Sök i Ratio Lex

Angående anvisande av ett statens skogsutdikningsanslag

1927-02-18 · 42 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 41 av 42 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:156, Angående anvisande av ett statens skogsutdikningsanslag

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

1

Nr 156.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anvisande av ett

statens skogsutdikningsanslag; given Stockholms slott den 18

februari 1927.

Kungl. Ma.j:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlutande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Paul Hellström

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 18 februari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,

Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Departementschefen statsrådet Hellström anför:

I skrivelse den 8 maj 1926 nr 174 har riksdagen anhållit om utredning,

huruvida och pa vad sätt staten borde, utöver vad nu ägde rum, lämna

bidrag för utdikning av sådana enskilda tillhöriga vattensjuka marker,

som kunde göras tjänliga för skogsbörd.

Sedan jag för verkställande av den av riksdagen sålunda begärda utredningen

jämlikt Kungl. Maj:ts den 23 september 1926 givna bemyndigande

tillkallat särskilda sakkunniga, nämligen landshövdingen greve Axel Mörner,

ordförande, hovrättsrådet Thor Sjöfors och länsjägmästaren Wilhelm Lothigius,

hava berörda sakkunniga den 26 november 1926 avgivit betänkande i

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 135 höft. (Nr 156.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Inledning.

2 Kungl. Maj.ts proposition Nr 156.

ämnet. I betänkandet hava de sakkunniga hemställt, bland annat, att

Kungl. Makt måtte i proposition föreslå riksdagen att

a) godkänna vissa av de sakkunniga föreslagna grunder för understödjande

medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet inom område, varå

skogsvårdslagen ägde tillämpning, av torrläggningsföretag, vilka avsåge

höjande av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande

för skogsbörd;

b) till sådant understödjande anvisa för budgetåret 1927—1928 under

benämning statens skog sut dikning sanslag ett extra reservationsanslag av

500,000 kronor;

c) medgiva, att under år 1928 finge från statens skogsutdikningsanslag

beviljas statsbidrag å tillhopa 500,000 kronor;

d) antaga ett vid betänkandet fogat förslag till förordning om skogsvårdsstyrelsernas

förbund; samt

e) såsom bidrag till bestridande av kostnaderna under år 1927 för skogsvårdsstyrelsernas

förbund anvisa för budgetåret 1927—1928 ett extra

reservationsanslag av 16,000 kronor.

Berörda av de sakkunniga föreslagna grunder för den ifrågasatta understödsverksainheten

innefattas i ett betänkandet bilagt förslag till kungörelse

angående villkoren för statsbidrag från statens skogsutdikningsanslag, vilket

förslag torde få såsom bilaga A fogas vid detta protokoll.

Över betänkandet hava infordrade yttranden avgivits av statskontoret,

domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och

skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd ävensom av länsstyrelser och

skogsvårdsstyrelser, varjämte skogssällskapet och Sveriges skogsägareförbund

yttrat sig i ärendet.

I årets statsverksproposition har i avbidan på proposition i ämnet under

nionde huvudtiteln, punkten 122, beräknats under titeln statens skogsutdikningsanslag

för budgetåret 1927—1928 ett belopp av 200,000 kronor.

Sedan utredningen i ärendet numera avslutats, anhåller jag att få underställa

denna anslagsfråga Kungl. Maj:ts prövning.

I förenämnda betänkande hava de sakkunniga till en början redogjort

för förekomsten av försumpad skogsmark och torvmark inom olika delar

av landet, dock med undantag av lappmarken. De sakkunniga hava i detta

avseende införskaffat detaljerade uppgifter, som sammanställts i en i betänkandet

intagen tabell. Av denna framgår, att inom nyssangivna delar

av landet betydande arealer dylik mark förefinnas såväl å skogar under

skogsvårdslagen som å övriga skogar. Enligt tabellen uppgår å de förra

skogarna arealen försumpad skogsmark till 12,326 kvadratkilometer, arealen

dikningsbar myr till 10,311 kvadratkilometer och arealen möjligen dikningsbar

myr till 8,195 kvadratkilometer. Av dessa arealer äro 9,974

kvadratkilometer försumpad skogsmark, 6,363 kvadratkilometer dikningsbar

myr och 7,358 kvadratkilometer möjligen dikningsbar myr belägna i Värm
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156. 3

land, Dalarna och Norrland, samt återstoden eller 2,352 kvadratkilometer

försumpad skogsmark, 3,948 kvadratkilometer dikningsbar myr och 837

kvadratkilometer möjligen dikningsbar myr i södra delarna av landet. De

sakkunniga framhålla, att de inom landet utom lappmarken belägna försumpade

^ skogsmarker samt dilmingsbara och möjligen dikningsbara myrmarker

a skogar, som lyda under skogsvårdslagen, i areal motsvara

Malmöhus, Kristianstads, Hallands, Blekinge och Kronobergs län samt

norra och södra Möre härader av Kalmar län.

Sedan de sakkunniga därefter i betänkandet redogjort för olika torvmarkstyper

och de naturliga förutsättningarna att utnyttja impedimentartade

torymarker för skogsbörd samt för dikningens räntabilitet m. in.,

hava de lamnat en översikt över skogsvårdsstyrelsernas hittillsvarande

verksamhet för torrläggning av sumpmarker. I denna översikt framhålles

att enligt en på grundval av skogsvårdsstyrelsernas berättelser verkställd

utredning under åren 1905-1925 med bidrag från skogsvårdsstyrelserna

utförts dikning och bäckrensning å sammanlagt 3,912 mil, dragande en

sammanlagd utgift för skogsvårdskassoma av över 4,500,000 kronor, av vilket

belopp större delen utgått direkt till enskilda markägare i form av bidrag.

Omfattningen av denna dikningsverksamhet hade emellertid varit mycket

olika i skilda delar av landet, allt efter de ekonomiska möjligheter, som

stått skogsvårdsstyrelserna till buds, och den betydelse, som dikningsfrågan

hade i länen. Främst läge naturligtvis de ekonomiskt bättre situerade

skogsvårdsstyrelserna, inom vilkas områden sumptrakterna tillika upptoge

en stor procent av arealen. Så hade enbart Värmlands, Kopparbergs

Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands läns skogsvårdsstyrelser tillsammans

utbetalt för torrläggningsarbeten å skogsmark ej mindre än nära

4,000,000 kronor, medan de Övriga skogsvårdsstyrelserna tillsammans blott

kunnat bidraga med c:a 520,000 kronor. Huru stor areal, som genom

ifrågavarande dikning vunnits, kunde med tillgängligt material ej angivas.

Räknade man emellertid för denna dikning med 200 meter diken per

hektar, vilken siffra erhölle ett visst stöd i för de sakkunniga tillgängliga

uPPgiftei, skulle detta motsvara en torrlagd areal av närmare 200,000

hektar. Härtill komrne de arealer, som torrlagts under ledning av och med

bidrag från de tidigare verksamma skogsvårdsnämnderna i Västerbottens

och Norrbottens län. Denna dikning uppginge för kustlandet till över

220 mil.

Såsom sammanfattande omdöme om skogsvårdsstyrelsernas hittillsvarande

torrlaggmngsverksamhet hava de sakkunniga anfört, att med nuvarande

organisation vissa orättvisor syntes uppstå genom olika grunder för bidragstilldelning

i olika län, varjämte en del mindre lämpliga företag understöddes,

att överenskommelserna med markägarna ej alltid vore av den

form, att det allmännas intresse säkert tillvaratoges, att underhållet av

med bidrag utförda diken ofta försummades på ett sätt, som äventyrade

den framtida vinsten av arbetet, att planläggning, bokföring och statistik

s. 4 Kontrollera mot PDF

Behovet av

statshjälp

till sktgs

utdikning och

formen för

lämnande av

dylik hjälp.

De sakkunniga.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

ej kunde lämna uppgift vare sig på torrlagd areal eller på planläggningsoch

dikningskostnader per hektar dikad mark samt att svårigheterna att

samla delägarna till ett gemensamt handlande utgjorde allt för ofta ett avgörande

hinder för ett torrläggningsföretags genomförande.

Vad härefter angår behovet av statshjälp för skogsutdikning hava de

sakkunniga framhållit, att, såsom förenämnda av de sakkunniga upprattade

tabell utvisade, inom de områden av riket, där skogsvårdslagen vore tilllämplig,

en rik tillgång förefunnes å försumpade eller eljest vattensjuka

marker, som genom utdikning kunde lämpligen göras mera tjänliga för

skogsbörd, samt att det vore ett samhällsintresse av stor vikt, att sådan utdikning

komme till stånd. Då det emellertid ej kunde förutsättas, att skogsägarna

skulle i någon större omfattning vara i stånd att inom rimlig tid

av egna medel utföra detta arbete samt det understöd från det allmännas sida,

som nu stode till buds i form av bidrag och hjälp från skogsvårdsstyrelsema,

vore i hög grad otillräckligt och ojämnt, borde ytterligare understöd från

det allmänna anordnas för främjande av dylik utdikning.

Beträffande den form, vari sådant understöd borde utgå, hava de sakkunniga

— under framhållande att man hade att välja mellan bidiag utan

återbetalningsskyldighet och lån samt en kombination av dessa båda for
mer

_ stannat vid att förorda användandet av förstnämnda metod. Till

stöd för sin ståndpunkt härutinnan hava de sakkunniga anfört bland annat:

I betraktande av att nu ifrågavarande utdikningar, när de vore rätt planlagda

och utförda, i allmänhet måste anses vara ekonomiskt räntabla och

fördelaktiga, skulle det kunna synas naturligast att välja formen av lån.

Härvid vore emellertid åtskilliga omständigheter att beakta.

En princip för statens låneverksamhet på närliggande områden, såväl vad

statens avdikningslånefond (förut odlingslånefonden) som vad allmänna och

norrländska nyodlingsfonderna anginge, torde vara, att det arbete, som genom

lånet utfördes, förutsattes komma att stegra markens alstringskraft i sådan

grad och inom sådan tid, att ökningen i avkastningen förmådde motsvara

ränta och amortering å lånet under den tid, då detta skulle förräntas och

återbetalas. Vid marks torrläggning för användning såsom åker eller vid

nyodling eller betesförbättring kunde denna avkastningsökning med någorlunda

säkerhet bedömas. Helt annorlunda vore förhållandena vid skogsdikning

Allt efter som marken, som utdikades, vore bevuxen med ett äldre

eller yngre, bättre eller sämre skogsbestånd eller utgjordes av mer eller

mindre fullständig kalmark, som kanske måste skogsodlas, växlade inträdet

av den tidpunkt, då den av utdikningen föranledda förbättringen beredde

möjlighet att uttaga ökad avkastning, inom mycket vida gränser. _ Härtill

komme att, då skogen icke liksom åkern och betesmarken gåve årlig skörd

utan i stället en följd av år måste förflyta mellan de tillfällen, dä man

återkomme med avverkningsåtgärder i samma bestånd, dessa periodiska

tillfällen, då skogens avkastning uttoges, icke motiverade en regelbunden

årlig annuitet. Det torde då befinnas, att en lånerörelse för skogsutdikning

ej gärna kunde grundas på ovannämnda princip, enär den i så fall måste

konstrueras med växlande amorteringstider och periodiska inbetalningar

allt efter de olika sätt, på vilka den genom utdikningen vunna förbätt
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156. 5

ringen kunde antagas komma att giva avkastning vid avverkning av skog

å området.

Härmed vore visserligen icke sagt, att tanken på låneformen fördenskull

måste övergivas. Oberoende av nyssberörda låneteoretiska princip vore det

uppenbart, att det för en markägare kunde vara förmånligt att till ett utdikningsföretag

erhålla lån mot billig ränta och i övrigt goda villkor och

således fördela utgiften på en följd av år i stället för att nödgas på en

gång av egna medel bekosta hela arbetet. Såge man frågan ur denna mera

enkla opportunitetssynpunkt, kunde man ordna lånerörelsen och reglera återbetalningstiden

mera fritt, allt efter som man ansåge lämpligast. En undersökning

hade därför ansetts böra göras angående de lånesystem, som skulle

kunna ifrågakomma.

De statslånefonder, som ovan omnämnts, tillhörde två olika typer. Den ena

representerades av statens avdikningslånefond, från vilken staten utlämnade

lånen direkt till de enskilda låntagarna och som säkerhet erhölle, sedan

lånet blivit genom utslag fäst vid vissa fastigheter, tyst förmånsrätt framför

inteckningar. Att utsträcka detta från äldre tider härstammande förmånsrättsinstitut

till skogsutdikningslån torde icke vara tänkbart. Icke heller

syntes en statens direkta långivning mot annat slag av säkerhet vara att

tänka på, bland annat med hänsyn till den vidlyftiga organisation, som då

för statens räkning säkerligen bleve oundviklig.

Den andra typen, representerad av nyodlingsfondema, begagnade sig av

låneförmedlare. Ifall denna typ skulle användas för skogsutdikningslån, borde

låneförmedlingen uppenbarligen ske genom skogsvårdsstyrelserna. Allvarliga

betänkligheter kunde emellertid göras gällande häremot. Skogsvårdsstyrelsernas

ställning såsom officiella organ, tillsatta av Kungl. Maj:t,

landsting och hushållningssällskap, syntes göra dem föga lämpliga såsom

ansvariga låntagare gent emot staten. Deras ekonomi vore blott i begränsad

omfattning beroende av deras egna åtgöranden. Utgifterna föranleddes till

stor del av deras lagliga skyldighet att öva tillsyn över skogsvårdslagens

efterlevnad, och härtill måste under alla förhållanden medel finnas tillgängliga.

Deras inkomster vore mycket oberäkneliga. Skogsvårdsstyrelserna syntes

sålunda icke hava vare sig den fria ställning eller den tryggade ekonomiska

grundval, som borde krävas av en organisation, som vore direkt ansvarig

låntagare gentemot staten.

Anordnandet av en statlig lånerörelse för främjande av skogsutdikning

syntes sålunda möta stora svårigheter. En dylik lånerörelse skulle säkerligen

bliva av ganska ringa omfattning och den hjälp, som därigenom skulle

beredas skogsdikningsverksamheten, skulle bliva skäligen obetydlig i förhållande

till det stora arbete, som vore att utföra.

Då visst icke alla skogsutdikningsföretag gåve utsikt till en någorlunda

snart inträffande värdeökning, skulle understöd i låneformen icke i och för

sig bliva tillräckligt lockande för att förmå de enskilda skogsägarna, särdeles

de mindre, att företaga desamma. De sakkunniga hyste den bestämda övertygelsen,

att vida kraftigare hjälp från statens sida än genom en dylik lånerörelse

erfordrades för att åvägabringa en skogsutdikningsverksamhet av

mera betydande omfattning. Det vore enligt deras åsikt nödvändigt för att

vinna avsett resultat att använda metoden av bidrag utan återbetalningsskyldighet.

Att staten understödde skogsutdikning medelst bidrag utan återbetalningsskyldighet

kunde lika litet anses oberättigat, som att dylikt understöd från

statens avdikningsanslag lämnades vid torrläggningsföretag, som avsåge

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

Yttranden

antingen marks uppodling till åker eller betesförbättring. I bägge fallen

förökades värdet av landets naturtillgångar, vilket på mångahanda sätt

komme nationen i dess helhet till godo. Den försumpade skogsmarkens

utdikning vore, såsom förut framhållits, ett betydande nationalekonomiskt

intresse.

Det kunde ifrågasättas att vid skogsutdikning anordna en kombination

mellan bidrag och lån i analogi med vad som beträffande torrläggning för

odlingsändamål skedde mellan bidrag från statens avdikningsanslag och

lån ur allmänna eller norrländska nyodlingsfonden. (Ett lånesystem i likhet

med allmänna avdikningslånefondens torde av förut framhållna skäl icke

kunna ifrågakomma). På grund av de allvarliga svårigheter och olägenheter,

som, på sätt ovan visats, vore förbundna med anlitandet av skogsvårdsstyrelserna

såsom låneförmedlare, borde emellertid enligt de sakkunnigas

åsikt en dylik lånerörelse icke heller kombinationsvis anordnas, därest den

icke vore av trängande behov påkallad. Något sådant behov kunde dock

enligt de sakkunnigas mening icke anses för närvarande föreligga. Ifall

bidragsverksamheten icke bleve alltför snävt begränsad, syntes det vara för

närvarande tillräckligt att använda denna metod, helst som skogsvårdsstyrelserna

ju hade i sin hand att av egna medel i mån av tillgång lämna

skogsutdikningsverksamheten understöd utöver statsbidragen. De sakkunniga

hade därför ansett tanken på en statlig lånerörelse för nu ifrågavarande

ändamål böra för närvarande övergivas.

