Sök i Ratio Lex

Om vissa ändringar i förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående utförselbevis för råg och vete

1927-02-18 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:150, Om vissa ändringar i förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående utförselbevis för råg och vete

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 150.

1

Nr 150.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen om vissa ändringar i förordningen

den 26 juli 1926 (nr 382) angående utförselbevis för

råg och vete; given Stockholms slott den 18 februari 1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Lyberg.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 18 februari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,

Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Lyberg, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för jordbruksdepartementet uppkommen fråga om

medgivande av rätt att jämväl vid utförsel till svensk frihamn erhålla utförselbevis

för råg och vete samt anför:

Förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående utförselbevis för råg

och vete stadgar i § 1 rätt för den, som av omalen råg eller omalet vete,

varöver han utan hinder av tullverket kan inom riket fritt förfoga, på en

gång till utförsel angiver och med en och samma lägenhet sjöledes eller på

järnväg utför sammanlagt eller av någotdera slaget minst 500 kilogram, att,

såvida den utförda varan skäligen kan anses marknadsgill, av vederbörande

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 12!) höft. (Nr 1!>0.) 1

Nuvarande

stadganden.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 150.

Frågans tidigare

behandling.

tullmyndighet erhålla bevis om utförseln, däri tillika skall finnas angivet

det tullbelopp, som skolat utgå vid införsel av sådan vara till enahanda

myckenhet. Jämlikt uttrycklig föreskrift i samma paragraf skall dock utförsel

till svensk frihamn icke berättiga till erhållande av utförselbevis.

Innehavare av utförselbevis äger enligt § 2 av nyssnämnda förordning

att, inom sex månader från det angivningen till utförsel skett, mot bevisets

återställande företaga införsel utan tullavgifts erläggande av omalen eller

malen råg eller omalet eller malet vete till så stor myckenhet, att den tull,

som enligt tulltaxan skolat belöpa därå, är lika med det i utförselbeviset

angivna tullbeloppet. Alternativt kan han inom samma tid mot avlämnande

av beviset hos generaltullstyrelsen utbekomma berörda tullbelopp med avdrag

av två procent, likväl endast i den mån de för varor, som nu sagts, inom

förenämnda tid av sex månader influtna tullavgifterna efter avdrag av två

procent lämna tillgång därtill.

Bestämmelsen, att utförsel till svensk frihamn icke berättigar till erhållande

av utförselbevis, förefanns redan i ett av generaltullstyrelsen den

23 februari 1923 avgivet förslag till stadganden om utförselbevis (se proposition

nr 56 år 1924, sid. 31). Den motiverades då med att nationalekonomiska

eller andra synpunkter sannolikt kunde föranleda, att uppläggning i

svensk frihamn ej borde i förevarande hänseende jämställas med utförsel till

utlandet. Sedermera har bestämmelsen utan egentlig motivering fått inflyta

i samtliga framkomna förslag i ämnet, däribland i flera vid 1926 års

riksdag väckta motioner (se bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1926).

Med anledning av sistnämnda motioner hemställde i februari 1926 Stockholms

frihamnsaktiebolag, Göteborgs frihamnsaktiebolag och Malmö frihamnsaktiebolag

i en till riksdagens bevillningsutskott ställd skrift, att den

ifrågavarande bestämmelsen måtte utgå ur det författningsförslag om utförselbevis,

som kunde komma att antagas av riksdagen. Denna skrift, som

icke blev föremål för utskottets prövning, hade i väsentliga delar härefter

återgivna innehåll:

»För lantbrukarna själva skulle den föreslagna bestämmelsen i hög grad

minska nyttan av utförselbeviset. Lantbrukarna kunna icke var för sig

sälja hela båtlaster och således utföra spanmålen direkt till utrikes ort.

Även vid samlastning från flera gårdar skulle leveranserna i varje fall icke

kunna ordnas så samtidigt, att liggedagsersättning till fartygen eller vagnshyror

till järnvägarna skulle kunna undvikas. I frihamnarnas magasin

skulle lantbrukarna däremot kunna inlämna spannmålen när som helst och

i vilken kvantitet som helst och genast erhålla utförselbevis. Försäljning

av den i frihamnarna upplagda spannmålen kunde sedan ske i större partier

kooperativt eller genom mäklare eller till spannmålshandlare för export eller

för återinförsel, i senare fallet givetvis mot erläggande av tull i kontanta penningar

eller mot återställande av utförselbevis till samma nominella värde.

