öl §§ i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
1
tfr llh
Kungl. Ma,j:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse av 40, 41 och Öl §§ i lagen
den 14 juni 1918 om fattigvården m. m.; given
Stockholms slott den 24 februari 1927.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till ej mindre lag om ändrad lydelse
av 40, 41 och 51 §§ i lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården än
även lag om ändrad lydelse av 63 § i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om
samhällets barnavård;
dels och bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen därjämte hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Jakob Pettersson.
Bihang till riksdagens protokoll 11)27
1 sand.
no käft. (Nr in.)
29S 27 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
Förslag
till
Lag:
om ändrad lydelse av 40, 41 och 51 §§ i lagen den 14 juni 1918 (nr 422)
om fattigvården.
Härigenom förordnas, att 40, 41 och 51 §§ i lagen den 14 juni 1918
om fattigvården skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade
lydelse:
40 §.
1 mom. Har fattigvårdssamhälle för person, som är i behov av fattig*
vård enligt 1 §, erlagt avgift för vård å statens anstalter för sinnessjuka,
sinnesslöa eller fallandesjuka, för vilken ersättning ej kunnat uttagas av
den vårdade eller för honom försöijningspliktig person, och äro ej sådana
omständigheter för handen, att gottgörelse för vården enligt vad i 60 §
sägs skall lämnas av staten, då äger det samhälle, där den vårdade har
hemortsrätt, att för utgiven dagavgift och annan vårdkostnad utfå gottgörelse
av det landsting, inom vars område fattigvårdssamhället är beläget.
Lag samma -—- — — ändamålet godkänd.
1 fråga — — — motsvarande tillämpning.
2 mom. Har åt sinnessjuk eller sinnesslö, som är i behov av fattigvård
enligt 1 §, beretts vård å vederbörligen godkänd sinnessjukanstalt, vilken
tillhör stad, som deltager i landsting, eller landskommun, äger det fattigvårdssamhälle,
som har att ansvara för vårdkostnaden, att under de förutsättningar,
som för erhållande av ersättning enligt 1 mom. stadgas, av vederbörande
landsting erhålla gottgörelse för hälften av vårdkostnaden, till
beloppet bestämd på sätt i 1 mom. sägs. Landstinget äger för beviljande
av sådan gottgörelse uppställa de ytterligare villkor, som kunna befinnas
lämpliga.
3 mom. Har person, som är i behov av fattigvård enligt 1 §, i vederbörlig
ordning förklarats berättigad till inträde å staten tillhörig anstalt
för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka men saknas utrymme för
hans mottagande å sådan anstalt, då äger för tid, varunder den sjuke
erhåller enskild vård, som vid prövning i den ordning Konungen bestämt
befinnes tillfredsställande, det fattigvårdssamhälle, som har att ansvara för
vårdkostnaden, att under de förutsättningar, som för erhållande av ersättning
enligt 1 mom. stadgas, av vederbörande landsting bekomma gottgörelse
för vården.
Ersättning utgår ej för längre tid än från den dag, då den sjuke förklarades
berättigad till inträde å anstalten, till och med den dag, då
behovet av vården upphörde.
Kung! Maj:ts proposition nr 111.
3
Ersättningens belopp skall motsvara avgift för billigaste plats å den
anstalt, där inträde beviljats, eller, då vårdkostnaden är lägre, denna kostnad;
skolande från ersättningsbeloppet göras avdrag med belopp, motsvarande
vad fattigvårdssamhället jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring
ägt för ifrågavarande tid uppbära i pension eller understöd för
den vårdade.
Yad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ersättning
för enskild vård åt person, som är i behov av fattigvård enligt 1 §, därest
han för sinnessjukdom vårdats å staten tillhörig anstalt och, ehuru ej
återställd, utskrivits från anstalten för att lämna plats åt annan sinnessjuk,
vilken är i större behov av anstaltsvård; skolande i sådant fall ersättningen
ej utgå för längre tid än till och med den dag, då behovet av vården
upphörde.
41 §.
1 mom. Där fattig — — — 1 mom. sägs.
2 mom. Därest genom landstings försorg upprättas anstalt för personer,
som lida av annan kronisk eller obotlig sjukdom än i 1 mom. sägs, bör
tillfälle till vård åt fattiga sjuka där beredas; och må landstinget fastställa
en avgift för vården, ej överstigande halva skillnaden mellan vårdkostnaden
och till vården utgående statsbidrag. Denna avgift skall jämte tillägg,
motsvarande hälften av den vårdade jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring
tillkommande pension eller understöd, av vederbörande fattigvårdssamhälle
erläggas för å sådan anstalt intagen fattig.
Har fattigvårdssamhälle — — — befinnas lämpliga.
Öl §.
Ersättning för lämnad vård utgår med det belopp, vartill kostnaden
därför skäligen kan uppskattas. Har fattigvårdssamhälle ägt uppbära pension
eller understöd, som jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring tillkommit
den vårdade, eller har statsbidrag åtnjutits för vården, skall vad
fattigvårdssamhället sålunda ägt uppbära avräknas från kostnaden.
Konungen eller — -— — fall utgå.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928. För tid före nämnda
dag skall landsting icke vara skyldigt att utgiva ersättning enligt 40 §
3 mom.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse ar 63 § i lagen den 6 juni 1934 (nr 361)
om samhällets barnavård.
Härigenom förordnas, att 63 § i lagen den 6 juni 1924 om samhällets
barnavård skall erhålla följande ändrade lydelse:
63 §.
Har kommun haft utgift för omhändertaget barns vård i fall, som avses
i 40, 41 eller 42 § i lagen om fattigvården, eller har kommun haft utgift för
sådant barn i fall, då jämlikt 60 § samma lag ersättning för fattigvård lämnas
av staten, äger kommunen i förhållande till vederbörande landsting eller staten
den rätt, som enligt omförmälda lagrum tillkommer fattigvårdssamhälle.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
o
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 24 februari 1927.
N ärvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thykén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.
Departementschefen, statsrådet Pettersson, anför:
Jag anhåller nu att få anmäla ett av medicinalstyrelsen avgivet förslag
till ändring av vissa bestämmelser i lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om
fattigvården. Detta förslag, vilket föranletts av en riksdagens framställning,
avser fråga om utsträckt skyldighet för landsting att lämna fattigvårdssamhälle
gottgörelse för vård av, fattiga sinnessjuka, sinnesslöa och fallan de sjuka. I
sammanhang härmed torde böra behandlas fråga om vissa ändringar i nämnda
lag, vilka påkallas av denna dag anmälda förslag i andra ämnen.
I skrivelse den 24 maj 1922 (nr 172) har riksdagen under åberopande
av vad som anförts i andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande
nr 20 anhållit, att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning, huruvida, under
vilka förutsättningar och i vilken utsträckning landstings skyldighet att
lämna fattigvårdssamhälle gottgörelse för vård av fattigvårdsberättigad sinnessjuk
eller sinnesslö borde utsträckas att gälla dels sinnessjuk, som, efter
utskrivning från statens eller landstings sinnessjukanstalt, beretts fortsatt
vård genom utackordering i enskilt hem, och dels sinnessjuk eller obildbar
sinnesslö, för vilken beslut fattats om intagande å i 40 § av fattigvårdslagen
omförmäld anstalt för sinnessjuka, men vilkens intagande å dylik anstalt
på grund av bristande patientutrymme ej kunnat ske.
I berörda utskottsutlåtande har utskottet efter en redogörelse för antalet
exspektanter och exspektanstiden till statens sinnessjukanstalter anfört, att åtminstone
under den ganska avsevärda tiden, till dess av riksdagen beslutade
hospitalsbyggnader hunnit verkställas, särskilda åtgärder vore av nöden till
avhjälpande av de svåraste av de utav den nuvarande bristen på anstaltsplatser
föranledda missförhållandena. I den mån dylika åtgärder visade sig
ägnade att motverka behovet av ytterligare anstaltsplatser, komme de självfallet
också att för staten medföra ej oviisentliga besparingar. En åtgärd i
nämnda riktning vore att utvidga landstingens betalningsskyldighet till att
omfatta från statens eller landstingens sinnessjukanstalter utskrivna lugnare
sinnessjuka, vilka beretts fortsatt vård genom utackordering i enskilda hem.
Erfarenheten hade visat, att mot dylika utskrivningar, i vad anginge fattigvårdsberättigade
personer, plägat resas ett synnerligen starkt motstånd från
vederbörande fattigvårdssamliällen, å vilka enligt nu gällande bestämmelser
vårdkostnaden för den sjuke därigenom skulle helt överflyttas. Enligt utskottets
mening talade alltså starka skäl för en utvidgning av landstingens
betalningsskyldighet i förevarande hänseende. Då en dylik utvidgning innelmre
ett avsteg från dittills följda principer, vore det emellertid angeläget
Utsträckt
ersättningsskyldighet
för landsting.
Riksdagens
skrivelse den
24 maj 1922.
6
Kungi. May.ls proposition nr 111.
att söka i görligaste man vinna garantier för att (ten åt de utskrivna sinnessjuka
lämnade vården å ena sidan bleve tillfredsställande och å andra
sidan ej komme att fortvara längre, än de särskilda individernas sinnessjuktillstånd
så krävde. Vid utredning därutinnan borde tillika komma under omprövning
lämpligheten av att begränsa landstingens bidragsskyldighet till
ett belopp motsvarande kostnaden för vården, dock ej överstigande avgiften
ä billigaste betalningsplats å statens sinnessjukanstalter. Då det i och för
sig, särskilt med avseende å den länga tidrymd, som understundom beträffande
kroniskt sinnessjuka förflöte från det beslut om intagning å anstalt
fattats och till beslutets effektuerande, i och för sig vore önskvärt, att landstingens
betalningsskyldighet kunde utvidgas att omfatta även exspektanterna,
syntes en blivande utredning böra omfatta även berörda spörsmål. Därvid
borde tillika övervägas, huruvida och i vad mån betalningsskyldighet för
landstingen kunde tänkas förekomma vid annan vårdform än utackordering
i enskild vård. Av vikt syntes därvid vara, att eventuellt blivande bestämmelser
i ämnet icke komme att motverka anordnandet av särskilda sinnessjukavdelningar
å kommunernas fattigvårdsanstalter.
Efter redogörelse för förhållandena beträffande sinnesslövården har utskottet
vidare anfört, att utskottet beträffande vårdkostnad för bildbara
sinnesslöa icke ansett giltiga skäl föreligga för eu i väckt motion påyrkad
utsträckning i landstingens betalningsskyldighet. Angående obildbara sinnesslöa
hade utskottet funnit tvekan kunna råda, huruvida tillräckliga skäl funnes
för en dylik utsträckning av landstingens betalningsskyldighet beträffande
vårdkostnad för andra än dem, om vilkas intagning å sinnessjukanstalt fattats
beslut men vilkas intagande å anstalten på grund av bristande platsutrymme
ännu ej kunnat ske. Utskottet hade fördenskull hållit före, att (Ten ifrågasatta
utredningen icke — i allt fall icke då — borde utsträckas att avse nämnda
slag av sinnesslöa. Skulle åter framdeles tillräckligt vägande skäl anses föreligga
för åvägabringande av en dylik utsträckt utredning, syntes densamma
böra avse frågan huruvida, under vilka förutsättningar och i vilken utsträckning
en vidgad skyldighet för landstingen att lämna gottgörelse för vårdkostnad
åt dylika sinnesslöa borde föreskrivas.
Med anledning av berörda riksdagsskrivelse har Kungl. Maj:t den 9 juni
1922 anbefallt medicinalstyrelsen att verkställa och till Kungl. Maj:t inkomma
med den av riksdagen begärda utredningen.
Sedan medicinalstyrelsen genom beslut den 28 juni 1922 anmodat dåvarande
överinspektören för sinnessjukvården i riket, professorn A. Petrén
att deltaga i den anbefallda utredningen, har Petrén till styrelsen inkommit
med yttrande i ärendet ävensom framlagt förslag till lag om ändrad lydelse
av 40 § i lagen om fattigvården den 14 juni 1918, innefattande de ändringar,
som betingades av föreslagen utsträckning av landstingens skyldighet
att lämna fattigvårdssamhälle gottgörelse för vård av fattigvårdsberättigad
sinnessjuk, sinnesslö och fallandesjuk: Därjämte har Petrén föreslagit, att
proposition måtte föreläggas riksdagen om statsbidrag till anordnande av
kommunala sinnessjukhus enligt närmare angivna principer.
Med överlämnande av den av Petrén verkställda utredningen har medicinalstyrelsen
i skrivelse den 24 november 1925 — under förmälan att styrelsen
icke kunnat tillstyrka vad Petrén föreslagit i fråga om statsbidrag
till anordnande av kommunala sinnessjukhus — avgivit förslag till ändrad
lydelse av 40 § i fattigvårdslagen i huvudsaklig överensstämmelse med
Petréns förslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 111. 7
Över de sålunda framlagda förslagen hava yttranden infordrats från övers
tåt håll a värn betet och länsstyrelserna i samtliga län samt landstingen ävensom
från svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet samt svenska fattigvårds-
och barnavårdsförbundet. Från ett landsting har yttrande icke inkommit.