Vad de sakkunniga i nyssangivna hänseenden anfört och föreslagit har

vunnit understöd av flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna.

Lantbruksstyrelsen har härvid erinrat:

I nu gällande bestämmelser för den statliga uuderstödsverksamheten, såvitt

anginge torrläggning av mark för jordbruksändamål, hade bortsetts från sådan

genom torrläggningen eventuellt uppkommande båtnad, som vore att härleda till

förbättring av skogsbörd, varför hänsyn till dylik båtnad icke toges vid bestämmandet

av det statsunderstödsbelopp, som vare sig i form av bidrag eller lån

finge utgå till torrläggningsföretaget. Det finge emellertid framhållas, att skogsmark

ofta inginge såsom en mer eller mindre väsentlig del i dessa företag. I

den mån så vore fallet och vid syneförrättningen rörande företaget befunnes,

att dylik mark tillskyndades viss båtnad genom skogsbördens förbättrande

utöver den båtnad, som kunde beräknas uppkomma å samma mark genom

förmånligare utnyttjande av densamma till bete eller slåtter, frånräknades

i enlighet med nyssnämnda bestämmelser den för skogsbörden uppskattade

båtnaden såväl vid bedömandet, huruvida ifrågavarande statsunderstöd överhuvud

borde utgå till företaget, som även vid bestämmandet av understödets

storlek. Emellertid syntes enligt lantbruksstyrelsens uppfattning starka

skäl tala för att staten finge under ändamålsenliga former, icke minst med

hänsyn till säkerställandet för framtiden av det med dikningen uppnådda

resultatet ur skogsnyttans synpunkt, understödja de enskilda skogsägarnas

strävanden för ökning av skogsväxten. I fråga om formen för statsunderstöd

till skogsdikning ansåge emellertid lantbruksstyrelsen, att förutsättningarna

för ett anlitande av lånevägen borde mera ingående undersökas än vad

som skett i de sakkunnigas betänkande. Lämpligheten av en kombination

av lån och bidrag torde nämligen icke få anses fullkomligt utesluten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

Domänstyrelsen har anfört:

Givetvis kunde ifrågasättas, huruvida det principiellt vore berättigat, att

skattemedel anlitades såsom stöd åt en näring av skogsbrukets natur, åtminstone

i större utsträckning än för närvarande vore fallet. Emellertid

Visade erfarenheten, att privata skogsägare, särskilt de som besutte mindre

skogsinnehav, icke utan viss uppmuntran i form av ekonomiskt understöd

vore villiga att nedlägga kapital i dikningar. Detta torde främst bero därpå,

att dikningsarbeten först efter lång tid kunde lämna avkastning å det nedlagda

kapitalet. Skogsägaren svävade också i ovisshet om det värde skogen

kunde få i framtiden, vilket ju vore beroende, icke blott av utvecklingen av

virkespriserna å världsmarknaden, utan även av framtida omkostnader i

skogsbruket, särskilt arbetslöner. Rent privatekonomiskt sett kunde således

ett visst dikningsföretag ställa sig rätt tvivelaktigt. Det vore först, när

man toge hänsyn till de nationalekonomiska synpunkterna, som detsamma

bleve mera lockande. I detta fall hade man att beakta de fördelar för

landet, som en produktionsökning i våra skogar åstadkomme genom beredande

av tillgång till arbete i skogsbruket och vid förädlingsverken, respektive

genom en fördelaktig inverkan på vår handelsbalans. — De dikningsföretag

vore till antalet rätt begränsade, som, sedda på kort sikt, vore klart

lönande. De åter, som vore lönande, om man såge saken privatekonomiskt,

men på lång sikt, vore flera. Toge man slutligen hänsyn till det allmännas

intressen, utvidgades i mycket hög grad ramen för bärkraftiga dikningsföretag.

Häri såge styrelsen ett starkt skäl, varför just på detta område staten

borde kunna lämna sitt stöd i form av kontanta bidrag till verksamhetens

bedrivande.

Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit:

Här avsett bidrag borde lämpligast givas i form av räntefritt lån, som

ansåges guldet, då uppställda villkor i avseende på dikningens utförande

och underhåll blivit fullgjorda. Härigenom underlättades väsentligen ett

eventuellt nödvändigt ingripande mot bidragstagaren.

Ett mindretal myndigheter har avstyrkt, att statsmedel toges i anspråk

för främjande av torrläggning av mark i ändamål av skogsbörd, eller i

varje fall uttalat tvekan om lämpligheten härav.

En dylik ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Södermanlands län,

som framhållit, att skogsägarna icke befunne sig i sådant nödläge, att de

förtjänte att hjälpas av staten i högre grad än många andra näringsidkare,

vilkas arbete och omkostnader bidroge till ökad nationalförmögenhet och

ökade arbetstillfällen. Statskontoret har ansett det med skäl kunna ifrågasättas,

huruvida under nuvarande statsfinansiella förhållanden budgeten borde

belastas med utgift för här avsett ändamål. En liknande uppfattning har

uttalats av länsstyrelsen i Kristanstads län, som emellertid funnit det synnerligen

önskvärt, att staten genom förmånliga lån underlättade utdikningsverksamheten.

I likhet med de sakkunniga och flertalet i ärendet hörda myndigheter

finner jag det vara ett samhällsintresse av synnerlig vikt, att ökade åtgärder

vidtagas för torrläggning av de inom landet förekommande, synnerligen

omfattande försumpade marker, som lämpligen kunna göras tjänliga

Pepartements
chelen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungi. Maj:ts proposition Nr 156.

för skogsbörd. En utsträckt verksamhet i detta syfte torde emellertid otvivelaktigt

förutsätta, att det allmänna på ett mera effektivt sätt än nu understödjer

densamma. Såsom de sakkunniga framhållit, är den hjälp, som

från skogsvårdskassorna lämnas till detta ändamål, i hög grad otillräcklig

och ojämn. Jag tillåter mig erinra, att staten sedan länge såväl genom

statsbidrag utan återbetalningsskyldighet som genom lån verksamt befrämjat

torrläggning av mark för jordbruksändamål. Väsentligen enahanda

skäl, som åberopats till stöd för statens ingripande i sistangivna

hänseende, tala jämväl för understödjande från statens sida av utdikning

av till skogsbörd tjänlig mark.

Vad angår det sätt, varpå statshjälp bör lämnas för dylik utdikning,

finner jag övervägande skäl tala för de sakkunnigas förslag, att understödet

bör utgå i form av bidrag utan återbetalningsskyldighet. Därest

en omfattande och mera allmän skogsdikningsverksamhet skall kunna

åstadkommas inom landet, torde det vara nödvändigt, att statshjälpen anordnas

på sådant sätt, att den enskilde därigenom beredes en påtaglig och

avsevärd fördel. Den nationalekonomiska betydelsen av denna verksamhet

är ock otvivelaktigt sådan, att ett statligt understödjande av densamma i

nyssangivna form måste anses motiverat. Det stora flertalet av de hörda

myndigheterna hava på denna punkt utan tvekan anslutit sig till de sakkunnigas

förslag. Åtminstone till dess närmare erfarenhet vunnits om

verkningarna av en statlig, i denna form bedriven verksamhet i förevarande

syfte torde därför de sakkunnigas förslag härutinnan böra följas.

Viika skogar

bor statshjälpen

avse?

Be sakkunniga.

De sakkunniga hava förordat, att den föreslagna statshjälpen skulle begränsas

att avse skogar under skogsvårdslagen. De sakkunnigas ståndpunkt

härutinnan har grundats därå, att enligt deras uppfattning den

ifrågasatta understödsverksamheten borde i huvudsak handhavas av skogsvårdsstyrelserna,

vilka ej hava att taga befattning med andra skogar än

de nyss angivna. Bland de under skogsvårdslagen lydande skogar ingå

även skogar, som ägas av landsting och primärkommuner, dock med

undantag av städer, och vilka skogar i regel förvaltas av skogssällskapet.

Beträffande de enskilda skogar, som ej lyda under skogsvårdslagen,

hava de sakkunniga erinrat, att dessa skogar utgjordes av:

1) skogar, som vore underkastade förordningen angående utsyning å viss

skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden

(den s. k. lappmarkslagen) samt lagen angående husbehovsskogar

inom vissa områden;

2) allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län samt inom

Kopparbergs och Gävleborgs län vid storskifte avsatta häradsallmänningar

och besparingsskogar; och

3) skyddsskogar samt vissa skogar å flygsandsfälten inom Hallands län.

Beträffande skogarna under 3) hava de sakkunniga uttalat, att dessa

med hänsyn till beskaffenhet och läge nu torde böra lämnas alldeles å

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

9

sido. Skogarna under 2) torde enligt vad de sakkunniga framhållit merendels

lämna så stor avkastning, att denna borde kunna lämna nödiga

medel för utförande å skogsområdet av de torrläggningsföretag i syfte av

skogsbörd, som kunde vara tillrådliga. Något behov av statsunderstöd till

dylika företag å dessa skogar kunde därför ej anses förefinnas. Vad slutligen

angår skogarna under 1) hava de sakkunniga erinrat, att enligt ett

inom jordbruksdepartementet utarbetat förslag till lag om vård av vissa

skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden

skogsvårdsavgifter skulle komma att upptagas såväl från nyssangivna

skogar som från samtliga allmänna och allmänningsskogar i lappmarkerna.

Sedan viss del av dessa avgifter överlämnats till domänstyrelsen såsom

ersättning för handhavandet av lappmarkslagen och lagen om husbehovsskogar,

skulle enligt förslaget återstoden av avgifterna disponeras för främjande

av skogsvårdsåtgärder å skogarna under nyssnämnda två lagar. De

sakkunniga hava framhållit, att enligt berörda förslag ökad möjlighet

skulle beredas för understödjande av skogsvårdsåtgärder å samma skogar

samt att man vid sådant förhållande gjorde klokt i att under någon tid

låta erfarenheten utvisa, huruvida och i vilken mån ökade medel för

skogsutdikningsändamål i dessa trakter behövde beredas. De sakkunniga

ansåge därför, att för närvarande borde anstå med beredande av ytterligare

medel till skogsutdikningar å enskildas skogar under lappmarkslagen

samt lagen om husbehovsskogar.

Vad de sakkunniga sålunda föreslagit rörande omfattningen av den

ifrågasatta statliga understödsverksamheten har i de avgivna yttrandena

tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Även jag finner mig böra förorda de sakkunnigas förslag i denna del.

Jag tillåter mig härvid erinra, att förenämnda förslag till lag om vård

av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl.

områden genom proposition nr 43 förelagts innevarande års riksdag. Förslaget

förutsätter, att skogsvårdsavgifter skola från och med den 1 januari

1928 upptagas från enskilda och allmänna skogar i lappmarkerna samt

disponeras på sätt i samma förslag angivits. Åtminstone under den nya

lagstiftningens första giltighetstid torde skogsvården å de under lappmarkslagen

och husbehovsskogslagen lydande skogar, skogsdikningsverksamheten

härvid inbegripen, kunna i nöjaktig omfattning understödjas

genom berörda avgifter.

Med avseende å anordnandet av den ifrågasatta bidragsverksamheten hava

de sakkunniga i förenämnda kungörelseförslag upptagit ett flertal bestämmelser.

Jag torde nu få redogöra för de viktigare av dessa.

Enligt förslaget må bidrag från det ifrågasatta skogsutdikningsanslaget

anvisas till utförande av torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstrings
-

Yttranden.

Departements
chefen.

Huvudgrunderna

för

dragsverksamsamhet

er 8

anordnande.

De sakkunniga.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

förmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande för skogsbörd. Ansökan

om bidrag till dylikt företag skall ingivas till vederbörande skogsvårdsstyrelse,

som har att med eget utlåtande underställa frågan skogsvårdsstyrelsernas

förbunds centralråd. Skogsvårdsstyrelsen skall härvid meddela

uppgifter om företaget enligt av centralrådet fastställt formulär samt

bifoga de handlingar rörande ärendet, som centralrådet föreskriver. För att

kunna komma i betraktande vid utdelandet av bidrag från de för löpande

budgetåret tillgängliga statsmedel skall sådan framställning vara inkommen

till centralrådet före den 1 december.

Ä centralrådet ankommer att efter granskning av handlingarna besluta

om beviljande av statsbidrag. Härvid skall iakttagas, att bidrag främst

lämnas till sådana företag, som befinnas mest förtjänta av understöd. Centralrådet

fastställer även arbetsplan för de företag, till vilka bidrag beviljas.

År ärende av den omfattning eller beskaffenhet i övrigt, att för dess fullständiga

utredning erfordras sådan speciell sakkunskap, som finnes företrädd

inom lantbruksstyrelsen eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, åligger det

centralrådet att, innan beslut fattas, från vederbörande styrelse inhämta yttrande

i ämnet.

Centralrådet skall underrätta statskontoret om de bidragsbelopp, som beviljats

till varje särskilt företag, varefter statskontoret, på rekvisition av

vederbörande skogsvårdsstyrelse, till denna utanordnar bidragsbeloppen till

de företag, varmed denna har att taga befattning. Skogsvårdsstyrelsen utbetalar

sedermera bidragen i viss ordning till vederbörande bidragstagare.

I avvaktan på medlens användning för avsett ändamål förvaltas de av

skogsvårdsstyrelsen samt skola av denna särskilt bokföras och redovisas.

Uppstående ränteinkomst tillfaller skogsvårdsstyrelsen.

å skogsvårdsstyrelsen ankommer även att upprätta kontrakt med bidragstagaren

samt att utöva inseende och kontroll över torrläggningsarbetets utförande

och dess underhåll m. m.

Ärligen före den 1 april skall skogsvårdsstyrelsen till centralrådet avgiva

redogörelse i två exemplar över rörelsen under nästföregående år, och skall

centralrådet efter granskning av redogörelsen med eget utlåtande före den

1 juni överlämna det ena exemplaret till statskontoret.

Såsom allmän motivering för sitt förslag i denna del hava de sakkunniga

anfört:

Vid anordnandet av bidragsverksamheten kunde olika metoder komma

i fråga. Att för handhavandet av denna verksamhet ute i orterna skogsvårdsstyrelsernas

medverkan borde anlitas, torde visserligen icke tarva

särskild motivering. Skogsdikningens främjande vore ju en viktig del av

de uppgifter, som tillkomme dessa styrelser, och de hade skogligt utbildad

personal för ärendenas handläggning. Beträffande sättet för medelsfördelningen

kunde emellertid olika meningar råda.

Det kunde sålunda tänkas, att det tillgängliga statsanslaget fördelades med

större klumpsummor mellan respektive skogsvårdsstyrelser efter vissa bestämda

regler, såsom fallet vore beträffande statsanslaget till skogsvårdens

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

befrämjande, samt att de särskilda skogsvårdsstyrelserna därefter finge själva

antingen ordna bidragsverksamheten såsom de funne för gott eller ock

skota denna verksamhet under iakttagande av vissa av Kungl. Maj:t

givna bestämmelser. Även om skogsvårdsstyrelserna kunde anses äga förutsättningar

att använda medlen på bästa sätt, ansåge dock de sakkunniga

denna metod icke vara lämplig. Stora svårigheter skulle säkerligen uppstå

vid finnandet och tillämpandet av en rättvis fördelningsgrund skogsvårdsstyrelserna

emellan. Det hade ifrågasatts, att såsom dylik grund skulle

antagas arealen av till skogsbörd tjänliga försumpade marker inom de

särskilda skogsvårdsstyrelsernas områden. Emellertid kunde härvid icke

alla sumpmarker räknas lika. Sålunda vore deras beskaffenhet ytterst

växlande. Vidare borde icke blott naturbeskaffenheten vara avgörande,

utan även belägenhet och många andra omständigheter måste beaktas. En

omständighet, som övade stort inflytande, vore befolkningens större eller

mindre intresse för företag av ifrågavarande slag. Utan medverkan av

deri enskilde markägaren kunde påtagligen ingenting uträttas. Det finge för

övrigt framhallas, att de ytterst approximativa uppgifter vi ägde om sumpmarkernas

förekomst i olika landsdelar icke gåve tillräckligt noggrann upplysning

om deras fördelning å skogar under skogsvårdslagen och andra

skogar. Den ifrågasatta fördelningsgrunden måste därför betecknas som

oanvändbar. Någon annan grund, efter vilken anslaget skulle kunna i förväg

fördelas mellan skogsvårdsstyrelserna, syntes ej heller kunna angivas.

Den enda rätta fördelningsgrunden borde väl vara det vid varje tillfälle

konstaterade behovet, rften detta framkomma endast, sedan kännedom vunnits

om de företag, för vilka efter nödiga undersökningars slutförande ansökan

om bidrag förelåge.