Om det ena eller det andra försäljningssättet väljes, vore det dock huvudsaken,

att lantbrukarna kunde själva välja tidpunkten för sina försäljningar.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr ISO.

3

Då vidare den i frihamnen upplagda spannmålen utan svårighet kunde belånas,

bleve det även ekonomiskt möjligt att fördela försäljningarna på längre

tid och icke låta dessa bestämmas endast av tillfälligt penningbehov. Endast

i frihamnarna tinnes det sålunda affärsmässigt organiserade magasinsförvaltningar,

som icke bedriva köp och försäljning med upplagda varor för

egen räkning och som därför äro i tillfälle att under ansvar omhändertaga

och vårda spannmålen för lantbrukarnas räkning samt utställa i bank

diskonterbara lagerbevis.

Om någon del av den för export avsedda spannmålen upplades i frihamnarna,

skulle detta sannolikt få viss betydelse som regulator på utförselbevisens

handelsvärde, enär de lantbrukare, som i frihamnarna upplagt

och eventuellt belånat men icke avyttrat sin spannmål, då hade möjlighet

att utan fraktförlust själva återinföra densamma, om det skulle visa sig,

att den för utförselbevisen erbjudna betalningen vore otillfredsställande i

förhållande till bevisens nominella värde.

Med den av motionärerna föreslagna bestämmelsen skulle lantbrukarna ensamma

av alla näringsidkare vid utförsel av sina produkter till frihamn

visserligen såsom andra vara skyldiga att iakttaga alla tullformaliteter såsom

vid utförsel till utrikes ort men ändock icke komma i åtnjutande av

de i tullagstiftningen för sådan utförsel medgivna förmånerna. —

Ur nationalekonomisk synpunkt skulle bestämmelsen sannolikt föranleda,

att det under årets fjärde kvartal vanligen förefintliga marlmadsöverskottet

av svensk spannmål skulle uppsamlas för lagring i spannmålsmagasin i

Danmark eller annorstädes utanför rikets gränser. I den mån den utomlands

lagrade spannmålen av svenskt ursprung komme att vid ökad efterfrågan

och högre pris återinföras till Sverige, finge tullen därför erläggas

genom återställande av utförselbevis till motsvarande tullvärde. Statsverket

skulle således ingenting förlora genom lagring utomlands, men handelsvinsten

och arbetsförtjänsten för skötseln av spannmålen skulle däremot komma

utlänningar tillgodo, vilket icke bleve fallet, om den svenska spannmålen

finge på samma villkor uppläggas i svensk frihamn.

I samband med de nationalekonomiska synpunkterna torde även böra framhållas

det ökade arbete, som skulle komma att förorsakas tullverket, därest

frihamnarnas magasin ändock skulle komma att till någon del tagas i användning

för uppläggning av svensk spannmål för vidarebefordran till utrikes

ort med erhållande av utförselbevis först vid utskeppningen. Vid intagning

i frihamnen finge spannmålen därvid verifieras såsom exporterad i

vanlig ordning, och vid utskeppningen finge den ånyo kontrolleras och tullvägas

för erhållande av utförselbevis. Noggrann kontroll måste vidare utövas

däröver, att utländsk oförtullad spannmål icke i frihamnen sammanblandades

med till utförselbevis berättigad spannmål av svenskt ursprung.

Blandning av utländsk och svensk spannmål skulle sålunda vara otillåten

eller omöjlig i frihamnarna, medan eu sådan förbättring av kvaliteten kunde

på tullområdet utföras i vilken som helst spannmålshandlares magasin. Enligt

författningsförslaget skulle nämligen utförselbevis vid export lämnas för all

spannmål, varöver innehavaren ''utan hinder av tullverket kan inom riket

fritt förfoga’, således även för i riket införtu!lad utländsk spannmål.

Vi anse slutligen den föreslagna bestämmelsen uppenbart stridande mot

vad som åsyftas med frihamnarna.

Enligt frihamnsförordningen § 1 mom. 2 skola nämligen de enligt 1907

års förordning inrättade frihamnarna ’i fråga om tull- och tillverkningsavgifter

samt sockerskatt ävensom beträffande tillämpningen av gällande be
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 150.

stämmelser angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig

ursprungsbeteckning anses såsom utrikes ort’, och i samma moment stadgas

vidare, att ''till frihamn från inrikes ort inkomna varor skola ifråga om

rätt till restitution av tull- och tillverkningsavgifter samt sockerskatt ävensom

till befrielse från tullavgift samt i övrigt i tullhänseende betraktas såsom

från riket utförda samt således vid återinförsel behandlas lika med

annat gods, som från frihamn införes’.

