Sök i Ratio Lex

Angående ändring i villkoren för lån från egnahemslånefonden m. m

1927-02-18 · 35 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 35 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:164, Angående ändring i villkoren för lån från egnahemslånefonden m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

1

Nr 164.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ändring i villkoren

för lån från egnahemslånefonden m. m.; given Stockholms slott

den 18 februari 1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Paul Hellström.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den

18 februari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,

Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Departementschefen, statsrådet Hellström, anför:

Kungl. Maj:t har i årets statsverksproposition, utgifter för kapitalökning,

bil. 3, statens utlåningsfonder, under punkt 3, egnahemslånefonden, föreslagit

riksdagen att i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde bliva

riksdagen förelagd, såsom kapitalökning för egnahemslånefonden beräkna

för budgetåret 1927—1928 ett belopp av 6,000,000 kronor.

Vid anslagsärendets anmälan erinrade jag, att framställningar förelåge

dels från statens egnahemsinspektör angående kapitalökningsbehovet för

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. lbl haft. (Nr 16b—165.)] 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

fonden för budgetåret 1927—1928 och beträffande ifrågasatt ändrad ordning

för lyftande av statslån ur fonden, dels ock från de jämlikt Kungl. Maj:ts

bemyndigande den 6 juni 1925 tillkallade sakkunniga för utredning av

frågan om ytterligare åtgärder för främjande av kolonisationen å mark i enskild

ägo (1925 års kolonisationssakkunniga) angående räntan å lån från

fonden.

Sedan infordrade yttranden över dessa framställningar numera avgivits

av vederbörande myndigheter och egnahemslåneförmedlare, får jag för Kungl.

Maj:t ånyo anmäla ärendet, som i det följande behandlas under avdelningarna

1) egnahemslåneräntan och lånens återbetalning,

2) statslånens lyftande och

3) utlåningsbelopp och anslagsbehov.

Inledningsvis vill jag beträffande de allmänna grunddragen av egnahemslåneverksamheten

erinra, att egnahemslånefonden inrättades vid 1904 års

riksdag i syfte att bereda mindre bemedlade personer tillfälle att med hjälp

av lån ur fonden förvärva egna hem. De för lånerörelsen gällande villkor

och bestämmelser hava tid efter annan ändrats allt efter utvecklingens gång

och vunna erfarenheter, därvid intresset alltmer inriktats på angelägenheten

att främja nybildning av självständiga jordbruk. För lånerörelsen gälla nu

kungörelsen den 27 juni 1919 (nr 483) angående allmänna villkor och bestämmelser

för statens egnahemslånerörelse med däri genom kungörelser den

26 mars 1920 (nr 127), den 25 maj 1923 (nr 126) och den 29 juni 1926 (nr

359) gjorda ändringar ävensom kungörelsen den 26 september 1919 (nr 623)

med särskilda föreskrifter angående erhållande och tillgodonjutande av statslån

från egnahemslånefonden.

Statslån ur fonden, som förvaltas av statskontoret, kan av Kungl. Maj:t

beviljas hushållningssällskap, kommuner, aktiebolag och föreningar, vilka i

egenskap av låneförmedlare hava att på egen risk och med egen beslutanderätt

men under statlig kontroll använda erhållna statslån för utlämnande

av egnahemslån åt mindre bemedlade personer för förvärv av eget hem på

landsbygden eller å stads icke planlagda område. Egnahemslån kan beviljas

för förvärv av lägenhet, avsedd för jordbruk, (jordbrukslägenhet) eller

lägenhet, där bostaden är det väsentliga, (bostadslägenhet). 1

1. Egnahemslåneräntan och lånens återbetalning.

De bestämmelser, som i avseende å rånte- och återbetalnings förhållanden

gälla för lån, som för närvarande utlämnas ur fonden, återfinnas huvudsakligen

i §§ 11 och 14 av förenämnda kungörelse den 27 juni 1919 (nr

483) sådana dessa paragrafer lyda enligt kungörelsen nr 126/1923.

Statslån förräntas efter 4:''/, procent om året, dock utgör räntan allenast

4 procent för tiden till och med året före det, amorteringsskyldighet inträder.

I avseende å återbetalningen delas utbekommet statslån i två lika stora

delar: en amorteringsdel och en stående del. Ä amorteringsdelen erlägges,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:is proposition Nr 164.

intills densamma blivit till fullo gulden, en annuitet av sex procent vid

lån för jordbrukslägenheter och sju procent vid lån för bostadslägenheter,

därvid i vartdera fallet såsom ränta räknas 4 s/i procent å det oguldna kapitalbeloppet

av amorteringsdelen. Amorteringsskyldigheten inträder med sjätte

året efter utgången av det kalenderår, för vilket lånet beviljats. Intill dess

kapitalavbetalningen börjar, erlägges endast föreskriven ränta (efter 4 procent)

å statslånets hela belopp. Därefter erlägges, jämte annuiteten å amorteringsdelen,

ränta å statslånets stående del, intill dess jämväl denna lånedel

till fullo inbetalts. Statslånets stående del kan, där ej visst förhållande mellankommer,

från statens sida icke uppsägas, förrän amorteringsdelen guldits,

och åtnjuter låneförmedlaren därvid sex månaders uppsägning. I varje fall

skall likväl den stående delen vara gulden inom fem år, från det sista inbetalningen

å amorteringsdelen bort fullgöras.

I fråga om ränta och återbetalning å enskilda egnahemslån får låneförmedlaren

ej betinga sig andra villkor än vad sålunda stadgats angående

statslån, dock med undantag i vissa avseenden såsom, bland annat, att uppsägningstiden

för lånets stående del må kunna bestämmas till fem, i stället

för sex, månader samt att låntagaren skall äga att, om han så önskar, ej

mindre under amorteringstiden på en gång infria återstoden av amorteringsdelen

än även före lånetidens utgång inbetala lånets stående del i dess helhet

eller delvis.

De ränteinkomster, som inflyta till fonden, komma ej statsverket ograverade

till godo, enär viss del av fondens avkastning användes för utlämnande av

årligt bidrag till lånetörmedlarna för täckande av genom lånerörelsen för

dem uppkommande kostnader och möjliga förluster. Ifrågavarande s. k.

förvaltningsbidrag utgår, enligt statsmakternas härom fattade beslut, till

belopp, motsvarande 1 procent av den ej till betalning förfallna kapitalskuld,

vari låneförmedlare på grund av från fonden utbekomna statslån vid

varje års början häftat till staten.

Beträffande fondens förseende med kapital må erinras följande. Till

fonden beviljades från början ett bestämt belopp för viss tidsperiod, vilket

belopp skulle av riksgäldskontoret — efter upplåning för statens räkning —

tillhandahållas statskontoret för att tilläggas fonden. Från och med 1908

beräknas däremot år från ar det belopp, som behöver tillföras fonden såsom

kapitalökning för att, jämte inflytande kapitalavbetalningar, möjliggöra viss

bestämd årlig maximiutläning. Sålunda anvisade kapitalökningsbelopp utgingo

till oen med budgetåret 1923—1924 helt av lånemedel, vilka riksgäldskontoret

tillhandahöllo statskontoret. Vid 1924 års riksdag genomfördes

den omläggning i fråga om sättet för täckande av kapitalökningsanslaget

till egnahemslånefonden, att endast så stor del av kapitalökningens belopp

upplånades, att avkastningen från fonden svarade mot räntan å denna del.

I enlighet härmed och efter en approximativ beräkning, att statens upplåningsränta

vore 5 procent men egna hemslånefondens ränteavkastning

4 procent, nava från och med budgetåret 1924—1925 kapitalökningsanslagen

till fonden täckts till /,- av lånemedel och till av andra statsinkomster.

s. 4 Kontrollera mot PDF

1933 års

kolonisationssikktmniga.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

Sedan Kungl. Maj:t den 12 juni 1925 uppdragit åt 1925 års kolonisationssakkunniga

att, bland annat, taga i övervägande i vad mån räntan å

egnahemslån beträffande tiden efter amorteringstidens inträde må kunna

sänkas, hava de sakkunniga den 18 september 1926 avgivit utlåtande och

förslag angående räntan ä lån från egnahemslånefonden m. m.

Utlåtandet inledes med en historik, varav nu torde böra återgivas följande.

I 1899 års egnahemskommittés betänkande — vilket ligger till grund för

statsmakternas beslut 1904 om fondens inrättande — uttalades, att staten

borde lämna så billiga lån, som läte sig göra med iakttagande av att staten

ej tillskyndades förlust å lånerörelsen. Då den effektiva medelräntan å

svenska statslån vid den tiden utgjorde 3.7os procent, grundade kommittén

sina beräkningar på en räntefot av 3 , procent. Kungl. Maj:ts förslag till

1904 års riksdag upptager räntan till allenast 3 */2 procent. Riksdagen bestämde

räntan till 3.6 procent samt uttalade, att detta syntes tillräckligt,

då egnahemslånen borde anses medföra, att landets kapitaltillgångar och

ekonomiska bärkraft ökades samt nya skatteobjekt skapades.

I proposition till 1919 års lagtima riksdag hade Kungl. Maj:t föreslagit,

att räntan skulle höjas till 5 procent för alla lån, som utlämnades från och

med 1920 ur fonden. Härigenom avsågs att jämka räntan uppåt, så att

den närmare anslöte sig till statens upplåningsränta. Förslaget bifölls av

första kammaren, medan andra kammaren uttalade sig för en räntefot av

41/2 procent. Efter sammanjämkning beslöt riksdagen en räntefot av 43/.t

procent för de lån, som utlämnades för 1920 och därefter.

Med bifall till Kungl. Maj:ts förslag i ämnet beslöts vid 1923 års riksdag,

att räntan skulle från och med 1923 nedsättas till 4 procent för tiden

intill amorteringsskyldighetens inträde. Denna nedsättning skulle avse såväl

lån, som därefter utlämnades, som även de lån, som beviljats dessförinnan

under åren 1920—1923.

Vid 1925 års riksdag väcktes motioner om räntans sänkning till 4 procent

beträffande jämväl tiden efter amorteringens inträde. I utlåtande nr 42

avstyrkte jordbruksutskottet motionerna. Fyra reservanter hemställde om

avlåtande av skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning av frågan om

räntesänkning. Första kammaren biföll utskottets hemställan. Andra kammaren

antog ett i anslutning till reservationen gjort yrkande.

Vid 1926 års riksdag väcktes ånyo motioner angående räntesänkning,

nämligen dels de likalydande motionerna I: 24 och II: 40, vari hemställdes,

att räntan å egnahemslån, för vilka amortering började under 1926—1930,

måtte fortfarande till och med 1930 utgå efter 4 procent, dels ock motionen

II: 301, vari föreslogs, att räntan å stående delen av lån, som 1920 eller

senare anvisats ur fonden, måtte efter amorteringstidens inträde nedsättas

till 3.6 procent från och med 1926 tills riksdagen annorlunda beslöte ävensom

att till täckande av fondens härav minskade ränteavkastning måtte för

budgetåret 1926—1927 anvisas 57,500 kronor. I utlåtande nr 16, punkt 2,

avstyrkte jordbruksutskottet motionerna. Häremot anfördes reservationer

dels av tre ledamöter, vilka hemställde om bifall till motionerna I: 24 och

II: 40, och dels av en ledamot, som anslöt sig till motionen II: 301. Utskottets

hemställan bifölls i första kammaren efter votering medelst uppresning

och i andra kammaren efter votering medelst namnupprop och anteckning

till protokollet, varav framgår, att andra kammaren bifallit utskottsförslaget

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

5

med 100 röster mot 91, vilka hade tillfallit den reservation, vari yrkats

bifall till motionen II: 301.

De sakkunniga framhålla, att frågan om egnahemslåneräntan varit föremål

för uppmärksamhet och debatt allt sedan fondens inrättande samt att

olika åsikter härutinnan brutit sig mot varandra.

En riktning hade strävat efter åstadkommande av särskilt låg räntefot

under framhållande av i huvudsak följande.

Det vore en angelägenhet av stort allmänt intresse, att egnahemsbildandet

utvecklades och befrämjades. Härför erfordrades kraftigt stöd av statsmakterna.

De mindre bemedlade, som bildade nya jordbruk och egnahem, nödgades

på grund av ringa eget kapital starkt skuldsätta sig. Genom låg

egnahemsränta bereddes dem hjälp och lättnad. Statens uppoffringar härför

vore ej förgäves. Verksamheten skulle stimuleras, låntagarens ställning förbättras

och lägenheterna förkovras. Staten vunne indirekta fördelar i såväl

socialt och folkhygieniskt som nationalekonomiskt och statsfinansiellt hänseende.

En annan riktning hade hyst betänkligheter mot det slags statssubvention,

som låg egnahems låneränta innebure, samt hade därvid framhållit

huvudsakligen följande synpunkter.

