Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 40, 41 och Öl §§ i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården m. m

1927-02-24 · 32 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 31 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:111, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 40, 41 och Öl §§ i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

1

tfr llh

Kungl. Ma,j:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om ändrad lydelse av 40, 41 och Öl §§ i lagen

den 14 juni 1918 om fattigvården m. m.; given

Stockholms slott den 24 februari 1927.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till ej mindre lag om ändrad lydelse

av 40, 41 och 51 §§ i lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården än

även lag om ändrad lydelse av 63 § i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om

samhällets barnavård;

dels och bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen därjämte hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Jakob Pettersson.

Bihang till riksdagens protokoll 11)27

1 sand.

no käft. (Nr in.)

29S 27 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

Förslag

till

Lag:

om ändrad lydelse av 40, 41 och 51 §§ i lagen den 14 juni 1918 (nr 422)

om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 40, 41 och 51 §§ i lagen den 14 juni 1918

om fattigvården skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade

lydelse:

40 §.

1 mom. Har fattigvårdssamhälle för person, som är i behov av fattig*

vård enligt 1 §, erlagt avgift för vård å statens anstalter för sinnessjuka,

sinnesslöa eller fallandesjuka, för vilken ersättning ej kunnat uttagas av

den vårdade eller för honom försöijningspliktig person, och äro ej sådana

omständigheter för handen, att gottgörelse för vården enligt vad i 60 §

sägs skall lämnas av staten, då äger det samhälle, där den vårdade har

hemortsrätt, att för utgiven dagavgift och annan vårdkostnad utfå gottgörelse

av det landsting, inom vars område fattigvårdssamhället är beläget.

Lag samma -—- — — ändamålet godkänd.

1 fråga — — — motsvarande tillämpning.

2 mom. Har åt sinnessjuk eller sinnesslö, som är i behov av fattigvård

enligt 1 §, beretts vård å vederbörligen godkänd sinnessjukanstalt, vilken

tillhör stad, som deltager i landsting, eller landskommun, äger det fattigvårdssamhälle,

som har att ansvara för vårdkostnaden, att under de förutsättningar,

som för erhållande av ersättning enligt 1 mom. stadgas, av vederbörande

landsting erhålla gottgörelse för hälften av vårdkostnaden, till

beloppet bestämd på sätt i 1 mom. sägs. Landstinget äger för beviljande

av sådan gottgörelse uppställa de ytterligare villkor, som kunna befinnas

lämpliga.

3 mom. Har person, som är i behov av fattigvård enligt 1 §, i vederbörlig

ordning förklarats berättigad till inträde å staten tillhörig anstalt

för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka men saknas utrymme för

hans mottagande å sådan anstalt, då äger för tid, varunder den sjuke

erhåller enskild vård, som vid prövning i den ordning Konungen bestämt

befinnes tillfredsställande, det fattigvårdssamhälle, som har att ansvara för

vårdkostnaden, att under de förutsättningar, som för erhållande av ersättning

enligt 1 mom. stadgas, av vederbörande landsting bekomma gottgörelse

för vården.

Ersättning utgår ej för längre tid än från den dag, då den sjuke förklarades

berättigad till inträde å anstalten, till och med den dag, då

behovet av vården upphörde.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kung! Maj:ts proposition nr 111.

3

Ersättningens belopp skall motsvara avgift för billigaste plats å den

anstalt, där inträde beviljats, eller, då vårdkostnaden är lägre, denna kostnad;

skolande från ersättningsbeloppet göras avdrag med belopp, motsvarande

vad fattigvårdssamhället jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring

ägt för ifrågavarande tid uppbära i pension eller understöd för

den vårdade.

Yad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ersättning

för enskild vård åt person, som är i behov av fattigvård enligt 1 §, därest

han för sinnessjukdom vårdats å staten tillhörig anstalt och, ehuru ej

återställd, utskrivits från anstalten för att lämna plats åt annan sinnessjuk,

vilken är i större behov av anstaltsvård; skolande i sådant fall ersättningen

ej utgå för längre tid än till och med den dag, då behovet av vården

upphörde.

41 §.

1 mom. Där fattig — — — 1 mom. sägs.

2 mom. Därest genom landstings försorg upprättas anstalt för personer,

som lida av annan kronisk eller obotlig sjukdom än i 1 mom. sägs, bör

tillfälle till vård åt fattiga sjuka där beredas; och må landstinget fastställa

en avgift för vården, ej överstigande halva skillnaden mellan vårdkostnaden

och till vården utgående statsbidrag. Denna avgift skall jämte tillägg,

motsvarande hälften av den vårdade jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring

tillkommande pension eller understöd, av vederbörande fattigvårdssamhälle

erläggas för å sådan anstalt intagen fattig.

Har fattigvårdssamhälle — — — befinnas lämpliga.

Öl §.

Ersättning för lämnad vård utgår med det belopp, vartill kostnaden

därför skäligen kan uppskattas. Har fattigvårdssamhälle ägt uppbära pension

eller understöd, som jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring tillkommit

den vårdade, eller har statsbidrag åtnjutits för vården, skall vad

fattigvårdssamhället sålunda ägt uppbära avräknas från kostnaden.

Konungen eller — -— — fall utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928. För tid före nämnda

dag skall landsting icke vara skyldigt att utgiva ersättning enligt 40 §

3 mom.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 63 § i lagen den 6 juni 1934 (nr 361)

om samhällets barnavård.

Härigenom förordnas, att 63 § i lagen den 6 juni 1924 om samhällets

barnavård skall erhålla följande ändrade lydelse:

63 §.

Har kommun haft utgift för omhändertaget barns vård i fall, som avses

i 40, 41 eller 42 § i lagen om fattigvården, eller har kommun haft utgift för

sådant barn i fall, då jämlikt 60 § samma lag ersättning för fattigvård lämnas

av staten, äger kommunen i förhållande till vederbörande landsting eller staten

den rätt, som enligt omförmälda lagrum tillkommer fattigvårdssamhälle.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

o

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 24 februari 1927.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thykén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,

Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Departementschefen, statsrådet Pettersson, anför:

Jag anhåller nu att få anmäla ett av medicinalstyrelsen avgivet förslag

till ändring av vissa bestämmelser i lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om

fattigvården. Detta förslag, vilket föranletts av en riksdagens framställning,

avser fråga om utsträckt skyldighet för landsting att lämna fattigvårdssamhälle

gottgörelse för vård av, fattiga sinnessjuka, sinnesslöa och fallan de sjuka. I

sammanhang härmed torde böra behandlas fråga om vissa ändringar i nämnda

lag, vilka påkallas av denna dag anmälda förslag i andra ämnen.

I skrivelse den 24 maj 1922 (nr 172) har riksdagen under åberopande

av vad som anförts i andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande

nr 20 anhållit, att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning, huruvida, under

vilka förutsättningar och i vilken utsträckning landstings skyldighet att

lämna fattigvårdssamhälle gottgörelse för vård av fattigvårdsberättigad sinnessjuk

eller sinnesslö borde utsträckas att gälla dels sinnessjuk, som, efter

utskrivning från statens eller landstings sinnessjukanstalt, beretts fortsatt

vård genom utackordering i enskilt hem, och dels sinnessjuk eller obildbar

sinnesslö, för vilken beslut fattats om intagande å i 40 § av fattigvårdslagen

omförmäld anstalt för sinnessjuka, men vilkens intagande å dylik anstalt

på grund av bristande patientutrymme ej kunnat ske.

I berörda utskottsutlåtande har utskottet efter en redogörelse för antalet

exspektanter och exspektanstiden till statens sinnessjukanstalter anfört, att åtminstone

under den ganska avsevärda tiden, till dess av riksdagen beslutade

hospitalsbyggnader hunnit verkställas, särskilda åtgärder vore av nöden till

avhjälpande av de svåraste av de utav den nuvarande bristen på anstaltsplatser

föranledda missförhållandena. I den mån dylika åtgärder visade sig

ägnade att motverka behovet av ytterligare anstaltsplatser, komme de självfallet

också att för staten medföra ej oviisentliga besparingar. En åtgärd i

nämnda riktning vore att utvidga landstingens betalningsskyldighet till att

omfatta från statens eller landstingens sinnessjukanstalter utskrivna lugnare

sinnessjuka, vilka beretts fortsatt vård genom utackordering i enskilda hem.

Erfarenheten hade visat, att mot dylika utskrivningar, i vad anginge fattigvårdsberättigade

personer, plägat resas ett synnerligen starkt motstånd från

vederbörande fattigvårdssamliällen, å vilka enligt nu gällande bestämmelser

vårdkostnaden för den sjuke därigenom skulle helt överflyttas. Enligt utskottets

mening talade alltså starka skäl för en utvidgning av landstingens

betalningsskyldighet i förevarande hänseende. Då en dylik utvidgning innelmre

ett avsteg från dittills följda principer, vore det emellertid angeläget

Utsträckt

ersättningsskyldighet

för landsting.

Riksdagens

skrivelse den

24 maj 1922.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungi. May.ls proposition nr 111.

att söka i görligaste man vinna garantier för att (ten åt de utskrivna sinnessjuka

lämnade vården å ena sidan bleve tillfredsställande och å andra

sidan ej komme att fortvara längre, än de särskilda individernas sinnessjuktillstånd

så krävde. Vid utredning därutinnan borde tillika komma under omprövning

lämpligheten av att begränsa landstingens bidragsskyldighet till

ett belopp motsvarande kostnaden för vården, dock ej överstigande avgiften

ä billigaste betalningsplats å statens sinnessjukanstalter. Då det i och för

sig, särskilt med avseende å den länga tidrymd, som understundom beträffande

kroniskt sinnessjuka förflöte från det beslut om intagning å anstalt

fattats och till beslutets effektuerande, i och för sig vore önskvärt, att landstingens

betalningsskyldighet kunde utvidgas att omfatta även exspektanterna,

syntes en blivande utredning böra omfatta även berörda spörsmål. Därvid

borde tillika övervägas, huruvida och i vad mån betalningsskyldighet för

landstingen kunde tänkas förekomma vid annan vårdform än utackordering

i enskild vård. Av vikt syntes därvid vara, att eventuellt blivande bestämmelser

i ämnet icke komme att motverka anordnandet av särskilda sinnessjukavdelningar

å kommunernas fattigvårdsanstalter.

Efter redogörelse för förhållandena beträffande sinnesslövården har utskottet

vidare anfört, att utskottet beträffande vårdkostnad för bildbara

sinnesslöa icke ansett giltiga skäl föreligga för eu i väckt motion påyrkad

utsträckning i landstingens betalningsskyldighet. Angående obildbara sinnesslöa

hade utskottet funnit tvekan kunna råda, huruvida tillräckliga skäl funnes

för en dylik utsträckning av landstingens betalningsskyldighet beträffande

vårdkostnad för andra än dem, om vilkas intagning å sinnessjukanstalt fattats

beslut men vilkas intagande å anstalten på grund av bristande platsutrymme

ännu ej kunnat ske. Utskottet hade fördenskull hållit före, att (Ten ifrågasatta

utredningen icke — i allt fall icke då — borde utsträckas att avse nämnda

slag av sinnesslöa. Skulle åter framdeles tillräckligt vägande skäl anses föreligga

för åvägabringande av en dylik utsträckt utredning, syntes densamma

böra avse frågan huruvida, under vilka förutsättningar och i vilken utsträckning

en vidgad skyldighet för landstingen att lämna gottgörelse för vårdkostnad

åt dylika sinnesslöa borde föreskrivas.

Med anledning av berörda riksdagsskrivelse har Kungl. Maj:t den 9 juni

1922 anbefallt medicinalstyrelsen att verkställa och till Kungl. Maj:t inkomma

med den av riksdagen begärda utredningen.

Sedan medicinalstyrelsen genom beslut den 28 juni 1922 anmodat dåvarande

överinspektören för sinnessjukvården i riket, professorn A. Petrén

att deltaga i den anbefallda utredningen, har Petrén till styrelsen inkommit

med yttrande i ärendet ävensom framlagt förslag till lag om ändrad lydelse

av 40 § i lagen om fattigvården den 14 juni 1918, innefattande de ändringar,

som betingades av föreslagen utsträckning av landstingens skyldighet

att lämna fattigvårdssamhälle gottgörelse för vård av fattigvårdsberättigad

sinnessjuk, sinnesslö och fallandesjuk: Därjämte har Petrén föreslagit, att

proposition måtte föreläggas riksdagen om statsbidrag till anordnande av

kommunala sinnessjukhus enligt närmare angivna principer.

Med överlämnande av den av Petrén verkställda utredningen har medicinalstyrelsen

i skrivelse den 24 november 1925 — under förmälan att styrelsen

icke kunnat tillstyrka vad Petrén föreslagit i fråga om statsbidrag

till anordnande av kommunala sinnessjukhus — avgivit förslag till ändrad

lydelse av 40 § i fattigvårdslagen i huvudsaklig överensstämmelse med

Petréns förslag.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 111. 7

Över de sålunda framlagda förslagen hava yttranden infordrats från övers

tåt håll a värn betet och länsstyrelserna i samtliga län samt landstingen ävensom

från svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet samt svenska fattigvårds-

och barnavårdsförbundet. Från ett landsting har yttrande icke inkommit.

