Sök i Ratio Lex

Angående omorganisation av det högre skolväsendet m. m

1927-02-18 · 329 sidor, varav 319 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 319 av 329 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:116, Angående omorganisation av det högre skolväsendet m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 116.

1

Nr 116.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående omorganisation

av det högre skolväsendet m. m.; given Stockholms slott

den 18 februari 1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. J. F. Almkvist.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 18 februari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,

Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Departementschefen, statsrådet Almkvist anför härefter:

Vid min anmälan inför Kungl. Maj:t den 4 januari 1927 av anslagsbehoven

under riksstatens åttonde huvudtitel för budgetåret 1927—1928 erinrade

jag, under punkt 124, om det omfattande förslag till ny skolorganisation,

som på sin tid framlades av den s. k. skolkommissionen och som

sedan dess dels varit föremål för uttalanden av ett stort antal myndigheter,

korporationer m. fl., dels ock stått under fortsatt utredning av särskilda

sakkunniga. Jag uttalade därvid, att tiden nu enligt min mening vore

inne att till mera definitiv prövning upptaga hela det omfattande spörsmål,

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 101 käft. (Nr 116.) 1

Omorganisa

tion av det

högre Bkolväsendet

m. in.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kung1. May.ts proposition Nr 116.

som plägade benämnas skolfrågan, och jag hade också för avsikt att i

sinom tid föreslå Kungl. Maj:t att för riksdagen framlägga denna fråga i

viktiga och grundläggande delar. Det härför oundgängliga arbetet påginge

sedan någon tid, men ärendet vore ej ännu i det skick, att det kunde föreläggas

Kungl. Maj:t till slutlig prövning.

Då ovanberörda utredningsarbeten numera slutförts, anhåller jag nu att

inför Kungl. Maj:t få framlägga frågan om det högre skolväsendets omorganisation

jämte åtskilliga andra spörsmål, som därmed stå i närmaste

sammanhang.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

3

I. Utredningar och problemställning.

Åtskilliga grundläggande reformkrav beträffande det högre skolväsendets

organisatoriska förhållanden hava under de två årtionden, som förflutit

sedan genom 1904 års läroverksreform en ny ordning på detta område kom

till stånd, varit föremål för ingående överväganden. Inom kretsen av dem,

vilkas dagliga gärning är knuten till skolans värld, hava vid olika tillfällen

önskemål om omläggningar i det ena eller andra avseendet gjort sig förnumna.

Kungl. Maj:t och riksdagen hava jämväl i annan ordning haft

anledning att ägna hithörande förhållanden närmare uppmärksamhet. Och

man har tillika i det offentliga meningsutbytet kunnat konstatera ett anmärkningsvärt

livligt intresse för undervisningsangelägenheterna från den

stora allmänhetens sida.

Jag erinrar i korthet, att frågan om en ändamålsenligare organisation av

gymnasiernas undervisning alltsedan 1909 stått på dagordningen och även

föranlett Kungl. Maj:t att genom beslut den 11 oktober 1912, med bifall

till en av dåvarande läroverksöverstyrelsen gjord framställning, medgiva,

att särskilda sakkunniga inom överstyrelsen finge tillkallas för att biträda

vid utredning av berörda fråga i syfte att åvägabringa en begränsning av

antalet läroämnen samt anordnande av flera bildningslinjer å gymnasiet.

Ehuru ett preliminärt förslag förelåg redan år 1915, hade något slutligt

resultat av utredningsarbetet ännu icke kommit till synes vid slutet av år

1918, då, såsom nedan skall närmare omförmälas, här ifrågavarande angelägenhet

gjordes till föremål för utredning i annan ordning. Redan år 1911

hade frågan i viss omfattning genom motion bragts under riksdagens prövning,

ehuru motionen på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut icke föranledde

någon riksdagens åtgärd.

Vad angår tillgodoseendet från det allmännas sida av den kvinnliga ungdomens

undervisning, må uppmärksammas, att den av Kungl. Maj:t år 1912

förordnade lärarlönenämnden framlagt en omfattande utredning rörande

privatläroverkens ekonomiska och organisatoriska förhållanden. Riksdagen

har emellertid hittills endast delvis satts i tillfälle att ingå i prövning av i

nämnda utredning behandlade hithörande spörsmål. Ett vid 1918 års lagtima

riksdag motionsvis framställt förslag, åsyftande statsåtgärder för den

kvinnliga ungdomens undervisning, föranledde på grund av kamrarnas skiljaktiga

beslut ingen åtgärd.

Slutligen vill jag framhålla, att riksdagen i skrivelse den 30 maj 1913

angående regleringen av utgifterna under riksstatens åttonde huvudtitel

uppmärksammat frågan om sambandet mellan olika förefintliga skolformer

för meddelande av högre allmänbildning och därvid givit uttryck åt den

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tillsättande

av en skolkommission.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

uppfattningen, att en allmän revision av läroverksfrågan och hela det offentliga

undervisningsväsendet icke alltför länge kunde undanskjutas. Behovet

av en sådan allmän revision har jämväl sedermera från riksdagens sida

bragts i erinran.

Under åberopande bl. a. av här berörda svävande undervisningsfrågor

uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den 31 december 1918 åt en skolkommission

att verkställa förarbeten för en revision av det allmänna

skolväsendet i enlighet med riktlinjer, som av dåvarande departementschefen,

statsrådet K. V. Rydén närmare angåvos i ett särskilt anförande till

statsrådsprotokollet. Kommissionen, vars förhandlingar skulle ledas av

Rydén, hade från begynnelsen följande sammansättning: generaldirektören

B. J:son Bergqvist, lärarinnan A. B. Bergstrand, dåvarande lektorn K. A.

W. Björck, läraren N. O. Ekström, rektorn G. R. Fåhraeus, överläraren

N. Helger, skolföreståndarinnan G. Martin, ledamoten av riksdagens första

kammare, hemmansägaren J. Pålsson, lektorn J. Samuelsson, professor E.

S. Staaff, disponenten A. I. Swartling, ledamoten av riksdagens andra kammare

ombudsmannen A. V. Sävström, rektorn S. J. Söderlindh och läroverksrådet

A. E. Åström. Sedermera avgingo dels Rydén, därvid Bergqvist

inträdde såsom ordförande, dels ock Bergqvist och Staaff.

I nyss omförmälda anförande till statsrådsprotokollet (Skolkommissionens

betänkande I: 1, sid. Xff.) framhöll departementschefen, efter att hava erinrat

om de skilda spörsmål, som vid utredningsarbetet borde uppmärksammas,

bl. a. följande.

»Som en första grundläggande princip bör uppställas, att skolväsendet i

dess helhet skall i organisatoriskt hänseende utgöra en sammanhängande

enhet med folkskolan såsom den grund, på vilken övriga läroanstalter, organiskt

förbundna med varandra, bygga. Inom den blivande skolorganisationen

bör följaktligen finnas rum för allenast en enda av staten understödd

barndomsskola. I den mån, som lärjungarnas individualitet kommer till

bestämdare uttryck, skola vägar öppnas för vinnande av fortsatt utbildning

i praktisk eller teoretisk riktning. De praktiska överbyggnaderna på folkskolan

ha ordnats genom 1918 års riksdagsbeslut; motsvarande anordningar

böra vid revisionen skapas för den ungdom, som efter genomgången folkskola

förbereder sig för levnadsbanor, vilka förutsätta högre teoretisk utbildning.

Därvidlag gäller det att tillse, att begåvningarna tillvaratagas,

från vilka samhällslager de än komma. Kraftiga statsåtgärder i detta syfte

äro nödvändiga, därest icke en av landets värdefullaste tillgångar skall i

väsentlig utsträckning förfaras.

Som en andra grundprincip för den anbefallda revisionen bör förutsättas,

att staten tar sig an flickornas utbildning i samma utsträckning som gossarnas.

Denna princip förverkligas genom privatskolornas regelmässiga ombildning

till stats- eller kommunala skolor. Därmed avhjälpas de nuvarande

olägenheterna med oskäligt betungande terminsavgifter och ekonomiskt svag

utrustning av läroanstalterna, varjämte lärarpersonalen erhåller en ekonomiskt

och rättsligt tryggad ställning. En sådan omorganisation får givetvis

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

ej avse att ensidigt omskapa flickskolan efter mönstret av gosskolan, liksom

den ej får gå förödande fram över det rikare pedagogiska liv, som

pulserar vid en och annan av de nuvarande privatskolorna. Inom eu god

läroverksorganisation bör finnas plats för försöksläroverk under särskilt framstående

pedagogisk ledning.

Som en viktig vägledande synpunkt vid den blivande revisionen framställer

sig önskemålet, att de från gymnasiet utexaminerade gå kvalitativt

bättre rustade för studier vid universitet och högskolor än f. n. Gymnasialreformen

måste inriktas på eu rikare linjeuppdelning, därvid visserligen

någon del av det nuvarande mangläseriet till studentexamen försvinner,

men där i stället uppnås ett större fördjupande inom den grupp

av ämnen, som linjen i fråga omfattar. Till en sådan kvalitativ höjning

av nivån hos de från läroverken utexaminerade skulle det även

bidraga, därest tillträdet till särskilt gymnasiet i .större utsträckning än nu

gjordes beroende av verklig studiebegåvning. Åtgärder i sådan riktningmotiveras

även av hänsyn till eu alltmer tilltagande överproduktion a\

studenter. Följaktligen synes detta spörsmål böra tagas under allvarlig

omprövning.

I övrigt ligger det i sakens natur, att från de av mig förut angivna utgångspunkterna

spörsmål om terminsavgifternas bibehållande, om ordnande

av flickskolornas ekonomiska förhållanden, om reglering av antalet läroanstalter

av olika slag och därmed sammanhängande frågor bliva föremål

för övervägande.

Slutligen torde böra framhållas, att, även om övergången till en ny ordning

ej bör i något avseende onödigt fördröjas, förhållandena dock otvivelaktigt

påkalla en viss varsamhet vid avfattandet av förslag till övergångsbestämmelser.

»

Skolkommissionen avgav betänkande med grunder för en ny läroverksorganisation

den 28 april 1922 (Skolkommissionens betänkande I—IV). I ett

följande betänkande (Skolkommissionens betänkande V), avgivet den 5

februari 1923, framlade kommissionen organisatoriska och ekonomiska utredningar

rörande den föreslagna läroverksorganisationen.

Det av kommissionen framlagda förslaget avsåg i sin principiella del väsentligen

följande (Betänkande 1:1, sid. 82 ff.):

Med folkskolan såsom grundval skulle ett system av läroanstalter uppbyggas,

som under lika villkor tillgodosåg den manliga och den kvinnliga

ungdomens teoretiska utbildning för olika levnadsbanor. Den grundläggande

undervisningen skulle meddelas i den allmänna sexåriga folkskolan,

vadan inga med denna skolform parallella läroanstalter av stat eller kommun

skulle få ekonomiskt understödjas, ej heller i annan form komma i

åtnjutande av särskilda statsförmåner.

För den högre undervisningen skulle upprättas: realskolor, flickskolor,

gymnasier och lyceer.

Realskolan skulle hava till mål att, i anslutning till det i folkskolan inhämtade

kunskapsmåttet, åt såväl gossar som flickor under en fyraårig lärokurs

meddela allmänt medborgerlig bildning samt i sin helhet utgöra underlag

för gymnasiet. Realskolan skulle avslutas genom särskild prövning,

realexamen.

Skolkommissionens

utredningar

och förslag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 116.

Den speciella flickutbildningen skulle tillgodoses, i väsentlig anslutning

till det för realskolan fastställda allmänna bildningsmålet, genom en särskild

flickskola, anknuten antingen till sexårig folkskola eller till realskolans

tredje, respektive fjärde klass. I förra fallet skulle kursen vara 6-årig (Atyp);

den till realskolans tredje klass anknutna flickskolan (B-typ) föreslogs

treårig, medan den till sagda skolas fjärde klass anknutna formen (C-typ)

avsåg fortsatt utbildning under ytterligare ett läsår. Vid flickskolan borde

särskild avslutningsexamen icke förekomma.

För inträde i realskola eller ovan angivna på folkskolan omedelbart byggande

flickskola skulle krävas vederbörligen godkänd inträdesprövning, vilken

tänktes avse det för sexklassig folkskola av A-formen föreskrivna kunskapsmått

och för övrigt åsyfta att utröna den inträdessökandes förutsättningar

för fortsatta teoretiska studier.

Gymnasiet, vilket i likhet med realskolan skulle vara tillgängligt för såväl

manlig som kvinnlig ungdom, skulle bygga på det i realskolan meddelade

kunskapsmåttet och omfatta en treårig lärokurs. På sätt nu är fallet skulle

gymnasiet, utöver den allmänbildande uppgift, som det hade gemensamt

med realskolan, hava till särskilt ändamål att grundlägga de vetenskapliga

insikter, som vid universitet eller högre tillämpningsskolor vidare utbildas.

Gymnasiet föreslogs delat å tre huvudlinjer, en latinlinje, en nyspråklig

linje och en reallinje, varvid skulle gälla, att latinundervisningen skulle förberedas

redan i realskolans högsta klass. Såväl latingymnasiet som realgymnasiet

tänktes innesluta ytterligare differentieringsmöjligheter i de båda

högsta ringarna.

Tillträde till gymnasiet skulle enligt förslaget stå öppet endast för de lärjungar,

som inhämtat det för realskolan föreskrivna kunskapsmåttet och vid

anställd särskild prövning ådagalagt erforderliga studieförutsättningar.

Lyceet, som föreslogs bygga omedelbart på sexklassig folkskola av A-formen,

skulle hava samma mål som gymnasiet och differentieras på enahanda

sätt. Villkoren för inträde å lyceum överensstämde med vad som föreslagits

beträffande övriga skolor, som bygga omedelbart på folkskolan.

Vid gymnast- eller lyceikursens slut skulle anställas särskild kontrollerad

avgångsprövning, studentexamen. Genom ifrågasatt begränsning av antalet

ämnen i gymnasiets båda högsta ringar och å lyceets motsvarande stadium

skulle möjliggöras önskvärd koncentration i studierna kring vissa huvudämnen.

Härigenom skulle emellertid även föranledas vissa förändringar

i sättet för studentexamens anställande.

Vid sidan av nu i korthet antydda organisation skulle enligt kommissionens

förslag kunna förekomma jämväl andra statliga försöks- och komplementsläroverk.

Tillika hade kommissionen, i överensstämmelse med i statsrådsprotokollet

uppdragna riktlinjer, förutsatt, att endast ett starkt begränsat

antal enskilda läroanstalter framdeles skulle ifrågakomma till erhållande av

statsunderstöd.

Kommissionen framlade vidare ett program för en genomgripande omläggning

av skolans inre arbete, i vad detsamma berörde såväl dess intellektuella

sida, däri inbegripen jämväl en revision av sättet för anordnande

av prövningar och examina, som den fysiska fostran samt förslag till undervisningsplaner

för de olika skolformer, vilka förslaget upptog. Vidare föreslogos

nya grundsatser för läroverkens ekonomiska ställning. Ytterligare

ifrågasattes vissa förändringar beträffande lärarnas utbildning och kompetens.

Slutligen meddelade kommissionen preliminära kostnadsberäkningar

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

samt utformade närmare vissa allmänna grunder för övergången till den

föreslagna läroverksorganisationen.

I det andra av ovannämnda betänkanden meddelade kommissionen en

detaljerad plan för organisationens gestaltning å skilda orter, och framställde

i sammanhang härmed även förslag rörande statsunderstöd åt privata

försöks- och komplementsläroverk. Förslaget upptog 51 högre läroverk,

däri inräknade 2 fristående lyceer. Av dessa 51 läroverk skulle 40

vara samskolor, 8 gosskolor och 3 flickskolor. De fristående realskolorna

skulle till antalet bliva 102, varav 99 samskolor och 3 gosskolor. Flickskolorna

av A-typ skulle bliva 27, de av B-typ 33 och de av C-typ 30.

Latinlinje skulle förekomma vid 37 gymnasier och lyceer, och vid 22 av

dessa skulle meddelas undervisning i grekiska. Nyspråklig linje skulle inrättas

vid 33, reallinje vid 41 läroverk, och sistnämnda linje skulle i 28

fall kunna differentieras.

Kommissionen lämnade jämväl närmare beräkningar för statens kostnader

för den föreslagna organisationen samt angav vissa riktlinjer för beräkning

av kommunernas utgifter för densamma (Betänkande V, sid. 211 ff.).

Under förutsättning av att organisationen varit fullt genomförd år 1922

skulle den enligt sagda beräkning hava medfört en total merkostnad för statsverket

av 4,395,000 kronor, därav för folkskolan 1,200,000 kronor och på grund

av upphörda terminsavgifter till statsverket 750,000 kronor. Därest sådana

avgifter funnes fortfarande böra utgå enligt samma grunder som hittills,

begränsades kostnadsökningen, med hänsyn till det ökade lärjungantalet,

till 3,125,000 kronor. Rörande storleken av kommunernas utgifter för det

omorganiserade skolväsendet fann sig kommissionen urståndsatt att lämna

erforderliga beräkningar. Slutligen gjordes även frågan om övergången till

den nya ordningen till föremål för förnyade överväganden i anslutning till

de utarbetade detaljerade organisationsplanerna.

Det torde böra anmärkas, att delade meningar inom kommissionen kommit

till uttryck på åtskilliga punkter (Betänkande I: 2, sid. 729 ff.).

De av skolkommissionen avgivna betänkandena hava varit föremål för en

omfattande och grundlig remissbehandling. Yttranden över desamma hava

avgivits av ett stort antal myndigheter och korporationer, över vilka ytt

randen på grund av Kungl. Maj:ts beslut den 23 februari 1923 samman

fattande översikter utarbetats inom skolöverstyrelsen (Sammanfattning av

utlåtanden och yttranden i anledning av skolkommissionens den 28 april

1922 och den 5 februari 1923 avgivna betänkande, två delar).

Jag anser mig av flera skäl icke här kunna inlåta mig på att lämna eu

redogörelse för remissbehandlingens resultat, särskilt som jag i samman''

han g med angivandet av min ståndpunkt till de olika frågor, vilka jag nu

anser böra bliva föremål för riksdagens prövning, avser att giva en översiktlig

framställning även av myndigheters och korporationers ståndpunkts''

tagande, i den mån så kan anses erforderligt. Framhållas må allenast, att

meningarna rörande många av kommissionsförslagets punkter varit synnerligen

skiftande och att förslaget, sådant det ursprungligen framlagts, hos de

okala myndigheter, vilka över detsamma yttrat sig, rönt ett övervägande

Myndig

bete mas

yttranden,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kung!. Maj:ts proposition Nr Ilo''.

kritiskt mottagande. I övrigt torde jag få hänvisa dels till de utförliga

tryckta sammanställningarna, dels till de mera översiktliga referat, som återfinnas

i de skolsakkunnigas betänkande.

Vidare har skolöverstyrelsen den 14 november 1923 avgivit ett vidlyftigt

utlåtande i ärendet (kungl. skolöverstyrelsens utlåtande över skolkommissionens

betänkande I—V. Statens offentliga utredningar 1924: 24), därvid

ämbetsverket (avdelningscheferna Sandberg och Fredriksson samt undervisningsråden

Bruce, Berg, Berglund, Nylund, Schenke och Holmén) i huvudsak

skänkt kommissionsförslaget sin anslutning, dock med reservation i huvudfrågan

av fyra ledamöter (avdelningschefen överdirektör Falk samt undervisningsråden

Rydberg, Johansson och Wallin).

Enligt överstyrelsens mening talade synnerligen starka skäl för att den

sexåriga folkskolan borde utgöra bottenskola för den högre undervisningen,

vilken anordning vore den enda som motsvarade principen om eu för alla

samhällsklassers barn gemensam grundläggande barndomsskola (Uti. sid. 52).

Ett omedelbart och fullständigt förverkligande av detta program ansåges

emellertid av praktiska skäl icke möjligt. Överstyrelsen hade därför funnit

sig böra stanna vid att föreslå, att i första hand vidtoges sådana anordningar,

som vore mest nödvändiga (Uti. sid. 56 ff.). Det syntes närmast

höra bestämmas att å varje ort, där det allmänna underhölle anstalt för

högre undervisning, skulle med direkt anslutning till folkskolans sjätte klass

upprättas erforderligt antal avdelningar för utbildning till realskolexamen.

Om på ort, där allmänt läroverk nu funnes, antalet lärjungar på realskolestadiet

vore så stort, att mer än en realskola där erfordrades, eller att befintlig

realskola måste uppdelas i genomgående parallella avdelningar, skulle

tills vidare där få bibehållas realskolelinje såsom hittills anknuten till folkskolans

tredje klass. Detsamma skulle även gälla om högre flickskola, där

sådan skola vore motiverad. En konsekvens av den angivna ståndpunkten

vore, att under den övergångsperiod, då tvenne olika realskoletyper skulle

förekomma, icke några nya läroverk eller avdelningar av den nuvarande

realskoletypen inrättades. Erforderlig utvidgning av läroverken skulle alltså

ske genom inrättande av realskolelinjer, byggda på folkskolans sjätte klass.

Detsamma ägde sin tillämpning även på flickskolorna.

Överstyrelsens organisationsförslag upptog 3-årig realskola (under övergångstiden

även 5-årig) samt 4-årigt gymnasium, byggande på avslutad realskola.

Åt lyceet ville överstyrelsen giva något större användning än kommissionen

ifrågasatt, men ansåges lärotiden i denna skolform under vissa

förutsättningar kunna begränsas till 6-årig.

I fråga om flickundervisningen framhåller överstyrelsen (Uti. sid. 87 ff),

att övervägande skäl talade för att det framtida ordnandet måste ske efter

i stort sett de huvudlinjer, som kommissionsförslaget angav. Samundervisning

börde ifrågakomma, där ekonomiska eller andra särskilda skäl det föranledde.

I övrigt borde särundervisning bibehållas. Kommissionsförslaget

borde underkastas förnyad omprövning i syfte att utröna, huruvida icke vissa

av kommissionen föreslagna samskolor kunde ersättas av särskolor. Det stode

dock för överstyrelsen klart, att man under alla förhållanden måste räkna

med att Barnundervisning måste förekomma på jämförelsevis många platser.

om det skulle bliva möjligt att tillbörligen tillgodose flickornas undervis
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. fr

ning. De föreslagna flickskoletyperna förordades av ämbetsverket, varvid

dock överstyrelsen åt A-typen ville ge en större utbredning än kommissionen

åsyftat. Undersökas borde vidare, om ej lärokursen i skolorna av A

och B-typen kunde begränsas till 5 resp. 2 år.

För inträde i realskolan liksom i gymnasiet och lyceet skulle fordras särskild

inträdesprövning, jämförelsevis lindrig i fråga om realskolan, strängare

i fråga om gymnasiet och lyceet.

Beträffande förstatligandet av kommunala läroanstalter samt begränsningav

privatläroverkens antal intager skolöverstyrelsen i stort sett samma principiella

ståndpunkt som kommissionen.

Slutligen understryker överstyrelsen nödvändigheten av att den högre folkskolan

på ett bättre sätt än hittills inordnas i skolsystemet. Examen från

treårig, yrkesbetonad sådan skola borde likställas med examen från den treåriga

realskolan, undantagandes därutinnan, att den icke medförde behörighet

till inträde på gymnasiet.

Reservanterna inom överstyrelsen (Utlåtande sid. 171—300) uttala bl. a

följande.

Det praktiska genomförandet av de principiella synpunkter, vilka kommissionen

i sitt förslag tillämpat, måste leda till ytterst betänkliga resultat

i fråga om undervisning och uppfostran av såväl manlig som kvinnlig ungdom,

oavsett de överväldigande kostnader organisationen utan avsett gagn

komme att åsamka såväl stat som kommun. Enligt vad kommissionens utredning

ådagalagt, ginge det över huvud icke att på en 6-klassig bottenskola

uppbygga en tillfredsställande skolorganisation. A andra sidan ansåge

sig reservanterna ifråga om det nuvarande läroverket hava uppvisat, att

detta i avseende på kunskapsresultat och arbetssätt icke blott vore den ifrågasatta

skolan överlägset, utan jämväl i och för sig ägde så obestridliga

förtjänster, att någon anledning till dess sönderbrytande icke förelåge. Då

emellertid erfarenheten givit vid handen, att läroverksorganisationen i vissa

avseenden behövde fullständigas eller förbättras, borde enligt reservanternas

mening arbetet närmast inriktas på detta syftemål.

Reservanterna hemställa, att det av skolkommissionen framlagda förslaget

icke måtte läggas till grund för ytterligare åtgärder i frågan samt att Kungl

Maj:t måtte föranstalta om vissa försöksanordningar ävensom vissa ändringar

av och tillägg till nu gällande skolorganisation, i huvudsaklig anslutning

till de synpunkter, som i reservationen gjorts gällande, samt att därvid

de frågor närmast måtte komma i åtanke, vilka upptagits i en till reservationen

fogad bilaga (Utlåtande sid. 301).

Av sådana frågor med allmänt organisatorisk innebörd må enligt den

nämnda bilagan anföras: den högre undervisningens anknytning till folk

skolans fjärde klass med därav följande ändringar i skolorganisationen i

övrigt; övergångsklass eller övergångslinje från folkskolans klass 6 till real

skola och högre flickskola; ny studielinje å större gymnasier med parallell

avdelningar, möjligen också någon treårig gymnasielinje; olika former

av koncentration i skolarbetet, bl. a. avslutning av ämnen före student

examen.

Slutligen har generaldirektören och chefen för skolöverstyrelsen li. J.son

Bergqvist, vilken deltagit i skolkommissionens arbeten under år 1919 och

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tillkallande

av sakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

en del av år 1920 samt på grund därav icke ansett sig böra leda överstyrelsens

förhandlingar vid utarbetandet av det anbefallda utlåtandet, i november

1923 till Kungl. Maj:t avgivit ett personligt yttrande i frågan (Våra

skolor, Stockholm 1923).

Ur organisatorisk synpunkt gör Bergqvist gällande, att viktiga skäl läte

sig anföras till förmån för att läroverket anknytes till folkskolans 6:te klass,

men att åtskilliga omständigheter manade till varsamhet, då det gällde att

avgöra, på vad sätt och i vilken utsträckning reformen borde genomföras.

Tills vidare borde därför den nuvarande anknytningen bibehållas vid sidan

av den förstnämnda. Däremot avböjer Bergqvist principiellt läroverkets an

knytning till folkskolans 4:de klass. Realskolan skulle bliva dels 6-klassig,

dels 4-klassig samt få karaktär av »allmän realskola»- Vid sidan av denna

borde den 3-åriga högre folkskolan såsom »praktisk realskola» få till särskild

uppgift att meddela en viss allmän medborgerlig bildning åt do lärjungar,

som efter avlagd realskolexamen omedelbart ginge ut i det praktiska

livet. De kommunala mellanskolorna borde i olika hänseenden förbättras och

i flertalet fall förstatligas.

Gymnasiet föreslås uppdelat å de tre huvudlinjer, som innefattas i skolkommissionens

förslag, latingymnasiet 4-årigt, anknutet till realskolans näst

högsta klass; 3-åriga gymnasier med reallinje och nyspråklig linje, byggande

på avslutad realskola borde på lämpliga ställen och i lämpligt antal upprättas.

Försök med 6- och 7-klassiga lyceer, byggande på avslutad folkskola,

borde komma till utförande.

Särundervisning borde föredragas överallt, där icke ekonomiska eller pedagogiska

omständigheter föranleda Barnundervisning. I övrigt borde den

kvinnliga ungdomens undervisning ordnas i huvudsak efter kommissionens

förslag. De högre flickskolorna skulle övertagas av staten, varvid dock möjlighet

borde inom bestämda gränser stå öppen för kommunal eller enskild

skola att med bibehållande av viss rörelsefrihet komma i åtnjutande av

statsunderstöd.

I övrigt förordar Bergqvist anställande av försök för praktisk prövning

av olika under meningsutbytet framkomna uppslag av organisatorisk innebörd

(Våra skolor sid. 316 ff.).

Vid den förberedande omprövning, som ärendet därefter underkastades

inom ecklesiastikdepartementet, anförde dåvarande departementschefen, statsrådet

Clason i sitt yttrande till statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden

den 20 juni 1924 bl. a., att han ansåge »uppenbart, att förslaget, även om

vid eu närmare finansiell utredning ekonomiska förutsättningar för dess

genomförande skulle befinnas föreligga, icke i oförändrat skick lärer kunna

läggas till grund för den framtida organisationen av vårt undervisningsväsen».

I syfte att möjliggöra den ytterligare beredning av ärendet, som

syntes av nöden, bemyndigade Kungl. Maj:t, i enlighet med av Clason gjord

hemställan nämnda den 20 juni 1924 chefen för ecklesiastikdepartementet

att tillkalla högst fem sakkunniga för att i enlighet med av departementschefen

angivna grunder inom departementet verkställa ytterligare bearbetning

av frågan om det svenska skolväsendets organisation. Genom beslut

den 1 augusti 1924 tillkallade departementschefen såsom sakkunniga rektorn

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kung!. May.ts proposition Nr 116.

H. M. Dahlgren, undervisningsrådet N. 0. Bruce och lektorn E. L. Wellander,

samt genom beslut den 9 augusti 1924 skolföreståndarinnan T. Kullgren

och förste folkskolinspektören K. Nordlund. De sakkunniga avgåvo

den 18 februari 1926 betänkande. (Utredning angående det svenska skolväsendets

organisation. Statens offentliga utredningar 1926:5). Tillika anbefallde

Kung! Maj:t genom beslut den 20 juni 1924 skolöverstyrelsen att

åvägabringa fullständig utredning rörande de kostnader, som skulle åtfölja

den av skolkommissionen i dess betänkande I—V föreslagna nya läroverksorganisationen

ej mindre i dess ursprungliga skick än även med de jämkningar

däri, som förutsattes av överstyrelsen i dess över nämnda betänkande

avgivna, den 14 november 1923 dagtecknade utlåtande. Tillika bemyndigades

chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla en i praktiskt ekonomiska

värv förfaren person att såsom sakkunnig biträda överstyrelsen vid

berörda utredningsarbete och tillkallades såsom sådan sakkunnig den 1

augusti 1924 disponenten A. I. Swartling. Här berörda utredning avgavs av

överstyrelsen den 23 oktober 1925.

Till ledning för de ovannämnda s. k. skolsakkunnigas arbete lämnade dåvarande

departementschefen i ett anförande till statsrådsprotokollet vissa

riktlinjer, om vilkas väsentliga innebörd här torde böra i korthet erinras.

Den rörande skolkommissionens förslag förda diskussionen ansåges otvetydigt

hava givit vid handen, att frågan om undervisningsväsendets omorganisation

icke kunde lösas enbart på teoretisk väg utan att dessförinnan vissa

praktiska försök på området blivit satta i verket. Det syntes vid sådant

förhållande synnerligen lämpligt, att dylika praktiska försök anordnades

redan medan den ekonomiska utredningen påginge, så att man snarast

kunde gripa sig an med dem av reformförslagen, som befunnes mest angelägna

och ekonomiskt genomförbara. En av den nya utredningens viktigare

uppgifter borde alltså bliva att överväga, vilka dylika försök i främsta rummet

vore att anbefalla och huru de borde anordnas.

Under framhållande i fortsättningen, att det borde ankomma på de sakkunniga

själva att taga under övervägande, på vilka specialproblem deras

uppmärksamhet i första hand borde inrikta sig, ansåg dock departements

chefen, att vissa önskemål borde fasthållas såsom allmänna utgångspunkter

för undersökningen. Härutinnan erinrades om nödvändigheten att undvika

en förlängning av studietiden, om vikten att undersöka olika utvägar att

befordra en utsträckt användning av folkskolan såsom bottenskola samt om

den nuvarande sexåriga folkskolans bärighet såsom bottenskola under tillbörligt

beaktande av landsbygdens olika skolformer. Vidare framhölls, att

man borde tänka sig en utveckling av skolfrågan, som undveke monopolisering

av eu enda utbildningsväg och mekanisering av de skilda skolformerna.

Ytterligare syntes jämväl sådana anordningar böra prövas, som kunde underlätta

övergången från realskolans lägre klasser till förefintliga undervisningskurser

av praktisk läggning jämte andra utvägar att motverka en alltför

stark anhopning på den lärda banan. Likaledes borde en närmare prövning

ägnas den av skolöverstyrelsens majoritet upptagna tanken att låta eu

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 116.

realskolexamen avläggas redan efter den nuvarande realskolans femte klass

eller kommunala mellanskolans tredje. Särskilt beaktande ansågs frågan om

underlättande av övergång från den kommunala mellanskolan till det nuvarande

gymnasiet förtjäna.

I fråga om den kvinnliga ungdomens undervisning uttalades: »En bland

förslagets bärande grundtankar, som det är av vikt att fasthålla, är nödvändigheten

av att flickundervisningen vida kraftigare än för närvarande är

fallet omhändertages eller understödjes av staten». Härvid borde beaktas,

att icke de skolformer eller undervisningslinjer måtte undanskjutas, som

hade till syfte att giva en för hemmet och närstående kvinnliga verksamhetsområden

särskilt avpassad utbildning. I detta sammanhang betonades

jämväl, att statens omhändertagande av hithörande uppgifter icke behövde

innebära ett förstatligande av all flickundervisning utan ock kunde taga formen

av understöd åt på enskilt initiativ upprättade och drivna läroanstalter.

lifter att ha erinrat om vikten av ett större utrymme och rörelsefrihet än

vad skolkommissionen föreslagit över huvud lämnades privatskolverksamheten,

framhöll departementschefen slutligen, att de sakkunniga skulle äga

att framlägga de förslag, som de kunde finna ägnade att befordra en god

lösning av den föreliggande viktiga frågan. För att en dylik lösning icke

måtte mer än nödigt uppskjutas, vore det av vikt, att de praktiska försök,

varom förut vore talat, och som de sakkunniga funne sig böra förorda,

kunde igångsättas så fort ske kunde samt så anordnas och fullföljas, att de

snarast möjligt måtte leda till resultat, vilka kunde tjäna till vägledning i

avseende å genomförandet av nödiga definitiva organisatoriska förändringar

i det nuvarande skolsystemet. Därest detta i något fall vore möjligt, borde

dylikt försök så anordnas, att resultat kunde ernås redan med utgången av

läsåret 1925—1926.

Enligt vad de sakkunniga i sitt betänkande meddelat, inriktades deras arbete

till en början på uppgörande av förslag dels till sådana anordningar,

som i större eller mindre omfattning syntes böra försöksvis bringas till utförande

för vinnande av erfarenhet i några av organisationsfrågans viktigaste

punkter, dels till åtgärder för partiellt avhjälpande av påtalade brister

i det bestående skolsystemet. I överensstämmelse med av vederbörande

departementschef, min närmaste företrädare i ämbetet, under hand givna

anvisningar, begränsades emellertid arbetet sedermera till verkställandet av

utredningar, som kunde anses ägnade att underlätta en slutlig behandling

av den föreliggande frågan.

Fn avsevärd del av de sakkunnigas utredning åsyftar att mera konkret

utforma och belysa de många organisatoriska uppslag av sinsemellan skiljaktig

karaktär, som framkommit under remissbehandlingen av kommissionsförslaget.

De sakkunniga hava med hänsyn härtill utarbetat förslag till undervisningsplaner

för ett stort antal skolformer. Vidare har lämnats en översikt

av den förda diskussionen i bottenskolefrågan, varvid dock uttryckligen

framhållits, att de sakkunniga »icke funnit sig kunna ingå på eu allmän

undersökning av de omfattande spörsmålen om de olika skolorganisationernas

sociala förutsättningar och verkningar». Uppmärksamhet har järn
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungi. Maj:ts proposition Nr 116.

väl, i anslutning till de ursprungligen meddelade direktiven, ägnats de betydelsefulla

frågorna om folkskolans bärkraft såsom underlag för den fortsatta

undervisningen samt om skoltidens längd. En del pedagogiska spörsmål

av mera allmän räckvidd har därjämte varit föremål för närmare övervägande,

bland annat språkundervisningens inriktning och anordning, prövnings-

och examensförfarandet m. m. De skolsakkunnigas framställning har,

med hänsyn till de syften, som genom densamma skulle tillgodoses, väsentligen

erhållit en kritisk refererande och utredande läggning och endast i

vissa fall ha de sakkunniga ansett sig böra intaga bestämd ståndpunkt eller

framlägga förslag. Uppgiften att utarbeta ett verkligt organisationsförslag

har icke ingått i de sakkunnigas uppdrag. I det följande får jag anledning

att närmare uppehålla mig vid de synpunkter och överväganden, som

framkommit vid de sakkunnigas ventilering av föreliggande frågor.

Såsom ovan i korthet erinrats, undantogs från de s. k. skolsakkunnigas

uppdrag frågan om de ekonomiska verkningarna av den av skolkommissionen

föreslagna organisationen och överlämnades till närmare utredning av

skolöverstyrelsen under medverkan av disponenten Swartlmg. Sagda utredning

avgavs, såsom jämväl i det föregående omförmälts, den 2o oktober

1925.

Vid dessa kostnadsberäkningar har, vad angår såväl det ursprungliga

kommissionsförslaget som de av skolöverstyrelsen i detsamma vidtagna modifikationerna,

utgångspunkten tagits i skolkommissionens betänkande V.

Beträffande de kommunalekonomiska förhållandena bygger utredningen på

särskilt infordrade uppgifter från varje nuvarande eller föreslagen läroverksort.

Beräkningarna avse de totala kostnaderna för stat, kommun och enskilda

(lärjungeavgifterna), därest organisationen varit fullt genomförd år 1924.

Särskilt må erinras, dels att hänsyn tagits icke blott till kostnaderna för

läroverksorganisationen utan jämväl för folkskolan a varje särskild ort, dels

ock att beräkningarna innesluta samtliga utgiftsposter, sålunda även kostnaderna

för tillhandahållande av lokaler och utrustning. Likaledes synes

böra särskilt uppmärksammas, att den av kommissionen föreslagna omläggningen

i läroverkens ekonomiska förhållanden, ävensom vissa pedagogiska

reformförslag, ägnade att medföra kostnadsökning för det allmänna, beaktats

vid beräkningarna.

Resultatet av de mycket omfattande undersökningarna föreligger i form

av fyra olika alternativa beräkningar. Beträffande dessa uttalar överstyrelsen,

att det vore för det dåvarande omöjligt att avgöra, vilken av desamma

skulle komma att närmast motsvara verkligheten vid tidpunkten för ett

eventuellt ikraftträdande av den föreslagna organisationen. Den olikhet, som

förefunnes emellan sagda alternativ, betingades av de skiljaktiga utgångspunkter

med hänsyn till lärjungarnas placering i folkskolan, som ansetts

Skolöveraty

relsena ekonomiska

ut

redning.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

böra vara vägledande för övervägandena. Enligt alternativ I förutsattes, att

hela det barnantal, som på grund av reformen skulle tillföras folkskolan,

komme att erfordra nya klassavdelningar, utan hänsyn till huruvida plats

i större eller mindre utsträckning kunde beredas i redan förefintliga avdelningar.

I de nytillkomna klassavdelningarna räknades med ett lärjungemedeltal

av 30. Under här angivna förutsättningar skulle förslaget, om det

vant i sin ^helhet genomfört år 1924, hava medfört en merkostnad för statsverket

av 5,3 miljoner kronor och för kommunerna av likaledes 5,3 miljoner

i genom det ifrågasatta bortfallandet av lärjungeavgifterna de en
skilda

samtidigt skulle gjort en vinst av 7 miljoner kronor, beräknades den

verkliga kostnadsökningen till sammanlagt 3,6 miljoner kronor. I alternativ

II räknades med att förefintligt utrymme i folkskolans klassavdelningar utnyttjades,

dock så att å ingen ort medeltalet barn per klassavdelning å

småskolestadiet överstege 25 och å folkskolestadiet 35. Med denna förutsättning

skulle statsverkets merkostnad uppgå till 4,1 miljoner kronor och

kommunernas till 2,1 miljoner kronor. Då samtidigt de enskildas utgifter

skulle hava minskats med 7 miljoner kronor, beräknades förslaget hava medfart

eu faktisk kostnadsminskning av 0,8 miljoner kronor. Enligt alternativ

ill hade den jämkningen vidtagits i det första alternativets förutsättning, att

man utginge från ett medeltal av 30 barn redan i folkskolans nuvarande

klassavdelningar och beräknar den besparing, som härigenom nu skulle vinnas

i utgifterna för folkskolan å läroverksorterna. Denna skulle uppgå till omkring

0,2 miljoner kronor för staten och 0,7 miljoner kronor för kommunerna. Den

totala kostnadsökningen skulle alltså jämväl i detta fall hava uppgått till 3 6

miljoner kronor. Slutligen hade i alternativ IV förutsatts, att även efter omorganisationens

genomförande det genomsnittliga barnantalet i folkskolans

klasser skulle bliva oförändrat, nämligen 24,4 i småskolavdelning och 30 7

i folkskolavdelnmg. Jämfört med alternativ I skulle under sagda förutsättning

statens kostnader hava varit 0,1 och kommunernas 0,2 miljoner kronor

högre. Den totala kostnadsökningen, om kommissionsförslaget varit fullt

genomfört år 1924, skulle belöpa sig till 3,9 miljoner kronor, nämligen för

statsverket 5,4 och för kommunerna 5,5 miljoner kronor, under det att de

enskilda besparats utgifter å 7 miljoner kronor.

Överstyrelsen erinrar slutligen därom, att det givetvis varit ägnat att vtterligare

fullständiga nu ifrågavarande beräkningar, ifall det låtit sig göra att även

anställa undersökningar rörande den ökning i kostnader, som kunde komma

att uppstå för lärjungarnas målsmän i anledning av den förlängning av

skoltiden, vilken genom den av kommissionen föreslagna skolorganisationen

kunde föranledas.

Den av överstyrelsen verkställda ekonomiska utredningen avser, såsom

redan framhållits, jämväl kostnaderna för det modifierade förslag, som vunnit

överstyrelsens tillstyrkan. En icke obetydlig svårighet vid bedömandet

hade emellertid mött därutinnan, att överstyrelsens jämkningar icke i detalj

utformats beträffande varje särskilt läroverk utan allenast angivits i

mera allmänna ordalag; ej heller förelågo från överstyrelsens sida utarbetade

timplaner för de olika i förslaget upptagna läroanstalterna. Under det

fortsatta utredningsarbetet inom ämbetsverket hade man visserligen eftersträvat

att i görligaste mån åvägabringa en fastare grund för beräkningarna,

och hade härvid i fråga om skolväsendets organisation å de särskilda or
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116. 1»

tema sökts så nära överensstämmelse till kommissionsförslaget som möjligt,

i syfte att underlätta kostnadsjämförelsen. Det torde dock böra uppmärksammas,

att, med hänsyn till angivna omständigheter, noggrannheten i beräkningarna

rörande detta modifierade förslag knappast kan anses fullt jämförlig

med motsvarande beräkningar i fråga om det ursprungliga organisationsförslaget.

De nämnda kostnadsberäkningarna betecknas därför av ämbetsverket

såsom »synnerligen approximativa».

Efter en ingående redogörelse för de beräkningsgrunder, som vid undersökningen

i denna del kommit till användning, framhåller överstyrelsen, att

dess organisationsförslag i jämförelse med kommissionsförslaget kunde väntas

medföra en minskning i statsverkets kostnader beträffande de allmänna

läroverken med 1,562,000 kronor och beträffande folkskolorna med 492,000

kronor, tillsammans alltså 2,054,000 kronor. Däremot skulle samtidigt kostnaderna

för privatläroverken komma att ökas med 968,000 kronor. Totalkostnaden

för statsverket skulle följaktligen minskas med 1,086,000 kronor.

Ifråga om kommunernas utgifter kommer ämbetsverket efter en ingående

undersökning till det resultatet, att dess förslag kan beräknas reducera den

av omorganisationen föranledda kostnadsökningen i fråga om statsläroverken

med 1,599,000 kronor och i fråga om folkskolan med 1,379,000 kronor,

medan i fråga om privatläroverken en utgiftsökning med 479,000 kronor

skulle inträda. Överstyrelsens förslag skulle således beträffande kommunernas

utgifter draga en kostnad, som med 2,499,000 kronor understiger de

enligt kommissionsförslaget beräknade.

Vidkommande slutligen de enskildas utgifter påvisar överstyrelsen, hurusom

dess förslag i jämförelse med skolkommissionens innebär en ökning av

1,961,000 kronor i terminsavgifter vid de privatläroverk, vilka skulle fortfarande

kvarstå; samtidigt skulle de av enskilda burna kostnaderna vid de

allmänna läroverken reduceras med 728,000 kronor, vadan totalökningen av

sagda kostnader angives till 1,233,000 kronor.

De av skolöverstyrelsen förutsatta jämkningarna i skolkommissionens förslag

beräknas alltså medföra i sin helhet en besparing i de kostnader sistnämnda

förslag skulle medföra med 2,4 miljoner kronor. I statens och kom

munernas utgifter skulle nämligen inträda en kostnadsminskning med respektive

1,1 och 2,5 miljoner kronor, men i de enskildas utgifter däremot

en ökning med 1,2 miljoner kronor.

I jämförelse med nuvarande kostnader skulle överstyrelsens förslag, om

det varit fullt genomfört år 1924, hava medfört en besparing av 3,2 miljö

ner kronor. Denna besparing fördelar sig på de enskilda med 5,8 miljoner

kronor, och på kommunerna med 0,4 miljoner kronor. Däremot skulle statsverket

åsamkats en merkostnad av 3,0 miljoner kronor.

Inom det stora och betydelsefulla komplex av problem, berörande vårt

högre skolväsens anordning, vilkas huvudkonturer framträda redan i den

Departe
mentschefen.

Föreliggande

reformupp
gifter.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

här förut lämnade kortfattade redogörelsen för de verkställda vidlyftiga utredningsarbetena,

urskiljer man utan svårighet vissa grundläggande spörsmål

av övervägande organisatorisk innebörd. Men vid sidan av de föreliggande

kraven på ändringar i skolans yttre gestaltning, har, icke minst under

det allmänna meningsutbytet omkring det av skolkommissionen framlagda

genomgripande reformförslaget, våra skolors inre pedagogiska anordning

tilldragit sig en allt vidsträcktare uppmärksamhet. Då undervisning

och skolorganisation, innehåll och form, svårligen kunna strängt hållas i sär,

synes det mig varken tillrådligt eller görligt att ensidigt betona den ena

eller den andra sidan av problemkomplexet.

Brytningar, erinrande om dem, som under de senaste åren framträtt vid

granskningen av brister och ofullkomligheter i den bestående skolorganisationen

och vid övervägandena om de verksammaste åtgärderna för deras

undanröjande, hava mött jämväl tidigare vid dryftandet av de omläggningar,

som gång efter annan varit påkallade i syfte att anpassa skolans yttre och

inre liv efter en ny tids ändrade samhälls- och kulturförhållanden. Jag erinrar

om den motsats mellan humanistisk och real bildning, som vid det

gångna seklets mitt föranledde den betydelsefulla längsklyvning av det

svenska läroverket, vilken åt de reala ämnena skänkte en med de humanistiska

jämbördig ställning. Enahanda iakttagelse kunde ett halvt århundrade

senare göras. Det sekelgamla kravet på »enhet och medborgerlighet i

de allmänna undervisningsverken», till en början buret och förkunnat

av enstaka kulturella föregångsmän, hade efter hand kring sig samlat en

stark och livskraftig allmän mening och nådde efter långvariga meningsmotsättningar

delvis sitt förverkligande genom 1904 års läroverksreform. Därvid

fastslogs nämligen omsider den medborgerliga allmänbildningens otvetydiga

hemortsrätt i den högre skolan, vilken på detta sätt tillfördes ett i väsentliga

avseenden nytt innehåll, jämsides med att dess organisatoriska förhållanden

underkastades en betydelsefull förändring. Allmänbildningsuppgiften

tillädes i främsta rummet realskolan, medan gymnasiet därutöver erhöll till

särskilt ändamål att »grundlägga de vetenskapliga insikter, som vid universitet

eller högre tillämpningsskola vidare utbildas». Vid detta avgörande

blev visserligen kravet på enhetlighet undanskjutet. Såsom jag i fortsättningen

av mitt anförande får anledning ytterligare framhålla, kom emellertid

detta undanskjutande i verkligheten att bliva rent tillfälligt. Icke långt

efter nämnda avgörande måste nämligen samhället under andra former, om

ock från begynnelsen i mera blygsam utsträckning, tillmötesgå önskemål

om utbildningsmöjligheter, som i sig inneburo ett förverkligande av det

gamla kravet på skolorganisationens enhetlighet.

De anförda exemplen ådagalägga, att under den föregående utvecklingen

reformkrav i fråga om skolans innehåll och yttre gestaltning städse befunnit

sig i nära växelverkan. En likartad problemställning möter i nuvarande

situation.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Under inflytande av den livliga vetenskapliga och tekniska utveckling,

som utmärkt de senaste årtiondena, ha fordringarna på skolans tillgodoseende

av allmänbildningsuppgiften i oroväckande grad stegrats. En blick på

de mångfaldigt splittrade timplanerna, ävensom på de lärokurser inom skilda

humanistiska och naturvetenskapliga ämnesområden, som nu finnas i de

mera allmänt använda läroböckerna, torde vara tillräcklig för att ge en

föreställning om den mycket starka ökning av lärostoffet, som ägt rum

under senast förflutna årtionden. I detta i och för sig naturliga utvecklingsförlopp

har man tvivelsutan att söka den djupast liggande anledningen

till de i mycket berättigade klagomålen över att i skolarbetet förekommer

en ödesdiger splittring, vilken utgör ett allvarsamt hot mot de ungas andliga

hälsa. I nära samband med nu antydda svaghet står också det ofta påtalade

faktum, att skolarbetet i alltför ringa utsträckning inriktats på att taga

de ungas aktivitet i anspråk. Mot bakgrunden av dessa förhållanden framstår

kravet på en omläggning av skolans inre arbete såsom naturligt och

välgrundat. Under beteckningen »arbetsskolan» möter man ett rikt och

djupgående pedagogiskt reformprogram. De bärande principerna i detta

program hava visserligen redan i någon utsträckning blivit med framgång

prövade inom vårt lands skolor, särskilt inom folkundervisningen, men de

förtjäna en långt vidsträcktare tillämpning.

Det är emellertid icke enbart undervisningens innehåll och sättet för

dess meddelande, som inför vår tids nya förhållanden te sig behäftade

med åtskilliga iögonenfallande svagheter och brister. Med rätta har det

framhållits, att det moderna kulturlivet med dess komplicerade förhållanden,

dess uppdrivna tempo och dess mångahanda lockelser reser ständigt ökade

krav på individens karaktärsstyrka och handlingskraft. Här ställes man

inför det stora och svårlösta problemet om skolans möjligheter att fylla sin

karaktärsfostrande och personlighetsutvecklande uppgift. Väl är det sant,

att även nu berörda sida av skolans liv nära sammanhänger med läggningen

och inriktningen av dess arbete i det hela. Men synpunkten är av

den grundläggande vikt, att den väl förtjänar att särskilt hållas i sikte vid

allt reformarbete inom skolans värld.

I det följande kommer jag att dels utförligare behandla nu berörda spörsmål,

vilka jag tillmäter avgörande betydelse, dels framlägga mera i detalj gående

riktlinjer för möjliggörande av en skolans nyorientering på detta område.

Vad därefter angår den viktiga frågan om skolans yttre organisatoriska

anpassning efter tidsförhållandenas krav, önskar jag först understryka,

vad som i detta avseende från skolöverstyrelsens sida framhållits, att

»skolan intet mål har i sig själv utan fyller sin uppgift blott såsom en

samhällets tjänarinna och såsom ett dess redskap för kulturutvecklingen.

Bestämmande för hennes organisation och utveckling blir därför samhällets

utveckling i det hela.» Om riktigheten härav torde delade meningar knappast

kunna råda.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 101 käft. (Nr 116.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Den svenska skolans historia erbjuder rikliga tillfällen till den iakttagelsen,

att betydelsefulla omläggningar i vårt samhällsliv följts av avgörande förändringar

även i undervisningsväsendets gestaltning. Vår folkskolas tillblivelse

var en omedelbar följd av bondeklassens ökade allmänna inflytande.

Det obestridliga sambandet mellan de allt starkare hävdade kraven på tillbörligt

utrymme åt den medborgerliga allmänbildningen inom läroverken

och de förändringar i samhällsstrukturen, som markeras av det nya riksdagsskickets

och den kommunala självstyrelsens inaugurerande efter mitten

av förra seklet, utgör ett annat uttryck för samma förhållande. Under det

senaste decenniet har som bekant en djupgående inre omläggning och konsolidering

av vårt samhälle genomförts. Nya stora medborgargrupper hava

genom vidtagna reformer i gällande lagstiftning förts fram till starkt vidgat

inflytande i stat och kommun. Den principiella likställigheten mellan

män och kvinnor samt överflyttandet av betydande politisk makt till de

bredare folklagren utgöra de senaste faserna i denna utvecklingsprocess. Från

deras sida, som genom dessa omdaningar ställts inför helt nya och vittgående

uppgifter, hava krav blivit framställda på ökade kunskaper såsom den

enda säkra grundvalen för det ökade inflytandet. I våra närmaste grannländer,

för att nu icke tala om de stater, vilkas hela samhälleliga liv varit föremål för

grundlig omdaning såsom en följd av världskriget, framträda likartade företeelser.

Med mycket berättigande låter det sig därför sägas, att problemet

om skolans anpassning efter nya samhällsförhållanden äger internationell

räckvidd, och att en lösning av detsamma allestädes har blivit en bjudande

nödvändighet. Aven om de former, under vilka en dylik lösning står att

vinna, givetvis både måste och böra växla, allt efter skilda nationella betingelser

och utgångspunkter, ter sig dock det centrala i frågan såsom gemensamt.

Det gäller att åvägabringa en sådan utformning av skolsystemet,

att de bildningsmöjligheter, de högre skolorna erbjuda, kunna bekvämt utnyttjas

icke blott av dem, som av ålder företrädesvis tagit dem i anspråk

för sina barns undervisning, utan jämväl av de stora skikt inom samhället,

vilka först på senaste tid vunnit politisk fullmyndighet.

I detta krav mötas individens välgrundade anspråk och samhällets välförstådda

intresse. För den enskilde gäller det att, utan hänsyn till social

eller ekonomisk ställning, få åt sig tryggad rätten att vinna den utbildning

för verksamhet i samhällets tjänst, som anlag och utrustning anvisa. För

samhället framstår det som en bjudande plikt att intet underlåta för att de

yttre hinder, som hittills upprest sig mot förhandenvarande bildningstillfällens

utnyttjande av alla, oavsett sociala eller ekonomiska villkor, undanröjas.

Endast på denna väg kunna i längden de för de skilda samhällsfunktionerna

mest skickade personliga krafterna hållas tillgängliga.

I senast angivna avseenden kunna även i vårt land i nuvarande läroverksorganisation

skönjas framträdande brister, vilka visserligen redan tidigare

gjort sig påminta och varit föremål för uppmärksamhet, men vilka

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

mot bakgrunden av nu förefintliga sociala förhållanden avteckna sig med

väsentligen ökad skärpa. Jag skall i fortsättningen av mitt anförande ägna

ingående uppmärksamhet åt hithörande spörsmål, men anser mig redan nu

böra i korthet karakterisera de ifrågavarande bristerna. Uppfattningen

härutinnan är nämligen avgörande för min ställning till hela det föreliggande

problemkomplexet.

Den likställighet medborgare emellan i samhälleligt inflytande och samhälleligt

ansvar, som den allmänna rösträtten skänker, måste, såsom jagredan

antytt, komma till bestämt uttryck även vid de blivande medborgarnas

undervisning och uppfostran. Givetvis avser jag härmed ingalunda, att

alla medborgare skola komma i åtnjutande av samma skolbildning. Ett

visst mått av allmänt medborgerlig bildning måste självfallet inhämtas av

alla. Men härutöver bör utbildningen till omfattning och art lämpas efter

de skilda samhällsuppgifter, som den enskilde går att fylla. Kravet på lika

bildningsmöjligheter innebär sålunda icke att alla skulle utöver den allmänt

grundläggande utbildningen erhålla samma slags skolundervisning, men väl

att alla skola hava lika stora möjligheter att med hänsyn uteslutande till

förefintliga anlag och utrustning kunna vinna utbildning för en framtida

livsuppgift.

Vid den reglering av bildningstillfallena, som sålunda alltjämt är behövlig,

inställer sig för samhället uppgiften att på rättvisaste sätt fördela

de förefintliga möjligheterna. I detta avseende torde det icke kunna förnekas,

att för närvarande kännbara brister äro för handen. Full rättvisa lär

tyvärr icke vara möjlig att uppnå, åtminstone icke enbart genom organisatoriska

åtgöranden. Men ingenting får efter min mening underlåtas för att

förhindra, att de ungas tillträde till högre undervisningsanstalter blir beroende

väsentligen av föräldrarnas sociala och ekonomiska ställning. Den

verkställda utredningen har, efter mitt sätt att se, till fullo klarlagt, att det

nuvarande allmänna läroverket — trots den demokratiska karaktär detsamma

i vissa avseenden äger — organisatoriskt ställer landsbygdens barn, liksom

över huvud de barn, vilka utgå ur ekonomiskt svagare hem, i en betydligt

mindre gynnsam ställning, än vad fallet är med stadssamhällenas och framför

allt de mera burgna hemmens barn. I än högre grad gäller detta om den

privata högre flickskolan. Redan teoretiska överväganden hava gjort sannolikt,

att detta missförhållande har sin grund särskilt däri, att anknytningen

mellan folkskola och läroverk icke är på ett ur olika synpunkter rationellt

och tillfredsställande sätt ordnad. Och en ganska omfattande erfarenhet

från skilda delar av landet ådagalägger ytterligare, att den högre undervisningens

anknytande till avslutad obligatorisk folkskolekurs av nu bestämd

omfattning är ägnad att i påfallande stor utsträckning främja ett vidsträcktare

och mera allsidigt utnyttjande av bildningsmöjligheterna i fråga.

Därtill kommer som en i detta sammanhang mycket betydelsefull omständighet,

att de utvägar till fortsatt utbildning för olika praktiska levnads
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 11C.

ställningar, som samhället erbjuder de unga, genom beslut av 1918 års

lagtima riksdag, tillrättalagts just med tanken på att den för alla obligatoriska

folkskolekursen skulle utgöra grundvalen för denna del av skolsystemet.

Ur synpunkten av den socialt tillfredsställande fördelning av föreliggande

bildningstillfällen, varom jag nyss talat, måste det betraktas såsom

synnerligen viktigt, att utbildningsvägarna, de praktiska såväl som de teoretiska,

löpa samman så länge som möjligt.

Vidare lärer det få anses obestridligt och jämväl från alla sidor erkänt, att

den nuvarande statliga läroverksorganisationen alltför ensidigt inriktats på att

tillgodose den manliga ungdomen. För fyllande av den kvinnliga ungdomens

utbildningsbehov har det allmänna endast i förhållandevis blygsam

utsträckning vidtagit åtgärder. En dylik hållning kunde i någon mån låta

sig försvara, så länge likställigheten mellan man och kvinna i arbetsliv och

samhälle ännu icke var realiserad. Sedan numera en annan ordning härutinnan

inträtt, kan efter min mening det allmänna icke undgå att principiellt

erkänna sin plikt att — under tillbörligt hänsynstagande vid tillämpningen

till det kvinnliga väsendets egenart — under lika villkor tillgodose

både den manliga och den kvinnliga ungdomen, i vad det gäller såväl den

allmänt medborgerliga utbildningen som förberedelsen för olika levnadsställningar

inom samhället.

Ytterligare gäller, att den kommunala mellanskolans anknytning till det

nuvarande gymnasiet icke kan betecknas såsom tillfredsställande. Den starka

utveckling, som nämnda skolform kunnat uppvisa under sin förhållandevis

korta tillvaro, måste otvivelaktigt medföra förpliktelser för samhället att

tillse, att möjlighet till högre teoretiska studier utan omvägar öppnas för

de med varje år allt talrikare ungdomsskaror, vilka efter genomgång av

sådan skola, önska fullfölja sin utbildning i en dylik riktning. Såsom redan

antytts har denna angelägenhet, i anslutning till dåvarande departementschefens

anförande till statsrådsprotokollet, varit föremål för särskild uppmärksamhet

vid de skolsakkunnigas utredningsarbete. För min del är jag

benägen att anse åtgärder i syfte att på denna punkt åvägabringa en bättre

ordning såsom trängande, och detta så mycket mera som de mindre städernas

realskolor och samskolor härutinnan befinna sig i samma läge som de

till antalet vida överlägsna mellanskolorna.

De reformkrav i avseende på skolans anordning, som jag nu berört, hava

först vid de senaste årens utredningar framträtt i form av ett klart utformat

och samlat program. Kravet på kvinnans jämställande med mannen

även i bildningsavseende, liksom det nyss berörda önskemålet angående

lämplig anknytning mellan mellanskola och gymnasium, hava under nyaste

tid framvuxit och tagit bestämd gestalt under trycket av de, bl. a. av staten,

skapade betingelserna. Vad åter beträffar övriga sociala krav på

läroverksorganisationens omläggning, hava de sedan decennier erhållit ett

skarpt fixerat uttryck i det reformprogram, som i vårt land vanligen for
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

mulerats »folkskolan-bottenskola», men som numera ofta med en något vidare

syftning inneslutits i ordet »enhetsskolan».

Innan jag går att närmare utveckla min ståndpunkt i nu berörda frågor Läroverkets

torde det få anses oundgängligt att till principiellt övervägande upptaga bildnln”*

vissa yrkanden på eu väsentlig förändring i läroverkets nuvarande allmänna mål.

bildningsmål, som under ärendets behandling framkommit, och vilka, om

och i den mån de anses förtjäna beaktande, äro av beskaffenhet att i viktiga

avseenden påverka reformåtgörandenas hela inriktning.

Jag åsyftar härvid de uppslag, som från enstaka håll framförts, att i

sammanhang med en avkortning av den högre skolan skrida till en motsvarande

sänkning av dess studiemål. Man har Otvivelaktigt i en dylik åtgärd

ansett sig äga en utväg att göra rättvisa åt såväl allmänbildningens

som fackbildningens stridiga intressen. Genom läroverkets frigörande från

ställningen av förberedelseanstalt för fortsatta högskolestudier har man

tillika i den nämnda åtgärden velat se ett verksamt medel att undanröja

det från så många håll påtalade starka tryck, som vilar framförallt över

gymnasiets arbete.

Mot de sålunda ifrågasatta åtgärderna hava emellertid vägande invändningar

blivit gjorda såväl av skolöverstyrelsen som av de skolsakkunniga. Överstyrelsen

framhåller sålunda, att oklarhet råder rörande den lämpliga gränsen

mellan gymnasiets och de vetenskapliga utbildningsanstalternas verksamhetsområden,

rörande beskaffenheten och omfånget av den för vetenskapliga

studier erforderliga förutbildningen, rörande arten och omfattningen

av den högre allmänbildning, som så allmänt omtalades såsom gymnasiets

mål men vars egentliga innebörd sällan eller aldrig närmare angåves. En

så genomgripande omdaning av gymnasiet, som ifrågavarande uppslag innebure,

kunde, enligt överstyrelsens mening, icke anses vara ett aktuellt reformprogram.

Den omläggning av gymnasieorganisationen, som för närvarande

kunde tänkas ifrågakomma, borde därför gå ut på nödiga förbättringar inom

den nuvarande ramen.

De skolsakkunniga hava ägnat särskild uppmärksamhet åt såväl vid remissbehandlingen

av kommissionsförslaget i här åsyftade riktning gående

uttalanden som ock åt vissa i den allmänna diskussionen framställda förslag

med likartad eller nära besläktad innebörd. Vid denna granskning har

det bl. a. ådagalagts, att bortåt tre fjärdedelar av de lärjungar, som genomgå

våra gymnasier och där avlägga studentexamen, vid fortsatta studier verkligen

ha behov av eller i varje fall användning för den kompetens, som studentexamen

skänker. Det synes mig också uppenbart, att, om den egentliga

skolundervisningen skulle upphöra ett eller annat år före den nuvarande

studentexamen, en lucka mellan läroverket och högskolan uppstode,

som nödvändigtvis måste utfyllas, därest icke högskolorna skulle vara benägna

att pruta av på de krav, som nu gälla för inträde. Om eu sådan

s. 22 Kontrollera mot PDF

Den ordning,

i vilken reformen

bör

genomföras.

22 Kung1. Maj:ts proposition Nr 116.

benägenhet har intet försports, snarare hava antydningar i motsatt riktningframkommit.

En oavvislig förutsättning för att över huvud tanken på ett

sänkande av läroverkets slutmål skall kunna komma under allvarligt övervägande

måste därför vara, att åtgärden förbindes med anordnande av särskilda

kurser till utfyllande av de brister i förutbildningen, som skulle

komma att vara för handen vid avgången från läroverket. De sakkunniga

hava klart uppvisat, att betydande praktiska svårigheter äro förbundna med

eu dylik anordning såväl för högskolorna eller läroverken — alltefter som

kurserna förlädes till den ena eller den andra gruppen av utbildningsanstalter

— som ock för lärjungarna och deras målsmän. Jag finner mig fördenskull

äga väl grundade skäl att biträda den av de sakkunniga uttalade

uppfattningen »att det högsta gymnasiestadiets ersättande genom propedeutiska

kurser, förlagda till högskolorna eller till vissa större gymnasier, innebär

en synnerligen vittutseende förändring i vårt undervisningsväsen, som

under inga omständigheter synes böra genomföras utan att eu allsidig utredning

verkställts och samtliga för frågan viktiga faktorer övervägts.»

Under dylika omständigheter saknar jag anledning att nu ifrågasätta någon

principiell förändring i läroverkets ställning. Mitt ståndpunktstagande

till föreliggande organisationsproblem är alltså grundat på den övertygelsen,

att läroverkets och i detta fall närmast gymnasiets allmänna bildningsmål

bör förbliva i princip oförändrat.

Av vad jag i det föregående anfört skulle man måhända vilja draga den

slutsatsen, att jag nu har för avsikt att omedelbart föreslå en generell omläggning

av vårt högre undervisningsväsen i huvudsak efter de linjer, som

blivit av skolkommissionen utstakade. Olika skäl av pedagogisk och ekonomisk

natur, ävensom en, enligt min uppfattning, skyldig hänsyn till

en ganska allmänt utbredd mening inom av skolfrågan intresserade kretsar

mana till ett varsamt fortskridande i fråga om reformarbetets utförande.

Efter ingående prövning av det föreliggande utredningsmaterialet

och med beaktande av övriga förhållanden, till vilka hänsyn bör tagas, har

jag kommit till den uppfattningen, att den lämpligaste formen för frågans

lösande är att med utgångspunkt från vissa, för den framtida skolorganisationen

grundläggande principiella synpunkter, genomföra en varsam, successiv

anpassning av den nuvarande ordningen efter de ändrade krav, som tidsförhållandena

uppställa. Frågan om den utsträckning, som lämpligen åt

sagda anpassning kan och bör givas, torde böra bedömas med anlitande

av försökets väg i så måtto, att man prövar sig fram och vid de fortsatta

åtgärderna låter sig ledas av erfarenhetens vittnesbörd angående förefintliga

behov och ekonomiska möjligheter.

Denna fortsatta prövning rörande ombildnings- och utbyggnadsarbetets

fullföljande synes mig ändamålsenligen böra ske från fall till fall.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Väljes en sådan väg, som den jag nu angivit, kommer också anledning

att saknas för de farhågor för »mekanisering» och »monopolisering», som i

den förda diskussionen gjort sig hörda beträffande den av skolkommissionen

framlagda organisationsplanen. Tvärtom synas mig de föreslagna åtgärderna

ägnade att skänka det högre skolväsendet en väsentligen ökad mångsidighet

och smidighet utan att dock det krav på fasthet och stadga, som jag anser

vara av grundläggande betydelse, behöver eftergivas.

Såsom grundläggande synpunkt för det reformförslag, jag nu har för avsikt

att framlägga, framstår för mig kravet, att på varje ort i landet, där stat eller

kommun funnit sig böra eller i eu framtid finner sig böra upprätta eller understödja

läroanstalter för en högre teoretisk skolundervisning, möjlighet skall beredas

den ungdom, som fullständigt genomgått obligatorisk folkskola, att i omedelbar

anslutning till de i folkskolan förvärvade kunskaperna fortsätta sina

studier.

Vad beträffar det tekniska tillvägagångssättet vid genomförandet av de

olika reformer, vilkas ändamål, innebörd och lämpliga omfattning under

den hittills förekomna utredningen varit föremål för skilda meningar, har

man kunnat iakttaga tvenne från varandra avvikande uppfattningar. Skolkommissionen

samt de myndigheter och korporationer, vilka ställt sig

bakom dess förslag, hava uppenbarligen avsett, att vårt undervisningsväsen

på en gång, om än med iakttagande av viss övergångstid, skulle omläggas

i enlighet med de uppdragna linjerna. Även skolöverstyrelsen torde i

detta avseende hava biträtt kommissionens ståndpunkt beträffande de stora

delar av organisationsförslaget, som vunnit ämbetsverkets tillstyrkan. Däremot

hava av reservanter inom överstyrelsen den åsikten hävdats, att

organisationsfrågan borde angripas helt experimentellt och en eventuell nyordning

undanskjutas, till dess olika anordningar hunnit i en mera begränsad

omfattning praktiskt prövas. En i det hela förmedlande ståndpunkt har i

angivna avseende intagits av generaldirektör Bergqvist i det av honom avgivna

särskilda utlåtandet över kommissionsförslaget. I nämnda utlåtande

kommer nämligen den uppfattningen till synes, att man i fråga om vissa

av de föreslagna huvudsakliga åtgärderna redan måste anses besitta tillräcklig

erfarenhet för att omedelbart kunna bringa dessa till verkställighet,

medan beträffande andra ytterligare försöksverksamhet syntes tillrådlig. Jämväl

borde erfarenheten tagas till råds vid bestämmandet av den omfattning

olika organisatoriska system framdeles borde erhålla inom vårt undervisningsväsen.

De riktlinjer, som av dåvarande departementschefen, statsrådet Clason,

uppdrogos för de s. k. skolsakkunnigas övorarbetning av det föreliggande

reformförslaget, hava uppenbarligen utformats i nära anslutning till den

ståndpunkt, som enligt vad nyss sagts, funnit förespråkare bland reservanterna

inom skolöverstyrelsen. Emellertid har härutinnan min närmaste

Huvudsynpunkter

i

fråga om'' reformens

genomförande.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

företrädare i ämbetet meddelat från de ursprungliga avvikande direktiv, till

följd varav den verkställda sakkunniggranskningen icke resulterat i planer

för en tidigare åsyftad försöksverksamhet.

För min egen del är jag visserligen fullt medveten om att det vid en omorganisation

av vårt högre undervisningsväsen kan bliva erforderligt att i viss mån

anlita de förberedande försökens väg, men jag finner mig böra bestämt

avböja en sådan väg för den nu föreliggande organisationsfrågans lösning,

som innebär ett införande av försöksanordningar av den karaktär och omfattning,

att ett fast skolsystem därefter i realiteten näppeligen skulle kunna sägas

förefinnas inom riket. Godtagandet av eu ståndpunkt, enligt vilken även själva

huvudgrunderna för en ny organisation skulle göras till föremål för en ingående

försöksverksamhet, måste givetvis medföra ett mycket avsevärt uppskov med

varje avgörande beslut. Resultatet av de vidtagna försöksanordningarna skulle

nämligen i bästa fall kunna väntas föreligga först åtskilliga år efter det den

på prov ställda organisationen varit i verksamhet. Exempelvis vill jag

erinra om, att, då normalt sju år skulle erfordras för att enligt den av skolkommissionen

föreslagna läroverksorganisationen föra en enda årgång lärjungar

från läroverkets första klass fram till studentexamen, man tidigast

efter tio eller femton år skulle kunna uppnå en mera stadgad uppfattning

om värdet av de försök, som kunde komma att anställas rörande denna

organisation.

Till detta viktiga praktiska skäl anser jag mig vidare böra foga icke

mindre vägande sådana av mera principiell natur. Jag hyser nämligen

mycket starka tvivel om möjligheten att nå fram till objektivt giltiga slutsatser

rörande utgången av organisatoriska försök, vilka anställas väsentligen

för försökens egen skull. Såsom jag redan inledningsvis uttalat, befinna

sig en skolas organisation och inre arbete i en ständig, nära växelverkan.

Då vidare de lokala förutsättningarna, lärarkrafternas beskaffenhet

och lärjungematerialets art likaledes måste vara underkastade icke obetydande

växlingar vid olika läroverk och å skilda orter, skulle man vid här

ifrågavarande försöksverksamhet bliva tvungen att räkna med så mångtydiga

och svåröverskådliga resultat, att man näppeligen annat än i rena

undantagsfall kunde bliva i tillfälle att med nödig säkerhet fastställa själva

organisationens verkliga betydelse för resultaten. Därtill kommer, när det

gäller de större grundläggande organisationstyperna, att de bedömande

merendels redan på förhand på mera teoretiska grunder bildat sig en uppfattning

i frågan, vilken lätt nog kan komma att, låt vara mera omedvetet,

utöva ett bestämmande inflytande på det slutliga omdömet. Riktigheten av

denna min uppfattning har vunnit eu bestämd bekräftelse genom bl. a.

den starkt varierande värdesättning av de kommunala mellanskolornas verksamhet,

som framträtt i den förda diskussionen. När man efter en mer än

femtonårig prövotid, under vilken dessa läroanstalter nått en sådan utveckling,

att de i antal överträffa läroverken, nödgats inregistrera så divergerande om
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

domen om skolornas arbete som skett, torde det på goda grunder kunna

betecknas såsom ytterligt osäkert, huruvida genom anordnande vid ett eller

annat läroverk av försökslinjer enligt samma typ, nödiga hållpunkter för

ett avgörande domslut skulle vinnas.

Till det nu anförda må fogas den erinran, att det för de allmänna läroverkens

framtida utveckling är av största betydelse, att det provisorium, som

beträffande vissa av dessa läroanstalters anslagsförhållanden rått i mer än

tio år, snarast möjligt avlöses av eu annan ordning. Min övertygelse är, att

förutsättningar för att härutinnan uppnå eu i och för sig önskvärd och välbehövlig

ändring kunna skapas allenast därigenom, att tillfälle beredes riksdagen

att taga ställning till de föreliggande organisationsspörsmålens huvudpunkter.

En uraktlåtenhet från min sida att medverka till att organisationsfrågan

bringas ur sitt fleråriga svävande läge måste för de nämnda

läroanstalterna innebära fortsatt osäkerhetstillstånd med därav följande hämmad

utveckling.

Går jag så att skärskåda frågan om de av mig i det föregående upptagna

reformkravens inbördes sammanhang, torde det till en början gälla, att den

omläggning av läroverkets inre arbete, varav jag funnit trängande behov

föreligga, i icke ringa utsträckning låter sig åvägabringa genom en granskning

av läroböcker och en revision av lärokurser med därtill hörande

metodiska anvisningar och således icke med nödvändighet måste förbindas

med mera genomgripande organisatoriska åtgärder. Detta gäller dock icke

undantagslöst angående läroverkens samtliga organisationsformer. \ ad särskilt

gymnasiet beträffar, är spörsmålet om arbetets omläggning så nära

sammankopplat med frågan om ämnesgruppering och linjedelning, att det

sannolikt icke är möjligt att bereda väg för ett förändrat studiesätt utan att

samtidigt en väsentlig omläggning av gymnasiets organisatoriska gestaltningäger

rum. Jag har därför för avsikt att föreslå en sådan. Även i fråga

om realskolestadiet ingår det i min plan att vid de organisatoriska förändringar,

som av mig här ifrågasättas, i görligaste mån fästa avseende

vid den växelverkan, som äger ram mellan arbetssätt och organisatoriska

anordningar. Då jag emellertid icke har för avsikt att nu föreslå en

allmän och fullständig omläggning av läroverksorganisationen, utan endast

en partiell ombildning, anser jag mig böra framhålla, att jag även i

fråga om den tills vidare i yttre organisatoriskt hänseende oförändrade delen

av den högre skolan åsyftar att i största möjliga utsträckning för undervisningens

inre planläggning bringa i tillämpning vissa av de grundsatser,

vilka här förut angivits såsom ämnade att gälla de delar av läroverket, vilka

föreslås förändrade jämväl i yttre organisatoriskt avseende.

Vid utformningen av mitt förslag har jag låtit mig angeläget vara att

tillse, att de i första hand till vidtagande ifrågasatta åtgärderna icke skola

bliva ekonomiskt alltför betungande för stat och kommun. Tillika har jag

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungi. Maj:ts proposition Nr 116.

ansett det vara av synnerlig betydelse att vid omorganisationens planläggning

sådana åtgärder undvikas, vilkas ekonomiska räckvidd icke kan på

förhand klart överblickas. Jag har fördenskull icke funnit mig böra framställa

förslag, vilka automatiskt skulle kunna pålägga de anslagsbeviljande

korporationerna väsentligt ökade utgifter av nu icke uppskattbar storlek och

även med hänsyn härtill givit den omedelbart förestående utbyggnaden erforderlig

begränsning.

Yad särskilt beträffar spörsmålet om den kvinnliga ungdomens rättmätiga

fordran på utbildning under lika villkor med den manliga, är denna

angelägenhet ägnad att ställa betydande krav på ekonomiska uppoffringar

av stat och kommun. Det framgår nämligen tydligt, att de väsentligt

ökade kostnader, vilka ett förverkligande av det av skolkommissionen uppdragna

reformprogrammet beräknats kräva, främst skulle betingas av just

denna sida av förslaget. Därest alltså flickundervisningen framdeles bleve

en statens och kommunens angelägenhet i samma mening, som gäller om

de nuvarande allmänna läroverken, skulle uppenbarligen de ekonomiska

konsekvenserna te sig ännu mera vittutseende, om man underläte att samtidigt

tillvarataga de möjligheter till besparing i det allmännas utgifter, som

en vidgad tillämpning av enhetsskoleprincipen öppnar. Å andra sidan

skulle en reform med enbart sistnämnda syftning medföra svårigheter beträffande

bl. a. utnyttjandet av tillgängliga lokaler och användandet av fast

anställda lärarkrafter. Av vad jag nu sagt torde framgå, att man även av

finansiella och praktiska skäl är hänvisad att låta den kvinnliga ungdomens

utbildning i allmänna läroanstalter tillgodoses samtidigt med att enhetsskolekravet

beaktas.

Mera oberoende av nu avhandlade spörsmål är det jämväl förut berörda

önskemålet om ordnade gymnasiala utbildningsmöjligheter för den

ungdom, som efter genomgång av kommunal mellanskola eller statens

realskola önskar fortsätta studierna till studentexamen. Men å andra sidan

är det uppenbart att även realiserandet av detta krav medfört vissa ekonomiska

förpliktelser.

Slutligen vill jag framhålla, att av praktiska skäl de åtgärder, som föreslås,

knappast kunna annorledes än i mycket begränsad omfattning komma i tillämpning

under läsåret 1927—1928 och följaktligen endast rent undantagsvis äro av

beskaffenhet att påkalla anslagsäskanden å riksstaten för budgetåret 1927—1928.

Den nödtvungna återhållsamheten vid tillmötesgåendet av kraven på

läroverksorganisationens utbyggnad medför, att flickorna för sin utbildning

alltjämt i ganska avsevärd utsträckning måste hänvisas till privata läroanstalter.

Emellertid anser jag mig tillika böra redan här framhålla, att

jag i detta läge sökt i största möjliga grad tillgodose de synpunkter, vilka jag

funnit böra bliva vägledande för det offentliga skolväsendets allmänna anordning,

även beträffande privatläroverkens organisatoriska gestaltning.

Jämväl torde det böra erinras, att jag av här anförda grunder i stor

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl, Maj:ts proposition Nr 116.

omfattning måst tills vidare undanskjuta åtgärder för ombildning till allmänna

statsläroverk av sådana kommunala mellanskolor, beträffande vilka

enligt min mening under gynnsammare statsfinansiella förhållanden redan

nu tillräckligt vägande skäl för statsövertagande skulle varit för handen.

I anslutning till vad jag sålunda anfört angående arten av de mest

trängande reformbehoven, kunna de i främsta rummet av föreliggande omständigheter

påkallade och under förhandenvarande betingelser genomförbara

åtgärderna grupperas kring följande fem huvudpunkter:

l:o) skolarbetets omläggning å läroverkets olika stadier i enlighet med de

grundsatser, som jag i det följande skall närmare utveckla;

2:o) läroverkets anknytande till genomgången obligatorisk folkskolekurs;

3:o) beredande av ökade möjligheter för den kvinnliga ungdomen att

vinna utbildning i offentliga läroanstalter fram till studentexamen;

4:o) anordnande av gymnasieutbildning i omedelbar anslutning till genomgången

kommunal mellanskola eller realskola;

5:o) gymnasiets ändamålsenliga uppdelning på bildningslinjer.

Reformens

huvud
punkter.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Skolkommis
sionen.

II. Skolarbetets inre gestaltning.

Det för all skolverksamhet grundläggande spörsmålet om arbetslivets inre

gestaltning har givetvis uppmärksammats även vid tidigare regleringar av

läroverkens organisation. Och jämväl i det meningsutbyte, som ägt rum i

samband med vidtagandet av förberedande åtgärder för den omläggning av

sagda organisation, jag nu går att föreslå, hava hithörande förhållanden varit

föremål för icke ringa uppmärksamhet, framförallt med hänsyn till gymnasiets

ändamålsenliga anormning.

I mera samlad form hava, i anslutning till eu kritik av det inre arbetets

nuvarande läggning inom våra läroverk, vissa allmängiltiga synpunkter på

ifrågavarande spörsmål framlagts av skolkommissionen, vilken i sitt betänkande

ägnat en särskild avdelning åt »Arbetets inre organisation» (Bet. 1:1,

sid. 194 208). Närliggande spörsmål rörande tillgodoseende av den fysiska

fostrans och skolhygienens krav hava likaledes ställts i principiell belysning

(sid. 209 229). Vid behandlingen av de skilda skolformernas uppgifter och

organisation har kommissionen tillika lämnat närmare anvisningar beträffande

de vägledande grundsatsernas tillämpning. Särskilt må erinras därom,

att de framlagda motiveringarna för de föreslagna kursplanerna (Bet. I: 2,

sid. 585 726.) innesluta åtskilliga värdefulla anvisningar i detta avseende.

Inledningsvis betonar kommissionen vikten av att den inre anordningen

av skolarbetet icke tränges i skuggan för omsorgerna om skolformernas yttre

organisation. Aven om denna senare i väsentliga avseenden måste bestämmas

med hänsyn till sociala och praktiska förhållanden, kunde dock skolväsendet

i dess helhet icke ordnas med utsikt till framgång, utan att

största möjliga uppmärksamhet ägnades frågan om lämpliga former för det

inre arbetet.

Vid den granskning, som det nuvarande skolarbetet därefter underkastas,

framhåller kommissionen, att ingen av de anmärkningar, som riktats mot

detta arbete, synts mera betydelsefull än den, att den ungdom, som går ut

från våra skolor, i allt för stor utsträckning skulle sakna förmåga av mera

självständigt arbete samt över huvud att komma till rätta med det praktiska

livets uppgifter. Undervisningen anses ännu alltjämt i stor utsträckning

bedrivas efter metoder, vilka, trots det arbete, som ålägges lärjungarna,

lämnade dessa i en passivitet, som måste ogynnsamt inverka på deras skickliggörande

för en framtida verksamhet av mera självständig art. I nära och

naturligt sammanhang med nu berörda anmärkning stode det ofta hörda

påståendet, att de från skolorna utgående lärjungarnas kunskaper skulle lida

av en viss ytlighet och obestämdhet, ja förete betänkliga luckor och brist på

användbarhet i livet.

Gentemot denna senare kritik hävdar kommissionen, att anmärkningen

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungi. Maj.ts proposition Nr 116.

till en del bottnade i anspråk på mångvetande, som måste tillbakavisas.

Delvis föranledes den, anser kommissionen, av ett förbiseende eller ett underskattande

av lärjungarnas kunskaper på andra områden än dem, som

utgöra föremål för kritiken. Och i detta sammanhang fäster kommissionen

uppmärksamheten på att bedömandet av skolans studieresultat icke godtyckligt

får grundas på erfarenheterna rörande ett visst begränsat ämnesområde

utan med ledning av resultatet i det hela. Även om kritiken sålunda hölles

för i vissa avseenden missvisande, uttalar kommissionen, att skolarbetet under

trycket av rådande förhållanden försigginge med anlitande av undervisningsmetoder,

enligt vilka kunskapsinhämtandet företrädesvis skedde i form av

mekanisk minnesläsning. Detta föranledde lätt ytlighet och bristande säkerhet

i vetandet, just därför att detta ofta komme att sakna fotfäste i en

verklig sakkännedom och ej bringades i nödigt samband med lärjungarnas

aktiva personlighetsliv. Komme så därtill, att eu organisatorisk anordning

sådan som den för gymnasiet gällande bortvalsrätten i betydande omfattning

missbrukades, vore det rätt förklarligt, att nog så betänkliga luckor kunde

yppa sig i lärjungarnas kunskaper.

Som en tredje huvudanmärkning mot det nuvarande skolarbetet framhåller

kommissionen, »att detta arbete alltför ensidigt tager lärjungarnas förståndsverksamhet

i anspråk med försummande av de sidor av de ungas personlighetsliv,

på vilkas odlande deras karaktärsdaning i väsentlig mån måste

uppbyggas». Eu dylik ensidigt intellektualistisk inriktning av arbetet anses

så1 mycket lättare kunna uppkomma, då tillfällena till övning i mera praktiska

'' verksamhetsgrenar varit starkt beskurna, medan samtidigt de bidrag

av karaktärsbildande natur, som eu välorganiserad fysisk fostran skulle

kunnat lämna, icke tillräckligt tillvaratagits. Det anses också naturligt, att,

i samma mån som från samhällets sida behovet att klarlägga individernas

lämplighet för olika samhällsuppgifter framträdde med stegrad styrka, en

anordning av skolans arbete, som icke lämnade önskvärd vägledning i fråga

om de ungas personliga anlag utan tvärtom i nämnda avseende vore missvisande,

måste bliva föremål för anmärkningar och klander.

I fortsättningen angiver kommissionen sin egen grunduppfattning rörande

medlen att råda bot på de nämnda bristerna. Främst lägges härvid vikt

på arbetsmetoderna. Genom att taga lärjungarnas självverksamhet i anspråk,

borde en förbindelse åstadkommas mellan de ungas intellektuella liv och

övriga sidor av personlighetslivet, av vilkas fostran karaktärsdaningen beror.

Endast medelst sådana arbetsmetoder anses skolan kunna hos de unga väcka

lust till och skapa förmåga av självständigt arbete. Samtidigt kunde man

vänta, att de ungas kunskaper vunne i säkerhet och stadga samt att en med

verkligheten mera överensstämmande värdesättning av deras anlag och begåvning

redan inom skolan bleve möjlig.

Av praktiska åtgärder i sådant syfte, vilka kommissionen ifrågasatt, torde

böra omnämnas, att de föreslagna undervisningsplanerna för olika skolformer

konsekvent upptaga obligatoriska laborationer i de naturvetenskapliga

ämnena. Såsom utomordentligt betydelsefullt hade det vidare synts, att

största möjliga utrymme lämnas åt praktiskt arbete samt att de ungas fysiska

fostran tillgodoses på ett fullt tillfredsställande sätt. T nu angivna

avseenden erinras om det praktiska arbetets stora värde för utvecklande av

lärjungarnas iakttagelseförmåga och sinne för precision. Det ökade också

deras möjligheter att lösa de praktiska uppgifter, som möta i livet, samtidigt

med att en rätt förståelse skapades av såväl det manuella arbetets som sam
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

arbetets stora betydelse. I enlighet med denna uppfattning har kommissionen

i realskolans samtliga klasser upptagit såsom obligatoriska ämnen slöjd

för såväl gossar som flickor, samt för flickorna dessutom hushållsgöromål i

en klass; som motsvarighet till sistnämnda ämne skulle för gossarna inträda

»praktiskt arbete». Även å gymnasiet skulle tillfälle till frivillig slöjdundervisning

beredas. Undervisningen i gymnastik och idrott vore ägnad att

lämna viktiga bidrag till främjande av lärjungarnas arbetsduglighet samt till

utbildandet av deras karaktärer och samfundsanda. För de praktiska förslagen

i detta avseende lämnas längre fram en kortfattad redogörelse.

Kommissionen framhåller emellertid, att redan nu gällande undervisningsplaner

med tillhörande anvisningar i ej ringa utsträckning uppburos av strävanden

att giva skolarbetet en organisation i den angivna riktningen. Framförallt

gällde detta de naturvetenskapliga ämnena, ett område, där de nuvarande

undervisningsplanerna måste anses hava inlett en ny tid. Av gammalt

hade i vårt land slöjd och gymnastik på ett lyckligt sätt tillgodosett

lärjungarnas övning i praktisk verksamhet och deras fostran i fysiskt avseende.

Kommissionen ansåge det också ställt utom tvivel, att* lärarna i

stor utsträckning besjälades av en åstundan att undervisa och uppfostra

ungdomen efter dylika eller därmed nära besläktade grundsatser.

Att skolarbetet detta oaktat lede av de antydda bristerna berodde emellertid

efter kommissionens uppfattning främst på den frånvaro av samling

och koncentration, som gjorde sig gällande. Uppmärksamheten fästes härvid

på den förefintliga ämnesträngseln samt på den detaljrikedom, som präglade

undervisningen, den senare till stor del föranledd av läroböckernas beskaffenhet.

Botemedlen söker kommissionen dels i en minskning av de samtidigt

lästa ämnenas antal, dels i en utsöndring av alla sådana kunskapsmoment,

vilka icke kunde anses äga en huvudsaklig betydelse för den insikt i ämnet,

som den särskilda skolformen avsåge att bibringa. I förstnämnda hänse

ende kunde i fråga om gymnasiet mångläseriet begränsas i specialiseringens

tecken genom undervisningens successiva samlande kring ett mindre antal

centrala ämnen. Denna regel har vid undervisningsplanernas utarbetande lett

till att antalet ämnen å de olika föreslagna linjerna nedbragts, lägst till 7.

Svårare ställde sig frågan, när det gällde realskolans stadium, »där krav med

ungefär lika styrka framställas på en mångfald kunskapsområden och där

ett tillfredsställande av dessa krav lätt leder till ett sidoordnande av ett

flertal i det hela lika betonade läroämnen». Kommissionen utvecklar i fortsättningen

betydelsen av att besläktade och samhöriga kunskapsmoment

komma att konsekvent stödja varandra vid undervisningen. Stor vikt fästes

vidare vid åtgärder för en väsentligt större samling i fråga om den till de

olika läroämnena anslagna tiden. I detta avseende framhålles, att de lektioner,

som varje vecka anslås till ett visst ämne borde i större utsträckning

än hittills läggas i följd, ävensom att den nuvarande anordningen med s. k.

entimmesämnen borde ersättas med mera koncentrerad läsning av respektive

ämnen. Särskilt understrykes, att s. k. periodläsning med koncentration av

ett ämne till viss del av läsåret vore av stor betydelse för ämnesträngselns

undanröjande. Vid undervisningsplanernas utarbetande hade

kommissionen också beträffande åtskilliga ämnen utgått från att en sådan

anordning normalt skulle komma till stånd och försett timplanerna med särskilda

anvisningar i sådant syfte.

I sammanhang med nu berörda åtgärder riktar kommissionen jämväl uppmärksamheten

på att ökad koncentration bör kunna uppnås även i avseende

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj. ts proposition Nr 116.

på lärarkrafterna. Ett och samma läroämne borde under inga omständigheter

inom samma årsklass få uppdelas på olika lärarhänder. Tvärtom läge

det mycket stor vikt uppå, att samme lärare, särskilt på det lägre stadiet,

finge omhänderhava undervisningen i så många av klassens läroämnen, som

hans utbildning medgåve. Likaledes understrykes önskemålet, att lärarna i

de särskilda ämnena, under förutsättning av nödig kompetens, följde sina

lärjungar genom så många klasser som möjligt.

Starkt framhäver kommissionen nödvändigheten av en sovring av kunskapsmaterialet

under beskärning av kursernas traditionella innehåll. I syfte

att befordra eu sådan utveckling hade kommissionen funnit sig vid utformandet

av förslaget till kursplaner böra i stora drag söka antyda, hur eu

dylik stoffsovring borde åvägabringas. Sådana anvisningar möter man i

motiverna för kursplanerna i olika ämnen, t. ex. svenska, historia, fysik. I

detta sammanhang understryker kommissionen jämväl, att läroböckerna ofta

lämnade rum för berättigade anmärkningar och det framhålles tillika, att

det ingalunda vore uteslutet, att det allmänna, till främjande av en snabb

utveckling i önskvärd riktning, härvid ingrepe stödjande.

Kommissionen betonar i fortsättningen, att kraven ej mindre på koncentration

i skolarbetet än även på lärjungarnas mera aktiva deltagande i detta

arbete med nödvändighet ledde till, att antalet av de i en klass samtidigt

undervisade lärjungarna så inskränktes, att läraren finge bättre tillfälle till

en individuell behandling av dessa, än nu ofta i större klasser vore fallet.

Det stode nämligen för kommissionen klart, att de förhärskande massmetoderna,

som icke kunde taga tillbörlig hänsyn till de särskilda lärjungeindividernas

olika anlag och utveckling, innebure de största hinder för en undervisning

och uppfostran enligt de av kommissionen angivna riktlinjerna.

Endast genom en förnuftig individualisering av arbetet vunnes nödiga förutsättningar

såväl för rationella undervisningsmetoder som för ett personligt

fostrande arbete. Med hänsyn härtill hade kommissionen konsekvent utgått

ifrån, att högsta antalet lärjungar i en avdelning skulle utgöra å realskolestadiet

30 och å gymnasiestadiet 25, mot nuvarande 35, respektive 30. Därjämte

påyrkas möjligheter till uppdelning av de olika avdelningarna vid

undervisningen i vissa ämnen, dels naturvetenskapliga och praktiska, på sätt

redan hittills vid läroverken skett, dels också i främmande språk, svenska

och matematik.

Det torde vidare förtjäna erinras, att planläggningen av det nya gymnasiets

arbete skett under beaktande av kravet på ökad individualisering. Sålunda

innebär förslaget i denna del, att veckotimsummorna reducerats i

syfte att medgiva studier på egen hand, bl. a. i form av s. k. tillvalskurser,

under de båda sista skolåren. Enahanda är förhållandet beträffande det

föreslagna lyceet.

Till främjande av här framhävda synpunkter skulle det, enligt kommissionens

mening, även bidraga om hemarbetet förbereddes på ett sätt, som

icke förkvävde lärjungarnas självverksamhet. I detta sammanhang erinras

jämväl därom, att det kontrollerande förhöret (läxförhöret) till sin betydelse

i viss mån överskattats. Ofta förbisåges, att kontroll av lärjungarnas kunskaper

och mognad mången gång lättare skedde genom ett fortgående i studierna

än genom ett mekaniskt förhör av det redan inlärda. Om metoderna

härutinnan omlades, vunnes tid för att lärjungarna under lärarnas ledning

skulle kunna föras vidare inom det behandlade ämnesområdet. Med sådana

metoder skulle läxläsningen i hemmen kunna väsentligen underlättas men

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

lärjungarna ändock förmås till ett mera aktivt deltagande vid kunskapsinhämtandet.

Kommissionen framhåller i detta sammanhang ytterligare, att

det ingalunda kunde anses olämpligt att en eller annan sammanhängande

studieuppgift förelädes lärjungarna till utförande under ferierna, blott dessa

uppgifter individuellt avpassades samt icke erhölle en omfattning, som kunde

betaga ferierna deras egentliga karaktär.

Slutligen betonas, att undervisningsplanerna icke borde göras alltför strängt

bindande utan lämna möjligheter till undervisningens nödiga anpassning

efter skiftande lokala och individuella förhållanden. I detta syfte föreslås,

dels att kursplanerna inom alla de olika skolformerna endast skola tjäna

»till huvudsaklig ledning», dels ock att i fråga om timplanerna skolöverstyrelsen

må äga att, där särskilda omständigheter sådant påkalla, efter

framställning av vederbörande skolas styrelse, medgiva mindre jämkningar

i timfördelningen.

I skolkommissionens allmänna redogörelse för planläggningen av den fysiska

fostran och skolhygienen i den framtida läroverksorganisationen erinras

inledningsvis om vissa utredningar, som i berörda avseenden blivit

under senare tid verkställda. Särskilt torde böra ihågkommas de önskemål,

som av svenska läkaresällskapet vid sammanträde den 30 november 1920

sammanfattats i ett uttalande, som tillställts kommissionen, och vari följande

krav uppställdes: åt den fysiska fostran bör ägnas minst 45 minuter dagligen

i alla klasser; lek och idrott böra införas vid sidan av den Lingska

gymnastiken; en dag i veckan böra lektionerna efter frukostlovet helt ägnas

åt utbildning i lek och idrott.

För egen del gör kommissionen gällande, att skolan f. n. icke tillräckligt

tillgodosett lärjungarnas behov av friluftsliv i förening med stärkande

och roande kroppsövningar under idrottens och lekens form. En påtaglig

brist anser kommissionen också föreligga däri, att man underskattat

gymnastikens, lekens och idrottens betydelse för lärjungarnas karaktärsdaning.

Kommissionen erinrar om de betydelsefulla synpunkter, som i detta

avseende anlagts av 1913 års gymnastik- och idrottskommitté. Vidare betonar

kommissionen, att en väl ordnad fysisk fostran måste inriktas på att

meddela praktisk vägledning angående de allmänna villkoren för hälsa och

sundhet. Slutligen framhålles betydelsen av att skolläkarinstitutionen ytterligare

utvecklas samt att åt den centrala skolmyndigheten beredes tillgång

till erforderlig sakkunskap vid handläggningen av hithörande angelägenheter.

Bland de praktiska åtgärder, som anses böra ifrågakomma för tillgodoseende

av den fysiska fostran, ställer kommissionen främst beredande av »nödig

sammanhängande tid åt lek, idrott eller över huvud åt stärkande friluftsliv».

Detta önskemål vill kommissionen realisera därigenom, att i samtliga

skolformer undervisningsarbetet ordnas så, att en halv dag varje vecka lämnas

helt fri från lektioner för att användas väsentligen till idrottsövningar

av olika slag. Ihågkommas bör emellertid, att kommissionen icke velat ensidigt

begränsa nämnda ledighets uppgift, utan skulle det med densamma

avsedda syftet, att åvägabringa rekreation och motvikt mot det intellektuella

arbetets ansträngningar, kunna vinnas jämväl genom annat friluftsliv,

t. ex. utflykter i skog och mark, exkursioner eller praktiska arbeten i det

fria. Ledningen av de unga skulle härvid i främsta rummet påvila de av

vederbörande lärare, som vore därtill skickade, men vid medelstora och

större läroverk erfordrades biträde även av de äldre lärjungarna. Vid över
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

vägandet, huruvida den nämnda ledigheten borde förläggas till bestämd eller

växlande veckodag, tinner kommissionen avgörande skäl tala för det förstnämnda

alternativet och syntes lördagen i sådant avseende lämpligast. Kommissionen

föreslår alltså, att en halv dag efter frukostlovet en gång i veckan,

i regeln lördag, skall lämnas fri från lektioner och anslås till idrottsövningar,

utflykter samt exkursioner. Deltagandet i de föreslagna idrottsövningarna

ansåges böra vara obligatoriskt för samtliga lärjungar i realskolan och gymnasiets

första ring samt å flickskolans motsvarande stadium men frivilligt

för gymnasiets båda högsta ringar och flickskolans högsta klass. För att

praktiskt möjliggöra här berörda anordning utan att arbetstiden i skolan

under veckans övriga dagar behövde utsträckas i icke önskvärd grad, förordar

kommissionen, att de till tiden efter frukostlovet förlagda lektionerna

avkortas till 40 minuter, varjämte rasterna efter första morgonlektionen samt

första lektionen efter frukostlovet anses kunna förkortas till 5 minuter i de

fall, där förhållandena gjorde sådant lämpligt. På så sätt skulle intill 7

lektioner kunna inläggas å läsordningen utan att lärjungarna behövde vistas

i skolan nämnvärt längre än som hittills krävts för 6 lektioner.

För att emellertid icke antalet läroämnen under dessa omständigheter

skulle bliva större än som ur synpunkten av en rationell koncentration

kunde anses lämpligt eller ens försvarligt, har kommissionen samtidigt ifrågasatt

en allmän bestämmelse av innebörd att antalet läroämnen icke någon

dag må överskrida 4, där icke tvingande skäl föreligga för en mindre avvikelse

från regeln.

I fråga om gymnastikundervisningen påyrkar kommissionen bl. a.,

att avdelningarnas storlek begränsas till omkring 60 lärjungar, motsvarande

två klassavdelningar. Som regel anses för varje avdelning ett antal av 4

lektioner i veckan tillfredsställande, och de föreslagna timplanerna upptaga

med undantag för realskolans tredje klass detta antal. I nämnda klass, där

det praktiska arbetet erhållit förhållandevis stor omfattning, uppgår timtalet

till 3. Erinras må ytterligare därom, att i gymnastikundervisningen avsetts

ingå ett starkt inslag av lek och idrott. Ämnet anses också för framtiden

böra rubriceras gymnastik med lek och idrott.

Vid timplanernas utarbetande har kommissionen särskilt uppmärksammat

frågan om den sannolika totala arbetsbelastningen och lämnat jämförande

utredningar av de nuvarande och föreslagna förhållandena å området.

Icke ringa betydelse tillmätes i detta avseende den omständigheten, att enligt

kommissionens åsikt hemskrivningarna borde bortfalla och de skriftliga

arbetena i regeln utföras i skolan, dels å de till respektive ämnen anslagna

lektionstimmar, dels å särskilda skrivdagar.

I sammanhang med denna redogörelse för kommissionens huvudsynpunkter

i fråga om skolarbetets allmänna läggning och inriktning må tillika erinras,

att kommissionsförslaget avser en revision av såväl inträdesprövningarnas

som de olika examinas anordning, i syfte att uppnå mera rationella

former för desamma i nära anslutning till det förändrade undervisningsoch

studiesätt, på vilket förslaget i övrigt bygger.

Slutligen synes det ock förtjäna i korthet erinras, att vissa ämnen ansetts

böra erhålla ett delvis nytt innehåll, och i anslutning härtill i förslagen till

undervisningsplaner upptagits under ändrade benämningar. Så har ämnet

kristendom å gymnasiet betecknats religionskunskap, det nuvarande ämnet

Bihang till riksdagens protokoll 11)27. 1 sand. 101 käft. (Nr llti.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

Myndighe
terna.

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

historia i real- och flickskolan rubricerats historia med samhällslära, å gymnasiet

och lyceet historia med samhälls- och ekonomilära, det nuvarande

ämnet biologi i realskolan benämnts biologi med hälsolära. Ämnet filosofisk

propedeutik har i förslaget betecknats psykologi. Beteckningen modersmålet

har ansetts lämpligen böra utbytas mot svenska i samtliga skolformer.

Beträffande här berörda delar av skolkommissionens förslag hava särskilda

yttranden i vissa punkter avgivits. Så rikta sig ledamöterna Gerda Martin,

J. Samuelsson, E. Staaff, I. Swartling och A. Sävström mot tanken på att

lärjungarna under ferierna skulle åläggas vissa studieuppgifter, under uttalande

att bortsett från växtinsamling allenast frivilliga studier borde ifrågakomma.

Rörande timtalet för ämnet gymnastik med lek och idrott å gymnasiet

hava ledamöterna N. Helger, S. Söderlindh och Gerda Martin påyrkat 5

veckotimmar, varjämte Helger och Söderlindh ansett, att deltagandet i halvdagsledighetens

idrottsövningar borde vara obligatoriskt för alla lärjungar.

Ledamöterna Anna Brita Bergstrand och Gerda Martin hava hållit före, att

lektionstiden inom alla de föreslagna skolformerna borde genomgående fastställas

till 40 minuter.

De av skolkommissionen uppdragna riktlinjerna för det inre arbetets anordning

hava i allmänhet mottagits med gillande av de hörda myndigheterna,

i vad de föreslagna åtgärderna avse ökad koncentration (Sammanfattning

I, sid. 230—31). Likaledes konstateras enhällig anslutning till kravet på

minskade klassavdelningar. Det praktiska arbetets vidgade utrymme har

visserligen här och var rönt gensagor, medan en och annan röst höjts för

en ännu större plats åt dessa ämnen. (Sammanfattning I, sid. 217 ff.). I stort

sett synas emellertid de anlagda synpunkterna ha mött förståelse. Förändringen

av de nu frivilliga laborationernas karaktär har i allmänhet förordats

(Sammanfattning I, sid. 212 ff.).

Mot de föreslagna åtgärderna för tillgodoseende av den fysiska fostran

(Sammanfattning I, sid. 271 ff.), hava kollegierna med få undantag icke haft

något att erinra. Däremot har anordningen med halvdagsledighet för friluftsliv

rönt kritik. Sålunda ha från en del håll tvivelsmål uttalats angående

lämpligheten av en regelbundet varje vecka återkommande ledighet

för detta ändamål. Därvid har påyrkats dels s. k. rörlig friluftsdag, dels

att de nu existerande månadsloven utökades för att genom hela lovdagar,

under vilka friluftsliv skulle bedrivas, giva ungdomen tillfälle till rekreation.

Oftast synes man också hysa den uppfattningen, att deltagandet i

idrottsövningarna m. m. borde vara obligatoriskt för alla lärjungar. I detta

sammanhang må ock anföras, att avkortningen av lektioner och raster mött

gensagor. Om gymnastikundervisningens omläggning till att omfatta även

lek och idrott hava delade meningar praktiskt taget icke framträtt. Däremot

hava från olika håll anmärkning riktats mot den alltför knappa tid, som

anslagits åt sagda undervisning. Dock hava svenska läkaresällskapet och

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj\ts proposition Nr 116.

svenska skolläkareföreningen godtagit förslaget om 4 veckotimmars gymnastik

med lek och idrott, under betonande att detta antal vore ett minimum,

som ej finge underskridas för någon klass eller ring.

Med avseende på inträdesprövningarnas och examinas läggning samt de

ifrågasatta förändringarna av vissa ämnens innehåll och begränsning, hava

rätt betydande meningsskiljaktigheter framträtt vid remissbehandlingen. Jag

anser mig emellertid icke bär böra redogöra för desamma, då jag i fortsättningen

av mitt anförande ärnar ägna hithörande ämnen mera ingående

uppmärksamhet.

Skolöverstyrelsen anför i sitt utlåtande (sid. 115 ff.) i huvudsak följande.

Överstyrelsen delar kommissionens uppfattning angående den stora betydelsen

av att arbetet inom läroanstalterna får den rätta planläggningen och

inriktningen. Djupast anses detta bero av lärarpersonligheterna, deras anlag

och utbildning, deras intresse och pliktkänsla och kunde alltså icke regleras

av yttre bestämmelser. Men det vore icke desto mindre av betydelse,

att riktlinjer och anvisningar gåves, som kunde förekomma en oriktig läggning

av arbetet eller ett planlöst famlande. Överstyrelsen skänker i det

hela sin anslutning till de synpunkter och förslag, som framförts av kommissionen

och begränsar sig till några få erinringar. Sålunda framhålles i

fråga om den s. k. periodläsningen, att den åtminstone på läroverkets högsta

stadium skulle kunna medföra gynnsamma följder. En förutsättning för att densamma

skulle komma till stånd vore emellertid, att genom ändrad lagstiftning

större frihet bereddes i fråga om beräkningen av lärarnas tjänstgöringsskyldighet.

En viss varsamhet vore likväl av nöden vid anordningens

tillämpning. Ungdomen torde i allmänhet ha större behov av omväxling i

arbetet än äldre personer, och en stark koncentration kring ett fåtal ämnen

syntes åtminstone icke alltid vara ägnad att öka intresset.

Överstyrelsen vänder sig i fortsättningen mot tanken på obligatoriskt feriearbete

och ansluter sig härutinnan till den inom kommissionen avgivna reservationen.

Slutligen uttalar överstyrelsen, att det särskilt från flickskolorna

framförda önskemålet om frihet till en viss individuell anpassning i fråga

om undervisningsplanen efter skiftande lokala förhållanden syntes vara värt

allt beaktande.

I avseende på det sätt, varpå den fysiska fostran tillgodosetts i kommissionsförslaget,

erinrar överstyrelsen (Uti. sid. 117—119), att det ganska allmänt

i de avgivna yttrandena erkänts, att kommissionen allvarligt bemödat sig

att åt den fysiska fostran bereda en förbättrad ställning vid våra läroanstalter.

Då detta oaktat särskilt från kroppsvårdens speciella representanter

anmärkningar riktats mot kommissionens uttalanden och förslag, hade detta

sin grund däruti, att, såsom också från flera håll erkänts, kommissionen

stått inför ett olösligt problem. De krav på utrymme i skolans utbildningsarbete

för den fysiska fostran, som av dennas representanter med stor enhällighet

gjordes gällande, kunde icke tillgodoses, om nu gällande fordringar

på resultatet av det teoretiska utbildningsarbetet alltfort skulle upprätthållas.

Det ansåges i detta hänseende upplysande, att några positiva uppslag till

genomförande av eu bättre ordning än den kommissionen föreslagit icke

egentligen framkommit i de yttranden, som sysselsatt sig med dessa frågor.

Huruvida åter de krav, som den fysiska utbildningens förespråkare, framförallt

läkare och gymnastiklärare, uppställde, vore i allo befogade, vore ett

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

spörsmål, vars besvarande väl till icke ringa del borde grundas på en klar

uppfattning om arbetsbelastningens omfattning i förhållande till lärjungarnas

krafter inom den nuvarande skolan. I fortsättningen betonar överstyrelsen,

att frågan om ungdomens överansträngning ådragit sig stor uppmärksamhet,''

men att några mera systematiska eller ingående undersökningar av detta

spörsmål icke hade blivit utförda, utan grundade sig de gjorda uttalandena

i allmänhet på mera subjektiva iakttagelser och på enskilda fall, vilkas

räckvidd generaliserats. Det syntes önskvärt, att frågan med hänsyn till

dess synnerliga betydelse, i den mån så verkligen vore möjligt, bleve föremål

för ingående och objektiv undersökning.

I fråga om detaljerna i kommissionsförslaget uttalar överstyrelsen, i anslutning

till vid remissbehandlingen framställda ändringsyrkanden, att övervägande

skäl syntes tala för att friluftsledigheten icke bundes vid en bestämd

veckodag utan bleve rörlig. Med eu dylik förläggning saknades anledning

att under vissa dagar öka antalet lektioner, och därmed kunde också den

ifrågasatta förkortningen av vissa lektioner och raster förfalla.

Aven reservanterna inom skolöverstyrelsen uttala sig närmare om de av

kommissionen framlagda riktlinjerna för skolarbetets inre organisation (Utlåtande

sid. 284 ff.).

Det erinras inledningsvis om den grundliga omläggning av undervisningen

vid de allmänna läroverken, som kom till stånd i samband med 1904 års

reform och som särskilt för de naturvetenskapliga ämnena innebar upptagandet

av arbetsmetoder, vilka syftade att taga lärjungarnas självverksamhet

i anspråk i högre grad och på ett verksammare sätt än tidigare. Om sålunda

den orientering av undervisningen, som i berörda sammanhang gjordes,

kunde sägas i det hela ha lagts i god riktning och därför borde vidare fullföljas,

uteslöte detta icke, att åtskilligt kunde vara i behov av att ändras

och förbättras med ledning av vunna erfarenheter. I första hand anmälde

sig härvid behovet av en revision av lärokurserna i de olika undervisningsämnena.

Tiden ansåges nu vara inne att i detta avseende »taga ett kraftigt

tåg». Den strävan efter största möjliga fullständighet, som i allmänhet

präglat våra lärokurser, borde mera få träda tillbaka och giva plats för en

grundligare behandling av betydelsefullare delar med förbigående av mindre

Väsentliga. Allt som vore möjligt borde göras för att motarbeta det inre

mångläseriet. Reservanterna rikta jämväl uppmärksamheten å läroboksframställningarnas

betydelse och påyrka en omedelbar revision av vårt läroboksväsende

genom en särskild granskningsnämnd.

Reservanterna understryka i fortsättningen kravet på koncentration i olika

hänseenden och uttala att »varje ny landvinning i denna riktning betecknar

ett framsteg i fråga om sunda arbetsförhållanden inom skolan». Likaledes

förordades vidsträcktare användning av arbetsmetoder, som taga lärjungarnas

själv verksamhet i anspråk, ävensom ökat utrymme för det praktiska

arbetet. Vad kommissionen i övrigt föreslagit rörande minskat lärjungeantal

i klasserna och undervisningsplanernas vägledande karaktär tillstyrkes.

Vidkommande den fysiska fostran instämma reservanterna i de av kommissionen

anförda allmänna synpunkterna (Uti. sid. 287 ff.). Förslaget om

halvdagsledighet varje vecka för idkande av friluftsliv syntes i princip tilltalande,

och ansåges fast dag för ändamålet tjänligast. Däremot syntes det

ingalunda nödvändigt och beträffande större skolor knappast lämpligt, att

hela skolan hade sådan ledighet samma veckodag. I likhet med kommis
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

sionen anse reservanterna, att s. k. rörlig friluftsdag skulle medföra olägenheter

av flera slag, men ville dock ej motsätta sig, att försök med olika

anordningar gjordes. För att emellertid här omförmälda anordning ej måtte

förfela sitt syfte, vore det angeläget att tillse, att arbetsbelastningen under

veckans övriga (lagar ej bleve alltför betungande. De av kommissionen i

sådant avseende framställda förslagen kunde icke förordas. Närmast läge

utvägen att söka vid uppgörande av undervisningsplaner nedbringa antalet

lektioner i de teoretiska ämnena. Skulle denna väg ej visa sig framkomlig,

borde en undersökning göras rörande möjligheten att förkorta samtliga lektioner

från 45 till 40 minuter. Ehuru enligt reservanternas mening vissa

skäl kunde tala för att deltagandet i de ifrågasatta idrottsövningarna icke

bleve obligatoriskt för lärjungarna i gymnasiets båda högsta ringar och

flickskolans högsta klass, föreslås dock, att åtminstone tills vidare, tills man

vunnit någon erfarenhet i frågan, övningarna måtte bliva frivilliga blott för

gymnasiets högsta ring.

Beträffande gymnastikavdelningarnas storlek förordas kommissionens förslag.

Mot beteckningen gymnastik med lek och idrott hade reservanterna intet

att erinra.

Reservanterna uttala till sist, att de av kommissionen anförda synpunkterna

och framställda förslagen beträffande skolungdomens fysiska fostran

åtminstone i stort sett vore förtjänta att vinna beaktande. Härvid kunde

dock reservanterna icke underlåta att framhålla, att ett genomförande av

kommissionens förslag om realskolans förkortning till fyraårig och gymnasiets

till treårigt samt om den utsträckta användningen av samskoleformen

utan tvivel skulle vara ägnat att försvåra skolans utveckling i sådan riktning,

som tillgodosåge den fysiska och psykiska hygienen.

Utförligast och mest ingående dryftas de här avhandlade skolproblemen

i det yttrande, som avgivits av generaldirektör Bergqvist (Våra skolor sid.

135—238). I sagda utlåtande lämnas en utförlig framställning av såväl

skolarbetets nuvarande brister som vinsterna av ett samlat arbete. Därjämte

meddelas en utförlig karakteristik av arbetssättet i vårt lands skilda

skolformer ur synpunkten av de grundsatser, som härutinnan ansåges böra

vara vägledande.

Inledningsvis erinrar Bergqvist, att det härskande allmänbildningsbegreppet,

i sig själv obestämt och konturlöst, för skolans arbete och utveckling

hade blivit ödesdigert särskilt i två avseenden. Därigenom hade framkallats

en oriktig föreställning om bildningen, om dess natur, om dess uppkomst

och om sättet, varpå den manifesterade sig. Såsom en följd härav hade

under tidernas lopp en anhopning av lärostoff ägt rum, åsyftande intet

mindre än eu brokig rundblick över det mänskliga vetandet. Inom skolan

spårade man de ogynnsamma inverkningarna i form av ämnen, som trängdes

på ett ödesdigert sätt; detaljerna hade ökats och nya ämnen hade tillkommit.

Den åt varje särskilt ämne i regeln njuggt tillmätta tiden i förening med

de överfyllda klasserna försvårade eller omöjliggjorde för läraren att vid

undervisningen finna ro och utrymme för ett arbetssätt, som lät lärjungen

arbeta sig själv fram till sina kunskaper och som kunde bereda honom

verkliga förutsättningar för att samla, behärska och använda kunskapen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Över skolans arbete lade sig lätt en »passivitetens anda». Huvudsaken vid

undervisningen bleve på så sätt lätt nog, att lärjungarna både så mycket

som möjligt i sitt minne utan att tillräcklig omsorg kunde ägnas åt sättet,

varpå minnesförrådet inhämtades. Förhörandet och examinerandet komme

att vid undervisningen spela huvudrollen.

Härvid förelåge fara, att formen för arbetet komme att lida brist på en

sund och naturlig anpassning efter lärjungarnas behov och mottaglighet.

Undervisningen fångade ej längre lärjungarnas intresse och vad som inhämtats

under en sådan stämning sloge ej heller djupa rötter. Lätt nog

skapades också hos de unga arbetsvanor, av vilka de kunde få förtret i

livet. De stode handfallna inför de värv, som där mötte dem med anspråk

på att de skulle kunna något på egen hand. Och från en annan synpunkt

inställde sig faran, att skolans dom lätt nog kunde bliva missvisande i fråga

om lärjungarnas begåvning och deras verkliga personliga utrustning. Här

mötte alltså risker ur både individuell och social synpunkt.

Den bristande fördjupningen i arbetssättet utövade också ett ogynnsamt

inflytande på kunskapernas beskaffenhet. Men den verkade även hinderligt

på skolans fostrande arbete. Och genom den arbetsisolering i förhållande

till kamraterna, som den passiva undervisningsmetoden medförde, berövades

undervisningen ett av sina förnämsta medel att tillgodose de ungas sociala

fostran.

Även för den fysiska sidan av lärjungens personlighetsliv måste ett mångsplittrat

skolarbete och eu överbelastad timplan bliva hinderliga. Oavsett

den omedelbara faran för överansträngning, komme varken skolan eller

livet därutanför att erbjuda tillräckligt intresse och utrymme för tillgodoseende

av lärjungens fysiska fostran.

Sammanfattningsvis betonar Bergqvist, att sålunda ett oriktigt uppfattat

och ett oriktigt tillämpat allmänbildningsbegrepp kunde komma att leda till

en »allmänbildning», som »intet annat är än en nebulösa av splittrade kunskapselement

utan personlighetsutvecklande värde och som jämväl verkar

hinderlig för en sund fysisk fostran».

Vidare framhåller Bergqvist, att allmänbildningsbegreppet i detta begrepps

betydelse av ett splittrat mångvetande, även ur skolorganisatorisk

synpunkt kunde bliva hinderligt. Så länge huvudvikten i fråga om skolans

arbetsresultat lades på det kvantitativa kunskapsmåttet, komme lätt arbetet

inom de olika skolformerna att sakna de inre anknytningspunkter, som

eljest skulle framstått som en naturlig följd av de för all personlighetsutvecklande

undervisning och uppfostran gemensamma huvudfunktionerna. De

olika skolorna komme att träda i en viss rangtävlan med varandra, beroende

på den högre eller lägre valör, som mångvetandet i den ena eller andra

skolformen kunde anses äga.

I fortsättningen uppdrager Bergqvist riktlinjerna för det nydaningsarbete,

som erfordrades. Främst betonas härvid vikten av en »justering» av allmänbildningsbegreppet.

Den gamla sanningen, att ''bildad, färdig för livet

och dess uppgifter, är en människa icke i den mån hon har kunskaper,

utan i den mån som en självständig, genomgripande, harmonisk utveckling

av hennes krafter och anlag gått för sig’ ägde ännu sin giltighet. Blott

samling möjliggjorde fördjupning och blott fördjupning skapade verklig

bildning.

Samling i kunskaperna krävde i främsta rummet inskränkning i mångsyssleriet.

För varje enskild lärjunge måste det samtidigt behandlade kun
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

skapsstoffet i möjligaste mån begränsas. Beträffande de vägar, som härutinnan

borde anlitas, erinras särskilt om inskränkning av antalet samtidigt

lästa ämnen samt utrensning av förlegat och onödigt kunskapsstoff i syfte

att lätta detaljtvngden, icke minst inom de språkliga ämnena. Vidare betonas

vikten av att ekonomisera både med lärjungarnas och med lärarnas

tid och kraft. Besläktade och samhöriga kunskapsmoment inom samma

eller närbesläktade ämnen borde mera än hittills hållas tillhopa vid undervisningen,

och den tid, vilken på timplanen vore anslagen åt varje särskilt

ämne, finge icke alltför mycket sprängas isär på.skolans veckoschema. Särskilt

understryker Bergqvist vikten av s. k. periodläsning. Ytterligare påkallades

eu begränsning av lärjungantalet.

Den förnämsta vinsten av de nu berörda åtgärderna vore, att vart och

ett av de ämnen, som samtidigt läsas, kunde få så mycken tid, att ett rationellt

arbetssätt kunde komma till användning och att tillräcklig uppmärksamhet

kunde ägnas åt de ungas fysiska fostran.

I fråga om den allmänna inriktningen av arbetssättet framhåller Bergqvist,

att vi måste värna oss för en minnes- eller åskådningsundervisning,

som till huvudverktyg och källa hade detaljöverfyllda läroböcker eller lärarens

ymniga meddelanden, eu undervisning, som i det hela lämnade lärjungens självverksamhet

och produktiva krafter oberörda och som därmed också gjorde

lärjungen ensidigt mottagande. Häremot ställdes självverksamheten som

det eftersträvansvärda målet. I denna grundsats läge ingenting mindre än

möjligheten för skolan att trots hopade kulturmassor lösa sin uppgift: att

skapa personlig arbetsduglighet i livet. Handens arbete spelade härvid en

utomordentligt betydelsefull roll. Viktigare än något annat vore emellertid

det riktiga greppet på boken. Och även den rent didaktiska formen borde

underkastas jämkningar, i syfte att bereda lärjungen ökat tillfälle att själv

komma till orda.

Bergqvist påvisar ytterligare, hurusom det aktiva arbetssättet genom sm

förmåga att samla det personliga intresset och genom den fastare ordning

det därmed åstadkomme inom föreställningslivet skänkte en säkrare garanti

för uppkomsten av en personlighetsutvecklande känslo- och viljekultur. _ Det

lämnade därjämte betydelsefulla reala bidrag till karaktärsdaningen. Aven

ur social synpunkt inneslöte den aktiva metoden betydelsefulla ferment för

personlighetsutvecklingen, i det den odlade lärjungarnas samhälleliga drifter

och anlag och därmed främjade de personliga villkoren för ett samhällsliv,

bl. a. därigenom att de unga fördes samman till gemensamma arbeten, varvid

deras sinnen öppnades för betydelsen av arbetsfördelning och arbetsgemenskap,

deras känsla väcktes för solidaritet och personligt ansvar och

deras vilja fostrades till att inordna sig i ett större helt.

Självverksamhetens betydelse för personlighetsutvecklingen läge i främsta

rummet på denna utvecklings formella sida. Huruvida arbetssättet även

reellt skulle befordra individens och samhällets sunda och sedliga växt, berodde

av innehållet i de föreställningar, som förlänade de ungas känsloliv

dess färg och bildade motiven för deras handlingar. Det läge vid sådant

förhållande stor vikt uppå, att, när skolan sökte åstadkomma samling och

begränsning inom sitt lärostoff, icke sådana kulturmoment, som vore ägnade

att giva den sedliga karaktären dess väsentliga inriktning, utestängdes eller

försvagades. Närmast ginge tanken härvid till kulturvärden av religiös

och etisk, av konstnärlig och litterär, av historisk och social natur.

Efter en orientering kring frågan om skolan och begåvningsproblemet,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

däri bl. a. understrykes vikten av skolans närmande till hemmen, utvecklar

Bergqvist vidare sin uppfattning om den fysiska fostrans ställning. Det

samlade arbetet beredde möjligheter att i skolan ägna denna angelägenhet

ökad uppmärksamhet. Särskilt borde större utrymme lämnas åt leken och

den fria idrotten. Men jämte det på den kroppsliga utvecklingen direkt

syftande arbetet bleve det också nödigt, att skolan både i sin undervisning

och i övrigt uppmärksammade den allmänna och personliga hygienens krav.

Vad den hygieniska undervisningen anginge, kunde denna dels på lämpligt

sätt anknytas. till gymnastikundervisningen i form av anvisningar och råd

från gymnastiklärarens sida, dels ock meddelas i samband med de teoretiska

lektionerna, främst i hälsolära.

Vid avhandlandet av spörsmålet om det samlade arbetets vinster riktar

Bergqvist slutligen uppmärksamheten på det gynnsamma inflytande, som

arbetssättet kunde få på möjligheten att timra upp ett skolsystem, där varje

högre skolform ansluter sig till den närmast lägre och bygger på dess arbete.

Under framhållande av att den högre skolans arbete måste i stigande

grad antaga ett abstrakt drag, betonas vikten av att lärjungarna från tidigare

år gjordes bekanta med och vande sig vid den väg, på vilken abstraktionen

vunnes. I motsatt fall riskerade man, att kunskaperna inskränktes

till passivt inhämtade minneslärdomar och stannade vid stela och livsfattiga

schemata.

»Om man nu», fortsätter Bergqvist, »i den lägre skolan låter arbetet allt mer

och mer gå ut på att på ett omedelbart konkret och levande sätt göra barnen

förtrogna med det verkliga liv, som omgiver dem, och att därvid vänja

dem att på grundvalen av denna bekantskap i möjligaste mån självverksamt

bygga upp ett större sammanhang av kunskaper inom de gränser,

vilka betingas av den lägre skolformens eget bildningsmål, så är det uppenbart,

att därmed också den högre skolans mera abstrakta arbete kommer

att erhålla eu mera verklighetsfylld grundval, än om den lägre skolan sökt

genom en mera mekanisk träning inöva vissa formella kategorier, av vilka

den högre skolformen måhända kunnat göra ett mera omedelbart bruk, eller

om den bjudit sina lärjungar brottstycken av det mera systematiska vetande,

som den högre skolan har att meddela. Detta allt under förutsättning, att

den lägre skolans arbete verkligen resulterar i bestämda kunskaper och i eu

vana icke blott vid tekniskt och naturvetenskapligt utan även vid allmänt

litterärt och språkligt orienterande arbetsmoment.»

För att emellertid arbetet i en lägre skolform skulle kunna bliva av betydelse

för eu högre, måste den högre både i sitt arbetssätt och i sin kunskapsmed

delelse verkligen söka tillgodogöra sig den arbetsvana och de insikter,

som lärjungarna inom den senare skolformen förvärvat.

Till sist betonar Bergqvist, att frågan huruvida det såsom eftersträvansvärt

betecknade arbetssättet kunde komma till stånd, berodde av undervisningsplaner

och undervisningsmedel. Men det berodde i allra främsta rummet

av de lärarkrafter, över vilka skolan förfogade. Fn betydelsefull förutsättning

för framgången i lärarnas arbete vore tillräcklig rörelsefrihet. I

detta syfte borde undervisningsplanerna icke vara bindande utan tjäna till

huvudsaklig ledning.