Denna i lagstiftningen bestämda likställighet med utlandet i alla tullhänseenden

skulle tydligen bliva värdelös, om frihamnarna vid införandet av

någon nyhet i tullagstiftningen ställdes utanför.

Då förslaget om utförselbevis närmast torde anknyta sig till motsvarande

tyska lagstiftning och därstädes gjorda gynnsamma erfarenheter, tillåta vi

oss i detta sammanhang erinra om att utförselbevis erhålles i Tyskland vid

utförsel från tullområdet till de tyska frihamnarna, och vid eventuell återinförsel

får tull således betalas i vanlig ordning. — — —

I föreliggande fall är det--- — icke fråga om att genom särskild författ
ning

begränsa eller förbjuda import till riket eller export därifrån av visst

varuslag, utan avsikten är tvärtom att underlätta, att en tullpliktig vara

skall oberoende av tullgränsen kunna fritt disponeras på internationell marknad

på sådant sätt, att den som utfört varan äger att vid behov återinföra

motsvarande myckenhet av samma varuslag mot återställande av utförselbeviset

istället för att erlägga tull. Att därvid utesluta de inom riket för

just sådan internationell varurörelse särskilt byggda och särskilt organiserade

frihamnarna — med vilka närmast avsetts att handelsvinsten på sådant

varuutbyte skulle stanna inom landet — innebure enligt vår mening icke

blott en bestämd ändring i den ställning, som i författningarna givits de

nuvarande frihamnarna utan vore på samma gång ett betydande misstag

ur nationalekonomisk synpunkt.»

Inkomna

framställ
ningar.

I en till Kungl. Maj:t ställd, den 16 oktober 1926 dagtecknad skrift har

nu Malmö frihamnsaktiebolag gjort framställning, i syfte att sådan ändring

måtte vidtagas i förordningen angående utförselbevis för råg och vete, att

utförsel till svensk frihamn av i förordningen avsedd vara måtte berättiga

till erhållande av utförselbevis. Såsom stöd härför har bolaget åberopat,

dels vad som anförts i nyssnämnda, av de tre frihamnsbolagen till 1926 års

riksdags bevillningsutskott ingivna skrift, dels ock därutöver huvudsakligen

följande omständigheter:

Då frihamnarna enligt för dem gällande författningar skulle i alla tullhänseenden

betraktas såsom utrikes ort, hade anförda undantagsbestämmelse

föranlett, att den, som utförde spannmål till frihamn, därigenom förlorade

rätten att erhålla utförselbevis, även om spannmålen över frihamnen exporterades

till utlandet, men att utförselbevis kunde erhållas, om spannmålen

i frihamnen tullbehandlades, återinfördes till tullområdet och exporterades

till utlandet från annan hamn. För erhållande av utförselbevis erfordrades

sålunda, att spannmålen tullbehandlades i frihamnen, varvid den utlämnades

tullfritt mot returintyg, samt att spannmålen efter tullbehandlingen transporterades

landvägen till annan hamn för att därifrån exporteras eller att

det i frihamnen lastade fartyget avginge till tullhamn, inklarerade därstädes

samt företedde bevis, att spannmålen Ange utan hinder av tullverket fritt

disponeras inom riket. Utfördes spannmålen i säckar, måste dessa därvid

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 150. 5

lossas i tullhamnen dels för vågning, dels för kontroll, att varan vore

marknadsgill. Befordrades spannmålen från frihamnen med fartyg, behövde

fartyget medhava förpassning från frihamnen. Om ett fartyg först lastade

spannmål i tullhamnen och därefter intoge last i frihamnen, måste det under

sitt uppehåll i frihamnen ställas under bevakning av från tullhamnen

beordrad tullpersonal, som, då utförsel till frihamnen icke berättigade till

erhållande av utförselbevis, hade att kontrollera, att den i tullhamnen intagna

lasten icke lossades i frihamnen. Vid export via frihamn av spannmål

för erhållande av utförselbevis måste trafikanten avlämna inlagor å

spannmålen och tullverket bokföra denna först vid intagningen i frihamnen,

sedan vid uttagningen därifrån, vidare vid ankommande från frihamn till

tullhamn och slutligen vid export från tullhamnen till utlandet. Slutligen

måste vederbörande fartyg underkastas minst en inklarering och en utklarering

mera än vid avgång direkt från frihamn till utlandet, varunder

uppstode förutom tidsförlust vissa extra kostnader.