Innan jag ingår på redogörelse för dessa förslag och yttranden, torde jag

böra erinra om gällande bestämmelser på området.

Enligt 35 § i lagen om fattigvården skall understödstagare, som på grund

av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan kroppslig eller andlig

brist eller svaghet är i behov av vård å särskild anstalt, såvitt ske kan,

beredas dylik vård; och har vederbörande fattigvårdsstyrelse att vidtaga erforderliga

åtgärder för att förskaffa honom inträde å sådan anstalt.

Utackordering av behövande i enskilt hem får enligt 29 § endast ske

till personer, rörande vilkas lämplighet samt förmåga att uppfylla de skyldigheter,

som för vart fall åligga dem, fattigvårdsstyrelsen genom föregående

undersökning gjort sig förvissad. Om utackorderingen bör upprättas skriftligt

kontrakt, i vilket ömsesidiga skyldigheter och rättigheter noggrant angivas,

och jämlikt 30 § bör fattigvårdsstyrelsen vaka över att de, till vilka

utackordering sker, fullgöra sina skyldigheter.

Därest sinnessjuka, sinnesslöa, tuberkulösa eller med svårare sjukdom

behäftade understödstagare icke kunna erhålla vård å specialanstalt, som i

35 § avses, utan måste intagas å fattigvårdssamhällets anstalt för mottagande

av understödstagare, vilka äro i behov av vård samt ej lämpligen kunna

understödjas i hemmet eller utackorderas (ålderdomshem), skola enligt 32 §

ifrågavarande understödstagare vårdas i särskilda rum eller avdelningar i

ålderdomshemmen, såvida ej i särskilda fall annat finnes kunna ske utan

men för den sjuke eller övriga understödstagare.

I fråga om landstingens skyldighet att lämna fattigvårdssamhälle gottgörelse

gäller följande.

Har fattigvårdssamhälle för sinnessjuk person, som är i behov av fattigvård

enligt 1 § i lagen, erlagt avgift för vård å statens anstalt för sinnessjuka

eller å sinnessjukanstalt, som tillhör landsting eller stad, som ej deltager

i landsting, äger enligt 40 § 1 mom. det samhälle, där den vårdade

liar hemortsrätt, att under vissa förutsättningar för utgiven dagavgift och

annan vårdkostnad utfå gottgörelse av det landsting, inom vars område

fattigvårdssamhället är beläget. Enligt 40 § 2 mom. äger fattigvårdssamhälle

att för vård av fattig sinnessjuk å kommunal anstalt, vilken godkänts såsom

anstalt i den ordning Konungen bestämt, av vederbörande landsting erhålla

gottgörelse för hälften av vårdkostnaden.

För vård av fattigvårdsberättigade sinnesslöa personer å statsanstalt för

sinnessjuka eller sinnesslöa eller å anstalt för sinnesslöa, som tillhör landsting

eller stad, som ej deltager i landsting, eller å enskild anstalt för sinnesslöa,

som åtnjuter statsbidrag eller blivit av Konungen för ändamålet godkänd,

äger fattigvårdssamhälle utfå ersättning enligt 40 § 1 mom. med dagavgift

och annan vårdkostnad.

Efter samma grunder äger fattigvårdssamhälle att av landstinget erhålla

Gällande

lagstiftning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kung! Maj:ts proposition nr 111.

gottgörelse för vård av fattigvårdsberättigad fallandesjuk å anstalt för fallandesjuka,

vilken tillhör landsting eller stad, som ej deltager i landsting, eller

å enskild sådan anstalt, som åtnjuter statsbidrag eller blivit av Konungen

för ändamålet godkänd.

Enligt 41 § 1 mom. och 42 § äger fattigvårdssamliälle enahanda rätt

att av vederbörande landsting utfå gottgörelse för utgiven vårdavgift för

fattigvårdsberättigad person, som intagits å med statsbidrag försedd anstalt

för tuberkulösa eller för vanföra eller å länslasarett eller av landsting underhållen

sjukstuga eller å annan med länslasarett likställd sjukvårdsinrättning.

Jämlikt 41 § 2 mom. finnes vidare möjlighet för fattigvårdssamliälle att beträffande

fattigvårdsberättigade personer, som lida av annan kronisk eller

obotlig sjukdom än tuberkulos eller vanförhet, få vården av dessa ombesörjd

å en genom vederbörande landstings försorg upprättad anstalt för personer,

lidande av sådana sjukdomar, för en vårdavgift, motsvarande hälften av vårdkostnaden,

eller ock att själv ombesörja vården å särskild, samhället eller

annan tillhörig anstalt eller å en vid fattigvårdsanstalt för ändamålet anordnad,

under läkares tillsyn stående särskild avdelning mot gottgörelse från

vederbörande landsting för hälften av vårdkostnaden. Såsom villkor för dylik

gottgörelses erhållande är föreskrivet, att den av fattigvårdssamhället föranstaltade

anstaltsvården av förste provinsialläkaren intygas vara tillfredsställande,

varförutom landstinget äger att för beviljande av sådan gottgörelse

uppställa de ytterligare villkor, som kunna befinnas lämpliga.

På grund av gällande bestämmelser skulle alltså, därest å statens sinnessjukanstalter

funnes platser för alla vårdbehövande sinnessjuka, primärkommunerna

— frånsett städer, som ej deltaga i landsting — få alla sina

utgifter för sinnessjukvård ersatta av landstingen. Med rådande platsbrist å

hospitalen måste emellertid fattigvårdssamhällena helt eller delvis bekosta

vården av en avsevärd del av de sinnessjuka.

I detta sammanhang må ytterligare erinras om vissa bestämmelser i stadgan

den 14 juni 1901 angående sinnessjuka.

Enligt nämnda stadga skall, därest vård för sinnessjuk önskas å hospital,

därom till direktionen ingivas skriftlig ansökan, åtföljd av vissa handlingar,

däribland intyg av legitimerad, vid hospitalet i fråga ej anställd läkare.

Detta intyg skall vara avfattat i enlighet med anvisningar i den vid stadgan

fogade bilagan A (§ 29). De sjuka, som vederbörligen förklarats berättigade

till inträde å hospital eller asyl, skola så snart utrymmet det medgiver mottagas

i den ordning, vari de där blivit anmälda, såvida icke särskilda omständigheter

må föranleda avvikelse (§ 33). Har till direktionen inkommit

ansökan om sinnessjuks intagande å anstalt, åligger direktionen, såvida den

finner ansökningen kunna bifallas men utrymmet å anstalten redan är upptaget,

att ofördröjligen insända handlingarna till medicinalstyrelsen (§ 34).

Obotligt sinnessjuk, som längre tid varit vårdad å hospital eller asyl och ej

visat sig vådlig för sig eller andra, må, när utrymme saknas för mottagande

av sjuk som är mer i behov av vård, av direktionen utskrivas från anstalten

(§ 50). Den sjukes målsman eller annan, som gjort ansökan om sinnessjuks

intagande å anstalt eller som iklätt sig ansvarighet för sjukvårdsavgifter,

skall vara berättigad att från anstalten uttaga den sjuke även innan denne

blivit från sinnessjukdomen återställd, om överläkaren anser sådant kunna

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

ske utan våda för allmänna säkerheten och det behörigen styrkes, att sådan

vård, som den sjukes tillstånd kräver, kan beredas honom i hemmet eller

annorstädes (§ 5i). Enskild person, som utan att hava förvärvat tillstånd

att inrätta anstalt för sinnessjuka, hos sig mot eller utan betalning vårdar

sinnessjuk, denne må vara medlem av familjen eller icke, skall utan uppskov

göra skriftlig anmälan hos kyrkoherden i församlingen samt därjämte

hos ordföranden i hälsovårdsnämnden. Sådan anmälan skall årligen så länge

sjukdomen fortfar förnyas inom utgången av december månad. Enahanda

anmälningsskyldighet skall åligga föreståndare för försörjningsinrättning

rörande där befintlig sinnessjuk (§ 66). Inom varje kommun, där sinnessjuk

vårdas vare sig å kommunen tillhörig inrättning eller hos enskild person,

åligger det ordföranden i hälsovårdsnämnden att själv eller genom annan

minst en gång om året besöka varje sålunda vårdad sinnessjuk och därvid

tillse, att den sjuke behandlas i överensstämmelse med grunderna i stadgan

(§ 68). Kyrkoherde åligger att varje år med ledning av inkomna anmälningar

till vederbörande provinsial-, extra provinsial- eller stadsläkare översända

förteckning å de inom församlingen sålunda vårdade sinnessjuka. Motsvarande

uppgifter skola lämnas av ordförande i kommunalnämnd samt av

hälsovårdsnämnd (§ 69). Provinsial- eller extra provinsialläkare skall gorå

sig underrättad om samtliga inom hans distrikt befintliga sinnessjukas tillstånd

och vård och för sådant ändamål under sina på statens bekostnad

företagna resor inom distriktet årligen besöka där befintliga sinnessjuka, om

vilka läkaren icke har sig bekant, att de vårdas i enlighet med stadgans föreskrifter.

Einner läkaren, att sådan sjuk icke åtnjuter den vård hans tillstånd

kräver, skall läkaren därom underrätta ordföranden i kommunalnämnden

och meddela de anvisningar, han anser sig kunna lämna (§ 70). Därest

polismyndighet, prästerskap, läkare eller eljest trovärdig person hos länsstyrelse

anmäler omständigheter, som synas utvisa, att sinnessjuk vanvårdas

eller misshandlas, äger länsstyrelsen förordna, att vederbörande läkare skall

anställa undersökning på den plats, där den sjuke vistas. Det åligger läkaren

att till länsstyrelsen avgiva berättelse om den verkställda undersökningen

jämte förslag till de åtgärder, som synas honom böra vidtagas (§ 71).

Till utredning angående platsbristen å statens sinnessjukanstalter har

Petrén i sitt yttrande lämnat följande sammanställning av infordrade uppgifter

å antalet den 1 augusti 1923 befintliga exspektanter, fördelade efter

anmälningsår. ________

Anmälda år

1 ^

\s

j CO

O

O

1906

1905

1907

CD

g

1909

1910

i—•

g

1912

1913

1914

5

5!

1916

1917

1918

1919

1920

1921

1922

1923

S:a

till Stockholms hospital

_

1

2

1

1

2

3

4

15

•r>

68

8

4

4

2

120

»

_

1

6 9

4

5

11

1351

89

46

35

31

45

41

24

90

106

93

178

1191

997

»

2

2

7

8

11

6

1

22

60

44

79

64

306

a

_

_

_

_

i

I

_

—

—

3

3

2

9

11

17

17

64

; »

Västerviks

»

-

1

2

4

9

4

12

6

18

59

87

92

101

83

478

Visby

- 2

1

1

i

4

3

6

5

6

10

12

26

57

95

92

95

4

416

»

—

-

1

1

3

4

2

4

18

25

28

37

32

155

»

Lunds

,)

1

3

17

21

21

47

71

75

104:127

487

1 „

Malmö asyl

—

Göteborgs

„

_

_

_I-

—

—

_

—

—

—

—

—

—

1

1

—

—

1

4

31

53

91

Vänersborgs

n

l

_

_ _

_

2

__

o

5

4

9

6

5

13

27

15

82

100

88

109

94

562

Kristinehamns

„

1

i

1

_

i

1

3

3

4

22

43

43

61

39

222

2

_

1

7

7

18

8

8

30

72

69

94

no

426

>*

4

1

10

1

5

10

9

12

12

25

22

11

122

1 M

Östersunds

„

_

_

_

—

—

—

1

1

-

9

—

2

3

3

11

34

45

54

43

199

i n

Viteå

»

—

—

4

14

41

59

Summa

l

1

6 11

5

O

CD

ce

ce

66

87

71 141 156 127 489 685 720

997934

14,708

Statistiska

uppgifter ang.

antalet

exspektanter.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Petréns

förslag.

Sinnessjuka.

Kungl. Majits proposition nr 111.

I dessa siffror, som till övervägande del gälla fattigvårdsberättigade sinnessjuka,

ingå enligt Petrén även dels några blindrå exspektanter, som äro

hemmahörande i städer, vilka ej deltaga i landsting, och dels ett och annat

hundratal, som äro intagna å länsupptagningsanstalt och vilkas vård sålunda

redan bekostas av landsting.

Till komplettering av dessa siffror må nämnas följande uppgifter, som avse

förhållandet den 1 september 1926. Antalet exspektanter utgjorde nämnda

dag 5,728.

Av dessas ansökningar hade inkommit:

före 1908 års utgång................................. 17 ansökningar,

under år 1909............................................. n »

» 1910............................................ 15 »

» » 1911............................................ 41 »

» » 1912......................... 95

* » 1913............................................. 54

» 1914............................................. 56

» » 1915............................................. 47 »

» femårsperioden 1916—1920............ 866 »

» 1921—1925............ 3,519

» tiden »/i—V, 1926........................... 993

Dessa siffror visa, att antalet exspektanter, trots nytillkomna vårdplatser,

starkt ökats under de senaste åren.