I samma mån egnahemsräntan sänktes under statens upplåningsränta,

ökades statens kostnader, vilka på grund av utlåningens storlek och lånens

långa omloppstid numera bleve högst betydande. Därjämte tenderade den

låga räntan att höja priset å egnahemsbelånade lägenheter och all jord, som

ifrågakomme för användning till hithörande ändamål. Statens uppoffringar

i form av låg ränta komme därför icke låntagarna helt till godo utan diskonterades

delvis i fastighetsprisen — till fördel för jordsäljare. För låntagarna

själva vore nyttan av den låga räntan tvivelaktig, och för dem

vore det av större vikt, att de dels finge hjälp med anskaffande av god,

billig och välbelägen jord, dels erhölle tillräckligt höga egnahemslån, så att

de ej nödgades mot oskälig ränta och på otrygga villkor hos enskilda upptaga

ytterligare lån, dels ock finge ett gott handtag just vid starten. Sedan

de genomkämpat den första, svåraste tiden, borde de i framtiden så vitt

möjligt stå på egna ben och icke under årtionden därefter subventioneras.

De sakkunniga belysa därefter den sakliga innebörden av nuvarande anordningar

i fråga om egnahemslåneräntan och vad härmed sammanhänger.

Därvid utvecklas, huru exempelvis förräntning och återbetalning av ett egnahemslån

å 5,000 kronor ställa sig i ekonomiskt hänseende för låntagaren och

staten. Sålunda meddelade grundläggande sifferuppgifter återfinnas i den

såsom bil. B. härvid fogade, ur de sakkunnigas betänkande återgivna

tabell.

Härav framgår, bland annat, att, då fondens årliga utlåning numera uppgår

till 12.5 miljoner kronor i jordbrukslån och 5.5 miljoner kronor i bostadslån,

statens sammanlagda ekonomiska uppoffring på ett års lånerörelse

i form av ränteförlust och förvaltningsbidrag belöper sig till 5,098,556 kronor,

vilket diskonterat till nuvärde motsvarar 2,668,993 kronor. Sakkunniga

tillägga, att beräkningarna grunda sig på antagandet, att staten upplånar

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 164

penningar till 5 procent effektiv ränta, samt att för varje O.i procent, varmed

statens upplåningsränta över- eller understiger 5 procent, statens uppoffringar

(5,098,556 kronor) ökas respektive minskas med 565,811 kronor.

De sakkunniga utveckla vidare sin synpunkt på föreliggande spörsmål

och framhålla därvid i huvudsak följande.

Utan att bestrida, att dessa spörsmål vore synnerligen viktiga, förmenade

de sakkunniga dock, att andra och än mera betydelsefulla angelägenheter

funnes i det samhälleliga arbetet för främjande av nybildning och egnahem,

vilka angelägenheter komme att senare bliva föremål för de sakkunnigas

yttrande och förslag. Att de sakkunniga nu behandlade den föreliggande

detaljen om låneräntan och lånens återbetalning för sig, berodde huvudsakligen

därpå, att dessa frågors riksdagsbehandling under senaste tid synts

påkalla ett sådant utbrytande av räntefrågan ur det större komplex av frågor,

som vore föremål för de sakkunnigas utredningar.

De sakkunniga ville icke förneka, att de framförda kraven på sänkning

av räntan även för tiden efter amorteringens inträdande haft visst fog för

sig. Den tanken vore naturligtvis behjärtansvärd, att de, som bildade egna

hem, erhölle så förmånliga betalningsvillkor som möjligt. För en mindre

bemedlad eller obemedlad person, som med lånade pengar bildade ett företag

av ifrågavarande art, vore det i många fall betungande att under kanske

hela sin återstående livstid med kontanta utbetalningar förränta större delen

av fastighetens värde, om räntefoten icke vore särskilt gynnsam. Vid de

sakkunnigas överläggningar i frågan hade dessa och liknande synpunkter

till förmån för en räntesänkning framförts till beaktande.

Å andra sidan hade vid dessa överläggningar ej förbisetts, att andra hjälpmedel

tillkommit under senare tid för främjande av egnahemsbildning liksom

för underlättandet för vederbörande att genomfora sina företag. Detta

gällde huvudsakligen dem, som bildade nya jordbruk. Särskilt torde anordningen

med premielån vara ett sådant, mycket tjänligt hjälpmedel. Dessa

premielån beredde en väsentlig lättnad just vid starten, då egnahemsföretagaren

vore mest i behov av bistånd. Härtill komme den omständigheten,

att en låg låneränta i förhållande till statens upplåningsränta numera, med

den stora årliga utlåningen och lånens långa omloppstid, medförde högst

betydande ekonomiska uppoffringar för statsverket, något som förut närmare

beskrivits. Synpunkten, att en låg låneränta — alltså en nära nog konstant

förmån, bunden vid fastigheten — tenderade att stegra jordprisen och

ofta diskonterades av jordsäljaren i priset, torde därjämte förtjäna uppmärksamhet.

Sakkunniga hade emellertid, under beaktande av de olika synpunkter, som

sålunda kunde läggas på räntefrågan, stannat vid den utgångspunkt vid

framställandet av sitt förslag i ämnet, att sådana ändringar i nu förevarande

anordningar beträffande egnahemslånens förräntning och återbetalning

icke borde ifrågasättas, som skulle leda till minskad avkastning för statsverket

av egnahemslånefonden. De sakkunniga hade sökt framkomma till

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition Nr 164.

7

ett förslag, som inom ramen för statens nuvarande uppoffringar ledde till

största möjliga nytta för både låntagarna och det allmänna.

Nämnda förslag, vilket enligt de sakkunniga skalle föranleda ändring i

§§> 11 och 14 i kungörelsen angående allmänna villkor och bestämmelser för

statens egnahemslånerörelse, innefattas i det förslag till dylik författningsändring,

som av de sakkunniga utarbetats (lika lydande med §§ 11 och 14 i Bil. A.).

De sakkunnigas förslag innebär följande ändringar av nu gällande bestämmelser,

nämligen

A) i fråga om jordbrukslån:

1) att räntan efter den amorteringsfria tiden nedsättes från 4 3fi procent

till 4 ''/s procent,

2) att amorteringsdelen, som nu är 50 procent av lånesumman, minskas

till 40 procent av donna, och till följd därav den stående delen, som nu är

likaledes 50 procent, ökas till 60 procent av lånesumman,

3) att annuiteten å amorteringsdelen höjes från 6 procent till 6 l/2 procent;
B)

i fråga om bostadslån:

1) att den amorteringsfria tiden förkortas med två är,

2) att räntan efter den amorteringsfria tiden höjes från 4 8/,J procent till

5 procent,

3) att amorteringsdelen, som nu är 50 procent av lånesumman, minskas

till 40 procent av denna, och till följd härav den stående delen, som nu är

likaledes 50 procent, ökas till 60 procent av lånesumman,

4) att annuiteten å amorteringsdelen höjes från 7 procent till 8 procent.

Beträffande den ekonomiska innebörden av nämnda förslag hava de sakkunniga,

med hänvisning till förenämnda såsom bil. B härvid fogade tabell,

anfört bland annat följande.

I fråga om ett jordbrukslån komme en låntagare att vinna åtskilliga fördelar

med ändringen, såsom något mindre årliga utgifter och en med 7 år

förkortad lånetid, vilket senare ökade utsikterna för en låntagare att inom

hans livstid återbetala lånet till staten. Beträffande förslaget om den stående

delens ökning till 60 procent av lånesumman, ansåge de sakkunniga

att, då denna del motsvarade högst 50 procent av fastighetens belåningsvärde

och lägenheten i regel torde förkovras och stiga i värde under tiden

mellan lånebeviljandet och den stående delens återbetalning, det ej borde

vara förenat med större svårigheter för låntagare att vid amorteringstidens

slut omreglera denna lånedel mot ett liypotekslän eller sparbankslån.

I fråga om ett bostadslån komme omloppstiden att förkortas med 6 år.

Anledningarna till förslaget om en med två år förkortad amorteringsfri tid

vore, att fyra sådana år i detta fall ansåges tillräckligt, ty härunder borde

en bostadsegnahemslåntagare hava hunnit bygga sitt hus och komma in

under normala förhållanden, att det, då fastighetens egentliga värde här

läge i husen, ur säkerhetssynpunkt vore av vikt, att lånens omloppstid förkortades,

samt att den ifrågasatta förkortningen av den amorteringsfria

tiden i ganska hög grad bidroge att minska statens ekonomiska uppoffringar.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

Den föreslagna jämkningen av bostadslånens förräntning och amortering

hade sakkunniga funnit befogad och lämplig med hänsyn till det något

mindre behov, som förelåge för en innehavare av bostadsegnahem att erhålla

särskilt låga avgifter, samt i betraktande av den synnerligen stora

efterfrågan, som nu i allt fall rådde å bostadsegnahemslån och framtvingade

starka gallringar bland de sökande och stora nedskärningar av lånebeloppen.

Genom sakkunnigas förslag med en räntefot av 5 procent, efter amorteringstidens

inträde, för egnahemslån för bostadslägenheter skulle viss överensstämmelse

även vinnas med motsvarande bestämmelser för lån ur statens

bostadslånefond, för vilka räntan utginge efter 5 procent efter ett ränteoch

amorteringsfritt år.

För statens vidkommande skulle förslaget medföra en minskad ekonomisk

uppoffring, i det att de sammanlagda ränteförlusterna och förvaltningsbidragen,

vid en årlig utlåning av 18 miljoner kronor, nu uppginge till 5,098,556 kronor

men efter förslagets genomförande skulle nedbringas till 4,876,470 kronor.

Diskonterade till nuvärde bleve motsvarande siffror 2,668,933 kronor nu samt

2,654,661 kronor efter den ändrade anordningens genomförande.

Till följd huvudsakligen av amorteringstidens förkortning komrne kapitalavbetalningarna

till fonden att återflyta hastigare och kunde sålunda tidigare

ånyo utlånas. Härigenom kunde de framtida avsättningarna av nya medel

till fonden successivt nedbringas. När sådant jämviktsläge inträtt, att de

årliga kapitalinbetalningarna försloge för den årliga utlåningen, hade vid

genomförandet av de sakkunnigas förslag behövt uppbringas blott ’/f! av det

kapital, som i liknande situation skulle hava erfordrats, om nu gällande

bestämmelser bibehölles. Förslaget ledde alltså till, att staten behövde investera

mindre kapital i fonden än under nuvarande bestämmelser, oaktat

den årliga utlåningen icke minskades.

Sammanfattningsvis karakterisera de sakkunniga innebörden av sitt förslag

sålunda, att det skulle medföra, att åtminstone jordbrukslåntagarna

finge förbättrade ränte- och återbetalningsvillkor samtidigt som statens ekonomiska

uppoffringar å lånerörelsen något nedbringades och behovet av nya

avsättningar till fonden minskades.

Efter framhållande av att de föreslagna ändrade bestämmelserna i fråga

om ränte- och återbetalningsförhållanden borde avse blott sådana lån,

som komme att beviljas efter ändringens genomförande — som förutsattes

äga rum vid ingången av 1928 — hava de sakkunniga uttalat, att skäl

talade för, att även de låntagare, som från och med 1920 tilldelats lån

för förvärvande av jordbrukslägenheter, borde erhålla viss nedsättning av

egnahemslåneräntan.

Av dessa låntagare hade särskilt de, som bildat egnahem under dyrtiden

1920 och närmast följande år, startat under mindre gynnsamma förhållanden.

Sakkunniga förordade därför en sänkning av räntan, efter amorteringstidens

inträde, med belopp motsvarande ungefär V4 procent även för

dessa låntagare. För att ej förrycka den för dem fastställda amorteringsplanen

borde räntenedsättningen i dessa fall avse lånens stående del. Då

räntan å amorteringsdelen alltså skulle för dessa låntagare bibehållas vid 4 :f/i

procent, borde hela sänkningen i dessa fall läggas på lånens stående del,

men sänkningen borde i så fall bliva något kraftigare.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

I anslutning härtill hava de sakkunniga förordat, att räntan å de stående

delarna av jordbrukslån, som utlämnats eller komme att utlämnas för åren

1920—1927, finge från och med amorteringstidens inträde, dock tidigast från

och med 1928, nedsättas till 4.3 procent. Vad sålunda ifrågasatts hava de

sakkunniga intagit i en övergångsbestämmelse i det av dem uppgjorda författningsförslaget.

Hörande den ekonomiska innebörden för statsverket av sistnämnda förslag

hava sakkunniga anfört följande.

Då de stående delarna av de för 1920—1927 beviljade jordbrukslånen

torde komma att uppgå till sammanlagt ungefär 40 miljoner kronor, motsvarade

den ifrågasatta sänkningen med 0.45 procent ett belopp av 180,000

kronor, vilket alltså — sedan alla hithörande låntagare inträtt i amorteringstiden

— bleve den årliga minskning i ränteinkomsten av fonden, som

staten finge vidkännas genom denna anordning. Minskningen torde dock

— om saken såges på längre sikt — ungefär uppvägas av den besparing,

som staten vunne genom de sakkunnigas huvudförslag om ändrade ränteoch

amorteringsförhållanden för nya lån.

