Angående anvisande av ett statens skogsutdikningsanslag
1927-02-18 · 42 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 41 av 42 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1927:156, Angående anvisande av ett statens skogsutdikningsanslag
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
1
Nr 156.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anvisande av ett
statens skogsutdikningsanslag; given Stockholms slott den 18
februari 1927.
Kungl. Ma.j:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlutande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Paul Hellström
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 18 februari 1927.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.
Departementschefen statsrådet Hellström anför:
I skrivelse den 8 maj 1926 nr 174 har riksdagen anhållit om utredning,
huruvida och pa vad sätt staten borde, utöver vad nu ägde rum, lämna
bidrag för utdikning av sådana enskilda tillhöriga vattensjuka marker,
som kunde göras tjänliga för skogsbörd.
Sedan jag för verkställande av den av riksdagen sålunda begärda utredningen
jämlikt Kungl. Maj:ts den 23 september 1926 givna bemyndigande
tillkallat särskilda sakkunniga, nämligen landshövdingen greve Axel Mörner,
ordförande, hovrättsrådet Thor Sjöfors och länsjägmästaren Wilhelm Lothigius,
hava berörda sakkunniga den 26 november 1926 avgivit betänkande i
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 135 höft. (Nr 156.)
1
Inledning.
2 Kungl. Maj.ts proposition Nr 156.
ämnet. I betänkandet hava de sakkunniga hemställt, bland annat, att
Kungl. Makt måtte i proposition föreslå riksdagen att
a) godkänna vissa av de sakkunniga föreslagna grunder för understödjande
medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet inom område, varå
skogsvårdslagen ägde tillämpning, av torrläggningsföretag, vilka avsåge
höjande av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande
för skogsbörd;
b) till sådant understödjande anvisa för budgetåret 1927—1928 under
benämning statens skog sut dikning sanslag ett extra reservationsanslag av
500,000 kronor;
c) medgiva, att under år 1928 finge från statens skogsutdikningsanslag
beviljas statsbidrag å tillhopa 500,000 kronor;
d) antaga ett vid betänkandet fogat förslag till förordning om skogsvårdsstyrelsernas
förbund; samt
e) såsom bidrag till bestridande av kostnaderna under år 1927 för skogsvårdsstyrelsernas
förbund anvisa för budgetåret 1927—1928 ett extra
reservationsanslag av 16,000 kronor.
Berörda av de sakkunniga föreslagna grunder för den ifrågasatta understödsverksainheten
innefattas i ett betänkandet bilagt förslag till kungörelse
angående villkoren för statsbidrag från statens skogsutdikningsanslag, vilket
förslag torde få såsom bilaga A fogas vid detta protokoll.
Över betänkandet hava infordrade yttranden avgivits av statskontoret,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd ävensom av länsstyrelser och
skogsvårdsstyrelser, varjämte skogssällskapet och Sveriges skogsägareförbund
yttrat sig i ärendet.
I årets statsverksproposition har i avbidan på proposition i ämnet under
nionde huvudtiteln, punkten 122, beräknats under titeln statens skogsutdikningsanslag
för budgetåret 1927—1928 ett belopp av 200,000 kronor.
Sedan utredningen i ärendet numera avslutats, anhåller jag att få underställa
denna anslagsfråga Kungl. Maj:ts prövning.
I förenämnda betänkande hava de sakkunniga till en början redogjort
för förekomsten av försumpad skogsmark och torvmark inom olika delar
av landet, dock med undantag av lappmarken. De sakkunniga hava i detta
avseende införskaffat detaljerade uppgifter, som sammanställts i en i betänkandet
intagen tabell. Av denna framgår, att inom nyssangivna delar
av landet betydande arealer dylik mark förefinnas såväl å skogar under
skogsvårdslagen som å övriga skogar. Enligt tabellen uppgår å de förra
skogarna arealen försumpad skogsmark till 12,326 kvadratkilometer, arealen
dikningsbar myr till 10,311 kvadratkilometer och arealen möjligen dikningsbar
myr till 8,195 kvadratkilometer. Av dessa arealer äro 9,974
kvadratkilometer försumpad skogsmark, 6,363 kvadratkilometer dikningsbar
myr och 7,358 kvadratkilometer möjligen dikningsbar myr belägna i Värm
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 156. 3
land, Dalarna och Norrland, samt återstoden eller 2,352 kvadratkilometer
försumpad skogsmark, 3,948 kvadratkilometer dikningsbar myr och 837
kvadratkilometer möjligen dikningsbar myr i södra delarna av landet. De
sakkunniga framhålla, att de inom landet utom lappmarken belägna försumpade
^ skogsmarker samt dilmingsbara och möjligen dikningsbara myrmarker
a skogar, som lyda under skogsvårdslagen, i areal motsvara
Malmöhus, Kristianstads, Hallands, Blekinge och Kronobergs län samt
norra och södra Möre härader av Kalmar län.
Sedan de sakkunniga därefter i betänkandet redogjort för olika torvmarkstyper
och de naturliga förutsättningarna att utnyttja impedimentartade
torymarker för skogsbörd samt för dikningens räntabilitet m. in.,
hava de lamnat en översikt över skogsvårdsstyrelsernas hittillsvarande
verksamhet för torrläggning av sumpmarker. I denna översikt framhålles
att enligt en på grundval av skogsvårdsstyrelsernas berättelser verkställd
utredning under åren 1905-1925 med bidrag från skogsvårdsstyrelserna
utförts dikning och bäckrensning å sammanlagt 3,912 mil, dragande en
sammanlagd utgift för skogsvårdskassoma av över 4,500,000 kronor, av vilket
belopp större delen utgått direkt till enskilda markägare i form av bidrag.
Omfattningen av denna dikningsverksamhet hade emellertid varit mycket
olika i skilda delar av landet, allt efter de ekonomiska möjligheter, som
stått skogsvårdsstyrelserna till buds, och den betydelse, som dikningsfrågan
hade i länen. Främst läge naturligtvis de ekonomiskt bättre situerade
skogsvårdsstyrelserna, inom vilkas områden sumptrakterna tillika upptoge
en stor procent av arealen. Så hade enbart Värmlands, Kopparbergs
Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands läns skogsvårdsstyrelser tillsammans
utbetalt för torrläggningsarbeten å skogsmark ej mindre än nära
4,000,000 kronor, medan de Övriga skogsvårdsstyrelserna tillsammans blott
kunnat bidraga med c:a 520,000 kronor. Huru stor areal, som genom
ifrågavarande dikning vunnits, kunde med tillgängligt material ej angivas.
Räknade man emellertid för denna dikning med 200 meter diken per
hektar, vilken siffra erhölle ett visst stöd i för de sakkunniga tillgängliga
uPPgiftei, skulle detta motsvara en torrlagd areal av närmare 200,000
hektar. Härtill komrne de arealer, som torrlagts under ledning av och med
bidrag från de tidigare verksamma skogsvårdsnämnderna i Västerbottens
och Norrbottens län. Denna dikning uppginge för kustlandet till över
220 mil.
Såsom sammanfattande omdöme om skogsvårdsstyrelsernas hittillsvarande
torrlaggmngsverksamhet hava de sakkunniga anfört, att med nuvarande
organisation vissa orättvisor syntes uppstå genom olika grunder för bidragstilldelning
i olika län, varjämte en del mindre lämpliga företag understöddes,
att överenskommelserna med markägarna ej alltid vore av den
form, att det allmännas intresse säkert tillvaratoges, att underhållet av
med bidrag utförda diken ofta försummades på ett sätt, som äventyrade
den framtida vinsten av arbetet, att planläggning, bokföring och statistik
Behovet av
statshjälp
till sktgs
utdikning och
formen för
lämnande av
dylik hjälp.
De sakkunniga.
4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
ej kunde lämna uppgift vare sig på torrlagd areal eller på planläggningsoch
dikningskostnader per hektar dikad mark samt att svårigheterna att
samla delägarna till ett gemensamt handlande utgjorde allt för ofta ett avgörande
hinder för ett torrläggningsföretags genomförande.
Vad härefter angår behovet av statshjälp för skogsutdikning hava de
sakkunniga framhållit, att, såsom förenämnda av de sakkunniga upprattade
tabell utvisade, inom de områden av riket, där skogsvårdslagen vore tilllämplig,
en rik tillgång förefunnes å försumpade eller eljest vattensjuka
marker, som genom utdikning kunde lämpligen göras mera tjänliga för
skogsbörd, samt att det vore ett samhällsintresse av stor vikt, att sådan utdikning
komme till stånd. Då det emellertid ej kunde förutsättas, att skogsägarna
skulle i någon större omfattning vara i stånd att inom rimlig tid
av egna medel utföra detta arbete samt det understöd från det allmännas sida,
som nu stode till buds i form av bidrag och hjälp från skogsvårdsstyrelsema,
vore i hög grad otillräckligt och ojämnt, borde ytterligare understöd från
det allmänna anordnas för främjande av dylik utdikning.
Beträffande den form, vari sådant understöd borde utgå, hava de sakkunniga
— under framhållande att man hade att välja mellan bidiag utan
återbetalningsskyldighet och lån samt en kombination av dessa båda for
mer
_ stannat vid att förorda användandet av förstnämnda metod. Till
stöd för sin ståndpunkt härutinnan hava de sakkunniga anfört bland annat:
I betraktande av att nu ifrågavarande utdikningar, när de vore rätt planlagda
och utförda, i allmänhet måste anses vara ekonomiskt räntabla och
fördelaktiga, skulle det kunna synas naturligast att välja formen av lån.
Härvid vore emellertid åtskilliga omständigheter att beakta.
En princip för statens låneverksamhet på närliggande områden, såväl vad
statens avdikningslånefond (förut odlingslånefonden) som vad allmänna och
norrländska nyodlingsfonderna anginge, torde vara, att det arbete, som genom
lånet utfördes, förutsattes komma att stegra markens alstringskraft i sådan
grad och inom sådan tid, att ökningen i avkastningen förmådde motsvara
ränta och amortering å lånet under den tid, då detta skulle förräntas och
återbetalas. Vid marks torrläggning för användning såsom åker eller vid
nyodling eller betesförbättring kunde denna avkastningsökning med någorlunda
säkerhet bedömas. Helt annorlunda vore förhållandena vid skogsdikning
Allt efter som marken, som utdikades, vore bevuxen med ett äldre
eller yngre, bättre eller sämre skogsbestånd eller utgjordes av mer eller
mindre fullständig kalmark, som kanske måste skogsodlas, växlade inträdet
av den tidpunkt, då den av utdikningen föranledda förbättringen beredde
möjlighet att uttaga ökad avkastning, inom mycket vida gränser. _ Härtill
komme att, då skogen icke liksom åkern och betesmarken gåve årlig skörd
utan i stället en följd av år måste förflyta mellan de tillfällen, dä man
återkomme med avverkningsåtgärder i samma bestånd, dessa periodiska
tillfällen, då skogens avkastning uttoges, icke motiverade en regelbunden
årlig annuitet. Det torde då befinnas, att en lånerörelse för skogsutdikning
ej gärna kunde grundas på ovannämnda princip, enär den i så fall måste
konstrueras med växlande amorteringstider och periodiska inbetalningar
allt efter de olika sätt, på vilka den genom utdikningen vunna förbätt
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 156. 5
ringen kunde antagas komma att giva avkastning vid avverkning av skog
å området.
Härmed vore visserligen icke sagt, att tanken på låneformen fördenskull
måste övergivas. Oberoende av nyssberörda låneteoretiska princip vore det
uppenbart, att det för en markägare kunde vara förmånligt att till ett utdikningsföretag
erhålla lån mot billig ränta och i övrigt goda villkor och
således fördela utgiften på en följd av år i stället för att nödgas på en
gång av egna medel bekosta hela arbetet. Såge man frågan ur denna mera
enkla opportunitetssynpunkt, kunde man ordna lånerörelsen och reglera återbetalningstiden
mera fritt, allt efter som man ansåge lämpligast. En undersökning
hade därför ansetts böra göras angående de lånesystem, som skulle
kunna ifrågakomma.
De statslånefonder, som ovan omnämnts, tillhörde två olika typer. Den ena
representerades av statens avdikningslånefond, från vilken staten utlämnade
lånen direkt till de enskilda låntagarna och som säkerhet erhölle, sedan
lånet blivit genom utslag fäst vid vissa fastigheter, tyst förmånsrätt framför
inteckningar. Att utsträcka detta från äldre tider härstammande förmånsrättsinstitut
till skogsutdikningslån torde icke vara tänkbart. Icke heller
syntes en statens direkta långivning mot annat slag av säkerhet vara att
tänka på, bland annat med hänsyn till den vidlyftiga organisation, som då
för statens räkning säkerligen bleve oundviklig.
Den andra typen, representerad av nyodlingsfondema, begagnade sig av
låneförmedlare. Ifall denna typ skulle användas för skogsutdikningslån, borde
låneförmedlingen uppenbarligen ske genom skogsvårdsstyrelserna. Allvarliga
betänkligheter kunde emellertid göras gällande häremot. Skogsvårdsstyrelsernas
ställning såsom officiella organ, tillsatta av Kungl. Maj:t,
landsting och hushållningssällskap, syntes göra dem föga lämpliga såsom
ansvariga låntagare gent emot staten. Deras ekonomi vore blott i begränsad
omfattning beroende av deras egna åtgöranden. Utgifterna föranleddes till
stor del av deras lagliga skyldighet att öva tillsyn över skogsvårdslagens
efterlevnad, och härtill måste under alla förhållanden medel finnas tillgängliga.
Deras inkomster vore mycket oberäkneliga. Skogsvårdsstyrelserna syntes
sålunda icke hava vare sig den fria ställning eller den tryggade ekonomiska
grundval, som borde krävas av en organisation, som vore direkt ansvarig
låntagare gentemot staten.
Anordnandet av en statlig lånerörelse för främjande av skogsutdikning
syntes sålunda möta stora svårigheter. En dylik lånerörelse skulle säkerligen
bliva av ganska ringa omfattning och den hjälp, som därigenom skulle
beredas skogsdikningsverksamheten, skulle bliva skäligen obetydlig i förhållande
till det stora arbete, som vore att utföra.
Då visst icke alla skogsutdikningsföretag gåve utsikt till en någorlunda
snart inträffande värdeökning, skulle understöd i låneformen icke i och för
sig bliva tillräckligt lockande för att förmå de enskilda skogsägarna, särdeles
de mindre, att företaga desamma. De sakkunniga hyste den bestämda övertygelsen,
att vida kraftigare hjälp från statens sida än genom en dylik lånerörelse
erfordrades för att åvägabringa en skogsutdikningsverksamhet av
mera betydande omfattning. Det vore enligt deras åsikt nödvändigt för att
vinna avsett resultat att använda metoden av bidrag utan återbetalningsskyldighet.
Att staten understödde skogsutdikning medelst bidrag utan återbetalningsskyldighet
kunde lika litet anses oberättigat, som att dylikt understöd från
statens avdikningsanslag lämnades vid torrläggningsföretag, som avsåge
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
Yttranden
antingen marks uppodling till åker eller betesförbättring. I bägge fallen
förökades värdet av landets naturtillgångar, vilket på mångahanda sätt
komme nationen i dess helhet till godo. Den försumpade skogsmarkens
utdikning vore, såsom förut framhållits, ett betydande nationalekonomiskt
intresse.
Det kunde ifrågasättas att vid skogsutdikning anordna en kombination
mellan bidrag och lån i analogi med vad som beträffande torrläggning för
odlingsändamål skedde mellan bidrag från statens avdikningsanslag och
lån ur allmänna eller norrländska nyodlingsfonden. (Ett lånesystem i likhet
med allmänna avdikningslånefondens torde av förut framhållna skäl icke
kunna ifrågakomma). På grund av de allvarliga svårigheter och olägenheter,
som, på sätt ovan visats, vore förbundna med anlitandet av skogsvårdsstyrelserna
såsom låneförmedlare, borde emellertid enligt de sakkunnigas
åsikt en dylik lånerörelse icke heller kombinationsvis anordnas, därest den
icke vore av trängande behov påkallad. Något sådant behov kunde dock
enligt de sakkunnigas mening icke anses för närvarande föreligga. Ifall
bidragsverksamheten icke bleve alltför snävt begränsad, syntes det vara för
närvarande tillräckligt att använda denna metod, helst som skogsvårdsstyrelserna
ju hade i sin hand att av egna medel i mån av tillgång lämna
skogsutdikningsverksamheten understöd utöver statsbidragen. De sakkunniga
hade därför ansett tanken på en statlig lånerörelse för nu ifrågavarande
ändamål böra för närvarande övergivas.