Man komrne då närmast till det system, som vid torrläggning för odlingsändamål

representerades av allmänna avdikningsanslaget. De särskilda

företagen finge där med varandra konkurrera om bidrag. Detta syntes

ock i detta fall vara det naturligaste. Visserligen torde den modifikation

böra ske, att i någon mån hänsyn vid fördelningen toges till att skilda

orter bleve tillgodosedda medelst bidrag, men någon viss fördelningskvot

för de särskilda skogsvårdsstyrelsernas områden borde icke stadgas. Genom

en sådan fördelning på grund av inkomna ansökningar om bidrag till

redan undersökta företag vunnes ock, att, när ansökningarna därtill gåve

anledning, hela det tillgängliga anslaget kunde utdelas. Vid en fördelning

i förvåg kunde däremot lätt inträffa, att ett odisponerat överskott uppstode

å en viss ort, under det att bidragsandelen icke räckte till på en annan.

De sakkunniga hade av dessa skäl funnit det lämpligast, att bidragsverksamheten

anordnades i nära överensstämmelse med det för bidrag från

statens avdikningsanslag tillämpade systemet. Åtskilliga avvikelser måste

emellertid göras. En av dessa torde böra redan här omnämnas.

Vid avdikningsanslaget kunde ansökningar ingivas till lantbruksstyrelsen

när som helst under året. När granskningen hunnit omfatta ett lämpligt

antal företag, avläte styrelsen skrivelse till Kungl. Maj:t om statsbidrag

till dem, vilket plägade ske flera gånger om året. Beträffande skogsutdikningsbidrag,

vid vilka ortsintressena vore på grund av skogsvårdsstyrelsernas

mellanställning mera framträdande, ville det synas lämpligare, att en viss

bestämd dag stadgades, inom vilken styrelsernas framställningar om bidrag

borde vara ingivna, för att de skulle kunna samtidigt tagas under behandling

och vägas mot varandra.

De sakkunniga hava vidare framhållit, att ett genomförande av det av

s. 12 Kontrollera mot PDF

yttranden.

12 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 156.

dem förordade systemet med avseende å medelsfördelningen förutsatte ett

centralorgan med uppgifter, i viss mån liknande dem, som vid understödjande

av torrläggningsföretag för odlingsändamål tillkomme lantbruksstyrelsen.

Berörda organ borde, bland annat, väga mot varandra olika orters

och olika företags intressen och den större eller mindre befogenheten i de

från skilda håll framkomna anspråken på understöd. I skogsvårdsstyrelsernas

förbunds centralråd syntes ett dylikt lämpligt centralorgan vara att

finna. För handhavandet av dessa ärenden syntes det dock bliva nödvändigt,

att centralrådet försåges med ett mera utvecklat kansli än nu samt att

även dess egen verksamhet bleve ordnad på ett mera fast och konstant sätt.

De sakkunniga hava ansett det tvivelaktigt, huruvida bestämmanderätten

i sista hand över statsbidrag borde förbehållas Kungl. Maj:t eller anförtros

åt centralrådet, men förklarat sig ej finna någon avgörande betänklighet

mot att anförtro centralrådet befogenhet att å statens vägnar besluta om

bidrags beviljande inom det årliga totalbelopp, som kunde bliva bestämt av

riksdagen. Därest åt centralrådet uppdroges fullgörandet av statsuppgifter

av nyssangivna maktpåliggande beskaffenhet, torde emellertid skogsvårdsstyrelsernas

förbund och centralrådet böra förlänas en mera officiell karaktär

än nu vore fallet. Förbundets och centralrådets huvuduppgifter samt grunddragen

av deras organisation torde sålunda böra- regleras genom författningsbestämmelser,

tillkomna i samma ordning som förordningen angående

skogsvårdsstyrelser.

I överensstämmelse med den av de sakkunniga sålunda uttalade uppfattning

hava dessa framlagt förslag till förordning om skogsvårdsstyrelsernas

förbund ävensom förslag till omorganisation av centralrådets kansli samt

till höjning av det till centralrådet nu utgående statsanslag.

Såsom ett särskilt skäl för sitt förslag rörande centralrådets befogenhet

med avseende å beviljande av bidrag hava de sakkunniga framhållit, att

genom detsamma undvekes, att Kungl. Maj:t betungades med behandlingen

av ett kanske mycket stort antal ärenden. Detta stode väl tillsammans

med den under senare tid alltmera framhållna önskvärdheten av decentralisation

av sådana ärenden, som icke oundgängligen krävde Kungl. Maj:ts

beslut. Genom den föreslagna anordningen befordrades för övrigt snabbheten

i ärendenas avgörande och en del rätt onödiga skriverier och kostnader

undvekes.

Av de i ärendet hörda myndigheterna hava statskontoret, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

åtta länsstyrelser och åtta skogsvårdsstyrelser tillstyrkt

de sakkunnigas förslag i förevarande avseende eller lämnat detsamma utan

erinran. Statskontoret har härvid framhållit, att den av de sakkunniga

föreslagna anordningen för handläggningen av bidragsverksamheten torde

kunna anses lämplig, särskilt med hänsyn till önskvärdheten, att densamma

utövades med minsta möjliga omgång.

I nära överensstämmelse med grunderna för de sakkunnigas förslag har

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

13

skogssällskapet förordat, att Kungl. Ma,j:t skulle direkt utlämna här avsedda

bidrag på därom för varje dikningsföretag av vederbörande jordägare

framställd begäran. Ansökningar om bidrag borde därför före viss dag ingivas

till Kungl. Maj:t, åtföljda av yttranden av vederbörande myndighet.

I sammanhang härmed har skogssällskapet framhållit, att sällskapet utginge

därifrån, att åt sällskapet skulle uppdragas att beträffande de till sällskapet

anslutna skogarna handlägga sådana ärenden av ifrågavarande natur, som

med avseende å de under skogsvårdsstyrelsernas tillsyn stående enskilda

skogar överlämnades åt berörda styrelser.

Lantbruksstyrelsen har gjort gällande, att skogsvårdsstyrelserna och centralrådet

ej kunde anses äga tillräcklig kompetens att granska ansökningar

om här avsedda statsbidrag samt att jämväl med hänsyn till skogsvårdsstyrelsernas

och centralrådets allenast halvofficiella karaktär lämpligheten

av den av de sakkunniga föreslagna organisationen kunde sättas starkt

ifråga. De administrativa uppgifter, som enligt de sakkunnigas förslag

skulle tilläggas centralrådet, gåve därjämte anledning till att i detsamma

se fröet till ett blivande ämbetsverk för handläggande av hithörande frågor,

en utveckling, som syntes oförenlig med statsmakternas ställning till administrationen

i allmänhet. Däremot kunde enligt lantbruksstyrelsens mening

den föreslagna understödsverksamheten utan större svårighet inordnas under

de på ifrågavarande områden sakkunniga centrala myndigheterna, domänstyrelsen

och lantbruksstyrelsen. Härvid kunde samarbete anordnas mellan

dessa myndigheter under sådan form, att den rent tekniska granskningen

av dikningsförslagen verkställdes hos lantbruksstyrelsen samt domänstyrelsens

sakkunskap huvudsakligen anlitades för prövning av den påräknade

nyttan av skogsbörden.

Av övriga myndigheter, som yttrat sig i förevarande fråga, hava clomänstyrelsen

och centralrådet samt f jorton länsstyrelser och sexton skogsvårdsstyrelser

förordat, att det ifrågasatta skogsutdikningsanslaget fördelades med

vissa klumpsummor mellan de särskilda skogsvårdsstyrelserna samt att åt dessa

uppdroges att av dem sålunda tilldelade belopp enligt fastställda direktiv utlämna

bidrag till vederbörande skogsägare. Anslagets fördelning mellan skogsvårdsstyrelserna

borde enligt vissa av dessa myndigheters mening verkställas av

centralrådet, medan andra av dem hävdat, att fördelningen borde verkställas

av Kungl. Maj:t efter förslag av centralrådet eller domänstyrelsen eller

bådadera. Beträffande de grunder, efter vilka fördelningen borde ske, hava

åtskilliga myndigheter, särskilt i Norrland, föreslagit, att hänsyn härvid

borde tagas till arealerna försumpade dikningsbara marker inom de särskilda

skogsvårdsstyrelseområdena, varemot från ett flertal andra håll gjorts gällande,

att fördelningen borde ske med hänsyn till det inom sagda områden

konstaterade behovet av bidrag, sådant detta behov kommit till uttryck genom

hos skogsvårdsstyrelserna gjorda och av dessa godkända ansökningar

om bidrag. Då skogsvårdsstyrelse hos Kungl. Maj:t eller den myndighet,

som hade att verkställa fördelningen av anslaget, gjorde framställning om

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

Departements
chefen.

erhållande av andel därav, borde den därför vara pliktig att bifoga förteckning

över de inom dess verksamhetsområde upprättade och av styrelsen godkända

förslag till dikningar, till vilka statsbidrag sökts.

Sveriges skogsägareförbund, som anslutit sig till sist angivna mening,

har framhållit, att det vore tänkbart, att skogsvårdsstyrelserna kunde åläggas

att vid ingivandet av sina petita till fördelningsmyndigheten gradera dessa.

De kunde exempelvis meddela, att visst bidragsbelopp begärts till sådana

dikningar, vilkas utförande ur produktionssynpunkt ansåges vara synnerligen

önskvärt, medan ett annat angivet belopp önskats för sådana arbeten,

vilka med hänsyn till gagnet av dikningen ansåges böra komma i andra

hand. En dylik gradering av anslagskraven från de olika styrelserna gjorde

det möjligt för vederbörande myndighet att vid fördelningen mellan dem

taga hänsyn även till de nationalekonomiska produktionssynpunkterna.

Skog svår dsstyr elsen i Kopparbergs län har närmare redogjort för den

utredning, som enligt styrelsens mening varje skogsvårdsstyrelse borde förebringa

för att ådagalägga behovet av dikningsanslag inom dess verksamhetsområde,

ävensom huru anslagets fördelning mellan olika skogsvårdsstyrelser

borde ske, samt i dessa hänseenden anfört:

Dikningsverksamheten med statsbidrag kunde betydligt förenklas och i

stort sett ordnas så, att de olika skogsvårdsstyrelserna upptoge ansökningar

om dikningsbidrag och granskade dessa samt med stöd av sin lokalerfarenhet

uppgjorde en approximativ kostnadsberäkning för årets dikningar, som

med angivande av företagens omfattning m. m. enligt fastställda blankettformulär

skulle överlämnas till centralrådet, som hade att sammanställa

desamma samt med eget yttrande överlämna dem till Kungl. Maj:t, som

sedan hade att slutgiltigt fördela tillgängligt statsanslag för året de olika

skogsvårdsstyrelserna emellan. Skogsvårdsstyrelsen hade därefter att på

marken planlägga och kostnadsberäkna årets dikningsföretag inom ramen

av fastställt statsbidrag och eventuellt för övrigt tillgängliga medel.

Den av de sakkunniga föreslagna anordningen för bidragsverksamhetens

handhavande, enligt vilken samtliga ansökningar om bidrag skulle jämte

viss utredning rörande vederbörande dikningsföretag underställas granskning

av centralrådet, som därefter hade att besluta om beviljande av bidrag

till respektive företag, är givetvis i viss mån ägnad att trygga tillämpningen

av enhetliga och likformiga principer vid bidragstilldelningen samt

att underlätta bedömandet av de särskilda företagens förutsättningar och

lämplighet. Å andra sidan får emellertid ej förbises, att centralrådets

prövning av inkomna bidragsansökningar och dikningsförslag måste helt

grundas å de till rådet ingivna handlingarna och sålunda bliva beroende

av dessas innehåll. Då emellertid vissa av de förhållanden, som böra vara

grundläggande för beviljande av bidrag, äro av den svårbedömbara natur,

att en riktig uppfattning av desamma i allmänhet förutsätter besiktning på

stället eller en ingående lokalkännedom, är berörda arbetsform givetvis

ägnad att i ej oväsentlig grad förringa prövningens värde. Därjämte är

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. M.aj:ts proposition Nr 156.

att märka, att centralrådet med hänsyn till sin nuvarande sammansättning och

allmänna organisation ej kan anses särskilt lämpad för liandhavandet av ifrågavarande

prövning, vilken arbetsuppgift skulle delvis förändra dess karaktär.

Det kan även befaras, att en dylik ökning i rådets arbetsbörda skulle lända

till men för dess övriga verksamhet. Härtill kommer att, såsom de sakkunniga

framhållit, fullgörandet av ifrågavarande uppgift skulle nödvändiggöra

en avsevärd utökning av centralrådets kansli, vilken skulle draga

betydande kostnader.

Med hänsyn till det nu anförda finner jag mig ej kunna biträda de sakkunnigas

förslag i denna del. I likhet med flertalet av de i ärendet hörda

myndigheterna anser jag det överhuvud ej vara nödigt, att utdelningen av

bidrag till respektive företag verkställes av en central myndighet, då denna

uppgift lämpligen torde kunna anförtros åt vederbörande skogsvårdsstyrelser.

Med den ingående kännedom om vederbörande torrläggningsföretags förutsättningar,

som skogsvårdsstyrelserna kunna förvärva sig, och den sakkunskap,

varöver dessa förfoga genom hos dem anställda forstliga biträden,

torde det med fog kunna antagas, att styrelserna skola vara i stånd att på

ett tillfredsställande sätt handhava denna uppgift. Genom uppdragandet

åt styrelserna av här avsedda befogenhet skulle även den fördelen vinnas,

att hela den ifrågasatta understödsverksamheten skulle läggas i styrelsernas

händer, varigenom styrelsernas intresse för denna givetvis skulle ökas. Att

märka är, att skogsvårdsstyrelserna redan nu ombetros att av allmänna medel

utdela bidrag till skogsvårdsåtgärder, inklusive skogsdikning.

Med nu angivna uppfattning finner jag mig böra förorda, att det ifrågasatta

skogutdikningsanslaget fördelas i klumpsummor emellan de särskilda

skogsvårdsstyrelserna samt att denna fördelning verkställes av Kungl. Maj:t.

'' Av det anslagsbelopp, som sålunda tilldelats varje skogsvårdsstyrelse, bör

denna äga att enligt fastställda grunder bevilja bidrag till sådana torrläggningsföretag,

som i de sakkunnigas förslag angivits.

Vad angår de grunder, efter vilka anslaget bör fördelas mellan de särskilda

skogsvårdsstyrelserna, anser jag övervägande skäl tala för att fördelningen

företrädesvis sker med hänsyn till det vid varje tillfälle inom vederbörande

skogsvårdsstyrelseområde konstaterade behovet av bidrag, sådant detta behov

kommit till uttryck genom gjorda ansökningar om bidrag. För att komma

i betraktande vid fördelningen bör ansökningen avse bidrag i enlighet med de

fastställda bidragsvillkoren, vilket prövas av vederbörande skogsvårdsstyrelse,

samt vara av denna tillstyrkt. Förteckning över sålunda granskade och tillstyrkta

ansökningar, avfattad enligt av Kungl. Maj:t fastställt formulär,

bör årligen av respektive skogsvårdsstyrelse före viss dag insändas till

jordbruksdepartementet tillika med framställning om det anslagsbelopp, skogsvårdsstyrelsen

önskar få sig tilldelat. Detta belopp bör givetvis ej överstiga

summan av de i berörda ansökningar avsedda bidragen. Innan sagda framställningar

prövas av Kungl. Maj:t, torde utlåtande i ärendet böra infordras

från centralrådet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 156.

Vad angår förslaget, att skogsvårdsstyrelserna skulle åläggas att i sina

framställningar om anslagstilldelning gradera de av dem tillstyrkta bidragsansökningarna

med hänsyn till vederbörande dikningsföretags ekonomiska

bärighet, tillåter jag mig framhålla, att redan förenämnda fordran, att bidragsansökningarna

skola uppfylla fastställda bidragsvillkor, innebär en viss dylik

gradering, såsom i det följande kommer att närmare belysas. Att härutöver

uppställa fordran på särskilda uppgifter rörande företagens räntabilitet anser

jag ej behövligt för själva anslagsfördelningen.

Med ledning av nu angivna synpunkter bör Kungl. Maj:t äga att pröva,

huru fördelningen lämpligast må ske.

Sedan anslaget blivit av Kungl. Maj:t fördelat mellan respektive skogsvårdsstyrelser,

bör det varje styrelse tilldelade beloppet genom statskontoret

ställas till styrelsens förfogande. Denna bör härvid till statskontoret avgiva

förbindelse att använda berörda belopp enligt gällande föreskrifter. Ifrågavarande

medel böra av skogsvårdsstyrelsen särskilt bokföras och redovisas,

och bör därå upplupen ränta tillgodoföras samma medel.