Innan jag ingår på redogörelse för dessa förslag och yttranden, torde jag
böra erinra om gällande bestämmelser på området.
Enligt 35 § i lagen om fattigvården skall understödstagare, som på grund
av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan kroppslig eller andlig
brist eller svaghet är i behov av vård å särskild anstalt, såvitt ske kan,
beredas dylik vård; och har vederbörande fattigvårdsstyrelse att vidtaga erforderliga
åtgärder för att förskaffa honom inträde å sådan anstalt.
Utackordering av behövande i enskilt hem får enligt 29 § endast ske
till personer, rörande vilkas lämplighet samt förmåga att uppfylla de skyldigheter,
som för vart fall åligga dem, fattigvårdsstyrelsen genom föregående
undersökning gjort sig förvissad. Om utackorderingen bör upprättas skriftligt
kontrakt, i vilket ömsesidiga skyldigheter och rättigheter noggrant angivas,
och jämlikt 30 § bör fattigvårdsstyrelsen vaka över att de, till vilka
utackordering sker, fullgöra sina skyldigheter.
Därest sinnessjuka, sinnesslöa, tuberkulösa eller med svårare sjukdom
behäftade understödstagare icke kunna erhålla vård å specialanstalt, som i
35 § avses, utan måste intagas å fattigvårdssamhällets anstalt för mottagande
av understödstagare, vilka äro i behov av vård samt ej lämpligen kunna
understödjas i hemmet eller utackorderas (ålderdomshem), skola enligt 32 §
ifrågavarande understödstagare vårdas i särskilda rum eller avdelningar i
ålderdomshemmen, såvida ej i särskilda fall annat finnes kunna ske utan
men för den sjuke eller övriga understödstagare.
I fråga om landstingens skyldighet att lämna fattigvårdssamhälle gottgörelse
gäller följande.
Har fattigvårdssamhälle för sinnessjuk person, som är i behov av fattigvård
enligt 1 § i lagen, erlagt avgift för vård å statens anstalt för sinnessjuka
eller å sinnessjukanstalt, som tillhör landsting eller stad, som ej deltager
i landsting, äger enligt 40 § 1 mom. det samhälle, där den vårdade
liar hemortsrätt, att under vissa förutsättningar för utgiven dagavgift och
annan vårdkostnad utfå gottgörelse av det landsting, inom vars område
fattigvårdssamhället är beläget. Enligt 40 § 2 mom. äger fattigvårdssamhälle
att för vård av fattig sinnessjuk å kommunal anstalt, vilken godkänts såsom
anstalt i den ordning Konungen bestämt, av vederbörande landsting erhålla
gottgörelse för hälften av vårdkostnaden.
För vård av fattigvårdsberättigade sinnesslöa personer å statsanstalt för
sinnessjuka eller sinnesslöa eller å anstalt för sinnesslöa, som tillhör landsting
eller stad, som ej deltager i landsting, eller å enskild anstalt för sinnesslöa,
som åtnjuter statsbidrag eller blivit av Konungen för ändamålet godkänd,
äger fattigvårdssamhälle utfå ersättning enligt 40 § 1 mom. med dagavgift
och annan vårdkostnad.
Efter samma grunder äger fattigvårdssamhälle att av landstinget erhålla
Gällande
lagstiftning.
8
Kung! Maj:ts proposition nr 111.
gottgörelse för vård av fattigvårdsberättigad fallandesjuk å anstalt för fallandesjuka,
vilken tillhör landsting eller stad, som ej deltager i landsting, eller
å enskild sådan anstalt, som åtnjuter statsbidrag eller blivit av Konungen
för ändamålet godkänd.
Enligt 41 § 1 mom. och 42 § äger fattigvårdssamliälle enahanda rätt
att av vederbörande landsting utfå gottgörelse för utgiven vårdavgift för
fattigvårdsberättigad person, som intagits å med statsbidrag försedd anstalt
för tuberkulösa eller för vanföra eller å länslasarett eller av landsting underhållen
sjukstuga eller å annan med länslasarett likställd sjukvårdsinrättning.
Jämlikt 41 § 2 mom. finnes vidare möjlighet för fattigvårdssamliälle att beträffande
fattigvårdsberättigade personer, som lida av annan kronisk eller
obotlig sjukdom än tuberkulos eller vanförhet, få vården av dessa ombesörjd
å en genom vederbörande landstings försorg upprättad anstalt för personer,
lidande av sådana sjukdomar, för en vårdavgift, motsvarande hälften av vårdkostnaden,
eller ock att själv ombesörja vården å särskild, samhället eller
annan tillhörig anstalt eller å en vid fattigvårdsanstalt för ändamålet anordnad,
under läkares tillsyn stående särskild avdelning mot gottgörelse från
vederbörande landsting för hälften av vårdkostnaden. Såsom villkor för dylik
gottgörelses erhållande är föreskrivet, att den av fattigvårdssamhället föranstaltade
anstaltsvården av förste provinsialläkaren intygas vara tillfredsställande,
varförutom landstinget äger att för beviljande av sådan gottgörelse
uppställa de ytterligare villkor, som kunna befinnas lämpliga.
På grund av gällande bestämmelser skulle alltså, därest å statens sinnessjukanstalter
funnes platser för alla vårdbehövande sinnessjuka, primärkommunerna
— frånsett städer, som ej deltaga i landsting — få alla sina
utgifter för sinnessjukvård ersatta av landstingen. Med rådande platsbrist å
hospitalen måste emellertid fattigvårdssamhällena helt eller delvis bekosta
vården av en avsevärd del av de sinnessjuka.
I detta sammanhang må ytterligare erinras om vissa bestämmelser i stadgan
den 14 juni 1901 angående sinnessjuka.
Enligt nämnda stadga skall, därest vård för sinnessjuk önskas å hospital,
därom till direktionen ingivas skriftlig ansökan, åtföljd av vissa handlingar,
däribland intyg av legitimerad, vid hospitalet i fråga ej anställd läkare.
Detta intyg skall vara avfattat i enlighet med anvisningar i den vid stadgan
fogade bilagan A (§ 29). De sjuka, som vederbörligen förklarats berättigade
till inträde å hospital eller asyl, skola så snart utrymmet det medgiver mottagas
i den ordning, vari de där blivit anmälda, såvida icke särskilda omständigheter
må föranleda avvikelse (§ 33). Har till direktionen inkommit
ansökan om sinnessjuks intagande å anstalt, åligger direktionen, såvida den
finner ansökningen kunna bifallas men utrymmet å anstalten redan är upptaget,
att ofördröjligen insända handlingarna till medicinalstyrelsen (§ 34).
Obotligt sinnessjuk, som längre tid varit vårdad å hospital eller asyl och ej
visat sig vådlig för sig eller andra, må, när utrymme saknas för mottagande
av sjuk som är mer i behov av vård, av direktionen utskrivas från anstalten
(§ 50). Den sjukes målsman eller annan, som gjort ansökan om sinnessjuks
intagande å anstalt eller som iklätt sig ansvarighet för sjukvårdsavgifter,
skall vara berättigad att från anstalten uttaga den sjuke även innan denne
blivit från sinnessjukdomen återställd, om överläkaren anser sådant kunna
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
ske utan våda för allmänna säkerheten och det behörigen styrkes, att sådan
vård, som den sjukes tillstånd kräver, kan beredas honom i hemmet eller
annorstädes (§ 5i). Enskild person, som utan att hava förvärvat tillstånd
att inrätta anstalt för sinnessjuka, hos sig mot eller utan betalning vårdar
sinnessjuk, denne må vara medlem av familjen eller icke, skall utan uppskov
göra skriftlig anmälan hos kyrkoherden i församlingen samt därjämte
hos ordföranden i hälsovårdsnämnden. Sådan anmälan skall årligen så länge
sjukdomen fortfar förnyas inom utgången av december månad. Enahanda
anmälningsskyldighet skall åligga föreståndare för försörjningsinrättning
rörande där befintlig sinnessjuk (§ 66). Inom varje kommun, där sinnessjuk
vårdas vare sig å kommunen tillhörig inrättning eller hos enskild person,
åligger det ordföranden i hälsovårdsnämnden att själv eller genom annan
minst en gång om året besöka varje sålunda vårdad sinnessjuk och därvid
tillse, att den sjuke behandlas i överensstämmelse med grunderna i stadgan
(§ 68). Kyrkoherde åligger att varje år med ledning av inkomna anmälningar
till vederbörande provinsial-, extra provinsial- eller stadsläkare översända
förteckning å de inom församlingen sålunda vårdade sinnessjuka. Motsvarande
uppgifter skola lämnas av ordförande i kommunalnämnd samt av
hälsovårdsnämnd (§ 69). Provinsial- eller extra provinsialläkare skall gorå
sig underrättad om samtliga inom hans distrikt befintliga sinnessjukas tillstånd
och vård och för sådant ändamål under sina på statens bekostnad
företagna resor inom distriktet årligen besöka där befintliga sinnessjuka, om
vilka läkaren icke har sig bekant, att de vårdas i enlighet med stadgans föreskrifter.
Einner läkaren, att sådan sjuk icke åtnjuter den vård hans tillstånd
kräver, skall läkaren därom underrätta ordföranden i kommunalnämnden
och meddela de anvisningar, han anser sig kunna lämna (§ 70). Därest
polismyndighet, prästerskap, läkare eller eljest trovärdig person hos länsstyrelse
anmäler omständigheter, som synas utvisa, att sinnessjuk vanvårdas
eller misshandlas, äger länsstyrelsen förordna, att vederbörande läkare skall
anställa undersökning på den plats, där den sjuke vistas. Det åligger läkaren
att till länsstyrelsen avgiva berättelse om den verkställda undersökningen
jämte förslag till de åtgärder, som synas honom böra vidtagas (§ 71).
Till utredning angående platsbristen å statens sinnessjukanstalter har
Petrén i sitt yttrande lämnat följande sammanställning av infordrade uppgifter
å antalet den 1 augusti 1923 befintliga exspektanter, fördelade efter
anmälningsår. ________
Anmälda år
1 ^
\s
j CO
O
O
1906
1905
1907
CD
g
1909
1910
i—•
g
1912
1913
1914
5
5!
1916
1917
1918
1919
1920
1921
1922
1923
S:a
till Stockholms hospital
_
1
2
1
1
2
3
4
15
•r>
68
8
4
4
2
120
»
_
1
6 9
4
5
11
1351
89
46
35
31
45
41
24
90
106
93
178
1191
997
»
2
2
7
8
11
6
1
22
60
44
79
64
306
a
_
_
_
_
i
I
_
—
—
3
3
2
9
11
17
17
64
; »
Västerviks
»
-
1
2
4
9
4
12
6
18
59
87
92
101
83
478
Visby
- 2
1
1
i
4
3
6
5
6
10
12
26
57
95
92
95
4
416
»
—
-
1
1
3
4
2
4
18
25
28
37
32
155
»
Lunds
,)
1
3
17
21
21
47
71
75
104:127
487
1 „
Malmö asyl
—
Göteborgs
„
_
_
_I-
—
—
_
—
—
—
—
—
—
1
1
—
—
1
4
31
53
91
Vänersborgs
n
l
_
_ _
_
2
__
o
5
4
9
6
5
13
27
15
82
100
88
109
94
562
Kristinehamns
„
1
i
1
_
i
1
3
3
4
22
43
43
61
39
222
2
_
1
7
7
18
8
8
30
72
69
94
no
426
>*
4
1
10
1
5
10
9
12
12
25
22
11
122
1 M
Östersunds
„
_
_
_
—
—
—
1
1
-
9
—
2
3
3
11
34
45
54
43
199
i n
Viteå
»
—
—
4
14
41
59
Summa
l
1
6 11
5
O
CD
ce
ce
66
87
71 141 156 127 489 685 720
997934
14,708
Statistiska
uppgifter ang.
antalet
exspektanter.
10
Petréns
förslag.
Sinnessjuka.
Kungl. Majits proposition nr 111.
I dessa siffror, som till övervägande del gälla fattigvårdsberättigade sinnessjuka,
ingå enligt Petrén även dels några blindrå exspektanter, som äro
hemmahörande i städer, vilka ej deltaga i landsting, och dels ett och annat
hundratal, som äro intagna å länsupptagningsanstalt och vilkas vård sålunda
redan bekostas av landsting.
Till komplettering av dessa siffror må nämnas följande uppgifter, som avse
förhållandet den 1 september 1926. Antalet exspektanter utgjorde nämnda
dag 5,728.
Av dessas ansökningar hade inkommit:
före 1908 års utgång................................. 17 ansökningar,
under år 1909............................................. n »
» 1910............................................ 15 »
» » 1911............................................ 41 »
» » 1912......................... 95
* » 1913............................................. 54
» 1914............................................. 56
» » 1915............................................. 47 »
» femårsperioden 1916—1920............ 866 »
» 1921—1925............ 3,519
» tiden »/i—V, 1926........................... 993
Dessa siffror visa, att antalet exspektanter, trots nytillkomna vårdplatser,
starkt ökats under de senaste åren.
