Om vissa ändringar i förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående utförselbevis för råg och vete
1927-02-18 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1927:150, Om vissa ändringar i förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående utförselbevis för råg och vete
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 150.
1
Nr 150.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen om vissa ändringar i förordningen
den 26 juli 1926 (nr 382) angående utförselbevis för
råg och vete; given Stockholms slott den 18 februari 1927.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Lyberg.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 18 februari 1927.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Lyberg, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för jordbruksdepartementet uppkommen fråga om
medgivande av rätt att jämväl vid utförsel till svensk frihamn erhålla utförselbevis
för råg och vete samt anför:
Förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående utförselbevis för råg
och vete stadgar i § 1 rätt för den, som av omalen råg eller omalet vete,
varöver han utan hinder av tullverket kan inom riket fritt förfoga, på en
gång till utförsel angiver och med en och samma lägenhet sjöledes eller på
järnväg utför sammanlagt eller av någotdera slaget minst 500 kilogram, att,
såvida den utförda varan skäligen kan anses marknadsgill, av vederbörande
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 12!) höft. (Nr 1!>0.) 1
Nuvarande
stadganden.
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 150.
Frågans tidigare
behandling.
tullmyndighet erhålla bevis om utförseln, däri tillika skall finnas angivet
det tullbelopp, som skolat utgå vid införsel av sådan vara till enahanda
myckenhet. Jämlikt uttrycklig föreskrift i samma paragraf skall dock utförsel
till svensk frihamn icke berättiga till erhållande av utförselbevis.
Innehavare av utförselbevis äger enligt § 2 av nyssnämnda förordning
att, inom sex månader från det angivningen till utförsel skett, mot bevisets
återställande företaga införsel utan tullavgifts erläggande av omalen eller
malen råg eller omalet eller malet vete till så stor myckenhet, att den tull,
som enligt tulltaxan skolat belöpa därå, är lika med det i utförselbeviset
angivna tullbeloppet. Alternativt kan han inom samma tid mot avlämnande
av beviset hos generaltullstyrelsen utbekomma berörda tullbelopp med avdrag
av två procent, likväl endast i den mån de för varor, som nu sagts, inom
förenämnda tid av sex månader influtna tullavgifterna efter avdrag av två
procent lämna tillgång därtill.
Bestämmelsen, att utförsel till svensk frihamn icke berättigar till erhållande
av utförselbevis, förefanns redan i ett av generaltullstyrelsen den
23 februari 1923 avgivet förslag till stadganden om utförselbevis (se proposition
nr 56 år 1924, sid. 31). Den motiverades då med att nationalekonomiska
eller andra synpunkter sannolikt kunde föranleda, att uppläggning i
svensk frihamn ej borde i förevarande hänseende jämställas med utförsel till
utlandet. Sedermera har bestämmelsen utan egentlig motivering fått inflyta
i samtliga framkomna förslag i ämnet, däribland i flera vid 1926 års
riksdag väckta motioner (se bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1926).
Med anledning av sistnämnda motioner hemställde i februari 1926 Stockholms
frihamnsaktiebolag, Göteborgs frihamnsaktiebolag och Malmö frihamnsaktiebolag
i en till riksdagens bevillningsutskott ställd skrift, att den
ifrågavarande bestämmelsen måtte utgå ur det författningsförslag om utförselbevis,
som kunde komma att antagas av riksdagen. Denna skrift, som
icke blev föremål för utskottets prövning, hade i väsentliga delar härefter
återgivna innehåll:
»För lantbrukarna själva skulle den föreslagna bestämmelsen i hög grad
minska nyttan av utförselbeviset. Lantbrukarna kunna icke var för sig
sälja hela båtlaster och således utföra spanmålen direkt till utrikes ort.
Även vid samlastning från flera gårdar skulle leveranserna i varje fall icke
kunna ordnas så samtidigt, att liggedagsersättning till fartygen eller vagnshyror
till järnvägarna skulle kunna undvikas. I frihamnarnas magasin
skulle lantbrukarna däremot kunna inlämna spannmålen när som helst och
i vilken kvantitet som helst och genast erhålla utförselbevis. Försäljning
av den i frihamnarna upplagda spannmålen kunde sedan ske i större partier
kooperativt eller genom mäklare eller till spannmålshandlare för export eller
för återinförsel, i senare fallet givetvis mot erläggande av tull i kontanta penningar
eller mot återställande av utförselbevis till samma nominella värde.