Vad de sakkunniga i nyssangivna hänseenden anfört och föreslagit har
vunnit understöd av flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna.
Lantbruksstyrelsen har härvid erinrat:
I nu gällande bestämmelser för den statliga uuderstödsverksamheten, såvitt
anginge torrläggning av mark för jordbruksändamål, hade bortsetts från sådan
genom torrläggningen eventuellt uppkommande båtnad, som vore att härleda till
förbättring av skogsbörd, varför hänsyn till dylik båtnad icke toges vid bestämmandet
av det statsunderstödsbelopp, som vare sig i form av bidrag eller lån
finge utgå till torrläggningsföretaget. Det finge emellertid framhållas, att skogsmark
ofta inginge såsom en mer eller mindre väsentlig del i dessa företag. I
den mån så vore fallet och vid syneförrättningen rörande företaget befunnes,
att dylik mark tillskyndades viss båtnad genom skogsbördens förbättrande
utöver den båtnad, som kunde beräknas uppkomma å samma mark genom
förmånligare utnyttjande av densamma till bete eller slåtter, frånräknades
i enlighet med nyssnämnda bestämmelser den för skogsbörden uppskattade
båtnaden såväl vid bedömandet, huruvida ifrågavarande statsunderstöd överhuvud
borde utgå till företaget, som även vid bestämmandet av understödets
storlek. Emellertid syntes enligt lantbruksstyrelsens uppfattning starka
skäl tala för att staten finge under ändamålsenliga former, icke minst med
hänsyn till säkerställandet för framtiden av det med dikningen uppnådda
resultatet ur skogsnyttans synpunkt, understödja de enskilda skogsägarnas
strävanden för ökning av skogsväxten. I fråga om formen för statsunderstöd
till skogsdikning ansåge emellertid lantbruksstyrelsen, att förutsättningarna
för ett anlitande av lånevägen borde mera ingående undersökas än vad
som skett i de sakkunnigas betänkande. Lämpligheten av en kombination
av lån och bidrag torde nämligen icke få anses fullkomligt utesluten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
Domänstyrelsen har anfört:
Givetvis kunde ifrågasättas, huruvida det principiellt vore berättigat, att
skattemedel anlitades såsom stöd åt en näring av skogsbrukets natur, åtminstone
i större utsträckning än för närvarande vore fallet. Emellertid
Visade erfarenheten, att privata skogsägare, särskilt de som besutte mindre
skogsinnehav, icke utan viss uppmuntran i form av ekonomiskt understöd
vore villiga att nedlägga kapital i dikningar. Detta torde främst bero därpå,
att dikningsarbeten först efter lång tid kunde lämna avkastning å det nedlagda
kapitalet. Skogsägaren svävade också i ovisshet om det värde skogen
kunde få i framtiden, vilket ju vore beroende, icke blott av utvecklingen av
virkespriserna å världsmarknaden, utan även av framtida omkostnader i
skogsbruket, särskilt arbetslöner. Rent privatekonomiskt sett kunde således
ett visst dikningsföretag ställa sig rätt tvivelaktigt. Det vore först, när
man toge hänsyn till de nationalekonomiska synpunkterna, som detsamma
bleve mera lockande. I detta fall hade man att beakta de fördelar för
landet, som en produktionsökning i våra skogar åstadkomme genom beredande
av tillgång till arbete i skogsbruket och vid förädlingsverken, respektive
genom en fördelaktig inverkan på vår handelsbalans. — De dikningsföretag
vore till antalet rätt begränsade, som, sedda på kort sikt, vore klart
lönande. De åter, som vore lönande, om man såge saken privatekonomiskt,
men på lång sikt, vore flera. Toge man slutligen hänsyn till det allmännas
intressen, utvidgades i mycket hög grad ramen för bärkraftiga dikningsföretag.
Häri såge styrelsen ett starkt skäl, varför just på detta område staten
borde kunna lämna sitt stöd i form av kontanta bidrag till verksamhetens
bedrivande.
Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit:
Här avsett bidrag borde lämpligast givas i form av räntefritt lån, som
ansåges guldet, då uppställda villkor i avseende på dikningens utförande
och underhåll blivit fullgjorda. Härigenom underlättades väsentligen ett
eventuellt nödvändigt ingripande mot bidragstagaren.
Ett mindretal myndigheter har avstyrkt, att statsmedel toges i anspråk
för främjande av torrläggning av mark i ändamål av skogsbörd, eller i
varje fall uttalat tvekan om lämpligheten härav.
En dylik ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Södermanlands län,
som framhållit, att skogsägarna icke befunne sig i sådant nödläge, att de
förtjänte att hjälpas av staten i högre grad än många andra näringsidkare,
vilkas arbete och omkostnader bidroge till ökad nationalförmögenhet och
ökade arbetstillfällen. Statskontoret har ansett det med skäl kunna ifrågasättas,
huruvida under nuvarande statsfinansiella förhållanden budgeten borde
belastas med utgift för här avsett ändamål. En liknande uppfattning har
uttalats av länsstyrelsen i Kristanstads län, som emellertid funnit det synnerligen
önskvärt, att staten genom förmånliga lån underlättade utdikningsverksamheten.
I likhet med de sakkunniga och flertalet i ärendet hörda myndigheter
finner jag det vara ett samhällsintresse av synnerlig vikt, att ökade åtgärder
vidtagas för torrläggning av de inom landet förekommande, synnerligen
omfattande försumpade marker, som lämpligen kunna göras tjänliga
Pepartements
chelen.
8
Kungi. Maj:ts proposition Nr 156.
för skogsbörd. En utsträckt verksamhet i detta syfte torde emellertid otvivelaktigt
förutsätta, att det allmänna på ett mera effektivt sätt än nu understödjer
densamma. Såsom de sakkunniga framhållit, är den hjälp, som
från skogsvårdskassorna lämnas till detta ändamål, i hög grad otillräcklig
och ojämn. Jag tillåter mig erinra, att staten sedan länge såväl genom
statsbidrag utan återbetalningsskyldighet som genom lån verksamt befrämjat
torrläggning av mark för jordbruksändamål. Väsentligen enahanda
skäl, som åberopats till stöd för statens ingripande i sistangivna
hänseende, tala jämväl för understödjande från statens sida av utdikning
av till skogsbörd tjänlig mark.
Vad angår det sätt, varpå statshjälp bör lämnas för dylik utdikning,
finner jag övervägande skäl tala för de sakkunnigas förslag, att understödet
bör utgå i form av bidrag utan återbetalningsskyldighet. Därest
en omfattande och mera allmän skogsdikningsverksamhet skall kunna
åstadkommas inom landet, torde det vara nödvändigt, att statshjälpen anordnas
på sådant sätt, att den enskilde därigenom beredes en påtaglig och
avsevärd fördel. Den nationalekonomiska betydelsen av denna verksamhet
är ock otvivelaktigt sådan, att ett statligt understödjande av densamma i
nyssangivna form måste anses motiverat. Det stora flertalet av de hörda
myndigheterna hava på denna punkt utan tvekan anslutit sig till de sakkunnigas
förslag. Åtminstone till dess närmare erfarenhet vunnits om
verkningarna av en statlig, i denna form bedriven verksamhet i förevarande
syfte torde därför de sakkunnigas förslag härutinnan böra följas.
Viika skogar
bor statshjälpen
avse?
Be sakkunniga.
De sakkunniga hava förordat, att den föreslagna statshjälpen skulle begränsas
att avse skogar under skogsvårdslagen. De sakkunnigas ståndpunkt
härutinnan har grundats därå, att enligt deras uppfattning den
ifrågasatta understödsverksamheten borde i huvudsak handhavas av skogsvårdsstyrelserna,
vilka ej hava att taga befattning med andra skogar än
de nyss angivna. Bland de under skogsvårdslagen lydande skogar ingå
även skogar, som ägas av landsting och primärkommuner, dock med
undantag av städer, och vilka skogar i regel förvaltas av skogssällskapet.
Beträffande de enskilda skogar, som ej lyda under skogsvårdslagen,
hava de sakkunniga erinrat, att dessa skogar utgjordes av:
1) skogar, som vore underkastade förordningen angående utsyning å viss
skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden
(den s. k. lappmarkslagen) samt lagen angående husbehovsskogar
inom vissa områden;
2) allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län samt inom
Kopparbergs och Gävleborgs län vid storskifte avsatta häradsallmänningar
och besparingsskogar; och
3) skyddsskogar samt vissa skogar å flygsandsfälten inom Hallands län.
Beträffande skogarna under 3) hava de sakkunniga uttalat, att dessa
med hänsyn till beskaffenhet och läge nu torde böra lämnas alldeles å
Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
9
sido. Skogarna under 2) torde enligt vad de sakkunniga framhållit merendels
lämna så stor avkastning, att denna borde kunna lämna nödiga
medel för utförande å skogsområdet av de torrläggningsföretag i syfte av
skogsbörd, som kunde vara tillrådliga. Något behov av statsunderstöd till
dylika företag å dessa skogar kunde därför ej anses förefinnas. Vad slutligen
angår skogarna under 1) hava de sakkunniga erinrat, att enligt ett
inom jordbruksdepartementet utarbetat förslag till lag om vård av vissa
skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden
skogsvårdsavgifter skulle komma att upptagas såväl från nyssangivna
skogar som från samtliga allmänna och allmänningsskogar i lappmarkerna.
Sedan viss del av dessa avgifter överlämnats till domänstyrelsen såsom
ersättning för handhavandet av lappmarkslagen och lagen om husbehovsskogar,
skulle enligt förslaget återstoden av avgifterna disponeras för främjande
av skogsvårdsåtgärder å skogarna under nyssnämnda två lagar. De
sakkunniga hava framhållit, att enligt berörda förslag ökad möjlighet
skulle beredas för understödjande av skogsvårdsåtgärder å samma skogar
samt att man vid sådant förhållande gjorde klokt i att under någon tid
låta erfarenheten utvisa, huruvida och i vilken mån ökade medel för
skogsutdikningsändamål i dessa trakter behövde beredas. De sakkunniga
ansåge därför, att för närvarande borde anstå med beredande av ytterligare
medel till skogsutdikningar å enskildas skogar under lappmarkslagen
samt lagen om husbehovsskogar.
Vad de sakkunniga sålunda föreslagit rörande omfattningen av den
ifrågasatta statliga understödsverksamheten har i de avgivna yttrandena
tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Även jag finner mig böra förorda de sakkunnigas förslag i denna del.
Jag tillåter mig härvid erinra, att förenämnda förslag till lag om vård
av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl.
områden genom proposition nr 43 förelagts innevarande års riksdag. Förslaget
förutsätter, att skogsvårdsavgifter skola från och med den 1 januari
1928 upptagas från enskilda och allmänna skogar i lappmarkerna samt
disponeras på sätt i samma förslag angivits. Åtminstone under den nya
lagstiftningens första giltighetstid torde skogsvården å de under lappmarkslagen
och husbehovsskogslagen lydande skogar, skogsdikningsverksamheten
härvid inbegripen, kunna i nöjaktig omfattning understödjas
genom berörda avgifter.
Med avseende å anordnandet av den ifrågasatta bidragsverksamheten hava
de sakkunniga i förenämnda kungörelseförslag upptagit ett flertal bestämmelser.
Jag torde nu få redogöra för de viktigare av dessa.
Enligt förslaget må bidrag från det ifrågasatta skogsutdikningsanslaget
anvisas till utförande av torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstrings
-
Yttranden.
Departements
chefen.
Huvudgrunderna
för
dragsverksamsamhet
er 8
anordnande.
De sakkunniga.
10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
förmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande för skogsbörd. Ansökan
om bidrag till dylikt företag skall ingivas till vederbörande skogsvårdsstyrelse,
som har att med eget utlåtande underställa frågan skogsvårdsstyrelsernas
förbunds centralråd. Skogsvårdsstyrelsen skall härvid meddela
uppgifter om företaget enligt av centralrådet fastställt formulär samt
bifoga de handlingar rörande ärendet, som centralrådet föreskriver. För att
kunna komma i betraktande vid utdelandet av bidrag från de för löpande
budgetåret tillgängliga statsmedel skall sådan framställning vara inkommen
till centralrådet före den 1 december.
Ä centralrådet ankommer att efter granskning av handlingarna besluta
om beviljande av statsbidrag. Härvid skall iakttagas, att bidrag främst
lämnas till sådana företag, som befinnas mest förtjänta av understöd. Centralrådet
fastställer även arbetsplan för de företag, till vilka bidrag beviljas.
År ärende av den omfattning eller beskaffenhet i övrigt, att för dess fullständiga
utredning erfordras sådan speciell sakkunskap, som finnes företrädd
inom lantbruksstyrelsen eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, åligger det
centralrådet att, innan beslut fattas, från vederbörande styrelse inhämta yttrande
i ämnet.
Centralrådet skall underrätta statskontoret om de bidragsbelopp, som beviljats
till varje särskilt företag, varefter statskontoret, på rekvisition av
vederbörande skogsvårdsstyrelse, till denna utanordnar bidragsbeloppen till
de företag, varmed denna har att taga befattning. Skogsvårdsstyrelsen utbetalar
sedermera bidragen i viss ordning till vederbörande bidragstagare.
I avvaktan på medlens användning för avsett ändamål förvaltas de av
skogsvårdsstyrelsen samt skola av denna särskilt bokföras och redovisas.
Uppstående ränteinkomst tillfaller skogsvårdsstyrelsen.
å skogsvårdsstyrelsen ankommer även att upprätta kontrakt med bidragstagaren
samt att utöva inseende och kontroll över torrläggningsarbetets utförande
och dess underhåll m. m.
Ärligen före den 1 april skall skogsvårdsstyrelsen till centralrådet avgiva
redogörelse i två exemplar över rörelsen under nästföregående år, och skall
centralrådet efter granskning av redogörelsen med eget utlåtande före den
1 juni överlämna det ena exemplaret till statskontoret.
Såsom allmän motivering för sitt förslag i denna del hava de sakkunniga
anfört:
Vid anordnandet av bidragsverksamheten kunde olika metoder komma
i fråga. Att för handhavandet av denna verksamhet ute i orterna skogsvårdsstyrelsernas
medverkan borde anlitas, torde visserligen icke tarva
särskild motivering. Skogsdikningens främjande vore ju en viktig del av
de uppgifter, som tillkomme dessa styrelser, och de hade skogligt utbildad
personal för ärendenas handläggning. Beträffande sättet för medelsfördelningen
kunde emellertid olika meningar råda.
Det kunde sålunda tänkas, att det tillgängliga statsanslaget fördelades med
större klumpsummor mellan respektive skogsvårdsstyrelser efter vissa bestämda
regler, såsom fallet vore beträffande statsanslaget till skogsvårdens
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
befrämjande, samt att de särskilda skogsvårdsstyrelserna därefter finge själva
antingen ordna bidragsverksamheten såsom de funne för gott eller ock
skota denna verksamhet under iakttagande av vissa av Kungl. Maj:t
givna bestämmelser. Även om skogsvårdsstyrelserna kunde anses äga förutsättningar
att använda medlen på bästa sätt, ansåge dock de sakkunniga
denna metod icke vara lämplig. Stora svårigheter skulle säkerligen uppstå
vid finnandet och tillämpandet av en rättvis fördelningsgrund skogsvårdsstyrelserna
emellan. Det hade ifrågasatts, att såsom dylik grund skulle
antagas arealen av till skogsbörd tjänliga försumpade marker inom de
särskilda skogsvårdsstyrelsernas områden. Emellertid kunde härvid icke
alla sumpmarker räknas lika. Sålunda vore deras beskaffenhet ytterst
växlande. Vidare borde icke blott naturbeskaffenheten vara avgörande,
utan även belägenhet och många andra omständigheter måste beaktas. En
omständighet, som övade stort inflytande, vore befolkningens större eller
mindre intresse för företag av ifrågavarande slag. Utan medverkan av
deri enskilde markägaren kunde påtagligen ingenting uträttas. Det finge för
övrigt framhallas, att de ytterst approximativa uppgifter vi ägde om sumpmarkernas
förekomst i olika landsdelar icke gåve tillräckligt noggrann upplysning
om deras fördelning å skogar under skogsvårdslagen och andra
skogar. Den ifrågasatta fördelningsgrunden måste därför betecknas som
oanvändbar. Någon annan grund, efter vilken anslaget skulle kunna i förväg
fördelas mellan skogsvårdsstyrelserna, syntes ej heller kunna angivas.
Den enda rätta fördelningsgrunden borde väl vara det vid varje tillfälle
konstaterade behovet, rften detta framkomma endast, sedan kännedom vunnits
om de företag, för vilka efter nödiga undersökningars slutförande ansökan
om bidrag förelåge.