I en följande avdelning av sitt yttrande går Bergqvist att närmare undersöka,

i vilken utsträckning det aktiva arbetssättet redan präglar våra skolor.

Vad folkskolan angår, framhåller Bergqvist, att dess nya år 1919 fastställda

undervismngsplan satt som sitt förnämsta ögonmärke att söka åstadkomma

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

samling i skolans arbete och därmed ock att möjliggöra ett arbetssätt, som

kunde främja de ungas kunskapstillägnelse och personlighetsutveckling i

överensstämmelse med folkskolans uppgift som den stora grundläggande

allmänna barnaskolan. Genom att fortsätta på den väg, varpå hon nu

vore inne, skulle folkskolan komma att i vidgad mån bryta ban för det

arbetssätt, av vilket alla våra skolor vore i så stort behov. Vad den nya

fortsättningsskolan beträffade, funnes f. n. ingen skolform bland de allmänt

grundläggande skolorna, som i lika hög grad hade sin undervisningsplan

lagd efter det aktiva arbetets linjer. I stort sett gällde det om arbetet

i folkskolan och fortsättningsskolan sagda även om den högre folkskolan,

både den allmänna och den yrkesbestömda.

I fråga om de allmänna läroverken gör Bergqvist gällande, att man i

den för dessa läroanstalter nu gällande undervisningsplanen så gott som

under varje läroämne återfunne närmare anvisningar om självverksamhetsoch

aktivitetsprincipens tillämpning. Våra läroverks arbete hade sedan

mycket långt tillbaka varit teoretiskt inriktat efter normer, som tenderade

åt detta håll. Trots dessa ledande synpunkter, som sålunda kommit till

synes i våra skolstadgor, och trots de framgångar som de även i praktiken

haft, återstode dock mycket mera att göra, innan marken kunde sägas vara

fullt beredd för en läggning av skolans inre gärning i arbetsprincipens

tecken.

Till undanröjande av de svårigheter och hinder, som sålunda funnes, hade

skolkommissionen föreslagit vissa betydelsefulla åtgärder. I fråga om koncentration

och beskärning av de olika ämnenas traditionella kursinnehåll

kunde man efter Bergqvists åsikt gå längre, än kommissionen gjort. Inom

alla skolans ämnen funnes både anledning och möjlighet att gå starkare

fram och detta utan att varken den ''medborgerliga’ eller den ''högre allmänbildningen’

därpå bleve lidande. Huruvida den stoffsovring, som här vore

så trängande nödvändig, skulle komma till stånd, berodde, såsom kommissionen

riktigt framhåller, i hög grad på att läroböckerna underginge en

verksam revision.

Kommissionens förslag att bereda de praktiska ämnena ökat utrymme

förordades av Bergqvist. I fråga om halvdagsledigheten för friluftsliv, ansåges

förslaget att binda densamma vid bestämd veckodag mindre lämpligt,

utan borde den efter viss plan ambulerande gå över veckans olika

dagar.

Bergqvist dryftar härefter närmare gymnasiets arbetsuppgifter ur de förut

avhandlade synpunkterna, och torde jag i det följande få anledning återkomma

till denna del av utlåtandet. I fråga om de högre flickskolornas

nuvarande arbetsformer anses »mångläseriets splittrande tryck» hava kommit

att lägga sig även över dessa skolor, ehuru de ägt en viss inre kraft att

åtminstone i någon mån motverka de menliga följderna därav på grund

av dels det utrymme som å deras timplan vore berett det praktiska arbetet,

dels frånvaron av examen. I sin mån innebure även den personliga

omvårdnaden om lärjungarna ett visst skydd mot mångläseriets vådor. Här

funnes alltså goda anknytningspunkter för det inre reformarbetet. Särskilda

svårigheter mötte dock i den förefintliga obenägenheten inom dessa

skolor att underkasta de olika ämnena den sovring ur synpunkten av huvudsak

och bisak, som vore oundgängligen nödvändig.

Beträffande slutligen de kommunala mellanskolorna förelåge vissa konstitutiva

svagheter, som icke kunde undgå att öva en viss ofördelaktig in
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

Skolsak
kunniga.

42 Kungl. May.ts proposition Nr 116.

verkan på dessa skolors inre arbete. Den kortare lärotid, som stode dessa

skolor till buds, måste i stegrad grad medföra nödvändigheten av att sörja

för en ur den samlande och sammanhållande synpunkten väl uppbyggd

undervisningsplan och en sorgfällig sovring av lärokursernas innehåll.

I fråga om avgångsexamina förordar Bergqvist i huvudsak de av skolkommissionen

framställda förslagen. Likaledes ansluter sig Bergqvist till

grundtanken i den reformplan, som kommissionen framlagt beträffande inträdesprövningarnas

anordning, en fråga, till vars detaljer jag längre fram

återkommer. Vad åter den föreslagna särskilda inträdesprövningen till gymnasiet

angår, säger sig Bergqvist visserligen dela den grundsyn, som bär

uppe detta förslag, men finner sig vid närmare övervägande icke för närvarande

böra förorda, att detsamma realiseras.

Med hänsyn till den läggning, som de skolsakkunnigas arbete erhållit,

hava de endast i jämförelsevis ringa omfattning sysselsatt sig med den viktiga

frågan, huru arbetet i skolan bör bedrivas, för att rätt motsvara sitt

syfte. Emellertid ådagalägger ett närmare studium av de organisatoriska

utredningar, som av de sakkunniga verkställts, att de allmänna grundsatser

rörande skolarbetets inre organisation, vilka i det föregående berörts, av de

sakkunniga vunnit tillämpning vid planernas utformning.

Så finner man koncentrationsprincipens utnyttjande genom periodläsning

berörd (Utredning sid. 189). Den av skolkommissionen tillämpade koncentrationen

i fråga om språkundervisningen röner emellertid ett bestämt motstånd (sid.

75 ff.). Studiernas individualisering genom tillval, i vissa fall kombinerat

med bortval, avhandlas utförligt (sid. 262 ff.). Vikten av arbetssättets omläggning

i riktning mot ökad självverksamhet har likaledes vunnit de sakkunnigas

erkännande. De mot detta mål syftande åtgärderna att ge de

naturvetenskapliga ämnenas laborationer obligatorisk karaktär, förordas sålunda

(sid. 187, sid. 262). Men därjämte ifrågasättes anordnande vid sidan av

dessa av frivilliga laborationer för intresserade lärjungar. Slöjd, hushållsgöromål

och praktiskt arbete förekomma även i de sakkunnigas förslag till

undervisningsplaner (sid. 182 och 188).

Jämväl torde böra erinras, att skolkommissionens förslag att undervisningsplanerna

endast böra tjäna till huvudsaklig ledning funnit övertygade

försvarare i de skolsakkunniga (sid. 435 ff.), vilka i detta avseende önskat

göra friheten ännu vidsträcktare än kommissionen genom att underlätta

rubbning även av timplanerna.

I ett särskilt kapitel (Kap. XVI. Hygieniska synpunkter, sid. 445 ff.) av sitt

betänkande hava de sakkunniga avhandlat olika spörsmål rörande arbetsbelastningen

samt den fysiska fostrans omedelbara tillgodoseende. I detta

sammanhang lämna de sakkunniga en utredning av frågan om den sannolika

arbetsbelastningen i olika skolformer, och skulle enligt de framlagda

förslagen till timplaner tiden för lärjungarnas arbete i skolan bliva i det

hela densamma som enligt skolkommissionens och enligt de nu gällande;

de obetydliga skillnaderna innebure i allmänhet någon liten förkortning av

ifrågavarande tid. I likhet med skolkommissionen förorda de sakkunniga

(sid. 102 ff.), att skrivningarna huvudsakligen förläggas till lärorummet, en

åtgärd, som skulle medföra en rätt betydande minskning av lärjungarnas

hemarbete. De sakkunniga hålla före,- att deras förslag i jämförelse med

nuvarande förhållanden i nu nämnda hänseende innebure en viss förbättring.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

I enahanda syfte som skolkommissionen och i anslutning till dess förslag

hava de sakkunniga vidare i fråga om examina och inträdesprövningar

förordat anordningar och bestämmelser, som synts ägnade att göra dem

mindre beroende av tillfälliga omständigheter och därmed också mindre

enerverande för lärjungarna.

I likhet med skolöverstyrelsen och generaldirektör Bergqvist anse sig de

sakkunniga icke kunna förorda, att den föreslagna idrottsledigheten bindes

till bestämd veckodag. Det syntes önskligt att i avseende på förläggningen

rätt stor frihet lämnades, så att hänsyn kunde tagas dels till skolarbetet

i övrigt, dels till årstid och väderlek. De sakkunniga hade tänkt

sig den anordningen såsom möjlig, att under varje läsår de sedvanliga

lektionerna inställas sammanlagt högst 20 läsdagar. Av dessa skulle, omkring

10 användas till av skolan ordnade och ledda sysselsättningar i det

fria, såsom idrottsövningar, längre vandringar, biologiska exkursioner och

andra studieutflykter, friluftsarbete och dylikt, medan de övriga dagarna

skulle utgöra fritt lov. I flertalet fall borde ledigheten omfatta en halv dag,

hel dag då densamma avsåge längre exkursioner eller utflykter. De vanliga

fasta loven vid påsk och pingst skulle ej inräknas i nämnda ledighet. Ledigheten

borde efter olika omständigheter meddelas antingen åt hela skolan

samtidigt eller på särskilda dagar åt olika klasser eller klassavdelningar.

Utginge man från att läsåret hade 36 effektiva läsveckor, skulle man kunna

beräkna i genomsnitt ungefär ett ledighetstillfälle i veckan. Ledigheten

kunde således förutsättas inträffa i ungefär samma omfattning, som skolkommissionen

föreslagit, men man kunde smidigare anpassa dess placering

efter förhållandena.

Förkortning av rasterna avböjdes av de sakkunniga. Däremot hava de

sakkunniga under förutsättning av s. k. fast skrivdag ansett till 40 minuter

avkortade lektioner motiverade och därför funnit det önskligt, att möjlighet

bereddes även statsläroverken att försöksvis pröva denna möjlighet (sid. 109).

Skolkommissionens förslag med avseende på anordnande av gymnastikundervisningen

hade ej givit de sakkunniga anledning till något uttalande.

Dock påpeka de sakkunniga (sid. 452), att de i fråga om samtliga realskolformer

upptagit 4 veckotimmar gymnastik för gossarna, men för flickorna

i en av realsamskolornas klasser upptagit endast 3 veckotimmar sådan undervisning

för att göra det möjligt att utan höjning av veckotimtalet inlägga

undervisning i slöjd i alla realskolans klasser.

I det föregående har jag redan framhållit, att den samhälleliga och kulturella

utvecklingen städse utövat och måst utöva ett starkt inflytande på

skolväsendets allmänna gestaltning. Måhända hava under tidigare skeden de

sociala förhållandena främst blivit bestämmande för kraven på den yttre

anordningen, medan det kulturella framåtskridandet särskilt varit ägnat att

påverka lärostoffets innehåll och omfattning, ehuru, såsom jag förut erinrat,

det icke låter sig göra att i verkningarna bestämt avgränsa de yttre anordningarna

och det inre arbetet från varandra. Den nuvarande tidsperioden har

emellertid fått bevittna, att de sociala synpunkterna göra sig livligt påminta

även i fråga om undervisningens innehåll och arbetssättet i skolan över

huvud.

Departe
mentschefen
Allmänna
synpunkter
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Över hela den civiliserade världen, kanske dock starkast accentuerat inom

anglosachsiskt kulturområde, möter man i våra dagar klart utformade pedagogiska

reformprogram, för vilka skolarbetets nyorientering i olika avseenden

utgör det grundläggande kravet. Det ligger i sakens natur, att jag,

då jag nu ämnar föreslå en omläggning i viktiga avseenden av vårt lands

högre skolväsen, icke kunnat underlåta att tillse, i vad män dessa allmänna

reformsträvanden vid omläggningen böra vinna beaktande, detta desto mera

som jag fäster synnerlig vikt vid att arbetsförhållandena inom skolan bliva

på ett tillfredsställande sätt ordnade. Till ett sådant övervägande finner

jag för övrigt så mycket större anledning som de ansatser till en omläggning

av skolarbetet i närbesläktad riktning, vilka gjordes redan i samband

med senaste läroverksreform visat synnerligen goda resultat. Likaledes hava

de reformåtgärder, som i samma syfte därefter vidtagits i fråga om såväl

undervisningen i folkskoleseminarierna som den allmänna folkundervisningen,

utövat ett mycket välgörande inflytande på undervisningen vid dessa

läroanstalter.

De här av mig åsyftade reformsträvandena ha sin styrka dels däri, att

de söka tillgodogöra sig de resultat, till vilka den psykologisk-pedagogiska

forskningen nått vid studiet av barnets och den växande individens utveckling,

dels också däri, att de bygga på de mångsidiga erfarenheter, som vunnits

vid praktiskt pedagogiskt försöksarbete inom skilda länder. På samma

sätt som den kroppsliga omvårdnaden om lärjungarna i våra olika skolor

sedan länge låtit sig ledas av de forskningsresultat, som å dithörande områden

uppnås, synes det mig naturligt och riktigt, att de rön och iakttagelser,

med vilka hithörande vetenskaplig forskning riktar vår kunskap, få utöva

ett reglerande inflytande på planläggningen och utförandet av skolans

undervisande och fostrande arbete. En förutsättning härför är givetvis, att

man framgår med en försiktighet, som bestämmes av nödvändigheten att

klargöra vad som kan anses med erforderlig säkerhet fastslaget.

En revision av de mål, som eftersträvas, och de vägar, som anlitas vid

de ungas undervisning och fostran, bör alltså anknyta till vad vi känna om

lagarna för individens andliga utveckling. Då det gäller målet för skolans

arbete, träder därjämte i våra dagar av skäl, som jag redan inledningsvis

antytt, den samhälleliga synpunkten i förgrunden med väsentligen större

styrka än tidigare och förbinder sig med hänsynen till nyssberörda framsteg

i kunskapen om lagarna för individens utveckling och påverkan. En

följd härav har blivit, att en förskjutning så småningom inträtt i fråga

om skolarbetets sätt att tillgodose de olika sidorna av lärjungarnas själsliv.

Under det skolarbetet i äldre tider och ända långt fram i våra dagar mer

eller mindre ensidigt inriktat sig på lärjungarnas intellekt (minne, åskådning,

abstrakt tanke), har under den senare tiden arbetet inom skolorna,

under påverkan av ovan angivna faktorer, alltmer och mer kommit att taga

sikte på vilje- och handlingslivet samt därmed besläktade sidor av själslivet.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

De av mig nu angivna reformsträvandena gå också ut på att i det hela

starkare inrikta skolarbetet på att sätta viljelivet i rörelse, att mera allmänt

och allsidigt utveckla handlingsförmågan. Detta grundläggande önskemål

söka de nya strävandena att förverkliga, vad själva kunskapsinhämtandet

angår, därigenom, att kunskaperna i vidast möjliga mån skola förvärvas

genom och under lärjungarnas eget produktiva arbete. I nära samband

därmed åsyftar man att åt det manuella arbetet, idrotten och den ordnade

leken bereda en större och fastare plats inom skolan.

Våra dagars skola finner sig sålunda icke längre kunna tillfredsställande

fylla sin uppgift genom att följa de mera intellektualistiska vägar, som för

en äldre tids uppfostringskonst stodo som de naturliga. Även vår tids skola

skänker sin höga uppskattning åt det intellektuella livets odling men finner

det vara minst lika betydelsefullt, att viljans och handlingslivets fostran,

karaktärsdaningen, uppmärksammas och vederbörligen tillgodoses. I en tid,

som den nuvarande, då samhällen och individer måst spänna sina krafter

till det yttersta för att återställa den förödelse av andliga och materiella

värden, som kriget och dess efterverkningar medfört, synes det angelägnare

än någonsin, att denna skolans dubbla uppgift klart fattas i sikte och att

dess lösning eftersträvas såsom skolarbetets enhetliga mål.

Då jag från dessa allmänna utgångspunkter går att tillse, huru skolarbetets

förhållanden för närvarande gestalta sig i vårt land, konstaterar jag

med stor tillfredsställelse, att den svenska skolvärlden ingalunda står oberörd

av de nämnda internationella reformtankarna. Vid nu förevarande

ärendes föregående behandling har icke heller någon egentlig meningsskiljaktighet

framträtt rörande lämpligheten och nödvändigheten av att de nya

grundsatserna mera allmänt och mera konsekvent få bliva vägledande även

vid ordnande av det högre skolväsendets förhållanden.

Sålunda anser jag mig böra erinra därom, att folkskolan genom den nya

undervisningsplanen av den 31 oktober 1919 reviderat sitt arbetssätt och

sitt mål i anslutning till det pedagogiska program, som inneslutes i beteckningen

»arbetsskolan». Och om den nya fortsättningsskolan av 1918

års typ torde gälla, att ingen skolform i vårt land i så hög grad har sin

undervisningsplan lagd efter det aktiva arbetets linjer. Det har också från

sakkunnigt håll vitsordats, att åtskilliga av de anvisningar, som innefattas

i gällande stadga för fortsättningsskolan, äga direkt tillämplighet på skolarbetet

i allmänhet. Och vad läroverken angår, hava de nu gällande undervisningsplanerna

i åtskilliga avseenden utformats under bestämt beaktande

av enahanda synpunkter. Framförallt torde detta äga sin giltighet i fråga om

de naturvetenskapliga ämnena, beträffande vilka 1904 års läroverksreform

varit banbrytande för vårt lands undervisningsväsen i dess helhet. Jämväl

i vissa andra hänseenden torde man vara berättigad förutsätta, att de påvisbara

brister, till vilka jag strax återkommer, mindre ha sin grund i otill
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

Brister i det

inre arbetet

inom det

högre skolväsendet.

46 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 116.

fredsställande planläggning än i en av olika omständigheter betingad ofullkomlighet

i tillämpningen av densamma.

Vad de kommunala mellanskolorna beträffar, torde i stort sett enahanda

förhållanden gälla, även om vissa ogynnsamma omständigheter, vilka dess

bättre synas mig vara av beskaffenhet att kunna avlägsnas, för närvarande

i större eller mindre grad utöva ett mindre fördelaktigt inflytande på vissa

sidor av arbetet vid dessa läroanstalter. I fråga slutligen om privatläroverken

är det obestridligt, att även dessa skolors verksamhet påverkats av

arbetsskolans idéer, ja, rättvisligen måste erkännas, att vissa av dessa skolor

hava i nu ifrågavarande avseende utfört ett banbrytande arbete.

Jag övergår nu till att mot bakgrunden av det anförda undersöka det

inre arbetets läggning inom de skolor, som jag närmast har att sysselsätta

mig med, för att därefter lämna en allmän orientering rörande de åtgärder,

som, efter min mening, böra vidtagas för de förefintliga bristernas undanröjande.

De av skolkommissionen anmärkta allmänna bristerna i vårt högre skolväsen

synas mig kunna sammanfattas däruti, att lärjungarna under skoltiden icke

förvärva erforderlig förmåga av självständigt arbete; att kunskaperna hos

de från skolorna utgående lärjungarna i många fall äro alltför ytliga och

obestämda samt att skolarbetet alltför ensidigt tager lärjungarnas förståndsverksamhet

i anspråk med försummande av de sidor av personlighetslivet,

av vilka karaktärsdaningen beror.

Av vad som från andra håll uttalats, och särskilt av vad generaldirektör

Bergqvist anfört, synes framgå, att skolkommissionen måste anses hava i

huvudsak riktigt angivit de områden av skolans inre arbete, på vilka uppmärksamheten

nu framförallt bör inriktas. För min del hyser jag den uppfattningen,

att samtliga de nämnda bristerna i utbildningsresultatet till väsentlig

del måste uppfattas såsom följder av det alltför starkt framträdande

intellektualistiska drag, i detta ords vidaste mening, vilket såsom ett arv

från flydda tider fått prägla den högre skolans ämneskrets, lärometoder och

arbetssätt. Att de förefintliga mindre tillfredsställande förhållandena i detta

avseende skärpts under inflytande av ett felbestämt allmänbildningsbegrepp,

synes mig likaledes ställt utom tvivel.

Den kvantitativa utvidgning av nämnda begrepp, som försiggått under

inflytande av den allmänna kulturutvecklingen, har utövat en ogynnsam

återverkan på skolan i olika avseenden. I främsta rummet bör erinras om

den anhopning av lärostoff, som för varje år blivit alltmer besvärande. Nya

ämnen hava tillkommit och tvingat till begränsning av tidsutrymmet för de

tidigare förekommande. Inom dessa senare hava samtidigt detaljerna undan

för undan ökats; det har inom de skilda läroämnena uppstått »en trängsel

mellan ämnets äldre och yngre, mellan dess mer eller mindre förlegade partier».

Under trycket av denna ämnes- och detalj trängsel, har tiden tett sig för

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

knappt utmätt, varför den ro och den tid, som äro oeftergivliga förutsättningar

för ett självverksamt arbetssätt, icke kunnat vinnas. Inhämtandet av

största möjliga mängd minneskunskap har i stor utsträckning blivit det huvudsakliga

målet. Förhör och examination hava under trycket härav brett

ut sig, och åt andra viktiga uppgifter för skolans verksamhet har fördenskull

endast mindre uppmärksamhet kunnat ägnas. Ett hinder för ett rationellt

arbetssätt hava också de mångenstädes allt för stora klassavdelningarna

utgjort. Möjligheterna till individualisering hava därigenom ytterligare i betänklig

grad kringskurits.

Det är emellertid uppenbart, att icke blott undervisningsplan utan jämväl

läroböcker och framför allt lärarpersonligheten öva ett stort inflytande på

arbetssättet. Låter den enskilde läraren sig ledas enbart eller övervägande

av en strävan att uppnå kvantitativa kunskapsresultat i sin undervisning,

lär man, hur vidsynt kursplaner och därtill fogade anvisningar än må vara

avfattade, fåfängt vänta ett ändrat sakernas tillstånd. Och den tendens till

allt större utförlighet och detaljrikedom i ''de använda läroboksframställningarna

inom skilda ämnesområden, som ligger i öppen dag för en var,

synes mig ägnad att utgöra ett bestämt hinder för ett rationellt ordnat kunskapsinhämtande.

Å ena sidan finna de personliga krafter, vilka önska fortsätta

sitt arbete utefter tidigare anlitade vägar, häri ett starkt stöd för sina

strävanden. Å andra sidan ligger i det angivna förhållandet ett nästan oöverkomligt

hinder för den lärare, som genom arbetets planläggning efter andra

linjer anser sig kunna bättre fullfölja sin gärning som undervisare och fostrare,

att följa dessa.

Det lider enligt min mening intet tvivel, att man med full rätt i här

antydda omständigheter sökt huvudkällan till de anmärkningar, som riktats

mot den nuvarande utbildningen i våra högre skolor.

Den bristande självverksamheten vid kunskapsinhämtandet försvagar med

nödvändighet de ungas intresse för föreliggande uppgifter. Och därigenom

få kunskaperna över sig en ytlig prägel utan rötter i den djupare sakkännedom,

som det intressebetonade arbetet har förutsättningar att skänka.

Häri ligger en av orsakerna till den bristande användbarhet i livet, som

ansetts karakterisera våra dagars skolutbildning. Samtidigt är ett dylikt arbetssätt

ägnat att bibringa de unga i skolan en oriktig föreställning om de

krav, som livet uppställer. Och helt visst är detta senare förhållande i sin

ordning icke utan skuld till skolans understundom mindre rättvisande uppfattning

av den enskilde lärjungens lämplighet för samhällsuppgifterna.

Därmed har jag tangerat ett drag i »passivitetens skola» som icke blott ur

individens utan också ur social synpunkt är nog så allvarligt.

Lika betänkliga framstå inverkningarna av det nämnda arbetssättet, då

man granskar dess inflytande på skolans fostrande uppgifter »Det passiva

arbetet kommer ej lätt i verkligt levande samband med lärjungarnas produktiva

personiighetsliv», yttrar generaldirektör Bergqvist. »Personlighets
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

fostran kräver fasthet och samling i föreställningslivet, kräver en intressebetonad

central föreställningskrets. En människa, vars intellektuella liv är

som ett busksnår utan stigar för vandrarens fot, har givetvis svårt att finna

Sig tillrätta, då det gäller att ordna och bestämma motiven för sina hand1

ingår, när det gäller att samla sig till beslut och handling. Splittring och

oreda på det intellektuella livets område leder så småningom till ytlighet

och karaktärslöshet på det sedliga.»

Jag delar denna uppfattning, men anser mig böra särskilt betona, att den

bristande användningen av de egna krafterna i skolan lätteligen hos den

unge åstadkommer ett försvagande av tilltron till den egna förmågan över

huvud taget och med hänsyn därtill predisponerar för en osjälvständighet

i uppfattning, som illa överensstämmer med den fordran på individuell

medborgarduglighet, vilken i våra dagar ter sig mera välgrundad än någonsin.

Den isolering i förhållande till kamraterna, som det passiva arbetssättet

gärna för med sig, berövar vidare undervisningen ett utmärkt medel att

hos lärjungarna praktiskt inplanta social ansvars- och solidaritetskänsla.

Utöver det nu anförda vill jag slutligen erinra därom, att det här åsyftade

arbetssättet är ägnat att ingiva betänkligheter även ur den fysiska

fostrans synpunkt.

Samling i

skolarbetet.

Enighet synes råda därom, att, om väsentligt ändrade förhållanden skola

kunna åvägabringas, en fördjupning av kunskaperna är erforderlig, liksom

därom, att en viktig förutsättning för detta måls uppnående är, att möjligheter

beredas för större samling i de ungas arbete.

Reformåtgärderna torde sålunda främst böra gå ut på att skapa de nödvändiga

yttre och inre betingelserna för en sådan »samling». Endast på

denna väg kan arbetsskolans ledande grundsats: genom självverksamhet i

möjligaste mån inhämtat vetande, förverkligas. Här inställa sig skilda

krav, vilka visserligen endast till en del äro av beskaffenhet att nu påkalla

riksdagens prövning. Men med hänsyn till den principiella vikt jag,

såsom i det föregående ofta betonats, tillerkänner nu ifrågavarande angelägenhet,

och då det för övrigt synes mig önskvärt, att de olika här åsyftade

åtgärderna få framträda i sitt naturliga sammanhang, har jag ansett

mig höra i korthet klarlägga min ställning till det program, som i nu förevarande

syfte framlagts av skolkommissionen samt ytterligare utvecklats och

fullständigats under ärendets remissbehandling.

Jag biträder den av kommissionen uttalade uppfattningen, att man vid

undervisningsplanernas utarbetande måste hava uppmärksamheten riktad på

koncentrationens stora betydelse. Följaktligen är jag beredd att, i den mån

min ståndpunkt delas av riksdagen, vid fastställandet av de nya undervisningsplaner,

varav behov skulle komma att föreligga, medverka till att begiansning

kommer till stånd i de i realskolan samtidigt lästa ämnenas antal.

De jämkningar i gällande avlöningsbestämmelser, som kunna vara erforder
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

liga för att möjliggöra s. k. periodläsning, har jag för avsikt att framdeles

bringa under riksdagens prövning. Ytterligare anser jag mig böra framhålla,

att särskilda åtgärder torde vara behövliga för att besläktade och samhöriga

kursmoment på lämpligt sätt hållas tillhopa vid undervisningen, vare sig de

förekomma i ett och samma läroämne eller äro tillfinnandes inom flera olika

ämnen. För tillgodoseende av sistnämnda synpunkt synas kompletterande

bestämmelser i författningsväg vara påkallade för att vid läroverken garantera

en utsträckt förekomst av konferenser för gemensam planläggning av

undervisningen inom besläktade ämnen å ett visst skolstadium. Det synes mig

jämväl önskvärt, att föreskrifter komma till stånd, vilka inskärpa vikten av

att arbetsordningen uppgöres med särskild tanke på den »koncentration» i

avseende på lärarkrafternas disposition, varom skolkommissionen talat. Härvid

torde icke kunna undgås, att det jämväl inskärpes, att hänsynen till

enskilda lärares ur mera privata förhållanden framsprungna önskemål icke

få lägga hinder i vägen för uppgörande av en för arbetets rationella bedrivande

gynnsam arbetsdag.

Vad därefter beträffar den i det föregående avhandlade anhopningen av

lärostoff inom de olika ämnena, förefaller det ofrånkomligt, att de kursplaner

med tillhörande anvisningar, vilka jag avser att sedermera underställa

Kungl. Maj:t, omsorgsfullt beakta nödvändigheten av en grundlig utrensning

av överflödigt eller otidsenligt stoff. Såsom reservanterna inom skolöverstyrelsen

uttalat behövs här »ett kraftigt tag». I syfte att erforderliga förarbeten

för en dylik revision utan dröjsmål må komma till stånd, har jag

för avsikt att hemställa om Kungl. Maj:ts uppdrag för skolöverstyrelsen

att inkomma med förslag till erforderliga undervisningsplaner i syfte att

sådana skola kunna av Kungl. Maj:t fastställas i god tid före verkställigheten

av de reformer, som kunna komma att av riksdagen beslutas.

Ej mindre betydelsefullt är emellertid, att läroböckerna till plan och framställningssätt

komma att främja den läggning av skolarbetet, som i det

föregående karakteriserats. Såsom redan skolkommissionen antytt, torde bestämda

åtgärder från Kungl. Maj:ts sida vara erforderliga för att påskynda

en utveckling i denna riktning. Reservanterna inom skolöverstyrelsen hava

jämväl, med understöd för övrigt av de skolsakkunniga, påyrkat omedelbara

åtgärder för revision av vårt läroboksväsende genom en särskild granskningsnämnd.

Sedermera har överstyrelsen i framställning den 11 november

192(1 påkallat åtgärder i saken. Jag är fullt ense med skolöverstyrelsen om

det trängande behovet av en dylik offentlig granskning av olika hithörande

förhållanden och sålunda i princip benägen medverka till att en sådan kommer

till stånd. Emellertid har det synts mig tvivelaktigt, huruvida den ifrågasatta

revisionen lämpligen bör igångsättas, innan riksdagen varit i tillfälle

att fatta ställning till de många svävande skolproblemen, och innan åtminstone

konturerna till de framtida undervisningsplanerna föreligga. Jag har

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 101 höft. (Nr 110.) 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

därför ansett mig hava goda skäl att låta med detta granskningsarbete anstå

i avvaktan på det beslut, som riksdagen kan komma att fatta i anledning

av här föreliggande förslag.

Jag kommer så till spörsmålet om begränsning av antalet lärjungar i de

olika klassavdelningarna. Såsom från olika håll betonats, utgör ett rimligt

antal lärjungar i klassen en viktig förutsättning för ett rationellt arbetssätt

lika väl som för önskvärd individualisering i det hela. Skolkommissionens

synpunkter på denna sak hava vunnit enhällig anslutning. För min del har

jag också, på grund av den stora betydelse detta moment otvivelaktigt äger,

ansett mig böra föreslå ett tillmötesgående av kravet i fråga, trots den kostnadsökning

som därigenom föranledes. Jag anser alltså, att man bör räkna

med ett normalt högsta lärjungantal av 30 i realskolans och kommunala

mellanskolans klasser samt 25 i gymnasiets ringar. Vad angår lyceets högre

stadium kan ingen tvekan råda, att detta bör följa gymnasiets regler. Men

med hänsyn till dessa läroanstalters särskilda uppgift inom skolorganisationen

och den mera begränsade tid, som för genomgång av desamma är anslagen,

anser jag det nödvändigt att även i de tre nedre klasserna lärjungantalet

begränsas till 25. På grund av svårigheterna att i sista stund företaga en

omläggning av redan vidtagna dispositioner beträffande lärjungarnas och

lärarkrafternas fördelning, finner jag mig emellertid icke kunna förorda,

att här ifrågavarande minskning i klassavdelningarnas storlek generellt

bringas i tillämpning redan instundande läsår. I den mån de nya läroverk,

om vilkas upprättande jag i det följande framställer förslag, hinna träda i

verksamhet redan vid nämnda tidpunkt, torde dessa från begynnelsen böra

organiseras med iakttagande av här föreslagna regel. I övrigt anser jag mig

av praktiska och statsfinansiella grunder böra räkna med, att regeln ifråga

successivt bringas i tillämpning. Läsåret 1928—1929 skulle den alltså komma

att gälla första klassen av de olika realskoletyperna samt första ringen å

gymnasiet, läsåret 1929—1930 respektive första och andra klasserna samt

första och andra ringarna, läsåret 1930—1931 respektive första, andra och

tredje klasserna samt första, andra och tredje ringarna, läsåret 1931—1932

första till och med fjärde klasserna samt hela gymnasiet, läsåret 1932—1933

hela den fyraåriga realskolan och gymnasiet samt den sexåriga realskolans

fem nedre klasser. Följande läsår skulle klassavdelningarna generellt hava

nedbragts till den angivna storleken. Jag förutser emellertid, att på en del

håll lokala svårigheter skola inställa sig för fullständig tillämpning

av regeln i fråga, och givetvis bör skälig hänsyn tagas till hinder av

sådan art.

I detta sammanhang finner jag mig vidare böra uttala, att jag i princip

biträder förslaget att åvägabringa vidsträcktare möjligheter för uppdelning

av klassavdelning vid undervisning i vissa ämnen. Min åsikt härutinnan

har påverkats framförallt av de mycket gynnsamma erfarenheter, som före
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

ligga av en liknande anordning vid andra läroanstalter, särskilt vid folkskoleseminarierna.

Då man emellertid först sedan slutgiltigt förslag till

undervisningsplaner föreligger, kan bilda sig en säker mening om den

omfattning, i vilken sådan delning lämpligen bör förekomma, saknar jag för

närvarande nödiga utgångspunkter för frågans ekonomiska bedömande. Jag

är under sådana förhållanden icke heller i stånd att nu närmare precisera

normerna för här ifrågavarande uppdelningsmöjligheter. Därest riksdagen

delar min åsikt, torde det böra ankomma på en följande riksdag att fastställa

sådana grunder samt storleken av det anslag som för ändamålet är

erforderligt.

De åtgärder, jag i det föregående avhandlat, avse alla att omedelbart Praktiskt arbereda

möjligheter för ett rationellt arbetssätt i allmänhet i de skolformer, bete''

varom nu är fråga. Men det får icke stanna härvid. Arbetsskolan förutsätter

ytterligare, att det mera självständiga, manuella arbetet får en bestämd plats

på läsordningen. I denna riktning syfta de av skolkommissionen framställda

förslagen angående vidgad tillämpning av det laborativa arbetssättet i de

naturvetenskapliga ämnena samt införande av praktiskt arbete av olika slag

såsom obligatoriska moment i realskolans undervisning, ävensom frivillig

slöjdundervisning å gymnasiestadiet-,

De laborationer, vilka med frivillig karaktär kommo till stånd i samband

med 1904 års läroverksreform, hava givit enbart gynnsamma erfarenheter.

Jag har av de förebragta utredningarna erhållit ett starkt intryck av det

välbetänkta uti att nu taga ännu ett steg på samma väg och låta lärjungelaborationerna

ingå som ett obligatoriskt moment vid undervisningen. Såsom

redan erinrats, hava de skolsakkunniga ifrågasatt, att tillfälle därjämte

skulle beredas för särskilt intresserade lärjungar till frivilliga laborationer

utanför timplanen. Ehuru jag i princip icke har något att erinra mot denna

tanke, synes det mig knappast möjligt att redan på detta stadium, innan

undervisningsplanerna föreligga till fastställelse, taga bestämd ställning till

frågan. Givetvis måste den övervägas även ur kostnadssynpunkt, Måhända

kan ändamålet tillgodoses i samband med de tillvalskurser, som, enligt vad

jag i det .följande föreslår, skulle utgöra ett led i gymnasiets arbete.

Förslaget att åt handens arbete giva ett bestämt utrymme på realskolans

och givetvis även på mellanskolans — läsordning måste jag från mina

redan meddelade utgångspunkter varmt förorda. Jag uppfattar detsamma

såsom varande av konstitutiv betydelse för hela den framtida skolans gestaltning.

Som bekant förekommer för närvarande vid de allmänna läroverken

och i de kommunala mellanskolorna slöjd i viss begränsad utsträckning

såsom frivilligt ämne på tid utom timplanen. Även meddelas i statens

samskelor, likaledes utom timplanen, undervisning i kvinnligt handarbete åt

flickorna, men kunna dessa efter av målsman gjord skriftlig framställning

Irikallas från deltagande i denna undervisning. Skolkommissionens förslag

s. 52 Kontrollera mot PDF

Undervis
ningssättet.

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

innebär, såsom redan framhållits, att i realskolan gossarna skola undervisas

i manlig slöjd och praktiskt arbete, flickorna i såväl kvinnlig slöjd som

hushållsgöromål. Sagda undervisning skulle i sin helhet hava obligatorisk

karaktär. Det mottagande, som förslaget i här berörda del erhållit av de

hörda myndigheterna och korporationerna, har, som nämnts, varit gynnsamt.

Jag anser mig visserligen icke nu kunna taga definitiv ställning till

den omfattning, vari undervisningen i fråga skulle förekomma i de olika

klasserna. Den saken måste självfallet bedömas i samband med den slutliga

prövningen av undervisningsplanen. Men jag kan icke underlåta att uttala,

att jag anser att såväl goss- och flickslöjd som hushållsgöromål och »praktiskt

arbete» böra upptagas såsom obligatoriska ämnen i realskolan, även om

en sådan anordning skulle tvinga till att någon inskränkning i skolans

teoretiska arbete måste göras. Jämväl synes mig skolkommissionen i huvudsak

hava tilldelat de nämnda ämnena en under nuvarande förhållanden

lämpligt avvägd ställning på arbetsplanen. Slutligen finner jag mig höra

nämna, att tanken, att möjligheter skulle öppnas för de lärjungar som så

önska att fortsätta slöjdundervisningen å gymnasiet, förefaller mig värd att

realiseras.

Då det gäller att bringa arbetsskolans ledande grundsatser i följdriktig

tillämpning inom de allmänna läroverken och den kommunala mellanskolan,

möter ännu en angelägenhet, som jag icke kan underlåta att i korthet beröra.

Frågan innesluter visserligen icke några omedelbara ekonomiska konsekvenser,

men den kan måhända ändock för sin lyckliga lösning komma att indirekt

i en näraliggande framtid påkalla ekonomiskt stöd av det allmänna.

Närmast med tanke härpå anser jag mig böra i detta sammanhang uppehålla

mig vid saken. Skolkommissionen har betonat vikten av en rationell

avvägning mellan den egentliga undervisningen under lektionerna och det

kontrollerande förhöret. För min del sympatiserar jag med den från många

håll uttalade åsikten, att förhörandet i våra skolor hittills haft ett alltför

stort utrymme sig anvisat. Naturligtvis är det mig alldeles främmande att

vilja urgera, att kontrollen över att lärjungarna verkligen inhämtat det

genomgångna bör skjutas åt sidan såsom överflödig eller olämplig. Men om

det är så, att sagda moment redan under nuvarande förhållanden tager alltför

mycken tid och uppmärksamhet i anspråk — och detta torde knappast

kunna jävas —så lär det vara ovedersägligt, att en liknande disposition av lektionstiden

skulle te sig ännu mera olämplig i en skola, där »arbetsprincipen»

vore vägledande. Det synes mig under dylika omständigheter vara på sin plats,

att också denna betydelsefulla angelägenhet blir såväl i läroverksstadgan

som i undervisningsplanens metodiska anvisningar vederbörligen beaktad.

Och jag skulle i detta avseende vilja ytterligare betona, att det enbart skulle

vara till fördel för de unga, om även vid förhöret deras medverkan toges

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

starkare i anspråk ån som ofta sker. Det ligger otvivelaktigt stor vikt uppå,

att lärjungarna från begynnelsen vänjas vid att självverksamt lösa sina

uppgifter jämväl i den meningen, att de sättas i tillfälle att i mera sammanhängande

framställning och under mera produktiva former redovisa sina

kunskaper. En dylik metod erbjuder, enligt min uppfattning, både formellt

och reellt avgjorda företräden framför ett sönderstyckande av föreliggande

uppgifter genom en minutiös utfrågning från lärarens sida.

De naturvetenskapliga ämnena hava härvid förmånen att kunna bygga på

en redan fast tradition. Men även i fråga om de humanistiska ämnena

synes mig ett därmed besläktat tillvägagångssätt med framgång kunna

komma till användning. Hela denna fråga sammanhänger emellertid på

det närmaste med den nutida skolans maktpåliggande, dess bättre alltmer

beaktade uppgift att fostra de unga till ett självständigt bruk av boken,

både uppslagsböcker och andra böcker. Med full rätt har generaldirektör

Bergqvist framhållit, att denna del av undervisningen blir av verklig betydelse

för en rationell läggning av arbetet först, när den i främsta rummet

inriktas på att anvisa lärjungarna utgångspunkter och medel att på egen

hand arbeta sig fram till nytt vetande. En sådan ordning förutsätter emellertid

tillgång till ett icke alltför torftigt bibliotek, med därtill anslutet

läsrum, och i detta avseende äro tyvärr läroverkens resurser i regeln icke

alltför betydande. Men sedan någon tid föreligger ett av särskilda inom

ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga avgivet betänkande med förslag

till förbättrade villkor för bland andra läroverksbiblioteken. Det är

min förhoppning att inom den närmaste tiden kunna till närmare omprövning

upptaga hithörande spörsmål. Frågan synes mig av stor vikt, ej minst

ur synpunkten av skolarbetets inre anordning och saken väl värd att av

staten stödjas, så snart ekonomiska möjligheter för ett sådant steg kunna

anses vara för handen.

Slutligen kan jag i detta sammanhang icke underlåta att erinra om ett

moment, som beträffande skolarbetets anordning framhållits i skolkommissionens

betänkande. Jag åsyftar härvid uppslaget att begränsa de arbetskrävande

skriftliga hemuppgifterna och låta skrivningarna i alla de fall, då

så utan men för ämnet kan ske, komma till utförande i skolan. Denna

tanke har funnit stöd hos de skolsakkunniga, och även jag anser åtgärden

stå i god överensstämmelse med de allmänna synpunkter, som varit bestämmande

för mitt övervägande av hithörande spörsmål. Jag medverkar så

mycket hellre till anordningen i fråga som genom densamma en avsevärd

lättnad i lärjungarnas totala arbetsbelastning utan tvivel kommer att uppnås.

Vad slutligen angår den ändrade inriktningen av vissa av läroämnena i

de olika skolformerna, saknar jag anledning att nu göra något uttalande i

denna fiol. Det synes mig naturligt, att hithörande spörsmål underkastas

sorgfällig ytterligare prövning i samband med undervisningsplanernas fast
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj is proposition Nr 116.

ställande. Att vissa jämkningar i hittills föreliggande förslag äro nödvändiga,

bl. a. av organisatoriska skäl, anser jag redan ådagalagt.

Det synes mig också på sin plats, i anslutning till vad jag nyss anfört

angående lärarpersonlighetens grundläggande betydelse för framgången i

strävandena för ett rationellare arbetssätt, att i detta sammanhang uppmärksamhet

ägnas åt vikten av att vid lärarutbildningen för skilda skolstadier

den experimentalpsykologiska forskningens resultat i tillräcklig utsträckning

beaktas. Redan den psykologiska orientering, som präglat arbetsskolans utformning,

skänker åt ett dylikt krav ett starkt berättigande. Därtill kommer,

att den ifrågavarande forskningsgrenen redan lämnat värdefulla anvisningar

för skilda individualiteters behandling och bedömande. För min

del anser jag visserligen att värdet av de s. k. intelligensprövningarna

i fråga om det åldersstadium, det här närmast gäller, ännu måste betraktas

såsom omtvistat och resultaten av desamma såsom icke invändningsfria.

Men obestridligt torde dock vara, att i anslutning till undersökningar av besläktad

innebörd värdefulla bidrag lämnats till förståelsen av olika individers

läggning och utveckling, vilka bidrag för visso förtjäna att tillgodogöras

vid undervisning och uppfostran inom alla skolformer. Skall detta

bliva möjligt, måste givetvis i första hand hithörande förhållanden vid

lärarutbildningen uppmärksammas. Jag finner det därför önskligt, att åt

ämnet pedagogik måtte i den filosofiska ämbetsexamen beredas ett större

utrymme än nu. Det torde också bliva nödvändigt, att åtgärder träffas för

att garantera ett starkare samgående under provåret av den teoretiska och

den praktiska sidan av lärarutbildningen. Jämväl synes det bliva erforderligt,

att bestämmelser meddelas därom, att lärarkandidaterna under sin

praktiska utbildning få på lämpligt sätt göra bekantskap med olika förefintliga

skolformer. Om kraven på läraren såmedelst stegras, får man icke

förbise, att vinsten för arbetsresultatet kommer att framträda därigenom, att

lärjungarna inför den individualiserade undervisningen sporras till ökade

ansträngningar. Till sist kan jag icke underlåta att erinra om, att, därest

lärarbefattningar, omfattande såväl läsämnen som övningsämnen, komma

till stånd vid de allmänna läroverken, därigenom skulle åt läroverkens lärare

beredas ytterligare möjligheter till ett allsidigt studium av lärjungarnas

läggning och begåvning.

Undervis- Enligt skolkommissionens förslag skulle kursplanerna för samtliga skolningsplanens

former p.pe l;iuda till ovillkorlig efterrättelse utan allenast tjäna till huvud-ara

ar. gaj.jjg ledning. Även timplanerna skulle, dock under iakttagande av vissa

villkor, kunna bliva föremål för jämkning. Härutinnan föreligger för närvarande

den motsvarigheten, att, enligt gällande bestämmelser, gymnasiets undervisningsplan

skall tjäna till huvudsaklig ledning vid undervisningen. Enahanda

är förhållandet beträffande den för folkskoleseminariema meddelade

undervisningsplanen.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Jag anser det, med hänsyn till den stora betydelsen av att vederbörande

lärare äga nödig rörelsefrihet i sin verksamhet, lämpligt, att de framtida

undervisningsplanerna göras mindre strängt bindande än nu är fallet med

den för realskolan gällande. För denna min ståndpunkt finner jag jämväl

stöd i vad som under remissbehandlingen framkommit. Vad särskilt timplanerna

angår, hava de skolsakkunniga förordat möjligheter till jämkningar

även i dessa. Jag medgiver, att detta önskemål icke saknar berättigande,

om det också måste betraktas såsom nödvändigt, att bestämda garantier

skapas för att förekomma alltför stor oenhetlighet i berörda avseende.

Särskilt hyser jag betänkligheter emot att de i timplanerna upptagna totala

veckotimsummorna överskridas, detta såväl med hänsyn till lärjungarnas

arbetsbelastning som ock med tanke på de ekonomiska konsekvenser, vilka

vid en sådan anordning inställa sig.

Utöver det nu anförda anser jag mig i detta sammanhang böra ytterligare

framhålla, att hela det arbetssätt, som efter min åsikt bör prägla den

framtida skolan, har till ovillkorlig förutsättning, att den enskilde läraren

måste äga vidsträckt frihet att i fråga om metoder göra bruk av dem, som

synas honom bäst främja en rationellt lagd undervisning. Jag behöver väl

knappast tillägga, att en dylik frihet dock förutsätter förhandenvaron hos

läraren av god pedagogisk-psykologisk skolning, rika insikter i ämnet samt

personlig takt och urskillning. Likaledes ter det sig angeläget, att undervisningen

städse anpassas efter de resultat, till vilka de olika lärjungarna

nått. Framför allt gäller detta i fråga om sådana lärjungar, som övergå

från en lägre skolform till en högre.

Av allt vad jag nu anfört framgår, att jag håller före, att undervisningsplanens

metodiska anvisningar mera må inriktas på att giva uppslag och

incitament än meddela färdiga, bindande metoder.

Innan jag avslutar denna redogörelse för min ställning till det inre arbetets

problem anser jag mig böra något dröja vid ännu en betydelsefull omständighet,

nämligen vid frågan om prövningar och examina. Båda hava

ett bestämt inflytande på det vardagliga undervisningsarbetets inriktning,

inträdesprövningarna på förberedelserna till arbetet i den högre skolan, avgångsexamina

på arbetet i denna senare. Det torde få anses ligga i sakens

natur, att ett undanröjande av detta »tryck» nedifrån och uppifrån skulle

hava en i många hänseenden gynnsam inverkan på skolarbetet. Och så

långt torde alla vara eniga, att en rationell anordning av eventuella prövningar

och examina är av vital betydelse för skolan i dess helhet. Fn felaktig

inriktning av desamma kan med lätthet grusa alla förhoppningar på

ett genomfört förnuftigt arbetssätt och omintetgöra alla bemödanden i sådan

riktning.

Skulle jag uteslutande följa mina personliga sympatier i denna fråga,

måste jag tillstå, att jag närmast är benägen att i princip ansluta mig till

Prövningar

och examina.

s. 56 Kontrollera mot PDF

Fysisk

fostran.

56 Kungl. Maj.is proposition Nr 116.

den ganska vitt utbredda mening, som i examensväsendet över huvud ser

ett hinder för ett realiserande i full utsträckning av arbetsskolans principer.

Men jag inser fullväl, att en sådan ståndpunkt, åtminstone under nuvarande

förhållanden, skulle kunna betecknas såsom verklighetsfrämmande.

Fördenskull ämnar jag icke heller ifrågasätta någon principiell brytning

med vad som hittills gällt. Av praktiska skäl är det otvivelaktigt av nöden

att medelst prövningar konstatera, att de som önska deltaga i en högre

skolas undervisning visa sig besitta därför erforderliga förutsättningar. Och

av samma grunder lär man vara hänvisad att tillse, att tillräckliga garantier

skapas för att även de, som lämna skolan och utträda i livet, det må

nu ske efter avslutad realskolekurs eller efter genomgång av gymnasiet, i

det väsentliga fylla de krav, som skolan ställer. Men jag önskar än en

gång understryka, att det ligger stor vikt uppå att för prövningar och

examina väljas sådana former, att resultatet kan bliva möjligast rättvisande.

Och prövningsformerna måste tillika naturligt ansluta sig till det arbetssätt,

som bör vara normerande för de skilda skolorna.

Jag får i det följande anledning uttala mig om olika hithörande frågor

och skall här, utöver det redan anförda, begränsa mig att erinra, att skolkommissionen

framlagt utförliga planer för real- och studentexamens

omläggning, vilka i princip åsyfta att tillgodose nyss angivna grundläggande

krav. Därjämte har kommissionen uppdragit nya linjer för inträdesprövningen

till realskolan samt föreslagit anordnandet av en särskild inträdesprövning

även till gymnasiet.

Kring dessa förslag har visserhgen utspunnit sig ett vidlyftigt meningsutbyte.

Såvitt jag kunnat finna hava emellertid såväl vid den granskning,

som ägnats kommissionsförslaget av skolöverstyrelsen och av generaldirektör

Bergqvist som ock vid den ingående prövning, som alla hithörande frågor

varit underkastade från de skolsakkunnigas sida, de uppställda grundsatserna

för det framtida prövnings- och examensförfarandet icke lämnat

rum för mera allvarliga erinringar, om jag bortser från den ifrågasatta nya

inträdesprövningen till gymnasiet.

Med hänsyn härtill synes det mig icke omöjhgt att uppnå en väl avvägd

anpassning av prövnings- och examensförfarandet efter det reviderade

arbetssättets fordringar. Till spörsmålet om prövningarnas omfattning och

läggning återkommer jag i det följande.

I det föregående har jag framhållit, att vid den förestående omläggningen

av skolarbetet, spörsmålet om ett bättre tillgodoseende av den fysiska

fostran måste träda i förgrunden. Åt denna angelägenhet har också

under olika stadier av det förberedande utredningsarbetet ägnats stor uppmärksamhet.

Jag har förut lämnat en redogörelse för vad som härut
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 57

innan framkommit och kan därför nu begränsa mig till några allmänna

erinringar.

Det synes mig till eu början klart uppvisat, att en icke alltför knappt

tillmätt tid bör anslås åt den fysiska fostran. De timantal, som de skolsakkunniga

i sådant avseende förordat, torde icke utan starkt tvingande

skäl böra underskridas. Ävenså är jag ense med dem, som gjort gällande,

att gymnastiken bör kompletteras med sund idrott och ordnad lek. För

att även i yttre avseende markera denna jämkning i den traditionella gymnastikundervisningens

innehåll, anser jag det följaktligen välbetänkt att

rubricera ämnet gymnastik med lek och idrott.

Skolkommissionen har vidare förordat en begränsning av gymnastikavdelningarnas

storlek till omkring 60 lärjungar eller två klassavdelningar. Samma

ståndpunkt har sedermera i huvudsak förfäktats av de särskilt tillkallade

sakkunniga för utredning av frågan om gymnastiska centralinstitutets verksamhet,

vilkas betänkande är dagtecknat den 12 augusti 1926. I princip

synes intet vara att erinra mot berörda begränsning. Då emellertid genom

beslut av 1925 års riksdag ett stort steg i den angivna riktningen tagits, i

det att gymnastikavdelningaroas storlek nedbringats till 80 lärjungar

och ifrågavarande angelägenhet i övrigt är nära förknippad med nämnda

sakkunnigförslag, torde frågan utan större olägenhet kunna tills vidare

anstå.

Till ytterligare stärkande av den fysiska fostrans ställning vid våra läroanstalter,

har skolkommissionen ifrågasatt en anordning med halvdagsledighet

för friluftsliv varje vecka. Detta uppslag har föranlett vissa meningsmotsättningar,

i stort sett avseende mindre saken i sig själv än det sätt, på

vilket syftet ansetts kunna förverkligas. Skolkommissionen har förutsatt att

en halv dag efter frukostlovet eu gång i veckan, i regeln lördag, skulle

lämnas fri från lektioner och anslås till idrottsövningar, utflykter samt exkursioner.

Idrottsledigheten skulle alltså bindas vid viss bestämd veckodag.

Häremot har såväl av skolöverstyrelsen och generaldirektör Bergqvist som

av de skolsakkunniga gjorts starka invändningar. Man har bl. a. påpekat

de betydande praktiska och organisatoriska svårigheter samt hygieniska olägenheter,

som ur många synpunkter inställa sig mot en dylik anordning.

För min del är jag övertygad därom, att det icke vore lyckligt att i

princip fastlåsa den ifrågavarande idrottsledigheten vid en bestämd veckodag.

I ett land med så växlande klimatförhållanden som vårt, skulle det

säkerligen motverka hela syftet med anordningen, om man valde en sådan

form för dess förverkligande. Därtill komma de från åtskilliga håll anförda

vanskligheterna att under nuvarande förhållanden finna tillräckligt många

kvalificerade ledare av lärjungarnas idrottsutflykter, framförallt vid de större

läroverken. På dessa grunder måste jag ställa mig avvisande mot förslaget

i nu berörda omfattning. Däremot synas mig de skolsakkunniga hava åt

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

anordningen givit en utformning, som avlägsnar de nämnda betänkligheterna.

Enligt denna skulle under varje läsår de sedvanliga lektionerna kunna inställas

sammanlagt högst 20 läsdagar. Av dessa skulle omkring 10 användas

till av skolan ordnade och ledda sysselsättningar i det fria, såsom idrottsövningar,

längre vandringar, biologiska exkursioner och andra studieutflykter,

friluftsarbete och dylikt, medan under de övriga dagarna skulle givas

i ritt lov. I flertalet fall borde ledigheten omfatta en halv dag, men hel

dag, då densamma avsåge längre exkursioner eller utflykter.

För bedömande av innebörden av det sålunda modifierade förslaget torde

härtill ytterligare den upplysningen böra fogas, att nu gällande läroverksstadga

föreskriver, att ledighet skall lämnas från undervisningen minst fyra,

högst sex dagar under läsåret. De skolsakkunniga beräkna alltså för det

nya ändamålet en utökning av ifrågavarande möjligheter med högst 16,

lägst 14 dagar. Av dessa skulle dock endast omkring 10 disponeras för

tillgodoseende av det syfte, som betingat anordningen, vadan förslaget i

realiteten innebär en icke närmare motiverad utökning av rätten att inställa

det ordinarie skolarbetet med omkring fyra dagar. Till en sådan utökning

synas mig skäl så mycket mindre vara för handen, som redan under nuvarande

förhållanden någon del av de medgivna lovdagarna oftast torde hava

tagits i anspråk just för främjande av ungdomens idrottsintressen. Då läsåret

effektivt omfattar omkring 36 veckor, skulle enligt kommissionsförslaget

lika många halvdagar eller ungefär 18 hela dagar anslås till friluftsledigheten,

och de skolsakkunnigas ståndpunkt innebär sålunda en rätt avsevärd

inknappning av den av kommissionen åt friluftsliv anslagna tiden. På samma

gång jag, såsom redan antytts, är benägen godtaga både de skolsakkunnigas

princip och deras förslag att lektionerna under sammanlagt högst 20

läsdagar av året skulle kunna inställas, anser jag skäl saknas till en så betydande

inknappning av den rena idrottsledighetens omfattning. För

min del anser jag det lämpligare, att det vanliga skolarbetet under

högst 20 dagar av läsåret finge inställas, och att av dessa minst 15

dagar fastställdes skola disponeras för främjandet av idrottsliv och friluftsverksamhet.

Ytterligare vill jag uttala, att jag finner det självklart, att, i nära överensstämmelse

med vad som redan i § 99 av gällande stadga för rikets folkskoleseminarier

är föreskrivet, samtliga lärare skola vara skyldiga att medverka

vid ledningen av de nämnda utflykterna i idrottsligt eller annat syfte.

Under sådana förhållanden torde förslagets realiserande icke heller komma

att medföra särskilda kostnader. Vad slutligen angår frågan om lärjungarnas

ställning till de ifrågavarande utflykterna, kan jag inskränka mig att

framhålla, att under meningsutbytet* de starkaste skälen synas mig hava

anförts för den ståndpunkten att deltagandet bör vara obligatoriskt för samtliga

lärjungar. Slutligen torde jag böra tillägga, att genom den anordning,

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

jag här ansett mig höra föreslå, anledning saknas att ifrågasätta någon förändring

av lektionernas eller rasternas längd.

Den nyorientering i skolarbetet, vars huvudkonturer jag nu uppdragit,

bör alltså, enligt min mening, gå ut på att i största möjliga utsträckning

inrikta den högre skolans verksamhet i enlighet med arbetsskolans ledande

grundsatser. För att röja väg för behövlig revision i fråga om såväl mål

som medel har jag ansett mig böra föreslå olika åtgärder, som kunna vara

ägnade att stödja en utveckling i den nämnda riktningen, främst åsyftande

eu ökad samling i skolarbetet. Jag har sålunda ifrågasatt vidsträckt tillämpning

av konccntrationsprincipen i studierna å skilda skolstadier. Därjämte

har jag förutsatt en grundlig stoffsovring avsedd att komma till uttryck i de

undervisningsplaner, som framdeles skola fastställas, samt en kritisk granskning

ur enahanda synpunkter av de vid undervisningen använda läroböckerna.

En annan grupp av åtgärder, som upptages i mitt förslag, avser att bereda

handens arbete vidgat utrymme på läsordningen. I detta syfte har jag funnit

mig böra föreslå, dels att de naturvetenskapliga ämnenas laborationer

erhålla obligatorisk karaktär, dels att i realskolan och mellanskolan manlig

och kvinnlig slöjd, »praktiskt arbete» samt hushållsgöromål bliva obligatoriska

ämnen.

Slutligen ingår i planen för det framtida skolarbetets ordnande, att undervisningssättet

i det hela omlägges så, att själ v verksamheten såväl vid kunskapsinhämtandet

som vid redovisandet därav städse må i större utsträckning

än nu komma i tillämpning. Med hänsyn till den stora betydelse, som särskilt

i detta avseende måste tillkomma lärarpersonligheten, har jag ansett

nödvändigt, att den blivande läraren under sin utbildning erhåller erforderlig

pedagogisk-psykologisk skolning samt göres förtrogen med arbetet inom olika

skolformer, ävensom att ökad rörelsefrihet tillerkännes den enskilde läraren.

Denna synpunkt har jag velat tillgodose bl. a. därigenom, att undervisningsplanerna

för framtiden göras mindre bindande och uttryckligen angivas

tjäna till huvudsaklig ledning samt i övrigt erhålla en i viss mån annan

läggning än nu. Till förekommande av att prövningar och examina genom

det tryck, som de lätteligen utöva, skola ställa sig hindrande i vägen för

arbetets omläggning i den önskade riktningen, bär jag tillika för avsikt att

föreslå sådan ändring i formerna för prövningars och examinas anordnande,

att de naturligt ansluta sig till det arbetssätt, som bör vara normerande för

de skilda skolformerna.

Beträffande tillgodoseendet av lärjungarnas fysiska fostran i den framtida

skolorganisationen innebär det framställda förslaget, att arbetsbelastningen

skall omsorgsfullt avvägas efter lärjungarnas utveckling och förmåga. Jag

bar ock ansett mig böra tillmötesgå kravet på att idrotten och leken må

erhålla vidgat utrymme vid lärjungarnas fysiska utbildning genom att före
-

Samman
fattning.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

slå, att i samtliga offentliga högre skolor bestämd tid under läsåret anslås

åt friluftsliv.

Till främjande av önskvärd individuell handledning av lärjungarna har

jag vidare föreslagit, att klassavdelningarnas storlek successivt begränsas,

ävensom att ökade möjligheter må beredas att uppdela klassavdelning vid

undervisningen i vissa läroämnen.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

61

III. Läroverket och folkskolan.

Diskussionen om »enhet och medborgerlighet» inom undervisningsväsendet

går i vårt land tillbaka till en tid, då folkbildningen inom skilda landsdelar

var skäligen ojämn och grunden till en obligatorisk folkskola ännu icke

hunnit läggas. Anders Fryxells lilla skrift »Förslag till enbet och medborgerlighet

i de allmänna undervisningsverken», offentliggjord 1823, blev dock utgångspunkten

för de kommande årtiondenas livliga meningsutbyte om den högre

skolans organisatoriska gestaltning, ett meningsutbyte som efter hand vidgade

sig till att omfatta förhållandet mellan folkskolan och läroverket i allmänhet.

I vad denna strid avsåg kravet på »medborgerlighet», torde den

kunna sägas hava blivit förd till slut genom 1904 års läroverksreform. Därmed

var alltså den ena sidan av det ursprungliga programmet bliven verklighet

Enhetssynpunkten gjorde sig påmint redan vid de omfattande utredningsarbeten,

som ålågo 1825 års stora uppfostringskommitté. I C. A. Agardh

erhöll enhetsskolan, i detta ords nuvarande mening, sin måhända förste förkunnare.

Vid hans sida slöto under det följande årtiondet upp några av

samtidens ledande kulturpersonligheter, Johan Olof Wallin och Erik Gustaf

Geijer. Från delvis andra utgångspunkter hävdade Torsten Rudensehöld vid

mitten av 1800-talet den grundläggande betydelsen av folkskolan såsom

nationens gemensamma barndomsskola.

Redan under 1860-talet, innan ännu den obligatoriska folkskolan hunnit

fullt genomföras, spårar man de första återverkningarna av dessa brytningar

inom ''riksdagen. Från upplysningsvänligt bondehåll, Jonas Andersson i Häckenäs,

yrkades nämligen i motion vid 1862—1863 års riksdag, att elementarläroverkets

två lägsta klasser måtte avskiljas från detta och förläggas till folkskolan.

Uppehållandet av olika skolor för särskilda folkklasser kunde visserligen

förefalla ståndsfördomarna behagligt men svårligen försvaras med

hänsyn till de förändrade förhållandena inom samhället. Fem år senare

krävde en annan motionär, läroverksrektorn P. A. Siljeström, att folkskolan

borde bliva en för alla klasser gemensam bottenskola. Visserligen ledde

dessa yrkanden icke till åsyftat resultat, men blott ett år senare hemställde

riksdagen i anledning av motionsvis framställt förslag, att Kungl. Maj:t

måtte taga i övervägande, om icke första klassen vid de allmänna läroverken

kunde indragas. Genom kungörelse den 10 mars 1869 meddelade Kungl.

Maj:t föreskrift med den av riksdagen önskade innebörden.

Strävandena att successivt realisera enhetsskoleprogrammet genom läro
-

TJtvecklings
linjtr.

Tidigare

enhetsskole
strävanden.

Striden om

läroverkets

avgränsning

nedåt.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

verkskursens förkortande fullföljdes under den följande tiden målmedvetet

inom riksdagens andra kammare, men mötte ett bestämt motstånd inom

första kammaren. Från 1881 till 1904 har andra kammaren vid fyra olika

tillfällen, påkallat åtgärder för omedelbar indragning av läroverkets första

klass. Den enda positiva vinsten av dessa meningsyttringar var att i enlighet

med en av 1894 års riksdag avlåten skrivelse Kungl. Maj:t bestämde,

att inträdesfordringarna till läroverkets första klass skulle ansluta sig till de

kurser, som enligt gällande normalplan genomginges i första klassen av fast

folkskola litt. A. Därmed hade omsider folkskolan och läroverket erhållit

eu bestämd anknytningspunkt.

Frågan om den nuvarande första klassens indragning inställde sig jämväl i

samband med 1904 års läroverksreform. Aven i den begränsade utformning,

vari enhetsskolekravet vid denna tid framträdde, avvisades det emellertid av

såväl de år 1898 tillkallade sakkunniga som 1899 års läroverkskommitté. Kommitténs

hållning bestämdes dock icke av principiella betänkligheter. Lika visst

som folkskolans och läroverkets lärjungar en gång måste åtskiljas för att få

olika utbildning, lika säkert vore, säger kommittén, att de intill ett visst stadium

utan skada kunde undervisas tillsammans. Var punkten för skilsmässan

lämpligast borde förläggas, vore en pedagogisk erfarenhetsfråga, som till

största delen måste bero på ifrågavarande skolors art och utveckling. Ur

organisatorisk synpunkt läte det sig mycket väl tänka, att folkskolans anknytningspunkt

till läroverket ryckte ett år högre upp, så att övergången

kunde ske från andra klassen av den bäst utrustade folkskolan till realskolans

andra klass. Avgörande borde härvid vara, huruvida en indragning av

första klassen, med bibehållande av realskolans slutmål i olika ämnen, kunde

genomföras utan alltför kännbara olägenheter för läroverken och för folkskolan.

Folkskolans bristfälliga utveckling, liksom ock de erfarenheter, vilka

vunnits genom grannländernas åtgärder i samma avseende, syntes innebära

en stark maning att i fråga om inskränkningen av läroverkens lägsta stadium

gå till väga med varsamhet. Emellertid betonade kommittén samtidigt,

att den ansåge det »icke olämpligt, att försök med första klassens

indragning anställas å orter, där kommunerna därtill befinnas villiga och

folkskolan är väl utvecklad». Den framställning, som, i huvudsaklig anslutning

till kommittéförslaget, av Kungl. Maj:t avläts till 1904 års riksdag,

intog i nu berörda hänseende samma ställning som kommittén. Föredragande

departementschefen motsatte sig på de av kommittén angivna skäl första

klassens indragning men sade sig icke hava något att invända mot tanken,

att försök i sådant syfte måtte få anställas å sådana orter, där kommunerna

så önskade och folkskolan vore väl utvecklad. Ett stort antal ledamöter

av andra kammaren hävdade emellertid i motion det gamla kravet

på första klassens indragning, men detta yrkande, som avstyrkts av det särskilda

utskott, till vilket propositionen i läroverksfrågan hänvisats, lyckades

icke ens inom andra kammaren vinna majoritet.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Enhetsskolesträvandena hade emellertid redan åtskillig tid före riks- Fmltjuvlterg

dagens avgörande beslut i läroverksfrågan sökt sig fram också utefter en skolan,

annan väg. År 1883 framträdde Fridtjuv Berg med sin märkliga skrift

»Folkskolan såsom bottenskola» och gav däri en klar och målmedveten formulering

åt enhetsskoleprogrammet av den innebörd, som det alltsedan dess

bibehållit. För Berg stod såsom folkskolans mål att utgöra eu för alla samhällsklasser

gemensam barndomsskola. Det torde gälla, att i Bergs hela

offentliga verksamhet, både som ledare inom folkskolevärlden under ett långt

skede och som politiker, den i programskriften hävdade ståndpunkten blev

avgörande. Omedelbart efter sitt inträde i aktiv politik framställde Berg

tillsammans med Emil Hammarlund i motion vid 1892 års riksdag förslag

om inrättande av särskilda 3-åriga läroanstalter, »mellanskolor», vilka skulle

meddela allmän medborgerlig bildning åt de lärjungar, som kunde fortsätta

sin skolgång utöver den egentliga folkskoleåldern, men som vid konfirmationsåldern

måste lämna skolan för att övergå till praktiska levnadsbanor.

Att motionen åsyftade att förbereda ett realiserande av bottenskoleprogrammet,

därom torde ingen tvekan kunna råda. »Måhända», heter det, »skall

man i en framtid, då mellanskolan vunnit tillbörlig utveckling, taga steget

fullt ut här — liksom på sina ställen i utlandet — och låta henne bilda

grundvalen för gymnasiet.»

Motionen föranledde då ingen riksdagens åtgärd. Yrkandet förnyades

emellertid följande år, då läroverksfrågan i viss utsträckning gjorts till föremål

för framställning från Kungl. Maj:t, och förklarade nu statsutskottet

uppslaget »förtjänt av synnerlig uppmärksamhet». Utskottets majoritet

förordade jämväl en skrivelse med begäran, att Kungl. Maj:t täcktes taga i

övervägande, huruvida icke flertalet av småläroverken skulle kunna indragas

och ersättas av läroanstalter, liknande de av motionärerna föreslagna. Denna

hemställan bifölls av andra kammaren, medan första kammaren ställde sig

på propositionens ståndpunkt, vadan frågan även denna gång förfallit.

Tanken på att i mellanskolan förverkliga enhetsskolans grundsats lät sig

emellertid i längden icke avvisa. Redan tidigare hade bottenskolekravets

anhängare vänt sig emot att staten lämnade understöd till privatskolor för

lärjungar på folkskolans stadium, främst de lägre samskolor, som uppstått

i åtskilliga mindre samhällen. Vid 1902 års riksdag kom denna mening

till uttryck i anledning av förslag om höjning av statsanslaget till enskilda

läroanstalter och torde hava föranlett riksdagens beslut, att understöd från

nämnda anslag ej finge utgå till andra samskolor än dem, som redan vore

i åtnjutande av understöd från detsamma. Frågan om förhöjt understöd åt

privatläroverken aktualiserades vid 1907 års riksdag. Kungl. Maj:ts i ärendet

framställda förslag vann visserligen riksdagens bifall, men riksdagen

begärde samtidigt förslag till gemensam plan för fördelningen och användningen

av anslagen till enskilda läroanstalter. I samband med framläggande

för riksdagen av ett i nämnda hänseende utarbetat förslag upptog Kungl.

s. 64 Kontrollera mot PDF

Andra åtgärder

berörande

förhållandet

mellan

folkskola och

läroverk.

De praktiska

skolorna och

folkskolan.

64 Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

Maj:t i framställning till 1908 års riksdag jämväl frågan om upprättande av

läroanstalter, vilka, omfattande blott klasser utöver den egentliga folkskolan,

skulle föra lärjungarna fram till samma bildningsmål som statens realskolor

och i synnerhet för mindre samhällen tillgodose behovet av läroanstalter,

vilka meddelade en allmänbildning, gående utöver folkskolans mått. Enär

Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning kom riksdagen tillhanda vid en

så sen tidpunkt, att riksdagen icke ansåg sig äga möjlighet att ingå i prövning

av densamma, föranledde propositionen ingen åtgärd. Förslaget återkom

emellertid uti huvudsakligen oförändrat skick vid 1909 års riksdag och

vann denna gång med vissa jämkningar riksdagens bifall. Därmed blev

den 4-klassiga kommunala mellanskolan verklighet. Det mångåriga kravet

att den obligatoriska folkskolan skulle utgöra grundval för den högre undervisningen

hade genom detta beslut blivit partiellt förverkligat. Det torde

ock vara förtjänt av att framhållas, att de nya grunder för privatläroverkens

understödjande, vilka samtidigt godkändes av riksdagen, medförde i detta

sammanhang betydelsefulla förändringar. Direkt statsunderstöd till högre

flickskola skulle sålunda utgå allenast till klasser utöver folkskolans stadium.

Och vad angår understöd till de lägre samskolorna, varom kamrarna år

1909 stannade i skiljaktiga beslut, fastställde följande års riksdag, att dessa

skolor endast intill utgången av år 1920 skulle kunna komma i åtnjutande

av understöd från anslaget till enskilda mellanskolor. Efter utgången av

den angivna övergångstiden skulle skolorna alltså för att bliva berättigade

till statsunderstöd ombildas till mellanskolor, byggande på avslutad folkskola.

I nu förevarande sammanhang torde icke böra förbigås, att vid 1908 års

riksdag motion av friherre A. T. Adelsivärd förelåg under yrkande, att folkskolan

måtte göras till den första och allmänna avdelningen eller bottenskolan

inom undervisningsväsendet. På grund av bl. a. Kungl. Maj:ts

nyssberörda framställning föranledde motionen emellertid ingen andra kammarens

åtgärd.

Ytterligare synes det förtjänt att framhållas, att under tiden efter 1904

riksdagen avböjt att medverka till upprättande av nya allmänna läroverk

under åberopande av en förutsatt revision av läroverksfrågan. Tillika har

1925 års riksdag, vid fastställande av ändrade villkor rörande statsunderstöd

till privatläroverk, starkt kringskurit tidigare för dessa läroverk förefintliga

möjligheter att komma i åtnjutande av indirekt statsunderstöd till

de s. k. förberedande klasserna, motsvarande folkskolans klasser 1—3.

I min förut meddelade redogörelse har jag hittills lämnat å sido de överbyggnader

på folkskolan, som kring mitten av förra århundradet kommo

till stånd i fortsättningsskolan och särskilt i den högre folkskolan, den senare

skolformen upprättad på grund av beslut av 1856—1858 års riksdag.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 65

Den högre folkskolans förhållanden hava sedermera vid flera tillfällen varit

föremål för omläggning. Jag anser mig icke här kunna inlåta mig på hithörande

angelägenheter i vidare mån än att jag erinrar därom, att den under

åtskillig tid svävande frågan om olika praktiska utbildningsanstalters organisation

erhöll sin lösning genom beslut av 1918 års lagtima riksdag. I enlighet

med Kungl. Maj:ts framställning tillrättalädes då i ett sammanhang

skilda praktiska utbildningsvägar genom nyorganisation främst av fortsättningsskolan,

den högre folkskolan samt de tekniska läroverken. I nu förevarande

sammanhang torde särskilt förtjäna uppmärksammas, att den högre

folkskolan erhöll en delvis ny gestaltning, bl. a. genom anordnande av

olika typer av yrkesbestämda högre folkskolor, vilka ställts i direkt anslutning

till den obligatoriska folkskolekursen. Beträffande den principiella

innebörden av 1918 års beslut om de praktiska ungdomsskolornas allmänna

anordning kan jag här inskränka mig till att fastslå, att genom detsamma

den sexåriga folkskolan blev grundvalen för de praktiska skolorna. Det förverkligade

alltså enhetsskolan inom ett viktigt område av vårt lands undervisningsväsen.

Enligt den organisation, som jämlikt 1904 års riksdags beslut tillkommer Nuvarande

rikets allmänna läroverk, ansluta dessa till folkskolans tredje klass, och hava forhållandeninträdesfordringarna

till läroverkets första klass genom kungl. kungörelse

den lo april 1921 fastställts i överensstämmelse med de kurser, som

genomgås i de tre lägre klasserna av folkskolans A-form.

Statens realskolor, vilkas antal sedan år 1905 icke ökats, äro för närvarande

tillsammans 77, av vilka 38 ingå som lägre avdelning i högre allmänna

läroverk, 21 äro fristående gosskolor och 18 fristående samskolor.

Antalet lärjungar i dessa läroanstalter utgjorde höstterminen 1926 28,565,

flärav på realskolestadiet vid de högre läroverken 12,082, vid realskolorna

för gossar 5,581 och vid statssamskolorna 1,543 gossar och 1,421 flickor,

tillsammans 2,964.

Den kommunala mellanskolan utgör, såsom nyss angivits, en 4-klassig skola,

vilken har till ändamål att bereda lärjungar, som genomgått folkskola, anordnad

enligt A-formen i gällande undervisningsplan och omfattande minst

sexårig lärokurs, eller på annat sätt vunnit motsvarande kunskaper, tillfälle

att inhämta den allmänt medborgerliga bildning, som vitsordas genom

realskolexamen. Inträdesfordringarna äro jämlikt stadgan för kommunala

mellanskolor den 19 november 1918 fastställda att omfatta det kunskapsmått,

som inhämtas vid genomgång av minst fyra årsklasser av egentlig

folkskola av A-formen.

Antalet kommunala mellanskolor har alltsedan 1910 befunnit sig i rask

ökning. Medan sagda antal vid början av år 1910 utgjorde 2, uppgick det

år 1915 till 30, ar 1920 till 52, år 1925 till 81, samt den 1 januari 1927

till 87. De kommunala mellanskolorna voro alltså vid början av detta år 10

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 101 käft. (Nr 110.) 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

flera än de allmänna läroverken. Jämsides med antalet skolor har givetvis

även lärjungantalet avsevärt ökats. År 1910 uppgick antalet lärjungar till

131 gossar och 46 flickor, tillsammans 177, år 1915 till 1,125 gossar och

1,029 flickor, tillsammans 2,154, år 1920 till 2,631 gossar och 2,701 flickor,

tillsammans 5,332, år 1925 till 4,551 gossar och 4,810 flickor, tillsammans

9,361, samt höstterminen 1926 (i 87 skolor) till 4,716 gossar och 5,164 flickor,

tillsammans 9,880.

Statens normalskola för flickor utgör en åttaklassig läroanstalt, förbunden

med en treklassig förberedande skola, och tjänstgör såsom övningsskola för

högre lärarinneseminariet.

Den privata högre flickskolan är organiserad enligt samma plan som noimalskolan.

I de flesta fall äro i anslutning till dessa skolor anordnade tre

förberedande klasser; då sådana klasser saknas, ansluter sig flickskolan till

folkskolans tredje klass, i likhet med de allmänna läroverken. Vid en av

dessa skolor finnes anordnad en särskild linje, som, utgående från skolans

fjärde klass, med treårig lärokurs leder till realskolexamen, vid en annan

en dylik linje, vilkens lärjungar efter 3-årig flickskolkurs kunna på ytterligare

4 år avlägga nämnda examen. Till flera flickskolor äro dessutom gymnasier

anknutna.

Antalet privata högre flickskolor med normalskolekompetens utgjorde den

1 januari 1927 82. Lärjungantalet i dessa uppgick höstterminen 1926

till 26,323, av vilka i de förberedande klasserna 5,695 (av dessa 1,766 gossar).

Ytterligare torde böra omnämnas, att ett antal av 15 privata högre goss- och

samskolor av växlande organisation och med anknytningen till folkskolan

ordnad enligt olika grunder åtnjuta statsunderstöd. I sistnämnda avseende

torde beträffande flertalet gälla, att denna i de få fall, då förberedande klasser

saknas, är anordnad på sätt om de allmänna läroverken är stadgat. Lärjungantalet

utgjorde höstterminen 1926 5,289 (3,428 gossar och 1,861 flickor).

Till gruppen privatläroverk hänföras också de enskilda mellanskolorna, vilka,

byggande på avslutad folkskola, omfatta minst fyra årsklasser och hava

realskolexamen såsom mål. Statsunderstöd utgar till 5 sådana skolor med

ett lärjungantal av 714 (319 gossar och 395 flickor).

Föreliggande I min inledningsvis lämnade redogörelse för innebörden av skolkommisutredningar

sionens organisationsförslag har jag redan omnämnt, att detsamma innebär

yttranden: ett konsekvent tillämpande av bottenskoleprincipen. Såväl realskolan och

Skolkommis- flickskolan som lyceet skulle nämligen bygga på den allmänna sexåriga

Bionen'' folkskolan.

Kommissionens ifrågavarande förslag grundas på en ingående undersökning

av frågan om skolformernas inbördes förhållande (Bet. I: 1 sid. 3—84),

därvid kommissionen särskilt granskat skälen för bibehållande av ett parallellskolesystem

— kommissionen förstår härmed ett skolsystem, som innesluter

parallella skolor för bamaålderns stadium.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Till en början uppehåller sig kommissionen vid detta systems betydelse

ur undervisningssynpunkt (sid. 26 ff.). Med stöd av bl. a. de erfarenheter,

som föreligga från den kommunala mellanskolan, hävdar kommissionen, att

ett bibehållande av sagda system icke kan anses påkallat med hänsyn till

fyllande av realskolans eller gymnasiets allmänna bildningsmål. Verkställda

undersökningar hade nämligen ådagalagt, att examensresultaten vid mellanskolorna

vore icke blott fullt jämförliga med utan något överlägsna de allmänna

läroverkens och privatläroverkens. Likaledes hade det kunnat konstateras,

att de lärjungar, som från mellanskola vunnit inträde å gymnasium,

i allmänhet förmått tillgodogöra sig undervisningen där likaväl som de lärjungar,

vilka erhållit sin grundläggande utbildning i en statens realskola,

och detta icke minst i främmande språk. Icke heller med hänsyn till undervisningsarbetets

bedrivande kunde parallellskolesystemet anses erbjuda

sådana fördelar, att man av denna anledning borde ifrågasätta dess bibehållande.

Kommissionen avhandlar vidare frågan om enhetsskolans förment skadliga

inverkan på den lägre skolans arbete. Farhågorna i detta avseende

kunde undanröjas därigenom, att det bestämt fastsloges, att grundvalen

för varje skolorganisation måste vara, att en lägre skolform icke genom

tryck ovanifrån finge sin egentliga och självständiga uppgift förändrad

eller försvårad. De olika skolformernas anknytning till varandra borde

sålunda ske med omsorgsfull anpassning av undervisningen i den högre

skolformen till det kunskapsmått, som av lärjungarna inhämtats i den

lägre.

Åt spörsmålet om folkskolans kompetens såsom bottenskola ägnar kommissionen

särskild uppmärksamhet (sid. 44 ff.) och påvisar denna skolas

betydande organisatoriska utveckling från 1880-talets början. Såväl detta

faktum som- den försiggående omläggningen av folkskolans inre arbete och

den förbättrade lärarutbildningen ansåges utgöra erforderliga garantier för

folkskolans duglighet såsom bottenskola, under förutsättning dock att övergångstiden,

inom vilken den nya ordningen skulle vara genomförd, fastställdes

under behörigt hänsynstagande till de å varje ort rådande förhållandena.

Icke heller ur uppfostringssynpunkt funne kommissionen hinder möta för

parallellskolesystemets avskaffande.

Sin granskning av parallellskolesystemets fördelar och nackdelar avslutar

kommissionen med en detaljerad undersökning av det till stöd för ett fortsatt

bibehållande av detsamma anförda skälet, att enhetsskolan skulle föranleda

en onödig och skadlig förlängning av studietiden. Kommissionen erkänner,

att en förlängning av skoltiden, rent teoretiskt beräknat, måste bliva

en följd av enhetsskolesystemets införande. Vägen till studentexamen från

folkskolans första klass över realskolan och gymnasiet krävde nu en

tid av 12 år. Vid en organisation med sexårig folkskola och, såsom

kommissionen tänkte sig, sjuårig läroverkskurs skulle studentexamen kunna

uppnås först efter 13 års skolstudier. Genomsnittsåldern för studentexamens

avläggande skulle sålunda komma att höjas från något över 19 till i medeltal

något över 20 år. Vad som härvid stode som en teoretisk beräkning

ansåges dock i verkligheten komma att i ej ringa mån lida inskränkning.

Det starkare urval av lärjungarna, som enhetsskolesystemet förutsatte såväl

till realskolan som särskilt till gymnasiet, kundo förväntas inverka i sådan

riktning, att den genomsnittliga åldersstcgringen skulle kunna ej oväsentligt

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

nedbringas. En sådan uppfattning erhölle ett viktigt stöd i faktiskt bestående

förhållanden.

En undersökning av genomsnittsåldern hos de vid högre läroverk, realskolor,

statssamskolor och kommunala mellanskolor under åren 1910—1919

godkända realskoleabiturienterna utvisade, att sagda medelålder vid mellanskolorna

understigit eller endast helt obetydligt överstigit medelåldern hos

läroverkens examinander. I genomsnitt under nämnda tioårsperiod hade mellanskolornas

lärjungar varit 0,05 år yngre än läroverkens. En detaljgranskning

gåve vidare vid handen, att i genomsnitt mellanskolornas gossar konstant

vore yngre än de högre läroverkens men något äldre (0,06 år) än

realskolornas och samskolornas och att mellanskolornas kvinnliga lärjungar

vid examens avläggande vore äldre än samskolornas flickor (0,29 år). Vid

studentexamen hade medelåldern hos de från de allmänna läroverken utexaminerade

lärjungarna under samma tioårsperiod varit i det allra närmaste

konstant, i genomsnitt 19,37 år.

I en på enhetsskolans grund vilande läroverksorganisation skulle studentexamen

i regel uppnås efter tre års ytterligare studier från tidpunkten för

realskolexamens avläggande. Medelåldern vid studentexamen för gossar och

flickor beräknades komma att utgöra 199/4 år eller omkring 0,4 år högre än den

nu vid läroverken för de manliga examinanderna förefintliga. De från enskilda

skolor utgångna kvinnliga examinanderna hade i medeltal varit något äldre

än läroverkens lärjungar eller 19,69 år, vadan för deras del åldersförhöjningen

kunde beräknas uppgå allenast till 0,1 år. Till komplettering av denna sin

undersökning lämnar kommissionen eu redogörelse för den verkliga och

den beräknade fördelningen av abiturienterna på åldersgrupper. För det dåvarande

gällde ifråga om de manliga studenterna vid de allmänna läroverken,

att 21 procent fyllde 18 år det kalenderår, under vilket de blevo

studenter, 38 procent 19 år, 25 procent 20 år och 10 procent 21 år. Mot

dessa tal beräknades vid enhetsskoleorganisation svara procenttalen 8, 30,

42 och 15 för respektive åldersår. Beträffande de kvinnliga studenterna

skulle mot då gällande procenttal 12, 36, 33 och 13 för respektive åldersår

18, 19, 20 och 21 kunna motses procenttalen 9, 27, 44 och 16. För de

manliga lärjungarnas del kunde således förutses eu förskjutning uppåt,

starkast framträdande beträffande den grupp, som nu avlade studentexamen

i 18-årsåldern. I fråga om de kvinnliga studenterna vore förskjutningen

mindre framträdande och mest utpräglad beträffande 19- och 20-årsgrupperna.

Med hänsyn till den ogynnsamma inverkan, som de högre allmänna läroverkens

ålderstal utövade på de ifrågavarande genomsnittssiffrorna, hade

kommissionen företagit en särskild jämförande undersökning av ålderstalen

vid statssamskolorna och mellanskolorna, vilka läroanstalter arbetade under

mycket likartade yttre förhållanden, bortsett från den avvikande anknytningen

till folkskolan. I samskolans tredje och mellanskolans första klass

förefunnes en åldersskillnad till samskolans förmån på 0,3 år. Vid realskolexamen

vore differensen för gossarna 0,06 år, för flickorna 0,29 år till samskolans

förmån. Detta härrörde sannolikt av eu starkare avgång från samskolans

femte klass till gymnasiet och man borde därför främst hålla sig

till den beträffande flickorna påvisbara åldersskillnaden. På grund härav

uppskattade kommissionen den åldersförskjutning uppåt, som skulle kunna

föranledas av en enhetsskoleorganisation, till omkring 0,3 år.

I medvetandet om, att det förda resonemanget byggde på abstrakta medel
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 69

tal, hade kommissionen jämväl sökt för sig närmare klargöra, huru förhållandena

i antydda avseenden skulle komma att gestalta sig i verkligheten.

Kommissionen erinrar härvid, hurusom ganska avsevärda avvikelser

från medeltalet kunde spåras vid åtskilliga läroverk, särskilt vid sådana,

vilka antingen rekryterades ensidigt från läroverksstaden eller ock i större

utsträckning erhölle sina lärjungar från den kringliggande landsbygden. I

förra fallet tenderade lärjungarnas medelålder att understiga, i senare fallet

att överstiga riksmedeltalen. Detta förhållande betingades av att landsbygdens

barn hårdare drabbats av den nu bristfälligt ordnade övergången mellan

folkskolan och läroverket än städernas eller rättare den del av dessa

senare, som i 9-årsåldern kunnat inträda i läroverket. Inträdet i läroverket

försenades för landsbygdens barn och härigenom komme medelåldern vid

de läroverk, vilka mera utpräglat rekryterades från landsbygden att förskjutas

uppåt. Då man tillika betänkte, att av barn i skolpliktsåldern (7—14

år) från landsbygd under år 1920 endast omkring 1,2 procent, medan från

städerna 13,3 procent undervisades i de allmänna läroverken och med dem

jämförliga läroanstalter, innehade tydligen städernas befolkning ett betydande

försteg framför landsbygdens, då det gällde möjligheter för vidare

utbildning på teoretiska studiebanor. Vad som här sagts rörande barnen

från landsb37gden, hade i viss grad sin tillämpning även i fråga om de

stadsbarn, som utginge från ekonomiskt mindre välsituerade hem. Även i

dessa fall gällde nämligen, att föräldrarna ofta läte barnen avsluta folkskolekursen,

innan inträde söktes till läroverket. Det vore sålunda ej nog

med att stadsbarnen i mångdubbelt rikare mått hade möjligheter att vinna

högre teoretisk utbildning, den nuvarande skolorganisationen tvingade det

fåtal landsbygdsbarn, liksom det begränsade antal stadsbarn ur fattigare

hem, som hade tillfälle att fortsätta sin utbildning i läroverken, att påbörja

och alltså även avsluta studierna i dessa vid en högre ålder än kamraterna

inom stadssamhällenas burguare kretsar.

Enhetsskolans sannolika inflytande på åldern vid slutad skolgång sammanfattas

av kommissionen så, att åldern visserligen i många fall komme att

bliva högre för den grupp, som särskilt gynnades av den nuvarande organisationen,

nämligen de lärjungar, som antingen alls icke begagnat folkskolan

eller ock avgått från dennas tredje klass, men att åldern för många

lärjungar skulle genom en organisk förbindelse mellan folkskola och läroverk

kunna nedbringas under den nuvarande, och detta särskilt beträffande

dem, vilka ett försenat utträde i livet hårdast drabbade. I betraktande härav

ansåges enhetsskolan från nu förevarande synpunkt tillgodose ett socialt

rättfärdighetskrav. »De barn, som utgå ur städernas välsituerade hem, få

offra något av sina hittillsvarande företrädesrättigheter, medan landsbygdens

och städernas fattigare barn samtidigt erhålla möjligheter att förkorta utbildningen

för framtida levnadsställningar.» Det vore kommissionens övertygelse,

att denna utjämning skulle befinnas vara till gagn för samhället i

det hela.

Det nu anförda hade närmast avseende på de manliga lärjungarna. För

de kvinnliga lärjungarnas del ansåges en enhetsskoleorganisation icke blott

möjliggöra studentexamens uppnående vid i stort sett oförändrad genomsnittsålder,

utan även väsentligt öka utsikterna för särskilt landsbygdens

ungdom att vinna ifrågavarande bildning.

Kommissionen vore emellertid icke blind för de olägenheter, som eu förlängning

av studietiden i vissa fall medförde för den uppväxande ungdomen

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

lika väl som för föräldrarna, och erinrar i fortsättningen om de utvägar,

som förefunnes att förkorta vägen till studiemålet. Den ifrågavarande omständigheten

ansåges likväl icke böra vara avgörande vid ståndpunktsantagandet

till det föreliggande huvudspörsmålet. Man finge icke vid bedömandet

av parallellskolesystemets företräde på denna punkt förlora ur sikte de

svagheter, vilka i övrigt vidlådde detta system. Mot den anmärkta olägenheten

hos enhetsskolesystemet måste ställas en motsvarande praktisk olägenhet

i den nuvarande organisationen, nämligen den tidsförlust för den enskilde

och det ödslande med nationella krafttillgångar, som vore den ofrånkomliga

följden av att många genom det alltför tidiga valet av studieväg

leddes in på en bana, vilken icke motsvarade deras anlag. Denna olägenhet

förefunnes i långt mindre grad hos enhetsskolesystemet.

Fortsättningen av sin framställning ägnar skolkommissionen åt att närmare

belysa enhetsskolans vinster (Bet. 1:1 s. 67 ff.). Främst läge dessa på

det sociala området. Känslan av samhörighet mellan nationens alla medborgare

erhölle ett bestämt uttryck därigenom, att alla samhällsmedlemmar

bereddes lika tillfälle till undervisning och uppfostran. Vikten härav stode

särskilt klar inför den samhälleliga utveckling, som under de senaste åren

försiggått. Det tidiga valet av studiebana ledde till en sortering av lärjungematerialet

efter målsmännens ställning och yttre omständigheter, ägnad att

bestämt motverka det sunda urvalet efter individuell utrustning. Det härvid

svåraste hindret läge i det bristfälliga sätt, varpå folkskolans anslutning

till läroverket vore ordnad. Svårigheterna att från folkskolans högsta klass

vinna inträde i en mot åldersutvecklingen svarande klass i läroverket nödvändiggjorde

så omfattande enskild undervisning, att de därmed förbundna

ekonomiska uppoffringarna för flertalet vore oöverkomliga eller åtminstone

svåra att övervinna. Krav på undanröjande av det nämnda hindret kunde

med fullaste rätt resas av dem, för vilka detsamma avsevärt begränsade

möjligheten att fritt välja levnadsbana.

Kommissionen vänder sig därefter mot de farhågor, som ur social synpunkt

framkommit för att enhetsskolan skulle medföra en »flykt» från det

praktiska livet och en ökning av »det lärda proletariatet». I förstnämnda

avseende erinras om de nya praktiska ungdomsskolornas avledande inverkan.

Vad angår den befarade överproduktionen på intellektuellt utbildade krafter

framhåller kommissionen, att skolorganisationens uppgift vore att å ena

sidan uppfordra de för den teoretiska studievägen icke lämpade, från vilka

samhällslager de än utginge, att söka sin framtid på någon annan än den

teoretiska banan, och å andra sidan underlätta för alla begåvningar ur olika

ekonomiska skikt att vinna erforderlig utbildning. Skolsystemets grundläggande

uppgift bleve sålunda att främja ett utbyte av teoretiskt obegåvade,

ekonomiskt välsituerade lärjungar mot begåvade och fattiga, att ersätta ett

nu i allt för hög grad av ekonomiska omständigheter behärskat urval med

ett sådant, där de individuella anlagen i största möjliga utsträckning finge

fälla utslaget. Den av kommissionen utvecklade tankegången ansåges också

äga stöd i hittillsvarande erfarenhet från främmande länder.

Vidare uppehåller sig kommissionen vid enhetsskolans betydelse för utjämnande

av klassmotsättningarna i samhället och upptager i detta sammanhang

jämväl till bemötande framkomna invändningar, att en dylik skolorganisation

skulle föranleda en osund utveckling av det enskilda skolväsendet,

vilken vore ägnad att motverka enhetsskolans utjämnande syfte.

Beträffande därefter enhetsskolans pedagogiska vinster, erinrar kommissio
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

nen om de avsevärda fördelar, en så beskaffad skolorganisation skulle medföra

för både folkskolan och den högre skolan. I och med att folkskolan

erhölle ställningen av en hela samhällets grundläggande skola skulle den

ock se sina intressen beaktade på ett bättre sätt än hittills och ur ren undervisningssynpunkt

bliva mera skickad att fylla sina uppgifter. För realskolan

och i viss mån även för gymnasiet skulle ett organiskt uppbyggt skolsystem

bereda väg för ett jämnare och bättre lärjungematerial och därigenom

främja undervisningen.

Ur statsfinansiell synpunkt medförde ett bortskärande av läroverkens lägre

klasser och ett förläggande av den där meddelade undervisningen till folkskolan

en icke oväsentlig minskning i statsverkets utgifter för undervisningsväsendet.

På grundvalen av 1919 års riksstat beräknade kommissionen, att

statens kostnader för en lärjunge i folkskolan belöpte sig till allenast Va av

samma kostnad för en lärjunge i läroverkets lägre klasser. Då emellertid

det statliga undervisningsväsendet skulle utvidgas att omfatta även den

kvinnliga ungdomen, föranleddes härav ökade utgifter, vilka endast delvis

skulle täckas av den besparing, indragningen av läroverkets lägre klasser

medförde. Statens övertagande av flickornas skolutbildning med bibehållet

parallellskolesystem skulle föranleda avsevärt större kostnader än vid samtidig

övergång till enhetsskolesystem. Kravet på enhetsskolans genomförande

vore därför även ur statsfinansiell synpunkt starkt motiverat.

Med avseende på skolkommissionens ställningstagande i nu berörda del

torde jag ytterligare böra omnämna, att kommissionen vid detsamma ansett

sig böra utgå från följande grundläggande förutsättningar:

att folkskolans omläggning ur synpunkten av organisation och arbetssätt

fullföljdes, ävensom att de praktiska ungdomsskolorna alljämt utvecklades,

att effektivt kontrollerad inträdesprövning anordnades vid övergång såväl

från folkskolan till realskolan som från realskolan till gymnasiet,

att lärjungarnas tillträde till de högre skolformerna icke bundes genom

föreskrifter om bestämd minimiålder,

att arbetssättet i de högre skolformerna omlades enligt av kommissionen

uppdragna riktlinjer, samt

att övergången till den nya ordningen försigginge med nödig varsamhet;

i regeln borde de allmänna läroverkens första och andra klasser ingenstädes

fullständigt indragas tidigare än hösten 1926, vid vilken tidpunkt den nya

undervisningsplanen för sexklassig folkskola hunnit i full utsträckning tilllämpas.

Skolkommissionens förslag i nu berörda del har föranlett dess ledamot

A. I. Swartling att avgiva ett särskilt yttrande, vari vådan av den förlängda

studietiden understrykes, dock under framhållande av »att ingen annan skolreform

har någon utsikt att kunna genomföras än den, som bygger på folkskolan

som bottenskola». Swartling uttalar ock, ott hans anslutning till den

av kommissionen framlagda planen för omorganisation av skolväsendet

skett endast under den bestämda förutsättningen, att folkskolan på lämpligt

sätt omändras och att, intill dess att så skett, inga som helst åtgärder

från statens sida vidtoges, som kunde verka menligt för den nu på

s. 72 Kontrollera mot PDF

Myndig
heterna.

72 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

detta skolstadium bedrivna privata eller kommunala undervisningsverksamheten.

Vid remissbehandlingen av kommissionsförslaget har i allmänhet spörsmålet

om anknytningen mellan folkskola och läroverk livligt uppmärksammats.

I denna grundläggande fråga hava meningarna mycket starkt brutit

sig mot varandra. I en mängd yttranden, och dessa utgöra flertalet, avgivna

av akademiska myndigheter, kollegierna vid de allmänna läroverken, de

tekniska läroverken, privatläroverken, vid flertalet kommunala mellanskolor

och folkskoleseminarier, domkapitlen, länsstyrelserna, samskolornas styrelser,

flertalet folkskolestyrelser m. fl., har man bestämt motsatt sig skolkommissionens

förslag till enhetsskoleorganisation. På andra håll har förslaget i

fråga vunnit tillstyrkan. Så är fallet i de yttranden, som avgivits av åtskilliga

av de kommunala mellanskolornas kollegier, kollegierna vid enstaka

privatläroverk, vid ett par folkskoleseminarier, flertalet styrelser vid kommunala

mellanskolor, det stora flertalet av statens folkskolinspektörer, ett betydligt

antal folkskolestyrelser samt flertalet kommunalfullmäktige. Utlåtandena

från stadsfullmäktige äro delade i två ungefär lika stora grupper, den ena

avstyrkande, den andra tillstyrkande.

Det är givetvis icke möjligt att här lämna en redogörelse för innehållet i

berörda till ett antal av omkring 800 uppgående yttranden. En detaljerad

sådan redogörelse föreligger i den inom skolöverstyrelsen gjorda sammanställningen

(Sammanfattning I s. 7—107, och II s. 7—25), och torde jag få

hänvisa till denna. Ytterligare anser jag mig böra erinra, att såväl skolöverstyrelsens

utlåtande, och den till detsamma av fyra ledamöter fogade

reservationen, som särskilt de skolsakkunniga lämnat översiktliga framställningar

av remissbehandlingens huvudresultat. Vid sådant förhållande finner

jag mig här kunna inskränka mig till ett summariskt återgivande av

vissa av de vid ärendets tidigare remissbehandling framkomna uppslag och

synpunkter, vilka med hänsyn till frågans nu förevarande handläggningsynas

mig ägnade att påkalla särskild uppmärksamhet.

I första rummet anser jag mig härvid böra uppehålla mig vid meningsutbytet

kring enhetsskoleprincipen i allmänhet. Likaledes torde böra särskilt

avhandlas den grundläggande frågan om »folkskolans bärkraft» såsom

grundskola. I centrum för diskussionen har vidare stått spörsmålet om enhetsskolan

och skoltidens längd, en sida av organisationsfrågan som synes

mig förtjänt av speciellt beaktande. Därjämte torde det få anses starkt

motiverat, att här förevarande problem skärskådas ur synpunkten av de förefintliga

praktiska utbildningslinjerna. Och slutligen hava framkommit åtskilliga

positiva organisatoriska uppslag, till vilka jag i det följande har att

taga ståndpunkt och som följaktligen här icke kunna förbigås.

För den allmänna diskussionen rörande bottenskolefrågan hava de skolsakkunniga

lämnat en sammanfattande översikt i kap. III av sitt betän
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kung1. Maj:ts proposition Nr 116.

kande (Utredning s. 18—26). Så gott som fullständig enighet råder därom, att

folkskolan bör utgöra grundskola för de högre skolorna och organiskt samband

således finnas mellan dessa båda slag av läroanstalter. Däremot äro

meningarna mycket delade i fråga om den omfattning grundskolan bör äga;

förespråkare finnas för såväl 3-årig som 4-årig, 5-årig och 6-årig grundskola.

Då meningsbrytningarna särskilt rört sig om den av skolkommissionen förordade

6-åriga grundskolan, har jag ansett mig först böra i korthet erinra

om de viktigaste av de skäl, som vid remissbehandlingen funnits tala till

förmån för denna ståndpunkt, särskilt i den mån de kunna sägas komplettera

kommissionens motivering i denna del.

Vid argumenteringen för enhetsskolan hava de sociala skälen intagit en

framskjuten plats. Man har på de håll, där kommissionsförslaget funnit

understöd, betonat vikten av att samhällets bildningsmöjligheter rationellt

fördelas efter de enskilda samhällsmedlemmarnas anlag och läggning. Detta

kunde emellertid ej ske, om valet av levnadsbana försigginge för tidigt och

härutinnan bruste den nuvarande skolorganisationen. Den tvingade nämligen

till dylikt avgörande redan vid en ålder, då begåvningen ännu ej kunde

med någon grad av säkerhet bedömas. I detta sammanhang har ävenledes

1918 års ungdomsskolereform åberopats som ett starkt stöd för en gemensam

barndomsskola. Läte man de teoretiska utbildningsvägarna grena ut

sig vid en tidigare tidpunkt än de praktiska, vilka som redan framhållits

bygga på avslutad folkskolekurs, komme dessa senare i en ogynnsam efterhandsställning.

Det bleve aldrig något tillfälle till verkligt val mellan dessa

båda vägar, den teoretiska komme att alltför lätt draga till sig lärjungar,

ehuru anlagen ännu ej kunnat med säkerhet bedömas, och de praktiska

utbildningsanstalterna kunde ofta nog berövas sina bästa adepter. Dessa

olägenheter kunde undvikas, endast om avgreningen skedde vid samma

punkt och de olika förutsättningarna och möjligheterna alltså kunde samtidigt

överblickas och bedömas.

Man har vidare understrukit, att den gemensamma barndomsskolan vore

ägnad att lägga en fast grund för samförstånd mellan de olika samhällslagren

och för utvecklingen av en sund medborgaranda. Likaledes har

enhetsskolan, på sätt skolkommissionen framhållit, ansetts vara av stor betydelse

för tillgodoseende av de fattigare stadsbarnens intressen. Ej mindre

betydelsefull skulle en dylik skolorganisation vara för landsbygdens befolkning,

då barnens längre kvarstannande i hemmet innebure en ej oväsentlig

besparing för föräldrarna, men även oberoende av föräldrarnas ekonomiska

resurser, därför att barnen finge under längre tid åtnjuta hemmets fostran

och vård.

Ur uppfostrings- och undervisningssynpunkt har till stöd för bottenskoleprincipens

tillämpande erinrats, att erfarenheten ådagalade, att studieanlag

och läggning framträdde klarare vid början av övergångsåldern, d. v. s. vid

12- ä 13-årsåldern än vid tidigare ålder. Till denna tidpunkt borde således

barnen fostras i en gemensam barndomsskola, där deras undervisning kunde

lämpligt avpassas efter barnaålderns förutsättningar, och läroämnen och

kunskapsstoff, som ej lämpade sig för barnens åldersstadium, kunde undvikas.

Härigenom tillgodosåges på ett naturligt sätt deras andliga utveckling.

Genom det senare inträdet i realskolan kunde barnen i många fall

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

längre stå under hemmens fostrande vård och övervakande tillsyn, en förmån,

som under nuvarande förhållanden bleve dem förmenad.

Ytterligare har betonats den 6-åriga grundskolans förmåga att befordra

folkskolans utveckling, därvid även den synpunkten gjort sig gällande, att

undervisningen främjades av att de mera studiebegåvade lärjungarna finge

helt igenom behållas av folkskolan. Gentemot påståendet, att folkskolans

»bärkraft» som grundskola icke vore ådagalagd, har anförts, att folkskolan

redan nu ägde dylik bärkraft, om man toge i betraktande, att det dock blott

vore ett ringa antal av folkskolans lärjungar, som överginge eller kunde

beräknas komma att övergå till högre skola. Det vore ock att vänta, att,

om folkskolan genom att bliva verklig grundskola, finge den förkovran, som

därav borde bliva en följd, hennes bärkraft ock skulle förstärkas.

Enhetsskolans gynnsamma återverkningar på undervisningen i de högre

teoretiska läroanstalterna hava jämväl betonats.

I de yttranden, som ställt sig avvisande mot en organisation med 6-årig

grundskola, riktar man sig i vissa fall mot bottenskoleprincipen såsom sådan,

i andra endast mot dess generella genomförande.

Ur social synpunkt hava starka invändningar framkommit mot den förlängning

av studietiden, som förslaget medförde och som måste vålla betydande

olägenheter, icke minst för de mindre bemedlade. Då vidare åtminstone

på landsbygden svagare skolformer alltjämt i mycket stor utsträckning

förekomme, bleve det nödvändigt för de barn, som fullständigt genomgått

dylika folkskolor och som ville fortsätta sina studier, ofta på främmande"

ort, att inhämta en tilläggskurs av större eller mindre omfattning.

Härigenom skulle möjligheten till högre undervisning för landsbygdens barn

ännu mera inskränkas och dessa alltså komma i en försämrad ställning.

Utöver de menliga nationalekonomiska verkningarna skulle den förlängda

studietiden därjämte kunna gynna uppkomsten av privatskolor och andra

former av privatundervisning, med vilkas hjälp skoltiden skulle kunna begränsas,

men vilka stode öppna endast för ekonomiskt välsituerade barn.

En dylik utveckling skulle motverka de gynnsamma följder, som man hoppades

av en för alla gemensam grundskola.

Det har därjämte påpekats, att tillträdet till de allmänna läroverken stode

öppet för alla och att en mycket stor del av läroverkens lärjungar f. n.

komme från folkskolan. Även om läroverken ej byggde på avslutad folkskola,

kunde övergång från folkskolans sjätte klass till lämplig klass i läroverket

genom vissa anordningar åvägabringas. Ej heller i ekonomiskt hänseende

reste den högre skolan några hinder för fattigare barns vistande därstädes.

Vidare har anförts, att många av de sociala skäl, som sedan flera decennier

åberopats för anordnande av folkskolan som bottenskola, på grund av

den senare tidens utveckling på olika områden förlorat mycket av sin forna

räckvidd. Vid sidan av det allmänna läroverket hade nya vägar öppnats

för begåvningarnas tillvaratagande: yrkesutbildningens, folkhögskolans, det

fria folkbildningsarbetets vägar, det kommunala och politiska livets fostringsvägar.

Det ofta anförda skälet för bottenskoleprogrammets genomförande,

att intresset för folkskolan därigenom skulle främjas, hade med samhällets

fortskridande demokratisering och den politiska maktens överflyttande till

allt bredare folklager allt mera mist sin forna betydelse. Och beträffande

slutligen bottenskolans klassutjämnande inflytande har bland annat framhållits,

att det vore i ungdomsåren och icke i barnaåren, som de egentliga

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

vänskapsbanden knötes. Från andra håll har påpekats, att det ännu ej vore

berättigat att draga generella slutsatser om den sociala räckvidden av kamratmiljöns

inverkan.

Ur uppfostrings- och undervisningssynpunkt hava vidare åtskilliga invändningar

rests mot bottenskoleprogrammets genomförande. Särskilt har hävdats

vikten av att tillräckligt lång tid stode till förfogande för undervisningen i

de främmande levande språken, enär det eljest ej vore möjligt att vinna

vad som nu åsyftades med denna undervisning. Därigenom att hela den

6-åriga folkskolan gjordes till grundskola, måste realskolan bliva väsentligen

förkortad och skulle sannolikt i längden visa sig vara en alltför svag skolform

för att utgöra underlag för gymnasiestudierna. Realskolans kunskapsstoff

bleve för starkt hoppressat — en särskilt för språkundervisningen kännbar

olägenhet -—• och detta nödvändiggjorde en forcerad arbetstakt och ett

för skolans arbetsresultat menligt jäkt.

Att förlägga övergången till de teoretiska skolorna till tiden för avgången

ur folkskolan vore, har det framhållits, ej lämpligt. Därigenom komme det

forcerade arbetet för de stundande inträdesprövningarna att försiggå just

vid övergångsålderns början, då det näppeligen vore nyttigt att insätta de

unga i helt ny miljö med mera krävande arbete och i viss mån främmande

och nya uppgifter.

De praktiska ungdomsskolornas ringa grad av utveckling har ansetts förhindra

avsevärdare avledning av tillströmningen till den teoretiska studiebanan

genom det samtidigt inträdande valet mellan teoretisk och praktisk

bildningsväg.

Från många håll har man givit uttryck åt betänkligheter för att folkskolans

funktion som bottenskola skulle framkalla ett menligt tryck på folkskolan

själv samt förrycka dess egentliga uppgift. Det vore att befara, att

de båda högsta folkskoleklassernas undervisning komme att väsentligen inriktas

på den för ett mindretal lärjungar förestående inträdesprövningen till

läroverken —- detta till förfång för flertalets berättigade intressen. Jämväl

har den farhågan uttalats, att en 6-årig grundskola skulle verka hämmande

på utvecklingen av den sjunde folkskoleklassen.

Vidare har det ansetts, att folkskolan på grund av de brister, som i olika

hänseenden funnes hos henne, och vilka framförallt berodde på hennes

egenskap av obligatorisk läroanstalt, cj kunde lämna ett med avseende å

arbetsförutsättningar homogent lärjungematerial till de högre skolorna.

Slutligen hava den 6-åriga grundskolans ekonomiska olägenheter från olika

håll framhållits. Förlängningen av studietiden medförde, att det stora flertalet

barn finge sina studier väsentligt fördyrade. Även för det allmänna

komme ett genomförande av kommissionens förslag att medföra ökade kostnader;

kommissionens beräkningar i detta hänseende vore missvisande, i det

att de grundade sig på en jämförelse av statens genomsnittliga omkostnader

under ett år för å ena sidan en lärjunge i den egentliga folkskolan, å den

andra en lärjunge i de fem första klasserna av allmänt läroverk; för att

bliva rättvisande måste jämförelsen emellertid avse icke på detta sätt beräknad

genomsnittskostnad utan, eftersom realskolans två lägsta klasser skulle

ersättas av folkskolans tre högsta, den totala kostnaden för en lärjunge i

just de berörda delarna av respektive skolor. Vidare borde i beräkningen

medtagas icke blott statens utan även kommunernas kostnader.

Ä de håll, där man avvisat kommissionsförslaget, men dock icke ansett

den nuvarande ordningen tillfredsställande, har man i stor utsträckning

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition Nr 110.

framfört tanken på ett grundskolestadium av ett års längre tid än f. n.

alltså 4-årigt, vilket innebär indragning av läroverkets första klass. Till

en dylik organisation, generellt eller partiellt tillämpad, hänvisas av en

mängd kollegier vid de allmänna läroverken och de högre flickskolorna samt

av omkring halva antalet kollegier vid de kommunala mellanskolorna. Över

100 yttranden innehålla ett mer eller mindre direkt förordande av organisationen

i fråga, antingen som allenarådande eller som eu väsentlig beståndsdel

i skolväsendet. Vid sidan av nu berörda förslag finner man mera enstaka

yrkanden på en grundskola av fem år. Framhållas må ytterligare,

att ett icke ringa antal yttranden från skolkollegier, myndigheter och korporationer

förorda, att 4-årig och 6-årig grundskola bestå vid sidan av varandra.

Ytterligare må erinras, att ett antal lärarkollegier velat tillgodose önskemålet

om en förbättrad anknytning mellan folkskola och läroverk genom

övergångsklass från folkskolans sjätte till realskolans tredje klass. Av besläktad

innebörd är uppslaget om övergångskurser, avsedda att förmedla

omedelbar övergång från folkskolans sjätte klass till en femårig realskolas

andra. Kurserna tänkas i regel förlagda till sommarferierna närmast efter

avgången från folkskola, stundom med begynnelse i form av extra läsning

under sista läsåret.

I särskilt syfte att minska eller undanröja olägenheterna av den förut

berörda förlängningen av studietiden, hava under remissbehandlingen åtskilliga

uppslag berörande grundskolans förhållande framkommit. Från

flera håll har sålunda ifrågasatts en sänkning av skolpliktsålderns inträde

ned till sexårsåldern, varigenom en åldersförhöjning vid examinas avläggande

skulle förebyggas. I anslutning till vissa uttalanden av skolkommiss

ionen har man vidare tänkt sig en snabbare genomgång av folkskolan ant

ingen genom beredande av möjligheter att överhoppa klass eller ock genom

utdifferentiering av en särskild linje för mer studiebegåvade och arbetsdugliga

lärjungar i folkskolan med uppgift att på kortare tid än den normala

meddela lärjungar den sexåriga folkskolans avslutade kurs. Slutligen må

erinras, att i åtskilliga utlåtanden förslag framställts, avseende att vid en

organisation med 6-årig grundskola undvika skoltidens förlängning genom

förkortande av den högre skolan. Bortsett från det redan förut av mig

omförmälda uppslaget att i samband med en dylik avkortning sänka den

högre skolans bildningsmål, har man ifrågasatt detta syftes uppnående genom

en sexårig lärogång till studentexamen, bl. a. genom att göra

lyceet sexårigt. Mera undantagsvis hava i de avgivna utlåtandena den utvägen

övervägts att genom en differentiering av folkskolan i förening med

en omgestaltning av den högre skolan förkorta skoltiden i den senare med

ett år.

Förut har jag i korthet berört skolöverstyrelsens allmänna ståndpunkt till

kommissionsförslaget. Jag går nu att i sammanträngd form lämna en redogörelse

för överstyrelsens yttrande i de punkter, som i detta sammanhang

tilldraga sig särskilt intresse.

I fråga om den lämpliga anknytningspunkten mellan folkskola och läroverk

(Uti. sid. 25 ff.) erinrar överstyrelsen, att den nuvarande ordningen

har sin förklaring uteslutande i den historiska utvecklingen och icke

grundar sig på någon som helst undersökning angående rätta ålderstidpunk
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

ten för begynnande av mera omfattande teoretiska studier. När det nu

från många håll av psykologiska grunder ifrågasattes, att uppskjuta övergången

till den högre skolan ett år, till 10- ä 11-årsåldern, måste man ihågkomma

— något som också erkänts — att vetenskapen icke fällt ett avgörande

utslag i detta avseende. Ännu så länge rörde man sig därför mera

med antaganden. De påståenden, som framkommit, att arbetet i folkskolan

skulle giva stöd för den ifrågavarande uppfattningen hade icke verkat

övertygande och ej heller blivit genom några mera allmänna iakttagelser

bestyrkta. De gjorda försöken att rent teoretiskt bevisa att 10- å 11-årsåldern

vore den lämpligaste för övergång till mera krävande teoretiska studier

syntes alltså icke kunna jäva den på lång erfarenhet grundade uppfattningen,

att det i regel vore lättare att bedöma studiebegåvningen hos

ett barn, ju äldre detta vore, och att man därför, då barnet vore 12 å 13

år, med större säkerhet kunde avgöra, huruvida det hade förutsättningar

att med framgång ägna sig åt teoretiska studier, än två år tidigare kunde

ske. Att 12- å 13-årsåldern infölle vid en mycket ömtålig utvecklingsperiod

i barnets liv, särskilt hos flickorna, borde givetvis vid undervisningens anordnande

beaktas, men utgjorde intet avgörande skäl mot att barnen vid

denna tidpunkt överginge till en ny skola, utan talade snarare för att en

sådan övergång då borde ske. För ungdom i denna ålder krävdes nämligen

en undervisning med i mycket ett annat innehåll och en annan läggning

än å ett tidigare stadium.

I fortsättningen framhåller överstyrelsen, att de förhållanden, som i Tyskland

föranlett läroverkets anknytning till folkskolans fjärde klass, icke hade

sin motsvarighet i vårt land. Och i Förenta staterna, där den 8-klassiga folkskolan

vore grundskola, hade röster höjts för övergångens förläggande efter

sjätte folkskoleklassen.

Icke utan starka skäl borde i den allmänna barndomsskolan införas den

splittring, som den högre skolans anknytning till en av folkskolans lägre

klasser måste medföra. Barndomsåldern bildade dock i stor utsträckning

en enhetlig period i människans utveckling. Folkskolan som barndomsskola

ålåge att meddela en sådan undervisning och uppfostran, som med hänsyn

till allmänt psykologiska och särskilt barnpsykologiska grunder passade för

detta åldersstadium. Men denna uppgift kunde ej bliva hindrande för

henne att tjäna som allmän grundskola. Tvärtom vore det väl så, att

barnen bäst förbereddes för fortsatta studier, om de erhölle en undervisning,

som vore avpassad efter deras ståndpunkt och därför verkligen kunde

främja deras utveckling. Något annat varken kunde eller borde den högre

skolan fordra av de lärjungar, som hon finge mottaga. För övrigt hade

folkskolan redan nu den dubbla uppgiften att vara den allmänna barndomsskolan

och på samma gång utgöra grundval för ungdomsskolan.

Ett starkt skäl till att hos oss den högre skolan anknötos till folkskolans

sjätte klass funne överstyrelsen däri, att de på grund av 1918 års riksdagsbeslut

inrättade praktiska ungdomsskolorna byggde på den fullständiga folkskolan

som grundval. De olika bildningsvägarna, såväl den som ginge

genom fortsättningsskola, lärlingsskola eller yrkesskola, som de, vilka ledde

genom verkstadsskola eller genom högre folkskola — även för de båda

senare kunde yrkesskolan utgöra lämplig fortsättning — hade alla såsom

gemensam utgångspunkt genomgången folkskola. Vid sådant förhållande

läge den tanken nära till hands, att jämväl den skola, som skulle bibringa

fortsatt teoretisk undervisning skulle hava samma utgångspunkt. Översty
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 116.

relsen påvisar ock, att såväl den nuvarande anordningen av anknytningen

för den teoretiska studievägen som en anordning med 4-årig grundskola

vore ägnad att göra den teoretiska högre skolan mera lockande. Skulle de

praktiska bildningslinjerna kunna motverka den alls icke önskvärda starka

tillströmningen till de teoretiska bildningslinjerna, vore det av synnerlig

vikt, att utgångspunkten för dessa båda linjer bleve densamma, så att de

unga, då de nått denna punkt, på allvar ställdes inför ett val mellan praktisk

verksamhet och teoretiska studier, något som tydligen icke kunde inträffa,

därest utgångspunkten för de båda bildningslinjerna förlädes till olika

åldersstadier.

Det kunde visserligen sägas, att de praktiska ungdomsskolorna ännu icke

nått den utveckling, man skulle önska. Den jämförelsevis korta tidrymd,

under vilken de existerat, både i stor utsträckning fått bliva en förberedelse-

och organisationsperiod. Den ekonomiska depressionen hade också

övat ett återhållande inflytande. En förutsättning för att de skulle erhålla

den utveckling, som borde tillkomma dem, vore, att de vid sidan av de

mera teoretiska skolorna finge en sådan ställning, att icke lärjunge tillströmningen

till dem hämmades. Detta kunde befaras inträffa, om de teoretiska

skolorna erhölle en tidigare utgångspunkt och liksom komme före.

Överstyrelsen uppehåller sig i fortsättningen utförligt vid erfarenheterna

angående den nuvarande anknytningen och erinrar härvid till en början,

att vid den tidigare remissbehandlingen hävdats, att de allmänna läroverken

redan med sin nuvarande organisation medgåve studiebegåvade barn

tillfälle att, oavsett vilket samhällslager de tillhörde, bedriva studier av den

art, som för deras anlag och intresse syntes mest lämplig. Under framhållande

av att höstterminen 1921 endast omkring 30 procent av läroverkens

lärjungar såsom obemedlade befriats från terminsavgifter, gör överstyrelsen

gällande, att dessa siffror icke vittnade om någon starkt framträdande

demokratisk karaktär hos dessa läroanstalter. Man stode tydligen

inför ett annat urval än efter de befintliga studieförutsättningarna.

Möjligheterna till en tidig övergång till läroverket kunde med fördel tillgodogöras

huvudsakligen av dem, som vore bosatta i eller i det närmaste

grannskapet till någon av de 66 städer, där allmänt läroverk funnes. Erfarenheten

hade emellertid visat, att ej ens för städerna anordningen med tidig

övergång till den högre skolan vore i allo fördelaktig. Att åtskilliga starkt

anlitade mellanskolor uppstått även där staten upprättat läroverk, syntes

oförtydbart vittna om ett bestämt behov av just en sådan skoltyp. Förklaringen

till deras uppkomst kunde visst icke sägas ligga däri, att det icke

funnits tillräckligt utrymme inom läroverket å orten. Bristande utrymme i

detta hänseende hade icke förefunnits å alla de nämnda orterna. En undersökning

angående vilka levnadsställningar föräldrarna till lärjungarna i mellanskolorna

tillhörde talade bestämt för att de motsvarade ett förefintligt

socialt behov. I dessa skolor funnes nämligen förhållandevis väsentligt

flera barn till exempelvis arbetare, lägre tjänstemän och hantverkare än i

läroverkens motsvarande klasser. Dessa tre grupper utgjorde i Stockholm

(vårterminen 1923), Norrköping och Malmö (höstterminen 1922) för de kommunala

mellanskolorna inemot två tredjedelar men för de allmänna läroverken

blott något över eu fjärdedel av det samlade lärjungeantalet. Det

funnes alltså åtskilliga föräldrar, som icke kunde bestämma sig för att låta

sina barn vid 9 ä 10 års ålder avbryta sin skolgång i folkskolan för att

övergå till högre skola, även om tillfälle därtill förefunnes. Och någon

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

större förändring härutinnan vore icke att förvänta, om avgörandet uppskötes

ett år. Svårigheten i förevarande hänseende hade sin naturliga förklaringsgrund

däri, att det icke vore möjligt för föräldrarna att på ett så

tidigt stadium avgöra, huruvida deras ekonomiska resurser räckte till att

för barnen bekosta daglig skolgång efter avgången från folkskolan eller

huruvida barnen verkligen ägde den för studier erforderliga fallenheten

eller hade tillräcklig lust därför. Att valet i detta hänseende vore betydligt

lättare för dem, som icke behövde fästa så stor vikt vid kostnadssynpunkten,

ansåges ligga i öppen dag.

Den tidiga anknytningen till folkskolan medförde emellertid enligt överstyrelsens

mening alldeles särskilda svårigheter för studiebegåvade barn från

landsbygden att komma över till de allmänna läroverken. Av ekonomiska

skäl vore det därför synnerligen angeläget, att den studietid, under vilken

barnen vistades borta från hemmet, i möjligaste mån begränsades. Överstyrelsen

betonar i detta sammanhang, att de högre skolorna icke borde

organiseras med tanke blott på de samhällen, dit de på grund av befolkningsförhållandena

måste förläggas. Det ojämförligt största antalet av landets

invånare vore bosatt på landsbygden, och det funnes ingen anledning

antaga, att studiebegåvningarna skulle vara mera sällsynta på landsbygden

än i städerna. Överstyrelsen lämnar till närmare belysning av hithörande

förhållanden en del sifferuppgifter av intresse. Av de 13,027 lärjungar som

höstterminen 1923 tillhörde de allmänna läroverkens realskolestadium och

åtnjutit sin föregående undervisning i folkskolan (59,2 procent av samtliga)

hade 92,5 procent intagits i första klassen och blott 7,5 i någon av klasserna

2—5. Dessa tal vittnade tydligt om huru hindersam en övergång vore

från folkskolan till en läroverk sklass över den första och utgjorde en påtaglig

illustration till de nyssberörda svårigheterna för landsbygdens ungdom

att komma över till läroverken, om de ville i större utsträckning anlita

hembygdens skola.

Det framginge vidare, att något mer än hälften av lärjungarna övergått

från den klass, som härvidlag skulle vara den normala, nämligen tredje

klassen, samt att något mer än tredjedelen kommit från klass 4. Man

funne också, att ett ej ringa antal av dessa kommit in i läroverkets klass

1 och alltså blivit väsentligt fördröjda i sina studier. Man toge nog icke

miste, om man ginge ut ifrån att dessa lärjungar i regel vore hemma på

landsbygden. Olägenheterna av den för tidiga anknytningspunkten framträdde

emellertid ännu tydligare, om man fäste uppmärksamheten vid övergången

från folkskolan till någon av realskolans klasser över den första.

Med ledning av förhållandena beträffande de lärjungar, som höstterminen

1923 tillhörde de allmänna läroverken — med undantag av läroverket i

Helsingborg — fastslår överstyrelsen, att den mest omfattande övergången

från folkskolan till läroverkets klasser 2—5 skedde från folkskolans sjätte

klass, alltså efter avslutad folkskola. Det vore även iögonenfallande, att

övergången i så ringa utsträckning skett från den klass, som borde anses

som den normala. Så understege t, ex. beträffande övergången till klass 2

i läroverket antalet av dem, som kommit från folkskolans klass 4 antalet

av dem, som övergått från vardera av klasserna 5 eller 6. Man hade all

anledning antaga, att det även i detta fall särskilt vore barn från landsbygden,

som drabbades av svårigheterna.

Överstyrelsen har också inlåtit sig på eu undersökning av de sannolika

orsakerna till att övergången från folkskolan skett från högre folkskoleklass

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

än den tredje. Den talrikast förekommande anledningen i de härutinnan

föreliggande uppgifterna vore »ovisshet om studieanlag», vilken anledning

gällde för mer än fjärdedelen av barnen och egentligen borde ökas med

»övriga anledningar», vilka redovisas med 8,5 procent av samtliga. Överstyrelsen

riktar också uppmärksamheten på, att endast 3,6 procent angivit

bristande utrymme vid läroverket såsom anledning. Denna orsak hade sålunda

i landet i dess helhet icke den betydelse, som man kanske förmodat.