Om det ena eller det andra försäljningssättet väljes, vore det dock huvudsaken,
att lantbrukarna kunde själva välja tidpunkten för sina försäljningar.
Kungl. Maj:ts proposition Nr ISO.
3
Då vidare den i frihamnen upplagda spannmålen utan svårighet kunde belånas,
bleve det även ekonomiskt möjligt att fördela försäljningarna på längre
tid och icke låta dessa bestämmas endast av tillfälligt penningbehov. Endast
i frihamnarna tinnes det sålunda affärsmässigt organiserade magasinsförvaltningar,
som icke bedriva köp och försäljning med upplagda varor för
egen räkning och som därför äro i tillfälle att under ansvar omhändertaga
och vårda spannmålen för lantbrukarnas räkning samt utställa i bank
diskonterbara lagerbevis.
Om någon del av den för export avsedda spannmålen upplades i frihamnarna,
skulle detta sannolikt få viss betydelse som regulator på utförselbevisens
handelsvärde, enär de lantbrukare, som i frihamnarna upplagt
och eventuellt belånat men icke avyttrat sin spannmål, då hade möjlighet
att utan fraktförlust själva återinföra densamma, om det skulle visa sig,
att den för utförselbevisen erbjudna betalningen vore otillfredsställande i
förhållande till bevisens nominella värde.
Med den av motionärerna föreslagna bestämmelsen skulle lantbrukarna ensamma
av alla näringsidkare vid utförsel av sina produkter till frihamn
visserligen såsom andra vara skyldiga att iakttaga alla tullformaliteter såsom
vid utförsel till utrikes ort men ändock icke komma i åtnjutande av
de i tullagstiftningen för sådan utförsel medgivna förmånerna. —
Ur nationalekonomisk synpunkt skulle bestämmelsen sannolikt föranleda,
att det under årets fjärde kvartal vanligen förefintliga marlmadsöverskottet
av svensk spannmål skulle uppsamlas för lagring i spannmålsmagasin i
Danmark eller annorstädes utanför rikets gränser. I den mån den utomlands
lagrade spannmålen av svenskt ursprung komme att vid ökad efterfrågan
och högre pris återinföras till Sverige, finge tullen därför erläggas
genom återställande av utförselbevis till motsvarande tullvärde. Statsverket
skulle således ingenting förlora genom lagring utomlands, men handelsvinsten
och arbetsförtjänsten för skötseln av spannmålen skulle däremot komma
utlänningar tillgodo, vilket icke bleve fallet, om den svenska spannmålen
finge på samma villkor uppläggas i svensk frihamn.
I samband med de nationalekonomiska synpunkterna torde även böra framhållas
det ökade arbete, som skulle komma att förorsakas tullverket, därest
frihamnarnas magasin ändock skulle komma att till någon del tagas i användning
för uppläggning av svensk spannmål för vidarebefordran till utrikes
ort med erhållande av utförselbevis först vid utskeppningen. Vid intagning
i frihamnen finge spannmålen därvid verifieras såsom exporterad i
vanlig ordning, och vid utskeppningen finge den ånyo kontrolleras och tullvägas
för erhållande av utförselbevis. Noggrann kontroll måste vidare utövas
däröver, att utländsk oförtullad spannmål icke i frihamnen sammanblandades
med till utförselbevis berättigad spannmål av svenskt ursprung.
Blandning av utländsk och svensk spannmål skulle sålunda vara otillåten
eller omöjlig i frihamnarna, medan eu sådan förbättring av kvaliteten kunde
på tullområdet utföras i vilken som helst spannmålshandlares magasin. Enligt
författningsförslaget skulle nämligen utförselbevis vid export lämnas för all
spannmål, varöver innehavaren ''utan hinder av tullverket kan inom riket
fritt förfoga’, således även för i riket införtu!lad utländsk spannmål.
Vi anse slutligen den föreslagna bestämmelsen uppenbart stridande mot
vad som åsyftas med frihamnarna.
Enligt frihamnsförordningen § 1 mom. 2 skola nämligen de enligt 1907
års förordning inrättade frihamnarna ’i fråga om tull- och tillverkningsavgifter
samt sockerskatt ävensom beträffande tillämpningen av gällande be
-
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 150.
stämmelser angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig
ursprungsbeteckning anses såsom utrikes ort’, och i samma moment stadgas
vidare, att ''till frihamn från inrikes ort inkomna varor skola ifråga om
rätt till restitution av tull- och tillverkningsavgifter samt sockerskatt ävensom
till befrielse från tullavgift samt i övrigt i tullhänseende betraktas såsom
från riket utförda samt således vid återinförsel behandlas lika med
annat gods, som från frihamn införes’.