Man komrne då närmast till det system, som vid torrläggning för odlingsändamål
representerades av allmänna avdikningsanslaget. De särskilda
företagen finge där med varandra konkurrera om bidrag. Detta syntes
ock i detta fall vara det naturligaste. Visserligen torde den modifikation
böra ske, att i någon mån hänsyn vid fördelningen toges till att skilda
orter bleve tillgodosedda medelst bidrag, men någon viss fördelningskvot
för de särskilda skogsvårdsstyrelsernas områden borde icke stadgas. Genom
en sådan fördelning på grund av inkomna ansökningar om bidrag till
redan undersökta företag vunnes ock, att, när ansökningarna därtill gåve
anledning, hela det tillgängliga anslaget kunde utdelas. Vid en fördelning
i förvåg kunde däremot lätt inträffa, att ett odisponerat överskott uppstode
å en viss ort, under det att bidragsandelen icke räckte till på en annan.
De sakkunniga hade av dessa skäl funnit det lämpligast, att bidragsverksamheten
anordnades i nära överensstämmelse med det för bidrag från
statens avdikningsanslag tillämpade systemet. Åtskilliga avvikelser måste
emellertid göras. En av dessa torde böra redan här omnämnas.
Vid avdikningsanslaget kunde ansökningar ingivas till lantbruksstyrelsen
när som helst under året. När granskningen hunnit omfatta ett lämpligt
antal företag, avläte styrelsen skrivelse till Kungl. Maj:t om statsbidrag
till dem, vilket plägade ske flera gånger om året. Beträffande skogsutdikningsbidrag,
vid vilka ortsintressena vore på grund av skogsvårdsstyrelsernas
mellanställning mera framträdande, ville det synas lämpligare, att en viss
bestämd dag stadgades, inom vilken styrelsernas framställningar om bidrag
borde vara ingivna, för att de skulle kunna samtidigt tagas under behandling
och vägas mot varandra.
De sakkunniga hava vidare framhållit, att ett genomförande av det av
yttranden.
12 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 156.
dem förordade systemet med avseende å medelsfördelningen förutsatte ett
centralorgan med uppgifter, i viss mån liknande dem, som vid understödjande
av torrläggningsföretag för odlingsändamål tillkomme lantbruksstyrelsen.
Berörda organ borde, bland annat, väga mot varandra olika orters
och olika företags intressen och den större eller mindre befogenheten i de
från skilda håll framkomna anspråken på understöd. I skogsvårdsstyrelsernas
förbunds centralråd syntes ett dylikt lämpligt centralorgan vara att
finna. För handhavandet av dessa ärenden syntes det dock bliva nödvändigt,
att centralrådet försåges med ett mera utvecklat kansli än nu samt att
även dess egen verksamhet bleve ordnad på ett mera fast och konstant sätt.
De sakkunniga hava ansett det tvivelaktigt, huruvida bestämmanderätten
i sista hand över statsbidrag borde förbehållas Kungl. Maj:t eller anförtros
åt centralrådet, men förklarat sig ej finna någon avgörande betänklighet
mot att anförtro centralrådet befogenhet att å statens vägnar besluta om
bidrags beviljande inom det årliga totalbelopp, som kunde bliva bestämt av
riksdagen. Därest åt centralrådet uppdroges fullgörandet av statsuppgifter
av nyssangivna maktpåliggande beskaffenhet, torde emellertid skogsvårdsstyrelsernas
förbund och centralrådet böra förlänas en mera officiell karaktär
än nu vore fallet. Förbundets och centralrådets huvuduppgifter samt grunddragen
av deras organisation torde sålunda böra- regleras genom författningsbestämmelser,
tillkomna i samma ordning som förordningen angående
skogsvårdsstyrelser.
I överensstämmelse med den av de sakkunniga sålunda uttalade uppfattning
hava dessa framlagt förslag till förordning om skogsvårdsstyrelsernas
förbund ävensom förslag till omorganisation av centralrådets kansli samt
till höjning av det till centralrådet nu utgående statsanslag.
Såsom ett särskilt skäl för sitt förslag rörande centralrådets befogenhet
med avseende å beviljande av bidrag hava de sakkunniga framhållit, att
genom detsamma undvekes, att Kungl. Maj:t betungades med behandlingen
av ett kanske mycket stort antal ärenden. Detta stode väl tillsammans
med den under senare tid alltmera framhållna önskvärdheten av decentralisation
av sådana ärenden, som icke oundgängligen krävde Kungl. Maj:ts
beslut. Genom den föreslagna anordningen befordrades för övrigt snabbheten
i ärendenas avgörande och en del rätt onödiga skriverier och kostnader
undvekes.
Av de i ärendet hörda myndigheterna hava statskontoret, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
åtta länsstyrelser och åtta skogsvårdsstyrelser tillstyrkt
de sakkunnigas förslag i förevarande avseende eller lämnat detsamma utan
erinran. Statskontoret har härvid framhållit, att den av de sakkunniga
föreslagna anordningen för handläggningen av bidragsverksamheten torde
kunna anses lämplig, särskilt med hänsyn till önskvärdheten, att densamma
utövades med minsta möjliga omgång.
I nära överensstämmelse med grunderna för de sakkunnigas förslag har
Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
13
skogssällskapet förordat, att Kungl. Ma,j:t skulle direkt utlämna här avsedda
bidrag på därom för varje dikningsföretag av vederbörande jordägare
framställd begäran. Ansökningar om bidrag borde därför före viss dag ingivas
till Kungl. Maj:t, åtföljda av yttranden av vederbörande myndighet.
I sammanhang härmed har skogssällskapet framhållit, att sällskapet utginge
därifrån, att åt sällskapet skulle uppdragas att beträffande de till sällskapet
anslutna skogarna handlägga sådana ärenden av ifrågavarande natur, som
med avseende å de under skogsvårdsstyrelsernas tillsyn stående enskilda
skogar överlämnades åt berörda styrelser.
Lantbruksstyrelsen har gjort gällande, att skogsvårdsstyrelserna och centralrådet
ej kunde anses äga tillräcklig kompetens att granska ansökningar
om här avsedda statsbidrag samt att jämväl med hänsyn till skogsvårdsstyrelsernas
och centralrådets allenast halvofficiella karaktär lämpligheten
av den av de sakkunniga föreslagna organisationen kunde sättas starkt
ifråga. De administrativa uppgifter, som enligt de sakkunnigas förslag
skulle tilläggas centralrådet, gåve därjämte anledning till att i detsamma
se fröet till ett blivande ämbetsverk för handläggande av hithörande frågor,
en utveckling, som syntes oförenlig med statsmakternas ställning till administrationen
i allmänhet. Däremot kunde enligt lantbruksstyrelsens mening
den föreslagna understödsverksamheten utan större svårighet inordnas under
de på ifrågavarande områden sakkunniga centrala myndigheterna, domänstyrelsen
och lantbruksstyrelsen. Härvid kunde samarbete anordnas mellan
dessa myndigheter under sådan form, att den rent tekniska granskningen
av dikningsförslagen verkställdes hos lantbruksstyrelsen samt domänstyrelsens
sakkunskap huvudsakligen anlitades för prövning av den påräknade
nyttan av skogsbörden.
Av övriga myndigheter, som yttrat sig i förevarande fråga, hava clomänstyrelsen
och centralrådet samt f jorton länsstyrelser och sexton skogsvårdsstyrelser
förordat, att det ifrågasatta skogsutdikningsanslaget fördelades med
vissa klumpsummor mellan de särskilda skogsvårdsstyrelserna samt att åt dessa
uppdroges att av dem sålunda tilldelade belopp enligt fastställda direktiv utlämna
bidrag till vederbörande skogsägare. Anslagets fördelning mellan skogsvårdsstyrelserna
borde enligt vissa av dessa myndigheters mening verkställas av
centralrådet, medan andra av dem hävdat, att fördelningen borde verkställas
av Kungl. Maj:t efter förslag av centralrådet eller domänstyrelsen eller
bådadera. Beträffande de grunder, efter vilka fördelningen borde ske, hava
åtskilliga myndigheter, särskilt i Norrland, föreslagit, att hänsyn härvid
borde tagas till arealerna försumpade dikningsbara marker inom de särskilda
skogsvårdsstyrelseområdena, varemot från ett flertal andra håll gjorts gällande,
att fördelningen borde ske med hänsyn till det inom sagda områden
konstaterade behovet av bidrag, sådant detta behov kommit till uttryck genom
hos skogsvårdsstyrelserna gjorda och av dessa godkända ansökningar
om bidrag. Då skogsvårdsstyrelse hos Kungl. Maj:t eller den myndighet,
som hade att verkställa fördelningen av anslaget, gjorde framställning om
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
Departements
chefen.
erhållande av andel därav, borde den därför vara pliktig att bifoga förteckning
över de inom dess verksamhetsområde upprättade och av styrelsen godkända
förslag till dikningar, till vilka statsbidrag sökts.
Sveriges skogsägareförbund, som anslutit sig till sist angivna mening,
har framhållit, att det vore tänkbart, att skogsvårdsstyrelserna kunde åläggas
att vid ingivandet av sina petita till fördelningsmyndigheten gradera dessa.
De kunde exempelvis meddela, att visst bidragsbelopp begärts till sådana
dikningar, vilkas utförande ur produktionssynpunkt ansåges vara synnerligen
önskvärt, medan ett annat angivet belopp önskats för sådana arbeten,
vilka med hänsyn till gagnet av dikningen ansåges böra komma i andra
hand. En dylik gradering av anslagskraven från de olika styrelserna gjorde
det möjligt för vederbörande myndighet att vid fördelningen mellan dem
taga hänsyn även till de nationalekonomiska produktionssynpunkterna.
Skog svår dsstyr elsen i Kopparbergs län har närmare redogjort för den
utredning, som enligt styrelsens mening varje skogsvårdsstyrelse borde förebringa
för att ådagalägga behovet av dikningsanslag inom dess verksamhetsområde,
ävensom huru anslagets fördelning mellan olika skogsvårdsstyrelser
borde ske, samt i dessa hänseenden anfört:
Dikningsverksamheten med statsbidrag kunde betydligt förenklas och i
stort sett ordnas så, att de olika skogsvårdsstyrelserna upptoge ansökningar
om dikningsbidrag och granskade dessa samt med stöd av sin lokalerfarenhet
uppgjorde en approximativ kostnadsberäkning för årets dikningar, som
med angivande av företagens omfattning m. m. enligt fastställda blankettformulär
skulle överlämnas till centralrådet, som hade att sammanställa
desamma samt med eget yttrande överlämna dem till Kungl. Maj:t, som
sedan hade att slutgiltigt fördela tillgängligt statsanslag för året de olika
skogsvårdsstyrelserna emellan. Skogsvårdsstyrelsen hade därefter att på
marken planlägga och kostnadsberäkna årets dikningsföretag inom ramen
av fastställt statsbidrag och eventuellt för övrigt tillgängliga medel.
Den av de sakkunniga föreslagna anordningen för bidragsverksamhetens
handhavande, enligt vilken samtliga ansökningar om bidrag skulle jämte
viss utredning rörande vederbörande dikningsföretag underställas granskning
av centralrådet, som därefter hade att besluta om beviljande av bidrag
till respektive företag, är givetvis i viss mån ägnad att trygga tillämpningen
av enhetliga och likformiga principer vid bidragstilldelningen samt
att underlätta bedömandet av de särskilda företagens förutsättningar och
lämplighet. Å andra sidan får emellertid ej förbises, att centralrådets
prövning av inkomna bidragsansökningar och dikningsförslag måste helt
grundas å de till rådet ingivna handlingarna och sålunda bliva beroende
av dessas innehåll. Då emellertid vissa av de förhållanden, som böra vara
grundläggande för beviljande av bidrag, äro av den svårbedömbara natur,
att en riktig uppfattning av desamma i allmänhet förutsätter besiktning på
stället eller en ingående lokalkännedom, är berörda arbetsform givetvis
ägnad att i ej oväsentlig grad förringa prövningens värde. Därjämte är
15
Kungl. M.aj:ts proposition Nr 156.
att märka, att centralrådet med hänsyn till sin nuvarande sammansättning och
allmänna organisation ej kan anses särskilt lämpad för liandhavandet av ifrågavarande
prövning, vilken arbetsuppgift skulle delvis förändra dess karaktär.
Det kan även befaras, att en dylik ökning i rådets arbetsbörda skulle lända
till men för dess övriga verksamhet. Härtill kommer att, såsom de sakkunniga
framhållit, fullgörandet av ifrågavarande uppgift skulle nödvändiggöra
en avsevärd utökning av centralrådets kansli, vilken skulle draga
betydande kostnader.
Med hänsyn till det nu anförda finner jag mig ej kunna biträda de sakkunnigas
förslag i denna del. I likhet med flertalet av de i ärendet hörda
myndigheterna anser jag det överhuvud ej vara nödigt, att utdelningen av
bidrag till respektive företag verkställes av en central myndighet, då denna
uppgift lämpligen torde kunna anförtros åt vederbörande skogsvårdsstyrelser.
Med den ingående kännedom om vederbörande torrläggningsföretags förutsättningar,
som skogsvårdsstyrelserna kunna förvärva sig, och den sakkunskap,
varöver dessa förfoga genom hos dem anställda forstliga biträden,
torde det med fog kunna antagas, att styrelserna skola vara i stånd att på
ett tillfredsställande sätt handhava denna uppgift. Genom uppdragandet
åt styrelserna av här avsedda befogenhet skulle även den fördelen vinnas,
att hela den ifrågasatta understödsverksamheten skulle läggas i styrelsernas
händer, varigenom styrelsernas intresse för denna givetvis skulle ökas. Att
märka är, att skogsvårdsstyrelserna redan nu ombetros att av allmänna medel
utdela bidrag till skogsvårdsåtgärder, inklusive skogsdikning.
Med nu angivna uppfattning finner jag mig böra förorda, att det ifrågasatta
skogutdikningsanslaget fördelas i klumpsummor emellan de särskilda
skogsvårdsstyrelserna samt att denna fördelning verkställes av Kungl. Maj:t.
'' Av det anslagsbelopp, som sålunda tilldelats varje skogsvårdsstyrelse, bör
denna äga att enligt fastställda grunder bevilja bidrag till sådana torrläggningsföretag,
som i de sakkunnigas förslag angivits.
Vad angår de grunder, efter vilka anslaget bör fördelas mellan de särskilda
skogsvårdsstyrelserna, anser jag övervägande skäl tala för att fördelningen
företrädesvis sker med hänsyn till det vid varje tillfälle inom vederbörande
skogsvårdsstyrelseområde konstaterade behovet av bidrag, sådant detta behov
kommit till uttryck genom gjorda ansökningar om bidrag. För att komma
i betraktande vid fördelningen bör ansökningen avse bidrag i enlighet med de
fastställda bidragsvillkoren, vilket prövas av vederbörande skogsvårdsstyrelse,
samt vara av denna tillstyrkt. Förteckning över sålunda granskade och tillstyrkta
ansökningar, avfattad enligt av Kungl. Maj:t fastställt formulär,
bör årligen av respektive skogsvårdsstyrelse före viss dag insändas till
jordbruksdepartementet tillika med framställning om det anslagsbelopp, skogsvårdsstyrelsen
önskar få sig tilldelat. Detta belopp bör givetvis ej överstiga
summan av de i berörda ansökningar avsedda bidragen. Innan sagda framställningar
prövas av Kungl. Maj:t, torde utlåtande i ärendet böra infordras
från centralrådet.
16
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 156.
Vad angår förslaget, att skogsvårdsstyrelserna skulle åläggas att i sina
framställningar om anslagstilldelning gradera de av dem tillstyrkta bidragsansökningarna
med hänsyn till vederbörande dikningsföretags ekonomiska
bärighet, tillåter jag mig framhålla, att redan förenämnda fordran, att bidragsansökningarna
skola uppfylla fastställda bidragsvillkor, innebär en viss dylik
gradering, såsom i det följande kommer att närmare belysas. Att härutöver
uppställa fordran på särskilda uppgifter rörande företagens räntabilitet anser
jag ej behövligt för själva anslagsfördelningen.
Med ledning av nu angivna synpunkter bör Kungl. Maj:t äga att pröva,
huru fördelningen lämpligast må ske.
Sedan anslaget blivit av Kungl. Maj:t fördelat mellan respektive skogsvårdsstyrelser,
bör det varje styrelse tilldelade beloppet genom statskontoret
ställas till styrelsens förfogande. Denna bör härvid till statskontoret avgiva
förbindelse att använda berörda belopp enligt gällande föreskrifter. Ifrågavarande
medel böra av skogsvårdsstyrelsen särskilt bokföras och redovisas,
och bör därå upplupen ränta tillgodoföras samma medel.