Uppgifter hade också insamlats angående antalet lärjungar i de allmänna

läroverken med hem utanför läroverksstaden. Höstterminen 1923 voro 4,249

lärjungar å realskolestadiet eller 19,5 procent bosatta utom läroverksstaden.

Av dessa voro* 2,085 inackorderade och 2,164 bodde så nära, att de kunde

resa till och från skolan. Vad som härvidlag särskilt syntes böra bemärkas

vore det jämförelsevis ringa antal, 9,7 procent, som de inackorderade utgjorde.

Detta visade, i vilken betydande grad befolkningen å läroverksorten

och i dess grannskap gynnades beträffande tillgången till högre skolundervisning,

under det att den egentliga landsbygdens befolkning finge stå tillbaka.

Den anförda statistiken bekräftade överstyrelsens uppfattning, att anknytningen

mellan folkskola och läroverk, sådan denna f. n. vore

ordnad, missgynnade landsbygdens ungdom. Det kunde enligt överstyrelsens

åsikt varken vara riktigt eller lyckligt, om endast omkring 10 procent av

lärjungarna i våra realskolor vore hemma på den egentliga landsbygden. I

en sådan proportion läge icke blott en orättvisa mot landsbygdens befolkning.

Den vittnade om ett förhållande, som kunde bliva till men för hela

landet, nämligen om att de, som komme fram till högre skolbildning och

därmed ofta också till ledande ställningar i samhället, i avgjort övervägande

grad vore stadsbor. Detta vore till skada icke blott på det sättet, att många

med de bästa förutsättningar att på framskjutna platser tjäna samhället

bleve utestängda därifrån. Det betydde också, att våra ledande personer i

allmänhet icke ägde den förtrogenhet med landsbygdens särskilda förhållanden,

vilken endast den kunde äga, som själv växt upp på landet. Särskilt

måste en sådan förtrogenhet vara av största värde för dem, som skulle

verka bland landsbygdens befolkning och främja dess bästa. Ett alltför ensidigt

gynnande av stadskulturen på landsbygdskulturens bekostnad kunde

icke bliva till båtnad.

Med utgångspunkt i skolkommissionens statistiska undersökningar, konstaterar

överstyrelsen vidare att de kommunala mellanskolornas talrikaste

huvudgrupp lärjungar utgjordes av dem, vilkas fäder tillhörde den lantbrukande

befolkningen (lantbrukare, arrendatorer m. fl.). Läsåret 1922—1923

utgjorde denna grupp i mellanskolorna 10,8 procent, i realskolorna 5,6 procent.

Frånräknades de tre storstäderna.. Stockholm, Norrköping och Malmö,

bleve motsvarande tal 12,5 och 6,9. Överstyrelsen knyter till dessa siffror

den erinran, att möjligheterna att anlita de kommunala mellanskolorna tvivelsutan

skulle bliva större, om skolorna bleve statliga och undervisningen

för lärjungar från andra kommuner ej som nu vore förenad med särskilda avgifter.

I detta sammanhang (Uti. sid. 37) framhåller överstyrelsen därjämte,

att nämnda förhållanden förklarade, varför lärjungar, såsom en av överstyrelsens

statistiska avdelning verkställd undersökning ådagalagt, i stor utsträckning

hade sökt sig till statsläroverken, fastän de haft lika lätt eller lättare

att vända sig till en kommunal mellanskola. Härtill bidroge dessutom åtskilliga

andra omständigheter, den bristfälliga anknytningen mellan mellan
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 116.

skolan och gymnasiet, läroverkets »förnämligare» anseende och statliga ställning.

Slutligen riktas mot materialet för sagda undersökning den anmärkningen,

att detta avsåge de nu i realskolan varande lärjungarna. På grund

av mellanskolornas snabba tillväxt i antal hade man anledning förmoda, att

för mången, som nu skulle ha lätt att komma till en mellanskola, en sådan

möjlighet icke förelåg, när övergången till realskolan skedde.

Överstyrelsen går så att undersöka frågan om folkskolans bärkraft såsom

grundskola (Uti. sid. 38—43). Överstyrelsen framhåller den starka yttre och

inre utveckling, som folkskolan under senaste tid undergått med resultat,

att folkskoleväsendet inom flertalet skoldistrikt i organisatoriskt hänseende

kunde sägas intaga en ståndpunkt, vilken motsvarade de rimliga krav,

som f. n. kunde ställas på detsamma. Efter en kritisk granskning av

olika hithörande förhållanden sammanfattar överstyrelsen sin ståndpunkt på

följande sätt:

»Att lämna någon bindande garanti för att folkskolan just nu i alla avseenden

är fullt duglig att i hela sin utsträckning tjäna som grundval för

den högre skolan är givetvis icke möjligt och kan väl knappast begäras.

Men om anspråken begränsas till vad som är rimligt och nödvändigt, torde

det med fullt fog kunna sägas, att vår folkskola för närvarande befinner sig på

en sådan ståndpunkt och i en sådan utveckling, att det icke finnes anledning

att på grund av de brister, som hon i vissa avseenden företer, avstå ifrån

att giva vårt skolväsen en sådan organisation, som ur samhällets synpunkt

är önskvärd, även om denna organisation kommer att innebära, att den sexåriga

folkskolan skall bliva den allmänna grundläggande skolan. Den uppgiften

får folkskolan icke undandraga sig, och den bör hon även inom rimliga

gränser kunna fylla. Att folkskolan ännu icke överallt nått den utveckling,

som är önskvärd, beror i främsta rummet på att hon icke alltid

från kommunernas och tidigare icke heller från statsmakternas sida fått

röna den omvårdnad, som rätteligen bör tillkomma henne. Härtill har dualismen

inom vårt skolväsen i sin mån bidragit. Om folkskolan på ett bättre

sätt inpassas i skolsystemet och därinom erhåller en vidgad uppgift, blir

det uppenbarligen samhällets plikt att så långt som möjligt undanröja de

brister, som kunna stå hindrande för denna uppgifts fyllande. På så sätt

kan folkskolans nya ställning framkalla önskvärda reformer, som kanske

annars icke — åtminstone icke så snart — kommit till stånd.»

Överstyrelsen avhandlar även ganska utförligt spörsmålet om enhetsskolereformens

återverkan på folkskolan (Uti. sid. 43—48). Därvid erinras om

att i de avgivna utlåtandena stridiga uppfattningar gjort sig gällande, i det

man på vissa håll ansett de väntade följderna övervägande skadliga, på

andra håll menat, att återverkningarna skulle huvudsakligen gå i gynnsam

riktning. Enligt överstyrelsens mening finge man ej överskatta faran av

»trycket» på folkskolan. Från de samhällen, där erfarenhet förelåge, vittnades

det, att folkskolan icke lidit av något obehörigt tryck eller att hennes

arbete blivit ensidigt och mekaniserat. Särskilt värdefullt vore, vad som

härutinnan yttrats från Malmö, där man ju både den längsta och mest omfattande

erfarenheten av en på folkskolans sjätte klass byggd skola med

realskolexamen. Den kommunala folkskoleinspektören i sagda stad, vilken

dock icke anslutit sig till tanken på den sexklassiga folkskolan såsom grundskola,

betygar, att man icke där försport ett otillbörligt tryck på folkskolan.

Överstyrelsen erinrar ock, att folkskolan numera i allmänhet finge räkna

med, att dess lärjungar överginge till annan läroanstalt.

Bihang till riksdagens protokoll 1027. 1 samt. 101 käft. (Nr Ilo.) (>

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Otvivelaktigt ansåges dock nu berörda fara bliva verklig, om man tillmötesginge

framkomna krav på en omorganisation av folkskolan med särskild

hänsyn till dess uppgift som bottenskola, vare sig man tänkt sig en

allmän omläggning av lärokurserna eller en fördelning av lärjungarna på

olika linjer efter olika begåvning. Överstyrelsen avböjer dylika krav under

framhållande dock, att vid en eventuell revision av folkskolans undervisningsplan,

tillbörlig hänsyn borde tagas till den ställning folkskolan kunde

hava erhållit såsom grundskola, i den mån sådant med beaktande av folkskolans

egentliga uppgift kunde ske. I fråga om särskilt sjunde folkskoleklassens

ställning anser överstyrelsen, att denna sak icke kunde tillmätas

alltför stor betydelse i detta sammanhang. Redan av hänsyn till fortsättningsskolan

vore det påkallat, att göra klassen till eu mera fristående på

praktiska uppgifter inriktad avslutningsklass. Ytterligare erinrar överstyrelsen,

att en fyraåiug grundskola uti nu förevarande avseende skulle visa sig

ogynnsammare för folkskolan, därigenom att »trycket» skulle komma att

drabba ett stadium i barndomsskolan, där det ej vore lämpligt att lägga för

stor vikt vid meddelande av kunskaper av den art, att de kunde fastställas

genom förhör vid ett prov.

Vad angår de gynnsamma återverkningarna på folkskolan, hävdar överstyrelsen,

att det i stort sett kunde sägas, att folkskolan, om hon verkligen

bleve den allmänna grundskolan och sålunda en folkskola i verklig mening,

därigenom också skulle erhålla bättre omvårdnad av samhället. Den pågående

utvecklingen på området skulle främjas och påskyndas. Åtgärden

skulle därjämte bidraga till att framkalla en starkare samhörighetskänsla

mellan dem, som arbetade inom de olika skolarterna. Den nuvarande isoleringen

hade nog på sina håll kunnat fresta till liknöjdhet och slapphet.

Därför kunde ett visst tryck uppifrån lända till uppryckning och förbättring.

Slutligen gendriver överstyrelsen det stundom hörda talet om att sympatierna

för enhetsskolan skulle betingas av ett »kårintresse». Att folkskolans

lärare med sådan enhällighet omfattat bottenskoleprogrammet sammanhängde

med att de på ett helt annat sätt än andra lärare komme i beröring med

de bredare lagren av vårt folk och mer än de flesta finge en ingående kännedom

om folkets barn.

I fortsättningen framhåller överstyrelsen, hurusom bottenskoleprogrammet

i hög grad ägde stöd i den historiska utvecklingen och därigenom erhållit

särskild styrka. Redan den hastiga tillväxt och den starka utbredning, som

de kommunala mellanskolorna hade att uppvisa, talade på sitt sätt för att

dessa skolor motsvarat sin uppgift. Om detta ej varit fallet, skulle de väl

näppeligen nått en så snabb och omfattande utveckling. Klagomål skulle

väl också med styrka framkommit från barnens föräldrar, från dem som i

sin tjänst eller för fortsatt undervisning mottagit lärjungar från dessa skolor,

samt från dem, som haft sig tillsynen över desamma anförtrodd. Några

dylika klagomål hade åtminstone icke mera offentligt gjort sig gällande före

den tidpunkt, då det nya förslaget till skolorganisation framkom. Att de

kommunala mellanskolorna lämnade ett gott examensresultat, därom vittnade

oförtydbart den utförliga betygsstatistik som skolkommissionen anfört.

I samma riktning talade också de omdömen, som avgivits av överstyrelsens

ombud vid skolornas realskoleexamina, i regel lärare vid de allmänna läroverken.

I dessa omdömen vitsordades alltfort ända intill senaste tid i det

hela taget enstämmigt, att arbetet vid de kommunala mellanskolorna, så

långt man av examina kunnat döma, givit tillfredsställande resultat.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj ds proposition Nr Hd.

I samband med diskussionen om skolkommissionens förslag hade emellertid

skarpa anmärkningar framkommit mot mellanskolorna. Det hade sagts,

att arbetet bleve allt för forcerat och ledde till överansträngning, att det

uppfostrande momentet finge stå tillbaka, att undervisningen måste lägga

så stor vikt på det rena kunskapsförvärvet och därför bleve mekanisk och

på det hela taget i pedagogiskt hänseende mindre tillfredsställande, att särskilt

språkundervisningen erhölle för knapp tid och fördenskull ej kunde

giva grundliga insikter och färdigheter utan mera finge syssla med de grammatiska

och i allmänhet med de mera formella momenten. Häremot erinrar

överstyrelsen, att det vore givet att mellanskolan hade sina brister och att

anmärkningarna i viss utsträckning vore befogade. Men brister vidlådde i

större eller mindre grad alla skolor. Det kunde emellertid icke vara riktigt,

att för bristernas skull underkänna det förtjänstfulla arbete, som inom ifrågavarande

skolart utföres, eller de goda resultat, som den onekligen hade att

uppvisa. Det verkade ej fullt övertygande, att kritiken nu så plötsligt framförts

med sådan iver. För övrigt berodde bristerna säkerligen till väsentlig

del på vissa ogynnsamma förhållanden, som i ej ringa grad kunde undanröjas.

Överstyrelsen framhåller, hurusom skolornas beroende av ortsbefolkningen

haft till följd, att inträdesfordringar och flyttningsbestämmelser icke

alltid tillbörligen upprätthållits. Undervisningen hade till väsentlig del fått

bestridas av unga lärare utan egentlig pedagogisk utbildning. Denna olägenhet

borde kunna övervinnas, i den mån lärarna erhölle större erfarenhet

och bättre tillgång på pedagogiskt utbildade lärare kunde åstadkommas.

Skolan hade saknat stödet av en särskild undervisningsplan och för denna

skolart lämpade läroböcker. Toges tillräcklig hänsyn till de kunskaper, lärjungarna

förvärvat i folkskolan och erhölle mellanskolan för benne avpassade

lärokurser och läroböcker, ansåges faran för forcering av arbetet och

för överansträngning i väsentlig grad minskad. Vad undervisningen i främmande

språk beträffade, kunde det väl ej förnekas, att vissa svårigheter

förelåge på grund av det mindre antalet år, som skolan omfattade. Här

hade man emellertid att hänvisa till de goda resultat, som dock vunnits.

Givetvis kunde samma mått inhämtas på kortare tid, då lärjungarna hade

mera omfattande språklig kunskap att bygga på och hade den större intellektuella

mognad, som följde med ett högre åldersstadium. Att de kommunala

mellanskolorna kunde giva gott kunskapsresultat även i främmande språk,

vitsordades bl. a. av de erkännsamma uttalanden angående kunskapsnivån

i realskolexamen, som avgivits av vissa såsom ombud vid examen tjänstgörande

lärare i främmande språk vid allmänna läroverk. Överstyrelsen sammanfattar

sin ståndpunkt till frågan om mellanskolans vittnesbörd så, att

om skolan liksom realskolan bleve statsskola, om hennes lärarfråga ordnades

på ett tillfredsställande sätt och hon finge särskilt avpassade lärokurser och

läroböcker, torde därmed hennes nuvarande brister kunna i väsentlig mån

undanröjas. Även om de anmärkningar, som framställts, må äga ett visst

berättigande med hänsyn till de nuvarande förhållandena, syntes de icke

därför böra tillmätas en sådan betydelse, att de skulle utgöra ett avgörande

hinder för att den högre skolan finge bygga på sexklassig folkskola.

Överstyrelsen övergår så att kritiskt granska två huvudinvändningar mot

enhetsskoleprogrammct, den befarade förlängningen av studietiden och farhågorna

för att bildningsnivån skulle komma att sjunka.

T förstnämnda avseende erinras därom, att meningsutbytet i skolfrågan

i det hela nästan gjorts till en fråga uteslutande om studietidens längd och

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

att detta vore att alltför mycket förenkla problemställningen. Under diskussionen

om studietidens förlängning hade det ofta sett ut, som om man

velat påstå, att ett genomförande av den sexklassiga bottenskolan skulle

medföra en allmän förlängning av studietiden med ett år i jämförelse med

nuvarande förhållanden. Kommissionens påstående att för stora grupper

av lärjungar redan nu skolkursen fram till studentexamen omfattade tretton

år kunde icke jävas. Så vore det i allmänhet för dem. som komme från

flickskolorna eller från de kommunala mellanskolorna och vissa enskilda

skolor. Detta förhållande syntes icke förut hava betraktats såsom någon

så stor olägenhet, och några allvarliga anmärkningar däremot hade icke

under den föregående tiden framkommit. Olika omständigheter, såsom senare

inträde i realskolan än det beräknade och svårigheten för många lärjungar

att klass efter klass bliva flyttade, hade gjort, att ej heller i de allmänna

läroverken studietiden bleve så kort som den teoretiskt sett kunde

vara. Den förut anförda statistiken över lärjungarnas övergång från folkskolan

till läroverken visade, att många av dessa lärjungar till följd av den

nuvarande skolorganisationen bleve mycket försenade. Särskilt gällde detta

dem, som komme från landsbygden. Överstyrelsen ansåge icke möjligt att

med hjälp av statistiken kunna med säkerhet förutsäga, vilken förlängning

av studietiden ett allmänt genomförande av den sexklassiga bottenskolan

skulle medföra. Att förlängningen skulle bliva jämförelsevis ringa, därför

talade emellertid jämväl de senast offentliggjorda statistiska uppgifterna angående

realskolexamen år 1922. Enligt dessa ställde sig medelåldern vid

■realskolexamen vid olika slag av läroanstalter på följande sätt: högre allmänna

läroverk 17,0; realskolor för gossar 16,8; statssamskolor, gossar 16,8,

flickor 16,6; kommunala mellanskolor, gossar 16,9, flickor 16,9; privatläroverk,

gossar 17,2, flickor 17,1. Siffrorna från mellanskolorna talade icke för

att studietiden fram till realskolexamen skulle bliva så väsentligt längre vid

genomförande av enhetsskolesystem. Det varken kunde eller borde emellertid

förnekas, att för en del lärjungar en sådan förlängning skulle komma

att inträffa, och detta vore tydligtvis en olägenhet, som ej kunde bortförklaras.

Dock påpekar överstyrelsen, att anmärkningen att det nämnda förhållandet

skulle försvåra studiemöjligheterna för verkliga begåvningar från

ekonomiskt sämre ställda befolkningslager, icke vore vägande. Den stora

utsträckning, vari de kommunala mellanskolorna rekryterats från ifrågavarande

befolkningslager, jävade påståendet, att skolor av denna organisationstyp

skulle hindra mindre bemedlade begåvningar från att komma in

på studiebanan. Och i fråga om landsbygden både tvivelsutan möjligheterna

att behålla barnen hemma under den egentliga barndomstiden och därmed

följande minskning i inackorderingskostnader den avgörande betydelsen.

En skolorganisation med sexklassig folkskola som bottenskola skulle i stort

sett även ekonomiskt i hög grad för de mindre bemedlade klasserna och

för landsbygdsbefolkningen underlätta studievägen.

De ogynnsamma följder, som den sexklassiga grundskolan i vissa fall

skulle komma att medföra, manade dels till varsamhet vid reformens genomförande,

dels till ansträngningar att undanröja nämnda följder. I sådant

avseende föreslås realskolans avkortning med ett år samt anordnande

av sexåriga lyceer. Särskilt ville emellertid överstyrelsen betona, att de

ifrågavarande olägenheterna icke finge undanskymma de fördelar framförallt

i socialt hänseende, som otvivelaktigt vore att vinna genom den sexklassiga

grundskolan.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

Gentemot farhågan för att undervisningsnivån genom den sexåriga grundskolan

skulle komma att sjunka, erinrar överstyrelsen, att sådana klagomål

hade upprepats vid nästan varje förändring av skolorna, och de hade också

riktats mot våra dagars allmänna läroverk, jämförda med gångna tiders.

Bildningsnivån vore icke någonting eu gång för alla bestämt, som kunde

mätas med för alla tider gällande mått. Man hade förut i hög grad gjort

skolbildningen liktydig med ett förråd av vid behov aktuella minneskunskaper

i en mångfald olika ämnen. Det verkliga bildningsvärdet läge däremot

i en utvecklad omdömesförmåga samt i förmåga av självständiga

studier och produktivt arbete.

Överstyrelsen ägnar slutligen en granskning åt förslaget om fyraårig

grundskola (Uti. sid. 59—62). Ur både skolorganisatorisk och pedagogisk synpunkt

kunde allvarliga invändningar göras mot detta. De viktiga samhälleliga

synpunkterna skulle genom eu dylik anordning icke tillgodoses i någon

avsevärt större mån än f. n. Särskilt borde bemärkas, att den femklassiga

realskola, som inginge i förslaget, vore en ny och hos oss oprövad skolform.

Visserligen kunde det sägas, att inom vissa folkskoleformer i de fyra nedersta

klasserna genomginges en mera avrundad kurs än i de tre nedersta.

Förutsättningen för att anordningen i fråga skulle få verklig betydelse vore

emellertid, att realskolan även i praktiken byggde på dessa i folkskolan

genomgångna kurspartier. Erfarenheten gåve dock stöd för den förmodan,

att man allt fortfarande i realskolan ville hava avrundade kurser även

nedåt. Vid sådant förhållande bleve emellertid följden, att de i folkskolan

behandlade kursmomenten komme att fullständigt åter genomgås i realskolan.

Skulle i det hela taget samma kurser genomgås i den femklassiga,

som nu i den sexklassiga realskolan, hade den senare givetvis företräde.

Vid jämförelse mellan den fyrklassiga realskolan, byggande på folkskolans

klass 6 och den femklassiga, byggande på klass 4, vore det icke riktigt att

på förhand räkna med en avgjord överlägsenhet för den senare.

Den fyraåriga grundskolan skulle enligt överstyrelsens mening hava ödesdigra

inverkningar på folkskolan, vilken skulle i sina två högsta klasser

mista de verkligt studiebegåvade lärjungarna och bliva i intellektuellt hänseende

en fattigskola. Ett fullständigt genomförande av denna organisation

skulle ock medföra, att vid valet av den högre skolan föräldrarnas ekonomiska

och sociala ställning bleve avgörande med den påföljd att folkskolan

i sina högsta klasser finge även i materiellt hänseende karaktär av

fattigskola.

Överstyrelsen tillbakavisar ytterligare i detta sammanhang de yrkanden,

vilka i anslutning till samma tankegång framställts på eu differentiering i

praktisk riktning av folkskolans högre klasser, såsom skadliga för folkskolans

mål och utveckling.

Överstyrelsen sysselsätter sig ingående med frågan om de praktiska utbildningslinjernas

ställning och utveckling, (Utlåtande sid. 94—115) framförallt

den högre folkskolans ställning i skolsystemet.

Efter en erinran om den högre folkskolans tillstånd och utveckling fram

till 1918, betonar överstyrelsen, att skolan blivit liksom en mellanform mellan

de mera teoretiska skolorna för allmänt medborgerlig bildning och de rena

yrkesundervisningsanstalterna. Den allmänna högre folkskolans huvuduppgift

vore att meddela allmänt medborgerlig bildning, men dess undervisning

skulle dock erhålla en så praktisk läggning som möjligt med särskild in
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

riktning på samhällslivet och arbetslivet. I de yrkesbestämda högre folkskolorna

bleve tydligen de praktiska momenten särskilt framträdande, men

dessa skolor hade jämväl att tillgodose den allmänt medborgerliga bildningen

och upptoge därför på sin undervisningsplan ämnen av mera allmän karaktär.

Man hade fördenskull ej velat benämna dem anstalter för yrkesundervisning

utan i stället låtit dem i likhet med de praktiskt inriktade fortsättningsskolorna

betecknas som yrkesbestämda.

Den yrkesbestämda högre folkskolan vore i sin mån ägnad att motverka,

att de unga i alltför stor utsträckning strömmade till de högre teoretiska

skolorna, och hade att tillmötesgå det ganska allmänna önskemålet, att de, som

slutat folkskolan, måtte erhålla ett något ökat mått av allmänbildning, särskilt

någon kunskap i främmande språk, men riktade på samma gång lärjungarnas

intresse och tankar mot rent praktiska sysselsättningar. Någon inriktning

fram mot studentexamen läge däremot icke i hennes undervisning.

Skulle emellertid den högre folkskolan kunna hävda sin ställning vid

sidan av realskolan, vilket överstyrelsen funne synnerligen önskvärt, måste

hennes ställning inom skolsystemet befästas och utvecklas främst därigenom,

att hennes examen finge en mera officiell prägel. Examen från högre folkskola

ansåges också i flera avseenden kunna tillerkännas samma värde som

examen vid realskolan, därest denna skola gjordes treårig. Sådan examen

syntes också vara väl lämpad såsom förberedelse för fortsatta studier i praktisk

riktning. Så syntes den lika väl som realskolexamen böra berättiga

till inträde vid utbildningskurser för anställning i vissa slag av allmän tjänst,

exempelvis vore en skola med handelsundervisning eller med teknisk undervisning

särskilt lämplig såsom förberedelse för fortsatt utbildning för vissa

befattningar inom kommunikationsverken eller tullstaten. Examen vid yrkesbestämd

högre folkskola lämpade sig icke såsom underlag för vanliga

gymnasialstudier, men sjmtes mycket väl kunna godtagas såsom grundval

för fortsatta studier vid högre anstalter för yrkesundervisning inom det område,

som den ifrågavarande högre folkskolans undervisning särskilt avsåge.

Det ansåges dock självfallet, att även av de lärjungar som komme från

högre folkskola skulle krävas inträdesprövning enligt särskilda grunder.

Jämväl reservanterna inom skolöverstyrelsen hava utförligt sysselsatt sig

med bottenskolefrågan (Utlåtande sid. 173—201).

Efter en redogörelse för den historiska utvecklingen, avsedd att ådagalägga

att riksdagen i det föreliggande organisationsspörsmålet stode obunden,

ingå reservanterna i eu kritisk granskning av den för enhetsskolan åvägabragta

motiveringen (Utlåtande sid. 179—197), därvid de under remissbehandlingen

avgivna utlåtandena i ganska stor utsträckning fått bilda underlaget.

Då sålunda ifrågavarande framställning delvis sammanfaller med vad som

från åtskilliga andra håll anförts, anser jag mig kunna begränsa redogörelsen

till att företrädesvis omfatta de delar av reservationen som erbjuda

mera nya synpunkter.

-Reservanterna bestrida till en början folkskolans kompetens för den nya

uppgiften såsom bottenskola och underkänna det indirekta bevis för en motsatt

uppfattning, som den kommunala mellanskolans arbetsresultat fått

lämna. Det erkännes visserligen, att mellanskolan »efter måttet av sin

prestationsförmåga utfört ett duktigt arbete och gjort sig väl förtjänt av

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition Nr Hd.

allt det stöd och all den hjälp, som den så väl behöver». Men skolans

starka utveckling ansåges i detta sammanhang icke talande, då den betingades

av riksdagens hållning. Tillfälle till val för hemmen mellan realskola

och mellanskola hade i mycket ringa utsträckning förelegat, men där

sådant funnits, t. ex. vid lika goda möjligheter att komma till de båda

skolorna, hade enligt eu för år 1923 verkställd undersökning realskolan

haft företräde. Dit både nämligen gått 931 lärjungar, medan under samma

förutsättningar 291 gått till den kommunala mellanskolan. För en rätt inblick

i en skolas värde från undervisningssynpunkt erfordrades kännedom

ej blott om dess resultat utan även om dess arbetssätt. Den kommunala

mellanskolan kunde i regel ej bygga sin undervisning på det för sexbladig

folkskola föreskrivna kunskapsmåttet såsom verkligen inhämtat, utan måste

ägna en avsevärd tid åt repetition av folkskolans lärokurs. Då skolan fördenskull

ofta funne sig ställd inför nödvändigheten att på sina fyra år inlära

så gott som hela det för en sexklassig realskola föreskrivna kunskapsstoffet,

måste ock dess arbetsmetod och arbetsintensitet bliva helt olika

realskolans. Arbetet måste starkt forceras, om någon fördjupning i studierna

kunde det ej bliva tal och det funnes ej heller för begåvade elever

någon möjlighet att ägna sig åt studier utanför skolkursen. Mest tryckande,

i ail synnerhet för flickorna, vore arbetsbelastningen, som understundom

rent av närmade sig bristningsgränsen. Över realskolans arbete vilade

eu prägel av lugn strävan, över mellanskolans åter ett starkt mått av nervöst

jäkt. Kommissionen hade icke kunnat undgå att till viss grad beakta

detta förhållande och sökte råda bot därför genom att i sitt skolsystem avlasta

vissa kursdelar från realskolan på bottenskolan, eller tänkte sig förbättrade

metoder, friluftsliv o. s. v. såsom motvikt. Det ändamålslösa i det

första av dessa tilltänkta medel, behövde ej betonas. Och ingå metodiska

förbättringar kunde ersätta två års förlust av språkundervisningen, vars

rätta anordnande vore en av realskolans viktigaste angelägenheter. Reservanterna

hävda bestämt, att den rätta åldern för den grundläggande undervisningen

i främmande levande språk vore 9—10 års åldern.

Det vore emellertid ej endast arbetsbelastningen i mellanskolan, som

väckte reservanternas starka betänkligheter mot denna skolform i dess nuvarande

gestaltning, även svårigheten att åstadkomma en rationell arbetsfördelning

lärarna emellan framträdde skarpt. Särskilt bekymmersam bleve

givetvis de sex övningsämnenas ställning, men icke mindre betänkligheter

mötte åtgärden att på en så sviktande grund bygga upp ett latingymnasium.

Reservanterna erinra ytterligare om att från mellanskolorna gjort sig förmärkt

en stark önskan, att erhålla ytterligare ett år till sitt förfogande. Då

reservanterna på grund av sin kännedom om skolorna i fråga kommit till

den övertygelsen, att de allt framgent hade en bestämd uppgift att fylla

och samvetsgrant strävat att motsvara de vid dem knutna förväntningarna,

skulle reservanterna under förevarande förhållanden finna det ansvarslöst

att neka dem sitt stöd i deras befogade krav på lyckligare arbetsbetingelser.

Då emellertid tidsförhållandena knappast redan nu medgåve mera genomgripande

förbättring av den kommunala mellanskolans byggnad, inskränkte

sig reservanterna att föreslå, att vid ett antal kommunala mellanskolor vid

sidan av den normala organisationen försök anställdes att genom upprättande

av eu på 4-årig folkskola byggd 5-årig studielinje lätta arbetsbördan.

Frågan om mellanskolans lämplighet såsom grundläggning för gymnasiet

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

ansåge reservanterna tills vidare outredd och påyrkade därför, att vid något

större läroverks gymnasium försöksvis upprättades en för lärjungar från

kommunal mellanskola avsedd parallellavdelning för att bereda dessa tillfälle

att under samma förutsättningar som läroverkets övriga lärjungar

avlägga studentexamen.

Reservanterna lämna i fortsättningen en kritik av skolkommissionens

granskning av parallellskolesystemet och framhålla bl. a. att användningen

av uttrycken »parallella barndomsskolor», »parallellskolesystem» och dylik! för

att beteckna förhållandet mellan folkskolan och läroverkets högre klasser vore

så till vida oriktig, att man blott toge sikte på den rent yttre omständigheten, att

ungdom av delvis samma ålder (9—12 år) undervisades i dessa båda skolor,

men bortsåge från olikheten i fråga om undervisningens mål och läroinnehållets

omfattning. Den möjligheten vore icke helt och hållet utesluten,

att en något senare anknytning av de båda skolorna än den nuvarande

läte sig förena med fyllandet av bådas syften, men denna fråga

hade så stor räckvidd samt krävde en så omfattande utredning av olika

hithörande förhållanden, att den borde göras till föremål för en särskild

undersökning, vilken reservanterna endast kunde förbereda genom att tillse

huruvida från allmän undervisningssynpunkt omständigheter gåves, som

talade för en dylik förändring av det bestående skolsystemet.

Dessförinnan ville emelltid reservanterna lämna en närmare redogörelse

för det nu rådande förhållandet mellan folkskola, mellanskola och läroverk.

Genom kommissionsförslaget stode intet av djupare betydelse att vinna,

men mycket av beprövat värde ginge förlorat. Tyngst vägde den ofrånkomliga

förlängningen av studietiden, vilken i väsentliga avseenden försvårade

fattiga barns framkomst på lärdomsvägen. Och genom de uppdrivna fordringarna

för tillträde till den högre skolan hade landsbygdens barn fått sin

ställning försämrad och bleve i vissa delar av vårt land så gott som utestängda

från tidigare möjligheter till fortsatt utbildning. I detta sammanhang

betonas ock, att genom den ifrågasatta förändringen av skolformen endast

ett litet mindretal lärjungar komme i åtnjutande av den från vissa håll framhållna

fördelen, att barnen finge längre stanna i sina hem. Det ojämförligt största

antalet av mellanskolans lärjungar bodde, enligt verkställda undersökningar,

i hemmet och endast 9 procent vore hänvisade till inackordering i

främmande hem. Vid läroverken vore motsvarande siffra 9,7 procent. Skillnaden

mellan läroverket och mellanskolan i detta avseende vore således

mycket ringa. Om grundskolan i stället vore G årig och läroverkets två

lägsta klasser bortskurna, skulle endast ett ytterst ringa antal lärjungar, som

för närvarande bodde borta, under denna del av skoltiden få vara kvar i

hemmet.

Vad i övrigt ur social synpunkt anförts till förmån för bottenskoletanken

ansåges på grund av de genomgripande förändriugarna på olika områden

hava förlorat mycket av sin forna räckvidd.

Reservanterna uppehålla sig därefter vid de av överstyrelsen anförda statistiska

uppgifterna rörande den försenade övergången av lärjungar från

folkskola till läroverk och understryka särskilt, dels att ekonomiska skäl ej

i större omfattning verkat fördröjande, dels att okunnighet om lämplig övergångstid

vore ett hinder för barnens framkomst.

Beträffande anknytningen mellan folkskola och realskola (Uti. sid. 198—201)

erinra reservanterna, att läroverken i alla tider ägt ett utpräglat demokratiskt

kynne samt att ett organiskt sammanhang redan nu rådde mellan

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kung1. Maj:ts proposition Nr 116.

folkskola och läroverk och att vägen dem emellan kunde ytterligare jämnas.

Det erkännes sålunda att svårigheter förefunnes för en ur avslutad folkskola

utgående studiebegåvad lärjunge att vinna inträde i eu mot hans åldersutveckling

svarande klass i läroverket. Något argument för 6-klassig bottenskola

utgjorde emellertid icke hänvisningen på denna brist i nuvarande organisation.

Lika litet fog hade kommissionens huvudskäl för anknytningens

förläggande till genomgången 6-klassig folkskola: anlagens framträdande vid

sagda tidpunkt. Den begynnande övergångsåldern vore den mest olyckligt

valda tiden för bedömande av barnens anlagsriktning. Och för yrkesval

vore 12- eller 13-åringen alltför outvecklad. Det kunde dock icke förnekas,

att 10—11-årsåldern från nu anförda synpunkt vore gynnsammare än den

nu stadgade 9—1 O-årsåldern. I själva folkskolans organisation funnes vissa

moment, som obetingat talade för denna åtgärd. Iakttagelser från folkskolehåll

pekade ävenledes i den riktningen, att inträdesprov efter fjärde

skolårets slut komme att ge tillförlitligare resultat än de nuvarande. Ur

allmän undervisningssynpunkt ansåges därför mycket vara att vinna genom

en något senare anknytning än den nuvarande. Men då en förlängning

av skoltiden borde vara helt och hållet utesluten, måste en 4-årig bottenskola

få till konsekvens den nuvarande 6-åriga realskolans förkortning till

5-årig. Enligt reservanternas mening kunde med visst fog sägas, att folkskoleväsendet

numera nått den utveckling, som av 1899 års läroverkskommitté

förutsatts som villkor för bottenskolans förlängning till fyraårig. Jämförelsen

mellan folkskolans och läroverkens undervisningsplaner gåve på grund

av läroinnehållets olika omfattning visserligen icke i detta avseende något

säkert utslag, men lämnade dock den möjligheten öppen, att eu övergång

från folkskolans fjärde klass till läroverkets nuvarande andra klass icke behövde

medföra större svårigheter. Emellertid krävdes för ett definitivt avgörande

mera omfattande undersökningar, än som av reservanterna kunnat

verkställas. Spörsmålet upptages därför bland de frågor, som borde bliva

föremål för ytterligare utredning.

Slutligen hava reservanterna jämväl ingått på en utförlig granskning av de

av skolkommissionen meddelade kostnadsberäkningarna (Utlåtande sid. 201- 214). Då emellertid alla hithörande förhållanden sedermera gjorts till föremål

för förnyade utredningar från skolöverstyrelsens sida, i vilka även vissa

av reservanterna deltagit, saknar jag här anledning att närmare inlåta mig

på de uti berörda avdelning av reservationen framställda åsikterna.

Under uttalande av huvudsaklig anslutning till skolöverstyrelsens utlåtande

har avdelningschefen undervisningsrådet N. Fredriksson avgivit ett särskilt

yttrande, vilket angives »ej i allt» böra uppfattas som en reservation utan

mera såsom en komplettering till överstyrelsens utlåtande, vilket jämväl av

Fredriksson biträtts (Utlåtande sid. 321—338).

Beträffande nu förevarande spörsmål avser Fredrikssons yttrande ett hävdande

av nödvändigheten att med anlitande av olika medel begränsa möjligheterna

till högre teoretisk undervisning till den omfattning som samhällets

behov och intresse gjorde önskvärd och lämplig.

I fråga om anknytningen mellan folkskola och läroverk håller Fredriksson

särskilt före, att anordningen med gemensamma anknytningspunkter

för de olika utbildningslinjerna på vissa åldersstadier, alltså vid avgången

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kung1. Maj:ts proposition Nr 116.

från folkskolan respektive realskolan, skulle medföra betydande fördelar

med hänsyn till valet av levnadsbana. Emellertid måste härvid ofrånkomligt

fordras och förutsättas bl. a., att de praktiska utbildningslinjerna

bliva så omhuldade och så utvecklade, att de kunde erbjuda tillräckliga

utbildningsmöjligheter på ett så vitt möjligt tillfredsställande sätt.

I sitt redan förut berörda underdåniga utlåtande över skolkommissionens

betänkande lämnar generaldirektör Bergqvist en redogörelse för våra olika

skolformer (Våra skolor sid. 15—134). Med hänsyn till den betydelse, som

erfarenheterna rörande den kommunala mellanskolans verksamhet äga för

bedömandet av nu förevarande spörsmål, torde jag till en början böra

i korthet erinra om Bergqvists värdesättning av sagda skolform (sid. 49 ff.).

Beträffande den kommunala mellanskolans nuvarande svagheter, fastslår

Bergqvist, att skolans lärare »f. n. i ganska stor utsträckning brista i

pedagogisk utbildning». Vårterminen 1923 hade nämligen icke mer än

22 procent av samtliga lärare genomgått provår. Till följd härav saknades

önskvärd kännedom om arbetet i de allmänna läroverken. En annan

brist vore att lärarna, ehuru skolans arbete även krävde ett bestämt hänsynstagande

till folkskolans kurser, i regel saknade förtrogenhet med folkskolan.

Endast 14 procent av lärarna i fråga hade avlagt folkskollärarexarnen.

Jämväl hade det inneburit en kännbar olägenhet, att rektorerna

nödvändigtvis måst tagas inom den jämförelsevis begränsade kretsen av

vederbörande skolas egna ordinarie ämneslärare.

Vidare gällde, att lärjungeurvalet vid mellanskolan ingalunda alltid präglats

av den noggranna sovring, som varit önskvärd och avsedd. Det förhölle

ingalunda så, som i ett auktoritativt utlåtande över skolkommissionens

förslag generellt påstås, att lärjungematerialet vore bättre i mellanskolor än

i realskolor. Tvärtom gåve erfarenheten bestämt stöd för den åsikten, att

åtskilliga skolor ej tillämpat gällande inträdesfordringar och att därför lärjungematerialet

vore synnerligen ojämnt.

^ Saknaden av en enhetlig undervisningsplan vore mycket kännbar,

lillbörlig hänsyn hade icke alltid tagits till själva den grundval, på

vilken mellanskolan skulle bygga: genomgången lärokurs i folkskolan.

I alltför hög grad hade undervisningen kommit att bliva bunden vid

den lärokurs och den plan för undervisningens meddelande, som varit

gällande för den sexåriga realskolan. Undervisningen hade därjämte ofördelaktigt

påverkats av den fullständiga bristen på för mellanskolans speciella

förhållanden avpassad lärobokslitteratur. På många platser hade skolorna

också nödgats arbeta under otillfredsställande materiella resurser.

T tterligare framhåller Bergqvist, att den kommunala mellanskolan motsvarat

ett förhandenvarande starkt samhällsbehov, något som fått ett talande

uttryck genom den rika utveckling, som skolan på få år vunnit. I första

rummet hade denna skolform tillgodosett »de bredare samhällslagrens samt

landsbygdens och de mindre samhällenas bildningsbehov». Mellanskolornas

examensresultet hade år efter år erkänts i det hela tillfredsställande, och

detta vare sig man till grund för omdömet lagt statistiska uppgifter eller de i

inånga fall synnerligen fördelaktiga yttranden, som avgivits av ombuden i

realskolexamen, i regel valda ur läroverkslärarnas krets. På striden om

^ ärdet av skolkommissionens statistiska utredningar på förevarande område,

säger sig Bergqvist ej vilja närmare ingå, »då huvudsaken, nämligen att

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

examensresultatet vid mellanskolorna visat sig tillfredsställande, synes mig

framstå såsom bestämt konstaterad». Om mellanskolans arbete i övrigt uttalar

Bergqvist (sid. 59) bl. a. följande:

»Av egen personlig erfarenhet — jag har följt den kommunala mellanskolan

allt sedan dess tillkomst och under årens lopp besökt en mycket

stor del av de kommunala mellanskolorna —, måste jag vitsorda, att jag

i de flesta fall kunnat konstatera ett i betraktande av ovan angivna svagheter

hos skolan anmärkningsvärt gott arbete, ett arbete, som i mångt och

mycket väl kunnat uthärda en jämförelse med arbetet i realskolan.»

Vad angår klagomålen från mellanskolans eget håll över ett alltför forcerat

och allt för jäktigt och därför även allt för ansträngande arbete, framhåller

Bergqvist, att det funnes anledning att med en viss försiktighet mottaga

åtskilliga av de mindre fördelaktiga omdömen om skolornas arbete, som

förelåge från skolornas egen sida. En skolas arbete, både dettas vardagliga

förlopp och dess resultat, berodde i främsta rummet icke av skolans yttre

eller inre organisation utan av de lärarkrafter och det lärjungematerial, över

vilka skolan förfogade. Nu kunde man väl svårligen av lärarna själva begära

ett fullt objektivt bedömande av den inverkan, som de för mellanskolan

gällande mindre stränga kraven i fråga om lärarkompetens och de

lägre avlöningsförmånerna kunnat utöva på urvalet av lärarkrafter och därmed

givetvis också på skolornas arbete. Man kunde icke begära ett objektivt

besked om vilken inverkan skolornas arbete kunnat röna därav, att

många av skolornas lärare saknat önskvärd kännedom både om realskolan

—- den skola, vars arbetsresultat skolat vinnas — och folkskolan — den

skola på vars arbetsresultat mellanskolan haft att bygga. Det vore för visso

mer än märkvärdigt, ifall icke här lätteligen en omedveten orsaksförskjutning

kunnat äga rum hos de omdömesavgivande lärarna. Att man vid skolorna

själva icke saknat känsla härför, framginge också av ett yttrande från

Hjo kommunala mellanskola.

Och vad lärjungematerialet beträffade, stode många av de kommunala

mellanskolorna under ett tryck av lokala önskemål, som tvingade skolorna

till en alltför stor medgörlighet i fråga om lärjungarnas intagning och

flyttning. Det vore lätt förklarligt, att en skola, som icke såge sig kunna

undkomma ett dylikt trj»ck, trodde sig i en förändrad organisation kunna

vänta en utväg att undgå de ofördelaktiga följderna av det sämre lärjungematerialet.

Att konstitutiva brister vidlåda arbetet i den kommunala mellanskolan,

erkänner Bergqvist, liksom att arbetet där behövde omläggas, för att ej

bliva allt för jäktigt och dess resultat för ytligt. Bergqvist tillfogar emellertid

följande, som torde vara förtjänt att särskilt uppmärksammas (sid. 61).

»Att eu skolform, som ända från sin tillkomst lidit av vissa pedagogiska

svagheter, som på grund av ekonomiska svårigheter ofta arbetat under ogynnsamma

yttre omständigheter och som därtill tilldelats pionjärens roll att ofta

under en högspänd konkurrens bana väg för något nytt, icke kunnat förvärva

samma lugn, stadga och fasthet i sitt arbete som en skolform, vilken

i likhet med det allmänna läroverket bygger på en tlerhundraårig traditions

grund, är icke ägnat att väcka förundran. Tvärtom måste det efter mitt

förmenande anses såsom mycket anmärkningsvärt, att skolformen kunnat

nå så goda och tillfredsställande resultat som den gjort. Och man är enligt

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

min bestämda mening berättigad att på detta förhållande bygga den förväntan,

att eu sådan skolorganisation — om den i fråga om lärare, läroböcker

och övriga undervisningsmedel utrustas i likhet med de allmänna

läroverken, om den beträffande undervisningsplan och arbetssätt utvecklas

efter rationella grunder samt slutligen om dess lärjungematerial hålles uppe

på vederbörlig nivå — skall kunna utveckla sig så, att den i framtiden

tillvinner sig en allt betydelsefullare ställning och uppgift särskilt för tillgodoseende

av de bredare befolkningslagrens och landsbygdens växande

bildningsbehov. Det är också uppenbart, att de allmänna förutsättningarna

för en dylik skolforms verksamhet måste bliva starkare, i samma mån som

de senaste årens genomgripande reformer på folkskolans område hunnit visa

sina verkningar. Att skolformen skulle, såsom man från vissa håll velat

göra gällande, redan nu kunna anses utprovad och därvid befunnen alltför

undermålig för att vidare äga anspråk på existens eller tillgodoseende från

det allmännas sida, måste jag på grund av vad jag nu sagt beteckna såsom

ett bestämt misstag.»

Aven i ett annat av de grundläggande spörsmål, som i detta sammanhang

föreligga till övervägande, nämligen frågan om folkskolans kompetens

såsom bottenskola, avger Bergqvist ett bestämt omdöme (sid. 78—82).

Gentemot de olika invändningar, som i detta avseende framkommit, betonar

Bergqvist, att det mål vår folkskola genom sin nu gällande undervisningsplan

fått sig föresatt, måste, om det eftersträvades genom rätt avvägda

kurser och under användande av ett rationellt arbetssätt erfarenhetsmässigt

kunna betecknas såsom fullt tillfredsställande ur synpunkten av folkskolans

bärkraft gentemot realskolan. Vidare vittnade erfarenheten, att studiebegåvade

lärjungar, som genomginge våra bättre folkskoleformer, A- och

B-formen, också i regel uppnådde det föresätta målet och sålunda besutte

en allmän bildning, som satte dem i stånd att tillgodogöra sig undervisningen

i den högre skolan. Dessa omdömen byggdes dels på personlig erfarenhet,

dels på talrika vittnesbörd av personer, som väl kände både vår

folkskola och våra högre skolor. Beträffande den motsatta uppfattning, som

från andra håll kommit till uttryck, och särskilt de ofördelaktiga vittnesbörd,

som härrörde från vissa kommunala mellanskolor, framhåller Bergqvist,

att dessas kraft avsevärt försvagades därav, att åtskilliga av dessa skolor

hade ett lärjungematerial som till stor del (ända till 40 procent och därutöver)

icke genomgått fullständig folkskola. Betecknande i detta avseende

vore, att den av de kommunala mellanskolorna, som ansett sig kunna avgiva

det allra ogynnsammaste omdömet, ja, som enhälligt uttalade, att folkskolan

icke ens i fråga om sin A-typ vore mogen att tjäna som förskola

för fyraårig realskola, hade ett lärjungematerial, av vilket icke mindre än

43,4 procent kommit från andra folkskoleklasser än den sjätte. Från andra

mellanskolor, vilkas lärjungar så gott som samtliga genomgått fullständig

folkskola, mötte man kraftiga, på mångårig erfarenhet byggda försäkringar,

att det icke blott vore möjligt att grunda en fyrklassig realskola på folkskolans

sjätte klass utan även att denna organisation visat sig lämplig.

Till slut framhåller Bergqvist, att folkskolan givetvis icke nått och aldrig

kunde nå en sådan ståndpunkt, att varje studiebegåvad lärjunge med avgångsbetyg

från skolan tillika vore i stånd att utan något som helst mellanlägg

av kunskaper övergå till och mottaga undervisning i den högre skolan.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Men folkskolan komme en sådan ståndpunkt närmare, ju mer utvecklingen

fortskrede. Och så långt hade skolan redan nått, att antalet lärjungar som

vore i besittning av en allmän bildning, vilken satte dem i stånd att, utan

eller efter en föga krävande mellanläsning, tillgodogöra sig undervisningen

i den högre skolan, för närvarande vore så stort, att ur denna synpunkt

den sexklassiga grundskolan väl läte sig försvara som eu huvudform i vårt

skolsystem.

Sambandet mellan de olika skolformerna inom skolsystemet avhandlas av

Bergqvist med ganska stor utförlighet (sid. 242—291). Tre krav framställas

härvid såsom grundläggande. Anknytningen mellan folkskolan å ena sidan

och de högre teoretiska och praktiska skolformerna å den andra måste

ordnas så, att icke dessa senare komme att ’gå i vägen för varandra’, eller

med andra ord, att den ena av dessa skolformer icke berövade den andra

de lärjungar, som den bort kunna räkna på. Sammanbindningen mellan de

olika skolformerna borde vidare ske på en punkt, där det för skolan bleve

möjligt att med någon större grad av tillförlitlighet bedöma de ungas_ personliga

utrustning och intresseriktning och följaktligen att träffa ett så pålitligt

val av bildningslinje som möjligt. Hade man sålunda sörjt för att de

olika vägarna på rätt sätt kommunicerade med varandra, gällde det slutligen

att se till, att konkurrensen om dem stode öppen för alla. Anknytningspunkten

mellan folkskolan och de högre skolformerna borde därför

ordnas så, att övergången till den högre skolan i ekonomiskt avseende bleve

möjligast fördelaktig för alla hem. För obemedlade hem och framför allt för

sådana hem, som måste sända sina barn till en på annan plats belägen

skola, vore det givetvis av största vikt, att barnen kunde så länge som

möjligt stanna hemma. Denna förmån vore icke blott av ekonomisk natur

utan även ur uppfostringssynpunkt av största betydelse. Till sist erinrar

Bergqvist om vikten av att samorganisationen medgåve, att »kulturnivån

upprätthålles och att icke genom densamma de högre skolorna komme att

verka förryckande eller hämmande på de lägre skolformernas arbete».

Den granskning, som Bergqvist, med ledning av de angivna synpunkterna

till en början ägnar den nuvarande treåriga grundskolan, resulterar i, »att

en dylik organisationstyp trots de obestridliga pedagogiska fördelar den

medför, dock genom det hinder den lägger i vägen för eu ur social synpunkt

nöjaktig samorganisation av våra skolor, genom de svårigheter den

vållar en stor mängd av hemmen samt genom de misstag i fråga om de

ungas anlag och läggning, vartill den kan föranleda, medför så avsevärda

olägenheter, att vårt statliga skolväsen bör under lämpliga former lösas ur

sin nuvarande absoluta bundenhet vid den treåriga grundskolan».

Den sexåriga grundskolan såsom allmän organisationstyp finner Bergqvist

väl ägnad att främja eu rationell fördelning av samhällets bildningsmöjligheter.

Den förläde valet av studiedifferentiering till en ålder, då enligt en

hos oss gammal erfarenhet gjorde sig förmärkt en större andlig mognad,

utmärkt därigenom att individens anlag och läggning med större bestämdhet

gåve sig tillkänna, samtidigt som hans förmåga av verksamhet på egen

band framträdde. Den sexklassiga grundskolan erbjöde den ojämförligt

största kontingenten av våra folkskolors lärjungar, landsbygdens barn, den

betydelsefulla förmånen att under en stor del av sin barndomstid få stanna

under hemmens vård. Den medförde vidare såväl för hemmen pa landsbygden

som för mindre burgna hem i städerna avsevärda ekonomiska lättnader

och öppnade därigenom i många fall möjligheter till fortsatta studier,

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. May.ts proposition Nr 11G.

vilka eljest icke skulle hava varit för handen. Lärjungarna kunde ock

möjligast länge sammanhållas i en och samma undervisningsavdelning, varigenom

möjliggjordes en för barnens kunskapstillägnelse och personlighetsbildning

hälsosam ekonomisering med tid och kraft, på samma gång eu

säkrare grund lades för omdömena om de ungas anlag och läggning.

För utvecklingen av eu sund medborgaranda vore det av betydelse, att den

sexåriga grundskolan beredde tillfälle till en längre tids Barnuppfostran för

barnen. Slutligen talade till förmån för nämnda organisation att vi redan

ägde ganska omfattande erfarenheter om möjligheten att på den sexåriga

folkskolans grund bygga upp en lämplig form för mellanstadiets teoretiska

skolor.

Bergqvist framhåller emellertid tillika vissa omständigheter, som manade

till varsamhet, då det gällde att avgöra »på vad sätt och i vilken utsträckning»

reformen borde genomföras (sid. 284—285). I detta avseende framhåller

han bl. a., hurusom den sexåriga grundskolan, införd i systemet som

grundval för en sjuårig högre skola, gör den normala studietiden ett år

längre än vad fallet är med den nuvarande statliga organisationen. Man

borde därför söka finna tid och tillfälle att utprova utvägar att undvika en

dylik förlängning. Genomfördes den sexåriga grundskolan i större omfattning

på sådana orter, dar de fackliga utbildningsanstalterna ännu icke nått

en tillräckligt stark utveckling eller deras betydelse av allmänheten ännu ej

i önskvärd mån insetts, förelåge faran, att tilloppet till de teoretiska utbildningsvägarna

skulle taga dimensioner, som kunde bliva hinderliga för eu

sund reglering av de ungas levnadsbanor. Ännu vore de erfarenheter,

vilka stode oss till buds för bedömande av den fyrklassiga realskolans förmåga

att bära upp gymnasiet, begränsade. Vi förfogade ej heller ännu

över ett nog mångsidigt erfarenhetsmaterial i fråga om den inverkan ett

skolsystem med sexårig grundskola kunde komma att utöva på arbetet i

folkskolan. Vår nuvarande folkskola vore stadd i eu stark yttre och inre

utveckling.. .Det vore av. vikt för det pågående nydaningsarbetet, att detta

finge i möjligaste mån fortgå utan störande organisatoriska ingrepp. Genomfördes

reformen i .en utsträckning, som icke motsvarade folkskolans nuvarande

förmåga att inträda som grundskola eller som medförde en alltför

kännbar förlängning av studietiden, förelåge faran, att privata klassbetonade

skolor kunde i en osund utsträckning uppkomma.

Eu motsvarande granskning av föreliggande förslag om fyraårig grundskola

gåve vid handen, att såväl sexårssystemet som det nuvarande treårssystemet

vore att föredraga framför fyraårssystemet, Och detta såväl med

hänsyn till folkskolan som med tanke på de praktiska skolorna och realskolan.

Det vore därför enligt Bergqvists mening icke tillrådligt att nu

upphöja typen till generell organisationsform för våra högre skolor. Då

emellertid förslaget i fråga vunnit stor anslutning bland skolkommissionens

kritiker, förelåge givetvis starka skäl att anordna försök med detsamma.

Sådana försök borde lämpligast anställas vid några större realskolor inom

olika delar av landet, framförallt om därvid samtliga de ifrågasatta grundskoleformerna

parallellt kunde bliva föremål för prövning.

Då det gällde att avlägsna de mera framträdande bristerna och förbereda

och successivt genomföra åtgärder, som åsyftade en mer omfattande omgestaltning

av undervisningsväsendet, påyrkar Bergqvist, att först och främst

på varje ort, där högre ungdomsskola funnes, anordningar borde vidtagas,

som möjliggjorde en omedelbar övergång till denna från folkskolans sjätte

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

klass. I detta syfte borde de kommunala mellanskolorna såsom fyrklassiga

realskolor inorganiseras i skolsystemet i det hela på sätt skolkommissionen

föreslagit. De skolor, som icke omedelbart kunde förstatligas, borde konsolideras

genom ett vidgat statsinflytande.

På orter där flera allmänna läroverk funnes, syntes allt efter förevarande

behov flera eller färre av läroanstalterna eller, där så kunde finnas lämpligt,

flera eller färre parallellinjer lämpas efter treårig, respektive sexåriggrundskola.

Funnes å ort blott ett läroverk, men ägde detta mer än en

parallellinje, syntes allt efter föreliggande omständigheter de olika linjerna

böra lämpas efter treårig — respektive sexårig grundskola. Omfattade läroverket

endast en linje, borde det bero på prövning i varje särskilt fall,

under vilka organisationsformer förbindelsen mellan grundskolan och den

högre skolan lämpligen kunde äga rum; antingen kunde den nuvarande

organisationen bibehållas och förses på kommunens bekostnad med lämplig

anslutningsanordning till folkskolans sjätte klass, eller kunde läroverket förvandlas

till en statlig fyraklassig realskola, med rätt för kommunen att på

egen bekostnad därmed förbinda anslutningsanordning till treårig grundskola.

I enlighet med de direktiv, som av departementschefen meddelats för de

skolsakkunnigas utredningsarbeten hava de sakkunniga ägnat särskild uppmärksamhet

åt frågan om folkskolans bärkraft. (Utredning sid. 27—50.)

De sakkunniga säga sig genom egna undersökningar rörande de höstterminen

1924 i de kommunala mellanskolorna intagna lärjungarna hade funnit

bekräftade de uppfattningar rörande folkskolans duglighet såsom grundskola,

vilka från ledande folkskolehåll i allmänhet gjorts gällande, särskilt

i fråga om folkskolans B 1- och B 2-former. Den ingående granskningen

giver de sakkunniga anledning till bl. a. följande uttalande:

»Såsom av den föregående framställningen torde framgå, ställer det sig

utomordentligt svårt att besvara frågan om folkskolans bärkraft mer förbehållslöst

vare sig i den ena eller den andra riktningen. A ena sidan torde

ett obetingat garanterande av den 6-åriga folkskolans bärkraft som grundskola

icke gärna kunna ur det verkliga sakläget motiveras. Skolöverstyrelsens

majoritet har icke uttalat sig^ i förbehållslöst gynnsam riktning, generaldirektör

Bergqvist icke heller. Å andra sidan synes det de sakkunniga vara

långt ifrån klart, att de framkomna vittnesbörden om folkskolans närvarande

ståndpunkt hava den allmänna och avgörande räckvidd, att de motivera ett

underkännande av den nuvarande 6-åriga folkskolans bärkraftsom grundskola.»

I fortsättningen uppehålla sig de sakkunniga vid frågan om den 6-åriga

grundskolan med särskild hänsyn till folkskolans självständiga mål, och

syntes de sakkunniga icke tillräcklig anledning förefinnas att ur nämnda

synpunkt principiellt jäva den 6-åriga folkskolans lämplighet såsom grundskola.

Beträffande farhågorna för den högre skolans skadliga tryck på folkskolans

undervisning, framhålla de sakkunniga, att dylika farhågor icke

kunde frånkännas allt berättigande men hävda, att ett sådant tryck icke med

nödvändighet behövde göra sig gällande. Men härför krävdes särskilt å

sådana orter, där riskerna vore mer påtagliga, vissa förutsättningar: en

lämplig anordning av inträdesprövningarna samt ett målmedvetet och rationellt

tillrättalagt undervisningsarbete i folkskolan. »Äro dessa iörutsättningar

för handen, synes icke föreligga anledning att bestrida möjligheten för

folkskolan att fylla sin uppgift som grundskola utan att i arbetets allmänna

gång och metodiska inriktning frånfalla sin egentliga uppgift.»

Skol
sakkunniga.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Med tanke på folkskolans närvarande tillstånd och utvecklingsmöjligheter

framhålla de sakkunniga, att givetvis brister och svårigheter, vilka kunna

föranleda betänksamhet ur grundskolesynpunkt, förefunnes. Men dessa hade

i somliga avseenden utan tvivel överdrivits. Särskilt syntes icke förekomsten

av de skiftande skolformerna hava den ödesdigra betydelse som från

vissa håll ansetts. Ganska goda skäl syntes också tala för den mera optimistiska

uppfattning i avseende på folkskolans förutsättningar som grundskola,

som av skolöverstyrelsen gjorts gällande. Folkskolan befunne sig

otvivelaktigt för närvarande i en period av stark utveckling, vilken lovade

gott för framtiden. Goda skäl talade även för den uppfattningen, att utvecklingen

av folkskolans arbete till större effektivitet skulle påskyndas,

därest folkskolan som grundskola komme att ställas inför vidgade uppgifter.

Förhållandet mellan folkskola och läroverk belyses av de sakkunniga dels

i vissa delar av kapitel VII Realskolan, dels i kapitel VIII Övergångsanordningar

(Utredning sid. 110—200).

De sakkunniga erinra inledningsvis, att de icke haft anledning att beträffande

bottenskoleprincipens tillämpning göra egna ståndpunkter gällande,

men ansåge sig dock kunna uttala den meningen att det fullständiga genomförandet

av en organisation, som byggde den högre skolan på ett enda

grundskolestadium, vare sig det sexåriga eller ett kortare, näppeligen

i. n. syntes tillrådligt, att alltså tills vidare realskoletyper anknutna

dels till sexårig grundskola, dels till grundskola av kortare utsträckning

syntes böra bestå vid sidan av varandra, intill dess erfarenheten givit vid

handen, att en sådan ordning icke vore för vårt land tjänlig.

Under erinran att i den förda diskussionen ifrågasatts grundskolestadier

från och med 3-årigt till och med 7-årigt, framhålla de sakkunniga, att en

organisation av det högre skolväsendet på den sjuklassiga folkskolans grund

knappast kunde betraktas som ett aktuellt spörsmål, med hänsyn särskilt

till denna skolforms relativa sällsynthet i vårt land. Och vad anginge den

5-åriga grundskolan, innebure systemet 5-årig grundskola och 5-årig realskola

samma studietid som den av skolkommissionen föreslagna organisationen,

utan att såsom denna fylla bottenskoleprogrammets krav på 6-årig grundskola.

Ett system med nyssnämnda grundskola och 4-årig realskola" förutsatte

förändringar i folkskolans undervisningsplan, vilka givetvis skulle

komma att innebära eu försämring av lärogången för alla de folkskolans

lärjungar, som icke överginge till realskolan. Även med dylika förändringar

skulle detta system giva den 4-åriga realskolan ett mindre starkt underlag

än systemet 6 + 4. Till närmare övervägande upptaga de sakkunniga förslagen

om 3-årig grundskola och 6-årig realskola (systemet 3 + 6), om 4-årig

grundskola och 5-årig realskola (systemet 4 + 5) samt om 6-årig grundskola

och 4.årig realskola (systemet 6 + 4).

Vid avhandlandet av systemet 6 + 4 betona de sakkunniga till en början

vikten av att folkskolans arbetsresultat icke undervärderades. Den koncentriska

kursanordning, som föranleddes av de »avslutade» kurserna i folkskolan

vore från flera synpunkter ingalunda ofördelaktig. Ämnet behandlades

på olika sätt å skilda åldersstadier. Den vore ock gynnsam för ett

starkare befästande av minneskunskaperna. Men den tvingade realskolan

att på relativt kort tid söka hinna igenom en till omfånget stor kurs, lade

därigenom en viss brådska över arbetet och försvårade i sin mån en mera

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr Hd. 97

konkret och fyllig framställning av ämnet. För de främmande språken

bleve den 4 ånga realskolan icke fördelaktig.

Vad beträffade åldersförhållandena ide kommunala mellanskolorna, visade

sig lärjungarna i dessa skolor visserligen i regel vara något äldre än i de

allmänna läroverkens motsvarande klasser, men väsentligen yngre än de från

organisatoriska synpunkter kunde förmodas skola vara. Efter att hava erinrat

om de omständigheter, som sannolikt medverkade härtill, framhålla de

sakkunniga, att efter deras mening de sänkande faktorerna i mellanskolan

icke skulle i alldeles samma grad komma att göra sig gällande, därest den

4-åriga realskolan finge samma ställning i skolsystemet som den 6-åriga nu hade.

De sakkunniga uppehålla sig också vid frågan om arbetet och arbetsresultatet

i mellanskolorna och anföra i detta avseende bl. a.:

»Det är av det anförda uppenbart, att de kommunala mellanskolorna i

flera hänseenden arbeta under förhållanden, som måste menligt inverka på

arbetsresultatet, och att de av sina lärjungar måste kräva ett mera ansträngande

arbetstempo, än realskolorna behöva kräva av sina. Om detta sakförhållande

bör konstateras, så bör det emellertid icke överdrivas. Att det särskilt

framträtt för och framhållits av mellanskolornas lärare är helt naturligt, hänvisade

som de varit att i tävlan med de gynnsammare ställda allmänna

läroverken söka nå dessas arbetsresultat. Den särskilda examenskontroll,

som lagts på mellanskolorna och som icke har motsvarighet vid realskolorna,

har i vissa hänseenden haft sin nytta, men den har ock utgjort ett i

någon mån enerverande moment och väsentligt bidragit till att inrikta

arbetet på examensprestanda.» I fråga om arbetsbelastningen erinras därom,

att mellanskolan näppeligen skulle erhållit en så stor och hastig

utbredning, om skolan fått rykte om sig att vara en för barnen skadlig

läroanstalt.

Klart vore emellertid, framhålla de sakkunniga sammanfattningsvis, att

även om mellanskolan förstatligades och jämväl i övrigt erhölle gynnsammare

villkor för sin verksamhet, den dock icke skulle kunna befrias från

de olägenheter, som tillhörde den 4-åriga realskolan som sådan och vore

grundade i dess organisatoriska förutsättningar. »Att systemet 6 + 4 är en

i pedagogiskt avseende fullt användbar och i åtskilliga hänseenden fördelaktig

organisation torde icke kunna bestridas.» Men i jämförelse med den

6-åriga realskolan vore den 4-åriga en i viss mån sammanträngd och till

följd därav forcerad skolform. Sin motivering ägde systemet 6 + 4 i de

skäl, som motiverade den 6-åriga grundskolan, och sin väsentliga olägenhet

hade det däri, att det innebure en förlängning av studietiden.

I fråga om systemet 4 + 5 uttala de sakkunniga, att en fullt säker uppfattning

om detsamma näppeligen kunde vinnas annat än på den praktiska

erfarenhetens väg. Med ledning av dels folkskolans undervisningsplan, dels

uppgjorda förslag till undervisningsplan för 5-årig realskola, hava de sakkunniga,

så långt möjligt varit, sökt bilda sig ett omdöme i frågan, varvid

de betona, att den 5-åriga realskolan måste i jämförelse med den 6-åriga

bliva en i vissa avseenden sammanträngd skolform, krävande ett mera forcerat

arbetstempo än det i den nuvarande realskolan förekommande. Det

syntes vidare sannolikt, att en sänkning av genomsnittsåldrarna i realskolan

skulle föranledas av grundskolestadiets utsträckning till 4-årigt, något som

från en annan sida sett icke vore gynnsamt för det mera forcerade arbetet

i skolan.

Bihang till riksdagens protokoll 1027. 1 saml. 101 höft. (Nr Hd.)

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj ds proposition Nr 116.

Att den 5-åriga realskolan i och för sig skulle vara en lika fördelaktig

skolform som den 6-åriga», fortsätta de sakkunniga, »har heller icke blivit

påstått av dem, som förordat dess införande i skolorganisationen. Det sega

motstånd, som i den gamla striden om första klassens indragning restes

från läroverkens sida mot den åsyftade avkortningen av det allmänna läroverket,

motiverades med att villkoren för läroverkets arbete därigenom

skulle försämras och dess arbetsresultat försvagas. Om man på samma

håll nu synes benägen för tanken på grundskolestadiets utsträckning till

4-årigt och realskolans därmed följande förkortning till 5-årig, torde detta

bero på bottenskolefrågans ändrade läge och på ett med folkskolans fortgående

utveckling ökat förtroende till hennes prestationsförmåga.»

De sakkunniga inlåta sig därefter på en jämförande värdesättning av de

tre systemen ur skilda synpunkter, vilken granskning sammanfattas på följande

sätt: ’

»Med den reservation, som ligger i en erinran om att den 5-åriga realskolan

ännu icke blivit praktiskt prövad inom vårt skolväsen, torde man

över huvud taget kunna säga om både den 5-åriga och den 4-åriga skolan,

att de, om de ock, särskilt med hänsyn till undervisningen i främmande

språk, måste anses den 6-åriga underlägsna, likväl äro i pedagogiskt avseseende

fullt användbara skolformer. I organisatoriskt avseende har systemet

6 + 4, såsom förut framhållits, sin motivering i de skäl, som motivera den

sexåriga grundskolan, och sin olägenhet i den förlängda studietiden. Den

organisatoriska betydelsen av systemet 4+5 kan sägas ligga däri, att det

innebär en utsträckning av grundskolestadiet utöver det nuvarande treåriga

utan att medföra förlängning av studievägen till realexamen, något som

näppeligen synes möjligt, om grundskolestadiet utsträcktes ytterligare. Dess

värde i förhållande till systemet 3 + 6 blir till det huvudsakliga beroende

av den betydelse, som tillmätes grundskolestadiets förlängning.»

Till sist avhandlas den under remissbehandlingen från flera håll förordade

anordningen, att bygga det högre skolväsendet dels på 6-årigt, dels på kortare

grundskolestadium, att alltså samtidigt använda två organisationssystem.

I detta avseende betona de sakkunniga, att på orter, där en dylik organisation

tillämpades, borde antalet parallellavdelningar, tillhörande den längre

eller den kortare realskolelinjen, i stort sett avvägas i ungefärlig proportion

till det normala antalet godkända inträdessökande till vardera linjen.

Vidkommande förut berörda övergångsanordningar, erinra de sakkunniga,

att dessa ha en uppgift att fylla endast under förutsättning, att den högre

skolan, vare sig å en enskild ort eller i allmänhet uteslutande byggde på

kortare grundskola. De sakkunniga framlägga en plan för s. k. övergångsklass

från folkskolans klass 6 till realskolans klass 4, och rikta uppmärksamheten

på den nödvändiga hoppressningen av kurserna i vissa ämnen.

På den grund komme arbetet att i grundlighet och soliditet i vissa hänseenden

stå tillbaka för den parallellt löpande realskolans arbete. I fråga

om de likaledes förut omnämnda övergångskurser, varom förslag vid remissbehandlingen

framställts, uttala de sakkunniga, att desamma, hur de än i

detalj tillrättalädes, bleve behäftade med bestämda pedagogiska olägenheter.

De komme alltid att med hänsyn till resultaten erbjuda de risker, som ett

skolaibete under forcerade och extraordinära förhållanden i allmänhet erbjöde.

I fråga om dylika anordningar syntes böra gälla, att det företrädesvis

borde bliva beroende på vederbörande kommuners initiativ och beredvillig
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kung1. Maj:ts proposition Nr 116.

het att bestrida kostnaderna, huruvida sådana av den ena eller andra typen

borde komma till stånd. Härigenom vunnes garanti för att anordningen

vore motiverad av känt och erkänt behov.

Den för ett allsidigt bedömande av spörsmålet om anknytningen mellan

folkskola och läroverk betydelsefulla frågan om de praktiska utbildningslinjernas

förhållande till de teoretiska har, i överensstämmelse med de meddelade

riktlinjerna, av de sakkunniga ägnats särskild uppmärksamhet (Utredning

sid. 370—387, Kap. XIII Praktiska utbildningslinjer), i vad det

gäller den högre folkskolans ställning.

De sakkunniga uttala, att man vid skolväsendets organisation borde söka

på allt sätt undvika sådant, som kunde åstadkomma en för stark tillströmning

till de teoretiska studiebanorna. I detta syfte borde de praktiska utbildningslinjerna

sättas i stånd att med framgång upptaga tävlan med de

bildningslinjer, som mera, avsåge teoretiska studier. Vad speciellt den högre

folkskolan angår, understryka de sakkunniga att den yrkesbestämda skolformen

visat en ständigt fortgående utveckling, från 15 skolor med 1,743

lärjungar läsåret 1919—1920 till 21 skolor med 3,927 lärjungar läsåret 1923

—1924.

De sakkunniga ingå också i prövning av det framkomna uppslaget att

vid de högre folkskolorna införa en särskild avgångsprövning, praktisk realexamen

och anföra olika skäl för en sådan anordning. Jämväl hava de

sakkunniga övervägt förslaget, att ändra namnet högre folkskola till praktisk

realskola, en åtgärd beträffande vilken skäl anföras både för och emot.

Därest en praktisk realexamen komme till stånd, borde den närmast tillkomma

yrkesbestämd högre folkskola med tre årsklasser ovanpå sexklassig

folkskola. De sakkunniga uttala sig tillika om möjligheterna att anknyta

praktiska linjer till realskolorna samt om den praktiska realexamens betydelse.

En av de sakkunniga, skolföreståndarinnan Thyra Kullgren, har emellertid

i ett särskilt yttrande gjort gällande, att det icke vore nödvändigt att

avslutning av realskola och högre folkskola skedde genom kontrollerad avgångsexamen.

Spörsmålet om den sexåriga grundskolan och skoltidens längd hava de

sakkunniga upptagit till ingående prövning (Utredning sid. 388-—434).

Efter en erinran om motsvarande förhållanden i några främmande länder,

belysa de sakkunniga frågan ur statistisk synpunkt och komma därvid

till det resultatet, »att den genomsnittliga förlängningen av skoltiden vid övergång

från nuvarande skolsystem till det av skolkommissionen förordade icke

komme att belöpa sig till ett helt år utan ligga ett stycke därunder samt

att denna genomsnittliga förlängning sannolikt komme att bliva större i

fråga om avläggande av studentexamen än i fråga om avläggande av

realskolexamen. Huru stor den faktiska genomsnittliga förlängningen exakt

komme att bliva, bleve beroende på eu hel del förhållanden, vilka icke till

sin beskaffenhet och sina verkningar låta sig med större säkerhet förutberäknas.

Det faktum, att det statistiska medeltalet för förlängningen komme

att ligga ett stycke under ett helt år, rubbar emellertid givetvis icke det

ofrånkomliga faktum, att lärjunge, som i normal ordning passerar den

s. 100 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

Allmänna

utgångs
punkter.

100 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

föreslagna skolorganisationens klassföljd, får en skoltid, som är ett år längre,

än vad nuvarande läroverksorganisation förutsätter som den normala.»

Med ledning av de siffror, som av reservanterna i skolöverstyrelsen anförts

till belysning av de nuvarande övergångsförhållandena, beräkna de

sakkunniga, att den av skolkommissionen föreslagna organisationen för de

till läroverket från folkskolan kommande lärjungarna skulle förlänga skoltiden

med minst ett år för 55,6 procent, förkorta densamma med minst ett

år för 8,5 procent och bliva utan inflytande på studietiden för 36,4 procent.

Med hänsyn till att de nu från privatskolor eller efter föregående privatundervisning

kommande lärjungarna normalt vinna inträde efter 3 år, ansåges

emellertid den förstnämnda gruppen i verkligheten bliva större, om

hänsyn toges till samtliga lärjungar.

De sakkunniga framhålla vidare, att den genomsnittliga åldersskillnaden

mellan skolsystem med 4- och 6-årig grundskola bleve större än vid nu

berörda jämförelse mellan skolsystem med 3- och 6-årig grundskola.

I fortsättningen gå de sakkunniga att pröva olika åtgärder, som vid remissbehandlingen

föreslagits i syfte att undvika förlängning av studietiden.

Härvid avhandlas dels frågan om tidigare inträdande av skolpliktsåldern,

dels frågan om snabbare genomgång av folkskolan. I avseende på den

högre skolans omfattning diskutera de sakkunniga möjligheterna av förkortad

högre skola på såväl odifferentierad som differentierad grundskola. De

sakkunniga anse sig böra fastslå, att en 6-årig högre skola ovanom 6-årig

odifferentierad folkskola icke f. n. läte sig genomföra såsom generellt tilllämpad

organisation, utan att den högre skolans bildningsmål sänktes. Detta

omdöme synes främst gälla organisationer med 3-årig realskola och 3-årigt

gymnasium samt med 4-årig realskola och 3-årigt gymnasium, byggt på

realskolans tredje klass. Däremot ansåges ett 6-årigt lyceum under särskilt

gynnsamma förhållanden kunna anlitas för avkortande av studievägen fram

till studentexamen.

Spörsmålet om förkortad högre skola på differentierad folkskola har gjorts

till föremål för ingående undersökning från de sakkunnigas sida under beaktande

av i utlandet gjorda erfarenheter eller förefintliga strävanden. Dessa

överväganden resultera däri, att någon generell lösning av enhetsskoleproblemet

med differentierad folkskola som grundval f. n. icke i vårt land kan

ifrågasättas. De sakkunniga anse dock goda skäl tala för att »perspektivet

hålles öppet även åt detta håll», och förorda därför, att möjlighet beredes

att å orter, som härför prövades lämpliga, försöksvis tillämpa en skolorganisation

med nu ifrågasatt eller likartad karaktär.

Då jag nu går att närmare angiva min ställning till frågan om anknytningen

mellan folkskola och läroverk i den framtida organisationen, synes

mig icke någon tvekan kunna råda därom, att det allmänna läget med

styrka anvisar ett fullföljande av den väg, som genom 1909 års riksdags

beslut angående inrättande av kommunala mellanskolor beträddes

eller med andra ord, att de högre teoretiska skolorna böra i vidgad utsträckning

anknytas till folkskolans sjätte klass. Det är samma väg, som

följts vid genomförandet av 1918 års betydelsefulla nyordning av de praktiska

ungdomsskolorna, då dessa konsekvent anknötos till genomgången

obligatorisk folkskola.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj. ts proposition Nr 116.

Denna ståndpunkt erhåller ett mycket starkt stöd i de samhälleliga hänsyn,

som jag redan i början av mitt anförande korteligen berört.

För det nutida samhället måste det stå som en bjudande plikt att tillse,

att social ställning och ekonomiska villkor icke få vara avgörande för de

ungas framkomst i livet, Här som annorstädes böra de individuella förutsättningarna

enbart få bliva bestämmande. Att i verklighetens värld detta

mål svårligen låter sig helt uppnå, har jag redan funnit anledning framhålla.

Men detta oaktat får samhället icke lämna några ansträngningar

osparda för att befrämja målets möjligast fullständiga förverkligande.

Under det meningsutbyte, som uppstått kring skolkommissionens förslag,

har man också kunnat konstatera, att delade uppfattningar i detta avseende

egentligen icke framträtt. Visserligen hava understundom tvivel kommit

till synes, huruvida de organisatoriska anordningarna i nu förevarande avseende

vore av så stor betydelse. Man har hänvisat till att den nuvarande

läroverksorganisationen icke kunde frånkännas eu ganska demokratisk

prägel, i det att läroverken vore tillgängliga för såväl rika som fattiga.

Att våra läroverk för närvarande så tillvida kunna sägas hava en demokratisk

prägel, att de äro tillgängliga för lärjungar från skilda samhällslager, lärer icke

kunna bestridas. Men det kan å andra sidan icke heller förnekas att det återstår

mvcket, innan det med fog kan påstås, att dessa läroanstalter äro i lika grad

tillgängliga för barn ur olika miljö. En föreliggande undersökning rörande

lärjungarnas vid de allmänna läroverken fördelning efter fädernas yrken

höstterminen 1915 är i detta hänseende upplysande nog. Den utvisar, att

t, ex. den ojämförligt största gruppen yrkesutövare i det svenska samhället,

arbetsförmän, typografer, montörer, åkare, vaktmästare, arbetare, vilken innefattar

(enligt folkräkningen 1910) ungefär 1,100,000 manliga yrkesutövare av

det till nära 1,700,000 uppgående totalantalet, i de allmänna läroverken representerades

av allenast 2 lärjungar på 1,000 yrkesutövare. Man inhämtar

vidare, att den näst nu sagda grupp mångtaligaste, innefattande lantbrukare,

arrendatorer, mejerister, trädgårdsmästare, alltså landsbygdsbefolkningens

huvudmassa, utgörande nära 285,000 yrkesutövare, var företrädd med

5 lärjungar på 1,000 yrkesutövare. En annan jämväl ganska talrik grupp,

innefattande utövare av en del hantverksmässiga yrken till ett antal av ungefär

60,000, nådde siffran 27 lärjungar på 1,000 yrkesutövare. En helt

annan bild erhåller man, då man går till de socialt mera högt stående eller

ekonomiskt mera välbärgade grupperna. Den lilla gruppen »läkare, apotekare,

veterinärer och tandläkare», inneslutande ej fullt 4,000 yrkesutövare,

uppvisar det högsta antalet, 188 lärjungar på 1,000 yrkesutövare. Ej långt

efter komma andra grupper, inneslutande intellektuella yrkesutövare, universitets-

och läroverkslärare, med 174 och präster med 177 lärjungar på

1,000 yrkesutövare, samt industriidkare, fabrikörer med 154 lärjungar på

1,000 yrkesutövare.

Ännu mera utpräglade framträda här berörda förhållanden i de högre

Samhälls
rättvisans
krav.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

flickskolorna, beträffande vilka skolkommissionen i Betänkande III sid. 184

—185 offentliggjort en motsvarande undersökning på grundvalen av de

höstterminen 1918 i klasserna 3—8 närvarande lärjungarna. Även här är

arbetargruppen svagast företrädd med den anmärkningsvärt låga siffran av

0,6 lärjunge på 1,000 yrkesutövare. För jordbrukargruppen är motsvarande

siffra 2, för de hantverksmässiga yrkena finner man siffran 9, för läkargruppen

114, vilken sistnämnda även vid dessa skolor utgör den högsta förekommande.

De nu angivna siffrorna äro visserligen hämtade ur uppgifter, som ligga

ett tiotal år tillbaka i tiden, men mycket talar för att förhållandena under

mellantiden icke undergått någon väsentlig förändring.

I varje fall tyda de på en — ur social synpunkt sedd — betydande brist

i den nuvarande organisationen. Och det råder intet tvivel, att den bristen

är att söka i den olämpliga anknytningen mellan läroverket och folkskolan.

De som förvärvat någon mera omfattande erfarenhet om de lärjungar, vilka

erhålla sin grundläggande utbildning i folkskolan, hava alltjämt kunnat vitsorda,

att mången för fortsatta studier väl lämpad gosse eller flicka vid folkskolekursens

slut skulle önskat fullfölja sina studier och att föräldrarna i

talrika fall skulle velat och kunnat bringa det ekonomiska offer, som härför

varit erforderligt. Vägen har emellertid varit stängd, såtillvida att vederbörande

varit hänvisad antingen att taga plats bland väsentligt yngre kamrater

i en lägre klass än åldersutvecklingen gjort rimlig eller ock att genom

en mödosam och dyrbar enskild undervisning komplettera sin utbildning.

Nu skall det måhända invändas, att i dessa här åsyftade fall vederbörande

genom att fortsätta i folkskolan uraktlåtit att utnyttja förefintliga möjligheter.

Saken är dock ingalunda så enkel. När det gäller de befolkningslager,

inom vilka barnens utbildning på den teoretiska studiebanan icke är självklar,

vare sig begåvning och anlag anvisa denna väg eller icke, är ett dylikt

steg förbundet med allvarliga överväganden. Man önskar först och

främst någorlunda visshet, att den unge verkligen besitter förutsättningar

att med framgång beträda den ifrågavarande vägen, och den vissheten anser

man sig i regeln icke äga, förrän anlagsriktningen mera klart framträtt.

I detta avseende lämnar 9—10-årsåldern, enligt erfarenhetens vittnesbörd,

i ett stort antal fall icke tillfredsställande vägledning. Det är i regeln

först när folkskolekursen avslutats, som man i de under densamma uppnådda

resultaten finner en fastare grund för sina överväganden. Och vidare önskar

man förklarligt nog någorlunda trygghet för att de ekonomiska förutsättningarna

skola vara för handen, detta i desto högre grad ju större uppoffringarna

äro. För de flesta föräldrar i vårt land vilar över de ekonomiska

villkoren en så stor osäkerhet, att det över huvud icke är möjligt att träffa

några säkrare ekonomiska dispositioner för den period av sex år, som ligger

emellan en lärjunges inträde i ett läroverk och hans realskolexamen. På

dessa håll blir alltså kravet, att den kostsamma studieperioden må i möjli
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kun tgl. Maj:ts proposition Nr 116.

gaste mån förkortas. För en annan, även den en mycket mångtalig medborgargrupp,

vilkens dagliga liv förflyter på avstånd från de orter, dit läroverk

äro förlagda, komma till nu antydda vanskligheter ytterligare de, som

sammanhänga med att barnen i 9—10-årsåldern skola lämna hemmet och

inackorderas i främmande hem.

Jag vågar i de nyss anförda siffrorna se en bekräftelse på riktigheten av

de synpunkter, vilka på erfarenhetens grundval anlagts av socialt inställda

människor. Och jag anser att vissa av de upplysningar, som framkommit i

skolöverstyrelsens och generaldirektör Bergqvists utlåtanden i avgörande

punkter komplettera bilden. Enligt en av skolöverstyrelsen höstterminen

1923 verkställ enquéte vid de allmänna läroverken hava över 43 procent av

de lärjungar, vilka från folkskolan vinna inträde i läroverkets första klass,

övergått icke från tredje folkskoleklassen, såsom normalt förutsättes, utan

från fjärde eller följande klasser och sålunda blivit ett eller flera år fördröjda

i sina studier. Och alldeles likartade förhållanden hava påvisats i

fråga om inträdet i realskolans följande klasser. Även då det gäller orsakerna

till den fördröjda övergången, torde man kunna säga, att materialet

pekar i just den riktning, i vilken de erfarenhetsmässiga övervägandena

gått. Det har visserligen från reservanterna inom skolöverstyrelsen framhållits,

att anledningen »ekonomiska skäl» i så relativt få fall redovisats såsom

orsak till förseningen. I detta avseende hyser jag den uppfattningen,

att en på lärjungarnas utsago grundad uppgift svårligen kan på denna

punkt bliva rättvisande. »Det är av lätt insedda skäl motbjudande för såväl

föräldrar som barn att lägga fram sin ekonomiska svaghet inför offentligheten»,

yttrar skolöverstyrelsen, såsom mig synes, med mycket fog. Att

också hänsynen till kamraterna i skolan här spelar in, torde man kunna

taga för givet.

Även i ett annat hänseende har skolöverstyrelsen bidragit att ställa de

berörda förhållandena i ny belysning. Jag åsyftar det faktum, att å realskolestadiet

vid de allmänna läroverken höstterminen 1923 icke 1''unnos flera

än 4,249 lärjungar eller 19,5 procent av samtliga, vilka voro bosatta utom

läroverksstaden, och att av dessa endast 2,085 eller 9,7 procent av samtliga

voro inackorderade. Detta sakförhållande talar sitt omisstydbara språk om

de avsevärda svårigheter, som under nuvarande omständigheter föreligga för

föräldrar på den egentliga landsbygden att mäkta övervinna de ekonomiska

och organisatoriska hindren, när det gäller att bereda sina barn högre skolundervisning

i läroverken.

För stora befolkningslager inom städerna, företrädesvis utgörande de ekonomiskt

svagast situerade, liksom för landsbygdens befolkning över huvud äro de

nuvarande allmänna läroverken otvivelaktigt allt för svårtillgängliga. Såsom jag

redan nämnt, har man säkerligen att söka huvudorsaken härtill i det sätt,

varpå förbindelsen mellan den grundläggande skolan och läroverket är anordnad.

En ytterligare bekräftelse på riktigheten av detta antagande erbjuda

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. May.ts -proposition Nr 116.

numera även de kommunala mellanskolorna. De många sådana skolor, som

nu äro i verksamhet, äro nämligen, som bekant, anknutna till folkskolans

sjätte klass. Generaldirektör Bergqvist har i sitt utlåtande upptagit denna

angelägenhet till närmare dryftande och jämväl meddelat en sammanställning

av lärjungarnas fördelning efter deras fäders yrken vid såväl allmänna

läroverk som kommunala mellanskolor (Våra skolor sid. 56—57). Uppgifterna

avse klasserna 1—6 av läroverket och klasserna 1—4 av kommunala mellanskolan

samt hänföra sig till höstterminen 1922 och beträffande kommunala

mellanskolan i Stockholm till vårterminen 1923. I detta sammanhang

knyter sig givetvis ett särskilt intresse till den procentiska fördelningen av

lärjungarna vid läroanstalter av olika organisatorisk typ. Man finner nu, att

lärjungar utgångna ur arbetarhem vid läroverken utgöra 8,6 procent av

samtliga, men vid mellanskolorna 19,4 procent. Även av barn med fäder ur

de hantverksmässiga yrkena uppvisa mellanskolorna ett relativt starkare inslag

11,4 procent mot läroverkens 7,2 procent. En påfallande karaktärsskillnad

hos de båda skolformerna möter man vidare beträffande lärjungar, vilkas

fäder tillhöra gruppen lantbrukare, arrendatorer m. fl. Av dessa redovisas

i mellanskolorna 10,8 procent, i läroverken 5,6 procent. Begränsar man

jämförelsen till storstäderna, Stockholm, Malmö och Norrköping, framstår i

fråga om arbetarbarnen skillnaden mellan läroverkens och mellanskolans

rekryteringsområde än mer påtaglig; siffrorna utgöra respektive 8,9 procent

och 33,2 procent. Beträffande landsbygdsbarnens stora huvudgrupp gäller,

att, om de nämnda städernas läroverk och mellanskolor uteslutas, siffrorna

bliva 6,9 procent och 12,5 procent. Relativt sett är sålunda inom storstäderna

inslaget av barn ur arbetarhem nära fyra gånger starkare i mellanskolan

än i läroverket, medan i mellanskolorna lärjungar utgångna från

den jordbruksidkande befolkningen äro relativt ungefär dubbelt så talrika

som i läroverken. Att icke sistnämnda proportion ställer sig än gynnsammare

för mellanskolorna kan möjligen, på sätt skolöverstyrelsen antvtt, sammanhänga

med dessa skolors kommunala karaktär, varigenom tillträdet för

lärjungar från den kringliggande nejden blir begränsat och ofta förbundet

med väsentligt ökade lärjungeavgifter.

Det senast anförda synes mig icke gärna kunna givas någon annan innebörd,

än att verkligheten infriat de förväntningar, som ställts på den kommunala

mellanskolans förmåga att tillgodose bildningsbehovet inom de samhällsgrupper,

vilka erfarenhetsmässigt missgynnas av den nuvarande läroverksorganisationen.

Och jag anser mig därmed också hava erhållit ett viktigt

stöd för att den sexåriga grundskolan visat sig möjliggöra en socialt

sett långt vidsträcktare rekrytering än den treåriga. De farhågor, som

under remissbehandlingen kommit till uttryck, att den teoretiskt förlängda

studietiden vid en enhetsskoleorganisation skulle försämra, i stället

för förbättra utbildningsmöjligheterna för barn ur ekonomiskt mindre lyek
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 105

ligt lottade hem i stad och på landsbygd, torde alltså på goda skäl kunna

avvisas såsom ogrundade.

Framstår sålunda läroverkets anknytning till folkskolans sjätte klass såsom

ur social rättfärdighetssynpunkt starkt motiverad, påkallar emellertid spörsmålet

om samma anknytnings lämplighet ur psylcologisk-pedagogisk synpunkt

ytterligare uppmärksamhet.

Därom hava betydande meningsskiljaktigheter yppat sig. En starkt bidragande

orsak till att så stora divergenser kunnat uppstå, vill jag för min

del se däri, att den psykologiska forskningen, såsom också en av dess representanter

i vårt land under diskussionen framhållit, trots livliga ansträngningar

ännu icke lyckats skapa erforderliga hållpunkter för frågans besvarande.

I brist på en fast grund att stå på, nödgas man anlita den egna

och allmänna erfarenheten. Och det ligger vid sådant förhållande i öppen

dag, att de subjektiva omdömena kunna utfalla ganska olika, så mycket

mera, som betydande individuella växlingar i nu berörda avseende otvivelaktigt

göra sig märkbara.

Det må vara riktigt som det blivit sagt, att man i vissa fall redan då en

lärjunge befinner sig i 9—10-årsåldem kan med någorlunda tillförlitlighet

avgöra, huruvida utsikt till framgång förefinnes, därest den teoretiska studievägen

väljes. Enligt eu ganska samstämmig erfarenhet gäller detta dock

ingalunda om det stora flertalet. Riskerna att vid ett till nämnda tidiga

tidpunkt förlagt val taga miste, måste därför bliva väsentligen större, än

om valet kan ske senare. Betydelsen härav synes mig avsevärt ökad, sedan

i våra dagar framgången i den praktiska verksamheten blivit allt mera beroende

av ordnad skolmässig yrkesutbildning. I en gången tid gällde som

bekant, att den som icke lämpade sig för studier, snart hänvisades att söka

sin verksamhet på det praktiska livets olika områden. De många, som kopplats

in på studiebanan utan erforderliga förutsättningar, växlades alltså ur

spåret och fingo i stort sett taga sig fram bäst de kunde. Inför en ny tids

skärpta krav, påkallar det praktiska livet i lika hög grad som »de lärda

yrkena», sin bestämda grundliga förberedelse, något som också från det

allmännas sida i växande utsträckning erkänts och beaktats. I långt vidare

mening än tidigare gäller det alltså numera för de unga, att de ställas i

valet mellan de båda stora huvudvägarna inom bildningsväsendet, och uppgiften

att välja blir vid sådant förhållande både allvarligare och svårare än

förr. Under dessa omständigheter och då den nuvarande anknytningspunkten,

vilken, såsom skolöverstyrelsen framhållit, tillkommit utan närmare

undersökning, erfarenhetsmässigt måste karakteriseras såsom mindre lycklig,

är jag för min del i likhet med åtskilliga, som yttrat sig över detta spörsmål,

benägen att anse ett ytterligare uppskov till 12—13-årsåldern ur här

berörda synpunkt såsom starkt påkallat. Jämväl de skolsakkunniga hava

funnit sagda ålder böra tillerkännas något företräde vid anlagsriktningens

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

bedömande, även om oenighet anses råda »om den mer eller mindre avgörande

betydelsen av detta företräde».

Under remissbehandlingen av skolkommissionens förslag har det erinrats,

att nu ifrågavarande åldersstadium utgör eu särskilt för flickorna mycket

ömtålig utvecklingsperiod. Detta förhållande påkallar givetvis den allra

största uppmärksamhet och kräver uppenbarligen i vissa avseenden —

i fråga om både yttre anordningar och arbetets inre läggning — särskild

varsamhet. Men de hittills vunna erfarenheterna, och dessa äro dess bättre

ej så få, synas-dock bestämt giva vid handen, att den av mig föreslagna

anknytningen mellan läroverk och folkskola även för flickornas vidkommande

väl låter sig genomföra.

Ett ytterligare skäl för anordnande av anknytning mellan läroverk och

folkskola vid tidpunkten för den obligatoriska folkskolekursens slut är att

hämta från förhållandet mellan våra teoretiska och praktiska ungdomsskolor,

sådant detta utgestaltats enligt beslut av 1918 års lagtima riksdag.

Skolöverstyrelsen har på ett övertygande sätt klargjort de betydande olägenheter

ur många olika synpunkter, som skulle vara förbundna med en

organisation, där de teoretiska och praktiska studievägarna avgrenades vid

skilda stadier av folkskolan. Detta gäller såväl om man tager sikte på folkskolans

egna förhållanden som ock, om bedömandet försiggår från de praktiska

skolornas horisont. Icke minst inför det från många håll påtalade förhållandet,

att tillströmningen till de lärda yrkena i vårt land är väsentligt

större än som av förefintliga behov motiveras, synes det mig vara av synnerlig

vikt att intet underlåtes för att skapa förutsättningar för en annan

ordning. I detta avseende torde intet medel vara mera rationellt än att

sörja för att redan skolorganisationen inbjuder till ett verkligt val vid en

bestämd tidpunkt, då det av alla lärjungar och deras föräldrar kräves en

prövning av frågan om den ur skilda synpunkter lämpligaste och lyckligaste

vägen.

Den invändning, som gjorts, att de praktiska ungdomsskolorna ännu

skulle befinna sig i alltför svag utveckling för att kunna tjäna såsom avledare,

kan jag icke tillmäta någon avgörande betydelse. Det synes mig

nämligen uppenbart, att det praktiska skolsystemets effektivitet ur nu berörda

synpunkt måste bliva mycket nära förknippad med enhetsskolesystemets

tillämpning även på de teoretiska skolornas område. I samma mån

som detta i allt mera vidgad omfattning blir fallet, kan den praktiska vägen

väntas i större utsträckning bliva anlitad av de unga. Därmed ställes samhället

inför nödvändigheten att i ökad omfattning tillgodose de växande behoven

av utbildningsmöjligheter även på detta område.

Det har i samband med nu förevarande organisationsspörsmål från olika

håll påkallats uppmärksamhet för vissa förhållanden i samband med den

högre folkskolans ställning i skolsystemet, och det har jämväl framställts

vissa positiva förslag i syfte att göra sagda skolform mera lockande för

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

lärjungarna och därmed tillika stärka dess konkurrenskraft. För innebörden

av desamma har jag förut redogjort. Till spörsmålet vad som nu kan och

bör åtgöras i nämnda hänseende återkommer jag i fortsättningen av mitt

anförande.

Jag har redan framhållit, att kravet på enhet i vår skolorganisation leder

sitt ursprung från socialt ansvarskännande pedagoger. Vid dess utformande

hava dessa haft i tankarna icke blott samhällets omedelbara intressen utan

också skolans. Det har i sådant avseende framförallt hävdats, att folkskolans

ställning av hela folkets grundläggande barndomsskola skulle bliva en

mäktig hävstång till denna skolas utveckling och uppryckning. Hos inflytelserika

medborgargrupper skulle nämligen det personliga intresset för folkskolan

stegras, i samma mån som skolan komme att rekryteras av barn från alla

samhällslager. Det har nu visserligen gjorts gällande, att denna otvivelaktigt

praktiskt betydelsefulla synpunkt skulle hava förlorat det väsentliga

av sin räckvidd genom den förskjutning maktförhållandena i samhället under

senaste tid undergått. Och jag vill icke förneka, att detta betraktelsesätt

måhända innesluter någon sanning. Men ser man på förhållandena i

stort, så torde det allt fortfarande äga sin riktighet att, om den sexåriga

folkskolan verkligen bleve grundskola och därmed en »folkskola» i ordets

djupare mening, så skulle samhällets omvårdnad om skolan bliva ännu

bättre, än vad den nu är. Lika visst är också, att den högre skolan skulle

hava åtskilligt att vinna på en enhetsskoleorganisation. Det uppskov, som

densamma för lärjungarna medgiver i fråga om valet av studiebana, kan

icke undgå att komma till uttryck i lärjungematerialet, vilket bör kunna

bliva bättre sovrat. Att undervisningen under dessa omständigheter skulle

komma att försiggå under gynnsammare betingelser, synes mig knappast

kunna bestridas.

Jag anser mig här icke kunna alldeles förbigå eu annan omständighet,

som vid bedömande av enhetsskolans fördelar påkallar uppmärksamhet.

Skolkommissionen har erinrat om att en skolorganisation, uppbyggd enligt

parallellskolesystemets grundsatser är ägnad att för statsverket medföra större

kostnader än en sådan, som anordnats enligt enhetsskolesystemet därigenom,

att undervisningen i folkskolan är förbunden med mindre utgifter än den

i läroverkets realskola. Mot detta betraktelsesätt hava vid remissbehandlingen

invändningar från vissa håll blivit framställda. Även om de siifror,

på vilka skolkommissionen byggt sin argumentering på denna punkt kunna

tarva jämkning, anser jag det emellertid vara uppenbart, att om de båda

lägsta läroverksklassernas uppgifter övertagas av folkskolan, så komma

högre kvalificerade och följaktligen också högre avlönade lärarkraftcr att ersättas

av sådana med lägre kompetens och väsentligen lägre avlöning. Därigenom

måste otvivelaktigt en besparing ske. Då man vidare betänker, att

Pedagogiska

synpunkter.

Statsfinansi

ella syn

punkter.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

denna förändring i icke obetydande omfattning låter sig genomföra utan

att för folkskolundervisningen nya lärarkrafter behöva tagas i anspråk, så

synes det mig obestridligt, att statsverkets totala utgifter för undervisningsväsendet

måste komma att minskas, även om tre folkskoleklasser skulle

komma att ersätta två läroverksklasser.

Av vad jag nu anfört synes mig framgå att den anordning av förbindelsen

mellan folkskola och läroverk, som starkt påkallas redan av samhälleliga

hänsyn, erhållit ett kraftigt och betydelsefullt stöd i omständigheter,

som sammanhänga med vår hittillsvarande erfarenhet om de ungas utveckling

och framförallt med det allt livligare intresset för de praktiska utbildningsanstalternas

rationella tillgodoseende. Samma ståndpunkt stödjes även

av viktiga pedagogiska och statsfinansiella hänsyn.

Mot enhets

skolan anförda

skäl.

Den redogörelse jag förut lämnat rörande myndigheters och korporationers

ställningstagande till det nu föreliggande, av skolkommissionen utarbetade

förslaget till enhetsskolorganisation, har utvisat, att man från en mängd

håll ur den högre skolans synpunkt intagit eu starkt kritisk hållning mot

det ifrågavarande förslagets grundprincip. Det är uppenbart, att jag icke

kan underlåta att noga överväga de framställda invändningarna och ingående

pröva deras hållbarhet. En grupp sådana erinringar hänför sig till

folkskolans förhållanden, och innebörden av desamma torde i korthet kunna

uttryckas så, att folkskolan skulle sakna tillräcklig bärkraft för att tjäna som

grundskola för den högre undervisningen. En andra grupp tager sikte närmast

på den högre skolans förhållanden, och det hävdas i detta avseende,

att den högre skolan vid en enhetsskoleorganisation icke erhåller erforderligt

utrymme för ett tillfredsställande arbete och ett nöjaktigt bildningsresultat.

Den tredje gruppen av de nämnda erinringarna uppmärksammar

särskilt studietiden, och det anmärkes därvid, att det föreslagna skolsystemet

utan gagn medför en ur den enskildes och samhällets synpunkter

betänklig förlängning av den samlade skoltiden.

Folkskolans

bärkraft.

Jag anser mig böra till granskning upptaga en var av de nämnda invändningarna

och börjar därvid med spörsmålet om »folkskolans bärkraft».

Så länge enhetsskolekravet- gjort sig gällande vid de skolpolitiska

avgörandena, har man naturligt nog låtit sig angeläget vara att omsorgsfullt

undersöka grunden för den tilltänkta skolorganisationen. Behov

av en sådan prövning förelåg givetvis även, när problemet begränsades

till ett successivt förverkligande av enhetskravet genom indragningav

läroverkets första klass. Vid de officiella utredningar, som under 1880- oeh 1890-talen ägt rum, återfinner man genomgående ett och samma mycket

pessimistiska betraktelsesätt på den föreliggande frågan. Folkskolan

hade ännu icke nått en sådan utveckling, menade man, att den på ett till
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj.ts proposition Nr 116.

fredsställande sätt kunde i större utsträckning än redan vore fallet, övertaga

uppgiften att grundlägga de kunskaper, som i läroverket skulle vidare

utvecklas. Såsom jag redan har anfört, sköts samma argument i förgrunden

vid 1904 års reform av de allmänna läroverken.

I våra dagar har man säkerligen lättare att förstå, att läget med hänsyn

framförallt till folkskolans organisatoriska ståndpunkt kunde rättfärdiga ett

dyrlikt ståndpunktstagande, än vad fallet var i den tid, då dessa omdömen

fälldes. Det torde kunna erbjuda ett visst intresse att erinra om att år

1881, då riksdagens andra kammare första gången beslöt indraga första

läroverksklassen, allenast 229 av rikets 3,148 fasta folkskolor voro utrustade

med dera än en lärare — endast en del av dessa skolor motsvarade alltså den

nuvarande A-formen. Och ännu år 1899, det år, som lagts till grund för

den senaste läroverkskommitténs överväganden i nu förevarande avseende,

gällde det, att folkskolor av A-formen funnos upprättade blott i 54 av rikets

93 städer samt dessutom i 28 skoldistrikt å landsbygden till ett antal av 145.

I dessa skolor undervisades endast 11,7 procent av landets samtliga folkskolbarn.

När den kommunala mellanskolan år 1909 tillskapades, hade förhållandena

så tillvida avsevärt förbättrats, att 27,9 procent av små- och folkskolans

lärjungar tillhörde skolor av A-formen; i städerna var denna typ

redan då praktiskt taget fullständigt genomförd — 96,7 procent av lärjungarna

i städerna undervisades i folkskolor av nämnda typ på Iandsb37gden

stannade motsvarande procenttal vid siffran 12,2. Landsbygdens barn undervisades

emellertid alltjämt till omkring hälften, 49,3 procent, i skolor, som

enligt nuvarande undervisningsplan äro att rubricera såsom undan tagsformer.

Då det torde få anses uppenbart, att frågan om den sexklassiga folkskolans

duglighet såsom grundskola även i vår tid måste bedömas mot bakgrunden

av dess organisatoriska utvecklingsståndpunkt, anser jag mig böra

meddela en översiktlig sammanställning av folkskolelärjungarnas fördelning

på olika skolformer under åren 1916, 1920 och 1925, varvid inräknats såväl

små- som folkskolestadiet. De senast tillgängliga statistiska uppgifterna

hänföra sig till redovisningsåret 1 juli 1924—30 juni 1925.

Den gjorda sammanställningen, som återfinnes å nästföljande sida, erbjuder

ur flera synpunkter ett stort intresse. Den ådagalägger till en början, att det

organisatoriska utvecklingsarbetet sedan år 1909 avsatt högst betydande resultat,

i det att undantagsformernas förekomst på landsbygden väsentligen begränsats.

Från att nämnda år 49,3 procent av landsbygdens folkskolebarn erhöllo

sin utbildning i dylika skolor, möter år 1925 siffran 25,7 procent. Och riktas

blicken på A-formens utbredning, finner man, att stegringen här är icke mindre

anmärkningsvärd, från 12,2 procent till 20,G procent. Även om jämförelsen begränsas

till att avse åren 1916 och 1925 är framsteget mycket avsevärt, både

i vad det gäller huvudformernas förekomst och undantagsformernas tillbakaträngande.

Det må vara till fyllest att erinra om, att lärjungarna i de

förra år 1916 utgjorde å landsbygden 55,6 procent av samtliga, men år 1925

s. 110 Kontrollera mot PDF

110 Kuntjl. Maj:ts proposition Nr 116.

År

Skolform

Intal lärjungar

—

Hela riket

%

Därav å

landsbygden

o/

0

1916

A...............

238,108

33.8

86,368

15.8

Bl, B 2.................j

214,854

39.2

B 3 och övriga heltidsläsande

222,113*)

31.6

folkskolor..............|

3,247

0.6

Undantagsformer........

243,873

34.6

243,126

44.4

1920

A..............

256,636

36.4

99,830

18.4

B l, B 2..............

251,793

35.7

246,959

45.5

B 3 och övriga heltidsläsande folk-

skolor...........

4,883

0.7

4,714

0.9

Undantagsformer.........

191,363

27.2

190,593

35.2

1925

A .................

256,878

38.1

105,562

20.6

B l, B 2................

267,216

39.7

261,880

51.0

B 3 och övriga heltidsläsande folk-

skolor............

17,698

2.6

14,050

2.7

Undantagsformer...........

132,102

19.6

131,585

25.7

ej mindre än 74,3 procent. Påfallande är ock, att de relativt få år, som förflutit

sedan skolkommissionen avgav sitt betänkande — dess ställningstagande skedde

på grundvalen av 1920 års statistik — medfört en ganska väsentlig förbättring

av folkskoleväsendet, trots de ogynnsamma konjunkturer, med vilka

vårt land under denna period haft att kämpa. Under de nämnda fem åren

hava å landsbygden undantagsformernas lärjungeantal reducerats från 35,2

procent av samtliga till 25,7 procent.

Jag anser mig på grundvalen av dessa fakta äga fullgod anledning att

göra gällande, att folkskolans organisatoriska utveckling fortskridit på ett sådant

sätt, att ur denna synpunkt hinder icke kunna möta för att tilldela

den sexklassiga folkskolan ställningen av grundskola.

Goda skäl föreligga för visso att förvänta, att den redan iakttagbara utvecklingen

alltjämt skall fortsätta, oberoende av, om folkskolan i större utsträckning

än nu tages i anspråk såsom grundskola. Men så mycket torde

vara visst, att förbättringen skulle komma att påskyndas genom det ökade

intresse för barndomsskolans angelägenheter, som icke kan utebliva, därest

den sexåriga folkskolan i hela landet bleve grundläggande skola för alla samhällsklassers

barn. Jag anser mig knappast behöva påpeka, att jag härmed naturligen

ingalunda främst har i tankarna den bäst organiserade formens, A-formen,

*) För år 1916 kan man för städerna icke göra någon fördelning på olika B-former.

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

vidsträcktare anlitande. I fortsättningen av mitt anförande skall jag närmare

uppehålla mig vid frågan om de skilda huvudformernas värde ur

grundskolesynpunkt. Här vill jag begränsa mig till att ytterligare uttala,

att jag är väl medveten om, att i ett land med Sveriges natur- och befolkningsförhållanden

man säkerligen aldrig, åtminstone icke inom överskådlig

tid, kan nå så långt, att varje folkskola skulle vara skickad att utgöra

grundval för högre undervisning. En sådan ståndpunkt hos folkskolan

synes mig icke heller ur nu förevarande synpunkt behövlig. Ty även om

vissa barn vid ett genomförande av enhetsskolan finge underkasta sig kompletterande

studier, därest de från den sexklassiga folkskolan skulle övergå

till en på denna byggd realskola, behöva dessa varken bliva så omfattande

eller så besvärliga, som nödvändigt är vid övergång till högre klass i den

nuvarande realskolan. Undervisningen kunde utan svårighet i hemorten

meddelas av folkskolans lärare och behövde avse endast de lärokurser och

de läroböcker, som förekomma i en välordnad folkskola.

Om ock de organisatoriska förhållandena givetvis äro ägnade att utgöra

ett mycket betydelsefullt uttryck för den redan genomförda förbättringen i

folkskolans villkor, så vore det för visso oriktigt att uteslutande fästa avseende

vid denna sida, då det gäller en jämförelse mellan förr och nu.

Hela folkskolans arbete har otvivelaktigt under de senaste årtiondena undergått

en inre konsolidering av djupgående art. Alldeles särskilt skulle jag

vilja betona, att de år, som förflutit efter utfärdandet av 1919 års undervisningsplan,

i detta avseende medfört en mycket påtaglig förändring till

det bättre. Icke minst äger detta omdöme sitt berättigande, om man uppmärksammar

speciellt de delar av folkskolans undervisning, som mera

omedelbart äro ägnade att vara grundläggande för arbetet i den högre skolan,

modersmålet och räkning. Flera andra faktorer hava dessutom otvivelaktigt

bidragit till det nya, förbättrade läget. Lärarutbildningen har sålunda

under det senaste decenniet varit föremål för en grundlig omläggning,

om vars gynnsamma resultat ingen tvekan torde råda. Både i fråga om insikter

och pedagogisk utbildning äro de folk- och småskollärare, som utgå från de

reformerade seminarierna i regeln väl kvalificerade för de uppgifter, som

vänta i folkskolan. Folkskolinspektionens omorganisation, även den verkställd

inom eu näraliggande tidsperiod, har likaledes varit ägnad att åt

folkskolans yttre och inre arbete skänka verksamt stöd, varförutan, det tryggt

torde kunna påstås, att upprycknings- och nydaningsarbetet icke skulle

kunnat så snabbt och så grundligt fullföljas. Förgätas får ej heller, att

tillvaron av en sakkunnig central ledning, som i mångahanda avseenden

kunnat ingripa stödjande, direkt och indirekt, har en betydande andel i det

gynnsamma läge, som f. n. karakteriserar vår folkundervisning.

Jag anser mig vidare böra i detta sammanhang fästa uppmärksamheten

på do lokala åtgärder, som över hela landet vidtagits och som utgöra eu

viktig förutsättning för eu ökad effektivitet i folkskolans arbete. Nya, än
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

damålsenligt inredda folkskolehus, hava sålunda med betydande uppoffringar

från skoldistriktens sida kommit till stånd i en utsträckning, som tidigare

icke har motstycke. De materiella resurserna hava jämsides härmed avsevärt

förbättrats.

Med dessa fakta för ögonen anser jag mig hava fullgod anledning att

göra gällande, att vår folkskola i det hela nått en sådan ståndpunkt, att

man icke längre i folkskolans förment bristfälliga utveckling kan hämta

skäl mot att den sexklassiga folkskolan göres till grundskola.

I1 rågan om folkskolans bärkraft såsom grundskola i full utsträckning kan

emellertid genom detta konstaterande icke anses uttömmande besvarad.

För ett slutgiltigt omdöme härutinnan kräves hänsynstagande även till de

resultat, som vunnits vid enhetsskoleprincipens hittillsvarande partiella tilllämpning

inom vår skolorganisation. Ett icke obetydligt erfarenhetsmaterial

föreligger också till belysning av hithörande förhållanden, och dessa erfarenheter

påkalla givetvis särskild uppmärksamhet.

Innan jag övergår att avhandla detta spörsmål i dess allmänhet, har det

synts mig lämpligt att dröja vid en därmed nära sammanhängande angelägenhet,

i fråga om vilken man under den tidigare remissbehandlingen

synes hava i ganska stor utsträckning varit offer för ett missförstånd. Jag

asyftar härvid spörsmålet om skilda folkskoleformers användbarhet såsom

grundskola.

Som bekant gäller i detta avseende nu, att inträdesfordringarna

till det allmänna läroverkets första klass på grund av beslut av 1894

års riksdag fastställts i enlighet med det i tredje klassen av folkskolans

A-form inhämtade kuuskapsmåttet. Och på samma sätt har stadgats, att

för inträde i den kommunala mellanskolan skola redovisas kunskaper motsvarande

vad som inhämtas i en folkskola av A-formen. I principiell överensstämmelse

med vad som sålunda allt hittills gällt har skolkommissionen

föreslagit, att även för framtiden A-formens kurser skulle vara grundläggande

för realskolan, ^u synes man på åtskilliga håll hava åt denna bestämmelse

velat giva den tolkningen, att nämnda kunskapsmått icke skulle

kunna uppnås annorledes än vid undervisningen i folkskolans A-form. Och

detta missförstånd har i icke ringa mån varit ägnat att leda hela diskussionen

på avvägar, i det man pekat på i hur jämförelsevis obetydlig utsträckning

det uppställda kravet vore förverkligat på landsbygden och låtit

detta förhållande bliva avgörande för ställningstagandet.

Jag anser mig med hänsyn härtill föranledd att bestämt understryka, att

åt den omständigheten, att en skola uppställer inträdesfordringar i enlighet

med vad som inhämtas i en annan skola, icke kan givas någon vidare innebörd,

än att man därmed önskat lämna en kort karakteristik av kunskapsfordringarnas

omfattning och beskaffenhet. Men lika litet som man

tidigare vid läroverken eller mellanskolorna uppställt deltagande i en A skolas

undervisning såsom villkor för inträde, lika litet kan det förhållandet

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungi. Maj:ts proposition Nr 116.

att för inträde i den framtida realskolan förutsatts kunskaper av motsvarande

omfattning, utestänga de lärjungar, som förvärvat det angivna kunskapsmåttet

på annan väg än genom deltagande i en sådan folkskolas

undervisning.

Såtillvida har emellertid det påtagligt livliga meningsutbytet i denna

punkt icke varit alldeles utan gagn, som uppmärksamheten hänletts på de

olika folkskoleformernas värde ur de synpunkter, som nu framförallt äga

intresse. Den, som varit i tillfälle förvärva en närmare förtrogenhet med

folkskolans förhållanden, torde knappast kunna hysa tvekan därom, att väl

skötta skolor av Bl- och B2-formerna med rimligt lärjungeantal, då det

gäller vakna och för sina uppgifter inresserade lärjungar, icke lämna sämre

kunskapsresultat än skolor av A-formen.

Nu berörda sida av frågan har varit föremål för ingående övervägande

av de skolsakkunniga, bl. a. på grundvalen av upplysningar, som inhämtats

från mellanskolorna. Av desamma framgår att höstterminen 1924 ett avsevärt

antal lärjungar från B-skolor och ett mindre antal sådana från Coch

D-skolor utan föregående privatläsning vunnit inträde i mellanskolans

första klass. De sakkunniga säga sig också av de från skilda håll föreliggande

vittnesbörden hava letts till den meningen, »att skillnaden mellan

de nämnda skolformernas resultat i verkligheten torde vara mindre, än vad

från vissa håll förmenats vara fallet». Med hänsyn till nu anförda omständigheter

torde anledning saknas att ur grundskolesynpunkt tilldela folkskolan

av A-formen en allt för markerad särställning framför övriga av

undervisningsplanens huvudformer.

Då det därefter gäller frågan om folkskolans hittills ådagalagda kompetens

såsom grundskola, möter man i de föreliggande utlåtandena starkt

skiftande meningar. Även om man i första hand håller sig till de omdömen,

som härröra från de kommunala mellanskolorna, där man varit i närmare

beröring med problemet, divergera åsikterna betydligt, På vissa håll,

och icke minst vid några av de äldre eller mera frekventerade skolorna,

uttala sig kollegierna erkännsamt om folkskolans arbetsresultat. Ett övervägande

antal kollegier yppar emellertid tvekan eller tvivel angående folkskolans

bärkraft. Däremot hava av mellanskolornas styrelser jämförelsevis

liera visat sig äga förtroende till folkskolan i fråga om dess förmåga att

bära upp den högre skolan.

Emellertid torde man göra klokt i att icke överdriva värdet av de från

kollegiehåll framkomna tvivelsmålen rörande folkskolans kompetens. Många

olika omständigheter äro nämligen ägnade att giva åt omdömena en ogynnsam

inriktning. Särskilt synes mig generaldirektör Bergqvist hava med full

rätt fäst uppmärksamheten på att åtskilliga av de ofördelaktiga vittnesbörden

från mellanskolehåll härröra från skolor, vilka ha ett lärjungematerial,

som till stor del (ända till 40 % och därutöver) icke genomgått fullständig

folkskola. Icke minst finner jag anmärkningsvärt, att den av de kommu
Bihang

till riksdagens protokoll 1927 1 samt. 101 höft. (Nr 116.) 8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Ma)ds proposition Nr 116.

nala mellanskolorna, vilkens kollegium ansett sig berättigat avgiva det allra

ogynnsammaste omdömet, vid detta tillfälle hade ett lärjungematerial, av

vilket 43,4 procent kommit från andra klasser i folkskolan än den sjätte.

Undersöker man nu hur omdömet utfaller på de håll, där man besitter

på en gång en ingående kännedom om folkskolans ställning, en närmare

förtrogenhet med mellanskolans förhållanden och en önskvärd överblick

över skolväsendet i det hela, så finner man, att omdömena i nu förevarande

avseende äro väsentligt mindre växlande, ja, att de med vissa skiftningar

i grundtonen kunna sägas i det hela nära sammanfalla.

Skolöverstyrelsen avböjer, såsom naturligt är, »att lämna någon bindande

garanti för att folkskolan just nu i alla avseenden är fullt duglig att i hela sin

utsträckning tjäna som grundval för den högre skolan», men fastslår tillika,

att »om anspråken begränsas till vad som är rimligt och nödvändigt, torde

det med fullt fog kunna sägas, att vår folkskola för närvarande befinner sig på

en sådan ståndpunkt och i en sådan utveckling, att det icke finnes anledning

att på grund av de brister, som hon i vissa avseenden företer,

avstå ifrån att giva vårt skolväsen en sådan organisation, som ur samhällets

synpunkt är önskvärd, även om denna organisation kommer att innebära,

att den sexåriga folkskolan skall bliva den allmänna grundläggande skolan.

Den uppgiften får folkskolan icke undandraga sig, och den bör hon även

inom rimliga gränser kunna fylla.» I samma riktning uttalar sig generaldirektör

Bergqvist: »det mål vår folkskola genom sin nu gällande undervisningsplan

fått sig föresatt måste, om det eftersträvas genom rätt avvägda

kurser och under användande av ett rationellt arbetssätt, erfarenhetsmässigt

kunna betecknas såsom fullt tillfredsställande». Bergqvist uttalar

tillika, att »så långt har efter min mening vår folkskola redan hunnit, att

antalet lärjungar, som äro i besittning av en allmänbildning, vilken sätter

dem i stånd att, utan eller efter en föga krävande mellanläsning, tillgodogöra

sig undervisningen i den högre skolan, för närvarande är så stort, att ur

denna synpunkt den sexklassiga grundskolan väl låter försvara sig som

en huvudform i vårt skolsystem». Slutligen må erinras, att de skolsakkunniga

vid sin utförliga diskussion av nu förevarande fråga, uttalat den

meningen, att ur synpunkten av folkskolans egentliga uppgift tillräcklig

anledning icke förefinnes »att principiellt jäva den sexåriga folkskolans lämplighet

som grundskola». Och med hänsyn till folkskolans närvarande tillstånd

och utvecklingsmöjligheter finna de sakkunniga »ganska goda skäl»

tala för en sådan »mera optimistisk uppfattning», som uttryckts i skolöverstyrelsens

nyss återgivna utlåtande.

Den erfarenhet rörande folkskolans verksamhet, som jag för egen del förvärvat,

och detta icke minst i sådana landsändar, där skolan arbetar under

mindre gynnsamma yttre betingelser, föranleder mig att utan tveksamhet

ansluta mig till den »mera optimistiska uppfattning», som kommit till synes

i de uttalanden jag nyss anfört. Ser man i stort på den svenska folksko
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

lans nuvarande tillstånd, äger den, enligt min mening, den bärkraft, som

erfordras för att den skall kunna utgöra grund för realskolan i den omfattning,

som påfordras enligt det förslag, vilket nu framlägges.

I detta sammanhang, då jag sett mig nödsakad att med ganska stor utförlighet

avhandla folkskolans förhållanden, torde det få anses naturligt, att

jag också något närmare uppmärksammar en annan sida av frågan om

folkskolans uppgift och ställning inom en enhetsskoleorganisation.

Medan man på de håll, där man intagit en avvisande eller kritisk hållning

mot bottenskolekravet, ofta sökt ställa folkskolans arbete och resultat

i så mörk dager som möjligt, möter man i många utlåtanden, avfattade

från denna allmänna utgångspunkt, en glädjande omtanke om folkskolans

framtid. Det har icke varit alldeles lätt att undgå det intrycket, att nödtvånget

att hårt döma den nuvarande folkskolan, frammanat en så mycket

starkare känsla för den skada, som den nya ställningen i skolsystemet skulle

kunna tillfoga folkskolan.

De nämnda farhågorna, vilka för övrigt gjort sig förnumna även under

tidigare diskussioner, motiveras framför allt därmed, att folkskolan genom

att tilldelas uppgiften såsom grundskola för den högre teoretiska undervisningen

skulle bliva utsatt för ett skadligt tryck från den högre skolan. Till

dessa farhågor knyta sig numera därjämte bekymmer för att utvecklingen

av folkskolans sjunde klass skulle hämmas, därest den högre skolan grundades

på sjätte folkskoleklassen.

Vad betänkligheterna i förstnämnda avseende angår, måste jag på grundvalen

av såväl föreliggande gynnsamma erfarenheter från de många samhällen,

där enhetsskoleorganisationen redan hunnit visa sina verkningar,

som ock skolöverstyrelsens uttalanden i ämnet avvisa dem såsom i det väsentliga

ogrundade. Redan den omständigheten, att folkskolan i de samhällen,

där något mera betydande antal lärjungar årligen skulle övergå till

läroverket, i allmänhet måste räkna med att en avsevärd del av dess lärjungar

fullfölja sin utbildning i annan läroanstalt, är ägnad att reducera

det ifrågavarande argumentets vikt. Härtill kommer, att jag har för avsikt

att vid övervägandet av bestämmelserna om prövningsförfarande och inträdesfordringar,

så långt ske kan, tillse, att man icke utsätter folkskolan för

påfrestningar, som kunna menligt inverka på dess självständiga uppgift.

Beträffande slutligen farhågorna för den sjunde folkskoleklassens utveckling,

måste jag hålla dessa för ogrundade. Jag delar i detta avseende den

uppfattning, som kommit till synes i skolöverstyrelsens utlåtande, och är

för min del beredd att medverka till att erforderliga förändringar av gällande

undervisningsplan snarast — och oberoende av den nu föreslagna reformen

— komma till stånd, i syfte att do lokala skolmyndigheterna må

erhålla större frihet att inrikta undervisningen i sjunde klassen på praktiska

Enhetsskolans

återverkan

på

folkskolan.

s. 116 Kontrollera mot PDF

Mellan skolans

bildningsresultat.

116 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

uPPgifter, varigenom densamma skulle komma att få ställningen av eu

mera fristående avslutningsklass.

Innan jag lämnar frågan om enhetsskolans återverkningar på folkskolan,

anser jag mig böra tillfoga några ord angående vissa principiellt viktiga

krav och uppslag, som vid remissbehandlingen framkommit, avseende folkskolans

undervisningsplan och organisation.

Då jag nyss uttalat, att jag icke kan dela farhågorna för att grundskoleuppgiften

skulle vara ägnad att medföra ett skadligt tryck på folkskolan,

har denna min åsikt givetvis till förutsättning, att någon omläggning av

folkskolans lärokurser och arbetssätt icke sker med huvudsaklig hänsyn till

det fåtal lärjungar, som kan väntas övergå till högre skolor för teoretisk

undervisning. Jag anser mig emellertid böra uttryckligen betona, att jag

icke kan medverka till en dylik förändring. Folkskolans undervisningsförhållanden

böra bedömas med tanke på skolans egentliga uppgift. Denna

ståndpunkt utesluter naturligtvis icke att, därest med ledning av vunnen

erfarenhet en revision av den gällande undervisningsplanen prövas behövlig,

skälig uppmärksamhet ägnas även den ställning folkskolan kan hava erhållit

såsom allmän grundskola, blott man ständigt har för ögonen det

självständiga mål, som är folkskolan förelagt.

Under remissbehandlingen och vid meningsutbytet i övrigt hava röster

höjts för eu omläggning av folkskolans förhållanden även med den vidsträcktare

innebörden, att man på enstaka håll ifrågasatt en fördelning av

lärjungarna på olika linjer efter olika begåvning. Jag bortser härvid alldeles

från det befogade krav på särskild undervisning åt efterblivna barn,

som inställer sig oavsett folkskolans ställning som grundskola, och håller

mig uteslutande till den anordning, som plägat benämnas differentiering i

folkskolan, och som icke är okänd i utlandet. Åt detta spörsmål hava de

skolsakkunniga ägnat särskild uppmärksamhet med det resultat att »någon

generell lösning av enhetsskoleproblemet med differentierad folkskola som

grundval för närvarande icke i vårt land kan ifrågasättas». De sakkunniga hava

dock ansett sig böra förorda, att möjlighet beredes att å de orter, som härför

prövas lämpliga, försöksvis tillämpa en dylik skolorganisation. För min del

anser jag, att mot dylika differentieringsåtgärder, vilka under årtionden

diskuterats och jämväl på vissa orter i mindre utsträckning försöksvis anordnats,

mycket vägande skäl kunna anföras. Jag kan därför icke finna, att

föreskrifter om anordnande av försöksdifferentiering på därför lämpliga orter

böra utfärdas. Något förbud mot att enskilda lärare med den närmaste

skolledningens medgivande experimentera med differentiering anser jag lika

litet av behovet påkallat. Jag finner följaktligen anledning saknas att räkna

med åtgärder i någondera riktningen på ifrågavarande område.

, Naturligt nog har meningsutbytet kring det av skolkommissionen framställda

organisationsförslaget i betydande utsträckning kommit att röra sig

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition Nr Ilo.

om den nuvarande kommunala mellanskolans sätt att fylla sin uppgift.