De sakkunniga hava vidare påpekat, att ett bifall till förslaget torde påkalla

jämkning jämväl i gällande bestämmelser dels angående livförsäkring

i samband med egnahemslån, varom riksförsäkringsanstalten ansåges böra,

sedan beslut fattats i räntefrågan, utarbeta förslag, dels angående ordningen

för gäldande av ogulden köpeskilling vid upplåtelser av egnahemslägenheter

från kronoegendomar, varom domänstyrelsen torde böra utarbeta

förslag.

De sakkunnigas yttrande, vilket är enhälligt, avslutas med en hemställan,

att Kungl. Maj:t måtte i proposition anhålla, att riksdagen ville antaga

förenämnda förslag om ändrad lydelse av §§ 11 och 14 av gällande allmänna

villkor och bestämmelser för statens egnahemslånerörelse.

Yttranden över sakkunnigas förslag hava avgivits av fullmäktige i riksgäldskontoret,

statskontoret, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, socialstyrelsen

och riksförsäkringsanstalten samt av femtien egnahemslåneförmedlare,

därav tjugofem hushållningssällskap (i regel genom vederbörande förvaltningsutskott

eller egnahemsnämnd) och tjugosex andra låneförmedlare.

Flertalet yttranden, nämligen trettifem, gå i huvudsak i tillstyrkande

riktning.

Bland dessa märkas först sjutton yttranden, vari förslaget obetingat och

utan varje erinran tillstyrkes, nämligen från Södermanlands läns, Jönköpings

läns, Gotlands läns, Malmöhus läns, Älvsborgs läns norra, Skaraborgs

läns, Västmanlands läns, Kopparbergs läns, Gävleborgs läns och Norrbottens

läns hushållningssällskap samt egnahemslåneförmedlingsföreningen Hem i

Sverige u. p. a., Annebergs egnahemsförening u. p. a., Kosta egnahemsaktie
-

Yttranden

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

bolag, Malmöhus läns egnahemsförening u. p. a., Fässbergs bostadsaktiebolag

och Sandvikens egnahemsaktiebolag ävensom riksförsäkringsanstalten.

I två yttranden, från Hallands läns samt från Göteborgs och Bohus läns

hushållningssällskap, framställes likaledes ej erinran mot förslaget, men har

betonats, att de ifrågasatta ändringarna komme att medföra ökat förvaltningsarbete

för låneförmedlarna.

I fem yttranden, nämligen från lantbruksstyrelsen, Stockholms läns och

stads, Blekinge läns och Västernorrlands läns hushållningssällskap samt

Hallsta egnahemsaktiebolag, har förslaget visserligen i huvudsak tillstyrkts,

men uttalas tvekan om lämpligheten att öka lånens stående del från 50

procent till 60 procent av lånesumman.

Fyra yttranden — från statskontoret, domänstyrelsen och Uppsala läns

hushållningssällskap ävensom i viss mån fullmäktige i riksgäldskontoret —

innehålla tillstyrkan av sakkunnigas huvudförslag om ändrade bestämmelser

för nya lån; däremot göres erinran mot övergångsbestämmelsen, att

räntan å de stående delarna av jordbrukslån, beviljade under åren 1920—

1927, skulle sänkas.

Å andra sidan har i tre yttranden, nämligen från Kristianstads läns och

Älvsborgs läns södra hushållningssällskap samt Tingsryds egnahemsförening

u. p. a., förslaget förordats med den ändring, att räntan för 1920—1927 års låntagare

ytterligare sänkes eller, såsom Älvsborgs läns södra hushållningssällskap

ifrågasatt, att räntan å de stående delarna för jordbrukslån av åren

1920—1923 sättes till 4 procent ocli för jordbrukslån av åren 1924—1927

till 4.5 procent. Tilläggas bör, att Kristianstads läns hushållningssällskap

endast med stor tvekan förordat sakkunnigas huvudförslag och hellre önskat

ytterligare räntesänkning.

Bland förevarande grupp av yttranden må slutligen nämnas fyra, nämligen

från Jämtlands läns hushållningssällskap, aktiebolaget Hem på landet,

Hofors egnahemsaktiebolag och Forsbacka egnahemsaktiebolag, vari förslaget

visserligen lämnas utan erinran eller, såsom fallet är med yttrandet från

sistnämnda bolag, förordas med de jämkningar, att den stående delen bibehålies

vid 50 procent och den amorteringsfria tiden för bostadslån fortfarande

sättes till fem år, men vari å andra sidan framhålles önskvärdheten

av ytterligare sänkning av räntan.

Vad angår den närmare innebörden av de erinringar, som sålunda i vissa

hänseenden framförts uti några av förenämnda tillstyrkande yttranden, må

följande framhållas, därvid jämväl kommer att återgivas en del i hithörande

yttranden förekommande uttalanden, vilka eljest kunna vara av betydelse

för frågans belysning.

Synpunkten, att de föreslagna ändringarna skulle medföra ökat förvaltningsarbete

för låneförmedlarna, har utvecklats på i huvudsak följande

sätt.

Förslaget hade visserligen grundats på en noggrann och allsidig utred
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

ning och syntes innebära en från såväl statens som låntagarnas synpunkt

nöjaktig lösning av frågan, men tillämpningen av de föreslagna" bestämmelserna

komme att medföra betydligt ökat arbete, varigenom frågans förvaltningstekniska

sida bleve i avsevärd grad försvårad. Låneförmedlarna

finge räkna med sex olika räntesatser (3.6, 4, 4.3, 4.5, 4.75 och 5 procent)

jämte andra ändringar. Om förslaget antoges, borde låneförmedlarna erhålla

en mot det ökade arbetet svarande kompensation i form av förvaltningsbidragets

höjning från 0.5 till 0.6 procent.

Börande den stående lånedelens storlek har anmärkts i huvudsak följande

:

Lantbruksstyrelsen har ifrågasatt, om ej den föreslagna uppdelningen med

en stående del av 60 procent kunde medföra vissa olägenheter. Med säkerhet

kunde ej förutsättas, att vid amorteringstidens slut hypoteksbank eller

annan penninginrättning vore villig bevilja lån till så "högt belopp, som

krävdes för den stående delens inbetalning, ty värdet av byggnaderna kunde

hava sjunkit under tiden och ändring inträtt i penningvärdet.

Från annat håll har framhållits liknande synpunkter med tillägg, att det

snarare kunde ifrågasättas för säkerställande av den stående delens omplacering

att minska den stående delen. Särskilt för bostadslånen vore det

lämpligast att minska sagda del till 40 procent eller än bättre att helt omlägga

bostadslånen till amorteringslån.

Vidare har uttalats, att amorteringsdelens bibehållande vid 50 procent

skulle medföra, att låntagaren finge erlägga en obetydligt höjd annuitet

under sin kraftigaste åldersperiod, men att han härigenom vunne fördelen

att på äldre dagar erhålla en något förmånligare ställning.

Å andra sidan har gjorts gällande, att ökandet av den stående delen ej

komme att vålla större svårigheter vid den omläggning från statslån till

enskild kredit, som i allmänhet komme att ske efter amorteringsdelens inlösande.

Ju snabbare lånemedlen omsattes, desto flera medborgare kunde

därigenom skaffa sig egna hem och desto flera lägenheter skapas. I stort

sett vore det även för låntagaren hälsosamt att under den tid, han vore

arbetsför, inrikta sig på en snabb avveckling av egnahemslåneförhållandet.

Vad angår den i de sakkunnigas huvudförslag ifrågasatta skärpningen

av lånevillkoren för bostadslån anföres i huvudsak följande i nu förevarande

tillstyrkande yttranden:

Förslaget om förkortad omloppstid och höjd ränta för bostadslånen vore synnerligen

välbetänkt med hänsyn till dels den livliga efterfrågan å bostadslån

och dels den risk, varmed denna låneförmedling vore förbunden. En bostadslägenhet

kunde försättas i fullgott skick, så att ägaren helt kunde ägna

sig åt förvärvsarbete, på vida kortare tid än fallet vore med en jordbrukslägenhet,

där iordningställandet ofta krävde åratal för att på ett ekonomiskt

sätt tillgodogöras. Det vore därför väl befogat att giva jordbrukslåntagaren

en väsentligt längre amorteringsfrihet än bostadslåntagaren.

Erfarenheten gåve vid handen, att sökande till bostadslån icke skulle

saknas, även om villkoren för dessa lån skärptes på av de sakkunniga

föreslaget sätt. Snarare vore en dylik skärpning en gärd av rättvisa, ty

medel till statens utgifter för lånerörelsen uttoges skattevägen och många,

som nu sökte lån men vägrades på grund av bristande tillgång, ginge icke

blott miste om förmånen av lån utan finge dessutom själva bidraga till

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. May.ts proposition Nr 164.

grannens billiga lån. Den föreslagna förkortningen av omloppstiden verkade

också i rätt riktning, så att samma kapital tidigare frigjordes för startande

av nya hem. Då en minskning av statens kostnader vore skälig och

rättvis samt ändringarna ej bleve allt för betungande för låntagaren, kunde

ingen invändning göras mot sakkunnigas förslag.

De framställda erinringarna mot övergångsbestämmelsen, att räntan

skulle sänkas å de stående delarna av jordbrukslån av åren 1920—1927,

innebära i huvudsak följande.

Statskontoret har ej funnit den ifrågasatta övergångsbestämmelsen påkallad,

och detta så mycket mindre som möjlighet beretts högkonjunkturens

egnahemslåntagare att erhålla understöd.

Domänstyrelsen anser den uppoffring, staten för ändamålet måste vidkännas,

varken påkallad av omständigheterna eller av beskaffenhet att

kunna medföra avsevärt gagn för respektive låntagare.

Fullmäktige i riksgäldskontor et hava ifrågasatt, att den

ränteinkomst av fonden (180,000 kronoi''), som förslaget om sänKning a\

räntan för vissa låntagare av åren- 1920—1927 skulle medföra för statsverket,

borde täckas genom särskilt anslag.

Uppsala läns hushållningssällskap har uttalat den principiella mening,

att räntan å statens utlåningsfonder borde bestämmas till ett belopp, motsvarande

statens egen ränteutgift. Ansåges i något fall lättnad i ränta

erforderlig, borde medel härtill beredas genom särskilt anslag och på sådant

sätt, att skillnaden mellan låneförmedling och understöd klart framginge.

När man utginge från nuvarande förhållanden, saknades dock anledning

till erinran mot förslaget beträffande nya lån. Däremot vore övergångsbestämmelsen

ej tillräckligt motiverad. Gränsen mellan jordbrukslån och bostadslån

hade ej alltid och allestädes blivit så strängt iakttagen, varigenom

bestämmelsens tillämpning kunde komma att bero av tillfälliga omständigheter.

Om hjälp skulle beredas kristidslåntagaren i större utsträckning än

hittills skett, borde detta ske efter prövning i varje särskilt fall och på ett

mera effektivt sätt än genom räntesänkning.

Vidare har i särskilda förslag ifrågasatts en räntesänkning dels för 1920

—1922 års låntagare till 4 procent även för den icke amoteringsfria tiden och

dels för innehavare av jordbrukslån av åren 1920—1923 å de stående delarna

till 4 procent samt för innehavare av jordbrukslån av åren 1924—

1927 å samma delar av lånen till 4 1 procent. Härigenom skulle vinnas

också den fördelen, att man sluppe röra sig med så många olika räntesatser

och anlita en så ovanlig räntefot som 4.3 procent. Ytterligare har uttalats,

att räntan å alla för åren 1920—1927 beviljade lån, såväl jordbrukssom

bostadslån, syntes böra sänkas till 4 1/2 procent efter amorteringstidens

inträde och detta i avseende både å den stående delen och amorteringsdelen.

I de yttranden, där förslaget visserligen i huvudsak förordats, men där

detta skett under tvekan och uttalande av önskvärdheten av ytterligare och

allmän räntesänkning, uttalas i huvudsak följande.

s. 13 Kontrollera mot PDF

KungL Maj:ts proposition Nr 164.

13

Kristianstads läns hushållningssällskap har framhållit, att egnahemslånerörelsen

ej borde ses blott ur synpunkten av statens rent matematiska

ränteförluster. Genom tillkomsten av nya egnahem bundes familjer vid

jorden och fosterlandet på ett helt annat sätt än eljest. Genom nyodling

och förbättringar av allehanda slag skapades nya nationella värden. Genom

byggnadsverksamheten skapades arbetstillfällen icke enbart genom byggnadernas

uppförande utan även genom byggnadsmaterialens tillverkning. Allt

detta samverkade till att så många armar som möjligt hölles i rörelse,

vilket borde beaktas i en tid, då arbetslösheten vore kännbar. Synpunkten,

att egnahemslånerörelsen vore ägnad att öka jordprisen, torde ej förtjäna

beaktande. Den verkligt goda jorden vore i regel den billigaste på grund

av de mera säkra skördar, den gåve. Priset å medelgod jord uppginge

knappast till de nutida odlingskostnaderna. Det måste ovillkorligen tillses,

att nybyggaren kunde bedriva sitt arbete under sådana förhållanden, att

han erliölle sin nödtorftiga bärgning på det egna hemmet. Om egnahemsrörelsen

skulle kunna fylla sin uppgift, måste räntorna å egnahemslånen ej

sättas högre, än att de kunde betalas. Den ränteförlust, som uppstode, måste

skrivas icke blott på egnahemsrörelsens konto utan även på statens utgifter

för landets kolonisation. Om man utginge från dessa synpunkter, kunde det

hända, att vad som lades rörelsen till last såsom förlust rätteligen kunde

betecknas såsom en vinst för landet i sin helhet. Den nuvarande räntan å

4 3/,, procent kunde ej betecknas såsom billig. Sakkunnigas förslag om nedsättning

till 4 ’/2 procent innebure en jämkning nedåt ehuru obetydligt.