Denna i lagstiftningen bestämda likställighet med utlandet i alla tullhänseenden
skulle tydligen bliva värdelös, om frihamnarna vid införandet av
någon nyhet i tullagstiftningen ställdes utanför.
Då förslaget om utförselbevis närmast torde anknyta sig till motsvarande
tyska lagstiftning och därstädes gjorda gynnsamma erfarenheter, tillåta vi
oss i detta sammanhang erinra om att utförselbevis erhålles i Tyskland vid
utförsel från tullområdet till de tyska frihamnarna, och vid eventuell återinförsel
får tull således betalas i vanlig ordning. — — —
I föreliggande fall är det--- — icke fråga om att genom särskild författ
ning
begränsa eller förbjuda import till riket eller export därifrån av visst
varuslag, utan avsikten är tvärtom att underlätta, att en tullpliktig vara
skall oberoende av tullgränsen kunna fritt disponeras på internationell marknad
på sådant sätt, att den som utfört varan äger att vid behov återinföra
motsvarande myckenhet av samma varuslag mot återställande av utförselbeviset
istället för att erlägga tull. Att därvid utesluta de inom riket för
just sådan internationell varurörelse särskilt byggda och särskilt organiserade
frihamnarna — med vilka närmast avsetts att handelsvinsten på sådant
varuutbyte skulle stanna inom landet — innebure enligt vår mening icke
blott en bestämd ändring i den ställning, som i författningarna givits de
nuvarande frihamnarna utan vore på samma gång ett betydande misstag
ur nationalekonomisk synpunkt.»
Inkomna
framställ
ningar.
I en till Kungl. Maj:t ställd, den 16 oktober 1926 dagtecknad skrift har
nu Malmö frihamnsaktiebolag gjort framställning, i syfte att sådan ändring
måtte vidtagas i förordningen angående utförselbevis för råg och vete, att
utförsel till svensk frihamn av i förordningen avsedd vara måtte berättiga
till erhållande av utförselbevis. Såsom stöd härför har bolaget åberopat,
dels vad som anförts i nyssnämnda, av de tre frihamnsbolagen till 1926 års
riksdags bevillningsutskott ingivna skrift, dels ock därutöver huvudsakligen
följande omständigheter:
Då frihamnarna enligt för dem gällande författningar skulle i alla tullhänseenden
betraktas såsom utrikes ort, hade anförda undantagsbestämmelse
föranlett, att den, som utförde spannmål till frihamn, därigenom förlorade
rätten att erhålla utförselbevis, även om spannmålen över frihamnen exporterades
till utlandet, men att utförselbevis kunde erhållas, om spannmålen
i frihamnen tullbehandlades, återinfördes till tullområdet och exporterades
till utlandet från annan hamn. För erhållande av utförselbevis erfordrades
sålunda, att spannmålen tullbehandlades i frihamnen, varvid den utlämnades
tullfritt mot returintyg, samt att spannmålen efter tullbehandlingen transporterades
landvägen till annan hamn för att därifrån exporteras eller att
det i frihamnen lastade fartyget avginge till tullhamn, inklarerade därstädes
samt företedde bevis, att spannmålen Ange utan hinder av tullverket fritt
disponeras inom riket. Utfördes spannmålen i säckar, måste dessa därvid
Kungl. Maj:ts proposition Nr 150. 5
lossas i tullhamnen dels för vågning, dels för kontroll, att varan vore
marknadsgill. Befordrades spannmålen från frihamnen med fartyg, behövde
fartyget medhava förpassning från frihamnen. Om ett fartyg först lastade
spannmål i tullhamnen och därefter intoge last i frihamnen, måste det under
sitt uppehåll i frihamnen ställas under bevakning av från tullhamnen
beordrad tullpersonal, som, då utförsel till frihamnen icke berättigade till
erhållande av utförselbevis, hade att kontrollera, att den i tullhamnen intagna
lasten icke lossades i frihamnen. Vid export via frihamn av spannmål
för erhållande av utförselbevis måste trafikanten avlämna inlagor å
spannmålen och tullverket bokföra denna först vid intagningen i frihamnen,
sedan vid uttagningen därifrån, vidare vid ankommande från frihamn till
tullhamn och slutligen vid export från tullhamnen till utlandet. Slutligen
måste vederbörande fartyg underkastas minst en inklarering och en utklarering
mera än vid avgång direkt från frihamn till utlandet, varunder
uppstode förutom tidsförlust vissa extra kostnader.