Denna skolform är nämligen, om än icke identisk så dock i många hänseenden

överensstämmande med den fyraåriga realskola, som kommissionen

förordat. Jag har redan inledningsvis haft tillfälle att erinra om de starkt

divergerande uppfattningar som i detta avseende kommit till synes. Den

kritik, som från olika håll riktats mot arbetet och arbetsresultatet vid de

nuvarande mellanskolorna, har i regeln utan vidare ansetts äga tillämplighet

även på den föreslagna realskolan. I fortsättningen av mitt anförande skall

jag närmare uppehålla mig vid frågan om det berättigade i ett dylikt betraktelsesätt.

Dessförinnan synes det mig emellertid önskvärt att söka uppnå

klarhet, hur erfarenheterna rörande mellanskolans arbetsresultat och arbete

objektivt sett kunna anses hava utfallit.

Såsom min redan lämnade redogörelse utvisat, har skolkommissionen ingående

uppmärksammat detta spörsmål. Kommissionen har påvisat, att

examensresultaten vid mellanskolorna icke stodo efter de vid de allmänna

läroverken uppnådda utan i vissa fall voro »något överlägsna övriga läroanstalters»,

samt att betygssättningen vid de ifrågavarande skolorna icke

utmärkt sig för större mildhet än vid motsvarande statliga läroanstalter.

Kommissionen säger sig jämväl hava fått ett fördelaktigt intryck av arbetet

vid dessa skolor. I förstnämnda avseende har kommissionen kunnat bygga

förutom på statistiska utredningar även på de omdömen, som författningsenligt

avgivits av de av skolöverstyrelsen förordnade ombuden vid mellanskolornas

realskolexamen, vilka ombud i regel hämtats ur läroverkslärarnas

krets. Det kan icke förnekas, att dessa berättelser ända in i senaste

tid i stort sett fördelaktigt vitsordat arbetsresultatet. Jämväl frågan om

mellanskolornas betydelse såsom grundval för gymnasiet har skolkommissionen

sökt statistiskt belysa med ledning av det kvantitativt dock icke alltför

omfattande material, som vid tidpunkten för utredningsarbetena stod till

förfogande. Omdömet har även på denna punkt utfallit gynnsamt.

Emellertid har kritiken under de senaste åren riktat sig icke blott mot

de av skolkommissionen ur det föreliggande materialet dragna slutsatserna

utan med skärpa även mot mellanskolornas undervisning och arbete i det

hela. Den oförmånliga uppfattning av mellanskolornas verksamhet, som

under den tidigare remissbehandlingen från många håll kommit till uttryck,

återspeglas ganska bestämt i den reservation, som i skolöverstyrelsen avgivits,

ehuru man i denna även finner uttalade vissa erkännanden av den

insats, som den ifrågavarande skolformen kunnat göra.

Jag skall icke närmare inlåta mig på frågan om det berättigade i den mot

skolkommissionens undersökningar framställda detaljkritiken. Det synes mig

vid ett bedömande av saken i stort knappast nödvändigt. Jag kan emellertid

icke underlåta, att såsom min mening uttala, att även om kommissionen

skulle ha varit benägen att se något för ljust på mellanskolornas arbetsresultat,

så giva dock de anförda siffrorna, kompletterade med åtskilliga års

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

omdömen av vederbörande sakkunniga examensombud vid handen, att mellanskolorna

i det hela fullgjort sin uppgift på ett tillfredsställande sätt.

Denna slutsats kan jämväl dragas av skolöverstyrelsens och generaldirektör

Bergqvists utlåtanden. Även reservanterna inom överstyrelsen hava, trots

sin strängt kritiska hållning, funnit sig böra vitsorda det »duktiga» arbete,

som av ifrågavarande skolor utförts. Och vänder man sig till de skolsakkunnigas

granskning, så lämnar icke heller denna något stöd för ett underkännande

av mellanskolans insatser. Skolorna i fråga anses visserligen arbeta

»under förhållanden, som måste menligt inverka på arbetsresultatet», varjämte

de av sina lärjungar anses »kräva ett mera ansträngande arbetstempo,

än realskolorna behöva kräva av sina». Men de sakkunniga tillfoga: »Om

detta sakförhållande bör konstateras, så bör det emellertid icke överdrivas».

Med hänsyn till vad sålunda framkommit håller jag före, att skolöverstyrelsen

måste anses hava ägt goda skäl för sitt uttalande, att man icke får

»för bristernas skull underkänna det förtjänstfulla arbete, som inom mellanskolan

utföres», eller »de goda resultat, som den onekligen har att uppvisa».

Vad vidare beträffar de framställda anmärkningarna mot mellanskolans

arbete och arbetssätt, ur synpunkten av de slutsatser, som ur hittills föreliggande

erfarenheter på detta område kunna dragas rörande en fyraårig

realskolas arbetsförhållanden, förtjänar denna angelägenhet otvivelaktigt sin

särskilda uppmärksamhet.

Kritiken mot mellanskolans arbete synes mig kunna sammanfattas däri,

att den vore en forcerad och för lärjungarna ansträngande skola. Närmast

som en följd härav är jag benägen uppfatta de anmärkningar, som gå ut

på att förutsättningar skulle saknas för ett arbetssätt i enlighet med de lin

jer, jag i det föregående uppdragit. Och vidare har det ansetts, att undervisningen

i de främmande språken skulle kämpa med stora svårigheter på

grund av den kortare tid, som står till förfogande. Det torde icke kunna

förnekas, att åtskilligt av vad som framkommit tyder på, att åtminstone

vid vissa skolor förhållandena i berörda avseenden nu äro mindre gynnsamma.

Det får likväl icke förbises, att arbetsbelastningen, att döma av tillgängliga

uppgifter, icke i mera påfallande grad synes generellt överstiga den i

motsvarande klasser av läroverken förefintliga. De skolsakkunniga hava ock

riktat uppmärksamheten på det faktum, att mellanskolornas lärjungar i

mycket stor utsträckning (höstterminen 1923 60,8 procent) deltaga i den frivilliga

undervisningen i franska. Vid sorgfällig prövning av det föreliggande

materialet har jag icke kunnat komma till den övertygelsen, att

de ifrågavarande bristerna överallt göra sig påminta med samma styrka,

icke heller att de äro tillfinnandes vid samtliga skolor.

Under sådana omständigheter föreligger för mig eu bestämd anledning

att söka vinna klarhet rörande orsakerna till att svårigheter av här antydd

art mångenstädes yppat sig. För ett sådant övervägande erbjuda sig, synes

det mig, goda utgångspunkter och ledning i de utlåtanden, vilka avgivits

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

såväl av skolöverstyrelsen som av generaldirektör Bergqvist. Även de skolsakkunniga

hava för övrigt i anslutning till vad sålunda anförts, upptagit

saken till skärskådande. Och vid denna granskning har enighet rått på

väsentliga punkter, vilket givetvis är ägnat att underlätta bedömandet.

Till en del synes man vara benägen återföra bristerna på mellanskolans

ställning av en kommunal läroanstalt, till en annan del anses de bottna i

otillräckligt stöd från statens sida. Och slutligen finnes skolans relativa ungdom

icke kunna frånkännas all inverkan i ifrågavarande avseende.

Om jag då till en början söker för mig klargöra, i vad mån mellanskolans

kommunala ställning kan hava medverkat till att skapa de mindre gynnsamma

arbetsförutsättningarna, måste jag först stanna inför lärjungematerialet.

Det svnes mig bestämt vitsordat, att man från åtskilliga skolors sida

icke i tillbörlig grad upprätthållit de inträdes fordringar, som gällande stadga

förutsätter. Jag inser emellertid, att härvidlag för skolornas ledning icke

ringa svårigheter kunna hava gjort sig gällande. Man bör nämligen icke

förbise, att mellanskolorna i stor utsträckning utvecklat sig ur högre folkskolor.

Befolkningen å en ort har alltså under längre eller kortare tid före

mellanskolans tillkomst för sina barns undervisning ägt tillgång till en

överbvggnad å folkskolan, som stått öppen för alla lärjungar, vilka med

godkända betyg genomgått folkskolan. I regeln försvinner den högre folkskolan

i samband med mellanskolans upprättande och därmed inträder på

sätt och vis en begränsning i ortens bildningsmöjligheter. Befolkningen har

emellertid icke alltid så lätt att omedelbart finna sig tillrätta med den ändrade

ordningen och man resonerar för övrigt sannolikt också så, att, om ett

samhälle med ekonomiska uppoffringar tillhandahåller en högre läroanstalt,

så bör ortens ungdom också i rimlig omfattning få tillgodogöra sig den utbildning,

som sålunda bjudes. Det kan alltså otvivelaktigt vara berättigat

att i nu berörda avseende tala om ett visst »kommunalt tryck» på rnellanskolan,

vilket ur synpunkten av dess arbete icke varit till fördel. I någon

mån synes det nu sagda äga sin tillämpning även i fråga om flyttningen

från klass till klass.

Såsom en kommunalt betingad brist i mellanskolans organisation anser

jag vidare den olägenheten vara, att läroanstaltens rektor nödvändigtvis

måste tagas inom den jämförelsevis begränsade kretsen av vederbörande

skolas egna ordinarie ämneslärare. Det säger sig självt, att denna ordning

icke alltid kan vara den ändamålsenligaste och lika klart är, att den understundom

måste vara ägnad att giva åt skolan en mindre kvalificerad ledare

än önskligt är. Jag kan dock icke finna, att det över huvud är möjligt att

härutinnan åstadkomma rättelse, så länge skolans hittillsvarande kommunala

karaktär bibehålies. Annat blir givetvis förhållandet, därest mellanskolan

omorganiseras till en statens realskola.

Ställningen såsom en kommunal läroanstalt torde nog i vissa fall hava

bidragit att försvåra mellanskolans arbete även i det hänseendet, att skolans

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

materiella resurser, dess lokaler och undervisningsmateriell icke alltid varit

fullt tillfredsställande. Jag är dock benägen att uppfatta denna olägenhet

såsom varande av mera övergående natur, oftast iakttagbar, men tillika även

starkast kännbar under eu tidigare period av skolans tillvaro. Erfarenheten

giver nämligen vid handen, att dessa skolor så gott som alltid omfattas med

intresse och hängivenhet inom orten. Och det erbjuder inga svårigheter att

anföra talrika exempel på den berömvärda offervillighet, som präglat åtgärderna

för att på bästa sätt fylla rättmätiga krav. Men det kan givetvis emellanåt

på grund av allmänt ekonomiska förhållanden framstå såsom nödvändigt

för en kommun att vinna något rådrum med dylika åtgärder, utan att

återhållsamheten behöver betecknas såsom ett utslag av oförstående.

Jag kommer så till de brister, som kunna härröra därav, att mellanskolorna

av det allmänna icke tillgodosetts i samma utsträckning som de sidoordnade

realskolorna.

I detta avseende är jag benägen att allra främst uppmärksamma lärarfragan.

Som bekant åtnjuta mellanskolornas amneslärare lägre avlöning än

adjunkterna vid de allmänna läroverken. I gengäld äro också kompetenskraven

mindre högt ställda. Praktiskt torde de lägre kompetenskraven vara

av betydelse framförallt i det hänseendet, att den pedagogiska utbildningen

hos ett stort antal lärare brister. Vårterminen 1923 hade föga mer än V#

av samtliga lärare genomgått provår. Och endast ungefär 1 7 hade avlagt

folkskollärarexamen. Det ligger sålunda i öppen dag, att mellanskolornas

lärarkår innesluter eu alltför ringa kännedom om de allmänna läroverkens

arbete och en otillräcklig erfarenhet jämväl om folkskolans verksamhet.

Bägge dessa omständigheter äro givetvis var i sin mån ägnade att ofördelaktigt

påverka arbete och arbetsresultat. Man har bland mellanskolans lärare

i alltför liten utsträckning ägt förtrogenhet med den skola, till vars slutmål

arbetet i mellanskolan skall föra, och man har i alldeles för stor utsträckning

befunnit sig i okunnighet om den skola, på vilken mellanskolans undervisning

skall bygga. Dessa svårigheter hava påtagligen skärpts under inflytandet

av den hastiga utveckling, som mellanskolan de senaste åren undergått.

Konkurrensen om lediga befattningar har stundom icke varit så

stark, och unga oprövade krafter hava på detta sätt erhållit ett större spelrum

än eljest skulle varit fallet. Jag finner det vidare vara en brist i vår

nuvarande praktiska lärarutbildning, att varken provårsläroverken eller högre

lärarinneseminariet erbjuda möjligheter för vare sig lärarkandidater eller

elever att i någon mån erhålla handledning och övning beträffande den

skolform, det här gäller. I betraktande av de speciella problem, som för

undervisaren i mellanskolan erbjuda sig, och med tanke på den stora lärarkår,

som är knuten till mellanskolorna, synes det skäligt och billigt, att den

praktiska lärarutbildningen verkligen beaktar denna angelägenhet, ett önskemål,

som ehuru icke klart utsagt, skymtar bakom de skolsakkunnigas diskussion

på denna punkt. Såsom jag strax skall närmare beröra, har jag

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungi. Maj.ts proposition Nr 116.

för avsikt att i fråga om högre lärarinneseminariet föreslå vissa åtgärder i

detta syfte. Och jämväl vad angår provårsläroverken har jag ansett mig

böra vid utformningen av läroverksorganisationen ägna erforderlig uppmärksamhet

åt att det här berörda kravet i icke alltför ringa utsträckning tillgodoses.

Men enligt min mening bör det icke stanna härvid. Skall enhetsskoleorganisationen

kunna med framgång fylla sin uppgift, framställer sig som

en grundläggande fordran, att den högre skolans lärare under sin utbildning

vinna förtrogenhet med folkskolan, dess arbete och dess mål. Denna fordran

måste provårsutbildningen infria, och det lär fördenskull bliva nödvändigt

att i stadgan angående provår införa vissa bestämmelser av innebörd,

att lärarkandidaten under provåret genom auskultation och undervisning i

ortens folkskola förvärvar praktisk erfarenhet om folkskolans arbetsförhållanden.

En förutsättning härför är givetvis, att ordnat samarbete åvägabringas

med folkskolemyndigheten i de städer, dit provårsläroverk förlagts.

I nu förevarande sammanhang torde jämväl böra uppmärksammas, att

staten hittills underlåtit att skänka mellanskolan det stöd, som en genomarbetad

allmän undervisningsplan utgör. Skolans uppgift att bibringa ett

kunskapsmått, som vitsordas genom realskolexamen, gjorde det naturligt,

att man till eu början lät den för realskolan gällande undervisningsplanen

bliva vägledande. Men även i fortsättningen torde man — trots den omsorg,

man kan hava ägnat denna fråga — icke alltid i tillbörlig grad tagit hänsyn

till att mellanskolan har en helt annan utgångspunkt än realskolan, i

det att den förra bygger på sex, den senare på tre folkskoleklasser. Denna

utpräglade karaktärsskillnad mellan skolorna måste självfallet vid undervisningens

hela inriktning och planläggning komma till ett bestämt uttryck.

Vad slutligen angår den inverkan, som arbetet vid mellanskolorna rönt

av skolformens relativa ungdom, dess saknad av en längre tids fast rotade

tradition, har uppenbarligen denna omständighet på mångahanda sätt varit

ägnad att försvåra arbetet, icke minst på grund av de förhållanden jag nyss

berört. Särskilt i ett avseende synes in i g en mera påtaglig sådan inverkan

kunna bestämt angivas. Jag åsyftar den bristande tillgången på för denna

skolart särskilt avpassade läroböcker. Först på allra senaste tid hava ansatser

till ändrade förhållanden härutinnan förmärkts, och för flertalet ämnen

är läroboksfrågan alltjämt olöst. När man känner, hur beroende undervisningen

ofta är av lärobokens framställning, är det uppenbart, att användningen

av de för realskolan avsedda läroböckerna i flertalet ämnen måste

hava varit för arbetet i mellanskolan särdeles otjänlig. På goda grunder

torde denna omständighet kunna förutsättas hava lett till tidsförlust vid undervisningen

och därmed bidragit till att framalstra det ytliga jäkt, som

mera skarpsynta iakttagare trott sig kunna konstatera.

När jag summerar mina intryck inför de svårigheter, under vilka mellanskolorna

nödgats arbeta, finner jag det i grunden föga överraskande, att

huvudkällan till bekymren varit den bristande arbetsron, »jäktet» och det

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.is proposition Nr 116.

för lärjungarna ansträngande arbetet. Om man uraktlåter att sörja för att

undervisningen kan bygga på folkskolans kunskapsmått — genom bristande

sovring av lärjungematerialet —, om man på lärarhåll i stor utsträckning

brister i förtrogenhet med läroverk och folkskola eller bådadera, om man

anser sig böra pressa in en sexårig skolas kurser i tämligen obeskuret skick

på fyra läsår, måste jag utan tvekan säga, att det icke är ägnat att förvåna,

att arbetet ofta kan ha erhållit den prägel, som anförts. För mig

ligger häri ingenting anmärkningsvärt, snarare då däri, att det, trots allt,

varit möjligt att vinna så tillfredsställande resultat, som fallet efter vittnesgilla

och erfarna personers uttalanden varit.

Uppenbart är emellertid, att de nu avhandlade bristerna skulle avlägsnas,

därest en fyraårig statlig realskola trädde i mellanskolans ställe. Det »kommunala

trycket» skulle då icke behärska lärjungeintagningen, rektors- och lärarkvalifikationerna

skulle komma att nå samma höjd som i realskolan, och

under provårsutbildningen skulle både denna skolas och folkskolans förhållanden

uppmärksammas. Likaledes skulle arbetet få stödet av en allmän

undervisningsplan. Och vad läroboksfrågan angår, lider det väl intet tvivel,

att även den skulle komma att tillfredsställande ordnas. Slutligen, men icke

minst, skulle det enerverande moment, som den särskilda examenskontrollen

utgör, av sig själv komma att bortfalla.

Jag kan emellertid icke finna annat än att också en kommunal fyrklassig

realskola i väsentliga avseenden skall kunna organiseras på ett sådant sätt,

att de mest framträdande olägenheterna i huvudsak bringas att försvinna.

Frågan om undervisningsplan och läroböcker erbjuder härvidlag inga oöverkomliga

svårigheter. Större vanskligheter inställa sig däremot beträffande

lärarfrågan, men en icke oväsentlig ändring till det bättre torde dock även

för mellanskolorna kunna uppnås genom den av mig ifrågasatta anordningen

av den praktiska lärarutbildningen. Och vad slutligen angår examenskontrollen,

kommer jag att i fortsättningen av mitt anförande anvisa vissa utvägar,

som synas mig leda fram till en fördelaktigare ordning än den nuvarande

även i detta avseende.

Om jag sålunda på grund av den prövning, som ägnats den nu avhandlade

frågan, anser, att de i det föregående omförmälda bristerna hos den

nuvarande kommunala mellanskolan icke kunna gälla en fyraårig statlig

realskola, byggande på sexklassig folkskola, hava ytterligare två anmärkningar

framställts mot mellanskolans organisation, vilka med i det hela

samma styrka kunna riktas mot en realskola av samma organisatoriska

typ och som med hänsyn härtill böra särskilt uppmärksammas. Båda

hava hävdats av reservanterna i skolöverstyrelsen. Den ena avser olägenheterna

av uppskovet med språkundervisningen, den andra svårigheten

att åstadkomma en rationell arbetsfördelning lärarna emellan. Den förra

har tydligtvis allmängiltig innebörd, den senare drabbar egentligen endast

de mindre realskolorna utan parallellavdelningar.

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1 in.

Vad angår vanskligheterna att uppnå en ändamålsenlig uppdelning av

läro- och övningsämnena mellan tillgängliga lärarkrafter, kan jag ej värja

mig för intrycket, att dessa överdrivits. Statliga realskolor med enkla

lärjungeavdelningar förekomma som bekant redan nu. För närvarande hava

dessa läroverk, förutom rektor, 6 ämneslärare. I den framtida organisationen

skulle vid en dylik skola antalet ämneslärare minskas till 4. Även om

realskolans 11 läroämnen sålunda skulle komma att fördelas på 5 lärarkrafter,

kan jag icke inse att det behöver möta så avgjorda svårigheter att

uppnå en tillfredsställande ämnesfördelning. Tydligen måste i åtminstone

en tjänst ingå tre ämnen, men sådana kombinationer äro även nu ganska

vanliga. Jag kan alltså icke tillmäta den ifrågavarande anmärkningen någon

synnerlig vikt.

Vidkommande därefter den fyraåriga realskolans olämplighet ur synpunkten

av undervisningen i främmande språk, bör jag till en början icke

lämna oanmärkt, att meningarna i denna punkt redan länge stått skarpt

emot varandra. Såvitt jag har mig bekant, bar motståndet mot enhetsskolekravet

städse haft ett av sina mest anlitade argument i svårigheterna att

uppskjuta den grundläggande språkundervisningen till 12—13-årsåldern.

Denna uppfattning återkommer i reservationen till skolöverstyrelsens utlåtande.

Skolöverstyrelsen, som visserligen icke förnekar, att vissa svårigheter

i angivna avseende föreligga, erinrar emellertid om att goda resultat vunnits

vid undervisningen i främmande språk i de kommunala mellanskolorna. I

detta avseende är den av skolkommissionen lämnade utredningen klargörande.

Dess huvudresultat vitsordas för övrigt jämväl av lärare vid allmänna läroverk

inom ämnesområdet i fråga, vilka tjänstgjort såsom särskilt förordnade

ombud vid mellanskolornas realskolexamen. Överstyrelsen betonar tillika,

att »givetvis kan samma mått inhämtas på kortare tid, då lärjungarna hava

en mera omfattande språklig kunskap att bygga på och hava den större

intellektuella mognad, som följer med ett högre åldersstadium». Generaldirektör

Bergqvist anser sig icke våga avgiva något eget omdöme men åberopar

ett uttalande av en erfaren och kompetent kritiker, läraren vid Gävle

borgarskola D. Elfstrand, vilken ur språkundervisningens egen synpunkt

urgerat, att ett uppskov med denna undervisning till 12- ä 13-årsåldern är

»den enda sunda utvägen». Enligt de skolsakkunnigas uppfattning är den

fyraåriga realskolan »icke fördelaktig» för de främmande språken. Liksom

städse tillförne står alltså fortfarande mening mot mening. Ihågkommas

måste emellertid härvid, att de skolsakkunniga uttryckligen betecknat organisationen

med sexårig folkskola och fyraårig realskola som »i pedagogiskt

avseende fullt användbar och i åtskilliga hänseenden fördelaktig». För min

egen del anser jag, att de erfarenheter, som föreligga från de kommunala

mellanskolorna, kunna sägas- hava i stort sett hävt de teoretiskt grundade

betänkligheterna emot ett uppskov med undervisningen i främmande språk.

Men min åsikt erhåller också indirekt stöd i det betydelsefulla faktum, att

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Skoltidens

längd.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

man vid vissa enskilda läroanstalter funnit fördelaktigt, att utan organisatoriskt

tvång uppskjuta sagda undervisning till femte skolåret. Genom en

lämplig modifiering av de metoder, som anlitats för undervisningen av de

ett par år yngre lärjungarna i den nuvarande realskolans första klass,

bör det utan tvivel vara möjligt att uppnå en ännu mera tillfredsställande

grundläggning av de främmande språkens studium i 12—13-årsåldern än

som nu gäller i fråga om mellanskolorna. Att man därvid bör beakta, att

lärjungarna å detta åldersstadium, förutom en större allmän mogenhet besitta

en väsentligt mera omfattande kännedom om modersmålet än tidigare,

synes mig ligga i sakens natur.

Emellertid återstår för mig att överväga ännu en mycket betydelsefull

omständighet, innan ståndpunkten i anknytningsspörsmålet slutligt fixeras. Det

är det under meningsutbytet flitigt ventilerade spörsmålet om skoltidens längd.

Under förutsättning av ett treårigt grundskolestadium uppnås i nuvarande

läroverksorganisation realskolexamen efter en samlad skoltid av 9 år, studentexamen

efter 12 år. Enligt det av skolkommissionen framlagda organisationsförslaget

skulle med ett grundskolestadium av sex år samt en fyraårig

realskola och ett på denna byggt treårigt gymnasium, sagda examina

uppnås efter 10, respektive 13 skolår, alltså ett år senare än nu. Jämföres

sistnämnda organisation med de förhållanden, som föreligga inom den kommunala

mellanskolan, skulle emellertid skoltiden bliva oförändrad. Enahanda

torde gälla vid jämförelse med den ordning, som tillämpas vid flertalet enskilda

läroanstalter, där flickor kunna avlägga studentexamen, liksom vid

flera av de privata högre samskolorna.

Såsom jag redan framhållit, har den nämnda konsekvensen av skolkommissionens

förslag tilldragit sig en betydande uppmärksamhet såväl vid remissbehandlingen

som under det offentliga meningsutbytet. Ej sällan har

man därvid kunnat iakttaga, att, såsom skolöverstyrelsen framhållit, problemställningen

förenklats till att gälla en fråga uteslutande om studietidens

längd. Jag har med hänsyn härtill låtit mig angeläget vara att i den lämnade

redogörelsen för ärendets behandling åvägabringa möjligast fullständiga

belysning av alla förhållanden, som i detta sammanhang förtjäna beaktande.

Det synes mig främst vara nödvändigt att till en början anföra följande.

En allmän förlängning av studietiden till real- och studentexamen kan

det framlagda förslaget tydligen icke föranleda. Först och främst måste

det beaktas, att de för varje år växande ungdomsskaror, som söka sin utbildning

i de kommunala mellanskolorna, icke skulle få sin skoltid utökad.

Icke heller skulle organisatoriskt sett den kvinnliga ungdomen — bortsett

väsentligen från de flickor, som nu undervisas1 i statens samskolor — utsättas

för olägenheten att få sin studietid till studentexamen förlängd. Icke ens

vad de allmänna läroverken angår, är man, objektivt sett, berättigad att tala

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

om en allmän förlängning av skoltiden. Det får nämligen icke förbises,

att ett icke obetydande antal av dessa läroanstalters lärjungar under nuvarande

organisation icke vinna inträde efter tre års skolgång i grundskolan,

såsom normalt förutsatts, utan först efter att i folkskolan hava tillbragt

fyra år eller längre tid. Då dessa senare, enligt vad under de skolsakkunnigas

utredning framgått, under höstterminen 1923 uppginge till ej mindre

än omkring 45 procent av samtliga från folkskolan kommande lärjungar, torde

det utan vidare stå klart, att den befarade förlängningen av studietiden, om

man vill hålla sig till de faktiskt föreliggande förhållandena, skulle äga tilllämpning

endast på en del av de allmänna läroverkens lärjungar. Men samtidigt

skulle en annan, låt vara mindre del få sin skoltid med ett eller annat

år förkortad.

För den, som är förtrogen med dessa fakta, är det därför icke överraskande,

att de statistiska beräkningar, som av skolkommissionen med utgångspunkt

i mellanskolans åldersförhållanden företagits, och som under meningsutbytet

gjorts till föremål för åtskillig kritik, kunnat resultera i att den

genomsnittliga förlängningen för gossarna stannade vid 0,3 år eller, såsom

man mera åskådligt kan uttrycka saken, träffade 3 lärjungar vid de allmänna

läroverken av 10. Till denna, mer än väntat, låga siffra bidraga

sannolikt ytterligare två faktorer: dels vinna en del av mellanskolornas lärjungar

inträde tidigare än normalt, dels torde kvarsittningen vid de allmänna

läroverken hava större omfattning än vid mellanskolorna. Det bör erinras,

att de skolsakkunniga från något andra utgångspunkter i stort sett kunnat

bekräfta de av skolkommissionen meddelade genomsnittstalen, i det att

de sakkunniga därvid beräknat förlängningen till 0,4 år. Av vissa skäl,

som jag här ej skall närmare vidröra, hålla de sakkunniga emellertid

för sannolikt, att åldersstegringen vid en övergång från nuvarande skolsystem

till det av skolkommissionen förordade komme att bliva högre. Huru

stor den faktiska genomsnittliga förlängningen exakt komme att bliva, bleve

efter de sakkunnigas mening beroende på en del förhållanden, villka icke

till sin beskaffenhet och sina verkningar låta sig med större säkerhet förutberäkna.

Av vad jag nu anfört lärer framgå, att man under diskussionen kring

skolkommissionens förslag uppenbarligen åt den nu föreliggande frågan givit

alldeles för stora proportioner och icke vinnlagt sig om att verkligen fastställa

invändningens innebörd och räckvidd. Jag avser med detta påpekande

ingalunda att förneka, att en bestämd brist vidlåder kommissionsförslaget

i nu berörda avseende och att genom densamma det slutliga ståndpunktstagandet

försvåras. Men även med denna uppfattning måste jag

hålla det för avgjort oriktigt att ensidigt lägga vikt vid olägenheten i fråga

med bortseende från de många obestridliga fördelar hos förslaget, vilka jag

förut haft anledning framhålla.

Det är också anmärkningsvärt, att det nämnda förhållandet varken vid

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

mellanskoleorganisationens tillkomst eller senare tillmätts någon större betydelse,

utan först i samband med diskussionen av skolkorn missionens förslag.

Ej heller synes man ute i landet hava låtit den ifrågavarande synpunkten

bliva avgörande vid bedömandet av frågan om mellanskolors inrättande.

Och jag finner intet överraskande i denna iakttagelse. För breda lager

av vårt samhälle är tvivelsutan fördelen av att den högre skolan anknyter

till avslutad folkskola så stor, att den icke kan förtagas av den omständigheten,

att den unge i en del fall får tillbringa ett år längre på skolbänken.

Men givetvis kunna förhållandena ligga annorlunda till inom de kretsar,

där barnens utbildning till studentexamen betraktas som den naturliga och

självklara vägen och där man med hänsyn härtill normalt icke reflekterar

på val av en annan studieriktning. I dessa fall får olägenheten i fråga

en annan räckvidd. Men även härvid synes det mig ofrånkomligt, att man

på många håll gjort sig skyldig till ensidighet vid bedömandet av studietidsförlängningens

vådor. Man har efter min mening icke tillbörligt uppmärksammat,

att även för lärjungar, vilka utgå ur hem, där det antydda betraktelsesättet

är förhärskande, den nuvarande organisationen är behäftad med brister,

som verka i alldeles samma riktning. Förhållandet är nämligen otvivelaktigt

det, att för närvarande ett icke ringa antal lärjungar, som börja sina studier i de

allmänna läroverken, efter en kortare eller längre tid nödgas avbryta dessa för

att i stället söka utbildning för den ena eller andra praktiska levnadsbanan. Det

tillfälliga uppehållet i läroverket föranleder i dessa fall sannolikt icke sällan

en »omgång» eller försening, som måhända kunnat undgås, därest den unge

erhållit rådrum till folkskolekursens slut och omedelbart kunnat inrikta sig

på den praktiska banan under anlitande av därför lämplig läroanstalt.

Min avsikt med det nu sagda är emellertid icke att förringa den organisatoriska

svaghet, som ur nu förevarande synpunkt är till finnandes hos

den föreslagna organisationen, utan endast att ställa problemet i en allsidig

och riktig belysning. Efter min mening är det dock icke möjligt att på förhand

bilda sig en fullt säker uppfattning om den inverkan, som en enhetsskoleorganisation

kan komma att utöva i avseende på studietidens längd. Att

den påtalade bristen icke hittills tillagts sådan betydelse, att den kunnat förhindra

inrättande av kommunala mellanskolor i betydande utsträckning eller

avhålla föräldrar från att för sina barns undervisning anlita dessa läroanstalter

är emellertid av erfarenheten klart ådagalagt. Jag har icke heller

kunnat tillägna mig den åsikten, att olägenheten är av den svårartade beskaffenhet,

att den bör få utgöra ett hinder för att nu gå till en utvidgning

av enhetsskoleprincipens tillämpning i vår skolorganisation. Men väl finner

jag den ovisshet, som råder rörande verkningarna av studietidens förlängning,

vara ägnad att mana till varsamhet vid bestämmande av den utsträckning,

som en dylik utvidgning nu bör erhålla. Och samma anledning utgör jämväl en

stark uppfordran att överväga och pröva utvägar att praktiskt undgå följderna

av en förlängd studietid.

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kung}. Maj:ts proposition Nr 116.

För motverkande av den nämnda förlängningen av studietiden hava under ^^studiemeningsutbytet

åtskilliga förslag framställts. Skolkommissionen har för sin tidens fördel

knutit vissa förhoppningar till en snabbare genomgång av folkskolan langning,

för sådana lärjungar, beträffande vilka detta prövades möjligt men icke sett

sig i stånd att angiva organisatoriskt tillrättalagda vägar i fråga om vare

sig folkskolan eller den högre skolan. Under remissbehandlingen hava jämväl

andra uppslag i samma syfte funnit förespråkare. Jag har redan omnämnt

det förslag till avkortande av den högre skolan i samband med sänkande

av dess bildningsmål, som från vissa håll förordats. Av samma principiella

innebörd, ehuru begränsat till realskolan, är skolöverstyrelsens förslag

att göra realskolan treårig, till vilket jag i fortsättningen av mitt anförande

återkommer. Då emellertid denna avkortning tänkts gälla även

kvarstående delar av den nuvarande realskolan, är åtgärden tydligen ur nu

förevarande synpunkt verkningslös. Vidare har förslag väckts om skilda

differentieringsanordningar i folkskolan, eu utväg som jag redan förklarat

mig icke kunna acceptera, för så vitt därmed avses, att bestämda föreskrifter

i sådant syfte skola utfärdas.

Syftet att undgå en teoretisk förlängning av studietiden kan jämväl sägas

behärska vissa av de i den förda diskussionen framkomna förslagen att anordna

läroverkets anknytning till folkskolan på ett annat sätt än det av

skolkommissionen ifrågasatta, om ock desamma betingas även av andra

motiv. Detta gäller främst anordningen med fyraårig grundskola och en

på denna byggande femårig realskola, vare sig en så beskaffad organisation

avsetts bliva allenarådande eller med en på folkskolans sjätte klass byggd

fyraårig realskola såsom sidoordnad organisationstyp. Sagda förslag har,

såsom jag redan anfört, omfattats med stora sympatier icke minst inom

kollegierna vid de allmänna läroverken m. fl., och jämväl vunnit principiellt

gillande av reservanterna inom skolöverstyrelsen. För det bedömande,

som i övrigt kommit en dylik organisation till del, har jag i det föregående

ganska utförligt redogjort.

Ur de synpunkter, som jag lägger på frågan om anknytningen mellan

folkskola och läroverk, finner jag förslaget vara otillfredsställande. Bl. a.

tillgodoser det icke de sociala rättfärdighetskrav, som äro avgörande för

min uppfattning. Enligt detsamma uppskjutes visserligen valet av studieriktning

ett år, i jämförelse med nuvarande ordning, men därmed torde

icke synnerligen mycket vara vunnet varken ur individens eller samhällets

synpunkt. För folkskolan och den praktiska ungdomsskolan medför, såsom

skolöverstyrelsen uppvisat, realskolans anknytning till fjärde folkskoleklassen

större olägenheter än den nuvarande efter tredje klassen. Och ur realskolans

synpunkt innebär organisationen otvivelaktigt ett steg ut i det okända.

Tillika måste jag betrakta den omständigheten, att de sedan mer än två årtionden

förefintliga möjligheterna för denna organisations praktiska prövande

lämnats alldeles outnyttjade, såsom en fingervisning om att en dylik orga
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

nisation sakligt sett icke heller ur den högre skolans synpunkt har något

existensberättigande. Då jag, såsom redan anförts, av allmänna och principiella

grunder anser den ifrågavarande organisationen såsom otillfredsställande,

har jag icke heller funnit mig böra föreslå att försök med densamma

anställas.

I nära sammanhang med det nu senast avhandlade förslaget torde den

på vissa håll förordade anordningen med femårig grundskola i förening med

eu fyraårig eller femårig realskola böra ställas, även om genom sistnämnda

organisation den samlade studietiden icke skulle komma att förkortas. Emot

dessa förslag inställa sig ur folkskolans och det praktiska skolsystemets synpunkter

i stort sett samma betänkligheter, som nyss gjorts gällande mot

den fyraåriga grundskolan. Och härtill kommer, med särskild hänsyn till

den högre skolan, ytterligare, vad beträffar systemet 5 + 4, att grundskolan

skulle försvagas utan att realskolestadiet i motsvarande mån utsträcktes.

Under sådana betingelser förefaller det mig mycket svårt att i en dylik

organisation uppnå det nuvarande studiemålet. Under alla omständigheter

torde bildningsresultatet bliva väsentligen sämre än med ett grundskolestadium

av ett års större utsträckning. Och i fråga om systemet 5 + 5 torde

det vara tillräckligt att erinra därom, att studietiden icke skulle komma att

understiga den enligt skolkommissionens förslag teoretiskt beräknade, medan

obestridligen de fördelar, som den sexåriga grundskolan erbjuder, skulle helt

saknas. På nu angivna grunder har jag icke ansett mig böra framlägga

något förslag i nu berörd riktning.

Vidkommande slutligen de föreslagna övergångsanordningarna och -kurserna,

vilka motiverats bl. a. med uppgiften att åvägabringa förbindelse

mellan läroverket och folkskolans sjätte klass, utan att studietiden förlänges,

torde dessa åtgärder vara av intresse endast under den förutsättningen, att

grundskolestadiet inom läroverksorganisationen generellt är kortare än ö-årigt.

Men även från denna utgångspunkt lära så vägande skäl kunna anföras mot

anordningen, att den enligt min åsikt icke bör ifrågakomma till vidtagande.

Såsom de skolsakkunniga påvisat, skulle undervisningsplanen, liksom även

undervisningen, knappast kunna tillfredsställande ordnas. Och själva tanken,

att vissa lärjungar från folkskolan, måhända de ekonomiskt ogynnsammast

ställda, skulle sammanföras i en särskild avdelning och under eu

helt visst mycket ansträngande och pressande snabbkurs bibringas nödtorftiga

kunskaper för att kunna bestå inträdesprovet till läroverket, ter sig för

mig föga tilltalande. Redan med hänsyn härtill, har jag icke ansett lämpligt

att ifrågasätta statens medverkan till anordnande av dvlika övergångsklasser

eller -kurser.

Bland alla de anordningar, varom förslag framställts under remissbehandlingen,

synes mig det av de skolsakkunniga ingående prövade uppslaget att

undvika en förlängning av studietiden till studentexamen genom upprättande

av sexåriga lyceilinjer och lycéer förtjäna den största uppmärksam
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 129

heten. Jag får senare tillfälle att närmare inlåta mig på spörsmålet om

möjligheterna och formerna för förverkligande av detta förslag och anser

mig fördenskull här kunna inskränka mig till att nämna, att jag finner

starka skäl föreligga för att så snart som möjligt för gossar inrätta ett

mindre antal läroanstalter av denna typ. Jag anser, att grundade förhoppningar

kunna hysas om, att dessa åtgärder skola komma att i väsentliga

avseenden undanröja de olägenheter av enhetsskolorganisationen, som

här förut berörts.

Jag övergår så att närmare angiva, huru jag tänker mig, att man med

iakttagande av den varsamhet, som jag funnit vara av förhållandena påkallad,

bör förfara för att den högre skolan må i vidsträcktare omfattning

komma att bygga på avslutad folkskolekurs.

Redan i det föregående har jag antytt, att, med hänsyn bl. a. till ovissheten

om såväl den sexåriga grundskolans verlcliga inflytande på skoltidens

längd som lyceiläroverkens förmåga att effektivt undanröja olägenheterna

av en utsträckt skoltid för en del av de allmänna läroverkens lärjungar, en

generell omläggning av dessa läroanstalters organisation icke nu bör genomföras.

Jag avser i stället att beträffande dessa läroanstalter åvägabringa ett

partiellt förverkligande av kravet på anknytning mellan läroverket och

den sexåriga grundskolan i det allmänna syftet, att å varje läroverksort tillfälle

i skälig utsträckning beredes till omedelbar övergång från folkskolans

sjätte klass till läroverket. Denna ståndpunkt kommer i princip ganska

nära den av skolöverstyrelsen intagna. De skolsakkunniga synas vid sina

överväganden jämväl hava nått den övertygelsen, att vad de kalla en organisation

med blandade system under nuvarande förhållanden är att föredraga.

Alltefter det antal genomgående parallellavdelningar å realskolestadiet,

som de skilda läroverken kunna beräknas komma att omfatta, med iakttagande

av det högsta lärjungantal i klassavdelning, som jag tidigare angivit,

kommer omorganisationen att gestalta sig på olika sätt.

De allmänna läroverk, som omfatta allenast en genomgående parallellavdelning

å realskolestadiet, skola helt anknyta till folkskolans sjätte klass.

Vid de läroverk, som å realskolestadiet omfatta två eller flera genomgående

parallellavdelningar, skall i regel anknytning anordnas till såväl folkskolans

sjätte som dess tredje klass. På denna väg tillgodoses, såvitt jag kan finna,

påsett rättvist sätt skilda behov och intressen. Avvikelse från nu nämnda

regel har jag ansett böra förekomma endast i vissa av de läroverksstäder,

där nu kommunal mellanskola finnes inrättad, och där alltså enhetsskolekravet

redan är i viss utsträckning förverkligat inom respektive samhällens

skolorganisation.

Därjämte avser jag, att anknytning till folkskolans sjätte klass förmedelst

anordnande av lyceum skall komma till stånd vid ett mindre antal läroverk,

där förhållandena i sådant avseende synas mig företrädesvis lämpliga.

Bihang till riksdagens protokoll 1027. 1 saml. 101 käft. (Nr 110.) 9

Omorgani
sationens
innebörd.

s. 130 Kontrollera mot PDF

Högre lärarinneseminariets

övningsskola.

130 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Vad i övrigt angår motiveringen för omorganisationen av varje särskilt

läroverk, får jag hänvisa till vad jag i detta avseende anför i kap. X,

där jag jämväl meddelar en detaljerad planläggning av sättet för omorganisationens

verkställande vid de olika läroverken.

Jag anser mig med hänsyn härtill kunna nu begränsa mig till att framhålla,

att omorganisationen av realskolan synes mig kunna och böra begynna

med läsåret 1928—1929 samt fortgå successivt. Från denna regel

har jag dock ansett skäl föreligga till undantag vad angår de mindre läroverk,

vilka omfatta endast en serie avdelningar. Det kan nämligen beträffande

dessa läroverk icke uteslutas, att mera betydande svårigheter med hänsyn

till lokalfrågor eller utnyttjande av tillgängliga lärarkrafter kunna uppstå,

vilka skulle undgås, därest något anstånd med den nya organisationens

tillämpning vunnes. Jag anser, att hänsyn härtill bör tagas och att

uppskov alltså bör kunna ifrågakomma. Emellertid tillåter jag mig särskilt

betona, att endast verkligt bärande skäl böra få föranleda ett dylikt uppskov.

Och givetvis kan ett sådant icke avse längre tid utan bör det begränsas

till exempelvis fem år. En naturlig förutsättning för att anstånd skall

kunna ifrågakomma bör vara, att detta påyrkas av vederbörande kommunala

representation. Jag håller sålunda före, att även i fråga om de här

åsyftade läroverken omorganisationen normalt bör begynna med läsåret

1928—1929, med rätt för Kungl. Maj:t att på därom av vederbörande stadsfullmäktige

gjord framställning medgiva att, därest omorganisationens tidigare

ikraftträdande visas medföra synnerliga svårigheter, med den nya organisationens

tillämpning må anstå längst till ingången av läsåret 1932—1933.

Vidkommande slutligen de nya allmänna läroverk, som enligt mitt förslag

skola, upprättas, antingen såsom nybildningar inom organisationen eller genom

statens övertagande av redan förefintliga kommunala mellanskolor, finner

jag tungt vägande skäl föreligga för att dessa läroverk anknyta uteslutande

till sjätte folkskoleklassen. I annat sammanhang har jag framhållit, att de

nya flickläroverken böra träda i verksamhet snarast möjligt, även om jag

förutser, att detta i allmänhet kan ske först med läsåret 1928—1929.

Av den ståndpunkt jag intagit föranledes jag också att påyrka vissa förändringar

i organisationen av den med högre lärarinneseminariet förenade

normalskolan för flickor. Såsom jag i det följande föreslår, bör till övningsskolan

i fråga knytas en särskild realskolelinje, byggande på folkskolans

sjätte klass. Tungt vägande skäl synas mig jämväl kunna anföras för att

normalskolan anknytes till folkskolans tredje klass, varvid de nuvarande

förberedande klasserna torde böra bortfalla. Något behov av desamma

synes mig så mycket mindre kunna ur utbildningssynpunkt föreligga som

jag i det följande förordar, att detta undervisningsstadium för framtiden

icke bör vara representerat vid privatläroverken samt föreslår, att staten

icke må vidare understödja detsamma.

Avvecklingen av normalskolans förberedande klasser synes böra påbörjas

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

med läsåret 1928—29 samt successivt fullföljas. Den nya realskolelinjen

torde kunna successivt träda i verksamhet med början redan läsåret 1927—28.

Vad därefter beträffar de kvarstående kommunala mellanskolorna samt

de läroanstalter tillhörande denna kategori, vilka framdeles kunna komma

att inrättas, saknar jag, med den principiella ståndpunkt jag i grundskolefrågan

intager, varje anledning att ifrågasätta någon förändring i dessa

läroanstalters anknytning till folkskolan.

Beträffande slutligen anknytningsförhållandena vid privatläroverken, kommer

jag i fortsättningen av mitt anförande att närmare utveckla min uppfattning

rörande de åtgärder, som på detta område synas mig önskvärda

och möjliga för främjande av det allmänna syfte, som mitt förslag

avser att tillgodose. Jag kan fördenskull bär begränsa mig till att erinra,

att de ifrågavarande åtgärderna torde böra gå ut därpå, att jämväl dessa

läroanstalter icke skola anknyta till kortare grundskolestadium än folkskolans

tredje klass, ävensom att, i all den utsträckning så är möjligt, anknytning

skall åvägabringas också till folkskolans sjätte klass. Detta sistnämnda

önskemål gör sig särskilt starkt gällande beträffande privatläroverk å sådana

orter, där allmänt läroverk icke finnes eller där den kvinnliga ungdomen

icke skulle erhålla tillgång till realskolestadium av allmänt läroverk.

Kommunala

mellanskolor.

Privat

läroverken.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

Flickundervieningens

uppkomst

och utveckling
-

IV. Flickornas undervisning.

Den uppgift, som sedan gammalt ansågs vara den lärda skolans främsta,

för att ej säga enda: att utbilda kyrkans och, i senare tid, jämväl statens

tjänare, medförde tydligen ingen anledning för skolans målsmän att på något

sätt draga försorg om den kvinnliga ungdomens högre skolutbildning. Häri

liksom i en äldre tids på dåvarande samfundsförhållanden grundade allmänna

åskådningssätt i fråga om kvinnan och hennes ställning i samhället

har man att söka anledningen till att den högre flickundervisningen så

länge betraktats uteslutande som en föräldrars och målsmäns privata angelägenhet.

Allt efter som samhällsutvecklingen fortskred, framträdde emellertid på

detta som på andra områden behov, som tidigare åtminstone ej offentligen

givit sig till känna. Redan under 1800-talets tidigare årtionden möter man

därför försök att tillfredsställa det krav på möjlighet för den kvinnliga ungdomen

att vinna högre utbildning, som de ändrade tids- och samhällsförhållandena

medförde. De skolor för unga kvinnor, som då grundades, voro

emellertid helt och hållet beroende av enskilt initiativ och intresse, och de

försök, som upprepade gånger gjordes att för saken vinna riksdagens medverkan,

blevo i det hela utan resultat. Betydelselösa voro dock ej dessa

försök, ty de gåvo till sist upphov till ett av 1859—1860 års riksdag fattat

beslut om upprättande av ett seminarium för utbildande av lärarinnor.

Hösten 1861 begynte sålunda statens högre lärarinneseminarium sin verksamhet.

Inom kort togo statsmakterna ett nytt steg av vikt för frågan om flickornas

högre skolundervisning, i det att år 1864 till lärarinneseminariet anknöts

en flickskola, statens normalskola för flickor, avsedd att tjäna till mönsteroch

övningsskola för seminarieeleverna. Denna skola fick därjämte mer eller

mindre tjäna som förebild för åtskilliga enskilda flickskolor, som under de

närmaste tio åren upprättades i landet.

Snart väcktes fråga om statens medverkan vid flickundervisningen även i

form av ekonomiskt understöd åt de högre flickskolorna, men först år 1874

blevo åtgärder i sådant avseende vidtagna. Nämnda år beslöt nämligen

riksdagen på förslag av Kungl. Maj:t att anslå medel till understöd åt skolor

av ifrågavarande slag. Härigenom inleddes en statlig understödsverksamhet,

som i alltjämt ökad omfattning fortgått intill våra dagar.

Under inverkan av de nyare pedagogiska strömningar, som utmynnade i

upprättandet av de första samskolorna i vårt land, upptogs under 1800-talets

sista decennier frågan om flickors tillträde till de allmänna läroverken, och

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

riksdagen hade att behandla åtskilliga förslag i sådant syfte. Sedan 1899

års läroverkskommitté i viss mån anslutit sig till denna tanke, intogs

i det för 1904 års riksdag framlagda förslaget till omorganisation av de allmänna

läroverken jämväl förslag om upprättande av ett antal statssamskolor.

Kungl. Majrts förslag bifölls av riksdagen.

Jämsides med nu antydda utveckling hade intill sekelskiftet de högre

flickskolorna hastigt ökats i antal och jämväl vunnit allt större inre stadga

och enhetlighet. Under de första årtiondena av detta århundrade kom emellertid

frågan om flickornas högre skolundervisning i ett väsentligen annat

läge. Jag har nyss antytt riktningen genom omnämnande av de första statssamskolornas

inrättande. Nästa steg av liknande slag togs i och med Kungl.

Maj:ts proposition till 1909 års riksdag om anslag till kommunala mellan - skolor, avsedda även för kvinnliga lärjungar, vilket förslag i huvudsak antogs

av riksdagen.

De nu omnämnda åtgärderna avsågo, som synes, allenast undervisning å

realskolestadiet. För sin gymnasiala utbildning hade flickorna — alltsedan

rättighet gavs dem att avlägga studentexamen — varit hänvisade till enskilda

studier eller privata skolor. Efter enskild motion beslöt emellertid 1923 års

riksdag medgiva kvinnliga lärjungar inträde i högre allmänt läroverk, dock

blott under vissa förutsättningar, bland andra den, att ett konstant, ej allt

för begränsat utrymme funnes vid läroverket. I den kungl. kungörelse av

den 5 juli 1923, som utfärdades i anledning av nämnda riksdagsbeslut, är

rätten till inträde begränsad till gymnasiet.

Gör man en kort sammanfattning av de statliga åtgärder, som hittills vidtagits

för den kvinnliga ungdomens högre skolundervisning, finner man alltså,

att staten upprättat och underhåller en egen högre flickskola, att ett antal —

för närvarande 18 —- statsrealskolor mottaga även flickor och således äro

anordnade som samskolor, att staten lämnar avsevärda bidrag till uppehållande

dels av kommunala mellanskolor — vid början av år 1927 till antalet

87 — dels av enskilda läroanstalter, som äro helt eller delvis avsedda för

kvinnlig ungdom, samt att gymnasierna vid de högre allmänna läroverken

under vissa villkor äro öppna för kvinnliga lärjungar.

Det från många håll framställda kravet på ökade möjligheter för flickor

att vinna högre skolbildning och på statens medverkan härtill upptogs som

bekant i det av mig i det föregående i väsentliga delar återgivna anförande

till statsrådsprotokollet den 31 december 1918, varmed föredragande departementschefen

beledsagade sin hemställan om tillsättande av skolkommissionen.

Det finge anses obestridligt, yttrade departementschefen, att det sätt, på

vilket staten sörjt för den högre flickundervisningen, gåve anledning till

berättigade invändningar. Det vore departementschefens bestämda övertygelse,

att kravet om beredande av lika möjligheter för all ungdom, manlig

såväl som kvinnlig, att av samhället tillförsäkras den utbildning, som den

s. 134 Kontrollera mot PDF

Skolkornmissionen.

134 Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

individuella utrustningen medgåve och som medborgarskapet förutsatte såsom

nödvändig, inneslöte en djup och ofrånkomlig rättvisa. Beträffande gymnasiet

borde alltså undersökning verkställas ur synpunkten av de välgrundade

krav, som från den kvinnliga ungdomens sida kunde göras gällande att

bliva i tillfälle att inom av det allmänna upprättade undervisningsanstalter

kunna förvärva den utbildning, som i vårt land utgjorde förutsättningen för

tillträde till universitet. Grundprincipen att staten skulle taga sig an flickornas

utbildning i samma utsträckning som gossarnas, skulle förverkligas

genom privatskolornas regelmässiga ombildning till stats- eller kommunala

skolor. En sådan omorganisation finge givetvis ej avse att ensidigt omskapa

flickskolan efter mönstret av gosskolan.

Skolkommissionen har i sitt utlåtande och förslag upptagit frågan om

flickornas undervisning dels med hänsyn till denna undervisnings organisation,

dels ock med hänsyn till spörsmålet om Barnundervisning eller särundervisning.

I överensstämmelse med de direktiv, som blivit kommissionen

givna, har kommissionen angivit sin allmänna ståndpunkt så, att med folkskolan

såsom grundval ett system av läroanstalter skulle uppbyggas, som

under lika villkor tillgodosåge den manliga och den kvinnliga ungdomens

teoretiska utbildning för olika levnadsbanor.

Med utgångspunkt från denna allmänna regel har kommissionen vid övervägande

av sättet för principens förverkligande funnit anledning att särskilt

sysselsätta sig med samundervisningsproblemet. Ty, säger kommissionen,

möjligheterna att i full utsträckning realisera kravet på den kvinnliga

ungdomens likställighet med den manliga i förevarande hänseende bleve i

hög grad beroende av den ställning, man intoge till sagda spörsmål.

Kommissionen har ägnat kap. II av sitt betänkande åt frågan om »Den

manliga och den kvinnliga ungdomens undervisning» (Bet. I: 1, sid. 85—

113), och tillåter jag mig hänvisa till nämnda framställning. Emellertid

synes det lämpligt att här i korthet angiva huvudpunkterna av kommissionens

uppfattning av denna omstridda och viktiga fråga.

Kommissionen konstaterar, att i fråga om det teoretiska kunskapsbehovet

i stort sett överensstämmelse förelåge mellan manlig och kvinnlig ungdom,

medan det ställde sig något annorlunda i avseende å de praktiska ämnena.

Även med hänsyn till familjen och samhället förelåge skäl att anordna

gemensam skola. Lades härtill, att en så beskaffad anordning jämväl påkallades

av betydelsefulla hänsyn av ekonomisk natur, kunde kommissionen

icke finna annat, än att samskoleformen vore både berättigad och

önskvärd.

Kommissionen upptager sedermera till granskning de betänkligheter, som

framförts mot gossars och flickors sammanförande till gemensam undervisning

och finner, att varken ur undervisningens, uppfostrans eller hygienens

synpunkt några bärande skäl mot samundervisningen anförts. Sin uppfattning

av frågan sammanfattar kommissionen slutligen så, att såväl de erfarenheter,

vilka inom och utom vårt land gjorts beträffande samundervisningen,

som kommissionens egna överväganden i detta hänseende lett kommissionen

till den meningen, att samskolan, under förutsättning av att vid

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

dess organisation nödig hänsyn toges ej mindre till hygienens krav än även

till den differentiering vid undervisningen, som könens olikartade uppgifter

påkallade, vore en god skolform både i fråga om undervisning och uppfostran.

I betraktande härav och med särskild hänsyn till skäl av ekonomisk

art hölle kommissionen före, att på varje ort, där läroverk skulle finnas,

detta i första hand borde anordnas såsom samskola. Vissa krav och önskemål

borde dock, anser kommissionen, tillgodoses vid organiserandet av samskolor,

så borde även vid den grundläggande undervisningen, folkskoleundervisningen,

samskoleprincipen vinna allmännare tillämpning, hänsyn till könens

olikhet borde mer än hittills tagas, varvid särskilt borde beaktas frågan om

erhållande av lärarpersonal med förutsättningar för framgångsrik verksamhet

vid samskola samt om lämpligt avvägt förhållande mellan antalet manliga

och kvinnliga lärare, varjämte slutligen tillbörligt inflytande vid skolans ledning

borde beredas såväl den kvinnliga som den manliga parten.

Ytterligare uttalar kommissionen den meningen, att i samhällen, där förhållandena

medgåve anordnandet av två eller flera läroanstalter, tillbörligt

utrymme borde givas åt särundervisning och således särskolor inrättas vid

sidan av samskolan. Därjämte borde man vid anordnandet av flickornas

undervisning, det må nu vara i samskolor eller särskolor, i största möjliga

utsträckning tillvarataga den bildningstyp, som så småningom utformats i

den s. k. åttaklassiga flickskolan.

I detta sammanhang torde en kort översikt av skolkommissionens förslag

till det praktiska utformandet av flickornas undervisning vara på sin plats

(skolkommissionens betänkande kap. IX, del I sid. 343—365. Förslag till

kursplaner återfinnas sid. 550—569, grunder till kursplaner sid. 704—726).

Såsom framgår av min nu lämnade redogörelse för kommissionens uppfattning

av frågan, har kommissionen tänkt sig dylik undervisning skola lämnas

dels i skolor, gemensamma för både gossar och flickor, och dels i särskilda

flickskolor.

Den samrealskola, som kommissionen sålunda föreslår, har kommissionen

velat anordna så, att i densamma flickundervisningens speciella uppgifter

skulle i viss utsträckning tillgodoses. Kommissionen har därför tänkt sig,

att inom dylika realskolor en viss differentiering med hänsyn till de kvinnliga

lärjungarna skulle åstadkommas, avseende i främsta rummet att bereda

erforderligt utrymme åt det kvinnliga praktiska arbetet men jämväl berörande

vissa sidor av den teoretiska undervisningen.

Så har kommissionen föreslagit rätt till utbyte, i fjärde klassen, av matematik

mot det tredje språket, d. v. s. normalt franska. Och vidare har i

den föreslagna undervisningsplanen inlagts — förutom mot den manliga

slöjden svarande kvinnlig slöjd —- ämnet hushållsgöromål, beträffande gossarna

utbytt mot praktiskt arbete. Samma anordning avses av kommissionen

även för de speciella fiickrealskolor, som skulle kunna förekomma. Därjämte

borde, i huvudsaklig anslutning till nu gällande bestämmelser, möjlighet

finnas för kvinnliga lärjungar till befrielse från någon del av realskolans

undervisning.

Vad beträffar gymnasialstadiet, utgår kommissionen från att samgymnasier

skulle vara regel, detta redan av praktiska hänsyn. Dock ingå även särskilda

flickgymnasier i kommissionens organisationsförslag. Grundsatsen för

den lokala fördelningen av dessa läroanstalter angives vara, att å varje ort,

s. 136 Kontrollera mot PDF

Yttrandena.

136 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

där gymnasium ansåges böra upprättas, tillfälle till utbildning skulle föreligga

för såväl manliga som kvinnliga lärjungar. I samhällen med allenast

ett gymnasium borde i följd härav detta organiseras som samgymnasiunt.

A sådana orter, där lärj ungantalet beräknades nödvändiggöra två eller flera

gymnasier, hade kommissionen, i överensstämmelse med sin förut angivna

åsikt, förutsatt anordnande av såväl samgymnasium som särgymnasium.

De för den speciella flickundervisningen avsedda skolorna äro av 3 olika

typer, betecknade med bokstäverna A, B och C. Frågan om dessa typer,

deras organisation, undervisningsplaner in. m. behandlas av kommissionen

å sid. 345—361, varefter återgivas dels den för statens normalskola för flickor

nu gällande timplanen samt exempel å timplaner för vissa högre flickskolor,

dels förslag till timplan för flickskolor av typerna A och B. De olika typerna

kunna i korthet beskrivas sålunda.

A-typen, en 6-årig flickskola, byggd på folkskolans sjätte klass, skulle förekomma

i samhällen, där antalet lärjungar i den högre skolan uppnådde en

sådan storlek, att tillvaron av mer än en enda läroanstalt kunde anses motiverad,

och kommissionen säger sig ha funnit starka skäl föreligga för att

i det väsentliga söka förebilden till denna typ i den nuvarande 8-klassiga

flickskolan, vars lämplighet för den speciella kvinnobildningen kommissionen

finner uppenbar. I hela landet föreslås 28 skolor av denna typ.

Flickskolor av B-typ skulle upprättas å orter, där lärjungantalet i den

högre skolan väl icke påkallade upprättandet av särskolor men dock nådde

en sådan storlek, att parallellavdelningar inom de olika klasserna måste upprättas.

Flickornas undervisning skulle där anordnas på det sätt, att flickorna först

undervisades i samskolan men sedan skulle hava tillfälle att från den tredje

klassen övergå till en 3-årig flickskollinje, vars uppgift vore att föra dem

till ungefär samma kunskapsmått, som nu inhämtas i eu 8-klassig flickskola.

Denna linjedelning skulle förberedas redan i den tredje realskolklassen därigenom,

att de flickor, som ämnade övergå till flickskollinjen, i denna klass

befriades från undervisningen i matematik. Kommissionen har tänkt sig

inalles 33 sådana flickskolor i landet.

C-typen slutligen skulle utgöra eu 1-årig påbyggnad på samrealskolans

högsta klass. Denna skoltyp skulle anordnas under jämförelsevis fria former,

och undervisningen skulle där avse dels utvidgande och fördjupande av

den i realskolan inhämtade allmänbildningen, dels bibringande av ökade

färdigheter i praktiskt arbete. Sådana flickskolor föreslås till ett antal

av 30.

I ett hänseende kan man säga, att så gott som fullständig enighet råder

i de avgivna yttrandena, nämligen däri att åt den kvinnliga ungdomen

borde genom statens försorg beredas bildningsmöjligheter i samma omfattning

och under lika förmånliga villkor som åt den manliga. I övrigt hava

olika meningar uttalats angående skolkommissionens förslag i nu ifrågavarande

hänseende.

Beträffande frågan om samundervisning eller icke har man allmänt framhållit,

att genomförandet av principen om gossars och flickors likställighet

med avseende på möjlighet till högre skolundervisning i viss utsträckning

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kung}. Maj:ts proposition Nr 116.

gjorde Barnundervisning nödvändig samt att i fråga om realskolor i mindre

samhällen och om gymnasierna ett strängt tillämpande av särundervisning

vore synnerligen oekonomiskt, i vissa fall omöjligt. Men det betonas samtidigt,

att samskolor väl borde anordnas i de mindre samhällen, där det av

ekonomiska skäl vore nödvändigt, men endast där. I de större städerna,

där dylika skäl ej hade samma styrka, borde möjlighet finnas till val mellan

de båda skolformerna.

Omnämnas bör att av framstående målsmän för samundervisningens idé

framhållits, att man för samskolans egen skull borde iakttaga försiktighet

vid ett allmännare genomförande av samskolformen, vilken ej borde framforceras.

Särskilt från medicinskt håll har den hygieniska synpunkten betonats,

och faran för att flickorna skulle överansträngas under de ömtåliga övergångsåren

framhållits.

I organisationsfrågan överensstämmer ett flertal yttranden däri, att 6-årig

flickskola avstyrkes. Behovet av åtgärder för underlättande av övergång

från flickskola till gymnasium framhålles allmänt. Skolkommissionens Boch

C-typer möta på många håll betänkligheter och betecknas soin nödfallsutvägar.

Bland utlåtandena må särskilt de omnämnas, som avgivits av skolöverstyrelsen

och av reservanter i överstyrelsen samt av överstyrelsens chef.

Skolöverstyrelsen (skolöverstyrelsens utlåtande sid. 91—94) yttrar i fråga

om samundervisningen — under framhållande av vanskligheten i att komma

till eu säker uppfattning på detta område — att de erfarenheter, man i

avseende å dylik undervisning hittills gjort i vårt land, icke påvisat några

ogynnsamma verkningar av mera djupgående art, och majoriteten hade

därför icke kunnat komma till annan uppfattning, än att samskolan måste

betraktas som en tillfredsställande, i varje fall fullt användbar skolform.

Vissa förutsättningar måste dock vara för handen, för att samskolan skulle

kunna komma fullt till sin rätt. Dit hörde bl. a., att föräldraopinionen

ej ställde sig avvisande mot samundervisningen, att icke alltför stor

skillnad rådde mellan antalet manliga och kvinnliga lärjungar, att intresse

för skolformen funnes bland lärarpersonalen och att förhållandet mellan

manliga och kvinnliga lärare vore lämpligt avvägt samt att såväl manligt

som kvinnligt inflytande finge göra sig gällande vid ledningen. A andra

sidan vore överstyrelsen icke övertygad om att samskolan borde bliva normaltypen

för de högre undervisningsanstalterna i vårt land. Barnundervisning

borde därför anordnas, där ekonomiska eller andra särskilda skäl det föranledde,

men i övrigt borde särundervisning i regel bibehållas. Det syntes

därför önskvärt, att kommissionens förslag i nu berörda hänseende underkastades

förnyad omprövning i syfte att utröna, huruvida icke vissa av

kommissionen föreslagna samskolor kunde ersättas av särskolor.

Beträffande skolkommissionens förslag till olika flickskoltyper anför överstyrelsen

(skolöverstyrelsens utlåtande sid. 83—90), att skolor av A-typ vore

bäst lämpade att tillgodose de särskilda önskemålen för flickornas utbildning

och finner det därför önskvärt, att skolor av denna typ komme till stånd

allestädes, där förutsättningar därför funnes, och detta icke minst med hänsyn

till betydelsen av att flickorna icke utan verkliga skäl valde gymnasievägon.

Skulle emellertid behovet av tillfälle till realskolbildning för flickor

kunna tillgodoses, torde det begränsade lärjungantalet icke kunna göra det

s. 138 Kontrollera mot PDF

138 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

ekonomiskt försvarligt att upprätthålla flickskolor av A-typ å alla de orter,

där nu 8-klassiga flickskolor funnes. Överstyrelsen erinrar vidare om sitt

förslag om avkortning av realskolan till 3-årig och påpekar, att därest detta

förslag vunne anslutning starka skäl talade för att i så fall A-skolan gjordes

5-årig. På denna punkt borde dock ytterligare undersökning företagas.

Befunnes det, att A-skolan borde avkortas med ett år, borde B-skolan bliva

en 2-årig kurs, byggd på realskolans högsta klass. Vid C-skolan borde jämförelsevis

stort utrymme givas åt praktiska sysselsättningar, och det vore

önskligt, att denna skoltyp måtte förekomma så talrikt som möjligt.

Reservanterna inom skolöverstyrelsen uttala (skolöverstyrelsens utlåtande sid.

220 227) starka betänkligheter mot ett så allmänt genomförande av sam
skoleorganisationen,

som av kommissionen förordats. Samskolans värde

vore synnerligen beroende på den ledning, som funnes att tillgå för skolan.

Ju mer samskolan bleve normaltyp för skolväsendet, desto mer måste man

räkna med en ledning, som dels icke höjde sig över genomsnittsnivån, dels

vore skeptisk mot hela denna skolform, med åtskilliga band på ledningens

rörelsefrihet och med ett tämligen heterogent kollegium. Olika behov förelåge

för gossar och flickor i avseende å undervisningens innehåll, särskilt

med hänsyn till praktiska (husliga) ämnen, och likaså vore förhållandena

olika beträffande arbetsmetoder och arbetstakt. Reservanterna påpeka vidare,

att lärarfrågan komme att vålla avsevärda svårigheter, att samundervisningeu

även i uppfostringshänseende medförde olägenheter samt att den fysiska

uppfostran ej kunde tillgodoses på lika tillfredsställande sätt i samskolan

som i särskolan. Under erinran om att såväl de hörda myndigheterna som

föräldrar, målsmän och pedagoger i stor utsträckning ställt sig minst sagt

tveksamma i fråga om samskolans lämplighet, anföra reservanterna som

slutomdöme, att de ansåge samskolan underlägsen särskolan, såvida icke de

angivna, säreget gynnsamma förutsättningarna förelåge. I de vida övervägande

fall, då sådana icke förelåge, vore samskolan en nödfallsform, som

kunde användas, då förhållandena icke medgåve särskolor.

Reservanterna _ förorda (skolöverstyrelsens utlåtande sid. 227—228) flickskolans

anknytning till folkskolans fjärde klass men med övergångsanordningar

för sådana lärjungar, som lämnade folkskolan först efter dess sjätte

klass. Flickskolan skulle alltså bliva 7-årig och borde utan särskild avgångsexamen

leda till en kompetens, som i huvudsak sammanfölle med den nuvarande

normalskolkompetensen. Under framhållande, att den nuvarande

högre flickskolan utan all fråga vore den bästa av flickskolbildningens nuvarande

huvudtyper i vårt land, påpeka reservanterna att en bestämd övergång

till gymnasiet ej funnes, och förordar, att en sådan anknytningspunkt

måtte anordnas, men att den med hänsyn till flickornas behov av långsammare

arbetstakt och av på hemmet särskilt inriktade bildningsmoment måtte

läggas högre upp än motsvarande punkt i realskolan och lämpligen, för

övergång till ett 4-årigt gymnasiums första ring, vid avgång från klass,

som motsvarade den nuvarande sjätte flickskolklassen. Från denna klass

skulle också övergång kunna ske till högsta realskolklassen för flickor, som

önskade avlägga realskolexamen. Denna fråga borde dock bliva föremål

för särskild undersökning.

Generaldirektör Bergqvist har i sitt särskilda yttrande över skolkommissionens

förslag (Våra skolor, sid. 104 ff.) erinrat om att beträffande samskolfrågan

pedagoger stode mot pedagoger och meningarna även inom de

hygieniska auktoriteternas krets vore starkt delade. Hänsyn till hemmens

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

önskemål och stämningar samt behovet av ett tillförlitligare erfarenhetsmaterial

än det nu tillgängliga manade till försiktighet och ledde till den

ståndpunkten, att särskolor för närvarande vore att föredraga, så långt sådant

på grund av ekonomiska och pedagogiska hänsyn vore möjligt. Han

anser därför, att i fråga om sär- eller Barnundervisning ett visst utrymme

borde lämnas åt den kommunala bestämmande- eller åtminstone förslagsrätten;

särskilt syntes en sådan anordning vara att anbefalla som en försöksväg

tills vidare. I yttrandet betonas vidare vikten för samundervisningsproblemcts

lyckliga lösning av tillgång till lämpliga lärare men påpekas,

att svårigheter här yppade sig. I viss mån kunde dessa minskas,

om provårskandidaterna finge vinna någon förtrogenhet även med den

kvinnliga ungdomens undervisning och uppfostran, liksom de högre seminariernas

elever med den manliga ungdomens.

Vad beträffar organisationen av de högre flickskolorna tänker sig Bergqvist

flera parallella vägar: å ena sidan förstatligande av skolorna, å andra

sidan deras bibehållande såsom enskilda eller deras övertagande av kommunen.

I den mån skolorna skulle förstatligas kunde detta i regeln ske

under någon av de av skolkommissionen föreslagna tre typerna.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att från ett och annat håll den

tanken framkastats, att möjlighet borde beredas att inrätta kommunala

högre flickskolor likaväl som nu för gossar såväl som flickor avsedda kommunala

mellanskolor.

Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande över skolkommissionens betänkande

berört denna fråga och har där (sid. 137) framhållit, att, närmast för att i

sin mån motverka en allt för stark tillströmning av unga flickor till gymnasierna,

det kunde ifrågasättas, att kommunala flickskolor av kommissionens

s. k. A-typ Ange upprättas. Överstyrelsen hade ansett det synnerligen önskvärt,

att dylika (statliga) skolor komme till stånd, där förutsättningar

för dem vore för handen. Men även i detta fall gällde det nog, att riksdagen

ej ville fatta beslut om inrättande av en ny statsskola, utan att ett

verkligt behov på ett tydligt sätt blivit ådagalagt. Denna förutsättning syntes

lättast kunna vinnas, därigenom att kommunala skolor av den ifrågavarande

typen finge komma till stånd.

iiven generaldirektör Bergqvist uttalar sig (Våra skolor sid. 109) i nämnda

riktning.

I fråga om flickskolas övertagande av kommunen anför Bergqvist, att

kommunen i sådant fall borde ikläda sig garantier för dels att lärarpersonalens

rättsliga och ekonomiska ställning tillgodosåges som vid andra kommunala

skolor, dels att anordningar träffades, som medgåve möjlighet till omedelbar

övergång från avslutad folkskola till den högre skolan, dels slutligen

att undervisningen i samma grad som vid statsskolan gjordes tillgänglig för

medellösa och mindre bemedlade lärjungar. Samtliga hithörande förhållanden

borde, såsom fallet redan vore med övriga kommunala skolor (folkskolor,

fortsättningsskolor, högre folkskolor, kommunala mellanskolor, lärlingsskolor),

regleras genom en av Ivungl. Maj:t, för de kommunala flickskolorna

utfärdad allmän stadga. Givetvis skulle den friare ställning, som

ifrågavarande skolor komme att intaga i förhållande till staten, medföra eu

viss större frihet i fråga om organisation och arbetsformer, lärokurser

o. s. v.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Skolsak
ktinniga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Skolsakkunniga hava påpekat (Utredning sid. 289 ff.), att de med samundervisning

förenade svårigheterna framträdde olika starkt och på olika

sätt på skilda åldersstadier, samt att bedömandet av frågan om dylik undervisning

därför, främst ur de kvinnliga lärjungarnas synpunkt, syntes böra bliva

något olika, allt efter som det gällde Barnundervisning å realskolstadiet eller

på gymnasialstadiet, i övergångsåldern eller i högre ålder. Man hade numera

fått uppmärksamheten mera riktad på de svårigheter, som medföljde

Barnundervisning å realskolstadiet, medan man tidigare varit benägen att

anse, att dessa svårigheter framför allt gällde gymnasialstadiet. De sakkunniga

hava härvid särskilt framhållit den olika utvecklingsrytmen hos gossar

och flickor under uppväxttiden och den därav följande olika graden av

mognad, ett förhållande, som givetvis medförde vissa svårigheter vid en förhäda

könen gemensam undervisning. Lätt följde ock härmed eu fara för

överansträngning av flickorna. Då dessa olägenheter främst gällde realskolstadiet,

vore det önskvärt, att samrealskolor upprättades endast i begränsad

utsträckning, . när ekonomiska eller organisatoriska förhållanden tvingade

därtill. Tydligt vore emellertid, att därest grundsatsen om statens skyldighet

att sörja för flickornas skolutbildning på samma sätt som för gossarnas

skulle genomföras, förhållandena mångenstädes och särskilt å mindre orter

komme att göra Barnundervisning nödvändig. Beträffande gymnasialstadiet

torde, säga de sakkunniga, Barnundervisning där i förhållandevis ännu större

omfattning bliva nödvändig. Mindre betänkligheter mötte på detta stadium,

enär vissa av de svårigheter, som mötte på realskolstadiet — främst olikheten

i utveckling — ej längre gjorde sig gällande med samma styrka.

Föi tillgodoseende av flickornas behov .av billigare gymnasieundervisning

både skolkommissionen föreslagit upprättandet av dels några få flickgymnasier,

dels ett större antal samgymnasier. Det vore självklart, att särskilda

flickgymnasier borde förekomma vid sidan av gossgymnasierna även i den

framtida skolorganisationen, men tydligt vore också, att sådana av ekonomiska

skäl icke kunde upprättas i större utsträckning. Man måste därför

tydligen i erforderlig omfattning anordna samgymnasier, och man syntes

alltså ha att räkna med att på vis sa orter realskolstadiets läroanstalter bleve

särskolor, medan den gymnasiala undervisningen meddelades i samskolor.

Om lämpligheten av en sådan ordning hade meningarna varit delade.

Gjorda erfarenheter särskilt från de allmänna läroverk, till vilkas gymnasier

kvinnliga lärjungar erhållit tillträde, syntes dock visa, att Barnundervisning

kunde med framgång anordnas, även där sådan undervisning ej

förekommit å realskolstadiet. Aven om således eu skolorganisation med

särundervisning på realskolstadiet och Barnundervisning på gymnasialstadiet

icke borde ingiva några större betänkligheter, vore det dock av svnnerlig

vikt, att man erhölle verkliga samgymnasier, i vilkas organisation fika stor

hänsyn toges till flickornas som till gossarnas särskilda läggning och behov.

De sakkunniga anföra, att även om åtskilliga svårigheter mötte vid anordnandet

av Barnundervisning å de stadier, det här gällde, torde de anförda

skälen mot samskolan icke kunna motivera ett utdömande av denna skolform.

Tvärtom kunde den anses som eu både berättigad och användbar

skolform, men för att dess arbete skulle bliva så gynnsamt som möjligt,

måste den kunna räkna med att vissa särskilda förutsättningar vore för

handen. Bland dem hava de sakkunniga särskilt framhållit möjligheten att

erhålla för samundervisning lämpliga lärare och därvid pekat på de svårigheter,

som de för vårt land karakteristiska befordringsförhållandena med
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

förde, men vilka ej borde få utgöra ett oöverstigligt hinder. Betydelsefullt

vore att samskoloma finge sig tillförsäkrad såväl manliga som kvinnliga

lärare. Om även i framtiden s. k. ämneslärarinnebefattningar bibehölles, läge

häri eu garanti för att en skola ej bleve utan kvinnlig ämneslärare. Med

hänsyn till antydda svårigheter och till de särskilda förutsättningar, som

fordrades för eu samskolas arbete, syntes det de sakkunniga, att särskolor

vore att i regel föredraga, där icke ekonomiska eller organisatoriska omständigheter

gjorde samundervisning nödvändig.

Skolsakkunniga hava vid sin utredning fogat av dem utarbetade timoch

kursplaner för derå olika flickskolformer (se Bilagor till utredningen,

sid. 99—140) och hava i utredningen (sid. 301 ff.) kommenterat dessa planer.

Jag torde kunna i det hela hänvisa till vad de sakkunniga sålunda

anfört, och vill blott omnämna, att planer finnas uppgjorda för 8-årig, 7- årig och 6-årig flickskola på respektive 3-årig, 4-årig och 6-årig grundskola.

Vid uppgörandet av planerna hava de sakkunniga sökt underlätta övergången

från flickskolan såväl till gymnasiet som till klass, i vilken realexamen

kan avläggas. Mot den av skolöverstyrelsens majoritet ifrågasatta uppifrån

avkortade flickskolan hava de sakkunniga anfört stora betänkligheter (Utredning

sid. 303—306).

De sakkunniga hava vidare (Utredning sid. 306 f.) anfört, att de vid

uppgörandet av undervisningsplaner för olika former av realskola tänkt sig

sådana skolor avsedda för såväl kvinnlig som manlig ungdom, dels i form

av samskolor och dels, när förhållandena sådant medgåve, i form av särskolor.

Härvid bör omnämnas, att de sakkunniga jämväl sökt så uppgöra kursplanerna

för de högre flickskolorna, att ett visst antal klasser (6 i 8-årig, 5 i

7-årig och 4 i 6-årig flickskola) tillsammans med en realskolklass (efter eventuell

övergång till realskola) bildade en realskollinje för flickor, vars genomgång

toge ett års längre tid än den motsvarande samrealskolan. Därjämte

hava de sakkunniga tänkt sig på motsvarande sätt organiserade särskilda

realskolor för flickor, avsedda för sådana flickor, som vore i tillfälle till ett

år längre skolgång än i samrealskolan, men som icke hade möjlighet att

genomgå en högre flickskola. Den ett år längre skoltiden tilläte undvikande

av en eljest inträdande forcerad arbetstakt och kunde bättre tillgodose flickornas

utbildning i för hemmet särskilt viktiga praktiska ämnen.

Slutligen hava de sakkunniga (sid. 308 ff.) i korthet yttrat sig om gymnasier

för flickor och lycéer för flickor. De sakkunniga ansåge det vara

av stor vikt, att genom statens försorg tillfällen till gymnasiestudier bereddes

flickorna på samma villkor som gossarna. Än starkare framträdde behovet

härav, sedan kvinnornas tillträde till statstjänster vidgats så mycket,

som under senare år skett. Av stor vikt vore ock, att även flickgynmasier

upprättades, i den mån det vore möjligt, och att därvid i undervisningen

hänsyn toges till flickornas speciella läggning och intressen, så långt detta

kunde ske inom ramen av de för gossar och flickor lika undervisningsplancrna.

Vad lycéet beträffar, påpeka de sakkunniga, att de i sitt betänkande

framlagt organisationsplan för ett 6-årigt lyceum, byggt på 6-årig grundskola,

och därvid framhållit att detta lyceum kunde leda till gynnsamma resultat

endast för särskilt studiebegåvade lärjungar. Då den korta studietiden

måste medföra eu ganska forcerad arbetstakt och arbetet således torde fordra

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Departe
mentschefen.

Allmänna

synpunkter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

även tillräckliga kroppskrafter, vore det att antaga, att flickor ej i större

utsträckning komme att genomgå dylik läroanstalt; dock borde det 6-åriga

lycéet under dessa förutsättningar stå öppet även för kvinnliga lärjungar.

Till sist uttala sig de sakkunniga för inrättande av flicklyceum med 7-årig

studiegång för att därigenom kunna dels giva flickorna mer undervisning i

praktiskt arbete, dels göra arbetet mindre forcerat.

Den grundprincip i fråga om flickornas högre skolutbildning: samma utbildningsmöjligheter

under lika ekonomiska villkor för manlig som för kvinnlig

ungdom, vilken legat till grund för skolkommissionens förslag i fråga

om flickundervisningen, har, såsom jag framhållit, redan i början av mitt

anförande under denna avdelning, vunnit erkännande från praktiskt taget

alla, som yttrat sig över kommissionens förslag eller i anledning av detsamma.

Jag har i det föregående uttryckligen angivit min egen ståndpunkt

till detta spörsmål, vilken helt överensstämmer med den allmänt uttalade

meningen i detta hänseende. Det torde således ej vara erforderligt, att jag

här ytterligare uppehåller mig vid denna fråga.

Då enighet alltså råder om själva utgångspunkten för de åtgärder, som

allmänneligen erkännas såsom erforderliga i förevarande hänseende, eller

kanske hellre om det mål, vartill sådana åtgärder böra syfta, blir tydligen

huvuduppgiften att söka finna de vägar, som under nuvarande förhållanden

kunna beträdas för att i största möjliga utsträckning undanröja de

olägenheter i den nu rådande ordningen, vilka måste anses vara mest framträdande.

Behovet av bättre möjligheter för den kvinnliga ungdomen att erhålla

högre skolundervisning har givetvis länge gjort sig gällande, men det har

tydligen blivit alltmer skärpt, i den mån kvinnans anställande på andra

områden än dem, som traditionellt ansetts v^ra henne anvisade, undan för

undan ökats. Numera har kvinnan i enlighet med statsmakternas beslut

nått så gott som fullständig likställdhet med mannen med avseende på rätt

till anställning i statstjänst. Därav har följt, att antalet av kvinnliga aspiranter

på detta område allt mer ökats. Utan tvivel fordrar konsekvensen,

att staten giver kvinnan samma möjlighet att få den för de nya verksamhetsområdena

nödvändiga förberedande utbildningen, som av ålder kommit

mannen till del och som, vad högre fackutbildningsanstalter och högskolor

beträffar, redan står även kvinnan till buds.

Det fulla förverkligandet härav möter emellertid åtskilliga svårigheter.

Den högre flickundervisningen har hittills så gott som uteslutande ombesörjts

av enskilda skolor, om än med avsevärt ekonomiskt understöd av stat och

kommun. Det är därför oundvikligt, att en åtgärd, varigenom ansvaret för

denna angelägenhet i största omfattning flyttas över på det allmänna, måste

medföra betydande ekonomiska uppoffringar. I själva verket torde just denna

del av det stora komplex av reformkrav, som innefattas i uttrycket skolfrågan,

vara den, som för sitt rationella ordnande kräver de största uppoff
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

ringarna från stat och kommun. Redan denna omständighet gör det till en

nödvändighet att vid en omorganisation gå fram med den största varsamhet.

Härtill mana ock andra skäl, av pedagogisk såväl som av psykologisk art.

Såsom framgår av min nyss lämnade redogörelse för de avgivna utlåtandena,

har det sätt, varpå skolkommissionen velat med utgångspunkt från

den i det föregående angivna grundprincipen ordna flickundervisningen,

icke vunnit enig anslutning. Tvärtom har åtskillig kritik i detta avseende

riktats mot kommissionsförslaget.

Detta förslag avser, såsom jag redan omnämnt, att tillgodose flickornas

undervisning dels genom att för flickor öppna nuvarande och ett antal planerade

läroverk, dels genom upprättande av särskilda flickläroverk med

realskola och gymnasium, dels ock genom upprättande av statliga flickskolor

av tre olika typer, i fråga om bildningsmålet närmast motsvarande den nuvarande

8-klassiga flickskolan. Härvid förutsätter kommissionen, att privata

flickskolor framdeles skulle i mycket ringa utsträckning erhålla statsunderstöd.

Det är huvudsakligen mot två punkter i kommissionens förslag, som starka

invändningar gjorts, nämligen dels mot ett så allmänt förstatligande av

flickskolan eller med andra ord mot en så kraftig begränsning av den privata

skolverksamheten, som av kommissionen påyrkats, och dels mot den

av kommissionen förordade vidsträckta användningen av Barnundervisning.

De erinringar, som sålunda gjorts, äro enligt min mening värda den största

uppmärksamhet.

Jag har redan i det föregående framhållit, att den ifrågasatta omorganisationen

av det högre skolväsendet av åtskilliga skäl bör företagas med varsamhet,

och jag har nyss ytterligare betonat detta, i vad avser flickundervisningen.

Jag kan under dessa omständigheter icke förorda så långt gående

åtgärder, som skolkommissionen påyrkat. Häremot tala först och främst

statsfinansiella skäl, och även till kommunernas ekonomi måste tillbörlig

hänsyn tagas. Dessutom anser jag, att de enskilda flickskolorna på grund

av det sätt, varpå de i stort sett hittills fyllt sin uppgift, icke böra nu indragas

i så stor utsträckning, som kommissionen föreslagit.

Man bör därför gå fram i etapper och givetvis börja med de förbättringar,

som måste anses vara mest trängande. Av de tre åtgärder till

flickundervisningens befrämjande, som skolkommissionen förordat, är den,

som avser upprättandet av statliga flickskolor med samtidig indragning av

de privata, å ena sidan ur ekonomisk synpunkt mest betungande och kan

å andra sidan av de skäl, jag redan i korthet omnämnt, tills vidare utan

större olägenhet undanskjutas. Dess förverkligande bör med hänsyn härtill

anstå, till dess de yttre förhållandena prövas vara sådana, att förändringen

kan komma att i större eller mindre utsträckning befinnas av behovet påkallad.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Det mål, mot vilket man för närvarande, enligt min tanke, genom direkta

statsåtgärder bör sträva och som också synes jämförelsevis lätt att uppnå,

vill jag beteckna så, att man bereder flickorna tillfälle att på varje ort, där

statsläroverk är upprättat, erhålla utbildning för respektive real- och studentexamen.

Därmed vore den förut angivna grundprincipen för flickundervisningens

rationella ordnande till sin förra del i stort sett genomförd. Hur

jag tänkt mig denna anordning praktiskt tillämpad, får jag tillfälle att i

det följande närmare angiva.

Det andra huvuddraget i skolkommissionens omorganisationsplan avser ett

genomförande i mycket stor omfattning av samundervisningsprincipen. Förslaget

har från många håll framkallat gensagor, även från representanter

för samskoleidén och dess praktiska tillämpning. Man har menat, att ett

framforcerande av samundervisningen vore olämpligt och mera till skada än

gagn. A andra sidan har från alla håll — även av dem, som eljest stå

tvekande inför samskolan eller rent av ogilla densamma — uttalats den

meningen, att ett verksamt förbättrande av flickornas studiemöjligheter i

många fall icke torde kunna förverkligas utan ökad användning av Barnundervisning,

ehuru man varit angelägen att beteckna en dylik anordning

som en nödfallsutväg.

Frågan är utan tvivel på en gång ömtålig och svårlöst. Det kan ej be

stridas, att samundervisningen kan medföra svårighet och olämpor, isynnerhet

där ledning och lärarkrafter sakna nödiga kvalifikationer. Men det kan

icke heller förnekas, att även i vårt land mycket goda erfarenheter gjorts

rörande dylik undervisning och att samskoletanken omfattas av många erfarna

och insiktsfulla representanter för uppfostran och undervisning. Riktigast

torde måhända vara att beteckna frågan om samundervisningen såsom icke

slutgiltigt besvarad.

Ett skäl för anordnande av Barnundervisning kvarstår emellertid alltid:

den ekonomiska vinst, som utan gensägelse kan dragas av gossars och flickors

sammanförande i gemensamma läroanstalter. Och jag är övertygad om

att denna omständighet kommer att för överskådlig tid bliva den avgörande

faktorn i många fall, där det helt enkelt gäller, om möjlighet till högre

skolutbildning skall kunna beredas flickorna eller icke. Men tydligen är steget

långt från en dylik situation till ett mera generellt — och principiellt

— genomförande av samskoletanken.

Emellertid är varken ett principiellt eller praktiskt ståndpunktstagande till

frågan från min sida erforderligt. Då det enligt min uppfattning är tillrådligt

att till ett framtida avgörande uppskjuta spörsmålet om den privata

flickskolans förstatligande, står samundervisningsfrågan för mig närmast såsom

en lämplighetsfråga. Vid avgörande av frågan om de allmänna läroverkens

organisation på olika orter får man således i varje särskilt fall taga

under övervägande, huruvida omständigheterna tala för läroanstaltens anordnande

såsom samskola eller ej. Vid avgörandet av dylika frågor lärer

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

man höra taga hänsyn ej blott till de ekonomiska skäl, som alltid torde

komma att göra sig gällande, utan även, i den mån detta visar sig möjligt

och förenligt med klok sparsamhet, till pedagogiska och psykologiska faktorer,

ej minst till eventuellt framträdande lokal opinion.

Jag vill emellertid starkt betona nödvändigheten av att vid dessa avgöranden

de speciella krav, som uppställas på grund av säregenheter i flickornas

kroppsliga och andliga utveckling, bliva i möjligaste mån fyllda. Givetvis

bör härvid den rika och mångsidiga erfarenhet, som under årens lopp samlats

vid de privata flickskolorna, tillvaratagas och få öva inflytande.

I detta sammanhang anser jag mig böra närmare belysa den förut i förbigående

berörda viktiga och svårlösta lärarfrågan. Det är nämligen intet

tvivel om att framgången av samskolans verksamhet framför allt i uppfostringshänseende

i mycket beror på huruvida för sådan uppgift lämpliga lärarkrafter

stå densamma till buds. Det måste därför anses vara en angelägenhet

av stor vikt att tillse, att denna synpunkt vinner tillbörligt beaktande

vid lärartjänsters tillsättande. Hur detta skall kunna ske utan åsidosättande

av de allmänna grunderna för befordran i statstjänst, är en ej alldeles lättlöst

fråga, på vars besvarande jag i detta sammanhang dock icke behöver

närmare inlåta mig. Den får emellertid icke förbises och särskilt bör den

beaktas, därest — såsom torde bliva nödvändigt — bestämmelserna om

kompetensvillkor för lärartjänster komma att upptagas till granskning. En

detalj torde jag dock böra beröra redan här. Generaldirektör Bergqvist har

i sitt yttrande över skolkommissionens betänkande fäst uppmärksamheten

på önskvärdheten av att lärarkandidaterna under sitt provår sättas i tillfälle

att vinna någon förtrogenhet även med den kvinnliga ungdomens

undervisning och uppfostran samt att motsvarande möjlighet beredes för

lärarinneseminariernas elever beträffande manlig ungdom. Utan tvivel har

här en viktig synpunkt framdragits, och det synes mig uppenbart, att det

angivna önskemålets realiserande skulle kunna ej oväsentligt underlätta

valet av lämpliga lärarkrafter vid samskolorna.

Den självklara följden av den ståndpunkt, jag nu intagit, är tydligen,

att den privata flickskolan av nuvarande typ alltjämt bör i erforderlig omfattning

upprätthållas i den ställning, den hittills intagit, samt att den allt

fortfarande bör åtnjuta statsunderstöd.

Dock synes det mig knappast rimligt att i ett hänseende lämna en så

viktig och omfattande del av hickundervisningen som den, vilken representeras

av de statsunderstödda flickskolorna, oberörd av de reformsträvanden,

till vilka jag i det föregående anslutit mig. Jag syftar här på den

anknytning till folkskolan, som jag ansett vara önskvärd i fråga om det

högre skolväsendet och som givetvis har avseende ej blott på statsskolor

utan även på enskilda läroanstalter av nu ifrågavarande slag. Det torde

därför böra övervägas, huruvida ej samma grunder i avseende på anknytningen

till folkskolan böra följas beträffande de privata flickskolorna som

Bihang till riksdagens protokoll 1027. I samt. 101 käft. (Nr 116.) 10

s. 146 Kontrollera mot PDF

Omorganisationens

innebörd.

146 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

i fråga om statens läroverk. Till detta spörsmål återkommer jag i fortsättningen

av mitt anförande.

Härefter torde det åligga mig att närmare angiva, hur man, enligt min

tanke, nu bör ordna flickornas högre skolundervisning i syfte att i möjligaste

mån bereda flickorna tillfälle att utan särskilda svårigheter och

ekonomiska uppoffringar erhålla högre utbildning och att samtidigt på

ett ekonomiskt klokt sätt genomföra de härför behövliga åtgärderna. Jag

har redan påpekat, att, så vitt jag kan se, man för detta önskemåls vinnande

lärer bliva nödsakad att i större omfattning än nu tillgripa utvägen att vid

statens allmänna läroverk anordna för gossar och flickor gemensam undervisning.

Vad gymnasialstadiet beträffar innebär detta ingen nyhet, då

redan omkring hälften av de högre allmänna läroverken å sina gymnasier

i viss omfattning mottaga kvinnliga lärjungar. På realskolstadiet har man

som bekant hittills inskränkt samundervisningen till statssamskolorna. Det

blir alltså huvudsakligen i fråga om statens realskolor, såväl de fristående

som de i högre allmänt läroverk ingående, som den nu gällande ordningen i

viss utsträckning torde böra förändras.

I ett hänseende måste emellertid en ändring ske beträffande alla de statsskolor,

som nu äro avsedda — helt eller huvudsakligen — för manliga

lärjungar och som skulle framdeles mottaga även kvinnliga. Vid de högre

allmänna läroverken, vilkas gymnasier kunna öppnas för flickor, får detta

för närvarande ske blott »i den mån ett konstant, ej allt för begränsat utrymme

finnes vid läroverket». Det är givet, att en dylik begränsning utgör

ett väsentligt hinder för flickorna i deras strävan att på rimligare villkor

få fortsatt skolutbildning, och det framstår alltså som ett behov att avlägsna

detta hinder. Så kan tydligen ske, blott om den nu i fråga om de allmänna

läroverken med undantag av statssamskolorna bestående företrädesrätten för

gossar till plats vid läroverken borttages i fråga om de läroanstalter, dit

flickor erhållit eller komma att erhålla tillträde, och följaktligen lika rätt i

detta hänseende där gives lärjungar av båda könen. Den begränsning i

avseende å intagning, som kan förekomma, bör således betingas allenast av

lokala hänsyn och av storleken av de anslagsmedel, som för ändamålet

beviljas av riksdagen.

Den kungl. förordning av år 1923, som medgiver flickor tillträde till

gymnasiet vid allmänna läroverk, vilar som nämnts på ett av samma års

riksdag fattat beslut. Detta beslut avser, enligt vad vederbörande riksdagsskrivelse

ger vid handen, högre allmänna läroverk överhuvud, således både

gymnasiet och realskolan, ehuruväl motiveringen i de motioner, som föranledde

riksdagens beslut, tog sikte allenast på gymnasiet. Något nytt riksdagsbeslut

torde således i sak ej vara erforderligt, vad de högre allmänna

läroverken beträffar. Men däremot lämnar riksdagens beslut ej sådan rätt i

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kling!. Maj.is proposition Nr 116.

fråga om statens realskolor för gossar, och riksdagens medgivande torde

alltså böra utvidgas till att omfatta även dessa.

Såsom jag redan framhållit, är det ingalunda min avsikt att föreslå såsom

en allmän regel, att statsläroverken skola ombildas till samskolor. Detta

skulle ej sammanfalla med den ståndpunkt, jag förut angivit till samundervisningsspörsmålet.

Men jag anser, att de praktiskt ekonomiska skälen

äro så vägande, att en så vitt möjligt tillfredsställande lösning av frågan om

flickornas fortsatta skolundervisning av ekonomiska skäl för närvarande

icke är möjlig, så vida icke ett större antal statsläroverk än nu öppnas för

dem. Ett genomförande av samundervisningstanken i den omfattning, jag

funnit erforderlig, torde ej heller kunna anses allt för vittomfattande. Enligt

min plan skulle nämligen fortfarande det stora flertalet av flickskolorna

förbliva oförändrade, och möjligheten för föräldrar och målsmän att, om de så

önska, giva sina döttrar en undervisning under i stort sett samma former

som tillförene, skulle således i mycket stor utsträckning kvarstå. Men för

dem, vilkas ekonomiska förhållanden medföra behov av så föga kostsam

undervisning som möjligt, liksom för dem, som närmast syfta mot

gymnasial utbildning, erbjuder för närvarande samundervisningen den så

gott som enda möjliga utvägen. Skulle för övrigt förhållandena i något

fall så ändra sig, att de skäl, som nu tala för vederbörande läroverks ombildande

till samskola, starkt försvagas eller bortfalla, bör givetvis intet

hindra, att ett särskiljande av lärjungarna åter företages.

Av det nu sagda framgår att vissa läroverk fortfarande skulle helt eller

delvis vara organiserade som gossläroverk, även om antalet av dessa läroanstalter

måste bliva mindre än nu. Särskilt synes man böra alltjämt räkna

med gossläroverk, såväl högre allmänna läroverk som realskolor, i vissa större

städer, där som bekant antalet godkända inträdessökande sedan lång tid tillbaka

regelbundet överstigit antalet av dem, som kunnat mottagas. Den

frågan uppstår då självfallet, hur man bör i sådana städer ordna den högre

flickundervisningen. Det allmänna målet för denna undervisnings organiserande

synes mig kräva att vid sidan av de alltjämt kvarvarande enskilda

flickskolorna ett eller annat uteslutande för flickor avsett statsläroverk där

upprättas. I främsta rummet torde de största städerna i riket därvid böra

ifrågakomma. För att i dylika fall tillgodose bildningsbehoven torde man

höra organisera dessa läroverk dels såsom fullständiga, omfattande både

realskola och gymnasium, dels som realskolor för flickor. I överensstämmelse

med min allmänna syn på skolfrågan bör realskolan i sådana fall

organiseras såsom byggande på folkskolans sjätte klass.

Upprättandet av särskilda statsrealskolor för flickor anser jag böra äga

rum endast i enstaka fall. Det torde emellertid, såsom jag redan förut påpekat,

finnas flera städer, där stadens läge, befolkningsförhållanden, den omgivande

nejdens struktur in. m. skulle göra särskild flickrealskola berättigad, men där

sådan skolas inrättande av särskilda skäl likväl ej anses kunna komma i

s. 148 Kontrollera mot PDF

148 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

fråga. A dylika orter synes det avsedda syftet kunna i det hela nås på

annan väg.

I dessa städer torde den privata flickskolan i regeln omfatta mer än en

genomgående klassavdelning. Man torde där kunna med fördel inrätta en

parallellavdelning såsom realskollinje, utmynnande i realskolexamen. Vad

jag nyss anfört i fråga om organisationen av statlig realskola för flickor

gäller givetvis även för dylik realskollinje. Jag återkommer emellertid till

detta spörsmål.

Jämlikt kungörelsen den 5 juli 1923 har för medgivande att intaga flickor

å gymnasiet vid allmänt läroverk förutsatts framställning från vederbörande

kommun om sådan åtgärd. Det kan ifrågasättas, huruvida samma förfaringssätt

bör följas även vid den utvidgning av ifrågavarande rätt, som jag nu

åsyftar. För min del anser jag, att den hittills gällande ordningen bör bibehållas.

Ej minst med hänsyn till de skiftande meningarna om samundervisningens

lämplighet torde det uttryck för den å vederbörande läroverksort

rådande opinionen i detta hänseende, som en av kommunen gjord framställning

innebär, vara av värde, även om förekomsten av sådant uttryck

för ortens önskan givetvis ej bör eller kan vara det för varje fall utslagsgivande.

Under diskussionen om skolkommissionens betänkande har, som nämnts,

fråga uppstått om inrättande av kommunala högre flickskolor. Förslaget

synes mig ur flera synpunkter värt att tagas i övervägande. Dess realiserande

skulle onekligen undanröja vissa olägenheter, som äro förbundna med

den nuvarande flickskolorganisationen. Jag finner uppslaget hava det värde,

att en ytterligare utredning i frågan torde böra äga rum.

Då emellertid förslag i detta avseende blivit framställt, anser jag mig böra

påpeka, att om en organisation med kommunala flickskolor kommer till stånd,

densamma i stor utsträckning måste bliva överensstämmande med de kommunala

mellanskolornas. Ifrågavarande skolor böra alltså bygga på genomgången

6-årig folkskola, och kommunen skall ansvara för skolas bestånd

samt besluta om dess ekonomiska förhållanden. I fråga om lärarpersonalens

anställning, avlöningsförmåner m. m. borde i huvudsak gälla vad i sådant

hänseende är stadgat för kommunal mellanskola, varvid dock bör övervägas,

huruvida ej särskilda bestämmelser för tryggande av ett visst antal kvinnliga

lärare äro erforderliga. För inträde i skolan skulle som antytts förutsättas

kunskaper, motsvarande dem, som inhämtas i någon av folkskolans

huvudformer. Skolan borde omfatta fem eller sex årsklasser, och statsbidrag

borde utgå med samma belopp och efter i huvudsak samma grunder som

nu gälla i fråga om kommunal mellanskola.

Jag vill dock ej underlåta att samtidigt erinra om att den olägenheten

för närvarande torde föranledas av en mera allmän omläggning av privat

högre flickskola till kommunal, att på grund av klassernas lägre antal och

skolans minskade omfattning åtskilliga lärarinnor skulle bliva överflödiga.

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

Under nuvarande förhållanden måste denna omständighet vara ägnad att

mana till en viss varsamhet.

Såsom bestämda förmåner åter, följande av ifrågavarande organisation,

kunna framhållas den säkrare ställning, som skulle beredas den vid skolorna

anställda lärarpersonalen, och jämväl de förbättrade löne- och pensionsförmåner,

som kunna förutses tillkomma denna personal.

Då det är av vikt, att utredning föreligger i fråga om det sätt, varpå den

ifrågasatta nya läroverksorganisationen må genomföras, har jag för avsikt

att i det följande i ett sammanhang behandla frågan om den lokala fördelning

av läroanstalter med olika organisation, som för den närmare framtiden

synes mest ändamålsenlig med hänsyn tagen till de på förhållandena inverkande

olika faktorerna. De åtgärder, jag föreslår, innebära, att i åtskilliga

hänseenden ett prövande av olika vägar skall äga rum under den närmaste

framtiden.

För närvarande är som bekant upprättandet — liksom vidmakthållandet —

av allmänt läroverk förknippat med villkor om vissa åtaganden från vederbörande

kommuns sida, avseende skyldighet för kommunen att dels upplåta

och underhålla läroverkshus och dels lämna bostad eller hyresersättning åt

läroverkets rektor. Skulle, såsom jag nu ifrågasatt, särskilda statsläroverk

för flickor komma till stånd, böra i huvudsak samma villkor uppställas i

fråga om dessa läroanstalter. Erforderliga åtgärder från statens och kommunens

sida torde knappast hinna vidtagas i så god tid, att samtliga dessa

flickläroverk kunna upprättas före ingången av läsåret 1928—1929. För att

emellertid möjligheter för verksamhetens begynnande redan läsåret 1927—

1928 icke skola saknas, har jag beräknat anslag för upprättande av ett sådant

läroverk å riksstaten för budgetåret 1927—1928.

En härmed närbesläktad fråga är, hur förfaras bör i de fall, då, på sätt

jag förordat, allmänna läroverk upplåtas för flickor på samma villkor som

för gossar. I fråga om de högre allmänna läroverk, vilkas gymnasier äro

tillgängliga för kvinnliga lärjungar, gäller att det åligger vederbörande

stad att bestrida »jämväl övriga utgifter, som för läroverket må föranledas

av de kvinnliga lärjungarnas vistande vid läroverket och deras deltagande i

undervisningen». Ett motsvarande villkor synes mig rimligt, även i händelse

rätten till intagning av flickor utvidgas. Jag vill ånyo framhålla, att en dylik rätt

ej innebär och ej heller kan innebära en obegränsad rätt till utvidgning av

vederbörande läroanstalt, utan att den begränsning i avseende på klassavdelningarnas

antal, som vid de allmänna läroverken är föranledd av tillgången

på anslag och av utrymmesförhållanden, alltjämt måste upprätthållas.

Under sådana omständigheter torde de lokalförändringar, som flickornas

allmännare tillträde till läroverken föranleder, i regel ej bliva mera

omfattande än de, som nu visat sig nödvändiga för flickornas undervis
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

ning vid en del gymnasier, och kommunernas åtaganden i berörda hänseende

lärer således ej behöva bliva betungande. Förmånen för en stad

att på detta sätt få flickundervisningen väl ordnad torde dessutom böra

högt skattas.

Självfallet är ock, synes det mig, att någon begränsning i avseende å

mottagandet av flickor från orter utanför läroverksstaden, liksom beträffande

de manliga lärjungarna, ej får ifrågakomma annat än i den mån gällande

bestämmelser redan medgiva.

För närvarande uppehåller staten en enda för flickor avsedd läroanstalt

av här ifrågavarande slag, nämligen den till högre lärarinneseminariet

i Stockholm anknutna normalskolan för flickor. Denna skola är nu

organiserad som 8-klassig flickskola med 3 förberedande klasser. Då seminariet

allt fortfarande skulle vara i verksamhet, måste också dess övningsskola

bibehållas. Såsom jag i annat sammanhang anfört, böra dock skolans

förberedande klasser avvecklas men skolan i övrigt vara organiserad som

8-klassig flickskola. Emellertid synes en utvidgning av skolan kunna med

fördel vidtagas på sådant sätt, att en realskolavdelning anknytes till den

samma. Denna avdelning bör då anordnas på sätt jag nyss angivit beträffande

statsrealskolor för flickor. Den bör således anknyta till folkskolans

sjätte klass och med 4-årig lärogång leda fram till realexamen.

En dylik utvidgning av normalskolan torde kunna genomföras utan större

svårigheter. Som bekant har högre lärarinneseminariet länge haft stora vanskligheter

att kämpa med i avseende på utrymme. Läroanstaltens lokalfråga

är utan tvivel ganska invecklad och svårlöst och kan ej nu upptagas till

definitiv prövning. Detta är ej heller erforderligt för realiserandet av mitt

nu föreliggande förslag, då bland annat genom de förberedande klassernas

indragning erforderliga klassrum skulle bliva disponibla.

Såsom jag i annat sammanhang anfört, bör avvecklingen av de förberedande

klasserna taga sin början med läsåret 1928—1929. Åtgärder för det

ifrågasatta upprättandet av en realskolavdelning vid normalskolan kunna

vidtagas redan med ingången av läsåret 1927—1928. Till frågan om beredande

av härför behövligt anslag torde jag få tillfälle i annat sammanhang

återkomma.

Jag har i det föregående omnämnt det framställda önskemålet att manliga

lärarkandidater måtte under sin utbildningstid få tillfälle att erhålla

någon erfarenhet angående flickors undervisning och uppfostran. Detta önskemål

synes utan svårighet kunna i viss mån fyllas genom det ovan föreslagna

upprättandet i några större städer av särskilda för flickor avsedda

högre läroverk. Något av dessa skulle då lämpligen kunna i berörda hänseende

fungera som provårsläroverk. I Uppsala och Lund, dit provårsläroverk

för närvarande jämväl äro förlagda, torde åtminstone tills vidare särskilda

högre flickläroverk knappast komma att upprättas. Då emellertid i

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

båda dessa städer privata högre läroverk för flickor alltfort torde komma

att vara i verksamhet, synes det vara möjligt att efter överenskommelse

med dessa läroanstalter vid dem vidtaga de anordningar som för ifrågavarande

syftes vinnande kunna vara erforderliga.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Skolkommis
sionen.

V. Realskolan.

Den ordning, jag ansett mig böra föreslå beträffande skolreformens genomförande,

medför som konsekvens, att man tills vidare har att räkna med

realskolor, som bygga på folkskolans tredje klass, jämsides med sådana

som anknyta till avslutad folkskolekurs. Såsom jag redan i det föregående

uttalat, bör den omläggning av det inre arbetet, som jag funnit nödvändig,

äga sin tillämpning på båda dessa parallellt förekommande realskoltyper.

Jag anser tillika, att även i åtskilliga andra hänseenden likartade

grunder böra gälla, t. ex. i fråga om språkföljd, intagning, flyttning

och avgång.

Innan jag emellertid går att närmare angiva min egen uppfattning rörande

dessa angelägenheter, finner jag mig böra i ett sammanhang lämna

en kort redogörelse för vad som under ärendets tidigare behandling förekommit.

Såsom jag redan erinrat, innebär skolkommissionens förslag, att den på

sexårig grundskola vilande realskolan skulle vara fyrklassig och i sin helhet

bilda underlag för gymnasiet.

Kommissionen har väl övervägt möjligheten att förkorta realskolekursen

med ett år, men icke funnit en sådan åtgärd tillrådlig. Skolan skulle alltså

i stort sett hava samma mal som den nuvarande realskolan och kommunala

mellanskolan (Betänkande I: 1, sid. 247 ff.). Vid lösandet av sin uppgift skulle

realskolan dock komma att få en annan ställning än den hittillsvarande. Den

erhölle en annan utgångspunkt än den nuvarande, den komme att intaga

en annan ställning till gymnasiet och den skulle i viss utsträckning samarbeta

med den föreslagna flickskolan, något som nu vore främmande för

realskolan.

Vad angår frågan om de främmande språkens ställning (Betänkande I: 1,

sid. 248 ff.), hävdar kommissionen, att realskolan borde bereda obligatoriskt utrymme

för två främmande språk. Rörande språkföljden föreslår kommissionen

en genomgripande förändring, åsyftande dels att engelskan skulle normalt

bliva begynnelsespråk, tyskan andra språk, dels att språkföljden skulle kunna

på visst närmare angivet sätt växla inom olika parallellavdelningar av samma

skola. För den förstnämnda ändringen i hittillsvarande ordning har kommissionen

anfört en utförlig motivering (Betänkande I: 1, sid. 252—256), till vilken

jag torde få hänvisa. Enligt förslaget skulle vid den normala språkföljden

engelska inträda i första klassen, tyska i andra, varjämte franska såsom

frivilligt ämne skulle läsas det sista skolåret. Av avvikande språktyper

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

skulle tre former förekomma, eu med kombinationen tyska—engelska,

en med kombinationen tyska—franska och en med kombinationen engelska

—franska. Även vid dessa typer, skulle det tredje språket kunna frivilligt

läsas det sista skolåret. Dock må erinras, att kommissionen därjämte förutsatt,

att genom visst timutbyte latinundervisningen skulle kunna förberedas

i fjärde klassen för de lärjungar som så önskade, och att dessa lärjungar

icke skulle kunna tillvälja det tredje språket.

Mot kommissionens förslag angående begynnelsespråket i realskolan

hava dess ledamöter Swartling och Åström avgivit reservation (Betänkande

I: 2, sid. 753—759), vari hävdats, att språktypen tyska—engelska borde

bliva den normala. Att vid sidan därav, vid större läroanstalter med parallellavdelningar,

försök i viss utsträckning gjordes med språkföljden engelska

—tyska ansåges emellertid vara lämpligt bl. a. i syfte att vinna ökad erfarenhet

om verkningarna av en sådan språkordning. Däremot hyste reservanterna

betänkligheter mot de övriga av kommissionen tilltänkta språktyperna

för realskolan.

I avseende på inträdesprövningarna har jag redan framhållit, att skolkommissionen

ifrågasatt förbättrade anordningar, i syfte att dessa må giva

ett rättvisare utslag än för närvarande är fallet.

Kommissionen har icke ansett bestämmelser erforderliga angående viss

minimiålder vid inträdet i realskolan, men föreslagit, att inträde i första

klassen icke borde stå öppet längre än intill dess lärjunge fyllt 16 år;

dock med möjligheter till undantag från regeln.

Beträffande sättet för inträdesprövningens ordnande (Bet. I: 1, sid. 260 ff.) har

kommissionen hållit före, att en ordnad samverkan mellan folkskolans och realskolans

lärare borde författningsmässigt fastslås som ett normalt led i prövningen.

De avlämnande lärarna skulle sålunda meddela skriftliga omdömen dels

rörande den inträdessökandes kunskaper, dels ock i fråga om vissa personliga

egenskaper hos denne. Omdömena ansåges höra avse en icke alltför snävt

begränsad tidsperiod för att såmedelst kunna lämna en mera trogen bild

av vederbörande lärjungars studieförutsättningar. I samband med avgivandet

av berörda omdömen borde jämväl en statistisk översikt över samtliga

inom den inträdessökandes klass under sista året utdelade vitsord tillhandahållas.

Karaktärsomdömena borde visserligen avgivas ur bestämda synpunkter,

men möjlighet också hållas öppen för deras meddelande i mera

fri form, på det att de ifrågavarande omdömena måtte erhålla »en omedelbar

och adekvat prägel». För att underlätta ett allsidigt och rättvist bedömande,

föreslår kommissionen vidare, att, då så lämpligen kunde ske, personliga

konferenser borde äga rum mellan de avlämnande och de mottagande

lärarna. De här ifrågavarande omdömena från den avlämnande

läroanstalten skulle emellertid i intet fall vara för den prövande läraren

bindande, utan allenast tjäna till ledning.

Vidare uttalar kommissionen, att större vikt, än vad hittills varit fallet,

borde läggas på en mera allsidig undersökning av den inträdessökandes såväl

förståndsutveckling som kunskaper. Prövningen borde därför särskilt

inriktas på sådana ämnen, vilka, antingen på grund av sin egenart (t. ex.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

modersmålet och matematik) eller med hänsyn till de olika inträdessökandenas

individuella anlag och fallenhet, kunde vara ägnade att låta vars och

ens förutsättningar för ett framgångsrikt fullföljande av studierna träda i

dagen. Att för undersökningen anlita det s. k. intelligensprövningsförfaraudet

har kommissionen icke kunnat förorda.

Kommissionen framhåller därjämte, att prövningarna icke borde erhålla

offentlig karaktär. Däremot ifrågasättes, att de förrättades i närvaro av

den föreslagna lokalstyrelsens medlemmar, möjligen utökade med ett eller

annat av vederbörande kommunala representation utsett vittne. Jämväl

föreslås, att prövningarna, för att de måtte bedrivas under möjligast likartade

former, skulle av skolöverstyrelsen särskilt kontrolleras.

I fortsättningen betonar kommissionen, att farhågorna att den föreslagna

inträdesexamen skulle komma att innebära en missvisande och alltför sträng

»gallring», skulle visa sig överdrivna. I stället hävdas, att en enligt de

uppdragna linjerna verkställd prövning vore ägnad att bliva mera rättvist

vägledande än den nuvarande, dels därigenom att lärjungarna befunne sig

på ett högre åldersstadium, dels genom den förutsatta samverkan mellan

folkskolan och läroverket, dels slutligen genom den mera rationella formen

för prövningens verkställande.

Vad därefter angår flyttningsbestämmelserna, har kommissionen ansett

något skärpta villkor påkallade (Bet. I: 1, sid. 264—266), varjämte föreslagits,

att lärjunge i regeln icke skulle få begagna sig av undervisningen i realskolan

längre än under sammanlagt högst sex år.

Enligt skolkorn missionens uppfattning, skulle, såsom jag redan erinrat,

realskolan, i likhet med vad nu sker, avslutas genom en särskild kontrollerad

avgångsexamen, vilken föreslås hädanefter benämnd realexamen. Frågan

om sättet för anordnande av densamma avhandlar kommissionen å

sid. 267—269 och 378—387 av Betänkande I: 1.

Vid utformande av sitt förslag har kommissionen sökt avhjälpa de brister,

som för närvarande anses vidlåda motsvarande examen. Några mera genomgripande

förändringar i sättet för examens verkställande avser förslaget

emellertid icke att medföra. De jämkningar, som ifrågasatts, åsyfta närmast

att ställa prövningen i mera naturligt samband med den föregående

undervisningen samt att låta den skriftliga och den muntliga prövningen bättre

komplettera varandra. Därjämte innebär förslaget, att de former för examenskontrollens

utövande, som hittills gällt i fråga om de kommunala och

enskilda läroanstalterna, skulle komma att gälla även de allmänna läroverken.

Skolkommissionen har i Betänkande I: 1, sid. 269—282 framställt förslag

till undervisningsplan för realskolan och bygger denna på de allmänna

grunder, för vilka jag i det föregående redogjort. Ett detaljerat förslag till

kursplaner för de olika ämnena har meddelats i Betänkande I: 2, sid.

511''—526. Grunderna för desamma återfinnas i samma betänkande sid.

585—647.

Jag saknar anledning att här inlåta mig närmare på dessa frågor och

skall begränsa mig till att erinra därom, att kommissionen (sid. 277—279)

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

mgått på en detaljerad jämförelse mellan arbetsbelastningen i den nya och

den nuvarande realskolan, som utvisade att arbetet å lärorummet i den

förra icke skulle bliva större än nu å motsvarande skolstadium. Och

vad angår det övriga arbete, som kunde komma att påläggas lärjungarna,

framhåller kommissionen, att den förutsatt, att en rationell fördelning komme

till stånd mellan lärjungarnas arbete i skola och hem, i syfte att sistnämnda

del av arbetet må kunna i möjligaste mån inskränkas. Då därtill

komme, att de skriftliga arbetena i regeln skulle utföras i skolan, ansåges

det med fullt fog gälla, att arbetsbelastningen i själva verket för samtliga

klasser skulle understiga den nu faktiskt i läroverken och de kommunala

mellanskolorna förekommande. Slutligen finge ej förbises, att anordningen

med halvdagsledighet för friluftsliv varje vecka skulle kraftigt bidraga att

skydda lärjungarna från överansträngningens fara.

I vad det gäller det kombinerade problemet om grundskolans och realskolekursens

längd återfinnes en redogörelse för den tidigare remissbehandlingen

i Sammanfattning I (sid. 125—151). Ställningstagandet till kursplanen

för realskolan samt för övriga i förslaget ingående skolformer behandlas

å sid. 194—229, till frågan om inträdesprövningar och flyttningsbestämmelser

å sid. 232—244 och sid. 248—251. För ställningstagandet till realexamen

redogöres å sid. 252—263 av sammanfattningen.

Skolöverstyrelsen har ägnat stor uppmärksamhet åt spörsmålet om realskolans

bildningsmål och realskolekursens ur olika synpunkter lämpliga omfattning

(Utlåtande sid. 62—77).

Överstyrelsen fastslår, att realskolexamen visat sig fylla ett verkligt behov

och i väsentlig mån motsvarat det syfte, för vilket den inrättades.

Emellertid ansåges de faktiska förhållandena hava ådagalagt, att de farhågor,

som uttalades, då realskolan genom 1904 års beslut, i strid mot riksdagens

gamla program, utrustades med en sjätte klass, avslutningsklassen, i huvudsak

besannats, i all synnerhet vad åldersförhållandena angår. Realskolans

utbyggande med en sjätte klass vore enligt överstyrelsens asikt ett missgrepp.

Med stöd av undersökningar över realskolelevernas val av levnadsbana

gör överstyrelsen gällande, att från synpunkten av olika lärjungegruppers

behov knappast några avgörande skäl förefinnas för att realskolan måste

bibehållas vid sin nuvarande omfattning. Å andra sidan syntes det vara

värt att särskilt beaktas, att på många håll den åsikten med styrka framförts,

att de många lärjungar, som söka sin utkomst på praktiska levnadsbanor,

nu finge börja därmed vid alltför hög ålder. Aven hänsynen till

den högre folkskolan finner överstyrelsen motivera avkortande av realskolan

med ett år. De invändningar, som ur skilda synpunkter kunde göras häremot

ansåge överstyrelsen icke avgörande.

Överstyrelsens förslag innebär alltså, att den på sexårig grundskola byggda

realskolan skulle göras treklassig. Den tills vidare bibehållna linjen i anslutning

till folkskolans tredje klass skulle vara femklassig. Visserligen skulle

denna organisation nödvändiggöra en sänkning av realskolans bildningsmål,

Myndig
heterna.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

och därmed även en beskärning av den kompetens, som realskolexamen nu

skänkte. Men starka skäl talade för att realskolan även med den avsedda

begränsningen skulle kunna tillbörligen tillgodose sin gamla uppgift att vara

en allmänt medborgerlig bildningsanstalt, avsedd att förbereda för inträde

på olika levnadsbanor och för fortsatt utbildning i gymnasium eller i särskilda

fackskolor. Och dess examensmål skulle nås genom en studiekurs,

som icke i något fall behövde bli längre än den, som ledde fram till realskolexamen,

låt vara att detta mål skulle få en något lägre valör. Slutligen

erinrar överstyrelsen, att om realskolekursen kunde på föreslaget sätt göras

ekonomiskt mindre betungande, möjligheterna därmed bleve större att låta

ett ökat antal ungdomar i övergångsåldern komma i åtnjutande av den utbildning,

som genom densamma kunde vinnas.

Sin ståndpunkt till frågan om inträdesprövningar och examina angiver

överstyrelsen å sid. 119—126 av sitt utlåtande.

Enligt överstyrelsens åsikt talade goda skäl för att icke med alltför stor

stränghet begränsa tillfällena att erhålla det mått av utbildning, realskolan

skulle meddela. I avseende på sättet för inträdesprövningens ordnande,

framhåller överstyrelsen, att skolkommissionens förslag, vilka ej sällan syntes

hava missuppfattats eller åtminstone till sin innebörd och syftning överdrivits,

hade delvis vunnit gillande men delvis mötts av kritik. Bl.

a. hade därvid framhållits, att det skulle vara att lägga ett allt för stort

ansvar på de lärare, som både att förrätta prövningarna, att fordra, att de

skulle avgöra, huruvida de sökande ägde tillräckliga förutsättningar för fortsatt

studiearbete eller ej. Häremot betonar överstyrelsen, att inträdesprövningen

till realskolan även med de av kommissionen föreslagna förändringarna

i huvudsak skulle få samma syfte som den prövning, vilken redan

nu förrättades i alla läroverk och mellanskolor och som hittills icke ansetts

lägga något oskäligt ansvar på de lärare, som hade att förrätta den. Kunde

de föreslagna åtgärderna möjliggöra ett allsidigare och säkrare bedömande

av de inträdessökande än som med nuvarande ordning vore möjligt, så

syntes detta blott vara ägnat att lätta ansvaret och minska svårigheterna

för dem, som prövningen ålåge. Beträffande särskilt förslaget om viss samverkan

mellan de avlämnande och de mottagande lärarna, syntes många skäl

tala för önskvärdheten av att lämpliga former för en sådan samverkan utfunnes.

Det vore emellertid uppenbart, att därvid vissa svårigheter mötte,

som icke alltid kunde övervinnas. I varje fall borde, på sätt kommissionen

framhållit, de personliga omdömen, som avgåves av de avlämnande lärarna

icke vara på något sätt bindande för de prövningsförrättande lärarna utan

blott tjäna till ledning.

I fråga om realskolexamens bibehållande såsom en kontrollerad avgångsprövning

instämmer överstyrelsen med skolkommissionen (Uti. sid. 125—

126). Men examen borde så anordnas, att den så litet som möjligt vore

ägnad att medföra oro och nervositet hos examinanderna, och betygsgivningen

syntes i allt väsentligt böra bliva beroende av vad som presterats

under det dagliga arbetet i skolan och icke förryckas av de tillfälligheter,

som alltid åtföljde ett examensprov. Överstyrelsen har funnit sig snarast

böjd att avstyrka förslaget om att särskilda ombud skulle förordnas att

övervaka examen.

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Jag har redan redogjort för den principiellt avböjande ståndpunkt, som

reservanterna inom skolöverstyrelsen intagit till förslaget om fyraårig realskola

byggd på folkskolans sjätte klass.

Under framhållande (Uti. sid. 248—254) av att realskolan allt fortfarande

borde i stort sett hava samma uppgift och mål som nu, begränsa sig reservanterna

till att beträffande realskolans organisation yttra sig om språkfrågan

och om de allmänna synpunkterna på undervisningsplauen. I förstnämnda

avseende avböja reservanterna förslaget att göra engelska till begynnelsespråk

och hålla före, att tyskan fortfarande borde vara det första

främmande språket. Dock borde prov med engelska ytterligare och i större

omfattning än hittills anställas. Skolkommissionens allmänna synpunkter

på undervisningsplanen delas i stort sett av reservanterna. I avseende på

frågan om indragning av sjätte realskoleklassen vid vissa läroverk ansåge

sig reservanterna icke böra föreslå en sådan, då den utan tvivel skulle medföra

en sugning till gymnasiet av lärjungar, som vore mindre lämpliga för

fortsatta teoretiska studier.

I likhet med ett synnerligen stort antal myndigheter, som yttrat sig i

denna fråga, ställde sig reservanterna mycket tveksamma angående lämpligheten

och utförbarheten av vad kommissionen anfört i fråga om urvalet

av studiebegåvningarna genom inträdesprövningar. Kunskapsproven borde

liksom hittills i huvudsak vara avgörande vid inträdesprövningarnas bedömande.

I likhet med kommissionen ansåge dock reservanterna, att de inträdessökande

borde förete kunskapsbetyg från de skolor, från vilka de

komme. Ej heller ville reservanterna motsätta sig, att de avlämnande lärarna

meddelade skriftliga omdömen eller att personliga konferenser mellan

de avlämnande och mottagande lärarna, där så lämpligen kunde ske, komme

till stånd, blott man från början vore fullt medveten om, att dessa anordningar

endast i undantagsfall kunde få någon större betydelse och att ifrågavarande

betyg och omdömen i intet fall avsåges vara för den prövande

läraren bindande utan allenast borde tjäna till ledning. Reservanterna ansåge

sig ej böra tillstyrka, att prövningarna förrättades i närvaro av den lokala

styrelsens medlemmar eller av särskilt utsedda vittnen. I motsats till skolkommissionen

hölle reservanterna vidare före, att såväl viss minimiålder

som viss maximiålder för inträde i realskolan borde bestämmas. Däremot

vore föga att erinra emot förslaget till viss skärpning av flyttningsbestämmelserna.

Spörsmålet om realskolexamen — reservanterna anse anledning saknas

att ändra detta namn — avhandla reservanterna å sid. 271—276. Därvid

hävdas, att realskolans högsta klass allt fortfarande borde avslutas med en

examen, men anses vissa förändringar i den föreslagna ordningen böra vidtagas.

Bl. a. stiilla sig reservanterna avvisande mot tanken att utvidga

ombudsinstitutionen att gälla även de allmänna läroverken. Tillika

uttalas, att en del av de kommunala mellanskolorna numera nått en sådan

utveckling, att realskolexamen vid dessa ej alltid behövde övervakas av

någon ledamot av överstyrelsen eller ett av överstyrelsen utsett ombud.

Det borde därför tagas under övervägande, huruvida ej överstyrelsen kunde

erhålla rätt att för varje särskilt fall bestämma, hur examen lämpligen borde

övervakas. Dessa bestämmelser borde då giilla samtliga läroanstalter med

rätt att anställa sådan examen, således även de allmänna läroverken.

s. 158 Kontrollera mot PDF

Skol
sakkunniga.