Den ifrågavarande undantagsbestämmelsen förorsakade således besvär och

kostnader för såväl statsverket som frihamnsinnehavarna, varuägarna och

rederierna, och dessa kostnader komme sannolikt att ökas genom nya kontroll-

och bevakningsåtgärder, därest frihamnarna skulle tagas i anspråk för

lagring av utländsk tullpliktig spannmål i större utsträckning än nu skedde.

Till förevarande framställning har Stockholms frihamnsaktiebolag i en

till Kung!. Maj:t ställd skrift av den 29 november 1926 uttalat sin anslutning.

I anledning av remiss hava kommerskollegium och generaltullstyrelsen

den 29 november 1926 gemensamt avgivit utlåtande över Malmö frihamnsaktiebolags

förutnämnda framställning.

Ämbetsverken hava i anslutning till sitt utlåtande överlämnat yttranden

från tulldirektörerna samt frihamnstullförvaltningarna i Stockholm, Göteborg

och Malmö, från Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg

och Skånes handelskammare ävensom från Svenska lantmännens riksförbund

och Sveriges allmänna lantbrukssällskap. I samtliga yttranden har framställningen

tillstyrkts.

För egen del hava även ämbetsverken uttalat sig för att en förändring

av ifrågavarande förordning angående utförselbevis måtte komma till stånd

i det av frihamnsbolaget angivna syftet. Denna sin ställning till frågan

hava ämbetsverken motiverat sålunda:

»Syftet med utförselbevisen var närmast att söka höja den inhemska prisnivån

för svensk brödsäd. Utförselbevisen förutsattes nämligen skola möjliggöra

eller öka export till utlandet, varigenom tillgången och utbuden på

den inhemska marknaden skulle minskas. Detta skulle i sin ordning medföra

för producenterna bättre prisförhållanden. Förutsättningen för utförselbevisen

skulle alltså vara, att en verklig export på grund av leverans till

utländsk avnämare ägde rum. - — —

Ehuru, såsom ovan anförts, den närmaste avsikten med utförselbevisen

varit att möjliggöra eller öka en verklig avsättning på utlandet av svensk

brödspannmål, torde syftet med desamma kunna vinnas jämväl redan genom

likställande i ifrågavarande hänseende av frihamnsutförsel med verklig utlnndsexport.

1 själva verket skulle, därest sådan likställighet torefunnes,

Kommerskollegium

och

generaltull

styrelsen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 150.

syftet i allmänhet lättare uppnås genom den förstnämnda åtgärden än genom

en verklig utlandsleverans. Att frihamnsutförseln skulle medföra åtskilliga

fördelar för dem, vilkas intressen utförselbevisen äro ämnade att tillgodose,

torde vara lätt insett. Spannmålen kan i frihamnarna omedelbart belånas.

Vid för ägaren lägligt tillfälle kan den därefter antingen vidarebefordras

till utlandet eller återinföras. I senare fallet kunna fraktkostnaderna avsevärt

nedbringas. Möjligheterna att bestämma gynnsamt försäljningstillfälie

ökas. Lättheten att eventuellt återinföra spannmålen, eu återinförsel, som

vid förbättrade prisförhållanden inom landet kan te sig önskvärd, blir

givetvis i regel vida större än om varan redan placerats i utlandet. Frihamnarnas

rikliga magasinsutrymmen, praktiska och bekväma lagringsanordningar

torde i detta sammanhang böra påpekas. Det bör måhända härvid

även framhållas, att den nu ifrågavarande inskränkningen i rätten till utförselbevis

icke står väl tillsammans med stadgandet i § 1, andra stycket,

frihamnsförordningen att till frihamn från inrikes ort inkomna varor skola

i tullhänseende betraktas såsom från riket utförda samt således vid återinförsel

behandlas lika med annat gods, som från frihamnen införes. Det

är därför naturligt, att frikamnsförvaltningarna reagerat mot bestämmelsen

i fråga, som medfört försämrade möjligheter till utnyttjande av frihamnsanläggningarna,

något som även ur allmänekonomisk synpunkt är beklagligt.