Den ifrågavarande undantagsbestämmelsen förorsakade således besvär och
kostnader för såväl statsverket som frihamnsinnehavarna, varuägarna och
rederierna, och dessa kostnader komme sannolikt att ökas genom nya kontroll-
och bevakningsåtgärder, därest frihamnarna skulle tagas i anspråk för
lagring av utländsk tullpliktig spannmål i större utsträckning än nu skedde.
Till förevarande framställning har Stockholms frihamnsaktiebolag i en
till Kung!. Maj:t ställd skrift av den 29 november 1926 uttalat sin anslutning.
I anledning av remiss hava kommerskollegium och generaltullstyrelsen
den 29 november 1926 gemensamt avgivit utlåtande över Malmö frihamnsaktiebolags
förutnämnda framställning.
Ämbetsverken hava i anslutning till sitt utlåtande överlämnat yttranden
från tulldirektörerna samt frihamnstullförvaltningarna i Stockholm, Göteborg
och Malmö, från Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg
och Skånes handelskammare ävensom från Svenska lantmännens riksförbund
och Sveriges allmänna lantbrukssällskap. I samtliga yttranden har framställningen
tillstyrkts.
För egen del hava även ämbetsverken uttalat sig för att en förändring
av ifrågavarande förordning angående utförselbevis måtte komma till stånd
i det av frihamnsbolaget angivna syftet. Denna sin ställning till frågan
hava ämbetsverken motiverat sålunda:
»Syftet med utförselbevisen var närmast att söka höja den inhemska prisnivån
för svensk brödsäd. Utförselbevisen förutsattes nämligen skola möjliggöra
eller öka export till utlandet, varigenom tillgången och utbuden på
den inhemska marknaden skulle minskas. Detta skulle i sin ordning medföra
för producenterna bättre prisförhållanden. Förutsättningen för utförselbevisen
skulle alltså vara, att en verklig export på grund av leverans till
utländsk avnämare ägde rum. - — —
Ehuru, såsom ovan anförts, den närmaste avsikten med utförselbevisen
varit att möjliggöra eller öka en verklig avsättning på utlandet av svensk
brödspannmål, torde syftet med desamma kunna vinnas jämväl redan genom
likställande i ifrågavarande hänseende av frihamnsutförsel med verklig utlnndsexport.
1 själva verket skulle, därest sådan likställighet torefunnes,
Kommerskollegium
och
generaltull
styrelsen
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 150.
syftet i allmänhet lättare uppnås genom den förstnämnda åtgärden än genom
en verklig utlandsleverans. Att frihamnsutförseln skulle medföra åtskilliga
fördelar för dem, vilkas intressen utförselbevisen äro ämnade att tillgodose,
torde vara lätt insett. Spannmålen kan i frihamnarna omedelbart belånas.
Vid för ägaren lägligt tillfälle kan den därefter antingen vidarebefordras
till utlandet eller återinföras. I senare fallet kunna fraktkostnaderna avsevärt
nedbringas. Möjligheterna att bestämma gynnsamt försäljningstillfälie
ökas. Lättheten att eventuellt återinföra spannmålen, eu återinförsel, som
vid förbättrade prisförhållanden inom landet kan te sig önskvärd, blir
givetvis i regel vida större än om varan redan placerats i utlandet. Frihamnarnas
rikliga magasinsutrymmen, praktiska och bekväma lagringsanordningar
torde i detta sammanhang böra påpekas. Det bör måhända härvid
även framhållas, att den nu ifrågavarande inskränkningen i rätten till utförselbevis
icke står väl tillsammans med stadgandet i § 1, andra stycket,
frihamnsförordningen att till frihamn från inrikes ort inkomna varor skola
i tullhänseende betraktas såsom från riket utförda samt således vid återinförsel
behandlas lika med annat gods, som från frihamnen införes. Det
är därför naturligt, att frikamnsförvaltningarna reagerat mot bestämmelsen
i fråga, som medfört försämrade möjligheter till utnyttjande av frihamnsanläggningarna,
något som även ur allmänekonomisk synpunkt är beklagligt.