Såsom allmän norm för skogsvårdsstyrelse vid beviljande av bidrag torde,

i anslutning till vad de sakkunniga härutinnan föreslagit, böra gälla, att

bidrag skall främst lämnas till sådana företag, som befinnas mest förtjänta

av understöd. Vad angår de övriga villkor, som böra gälla med avseende

å bidrags beviljande, torde jag få redogöra för dessa i det följande. I sammanhang

med lämnande av bidrag till visst företag bör skogsvårdsstyrelsen även

fastställa arbetsplan för detta.

I de sakkunnigas förslag har särskilt berörts det fall, att ärende angående

beviljande av statsbidrag till visst torrläggningsföretag är av den omfattning

eller beskaffenhet i övrigt, att för dess fullständiga utredning sådan speciell

sakkunskap erfordras, som tinnes särskilt företrädd inom lantbruksstyrelsen

eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och hava de sakkunniga med avseende

å detta fall föreslagit, att, innan beslut fattades om beviljande av bidrag,

yttrande i ämnet skulle infordras från vederbörande styrelse. Då emellertid,

på sätt jag i det följande kommer att närmare framhålla, såsom villkor för

beviljande av bidrag till sådant företag, varom nu är fråga, bör gälla, att

företaget handlagts vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen samt

nämnda lag innefattar garanti, att erforderlig sakkunskap i förekommande

frågor linnes representerad hos synemännen eller dessas sakkunniga biträden,

finner jag meddelande av föreskrift i det av de sakkunniga angivna syftet

ej vara av behovet påkallat.

Mot de sakkunnigas förslag, att det skall ankomma å skogsvårdsstyrelse

att upprätta kontrakt med vederbörande bidragstagare samt att utöva inseende

och kontroll över torrläggningsarbetenas utförande och underhåll

m. m. finner jag ej anledning till erinran. Likaledes tillstyrker jag de

sakkunnigas förslag om skyldighet för skogsvårdsstyrelse att årligen avgiva

redogörelse över sin verksamhet i förevarande avseende under nästföregående

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

år. Dylik redogörelse torde emellertid böra avlämnas till Kungl. Majd, som

bör hava att vidtaga erforderliga åtgärder för redogörelsens granskning

Vad angår skogssällskapets framställning, att sällskapet i avseende å ifrågavarande

bidragsverksamhet måtte beredas enahanda ställning som skogsvårdsstyrelse,

tillåter jag mig erinra, att sällskapet har till uppgift att verka

för bildande av s. k. skogsallmänningar i kommuners, allmänna inrättningars

och stiftelsers ägo och att medverka vid dessas förvaltning. Med hänsyn

härtill och då enligt de grunder, som böra gälla för beviljande av bidrag

till juridiska personer och som jag i det följande kommer att närmare beröra,

bidrag i regel ej torde böra tilldelas sådana skogsägarekategorier, som

äro anslutna till skogssällskapet, synas åtminstone för närvarande tillräckliga

skäl ej föreligga att tillerkänna sällskapet en sådan särställning i förevarande

avseende, som av sällskapet ifrågasatts.

Med den organisation av bidragsverksamheten, som jag här föreslagit,

torde någon ändring i centralrådets karaktär eller organisation eller någon

utökning av dess kansli ej vara påkallad. De av de sakkunniga härutinnan

framlagda förslag torde därför ej böra föranleda någon åtgärd.

Jag torde härefter få övergå till den viktiga frågan om proceduren vid

dikningsförslags upprättande. I sammanhang härmed torde jag jämväl få

beröra spörsmålet om underhåll av torrläggningsarbete, vartill statsbidrag

utgått.

I förstnämnda hänseende hava de sakkunniga förordat, att förslag till

utförande av dikningsföretag, vartill statsbidrag finge utgå, skulle, därest

och i den mån i företaget ingående torrläggningsarbete ansåges böra vidmakthållas

under längre tid än tio år, vara upprättat vid syneförrättning

enligt bestämmelserna i 10 kap. vattenlagen men Ange eljest vara uppgjort

i. den ordning, varom centralrådet ägde meddela närmare bestämmelser.

Beträffande underhåll av med statsbidrag utfört torrläggningsarbete hava

de sakkunniga föreslagit att, därest förslag till dikningsföretag icke upprättats

vid syn enligt 10 kap. i vattenlagen, bidragstagaren skulle i kontraktet

rörande företaget förbinda sig att underhålla torrläggningsarbetet i

den omfattning och under den tid, som i kontraktet bestämdes, vid äventyr

att skogsvårdsstyrelsen ägde att, efter besiktning av två ojäviga män, på

den försumliges bekostnad verkställa arbetet. Vidare har härutinnan föreslagits,

att alla med statsbidrag utförda arbeten skulle i den omfattning

och under den tid, som hestämts vid syn enligt 10 kap. vattenlagen

eller i det upprättade kontraktet, av vederbörande delägare i företaget underhållas,

intill dess sådan underhållsskyldighet kunde varda andra i laga

ordning ålagd eller vederbörande från underhållsskyldigheten befriats, övervakande

av underhållsskyldigheten skulle ankomma å vederbörande skogsvårdsstyrelse.

Därest underhållsskyldigheten försummades, skulle beträffande

företag, vartill förslag upprättats vid syn enligt 10 kap. vatten
-

Procedurett

vid dikningsförslags

upprättande

tamt

underhåll av

med statsbidrag

utfört

arbete.

De sakkunniga.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 135 höft. (Nr 156).

o

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

lagen, med avseende å bristens botande och uttagandet av därför erforderliga

kostnader hos den försumlige gälla vad därom stadgades i 13 kap. 17 §

nämnda lag, och skulle befogenhet att i här avsett fall bota bristen och

uttaga därför erforderlig kostnad hos den försumlige tillkomma vederbörande

skogsvårdsstyrelse.

Till stöd för förslaget i förevarande avseenden hava de sakkunniga anfört

bland annat:

För bedömande av beskaffenheten av den procedur, som vid planlägg

ning av dikningsföretag borde iakttagas, vore ett klarläggande av frågan

om underhållsskyldigheten av avgörande betydelse.

Den dikning, som krävdes för torrläggning, kunde vara av skilda slag.

Ett dikessystem, som icke vore av allt för liten omfattning, torde sålunda

bestå av dels ett större avlopp, dels vissa från detsamma utgående huvuddiken,

dels ett utgrenat nät av smärre diken, i viss mån motsvarande

vad som vid torrläggning för odlingsändamål kallades tegdiken, och dels

laggdiken för torrläggningsområdets avskärning från angränsande mark.

Allt efter företagets omfattning kunde vissa av dessa dikeskategoner

minskas i betydelse eller alldeles bortfalla. I underhållsavseende förhölle

de sig olika. De större avloppens och huvuddikenas bibehållande för framtiden

torde sålunda nästan alltid vara en nödvändig förutsättning för att

själva torrläggningen skulle äga bestånd. Detsamma torde i regel gälla

laggdikena, varemot beträffande den mindre grendikningen det ofta vore

tillräckligt, att den underhölles blott under en kortare tid. Om nu staten

lämnade bidrag utan återbetalningsskyldighet till sådana diken, vilka borde

allt framgent underhållas, syntes staten också höra, liksom vid odlmgsavdikning,

fordra säkerhet för att sådant underhåll ägde rum och att det

kunde i nödfall framtvingas även gent emot ny ägare till marken, pa det

att statens penningar icke måtte bliva bortkastade genom att dikena lämnades

att gå igen. Huru dylik säkerhet skulle kunna vinnas, hade redan förut

varit föremål för en noggrann utredning, som närmare omförmäldes i

propositionen nr 82 till 1926 års riksdag angående statens verksamhet till

främjande av avdikning av mark i odlingssyfte. Det hade därvid adagalagts,

att den enda användbara och fullt betryggande utvägen att ernå

sådan säkerhet vore, att själva förslaget upprättades vid syneförrättning

enligt bestämmelserna i 10 kap. vattenlagen. Härigenom bleve underhållsskyldigheten

lagligen bunden vid de deltagande fastigheterna. Enligt

stadgandet i 13 kap. 17 § vattenlagen kunde vidare, när försummelse i

underhållet ägde rum vid torrläggningsföretag, som utförts med bidrag av

statsmedel, under villkor att arbetet vederbörligen underhölles, vederbörande

myndighet, efter i föreskriven ordning verkställd besiktning, själv låta bota

bristen samt genom utmätningsman omedelbart uttaga kostnaden härior av

den försumlige. Härigenom vore sörjt för att tillsynen över underhållsskyldighetens

fullgörande bleve effektiv. För vinnande av enahanda garantier

beträffande företag, som understöddes medelst bidrag från statens skogsutdikningsanslag,

borde uppenbarligen syneförrättning enligt 10 kap.

vattenlagen äga rum, såvitt anginge sådan dikning, vars underhall maste

säkerställas för längre tid framåt. , ...

Det kunde ifrågasättas, huruvida det icke borde föreskrivas, att dylik syn

städse skulle hava verkställts, för att bidrag kunde erhållas. Genom den

frihet från åliggandet att vid synen använda gode män, varom Kungl. maj:t

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj ris proposition Nr 15G.

torde komma att framlägga förslag för riksdagen, bleve besväret och kostnaderna

vid dylik syn avsevärt minskade. Ifall, som önskligt vore, viss

personal hos skogsvårds,styrelserna erhölle kompetens som syneförrättare, bleve

proceduren vid syn icke mycket mer omständlig och betungande än en av

samma personal verkställd vanlig undersökning. Det finge tillika framhållas,

att begagnandet av syneproceduren kunde vara av vikt även ur andra synpunkter

än underhållets. Sålunda måste syn enligt 10 kap. vattenlagen

äga rum i det fall, att företaget berörde flera fastigheter samt frivillig överenskommelse

om deltagande i detsamma icke kunde åstadkommas mellan

alla intresserade.

Likväl hade de sakkunniga icke ansett sig böra förorda obligatorisk syn

vid alla skogsutdikningsföretag. Skälen härtill vore huvudsakligen av praktisk

natur. En säkerligen mycket stor mängd av dessa företag bleve var

för sig av skäligen obetydlig omfattning och enkel beskaffenhet. Detta framginge

bland annat av erfarenheten från skogsvårdsstyrelsernas hittillsvarande

utdikningsverksamhet. Då skogsutdikningsföretagen kunde förväntas

skola, åtminstone inom de större skogsvårdsstyrelseområdena, stiga till ett

ganska stort antal årligen samt bliva belägna på vitt skilda delar av området,

vore det angeläget, att tillräckligt stor personal stode till förfogande

för undersökningarnas verkställande. Eljest skulle alltför lång tid upptagas

av resor mellan förrättaingsställena och arbetsresultatet under den

ganska korta undersökningssäsongen skulle bliva alltför litet i förhållande

till kostnaderna. En stor tidsutdräkt vid en undersökningsförrättning vållades

även av den orsaken, att dessa utdikningsföretag icke liksom odlingsavdikningen

behövde ligga i viss närhet av odlad och med vägar försedd bygd

utan kunde vara belägna nästan hur avlägset som helst, enär de efter torrläggningens

fullbordande icke krävde någon särskild skötsel. Det vore av

dessa skål önskligt, att icke överkvalificerad och alltför dyr arbetskraft användes

vid de små företagen, utan borde vid dem plan och kostnadsförslag

kunna liksom hittills upprättas av personal i länsskogvaktares ställning

och med dessas allmänna kompetens. Att tillerkänna dylik personal befogenhet

såsom syneförrättare enligt 10 kap. vattenlagen hade emellertid

icke ansetts kunna komma i fråga. De spörsmål, som kunde uppkomma

vid dylik syn, vore av den ömtåliga natur, att de krävde vida högre kompetens.

För att å ena sidan icke över hövan inskränka och fördyra undersökningsverksamheten

och å andra sidan äga garanti för erforderlig sakkunskap,

när frågor av större betydelse eller av mer invecklad beskaffenhet

förekomme, hade de sakkunniga stannat vid att förorda, att syn skulle

förklaras erforderlig, allenast därest och i den mån i företaget ingående

torrläggningsarbete ansåges böra vidmakthållas under längre tid än 10 år.

De övriga omständigheter, som ibland gjorde syn önsklig eller nödvändig,

vore förestavade i delägarnas intresse och syntes icke ur statsbidragets synpunkt

böra göra synen obligatorisk. Vid företag, där allenast en kortare

tids underhåll ansåges göra tillfyllest och garanti härför kunde erhållas utan

syneförrättning, exempelvis genom borgenssäkerhet, kunde undersökningen

anförtros åt personer med lägre kompetens. Visserligen löpte man härvid

den risken, att underhållsskyldigheten icke kunde göras gällande gent

emot ny ägare till marken, men då dessa mindre företag väl i allmänhet berörde

endast en jordägare samt underhållsskyldigheten i allt fall vore begränsad

till en kort tidsperiod, syntes det vida bättre att taga denna risk

än att anordna en så tung och dyrbar apparat, att den k om me att motverka

ändamålet med hela skogsutdikningsrörelsen. Det finge för övrigt

s. 20 Kontrollera mot PDF

Yttrande».

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

framhållas, att jämligt 7 kap. 36 § fjärde stycket vattenlagen provning

av framtida underhållets fördelning kunde påkallas, även när dike upptagits

utan föregående syneförrättning. Det vore emellertid önskvärt, att närmare

bestämmelser meddelades av central myndighet beträffande sådan enklare

förrättning, som nu berörts, på det att alla betydelsefulla omständigheter

därvid kunde bliva beaktade och riktigt bedömda.

Att en kortare underhållstid än 10 år mången gång kunde vara tillfyllest,

sammanhängde med det förhållandet, att den skog, som till följd av torrläggningen

uppväxte på området eller som redan funnes där och genom

torrläggningen finge ökad tillväxtenergi, ägde förmåga att i betydlig mån

uppsuga vattnet och sålunda hålla marken vid lämplig fuktighetsgrad.

Då de sakkunniga föreslagit, att syn enligt vattenlagen skulle i vissa fall

vara en nödvändig förutsättning för att bidrag kunde utgå, avsåge de dock

icke, att underhållsskyldighet för all framtid skulle i dessa fall ovillkorligen

äga rum beträffande hela dikessystemet. För vissa delar därav kunde,

liksom vid de förut nämnda mindre företagen, en kortare tids underhållsskyldighet

vara tillräcklig. Därför borde vid synen bestämmelse kunna meddelas

därom, att vissa diken icke behövde underhållas längre än viss angiven

tid. För underhållets fullgörande under sagda tid gåve synen lika

fullgod säkerhet som beträffande det övriga underhållet.

Även beträffande förevarande frågor hava bland de hörda myndigheterna

rått delade meningar.

De sakkunnigas förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av, bland

andra, statskontoret, domänstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och centralrådet samt ett flertal länsstyrelser och skogsvårdsstyrelser.

Länsstyrelsen i Örebro län har förordat komplettering av förslaget med

bestämmelser i syfte att tillförbinda ny ägare av fastighet, till vi Ikon här

avsett statsbidrag utgått, skyldighet att i förekommande fall ansvara för

vederbörligt underhåll av för ändamålet utförda arbeten.

Lantbruksstyrelsen har föreslagit, att dikningsförslag, till vilket statsbidrag

finge utgå, städse skulle vara upprättat vid syn enligt 10 kap.

vattenlagen. Till utveckling av denna ståndpunkt har lantbruksstyrelsen

anfört:

Den av de sakkunniga föreslagna uppdelningen av här avsedda dikningsförslag

i två olika grupper med hänsyn till förfaringssättet vid deras upprättande

vore enligt lantbruksstyrelsens mening ej att tillråda, därest lika

rätt till statsbidrag skulle bibehållas för båda grupperna. Lantbruksstyrelsens

mångåriga erfarenhet av liknande statlig understöds verksamhet berättigade

till det påståendet, att praktiskt taget ingen garanti i fråga om underhållet

komme att förefinnas vid de företag, som enligt de sakkunnigas förslag

bleve verkställda utan syneförrättning. Det kunde även med tämligen

stor visshet förutses, att dessa företag ingalunda komme att inskränkas till

att omfatta endast ett fåtal eller att avse enbart sådan »mindre grendikning»,

som omnämndes i förslaget. Det finge nämligen icke anses helt uteslutet,

att bedömandet, huruvida företaget behövde underhållas längre tid än

tio år, kunde tänkas i viss mån röna inverkan av en förklarlig benägenhet att

söka undgå syneförrättning. För övrigt torde ifrågavarande smärre utdikningsföretag,

vilka, enligt vad de sakkunniga framhållit, skulle medföra

så kraftig ökning av skogens självdränerande förmåga, att de upptagna

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. May.ts proposition Nr 156.

dikena inom några år bleve överflödiga, knappast kunna hänföras till sådana

arbeten, som borde understödjas med statsmedel. Därmed skulle enligt

lantbruksstyreIsens uppfattning kraven på statsbidrag komma att ledas in

pa ett område, som väl borde kunna uteslutande hänvisas till jordägarens

eget initiativ. Ifrågavarande »mindre grendiken» syntes även vara att närmast

jämföra med tegdikning av jordbruksjord, vilken dikning — ehuru

densamma i motsats mot vad fallet vore med den här ifrågavarande sltogsdikningen

måste allt framgent underhållas för tryggande av den vunna

tonlåggningselfekten icke ansetts vara av beskaffenhet att böra understödjas

med bidrag från statens avdikningsanslag eller lån från statens avdikningslånefond.