Medicinalstyrelsen vitsordar, att svårigheterna att bereda plats å hospitalen

för nyinsjuknade fall äro större än någonsin, samt upplyser, att från

den 1 januari 1919 eller samma dag, som fattigvårdslagen trädde i kraft, till

den 1 november 1925 exspektantantalet vuxit från 2,265 till 5,191, samtidigt

med att vårdplatsantalet endast ökats från 9,089 till 10,271.

I detta sammanhang må nämnas, att det nya hospitalet i Hälsingborg

med plats för 1,200 patienter kommer att bliva färdigt å sådan tid, att beläggningen

kan påbörjas under förra delen av innevarande år.

I sitt nyss omförmälda yttrande anför Petrén huvudsakligen följande.

Av den statistiska sammanställningen rörande sinnessjuka framginge, att

den rådande platsbristen å statens hospital hade till följd, att kommuner

ofta under åratal finge bekosta vården av sinnessjuka, som vore berättigade

till inträde å hospital, fastän detta kunde sägas vara i strid med lagstiftningens

anda. Att, såsom uti en av de till grund för riksdagens förenämnda

skrivelse liggande motionerna föreslagits, undanröja ifrågavarande missförhållande

med en generell bestämmelse, att landstingets betalningsskyldighet

skulle inträda från den dag, vederbörande liospitalsdirektion beslutat, att

den sjuke i män av utrymme finge intagas å hospitalet, syntes dock från

sjuk vårdssynpunkt vara betänkligt. Ty det måste fordras, att vården vore

tillfredsställande, för att bidrag av det allmänna skulle utgå till densamma.

Men det vore nogsamt bekant, att icke alla sinnessjuka, som väntade på

inträde å hospital, erhölle en vård, vilken kunde betecknas som tillfredsställande.

Det vore sålunda ganska vanligt, att å fattigvårdsanstalterna intagna

sinnessjuka hölles mer eller mindre permanent isolerade på ett sätt,

som måste hava en skadlig inverkan å det psykiska tillståndet; isolering i

källarceller och i andra celler av fängelseliknande typ förekomme alltjämt.

Äldre sinnessjukavdelningar, som anordnats vid fattigvårdsanstalt, bestode

i allmänhet allenast av ett antal isoleringsrum av den gamla celltypen med

små fönstergluggar och fasta klosetter, som sprede en obehaglig lukt i cellen,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kung! Maj:ts proposition nr 111.

samt saknade för eu ändamålsenlig vård erforderliga lokaler, såsom dagrum,

badrum o. s. v. Efter tillkomsten av stadgandet, att landstinget skulle gottgöra

halva vårdkostnaden för fattigvårdsberättigad sinnessjuk, som vårdades

å kommunal sinnessjukavdelning, vilken blivit vederbörligen godkänd, förelåge

emellertid utsikt till en förbättrad kommunal sinnessjukvård. Ditintills

hade visserligen endast en del städer och Hägra få större landskommuner

anordnat lämpliga lokaler för sinnessjuka, men sedan det börjat bliva mera

känt, att landstingsbidrag kunde erliåilas till vården av de sinnessjuka, som

kommunerna själva måste omhändertaga, hade åtskilliga kommuner börjat

planera anordnandet av sinnessjuklokaler, vilka uppfyllde villkoren för godkännande.

Även hade uppslag uppkommit angående bildandet av kommunalförbund

för den kommunala sinnessjukvårdens ordnande. Sålunda planerades

inom ett län (Jönköpings län) uppförandet av ett större sinnessjukhus, gemensamt

för länets samtliga städer, och inom ett annat län (Malmöhus län)

hade förslag väckts, att alla kommuner i ett provinsialläkardistrikt skulle

förena sig om uppförandet av ett sinnessjukhus vid läkarstationen. Det

syntes vara av vikt, att detta nyvaknade intresse för ordnandet av ändamålsenliga

lokaler för dels sinnessjuka, som väntade på inträde å hospital, och

dels sådana, som därifrån utskreves jämlikt sinnessjukstadgans § 50, på allt

sätt understöddes. Men i sakens natur läge, att om landstingsbidrag skulle

beviljas för vård eller förvaring av sinnessjuka å fattigvårdsanstalt, som saknade

särskild sinnessjukavdelning, det skulle bliva vida svårare att få de

välbehövliga kommunala sinnessjukavdelningarna till stånd. Fördenskull

syntes det icke böra ifrågakomma, att landstingets skyldighet att lämna

fattigvårdssamhälle ersättning för kostnader för vård av sinnessjuka utsträcktes

att gälla i fråga om sinnessjuk, som vore intagen å fattigvårdsanstalt,

vilken saknade vederbörligen godkänd sinnessjukavdelning.

De sinnessjuka, som under nuvarande förhållanden måste omhändertagas

å fattigvårdsanstalterna, vore till mycket stor del sådana, som endast å en

sinnessjukavdelning kunde få lämplig vård. Emellertid vore det icke heller

önskligt, att sådana sinnessjuka, som kunde vistas under friare förhållanden,

skulle hysas å ålderdomshemmen, då de åldringar, som vore i behov av

anstaltsvård, borde vara befriade från samlivet med sinnessjuka. _ Nämnda

slag av sinnessjuka borde därför såvitt möjligt inackorderas! enskilda hem.

Då detta emellertid helt naturligt ställde sig dyrare än förvaring å fattigvårdsanstalt,

skulle det vara av stor betydelse, om landstingsbidrag utginge för

sådant ändamål, må vara att detta bidrag icke gärna kunde sättas högre

än till det belopp, varmed landstinget vore skyldigt att ersätta fattigvårdssamhälle

kostnad för anstaltsvården. Landstingsbidrag till belopp, motsvarande

avgiften för vård i lägsta betalningsklassen, borde emellertid utgå

icke endast för i enskilt hem inackorderad sinnessjuk, som vore exspektant

till hospital eller landstings sinnessjukanstalt — från sinnessjukhus, tillhörande

stad som ej deltager i landsting, kunde här bortses — utan även för privat

vårdad sinnessjuk, som utskrivits från hospital eller landstings sinnessjukanstalt

för beredande av plats därstädes för mera vårdbehövande sinnessjuk.

Det vore nämligen i hög grad av behovet påkallat, att det vidtoges någon

åtgärd för befordrande av dylika utskrivningar, tv sedan den bestämmelsen

blivit införd, att kommunerna av landstingen finge ersättning för vården å

hospital av sina fattigvårdsberättigade sinnessjuka, hade liospitalsläkarnas

bemödanden att från hospitalen få utskriva obotligt sinnessjuka, Korn vore

någorlunda lugna, mötts av det starkaste motstånd från kommunernas sida.

Sålunda hade eu hospitalsdirektion år 1921 beslutat utskrivning av 17 patienter

jämlikt 50 § i liospitalsstadgan, men vid underhandlingar med vederbörande

hade det visat sig omöjligt att få dem att mottaga derå än 8. Den sålunda

konstaterade ringa patientomsättningen hade på många håll ansetts vara

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

en direkt följd av den nya fattigvårdslagens bestämmelser. De svårigheter,

som därigenom uppstått att på anstalter mottaga nyinsjuknade, vore betydande.

I åtskilliga men långt ifrån alla fall kunde dock trots platsbrist

en svårskött nyinsjuknad patient mottagas, om denne vore understödstagare

och på hospitalet funnes någon samma kommun tillhörande sjuk, med vilken

utbyte kunde ske. Givet vore, att utskrivning från hospital enligt stadgans

50 § ofta skulle underlättas, därest fattigvårdssamliället erhölle landstingsbidrag,

motsvarande tredje klassens avgift vid hospital, till den sinnessjukes

utackordering i enskilt hem. Då det även kunde vara behövligt, att utskrivning

av lugnare patienter från landstingens upptagningsanstalter underlättades,

enär många exspektanter ofta funnes vid dessa anstalter, förelåge det även

skäl för landstingsbidrags utgående till fattigvårdssamhälle för utackordering

av sinnessjuk, som utskrivits från landstings sinnessjukanstalt.

Villkoret för landstingsbidrags utgående i berörda fall borde dock självfallet

vara, att vården vore av tillfredsställande art. Frågan vore emellertid,

huru kontrollen härutinnan lämpligast borde anordnas. Utan tvivel skulle

det vara mest ändamålsenligt, om hospitalsöverläkaren hade uppdraget att

årligen besöka alla inom hospitalets upptagningsområde enskilt vårdade

sinnessjuka. Såsom medicinalstyrelsen uti yttrande i ärendet till andra lagutskottet

av den 4 februari 1922” anfört, skulle dock därigenom alltför mycken

läkarkraft tagas från hospitalen. Ett annat sätt att uppehålla förbindelse

mellan hospital släkarna och de från hospital till enskild vård utskrivna

sinnessjuka vore att låta vid hospitalen anställda sköterskor (med högre utbildning)

årligen besöka ifrågavarande sinnessjuka för kontrollerande av deras

vård. Detta system skulle emellertid medföra anställandet av särskilda befattningshavare

för uppgiften och torde därför bliva alltför kostsamt. Därtill

komme, att eu sköterska aldrig kunde uppträda med samma auktoritet som

eu läkare. I övrigt vore det att märka, att det alltid måste bero på tjänsteläkarens

bedömande, både huru länge vården i fråga, vid inträdd förbättring,

kunde anses behövlig, och när vid inträdande försämring bilagan A för återintagning

å hospital borde utfärdas. Dessa överväganden syntes tala för att

vederbörande tjänsteläkare borde få uppdraget att fullgöra kontrollen ifråga.

Aven detta komme dock att medföra något ökade kostnader, ty — medan

provincial- och extra provinsialläkare enligt sinnessjukstadgan § 70 vore skyldiga

att årligen besöka inom distriktet befintliga sinnessjuka endast i det fall, där

läkaren icke hade sig bekant, att de vårdades i enlighet med stadgans föreskrifter

— måste givetvis årliga besök ske hos alla de sinnessjuka, för vilkas

vård fattigvårdssamhälle erhölle landstingsbidrag. Ty för dettas utbetalande

maste helt naturligt varje år fordras vederbörligt intyg, att vården vore tillfredsställande.

Någon ändring i nu gällande bestämmelser därhän, att vederbörande

tjänsteläkare under alla förhållanden skulle årligen besöka hos enskild

person vårdade sinnessjuka, vilka väntade på beviljad plats å hospital eller

landstings sinnessjukhus eller blivit utskrivna från sådana anstalter, hade

emellertid icke företagits i förslaget till ny sinnessjuklagstiftning, då de sakkunniga

icke ansett sig böra taga hänsyn till en allenast ifrågasatt men ännu

icke genomförd lagändring. Däremot hade skyldigheten att besöka enskilt

vårdade sinnessjuka i nämnda lagförslag utsträckts att gälla även stadsläkare.

Detta bleve ju också med den ifrågasatta ändringen av fattigvårdslagens 40 §

av behovet påkallat, då privat vård av sinnessjuka förekomme i åtskilliga

mindre städer. Att föreskriva att vederbörande tjänsteläkare mer än en gång

årligen skulle besöka de utackorderade sinnessjuka i fråga syntes av kostnads

hänsyn icke kunna ifrågasättas.

Emellertid vore det under nuvarande platsbrist å hospitalen nödvändigt

att utskriva även sådana patienter, som icke lämpade sig för inackordering

i enskilda hem utan för vilkas vård särskilda lokala anordningar och ständig

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

tillsyn vore behövliga. För underlättande av utskrivning av sådana sjuka

vore den förordade utvidgningen av landstingens ersättningsskyldighet ej

tillfyllest, utan härför erfordrades även anordnandet av sinnessjukaydelningar

vid större fattigvårdsanstalter för mottagande av sådana sinnessjuka, som

icke lämpade sig för privat vård. När förslag väcktes, att en större kommun

skulle ordna en ändamålsenlig sinnessjukavdelning, finge man emellertid

ofta höra den invändningen framställas, att det borde åligga staten att skaffa

plats för alla sinnessjuka, som behövde anstaltsvård. Hur önskvärt det än

kunde vara att så skedde, vore det dock uppenbart, att det, även med ett

mera forcerat hospitalsbygge, icke vore möjligt att inom överskådlig tidsrymd

få till stånd det felande antalet hospitalsplatser, i det att detta vore

högst avsevärt, Vid sådant förhållande vore det, därest vår sinnessjukvårdsfråga

över huvud taget skulle kunna bliva löst inom rimlig tid, uppenbarligen

nödvändigt att gå fram på två linjer, i det man dels i snabbast

möjliga tempo anskaffade nya platser å. statsanslag för sinnessjuka (genom

såväl uppförande av nya hospital som utvidgning av redan befintliga), dels

i nödig utsträckning sökte få till stånd kommunala sinnessjukavdelningar

för lugnare och mera lättskötta sinnessjuka. Hå platserna å dessa avdelningar

med deras enklare beskaffenhet givetvis vore billigare i anläggning

än hospitalsplatserna, innebure det i själva verket också en besparing för

samhället att söka losa, sinnessjukvårdsproblemet på här angivet sätt. Het

syntes vara goda skäl för att statsbidrag för anordnande av kommunala

sinnessjukhus eller sinnessjukavdelningar utginge enligt i huvudsak samma

principer som de vilka ifrågasatts beträffande anstalter för vård av kroppsligen

kroniskt sjuka.