Över huvud synas ämbetsverken de av sökandebolaget och de båda övriga

frihamnsbolagen framförda motiven för den ifrågavarande bestämmelsens uteslutande

ur författningen övertygande, medan å andra sidan, enligt ämbetsverkens

åsikt, några vägande skäl icke kunna andragas mot den föreslagna

författningsändringen.»

Vad angår sättet för genomförandet av den tillstyrkta författningsändringen

hava ämbetsverken anfört följande:

»Det har synts ämbetsverken enklast, att huvudbestämmelsen i § 1 i förordningen

den 26 juli 1926 (nr 382) bibehålies oförändrad, och att den rätt,

som nu åsyftas, i positiv form särskilt stadgas.

Då den ifrågavarande utförseln till frihamn givetvis bör kunna ske med

anlitande jämväl av andra transportmedel än dem, som äro medgivna vid

direkt utförsel till utlandet, t. ex. automobil eller annat fordon, föreslås

tillägg, som anger detta. Att i övrigt bestämmelserna i första stycket skola

äga tillämpning för utförseln till frihamn, lärer få anses självklart.»

I detta sammanhang hava ämbetsverken funnit anledning ingå på frågan,

huru förfaras bör i fall, då återinförsel sker av spannmål, å vilken utförselbevis

meddelats, och tullfrihet därvid begäres enligt § 4 q) i tulltaxeförordningen,

på grund av att varan är alstrad inom landet. Därvid hava

ämbetsverken till en början erinrat om vissa tidigare uttalanden i frågan

samt först återgivit ett av generaltullstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maja

den 23 februari 1923 käft yttrande av huvudsakligen följande innehåll:

Bestämmelserna i § 4 q) tulltaxeförordningen möjliggjorde tullfrihet vid

återinförsel av svensk spannmål. Därest vid utförsel av sådan spannmål —

t. ex. frän Malmö till Köpenhamn — utförselbevis erhölles, som sedan överginge

i andra händer, kunde ju, teoretiskt tänkt, inträffa, att samma spannmålsparti

återinfördes till Malmö. Åtnjutande i sådant fall av tullfrihet

för denna spannmål samtidigt därmed, att det lämnade utförselbeviset berättigade

till tullfri införsel av spannmål eller mjöl, bleve givetvis prinei
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 150.

pilört oriktigt. Då emellertid enligt styrelsens åsikt denna teoretiska möjlighet

pa grund av frakt- och andra kostnader samt den nedgång av utförselbevisens

saluvärde under nominella värdet, som torde få emotses, sannolikt

icke skulle fa någon praktisk betydelse, hade styrelsen funnit sig

endast böra fästa uppmärksamheten på förhållandet. Skulle dock anses, att

åtgärder borde vidtagas till förhindrande av tullfri återinförsel av exporterad

svensk spannmål, för vilken utförselbevis erhållits, kunde detta ske genom

en ändring i § 4 q) tulltaxeförordningen.

Efter att hava fäst uppmärksamheten å att den numera genomförda anordningen

med utförselbevisens inlösning av generaltullstyrelsen motverkade

den antydda tendensen hos bevisen att sjunka i saluvärde, hava ämbetsverken

vidare påvisat, att de i ett den 28 juni 1926 till Kungl. Maj:t avgivet

utlåtande framhållit såsom en tänkbar möjlighet, att i de av Kungl.

Maj:t i kungörelse den 10 november 1911 (nr 115) utfärdade tilläggsföreskrifterna

till § 4 i tulltaxeförordningen infördes en bestämmelse, som åtminstone

ålade importören att i den högtidliga försäkran, som skulle av

honom avgivas, inrycka uppgift, huruvida för den återinförda spannmålen

utfärdats utförselbevis.

Enligt vad ämbetsverken härefter upplyst, har generaltullstyrelsen sedermera

genom ett den 6 november 1926 utfärdat cirkulär meddelat vederbörande

tullmyndigheter föreskrifter i syfte att förhindra, att vid tullfri återiuförsel

av spannmål, för vilken utförselbevis utfärdats, beviset icke bleve

återställt eller det belopp, dära detsamma lyder, guldet. Berörda föreskrifter

hava följande innebörd:

Därest vid införsel av omalen råg eller omalet vete ifrågasattes tullfrihet

jämlikt § 4 q) tulltaxeförordningen, skall tillförlitlig bevisning enligt § 3 i

kungl. kungörelse den 10 november 1911 (nr 115 sid. 2) förebringas om tiden

och lägenheten för utförseln. För så vitt varan angivits till utförsel vid

annan tullförvaltning än den, vid vilken varan vid återinförseln angives

till tullbehandling, samt under sådana förhållanden, att utförselbevis kan

utfärdats för varan, skall tullmyndigheten, innan tullfrihet medgives,

t lån tullmyndigheten i utförselorten införskaffa och vederbörande journal

såsom verifikation bilägga intyg därom, att utförselbevis för varan icke utfärdats.