158 Kungl. May.ts proposition Nr 116.

Såsom jag redan framhållit har generaldirektör Berg qvist i sitt utlåtande

tagit till orda för att den nuvarande realskolan tills vidare skulle bestå vid

sidan av den 4-åriga. I övrigt anför Bergqvist beträffande nu förevarande

ämnen i huvudsak följande.

Den nuvarande realskolan hade i själva verket fått sig pålagd en trefaldig

uppgift. Den skulle meddela ett erforderligt mått av medborgerlig bildning

åt alla dem, som utan att hava behov av någon högre examen söka sig ut

på de många skiftande »praktiska» banor, vilka i våra dagar ute i livet

byggas upp av industri, hantverk, handel och samfärdsel, inom den kommunala

och enskilda förvaltningen o. s. v. Vidare skulle den leda till en allmänt

medborgerlig bildning till en utsträckning, som kan erfordras för att

— antingen omedelbart eller efter genomgång av särskilda fackliga tilläggskurser

— vinna inträde i vissa slag av lägre förvaltningstjänst (post-, telegraf-,

tull- och järnvägsförvaltntng m. m.). Och slutligen skulle den som

gymnasiets organisatoriska underlag förbereda för inträde i detta. Det hade

emellertid visat sig svårt för realskolan att tillfredsställande tillgodose samtliga

dessa uppgifter. Särskilt hade den första av dem lätteligen kommit att

bliva lidande på bekostnad av de båda övriga. Bergqvist framkastar därför

den tanken, att den förstnämnda uppgiften — den omedelbara förberedelsen

för det praktiska livet — skulle kunna övertagas av den nuvarande högre

folkskolan, vilken skolform skulle såsom »praktisk realskola» inrangeras i

skolsystemet vid sidan av den nuvarande »allmänna» realskolan och avslutas

med en »praktisk realexamen». På orter, där inga praktiska realskolor

funnes jämte de allmänna, kunde en »praktisk linje» infogas i den allmänna

realskolan. Genom den föreslagna anordningen vunnes två fördelar:

den högre folkskolan finge en mera bestämd uppgift än nu och dess arbete

vunne en viss auktorisation genom den examen, varmed det avslutades.

Den allmänna realskolan erhölle ett mera enhetligt mål och kunde därigenom

i sitt arbete uppnå en högre grad av fasthet än nu vore möjligt.

I fråga om inträdesprövningarna framhåller Bergqvist med styrka de

brister, med vilka de för närvarande äro behäftade, och anser, att det vore

välbetänkt, om en samverkan mellan den avlämnande och den mottagande

skolans lärare kunde, på sätt skolkommissionen föreslagit, komma till stånd.

Bergqvist synes i övrigt godtaga skolkommissionens förslag till anordnande

av inträdesprövningen (Våra skolor sid. 227 ff.).

Redan i samband med sin diskussion av olika grundskolestadier hava de

sakkunniga övervägt realskolans omfattning.

De sakkunniga hava funnit realskolan alltjämt behövlig inom organisationen

samt velat vid realskolekursens slut behålla särskild avgångsexamen,

för vilken namnet realexamen godtages. Frågan om den av skolöverstyrelsen

föreslagna avkortningen av realskolan hava de sakkunniga ingående

prövat (Utredning sid. 157—179) och synas dessa överväganden hava utmynnat

i att en dylik åtgärd icke är tillrådlig.

De sakkunniga hava utarbetat kurs- och timplaner för skilda typer av

realskolor och lämna sid. 180—193 en närmare redogörelse för undervis
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

ningsplanernas allmänna läggning. Med de avvikelser som nedan sägs, hava

de sakkunniga i allt väsentligt anslutit sig till skolkommissionens synpunkter

och förslag, De sakkunniga hava dock i motsats till skolkommissionen

ansett, att tyskan, åtminstone i normala fall, fortfarande borde vara det

först begynnande språket i realskolan, att latinet icke borde dragas ned i

realskolan, men att däremot franskan borde ingå i skolans två högsta klasser

som frivilligt ämne för lärjungarna i allmänhet och som obligatoriskt

ämne för de lärjungar, som skulle övergå till gymnasiet, med rätt för de

lärjungar, som läsa franska, att avstå från undervisningen i teckning eller

i slöjd eller i båda dessa ämnen. Hithörande organisatoriska och pedagogiska

problem hava de sakkunniga utförligt diskuterat i kap. V (De främmande

språken i den högre skolan, sid. 51—101).

Spörsmålet om intagning, flyttning och examina inom de skilda i förslaget

ingående skolformerna dryfta de sakkunniga i kap. XII av utredningen

sid. 317—369.

Vad angår intagningen i realskola, övervägas först bestämmelser angående

minimi- och maximiålder för lärjunge vid intagningen.

I fråga om prövningen framhålla de sakkunniga, att enklaste formen av

garanti för att det stadgade kunskapsmåttet vore för handen, vore att den

mottagande skolan godtoge ett av folkskolan givet betyg, vilket vitsordade,

att inträdessökanden vore i besittning av de kunskaper, som grundskolan

skulle meddela. Därigenom erhölles på en viktig punkt enhetlighet på det

offentliga skolväsendets område, och därigenom onödiggjordes den alltid

enerverande, ofta missvisande inträdesprövningen. De sakkunniga anföra

emellertid åtskilliga svårigheter, som vore förbundna med en dylik anordning

(Utredn. sid. 320—321). Om det ej med fördel ginge för sig att ensamt

lita till de från folkskolan erhållna betygen, bleve det tydligen nödvändigt

att underkasta de inträdessökande särskild prövning. Därest dylik

prövning skulle bibehållas, bleve det angeläget att se till, att den, på

samma gång den bleve så rättvist vägledande som möjligt, ej måtte bliva

onödigt betungande eller enerverande för de i densamma deltagande inträdessökande,

ej heller komme att utöva ett otillbörligt tryck på grundskolans

arbete.

De sakkunniga uttala till en början, under anslutning till skolkommissionens

förslag, att det syntes ur liera synpunkter önskvärt, att i fråga om

övergången till högre skola en lämplig samverkan mellan denna skolas

och grundskolans lärare komme till stånd. De sakkunniga betona ytterligare,

att formerna för dylikt samarbete måste växla allt efter de lokala

förutsättningarna. För egen del framkasta de sakkunniga tanke på en särskild

intagningsnämnd (Utredn. sid. 324), som skulle hava att ordna olika

med inträdesprövningen sammanhängande förhållanden.

Enligt de sakkunnigas mening syntes inträdesprövningarna kunna försiggå

i nära överensstämmelse med vad som nu gällde vid prövningen till den

6-åriga realskolans första klass. Det vore synnerligen önskvärt, att kunskapsprövningen

måtte anordnas så, att den tillika ådagalade de sökandes

allmänna mognad och utveckling. I detta syfte borde särskild vikt läggas

vid resultatet i sådana ämnen som modersmålet och räkning och förhören

s. 160 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

Realskolans

bildningsmål.

160 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

i allmänhet få en sådan läggning, att de toge icke blott de prövandes minne

utan jämväl deras förstånd i anspråk.

De sakkunniga överväga därefter frågan, i vilken omfattning prov borde

förekomma och komma till det resultatet, att lärjunge från folkskolans huvudformer

borde pröva i modersmålet och räkning, hembygdskunskap, respektive

gografi och naturkunnighet, men däremot på anförda skäl icke i

kristendomskunskap och historia, därest han från grundskolan hade minst godkänt

vitsord i dessa ämnen. Det syntes emellertid icke kunna tillrådas att låta

denna frihet från särskilt prov i kristendomskunskap och historia gälla även

inträdessökande, som fått sin förberedande undervisning i folkskola, tillhörande

någon av undantagsformerna, i enskilda skolor eller i hemmen. De

sakkunniga lämna vidare en redogörelse för hur de tänkt sig, att prövningen

i detalj borde vara anordnad.

Med avseende på intagningen i flickskolan hävda de sakkunniga, att en

statsunderstödd enskild flickskola, om den i fråga om lärjungarna skulle

bliva likställd med realskolan, icke kunde fritagas från allmän inträdesprövning.

Som regel måste man enligt de sakkunnigas mening gå ut ifrån att

i sådan skola inträdesprövning anordnades. Till förhindrande av att vid

flickskola med förberedande klasser dessa klassers lärjungar erhölle en gynnsammare

ställning än övriga inträdessökande, ansåges det lämpligt, att

prövningen försigginge under officiell kontroll, antingen genom den ovan

omnämnda intagningsnämnden eller genom särskilt ombud, utsett av skolöverstyrelsen.

I fråga om flyttning i realskolan ansluta sig de sakkunniga i stort sett

till vad skolkommissionen anfört (Utredn. sid. 342 ff.). Enahanda gäller

formerna för realexamen och villkoren för denna examens godkännande.

Beträffande särskilt sättet för examens övervakande hyste de sakkunniga

dock en annan mening, i det att särskilda ombud icke borde förordnas såsom

examensledare, utan borde denna uppgift påvila inspektor, i de fall,

då medlem av överstyrelsen icke fullgjorde uppdraget.

För de sakkunnigas ställning till förslaget om praktisk realexamen har

jag i annat sammanhang (sid. 99) redogjort.

Jag har redan i det föregående hävdat den ståndpunkten, att den högre

skolans nuvarande uppgift och mål icke bör i samband med nu förestående

reform underkastas någon principiell jämkning. Även då det gäller realskolan,

ställes man inför krav på en avkortning av skolan uppifrån — oberoende

av grundskolestadiets omfattning och realskolans därav betingade klassantal

— och därmed inför frågan om en sänkning av skolans mål. För

en dylik förändring hava tvivelsutan vissa beaktansvärda skäl blivit anförda.

Vid den prövning jag ägnat denna angelägenhet, har jag dock icke blivit

övertygad om att det för närvarande vore välbetänkt att låta avgörandet

falla i denna riktning. Huvudsakligen på de grunder, som av de skolsakkunniga

anförts, finner jag mig böra förutsätta att även inom den framtida

organisationen realskolan erhåller enahanda självständiga uppgift och mål,

som nu gäller i fråga om såväl realskolan som kommunala mellanskolan.

Fn avkortning upptill bör alltså icke ifrågakomma. Härav följer, att den

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

till tredje folkskoleklassen anknutna realskolan blir sexklassig och den till

sjätte folkskoleklassen anknutna fyrklassig.

På frågan om realskolans undervisningsplan i dess allmänhet anser jag

mig här icke hava anledning att närmare inlåta mig. De grundsatser, som

efter min mening böra vara vägledande vid dess utformande, har jag förut

utförligt klarlagt. Det enda spörsmål av mera central betydelse, som i detta

sammanhang synes mig påkalla ett uttalande från min sida, knyter sig till

de främmande språkens ställning. Delade meningar hava, såsom redan erinrats,

gjort sig gällande i denna punkt. Skolkommissionens majoritet har

föreslagit, att engelskan generellt skulle bliva begynnelsespråk i den fyrklassiga

realskolans normaltyp, men vid sidan av denna skulle förekomma

s. k. avvikande språktyper med tyska såsom begynnelsespråk. På andra håll,

senast av de skolsakkunniga, har den nuvarande språkföljden funnit försvarare.

För min del är jag benägen att anse denna senare ståndpunkt

såsom den starkast motiverade, framförallt under de organisatoriska förhållanden,

som vid bifall till mitt förut framställda förslag åtminstone tills

vidare skulle komma att bestå.

Vad de växlande språktyperna angår, vill jag visserligen icke förneka,

att skäl kunna tala till förmån för ett tillmötesgående i viss utsträckning

av detta krav. Men då jag närmare tänker mig in i, hur anordningen

skulle komma att verka, får jag ett starkt intryck av att mycket avsevärda

praktiska olägenheter äro förbundna med densamma. Det synes mig fördenskull

välbetänkt, att ett av de syften, som det nämnda förslaget avsett

att främja, tillgodoses under fortsatt anlitande av försöksvägen vid läroverk,

där intresse och anslutning äro att påräkna.

Jag är alltså enig med de skolsakkunniga därutinnan, att tyska bör inträda

i den fyrklassiga realskolans första klass och engelska i dess andra

klass. I den sexklassiga realskolan skulle förhållandena i nu berörda avseende

bliva oförändrade.

Vad vidare angår det tredje språket, franskan, har ämnet nu den ställningen,

att det läses frivilligt i realskolans femte och sjätte klasser samt i

den kommunala mcllanskolans tredje och fjärde klasser. Skolkommissionen

har föreslagit, att franskan skulle frivilligt läsas endast i högsta realskoleklassen,

men där med förstärkt timtal. De skolsakkunniga ha uttalat sig

för bibehållande i huvudsak av den nuvarande ordningen dock med den

möjligheten, att franska skulle kunna inträda i stället för vissa övningsämnen.

Efter mitt sätt att se tala goda skäl för den förstnämnda anordningen,

vilken är ägnad att effektivt minska språkträngselns olägenheter. Och

jag anser mig böra tillägga, att ett ersättande av undervisning i övningsämnen

med sådan i teoretiska ämnen från mina utgångspunkter framstår

såsom en mindre lycklig åtgärd. Jag anser emellertid, att här berörda spörs
Rihang

till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 101 käft. (Nr 116.) It

Undervis
ningsplan.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

mål svårligen kan slutgiltigt bedömas utan att betraktas i samband med

andra kurs- och timplanfrågor.

Beträffande skolkommissionens förslag att förbereda gymnasiets latinundervisning

genom att skjuta ned ämnet latin i realskolans högsta klass, har

den kritik, som anordningen mött, övertygat mig om, att man bör anlita

andra vägar än denna för att möta språksvårigheterna på ett treårigt latingymnasium.

Härtill återkommer jag längre fram.

Intagning. Det spörsmål beträffande realskolans organisation, som synes hava rönt den livligaste

uppmärksamheten under meningsutbytet, är otvivelaktigt frågan om inintagningen

i skolan. Skolkommissionens förslag ansluter sig ganska nära till nu

bestående ordning. Kommissionen har utgått ifrån att inträdesprövning fortfarande

skall förekomma vid övergång från folkskola till läroverk och avse samtliga

sjätte folkskoleklassens läroämnen. Och i full anslutning till nu gällande

ordning hava inträdesfordringarna hänförts till kurser, genomgångna i folkskola

av A-formen. Detta är fallet för närvarande vid inträde såväl i realskolan

som i den kommunala mellanskolan. Skiljaktigheten består allenast

i kursernas av skolornas avvikande organisation betingade olika omfattning.

Möjligen kan en viss olikhet sägas ligga däri, att skolkommissionen ansett

sig böra uttryckligen betona, att prövningen skulle inriktas på att utröna

icke blott kunskaperna utan också förståndsutvecklingen. Men jag har svårt

att häri se någon principiell nyhet. Det torde nämligen icke kunna sägas,

att man hittills vid bedömandet av de till första läroverksklassen inträdessökandes

förutsättningar uteslutande lagt vikt vid ensidiga minneskunskaper

utan att jämväl lärjungarnas förmåga av eftertanke och deras förståndsmognad

beaktats.

Om jag alltså ur synpunkten av prövningens omedelbara uppgift icke

kunnat tillägna mig den uppfattningen, att skolkommissionen avlägsnat sig

från nu bestående förhållanden, är det obestridligt, att dess förslag i avseende

på formerna för prövningen och dess bedömande innebär någonting,

åtminstone beträffande de allmänna läroverken principiellt nytt. Jag åsyftar

härvid den samverkan mellan den avlämnande och den mottagande skolans

lärare, som skolkommissionen önskat se fastslagen såsom ett normalt led i

inträdesprövningen. Förslaget i fråga avser ingalunda att försvåra tillträdet

till läroverket, icke heller att göra de mottagande lärarnas ansvar tyngre.

Tvärtom har åtgärden till bestämt syfte att bidraga till att avlägsna de tillfälligheter,

som enligt vad varje erfaren skolman nogsamt känner, äro förbundna

med alla dylika prövningar, vilka skola försiggå under en knappt

tillmätt tid och omfatta ett ofta mycket stort antal lärjungar.

Skolkommissionen har tänkt sig, att en dylik samverkan skulle åvägabringas

på det sättet, att de inträdessökande skulle förete betyg från den

avlämnande skolan, kompletterade med dels statistiska översikter över samtliga

vitsord i klassen, dels mera personligt hållna omdömen. Där så lämp
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

ligen kunde ske, borde även muntliga samråd komma till stånd mellan

vederbörande lärare. Det torde böra framhållas, att de ifrågavarande skriftliga

eller muntliga omdömena uttryckligen ansetts böra vara allenast vägledande,

icke bindande för de prövande lärarna. Särskilt mot anordningen

med personliga överläggningar har på många håll motstånd rests, motiverat

av de praktiska svårigheter, med vilka man ansett desamma vara förbundna.

För min del skulle jag helst sett, att det varit möjligt att låta realskolan

utan inträdesprövning stå öppen för alla lärjungar, som genom betyg från

folkskola styrkt sig besitta det kunskapsmått, på vilket realskolan skall bygga.

Jag behj ärtar emellertid de svårigheter av praktisk art, som inställa sig vid

en sådan ordning, särskilt under de förhållanden, då antalet inträdessökande

är större än det tillgängliga utrymmet. Man lär alltså under nuvarande

betingelser icke kunna undgå en inträdesprövning. För den, som något

närmare känner den hets, som den å vissa orter rådande konkurrensen om

de till buds stående platserna i läroverkens lägre klasser framkallar i fråga

om förberedelserna till inträdesprövningarna, och följaktligen vet, hur lätt

dessa prövningar kunna komma att bedömas efter för tillfället inpluggade

minneskunskaper, måste det stå som ett viktigt önskemål att prövningarna

erhålla sådana former, att de dels bliva möjligast rättvisande, dels icke bliva

onödigt betungande för de inträdessökande, dels icke komma att utöva ett

ogynnsamt inflytande på grundskolans arbete. Jag har vid min prövning

kommit till den övertygelsen, att dessa tre krav kunna tillgodoses genom

lämpligt avpassade åtgöranden.

Stor vikt fäster jag vid att en ordnad samverkan mellan folkskolans och

läroverkets lärare kommer till stånd, i huvudsaklig anslutning till de grundsatser,

som skolkommissionen uttalat och vilka vunnit understöd av såväl skolöverstyrelsen

som generaldirektör Bergqvist samt ytterligare utvecklats av

de skolsakkunniga. Dessa senare hava ock upplyst, att en dylik samverkan

vunnit tillämpning på andra håll i världen. Jag kan icke finna, att de

praktiska svårigheterna i detta fall äro oöverkomliga, om man blott är ense

om att anordningen är till fördel för de ungas rättvisa bedömande.

Vad så angår frågan om formerna för själva prövningen, har jag nu

icke anledning att framlägga ett i detaljerna utformat förslag. Liksom

skolkommissionen och de skolsakkunniga håller jag före, att ämnena modersmålet

och räkning måste anses vara mest vägledande vid det omedelbara

bedömandet av de prövande. Skolkommissionen har förutsatt, att prövningen

skulle omfatta samtliga folkskolans kunskapsämnen. De sakkunniga

hava ansett, att ämnena kristendomskunskap och historia på grund av sin

karaktär icke borde göras till föremål för förhör, därest den inträdessökande

företedde minst godkänt vitsord-i desamma från folkskola, anordnad enligt

någon av undervisningsplanens huvudformer. För min del håller jag före,

att skäl, liknande dem, som föranlett de sakkunniga att ifrågasätta, att prov
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kung1. Maj:ts proposition Nr 116.

ningen icke bör omfatta de nämnda ämnena, kunna göras gällande även

beträffande geografi och naturkunnighet samt, vad angår sexårig realskola,

hembygdskunskap, givetvis under enahanda förutsättningar, som de sakkunniga

angivit i fråga om de båda förstnämnda ämnena. Efter min uppfattning

torde sålunda inträdesprövningen under berörda förutsättningar med

fördel kunna begränsas till modersmålet och räkning. Emellertid anser jag

mig tillika höra framhålla vikten av att prövningarna icke inskränkas till

skriftliga prov utan jämväl komma att omfatta ett på lämpligt sätt anordnat

samtal med de inträdessökande, i syfte att utröna dessas förståndsutveckling

och läggning.

Jag ansluter mig vidare principiellt till de skolsakkunnigas uttalade uppfattning,

att frihet från inträdesprövning icke i något ämne bör tillkomma inträdessökande,

som fått sin förberedande undervisning i enskilda skolor eller i

hemmen. En sådan ställning synes mig nämligen icke kunna tilldelas andra

än offentliga läroanstalter.

Likaledes torde de skolsakkunniga få anses hava förebragt tungt vägande

skäl för att intagningen av lärjungar vid de högre flickskolorna och övriga

statsunderstödda privatskolor för framtiden bör försiggå enligt regler, som

i princip överensstämma med de nu antydda, därvid dock synes skäligt, att

de lärjungar, som vid omläggningens ikraftträdande undervisas i förberedande

klasser, må vinna inträde i första elementarskoleklassen på hittills

tillämpade grunder.

Realexamen. Det återstår mig nu att beröra frågan om realskolans avgångsexamen

samt vissa angelägenheter, som därmed äga sammanhang. Jag ansluter mig

till dem, som finna realskolan framdeles liksom hittills böra avslutas med

en särskild examen, och för denna torde beteckningen realexamen vara

lämpligare än den nuvarande. Formerna för densamma torde i stort sett

kunna bestämmas i överensstämmelse med det av skolkommissionen framlagda

förslaget, vilket i all huvudsak vunnit de skolsakkunnigas tillstyrkan.

Den enda mera anmärkningsvärda avvikelse, som synes mig påkallad, gäller

ledningen av examen. I detta avseende hade skolkommissionen tänkt sig,

att den strängare kontroll, som nu förekommer vid de kommunala mellanskolorna,

skulle utsträckas till samtliga examensberättigade läroanstalter.

För min del anser jag övervägande skäl tala för en anordning, enligt vilken

den önskvärda likformigheten uppnås genom att även vid mellanskolorna

tillämpa den ordning, som gällt beträffande de allmänna läroverken.

Ytterligare anser jag mig böra framhålla, att bedömandet av examen

bör försiggå under beaktande av de båda senaste läsårens studieresultat.

Praktiska

realskole
linjer.

Såsom jag redan i det föregående erinrat, har från olika håll — bl. a.

av skolöverstyrelsen — riktats uppmärkamheten på betydelsen därav, att den

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj.is proposition Nr 116.

högre folkskolan — de skolsakkunniga hava närmare preciserat önskemålet

till att gälla de treåriga skolorna av denna typ — jämväl erhölle rätt att

anställa särskild avgångsexamen, förslagsvis benämnd praktisk realexamen,

med vilken viss behörighet vore förbunden. I samband härmed har uttalats

tanken på en särskild praktisk bildningslinje vid vissa av de nuvarande

realskolorna. Dessa önskemål hava framsprungit ur en lovvärd strävan att

stärka de praktiska utbildningslinjernas ställning inom skolsystemet och

därmed också deras konkurrenskraft.

Jag är för min del gärna villig erkänna, att åtskilligt talar till förmån

för de framlagda förslagen. På grund av de högre folkskolornas för närvarande

starkt skiftande organisation synes mig emellertid denna fråga

lämpligast böra prövas från fall till fall.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

Utvecklingen

intill år 1904.

VI. Gymnasiet.

Redan under 1800-talets första årtionden började på allvar striden mellan

lärdomsskolan och gymnasiet å ena sidan och den gamla medborgarskolan,

apologistskola^ som exponent för kravet på anstalter för allmän medborgerlig

bildning å den andra, eller med andra ord mellan den gamla klassisk-humanistiska

och den nyare medborgerliga, reala bildningen. Den s. k.

stora uppfostringskommittén sökte i sitt år 1828 avgivna betänkande lösa

tvisten genom förslag om att apologistskolorna skulle sammanslås med lärdomsskolorna

till en enda skola, delad på två linjer, en klassisk och en

real. Förslaget ledde emellertid ej till någon förändring av den offentliga

skolan, men grundtanken däri levde kvar och vann allt större anslutning.

Genom 1849 års kungl. cirkulär förverkligades tanken: befrielse från studiet

av de klassiska språken kunde medgivas, lärdoms- och apologistskola

skulle förenas till ett läroverk, meddelande den undervisning, läroverkets

omfång medgåve, och gymnasiet skulle förenas med lärdoms- och apologistskolan

till ett enda sammanhängande läroverk, där med iakttagande av

nämnda valfrihet de för undergående av studentexamen erforderliga kunskaper

skulle meddelas.

Tillämpningen av detta cirkulärs bestämmelser kom likväl ej att fullt

motsvara, vad bestämmelserna inneburo, och kritiken mot skolorganisationen

fortsatte därför även under de följande årtiondena. Härtill bidrog ock den

samhälleliga utvecklingens snabba framsteg, som, märkbara ej minst på

folkskolans område, allt mer skärpte kravet på tillfredsställande anordningar

för den medborgerliga bildningens tillgodoseende. Strävandena inriktades

därför mer och mer på sådana förändringar inom läroverkens organisation,

som avsågo dessas närmare anslutning till folkskolan och den allmänt medborgerliga

utbildningens förläggande till läroverkens lägre stadium. Häri

låg närmast krav på latinets (och grekiskans) uppskjutande till högre klass

i läroverket, och härom stod under många år striden mellan äldre och nyare

åskådningar i avseende på skolfrågan.

Genom 1878 års läroverksstadga vanns syftet till viss del, i det att latinets

inträde sköts upp till fjärde klassen och grekiskans till nedre sjätte.

Kravet på en medborgerlig bildningskurs åter blev genom denna stadga ej

fyllt. Först genom 1904 års skolorganisation vann sistnämnda spörsmål sin

lösning. Härigenom kom det allmänna läroverket att ånyo delas upp i en

för meddelandet av allmän medborlig bildning avsedd realskola och ett

gymnasium med uppgift att grundlägga de vetenskapliga insikter, som vid

universitet eller högre tillämpningsskola vidare utbildas. En konsekvens

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungi. Maj:ts proposition Nr 116.

härav blev givetvis, att latinstudiet blev helt begränsat till gymnasiet; så

både den mångåriga striden mellan klassisk och real bildning, mellan lärdomsskola

och medborgarskola nått sitt slut, medförande seger för de reala

bildningssträvandena och för de medborgerliga bildningsintressena.

Enligt den av 1904 års riksdag godkända läroverksorganisation, som för

närvarande är gällande, är vid de allmänna läroverken gymnasiet uppdelat

på ett latin- och ett realgymnasium, båda byggande på realskolans femte

klass. Gymnasiet omfattar fyra ettåriga ringar och leder således på fyra

år till studentexamen. Latingymnasiet förgrenar sig från och med tredje

ringen i en helklassisk linje med grekiska men utan matematik och en halvklassisk

linje med matematik men utan grekiska.

Förutom de med statsläroverk förbundna gymnasierna finnas i vårt land

åtskilliga kommunala och enskilda gymnasier med studentexamensrätt. Flera

bland dessa äro treåriga, byggande på avslutad realskola eller däremot svarande

kunskapsmått, andra åter äro i likhet med statsgymnasierna fyraåriga

och bygga på realskolans näst högsta klass.

De treåriga gymnasierna äro för närvarande till antalet 11 nämligen de kommunala

(med statsrealskolor förenade) gymnasierna i Uddevalla och Söderhamn

samt gymnasierna vid Lunds privata elementarskola, Lunds fullständiga

läroverk för flickor, Ebba Lundbergs högre läroverk för flickor i Hälsingborg,

Sigrid Rudebecks skola i Göteborg, Göteborgs högre samskola, Palmgrenska

och Whitlockska sämskolorna i Stockholm, Uppsala enskilda läroverk

och privatgymnasium samt Uppsala högre elementarläroverk och gymnasium

för flickor. Flera kommunala och enskilda gymnasier hava under

årens lopp förändrats från treåriga till fyraåriga.

Jag har nyss erinrat om den linjedelning, som nu gällande bestämmelser

föreskriva för gymnasiet. Den differentiering eller individualisering av studierna,

som linjedelningen medgiver, kan emellertid i viss mån vidgas genom

den bortvalsrätt, som den nuvarande läroverksstadgan innehåller. Denna

rätt innebär, att lärjunge, som blivit flyttad till gymnasiets tredje ring, äger

rätt att vid läsårs början bortvälja ett å den stadgade timplanen förekommande

läroämne eller teckning eller ock två av dessa ämnen, såvida de i

högsta ringen tillsammans ej upptaga mer än sex timmar i veckan. Den

inskränkningen är dock stadgad, att alla lärjungar skola deltaga i undervisningen

i modersmålet och med visst undantag även i kristendom.

Kort tid efter det 1904 års läroverksorganisation trätt i kraft, började

kritik riktas mot det nya gymnasiet och särskilt mot den nyssnämnda bortvalsrätten.

Bakom kritiken låg främst önskan om eu rikare linjedeluing

samt därmed följande starkare ämneskoncentration, och man ansåg, att bortvalsrätten,

som ju tillkommit i individualiseringssyfte, icke motsvarade sitt

ändamål.

Nuvarande

organisation.

Kritik av det

nuvarande

gymnasiet.

s. 168 Kontrollera mot PDF

LäroverksSverstyrelsens

utredning.

Skolkommissionens

direktiv.

Skoikommissionens

förslag.

Gymnasiets

anknytning

och längd.

168 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Den vid olika tillfällen framkomna kritiken föranledde dåvarande läroverksöverstyrelsen

att till närmare prövning upptaga gymnasiespörsmålet samt

att hos Kungl. Maj:t begära rätt att tillkalla sakkunniga för att inom överstyrelsen

biträda vid behandlingen av frågan om gymnasiets omorganisation.

Framställningen bifölls, såsom jag redan haft tillfälle erinra, av Kungl.

Maj:t, varefter överstyrelsen påbörjade sitt utredningsarbete. Sedan hela

frågan om skolväsendets omorganisation överlämnats till utredning av skolkommissionen,

upphörde det inom överstyrelsen pågående, delvis slutförda

utredningsarbetet, och resultatet överlämnades till kommissionen.

Överstyrelsen utgick vid sitt arbete från erkännandet av det principiellt

berättigade i kravet på ett starkare specialiserande av studierna på det högre

skolstadiet. För detta måls vinnande föreslog överstyrelsen, att gymnasiet

skulle delas i två huvudlinjer, det humanistiska gymnasiet och realgymnasiet.

Det humanistiska gymnasiet skulle uppdelas i en helklassisk och en

halvklassisk linje, den senare linjen alternativt inrymmande en större kurs

i matematik, realgymnasiet åter delas i tre linjer, en nyspråklig, inrymmande

alternativt ryska, en matematisk-fysisk och en biologisk linje. Överstyrelsen

har ej närmare angivit, under vilka förutsättningar dessa linjer

borde förekomma vid de olika läroverken.

I sitt förut omnämnda anförande till statsrådsprotokollet vid tillsättandet

av skolkommissionen yttrade föredragande departementschefen, bl. a., att

som en viktig vägledande synpunkt vid den blivande läroverksrevisionen

framställde sig önskemålet, att de från gymnasiet utexaminerade ginge kvalitativt

bättre rustade för studier vid universitet och högskolor än nu.

Gymnasialreformen måste inriktas på eu rikare linjedelning, därvid visserligen

någon del av det nuvarande mångläseriet till studentexamen försvunne,

men där i stället uppnåddes ett större fördjupande inom den grupp av

ämnen, som linjen i fråga omfattade.

Innan jag närmare redogör för skolkommissionens förslag beträffande

gymnasiets organisation m. in., torde jag böra något omnämna kommissionens

uttalande om gymnasiets ställning till realskolan, d. v. s. dess anknytning

till realskolan, samt om gymnasiets antal klasser (Betänkande I sid.

230—246).

Kommissionen framhåller till eu början, det erfarenheten givit vid handen,

att anordningen med särskild avslutningsklass varit mindre lycklig.

Lärjungefrekvensen i denna klass hade vid de högre läroverken ej blivit

sådan, som man väntat, och hade under årens lopp i stort sett ej oväsentligt

avtagit, något som måste hava sin grund i rent organisatoriska svagheter.

Huvudanledningen till nu nämnda förhållande voro uppenbarligen

det urval till det sämre och det därav följande mindre anseende såväl inom

som utom skolan, som på grund av klassens ställning vid sidan av första

gymnasieringen kommit att prägla densamma. Kommissionen anser, att en

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kung!.. Maj:ts proposition Nr 116.

framtida förbindelse mellan realskola och gymnasium måste sökas på eu

annan väg än den hittills följda. Efter kommissionens uppfattning borde

realskolan i sin helhet utgöra grundvalen för gymnasiet, ehuru avgångsexamen

från realskolan icke behövde krävas, ej heller i och för sig borde

få utgöra tillräcklig kvalifikation för inträde å gymnasiet.

Beträffande de båda skolstadiernas längd anför kommissionen, att det

funnits uppenbart, att den sammanlagda längden av realskolans och gymnasiets

kurs icke borde eller kunde få normalt överstiga sju år. Det hade

ock synts i hög grad önskvärt, att de mellan folkskolans avslutning och

studentexamen fallande skolåren kunde nedbringas till sex. I valet mellan

treårig och fyraårig realskola stannar kommissionen, då frågan skärskådas

uteslutande från realskolans synpunkt, för den senare, vilken i flera hänseenden

syntes hava företräde framför den treåriga. Såge man frågan med

speciell hänsyn till en sådan organisations återverkan på g37mnasiet, förelåge

två möjligheter: om realskolan gjordes treårig, kunde gymnasiet bliva

antingen fyraårigt eller treårigt, om realskolan däremot gjordes fyraårig,

kunde gymnasiet icke bliva mer än treårigt. Kommissionen ville icke förneka,

att eu fyraårig gymnasiekurs i och för sig måste te sig fördelaktigare

än en treårig, och från denna synpunkt skulle alltså under givna förutsättningar

en treårig realskolkurs vara att föredraga. Emellertid utgjorde tydligen

en fyraårig realskola ett avsevärt starkare underlag för ett gymnasium

än en treårig, och det forcerade arbetssättet i en treårig realskola komma

sannolikt att även kvalitativt försämra utbildningsresultatet i en sådan skolform.

Kommissionen ville ej heller förneka, att åtminstone i vissa ämnen

kursfördelningen lättare läte sig anordnas i ett fyraårigt än i ett treårigt

gymnasium. Alldeles särskilt gällde detta de klassiska språken: för ett något

så när ingående latinstudium vore en treårig gymnasiekurs otillräcklig,

varjämte oövervinneliga svårigheter mötte att bereda grekiska och det tredje

moderna främmande språket behörig plats å detta gymnasium.

Nämnda svårigheter avsåge emellertid huvudsakligen ett treårigt gymnasium

med den organisation i övrigt, som för närvarande utmärkte gymnasiet. Med

den organisation, som kommissionen hade för avsikt att föreslå — avseende

rikare linjedelning och förminskat antal ämnen å varje linje — funne kommissionen,

att ett treårigt gymnasium borde kunna skänka en sådan utbildning,

att fortsatta studier vid universitet eller högre tillämpningsskolor bleve

på ett tillfredsställande sätt förberedda. Endast med hänsyn till latinet

förelåge skäl att vidtaga sådana anordningar, att kursen i detta språk bleve

fyraårig.

För ett treårigt gymnasium talade också den omständigheten, att en prövning

av lärjungarnas lämplighet för gymnasialstudierna kunde förväntas

giva säkrare utslag, ju senare eu sådan prövning ägde rum. Slutligen hade

den hittillsvarande erfarenheten lämnat övertygande vittnesbörd om möjligheten

att under en treårig kurs meddela eu fullt tillfredsställande gymnasiebildning.

I samma riktning talade även nu gällande föreskrifter beträffande

realskolexamens värde som kvalifikation för inträde i gymnasiets andra ring.

Kommissionen funne det således ådagalagt, att ett treårigt gymnasium icke

med fog kunde betecknas såsom ägnat att försvaga gymnasieutbildningen,

under förutsättning dels att ämnenas antal lämpligen begränsades å de olika

bildningslinjerna. dels att språkanhopningen å latingymnasiet genom ändamålsenliga

anordningar avlägsnades, särskilt därigenom att åtgärder vidtoges

i syfte att möjliggöra en under fyra år utsträckt undervisning i latin.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

Sexårigt j detta sammanhang har kommissionen berört den redan antydda frågan

roverk. om möjligheterna att förkorta den mellan folkskolans avslutning och student
examen

fallande tiden till sex år. Två möjligheter till vinnande av detta

syfte hade synts vara av beskaffenhet att höra göras till föremål för närmare

diskussion, den ena innebärande en treårig realskola med därpå vilande

likaledes treårigt gymnasium, den andra utgörande anordning med

ett direkt på folkskolan vilande sexårigt gymnasium. Den förra organisationen

nödgades kommissionen avvisa såsom ägnad att sänka den nuvarande

bildningsnivån. Vad däremot anginge spörsmålet att inom ett sexårigt gymnasium

direkt från folkskolan vinna en tillfredsställande utbildning till studentexamen,

läge förhållandena i viss mån annorlunda än i nyss berörda

fall. I anslutning till vad kommissionen uttalat rörande den olikhet i syftning

och läggning, som förefunnes mellan realskolans och gymnasiets undervisning

torde visserligen, därest studierna från början kunde inriktas direkt

på slutmålet, svårigheten att under en sexårig utbildningstid uppnå ett bildningsresultat,

motsvarande det, som ernåddes genom en fyraårig realskola

och ett därpå grundat treårigt gymnasium, bliva mindre. Eu mera ingående

prövning av organisationsproblemets olika sidor hade emellertid övertygat

kommissionen om att en tillfredsställande anordning av studierna icke för

närvarande kunde ernås i en så beskaffad läroanstalt.

Grymnasiete Jag övergår härefter till skolkommissionens förslag i fråga om ny orgaorganisation.

nisation av gymnasiet (Betänkandet I, sid. 283—342).

Skolkorn missionen omnämner till eu början de brister, som funnes hos

den nuvarande gymnasieorganisationen, och anser dem kunna återföras på

å ena sidan ämnesträngseln och å den andra på vad man kunde kalla lärjungeträngseln,

d. v. s. att på gymnasiet en stor mängd lärjungar funnes,

som ur begåvningssynpunkt icke lämpade sig för högre teoretiska studier.

Ämnesträngseln resulterade enligt kommissionens mening dels i eu brist

på koncentration i arbetet, dels ock i vissa fall i en risk för de ungas överansträngning.

Den bristande koncentrationen medförde, att den mera självständiga,

i viss mån elementärt vetenskapliga arbetsmetod, för vilken den

nuvarande organisationen avsett att bereda rum å gymnasiet, i de flesta fall

knappast kunnat komma i fråga annat än beträffande en och annan lärjunge

med utpräglad specialbegåvning. Ej sällan lämnade lärjungarna gymnasiet

utan förmåga eller håg att arbeta på egen hand.

Den i 1904 års läroverksorganisation upptagna bortvalsrätten hade, såsom

erfarenheten visat, ej lett till det eftersträvade målet. Bortvalet hade icke

nått den omfattning, att det för det stora flertalet lärjungar skulle kunna

hava eu effektivt lindrande inverkan på ämnesträngseln, och erfarenheten

hade därjämte visat, att nyckfullhet och tillfällighet mången gång behärskade

bortvalet. Med bortvalsrätten vore även förenad den olägenheten, att

den gjorde en avdelning ännu mer heterogen, än en skolavdelning enligt

sakens egen natur måste vara. Den hittillsvarande rätten hade icke varit

ägnad att åstadkomma en rationell studiekoncentration, och detta syfte syntes

svårligen kunna uppnås på grundvalen av en bortvalsrätt, som icke

närmare reglerats.

Vad beträffar lärjungeträngseln framhåller kommissionen, att sedan gammalt

läroverkens högre klasser inrymt en del lärjungar, som varit obekväma

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

för högre teoretiska studier, samt att detta missförhållande framträtt starkare,

i den mån den livliga tillströmningen till läroverken uppdrivit lärjungeantalet

i gymnasiet och därmed gjort arbetet mera tyngande. Tillströmningen

hade därjämte under de senaste decennierna framkallat en stigande överproduktion

på studenter.

Liksom ämnesträngseln inverkade icke blott på arbetet vid gymnasierna

utan också på de fortsatta studierna vid universitet och högskolor, så måste

lärjungeträngseln medföra liknande verkan, då därigenom både för många

och för klent förberedda studenter producerades. Det läge i sakens natur,

att dessa missförhållanden starkast gjorde sig kännbara vid universiteten,

där ingen gallring av lärjungematerialet skedde.

Vid övervägandet av medlen för bristernas avhjälpande utgår kommissionen

från det principiellt berättigade i kravet på en starkare specialisering

av studierna å gymnasialstadiet. På grund av kunskapsstoffets

alltjämt försiggående tillväxt måste en starkare koncentration i skolarbetet

åvägabringas. En viss studiekoncentration krävdes jämväl av hänsynen till

gymnasiets uppgift att förbereda för kommande levnadsbanor, i första rummet

för fortsatta studier vid universitet och högskolor. Det önskade målet

kunde enligt kommissionens mening uppnås endast genom en mera genomförd

linjedelning än den nu förefintliga, i huvudsaklig anslutning till de

grundsatser, som läroverksöverstyrelsen i sitt berörda organisationsförslag

sökt tillämpa.

I fråga om spörsmålet, hur linjedelningen borde praktiskt anordnas, ansåge

kommissionen, att detta spörsmål vore dels ett kulturproblem,

dels ett pedagogiskt-psykologiskt problem, dels ock ett rent praktiskt-ekonomiskt

problem.

Skolans fortgående differentiering utgjorde en naturlig återverkan av kulturens

egen utveckling, varigenom i stigande grad framkallats krav på högre

kvalificerad utbildning hos de ledande inom skilda yrkesgrupper. I stort

sett måste man fasthålla vid att den högre skolans linjeförgreningar praktiskt

taget föranletts av den högre specialutbildningens krav på en lämpligt

tillrättalagd förutbildning. Med hänsyn härtill kunde det sägas, att ingen

linje hade existensberättigande, som ej bildade underlag för en grupp av

närbesläktade speciella studieområden.

Det pedagogiska kravet på studiekoncentration motiverade i och för sig

eu linjedelning, men än mera måste detta krav komma till sin rätt vid linjernas

uppbyggande, då det gällde att så inpassa ämnena, att de organiskt

stödde varandra och i sin sammanfogning främjade en målmedvetet inriktad

studiekoncentration. Det vore ock av vikt, att linjevalet förlädes till det

rätta åldersstadiet och att icke linjemöjligheterna genom sin brokiga mångfald

verkade förvirrande i stället för vägledande.

Slutligen måste de ekonomiska faktorerna behörigen uppmärksammas. I

vårt land med dess stora antal gymnasier med relativt låga lärjungeantal

kunde icke gärna en fullständig linjeuppdeluing komma till stånd vid varje

läroverk. Eu begränsning av linjernas antal vid de mindre besökta gymnasierna

måste av statsekonomiska hänsyn anses ofrånkomlig. Jämväl borde

av enahanda orsak samläsning mellan de olika linjerna möjliggöras.

Vid behandlingen av frågan om behovet av olika gymnasielinjer bär

kommissionen utgått från det faktiska behovet av förutbildning för olika

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

fackhögskolor och levnadsbanor samt sökt siffermässigt belysa detta behov.

Kommissionen kommer först till den slutsatsen, att ett humanistiskt gymnasium,

för vilket studiet av de klassiska språken, i främsta rummet latin,

och klassisk kultur över huvud bildade tyngdpunkten, vore med styrka

motiverat. Inom latingymnasiet kunde differentieringar tänkas. Främst

talade ett faktiskt påvisat behov för möjlighet till en differentiering med undervisning

i grekiska. Man måste likväl vid bestämmandet av läroverk

tillse, att lärjunge frekvensen kunde ekonomiskt försvara dylik anordning.

Med hänsyn härtill bleve det oundgängligen nödvändigt att begränsa förekomsten

av sistnämnda differentierade linje till ett mindre antal läroverk.

Beträffande behovet av ett realgymnasium med, såsom nu, dominerande

ställning för den matematisk-naturvetenskapliga ämnesgruppen erkändes från

alla håll, att ett sådant behov i eminent grad förefunnes. Fråga kunde

uppstå, om här en relativ linjedifferentiering vore påkallad. Man både från

olika håll föreslagit en uppdelning i en matematisk-fysisk linje, vilken under

alla förhållanden måste bliva här förevarande gymnasiums huvudlinje, och

en starkare betonad empiriskt-naturvetenskaplig linje med bl. a. biologi som

huvudämne. Eu sådan uppdelning läge nära till iiands från rent teoretisk

ämnessynpunkt, och den både ock rent pedagogiskt stöd i ofta iakttagna

begåvningsförhållanden. Efter en undersökning, huruvida en dylik biologisk

linje kunde påräkna tillräcklig anslutning från lärjungarnas sida, kommer

kommissionen till den slutsatsen, att möjlighet till differentiering i här berörda

allmänna riktning borde föreligga inom realgymnasiet.

Under erinran att läroverksöverstyrelsen i sitt preliminära förslag till

gymnasieorganisation upptagit jämväl en s. k. nyspråklig linje, anför skolkommissionen

vidare, att intet tvivel rådde därom, att ett relativt betydande

antal av de nuvarande läroverkens studenter icke erhölle eu för den framtida

verksamheten fullt lämplig förutbildning å vare sig latin- eller realgymnasiet,

Och man kunde förutse, att denna grupp bleve ännu större,

sedan tillfälle beretts den kvinnliga ungdomen att på enahanda villkor som

den manliga vinna utbildning till studentexamen. Kommissionen anser sig,

efter en undersökning av det sannolika relativa antalet lärjungar å en dylik

linje, kunna konstatera, att linjen från den beräknade frekvensens synpunkt

vore ganska väl försvarad. Ur pedagogisk synpunkt kunde mot densamma

anföras, att linjen lätt kunde komma att lida brist på verklig studiekoncentration,

men kommissionen ansåge, att det i och för sig kunde

anses lämpligt, att gymnasiet vid sidan av det å övriga linjer mera koncentrerade

studiearbetet beredde möjlighet för dem, vilkas fortsatta utbildning

i mindre grad krävde specialisering av skolstudierna, att bedriva gymnasiestudier

å en dylik mer allmänbildande linje. För övrigt kunde timplanen

för en sådan nyspråklig linje så uppgöras, att en verklig studiekoncentration,

åtminstone i högsta ringen, skulle kunna åstadkommas.

Läroverksöverstyrelsen hade tänkt sig, att den ny språkliga linjen skulle

förgrenas från realgymnasiets andra ring. Enligt skolkommissionens mening

pekade emellertid åtskilliga skäl, främst den omständigheten, att kommissionen

föresloge, att gymnasiet skulle organiseras som treårigt, hän på en

anordning av undervisningsplanen, som möjliggjorde samläsning i viss utsträckning

särskilt under första gymnasieåret men därefter successivt ökade

differenserna mellan de skilda linjerna; härigenom kunde kravet på mera

genomförd studiekoncentration under det sista eller de båda sista gymnasieåren

vederbörligen genomföras. Under sådana omständigheter borde den

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition Nr 116. 173

nyspråkliga linjen uppbyggas som ett särskilt gymnasium redan från första

ringen.

Vid uppbyggandet av do olika gymnasielinjerna hade kommissionen eftersträvat

att begränsa studierna å de skilda bildningslinjerna till ett mindre

antal ämnen med huvudvikten lagd på de för varje linje karakteristiska. I

gymnasiets högsta ring både sålunda antalet läsämnen begränsats till sju,

men även i andra ringen hade kommissionen genom successiv avslutning

av vissa ämnen möjliggjort en vidsträcktare koncentration. Särskilt inom

det nyspråkliga ämnesområdet hade denna grundsats tillämpats.

En följd av nu antydda strävan hade blivit, att för vissa ämnen en avslutning

måst anordnas i någon av gymnasiets två lägre ringar. I enstaka

fall hade kommissionen måst tillgripa den utvägen, att ett ämne återupptoges

efter ett års vila.

Med den starkare ämneskoncentrationen och den mer utpräglade linjedelningen

hade kommissionen ej avsett att bilda verkliga facklinjer. Det borde

noga fasthållas, att de högre läroverken hade som en mycket viktig uppgift

att sörja för en — övervägande teoretiskt lagd -—- allmänbildning. Efter

kommissionens uppfattning kunde gymnasiets uppgift i fråga om allmänbildningens

omfång formuleras så, att gymnasiet borde främja allmänbildningen

men ej, såsom realskolan, en likformigt utbredd allmänbildning utan

eu sådan, där med bibehållande så långt möjligt av kontakten med skolans

ämnesområde i det hela tyngdpunkten förlädes till vissa mera enhetliga

ämnesgrupper.

Den starkare linjeförgreningen borde, anser kommissionen, inträda i det

treåriga gymnasiets andra ring. Härför talade, förutom rent pedagogiska

skäl, jämväl erfarenhetens vittnesbörd angående gången av lärjungarnas

andliga utveckling och mognad. Och även den kvinnliga ungdomens intressen

torde härigenom bliva på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodosedda.

Med erinran att förutberörda anförande till statsrådsprotokollet angivit,

att den förestående omorganisationen av undervisningsväsendet även borde

avse att åvägabringa åtgärder mot den alltmer tilltagande överproduktionen

av studenter, har skolkommissionen vidare behandlat frågan om inträde,

flyttning och avgång (sid. 313—322). Den kvalitativa höjning av nivån

hos de från läroverket utgående studenterna, som åsyftades med de av kommissionen

föreslagna åtgärderna i fråga om gymnasiets omorganisation, skulle,

säger kommissionen, allvarligt äventyras, om ej kraven på de i gymnasiet

inträdessökande ställdes högre, än vad hittills varit fallet.

Då kommissionen förutsatte, att gymnasiet skulle bygga på fullständigt

genomgången realskola, inställde sig den frågan, om avlagd realexamen i

och för sig skulle medföra behörighet till inträde å gymnasium eller om

särskild inträdesprövning borde krävas, samt om realexamen borde utgöra

ett obligatoriskt villkor för fortsatta studier å gymnasiet eller icke.

Efter kommissionens förmenande måste det ur nyssberörda synpunkt utan

vidare anses uteslutet, att vilken realexamen som helst kunde få utgöra en

tillräcklig kvalifikation för inträde å gymnasium. Även mot tanken, att en

på visst sätt kvalificerad realexamen skulle i och för sig medföra rätt till

inträde å gymnasium, kunde avgörande betänkligheter anföras. Realskolans

arbete bleve utan tvivel lidande därpå, och dess självständiga uppgift äventyrades.

Ej heller vore en avlagd realexamen, som blott innebure en undersökning

av vederbörande examinanders kunskapsmått, tillräcklig som garanti

s. 174 Kontrollera mot PDF

Undervis
uingsplan.

174 Kung!. Maj-.ts proposition Nr 116.

för att eu inträdessökande besutte för gymnasiestudier erforderlig studiehåg

och studiebegåvning. Enda möjligheten vore alltså att för tillträde till gymnasiet

stadga särskild inträdesprövning.

En dylik prövning måste å ena sidan vara verkligt vägledande beträffande

den prövades förutsättningar såväl i fråga om nödiga förkunskaper

som ock beträffande intelligens och ådagalagd vilja att med allvar bedriva

teoretiska studier, å andra sidan vara så litet betungande för de inträdessökande

som möjligt. Huvudvikten vid prövningen borde läggas på ämnen,

som gåve en inblick i lärjungarnas allmänna studiebegåvning och förmåga

av självständigt arbete, varvid eventuellt personlig intresseläggning borde

beaktas. Samverkan mellan avlämnande och mottagande läroanstalts lärare

borde komma till stånd.

Prövningen kunde anordnas antingen genom en försökstid eller genom

en kortare inträdesprövning. Av dessa två alternativ ger kommissionen

företräde åt det senare. Prövningen borde vara skriftlig och muntlig; de

skriftliga proven skulle sammanfalla med motsvarande prov för realexamen.

Den muntliga prövningen skulle omfatta 4 ä 5 av realskolans ämnen, bland

vilka två av ämnena svenska, ett främmande levande språk och matematik

skulle vara obligatoriska, matematik dock ersatt av latin för dem, som i

realskolan läst detta språk. De, som ej avlagt realexamen, skulle underkastas

en mer omfattande och mångsidig prövning. Befrielse från muntlig

prövning skulle kunna medgivas, där vederbörandes studieförutsättningar

på annat sätt blivit fullt ådagalagda.

I fråga om villkor för rätt till flyttning har kommissionen (sid. 320—

321) föreslagit skärpta bestämmelser, innebärande fordran på godkänt betyg

för svenska språkets skriftliga behandling samt i de för vederbörande gymnasielinje

centrala ämnen.

Vad beträffade avgång från gymnasiet, borde gymnasiekursen avslutas

med en vederbörligen kontrollerad studentexamen.

Kommissionen övergår därefter (sid. 322—342) till en närmare redogörelse

för den uppgjorda undervisningsplanen för gymnasiet. Jag har här anledning

redogöra för kommissionens uttalanden endast beträffande vissa punkter,

som kunna vara av direkt intresse och betydelse för min nu förevarande

framställning. I övrigt tillåter jag mig hänvisa till kommissionens

betänkande.

Beträffande de olika å undervisningsplanen upptagna ämnena torde jag

blott böra omnämna, att kommissionen, på sätt förut framhållits, sökt att

minska arbetsbelastningen å gymnasiet genom inskränkning i antalet ämnen

å de olika linjerna. Resultatet har blivit, att av ämnena skulle samtidigt

studeras: å latingymnasiet i ring I 8, i ring II huvudlinjen 8, differentierade

linjen 7, i ring III 7; å nyspråkliga gymnasiet i ring I 10, i ring II 9—10,

i ring III 7; samt å realgymnasiet i ring I 8, i ring II 8—9 och i ring

III 7.

I syfte att minska arbetsbelastningen å gymnasiet har kommissionen för

de båda högsta ringarna föreslagit ett något lägre veckotimtal än nu.

Den individualisering i skolarbetet, som kommissionen velat främja genom

rikare linjedelning, har kommissionen ansett (sid. 334—340) kunna

tillgodoses även på annat sätt. Två metoder funnes att använda, bortvalsoch

tillvalsmetoderna. Gjorda erfarenheter visade, att tillräckliga motiv

opaginerad Kontrollera mot PDF

17f>

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

saknades för ett bibehållande av en, om ock modifierad bortvalsrätt. Tillvalsmetoden

vore i princip ingen nyhet i vårt land, där tillval av särskilda

å den ordinarie timplanen ej upptagna ämnen i viss utsträckning länge

förekommit. I vissa andra länder förekomme därjämte tillval i form av

specialkurser i ämnen, som redan vore å timplanen upptagna. Tillvalet

vore enligt kommissionens mening en vida mer lämplig form för fördjupandet

av studierna än bortvalet, och kommissionen hade därför velat inpassa

denna metod i den föreslagna organisationen. Tillvalskurserna borde

byggas på frivilligt åtagande från lärjungarnas sida och således komma som

ett plus till linjens obligatoriska minimiarbete.

Dylika kurser skulle kunna förekomma i de båda högsta ringarna och

borde i regel planläggas för helt läsår med två veckotimmar för varje kurs.

Valet av ämnen borde ske med största möjliga frihet under hänsynstagande

till lärjungarnas önskemål och tillgången på villiga och för uppgiften intresserade

lärare. I anslutning till kurserna kunde tillfälle beredas lärjungarna

till mera sammanhängande självständiga arbeten i form av längre

uppsatser eller mera omfattande laboratorieundersökningar.

Tillvalskurser borde komma till stånd endast där tillräckligt intresse hos

lärjungar och lärare vore för handen. Vid mindre läroverk kunde två kurser

i var och en av de båda högsta ringarna å varje linje vara tillfyllest;

vid större läroverk med parallellavdelningar inom samma linje kunde antalet

kurser inom varje ring och linje utsträckas till tre å den dubblerade linjen.

Vissa kurser kunde utnyttjas av lärjungar från olika ringar och linjer; varje

lärjunge skulle dock i regel endast kunna deltaga i en kurs åt gången. För

att en kurs skulle komma till stånd, tänker sig kommissionen ett minimiantal

av fyra lärjungar. Förutsättning för deltagande vore givetvis, att

studiearbetet i övrigt bedreves oklanderligt. Kommissionen antyder ock

möjligheten av eu kombination med viss form av bortval för underlättande

av tillvalsrättens utnyttjande.

Såsom jag i det föregående omnämnt, har skolkommissionen till prövning

upptagit tanken på ett läroverk, som med obruten sexårig lärogång ledde

till studentexamen och som kunde med ett år förkorta studietiden, men på

anförda skäl avvisat denna tanke. Kommissionen har emellertid sedermera

i annat sammanhang återkommit till frågan om en högre skolform, som

byggde omedelbart på grundskolan och som med obruten lärogång ledde

direkt till gymnasiets slutmål. Kommissionen utvecklar sin åsikt härom i

ett kapitel om läroanstalter med avvikande organisation (Betänkande I, sid.

366—377) och berör närmast nu nämnda typ av läroanstalter. Denna skoltyp

benämner kommissionen lyceum.

Enligt kommissionen skulle det 7-åriga lyceet hava till uppgift att vara

eu mera sparsamt företrädd komplementsform i ett skolsystem med 4-årig

realskola och 3-årigt gymnasium. Erfarenheten både givit vid handen, att

det i fråga om ett ingalunda ringa antal gossar och flickor redan vid inträdet

i det nuvarande läroverkets första klass kunde sägas, att de hade

förutsättningar för studiernas fortsättande fram till studentexamen. Detta

kunde bedömas ännu säkrare, om i enlighet med kommissionens förslag

inträdet i läroverket skedde först två eller tre år senare. Kommissionen

tänkte sig 7-åriga lyceer såsom tämligen sparsamt förekommande i några

lyceum.

s. 176 Kontrollera mot PDF

Studentexa
men.

176 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

större städer, dels som självständiga lyceer, dels som i allmänt läroverk inbyggda

lyceilinjer. Lyceitypen gåve möjlighet att låta vissa ämnen, som i

det vanliga läroverket måste vara hänvisade till det högre stadiet, inträda

tidigare och därigenom få en gynnsammare ställning. Speciellt gällde detta

de klassiska språken, av vilka latinet kunde få 5 studieår och grekiskan 3.

Lämpligt vore emellertid att i försökssyfte anordna utbildningslinjer, motsvarande

även realskola och nyspråkligt gymnasium, respektive realgymnasium.

Kommissionen föreslår, att lyceer eller lyceilinjer skulle förläggas till inalles

7 städer.

Ännu en fråga, som nära sammanhänger med spörsmålet om gymnasiet,

har av skolkommissionen utförligt behandlats, nämligen frågan om studentexamen

(Betänkande I, sid. 388—407). För fullständighetens skull och då

denna fråga ej minst under senare år varit föremål för allmänt intresse och

åtskilliga ändringsförslag rörande densamma framlagts och diskuterats, torde

jag böra här i korthet angiva kommissionens uttalande och förslag i avseende

härå.

Kommissionen erinrar om att åtskillig kritik riktats mot studentexamen

i dess nuvarande form. De viktigaste anmärkningarna vore, att studentexamen

utövade en ofördelaktig inverkan på undervisningen å gymnasiet

i form av examensjäkt och detaljerat minnesplugg, att de allmänna

betingelser varunder prövningen, särskilt den skriftliga, försigginge, vore så

avvikande från normala förhållanden, att prövningens resultat icke bleve

tillräckligt vägledande, samt att examen i sin nuvarande form innebure ett

misstroende mot arbetet på gymnasiet, som vore ägnat att verka nedstämmande

på arbetslusten hos gymnasiets lärare. Vidare hade det anmärkts,

att uppsatsprovet snarast vore ett fackprov, ej ett prov på lärjungarnas förmåga

av språkbehandling, att översättningsproven i främmande språk gåve

undervisningen en allt för utpräglat grammatisk läggning samt att vid skrivningarnas

bedömande allt för ringa hänsyn toges till lärjungarnas under

de föregående skolåren ådagalagda studieresultat. Även mot anordningen

av den muntliga prövningen hade anmärkningar gjorts, främst mot det

stora antal ämnen, vari lärjungarna måste vara beredda att under loppet

av en enda dag underkastas förhör. Understundom saknade ock påpekas

det, censorerna tillräcklig erfarenhet på elementarundervisningens område.

Kommissionen överväger, huruvida studentexamen borde avskaffas och

ersättas med ett avgångsbetyg, men kommer till det resultatet, att även om

åtskilliga av de mot examen framställda anmärkningarna måste anses befogade,

en avslutningsexamen vid avgången från gymnasiet dock måste

betraktas som nödvändig. Examen borde emellertid anordnas under sådana

former, att de kunde effektivt ådagalägga, att lärjungarna icke blott inhämtat

föreskrivna kunskaper utan även förvärvat den mognad i omdömet

och den förmåga av självständigt arbete, som vore en betydelsefull förutsättning

för ett fullföljande av den utbildning, som gymnasiestudierna hade

till syfte att grundlägga.

Den skriftliga prövningen skulle å alla linjer omfatta tre ämnen. Den

skriftliga och den muntliga prövningen borde ställas i närmare samband

med varandra än nu vore fallet. Vid provens bedömande borde skälig

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kung!,. May.ts proposition Nr 116.

hänsyn tagas till resultatet av skolarbetet. Med undantag för svenska borde

i studentbetyget ej upptagas särskilda vitsord för de skriftliga proven. I

fråga om dessa provs läggning förordas, att större utrymme bereddes åt

uppsatser över sådana ämnen, som ledde till ett av detaljerade minneskunskaper

mera obundet författarskap av analyserande, undersökande, självständigt

refererande eller dömande art. De skriftliga proven i främmande

levande språk skulle utgöras av översättning från dessa språk till svenska,

å det nyspråkliga gymnasiet i ett fall kombinerad med ett översättningsprov

från svenska till det främmande språket.

Behörighet att undergå muntlig prövning borde vara beroende av den

skriftliga prövningens godkännande. Antalet ämnen, i vilka muntliga prov

skulle förekomma, föreslås till fyra, med rätt för censor att vid särskild

anledning påkalla prövning även i ett femte ämne.

Censorsinstitutionen borde bibehållas. Önskvärt vore att de olika vid

examen tjänstgörande censorsgrupperna inrymde tillräcklig sakkunskap såväl

i pedagogiskt hänseende som med hänsyn till de olika ämnena. Censorerna

borde erhålla ökad befogenhet att ingå i särskild prövning av jämväl

de skriftliga arbetena.

För läroverkens egna lärjungar borde studentexamen anordnas endast eu

gång om året, vid slutet av vårterminen, för privatister fortfarande vid både

höstterminens och vårterminens slut.

Då jag nu går att lämna en kort sammanfattning av de uttalanden, som

av olika myndigheter m. fl. gjorts i anledning av skolkommissionens förslag

i nu förevarande hänseenden, vill jag först beröra spörsmålet om gymnasiets

anknytning och längd för att därefter omnämna de frågor i övrigt

om gymnasiets organisation in. m., vilka i det föregående berörts.

I de av läroverkskollegier m. fl. avgivna utlåtandena över skolkommissionens

betänkande äro enligt den officiella sammanfattningen uttalandena mot

den särskilda avslutningsklassen flera än de, som gjorts för en sådan klass.

Däremot äro uttalandena för det 4-åriga gymnasiet flera än uttalandena för

det 3-åriga. Förespråkare för det 4-åriga gymnasiet äro de akademiska myndigheterna

och högskolornas lärarråd, flertalet domkapitel och flertalet kollegier

vid de högre allmänna läroverken. Särskilt betonas nödvändigheten

av att latingymnasiet förblir 4-årigt. Från flera håll ifrågasättes att realgymnasiet

skulle bygga på realskolans högsta (avslutnings-) klass samt att

latingymnasiet finge utgå från realskolans näst högsta klass.

Som jag redan omnämnt, föreslår skolöverstyrelsen eu avkortning uppifrån

av realskolan. Därmed skulle enligt överstyrelsens mening frågan om 3

eller 4-årigt gymnasium lösas av sig själv till förmån för det 4-åriga.

Reservanterna i skolöverstyrelsen (Utlåtande sid. 264 ff.) ansåge någon förändring

i den nuvarande anknytningen mellan realskola och gymnasium ej

erforderlig. Den sjätte klassens ställning vore, enligt vad lärjungantalet under

de senare åren visade, icke så ogynnsam, som man i allmänhet föreställde

sig. Fn indragning av denna klass vore icke tillrådlig, enär de lärjungar,

som eljest skolat från sjätte klassen avgå från läroverket, då komme att

sugas in i gymnasiet.

Vad beträffar gymnasiets längd, vore det en såväl hos censorerna som

Bihang till riktningens protokoll 1927. / samt. It) t käft. (Nr 110.)

Yttranden.

Gymnasiets

anknytning

och längd.

Myndighe
terna.

12

s. 178 Kontrollera mot PDF

Skolsakkun
niga.

178 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

hos överstyrelsens egna ledamöter på mångårig erfarenhet grundad mening,

att det inom en 3-årig gymnasieorganisation vore förenat med stora svårigheter

att nå fram till ett tillfredsställande bildningsresultat. Forceringen i

detta gymnasium innebure vådor särskilt för de kvinnliga lärjungarna.

Reservanterna ansåge således en 4-årig gymnasieorganisation, byggd på realskolans

näst högsta klass, böra bibehållas såsom den normala vid de allmänna

läroverken. Den på avslutad realskola byggda 3-åriga gymnasieformen

kunde emellertid allt fortfarande komma till användning vid enskilda

och kommunala läroanstalter och borde försöksvis i någon utsträckning prövas

även vid allmänna läroverk.

Generaldirektör Berg qvist anser (Våra skolor sid. 217 f.) det vara från

gymnasiets synpunkt lyckligast, att gymnasiet, i varje fall det klassiska,

bibehölles som 4-årigt. Men även ett 3-årigt gymnasium, åtminstone realoch

nyspråkligt gymnasium, borde under förutsättning av lämplig avlastning

och starkare koncentration i fråga om gymnasiernas timplaner samt

sovring av kursplanerna kunna ge ett gott arbetsresultat. Då nu det 4-åriga

gymnasiet medförde en för realskolans utveckling i önskvärd riktning och

därmed ock för lärjunge tillströmningen till gymnasiet mindre fördelaktig anknytning

mellan realskola och gymnasium, syntes det rätta vara, att latingymnasiet

gjordes 4-årigt, anknutet till realskolans näst högsta klass, och

att 3-åriga gymnasier med reallinje och nyspråklig linje, byggande på realskolans

högsta klass, på lämpliga ställen och i lämpligt antal upprättades,

gärna så att 3- och 4-åriga gymnasielinjer av samma typ komme till jämförelse

vid samma läroverk.

De skolsakkunniga (Utredning sid. 229—237) betona, att man vid en

jämförelse mellan 3- och 4-årigt gymnasium måste fasthålla, att det kortare

gymnasiet icke innebure eu kortare lärogång i den högre skolan, vilken i

båda fallen hade samma längd. Frågan gällde, om det skolår, som i nuvarande

läroverksorganisation representerades av sjätte klassen och den därmed

parallella första ringen, av samtliga lärjungar skulle tillbringas i realskolans

avslutningsklass eller om de lärjungar, vilka ämnade fullfölja sina

studier till studentexamen, redan under detta år skulle åtnjuta eu särskild,

på gymnasiets mål inriktad undervisning. Man måste vid frågans bedömande

räkna med det faktum, att undervisningen i realskolans avslutningsklass

icke kunde på samma gång fullt tillgodose både realskolans och gymnasiets

berättigade krav, icke kunde samtidigt på bästa sätt förbereda en

kategori lärjungar för omedelbart utträde i förvärvslivet, en annan kategori

för gymnasiestudier. Om gymnasiet för sin särskilda bildningsuppgift finge

disponera även det omstridda året, kunde det rent gymnasiala arbetet utsträckas

till 4 år. Detta möjliggjorde en rationellare fördelning av arbetet,

en lugnare arbetstakt och vidgat utrymme för studiets fördjupande, allt

förmåner, som ur pedagogisk synpunkt måste skattas synnerligen högt.

För det 4-åriga gymnasiet taiade alltså framför allt pedagogiska skäl: den

längre tiden medgåve lugn planmässighet i arbetet; lärjungarna kunde

tidigare sammansmältas till en enhällig arbetsgemenskap; studiet kunde fördjupas;

latinundervisningen få de fyra år, som allmänt erkändes vara erforderliga;

grekiskan behövde ej inträda förrän två år efter latinet; specialiseringen

av studierna kunde mer komma till sin rätt och bättre få sin avsedda

verkan. Pedagogiskt sett vore det 4-åriga gymnasiet alltså att beteckna

som avgjort överlägset det 3-åriga.

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

För det 3-åriga gymnasiet åter talade betydelsefulla organisatoriska och

praktiska skäl: gymnasiet kunde byggas på avslutad realskola, lärjungarnas

val av studieriktning kunde uppskjutas ett år; deras lämplighet för gymnasiala

studier kunde vid denna tidpunkt med större säkerhet bedömas; de

elever, som icke hade sina hem inom gymnasieorten, kunde stanna hemma

ett år längre.

Om alltså det 4-åriga gymnasiet ur vissa synpunkter måste tillerkännas

ett betydande företräde framför det 3-åriga, så erbjöde ett generellt genomförande

av en 4-årig gymnasieorganisation ur andra synpunkter avsevärda

svårigheter. De tyngst vägande skäl, som anförts för det 3-åriga gymnasiet,

avsåge gynnsammare betingelser för realskolan. Särskilt det stora antalet

4-åriga realskolor (mellanskolor) utgjorde ett starkt skäl för organiserande

åtminstone i viss utsträckning av gymnasier, byggande på dessa skolors

högsta klass. Därigenom att en 3-årig gymnasieorganisation medgåve många

lärjungar att stanna i hemmet ett år längre än som vore möjligt med en

4-årig gymnasiekurs, tillmötesginge den betydelsefulla praktisk-ekonomiska

önskemål.

Överhuvud taget ville det synas, som om en över hela landet gällande

enhetlig gymnasieorganisation icke skulle kunna genomföras utan avsevärda

uppoffringar för endera av de båda kategorier av lärjungar, det här gällde.

Om skolorganisationen skulle under föreliggande förutsättningar tillgodose

de skilda intressena, syntes densamma icke kunna ordnas efter enhetliga

linjer utan böra uppbyggas så, att den så smidigt som möjligt anpassade

sig efter de olika orternas faktiska behov.

Då långvarig erfarenhet visat, att det 3-åriga gymnasiets svaghet framträdde

särskilt inom latinlinjen och gjorde sig mindre starkt gällande inom

reallinjen, hade förslag framkommit om anordnande av ett gymnasium,

fotat med latinlinjen på realskolans näst högsta klass och med reallinjen

på den avslutade realskolan. Åtskilligt kunde emellertid anföras mot ett

generellt genomförande av en gymnasieorganisation med 3-årigt real- och

4-årigt latingymnasium.

Starka skäl talade alltså för att gymnasiet organiserades dels som 4-årigt,

dels som 3-årigt. Frågan om i vilken utsträckning de olika gymnasietyperua

borde komma till användning på de skilda orterna borde prövas och avgöras

i varje särskilt fall med tillbörlig hänsyn till de skilda landsdelarnas och

orternas önskemål och behov. Då emellertid väsentligt större pedagogiska

svårigheter vidlådde ett 3-årigt latingymnasium än ett 3-årigt gymnasium

utan latin, så syntes, om på en ort gymnasielinjer av olika längd anordnades,

främst latingymnasiet böra bliva 4-årigt.

Från vissa håll har man, som jag omnämnt, framkastat det förslaget,

att man skulle kunna på en 3-årig realskola bygga ett 3-årigt gymnasium

och således åvägabringa en 6-årig läroverksorganisation.

Beträffande denna tanke hava de skolsakkunniga anfört, bl. a., att om

man på en avkortad, 3-årig realskola byggde ett endast 3-årigt gymnasium,

det vore uppenbart, att detta icke kunde föra fram till samma slutmål som

de andra gymnasietyperna. De sakkunniga hade försöksvis uppgjort timplaner

för ett dylikt gymnasium och, som ju varit att vänta, vid övervägandet

av dessa funnit, att från ett så organiserat gymnasium eu direkt

övergång till högskolestudier icke vore möjligt; det bleve nödvändigt att på

s. 180 Kontrollera mot PDF

Linjedel
ningen.

Myndighe
terna.

180 KungI. Maj:ts proposition Kr Ilo.

det sålunda avkortade läroverket anordna minst ettåriga kurser, som skulle

garantera den för vetenskapliga studier erforderliga förutbildningen. Något

gynnsammare ställde sig arbetsvillkoren för ett på de tre lägre klasserna av

en 4-årig realskola byggt 3-årigt gymnasium, i det att tre klasser i eu dylik

realskola ur vissa synpunkter måste anses utgöra en något starkare

grundval för ett gymnasium än en i sin helhet 3-klassig realskola, där den

tredje klassen tillika vore realskolans avslutningsklass. Men även en organisation

av denna art skulle, såsom framginge av utarbetade undervisningsplaner,

mellan gymnasiets högsta ring och högskolorna lämna en lucka att

utfyllas genom särskilda kurser, vilka, om de skulle kunna bliva effektiva,

otvivelaktigt måste ordnas såsom ettåriga.

Skolkommissionen har, som nämnts, sökt finna ett botemedel mot ämnesträngseln

och den alltför stora kunskapsbelastningen inom gymnasiet uti en

organiserad specialisering av studierna medelst gymnasiets uppdelning på

flera linjer, var och en med ett minskat antal ämnen.

Vad den av kommissionen föreslagna linjedelningen beträffar, har densamma

i de avgivna yttrandena blivit föremål för växlande omdömen

(Sammanfattning sid. 161 ff.). Medan åtskilliga myndigheter och enskilda

uttala sin anslutning till förslagets bärande princip och det i något fall till

och med yrkas på starkare tillgodoseende av huvudämnena å de särskilda

linjerna, ställer sig flertalet myndigheter, som yttrat sig i frågan, bestämt

avvisande till kommissionens förslag i detta hänseende.

Man anser, att kommissionen i otillbörlig grad tillgodosett olika slag av

specialutbildning på bekostnad av den allmänbildning, som i själva verket

vore långt viktigare även för senare specialstudier. Kommissionens förslag

sänkte den allmänna bildningsnivån, utan att ett verkligt fördjupande av

kunskaperna i de för linjerna karakteristiska ämnesgrupperna vunnes. Särskilt

beklaglig vore inskränkningen i de främmande språkens studium.

Aven från högskolehåll har framhållits behovet av en bredare allmänbildning

och framför allt nödiga förkunskaper i språk.

I många yttranden framhållas de praktiska och ekonomiska svårigheter,

som vore förbundna med den starkare linjedelningen. Lärjungarna hade

svårt att så tidigt träffa ett avgörande val av levnadsbana; risken för ett

felaktigt val av studielinje ökades, och misstag i sådant avseende måste

oftare än nu rättas genom tidsödande och kostsamt kompletteringsarbete.

Den rikare linjedelningen förde med sig krav på ökat utrymme inom läroverket

och ökat antal lärarkrafter. Då endast ett fåtal landsortsläroverk

kunde erhålla alla linjer, bleve lärjungarna i många fall hänvisade till att

antingen välja en linje, för vilken de saknade håg, eller fortsätta sina studier

vid läroverk utom hemorten. Flyttning från en ort till en annan med

olika läroverksorganisation bleve också förenad med olägenheter.

Flertalet myndigheter synes omfatta den åsikten, att den nuvarande linjedelningen

med en latinlinje och en reallinje i huvudsak borde bibehållas,

om ytterligare specialisering ansåges nödvändig, kunde den vinnas genom

differentiering av ett eller annat slag.

I avseende å de olika linjernas byggnad framställas erinringar av

6kilda slag.

Beträffande latingymnasiet betecknas latinets neddragande i realskolan

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

allmänt som en ur många synpunkter otillfredsställande anordning. Vissa

akademiska myndigheter uttala betänkligheter i fråga om flera ämnens

ställning å timplanen.

I fråga om den differentierade linjen med grekiska erinras om att dess

lärjungar finge sina insikter i grekiska på bekostnad av behövliga kunskaper

i moderna språk. Särskilt beklagas från teologiskt håll tyskans försvagade

ställning.

Mot kommissionens konstruktion av realgymnasiet riktas främst den anmärkningen,

att den allt för litet tillgodosåge allmänbildningen. De humanistiska

ämnena hade försvagats, och särskilt vore de moderna språken

undanträngda i en grad, som måste väcka allvarliga betänkligheter med

hänsyn till de studerandes senare specialstudier.

Den differentierade empiriskt-naturvetenskapliga linjen anses allmänt som

svag, och dess berättigande betvivlas. Den högre bildningen vore bättre

betjänt med en förstärkt allmänbildande kurs i biologi för alla gymnasiets

lärjungar än med en fördjupad specialutbildning för ett fåtal. De akademiska

myndigheterna hava fällt olika omdömen om denna linje; från medicinskt

håll har dess värde för blivande medicinska studier vitsordats.

Det nyspråkliga gymnasiet slutligen har i det hela rönt ett ogynnsamt

mottagande. Linjen vore ur bildningssynpunkt icke likvärdig med de båda

andra linjerna: å ena sidan vore allmänbildningen för klent tillgodosedd,

å andra sidan hade språken icke fått den starka ställning, som kunde motivera

en dylik linje. Den kunde lätteligen komma att draga till sig lärjungar,

som ville med minsta ansträngning och med minsta bildningsmått bliva

studenter. De mot det nyspråkliga gymnasiet mera sympatiskt stämda yrka

på dess stärkande genom tilläggande av en kurs i latin och, främst, genom

höjande av de moderna språkens timtal. Alla tre språken borde föras upp

i samtliga gymnasiets ringar och göras till verkliga huvudämnen genom

grundligare grammatikstudier och översättning till de främmande språken.

Skolöverstyrelsen framhåller (Uti. sid. 77—81), att oklarhet ännu alltjämt

rådde rörande flera för gymnasieorganisationen grundläggande spörsmål.

En genomgripande omdaning av gymnasiet vore under sådana förhållanden

icke att omedelbart tillråda; den omläggning av gymnasieorganisationen,

som f. n. kunde tänkas ifrågakomma, borde allenast gå ut på nödiga

förbättringar inom det nuvarande gymnasiets ram.

Överstyrelsen framhåller vidare vikten av att å ena sidan gymnasiestudiets

överbelastning med olikartat och osammanhängande minnesstoff undvekes,

å andra sidan de allmänbildande momenten icke allt för mycket

kringskures. Den biologiska linjen vore mindre starkt motiverad än den

nyspråkliga och den nyspråkliga, sådan den av kommissionen konstruerats,

i behov av eu viss omarbetning i syfte att giva den något större fasthet

och tyngd.

Beservanterna i överstyrelsen (Uti. sid. 254—263) finna kommissionsförslaget

utgöra ett värdefullt bidrag till lösningen av liujedelningsproblemet

men påyrkar en fullständig omarbetning av den framlagda undervisningsplanen

för gymnasiet. De nya linjerna borde försöksvis prövas vid ett

eller annat av de större läroverken. Dessförinnan borde gymnasiets nuvarande

undervisningsplan revideras och över huvud skolans inre arbete

underkastas en grundlig omprövning.

Generaldirektör Beryqvist (Våra skolor sid. 215) ansluter sig i det hela

s. 182 Kontrollera mot PDF

Skolsakkun
nipa.

182 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 116.

till kommissionsförslaget. Tre gymnasielinjer yore nog, en klassisk med

latin och grekiska, ytterligare utbildad med eu differentierad linje med latin

men utan grekiska, en nyspråklig och en reallinje. I fråga om behovet

av en differentierad biologisk linje ställde han sig tveksam. Han hölle före,

att med en rationell successiv avkoppling av ämnena den starkare differentieringen

med åtföljande koncentration i allmänhet skulle kunna inskränkas

till de båda sista skolåren.

De skolsakkunniga (Utredning sid. 237—254) anse latin- och realiinjerna

ur pedagogisk och psykologisk synpunkt väl motiverade och latingymnasiets

differentiering under de båda sista åren under de givna förutsättningarna

en självklar sak. Det funnes ock en hel del lärjungar, som vore bäst betjänta

med en linje, som begränsade eller uteslöte det dryga latinstudiet liksom

de vidlyftiga kurserna i de för reallinjen karakteristiska ämnena och i

stället koncentrerade studiet på ämnen, som vore av mer allmänt värde för

fortsatta studier över huvud liksom för olika arter av praktisk verksamhet

inom det moderna kulturlivet. Dessa vore bäst betjänta med en nyspråklig

linje, för vilken alltså starka skäl talade.

Det kunde emellertid sättas i fråga, huruvida vid ett fyraårigt gymnasium

en genomgående tredelning av gymnasiet kunde anses ur alla synpunkter

tillrådlig. Här framträdde svårigheter av rent praktisk natur. Till undvikande

av för tidigt val av linje borde detta uppskjutas till inträdet i gymnasiets

tredje ring. De sakkunniga hade efter verkställd undersökning funnit,

att de väsentliga syften, som man velat nå med det föreslagna nyspråkliga

gymnasiet, kunde vinnas även med en tvåårig differentierad linje. Den

borde med hänsyn till sin grundkaraktär i främsta rummet utgrenas från

det humanistiska gymnasiet.

Enligt vad de sakkunniga vidare funnit, kunde en differentierad nyspråklig

linje med fördel byggas på den första latinringen i ett treårigt gymnasium.

Övergång från ett fyraårigt realgymnasiums andra ring till en nyspråklig

linje vore möjlig, medan de sakkunniga däremot funnit svårigheter möta att

ordna en liknande övergång från det treåriga realgymnasiets första ring till

den från motsvarande latingymnasium differentierade nyspråkliga linjen.

För treåriga gymnasier, där lärjungantalet tilläte en rikare linjedelning, syntes

snarare ett. från första början självständigt ny språkligt gymnasium vara

att förorda. Aven inom det fyraåriga gymnasiet läte naturligtvis en genomgående

nyspråklig linje tänka sig men kunde blott undantagsvis komma att

anordnas.

Vad beträffar den föreslagna differentierade empiriskt-naturvetenskapliga

linjen, anföra de sakkunniga, att ur allmänbildningens synpunkt allvarligare

invändningar knappast kunde göras mot denna linje än mot reallinjen överhuvud,

sådan den föreslagits av skolkommissionen. Även ur pedagogisk

och psykologisk synpunkt syntes linjen i vissa avseenden kunna mäta sig

med de övriga linjerna. Den tillgodosåge behoven hos en i vårt land icke

ovanlig, högt skattad begåvningstyp. De sakkunniga hade därför velat undersöka,

huruvida icke syftet med eu dylik linje kunde åtminstone i någon

mån ernås med mindre rubbning av reallinjens allmänna karaktär och med

mindre uppoffring för matematikstudiet, och hade då trott sig finna, att en

linje med starkare inslag av empirisk naturvetenskap skulle kunna avgrenas

från och med realgymnasiets högsta ring. Denna linje skulle genom ute
-

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Klintjl. Maj.is proposition Nr 116.

slutande av engelska och matematik bereda plats för ett på bredare bas lagt

studium av de sins emellan samhöriga ämnena geografi, biologi, fysik och

kemi. Linjen borde försöksvis prövas vid ett eller annat lämpligt större

läroverk.

Jag övergår nu till de avgivna utlåtandena beträffande övriga frågor angående

gymnasiet.

Skolkommissionens förslag ifråga om inträdesprövning till gymnasiet har i Övriga

de av läroverkskollegier, skolstyrelser in. fl. avgivna utlåtandena i mycket stor frågor.

utsträckning avstyrkts (Sammanfattning sid. 244 ff.). Det vore svårt att med Myndigheter

anlitande av en dylik prövning åvägabringa ett verkligt begåvningsurval. na.

Inträdesprövning till gymnasiet vore en fullständig nyhet, för vars införande

tillräckliga skäl icke kunde anses föreligga. I ett stort antal utlåtanden uttalas

gillande av kommissionens mening, att för gymnasiet borde krävas ett

kvalificerat lärjungeurval. Detta syfte borde emellertid hellre vinnas genom

krav på kvalificerade betyg från realskolan.

Skolöverstyrelsen (sid. 123) liksom generaldirektör Berg qvist (sid. 230 ff.)

biträder visserligen den meningen, att av dem, som skulle vinna inträde,

särskilda studieförutsättningar borde fordras, men ingendera har framlagt

något bestämt förslag, huru detta önskemål skulle tillgodoses.

Reservanterna i skolöverstyrelsen åter anse (sid. 264—265), att det icke

förelåge några tvingande skäl, som skulle påkalla en sådan utvidgning av

examensväsende^ som införandet av den nya inträdesprövningen skulle innebära.

Däremot syntes goda skäl tala för att eu viss skärpning i fordringarna

vid övergång från realskolan till gymnasiet borde ske, i det att genom

fordran på vissa kvalificerade betyg kraven på de inträdessökande ställdes

högre än hittills varit fallet. Lärjunge, som i sina betyg från vederbörande

läroverk icke fyllt fordringarna för intagning å gymnasium, borde äga rätt

att vid vederbörlig inträdesprövning ådagalägga, att han uppfyllde sagda

fordringar.

De skolsakkunniga (sid. 330—339) framhålla, att ett skärpande av fordring- Skolsakkuu

ärna för tillträde till gymnasiet vore det verksammaste medlet för vinnande ni£aav

de båda av skolkommissionen framhävda önskemålen: minskning av

lärjungeträngseln i gymnasiet och höjning av nivån hos de utexaminerade

studenterna. Emellertid kunde också betänkligheter resas mot eu stark gallring

av lärjungematerialet, då det gällde inträde å gymnasiet. Det borde

ihågkommas, att studentexamen faktiskt krävdes för inträde jämväl å vissa

rent praktiska banor; i varje fall komme många, som sedermera ägnade sig

åt praktiskt arbete, att ha behov av studentexamen, men den praktiska begåvning,

som för dem vore behövlig, skulle helt visst icke alltid komma

till sin rätt vid ett strängare kvalitetsurval till gymnasiet. Denna omständighet

manade till eu viss försiktighet vid fastställandet av inträdesfordringarna,

och sådan försiktighet motiverades ock av hänsyn till sökande med

begåvning av mera ensidig art.

En utvidgning av examensväsendet vid läroverken vore långt ifrån eftersträvansvärd.

Eu inträdesprövning verkade alltid enerverande och oroande

på de deltagande, kunde lätt utöva ett ohälsosamt tryck på den avlämnande

skolan och inrikta dess arbete på mekaniskt plugg, måste för ganska många

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kung1. Maj:ts proposition Nr 11G.

av de sökande komma att medföra kostnader för resor och inackordering

och de utom gymnasieorten boende blevo ogynnsamt ställda, då de försattes

i alldeles obekanta förhållanden och skulle förhöras av lärare, som de icke

kände och som icke kände dem.

Aven om alltså inträdesprövningen vore förenad med vissa olägenheter,

kunde det dock icke förnekas, att detta vore en både framkomlig och ur vissa

synpunkter ändamålsenlig väg. I fråga om formerna för prövningen till

gymnasiet, därest en sådan skulle ifrågakomma, syntes kommissionens förslag

i det hela välbetänkt. Vad de sakkunniga uttalat angående formerna

för inträdesprövning till realskolan kunde i tillämpliga delar gälla även beträffande

sådan prövning till gymnasiet.

De sakkunniga erinra om att om man räknade med 4-årigt gymnasium,

utgående från realskolans näst högsta klass, man såsom skriftlig prövning

ej kunde begagna den skriftliga prövningen i realexamen utan måste anordna

särskild skriftlig inträdesprövning.

Med anledning av de talrika yttranden, som förorda införande av kvalificerade

betyg såsom inträdesvillkor, hava de sakkunniga närmare undersökt

denna fråga. Vissa av de skäl emot en dylik form för vinnande av inträde

å gymnasium, som anförts av skolkommissionen, syntes de sakkunniga

näppeligen fullt hållbara. Det mest vägande skälet mot nämnda förslag

vore tvivelsutan de praktiska svårigheterna att med ledning av dylika betyg

verkligen ernå ett urval av för gymnasiestudier bäst skickade. De sakkunniga

hade såsom en möjlighet tänkt sig en bestämmelse av innehåll, att

inträdessökande borde vara godkänd i samtliga läroämnen samt dessutom i

dessa hava förvärvat överbetyg till ett sammanlagt värde av minst två betygsenheter,

därav minst en betygsenhet i ämnesgruppen modersmålet, tj^ska,

engelska och matematik, dock med dispensrätt för vederbörande läroverkskollegium.

De sakkunniga påpeka, att svårigheter att på detta sätt rätt bedöma

de sökandes kvalifikationer utan tvivel skulle uppstå, icke minst på

grund av den brist på enhetlighet i avseende på betygsgivningeu, som

otvivelaktigt förelåge. De sakkunniga hade företagit eu undersökning, huru

de nu angivna betygskvalifikationerna skulle hava verkat, därest desamma

vårterminen 1925 tillämpats på de lärjungar i femte klassen vid de allmänna

läroverken, som erhållit flyttning till första ringen eller sjätte klassen.

Resultatet av undersökningen återfunnes å en vid de sakkunnigas betänkande

fogad tabellbilaga (Bilagor sid. 150—151). Det framginge av denna

tabell, att endast något över en tredjedel (35,8 procent) av lärjungarna i

femte klassen skulle varit kvalificerad för inträde i gymnasium och att

även krav på betygskvalifikationer av så anspråkslösa mått som de här ifrågasatta

alltså skulle medföra eu ganska stark gallring bland de lärjungar,

som enligt nuvarande bestämmelser vore berättigade till inträde i gymnasium.

Skulle det anses, att man ej borde välja någon av nu nämnda utvägar

utan låta i det hela samma villkor som nu vara gällande, borde dock ändring

i ett viktigt avseende vidtagas. Vid intagning i gymnasiet tillämpades

f. n. det förfaringssättet, att om antalet sökande, som vore för flyttning

till gymnasiet godkända, vore större än antalet disponibla platser, det högre

läroverkets egna lärjungar hade företräde framför lärjungar från andra läroverk.

Ett sådant förfaringssätt tillfredsställde givetvis icke rättvisans krav

och borde icke för framtiden ifrågakomma.

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Beträffande skolkommissionens förslag till bestämmelser för flyttning inom

gymnasiet hava de avgivna utlåtandena i det väsentliga instämt med kommissionen

(Sammanfattning sid. 248 ff.). Dock har man i vissa fall ansett,

att bestämmelserna vore väl stränga och icke toge tillbörlig hänsyn till specialbegåvningarna.

Skolöverstyrelsen har ej uttalat sig rörande detta förslag, medan reservanterna

i överstyrelsen (sid. 253 f.) i de flesta avseenden instämt med kommissionen.

Skolsakkunniga (sid. 344—346) hava anfört, att det, vad vitsord i modersmålet

beträffade, icke syntes vara fullt motiverat att skilja mellan ämnets

skriftliga och muntliga del. Förmåga av muntlig framställning syntes icke

böra principiellt tillerkännas mindre värde än förmåga av skriftlig framställning.

Det vore vidare svårt att göra en gräns mellan centrala och periferiska

ämnen, varjämte det kunde vara fördelaktigt att icke binda kollegiet

allt för strängt. Över huvud taget påkallades en viss smidighet i

flyttningsbestämmelserna med hänsyn till lärjungar, som företedde en mera

ensidig begåvning.

I fråga om avgång från gymnasiet hava inga särskilda uttalanden gjorts.

Vad beträffar skolkommissionens förslag i fråga om undervisning spion,

hava angående detaljerna i kursplansförslagen en mångfald uttalanden gjorts.

Jag har ej anledning att här ingå på dessa frågor.

Skolkommissionens förslag beträffande tillval och hortval bär föga uppmärksammats

i de över kommissionens betänkande avgivna utlåtandena.

Blott i ett par fall har frågan i förbigående omnämnts. De skolsakkunniga

åter hava mera utförligt behandlat hithörande spörsmål. (Utredning

sid. 262—266).

Beträffande omdömena om bortvalet i dess nuvarande form instämma de

sakkunniga med skolkommissionen. Ensidigt tillämpad lede metoden av en

konstitutiv brist: det saknades garanti för att verkliga studieintressen därmed

positivt främjades. I detta hänseende erbjöde tillvalsmetoden helt

andra garantier, och detta syntes starkt tala för att tillvalet borde tagas

som utgångspunkt för anordningar till de personligt färgade studieintressenas

främjande samt att bortvalet främst borde tagas i anspråk för underlättande

av tillvalet. De sakkunniga ansluta sig i stort sett till vad skolkommissionen

föreslagit rörande anordnande av tillvalskurser. Det vore av vikt, att de

lärjungar, som önskade utnyttja förefintliga tillvalsmöjligheter, kunde få

någon lättnad i det övriga studiearbetet. För beredande av sådan lättnad

syntes den av skolkommissionen anvisade utvägen, att lärjunge under vissa

förutsättningar skulle kunna befrias från deltagande i viss ämnesundervisning,

borde allvarligt övervägas. För sin del vore de sakkunniga benägna

att vidga den föreslagna möjligheten till befrielse från regelmässigt skolarbete

därhän, att sådan befrielse skulle kunna motiveras även av ett på

egen hand bedrivet och för läraren redovisat specialstudium. I vissa fall

skulle enligt de sakkunnigas mening tillvalskurser kunna nödtorftigt ersätta

linje, som icke funnes anordnad vid gymnasiet. Lärjunge skulle då äga

Skolsakkun
niga.

s. 186 Kontrollera mot PDF

Skolsak

kunniga.

186 Kungl. Maj:ts proposition N:r 116.

rätt att bortvälja sådana ämneskurser, som icke tillhörde denna linje, under

förutsättning att lian med eller utan stöd av tillvalskurser bedreve studier å

de ämnesområden, som vore för nämnda linje specifika, samt tentamensvis

redovisade för de föreskrivna kurserna å dessa ämnesområden. En sålunda

kombinerad anordning med till- och bortval syntes stå i god överensstämmelse

med de friare och självständigare studiemöjligheter, som från åtskilliga

håll förordats som överensstämmande med gymnasiets allmänna uppgift

att på lämpligt sätt förmedla övergång till högskolestudier.

Don av skolkommissionen föreslagna lyceiorganisationen beröres i ett

mindre antal av de avgivna yttrandena (Sammanfattning sid. 171—173).

I allmänhet framhålles densamma som en synnerligen tillfredsställande

skoltyp, ägnad att verka höjande på studentbildningsnivån. Särskilt har

man uttryckt tillfredsställelse över att vid nämnda läroanstalter de klassiska

språken erhållit en starkare ställning än inom de vanliga gymnasierna. 1

något enstaka fall ställer man sig helt avvisande mot lyceitanken.

Skolöverstyrelsen (Utlåtande sid. 81—82) finner starka skäl tala för att

ett lyceum, anordnat i huvudsak efter det program, skolkommissionen

framlagt, skulle komma att utgöra en i flera hänseenden lämplig och tillfredsställande

utbildningsväg till studentexamen. Särskilt skulle avsevärd

tidsbesparing därigenom kunna vinnas. Överstyrelsen ifrågasätter emellertid,

om icke denna tidsbesparing vore ägnad att i så pass hög grad öka

arbetets effektivitet, att lärokursen skulle kunna, åtminstone i vissa fall,

minskas till sex år. En förutsättning härför vore, att ett noggrant elevurval

skedde, så att icke undervisningsarbetet komme att tyngas av elever,

som icke ägde nödig begåvning och tillräckliga krafter för en hastigare

arbetstakt.

^Reservanterna i överstyrelsen anse (sid. 265—268) någon avsevärd tillämpning

av denna skolform icke kunna ifrågakomma; komme den högre

skolan att i stor utsträckning bygga på kortare grundskola än 6-årig, funnes

i och för sig föga anledning att vid sidan av den normala organisationen

införa lyceitypen. Denna hade sitt berättigande, där lärjungarna vid sitt

inträde i skolan redan hunnit en något högre ålder och don framtida levnadsbanan

vore så gott som bestämd.

Generaldirektör Bergqvist anser, att lämpligheten och möjligheten av ett

6-årigt ljmeum väsentligen berodde på lärjungematerialets beskaffenhet.

De skolsakkunniga påpeka (Utredning sid. 267—278), hurusom skolkommissionen

med all rätt fäst mindre vikt vid de vinster — en pedagogiskt

fördelaktig omläggning av studiet samt undvikande av koncentrisk

kursanordning och därmed följande dubbelläsning — som vid den normala

skoltypens ersättande med lyceityp skulle kunna utvinnas. Dubbelläsning

i egentlig mening förekomme redan nu i ganska ringa utsträckning och

kunde ej heller i ett lyceum helt undvikas. En viss tidsbesparing kunde

väl vinnas, men möjligheterna i detta hänseende vore begränsade. Fördelarna

vore att vinna på andra punkter och betingades av lyceets frigörande

från hänsynen till behovet av en avslutning på mellanstadiet samt av studiets

inriktning från början på slutmålet. I fråga om lyceiorganisationens

praktiska möjligheter framhålla de sakkunniga, att lyceum eller lvceilinje

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Knngl. Maj:ts proposition N r Uti.

borde upprättas endast på ort, där även motsvarande normala läroverksorganisation

funnes. De sakkunniga ville ej förneka, att nu ifrågavarande

lyceiform som undantagsform kunde väl försvara en plats i skolsystemet,

men densamma kunde under föreliggande förhållanden knappast bliva av

nämnvärd betydelse för skolorganisationens utformning i stort sett. Förslagtill

timplan för 7-årigt lyceum, byggt på 6-årig grundskola hade utarbetats

av de sakkunniga (Bil. 12 till Utredning), som likaledes utarbetat fullständiga

undervisningsplaner för 6-årigt lyceum (Bil. 13—18 till Utredning);

företeende två alternativ, A och B: A-alternativet förläde linjedelningen till

tredje klassen, B-alternativet till fjärde.

En jämförelse mellan timtalen för detta lyceum A och läroverksorganisation

med 3- respektive 4-årigt gymnasium visade eu oundviklig reduktion

för veckotimtalen å lyceet i jämförelse med den normala läroverksorganisationen

i så gott som samtliga ämnen å de skilda linjerna. Av den gjorda

jämförelsen bekräftades otvetydigt vad som i allmänhet framhållits från de

håll, där intresse för det 6-åriga lyceet försports, nämligen att lyceet endast

under särskilt gynnsamma. förutsättningar kunde förväntas giva ett med

den 7-åriga högre skolans likvärdigt resultat.

Sådan förutsättning vore, främst, att lärjungematerialet vore utvalt med

hänsyn såväl till studiebegåvning som till fysiska förutsättningar för ett

mer ansträngande skolarbete. En andra förutsättning vore, att lyceet icke i

större utsträckning och i varje fall icke utan betryggande villkor nödgades

i högre klasser mottaga genom andra skolformer eller genom enskilda studier

förberedda lärjungar.

Vad slutligen beträffar studentexamen, synes man i de avgivna yttrandena

(Sammanfattning sid. 264—270) i allmänhet förutsätta en studentexamen av

i huvudsak samma karaktär som den nuvarande. Men också hava framkommit

yrkanden på att studentexamen skulle genom ändamålsenliga anordningar

förenklas eller ock helt avskaffas samt ersättas med avgångsbetyg.

I fråga om skolkommissionens förslag angående examens anordning hava

åtskilliga erinringar gjorts. Så har man betonat, att de föreslagna skriftliga

proven i grekiska och kemi vore olämpliga, och förslaget rörande omläggning

av proven i främmande levande språk har allmänt ogillats.

Skolöverstyrelsen (Utlåtande sid. 125—126) anser väl, att i de framställda

anmärkningarna funnes mycket, som förtjänade beaktande, men ett

borttagande av studentexamen syntes under nuvarande förhållanden icke

kunna ifrågasättas. På frågan om examens anordnande har överstyrelsen

ej ingått.

Reservanterna inom skolöverstyrelsen (sid. 277—283) avvisa i det hela

den framkomna kritiken mot studentexamen och särskilt tanken på återinförande

av inträdesprövningar vid universitet och högskolor. I det hela

kunde den nuvarande studentexamen sägas ha varit till gagn för våra läroverk.

Anmärkningarna mot skolkommissionens förslag beträffande de skriftliga

proven vore befogat. Vitsord över resultatet av de skriftliga proven

borde fortfarande utsättas på studentbetygen. Censorerna borde ej bindas för

starkt genom detaljbestämmelser.

Generaldirektör Bergqvist. (Våra skolor sid 166 ff.) anser examensproven

fylla eu bestämd uppgift i den moderna skolan och framhåller, att det i

själva proven läge något för karaktärens utbildande och härdande värdefullt.

Prövningarna borde emellertid så ordnas, att do icke verkade störande eller

Student
examen.

Myndigheter
na.

s. 188 Kontrollera mot PDF

Skol
sakkunniga.

Departe

mentschefen.

Allmänna

synpunkter.

188 Kungl. May.ts proposition Nr 116.

förryckande på skolarbetet eller irriterande och enerverande på lärjungarna.

Åtskilligt talade för att det skriftliga provet i svenska borttoges, men då

detta ej nu vore genomförbart, måste förbättringar vidtagas i den riktning,

kommissionen angivit. I fråga om övriga skriftliga prov instämmer han

med kommissionen.

De skolsakkunniga (Utredning sid. 353—369) anse, att de anmärkningar,

som riktats i allmänhet mot examensväsendet och i synnerhet mot studentexamen

i dess nuvarande form, ur flera synpunkter vore beaktansvärda,

men icke så tungt vägande, att de skulle kunna utgöra tillräckliga skäl för

avskaffande av studentexamen över huvud. Den kunde och borde så anordnas,

att de anmärkta olägenheterna i möjligaste mån undanröjdes.

I fråga om studentexamens anordnande och villkoren för godkännande

hade de sakkunniga i väsentliga punkter kunnat ansluta sig till skolkommissionens

förslag. I vissa hänseenden vore dock ändringar behövliga. Vid

uppgörande av sitt förslag till kursplaner hade de sakkunniga stannat vid

att studentskrivningar skulle förekomma i samma ämnen som hittills, således

ej i grekiska och kemi. Antalet skrivningar å de olika linjerna skulle

bliva: å latingymnasiets huvudlinje 4, å dess differentierade linje 3, å det

nyspråkliga gymnasiet 4, å realgymnasiets huvudlinje 4, och å dess differentierade

linje 3. En förändring innebure de sakkunnigas förslag, att ett

av de skriftliga proven skulle förläggas till slutet av näst högsta ringen och

de övriga till högsta ringen. Denna anordning stode i nära överensstämmelse

med den koncentration av undervisningen, som sammanhängde med

den mera genomförda linjedelningen.

Som villkor för den skriftliga prövningens godkännande föreslå de sakkunniga,

att lärjunge erhållit minst vitsordet godkänd för den svenska uppsatsen

och två andra skriftliga prov, dock med rätt för kollegiet att dispensera

i viss omfattning. Underbetyg på den svenska skrivningen borde icke

under alla omständigheter vara hinder för tillträde till muntlig prövning.

Beträffande den muntliga prövningen föreslå de sakkunniga liksom kommissionen

antalet i prövningen ingående ämnen till högst fem. Därjämte

föreslås att, liksom ifrågasatts beträffande den muntliga realexamen, uppgift

å de ämnen, som skulle förekomma i den muntliga prövningen, måtte

komma läroanstaltens rektor till hända högst 14 dagar före prövningsdagen.

För godkännande av denna prövning föreslås en modifikation av skolkommissionens

förslag.

Censorsinstitutionen borde bibehållas, och någon ändring i censorernas

befogenhet vore ej erforderlig.

Vid eu granskning av det vittomfattande gymnasieproblemet framträda

närmast vissa frågor av särskilt aktuell betydelse, nämligen om gymnasiets

linjedelning, om dess rekrytering samt om övergång till gymnasiet förvissa

kategorier av lärjungar. De krav, som med avseende på dessa frågor

huvudsakligen givit sig till känna, torde kunna korteligen formuleras

så: man begär rikare linjedelning i syfte att inskränka mångläseriet, befrämja

önskvärd koncentration och tillgodose behovet av ökad individualisering;

man önskar åtgärder för begränsning av tillströmningen till gymnasiet

och för en sovring av lärjungematerialet, varigenom de lärjungar

hölles borta, som saknade tillräckliga förutsättningar för gymnasiala stu
-

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

dier; och slutligen kräver man, att de nuvarande svårigheterna för lärjungar

från de kommunala mellanskolorna och över huvud för lärjungar med

realskolexamen att övergå till gymnasiet i möjlig mån undanröjas.

Jag skall nu till behandling upptaga vart och ett av nämnda tre spörsmål.

Vad beträffar det första av dessa — det som avser gymnasiets linjedelning

— har detta uppstått av såväl pedagogiska som kulturellt-praktiska

synpunkter.

Ur pedagogisk synpunkt har man i linjedelningen sett en möjlighet att

avhjälpa det mångläseri, med åtföljande timplansöverbelastning, som för

närvarande trycker gymnasiet i högre grad än någon annan av våra skolformer

och som även verkar nedåt förryckande på arbetet inom de lägre

skolformerna. Till frågans belysning vill jag blott erinra om den nuvarande

latinlinjens timplan. Den omfattar i var och en av de två översta ringarna

följande 12 samtidigt förekommande ämnen: kristendom (2 timmar), modersmålet

(3 t.), latin (6 t.), tyska (2 t.), engelska (2 t.), franska (5 t.), historia

(3 t.), filosofisk propedeutik (1 t.), matematik (respektive 4 och 5 t.), biologi

(respektive 2 och 1 t.), fysik (2 t.) och teckning (1 t.). För en var, som

äger någon pedagogisk insikt och erfarenhet, måste det stå som ett obestridligt

faktum, att en dylik timplan i hög grad försvårar, ja i vissa fall

rent av omöjliggör ett ur kunskapstillägnelsens och personlighetsbildningens

synpunkt tillfredsställande arbete. Vad som ur en sådan synpunkt här först

och främst kräves är en inskränkning av de samtidigt förekommande ämnena,

Men en dylik inskränkning påkallar i sin ordning med hänsyn till

det nutida kulturlivets rikedom och mångsidighet de olika ämnenas fördelning

på flera linjer. Det är då en lycklig omständighet, att de kulturella

och de pedagogiska synpunkterna kunna samtidigt tillgodoses. Ur pedagogisk

synpunkt är det önskvärt, att en samling, eu koncentration av kunskapsstoffet

åvägabringas, ägnad att befrämja såväl inhämtandet av kunskaper

som personlighetens utbildning. För att de olika gymnasielinjerna

skola kunna i detta hänseende fylla sin uppgift, synes studiearbetet inom

en var av dem böra koncentreras kring en kärna av ämnen till begränsat

antal och med så långt ske kan inre samhörighet. Jag är övertygad om

att arbetet komme att avsevärt vinna härpå. Den nuvarande tids- och kraftödande

splittringen i studierna skulle kunna åtminstone i väsentlig grad

försvinna, och lärjungarna kunde småningom nå fram till eu arbetsmetod,

som ledde till större självständighet och gåve dem, åtminstone i någon mån,

en uppfattning om vetenskapligt arbetssätt och vetenskaplig metod.

Men även ur kulturell synpunkt skulle så anordnade gymnasialstudier vara

gagneliga, därigenom att de kunde bättre motsvara det behov av olika slag av

bildning, som det nutida, rikt förgrenade kulturlivet kräver, och de skulle jämväl

få praktisk betydelse för lärjungarnas förberedelse för framtida levnadsbanor.

Här inställer sig nu den gamla frågan om allmänbildning och fackbildning

samt avvägningen dom emellan. Gent emot tanken pa eu utsträckt

s. 190 Kontrollera mot PDF

indelning.

190 Kungl. Majt:s proposition Nr 116.

linjedelning har — särskilt från universitetshåll — framställts den farhågan,

att den högre allmänbildningen skulle vid en utsträckt linjedelning komma

att bliva lidande. Det är uppenbart, att kravet på solida, ej alltför begränsade

allmänbildande insikter måste ligga särskilt universitetsläraren nära.

Och det är lätt förklarligt, att de luckor i studenternas gymnasiala förkunskaper,

som vid universiteten påträffats, äro ägnade att framkalla farhågor

av den art, som här yppat sig. Nu befaras det, att om linjedelningen

ytterligare utsträckes, det skall bli än sämre beställt med allmänbildningen.

Jag anser mig kunna uttala den meningen, att de påtalade luckorna i allmänbildningen

i regel förorsakats av de nuvarande bristerna i det inre arbetet,

som framkallats av timplanernas och lärokursens överbelastning. Min övertygelse

är, att om de samtidigt lästa ämnenas antal begränsas både genom

en lämplig linjedelning och genom en därmed sammanhängande successivt

fortgående inskränkning i antalet läroämnen, skall också arbetet i gymnasiet

i fråga om fördjupning och soliditet göra vinster, vilka skola visa sig

såsom kvalitativt betydande tillskott i en verklig allmänbildning. Man bortser

alltför ofta från, att den, som ordentligt och grundligt arbetat sig in på

ett område, också jämförelsevis lätt gör sig förtrogen med andra därmed

besläktade områden. Med rätta har man i detta avseende pekat på, huru

man i våra dagar ej sällan möter personer i framskjuten ställning, som

utan annan förbildning än den en ofta bristfällig folkskolundervisning

kunnat giva, på egen hand förvärvat en allmänbildning av verkligt respektingivande

beskaffenhet. Oftast bar bildaingsförvärvet skett på det sättet, att

en viss starkt intressebetonad verksamhet av praktisk eller samhällelig natur

(ett yrke eller ett medborgerligt förtroendeuppdrag) undan för undan kommit

att draga till sig ett för verksamhetens utövande betydelsefullt, i sig sammanhängande

vetande. På så sätt har en fast stam av kunskaper eller

färdigheter bildats, vilken, i den mån det ena kunskapsmomentet sökt det

andra, sänt sina rottrådar till allt flera bildningsområden.

Om jag sålunda finner övertygande skäl framförda för en utsträckt linjedelning

på gymnasiet, så är jag å andra sidan ingalunda blind för nödvändigheten

att begränsa den ifrågasatta ytterligare linjedelningen.

Vad beträffar karaktären och antalet av de linjer, som böra finnas representerade

inom vår gymnasieorganisation, hyser jag den uppfattningen, att

linjer av samma karaktär och allmänna läggning som de nuvarande latinoch

reallinjerna alltjämt böra finnas. Jag finner det vidare vara lämpligt,

att latinlinjen genom differentiering lämnar utrymme även åt studium

av grekiska. Beträffande det framställda förslaget om en differentiering av

reallinjen i en biologisk linje erinrar jag om att detsamma mött tveksamhet

på åtskilliga håll. En möjlighet att tillgodose det behov, som kan föreligga

i detta avseende, kan, synes det mig, åtminstone tills vidare vinnas genom

en studieanordning med tillval och bortval.

Den tredje gymnasiumje, som föreslagits och som torde kunna ifråga
-

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

sättas, är en nyspråklig linje, d. v. s. en linje, som skulle förlägga

studiets centrum till vissa av de levande kulturspråken. Stora sympatier

hava, som jag i det föregående omnämnt, uttalats för en dylik linje, medan

från vissa håll givits uttryck åt den farhågan, att en dylik linje skulle bliva

allt för lätt och därför skulle draga till sig svagare begåvningar och sådana

lärjungar, som med minsta möjliga ansträngning ville nå fram till studentexamen.

Dessa anmärkningar hava beaktats av de skolsakkunniga, som i

sina planförslag för nyspråklig linje sökt så avpassa kurser och timtal, att

de påpekade svagheterna hos linjen skulle i möjligaste mån undvikas. Detta

syfte hava (le sakkunniga velat vinna genom att tillförsäkra de moderna

språken »timtal, som trygga deras ställning som huvudämnen», genom att

föra alla dessa språk »upp i högsta ringen med växande timtal för ämnesgruppen

i dess helhet i den mån den starkare specialiseringen inträder och

de för linjen mindre betydelsefulla ämnena träda tillbaka».---»Den

för svensk ungdom så välbehövliga formella skolningen måste», fortsätta de

sakkunniga, »denna linjes lärjungar förvärva genom studiet av de moderna

språken. En förutsättning för detta måls vinnande är givetvis, att tillräcklig

tid anslås för detta studium och att de formellt bildande elementen icke

försummas. Göres emellertid detta arbete grundligt och upprätthållas fordringarna

icke minst med avseende på de främmande språkens skriftliga

behandling i tillbörlig grad, så torde icke behöva befaras, att en så byggd

nyspråklig linje i det hela skall bliva vare sig lättare eller till sina studieresultat

svagare än de båda andra gymnasielinjerna.» Jag anser förslaget

om upprättande av en nyspråklig linje fullt berättigat och värt att understödjas.

Emellertid torde man böra utgå från att endast ett begränsat antal

läroverk för närvarande böra utökas med dylik linje. Härför tala dels

ekonomiska och lokala skäl, dels ock den omständigheten, att lärjungantalet

vid de högre allmänna läroverken i regel icke är så stort, att man kan förutsätta

tillräcklig anslutning till tre linjer. Då därjämte den praktiska erfarenheten

av nyspråklig linje ännu är mycket begränsad, ligger även häri eu

anledning att tills vidare vara mera återhållsam i fråga om linjens anordnande.

Tills vidare torde dylik linje således böra inrättas såsom ny endast

vid några större läroverk samt vid de särskilda flickläroverk, som böra

komma till stånd. För sistberörda anordning talar särskilt det förhållandet,

att den nyspråkliga linjen i avseende å ämnesområde och allmän struktur

torde väl motsvara behoven hos den begåvningstyp, som synes i stor utsträckning

förefinnas bland kvinnlig ungdom. Skulle det i särskilda fall

anses önskvärt att i stället för vid läroverk befintlig latin- eller reallinje

upprätta en nyspråklig linje, bör möjlighet härtill beredas.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att försök med en nyspråklig

linje sedan åtskilliga år pågått vid statens provskola, nya elementarskolan i

Stockholm. Denna linje upprättades år 1912, närmast för att giva plats åt

undervisning i ryska. Men även de övriga främmande levande språken

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Ange ökat utrymme på timplanen. De härför och för undervisningen i

ryska behövliga timmarna erhöllos därigenom att latinet uteslöts.

Då det syntes mig av intresse att få närmare kännedom om resultaten

av denna undervisning liksom av andra sådana vid allmänna läroverk anordnade

försök, anmodade jag i skrivelse den 22 november 1926 skolöverstyrelsen

att inkomma med redogörelse för ifrågavarande försök och uppgift

om de ungefärliga kostnader, som dessa medfört för statsverket, samt att

efter överläggning med vederbörande rektorer och huvudlärare angiva,

vilka planer för framtiden, som kunde böra tagas under övervägande med

avseende å försöken.

Med skrivelse den 17 januari 1927 har överstyrelsen inkommit med den

begärda redogörelsen. De försök, som omnämnas däri, avse: franska som

andra främmande levande språk; den nyspråkliga linjen med ryska — båda

dessa försök pågående vid nya elementarskolan — samt engelska som begynnelsespråk,

prövat vid högre realläroverket i Göteborg och vid högre allmänna

läroverket i Hälsingborg. Av dessa försök är det i nu förevarande sammanhang

huvudsakligen försöket med nyspråklig linje, som är av intresse.

Redan av vad jag nu anfört framgår, att den nyspråkliga linjen vid nya

elementarskolan skiljer sig från det nyspråkliga gymnasium, vartill skolkommissionen

och de skolsakkunniga uppgjort förslag, i det att i förstnämnda

linje ämnet ryska intager en central plats. En jämförelse mellan

de olika timplanerna visar dessutom viktiga skiljaktigheter. Särskilt bör

uppmärksammas att den strävan efter koncentration och minskad ämnesträngsel,

som är en av de viktigaste grundprinciperna i fråga om nämnda

båda förslag, ej haft tillfälle att göra sig gällande beträffande nya elementarskolans

linje, som med undantag för ryskan och därav betingade utbyten

i fråga om ämnen och ämnesantal överensstämmer med latingymnasiet.

Vad beträffar de av detta försök vunna erfarenheterna har skolöverstyrelsen

med hänsyn till den minskade lärjungfrekvensen i sin förenämnda

redogörelse anfört, att det visserligen vore önskvärt, att undervisning i ryska

fortfarande meddelades vid nya elementarskolan men att nytt undervisningsförsök

av samma art som det nu pågående ej borde påbörjas. I dess ställe

borde en förenklad rysk linje anordnas.

De erfarenheter, som gjorts av den nyspråkliga linjen vid nya elementarskolan,

äro föga vägledande för bedömandet av de förslag till ett nyspråkligt

gymnasium, som nu föreligga till övervägande. Däremot visar det

pågående försöket, att undervisning i ryska kan med gott resultat bedrivas

vid allmänt läroverk. Det kan icke bestridas, att i vårt land kunskapen i

det ryska språket är allt för sällsynt med tanke på vårt grannskap till Ryssland

och den roll, detta folkrika och vidsträckta rike spelat och spelar för

vårt land. Och det vore högeligen önskvärt, att möjlighet kunde i viss utsträckning

beredas lärjungarna på våra gymnasier att erhålla undervisning i

detta språk. Givetvis kan det ej under nuvarande förhållanden komma

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj.ts proposition Nr 116.

i fråga att giva ryskan en permanent plats på en timplan — detta vore

utan tvivel att skjuta långt över målet — men jag har ej velat underlåta

att fästa uppmärksamheten på nu berörda spörsmål. En tills vidare god

möjlighet att åtminstone delvis nå det önskade syftet erbjuder däremot den

förut omnämnda tillvalsmetoden. Åtskilliga av våra läroverkslärare torde

numera vara kompetenta att meddela den mer elementära undervisning,

varom här kan vara tal, och jag tänker mig därför, att en väl organiserad

tillvals- och bortvalsanordning skulle kunna tillåta studium av ryskan vid

några läroverk i landet.

Beträffande det vid högre realläroverket i Göteborg företagna försöket med

engelska som begynnelsespråk, vilket pågått allt sedan år 1908, vill jag

nämna, att det numera anordnas så, att engelskan kommer att framföras

ända till studentexamen. Försöket hade, säger skolöverstyrelsen, således nu

sin huvudsakliga betydelse i fråga om tyskan. Enligt vederbörande rektors

mening hade försöket visat, att engelska språket vore lämpligt som begynnelsespråk,

om också icke någon överlägsenhet över tyskan i detta hänseende

kunde anses konstaterad genom försöket. Det vid högre allmänna

läroverket i Hälsingborg sedan år 1921 pågående likartade försöket åter är

anordnat så, att studentexamensprov i engelska skall avläggas i tredje ringen.

Erfarenheterna av försöket uppgivas hava varit mycket goda.

Det nyss omnämnda undervisningsförsöket med franska som andra främmande

levande språk har, åtminstone i avseende å gymnasialstadiet, slagit

i det hela väl ut. De erfarenheter av försöket, som gjorts, giva ej anledning

till övervägande av ett dylikt utbyte vid de allmänna läroverken, men de

böra beaktas såsom en erinran om vikten av att en bättre plats beredes

franskan, än för närvarande är fallet. Särskilt ett nyspråkligt gymnasium

bör i detta hänseende kunna erbjuda göda möjligheter. Nu berörda önskemål

har beaktats av skolkommissionen, och även de skolsakkunniga hava

på sina undervisningsplansförslag givit franskan en väsentligt förbättrad

ställning. Vid fastställandet av de undervisningsplaner, som i händelse av

bifall till mitt föreliggande förslag komma att erfordras, skall nu berörda

fråga tillbörligt uppmärksammas.

Rekryteringen av gymnasierna vid de allmänna läroverken regleras för

närvarande endast genom de i läroverksstadgan givna flyttningsbestämmelserna,

vilka i fråga om första ringen av gymnasiet ej äro mera skärpta än

för övriga klasser och ringar. Skolkommissionen har som bekant i syfte att

i möjligaste mån förhindra den befarade överproduktionen av studenter och

samtidigt höja dessas kvalitet såsom villkor för tillträde till gymnasiet föreslagit

en särskild inträdesprövning. Beträffande denna prövning får jag hänvisa

till min i det föregående lämnade redogörelse. De skolsakkunniga åter

ifrågasätta, huruvida icke på visst sätt kvalificerade betyg vore att föredraga

såsom inträdesvillkor.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 101 höft. (Nr 116.) 13

Inträde.

s. 194 Kontrollera mot PDF

Undervis
ninggplan.

194 Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

Skäl kunna anföras för och emot båda dessa gallringsmetoder, och man

kan givetvis även vara tveksam, huruvida över huvud taget restriktiva åtgärder

i detta hänseende äro att anbefalla. Det har icke utan fog framhållits,

dels att studentexamen fordras och otvivelaktigt kommer att fordras

för åtskilliga levnadsbanor, för vilkas beträdande någon bestämt markerad

teoretisk begåvning ej är nödvändig, dels ock att i många fall studiebegåvningen

reellt om än ej formellt kompenseras av en tydlig viljebegåvning

och energi. Det skulle med hänsyn härtill säkerligen ej så sällan kunna

innebära en orättvisa, om genom stadgebestämmelser nyssnämnda omständigheter

bleve förbisedda vid gymnasiets rekrytering. A andra sidan kan

det knappast bestridas, att gymnasierna under nuvarande förhållanden ofta

nog få mottaga lärjungar, vilkas begåvning och läggning uppenbarligen hänvisa

dem till annan verksamhet. Utan tvivel skulle en minskning av studentproduktionen

vara efterstävansvärd.

Vid övervägandet av de anordningar, som i nu berörda avseende böra

träffas, har det synts mig mindre lämpligt att tillgripa utvägen med en särskild

inträdesprövning, detta icke minst med hänsyn till det osunda tryck,

en sådan måste komma att öva på de lägre skolformerna. Däremot torde

en skärpning av nu gällande flyttningsbestämmelser böra ifrågasättas. Man

torde även hava skäl för den förväntan, att det ökade antal inträdessökande,

som den nu planerade läroverksreformen tvivelsutan skulle komma att föranleda,

skall medföra ett strängare urval — en obegränsad intagning kan

tydligen av praktiska och ekonomiska skäl anses utesluten. Men härför fordras

vissa ändringar i avseende å de nuvarande bestämmelserna för intagning

och flyttning. Nu tillämpas det förfaringssättet, att om antalet för

flyttning till gymnasiet godkända är större än antalet disponibla platser, det

högre läroverkets egna lärjungar erhålla företräde framför lärjungar, som

komma från andra håll. Denna bestämmelse hindrar tydligen ett fritt urval

bland aspiranterna till gymnasiets första ring och torde därför böra ändras.

Jag har för avsikt att medverka härtill.

Vad angår undervisningsplanen för gymnasiet har jag redan påpekat, att

en inskränkning i antalet samtidigt lästa ämnen är en förutsättning för den

omläggning av gymnasiet och dess arbetssätt, som jag åsyftar. Såväl skolkommissionen

som de skolsakkunniga hava också vid uppgörandet av sina

planförslag utgått från en sådan förutsättning. Om mina förslag i avseende

på gymnasiet godtagas, kommer givetvis frågan om undervisningsplaner för

detsamma att upptagas till förnyad prövning, varvid redan föreliggande förslag

kunna tjäna som utgångspunkt.

Ett med frågan om undervisningsplan nära samhörande spörsmål har jag

berört i min föregående redogörelse för skolkommissionens förslag och därav

föranledda uttalanden, nämligen om tillval och bortval. Bortvalet har, sedan

1904 års läroverksreform genomfördes, kommit till rik användning vid våra

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kung}. Majt:s proposition Nr 116.

läroverk, och ej heller tillvalet är där okänt. Aven en kombination av bortval

och tillval har funnit rum i vår läroverksorganisation genom möjligheten

att i realskolan erhålla undervisning i franska med däremot svarande

rätt till befrielse från undervisning i teckning. Rätten till bortval är nu

inskränkt till gymnasiets båda högsta ringar och är begränsad till en högsta

veckotimsumma av sex timmar. De erfarenheter, som under de gångna

åren gjorts ifråga om bortvalet, hava ej varit enbart gynnsamma. Bortvalen

hava ofta nog skett planlöst och på ett sätt, som ej överensstämt med det

syfte, som därmed avsetts, och från olika håll har man tillstyrkt en förändring

av nu gällande förhållanden. Därvid har den anordning särskilt förordats,

som består i en kombination av bortval och tillval på sådant sätt, att bortvalet

skulle göras beroende av tillval, d. v. s. förändras från att vara en rätt till

att bliva en betingad möjlighet. Härigenom skulle man kunna vinna större

garanti för att bortvalet ej skedde planlöst och på ett sätt, som innebure

skada för studierna i deras helhet.

Tillvalsrätten skulle alltså kunna begagnas på två sätt, dels för enskilda,

efter lärares anvisning och under hans ledning bedrivna studier antingen

i ämne, som lärjungen redan studerat eller i annat ämne, dels

för verklig kursundervisning i ämne, som tillhör skolans eller linjens undervisningsplan,

eller i helt utanför stående ämne. En kombination av dessa

båda sätt är även tänkbar.

De enskilda studierna, som kunna bedrivas efter enskild överenskommelse

mellan lärjungen och vederbörande lärare, skulle ej behöva omedelbar handledning

men väl råd och anvisningar av läraren. Vad däremot beträffar

de kursmässigt bedrivna tillvalsstudierna, skulle dessa hava formen av verklig

undervisning samt anordnas av rektor i samråd med lärare och eventuellt

lärjungar. I vad mån tillval skulle kunna giva rätt till bortval skulle

bero på förhållandena och bedömas allt efter vederbörande lärjungars

förutsättningar i olika avseenden. Att såväl tillval som bortval måste hållas

inom ej allt för vida gränser är uppenbart, i varje fall bör så ske, till dess

erfarenhet vunnits om ifrågavarande anordning och dess verkningssätt.

Till vad jag nu anfört vill jag här endast framhålla, att jag finner berörda

anordning vara ägnad att befordra den specialisering eller kanske

hellre individualisering, som framstår såsom ett viktigt önskemål vid förändringar

i gymnasiets organisation. Hur detaljerna i detta hänseende böra

utformas är en fråga, som lämpligen torde prövas i samband med fastställandet

av nya undervisningsplaner för ifrågavarande stadium.

Jag har i det föregående påpekat, att den nuvarande gymnasieorganisa- Förbindelse

tionen brister även däri, att inträdet i lämplig ring å gymnasiet för lärjungar

med realskolexamen är försvårat. Enligt läroverksstadgan äger lärjunge,

som avlagt realskolexamen, att vid inträde i gymnasiets andra ring vara

fritagen från förhör i modersmålet, tyska, engelska, geografi och biologi,

s. 196 Kontrollera mot PDF

Gymnasiets

längd.

196 Kungl. May.ts proposition Nr 116.

därest han i nämnda examen erhållit minst vitsordet godkänd i motsvarande

ämnen. En viss lättnad är således redan nu beredd lärjunge, som avlagt

realskolexamen, men det bör uppmärksammas, att inträdesprövningen det

oaktat alltid blir betungande. I all synnerhet blir detta fallet för de lärjungar,

som ämna övergå till latingymnasiet och vilka således vid prövningen

hava att svara även för första ringens kurs i latin. Det är tydligt,

att, vad statsläroverken beträffar, dessa olägenheter kunna åtminstone delvis

undvikas, om lärjungen övergår från femte klassen i realskolan till första

ringen. Så sker i allmänhet vid de högre allmänna läroverken och i viss utsträckning

även vid de sexklassiga realskolorna. Sedan läroverksstadgans

bestämmelser formulerades, har emellertid som bekant uppstått en ny kategori

av realskolor, de kommunala mellanskolorna, vilkas lärjungar i motsats

till de allmänna läroverkens, endast undantagsvis kunna direkt övergå till

klass eller ring vid sådant läroverk. För dessa talrika lärjungar är således

vägen från realskolans näst högsta klass till första ringen stängd utan fullständig

inträdesprövning, och för dem äro alltså gymnasiestudierna svåråtkomligare

än för läroverkens lärjungar, ehuru båda kategorierna äro lika

ställda i fråga om tillträde till gymnasium efter avlagd realskolexamen.