Såsom allmän norm för skogsvårdsstyrelse vid beviljande av bidrag torde,
i anslutning till vad de sakkunniga härutinnan föreslagit, böra gälla, att
bidrag skall främst lämnas till sådana företag, som befinnas mest förtjänta
av understöd. Vad angår de övriga villkor, som böra gälla med avseende
å bidrags beviljande, torde jag få redogöra för dessa i det följande. I sammanhang
med lämnande av bidrag till visst företag bör skogsvårdsstyrelsen även
fastställa arbetsplan för detta.
I de sakkunnigas förslag har särskilt berörts det fall, att ärende angående
beviljande av statsbidrag till visst torrläggningsföretag är av den omfattning
eller beskaffenhet i övrigt, att för dess fullständiga utredning sådan speciell
sakkunskap erfordras, som tinnes särskilt företrädd inom lantbruksstyrelsen
eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och hava de sakkunniga med avseende
å detta fall föreslagit, att, innan beslut fattades om beviljande av bidrag,
yttrande i ämnet skulle infordras från vederbörande styrelse. Då emellertid,
på sätt jag i det följande kommer att närmare framhålla, såsom villkor för
beviljande av bidrag till sådant företag, varom nu är fråga, bör gälla, att
företaget handlagts vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen samt
nämnda lag innefattar garanti, att erforderlig sakkunskap i förekommande
frågor linnes representerad hos synemännen eller dessas sakkunniga biträden,
finner jag meddelande av föreskrift i det av de sakkunniga angivna syftet
ej vara av behovet påkallat.
Mot de sakkunnigas förslag, att det skall ankomma å skogsvårdsstyrelse
att upprätta kontrakt med vederbörande bidragstagare samt att utöva inseende
och kontroll över torrläggningsarbetenas utförande och underhåll
m. m. finner jag ej anledning till erinran. Likaledes tillstyrker jag de
sakkunnigas förslag om skyldighet för skogsvårdsstyrelse att årligen avgiva
redogörelse över sin verksamhet i förevarande avseende under nästföregående
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
år. Dylik redogörelse torde emellertid böra avlämnas till Kungl. Majd, som
bör hava att vidtaga erforderliga åtgärder för redogörelsens granskning
Vad angår skogssällskapets framställning, att sällskapet i avseende å ifrågavarande
bidragsverksamhet måtte beredas enahanda ställning som skogsvårdsstyrelse,
tillåter jag mig erinra, att sällskapet har till uppgift att verka
för bildande av s. k. skogsallmänningar i kommuners, allmänna inrättningars
och stiftelsers ägo och att medverka vid dessas förvaltning. Med hänsyn
härtill och då enligt de grunder, som böra gälla för beviljande av bidrag
till juridiska personer och som jag i det följande kommer att närmare beröra,
bidrag i regel ej torde böra tilldelas sådana skogsägarekategorier, som
äro anslutna till skogssällskapet, synas åtminstone för närvarande tillräckliga
skäl ej föreligga att tillerkänna sällskapet en sådan särställning i förevarande
avseende, som av sällskapet ifrågasatts.
Med den organisation av bidragsverksamheten, som jag här föreslagit,
torde någon ändring i centralrådets karaktär eller organisation eller någon
utökning av dess kansli ej vara påkallad. De av de sakkunniga härutinnan
framlagda förslag torde därför ej böra föranleda någon åtgärd.
Jag torde härefter få övergå till den viktiga frågan om proceduren vid
dikningsförslags upprättande. I sammanhang härmed torde jag jämväl få
beröra spörsmålet om underhåll av torrläggningsarbete, vartill statsbidrag
utgått.
I förstnämnda hänseende hava de sakkunniga förordat, att förslag till
utförande av dikningsföretag, vartill statsbidrag finge utgå, skulle, därest
och i den mån i företaget ingående torrläggningsarbete ansåges böra vidmakthållas
under längre tid än tio år, vara upprättat vid syneförrättning
enligt bestämmelserna i 10 kap. vattenlagen men Ange eljest vara uppgjort
i. den ordning, varom centralrådet ägde meddela närmare bestämmelser.
Beträffande underhåll av med statsbidrag utfört torrläggningsarbete hava
de sakkunniga föreslagit att, därest förslag till dikningsföretag icke upprättats
vid syn enligt 10 kap. i vattenlagen, bidragstagaren skulle i kontraktet
rörande företaget förbinda sig att underhålla torrläggningsarbetet i
den omfattning och under den tid, som i kontraktet bestämdes, vid äventyr
att skogsvårdsstyrelsen ägde att, efter besiktning av två ojäviga män, på
den försumliges bekostnad verkställa arbetet. Vidare har härutinnan föreslagits,
att alla med statsbidrag utförda arbeten skulle i den omfattning
och under den tid, som hestämts vid syn enligt 10 kap. vattenlagen
eller i det upprättade kontraktet, av vederbörande delägare i företaget underhållas,
intill dess sådan underhållsskyldighet kunde varda andra i laga
ordning ålagd eller vederbörande från underhållsskyldigheten befriats, övervakande
av underhållsskyldigheten skulle ankomma å vederbörande skogsvårdsstyrelse.
Därest underhållsskyldigheten försummades, skulle beträffande
företag, vartill förslag upprättats vid syn enligt 10 kap. vatten
-
Procedurett
vid dikningsförslags
upprättande
tamt
underhåll av
med statsbidrag
utfört
arbete.
De sakkunniga.
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 135 höft. (Nr 156).
o
18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
lagen, med avseende å bristens botande och uttagandet av därför erforderliga
kostnader hos den försumlige gälla vad därom stadgades i 13 kap. 17 §
nämnda lag, och skulle befogenhet att i här avsett fall bota bristen och
uttaga därför erforderlig kostnad hos den försumlige tillkomma vederbörande
skogsvårdsstyrelse.
Till stöd för förslaget i förevarande avseenden hava de sakkunniga anfört
bland annat:
För bedömande av beskaffenheten av den procedur, som vid planlägg
ning av dikningsföretag borde iakttagas, vore ett klarläggande av frågan
om underhållsskyldigheten av avgörande betydelse.
Den dikning, som krävdes för torrläggning, kunde vara av skilda slag.
Ett dikessystem, som icke vore av allt för liten omfattning, torde sålunda
bestå av dels ett större avlopp, dels vissa från detsamma utgående huvuddiken,
dels ett utgrenat nät av smärre diken, i viss mån motsvarande
vad som vid torrläggning för odlingsändamål kallades tegdiken, och dels
laggdiken för torrläggningsområdets avskärning från angränsande mark.
Allt efter företagets omfattning kunde vissa av dessa dikeskategoner
minskas i betydelse eller alldeles bortfalla. I underhållsavseende förhölle
de sig olika. De större avloppens och huvuddikenas bibehållande för framtiden
torde sålunda nästan alltid vara en nödvändig förutsättning för att
själva torrläggningen skulle äga bestånd. Detsamma torde i regel gälla
laggdikena, varemot beträffande den mindre grendikningen det ofta vore
tillräckligt, att den underhölles blott under en kortare tid. Om nu staten
lämnade bidrag utan återbetalningsskyldighet till sådana diken, vilka borde
allt framgent underhållas, syntes staten också höra, liksom vid odlmgsavdikning,
fordra säkerhet för att sådant underhåll ägde rum och att det
kunde i nödfall framtvingas även gent emot ny ägare till marken, pa det
att statens penningar icke måtte bliva bortkastade genom att dikena lämnades
att gå igen. Huru dylik säkerhet skulle kunna vinnas, hade redan förut
varit föremål för en noggrann utredning, som närmare omförmäldes i
propositionen nr 82 till 1926 års riksdag angående statens verksamhet till
främjande av avdikning av mark i odlingssyfte. Det hade därvid adagalagts,
att den enda användbara och fullt betryggande utvägen att ernå
sådan säkerhet vore, att själva förslaget upprättades vid syneförrättning
enligt bestämmelserna i 10 kap. vattenlagen. Härigenom bleve underhållsskyldigheten
lagligen bunden vid de deltagande fastigheterna. Enligt
stadgandet i 13 kap. 17 § vattenlagen kunde vidare, när försummelse i
underhållet ägde rum vid torrläggningsföretag, som utförts med bidrag av
statsmedel, under villkor att arbetet vederbörligen underhölles, vederbörande
myndighet, efter i föreskriven ordning verkställd besiktning, själv låta bota
bristen samt genom utmätningsman omedelbart uttaga kostnaden härior av
den försumlige. Härigenom vore sörjt för att tillsynen över underhållsskyldighetens
fullgörande bleve effektiv. För vinnande av enahanda garantier
beträffande företag, som understöddes medelst bidrag från statens skogsutdikningsanslag,
borde uppenbarligen syneförrättning enligt 10 kap.
vattenlagen äga rum, såvitt anginge sådan dikning, vars underhall maste
säkerställas för längre tid framåt. , ...
Det kunde ifrågasättas, huruvida det icke borde föreskrivas, att dylik syn
städse skulle hava verkställts, för att bidrag kunde erhållas. Genom den
frihet från åliggandet att vid synen använda gode män, varom Kungl. maj:t
19
Kungl. Maj ris proposition Nr 15G.
torde komma att framlägga förslag för riksdagen, bleve besväret och kostnaderna
vid dylik syn avsevärt minskade. Ifall, som önskligt vore, viss
personal hos skogsvårds,styrelserna erhölle kompetens som syneförrättare, bleve
proceduren vid syn icke mycket mer omständlig och betungande än en av
samma personal verkställd vanlig undersökning. Det finge tillika framhållas,
att begagnandet av syneproceduren kunde vara av vikt även ur andra synpunkter
än underhållets. Sålunda måste syn enligt 10 kap. vattenlagen
äga rum i det fall, att företaget berörde flera fastigheter samt frivillig överenskommelse
om deltagande i detsamma icke kunde åstadkommas mellan
alla intresserade.
Likväl hade de sakkunniga icke ansett sig böra förorda obligatorisk syn
vid alla skogsutdikningsföretag. Skälen härtill vore huvudsakligen av praktisk
natur. En säkerligen mycket stor mängd av dessa företag bleve var
för sig av skäligen obetydlig omfattning och enkel beskaffenhet. Detta framginge
bland annat av erfarenheten från skogsvårdsstyrelsernas hittillsvarande
utdikningsverksamhet. Då skogsutdikningsföretagen kunde förväntas
skola, åtminstone inom de större skogsvårdsstyrelseområdena, stiga till ett
ganska stort antal årligen samt bliva belägna på vitt skilda delar av området,
vore det angeläget, att tillräckligt stor personal stode till förfogande
för undersökningarnas verkställande. Eljest skulle alltför lång tid upptagas
av resor mellan förrättaingsställena och arbetsresultatet under den
ganska korta undersökningssäsongen skulle bliva alltför litet i förhållande
till kostnaderna. En stor tidsutdräkt vid en undersökningsförrättning vållades
även av den orsaken, att dessa utdikningsföretag icke liksom odlingsavdikningen
behövde ligga i viss närhet av odlad och med vägar försedd bygd
utan kunde vara belägna nästan hur avlägset som helst, enär de efter torrläggningens
fullbordande icke krävde någon särskild skötsel. Det vore av
dessa skål önskligt, att icke överkvalificerad och alltför dyr arbetskraft användes
vid de små företagen, utan borde vid dem plan och kostnadsförslag
kunna liksom hittills upprättas av personal i länsskogvaktares ställning
och med dessas allmänna kompetens. Att tillerkänna dylik personal befogenhet
såsom syneförrättare enligt 10 kap. vattenlagen hade emellertid
icke ansetts kunna komma i fråga. De spörsmål, som kunde uppkomma
vid dylik syn, vore av den ömtåliga natur, att de krävde vida högre kompetens.
För att å ena sidan icke över hövan inskränka och fördyra undersökningsverksamheten
och å andra sidan äga garanti för erforderlig sakkunskap,
när frågor av större betydelse eller av mer invecklad beskaffenhet
förekomme, hade de sakkunniga stannat vid att förorda, att syn skulle
förklaras erforderlig, allenast därest och i den mån i företaget ingående
torrläggningsarbete ansåges böra vidmakthållas under längre tid än 10 år.
De övriga omständigheter, som ibland gjorde syn önsklig eller nödvändig,
vore förestavade i delägarnas intresse och syntes icke ur statsbidragets synpunkt
böra göra synen obligatorisk. Vid företag, där allenast en kortare
tids underhåll ansåges göra tillfyllest och garanti härför kunde erhållas utan
syneförrättning, exempelvis genom borgenssäkerhet, kunde undersökningen
anförtros åt personer med lägre kompetens. Visserligen löpte man härvid
den risken, att underhållsskyldigheten icke kunde göras gällande gent
emot ny ägare till marken, men då dessa mindre företag väl i allmänhet berörde
endast en jordägare samt underhållsskyldigheten i allt fall vore begränsad
till en kort tidsperiod, syntes det vida bättre att taga denna risk
än att anordna en så tung och dyrbar apparat, att den k om me att motverka
ändamålet med hela skogsutdikningsrörelsen. Det finge för övrigt
Yttrande».
20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
framhållas, att jämligt 7 kap. 36 § fjärde stycket vattenlagen provning
av framtida underhållets fördelning kunde påkallas, även när dike upptagits
utan föregående syneförrättning. Det vore emellertid önskvärt, att närmare
bestämmelser meddelades av central myndighet beträffande sådan enklare
förrättning, som nu berörts, på det att alla betydelsefulla omständigheter
därvid kunde bliva beaktade och riktigt bedömda.
Att en kortare underhållstid än 10 år mången gång kunde vara tillfyllest,
sammanhängde med det förhållandet, att den skog, som till följd av torrläggningen
uppväxte på området eller som redan funnes där och genom
torrläggningen finge ökad tillväxtenergi, ägde förmåga att i betydlig mån
uppsuga vattnet och sålunda hålla marken vid lämplig fuktighetsgrad.
Då de sakkunniga föreslagit, att syn enligt vattenlagen skulle i vissa fall
vara en nödvändig förutsättning för att bidrag kunde utgå, avsåge de dock
icke, att underhållsskyldighet för all framtid skulle i dessa fall ovillkorligen
äga rum beträffande hela dikessystemet. För vissa delar därav kunde,
liksom vid de förut nämnda mindre företagen, en kortare tids underhållsskyldighet
vara tillräcklig. Därför borde vid synen bestämmelse kunna meddelas
därom, att vissa diken icke behövde underhållas längre än viss angiven
tid. För underhållets fullgörande under sagda tid gåve synen lika
fullgod säkerhet som beträffande det övriga underhållet.
Även beträffande förevarande frågor hava bland de hörda myndigheterna
rått delade meningar.
De sakkunnigas förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av, bland
andra, statskontoret, domänstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och centralrådet samt ett flertal länsstyrelser och skogsvårdsstyrelser.
Länsstyrelsen i Örebro län har förordat komplettering av förslaget med
bestämmelser i syfte att tillförbinda ny ägare av fastighet, till vi Ikon här
avsett statsbidrag utgått, skyldighet att i förekommande fall ansvara för
vederbörligt underhåll av för ändamålet utförda arbeten.
Lantbruksstyrelsen har föreslagit, att dikningsförslag, till vilket statsbidrag
finge utgå, städse skulle vara upprättat vid syn enligt 10 kap.
vattenlagen. Till utveckling av denna ståndpunkt har lantbruksstyrelsen
anfört:
Den av de sakkunniga föreslagna uppdelningen av här avsedda dikningsförslag
i två olika grupper med hänsyn till förfaringssättet vid deras upprättande
vore enligt lantbruksstyrelsens mening ej att tillråda, därest lika
rätt till statsbidrag skulle bibehållas för båda grupperna. Lantbruksstyrelsens
mångåriga erfarenhet av liknande statlig understöds verksamhet berättigade
till det påståendet, att praktiskt taget ingen garanti i fråga om underhållet
komme att förefinnas vid de företag, som enligt de sakkunnigas förslag
bleve verkställda utan syneförrättning. Det kunde även med tämligen
stor visshet förutses, att dessa företag ingalunda komme att inskränkas till
att omfatta endast ett fåtal eller att avse enbart sådan »mindre grendikning»,
som omnämndes i förslaget. Det finge nämligen icke anses helt uteslutet,
att bedömandet, huruvida företaget behövde underhållas längre tid än
tio år, kunde tänkas i viss mån röna inverkan av en förklarlig benägenhet att
söka undgå syneförrättning. För övrigt torde ifrågavarande smärre utdikningsföretag,
vilka, enligt vad de sakkunniga framhållit, skulle medföra
så kraftig ökning av skogens självdränerande förmåga, att de upptagna
21
Kungl. May.ts proposition Nr 156.
dikena inom några år bleve överflödiga, knappast kunna hänföras till sådana
arbeten, som borde understödjas med statsmedel. Därmed skulle enligt
lantbruksstyreIsens uppfattning kraven på statsbidrag komma att ledas in
pa ett område, som väl borde kunna uteslutande hänvisas till jordägarens
eget initiativ. Ifrågavarande »mindre grendiken» syntes även vara att närmast
jämföra med tegdikning av jordbruksjord, vilken dikning — ehuru
densamma i motsats mot vad fallet vore med den här ifrågavarande sltogsdikningen
måste allt framgent underhållas för tryggande av den vunna
tonlåggningselfekten icke ansetts vara av beskaffenhet att böra understödjas
med bidrag från statens avdikningsanslag eller lån från statens avdikningslånefond.
