Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar

1927-02-24 · 51 sidor, varav 49 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 49 av 51 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:113, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

1

Nr 113.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr

184) om understödsföreningar; given Stockholms slott

den 24 februari 1927.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29

juni 1912 om understödsföreningar.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Jakob Pettersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1927.

1 saml.

98 Käft. (Nr 118.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 11S.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om

understödsföreningar.

Härigenom förordnas, att 1, 3, 9, 44, 45 och 89 §§ i lagen den 29 juni 1912

om understödsföreningar skola, 3 § sådan densamma lyder enligt lag den 18

juni 1926 (nr 218), i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Med understödsförening förstås i denna lag sådan förening för inbördes bistånd,

som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse

bereda medlem pension efter avgång från tjänst, efter uppnående av viss

ålder eller vid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan (invaliditet)

;

vid medlems---eller barn;

bereda sjukhjälp eller moderskapshjälp;

eller idka---hänförlig verksamhet.

Understödsförening, som---lag pensionskassa.

3 §.

Där ej för visst slag av registrerad understödsförening är i lag eller författning

annorlunda särskilt stadgat, äge sådan förening icke utan tillstånd av

tillsynsmyndigheten utöva verksamhet, vilken är främmande för det ändamål,

som avses med föreningens understödsverksambet.

Registrerad understödsförening---en medlem.

9 §.

Understödsförenings firma skall innehålla ordet »understödsförening». Är

sådan förening i enlighet med vad därom finnes särskilt stadgat erkänd såsom

sjukkassa, må dock föreningen i stället i firman hava ordet »sjukkassa».

I understödsförenings firma må ej ordet »bolag» eller eljest något, som betecknar

ett bolagsförhållande, och ej ordet »bank» intagas på sådant sätt, att

därav kan föranledas det misstag, att firman innehaves av ett bolag eller av en

bank. Ej heller må firman innehålla såväl ordet »ömsesidig» som ordet »försäkring».

Utom i fall, som i första stycket sägs, må understödsförening icke

i firman hava ordet »sjukkassa».

Firman skall---understödsförenings firma.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

3

44 §.

Beslut om ändring av understödsförenings stadgar vare ej giltigt, med mindre

samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra

följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och å det

sammanträde, som sist hålles, biträtts av minst två tredjedelar av de röstande.

Har beslut om sådan ändring i erkänd sjukkassas stadgar, som må erfordras

för erkännandets bibehållande, å sammanträde biträtts av minst tre fjärdedelar

av de röstande, vare det ock gillt.

Där stadgeändringen — — — till efterrättelse.

Stadgeändring, som avser inskränkning av rätt till understöd, äge ej tillämpning

i fråga om rätt till pension eller sjukhjälp, med avseende å vilken pensionsfallet

eller sjukdomsfallet inträffat innan beslutet om ändringen fattades

eller, där beslutet för att bliva giltigt måst fattas å flera sammanträden,

innan beslutet fattades å det sista sammanträdet.

45 §.

För giltighet av beslut om understödsförenings trädande i likvidation i andra

fall, än i 49 och 68 §§ sägs, gälle de i 44 § första stycket första punkten samt

andra och fjärde styckena stadgade villkor.

Lag samma vare angående beslut om överlåtelse av understödsförenings rörelse

eller viss del därav på sätt i 61 och 68 §§ förmäles. I fråga om beslut om

överlåtelse av viss del av erkänd sjukkassas rörelse skall, där överlåtelsen erfordras

för bibehållande av erkännandet, vad i 44 § första stycket andra punkten

stadgas äga motsvarande tillämpning.

Måste beslut — -— -— sista sammanträdet.

89 §.

Rätt till periodiskt utgående sjukhjälp eller moderskapshjälp eller till kapitalunderstöd,

i vad det icke överstiger femhundra kronor, kan ej överlåtas

och må förty ej tagas i mät för gäld.

Hurusom pension — — — i utsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928, och upphör lagen den 4 juli

1910 (nr 77) om sjukkassor vid samma tidpunkt att gälla; därvid emellertid

skall iakttagas

att, därest sjukkassa eller fortsättningskassa vid nämnda tid är registrerad

enligt sistnämnda lag, denna skall fortfara att gälla för kassan, intill dess

kassan blivit registrerad enligt lagen om understödsföreningar, likväl ej längre

än till den 1 januari 1932;

att för förening, som nu nämnts, skall, där föreningen trätt i likvidation

eller försatts i konkurs medan lagen om sjukkassor gällde för föreningen,

nämnda lag jämväl efter den 1 januari 1932 lända till efterrättelse, intill dess

likvidationen eller konkursen avslutats;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kung!,. Maj:ts proposition nr 118.

att rättigheter och skyldigheter, vilka för sådan förening uppkommit medan

föreningen varit registrerad enligt lagen om sjukkassor, skola bedömas

efter nämnda lag; dock att förening, som ej registrerats enligt lagen om understödsföreningar,

icke må efter den 1 januari 1932 hos domstol eller annan

myndighet göra gällande sådan rättighet;

samt att förseelse mot lagen om sjukkassor skall bedömas efter nämnda lag

även efter det lagen upphört att gälla för den förening, beträffande vars verksamhet

förseelsen blivit begången.

Då förening, vilken är införd i sjukkasseregistret, registreras enligt lagen

om understödsföreningar, skall föreningen avföras ur nämnda register.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 118.

5

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet infpr Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 januari

1927.

N är varande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen, Hamrin,

Almkvist, Lyberg.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson, anför efter gemensam

beredning med t. f. chefen för justitiedepartementet:

Vid anmälan i statsrådet den 4 januari 1927 av de frågor, som tillhöra regleringen

för budgetåret 1927—1928 av utgifterna under riksstatens femte huvudtitel,

omfattande anslagen till socialdepartementet, har jag omnämnt ett av

inom nämnda departement tillkallade sakkunniga den 15 december 1926 avgivet

förslag till omorganisation av det statsunderstödda sjukkasseväsendet m. m.,

vilket förslag då var utremitterat till vissa myndigheter och korporationer för

avgivande av yttranden. Efter en kortfattad redogörelse för förslagets huvudgrunder

uttalade jag förhoppningen, att förslag till omorganisation av det frivilliga

sjukkasseväsendet skulle kunna föreläggas den nu församlade riksdagen.

Under erinran, att de sakkunnigas förslag bland annat innebure förhöjning

av statsbidraget till de frivilliga sjukkassorna, anförde jag, att denna

förhöjning icke alls eller endast helt obetydligt kunde väntas bliva märkbar

under tiden före den 1 juli 1928, varför anslagen till sjukkasseväsendet

kunde för nästa budgetår upptagas till de under förutsättning av oförändrade

grunder för statsbidragen beräknade beloppen. I överensstämmelse med min,

under åberopande av nämnda förhållanden, gjorda hemställan beslöt Kungl.

Maj:t samma dag, bland annat, föreslå riksdagen att i avbidan på särskild

proposition i ämnet i riksstaten beräkna det ordinarie förslagsanslaget till sjukkasseväsendets

befrämjande till 3,200,000 kronor samt för understödjande av

sjukkassor, som meddela moderskapsunderstöd, beräkna ett extra förslagsanslag

av 170,000 kronor.

Sedan de över de sakkunnigas förslag infordrade yttrandena numera inkommit,

anhåller jag att få ånyo anmäla frågan.

Den svenska sociala sjukförsäkringen — avseende de sjukdomsfall, där utsikt

till hälsans återställande förefinnes — är grundad på frivillighet, detta i

motsats till pensionsförsäkringen, vilken jämte åldersförsäkring avser de fall,

då .sjukdom övergått till bestående invaliditet. Redan innan soc.ialförsäkrings
-

Historik.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

1891 års

sjakkasselag.

1905 åra

förslag.

1910 års

sjakkasselag.

spörsmålet upptagits till behandling av statsmakterna, hade sjukdomsrisken

föranlett bildandet av frivilliga sammanslutningar för inbördes självhjälp vid

sjukdom. Den äldre arbetarförsäkringskommittén — tillsatt år 1884 —- hade

ock uttalat, att denna försäkringsgren vore till sin natur bäst lämpad för frivillighet.

På denna grundsats byggde vår första, efter förslag av nämnda kommitté

beslutade sjukkasselag av den 30 oktober 1891. Ej allenast anslutningen till

sjukkassa var frivillig; varje sjukkassa ägde ock full frihet att bestämma

försäkringsvillkoren. Lagen innehöll allenast bestämmelser om visst minimiantal

medlemmar, om stadgar, styrelse och revision m. m. dylikt, vilka bestämmelsers

efterlevande fordrades för att kassorna skulle kunna registreras och

därigenom erhålla rättssubjektivitet. Registrering skedde hos Kungl. Haj:ts

befallningshavande, resp. hos magistraterna i städerna (utom Stockholm). Någon

närmare tillsyn å sjukkassornas verksamhet var ej föreskriven. Åt registrerade

sjukkassor beviljades i sammanhang härmed ett mindre förvaltningsbidrag,

vilket emellertid successivt höjdes, så att detsamma under tiden 1900

—1910 årligen utgick med kr. 1:50 för varje medlem t. o. m. 100, kr. 1:00

för varje medlem därutöver t. o. m. 300, kr. 0: 50 för varje medlem därutöver

t. o. m. 2,600 samt kr. 0: 25 för varje medlem därutöver.

Sedan 1903 års riksdag antagit förslag till lag om försäkringsrörelse, anhöll

riksdagen om legal reglering av jämväl den icke affärsmässiga försäkringsrörelse,

som bedreves av olika slag av självhjälpsföreningar, däribland

sjukkassor. Med föranledande av denna anhållan tillkallades sakkunniga, vilka

den 2 december 1905 avgåvo förslag till lag om understödsföreningar, avseende

såväl sjukkassor som andra understödsföreningar. Även detta förslag

byggde jämväl för sjukkassornas del på avtalsfrihetens grundsats; kassorna

ägde full frihet att själva reglera försäkringsvillkoren. Bestämmelserna voro

emellertid mera detaljerade än i 1891 års lag. Därjämte avsåg förslaget att

genom närmare tillsyn å föreningarna skapa bättre garanti för deras förmåga

att fullgöra sina åtaganden.

Från sjukkassehåll gjordes emellertid gällande, att det frivilliga sjukkasseväsendet

ej kunde fylla sin sociala uppgift, därest ej kassornas sjukhjälpsprestationer

bleve lagligen reglerade. I anledning härav blev frågan föremål

för förnyad utredning av tillkallade sakkunniga, vilka den 30 juni 1909 avgåvo

förslag till lag om sjukkassor. Efter undergången granskning och överarbetning

blev detta förslag förelagt 1910 års riksdag, vilken i huvudsak biföll

förslaget.

Enligt 1910 års ännu gällande sjukkasselag är liksom förut anslutningen till

sjukkassa frivillig samt bildandet av sjukkassor fritt. Förening för inbördes bistånd

vid sjukdom må, därest den fyller lagens bestämmelser, vinna registrering

som sjukkassa och därmed följande rättssubjektivitet. Något registreringstvång

föreligger emellertid ej utom i vissa fall. Lagen innehåller utom bestämmelser

av föreningsrättslig natur jämväl regler rörande medlems rättsställning gentemot

kassan samt om försäkringsvillkoren. I sistnämnda hänseende äro huvudreglerna

följande. Sjukhjälp skall med vissa undantag utgivas till med
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

7

lem vid sjukdom, som medför väsentlig nedsättning av arbetsförmågan. Hjälpen

skall minst bestå av vård å sjukhus eller läkarvård jämte läkemedel eller

visst belopp i penningar för varje dag, för självförsörjande medlem ej understigande

90 öre. Sjukhus- eller läkarvård skall meddelas, så snart ske kan.

Sjukhjälp i penningar får ej meddelas vid sjukdom, som ej varat minst tre dagar,

och må vara inskränkt till tid efter sjätte dagen från varje sjukdomsfall

eller tid efter det anmälan om sjukdomsfallet skett. Sjukhjälpstiden skall

utgöra minst 90 dagar för varje tidsperiod av 12 manader men ma vara inskränkt

till 90 dagar för varje samanhängande sjuklighetstillstånd. Sjukkassa

må jämte sjukhjälp meddela begravningshjälp men är förbjuden att utöva verksamhet,

som uppenbarligen är främmande för sjuk- och begravningshjälpsförsäkringen.

Till bestridande av sina utgifter skall sjukkassa upptaga fasta medlemsavgifter,

vilka skola antagas kunna förslå saväl till kassans löpande utgifter

som till erforderlig fondbildning. Uttaxering får förekomma allenast,

därest de fasta avgifterna befinnas otillräckliga. Överskott på kassas verksamhet

skall avsättas till fond och får endast efter särskilt tillstånd användas

för annat ändamål. Tillsyn å sjukkassor utövas av en för hela riket gemensam

tillsynsmyndighet. Tillsynen skall avse ej blott att lag och stadgar

efterlevas utan även att verksamheten bednves pa ett ändamålsenligt sätt. Tillsynsmyndigheten

har vidare att med råd och dåd tillhandagå sjukkassorna.

Tillsynsmyndighet var ursprungligen kommerskollegium, men efter socialstyrelsens

upprättande år 1912 har detta verk tjänstgjort såsom sådan. Vidare

innehåller lagen särskilda bestämmelser om s. k. fortsättningskassor, d. v. s.

sjukkassor, som meddela sjukhjälp åt medlemmar av andra dylika kassor för

tid, då sjukhjälp ej utgår från dessa sist avsedda kassor.

I samband med genomförandet av 1910 års sjukkasselag höjdes statsbidragen

till sjukkassorna. Bidrag skulle utgå dels med 1 krona för år och medlem — för

medlem som tillika tillhörde annan sjukkassa dock allenast med SO öre •

dels med 25 öre för varje sjukdag, söndagar oräknade, för vilken kontant sjukhjälp

utgått med minst 90 öre eller vård a sjukhus bekostats, dock minst 50

öre och högst 2 kronor för medlem, dels ock en fjärdedel av kassans utgifter

för läkarvård och läkemedel, dock högst 1 krona för medlem. År 1920 höjdes

det s. k. medlemsbidraget till 2 kronor, respektive 1 krona för medlem; i övrigt

utgå statsbidragen alltjämt efter nyssnämnda grunder.

En utförligare redogörelse för den gällande lagstiftningen liksom även en

sammanställning av uppgifter rörande sjukkasseväsendets nuvarande ställning

och omfattning återfinnes i propositionen nr 117 till 1926 års riksdag sid.

7—17 samt Bil. C. Beträffande den historiska utvecklingen hänvisas till statens

besparingskommittés betänkande (Statens offentliga utredningar 1925: 8).

Sjukkasselagen innehåller ej några bestämmelser om moderskapshjälp. Sedan

ett väckt förslag om obligatorisk moderskapsförsäkring av industriarbeterskor

fått förfalla, har emellertid från och med ar 1913 statsbidrag utgått

till av sjukkassorna meddelad moderskapshjälp. Detta bidrag utgår numera

på i övrigt stadgade villkor med 60 öre för varje dag, då moderskapshjälp ut
-

M.oderskaps

hjälp frän

sjukkassor

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

betalas med minst 90 öre eller vård å förlossningsanstalt bekostas. Mer än

80 procent av sjukkassornas kvinnliga medlemmar äro för närvarande tillförsäkrade

sådant understöd.

ringsr5°re]sens Emellertid visade sig även den sålunda reformerade sjukkasserörelsen ej

nuvarande fylla kraven pa en social sjukförsäkring. Framför allt blev anslutningen till

ställning, sjukkassorna otillfredsställande. Antalet sjukkassemedlemmar har visserligen

varit statt i stigande, men stegringen har varit förhållandevis obetydlig. Antalet

sjukkassemedlemmar, vilket år 1910 utgjorde 591,315, hade år 1925 stigit

till 801,891. Antalet sjukhjälpsförsäkrade personer är lägre, då i nämnda

siffror ingå dels s. k. flermedlemmar, vilket innebär att personer, som äro medlemmar

i flera sjukkassor, dubbelräknats, dels och ett antal endast begravmngshjälpsförsäkrade

personer. I procent av landets befolkning utgjorde

sjukkassemedlemmama nämnda bada ar 10.7, resp. 13.3. Såsom en jämförelse

må nämnas, att den frivilliga danska sjukkasserörelsen anses omfatta över 60

procent av landets befolkning. Ej heller beträffande sina prestationer kan den

svenska sjukkasserörelsen anses fylla måttet. Sjukhjälpen har i regel inskränkts

till kontant understöd, under det att läkar- och annan sjukvård åsidosatts.

Allenast cirka 100,000 sjukkassemedlemmar äro tillförsäkrade dylik

vård, ofta endast i ringa utsträckning. Sjukhjälpstiden har endast i ringa omfattning

utsträckts utöver lagens minimifordringar. Härigenom ha även de.

som anslutit sig till sjukkasserörelsen, i stor utsträckning kommit att bliva

utan understöd vid längre sjukdomar.

Hen svaga utvecklingen av sjukkasserörelsen har medfört menliga följder

ej blott för sjukförsäkringen utan även för socialförsäkringen i allmänhet. En

enhetlig, rationell och ekonomisk organisation av densamma torde man ej kunna

ernå utan lämpliga lokala organ för kontroll och för verksamhet för botande

eller mildrande av sjukdom eller invaliditet. Såsom sådana organ hava sjukkassor

i allmänhet ansetts skickade. De svenska sjukkassorna hava emellertid

ej i mera nämnvärd grad kunnat fylla dessa uppgifter, delvis på grund

av den ringa anslutningen men delvis även på grund av den stora splittringen

av de försäkrade på skilda sjukkassor. Den oinskränkta rätten att bilda sjukkassor

har nämligen lett till ett vida större antal sjukförsäkringsorganisationer

än som kan anses lämpligt. I hela riket finnas ej mindre än 6,392 organisationer

lokala självständiga kassor eller lokalavdelningar av organisationer

omfattande hela riket eller viss del därav, s. k. rikssjukkassor. Endast i Stockholm

finnas 116 organisationer, i Göteborg 108 och i Malmö 95. Det finnes

landskommuner med över 30 olika organisationer. Någon enhetlig verksamhet

från en sådan mängd organ är tydligen ej att påräkna. Härtill kommer, att

konkurrensen mellan flera å samma plats verkande sjukkassor ofta lett till

ogynnsamma resultat för de försäkrade; kassorna hava strävat att kunna hålla

låga premier, varav följt antingen att de lämnade förmånerna blivit otillräckliga

eller att kassornas soliditet blivit otillfredsställande.

försäkrin Sedan ålders- och invaliditetsförsäkringen ordnats genom 1913 års lag om

kommittén. allmän pensionsförsäkring samt förslag framlagts till reformerad olycksfalls
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

9

försäkring, ansågs tiden mogen att ordna även den sociala sjukförsäkringen på

försäkringspliktens grund. För ändamålet tillsattes år 1915 den s. k. socialförsäkringskommittén.

Denna kommitté framlade den 14 oktober 1919

förslag till lag om allmän sjukförsäkring. I anledning av en del mot förslaget

framställda erinringar överarbetades detsamma, och nytt förslag framlades

den 2 oktober 1920. Dessa förslag hava emellertid aldrig blivit förelagda

riksdagen; detta väsentligen av statsfinansiella skäl — statsverkets årliga kostnader

för deras genomförande beräknades för 1919 års förslag till 37.5 miljoner

kronor och för 1920 års förslag till 30.4 miljoner kronor.

Dessa skäl hava alltfort ansetts äga giltighet. Senare reformförslag hava

ock begränsat sig till en omorganisation av det frivilliga sjukkasseväsendet,

varigenom detta skulle kunna bättre än förut motsvara kraven på en social

sjukförsäkring. Frågan om socialförsäkringens organisation upptogs av statens

besparingskommitté, som den 19 februari 1925 avgav betänkande med utredning

och förslag i ämnet. För sjukförsäkringens del avsåg detta förslag närmast

att inpassa densamma i ett mera enhetligt socialförsäkringssystem. I organisatoriskt

hänseende skulle detta ske genom skapandet av ett enhetligt system

av sjukkassor-, som kunde utgöra de lokala organen för socialförsäkringen i dess

helhet. Denna omorganisation hoppades man kunna framkalla därigenom att

statsbidrag meddelades allenast åt en, till sin verksamhet lokalt begränsad sjukkassa

inom varje särskilt område. Härigenom skulle en sammanslagning av

olika sjukkasseorganisationer framtvingas och de s. k. rikssjukkassornas verksamhet

bringas att upphöra. I fråga om sjukförsäkringens prestationer inskränkte

sig förslaget till att genom en förlängning av sjukhjälpstiden till 3

år för ett sammanhängande sjuklighetstillstånd söka anknytning till pensionsförsäkringen

och i viss mån åstadkomma en avlastning av denna; den som efter

utgången av sjukhjälpstiden fortfarande vore sjuk antogs utan vidare kunna

överföras till pensionsförsäkringen, varjämte sjukhjälp från sjukkassa antogs

komma att göra pensionstillägg obehövligt i en del fall, där sådant eljest skulle

utgå. Såsom kompensation för den ökade börda denna förlängda sjukhjälpstid

skulle ålägga sjukkassorna föreslogos vissa höjningar av statsbidragen, nämligen

av det efter medlemsantalet beräknade s. k. medlemsbidraget från 2 till 3

kronor för medlem och av det. efter antalet dagar, under vilka sjukhjälp utgivits,

beräknade s. k. sjukdagsbidraget från 25 till 33 öre för sådan dag.