Där varan angives till tullbehandling vid samma tullförvaltning

som den, vid vilken varan angivits till utförsel, skall i journalen göras anteckning

om det journalsnummer, varunder utförseln redovisats.

Om från strandat fartyg inom svenskt område lossas omalen råg eller

omalet vete, skall i den anmälan om bärgningen, som jämlikt § 105 tjänstgöringsreglementet

skall göras till styrelsen, såvitt möjligt angivas den ort,

a vilken spannmålen inlastats.

Sedan kommerskollegium och generaltullstyrelsen sålunda redogjort för

\tid i denna fråga hittills förekommit, hava ämbetsverken slutligen angivit

sin nuvarande ståndpunkt i frågan sålunda:

»Såsom styrelsen i - -- utlåtandet den 23 februari 1923 velat angiva,

bär väl frågan om tillämpningen av § 4 q) tulltaxeförordningen vid återinförsel

av spannmål, lör vilken utförselbevis utfärdats, för närvarande ringa

praktisk betydelse. Helt annorlunda lärer emellertid förhållandet bliva, däresl

den nu ifrågasatta författningsändringen kommer till stånd. Såsom ovan

s. 8 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr löO.

antytts, synes det sannolikt, att en del av den i frihamnarna lagrade, med

utförselbevis premierade spannmålen kan vid inträffad prisstegring a den

inhemska marknaden komma att återinföras till tullinlandet.

Det torde visserligen få anses ligga i sakens natur, att, därest utförselbevis

utfärdats för spannmål, som återinföres och för vilken tullfrihet enligt

§ 4 q) tulltaxeförordningen därvid kan ifrågakomma, utförselbeviset skall

återställas eller det belopp, därå beviset lyder, inbetalas. Det synes emellertid

vara med god ordning överensstämmande, att en uttrycklig lagbestämmelse

härom linnes utfärdad. Ett i viss mån jämförligt fall föreligger, då

tullrestitutionsgods återinföres med anspråk på tullfrihet enligt § 4 q) tulltaxeförordningen.

För sådant fall linnes särskilt tillägg stadgat till huvudbestämmelsen

i författningsrummet. Ämbetsverken finna emellertid mindre

anbefallningsvärt att nu föreslå en ändring i eller ett tillägg till § 4 q)

tulltaxeförordningen, vars bestämmelser, såsom av ämbetsverkens nu gjorda

uttalanden framgår, visserligen icke skola sättas ur kraft för ifrågavarande

fall Väl är, såsom nyss nämnts, förevarande fall i viss mån jämförligt med

det,’ då fråga är om restitutionsgods. Eu olikhet föreligger dock, den nämligen,

att medan tillägget, som har avseende å restitutionsgods, liksom forfattningsrummets

bestämmelser över huvud, har permanent giltighet, den

nu ifrågasatta föreskriften icke kan, då huvudförfattningen, till vilken den

ansluter sig, äger allenast provisorisk karaktär, få tillämpning annat än

under viss begränsad tid, vilken visserligen dock — såsom lätt torde mses

— kan komma att sträcka sig avsevärt utöver huvudförfattningens giltighetstid.

Det torde för fullständighetens skull böra påpekas, att i fråga om restitutionsgods

restitutionsbeloppet i regel ej motsvarar å godset belöpande tull.

Att bestämmelserna i § 4 q) tulltaxeförordningen av andra anledningar, på

vilka ämbetsverken icke nu torde böra ingå, kunna tarva ändring, ma, i

förbigående anmärkas och kan måhända även anföras såsom stöd för ämbetsverkens

nyss angivna ståndpunkt.

Ämbetsverken hålla före, att det ovan avsedda stadgandet lämpligen bor

införas i någondera av författningarna angående utförselbevis eller eventuellt

''i en särskild förordning.»