Medicinalstyrelsen vitsordar, att svårigheterna att bereda plats å hospitalen
för nyinsjuknade fall äro större än någonsin, samt upplyser, att från
den 1 januari 1919 eller samma dag, som fattigvårdslagen trädde i kraft, till
den 1 november 1925 exspektantantalet vuxit från 2,265 till 5,191, samtidigt
med att vårdplatsantalet endast ökats från 9,089 till 10,271.
I detta sammanhang må nämnas, att det nya hospitalet i Hälsingborg
med plats för 1,200 patienter kommer att bliva färdigt å sådan tid, att beläggningen
kan påbörjas under förra delen av innevarande år.
I sitt nyss omförmälda yttrande anför Petrén huvudsakligen följande.
Av den statistiska sammanställningen rörande sinnessjuka framginge, att
den rådande platsbristen å statens hospital hade till följd, att kommuner
ofta under åratal finge bekosta vården av sinnessjuka, som vore berättigade
till inträde å hospital, fastän detta kunde sägas vara i strid med lagstiftningens
anda. Att, såsom uti en av de till grund för riksdagens förenämnda
skrivelse liggande motionerna föreslagits, undanröja ifrågavarande missförhållande
med en generell bestämmelse, att landstingets betalningsskyldighet
skulle inträda från den dag, vederbörande liospitalsdirektion beslutat, att
den sjuke i män av utrymme finge intagas å hospitalet, syntes dock från
sjuk vårdssynpunkt vara betänkligt. Ty det måste fordras, att vården vore
tillfredsställande, för att bidrag av det allmänna skulle utgå till densamma.
Men det vore nogsamt bekant, att icke alla sinnessjuka, som väntade på
inträde å hospital, erhölle en vård, vilken kunde betecknas som tillfredsställande.
Det vore sålunda ganska vanligt, att å fattigvårdsanstalterna intagna
sinnessjuka hölles mer eller mindre permanent isolerade på ett sätt,
som måste hava en skadlig inverkan å det psykiska tillståndet; isolering i
källarceller och i andra celler av fängelseliknande typ förekomme alltjämt.
Äldre sinnessjukavdelningar, som anordnats vid fattigvårdsanstalt, bestode
i allmänhet allenast av ett antal isoleringsrum av den gamla celltypen med
små fönstergluggar och fasta klosetter, som sprede en obehaglig lukt i cellen,
11
Kung! Maj:ts proposition nr 111.
samt saknade för eu ändamålsenlig vård erforderliga lokaler, såsom dagrum,
badrum o. s. v. Efter tillkomsten av stadgandet, att landstinget skulle gottgöra
halva vårdkostnaden för fattigvårdsberättigad sinnessjuk, som vårdades
å kommunal sinnessjukavdelning, vilken blivit vederbörligen godkänd, förelåge
emellertid utsikt till en förbättrad kommunal sinnessjukvård. Ditintills
hade visserligen endast en del städer och Hägra få större landskommuner
anordnat lämpliga lokaler för sinnessjuka, men sedan det börjat bliva mera
känt, att landstingsbidrag kunde erliåilas till vården av de sinnessjuka, som
kommunerna själva måste omhändertaga, hade åtskilliga kommuner börjat
planera anordnandet av sinnessjuklokaler, vilka uppfyllde villkoren för godkännande.
Även hade uppslag uppkommit angående bildandet av kommunalförbund
för den kommunala sinnessjukvårdens ordnande. Sålunda planerades
inom ett län (Jönköpings län) uppförandet av ett större sinnessjukhus, gemensamt
för länets samtliga städer, och inom ett annat län (Malmöhus län)
hade förslag väckts, att alla kommuner i ett provinsialläkardistrikt skulle
förena sig om uppförandet av ett sinnessjukhus vid läkarstationen. Det
syntes vara av vikt, att detta nyvaknade intresse för ordnandet av ändamålsenliga
lokaler för dels sinnessjuka, som väntade på inträde å hospital, och
dels sådana, som därifrån utskreves jämlikt sinnessjukstadgans § 50, på allt
sätt understöddes. Men i sakens natur läge, att om landstingsbidrag skulle
beviljas för vård eller förvaring av sinnessjuka å fattigvårdsanstalt, som saknade
särskild sinnessjukavdelning, det skulle bliva vida svårare att få de
välbehövliga kommunala sinnessjukavdelningarna till stånd. Fördenskull
syntes det icke böra ifrågakomma, att landstingets skyldighet att lämna
fattigvårdssamhälle ersättning för kostnader för vård av sinnessjuka utsträcktes
att gälla i fråga om sinnessjuk, som vore intagen å fattigvårdsanstalt,
vilken saknade vederbörligen godkänd sinnessjukavdelning.
De sinnessjuka, som under nuvarande förhållanden måste omhändertagas
å fattigvårdsanstalterna, vore till mycket stor del sådana, som endast å en
sinnessjukavdelning kunde få lämplig vård. Emellertid vore det icke heller
önskligt, att sådana sinnessjuka, som kunde vistas under friare förhållanden,
skulle hysas å ålderdomshemmen, då de åldringar, som vore i behov av
anstaltsvård, borde vara befriade från samlivet med sinnessjuka. _ Nämnda
slag av sinnessjuka borde därför såvitt möjligt inackorderas! enskilda hem.
Då detta emellertid helt naturligt ställde sig dyrare än förvaring å fattigvårdsanstalt,
skulle det vara av stor betydelse, om landstingsbidrag utginge för
sådant ändamål, må vara att detta bidrag icke gärna kunde sättas högre
än till det belopp, varmed landstinget vore skyldigt att ersätta fattigvårdssamhälle
kostnad för anstaltsvården. Landstingsbidrag till belopp, motsvarande
avgiften för vård i lägsta betalningsklassen, borde emellertid utgå
icke endast för i enskilt hem inackorderad sinnessjuk, som vore exspektant
till hospital eller landstings sinnessjukanstalt — från sinnessjukhus, tillhörande
stad som ej deltager i landsting, kunde här bortses — utan även för privat
vårdad sinnessjuk, som utskrivits från hospital eller landstings sinnessjukanstalt
för beredande av plats därstädes för mera vårdbehövande sinnessjuk.
Det vore nämligen i hög grad av behovet påkallat, att det vidtoges någon
åtgärd för befordrande av dylika utskrivningar, tv sedan den bestämmelsen
blivit införd, att kommunerna av landstingen finge ersättning för vården å
hospital av sina fattigvårdsberättigade sinnessjuka, hade liospitalsläkarnas
bemödanden att från hospitalen få utskriva obotligt sinnessjuka, Korn vore
någorlunda lugna, mötts av det starkaste motstånd från kommunernas sida.
Sålunda hade eu hospitalsdirektion år 1921 beslutat utskrivning av 17 patienter
jämlikt 50 § i liospitalsstadgan, men vid underhandlingar med vederbörande
hade det visat sig omöjligt att få dem att mottaga derå än 8. Den sålunda
konstaterade ringa patientomsättningen hade på många håll ansetts vara
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
en direkt följd av den nya fattigvårdslagens bestämmelser. De svårigheter,
som därigenom uppstått att på anstalter mottaga nyinsjuknade, vore betydande.
I åtskilliga men långt ifrån alla fall kunde dock trots platsbrist
en svårskött nyinsjuknad patient mottagas, om denne vore understödstagare
och på hospitalet funnes någon samma kommun tillhörande sjuk, med vilken
utbyte kunde ske. Givet vore, att utskrivning från hospital enligt stadgans
50 § ofta skulle underlättas, därest fattigvårdssamliället erhölle landstingsbidrag,
motsvarande tredje klassens avgift vid hospital, till den sinnessjukes
utackordering i enskilt hem. Då det även kunde vara behövligt, att utskrivning
av lugnare patienter från landstingens upptagningsanstalter underlättades,
enär många exspektanter ofta funnes vid dessa anstalter, förelåge det även
skäl för landstingsbidrags utgående till fattigvårdssamhälle för utackordering
av sinnessjuk, som utskrivits från landstings sinnessjukanstalt.
Villkoret för landstingsbidrags utgående i berörda fall borde dock självfallet
vara, att vården vore av tillfredsställande art. Frågan vore emellertid,
huru kontrollen härutinnan lämpligast borde anordnas. Utan tvivel skulle
det vara mest ändamålsenligt, om hospitalsöverläkaren hade uppdraget att
årligen besöka alla inom hospitalets upptagningsområde enskilt vårdade
sinnessjuka. Såsom medicinalstyrelsen uti yttrande i ärendet till andra lagutskottet
av den 4 februari 1922” anfört, skulle dock därigenom alltför mycken
läkarkraft tagas från hospitalen. Ett annat sätt att uppehålla förbindelse
mellan hospital släkarna och de från hospital till enskild vård utskrivna
sinnessjuka vore att låta vid hospitalen anställda sköterskor (med högre utbildning)
årligen besöka ifrågavarande sinnessjuka för kontrollerande av deras
vård. Detta system skulle emellertid medföra anställandet av särskilda befattningshavare
för uppgiften och torde därför bliva alltför kostsamt. Därtill
komme, att eu sköterska aldrig kunde uppträda med samma auktoritet som
eu läkare. I övrigt vore det att märka, att det alltid måste bero på tjänsteläkarens
bedömande, både huru länge vården i fråga, vid inträdd förbättring,
kunde anses behövlig, och när vid inträdande försämring bilagan A för återintagning
å hospital borde utfärdas. Dessa överväganden syntes tala för att
vederbörande tjänsteläkare borde få uppdraget att fullgöra kontrollen ifråga.
Aven detta komme dock att medföra något ökade kostnader, ty — medan
provincial- och extra provinsialläkare enligt sinnessjukstadgan § 70 vore skyldiga
att årligen besöka inom distriktet befintliga sinnessjuka endast i det fall, där
läkaren icke hade sig bekant, att de vårdades i enlighet med stadgans föreskrifter
— måste givetvis årliga besök ske hos alla de sinnessjuka, för vilkas
vård fattigvårdssamhälle erhölle landstingsbidrag. Ty för dettas utbetalande
maste helt naturligt varje år fordras vederbörligt intyg, att vården vore tillfredsställande.
Någon ändring i nu gällande bestämmelser därhän, att vederbörande
tjänsteläkare under alla förhållanden skulle årligen besöka hos enskild
person vårdade sinnessjuka, vilka väntade på beviljad plats å hospital eller
landstings sinnessjukhus eller blivit utskrivna från sådana anstalter, hade
emellertid icke företagits i förslaget till ny sinnessjuklagstiftning, då de sakkunniga
icke ansett sig böra taga hänsyn till en allenast ifrågasatt men ännu
icke genomförd lagändring. Däremot hade skyldigheten att besöka enskilt
vårdade sinnessjuka i nämnda lagförslag utsträckts att gälla även stadsläkare.
Detta bleve ju också med den ifrågasatta ändringen av fattigvårdslagens 40 §
av behovet påkallat, då privat vård av sinnessjuka förekomme i åtskilliga
mindre städer. Att föreskriva att vederbörande tjänsteläkare mer än en gång
årligen skulle besöka de utackorderade sinnessjuka i fråga syntes av kostnads
hänsyn icke kunna ifrågasättas.
Emellertid vore det under nuvarande platsbrist å hospitalen nödvändigt
att utskriva även sådana patienter, som icke lämpade sig för inackordering
i enskilda hem utan för vilkas vård särskilda lokala anordningar och ständig
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
tillsyn vore behövliga. För underlättande av utskrivning av sådana sjuka
vore den förordade utvidgningen av landstingens ersättningsskyldighet ej
tillfyllest, utan härför erfordrades även anordnandet av sinnessjukaydelningar
vid större fattigvårdsanstalter för mottagande av sådana sinnessjuka, som
icke lämpade sig för privat vård. När förslag väcktes, att en större kommun
skulle ordna en ändamålsenlig sinnessjukavdelning, finge man emellertid
ofta höra den invändningen framställas, att det borde åligga staten att skaffa
plats för alla sinnessjuka, som behövde anstaltsvård. Hur önskvärt det än
kunde vara att så skedde, vore det dock uppenbart, att det, även med ett
mera forcerat hospitalsbygge, icke vore möjligt att inom överskådlig tidsrymd
få till stånd det felande antalet hospitalsplatser, i det att detta vore
högst avsevärt, Vid sådant förhållande vore det, därest vår sinnessjukvårdsfråga
över huvud taget skulle kunna bliva löst inom rimlig tid, uppenbarligen
nödvändigt att gå fram på två linjer, i det man dels i snabbast
möjliga tempo anskaffade nya platser å. statsanslag för sinnessjuka (genom
såväl uppförande av nya hospital som utvidgning av redan befintliga), dels
i nödig utsträckning sökte få till stånd kommunala sinnessjukavdelningar
för lugnare och mera lättskötta sinnessjuka. Hå platserna å dessa avdelningar
med deras enklare beskaffenhet givetvis vore billigare i anläggning
än hospitalsplatserna, innebure det i själva verket också en besparing för
samhället att söka losa, sinnessjukvårdsproblemet på här angivet sätt. Het
syntes vara goda skäl för att statsbidrag för anordnande av kommunala
sinnessjukhus eller sinnessjukavdelningar utginge enligt i huvudsak samma
principer som de vilka ifrågasatts beträffande anstalter för vård av kroppsligen
kroniskt sjuka.