Sedan yttranden över besparingskommitténs förslag avgivits av ett flertal

myndigheter och korporationer (se bilaga till proposition nr 109 år 1926),

underkastades detsamma ytterligare överarbetning inom socialdepartementet,

varefter förslag till omorganisation av det statsunderstödda sjukkasseväsendet

framlades för 1926 års riksdag (propositionerna nr 113 och 117). I propositionen

nr 117 uttalades, att ur principiell synpunkt en obligatorisk försäkring

måste anses innebära den bästa lösningen av spörsmålet, men att en

sådan lösning av statsfinansiella skäl måste anses utesluten för den närmaste

framtiden. I organisationsfrågan upptog förslaget från besparingskommittén

principen att allenast en sjukkassa inom varje område skulle åtnjuta

Statens

besparings
kommitté.

1926 års

regeringsförslag.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

statsbidrag, det s. k. enhetskassesystcmet. Emellertid hade anspråket på enhetskassornas

lokala begränsning uppgivits -— en modifikation som betingats

av hänsyn till de bestående förhållandena. Över en tredjedel av samtliga

sjukkassemedlemmar tillhöra nämligen de icke lokalt begränsade

rikssjukkassorna. Man befarade, att dessa kassor vid ett genomförande av

besparingskommitténs förslag skulle ställa sig utanför den nya organisationen,

varigenom sjukförsäkringen för deras medlemmar skulle försämras. Vidare

togs hänsyn till svårigheten att i de mera glest befolkade trakterna bilda

lokalt begränsade sjukkassor av tillräcklig storlek och soliditet. Fördenskull

föreslogs, att å platser, där rikssjukkassorna ägde övervikt över de lokala kassorna

i fråga om sammanlagda antalet medlemmar, statsbidraget skulle utgå

åt en rikssjukkassa, dock allenast under förutsättning att kassan inskränkte

sin verksamhet till de orter, där den sålunda kunde bliva statsunderstödd. Förslaget

förutsatte alltså, att å orter, där lokala sjukkassor vore övervägande företrädda,

dessa skulle sammanslås till en enda, i vilken jämväl inom området

bosatta rikssjukkassemedlemmar finge ingå, samt att å orter, där rikssjukkassor

ägde det övervägande medlemsantalet, motsvarande sammanslagning dem

emellan skulle äga rum samt befintliga lokala kassor upplösas och deras medlemmar

ingå i den sammanslagna rikssjukkassan. För genomförandet av denna

koncentration föreslogs skyldighet för de statsunderstödda sjukkassorna att

upptaga medlemmarna i de inom verksamhetsområdet befintliga sjukkassor,

vilka ej kunde bliva statsunderstödda. De statsunderstödda enhetskassorna

skulle i princip vara öppna för alla personer, mantalsskrivna inom kassans

verksamhetsområde. Vid ombyte av mantalsskrivningsort skulle överflyttning

till kassa å den nya mantalsskrivningsorten äga rum.

I fråga om de statsunderstödda kassornas prestationer innehöll förslaget i

huvudsak följande ändringar i förhållande till gällande lag. Sjukhjälp skulle

utgå vid sjukdom, som föranledde väsentlig nedsättning av arbetsförmågan

eller för vars botande den sjuke behövde fullständigt avhålla sig från arbete.

Sjukhjälpstiden finge ej i vidare mån begränsas, än att sjukhjälp ej utginge

för insjuknandedagen, att därest sjukhjälp i följd av ett sammanhängande sjuklighetstillstånd

utgått under 3 år, vidare sjukhjälp därför ej utginge, samt att

sjukhjälp ej utginge för tid före anmälan om sjukdomsfallet. Samtliga dessa

inskränkningar i sjukhjälpstiden vore dock beroende på kassornas fria vilja;

sjukhjälp finge meddelas även för obegränsad tid. Den dagliga sjukpenningen

skulle utgöra minst 1 krona och finge graderas uppåt med intervaller av 50

öre. Med sjukdom jämställdes av sjukdom föranledd invaliditet. Vid sjukdom,

därför ersättning utginge enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete,

finge av kassan utfäst sjukpenning utbetalas allenast med det belopp, varmed

densamma överstege sjukpenningen enligt nämnda lag.

Moderskapshjälp med minst 1 krona om dagen eller vård å förlossningshem

under lägst 42 och högst 56 dagar vid varje barnsbörd gjordes till en obligatorisk

prestation för de statsunderstödda kassorna. Begravningshjälpsverksamheten

finge bibehållas men skulle vara såväl bokföringsmässigt som rättsligt

skild från sjukförsäkringen. De statsunderstödda sjukkassorna skulle vi
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

11

dåre kunna utöva verksamhet för annan socialförsäkring, vilken verksamhet

finge avse jämväl andra än kassornas medlemmar.

I yttrandena över besparingskommitténs betänkande hade från olika håll uttalats

tvivelsmål, huruvida den av kommittén föreslagna höjningen av statsbidragen

skulle vara tillräcklig för att förmå sjukkassorna att inordna sig under

det föreslagna enhetskassesystemet. I regeringsförslaget upptogs därför medlemsbidraget

till 3 kronor och sjukdagsbidraget liksom bidraget till meddelad

moderskapshjälp till 50 öre. Gällande begränsning i fråga om sjukdagsbidrag

till andra dagar än söndagar och till visst belopp för ar och medlem skulle

borttagas. För att uppmuntra den allt för mycket försummade sjukvårdsverksamheten,

vilken man dock ej ansett sig kunna göra obligatorisk, föreslogs en

kraftig höjning av statsbidraget därtill. Under förutsättning att kassan ersatte

medlemmarnas utgifter för läkar- och annan sjukvård med två tredjedelar

av kostnaden -—- eller, där kostnaden översteg det belopp vartill densamma enligt

taxa borde uppgå, med två tredjedelar av sist avsedda belopp — skulle

statsbidrag utgå med hälften av kassans utgifter, d. v. s. med en tredjedel av

hela kostnaden, dock högst 3 kronor för år och medlem. Meddelade kassa vid

barnsbörd ersättning för barnmorskehjälp, skulle statsbidrag likaledes utgå

med hälften av kassans utgifter.

Omorganisationen av sjukkasseväsendet beräknades kunna genomföras på

3 år, d. v. s. till den 1 januari 1930. Kostnaden för statsverket beräknades

med ett antaget medlemsantal av 722,000 uppgå till 7,210,000 kronor för år.

I formellt hänseende innebar förslaget en ändring i dittills bestående förhållanden.

Enligt gällande författningar äro villkoren för registrering såsom

sjukkassa, d. v. s. för att med rättsligt bindande verkan kunna meddela sjukförsäkring,

och villkoren för åtnjutande av statsbidrag desamma. Enligt förslaget

däremot skulle registreringsvillkoren bli i huvudsak oförändrade, under

det att de skärpta kraven allenast skulle vara villkor för erhållande av statsbidrag.

En sjukkassa, som ej ville underkasta sig de nya kraven, finge fortfarande

bedriva sjukförsäkring på i 1910 års lag stadgade villkor men utan

statsbidrag. Sjukkassa, vilken enligt sina stadgar meddelade sjukförsäkring i

den omfattning som gällde för erhållande av statsbidrag, kunde antagas till

statsunderstödd sjukkassa. Sådant antagande finge dock meddelas allenast en

kassa inom varje område. Med antagandet följde rätt till statsbidrag, så länge

anslag därtill beviljades av riksdagen. Antagandet kunde återkallas, därest

kassan åsidosatte villkoren för åtnjutande av statsbidrag, utan att detta dock

inverkade på kassans civilrättsliga ställning.

Riksdagens andra särskilda utskott, till vilket förslaget hänvisades, förklarade

sig (utlåtande nr 3) vitsorda behovet av en reform av den sociala sjukförsäkringen

samt ansluta sig till uppfattningen att en sådan reform borde ske på

frivillighetens grund. Emellertid ansåg utskottet förslagets organisationsplan

innebära en så genomgripande förändring av det bestående sjukkasseväsendet,

att det vore tvivel underkastat, huruvida nyorganisationen kunde genomföras

med tillräcklig anslutning från sjukkassefolkets sida. Härefter anförde utskottet

:

1926 års

riksdag
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

»De fördelar man avsett vinna med enhetskassesystemet skulle vara, dels

att man därigenom erhölle kassor tillräckligt stora att kunna meddela de föreslagna

större prestationerna, dels att man därmed undveke en skadlig konkurrens

exempelvis genom underbud i fråga om avgifter m. m., en konkurrens varigenom

verksamheten skulle kunna i olika hänseenden försvagas, dels att enhetskassorna

skulle vara bättre lämpade såsom organ för annan socialförsäkring,

samt dels att de i en framtid skulle kunna bliva bärare av en obligatorisk

sjukförsäkring.

Det vill emellertid synas utskottet som om dessa önskemål i huvudsak skulle

kunna vinnas utan en så starkt ingripande omgestaltning av den bestående sjukkasserörelsen,

som i propositionen föreslagits, vilket måste anses vara ett synnerligen

viktigt önskemål, då det gäller att i fortsättningen bygga på denna frivilliga

sjukhjälpsverksamhet.

För att under alla förhållanden förbereda en utveckling till ökad enhetlighet

av sjukhjälpsverksamheten synas i första rummet åtgärder höra vidtagas

mot att splittringen ytterligare ökas genom tillkomsten av nya sjukkasseorganisationer,

där sådana redan finnas. För detta ändamål torde sjukkasselagens

villkor för registrering av sjukkassa böra ändras därhän, att allenast sjukkassa

med lokalt begränsat verksamhetsområde — i allmänhet anslutande sig till

kommungränserna — finge registreras, samt att registrering skulle kunna vägras

ny kassa, vars sociala uppgift kunde anses fylld av redan befintlig sådan.

För att de nu existerande rikssjukkassorna ej genom bildande av n5Ta lokalavdelningar

skulle motverka detta syfte, synas bestämmelser behövliga, varigenom

även dessa kassors lokalavdelningars verksamhetsområden bestämdes samt

tillsynsmyndigheten erhölle rätt att förhindra bildande av nya sådana avdelningar

inom område, där förut sjukkasseverksamhet bedrives.

Enligt vad utskottet inhämtat grundas det i propositionen föreslagna enhetskassesystemet

på en tänkt indelning av riket i sjukkasseområden, i huvudsak

baserad på det nuvarande sjukkasseväsendet. Vid tillämpningen av i det

föregående föreslagna bestämmelser bör tillsynsmyndigheten givetvis tillse, att

denna indelning i möjligaste grad upprätthålles och i erforderlig mån kompletteras.

Bestämmelser av antytt innehåll skulle i regel förhindra splittring av sjukkasserörelsen

inom alla sjukkasseområden, där ej redan flera sjukkassor äro

verksamma. Men även där nu flera organisationer arbeta synes det möjligt att

vinna ökad koncentration utan tvångssammanslagning av dessa. Såsom i propositionen

framhållits är det allenast en ringa del av befintliga sjukkassor, som

lämna sjukhjälp i _ den omfattning propositionen förutsätter såsom villkor för

statsbidrag. Möjligt borde då vara att låta sjukkassorna i sin nuvarande organisation

lämna — i stort sett — samma prestationer som förut och överlämna

tillgodoseendet av de ökade prestationskraven — helt eller delvis — åt

nya lokalt begränsade organisationer, grundade på anslutning av de befintliga

kassorna.

En fullständig nyhet för det svenska sjukkasseväsendet skulle dylika sammanslutningar

ej bliva. Redan nu finnas på flera platser s. k. centralförsamlingar,

bildade av sjukkassor inom visst område med uppgift att tillvarataga

kassornas gemensamma intressen och i allmänhet verka för sjukförsäkringens

främjande. Jämväl för olika sjukkassor gemensamma fortsättningskassor

fylla understundom samma uppgift. Utskottet har tänkt sig en anknytning till

och legalisering av denna organisationsform. Där två eller flera sjukkassor

vore verksamma inom samma sjukkasseområde, skulle såsom villkor för åtnjutande

av statsbidrag gälla, att de skulle ingå i en dylik sammanslutning.

En betydelsefull uppgift för denna organisation — utom de mera allmänna

för sjukförsäkringens främjande, som redan omhänderhavas av centralförsam
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

13

lingarna — synes vara meddelande av sjukvårdsförsäkring. I propositionen

har framhållits, i vilken ringa omfattning denna sjukhjälpsform upptagits av

de svenska sjukkassorna och önskvärdheten av en förändring härutinnan. Skulle

en särskild organisation för meddelande av denna sjukhjälpsform komma till

stånd, synes det utskottet böra övervägas, huruvida sjukvården -— åtminstone

i viss omfattning — skulle kunna göras till en obligatorisk prestation för den

statsunderstödda sjukförsäkringen. I dylikt fall bör på grund av svårigheterna

att på vissa orter anordna denna sjukhjälpsform tillsynsmyndigheten äga medge

undantag från skyldighet därutinnan.

Vidare skulle denna organisation kunna efter tillsynsmyndighetens anvisningar

utöva en viss kontroll över de anslutna kassorna och i övrigt tillhandagå

tillsynsmyndigheten.

En sammanslutning av nu angiven art bör för att fylla sitt syftemål — enhetlighet

inom sjukförsäkringen — tydligen äga så vidsträckta uppgifter som

möjligt. Utskottet har därför även tänkt sig, att dess verksamhet skulle kunna

omfatta jämväl utgivande av kontant sjukhjälp i viss omfattning. En av besparingskommittén

verkställd utredning rörande sjukhjälpstiden i de svenska

sjukkassorna visar att denna — inklusive i förekommande fall sjukhjälpstiden

från fortsättningskassa — år 1921 utgjort för 40.6 % av alla sjukhjälpsförsäkrade

90—91 dagar per år och för 43.4 % 92—180 dagar per år. Efter vad utskottet

inhämtat torde man kunna påstå, att omkring två tredjedelar av samtliga

sjukkassemedlemmar äro tillförsäkrade sjukhjälp under högst 100 dagar

per år. Enligt propositionen skulle någon annan begränsning i sjukhjälpstiden

än till tre år för samma sjukdom ej få göras. Även utskottet finner önskvärt,

att en reform av den svenska sjukkasserörelsen inriktas på att åvägabringa en

väsentlig förlängning av nuvarande sjukhjälpstid. Det synes därvid lämpligt,

att de föreslagna lokala sammanslutningarna utöver förut angivna uppgifter

övertoge sjukförsäkringen i övrigt under den del av sjukhjälpstiden, som överskjuter

90 eller 100 dagar för år. Härigenom komme organisationen att fylla

jämväl den uppgift, som fortsättningskassorna för närvarande utöva, nämligen

att bereda sjukhjälp ''åt medlemmar av andra sjukkassor och uteslutande eller

huvudsakligen för tid, för vilken dessa medlemmar på grund av redan åtnjuten

sjukhjälp icke äro berättigade att för inträffad sjukdom bekomma dylikt understöd

från de särskilda kassorna’. Sammanslutningen skulle i så fall få.karaktären

av en verklig sjukkassa, med exempelvis benämningen distriktssjukkassa.

Möjligen skulle sådan kassa kunna få en blandad karaktär på så sätt

att den finge mottaga direkt anslutna medlemmar och åt dessa meddela understöd

under hela sjukhjälpstiden. Härigenom skulle bl. a. möjliggöras att sjukkassor,

som redan infört tillräckligt lång sjukhjälpstid, skulle kunna bibehålla

denna och därjämte fungera som distriktskassor för övriga sjukkassor.

Organisationer av den föreslagna beskaffenheten skola tydligen oavsett omfattningen

av deras uppgifter registreras. Då blott en sådan organisation skulle

kunna bildas inom varje distrikt, bör densamma tydligen i princip vara öppen.

Utskottet anser sig ej behöva ingå närmare på frågan om distriktssjukkassornas

organisation. Lämpligt synes vara att — såsom redan nu vanligen är fallet

inom centralförsamlingar och fortsättningskassor — beslutanderätten utövas

av en församling av ombud från de anslutna kassorna.

Utskottet anser sig kunna förvänta att, därest organisationer av nu angiven

beskaffenhet komma till stånd, detta skall leda till ett förtroendefullt samarbete

mellan de anslutna kassorna samt efter hand medföra ett ökat samgående. _ Den

föreslagna anordningen skulle sålunda förmedla en smidigare övergång till ett

enhetskassesystem, där ändock kassor med mera speciella uppgifter kunna fortsätta

sin verksamhet. I varje fall torde man genom en dylik ^anordning hava

gått fram mot de mål propositionen på annan väg velat uppnå. En samman
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

slutning av nu skisserade typ bör nämligen lika väl som en lokal enhetskassa

kunna bliva organ för olycksfalls- och pensionsförsäkringen. Och skulle i en

framtid införande av en obligatorisk sjukförsäkring, baserad på lokala, öppna

sjukkassor, befinnas önskvärt och möjligt, funnes i dessa sammanslutningar organ,

lämpliga att bliva bärare av försäkringen. Med den av utskottet föreslagna

anordningen synes jämväl en annan fördel för sjukkasserörelsen kunna ernås.

Det har visat sig, att man från kommunalt håll i fråga om sjukförsäkringen

främst intresserat sig för en lång sjukhjälpstid, varigenom försäkringen

ansetts kunna nedbringa kommunernas fattigvårdskostnader. En organisation

uteslutande eller huvudsakligen — inriktad på att ombesörja sjukvård och

att bringa hjälp vid langvariga sjukdomsfall skulle sannolikt äga större möjlighet

än andra att erhålla kommunala bidrag till sin verksamhet.

Den föregående framställningen giver vid handen, att en dylik nyorganisap*.

on<>k0mme att kräva äudringar i saväl lagen om sjukkassor som i villkoren

för åtnjutande av statsbidrag. Även i andra hänseenden torde nya bestämmelser

behöva utarbetas. Särskild uppmärksamhet kräver därvid frågan om den

föreslagna organisationens försäkringsmässiga soliditet. Det i propositionen

föreslagna utjämningsförfarandet torde även behöva underkastas viss omarbetning.

Erforderliga lagändringar komma alltså att bliva ganska omfattande. Det

torde, också vara nödvändigt att över så ingripande ändringsförslag höra sakkunniga

myndigheter, främst socialstyrelsen, ävensom olika sjukkasseorganisationer.

. Utskottet anser sig därför ej kunna förelägga riksdagen ett utarbetat

orgamsationsförslag, utan anser utskottet, att förslag, anslutande sig så långt

det kan befinnas lämpligt till ovanangivna principer, böra genom Kungl Maj‘ts

försorg utarbetas och såvitt möjligt föreläggas 1927 års riksdag. Utskottet

haller före, att en övergång till den av utskottet förordade organisationen skulle

kunna försiggå på kortare tid än en övergång till den av Kungl. Maj:t föreslagna,

mer ingripande förändringen i kassornas verksamhetsformer. Även

med det av utskottet föreslagna förfaringssättet torde, trots att avgörandet uppskjutes,

övergången kunna vara slutförd till den 1 januari 1930.

I samband med den ifrågasatta överarbetningen av sjukkasselagen torde hänsyn

hora tagas till de önskemål socialstyrelsen uttalat rörande en mera allmän

omarbetning av nämnda lag.

På grund av det resultat, vartill utskottet sålunda kommit beträffande sjukförsäkringens

organisation, har utskottet ansett sig icke böra ingå på närmare

provning av fragan om de bidragsberättigande prestationerna och statsbidragets

storlek. Uppenbart är dock, att en omorganisation i enlighet med av utskottet

ifrågasätta grunder ej kan genomföras utan en ökning av statsanslaget

till sjuk kasseväsendets främjande.»