Uti förberörda riksdagsskrivelse hade ifrågasatts, att landsting borde

lämna fattigvårdssamhälle gottgörelse för vård av fattiga obildbara sinnesslöa,

beträffande vilka beslut fattats om intagning å av staten, landsting eller stad,

som ej deltager i landsting, anordnad sinnessjukanstalt, men vilkas intagande

därstädes på grund av bristande plats ej kunnat ske. En bestämmelse om

landstingsbidrag för vård av fattigvårdsberättigad obildbar sinnesslö, som

vore exspektant till någon av de två sistnämnda slagen av anstalt, _ syntes

emellertid icke få någon praktisk betydelse. A landstingens sinnessjukhus,

vilka ju icke vore avsedda för några sinnesslöa utan endast för sinnessjuka,

som vore i trängande behov av vård å hospital, syntes nämligen sinnesslöa

icke beviljas inträde, med mindre det funnes ledig plats; och vad beträffade

sinnessjukhus, tillhörande städer, som ej deltoge i landsting, torde å dem

endast under samma förutsättning beviljas inträde för obildbar sinnesslö,

som vore hemmahörande i främmande kommun. Av sinnessjukanstalter

torde det därför endast vara statens hospital och asyler, som hade sinnesslöa

bland sina exspektanter.

Emellertid föreläge förslag om anordnandet av eu

slcötta obildbara sinnesslöa, och ytterligare statsanstalter för vuxna obildbara

sinnesslöa vore ifrågasatta. Hå man kunde utgå från att alla till dessa anstalter

anmälda icke komrrie att omedelbart utan ofta först efter längre eller

kortare exspektanstid vinna inträde i desamma, borde landstingsbidrag utgå

till fattigvårdssamhälle även för privat vård av fattigvårdsberättigad sinneslö,

för vilken beslut fattats om intagning å en statens sinnesslöanstalt, men

vilkens intagning a dylik anstalt pa grund av bristande platsutrymme ej

kunnat ske. Förutsättningen för landstingsbidrag till vården av sinnesslöa,

som vore, exspektanter till en statsanstalt för sinnessjuka eller''sinnesslöa,

borde dock — liksom i fråga om privat vårdad sinnessjuk •— vara den, att

vederbörande tjänsteläkare intygade, att värden vore tillfredsställande.

Sinnesslöa.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

I ännu ett hänseende borde emellertid landstingens skyldighet att lämna

fattigvårdssamhälle gottgörelse för vård av sinnesslö utsträckas. För närvarande

hade landstingen sådan skyldighet med avseende å sinnesslöas vård

å sinnessjukanstalt endast då denna tillhörde staten, landsting eller stad,

som ej deltoge i landsting. Däremot utginge landstingsbidrag till vårdkostnaderna

å sinnessjukanstalt, som tillhörde annan kommun, endast för sinnessjuk

och icke för sinnesslö. I sakens natur läge emellertid att, där det

funnes en kommunal sinnessjukavdelning, intaga å denna även kommunens

obildbara sinnesslöa, för vilka icke annorstädes kunde beredas lämplig vård.

Vid sådant förhållande måste det anses vara förenat med rättvisa och billighet,

att landstingsbidrag finge utgå även för dessas vård.

Fallande
sjuka.

Då fråga vore om ändring av 40 § i fattigvårdslagen, borde uppmärksamheten

fästas på önskvärdheten av att landstingens skyldighet att lämna

fattigvårdssamhälle gottgörelse för vård av fattigvårdsberättigad fallandesjuk

ävenledes bleve utsträckt. Med nuvarande formulering av 40 § i fattigvårdslagen

förelåge sådan skyldighet endast i fråga om vård å anstalt, vilken

tillhörde landsting eller stad, som ej deltager i landsting, eller anstalt,

vilken åtnjöte statsbidrag eller blivit vederbörligen godkänd. För närvarande

funnes i vårt land endast några enskilda epileptikeranstalter, till vilka

samtliga statsbidrag utginge. Emellertid förelåge förslag att en av dessa,

Vilhemsro utanför Jönköping, skulle övertagas av staten för att så småningom

utbyggas till en fullständig epileptikeranstalt. Då man därför syntes

kunna utgå ifrån, att det endast vore en tidsfråga, när en statlig epileptikeranstalt

komme till stånd, borde vid ändring av 40 § i fattigvårdslagen

beaktas, att densamma erhölle sådan formulering, att landsting bleve

skyldigt lämna fattigvårdssamhälle gottgörelse för vård av dels fallandesjuk,

som vore intagen å statlig epileptikeranstalt, och dels privat vårdad fallandesjukdom

beviljats inträde å dylik anstalt men på grund av bristande platsutrymme

ej kunnat mottagas — i sistnämnda fall dock endast under förutsättning,

att vederbörande tjänsteläkare intygade, att vården vore tillfredsställande.

Genom ett sådant stadgande komme bestämmelserna om landstings

skyldighet att lämna fattigvårdssamhälle ersättning för vårdkostnad

att beträffande fallandesjuka bliva analoga med dem nu beträffande sinnessjuka

och sinnesslöa föreslagna.

Enligt den'' av Petrén föreslagna lydelsen av ifrågavarande paragraf skulle

ersättning utgå på sätt nedanstående tablå utvisar, däri de av Petrén föreslagna

nya fallen åro kursiverade.

I. Sinnessjuka.

a) under vård å statshospital........

» » » landstingsanstalt

sjuka ................

för

sinnes

» » » godkänt kommunalt sii

sjukhus ..........................

b) under väntetid å inträde

å statshospital .........................................

å landstingsanstalt för sinnessjuka........

under villkor av tillfredsställande vård hos

enskild

§, inom. o.

stycke i

lagen om

Ersättningsbeloppet

fattig-

vården

.. 40.1(1)

hela avgiften

. 40.1 (2)

hela »

a 40.1 (2)

hela »

’. 40.2 —

halva »

.. 40.3(1)

avgift å billigaste

.. 40.3(2)

betalningsklass

d:o d:o

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

c) efter utskrivning enligt 50 § sinness ukstadgan

från

statshospital ...............................................

landsting sanstalt............................................

under villkor av tillfredsställande vård lios

enskild.

§, mom. o.

stycke i j

lagen om Ersättningsbeloppet

fattigvården
-

40.4J)

40.4 M

II. Obildbara sinnesslöa

a) under vård å statshospital (§ 28 hospitals
stadgan).

............................... 40.1

» » » blivande statsanslag ............... 40.1 (1)

» » » landstingsanstalt för sinnesslöa

....................................... 40.1 (2

» » » storstadsanstalt för sinnesslöa 40.1(2

» » » godkänd enskild anstalt för

sinnesslöa ......................... 40.1 (2)

b) under vård å godkänt kommunalt sinnessjuk
hus

.............................................................. 40.2 —

c) under väntetid å inträde

å statshospital (§ 28 hospitalsstadgan)......... 40.3 (1

» blivande statsanstalt för sinnesslöa............ 40.3

under villkor av tillfredsställande vård hos

enskild.

avgift å billigaste

betalningsldass

d:o d:o

hela avgiften

hela »

hela »

hela »

hela »

halva »

!S};

avgift å billigaste

betalningsklass

III. Fallandesjuka.

1) För sinnessjuka fallandesjuka gälla samma bestämmelser

som beträffande andra sinnessjuka.

21 Icke sinnessjuka

a) under vård å blivande statsanstalt.................. 40.1 (1)

» » » landstingsanstalt för fallandesjuka.

...................................... 40.1 (2)

» » » största dsantält för fallandesjuka

.................................... 40.1 (2)

» » » godkänd enskild anstalt för

fallandesjuka........................ 40.1 (2)

b) under väntetid å inträde

å blivande statsanstalt för fallandesjuka...... 40.3 (1)

under villkor av tillfredsställande vård hos

enskild.

hela avgiften

hela »

hela »

hela »

avgift å billigaste

betalningsklass.

Medicinalstyrelsen yttrar i sin skrivelse huvudsakligen följande.

I likhet med Petrén ansåge styrelsen, att det vore mycket önskvärt, att

bestämmelser i det av riksdagen angivna syftet komme till stånd. En bestämmelse

i syfte att tilldela kommunerna ersättning för deras kostnader

för sinnessjukas vård jämväl efter deras utskrivning från hospital vore otvivelaktigt

ägnad att underlätta utskrivningen av mera stillsamma patienter, och

Medicinalstyrelsen.

Sinnessjuka.

l) I förevarande lagförslag 40.3.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kung!. May.t» proposition nr 111,

härigenom skulle sålunda beredas större möjligheter för intagning av svårare

fall. Förslaget att fattigvården skulle erhålla gottgörelse för vårdkostnaderna

jämväl under exspektanstiden innebure endast en gärd av rättvisa. På grund

härav ansåge sig styrelsen böra ansluta sig till vad Petrén anfört beträffande

landstingens skyldighet att lämna gottgörelse för sinnessjuk jämväl under

väntetid på inträde å och efter utskrivning från statshospital. Däremot vore

bestämmelser om gottgörelse under väntetid på plats å landstingsanstalt för

sinnessjuk och efter utskrivning från sådan anstalt icke behövliga. Då inträde

å landstingens upptagningsanstalter begärdes för sinnessjuk, hade nämligen

i allmänhet plats sökts jämväl å statshospital, och därest så ej skett,

ålåge det enligt § 46 i gällande hospitalsstadga vederbörande att ofördröjligen

göra sådan ansökan. Gottgörelse utginge alltså för dessa sjuka i deras

egenskap av exspektanter till statshospitaien. Liknande torde förhållandet

vara beträffande gottgörelse för tiden efter utskrivning av sinnessjuk från

landstingsanstalt; för så vitt den sjuke då fortfarande vore i behov av vård,

kvarstode ansökningen om plats å statshospital, vadan gottgörelse utginge

i avvaktan på intagandet å hospitalet.

I fråga om förutsättningarna för att gottgörelse skulle utgå delade styrelsen

till fullo den under ärendets behandling uttalade uppfattningen, att ett

villkor därför skulle vara att den vård, som bereddes den sjuke vore tillfredsställande.

Styrelsen funne dock den av Petrén i sådant avseende föreslagna

anordningen med endast ett besök för varje år hos de sinnessjuka

icke lämna garanti för att vården alltjämt vore tillfredsställande. I ett av

styrelsen den 30 maj 1925 avgivet yttrande angående förslag till lag om vård

av sinnessjuka m. fl. författningar hade styrelsen beträffande tillsyn av sinnessjuka

framhållit, att denna givetvis icke kunde bliva i någon högre grad

effektiv, därest den skulle ske endast eu gång om året. På grund av den erfarenhet,

som vunnits i fråga om dispensärverksamheten beträffande vissa andra

kroniska sjuka, nämligen de tuberkulösa, syntes det styrelsen, att man borde

verkställa undersökning, huruvida icke vården utom sinnessjukhusen av dessa

sjuka skulle kunna anordnas på liknande sätt, som skett med de tuberkulösa,

nämligen genom dispensärverksamhet. I samma yttrande hade styrelsen

också framlagt ett förslag till ordnande av en dylik dispensärverksamhet.

Det syntes emellertid dröja lång tid, innan detta styrelsens förslag bleve

slutligt prövat, och att låta den nu föreliggande frågan om gottgörelse åt

fattigvårdssamliälle från landsting för vård av fattigvårdsberättigad sinnessjuk

eller sinnesslö anstå, till dess sådan prövning ägt rum, syntes styrelsen

olämpligt. En kontroll av vården på sätt Petrén föreslagit syntes alltså

böra tillsvidare godkännas; dock syntes kontrollen över i stad vårdad sinnessjuk

icke nödvändigtvis behöva utövas av vederbörande stadsläkare utan även

kunna uppdragas åt annan i stadens tjänst anställd person med erfarenhet

i bedömande av sinnessjukvård, exempelvis hos vederbörande hälsovårdsnämnd

anställd sköterska eller s. k. församlingssyster. Ett dylikt uppdragkunde

emellertid icke utan vidare åläggas stadsläkare i denna hans egenskap,

utan syntes ersättning därför böra tillerkännas av staten. Denna ersättning

funne styrelsen lämpligen kunna bestämmas till 5 kronor per person.

För den tillsyn, som eventuellt kunde komma att utövas av annan person,

borde däremot ersättning icke utgå.

Bestämmelserna angående kontrollen syntes emellertid icke böra intagas

uti lagen om fattigvården utan böra fastställas av Kungl. Maj:t, varigenom

de ändringar, som kunde bliva erforderliga i gällande sinnessjukstadga, lättare

kunde vidtagas. Fattigvårdslagen skulle sålunda endast innehålla föreskrift,

att kontroll skulle utövas och att de närmare bestämmelserna därom

utfärdas av Kungl. Maj:t.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungi. Maj:ts proposition nr 111.