Uti förberörda riksdagsskrivelse hade ifrågasatts, att landsting borde
lämna fattigvårdssamhälle gottgörelse för vård av fattiga obildbara sinnesslöa,
beträffande vilka beslut fattats om intagning å av staten, landsting eller stad,
som ej deltager i landsting, anordnad sinnessjukanstalt, men vilkas intagande
därstädes på grund av bristande plats ej kunnat ske. En bestämmelse om
landstingsbidrag för vård av fattigvårdsberättigad obildbar sinnesslö, som
vore exspektant till någon av de två sistnämnda slagen av anstalt, _ syntes
emellertid icke få någon praktisk betydelse. A landstingens sinnessjukhus,
vilka ju icke vore avsedda för några sinnesslöa utan endast för sinnessjuka,
som vore i trängande behov av vård å hospital, syntes nämligen sinnesslöa
icke beviljas inträde, med mindre det funnes ledig plats; och vad beträffade
sinnessjukhus, tillhörande städer, som ej deltoge i landsting, torde å dem
endast under samma förutsättning beviljas inträde för obildbar sinnesslö,
som vore hemmahörande i främmande kommun. Av sinnessjukanstalter
torde det därför endast vara statens hospital och asyler, som hade sinnesslöa
bland sina exspektanter.
Emellertid föreläge förslag om anordnandet av eu
slcötta obildbara sinnesslöa, och ytterligare statsanstalter för vuxna obildbara
sinnesslöa vore ifrågasatta. Hå man kunde utgå från att alla till dessa anstalter
anmälda icke komrrie att omedelbart utan ofta först efter längre eller
kortare exspektanstid vinna inträde i desamma, borde landstingsbidrag utgå
till fattigvårdssamhälle även för privat vård av fattigvårdsberättigad sinneslö,
för vilken beslut fattats om intagning å en statens sinnesslöanstalt, men
vilkens intagning a dylik anstalt pa grund av bristande platsutrymme ej
kunnat ske. Förutsättningen för landstingsbidrag till vården av sinnesslöa,
som vore, exspektanter till en statsanstalt för sinnessjuka eller''sinnesslöa,
borde dock — liksom i fråga om privat vårdad sinnessjuk •— vara den, att
vederbörande tjänsteläkare intygade, att värden vore tillfredsställande.
Sinnesslöa.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
I ännu ett hänseende borde emellertid landstingens skyldighet att lämna
fattigvårdssamhälle gottgörelse för vård av sinnesslö utsträckas. För närvarande
hade landstingen sådan skyldighet med avseende å sinnesslöas vård
å sinnessjukanstalt endast då denna tillhörde staten, landsting eller stad,
som ej deltoge i landsting. Däremot utginge landstingsbidrag till vårdkostnaderna
å sinnessjukanstalt, som tillhörde annan kommun, endast för sinnessjuk
och icke för sinnesslö. I sakens natur läge emellertid att, där det
funnes en kommunal sinnessjukavdelning, intaga å denna även kommunens
obildbara sinnesslöa, för vilka icke annorstädes kunde beredas lämplig vård.
Vid sådant förhållande måste det anses vara förenat med rättvisa och billighet,
att landstingsbidrag finge utgå även för dessas vård.
Fallande
sjuka.
Då fråga vore om ändring av 40 § i fattigvårdslagen, borde uppmärksamheten
fästas på önskvärdheten av att landstingens skyldighet att lämna
fattigvårdssamhälle gottgörelse för vård av fattigvårdsberättigad fallandesjuk
ävenledes bleve utsträckt. Med nuvarande formulering av 40 § i fattigvårdslagen
förelåge sådan skyldighet endast i fråga om vård å anstalt, vilken
tillhörde landsting eller stad, som ej deltager i landsting, eller anstalt,
vilken åtnjöte statsbidrag eller blivit vederbörligen godkänd. För närvarande
funnes i vårt land endast några enskilda epileptikeranstalter, till vilka
samtliga statsbidrag utginge. Emellertid förelåge förslag att en av dessa,
Vilhemsro utanför Jönköping, skulle övertagas av staten för att så småningom
utbyggas till en fullständig epileptikeranstalt. Då man därför syntes
kunna utgå ifrån, att det endast vore en tidsfråga, när en statlig epileptikeranstalt
komme till stånd, borde vid ändring av 40 § i fattigvårdslagen
beaktas, att densamma erhölle sådan formulering, att landsting bleve
skyldigt lämna fattigvårdssamhälle gottgörelse för vård av dels fallandesjuk,
som vore intagen å statlig epileptikeranstalt, och dels privat vårdad fallandesjukdom
beviljats inträde å dylik anstalt men på grund av bristande platsutrymme
ej kunnat mottagas — i sistnämnda fall dock endast under förutsättning,
att vederbörande tjänsteläkare intygade, att vården vore tillfredsställande.
Genom ett sådant stadgande komme bestämmelserna om landstings
skyldighet att lämna fattigvårdssamhälle ersättning för vårdkostnad
att beträffande fallandesjuka bliva analoga med dem nu beträffande sinnessjuka
och sinnesslöa föreslagna.
Enligt den'' av Petrén föreslagna lydelsen av ifrågavarande paragraf skulle
ersättning utgå på sätt nedanstående tablå utvisar, däri de av Petrén föreslagna
nya fallen åro kursiverade.
I. Sinnessjuka.
a) under vård å statshospital........
» » » landstingsanstalt
sjuka ................
för
sinnes
» » » godkänt kommunalt sii
sjukhus ..........................
b) under väntetid å inträde
å statshospital .........................................
å landstingsanstalt för sinnessjuka........
under villkor av tillfredsställande vård hos
enskild
§, inom. o.
stycke i
lagen om
Ersättningsbeloppet
fattig-
vården
.. 40.1(1)
hela avgiften
. 40.1 (2)
hela »
a 40.1 (2)
hela »
’. 40.2 —
halva »
.. 40.3(1)
avgift å billigaste
.. 40.3(2)
betalningsklass
d:o d:o
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
c) efter utskrivning enligt 50 § sinness ukstadgan
från
statshospital ...............................................
landsting sanstalt............................................
under villkor av tillfredsställande vård lios
enskild.
§, mom. o.
stycke i j
lagen om Ersättningsbeloppet
fattigvården
-
40.4J)
40.4 M
II. Obildbara sinnesslöa
a) under vård å statshospital (§ 28 hospitals
stadgan).
............................... 40.1
» » » blivande statsanslag ............... 40.1 (1)
» » » landstingsanstalt för sinnesslöa
....................................... 40.1 (2
» » » storstadsanstalt för sinnesslöa 40.1(2
» » » godkänd enskild anstalt för
sinnesslöa ......................... 40.1 (2)
b) under vård å godkänt kommunalt sinnessjuk
hus
.............................................................. 40.2 —
c) under väntetid å inträde
å statshospital (§ 28 hospitalsstadgan)......... 40.3 (1
» blivande statsanstalt för sinnesslöa............ 40.3
under villkor av tillfredsställande vård hos
enskild.
avgift å billigaste
betalningsldass
d:o d:o
hela avgiften
hela »
hela »
hela »
hela »
halva »
!S};
avgift å billigaste
betalningsklass
III. Fallandesjuka.
1) För sinnessjuka fallandesjuka gälla samma bestämmelser
som beträffande andra sinnessjuka.
21 Icke sinnessjuka
a) under vård å blivande statsanstalt.................. 40.1 (1)
» » » landstingsanstalt för fallandesjuka.
...................................... 40.1 (2)
» » » största dsantält för fallandesjuka
.................................... 40.1 (2)
» » » godkänd enskild anstalt för
fallandesjuka........................ 40.1 (2)
b) under väntetid å inträde
å blivande statsanstalt för fallandesjuka...... 40.3 (1)
under villkor av tillfredsställande vård hos
enskild.
hela avgiften
hela »
hela »
hela »
avgift å billigaste
betalningsklass.
Medicinalstyrelsen yttrar i sin skrivelse huvudsakligen följande.
I likhet med Petrén ansåge styrelsen, att det vore mycket önskvärt, att
bestämmelser i det av riksdagen angivna syftet komme till stånd. En bestämmelse
i syfte att tilldela kommunerna ersättning för deras kostnader
för sinnessjukas vård jämväl efter deras utskrivning från hospital vore otvivelaktigt
ägnad att underlätta utskrivningen av mera stillsamma patienter, och
Medicinalstyrelsen.
Sinnessjuka.
l) I förevarande lagförslag 40.3.
16
Kung!. May.t» proposition nr 111,
härigenom skulle sålunda beredas större möjligheter för intagning av svårare
fall. Förslaget att fattigvården skulle erhålla gottgörelse för vårdkostnaderna
jämväl under exspektanstiden innebure endast en gärd av rättvisa. På grund
härav ansåge sig styrelsen böra ansluta sig till vad Petrén anfört beträffande
landstingens skyldighet att lämna gottgörelse för sinnessjuk jämväl under
väntetid på inträde å och efter utskrivning från statshospital. Däremot vore
bestämmelser om gottgörelse under väntetid på plats å landstingsanstalt för
sinnessjuk och efter utskrivning från sådan anstalt icke behövliga. Då inträde
å landstingens upptagningsanstalter begärdes för sinnessjuk, hade nämligen
i allmänhet plats sökts jämväl å statshospital, och därest så ej skett,
ålåge det enligt § 46 i gällande hospitalsstadga vederbörande att ofördröjligen
göra sådan ansökan. Gottgörelse utginge alltså för dessa sjuka i deras
egenskap av exspektanter till statshospitaien. Liknande torde förhållandet
vara beträffande gottgörelse för tiden efter utskrivning av sinnessjuk från
landstingsanstalt; för så vitt den sjuke då fortfarande vore i behov av vård,
kvarstode ansökningen om plats å statshospital, vadan gottgörelse utginge
i avvaktan på intagandet å hospitalet.
I fråga om förutsättningarna för att gottgörelse skulle utgå delade styrelsen
till fullo den under ärendets behandling uttalade uppfattningen, att ett
villkor därför skulle vara att den vård, som bereddes den sjuke vore tillfredsställande.
Styrelsen funne dock den av Petrén i sådant avseende föreslagna
anordningen med endast ett besök för varje år hos de sinnessjuka
icke lämna garanti för att vården alltjämt vore tillfredsställande. I ett av
styrelsen den 30 maj 1925 avgivet yttrande angående förslag till lag om vård
av sinnessjuka m. fl. författningar hade styrelsen beträffande tillsyn av sinnessjuka
framhållit, att denna givetvis icke kunde bliva i någon högre grad
effektiv, därest den skulle ske endast eu gång om året. På grund av den erfarenhet,
som vunnits i fråga om dispensärverksamheten beträffande vissa andra
kroniska sjuka, nämligen de tuberkulösa, syntes det styrelsen, att man borde
verkställa undersökning, huruvida icke vården utom sinnessjukhusen av dessa
sjuka skulle kunna anordnas på liknande sätt, som skett med de tuberkulösa,
nämligen genom dispensärverksamhet. I samma yttrande hade styrelsen
också framlagt ett förslag till ordnande av en dylik dispensärverksamhet.
Det syntes emellertid dröja lång tid, innan detta styrelsens förslag bleve
slutligt prövat, och att låta den nu föreliggande frågan om gottgörelse åt
fattigvårdssamliälle från landsting för vård av fattigvårdsberättigad sinnessjuk
eller sinnesslö anstå, till dess sådan prövning ägt rum, syntes styrelsen
olämpligt. En kontroll av vården på sätt Petrén föreslagit syntes alltså
böra tillsvidare godkännas; dock syntes kontrollen över i stad vårdad sinnessjuk
icke nödvändigtvis behöva utövas av vederbörande stadsläkare utan även
kunna uppdragas åt annan i stadens tjänst anställd person med erfarenhet
i bedömande av sinnessjukvård, exempelvis hos vederbörande hälsovårdsnämnd
anställd sköterska eller s. k. församlingssyster. Ett dylikt uppdragkunde
emellertid icke utan vidare åläggas stadsläkare i denna hans egenskap,
utan syntes ersättning därför böra tillerkännas av staten. Denna ersättning
funne styrelsen lämpligen kunna bestämmas till 5 kronor per person.
För den tillsyn, som eventuellt kunde komma att utövas av annan person,
borde däremot ersättning icke utgå.
Bestämmelserna angående kontrollen syntes emellertid icke böra intagas
uti lagen om fattigvården utan böra fastställas av Kungl. Maj:t, varigenom
de ändringar, som kunde bliva erforderliga i gällande sinnessjukstadga, lättare
kunde vidtagas. Fattigvårdslagen skulle sålunda endast innehålla föreskrift,
att kontroll skulle utövas och att de närmare bestämmelserna därom
utfärdas av Kungl. Maj:t.