Utskottets utlåtande, vilket utmynnade i en framställning om utredning rörande

en omorganisation av det statsunderstödda sjukkasseväsendet enligt de

angivna riktlinjerna, bifölls av riksdagens båda kamrar utan votering. Den sålunda

beslutade framställningen gjordes i riksdagens skrivelse till Kungl. Maj :t

den 5 juni 1926, nr 348.

De sak- I anledning av riksdagens framställning bemyndigade Kungl. Maj:t på

^förslag8 m^n framställning den 18 juni 1926 mig att tillkalla högst åtta sakkunniga

för att inom socialdepartementet biträda med verkställande av utredning och

avgivande av förslag i de av riksdagen angivna hänseenden, vilken utredning

borde vara slutförd i så god tid, att förslag i frågan kunde föreläggas 1927 års

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

15

riksdag. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade jag den 21 i samma månad

såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens första kammare, vice häradshövdingen

Hj. von Sydow, tillika ordförande, byråchefen i socialstyrelsen

Th. Andersson, ledamoten av riksdagens första kammare, verkställande direktören

i Sveriges allmänna sjukkasseförbund J. E. Berglund, ledamoten av

riksdagens andra kammare, pensionsfullmäktigen J. B. Eriksson, centralkassören

i Nykterhetsvännernas allmänna sjuk- och begravningskassa A. L. Lindhagen,

stadsläkaren R. A. von Post samt ledamöterna av riksdagens andra kammare,

hemmansägaren G. Strindlund och fru Agda östlund.

Såsom jag förut nämnt, avgåvo de sakkunniga utlåtande den 15 december

1926 (Statens offentliga utredningar 1926:36). Som grundval för förslagets

organisatoriska bestämmelser hava de sakkunniga angivit riksdagsdirektiven,

vilka de också nära följt. Beträffande sjukförsäkringens materiella beskaffenhet

hava de sakkunniga —- i anslutning till såväl 1926 års regeringsförslag som

i övrigt allmänt uttalade önskemål — såsom huvudsyften för reformen uppställt:

utvidgning av kassornas sjukvårdande verksamhet, förlängning av sjukhjälpstiden,

moderskapshjälp åt alla kvinnliga sjukkassemedlemmar samt en

rationell avgränsning mot andra socialförsäkringsgrenar. Beträffande statsbidragen

hava de sakkunniga ansett sig i stort sett kunna följa 1926 års regeringsförslag.

De sakkunnigas förslag innehåller i huvudsak följande.

I formellt avseende kan de sakkunnigas förslag sägas innebära ett vidare utförande

av de principer, som lågo till grund för fjolårets regeringsförslag. Det

enligt gällande sjukkasselag bestående, nödvändiga sammanhanget mellan rätten

att överhuvud taget meddela sjukförsäkring och den materiella beskaffenheten

av en socialt tillfredsställande sjukförsäkring har helt upplösts. Å

ena sidan har det nämligen ansetts önskvärt att bereda möjlighet till en icke

affärsmässig, men dock rättsligen reglerad sjukförsäkring för även andra än

dem, som böra omfattas av en social sjukförsäkring. Å andra sidan har allmänt

registreringstvång för sjukhjälpsföreningar ansetts ur olika synpunkter

påkallat. Införandet av ett allmänt sådant tvång skulle emellertid väcka betänkligheter,

därest, såsom i 1910 års lag, för rätten till registrering uppställdes

villkor beträffande försäkringens materiella beskaffenhet» De sakkunniga

hava därför föreslagit, att sjukförsäkringsföreningar skulle få registreras och

därigenom vinna rättskapacitet, därest de blott uppfyllde vissa betingelser

av formell natur, nämligen beträffande stadgar, styrelse, revision o. d.,

samt underkastade sig viss kontroll. Då de sålunda erforderliga betingelserna

kunde anses väsentligen överensstämma med de i lagen den 29

juni 1912 om understödsföreningar för andra självhjälpsföreningar på personförsäkringens

område givna villkoren, hava de sakkunniga ansett, att registreringen

jämväl av sjukhjälpsföreningar borde ske enligt nämnda lag, vilken

sålunda komme att ersätta den nuvarande sjukkasselagens motsvarande bestämmelser.

Därigenom skulle registreringstvång komma att gälla för alla sjukhjälpsföreningar

med minst 50 medlemmar. Bland de sålunda enligt understödsföreningslagen

registrerade sjukhjälpsföreningarna skulle sedan på ansökan

enligt ett koncessionssystem uttagas de sammanslutningar, som ansåges

Förslagets

formella anordning.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj-.ts proposition nr 113.

Organisa
tionen.

lämpliga såsom socialförsäkringsorgan. De sålunda uttagna föreningarna

skulle »erkännas» som sjukkassor eller distriktssjukkassor. Förutsättningen

för ett dylikt erkännande skulle vara, att kassorna enligt sina stadgar meddelade

sjukhjälp och moderskapshjälp i den omfattning, som fastställts såsom

erforderlig för en social sjukförsäkring, samt i övrigt kunde anses fylla ett socialt

behov. Med erkännandet skulle följa rätt att erhålla statsbidrag samt att

i firman begagna ordet »sjukkassa». De erkända kassorna skulle vidare vara

underkastade en längre gående kontroll än andra registrerade understödsföreningar.

Reglerna för koncessionsförfarandet samt beträffande de erkända

kassornas organisation och prestationer ävensom rörande statsbidrag till och

den speciella kontrollen å dessa kassor, vilka regler ej ansetts vara av civillags

karaktär, hava av de sakkunniga sammanförts i en författning, benämnd »Förordning

om erkända sjukkassor och distriktssjukkassor».1

^ De sociala sjukförsäkringsorganen — sjukkassorna — skulle enligt förslaget

såsom förut antytts vara av två slag, vanliga sjukkassor och distriktssjukkassor.

Skillnaden dem emellan skulle bestämmas av deras olika prestationer; de

vanliga sjukkassorna, de s. k. primärkassoma, skulle meddela sjukförsäkring i

den nu allmännast i sjukkasserörelsen förekommande omfattningen — jag återkommer

härtill i det följande — och distriktssjukkassorna i den föreslagna vidsträcktare

omfattningen (1 §). Distriktssjukkassorna äro i första hand tänkta

som en samorganisation för inom deras verksamhetsområde befintliga primärkassor;

de skulle alltså åt dessas medlemmar meddela den sjukhjälp, som ej ut-ginge

från de anslutna kassorna. Emellertid hava de sakkunniga — på grundval

av i riksdagsdirektiven gjord antydan — föreslagit skyldighet för distriktssjukkassorna

att mottaga även individuellt anslutna medlemmar för meddelande av

sjukhjälp i hela den omfattning, som det eljest skulle tillkomma primärkassan

och distnktskassan tillsammans att lämna, d. v. s. alltifrån början av sjukdomstiden

(13 och 19 §§). Härigenom har man velat vinna, dels att de nu befintliga

sjukkassor, som redan åtagit sig prestationer, motsvarande de ökade kraven enligt

förslaget, skulle kunna bliva distriktssjukkassor med sina hittillsvarande

medlemmar individuellt anslutna för hela sjukhjälpstiden och övriga i området

verksamma kassors medlemmar kollektivt anslutna för beredande av sådan

sjukhjälp, som ej meddelades av dessa andra kassor, dels ock ett befrämjande

av sammanslagningar till verkliga enhetskassor på distriktssjukkassans grundval.

Koncessionen, d. v. s. det nyssnämnda erkännandet som sjukkassa eller distriktssjukkassa,

skulle meddelas av den tillsynsmyndighet, som enligt understödsföreningslagen

ombesörjer registrering av och tillsyn å understödsföreningar

(3 §). Denna myndighet är f. n., liksom beträffande sjukkassorna, socialstyrelsen.

De sakkunniga hava ej framställt något förslag till ändring härutinnan.

Enligt riksdagsdirektiven skulle erkännande göras beroende ej blott av

att den sökande föreningen uppfyllde de givna bestämmelserna i fråga om organisation

och prestationer utan även av att den funnes ur social synpunkt behövlig;

detta till förhindrande av ytterligare splittring inom sjukkasserörelsen.

1 Paragrafhänvisningarna i det följande avse nämnda förordning.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

17

De sakkunniga hava formulerat sist avsedda regel så, att då »ändamålet med understödsförenings

verksamhet kan helt eller till huvudsaklig del fyllas av redan

erkänd sjukkassa, erkännande såsom sjukkassa av förstnämnda förening icke

må meddelas» (5 §). Denna inskränkning skulle emellertid ej gälla för redan

registrerade sjukkassor; ingiva de inom den föreslagna övergångstiden —- till den 1 januari 1930 — ansökan om erkännande, skall nyssnämnda bestämmelse

ej gälla för dem (44 §). Denna de nu registrerade sjukkassornas rätt

skulle dock allenast avse erkännande som primärkassa; en nu registrerad

sjukkassa kan väl vinna erkännande som distriktssjukkassa men allenast om

ej annan distriktssjukkassa erkänts för området. Bestämmelsen kompletteras

med ett stadgande, att därest en redan erkänd sjukkassa utvidgar sin verksamhet

till att avse ändamål som kan fyllas av annan erkänd sjukkassa, erkännandet

av förstnämnda kassa kan återkallas (40 §).

I fråga om betingelserna i organisatoriskt hänseende för kassas erkännande

märkes främst visst minimiantal medlemmar, något som naturligtvis är nödvändigt

för en försäkringsmässig utjämning av sjukdomsriskerna. För primärkassorna

upptager förslaget, i överensstämmelse med nu gällande lags registreringsvillkor,

100 medlemmar; liksom nu medgives dispens från detta villkor;

vid sådan dispens skall emellertid tillsynsmyndigheten fastställa visst tal,

varunder medlemsantalet ej må nedgå. Då distriktssjukkassorna kunna hava

avsevärt mera varierande risker än andra sjukkassor, har något fixt minimiantal

för sådana kassor ej föreslagits. Fastställande av det för varje fall erforderliga

minimiantalet föreslås därför skola äga rum vid meddelande av erkännande

såsom distriktssjukkassa (4 §). Nedgår medlemsantalet under det

för kassa enligt författningen eller tillsynsmyndighetens beslut gällande, skall

erkännandet återkallas (39 §).

R idare upptager förslaget regeln, att erkänd sjukkassas verksamhet skall

vara begränsad till visst lokalt område. Denna regel återfinnes i de flesta såväl

obligatoriska som frivilliga sociala sjukförsäkringssystem och anses allmänt

vara av största betydelse för åstadkommande av kontroll över de sjuka och av

verksamhet för deras återställande till hälsa. Enligt understödsföreningslagen

kräves ej någon bestämning av understödsförenings verksamhetsområde. Såsom

villkor för erkännande föreslås emellertid nu, att sjukkassas verksamhetsområde

skall vara bestämt i stadgarna (7 § 1), samt att området skall vara begränsat

till sadant lokalt område, att ledningen av kassans verksamhet må kunna utövas

omedelbart av kassans styrelse (11 §). Sistnämnda regel skulle dock ej

gälla för kassor, avsedda för personalen vid visst eller vissa företag, (dier för

redan registrerade kassor, vilka ej hava verksamhetsområdet lokalt begränsat,

d. v. s. de förut nämnda s. k. rikssjukkassorna. För att i någon mån avgränsa

sistnämnda kassors verksamhet och hindra att de i fortsättningen öka splittringen

inom sjukkasserörelsen hava för dem föreslagits vissa särbestämmelser.

Rikssjukkassorna skulle sålunda vara uppdelade i lokalavdelningar, var med

sitt särskilda verksamhetsområde, vilka skulle angivas i kassans stadgar. Sådan

lokalavdelning skulle hava minst 25 medlemmar. Ny lokalavdelning må ej bildas,

där den ej kan anses socialt behövlig. För att befrämja sjukkontrollen in
Bihang

till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 98 höft. (Nr 113.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

om lokalavdelningarna skulle särskilda avgifter kunna fastställas för olika lokalavdelningar,

om de uppvisa olika sjuklighet (45 §).

Enligt 1926 års regeringsförslag skulle de statsunderstödda sjukkassorna vara

öppna, allenast med de inskränkningar som betingas av sjukkasserörelsens

egen natur. De sakkunnigas förslag innehåller ej för de vanliga sjukkassornas

del några motsvarande bestämmelser. En stor del av de nu befintliga sjukkassorna,

vilka ju enligt förslaget skulle äga rätt till erkännande, äro nämligen

slutna, d. v. s. avsedda allenast för vissa kategorier av personer. De sakkunniga

förutsätta ock, att nya slutna kassor skulle kunna vinna erkännande, om

särskilda skäl därtill föreligga. Däremot innehåller förslaget vissa begränsningar

i rätten till inträde i erkänd sjukkassa, betingade såväl av rörelsens begränsning

till personer, för vilka den är avsedd, som av dess organisation. Av

den lokala begränsningen av sjukkassornas verksamhet följer, att de ej få mottaga

medlemmar, bosatta utanför verksamhetsområdet (11 §), respektive för

rikssjukkassornas del bosatta utanför någon lokalavdelnings verksamhetsområde

(45 § 2). Denna regel gäller dock ej beträffande den nomadiserande lappbefolkningen,

i fråga om vilken kassorna ha frihet att själva bestämma inträdesvillkor

i nu angivna hänseende. Vidare få kassorna ej mottaga barn under

15 år; dessa anses nämligen ej kunna behöva någon ersättning för mistad arbetsinkomst

vid sjukdom — till frågan om sjukvård åt dem återkommer jag i det

följande — och ej heller personer över 50 års ålder, invalider eller dem som eljest

äro av otillfredsställande hälsotillstånd, vilka kategorier ansetts medföra allt för

betungande risker för rörelsen. Dessa inskränkningar gälla ej vid överflyttning

av en flyttande medlem från en kassa till en annan; villkoren för sådan överflyttning

få kassorna själva sinsemellan avtala (12 §). Till inskränkningar i

inträdesrätten kan även räknas det från nu gällande lag hämtade förbudet att

till medlem antaga den som redan är medlem av annan sjukkassa (16 §).

Distriktssjukkassorna, vilka ju för att kunna fylla sin uppgift som enhetliga

socialförsäkringsorgan måste vara ensamma, var inom sitt verksamhetsområde,

skola i konsekvens härmed enligt förslaget i princip vara öppna. Deras

medlemmar kunna såsom förut nämnts vara av två slag, nämligen dels

medlemmar av andra kassor, vilka medlemmar från distriktssjukkassan erhålla

allenast den sjukhjälp, som ej meddelas dem från primärkassan, dels ock

individuellt anslutna medlemmar, vilka erhålla all sjukhjälp från distriktssjukkassan.

I fråga om de förstnämnda — s. k. Jcollektivt anslutna — skall

distriktssjukkassa vara öppen för alla medlemmar av andra sjukkassor, dock

allenast under förutsättning att dessa sjukkassor söka anslutning till sådan

kassa för alla sina medlemmar, d. v. s. såsom villkor för medlemskap uppställa,

att vederbörande, där så överhuvud är möjligt, ingår jämväl i distriktssjukkassa.

Då det synts önskvärt, att vid övergången till den nya organisationen

jämväl nuvarande äldre sjukkassemedlemmar med tillfredsställande hälsotillstånd

kunna komma i åtnjutande av distriktssjukkassornas prestationer, skall

begränsningen i inträdesrätten till personer under 50 års ålder ej gälla vid kollektiv

anslutning (12 §). I fråga om individuell anslutning skola distriktssjukkassorna

vara öppna för alla, som ej falla under de förut angivna inskränknin
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 113. 19

gärna i inträdesrätten; dock att de ej behöva mottaga medlemmar över 40 års

ålder (13 §).

Beträffande uteslutning av medlem kommer enligt förslaget att gälla understödsföreningslagens

förbud (nämnda lag 11 §) att utesluta medlem av annan

grund än stadgarna angiva. De erkända sjukkassorna skola såsom uteslutningsgrund

hava upptagit, att medlem obehörigen tillhör jämväl annan sjukkassa

(16 §). Detta gäller emellertid ej för de personer, som redan vid utfärdandet

av 1910 års sjukkasselag voro medlemmar av mer än en sjukkassa

(44 §). Vidare äga kassorna för upprätthållande av sin lokala begränsning

utesluta medlem, som avflyttar från kassans verksamhetsområde. För det

fullständiga genomförandet av den kollektiva anslutningen till distriktssjukkassa

får därjämte annan sjukkassa utesluta medlem, som utgår eller uteslutes

ur distriktssjukkassa, till vilken kassan är ansluten. I övrigt gäller,

att sjukkassa ej får utesluta medlem som fyllt 39 år — d. v. s. den, som

kan tänkas få svårighet att vinna inträde i annan kassa — och som tillhört

kassan 2 år, eller annan medlem, som'' tillhört kassan 5 år, på annan grund

än försummelse av skyldigheter gentemot kassan. För tryggande av medlemmarnas

ställning har därjämte stadgats, att underrättelse om uteslutningsbeslutet

skall delgivas medlemmen, vid äventyr att kassan oaktat sådant beslut

får betala sjukhjälp för sjukdomsfall, som inträffat före delgivningen (15 §).

I överensstämmelse med nu gällande sjukkasselag upptager dessutom förslaget

för de erkända sjukkassorna dels förbud att begränsa medlemsantalet

(9 §), att stadga inskränkning i medlems rätt till utträde (14 §), att vid medlems

avgång till honom utbetala andel i kassans tillgångar — från detta förbud

medgives dock det undantaget att vid överflyttning visst belopp må för

den flyttande medlemmens räkning överföras från den gamla till den nya

kassan (17 §) — och dels skyldighet att utöva viss kontroll över var medlemmarna

äro bosatta (18 §).

Såsom redan nämnts har avsetts, att primärkassorna skola meddela den Prestationer,

sjukhjälp, som f. n. är vanligast förekommande inom sjukkasserörelsen. Denna A. Sjukhjälp.

är, som ock förut nämnts, kontant sjukhjälp, beräknad för dag (sjukpenning). i- sJuk
Den

tid, under vilken densamma utgår, är visserligen högst växlande men p g

överstiger i allmänhet allenast obetydligt det lagstadgade minimum 90 dagar

.för år. De sakkunniga hava med hänsyn till förhållandena inom flertalet

större rikssjukkassor föreslagit primärkassans sjukhjälpstid till 100 dagar,

varjämte sjukhjälpen föreslagits skola beräknas för varje sjukdomsfall och

icke för år. Sjukdomsfall, som inträffar inom 3 månader från det sjukpenning

senast utgått, skall därvid räknas som fortsättning av det föregående fallet.

Fortfar sjukdomen efter utgången av nämnda sjukhjälpstid, övertages försäkringen

av distriktssjukkassan. Gränsen mellan området för primärkassans och

distriktskassans sjukhjälp har föreslagits fix för alla fall. Då distriktskassans

skyldighet att meddela sjukpenning allenast är subsidiär, d. v. s. beroende av

att sjukpenning ej utgår från primärkassan, skulle, därest primärkassorna själva

finge bestämma sjukhjälpstidens längd, distriktskassornas prestationer kun
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

na komma att variera för medlemmar av olika primärkassor. Detta har man

förhindrat genom att ej blott nedåt utan även uppåt bestämma primärkassornas

sjukhjälpstid. Undantag ha dock medgivits, där något samband med distriktssjukkassas

sjukpenningförsäkring ej behöver finnas. Sålunda få primärkassor,

som redan före förordningens utfärdande meddelat sjukpenning för

minst den för distriktssjukkassa stadgade tid, fortfarande meddela sådan hjälp.

Och likaså få kassor — rikssjukkassor — som ej för alla sina medlemmar

kunna vinna anslutning till distriktssjukkassor, åt medlemmar, för vilka sådan

anslutning ej kan vinnas, meddela sjukpenning under längre tid än för

primärkassa i allmänhet är medgivet, dock med skyldighet att, där anslutning

till distriktssjukkassa sedermera kan vinnas, å denna överlåta ifrågavarande

verksamhet (46 §). Från distriktssjukkassa skall sjukpenning utgå så länge

sjukdomen varar, intill dess den sjuke åtnjutit sådant understöd antingen från

distriktskassan ensam (individuellt ansluten medlem) eller från annan kassa

jämte distriktskassan i två år för ett sammanhängande sjuklighetstillstånd

(22 §). Distriktssjukkassa äger meddela sjukpenning även för längre tid, men

åtnjuter ej statsbidrag för sådan sjukhjälp, detta enär den, som efter två års

sjukdom ännu ej är återställd, ansetts i allmänhet vara berättigad till pension

från den allmänna pensionsförsäkringen (34 §).