Vad beträffar sistberörda övergång, vill jag erinra om att Kungl. Maj:t

redan i åtskilliga fall medgivit kommunala mellanskolor rätt att dimittera

lärjungar från vederbörande skolors tredje klass till sjätte klassen eller första

ringen å gymnasiet av allmänt läroverk, vad kvinnliga lärjungar beträffar

givetvis med den inskränkning i avseende på tillträde till första ringen, som

betingas av möjligheten över huvud taget för flickor att vinna sådant tillträde.

Den nu omnämnda möjligheten bör givetvis allt fortfarande stå

mellanskolorna öppen på sätt hittills skett. Och när en för nämnda skolor

generellt gällande undervisningsplan kommer till stånd — en åtgärd, vars

betydelse jag i det föregående framhållit —- bör densamma, så långt sådant

kan ske utan menlig inverkan på undervisningsplanen i dess helhet uppgöras

med tillbörligt hänsynstagande till nu omförmälda önskemål.

Direkt anknytning mellan gymnasiet och den avslutade realskolan (mellanskolan)

åter kan tydligen icke erhållas utan lämplig organisatorisk anordning.

Den väg, på vilken nu nämnda syfte torde kunna lättast nås, är upprättandet

av treåriga gymnasier eller gymnasielinjer vid sidan av de fyraåriga.

Frågan om gymnasiets längd har, såsom framgår av min förut lämnade

översikt, varit mycket omdiskuterad. Skolkommissionen föreslog treårigt

gymnasium såsom generell form. Bevekelsegrunden härtill var dock ej någon

övertygelse om denna gymnasieforms företräde utan är att finna däri, att

kommissionen önskade bygga gymnasiet på genomgången fyraårig realskola

utan överskridande av en tidslängd av sammanlagt sju år för realskola och

gymnasium. Skolöverstyrelsen åter ville förkorta realskolan till tre år, varigenom

gymnasiet bleve fyraårigt.

Huvudfrågan här synes mig vara: kan det treåriga gymnasiet leda till

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

det mål, till vilket undervisningen på gymnasialstadiet måste fora? På

grund av erfarenhetens vittnesbörd torde denna fråga kunna besvaras jakande.

Som jag förut nämnt, finnas i vårt land åtskilliga treåriga gymnasier,

och det har vitsordats, att dessa läroanstalter givit ett resultat, som

kan betecknas som tillfredsställande. Har ett sådant omdöme kunnat avgivas

om det treåriga gymnasiet under de i olika hänseeenden delvis

ogynnsamma förhållanden, som nuvarande organisation och arbetssätt

onekligen medföra, synas utsikterna till ett gott resultat av de treåriga

gymnasiernas arbete bliva avgjort gynnsammare, därest på sätt jag förordat

gymnasiets timplaner revideras i riktning mot en starkare koncentration med

lämplig avlastning samt erforderlig sovring av kursplanerna. Då härtill

kommer att en anordning med genomgående fyra årsklasser knappast torde

medföra något avsevärt gagn för det nyspråkliga gymnasiet och realgymnasiet

men däremot lätteligen kan försvaga utbildningen i realskolan, synes

man, om hänsyn tages till de skäl i övrigt, som tala för det treåriga gymnasiets

upptagande bland våra skolformer, hava god anledning att i erforderlig

omfattning giva rum åt ifrågavarande gymnasietyp. Allmänt har

det påpekats, att det vore lättare att meddela en god utbildning i ett treårigt

realgymnasium än i ett treårigt latingymnasium. Det är uppenbart,

att en för fyra års studier avsedd latinkurs ej utan svårighet skall kunna

inpressas inom ramen av tre år. Skall så grekiskan taga vid i gymnasiets

andra ring, blir arbetet utan allt tvivel betungande. Denna omständighet

har också föranlett skolkommissionen att för att underlätta latinstudierna

låta dessa taga sin början redan i realskolans högsta klass för de lärjungar,

som ämnade övergå till latingymnasiet. De skolsakkunniga hava

vid uppgörandet av sina förslag till undervisningsplaner för realskola och

gymnasium tänkt sig latinet helt och hållet begränsat till gymnasiet men

för att lätta arbetstrycket inlagt franska å undervisningsplanen för realskolan

såsom obligatoriskt ämne för de lärjungar, som ämnade övergå till

gymnasiet. Sistnämnda anordning pekar på en väg, som sannolikt leder

till frågans lösning.

Emellertid skulle jag, då det är tydligt, att en fyraårig gymnasiekurs i

åtskilliga avseenden äger företräde framför en treårig, icke varit benägen

att förorda inrättandet av treåriga gymnasielinjer — åtminstone icke latingymnasier

— därest jag icke vore övertygad om att den ämneskoncentration

och i samband därmed stående omläggning av skolans inre arbete, som jag

önskar befrämja och vid vilka jag fäster stor vikt, skall komma att väsentligen

undanröja de olägenheter, som en eljest sammanträngd och hoppressad

skolform medför. Jag anser mig alltså kunna utgå ifrån att för tillgodoseendet

av fortsatta studiemöjligheter för de lärjungar, som avlagt realskolexamen,

treåriga latin-, real- och nyspråkliga gymnasier vid sidan av fyraåriga

upprättas i den omfattning, som jag i annat sammanhang kommer

att angiva såsom önskvärd.

s. 198 Kontrollera mot PDF

Lyceer.

198 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Av vad jag nu sagt framgår, att fyraåriga gymnasier enligt min plan

skulle i stor utsträckning fortfarande finnas vid sidan av de treåriga. Förekomsten

av dessa sistnämnda blir givetvis, såsom min föregående motivering

torde visa, beroende av förhållandena vid de olika högre läroverken.

Där ett läroverks gymnasium i större omfattning rekryteras eller kan

beräknas bliva rekryterat från närliggande statsrealskolor (samskolor) och

kommunala mellanskolor, där är behovet av treårigt gymnasium tydligt

ådagalagt.

Åtgärder för ett realiserande av nu nämnda förslag till förändringar böra

snarast möjligt vidtagas. Jag anser, att en omläggning av förefintliga linjer

och avdelningar bör kunna ske från och med läsåret 1928—1929.

Med gymnasiefrågan nära sammanhängande är frågan om inrättandet av

sexåriga lyceer, byggande på avslutad folkskola och ledande till studentexamen.

Såsom jag redan omnämnt, hava förslag i sådan riktning framställts

från olika håll, närmast i syfte att undvika den förlängning av skoltiden,

som en kombination av sexårig grundskola, fyraårig realskola och

treårigt gymnasium skulle medföra. Åtskilliga torde rent av i det sexåriga

lyceet hava sett en väg till lösning av nyssnämnda problem om undvikande

av skoltidens förlängning. På andra håll har man betvivlat möjligheten

att utom under särskilda, speciella förutsättningar med en dylik skolform

vinna tillfredsställande studieresultat.

Det synes mig uppenbart, att den lyceala skolformen ur ren gymnasial

synpunkt erbjuder stora fördelar. Först och främst är det här möjligt att

från början inrikta studierna mot studentexamens mål utan den distraktion

och den studiearbetet tyngande anordning, som eu realexamen måste

innebära. Härigenom kunna studierna fördjupas och göras grundligare, och

särskilt fördelaktigt kan denna möjlighet verka i fråga om vissa ämnen,

som därigenom kunna inträda tidigare på timplanen och således få en

gynnsammare ställning. Det bör även i detta sammanhang framhållas att

till ett gott resultat av lyceets arbete bör i sin mån kunna bidraga den

större möjlighet till undvikande av dubbelläsning, som ifrågavarande skolform

giver och som spar tid för andra ändamål. Vad det sexåriga lyceet

beträffar, tillkommer som en speciell fördel den tidsbesparing, som denna

lyceityp medför i jämförelse med såväl det sjuåriga lyceet som kombinationen

fyraårig realskola och treårigt gymnasium. Klart är emellertid, att

det väntade resultatet icke kan nås utan förhandenvaron av viktiga förutsättningar.

Sådana förutsättningar äro, att lärjungarna äga god studiebegåvning,

ådagalagd genom mera krävande inträdesprov och vid inträdesansökan

företedda vitsord, samt hava fysiska förutsättningar för ett mera ansträngande

skolarbete, ävensom att anordning vidtagits för att lyceet icke skall nödgas

i större utsträckning och i varje fall icke utan betryggande villkor i högre

klasser mottaga nya lärjungar. Det torde, enligt min mening, icke vara

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

omöjligt att åvägabringa garantier för, att angivna förutsättningar varda

fyllda. Och härtill kommer ytterligare, att man torde vara berättigad att

även i nu förevarande hänseende fästa stora förhoppningar vid den omläggning

av läroverkens arbetsplan, som av mig i det föregående angivits som

en grundförutsättning för alla de reformåtgärder, varom nu är fråga.

Det synes mig alltså, som skulle starka skäl tala för att man nu, till

en början i begränsad utsträckning, bör realisera tanken på inrättande av

sexåriga lyceer, och jag tillstyrker alltså förslag därom. Befinnas dessa försök

falla väl ut och läroanstalterna i fråga alltså kunna utan lärjungarnas

överansträngande inom den tillmätta tiden föra dessa fram till målet,

torde tiden vara inne att undersöka, huruvida lyceiformen bör kunna få en

rymligare och fastare plats inom skolorganisationen sig tillmätt.

Jag kommer att i det följande angiva, var enligt min mening läroanstalter

av lyceal natur närmast synas önskvärda. Såsom enda läroanstalt på en

ort kan uppenbarligen ett lyceum knappast ifrågakomma utan har sin

plats blott tillsammans med vanliga högre läroverk. Ej heller torde man

för närvarande böra ifrågasätta upprättandet av självständiga lyceer, dock

med ett undantag. Jag har nämligen ansett det vara en lämplig anordning,

att statens provskola, nya elementarskolan i Stockholm ombildas till lyceum

med fullständig (trefaldig) linjeutrustning. Denna läroanstalt skulle väl härigenom

delvis komma att förlora sin hittillsvarande karaktär av provskola,

men jag finner häri intet hinder för nämnda ombildning. De skäl, som föranlett

statsmakterna att upprätta en skola med uppgift att göra tjänst som försöksläroverk,

hava tvivelsutan, hur starka de än från början varit, under

tidens lopp blivit mindre framträdande. Den ökade pedagogiska livaktigheten

och det starkare framträdande intresset för hithörande frågor hava

nämligen allt mer kommit till uttryck i form av försöksverksamhet vid åtskilliga

enskilda läroanstalter, vilka på grund av sin mer självständiga och

fria ställning måhända understundom haft större möjligheter till rörlighet

och smidighet i organisationen. Därtill kommer att, såsom jag redan omnämnt,

undervisningsförsök under senare år anordnats jämväl vid andra

statsläroverk. Under sådana omständigheter synes det mig rimligt att verksamheten

vid nya elementarskolan i någon mån förändras, så att den av mig

förordade lyceiformen där göres till föremål för prövning. Då jag således

ej nu tänker mig upprättandet av någon ny läroanstalt för anordnande av

lyceum, torde mitt förslag beträffande lyceer ej medföra någon nämnvärd

kostnadsökning. Till de åtgärder, som äro erforderliga för nu ifrågavarande

ändamål, torde jag få tillfälle återkomma i det följande.

Jag har i detta sammanhang ej närmare omnämnt det sjuåriga lyceet, vilket

förordats av skolkommissionen och haft många förespråkare bland dem, som

yttrat sig över kommissionens förslag. Härtill har jag haft ett särskilt skäl.

Det framgår av vad jag i dag anfört, att eu omläggning av skolorganisationen

i enlighet med de grunder, jag framställt, skulle i vissa fall kunna medföra

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl Maj:ts proposition Nr 116.

en förlängning av studietiden. Där så sker, har jag ansett den olägenhet,

som otvivelaktigt ligger däri, kunna uppvägas av fördelar, som åtgärden

i fråga enligt min mening skulle medföra. För inrättandet av sjuåriga

lyceer synes ett dylikt skäl knappast kunna anföras, och jag har alltså ej

ansett tillräcklig anledning föreligga att åtminstone för närvarande ifrågasätta

nämnda skolforms införlivande med vårt skolsystem.

Student
examen.

Jag har i det föregående redogjort även för skolkommissionens förslag i

fråga om studentexamen och dess anordning, villkor för godkännande och

dylikt, så ock för de uttalanden, som gjorts i anledning av nämnda förslag.

Det från vissa håll framförda önskemålet om studentexamens borttagande

har ej upptagits av kommissionen och har tillbakavisats i många avgivna

utlåtanden. Ej heller de skolsakkunniga anse de mot studentexamen riktade

anmärkningarna vara av den betydelse, att de utgjorde tillräckliga skäl för

examens avskaffande.

För min del finner jag ingalunda tillräckligt vägande skäl förebragta vare

sig för studentexamens borttagande eller för dess ersättande med en examen

av helt annan karaktär och med annat mål. Visserligen är jag fullt medveten

därom, att examina, högre som lägre, lätteligen medföra tryck på det föregående

studiearbetet och således hava en inverkan, som måste anses oförmånlig.

Vad särskilt beträffar studentexamen, är det uppenbart, att den

kan komma att återverka på arbetet i gymnasiet, framför allt i dess högsta

ringar. Men å andra sidan bör det ej förbises, att ett dylikt tryck icke endast

medför nackdelar. Min förhoppning är också, att om gymnasiets organisation

och arbete erhålla den gestaltning, som i det föregående förordats,

och studentexamen erhåller en därefter anpassad läggning, denna examens

återverkan på arbetet i de lägre klasserna skall bliva av välgörande beskaffenhet.

Tillika torde kunna förväntas, att den även i övrigt skall i fråga

om både undervisning och uppfostran medföra en förändring till det bättre

i jämförelse med nuvarande förhållanden. Beträffande de jämkningar i bestämmelserna

rörande studentexamen, som kunna bliva erforderliga, har jag

här ej anledning att närmare uttala mig. Dock vill jag framhålla, att för

lättande av examenstrycket hänsyn i större utsträckning än nu sker bör

vid bedömandet av examen tagas till lärjungarnas arbete och betyg under

de två senaste åren.

Vad slutligen beträffar censorsinstitutionen, tala starka skäl för att densamma

alltjämt bibehålies. I vad mån de från olika håll framställda önskemålen

i fråga om censorernas antal, befogenhet m. m., böra uppfyllas, är ett

spörsmål, som bör upptagas till prövning i samband med frågan om eventuell

jämkning av bestämmelserna om studentexamens anordnande.

De i detalj utarbetade förslag, skolkommissionens och de skolsakkunnigas,

som i nu förevarande fråga föreligga till prövning, avvika endast i mindre

betydelsefulla avseenden från varandra. Deras huvudsakliga syften sam
-

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

stämma. Det torde icke vara erforderligt att nu upptaga dem till detaljgranskning.

De erforderliga ändringarna kunna genomföras utan riksdagens

medverkan. Dessa ändringar böra främst avse att bringa studentexamen

i överensstämmelse med den ändrade arbetsplan för gymnasiet,

som jag velat anbefalla, samt att avlägsna de brister i avseende på examen,

som från olika håll anmärkts.

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kung!. May.ts proposition Nr 116.

Privatläro
verkens
ställning.

Skolkom
missionen.

VII. Staten och privatläroverken.

I det anförande till statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden, varmed

dåvarande departementschefen beledsagade sin hemställan om tillsättande

av skolkommissionen, berörde departementschefen jämväl frågan om de privata

skolorna och deras ställning till staten.

Såsom en andra grundprincip för den anbefallda revisionen av skolväsendet

borde, yttrade departementschefen, förutsättas, att staten toge sig an

flickornas utbildning i samma utsträckning som gossarnas. Denna princip

förverkligades genom privatskolornas regelmässiga ombildning till stats- eller

kommunala skolor. Därmed avhjälptes de nuvarande olägenheterna med

oskäligt betungande terminsavgifter och ekonomiskt svag utrustning av läroanstalterna,

varjämte lärarpersonalen erhölle en ekonomiskt och rättsligt

tryggad ställning. En sådan omorganisation finge givetvis ej avse att ensidigt

omskapa flickskolan efter mönstret av gosskolan, likasom den ej finge

gå förödande fram över det rikare pedagogiska liv, som pulserade vid en

och annan av de nuvarande privatskolorna. Inom en god läroverksorganisation

borde finnas plats för försöksläroverk under särskilt framstående

pedagogisk ledning.

Med utgångspunkt från detta uttalande har skolkommissionen i kapitel

III Skolformernas ställning till det allmänna, upptagit till behandling även

frågan om enskilda läroverk och enskild undervisning (sid. 186—193).

Kommissionen ansåge att, i den mån fortvaro — givetvis i begränsad

omfattning — av enskilda läroanstalter jämväl i framtiden kunde befinnas

vara av betydelse, grundsatsen om folkskolan såsom den enda, gemensamma

barndomsskolan skulle vara vägledande även å nu ifrågavarande område.

Det hade för kommissionen varit en angelägenhet av synnerlig vikt att ägna

särskild omprövning åt spörsmålet, huru staten vid en förändrad organisation

av undervisningsväsendet skulle kunna reglerande ingripa till förhindrande

av uppkomsten utav möjliga missförhållanden i avseende på privatskoleväsendets

ökade utbredning.

Kommissionen hade funnit förhållandena nödvändiggöra en stark begränsning

av de nuvarande statsunderstödda privatläroverkens antal. Att icke

dessa läroanstalter borde i full utsträckning ersättas av statliga läroverk

hade sin grund uteslutande däri, att det ansetts önskvärt att fortfarande äga

tillgång till ett mindre antal läroanstalter, vilka genom en friare organisation

skulle kunna med framgång dels tjänstgöra som försöksläroverk i egentlig

mening, dels även i vissa hänseenden komplettera statens undervisningsanstalter.

De enskilda, statsunderstödda läroverkens föregående verksamhet

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

hade ådagalagt, att åtskilliga av dessa skolor, särskilt under vissa perioder

av sin tillvaro, varit av stor betydelse för undervisningsväsendets allmänna

utveckling i egenskap av vägröjare för nya uppslag och värdefulla reformer

på undervisningens område. Erfarenheten hade sålunda visat, att en friare

organisation i förening med insiktsfull och dugande ledning kunde utgöra

en° viktig förutsättning för en framgångsrik pedagogisk försöksverksamhet.

Vissa av de enskilda läroverken måste därjämte anses på ett lyckligt sätt

fvlla uppgifter, som icke kunnat i lika mån tillgodoses i statens hittillsvarande

läroanstalter.

Detta ägde emellertid giltighet endast beträffande ett mmdretal av de

ifrågavarande skolorna. Den av kommissionen föreslagna skolorganisationen

tillgodosåge jämväl den kvinnliga ungdomens undervisning inom statliga

läroanstalter, och organisationen erhölle därjämte en högre grad av rörlighet

än den nuvarande, varigenom värdet av nya organisationsformer och undervisningsmetoder

lättare kunde prövas även vid statens läroanstalter. Behovet

av enskilda läroanstalter av motsvarande karaktär bleve härigenom avsevärt

mindre framträdande än f. n.

Ett fåtal av våra bästa enskilda skolor, vilka med hänsyn till tradition

och förutsättningar för framgångsrik pedagogisk försöksverksamhet kunde

anses förtjänta av fortsatt understöd, borde bibehållas vid sin hittillsvarande

karaktär av enskilda. Vid detta urval borde tillses, att undervisningsarbetets

olika sidor bleve behörigen tillgodosedda samt att skolor, som fyllde alldeles

särskilda uppgifter, även i framtiden kunde få statsunderstöd. Sådana särskilda

uppgifter av betydelsefull natur vore prövande av internatundervisningens

lämplighet samt beredande av möjlighet för till mognare ålder

komna studiebegåvade lärjungar att vinna utbildning till real- och studentexamen.

Understödet till de skolor, som fortfarande borde erhålla sådant, borde för

framtiden erhålla större effektivitet än nu och sålunda de ifrågavarande

läroanstalternas nuvarande ekonomiska beroende av lärjungarnas terminsavgifter

kunna förminskas. Endast så vore det möjligt förhindra, att de statsunderstödda

läroanstalterna antoge en ensidig klasskaraktär.

Kommissionen hade vidare funnit angeläget att i fråga om organisationen

av de till statsunderstöd ifrågasatta enskilda läroanstalterna angiva sin ståndpunkt

till frågan om dessa skolors förhållande till folkskolan. Under erinran

att statsunderstödet till flickskolorna icke utginge för klasser motsvarande

folkskolans stadium, påpekar kommissionen, att ur synpunkten av den

pedagogiska försöksverksamhet, som utgjorde förutsättning för statsunderstödets

utgående vissa skäl kunde anföras mot nyssnämnda begränsning vid

statsunderstödets beräknande. Härigenom kunde dessa läroanstalter omfatta

både folkskolans och läroverkets stadier och pedagogiska försök å skilda

stadier således utföras. Emellertid vore en dylik utsträckning av försöksverksamheten

icke erforderlig, enär erfarenheten visat, att såväl folkskolorna

i allmänhet som i synnerhet folkskoleseminariernas övningsskolor på ett fullt

tillfredsställande sätt fyllde behovet av dylik pedagogisk försöksverksamhet.

Om det i enstaka fall befunnes erforderligt, borde, i.den man så vore nödvändigt

efter vederbörligt medgivande, möjlighet till kontinuitet i arbetet

kunna åstadkommas. Ifrågavarande statsunderstödda läroanstalter borde

alltså hava samma ställning till folkskolan som den för statsläroverken

principiellt fastslagna.

Kommissionen framhåller vidare, att rent privata skolor sannolikt komme

att framdeles existera utan att taga statens ekonomiska bistånd i anspråk.

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Ett allmänt förbud mot bedrivande av privat undervisningsverksamhet borde

eller kunde icke ifrågasättas. Men några statsförmåner borde icke tillerkännas

sådana läroanstalter, vilka således ej borde kunna få någon motsvarighet

till de examens- och dimissionsrättigheter, eller annan kompetens,

som f. n. kunde ifrågakomma för enskilda skolor. Och åtgärder borde vidtagas,

som garanterade, att de olika kommunerna icke genom ekonomiskt

understöd främjade uppkomsten av enskilda läroanstalter.

Staten borde vidare genom effektiva kontrollföreskrifter förebygga meddelandet

av i ena eller andra avseendet mindervärdig undervisning i dessa

skolor. I sådant hänseende borde den centrala skolmyndigheten utfärda

skärpta och mera detaljerade bestämmelser. Kontroll borde sålunda utövas

på lokalerna, deras inredning och utrustning med undervisningsmateriell,

lärarkrafternas förutsättningar borde prövas och behörighetsförklaring utfärdas

av vederbörande skolmyndighet för den, som ville vrkesmässigt bedriva

undervisningsverksamhet.

Skolkommissionens ordförande, R. Fåhraeus samt ledamöterna G. Martin,

E. Staaff, I. Swartling och A. Åström hava i ett särskilt yttrande till kommissionens

betänkande utvecklat vissa åsikter i fråga om privatskolväsendet,

som avvika från de nyss anförda.

Det vore å ena sidan, yttra dessa ledamöter, av största vikt, att den enskilda

undervisningen ej finge en sådan karaktär eller utsträckning, att därigenom

en rationel] och effektiv tillämpning av de principer, som läge till

grund för organisationsförslaget, äventyrades. Å andra sidan vore det av

väsentlig betydelse, att icke något oberättigat intrång gjordes på det enskilda

initiativet eller på den frihet, föräldrar borde äga att efter bästa förstånd

tillgodose sina barns uppfostran. Bottenskoltanken torde ej ha något att

vinna genom att dess tillämpning påtvingades dem, som ännu icke insåge

dess fördelar. Icke heller torde dess framgång befordras genom ett doktrinärt

betraktelsesätt eller genom en överdriven räddhåga för värjo även den

minsta avvikelse från principen.

Kommissionen hade visserligen sökt beakta båda dessa huvudsynpunkter

men väl ensidigt låtit sig bestämmas av den först angivna på bekostnad av

den. senare. För kommissionen syntes det enskilda skolväsendet närmast

te sig. som ett ont, som man väl till viss grad måste tolerera men vars utbredning,

så långt möjligt vore, borde förhindras. Kommissionen syntes

vara på väg att glömma den högst betydande insats, som de enskilda skolorna

gjort i undervisningsarbetet. Här röjdes en misstro emot det enskilda

skolväsendet, vilken bottnade i ett underskattande av dess betydelse. Även

om den av kommissionen föreslagna skolorganisationen bleve än så förträfflig,

torde man dock vara berättigad antaga, att jämväl i framtiden viktiga

uPPgifter komme att föreligga för enskild företagsamhet på undervisningsväsendets

område. För att dessa uppgifter skulle kunna behörigen tillgodoses,

torde något större utrymme och rörelsefrihet böra beredas de enskilda

skolorna, än kommissionen syntes benägen medgiva.

Staten borde ej vara allt för njugg med understöd åt enskilda skolor, och

det vore ej lämpligt eller behövligt, att riksdagen bestämde antalet understödsberättigade

enskilda läroanstalter. Den pedagogiska försöksverksamheten

kunde uppenbarligen behöva utsträckas över skolåldern i dess helhet.

Effektiv kontroll över de enskilda skolor, som tänktes komma att bestå

utan att påkalla eller erhålla statsunderstöd, vore berättigad och nödvändig,

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj:ts p-oposition Nr 116.

men en dylik kontroll finge ej präglas av något slags utrotningsbegär eller

någon ovilja mot den enskilda undervisningen som sådan. Denna undervisning

syntes nämligen fullt berättigad och i många fall både nyttig och

nödvändig.

De uttalanden, som i denna fråga gjorts i utlåtandena över skolkommissionens

betänkande, innebära i de allra flesta fall en stark kritik av kommissionens

ståndpunkt (Sammanfattning sid. 116—124). I stor utsträckning

har man anslutit sig till det nyss omnämnda särskilda yttrandet.

Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande utförligt behandlat nu ifrågavarande

spörsmål i ett kapitel om statliga, kommunala och enskilda skolor

(sid. 126—144).

Efter en utredande undersökning av nämnda skolor dels ur ekonomisk

och administrativ synpunkt, dels ock i pedagogiskt hänseende behandlar

överstyrelsen frågan om dessa skolor i det framtida skolsystemet.

Beträffande statliga skolor påpekar överstyrelsen, att det av rent praktiska

grunder bleve nödvändigt, att flickornas undervisning lika väl som gossarnas

finge ske i statsskolor. Även de för flickor avsedda högre skolorna borde i

regel vara statsskolor, vilket dock icke behövde betyda, att inga kommunala

eller enskilda flickskolor skulle kunna finnas.

Vidare anför överstyrelsen, att enligt dess mening kommunala skolor med

realskolexamen fortfarande borde finnas och att möjlighet att efter statlig

prövning av förutsättningarna och på av statsmakterna fastställda villkor

upprätta nya sådana skolor borde beredas. Det kunde ifrågasättas, att de

i stället för kommunala mellanskolor benämndes kommunala realskolor.

Beträffande enskilda skolor har överstyrelsen framhållit, att då man givit

uttryck åt den åsikten, att kommissionens förslag skulle medföra en för stor

begränsning i antalet enskilda skolor, man ibland syntes hava förbisett, att

en väsentlig begränsning i detta hänseende måsta bliva en ofrånkomlig följd

av den ifrågasatta reformen i det avseende, där den största enstämmigheten

rått, nämligen i fråga om statens plikt att i vidgad utsträckning omhändertaga

flickornas skolbildning. Då man nu talade om enskilda högre skolor,

tänkte man i främsta rummet på flickskolorna. Skulle emellertid flickornas

högre skolbildning tillgodoses genom statsskolor, försvunne givetvis det stora

behovet av enskilda skolor.

Statligt understöd åt enskild skola vore berättigat endast i det fall, att

sådan skola fyllde en uppgift, som antingen icke alls eller i blott ringa omfattning

tillgodosåges genom statliga eller kommunala skolor. Det förelåge

icke några skäl till statsunderstöd åt med folkskolan parallella enskilda skolor

ur den synpunkten, att skolor med uppgiften att bestrida den grundläggande

barndomsundervisningen icke skulle förefinnas i erforderligt antal. Ej heller

kunde det sägas, att något större behov av med folkskolan parallella försöksskolor

skulle föreligga. Det syntes dock icke uteslutet, att en sådan

skola kunde hava en uppgift av allmänt intresse, och under vissa förutsättningar

syntes det vara befogat, att staten lämnade sitt stöd. Huruvida staten

borde understödja enskilda skolor, motsvarande realskolor, gymnasier,

lyceer och flickskolor, bleve framför allt beroende av huru stort antal skolor

av sådant slag, som upprättades av det allmänna.

Yttrandena.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kung1. Maj:ts proposition Nr 116.

Överstyrelsen ansåge emellertid i likhet med kommissionen, att staten

borde för vinnande av vissa pedagogiska syftemål, som med fördel kunde

tillgodoses av enskilda läroanstalter, ekonomiskt understödja enskild skolverksamhet.

Yad slutligen beträffar de enskilda skolor, som icke skulle komma att

åtnjuta statsunderstöd, framhåller överstyrelsen, att någon skyldighet för

föräldrar att anlita av det allmänna upprättade eller understödda skolor icke

förefunnes. Ett otillbörligt tvång på den enskilde finge härvidlag icke tilllämpas

och något, som skulle innebära ett skolmonopol, borde ej ifrågakomma.

Tillräckliga skäl syntes icke föreligga för att det stadgades absolut förbud

mot att skola utan statsunderstöd kunde tillerkännas examens- eller dimissionsrätt.

Men ett oeftergivligt villkor härför vore, att skolan otvetydigt fyllde

eu uppgift, som icke i tillbörlig grad tillgodosåges genom av det allmänna

upprättade eller understödda skolor.

Ett avgjort förbud för kommun att lämna bidrag till en icke statsunderstödd

enskild skola torde knappast böra förekomma, men beslut om kommunalt

understöd borde i sådant fall fattas med minst 2/s majoritet.

Statlig tillsyn och kontroll över enskilda läroanstalter vore emellertid erforderliga,

och överstyrelsen instämde i detta hänseende i stort sett med

skolkommissionen.

Reservanterna i skolöverstyrelsen uttala sig (Utlåtande sid. 239 ff.) bestämt

för privatskolornas rätt att fortleva vid sidan av de statliga och kommunala

läroanstalterna.

Staten behövde det enskilda skolväsendet i kvalitativt såväl som i kvantitativt

hänseende: det funnes och komme att finnas vissa specialbehov, som

det samhälleliga skolväsendet finge svårt att tillgodose, och man måste alltid

räkna med att det kommunala behovet av undervisning komme att växa

hastigare än de kommunala möjligheterna. Och vidare funnes det barn

och ungdomar, som hade tillräckligt god intellektuell utrustning för att böra

erhålla högre skolbildning men som av en eller annan anledning icke passade

i en offentlig skola. För dylika lärjungar voro privatskolorna en tillflyktsort.

Det behov av privatskolor, som sålunda förelåge, kunde icke betraktas

som övergående eller tillfälligt utan som grundat i sakens natur. Samhället

borde därför ställa sig principiellt välvilligt icke blott till de privata flickskolorna

utan till privatskolorna över huvud.

Staten borde icke sträcka sin kontroll över privatskolorna längre än som

krävdes av ett verkligt behov, och kontrollens huvuduppgift borde vara att

bereda de enskilda skolorna hjälp och stöd. Det borde ock hållas i minne,

att det vore en väsentlig skillnad mellan sådana skolor, som vore i ordets

fullständiga mening privata, och sådana, som erhållit förmåner från samhällets

sida av ett eller annat slag. I samma mån sådana förmåner meddelades,

vare sig de bestode i direkt ekonomiskt understöd eller i annat,

vore det i sin fulla ordning, att samhället också betingade sig viss kontroll

över att de syften, som understödet avsåge, verkhgen bleve vunna.

Kommunerna och landstingen borde få största möjliga frihet att själva

bedöma, huru de borde ställa sig till de privatskolor, som kunde förekomma

inom deras områden.

Sammanfattningsvis anföra reservanterna, att staten borde understödja

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 207

alla privatskolor, vilka tjänade ett verkligt samhällsintresse genom att fylla

ut luckor i det offentliga skolväsendet.

Generaldirektör Bergqvist ingår i sitt utlåtande utförligt på hithörande

frågor (Våra skolor sid. 90—112).

Bergqvist fördelar de enskilda skolorna på fyra olika grupper. Till en

första grupp kunde räknas skolor, vilka utförde en verksamhet, för vilken

staten själv icke hade några egna motsvarande skolor men som dock till

omfattning och art vore för det allmänna av den betydelse, att staten syntes

rätteligen böra övertaga det ekonomiska ansvaret för densamma. Hit hörde

de högre flickskolorna, de kvinnliga gymnasierna och delvis även högre och

lägre gosskolor.

En andra grupp utgjordes av skolor, vilka i stort sett i fråga om både

organisation och plan motsvarade vissa statsskolor men vilkas lärjungar ej

kunnat finna plats i de sistnämnda. Hit hörde i främsta rummet vissa

skolor å de större orterna, vilka uppstått på grund av bristande utrymme

i statens skolor.

Till en tredje grupp kunde man hänföra sådana skolor, vilka väl utförde

en verksamhet, som för skolväsendet i allmänhet vore av betydelse, men

som krävde en större rörelsefrihet än den, som i regel vore tillfinnandes i

statens skolor. Hit hörde skolor, som gjort till sin huvuduppgift att anställa

pedagogiska försök av det ena eller andra slaget.

En fjärde grupp omfattade skolor, vilka tjänade syften av så begränsad

eller enskild natur, att staten i allmänhet varken kunnat eller velat övertaga

deras verksamhet. Hithörande skolor vore av mycket skiftande slag. A

ena sidan kunde hit räknas skolor, som ställt som sin uppgift t. ex. att bereda

personer, som först vid en mera mogen ålder begynt studera, möjlighet

till hjälp i sitt arbete, att tillgodose konfessionella önskemål, att tillvarataga

särskilda begåvningar m. m. A andra sidan hörde hit skolor, som

förberedde lärjungar för inträde i statens skolor eller som för de studerande

sökte förkorta vägen till olika examina eller som mottoge lärjungar,

vilka av en eller annan anledning icke kunnat följa med statens skolor.

Vad beträffade flickskolorna borde, i den mån de komma att förstatligas,

detta ske under någon av de av skolkommissionen föreslagna tre typerna.

Men å andra sidan bjöde hänsyn både till den historiska utvecklingen och

till det kommunala och enskilda initiativets värde att taga under övervägande,

huruvida icke även på detta område utrymme kunde, åtminstone

tills vidare, beredas för en något friare ställning för vissa skolor. Medgåves

detta, syntes efter särskild prövning åt skola, som befunnes fylla de erforderliga

förutsättningarna beredas möjlighet att organiseras som statsunderstödd

kommunal eller enskild. Samtliga hithörande förhållanden borde, såsom

fallet redan voro med övriga kommunala skolor, regleras genom en av

Kungl. Maj:t för de kommunala flickskolorna utfärdad allmän stadga.

Beträffande den andra gruppen av enskilda skolor så upphörde givetvis,

i samma mån som staten kunde öppna egna skolor även för dessa skolors

lärjungar, det berättigade i skolornas anspråk på statsunderstöd eller annan

statsförmån.

Vad därefter anginge den tredje gruppens skolor — försöksskolorna — så

hade åtskilliga bland dem varit det allmänna skolväsendet till stort gagn.

Det syntes önskvärt, att möjligheter måtte hållas öppna för dylika skolor

att även i framtiden bestå. Detta förutsatte givetvis, att statsunderstöd i

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

en ej allt för beskuren utsträckning bereddes dem och att dem lämnades

större rörelsefrihet i fråga om organisation och arbetsformer än den, som

kunde komma statsläroverken till del. Av betydelse vore vidare, att dessa

skolors verksamhet kunde få sträcka sig till skolans alla åldersstadier.

Vad så anginge den fjärde gruppen, vore det uppenbart, att dithörande

skolor alltjämt kunde komma att visa sig erforderliga. Allt efter sitt värde

för det allmänna borde de även kunna påräkna statsunderstöd eller annan

förmån. Detta gällde i främsta rummet de skolor, som på ett för det allmänna

gagneligt sätt kompletterade statsskolornas verksamhet och som redan

nu åtnjöte stöd av det allmänna. Vad åter anginge de skolor, vilkas

verksamhet vore av den natur, att de icke kunde eller icke ville påräkna

statens understöd, måste även dessa skolor ställas under en effektiv kontroll

både i pedagogiskt och i hygieniskt avseende. De former, som vid det allmännas

kontroll över skolorna komme till användning, borde bestämmas

uteslutande ur synpunkten, att undervisningen vid skolorna bleve den bästa

möjliga.

Skol
sakkunniga.

Jämväl de skolsakkunniga hava (Utredning sid. 440—444) berört frågan

om statsskola och privatskola.

De sakkunniga påpeka, att det varken rådde eller borde råda något hinder

för föräldrar att låta undervisa sina barn i privata skolor, därest de ville

åtaga sig de därmed förenade kostnaderna och den undervisning, barnen erhölle,

vore likvärdig med den, som de skulle få i de allmänna skolorna.

Härav följde att kontroll från statens sida måste anordnas över den enskilda

undervisning, som skulle ersätta den i de obligatoriska allmänna skolorna

meddelade. Det vore självfallet, att kontrollen ej borde präglas av kitslighet,

långt mindre av fientlighet mot ifrågavarande skolor.

I fråga om statligt ekonomiskt understöd åt enskilda skolor kunde, säga

de sakkunniga, uppställas som allmän regel, att dylikt understöd ej lämnades,

utom i det fall, att skolan tjänade ett statligt intresse, som icke alls

eller endast i otillräcklig utsträckning tillgodosåges av de allmänna skolorna.

Det vore tydligen väl motiverat, att staten, i det fall att det icke funnes

tillräckligt antal offentliga skolor av någon skolart, som erkänts böra tillhöra

det allmänna skolväsendet, lämnade understöd åt enskild skola, som fyllde

den sålunda föreliggande bristen. Och starka skäl talade för att det allmänna

understödde sådana privatskolor, som bedreve eu pedagogisk verksamhet,

vilken ej kunde vederbörligen tillgodoses i statsläroverken.

Aven om statsmakterna skulle bestämma sig för att uppehålla ett tillräckligt

antal av både lägre och högre skolor för såväl flickor som gossar, förfölle

därmed icke alla skäl för statsunderstöd åt vissa enskilda skolor. Den

privata skolan vore nämligen på grund av sin särskilda karaktär väl skickad

att bryta nya vägar inom undervisningen och att framarbeta nya skoltyper.

Med hänsyn till de betydande insatser, som de enskilda skolorna

kunde göra i det pedagogiska reformarbetet, borde staten understödja sådana

enskilda skolor, som i detta hänseende kunde tillerkännas särskild betydelse.

Det mötte tydligen svårigheter att i detta hänseende på förhand bestämma

ett visst antal. A ena sidan läge det givetvis här som eljest i statens bestämda

intresse att begränsa sina utgifter till sådana, som ur dess egen synpunkt

kunde anses fylla ett berättigat behov. A andra sidan vore det ömkligt,

att de här ifrågavarande enskilda skolorna icke vore för få. Det kunde

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 209

i förevarande hänseende icke göras en bestämd skillnad mellan sådana skolor,

som erhölle statsunderstöd, därför att de fyllde en brist på offentliga

skolor, och sådana som understöddes för att sättas i stånd att främja det

pedagogiska reformarbetet. Sistnämnda uppgift kunde mycket väl fyllas

genom skolor av förra slaget, därom vittnade erfarenheterna från de f. n.

statsunderstödda högre flickskolorna och högre goss- och samskolorna.

Man hade även att räkna med enskilda skolor, vilka icke kunde väntas

erhålla understöd av staten. Kostnaderna för undervisningen i dessa skolor

måste påvila föräldrarna själva. Även dessa skolor, rätt ledda och skötta,

kunde få betydelse i det pedagogiska reformarbetets tjänst.

Staten kunde emellertid även i annan form än penninganslag bereda betydelsefulla

förmåner åt enskilda skolor, såsom tillerkännande av examensrätt

eller annan motsvarande förmån, dimissionsrätt, rätt för skolans lärare

att vid övergång till statsskola under vissa villkor räkna sig till godo tjänstgöring

vid privatskola såsom befordringsmerit eller för lönetur och pension.

Särskilt syntes böra framhållas, att statsmyndigheterna icke borde vara allt

för sena att, oberoende av om statsanslag utginge eller ej, genom tillerkännande

av examensrätt stödja en skola, som försökte nya vägar och uppställde

ett mål, som icke vore likformigt med statsskolornas men dock kunde

från bildningssynpunkt anses vara med dessas likvärdigt.

I det förut omnämnda departementschefsanförandet framhölls, såsom jag

redan erinrat, att privatskolornas ombildning till stats- eller kommunala

skolor skulle giva lärarpersonalen vid de enskilda skolorna en rättsligt tryggad

ställning.

Skollcommissionen har i sitt betänkande (sid. 139) berört denna fråga i

samband med en utredning av skolformernas ställning till det allmänna.

Vid konstituerandet, yttrar kommissionen, av de allmänna läroverken såsom

statliga läroanstalter till åtskillnad från folkskolorna, de högre folkskolorna

och de kommunala mellanskolorna (de kommunala gymnasierna samt

de av kommuner upprätthållna flickskolorna och samskolorna vore i fråga

om lärarnas rättsliga ställning i regel likställda med de enskilda läroanstalterna)

såsom kommunala läroanstalter vore lärarpersonalens rättsliga ställning

det principiellt avgörande. ATid de statliga läroanstalterna vore de

ordinarie lärarbefattningarna uppförda på stat samt tillsattes genom fullmakt

av Kungl. Maj:t eller av skolöverstyrelsen. Lärarna vid de kommunala

läroanstalterna vore icke statens befattningshavare utan anställdes av kommunen

eller dess befullmäktigade organ, varvid dock från statens sida bestämda

garantier krävts, i syfte att tillförsäkra lärarpersonalen en rättsligt

tryggad ställning.

Vad anginge samtliga enskilda läroanstalter, hade statsmakterna vid understödets

beviljande i stort sett icke formellt förbehållit sig inflytande på lärarpersonalens

rättsliga ställning i annan mån, än som betingades av den allmänna

kontroll, som skolöverstyrelsen utövade över sagda läroanstalter. Då

emellertid de läroanstalterna tilldelade examensrättigheter och statsbidrag

måste förutsätta bestämd prövning av det sätt, varpå undervisningen handhades,

vore man dock berättigad göra gällande, att ett statligt inflytande i

viss utsträckning även beträffande dessa läroanstalter förefunnes i nu ifrågavarande

hänseende.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 101 käft. (Nr 116.) 14

Lärar
personalens
rättsliga
ställning.

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

I sitt betänkande V, Organisatoriska och ekonomiska utredningar har

skolkommissionen återupptagit denna fråga till behandling.

Kommissionen föreslår, att i fråga om lärarnas till- och avsättning eu

ändring i nu gällande ordning skulle ske. Härvid syntes olika vägar kunna

komma till användning. Kommissionen utginge ifrån att krav rörande formell

kompetens icke vore erforderliga, under förutsättning att ett effektivt

inflytande vid tillsättningen förbehölles statens organ. Ledig befattning

borde städse offentligen tillkännagivas för ansökan. Själva tillsättningen

kunde ske av skolans styrelse, sedan ansökningshandlingarna varit föremål

för prövning i skolöverstyrelsen och överstyrelsen angivit, vilka av de sökande

kunde anses ur synpunkten av reell kompetens behöriga att ifrågakomma.

Beträffande lärare, som endast anställdes för termin eller läsår,

borde gälla, att förordnandet omedelbart anmäldes för överstyrelsen. Vad

anginge entledigande av fast anställda lärare, synes även en ändring i nu

fullständigt oreglerade förhållanden böra äga rum. Kommissionen ansåge

föreskrift böra meddelas därom, att entledigande av fast anställda lärare för

att erhålla giltighet skulle underställas skolöverstyrelsen och vinna dess godkännande,

därest lärare varit i läroanstaltens tjänst under viss tid, förslagsvis

fem år. Vidare borde som villkor för statsunderstöd uppställas krav

på för varje skola bestämt minimiantal fast anställda lärare.

I de över skolkommissionens förslag avgivna utlåtandena synes berörda

spörsmål endast undantagsvis hava gjorts till föremål för uttalanden. 1

fråga om förslaget om bestämmelser för lärarnas entledigande, uttalas i ett

par fall tvekan om förslagets lämplighet eller övertygelse om dess olämplighet.

Reservanterna i skolöverstyrelsen däremot hava utförligare berört frågan

(Uti. sid. 235 f.).

Det hade, säga reservanterna, understundom gjorts gällande, att lärarpersonalens

ställning vore i rättsligt avseende något osäker. Härmed torde

huvudsakligen åsyftas bristen på bestämmelser rörande sagda personals antagande

och entledigande. De anmärkningar, som i sagda avseenden framställts,

berodde sannolikt i stort sett mera på teoretiska resonemang än på

erfarenhet; vore så icke fallet, skulle säkerligen vida flera konkreta fall av

påtalade missförhållanden hava kommit till överstyrelsens kännedom, än

som faktiskt skett. Reservanterna hade emellertid icke velat förneka, att

sagda lärarpersonals ställning teoretiskt sett vore osäker och att detta förhållande

jämväl i praktiken kunde medföra olägenheter. Det vore därför

lämpligt att hithörande frågor underkastades en särskild utredning i sammanhang

med beviljande av höjda statsbidrag. Några synpunkter för stabiliserandet

av hithörande förhållanden, vilka borde komma i åtanke vid

en dylik utredning kunde i detta sammanhang angivas.

Vid varje skola borde finnas en styrelse med å ena sidan klart begränsade

uppgifter och icke allt för ringa befogenhet, å andra sidan ett bestämt

ansvar. I denna styrelse borde staten och i förekommande fall kommunen

vara representerade. Bland de ärenden, som borde falla under styrelsens

behandling, vore frågor om lärarpersonalens antagande och entledigande. I

fråga om entledigandet liksom i vissa andra avseenden borde det rent principiellt

sett vara en bestämd skillnad mellan ordinarie och extra ordinarie

lärare. Särskilda svårigheter mötte på den grund, att det vore omöjligt att

med säkerhet garantera en enskild skolas fortsatta verksamhet och föl jakt
-

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

ligen att giva lärartjänsterna karaktär av i egentlig mening ordinarie. Önskvärt

vore att man kunde finna någon form för klar och tydlig skillnad

mellan tillfällig och fast anställning, varvid, såsom kommissionen påpekat,

lärarna med den senare arten av anställning ej borde vara allt för få. Möjligen

borde vissa föreskrifter angående proportionen mellan antalet lärare

av vartdera slaget inryckas bland villkoren för åtnjutande av statsunderstöd.

Fast anställning borde vara förbunden med viss ömsesidig uppsägningstid;

möjligen borde en av styrelsen gjord uppsägning med angivande av skäl

underställas överstyrelsens prövning.

Privatskolans ställning till staten innefattar, såsom även min nu lämnade

redogörelse ådagalägger, ett mycket uppmärksammat och även ömtåligt

spörsmål. Häri ligger intet överraskande med tanke på den kvalitativt och

kvantitativt betydelsefulla roll, som privatskolan sedan lång tid tillbaka

spelat i vårt lands undervisningsväsen. Det är mycket betydande luckor

på den högre skolans område, som fyllts genom läroanstalter, upprättade

och vidmakthållna genom enskilt initiativ och intresse, och mycket osjälviskt

och uppoffrande arbete bar inom dessa skolor utförts till fromma för

vår nationella kultur.

Genom det förslag, som framlagts av skolkommissionen, har emellertid

frågan om de enskilda läroanstalterna och deras behövlighet blivit i hög grad

aktuell, och meningarna i detta hänseende hava starkt brutit sig mot varandra.

Såsom framgår av vad jag redan tidigare anfört, ämnar jag icke föreslå

ett vidsträckt förstatligande av de privata läroanstalterna. Olika skäl tala,

enligt min mening, mot en så vittutseende åtgärd, och jag har således utgått

ifrån att de enskilda skolorna i stor utsträckning skola förbliva i sin

nuvarande ställning till det allmänna. Endast i några få fall har jag uttalat

mig för en förändring av allmänna läroverk under sådana yttre förhållanden,

att en samtidig indragning av högre flickskola på platsen synts

mig ofrånkomlig. Under sådana omständigheter hade jag tydligen kunnat

gå här ifrågavarande spörsmål helt förbi. På grund av den stora betydelse,

man under diskussionen tillmätt dessa frågor, anser jag mig emellertid böra

här beröra desamma,

Jag vill då först framhålla, att i samma mån som staten eller eventuellt

kommunen i tillräcklig omfattning och på ett tillfredsställande sätt bereder

tillfälle till högre skolundervisning för de unga, behovet av privatskolor

självfallet måste avtaga. Men jag anser det därjämte uppenbart, att i varje

fall utrymme för enskild verksamhet på den högre skolans område alltid

kommer att finnas. Det privata initiativet kan givetvis alltid lättare och

snabbare anpassa sig efter de speciella behov av ena eller andra slaget, som

samhällsförhållandena ej minst i vår tid kunna framkalla. Det synes mig

under sådana omständigheter olämpligt, att staten med maktmedel tillbakahåller

och undertrycker de former, under vilka nyssberörda behov taga sig

Departe
mentschefen.

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

uttryck. Men å andra sidan är det självklart, att staten med uppmärksamhet

bör följa sådan verksamhet och genom sina organ tillse, att densamma

utövas på ett sätt, som tjänar det allmännas såväl som den enskildes verkliga

intressen.

Vidare finner jag det naturligt och önskvärt, att staten, respektive kommunen,

i ena eller andra formen understöder sådana enskilda skolor, som

befinnas utöva en för det allmänna nyttig verksamhet. Givetvis är det gott

och väl, om en skola kan genom anordnande av försök bidraga till utvecklingen

på det pedagogiska området, men det bör klart framhållas, att sådan

verksamhet ej bör forceras fram utan uppstå och utvecklas som en frukt

av det pedagogiska intresset och initiativkraften vid skolan. Men där en

dylik försöksverksamhet av värde framkommit, bör den, även om den

skulle för sin fortgång kräva någon avvikelse från eljest genomförda skolorganisatoriska

grundsatser, få fortgå i ostört lugn och under de statliga

skolmyndigheternas hägn.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja uttala den meningen, att staten

icke bör betrakta det privata skolväsendet såsom något mot det allmännas

intressen stridande utan såsom en organisation med uppgift att

efter måttet av sina krafter samarbeta med den statliga skolorganisationen och

i vissa fall komplettera densamma, allt under förutsättning, som nämnts, att

den enskilda verksamheten ej får större utbredning, än som är förenligt

med föreliggande behov.

Med den utgångspunkt, jag i föreliggande fråga har, behöver jag alltså

ifrågasätta jämkningar i de nuvarande bestämmelserna beträffande privatläroverken

endast i den mån det nu föreliggande omorganisationsförslaget

kan vara ägnat att medföra en ändrad ställning för vissa privatläroverk eller

delar av sådana. I det föregående har jag uttalat mig om vissa förändringar

i avseende på privatläroverkens organisation, som kunna bliva en

följd av nämnda förslag. Så har jag påpekat, att vid de flickskolor, där

detta på grund av förhållandena å orten i skolorganisatoriskt eller annat

hänseende anses lämpligt, en realskollinje kan upprättas genom ombildning

av en serie parallellavdelningar. Till frågan om sådan linjes organisation,

grunderna för statsunderstöd m. m. får jag tillfälle att i det följande mer

utförligt återkomma.

Ytterligare ett hithörande spörsmål har jag att i detta sammanhang beröra,

nämligen frågan om de åtgärder, som kunna vara påkallade i syfte

att vid privatläroverken åvägabringa en förbättrad anknytning till folkskolan.

Såsom jag redan varit i tillfälle att uttala, har jag icke ansett möjligt

att nu omedelbart ifrågasätta åtgärder, som allestädes skulle bereda den

kvinnliga ungdomen samma utbildningsmöjligheter, vilka hittills tillkommit

och alltjämt skulle tillkomma gossarna. Visserligen torde det kunna förväntas,

att de kommunala organen skola vara benägna att, på sätt jag

förutsatt, i icke obetydande utsträckning medverka till att såväl de högre

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

läroverken som realskolorna bliva tillgängliga för kvinnlig ungdom även

å orter, där jag för min del icke ansett lämpligt att ifrågasätta en dylik

organisation såsom obligatorisk. Men kvar står dock ett icke ringa antal

städer, särskilt medelstora, där läroverket även vid omlagda anknytningsförhållanden

skulle uppnå en sådan storlek, att det icke kan anses rimligt

att låta flickor där vinna inträde, och där jag icke heller kunnat

nu föreslå upprättande av särskild statlig läroanstalt för flickor. På dessa

orter skulle sålunda, därest ingå åtgärder i övrigt vidtoges, den kvinnliga

ungdomen bliva missgynnad i två olika avseenden. För flickundervisningen

skulle alltjämt privatskolor uteslutande anlitas, och de kvinnliga lärjungarna

skulle under angivna förutsättning sakna alla möjligheter att övergå

från folkskolans sjätte klass till den högre skolan. Den förstnämnda

bristen kan tydligtvis icke avlägsnas förrän i samband med upprättande framdeles

av de ytterligare statliga flickläroverk, av vilka behovet redan på flera

håll kan anses vara vitsordat. Vad åter den andra av förenämnda brister

angår, torde det icke vara omöjligt att, såsom jag redan i annat sammanhang

haft tillfälle beröra, i viss utsträckning undanröja densamma.

På sätt jag förut erinrat, föreligger mellan flertalet privatläroverk och de

allmänna läroverken i fråga om anknytningen till folkskolan den betydande

principiella olikheten, att de förra i sina förberedande klasser äga ett undervisningsstadium,

som är parallellt med folkskolans tre lägre klasser. Aven

om flickskolans första klass bringas i anslutning till folkskolans tredje, äro

med hänsyn till nämnda anordning möjligheterna för lärjungar att från

folkskolan över huvud vinna inträde i flickskolan långt mera begränsade än

vid de allmänna läroverken. De förberedande klassernas lärjungar pläga

nämligen härvid hava företräde och äro, efter vad upplyst blivit, befriade

från varje inträdesprövning. Detta förhållande har, vid sidan av de högre

terminsavgifterna, konstituerat den exklusivitet vid lärjungerekryteringen,

som efter vad jag i det föregående uppvisat, i stort sett präglar flickskolorna.

Jag kan icke se, att man från de utgångspunkter som varit bestämmande

vid nu förevarande övervägande av den högre skolans anknytning till folkskolan,

kan vara tillfreds med en sådan ordning.

Under det livliga meningsutbytet rörande grundskolestadiets omfattning

har, såvitt jag kunnat finna, enighet rått såtillvida, att man icke ansett läroverket

böra anknyta till en lägre folkskoleklass än den tredje. Jag har

tidigare anfört, att sagda grundsats för de allmänna läroverkens del fastslogs

redan 1894, alltså för mer än trettio år sedan. Utvecklingen har beträffande

flickskolorna gått väsentligt långsammare, om man ock under senare

år kunnat konstatera eu något ökad benägenhet från skolornas sida —

måhända icke utan påverkan från vederbörande kommuner — att inskränka

eller nedlägga denna gren av verksamheten. Från statsverkets sida hava

de förberedande klasserna berövats möjligheterna att erhålla understöd annat

än på indirekt väg, och jämväl i detta avseende innebär 1925 års riksdags
-

s. 214 Kontrollera mot PDF

214 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

beslut en bestämd skärpning av tidigare gällande villkor. Jag anser emellertid,

att även den nu förefintliga begränsade möjligheten till indirekt

statsunderstöd åt de ifrågavarande klasserna bör upphöra. Då jag inom

andra områden av undervisningsväsendet föreslår ett längre grundskolestadium

såsom det önskvärda, anser jag, att skäl icke kunna anföras för

bibehållande av denna kvarleva från en gången tid. Väl äger det sin riktighet,

att vid en eller annan privatskola även å nu förevarande undervisningsstadium

en betydelsefull pedagogisk försöksverksamhet torde hava bedrivits.

Men detta har uppenbarligen endast undantagsvis varit fallet. Mot

folkskolans duglighet och lämplighet att tjäna som grundval för flickskolan

i den utsträckning, varom här är fråga, hava inga erinringar blivit gjorda.

När samhället sålunda tillhandahåller fullgod undervisning, vilken för gossarna

också i betydande utsträckning anlitas, finnas inga avgörande skäl för

att en annan ordning skulle vara påkallad beträffande flickorna. Det måste

med hänsyn härtill anses riktigt, att, såsom andra kammarens vederbörande

utskott redan år 1908 utan meningsskiljaktighet uttalade, föräldrar, som önska

och hava tillfälle att i hemmen eller i privata skolor giva sina barn undervisning,

vilken i omfång och beskaffenhet motsvarar den, som meddelas i folkskolan,

må härtill äga full rätt. Men kostnaden för en dylik enskild undervisning

bör vara föräldrarnas ensak.

Jag anser fördenskull, att flickskolan, på sätt hittills gällt i fråga om de

allmänna läroverken och som jämväl delvis skulle tills vidare gälla, skall anknyta

till folkskolans tredje klass, men att åtgärder böra vidtagas i avsikt att,

1 den utsträckning så kan ske, anknytningen tillika förlägges till ett högre

grundskolestadium. Jag återkommer till denna fråga i fortsättningen av

mitt anförande. I detta sammanhang vill jag ytterligare framhålla, att den

nu föreslagna skärpningen av villkoren för statsunderstödet icke gärna kan

giva anledning till entledigande av lärarinnor. Även i detta fall finner jag

mig nämligen på sätt redan föreslagits beträffande statens normalskola

för flickor böra ifrågasätta, att förändringen endast successivt må gå i

verkställighet med början läsåret 1928—1929. Sagda läsår skulle alltså nuvarande

bestämmelser fortfarande gälla beträffande de förberedande klasserna

2 och 3, läsåret 1929—1930 endast beträffande sagda klass 3, vadan förändringen

först från och med läsåret 1930—1931 skulle vara fullt genomförd.

f ör att erhålla en överblick över den omfattning, vari ämneslärarinnor

nu hava sin tjänstgöring förlagd till de förberedande klasserna har

jag från skolöverstyrelsen införskaffat detaljerade uppgifter rörande förhållandena

läsåren 1925—1926 och 1926—1927. Av den föreliggande sammanställningen

inhämtar man, att under förstnämnda läsår 71 ämneslärarinnor

undervisade sammanlagt 341 2/s veckotimmar i de förberedande klasserna,

det vill säga var och en ej fullt 5 veckotimmar i genomsnitt. Rätten i

fråga hänförde sig beträffande 128 veckotimmar och 24 lärarinnor till de i

kungl. kungörelse 326/1925 meddelade övergångsbestämmelsernas mom. 1,

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

beträffande 207 3/s veckotimmar och 44 lärarinnor hade saken varit underställd

överstyrelsens prövning, ehuru i en del fall övergångsbestämmelserna

utan vidare vant tillämpliga. Slutligen har i 3 fall vederbörande skola utan

författningsenligt medgivande låtit ämneslärarinna fullgöra en del av sin

tjänstgöring å nu ifrågavarande stadium.

Vad angår läsåret 1926—1927, kan man icke konstatera en minskning

i omfattningen av ämneslärarinnors tjänstgöring i de förberedande

skolorna. Totaliter avser sådan tjänstgöring 342 2A> timmar, fördelade på 77

lärarinnor, alltså i det hela oförändrad omfattning, men med veckotimmarna

fördelade på något flera lärarinnor. Enligt berörda övergångsstadgande har

detta skett i 84 5A veckotimmar, fördelade på 21 lärarinnor. Beträffande

28 veckotimmar, fördelade på 6 lärarinnor, gäller, att man utan vederbörligt

medgivande tillgodogjort sig statsunderstöd. Och slutligen har överstyrelsen

ansett sig böra medgiva här ifrågavarande rätt i fråga om 229 2/s veckotimmar,

fördelade på 50 lärarinnor vid ett tjugutal skolor.

Den lämnade redogörelsen giver vid handen, att man av hänsyn till vederbörande

lärarpersonal knappast behöver hysa betänkligheter att genomföra

en begränsning med den successiva tillämpning jag nyss föreslagit.

Såsom redan tidigare av mig framhållits, hava villkoren för understöd till

högre flickskolor av riksdagen utformats på ett sådant sätt, att skolan erhåller

direkt understöd allenast för klasser utöver folkskolans stadium. Sedan

numera i form av tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg individuella

bidrag till lärarpersonalen utgå, har emellertid den år 1909 fastslagna ordningen

faktiskt på en avgörande punkt rubbats. Det synes mig dock uppenbart,

att den definitiva ordning, som inom en näraliggande framtid torde

böra komma till stånd, icke i nu berörda avseende kan bygga på andra

grundsatser än de år 1909 fastställda.

Så länge en nyreglering icke skett, torde vederbörande skolor sakna omedelbar

anledning att av egen drift tillmötesgå kraven på anknytning till avslutad

folkskola och jag anser mig icke heller böra ifrågasätta, att föreskrift

i detta syfte generellt meddelas genom ändring i statsbidragsvillkoren. Däremot

hyser jag inga betänkligheter att, i anslutning till vad jag nyss förut

yttrat, föreslå, att statsunderstödd flickskola och högre goss- och samskola

skall anslutas till den tredje folkskoleklassen, så framt organisationen icke

förutsätter anknytning till högre folkskoleklass. Och såsom jag redan

uttalat, håller jag före, att de skolsakkunniga anfört bindande skäl för

att inträdesprövning till dessa läroanstalter skall anställas med samtliga

sökande, sålunda även med dem, som komma från en förberedande

skola, och avse det kunskapsmått, som inhämtas i folkskolans tre

lägre klasser. På denna väg har jag förhoppning att kunna uppnå, att

även flickor från folkskolan skola kunna erhålla de möjligheter att vinna

högre skolutbildning, som i decennier gällt i fråga om gossarna. I fråga

om sättet för sådan prövnings anställande kan jag hänvisa till vad jag i

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj ds proposition Nr 116.

dylikt hänseende anfört beträffande realskolan. Samma bestämmelser torde

böra gälla för båda dessa skolformer. De lärjungar, som redan tillhöra förberedande

klasser, böra givetvis vinna inträde i den egentliga skolans första

klass enligt hittills tillämpat förfaringssätt. Påpekas må att man, beträffande

lärjungars intagande i privatläroverk i enstaka fall måste taga hänsyn till

alldeles speciella förhållanden; så bör givetvis i fråga om stiftelseskolor även

] nu förevarande hänseende de bestämmelser, som må finnas i respektive

stiftelseurkunder vederbörligen beaktas.

Då det åter blir fråga om att tillgodose det önskemål, som jag förut berört,

av innebörd, att även vid flickundervisningen, såvitt möjligt, å varje

ort tillfälle till övergång från avslutad folkskola till den högre skolan skall

beredas, ställa sig förhållandena väsentligen svårare. Å flertalet orter saknar

den högre flickskolan genomgående parallellavdelningar, vilket i vissa fall

torde få tillskrivas den orsaken att två eller flera flickskolor äro i verksamhet

i samhällen, där man kunnat åtnöja sig med ett allmänt läroverk. Beträffande

dessa flickskolor med enkla avdelningar anser jag det knappast

välbetänkt, att nu tvångsvis genomföra en anslutning till folkskolans sjätte

klass.

Vad åtel angar flickskolor med genomgående två eller flera avdelningar,

ställa sig förhållandena onekligen något annorlunda. I dessa fall synas tungt

vägande skäl kunna anföras för att i analogi med vad som föreslagits för

de allmänna läroverkens del en serie avdelningar anknytes till folkskolans

sjätte klass. Då det gäller det praktiska ordnandet, kan man givetvis tänka

sig att så förfara, att föreskrift av dylik innebörd av Kungl. Maj:t utfärdas

i samband med statsunderstödets beviljande. Jag anser det emellertid vara

lyckligare och värdefullare, om åtgärder för främjande av syftet i fråga

kunde komma till stånd på frivillighetens väg, och jag har tidigare i korthet uttalat

mig om förfaringssättet. För närvarande erhåller flickskolan intet särskilt

direkt understöd för parallellavdelningar. I detta avseende skulle en ändring

kunna vidtagas i den riktningen, att skola, som anordnar eu särskild realskolelinje,

omfattande fyra klasser ovanför sexklassig folkskola, för denna erhåller

understöd i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som gälla för s. k.

enskilda mellanskolor. Det är min förhoppning, att om skolan på detta sätt tillförsäkras

ett särskilt statsunderstöd på 4,800 kronor årligen för dessa 4 klassavdelningar,

med vilket rätt följer till motsvarande kommunalt understödsbelopp,

den skall finna sig kunna tillmötesgå välgrundade samhällskrav på

denna punkt. Då emellertid åtgärden säkerligen skulle förfelas, därest terminsavgifterna

utginge med så betydande belopp, som nu i regeln är fallet

vid privatskolorna, anser jag, att såsom villkor för dylikt statsunderstöds

utgående bör fastställas det särskilda kravet, att terminsavgifternas storlek

skall bestämmas av Kungl. Maj:t i samband med understödets fördelning.

Man bör härvid, synes det mig, eftersträva, att avgifternas allmänna nivå

kommer att ligga så nära statsläroverkens som möjligt är.

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

Det återstår mig att avhandla ytterligare en angelägenhet, som med den

nu berörda har ett visst sammanhang. De läroanstalter, som anslagsmässigt

sammanföras under rubriken högre goss- och samskolor, äro i regeln förlagda

till orter med allmänt läroverk eller kommunal mellanskola. Bortsett

från Lundsbergs skola, vilken genom sin uppgift och hela sin organisation

intager en särställning, gäller detta om samtliga med två undantag, Djursholms

samskola och Saltsjöbadens samskola. I Djursholms stad, respektive

Saltsjöbadens köping tillgodose de nämnda läroanstalterna ensamma samhällets

och i viss mån även ortens bildningsbehov. Vid sådant förhållande

måste det betecknas som en uppenbar brist, att de ifrågavarande skolorna

äro organiserade med förberedande klasser och sålunda utan anslutning

till folkskolans både tredje och sjätte klass, så mycket mera som skolorna

äro väl besökta och utrustade med dubbla eller tredubbla parallellavdelningar

å realskolestadiet. I fråga om tredje folkskoleklassen torde detta

kunna ske på samma väg, som tänkts anlitad för flickskolornas del. Men

jag kan icke se något rimligt skäl, varför icke även i dessa nejder berättigade

anspråk kunna resas på att erhålla möjligheter till övergång från sjätte

folkskoleklassen till den högre skolan, och jag har fördenskull icke kunnat

underlåta att söka uppnå en sådan anslutningsordning även för dessa läroanstalters

vidkommande.

Givetvis vore det tänkbart att såsom villkor för statsunderstödets utgående

— staten bidrager till dessa skolor med mycket avsevärda belopp — av

Kungl. Maj:t föreskreves, att en serie avdelningar skulle anknyta till folkskolans

sjätte klass. Men jag har trott mig bättre främja syftet med anordningen

genom att även i dessa båda fall söka knyta vederbörande läroanstalters

egna intressen vid tillmötesgåendet av förefintliga krav i nu berörda

avseende. Med hänsyn härtill har jag tänkt mig en liknande anordning, som

jag föreslagit för de högre flickskolornas del. Då båda de nämnda skolorna

i verkligheten äro upprättade av och ägas av vederbörande kommuner, synes

det mig icke uteslutet, att här förevarande önskemål skulle kunna tillgodoses

under den formen, att kommunen upprättar en kommunal mellanskola,

vilken utan olägenhet torde kunna samordnas med den nuvarande läroanstalten

och dess undervisning bedrivas i samma lokaler samt med användande

av samma materiellutrustning som disponeras av samskolan. Givetvis

kunde och borde samskolans realskolestadium i motsvarande grad begränsas.

Skulle vederbörande emellertid icke finna skäl medverka till denna anordning,

synes man kunna tillgodose kravet på sexårig grundskola under enahanda

former som förordats i fråga om vissa flickskolor, alltså genom understödjande

av en serie parallellavdelningar i likhet med vad som gäller i

fråga om enskilda mellanskolor.

Den nu föreslagna avvecklingen av de förberedande klasserna medför

tydligen viss ändring i de för ifrågavarande läroanstalter gällande bestämmelser.

För närvarande gäller enligt kungörelse den 18 juni 1925 (nr 32(5) om

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kiingl. Maj:ts proposition Nr 116.

ändring i vissa delar av kungörelsen den 29 oktober 1909 angående avlöning av

lärarinnorna vid statsunderstödda enskilda läroanstalter samt angående statsunderstöd

åt dessa läroanstalter m. m. att lärarinna vid dylik läroanstalt

må, på särskild ansökan och efter skolöverstyrelsens beprövande, kunna

fullgöras i de förberedande klasserna eller i övningsämnen, under förutsättning

att starka skäl av pedagogisk art kunna förebringas för denna anordning.

För samtliga ämneslärarinnor må dock nämnda tjänstgöring icke till

omfattningen motsvara mer än en niondel av deras sammanlagda tjänstgöring

vid skolan.

Denna bestämmelse blir givetvis överflödig i den mån de förberedande

klasserna försvinna. Under övergångstiden bör densamma fortfarande gälla

i förut angiven utsträckning.

Jag har i det föregående lämnat eu redogörelse för de uttalanden, som i

samband med diskussionen om skolkommissionens förslag gjorts angående

frågan om lärarpersonalens vid privatläroverken rättsliga ställning. Såsom

framgår av denna redogörelse finnas nu inga bestämmelser, som regelbinda

rättsförhållandet mellan nämnda lärarpersonal och vederbörande skolas

målsmän. Frågan har vid olika tillfällen varit föremål för uttalanden

även i annat sammanhang än det nyss omnämnda. Så har densamma

bragts under riksdagens prövning, senast genom motion vid 1926 års riksdag,

därvid hemställdes, att riksdagen såsom ytterligare villkor för åtnjutande

av det av Kungl. Maj:t föreslagna anslaget till privatläroverken ville

uppställa även den betingelsen, att till tryggande av lärarpersonalens rättsliga

ställning lärarinna och lärare, som minst tre år biträtt vid undervisningen,

ej måtte kunna entledigas med mindre frågan underställdes skolöverstyrelsens

prövning.

Statsutskottet vid 1926 års riksdag anförde vid behandlingen av ifrågavarande

motion, att utskottet, med hänsyn till de utomordentligt stora praktiska

svårigheter, som vore förknippade med ett bifall till det i motionen

nu framlagda förslaget, icke funnit sig böra tillstyrka detsamma. Riksdagens

beslut utföll i enlighet härmed.

Skolkommissionen har, som nämnts, uttalat sig för åtgärder i nu berörda

hänseende. Jämväl reservanterna i skolöverstyrelsen hava behandlat denna

fråga och därvid framhållit vissa åtgärder, som skulle vara ägnade att stärka

lärarpersonalens rättsliga ställning. Såsom dylika åtgärder har anförts, att

vid varje skola skulle finnas en styrelse, att som villkor för statsunderstöd

skulle föreskrivas en viss proportion mellan antalet lärare med tillfällig och

med fast anställning, att fast anställning skulle vara förbunden med viss

ömsesidig uppsägning, samt att av vederbörande skolstyrelse gjord uppsägning

skulle med angivande av skäl underställas överstyrelsens prövning.

Det måste utan allt tvivel betecknas som en brist, att hittills inga åtgärder

vidtagits för beredande åt den jämförelsevis talrika lärarkåren vid pri
-

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kung!. May.ts proposition Nr 116.

vatläroverken en ställning, som kan i rättsligt hänseende anses vara tryggad.

Då nu, därest mitt föreliggande förslag till omläggning av skolorganisationen

godtages, de enskilda läroanstalterna skulle tills vidare i mycket stor

utsträckning behållas vid sin nuvarande ställning i skolsystemet, har berörda

fråga fått ny aktualitet. Frågan är ej lättlöst, och jag är ej i tillfälle att i

detta sammanhang framlägga något förslag, som kunde ligga till grund för

en slutlig prövning av spörsmålet. Emellertid har jag för avsikt att så

snart ske kan återupptaga frågan till granskning samt söka åstadkomma en

lösning, som kan i möjlig mån anses tillfredsställande. De synpunkter, som

under frågans dryftande hittills framlagts och åt vilka särskilt reservanterna

i skolöverstyrelsen givit uttryck, böra härvid vinna allt beaktande. Det synes

mig sannolikt, att de åtgärder, som skulle kunna anses erforderliga i detta

hänseende, kunna vidtagas i samband med fördelningen av statsunderstöd.

I annat sammanhang har jag påpekat, att den om- och nyorganisation av

läroverk, som enligt min mening bör äga rum på åtskilliga orter, i vissa fall

med nödvändighet torde föranleda jämkningar i avseende på privatläroverkens

antal. Så torde det komma att visa sig, att på vissa orter, där nuvarande

gossrealskola borde omorganiseras till en samrealskola, denna åtgärd måste

förutses komma att medföra så stark minskning i antalet lärjungar vid ortens

högre flickskola, att ett fortsatt upprätthållande av denna senare ej kan

anses skäligt. I sådant fall har jag förutsatt, att flickskolan skulle jämsides

med samrealskolans organiserande successivt avvecklas.

Eu dylik avveckling medför uppenbarligen vissa svårigheter, därigenom

att lärarpersonalen måste undan för undan entledigas. Det synes mig under

sådana förhållanden klart, att då lärarinnor genom direkta åtgärder från

statens sida gå miste om anställning, staten också måste se till huruvida

och på vad sätt dessa lärarinnors intressen må kunna tillgodoses genom

åtgöranden från det allmännas sida.

Jag vill då erinra därom, att alldeles samma spörsmål tidigare varit föremål

för statsmakternas överväganden, nämligen då genom 1904 års riksdags

beslut om upprättande av statssamskolor ett antal högre flickskolor tvungos

att avveckla och försvinna. Redan 1899 års läroverkskommitté, som framlade

förslag om samskolors upprättande, hade sin uppmärksamhet riktad på

förhållandet i fråga. Kommittén yttrade därom i sitt betänkande:

Svårare och mera behjärtansvärd blir lärarinnornas ställning i de städer,

där flickskolorna skulle komma att upphöra. Visserligen tillskapas nya lärarinnebefattningar

i samskolorna, men dessa motsvara endast en del av de

platser, som komma att indragas. För att underlätta tillträdet till desamma

föreslår kommittén, att åt de indragna skolornas mera erfarna och bäst vitsordade

lärarinnor må, därest de ej äga den för ifrågavarande sysslor fastställda

examenskompetensen, genom kungl. dispens beredas möjlighet att

fortfarande gagna i ett kall, varåt de förut med framgång ägnat sina krafter.

Kommittén anser jämväl önskligt, att sådana lärarinnor som därtill befinnas

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

lämpliga, må på liknande sätt erhålla rätt att innehava folkskolelärarinnebefattningar.

För övrigt må här tagas i betraktande, att den ifrågasatta

omorganisationen ej kan genomföras i ett slag, utan kommer att försiggå

successivt och taga åtskilliga (6—8) år i anspråk, varigenom lärarinnorna

få tid och rådrum att se sig om efter platser i flickskolor å andra orter,

där dessa skolors antal och behov av lärarkrafter ständigt ökas, eller ock

inom andra verksamhetsområden. Det är jämväl att hoppas, att de icke

självförvållade svårigheter, vari en del lärarinnor komma att vid en omorganisation

försättas, skola vid platsers tillsättande av vederbörande var i sin

stad behjärtas. Kommittén anser sig därför kunna uttala den förväntan, att

olägenheterna av dessa förslag i här berörda avseende i allmänhet skola

utan större svårighet låta sig övervinna.

I sin skrivelse i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till 1904 års riksdag

angående ändrad anordning av rikets allmänna läroverk m. m. förklarade

sig riksdagen instämma i vad kommittén sålunda yttrat.

Förhållandena visade sig emellertid påfordra, att från statens sida vissa

åtgärder vidtogos, och Kungl. Maj:t föreläde med anledning därav 1907 års

riksdag förslag om anvisande av understöd åt vissa lärarinnor, som genom

nämnda indragningar komme att förlora sin anställning (X huvudtit. sid. 11).

Av det propositionen bilagda utdraget av statsrådsprotokollet framgår, att

åtskilliga av de mera erfarna och skickligaste lärarinnorna vid under indragning

varande flickskolor i städer, där statssamskolor inrättats, av Kungl.

Maj:t hade erhållit behörighet att söka och innehava lärarinnebefattning,

och hade, säger departementschefen, såväl dessa lärarinnor som sådana vid

ifrågavarande flickskolor förut anställda, vilka ägde berörda kompetens, redan

förordnats till extra ämneslärarinnor vid statens samskolor. Men dylika

åtgärder vore tydligtvis icke till något gagn för de lärarinnor, vilka på grund

av ålder eller annan orsak icke lämpade sig för tjänstgöringen vid statens

skolor och icke kunde på annat sätt försörja sig.

Förhållandena te sig nu i det hela på samma sätt som vid sistberörda

tidpunkt. Dock visar sig nu den skillnaden, att med all sannolikhet endast

i enstaka undantagsfall lärarinna torde sakna kompetens för ordinarie ämneslärarinnebefattning

vid samrealskola.

Min redogörelse ger vid handen, att man vid det föregående tillfället icke

fann sig kunna vidtaga några direkta åtgärder för tillgodoseende av de

ifrågavarande lärarinnornas intressen förutom beträffande dem, som nått

högre ålder. Förhållandena i detta hänseende synas mig beklagligen föga gynnsammare

nu. Att överflytta lärarinnor till de tjänster, som skulle komma att

inrättas vid nyorganiserade samrealskolor, torde knappast låta sig göra, men

det synes mig rätt och billigt, att i den mån så kan ske, vid besättandet

av ordinarie ämneslärarinnetjänst, till vilken flickskollärarinna anmält sig

som sökande, hänsyn tages till det förhållandet, att sökanden tillhör nu

ifrågavarande kategori av lärarinnor. Och beträffande lärarinna, som avlagt

för ordinarie adjunktsbefattning stadgade akademiska kunskapsprov men

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

ej genomgått provår, bör hennes föregående tjänstgöring kunna i väsentlig

mån kompensera denna brist.

Emellertid vill jag framhålla, att det särskilda hänsynstagande av olika

slag, som sålunda bör iakttagas beträffande lärarinnorna, enligt min mening

bör gälla endast dem, som vid början av gossrealskolans ombildning till

samrealskola under mer än 5 år innehaft fast anställning vid statsunderstödd

enskild läroanstalt.

Beträffande de äldre ämneslärarinnorna åter bör, synes det mig, samma

åtgärd vidtagas, som, enligt vad jag nyss erinrat, tidigare tillgripits. Till

nu ifrågavarande kategori höra räknas de ämneslärarinnor, som vid nyssnämnda

tidpunkt uppnått en ålder av 50 år och före den 1 mars 1921

vunnit anställning med full tjänstgöring vid skolan.

För privatskolornas ämneslärarinnor inträder pensionsåldern vid 60 år, och

det bör således vara staten angeläget att under den tid, som kan förflyta till

pensionsålderns inträde, bereda dessa lärarinnor ett årligt understöd. Vid

övervägande av frågan, med vilket belopp dylikt understöd skäligen bör utgå,

har jag stannat för två tredjedelar av den avlöning — tillfällig löneförbättring

och dyrtidstillägg inberäknade — som vederbörande i enlighet

med gällande bestämmelser uppbar vid tiden för anställningens upphörande.

Därjämte bör sådan lärarinna tillförsäkras rätt att vid fyllda 60 år komma i

åtnjutande av pension med samma belopp, som skulle tillkommit henne, därest

hon oavbrutet tjänstgjort intill tiden för pensioneringen. Då pension från

lärarinnornas pensionsanstalt utgår allenast i förhållande till de inbetalningar,

som gjorts av eller för vederbörande delägare, och någon inbetalning för

delägare i varje fall ej kan ske, bör lärarinna vid pensions erhållande få

sig tilldelad vederbörlig fyllnad i pensionsbeloppet.

I detta sammanhang vill jag betona, att i de fall, där på grund av den

nu ifrågasatta omläggningen en begränsning kan komma att inträda i vissa

statsunderstödda privatläroverks verksamhetsfält, det är angeläget att tillse,

att eventuellt nödvändiga inskränkningar i statens understödsverksamhet

försiggå under så mjuka former som möjligt. Det är min avsikt att

uppmärksamt pröva alla hithörande förhållanden i syfte att övergången ma

försiggå under största möjliga hänsynstagande till berättigade enskilda

intressen.

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Departe
mentschefen.

VIII. Lärarkompetensen m. m.

Skolkommissionen har i sitt betänkande (1:1 sid. 408—449) utförligt sysslat

med frågan om lärarnas utbildning och kompetens och har därvid föreslagit

åtskilliga ändringar i de nu gällande bestämmelserna för behörighet till lälarbefattning

vid de allmänna läroverken. Yttranden i anledning av kommissionens

förslag hava avgivits av ett flertal läroverkskollegier m. fl., och

frågan beröres jämväl av skolöverstyrelsen och av generaldirektör Bergqvist

i deras utlåtanden över kommissionens betänkande. Däremot hava de skolsakkunniga

icke ingått på denna fråga.

Med den omfattning, jag givit det nu föreliggande förslaget, har jag icke

funnit det behövligt eller lämpligt att upptaga frågan om lärarkompetensen

till prövning, bland annat därför, att beslut av riksdagen ej är erforderligt

för hithörande angelägenheters ordnande.

Med frågan om kompetens äro dessutom ofta förknippade frågor av

avlöningsreglerande innebörd, och jag anser det därför riktigt, att nu berörda

spörsmål upptages till ny granskning i samband med fråga om lönereglering

för vederbörande lärarpersonal. Jag vill härvid erinra om att redan

skolkommissionen ansett sig böra påyrka jämkningar i de nuvarande avlöningsgrunderna

för vissa kategorier av lärare.

De kompetensbestämmelser, som för närvarande äro föreskrivna beträffande

ordinarie lärarpersonal vid de allmänna läroverken, böra således tills vidare

bibehållas oförändrade. Givetvis böra samma bestämmelser tillämpas

i fråga om lärarpersonalen även vid de läroverk, som enligt mitt förslag

skulle nyinrättas eller ombildas, således också i fråga om de från kommunala

mellanskolor ombildade samrealskolorna. För den kommunala mellanskolan

äro ej heller några ändringar i behörighetsvillkoren påkallade.

I ett hänseende har jag emellertid att i detta sammanhang beröra frågan

om lärarkompetensen, nämligen beträffande lärarpersonalen vid de nyssberörda

kommunala mellanskolor, vilka jag föreslår till övertagande av staten.

Jag vill härvid först erinra om att ombildningen från kommunal läroanstalt

till statsskola ej medför någon ändring i dessa skolors organisation.

Såväl den förutvarande som den nytillkommande skolan omfattar fyra årsklasser,

och behovet av lärarkrafter är alltså oförändrat. Den enda förändringen

skulle bliva den, att, såsom jag får tillfälle att i ett följande

sammanhang ytterligare utveckla, vid den statliga skolan två ordinarie befattningar

skulle förbehållas kvinnor.

Jag har redan framhållit, att samma kompetensvillkor böra gälla för lärarna

vid nämnda skolor som vid övriga samrealskolor. Då emellertid

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

kompetensfordringarna för ämneslärarbefattning vid kommunal mellanskola

delvis äro mindre omfattande än för adjunktstjänst vid allmänt läroverk,

äro vid dylika skolor många i saknad av formell adjunktskompetens.

Så förhåller det sig ock med åtskilliga bland lärarna vid de nu till förstatligande

föreslagna sju skolorna.

Undersöker man närmare, hur det i detta hänseende förhåller sig, visar

det sig, att av de vid nämnda skolor anställda 43 ordinarie ämneslärarna

18 innehava adjunktskompetens, d. v. s. avlagt akademisk examen och genomgått

provår, att 10 genomgått högre lärarinneseminarium och således

äga kompetens till ämneslärarinnebefattning vid statens samskolor samt att

de återstående 15 på grund av beslut av Kungl. Maj:t äga behörighet till

ordinarie lärarbefattning vid kommunal mellanskola. Omnämnas bör jämväl

att av dem som höra till sistnämnda kategori, sex avlagt filosofisk ämbetsexamen

och således brista i fråga om adjunktskompetens endast genom saknad

av provår. Frågan är då, huruvida man skall bortse från den bristande formella

kompetensen hos nyssnämnda lärare vid den nu påtänkta övergången.

För min del anser jag dessa lärares ställning vid den kommunala mellanskolan

härvidlag böra vara avgörande. De hava där ordinarie anställning,

och även om kommunerna, rättsligt sett, äro skyldiga att svara för de förbindelser,

de ingått med vederbörande lärare vid dessas anställande, måste

hänsyn dock tagas därtill, att staten nu övertager skolorna och ingår som

deras huvudman. Under sådana omständigheter synes mig rimligt, att staten

jämväl successivt övertager alla de vid skolorna den 1 mars 1927 anställda

ordinarie lärarna, oavsett om de äga formell kompetens till adjunktsbefattning

vid allmänt läroverk eller icke.

Det kan emellertid sättas i fråga, huruvida de ordinarie manliga ämneslärare,

som sakna berörda kompetens men det oaktat erhålla ordinarie anställning

vid sam realskola, även skola få den avlöning, som medföljer sådan

anställning. För min del håller jag före, att tillräckligt starka skäl ej kunna

anföras härför. Ifrågavarande lärare böra enligt min mening efter sin övergång

i statstjänst bibehållas vid de avlöningsförmåner, de ägt uppbära vid

den kommunala mellanskolan. Härvid bör ihågkommas att ordinarie manlig

ämneslärare vid sådan skola åtnjuter, utöver den kontanta lönen, fri bostad

och bränsle eller motsvarande ersättning, dock minst 500 kronor för

manlig och 350 kronor för kvinnlig lärare. Sistberörda ersättning bör utgå

till dessa lärare även efter deras övergång till statsskola, och det synes mig

rimligt, att vederbörande kommun åtager sig att fortfarande erlägga densamma,

så länge den överflyttade läraren kvarstår vid samrealskolan. Detta

åtagande bör uppställas bland villkoren för statens övertagande av respektive

skolor.

Liknande gäller ämneslärarinnorna vid de från mellanskolor ombildade

samrealskolorna. Samskollärarinnorna hava samma grundlön som mellanskoilärarinnorna,

medan de sistnämnda därjämte, som nämnts, äga åtnjuta bo
-

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

stad och bränsle eller ersättning därför. Denna ersättning bör under deras

återstående tjänstetid vid samrealskolan utgå till dem från vederbörande

kommun.

Enligt gällande bestämmelser må adjunkt, manlig eller kvinnlig, vid allmänt

läroverk för uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräknas de tjänstår

utöver tre, han eller hon, efter vunnen behörighet till adjunktstjänst vid

allmänt läroverk, tjänstgjort såsom ordinarie ämneslärare vid kommunal

mellanskola, dock ej mer än tio år. Dessa bestämmelser äro givetvis utan

vidare tillämpliga på de adjunktskompetenta lärare, som övergå till de nya

samrealskolorna. Någon motsvarande bestämmelse, om vars berättigande i

dylikt fall meningarna för övrigt kunna vara delade, för de icke adjunktskompetenta

lärare, som vid kommunal mellanskolas ombildning till samlealskola

överflyttas till läroverket, är i varje fall icke erforderlig, enär de

enligt mitt förslag skulle bibehållas vid de avlöningsförmåner, som enligt

gällande bestämmelser skulle tillkommit dem, därest de kvarstått i tjänst

vid kommunal mellanskola.

I samband med frågan om dessa lärares avlöningsförmåner torde jag ock

beröra deras pensionsförhållanden. Härom har skolkommissionen i sitt betänkande

(1:1 sid. 487 f.) uttalat sig på följande sätt:

Vad de kommunala mellanskolornas lärare beträffar, synes frågan om

deras tjänstepension vara jämförelsevis lätt ordnad. Dessa lärare äga för

närvarande uppbära pension från statens anstalt för pensionering av folkskollärare

m. fl. Enligt anstaltens reglemente tillkommer rätt till uppskjuten

pension den, som avgår från befattning utan rätt till genast börjande pension

och som vid den tidpunkt, då pensionen skulle börja utgå, icke har

rätt att vid avgång från då innehavd tjänst räkna sig till godo den tjänstgöring,

varpå rätten till uppskjuten pension skulle grunda sig. Föranledes

avgången därigenom, att befattningen indrages — och detta torde kunna

anses bliva fallet, då kommunal mellanskola upphör och ersättes med ett

statsläroverk äger den avgångne att vid fastställandet av den uppskjutna

tjänstepensionen tillgodoräkna sig den fond, som finnes samlad för honom

icke blott genom hans egna avgifter utan ock genom den årliga avgift, som

huvudmannen och staten för hans räkning haft att årligen inbetala, varvid

den avgift, som härrör från staten, till sin storlek avpassats så, att den enligt

försäkringsteknisk beräkning skulle föreslå att bereda honom i reglementet

tillförsäkrad pension vid uppnådd pensionsålder eller vid avgång

dessförinnan på grund av vissa i reglementet närmare angivna omständigheter,

såsom arbetsoförmåga till följd av sjukdom eller olycksfall m. m.

Den totala tjänstepension, en sådan lärare kan påräkna efter en av den

kommunala befattningens indragning föranledd övergång från kommunal

tjänst till statstjänst, torde således icke avsevärt komma att avvika från den,

som han skulle hava fått uppbära, om han från början haft anställning vid

statsläroverk.

Till vad kommissionen sålunda anfört har jag — med erinran att statens

anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. numera benämnes statens

pensionsanstalt föga att tillägga. Jag anser emellertid lämpligast, att

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

ifrågavarande lärares pensionsfråga ordnas så, att de jämväl efter övergången

i statstjänst beträffande såväl egen pensionering som familjepensionering

kvarstå i statens pensionsanstalt.

Ovningslärarna vid de kommunala mellanskolorna äro enligt gällande

stadgas bestämmelser anställda med viss uppsägningstid och intaga alltså

en annan ställning än ämneslärarna. I fråga om de med ordinarie lärare

jämförliga lärare i övningsämnen, vilkas tjänstgöring haft sådan omfattning,

att den kan sägas utgöra vederbörandes väsentliga sysselsättning och vilka

vunnit dylik anställning vid den kommunala mellanskolan före den 1 mars

1927, synes det rimligt att man i anslutning till vad jag i det föregående

utvecklat beträffande de ordinarie ämneslärarna söker i möjligaste mån bereda

dem anställning vid samrealskolan.

Bihang till riksdagens protokoll 1927.

1 sand.

101 käft. (Nr 116.)

U.

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

IX. Statsläroverkens ekonomiska förhållanden.

I sitt principbetänkande (Betänkande 1:1 sid. 114—-193) har skolkommissionen

framlagt ett med hänsyn till såväl de ekonomiska konsekvenserna

som den faktiska innebörden vittgående förslag till omläggning av de allmänna

läroverkens ekonomiska förhållanden.

Ur principiell synpunkt avser förslaget, att samtliga för realskolans och gymnasiets

stadier avsedda läroanstalter skulle ordnas såsom statliga läroverk, med

tillvaratagande så vitt möjligt av de fördelar, som ansåges vara förknippade

med vissa läroanstalters kommunala karaktär. Enahanda ställning till det

allmänna i ekonomiskt och rättsligt hänseende borde också flickskolan intaga.

Det torde böra särskilt betonas, att förslaget sålunda innebär, att

den kommunala mellanskolan inordnas i skolsystemet såsom en statens

realskola. Dock har kommissionen i sitt senare avgivna Betänkande V

funnit sig böra i någon mån modifiera denna sin ståndpunkt genom att

bl. a. ifrågasätta bibehållande tillsvidare av enstaka kommunala mellanskolor.

Enligt skolkommissionen skulle lärjungeavgifterna till statsverket eller

vederbörande läroverkskommun bortfalla samt av motsvarande avgifter till

läroverkets kassor allenast för bemedlade lärjungar kvarstå en förhöjd inskrivningsavgift,

vilken skulle inflyta till en understödskassa och möjliggöra

understödjande av fattiga lärjungar.

Vad angår avlöning till rektor och lärare, skulle denna vid samtliga

ifrågakommande läroanstalter, sålunda även de nuvarande statssamskolorna

och det stora flertalet av de kommunala mellanskolorna, bestridas helt av

statsmedel.

I fråga om kommunens förpliktelser utgår förslaget från rådande ordning

så tillvida, att kommunen, på sätt nu är fallet, skulle tillhandahålla

erforderliga skollokaler samt bostad eller ersättning därför åt rektor. Den

för närvarande beträffande kommunal mellanskola stadgade skyldigheten för

kommunen att tillhandahålla eller lämna ersättning för bostad åt ordinarie

lärare skulle däremot bortfalla i samband med läroanstaltens ombildning till

allmänt läroverk.

Skolkommissionen har vidare ifrågasatt, att kommunens förpliktelser

skulle utsträckas att gälla även kostnader för anskaffande och underhåll av

inredning och möbelutrustning inom lärorum och gymnastiksalar vid läroverken,

detta i anslutning till vad som under senare tid i regel skett.

En betydelsefull omläggning skulle enligt förslaget träffa sättet för bestridande

av läroverkens driftskostnader, i det att de medel, som nu erhållas

genom lärjungeavgifterna, skulle ersättas från andra håll.

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

I detta avseende bygger förslaget på en genomförd ekonomisk samverkan

mellan vederbörande läroverkskommun och statsverket, enligt i huvudsak

följande grunder. Alla läroverkens fastigheter åliggande kostnader för brandförsäkring,

gårds- och gaturenhållning m. m. skulle gäldas av kommunen

mot rätt för denna att övertaga respektive byggnadsfonders befintliga tillgångar.

De nu ljus- och vedkassorna påvilande utgifterna för belysning,

uppvärmning m. m. föreslås övertagna av vederbörande läroverkskommun

med visst fastställt bidrag per undervisningsavdelning av statsmedel. Att

märka är att avlöning åt vaktmästare, eldare och övrig betjäning skulle utgå

på kommunens stat. Kommissionen har härvid förutsatt att de kostnader,

det här gäller, borde ungefärligen lika fördelas mellan kommun

och stat.

Beträffande de nu av läroverkens biblioteks- och materiellkassor gäldade

kostnaderna för undervisnings- och biblioteksmateriell föreslår skolkommissionen,

att anslag till vederbörande läroverk lämnas av statsmedel, beräknat

efter på förhand bestämda, för de olika skoltyperna enhetliga grunder. För

detta ändamål borde i riksstaten upptagas ett särskilt reservationsanslag till

undervisnings- och biblioteksmateriell samt expeditionskostnader m. m.

Vidare torde jag böra erinra, att förslaget upptager såsom ett nytt moment,

att kommun, i vilken realskola eller flickskola är belägen, skulle äga

rätt att för lärjunge i någon av dessa skolor, som tillhörde annan kommun,

av denna kommun uppbära en ur synpunkten av läroverkskommunens

kostnader för vederbörande lärjunges undervisning skälig ersättning. Sagda

ersättning skulle fastställas till ett för hela riket gällande belopp. Mot förslaget

i här berörda del har reservation avgivits av ledamöterna Helger,

Samuelsson och Söderlindh.

v

I samband med den omläggning, som enligt vad nu i korthet framhållits,

skulle träffa läroverkens ekonomiska förhållanden, har skolkommissionen

tillika föreslagit, att samtliga allmänna läroverk skulle ställas under inseende

av lokala styrelser, vilkas befogenhet och sammansättning närmare

angives. I fråga om viss del av sådan lokalstyrelses befogenheter har reservation

avgivits av ledamöterna Bergstrand, Björck, Samuelsson, Staaff och

Söderlindh.

Den plan, vars huvuddrag jag nu meddelat, har såsom nämnts till förutsättning,

att terminsavgifterna avskaffas. Kommissionen hyste emellertid

den uppfattningen, att denna förutsättning icke omedelbart och i ett slag läte

sig realisera, och hade därför räknat med att den föreslagna nya ordningen

allenast successivt bringades i tillämpning från en tidpunkt, som det skulle

ankomma på riksdagen att bestämma. Kommissionen har jämväl utvecklat,

huru övergångsförhållandena i nu berörda avseende skulle kunna ordnas på

grundvalen av viss fördelning av kostnaderna på vederbörande kommuner,

staten och lärjungarna.

Slutligen anser jag mig böra nämna, att skolkommissionen i nu berörda

s. 228 Kontrollera mot PDF

Myndig

heterna.

Departe
mentschefen.

228 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

sammanhang inlåtit sig på åtskilliga spörsmål, som beröra enskilda läroverk

och enskild undervisning (Betänkande 1:1 sid. 186—193).

Även i de nu förevarande frågorna hava delade meningar på flera

punkter kommit till synes. Större enighet råder emellertid beträffande t. ex.

de kommunala mellanskolornas omorganisation till realskolor, därvid skolkommissionens

förslag i regel vunnit tillstyrkan. Reservanterna inom skolöverstyrelsen

hava dock uttalat, att nämnda skolor icke omedelbart borde

bliva statsskolor i den utsträckning kommissionen föreslagit.

Beträffande lärjungeavgifterna föreligger praktiskt taget enighet därom,

att obemedlade lärjungar böra vara befriade från samtliga avgifter. I övrigt

gå åsikterna i sär i flera hänseenden.

Skolöverstyrelsen har i allmänhet förordat kommissionsförslaget, bortsett

från dess principiella del, vilken icke ansetts f. n. äga aktualitet. Dock avstyrker

överstyrelsen förslaget om särskilda bidrag från lärjungarnas hemkommuner

till läroverkskommunerna.

Reservanterna inom skolöverstyrelsen hava likaledes i åtskilligt uttalat sitt

gillande av förslaget. Avgifter borde emellertid fortfarande utgå till ljusoch

vedkassan samt till biblioteks- och materiellkassan, varvid dock obemedlade

eller mindre bemedlade lärjungar skulle kunna befrias från varje avgift.

Vaktmästarens avlöning borde bestridas av statsmedel. Jämväl ansåges

staten böra lämna bidrag till biblioteks- och materiellkassorna.

Generaldirektör Bergqvist har i det väsentliga anslutit sig till det förslag,

skolkommissionen framlagt, under särskilt understrykande av vikten därav,

att det i vidgad mån sörjdes för att såväl obemedlade som mindre bemedlade

lärjungar måtte erhålla befrielse från eller lämplig nedsättning i utgående

terminsavgifter.

Hela innebörden och karaktären av det förslag, som jag ansett mig böra

framställa, gör det naturligt, att jag i möjligaste mån inskränker den principiella

omläggningens omfattning. På grund härav föreligger för mig skäl

att iakttaga varsamhet även i fråga om de av skolkommissionen föreslagna

ingripande förändringarna i läroverkens hittillsvarande ekonomiska ställning.

Jag har fördenskull ansett mig icke nu böra till närmare övervägande

upptaga de principiella spörsmålen om terminsavgifternas borttagande eller

om kommunala och statliga bidrag till de nuvarande läroverkens driftskostnader

i allmänhet. Icke heller har jag under dessa omständigheter funnit

mig böra nu föreslå inrättande av särskilda lokala styrelser för de högre

läroverken eller realskolorna för gossar. Den ekonomiska samverkan, som

hittills vid statssamskolorna — bortsett från den i Haparanda — bestått

mellan staten och vederbörande stad, synes mig också, av skäl som jag

nedan skall anföra, böra förbliva oförändrad. Därest framdeles en förändring

skulle befinnas önskvärd och möjlig, torde eu sådan kunna ske även

utan samband med en organisatorisk och pedagogisk omläggning.

Av denna min ståndpunkt följer ock, att jag icke kan medverka till, att

läroverkens vaktbetjäning nu erhåller ordinarie statsauställning. Huruvida

denna angelägenhet framdeles må kunna ordnas i enlighet med vad skol
-

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungi. Maj.ts proposition Nr 116.

kommissionen föreslagit, eller om befattningshavarna i fråga lämpligare böra

bliva statsanställda, synes mig icke nu böra avgöras. Däremot torde det förtjäna

övervägas, huruvida icke vid definitiv lönereglering för de allmänna

läroverkens m. fl. läroanstalters personal, bestämda minimilöner för nämnda

befattningshavare böra fastställas och i samband härmed jämväl pensionsförhållandena

ordnas.

Vad vidare beträffar förslaget, att läroverkskommun skulle äga att av

hemkommun påkalla särskild ersättning för lärjungar, som vid visst läroverk

åtnjuta undervisning utan att därstädes vara mantalsskrivna, synas mig

de erinringar, som under remissbehandlingen framställts mot detta uppslag,

så vägande, att jag icke anser mig böra understödja förslaget härom.

Ett grundläggande spörsmål, som i detta sammanhang påkallar ingående

övervägande från min sida utgör frågan om den kommunala mellanskolans

framtida ställning i ekonomiskt och rättsligt hänseende.

Såsom jag redan omnämnt, innebär skolkommissionens förslag i denna

del, att de nuvarande kommunala mellanskolorna i regel skulle ombildas

till allmänna läroverk. I sitt Betänkande V har kommissionen (sid. 41) närmare

angivit de grunder, enligt vilka sagda ombildning borde ske och därvid

uppställt såsom ett villkor, att skolan under den tid, den varit i verksamhet,

uppvisar ett genomsnittligt lärjungantal av minst 64. Uteslutande

har likväl bedömandet icke försiggått efter denna grundsats. Ortens läge

i landet och förefintligheten av andra läroverk i grannskapet har också

tagits i betraktande. Kommissionen har emellertid varit av den uppfattningen,

att bildningsanstalter av den karaktär, varom här är fråga, icke

utan starkt tvingande skäl böra förvägras samhällen, som önska komma i

åtnjutande av sådana. Endast undantagsvis har kommissionen därför ansett

sig förhindrad att förorda statsövertagande av de kommunala mellanskolor,

som voro i verksamhet år 1922, och jämväl i fråga om åtskilliga

av de fyrklassiga högre folkskolor, som vid nämnda tidpunkt kunde förutses

inom en nära framtid övergå till mellanskolor, har prövningen utfallit

i enahanda riktning.

Jag är i princip ense med skolkommissionen så långt, att det icke kan

anses rimligt, att historiska skäl skola vara ensamt avgörande, huruvida behovet

av realskolutbildning å en viss ort skall tillgodoses genom ett allmänt

läroverk eller genom en kommunal mellanskoia. Men jag måste å andra

sidan bestrida riktigheten av den uppfattning, åt vilken kommissionen tillika

givit uttryck, att det icke skulle låta sig försvara, att anordna sagda undervisning

på ett för olika samhällen i ekonomiskt avseende skiljaktigt sätt.

Visserligen kan en sådan ordning komma att medföra, att mindre orter få

underkasta sig större uppoffringar än sådana med större invånarantal.

Detta synes mig emellertid i själva verket ganska naturligt. Staten kan

icke gärna å vilken ort som helst och för hur litet lärjungantal som helst

ikläda sig de ekonomiska uppoffringar, som inrättande av on statens real
-

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

skola innebär. Icke ens när det gäller inrättande av en kommunal mellanskola

har staten ansett sig kunna förbehållslöst medverka. Det kräves nämligen

såsom villkor för statsbidrag ett minimiantal lärjungar uppgående till

32 i skolans fyra klasser. Ett likartat betraktelsesätt har för övrigt måst anläggas,

även då det gäller fördelningen av gymnasier.

Den enda rimliga ordningen synes mig vara, att å de orter, där lärjungeantalet

uppnår en mera betydande siffra, en statens egen läroanstalt för

realskolestadiet är av förhållandena påkallad, vare sig undervisningen

nu tillgodoses genom en kommunal mellanskola eller genom en statsunderstödd

privatskola. Å de orter åter, där anslutningen till förefintlig

skolform har eu mindre omfattning, är man hänvisad att taga kommunens

ekonomiska medverkan i anspråk i vidare mån än som är nödvändigt

å de förstnämnda orterna. Denna normerande huvudsynpunkt kan dock

icke få vara allena avgörande. Hänsyn av annan art kunna jämväl göra

anspråk på beaktande. Jag vill erinra därom, att exempelvis redan förefintliga

utbildningsmöjligheter inom en ort eller dess närmare grannskap

måste uppmärksammas vid övervägandet. Å andra sidan kan en orts isolerade

läge eller frånvaron av motsvarande utbildningsmöjligheter inom det

närmare grannskapet göra det försvarligt, att man i någon mån jämkar

på kraven, när det gäller statsläroverkens fördelning. I själva verket har

tidigare, om än under andra former, ett dylikt betraktelsesätt varit bestämmande

för statsmakternas åtgöranden på detta område. Tid efter annan har

eu prövning ägt rum rörande den statliga läroverksorganisationens gestaltning

inom landets skilda delar. Denna prövning har föranlett, att vissa svagt

frekventerade läroverk ansetts böra nedläggas, medan å andra orter

nya funnits böra upprättas. Jag kan i detta avseende inskränka mig till

en erinran om den 1904 genomförda läroverksreformen.

Eu motsvarande nyprövning kan icke gärna få utebliva i samband

med nu förevarande omläggning, även om de statsfinansiella förhållandena

icke göra det möjligt att omedelbart i full utsträckning effektuera de resultat,

till vilka övervägandet leder.

Då jag efter dessa allmänna anmärkningar har att klargöra, i vilken utsträckning

nya statsläroverk kunna anses sakligt motiverade ur de synpunkter,

som nyss angivits, lär det vara nödvändigt att först söka uppnå

en allmän norm för statens förpliktelser att å en viss ort tillhandahålla

statlig realskola, där sådan nu icke finnes inrättad.

Skolkommissonen har, som nämnts, i detta avseende uppställt såsom

regel, att för statsövertagande av en kommunal mellanskola borde gälla,

att skolan under den period, varunder den varit i verksamhet skulle kunna

uppvisa ett genomsnittligt lärj ungantal av minst 64. Beträffande detta

villkor synes det mig ofrånkomligt att förutsätta rätt betydande jämkningar

i två olika avseenden. Den nämnda siffran är efter min mening

för låg. Redan vid övervägandena i samband med 1904 års läroverksre
-

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

form krävde man för anordnande av en statssamskola ett antal lärjungar

av 120 i sex klasser eller omkring 20 lärjungar i varje klass. Tillämpat på

en fyrklassig realskola, skulle detta innebära ett lägsta antal av 80 lärjungar,

räknat för hela skolan. Den omständigheten, att man i vår tid äger tillgång

till den organisationsform, som den kommunala mellanskolan utgör

till vilken år 1904 någon annan motsvarighet än de förhållandevis svagt

statsunderstödda och ofta även ur andra synpunkter mindre tillfredsställande

privata samskolorna icke fanns — synes mig till fullo berättiga, att anspråken

nu ställas något högre. Jag skulle för min del anse ett genomsnittligt

lärjungantal överstigande 100 såsom skäligt. Jag kan vidare

icke finna berättigat att för olika skolor i beräkningen medtaga ett växlande

antal år, allt efter som skolan existerat en längre eller en kortare period.

Man måste nödvändigtvis söka åvägabringa en enhetlig beräkningsgrund

även i detta avseende, som medgiver en fullt hållbar jämförelse mellan

olika skolor. Som en naturlig utgångspunkt i tiden erbjuder sig härvid

det år, då enligt riksdagens beslut fristen för de tidigare statsunderstödda

enskilda samskolorna utlöpte, nämligen år 1920. Jag anser alltså, att en

mellanskola för att nu kunna ifrågakomma till ombildning till allmänt läroverk

bör hava varit i verksamhet år 1920 samt under läsåren 1920 1921

till och med 1926—1927 haft ett genomsnittligt lärjungantal överstigande

100. Vid den fortsatta prövningen framdeles bör dock eu annan utgångspunkt

i tiden kunna komma i betraktande.

Såsom en oeftergivlig förutsättning för att nya läroverk skola upprättas

måste givetvis uppställas det kravet, att vederbörande kommun underkastar

sig de villkor och bestämmelser, som i sådant avseende kunna komma att

föreskrivas. I detta hänseende åsyftar jag icke att föreslå någon annan förändring

i de föreskrifter, som hittills gällt, än att i fråga om nyupprättade

läroverk vederbörande kommuns förpliktelser böra utsträckas att omfatta

jämväl kostnaderna för anskaffande och underhåll av inredning och möbelutrustning

inom lärorum och gymnastiksal.

Jag kommer så till frågan om den framtida ekonomiska ordningen beträffande

dels de allmänna läroverk, som skulle omorganiseras till samläroverk

i samband med att ortens privata flickskola icke längre ifrågakommer

till statsunderstöd, dels de till nyupprättande föreslagna allmänna läroverk,

vilka skulle uppkomma genom ombildning av nuvarande kommunala mellanskolor,

dels ock de nybildade högre allmänna läroverken.

Vad de bägge först nämnda grupperna angår, synas mig de ekonomiska

förhållandena i allmänhet böra och kunna ordnas under principiell anslutning

till vad som gäller i fråga om de statssamskolor, vilka kommo till

stånd i samband med 1904 års läroverksreform.

I fråga om samtliga de till ombildning till samrealskolor föreslagna gossrealskolorna

föreligga nämligen likartade skäl, som år 1904 föranledde

Kungl. Maj:t och riksdagen att för de nuvarande statssamskolorna fastslå

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj.is proposition Nr 116.

en nära ekonomisk samverkan mellan staten och vederbörande städer. I 1899

års läroverkskommittés förslag voro för övrigt flera av de ifrågavarande

läroverken upptagna såsom statssamskolor. Visserligen är det icke möjligt

att under de ändrade förhållanden, som i flera avseenden äro för handen,

söka direkt anknytning till de lärjungantal, som då uppställdes såsom

normgivande för en sådan skolas inrättande. Men håller man sig till nuvarande

lärjungantal vid statssamskolorna, gäller det, att de åsyftade realskolorna

äro de minst besökta av denna läroverkskategori och i flera fall

hava ett lärjungantal av samma storhetsordning som de större statssamskolornas

antal gossar. Därjämte gäller att flickskolorna i dessa städer äro förhållandevis

svagt besatta. Då vederbörande städer genom flickskolans nedläggande

befrias från det till denna skola utgående kommunala bidraget

och då vidare befolkningen vinner den obestridliga fördelen, att avgifterna

för flickornas undervisning komma att icke oväsentligt sjunka, synes det

mig uppenbart, att det för städerna i fråga icke kan medföra några merutgifter

för det högre skolväsendet, om bidragsskyldighet, på sätt föreskrives

om övriga statens samskolor, påfordras från statsverkets sida. Emot rätt

till uppbärande av avgifter, motsvarande de eljest till statsverket utgående,

anser jag alltså, att städerna i fråga böra såsom bidrag till samrealskolan

årligen utgiva ett belopp motsvarande en fjärdedel av den vid skolan anställda

lärarpersonalens begynnelselöner.

Till ytterligare belysning av detta för kommunerna givetvis betydelsefulla

spörsmål har jag införskaffat vissa upplysningar angående de ifrågavarande

bidragens storlek vid de nuvarande statssamskolorna. Dessa uppgifter utvisa,

att städernas bidrag till samskolorna budgetåret 1923—1924 rörde sig

omkring 8,000 kronor för år vid samtliga skolor med undantag av den i

Skellefteå, där beloppet uppgick till allenast 5,275 kronor. Mot dessa bidrag

svarade terminsavgifter till belopp, växlande mellan 2,300 kronor och 9,000

kronor. Vid ett lärjungantal överstigande 200, synes bidragsbeloppet i

huvudsak uppvägas av de uppburna avgifterna. Då flertalet av de nu ifrågavarande

läroverken torde kunna beräkuas erhålla ett lärjungantal av denna

storlek, torde det kommunala bidraget kunna väntas endast i obetydlig mån

överstiga de uppburna lärjungavgifternas summa.

Under dylika omständigheter kan man naturligen spörja sig, om det för

statsverket förefinnes skäl att upprätthålla den nämnda ordningen. Jag har

också övervägt att åvägabringa önskvärd likformighet i nu berörda avseende

genom att undanröja samskolornas ifrågavarande särställning. Då en

dylik åtgärd emellertid visat sig förbunden med en årlig merutgift för statsverket

på omkring 50,000 kronor enbart för de nuvarande statssamskolorna,

har jag för närvarande ansett mig förhindrad taga detta steg och därför

icke kunnat undgå att för de nu närmast förevarande skolornas del föreslå

tillämpning av den nu fastslagna grundsatsen. Och härtill hava så mycket

starkare skäl synts mig föreligga som de nya realskolor, vilka jag föreslår

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

böra komma till stånd genom ombildning av kommunala mellanskolor, lämpligen

inordnas i samma grupp. På så sätt komma de statsfinansiella hänsynen

att tala med icke oväsentligt ökad styrka.

Av det sagda följer även, att vid de nya samrealskolorna en särskild

lokal styrelse bör komma till stånd i enlighet med nu för statens samskolor

gällande bestämmelser.

Vad i övrigt angår de till upprättande föreslagna nya gymnasierna och

högre läroverken för flickor, torde det få anses ligga i sakens natur, att

dessa läroanstalter i nu förevarande hänseende skola följa de regler, som

gälla om nuvarande läroverk av motsvarande organisation.

Beträffande slutligen frågan om terminsavgifterna anser jag mycket goda

skäl vara anförda för att för framtiden medellösa lärjungar må kunna helt

befrias från eller erhålla nedsättning i avgifter även till ljus- och vedkassan.

Behovet av en ändring i denna riktning synes mig ännu starkare motiverat

efter den omläggning, som läroverksorganisationen enligt mitt förslag skulle

undergå. Jag är också benägen medverka till en dylik ändring, men då det

erfordras särskilda undersökningar, huru vid sådant fall garantier skola

kunna vinnas att icke övriga lärjungar alltför hårt betungas, har jag icke

nu funnit mig kunna framlägga slutligt förslag i ärendet. Då den nya

ordningen i regel skulle tillämpas först från och med läsåret 1928—1929,

synes mig ingen större olägenhet föranledas därav, att beslut i saken får

anstå till 1928 års riksdag.

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Utredningar

och

yttranden.

X. Den föreslagna läroverksorganisationen.

Redan i början av mitt anförande har jag varit i tillfälle framhålla, att

skolkommissionen i sitt Betänkande Y meddelat en detaljerad plan för läroverksorganisationens

gestaltning å de olika orterna. Därvid har kommissionen

dels utförligt motiverat behovet av nya läroverk, dels oek angivit organisationen

ur olika synpunkter av samtliga föreslagna läroverk. Vidare har

kommissionen lämnat detaljerade beräkningar rörande såväl de olika läroverkens

omfattning som kostnaderna för desamma å olika orter.

Över det ifrågavarande förslaget hava sedermera utlåtanden avgivits av

bland andra kollegierna vid olika läroanstalter, domkapitlen, länsstyrelserna,

stadsfullmäktige och kommunalfullmäktige m. fl. (Sammanfattning II). Slutligen

hava skolöverstyrelsen och generaldirektör Bergqvist över betänkandet

yttrat sig i samband med de över kommissionens betänkande I—IV avgivna

utlåtandena.

Skolöverstyrelsen har därvid, såsom förut erinrats, begränsat sig till att

framställa yrkanden på vissa närmare angivna jämkningar, avseende dels

ett för närvarande allenast partiellt tillämpande av enhetsskoleprincipen,

dels ett mera begränsat anlitande av samundervisning, dels slutligen ett

vidsträcktare tillgodoseende av den speciella flickundervisningen. Reservanterna

inom överstyrelsen hava, med hänvisning till sin principiellt avböjande

ställning till organisationsförslaget i det hela, avstått från att ingå i prövning

av förslagets detaljer.

Generaldirektör Bergqvist har för sin del icke heller inlåtit sig på någon

detalj prövning av de skilda orternas skolförhållanden utan begränsat sig till

de allmänna riktlinjer för omorganisationen, vid vilka jag i det föregående

uppehållit mig.

Hithörande spörsmål hava av vederbörande departementschef uteslutits

från de skolsakkunnigas uppdrag och i enlighet med Kungl. Maj:ts förut

omförmälda beslut gjorts till föremål för en förnyad ingående ekonomisk

utredning av skolöverstyrelsen, för vars allmänna resultat jag likaledes i

det föregående redogjort. Den ifrågavarande utredningen har givetvis förutsatt

en detaljprövning av skolorganisationen å de olika orterna i enlighet

med de grundsatser, som av överstyrelsen angivits i dess ovannämnda utlåtande.

Departe- Med den begränsning, som enligt mitt förslag skulle karakterisera de

*Allmtana'' ome^e^ara åtgärderna för läroverkens omorganisation, är det uppenbart,

synpunkter, att jag icke lämpligen kunnat låta skolkommissionens ovannämnda organisa
-

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kung!. Maj.ts proposition Nr 116.

tionsplan bilda grandvalen för mina överväganden av de organisatoriska

förhållandena å de olika orterna. Med den uppgift jag föresatt mig ställer

det sig vida naturligare att anknyta till nu bestående ordning och i densamma

vidtaga de jämkningar och partiella omläggningar, vilkas innebörd

och allmänna omfattning redan utförligt klarlagts. Allenast i fråga om de

åtgärder, som avse en omedelbar utbyggnad av organisationen genom inrättande

av nya läroverk eller en utvidgning av redan förefintliga, har jag

haft att söka ledning i de verkställda utredningarna samt de i anslutning

till desamma avgivna yttrandena.

I samband med de principiella övervägandena av föreliggande organisatoriska

spörsmål har jag redan angivit, hur de av mig föreslagna åtgärderna

skulle under skilda förhållanden bringas i tillämpning. Jag har emellertid

ansett det ur överskådlighetssynpunkt ändamålsenligt att här i ett sammanhang

redogöra för gestaltningen av de organisatoriska förhållandena, i vad de

avse såväl de nuvarande allmänna läroverken som ock de nya sådana läroanstalter,

vilka jag funnit mig böra föreslå till inrättande. Enär emellertid

i många fall läroverksorganisationen måste komma att påverka privatläroverkens

förhållanden å vederbörande orter, har jag, utan att härvid kunna

ingå i detaljer, ansett mig böra vid redogörelsen för läroverksorganisationen

i de olika orterna uppmärksamma jämväl hithörande omständigheter,

i den mån de över huvud med någon säkerhet kunna förutbedömas.

Innan jag går till den ifrågavarande redogörelsen, torde en mera allmänt

hållen framställning av de grundsatser, på vilka planen bygger, ävensom

av den räckvidd och innebörd densamma äger, vara av behovet påkallad.

I anslutning härtill har det ock synts mig lämpligt att i ett sammanhang

motivera den föreslagna omedelbara utbyggnaden av organisationen.

Jag är till en början angelägen att särskilt uttryckligen betona, att den

framlagda planen varken bör eller får i sin helhet uppfattas såsom varande

av bindande natur. Det är nämligen, som jag strax skall klargöra, min

bestämda uppfattning, att visserligen huvudgrunderna för läroverksorganisationen

böra av riksdagen fastställas, men att tillämpningen av dessa grunder

inom närmare angivna gränser bör ankomma på Kungl. Maj:t. Däremot

utgår jag från att anknytningsförhållandena, i enlighet med mitt

förut framlagda förslag, skola generellt av riksdagen bestämmas. Likaledes

torde en fråga av så grundläggande vikt — även rent budgetmässigt

— som gymnasiets organisation (längd och antal linjer) vid skilda läroverk

böra av riksdagen i detalj prövas. Däremot torde lämplighetsskälen avgjort få

anses tala för att spörsmålet om vilka linjer böra vid ett visst läroverk vara

företrädda icke så strängt fastlåses, att mindre avvikelser från den här

meddelade planen inom ramen av tillgängliga anslag omöjliggöras, därest

sådana prövas påkallade. Och vad angår frågan om samundervisningens

tillämpning, har jag redan framhållit, att avgörande skäl synas mig tala

för att riksdagen i detta avseende beträffande vissa uppgivna läroverk vis
-

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

serligen lämnar medgivande, att flickor må under av riksdagen prövade

förutsättningar vinna tillträde, men i övrigt låter det ankomma på Kungl.

Maj.t att bestämma, när och i vilken omfattning sagda medgivande skall

tagas i anspråk.

Vid ärendets beredning har den ifrågavarande allmänna planen utgjort

utgångspunkten för de ekonomiska beräkningarna. Och då, såsom

jag redan antytt och i fortsättningen går att närmare utveckla, planen, vad

samundervisningen angår, förutsätter, att de äskade medgivandena i fråga

om rätt för kvinnliga lärjungar att vinna tillträde till allmänna läroverk för

gossar, i full utsträckning utnyttjas, framgår redan härav att den kostnadssumma,

som vid beräkningen framgått, är den högsta, som under de givna

förutsättningarna kan komma att bliva erforderlig, sedan organisationen

tidigast med ingången av budgetåret 1936—1937 hunnit fullt genomföras.

Givetvis måste den successiva utbj^ggnaden, i likhet med vad hittills skett,

försiggå efter särskild prövning av anslagsbehoven för varje budgetår.

Till dessa förhållanden återkommer jag i det följande.

Vad angår frågan om flickornas undervisning, vill jag vidare här erinra,

att jag i annat sammanhang utförligare framhållit, att frågan om flickors

tillträde till de allmänna läroverken i regel bör bliva beroende av initiativ

från vederbörande läroverkssamhällen. Det är vid sådant förhållande givetvis

icke möjligt att med bestämdhet på förhand beräkna, i vilken utsträckning

sådant medgivande kan komma att påkallas och av Kungl. Maj: t lämnas.

Beträffande ett mindre antal läroverk har en organisation med obligatorisk

Barnundervisning funnits motiverad av skäl, som jag strax skall

anföra. I fråga om en annan grupp läroverk hava förhållandena från

början ansetts utesluta anlitande av den nämnda utvägen, antingen vad

angår läroverket i dess helhet eller vad angår realskolestadiet. De åsyftade

läroverken har jag följaktligen i planen upptagit såsom gossläroverk, respektive

gossrealskolor. Beträffande slutligen den tredje och största gruppen,

i fråga om vilken ett säkert förhandsomdöme är uteslutet, gäller alltså, att

de till densamma hänförliga läroverken kunna komma att ombildas antingen

så, att flickor erhålla tillträde till läroverket i dess helhet, eller så att

flickor vinna tillträde allenast till gymnasiet. Vid planläggningen av gymnasiets

differentieringsmöjligheter har jag dock funnit nödvändigt att utgå

ifrån att de läroverk, till vilkas gymnasier flickor redan medgivits tillträde,

även framdeles bibehålla samundervisningen å detta stadium. Enahanda är

förhållandet i enstaka fall, där kvinnliga lärjungar visserligen icke för närvarande

undervisas å gymnasiet, men där lokala förutsättningar för en sådan

ordning synts vara för handen. Jämväl eljest har jag i vissa fall med

hänsyn till önskvärdheten att dubbla anknytningsmöjligheter öppnas, sett

mig nödsakad förutsätta Barnundervisning, men ligger det då i sakens natur,

att, om av ena eller andra anledningen denna förutsättning icke skulle komma

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

Kungl. Maj.ts proposition Nr 116.

att föreligga, anknytningen måste jämkas i enlighet med de grundsatser,

som i detta avseende skola vara bestämmande.

I de fall, då jag funnit mig böra föreslå ett nuvarande gossläroverks ombildning

till samläroverk, har detta betingats därav, att enligt företagna

undersökningar flickskolan å orten, därest flickor erhölle tillträde till det

allmänna läroverket, kunde väntas få sitt lärjungantal så starkt reducerat,

att bestämd fara för flickskolans fortsatta tillvaro måste anses föreligga.

I stället för att vid en sådan ordning avvakta flickskolans tillbakagång och

upphörande har jag funnit mig, icke minst av hänsyn till vederbörande

lärarpersonal, handla mest välbetänkt genom att söka organisatoriskt sammanfoga

de båda förutvarande bildningsanstalterna. Det är givetvis

icke uteslutet, att samma läge kan komma att inträda även å en och

annan ort, där jag, med ledning av föreliggande uppgifter om lärjungantal

och dylikt, icke ansett mig äga tillräcklig grund för farhågor i sådan

riktning. I dylikt fall förutsätter jag emellertid, att de lokala förhållandena

och önskemålen skola vederbörligen klarläggas i samband med den framställning,

på vilken beslut om det allmänna läroverkets öppnande för flickor

skall byggas.

Vidkommande därefter de grunder, enligt vilka vissa läroverk eller visst

undervisningsstadium av sådana ansetts icke lämpligen böra göras tillgängliga

för flickor, må framhållas, att härvid läroverkets storlek i första hand

fått bliva bestämmande. Det synes mig över huvud, ur synpunkten av de

pedagogiska principer, som för mig äro vägledande, otjänligt med alltför

stora läroverk och alldeles särskilt torde detta enligt en ganska allmän uppfattning

gälla i fråga om läroanstalter av samskolenatur. När ett läroverk

räknar ett lärjungantal av omkring 600 , synes mig normalt den gräns

vara nådd, då betingelser för anordnande av ytterligare ett statsläroverk

å orten äro för handen. I någon utsträckning har jag redan kunnat tillmötesgå

krav i sådant avseende. I andra fall hava flickorna måst hänvisas

att tillsvidare anlita förefintlig privat flickskola. Som regel har jag emellertid

ansett mig berättigad räkna med att efter hand särskilda allmänna

flickläroverk eller flickskolor skola kunna, under den ena eller den andra

organisationsformen, komma till stånd i dessa städer. Understundom har

jag, med hänsyn till förefintlig kommunal mellanskola å orten, funnit mig

föranlåten förutsätta, att framställning om flickors tillträde till det allmänna

läroverkets realskola icke skall ifrågakomma.

Vad vidare beträffar anknytningen till folkskolan, har jag förut uttalat

mig om de allmänna grunder, som i detta avseende skola vara bestämmande.

Jag anser mig med hänsyn härtill kunna i detta sammanhang in

skränka mig till en erinran, att jag som regel, där två eller flera genomgående

parallellavdelningar redan finnas anordnade eller, i något fall, där

under förutsättning av samundervisnings införande så kan väntas bliva förhållandet

å realskolestadiet, avsett, att eu avdelningsseric skall anknyta till

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

folkskolans sjätte klass. Dock har det av principiella skäl, på grund av den

nyintagning av lärjungar, som, enligt vad erfarenheten ådagalagt, försiggår i

klasserna över de båda lägsta, och som vid Barnundervisning torde kunna

väntas ske i än större omfattning, synts mindre lämpligt att vid fall av tre

genomgående parallellavdelningar beräkna dubbel anknytning till tredje

folkskoleklassen redan i klass 1. Jag bar ansett riktigare att under angivna

förutsättning i regel räkna med allenast en avdelning med denna anknytning

i klasserna 1 och 2, och två sådana avdelningar i klasserna 3, 4 och

5. Såsom redan antytts, har jag vid mina överväganden utgått från de läsaret

1926 1927 rådande förhallandena. Skulle framdeles på grund av ned
gång

i lärjungantalet, behovet av genomgående parallellavdelningar vid

ett läroverk minskas, följer av mina förut angivna grundsatser, att sådan

minskning skall drabba den sexklassiga realskolan.