Slutligen finge i denna fråga framhållas att, sedan det
fundamentala kravet på syneförrättning såsom villkor för erhållande av
statsunderstöd numera blivit fastslaget och bestämmelse därom införd i vederbörande
författningar angående statsbidrag och lån till torrläggningsföretag
för höjande av alstrings förmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande
såsom åker eller ständig slåtter- eller betesvall samt därigenom, till
båtnad för såväl statsintresset som de enskilda jordägarna, garanti vunnits
för vidmakthållandet av företagen ävensom en fastare organisation av desamma
inåt och utåt, ett frångående av detta krav på ett med nämnda
torrläggningsföretag sä närbesläktat arbetsområde som det här ifrågavarande
icke syntes böra tagas under övervägande annat än under förutsättning, att
synnerligen starka skäl därtill förelåge. Detta kunde ingalunda sägas vara
fallet i fråga om det nu föreliggande förslaget om bidrag av statsmedel till
sådana dikningsf öretag å skogsmark, som icke förberetts genom syneförrättning
enligt vattenlagen. Lantbruksstyrelsen funne på grund av vad sålunda
anförts, att dylika företag borde helt uteslutas från rätt till erhållande
av nu ifrågasatt statsbidrag.
Skog svår dsstyr elsen i Västernorrlands län har funnit det mest ändamålsenligt,
att frågan, under vilka förutsättningar dikningsförslag skulle vara
upprättat vid syneförrättning enligt vattenlagen, ej reglerades genom någon
författningsföreskrift utan att det överlätes åt vederbörande skogsvårdsstyrelse
att bestämma, huru i varje särskilt fall med hänsyn till föreliggande
omständigheter härutinnan skulle förfaras, därvid avseende uteslutande
borde fästas vid arbetets omfattning och storleken av de därmed förenade
kostnaderna, vilka vore bestämmande för statens risk.
Övriga myndigheter, som yttrat sig i denna fråga, hava avstyrkt, att såsom
villkor för bidrag till här avsett torrläggningsföretag föreskreves, att
företaget handlagts vid syn enligt vattenlagen, eller hemställt, att sagda
villkor i varje fall mätte givas en mera begränsad tillämpning än de sakkunniga
förutsatt. Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län har sålunda uttalat
att, då de flesta dikningsföretag vore av enkel beskaffenhet, alla onödiga
formaliteter måtte undvikas och obligatorisk syn endast i yttersta
undantagsfall förekomma. — Länsstyrelserna och skogsvårdsstyrelserna
i Gotlands, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län hava gjort gällande,
att den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen om vissa dikningsförslags
upprättande vid syn borde ersättas med föreskrift, att viss
del av ifrågavarande bidrag skulle av vederbörande skogsvårdsstyrelse avsättas
till en fond, avsedd att användas till underhåll av de arbeten, var
-
Departements
chefen.
22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
till bidrag utgått. En dylik anordning skulle befrämja ett gott förhållande
mellan skogsägarna och skogsvårdsstyrelserna, under det underhållsskyldighetens
framtvingande genom exekutivt förfarande, vilket förutsattes i fråga
om företag, som tillkommit efter syn enligt vattenlagen, skulle i hög grad
motverka det enskilda intresset för skogsdikning. Därjämte vore att märka,
att syneförfarandet vore allt för kostsamt, omständligt och tidsödande.
Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands lön har framliallit, att det i de allra
flesta fall torde vara nödvändigt, därest ej ändamålet med dikningen skulle
förfelas, att dikena — åtminstone huvudgraven — underhölles under längre
tid än tio år samt att i följd härav dikningsförslags uppgörande vid syn
enligt vattenlagen skulle bliva regel vid ett genomförande av de sakkunnigas
förslag. Detta skulle emellertid onödigtvis försvåra och fördyra dikningsföretagen.
Erforderlig säkerhet för dikningarnas underhållande torde
kunna erhållas genom upprättande av kontrakt mellan skogsvårdsstyrelsen
och markägaren samt ställande av borgen för kontraktets fullgörande. Vid
fastighetens överlåtande till ny ägare ginge visserligen denna säkerhet förlorad,
men risken härav torde uppvägas av den lägre kostnaden för dikningsplanemas
upprättande och det större antal dikningar, som vid tilllämpning
av denna anordning kunde understödjas. Skogsvårdsstyrelsen
i Örebro län har anmärkt att, då enligt de sakkunnigas förslag markägarna
skulle själva bestrida 50 procent av dikningskostnaderna, de måste förutsättas
hava intresse för dikningarnas vidmakthållande, vadan den föreslagna
dyrbara kontrollen över underhållsskyldighetens fullgörande finge
anses obehövlig.
Av vissa myndigheter har framhållits, att frågan, huruvida visst torrläggningsarbete
borde vidmakthållas under längre tid än 10 år, ej kunde
avgöras annorledes än genom besiktning å stället samt att även vid en dylik
besiktning ett riktigt besvarande av denna fråga kunde vara svårt. Genomförandet
av en uppdelning av företagen efter nyssnämnda grund skulle
därför bliva dyrbart och osäkert.
Med avseende å förevarande spörsmål torde jag till en början få erinra,
att det av de sakkunniga omförmälda lagförslaget, enligt vilket syn rörande
dikningsföretag i vissa fall skulle kunna förrättas utan anlitande av gode
män och som genom proposition nr 2 förelagts innevarande års riksdag,
numera blivit av riksdagen antaget. I förslaget stadgas, bland annat, att
vid syneförrättning rörande dikningsföretag biträde av gode män ej erfordras,
med mindre till prövning förekommer fråga om ersättning till delägare
i företaget eller annan eller ock förrättningsmannen för bestämmande
av delaktigheten i företaget anser sådan uppskattning av båtnaden,
som i 10 kap. 60 § vattenlagen föreskrives, böra vid förrättningen verkställas.
Enligt dessa bestämmelser torde i flertalet fall syneförrättning
rörande dikningsföretag kunna handläggas utan biträde av gode män.
På sätt av de sakkunniga framhållits, bör vid beviljande av statsbidrag
Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
23
till här avsedda torrläggningsföretag principiellt fordras, att företag, vartill
statsbidrag utgår, behörigen underhålles. I annat fall föreligger givetvis
risk, att de medel, staten anvisar för ifrågavarande ändamål, utgivas
utan verklig nytta. Såsom av utredningen i ärendet framgår, kan i fråga
om underhållsskyldighetens fullgörande säkerhet ej vinnas på annat sätt
än att företaget handlägges vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen,
varigenom underhållsskyldigheten bindes vid de fastigheter, som genom
dikningen tillskyndas båtnad, samt kan vid ådagalagd försummelse på exekutiv
väg framtvingas, även om fastigheterna övergått till nya ägare. I
överensstämmelse härmed har ock såsom villkor för statsbidrag till företag,
som avse torrläggning av mark i ändamål av dess utnyttjande såsom åker
eller ständig slåtter eller betesvall, föreskrivits, att förslag till företaget
skall vara upprättat vid sådan syn, som nyss sagts. Ett liknande villkor
torde därför ock principiellt böra stadgas med avseende å statsbidrag till
här avsedda torrläggningsföretag.
Av skäl, som av de sakkunniga angivits, torde emellertid i fråga om
vissa mindre dikningsföretag fordran på förrättande av syn böra eftergivas.
Ett strängt fasthållande av detta krav även beträffande nyssangivna
företag skulle i verkligheten innebära, att dessa i många fall skulle
utestängas från möjlighet att erhålla statsbidrag. För vinnande av syftet
med ifrågavande bidragsverksamhet är emellertid uppenbarligen av vikt,
att även de mindre företagen kunna tilldelas bidrag och sålunda intresse
för skogsdikningen skapas hos det stora flertalet av landets skogsägare.
På grund av vad sålunda anförts, finner jag mig böra tillstyrka de sakkunnigas
förslag, att här avsett företag skall, därest och i den mån i företaget
ingående torrläggningsarbete anses böra vidmakthållas under längre
tid än 10 år, vara handlagt vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen.
Frågan, huruvida visst torrläggningsarbete bör vidmakthållas under
längre eller kortare tid än tio år, skall givetvis prövas av vederbörande
skogsvårdsstyrelse, och bör denna prövning äga rum, innan förslag uppgöres
till dikningsföretaget. Innan skogsvårdsstyrelsen avgör en dylik fråga,
torde väl i många fall vara nödvändigt, att någon styrelsens befattningshavare
med högre forstlig utbildning verkställer besiktning av den mark,
som är avsedd att ingå i företaget, men, då en dylik besiktning kan ske
formlöst och ej sällan torde vara av enkel beskaffenhet, synes detta ej behöva
medföra större tidsutdräkt eller mera avsevärda kostnader. I vissa fall
torde för övrigt förevarande fråga kunna avgöras utan dylik besiktning
med ledning av de uppgifter om företaget, som sökanden och vederbörande
länsskogvaktare lämnat eller som eljest äro för skogsvårdsstyrelsen tillgängliga.
Vad angår torrläggningsarbete, beträffande vilket enligt det nu anförda
förrättande av syn ej bör utgöra villkor för bidrag, är uppenbart, att även
i fråga om planläggning av dylikt arbete vissa garantier måste uppställas,
därest statsbidrag skall kunna utgå till detsamma. I nära anslutning till
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
Förrättnings
män.
De sakkunniga.
Yttranden.
vad de sakkunniga härutinnan föreslagit, torde dylika garantier lämpligen
böra och kunna ernås genom särskilda, av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter.
Av den ståndpunkt jag nu intagit med avseende å proceduren vid dikningsförslags
upprättande följer, att jag även tillstyrker de sakkunnigas
förslag rörande underhållet av här avsedda torrläggningsarbeten. Däremot
finner jag mig ej böra biträda de av åtskilliga myndigheter framställda
förslagen, att inom varje skogsvårdsstyrelseområde viss del av statsbidragen
skulle avsättas till en fond, avsedd att användas för dylikt underhåll. Rent
principiellt sett synes det böra åligga vederbörande markägare att, sedan ett
dikningsarbete blivit med statsunderstöd utfört, utan ytterligare dylikt understöd
fullgöra underhållet av arbetet. Härtill kommer, att anordnande
av en statlig bidragsverksamhet även i fråga om underhållet skulle vara
ägnat att hos markägaren försvaga insikten om hans skyldighet i förevarande
avseende samt att i hög grad öka skogsvårdsstyrelsernas arbetsbörda.
I sitt betänkande hava de sakkunniga även ingått på frågan, vilka personer
som borde äga behörighet dels att förrätta syn rörande skogsutdikningsföretag,
dels ock att uppgöra förslag till sådana företag, rörande vilka enligt
det förut anförda syn ej skulle erfordras. De sakkunniga hava härvid
framhållit, att behörighet i förstberörda hänseende borde tillerkännas länsjägmästarna
samt särskilda hos skogsvårdsstyrelserna anställda dikningsledare.
Kompetens såsom dikningsledare borde enligt de sakkunnigas förslag
tillkomma allenast den, som genomgått skogshögskolans jägmästareller
forstmästarkurs och därjämte förvärvat erforderlig praktisk erfarenhet
vid skogsutdikningsföretag. I det senare hänseendet borde enligt de sakkunnigas
mening behörighet tillkomma även personer med länsskogvaktares
utbildning och allmänna kompetens, därvid dock förutsattes, att länsjägmästarna
eller de särskilda dikningsledarna gåve berörda personal nödiga
anvisningar och instruktioner.
Vad de sakkunniga i förevarande avseende föreslagit har vunnit understöd
i flertalet av de avgivna yttrandena. Lantbruksstyr elsen har emellertid
hävdat, att den vid skogshögskolans jägmästar- och forstmästarkurser
meddelade vattentekniska och rättsliga utbildningen vore otillräcklig för
att medföra kompetens att handlägga syneförrättning rörande skogsutdikningsföretag
i andra fall än då företaget från såväl teknisk som juridisk
synpunkt vore av särskilt enkel natur. Enligt nu gällande bestämmelser
tillkomme behörighet i förevarande avseende lantbruksingenjörerna, och
förelåge enligt lantbruksstyrelsens mening ej tillräckliga skäl att utsträcka
denna behörighet till andra befattningshavare. — Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har gjort gällande, att länsjägmästares och särskild dikningsledares
befogenhet att handlägga syneförrättning enligt vattenlagen borde in
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
25
skränkas till sädana företag, som ej berörde annan mark än befintlig eller
blivande skogsmark. För övriga fall borde lantbruksingenjör i vanlig ordning
anlitas med skyldighet för denne att tillkalla skogsvårdsman som biträdande
förrättningsman. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har även starkt
ifrågasatt, om åt länsskogvaktare och därmed jämförliga kunde tillerkännas
kompetens att handhava planläggandet av företag, som avsåges skola erhålla
statsbidrag av ifrågavarande slag, alldeles oberoende av om underhållet behövde
utsträckas över mer än tio år eller icke. — Domänstyr elsen har uttalat,
att utomordentlig vikt borde fästas därvid, att planer för statsunderstödda
dikningsföretag upprättades av fullt kompetenta personer samt med
all den omsorg och insikt, som saken krävde. De sakkunniga syntes ock
hava haft full förståelse härför. Styrelsen ville dock framhålla, att sträng
urskillning borde iakttagas vid anförtroende av dylika arbeten åt länsskogvaktare,
med hänsyn till den utbildning dessa ägde, samt att det vore önskvärt,
att därtill, så långt ske kunde, anlitades högskolebildad personal.
Då, på sätt förut framhållits, ifrågavarande bidragsverksamhet bör handhavas
av skogsvårdsstyrelserna, är det givetvis önskvärt, att hos dessa anställd
personal företrädesvis anlitas för uppgörande av förslag till skogsutdikningsföretag.
Enär de flesta dylika företag torde bliva av mindre
omfattning och av enkel natur, lärer den hos styrelernas anställda personalen
med högre skoglig utbildning i allmänhet få anses kompetent att upprätta
förslag i förevarande avseende, och gäller detta även sådana fall, då företag,
som nyss sagts, skola handläggas vid syneförrättning enligt vattenlagen.
Det torde dock vara önskvärt, såsom ock av de sakkunniga föreslagits,
att särskilda repetitionskurser i hithörande ämnen anordnas vid
skogshögskolan för nyssangivna personal och denna sålunda beredes ökad
kompetens i förevarande avseende. Vad angår företag, som äro av mera
invecklad beskaffenhet eller avse reglering av vattenståndet i större vattendrag,
sjöar eller andra vattensamlingar, torde emellertid berörda personal i
regel ej äga tillräcklig kompetens, utan torde vid uppgörande av förslagtill
dylika företag såsom särskild förrättningsman böra förordnas lantbruksingenjör
eller annan sakkunnig person.
Jag tillåter mig erinra, att enligt vattenlagen behörighet att handlägga
syneförrättning rörande här avsedda torrläggningsföretag må av Kungl.
Maj:t tilldelas antingen viss tjänstemannagrupp eller ock särskild person,
som på grund av avlagda kunskapsprov och praktisk erfarenhet i här avsedda
ämnen finnes därtill lämplig. Vid blivande prövning av frågan om
medgivande av behörighet i nyssangivna avseende för skogsvårdsstyrelsernas
förenämnda personal lärer Kungl. Maj:t ej underlåta att tillse, att dylik
behörighet tillerkännes ifrågavarande befattningshavare allenast i den mån
de äga erforderlig kompetens.
De sakkunniga hava gjort gällande, att behörighet att uppgöra förslagtill
företag, rörande vilka enligt det förut anförda syn ej skulle erfordras,
Departements»
chefen.
Visst förhållande
mellan
båtnadsvärde
och torrläggningskostnad
såsom villkor
för statsbidrag.
De sakkunniga.