Sjukpenning må ej utgivas åt annan än medlem av kassan (20 §). Sjukpenning

skall utgivas vid sjukdom som medför förlust av arbetsförmågan eller

för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla

sig från arbete. Vid sjukdom, som allenast medför nedsättning av arbetsförmågan,

må sjukpenning utgivas med nedsatt belopp, dock ej om arbetsförmågan

icke blivit nedsatt med minst en fjärdedel. Ej heller må sjukpenning

utgivas vid sjukdom, som den sjuke avsiktligt eller vid begående av

brottslig handling ådragit sig, eller vid ålderdomssvaghet (21 §). Sjukpenning

må ej utgivas för de tre första dagarna av varje sjukdomsfall och ej

för tid innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts, där ej hinder mött för anmälans

verkställande (22 §). Sjukpenning skall vid fullständig arbetsoförmåga

eller behov av fullständig vila utgöra minst en krona (19 §). I varje

kassa skall finnas tillfälle att tillförsäkra sig sjukpenning till nämnda belopp.

Därutöver må kassa utfästa högre sjukpenning, dock endast med intervaller

av 50 öre (24 §). Hur högt kassan därvid får gå, prövas av tillsynsmyndigheten

vid erkännandets meddelande, med hänsyn tagen till kassans soliditet

(5 §). Högsta sjukpenning till vilken statsbidrag utgår är sex kronor (32 §).

Kassorna skola äga rätt att som villkor för utbetalande av sjukpenning

kräva, att den sjuke underkastar sig läkarvård och, där sådant finnes erforderligt,

sjukhusvård som av kassan kan beredas. Är den sjuke ej tillförsäkrad

ersättning för sådan vård, skall kassan bekosta densamma. Bekostas

sjukhusvård, äger kassan avdraga kostnaden därför å utfäst sjukpenning, dock,

därest den sjuke har försörjningsplikt, högst till hälften av sjukpenningens

belopp (19 §).

2. Läkar- och hittills inom den svenska sjukkasserörelsen alltför mycket åsidosatta

annan sjuk- sjukvårdande åtgärderna skola som redan nämnts enligt förslaget tillkomma

vård.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

21

distriktssjukkassorna. I enlighet med riksdagsdirektiven hava de sakkunniga

gjort denna prestation obligatorisk för dessa kassor, med undantag allenast

för sådana medlemmar som i annan ordning, exempelvis av arbetsgivare,

hava blivit tillförsäkrade dylik vård. Distriktssjukkassorna skola kunna

intaga medlemmar för beredande av allenast sådan hjälp. Den grundläggande

prestationen — frånsett vård å sjukhus, vilken vard visserligen

av de sakkunniga upptagits som alternativ prestation men av dem förutsättes allenast

i mera trängande fall skola komma till användning — är tydligen vard av

läkare. Förslaget avser emellertid ej, att kassorna själva skola bereda sådan

vård, utan allenast att de skola ersätta medlemmarnas kostnader därför.

Härigenom skulle det från läkarhåll framförda kravet på fritt läkarval för

sjukkassornas medlemmar vara tillgodosett. Vidare har från 1926 ars regeringsförslag

upptagits principen att medlemmen själv skall betala en viss

del av kostnaden — här en tredjedel därav samt, därest kostnaden överstigit

det belopp vartill densamma enligt taxa bort uppgå, den överskjutande delen.

Slutligen har kassornas ersättningsskyldighet begränsats till sådan läkarvård.

som kan bekostas av envar legitimerad läkare; skyldigheten omfattar

alltså ej specialistvård. I läkarvårdskostnaden ingår även kostnaden för läkares

resa. Övriga sjukvårdande åtgärder — specialistvård, läkemedel, bad, massage

o. d. — äro frivilliga prestationer, till vilka emellertid statsbidrag skall utgå —

jag återkommer härtill i det följande. Enligt ett av de sakkunniga uppgjort

preliminärt förslag till indelning av riket i distriktssjukkasseområden skulle

läkarvård som nu sagts kunna anordnas överallt i riket. De sakkunniga hava

dock förutsatt, att detta på sina ställen skulle möta så betydande svårigheter,

att dispens måste beviljas. Förutsättningen för sådan dispens skulle dock vara,

att kassan beredde annat understöd, skäligen motsvarande kostnaden för läkarvården.

Enligt motiven har man härvid i första hand tänkt på andra sjukvårdande

åtgärder såsom vård av sjuksköterska e. d. (19 §).

Sjukvård må meddelas även åt medlems minderåriga barn —• detta sammanhänger

med att dessa enligt förslaget ej själva skulle kunna bliva medlemmar

av sjukkassorna ■— och statsbidrag utgår till dylikt understöd (35 §).

Sjukvård skall meddelas vid varje sjukdom som kräver dylik vård (21 §), och

sjukhjälpstiden för denna prestation är obegränsad (22 §).

I likhet med 1926 års regeringsförslag har förslaget gjort meddelande av

moderskapshjälp till en obligatorisk prestation, vilken anförtrotts åt distriktssjukkassorna.

Understödet skall omfatta vård å förlossningshem eller kontant

understöd för dag räknat (moderskapspenning) samt utgå under minst

21 och högst 56 dagar vid varje barnsbörd. Moderskapspenningen skall motsvara

den sjukpenning barnaföderskan tillförsäkrat sig i kassan eller, om hon

vid sjukdom allenast iir tillförsäkrad sjukvård, utgå med en krona. Moderskapshjälp

utgår ej till kvinna, som ej under oavbrutet 270 dagar omedelbart

före barnsbörden varit medlem av sjukkassa, och ej för tid, då barnaföderskan

ej avhåller sig från förvärvsarbete (23 §).

Den begravningshjälpsverksamhet, som utövas av de nuvarande sjukkassorna,

föreslås skola upphöra; densamma tänkes närmast kunna utövas av under
-

B. Moderskapshjälp.

C. Begravningshjälp.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj tis proposition nr 113.

D. Verksamhet

för annan

socialförsäkring.

Inskränkningar

i

nnderstödsrätten.

A. Väntetid.

B. Inskränkningar

i

understödsrätten

på

grand av att

understöd

utgår från

annat håll.

Sjukkassornas

ekonomi.

stöds föreningar, intimt knutna vid sjukkassorna. Då kassorna ändock äro

skyldiga att själva fullgöra vid reformens genomförande redan gjorda utfästelser,

har till förekommande av att dessa skola verka rubbande på sjukförsäkringen

föreslagits, att kassorna för denna del av verksamheten skola

avsätta en efter försäkringstekniska grunder beräknad premiereserv (44 §).

Enligt förslaget skola kassorna äga att mot skäligt vederlag utöva verksamhet

för annan inrättning för social verksamhet, varmed enligt motiven avses den

allmänna pensions- och olycksfallsförsäkringen, den offentliga hälsovården samt

fattigvården. Medför dylik verksamhet ekonomiska förpliktelser för kassan,

kräves emellertid tillsynsmyndighetens medgivande till verksamheten. Ehuru

det avsetts, att sådan verksamhet närmast skulle tillkomma distriktssjukkassorna,

har det ej uppställts något hinder för annan kassa att åtaga sig densamma

(2 §).

I likhet med nu gällande sjukkasselag upptager förslaget stadganden om

väntetid, d. v. s. en tid närmast efter inträde i viss kassa eller efter övergång

från lägre till högre sjukhjälp inom samma kassa, under vilken tid sjukdomsfall

ej medför rätt till sjukhjälp, resp. rätt till allenast den lägre sjukhjälpen.

Väntetiden skall utgöra minst 60 och högst 120 dagar. Väntetid behöver ej

tillämpas, då läkarbetyg avfordrats inträdessökanden eller då medlemmen på

grund av anställning varit pliktig ingå i kassan. Väntetid får ej tillämpas

vid överflyttning (25 §).

I likhet med nu gällande lag medger förslaget sjukkassorna såsom regel

frihet att stadga inskränkningar i understödsrätten på grund av att enligt försäkring

eller utfästelse från annat håll utgår sjuk- eller moderskapshjälp,

som ej har fattigvårds karaktär. Eör åstadkommande av en rationell avgränsning

mot andra socialförsäkringsgrenar ha dock i huvudsaklig överensstämmelse

med 1926 års regeringsförslag vissa begränsningar gjorts i denna

frihet. Sålunda skall sjukhjälp utgå under hela den stadgade 2-åriga sjukhjälpstiden,

oberoende av att den sjuke må vara berättigad till pension eller

understöd från den allmänna pensionsförsäkringen. Då den uppburna sjukhjälpen

räknas som inkomst enligt pensionsförsäkringslagen, kommer den emellertid

att inverka på pensionstilläggens belopp. Vidare må, därest den sjuke är

berättigad till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen eller av allmänna

medel, understöd från sjukkassa utgå allenast i den mån det av kassan utfästa

understödet överstiger det understöd, vartill den sjuke eljest är berättigad (26 §).

I likhet med nu gällande lag föreskriver förslaget, att sjukkassornas ekonomi

skall vara baserad på fasta avgifter, vilka skola vara så beräknade, att

de må antagas jämte andra kassornas inkomster--statsbidrag, räntor, arbets
givarbidrag

o. d. — förslå såväl till löpande utgifter som till erforderlig fondbildning.

Avgifterna få variera allenast med hänsyn till olikhet i understödsrätt,

sjukdomsrisk eller rätt till andel i bidrag från det allmänna eller

arbetsgivare. I varje sjukkassa skall finnas möjlighet att verkställa uttaxering,

därest övriga inkomster bliva otillräckliga (27 §).

överskott på sjukkassas verksamhet skall avsättas till en sjukhjälpsfond.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

23

Denna bör minst uppgå till en och en halv gång de årliga fasta avgifterna. Uppgår

fonden till detta belopp, må överskott med tillsynsmyndighetens begivande

användas till andra ändamål. Fondens tillgångar skola vara placerade i vissa

angivna slag av förmögenhetsobjekt, i huvudsaklig överensstämmelse med vad

för understödsföreningar med godkända stadgar finnes föreskrivet (30 §).

Såsom redan nämnts, skall enligt förslaget erkännandet som sjukkassa med- Statsbidrag,

föra rätt till statsbidrag. Då statsbidrag bör utgå allenast för en socialt

tillfredsställande sjukförsäkring och då primärkassornas prestationer ej anses

i och för sig tillräckliga, få dessa kassor dock statsbidrag allenast därest

de med alla medlemmar, för vilka sådan anslutning överhuvudtaget kan

vinnas, äro anslutna till distriktssjukkassa. För medlemmar, för vilka sådan

anslutning ej kan vinnas, må kassorna beräkna statsbidrag allenast därest

de enligt de förut berörda undantagsstadgandena i 46 § själva bereda sjukpenningsförsäkring

under den längre sjukhjälpstiden. Såsom redan nämnts,

får ej heller statsbidrag beräknas för medlemmar, vilka tillförsäkrat sig högre

sjukpenning än 6 kronor. För framtvingande av ett överflyttningssystem har

vidare föreslagits, att statsbidrag ej må beräknas för medlem, som är bosatt

utanför kassans verksamhetsområde å ort, där verksamhet bednves av annan

sjukkassa. Undantag har dock medgivits för de fall, då svårigheter kunna

tänkas uppstå för erhållande av överflyttning, nämligen dels beträffande äldre

medlemmar, som redan före författningens ikraftträdande äro bosatta utanför

verksamhetsområdet, och dels beträffande dem som vid flyttningen äro sjuka

(31 och 32 §§).

I fråga om beräkningsgrunderna för statsbidragen överensstämmer förslaget

med nu gällande bestämmelser; statsbidrag utgår alltså dels i förhållande till

antalet medlemmar — det s. k. medlemsbidraget , dels i förhållande till antalet

dagar, under vilka sjukpenning eller moderskapspenning utgått eller vård

å sjukhus eller förlossningshem meddelats — det s. k. sjukdagsbidraget — och

dels i förhållande till utgifter för läkar- och annan sjukvård — det s. k. sjukvår

dsbidraget. Bidragen beräknas för kalenderår och utbetalas i efterskott

efter ansökan. För att, särskilt under övergångstiden innan erforderlig sjukhjälpsfond

hunnit bildas, hjälpa kassorna över tillfälliga svårigheter har dock

medgivits möjlighet för sjukkassa att erhålla förskott å statsbidraget (31 §).

Beträffande bidragsbeloppens storlek följer förslaget i huvudsak 1926 års

regeringsförslag. Medlemsbidraget är sålunda 3 kronor, vilket belopp, då försäkringen

är uppdelad på en primärkassa och en distriktskassa, fördelas så

att på primärkassan faller 2 kronor och pa distriktskassan 1 krona. För medlem

som allenast är tillförsäkrad sjukvård utgår medlemsbidraget med endast

2 kronor (33 §). Sjukdagsbidraget utgår med 50 öre, dock såsom förut nämnts

allenast för sjukhjälp under den obligatoriska 2-ariga sjukhjälpstiden och ej för

sjukhjälp, som utgivits med belopp, nedsatt på grund av att understöd utgått

från annat håll (34 §). Såväl medlems- som sjukdagsbidraget utgår allenast med

hälften för medlem, som tillika är medlem jämväl av annan primärkassa, resp.

annan distriktssjukkassa. Sjukvårdsbidraget utgår för såväl den läkarvård,

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

sjukkassa enligt^ vad förut sagts minst är pliktig ersätta, som för annan

sjukvård, såväl åt medlemmarna som åt deras minderåriga barn. I regel

skall dock medlem själv bekosta en tredjedel av vården, men tillsynsmyndigheten

må — för viss kassa eller visst slag av lämnad vård — meddela

dispens från denna regel. Statsbidraget utgår med hälften eller, där

kassan bekostat mer än två tredjedelar av vården, en tredjedel av kassans utgifter.

Statsbidraget må dock utgå med högst 3 kronor för år och sjukvårdsförsäkrad

medlem, dock, där försäkringen avser jämväl medlemmens minderåriga

barn, högst 4 kronor för år och medlem. Har sjukkassa fått dispens

från meddelandet av den föreskrivna läkarvårdsförsäkringen, må tillsynsmyndigheten

bestämma, med vilket belopp statsbidrag utgår till det understöd

kassan i stället utgiver; dock att sådant statsbidrag utgår med högst 1 krona

50 öre for ar och medlem (35 §). Utgiver sjukkassa ersättning för barnmorskehjälp

vid förlossning, utgår statsbidrag med hälften av kassans utgifter

därför (36 §).

Kontroll- och De föreslagna kontroll- och straffbestämmelserna överensstämma i stort sett

stämmdser. m„ed nu gällande re£leU dock med den av den ändrade formella anordningen

påkallade avvikelsen att påföljden för eftersättande av förordningens föreskrifter

i stället för likvidationstvång blir återkallande av erkännandet. Sådant

återkallande må ej ske utan att kassan haft tillfälle att å sammanträde

fatta beslut i anledning av framställda anmärkningar (41 §).

Övergången. Övergångstiden har beräknats till två år, d. v. s. åren 1928 och 1929.

Efter den 1 januari 1928 kunna sjukkassor registreras enligt understödsföreningslagen

och erhålla erkännande som sjukkassor. Efter den 1 januari 1930

inträder registreringstvång efter nämnda lag. Innan erkännande som sjukkassa

meddelats, utgår till redan registrerad sjukkassa under övergångstiden

statsbidrag efter nu^ gällande bestämmelser. Sådant bidrag utbetalas senast

under år 1930 i förhållande till verksamheten under år 1929.

De sak- Med hänsyn till den pågående utvecklingen av sjukkasserörelsen hava de

kostnads- sakkunniga beräknat, att rörelsens medlemsantal vid den nya ordningens

beräkningar, ikraftträdande skulle uppgå till omkring 800,000. Av dessa antagas emelA.

För lertid 100,000 komma att nöja sig med enbart sjukvårdsförsäkring. Medlemsstatsverket.

bidraget skulle sålunda komma att uppgå till 2,300,000 kronor (700,000 X 3

+ 100,000 X 2). Med stöd av den till 1926 års regeringsförslag verkställda

beräkningen av sjukligheten inom sjukkasserörelsen har det genomsnittliga årliga

sjukdagstalet (exklusive sjukdagar, då ersättning utgår enligt olycksfallsförsäkringslagen)

beräknats till 7.83, vilket för 700,000 sjukpenningförsäkrade

utgör 5.481,000 sjukdagar om året. Av dessa har emellertid beräknats att understöd

av allmänna medel skulle utgå för 400,000. Sålunda skulle återstå 5,081,000

sjukdagar, medförande ett statsbidrag av 2,540,500 kronor. Kostnaden för full

läkarvårdsför.säkring har med stöd av erfarenheterna inom de sjukkassor, vilka

infört sådan försäkring, beräknats till 7 kronor 50 öre för år och medlem,

vilket skulle medföra ett statsbidrag av 2 kronor 50 öre. Kostnaden för läkarvårdsförsäkring

av medlems minderåriga barn har beräknats till 3 kronor,

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

25

varav i statsbidrag skulle utgå 1 krona. Det har vidare antagits, att 80,000

sjukkassemedlemmar skulle vara tillförsäkrade läkarvård i annan ordning än

genom .sjukkassorna, att kassor med 200,000 medlemmar skulle erhålla dispens

att i stället för läkarvård meddela annan sjukvård, att statsbidrag därför

skulle utgå med högst 1 krona 50 öre för år och medlem, samt att kassor

med 100,000 medlemmar skulle införa försäkring jämväl av medlems minderåriga

barn. Med stöd av dessa antaganden har sjukvårdsbidraget beräknats till

1,700,000 kronor (200,000 X 1: 50 + 420,000 X 2 : 60 + 100,000 X 3 : 60). —

Moderskapsbidraget har, med antagande att en tredjedel av alla försäkrade

vore kvinnor, att moderskapshjälp skulle utgå genomsnittligen under 30 dagar

per barnbördsfall samt att barnmorskehjälp komme att meddelas åt hälften av

alla kvinnliga sjukkassemedlemmar, beräknats till 288,400 kronor. Summan

av statsverkets utgifter skulle alltså uppgå till 6,828,900 kronor eller 8 kronor

54 öre för varje försäkrad. Därvid har emellertid hänsyn ej tagits till de

extra utgifter för tillsynsmyndigheten, vilka åtminstone under övergångstiden

torde komma att visa sig ofrånkomliga. För samma antal försäkrade skulle

kostnaderna enligt nu gällande grunder uppgå till 3,500,000—3,600,000

kronor.

För de försäkrade antagas under förut angivna förutsättningar samt under

antagande dels att förvaltningskostnaderna skulle uppgå till 3 kronor för år och

medlem — ett belopp, som de sakkunniga medgiva möjligen vara något knappt

beräknat -—- samt dels att ett tillägg av 10 % å eljest erforderlig avgift upptoges

för fondbildning, avgifterna i en normal sjukkassa -— omfattande såväl primär-

som distriktssjukkassas prestationer — bliva för sjuk- och moderskapspenning

av 1, 2 eller 4 kronor resp. 7 kronor 55 öre, 16 kronor 75 öre och

35 kronor 17 öre. I en lantsjukkassa, där förvaltningskostnaden kunde antagas

uppgå till allenast 2 kronor 50 öre samt sjukdagstalet till 6.28, skulle

motsvarande avgifter bliva 6 kronor 15 öre, 13 kronor 65 öre och 28 kronor

66 öre. I en normalsjukkassa med obegränsad sjukhjälpstid — antaget sjukdagstal

12.59 — bleve avgifterna 12 kronoT 78 öre, 27 kronor 23 öre och 56

kronor 11 öre. Meddelas läkarvård åt medlems minderåriga barn, skulle avgiften

i varje fall höjas med 1 krona 10 öre. För enbart sjukvård och moderskapshjälp

bleve avgiften 3 kronor 25 öre. För försäkring av familj, sålunda

att mannen erhölle sjukpenning och läkarvård, hustrun läkarvård och moderskapshjälp

samt barnen läkarvård, skulle avgiften bliva — allt efter som mannens

sjukpenning vore 1, 2 eller 4 kronor — 11 kronor 90 öre, 21 kronor 10 öre

och 39 kronor 52 öre.

Beträffande de skäl, som av de sakkunniga anförts för deras nu återgivna

förslag, får jag, i den mån redogörelse därför ej i det följande lämnas, hänvisa

till de sakkunnigas betänkande.