Petrén både framhållit, att en sådan utsträckt tillsyn av de sinnessjuka

från provinsial- och extra provinsialläkares sida som den nu föreslagna skulle

kräva ökade kostnader. Ersättning åt tjänsteläkare för resor för tillsyn av

sinnessjuka utginge enligt brevet den 4 april 1902 av anslaget till bestridande

av kostnader för allmän hälso- och sjukvård, och nämnda ersättningsbelopp

hade för budgetåret 1924—1925 uppgått till 44,075 kronor 67 öre.

Av detta anslag borde även ersättning till stadsläkare utgå. Att närmare

angiva de ökade kostnader, som skulle föranledas av förevarande förslag,

vore icke möjligt, detta med hänsyn till att det antal sjuka, vilka skulle

komma att undersökas, vore ytterst växlande och oberäkneligt. Då ifrågavarande

anslag vore förslagsanslag, syntes emellertid någon höjning av detsamma

icke vara erforderlig.

Beträffande förslaget om statsbidrag till anordnande av kommunala sinnessjukhus

har styrelsen erinrat, att uti en vid 1925 års riksdag i andra

kammaren väckt motion (nr 38) framställning gjorts om att statsbidrag måtte

utgå för nämnda ändamål. Beträffande denna motion hade statsutskottet i

utlåtande den 22 maj 1925 (nr 114) anfört, att utskottet ville erinra, att

medicinalstyrelsen i skrivelse den 12 oktober 1920 angående ifrågasatt uppdelning

av sinnessjukvården mellan staten och landstingen, eventuellt större

kommuner, ansett sig icke kunna tillstyrka en av svenska fattigvårdsförbundet

gjord framställning om åtgärders vidtagande för en utredning angående

en sådan uppdelning i huvudsaklig anslutning till vissa av fattigvårdsförbundet

angivna principer, utan hade styrelsen hållit före, att den strävan,

som i vårt land hittills gjort sig gällande, nämligen att vård å statsanstalt

borde beredas alla de sinnessjuka, som över huvud taget behövde anstaltsvård,

borde fullföljas och platsbristen avhjälpas genom nyanskaffning av statsplatser.

Styrelsen hade sålunda ansett sig böra avstyrka förslag om en

uppdelning av sinnessjukvården inom ett län eller en kommun i statsvård

för eu del av de sjuka och statsunderstödd läns- eller kommunalvård för en

annan del. Till den ståndpunkt medicinalstyrelsen sålunda till detta spörsmål

intagit, anslöte sig ock utskottet, och utskottet kunde alltså icke biträda

motionärernas förslag. Utskottet hemställde därför, att motionen icke

måtte vinna riksdagens bifall.

Utskottets hemställan blev sedermera av riksdagen bifallen.

Då riksdagen sålunda redan uttalat sig mot en sådan anordning som den

av Petrén föreslagna, och då styrelsen alltjämt vore av samma åsikt som

styrelsen i sin skrivelse den 12 oktober 1920 uttalat, hade styrelsen icke

ansett någon vidare utredning beträffande Petréns förslag i denna del vara

erforderlig.

Vad Petrén föreslagit i fråga om utsträckning av landstingens skyldighet

att lämna gottgörelse dels för vård av obildbara sinnesslöa å blivande sfatsanstalt

och godkänt kommunalt sinnessjukhus, dels under väntetid på inträde

för obildbar sinnesslö å statshospital och blivande statsanstalt för

sinnesslöa, dels ock för vård av fallaudesjuk å blivande statsanstalt för

dylika sjuka och under väntetid å inträde å sådan anstalt har styrelsen för

sin del biträtt. Genom vad sålunda föreslagits skulle enligt medicinalstyrelsen

ändring i fattigvårdslagen kunna undvikas, därest framdeles statsanstalt

komme att anordnas för fallandesjuka. I fråga om kontrollen över

de sjukas vård gällde medicinalstyrelsens förut refererade yttrande härutinnan

även ifrågavarande kategorier sjuka.

Det av styrelsen framlagda förslaget till ändringar i 40 § fattigvårdslagen

är av den lydelse, bilaga A till statsrådsprotokollet i detta ärende utvisar.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 96 höft. (Nr 111.) 298 27 2

Sinnesslöa och

fallandesjuka.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Yttranden.

Kungl. Maj ds proposition nr 111.

I detta sammanhang vill jag nämna en av fattigvårdsstyrélsen i Svinnegarns

socken gjord framställning, att det måtte tagas under noggrant övervägande,

huruvida icke bidrag av statsmedel borde utgå för vård av obildbara

sinnesslöa, som på grund av platsbrist uteslutits från anstalt.

Medicinalstyrelsens förslag har i huvudsak tillstyrkts avöt''erståthallar ämbetet r

tretton länsstyrelser, tolv landsting samt svenska stadsförbundet. Landstingsförbundet

samt länsstyrelserna i Älvsborgs, Skaraborgs samt Göteborgs och Bohus

län ävensom sju landsting hava förklarat sig kunna endast under vissa betingelser

giva sin anslutning till det framlagda förslaget. Länsstyrelserna i Blekinge,

Malmöhus, Hallands, Västmanlands, Gotlands, Kopparbergs, Västerbottens

och Norrbottens län, landstingen i de fyra förstnämnda länen samt i Jämtlands

län ävensom svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet hava uttalat

sig, vissa av dem mot den ifrågasatta lagstiftningen i dess helhet och andra

mot de bestämmelser, som avse ersättning för vård av exspektanter till

sinnessjukanstalt eller av de från sådan anstalt utskrivna.

Från åtskilliga av de myndigheter, som tillstyrkt förslaget, framhålles

dock tillika, att sinnessjukvården rätteligen vore en statens angelägenhet

och att snara åtgärder från statens sida för tillgodoseende av platsbehovet

å hospitalen vore nödvändiga. En länsstyrelse gör gällande, att

bestämmelserna rörande ersättning åt exspektanter och utskrivna borde intagas

i en särskild lag med begränsad giltighetstid. Från andra håll

framställas vissa erinringar i detaljfrågor. Sålunda anmärkes bland annat,

att ersättningen för vård av utskriven patient borde utgå med hälften

av det belopp, vartill vårdkostnaden skäligen kunde uppskattas, eller

med halva vårdavgiften i billigaste vårdklass; att Petréns förslag borde fullföljas

att avse även sinnessjuka, som utskrivas från landstingsanstalt; att

verklig garanti måtte skapas mot en sådan framtida utvidgning av landstingens

skyldigheter, att dessa skulle komma att avse den verkliga kostnad,

som en tillfredsställande vård föranledde; att staten borde förbinda sig att

lämna verksamt bidrag till kostnaderna för vården utom anstalt, i vad dessa

kostnader överstege landstingsbidraget; att effektivare kontroll än den föreslagna

borde åstadkommas över vården utom anstalt; samt att riksdagen

borde höras över kontrollåtgärderna.

Landstingsförbundets yttrande innehåller i huvudsak följande.

Principiellt vore intet att erinra mot den föreslagna utsträckningen av

landstingens ersättningsskyldighet, men densamma kunde dock endast godtagas

under vissa garantier. Till att börja med borde åt bestämmelserna

givas sådan avfattning, att desamma ej gåve anledning till s. k. beloppstvister

mellan landstingen och primärkommunerna. Vidare måste alltjämt

en rätt väsentlig del av vårdkostnaden åvila primärkommunerna, så att dessa

hade intresse av att allenast de verkligt fattigvårdsbehövande komme i åtnjutande

av för dem kostnadsfri vård, samt att vården icke bleve onödigt

dyrbar. Båda dessa betingelser uppfylldes genom den föreslagna bestämmelsen,

att ersättningen skulle ske med belopp motsvarande avgiften å billigaste

betalningsplats å den statsanstalt, där plats beviljats eller från vilken utskrivningen

ägt rum. Det från vissa håll framförda kravet, att landstinget

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

skulle hava att ersätta hela den verkliga vårdkostnaden, måste däremot bestämt

tillbakavisas. — Ytterligare måste krävas verklig garanti för att den

vård, för vilken landstingen skulle lämna ersättning, vore tillfredsställande.

De i sådant hänseende föreslagna bestämmelserna kunde icke anses betryggande.

Huru en dylik garanti lämpligen skulle åstadkommas, vore ej lätt

att avgöra. Närmast till hands läge väl att med utnyttjande av de erfarenheter,

som vunnits av det år 1903 införda och genom beslut av 1922 års

riksdag utvidgade »Korsbergasystemet», låta jämväl den nu ifrågavarande

kontrollen handhavas av respektive statshospital eller motsvarande statsanstalter,

vilkas läkare jämte särskilda för ändamålet anställda sköterskor

hade att företaga upprepade besök hos de familjevårdade inom distriktet.

Kravet på en dylik eller annan effektiv kontroll finge icke tillbakavisas därmed

att den skulle förorsaka staten extra kostnader. Även om den skulle

förutsätta anställandet av några särskilda sköterskor eller t. o. m. en och

annan dubblering av läkartjänst vid hospitalen, måste detta dock betraktas

innebära en ringa statsutgift, om man besinnade, att staten härigenom sluppe

ifrån kostnaderna för en synnerligen dyrbar anstaltsvård. Och även om

hänsyn toges till dylika extra kostnader för vårdkontroll, koinme dock totalkostnaden

för det allmänna för en dylik vård i enskilda hem att stanna

långt under vårdkostnaden vid hospitalen. Lika litet finge den omständigheten,

att tillskapandet av ett betryggande kontrollsystem beträffande familjevården

skulle taga viss tid i anspråk, utgöra skäl för att eftergiva kravet på

en dylik kontroll. Den tid, det skulle taga att organisera kontrollen efter

de linjer, som av landstingsförbundet skisserats, behövde väl icke bliva så

avsevärd. Och att brådstörta den föreslagna reformen utan åstadkommande

av garanti för en betryggande kontroll skulle för övrigt leda därhän, att

landstingen omedelbart ställdes inför utgiftsökningar, vilka bleve dem övermäktiga.

— Till sist har landstingsförbundet framhållit, att det föreslagna

systemet med av landstingen delvis bekostad familjevård måste betraktas

såsom eu nödfallsåtgärd och att de ifrågasatta provisoriska bestämmelserna

under inga förhållanden finge medföra uppskov i anskaffande av erforderliga

platser å de statliga hospitalen och övriga hithörande anstalter.

Beträffande det av landstingsförbundet omnämnda ''s. lc. Korsbergasystemet

må här inskjutas följande. I samband med den motion, som ligger till

grund för omförmälda riksdagsskrivelse av år 1922 rörande den nu behandlade

utvidgningen av landstingens ersättningsskyldighet, väcktes i första

kammaren av samma motionär motion (nr 68) med yrkande, att riksdagen

ville besluta, att medel från anslaget till hospitals underhåll jämväl måtte få

användas för bestridande av utgifter för i anslutning till hospital anordnad

familjevård av sinnessjuka. I motionen anfördes, att anordnande av en dylik

familjevård i större utsträckning än hittills jämväl vore en utväg att avlasta

hospitalen. Familjevården borde vara anordnad i direkt anslutning till

hospitalen och stå under därvarande läkares kontroll. I enlighet med denna

princip hade sedan länge patienter från Yäxjö hospital utackorderats till

eu familjevärdskoloni, förlagd till Korsberga m. fi. församlingar i Jönköpings

län, vid vilken koloni vårdades ett par hundra sinnessjuka. Principerna för

en dylik familjevård vore följande. De utackorderade patienterna ansåges

alltjämt tillhöra hospitalet, så att de, därest så skulle visa sig behövligt,

omedelbart kunde återtagas dit. Hospitalet uppbure alltjämt avgiften från

det fattigvårdssamhälle eller den enskilde, som vid ansökan om hospitals
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

vård utfärdat ansvarsförbindelsen. Systemet medförde en avsevärd besparing

av statsmedel. — Sedan statsutskottet funnit sig böra tillstyrka motionärens

förslag, bär riksdagen beslutat, att medel ''från ifrågavarande anslag finge

användas för bestridande av utgifter för i anslutning till hospital anordnad

familjevård av sinnessjuka.

En av de länsstyrelser, som i huvudsak till styrkt de föreslagna bestämmelserna,

länsstyrelsen i Örebro län, uttalar vissa önskemål i fråga om kontrollen.