Över huvud synas ämbetsverken de av sökandebolaget och de båda övriga
frihamnsbolagen framförda motiven för den ifrågavarande bestämmelsens uteslutande
ur författningen övertygande, medan å andra sidan, enligt ämbetsverkens
åsikt, några vägande skäl icke kunna andragas mot den föreslagna
författningsändringen.»
Vad angår sättet för genomförandet av den tillstyrkta författningsändringen
hava ämbetsverken anfört följande:
»Det har synts ämbetsverken enklast, att huvudbestämmelsen i § 1 i förordningen
den 26 juli 1926 (nr 382) bibehålies oförändrad, och att den rätt,
som nu åsyftas, i positiv form särskilt stadgas.
Då den ifrågavarande utförseln till frihamn givetvis bör kunna ske med
anlitande jämväl av andra transportmedel än dem, som äro medgivna vid
direkt utförsel till utlandet, t. ex. automobil eller annat fordon, föreslås
tillägg, som anger detta. Att i övrigt bestämmelserna i första stycket skola
äga tillämpning för utförseln till frihamn, lärer få anses självklart.»
I detta sammanhang hava ämbetsverken funnit anledning ingå på frågan,
huru förfaras bör i fall, då återinförsel sker av spannmål, å vilken utförselbevis
meddelats, och tullfrihet därvid begäres enligt § 4 q) i tulltaxeförordningen,
på grund av att varan är alstrad inom landet. Därvid hava
ämbetsverken till en början erinrat om vissa tidigare uttalanden i frågan
samt först återgivit ett av generaltullstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maja
den 23 februari 1923 käft yttrande av huvudsakligen följande innehåll:
Bestämmelserna i § 4 q) tulltaxeförordningen möjliggjorde tullfrihet vid
återinförsel av svensk spannmål. Därest vid utförsel av sådan spannmål —
t. ex. frän Malmö till Köpenhamn — utförselbevis erhölles, som sedan överginge
i andra händer, kunde ju, teoretiskt tänkt, inträffa, att samma spannmålsparti
återinfördes till Malmö. Åtnjutande i sådant fall av tullfrihet
för denna spannmål samtidigt därmed, att det lämnade utförselbeviset berättigade
till tullfri införsel av spannmål eller mjöl, bleve givetvis prinei
-
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 150.
pilört oriktigt. Då emellertid enligt styrelsens åsikt denna teoretiska möjlighet
pa grund av frakt- och andra kostnader samt den nedgång av utförselbevisens
saluvärde under nominella värdet, som torde få emotses, sannolikt
icke skulle fa någon praktisk betydelse, hade styrelsen funnit sig
endast böra fästa uppmärksamheten på förhållandet. Skulle dock anses, att
åtgärder borde vidtagas till förhindrande av tullfri återinförsel av exporterad
svensk spannmål, för vilken utförselbevis erhållits, kunde detta ske genom
en ändring i § 4 q) tulltaxeförordningen.
Efter att hava fäst uppmärksamheten å att den numera genomförda anordningen
med utförselbevisens inlösning av generaltullstyrelsen motverkade
den antydda tendensen hos bevisen att sjunka i saluvärde, hava ämbetsverken
vidare påvisat, att de i ett den 28 juni 1926 till Kungl. Maj:t avgivet
utlåtande framhållit såsom en tänkbar möjlighet, att i de av Kungl.
Maj:t i kungörelse den 10 november 1911 (nr 115) utfärdade tilläggsföreskrifterna
till § 4 i tulltaxeförordningen infördes en bestämmelse, som åtminstone
ålade importören att i den högtidliga försäkran, som skulle av
honom avgivas, inrycka uppgift, huruvida för den återinförda spannmålen
utfärdats utförselbevis.
Enligt vad ämbetsverken härefter upplyst, har generaltullstyrelsen sedermera
genom ett den 6 november 1926 utfärdat cirkulär meddelat vederbörande
tullmyndigheter föreskrifter i syfte att förhindra, att vid tullfri återiuförsel
av spannmål, för vilken utförselbevis utfärdats, beviset icke bleve
återställt eller det belopp, dära detsamma lyder, guldet. Berörda föreskrifter
hava följande innebörd:
Därest vid införsel av omalen råg eller omalet vete ifrågasattes tullfrihet
jämlikt § 4 q) tulltaxeförordningen, skall tillförlitlig bevisning enligt § 3 i
kungl. kungörelse den 10 november 1911 (nr 115 sid. 2) förebringas om tiden
och lägenheten för utförseln. För så vitt varan angivits till utförsel vid
annan tullförvaltning än den, vid vilken varan vid återinförseln angives
till tullbehandling, samt under sådana förhållanden, att utförselbevis kan
utfärdats för varan, skall tullmyndigheten, innan tullfrihet medgives,
t lån tullmyndigheten i utförselorten införskaffa och vederbörande journal
såsom verifikation bilägga intyg därom, att utförselbevis för varan icke utfärdats.