26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
borde tillkomma även personer med länsskogvaktares utbildning och allmänna
kompetens, därvid de sakkunniga dock förutsatt, att länsjägmästarna
eller de särskilda dikningsledarna gåve berörda personal nödiga anvisningar
och instruktioner. Jag anser det emellertid kunna ifrågasättas, huruvida
länsskogsvaktare och med dem likställda befattningshavare i regel äga tillräcklig
utbildning för handhavandet av en dylik uppgift. Även i fråga om
dylika företag torde här avsedd behörighet i allmänhet böra tillerkännas
allenast skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare med högre skoglig utbildning.
Detta hindrar givetvis ej, att dessa vid dikningsförslagens uppgörande
äga anlita vederbörande lä nsskogvaktare såsom biträden i fråga
om arbete, som lämpligen kan anförtros åt dem.
Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att, sedan riksdagen fattat beslut
rörande förevarande anslagsfråga, meddela närmare bestämmelser angående
behörighet såväl att förrätta syn enligt vattenlagen rörande skogsutdikningsföretag
som ock att uppgöra förslag till dylika företag, som enligt
vad förut anförts ej behöva handläggas vid dylik syn. I sammanhang härmed
böra jämväl erforderliga ändringar vidtagas i kungörelsen den 10 mars
1922 angående gottgörelse åt synemän vid vissa syneförrättningar.
Såsom villkor för beviljande av statsbidrag till visst företag eller del
därav hava de sakkunniga föreslagit, att värdet av båtnaden i avseende å
markens utnyttjande för skogsbörd skulle överstiga kostnaden för torrläggningen
med minst en tredjedel av denna kostnad, dock att i undantagsfall,
när särskilda skäl därtill vore, statsbidrag kunde beviljas, om värdet av
båtnaden vore mindre än nyss sagts men uppginge minst till samma belopp
som kostnaden för torrläggningen.
I motiveringen till förslaget i denna del hava de sakkunniga anfört:
En mycket viktig fråga vore, i vilka fall och med vilka belopp understöd
kunde beviljas med hänsyn till å ena sidan kostnadssumman för företaget
och å den andra båtnadsvärdet. Härvid måste bestämda garantier
uppställas för att statens gåva tinge en verkligt nyttig användning. I detta
syfte föresloges, bland annat, att de företag, där båtnaden icke uppginge
till minst samma belopp som torrläggningskostnaden, absolut utestängdes
från möjligheten att erhålla bidrag samt att jämväl de sämst räntabla företagen,
åtminstone i början av bidragsverksamheten, i regel uteslötes härifrån.
Detta kunde lämpligen ske därigenom, att det föreskreves, att bidrag i
regel icke tinge utgå, därest icke båtnaden med visst proportionellt belopp
överstege kostnaden. De sakkunniga hade stannat vid att föreslå detta belopp
till en tredjedel av kostnaden. Naturligtvis kunde en annan proportion
väljas, men om allenast ett lägre överskottsbelopp stadgades, skulle
icke någon särdeles effektiv begränsning åstadkommas, och ett högre belopp,
t. ex. hälften, skulle kanske bortskära alltför många företag. I undantagsfall
borde dock, när särskilda skäl därtill vore, statsbidrag kunna beviljas,
även om värdet av båtnaden vore mindre än nyss sagts, men blott om det
uppginge till minst samma belopp som kostnaden för torrläggningen. En
sådan föreskrift om visst överskjutande båtnadsbelopp, som nu föreslagits,
funnes visserligen icke beträffande bidrag från statens avdikningsanslag.
Kungl. Majrls proposition Nr 156.
27
Där krävdes blott, att kostnaden icke överstege båtnaden, och ej ens detta
krav vore absolut, utan bidrag kunde undantagsvis beviljas, även om kostnaden
stege till högre belopp än båtnaden. Man kunde ju då hålla före,
att en sådan regel som den nu beträffande skogsutdikning föreslagna vore
alltför sträng. Man kunde därvid göra gällande, att staten hade intresse
av att så mycket försumpad skogsmark som möjligt gjordes mer produktiv.
Men då torrläggningsområdena vore så ofantligt stora och många, hade de
sakkunniga funnit det vara klokt och försiktigt, att man började med de
i ekonomiskt avseende bästa. Såsom en regel i största allmänhet syntes
sålunda kunna anbefallas att ägna sig åt utdikning av den skogbevuxna
försumpade marken, innan man grepe sig an med egentlig kalmark, samt
att i regel giva företräde åt sådan mark, som syntes äga de största förbättringsmöjligheterna.
Svårigheten att rätt bedöma båtnaden hade också i viss
mån varit för de sakkunniga ett skäl att förorda en sådan säkerhetsmarginal
som den nu föreslagna.
De sakkunniga hava i betänkandet jämväl uttalat sig rörande sättet för
båtnadens beräkning vid här avsedda företag. Sedan do sakkunniga härvid
erinrat om bestämmelsen i 7 kap. 22 § första stycket vattenlagen, att
med avseende å mark, vars nytta av torrläggning bestode i höjning av dess
alstringsförmåga, skulle såsom båtnad (jordförbättring) anses den genom
företaget åstadkomna höjningen däri genom torrläggning intill ett djup av
1.2 meter, hava de vidare i detta avseende anfört bland annat:
Den höjning av markens alstringsförmåga, som bleve en följd av utdikningen,
berodde i mycket hög grad av det växtsamhälle, genom vilket denna
alstringsförmåga kunde komma till uttryck. Allt efter som marken vore
kal eller skogbevuxen, allt efter som beståndet utgjordes av plantskog eller
mer utvuxen, yngre eller äldre, skog, allt efter beståndets slutenhetsgrad,
de däri ingående trädslagen och en mångfald andra omständigheter kunde
båtnaden av ett torrläggningsföretag i syfte av skogsbörd växla snart sagt
oändligt. Då i vilket fall som helst markens alstringsförmåga vore grunden
för den värdetillväxt, som inträdde på det å densamma befintliga skogsbeståndet,
och visade sig just härigenom, borde bestämmelserna i nyss anförda
ställe i vattenlagen enligt de sakkunnigas mening givetvis tolkas
så, att vid båtnadsberäkningen hänsyn borde tagas även till den växande
skogen. — Uppenbarligen borde på detta sätt båtnadsberäkning ske även
vid sådana mindre företag, där syn icke förekomme.
Det vore oförnekligt, att en riktig uppskattning av båtnaden vore vid
skogsutdikning ganska svår. Vi ägde ännu en rätt ofullständig kännedom
om huru och i vilken mån den växande skogen reagerade för torrläggning.
Visserligen torde på grund av vetenskapliga undersökningar och gjorda
erfarenhetsrön vissa anvisningar kunna meddelas till ledning för förrättningsmännen
vid båtnadens beräknande. Dock torde det knappast vara
möjligt att redan nu uppställa några allmängiltiga och pålitliga regler
för beräknandet av denna båtnad. Det syntes därför bliva nödvändigt att i
detta avseende bedöma varje utdikningsärende för sig på grund av föreliggande
förhållanden och lämna åt den skogsvetenskapliga försöksverksamheten
samt praktiken att småningom utforma dylika regler. Det finge
emellertid framhållas, att vid båtnadsberäkningen hänsyn borde tagas bland
annat till den värdeökning skogen vunne genom kvalitetsförbättring och
genom att kunna utväxa till grövre och värdefullare dimensioner.
28
Kungl. May.ts proposition Nr 156.
yttranden.
Då frågan, huruvida bidrag borde utgå, samt i vissa fall jämväl storleken
av bidragsbeloppet borde vara beroende av relationen mellan förbättringsvärdet
och kostnaden för företaget, måste båtnaden beräknas så noggrant
som möjligt och angivas med ett fixt belopp. Detta belopp borde
framkomma efter behörig diskontering av den framdeles å skilda tider påräkneliga
ökningen i avkastningsvärdet och under hänsyn till alla övriga
på frågan inverkande omständigheter, så att det kunde såsom nuvärde jämföras
med kostnaden.
I de avgivna yttrandena hava de sakkunnigas förslag rörande stadgande
av visst förhållande mellan båtnadsvärdet och kostnaden för torrläggningen
såsom villkor för bidrag föranlett åtskilliga erinringar.
Skogsvårdsstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs och Västernorrlands
län hava sålunda gjort gällande, att bidrag borde i regel kunna
utgå, så snart båtnadsvärdet uppginge till minst samma belopp som torrläggningskostnaden.
Till stöd härför har anförts, att det kunde ifrågasättas,
huruvida ej staten hade större intresse av att understödja mindre
lönande dikningsföretag än sådana, som lämnade stor båtnad i förhållande
till kostnaden. Därest intet understöd lämnades till de förra, bleve de helt
visst ej utförda, vilket nationalekonomiskt sett innebure en förlust.
Ett flertal länsstyrelser och skogsvårdsstyrelser liar avstyrkt, att vid
beviljande av bidrag hänsyn toges till båtnadsvärdet, enär detta vid skogsdikningsföretag
vore synnerligen vanskligt att exakt beräkna. Frågan, om
visst företag vore förtjänt att understödjas genom statsbidrag, borde enligt
dessa myndigheters mening avgöras efter annan grund än förhållandet
mellan berörda värde och kostnaden för företaget. Såsom lämplig dylik
grund har skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län föreslagit, att företagen
skulle graderas med hänsyn därtill, huruvida de omfattade ur markbiologisk
synpunkt godartade eller ej godartade marker samt välbelägna eller ej välbelägna
sådana, samt att alla företag, som av vederbörande skogsvårdsstyrelse med
nämnda gradering ansåges likvärdiga, borde äga samma möjlighet till bidrag.
—• Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har förordat meddelandet av en allmän
bestämmelse i förevarande avseende av det innehåll, att det väntade resultatet
av dikningen borde väl motsvara kostnaden härför. — Länsstyrelsen
i samma län har uttalat, att det torde vara nödvändigt, att man nöjde sig
med att konstatera, dels vilken ungefärlig areal som konime att undergå
förbättring genom en ifrågasatt torrläggning, och dels ett relativt värde
av förbättringen i jämförelse med andra företag. Efter dessa grunder torde
skogsvårdsstyrelserna hittills hava fördelat till skogsdikning utgående bidrag.
— Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län, med vilken länsstyrelsen därstädes
instämt, har anfört, att, därest en generell begränsning av dikningsbidragen
genomfördes, denna omständighet i förening med de i förhållande
till behovet små belopp, som konime att för ifrågavarande ändamål ställas
till varje skogsvårdsstyrelses förfogande, konime att utgöra den bästa garanti
för att dessa bidrag icke bleve förbrukade å mindervärdiga marker. Skogs
-
29
Kungl. May.ts proposition Nr 156.
vårdsstyrelsen förutsatte härvid, att allmänna direktiv rörande bidragsverksamheten
komme att utfärdas av Kungl. Maj:t. En liknande uppfattning
har framförts av länsstyrelsen i Kronobergs län. — Länsstyrelsen och
skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län hava uttalat, att den ekonomiska
gräns, inom vilken det vore lämpligt att binda kapital i skogsdikning, torde
lättast kunna fastställas av vederbörande skogsvårdsstyrelse eller av domänstyrelsen.
— Slutligen har skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län framhållit,
att, därest föreskrift meddelades om den maximikostnad per hektar
avdikad mark, som här avsett torrläggningsföretag inom varje skogsvårdsstyrelseområde
Unge betinga, garanti härigenom skulle vinnas mot oekonomiska
företag, varjämte allmänna direktiv kunde utfärdas, att inom varje
skogsvårdsstyrelseområde de mest lättdikade markerna samt sådana torrläggningar,
som av särskilda orsaker ansåges lämpliga att få till stånd, i
första hand borde komma till utförande. En liknande uppfattning har uttalats
av skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län.
Domänstyrelsen har förklarat sig ej hava något väsentligt att erinra mot
de villkor för statsbidrag, som av de sakkunniga föreslagits, men framhållit,
att det vore förenat med betydande svårighet att vid här avsedda
företag beräkna båtnadsvärdet. Det torde emellertid kunna förväntas, att
tillfredsställande praxis i detta avseende skulle kunna utbildas.
Vid bedömandet av föreliggande spörsmål hör uppmärksammas, att i Pepartementsfråga
om torrläggningsföretag, som skola handläggas vid syneförrättning cbefeiu
enligt vattenlagen, värdet av den genom torrläggningen uppkommande båtnad
enligt sagda lag måste bestämmas för fastställande av vederbörande
markägares delaktighet i företaget. För dessa företags vidkommande är
sålunda en uppskattning av båtnadsvärdet ofrånkomlig. Med hänsyn härtill
och då det otvivelaktigt är en riktig princip, att här avsett statsbidrag
tilldelas allenast räntahla företag eller sådana, där båtnadsvärdet minst uppgår
till kostnaden för företaget, synes uppenbart, att denna princip bör
tillämpas i fråga om företag, som skola handläggas vid syn enligt vattenlagen.
Följdriktigheten synes emellertid kräva, att samma princip gives
tillämpning även i fråga om övriga skogsutdikningsföretag, till vilka statsbidrag
må beviljas.
De sakkunniga hava föreslagit, att statsbidrag i regel ej skulle kunna utgå,
därest ej båtnadsvärdet överstege torrläggningskostnaden med minst en
tredjedel av denna. Lämpligheten av en dylik skärpning av förenämnda
princip synes emellertid kunna ifrågasättas. Det torde kunna befaras, att
denna skärpning skulle medföra en strävan hos vederbörande förrättningsmän
att i fråga om alla räntahla företag uppskatta båtnaden till sådant
värde, att den av de sakkunniga föreslagna proportionen mellan detta och
kostnaden uppnåddes. Det med skärpningen avsedda syftet att från rätt
till bidrag avskära de mindre räntabla företagen skulle sålunda ej vinnas.
Därjämte är att märka, att ett utsträckande av ifrågavarande hidragsverk
-
Storleken av
statsbidraget.
De sakkunniga.
30 Kungl. May.ts proposition Nr 156.
samhet till att avse även sistnämnda företag givetvis är ägnat att öka intresset
för skogsdikningen bland landets skogsägare.
Vad angår sättet för uppskattningen av båtnadsvärdet vid här avsedda
företag finner jag ej någon principiell erinran att göra mot vad de sakkunniga
härutinnan anfört. Av praktiska skäl torde det emellertid vara nödvändigt,
att vissa enhetliga och lättillämpade normer fastställas för denna
uppskattning. Erforderliga åtgärder i detta syfte torde böra vidtagas av
Kungl. Maj:t.
Med hänsyn till vad sålunda anförts tillstyrker jag de sakkunnigas förslag
i förevarande avseende med den jämkning, att statsbidrag regelrätt
må kunna beviljas till här avsett företag, så snart båtnadsvärdet uppgår
till minst samma belopp som kostnaden för torrläggningen. Prövningen,
att företaget uppfyller detta villkor, bör givetvis ankomma å vederbörande
skogsvårdsstyrelse.
Beträffande statsbidragets storlek hava de sakkunniga föreslagit, att statsbidrag
skulle kunna beviljas till högst 50 procent av den godkända kostnaden
för torrläggningsarbetet, dock att, i den mån det godkända båtnadsvärdet
överstege kostnaden med mera än två tredjedelar av denna, bidraget
skulle undergå skälig minskning.
I motiveringen till detta förslag hava de sakkunniga till en början framhållit,
att i den torrläggningskostnad, som enligt förslaget skulle ligga till
grund för statsbidragets beräkning, ej borde ingå någon undersöknings- och
förrättningskostnad, samt till stöd härför anfört:
Det kunde förutsättas, att undersökning och förrättning vid skogsutdikningar
komme att i regel utföras av skogsvårdsstyrelsernas för sådant ändamål
anställda personal. Dylikt arbete borde i allmänhet utföras för den
fasta avlöningen jämte resekostnads- och traktamentsersättning, dock att
skogsvårdsstyrelse givetvis borde äga rätt att bestämma gottgörelsen för
arbetet efter andra grunder. De enskilda dikningsintressenterna borde icke
betungas med andra kostnader för nu ifrågavarande arbete än för fri kost,
logi m. m. till förrättningsmannen, för hantlangning och ett obetydligt bidrag
för själva arbetet, varom allt Kungl. Maj:t borde äga meddela föreskrifter.
Det finge erinras, att de skogsvårdsstyrelser, som hittills understött
skogsutdikning, allmänt lämnat detta i form av kostnadsfri undersökning
och planläggning. Av dessa skäl och då de sakkunniga hade för avsikt
att förorda, att skogsvårdsstyrelserna måtte beredas ökade medel bland
annat för avlönandet av omförmälda personal, ansåge de, att någon undersöknings-
och förrättningskostnad icke borde inräknas i det kostnadsbelopp,
som skulle grunda statsbidrag.