Mot förslagets principer ha reservationer avgivits av herrar Lindhagen och

Strindlund.

I herr Lindhagens reservation anföres i huvudsak följande: Det uppgjorda

förslaget toge ej tillräcklig hänsyn till bestående förhållanden. Med de om
-

B. För de

försäkrade.

Reserva
tioner.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kvvgl. Maj-.ts proposition nr 113.

fattande uppgifter man tilldelat distriktssjukkassorna och den obligatoriska

anslutningen bleve dessa organ sannolikt förhärskande, och de nuvarande

sjukkassorna komme att ställas på avskrivning, något vartill de antagligen

ej vore villiga att medverka. Det tvångsvisa tillskapandet av ett stort antal

nya organisationer kunde ej anses överensstämma med kravet på en enhetlig

och ekonomisk organisation av sjukkasserörelsen. Så länge rörelsen vore frivillig,

borde det jämväl tillkomma kassorna själva att bestämma omfattningen

av sin försäkring, vadan den förordade sjukvårdsförsäkringen ej borde vara obligatorisk.

Denna försäkring skulle öka avgifterna, vilket kunde komma att

hämma tillströmningen till rörelsen. Även de ökade kraven i övrigt skulle

medföra störa utgiftsökningar för såväl det allmänna som sjukkassemedlemmarna,

något som vore ägnat att väcka betänkligheter. De särskilda bestämmelserna

för rikssjukkassorna komme att hämma dessa kassors utvecklingsmöjligheter

och därmed försvåra sjukförsäkringens utbredning i stora delar av

landet. Reservationen utmynnar i följande yttrande:

»I anslutning till det anförda är jag av den uppfattningen, att hela beloppet

av sjukpenning, liksom hittills, bör lämnas av primärsjukkassan, samt att

dylik kassa med mindre medlemsantal må vara skyldig återförsäkra sina risker,

att den sjukvårdande verksamheten liksom hittills må vara frivillig, att distriktssjukkassas

uppgift må inskränkas till frivillig sjukvårdsförsäkring, frivillig

fortsättningsförsäkring och till vissa tjänster åt andra grenar av social

försäkring, samt att i den nya förordningen för sjukkassor ej må ingå några

sådana bestämmelser, som kunna verka hindrande eller upplösande för de nuvarande

sjukkasseorganen.

Skulle emellertid det föreliggande förslaget i allt väsentligt komma att godtagas

och därmed läggas till grund för ett riksdagsbeslut, borde följande beaktas:

att moderskapshjälp liksom nu må utgå från sjukkassa (sålunda ej

från distriktssjukkassa), att distriktssjukkassa ej må äga rätt att meddela

sjukpenning i annan ordning än i fortsättning från 100 :e dagen under 2 år,

att statsbidrag för sjukhjälp utöver 2 år må i fortsättningen utgå, att statsbidrag

må beräknas för de sjukhjälpsberättigade oberoende av deras bosättningsort,

att rikssjukkassa ej skall vara skyldig att i stadgarna angiva verksamhetsområden

för sina avdelningar, samt att sjukkassa i fortsättningen må

äga meddela begravningshjälp åt nytillträdande medlemmar.»

Reservanten slutar med uttalandet, att det vore bättre för sjukkasserörelsen,

därest intet alls åtgjordes i saken än att förslaget oförändrat antoges; han

uttalade emellertid önskemålet att, även om en mera genomgripande reform

ej genomfördes, sjukdagsbidraget måtte höjas till 35 öre, vilket skulle motsvara

penningvärdets fall sedan år 1910.

Herr Strindlund anförde: Den föreslagna organisationsformen torde komma

att resultera i ett enhetskassesystem, vilket ur flera synpunkter vore mindre

lämpligt. Den personliga agitationen för anslutning torde efter konkurrensens

bortfallande ej längre vara att påräkna. Vidare skulle den tendens till

ökning av förvaltningskostnaderna som gjort sig gällande inom rörelsen sannolikt

komma att än starkare framträda. Kraven på sjukkassornas prestationer

behövde ej ställas så högt som i förslaget, i vilket fall det allmännas

utgifter kunde avsevärt begränsas. Utsträcktes sjukhjälpstiden allenast till

180 dagar för vaTje period av 12 månader, kunde ett sjukdagsbidrag av 33

öre anses tillräckligt. Medlemsbidraget torde kunna bibehållas vid 2 kronor.

Det vore ej nödvändigt att nya sjukkassor tillskapades för sjukvårdsförsäkringen.

. Denna skulle möjligen kunna omhändertagas av någon redan befintlig

institution, t. ex. allmänna pensionsförsäkringen.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

27

Reservation på en särskild punkt har därjämte avgivits av herr von Post.

Jag återkommer därtill vid behandlingen av ifrågavarande punkt.

Herr Eriksson har i ett särskilt yttrande uttalat önskvärdheten av att vid

en blivande reform av den allmänna pensionsförsäkringen till närmare prövning

upptoges frågan om det lämpligaste ordnandet av invaliditetsförsäkringen för

sjukkassemedlemmar.

Över de sakkunnigas förslag hava yttranden avgivits av socialstyrelsen —

med bifogande av yttrande från sociala rådets sjukkassesektion —, pensionssty- kunnigas

relsen, riksfförsäkring sanstalten, medicinalstyrelsen, försäkringsinspektionen, förslag,

styrelsen för Sveriges allmänna sjukkasseförbund samt rikssjukkassornas centralorganisation.

I yttrandena anföres beträffande förslagets huvudpunkter följande.

Socialstyrelsen framhåller i fråga om’ förslagets organisationsform, att om Socialman

ock kunde förutsätta ett efter hand ökat samgående mellan sjukkasseorga- s ^sen''

nisationerna, vilket så småningom skulle komma att resultera i ett. mer eller

mindre fullständigt enhetskassesystem, man dock finge räkna med en ej obetydlig

övergångstid, under vilken de nuvarande organisationerna komme att oförändrade

kvarleva. Den nuvarande splittringen i rörelsen med därav följande osund

konkurrens komme alltså fortfarande att bestå, ja rent av ökas. Förslaget förbjöde

väl tillkomsten av nya organisationer, där sådana ej vore behövliga, men

denna inskränkning uppvägde ej tillskapandet av de nya distriktssjukkassorna.

Då dessa finge mottaga även individuellt anslutna medlemmar, komme

de att deltaga i konkurrensen om medlemmarna, en konkurrens vars vådor för

kassorna i ekonomiskt avseende knappast kunde anses effektivt förebyggda

genom förslagets föreskrifter rörande minimiprestationer, fondbildning m. m.

Den föreslagna uppdelningen av försäkringen skulle medföra en kostsam överorganisation,

vilken drivits onödigt långt. Samarbetet med annan socialförsäkring

skulle tydligen underlättas genom distriktssjukkassornas bildande;

detta gällde dock huvudsakligen pensionsförsäkringen; förutsättningarna för

ett samarbete med olycksfallsförsäkringen bleve väsentligt mindre än i ett verkligt

enhetskassesystem. Förutsättningarna för en eventuell övergång till en

obligatorisk försäkring bleve även sämre än vid ett dylikt system. En svaghet

hos förslaget vore vidare, att det ej medgåve införandet av ett tvingande överflyttningssystem.

Svårigheter syntes ock uppstå i fråga om samarbetet mellan

primär- och distriktssjukkassorna. Styrelsen ansåge emellertid, att.splittringen

komme att bliva av övergående natur. Distriktssjukkassorna torde så småningom

bliva verkliga enhetskassor, och nyrekryteringen inom de kassor,

som ställde sig utanför, komme att avstanna. Dessa kassors medlemmar, som

sålunda övervägande bleve äldre personer, komme då i en bekymmersam

ställning. Även syntes det styrelsen, som'' om tillräcklig hänsyn ej tagits till

nuvarande sjukkassemedlemmar med sämre hälsotillstånd.

Styrelsen ingår vidare utförligt på frågan om de blivande distriktssjukkassornas

försäkringsmässiga soliditet och förordar, att ett utjämningssystem av

något slag nämnda kassor emellan måtte införas, ett spörsmål till vilket jag

anhåller att framdeles få återkomma.

Även beträffande förslagets bestämmelser i övrigt framställer styrelsen en

del erinringar, varpå jag ej anser mig nu böra ingå, då de ej beröra förslagets

huvudgrunder. Allenast ett par uttalanden av mera central natur må ytterligare

beröras. Styrelsen uttalar, att det fullständiga frånskiljandet av begravningshjälpsverksamheten

syntes onödigt. Styrelsen funne ej vägande skäl

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 113,

hava anförts för nedsättningen av sjukhjälpstiden från tre år enligt 1926 års

regeringsförslag till två år. I fråga om sjukkassornas sjukvårdande verksamhet

erinrar styrelsen saväl om den fria läkarvård, som i stor utsträckning bereddes

arbetare av deras arbetsgivare, som ock om vår så väl utbildade allmänna

hälsovård. Det syntes styrelsen angeläget, att sjukkassornas sjukvårdande

verksamhet på ett ändamålsenligt och kostnadsbesparande sätt anknötes till det

hela. De nuvarande kostnaderna för den allmänna hälsovården läge till väsentlig

del på städer och landsting. En utveckling av sjukkassornas sjukvårdande

verksamhet med de föreslagna betydande statsbidragen kunde förskjuta kostnadsfördelningen

mellan stat och kommuner samt även å staten överflytta vissa

kostnader, som nu gäldades av arbetsgivare. Det fria läkarvalet torde ock

föranleda en fördyring av läkarvården.

Sin ståndpunkt till förslaget sammanfattar styrelsen på följande sätt:

»I det föregående ha mot sakkunnigas förslag framställts åtskilliga erinringar,

saväl av mer allmän räckvidd som åsyftande särskilda anordningar eller

bestämmelser, av vilka erinringar ett flertal — såsom beträffande den föreslagna

komplicerade och kostsamma samt till dualism ledande organisationen

av sjukkasseväsendet, bristen på riskutjämningsanordning samt osäkerheten av

de sjukliga och åldrade sjukkassemedlemmarnas ställning under vissa förhållanden

—- enligt styrelsens förmenande kunna betecknas såsom ganska betydelsefulla.

Uteslutet är icke, att vissa av de föreslagna nya anordningarna,

särskilt under övergångstiden, skulle kunna leda till ej blott osäkerhet och förvirring

utan även allvarliga rubbningar inom sjukkasseväsendet. Härtill kommer

att styrelsen på grund av de föreliggande författningsförslagens i vissa

punkter mindre lättfattliga beskaffenhet och remisstidens knapphet icke haft

tillfälle att, såsom önskvärt varit, intränga i sakkunnigas förslag och överblicka

dess konsekvenser.

Med hänsyn härtill maste styrelsen, som ju också allt fortfarande anser sig

höra sätta den obligatoriska formen av sjukförsäkring i främsta rummet, tydligtvis

vara benägen att ställa sig skeptisk och betänksam gentemot ifrågavarande

förslag.

Å andra sidan är styrelsen emellertid livligt medveten om önskvärdheten och

behovet av en reformering av sjukförsäkringen. Denna måste nämligen anses

som en synnerligen viktig, om ej den viktigaste av socialförsäkringens olika

grenar, och betydelsen av dess rationella anordnande ökas ytterligare därav,

att densamma sannolikt i stor utsträckning lämpligen skulle kunna tjäna till

underlag för socialförsäkringens övriga grenar. Sjukförsäkringen här i Sverige

ter sig emellertid i jämförelse med olycksfallsförsäkringen och pensionsförsäkringen

mindre betydande och rätt bristfällig samt måste vid sidan av

vårt lands övriga på den sociala omvårdnadens område rätt högt utvecklade

institutioner betecknas såsom efterbliven.

Sjukförsäkringen har under de senare åren upprepade gånger varit föremål

för statsmakternas uppmärksamhet, och ett flertal förslag till dess reformering

ha även framlagts -—- men förgäves. Skulle även det nu föreliggande icke leda

till något resultat, synes det kunna befaras, att reformförsöken på förevarande

område tills vidare komma att inställas.

Med det föreliggande förslaget ha sakkunniga, i överensstämmelse med riksdagens

direktiv, åsyftat att få till stånd en organisation av sjukkasseväsendet,

som på ett mjukt och så att säga automatiskt sätt skulle förr eller senare leda

över till det av flera skäl eftersträvansvärda enhetskassesystemet. Hur lång

tid förvandlingsprocessen skulle taga, kan vara föremål för olika meningar,

men därom torde man vara ense, att den föreslagna organisationen väsentligen

är att anse såsom en övergångsform, ett provisorium. Bristerna i det föreslag
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

29

na systemet torde med hänsyn härtill icke behöva tillmätas den allvarliga betydelse,

som de eljest skulle äga — synnerligast som man under en övergångsperiod

av här ifrågavarande natur givetvis bör vara beredd att vidtaga av förhållandena

påkallade lagstiftningsåtgärder.

I betraktande av vad sålunda anförts och under förutsättning, att de av

styrelsen framställda erinringarna i huvudsaklig mån vinna beaktande, anser

sig styrelsen, oaktat starka betänkligheter, kunna förorda att de sakkunnigas

förslag lägges till grund för proposition i ämnet till riksdagen.»

Pensionsstyrelsen har ansett sig böra begränsa sitt yttrande till de frågor,

som mera direkt beröra pensionsförsäkringsverksamheten. Styrelsen erinrar om

kommitténs för socialförsäkringens organisation uttalande, att en, om ock begränsad,

sjukförsäkring vore en förutsättning för lösningen av socialförsäkringens

organisatoriska problem. Styrelsen — som ansluter sig till detta uttalande

—■ anser, att genom införandet av en sådan försäkring såväl pensionsförsäkringens

administrationskostnader som själva pensionskostnaderna skulle

kunna nedbringas. De sakkunnigas förslag innebure enligt styrelsens mening eu

lösning, vilken visserligen icke omedelbart kunde medföra en tillfredsställande

ordning för den sociala sjukförsäkringen i vårt land, men dock, organisatoriskt

sett, måste anses utgöra en avsevärd förbättring i jämförelse med nuvarande

förhållanden. Samtidigt öppnades möjligheter till en fortskridande utveckling

i önskvärd riktning. Det vore satt utom tvivel, att ett genomförande i

huvudsak av den av de sakkunniga föreslagna ordningen skulle medföra avsevärda

fördelar för pensionsförsäkringen; fördelar som komme att ytterligare

ökas vid en vidare utveckling av sjukkasserörelsen.

Styrelsen framhåller vidare, att den föreslagna reformen torde föranleda en

revision av pensionsförsäkringslagen, i syfte att avgränsa nämnda försäkring

gentemot sjukförsäkringen samt befrämja samarbetet mellan de båda försäkringsgrenarna.

Även riks för säkring sans t alt eu uppehåller sig vid frågan om samarbete, nämligen

mellan sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen. Anstalten erinrar

om att anstalten i tidigare avgivna utlåtanden tillstyrkt, att sjukkassorna i

viss utsträckning övertoge handhavandet av olycksfallsförsäkringen, dock allenast

under förutsättning att anstalten bleve ensam central handhavare av försäkringen.

Enligt det vid 1926 års riksdag framlagda förslaget till ny lag om

försäkring för olycksfall i arbete — vilket förslag avsett en dylik centralisering

ävensom borttagande av den nuvarande s. k. karenstiden av 35 (lagar

närmast efter varje olycksfall, under vilken tid ersättning från försäkringen

ej obligatoriskt utginge — skulle anstalten kunna träffa avtal med sjukkassa

om att kassan på egen risk skulle övertaga utgivandet av sjukpenning under

en tid av 63 dagar efter varje olycksfall. Anstalten hade i utlåtande över

förslaget väl funnit svårigheter föreligga att i större utsträckning, träffa sådana

avtal men dock ansett möjlighet till dylika avtal böra föreligga, blott

anstalten ägde full frihet beträffande avtalens innehåll.

Det samarbete, som nu föreliggande förslag avsåge att möjliggöra, kunde få

formen, antingen, såsom enligt 1926 års förslag, att kassorna på egen risk handhade

viss del av försäkringen, eller ock, såsom nu vore fallet där något samarbete

kommit till stånd, att kassorna utövade dylik verksamhet på riksförsäkringsanslaltens

ansvar. Sedan förslaget om en centralisering av olycksfallsförsäkringen

till en enda anstalt avslagits, syntes emellertid förutsättningarna

för ett samarbete i den förstnämnda formen, den form som närmast vore ägnad

att lätta anstaltens arbetsbörda, saknas, vadan möjlighet till slutande av dylika

avtal ej borde beredas. Ett samarbete i den senare formen syntes ej vara av

större praktisk betydelse för anstalten eller andra försäkringsinrättningar.

Pensions
styrelsen.

Riks
försäkrings
anstalten.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

oEn reservant inom anstalten uttalade emellertid, att då förslaget allenast avsåge

att bereda möjlighet till frivillig överenskommelse mellan försäkringsinrättning

och sjukkassa om övertagande av viss verksamhet, någon anledning

till erinran mot förslaget ej förefunnes.

Även anstaltens läkare ha i en vid utlåtandet fogad P. M. uttalat, att den

Duglighet till samarbete mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringen, som förslaget

avsåge att bereda, borde kunna bliva till stort gagn för den sistnämnda. Dock

ansåge de det ej lämpligt att till sjukkassa överlåta den självständiga handläggningen

av ersättmngsärenden i andra än enklare fall, såvida ej garanti funnes,

att kassa vid ärendenas reglerande anlitade medicinsk sakkunskap.

Anstalten har vidare berört frågan om inskränkning i sjukhjälpsrätten på

grund av att den sjuke vore berättigad till ersättning från annat håll. Anstalten

har val anslutit sig till principen att dubbelförsäkring ej bör förekomma

men gjort vissa erinringar mot det sätt, varpå denna princip utförts i förslaget.

Jag anhåller att senare få återkomma till dessa spörsmål.

styrelsen" ^ Medicinalstyrelsen anser, att förslagets huvudprinciper: sjukkassornas regi-n-

strering som understödsföreningar, uppdelningen i sjukkassor och distriktssjukkassor,

kassornas bundenhet i regel till lokalt verksamhetsområde samt deras

avgifter och statsbidrag, kunna godtagas, endast med det undantag, att tiden

för sjukpennings utgående borde höjas till tre år. Särskilt framhålles som

en förbättring införandet av den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen. I övrigt

gör styrelsen erinringar beträffande vissa detaljer i förslaget, till vilka erinringar

jag avser att framdeles återkomma.

inspektionen" Försäkring sinspektionen har ansett sig böra. begränsa sitt yttrande till frå
gor

av försäkringsteknisk art. Inspektionen finner ej förslagets bestämmelser

om — särskilt distriktssjukkassornas — fondbildning tillfredsställande och förordar

vissa ändringar i dessa bestämmelser. Till dessa förslag avser jag att

framdeles — liksom beträffande socialstyrelsens erinringar i fråga om distriktssjukkassornas

soliditet — återkomma.

minna6sink- styrelsen för Sveriges allmänna sjukkasseförbund anser, att de sakkunnigas

kasseförbund, förslag, särskilt i organisatoriskt hänseende men även beträffande prestationerna,

innebär i förra fallet en avgjord och i senare fallet i vissa avseenden en

påtaglig försämring i jämförelse med 1926 års regeringsförslag. Då en lösning

av frågan finge anses trängande, och då förslaget ändock innebure avsevärda

fördelar, varibland styrelsen särskilt ville nämna den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen,

ansåge sig sts^relsen ej böra avstyrka förslagets genomförande,

därvid ^ styrelsen dock ville bestämt uttala sig för en höjning av sjukhjälpstiden

från två till tre år.

Rikssjiikkassornas centralorganisation förklarar sig i allt väsentligt kunna

ansluta sig till de synpunkter, som anförts i herr Lindhagens förut omförmälda

reservation till de sakkunnigas betänkande. Efter en närmare granskning

av de av de sakkunniga föreslagna särbestämmelserna för rikssjukkassorna,

därvid särskilt framhalles, att en lokal begränsning av verksamhetsområdet -—

genom angivande av lokalavdelningar och deras verksamhetsområden i stadganm

— ej syntes erforderlig för en försäkring enbart för sjukpenning, uttalar

sig sålunda centralorganisationen för att distriktssjukkassas verksamhet inskränkes

till att bliva ett sammanhållande organ för de frivilliga sjukkassorna

på orten, att meddela frivillig sjukvårdsförsäkring och eventuellt fortsättningsförsäkring

för sjuktiden efter två år samt att vara organ för samarbetet med

annan socialförsäkring. De andra kassorna, d. v. s. de s. k. primärkassorna,

borde fa behålla saväl moderskapshjälps- som begravningshjälpsförsäkringen.