Även om sällskapet ansåge en räntefot av 4 procent vara den ur alla synpunkter

förmånligaste, ville sällskapet avstå från att yrka härpå, men ville

i stället framhålla det oavvisliga behovet av ökade premielån för att sätta

nybyggare i stånd att genom stöd från det allmänna under den första tiden

få sin jordbruksdrift så ordnad, att den högre räntan sedermera kunde

betalas. — Beträffande bostadslånen, vilka endast vore avsedda att sätta

låntagaren i tillfälle att skaffa sig bostad, bleve den föreslagna mindre höjningen

av räntan till 5 procent efter tre amorteringsfria år icke av den

djupt ingripande ekonomiska betydelse, som när det gällde jordbrukslån.

Sällskapet hade dock gärna sett, att räntan för bostadslånen kunnat bibehållas

vid samma procent som för jordbrukslånen, men ville på av de sakkunniga

anförda skäl ej heller avstyrka förslaget i denna del.

I likhet med nämnda hushållningssällskap hava jämväl från andra håll

uttalats önskvärdheten av en sänkning av räntan, i vilket avseende bland

annat ifrågasatts en ränta av 4 procent å alla lån. I avseende härå har av

ett låneförmedlande bolag erinrats, att den rådande knappa arbetstillgången

i många fall minskade förmågan att betala avgifterna. Som emellertid förslaget

endast avsåge skärpta villkor för nya bostadslån och fördelarna för

staten vore betydande samt konjunkturerna dessutom möjligen torde förbättras,

ansåge nämnda bolag den höjda räntan och förkortade omloppstiden

ej bliva av allt för stor försvårande inverkan.

Slutligen må i detta sammanhang återgivas vad som anförts av riksförsäkringsanstalten,

som huvudsakligen yttrat sig i frågan om förslagets inverkan

på den med lånerörelsen förenade livförsäkringen.

Riksförsäkringsanstalten har förklarat sig hava intet att erinra mot förslaget.

För den med egnahemslånerörelsen förenade livförsäkringen vore

valet av räntefot för lån, som hädanefter beviljades, av underordnad bety
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

delse, enär obetydlig fondbildning förekomme. Genom den föreslagna förkortade

amorteringstiden vore en fördelaktig inverkan på försäkringsverksamheten

att vänta, enär försäkringsavgifterna med den nu långa amorteringstiden

bleve ganska avsevärda, särskilt beträffande de sista åren av

denna tid. Ändring av ränteförhållandena å förut beviljade lån hade ej

inverkan på försäkringsverksamheten, för såvitt ränteändringen lades blott

på den stående delen.

Jag övergår nu att redogöra för de yttranden, till antalet tjugutvå, vari

sakkunnigas förslag i huvudsak avstyrkts eller vari eljest mot detsamma

framförts mera väsentliga erinringar.

I fyra av dessa yttranden, nämligen från Kalmar läns norra, Kalmar

läns södra, Örebro läns och Västerbottens läns hushållningssällskap, tillstyrkes

förslaget i vad det avser nya bostadslån, medan förslaget ogillas beträffande

jordbrukslån.

I sistnämnda avseende har föreslagits, dels att räntan å jordbrukslån sättes

till 4 procent även efter amorteringsfria tidens slut och dels att nuvarande

bestämmelser borde bibehållas i fråga om jordbrukslån, dock att den stående

delen borde inbetalas inom ett år efter amorteringstidens slut i syfte att få

omloppstiden förkortad och statens utgifter minskade.

Örebro läns hushållningssällskap har betonat, att en förutsättning för

framgångsrik egnahemsverksamhet vore, att lånevillkoren vore förhållandevis

gynnsamma. Jordbruket vore i regel intet lukrativt företag. Jordbrukslåntagarna

hade i de flesta fall ganska obetydligt eget kapital. Följden

bleve lätt stora svårigheter för låntagarna trots strävsamt arbete och sparsamhet

i de personliga utgifterna. Låntagarna hade i regel svårt att erlägga

annuiteten, sådana lånevillkoren nu vore fastställda. Förslaget innebure

viss lindring, som dock ej komme till uttryck i nämnvärt lägre årlig betalning

utan huvudsakligen i form av förkortad amorteringstid. Det vore

visserligen önskvärt, att återbetalningstiden avkortades, men minst lika angeläget

vore, att det belopp minskades, som låntagaren hade att årligen betala.

Synnerligen önskvärt vore, att räntan å jordbrukslånen under amorteringstiden

sänktes mera än vad de sakkunniga föreslagit. Den ytterligare

sänkningen borde komma även de jordbrukslåntagare till godo, som redan

tilldelats lån.

Västerbottens läns hushållningssällskap har uttalat att, därest statens uppoffringar

för egnahemslånerörelsen i fortsättningen skulle hållas inom samma

marginal som nu, förslaget vore tillfredsställande. De önskemål, som framförts

om förbättrade räntevillkor, bleve dock knappast tillgodosedda, om

förslaget antoges. Det för låntagaren betydelsefullaste vore, om de årliga

avgifterna för lånet kunde nedbringas i någon nämnvärd grad. Förslaget

beträffande jordbrukslån innebure i detta avseende en så obetydlig förbättring,

att den knappast hade praktisk betydelse. Egnahemslånen vore avsedda

för mindre bemedlade arbetare eller med dem likställda personer.

Egnahemsförvärvet skedde i vanligaste fall med en mycket stark skuldsättning.

Då förräntningsmöjligheterna för de mindre jordbruk, som kunde

belånas med egnahemslån, vanligtvis vore mindre, i synnerhet innan lägenheten

upparbetats, än beträffande jordbruk av större typ — huvudsakligen

på grund av det relativt stora byggnadskapitalet — måste räntan sättas

mycket lågt, om det skulle bliva möjligt för den mindre bemedlade jordbrukslåntagaren

att bära den stora skuldbördan och samtidigt fullgöra sina

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Majrls proposition Nr 164.

skyldigheter till stat och kommun samt skaffa sig och sin familj en människovärdig

tillvaro. Då fråga vore om jordbrukslån, bleve statens uppoffring

för en sänkt ränta mera tillfällig, ty nya skatteobjekt skapades, vilkas

betydelse ökades i och med jordbrukens utveckling och förbättring. Denna

förbättring skedde snabbare ju bättre lånevillkoren vore. Farhågorna, att

en billig ränta utnyttjades av jordsäljare genom högre jordpris, vore överdrivna,

ty låneförmedlaren hade möjlighet att stävja en uppskörtning av

jordprisen genom att avslå låneansökningar i de fall, där köpeskillingarna

befunnits oskäliga. Räntan å jordbrukslån borde nedsättas till 4 procent

även under amorteringstiden och i. övrigt borde jordbrukslånens återbetalning

och förräntning ordnas enligt de sakkunnigas förslag. Beträffande

bostadslån tillstyrktes de sakkunnigas förslag. I fråga om övergångsbestämmelsen

vore att märka, att de låntagare, som beviljats lån under 1920,

1921, 1922 och förra hälften av 1923, startat under utomordentligt ogynnsamma

förhållanden. Dessa borde bispringas på ett betydligt kraftigare sätt

än de sakkunniga föreslagit. Mer än andra vore dessa i behov av att räntan

kraftigt nedsattes. För att icke rubba den för dessa lån fastställda

amorteringsplanen borde, såsom de sakkunniga framhållit, räntenedsättningen

gälla allenast lånens stående del. Övergångsbestämmelsen borde

ändras därhän, att för innehavare av jordbrukslån, som beviljats under tiden

från 1920 till 30 juni 1923, räntesänkningen ökades med 1.7 5 procent, så

att räntan å dessa låns stående delar måtte från och med amorteringstidens

inträde, dock tidigast från och med 1928, beräknas efter 3 procent.

I tre yttranden, nämligen från Ivetofta sockens egnahemsförening u. p. a.,

Tillberga järnvägsmäns egnahemsförening u. p. a. och Bergslagets bostadsaktiebolag,

förordas vissa delar av sakkunnigas förslag, medan andra delar

särskilt den höjda räntan för bostadslån — avstyrkes.

o Förstnämnda förening har tillstyrkt förslaget i vad det avsåge jordbrukslån.

För bostadslån däremot påyrkades ändring avseende dels bibehållande

av en amorteringsfri tid av fem år och dels sänkning av räntan även för

dessa lån till 4 ''/■> procent under amorteringstiden. I fråga om övergångsbestämmelsen

borde räntan å stående delarna även för bostadslån av åren

1920—1927 sänkas till 4 1/2 procent.

De båda övriga låneförmedlarna, vilka yttrat sig blott om bostadslån, hava

gjort erinringar mot räntans höjning till 5 procent för sagda lån.

En låneförmedlare, Östergötlands läns hushållningssällskap, tillstyrker blott

övergångsbestämmelsen om viss sänkning av räntan å de stående delarna

för jordbrukslån av åren 1920—1927, men avstyrker förslagets huvudbestämmelser.

I fråga om förkortad amorteringsfri tid för bostadslån föreslås emellertid

bifall till de sakkunnigas förslag.

I fyra yttranden, nämligen från Aneboda kommun, Kungsörs egnahemsförening

u. p. a., Grängesbergs bostadsförening u. p. a. och Iggesunds egnahemsaktiebolag

— vilka alla blott förmedla bostadslån — avstyrkes förslaget

i dess helhet och ifrågasattes icke annat, än att nuvarande bestämmelser

bibehållas oförändrade.

I åtta yttranden, nämligen från Egna hems låneförmedlingsförening u. p. a.,

Nynäshamns köping, Längbro kommun, Bondkyrko södra egnahems- och

fruktodlareförening u. p. a., Boxholms egnahemsförening u. p. a., Klippans

s. 16 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

egnahemsförening u. p. a., Karlshamns egnahemsförening n. p. a. och Knislinge

egnahemsförening u. p. a. —- av vilka låneförmedlare, alla utom den

förstnämnda, förmedla blott bostadslån — avstyrkes sakkunnigas förslag i

allt väsentligt — samt påyrkas å andra sidan sådan ändring i nu gällande

bestämmelser, att räntan även för bostadslån måtte avsevärt sänkas. I sådant

avseende ifrågasättes enligt olika förslag nedsättning av räntan till 4 procent

ä alla lån, som beviljats efter 1920 eller komme att beviljas, eller till 3 3/t

procent eller till 4 procent för bostadslån beviljade efter 1920.

Två yttranden, nämligen från Värmlands läns hushållningssällskap och

socialstyrelsen, äro uteslutande kritiskt lagda och synas utmynna i önskemålet,

att räntefrågan göres till föremål för förnyad prövning.

Värmlands läns hushållningssällskap uttalar bland annat, att de sakkunniga

syntes i första hand hava beaktat frågan om nedbringande av statsverkets

förlust till den minsta möjliga och i viss mån frångått egnahemsrörelsens

grundidé att utgöra statssubvention.

Socialstyrelsen har betonat, att styrelsen tillmätte egnahemsrörelsen synnerlig

betydelse och ansåge den förtjänt av den största uppmärksamhet från

det allmännas sida. Rent principiellt vore därför intet att erinra mot att

staten härför påtoge sig utgifter, för så vitt uppoffringarna vore påkallade

och ägnade att främja saken samt stode i rimligt förhållande till de fördelar,

som därmed kunde uppnås. Statens utgifter härför liade redan uppgått till

flera tiotal miljoner kronor. Vid bifall till sakkunnigas förslag skulle statens

kapitalförluster, diskonterade till nuvärde, komma att uppgå till exempel

vid ett jordbrukslån av 12,000 kronor till 2,042 kronor 90 öre. I och med att

ett i och för sig så stort kapitalvärde tillgodokomme egnahemsbyggaren i

form av årliga räntelindringar under flera decennier, komme det att splittras

i relativt obetydliga småposter. Det kunde ifrågasättas, om denna hjälp

anbringades på det lämpligaste och mest effektiva sättet. Särskilt gällde

detta i fråga om jordbrukslån. De största svårigheterna inställde sig vid

starten. Man frågade sig därför, om det icke skulle innebära en effektivare

hjälp, därest staten, i stället för att under lång följd av år eftersätta

kravet på full förräntning, vid starten lämnade låntagaren ett engångsbidrag,

motsvarande kapitalvärdet av underräntan. Vidare borde beaktas, att långivningen

ur egnahemsfonden, i vad den rörde bostadsegnahem, stode utlåningen

ur statens bostadslånefond nära. I skrivelse den 13 november

1926 hade statens byggnadsbyrå förordat, att allt som kunde äga karaktären

av understöd i långivningen ur bostadslånefonden hädanefter avlägsnades.