Medicinalstyrelsen hade ifrågasatt, att kontrollen borde ske genom vederbörande

tjänsteläkare i samband med förekommande inspektioner, under det

att från annat håll förmenats, att den borde utövas under överinseende av

och i samråd med hospitalsöverläkare. Det sålunda ifrågasatta överinseendet

syntes inbegripa och förutsätta en viss grad av personligt övervakande av

de sjuka åtminstone någon gång under året jämväl av överläkaren eller, om

man till äventyrs ej skulle vilja tolka bestämmelsen så vittgående, i allt fall

av någon å hospitalet anställd person med psykiatrisk utbildning. ^ Länsstyrelsen

ifrågasatte, om det kunde vara nödigt att göra kontrollen så tungrodd

och dyrbar som sistnämnda förslag innebure, och förmenade fastmera,

att det borde vara tillfyllest att åtminstone till en början låta kontrollen

utövas av tjänsteläkarna i likhet med vad fallet redan vore beträffande inspektionen

av sinnessjuka, samt att i stället åt tjänsteläkarna inrymma befogenhet

att, där förhållandena vid inspektion därtill gåve anledning, å tjänstens

vägnar göra vissa framställningar, avseende de vårdbehövande, exempelvis

begäran om förtursrätt för inträde å anstalt beträffande sådana sjuka, där

behovet av vård ansåges särskilt trängande. För att tillmötesgå kravet på

att få sakkunskapen hörd vid inspektionen skulle ju vidare kunna föreskrivas,

att tjänsteläkare skulle hava till åliggande att i tveksamma fall samråda med

hospitalsläkare, ehuru en dylik föreskrift måhända skulle kunna anses överflödig,

då det nämligen syntes få anses alldeles självklart, att oavsett förekomsten

av en dylik bestämmelse ett samrådande komme till stånd, där

omständigheterna så krävde.

En av de myndigheter, länsstyrelsen i Blekinge län, som uttalat sig mot

bestämmelserna om ersättning för vård hos enskilda av sinnessjuka, sinnesslöa

eller fallandesjuka exspektanter samt av sinnessjuka, som utskrivits från

statshospital, anför bland annat följande.

Ett bifall till medicinalstyrelsens förslag skulle innebära ett betydande

avsteg från den hittills gällande principen, att den landstingen åvilande, synnerligen

omfattande ersättningsskyldigheten skulle avse allenast vård å

för ändamålet inrättade och under kontroll stående anstalter, ett avsteg, som

måste uppväcka mycket stora betänkligheter såväl från vård- och kontrollsynpunkt

som med hänsyn till kommunernas och landstingens ekonomi.

Till följd av statens nuvarande oförmåga att omhändertaga ens alla de sinnessjuka,

som vore i särskilt trängande behov av hospitalsvård, hade mångenstädes

i riket kommunala sinnessjukhus inrättats eller i allt fall planerats.

Behovet och nyttan av dylika anstalters upprättande syntes numera vara

allmänt erkända, och statsmakterna hade ju också sökt uppmuntra sådana

inrättningars tillkomst. Att i sådana för ändamålet särskilt inrättande sjukhus

med deras tillgång till läkarhjälp och utbildad personal i övrigt vården

av de sjuka skulle bliva ofantligt mycket bättre än om de sinnessjuka finge

kvarbliva eller utackorderas i enskilda hem, syntes ligga i öppen dag.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

Den kontroll, som vore nödvändig för förslagets genomförande, vore

synnerligen svår att åstadkomma. Detta gällde ej blott åstadkommandet av

eu effektiv kontroll utav själva den vård, som bestodes den sjuke, utan även

konstaterandet att i de särskilda fallen de villkor vore uppfyllda, som givetvis

*måste föreskrivas för att en person skulle vara att betrakta som sådan

exspektant, varom bär vore fråga. Det av medicinalstyrelsen skisserade förslaget

i dessa delar kunde icke i något avseende uppfylla fordringarna på

effektiv kontroll. Då frågan om kontrollens anordnande vore av den allra

största betydelse för förslagets bedömande, kunde länsstyrelsen, som för

övrigt betvivlade, att en tillfredsställande kontroll överhuvudtaget kunde erhållas

till rimligt pris, redan på dessa grunder icke tillstyrka förslaget i nu

förevarande del.

Medicinalstyrelsens förslag skulle vidare enligt länsstyrelsen leda till

vissa inkonsekvenser. Medan enligt detta förslag varje vård hos enskild

skulle ersättas under förutsättning att denna vård vore tillfredsställande,

skulle dylik ersättning däremot icke under några omständigheter få utgå för

vård å annan avdelning av kommunal fattigvårdsanstalt än godkänd särskild

avdelning för sinnessjuka, hur tillfredsställande denna vård än kunde

anses vara. Visserligen kunde en på sistnämnda sätt anordnad vård av en

sinnessjuk aldrig bliva fullt förstklassig, men säkert vore, att med nu gällande

fattigvårdsbestämmelser vården av en sinnessjuk eller sinnesslö å en

sådan anstalt i de allra flesta fall bleve långt bättre och lättare kontrollerbar

än vården i ett enskilt hem, samt att även olägenheterna av de sinnessjukas

vårdande å ålderdomshemmen på detta sätt bleve i allt större utsträckning

neutraliserade. En annan inkonsekvens, varav förslaget lede, vore

den, att medicinalstyrelsen ej velat föreslå, att den utsträckta ersättningsskyldigheten

skulle omfatta all sådan vård, som avsåges i 40—42 §§ fattigvårdslagen,

exempelvis den sinnessjukvården närbesläktade vården om kroniskt

eller obotligt sjuka. Även om man i viss mån kunde förstå denna

inskränkning med hänsyn därtill, att behovet av vård vore särskilt trängande

i fråga om sinnessjuka och med dem närmast jämförbara vårdbehövande,

innebure dock denna inkonsekvens en fara så till vida, att, om förslaget

med sin nu föreslagna mindre omfattande utsträckning först vunne bifall,

det säkerligen icke skulle komma att dröja länge, förrän förslag komme att

framläggas om utvidgning av bestämmelsernas tillämpningsområde med därav

följande ekonomiska konsekvenser.

Då riksdagen så sent som år 1925 i likhet med medicinalstyrelsen uttalat

sig för att staten skulle så småningom övertaga all sinnessjukvård inom

riket, borde statsmakterna i stället för ifrågavarande föga lyckliga palliativ

koncentrera sig på att inom rimlig tid bliva i stånd att åtminstone i huvudsak

kunna förverkliga detta sitt program._ Enär staten. således en gång

gått in för att i en framtid övertaga all sinnessjukvård i riket, måste, det

emellertid anses stå i god överensstämmelse härmed att, när å andra sidan

vore klart, att staten ej inom överskådlig tid kunde fullgöra denna sin utfästelse,

den uppmuntran i form av ekonomiskt stöd, som ansages påkallad

för att kommunerna skulle bliva mera villiga att upprätta kommunala sinnessjukhus

(upptagningsanstalter), bleve en statens och ej en landstingens sak.

Från övriga länsstyrelser och landsting, som avgivit avstyrkande utlåtanden,

samt från svenska fattigvårds- och barnavärdsförbundet hava helt eller delvis

framförts liknande synpunkter. Därvid framhålles av en länsstyrelse, att

frågan om statsbidrag till anordnande av kommunala sinnessjukhus icke

borde anses genom riksdagens beslut år 1925 slutgiltigt avgjord. Från annat

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

håll hava uttalats betänkligheter särskilt mot att från ersättning undantaga

vård, som lämnats å kommunernas egna, såsom sinnessjukanstalter ej godkända

fattigvårdsanstalter; dylik vård vore säkerligen fullt jämförlig med den

som kunde erhållas i enskilt hem.

Med ledning av det sålunda föreliggande materialet lät jag inom socialdepartementet

utarbeta utkast till de lagändringar, som erfordrades i händelse

av bifall i huvudsak till ifrågavarande framställning. Härvid beaktades jämväl

de andra frågor om ändring i fattigvårdslagen, vilka enligt vad jag redan

antytt nu torde böra upptagas till prövning. Utkastet torde få biläggas protokollet

i detta ärende (bilaga B.)

Sedan härefter Tcammarrätten anbefallts att avgiva utlåtande i frågan, har

kammarrätten i ett den 19 februari 1927 dagtecknat yttrande förklarat sig

icke hava funnit det remitterade lagförslaget giva anledning till erinran annat

än i vissa speciella hänseenden. Till dessa specialanmärkningar återkommer

jag vid behandlingen av de punkter i förslaget, som avses i anmärkningarna.

Departements- Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen, har

chefen. flertalet av de hörda myndigheterna förklarat sig icke hava något att i

princip erinra mot den föreslagna utvidgningen av landstingens ersättningsskyldighet.

De huvudskäl, som föranlett vissa av dem att uttala betänkligheter

mot förslagets bestämmelser om ersättning för enskild vård samt

några att avstyrka förslaget i dessa delar, synas vara, dels att den föreslagna

anordningen befaras komma att förhindra genomförandet av mera ändamålsenliga

åtgärder för sinnessjukvårdens ordnande och särskilt medföra uppskov

med anskaffandet av erforderliga anstaltsplatser, dels ock att svårigheter

skulle uppstå att för rimliga kostnader åstadkomma en effektiv kontroll

över att vården bleve tillfredsställande och icke meddelades i onödan.

Det må gentemot förstnämnda invändning till en början framhållas, att

med den nu föreslagna anordningen med av landstinget delvis bekostad enskild

vård givetvis icke åsyftas att slå in på andra vägar för sinnessjukvårdens

ordnande än dem, som statsmakterna tidigare förklarat böra följas. Det måste

alltjämt anses såsom ett mål, att sinnessjukvården helt och hållet ordnas av

det allmänna. I avvaktan på att så kan ske synes det dock vara angeläget,

att ingenting försummas, som är ägnat att bringa lättnad i svårigheterna.

I själva verket torde det förhålla sig så, att redan av statsfinansiella

skäl anskaffandet av hela det erforderliga platsantalet genom nybyggnad

måste kräva en viss tid. För den skull är det uppenbarligen i hög grad

påkallat, att andra åtgärder vidtagas, som kunna medföra ökade eller

förbättrade vårdmöjligheter. Bland dylika utvägar må först nämnas ombyggnad

av vissa som följd av 1925 års försvararevision ledigblivande kasernbyggnader,

antingen direkt till sinnessjukanstalter eller till anstalter, avsedda

för sinnesslöa, delvis sådana som nu upptaga plats å de egentliga sinnessjukanstaltema.

En ytterligare utväg skulle vara att uppmuntra kommuner

eller kommunalförbund till anordnande av kommunala sinnessjuk
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

anstalter. Ett kraftigt medel i sådant hänseende skulle uppenbarligen vara

att på sätt i ärendet ifrågasatts lämna statsbidrag till uppförande eller anskaffande

av dylika anstalter. Med hänsyn till statsutskottets i det föregående

återgivna, av 1925 års riksdag gillade uttalande, att sådana bidrag

icke borde utgå, eftersom sinnessjukvården vore en statens angelägenhet,

lärer det emellertid icke låta sig göra att för närvarande gå fram på

denna väg.

En annan åtgärd i samma riktning är givetvis att bereda ökade möjligheter

till utskrivning, jämlikt 50 § sinnessjukstadgan, från sinnessjukanstalterna

av sådana patienter, som äro i mindre trängande behov av hospitalsvård

än vissa exspektanter. Nuvarande olägenheter av platsbristen skulle

tydligen också minskas genom bättre möjligheter att bereda de sjuka tillfredsställande

vård under exspektanstiden, varav skulle följa större lätthet att giva

de svårare, ehuru senare anmälda fallen företräde. Båda de angivna åtgärderna

skulle uppenbarligen leda till att i ökad omfattning de mest vårdbehövande

komme i åtnjutande av anstaltsvård. Till befrämjande av en sådan

utveckling torde den föreslagna rätten för kommunerna att åtnjuta bidrag

för vården under exspektanstiden samt efter utskrivningen kunna kraftigt

bidraga.

Den lättnad, förslaget skulle medföra, blir tydligen under alla förhållanden

av mera tillfällig art. Att genomförande av ifrågavarande förslag skulle

komma att inverka fördröjande på anskaffandet av nya anstaltsplatser, torde

ej behöva befaras. Uti andra lagutskottets till grund för nyssnämnda riksdagsskrivelse

liggande utlåtande har, som förut nämnts, framhållits, att i

avvaktan på verkställande av vissa av riksdagen beslutade nybyggnader de

ifrågasatta särskilda åtgärderna vore av nöden till avhjälpande av de svåraste

av de utav den dåvarande bristen på anstaltsplatser föranledda missförhållandena.

På sätt framgår av utredningen har därefter platsbristen ytterligare

ökats. De skäl, som föranlett riksdagens hemställan, äga alltså numera än

större giltighet.

Visst berättigande måste även tillerkännas påståendet, att kommunerna

icke böra bliva lidande av den omständigheten att staten icke mäktat anskaffa

tillräckligt antal vårdplatser. Frågan om kontrollen över den enskilda

vården svnes, såsom i det följande skall utvecklas, kunna lösas på ett sätt,

som kan godkännas.

De huvudsakliga skäl, som anförts för att rätten till landstingsbidrag icke

bör utvidgas till att avse vård, som lämnas å fattigvårdsanstalterna annorledes

än å godkänd sinnessjukavdelning, äga tydligen sin riktighet. På sätt

Petrén framhållit skulle, därest landstingsbidrag utginge för sådan vård, det

bliva vida svårare att få de välbehövliga kommunala sinnessjukavdelningarna

till stånd. Jag måste alltså bestämt avvisa de framkomna förslagen om eu

sådan utvidgning.