A ort, där kommunal eller enskild mellanskola finnes upprättad, har jag funnit

mig för närvarande kunna begränsa antalet läroverksavdelningar med anknytning

till folkskolans sjätte klass. Avgörande i förekommande fall för sådana

avdelningars fördelning på ortens läroverk har fått bliva mellanskolans

förläggning i respektive städer. Skilda stadsdelar böra i storstäderna

rimligen i görligaste mån tillgodoses. Skälig hänsyn till önskvärdheten av

att vid provårsläroverken 4-åriga realskolelinjer skola vara representerade

har jämväl funnits böra tagas. I några fall har anordnandet av lyceilinje

eller lyceum å en ort synts mig motivera en motsvarande begränsning av

den till sjätte folkskoleklassen anknutna realskolan.

Beträffande slutligen gymnasieorganisationens utformning må först i fråga

om förekomsten av treåriga och fyraåriga gymnasielinjer framhållas, att jag

vid fördelningen sökt så långt möjligt beakta olika förefintliga intressesynpunkter.

Högre läroverk i samhälle med kommunal mellanskola å orten eller

med ett större antal mellanskolor och statsrealskolor i grannskapet har ansetts

böra utrustas med treårigt gymnasium antingen å viss linje eller å båda

eller samtliga förekommande linjer. I nu berörda avseende hava i regel närliggande

läroverk funnits lämpligen kunna komplettera varandra, så att vid

ett latingymnasiet gjorts treårigt, vid ett annat realgymnasiet. Över huvud

har jag dock vinnlagt mig om begränsning, när det gällt att föreslå treåriga

latingymnasier. Och i de fall, då de nämnda omständigheterna icke förelegat,

har jag saknat anledning ifrågasätta förändring i bestående organisationsförhållanden.

I fråga om nyspråkliga gymnasielinjer har jag ansett

välbetänkt att endast mera försöksvis föreslå upprättande av sådana vid ett

mindre antal väl besökta läroverk i skilda delar av landet. Detta sker

lämpligen i vissa fall genom ombildning av nuvarande dubblerade linjer, i

andra fall genom nyinrättande. Då beträffande fördelningen av denna linje

hänsyn till den kvinnliga ungdomen synts särskilt motiverad och flickorna

kunna väntas i ej ringa utsträckning från flickskolan övergå till gymnasium,

har jag häri sett ett praktiskt skäl att i allmänhet föreslå sagda linjer

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

treåriga. Vad angår i övrigt förekomsten av olika linjer, har jag så långt

möjligt sökt anslutning till bestående förhållanden och sålunda bibehållit nuvarande

linjedelning.

Efter dessa allmänna erinringar vill jag närmare uppehålla mig vid frågor

dels om omorganisation av vissa allmänna läroverk, dels om nyinrättande av

sådana läroverk, dels slutligen om statsverkets övertagande av vissa kommunala

mellanskolor.

De organisatoriska omläggningar beträffande nuvarande allmänna läroverk,

som enligt min mening böra ifrågakomma att nu föreläggas riksdagen till

prövning, avse dels utvidgning av vissa realskolor för gossar till högre allmänna

läroverk, dels ombildning av vissa realskolor för gossar till samrealskolor,

dels ock anordnande av nya gymnasie- och lyceilinjer vid vissa

högre läroverk.

Vad till en början angår spörsmålet om utvidgning av realskolor till högre utvidgning

läroverk, synas mig härvid kunna komma under övervägande såväl de

läroverk, till vilka på vederbörande kommuns bekostnad anknutits fullstän- läroverk,

diga gymnasier, som ock läroverk, i förbindelse med vilka gymnasium anordnats

med understöd av anslaget till högre goss- och samskolor. I

enahanda sammanhang torde även lämpligen övervägas frågan om statens

övertagande av de av vederbörande kommun bekostade gymnasielinjer, vilka

finnas upprättade vid två högre läroverk.

Kommunala gymnasier i detta ords tekniskt-ekonomiska mening äro för

närvarande anordnade vid realskolorna i Södertälje, Eskilstuna, Eksjö, Uddevalla,

Skövde och Söderhamn.

Det kommunala gymnasiet i Södertälje, anordnat såsom 4-årigt real- och

latingymnasium, inrättades höstterminen 1914. Stadsfullmäktige i Södertälje

hava i framställning den 17 september 1920 hemställt om gymnasiets övertagande

av staten, vilken framställning av skolöverstyrelsen förordats i utlåtande

den 7 december 1920. Skolkommissionen, som jämväl haft att yttra

sig över berörda framställning, har föreslagit realskolans ombildning till

högre samläroverk med nyspråklig linje.

Det kommunala gymnasiet i Eskilstuna har varit anordnat såsom realgymnasium

från och med höstterminen 1911 och såsom fyraårigt real- och

latingymnasium från och med höstterminen 1917. Stadsfullmäktige i Eskilstuna

hava i framställning den 27 november 1918 påkallat åtgärder för gymnasiets

övertagande av staten, vilken framställning av skolöverstyrelsen tillstyrkts

i utlåtande den 31 juli 1919. Skolkommissionen, som jämväl haft

att yttra sig över berörda framställning, har föreslagit realskolans ombildning

till högre samläroverk med nyspråklig och reallinje.

Det kommunala gymnasiet i Eksjö började sin verksamhet höstterminen

1915, anordnat såsom fyraårigt real- och latingymnasium. Stadsfullmäktige

i Eksjö hava i skrivelse den 19 juli 1919 hemställt, att gymnasiet måtte

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

övertagas av staten. Skolkommissionen har icke ansett försvarligt att för

det dåvarande förorda upprättandet av ett statsgymnasium i Eksjö, men, i

syfte att ytterligare erfarenhet måtte kunna vinnas om behövligheten av

ett statsgymnasium å orten, funnit sig böra föreslå, att gymnasiet bibehålies

såsom kommunalt med visst statsunderstöd.

Det kommunala gymnasiet i Uddevalla började sin verksamhet höstterminen

1912 och är anordnat såsom treårigt real- och latin gymnasium I

framställning den 18 december 1919 hava stadsfullmäktige i Uddevalla

hemställt om gymnasiets övertagande av staten, vilken framställning skolöverstyrelsen

i utlåtande den 24 november 1920 i princip tillstyrkt. Skolkommissionen

har funnit tillräckliga skäl föreligga för upprättande av ett

högre samläroverk i Uddevalla med nyspråklig gymnasielinje.

Det kommunala gymnasiet i Skövde trädde i verksamhet höstterminen

1911, anordnat såsom treårigt realgymnasium. Från och med höstterminen

1915 omorganiserades gymnasiet till 4-årigt realgymnasium. Skolkommissionen

har icke funnit tillräcklig anledning föreligga att föreslå upprättande

av ett statsgymnasium i Skövde. I yttrande över kommissionens betänkande

hava emellertid stadsfullmäktige hemställt, att gymnasiet måtte övertagas

av staten, eller, om detta ej vore möjligt, att gymnasiet måtte få uppehållas

såsom kommunalt med statsunderstöd.

Det kommunala gymnasiet i Söderhamn inrättades höstterminen 1913

såsom 3-årigt realgymnasium. Skolkommissionen har icke ansett sig kunna

förorda ett statsgymnasiums förläggande till Söderhamn, men dock uttalat

att med hänsyn till föreliggande omständigheter tillräckliga skäl kunde anföras

lör att, på sätt ifrågasatts beträffande Eksjö, bibehålla gymnasiet vid

hittillsvarande rättigheter.

Vad slutligen beträffar Landskrona stads gymnasium, vilket åtnjuter statsunderstöd

från anslaget till högre goss- och samskolor, började detta gymnasium

sin verksamhet såsom 3-årigt redan höstterminen 1908. Från och med

höstterminen 1918 omfattar gymnasiet 4-årigt real- och latin gymnasium

Stadsfullmäktige hava i framställning den 7 januari 1921 begärt, att gymnasiet

måtte övertagas av staten, vilken framställning skolöverstyrelsen i utlåtande

den 10 februari 1921 tillstyrkt. Skolkommissionen föreslår, att realskolan

i Landskrona utvidgas till högre samläroverk med nyspråklig linje.

Det torde ytterligare förtjäna framhållas, att kvinnliga lärjungar undervisas

å samtliga ovannämnda gymnasier med undantag av de i Södertälje

och Söderhamn.

Vid högre läroverket i Ystad uppehälles latingymnasiet på kommunens

bekostnad, numera med statsunderstöd. Enahanda är vid högre läroverket

i Hudiksvall fallet med reallinjen. Skolkommissionens förslag innebär i fråga

om dessa båda läroverk, att i Ystad nyspråkligt och latingymnasium skulle

förekomma, i Hudiksvall allenast nyspråkligt gymnasium. Båda de nämnda

läroverkens gymnasier äro numera tillgängliga för flickor.

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Ytterligare torde jag böra erinra, att för närvarande fullständiga gymnasier

äro i verksamhet i Lidingö, Djursholm, Saltsjöbaden, Motala och Eslöv,

ofullständiga sådana, omfattande en eller annan ring i Karlshamn och Sollefteå.

Yad angår Eslövs och Karlshamns gymnasier har skolkommissionen

haft att särskilt pröva frågan om eventuellt högre statsläroverk med utgångspunkt

från framställningar av vederbörande stadsfullmäktige. Framställningar

om nyinrättande av gymnasier hava vidare vid skolkommissionens

prövning förelegat från stadsfullmäktige i Oskarshamn, Trollhättan och

Kristinehamn.

Skolkommissionens överväganden hava utmynnat däri, att av de nämnda

orterna endast Lidingö och Djursholm ansåges böra ifrågakomma till erhållande

av statliga gymnasiala utbildningsmöjligheter.

I övrigt tillåter jag mig hänvisa till skolkommissionens betänkande V,

sid. 13—39, samt beträffande remissbehandlingen till Sammanfattning II.

Yad därefter angår min egen prövning av hithörande olikartade frågor,

nödgas jag först betona, att det statsfinansiella läget i hög grad begränsat

min handlingsfrihet och ålagt mig den största varsamhet, då det gällt åtgärder

för inrättande av nya högre läroverk. Med den begränsning, som

sålunda måste komma att karakterisera förslaget även i nu berörda avseende,

har det för mig gällt att söka uppnå hållpunkter för ett bedömande av

frågan, å vilka orter behovet av statliga gymnasiemöjligheter kan anses

mest trängande och bäst vitsordat. Det synes mig därvid till en början

knappast kunna råda någon tvekan därom, att de orter, där nu med icke

obetydliga uppoffringar vederbörande samhällen under en följd av år underhållit

gymnasier eller linjer av sådana under växlande organisatoriska

förhållanden böra hava ett bestämt företräde framför de orter, från vilka

ifrågasatts utvidgning av vederbörande läroanstalter utan att fullständigt

gymnasium nu finnes. Vad särskilt beträffar städerna Lidingö, Motala

och Sollefteå, kommer jag i det följande att föreslå, att de å dessa

orter förefintliga kommunala mellanskolorna ombildas till realskolor, och

anser mig med hänsyn även till denna omständighet kunna här lämna dessa

orter å sido. Beträffande Djursholm, Saltsjöbaden och Eslöv har jag anledning

att i annat sammanhang uppehålla mig vid skolförhållandena å dessa

orter.

Vidkommande därefter de båda gymnasier, där staden nu bestrider kostnaderna

för en av gymnasiets linjer, synas mig förhållandena ligga något

olika till i Ystad och i Hudiksvall. Vid läroverket i Ystad är såväl realsom

latingymnasiet relativt väl besökt, innevarande läsår räknar realgymnasiet

där 57 lärjungar, därav 6 fiickor, och latingymnasiet 79 lärjungar, därav

21 flickor. Jag finner såväl dessa siffror som läroverkets storlek i det hela —

dess lärjungantal överstiger 300 — tillfyllest motivera, att den kommunala

latinlinjen övertages av staten. Vad åter angår läroverket i Hudiksvall,

har realgymnasiet endast 25 lärjungar, därav 3 flickor, latingymnasiet 47

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 101 käft. (Nr 116.) 16

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

lärjungar, därav 8 flickor. Gymnasiets totala lärjungantal stannar alltså

vid en så låg siffra som 72 (11 flickor), och läroverket i dess helhet uppnår

ej högre lärjungantal än 196. Jag kan under dessa omständigheter ej finna

tillrådligt, att detta läroverk utvidgas med en ny statlig gymnasielinje.

Icke obetydligt svårare ställer sig avgörandet, då det gäller att taga ställning

till spörsmålet vilka av de förutnämnda av kommun underhållna gymnasierna

böra nu övertagas av staten. Jag anser mig böra erinra, att läroanstalterna

i fråga äro de i Södertälje, Eskilstuna, Eksjö, Uddevalla, Skövde,

Söderhamn och Landskrona.

Håller jag mig till en början till realskolornas lärjungantal läsåret 1926—

1927, så blir ordningen följande:

249 lärjungar,

247 »

Södertälje

Eskilstuna

Uddevalla

Landskrona

Söderhamn

Skövde

Eksjö

214

196

151

148

143

och

Med hänsyn till antalet gossar å gymnasiet kan man ordna läroverken på

följande sätt:

95 lärjungar,

88

Södertälje

Eksjö

Eskilstuna 82 » ,

Skövde 71 » ,

Uddevalla 57 > ,

Landskrona 53 » och

Söderhamn 36 »

Härvid måste dock uppmärksammas, dels att gymnasierna i Skövde och Söderhamn

endast omfatta reallinje, dels att gymnasierna i Uddevalla och Söderhamn

äro 3-åriga, de övriga 4-åriga.

Det synes mig uppenbart, att gymnasierna i Södertälje och Eskilstuna

med hänsyn till såväl realskolans som gymnasiets lärjungantal måste anses

äga ett obestridligt företräde framför de övriga. Och beaktas, som sig bör,

även städernas storlek, torde gälla, att ur denna synpunkt Eskilstuna bör

i främsta rummet ifrågakomma, därnäst Landskrona, Södertälje och Uddevalla.

Ser man beträffande de tre sistnämnda även på fördelningen av

andra gymnasier inom grannskapet, vill det synas, som om starkare skäl

kunna åberopas för utvidgning av läroverken i Södertälje och Uddevalla

än av det i Landskrona. Stockholms län har nämligen nu intet högre

läroverk; Göteborgs och Bohus län har sådana endast i Göteborg, medan

inom Malmöhus läu icke mindre än fyra högre läroverk redan äro i verksamhet.

Jag kommer alltså till det resultatet att med hänsyn till lärjungantalet

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

i realskolan och å gymnasiet Eskilstuna- och Södertäljeläro verken hava ett

avgjort företräde framför de övriga, att vidare på grund av städernas folkmängd

och behovet av gymnasium inom orten likaledes de starkaste skälen

låta sig anföra för dessa båda läroverk samt det i Uddevalla. Då jag emellertid

icke nu ser mig i stånd att föreslå utvidgning av mer än två läroverk,

böra uppenbarligen realskolorna i Södertälje och Eskilstuna främst

komma i fråga. Anslutningen synes mig tillfredsställande motivera, att

läroverken utrustas med både real- och latingymnasium, varvid jag emellertid

förutsätter, att kvinnliga lärjungar erhålla tillträde till båda läroverkens

gymnasier. På grund av de förhållanden, som vid övervägandet äro att

beakta, symes vid båda läroverken latingymnasiet böra bliva 4-årigt, realgymnasiet

3-årigt.

Omorganisationen torde böra försiggå successivt, så att staten första året

övertager nuvarande ring I av båda linjerna. Med hänsyn till de kommunala

budgetförhållandena, torde övertagandet lämpligast försiggå den 1 januari

1928. Läsåret 1928—1929 skulle den statliga delen av gymnasiet omfatta

latinringarna I och II samt den nuvarande realringen I; någon ny sådan

ring skulle sagda läsår icke upprättas, utan lärjungar, som önska övergå till

realgymnasiet, undervisas i realskolans klass 6. Med ingången av läsåret

1930—1931 skulle gymnasiets ombildning vara slutförd.

Enahanda ordning synes mig tillämplig i fråga om övertagandet av latingymnasiet

vid högre allmänna läroverket i Ystad, och skulle ombildningen

även vid detta läroverk vara slutförd vid ingången av läsåret 1930—

1931.

I det föregående har jag redan varit i tillfälle framhålla, att skolkommissionen

för flickundervisningens konsekventa tillgodoseende ansett sig

böra i stor utsträckning föreslå de nuvarande gossläroverkens ombildning

till samläroverk. Vid nu föreslagna ordning för omläggning av läroverksorganisationen

har jag funnit mig böra gå en annan väg, varigenom undvikes

att både principiellt och praktiskt i mera betydande utsträckning förändra

de nuvarande allmänna läroverken till samskolor. Enligt det av mig

framställda förslaget skulle frågan om sådan omorganisation beträffande

flertalet läroverk prövas från fall till fall i anslutning till de önskemål, som

kunna förefinnas inom de skilda orterna. Emellertid kan man även vid

anlitande av denna väg icke undgå att i fråga om särskilt en del mindre

läroverk överväga lämpligheten av att gossarnas och flickornas undervisning

för framtiden äger rum i en och samma läroanstalt. Olika synpunkter påkalla

ett sådant övervägande. Huvudönskemålet, flickornas likställande i avseende

på utbildningsmöjligheter med gossarna, kan givetvis inom mindre städer

icke inom överskådlig tid uppnås, därest för undervisningen erfordras två

olika statliga läroanstalter. Så framt man alltså vill eftersträva det nämnda

målet, är man hänvisad att taga en gemensam läroanstalt i anspråk för

Ombildning

av gossläroverk

till samskolor.

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj:ts proportion Nr 116.

utbildningen till realexamen. Men i samma stund, som ett läroverk i

en mindre stad göres tillgängligt för flickor, kommer uppenbarligen den

privata flickskolans lärjungekrets att begränsas, och är den redan förut förhållandevis

liten, blir risken betydande att möjligheterna till Barnundervisning

skola så starkt reducera flickskolans lärjungantal, att denna icke längre

kan uppehållas. Står det därför på förhand klart, att en allvarlig fara i

sådant avseende föreligger, synes den mest välbetänkta anordningen vara

att från begynnelsen organisatoriskt söka länka de båda läroanstalterna samman.

Därtill kommer ytterligare önskemålet, att dubbla anknytningsmöjligheter

till folkskolan tills vidare må förefinnas. En realskola utan parallellklasser

är hänvisad att uteslutande anknyta till folkskolans sjätte klass,

en flickskola utan parallellklasser kan icke heller erbjuda dubbla anknytningsmöjligheter.

Anordnas läroverket däremot såsom samskola, skulle i

regel genomgående parallellavdelningar erfordras, och därigenom uppnås

den fördelen att för både gossar och flickor anknytning åvägabringas till

folkskolans både tredje och sjätte klass.

Båda de nämnda synpunkterna, ytterligare understödda av hänsyn till

statens och kommunernas ekonomi, hava för mig utgjort tungt vägande

skäl att ingående pröva möjligheterna att fullfölja den väg, som beträddes,

då vid 1904 års läroverksreform ett antal mindre städer utrustades med

statssamskolor.

Redan vid undersökningen av vissa högre läroverks organisatoriska gestaltning

föranledes man att överväga, huruvida icke det obligatoriska samläroverket

vore att föredraga framför det fakultativa. Anslutningen till realskolestadiet

vid läroverken i Strängnäs, Västervik, Skara och Hudiksvall är

nämligen enligt nu tillgängliga siffror så begränsad, att genomgående parallellklasser

icke synas behövliga, därest i fortsättningen endast gossar skulle

äga tillträde till realskolan. Annat blir förhållandet, om flickor medgivas

tillgång till realskolestadiet vid läroverken i fråga. Men vid en dylik anordning

torde man icke med säkerhet kunna räkna med att flickskolan skall

i längden erhålla en sådan anslutning, att dess fortsatta bestånd kan anses

tryggat. Efter åtskillig tvekan har jag emellertid funnit försiktigheten bjuda

att tills vidare icke ifrågasätta anordnande av obligatorisk Barnundervisning

vid de nämnda läroverken. Skulle från vederbörande samhällen önskemål

i sådan riktning framkomma, finner jag emellertid skälen för läroverkens

förändring till samläroverk så starka, att hänsynen till flickskolan då icke

kan få lägga hinder i vägen för en ur övriga synpunkter ändamålsenlig

organisation.

Om jag alltså för närvarande icke finner tillräcklig anledning föreligga att

föreslå, att läroverken i de nämnda städerna omorganiseras till samläroverk,

måste övervägandena utfalla i annan riktning vid ett skärskådande av förhållandet

i vissa städer med realskolor för gossar. Jag lämnar härvid å sido

de tre realskolorna i Stockholm, de båda realskolorna i Göteborg och real
-

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

skolan i Malmö. Likaledes saknar jag skäl att i detta sammanhang sysselsätta

mig med de nyss till utvidgning till högre läroverk föreslagna realskolorna

i Södertälje och Eskilstuna. Vidare gäller, att realskolorna i Landskrona,

Uddevalla och Kristinehamn hava ett så högt lärjungantal (respektive

196, 214 och 257), att omedelbar anledning ur förut anförda synpunkter

icke föreligger att ifrågasätta deras obligatoriska ombildning till samskolor.

Däremot kan man icke med avseende fäst vid den nuvarande anslutningen

till realskolan och flickskolan å orten underlåta att till närmare

prövning upptaga frågan om den framtida organisationen av läroverken

(realskolorna) i följande städer:

Enköping, Eksjö, Oskarshamn, Karlshamn, Varberg, Mariestad, Lidköping,

Skövde, Arvika och Söderhamn.

Bedömandet torde härvid böra ske med utgångspunkt från såväl realskolans

som den privata flickskolans lärjungantal under de båda senaste femårsperioderna.

Jag har från skolöverstyrelsens statistiska avdelning i detta avseende

inhämtat erforderliga upplysningar och meddelar här en sammanställning

av desamma beträffande samtliga de nämnda läroverken.

Stad

Kealskolan (klass 1—6)

Flickskolan (klass 1—8)

Medeltal

lärjungar

Antal

lärjungar

ht 1926

Medeltal

lärjungar

Antal

1917—

1921

1922—

1926

1917—

1921

1922—

1926

ht 1926

Enköping............

85,0

108,6

130

99,8

122,4

120

Eksjö ..............

133,2

150,4

143

141,2

152,8

152

Oskarshamn..........

129,8

131,4

113

145,8

147,6

121

Karlshamn...........

175,0

143,8

151

191,4

177,6

153

Varberg.............

141,2

152,2

142

134,4

161,6

163

Mariestad............

110,0

102,8

95

112,2

129,8

126

Lidköping...........

132,0

131,8

123

131,6

144,2

153

Skövde .............

170,2

159,2

148

140,2

149,8

160

Arvika..............

146,4

149,0

135

125,6

139,0

133

Söderhamn...........

150,2

162,2

151

144,4

160,8

156

Det synes mig rimligt att såsom allmän regel uppställa det kravet, att en

realskola med dubbel anknytning bör räkna ett någorlunda konstant lärjungantal

av minst 225 ä 250, d. v. s. 25 lärjungar i var och eu av de

teoretiskt beräknade 9 ä 10 klassavdelningarna. Vidare torde man icke få

förbise, att flickskolans totala lärjungantal vid det antagandet, att en del

av flickorna välja realskolan för sin utbildning, reduceras förhållandevis

något starkare än en omedelbar jämförelse kan tänkas giva vid handen,

därigenom att flickskolan innesluter åtta klasser mot realskolans sex.

Undersöker man med denna preliminära regel såsom grund förhållandena

vid de ifrågavarande läroverken, framgår det, att icke vid något enda gos
-

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

sårna för närvarande kunna beräknas föranleda anordnande av genomgående

parallellavdelningar. Tänker man sig då, att vid fall av Barnundervisning

ett visst antal flickor för sin undervisning utnyttjade realskolan i

stället för flickskolan och att detta antal bleve så stort, att realskolans

samlade lärjungantal komme att uppgå till den angivna siffran, så resulterar

övervägandet däri, att under perioden 1917—1921 för flickskolorna

i Enköping och Mariestad praktiskt taget icke skulle återstått några lärjungar.

I Eksjö, Oskarshamn, Varberg, Lidköping och Arvika skulle

flickskolan knappast kunnat påräkna det lärjungantal, söm förutsättes

såsom minimum för fortsatt statsunderstöd. I Karlshamn, Skövde och

Söderhamn skulle däremot detta minimiantal hava uppnåtts eller överskridits.

Räknar man på samma sätt beträffande perioden 1922—1926,

kommer man till det resultatet, att i Enköping, Oskarshamn, Mariestad

och Lidköping flickskolornas lärjungantal skulle hava underskridit det ifrågavarande

minimum. I de övriga städerna skulle sagda antal hava uppnåtts

eller överskridits. Håller man sig slutligen till lärjungantalen under innevarande

läsår, kommer den förstnämnda gruppen att innesluta städerna Enköping,

Oskarshamn, Mariestad, Lidköping och Arvika eller, bortsett från

sistnämnda stad, samma städer, som redan på grund av medeltalen för perioden

1922—1926 uppvisat ensartade förhållanden.

Det synes mig under dessa omständigheter icke kunna råda någon tvekan

därom, att undervisningens intressen bäst främjas, om på de senast nämnda

orterna realskolestadiets undervisning för framtiden tillgodoses av en läroanstalt

av samskolenatur.

Vidkommande övriga städer, som här äro i fråga, intager Skövde så tillvida

en särställning, att det sammanlagda lärj ungantalet i realskolan och

flickskolan under hela perioden 1917—1926 hållit sig anmärkningsvärt konstant,

om ock anslutningen till realskolan är stadd i avtagande. Denna

nedgång i realskolans lärjungantal har emellertid praktiskt taget fullständigt

kompenserats av en fortskridande ökning i anslutningen till flickskolan.

Icke minst sistnämnda faktum synes mig peka hän på, att flickskolan här

torde vara önskvärd även i framtiden. Jag styrkes i denna uppfattning av

det förhållandet, att inom Skaraborgs län endast en ytterligare flickskola,

den i Skara, skulle komma att återstå, därest flickskolorna i Mariestad och

Lidköping icke ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd. Jämväl torde man

böra uppmärksamma, att Skövde icke särskilt påverkas av den förändring

i försvarsorganisationen, som av 1925 års riksdag beslutats och enligt

vilken staden bibehåller ställningen av en bland rikets största garnisonsorter.

Med hänsyn till samtliga nu anmärkta förhållanden anser jag mig

icke äga tillräckliga skäl att ifrågasätta obligatorisk ombildning av Skövde

realskola till samskola. Realskolan i fråga torde alltså böra ombildas till

fyrklassig realskola och flickskolan komma i åtnjutande av fortsatt statsunderstöd.

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

I fråga om Eksjö te sig förhållandena i någon mån annorlunda. Såsom

redan erinrats, skulle på grundvalen av siffrorna från perioden 1917—1921

flickskolan därstädes icke kunnat beräknas erhålla tillräcklig anslutning för

att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd. Realskolans lärjungantal har

liksom i Skövde under senare år präglats av en nedåtgående tendens, ehuru

här icke särskilt tydlig. Flickskolan har emellertid icke visat ökning i anslutningen

utan snarast någon minskning. Vid beaktande av den omständigheten

att inom Jönköpings län flickskoletypen är företrädd allenast i

Jönköping föreligga enligt min mening icke tillräckliga skäl att nu föreslå

realskolans ombildning till samskola. Jag har därför ansett mig böra i mitt

förslag upptaga realskolan i Eksjö såsom fyrklassig och förutsätter därvid

att flickskolan ifrågakommer till fortsatt statsunderstöd.

Vad vidare beträffar Karlshamn, bör det bemärkas, att både realskolan

och flickskolan i denna stad under perioden 1917—1921 uppvisa de högsta

lärjungantal, som tillkom någon av de nu förevarande läroanstalterna. Beträffande

båda skolorna har härutinnan en avsevärd förändring sedermera

inträtt. Realskolan nådde sin största anslutning år 1918, då lärjungantalet

uppgick till 181. År 1924 hade siffran sjunkit till 131; under de båda senaste

åren har dock en mindre stegring åter gjort sig märkbar till 142 år

1925 och 151 år 1926. Flickskolan räknade år 1921 213 lärjungar; antalet

har sedermera nedgått till 153, således med mer än en fjärdedel. En ringa

ytterligare minskning skulle uppenbarligen kunna bringa ned siffran till

gränsen för den för statsunderstöd stadgade. Med hänsyn till den tendens,

som sålunda präglar de angivna siffrorna, framförallt anslutningen till flickskolan,

måste jag hålla det för mest välbetänkt att föreslå realskolans ombildning

till samrealskola med såväl fyrklassig som sexklassig avdelning.

I fråga om förhållandena i Varberg gäller, att realskolans lärjungantal

uppvisar en nedgång från 164 år 1923 till 142 år 1926. I verkligheten är

förändringen större, än vad dessa siffror omedelbart giva vid handen, i det

att antalet lärjungar i första klassen, vilket under åren 1921—1924 överstigit

30 och år 1924 belöpte sig till 38, år 1925 nedgått till 23 och år 1926

till 21. Flickskolan har däremot haft en ganska konstant anslutning och

uppvisar för närvarande ett större antal lärjungar än någon av de skolor,

som här äro i fråga. Särskilt med tanke på den sjunkande tendensen hos

realskolans lärjungantal har jag icke kunnat undgå att hysa en viss tvekan

om lämpligheten att för framtiden räkna med två skilda läroanstalter i staden,

men har dock icke ansett tillräcklig anledning föreligga att nu föreslå

realskolans ombildning till samskola. Realskolan i Varberg torde alltså

böra bliva fyrklassig och flickskolan där fortfarande ifrågakomma till statsunderstöd.

Beträffande slutligen Söderhamn, konstateras för realskolans del under

åren 1919—1923 ganska jämna lärjungesiffror växlande mellan 156 och 165.

År 1924 inträdde någon ökning till 172, vilken därefter följts av en minsk
-

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Fördelningen

av gymnasieoch

lyceilinjer.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

ning de båda senaste åren till 161 respektive 151. Flickskolan har under

åren 1920—1926 visat en påfallande jämn anslutning, varierande mellan

168 och 156. I det hela erinra förhållandena om de i Skövde, om man

bortser från att de båda läroanstalternas i Söderhamn samlade anslutning

under femårsperioden 1919—1921 genomsnittligt varit mindre, men under

perioden 1922—1926 större än vad fallet varit i Skövde. Med hänsyn härtill

och i betraktande ytterligare av stadens folkmängd samt de särskilda

förhållandena inom Norrland, finner jag mig icke äga tillräcklig anledning

föreslå obligatorisk ombildning av realskolan i Söderhamn till samskola.

Läroverket i fråga torde alltså böra ombildas till en fyrklassig realskola och

flickskolan ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Enligt min uppfattning böra sålunda realskolorna i Enköping, Oskarshamn,

Karlshamn, Mariestad, Lidköping och Arvika ombildas till samrealskolor,

vardera med både fyrklassig och sexklassig avdelning. I samband

med denna omorganisation synas flickskolorna i respektive städer icke vidare

böra ifrågakomma till statsunderstöd.

Ombildningen synes mig kunna genomföras på följande sätt. Läsåret

1928—1929 öppnas realskolans första klass för flickor. Samtidigt anordnas

en första klass av realskolans fyrklassiga avdelning, till vilken jämväl både

gossar och flickor äga tillträde. Följande läsår, 1929—1930, inträder enahanda

förhållande i fråga om klasserna 1—2 av båda realskolavdelningarna;

läsåret 1930—1931 utsträckes samundervisningen till klasserna 1—3 av

båda realskolavdelningarna; läsåret 1931—1932 skulle den fyrklassiga realskolavdelningen

vara färdigbildad, samundervisningen skulle tillika omfatta

klasserna 1-—4 av realskolans sexklassiga avdelning. Fullt genomförd i hela

läroverket skulle ombildningen vara först läsåret 1933—1934.

Med hänsyn till de grunder, enligt vilka statsunderstöd till högre flickskolor

utgår, synes minskning av understödsbeloppet till vederbörande flickskolor

böra inträda först från och med läsåret 1931—1932. Därest icke

från vederbörande läroanstalt en annan ordning påkallas, torde statsunderstödets

avveckling böra försiggå i enlighet med den ordning, jag förut angivit.

Med utgången av läsåret 1935—1936 skulle verksamheten vid flickskolan

icke längre komma i åtnjutande av statsunderstöd.

Såsom jag redan inledningsvis framhållit, har jag i fråga om gymnasiets

linjer låtit mig angeläget vara att icke föreslå större förändringar i nu rådande

ordning. De väsentliga avvikelserna gälla de till nyupprättande föreslagna

nyspråkliga linjerna vid vissa större läroverk i skilda delar av landet,

genom vilken anordning möjlighet vinnes att pröva den ifrågavarande linjens

lämplighet och bärkraft. Tillika har jag ansett välbetänkt, att jämväl

de nya flickläroverken, som ingå i förslaget, utrustas med dylik linje.

. Vid Stockholms gossläroverk har jag räknat med nyspråklig linje endast

vid högre latinläroverket å Norrmalm. Denna linje torde lämpligen böra

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

bliva fyraårig. Inom mellersta delen av landet i övrigt hava läroverken i

Norrköping, Jönköping, Karlstad och Örebro synts mig böra ifrågakomma

till att erhålla nyspråkliga linjer, vilka, särskilt med hänsyn till de kvinnliga

lärjungar, som kunna väntas frekventera linjen i fråga, torde böra bliva

treåriga. I Göteborg har jag räknat med en dylik linje vid högre latinläroverket.

Även denna linje synes, på sätt nyss ifrågasatts beträffande

latinläroverket å Norrmalm i Stockholm, böra bliva fyraårig. För tillgodoseende

av landets sydligaste delar har jag vidare funnit mig föranlåten

föreslå, att en treårig nyspråklig linje anordnas vid högre gossläroverket i

Malmö. Vad Norrland angår har jag ansett ändamålsenligast att till läroverket

i Sundsvall knyta den treåriga nyspråkliga linje, som i denna del avriket

torde böra anordnas.

I övrigt anser jag mig kunna vid redogörelsen för förändringar i linjefördelningen

begränsa mig till att erinra, att läroverket i Borås hittills varit

utrustat uteslutande med realgymnasium, dock med parallellavdelningar till

tre ringar. Enligt min uppfattning bör ett läroverk i en stad av så betydande

storlek med fog kunna göra anspråk på att erhålla samma linjeutrustning

som i allmänhet gäller för jämförliga läroverk. I mitt förslag har jag därför

upptagit ett fyraårigt latingymnasium vid läroverket i fråga, och anser

jag tillika, att realgymnasiet bör omläggas till treårigt.

Vad därefter angår frågan om lyceer och lyceiavdelningar av läroverk,

må först framhållas, att jag även i detta avseende allenast åsyftar, att försök

med denna organisationstyp i mera begränsad omfattning skola anordnas

vid väl besökta läroverk inom skilda delar av landet. Det har emellertid

synts motiverat, att åtminstone ett fullständigt läroverk av denna typ

från början kommer till stånd. Ingen tvekan synes mig kunna råda därom,

att huvudstaden utgör den lämpligaste förläggningsorten för ett lyceum.

Med hänsyn till den särskilda ställning som statens provskola, nya elementarskolan,

intager inom läroverksorganisationen torde det också vara skäligt,

att denna läroanstalt ombildas till sexklassigt lyceum med latin-, nyspråklig

och reallinje. Lyceiavdelningar med latin torde vidare böra anordnas

vid läroverken i Uppsala, Lund, Malmö och Härnösand, samt vid högre

latinläroverket i Göteborg. Vid högre realläroverket i Göteborg har jag

funnit upprättandet av en reallyceiavdelning väl motiverat.

Beträffande slutligen fördelningen av tre- och fyraåriga gymnasier har jag

redan i det föregående uttalat, att mitt övervägande av denna angelägenhet

skett på grundvalen av föreliggande praktiska behov ur synpunkten av dels

mellan- och realskolornas förekomst och anslutning inom skilda läroverksområden,

dels önskvärdheten att bereda utbildningsmöjligheter för den

kvinnliga ungdomen under anknytning även till den högre flickskolan.

Vid följande läroverk ifrågasätter jag icke någon förändring i nuvarande

jyraåriga gymnasieorganisation: Stockholm, läroverket å Östermalm, läro
-

s. 250 Kontrollera mot PDF

Upprättande

av högre flickläroverk.

250 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

verken i Uppsala, Nyköping, Strängnäs, Växjö, Västervik, Visby, Lund,

Ystad, Hudiksvall, Östersund och Umeå.

Latingymnasiet skulle dessutom bibehållas oförändrat vid följande läroverk:

Norrköping, Jönköping, Malmö, Karlstad, Örebro, Falun, Härnösand,

Sundsvall och Luleå.

Enahanda skulle förhållandet bliva med realgymnasiet vid följande läroverk:

Karlskrona, Hälsingborg, Skara och Sundsvall.

Genom omändring av nu förefintliga linjer eller genom nyinrättande av

sådana, i samband med utsträckt tillämpning av samundervisning å gymnasiestadiet,

skulle treårigt latingymnasium anordnas vid följande läroverk,

nämligen:

Stockholm, latinläroverket å Norrmalm, läroverket å Södermalm, Linköping,

Kalmar, Karlskrona, Kristianstad, Hälsingborg, Halmstad, Göteborg,

högre latinläroverket, Vänersborg, Skara, Västerås och Gävle. Vid samtliga

de nämnda läroverken med undantag av det i Gävle skulle tillika

förekomma fyraårigt latingymnasium.

Treårigt realgymnasium skulle genom ombildning av förefintliga linjer

eller genom nyinrättande av sådana enligt mitt förslag anordnas vid följande

läroverk, nämligen:

Stockholm, realläroverket å Norrmalm och läroverket å Södermalm, Linköping,

Norrköping, Jönköping, Kalmar, Kristianstad, Malmö, gossläroverket,

Halmstad, Göteborg, realläroverket, Vänersborg, Borås, Karlstad, Örebro,

Västerås, Falun, Gävle, Härnösand och Luleå. Såväl treårigt som fyraårigt

realgymnasium skulle förekomma vid de båda nämnda Stockholmsläroverken,

realläroverket i Göteborg, läroverket i Gävle samt, under förutsättning

av samundervisning, läroverket i Örebro.

Beträffande läroverken i Södertälje, Eskilstuna, Ystad (den nyupprättade

linjen) och Borås (latinlinjen) samt de föreslagna flickläroverken bär jag redan

i det föregående uttalat mig.

Vad angår genomförandet av omläggningen i nu berörda del, torde i allmänhet

första ringen av det treåriga gymnasiet, ävensom av nyinrättade

linjer kunna träda i verksamhet läsåret 1928—1929 och ombildningen successivt

fullföljas. Lyceiavdelningarna synas jämväl böra anordnas från och

med samma läsår och påbyggas med en klass varje följande läsår. Vid

nya elementarskolan torde nya lärjungar i den nuvarande första klassen icke

böra intagas läsåret 1928—1929 utan i stället en första lyceiklass i två eller tre

avdelningar upprättas och ombildningen därefter fullföljas i nyss nämnd

ordning.

Jag övergår så att avhandla frågan om behovet av särskilda läroverk för

flickor. Såsom jag redan haft anledning framhålla, har det statsfinansiella

läget gjort det oundgängligt att starkt begränsa kraven i nu förevarande

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

hänseende, och jag inskränker mig därför till att nu föreslå upprättande av

allenast fyra sådana läroverk.

Det synes mig icke kunna råda någon tvekan därom, att städerna Stockholm,

Göteborg och Malmö i främsta rummet böra ifrågakomma till erhållande

av sådana läroverk. Denna ordning anvisas redan av städernas

storlek samt det ådagalagda behovet av gymnasiala utbildningsmöjligheter

för flickor. Skolkommissionen har jämväl föreslagit upprättande av högre

flickläroverk å dessa orter vid sidan av de statliga flickskolor, som upptagits

i dess förslag.

Vad därefter beträffar förläggningen av det återstående läroverk av denna

typ, om vars upprättande jag finner framställning nu böra göras hos riksdagen,

är ett särskilt övervägande av nöden.

Väljes till utgångspunkt folkmängden, torde prövningen böra särskilt avse

städerna Norrköping, Hälsingborg, Gävle och Örebro. Uppmärksammas

därjämte, som sig bör, den omfattning, vari nu förefintliga gymnasiemöjligheter

utnyttjats av den kvinnliga ungdomen, synas därjämte städerna Uppsala

och Lund böra komma i betraktande.

Vad till en början angår Norrköping, erinrar jag därom, att privat flickgymnasium

icke i denna stad finnes upprättat. Ytterligare gäller, att kommunal

mellanskola är anordnad, vadan flickornas realskolutbildning måste

anses tillfredsställande tillgodosedd. Jag kan med hänsyn till båda dessa

omständigheter icke finna påkallat att nu ifrågasätta upprättande av ett

högre flickläroverk i Norrköping.

I fråga om Hälsingborg må erinras, att kommunal mellanskola saknas

samt att i staden icke mindre än tre statsunderstödda flickskolor äro i verksamhet,

av vilka en sedan flera år inrymmer latingymnasium. Flickskolorna

hava i klasserna över de förberedande ett sammanlagt lärjungantal höstterminen

1926 av omkring 700; det treåriga gymnasiet var samtidigt besökt

av 66 lärjungar.

I Gävle räknade flickskolan samtidigt 290 lärjungar i klasserna över

de förberedande. Något flickgymnasium finnes icke anordnat utan är

det allmänna läroverkets gymnasium på stadgade villkor tillgängligt för

flickor; däremot har staden en statsunderstödd enskild mellanskola.

I Örebro finnas två statsunderstödda flickskolor med ett sammanlagt

lärjungantal överstigande 550. I anslutning till den ena av dessa skolor finnes

anordnat ett icke statsunderstött treårigt latingymnasium med 51 lärjungar.

De båda statsunderstödda flickskolorna i Uppsala räknade höstterminen

1926 sammanlagt omkring 550 lärjungar i klasserna över de förberedande.

Det vid den ena av dem anordnade treåriga latingymnasiet hade samtidigt

63 lärjungar. Därjämte torde böra uppmärksammas, att det likaledes treåriga

gymnasiet vid den statsunderstödda högre samskolan i staden räknade

72 kvinnliga lärjungar.

Beträffande slutligen förhållandena i Lund uppnådde sistlidna hösttermin

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

de båda statsunderstödda flickskolorna därstädes ett sammanlagt lärj ungantal

av omkring 475. Det vid den ena av dem anordnade gymnasiet räknade

samtidigt 115 lärjungar i tre ringar. Uppmärksammas bör, att i staden

numera finnes upprättad kommunal mellanskola.

Ur synpunkten av det ådagalagda behovet av gymnasiala utbildningsmöjligheter

för flickor finner jag alltså, att Gävle och Örebro böra stå tillbaka

för de övriga städer, som vid övervägandena kommit i fråga.

Beträffande åter valet mellan Uppsala, Hälsingborg och Lund, håller jag

före, att den senare staden icke nu bör komma i åtanke, med hänsyn till

dels att flickornas realskolutbildning redan är tillgodosedd genom den förefintliga

mellanskolan, dels också att det till upprättande föreslagna högre

flickläroverket i Malmö tills vidare kan anses fylla behovet inom orten.

Vad därefter vidkommer spörsmålet, huruvida Uppsala eller Hälsingborg

bör främst ifrågakomma till erhållande av högre flickläroverk, är ett bestämt

ståndpunktstagande förbundet med vissa vanskligheter. Båda städerna

äro i det avseendet likställda, att kommunal mellanskola icke finnes inrättad.

Med hänsyn till folkmängden har Hälsingborg ett mycket stort företräde.

Enahanda är förhållandet, om man beaktar frekvensen vid de högre

flickskolorna. Ser man åter på den utsträckning, i vilken förefintliga

gymnasiemöjligheter utnyttjats, måste åt Uppsala tillerkännas företräde.

Förbises bör ej heller, att det allmänna läroverket i Hälsingborg har ett

något större lärjungantal än det i Uppsala och omfattar 28 klassavdelningar

mot 23 i Uppsala.

Om redan det nu anförda närmast talar till förmån för läroverkets förläggande

till Hälsingborg, finner jag avgörande skäl för en dylik ståndpunkt

föreligga i det förhållandet, att nordvästra Skåne uppvisar ett

ganska stort antal kommunala mellanskolor, som kunna göra anspråk på

att erhålla gynmasieanslutning även för sina kvinnliga lärjungar. Sådana

skolor finnas nämligen i Örkelljunga, Klippan, Åstorp, Hässleholm, Svalöv

och Höganäs med ett sammanlagt antal flickor nu uppgående till omkring

300. Till detta förhållande saknas motsvarighet för Uppsalas del.

Jag finner mig alltså äga grundad anledning föreslå, att Hälsingborg nu

bör ifrågakomma att erhålla ett högre flickläroverk.

Vad vidare angår spörsmålet om de nämnda flickläroverkens organisation,

torde man till en början böra beräkna allenast enkla avdelningar i realskolan.

Särskilt starka skäl kunna anföras för försiktighet vid organisationens

bestämmande, när det gäller de tre storstäder, i vilka kommunala

mellanskolor redan finnas upprättade. Det är ju ock önskemålet att bereda

tillgång till erforderliga gymnasiala utbildningsmöjligheter, som främst varit

bestämmande vid förslaget om anordnande av särskilda flickläroverk.

I fråga åter om gymnasiets omfattning finner jag det motiverat, att i

Stockholm samtliga tre linjer äro representerade. Vad åter angår flickläroverken

i Göteborg, Malmö och Hälsingborg, torde det få anses välbe
-

s. 253 Kontrollera mot PDF

253

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 116.

tänkt att, åtminstone till en början, åtnöja sig med latin- och nyspråkliga

linjer. Av skäl som redan anförts bör gymnasiet vid nu förevarande läroverk

anordnas genomgående treårigt.

De nämnda läroverken torde böra successivt träda i verksamhet. Under

första året synas alltså realskolans första klass och gymnasiets första ringar

böra upprättas; med tredje verksamhetsåret skulle sålunda gymnasiet och

med det fjärde realskolan vara färdigbildad.

Givetvis är det icke helt uteslutet, att de nödiga förberedelserna för läroverkens

igångsättande kunna hinna vidtagas redan till ingången av läsåret

1927—1928. Jag förutser emellertid, att stora svårigheter härutinnan skola

yppa sig, och därför har jag icke ansett mig kunna räkna med att läroverken

i allmänhet skola kunna träda i verksamhet förrän läsåret 1928—29.

För att emellertid möjligheter för verksamhetens begynnande redan läsåret

1927—28 icke skola saknas, har jag beräknat anslag för upprättande av ett

av nu förevarande läroverk å riksstaten för budgetåret 1927—28 och kommer

att i det följande hemställa, att förslag avlåtes till riksdagen om erforderlig

höjning av såväl reservationsanslaget till de allmänna läroverken som ock

av anslaget till extra och vikarierande lärare vid dessa läroanstalter.

I det föregående har jag framlagt min principiella uppfattning angående

anordnandet av samrealskolor, som skulle övertaga den kommunala mellanskolans

funktioner i de samhällen, där behovet av realskolutbildning för

närvarande tillgodoses genom mellauskola. Jag har tillika närmare angivit

de allmänna krav, som enligt min mening böra uppställas för att en sådan

åtgärd skall kunna tillfredsställande motiveras. Det återstår emellertid att

ingå i den detaljprövning, som är nödvändig för ett avgörande, i vilken

omfattning åtgärder i här förevarande syfte kunna anses påkallade och

genomförbara.

Till en början anser jag mig böra lämna en redogörelse för antalet lärjungar

vid olika kommunala mellanskolor, som fylla det uppställda grundläggande

kravet att under läsåren 1920—21 till och med 1926—27 hava uppvisat

ett genomsnittligt lärjungantal överstigande 100. De ifrågavarande uppgifterna

(sid. 254) hava införskaffats frän skolöverstyrelsens statistiska avdelning.

Det angivna kravet fylles av ej mindre än 30 av rikets 87 kommunala

mellanskolor, fördelade på 14 olika län. På grund av det statsfinansiella

läget är det, såsom förut nämnts, icke möjligt att nu förstatliga ett

så betydande antal skolor. En stark begränsning av antalet är alltså ofrånkomlig.

Det vore tänkbart att låta anslutningen bliva företrädesvis avgörande

och sålunda i främsta rummet föreslå till statsövertagande de skolor,

som under den nämnda perioden visat den starkaste utvecklingen. Jag kan

emellertid icke finna, att man på denna väg skulle uppnå en med hänsyn

till olika ortsförhållanden rättvis fördelning av de nya statsläroverken. Det

synes mig nämligen uppenbart, att skilda landsdelars behov böra i möjli
-

Ombildning

av kommu

nala mellan

skolor till

samreal

skolor.

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Kommunal

mellanskof

Upp-

rättad

år

Antal lärjungar höstterminen år

Medeltal

lärjungar

191’

191f

19U

192(

1192]

192S

1921

192''

1192:

192<

. 1917

21

1922-

26

Stockholms län

Lidingö......

1920

—

—

—

208

236

258

235

216

205

223

222

227

Vaxholm.....

1920

—

—

—

102

113

119

109

in

100

101

108

108

Södermanlands län

Katrineholm . . .

1910

79

99

122

123

150

167

159

161

146

165

115

160

Östergötlands län

Motala......

1920

—

—

—

140

154

169

173

170

173

168

147

171

Mjölby......

1916

68

76

91

96

115

118

114

118

94

102

89

109

Jönköpings län

Huskvarna ....

1912

126

132

168

166

169

181

163

163

149

146

152

160

Nässjö......

1913

117

133

165

196

212

218

224

211

201

184

165

208

Värnamo.....

1912

78

93

102

108

122

115

114

121

113

102

101

113

Tranås......

1914

74

99

126

137

148

153

134

145

130

144

117

141

Blekinge län

Ronneby .....

1912

113

135

135

141

165

167

184

157

150

142

138

160

Sölvesborg....

1920

—

—

—

124

133

no

116

116

102

95

129

108

Kristianstads län

Tomelilla.....

1912

96

90

99

99

100

in

113

in

104

105

97

109

Åstorp......

1919

—

—

149

160

167

145

139

112

107

96

159

120

Hässleholm . . .

1912

91

132

141

161

165

171

195

174

172

144

138

171

Malmöhus län

Höganäs.....

1919

—

—

no

136

154

150

153

151

134

142

133

146

Malmö......

1910

323

329

360

385

424

465

468

491

517

517

364

492

Eslöv.......

1914

134

144

167

166

153

135

133

122

131

124

153

129

Hallands län

Falkenberg . . .

1918

—

86

109

101

109

126

145

152

165

156

101

149

Älvsborgs län

Trollhättan . . .

1919

—

—

133

143

146

167

162

157

161

161

141

162

Ulricehamn . . .

1914

60

65

101

102

132

137

136

137

no

103

92

125

Värmlands län

Säffle.......

1913

65

80

94

103

122

114

in

91

95

98

93

102

Örebro län

Karlskoga ....

1911

88

88

103

104

113

133

137

131

in

114

99

125

Kopparbergs län

Stora Tuna . . .

1914

117

135

165

166

179

204

187

191

205

189

152

195

Mora.......

1912

73

84

108

120

130

112

125

107

112

125

103

116

Hedemora ....

1917

44

46

47

48

75

102

121

132

120

112

52

117

Ludvika.....

1913

90

94

90

104

106

106

in

114

no

no

97

no

Västernorr lands län

Sollefteå.....

1920

—

—

—

149

121

122

109

133

117

103

135

117

Norrbottens län

Nederkalix ....

1912

82

100

no

121

150

149

117

96

94

72

113

106

Malmberget . . .

1917

85

101

124

148

147

163

161

163

152

160

121

160

Boden ......

1917 |

133

152

188

198

184

183 |

195

192

163

152

171

177

s. 255 Kontrollera mot PDF

255

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

gaste mån tillgodoses. Vidare är det naturligt, att tillgången på redan förefintliga

läroverk å samma ort eller i grannskapet, skolans ålder m. fl. dylika

hänsyn skola komma i betraktande. Och givetvis kan vid övervägandet icke

den omständigheten förbises, att flera av de ifrågavarande skolorna under

senare år visat ett avsevärt reducerat lärjungantal. Med utgångspunkt från

vad nu anförts anser jag skäligt att till en början utesluta mellanskola i

stad, där allmänt läroverk redan finnes och lämnar fördenskull å sido den

avgjort största av de ifrågavarande skolorna, den i Malmö, detta så mycket

mera, som jag nyss föreslagit upprättande av ett högre flickläroverk därstädes.

Vidare finner jag mig icke kunna i första hand ifrågasätta upprättande

av mer än ett statsläroverk i vart och ett av de län, där mellanskolor,

vilka i övrigt fylla de uppställda villkoren, äro i verksamhet.

Med hänsyn till det nu anförda blir min första uppgift att tillse, å vilka

av de angivna orterna föreliggande förhållanden med den största styrkan

tala till förmån för mellanskolans ombildning till allmänt läroverk.

Ifråga om Södermanlands, Hallands, Värmlands, Örebro och Västernorrlands

län saknas anledning till val mellan skilda skolor. Jag anser mig dock med

hänsyn till den anmärkningsvärda nedgången i lärjungesiffrorna vid skolan i

Säffle föranlåten att vid nu förestående övervägande lämna denna skola å sido.

Vad angår Stockholms län synes mig tvekan knappast kunna råda därom,

att skolan i Lidingö bör ifrågakomma före den i Vaxholm. Redan

skolans storlek utgör härvid ett vägande skäl. Och jämväl ur synpunkten

av den rådande trängseln vid huvudstadsläroverken torde det få anses mycket

välbetänkt, att ökade statliga utbildningsmöjligheter snarast beredas i

Stockholms förortssamhällen.

Beträffande de båda skolorna inom Östergötlands län, den i Motala och

den i Mjölby, är den sistnämnda visserligen den äldsta. Men anslutningen

till densamma har genomgående varit icke oväsentligt mindre än till Motalaskolan.

Frekvensen vid skolan i Mjölby har också under senaste tid visat

tendens till nedgång, medan lärjungesiffrorna vid Motalaskolan röja en anmärkningsvärd

konstans. Och även de lokala synpunkterna torde få sägas

med en viss styrka tala till förmån för ett statsläroverk i Motala, så mycket

mera som till denna läroanstalt numera är knutet ett gymnasium, vilket

besökes av ett ej ringa antal lärjungar.

Inom Jönköpings län äro icke mindre än fyra skolor sedan länge i verksamhet,

vilka fylla det uppställda huvudkravet. Med hänsyn till lärjungantalet

intager skolan i Nässjö främsta platsen. På grund av Huskvarnas

nära grannskap till Jönköping torde skolan därstädes icke nu böra ifrågakomma

till förstatligande. Ur synpunkten av statsläroverkens möjligast likformiga

fördelning inom olika delar av länet, kunna tvivelsutan goda skäl

anföras för såväl Nässjö som Tranås och Värnamo. Jag håller dock före,

att de föreliggande förhållandena närmast visa hän på, att Nässjö bör

före de båda nämnda orterna komma i åtanke till erhållande av allmänt läroverk.

s. 256 Kontrollera mot PDF

256 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Vid valet mellan skolorna i Ronneby och Sölvesborg torde den förra skolans

ålder och större lärj ungantal kunna åberopas såsom grund för dess

föredragande framför skolan i Sölvesborg.

Vad angår de tre skolorna inom Kristianstads län, Tomelilla, Åstorp och

Hässleholm, kan icke förbises, att skolan i Åstorp visat en anmärkningsvärd

tillbakagång. Dess lärjungantal har kontinuerligt sjunkit från 167 år 1921

till 96 år 1926. Denna omständighet torde göra en avvaktande hållning

nödvändig. I valet mellan skolan i Tomelilla och den i Hässleholm synes

såväl lärj ungantalet som samhällets storlek utgöra tillräckliga motiv för att

Hässleholmsskolan ställes främst.

Beträffande skolorna i Malmöhus län, Höganäs och Eslöv, är det icke lätt

att erhålla säkra hållpunkter för att föredraga den ena framför den andra.

Skolan i Höganäs uppvisar obestridligen den jämnaste utvecklingen. Lärj

ungantalet har nämligen växlat inom snäva gränser, och medeltalet är

högre för de senaste fem åren än för åren 1919—21. För skolan i Eslöv

konstaterar man i sistnämnda avseende ett motsatt förhållande; lärjungantalet

har också vid denna skola sjunkit från 167 år 1919 till 124 år 1926.

Höganäs municipalsamhälle har en betydande folkmängd, uppgående till

nära 6,000 personer, och utgör centrum i en tätbefolkad bygd, som icke i

det närmare grannskapet har tillgång till statsläroverk. På grund av nu

angivna förhållanden torde Höganäs böra före Eslöv ifrågakomma till erhållande

av statsläroverk.

Vidkommande Älvsborgs län torde gälla, att den väl besökta mellanskolan

i Trollhättan bör före mellanskolan i Ulricehamn ifrågakomma till förstatligande.

Stadens betydande invånarantal utgör också ett tungt vägande skäl

för att ett allmänt läroverk snarast kommer till upprättande i Trollhättan.

Inom Kopparbergs län finnas icke mindre än fyra kommunala mellanskolor,

för vilkas förstatligande goda skäl låta sig anföra. Samtliga hava

ägt bestånd under en följd av år och visat en god utveckling. Ur

geografisk fördelningssynpunkt måste det tillika anses önskvärt, att läroverk

komma till stånd i Mora, Hedemora samt åtminstone i ett av samhällena

Stora Tuna och Ludvika. Ställd inför nödvändigheten att behöva angiva

en av dessa skolor såsom företrädesvis berättigad och lämpad att nu ifrågakomma

till statsövertagande, har jag kommit till den uppfattningen, att

Stora Tuna på grund av särskilt den betydande anslutningen till den nuvarande

mellanskolan med största fog kan göra anspråk på ett statsläroverk.

Vad slutligen angår Norrbottens län torde mellanskolan i Nederkalix med

hänsyn till lärj ungantalets anmärkningsvärt starka tillbakagång under senare

år böra lämnas å sido. Vid det ingalunda lätta valet mellan Malmberget

och Boden såsom förläggningsort för det nya statsläroverk, som närmast

bör komma till upprättande inom länet, torde den hittillsvarande anslutningen

till respektive skolor närmast visa hän på att Boden bör äga företräde.

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Jag kan icke heller alldeles bortse ifrån att stadens ställning såsom garnisonsort

gör det rimligt, att Boden ifrågakommer till att erhålla ett statsläroverk.

Min granskning av de föreliggande förhållandena har alltså givit till resultat,

att följande kommunala mellanskolor i främsta rummet böra komma

under omprövning, när det gäller ombildning till allmänna läroverk: Lidingö,

Katrineholm, Motala, Nässjö, Ronneby, Hässleholm, Höganäs, Falkenberg,

Trollhättan, Karlskoga, Stora Tuna, Sollefteå och Boden. Av förut

angivna skäl kan jag emellertid icke föreslå, att ett beslut om övertagande

av samtliga de nämnda skolorna av riksdagen nu fattas. Jag inskränker

mig därför till att framställa förslag om successiv ombildning av sju skolor

under förhoppning om att förhållandena snarast skola möjliggöra ett fullföljande

av ombildningsverket, så att de återstående av de nämnda orterna

utan alltför stort dröjsmål må komma i åtnjutande av de förmåner, som

realskolans organisation erbjuder.

Vid övervägandet vilka av förutnämnda orter höra ifrågakomma till omedelbart

beslut om samrealskolors inrättande, har jag med beaktande av alla

de olika förhållanden, som härvid varit att uppmärksamma, kommit till

det resultat, att sådan skola bör upprättas å en var av följande orter

nämligen: Lidingö, Katrineholm, Motala, Höganäs, Trollhättan, Sollefteå

och Boden.

Det torde böra erinras, att gymnasier äro anknutna till mellanskolorna i

Lidingö och Motala samt att ofullständiga sådana varit i verksamhet

i Sollefteå och Boden. Likaledes bör det ihågkommas, att mellanskolan

i Katrineholm vid sidan av den i Malmö utgör den först upprättade läroanstalten

av denna typ inom landet. Vad angår Trollhättan gäller att

städer av samma storlek i regel äro utrustade med högre läroverk. Så är

ock förhållandet med åtskilliga städer med lägre befolkningssiffra. Jämväl

må framhållas, att realskolor för gossar och statssamskolor finnas upprättade

i städer med väsentligen mindre folkmängd än Trollhättan. I fråga

om mellanskolan i Sollefteå anser jag mig ytterligare böra omnämna, att

stadsfullmäktige i Sollefteå i framställning den 17 november 1926 hemställt

om skolans övertagande av staten, vilken framställning skolöverstyrelsen

i utlåtande den 27 januari 1927 tillstyrkt. Vad slutligen beträffar Höganäs,

vill jag erinra, att det synes mig önskvärt, att statsläroverk kommer

till upprättande inom något landsbygdssamhälle, och jag har ansett förhållandena

inom här ifrågavarande ort ägnade att väl motivera anordnande av

en realskola därstädes.

Vad angår frågan om ombildningens tekniska genomförande, finner jag

detta kunna ske i väsentlig anslutning till den ordning, som skolkommissionen

angivit. Statsövertagandet torde alltså böra försiggå successivt

och sålunda omfatta en årsklass varje år. I samband med övertagandet av

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 101 käft. (Nr 116.)

17

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

en årsklass böra erforderliga lärarkrafter uppföras på stat och statsunderstödet

till mellanskolan i motsvarande mån minskas. Med hänsyn bl. a.

till att vederbörande kommuner redan torde hava fastställt utgiftsstater förskolorna

för kalenderåret 1927, synes mig statsövertagandet av första klassen

av nämnda sju mellanskolor lämpligen kunna uppskjutas till den 1 januari

1928. Till frågan om erforderliga anslag, liksom till vissa ekonomiska detaljer

i samband med ombildningen, återkommer jag i det följande.

Den fortsatta ombildningen bör budgetåret 1928—1929 utsträckas till

mellan skolans klass 2 och budgetåret 1929—1930 till klass 3 samt budgetåret

1930—1931 omfatta skolan i dess helhet.

Vad slutligen vidkommer de två orter, där för undervisningen å såväl realskole-

som gymnasiestadiet för närvarande anlitas statsunderstödda enskilda

läroanstalter, Djursholms stad och Saltsjöbadens köping, bör det nämnas,

att skolkommissionen föreslagit upprättande av ett högre allmänt

läroverk i Djursholm och en realskola i Saltsjöbaden. För egen del finner

jag mig icke kunna underlåta att uttala den meningen, att vad angår realskolestadiet

ingen tvekan synes mig kunna råda därom, att ett vitsordat

behov av allmänt läroverk för detta skolstadium å båda de nämnda orterna

är för handen och att sakliga skäl med i det hela samma styrka som i

fråga om de nämnda med mellanskolor utrustade samhällena tala för att

detta behov också tillgodoses i enahanda ordning.

De ifrågavarande läroanstalternas nuvarande organisation är emellertid

sådan, att ett upprättande av allmänt läroverk, som skulle komma att övertaga

skolornas nu berörda uppgift, torde förutsätta flera års övergångstid

för att möjliggöra den ganska djupgående organisatoriska omläggning,

som synes mig ofrånkomlig. Sagda omläggning måste vidare komma att i

icke ringa grad påverka även folkskolans förhållanden och därmed respektive

kommuners budget. Jag har med hänsyn jämväl till dessa omständigheter

i det föregående angivit, hur jag tänker mig, att skolorganisationen

i de nämnda samhällena skulle kunna modifieras för att bereda väg för de

allmänna läroverk, för vilkas upprättande, på sätt jag redan uttalat, vägande

skäl äro för handen. Den ytterligare utredning, som i sådant avseende påfordras,

har jag för avsikt att åvägabringa, sedan riksdagen varit i tillfälle

pröva den organisatoriska huvudfrågan, och åsyftar jag att härvid under

lämpliga former taga vederbörande samhällens medverkan i anspråk.

*

Efter denna redogörelse för föreslagna förändringar i läroverksorganisationen

har det synts mig ändamålsenligt att sammanfattningsvis lämna en

översiktlig framställning av dels anknytniugsförhållandena vid olika läroverk,

dels tillämpningen av samskoleprincipen å de skilda orterna.

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Enligt mitt i det föregående framställda förslag skulle följande läroverk

tillsvidare hava såväl fyrklassig som sexklassig realskolavdelning.

Stockholm, högre lärover
-

ket å Södermalm

Ängelholm

Falköping

Södertälje

Malmö, realskolan

Karlstad

Uppsala

Hälsingborg

Kristinehamn

Enköping

Ystad

Arvika

Nyköping

Landskrona

Örebro

Eskilstuna

Trälleborg

Västerås

Linköping

Halmstad

Falun

Norrköping

Göteborg, östra real-

Gävle

Jönköping

skolan

Härnösand

Växjö

Uddevalla

Sundsvall

Kalmar

Vänersborg

Örnsköldsvik

Oskarshamn

Borås

Östersund

Visby

Alingsås

Umeå

Karlskrona

Åmål

Skellefteå

Karlshamn

Mariestad

Luleå.

Kristianstad

Lidköping

Härvid har i fråga om de läroverk, till vilkas realskolestadium enligt för-

slaget flickor skulle kunna erhålla tillträde, räknats med minst oförändrat

lärjungantal. Vad angår <

de realskolor, vilka i det föregående föreslagits

ombildade till samrealskolor, har däremot räknats med det ökade lärjung-

antal, som förutsatts bliva <

3n följd av flickskolans nedläggande.

Följande läroverk skulle omfatta endast fyrklassig realskolavdelning:

Stockholm, högre

Malmö, högre

Filipstad

flickläroverket

flickläroverket

Askersund

Norrtälje

Hälsingborg, högre

Sala

Lidingö

flickläroverket

Köping

Strängnäs

Högauäs

Arboga

Katrineholm

Varberg

Hudiksvall

Vadstena

Göteborg, högre

Söderhamn

Motala

flickläroverket

Sollefteå

Eksjö

Strömstad

Piteå

Västervik

Trollhättan

Haparanda

Vimmerby

Skara

Boden.

Skövde

Under förutsättning av samundervisning å realskolestadiet, respektive i läroverket,

torde vid läroverken i Strängnäs, Eksjö, Västervik, Varberg, Skara,

Skövde, Hudiksvall och Söderhamn såväl fyrklassig som sexklassig realskolavdelning

förekomma.

Anknytningens

ordnande

vid olika

läroverk.

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

Endast sexklassig realsJeolavdelning skulle enligt förslaget förekomma vid

följande läroverk:

Stockholm:

Malmö:

Lund, samt

Göteborg:

högre latinläroverket å Norrmalm

högre realläroverket å Norrmalm

högre läroverket å Östermalm

Vasa realskola

Katarina »

Kungsholmens »

högre gossläroverket

högre latinläroverket

högre realläroverket och

västra realskolan.

Slutligen upptager förslaget ett fullständigt lyceum för gossar, nämligen

statens provskola, nya elementarskolan i Stockholm, samt lyceiavdelningar

vid nedannämnda läroverk:

Uppsala,

Malmö, högre gossläroverket,

Lund,

Göteborg, högre latinläroverket,

» realläroverket och

Härnösand.

Samundervis- Ur synpunkten av läroverkens tillgänglighet för lärjungar av olika kön skulle

^Wnvjming följande typer vara företrädda: 1) gossläroverk, 2) flickläroverk, 3) läroverk,

inom läro- vilkas realskola förutsättes tillgänglig endast för gossar men till vilkas gymVe»"ationen

* na8^um enligt beslut av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall flickor skulle kunna

erhålla tillträde, 4) läroverk, till vilkas realskola enligt beslut av Kungl.

Maj:t i varje särskilt fall flickor skulle kunna erhålla tillträde, men vilkas

gymnasium förutsättes vara tillgängligt för både gossar och flickor, 5) realskolor,

till vilka enligt beslut av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall flickor skulle

kunna erhålla tillträde, samt 6) samrealskolor, tillgängliga för både gossar

och flickor.

Den grupp av läroverk, till vilka endast gossar skulle äga tillträde, utgöres

av följande:

Stockholm, högre latinläroverket å Norrmalm,

högre realläroverket å Norrmalm,

högre läroverket å Östermalm,

högre läroverket å Södermalm,

Nya elementarskolan,

V asa realskola,

Katarina »

Kungsholmens »

s. 261 Kontrollera mot PDF

261

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Uppsala högre läroverk,

Malmö, högre gossläroverket,

realskolan,

Lunds högre läroverk,

Hälsingborgs högre läroverk samt

Göteborg, högre latinläroverket,

högre realläroverket,

västra realskolan och

östra realskolan.

Särskilda högre flickläroverk skulle finnas i följande städer:

Stockholm Hälsingborg och

Malmö Göteborg.

Vid följande läroverk skulle i realskolan undervisas endast gossar, medan till

gymnasiet enligt beslut av Kungl. Maj:t även flickor skulle kunna erhålla tillträde:

Linköping Karlstad Västerås och

Norrköping Örebro Sundsvall.

Borås

Enahanda skulle förhållandet i fråga om realskolan vara beträffande läroverken

i Jönköping och Gävle, vilkas gymnasier förutsättas alltjämt vara

tillgängliga för både gossar och flickor.

Till nedannämnda högre läroverks realskola skulle flickor enligt beslut av

Kungl. Maj:t i varje särskilt fall kunna erhålla tillträde; gymnasiet förutsättes

däremot vara tillgängligt för hade gossar och flickor:

Södertälje

Karlskrona (nu icke

Skara (nu icke

Nyköping

tillgängligt för

tillgängligt för

Strängnäs

flickor)

flickor)

Eskilstuna

Kristianstad

Falun

Växjö

Ystad

Hudiksvall

Kalmar

Halmstad

Härnösand

Västervik

Vänersborg

Östersund

Visby

Umeå och

Luleå.

Till nedannämnda realskolor skulle enligt beslut av

Kungl. Maj:t i varje sär

skilt fall flickor kunna erhålla

tillträde:

Eksjö

Uddevalla

Kristinehamn och

Landskrona

Skövde

Söderhamn.

Varberg

Följande läroverk skulle vara organiserade såsom samrealskolor:

a) nuvarande statens samskolor,

Norrtälje

Alingsås

Köping

Vadstena

Amål

Arboga

Vimrnerby

Falköping

Örnsköldsvik

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

Stockholms

stad.

Ängelholm Filipstad

Trälleborg Askersund

Strömstad Sala

b) nuvarande realskolor för gossar,

Enköping Karlshamn

Oskarshamn Mariestad

c) nuvarande kommunala mellanskolor,

Lidingö Höganäs

Katrineholm Trollhättan

Motala

Plan för läroverksorganisationen.

Intet läroverk i Stockholm har ansetts lämpligen kunna ifrågakomma att

ombildas till samläroverk.

Med hänsyn till huvudstadens båda väl besökta kommunala mellanskolor

och förefintligheten av ytterligare en statsunderstödd enskild mellanskola

har realskolans nuvarande anknytningsförhållanden i regeln förutsatts orubbade.

Allenast vid högre allmänna läroverket å Södermalm, till vilket provårskurs

är förlagd, har jag, på grund av denna omständighet, funnit mig

böra föreslå, att en fyrklassig realskolavdelning må ersätta en serie parallellklasser

i realskolan.

För tillgodoseende av flickundervisningen föreslår jag upprättande av ett

nytt högre flickläroverk, organiserat med fyrklassig realskola i tills vidare

enkla avdelningar samt gymnasium, omfattande latin-, nyspråklig och reallinje,

samtliga treåriga. Därjämte torde böra erinras, att högre lärarinneseminariets

övningsskola delvis skulle ombildas och förses med en enkel

realskollinje, omfattande fyra klasser.

Med avseende på gymnasiets organisation vid huvudstadsläroverken föreslår

jag följande. Vid högre latinläroverket å Norrmalm bibehålies en latinlinje

oförändrad (4-årig), en latinlinje organiseras treårig och i utbyte mot

en latinlinje upprättas en fyraårig nyspråklig linje.

Vid högre realläroverket å Norrmalm bibehållas två reallinjer fyraåriga och

organiseras en sådan linje såsom treårig.

Vid högre läroverket å Södermalm bibehållas en latin- och en reallinje fyraåriga

och organiseras en latin- och en reallinje såsom treåriga sådana linjer.

Vid högre läroverket å Östermalm bibehållas samtliga linjer oförändrade.

Vad slutligen angår statens provskola nya elementarskolan torde läroverket

böra organiseras såsom sexårigt lyceum, omfattande latin-, nyspråkligt och

reallyceum. Läroverket har synts mig böra vara tillgängligt endast för

gossar.

I fråga om Stockholms tre realskolor har jag icke ansett mig höra föreslå

någon förändring.

Beträffande slutligen privatläroverken i huvudstaden torde det icke vara

Skellefteå

Piteå och

Haparanda.

Lidköping och

Arvika.

Sollefteå och

Boden.

s. 263 Kontrollera mot PDF

263

Kung1. Maj:ts proposition Nr 116.

uteslutet, att statsunderstödet till något av de nuvarande privata flickgymnasierna

kan komma att framdeles indragas. Härutinnan lär det emellertid

icke vara möjligt att göra någon säker förutberäkning. I övrigt torde

den föreslagna omorganisationen icke kunna väntas medföra någon rubbning

i privatläroverkens understödsförhållanden.

Realskolan i Södertälje föreslås ombildad till högre läroverk genom statens

successiva övertagande av det höstterminen 1914 upprättade kommunala gymnasiet.

Realskolan, till vilken flickor torde kunna erhålla tillträde, skulle omfatta

en fyrklassig och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som förutsattes

bliva tillgängligt för både gossar och flickor, föreslås under denna förutsättning

omfatta en fyraårig latinlinje och en treårig reallinje.

Även under förutsättning av att realskolan göres tillgänglig för flickor,

torde den statsunderstödda flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning

för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Samskolan i Norrtälje föreslås ombildad till fyrklassig samrealskola.

I Lidingö föreslås den nuvarande kommunala mellanskolan omorganiserad

till en fyrklassig statens samrealskola.

Beträffande slutligen Djursholm och Saltsjöbaden har jag tänkt mig, att

vid de å dessa orter förefintliga statsunderstödda högre samskolorna skulle

under någon av de i det föregående angivna former anordnas anknytning

till folkskolans sjätte klass.

Högre läroverket i Uppsala, vilket synts böra vara tillgängligt endast för

gossar, föreslås organiserat på följande sätt:

Realskolan skulle omfatta en fyrklassig samt en sexklassig avdelning,

den senare med parallellklasser till klasserna 3—5; därjämte skulle ny upprättas

en lyceiavdelning, förslagsvis med latin. Gymnasiet bibehålies oförändrat

med en fyraårig latinlinje och en fyraårig reallinje.

För flickornas undervisning har jag tänkt mig, att en fyrklassig realskollinje

borde anordnas vid Uppsala högre elementarläroverk för flickor. I övrigt

torde ingen förändring i privatläroverkens understödsförhållanden vara

att förutse.

Realskolan i Enköping föreslås omorganiserad till samrealskola med eu

fyrklassig och en sexklassig avdelning.

Den statsunderstödda flickskolan i staden synes vid sådant förhållande

icke kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifrågakomma till fortsatt

statsunderstöd.

Högre läroverket i Nyköping föreslås oförändrat i vad angår gymnasiets

organisation, och förutsätter jag härvid, att kvinnliga lärjungar fortfarande

hava tillgång till detsamma. Realskolan, till vilken flickor skulle kunna

erhålla tillträde, skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning.

Stockholms

län.

Uppsala län.

Södermanlands

län.

s. 264 Kontrollera mot PDF

Östergötlands

län.

264 Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

Även under förutsättning av Barnundervisning i realskolan torde den

statsunderstödda flickskolan kunna beräknas erhålla tillräcklig anslutning

för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Högre läroverket i Strängnäs föreslås organiserat med 4-årigt latingymnasium,

liksom för närvarande tillgängligt även för kvinnliga lärjungar.

Därest flickor icke anses böra äga tillträde till realskolan, torde lärjungantalet

icke medgiya anordnande av parallellklasser och skolan sålunda

böra omfatta en fyrklassig avdelning. Under förutsättning av samundervisningens

utsträckande även till realskolestadiet, för vilken anordning hinder

icke synes föreligga, torde genomgående parallellklasser bliva erforderliga

och således sexklassig realskolavdelning kunna bibehållas vid sidan av

den fyrklassiga.

Även vid sist angivna ordning torde den statsunderstödda flickskolan

sannolikt kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifrågakomma till fortsatt

statsunderstöd.

Realskolan i Eskilstuna föreslår jag ombildad till högre läroverk genom statens

successiva övertagande av det höstterminen 1911 upprättade kommunala

gymnasiet. Realskolan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle

omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som förutsättes

alltjämt bliva tillgängligt för både gossar och flickor, föreslås omfatta

en fyraårig latinlinje och en treårig reallinje.

Även under förutsättning av Barnundervisning i realskolan torde den

statsunderstödda flickskolan kunna påräkna erforderlig anslutning för att

ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

I Katrineholm föreslås den nuvarande kommunala mellanskolan omorganiserad

till en fyrklassig statens samrealskola.

Högre läroverket i Linköping föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,

till vilken flickor icke skulle äga tillgång, skulle omfatta eu fyrklassig

och en sexklassig avdelning, båda utrustade med parallellavdelningar

till respektive klasser 1—3 och 1—5. Gymnasiet, som torde kunna bereda

utrymme även för kvinnliga lärjungar, skulle omfatta en fyraårig och en

treårig latinlinje samt en treårig reallinje.

Vid den statsunderstödda flickskolan har jag tänkt mig, att en realskollinje

lämpligen borde anordnas.

Högre läroverket i Norrköping föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,

till vilken flickor icke skulle äga tillträde, skulle omfatta en fyrklassig

och en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till klasserna

3—5. Gymnasiet, som torde kunna bereda utrymme även för kvinnliga

lärjungar, skulle omfatta en fyraårig latinlinje, en treårig nyspråklig

linje samt en treårig reallinje.

Stadens båda statsunderstödda flickskolor torde icke påverkas av den föreslagna

omorganisationen.

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Samskolan i Vadstena föreslås ombildad till fyrklassig samrealskola.

I Motala föreslås den nuvarande kommunala mellanskolan omorganiserad

till en fyrklassig statens samrealskola.

Läroverket i Jönköping föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,

till vilken flickor icke skulle äga tillgång, skulle omfatta en fyrklassig och

en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till klasserna 3 5.

Gymnasiet, vilket förutsättes alltjämt vara tillgängligt för både gossar och

flickor, skulle omfatta eu fyraårig latinlinje, en treårig nyspråklig linje och

en treårig reallinje.

Även under förutsättning av samundervisning å realskolestadiet torde

sannolikt stadens båda flickskolor kunna beräknas erhålla tillräcklig anslutning

för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Realskolan i Eksjö, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, föreslås

ombildad till fyrklassig realskola. Därest samundervisning äger rum, torde lärjungantalet

påkalla anordnande av parallellklasser och skolan omfatta även

en sexklassig avdelning.

Den statsunderstödda flickskolan i staden synes även vid samundervisning

sannolikt kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifrågakomma till fortsatt

statsunderstöd.

Högre läroverket i Växjö föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,

till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en fyrklassig

och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, vilket förutsättes alltjämt vara

tillgängligt för både gossar och flickor, skulle bibehållas oförändrat med en

fyraårig latinlinje och en fyraårig reallinje.

Även under förutsättning av samundervisning å realskolestadiet synes den

statsunderstödda flickskolan kunna påräkna erforderlig anslutning för att

ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Högre läroverket i Kalmar föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,

till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en

fyrklassig och en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till

klasserna 3—5. Gymnasiet, vilket förutsättes alltjämt vara tillgängligt för

både gossar och flickor, skulle under denna förutsättning omfatta en fyraårig

och en treårig latinlinje samt en treårig reallinje.

Även vid samundervisning å realskolestadiet synes den statsunderstödda

flickskolan kunna påräkna erforderlig anslutning för att ifrågakomma till

fortsatt statsunderstöd.

Högre läroverket i Västervik föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,

till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en

fyrklassig avdelning. Under förutsättning av samundervisning å realskolestadiet,

torde lärjungantalet påkalla parallellklasser och skulle då realskolan

Jönköpings

län.

Kronobergs

län.

Kalmar län.

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

omfatta jämväl en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som förutsättes alltjämt

vara tillgängligt för både gossar och flickor, bibehålies oförändrat med

fyraårig reallinje.

Aven vid Barnundervisning i det allmänna läroverket torde den statsunderstödda

flickskolan sannolikt kunna påräkna tillräcklig anslutning för att

ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Realskolan i Oskarshamn föreslås omorganiserad till samrealskola med en

fyrklassig och en sexklassig avdelning.

Den statsunderstödda flickskolan i staden synes vid sådant förhållande

icke kunna påräkna tillräcklig anslutning för att kunna ifrågakomma till

fortsatt statsunderstöd.

Samskolan i Vimmerby föreslås ombildad till fyrklassig samrealskola.

Gotlands län. Högre läroverket i Visby föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,

till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en fyrklassig

och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, vilket förutsättes alltjämt vara

tillgängligt för både gossar och flickor, torde böra bibehållas oförändrat med

en fyraårig latinlinje och en fyraårig reallinje.

Även under förutsättning av samundervisning å realskolestadiet synes den

statsunderstödda flickskolan kunna påräkna erforderlig anslutning för att

ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Blekinge lan. Högre läroverket i Karlskrona föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,

till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en

fyrklassig och en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till

klasserna 3—5. Gymnasiet, vilket förutsättes bliva tillgängligt för både

gossar och flickor, skulle under denna förutsättning komma att omfatta

en fyraårig och en treårig latinlinje samt en fyraårig reallinje.

Även under förutsättning av samundervisning å realskolestadiet synes den

statsunderstödda flickskolan kunna påräkna erforderlig anslutning för att

ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Realskolan i Karlshamn föreslås omorganiserad till samrealskola med en

fyrklassig och en sexklassig avdelning.

Den statsunderstödda flickskolan synes vid sådant förhållande icke kunna

påräkna tillräcklig anslutning för att kunna ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Sri8tf£™tads Högre läroverket i Kristianstad föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,

till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en

fyrklassig och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, vilket förutsättes alltjämt

bliva tillgängligt för både gossar och flickor, skulle omfatta en fyraårig

och en treårig latinlinje samt en treårig reallinje.

Även under förutsättning av samundervisning å realskolestadiet synes den

s. 267 Kontrollera mot PDF

267

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

statsunderstödda flickskolan kunna påräkna erforderlig anslutning för att

ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Samskolan i Ängelholm föreslås omfatta en fyrklassig och en sexklassig

avdelning.

Intet av de nuvarande allmänna läroverken i Malmö har ansetts lämpligen

kunna ifrågakomma att ombildas till samläroverk. Med hänsyn till

stadens väl besökta kommunala mellanskola hava förändringarna i läroverkens

anknytningsförhållanden icke synts böra bliva av större omfattning.

För tillgodoseende av flickundervisningen föreslår jag upprättande av ett

högre flickläroverk, organiserat med fyrklassig realskola, tills vidare utan

parallellavdelningar, samt gymnasium, omfattande en treårig latinlinje och

en likaledes treårig nyspråklig linje.

Högre gossläroverket skulle omfatta sexklassig realskola med tre serier

parallellavdelningar och gymnasium fördelat på en fyraårig latinlinje, en

treårig reallinje och en treårig nyspråklig linje. Ytterligare skulle läroverket

omfatta en lyceilinje, förslagsvis med latin.

Realskolan för gossar skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning,

båda med parallellklasser till respektive klasser 1—3 och 1—5.

I samband med flickläroverkets upprättande bortfaller anledningen att

med statsmedel understödja det privata flickgymnasiet i staden. Jag har

därjämte tänkt mig, att vid Tekla Åbergs läroverk för flickor borde anordnas

en fyrklassig realskolelinje. Det torde icke vara uteslutet, att en av

de övriga tre statsunderstödda flickskolorna i staden framdeles icke erhåller

erforderlig anslutning för att kunna ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Högre läroverket i Lund, till vilket flickor icke skulle erhålla tillträde,

föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan skulle, med hänsyn till

förefintlig kommunal mellanskola, omfatta endast sexklassig avdelning, inneslutande

två parallellklasser. Gymnasiet skulle bibehållas oförändrat med

en fyraårig latinlinje och en fyraårig reallinje. Ytterligare skulle läroverket

omfatta en lyceiavdelning, förslagsvis med latin.

De statsunderstödda privatläroverken i staden torde icke påverkas av de

föreslagna förändringarna i det allmänna läroverkets organisation. Jag har

dock tänkt mig, att en fyrklassig realskolelinje borde anordnas vid Lunds

fullständiga läroverk för flickor.

Högre läroverket i Hälsingborg, till vilket flickor icke skulle äga tillträde,

föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan skulle omfatta en fyrklassig

och en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till klasserna

3—5. Gymnasiet skulle omfatta en fyraårig och en treårig latinlinje samt

en fyraårig reallinje.

För tillgodoseende av flickundervisningen föreslår jag upprättande av ett

högre flickläroverk, organiserat med fyrklassig realskola, tills vidare utan

Malmöhus

län.

s. 268 Kontrollera mot PDF

Hallands län.

268 Kungl. Maj. ts proposition Nr 116.

parallellavdelningar, samt gymnasium omfattande en treårig latinlinje och

en treårig nyspråklig linje.

I samband med det högre flickläroverkets upprättande bortfaller anledningen

att med statsmedel understödja det privata flickgymnasiet. Det torde

icke vara omöjligt, att anslutningen till den ena av stadens tre statsunderstödda

flickskolor framdeles icke blir tillräcklig för att motivera fortsatt

statsunderstöd.

Högre läroverket i Ystad föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,

till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en fyrklassig

och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som förutsättes alltjämt vara

tillgängligt för både gossar och flickor, föreslås successivt utvidgat med

av staten bekostad latinlinje. Såväl latin- som reallinjen skulle vara fyraåriga.

Aven under förutsättning av samundervisning å realskolestadiet torde

den statsunderstödda flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för

att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Realskolan i Landskrona, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde,

skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning.

Även under förutsättning av samundervisning i realskolan torde den statsunderstödda

flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifrågakomma

till fortsatt statsunderstöd.

Samskolan i Trälléborg föreslås omfatta en fyrklassig och en sexklassig

avdelning.

I Höganäs föreslås den kommunala mellanskolan omorganiserad till en fyrklassig

statens samrealskola.

Högre läroverket i Halmstad föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,

till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en

fyrklassig och en sexklassig avdelning. I fall av samundervisning torde

parallellklasser böra anordnas vid klasserna 3—5. Gymnasiet, som förutsättes

alltjämt bliva tillgängligt för både gossar och flickor, skulle omfatta

en fyraårig och en treårig latinlinje samt en treårig reallinje.

Även under förutsättning av samundervisning i realskolan torde den

statsunderstödda flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för att

ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Realskolan i Varberg, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, föreslås

ombildad till fyrklassig realskola. Därest samundervisning äger rum,

torde 1 ärjungantalet påkalla anordnande av parallellavdelningar och skolan

omfatta även en sexklassig avdelning.

Den statsunderstödda flickskolan synes även vid samundervisning sannolikt

kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifrågakomma till fortsatt

statsunderstöd.

s. 269 Kontrollera mot PDF

269

Kungl. Maj. ts proposition Nr 116.

Intet läroverk i Göteborg har ansetts kunna ifrågakomma att ombildas

till samlare verk.

Med hänsyn till stadens väl besökta kommunala mellanskof och förefintligheten

av ytterligare en statsunderstödd enskild mellanskof har realskolans

nuvarande anknytningsförhållanden i regel förutsatts orubbade.

För tillgodoseende av flickundervisningen föreslår jag upprättande av ett

högre flickläroverk, organiserat med fyrklassig realskola, tills vidare utan

parallellavdelningar, samt gymnasium omfattande latin- och nyspråklig linje,

båda treåriga.

De nuvarande allmänna läroverken i Göteborg föreslås organiserade enligt

följande plan.

Högre latinläroverkets realskola skulle vara sexkla ssig med tre serier parallellavdelningar,

gymnasiet en fyraårig och en treårig latinlinje samt en

fyraårig nyspråklig linje. Därjämte föreslås anordnad en lyceiavdelning

med latin.

Högre realläroverkets realskola skulle vara sexklassig med parallella vdelningar,

gymnasiet en fyraårig och en treårig reallinje. Därjämte föreslås

anordnad en real lyceiavdelning.

Västra realskolan skulle bibehållas vid nuvarande organisation.

Östra realskolan skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning,

den senare med parallellklasser till klasserna 1—5.

Den föreslagna organisationen torde sannolikt icke föranleda annan förändring

i de statsunderstödda privatläroverkens understödsförhållanden,

än att det starkt besökta privata flickgymnasiets anslutning kan väntas reducerad.

Realskolan i Uddevalla, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde,

skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning.

Även under förutsättning av Barnundervisning i realskolan torde den statsunderstödda

flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifrågakomma

till fortsatt statsunderstöd.

Barnskolan i Strömstad föreslås ombildad till fyrklassig samrealskola.

Högre läroverket i Vänersborg föreslås organiserat på följande sätt. Re- Älvsborgs län.

alskolan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en

fyrklassig och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som förutsattes alltjämt

vara tillgängligt för både gossar och flickor, skulle omfatta en fyraårig och

en treårig latinlinje samt en treårig reallinje.

Även under förutsättning av Barnundervisning i realskolan torde den statsunderstödda

flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifrågakomma

till fortsatt statsunderstöd.

Högre läroverket i Borås föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,

till vilken flickor icke skulle äga tillträde, skulle omfatta en fyrklassig och

en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till klasserna 3—5.

s. 270 Kontrollera mot PDF

Skaraborgs

län.

270 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Gymnasiet, vilket torde böra vara tillgängligt för både gossar och flickor,

skulle omfatta eu fyraårig latinlinje och en treårig reallinje. Detta innebär

att en av läroverkets nuvarande två reallinjer skulle ersättas av latinlinje.

Vid den statsunderstödda flickskolan har jag tänkt mig, att en realskolelinje

borde kunna anordnas.

Samskolorna i Alingsås och Åmål föreslås omfatta vardera en fyrklassig

och en sexklassig avdelning.

I Trollhättan föreslås den kommunala mellanskolan omorganiserad till en

fyrklassig statens samrealskola.

Högre läroverket i Skara föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,

till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle under denna förutsättning

omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning. Därest Barnundervisning

icke anses böra ifrågakomma i realskolan, torde lärjungantalet

icke medgiva anordnande av genomgående parallellavdelningar, och läroverket

sålunda omfatta fyrklassig realskola. Gymnasiet, som torde böra vara

tillgängligt för både gossar och flickor, skulle omfatta en fyraårig och en

treårig latinlinje samt en fyraårig reallinje.

Aven under förutsättning av Barnundervisning i realskolan torde flickskolan

sannolikt kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifrågakomma till

fortsatt statsunderstöd.

Realskolan i Mariestad föreslås omorganiserad till samrealskola med en

fyrklassig och en sexklassig avdelning.

Vid sådant förhållande synes den statsunderstödda flickskolan icke kunna

påräkna tillräcklig anslutning för att kunna ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Realskolan i Lidköping föreslås omorganiserad till samrealskola med en

fyrklassig och en sexklassig avdelning.

Den statsunderstödda flickskolan synes vid sådant förhållande icke kunna

påräkna tillräcklig anslutning för att kunna ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Realskolan i Skövde, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, föreslås

under förutsättning av Barnundervisning omfatta en fyrklassig och en

sexklassig avdelning. Därest Barnundervisning icke anses böra ifrågakomma,

torde lärjungan talet icke medgiva anordnande av parallellklasser, och skolan

skulle då ombildas till fyrklassig realskola.

Den statsunderstödda flickskolan synes även vid Barnundervisning kunna

erhålla tillräcklig anslutning för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Samskolan i Falköping föreslås omfatta en fyrklassig och en sexklassig

avdelning.

Värmlimds Högre läroverket i Karlstad föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,

som skulle vara tillgänglig endast för gossar, skulle omfatta en fyr
-

s. 271 Kontrollera mot PDF

271

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

klassig och en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till

klasserna 3—5. Gymnasiet, vilket torde kunna vara tillgängligt för både

gossar och flickor, skulle omfatta en fyraårig latinlinje, en nyspråklig och

en reallinje, de båda senare treåriga.

Vid den statsunderstödda flickskolan har jag tänkt mig, att en realskolelinje

borde kunna anordnas.

Realskolan i Kristinehamn, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde,

skulle under denna förutsättning omfatta en fyrklassig och en sexklassig

avdelning, den senare med parallellklasser till klasserna 3—5. Bibehålies

särundervisning för gossar, torde parallellklasser till den sexklassiga avdelningen

vara av behovet påkallade.

Även under förutsättning av Barnundervisning i realskolan, torde den statsunderstödda

flickskolan kunna erhålla tillräcklig anslutning för att ifrågakomma

till fortsatt statsunderstöd.

Realskolan i Arvika föreslås omorganiserad till samrealskola, med en fyrklassig

och en sexklassig avdelning.

Den statsunderstödda flickskolan synes vid sådant förhållande icke kunna

erhålla tillräcklig anslutning för att kunna ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Samskolan i Filipstad föreslås ombildad till fyrklassig samrealskola.

Högre läroverket i Örebro föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,

till vilken flickor icke skulle äga tillgång, skulle omfatta en fyrklassig

och en sexklassig avdelning, båda med parallellklasser till klasserna 1—3,

respektive 1—-5. Gymnasiet, vilket tills vidare torde kunna vara tillgängligt

för både gossar och flickor, skulle under förutsättning av Barnundervisning

omfatta en fyraårig latinlinje, en fyraårig och en treårig reallinje samt en

treårig nyspråklig linje. Därest Barnundervisning icke anses böra ifrågakomma

skulle den fyraåriga reallinjen bortfalla.

Jag har tänkt mig, att vid en av stadens två statsunderstödda flickskolor,

förslagsvis den Risbergska, borde kunna anordnas realskolelinje.

Samskolan i Askersund föreslås ombildad till fyrklassig samrealskola.

Högre läroverket i Västerås föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,

vilken skulle vara tillgänglig endast för gossar, skulle omfatta en

fyrklassig och en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till

klasserna 3—5. Gymnasiet, vilket torde böra vara tillgängligt för både gossar

och flickor, skulle under denna förutsättning omfatta en fyraårig och en

treårig latinlinje samt en treårig reallinje. Därest samundervisning icke

anses böra ifrågakomma, skulle den treåriga latinlinjen bortfalla.

Jag har tänkt mig, att vid den statsunderstödda flickskolan borde kunna

anordnas eu realskolelinje.

Örebro län.

Västmanlands

län.

s. 272 Kontrollera mot PDF

Kopparbergs

län.

Gävleborgs

län.

Västernorrlands

län.

272 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Samskolorna i Sala, Köping och Arboga föreslås ombildade till fyrklassiga

samrealskolor.

Högre läroverket i Falun föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,

till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en fyrklassig

och en sexklassig avdelning. Under förutsättning av Barnundervisning torde

parallellklasser erfordras till klasserna 3—5. Gymnasiet, som förutsattes

alltjämt vara tillgängligt för både gossar och flickor, skulle omfatta en

fyraårig latinlinje och en treårig reallinje.

Även under förutsättning av Barnundervisning å realskolestadiet, torde den

statsunderstödda flickskolan erhålla tillräcklig anslutning för att ifrågakomma

till fortsatt statsunderstöd.

Högre läroverket i Gävle föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,

till vilken flickor icke skulle äga tillträde, skulle omfatta en fyrklassig och en

sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till klasserna 3—5.

Gymnasiet, som förutsättes alltjämt vara tillgängligt för både gossar och

flickor, skulle under denna förutsättning omfatta en treårig latinlinje samt en

fyraårig och en treårig reallinje.

Vid den statsunderstödda flickskolan har jag tänkt mig, att realskolelinje

borde kunna anordnas.

Högre läroverket i Hudiksvall föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,

till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle under denna

förutsättning omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning. Därest

Barnundervisning å realskolestadiet icke kommer till stånd, torde lärjungantalet

icke påkalla anordnande av parallellklasser och läroverket sålunda

omfatta fyrklassig realskola. Gymnasiet, som alltjämt skulle vara tillgängligt

för flickor, skulle omfatta en fyraårig latinlinje.

Även under förutsättning av Barnundervisning å realskolestadiet torde deD

statsunderstödda flickskolan sannolikt kunna påräkna tillräcklig anslutning

för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Realskolan i Söderhamn, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde,

föreslås ombildad till fyrklassig reafskola. Därest Barnundervisning äger rum

torde lärj ungantalet påkalla anordnande av parallellavdelningar och skolan omfatta

även en sexklassig avdelning.

Den statsunderstödda flickskolan synes även vid Barnundervisning i realskolan

sannolikt erhålla tillräcklig anslutning för att kunna ifrågakomma till

fortsatt statsunderstöd.

Högre läroverket i Härnösand föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,

till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en

fyrklassig och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som förutsättes alltjämt

vara tillgängligt för både gossar och flickor, skulle omfatta en fyraårig latin
-

s. 273 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 116. 273

linje och en treårig reallinje. Till läroverket skulle ytterligare knytas en

lyceiavdelning, förslagsvis med latin.

Aven under förutsättning av Barnundervisning å realskolestadiet torde den

statsunderstödda flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för att

ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Högre läroverket i Sundsvall föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,

till vilken flickor icke skulle äga tillträde, skulle omfatta en fyrklassig

och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som torde böra vara tillgängligt

för både gossar och flickor, skulle under denna förutsättning omfatta

fyraåriga latin- och reallinjer samt treårig nyspråklig linje.

Vid den statsunderstödda högre flickskolan har jag tänkt mig, att realskolelinje

borde kunna anordnas.

Samskolan i Örnsköldsvik föreslås omfatta en fyrklassig och en sexklassig

avdelning.

I Sollefteå föreslås den kommunala mellanskolan omorganiserad till en

statens fyrklassiga samrealskola.

Högre läroverket i Östersund föreslås organiserat på följande sätt. Real- Jämtland*

skolan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en tän

fyrklassig och en sexklassig avdelning, den senare i fall av Barnundervisning

med parallellklasser till klasserna 3—5. Gymnasiet, som förutsättes alltjämt

vara tillgängligt för både gossar och flickor, skulle bibehållas oförändrat

med fyraåriga latin- och reallinjer.

Även under förutsättning av Barnundervisning å realskolestadiet torde den

statsunderstödda flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för att

ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Högre läroverket i Umeå föreslås organiserat på följande sätt. Realsko- Västerbotten»

lan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta eu fyr- län

klassig och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som alltjämt förutsättes

vara tillgängligt för både gossar och flickor, skulle bibehållas oförändrat med

fyraåriga latin- och reallinjer.

Även under förutsättning av Barnundervisning å realskolestadiet torde den

statsunderstödda flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för att

ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Samskolan i Skellefteå föreslås omfatta en fyrklassig och en sexklassig

avdelning.

Högre läroverket i Luleå föreslås organiserat på följande sätt. Realsko- Norrbotten*

lan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en fyr. !änklassig

och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som förutsättes alltjämt

vara tillgängligt för både gossar och flickor, skulle omfatta eu fyraårig

latinlinje och en treårig reallinje.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 101 käft. (Nr 116.)

18

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj.ts proposition Nr 116.

Även under förutsättning av Barnundervisning å realskolestadiet torde den

statsunderstödda flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för att

ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Samskolorna i Piteå och Haparanda föreslås ombildade till fyrklassiga

realskolor.

I Boden föreslås den kommunala mellanskolan omorganiserad till en statens

fyrklassiga samrealskola.

s. 275 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

275

XI. Kostnadsberäkning.

Då jag nu går att söka besvara frågan, vilka ekonomiska konsekvenser för

statsverket, som skulle medföras av en omläggning av det högre skolväsendet

i enlighet med de grundsatser, jag i det föregående utvecklat, vill jag

förutskicka några allmänna anmärkningar.

Jag vill först erinra om hurusom jag förut framhållit, att jag varit angelägen

om att vid utformningen av mitt förslag tillse, det de i första hand

till vidtagande ifrågasatta åtgärderna icke skulle bliva ekonomiskt allt för

betungande för stat och kommun, liksom ock att vid omorganisationens

planläggning sådana åtgärder undvekes, vilkas ekonomiska räckvidd icke

kunde på förhand klart överblickas. Jag hade, yttrade jag slutligen, icke

funnit mig böra framställa förslag, vilka automatiskt skulle kunna pålägga

de anslagsbeviljande korporationerna väsentligt ökade utgifter av nu icke

uppskattbar storlek och med hänsyn härtill givit den omedelbart förestående

utbyggnaden en stark begränsning.

Dessa överväganden hava, såsom är lätt att inse, medfört, dels att jag i

vissa fall underlåtit att föreslå åtgärder, som i och för sig måste anses synnerligen

önskvärda, dels ock att anordningar ifrågasatts, vilka ej stå i full

överensstämmelse med de angivna önskemålen. Särskilt har den ekonomiska

synpunkten måst spela en väsentlig roll vid övervägandet av de åtgärder,

som borde vidtagas för beredande av bättre studiemöjligheter för den kvinnliga

ungdomen. Härom har jag i det föregående närmare uttalat mig och

anhåller få hänvisa till vad sålunda anförts.

Det bör vidare framhållas, att den beräkning av de på kommande år

fallande kostnaderna för omorganisationen, som nu kan företagas, icke kan

bliva fullt exakt i deri meningen, att man kan för varje särskilt år på förhand

angiva den verkliga totalkostnaden för de allmänna läroverken. Detta är

icke möjligt främst på grund därav, att, såsom framgår av det förut sagda, mitt

förslag innebär, att i fråga om ett stort antal läroverk flickornas vistande

vid läroanstalten skulle närmast bero på initiativ från vederbörande kommunala

myndigheter. Då det givetvis är omöjligt att förutse, när och i

vilken omfattning sådant initiativ kan bliva taget, är det tydligen ej heller

möjligt att för de olika åren uppgöra en beräknad stat, som exakt kommer

att motsvaras av de faktiska förhållandena. Ännu en omständighet medverkar

till svårigheten att nu verkställa en hållbar beräkning, nämligen

ovisshet om timplanens slutliga utseende. Det inflytande på kostnaderna,

eu jämkning i antalet lärotimmar för klass kan öva, torde dock vara jämförelsevis

mycket ringa,

opaginerad Kontrollera mot PDF

27 6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Dessa förhållanden utesluta emellertid icke, att eu i viss mening exakt

kostnadsberäkning kan uppgöras, men en dylik kommer av nämnda skäl

att strängt taget utgöras av två skilda beräkningar, av vilka den ena avser

ett minimibelopp, den andra ett masimibelopp. Det förstnämnda beloppet

motsvarar således kostnaderna för en läroverksorganisation utan sådan fakultativ

anslutning från de kvinnliga lärjungarnas sida, som jag nyss omnämnt,

men i övrigt anordnad enligt mina här förut framlagda förslag, det

sistnämnda samma organisation men med anslutning av flickor vid alla de

läroverk, som av mig i sådant hänseende ifrågasatts.

Med all sannolikhet kommer intetdera alternativet att under i övrigt oförändrade

organisatoriska förhållanden helt realiseras; verkligheten kommer

antagligen att befinna sig mellan de båda gränsvärdena, närmare det ena

eller det andra i den mån anslutning av kvinnliga lärjungar kommer att

ske vid flera eller färre läroverk.

Några praktiska olägenheter av nu omnämnda förhållande torde ej vara

att befara. Även om man icke kan på förhand till ett fixt belopp angiva

kostnaden, känner man dock den sannolika övre gränsen och kan följaktligen

överskåda konsekvenserna av det framlagda förslaget.

I skolkommissionens betänkande liksom än mer i de utlåtanden, som avgivits

över nämnda betänkande, har beträffande kostnaderna för kommissionsförslagets

genomförande stor uppmärksamhet ägnats åt frågan om kostnaderna

för kommunerna, och på åtskilliga håll hava mer eller mindre utförliga

beräkningar i sådant hänseende verkställts. Jag har i de kostnadsberäkningar,

som utförts med anledning av mina förslag, icke ansett mig

kunna eller böra ingå på denna sida av den föreliggande frågan. Det synes

mig emellertid tydligt, att genomförandet av mitt förslag skulle medföra

jämförelsevis ringa ekonomiska konsekvenser för kommunerna. De två faktorer

i kommissionens förslag, som framför allt skulle hava föranlett betydande

kostnader för kommunerna, äro förstatligandet av de privata flickskolorna

och det konsekventa genomförandet av bottenskoleidén.

Då mitt förslag som sagt för sitt genomförande förutsätter vidtagandet av

endast den senare av dessa båda åtgärder och detta i jämförelsevis begränsad

utsträckning, torde de ekonomiska konsekvenserna för kommunerna bliva långt

mindre betungande än genomförandet av skolkommissionens förslag skulle

blivit. Jag vill därtill erinra om att enligt de förut omnämnda beräkningarna

de ojämförligt största kostnaderna på grund av nyssnämnda förslag

skulle drabba städerna Stockholm, Göteborg och Malmö, men att enligt mitt

förslag de skolorganisatoriska förhållandena i dessa städer skulle förbliva i

det stora hela oförändrade. Det är också tydligt, att den minskning i antalet

skolpliktiga barn, som under de senaste åren inträtt, kommer att i ej

ringa mån uppväga den ökning i antalet lärjungar i folkskolan, som de

föreslagna åtgärderna i avseende på anknytningen till folkskolan på vissa

ställen skulle förorsaka.

s. 277 Kontrollera mot PDF

Kunal. Maj.ts proposition Nr 116.

277

I. Högre lärarinneseminariet.

I riksstaten för budgetåret 1926—1927 finnas för högre lärarinneseminariet

och den därmed förenade normalskolan för flickor samt statens skolköksseminarium

och hushållsskola uppförda ett ordinarie anslag å 130,285 kro1

nor, ett extra anslag till diverse behov å 54,860 kronor samt ett extra anslag

till bestridande av arvoden åt timlärare och vikarier å 21,000 kronor. Vid

anmälan av anslagsbehoven under åttonde huvudtiteln för budgetåret 1927

—1928 hemställde jag, att då mitt planerade förslag rörande omorganisation

av det högre skolväsendet kunde komma att inverka på högre lärarinneseminariets

anslagsbehov för nämnda budgetår, ifrågavarande anslag måtte,

i avbidan på proposition, i riksstaten beräknas till vissa belopp. Det ordinarie

anslaget skulle beräknas till oförändrat belopp, medan de båda extra

anslagen föreslogos skola sammanslås och upptagas till sammanlagt 84,860

kronor. Kungl. Maj:t biföll denna min hemställan.

I samband med mitt förslag till omläggning av den nuvarande läroverksorganisationen

har jag haft anledning att något beröra även högre lärarinneseminariets

organisation. De förändringar i densamma, som jag ifrågasatt,

avse såsom framgår av min föregående framställning dels de förberedande

klassernas avveckling, dels upprättandet vid normalskolan av jämväl en

realskollinje. Båda dessa förändringar skulle medföra jämkningar i de för

seminariet uppförda anslagens storlek.

Vad först beträffar avvecklingen av de förberedande klasserna, har jag

utgått ifrån att densamma skulle taga sin början först med läsåret 1928—

1929, i det att ingen första förberedande klass då skulle intagas. Undervisningen

i de förberedande klasserna bestrides för närvarande av tre å ordinarie

stat upptagna s. k. biträdande ämneslärarinnor med samma tjänstgöringsskyldighet

som ämneslärarinnor vid seminariet (normalskolan). Avlöningen

för biträdande ämneslärarinna utgör 2,800 kronor med 3 ålderstillägg,

ett vart å 300 kronor, medan densamma för ämneslärarinna vid

seminariet är bestämd till 3,200 kronor med likaledes 3 ålderstillägg å vartdera

300 kronor. Av de nu anställda biträdande ämneslärarinnorna har en

s. k. högre kompetens, d. v. s. den kompetens, som erfordras för ordinarie

anställning vid normalskolan för flickor. Då berörda avveckling skulle taga

sin början först med läsåret 1928—1929, har jag ej anledning att nu tillstyrka

något förslag till riksdagen i anledning därav. Jag vill blott omnämna,

att, såvitt jag nu kan bedöma, de biträdande ämneslärarinnorna

torde böra successivt uppföras på övergångsstat.

Realskollinjen åter skulle träda i verksamhet med eu första årsklass utan

parallellavdelning läsåret 1927—1928.

Kostnaden under detta läsår skulle utgöra dels arvode åt eu extra ordinarie

lärare, 3,300 kronor, samt arvode för ett antal timlärartimmar i öv
-

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Diverse

behov vid

högre lärarinneseminariet.

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

ningsämneua, uppgående till för teckning 2, för musik 1 ‘/g, för gymnastik

4 och för slöjd 4 veckotimmar. Med de för normalskolan fastställda timlärararvodena

skulle kostnaden under nämnda läsår uppgå till 957 kronor

eller i runt tal 960 kronor. Det sammanlagda beloppet utgör således 4,260

kronor, med vilket belopp anslaget till arvoden åt timlärare och vikarier vid

högre lärarinneseminariet alltså bör höjas.

Vad beträffar kostnaderna för realskollinjen under de följande åren, intill

dess linjen är till fullo upprättad, utgöras dessa av löner och timlärararvoden.

Jag har tänkt mig, att under andra året en ordinarie adjunkt

och en ordinarie ämneslärarinna skulle vara anställda, den förre med samma

lön som adjunkt vid allmänt läroverk jämte samma särskilda arvode,

500 kronor, som utgår till rektor och lektorer vid seminariet, ävensom tills

vidare — liksom till sistnämnda befattningshavare — hyresbidrag till belopp,

som bestämmes av Kungl. Maj:t. Ämneslärarinna bör uppbära samma

avlöningsförmåner som annan ämneslärarinna vid seminariet. Det tredje

året skulle tillkomma ytterligare en ämneslärarinna och det fjärde, sista

äret, ännu en adjunkt.

Såsom jag nyss nämnt, skulle genom de förberedande klassernas indragning

tre biträdande ämneslärarinnor bliva överflödiga. Enär det, såsom

jag har anledning förmoda, torde bliva möjligt att inom en nära framtid

genom lämpliga anordningar taga dessa lärarinnor i anspråk på sådant sätt,

att de ej vidare skulle belasta övergångsstaten, skulle en besparing å seminariets

ordinarie stat av 8,400 kronor komma att uppstå.

Vad lokalfrågan beträffar, har jag redan något berört densamma. Jag

vill tillägga, att såsom jag i det följande får tillfälle närmare omnämna,

vederbörande rektor gjort framställning om medel till förhyrande av ytterligare

en våning för lärarinneseminariets räkning, vilken våning i det hela

synes vara under alla omständigheter oundgängligen nödvändig. Därest framställningen

bifalles, kan utrymme där beredas realskollinjens första klass.

I den mån de förberedande klasserna försvinna, bliva sedermera tre rum

disponibla för nämnda linje.

Beträffande anslagsbehovet till högre lärarinneseminariet för budgetåret

1927—1928 får jag påpeka, att det ordinarie anslaget ej detta år beröres

av de förslag, jag i det föregående framställt, utan bör uppföras med oförändrat

belopp, 130,285 kronor. I fråga om de övriga i riksstaten för budgetåret

1926—-1927 uppförda anslagen får jag anföra följande.

Under åtskilliga år har riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar,

på extra stat beviljat anslag för tillgodoseende av vissa behov vid

högre lärarinneseminariet. Anslaget har utgått med olika belopp under olika

år och är, såsom jag redan omnämnt, för budgetåret 1926—1927 bestämt

till 54,860 kronor. De i anslaget ingående posterna äro fördelade på följande

sätt:

s. 279 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

279

till uppehållande av en valfri fjärde årskurs......... kronor

» undervisning i träslöjd.....................

» stipendier................................ *

» förhyrande av lokaler för normalskolans lägsta klasser

» förhyrande av lokaler för undervisning i biologi och

teckning.................: • •;............

» expenser vid högre lärarinneseminariet...........

» expenser vid statens skolköksseminarium och hushållsskola

....................................

» förhyrande av lokaler för statens skolköksseminarium

och hushållsskola...........................

» arvoden åt timlärare och vikarier vid statens skolköksseminarium

och hushållsskola..................

» förhöjning av arvodet åt seminariets läkare....... »

» tillfällig löneförbättring för vaktmästaren och eldaren

därstädes................................. *

Tillhopa krono]

För budgetåret 1925—1926 utgick detta anslag med 60,160 kronor, således

med 5,300 kronor mer än för budgetåret 1926—1927. Minskningen

för det senare året föranleddes av det av 1926 års riksdag beslutade överflyttandet

på ordinarie stat av den med seminariet förenade hushållsskolan,

numera benämnd statens skolköksseminarium och hushållsskola. Härvid

uteslöts den förut under nu berörda anslag upptagna posten till upprätthållande

av hushållsskolans verksamhet samt upprätthållande av den vid

skolan anordnade kursen för utbildande av husmödrar, för budgetåret 1925

—1926 bestämd till 28,300 kronor, varemot upptogos de tre nyss angivna

anslagsposterna för statens skolköksseminarium och hushållsskola, nämligen

till expenser 5,000 kronor, till förhyrande av lokaler 8,000 kronor samt till

arvoden åt timlärare och vikarier 10,000 kronor.

För budgetåret 1927—1928 har skolöverstyrelsen i skrivelse den 31 augusti

1926 begärt extra anslag för seminariet med de därvid knutna normalskolan

och skolköksseminariet. Överstyrelsens förslag grunda sig på framställningar

av rektor vid seminariet, innefattade i en den 21 juni 1926 dagtecknad, till

överstyrelsen ställd skrivelse.

Till uppehållande av en valfri fjärde årskurs, till undervisning i träslöjd,

till stipendier, till förhyrande av lokaler dels för normalskolans lägsta klasser,

dels ock för undervisning i biologi och teckning, till expenser för statens

skolköksseminarium och hushållsskola, till förhöjning av arvodet åt seminariets

läkare samt till tillfällig löneförbättring för vaktmästaren och eldaren

vid seminariet hemställer lärarinneseminariets rektor om beviljande av samma

belopp, som utgå för budgetåret 1926—1927. Skolöverstyrelsen har förklarat

sig icke hava något att erinra mot denna rektors hemställan. För min del

4,800: —

510: —

2,000: —

7,000: —

7,000: —

9,000: —

5,000: —

8,000: —

10,000: - 900: —

650: —

54,860: —

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kling!. Maj:ts proposition Nr 116.

ansluter jag mig till detta förslag och tillstyrker framställning till riksdagen

att bevilja ifrågavarande belopp, respektive 4,800, 510, 2,000, 7,000, 7,000,

5,000 och 900 kronor. Till anslagsposten å 650 kronor, avseende tillfällig

löneförbättring åt vaktmästaren och eldaren, anhåller jag få återkomma i

det följande.

lx>kalfråsror. Såsom jag nyss angivit, ingå i nu förevarande extra anslag två anslagsposter

till förhyrande av lokaler för lärarinneseminariets och normalskolans

räkning och en anslagspost till förhyrande av lokaler för skolköksseminariet.

Rektor har i sin skrivelse jämväl uttalat sig om behovet av lokaler för

ifrågavarande läroanstalt.

Lärarinneseminariet jämte normalskolan och skolköksseminariet disponera

för närvarande —- förutom själva seminariebyggnaden — dels två våningar

i den till seminariets tomt gränsande byggnaden med adressnummer 11 C

Nybrogatan, vilka våningar inrymma lokaler för undervisning i biologi,

teckning och handarbete samt för normalskolans första elementarklass och

förberedande klasser, dels två våningar i huset nr 10 Riddaregatan, vilka

helt och hållet användas av hushållsskolan. Denna skola bär därjämte under

de tva sistförfluten läsåren kostnadsfritt disponerat en våning i huset

nr 11 Katarinavägen, vilket hus äges av konsumtionsföreningen Stockholm

med omnejd. Då konsumtionsföreningen numera behöver för egen räkning

använda nämnda våning, är skolan uppsagd till avflyttning men är av föreningen

erbjuden en annan lägenhet i huset Katarinavägen nr 9 B från

och med höstterminen 1926 mot en årlig hyra av 3,300 kronor. Våningen

innehåller 4 rum, två kök samt serveringsrum. I priset ingår värme, vartill

kommer att konsumtionsföreningen kostnadsfritt verkställer nödig inredning.

Då hushållsskolan för sina övriga lokaler betalade en årshyra av 5,700

kronor, skulle, för att skolan skulle få sitt lokalbehov tillfredsställande fyllt,

ett anslag å 9,000 kronor behöva äskas, vilket innebär en ökning av det

senast av riksdagen beviljade hyresanslaget för hushållsskolan med 1 000

kronor.

Beträffande högre lärarinneseminariets och normalskolans behov av lokaler

har rektor vidare erinrat om en av honom år 1917 gjord framställning i

detta hänseende.

Rektor hade då framhållit, att bristen på duplikantrum vore synnerligen

kännbar och att störa högtidssalen, de naturvetenskapliga lärosalarna och

biblioteksrummen måst användas som dylikt rum. Vidare saknade seminariets

fjärde avdelning eget rum, vilket vållade stora svårigheter vid anordnandet

av denna avdelnings föreläsningar och tentamina. Synnerligen

önskvärt vore också att seminariet erhölle ett särskilt studierum för eleverna

att användas av dem under de timmar på förmiddagen, då de ej vore upptagna

av föreläsningar eller övningar. På grund av de långa avstånden i

Stockholm måste eleverna, då tiden för undervisningen vore splittrad, ofta

Qvarstanna å seminariet nästan hela förmiddagen och kunde då av brist på

studierum föga eller icke alls utnyttja tiden mellan föreläsningarna. För

normalskolans räkning behövdes dels ett frukostrum — många av skolans

lärjungar hade sin bostad utanför Stockholm — dels ett nytt slöjdrum, då

s. 281 Kontrollera mot PDF

281

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

det dittillsvaraude slöjdrummet måst användas för att bereda nödigt utrymme

åt normalskolans lägsta klasser.

Anslag till förhyrande av de lokaler, som sålunda varit behövliga, har,

fortsätter rektor, sedermera beviljats av riksdagen men aldrig kunnat tagas

i anspråk, då ifrågavarande våning ej blev ledig: hyresgästen vägrade

nämligen med stöd av då gällande hyreslag att avflytta. I stället förhyrdes

en mindre våning, men från hösten 1924 hade denna ej längre varit

disponibel.

Det lokalbehov, som riksdagen sålunda under flera år från och med år

1919 visat sig behjärta, är ännu trängande, och i stort sett kunna samma

skäl anföras för nya lokalers förhyrande som år 1917. Särskilt torde böra

framhållas, att bristen på duplikantrum försvårade uppgörandet av en i

pedagogiskt avseende lämplig arbetsordning, och att frånvaron av egen föreläsningssal

för den valfria fjärde årskursen visat sig synnerligen oläglig; av

lokala hänsyn få ofta föreläsningar i denna avdelning förläggas till tiden

3—3,45, vilket givetvis icke är lyckligt.

Läroverkets lokalbehov skulle, intill dess ny byggnad blir uppförd, kunna

fyllas genom förhyrande av samma våning i huset Nybrogatan 11 C, som

ifrågasatts till förhyrande redan år 1917 och som torde bliva disponibel för

läroverket från hösten 1927. Hyran för densamma utgjorde nu 6,000 kronor,

och ett hyresanslag av denna storlek borde alltså, utöver de nu utgående,

ifrågasättas för seminariets räkning.

Skolöverstyrelsen har, med hänsyn till vad rektor anfört, tillstyrkt dennes

framställning.

Det behov av ökat lokalutrymme för högre lärarinneseminariet, varom Departeseminariets

rektor talat, har givetvis blivit starkare framträdande, sedan den n’ent3chp,ei1

av seminariet intill hösten 1924 förhyrda våningen måst frånträdas och den

hittills åt skolköksseminariet kostnadsfritt upplåtna lägenheten ej längre får

disponeras. Under sådana omständigheter lärer det av rektor framställda

förslaget, vilket skulle avhjälpa det nu föreliggande behovet, böra tillstyrkas,

och jag ansluter mig alltså till detsamma. Ett ytterligare skäl härtill har

jag i det förslag om upprättande vid normalskolan av en realskollinje, som

jag tidigare framlagt. Rektors förslag innebär en förhöjning av den till

lokaler för skolköksseminariet och hushållsskolan avsedda anslagsposten med

1,000 kronor samt beviljandet av ett nytt hyresanslag för seminariet och

normalskolan å 6,000 kronor.

Såsom i det föregående angivits finnes för bestridande av expenser vid Expenser,

högre lärarinneseminariet uppförd en anslagspost å 9,000 kronor. Rektor

har i sin förenämnda skrivelse berört jämväl nu ifrågavarande anslagsbehov

och har härom anfört följande.

Sedan bränsleprisen sjunkit, har expensanslaget i stort sett visat sig tillräckligt

för sitt ändamål. Emellertid har stor sparsamhet måst iakttagas,

särskilt beträffande kompletteringen av seminariets bibliotek. Enligt läro
-

s. 282 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

Arvoden åt

timlärare

och vikarier.

282 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

verkets räkenskaper har utgiften för bibliotekets underhåll och kompletterande

under de sistförflutna åren belöpt sig till: under första halvåret 1923

371 kronor 97 öre, budgetåret 1923—1924 954 kronor och budgetåret 1924—

1925 2,476 kronor 74 öre. Att utgifterna för biblioteket under det sista

året kunnat så kraftigt ökas, beror på att besparingar då företagits beträffande

andra poster.

Det syntes i hög grad önskvärt, att läroverket kunde för bibliotekets räkning

i allmänhet disponera ett något större belopp, än som hittills skett. Då

flertalet seminarieelever äro mindre bemedlade, äro de icke i stånd att själva

anskaffa nödig facklitteratur utan äro för sina studier hänvisade till seminariets

bibliotek. Detta måste alltså följa med sin tid. Härtill kommer, att

bokbeståndet icke blivit fullständigt katalogiserat efter moderna principer,

trots det läroverkets bibliotekarier härpå nedlagt ett gott arbete.

Rektor hemställer, under åberopande av vad sålunda anförts, att anslaget

till expenser måtte med hänsyn särskilt till seminariebibliotekets behov höjas

från 9,000 kronor till 11,000 kronor.

Skolöverstyrelsen har, under erinran om den gynnsamma ställning, som

folkskoleseminarierna med avseende på medel att tillgodose bibliotekens

behov i regeln intoge, förordat den av rektor begärda förhöjningen.

Nu ifrågavarande framställning synes mig i hög grad beaktansvärd. Det

torde vara allmänt erkänt, att en läroanstalt för att kunna rätt fylla sin

uppgift har stort behov av att kunna erbjuda sin lärarpersonal såväl som

sina lärjungar en ej alltför knapp tillgång på litteratur, och klart är att

detta behov är särskilt starkt framträdande i fråga om en läroanstalt, som

i likhet med högre lärarinneseminariet är avsedd för blivande lärarinnor.

Dessas utbildning sker till stor del genom mera självständiga studier, för

vilkas bedrivande tillgång till ett gott bibliotek är så gott som oumbärlig.

Beträffande statens folkskoleseminarier har nämnda förhållande behjärtats

av riksdagen, som beviljat avsevärda anslag för dessa läroanstalters bibliotek.

Då enligt min mening högre lärarinneseminariet kan hava lika berättigade

anspråk på att få sitt behov av litteratur behörigen tillgodosett, vill jag livligt

tillstyrka rektors framställning. Mot den begärda anslagshöjningen synes,

med hänsyn tagen till vad folkskoleseminarierna för ändamålet åtnjuta, befogad

erinran icke kunna göras.

I riksstaten har under åttonde huvudtiteln sedan flera år varit upptaget

ett särskilt extra anslag till bestridande av arvoden åt timlärare och vikarier

vid högre lärarinneseminariet; anslaget har under de senaste budgetåren

uppgått till 21,000 kronor och är även för budgetåret 1926—1927 bestämt

till detta belopp.

I sin skrivelse av den 31 augusti 1926 har skolöverstyrelsen i anledning

av vederbörande rektors därom gjorda hemställan tillstyrkt, att anslag av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mgj:ts proposition Nr 116. 28d

nämnda storlek måtte för ändamålet beviljas även för budgetåret 1927

1928.

Såsom framgår av vad jag i det föregående anfört, ingår i det extra anslaget

till diverse behov vid högre lärarinneseminariet en anslagspost å 10,000

kronor till arvoden åt timlärare och vikarier vid statens skolköksseminarium

och hushållsskola. Skolöverstyrelsen har i sin skrivelse anfört, att denna

post, vilken fortfarande är behövlig, lämpligen kunde sammanföras med

nyssberörda anslag till arvoden åt timlärare och vikarier å 21,000 kronor

till ett gemensamt särskilt anslag å 31,000 kronor.

Såsom jag redan anfört, skulle den realskollinje, vars upprättande vid

normalskolan jag förordat, taga sin början med en första klass läsåret 1927

—1928. Kostnaden härför skulle, enligt vad jag jag redan angivit, under

nämnda budgetår begränsas till arvoden åt en extra ordinarie lärare och åt

timlärare och utgöra tillhopa 4,260 kronor. De sålunda behövliga medlen

torde böra anvisas genom motsvarande förhöjning av anslaget till arvoden

åt timlärare och vikarier vid högre lärarinneseminariet. Detta anslag bör

i övrigt ej undergå någon höjning. De i extra anslaget till diverse behov

vid seminariet ingående anslagsposterna till arvoden åt timlärare och vikarier

vid statens skolköksseminarium och hushållsskola böra för budgetåret 1927

—1928 utgå med oförändrade belopp. Medel för ändamålen böra således

för budgetåret 1927—1928 utgå med respektive 25,260 kronor och 10,000

kronor. För den av överstyrelsen förordade sammanslagningen av de nyssnämnda

båda anslagen kunna goda skäl anföras. Då det emellertid är

önskvärt, att antalet särskilda anslag i riksstaten nedbringas, finner jag det

lämpligare, att timläraranslaget inflyttas såsom en post i det till diverse

behov vid högre lärarinneseminariet avsedda anslaget.

Allt ifrån år 1919 har riksdagen på därom av Kungl. Maj:t gjord framställning

medgivit, att vaktmästaren och eldaren vid högre lärarinneseminariet

finge komma i åtnjutande av tillfällig löneförbättring, vilken bestämts

till ett årligt belopp av 400 kronor åt vaktmästaren och 250 kronor åt eldaren.

Till bestridande av kostnaderna för dessa avlöningsförbättringar har

riksdagen årligen beviljat ett extra anslag å 650 kronor. Medel för beredande

av tillfällig löneförbättring åt ifrågavarande befattningshavare äro

fortfarande behövliga.

För budgetåret 1927—1928 erfordras alltså ett anslag av samma storlek

som det för budgetåret 1926—1927 bestämda, eller 650 kronor.

Departe
mentschefen.

Tillfällig

löneförbättring

åt vaktmästaren

och

eldaren.

Samtliga under donna punkt omnämnda anslagsposter torde böra upptagas

såsom ett gemensamt extra anslag. Fn jämförelse mellan det sammanlagda

beloppet av de anslag, jag i detta sammanhang förordat, eller 89,120 kronor,

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj:ts propodtion Nr 116.

och det för budgetåret 1926 1927 beviljade anslaget 54,860 kronor visar

en ökning av 34,260 kronor. Ökningen är till stor del skenbar, i det att

den tidigare som eget anslag uppförda anslagsposten: Arvoden åt timlärare

och vikarier å 21,000 kronor nu tänkes skola ingå i här ifrågavarande anslag,

varvid anslagsposten förhöjes till 25,260 kronor och samtidigt får ändrad

benämning. Den Övriga ökningen, 9,000 kronor, är fördelad sålunda: expenser

vid högre lärarinneseminariet 2,000 kronor, lokaler för statens skolköksseminarium

och hushållsskola 1,000 kronor och nya lokaler för sistnämnda

seminarium och hushållsskola 6,000 kronor. Genom det av mig

förordade anslaget skulle följande ändamål tillgodoses med här angivna

belopp:

till uppehållande av en valfri fjärde årskurs

» undervisning i träslöjd......................