Enligt byggnadsbyråns förslag skulle lån ur bostadslånefonden komma att

ligga inom samma högsta belåningsgräns, som gällde i fråga om lån för

bostadslägenheter ur egnahemslånefonden. Med hänsyn till egnahemsfrågans

synnerliga betydelse och då tvekan syntes kunna råda, huruvida de icke

obetydliga belopp, som staten enligt förslaget skulle offra till egnahemsrörelsens

främjande, komme att ställas till förfogande under de mest ändamålsenliga,

effektiva och i övrigt för rörelsen mest gagnande former, ville

styrelsen ifrågasätta, huruvida icke ytterligare utredning i frågan finge anses

önskvärd.

Av de sakkunnigas redogörelse för ärendets förhistoria framgår, att meningarna

varit delade i frågan om egnahemslånens förräntning. Å ena sidan

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

har — exempelvis i riksdagsmotioner och reservationer i jordbruksutskottet —

påyrkats, att räntan å egnahemslånen skulle ytterligare nedsättas. Därvid

har betonats, att egnahemsrörelsen vore av den betydelse och medförde sådana

indirekta fördelar för det allmänna, att stora uppoffringar av statsmedel här

vore påkallade, ävensom att egnahemsbildarna vore i särskilt behov av understöd

i den form, som en nedsatt egnahemslåner äntå innebure. Å andra

sidan hava betänkligheter framförts mot denna form av statssubvention och

ifrågasatts, huruvida statens uppoffringar för ändamålet — vilka redan nu

uppginge till betydande belopp — härigenom verkligen komme till den största

nytta. Jordbruksutskottets majoritet liksom riksdagen hava också avvisat

kravet på ytterligare sänkt egnahemslåneränta.

Sedan 1925 års kolonisationssakkunniga av Kungl. Maj:t anmodats att

taga i övervägande, i vad mån räntan å egnahemslån beträffande tiden

efter amorteringens inträde kunde sänkas, hava de sakkunniga nu framkommit

med ett förslag, som synes vara ett försök att i någon mån sammanjämka

nyssnämnda åsiktsriktningar. Förslaget bygger på den grundsatsen,

att statsverkets nuvarande ekonomiska uppoffringar för egnahemslånefonden

icke böra ökas, utan att man i stället bör undersöka, om icke anordningar

kunna, inom nuvarande kostnadsram, genomföras, varigenom större nytta

för både låntagare och det allmänna kunna påräknas av dessa uppoffringar

än vad nu är fallet.

Jag kan för min del godtaga denna utgångspunkt för frågans bedömande.

Detta innebär icke något underskattande av egnahemsverksamhetens stora

betydelse och berör ej heller spörsmålet i vad mån staten bör i andra former

i ökad omfattning skänka sitt ekonomiska understöd åt denna verksamhets

sunda utveckling. Sagda utgångspunkt för frågans bedömande

överensstämmer nära med min uppfattning, att en allmän nedsättning av

egnahemslåneräntan knappast kan vara av den betydelse för verksamheten,

att den motsvarar de avsevärt förhöjda anspråk på statens understöd, som

därav skulle följa, men att man måste med tillfredsställelse hälsa varje

uppslag, som kan medverka till att i huvudsak inom ramen för nuvarande

statssubvention ernå större nytta och effekt.

De sakkunnigas förslag avser i första rummet, att räntan å jordbrukslån

skulle för tiden efter amorteringsfriheten sänkas från 4 :i/1 procent med 1/i

procent till 4 1/3 procent. Härmed skulle kravet på räntesänkning i någon

mån tillgodoses. För täckning av den härigenom uppkommande merkostnaden

för statsverket skulle i första hand räntan å bostadslån för tiden efter

amorteringsfriheten höjas från 4 3/4 procent med V4 procent till 5 procent.

Då denna höjning — på grund av att utlåningen av jordbrukslån är mer

än dubbelt större än av bostadslån — ej enbart skulle förslå att kompensera

räntesänkningen å‘ jordbrukslån, hava de sakkunniga vidare föreslagit,

att lånens omloppstid skulle förkortas med 6 å 7 år, varigenom en ytterligare

besparing vunnes. Omloppstidens förkortning skulle åstadkommas dels

genom ökning av amorteringsprocenten med s/4 procent för både jordbruksBihang

till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. Hl håfl. (Nr 16b—165) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

och bostadslån och dels genom förkortning med två år av den amorteringsfria

tiden för bostadslånen. För att förebygga, att den höjda amorteringsprocenten

skulle medföra ökning i lantagarnas arliga utgifter för lanen,

hava de sakkunniga föreslagit minskning av amorteringsdelen från 50 procent

till 40 procent av lånesumman.

I sakkunnigutlåtandet har gjorts gällande, att detta förslag skulle bliva

till fördel dels för jordbrukslåntagarna, som finge erlägga lägre ränta och

något minskad årlig avgift å lånen, dels för både jordbruks- och bostadslåntagare,

enär de kom me att 6 å 7 år tidigare än nu avveckla sitt statslåneengagement,

dels ock för staten, som finge vidkännas något minskade

utgifter men som framför allt sluppe — tack vare lånens kortare omloppstid

— att investera så mycket kapital i fonden.

Såsom framgår av vad ovan sagts har sakkunnigas förslag tillvunnit sig

gillande i flertalet över detsamma avgivna yttranden. Erinringar hava dock

icke uteblivit. Om man bortser från det ånyo i vissa yttranden framförda

kravet på ytterligare allmänt nedsatt egnahemslåneränta — vilket

krav jag nyss förklarat mig ej kunna biträda — torde de mot förslaget

framställda mera väsentliga invändningarna vara, att några större fördelar ej

därmed skulle vinnas, ty slutresultatet bleve i sak ungefär detsamma som

nu, att ändringarna dock skulle vålla låneförmedlarna ökat förvaltningsarbete

samt minska enhetligheten i rörelsen ävensom att den stående delens

höjning från 50 procent till 60 procent skulle för låntagarna försvåra

denna lånedels omplacering i enskild kredit vid amorteringstidens slut. Därjämte

hava några av de låneförmedlare, som blott utlämna bostadslån,

ifrågasatt lämpligheten att skärpa villkoren för bostadslånen genom räntans

höjning och den amorteringsfria tidens förkortning.

För egen del kan jag i stort sett ansluta mig till de sakkunnigas förslag,

även om jag måste medgiva, att dess genomförande ej lärer medföra någon

i sak mera genomgripande omläggning av hithörande lånerörelse. Dess förverkligande

torde dock från vissa synpunkter innebära bestämda fördelar

samt böra betraktas såsom ett steg mot ernående, inom nuvarande kostnadsram,

av en bättre lösning av föreliggande fråga i anslutning till de krav,

som från olika håll gjort sig gällande.

Beträffande den från ett par låneförmedlare framställda erinran, att förslaget

skulle vålla ökat förvaltningsarbete, torde böra framhållas, att det

helt övervägande antalet låneförmedlare, av yttrandena att döma, ej tillmätt

denna sak någon betydelse. I detta ämne vill jag i övrigt hänvisa

till mitt yttrande under nästa huvudavdelning, där jag får anledning närmare

beröra frågan om låneförmedlarnas förvaltningsbestyr över huvud

taget och det härmed sammanhängande spörsmålet om statens förvaltningsbidrag

till förmedlarna.

Icke heller torde förslaget om den stående lånedelens ökning från 50

till 60 procent av lånesumman böra vålla allvarligare betänkligheter. De

sakkunnigas skäl för förslaget i denna del har nyss angivits. Därjämte

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

bör beaktas, att den stående delen, även om den höjes till 60 procent, icke

torde överstiga 50 procent av lägenhetens vid lånetillfället uppskattade belåningsvärde.

Vidare äger varje låntagare möjlighet att, om han så önskar

och kan, successivt nedbringa den stående delen även under lånetiden. Han

är nämligen berättigad att, när han så önskar, göra frivilliga avbetalningar

å denna lånedel, vartill kommer, att ovillkorlig skyldighet för låneförmedlare

att till fullo indriva denna lånedel infaller först under femte året

från det sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras.

Vad de sakkunniga anfört till stöd för sitt förslag, så vitt angår viss

skärpning av lånevillkoren för bostadslån, fmner jag mig kunna godtaga.

De sakkunnigas nu berörda förslag avser ordnandet av ränte- och återbetalningsförhållandena

för nya lån, d. v. s. lån som komma att beviljas

för 1928 och senare år. Till förslaget hava de sakkunniga därjämte fogat

en övergångsbestämmelse av innebörd, att räntan å den stående delen av

jordbrukslån, som beviljats för åren 1920—1927, skulle från och med

amorteringstidens inträde, dock tidigast från och med 1928, nedsättas till

4.3 procent, varigenom annuiteterna för dessa lån skulle bli i det närmaste

desamma som för de lån, som utlämnas enligt de nu föreslagna nya

grunderna. För att ej förrycka den för 1920—1927 års låntagare fastställda

amorteringsplanen bör, såsom de sakkunniga föreslagit, räntesänkningen

i dessa fall avse blott lånens stående del. Jag linner det icke påkallat,

att —- såsom fullmäktige i riksgäldskontoret ifrågasatt — ett särskilt

anslagsbelopp uppföres för bestridande av egnahemslånefondens härav något

minskade ränteavkastning. Med den nu genomförda anordningen, att endast

4/r, av kapitalökningsanslagen till egnahemslånefonden täckas av lånemedel,

torde statens ränteuppoffringar för lånerörelsen, efter genomförandet av det

av mig nu tillstyrkta förslaget i dess helhet, komma att väl täckas av den

femtedel av kapitalökningsanslagen, som utgår av andra statsinkomster än

lånemedel.

I överensstämmelse med vad jag nu tillstyrkt kommer jag senare att framställa

förslag om ändrad lydelse av hithörande paragrafer i gällande allmänna

villkor och bestämmelser för statens egnaliemslånerörelse.

2. Statslånens lyftande.

I § 10 första stycket av gällande allmänna villkor och bestämmelser

för statens egnahemslånerörelse, sådan paragrafen lyder enligt kungörelsen

den 25 maj 1923 (nr 126), stadgas rörande ordningen för lyftande av beviljat

statslån ur egnahemslånefonden följande. Av Kungl. Maj:t beviljat

statslån må under det år, för vilket lånet beviljats, så ock i den mån lånet

under sagda år blivit till egnahemslån disponerat jämväl under nästföljande

år av vederbörande låneförmedlare på en gång eller i skilda delar lyftas i

statskontoret emot avlämnande av en utav låneförmedlaren till statskonto
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

Egnahems
inspektören.

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

re t eller order ställd, av statskontoret godkänd skuldförbindelse, som skall

innefatta låneförmedlarens åtagande att återbetala lånet i den ordning, som

stadgas i förenämnda allmänna villkor och bestämmelser. Statslånebelopp,

som icke uttagits inom sålunda föreskriven tid, återfaller till fonden.

I § 10 andra, tredje och fjärde styckena avhandlas frågan om den säkerhet

för skuldförbindelsens uppfyllande, som låneförmedlande bolag och föreningar

därjämte hava att avlämna till statskontoret, innan någon del av statslånet

kan utbekommas.

I promemoria den 13 oktober 1926 har statens egnaliemsinspektör ifrågasatt

viss ändring av förenämnda § 10 första stycket i syfte att utbetalningarna

av statslån till låneförmedlarna från statskontoret måtte bringas i

bättre överensstämmelse med låneförmedlarnas behov av kontanta lånemedel.

Därvid har egnahemsinspektören framhållit följande:

»Från statsfinansiell synpunkt har alltmer framstått såsom en angelägenhet

av ej ringa vikt, att låneförmedlarnas rätt att lyfta beviljade lånebelopp i

viss mån begränsas. Enligt gällande bestämmelser hava låneförmedlarna

lyftningsrätt redan i och med ingången av det år, för vilket lånet beviljas,

samt lyftning sskyldighet sist vid utgången av nästföljande år. Låneförmedlarnas

utbetalningar till de enskilda låntagarna ske emellertid ej omedelbart

efter det statslånet tagits i anspråk för egnahemslånebeviljande. I många

fall förflyter ganska lång tid mellan lånebeviljandet och sista utbetalningen.

(Exempelvis har sålunda ett hushållningssällskap för 1923 beviljat egnahemslån

å tillhopa omkring 1,500,000 kronor. Härav utbetalades under 1923

omkring 370,000 kronor eller ungefär en tredjedel, under 1924 och 1925

tillhopa omkring 370,000 kronor eller ytterligare ungefär en tredjedel. Sista

tredjedelen kommer att utbetalas först under åren 1926—1928). Beviljade

egnahemslån utbetalas nämligen successivt i mån av egnahemslägenheternas

bebyggande, och härtill kommer, att låntagarna ofta icke kunna prestera för

lånets utbekommande erforderlig inteckningssäkerhet förr än någon tid efter

lånets beviljande. Först vid tiden för amorteringsskyldighetens inträde, d. v. s.

med sjätte året efter lånets beviljande, måste hela lånet författningsenligt

vara utbetalt. Låneförmedlarna komma följaktligen att ligga inne med avsevärda

statslånebelopp, motsvarande till egnahemslåntagare beviljade men

icke utbetalade medel. Exempelvis kan nämnas, att hushållningssällskapens

skuld till statskontoret den 1 januari 1926 (uppgift från ett av de tjugusex

hushållningssällskapen saknas) utgjorde cirka 114 miljoner kronor, medan till

egnahemslåntagare utbetalts i runt tal 96 miljoner kronor. Återstoden eller

ungefär 18 miljoner kronor innehades av hushållningssällskapen i avvaktan

på framtida utbetalningar. Härtill komma hos de enskilda låneförmedlarna

inneliggande lånemedel. Om därjämte tages i betraktande, att låneförmedlarna

efter den 1 januari 1926 kunnat lyfta ytterligare 18 miljoner

kronor, framgår, att synnerligen avsevärda kontanta statslånebelopp beräknas

bliva bundna hos låneförmedlarna.