Där varan angives till tullbehandling vid samma tullförvaltning
som den, vid vilken varan angivits till utförsel, skall i journalen göras anteckning
om det journalsnummer, varunder utförseln redovisats.
Om från strandat fartyg inom svenskt område lossas omalen råg eller
omalet vete, skall i den anmälan om bärgningen, som jämlikt § 105 tjänstgöringsreglementet
skall göras till styrelsen, såvitt möjligt angivas den ort,
a vilken spannmålen inlastats.
Sedan kommerskollegium och generaltullstyrelsen sålunda redogjort för
\tid i denna fråga hittills förekommit, hava ämbetsverken slutligen angivit
sin nuvarande ståndpunkt i frågan sålunda:
»Såsom styrelsen i - -- utlåtandet den 23 februari 1923 velat angiva,
bär väl frågan om tillämpningen av § 4 q) tulltaxeförordningen vid återinförsel
av spannmål, lör vilken utförselbevis utfärdats, för närvarande ringa
praktisk betydelse. Helt annorlunda lärer emellertid förhållandet bliva, däresl
den nu ifrågasatta författningsändringen kommer till stånd. Såsom ovan
Departements
chefen.
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr löO.
antytts, synes det sannolikt, att en del av den i frihamnarna lagrade, med
utförselbevis premierade spannmålen kan vid inträffad prisstegring a den
inhemska marknaden komma att återinföras till tullinlandet.
Det torde visserligen få anses ligga i sakens natur, att, därest utförselbevis
utfärdats för spannmål, som återinföres och för vilken tullfrihet enligt
§ 4 q) tulltaxeförordningen därvid kan ifrågakomma, utförselbeviset skall
återställas eller det belopp, därå beviset lyder, inbetalas. Det synes emellertid
vara med god ordning överensstämmande, att en uttrycklig lagbestämmelse
härom linnes utfärdad. Ett i viss mån jämförligt fall föreligger, då
tullrestitutionsgods återinföres med anspråk på tullfrihet enligt § 4 q) tulltaxeförordningen.
För sådant fall linnes särskilt tillägg stadgat till huvudbestämmelsen
i författningsrummet. Ämbetsverken finna emellertid mindre
anbefallningsvärt att nu föreslå en ändring i eller ett tillägg till § 4 q)
tulltaxeförordningen, vars bestämmelser, såsom av ämbetsverkens nu gjorda
uttalanden framgår, visserligen icke skola sättas ur kraft för ifrågavarande
fall Väl är, såsom nyss nämnts, förevarande fall i viss mån jämförligt med
det,’ då fråga är om restitutionsgods. Eu olikhet föreligger dock, den nämligen,
att medan tillägget, som har avseende å restitutionsgods, liksom forfattningsrummets
bestämmelser över huvud, har permanent giltighet, den
nu ifrågasatta föreskriften icke kan, då huvudförfattningen, till vilken den
ansluter sig, äger allenast provisorisk karaktär, få tillämpning annat än
under viss begränsad tid, vilken visserligen dock — såsom lätt torde mses
— kan komma att sträcka sig avsevärt utöver huvudförfattningens giltighetstid.
Det torde för fullständighetens skull böra påpekas, att i fråga om restitutionsgods
restitutionsbeloppet i regel ej motsvarar å godset belöpande tull.
Att bestämmelserna i § 4 q) tulltaxeförordningen av andra anledningar, på
vilka ämbetsverken icke nu torde böra ingå, kunna tarva ändring, ma, i
förbigående anmärkas och kan måhända även anföras såsom stöd för ämbetsverkens
nyss angivna ståndpunkt.
Ämbetsverken hålla före, att det ovan avsedda stadgandet lämpligen bor
införas i någondera av författningarna angående utförselbevis eller eventuellt
''i en särskild förordning.»