Slutligen finge i denna fråga framhållas att, sedan det

fundamentala kravet på syneförrättning såsom villkor för erhållande av

statsunderstöd numera blivit fastslaget och bestämmelse därom införd i vederbörande

författningar angående statsbidrag och lån till torrläggningsföretag

för höjande av alstrings förmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande

såsom åker eller ständig slåtter- eller betesvall samt därigenom, till

båtnad för såväl statsintresset som de enskilda jordägarna, garanti vunnits

för vidmakthållandet av företagen ävensom en fastare organisation av desamma

inåt och utåt, ett frångående av detta krav på ett med nämnda

torrläggningsföretag sä närbesläktat arbetsområde som det här ifrågavarande

icke syntes böra tagas under övervägande annat än under förutsättning, att

synnerligen starka skäl därtill förelåge. Detta kunde ingalunda sägas vara

fallet i fråga om det nu föreliggande förslaget om bidrag av statsmedel till

sådana dikningsf öretag å skogsmark, som icke förberetts genom syneförrättning

enligt vattenlagen. Lantbruksstyrelsen funne på grund av vad sålunda

anförts, att dylika företag borde helt uteslutas från rätt till erhållande

av nu ifrågasatt statsbidrag.

Skog svår dsstyr elsen i Västernorrlands län har funnit det mest ändamålsenligt,

att frågan, under vilka förutsättningar dikningsförslag skulle vara

upprättat vid syneförrättning enligt vattenlagen, ej reglerades genom någon

författningsföreskrift utan att det överlätes åt vederbörande skogsvårdsstyrelse

att bestämma, huru i varje särskilt fall med hänsyn till föreliggande

omständigheter härutinnan skulle förfaras, därvid avseende uteslutande

borde fästas vid arbetets omfattning och storleken av de därmed förenade

kostnaderna, vilka vore bestämmande för statens risk.

Övriga myndigheter, som yttrat sig i denna fråga, hava avstyrkt, att såsom

villkor för bidrag till här avsett torrläggningsföretag föreskreves, att

företaget handlagts vid syn enligt vattenlagen, eller hemställt, att sagda

villkor i varje fall mätte givas en mera begränsad tillämpning än de sakkunniga

förutsatt. Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län har sålunda uttalat

att, då de flesta dikningsföretag vore av enkel beskaffenhet, alla onödiga

formaliteter måtte undvikas och obligatorisk syn endast i yttersta

undantagsfall förekomma. — Länsstyrelserna och skogsvårdsstyrelserna

i Gotlands, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län hava gjort gällande,

att den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen om vissa dikningsförslags

upprättande vid syn borde ersättas med föreskrift, att viss

del av ifrågavarande bidrag skulle av vederbörande skogsvårdsstyrelse avsättas

till en fond, avsedd att användas till underhåll av de arbeten, var
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

Departements

chefen.

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

till bidrag utgått. En dylik anordning skulle befrämja ett gott förhållande

mellan skogsägarna och skogsvårdsstyrelserna, under det underhållsskyldighetens

framtvingande genom exekutivt förfarande, vilket förutsattes i fråga

om företag, som tillkommit efter syn enligt vattenlagen, skulle i hög grad

motverka det enskilda intresset för skogsdikning. Därjämte vore att märka,

att syneförfarandet vore allt för kostsamt, omständligt och tidsödande.

Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands lön har framliallit, att det i de allra

flesta fall torde vara nödvändigt, därest ej ändamålet med dikningen skulle

förfelas, att dikena — åtminstone huvudgraven — underhölles under längre

tid än tio år samt att i följd härav dikningsförslags uppgörande vid syn

enligt vattenlagen skulle bliva regel vid ett genomförande av de sakkunnigas

förslag. Detta skulle emellertid onödigtvis försvåra och fördyra dikningsföretagen.

Erforderlig säkerhet för dikningarnas underhållande torde

kunna erhållas genom upprättande av kontrakt mellan skogsvårdsstyrelsen

och markägaren samt ställande av borgen för kontraktets fullgörande. Vid

fastighetens överlåtande till ny ägare ginge visserligen denna säkerhet förlorad,

men risken härav torde uppvägas av den lägre kostnaden för dikningsplanemas

upprättande och det större antal dikningar, som vid tilllämpning

av denna anordning kunde understödjas. Skogsvårdsstyrelsen

i Örebro län har anmärkt att, då enligt de sakkunnigas förslag markägarna

skulle själva bestrida 50 procent av dikningskostnaderna, de måste förutsättas

hava intresse för dikningarnas vidmakthållande, vadan den föreslagna

dyrbara kontrollen över underhållsskyldighetens fullgörande finge

anses obehövlig.

Av vissa myndigheter har framhållits, att frågan, huruvida visst torrläggningsarbete

borde vidmakthållas under längre tid än 10 år, ej kunde

avgöras annorledes än genom besiktning å stället samt att även vid en dylik

besiktning ett riktigt besvarande av denna fråga kunde vara svårt. Genomförandet

av en uppdelning av företagen efter nyssnämnda grund skulle

därför bliva dyrbart och osäkert.

Med avseende å förevarande spörsmål torde jag till en början få erinra,

att det av de sakkunniga omförmälda lagförslaget, enligt vilket syn rörande

dikningsföretag i vissa fall skulle kunna förrättas utan anlitande av gode

män och som genom proposition nr 2 förelagts innevarande års riksdag,

numera blivit av riksdagen antaget. I förslaget stadgas, bland annat, att

vid syneförrättning rörande dikningsföretag biträde av gode män ej erfordras,

med mindre till prövning förekommer fråga om ersättning till delägare

i företaget eller annan eller ock förrättningsmannen för bestämmande

av delaktigheten i företaget anser sådan uppskattning av båtnaden,

som i 10 kap. 60 § vattenlagen föreskrives, böra vid förrättningen verkställas.

Enligt dessa bestämmelser torde i flertalet fall syneförrättning

rörande dikningsföretag kunna handläggas utan biträde av gode män.

På sätt av de sakkunniga framhållits, bör vid beviljande av statsbidrag

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

23

till här avsedda torrläggningsföretag principiellt fordras, att företag, vartill

statsbidrag utgår, behörigen underhålles. I annat fall föreligger givetvis

risk, att de medel, staten anvisar för ifrågavarande ändamål, utgivas

utan verklig nytta. Såsom av utredningen i ärendet framgår, kan i fråga

om underhållsskyldighetens fullgörande säkerhet ej vinnas på annat sätt

än att företaget handlägges vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen,

varigenom underhållsskyldigheten bindes vid de fastigheter, som genom

dikningen tillskyndas båtnad, samt kan vid ådagalagd försummelse på exekutiv

väg framtvingas, även om fastigheterna övergått till nya ägare. I

överensstämmelse härmed har ock såsom villkor för statsbidrag till företag,

som avse torrläggning av mark i ändamål av dess utnyttjande såsom åker

eller ständig slåtter eller betesvall, föreskrivits, att förslag till företaget

skall vara upprättat vid sådan syn, som nyss sagts. Ett liknande villkor

torde därför ock principiellt böra stadgas med avseende å statsbidrag till

här avsedda torrläggningsföretag.

Av skäl, som av de sakkunniga angivits, torde emellertid i fråga om

vissa mindre dikningsföretag fordran på förrättande av syn böra eftergivas.

Ett strängt fasthållande av detta krav även beträffande nyssangivna

företag skulle i verkligheten innebära, att dessa i många fall skulle

utestängas från möjlighet att erhålla statsbidrag. För vinnande av syftet

med ifrågavande bidragsverksamhet är emellertid uppenbarligen av vikt,

att även de mindre företagen kunna tilldelas bidrag och sålunda intresse

för skogsdikningen skapas hos det stora flertalet av landets skogsägare.

På grund av vad sålunda anförts, finner jag mig böra tillstyrka de sakkunnigas

förslag, att här avsett företag skall, därest och i den mån i företaget

ingående torrläggningsarbete anses böra vidmakthållas under längre

tid än 10 år, vara handlagt vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen.

Frågan, huruvida visst torrläggningsarbete bör vidmakthållas under

längre eller kortare tid än tio år, skall givetvis prövas av vederbörande

skogsvårdsstyrelse, och bör denna prövning äga rum, innan förslag uppgöres

till dikningsföretaget. Innan skogsvårdsstyrelsen avgör en dylik fråga,

torde väl i många fall vara nödvändigt, att någon styrelsens befattningshavare

med högre forstlig utbildning verkställer besiktning av den mark,

som är avsedd att ingå i företaget, men, då en dylik besiktning kan ske

formlöst och ej sällan torde vara av enkel beskaffenhet, synes detta ej behöva

medföra större tidsutdräkt eller mera avsevärda kostnader. I vissa fall

torde för övrigt förevarande fråga kunna avgöras utan dylik besiktning

med ledning av de uppgifter om företaget, som sökanden och vederbörande

länsskogvaktare lämnat eller som eljest äro för skogsvårdsstyrelsen tillgängliga.

Vad angår torrläggningsarbete, beträffande vilket enligt det nu anförda

förrättande av syn ej bör utgöra villkor för bidrag, är uppenbart, att även

i fråga om planläggning av dylikt arbete vissa garantier måste uppställas,

därest statsbidrag skall kunna utgå till detsamma. I nära anslutning till

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

Förrättnings
män.

De sakkunniga.

Yttranden.

vad de sakkunniga härutinnan föreslagit, torde dylika garantier lämpligen

böra och kunna ernås genom särskilda, av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter.

Av den ståndpunkt jag nu intagit med avseende å proceduren vid dikningsförslags

upprättande följer, att jag även tillstyrker de sakkunnigas

förslag rörande underhållet av här avsedda torrläggningsarbeten. Däremot

finner jag mig ej böra biträda de av åtskilliga myndigheter framställda

förslagen, att inom varje skogsvårdsstyrelseområde viss del av statsbidragen

skulle avsättas till en fond, avsedd att användas för dylikt underhåll. Rent

principiellt sett synes det böra åligga vederbörande markägare att, sedan ett

dikningsarbete blivit med statsunderstöd utfört, utan ytterligare dylikt understöd

fullgöra underhållet av arbetet. Härtill kommer, att anordnande

av en statlig bidragsverksamhet även i fråga om underhållet skulle vara

ägnat att hos markägaren försvaga insikten om hans skyldighet i förevarande

avseende samt att i hög grad öka skogsvårdsstyrelsernas arbetsbörda.

I sitt betänkande hava de sakkunniga även ingått på frågan, vilka personer

som borde äga behörighet dels att förrätta syn rörande skogsutdikningsföretag,

dels ock att uppgöra förslag till sådana företag, rörande vilka enligt

det förut anförda syn ej skulle erfordras. De sakkunniga hava härvid

framhållit, att behörighet i förstberörda hänseende borde tillerkännas länsjägmästarna

samt särskilda hos skogsvårdsstyrelserna anställda dikningsledare.

Kompetens såsom dikningsledare borde enligt de sakkunnigas förslag

tillkomma allenast den, som genomgått skogshögskolans jägmästareller

forstmästarkurs och därjämte förvärvat erforderlig praktisk erfarenhet

vid skogsutdikningsföretag. I det senare hänseendet borde enligt de sakkunnigas

mening behörighet tillkomma även personer med länsskogvaktares

utbildning och allmänna kompetens, därvid dock förutsattes, att länsjägmästarna

eller de särskilda dikningsledarna gåve berörda personal nödiga

anvisningar och instruktioner.

Vad de sakkunniga i förevarande avseende föreslagit har vunnit understöd

i flertalet av de avgivna yttrandena. Lantbruksstyr elsen har emellertid

hävdat, att den vid skogshögskolans jägmästar- och forstmästarkurser

meddelade vattentekniska och rättsliga utbildningen vore otillräcklig för

att medföra kompetens att handlägga syneförrättning rörande skogsutdikningsföretag

i andra fall än då företaget från såväl teknisk som juridisk

synpunkt vore av särskilt enkel natur. Enligt nu gällande bestämmelser

tillkomme behörighet i förevarande avseende lantbruksingenjörerna, och

förelåge enligt lantbruksstyrelsens mening ej tillräckliga skäl att utsträcka

denna behörighet till andra befattningshavare. — Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har gjort gällande, att länsjägmästares och särskild dikningsledares

befogenhet att handlägga syneförrättning enligt vattenlagen borde in
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

25

skränkas till sädana företag, som ej berörde annan mark än befintlig eller

blivande skogsmark. För övriga fall borde lantbruksingenjör i vanlig ordning

anlitas med skyldighet för denne att tillkalla skogsvårdsman som biträdande

förrättningsman. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har även starkt

ifrågasatt, om åt länsskogvaktare och därmed jämförliga kunde tillerkännas

kompetens att handhava planläggandet av företag, som avsåges skola erhålla

statsbidrag av ifrågavarande slag, alldeles oberoende av om underhållet behövde

utsträckas över mer än tio år eller icke. — Domänstyr elsen har uttalat,

att utomordentlig vikt borde fästas därvid, att planer för statsunderstödda

dikningsföretag upprättades av fullt kompetenta personer samt med

all den omsorg och insikt, som saken krävde. De sakkunniga syntes ock

hava haft full förståelse härför. Styrelsen ville dock framhålla, att sträng

urskillning borde iakttagas vid anförtroende av dylika arbeten åt länsskogvaktare,

med hänsyn till den utbildning dessa ägde, samt att det vore önskvärt,

att därtill, så långt ske kunde, anlitades högskolebildad personal.

Då, på sätt förut framhållits, ifrågavarande bidragsverksamhet bör handhavas

av skogsvårdsstyrelserna, är det givetvis önskvärt, att hos dessa anställd

personal företrädesvis anlitas för uppgörande av förslag till skogsutdikningsföretag.

Enär de flesta dylika företag torde bliva av mindre

omfattning och av enkel natur, lärer den hos styrelernas anställda personalen

med högre skoglig utbildning i allmänhet få anses kompetent att upprätta

förslag i förevarande avseende, och gäller detta även sådana fall, då företag,

som nyss sagts, skola handläggas vid syneförrättning enligt vattenlagen.

Det torde dock vara önskvärt, såsom ock av de sakkunniga föreslagits,

att särskilda repetitionskurser i hithörande ämnen anordnas vid

skogshögskolan för nyssangivna personal och denna sålunda beredes ökad

kompetens i förevarande avseende. Vad angår företag, som äro av mera

invecklad beskaffenhet eller avse reglering av vattenståndet i större vattendrag,

sjöar eller andra vattensamlingar, torde emellertid berörda personal i

regel ej äga tillräcklig kompetens, utan torde vid uppgörande av förslagtill

dylika företag såsom särskild förrättningsman böra förordnas lantbruksingenjör

eller annan sakkunnig person.

Jag tillåter mig erinra, att enligt vattenlagen behörighet att handlägga

syneförrättning rörande här avsedda torrläggningsföretag må av Kungl.

Maj:t tilldelas antingen viss tjänstemannagrupp eller ock särskild person,

som på grund av avlagda kunskapsprov och praktisk erfarenhet i här avsedda

ämnen finnes därtill lämplig. Vid blivande prövning av frågan om

medgivande av behörighet i nyssangivna avseende för skogsvårdsstyrelsernas

förenämnda personal lärer Kungl. Maj:t ej underlåta att tillse, att dylik

behörighet tillerkännes ifrågavarande befattningshavare allenast i den mån

de äga erforderlig kompetens.

De sakkunniga hava gjort gällande, att behörighet att uppgöra förslagtill

företag, rörande vilka enligt det förut anförda syn ej skulle erfordras,

Departements»

chefen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

Visst förhållande

mellan

båtnadsvärde

och torrläggningskostnad

såsom villkor

för statsbidrag.

De sakkunniga.