Det torde vara irrationellt, att staten, som å den enskilda penningmarknaden

till ungefär 5 procent ränta upplånar stora belopp, hastigt utlämnar

dessa belopp till låneförmedlarna mot 4 procent ränta, varefter stora delar

av beloppen såsom för egnahemsverksamheten icke omedelbart erforderliga

insättas på bankkonto i avvaktan på framtida användning. Förfarandet

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Mcij:ts proposition Nr 164.

innebär knappast annat än att staten med rätt väsentliga ränteförluster tillhandahåller

privatbankerna rörelsemedel till 10-tals miljoner kronor.

Även ur risksynpunkt, med hänsyn till att de låneförmedlare, som hava

den mest omfattande lånerörelsen, nämligen hushållningssällskapen, icke behöva

lämna staten någon säkerhet för lyftade statslån, synes det vara ett

önskemål att begränsa de kontanta statslånebelopp, som låneförmedlarna

hava att förvalta i avbidan på vederbörliga utbetalningar å beviljade

egnahemslån.

Ovanberörda nu ifrågasatta författningsändring avser att begränsa låneförmedlarnas

lyftningsrätt till belopp, som erfordras för närmast kommande

behov, varvid halvårsvis gjorda beräkningar synas vara tillfyllest. I samband

härmed ifrågasattes framflyttande av sista fristen för lyftande till den

tid, då amortering å statslånet begynner.»

I anslutning härtill har egnahem sinspektören hemställt om framställning

till riksdagen, att riksdagen måtte godkänna följande förslag till ändrad

lydelse av förenämnda § 10.

»§ 10.

o Av Kungl. Maj:t beviljat statslån må, efter ingången av det år, för vilket

lånet beviljats, och sist innan amorteringsskyldighet jämlikt § 14 inträder,

av vederbörande låneförmedlare lyftas i statskontoret i den mån låneförmedlare

styrker sig vara i behov av lånemedel för utbetalningar å beviljade

egnahemslån. Statslånebelopp, som icke uttagits under sålunda föreskriven

tid, återfaller till fonden.

Innan någon del av statslånet må utbekommas, skall låneförmedlare till

statskontoret avlämna en utav låneförmedlaren till statskontoret eller order

ställd, av statskontoret godkänd skuldförbindelse, innefattande låneförmedlarens

atagande att återbetala lånet i den ordning, här nedan stadgas.

Låneförmedlande — — — godkännas.

Inteckning — —- — erbjudes.

Därest — — — godkännas.» I

I infordrat yttrande den 26 november 1926 har statskontoret framhållit,

att vad egnahemsinspektören anfört till stöd för den gjorda framställningen

oförtydbart visade, att i det hittills tillämpade förfaringssättet vid utlämnande

av egnahemslån eu förändring borde vidtagas i den riktning,

egnahemsinspektören angivit. Då det emellertid syntes lämpligt, att låneförmedlarnas

styrkande av behovet av lånemedel vitsordades av den för

statens räkning utsedda ledamoten hos låneförmedlaren, föresloges av statskontoret,

att i första stycket av egnahemsinspektörens förslag till ändrad

lydelse av § 10 efter ordet »statskontoret» följde orden »i den män låneförmedlaren

medelst intyg från den för statens räkning utsedda ledamot i

egnahemsnämnd eller aktiebolags eller förenings styrelse styrker» etc. I

övrigt hade statskontoret icke något att erinra mot förslaget.

Fullmäktige i riksgäldskontor hava i utlåtande den 11 november 1926

funnit anmärkningsvärt att, pa sätt av statens egnahemsinspektör framhållits,

beviljade statslån kunnat av låneförmedlare i stor omfattning lyftas utan

Yttranden.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Majds proposition Nr 164.

att behov av lånemedel för utbetalningar till vederbörande egnahemslånetagare

visats föreligga samt att till följd därav avsevärda lånebelopp innehafts

av låneförmedlare under avvaktan på framtida utbetalningar. Härigenom

hade statsverket tillskyndats betydande förluster dels i ränteskillnad

och dels i form av förvaltningsbidrag, vilka utgått till låneförmedlare å

större belopp än vederbort. Efter erinran härom hava fullmäktige tillstyrkt

det i ärendet framlagda förslaget.

Sedan jag berett vederbörande egnahemslåneförmedlare tillfälle att yttra

sig över egnahemsinspektörens framställning jämte utdrag av statskontorets

yttrande, hava fyrtio låneförmedlare — nämligen samtliga hushållningssällskap

utom ett och 15 andra låneförmedlare — inkommit med utlåtanden

i ämnet.

I tolv av dessa yttranden tillstyrkes förslaget utan framställande av någon

erinran, nämligen i yttranden från Södermanlands läns, Gotlands läns, Älvsborgs

läns norra och Gävleborgs läns hushållningssällskap samt Bondkyrko

södra egnahems- och fruktodlareföx-ening u. p. a., föreningen Eget hem i

Flen u. p. a., Karlshamns egnahemsförening u. p. a., Hedentorps egnahemsförening

u. p. a., Malmöhus läns egnahemsförening u. p. a., Degerfors egnahemsförening

u. p. a., Tillberga järnvägsmäns egnahemsförening u. p. a.

och Bergslagets bostadsaktiebolag.

I nio yttranden — nämligen från Uppsala läns, Kronobergs läns,

Blekinge läns, Malmöhus läns, Skaraborgs läns och Örebro läns hushållningssällskap

samt aktiebolaget Hem på landet, Tingsryds egnahemsförening

u. p. a. och Forsbacka egnaliemsaktiebolag — tillstyrkes förslaget

likaledes utan erinran i sak, men beröras vissa med författningsändringens

formulering eller tillämpning sammanhängande spörsmål, avseende dels sättet

att beräkna och styrka låneförmedlarens behov av medel för stundande utbetalningar

och dels önskvärdheten av smidiga och enkla former för statslånebeloppens

utfående i statskontoret.

Fem låneförmedlare — Kalmar läns norra och Kristianstads läns hushållningssällskap

samt Egna hems låneförmedlingsförening u. p. a., Nynäshamns

köping och Aneboda kommun — hava ansett, att den föreslagna

författningsändringen skulle, huvudsakligen med hänsyn till svårigheten att

exakt styrka behovet av kommande utbetalningar, kunna medföra sådant

förfång för ett vederbörligt utbetalande av till enskilda låntagare beviljade

egnahemslån, att förslaget icke kunnat tillstyrkas eller blott delvis förordas.

Det återstår så en grupp yttranden — från fjorton låneförmedlare

vari förslaget i vissa fall tillstyrkts (med visst tilläggsyrkande) och i andra

fall avstyrkts, allt under bestämt framhållande, att förslagets genomförande

för dessa låneförmedlares vidkommande skulle medföra ekonomiskt avbräck

genom borttagande av möjligheten för låneförmedlare att göra räntevinster

å lyftade men till låntagare ej utbetalda belopp. De låneförmedlare, som

framfört denna synpunkt — Stockholms läns och stads, Östergötlands läns,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 16-1.

23

Kalmar läns södra, Hallands läns, Göteborgs och Bohus läns, Älvsborgs

läns södra, Värmlands läns, Västmanlands läns, Kopparbergs läns, Västernorrlands

läns, Jämtlands läns, Västerbottens läns och Norrbottens läns hushållningssällskap

samt Hallsta egnahemsaktiebolag — hava i allmänhet ifrågasatt,

att statens bidrag till täckande av låneförmedlares förvaltningskostnader

och förluster skulle höjas, därest egnahemsinspektörens nu förevarande förslag

genomfördes.

Från låneförmedlarnas omförmälda yttranden må i övrigt här anmärkas

följande.

Vidkommande tillgodoseendet av behovet av medel för utbetalningar

har framhållits, att de till förfogande ställda beloppen ej borde begränsas

alltför snävt, så att en låneförmedlare icke skulle behöva ställas inför den

situationen, att han i brist på medel ej kunde utbetala beviljade lån. En

någorlunda exakt förhandsberäkning av nämnda medelsbehov måste möta

betydande svårigheter och än svårare vore att styrka behovet. Med utgångspunkt

från förslaget har till förekommande härav föreslagits olika utvägar,

såsom att hälften av det låneförmedlaren medgivna statslånet finge upptagas

efter årets ingång och den andra hälften efter den 30 juni samma år eller

att det borde ankomma på statskontoret att, eventuellt genom fastställande

av rekvisitionsblanketter, införa en tillfredsställande praxis, eller ock att det

kunde vara tillräckligt med en erinran från egnahemsinspektören till låneförmedlarna

att ej lyfta lånemedlen i större omtning än som vore av

föreliggande behov påkallat. Den av egnahemsinspektören i motiveringen

förordade anordningen med halvårsvis gjorda beräkningar av behovet har

å andra sidan ansetts lämplig, därvid uttalats, att dylika beräkningar borde

i första hand grundas på det behov av kontanta medel, som under närmast

gångna halvår gjort sig gällande samt på den ökning eller minskning i

lånerörelsen, som med hänsyn till förhållandena kunde med någon större

säkerhet motses under kommande halvår. Lämpligt vore, att beräkningarna

vitsordades av statens ledamot eller av statens granskningsombud.

Vad låneförmedlaren sålunda styrkte sig behöva, borde han äga lyfta halvårsvis

i förskott. Ett förslag upptager rätt att lyfta ett belopp motsvarande

utbetalningar under ett år, dock att inskränkning vore obehövlig för kommuner;

och erinras i övrigt beträffande dessa, så vitt angår statskontorets

förslag, att ledamot för statens räkning ej finnes utsedd för kommuner.

Malmöhus läns hushållningssällskap anför att, om det, såsom nu vore fallet,

skulle dröja omkring 14 dagar innan rekvirerade lånemedel bleve disponibla

för lyftning i statskontoret, en låneförmedlare, som dreve verksamhet i sådan

utsträckning som sällskapet, borde hava rätt att ligga med ett rörelsekapital

av 100,000 kronor. Den fordran, statskontoret hittills uppställt för lyftning

av lån i olika poster, att särskild revers skulle lämnas för varje post, komme

att med den nu föreslagna nya ordningen bliva för låneförmedlaren ganska

betungande. Det bästa vore, om låneförmedlaren finge, liksom fallet vore

då en löpande låneräkning beviljades i affärsbank, på riksbanken utställa

checker inom det beviljade statslånebeloppet, varigenom låneförmedlaren

kunde direkt från staten till låntagarna överföra varje lyftat belopp.

Örebro läns hushållningssällskap har förordat förslaget, därest det iakttoges

att premielånen finge lyftas på en gång; att från tidigare år innestå
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

ende medel, som låntagare icke utfått på grund av ofullständiga handlingar

eller ofullbordade byggnader, finge innestå hos låneförmedlaren såsom disponibla

för låntagarna, emedan dessa när som helst vore berättigade utfå beviljade

belopp, så snart de fullgjort kontraktsbestämmelserna; samt att lyftningsrätt

medgåves låneförmedlare till belopp, som efter halvårsvis gjorda

beräkningar kunde anses erforderliga.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap anför, att en eventuell

ändring borde givas den formulering, att det lades i låneförmedlarens fria

val att lyfta beviljat lånebelopp från och med ingången av det år, för vilket

lånet beviljats, intill året näst före det, lånet sist skulle vara lyftat av

låneförmedlaren. I varje fall hemställdes, att lämplig övergångstid, förslagsvis

fem år, medgåves för tillämpningen av den nya bestämmelsen.

Västmanlands läns hushållningssällskap anser författningsförslagets formulering

vad angår ordningen för lånemedlens utbetalande vara obestämt

och svävande. I motiveringen uttalades visserligen, att halvårsvis gjorda

beräkningar skulle vara tillfyllest, men bestämmelsens utformning lade ej

något hinder för statskontoret att nedsätta perioden till exempelvis kvartal

eller månad.

Från föreningshåll har anförts,, att förslaget väl kunde anses påkallat

ifråga om hushållningssällskapen, vilka sluppe ställa säkerhet vid statslånens

lyftande. För övriga låneförmedlare ställde saken sig annorlunda.

Dessa hade mindre omfattande lånerörelse och hade besväret och kostnaden

att ställa säkerhet vid varje statslåns lyftande.