Rikssjuk
kassornas
central
organisation,

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

31

Framför ett genomförande av de sakkunnigas förslag i oförändrat skick föredroge

organisationen ett bibehållande av nu gällande bestämmelser oförändrade,

därvid organisationen dock ansåge en höjning av sjukdagsbidraget från 25 öre

till 35 öre böra ske.

I ett vid socialstyrelsens utlåtande fogat uttalande från sociala rådets sjuk- Sociala rådets

kassesektion hava sektionens flesta ledamöter förklarat sig i huvudsak instäm- sjukkassema

i det från styrelsen för Sveriges allmänna sjukkasseförbund i ärendet inkom- se I0n''

na utlåtandet, under det att en ledamot, herr Björklund, ansett sig kunna biträda

det av rikssjukkassornas centralorganisation avgivna yttrandet.

Så länge den sociala sjukförsäkringen är frivillig — och en övergång till Departeobligatorisk

försäkring torde väl för den närmare framtiden få anses uteslu- mentscf,efenten

— har man att räkna med en konflikt mellan två motsatta intressen, mellan

vilka det gäller att finna den rätta avvägningen. Å den ena sidan står

statens anspråk på att såsom vederlag för dess understöd försäkringen skall

vara så beskaffad, att den lämnar största möjliga utbyte för folkhälsans

främjande samt i så hög grad som möjligt från den offentliga försörjningen

vid sjukdom avlastar bördor genom annan socialförsäkring, fattigvård och hälsovård

m. m. Ju större statsbidragen bliva, desto starkare kunna dessa statens anspråk

vara. För verksamhetens anordnande på ett i nämnda hänseenden tillfredsställande

sätt kräves naturligtvis samarbete mellan sjukkasserörelsen och

organen för ifrågavarande allmänna inrättningar. Men detta samarbete fordrar

en viss enhetlighet inom sjukkasserörelsen; ett samarbete med ett flertal,

till organisation och prestationer olika, men ändock om samma uppgifter konkurrerande

kassor möter betydande svårigheter. Enhetligheten är ock av betydelse

för åstadkommande av kassor av tillräcklig soliditet för en verkligt tillfredsställande

sjukförsäkring och för undvikande av en för kassornas ekonomi

skadlig konkurrens. Enhetlighet inom organisationen —■ och jämväl såvitt möjligt

beträffande prestationer — har ock jämte en utvidgning av prestationerna

ansetts som huvudönskemål för det svenska sjukkasseväsendets reformering.

Mot dessa önskemål står emellertid å andra sidan sjukkassornas anspråk på

självbestämningsrätt och självständighet. Kassorna anse sig själva vara närmast

till att avgöra, såväl vilken organisationsform som är den för dem ändamålsenligaste,

som ock vilken sjukhjälp medlemmarna behöva, och föreskrifter i

dessa hänseenden från statsmakternas sida betraktas därför ofta som opåkallade

ingrepp. Särskilt starkt göra sig dylika synpunkter gällande inom en sjukkasserörelse

sådan som den svenska, vilken fått utveckla sig i nära nog obegränsad

frihet och i stor utsträckning vuxit fram i sammanhang med andra ideella

rörelser — fack- och nykterhetsorganisationer -—- ett sammanhang vars brytande

säkerligen flerstädes skulle kännas smärtsamt och nedsätta intresset för

rörelsen. Drives det allmännas anspråk på bestämmanderätt för långt, är det

sålunda att befara, att sjukkassorna i större eller mindre utsträckning ställa sig

utanför den statligt reglerade sjukförsäkringen eller att i varje fall det personliga

intresset för rörelsens utveckling, vilket dock alltid inom en frivillig rörelse

är av avgörande betydelse, kommer att slappas. Lagstiftningen skulle i

så fall motverka sina egna syftemål.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Eungl. Maj:ts proposition nr 113.

Emellertid synes det mig uppenbart, att den reform av sjukkasserörelsen, som

från alla håll erkännes såsom önskvärd, ej kan komma till stånd, utan att enhetstanken

åtminstone i viss mån realiseras. Även om det skulle visa sig möjligt

att utbygga och stärka den nuvarande splittrade rörelsen, så att anslutningen

därtill och de lämnade prestationerna bleve någorlunda tillfredsställande,

något som emellertid är ovisst, skulle denna rörelse ändock icke kunna bidraga

till ernående av det allmänt erkända slutmålet, en enhetligt och rationellt organiserad

socialförsäkring; detta framför allt på den grund att sjukkassor, användbara

som organ för andra socialförsäkringsgrenar, icke skulle kunna åstadkommas.

Besparingskommitténs organisationsplan utgick från kravet på enhetlighet.

Dess system med lokalt begränsade enhetskassor var avsett att skapa ej blott

lämpliga sjukförsäkringsorgan utan även förutsättningar för ett fruktbärande

samarbete med andra såväl statliga som kommunala institutioner för social verksamhet.

Denna organisationsform är ock den, som i såväl obligatorisk som frivillig

sjukförsäkring företrädesvis användes. En sådan reform skulle emellertid i

första hand gå ut över rikssjukkassorna, vilka helt skulle få upphöra med sin

verksamhet. Farhågorna för att dessa kassor skulle vägra sin medverkan till

reformens genomförande föranledde den jämkning i organisationsplanen, som

regeringsförslaget vid 1926 års riksdag innefattade. Redan denna jämkning

innebar ett avsteg från enhetlighetsprincipen, i det att lokalavdelningarna av

rikssjukkassorna, vilka flerstädes komme att bliva de lokala sjukförsäkringsorganen,

på grund av sin osjälvständighet bleve mindre lämpliga organ för sådant

samarbete. Även denna organisationsform ansågs emellertid på många

håll innebära ett alltför starkt ingrepp i kassornas självständighet.

Då man givetvis ansett sig alltjämt böra eftersträva uppnående av största

möjliga enhetlighet, hava nu de sakkunniga i överensstämmelse med 1926 års

riksdagsdirektör sökt tillgodose densamma genom tillskapande av ett nytt

slags organ, distriktssjukkassorna. Ehuru avsikten uppenbarligen är, att befintliga

sjukkassor skulle kunna bliva dylika organ, så att endast i vissa fall

nya kassor skulle behöva tillskapas, innebär detta förslag otvivelaktigt en viss

överorganisation med därav föranledda ökade förvaltningskostnader och andra

olägenheter.

Riksdagen har emellertid, liksom de sakkunniga, givit uttryck åt den meningen,

att ett genomförande av det ifrågasatta systemet så småningom skulle

leda till en så stark koncentration av sjukkasserörelsen, som överhuvudtaget kan

ernås på frivillighetens väg, och även socialstyrelsen synes hysa en liknande

förhoppning. Även enligt min mening finnas goda skäl för en dylik uppfattning.

Redan förut har påpekats betydelsen av en reformerad sjukförsäkring även

för den rationella organisationen av annan socialförsäkring. Det förefaller, som

om också med den av de sakkunniga föreslagna, begränsade enhetligheten inom

sjukkasserörelsen betydande framsteg i nämnda hänseende skulle vara möjliga.

Såväl socialstyrelsen som pensionsstyrelsen anse, att goda möjligheter föreligga

för ett samarbete med den allmänna pensionsförsäkringen. Däremot

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

33

uttala socialstyrelsen och riksförsäkringsanstalten tvivel, huruvida förutsättningar

skapats för samarbete av större betydelse med olycksfallsförsäkringen.

Dessa tvivelsmål synas dock för riksförsäkringsanstaltens del närmast bottna

i olycksfallsförsäkringens egen organisation; i dennas nu befintliga skick synes

den ej vara lämpad för samarbete annat än möjligen med en obligatorisk sjukförsäkring.

Emellertid kan frågan om olycksfallsförsäkringens omorganisation

alltjämt anses aktuell. Och möjligheten att framdeles på ett tillfredsställande

sätt lösa problemen inom denna försäkring torde i viss utsträckning bero på

befintligheten av en väl organiserad sjukförsäkring. Såsom redan nämnts,

torde sjukkasserörelsen med förslaget komma att genomgå en successiv koncentration,

och samarbetet lärer väl även kunna utvecklas etappvis. Jämväl i fråga

om samarbetet med annan socialförsäkring synes alltså den ifrågasatta nya

organisationen — också med dess begränsade enhetlighet — kunna bliva av

ej obetydligt värde.

Slutligen bar såsom ett skäl för enhetligheten framhållits, att enbetskassor

kunna tjänstgöra som underlag för en obligatorisk sjukförsäkring. Inom sakkunniga

kretsar är den uppfattningen allmän, att en slutgiltig lösning av

sjukförsäkringsfrågan kan nås allenast på försäkringspliktens väg. Det är

då nödvändigt, att en reform av den frivilliga försäkringen icke belastar densamma

vare sig med organisationer eller prestationer, som ej i en framtid skulle

kunna inpassas i en obligatorisk försäkring. I detta hänseende synes mig de

sakkunnigas förslag vara försiktigt avvägt. Väl torde distriktssjukkassorna,

såsom socialstyrelsen framhållit, ej utan en genomgripande omorganisation

kunna bliva bärare av en dylik försäkring, men vare sig dessa kassor småningom

komma att övertaga hela sjukförsäkringen eller ej, torde de kunna utgöra

ett underlag vid en eventuell övergång till ett på försäkringsplikt grundat

system. Och prestationerna inom en obligatorisk försäkring torde i varje fall

knappast kunna sättas lägre än vad nu föreslagits.

Gentemot de betydande framsteg i organisatoriskt hänseende, som förslaget

sålunda får anses möjliggöra, stå de olägenheter, som kunna vara förenade därmed.

I sådant hänseende har socialstyrelsen starkt framhållit, att med ett genomförande

av förslaget skulle under en längre övergångstid kvarstå splittring

inom sjukkasserörelsen och andra brister. Det är emellertid min uppfattning, att

de av styrelsen i sådant hänseende uttalade farhågorna skola komma att visa

sig överdrivna. Att distriktssjukkassorna genom sitt upptagande av individuellt

anslutna medlemmar skulle kunna i viss mån öka den nuvarande splittringen och

konkurrensen är visserligen teoretiskt tänkbart. Men i praktiken torde de

sannolikt i allmänhet komma att verka i rakt motsatt riktning. Blotta befintligheten

å alla orter av en centralorganisation bör verka upplivande på de krafter,

vilka redan nu — ofta under medverkan från kommunala myndigheter

— äro i verksamhet för ökad koncentration inom sjukkasserörelsen. Vidare torde

någon nämnvärd konkurrens om primärförsäkringen, d. v. s. försäkringen för

den första sjukdomstiden, icke vara att förvänta från sådana distriktssjukkassor,

som ej äro bildade på grundval av anslutning jämväl beträffande denna

försäkring från en eller flera andra kassor. Vilja de anslutna primärkassor
Bihang

till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 98 käft. (Nr 118.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

na bibehålla sina egna organisationer, lära de — såsom faktiskt styrande i

distriktssjukkassan — kunna förhindra, att densamma uppträder som konkurrent.

Att inom en blandad distriktssjukkassa stridiga intressen mellan de

kollektivt och de individuellt anslutna medlemmarna skulle kunna förekomma

är väl antagligt, men tillsynsmyndigheten äger enligt 44 § understödsföreningslagen

såväl möjlighet som plikt att tillse, att ej den ena kategorien kränker

den andras rätt. — Att ett tvingande överflyttnings system ej synes med den

föreslagna organisationen kunna genomföras är visserligen en svaghet, men

utsikterna att få saken ordnad på frivillighetens väg förefalla mig goda. De

uttalade farhågorna för befintliga sjukkassemedlemmars ställning, därest kassorna

först sedan nyrekryteringen sinat och medlemsbeståndet försämrats söka

fullständig anslutning till distriktssjukkassor, torde utgöra en stark drivfjäder

för de kassor, som ej genom anknytning till något särskilt intresse -—

fackkassor o. d. — kunna påräkna en jämn nyrekrytering, att i tid söka dylik

anslutning och sålunda påskynda koncentrationen.

Att sjukliga personer icke beretts möjlighet att erhålla den ytterligare sjuk

hjälp, distriktssjukkassorna skulle meddela, har huvudsakligen motiverats med

omtanke om dessa kassors soliditet. Frågan om denna soliditet har upptagits

av såväl socialstyrelsen som försäkringsinspektionen. Den kräver naturligtvis

allvarlig uppmärksamhet. Så smidigt som kontrollen över nämnda kassor

enligt förslaget skulle vara ordnad, synes det mig emellertid möjligt att — genom

återförsäkring eller någon annan form för riskutjämning eller annorledes

— inom förslagets ram anordna betryggande garantier, ett spörsmål vartill

jag framdeles skall återkomma. Några särskilda åtgärder från statsmakternas

sida i syfte att bidraga till skapande av dylika garantier synas mig icke

för närvarande vara erforderliga.

Socialstyrelsen har ock själv ansett de framförda, nu återgivna betänkligheterna

ej vara av avgörande betydelse, då densamma, om ock med tvekan, tillstyrkt,

att de sakkunnigas förslag lägges till grund för proposition i frågan.

Emellertid hava mot de sakkunnigas förslag framställts andra invändningar

av principiell natur.

Under diskussionen om besparingskommitténs förslag framfördes en del

uppslag till partiella reformer av den sociala sjukförsäkringen efter andra

linjer än de nu fullföljda. Intet av dessa uppslag synes dock hava omfattats

med någon allmännare sympati. Om dessa förslag torde ock i betydligt

högre grad än om det nu förevarande gälla, att de komma att verka upplösande

på den befintliga sjukkasserörelsen. Ett nytt uppslag i denna riktning

har framförts i herr Strindlunds reservation. Han anser — såsom jag redan

påpekat — att den nuvarande sjukkasserörelsen borde få fullfölja sina hittills

givna uppgifter, allenast med en viss utökning av prestationerna och en mindre

ökning av statsbidraget. Den sjukvårdande verksamhet, som förslaget tillägger

distriktssjukkassorna, borde kunna omhändertagas av någon redan befintlig

institution, t. ex. den allmänna pensionsförsäkringen. Om reservanten härmed

avser, att denna verksamhet skulle ledas av pensionsstyrelsen, må häremot

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

35

endast erinras, att en sådan anordning skulle stå i direkt strid mot den utveckling

till decentralisation av socialförsäkringen, som allmänt anses önskvärd.

Betydelsen av dylik decentralisation är givetvis särskilt stor, då fråga är om

sjukvårdsförsäkring; denna kräver ju möjlighet till snabbt ingripande och

stark kontroll. Möjligt är emellertid, att reservanten allenast avser den sjukvårdande

verksamhetens koncentration till ett kommunalt organ. I så fall

synes han mig underskatta värdet av att för denna verksamhet få utnyttja

sjukkassornas verksamhet. Just dessa organisationer, vilka, därest sjukdomstillståndet

onödigt förlänges, få vidkännas ökade utgifter för sjukpenningen,

torde vara mest intresserade av att läkar- och annan sjukvård anlitas i de fall,

där sådant är påkallat — men också endast i dessa fall.

I detta sammanhang må ock beröras socialstyrelsens erinran om att den föreslagna

sjukvårdsförsäkringen skulle ingripa i och i viss mån verka förryckande

på verksamheten i redan befintliga anstalter för de mindre bemedlades hälsovård.

Det är flerstädes av de sakkunniga framhållet och må här ytterligare

understrykas, att sjukkassorna för att fylla sin uppgift på detta område måste

söka samarbete med den allmänna hälsovårdens organ. Då ett sådant samarbete

ligger i alla parters intresse, torde detsamma utan särskild åtgärd komma

till stånd. Att blotta befintligheten av en sjukvårdsförsäkring i enlighet med

de sakkunnigas förslag skulle verka rubbande på den nuvarande organisationen

av den allmänna hälsovården kan ej antagas. Vad beträffar förhållandet

till den av landsting och städer bekostade sjukhusvården, kan socialstyrelsens

anmärkning anses bemött i betänkandet (sid. 129). Härtill vill jag endast tilllägga,

att så långt ifrån att någon tendens försports att å sjukkassorna — och

därigenom indirekt i viss mån å statsverket — övervältra någon del av kostnaderna

för denna vård, Stockholms stad tvärtom, i likhet med vad som allmänt

förekommer i Danmark, beviljat en betydande nedsättning i legosängsavgifterna

för sjukkassemedlemmar.

Vad denna punkt i övrigt angår vill jag erinra följande. Större delen av det

till 1.7 miljoner kronor årligen beräknade sjukvårdsbidraget torde enligt de föreslagna

bestämmelserna komma läkarvårdsförsäkringen till godo. I den man

läkarvården ej kommer att omhänderhavas av fritt praktiserande läkare — i

vilket fall någon kollision mellan sjukkasseverksamheten och annan offentlig

verksamhet ej kan tänkas — torde den på landet tillkomma provinsialläkare.

Ej heller i sistnämnda fall skulle bidraget från sjukkassorna kunna inverka på

läkarens ställning; denne är allenast berättigad att hålla sig till den fastställda

provinsialläkartaxan. Denna föreskriver, att vid bestämmande av arvodet

hänsyn skall tagas till huruvida vederbörande är i ringa förmögenhetsvillkor.

Att en person från sjukkassa åtnjuter ersättning för viss del av sina utgifter

till läkarvård kan ej anses i och för sig inverka på hans förmögenhetsvillkor:

läkaren bör sålunda ej kunna förskaffa sig någon extra förmån av sjukkassebidraget.

Att läkarvården kan erhållas billigare genom en av arbetsgivare anställd

läkare än vid läkarvårdsförsäkring i sjukkassa med fritt läkarval är visserligen

möjligt, ehuru ej säkert. Men det torde vara en allmänt utbredd åsikt, att den

sistnämnda formen av läkarvård är don förstnämnda överlägsen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Eungl. Maj:ts proposition nr 113.

Vad angår den ekonomiska sidan av frågan, äro visserligen de bördor de

sakkunnigas förslag lägger på det allmänna icke obetydliga. I förhållande

till nu gällande bestämmelser skulle de medföra en ökning av anslagen till

sjukkassorna med nära 100 procent. Och det får ej förbises, att reformen

vore till stor del förfelad, därest densamma ej medförde en ökad tillslutning

till rörelsen, varigenom statsverkets utgifter komma att efter hand ytterligare

ökas. Det enhälliga riksdagsbeslutet får väl dock anses innebära, att

riksdagen är villig att för detta ändamål underkasta sig ökade utgifter. Beträffande

storleken av de enligt de sakkunnigas beräkningar erforderliga anslagen

delar jag deras åsikt, att det avsedda resultatet näppeligen torde kunna

uppnås med mindre kostnad. Av — såväl i fjolårets regeringsförslag som

i sakkunnigbetänkandet — anförda siffror framgår ock, att kostnaderna enligt

förslaget per försäkrad snarare understiga än överstiga vad man i andra

länder utgiver för den sociala sjukförsäkringen. Det får ej heller förbises,

att en troligen ej ringa del av utgifterna kommer att kompenseras genom besparingar

för s. k. pensionstillägg och understöd vid den allmänna pensionsförsäkringen

samt för den allmänna fattig- och hälsovården.

Såsom av det anförda torde hava framgått, kan jag väl i viss mån ansluta

mig till den åsikten, att de sakkunnigas förslag icke ur alla synpunkter

utgör den bästa tänkbara lösningen av den sociala sjukförsäkringens organisationsfråga.

Emellertid innebär enligt min mening de sakkunnigas organisationsplan

— främst därigenom att den i distriktssjukkassorna erbjuder början

till verkliga allmänna socialförsäkringsorgan — mycket avsevärda fördelar,

och jag har därför ansett mig kunna i huvudsak biträda densamma. Längre

gående eller snabbare resultat lära för närvarande icke kunna uppnås. Då

de skäl, som allmänt anförts för att snarast möjligt vidtaga åtgärder för en

förbättring av vår sociala sjukförsäkring synas mig ovedersägliga, förordar

jag alltså, att de sakkunnigas förslag lägges till grund för framställning till

riksdagen.