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

borde tillkomma även personer med länsskogvaktares utbildning och allmänna

kompetens, därvid de sakkunniga dock förutsatt, att länsjägmästarna

eller de särskilda dikningsledarna gåve berörda personal nödiga anvisningar

och instruktioner. Jag anser det emellertid kunna ifrågasättas, huruvida

länsskogsvaktare och med dem likställda befattningshavare i regel äga tillräcklig

utbildning för handhavandet av en dylik uppgift. Även i fråga om

dylika företag torde här avsedd behörighet i allmänhet böra tillerkännas

allenast skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare med högre skoglig utbildning.

Detta hindrar givetvis ej, att dessa vid dikningsförslagens uppgörande

äga anlita vederbörande lä nsskogvaktare såsom biträden i fråga

om arbete, som lämpligen kan anförtros åt dem.

Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att, sedan riksdagen fattat beslut

rörande förevarande anslagsfråga, meddela närmare bestämmelser angående

behörighet såväl att förrätta syn enligt vattenlagen rörande skogsutdikningsföretag

som ock att uppgöra förslag till dylika företag, som enligt

vad förut anförts ej behöva handläggas vid dylik syn. I sammanhang härmed

böra jämväl erforderliga ändringar vidtagas i kungörelsen den 10 mars

1922 angående gottgörelse åt synemän vid vissa syneförrättningar.

Såsom villkor för beviljande av statsbidrag till visst företag eller del

därav hava de sakkunniga föreslagit, att värdet av båtnaden i avseende å

markens utnyttjande för skogsbörd skulle överstiga kostnaden för torrläggningen

med minst en tredjedel av denna kostnad, dock att i undantagsfall,

när särskilda skäl därtill vore, statsbidrag kunde beviljas, om värdet av

båtnaden vore mindre än nyss sagts men uppginge minst till samma belopp

som kostnaden för torrläggningen.

I motiveringen till förslaget i denna del hava de sakkunniga anfört:

En mycket viktig fråga vore, i vilka fall och med vilka belopp understöd

kunde beviljas med hänsyn till å ena sidan kostnadssumman för företaget

och å den andra båtnadsvärdet. Härvid måste bestämda garantier

uppställas för att statens gåva tinge en verkligt nyttig användning. I detta

syfte föresloges, bland annat, att de företag, där båtnaden icke uppginge

till minst samma belopp som torrläggningskostnaden, absolut utestängdes

från möjligheten att erhålla bidrag samt att jämväl de sämst räntabla företagen,

åtminstone i början av bidragsverksamheten, i regel uteslötes härifrån.

Detta kunde lämpligen ske därigenom, att det föreskreves, att bidrag i

regel icke tinge utgå, därest icke båtnaden med visst proportionellt belopp

överstege kostnaden. De sakkunniga hade stannat vid att föreslå detta belopp

till en tredjedel av kostnaden. Naturligtvis kunde en annan proportion

väljas, men om allenast ett lägre överskottsbelopp stadgades, skulle

icke någon särdeles effektiv begränsning åstadkommas, och ett högre belopp,

t. ex. hälften, skulle kanske bortskära alltför många företag. I undantagsfall

borde dock, när särskilda skäl därtill vore, statsbidrag kunna beviljas,

även om värdet av båtnaden vore mindre än nyss sagts, men blott om det

uppginge till minst samma belopp som kostnaden för torrläggningen. En

sådan föreskrift om visst överskjutande båtnadsbelopp, som nu föreslagits,

funnes visserligen icke beträffande bidrag från statens avdikningsanslag.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrls proposition Nr 156.

27

Där krävdes blott, att kostnaden icke överstege båtnaden, och ej ens detta

krav vore absolut, utan bidrag kunde undantagsvis beviljas, även om kostnaden

stege till högre belopp än båtnaden. Man kunde ju då hålla före,

att en sådan regel som den nu beträffande skogsutdikning föreslagna vore

alltför sträng. Man kunde därvid göra gällande, att staten hade intresse

av att så mycket försumpad skogsmark som möjligt gjordes mer produktiv.

Men då torrläggningsområdena vore så ofantligt stora och många, hade de

sakkunniga funnit det vara klokt och försiktigt, att man började med de

i ekonomiskt avseende bästa. Såsom en regel i största allmänhet syntes

sålunda kunna anbefallas att ägna sig åt utdikning av den skogbevuxna

försumpade marken, innan man grepe sig an med egentlig kalmark, samt

att i regel giva företräde åt sådan mark, som syntes äga de största förbättringsmöjligheterna.

Svårigheten att rätt bedöma båtnaden hade också i viss

mån varit för de sakkunniga ett skäl att förorda en sådan säkerhetsmarginal

som den nu föreslagna.

De sakkunniga hava i betänkandet jämväl uttalat sig rörande sättet för

båtnadens beräkning vid här avsedda företag. Sedan do sakkunniga härvid

erinrat om bestämmelsen i 7 kap. 22 § första stycket vattenlagen, att

med avseende å mark, vars nytta av torrläggning bestode i höjning av dess

alstringsförmåga, skulle såsom båtnad (jordförbättring) anses den genom

företaget åstadkomna höjningen däri genom torrläggning intill ett djup av

1.2 meter, hava de vidare i detta avseende anfört bland annat:

Den höjning av markens alstringsförmåga, som bleve en följd av utdikningen,

berodde i mycket hög grad av det växtsamhälle, genom vilket denna

alstringsförmåga kunde komma till uttryck. Allt efter som marken vore

kal eller skogbevuxen, allt efter som beståndet utgjordes av plantskog eller

mer utvuxen, yngre eller äldre, skog, allt efter beståndets slutenhetsgrad,

de däri ingående trädslagen och en mångfald andra omständigheter kunde

båtnaden av ett torrläggningsföretag i syfte av skogsbörd växla snart sagt

oändligt. Då i vilket fall som helst markens alstringsförmåga vore grunden

för den värdetillväxt, som inträdde på det å densamma befintliga skogsbeståndet,

och visade sig just härigenom, borde bestämmelserna i nyss anförda

ställe i vattenlagen enligt de sakkunnigas mening givetvis tolkas

så, att vid båtnadsberäkningen hänsyn borde tagas även till den växande

skogen. — Uppenbarligen borde på detta sätt båtnadsberäkning ske även

vid sådana mindre företag, där syn icke förekomme.

Det vore oförnekligt, att en riktig uppskattning av båtnaden vore vid

skogsutdikning ganska svår. Vi ägde ännu en rätt ofullständig kännedom

om huru och i vilken mån den växande skogen reagerade för torrläggning.

Visserligen torde på grund av vetenskapliga undersökningar och gjorda

erfarenhetsrön vissa anvisningar kunna meddelas till ledning för förrättningsmännen

vid båtnadens beräknande. Dock torde det knappast vara

möjligt att redan nu uppställa några allmängiltiga och pålitliga regler

för beräknandet av denna båtnad. Det syntes därför bliva nödvändigt att i

detta avseende bedöma varje utdikningsärende för sig på grund av föreliggande

förhållanden och lämna åt den skogsvetenskapliga försöksverksamheten

samt praktiken att småningom utforma dylika regler. Det finge

emellertid framhållas, att vid båtnadsberäkningen hänsyn borde tagas bland

annat till den värdeökning skogen vunne genom kvalitetsförbättring och

genom att kunna utväxa till grövre och värdefullare dimensioner.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. May.ts proposition Nr 156.

yttranden.

Då frågan, huruvida bidrag borde utgå, samt i vissa fall jämväl storleken

av bidragsbeloppet borde vara beroende av relationen mellan förbättringsvärdet

och kostnaden för företaget, måste båtnaden beräknas så noggrant

som möjligt och angivas med ett fixt belopp. Detta belopp borde

framkomma efter behörig diskontering av den framdeles å skilda tider påräkneliga

ökningen i avkastningsvärdet och under hänsyn till alla övriga

på frågan inverkande omständigheter, så att det kunde såsom nuvärde jämföras

med kostnaden.

I de avgivna yttrandena hava de sakkunnigas förslag rörande stadgande

av visst förhållande mellan båtnadsvärdet och kostnaden för torrläggningen

såsom villkor för bidrag föranlett åtskilliga erinringar.

Skogsvårdsstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs och Västernorrlands

län hava sålunda gjort gällande, att bidrag borde i regel kunna

utgå, så snart båtnadsvärdet uppginge till minst samma belopp som torrläggningskostnaden.

Till stöd härför har anförts, att det kunde ifrågasättas,

huruvida ej staten hade större intresse av att understödja mindre

lönande dikningsföretag än sådana, som lämnade stor båtnad i förhållande

till kostnaden. Därest intet understöd lämnades till de förra, bleve de helt

visst ej utförda, vilket nationalekonomiskt sett innebure en förlust.

Ett flertal länsstyrelser och skogsvårdsstyrelser liar avstyrkt, att vid

beviljande av bidrag hänsyn toges till båtnadsvärdet, enär detta vid skogsdikningsföretag

vore synnerligen vanskligt att exakt beräkna. Frågan, om

visst företag vore förtjänt att understödjas genom statsbidrag, borde enligt

dessa myndigheters mening avgöras efter annan grund än förhållandet

mellan berörda värde och kostnaden för företaget. Såsom lämplig dylik

grund har skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län föreslagit, att företagen

skulle graderas med hänsyn därtill, huruvida de omfattade ur markbiologisk

synpunkt godartade eller ej godartade marker samt välbelägna eller ej välbelägna

sådana, samt att alla företag, som av vederbörande skogsvårdsstyrelse med

nämnda gradering ansåges likvärdiga, borde äga samma möjlighet till bidrag.

—• Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har förordat meddelandet av en allmän

bestämmelse i förevarande avseende av det innehåll, att det väntade resultatet

av dikningen borde väl motsvara kostnaden härför. — Länsstyrelsen

i samma län har uttalat, att det torde vara nödvändigt, att man nöjde sig

med att konstatera, dels vilken ungefärlig areal som konime att undergå

förbättring genom en ifrågasatt torrläggning, och dels ett relativt värde

av förbättringen i jämförelse med andra företag. Efter dessa grunder torde

skogsvårdsstyrelserna hittills hava fördelat till skogsdikning utgående bidrag.

— Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län, med vilken länsstyrelsen därstädes

instämt, har anfört, att, därest en generell begränsning av dikningsbidragen

genomfördes, denna omständighet i förening med de i förhållande

till behovet små belopp, som konime att för ifrågavarande ändamål ställas

till varje skogsvårdsstyrelses förfogande, konime att utgöra den bästa garanti

för att dessa bidrag icke bleve förbrukade å mindervärdiga marker. Skogs
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. May.ts proposition Nr 156.

vårdsstyrelsen förutsatte härvid, att allmänna direktiv rörande bidragsverksamheten

komme att utfärdas av Kungl. Maj:t. En liknande uppfattning

har framförts av länsstyrelsen i Kronobergs län. — Länsstyrelsen och

skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län hava uttalat, att den ekonomiska

gräns, inom vilken det vore lämpligt att binda kapital i skogsdikning, torde

lättast kunna fastställas av vederbörande skogsvårdsstyrelse eller av domänstyrelsen.

— Slutligen har skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län framhållit,

att, därest föreskrift meddelades om den maximikostnad per hektar

avdikad mark, som här avsett torrläggningsföretag inom varje skogsvårdsstyrelseområde

Unge betinga, garanti härigenom skulle vinnas mot oekonomiska

företag, varjämte allmänna direktiv kunde utfärdas, att inom varje

skogsvårdsstyrelseområde de mest lättdikade markerna samt sådana torrläggningar,

som av särskilda orsaker ansåges lämpliga att få till stånd, i

första hand borde komma till utförande. En liknande uppfattning har uttalats

av skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län.

Domänstyrelsen har förklarat sig ej hava något väsentligt att erinra mot

de villkor för statsbidrag, som av de sakkunniga föreslagits, men framhållit,

att det vore förenat med betydande svårighet att vid här avsedda

företag beräkna båtnadsvärdet. Det torde emellertid kunna förväntas, att

tillfredsställande praxis i detta avseende skulle kunna utbildas.

Vid bedömandet av föreliggande spörsmål hör uppmärksammas, att i Pepartementsfråga

om torrläggningsföretag, som skola handläggas vid syneförrättning cbefeiu

enligt vattenlagen, värdet av den genom torrläggningen uppkommande båtnad

enligt sagda lag måste bestämmas för fastställande av vederbörande

markägares delaktighet i företaget. För dessa företags vidkommande är

sålunda en uppskattning av båtnadsvärdet ofrånkomlig. Med hänsyn härtill

och då det otvivelaktigt är en riktig princip, att här avsett statsbidrag

tilldelas allenast räntahla företag eller sådana, där båtnadsvärdet minst uppgår

till kostnaden för företaget, synes uppenbart, att denna princip bör

tillämpas i fråga om företag, som skola handläggas vid syn enligt vattenlagen.

Följdriktigheten synes emellertid kräva, att samma princip gives

tillämpning även i fråga om övriga skogsutdikningsföretag, till vilka statsbidrag

må beviljas.

De sakkunniga hava föreslagit, att statsbidrag i regel ej skulle kunna utgå,

därest ej båtnadsvärdet överstege torrläggningskostnaden med minst en

tredjedel av denna. Lämpligheten av en dylik skärpning av förenämnda

princip synes emellertid kunna ifrågasättas. Det torde kunna befaras, att

denna skärpning skulle medföra en strävan hos vederbörande förrättningsmän

att i fråga om alla räntahla företag uppskatta båtnaden till sådant

värde, att den av de sakkunniga föreslagna proportionen mellan detta och

kostnaden uppnåddes. Det med skärpningen avsedda syftet att från rätt

till bidrag avskära de mindre räntabla företagen skulle sålunda ej vinnas.

Därjämte är att märka, att ett utsträckande av ifrågavarande hidragsverk
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

Storleken av

statsbidraget.

De sakkunniga.

30 Kungl. May.ts proposition Nr 156.

samhet till att avse även sistnämnda företag givetvis är ägnat att öka intresset

för skogsdikningen bland landets skogsägare.

Vad angår sättet för uppskattningen av båtnadsvärdet vid här avsedda

företag finner jag ej någon principiell erinran att göra mot vad de sakkunniga

härutinnan anfört. Av praktiska skäl torde det emellertid vara nödvändigt,

att vissa enhetliga och lättillämpade normer fastställas för denna

uppskattning. Erforderliga åtgärder i detta syfte torde böra vidtagas av

Kungl. Maj:t.

Med hänsyn till vad sålunda anförts tillstyrker jag de sakkunnigas förslag

i förevarande avseende med den jämkning, att statsbidrag regelrätt

må kunna beviljas till här avsett företag, så snart båtnadsvärdet uppgår

till minst samma belopp som kostnaden för torrläggningen. Prövningen,

att företaget uppfyller detta villkor, bör givetvis ankomma å vederbörande

skogsvårdsstyrelse.

Beträffande statsbidragets storlek hava de sakkunniga föreslagit, att statsbidrag

skulle kunna beviljas till högst 50 procent av den godkända kostnaden

för torrläggningsarbetet, dock att, i den mån det godkända båtnadsvärdet

överstege kostnaden med mera än två tredjedelar av denna, bidraget

skulle undergå skälig minskning.

I motiveringen till detta förslag hava de sakkunniga till en början framhållit,

att i den torrläggningskostnad, som enligt förslaget skulle ligga till

grund för statsbidragets beräkning, ej borde ingå någon undersöknings- och

förrättningskostnad, samt till stöd härför anfört:

Det kunde förutsättas, att undersökning och förrättning vid skogsutdikningar

komme att i regel utföras av skogsvårdsstyrelsernas för sådant ändamål

anställda personal. Dylikt arbete borde i allmänhet utföras för den

fasta avlöningen jämte resekostnads- och traktamentsersättning, dock att

skogsvårdsstyrelse givetvis borde äga rätt att bestämma gottgörelsen för

arbetet efter andra grunder. De enskilda dikningsintressenterna borde icke

betungas med andra kostnader för nu ifrågavarande arbete än för fri kost,

logi m. m. till förrättningsmannen, för hantlangning och ett obetydligt bidrag

för själva arbetet, varom allt Kungl. Maj:t borde äga meddela föreskrifter.

Det finge erinras, att de skogsvårdsstyrelser, som hittills understött

skogsutdikning, allmänt lämnat detta i form av kostnadsfri undersökning

och planläggning. Av dessa skäl och då de sakkunniga hade för avsikt

att förorda, att skogsvårdsstyrelserna måtte beredas ökade medel bland

annat för avlönandet av omförmälda personal, ansåge de, att någon undersöknings-

och förrättningskostnad icke borde inräknas i det kostnadsbelopp,

som skulle grunda statsbidrag.