Vad beträffar det belopp, varmed ersättning bör utgå för enskild vård,

synes det med de nyss angivna utgångspunkterna riktigt, att i enlighet med

vad som föreslagits landstingsbidraget i princip utgår med belopp motsvarande

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl, Maj: ts proposition nr 111.

lägsta vårclavgiften å statshospital. Det bör uppenbarligen beaktas, att icke

den enskilda vården av de sinnessjuka blir för kommunerna mer ekonomiskt

fördelaktig än vården å kommunala sinnessjukanstalter. För vård å dylik anstalt

åtnjutes ju landstingsbidrag med halva vårdkostnaden. Men då hela denna

vårdkostnad säkerligen allmänt torde överstiga dubbla beloppet av lägsta avgiften

på statshospitalen, torde vid bestämmandet av storleken av landstingsbidraget

för familjevård särskild föreskrift icke behöva meddelas till

undvikande av att detta bidrag kommer att överstiga bidragen till de kommunala

sinnessjukinrättningarna. Däremot torde uttryckligen böra fastslås,

att ersättningen icke må överstiga den faktiska vårdkostnaden samt att —

i enlighet med allmänna regler, varom mera i det följande — avdrag skall

göras för pension eller understöd enligt pensionsförsäkringslagen.

Beträffande beloppet av den kostnad, som ett bifall till förslaget skulle

medföra för landstingen, är det uppenbarligen icke möjligt att göra några

närmare beräkningar. Med utgångspunkt dels ifrån att antalet exspektanter

kan beräknas till omkring 5,000, varav dock långt ifrån alla äro fattigvårdsberättigade

och än mindre alla kunna antagas komma i åtnjutande av tillfredsställande

enskild vård, och dels från att lägsta avgiften å statshospitalen

för närvarande utgör 1 krona 20 öre för dag, från vilket belopp — enligt

vad nyss nämndes — bör avgå pension eller understöd enligt pensionsförsäkringslagen

till beräknat belopp av minst 30 öre per vårddag, torde

man dock kunna göra det uttalandet, att kostnaderna icke kunna väntas bliva

alltför avsevärda i förhållande till den betydelse ett bifall till förslaget

måste anses äga. Att märka är för övrigt, att det övervägande antalet landsting

tydligen äro beredda att ikläda sig denna kostnad.

Beträffande Jcontrollen över vården hos enskilda har redan i andra lagutskottets

förenämnda utlåtande framhållits angelägenheten av att i görligaste

män vinna garantier för att vården å ena sidan blir tillfredsställande

och å andra sidan ej kommer att fortvara längre, än de sjukas tillstånd

kräver. Denna synnerligen viktiga fråga har även varit föremål för de

hörda myndigheternas särskilda uppmärksamhet. Yäl må erkännas, att

medicinalstyrelsens förslag härutinnan ej kan anses i allo tillfredsställande,

vilket även av styrelsen medgives. Att, på sätt landstingsförbundet föreslagit,

låta kontrollen utövas under överinseende av hospitalsläkare eller

motsvarande anstaltsläkare lärer emellertid av kostnadsskäl icke kunna förordas.

Däremot synes vad länsstyrelsen i Örebro län i sitt nyss återgivna

yttrande i detta avseende anfört vara värt beaktande. Dock torde

redan med gällande bestämmelser läkaren äga befogenhet att göra de framställningar,

vartill inspektionen må giva anledning, liksom det även lärer

stå honom öppet att i tveksamma fall samråda med hospitalsläkaren. Därutöver

synes möjlighet böra beredas länsstyrelse att i den ordning 71 § i

stadgan angående sinnessjuka förmäler jämväl av annan anledning än vid

vanvård och misshandel av den sinnessjuke förordna tjänsteläkaren att

verkställa undersökning. Därest en sådan ändring vidtages i berörda stadga,

torde det av medicinalstyrelsen förordade kontrollsystemet kunna provisoriskt

godtagas.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. May.ts proposition nr 111.

Det lärer kunna förväntas, att så småningom en effektivare kontroll skall

kunna komma till stånd, då de på dagordningen stående frågorna om revision

av sinnessjukstadgan och om dispensärverksamhet för sinnessjuka erhålla sin

lösning. I sistnämnda avseende må erinras, att Kungl. Maj: t i skrivelse den 7 maj

1926 anbefallt medicinalstyrelsen att verkställa undersökning, huruvida vård av

sinnessjuka utom sinnessjukhusen må kunna anordnas genom dispensärverksamhet

på liknande sätt som skett ifråga om tuberkulösa, samt till Kungl.

Maj:t inkomma med detaljerat och av kostnadsberäkning åtföljt förslag i

ärendet. I anledning härav har medicinalstyrelsen i skrivelse den 14 september

1926 hemställt, bland annat, att anordningar för tillsyn av sinnessjukas

hemvård måtte försöksvis anordnas inom Lunds, Säters och Yisby hospitals

upptagningsområden. Skrivelsen i fråga har överlämnats till de sakkunniga,

som äro sysselsatta med utredning av frågan om revision av gällande

bestämmelser angående sinnessjuka.

Det är uppenbarligen icke lämpligt att på något sätt föregripa den sålunda

pågående utredningen, vare sig i vad den angår sinnessjuklagstiftningen

eller anordnandet av dispensärverksamhet. Med hänsyn härtill lärer man

tills vidare få stanna vid de nu föreslagna kontrollbestämmelserna. Dessa

torde kunna utfärdas av Kungl. Maj:t. I anslutning till det anförda synas

de närmast böra gå ut på ungefär följande. Fattigvårdssamhälle, som för lämnad

enskild vård, vare sig den anordnats genom samhällets organ eller ej, vill

komma i åtnjutande av landstingsbidrag, har att göra anmälan om vårdfallet

hos någon central myndighet, exempelvis förste provinsialläkaren i länet. En

sådan anmälan innebär, att vården från det anmälan göres ställes under kontroll

av offentlig myndighet, såväl över att vården är tillfredsställande som ock

över att det genom intagningsbeslutet konstaterade eller vid utskrivningen

kvarstående vårdbehovet fortfar. Själva kontrollen i nämnda hänseenden torde

sedermera kunna utföras på sätt nyss antytts. Vad angar behovet av kontroll

över att vårdbehovet fortfar, växlar detta behov givetvis i hög grad efter arten

av den sinnessjukdom, varom fråga är; det måste uppenbarligen ligga i fattigvårdssamliällets

intresse att tillse, att icke dess ersättningsanspråk kan mötas

med berättigade invändningar i detta hänsseende. Redan den omständigheten

att fattigvårdssamhället genom sin anmälan i viss mån iklätt sig

garanti för vårdens beskaffenhet och, om den är underhaltig, riskerar att när

som helst vid ett kontrollbesök få detta konstaterat, lärer innebära eu viss

garanti; samhället kan tydligen, därest något sådant inträffar, vänta att möta

svårigheter beträffande ersättning även för andra vårdade. I vad mån särskilda

anordningar för kontrollens handhavande utöver de sålunda förordade

böra längre fram vidtagas torde få bero på den omfattning, som den nu avsedda

enskilda vården kan komma att erhålla.

Vad angår kostnaderna för kontrollen, torde desamma, i vad de avse utgifter

för ökade kostnader för statsanställda läkare, kunna utan vidare bestridas

från anslaget till allmän hälso- och sjukvård. Vidkommande åter det ifrågasatta

bidraget av 5 kronor för varje patient till städernas läkare samt övriga kostnader,

som kontrollen kan tänkas medföra, torde riksdagens medgivande böra

s. 26 Kontrollera mot PDF

Forslagets

detaljer.

Kammarrätt

en.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

inhämtas därtill att omförmälda anslag må användas till utbetalning av dylika

bidrag. Det må i detta sammanhang framhållas, att särskild bestämmelse

tydligen icke erfordras för erhållande av medverkan från städernas läkare i

nu nämnt hänseende; det är uppenbarligen i städernas eget intresse, att

kontrollerad vård kommer till stånd. — Någon höjning av omförmälda riksstatsanslag

lärer ej för nästa budgetår erfordras i anledning av vad nu föreslagits.

Yad i övrigt anmärkts mot medicinalstyrelsens förslag synes icke böra

utgöra hinder för dess upphöjande till lag. I detta sammanhang må erinras

därom att genom de föreslagna bestämmelserna angående fallandesjuka, i

vilket hänseende riksdagen icke begärt utredning i sin skrivelse, uppfyllts

ett av andra lagutskottet vid 1926 års riksdag i dess utlåtande nr 25 (s. 4)

uttalat önskemål.

Rörande förslagets detaljer må till en början nämnas, att, såsom medicinalstyrelsen

yttrat, särskilda bestämmelser ej torde erfordras i fråga om ersättningsskyldigheten

för vård under tiden för väntan på plats å landstingsanstalt

för sinnessjuka eller efter utskrivning från sådan anstalt.

Den av medicinalstyrelsen föreslagna lagtexten hade i det till kammarrätten

remitterade utkastet i redaktionellt hänseende överarbetats, därvid hänsyn

tagits bland annat till de ändringar i förevarande paragraf, som gjorts genom

lagar den 8 april 1925 och den 11 juni 1926.

I sitt förut omförmälda yttrande har kammarrätten beträffande förslaget

till ändring i 40 § anfört följande:

»Enligt den av professorn A. Petrén verkställda utredning, som ligger till

grund för lagutkastet, skola de i 40 § 2 och 3 mom. innefattade bestämmelserna

endast avse obildbara sinnesslöa. Med den formulering, som i lagutkastet

givits nämnda stadganden, synas de emellertid komma att avse

jämväl bildbara sinnesslöa. Den vid utkastet fogade motiveringen lämnar

icke någon upplysning om anledningen till den bristande överensstämmelsen

härutinnan.

I 40 § 3 mom. har i anslutning till den nuvarande lydelsen av 40 § 2 mom.

använts det uttryck, att ’det fattigvårdssamhälle, som har att ansvara för

vårdkostnaden’ äger att av vederbörande landsting erhålla gottgörelsen i

fråga. Det synes emellertid kammarrätten synnerligen önskvärt, att — till förebyggande

av missförstånd i avseende å stadgandets rätta innebörd, att endast

hemortskommunen och icke vistelsekommunen äger erhålla gottgörelse av

landsting — det uttryck, som 40 § 1 mom. i motsvarande fall innehåller

eller att ’det samhälle, där den vårdade har hemortsrätt’, kommer till användning,

i vilket fall givetvis motsvarande ändring bör vidtagas i 40 § 2

mom. och i 41 § 2 mom.

Det synes kunna ifrågasättas, om icke, till vinnande av överensstämmelse

de olika stadgandena emellan, 40 § 3 mom. sista stycket bör avse jämväl

personer, som för sinnesslöhet eller fallandesjuka vårdats å staten tillhörig

anstalt.»

Tillika har kammarrätten föreslagit ändringar i lagtexten av redaktionell art.

En ledamot, med vilken presidenten instämde, yttrade:

»Såvitt känt är, har det icke framträtt någon olägenhet av den omständigheten,

att 40 och 41 §§ innehålla till formen olika uttryck för att

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Majits proposition nr 111.

utmärka, att det fattigvårdssamhälle, där den vårdade tiar hemortsrätt, äger

erhålla gottgörelse av landsting. Vid sådant förhållande finner jag mig icke

kunna instämma i majoritetens uttalande om önskvärdheten av en omformulering

i nu förevarande avseende av 40 § 2 och 3 mom. samt 41 § 2 mom.»

Med hänsyn till vad kammarrätten anfört rörande avfattningen av bestämmelserna

i 40 § 2 och 3 mom. i fråga om sinnesslöa har jag i denna del

i huvudsak återgått till den av medicinalstyrelsen föreslagna formuleringen.

Då de bildbara sinnesslöa icke kunna vinna inträde å statens anstalter för

sinnessjuka eller sinnesslöa eller å för sinnessjuka avsedd anstalt, vilken

tillhör stad, som deltager i landsting, eller landskommun, lära enligt denna

formulering bestämmelserna icke komma att avse andra sinnesslöa än de

obildbara.

Beträffande den ifrågasatta omformuleringen av vissa bestämmelser i 40

och 41 §§ för att tydligare utmärka, att endast hemortskommunen och icke

vistelsekommunen äger erhålla gottgörelse av landsting, har jag, då, på sätt

minoriteten inom kammarrätten framhållit, det icke framträtt någon olägenhet

av att i lagen användas olika uttryck, ej funnit skäl att i detta sammanhang

föreslå någon ändring i lagtexten härutinnan.

Någon motsvarighet till bestämmelserna i 50 § av stadgan om sinnessjuka

rörande utskrivning från anstalt av patient för beredande av plats för annan

sinnessjuk, som är i större behov av vård, saknas beträffande anstalter för

sinnesslöa och fallandesjuka. På grund därav finner jag vad kammarrätten

yttrat i fråga om bristande överensstämmelse mellan de olika stadgandena i

40 § 3 mom. icke föranleda ändring av den i utkastet föreslagna lagtexten.

Emellertid har jag låtit vidtaga vissa jämkningar av huvudsakligen formell

art i nämnda lagtext.