17
Kungi. Maj:ts proposition nr 111.
Petrén både framhållit, att en sådan utsträckt tillsyn av de sinnessjuka
från provinsial- och extra provinsialläkares sida som den nu föreslagna skulle
kräva ökade kostnader. Ersättning åt tjänsteläkare för resor för tillsyn av
sinnessjuka utginge enligt brevet den 4 april 1902 av anslaget till bestridande
av kostnader för allmän hälso- och sjukvård, och nämnda ersättningsbelopp
hade för budgetåret 1924—1925 uppgått till 44,075 kronor 67 öre.
Av detta anslag borde även ersättning till stadsläkare utgå. Att närmare
angiva de ökade kostnader, som skulle föranledas av förevarande förslag,
vore icke möjligt, detta med hänsyn till att det antal sjuka, vilka skulle
komma att undersökas, vore ytterst växlande och oberäkneligt. Då ifrågavarande
anslag vore förslagsanslag, syntes emellertid någon höjning av detsamma
icke vara erforderlig.
Beträffande förslaget om statsbidrag till anordnande av kommunala sinnessjukhus
har styrelsen erinrat, att uti en vid 1925 års riksdag i andra
kammaren väckt motion (nr 38) framställning gjorts om att statsbidrag måtte
utgå för nämnda ändamål. Beträffande denna motion hade statsutskottet i
utlåtande den 22 maj 1925 (nr 114) anfört, att utskottet ville erinra, att
medicinalstyrelsen i skrivelse den 12 oktober 1920 angående ifrågasatt uppdelning
av sinnessjukvården mellan staten och landstingen, eventuellt större
kommuner, ansett sig icke kunna tillstyrka en av svenska fattigvårdsförbundet
gjord framställning om åtgärders vidtagande för en utredning angående
en sådan uppdelning i huvudsaklig anslutning till vissa av fattigvårdsförbundet
angivna principer, utan hade styrelsen hållit före, att den strävan,
som i vårt land hittills gjort sig gällande, nämligen att vård å statsanstalt
borde beredas alla de sinnessjuka, som över huvud taget behövde anstaltsvård,
borde fullföljas och platsbristen avhjälpas genom nyanskaffning av statsplatser.
Styrelsen hade sålunda ansett sig böra avstyrka förslag om en
uppdelning av sinnessjukvården inom ett län eller en kommun i statsvård
för eu del av de sjuka och statsunderstödd läns- eller kommunalvård för en
annan del. Till den ståndpunkt medicinalstyrelsen sålunda till detta spörsmål
intagit, anslöte sig ock utskottet, och utskottet kunde alltså icke biträda
motionärernas förslag. Utskottet hemställde därför, att motionen icke
måtte vinna riksdagens bifall.
Utskottets hemställan blev sedermera av riksdagen bifallen.
Då riksdagen sålunda redan uttalat sig mot en sådan anordning som den
av Petrén föreslagna, och då styrelsen alltjämt vore av samma åsikt som
styrelsen i sin skrivelse den 12 oktober 1920 uttalat, hade styrelsen icke
ansett någon vidare utredning beträffande Petréns förslag i denna del vara
erforderlig.
Vad Petrén föreslagit i fråga om utsträckning av landstingens skyldighet
att lämna gottgörelse dels för vård av obildbara sinnesslöa å blivande sfatsanstalt
och godkänt kommunalt sinnessjukhus, dels under väntetid på inträde
för obildbar sinnesslö å statshospital och blivande statsanstalt för
sinnesslöa, dels ock för vård av fallaudesjuk å blivande statsanstalt för
dylika sjuka och under väntetid å inträde å sådan anstalt har styrelsen för
sin del biträtt. Genom vad sålunda föreslagits skulle enligt medicinalstyrelsen
ändring i fattigvårdslagen kunna undvikas, därest framdeles statsanstalt
komme att anordnas för fallandesjuka. I fråga om kontrollen över
de sjukas vård gällde medicinalstyrelsens förut refererade yttrande härutinnan
även ifrågavarande kategorier sjuka.
Det av styrelsen framlagda förslaget till ändringar i 40 § fattigvårdslagen
är av den lydelse, bilaga A till statsrådsprotokollet i detta ärende utvisar.
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 96 höft. (Nr 111.) 298 27 2
Sinnesslöa och
fallandesjuka.
18
Yttranden.
Kungl. Maj ds proposition nr 111.
I detta sammanhang vill jag nämna en av fattigvårdsstyrélsen i Svinnegarns
socken gjord framställning, att det måtte tagas under noggrant övervägande,
huruvida icke bidrag av statsmedel borde utgå för vård av obildbara
sinnesslöa, som på grund av platsbrist uteslutits från anstalt.
Medicinalstyrelsens förslag har i huvudsak tillstyrkts avöt''erståthallar ämbetet r
tretton länsstyrelser, tolv landsting samt svenska stadsförbundet. Landstingsförbundet
samt länsstyrelserna i Älvsborgs, Skaraborgs samt Göteborgs och Bohus
län ävensom sju landsting hava förklarat sig kunna endast under vissa betingelser
giva sin anslutning till det framlagda förslaget. Länsstyrelserna i Blekinge,
Malmöhus, Hallands, Västmanlands, Gotlands, Kopparbergs, Västerbottens
och Norrbottens län, landstingen i de fyra förstnämnda länen samt i Jämtlands
län ävensom svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet hava uttalat
sig, vissa av dem mot den ifrågasatta lagstiftningen i dess helhet och andra
mot de bestämmelser, som avse ersättning för vård av exspektanter till
sinnessjukanstalt eller av de från sådan anstalt utskrivna.
Från åtskilliga av de myndigheter, som tillstyrkt förslaget, framhålles
dock tillika, att sinnessjukvården rätteligen vore en statens angelägenhet
och att snara åtgärder från statens sida för tillgodoseende av platsbehovet
å hospitalen vore nödvändiga. En länsstyrelse gör gällande, att
bestämmelserna rörande ersättning åt exspektanter och utskrivna borde intagas
i en särskild lag med begränsad giltighetstid. Från andra håll
framställas vissa erinringar i detaljfrågor. Sålunda anmärkes bland annat,
att ersättningen för vård av utskriven patient borde utgå med hälften
av det belopp, vartill vårdkostnaden skäligen kunde uppskattas, eller
med halva vårdavgiften i billigaste vårdklass; att Petréns förslag borde fullföljas
att avse även sinnessjuka, som utskrivas från landstingsanstalt; att
verklig garanti måtte skapas mot en sådan framtida utvidgning av landstingens
skyldigheter, att dessa skulle komma att avse den verkliga kostnad,
som en tillfredsställande vård föranledde; att staten borde förbinda sig att
lämna verksamt bidrag till kostnaderna för vården utom anstalt, i vad dessa
kostnader överstege landstingsbidraget; att effektivare kontroll än den föreslagna
borde åstadkommas över vården utom anstalt; samt att riksdagen
borde höras över kontrollåtgärderna.
Landstingsförbundets yttrande innehåller i huvudsak följande.
Principiellt vore intet att erinra mot den föreslagna utsträckningen av
landstingens ersättningsskyldighet, men densamma kunde dock endast godtagas
under vissa garantier. Till att börja med borde åt bestämmelserna
givas sådan avfattning, att desamma ej gåve anledning till s. k. beloppstvister
mellan landstingen och primärkommunerna. Vidare måste alltjämt
en rätt väsentlig del av vårdkostnaden åvila primärkommunerna, så att dessa
hade intresse av att allenast de verkligt fattigvårdsbehövande komme i åtnjutande
av för dem kostnadsfri vård, samt att vården icke bleve onödigt
dyrbar. Båda dessa betingelser uppfylldes genom den föreslagna bestämmelsen,
att ersättningen skulle ske med belopp motsvarande avgiften å billigaste
betalningsplats å den statsanstalt, där plats beviljats eller från vilken utskrivningen
ägt rum. Det från vissa håll framförda kravet, att landstinget
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
skulle hava att ersätta hela den verkliga vårdkostnaden, måste däremot bestämt
tillbakavisas. — Ytterligare måste krävas verklig garanti för att den
vård, för vilken landstingen skulle lämna ersättning, vore tillfredsställande.
De i sådant hänseende föreslagna bestämmelserna kunde icke anses betryggande.
Huru en dylik garanti lämpligen skulle åstadkommas, vore ej lätt
att avgöra. Närmast till hands läge väl att med utnyttjande av de erfarenheter,
som vunnits av det år 1903 införda och genom beslut av 1922 års
riksdag utvidgade »Korsbergasystemet», låta jämväl den nu ifrågavarande
kontrollen handhavas av respektive statshospital eller motsvarande statsanstalter,
vilkas läkare jämte särskilda för ändamålet anställda sköterskor
hade att företaga upprepade besök hos de familjevårdade inom distriktet.
Kravet på en dylik eller annan effektiv kontroll finge icke tillbakavisas därmed
att den skulle förorsaka staten extra kostnader. Även om den skulle
förutsätta anställandet av några särskilda sköterskor eller t. o. m. en och
annan dubblering av läkartjänst vid hospitalen, måste detta dock betraktas
innebära en ringa statsutgift, om man besinnade, att staten härigenom sluppe
ifrån kostnaderna för en synnerligen dyrbar anstaltsvård. Och även om
hänsyn toges till dylika extra kostnader för vårdkontroll, koinme dock totalkostnaden
för det allmänna för en dylik vård i enskilda hem att stanna
långt under vårdkostnaden vid hospitalen. Lika litet finge den omständigheten,
att tillskapandet av ett betryggande kontrollsystem beträffande familjevården
skulle taga viss tid i anspråk, utgöra skäl för att eftergiva kravet på
en dylik kontroll. Den tid, det skulle taga att organisera kontrollen efter
de linjer, som av landstingsförbundet skisserats, behövde väl icke bliva så
avsevärd. Och att brådstörta den föreslagna reformen utan åstadkommande
av garanti för en betryggande kontroll skulle för övrigt leda därhän, att
landstingen omedelbart ställdes inför utgiftsökningar, vilka bleve dem övermäktiga.
— Till sist har landstingsförbundet framhållit, att det föreslagna
systemet med av landstingen delvis bekostad familjevård måste betraktas
såsom eu nödfallsåtgärd och att de ifrågasatta provisoriska bestämmelserna
under inga förhållanden finge medföra uppskov i anskaffande av erforderliga
platser å de statliga hospitalen och övriga hithörande anstalter.
Beträffande det av landstingsförbundet omnämnda ''s. lc. Korsbergasystemet
må här inskjutas följande. I samband med den motion, som ligger till
grund för omförmälda riksdagsskrivelse av år 1922 rörande den nu behandlade
utvidgningen av landstingens ersättningsskyldighet, väcktes i första
kammaren av samma motionär motion (nr 68) med yrkande, att riksdagen
ville besluta, att medel från anslaget till hospitals underhåll jämväl måtte få
användas för bestridande av utgifter för i anslutning till hospital anordnad
familjevård av sinnessjuka. I motionen anfördes, att anordnande av en dylik
familjevård i större utsträckning än hittills jämväl vore en utväg att avlasta
hospitalen. Familjevården borde vara anordnad i direkt anslutning till
hospitalen och stå under därvarande läkares kontroll. I enlighet med denna
princip hade sedan länge patienter från Yäxjö hospital utackorderats till
eu familjevärdskoloni, förlagd till Korsberga m. fi. församlingar i Jönköpings
län, vid vilken koloni vårdades ett par hundra sinnessjuka. Principerna för
en dylik familjevård vore följande. De utackorderade patienterna ansåges
alltjämt tillhöra hospitalet, så att de, därest så skulle visa sig behövligt,
omedelbart kunde återtagas dit. Hospitalet uppbure alltjämt avgiften från
det fattigvårdssamhälle eller den enskilde, som vid ansökan om hospitals
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
vård utfärdat ansvarsförbindelsen. Systemet medförde en avsevärd besparing
av statsmedel. — Sedan statsutskottet funnit sig böra tillstyrka motionärens
förslag, bär riksdagen beslutat, att medel ''från ifrågavarande anslag finge
användas för bestridande av utgifter för i anslutning till hospital anordnad
familjevård av sinnessjuka.
En av de länsstyrelser, som i huvudsak till styrkt de föreslagna bestämmelserna,
länsstyrelsen i Örebro län, uttalar vissa önskemål i fråga om kontrollen.