Skall emellertid överhuvudtaget något framsteg i fråga om sjukkasserörelsens

organisation nu kunna göras, och skall möjligheten till en fortgående koncentration

hållas öppen, måste de sakkunnigas organisationsförslag genomföras

väsentligen obeskuret. Jag kan sålunda ej ansluta mig till de av herr Lindhagen

föreslagna modifikationerna att anslutningen till distriktssjukkassorna

i och för beredande av sjukhjälp skulle vara frivillig och att distriktssjukkassorna

ej skulle kunna mottaga direkt anslutna medlemmar. Ett bifall till det

förstnämnda yrkandet skulle göra den eftersträvade enhetligheten liksom även

utvecklingen av sjukvårdsförsäkringen helt illusorisk; koncentrationen bleve,

såsom hittills, helt beroende på kassornas fria vilja. Ett godkännande

av det senare yrkandet åter skulle fullständigt fastlåsa sjukkasserörelsen i

dess nuvarande organisation och rentav omintetgöra de tendenser till samgående,

som här och var försports. Därav skulle också föranledas ett

sönderbrytande av de sjukkassor, som redan gått in för en längre sjukhjälpstid.

Däremot synas vissa andra, mindre betydande modifikationer kunna göras

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

37

inom förslagets ram i syfte att minska rubbningarna i de bestående förhållandena.

Ehuru jag ej nu är beredd att taga ställning till alla de detaljspörsmål

såväl av organisatorisk som materiell art, vilka för ett genomförande av förslaget

kräva sin lösning, vill jag dock nämna, att bland sålunda påkallade

jämkningar jag närmast tänkt mig vissa medgivanden åt de bestående förhållandena

inom sjukkasserörelsen, vilka medgivanden ej rubba själva organisationen.

Så förefaller det mig, som om begravningshjälpsverksamhet, blott nödiga

garantier för verksamhetens soliditet och dess fullständiga avskiljande

från sjukhjälpsverksamheten uppställas, fortfarande borde få utövas av alla de

sjukkassor som så önska. Vidare synes mig konsekvensen av ståndpunkten,

att primärkassorna skulle få behålla den verksamhet de nu i allmänhet utöva,

närmast böra bliva, att de finge behålla jämväl moderskapshjälpsverksamheten.

Jag har ytterligare redan påpekat, att den s. k. primärförsäkringen ej

torde vinna någon nämnvärd anslutning inom distriktssjukkassa, som ej övertagit

sådan försäkring från en eller flera befintliga sjukkassor. Det kan under

sådana förhållanden anses olämpligt, att en dylik kassa obligatoriskt skall tillhandahålla

denna försäkring, kanske allenast åt ett par medlemmar. Givetvis

bör den emellertid hava rätt att meddela dylik försäkring, och i område, där

endast slutna primärkassor finnas, bör tillsynsmyndigheten tillse, att denna

rätt begagnas. De särskilda bestämmelserna för rikssjukkassornas inordnande

i systemet torde ock utan att detta rubbas kunna göras smidigare. Slutligen

synes det mig, som om det vore följdriktigt, att rätten till statsbidrag närmare

knötes till erkännandet som sjukkassa än vad i förslaget skett; att en erkänd

sjukkassa i vissa fall skulle kunna vara ställd helt utan statsbidrag torde

verka egendomligt.

Till dessa och andra speciella spörsmål anhåller jag emellertid att senare få

återkomma. Jag avser i dag allenast att underställa Kungl. Maj:t de delar

av förslaget, vilka böra underkastas lagrådets prövning.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår, hava de sakkunniga allenast

i ringa utsträckning givit de föreslagna bestämmelserna allmän lags karaktär.

Om denna anordning har socialstyrelsen yttrat:

»Sakkunnigas förslag i förevarande avseende innebär på visst sätt en återgång

till den ståndpunkt, som låg till grund för det förslag till lag om understödsföreningar,

som den 2 dec. 1905 framlades av inom civildepartementet tillkallade

sakkunniga. Detta förslag avsåg bl. a., i likhet med det nu föreliggande,

ett sammanförande i en och samma lag av bestämmelser rörande såväl

sjukkassor som de föreningar, å vilka numera lagen om understödsföreningar

den 29 juni 1912 äger tillämpning. Den sålunda föreslagna anordningen väckte

emellertid gensagor speciellt från sjukkassehåll. I en till dåvarande statsrådet

och chefen för civildepartementet av vissa representanter för sjukkasseverksamhetens

intressen överlämnad skrivelse framfördes sålunda bl. a. det yrkande,

»att sjuk- och begravningskassor icke måtte sammanföras med övriga understödsföreningar

under en gemensam lag och gemensam tillsynsmyndighet.» Med

hänsyn till de förändrade förhållanden, som sedermera inträtt, torde emellertid

Förslagets

legislativa

anordning.

Social
styrelsen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Departe
mentschefen.

Specialmoti
vering.

den föreslagna anordningen enligt styrelsens mening knappast komma att medföra

några särskilda olägenheter men väl vissa fördelar.

I sitt utlåtande den 19 november 1925 framställde styrelsen erinringar emot

att i stor utsträckning stadganden av grundläggande betydelse för sjukkasseverksamheten

sammanförts med rena anslagsbestämmelser till en särskild författning,

avsedd att gälla vid sidan av den egentliga sjukkasselagen. En liknande

anordning kommer till synes i nu framlagda förordningsförslag. Utan

att ånyo närmare ingå på ifrågavarande förhållande anser styrelsen sig icke

kunna underlåta framhålla, att det för sjukkassorna måste vara av stor betydelse,

att för dem gällande bestämmelser av mera konstitutiv natur tillförsäkras

den stabilitet, spm ett lagfästande innebär. Otvivelaktigt hade också åtskilliga

av förordningsförslagets bestämmelser lämpligen kunnat upptagas i

understödsföreningslagen såsom ett särskilt kapitel om erkända sjukkassor och

distriktssjukkassor.»

Mot vad styrelsen sålunda anfört vill jag allenast hänvisa till vad dåvarande

departementschefen vid remiss till lagrådet av i fjolårets regeringsförslag upptagna

förslag till ändringar i lagen om sjukkassor yttrat i anledning av det

åberopade uttalandet av styrelsen (prop. nr 113 vid 1926 års riksdag sid. 17

—18). Den i nämnda proposition föreslagna anordningen lämnades utan erinran

av lagrådet. Ett liknande förfarande har jämväl under riksdagens medverkan

använts i annat fall (kungörelsen den 26 juli 1926 om allmänna grunder

angående försäkring med statsbidrag mot förluster på grund av smittsamma

husdjurssjukdomar). Om emellertid styrelsen med uttrycket »den stabilitet,

som ett lagfästande innebär» allenast avser, att de för den sociala sjukförsäkringen

gällande särskilda reglerna skulle få ändras allenast genom sammanstämmande

beslut av riksdagens båda kamrar, torde denna stabilitet ernås

genom den anordning av bestämmelserna i övrigt, jag har för avsikt att föreslå

och vartill jag i det följande återkommer.

Den viktigaste ändringen av allmän lags karaktär skulle i enlighet med

nyss uttalade uppfattning bliva, att lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor upphäves

och definitionen å understödsföreningar i 1 § av lagen om sådana föreningar

utvidgas att omfatta även föreningar för beredande av sjukhjälp. Jag

har förut redogjort för de av de sakkunniga anförda huvudsakliga skälen för

denna anordning. Med den i övrigt föreslagna karaktären av förslagets bestämmelser

anser även jag detta förfarande vara mest ändamålsenligt. Några

principiella betänkligheter torde icke kunna finnas däremot. För de sjukkassor,

som ej erhålla s. k. erkännande, synas understödsföreningslagens bestämmelser

vara tillfyllest. Endast få ändringar i nämnda lag hava av de sakkunniga

ansetts bliva erforderliga som följd av en dylik anordning. För att de

erkända sjukkassorna skola få ensamrätt att i firman använda ordet »sjukkassa»

kräves en ändring i 9 §, och för att den enligt sjukkasselagen gällande

friheten från utmätning för understöd, som utgår från sjukkassa, fortfarande

må äga bestånd har ändring påkallats i 89 §. Vidare har borttagandet av

sjukkassa såsom civilrättsligt begrepp föranlett förslag till en ändring i 76 §

av samma lag. De sakkunniga hava vidare, för att de erkända sjukkassorna

och distriktssjukkassorna smidigare skola kunna anpassa sig efter utveck
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

39

lingens krav, föreslagit vissa ändringar i understödsföreningslagens bestämmelser

om stadgeändring och om överlåtelse av rörelse (44, 45 och 68 §§). Beträffande

innebörden i och motiveringen för de sakkunnigas förslag i nu angivna

delar tillåter jag mig att hänvisa till betänkandet.

De sålunda föreslagna ändringarna förefalla mig i allmänhet val motiverade.

Vid en granskning av förslaget till förordning har jag ej funnit detsamma innehålla

andra föreskrifter för kassorna, än sådana som kunna intagas i deras

stadgar eller kunna givas i annan väg än genom civillagstiftning. Forslaget

till ändringar i understödsföreningslagen har emellertid i viss man omarbetats

inom departementet, och får jag till motivering härav anföra följande.

Uppställandet av begreppet sjukhjälp som ett alternativ till understöd vid

invaliditet kan möjligen föranleda missförstånd. Såsom de sakkunniga framhållit,

kan någon bestämd avgränsning mellan dessa båda arter av understöd ej

göras. Enligt nuvarande lydelse av förevarande paragraf skulle begreppet

sjukhjälp knappast kunna omfatta understöd vid invaliditet. Vid tillämpningen

av sjukkasselagen har emellertid åt begreppet givits en vidsträcktare omfattning.

Därifrån kan enligt praxis allenast anses undantaget sådant understöd

vid invaliditet, som innebär verklig pensionering. Det har då synts riktigast

att i första stycket av 1 § föra invalidpensioneringen tillsammans med annan

medlemspensionering samt att upptaga sjukhjälp och moderskapshjalp i

ett särskilt stycke. o

Enligt 3 § av understödsföreningslagen ankommer det på tillsynsmyndigheten

att meddela understödsförening tillstånd att utöva verksamhet, som är främmande

för föreningens understödsverksamhet. För de erkända sjukkassorna och

distriktssjukkassorna hava i förslaget till förordning särskilda regler röran e

utövande av sådan verksamhet upptagits, vilka regler avse att bereda kassorna

möjlighet att uppträda som organ för annan social verksamhet. Dessa regler

kunna visserligen anses utgöra en instruktion för tillsynsmyndigheten beträffande

utövandet av dess prövningsrätt. För att emellertid ej någon kolision

mellan tillsynsmyndighetens i lagen stadgade prövningsrätt och de i annan

författning givna bestämmelserna ens skall bliva tänkbar, torde i 3 § av lagen

införas ett stadgande att sistnämnda bestämmelser äga företräde.

Det är uppenbarligen önskvärt, att de för de erkända kassorna givna undantagsbestämmelserna

från allmänna regler ej erhålla större räckvidd an som är

oundgängligen nödigt. De fall, då enligt de sakkunnigas förslag stadgeändring

skulle få av dessa kassor vidtagas i enklare former än eljest, äro av två slag.

Dels avses stadgeändringar beträffande vissa förhållanden — »i ämne darom

allenast på grund av de för erkännandet gällande villkor bestämmelse skall

finnas intagen i stadgarna» — oavsett ändringens innebörd. Såsom skäl för

denna undantagsbestämmelse hava de sakkunniga huvudsakligen åberopat

önskvärdheten av att sjukkassas verksamhetsområde skall kunna ändras i enklare

former än vad eljest för stadgeändring finnes föreskrivet. Detta torde i

främsta rummet hava ansetts vara av betydelse för att för rikssjukkassorna

underlätta bildandet av nya lokalavdelningar. Såsom jag redan anfört, anser

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

jag, att de särskilda bestämmelserna i förslaget om rikssjukkassornas organisation

böra kunna uppmjukas. Den bestämmelse, som därvidlag väckt de kraftigaste

gensagorna, är föreskriften, att dessa kassor skulle bava sina lokalavdelningar

med deras verksamhetsområden angivna i stadgarna. Denna bestämmelse

anser jag vara onödigt sträng. Om densamma borttages, synes det viktigaste

skälet för undantagsbestämmelsen om stadgeändring i nu berörda avseende

hava bortfallit, vadan jag förordar dess uteslutande.

Det andra fallet, da undantagsbestämmelsen skulle äga tillämpning, avser

stadgeändring beträffande vilket ämne som helst — »då ändringen erfordras

för bibehållande av erkännandet eller för åtnjutande av statsbidrag.» Som jag

redan antytt, ämnar jag föreslå en sådan jämkning i förordningen, att dessa

båda alternativ komma att fullständigt täcka varandra. I så fall kan naturligtvis

det senare av dem bortfalla.

Beträffande den i sista stycket föreslagna ändringen har socialstyrelsen anfört

:

»Stadgandet i paragrafens sista stycke torde, om ock ur andra synpunkter

beiogat, försäkringstekniskt sett vara mindre egentligt, vad rätten till fortsatt

sjukhjälp för redan inträffat sjukdomsfall beträffar. Man lärer nämligen icke

i allmänhet kunna förutsätta, ^att försäkringsteknisk premiereserv finnes avsatt

för sjukhjälpsutfästelsen i fråga. På grund av understödsföreningslagens bestämmelser

bör sådan premiereserv'' däremot vara till finnandes för redan inträffat

pensionsfall. Sjukhjälp och pension kunna sålunda icke, med hänsyn

till den olika teknik, som tillämpas vid de ifrågavarande olika slagen försäkring,

ur försäkringstekniska synpunkter jämställas på sätt i stadgandet skett.

Det anmärkta förhållandet torde med hänsyn till den för erkänd sjukkassa föreslagna

sjukhjälpstidens längd icke sakna praktisk betydelse.»

Om ock vad styrelsen anfört beträffande förhållandet till pensionskassor

i viss mån äger sin riktighet, synas dock tillräckliga skäl knappast kunna anses

förebragta för att på denna punkt avvika från sjukkasselagens nu gällande

bestämmelse, varmed det föreslagna stadgandet överensstämmer. I likhet med

de sakkunniga anser jag risken av stadgandet för kassornas ekonomi vara obetydlig.

Jag förordar alltså, att de sakkunnigas förslag på denna punkt godkännes.

45 §. Om ändringen i 45 § får jag hänvisa till vad jag anfört vid 44 §.

76 §. På skäl, som jag senare skall närmare angiva, finner jag ej anledning att för

närvarande förorda någon ändring i 76 §.

besäm^r ^ s^t yttrande har socialstyrelsen förordat en förlängning av den före“em™6’

övergångstiden med två år, d. v. s. till den 1 januari 1932. Som skäl

härför har anförts svårigheten för sjukkassorna att under en tid av två år

hinna taga ställning till de nya bestämmelserna, vidtaga därav betingade ändringar

i stadgarna, verkställa sammanslagningar av flera kassor, där så funnes

lämpligt och möjligt, o. s. v. Också för styrelsen såsom tillsynsmyndighet komme

förslagets genomförande att medföra en stor arbetsbörda, vilken styrelsen,

även med en avsevärd utökning av sjukkassebyråns arbetskrafter, knappast trodde

kunna medhinnas inom en tidrymd av två år. Utom att nödiga förberedelser

för omorganisationens genomförande, utarbetande av erforderliga instruktioner

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

41

och normalstadgar samt verkställande av försäkringstekniska beräkningar

måste vidtagas, syntes tillsynsmyndighetens medverkan i stor utsträckning krävas

vid organisationsarbetet inom kassorna, därvid personliga besök å vederbörande

platser säkerligen ofta bleve påkallade. Härtill komme de löpande

göromålen med kassornas omregistrering, nyregistrering av distriktssjukkasBorna,

^anordnande av statsbidrag enligt de ändrade grunderna m. in.

Yad styrelsen sålunda anfört synes mig värt beaktande. Riksdagen har väl

uttalat förhoppningen, att en omorganisation i enlighet med de angivna riktlinjerna

skulle kunna genomföras på en tid av två år. Vid tiden för detta uttalande

saknades emellertid närmare hållpunkter för bedömande av frågan om

den omfattning, som den av reformens genomförande förorsakade omorganisationen

skulle behöva taga. En granskning av det framlagda förslaget giver emellertid

vid handen, att denna omorganisation måste bliva synnerligen genomgripande

för de flesta sjukkassorna och — särskilt på grund av tillskapandet

av distriktssjukkassorna — knappast enklare än enligt 1926 års

regeringsförslag. Oaktat det givetvis är önskvärt, att omorganisationen så

snabbt som möjligt genomföres, detta särskilt med hänsyn till samarbetet med

annan socialförsäkring, inom vilken ännu mycket betydelsefulla frågor vänta

på sin lösning, har jag därför ansett mig böra förorda ett tillmötesgående av

socialstyrelsens framställning på denna punkt.

En annan, mindre betydande utsträckning av övergångstiden har jag även

ansett mig böra föreslå. Om en sjukkassa vid övergångstidens slut befinner

sig i likvidation eller konkurs och omregistrering sålunda ej kan ske, torde

likvidationen eller konkursen böra slutföras enligt den äldre lagens regler.

Detta medför visserligen, att tillsynsmyndigheten för sjukkasseväsendet får

fungera även efter nämnda tids utgång. Då jag emellertid förutsätter, att

såsom hittills tillsynsmyndigheten över understödsföreningar blir densamma som

den nuvarande tillsynsmyndigheten över sjukkassor, samt efter övergångstidens

slut kunna finnas jämväl vissa statsbidragsfrågor, som påkalla handläggning

av sistnämnda myndighet, synes detta ej böra möta några betänkligheter.

I motiveringen till betänkandet har uttalats, att sjukkassa, som ej underkastar

sig omregistreringen och följaktligen förlorar sin rättskapacitet, skulle

bliva skyldig att träda i likvidation. Att så skulle bliva fallet utan något uttryckligt

lagstadgande torde knappast vara riktigt. Det kunde under sådana

omständigheter synas påkallat att införa bestämmelse härom. Otvivelaktigt

vore det ur teoretisk synpunkt riktigast, att så skedde, då en rättskraftigt

verksam förening ju ej borde förlora sin rättskapacitet, utan att dess rättigheter

och skyldigheter på ett betryggande sätt avvecklades. Emellertid torde en sådan

åtgärd icke vara erforderlig. Risken för att något större antal sjukkassor

skulle underlåta att omregistrera sig enligt understödsföreningslagen synes nämligen

ej vara betydande. Oregistrerad verksamhet kommer ju att medföra bötesansvar

för de i verksamheten deltagande, därest föreningen har minst 50 medlemmar,

och antalet sjukkassor med högst 50 medlemmar utgjorde år 1924 endast

46. Å andra sidan ålägger om registreringen ej sjukkassorna några ökade för
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

pliktelser utan medgiver tvärtom en i förhållande till hittills gällande bestämmelser

ökad frihet. Härtill kommer, att olägenheten av att, i de fall då omregistrering

eventuellt ej sker, likvidation icke kommer till stånd måste anses obetydlig.

Såsom de sakkunniga — vid 68 § — påpekat, pläga sjukkassorna allenast

i ringa grad häfta i förbindelser till utomstående. Framför allt torde detta

vara fallet med de småkassor, från vilka man kunde befara underlåten omregistrering.

Slutligen har det visat sig förenat med betydande svårigheter att få

till stånd en likvidation av sjukkassa i laga ordning. Skall det överhuvudtaget

lyckas, måste tillsynsmyndigheten praktiskt taget själv verkställa densamma.

Att i samband med övriga åligganden vid övergången pålägga tillsynsmyndigheten

en sådan uppgift torde vara ägnat att väcka betänkligheter. Det synes

mig alltså, som om man kan betrakta den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen,

att även sjukkassa, vilken ej låtit omregistrera sig, efter övergångstidens

slut häftar för tidigare ingångna förbindelser enligt då gällande lag.

som en tillräcklig garanti i nu ifrågavarande hänseende. En sådan bestämmelse

ansågs också tillräcklig vid övergången från 1891 års till 1910 års sjukkasselag,

då likväl underlåten omregistrering ej medförde någon straffpåföljd

och då omregistreringen för kassorna innebar väsentligt ökade förpliktelser.

Att förseelser som begåtts under sjukkasselagens giltighetstid ej bliva strafffria

genom den nya lagens ikraftträdande har synts mig böra utsägas.

I övrigt hava ändringar av rent formell natur vidtagits i det av de sakkunniga

framlagda förslaget till ändringar i lagen om understödsföreningar.

Lag- Såsom jag redan nämnt, hava de sakkunniga sammanfört bestämmelserna

stiftningens 0I[1 (jen statsunderstödda sjukförsäkringens speciella organisation och materielanordning

i . .