- Föreskriften, att utförsel till svensk frihamn av råg eller vete ej berättigar

till erhållande av utförselbevis, medför enligt den nu lämnade redogörelsen

vissa olägenheter såväl för dem, vilkas intressen utförselbevisen

äro ämnade att tillgodose, som ock för frihamnarna. Samtliga de myndigheter

samt handelskamrar och sammanslutningar, som yttrat sig över den

föreliggande framställningen, hava också, såsom av redogörelsen framgår,

tillstyrkt, att ifrågavarande undantag från rätten att erhålla utförselbevis

måtte borttagas. De hava därvid tillika framhållit, att genom en dylik

åtgärd åtskilliga fördelar skulle tillgodokomma dem, för vilka anordningen

med utförselbevis vidtagits, och att bestämmelserna om utförselbevis skulle

komma att bättre ansluta sig till frihamnsförordningens grundstadgande,

att till frihamn från inrikes ort inkomna varor skola i tullhänseende betraktas

såsom från riket utförda.

För egen del anser jag konsekvensen fordra, att utförsel till frihamn i

förevarande hänseende likställes med utförsel till utrikes ort.. Jag biträder

därför det av kommerskollegium och generaltullstyrelsen avgivna förslaget,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition Nr \ 150. 9i

att ett stadgande i sådan riktning måtte inflyta i § 1 av förordningen om

utförselbevis i stället för där intagen föreskrift av motsatt innebörd och avfattas

på så sätt, att rätten till, utförselbevis bibehålies, även om utförseln

till frihamn äger rum med annat transportmedel än;sådant, som är medgivet

vid utförsel till utrikes ort. Stadgandet torde enklast kunna utformas sålunda,

att de i paragrafen förekommande orden »sjöledes eller på järnväg utför»

utbytas mot orden »till utlandet sjöledes eller på järnväg eller till svensk

frihamn utför».

Vad beträffar frågan, huru förfaras bör, då spannmål, varå utförselbevis

meddelats, återinföres och tullfrihet därvid begäres enligt § 4 q) i tulltaxeförordningen

på den grund, att varan är alstrad inom landet, synes även

mig uppenbart, att utförselbeviset i sådant fall bör återställas eller det belopp,

varå beviset lyder, inbetalas till tullverket. Det torde emellertid vara

lämpligt, att en uttrycklig bestämmelse härom förefinnes i förordningen om

utförselbevis. Denna synes böra så formuleras, att den även kommer att

avse fall, där tullfrihet vid återinförseln påyrkas under åberopande av annat

stadgande än det nyssnämnda, exempelvis föreskrifterna om förtullning av

bärgat sjöfynd. Bestämmelsen bör få sin plats omedelbart efter de nuvarande

stadgandena i § 2.

Dagen för ikraftträdandet av de ifrågasatta författningsändringarna torde

av praktiska skäl böra bestämmas av Kungl. Maj:t.

Med åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen

dels besluta, att §§. 1 och 2 i förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående

utförselbevis för råg och vete skola hava följande ändrade lydelse:

1.

Den, som av omalen råg eller omalet vete, varöver han utan hinder av

tullverket kan inom riket fritt förfoga, på en gång till utförsel angiver och

med en och samma lägenhet till utlandet sjöledes eller på järnväg eller till

svensk frihamn utför sammanlagt eller av någotdera slaget minst 500 kilogram,

äger, såvida den utförda varan skäligen kan anses marknadsgill, av

vederbörande tullmyndighet erhålla bevis om utförseln, med angivande

tillika av det tullbelopp, som skolat utgå vid införsel av sådan vara till

enahanda myckenhet.

§ 2.

Innehavare av — — — två procent.

Utförselhevis skall återställas eller belopp, vara beviset lyder, inbetalas

till tullverket, därest den vara, för vilken beviset utfärdats, återinföres och

tullfrihet för varan därvid ifrågasättes.»;

dels ock förklara, att ändringarna skola träda i kraft å dag, som Konungen

bestämmer.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 smal. 129 höft (Nr Ijo.) 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 150.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hem''

ställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifalla samt förordnar, att proposition av den

lydelse, bil. litt. vid detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet;

Svante Ericsson.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1927.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1927:89 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om vissa ändringar i förordningen den 26 juli 1926 s. 5 i texten
  2. BevU 1927:28 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition om vissa ändringar i förordningen den 26 juli 1926 s. 5 i texten