Medicinalstyrelsen hade ifrågasatt, att kontrollen borde ske genom vederbörande
tjänsteläkare i samband med förekommande inspektioner, under det
att från annat håll förmenats, att den borde utövas under överinseende av
och i samråd med hospitalsöverläkare. Det sålunda ifrågasatta överinseendet
syntes inbegripa och förutsätta en viss grad av personligt övervakande av
de sjuka åtminstone någon gång under året jämväl av överläkaren eller, om
man till äventyrs ej skulle vilja tolka bestämmelsen så vittgående, i allt fall
av någon å hospitalet anställd person med psykiatrisk utbildning. ^ Länsstyrelsen
ifrågasatte, om det kunde vara nödigt att göra kontrollen så tungrodd
och dyrbar som sistnämnda förslag innebure, och förmenade fastmera,
att det borde vara tillfyllest att åtminstone till en början låta kontrollen
utövas av tjänsteläkarna i likhet med vad fallet redan vore beträffande inspektionen
av sinnessjuka, samt att i stället åt tjänsteläkarna inrymma befogenhet
att, där förhållandena vid inspektion därtill gåve anledning, å tjänstens
vägnar göra vissa framställningar, avseende de vårdbehövande, exempelvis
begäran om förtursrätt för inträde å anstalt beträffande sådana sjuka, där
behovet av vård ansåges särskilt trängande. För att tillmötesgå kravet på
att få sakkunskapen hörd vid inspektionen skulle ju vidare kunna föreskrivas,
att tjänsteläkare skulle hava till åliggande att i tveksamma fall samråda med
hospitalsläkare, ehuru en dylik föreskrift måhända skulle kunna anses överflödig,
då det nämligen syntes få anses alldeles självklart, att oavsett förekomsten
av en dylik bestämmelse ett samrådande komme till stånd, där
omständigheterna så krävde.
En av de myndigheter, länsstyrelsen i Blekinge län, som uttalat sig mot
bestämmelserna om ersättning för vård hos enskilda av sinnessjuka, sinnesslöa
eller fallandesjuka exspektanter samt av sinnessjuka, som utskrivits från
statshospital, anför bland annat följande.
Ett bifall till medicinalstyrelsens förslag skulle innebära ett betydande
avsteg från den hittills gällande principen, att den landstingen åvilande, synnerligen
omfattande ersättningsskyldigheten skulle avse allenast vård å
för ändamålet inrättade och under kontroll stående anstalter, ett avsteg, som
måste uppväcka mycket stora betänkligheter såväl från vård- och kontrollsynpunkt
som med hänsyn till kommunernas och landstingens ekonomi.
Till följd av statens nuvarande oförmåga att omhändertaga ens alla de sinnessjuka,
som vore i särskilt trängande behov av hospitalsvård, hade mångenstädes
i riket kommunala sinnessjukhus inrättats eller i allt fall planerats.
Behovet och nyttan av dylika anstalters upprättande syntes numera vara
allmänt erkända, och statsmakterna hade ju också sökt uppmuntra sådana
inrättningars tillkomst. Att i sådana för ändamålet särskilt inrättande sjukhus
med deras tillgång till läkarhjälp och utbildad personal i övrigt vården
av de sjuka skulle bliva ofantligt mycket bättre än om de sinnessjuka finge
kvarbliva eller utackorderas i enskilda hem, syntes ligga i öppen dag.
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
Den kontroll, som vore nödvändig för förslagets genomförande, vore
synnerligen svår att åstadkomma. Detta gällde ej blott åstadkommandet av
eu effektiv kontroll utav själva den vård, som bestodes den sjuke, utan även
konstaterandet att i de särskilda fallen de villkor vore uppfyllda, som givetvis
*måste föreskrivas för att en person skulle vara att betrakta som sådan
exspektant, varom bär vore fråga. Det av medicinalstyrelsen skisserade förslaget
i dessa delar kunde icke i något avseende uppfylla fordringarna på
effektiv kontroll. Då frågan om kontrollens anordnande vore av den allra
största betydelse för förslagets bedömande, kunde länsstyrelsen, som för
övrigt betvivlade, att en tillfredsställande kontroll överhuvudtaget kunde erhållas
till rimligt pris, redan på dessa grunder icke tillstyrka förslaget i nu
förevarande del.
Medicinalstyrelsens förslag skulle vidare enligt länsstyrelsen leda till
vissa inkonsekvenser. Medan enligt detta förslag varje vård hos enskild
skulle ersättas under förutsättning att denna vård vore tillfredsställande,
skulle dylik ersättning däremot icke under några omständigheter få utgå för
vård å annan avdelning av kommunal fattigvårdsanstalt än godkänd särskild
avdelning för sinnessjuka, hur tillfredsställande denna vård än kunde
anses vara. Visserligen kunde en på sistnämnda sätt anordnad vård av en
sinnessjuk aldrig bliva fullt förstklassig, men säkert vore, att med nu gällande
fattigvårdsbestämmelser vården av en sinnessjuk eller sinnesslö å en
sådan anstalt i de allra flesta fall bleve långt bättre och lättare kontrollerbar
än vården i ett enskilt hem, samt att även olägenheterna av de sinnessjukas
vårdande å ålderdomshemmen på detta sätt bleve i allt större utsträckning
neutraliserade. En annan inkonsekvens, varav förslaget lede, vore
den, att medicinalstyrelsen ej velat föreslå, att den utsträckta ersättningsskyldigheten
skulle omfatta all sådan vård, som avsåges i 40—42 §§ fattigvårdslagen,
exempelvis den sinnessjukvården närbesläktade vården om kroniskt
eller obotligt sjuka. Även om man i viss mån kunde förstå denna
inskränkning med hänsyn därtill, att behovet av vård vore särskilt trängande
i fråga om sinnessjuka och med dem närmast jämförbara vårdbehövande,
innebure dock denna inkonsekvens en fara så till vida, att, om förslaget
med sin nu föreslagna mindre omfattande utsträckning först vunne bifall,
det säkerligen icke skulle komma att dröja länge, förrän förslag komme att
framläggas om utvidgning av bestämmelsernas tillämpningsområde med därav
följande ekonomiska konsekvenser.
Då riksdagen så sent som år 1925 i likhet med medicinalstyrelsen uttalat
sig för att staten skulle så småningom övertaga all sinnessjukvård inom
riket, borde statsmakterna i stället för ifrågavarande föga lyckliga palliativ
koncentrera sig på att inom rimlig tid bliva i stånd att åtminstone i huvudsak
kunna förverkliga detta sitt program._ Enär staten. således en gång
gått in för att i en framtid övertaga all sinnessjukvård i riket, måste, det
emellertid anses stå i god överensstämmelse härmed att, när å andra sidan
vore klart, att staten ej inom överskådlig tid kunde fullgöra denna sin utfästelse,
den uppmuntran i form av ekonomiskt stöd, som ansages påkallad
för att kommunerna skulle bliva mera villiga att upprätta kommunala sinnessjukhus
(upptagningsanstalter), bleve en statens och ej en landstingens sak.
Från övriga länsstyrelser och landsting, som avgivit avstyrkande utlåtanden,
samt från svenska fattigvårds- och barnavärdsförbundet hava helt eller delvis
framförts liknande synpunkter. Därvid framhålles av en länsstyrelse, att
frågan om statsbidrag till anordnande av kommunala sinnessjukhus icke
borde anses genom riksdagens beslut år 1925 slutgiltigt avgjord. Från annat
22 Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
håll hava uttalats betänkligheter särskilt mot att från ersättning undantaga
vård, som lämnats å kommunernas egna, såsom sinnessjukanstalter ej godkända
fattigvårdsanstalter; dylik vård vore säkerligen fullt jämförlig med den
som kunde erhållas i enskilt hem.
Med ledning av det sålunda föreliggande materialet lät jag inom socialdepartementet
utarbeta utkast till de lagändringar, som erfordrades i händelse
av bifall i huvudsak till ifrågavarande framställning. Härvid beaktades jämväl
de andra frågor om ändring i fattigvårdslagen, vilka enligt vad jag redan
antytt nu torde böra upptagas till prövning. Utkastet torde få biläggas protokollet
i detta ärende (bilaga B.)
Sedan härefter Tcammarrätten anbefallts att avgiva utlåtande i frågan, har
kammarrätten i ett den 19 februari 1927 dagtecknat yttrande förklarat sig
icke hava funnit det remitterade lagförslaget giva anledning till erinran annat
än i vissa speciella hänseenden. Till dessa specialanmärkningar återkommer
jag vid behandlingen av de punkter i förslaget, som avses i anmärkningarna.
Departements- Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen, har
chefen. flertalet av de hörda myndigheterna förklarat sig icke hava något att i
princip erinra mot den föreslagna utvidgningen av landstingens ersättningsskyldighet.
De huvudskäl, som föranlett vissa av dem att uttala betänkligheter
mot förslagets bestämmelser om ersättning för enskild vård samt
några att avstyrka förslaget i dessa delar, synas vara, dels att den föreslagna
anordningen befaras komma att förhindra genomförandet av mera ändamålsenliga
åtgärder för sinnessjukvårdens ordnande och särskilt medföra uppskov
med anskaffandet av erforderliga anstaltsplatser, dels ock att svårigheter
skulle uppstå att för rimliga kostnader åstadkomma en effektiv kontroll
över att vården bleve tillfredsställande och icke meddelades i onödan.
Det må gentemot förstnämnda invändning till en början framhållas, att
med den nu föreslagna anordningen med av landstinget delvis bekostad enskild
vård givetvis icke åsyftas att slå in på andra vägar för sinnessjukvårdens
ordnande än dem, som statsmakterna tidigare förklarat böra följas. Det måste
alltjämt anses såsom ett mål, att sinnessjukvården helt och hållet ordnas av
det allmänna. I avvaktan på att så kan ske synes det dock vara angeläget,
att ingenting försummas, som är ägnat att bringa lättnad i svårigheterna.
I själva verket torde det förhålla sig så, att redan av statsfinansiella
skäl anskaffandet av hela det erforderliga platsantalet genom nybyggnad
måste kräva en viss tid. För den skull är det uppenbarligen i hög grad
påkallat, att andra åtgärder vidtagas, som kunna medföra ökade eller
förbättrade vårdmöjligheter. Bland dylika utvägar må först nämnas ombyggnad
av vissa som följd av 1925 års försvararevision ledigblivande kasernbyggnader,
antingen direkt till sinnessjukanstalter eller till anstalter, avsedda
för sinnesslöa, delvis sådana som nu upptaga plats å de egentliga sinnessjukanstaltema.
En ytterligare utväg skulle vara att uppmuntra kommuner
eller kommunalförbund till anordnande av kommunala sinnessjuk
-
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
anstalter. Ett kraftigt medel i sådant hänseende skulle uppenbarligen vara
att på sätt i ärendet ifrågasatts lämna statsbidrag till uppförande eller anskaffande
av dylika anstalter. Med hänsyn till statsutskottets i det föregående
återgivna, av 1925 års riksdag gillade uttalande, att sådana bidrag
icke borde utgå, eftersom sinnessjukvården vore en statens angelägenhet,
lärer det emellertid icke låta sig göra att för närvarande gå fram på
denna väg.
En annan åtgärd i samma riktning är givetvis att bereda ökade möjligheter
till utskrivning, jämlikt 50 § sinnessjukstadgan, från sinnessjukanstalterna
av sådana patienter, som äro i mindre trängande behov av hospitalsvård
än vissa exspektanter. Nuvarande olägenheter av platsbristen skulle
tydligen också minskas genom bättre möjligheter att bereda de sjuka tillfredsställande
vård under exspektanstiden, varav skulle följa större lätthet att giva
de svårare, ehuru senare anmälda fallen företräde. Båda de angivna åtgärderna
skulle uppenbarligen leda till att i ökad omfattning de mest vårdbehövande
komme i åtnjutande av anstaltsvård. Till befrämjande av en sådan
utveckling torde den föreslagna rätten för kommunerna att åtnjuta bidrag
för vården under exspektanstiden samt efter utskrivningen kunna kraftigt
bidraga.
Den lättnad, förslaget skulle medföra, blir tydligen under alla förhållanden
av mera tillfällig art. Att genomförande av ifrågavarande förslag skulle
komma att inverka fördröjande på anskaffandet av nya anstaltsplatser, torde
ej behöva befaras. Uti andra lagutskottets till grund för nyssnämnda riksdagsskrivelse
liggande utlåtande har, som förut nämnts, framhållits, att i
avvaktan på verkställande av vissa av riksdagen beslutade nybyggnader de
ifrågasatta särskilda åtgärderna vore av nöden till avhjälpande av de svåraste
av de utav den dåvarande bristen på anstaltsplatser föranledda missförhållandena.
På sätt framgår av utredningen har därefter platsbristen ytterligare
ökats. De skäl, som föranlett riksdagens hemställan, äga alltså numera än
större giltighet.
Visst berättigande måste även tillerkännas påståendet, att kommunerna
icke böra bliva lidande av den omständigheten att staten icke mäktat anskaffa
tillräckligt antal vårdplatser. Frågan om kontrollen över den enskilda
vården svnes, såsom i det följande skall utvecklas, kunna lösas på ett sätt,
som kan godkännas.
De huvudsakliga skäl, som anförts för att rätten till landstingsbidrag icke
bör utvidgas till att avse vård, som lämnas å fattigvårdsanstalterna annorledes
än å godkänd sinnessjukavdelning, äga tydligen sin riktighet. På sätt
Petrén framhållit skulle, därest landstingsbidrag utginge för sådan vård, det
bliva vida svårare att få de välbehövliga kommunala sinnessjukavdelningarna
till stånd. Jag måste alltså bestämt avvisa de framkomna förslagen om eu
sådan utvidgning.