Med avseende å det av de sakkunniga föreslagna högsta bidragsbeloppet

hava dessa anfört:

Något behov syntes ej föreligga att beträffande skogsutdikning fastställa

olika maximibelopp för skilda landsdelar under skogsvårdslagen, utan torde

ett enhetligt belopp böra stadgas. Då det vore av vikt att icke genom snäva

bestämmelser över hövan inskränka omfattningen av den avsedda dikningsverksamheten,

borde detta belopp icke sättas alltför lågt. Att maximibidragen

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

31

från statens avdikningsanslag satts för södra och mellersta Sverige till allenast

en tredjedel av kostnaden, sammanhängde i viss mån med att avdikningslån

kunde därjämte ges, ibland ända till hela det återstående kostnadsbeloppet.

Då någon sådan lånemöjlighet icke nu ifrågasattes, borde gränsen för bidragen

höjas. Med hänsyn härtill och då, såsom ovan angivits, vissa, om

ock ej särdeles störa, bidrag torde böra utkrävas av markägarna till undersöknings-

och förrättningskostnaderna, hade de sakkunniga stannat vid att

förorda ett maximum av hälften eller 50 procent av den godkända kostnaden.

Det vore klart, att lägre bidrag kunde ges, när omständigheterna syntes

tala för en sådan åtgärd. En omständighet, som i vissa fall kunde finnas

böra föranleda sådan reduktion av bidragsbeloppet eller medföra, att bidrag

alldeles vägrades, vore äganderätten till marken. Ehuruväl skogsmarkernas

utdikning vore ett stort samhälleligt intresse, i vems ägo än marken befunne

sig, torde det icke vara lika nödvändigt att med statsunderstöd bispringa

alla markägare. De, vilka såsom aktiebolagen vore avsedda att hava en

utöver människors livslängd utsträckt fortvaro, borde såväl med hänsyn till

det mera stadigvarande och uthålliga intresse de kunde förväntas hava av

sina skogsmarkers utveckling och förbättring som ock på grund av sin i

regel mer solida ekonomi anses äga förutsättningar att i högre grad än andra

enskilda skogsägare av egna medel bekosta utdikningar på sina marker.

Aktiebolagen hade också merendels en sakkunnig skogsförvaltning, vilken

icke i samma mån som enskilda skogsägare i allmänhet tarvade fackmässigt

biträde vid utdikningsföretagens planläggande och vid de ekonomiska kalkylernas

uppgörande. Det syntes angeläget, att det understöd, som finge

beviljas, komme i första hand de skogsägare till godo, som vore främst i

behov därav.

Till stöd för förslaget, att statsbidraget skulle undergå skälig minskning

i den mån det godkända båtnadsvärdet överstege kostnaden för torrläggningsarbetet

med mera än två tredjedelar av denna, hava de sakkunniga framhållit,

att det med visst skäl kunde sägas, att ju förmånligare ett torrläggningsföretag

ekonomiskt sett vore, desto mindre anledning funnes att

för dess utförande giva markägaren statsbidrag. Denna synpunkt kunde

tillgodoses därigenom att, när båtnaden överstege kostnaden med mera än

två tredjedelar därav — eller annat belopp, som funnes böra väljas —- bidraget

skulle undergå skälig minskning. Denna metod tillämpades vid

bidrag från statens avdikningsanslag, ehuruväl bidragsminskningen där

inträdde redan så snart båtnaden överstege kostnaden.

Till belysning av statsbidragets beräkning enligt de sakkunnigas förslag

hava dessa upprättat etti diagram häröver jämte en tabell, som bifogats

betänkandet.

Även i denna del hava i de avgivna yttrandena erinringar framställts

mot de sakkunnigas förslag.

Vad först angår den av de sakkunniga föreslagna maximigränsen för

statsbidraget hava åtskilliga myndigheter förordat, att denna gräns måtte

sättas lägre än 50 procent av torrläggningskostnaden. Domänstyrelsen och

skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län hava sålunda gjort gällande, att stats
-

Yttranden.

s. 32 Kontrollera mot PDF

Departementschefen.

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

bidrag borde utgå med högst 40 procent av berörda kostnad, och lantbruksstyrelsen

har yrkat, att bidragslcvoten matte sättas till högst en tred jod e!

av kostnaden. Liknande yrkanden hava framställts av länsstyrelsen i Skaraborgs

län och Sveriges skogsägareförbund. Till stöd för dessa yrkanden

har huvudsakligen anförts, att även ett lägre bidrag än 50 procent av

torrläggningskostnaden säkerligen i flertalet fall skulle visa sig fullt tillräckligt

att förmå jordägarna att igångsätta här avsedda dikningar samt att

det borde beaktas, att enligt de sakkunnigas förslag markägarna endast i

ringa grad skulle deltaga i de jämförelsevis betydande kostnader, som vore förenade

med upprättande av planer och förslag till torrläggning, vilka kostnader

i övrigt skulle bestridas av skogs vård sstyrelserna.

Beträffande förslaget, att statsbidraget skulle undergå skälig minskning,

i den mån båtnadsvärdet överstege kostnaden med mera än två tredjedelar

av denna eller i den mån kostnaden understege 60 procent av båtnadsvärdet,

hava vissa myndigheter framhållit, att en dylik reduktionsregel vore olämplig

dels med hänsyn till svårigheten att exakt beräkna båtnadsvärdet, dels

ock enär sagda regel kunde befaras leda därtill, att avdikning av do för

ifrågavarande ändamål ekonomiskt mest lämpliga markerna ej komme att

utföras. Åtskill ga andra myndigheter hava gjort gällande, att minskning

av statsbidraget borde inträda, först då kostnaden understege 40 respektive

50 procent av båtnadsvärdet samt att motsvarande reducering av bidraget

borde ske även för de fall, då kostnaden uppginge till belopp, motsvarande

75—100 procent av båtnadsvärdet. Enligt dessa myndigheters mening

borde sålunda fullt bidrag kunna utgå, då kostnaden uppginge till minst

40 respektive 50 procent av båtnadsvärdet mem ej överstege 75 procent

därav.

Jämväl de sakkunnigas uttalanden, att vid bestämmandet av statsbidragets

storlek hänsyn borde tagas till vem som vore ägare till marken samt att

bidrag i främsta rummet borde komma de skogsägare till godo, som vore

främst i behov därav, hava blivit föremål för gensagor i ett flertal yttranden.

Det har sålunda framhållits, att vid utdelningen av bidrag hänsyn

borde tagas allenast till nationalekonomiska synpunkter och samhällets intresse

samt att sökandens ekonomiska ställning härvid borde vara utan

relevans. Ett riktigt bedömande av sökandens ekonomiska förhållanden

vore för övrigt en synnerligen svår och grannlaga fråga, som ej lämpligen

borde uppdragas åt de bidragsbeviljande myndigheterna. Ej heller vore

det befogat att med avseende å rätten till bidrag tilldela aktiebolag en

mindre gynnad ställning än andra markägare, då de förra i många fall

vore i lika stort behov av bidrag som de senare.

För vinnande av syftet med den nu ifrågasatta statliga bidrags verksamheten

är det givetvis av stor betydelse, att beloppet av det statsbidrag, som

må kunna beviljas till varje särskilt företag, avväges på lämpligt sätt. I likhet

med vissa av de i ärendet hörda myndigheterna finner jag mig böra föreslå,

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition Nr 156.

33

att maximigränsen för detta belopp bestämmes till 40 procent av den godkända

kostnaden för torrläggningsarbetet. Åtminstone tills närmare erfarenhet

vunnits om verkningarna av ifrågavarande verksamhet, torde man

få antaga, att ett sålunda fastställt bidragsbelopp skall vara tillräckligt

för att bland landets skogsägare väcka intresse för skogsdikning och förmå

dem att i handling omsätta detta intresse.

Med hänsyn till den svårighet, som vid skogsutdikningsföretag oförnekligen

föreligger att till ett exakt belopp uppskatta värdet av den genom

företaget vunna båtnaden, kan jag ej biträda de sakkunnigas förslag, att

statsbidraget skulle underkastas viss reduktion med hänsyn till det procentuella

förhållandet mellan torrläggningskostnaden och sagda värde. Tillämpningen

av en dylik regel skulle erbjuda alltför stora vanskligheter. Därest maximigränsen

för bidrag, såsom jag nyss förordat, sättes till 40 procent av torrläggningskostnaden,

torde någon ytterligare restriktion i fråga om statsbidragets

storlek näppeligen vara erforderlig. En dylik restriktion synes

desto mindre behövlig, som de bidragsmedel, varöver varje skogsvårdsstyrelse

må komma att förfoga, bliva synnerligen knappa i förhållande till det föreliggande

behovet och skogsvårdsstyrelsema sålunda utan särskild föreskrift

bliva nödgade att vid bidragstilldelningen iakttaga sträng sparsamhet.

Vad slutligen angår frågan, huruvida vid beviljande av bidrag hänsyn

bör tagas till sökandens ekonomiska ställning eller hans egenskap av fysisk

eller juridisk person finner jag, med hänsyn till vad de sakkunniga därutinnan

anfört, bidrag tillsvidare ej böra utgå till aktiebolag. Beträffande

övriga skogsägare torde det böra ankomma a den bidragsbeviljande myndigheten,

skogsvårdsstyrelsen, att för värjo fall fritt pröva, i vad mån nyssangivna

omständigheter böra inverka vid bidragstilldelningen. Skogsvårdsstyrelsen

bör dock givetvis härvid städse tillse, att statens uppoffring för

ifrågavarande ändamål i intet fall göres större än som erfordras för vinnande

av det därmed avsedda syftet.

De sakkunniga hava även behandlat frågan, huruvida här avsett statsbidrag

må kunna utgå till sådant torrläggningsarbete, som i annan ordning

kommit i åtnjutande av allmänt understöd. De sakkunniga hava i detta

avseende föreslagit, att dylikt bidrag icke måtte kunna utgå för sådant i

torrläggning ingående arbete, vartill statsunderstöd i form av bidrag eller

lån förut utgått eller åtnjötes, varemot den omständigheten, att till dylikt

arbete utgått eller utginge bidrag från skogsvårdskassa eller att till annan

del av företaget, än bidraget avsåge, statsunderstöd i form av bidrag eller

lån utgått eller åtnjötes, icke utgjorde hinder för bidrags beviljande.

I betänkandet (sid. 52 -54) hava de sakkunniga närmare utvecklat, huru

de tänkt sig tillämpningen av de sålunda föreslagna bestämmelserna.

Gentemot de sakkunnigas förslag i förevarande avseende har väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen anmärkt att, där understöd från skogsvårdskassa

Bihang till riksdagens protokoll 192 7. 1 smal. 135 hd fl. (Xr !~><L 3

Konkurrens

mellan bidrag

från det ifrågasatta

skogsuf,- dikning sanslaget

och

annat allmänt

understöd.

De sakkunniga»

yttranden.

s. 34 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Vissa detaljfrågor.

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

utginge till företag, som tillerkänts här avsett statsbidrag, berörda understöd

och statsbidrag tillsammans icke borde få uppgå till större belopp än

halva kostnaden för företaget. Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län

har gjort gällande, att markägaren under inga förhållanden borde för ett

och samma företag eller del därav få åtnjuta bidrag såväl från skogsutdikningsanslaget

som från skogsvårdskassan. Slutligen har skogsvårdsstyrelsen

i Uppsala län framhållit, att de sakkunnigas förslag i denna del

syntes olämpligt så till vida, att därigenom skogsägare inom de län, där

skogsvårdskassans ställning medgåve, att bidrag lämnades till dikningar,

ställdes i en alltför gynnsam ställning gentemot skogsägare inom andra län

med mindre välbeställd skogsvårdskassa. Till följd härav skulle den enskilda

dikningsverksamheten bliva vida lättare att stimulera i förstnämnda

län, varigenom dessa finge större möjligheter att upptaga den tävlan om

tilldelning från det ifrågasatta skogsutdikningsanslaget, som utan tvivel

komme att uppstå mellan länen. I väsentligen enahanda riktning har

skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län uttalat sig.

Mot de sakkunnigas förslag, att här avsett statsbidrag ej ma utgå för

sådant i torrläggning ingående arbete, vartill statsunderstöd i form av bidrag

eller lån förut utgått eller åtnjutes, finner jag ej anledning till

erinran. Däremot anser jag, i olikhet mot de sakkunniga, att bidrag från

skogsvårdskassa bör i förevarande avseende likställas med statsunderstöd,

vadan bidrag från det föreslagna skogsutdikningsanslaget ej torde böra få

lämnas till sådant torrläggningsarbete, som åtnjutit eller åtnjuter bidrag

från skogsvårdskassa. En dylik regel synes påkallad särskilt med hänsyn

till förut angivna grundsats, att bidrag från det allmännas sida till här

avsedda torrläggningsföretag ej bör lämnas i större utsträckning än som är

nödigt för ernående av det med understödsverksamheten avsedda syftet.

Det torde emellertid vara tydligt, att den omständigheten, att bidrag från

skogsvårdskassa lämnats till planläggnings- och förrättningskostnad för visst

torrläggningsföretag, ej bör utgöra hinder, att statsbidrag beviljas till själva

företaget.

I förenämnda av de sakkunniga framlagda förslag till kungörelse angående

villkoren för statsbidrag från statens skogsutdikningsanslag hava upptagits

föreskrifter i ett flertal detaljfrågor, avseende innehållet i det kontrakt, som

skall upprättas mellan skogsvårdsstyrelsen och vederbörande bidragstagare,

skyldighet att ställa säkerhet för kontraktets fullgörande, sättet för bidragets

utbetalning till bidragstagaren, rätt för skogsvårdsstyrelsen att meddela

tillstånd till avvikelse från fastställd arbetsplan, förverkande av bidrag

m. m. 1 förslaget har därjämte införts en föreskrift om rätt för

Kungl. Maj:t att meddela de närmare bestämmelser, som kunna erfordras

för vinnande av det med ifrågavarande understödsverksamket avsedda

ändamålet.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

Mot här avsedda detaljföreskrifter i de sakkunnigas förslag har jag i

stort sett intet att erinra. Det torde emellertid höra ankomma ä Kungl.

Maj:t att, sedan riksdagen fattat beslut i förevarande anslagsfråga, närmare

pröva de sakkunnigas förslag i denna del samt meddela de bestämmelser,

som utöver de av mig i det föregående tillstyrkta grunderna för handha

vandet av ifrågavarande understödsverksamhet må finnas erforderliga i

detta avseende samt för vinnande av det med verksamheten avsedda ändamålet.

De sakkunniga hava föreslagit, att tills vidare ett ärligt belopp av 500,000

kronor måtte kunna beviljas såsom statsbidrag till skogsutdikningsföretag.

De sakkunniga hava härvid framhållit att, då bidragen enligt de föreslagna

villkoren skulle lyftas av skogsvårdsstyrelserna och särskilt bokföras hos dessa

samt styrelsernas räkenskaper avslutades för kalenderår, det anslag, som

kunde komma att anvisas fö]- här avsett ändamål, borde disponeras för

ändamålet undei’ visst kalenderår, lämpligen det, vars första hälft inginge

i det budgetår, för vilket anslaget anvisats. I enlighet härmed borde enligt

de sakkunnigas mening för budgetåret 1927—1928 ett reservationsanslag

å 500,000 kronor för ändamålet upptagas i riksstaten samt medgivande

lämnas, att från detta anslag finge under 1928 beviljas bidrag till nyssangivna

belopp.

De sakkunniga hava i sammanhang härmed verkställt en beräkning av

det belopp, som årligen borde ställas till skogsvårdsstyrelsernas förfogande

för bestridande av planläggnings- och övriga förvaltningskostnader för den

nu ifrågasatta skogsutdikningsverksamheten. De sakkunniga hava härvid

kommit till det resultat, att detta belopp kunde uppskattas till 15 procent

av bidragssumman eller sålunda vid en bidragssumma av 500,000 kronor

till 75,000 kronor. De sakkunniga hava emellertid härvid förutsatt, att

markägaren skulle lämna visst bidrag, beräknat efter 0.5 öre per meter

stakad dikeslängd, till undersöknings- och förrättningskostnadema för ifrågavarande

företag samt därjämte i allmänhet tillhandahålla vederbörande förrättningsmän

fri kost och logi, erforderlig hantlangning samt vissa skjutsar.

Närmare bestämmelser rörande markägarens skyldighet i dessa hänseenden

borde enligt de sakkunnigas mening meddelas av Kungl. Maj:t.