» stipendier........................

* förhyrande av lokaler för normalskolans lägsta klasser

» förhyrande av lokaler för undervisning i biologi och

teckning............................... •

» förhyrande av lokaler för högre lärarinneseminariet

och normalskolan för flickor..................

» förhyrande av lokaler för statens skolköksseminarium

och hushållsskola . . . .

* expenser för högre lärarinneseminariet och normalskolan

för flickor.........................

» expenser för statens skolköksseminarium och hushållsskola

..........................

* arvoden åt extra lärare, timlärare och vikarier vid högre

lärarinneseminariet.....................

* arvoden åt timlärare och vikarier vid statens skolköksseminarium

och hushållsskola..................

» förhöjning av arvodet åt seminariets läkare........

» tillfällig löneförbättring för vaktmästaren och eldaren

därstädes............

kronor 4,800: —

»

510: —

$

2,000: —

»

7,000: —

7,000: —

»

6,000: —

»

9,000: —

»

11,000: —

»

5,000: —

25,260: —

»

10,000: —

»

900: —

»

650: —

Tillhopa kronor 89,120: —

II. De allmänna läroverken.

I riksstaten finnes för de allmänna läroverken uppfört ett ordinarie reservationsanslag,

som för budgetåret 1926—1927 utgår med 6,666,066 kronor.

Före ingången av budgetåret 1925—1926 var anslaget väsentligt större; för

budgetåret 1924—1925 utgjorde det 7,651,377 kronor. På förslag av Kungl.

s. 285 Kontrollera mot PDF

285

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Maj:t beslöt emellertid 1925 års riksdag att ur reservationsanslaget utbryta

de för ålderstillägg åt lärarpersonalen vid de allmänna läroverken avsedda

anslagsmedlen, av vilka bildades ett särskilt ordinarie anslag av förslagsanslags

natur. Sistnämnda anslag bestämdes för budgetåret 1925—•

1926 till 1,122,000 kronor och är i riksstaten för budgetåret 1926—1927

uppfört med oförändrat belopp.

I enlighet med min hemställan beslöt Kungl. Maj:t vid avlåtandet till 1927

års riksdag av proposition rörande anslagsbehoven under åttonde huvudtiteln

föreslå riksdagen att, i avbidan på proposition angående viss omorganisation

av det högre skolväsendet, beräkna det ordinarie reservationsanslaget

till de allmänna läroverken med oförändrat belopp, varemot definitivt

förslag avläts beträffande förslagsanslaget till ålderstillägg, som jämväl

upptogs till enahanda belopp som i riksstaten 1926—1927.

Förutom dessa anslag har Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen till

1927 års riksdag föreslagit riksdagen att för sagda budgetår bevilja för de

allmänna läroverken dels ordinarie förslagsanslag till understöd åt extra

ordinarie lärare under förfall på grund av sjukdom och till undervisning i

manlig slöjd, dels ock åtskilliga extra anslag. I detta sammanhang torde

jag behöva särskilt omnämna endast ett, nämligen det extra anslaget till

extra och vikarierande lärare, vilket anslag av Kungl. Maj:t förslagsvis

beräknades till 601,400 kronor. Vad de övriga extra anslagen beträffar,

har Kungl. Maj:t redan gjort framställning hos riksdagen om deras beviljande

med de belopp, som angivas i statsverkspropositionen under åttonde

huvudtiteln.

Det är således om nyssnämnda, förslagsvis beräknade anslag, om vilka

jag nu har att yttra mig. Jag vill då framhålla, att de förslag i fråga om

ändrad organisation av de allmänna läroverken, som jag i det föregående

framlagt, skulle, därest de genomfördes, föranleda åtskilliga jämkningar i

nämnda anslag. Förslagen skulle medföra å ena sidan ökning i anslagsbeloppen,

å andra sidan minskning. De åtgärder, som skulle göra en anslagsökning

erforderlig, äro i korthet följande:

1. flickors tillträde till gymnasierna i större utsträckning och under

andra villkor än nu samt deras tillträde även till realskolorna, de fristående

liksom de i högre allmänna läroverk ingående;

2. ombildningen av vissa realskolor för gossar till samrealskolor;

3. ombildningen av vissa kommunala mellanskolor till samrealskolor;

4. statens övertagande av vissa kommunala gymnasier;

5. inrättandet av ett antal allmänna läroverk för flickor;

6. upprättandet vid vissa läroverk av nyspråkliga linjer och av lyceiavdelningar;
7.

begränsningen av högsta medgivna antalet lärjungar per klass

eller klassavdelning till 30 i realskolan och 25 å gymnasiet och i lyceet;

samt

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

8. den i realskolan obligatoriska och å gymnasiet frivilliga undervisningen

i slöjd och andra praktiska ämnen.

Såsom framgår av denna summariska förteckning, är den inträffande

kostnadsökningen föranledd av det ökade behov av lärarkrafter, som blir

en följd av åtgärdernas genomförande dels på grund av ökning i antalet

undervisningsavdelningar vid vissa bland de nuvarande läroverken, dels ock

genom nybildningen av några läroverk eller delar av läroverk. Det är självklart,

att de angivna åtgärderna verka mycket olika i berörda hänseende:

somliga inverka avsevärt, andra i jämförelsevis ringa grad. Och det bör

jämväl erinras om att en eller annan bland åtgärderna skulle komma att

genomföras — och följaktligen få ekonomiska konsekvenser — endast under

särskilda betingelser; framför allt gäller detta flickornas tillträde till

vissa läroverk.

Den ifrågasatta omorganisationen skulle emellertid som sagt även i flera

hänseenden medföra en minskning i de berörda anslagen. De omständigheter,

på grund av vilka en dylik inverkan kan förutses, äro huvudsakligen

följande:

1. vissa sämskolors ombildning från sexåriga till fyraåriga i enlighet

med den av mig framställda grundsatsen i fråga om anknytningen till

folkskolan;

2. anordnandet vid vissa läroverk av fyrklassig realskolavdelning jämväl

i enlighet med nämnda grundsats;

3. upprättandet i viss omfattning av treåriga gymnasialavdelningar;

4. bidrag från de städer, där nya samrealskolor skulle upprättas, utgörande

en fjärdedel av beloppet av lärarpersonalens begynnelseavlöning;

5. inrättandet vid de läroverk, där flickor skulle vinna inträde, av ett

visst antal ämneslärarinnebefattningar; samt

6. ökning i beloppet av de till statsverket ingående terminsavgifterna,

föranledd av den på grund av omorganisationen sannolika ökningen i antalet

lärjungar vid de allmänna läroverken.

Det bör anmärkas, att liksom i fråga om den kostnadsökning, varom jag

nyss talat, jämväl minskningen i kostnader i vissa fall är betingad. Så

beror den av ämneslärarinnebefattningars inrättande föranledda minskningen

därav, i vilken omfattning nämnda befattningar komma att besättas med

lärarinnor med ädjunktskompetens, vilka, på sätt jag i det följande kommer

att förorda, skulle äga att åtnjuta samma avlöningsförmåner som kvinnlig

adjunkt. Det bör jämväl påpekas, att den väntade ökningen i terminsavgiftsbeloppet

delvis uppväges därav, att vid de nyinrättade samrealskolorna

liksom vid de nuvarande samskolorna ifrågavarande avgifter skola tillfalla

vederbörande kommun. Då den sannolika ökningen i antalet lärjungar till

stor del kan väntas inträffa genom flickors inträde i de allmänna läroverken

och således framför allt torde komma att göra sig gällande vid samläroverken,

kan för statsverket berörda ökning i avgiftsbeloppet ej bliva betydande.

s. 287 Kontrollera mot PDF

287

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 116.

Innan jag närmare redogör för de olika kostnaderna, vill jag erinra om

en åtgärd, vars genomförande i avsevärd utsträckning skulle kunna beröra

de allmänna läroverken.

Jag har i det föregående framhållit som önskvärt, att garanti skapas för

att vid skola, där flickor undervisas, alltid funnes ett antal kvinnliga lärare.

Utan särskilda åtgärder torde detta önskemål näppeligen kunna fyllas, då

nu gällande bestämmelser i fråga om behörighet till befattning i statstjänst

eljest lära stå hindrande i vägen. Så vitt jag kan se, är enda utvägen den,

att särskilda för kvinnor avsedda tjänster inrättas vid ifrågavarande läroanstalter.

Härför är i den nuvarande organisationen sörjt därigenom, att å

varje statssamskolas stat äro uppförda ämneslärarinnebefattningar till visst

antal.

Enligt den av 1904 års riksdag beslutade organisationen skola vid eu

statssamskola normalt finnas, utom rektor, 6 ordinarie ämneslärartjänster,

därav 3 adjunkturer och 3 ämneslärarinnebefattningar. I ett eller annat fall

har dock sedermera på grund av ökat lärjuugantal antalet adjunkter något

ökats. På grund av den förändring i avseende på kvinnas rätt att innehava

lärartjänster vid allmänt läroverk, som under senare år inträtt, har riksdagen

sedermera medgivit, att en ämneslärarinnebefattning vid en var av statens

samskolor finge vid nuvarande innehavares avgång från tjänsten förändras

till adjunktsbefattning. Sådan förändring har sedermera vidtagits i sammanlagt

sex fall. Efter slutligt genomförande av nämnda beslut skulle alltså

vid varje nuvarande samskola finnas två ordinarie ämneslärarinnebefattningar.

Även vid de läroverk, som enligt min nu föreliggande plan skulle uppstå

dels genom omorganisation i viss omfattning av realskolan vid de allmänna

läroverken, dels ock genom statens övertagande av ett antal kommunala

mellanskolor, böra kvinnliga lärare finnas anställda till ett antal, som ungefär

är proportionellt till det nyssnämnda vid samskolorna förefintliga eller

2 av 5, vid läroverk med större antal lärare 4 av 10.

Vid vart och ett av dessa samläroverk böra således ordinarie lärarinnebefattningar

i lämpligt antal inrättas.

Givetvis borde samma åtgärd vidtagas även i fråga om de allmänna läroverk,

där llickor skulle efter framställning av vederbörande kommun kunna

intagas. Det alternativ I i fråga om kostnaderna för genomförandet av min

organisationsplan, som uppgjorts, utgår ock från antagandet att flickor i

största möjliga omfattning finge tillträde till läroverken och upptager därför

också ett antal ämncslärarinnor enligt nyssnämnda regel. Då emellertid den

nu framlagda planen ej kan anses motsvara den definitiva ordningen och

man ej heller har någon visshet om i vilken omfattning kommunerna kunna

komma att begagna sig av möjligheten för llickor att vinna inträde i respektive

läroverk, torde man tills vidare böra bibehålla den nuvarande ord
-

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

ningen. Det kan sedermera lättare bedömas, huruvida vid ifrågavarande

läroverk några ordinarie ämneslärarinnebefattningar böra inrättas.

Vid de läroverk, där efter gjord framställning flickor skulle vinna inträde,

bör under sådana omständigheter liksom nu tills vidare en kvinnlig pedagogisk

sakkunnig vara anställd på kommunens bekostnad.

För behörighet till nu ifrågavarande ämneslärarinnebefattningar fordras

förutom viss tjänstgöring antingen genomgången kurs vid högre lärarinneseminarium

eller ock behörighet till ordinarie ämneslärartjänst vid allmänt

läroverk. Avlöningsförmånerna äro nu i båda fallen lika. Häri bör enligt min

mening sådan ändring vidtagas, att ämneslärarinna, vilken innehar behörighet

för ordinarie adjunktstjänst vid allmänt läroverk, må åtnjuta de för

kvinnlig adjunkt bestämda avlöningsförmåner. Som främsta skäl härför vill

jag anföra den omständigheten, att genom dessa realskolors avkortning nedifrån

skolornas stadium blir avsevärt höjt och att det alltså måste anses

önskvärt, att lärarkrafter med högre kompetens i största möjliga utsträckning

knytas vid skolorna. Skulle detta mitt förslag godtagas, bör vederbörlig

ändring i nu gällande lönebestämmelser göras.

Ännu en fråga beträffande ämneslärarinnorna bör jag i detta sammanhang

beröra. Enligt gällande bestämmelser har första lärarinna vid statssamskola

en undervisningsskyldighet av 20—22 timmar i veckan, övriga ämneslärarinnor

22 26 timmar, medan adjunkt vid samskola liksom adjunkt vid

övriga läroverk med tjänstgöring huvudsakligen i realskolan är skyldig undervisa

24 28 timmar. Jag finner för min del ej tillräckliga skäl föreligga

att uppehålla denna skillnad i avseende på tjänsteåliggandenas omfattning

i annan mån, än att första lärarinnas undervisningsskyldighet bör som hittills

understiga ämneslärarinnas med 2 timmar. Nämnda skyldighet bör således

höjas till 22—24 timmar för första lärarinna och till 24—28 timmar

för ämneslärarinna. Den ändring i gällande bestämmelser, som erfordras

härför, har jag för avsikt att föreslå Kungl. Maj:t till godkännande.

Ytterligare bör jag här upptaga till övervägande några frågor, som avse

lärarpersonalen vid de kommunala mellanskolor, som nu föreslås till ombildning

till samrealskolor. Jag har redan uttalat mig om de avlöningsförmåner,

som borde tillkomma ifrågavarande lärare. Här avser jag vissa

detaljer, som närmast hava betydelse för övergångsåren.

Rektor vid mellanskola, som ombildas, bör, enligt min mening, från ombildningens

början uppbära sin kontanta avlöning av statsmedel. Skäligt

är att denna avlöning något varierar under övergångsåren för att vid ombildningens

slut nå det för rektor vid realskola bestämda beloppet. Jag har

därför tänkt mig som lämpliga lönebelopp, första året 5,200 kronor, andra

året 5,600 kronor, tredje året 6,000 kronor och fjärde året 6,400 kronor,

varav respektive 1,400, 1,600, 1,800 och 2,000 kronor tjänstgöringspenningar.

Härutöver bör givetvis till rektor vid dylik skola utgå dyrtidstillägg såsom

s. 289 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 289

till övriga statens befattningshavare. Tillfällig löneförbättring bör utgå liksom

till rektor vid realskola.

Vad beträffar den tillfälliga löneförbättring, som bör tillkomma sådan

ämneslärare vid mellanskola, som överflyttas till samrealskola och som ej

innehar full adjunktskompetens, bör löneförbättringen utgå efter samma

grunder som för ordinarie lärare vid kommunal mellanskola men bör anvisas

å vederbörande anslag till tillfällig löneförbättring till viss personal

inom den civila statsförvaltningen. I den framställning till riksdagen, som

avlåtits om beviljande av medel för sistberörda ändamål, har härom intet

anförts, då statens övertagande av ifrågavarande mellanskolor är beroende

av vissa åtaganden från vederbörande kommuners sida. I händelse av bifall

till mitt förslag i nu berörda hänseende torde föreskrift rörande löneförbättring

till ifrågavarande lärare böra lämnas av Kungl. Maj:t.

Slutligen bör ock övervägas, vilka avlöningsförmåner, som skulle under

ombildningstiden tillkomma den lärarinna vid de från kommunala mellanskolor

ombildade samrealskolorna, som förordnas till första lärarinna. Första

lärarinna vid statssamskola uppbär nu ett särskilt arvode av 500 kronor

för år utöver avlöning som ämneslärarinna. Biträdande föreståndarinna vid

kommunal mellanskola åter uppbär ett särskilt arvode å 200 kronor för år.

Jag anser, att den till första lärarinna förordnade under första ombildningsåret

lämpligen bör bibehålla ett arvode av 200 kronor, samt att detta arvode

under de två följande åren bör utgå med respektive 300 och 400

kronor för att det fjärde året höjas till sitt slutliga belopp, 500 kronor.

Föreskrift torde framdeles böra av Kungl. Maj:t meddelas. Dyrtidstillägg

och tillfällig löneförbättring böra till sådan lärarinna utgå med samma belopp

som till första lärarinna vid statssamskola.

Ännu en fråga angående undervisningsskyldighet bör här omnämnas.

Enligt nuvarande bestämmelser skall en rektor vid realskola (samskola) hava

en undervisning av 18—20 timmar i veckan med möjlighet till viss nedsättning

genom beslut av skolöverstyrelsen. Motsvarande skyldighet för rektor

vid kommunal mellanskola omfattar 20—22 timmar i veckan med möjlighet

till minskning på sätt nyss nämnts. Det synes mig riktigt, att i de

fall, då jag föreslår skolas ombildning till fyrklassig samrealskola, samma

högsta undervisningsskyldighet stadgas för samrealskolans rektor, som nu

är stadgad för den med lika många klasser utrustade mellanskolan. Skyldigheten

bör således avse 18—22 timmar i veckan. Jag torde framdeles

få tillfälle göra hemställan hos Kungl. Maj:t i detta hänseende.

Beräkningen av de kostnader, som föranledas av mitt i det föregående

framställda organisationsförslag, hava utförts av byråchefen i skolöverstyrelsen

E. Göransson och avse förhållandena under flera olika år.

Vad först beträffar budgetåret 1927 — 1928, har jag föreslagit, att medel

måtte beviljas för upprättande från början av läsåret 1927—1928 av ett

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 101 höft. (Nr 116.) 19

Budgetåret

1927—1928

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungi. May.ts proposition Nr 116.

högre flickläroverk med en första klass och en första ring. Under detta

år skulle vid läroverket finnas anställda en rektor, högst 2 lektorer, 1 ämneslärarinna

och en extra ordinarie lärare. Avlöningarna till dessa befattningshavare

samt arvoden för övningsämnen utgöra:

rektor ..................

. . . kronor 7,500

—

2 lektorer ä 5,800 ..........

11,600

—

1 ämneslärarinna...........

2,800

—

1 extra lärare...........

3,300

—

6 timlärartimmar ä 140......

840

—

5 timmar teckning å 90.....

450

—

12 » gymnastik å 90 . . . .

o

GO

<o

r-H

—

41/s » musik å 90.......

... » 405

—

4 » slöjd å 75.......

300

—

kronor 28,275

—

Av hela kostnaden, 28,275 kronor, skulle 21,900 kronor utgöra höjning

av reservationsanslaget, medan 4,140 kronor faller på anslaget till extra

lärare och vikarier.

Vidare har jag föreslagit, att de kommunala gymnasierna i Södertälje och

Eskilstuna samt den kommunala latinlinjen vid högre allmänna läroverket

i Ystad skulle från och med den 1 januari 1928 successivt övertagas av

statsverket. Kostnaderna härför torde böra beräknas till halva kostnaden

för helt läsår.

För gymnasiet i Södertälje utgör anslagsbehovet:

rektor, lönefyllnad .............kronor 550: —

1 lektor..................... » 2,900: —

1 extra lärare................. » 1,650: —

14 timlärartimmar ä 140......... » 980: —

4 timmar teckning å 115........ » 230: —

4 » gymnastik ä 115....... » 230: —

1 V* * musik ä 115....... . ■ »_86: 25

kronor 6,626: 25

eller i runt tal 6,626 kronor.

För gymnasiet i Eskilstuna blir kostnaden likaledes 6,626 kronor.

Gymnasielinjen i Ystad drager följande kostnad:

1 lektor.....................kronor 2,900: —

6 timlärartimmar.............. » 420: —

2 timmar teckning............. » 120: —

2 » musik.............. . »_120: —

kronor 3,560: —

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Beträffande därefter de kommunala mellanskolor, som skulle ombildas till

samrealskolor, blir kostnaden något olika för olika skolor, beroende på antalet

klassavdelningar och därav härflytande olika lärarbehov. Även i fråga

om dessa skolor bör kostnaden beräknas efter halvt år.

Lidingö.

rektor .....................

. kronor 2,600: —

1 adjunkt...................

>

2,150: —

1 ämneslärarinna.............

1,400: —

första lärarinna, arvode.........

»

100: —

1 extra lärare................

»

1,650: —

6 timmar teckning............

»

270: -

8 » gymnastik...........

»

360: —

4 Vs » musik..............

3>

202: 50

6 » manlig slöjd å 85 ....

»

255: —

6 » kvinnlig slöjd å 75. . . .

225: —

kronor

9,212: 50

eller i runt tal 9,212 kronor.

Katrineholm.

rektor .....................

. kronor

2,600: —

1 ämneslärarinna.............

»

1,400: —

första lärarinna, arvode ........

>

100: —

1 extra lärare ................

1,650: —

4 timmar teckning............

180: —

8 » gymnastik...........

360: —

3 » musik..............

»

135: —

4 » manlig slöjd.........

170: —

4 » kvinnlig slöjd........

»

150: —

kronor

6,745: —

Motala.

rektor .....................

. kronor

2,600: —

1 adjunkt...................

1

2,150: —

1 ämneslärarinna.............

1,400: —

första lärarinna, arvode........

»

100: —

4 timmar teckning............

1

180: —

8 » gymnastik...........

360: —

3 » musik..............

>

135: —

4 » manlig slöjd.........

»

170: —

4 > kvinnlig slöjd........

150: —

kronor 7,245: —

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Maj:ts proposition

Nr 116.

Höganäs.

rektor ...................

. kronor

2,600

—

1 adjunkt..................

f>

2,150

—

1 ämneslärarinna............

1,400

—

första lärarinna, arvode .......

»

100

—

4 timmar teckning...........

»

180

—

4 » gymnastik..........

180

—

3 > musik.............

»

135

—

4 » manlig slöjd........

170

—

2 » kvinnlig slöjd.......

»

75

—

kronor

6,990

—

Trollhättan.

rektor ....................

. kronor

2,600

—

1 adjunkt..................

»

2,150

—

första lärarinna, arvode .......

100

—

1 extra lärare...............

»

1,650

—

4 timmar teckning...........

»

180

—

8 » gymnastik..........

360

—

3 » musik.............

»

135

—

4 » manlig slöjd........

»

170

—

4 » kvinnlig slöjd.......

»

150

—

kronor

7,495

—

Sollefteå.

rektor ....................

. kronor

2,600

—

första lärarinna, arvode .......

»

100

—

7 timlärartimmar............

»

490

—

2 timmar teckning...........

»

90

—

4 » gymnastik..........

»

180

—

I1/* » musik.............

»

62

50

2 » manlig slöjd........

85

—

2 » kvinnlig slöjd.......

»

75

—

kronor 3,682

50

eller i runt tal 3,682 kronor.

Boden.

rektor ......................kronor 2,600: —

1 adjunkt.................... » 2,150: —

första lärarinna, arvode ......... » 100: —

1 extra ordinarie lärare.......... » 1,650: —

s. 293 Kontrollera mot PDF

293

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

4 timmar

teckning............

. kronor 180

—

8

gymnastik...........

360

—

3

musik..............

135

—

4 »

manlig slöjd.........

» 170

—

2

kvinnlig slöjd........

» 75

—

kronor 7,420

—

Sammanställer man kostnaderna efter de olika anslag, vilka d

lasta, visar det sig,

att på reservationsanslaget kommer:

avlöning

till 10 rektorer.......

kronor 26,800

—

»

» 5 lektorer.......

» 20,300

—

» 5 adjunkter.....

5 10,750

—

»

» 5 ämneslärarinnor .

» 8,400

—

arvoden

» 7 första lärarinnor.

» 700

—

kronor 66,950

att på extra anslaget till extra och vikarierande ämneslärare kommer:

arvode till 7 extra lärare.......kronor 13,200:

» för 47 timlärartimmar . . . » 3,710:

kronor 16,910: —

Slutligen skulle på extra anslag till extra arvoden åt övningslärare komma

tillhopa 8,827 kronor, varav 2,290 kronor för teckning, 3,700 kronor för

gymnastik, 1,627 kronor för musik och 1,200 kronor för kvinnlig slöjd.

Härtill kommer 1,190 kronor för manlig slöjd.

Vad därefter beträffar de beräknade kostnaderna för genomförandet av

min organisationsplan under de på budgetåret 1927—1928 närmast följande

budgetåren samt för kostnaderna efter helt genomförd plan, ber jag få erinra

om vad jag förut anfört angående sättet för beräkningens verkställande

och om de omständigheter, som försvåra uppnåendet av ett exakt resultat.

Som nämnt hava två alternativa beräkningar måst göras, av vilka alternativ

I betecknar maximikostnad och alternativ II minimikostnad. Beräkningar

hava utförts för budgetåren 1928—1929, 1929—-1930 och 1930 1931

ävensom för den slutliga kostnaden. Jag vill påpeka, att det härvid förutsatts,

att klassavdelningarnas storlek begränsas på sätt jag i det föregående

tillstyrkt, till respektive 30 och 25 i realskolan samt å gymnasiet och i lyceet.

De siffror, som beräkningarna givit som resultat, äro följande med fördelning

på budgetår och anslag:

Följande

budgetär.

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

B

u d g

e t å r

Anslag

1928-

-1929

1929-

-1930

1930-

-1931

Slutlig

I

II

I

II

I

II

I

II

Reservations- anslaget . .

+ 431,700

+ 326,100

+ 658,100

+ 492,300

+ 881,700

+ 662,800

+ 1,121,600

+ 913,700

Extra och vik.

lärare . . .

-158,400

— 59,400

—155,100

— 23,100

—118,800

+ 26,400

—323,400

-277,200

Övningslärare

+ 83.047

+ 69,087

+ 131,380

+ 109,257

+ 170,240

+ 165,748

+ 189,930

+ 140,287

+ 356,347

+ 335,787

+ 634,380

-+578,457

+ 933,140

+ 854,948

+ 988,130

+ 776,787

Siffrorna angiva i varje fall ökningen respektive minskningen i jämförelse

med nuvarande kostnader och under förutsättning att intet nytt läroverk

tillkommer. Nettoökningen angives under de olika alternativen. Den slutliga

kostnaden skulle enligt alternativ I uppgå till omkring 1 million kronor

och för alternativ II till omkring 800,000 kronor. Skillnaden mellan alternativen

torde kunna sägas vara mindre än man trott sig kunna vänta.

Anledningen härtill torde vara den, att i alternativ I ämneslärarinnor med

jämförelsevis låg avlöning ingå i ganska stort antal, enligt den proportion,

jag i det föregående angivit. Å andra sidan skulle anslaget till extra lärare

och vikarier väsentligen minskas, främst därigenom att nya ordinarie lärartjänster

förutsatts komma att inrättas. Det bör här erinras om att i den mån

ämneslärarinnebefattningarna komma att innehavas av lärarinnor med adjunktskompetens,

kostnaden härigenom kommer att stiga med hänsyn till

den högre avlöning, som jag föreslår för dem. Kostnaden för övningsämnen

stiger, som synes, rätt påfallande. Ökningen är främst föranledd därav,

att undervisning i slöjd, manlig och kvinnlig, samt praktiskt arbete förutsattes

bliva obligatorisk i realskolan och frivillig å gymnasiet. Timtalen för

slöjden m. m. liksom för övriga ämnen hava företrädesvis hämtats från

de förslag till timplaner, som utarbetats av skolkommissionen. Det bör

dock påpekas, att kostnadsberäkningen för övningsämnena av naturliga

skäl är tämligen osäker.

Till nu angivna beräkningar vill jag ytterligare erinra om att den av lärjungantalets

begränsning föranledda kostnaden är här inbegripen, i det att

beräkningarna utgått från antagandet, att nämnda begränsning iakttagits.

Enligt särskilt gjord beräkning skulle berörda kostnad uppgå till omkring

en million kronor. Utan begränsning i nämnda hänseende skulle genomförandet

av min plan alltså i stort sett ej medföra någon ökad kostnad.

Vid bedömandet av kostnaderna bör man ock hava i minnet, att de samhällen,

där nya samrealskolor bleve inrättade, skulle liksom nu i dylika fall

hava att till statsverket erlägga vissa årliga bidrag, samt att de till statsverket

ingående terminsavgifterna kunna väntas bliva ökade. Båda dessa

s. 295 Kontrollera mot PDF

295

Kungi. Maj:ts proposition Nr 116.

inkomstbelopp komma emellertid ej till synes vid bestämmandet av här

ifrågakommande anslag under åttonde huvudtiteln. Städernas bidrag har

uppskattats till omkring 120,000 kronor årligen efter genomförd organisation.

Vissa andra anslag till de allmänna läroverken torde ock komma att

beröras av omorganisationen. Särskilt gäller detta förslagsanslaget till skolkare,

som är direkt beroende av lärj ungantalet.

I samband med den nu lämnade redogörelsen för kostnadsberäkningarna

torde jag böra yttra några ord om de förändringar i antalet lärare vid de

allmänna läroverken, som min plan skulle medföra. Det är tydligt, att beräkningarna

i detta hänseende måste göras på samma sätt som i fråga om

kostnaderna, och att samma osäkra faktorer inverka i båda dessa hänseenden.

Lämpligast torde vara att hänvisa till en nu uppgjord tablå av följande

lydelse:

Antal lärare.

Å r

.

r

1

a

ä

e

1 + a + ä + 6

! 1926—1927......

77

285

807

48

212

1,352

AD. I.

l:a året ........

88

299

823

120

164

1,406

2:a året ........

»

314

833

152

165

1,464

3:e året ........

»

329

843

183

176

1,531

Slutligen........

»

361

849

192

114

1,516

Alt. II.

1 :a året........

88

299

829

75

194

1,397

| 2:a året ........

»

313

840

87

205

1,445

j 3:e året ........

»

326

854

98

220

1,498

Slutligen........

»

356

875

93

128

1,452

r = rektor.

1 = lektor,

a = adjunkt,

ä = ämneslärarinna.

e = extralärare.

Tablån visar, att organisationsplanens genomförande skulle medföra en

väsentlig ökning av antalet ordinarie lärare och jämsides därmed en välbehövlig

minskning i antalet extra lärare. Om det betydande slutliga antalet

ämneslärarinnebefattningar enligt alternativ I har jag redan talat. Förhållandet

sammanhänger med konsekvent tillämpning av principen om visst

antal dylika befattningar vid de läroverk, dit flickor skulle respektive kunde

få tillträde. Skulle det ej befinnas erforderligt att inrätta ett så stort antal

ämneslärarinnebefattningar, böra ordinarie adjunktsbefattningar träda i

stället.

Lärarantal.

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Anslagsbelopp

1927—

1928.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Det är möjligt, att vissa olägenheter i avseende på lärarpersonalens placering

under de närmaste åren kunna uppstå på grund av realskolstadiets

förkortning vid vissa läroverk samt ombildningen av realskolor för gossar

till samrealskolor — i det senare fallet på grund av ämneslärarinnetjänsters

inrättande. Det synes därför lämpligt, att Kungl. Maj:t förordnar, att ledigblivande

adjunktsbefattningar vid de ifrågavarande läroverken under större

eller mindre del av övergångstiden tills vidare ej skola besättas med ordinarie

innehavare. Jag torde i sinom tid därom få göra hemställan.

Jag har nu att tillse, med vilka belopp anslagen för budgetåret 1927-—1928

böra upptagas. Härvid bär jag ock att taga hänsyn till de framställningar,

som av skolöverstyrelsen gjorts i skrivelse den 31 augusti 1926.

Överstyrelsen har först hemställt om medel till inrättande av 8 nya ordinarie

lektors- och 20 ordinarie adjunktstjänster. Enligt den av mig förordade

organisationsplanen skulle vissa nya ordinarie tjänster bliva erforderliga

under nästkommande budgetår och jag har i det föregående föroidat

deras upprättande. I den mån överstyrelsens framställning avser

nyinrättande av ett högre antal tjänster kan jag nu icke tillstyrka densamma.

Detsamma gäller skolöverstyrelsens framställning om medel för ombildning

av en ämneslärarinnebefattning vid statens samskolor till adjunktsbefattning.

I vad män ämneslärarinnebefattningar skola finnas eller

ej, torde böra bestämmas i samband med åtgärder för omorganisationens

genomförande i de särskilda fallen.

Ytterligare en framställning har jag att omnämna, avseende ökat anslag

till resestipendier.

I reservationsanslaget till de allmänna läroverken ingingo tidigare eu post

»resestipendier åt lärare i främmande levande språk» å 15,000 kronor och

en post »reseunderstöd åt lärare vid de allmänna läroverken, särskilt vid

de läroverk, där provårskurs är anordnad» å 6,000 kronor. Till förstärkande

av dessa anslagsposter anvisade 1920 och 1921 årens riksdagar å

extra stat två anslag å respektive 15,000 kronor och 6,000 kronor.

Samtliga dessa anslag blevo emellertid av finansiella skäl och i enlighet

med Kungl. Maj:ts förslag ej anvisade av 1922 års riksdag, som helt uteslöt

nämnda ordinarie anslagsposter ur reservationsanslaget. Ej heller för

budgetåren 1923—1925 funnos medel för ändamålet tillgängliga. På framställning

av Kungl. Maj.t beslöt emellertid 1925 års riksdag att till resestipendier

åt lärare i främmande levande språk vid de allmänna läroverken

för budgetåret 1925—1926 anvisa ett extra reservationsanslag av 13,000

kronor. Liknande beslut fattades även av 1926 års riksdag beträffande

budgetåret 1926—1927.

I skrivelse den 31 augusti 1926 har skolöverstyrelsen — under framhållande

av betydelsen av att möjlighet funnes för lärarna vid de allmänna

läroverken att genom studieresor i främmande länder vinna ökade kunskaper

hemställt, dels att de tidigare i reservationsanslaget ingående an
-

s. 297 Kontrollera mot PDF

297

Kungl. Maj.ts proposition Nr 116.

slagsposterna till resestipendier måtte ånyo där uppföras, dels ock att å

extra stat måtte anvisas medel till förstärkande av nämnda anslagsposter

med belopp av respektive 15,000 kronor och 6,000 kronor.

Förhållandena medgiva beklagligtvis ännu ej, att anslag till resestipendier

beviljas i den utsträckning, som tidigare varit möjligt. Jag ser mig därför

ej i stånd att nu tillstyrka resestipendieanslagens återuppförande å det ordinarie

reservationsanslaget till de allmänna läroverken. Då det likväl synts

mig vara synnerligen angeläget, att medel för ändamålet finnas tillgängliga,

åtminstone i samma utsträckning som för budgetåret 1926—1927, har jag,

varom jag här torde få erinra, under punkt 135 av 1927 års åttonde huvudtitel

hemställt om förslag till riksdagen, att till resestipendier åt lärare i främmande

levande språk vid de allmänna läroverken måtte för budgetåret 1927

—1928 anvisas ett extra reservationsanslag av 13,000 kronor. Denna min

framställning blev av Kungl. Maj:t bifallen.

Såsom framgår av det föregående, har jag ej funnit mig kunna tillstyrka

någon av de framställningar, som jag i det föregående omförinält och vilkas

tillmötesgående skulle medfört en höjning av reservationsanslaget till de

allmänna läroverken. Emellertid torde jag böra i detta sammanhang yttra

några ord angående ett par omständigheter, som nära beröra frågan om

anslagets storlek.

Jag har förut erinrat om att 1925 års riksdag på förslag av Kungl. Maj: t

beslöt ur reservationsanslaget utbryta de för ålderstillägg avsedda anslagsmedlen

och uppföra dem såsom ett särskilt förslagsanslag å 1,122,000 kronor.

Samtidigt bestämdes reservationsanslagets storlek till 6,666,066 kronor.

Jag erinrar ock därom, att riksdagen sedan många år tillbaka årligen anvisat

medel å extra stat till förstärkning av vissa i reservationsanslaget ingående

anslagsposter, bland dem poster avseende arvoden åt extra lärare

ocli vikarier samt för oförutsedda behov samt extra arvoden åt gymnastiklärare,

åt teckningslärare, åt musiklärare och åt handarbetslärarinnor. Ifrågavarande

förstärkningsanslag sammanföras bokföringsvis med de ordinarie

anslagsposter, till vilka de höra.

En granskning av riksräkenskapsverkets budgetredovisning för budgetåret

1925—1926 — alltså det första år, under vilket riksstat»! upptagit de

nämnda anslagen vid sidan av varandra — visar, att reservationsanslaget

och de nyss omförmälda förstärkningsanslagen tillhopa utgjort 7,336,361

kronor, under det att utgifterna från dessa anslag utgjorde 7,638,383 kro

nor. Med tagen hänsyn till särskilda uppbördsmedel under anslaget å sammanlagt

101,461 kronor 67 öre, skulle nettobeloppet av den å anslagen belöpande

merutgiften hava utgjort 200,560 kronor 33 öre.

Samtidigt visar det sig emellertid, att förslagsanslaget till ålderstillägg

lämnat en behållning av ej mindre än 164,212 kronor 28 öre, vilket belopp

således tillförts kassafonden.

Då i samband med framläggandet för 1925 års riksdag av förslaget om

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

ålderstilläggens uppförande som ett särskilt anslag ny beräkning företagits

av storleken å såväl reservationsanslaget som summan av ålderstilläggen,

syntes det av budgetredovisningen angivna resultatet av det första året anmärkningsvärt,

och jag fann mig därför föranlåten att ombesörja en undersökning

av hithörande förhållanden. Undersökningen visade, att heloppet

av de ålderstillägg, som faktiskt belöpte på budgetåret 1925—1926, bör hava

utgjort 1,111,778 kronor 22 öre, således understigande det beviljade anslaget

med allenst 10,221 kronor 78 öre. Anslagsberäkningen synes alltså

hava varit exakt nog. Det framgår också av nämnda undersökning, att de

sammanlagda utgifterna å reservationsanslaget jämte dithörande förstärkningsanslag

kunna beräknas hava uppgått till 7,461,795 kronor 14 öre samt

att, då vid årets ingång fanns en reservation å anslaget av 127,127 kronor

56 öre, en reservation av 80,557 kronor 73 öre skulle varit att överföra till

budgetåret 1926—1927.

Den brist på överensstämmelse, som sålunda konstaterats, synes bero på

förbiseende vid rekvisitioner från de ifrågavarande anslagen i så måtto, att

vissa belopp, som rätteligen bort påföras ålderstilläggsanslaget, i stället påförts

reservationsanslaget (inklusive förstärkningsanslagen).

Jag vill i detta sammanhang omnämna, att åtgärder vidtagits i syfte att

för framtiden förebygga en dylik sammanblandning av anslagen samt att

genom infordrande av närmare uppgifter från läroverken rörande deras

medelsrekvisitioner för budgetåret 1925—1926 skapa en säkrare grundval

för bedömande av frågan, i vilken mån utgifterna under reservationsanslaget

överstigit det i riksstaten för nämnda budgetår upptagna anslagsbcloppet.

Då det tydligen är önskvärt, att de olika anslagen belastas i full överensstämmelse

med sina ändamål, synes en omföring av de oriktigt påförda

beloppen böra ske och torde kunna verkställas genom riksräkenskapsverkets

försorg.

Enligt den förenämnda av mig föranstaltade utredningen har gjorts sannolikt

att reservationerna å anslaget under budgetåret 1925—1926 rätteligen

böra beräknas hava minskats från 127,127 kronor 56 öre till 80,557 kronor

73 öre eller således med 46,569 kronor 83 öre. Den slutsatsen ligger då

nära till hands, att anslaget blivit för knappt beräknat. Undersökningen

bär dock ej bestyrkt ett sådant antagande utan snarare givit vid handen,

att nedgången i beloppet av reservationerna beror dels därpå, att retroaktivt

beviljade ålderstillägg fortfarande belasta reservationsanslaget, dels — och

huvudsakligen — på för högt beräknade rekvisitioner. Då jag utgår ifrån

att vid den närmare undersökning av utgifterna under nu ifrågavarande

anslag, vilken torde komma att verkställas inom riksräkenskapsverket, omföring

till reservationsanslaget kommer att ske av de belopp, som oriktigt

blivit påförda anslaget, och att anslaget därvid kommer att vid ingången

av nu löpande budgetår utvisa tillgång i form av reservationer till avsevärt

belopp, anser jag mig sakna anledning att av berörda skäl påkalla

en höjning av anslagsbeloppet. Ännu något års erfarenhet torde göra det

s. 299 Kontrollera mot PDF

299

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

lättare att mera exakt bedöma hithörande förhållanden och således ock att

avgöra, om till äventyrs någon förhöjning av anslaget är erforderlig.

Vad beträffar det för ålderstillägg avsedda förslagsanslaget, har jag, då

av den verkställda undersökningen att döma, någon jämkning av anslagsbeloppet

ej nu är behövlig, redan i samband med avlåtandet av statsverkspropositionen

hemställt om äskande av samma belopp som för budgetåret

1926—1927, och Kungl. Maj:t har bifallit denna min hemställan.

Slutligen har jag att yttra mig om det extra anslaget till extra och vikarierande

ämneslärare. I det ordinarie reservationsanslaget till de allmänna

läroverken ingår en anslagspost till arvoden åt extra lärare och vikarier

samt för oförutsedda behov. Denna anslagspost bestämdes av 1918 års

lagtima riksdag till 250,000 kronor. Enär det i anslagsposten ingående belopp,

som beräknats för avlönande av extra lärare och vikarier, ej varit

tillräckligt härför, har riksdagen under åtskilliga år på extra stat beviljat

särskilda anslag för ändamålet. För budgetåret 1926 1921 har härför be
viljats

ett extra anslag av 624,500 kronor. Med detta anslag beräknades

att kunna tillgodose ett lärarbehov motsvarande sammanlagt 229 extra

ämneslärare.

Genom beslut den 18 juni 1926 anvisade Kungl. Maj:t för avlönande

under läsåret 1926—1927 av extra ämneslärare vid de allmänna läroverken

högst 737,900 kronor att utgå från det i reservationsanslaget till de allmänna

läroverken ingående anslaget till arvoden åt extra lärare och vikarier

samt för oförutsedda behov ävensom från ovanherörda extra anslag å

624,500 kronor.

Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 27 september 1926 meddelat, att antalet

klassavdelningar blivit något mindre än som beräknats, och att för

läsåret 1926—1927 behövt anställas endast 211 extra lärare samt timlärare

med 289 veckotimmar, vilket tillsammans kunde anses motsvara 222 extra

lärare i stället för beräknade 229. Av det för budgetåret 1926—1927 beviljade

extra anslaget å 624,500 kronor kunde alltså 23,100 kronor (< X 3,300

kronor) beräknas icke behöva tagas i anspråk. Överstyrelsen, som emellertid

för nästkommande budgetår räknar med ökat behov av extra lärarkrafter

på grund av, bland annat, ytterligare uppdelning i parallellavdelihngar,

hemställer om beviljande för budgetåret 1926- 1927 av extia anslag

för nu ifrågavarande ändamål till nu utgående belopp, 624,500 kronoi.

Vid beräkningen av ifrågavarande anslag bör man utgå Irån det belopp,

som under budgetåret 1925—1926 tagits i anspråk, eller 601,400 kronor.

Lägger man härtill det belopp, 16,910 kronor, som, på sätt jag förut omnämnt,

skulle erfordras för genomförandet under budgetåret 1927 1928 av

mina framställda förslag, blir hela det för samma budgetår behövliga anslagsbeloppet

618,310 kronor eller i avrundat tal 618,300 kronor. Jag hemställer,

att detta belopp måtte äskas av riksdagen.

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Samman
fattning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Sammanfattar jag nu de anslagsbehov, som här äro i fråga, visar det

sig, att det ordinarie reservationsanslaget till de allmänna läroverken, nu

6,666,066 kronor, bör höjas med 66,950 kronor till 6,733,016 kronor eller

med någon avrundning till 6,733,000 kronor. Det extra anslaget till extra

och vikarierande ämneslärare vid de allmänna läroverken åter skulle, såsom

nyss nämnts, bestämmas till 618,300 kronor. Vad beträffar anslaget till

extra arvoden åt övningslärare, har detta redan blivit av riksdagen äskat

med bestämt belopp. Min nu förevarande plan förutsätter eu ökad kostnad

i detta hänseende av 8,827 kronor. Då Kungl. Maj:t redan föreslagit

riksdagen att höja ifrågavarande anslag med 4,000 kronor samt lärjungarna

i de klasser av under ombildning varande kommunala mellanskolor, som

vårterminen 1928 skulle bestridas med statsmedel, torde komma att under

återstoden av läsåret fortfarande åtminstone i viss utsträckning åtnjuta undervisning

i övningsämnen tillsammans med lärjungarna i mellanskolans

övriga klasser, torde det vara möjligt att inom ramen för de tillgängliga

medlen tillgodose de behov, som sålunda uppstå.

De kostnader, som beräknats komma att uppstå under budgetåret för

undervisning i manlig slöjd vid de nytillkommande läroverken, utgöra, som

förut nämnts, 1,190 kronor. Dessa kostnader torde böra bestridas av förslagsanslaget

till undervisning i manlig slöjd vid de allmänna läroverken.

III. Kommunala mellanskolor.

I riksstaten finnes uppfört ett ordinarie förslagsanslag till kommunala

mellanskolor, vilket anslag upprepade gånger höjts allt efter ökningen av

antalet läroanstalter av detta slag och vid dem förefintliga parallellavdelningar.

För budgetåret 1925—1926 utgick anslaget med ett belopp av

1.575.000 kronor och i riksstaten för budgetåret 1926—1927 är detsamma

uppfört med 1,650,000 kronor. Detta belopp har av skolöverstyrelsen beräknats

vara tillräckligt för ett antal av 82 kommunala mellanskolor.

Överstyrelsen föreslår nu eu förhöjning av ifrågavarande anslag till

1.725.000 kronor och anför till stöd härför huvudsakligen följande:

Antalet kommunala mellanskolor uppgick den 31 augusti 1925 till 82. Sedermera

hava tillkommit nya kommunala mellanskolor i Kungsbacka, Bollnäs,

Torsby och Lund, varjämte kommunala mellanskolan i Stockholm delats i två

skolor. Antalet erkända och av staten understödda kommunala mellanskolor

uppgår alltså för närvarande till 87. Till överstyrelsen har ingivits ansökning

om erkännande av en högre folkskola, i Alvesta, såsom kommunal

mellanskola, och sannolikt är en eller annan sådan ansökan att införvänta

under en närmare framtid. Då förevarande anslag för budgetåret 1924—

1925 utgick med omkring 1,650,000 kronor och man under budgetåret 1927

1928 måste räkna med förefintligheten av åtminstone 5 kommunala mel
-

s. 301 Kontrollera mot PDF

301

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

lanskolor mera än under budgetåret 1924—1925, synes anslaget böra för

budgetåret 1927—1928 något höjas. Tidigare bar i allmänhet räknats med

ett statsanslag för varje kommunal mellanskola av i medeltal 15,500 kronor

för år, och skulle vid sådant förhållande erfordras en förhöjning av anslaget

med i runt tal 75,000 kronor.

Sedan åtskilliga år tillbaka finnes vidare i riksstaten uppfört ett anslag

till undervisning i manlig och kvinnlig slöjd samt handarbete vid

kommunala mellanskolor. Sin nuvarande benämning erhöll anslaget av

1920 års riksdag, som bestämde detsamma till 4,000 kronor. Sedermera har

anslaget vid olika tillfällen höjts och är i riksstaten för budgetåret 1926—

1927 upptaget med ett belopp av 26,000 kronor.

I fråga om villkor för anslagets utgående äro bestämmelser meddelade

genom kungörelse den 31 december 1920 (nr 938).

Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 31 augusti 1926 hemställt om anslag

för ändamålet för budgetåret 1927—1928.

Vad beträffar läsåret 1925—1926 hade verkställd undersökning givit vid

handen, att för sistnämnda läsår understöd utgått till 58 kommunala mellanskolor

för 39 avdelningar i manlig slöjd och 154 avdelningar i kvinnlig

slöjd och handarbete, tillhopa 193 avdelningar, med 28,950 kronor. Antalet

kommunala mellanskolor hade sedan dess ökats med 5 och uppginge

för närvarande till 87. Antagligt vore, att den utveckling, som sålunda ägt

rum, komme att i framtiden fortgå. Med hänsyn härtill och då anslaget

redan vore otillräckligt för sitt ändamål, torde det vara lämpligt att för

budgetåret 1927—1928 beräkna ett anslag, ungefärligen motsvarande det

belopp, som under senast förflutna läsår för ifrågavarande ändamål verkligen

tagits i anspråk, dock med någon förhöjning, förslagsvis till 30,000

kronor.

För de kommunala mellanskolorna är uppfört ännu ett anslag, som här bör

komma i betraktande, nämligen det extra förslagsanslaget till tillfällig löneförbättring

åt lärarpersonalen. Jämlikt riksdagens beslut har från och med

år 1920 tillfällig löneförbättring utgått till lärarpersonalen vid kommunala

mellanskolor. Anslag för ändamålet utgick till en början med 130,000 kronor

för år men har sedermera vid olika tillfallen höjts och är i riksstaten

för budgetåret 1926—1927 uppfört med ett belopp av 360,000 kronor. Anslaget

har förslagsanslags natur.

Ifrågavarande löneförbättring utgår för innevarande budgetår med följande

belopp:

till ordinarie manlig ämneslärare med 600 kronor;

» ordinarie kvinnlig ämneslärare med 500 kronor;

» extra ordinarie ämneslärare, övningslärare och timlärare med belopp,

som Kungl. Maj:t bestämt i huvudsaklig enlighet med de i sådant

hänseende för budgetåret 1926—1927 gällande grunder.

Bestämmelser i fråga om löneförbättringen äro givna i kungörelse den

26 juni 1925 (nr 322).

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kung!. Maj .in proposition Nr 116.

I skrivelse den 31 augusti 1926 har skolöverstyrelsen hemställt om beredande

av medel för ifrågavarande löneförbättring under budgetåret 1927

—1928 under framhållande, att, därest någon definitiv lönereglering för

kommunala mellanskolornas personal ej kunde åvägabringas till nämnda

budgetår, dylika medel fortfarande bleve erforderliga.

Då,° säger överstyrelsen, kostnaden för beredande av tillfällig löneförbättring

åt den lärarpersonal, som förefanns vid de kommunala mellanskolorna

vid utgången av vårterminen 1926, kunde beräknas till 368,176 kronor 30

öre och då lärarpersonalens antal vid sagda skolor under budgetåret 1927

—1928 snarare torde komma att överstiga än understiga antalet under budgetåret

1925—1926, ansåge överstyrelsen anslaget böra för budgetåret 1927

1928 lämpligen höjas med i runt tal 10,000 kronor samt följaktligen utgå

med ett från 360,000 kronor till 370,000 kronor förhöjt belopp.

Vid anmälan den 4 januari 1927 av anslagsbehoven under åttonde

huvudtiteln anförde jag beträffande här ifrågavarande anslag, att en rätt

väsentlig förhöjning av det förstnämnda anslaget syntes komma att visa sig

behövlig och att även slöjdanslaget torde höra undergå ökning Därjämte

syntes mig skäl föreligga att sammanföra anslagen till ett enda anslag, vars

rubrik kunde fortfarande vara: Kommunala mellanskolor. Med hänsyn till

det förslag angående viss omorganisation av det högre skolväsendet, som

jag hade för avsikt att framlägga, hemställde jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen att i avbidan på proposition angående nämnda förslag

samt med beräknande att ur riksstaten komme att avföras det ordinarie

förslagsanslaget till undervisning i manlig och kvinnlig slöjd samt handarbete

vid kommunala mellanskolor, i riksstaten för budgetåret 1927—1928

beräkna det ordinarie förslagsanslaget till kommunala mellanskolor till

1,805,000 kronor. Kungl. Maj:t biföll min hemställan.

På liknande sätt och av samma skäl är även förslagsanslaget till tillfällig

löneförbättring åt lärarpersonalen vid de kommunala mellanskolorna i riksstaten

för budgetåret 1927—1928 uppfört med ett till 360,000 kronor beräknat

belopp.

Mitt förslag till omorganisation av det högre skolväsendet skulle, såsom

torde hava framgått av det förut sagda, hava inverkan på storleken av de

anslag till kommunala mellanskolor, om vilka jag nyss talat. Genom statens

övertagande av sju mellanskolor från och med den 1 januari 1928

skulle uppenbarligen nämnda anslags belastning minskas. Enligt de beräkningar,

som verkställts, skulle för budgetåret 1927—1928 minskningen å

förslagsanslaget till kommunala mellanskolor, inberäkna! anslaget till slöjd,

uPPgå till 26,000 kronor samt å förslagsanslaget till tillfällig löneförbättring

till 4,500 kronor, allt i runda tal.

Ser jag då till, med vilka belopp ifrågavarande anslag böra upptagas i

riksstaten för budgetåret 1927—1928, kommer jag till följande resultat.

s. 303 Kontrollera mot PDF

303

Kungl. Maj;ts proposition Nr 116.

Det hittillsvarande anslaget till kommunala mellanskolor uppgår för budgetåret

1926—1927 till 1,650,000 kronor. Av riksräkenskapsverkets budgetredovisning

för budgetåret 1925—1926 framgår, att nettoutgifterna under

nämnda anslagstitel för sistberörda budgetår uppgått till 1,764,994 kronor

5 öre. Med hänsyn härtill anser jag den av skolöverstyrelsen föreslagna

anslagsökningen vara för låg. Då emellertid under innevarande budgetår

endast en ny mellanskola tillkommit — ansökning om erkännande av ännu

en mellanskola är för närvarande föremål för Kungl. Maj:ts prövning

skulle man, synes det mig, kunna upptaga anslaget till det belopp, varmed

detsamma visat sig hava varit belastat under budgetåret 1925 1926, eller

i runt tal 1,765,000 kronor. Härtill skulle komma förslagsanslaget till slöjd,

vilket bör beräknas till ett till 30,000 kronor förhöjt belopp och vilket, såsom

jag förut anfört, torde böra sammanföras med det förstnämnda förslagsanslaget

till ett enda anslag med rubriken: Kommunala mellanskolor.

Det sammanslagna anslaget skulle således uppgå till 1,795,000 kronor. Som

jag nyss nämnt, beräknas emellertid den av den föreslagna ombildningen

föranledda minskningen i kostnader för de kommunala mellanskolorna utgöra

25,900 kronor. Det sammanslagna förslagsanslaget bör således bestämmas

till 1,769,000 kronor, vilket motsvarar eu ökning av 119,000 kronor

jämfört med budgetåret 1926—1927.

Beträffande förslagsanslaget till tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen

vid kommunala mellanskolor, nu 360,000 kronor, har detta, av senaste budgetredovisning

att döma, ej tagits till fullo i anspråk för budgetåret 1925

1926. Mitt föreliggande förslag skulle som nämnts medföra en till 4,500

kronor beräknad minskning av detta anslag. Med hänsyn till det nu anförda

torde man vara berättigad att för budgetåret 1927 1928 upptaga an
slaget

i fråga till 355,000 kronor.

I detta sammanhang torde böra framhållas, att, i den mån det av mig

föreslagna förstatligandet av vissa kommunala mellanskolor genomföres,

framdeles en icke obetydlig minskning i här berörda förslagsanslag är att

förvänta.

IV. Privatläroverk.

Den fjärde grupp av anslag, som kan beröras av min här framlagda

omorganisationsplan, utgöres av anslagen till privatläroverk. Vid anmälan

inför Kungl. Maj:t av anslagsbehoven under åttonde huvudtiteln för budgetåret

1927—1928 tillstyrkte jag förslag till riksdagen att i avbidan på

proposition om viss omorganisation i riksstaten beräkna det ordinarie reservationsanslaget

till privatläroverk till 760,500 kronor samt det extra förslagsanslaget

till tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid privat läroverken

till 2,395,000 kronor. Kungl. Maj:t beslöt i enlighet med min tillstyrkan.

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

Vad förstnämnda anslag beträffar, får jag erinra om att från detsamma

utgår understöd åt ett flertal enskilda läroanstalter. Anslaget omfattar fyra

olika anslagsposter, avsedda för enskilda mellanskolor, högre flickskolor,

högre goss- och samskolor samt enskilda lärarinneseminarier.

Från och med år 1922 har anslaget utgått med ett belopp av 751,000

kronor, varvid dock bör erinras, att detsamma för budgetåret 1924—1925

var i riksstaten upptaget med endast 675,000 kronor, beroende därpå att

samtidigt ett belopp av 76,000 kronor beräknades skola tagas i anspråk av

besparingar, som under årens lopp uppstått å anslaget.

Såsom framgår av vad jag i det föregående anfört, skulle genomförandet

av min organisationsplan i flera avseenden inverka på privatläroverkens

ställning. Berörda inverkan skulle emellertid endast i ganska ringa mån

göra sig gällande under budgetåret 1927—1928, främst av det skälet, att

mitt förslag skulle i huvudsak börja genomföras först med ingången av

läsåret 1928—1929. Beträffande de hänseenden, i vilka anslagsbehoven skulle

röna inflytande av förslaget, kommer jag att nu yttra mig. I samband

därmed vill jag redogöra för de anslagsäskauden, som framställts beträffande

privatläroverken.

I skrivelse den 31 augusti 1926 har skolöverstyrelsen upptagit till övervägande

frågan, huruvida någon ändring beträffande beloppet av de olika

i anslaget ingående anslagsposterna kunde anses erforderlig, och har vid

beräkningen av anslagsbehovet sökt ledning bland annat av de ansökningar om

understöd, som för tiden 1 januari 1925—30 juni 1927 gjorts av vederbörande

läroanstalter, samt av storleken av de understöd, som genom Kungl.

Maj:ts beslut den 23 juli 1926 beviljats privatläroverken för budgetåret

1926—1927.

Vid sin undersökning har skolöverstyrelsen granskat var och en av de i

reservationsanslaget ingående anslagsposterna i den ordning, de äro upptagna

i riksstaten.

A. Enskilda mellanskolor. Den för enskilda mellanskolor avsedda anslagsposten

har vid olika tillfällen nedsatts och utgör nu 20,000 kronor. Statsunderstödet

till dylik skola kan årligen utgå med högst 4,800 kronor, varjämte

skola, däri flickor undervisas, kan erhålla ett särskilt understöd till

undervisning i huslig ekonomi, ej överstigande 600 kronor.

Beträffande denna anslagspost anför skolöverstyrelsen i huvudsak följande.

För budgetåret 1926—1927 hade sammanlagt blott 19,000 kronor tagits

i anspråk för understödjande av 5 skolor; en skola, som tidigare erhållit

understöd, hade nämligen från och med år 1926 omändrats till kommunal

mellanskola. Då det emellertid syntes önskvärt och kunde visa sig befogat,

att understöd till förhöjt belopp tilldelades en eller ett par av här ifrågavarande

skolor, varförutom möjligen någon ny anslagsberättigad skola kunde

tillkomma, ansåge överstyrelsen, att anslagsbeloppet, 20,000 kronor, tills

vidare borde bibehållas oförändrat.

s. 305 Kontrollera mot PDF

305

Kungi. Maj:ts proposition Nr 116.

I likhet med skolöverstyrelsen anser jag, särskilt med hänsyn till den

redaktion i avseende å understödsbelopp, som måst vidtagas för här berörda

läroanstalter, att anslagsposten bör bibehållas oförändrad. Mitt organisationsförslag

inverkar icke på beloppets storlek, vare sig under budgetåret

1927—1928 eller senare.

B. Högre flickskolor. Anslagsposten till högre flickskolor utgör för närvarande

470,000 kronor. Till sådan skola kan utgå ett årligt statsunderstöd

av högst 5,200 kronor, varjämte skolan kan erhålla särskilt understöd till

undervisning i huslig ekonomi, ej överstigande 1,000 kronor årligen. Till

gymnasium, som är förbundet med flickskola, kan ytterhgare utgå understöd

med högst 2,000 kronor årligen.

För budgetåret 1926—1927 utgår understöd åt 81 skolor med sammanlagt

470,400 kronor.

I fråga om förevarande anslagspost har skolöverstyrelsen anfört:

Överstyrelsen hade ej anledning att under den närmaste framtiden räkna

med någon förändring i antalet statsunderstödda högre flickskolor. För budgetåret

1926—1927 hade sammanlagt begärts såsom understöd 486,800 kronor,

medan med tillämpning av gällande grunder ett belopp av 499,800

kronor kunnat utgå. Det för samma år utdelade anslagsbeloppet fördelade

sig med 408,300 kronor för undervisningen i allmänhet, 20,300 kronor för

gymnasier och 41,800 kronor för undervisningen i huslig ekonomi. Givetvis

kunde eller borde ej alla anslagsberättigade skolor komma i åtnjutande av

maximiunderstöd. Detta hade för övrigt ej varit möjligt bl. a. av bristen

på tillgängliga medel, som gjort, att avknappningar måst göras även i åtskilliga

fall, där det varit särdeles önskvärt och befogat, att understödet

kunnat utgå med högre belopp än som skett. Detta gällde särskilt understöden

till undervisning i huslig ekonomi, vilken undervisning vid de högre

flickskolorna under årens lopp allt mer vunnit terräng. År 1913 hade 45

högre flickskolor erhållit anslag till sådan undervisning, år 1916 56, år 1919

58, och budgetåret 1926—1927 70 skolor. Endast 17 av de 70 skolorna

hade till undervisning i huslig ekonomi fått understöd med det belopp, vartill

de författningsenligt varit berättigade. Med hänsyn till betydelsen av

denna undervisning framstode det såsom ett önskemål, att man beträffande

densamma i högre grad än som under de senare åren varit möjligt, måtte

kunna tillmötesgå skolornas berättigade framställningar om understöd. Då

detta syfte ej kunde nås genom avknappningar på understöden i övrigt,

vilka ändock måst avsevärt nedskäras, ansåge överstyrelsen att anslagsposten

till högre flickskolor, särskilt för att möjliggöra något rikligare understöd

till undervisningen i huslig ekonomi, borde förhöjas, förslagsvis med 5,000

kronor.

Mitt föregående förslag innebär, att sex flickskolor förutsättas bliva indragna

i samband med den omorganisation av vissa läroverk, som jag ifrågasätter.

Då denna skulle taga sin början först med läsåret 1928—1929, kommer

åtgärden icke att inverka på anslagsbehoven för budgetåret 1927—1928.

Vad beträffar de följande budgetåren, kommer givetvis de sex skolornas

Bihang till riksdagens protokoll 1 sand. 101 höft. (Nr 116.) 20

Departe
mentschefen.

Departe
mentschefen.

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

indragning att föranleda en successiv minskning av reservationsanslaget till

privatläroverken. Det möter svårigheter att exakt beräkna, huru stor en

sådan minskning kan bliva, bland annat därför, att man knappast kan

förutse, om avvecklingen kommer att försiggå i jämn takt eller ej. I varje

fall kan den härav föranledda anslagsminskningen ej inträda, förrän avvecklingen

nått den klass, den fjärde, där statsbidraget börjar utgå. Detta inträffar

tidigast under läsåret 1931—1932. Den slutliga anslagsminskningen,

då avvecklingen helt genomförts, kan beräknas till ungefär 33,000 kronor.

Jag har nu att uttala mig om den framställning i avseende på förevarande

anslagspost, som gjorts av skolöverstyrelsen och för vilken jag nyss

redogjort.

De uppgifter om det konstaterade behovet av understöd till högre flickskolor,

som sammanställts av skolöverstyrelsen, visa tydligt, att anslagsposten

är mycket knappt beräknad. Jag finner det visserligen riktigt, att en skola

ej utan vidare får högsta möjliga statsunderstöd, endast därför att hon fyller

för understöds erhållande stadgade villkor. Men å andra sidan måste jag

anse det rimligt, att den reduktion, som göres, får bestämmas huvudsakligen

med hänsyn tagen till vederbörande skolas kvalitet och yttre villkor och

mindre av knapphet i avseende å anslagets storlek. Särskilt torde det vara

undervisningen i huslig ekonomi, som fått vidkännas reduktion. Detta

finner jag otillfredsställande, så mycket mer som det här gäller en undervisning,

om vars stora värde såväl ur allmänt samhällelig som ur pedagogisk

synpunkt väl blott en mening kan råda. Till allt detta kommer, att antalet

statsunderstödda flickskolor under senare år ökats med två.

Jag anser således goda skäl föreligga för en mindre förhöjning av här

ifrågavarande anslagspost och finner den av skolöverstyrelsen föreslagna

ökningen med 5,000 kronor vara lämplig.

C. Högre goss- och samsJcolor. Den för högre goss- och samskolor avsedda

anslagsposten utgör för närvarande 232,500 kronor. Enligt gällande författningar

kan statsunderstödet till högre gosskola eller högre samskola utgå

med högst 9,000 kronor för det skolstadium, som motsvarar realskolan, och

med högst 6,000 kronor för det stadium, som motsvarar gymnasiet, varjämte

dylik läroanstalt, som i större omfattning anlitar manliga lärarkrafter,

kan för varje av manlig lärare bestridd veckotimme till det antal, som

Kungl. Maj:t i varje fall bestämmer, erhålla ett bidrag av 20 kronor årligen.

Dessutom kan till sådan läroanstalt, varom här är fråga, efter särskilda

grunder utgå dels understöd till undervisning i huslig ekonomi med

högst 1,500 kronor för år, dels understöd till undervisning i slöjd eller

annat därmed jämförligt praktiskt arbete med högst 2,000 kronor årligen.

För budgetåret 1926—1927 utgår statsunderstöd till 15 läroanstalter av

detta slag.

s. 307 Kontrollera mot PDF

307

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Med skrivelse den 31 augusti 1926 har skolöverstyrelsen överlämnat

en till Kungl. Maj:t ställd ansökning från styrelsen för Motala samskola,

däri hemställts, dels att skolans gymnasium måtte av tillgängliga medel

komma i åtnjutande av statsbidrag för läsåret 1926—1927, dels ock att

Kungl. Maj:t måtte ingå till 1927 års riksdag med begäran om lämpligt

tillägg till av riksdagen redan beviljat statsunderstöd åt privatläroverken

samt att, därest detta tillägg av riksdagen beviljades, detsamma måtte tilldelas

Motala kommunala samgymnasium.

Om nu berörda läroanstalt har jag i det föregående talat. Jag vill bär

blott erinra om att densamma omfattar dels en kommunal mellanskola,

dels ett på mellanskolans tredje klass byggt 4-årigt gymnasium. Gymnasiet,

som numera omfattar såväl latin- som reallinje, står under skolöverstyrelsens

inseende, och dess föreståndare har rätt att anställa studentexamen.

Skolöverstyrelsen har efter en närmare redogörelse för Motala samskola

och dess förhållanden förklarat sig anse gymnasiet förtjänt av att erhålla

statsunderstöd. Emellertid, fortsätter överstyrelsen, vore anslaget till högre

goss- och samskolor till fullo taget i anspråk för budgetåret 1926—1927,

och enligt vad överstyrelsen under hand inhämtat från riksräkenskapsverket,

funnes inga besparingar på reservationsanslaget till privatläroverk att tillgå,

då anslaget tvärtom balanserade med en mindre brist vid början av budgetåret

1926—1927. Under sådana förhållanden hade överstyrelsen funnit

sig förhindrad att tillstyrka något statsunderstöd till förevarande gymnasium

för budgetåret 1926—1927. För kommande år syntes dock möjlighet

för beviljande av sådant understöd till Motala gymnasium böra beredas, och

detta kunde knappast ske på annan väg än genom någon förhöjning av

anslaget till högre goss- och samskolor.

Nu utginge liksom under flera föregående år understöd från detta anslag

till 15 läroanstalter med ett belopp av tillsammans 232,500 kronor.

Sammanlagda beloppet av det understöd, som dessa 15 skolor begärt för

år 1926—1927, uppginge till omkring 271,600 kronor efter avdrag av de belopp,

som några skolor begärt utöver vad de författningsenligt kunnat erhålla.

Det maximiunderstöd, som kunnat utgå till de 15 läroanstalterna för budgetåret

1926—1927, kunde beräknas till omkring 285,900 kronor. Ingen

av ifrågavarande läroanstalter hade erhållit understöd till maximibelopp.

Av det för berörda år beviljade understödsbeloppet, 232,500 kronor, hade

151,500 kronor anvisats såsom understöd till undervisningen i allmänhet,

62,650 kronor för anlitande i större omfattning av manliga lärarkrafter och

18,350 kronor till undervisning i särskilt praktiska ämnen (huslig ekonomi,

slöjd m. m.).

I de av läroanstalterna begärda beloppen till undervisningen i allmänhet

hade avsevärda reduktioner måst vidtagas, likaså i understöden till manliga

lärarkrafter. Avknappningarna hade enligt överstyrelsens mening i några

fall varit större än de bort vara, om rikligare medel funnits, och medel att

understödja en nytillkommen skola syntes ej skäligen böra avägabringas

genom ytterligare avknappningar på anslagen till de hittills understödda

läroanstalterna. Ett dylikt understöd borde därför beredas genom någon

förhöjning av anslaget till högre goss- och samskolor, och överstyrelsen

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

förordade därför en höjning av detsamma med 7,500 kronor, från 232,500

kronor till 240,000 kronor.

Departe
mentschefen.

De högre goss- och samskolorna skulle, såsom framgår av min föregående

framställning, föga beröras av mitt organisationsförslag. I ekonomiskt avseende

skulle ingen direkt inverkan göra sig gällande åtminstone icke under

budgetåret 1927 1928. Det återstår mig således att närmare granska de

framställningar om anslag, för vilka jag nyss redogjort. Dessa avse, som

nämnt, en höjning av nu ifrågavarande anslagspost dels för att bereda möjlighet

till anslag åt gymnasiet vid Motala samskola, dels ock för att kunna

något öka understöden till manliga lärarkrafter. Beträffande understöd åt

Motala samskolas gymnasium får jag erinra om att jag i det föregående

föreslagit, att den i nämnda sämsk'' >la ingående kommunala mellanskolan

skulle från och med den 1 januari 1928 övertagas av staten för att successivt

ombildas till eu samrealskola. Då, därest detta förslag bifalles, Motala

stad skulle beredas en betjTdande förmån — även från ekonomisk synpunkt

synes det mig, som om åtgärd för understödjande av gymnasiet

nu ej borde vidtagas.

Jag inser, att ökade anslagsmedel till understöd åt manliga lärarkrafter

kunna vara önskvärda, men finner mig under nuvarande omständigheter ej

kunna förorda någon anslagshöjning för detta ändamål. Nu ifrågavarande

anslagspost torde alltså böra upptagas med oförändrat belopp, 232,500 kronor.

T>. Enskilda lärarinneseminarier. Den fjärde i reservationsanslaget till

privatläroverk ingående anslagsposten är avsedd för enskilda lärarinneseminarier

och utgör för närvarande 28,500 kronor. Med detta belopp har anslagsposten

utgått från och med år 1919.

Understöd från detta anslag åtnjutes sedan åtskilliga år tillbaka av tre

högre lärarinneseminarier, privata högre lärarinneseminariet i Stockholm,

Anna Sandströms högre lärarinneseminarium i Stockholm och högre lärarinneseminariet

vid stiftelsen Kjellbergska flickskolan i Göteborg.

Fråga har under de senaste åren uppstått, huruvida ej överproduktion

av lärarinnor ägde rum samt om ej på grund därav en begränsning av

verksamheten vid de enskilda högre lärarinneseminarierna borde ske. Jag

torde här böra i korthet erinra om behandlingen av denna fråga vid 1925

och 1926 års riksdagar.

I samband med sina beslut om ändrade — och skärpta — bestämmelser

och villkor beträffande statsunderstöd åt enskilda läroanstalter samt avlöning

och tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid dylika läroanstalter anhöll

1925 års riksdag ej mindre om skyndsam utredning rörande behovet av vid

högre lärarinneseminarium utbildade lärarinnor än även om vidtagande av

de åtgärder, som kunde befinnas erforderliga för begränsning av de enskilda

högre lärarinneseminariernas verksamhet. Utredningen i fråga verkställdes

av skolöverstyrelsen, som med skrivelse den 5 november 1925 överlämnade

s. 309 Kontrollera mot PDF

309

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

densamma till Kungl. Maj:t. Den utmynnade i en hemställan om förslag till

riksdagen att besluta, att vid utdelande av statsunderstöd till de enskilda

seminarierna för budgetåret 1927 —1928 skulle iakttagas, att årsavdelning

för intagning av nya lärarinneelever finge för sagda år efter Kungl. Maj:ts

beprövande upprättas endast vid ett av de ifrågavarande seminarierna samt

att med avseende på tiden efter nämnda år det skulle tillkomma Kungl.

Maj:t att på framställning från skolöverstyrelsen efter förnyad undersökning

av förhållandena tills vidare för varje år bestämma, i vad mån avdelning

för nyintagning av lärjungar finge upprättas vid de särskilda enskilda seminarierna.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 7 januari 1926 vid anmälan

inför Kungl. Maj:t av frågor rörande utgifterna under åttonde huvudtiteln

för budgetåret 1926—1927 anförde föredragande departementschefen, att den

verkställda undersökningen visat, att man haft grundad anledning antaga,

att lärarinneproduktionen vid de högre lärarinneseminarierna varit för stor.

Den visade vidare, att denna överproduktion icke vore av övergående

natur samt att de från universitet och högskolor kommande lärarinnorna,

vilkas antal vore statt i ökning, väsentligen bidroge till det ökade antal

lärarinnor, som saknade anställning. Departementschefen ansåge det emellertid

bättre att indraga statsbidrag till ett seminarium än att, såsom skolöverstyrelsen

föreslagit, varje år antaga nya elever endast vid ett eller två

av de tre enskilda seminarierna. Med hänsyn härtill hade departementschefen

anmodat överstyrelsen att inkomma med förslag beträffande den ordning,

i vilken de nu statsunderstödda privata lärarinneseminarierna borde

förlora rätten till statsanslag.

Det sålunda begärda förslaget avgav skolöverstyrelsen i skrivelse den 7

december 1925, däri överstyrelsen som sin mening uttalade, att en indragning

av anslag syntes i första hand böra drabba Anna Sandströms högre

lärarinneseminarium och i andra hand privata högre lärarinneseminariet i

Stockholm. Först i tredje rummet borde en sådan åtgärd vidtagas beträffande

det Kjellbergska seminariet i Göteborg.

I sitt nyssberörda yttrande anslöt sig departementschefen till detta skolöverstyrelsens

förslag och ansåg därför, att någon nyintagning av elever

vid Anna Sandströms seminarium icke borde ske under år 1926. Följaktligen

borde statsanslaget till detta seminarium för läsåret 1926—1927 beräknas

för endast andra och tredje årsavdelningarna. I enlighet med departementschefens

hemställan föreslog Kuugl. Maj:t alltså riksdagen att minska

reservationsanslaget till privatläroverken med 1,500 kronor, d. v. s. årsanslaget

till en årskurs. Hela anslaget föreslogs sålunda utgå med 749,500 kronor.

Inom riksdagen väcktes sedermera en motion, däri hemställdes, att riksdagen,

i syfte att bereda Anna Sandströms seminarium samma årsanslag

som det förut haft, ville öka det av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen

föreslagna ordinarie reservationsanslaget till privatläroverk med 1,500 kronor.

Riksdagen anförde i sin skrivelse nr 8 A i denna fråga följande:

På grund av den av skolöverstyrelsen och departementschefen förebragta

utredningen finner riksdagen det vara ställt utom allt tvivel, att åtgärder

böra vidtagas för en inskränkning av antalet vid de högre lärarinneseminarierna

nyutbildade lärarinnor i landet. Riksdagen finner jämväl, att

denna inskränkning måste erhålla minst den omfattning, som Kungl. Maj:ts

föreliggande förslag innebär. Emellertid har riksdagen med hänsyn till vad

i motionen anförts funnit skäligt, att ett års ytterligare respittid må bero
-

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kungl. Maj;ts proposition Nr 116.

das den eller de läroanstalter, som må komma att träffas av de förestående

inskränkningarna, och har därför beslutat, att anslag skall för budgetåret

1926 1927 i full utsträckning utgå till Anna Sandströms högre lärarinne
seminarium.

Riksdagen förutsätter emellertid, att förslag om inskränkning

i ifrågavarande lärarinneproduktion förelägges nästkommande års riksdag

och torde det därvid få bero på förnyat övervägande från Kungl. Maj:ts

sida, huruvida inskränkningen i fråga bör äga rum genom indragning av

Anna Sandströms högre lärarinneseminarium eller privata högre lärarinneseminariet

i Stockholm eller ock tilläventyrs genom annan anordning, såsåsom

t. ex. nyintagning av elever vartannat år alternerande vid nämnda

båda seminarier.

Riksdagen anmälde slutligen, att riksdagen uppfört det ordinarie reservationsanslaget

till privatläroverk, 751,000 kronor, med oförändrat belopp.

Vid föredragning av riksdagens berörda skrivelse den 28 maj 1926 anbefallde

Kungl. Maj:t skolöverstyrelsen att efter verkställd närmare utredning

senast den 1 oktober 1926 till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till

de åtgärder, som kunde höra vidtagas i det av riksdagen angivna syftet.

I sin skrivelse den 31 augusti 1926 har skolöverstyrelsen, i avvaktan på

resultatet av den överstyrelsen anbefallda utredningen, förordat, att här

ifrågavarande anslagspost måtte för budgetåret 1927—1928 beräknas till

27,000 kronor.

Sedermera har överstyrelsen med skrivelse den 30 september 1926 överlämnat

den begärda utredningen. Vid skrivelsen voro fogade 9 bilagor.

Den ingående och vidlyftiga utredningen torde jag få här återgiva i dess

viktigaste delar.

Överstyrelsen erinrar till en början om sin förut omnämnda, den 5 november

1925 avgivna utredning rörande behovet av vid högre lärarinneseminarium

utbildade lärarinnor in. m. (se 1926 års åttonde huvudtitel, p. 123).

För den nu anbefallda fortsatta utredningen hade överstyrelsen till komplettering

av de då infordrade uppgifterna infordrat ytterligare uppgifter

avseende dels läsåret 1925—1926, dels läsåren 1926—1928, vilka uppgifter

bearbetats och delvis sammanställts i de yttrandet medföljande bilagorna.

Genom de infordrade uppgifterna hade överstyrelsen för angivna år sökt

få en överblick över å ena sidan platstillgången eller behovet av lärarlnn«r

,me(^ avgångsexamen från högre lärarinneseminarium eller en därmed

jämförlig utbildning och å andra sidan tillgången på lärarinnekrafter

för besättande av de lediga platserna. Med avseende på platstillgangen

hade undersökningen omfattat ej blott privatläroverken utan även

statens normalskola för flickor, statens samskolor samt kommunala mellanskolor

och högre folkskolor. Enligt de lämnade uppgifterna uppgick antalet

lärarmneplatser av nu ifrågavarande art, som varit att tillträda under

läsåret 1925—1926, till 66. Motsvarande siffror förläsåren 1920—1925 voro

för de särskilda åren respektive 109, 119, 107, 88 och 71. Detta gåve för

perioden 1920—1926 en medelsiffra av något mer än 93 för år.

På grund av de år 1925 skärpta bestämmelserna rörande lärarinnornas

undervisningsskyldighet hade 24 lärarinnebefattningar indragits med läsåret

s. 311 Kontrollera mot PDF

311

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

J924—1925 och 17 med läsåret 1925—1926. Tidigare hade sådana indragningar

endast undantagsvis förekommit.

Vad anrnnge tillgången på lärarmnekrafter for besättande av de lediga

platserna framginge av inhämtade uppgifter, att från ^tredje avdelningen av

de fyra högre lärarinneseminarierna under läsåret 1925 1916 utexaminerats

83 lärarinnor. Motsvarande siffror för läsåren 1920-1925 vore för de särskilda

åren respektive Öl, 63 61, 70 och 85 lärarinnor. Sålunda hade i

medeltal under perioden 1920-1926 utexaminerats 69 lärarinnor om året.

Då antalet lärjungar i varje avdelning kunde uppgå till 25 skulle antalet

utexaminerade lärarinnor kunna tänkas nå upp till omkring 100. De flesta

av dessa år hade antalet stannat långt därunder, då tillströmningen under

de egentliga krisåren betydligt minskats. Aven under de senaste aren hade

en minskning ägt rum, sannolikt på grund av de försämrade utsikterna.

Av de meddelade sifferuppgifterna framginge, att medan tillgången på lediga

platser under den ifrågavarande tidsperioden tämligen konstant minskats, antalet

av de samtidigt från de högre seminarierna utexaminerade lärarinnorna

avsevärt vuxit. Under det att antalet sådana lärarinnor under periodens

första år långt ifrån täckte behovet, hade deras antal under de bada senaste

åren överskridit antalet samma år ledigblivna platser, om ock e] mera

avsevärt. Men därjämte borde beaktas att ett avsevärt antal_ kvinnliga studerande

årligen vid universitet och högskolor avlade examina, som förde

dem över till lärarinnebanan. Under åren 1920—1925 avlades filosofisk

ämbetsexamen, som närmast vore avsedd att meddela lärarutbildning, av

sammanlagt 141 kvinnliga studerande, (av dem 33 under 192o), i medeltal

sålunda omkring 23 om året, av vilka säkerligen ett e] ringa antal inträtt

på lärarinnebanan. Under samma tidsperiod avslutades provårskurs vid

högre allmänt läroverk eller folkskoleseminarium av sammanlagt o7 kvinnliga

lärarkandidater (9 under år 1925) eller av i medeltal inemot 10 om

året. Inräknades dessa, som dock på grund av sm utbildning vore behöriga

jämväl till adjunktstjänst vid de allmänna läroverken bland de lararmnekrafter

som under läsåren 1920—1926 varit disponibla för de lediga ararinnetjänster,

vilka därjämte varit tillgängliga för semmarieutbi dåde lärarinnor

förhöjdes medelsiffran 69 till 79 för år; medräknades samtliga kvinnliga

studerande, som under motsvarande år avlagt filosofisk ämbetsexamen,

stege den årliga medelsiffran för antalet disponibla nya lärarinnor med högre

utbildning till 92 eller i det närmaste till medeltalet för lediga platser.

Såge man till det faktiska antalet lediga platser och nytillkomna lärarinnor

med högre utbildning, hade särskilt under de båda senaste åren de senares

antal varit avsevärt större än platstillgången. Härtill komme att skolornas

behov av lärarinnekrafter till en del täcktes av lärarinnor, som sokt sin utbildning

på andra vägar än dem, som ovan tagits i beräkning. Sålunda

avlade åtskilliga kvinnliga studerande filosofie kandidatexamen. Under aren

1920—1925 avlades denna examen av sammanlagt 212 kvinnliga studerande,

därav 47 under år 1925. Många av dessa fortsatte studierna för att avlägga

filosofisk ämbetsexamen, men ej så fa torde omedelbarligen ingå på

lärarinnebanan. Andra avlade teologisk examen, andra åter utexaminerades

från folkskoleseminarium och kompletterade senare sm utbildning. A andra

sidan hade åtskilliga av de från de högre seminarierna utexaminerade fararinnorna

av olika anledningar ej inträtt på lärarinnebanan.

Efter att hava ytterligare lämnat eu del sifferuppgifter uttalar sig skolöverstyrelsen

om möjligheten att få en säker uppfattning av forhållandet

mellan tillgång och efterfrågan på lärarinnor.

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Kungi. Maj:ts proposition Nr 116.

Fullt pålitlig upplysning härom vore svår att få, men de inhämtade uppgi

terna gave vid handen, att svårigheterna för lärarinnorna att vinna önskvärd

anställning efter hand vuxit, särskilt under de båda sista åren, och att det

Pa!a,gllgt> att det »u funnes ett avsevärt överskott av lärarinnor, vilka ei erhålht

sådan anställning, som de med sin utbildning torde hava avsett att ernå.

Enligt de i samband med 1925 års utredning från seminarierna lämnade

uppgifterna hade av de under läsåret 1924-1925 utexaminerade lärarinnorna

85 till antalet, endast 27 fått plats vid under överstyrelsens inseende

stående laroanstalter och 7 vid andra skolor, medan 21 vunnit anställning i

familj och de Övriga 19 tills vidare voro utan lärariuneanställning och eventuellt

agnat sig åt annan verksamhet. Motsvarande från seminarierna nu

inhamtade uppgifter beträffande de under läsåret 1925—1926 utexaminerade

lararinnorna inalles 83, gåve vid handen, att av dessa endast 25 erhållit

plats vid under överstyrelsens inseende stående läroanstalter och 2 vid andra

skolor, medan 19 fått anställning i familj. Av återstående 37 hade 4 ägnat

sig åt fortsatta studier eller annan verksamhet, under det att 33 unpo|vits

såsom platssökande utan anställning.

Sannolikt vore att somliga av dessa under läsårets lopp finge plats på

uppkomna ledigheter, och anmärkas borde, att jämväl under de föregående

åren långt ifrån alla av de vid seminarierna utexaminerade lärarinnorna erhållit

p ats vid skola under året närmast efter examen, utan de nyexaminerade

lararinnorna både i ej ringa utsträckning tills vidare fått nöja sig

med lararinneplats i familj. Emellertid vore det uppenbart, att förhållandena

på det verksamhetsområde, varom nu vore fråga, ur de platssökande

lararinnornas synpunkt undergått eu avsevärd försämring under de senaste

två a tre aren och även under det sista året i jämförelse med det närmast

omgående, samt att utsikterna att vinna anställning på ifrågavarande arbetsområde

f. n vore väsentligt mindre, än de varit för ett eller annat

ar sedan Denna uppfattning bestyrktes av de upplysningar, som i

frågan meddelats av fhck- och samskoleföreningens byrå. Enligt dessa hade

7iQodnn\tldwnkt,’ dejU september 1926- då sammanställningen gjorts, 125

(192o:90) platssökande lärarmneaspiranter varit anmälda å byrån. Bland

dessa

avlagt akademisk examen, av dem 31 filosofisk ämbetsexamen, 13 filosofie

och en teologie kandidatexamen. Tre av de filosofie magistrarna hade

genomgått provar, vadan alltså 83 (1925:57) bland de platssökande förvärvat

erforderlig såväl teoretisk som praktisk utbildning för lärarinnekallet.

Ett temtontal bland de kvarstående platssökande hade erhållit tillfällig anställning

for längre eller kortare tid och ett tiotal fått en begränsad tfänstgoring

som timlärare. De lämnade uppgifterna bure vittne om att det

rådde en ganska omfattande arbetslöshet på nu ifrågavarande verksamhetsornrade,

och bestyrkte tillika, att här inträtt en anmärkningsvärd försämring

i jämförelse med ställningen närmast föregående år, särskilt för de serafnaneutbildade.

Överstyrelsen hade vidare sökt beräkna, huru länge och i vilken omfattning

overtahghet av lärarinnor med högre utbildning komme att fortfara

och kommit till det resultatet, att efter några år, sedan mera tillfälliga omständigheter

upphört att verka, behovet av lärarinnor under i övrigt oförändrade

orgamsationsförhållanden ej skulle väsentligt komma att understiga

det, som normalt förefunnits under tidigare år.

Vad beträffade tillgången på lärarinnor under de närmaste åren, syntes man

s. 313 Kontrollera mot PDF

313

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

hava att räkna med förefintligheten av ett avsevärt överskott utöver behovet.

Åtgärder i begränsningssyfte vore nu enligt överstyrelsens mening påkallade,

och dessa måste tydligen inriktas på de högre lärarinneseminariernas verksamhet,

då något reglerande ingripande med avseende på universitet och

högskolor knappast kunde ifrågasättas.

Någon inskränkning i årsavdelningamas elevantal utöver det nu föreskrivna

borde ej vidtagas, detta även av det skälet att en sådan åtgärd,

vilken ej vore genomförbar inom ramen av den för seminarierna avsedda

anslagsposten, ej nu kunde göras tillräckligt effektiv för därmed avsedda

syfte.

Vad beträffade utvägen att för här ifrågavarande syfte genom indragning

av ett av de enskilda seminarierna minska antalet högre seminarier från

fyra till tre, ansåge överstyrelsen alltjämt, att en sådan åtgärd borde tills

vidare undvikas. Antagligt vore att när mera tillfälliga omständigheter upphört

att verka, seminarierna åter skulle behövas för samma uppgift i större

omfattning än för närvarande. Det vore ej lätt att till ersättning för ett

seminarium, som redan indragits, efter ett antal år skapa ett tilläventyrs

då behövligt nytt sådant seminarium, och det vore därför av betydelse, att

de enskilda seminarierna hölles vid makt, tills förhållandena hunnit antaga

en mera konstant natur.

Den begränsning i seminariernas verksamhet, som tills vidare måste anses

av förhållandena påkallad, borde såsom överstyrelsen tidigare förordat, åvägabringas

därigenom, att årsavdelningar för intagning av nya lärarinneelever

ej varje år upprättades vid alla de tre enskilda seminarierna. En sådan

åtgärd bleve för det avsedda ändamålet lika effektiv som indragning av ett

seminarium eller eventuellt ännu effektivare. Givetvis skulle en dylik anordning

medföra betydande olägenheter för de enskilda seminarierna, men dessa

syntes vara att föredraga framför indragning av ett seminarium och kunde

förväntas bliva av övergående art. Samma uppfattning hade uttalats av en

av ifrågavarande läroanstalter. En temporär inskränkning i seminariernas

verksamhet underlättades därigenom, att undervisningen därstädes väsentligen

bedrives med timlärare, som hade sin huvudsakliga verksamhet på

annat håll.

Den ifrågasatta anordningen borde tillämpas på sådant sätt, att läsåret

1927—1928 avdelning för nyintagning av lärjungar upprättades endast vid

ett av de tre enskilda seminarierna men ej vid de båda andra. Det vore

nämligen angeläget, att inskränkningen i verksamheten gjordes tillräckligt

effektiv, och att den fördenskull första gången vidtoges vid två seminarier.

Någon respittid för åtgärdens vidtagande vore ej nu behövlig. Verkan av

densamma borde ej allt för mycket fördröjas, och seminarierna kunde nu

anses till en viss grad förberedda på ett dylikt ingripande.

Med avseende på tiden efter läsåret 1927—1928 syntes bemyndigande

lämpligen böra givas Kungl. Maj:t att på framställning från överstyrelsen

efter förnyad undersökning av förhållandena tills vidare för varje år bestämma,

i vad mån avdelning för nyintagning av lärjungar finge upprättas

vid de särskilda enskilda seminarierna, varvid samtliga dessa läroanstalter

borde komma i betraktande.

Beträffande den anslagsminskning, som kunde föranledas av en åtgärd,

sådan som nu ifrågasatts, har skolöverstyrelsen anfört, att en temporär indragning

under ett år av en första avdelning skulle motsvaras av en minsk
-

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Departe
mentschefen.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

ning å 1,500 kronor i understödet, vadan indragning av två första avdelningar

under budgetåret 1927—1928 borde föranleda en nedsättning med

3,000 kronor i anslagsposten till enskilda lärarinneseminarier och motsvarande

minskning i reservationsanslaget i det hela.

Den förnyade grundliga undersökning av frågan om produktionen av

lärarinnor med högre seminarieutbildning, som skolöverstyrelsen nu verkställt,

bestyrker den uppfattning rörande detta spörsmål, som överstyrelsens

för 1926 års riksdag framlagda utredning framkallat. Intet tvivel kan

råda därom, att det för närvarande vid de högre seminarierna utbildas

väsentligt flera lärarinnor än som motsvaras av efterfrågan på dylika lärarkrafter,

och det måste likaledes anses vara fastslaget, att den sålunda konstaterade

disproportionen ökats under de senaste åren. Tydligen har ock

den ökade tillströmningen till lärarinnebanan av kvinnor med akademisk

examen avsevärt bidragit till den minskade efterfrågan på seminarieutbildade

lärarinnor.

Redan nu omnämnda förhållanden kunde givetvis mana till ett noggrant

övervägande, huruvida ej effektiva åtgärder mot den konstaterade överproduktionen

vore nödvändiga, men än mer tyckes mig detta bliva fallet med

hänsyn till det förslag till omorganisation av det högre skolväsendet, som

jag i det föregående framlagt. Visserligen skulle, därest mitt förslag godtages,

de läroanstalter, flickskolorna, där huvudparten av seminariernas elever

vinna anställning, i mycket stor utsträckning bibehållas, men redan den

omorganisation av de allmänna läroverken, som jag föreslår, skulle med

all sannolikhet komma att utöva ett icke oväsentligt inflytande på omfattningen

av flickskolornas verksamhet. Och detta inflytande bleve givetvis

större, i den mån samundervisningen vunne ökad tillämpning vid de allmänna

läroverken. Man måste således enligt min mening komma till den

slutsatsen, att behovet av seminarieutbildade lärarinnor, som under senare

år otvivelaktigt minskats, kommer att undan för undan ytterligare avtaga.

Visserligen skulle enligt mitt förslag ämneslärarinnebefattningar i rätt

avsevärd utsträckning komma att inrättas de nybildade samrealskolorna,

men man får ej förbise, att som konkurrenter till dessa tjänster med all

sannolikhet komma att uppträda även universitetsutbildade lärarinnor, vilkas

antal synes vara statt i avsevärd ökning. Man får ock vid bedömandet av

de sannolika förhållandena under kommande år ej förbise, att redan nu för

ett betydligt antal lärarinnor utsikten att inom rimlig tid erhålla anställning

måste betraktas såsom mindre god.

Under sådana omständigheter anser jag, att åtgärder för en effektiv

begränsning av antalet seminarieutbildade lärarinnor äro erforderliga. Härvid

har man två vägar att gå: antingen kan man, såsom skolöverstyrelsen

föreslagit, med bibehållande av nuvarande enskilda seminarier genom en

alternativ indragning av inträdesklass vid seminarierna begränsa elevantalet,

s. 315 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 315

eller ock kan man minska antalet seminarier och således i väsentlig omfattning

helt avbryta lärarinneproduktionen.

För den förra åtgärden tala väsentligen skäl av så att säga allmän art.

Det är uppenbart, att den stora och värdefulla erfarenhet, som de enskilda

seminarierna under åtskilliga års arbete på ifrågavarande område vunnit,

är en tillgång, som man ej utan tvingande orsaker vill giva till spillo, och

det måste för det pedagogiska livet i vårt land anses vara en kännbar förlust,

om en eller annan av dessa läroanstalter skulle nödgas upphöra med

sin verksamhet. De skäl åter, som tala för ett definitivt nedläggande av något

eller några bland seminarierna, avse lärarinnorna själva och äro av mera personlig

art, enär de syfta mot att bringa bättre överensstämmelse mellan tillgång

på och efterfrågan av lärarinnor med nu ifrågavarande utbildning. Vid övervägande

av frågan, vilka åtgärder alltså borde tillgripas, har jag måst fästa

synnerlig uppmärksamhet vid det förut påpekade förhållandet, att redan nu

antalet lärarinnor utan anställning väsentligt överstiger antalet platser, som

kunna beräknas bliva lediga under de närmaste åren, samt att de elever,

som för närvarande vistas vid seminarierna, komma att ytterligare öka tillgången

på lärarinnor. Sammanställer jag så nu nämnda förhållande med

den minskning i avseende på behov av seminariebildade lärarinnor, som,

på sätt jag nyss påpekat, skulle bliva en följd av den ifrågasatta omorganisationen,

måste jag komma till den slutsatsen, att en stark begränsning

i lärarinneproduktionen måste företagas. Och jag kan ej inse, att en

sådan begränsning är möjlig utan eu indragning på här berörda undervisningsområde.

Vad beträffar frågan, hur omfattande nämnda indragning bör bliva, har jag

efter noggrant övervägande och med hänsyn tagen till de uppgifter, som

nu stå till buds, fått den uppfattningen, att det sannolika behovet av

lärarinnor med högre seminarieutbildning torde kunna fyllas av två seminarier.

Då det givetvis ej kan i detta sammanhang bliva fråga om att indraga

statens egen läroanstalt, följer härav att endast ett enskilt seminarium

hädanefter skulle vara behövligt. Vilket av de tre seminarier, som för närvarande

äro i verksamhet, som skulle fortfarande kunna påräkna statsunderstöd,

torde i detta sammanhang ej behöva avgöras. Det lärer böra

ankomma på Kungl. Maj:t att sedermera efter vederbörandes hörande därom

fatta beslut.

Avvecklingen av de båda seminarier, vilka alltså synas böra upphöra med

sin verksamhet, torde böra taga sin början med läsåret 1927—1928, vadan

således någon första avdelning ej bör intagas vid nämnda läsårs början. Efter

två års förlopp skulle avvecklingen vara fullbordad. Då så gott som alla

lärarkrafterna vid de nuvarande enskilda seminarierna utgöras av timlärare,

torde olägenheterna av avvecklingen bliva åtskilligt förminskade.

En indragning av två årsavdelningar läsåret 1927—1928 medför tydligen

en minskning av anslagsbehovet för samma budgetår, motsvarande under
-

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

Kungl. Maj. ts proposition Nr 116.

stödet till dessa avdelningar, d. v. s. med 2x1,500 eller 3,000 kronor, och

hela anslagsposten skulle kunna utgå med ett till 25,500 kronor sänkt belopp.

De förändringar i avseende å storleken av de i reservationsanslaget till

privatläroverk ingående anslagsposterna, som jag i det föregående förordat,

bestå i dels en förhöjning av anslagsposterna till högre flickskolor med

5.000 kronor, dels en minskning av posten till enskilda lärarinneseminarier

med 3,000 kronor. Anslaget i sin helhet skulle alltså ökas med 2,000

kronor.

Vad slutligen beträffar förslagsanslaget till tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen

vid privatläroverken, kommer på grund av den indragning av

flickskolor, som förutsatts komma att ske vid genomförandet av mitt förslag,

en minskning givetvis att inträda även i detta anslag. Denna minskning

kan ej göra sig gällande under läsåret 1927—1928, och anslaget torde

följaktligen böra för budgetåret 1927—1928 uppföras med oförändrat belopp,

2.395.000 kronor.

s. 317 Kontrollera mot PDF

317

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 116.

En översikt av den ökning, respektive minskning, som de olika här omförmälda

anslagen skulle erfara till följd av mitt organisationsförslag, ter sig

på följande sätt, varvid jämförelsen gjorts med de belopp, vartill anslagen

enligt gjorda beräkningar borde hava bestämts, därest icke något förslag

beträffande omorganisation framställts.

Anslag.

1926—1927

1927—1928

utan orga- nisations- förslag

1927—1928

begäres

Ökning

eller

minskning

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Högre lärarinneseminariet.

Högre lärarinneseminariet . .

130,285

130,285

130,285

Diverse behov vid högre lära- rinneseminariet ........

75,860

84,860

89,120

+ 4,260

Allmänna läroverken.

Allmänna läroverken, reserva- tionsanslag ...........

6,666,066

6,666,066

6,733,000

+ 66,934

Arvoden åt extra och vikari- erande ämneslärare vid de

allmänna läroverken ....

624,500

601,400

618,300

+ 16,900

Kommunala mellanskof.

Kommunala mellanskolor, för- slagsanslag ...........

1,676,000

1,805,000

1,769,000

— 36,000

Tillfällig löneförbättring åt

lärarpersonalen vid kom- munala mellanskolor, för- slagsanslag ...........

360,000

360,000

355,000

— 5,000

Pri va tl är overken.

Privatläroverken, reservations- anslag ...............

751,000

760,500

753,000

— 7,500

Tillfällig löneförbättring åt lä- rare ochlärarinnor vid privat

läroverken, förslagsanslag.

2,395,000

2,395,000

2,395,000

_

Samman
fattning.

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

En sammanslagning av beloppen för ökning respektive minskning visar

följande siffror:

0kning.....Kronor 4,260 Minskning

» » 66,934

» » 16,900

Kronor 36,000

» 5,000

» 7,500

Kronor 88,094 Kronor 48,500

Ökningen överstiger minskningen med 39,594 kronor, för vilket belopp

medel ej beräknats i riksstaten. Enligt vad jag inhämtat av chefen för

finansdepartementet, kunna emellertid dessa medel beredas inom ramen för

den riksstat, som förelagts riksdagen.

Vid bedömandet av frågan om den verkliga kostnadsökningen bör man,

såsom jag redan förut påpekat, taga hänsyn därtill, att under budgetåret

1927—1928 skulle, enligt beräkning, från de samhällen, där samrealskolor

skulle upprättas, till statsverket inbetalas i runt tal 12,000 kronor. Härtill

kommer ett jämförelsevis obetydligt belopp j form av terminsavgifter från

det föreslagna högre läroverket för flickor. Å andra sidan vill jag icke underlåta

att framhålla, att genom de av mig föreslagna förändringarna de i

riksstaten under åttonde huvudtiteln upptagna förslagsanslagen till tillfällig

löneförbättring och dyrtidstillägg till vissa befattningshavare inom den civila

statsförvaltningen komma att utsättas för en något ökad belastning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majt:s proposition Nr 116. oly

Under åberopande av vad jag sålunda anfört, får jag hemställa, att m“tgchefeng

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att hemställan.

I. beträffande högre lärarinneseminariet:

föreskriva, att från och med läsåret 1928—1929 de förberedande

klasserna vid statens normalskola för flickor skola

successivt indragas;

besluta, att från och med läsåret 1927—1928 vid nämnda

skola skall successivt anordnas jämväl en realskollinje för flickor

med fyra ettåriga klasser och med avseende å det kunskaps,

mått, som erfordras för inträde i realskollinjens första klass,

grundad på genomgången sjätte klass i någon av den sexklassiga

folkskolans huvudformer.

II. beträffande de allmänna läroverken:

A. de allmänna läroverkens organisation;

dels godkänna följande ändrade huvudgrunder för de allmänna

läroverkens organisation:

1. rikets allmänna läroverk skola vara av tre slag, nämligen

dels realskolor, dels högre allmänna läroverk, dels ock

lyceer, de sistnämnda anordnade antingen såsom fristående

läroanstalter eller såsom avdelningar, knutna vid högre allmänna

läroverk;

2. realskolan skall hava till uppgift att utöver omfånget för

folkskolans verksamhet meddela allmän medborgerlig bildning;

3. det högre allmänna läroverket och lyceet skola hava

till ändamål, förutom meddelandet av allmän medborgerlig

bildning, att grundlägga de vetenskapliga insikter, som vid

universitet eller högre fackutbildningsanstalt vidare utbildas >

4. realskolan skall på det sätt, som för varje särskilt

läroverk av Kungl. Maj:t och riksdagen bestämmes, vara

anordnad i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder,

som av mig i det föregående angivits, antingen med fyra

ettåriga klasser och med avseende å det kunskapsmått, som

erfordras för inträde i realskolans första klass, grundad på

genomgången sjätte klass i någon av den sexklassiga folkskolans

huvudformer eller med sex ettåriga klasser och med

avseende å kunskapsmåttet för inträde i första klassen grundad

på genomgången tredje klass i folkskola, som nyss

nämnts, eller ock med såväl fyra som sex ettåriga klassei,

anslutna till folkskolan på nu angivet sätt;

5. det högre allmänna läroverket skall bestå av realskola,

anordnad på sätt i näst föregående punkt är sagt, och gym
-

s. 320 Kontrollera mot PDF

320

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

nasium, omfattande, på det sätt, som för varje särskilt läroverk

av Kungl. Maj:t och riksdagen bestämmes, antingen

fyra ettåriga ringar och utgående från det i realskolans näst

högsta klass inhämtade kunskapsmåttet eller tre ettåriga

ringar och utgående från det i realskolans högsta klass inhämtade

kunskapsmåttet eller ock med såväl fyra som tre ettåriga

ringar, anknutna till realskolestadiet på nu angivet sätt;

6. lyceet skall bestå av sex ettåriga klasser och med avseende

å det kunskapsmått, som erfordras för inträde i

lyceets första klass, grundat på genomgången sjätte klass i

någon av den sexklassiga folkskolans huvudformer;

7. gymnasiet skall, i den omfattning Kungl. Maj:t för

varje särskilt fall bestämmer, kunna delas på tre bildningslinjer,

latingymnasium, nyspråkligt gymnasium och realgymnasium,

varvid latingymnasiet efter Kungl. Maj:ts beprövande

må kunna erbjuda tillfälle till undervisning i

grekiska;

8. lyceet skall kunna delas på enahanda bildningslinjer

som gymnasiet;

dels medgiva, att kvinnliga lärjungar må, med undantag

för de läroverk eller stadier av sådana vilka genom beslut

av Kungl. Maj:t och riksdagen avsetts endast för manliga

lärjungar, efter framställning från vederbörande kommun

kunna av Kungl. Maj:t lämnas tillträde till de högre allmänna

läroverken och realskolorna för gossar, under förutsättning

att, därest ej vid läroverket finnes anställd ordinarie

kvinnlig ämneslärare, kommunen bestrider kostnaderna för

skäligt arvode till en på det pedagogiska området erfaren

kvinnlig sakkunnig, vilken på rektors förslag av skolöverstyrelsen

förordnas att gå rektor tillhanda med råd och

upplysningar i fråga om de kvinnliga lärjungarna, att särskild

undervisning i övningsämnen i den mån sådan påkallas

på kommunens bekostnad anordnas för de kvinnliga lärjungarna

samt under de villkor i övrigt, som Kungl. Maj:t

bestämmer;

dels ock förklara sig ej hava något att erinra emot att

undervisningsarbetet i de allmänna läroverken ordnas i huvudsaklig

anslutning till de grundsatser, som av mig i det

föregående angivits.

B. upprättande och ombildning av läroverk;

besluta:

1. i en var av städerna Stockholm, Göteborg, Malmö och

Hälsingborg skall från och med den tid, Kungl. Maj.t be
-

s. 321 Kontrollera mot PDF

321

Kungl. Maj:ts p-oposition Nr 116.

stämmer, upprättas ett högre allmänt läroverk för flickor,

omfattande fyrklassig realskola och treårigt gymnasium,

under villkor att vederbörande kommun åtager sig att tillhandahålla

erforderliga undervisningslokaler jämte inredning

och möbelutrustning ävensom bostad eller hyresersättning

åt rektor;

2. en var av realskolorna i Södertälje och Eskilstuna

skall genom successivt övertagande från och med den 1

januari 1928 av de med nämnda läroanstalter förenade

kommunala gymnasierna utvidgas till högre allmänt läroverk

med såväl fyraårigt som treårigt gymnasium för gossar och

flickor, under förutsättning att kommunen åtager sig att tillhandahålla

erforderliga undervisningslokaler och bostad eller

hyresersättning åt rektor;

3. högre allmänna läroverket i Ystad skall under enahanda

förutsättning, som under nästföregående punkt sagts,

genom successivt övertagande från och med den 1 januari

1928 av den vid nämnda läroverk inrättade kommunala

gymnasielinjen utvidgas med en fyraårig gymnasielinje;

4. i vart och ett av samhällena Lidingö, Katrineholm, Motala,

Höganäs, Trollhättan, Sollefteå och Boden skall genom successivt

övertagande från och med den 1 januari 1928 av där

befintlig kommunal mellanskola upprättas en fyrklassig samrealskola,

under villkor att vederbörande kommun åtager

sig ej mindre att tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler

jämte inredning och möbelutrustning ävensom bostad

eller hyresersättning åt rektor än även att till statsverket

årligen inbetala ett belopp, motsvarande en fjärdedel av

den vid läroverket anställda lärarpersonalens begynnelselöner

ävensom av de till extra lärare och timlärare utgående arvoden

samt att kommunen i förekommande fall tillhandahåller

sådan från mellanskolan till läroverket överflyttad

ordinarie ämneslärare och ämneslärarinna, som icke äger

behörighet till adjunktstjänst vid allmänt läroverk, bostad

och bränsle eller ersättning därför;

5. realskolan i eu var av städerna Enköping, Oskarshamn,

Karlshamn, Mariestad, Lidköping och Arvika skall

ombildas till samrealskola med såväl fyrklassig som sexklassig

avdelning under villkor att vederbörande kommun

åtager sig ej mindre att tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler

ävensom bostad och hyresersättning åt rektor

än även att till statsverket årligen inbetala ett belopp, mot
Bihang

till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 101 käft. (Nr 116.) 21

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

Kungl. Maj. ts proposition Nr 116.

svarande en fjärdedel av den vid läroverket anställda lärarpersonalens

begynnelselöner;

6. kommunalstyrelse i samhälle, där samrealskola finnes

upprättad, äger att av lärjungarna i läroverket upptaga terminsavgifter,

dock ej till högre belopp eller under strängare

villkor för befrielse, än som stadgas rörande de avgifter,

som av realskolornas lärjungar erläggas till statsverket;

7. följande högre allmänna läroverk, nämligen i Stockholm:

läroverket å Södermalm, Södertälje, Uppsala, Nyköping,

Eskilstuna, Linköping, Norrköping, Jönköping, Växjö,

Kalmar, Visby, Karlskrona, Kristianstad, Hälsingborg, Ystad,

Halmstad, Vänersborg, Borås, Karlstad, Örebro, Västerås,

Falun, Gävle, Härnösand, Sundsvall, Östersund, Umeå och

Luleå;

föliande realskolor, nämligen i Malmö, Landskrona, Göteborg:

östra realskolan, Uddevalla och Kristinehamn; samt

följande samskolor, under ändrad benämning av samrealskolor,

nämligen i Ängelholm, Trälleborg, Alingsås, Åmål,

Falköping, Örnsköldsvik och Skellefteå

skola med avseende på de kunskapsmått, som erfordras

för inträde i realskolans första klass, vara grundade på genomgången

tredje, respektive sjätte klass i någon av den

sexklassiga folkskolans huvudformer;

8. följande högre allmänna läroverk, nämligen i Strängnäs,

Västervik, Skara och Hudiksvall;

följande realskolor, nämligen i Eksjö, Varberg, Skövde

och Söderhamn; samt

följande samskolor, under ändrad benämning av samrealskolor,

nämligen i Norrtälje, Vadstena, Vimmerby, Strömstad,

Filipstad, Askersund, Sala, Köping, Arboga, Piteå och

Haparanda

skola med avseende på det kunskapsmått, som erfordras

för inträde i realskolans första klass, vara grundade på genomgången

sjätte klass i någon av den sexklassiga folkskolans

huvudformer;

9. följande högre allmänna läroverk, nämligen i Stockholm:

latinläroverket å Norrmalm, realläroverket å Norrmalm,

läroverket a Östermalm, Malmö: läroverket för gossar,

Lund och Göteborg: latinläroverket och realläroverket;

samt

följande realskolor, nämligen i Stockholm: Vasa, Katarina

och Kungsholmens samt Göteborg: västra realskolan

skola med avseende på det kunskapsmått, som erfordras

s. 323 Kontrollera mot PDF

323

Kungl. Maj: ts proposition Nr 116.

för inträde i realskolans första klass, vara grundade på genomgången

tredje klass i någon av den sexklassiga folkskolans

huvudformer;

10. vid följande högre allmänna läroverk, nämligen i

Stockholm: latinläroverket å Norrmalm, realläroverket å

Norrmalm, läroverket å Södermalm, Linköping, Norrköping,

Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Kristianstad, Malmö: läroverket

för gossar, Hälsingborg, Halmstad, Göteborg: latinläroverket

och realläroverket, Vänersborg, Borås, Skara, Karlstad,

Örebro, Västerås, Falun, Gävle, Härnösand, Sundsvall

och Luleå skall finnas såväl fyraårigt som treårigt gymnasium;

11. vid följande högre allmänna läroverk, nämligen i

Stockholm: läroverket å Östermalm, Uppsala, Nyköping,

Strängnäs, Växjö, Västervik, Visby, Lund, Ystad, Hudiksvall,

Östersund och Umeå skall finnas endast fyraårigt gymnasium;

12. statens provskola, nya elementarskolan i Stockholm,

skall successivt ombildas till ett lyceum enbart för manliga

lärjungar;

13. vid vart och ett av de högre allmänna läroverken i

Uppsala, Malmö: läroverket för gossar, Lund, Göteborg: latinläroverket

och realläroverket samt Härnösand skall successivt

anordnas en lyceiavdelning;

14. följande läroverk, nämligen i Stockholm: latinläroverket

å Norrmalm, realläroverket å Norrmalm, läroverket

å Södermalm, läroverket å Östermalm samt Vasa, Katarina

och Kungsholmens realskolor, Uppsala, Malmö: högre läroverket

och realskolan, Lund, Hälsingborg ävensom Göteborg:

latinläroverket, realläroverket samt västra och östra realskolorna

skola i sin helhet vara avsedda endast för manliga

lärjungar;

15. vid följande högre allmänna läroverk, nämligen i

Linköping, Norrköping, Jönköping, Borås, Karlstad, Örebro,

Västerås, Gävle och Sundsvall skall realskolan vara avsedd

endast för manliga lärjungar;

16. den föreslagna ombildningen och utvidgningen ävensom

inrättandet av nya läroverk samt de förändringar, som

därmed stå i samband, skola försiggå i huvudsaklig enlighet

med den plan beträffande tidpunkter för ikraftträdandet och

grunder i övrigt, som av mig i det föregående angivits;

17. vad i förut av riksdagen fattade beslut och därpå

grundade författningar eller av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter

finnes stadgat om statens samskolor skall i tillämpliga

delar avse statens samrealskolor;

s. 324 Kontrollera mot PDF

324

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

18. ordinarie ämneslärarinna vid allmänt läroverk, vilken

* innehar behörighet för adjunktsbefattning, skall från och

med den tidpunkt Kungl. Maj:t äger bestämma åtnjuta avlöningsförmåner

enligt samma grunder som gälla för kvinnlig

adjunkt vid sådant läroverk;

19. de den 1 mars 1927 anställda ordinarie ämneslärarna

vid kommunal mellanskola, som ombildas till allmänt läroverk,

skola successivt, i den ordning Kungl. Maj :t bestämmer,

såsom adjunkter respektive ämneslärarinnor överflyttas till

läroverket, med iakttagande därvid att lärare, som icke

innehar behörighet till adjunktsbefattning vid allmänt läroverk,

skall, intill dess sådan behörighet förvärvats, åtnjuta

kontanta avlöningsförmåner, tillfällig löneförbättring och

eventuellt utgående dyrtidstillägg däri inberäknade, enligt

samma grunder, som äro föreskrivna för ämneslärare vid

kommunal mellanskola, med beräknande att av begynnelseavlöningen

1,100 kronor skola utgöra tjänstgöringspenningar,

och med rätt för sådan lärare till bostad och bränsle eller

ersättning därför från vederbörande kommun enligt gällande

bestämmelser för lärare vid kommunal mellanskola;

20. sålunda överflyttad lärare skall, så länge han kvarstår

vid sin ifrågavarande tjänstebefattning, i pensionshänseende

tillhöra statens pensionsanstalt;

21. rektor vid samrealskola under ombildning från kommunal

mellanskola skall åtnjuta, förutom fri bostad eller

ersättning därför, av statsmedel följande kontanta avlöningsförmåner

för år räknat, nämligen under första läsåret av

ombildningen 5,200 kronor, därav 3,800 kronor skola utgöra

lön och 1,400 kronor tjänstgöringspenningar, under andra

läsåret 5,600 kronor, därav 4,000 kronor skola utgöra lön

och 1,600 kronor tjänstgöringspenningar, under tredje läsåret

6,000 kronor, därav 4,200 kronor skola utgöra lön och

1,800 kronor tjänstgöringspenningar samt från och med

fjärde läsåret full avlöning såsom rektor vid realskola.

III. beträffande kommunal mellanskola, som står under ombildning

till allmänt läroverk:

besluta, att statsbidrag till kommunal mellanskola, som

står under ombildning till allmänt läroverk, skall, utan hinder

därav att skolan icke omfattar fyra årsklasser, utgå enligt

de för statsbidrag till kommunal mellanskola författningsenligt

gällande grunder, dock att statsbidraget beräknas

s. 325 Kontrollera mot PDF

325

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

till 2,800 kronor för varje årsklass eller avdelning av årsklass

samt att statsbidrag till arvode åt rektor bortfaller.

IV. beträffande privatläroverken:

föreskriva:

1. såsom villkor för högre flickskola samt högre gossoch

samskola för åtnjutande av statsunderstöd från anslaget

till privatläroverk skall gälla, att skolan skall med avseende

på det kunskapsmått, som erfordras för inträde i skolans

första klass, vara grundat minst på genomgången tredje klass

i någon av den sexklassiga folkskolans huvudformer;

2. till högre flickskola samt högre goss- och samskola,

som anordnar en till folkskolans sjätte klass ansluten realskolelinje

med minst fyra årsklasser, må från och med läsåret

1928—1929 efter Kungl. Maj:ts beprövande utgå ett

årligt statsbidrag av 1,200 kronor för årsklass under de villkor

och bestämmelser i övrigt, som äro meddelade rörande

den i anslaget till privatläroverk ingående anslagsposten till

enskilda mellanskolor samt enligt de närmare föreskrifter,

som av Kungl. Maj:t meddelas;

3. vad i punkten 3 andra stycket av de i kungörelsen

den 18 juni 1925 (nr 326) meddelade ändrade bestämmelser

om avlöning av lärarinnorna vid statsunderstödda enskilda

läroanstalter finnes föreskrivet därom, att tjänstgöringen må

kunna fullgöras i de förberedande klasserna, skall äga tilllämpning

allenast beträffande andra och tredje förberedande

klasserna under läsåret 1928—1929 och endast beträffande

tredje förberedande klassen under läsåret 1929—1930, vid

vars utgång bestämmelsen skall upphöra att gälla; samt

4. därest på grund av gossrealskolas ombildning till samrealskola

högre flickskola på orten till följd av bristande

anslutning icke vidare kan upprätthållas och på den grund

vid flickskolan anställd ämneslärarinna med full tjänstgöring

går förlustig sin anställning, må hon, under förutsättning

att hon vid början av nämnda ombildning uppnått en ålder

av 50 år samt vunnit sådan anställning vid skolan som nu

angivits före den 1 mars 1927, intill dess hon fyller 60 år

av statsmedel åtnjuta en årlig ersättning uppgående till två

tredjedelar av den avlöning hon i enlighet med gällande

bestämmelser vid entledigandet åtnjöt från skolan, tillfällig

löneförbättring och eventuellt utgående dyrtidstillägg däri

inberäknade, samt för tiden därefter en årlig pension till

samma belopp, som skulle tillkommit henne, därost hon in
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

till uppnåendet av sistnämnda ålder varit i tjänst vid högre

flickskola.

V. beträffande den föreslagna ändrade skolorganisationen i

dess helhet:

bemyndiga Kungl. Maj:t att, i anslutning till vad jag i

det föregående uttalat, meddela de närmare föreskrifter, som

i anledning av den nu föreslagna ändrade skolorganisationen

kunna bliva erforderliga.

VI. beträffande anslag till högre lärarinneseminariet:

dels i riksstaten för budgetåret 1927—1928 upptaga det

ordinarie anslaget till högre lärarinneseminariet med oförändrat

belopp................... kronor 130,285: —

dels medgiva, att vaktmästaren och eldaren vid högre

lärarinneseminariet må för tiden 1 juli 1927—30 juni 1928

komma i åtnjutande av tillfällig löneförbättring till belopp

av 400 kronor för vaktmästaren och 250 kronor för eldaren;

dels ock till diverse behov vid högre lärarinneseminariet

anvisa för budgetåret 1927—1928 ett extra anslag

^............................. kronor 89,120: —

VII. beträffande anslag till de allmänna läroverken:

dels öka det ordinarie reservationsanslaget till de allmänna

läroverken,

nu ..........................kronor 6,666,066

med ......................... » 66,934

tm.......................... » 6,733,000

dels ock anvisa till arvoden åt extra och vikarierande ämneslärare

vid de allmänna läroverken ett extra anslag

^...........................kronor 618,300: —

Vill. beträffande anslag till kommunala méllanskolor:

dels ur riksstaten avföra det ordinarie förslagsanslaget till

undervisning i manlig och kvinnlig slöjd samt handarbete

vid kommunala méllanskolor,

dels höja det ordinarie förslagsanslaget till kommunala

méllanskolor från dess nuvarande

belopp........................kronor 1,650,000: —

med................ » 119,000: —

s. 327 Kontrollera mot PDF

327

Kungl. Maj.ts proposition Nr 116.

dels medgiva, att tillfällig löneförbättring må för tiden

1 juli 1927—30 juni 1928 utgå till lärarpersonalen vid kommunala

mellanskolor med följande belopp:

till ordinarie manlig ämneslärare med 600 kronor;

» ordinarie kvinnlig ämneslärare med 500 kronor; samt

» extra ordinarie ämneslärare, övningslärare och timlärare

med belopp, som Kungl. Maj:t i huvudsaklig enlighet

med de i sådant hänseende nu gällande grunder bestämmer;

dels och för sistberörda ändamål anvisa för budgetåret

1927—1928 ett extra förslagsanslag av. . kronor 355,000: —

IX. beträffande anslag till privatläroverhen:

dels höja det ordinarie reservationsanslaget till privatläroverk,

nu.............................kronor 751,000: —

med .......................... » 2,000: —

till ........................... » 753,000: —

samt i riksstaten för budgetåret 1927—1928 uppföra de i

nämnda anslag ingående anslagsposterna med följande belopp,

nämligen:

enskilda mellanskolor..............kronor 20,000: —

högre flickskolor.................. » 475,000: —

högre goss- och samskolor.......... » 232,500: —

enskilda lärarinneseminarier......... » 25,500: —

att utgå såsom ett gemensamt reservationsanslag

å sammanlagt...................kronor 753,000: —

dels och för beredande under tiden 1 juli 1927—30 juni

1928 av tillfällig löneförbättring åt lärare och lärarinnor vid

enskilda mellanskolor, högre flickskolor, högre goss- och

samskolor samt enskilda lärarinneseminarier i enlighet med

de i kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 327) stadgade grunder

anvisa för budgetåret 1927—1928 ett extra förslagsanslag

av...........................kronor 2,395,000: —

Till denna av statsrådets övriga ledamöter tillstyrkta hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Harald Frish.

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

- Sid.

Inledning............................................. 1

I. Utredningar och problemställning........................ 3

Tidigare utredningar 3. — Tillsättande av en skolkommission 4. —

Skolkommissionens utredningar och förslag 5. — Myndigheternas yttranden

7. — Tillkallande av sakkunniga 10. — Skolöverstyrelsens ekononomiska

utredning 13. — Departementschefen 15: föreliggande reformuppgifter

15; läroverkets allmänna bildningsmål 21; den ordning,

i vilken reformen bör genomföras 22; huvudsynpunkter i fråga om

reformens genomförande 23; reformens huvudpunkter 27.

II. Skolarbetets inre gestaltning........................... 28

Skolkommissionen 28. — Myndigheterna 34. — Skolsakkunniga 42.

— Departementschefen 43: allmänna synpunkter 43; brister i det inre

arbetet inom det högre skolväsendet 46; samling i skolarbetet 48;

praktiskt arbete 51; undervisningssättet 52; undervisningsplanens

karaktär 54; prövningar och examina 55; fysisk fostran 56; sammanfattning

59.

III. Läroverket och folkskolan............................. 61

Utvecklingslinjer 61: tidigare enhetsskolesträvanden 61; striden om

läroverkets avgränsning nedåt 61; Fridtjuv Berg och mellanskolan

63; andra åtgärder berörande förhållandet mellan folkskola och läroverk

64; de praktiska skolorna och folkskolan 64. — Nuvarande förhållanden

65. — Föreliggande utredningar och yttranden 66: skolkommissionen

66; myndigheterna 72; skolsakkunniga 95. — Departementschefen

100: allmänna utgångspunkter 100; samhällsrättvisans

krav 101; pedagogiska synpunkter 107; statsflnansiella synpunkter

107; mot enhetsskolan anförda skäl 108; folkskolans bärkraft 108;

enhetsskolans återverkan på folkskolan 115; mellanskolans bildningsresultat

116; skoltidens längd 124; utvägar att undgå studietidens

förlängning 127; omorganisationens innebörd 129; högre lärarinneseminariets

övningsskola 130; kommunala mellanskolor 131; privatläroverken

131.

IV. Flickornas undervisning............................... 132

Flickundervisningens uppkomst och utveckling 132. — Skolkommissionen

134. — Yttrandena 136. — Skolsakkunniga 140. — Departementschefen

142: allmänna synpunkter 142; omorganisationens innebörd

146.

V. Realskolan ........................................ 152

Skolkommissionen 152. — Myndigheterna 155. — Skolsakkunniga 158.

— Departementschefen 160: realskolans bildningsmål 160; undervisningsplan

161; intagning 162; realexamen 164; praktiska realskolelinjer

164.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sid.

VI. Gymnasiet .......................................

Utvecklingen intill år 1904 166. — Nuvarande organisation 167.

Kritik av det nuvarande gymnasiet 167. — Läroverksöverstyrelsens utredning

168. — Skolkommissionens direktiv 168. — Skolkommissionens

förslag 168: gymnasiets anknytning och längd 168; sexårigt läroverk

170; gymnasiets organisation 170; undervisningsplan 174;

lyceum 175; studentexamen 176. — Yttranden 177: gymnasiets

anknytning och längd 177: myndigheterna 177; skolsakkunniga 178;

linjedelningen 180: myndigheterna 180; skolsakkunniga 182; övriga

frågor 183: inträdesprövning till gymnasiet 183; flyttning 185; undervisningsplan

185; tillval och bortval 185; lyceiorganisationen 186; studentexamen

187: myndigheterna 187; skolsakkunniga 188. — Departementschefen

188: allmänna synpunkter 188; linjedelning 190; inträde

193; undervisningsplan 194; förbindelse med realskolan 195;

gymnasiets längd 196; lyceer 198.

VII. Staten och privatläroverken...........................

Privatläroverkens ställning 202. — Skolkommissionen 202. — Yttrandena

205. — Skolsakkunniga 208. — Lärarpersonalens rättsliga ställning

209. — Departementschefen 211.

VIII. Lärarkompetensen m. in..............................

IX. Statsläroverkens ekonomiska förhållanden.................

Skolkommissionen 226. — Myndigheterna 228. — Departements
chefen

228.

X. Den föreslagna läroverksorganisationen ..................

Utredningar och yttranden 234. — Departementschefen 234: allmänna

synpunkter 234; utvidgning av realskolor till högre läroverk 239;

ombildning av gossläroverk till samskolor 243; fördelningen av

gymnasie- och lyceilinjer 248; upprättande av högre flickläroverk

250; ombildning av kommunala mellanskolor till samrealskolor

253; anknytningens ordnande vid olika läroverk 259; samundervisningens

tillämpning inom läroverksorganisationen 260;

Stockholms stad 262: Stockholms län 263; Uppsala län 263; Södermanlands

län 263; Östergötlands län 264; Jönköpings län 265; Kronobergs län

265; Kalmar län 265; Gotlands län 266; Blekinge län 266; Kristianstads län

266; Malmöhus län 267; Hallands län 268; Göteborgs och Bohus län 269;

Älvsborgs län 269; Skaraborgs län 270; Värmlands län 270; Örebro län 271;

Västmanlands län 271; Kopparbergs län 272; Gävleborgs län 272; Västernorrlands

län 272; Jämtlands län 273; Västerbottens län 273; Norrbottens

län 273.

XI. Kostnadsberäkning..............

Departementschefens hemställan . . . .

275

319

Bihang titt riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 101 höft. (Nr 116.)

22

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

7 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (7)

7 kopplingar.

  1. Rskr. 1927:262 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående omorganisation av det högre skolväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  2. Rskr. 1927:264 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående inbyggande i den fyrklassiga realskolav delning en vid högre allmänna läroverket i Kristianstad av s. 3 i texten
  3. Rskr. 1927:265 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående viss ändring i fastställda villkor för behörighet att söka och innehava befattning som lärare vid f a1 i texten
  4. 2SärU 1927:3 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till kommunala gymnasier. s. 1 i texten
  5. 2SärU 1927:4 Utlåtande i anledning av väckt motion angående inbyggande i den fyrklassiga realskolavdelningen vid högre allmänna läroverket i Kristianstad av I. II. Dahls lär s. 3 i texten

Visa alla 7