Vad beträffar det belopp, varmed ersättning bör utgå för enskild vård,
synes det med de nyss angivna utgångspunkterna riktigt, att i enlighet med
vad som föreslagits landstingsbidraget i princip utgår med belopp motsvarande
24
Kungl, Maj: ts proposition nr 111.
lägsta vårclavgiften å statshospital. Det bör uppenbarligen beaktas, att icke
den enskilda vården av de sinnessjuka blir för kommunerna mer ekonomiskt
fördelaktig än vården å kommunala sinnessjukanstalter. För vård å dylik anstalt
åtnjutes ju landstingsbidrag med halva vårdkostnaden. Men då hela denna
vårdkostnad säkerligen allmänt torde överstiga dubbla beloppet av lägsta avgiften
på statshospitalen, torde vid bestämmandet av storleken av landstingsbidraget
för familjevård särskild föreskrift icke behöva meddelas till
undvikande av att detta bidrag kommer att överstiga bidragen till de kommunala
sinnessjukinrättningarna. Däremot torde uttryckligen böra fastslås,
att ersättningen icke må överstiga den faktiska vårdkostnaden samt att —
i enlighet med allmänna regler, varom mera i det följande — avdrag skall
göras för pension eller understöd enligt pensionsförsäkringslagen.
Beträffande beloppet av den kostnad, som ett bifall till förslaget skulle
medföra för landstingen, är det uppenbarligen icke möjligt att göra några
närmare beräkningar. Med utgångspunkt dels ifrån att antalet exspektanter
kan beräknas till omkring 5,000, varav dock långt ifrån alla äro fattigvårdsberättigade
och än mindre alla kunna antagas komma i åtnjutande av tillfredsställande
enskild vård, och dels från att lägsta avgiften å statshospitalen
för närvarande utgör 1 krona 20 öre för dag, från vilket belopp — enligt
vad nyss nämndes — bör avgå pension eller understöd enligt pensionsförsäkringslagen
till beräknat belopp av minst 30 öre per vårddag, torde
man dock kunna göra det uttalandet, att kostnaderna icke kunna väntas bliva
alltför avsevärda i förhållande till den betydelse ett bifall till förslaget
måste anses äga. Att märka är för övrigt, att det övervägande antalet landsting
tydligen äro beredda att ikläda sig denna kostnad.
Beträffande Jcontrollen över vården hos enskilda har redan i andra lagutskottets
förenämnda utlåtande framhållits angelägenheten av att i görligaste
män vinna garantier för att vården å ena sidan blir tillfredsställande
och å andra sidan ej kommer att fortvara längre, än de sjukas tillstånd
kräver. Denna synnerligen viktiga fråga har även varit föremål för de
hörda myndigheternas särskilda uppmärksamhet. Yäl må erkännas, att
medicinalstyrelsens förslag härutinnan ej kan anses i allo tillfredsställande,
vilket även av styrelsen medgives. Att, på sätt landstingsförbundet föreslagit,
låta kontrollen utövas under överinseende av hospitalsläkare eller
motsvarande anstaltsläkare lärer emellertid av kostnadsskäl icke kunna förordas.
Däremot synes vad länsstyrelsen i Örebro län i sitt nyss återgivna
yttrande i detta avseende anfört vara värt beaktande. Dock torde
redan med gällande bestämmelser läkaren äga befogenhet att göra de framställningar,
vartill inspektionen må giva anledning, liksom det även lärer
stå honom öppet att i tveksamma fall samråda med hospitalsläkaren. Därutöver
synes möjlighet böra beredas länsstyrelse att i den ordning 71 § i
stadgan angående sinnessjuka förmäler jämväl av annan anledning än vid
vanvård och misshandel av den sinnessjuke förordna tjänsteläkaren att
verkställa undersökning. Därest en sådan ändring vidtages i berörda stadga,
torde det av medicinalstyrelsen förordade kontrollsystemet kunna provisoriskt
godtagas.
25
Kungl. May.ts proposition nr 111.
Det lärer kunna förväntas, att så småningom en effektivare kontroll skall
kunna komma till stånd, då de på dagordningen stående frågorna om revision
av sinnessjukstadgan och om dispensärverksamhet för sinnessjuka erhålla sin
lösning. I sistnämnda avseende må erinras, att Kungl. Maj: t i skrivelse den 7 maj
1926 anbefallt medicinalstyrelsen att verkställa undersökning, huruvida vård av
sinnessjuka utom sinnessjukhusen må kunna anordnas genom dispensärverksamhet
på liknande sätt som skett ifråga om tuberkulösa, samt till Kungl.
Maj:t inkomma med detaljerat och av kostnadsberäkning åtföljt förslag i
ärendet. I anledning härav har medicinalstyrelsen i skrivelse den 14 september
1926 hemställt, bland annat, att anordningar för tillsyn av sinnessjukas
hemvård måtte försöksvis anordnas inom Lunds, Säters och Yisby hospitals
upptagningsområden. Skrivelsen i fråga har överlämnats till de sakkunniga,
som äro sysselsatta med utredning av frågan om revision av gällande
bestämmelser angående sinnessjuka.
Det är uppenbarligen icke lämpligt att på något sätt föregripa den sålunda
pågående utredningen, vare sig i vad den angår sinnessjuklagstiftningen
eller anordnandet av dispensärverksamhet. Med hänsyn härtill lärer man
tills vidare få stanna vid de nu föreslagna kontrollbestämmelserna. Dessa
torde kunna utfärdas av Kungl. Maj:t. I anslutning till det anförda synas
de närmast böra gå ut på ungefär följande. Fattigvårdssamhälle, som för lämnad
enskild vård, vare sig den anordnats genom samhällets organ eller ej, vill
komma i åtnjutande av landstingsbidrag, har att göra anmälan om vårdfallet
hos någon central myndighet, exempelvis förste provinsialläkaren i länet. En
sådan anmälan innebär, att vården från det anmälan göres ställes under kontroll
av offentlig myndighet, såväl över att vården är tillfredsställande som ock
över att det genom intagningsbeslutet konstaterade eller vid utskrivningen
kvarstående vårdbehovet fortfar. Själva kontrollen i nämnda hänseenden torde
sedermera kunna utföras på sätt nyss antytts. Vad angar behovet av kontroll
över att vårdbehovet fortfar, växlar detta behov givetvis i hög grad efter arten
av den sinnessjukdom, varom fråga är; det måste uppenbarligen ligga i fattigvårdssamliällets
intresse att tillse, att icke dess ersättningsanspråk kan mötas
med berättigade invändningar i detta hänsseende. Redan den omständigheten
att fattigvårdssamhället genom sin anmälan i viss mån iklätt sig
garanti för vårdens beskaffenhet och, om den är underhaltig, riskerar att när
som helst vid ett kontrollbesök få detta konstaterat, lärer innebära eu viss
garanti; samhället kan tydligen, därest något sådant inträffar, vänta att möta
svårigheter beträffande ersättning även för andra vårdade. I vad mån särskilda
anordningar för kontrollens handhavande utöver de sålunda förordade
böra längre fram vidtagas torde få bero på den omfattning, som den nu avsedda
enskilda vården kan komma att erhålla.
Vad angår kostnaderna för kontrollen, torde desamma, i vad de avse utgifter
för ökade kostnader för statsanställda läkare, kunna utan vidare bestridas
från anslaget till allmän hälso- och sjukvård. Vidkommande åter det ifrågasatta
bidraget av 5 kronor för varje patient till städernas läkare samt övriga kostnader,
som kontrollen kan tänkas medföra, torde riksdagens medgivande böra
Forslagets
detaljer.
Kammarrätt
en.
26 Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
inhämtas därtill att omförmälda anslag må användas till utbetalning av dylika
bidrag. Det må i detta sammanhang framhållas, att särskild bestämmelse
tydligen icke erfordras för erhållande av medverkan från städernas läkare i
nu nämnt hänseende; det är uppenbarligen i städernas eget intresse, att
kontrollerad vård kommer till stånd. — Någon höjning av omförmälda riksstatsanslag
lärer ej för nästa budgetår erfordras i anledning av vad nu föreslagits.
Yad i övrigt anmärkts mot medicinalstyrelsens förslag synes icke böra
utgöra hinder för dess upphöjande till lag. I detta sammanhang må erinras
därom att genom de föreslagna bestämmelserna angående fallandesjuka, i
vilket hänseende riksdagen icke begärt utredning i sin skrivelse, uppfyllts
ett av andra lagutskottet vid 1926 års riksdag i dess utlåtande nr 25 (s. 4)
uttalat önskemål.
Rörande förslagets detaljer må till en början nämnas, att, såsom medicinalstyrelsen
yttrat, särskilda bestämmelser ej torde erfordras i fråga om ersättningsskyldigheten
för vård under tiden för väntan på plats å landstingsanstalt
för sinnessjuka eller efter utskrivning från sådan anstalt.
Den av medicinalstyrelsen föreslagna lagtexten hade i det till kammarrätten
remitterade utkastet i redaktionellt hänseende överarbetats, därvid hänsyn
tagits bland annat till de ändringar i förevarande paragraf, som gjorts genom
lagar den 8 april 1925 och den 11 juni 1926.
I sitt förut omförmälda yttrande har kammarrätten beträffande förslaget
till ändring i 40 § anfört följande:
»Enligt den av professorn A. Petrén verkställda utredning, som ligger till
grund för lagutkastet, skola de i 40 § 2 och 3 mom. innefattade bestämmelserna
endast avse obildbara sinnesslöa. Med den formulering, som i lagutkastet
givits nämnda stadganden, synas de emellertid komma att avse
jämväl bildbara sinnesslöa. Den vid utkastet fogade motiveringen lämnar
icke någon upplysning om anledningen till den bristande överensstämmelsen
härutinnan.
I 40 § 3 mom. har i anslutning till den nuvarande lydelsen av 40 § 2 mom.
använts det uttryck, att ’det fattigvårdssamhälle, som har att ansvara för
vårdkostnaden’ äger att av vederbörande landsting erhålla gottgörelsen i
fråga. Det synes emellertid kammarrätten synnerligen önskvärt, att — till förebyggande
av missförstånd i avseende å stadgandets rätta innebörd, att endast
hemortskommunen och icke vistelsekommunen äger erhålla gottgörelse av
landsting — det uttryck, som 40 § 1 mom. i motsvarande fall innehåller
eller att ’det samhälle, där den vårdade har hemortsrätt’, kommer till användning,
i vilket fall givetvis motsvarande ändring bör vidtagas i 40 § 2
mom. och i 41 § 2 mom.
Det synes kunna ifrågasättas, om icke, till vinnande av överensstämmelse
de olika stadgandena emellan, 40 § 3 mom. sista stycket bör avse jämväl
personer, som för sinnesslöhet eller fallandesjuka vårdats å staten tillhörig
anstalt.»
Tillika har kammarrätten föreslagit ändringar i lagtexten av redaktionell art.
En ledamot, med vilken presidenten instämde, yttrade:
»Såvitt känt är, har det icke framträtt någon olägenhet av den omständigheten,
att 40 och 41 §§ innehålla till formen olika uttryck för att
27
Kungl. Majits proposition nr 111.
utmärka, att det fattigvårdssamhälle, där den vårdade tiar hemortsrätt, äger
erhålla gottgörelse av landsting. Vid sådant förhållande finner jag mig icke
kunna instämma i majoritetens uttalande om önskvärdheten av en omformulering
i nu förevarande avseende av 40 § 2 och 3 mom. samt 41 § 2 mom.»
Med hänsyn till vad kammarrätten anfört rörande avfattningen av bestämmelserna
i 40 § 2 och 3 mom. i fråga om sinnesslöa har jag i denna del
i huvudsak återgått till den av medicinalstyrelsen föreslagna formuleringen.
Då de bildbara sinnesslöa icke kunna vinna inträde å statens anstalter för
sinnessjuka eller sinnesslöa eller å för sinnessjuka avsedd anstalt, vilken
tillhör stad, som deltager i landsting, eller landskommun, lära enligt denna
formulering bestämmelserna icke komma att avse andra sinnesslöa än de
obildbara.
Beträffande den ifrågasatta omformuleringen av vissa bestämmelser i 40
och 41 §§ för att tydligare utmärka, att endast hemortskommunen och icke
vistelsekommunen äger erhålla gottgörelse av landsting, har jag, då, på sätt
minoriteten inom kammarrätten framhållit, det icke framträtt någon olägenhet
av att i lagen användas olika uttryck, ej funnit skäl att i detta sammanhang
föreslå någon ändring i lagtexten härutinnan.
Någon motsvarighet till bestämmelserna i 50 § av stadgan om sinnessjuka
rörande utskrivning från anstalt av patient för beredande av plats för annan
sinnessjuk, som är i större behov av vård, saknas beträffande anstalter för
sinnesslöa och fallandesjuka. På grund därav finner jag vad kammarrätten
yttrat i fråga om bristande överensstämmelse mellan de olika stadgandena i
40 § 3 mom. icke föranleda ändring av den i utkastet föreslagna lagtexten.
Emellertid har jag låtit vidtaga vissa jämkningar av huvudsakligen formell
art i nämnda lagtext.