Med avseende å det av de sakkunniga föreslagna högsta bidragsbeloppet
hava dessa anfört:
Något behov syntes ej föreligga att beträffande skogsutdikning fastställa
olika maximibelopp för skilda landsdelar under skogsvårdslagen, utan torde
ett enhetligt belopp böra stadgas. Då det vore av vikt att icke genom snäva
bestämmelser över hövan inskränka omfattningen av den avsedda dikningsverksamheten,
borde detta belopp icke sättas alltför lågt. Att maximibidragen
Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
31
från statens avdikningsanslag satts för södra och mellersta Sverige till allenast
en tredjedel av kostnaden, sammanhängde i viss mån med att avdikningslån
kunde därjämte ges, ibland ända till hela det återstående kostnadsbeloppet.
Då någon sådan lånemöjlighet icke nu ifrågasattes, borde gränsen för bidragen
höjas. Med hänsyn härtill och då, såsom ovan angivits, vissa, om
ock ej särdeles störa, bidrag torde böra utkrävas av markägarna till undersöknings-
och förrättningskostnaderna, hade de sakkunniga stannat vid att
förorda ett maximum av hälften eller 50 procent av den godkända kostnaden.
Det vore klart, att lägre bidrag kunde ges, när omständigheterna syntes
tala för en sådan åtgärd. En omständighet, som i vissa fall kunde finnas
böra föranleda sådan reduktion av bidragsbeloppet eller medföra, att bidrag
alldeles vägrades, vore äganderätten till marken. Ehuruväl skogsmarkernas
utdikning vore ett stort samhälleligt intresse, i vems ägo än marken befunne
sig, torde det icke vara lika nödvändigt att med statsunderstöd bispringa
alla markägare. De, vilka såsom aktiebolagen vore avsedda att hava en
utöver människors livslängd utsträckt fortvaro, borde såväl med hänsyn till
det mera stadigvarande och uthålliga intresse de kunde förväntas hava av
sina skogsmarkers utveckling och förbättring som ock på grund av sin i
regel mer solida ekonomi anses äga förutsättningar att i högre grad än andra
enskilda skogsägare av egna medel bekosta utdikningar på sina marker.
Aktiebolagen hade också merendels en sakkunnig skogsförvaltning, vilken
icke i samma mån som enskilda skogsägare i allmänhet tarvade fackmässigt
biträde vid utdikningsföretagens planläggande och vid de ekonomiska kalkylernas
uppgörande. Det syntes angeläget, att det understöd, som finge
beviljas, komme i första hand de skogsägare till godo, som vore främst i
behov därav.
Till stöd för förslaget, att statsbidraget skulle undergå skälig minskning
i den mån det godkända båtnadsvärdet överstege kostnaden för torrläggningsarbetet
med mera än två tredjedelar av denna, hava de sakkunniga framhållit,
att det med visst skäl kunde sägas, att ju förmånligare ett torrläggningsföretag
ekonomiskt sett vore, desto mindre anledning funnes att
för dess utförande giva markägaren statsbidrag. Denna synpunkt kunde
tillgodoses därigenom att, när båtnaden överstege kostnaden med mera än
två tredjedelar därav — eller annat belopp, som funnes böra väljas —- bidraget
skulle undergå skälig minskning. Denna metod tillämpades vid
bidrag från statens avdikningsanslag, ehuruväl bidragsminskningen där
inträdde redan så snart båtnaden överstege kostnaden.
Till belysning av statsbidragets beräkning enligt de sakkunnigas förslag
hava dessa upprättat etti diagram häröver jämte en tabell, som bifogats
betänkandet.
Även i denna del hava i de avgivna yttrandena erinringar framställts
mot de sakkunnigas förslag.
Vad först angår den av de sakkunniga föreslagna maximigränsen för
statsbidraget hava åtskilliga myndigheter förordat, att denna gräns måtte
sättas lägre än 50 procent av torrläggningskostnaden. Domänstyrelsen och
skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län hava sålunda gjort gällande, att stats
-
Yttranden.
Departementschefen.
32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
bidrag borde utgå med högst 40 procent av berörda kostnad, och lantbruksstyrelsen
har yrkat, att bidragslcvoten matte sättas till högst en tred jod e!
av kostnaden. Liknande yrkanden hava framställts av länsstyrelsen i Skaraborgs
län och Sveriges skogsägareförbund. Till stöd för dessa yrkanden
har huvudsakligen anförts, att även ett lägre bidrag än 50 procent av
torrläggningskostnaden säkerligen i flertalet fall skulle visa sig fullt tillräckligt
att förmå jordägarna att igångsätta här avsedda dikningar samt att
det borde beaktas, att enligt de sakkunnigas förslag markägarna endast i
ringa grad skulle deltaga i de jämförelsevis betydande kostnader, som vore förenade
med upprättande av planer och förslag till torrläggning, vilka kostnader
i övrigt skulle bestridas av skogs vård sstyrelserna.
Beträffande förslaget, att statsbidraget skulle undergå skälig minskning,
i den mån båtnadsvärdet överstege kostnaden med mera än två tredjedelar
av denna eller i den mån kostnaden understege 60 procent av båtnadsvärdet,
hava vissa myndigheter framhållit, att en dylik reduktionsregel vore olämplig
dels med hänsyn till svårigheten att exakt beräkna båtnadsvärdet, dels
ock enär sagda regel kunde befaras leda därtill, att avdikning av do för
ifrågavarande ändamål ekonomiskt mest lämpliga markerna ej komme att
utföras. Åtskill ga andra myndigheter hava gjort gällande, att minskning
av statsbidraget borde inträda, först då kostnaden understege 40 respektive
50 procent av båtnadsvärdet samt att motsvarande reducering av bidraget
borde ske även för de fall, då kostnaden uppginge till belopp, motsvarande
75—100 procent av båtnadsvärdet. Enligt dessa myndigheters mening
borde sålunda fullt bidrag kunna utgå, då kostnaden uppginge till minst
40 respektive 50 procent av båtnadsvärdet mem ej överstege 75 procent
därav.
Jämväl de sakkunnigas uttalanden, att vid bestämmandet av statsbidragets
storlek hänsyn borde tagas till vem som vore ägare till marken samt att
bidrag i främsta rummet borde komma de skogsägare till godo, som vore
främst i behov därav, hava blivit föremål för gensagor i ett flertal yttranden.
Det har sålunda framhållits, att vid utdelningen av bidrag hänsyn
borde tagas allenast till nationalekonomiska synpunkter och samhällets intresse
samt att sökandens ekonomiska ställning härvid borde vara utan
relevans. Ett riktigt bedömande av sökandens ekonomiska förhållanden
vore för övrigt en synnerligen svår och grannlaga fråga, som ej lämpligen
borde uppdragas åt de bidragsbeviljande myndigheterna. Ej heller vore
det befogat att med avseende å rätten till bidrag tilldela aktiebolag en
mindre gynnad ställning än andra markägare, då de förra i många fall
vore i lika stort behov av bidrag som de senare.
För vinnande av syftet med den nu ifrågasatta statliga bidrags verksamheten
är det givetvis av stor betydelse, att beloppet av det statsbidrag, som
må kunna beviljas till varje särskilt företag, avväges på lämpligt sätt. I likhet
med vissa av de i ärendet hörda myndigheterna finner jag mig böra föreslå,
Kungi. Maj:ts proposition Nr 156.
33
att maximigränsen för detta belopp bestämmes till 40 procent av den godkända
kostnaden för torrläggningsarbetet. Åtminstone tills närmare erfarenhet
vunnits om verkningarna av ifrågavarande verksamhet, torde man
få antaga, att ett sålunda fastställt bidragsbelopp skall vara tillräckligt
för att bland landets skogsägare väcka intresse för skogsdikning och förmå
dem att i handling omsätta detta intresse.
Med hänsyn till den svårighet, som vid skogsutdikningsföretag oförnekligen
föreligger att till ett exakt belopp uppskatta värdet av den genom
företaget vunna båtnaden, kan jag ej biträda de sakkunnigas förslag, att
statsbidraget skulle underkastas viss reduktion med hänsyn till det procentuella
förhållandet mellan torrläggningskostnaden och sagda värde. Tillämpningen
av en dylik regel skulle erbjuda alltför stora vanskligheter. Därest maximigränsen
för bidrag, såsom jag nyss förordat, sättes till 40 procent av torrläggningskostnaden,
torde någon ytterligare restriktion i fråga om statsbidragets
storlek näppeligen vara erforderlig. En dylik restriktion synes
desto mindre behövlig, som de bidragsmedel, varöver varje skogsvårdsstyrelse
må komma att förfoga, bliva synnerligen knappa i förhållande till det föreliggande
behovet och skogsvårdsstyrelsema sålunda utan särskild föreskrift
bliva nödgade att vid bidragstilldelningen iakttaga sträng sparsamhet.
Vad slutligen angår frågan, huruvida vid beviljande av bidrag hänsyn
bör tagas till sökandens ekonomiska ställning eller hans egenskap av fysisk
eller juridisk person finner jag, med hänsyn till vad de sakkunniga därutinnan
anfört, bidrag tillsvidare ej böra utgå till aktiebolag. Beträffande
övriga skogsägare torde det böra ankomma a den bidragsbeviljande myndigheten,
skogsvårdsstyrelsen, att för värjo fall fritt pröva, i vad mån nyssangivna
omständigheter böra inverka vid bidragstilldelningen. Skogsvårdsstyrelsen
bör dock givetvis härvid städse tillse, att statens uppoffring för
ifrågavarande ändamål i intet fall göres större än som erfordras för vinnande
av det därmed avsedda syftet.
De sakkunniga hava även behandlat frågan, huruvida här avsett statsbidrag
må kunna utgå till sådant torrläggningsarbete, som i annan ordning
kommit i åtnjutande av allmänt understöd. De sakkunniga hava i detta
avseende föreslagit, att dylikt bidrag icke måtte kunna utgå för sådant i
torrläggning ingående arbete, vartill statsunderstöd i form av bidrag eller
lån förut utgått eller åtnjötes, varemot den omständigheten, att till dylikt
arbete utgått eller utginge bidrag från skogsvårdskassa eller att till annan
del av företaget, än bidraget avsåge, statsunderstöd i form av bidrag eller
lån utgått eller åtnjötes, icke utgjorde hinder för bidrags beviljande.
I betänkandet (sid. 52 -54) hava de sakkunniga närmare utvecklat, huru
de tänkt sig tillämpningen av de sålunda föreslagna bestämmelserna.
Gentemot de sakkunnigas förslag i förevarande avseende har väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen anmärkt att, där understöd från skogsvårdskassa
Bihang till riksdagens protokoll 192 7. 1 smal. 135 hd fl. (Xr !~><L 3
Konkurrens
mellan bidrag
från det ifrågasatta
skogsuf,- dikning sanslaget
och
annat allmänt
understöd.
De sakkunniga»
yttranden.
Departements
chefen.
Vissa detaljfrågor.
34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
utginge till företag, som tillerkänts här avsett statsbidrag, berörda understöd
och statsbidrag tillsammans icke borde få uppgå till större belopp än
halva kostnaden för företaget. Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län
har gjort gällande, att markägaren under inga förhållanden borde för ett
och samma företag eller del därav få åtnjuta bidrag såväl från skogsutdikningsanslaget
som från skogsvårdskassan. Slutligen har skogsvårdsstyrelsen
i Uppsala län framhållit, att de sakkunnigas förslag i denna del
syntes olämpligt så till vida, att därigenom skogsägare inom de län, där
skogsvårdskassans ställning medgåve, att bidrag lämnades till dikningar,
ställdes i en alltför gynnsam ställning gentemot skogsägare inom andra län
med mindre välbeställd skogsvårdskassa. Till följd härav skulle den enskilda
dikningsverksamheten bliva vida lättare att stimulera i förstnämnda
län, varigenom dessa finge större möjligheter att upptaga den tävlan om
tilldelning från det ifrågasatta skogsutdikningsanslaget, som utan tvivel
komme att uppstå mellan länen. I väsentligen enahanda riktning har
skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län uttalat sig.
Mot de sakkunnigas förslag, att här avsett statsbidrag ej ma utgå för
sådant i torrläggning ingående arbete, vartill statsunderstöd i form av bidrag
eller lån förut utgått eller åtnjutes, finner jag ej anledning till
erinran. Däremot anser jag, i olikhet mot de sakkunniga, att bidrag från
skogsvårdskassa bör i förevarande avseende likställas med statsunderstöd,
vadan bidrag från det föreslagna skogsutdikningsanslaget ej torde böra få
lämnas till sådant torrläggningsarbete, som åtnjutit eller åtnjuter bidrag
från skogsvårdskassa. En dylik regel synes påkallad särskilt med hänsyn
till förut angivna grundsats, att bidrag från det allmännas sida till här
avsedda torrläggningsföretag ej bör lämnas i större utsträckning än som är
nödigt för ernående av det med understödsverksamheten avsedda syftet.
Det torde emellertid vara tydligt, att den omständigheten, att bidrag från
skogsvårdskassa lämnats till planläggnings- och förrättningskostnad för visst
torrläggningsföretag, ej bör utgöra hinder, att statsbidrag beviljas till själva
företaget.
I förenämnda av de sakkunniga framlagda förslag till kungörelse angående
villkoren för statsbidrag från statens skogsutdikningsanslag hava upptagits
föreskrifter i ett flertal detaljfrågor, avseende innehållet i det kontrakt, som
skall upprättas mellan skogsvårdsstyrelsen och vederbörande bidragstagare,
skyldighet att ställa säkerhet för kontraktets fullgörande, sättet för bidragets
utbetalning till bidragstagaren, rätt för skogsvårdsstyrelsen att meddela
tillstånd till avvikelse från fastställd arbetsplan, förverkande av bidrag
m. m. 1 förslaget har därjämte införts en föreskrift om rätt för
Kungl. Maj:t att meddela de närmare bestämmelser, som kunna erfordras
för vinnande av det med ifrågavarande understödsverksamket avsedda
ändamålet.
35
Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
Mot här avsedda detaljföreskrifter i de sakkunnigas förslag har jag i
stort sett intet att erinra. Det torde emellertid höra ankomma ä Kungl.
Maj:t att, sedan riksdagen fattat beslut i förevarande anslagsfråga, närmare
pröva de sakkunnigas förslag i denna del samt meddela de bestämmelser,
som utöver de av mig i det föregående tillstyrkta grunderna för handha
vandet av ifrågavarande understödsverksamhet må finnas erforderliga i
detta avseende samt för vinnande av det med verksamheten avsedda ändamålet.
De sakkunniga hava föreslagit, att tills vidare ett ärligt belopp av 500,000
kronor måtte kunna beviljas såsom statsbidrag till skogsutdikningsföretag.
De sakkunniga hava härvid framhållit att, då bidragen enligt de föreslagna
villkoren skulle lyftas av skogsvårdsstyrelserna och särskilt bokföras hos dessa
samt styrelsernas räkenskaper avslutades för kalenderår, det anslag, som
kunde komma att anvisas fö]- här avsett ändamål, borde disponeras för
ändamålet undei’ visst kalenderår, lämpligen det, vars första hälft inginge
i det budgetår, för vilket anslaget anvisats. I enlighet härmed borde enligt
de sakkunnigas mening för budgetåret 1927—1928 ett reservationsanslag
å 500,000 kronor för ändamålet upptagas i riksstaten samt medgivande
lämnas, att från detta anslag finge under 1928 beviljas bidrag till nyssangivna
belopp.
De sakkunniga hava i sammanhang härmed verkställt en beräkning av
det belopp, som årligen borde ställas till skogsvårdsstyrelsernas förfogande
för bestridande av planläggnings- och övriga förvaltningskostnader för den
nu ifrågasatta skogsutdikningsverksamheten. De sakkunniga hava härvid
kommit till det resultat, att detta belopp kunde uppskattas till 15 procent
av bidragssumman eller sålunda vid en bidragssumma av 500,000 kronor
till 75,000 kronor. De sakkunniga hava emellertid härvid förutsatt, att
markägaren skulle lämna visst bidrag, beräknat efter 0.5 öre per meter
stakad dikeslängd, till undersöknings- och förrättningskostnadema för ifrågavarande
företag samt därjämte i allmänhet tillhandahålla vederbörande förrättningsmän
fri kost och logi, erforderlig hantlangning samt vissa skjutsar.
Närmare bestämmelser rörande markägarens skyldighet i dessa hänseenden
borde enligt de sakkunnigas mening meddelas av Kungl. Maj:t.