- Föreskriften, att utförsel till svensk frihamn av råg eller vete ej berättigar
till erhållande av utförselbevis, medför enligt den nu lämnade redogörelsen
vissa olägenheter såväl för dem, vilkas intressen utförselbevisen
äro ämnade att tillgodose, som ock för frihamnarna. Samtliga de myndigheter
samt handelskamrar och sammanslutningar, som yttrat sig över den
föreliggande framställningen, hava också, såsom av redogörelsen framgår,
tillstyrkt, att ifrågavarande undantag från rätten att erhålla utförselbevis
måtte borttagas. De hava därvid tillika framhållit, att genom en dylik
åtgärd åtskilliga fördelar skulle tillgodokomma dem, för vilka anordningen
med utförselbevis vidtagits, och att bestämmelserna om utförselbevis skulle
komma att bättre ansluta sig till frihamnsförordningens grundstadgande,
att till frihamn från inrikes ort inkomna varor skola i tullhänseende betraktas
såsom från riket utförda.
För egen del anser jag konsekvensen fordra, att utförsel till frihamn i
förevarande hänseende likställes med utförsel till utrikes ort.. Jag biträder
därför det av kommerskollegium och generaltullstyrelsen avgivna förslaget,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj ds proposition Nr \ 150. 9i
att ett stadgande i sådan riktning måtte inflyta i § 1 av förordningen om
utförselbevis i stället för där intagen föreskrift av motsatt innebörd och avfattas
på så sätt, att rätten till, utförselbevis bibehålies, även om utförseln
till frihamn äger rum med annat transportmedel än;sådant, som är medgivet
vid utförsel till utrikes ort. Stadgandet torde enklast kunna utformas sålunda,
att de i paragrafen förekommande orden »sjöledes eller på järnväg utför»
utbytas mot orden »till utlandet sjöledes eller på järnväg eller till svensk
frihamn utför».
Vad beträffar frågan, huru förfaras bör, då spannmål, varå utförselbevis
meddelats, återinföres och tullfrihet därvid begäres enligt § 4 q) i tulltaxeförordningen
på den grund, att varan är alstrad inom landet, synes även
mig uppenbart, att utförselbeviset i sådant fall bör återställas eller det belopp,
varå beviset lyder, inbetalas till tullverket. Det torde emellertid vara
lämpligt, att en uttrycklig bestämmelse härom förefinnes i förordningen om
utförselbevis. Denna synes böra så formuleras, att den även kommer att
avse fall, där tullfrihet vid återinförseln påyrkas under åberopande av annat
stadgande än det nyssnämnda, exempelvis föreskrifterna om förtullning av
bärgat sjöfynd. Bestämmelsen bör få sin plats omedelbart efter de nuvarande
stadgandena i § 2.
Dagen för ikraftträdandet av de ifrågasatta författningsändringarna torde
av praktiska skäl böra bestämmas av Kungl. Maj:t.
Med åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen
dels besluta, att §§. 1 och 2 i förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående
utförselbevis för råg och vete skola hava följande ändrade lydelse:
1.
Den, som av omalen råg eller omalet vete, varöver han utan hinder av
tullverket kan inom riket fritt förfoga, på en gång till utförsel angiver och
med en och samma lägenhet till utlandet sjöledes eller på järnväg eller till
svensk frihamn utför sammanlagt eller av någotdera slaget minst 500 kilogram,
äger, såvida den utförda varan skäligen kan anses marknadsgill, av
vederbörande tullmyndighet erhålla bevis om utförseln, med angivande
tillika av det tullbelopp, som skolat utgå vid införsel av sådan vara till
enahanda myckenhet.
§ 2.
Innehavare av — — — två procent.
Utförselhevis skall återställas eller belopp, vara beviset lyder, inbetalas
till tullverket, därest den vara, för vilken beviset utfärdats, återinföres och
tullfrihet för varan därvid ifrågasättes.»;
dels ock förklara, att ändringarna skola träda i kraft å dag, som Konungen
bestämmer.
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 smal. 129 höft (Nr Ijo.) 2
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 150.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hem''
ställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifalla samt förordnar, att proposition av den
lydelse, bil. litt. vid detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet;
Svante Ericsson.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1927.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1927:89 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om vissa ändringar i förordningen den 26 juli 1926 s. 5 i texten
- BevU 1927:28 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition om vissa ändringar i förordningen den 26 juli 1926 s. 5 i texten