övrigt la beskaffenhet ävensom rörande den särskilda tillsynen därå med bestämmelserna

om statsbidragen till en »Förordning om erkända sjukkassor och distriktssjukkassor».

Om den närmare karaktären av bestämmelserna angående

organisationen och kassornas beskaffenhet hava de sakkunniga ej närmare uttalat

sig än att de framhållit, att bestämmelserna ej synts vara av civillags karaktär.

Tidigare har jag tillkännagivit, att jag ansluter mig till denna uppfattning.

En i viss mån ökad trygghet för sjukkassorna liksom även en för den

nya lagstiftningens tillämpning värdefull överensstämmelse med befintliga förhållanden

torde man emellertid vinna, därest från denna författning bestämmelserna

om statsbidrag utbrytas. Författningen torde i så fall till sin ordalydelse

böra fastställas av Konung och riksdag. I fråga om statsbidragen

åter synes riksdagen allenast böra fastställa grunderna för deras utgående.

Frågor om Såsom de sakkunniga påpekat, förekommer i vissa lagar av allmän lags kaandra^lagar

ra^är dels begreppet »sjukkassa» samordnat med begreppet »understödsförening»,

dels ock uttrycket »sjukkasseregister». De lagar, där förstnämnda uttryck

förekommer äro

1) lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar (91 §);

2) lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse (265 §);

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 113. 43

3) lagen den 13 maj 1921 om ackordsförliandling utan konkurs (55 §);

samt

4) lagen den 18 juni 1926 om återförsäkringskassor (1, 2, 4 och 6 §§).

Sjukkasseregistret finnes omnämnt i

1) lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar (80 §), samt

2) lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar (76 §).

Efter det sjukkassorna inordnats under understödsföreningslagen skulle

»sjukkassa» ej utgöra något från »understödsförening» skilt civilrättsligt begrepp

och något »sjukkasseregister» av civilrättslig betydelse ej förekomma.

De sakkunniga hava förordat, att uttrycket »sjukkassa» till undvikande av missförstånd

måtte bibehållas i lagstiftningen men att uttrycket »sjukkasseregister»

måtte borttagas.

Om man vidtager några ändringar i nu angivna lagrum eller ej är uppenbarligen

icke av större praktisk betydelse. Tydligt är emellertid, att sådana lagändringar

ej kunna träda i kraft förrän efter den föreslagna övergångstidens

slut. Det synes mig under dessa omständigheter olämpligt att för närvarande

vidtaga sådana ändringar.

En av den föreslagna nya lagstiftningen påkallad ändring i lagen den 26 maj

1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt lärer chefen för justitiedepartementet

framdeles komma att anmäla.

Föredraganden uppläser härefter inom socialdepartementet upprättat förslag

till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, och hemställer,

att för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler lagrådets utlåtande

över förslaget måtte genom utdrag av protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

lämnar Hans Maj:t Konungen bifall.

Ur protokollet:

Cour. Falkenberg.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:t$ proposition nr 118.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om

understödsföreningar.

Härigenom förordnas, att 1, 3, 9, 44, 45, 68 och 89 §§ i lagen den 29 juni

1912 om understödsföreningar skola, 3 § sådan densamma lyder enligt lag den

18 juni 1926 (nr 218), i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

Med understödsförening förstås i denna lag sådan förening för inbördes bistånd,

som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse

bereda medlem pension efter avgång från tjänst, efter uppnående av viss

ålder eller vid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan (invaliditet)

;

vid medlems----eller barn;

bereda sjukhjälp eller moderskapshjälp;

eller idka — —- -— hänförlig verksamhet.

Understödsförening, som---lag pensionskassa.

3 §.

Där ej för visst slag av registrerad understödsförening annorlunda är särskilt

stadgat, äge sådan förening icke utan tillstånd av tillsynsmyndigheten

utöva verksamhet, vilken är främmande för det ändamål, som avses med föreningens

understödsverksamhet.

Registrerad understödsförening —--en medlem.

9 §.

Understödsförenings firma skall innehålla ordet »understödsförening». Är

sådan förening i enlighet med vad därom finnes särskilt stadgat erkänd såsom

sjukkassa eller distriktssjukkassa, må dock föreningen i stället i firman hava

ordet »sjukkassa».

I understödsförenings firma må ej ordet »bolag» eller eljest något, som betecknar

ett bolagsförhållande, och ej ordet »bank» intagas på sådant sätt, att

därav kan föranledas det misstag, att firman innehaves av ett bolag eller av en

bank. Ej heller må firman innehålla såväl ordet »ömsesidig» som ordet »för
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition nr 113.

45

säkring». Utom i fall, som i första stycket sägs, må understödsförening icke

i firman hava ordet »sjukkassa».

Firman skall -— — -— understödsförenings firma.

44 §.

Beslut om ändring av understödsförenings stadgar vare ej giltigt med mindre

samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra

följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och å det

sammanträde, som sist hålles, biträtts av minst två tredjedelar av de röstande.

Har understödsförening i enlighet med vad därom finnes särskilt stadgat vunnit

erkännande såsom sjukkassa eller distriktssjukkassa, skall dock beslut om

sådan ändring i stadgarna, som må erfordras för erkännandets bibehållande,

vara giltigt, där det fattats å ett sammanträde och därvid biträtts av minst tre

fjärdedelar av de röstande.

Där stadgeändringen---— till efterrättelse.

Stadgeändring, som avser inskränkning av rätt till understöd, äge ej tillämpning

i fråga om rätt till pension eller sjukhjälp, med avseende å vilken pensionsfallet

eller sjukdomsfallet inträffat innan beslutet om ändringen fattades eller,

där beslutet för att bliva giltigt måst fattas å flera sammanträden, innan beslutet

fattades å det sista sammanträdet.

45 §.

För giltighet av beslut om understödsförenings trädande i likvidation i andra

fall, än i 49 och 68 §§ sägs, gälle de i 44 § första stycket första punkten samt

andra och fjärde styckena stadgade villkor.

Lag samma vare angående beslut om överlåtelse av understödsförenings rörelse

eller viss del därav på sätt i 61 och 68 §§ förmäles. Har understödsförening

i enlighet med vad därom finnes särskilt stadgat vunnit erkännande såsom

sjukkassa eller distriktssjukkassa, skall dock beslut om överlåtelse av viss del

av föreningens rörelse, då överlåtelsen erfordras för bibehållande av erkännandet,

vara giltigt, där det fattats å ett sammanträde och därvid biträtts av

minst tre fjärdedelar av de röstande. Vad i 44 § andra och fjärde styckena

stadgas skall dock äga tillämpning jämväl i sådant fall.

Måste beslut---sista sammanträdet.

68 §.

Väckes i--— framtida understöd.

Då beslut om överlåtelsen blivit gillat av tillsynsmyndigheten samt, där

överlåtelsen sker på en understödsförening eller ett ömsesidigt försäkringsbolag,

som bildats för detta ändamål, berörda förening eller bolag registrerats, skall

den förening eller det bolag, varpå överlåtelsen sker, anses hava inträtt i den

överlåtande föreningens rättigheter och skyldigheter mot medlemmarna och

andra understödsberättigade på grund av den överlåtna rörelsen. Avser överlåtelsen

föreningens hela rörelse, skall föreningen träda i likvidation; dock att,

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kung!,. Maj:ts proposition nr 113.

om överlåtelse sker av samtliga den överlåtande föreningens tillgångar och skulder,

tillsynsmyndigheten må medgiva, att föreningen anses upplöst, ändå att

vad i 50—63 §§ finnes stadgat icke iakttagits. Anteckning om sådant medgivande

skall göras i registret.

Varder, efter---gillandet skedde.

89 §.

Rätt till periodiskt utgående sjukhjälp och moderskapshjälp ävensom till kapitalunderstöd,

i vad det icke överstiger femhundra kronor, kan ej överlåtas

och må förty ej tagas i mät för gäld.

Hurusom pension — -—• — i utsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928, och upphör lagen den 4 juli

1910 (nr 77) om sjukkassor vid samma tidpunkt att gälla; därvid dock skall

iakttagas

att, därest sjukkassa eller fortsättningskassa vid nämnda tid är registrerad

enligt sistnämnda lag, densamma skall fortfara att gälla för

kassan, intill dess denna blivit registrerad enligt lagen om understödsföreningar,

likväl ej längre än till den 1 januari 1932;

att emellertid, därest förening, som nu nämnts, trätt i likvidation eller dess

egendom avträtts till konkurs enligt beslut, som innan lagen om understödsföreningar

vunnit tillämpning å föreningen blivit slutligen gällande, lagen om

sjukkassor skall lända till efterrättelse, intill dess likvidationen eller konkursen

avslutats ;

att rättigheter och skyldigheter, vilka för förening, som varit registrerad

enligt lagen om sjukkassor, uppkommit före den 1 januari 1932 eller den

tidigare dag, då lagen om understödsföreningar blivit gällande för föreningen,

skola bedömas efter lagen om sjukkassor; dock att förening, som ej registrerats

enligt lagen om understödsföreningar, icke må efter den 1 januari 1932 hos

domstol eller annan myndighet göra gällande sådan rättighet;

samt att i fråga om förseelse mot lagen om sjukkassor nämnda lag skall

gälla även efter det lagen, enligt vad ovan sagts, i övrigt upphört att äga tillämpning

å den förening, beträffande vars verksamhet förseelsen blivit begången.

Då förening, vilken är införd i sjukkasseregistret, registreras enligt lagen

om understödsföreningar, skall föreningen avföras ur nämnda register.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113,

47

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 16 februari

1927.

N är varande:

jnstitierådet von Seth,

regeringsrådet Planting-Gyllenbåga.

justi ti erådet Alexanderson,

justitierådet Tiselius.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 28 januari 1927, hade

Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag om ändring

i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Nils Evert Sandberg.

Förslaget föranledde följande yttranden:

Justitierådet von Seth:

Förslaget avser att inordna sjukkassorna under lagen om understödsföreningar.

I samband därmed skulle de emellertid förlora rätten att i sin firma

hava ordet »sjukkassa», i den mån de ej i särskild ordning vunnit erkännande

såsom sjukkassa eller distriktssjukkassa. Enligt det förslag till lag om försäkringsavtal,

som genom propositionen nr 33 förelagts innevarande års riksdag

till antagande, skola även försäkringsavtal, som ingås av understödsförening,

falla under den nya lagens tillämplighetsområde. Däremot är undantag

gjort för bl. a. försäkring, som meddelas av sjukkassa. Det torde vara uppenbart,

att i den mån sjukkassa ej vinner erkännande, som ovan berörts, de

försäkringsavtal den ingår såsom en följd av inordningen under understödsföreningslagen

komma att bliva underkastade lagen om försäkringsavtal. Häremot

lärer ej heller någon principiell invändning kunna göras. Emellertid må

erinras att till följd av övergångsbestämmelserna till förevarande lag ifrågavarande

kassor kunna bliva att betrakta såsom sjukkassor, ända till dess de

blivit registrerade enligt lagen om understödsföreningar, och att de för sådan

registrering fått sig medgiven en respittid ända till den 1 januari 1932. Försäkringsavtal,

som de ingå under tiden före registreringen eller, om denna ej sker

inom den föreskrivna tiden, före den 1 januari 1932, bliva således icke underkastade

bestämmelserna i lagen om försäkringsavtal. Det är klart, att detta

förhållande kan för försäkringstagarna medföra en viss osäkerhet om vad som

gäller i fråga om deras försäkringar. En stor del av dem besitter nog ej

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

tillräcklig vakenhet i hithörande ting för att hålla reda på tiden för registreringen.

Den olägenhet, möjligheten av en sådan osäkerhet innebär, lärer visserligen

icke vara av den betydelse, att särskilda lagstiftningsåtgärder böra

vidtagas till dess undanröjande, men det torde vara lämpligt att förhållandet

blir påpekat.

9 §.

Lagrådet:

Av ordalagen i denna paragraf framgår, att ordet sjukkassa är avsett att

användas såsom beteckning för visst slag av erkända kassor. I 1 § av förslaget

td! lag om försäkringsavtal, där undantag från nämnda lags tillämpning göres

for försäkring, som meddelas av »sjukkassa», har denna beteckning däremot en

vidare innebörd. Det vore önskligt, att denna oegentlighet bleve undanröjd.

44 §.

Lagrådet:

Det är utan tvivel förslagets mening, att sådan stadgeändring, som omförmäles

i andra punkten av forsta stycket, skall kunna giltigt åvägabringas även i

den ordning som angives i styckets första punkt. Finge detta förhållande

komma till tydligt uttryck i lagtexten, skulle härigenom jämväl bliva lättare

att giva det nytillagda stadgandet i 45 § andra stycket en enklare formulering.

r 68 §''

Lagrådet:

Av 60, 61 och 65 §§ i lagen om understödsföreningar framgår, att vid en

understödsförenings likvidation eller konkurs anspråk på understöd av föreningen

skall stå tillbaka för betalning av annan gäld, dock att till den sistnämnda

skola raknas ej blott vanliga, av föreningsförhållandet oberoende fordringar

hos föreningen utan ock fordringar å understöd, i den mån de förfallit

till betalning, innan beslutet att föreningen skulle träda i likvidation fattades

av föreningen eller meddelades av domstol eller innan beslutet om egendomsavträde

meddelades.

Vid likvidation får varken sådan överlåtelse av föreningens rörelse, som lagen

genom åtskilliga stadganden avser att befordra, eller — om överlåtelse

ej kommer till stånd — fördelning av föreningens tillgångar äga rum, innan

den i årsstämningen utsatta inställelsedagen är förbi och all veterlig gäld

blivit betald. I enlighet härmed skall jämlikt den nuvarande lydelsen av 68 §,

för det fall att utan föregående likvidation överlåtelse av föreningens hela rörelse

ager rum och föreningen således bör upplösas, likvidation inträda med ty

åtföljande årsstämning och betalning av all veterlig gäld. I den nu föreslagna

68 § stadgas emellertid för detta fall, att om överlåtelse sker av samtliga den

överlåtande föreningens tillgångar och skulder, tillsynsmyndigheten må medgiva,

att föreningen anses upplöst, ändå att lagens bestämmelser angående likvidationsförfarandet

icke iakttagits. Denna anordning innebär, att åt förenin
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

49

gens borgenärer icke beredes tillfälle att i samband med upplösningsförfarandet

bevaka sina intressen och att de därefter äro praktiskt taget hänvisade att

för sitt förnöjande hålla sig till den förening eller det bolag, å vilket överlåtelse

av rörelsen i lagens mening ägt rum och som därvid tillika åtagit sig att

svara för gälden.

Ett dylikt utbyte av gäldenär utan borgenärens medgivande torde icke äga

motstycke i den gällande lagstiftningen, icke heller en sådan upplösning av en

registrerad sammanslutning utan något lagstadgat avvecklingsförfarande. Det

torde vara uppenbart, att detta avsteg från rådande rättsgrundsatser icke bör

tagas utan starka praktiska skäl.

Grunden till det framställda ändringsförslaget är, såvitt framgår av de

sakkunnigas den 15 december 1926 framlagda betänkande, att man velat befordra

sjukkasseväsendets koncentration genom att i största möjliga mån underlätta

sammanslagningen av sjukkassor, och till stöd för förslaget har anförts,

att sjukkassorna i regel äga ringa förpliktelser mot utomstående, vilkas rätt

kan tänkas bliva lidande genom underlåtenheten av likvidation.

Gentemot denna motivering — som för övrigt avser endast sjukkassorna,

medan den föreslagna lagändringen skulle gälla understödsföreningar i allmänhet

— torde kunna erinras, att om gälden är ringa, det likvidationsförfarande,

som skall äga rum i samband med överlåtelse av sjukkassans hela rörelse,

icke behöver bliva vidare besvärligt eller kostsamt. Å andra sidan lärer

kunna förväntas, att särskilt distriktssjukkassorna komma att i sammanhang

med den sjukvårdsförsäkring, som de enligt de sakkunnigas plan skola meddela,

i icke ringa omfattning ikläda sig vanliga förbindelser till utomstående

och att förty de principiella betänkligheter, som anförts mot den föreslagna

lagändringen, skulle visa sig icke sakna avsevärd praktisk betydelse.

Lagrådet anser sig därför böra avstyrka förslaget till ändring i 68 §.

Skulle emellertid denna paragraf bliva föremål för ändring, synes det vara

lämpligt att i samband därmed ersätta den i paragrafens sista stycke förekommande

hänvisningen till 36 § 3 mom. av 1862 års konkurslag med en hänvisning

till 2 kap. i nu gällande konkurslag.

Övergångsbestämmelserna.

Lagrådet:

Villkoret för den i första stycket andra punkten stadgade fortsatta tillämpningen

av lagen om sjukkassor under likvidation eller konkurs torde böra vara

att likvidationen eller konkursen kommit till stånd enligt beslut, som, under

det nämnda lag gällde för föreningen, meddelats av domstol eller, vad likvidation

angår, fattats av föreningen.

Ur protokollet:

Oskar Adel sokn.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sarnl. 98 käft. (Nr Ilo.)

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 24 februari 1927.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,

Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson, lagrådets den 16 februari

1927 avgivna utlåtande över det den 28 januari 1927 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184)

om understödsföreningar.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

I anledning av vad lagrådet erinrat vid 9 § har jag låtit vidtaga vissa

ändringar i förslaget till »Förordning om erkända sjukkassor och distriktssjukkassor»,

vilka ändringar utmynna i att begreppet »distriktssjukkassa»

blir en underavdelning av begreppet »sjukkassa». Härigenom kommer den av

lagrådet påpekade bristande överensstämmelsen -med förslaget till lag om försäkringsavtal

att undanröjas. Som en konsekvens av dessa ändringar kommer

det i 9, 44 och 45 §§ av det remitterade förslaget använda uttrycket »erkännande

såsom distriktssjukkassa» att innefattas i det förut därmed samordnade

uttrycket »erkännande såsom sjukkassa». Förstnämnda uttryck karl

alltså borttagas.

Lagrådets anmärkning vid 44 § har föranlett en omformulering av 44 och

45 §§.

Såsom lagrådet anfört beträffande den föreslagna ändringen i 68 §, innebär

denna tydligen en avvikelse från hittills på ifrågavarande rättsområde tillämpade

principer. Jag har väl nu lika litet som vid förslagets remittering kunnat

finna, att en dylik avvikelse av den begränsade omfattning de sakkunniga

föreslagit skulle kunna medföra några vådor för rättssäkerheten. Ehuru vissa,

av de sakkunniga närmare utvecklade praktiska skäl tala för den ifrågasatta

lagändringen, måste det emellertid å andra sidan medgivas, att besväret och

kostnaden av en i laga ordning verkställd likvidation ej torde behöva bliva

oöverkomliga för sjukkassorna. Gentemot lagrådets avstyrkande av att i nu

förevarande specialfall medgiva befrielse från det ordinära likvidationsförfarandet

har jag därför ej ansett mig böra vidhålla förslaget härom.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 113.

51

I fråga om övergångsbestämmelserna ansluter sig visserligen det remitterade

förslaget såtillvida till nu gällande sjukkasselag, att rättsverkan av likvidation

räknas först från det beslutet blivit slutligt gällande. Det är alltså teoretiskt

tänkbart, att en omregistrering enligt understödsföreningslagen skulle kunna

ske, efter det beslut om sjukkassas trädande i likvidation fattats. Att något

sådant verkligen skulle inträffa torde emellertid få anses uteslutet. Under

sådana förhållanden kan det naturligtvis innebära en praktisk fördel, att,

såsom lagrådet förordat, sjukkasselagens bestämmelser om likvidation eller

konkurs bliva tillämpliga, blott beslutet om sådan åtgärd fattats, innan lagen

upphörde att gälla för kassan. Jag har fördenskull i förslaget vidtagit ändring

i enlighet med vad lagrådet hemställt.

I samband med dessa ändringar hava vissa jämkningar av redaktionell natur

verkställts i samma förslag.

Föredraganden uppläser härefter det sålunda ändrade förslaget samt hemställer,

att detsamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Carl JJlhnan.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. S2LU 1927:5 Memorial i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets utlåtande nr 1 i anledning av dels Kungl. Maj ds propositioner nr 113 med förslag till l s. 1 i texten
  2. S2LU 1927:4 Memorial i anledning av andra kammarens återremiss av viss del av utskottets utlåtande nr 1 i anledning av dels Kungl. Maj:ts propositioner nr 113 med förslag t s. 1 i texten
  3. S2LU 1927:1 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts propositioner nr 113 med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar s. 1 i texten