Uti 9 § fjärde stycket av lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring

finnes bestämmelse att för tid, under vilken pensionstagare är

intagen å allmän fattigvårds- eller sjukvårdsanstalt eller annan allmän anstalt,

anstalten äger uppbära honom tillkommande pensionstillägg samt därav

tillgodogöra sig kostnaderna för vården. Kungl. Maj:t har denna dag beslutat

avlåta proposition till riksdagen, innehållande bland annat förslag

till sådan ändring av nämnda paragraf, att rätt att uppbära pension eller

understöd i dylikt fall i stället skall tillkomma vederbörande fattigvårdssamhälle.

Blir detta förslag genomfört, bör uppenbarligen, då fråga är om utkrävande

enligt fattigvårdslagen av ersättning för lämnad vård, från den

vårdkostnad som skall ligga till grund för ersättningsbeloppets bestämmande

avdragas pension eller understöd, som fattigvårdssamliället ägt uppbära.

Detta bör gälla såväl då ersättning skall utgå för hela vårdkostnaden som

då landstinget blott skall ersätta hälften därav; i sistnämnda fall blir det

hälften av kostnaden, efter avdrag av pension, som skall utgå. Fastställes taxebelopp

enligt 51 §, skall detta alltså i de speciella fallen minskas med utgående

pension. Motsvarande bör tydligen förhållandet vara, då statsbidrag åtnjutits

för vården, exempelvis för sinnesslöa eller, i enlighet med ett av Kungl. Maj:t

Departements
chefen.

Tillägg till

41 och 51 §§

fattigvårds
lagen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

Ändring i

lagen om

samhällets

barnavård.

Ikraft
trädande.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

denna dag framlagt förslag, kroniskt sjuka. Ehuru vad nu anförts torde kunna

anses ligga redan i gällande bestämmelser, synes det lämpligt att i samband

med omförmälda förslag uttrycklig föreskrift i detta hänseende införes i 51 §

i fattigvårdslagen. Härjämte erfordras motsvarande förtydligande i 41 §.

Bestämmelsen därstädes bör uppenbarligen i enlighet med lagens mening

erhålla den innebörden, att den verkliga kostnaden kommer att med lika

stor del falla på landstinget och på primärkommunen. Följaktligen bör förmånen

ej mindre av statsbidrag — som uppbäres av landstinget — än av

pensionen — som utkvitteras av primärkommunen — fördelas lika på dem

båda.

Jämväl beträffande 41 och 51 §§ har omförmälda lagutkast underkastats

vissa formella jämkningar.

Kammarrätten har i sitt yttrande anfört, att därest i 40 § fattigvårdslagen

insattes ett tredje moment, som avhandlade rätt för fattigvårdssamhälle

till gottgörelse av landsting för vård av vissa slag av understödstagare

utom anstalt, sådan ändring syntes böra vidtagas i 63 § lagen om samhällets

barnavård, att kommun finge rätt till ersättning av landsting för sådan i 40 §

3 mom. fattigvardslagen avsedd vård utom anstalt, som lämnades omhändertaget

barn.

Hen av kammarrätten sålunda förordade ändringen i lagen om samhällets

barnavård finner jag befogad, och jag har alltså låtit utarbeta förslag till

ändring av 63 § i nämnda lag.

Samtliga nu ifrågasatta lagändringar torde lämpligen kunna träda i kraft

den 1 '' januari 1928. Den omständigheten att förberörda förslag angående

statsbidrag till vård av kroniskt sjuka är avsett att träda i kraft redan den

1 juli 1927 torde därvidlag icke behöva inverka.

Jag vill erinra, att Kungl. Maj:t den 18 februari 1927 beslutat till riksdagen

avlåta proposition med förslag till vissa andra ändringar i fattigvårdslagen,

nämligen i 6, 31 och 90 §§. Jämväl dessa lagändringar äro avsedda att

träda i kraft den 1 januari 1928. Med hänsyn härtill torde Kungl. Maj:t

för åstadkommande av förenkling böra, därest båda propositionerna helt

eller delvis bifallas samt riksdagen icke har något att erinra mot anordningen,

utfärda samtliga lagändringarna i en gemensam författning.

Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med nu anförda synpunkter

utarbetat förslag till lag om ändrad lydelse av 40, 41 och 51 §§ i lagen

dm 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården ävensom omförmälda förslag till

lag om ändrad lydelse av 63 § i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets

barnavård samt hemställer, att Kungl. Majt måtte genom proposition föreslå

riksdagen att

dels antaga berörda båda förslag;

dels och medgiva, att kostnaderna för anordnande i huvudsaklig

överensstämmelse med i det föregående angivna grunder

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

av kontroll över enskild vård av sinnessjuka må bestridas av

det under femte huvudtiteln uppförda ordinarie förslagsanslaget

till allmän hälso- och sjukvård.

Med bifall till vad sålunda föreslagits, däri statsrådets

övriga ledamöter instämma, förordnar Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Carl Ullman.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kung! Maj-.ts proposition nr 111.

Bilaga A.

Medicinalstyrelsens förslag till ändrad lydelse av 40 § fattigvårdslagen.

40 §.

1 mom. Har fattigvårdssamhälle för person, som är i behov av fattigvård

enligt 1 §, er lagt avgift för vård å statens anstalter för sinnessjuka, sinnesslöa

eller fallandesjuka, för vilken ersättning ej kunnat uttagas av den vårdade

eller för honom försörjningspliktig person, och äro ej sådana omständigheter

för handen, att gottgörelse för vården enligt vad i 60 § sägs skall

lämnas av staten, då äger det samhälle, där den vårdade har hemortsrätt,

att därför utfå gottgörelse av det landsting, inom vars område fattigvårdssamhället

är beläget.

Lag samma vare beträffande avgift för vård, som lämnats å anstalt för

sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjiika, vilken tillhör landsting eller stad,

som ej deltager i landsting, eller å ensldld anstalt för sinnesslöa eller fallandesjuka,

vilken åtnjuter statsbidrag eller blivit av Konungen för ändamålet

godkänd.

2 mom. Har åt sinnessjuk eller sinnesslö, som är i behov av fattigvård

enligt 1 §, beretts vård å vederbörligen godkänt sinnessjukhus, vilket tillhör

stad, som deltager i landsting, eller landskommun, äger det fattigvårdssamhälle,

som har att ansvara för vårdkostnaden, att under de förutsättningar,

som för erhållande av ersättning enligt 1 mom. stadgas, av vederbörande

landsting erhålla gottgörelse med hälften av det belopp, vartill nämnda

kostnad visas hava uppgått; ägande landstinget att för beviljande av sådan

gottgörelse uppställa de ytterligare villkor, som kunna befinnas lämpliga,

3 mom. Har för person, som är i behov av fattigvård enligt 1 §, beslut

fattats om intagande å en statens anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa eller

fallandesjuka, men hans intagande å dylik anstalt på grund av bristande

platsutrymme ej kunnat ske, äger det fattigvårdssamhälle, som har att ansvara

för vårdskostnaden, att under de förutsättningar, som för erhållande

av ersättning enligt 1 mom. stadgas, av vederbörande landsting erhålla gottgörelse

för vården av sådan person, därest han vårdas hos enskild och vården

är tillfredsställande, från den dag beslut om intagning ägt rum, och så

länge vården är behövlig, med belopp, som motsvarar avgift å billigaste betalningsplats

å den anstalt, där plats beviljats.

Erforderliga föreskrifter angående kontrollen över vården och angående

bedömandet av behovet av vård meddelas av Konungen.

4 mom. Har sinnessjuk, som är i behov av fattigvård enligt 1 §, utskrivits

från staten tillhörigt sinnessjukhus för beredande av plats å anstalten för

mera vårdbehövande sinnessjuk, äger det fattigvårdssamhälle, som har att

ansvara för vårdkostnaden, under de förutsättningar, som för erhållande av

ersättning enligt 1 mom. stadgas, av vederbörande landsting erhålla gottgörelse

för vården av sådan person, därest han vårdas hos enskild och vården

är tillfredsställande, från utskrivningsdagen och så länge vården är behövlig,

med belopp, som motsvarar avgift å billigaste betalningsplats å den anstalt’

från vilken utskrivningen ägt rum.

Erforderliga föreskrifter angående kontrollen över vården och angående

bedömandet av behovet av vård meddelas av Konungen.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

31

Utkast

till

Bilaga B.

Lag

om ändring i 40, 41 och 51 §§ av lagen den 14 juni 1918 (nr 422)

om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 40, 41 och 51 §§ i lagen den 14 juni 1918 om

fattigvården skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

40 §.

1 mom. Har fattigvårdssamhälle för person, som är i behov av fattigvård

enligt 1 §, erlagt avgift för vård å statens anstalter för sinnessjuka, sinnesslöa

eller fallandesjuka, för vilken ersättning ej kunnat uttagas av den

vårdade eller för honom för sörjningspliktig person, och äro ej sådana omständigheter

för handen, att gottgörelse för vården enligt vad i 60 § sägs

skall lämnas av staten, då äger det samhälle, där den vårdade har hemortsrätt,

att för utgiven dagavgift och annan vårdkostnad utfå gottgörelse av

det landsting, inom vars område fattigvårdssamhället är beläget.

Lag samma — — — ändamålet godkänd.

1 fråga---motsvarande tillämpning.

2 mom. Har åt sinnessjuk eller sinnesslö, som är i behov av fattigvård

enligt 1 §, beretts vård å kommunal anstalt, vilken godkänts såsom anstalt

i den ordning Konungen bestämt, äger det fattigvårdssamhälle, som har att

ansvara för vårdkostnaden, att under de förutsättningar, som för erhållande

av ersättning enligt 1 mom. stadgas, av vederbörande landsting erhålla gottgörelse

för hälften av vårdkostnaden, till beloppet bestämd på sätt i 1 mom.

sägs. Landstinget äger för beviljande av sådan gottgörelse uppställa de

ytterligare villkor, som kunna befinnas lämpliga.

3 mom. Har person, som är i behov av fattigvård enligt 1 §, i vederbörlig

ordning förklarats berättigad till inträde å staten tillhörig anstalt för

sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka men saknas utrymme för hans

mottagande å sådan anstalt, då äger, för tid då den sjuke hos enskild erhåller

vård, som vid prövning i den ordning Konungen bestämt, befinnes

tillfredsställande, det fattigvårdssamhälle, som har att ansvara för vårdkostnaden,

att under de förutsättningar, som för erhållande av ersättning enligt

1 mom. stadgas, i enlighet med vad nedan sägs av vederbörande landsting

bekomma gottgörelse för vården.

Ersättning utgår längst från den dag, då den sjuke förklarades berättigad

till inträde å anstalten och till den dag, då behovet av vården upphört.

Ersättningens belopp skall motsvara avgift för billigaste plats å den anstalt,

dit inträde beviljats, eller då vårdkostnaden är lägre, denna kostnad;

skolande från ersättningsbeloppet göras avdrag med belopp, motsvarande vad

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

fattigvårdssamhället jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring ägt för

ifrågavarande tid uppbära i pension eller understöd för den vårdade.

Yad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ersättning för

enskild vård åt person, som är i behov av fattigvård enligt 1 §, därest han

för sinnessjukdom vårdats å staten tillhörig anstalt och, ehuru ej återställd,

utskrivits från anstalten för att lämna plats åt annan sinnessjuk, vilken är

mera i behov av anstaltsvård; skolande i sådant fall ersättningen utgå längst

till den dag, då behovet av vården upphört.

41 §.

1 mom. Där fattig — — — 1 mom. sägs.

2 mom. Därest genom landstings försorg upprättas anstalt för personer,

som lida av annan kronisk eller obotlig sjukdom än i 1 mom. sägs, bör tillfälle

till vård åt fattiga sjuka där beredas; och må landstinget fastställa en

avgift, ej överstigande hälften av vårdkostnaden, minskad med till vården

utgående statsbidrag, vilken avgift vederbörande fattigvårdssamhälle har att,

jämte tillägg motsvarande hälften av den vårdade jämlikt lagen om allmän

pensionsförsäkring tillkommande pension eller understöd, till anstalten erlägga.

Har fattigvårdssamhälle---befinnas lämpliga.

51 §.

Ersättning för lämnad vård utgår med det belopp, vartill kostnaden därför

skäligen kan uppskattas. Har fattigvårdssamhälle ägt uppbära för vårdad

person jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring tillkommande pension

eller understöd eller har statsbidrag åtnjutits för vården, skall vad fattigvårdsanstalt

sålunda ägt uppbära avräknas från kostnaden.

Konungen eller---fall utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928. För tid före nämnda dag

skall landsting icke vara skyldigt att utgiva ersättning enligt 40 § 3 mom.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1927.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1927:247 Skrivelse till Konungen i anledning'' av Kungl. Maj:ts proposition nr 111 med förslag till lag om ändrad lydelse av 40, 41 och 51 §§ i lagen den 14 juni 1918 om s. 1 i texten
  2. S2LU 1927:2 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 111 med. förslag till lag om ändrad lydelse av 40, 41 och Öl i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården m. s. 1 i texten