Uttalande förekommer tillika därom, att statskontorets tilläggsförslag om

intyg från statens ledamot ej vore att förorda, då sagda ledamot torde äga

mindre förutsättningar att förutse närmast kommande behov än vederbörande

befattningshavare i nämnden.

Räntevinsternas betydelse för låneför medlarna har av flera av dessa

starkt betonats, dock att från ett och annat håll en motsatt ståndpunkt intagits.

Stockholms läns och stads hushållningssällskap framhåller, att den ökade

lånerörelsen krävde ökad arbetskraft såväl å expeditionen som för besiktningar,

värderingar och tillsyn av lägenheter. Detta jämte förluster, som

uppstode å en del lån, krävde stora kostnader, vilka ej täcktes av ett förvaltnings-

och riskbidrag av Ve procent å skuldsumman till statskontoret.

Detta bidrag hade ej ens jämte erhållna räntevinster varit tillräckligt för

täckande av sagda kostnader. Den föreslagna ändringen borde därför åtföljas

av ökat statsbidrag.

Samma synpunkter hava gjorts gällande även av Östergötlands läns hushållningssällskap

m. fl. Nämnda hushållningssällskap framhåller sålunda,

att förvaltningsbidraget under de senare åren ej räckt till för bestridande

av de med lånerörelsen förbundna kostnader, än mindre för ökning av sällskapets

riskfond för lånerörelsen. Under vissa år hade förhållandet till och

med varit sådant, att icke allenast riskfondens ränteavkastning utan även

fondens kapital i några fall måst anlitas för täckande av utgifterna för

rörelsen. Den räntevinst, som sällskapet kunnat erhålla å uttagna, icke

till låntagare ännu utbetalda belopp, uppgående för de senaste åren till 500

å 600 kronor per år, hade visserligen i och för sig varit förhållandevis

ringa, men hade dock varit ett värdefullt tillskott vid täckandet av utgifter.

Erhölle ej låneförmedlarna förhöjda bidrag till bestridande av de med lånerörelsen

förbundna utgifter, torde de nödgas antingen till förfång för stabi
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

25

liteten i lånerörelsen väsentligt inskränka de ekonomiska besiktningarna

eller ock frånsåga sig möjligheten att ansvara för eventuella förluster.

Vidare har erinrats av Västmanlands läns hushållningssällskap att, enär

ganska stort belopp måste finnas tillgängligt för dagliga utbetalningar, en

del av medlen måste placeras på checkräkning. Da räntan å denna understege

räntan till staten med 2 1 3 å 3 procent, skulle ränteförlust uppstå,

därest icke låneförmedlaren hade möjlighet att träffa avtal med bank om

förhöjd ränta. Sådant avtal kunde träffas tack vare låneförmedlarens möjlighet

att disponera över större kapital. Skulle en dylik möjlighet borttagas

eller starkt beskäras, torde det ej bliva möjligt att utan förlust placera de

medel, som erfordrades för rörelsens bedrivande på samma smidiga och för

låntagaren fördelaktiga sätt som hittills. Förslaget borde kompletteras med

bestämmelse i syfte att kompensera låneförmedlaren hans förlust, Detta kunde

ske genom ökning av förvaltningsbidraget eller genom att räntan till staten

sänktes å de medel, som erfordrades för den löpande rörelsen, så att denna ränta

ej bleve högre än den, som vederbörande bank gottgjorde, eller genom att låneförmedlaren

tillerkändes rätt att ligga inne med ett visst minimum av lånemedel,

exempelvis 50 procent av skillnaden mellan beviljade och utbetalda

lån, eller — vilket ur alla synpunkter vore enklast och bäst — genom att

låneförmedlarna kunde öppna checkräkning med vederbörande riksbankskontor

med en kredit motsvarande summan av outtagna statslånemedel,

varvid förutsattes, att låneförmedlaren endast skulle vidkännas ränta å uttagna

medel.

Kopparbergs läns hushållningssällskap anser det kunna ifrågasättas, om

icke förvaltningsbidraget borde beräknas å den ej till betalning förfallna

kapitalskuld, vari låneförmedlaren på grund av från fonden utbekomna

statslån häftat till staten vid årets början, ökad med det belopp, som disponerats

för egnahemslån men av en eller annan anledning icke av låntagare

blivit lyftat. Härigenom, skulle — förutsatt att man icke räknade med

någon räntevinst å lyftade statslån — låneförmedlarnas intresse att genast

lyfta statslånebelopp bortfalla. Även hushållningssällskapet förordar införandet

av checkräkning i riksbanken, varå låneförmedlarna skulle äga

lyfta beviljade lånemedel i den mån de verkligen toges i anspråk för sitt

ändamål. En förutsättning för dylik anordning vore dock, att ändrade bestämmelser

åstadkommes rörande förvaltningsbidragets beräkning.

Västerbottens läns hushållningssällskap har till ådagaläggande av räntevinstens

betydelse för sällskapet anfört en del siffror, som här må anföras.

Huvudsakligen tack vare räntevinsten hade sällskapet hittills kunnat avskriva

uppkomna förluster å lånerörelsen samt dessutom avsätta medel till

en riskfond, som för närvarande vore 160,900 kronor. För åren 1905—1925

hade statsbidraget till omkostnader och risk varit tillhopa 245,482 kronor

samt ränteinkomsterna 205,023 kronor eller summa inkomster 450,505 kronor.

Härav hade 240,272 kronor utgått till omkostnader och 57,608 kronor till

avskrivningar av låneförluster. Överskottet, 152,625 kronor, hade fonderats

i riskfonden. Förvaltningsbidraget torde bliva otillräckligt att jämväl täcka

de låneförluster, som otvivelaktigt komme att uppstå under åtskilliga år

framåt såsom följd av kristiden. Därför ifrågasättes en höjning av statsbidraget

till omkostnader och förluster, därest sällskapet genom ändrade bestämmelser

för statslånens lyftning komme att gå miste om räntevinsten.

Norrbottens läns hushållningssällskap erinrar, att sällskapet tidigare hos

Kungl. Maj:t framhållit, att förvaltningsbidraget vore för litet för Norrbottens

län på grund av länets vidsträckthet och allmänhetens i länet större

behov av biträde och information. Även hade förlusterna å lånerörelsen

s. 26 Kontrollera mot PDF

Förnyat yttrande

av

egnahemsinspektören.

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

blivit ganska kännbara, vilket sammanhängde med den bedrövliga utvecklingen

av det ekonomiska livet i stora delar av länet. För åren 1920—1926 hade

de verkliga förvaltningskostnaderna för låneverksamheten uppgått till sammanlagt

200,742 kronor samt låneförlusten till 15,959 kronor eller tillhopa

216,701 kronor. Under samma tid hade statens förvaltningsbidrag och

andra statsinkomster utgjort blott 176,492 kronor, d. v. s. 40,209 kronor

mindre än kostnaderna. Därest ej sällskapet kunnat bereda sig någon ränteinkomst

å det under viss tid disponerade statslånekapitalet, hade sällskapet

ej kunnat uppträda som låneförmedlare utan att göra förlust, vilket sällskapet

ej mäktat med. Hushållningssällskapet förordar utbetalning från

räkning i riksbanken med full ersättning för förvaltningskostnader och på

rörelsen uppkommande förluster.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskap har framhållit att, om förslaget

genomfördes, låneförmedlarna nödgades tillskjuta andra medel för att

täcka sin ränteutgift till staten, enär de uttagna statslånemedlen i så fall

måste mot låg ränta placeras å giroräkning. Det vore ej lämpligt, att

de medel, som avsatts till täckande av förvaltningskostnader och risker —

vilka senare nu vore stora — användes för gäldande av ränta å statslånen.

Genom en sådan åtgärd, som den av egnahemsinspektören föreslagna,

påtoge sig staten ansvaret för låneförmedlarnas risker, ty förslaget

innefattade så väsentlig försämring i de villkor, varunder sällskapen åtagit

sig att fungera som låneförmedlare, att förändringen icke borde kunna av

staten ensidigt genomföras.

Från ytterligare ett flertal låneförmedlare hava framförts liknande synpunkter.

Tilläggas kan, att från vissa håll uttalats, att förslaget väl vore förklarligt

och önskligt, sett ur statens synpunkt, men att det skulle vålla låneförmedlarna

synnerligen stora svårigheter.

Med anledning av i låneförmedlarnas yttranden sålunda framställda erinringar

har egnahemsinspektören den 5 februari 1927 yttrat sig ånyo och

därvid anfört bland annat följande.

I vissa yttranden hade erinrats, att det bleve svårt att styrka behovet av

statslånemedel för stundande låneutbetalningar samt att låneförmedlarna

ej borde genom för snäv lyftningsrätt urståndsättas att tillgodose låntagarnas

berättigade intressen att utan omgång utfå dem beviljade egnahemslån.

Med anledning härav hade egnahemsinspektören föreslagit sådan ändring

av det av honom framlagda författningsförslaget att, i stället för att låneförmedlare

skulle, vid lyftning av statslån, hos statskontoret »styrka» sitt

behov att utfå medel, det skulle ankomma på låneförmedlaren att själv bedöma

och avgöra detta behov. Därest det bestämdes i lånevillkoren, att

låneförmedlare ägde lyfta statslånemedel endast i mån av behov, torde låneförmedlarna

i regel komma att lojalt iakttaga denna — liksom andra bestämmelser.

Därjämte borde vid utövandet av den kontroll över förmedlarnas

allmänna verksamhet, som verkställdes lokalt av särskilda för statens

räkning utsedda ledamöter och ombud samt centralt av egnahemsinspektören,

uppmärksamhet ägnas däråt, att berörda stadgande efterlevdes.

Då det på nu föreslaget sätt skulle läggas i låneförmedlarens hand att i

första hand själv bedöma behovet, borde emellertid därjämte redan i den

grundläggande författningstexten angivas, huru behovet borde beräknas.

Detta torde böra ske med hänsyn till å ena sidan det belopp, som kunde

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

förväntas bliva under skälig tid framåt, i regel ett halvt år, utbetalt i beviljade

egnahemslån samt å andra sidan av låneförmedlaren redan innehavd

tillgång av lyftade men ej utbetalda lånemedel.

Vidare hade i yttranden från tretton hushållningssällskap det önskemål

framställts, att förslagets eventuella genomförande måtte åtföljas av höjning

i statsbidraget till täckande av låne för medlar nas omkostnader och låneför

luster.

De sålunda framställda synpunkterna vore förklarliga med hänsyn bland

annat därtill, att de stora anhopningarna av ej utbetalda statslånemedel

vore till finnandes huvudsakligen just hos dessa tretton hushållningssällskap.

Hos övriga låneförmedlare vore läget i stort sett annorlunda. Vad som från

nyssberörda tretton sällskap nu anförts torde dock icke vara av beskaffenhet

att böra hindra ett skyndsamt genomförande av den i och för sig behövliga

och ur statskassans synpunkt högst önskvärda omläggning av lyftningsrätten,

som avsåges med förslaget. Vad sålunda framhållits utgjorde

emellertid anledning att närmare än vad hittills kunnat ske undersöka frågan,

huruvida det statliga förvaltningsbidraget vore för sitt ändamål tillräckligt

eller ej. Till belysning av denna fråga, vilken egnahemsavdelningen

snarast ämnade upptaga till närmare undersökning, torde nu blott

böra erinras om följande.

Från låneförmedlare hade förut icke framställts krav på förhöjt förvaltningsbidrag,

med undantag dock för Norrbottens läns hushållningssällskap,

som vid några tillfällen gjort framställning i ämnet hos Kungl. Maj:t, ehuru

med negativt resultat.

Under senare år hade förvaltningsbidragens sammanlagda belopp väsentligen

ökats, nämligen från 259,184 kronor år 1919 till 650,762 kronor år 1926.

Även om förslaget rörande begränsad lyftningsrätt genomfördes från och

med 1928, torde förvaltningsbidragen komma att ökas med 70 å 80,000

kronor för ett vart av åren 1927 och 1928. Från och med 1929 torde förslaget

medföra den verkan, att förvaltningsbidragets ökning stannade vid omkring

50,000 kronor för ett vart av åren 1929 — 1931. Vidare åtnjöte hushållningssällskapen

numera 125,000 kronor årligen såsom statsbidrag för

den i samband med egnahemslånerörelsen bedrivna jordförmedling. Å uttagna

statsanslag till premielån åt egnahemslåntagare torde sällskapen numera

kunna tillgodogöra sig betydande ränteinkomster, enär dessa anslag

— varå staten ej erhölle någon ränta — till mycket stor del insatts å räntebärande

bankräkningar. Statsanslagen till jordbrukskonsulenter, vilka hade

skyldighet att medverka vid egnahemsai’betet, vore icke heller utan betydelse

för uppehållandet av sällskapens egnahemsverksamhet. Men även om

man bortsåge från sistnämnda statsanslag, torde låneförmedlarnas sammanlagda

inkomster av statsmedel för eguahemsverksamheten komma att t. ex.

för 1928 uppgå till sammanlagt ungefär en miljon kronor mot knappt halva

detta belopp fem år tidigare (1923 och dessförinnan).