Beträffande det sätt, varpå berörda belopp, 75,000 kronor, borde ställas

till skogsvårdsstyrelsernas förfogande, hava de sakkunniga framlagt förslag

i ett av dem den 18 januari 1927 avgivet betänkande angående åtgärder

för tryggande av skogsvårdsstyrelsernas ekonomi m. m. och därvid hemställt,

att skogsvårdsstyrelsernas medelsbehov i detta avseende måtte tillgodoses

genom upptagande av högre skogs värdsa vgifter samt, intill dess en

dylik ändring genomförts, genom höjning av anslaget till skogsvårdens

befrämjande.

Departements

chefen.

Behovet av

anslag m. m

De sakkunniga

.

s. 36 Kontrollera mot PDF

Yttranden.

Departements

chefen.

36 Kung/. Maj:ts proposition Nr lö6.

Flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna hava tillstyrkt anvisande

av ett årligt anslag å 500,000 kronor för den här avsedda bidragsverksamheten.

Statskontoret och domänstyrelsen hava dock ifrågasatt, huruvida ej

för budgetåret 1927—1928 anslagsbeloppet borde sättas lägre än 500,000

kronor, enär skogsavdikningsverksamheten knappast kunde igångsättas under

sagda budgetår samt det i varje fall vore lämpligt att, innan större anslag

anvisades, viss erfarenhet vunnes rörande arbetets organisation m. m.

På sätt förut nämnts har i statsverkspropositionen för innevarande års

riksdag under titeln statens skogsutdikningsanslag för budgetåret 1927—1928

beräknats ett belopp av 200,000 kronor. Ehuru igångsättandet av en verkligt

effektiv utdikningsverksamhet å här avsedda skogar otvivelaktigt torde

kräva anslag å större belopp, finner jag mig dock med hänsyn till det statsQnansiella

läget samt då förrättningar i större utsträckning knappast torde

hinna företagas under första verksamhetsåret ej böra tillstyrka, att för sagda

budgetår högre anslag för ändamålet äskas än vad sålunda beräknats. Det

torde ock vara lämpligt att, innan närmare erfarenhet vunnits om de föreslagna

grunderna för understödsverksamhetens handhavande, en viss varsamhet

iakttages med avseende a anslagsanvisningen för ifrågavarande

ändamål. Anslaget torde givas natur av reservationsanslag.

På sätt i det föregående tillstyrkts, bör det ifrågasatta anslaget efter

vissa grunder av Kungl. Maj:t fördelas mellan skogsvårdsstyrelserna för att

av dessa utdelas såsom bidrag till här avsedda torrläggningsföretag. Da,

såsom de sakkunniga framhållit, skogsvårdsstyrelsernas räkenskaper avslutas

för kalenderår, torde det anslagsbelopp, som må komma att tilldelas skogsvårdsstyrelse

för budgetåret 1927—1928, höra avses till bidrag under kalenderåret

1928. Hinder synes dock ej böra möta att, därest någon del av tilldelat

anslagsbelopp ej kunnat av vederbörande skogsvårdsstyrelse disponeras

före sagda års utgång, denna del ma utdelas i bidrag under följande år,

dock att hänsyn härtill givetvis bör tagas vid fördelning av anslag, som

må komma att anvisas till bidrag under samma år. Det bör följaktligen

åligga skogsvårdsstyrelse att vid äskande av anslag för ifrågavarande ändamål

uppgiva, huruvida och till vilket belopp sålunda odisponerat överskott

finnes.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att skogsvårdsstyrelsernas kostnader

för handliavandet av ifrågavarande bidragsverksamhet ej böra bestridas

från förevarande anslag utan täckas av medel, som i annan ordning ställas

till förfogande. Frågan härom torde jag framdeles få anmäla för Kungl.

Maj:t i samband med spörsmålet om äskande av anslag till skogsvårdens

befrämjande för nästkommande budgetår.

Beträffande det bidrag till undersöknings- och förrättningskostnad för här

avsett företag, som markägare bör vara skyldig gälda, torde, på sätt av de

sakkunniga föreslagits, erforderliga bestämmelser böra meddelas av Kungl.

Maj:t.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition Nr loti.

37

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. DepartementsMaj:t

måtte föreslå riksdagen att

a) godkänna de av mig i det föregående tillstyrkta grunder för understödjande

medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet inom område,

varå skogsvårdslagen äger tillämpning, av torrläggningsföretag, vilka avse

höjande av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande

för skogsbörd; samt

b) till sådant understödjande anvisa för budgetåret 1927—1928 under

benämning statens skogsutdikningsanslag ett extra reservationsanslag av

200,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenKegenten

bifall samt förordnar, att proposition i ämnet

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Joh:s Thygesen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

Bilaga A.

De sakkunnigas förslag

till

kungörelse angående villkoren för statsbidrag från statens

skogsutdikningsanslag.

Kungl. Maj:t har — sedan riksdagen dels godkänt av Kungl. Maj:t

gjord framställning om vissa grunder för understödjande medelst statsbidrag

utan återbetalningsskyldighet inom område, vara skogsvårdslagen

äger tillämpning, av torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan

hos mark med hänsyn till dess utnyttjande för skogsbörd,

dels ock till sådant understödjande anvisat anslag under benämningen

statens skogsutdikningsanslag —- funnit gott förordna, att följande villkor

skola lända till efterrättelse för statsbidrag från statens skogsutdikningsanslag

:

Mom. 1. Från statens skogsutdikningsanslag kan i den ordning nedan

sägs anvisas statsbidrag till utförande inom område, varå skogsvårdslagen

äger tillämpning, av torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan

hos mark med hänsyn till dess utnyttjande för skogsbörd.

Mom. 2. Förslag till utförande av företag, vartill statsbidrag må utgå,

skall, därest och i den mån i företaget ingående torrläggningsarbete anses

böra vidmakthållas under längre tid än tio år, vara upprättat vid syneförrättning

enligt bestämmelserna i 10 kap. vattenlagen men må eljest

vara uppgjort i den ordning, varom skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd

äger meddela närmare bestämmelser. Därjämte skall beträffande företaget

vara genom vederbörande slcogsvårdsstyrelses försorg verkställd ytterligare

utredning i enlighet med föreskrifter, som meddelas av nämnda

centralråd.

Ansökning om statsbidrag skall ingivas till vederbörande skogsvårdsstyrelse,

som har att med eget utlåtande underställa centralrådet frågan

om dylikt statsbidrag och därvid meddela uppgifter om företaget enligt

av centralrådet fastställt formulär samt bifoga de handlingar rörande ärendet,

som centralrådet föreskriver. För att kunna komma i betraktande vid

utdelandet av bidrag från de för löpande budgetåret tillgängliga statsmedel

skall sådan framställning vara inkommen till centralrådet före den

1 december.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

Efter granskning av handlingarna beslutar centralrådet angående beviljande

av statsbidrag med iakttagande, att bidrag främst lämnas till

sådana företag, som befinnas mest förtjänta av understöd, samt fastställer

arbetsplan för de företag, till vilka bidrag beviljas. Är ärende av den

omfattning eller beskaffenhet i övrigt, att för dess fullständiga utredning

sådan speciell sakkunskap erfordras, som finnes särskilt företrädd inom

lantbruksstyrelsen eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, åligger det centralrådet

att, innan beslut fattas, från vederbörande styrelse inhämta yttrande

i ämnet.

Centralrådet underrättar statskontoret om de bidragsbelopp, som beviljats

till varje särskilt företag.

Mom. 3. Statsbidrag till visst företag eller del därav kan beviljas under

förutsättning, att centralrådet finner värdet av båtnaden i avseende å markens

utnyttjande för skogsbörd överstiga kostnaden för torrläggningen med minst

en tredjedel av denna kostnad; dock att i undantagsfall, när särskilda skäl

därtill äro, statsbidrag kan beviljas, om värdet av båtnaden är mindre än

nyss sagts men uppgår minst till samma belopp som kostnaden för torrläggningen.

Mom. å. Bidrag må icke utgå för sådant i torrläggning ingående arbete,

vartill statsunderstöd i form av bidrag eller lån förut utgått eller åtnjutes,

varemot den omständigheten, att till dylikt arbete utgått eller utgår bidrag

från skogsvårdskassa eller att till annan del av företaget, än bidraget avser,

statsunderstöd i form av bidrag eller lån utgått eller åtnjutes, icke utgör

hinder för bidrags beviljande.

Mom. 5. Statsbidrag kan beviljas till högst 50 procent av den utav

centralrådet godkända kostnaden för torrläggningsarbetet.

1 den mån det av centralrådet godkända båtnadsvärdet överstiger kostnaden

med mer än två tredjedelar av denna, skall bidraget undergå skälig

minskning.

Mom. 6. Med den, som mot åtnjutande av statsbidrag från statens

skogsutdikningsanslag åtager sig ett torrläggningsarbete, skall vederbörande

skogsvårdsstyrelse upprätta skriftligt kontrakt.

Genom dylikt kontrakt skall bidragstagaren förbinda sig

att inom bestämd tid fullborda torrläggningsarbetet i överensstämmelse

med den fastställda arbetsplanen,

att därvid iakttaga de föreskrifter, som av centralrådet eller vederbörande

skogsvårdsstyrelse härutöver må hava meddelats,

att fullgöra de övriga åtaganden, som enligt denna kungörelse åligga

bidragstagaren,

att bestrida vad till företagets fullbordande må erfordras utöver beviljat

bidrag från förevarande anslag och det understöd, som eljest må utgå till

företaget från skogsvårdskassa eller i form av bidrag eller lån av statsmedel,

samt

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

att vid arbetets utförande underkasta sig kontroll av vederbörande

skogsvårdsstyrelse.

Därest förslaget icke upprättats vid syn enligt 10 kap. vattenlagen,

skall bidragstagaren därjämte i kontraktet förbinda sig att underhålla

torrläggningsarbetet i den omfattning och under don tid, som i kontraktet

bestämmes, vid äventyr att skogsvårdsstyrelsen äger att, efter besiktning

av två ojäviga män, på den försumliges bekostnad verkställa arbetet.

Kontraktet skall jämte fullständiga avskrifter och kopior av de till den

fastställda arbetsplanen hörande handlingar och ritningar förvaras hos

vederbörande skogsvårdsstyrelse.

Har kontrakt icke avslutats inom två år från det centralrådet meddelat

beslut om bidrags beviljande, är frågan om bidrag till företaget förfallen.

Skogsvårdsstyrelsen har att härom omedelbart underrätta statskontoret.

Mom. 7. För fullgörandet av kontraktet ävensom, därest mot kontraktet

brytes, för återbärande av lyftad del av statsbidraget jämte därå upplupen

ränta skall ställas säkerhet, som av vederbörande skogsvårdsstyrelse godkännes.

Sådan säkerhetsförbindelse skall upphöra att gälla, så snart torrläggningsarbetet

blivit av skogsvårdsstyrelsen godkänt, dock att vid foretag,

vartill förslag icke uppgjorts vid syn enligt 10 kap. vattenlagen, sakerhetsförbindelsen

skall beträffande underhållets fullgörande fortfara att gälla

under don för sådan underhållsskyldighet i kontraktet bestämda tiden.

Säkerhetsförbindelsen skall förvaras hos skogsvårdsstyrelsen. Gentemot

statskontoret ansvarar skogsvårdsstyrelsen för fullgörandet av de åtaganden,

säkerhetsförbindelsen avser.

Mom. S. Det tillkommer vederbörande skogsvårdsstyrelse att hava inseendet

över utförandet av torrläggningsarbete, beträffande vilket kontrakt

blivit antaget, ävensom att meddela slutligt godkännande av sådant arbete:

dock att centralrådet äger föreskriva, att företag, beträffande vilket yttrande

inhämtats från lantbruksstyrelsen eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

efter ty i mom. 2 sägs, icke må av skogsvårdsstyrelsen godkännas,

förrän vederbörande ämbetsverk meddelat, att från dess sida hinder

icke möter för godkännandet.

Mom. 9. Sedan kontrakt avslutats och säkerhetsförbindelse godkänts,

äger skogsvårdsstyrelsen att med bifogande av bestyrkta avskrifter av

dessa handlingar hos statskontoret rekvirera beviljat statsbidrag, varefter

detta av7 statskontoret utanordnas till styrelsen för att i den ordning nedan

sägs tillhandahållas bidragstagaren. I avvaktan på medlens användning

för avsett ändamål förvaltas de av skogsvårdsstyrelsen samt skola särskilt

bokföras och redovisas. Uppstående ränteinkomst tillfaller skogsvårdsstyrelsen.

En första utbetalning till bidragstagaren må enligt skogsvårdsstyrelsen*

bestämmande ske, sedan hos denna styrelse styrkts, att arbetet blivit påbörjat.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ta proposition Nr 156.

41

Återstoden av statsbidraget får, likaledes enligt skogsvårdsstyrelsens bestämmande,

lyftas i den mån arbetets fortgång styrkes genom till styrelsen

ingivna bevis eller intyg, dock skall städse en fjärdedel av statsbidraget

innestå, intill dess arbetet blivit vederbörligen avsynat och av skogsvårdsstyrelsen

godkänt.

Mom. 10. Vederbörande skogsvårdsstyrelse äger meddela tillstånd till

avvikelse från fastställd arbetsplan; åliggande det därvid skogsvårdsstyrelsen

attf därest sådan avvikelse föranleder minskning av den del av

kostnaden för företaget, vartill statsbidrag beviljats, såsom villkor för

dylikt tillstånd föreskriva motsvarande minskning av statsbidraget. A

skogsvårdsstyrelsen ankommer jämväl att, då bidragstagare mot avstående

av statsbidrag önskar befrielse från för bidragets tillgodonjutande föreskrivna

villkor, meddela för bidragets indragande erforderliga föreskrifter.

I händelse avvikelse utan därtill erhållet tillstånd skett från den fastställda

arbetsplanen,

eller arbetet icke blivit fullbordat inom därför bestämd tid och skogsvårdsstyrelsen

ej heller meddelat anstånd med dess utförande,

ankommer det på skogsvårdsstyrelsen att inställa all vidare utbetalning

av statsbidraget samt återfordra vad därav uppburits att inom viss angiven

tid på en gång eller efter hand inbetalas till skogsvårdsstyrelsen.

Å sålunda lyftade och återburna medel skall bidragstagaren erlägga fem

procent årlig ränta från lyftningsdagen till dess återbetalning sker.

Skogsvårdsstyrelsen skall omedelbart till statskontoret inleverera sålunda

återburna eller icke vidare disponerade bidragsbelopp, varemot

räntan tillfaller skogsvårdsstyrelsen.

Alla kostnader av vad namn de vara må, som föranledas för skogsvårdsstyrelse

till följd av indragning eller återbäring av utbetalade bidrag,

skola bestridas eller gottgöras av bidragstagaren.

Mom. 11. Alla med statsbidrag utförda arbeten skola i den omfattning

och under den tid, som bestämts vid syn enligt 10 kap. vattenlagen eller

i det upprättade kontraktet, av vederbörande delägare i företaget underhållas,

intill dess sådan underhållsskyldighet kan varda andra i laga ordning

ålagd eller vederbörande från underhållsskyldigheten befriats.

övervakandet av underhållsskyldighetens fullgörande skall ankomma på

%Tederbörande skogsvårdsstyrelse.

Därest underhållsskyldigheten försummas, skall beträffande företag, vartill

förslag upprättats vid syn enligt 10 kap. vattenlagen, med avseende

på bristens botande och uttagandet av därför erforderliga kostnader hos

den försumlige gälla vad därom stadgas i 13 kap. 17 § nämnda lag; och

skall befogenhet att i här avsett fall bota bristen och uttaga därför erforderlig

kostnad hos den försumlige tillkomma vederbörande skogsvårdsstyrelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 135 haft. (Xr 156.) 4

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

Mom. 12. Varje skogsvärdsstyrelse, som förmedlar statsbidrag från nu

ifrågavarande anslag, skall årligen före den 1 april till centralrådet avgiva

redogörelse i två exemplar för rörelsen under nästföregående år enligt

föreskrifter, som meddelas av centralrådet. Centralrådet åligger att efter

granskning av redogörelsen med eget utlåtande före den 1 juni överlämna

det ena exemplaret till statskontoret.

Mom. 13. Kungl. Maj:t äger meddela de närmare bestämmelser, som

kunna erfordras för vinnande av det med ifrågavarande understödsverksamhet

avsedda ändamål.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag,

1927.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1927:235 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anvisande av ett statens skogsu tdikningsanslag. a1 i texten
  2. JoU 1927:65 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anvisande av ett statens skogsufdikningsanslag. s. 1 i texten
  3. JoU 1927:1 Utlåtande angående regleringen för budgetåret 1927—1928 av utgifterna under riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet. s. 117 i texten