Beträffande det sätt, varpå berörda belopp, 75,000 kronor, borde ställas
till skogsvårdsstyrelsernas förfogande, hava de sakkunniga framlagt förslag
i ett av dem den 18 januari 1927 avgivet betänkande angående åtgärder
för tryggande av skogsvårdsstyrelsernas ekonomi m. m. och därvid hemställt,
att skogsvårdsstyrelsernas medelsbehov i detta avseende måtte tillgodoses
genom upptagande av högre skogs värdsa vgifter samt, intill dess en
dylik ändring genomförts, genom höjning av anslaget till skogsvårdens
befrämjande.
Departements
chefen.
Behovet av
anslag m. m
De sakkunniga
.
Yttranden.
Departements
chefen.
36 Kung/. Maj:ts proposition Nr lö6.
Flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna hava tillstyrkt anvisande
av ett årligt anslag å 500,000 kronor för den här avsedda bidragsverksamheten.
Statskontoret och domänstyrelsen hava dock ifrågasatt, huruvida ej
för budgetåret 1927—1928 anslagsbeloppet borde sättas lägre än 500,000
kronor, enär skogsavdikningsverksamheten knappast kunde igångsättas under
sagda budgetår samt det i varje fall vore lämpligt att, innan större anslag
anvisades, viss erfarenhet vunnes rörande arbetets organisation m. m.
På sätt förut nämnts har i statsverkspropositionen för innevarande års
riksdag under titeln statens skogsutdikningsanslag för budgetåret 1927—1928
beräknats ett belopp av 200,000 kronor. Ehuru igångsättandet av en verkligt
effektiv utdikningsverksamhet å här avsedda skogar otvivelaktigt torde
kräva anslag å större belopp, finner jag mig dock med hänsyn till det statsQnansiella
läget samt då förrättningar i större utsträckning knappast torde
hinna företagas under första verksamhetsåret ej böra tillstyrka, att för sagda
budgetår högre anslag för ändamålet äskas än vad sålunda beräknats. Det
torde ock vara lämpligt att, innan närmare erfarenhet vunnits om de föreslagna
grunderna för understödsverksamhetens handhavande, en viss varsamhet
iakttages med avseende a anslagsanvisningen för ifrågavarande
ändamål. Anslaget torde givas natur av reservationsanslag.
På sätt i det föregående tillstyrkts, bör det ifrågasatta anslaget efter
vissa grunder av Kungl. Maj:t fördelas mellan skogsvårdsstyrelserna för att
av dessa utdelas såsom bidrag till här avsedda torrläggningsföretag. Da,
såsom de sakkunniga framhållit, skogsvårdsstyrelsernas räkenskaper avslutas
för kalenderår, torde det anslagsbelopp, som må komma att tilldelas skogsvårdsstyrelse
för budgetåret 1927—1928, höra avses till bidrag under kalenderåret
1928. Hinder synes dock ej böra möta att, därest någon del av tilldelat
anslagsbelopp ej kunnat av vederbörande skogsvårdsstyrelse disponeras
före sagda års utgång, denna del ma utdelas i bidrag under följande år,
dock att hänsyn härtill givetvis bör tagas vid fördelning av anslag, som
må komma att anvisas till bidrag under samma år. Det bör följaktligen
åligga skogsvårdsstyrelse att vid äskande av anslag för ifrågavarande ändamål
uppgiva, huruvida och till vilket belopp sålunda odisponerat överskott
finnes.
I likhet med de sakkunniga anser jag, att skogsvårdsstyrelsernas kostnader
för handliavandet av ifrågavarande bidragsverksamhet ej böra bestridas
från förevarande anslag utan täckas av medel, som i annan ordning ställas
till förfogande. Frågan härom torde jag framdeles få anmäla för Kungl.
Maj:t i samband med spörsmålet om äskande av anslag till skogsvårdens
befrämjande för nästkommande budgetår.
Beträffande det bidrag till undersöknings- och förrättningskostnad för här
avsett företag, som markägare bör vara skyldig gälda, torde, på sätt av de
sakkunniga föreslagits, erforderliga bestämmelser böra meddelas av Kungl.
Maj:t.
Kanyl. Maj:ts proposition Nr loti.
37
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. DepartementsMaj:t
måtte föreslå riksdagen att
a) godkänna de av mig i det föregående tillstyrkta grunder för understödjande
medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet inom område,
varå skogsvårdslagen äger tillämpning, av torrläggningsföretag, vilka avse
höjande av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande
för skogsbörd; samt
b) till sådant understödjande anvisa för budgetåret 1927—1928 under
benämning statens skogsutdikningsanslag ett extra reservationsanslag av
200,000 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenKegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Joh:s Thygesen.
38
Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
Bilaga A.
De sakkunnigas förslag
till
kungörelse angående villkoren för statsbidrag från statens
skogsutdikningsanslag.
Kungl. Maj:t har — sedan riksdagen dels godkänt av Kungl. Maj:t
gjord framställning om vissa grunder för understödjande medelst statsbidrag
utan återbetalningsskyldighet inom område, vara skogsvårdslagen
äger tillämpning, av torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan
hos mark med hänsyn till dess utnyttjande för skogsbörd,
dels ock till sådant understödjande anvisat anslag under benämningen
statens skogsutdikningsanslag —- funnit gott förordna, att följande villkor
skola lända till efterrättelse för statsbidrag från statens skogsutdikningsanslag
:
Mom. 1. Från statens skogsutdikningsanslag kan i den ordning nedan
sägs anvisas statsbidrag till utförande inom område, varå skogsvårdslagen
äger tillämpning, av torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan
hos mark med hänsyn till dess utnyttjande för skogsbörd.
Mom. 2. Förslag till utförande av företag, vartill statsbidrag må utgå,
skall, därest och i den mån i företaget ingående torrläggningsarbete anses
böra vidmakthållas under längre tid än tio år, vara upprättat vid syneförrättning
enligt bestämmelserna i 10 kap. vattenlagen men må eljest
vara uppgjort i den ordning, varom skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd
äger meddela närmare bestämmelser. Därjämte skall beträffande företaget
vara genom vederbörande slcogsvårdsstyrelses försorg verkställd ytterligare
utredning i enlighet med föreskrifter, som meddelas av nämnda
centralråd.
Ansökning om statsbidrag skall ingivas till vederbörande skogsvårdsstyrelse,
som har att med eget utlåtande underställa centralrådet frågan
om dylikt statsbidrag och därvid meddela uppgifter om företaget enligt
av centralrådet fastställt formulär samt bifoga de handlingar rörande ärendet,
som centralrådet föreskriver. För att kunna komma i betraktande vid
utdelandet av bidrag från de för löpande budgetåret tillgängliga statsmedel
skall sådan framställning vara inkommen till centralrådet före den
1 december.
39
Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
Efter granskning av handlingarna beslutar centralrådet angående beviljande
av statsbidrag med iakttagande, att bidrag främst lämnas till
sådana företag, som befinnas mest förtjänta av understöd, samt fastställer
arbetsplan för de företag, till vilka bidrag beviljas. Är ärende av den
omfattning eller beskaffenhet i övrigt, att för dess fullständiga utredning
sådan speciell sakkunskap erfordras, som finnes särskilt företrädd inom
lantbruksstyrelsen eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, åligger det centralrådet
att, innan beslut fattas, från vederbörande styrelse inhämta yttrande
i ämnet.
Centralrådet underrättar statskontoret om de bidragsbelopp, som beviljats
till varje särskilt företag.
Mom. 3. Statsbidrag till visst företag eller del därav kan beviljas under
förutsättning, att centralrådet finner värdet av båtnaden i avseende å markens
utnyttjande för skogsbörd överstiga kostnaden för torrläggningen med minst
en tredjedel av denna kostnad; dock att i undantagsfall, när särskilda skäl
därtill äro, statsbidrag kan beviljas, om värdet av båtnaden är mindre än
nyss sagts men uppgår minst till samma belopp som kostnaden för torrläggningen.
Mom. å. Bidrag må icke utgå för sådant i torrläggning ingående arbete,
vartill statsunderstöd i form av bidrag eller lån förut utgått eller åtnjutes,
varemot den omständigheten, att till dylikt arbete utgått eller utgår bidrag
från skogsvårdskassa eller att till annan del av företaget, än bidraget avser,
statsunderstöd i form av bidrag eller lån utgått eller åtnjutes, icke utgör
hinder för bidrags beviljande.
Mom. 5. Statsbidrag kan beviljas till högst 50 procent av den utav
centralrådet godkända kostnaden för torrläggningsarbetet.
1 den mån det av centralrådet godkända båtnadsvärdet överstiger kostnaden
med mer än två tredjedelar av denna, skall bidraget undergå skälig
minskning.
Mom. 6. Med den, som mot åtnjutande av statsbidrag från statens
skogsutdikningsanslag åtager sig ett torrläggningsarbete, skall vederbörande
skogsvårdsstyrelse upprätta skriftligt kontrakt.
Genom dylikt kontrakt skall bidragstagaren förbinda sig
att inom bestämd tid fullborda torrläggningsarbetet i överensstämmelse
med den fastställda arbetsplanen,
att därvid iakttaga de föreskrifter, som av centralrådet eller vederbörande
skogsvårdsstyrelse härutöver må hava meddelats,
att fullgöra de övriga åtaganden, som enligt denna kungörelse åligga
bidragstagaren,
att bestrida vad till företagets fullbordande må erfordras utöver beviljat
bidrag från förevarande anslag och det understöd, som eljest må utgå till
företaget från skogsvårdskassa eller i form av bidrag eller lån av statsmedel,
samt
40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
att vid arbetets utförande underkasta sig kontroll av vederbörande
skogsvårdsstyrelse.
Därest förslaget icke upprättats vid syn enligt 10 kap. vattenlagen,
skall bidragstagaren därjämte i kontraktet förbinda sig att underhålla
torrläggningsarbetet i den omfattning och under don tid, som i kontraktet
bestämmes, vid äventyr att skogsvårdsstyrelsen äger att, efter besiktning
av två ojäviga män, på den försumliges bekostnad verkställa arbetet.
Kontraktet skall jämte fullständiga avskrifter och kopior av de till den
fastställda arbetsplanen hörande handlingar och ritningar förvaras hos
vederbörande skogsvårdsstyrelse.
Har kontrakt icke avslutats inom två år från det centralrådet meddelat
beslut om bidrags beviljande, är frågan om bidrag till företaget förfallen.
Skogsvårdsstyrelsen har att härom omedelbart underrätta statskontoret.
Mom. 7. För fullgörandet av kontraktet ävensom, därest mot kontraktet
brytes, för återbärande av lyftad del av statsbidraget jämte därå upplupen
ränta skall ställas säkerhet, som av vederbörande skogsvårdsstyrelse godkännes.
Sådan säkerhetsförbindelse skall upphöra att gälla, så snart torrläggningsarbetet
blivit av skogsvårdsstyrelsen godkänt, dock att vid foretag,
vartill förslag icke uppgjorts vid syn enligt 10 kap. vattenlagen, sakerhetsförbindelsen
skall beträffande underhållets fullgörande fortfara att gälla
under don för sådan underhållsskyldighet i kontraktet bestämda tiden.
Säkerhetsförbindelsen skall förvaras hos skogsvårdsstyrelsen. Gentemot
statskontoret ansvarar skogsvårdsstyrelsen för fullgörandet av de åtaganden,
säkerhetsförbindelsen avser.
Mom. S. Det tillkommer vederbörande skogsvårdsstyrelse att hava inseendet
över utförandet av torrläggningsarbete, beträffande vilket kontrakt
blivit antaget, ävensom att meddela slutligt godkännande av sådant arbete:
dock att centralrådet äger föreskriva, att företag, beträffande vilket yttrande
inhämtats från lantbruksstyrelsen eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
efter ty i mom. 2 sägs, icke må av skogsvårdsstyrelsen godkännas,
förrän vederbörande ämbetsverk meddelat, att från dess sida hinder
icke möter för godkännandet.
Mom. 9. Sedan kontrakt avslutats och säkerhetsförbindelse godkänts,
äger skogsvårdsstyrelsen att med bifogande av bestyrkta avskrifter av
dessa handlingar hos statskontoret rekvirera beviljat statsbidrag, varefter
detta av7 statskontoret utanordnas till styrelsen för att i den ordning nedan
sägs tillhandahållas bidragstagaren. I avvaktan på medlens användning
för avsett ändamål förvaltas de av skogsvårdsstyrelsen samt skola särskilt
bokföras och redovisas. Uppstående ränteinkomst tillfaller skogsvårdsstyrelsen.
En första utbetalning till bidragstagaren må enligt skogsvårdsstyrelsen*
bestämmande ske, sedan hos denna styrelse styrkts, att arbetet blivit påbörjat.
Kungi. Maj:ta proposition Nr 156.
41
Återstoden av statsbidraget får, likaledes enligt skogsvårdsstyrelsens bestämmande,
lyftas i den mån arbetets fortgång styrkes genom till styrelsen
ingivna bevis eller intyg, dock skall städse en fjärdedel av statsbidraget
innestå, intill dess arbetet blivit vederbörligen avsynat och av skogsvårdsstyrelsen
godkänt.
Mom. 10. Vederbörande skogsvårdsstyrelse äger meddela tillstånd till
avvikelse från fastställd arbetsplan; åliggande det därvid skogsvårdsstyrelsen
attf därest sådan avvikelse föranleder minskning av den del av
kostnaden för företaget, vartill statsbidrag beviljats, såsom villkor för
dylikt tillstånd föreskriva motsvarande minskning av statsbidraget. A
skogsvårdsstyrelsen ankommer jämväl att, då bidragstagare mot avstående
av statsbidrag önskar befrielse från för bidragets tillgodonjutande föreskrivna
villkor, meddela för bidragets indragande erforderliga föreskrifter.
I händelse avvikelse utan därtill erhållet tillstånd skett från den fastställda
arbetsplanen,
eller arbetet icke blivit fullbordat inom därför bestämd tid och skogsvårdsstyrelsen
ej heller meddelat anstånd med dess utförande,
ankommer det på skogsvårdsstyrelsen att inställa all vidare utbetalning
av statsbidraget samt återfordra vad därav uppburits att inom viss angiven
tid på en gång eller efter hand inbetalas till skogsvårdsstyrelsen.
Å sålunda lyftade och återburna medel skall bidragstagaren erlägga fem
procent årlig ränta från lyftningsdagen till dess återbetalning sker.
Skogsvårdsstyrelsen skall omedelbart till statskontoret inleverera sålunda
återburna eller icke vidare disponerade bidragsbelopp, varemot
räntan tillfaller skogsvårdsstyrelsen.
Alla kostnader av vad namn de vara må, som föranledas för skogsvårdsstyrelse
till följd av indragning eller återbäring av utbetalade bidrag,
skola bestridas eller gottgöras av bidragstagaren.
Mom. 11. Alla med statsbidrag utförda arbeten skola i den omfattning
och under den tid, som bestämts vid syn enligt 10 kap. vattenlagen eller
i det upprättade kontraktet, av vederbörande delägare i företaget underhållas,
intill dess sådan underhållsskyldighet kan varda andra i laga ordning
ålagd eller vederbörande från underhållsskyldigheten befriats.
övervakandet av underhållsskyldighetens fullgörande skall ankomma på
%Tederbörande skogsvårdsstyrelse.
Därest underhållsskyldigheten försummas, skall beträffande företag, vartill
förslag upprättats vid syn enligt 10 kap. vattenlagen, med avseende
på bristens botande och uttagandet av därför erforderliga kostnader hos
den försumlige gälla vad därom stadgas i 13 kap. 17 § nämnda lag; och
skall befogenhet att i här avsett fall bota bristen och uttaga därför erforderlig
kostnad hos den försumlige tillkomma vederbörande skogsvårdsstyrelse.
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 135 haft. (Xr 156.) 4
42
Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
Mom. 12. Varje skogsvärdsstyrelse, som förmedlar statsbidrag från nu
ifrågavarande anslag, skall årligen före den 1 april till centralrådet avgiva
redogörelse i två exemplar för rörelsen under nästföregående år enligt
föreskrifter, som meddelas av centralrådet. Centralrådet åligger att efter
granskning av redogörelsen med eget utlåtande före den 1 juni överlämna
det ena exemplaret till statskontoret.
Mom. 13. Kungl. Maj:t äger meddela de närmare bestämmelser, som
kunna erfordras för vinnande av det med ifrågavarande understödsverksamhet
avsedda ändamål.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag,
1927.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1927:235 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anvisande av ett statens skogsu tdikningsanslag. a1 i texten
- JoU 1927:65 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anvisande av ett statens skogsufdikningsanslag. s. 1 i texten
- JoU 1927:1 Utlåtande angående regleringen för budgetåret 1927—1928 av utgifterna under riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet. s. 117 i texten