Uti 9 § fjärde stycket av lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring
finnes bestämmelse att för tid, under vilken pensionstagare är
intagen å allmän fattigvårds- eller sjukvårdsanstalt eller annan allmän anstalt,
anstalten äger uppbära honom tillkommande pensionstillägg samt därav
tillgodogöra sig kostnaderna för vården. Kungl. Maj:t har denna dag beslutat
avlåta proposition till riksdagen, innehållande bland annat förslag
till sådan ändring av nämnda paragraf, att rätt att uppbära pension eller
understöd i dylikt fall i stället skall tillkomma vederbörande fattigvårdssamhälle.
Blir detta förslag genomfört, bör uppenbarligen, då fråga är om utkrävande
enligt fattigvårdslagen av ersättning för lämnad vård, från den
vårdkostnad som skall ligga till grund för ersättningsbeloppets bestämmande
avdragas pension eller understöd, som fattigvårdssamliället ägt uppbära.
Detta bör gälla såväl då ersättning skall utgå för hela vårdkostnaden som
då landstinget blott skall ersätta hälften därav; i sistnämnda fall blir det
hälften av kostnaden, efter avdrag av pension, som skall utgå. Fastställes taxebelopp
enligt 51 §, skall detta alltså i de speciella fallen minskas med utgående
pension. Motsvarande bör tydligen förhållandet vara, då statsbidrag åtnjutits
för vården, exempelvis för sinnesslöa eller, i enlighet med ett av Kungl. Maj:t
Departements
chefen.
Tillägg till
41 och 51 §§
fattigvårds
lagen.
Ändring i
lagen om
samhällets
barnavård.
Ikraft
trädande.
28 Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
denna dag framlagt förslag, kroniskt sjuka. Ehuru vad nu anförts torde kunna
anses ligga redan i gällande bestämmelser, synes det lämpligt att i samband
med omförmälda förslag uttrycklig föreskrift i detta hänseende införes i 51 §
i fattigvårdslagen. Härjämte erfordras motsvarande förtydligande i 41 §.
Bestämmelsen därstädes bör uppenbarligen i enlighet med lagens mening
erhålla den innebörden, att den verkliga kostnaden kommer att med lika
stor del falla på landstinget och på primärkommunen. Följaktligen bör förmånen
ej mindre av statsbidrag — som uppbäres av landstinget — än av
pensionen — som utkvitteras av primärkommunen — fördelas lika på dem
båda.
Jämväl beträffande 41 och 51 §§ har omförmälda lagutkast underkastats
vissa formella jämkningar.
Kammarrätten har i sitt yttrande anfört, att därest i 40 § fattigvårdslagen
insattes ett tredje moment, som avhandlade rätt för fattigvårdssamhälle
till gottgörelse av landsting för vård av vissa slag av understödstagare
utom anstalt, sådan ändring syntes böra vidtagas i 63 § lagen om samhällets
barnavård, att kommun finge rätt till ersättning av landsting för sådan i 40 §
3 mom. fattigvardslagen avsedd vård utom anstalt, som lämnades omhändertaget
barn.
Hen av kammarrätten sålunda förordade ändringen i lagen om samhällets
barnavård finner jag befogad, och jag har alltså låtit utarbeta förslag till
ändring av 63 § i nämnda lag.
Samtliga nu ifrågasatta lagändringar torde lämpligen kunna träda i kraft
den 1 '' januari 1928. Den omständigheten att förberörda förslag angående
statsbidrag till vård av kroniskt sjuka är avsett att träda i kraft redan den
1 juli 1927 torde därvidlag icke behöva inverka.
Jag vill erinra, att Kungl. Maj:t den 18 februari 1927 beslutat till riksdagen
avlåta proposition med förslag till vissa andra ändringar i fattigvårdslagen,
nämligen i 6, 31 och 90 §§. Jämväl dessa lagändringar äro avsedda att
träda i kraft den 1 januari 1928. Med hänsyn härtill torde Kungl. Maj:t
för åstadkommande av förenkling böra, därest båda propositionerna helt
eller delvis bifallas samt riksdagen icke har något att erinra mot anordningen,
utfärda samtliga lagändringarna i en gemensam författning.
Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med nu anförda synpunkter
utarbetat förslag till lag om ändrad lydelse av 40, 41 och 51 §§ i lagen
dm 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården ävensom omförmälda förslag till
lag om ändrad lydelse av 63 § i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets
barnavård samt hemställer, att Kungl. Majt måtte genom proposition föreslå
riksdagen att
dels antaga berörda båda förslag;
dels och medgiva, att kostnaderna för anordnande i huvudsaklig
överensstämmelse med i det föregående angivna grunder
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
av kontroll över enskild vård av sinnessjuka må bestridas av
det under femte huvudtiteln uppförda ordinarie förslagsanslaget
till allmän hälso- och sjukvård.
Med bifall till vad sålunda föreslagits, däri statsrådets
övriga ledamöter instämma, förordnar Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Carl Ullman.
30
Kung! Maj-.ts proposition nr 111.
Bilaga A.
Medicinalstyrelsens förslag till ändrad lydelse av 40 § fattigvårdslagen.
40 §.
1 mom. Har fattigvårdssamhälle för person, som är i behov av fattigvård
enligt 1 §, er lagt avgift för vård å statens anstalter för sinnessjuka, sinnesslöa
eller fallandesjuka, för vilken ersättning ej kunnat uttagas av den vårdade
eller för honom försörjningspliktig person, och äro ej sådana omständigheter
för handen, att gottgörelse för vården enligt vad i 60 § sägs skall
lämnas av staten, då äger det samhälle, där den vårdade har hemortsrätt,
att därför utfå gottgörelse av det landsting, inom vars område fattigvårdssamhället
är beläget.
Lag samma vare beträffande avgift för vård, som lämnats å anstalt för
sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjiika, vilken tillhör landsting eller stad,
som ej deltager i landsting, eller å ensldld anstalt för sinnesslöa eller fallandesjuka,
vilken åtnjuter statsbidrag eller blivit av Konungen för ändamålet
godkänd.
2 mom. Har åt sinnessjuk eller sinnesslö, som är i behov av fattigvård
enligt 1 §, beretts vård å vederbörligen godkänt sinnessjukhus, vilket tillhör
stad, som deltager i landsting, eller landskommun, äger det fattigvårdssamhälle,
som har att ansvara för vårdkostnaden, att under de förutsättningar,
som för erhållande av ersättning enligt 1 mom. stadgas, av vederbörande
landsting erhålla gottgörelse med hälften av det belopp, vartill nämnda
kostnad visas hava uppgått; ägande landstinget att för beviljande av sådan
gottgörelse uppställa de ytterligare villkor, som kunna befinnas lämpliga,
3 mom. Har för person, som är i behov av fattigvård enligt 1 §, beslut
fattats om intagande å en statens anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa eller
fallandesjuka, men hans intagande å dylik anstalt på grund av bristande
platsutrymme ej kunnat ske, äger det fattigvårdssamhälle, som har att ansvara
för vårdskostnaden, att under de förutsättningar, som för erhållande
av ersättning enligt 1 mom. stadgas, av vederbörande landsting erhålla gottgörelse
för vården av sådan person, därest han vårdas hos enskild och vården
är tillfredsställande, från den dag beslut om intagning ägt rum, och så
länge vården är behövlig, med belopp, som motsvarar avgift å billigaste betalningsplats
å den anstalt, där plats beviljats.
Erforderliga föreskrifter angående kontrollen över vården och angående
bedömandet av behovet av vård meddelas av Konungen.
4 mom. Har sinnessjuk, som är i behov av fattigvård enligt 1 §, utskrivits
från staten tillhörigt sinnessjukhus för beredande av plats å anstalten för
mera vårdbehövande sinnessjuk, äger det fattigvårdssamhälle, som har att
ansvara för vårdkostnaden, under de förutsättningar, som för erhållande av
ersättning enligt 1 mom. stadgas, av vederbörande landsting erhålla gottgörelse
för vården av sådan person, därest han vårdas hos enskild och vården
är tillfredsställande, från utskrivningsdagen och så länge vården är behövlig,
med belopp, som motsvarar avgift å billigaste betalningsplats å den anstalt’
från vilken utskrivningen ägt rum.
Erforderliga föreskrifter angående kontrollen över vården och angående
bedömandet av behovet av vård meddelas av Konungen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
31
Utkast
till
Bilaga B.
Lag
om ändring i 40, 41 och 51 §§ av lagen den 14 juni 1918 (nr 422)
om fattigvården.
Härigenom förordnas, att 40, 41 och 51 §§ i lagen den 14 juni 1918 om
fattigvården skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
40 §.
1 mom. Har fattigvårdssamhälle för person, som är i behov av fattigvård
enligt 1 §, erlagt avgift för vård å statens anstalter för sinnessjuka, sinnesslöa
eller fallandesjuka, för vilken ersättning ej kunnat uttagas av den
vårdade eller för honom för sörjningspliktig person, och äro ej sådana omständigheter
för handen, att gottgörelse för vården enligt vad i 60 § sägs
skall lämnas av staten, då äger det samhälle, där den vårdade har hemortsrätt,
att för utgiven dagavgift och annan vårdkostnad utfå gottgörelse av
det landsting, inom vars område fattigvårdssamhället är beläget.
Lag samma — — — ändamålet godkänd.
1 fråga---motsvarande tillämpning.
2 mom. Har åt sinnessjuk eller sinnesslö, som är i behov av fattigvård
enligt 1 §, beretts vård å kommunal anstalt, vilken godkänts såsom anstalt
i den ordning Konungen bestämt, äger det fattigvårdssamhälle, som har att
ansvara för vårdkostnaden, att under de förutsättningar, som för erhållande
av ersättning enligt 1 mom. stadgas, av vederbörande landsting erhålla gottgörelse
för hälften av vårdkostnaden, till beloppet bestämd på sätt i 1 mom.
sägs. Landstinget äger för beviljande av sådan gottgörelse uppställa de
ytterligare villkor, som kunna befinnas lämpliga.
3 mom. Har person, som är i behov av fattigvård enligt 1 §, i vederbörlig
ordning förklarats berättigad till inträde å staten tillhörig anstalt för
sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka men saknas utrymme för hans
mottagande å sådan anstalt, då äger, för tid då den sjuke hos enskild erhåller
vård, som vid prövning i den ordning Konungen bestämt, befinnes
tillfredsställande, det fattigvårdssamhälle, som har att ansvara för vårdkostnaden,
att under de förutsättningar, som för erhållande av ersättning enligt
1 mom. stadgas, i enlighet med vad nedan sägs av vederbörande landsting
bekomma gottgörelse för vården.
Ersättning utgår längst från den dag, då den sjuke förklarades berättigad
till inträde å anstalten och till den dag, då behovet av vården upphört.
Ersättningens belopp skall motsvara avgift för billigaste plats å den anstalt,
dit inträde beviljats, eller då vårdkostnaden är lägre, denna kostnad;
skolande från ersättningsbeloppet göras avdrag med belopp, motsvarande vad
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
fattigvårdssamhället jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring ägt för
ifrågavarande tid uppbära i pension eller understöd för den vårdade.
Yad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ersättning för
enskild vård åt person, som är i behov av fattigvård enligt 1 §, därest han
för sinnessjukdom vårdats å staten tillhörig anstalt och, ehuru ej återställd,
utskrivits från anstalten för att lämna plats åt annan sinnessjuk, vilken är
mera i behov av anstaltsvård; skolande i sådant fall ersättningen utgå längst
till den dag, då behovet av vården upphört.
41 §.
1 mom. Där fattig — — — 1 mom. sägs.
2 mom. Därest genom landstings försorg upprättas anstalt för personer,
som lida av annan kronisk eller obotlig sjukdom än i 1 mom. sägs, bör tillfälle
till vård åt fattiga sjuka där beredas; och må landstinget fastställa en
avgift, ej överstigande hälften av vårdkostnaden, minskad med till vården
utgående statsbidrag, vilken avgift vederbörande fattigvårdssamhälle har att,
jämte tillägg motsvarande hälften av den vårdade jämlikt lagen om allmän
pensionsförsäkring tillkommande pension eller understöd, till anstalten erlägga.
Har fattigvårdssamhälle---befinnas lämpliga.
51 §.
Ersättning för lämnad vård utgår med det belopp, vartill kostnaden därför
skäligen kan uppskattas. Har fattigvårdssamhälle ägt uppbära för vårdad
person jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring tillkommande pension
eller understöd eller har statsbidrag åtnjutits för vården, skall vad fattigvårdsanstalt
sålunda ägt uppbära avräknas från kostnaden.
Konungen eller---fall utgå.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928. För tid före nämnda dag
skall landsting icke vara skyldigt att utgiva ersättning enligt 40 § 3 mom.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1927.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1927:247 Skrivelse till Konungen i anledning'' av Kungl. Maj:ts proposition nr 111 med förslag till lag om ändrad lydelse av 40, 41 och 51 §§ i lagen den 14 juni 1918 om s. 1 i texten
- S2LU 1927:2 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 111 med. förslag till lag om ändrad lydelse av 40, 41 och Öl i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården m. s. 1 i texten