Slutligen kunde framhållas, att 1925 års kolonisationssakkunniga även inriktat

sin uppmärksamhet på frågan om ett mera ändamålsenligt ordnande

för framtiden av statens åtgärder för bestridande av de med egnahemslånerörelsen

förenade omkostnader ävensom beträffande spörsmålet om den med

rörelsen förenade risken för låneförluster.

Med nuvarande bestämmelser hava vissa egnahemslåneförmedlare genom Departementsomedelbart

lyftande av dem beviljade statslån kunnat upplägga stora, för ^efen.

lånerörelsens bedrivande ej omedelbart behövliga belopp av statslånemedel.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

Detta har medfört, att staten nödgats tidigare än vad annars skulle på

kallats tillföra egnahemslånefonden betydande kapitalposter, vilka anskaffats

dels genom statlig upplåning till högre ränta än fondens utlåningsränta,

dels ock genom anlitande av andra statsinkomster än lånemedel. I likhet

med egnahemsinspektören och flertalet av dem, som yttrat sig i ämnet, anser

även jag, att en ändring härutinnan genast bör ske i syfte att begränsa

låneförmedlarnas lyftningsrätt till belopp, som erfordras för ett nöjaktigt

skötande av förekommande mera omedelbart förestående utbetalningar å beviljade

egnahemslån.

Enligt det förslag till ändrade bestämmelser, som föreligger i egnahemsinspektörens

senare yttrande, skulle låneförmedlare få, under statslånens

amorteringsfria tid, lyfta beviljat statslån i statskontoret i mån av behov.

Behovet skulle av låneförmedlaren beräknas med hänsyn till å ena sidan det

belopp, som kunde förväntas bliva under skälig tid framåt, i regel ett halvt

år, utbetalt å beviljade egnahemslån samt å andra sidan av låneförmedlaren

redan innehavd tillgång av lyftade men ej utbetalda lånemedel.

För egen del biträder jag egnahemsinspektörens förslag. Vad han anfört

rörande sättet för beräknandet av nyss nämnda behov ävensom beträffande

utövandet av kontrollen från det allmännas sida över stadgandets efterlevnad,

föranleder ej erinran från min sida.

Vad angår det av vissa hushållningssällskap framförda kravet på höjt

statligt förvaltningsbidrag såsom ersättning för den minskning i vissa låneförmedlares

inkomster, som förslaget om begränsad lyftningsrätt kan väntas

medföra, anser jag för närvarande och i avbidan jämväl på den utredning,

som i denna sak igångsatts, anledning ej föreligga att upptaga denna fråga

till närmare dryftande.

Jag kommer senare att, i överensstämmelse med vad nyss tillstyrkts,

framställa förslag om ändrad lydelse av § 10 i gällande allmänna villkor

och bestämmelser för statens egnahemslånerörelse.

3. Utlåningsbelopp 1928 och anslagsbehov för budgetåret 1927—1928.

Enligt av riksdagen medgiven utlåning från egnahemslånefonden har

Kungl. Maj:t för åren 1923—1927 beviljat statslån från fonden med följande

belopp, nämligen för

1923 ...

1924 ...

1925 ...

1926...

1927 ...

kronor 18,070,000

» 18.325,000

» 17,999,400

» 18,000,000

» 18,000,000.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

29

Egnahemsinspektören har nu föreslagit, att utlåningsbeloppet för 1928

måtte bestämmas till för jord brukslägen heter 12,500,000 kronor och för

bostadslägenheter 5,500,000 kronor eller tillhopa 18,000,000 kronor. Sagda belopp

sammanfalla med av riksdagen medgivna ntlåningsbelopp för vart och

ett av åren 1925, 1926 och 1927.

Beträffande det för dylik utlåning 1928 erforderliga kapitalökning sanslag et

har egnahemsinspektören meddelat följande ungefärliga beräkning rörande

befintliga tillgångar och väntade utbetalningar för tiden från den 1 juli

1926 intill den 1 juli 1928.

Tillgångar, som stå till förfogande för tiden 1 juli 1926—1 juli 1928:

Fondens kontanta behållning 1 juli 1926 omkring kronor 3,500,000

Anslag å riksstaten 1926—1927 .................... » 10,500,000

Amorteringar våren 1927 (beräknat) omkring » 3,200,000

» » 1928 » » » 3,300,000 20,500,000.

Väntade utbetalningar för tiden 1 juli 1926—1 juli 1928:

1926 års lån.

Beviljade, före 1 juli 1926 ej lyftade lån

omkring ....................................... kronor 3,000,000

Härav beräknas återfalla till fonden

omkring ............................... » 1,000,000

Att ytterligare utbetalas av 1926 års lån omkring kronor 2,000,000

1927 års lån.

Medgivet utlåningsbelopp............. kronor 18,000,000

Härav torde före 1 juli 1928 komma att lyftas omkring.

................................................................... kronor 17,000,000

1928 års lån.

Ifrågasatt utlåningsbelopp ............ kronor 18,000,000

Härav torde, därest framställt förslag om begränsning

i låneförmedlares lyftningsrätt genomföres,

komma att lyftas före 1 juli 1928 omkring kronor 8,500,000 27,500,000.

Egnahemsinspektören har uttalat, att för möjliggörande av förevarande

beräknade utbetalningar skulle erfordras, att för budgetåret 1927—1928 anvisades

ett kapitalökningsanslag av (27,500,000 — 20,500,000 =) 7,000,000

kronor.

I yttrande den 26 november 1926 bar statskontoret anfört att, då de ordinarie

amorteringar, som förväntades inflyta under 1927 och 1928 utgjorde

i runt tal respektive 1,200,000 kronor och 1,400,000 kronor och i de av egnahemsinspektören

för nämnda år såsom amorteringar angivna beloppen (respektive

3,200,000 kronor och 3,300,000 kronor) sålunda måste med inemot

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

2.000. 000 kronor för vartdera året ingå återbetalningar av odisponerade

kapitalmedel, syntes någon ytterligare återbetalning av 1926 års lånemedel

knappast kunna ifrågakomma. Vid sådant förhållande torde de av egnahemsinspektören

beräknade 1,000,000 kronor av 1926 års lånemedel icke

kunna upptagas såsom disponibel tillgång, vadan statskontoret ansåge, att

det för budgetåret 1927—1928 erforderliga kapitalökningsanslaget borde utgå

med 8,000,000 kronor.

I utlåtande i ämnet den 11 november 1926 hava fullmäktige i riksgäldskontor

et — under uttalande av önskvärdheten av begränsning i möjligaste

mån av de utav lånemedel utgående anslagen till lånefonder och sålunda

jämväl dem till kapitalökning för egnahemslånefonden — förklarat sig icke

hava något att erinra mot egnaliemsinspektörens framställning, att för budgetåret

1927—1928 såsom kapitalökning för fonden anvisades ett belopp av

7.000. 000 kronor.

Departements- Vad först beträffar det belopp, vartill Kungl. Maj:t torde böra äga bechefen.

vilja j;m ur fonden för 1928, anser jag att detta belopp, liksom för åren

1925—1927, bör bestämmas till 18,000,000 kronor, därav 12,500,000 kronor

för jordbruksfastigheter och 5,500,000 kronor för bostadslägenheter.

Vidkommande härefter frågan om det kapitalökningsanslag till fonden,

som skulle erfordras för budgetåret 1927—1928, kan det av mig förut tillstyrkta

förslaget om begränsning av låneförmedlarnas rätt att i statskontoret

lyfta dem beviljade statslån möjliggöra, att kapitalökningsanslaget väsentligt

nedbringas i jämförelse med vad fallet skulle varit, därest detta förslag

ej framställts. Egnahemsinspektören har under hänsyntagande till verkningarna

av nyssnämnda förslag beräknat kapitalökningsbehovet för budgetåret

1927—1928 till 7,000,000 kronor och statskontoret till 8,000,000

kronor. I betraktande av att en del låneförmedlare vid ingången av 1928

torde komma att inneligga med inemot 20,000,000 kronor kontanta statslånemedel

— vilken reserv enligt berörda förslag skulle av vederbörande

förmedlare successivt anlitas för utbetalningar å egnahemslån under 1928

och följande år — lärer kapitalökningsbeloppet för budgetåret 1927—1928,

enligt vad verkställd närmare beräkning givit vid handen, kunna nedbringas

till 6,000,000 kronor.

Hemställan. Under åberopande av vad jag ovan anfört får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen att

a) godkänna det såsom bilaga A till detta protokoll fogade förslag till

ändrad lydelse av §§ 10, 11 och 14 av de utav riksdagen antagna allmänna

villkor och bestämmelser för statens egnahemslånerörelse;

b) medgiva, att Kungl. Maj:t må för 1928 bevilja statslån från egnahemslånefonden

intill ett belopp av 18,000,000 kronor, därav 12,500,000 kronor

för jordbrukslägenheter och 5,500,000 kronor för bostadslägenheter; samt

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

31

c) såsom kapitalökning för sagda fond för budgetåret 1927—1928 anvisa

ett reservationsanslag av 6,000,000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet:

Joh.s Thygesen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

Bilaga A.

Förslag

till

ändrad lydelse av §§ 10, 11 och 14 av gällande allmänna villkor och

bestämmelser för statens egnahemslänerörelse.

§ 10.

Av Kungl. Maj:t beviljat statslån må, efter ingången av det år, för vilket

lånet beviljats, och sist innan amorteringsskyldigket jämlikt § 14 inträder, av

vederbörande lånetormedlare lyftas i statskontoret i mån av behov, börande

låneförmedlare därvid beräkna behovet med hänsyn till å ena sidan det belopp,

som kan förväntas bliva under skälig tid framåt, i regel ett halvt år, utbetalt

å beviljade egnahemslån, samt å andra sidan av låneförmedlaren redan

innehavd tillgång av lyftade men ej utbetalda lånemedel. Statslånebelopp,

som icke uttagits under sålunda föreskriven tid, återfaller till fonden.

Innan någon del av statslånet må utbekommas, skall låneförmedlare till

statskontoret avlämna av låneförmedlaren till statskontoret eller order

ställd, av statskontoret godkänd skuldförbindelse, innefattande låneförmedlarens

åtagande att återbetala lånet i den ordning, här nedan stadgas.

Låneförmedlande — — — godkännas.

Inteckning — — — er b judes.

Därest — — — godkännas.

§ 11.

Statslån, som av Kungl. Maj:t anvisats till beredande av egnahemslån,

förräntas enligt de grunder, som angivas i § 14.

Å till---sker.

§ 14.

Mom. 1. Av låneförmedlare utbekommet statslån skall, i den mån detsamma

icke bör inbetalas i sådan ordning, som i §§ 12 och 13 sagts, med

avseende å återbetalningen delas i en amorteringsdel, utgörande två femtedelar

av utbekommet statslånebelopp, samt en stående del, utgörande tre

femtedelar av samma belopp.

Mom. 2. Å amorteringsdelen erlägges, intill dess densamma blivit tillfullo

gulden, vid statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån

för jordbrukslägenheter, en annuitet av sex och en halv procent, och vid statslån,

som utlämnats till beredande av egnahemslån för bostadslägenheter, en

annuitet av åtta procent. Därvid räknas såsom ränta i förra fallet fyra och

en halv procent och i senare fallet fem procent, allt å oguldet kapitalbelopp av

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

33

amorteringsdelen. Amorteringsskyldigheten inträder, då fråga är om statslån,

som utlämnats till beredande av egnahemslån för jordbrukslägenheter, med

sjätte året efter utgången av det kalenderår, för vilket lånet beviljats, samt, då

fråga är om statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för bostadslägenheter,

med fjärde året efter utgången av det kalenderår, för vilket lånet

beviljats. Intill dess kapitalavbetalningen börjar, erlägges endast ränta efter

fyra procent om året å statslånets hela belopp. Därefter erlägges, jämte

annuiteten å amorteringsdelen, ränta å statslånets stående del, intill dess

jämväl denna lånedel till fullo inbetalts, efter fyra och en halv procent om

året vid statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för jordbrukslägenheter,

och efter fem procent om året vid statslån, som utlämnats

till beredande av egnahemslån för bostadslägenheter.

Mom. 3. Statslånets stående del kan, där ej sådant förhållande, varom

i § 16 sägs, mellankommer, från statens sida icke uppsägas, förrän amorteringsdelen

till fullo guldits, och åtnjuter låneförmedlaren därvid sex månaders

uppsägning. varje fall skall likväl den stående delen vara gulden inom

fem år, från det sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras.

Mom,. 4. Ränta och amortering å statslån skall för varje år av låneförmedlaren

inbetalas till statskontoret före utgången av mars månad nästföljande

år; skolande sålunda den första amorteringen verkställas, då fråga

är om statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för jordbrukslägenheter,

under det sjunde året från utgången av det år, för vilket lånet

beviljats, samt, då fråga är om statslån, som utlämnats till beredande av

egnahemslån för bostadslägenheter, under det femte året från utgången av

det år, för vilket lånet beviljats.

Förenämnda ändrade bestämmelser träda i kraft den 1 januari 1928, att

tillämpas för alla lån, som beviljas för år 1928 eller senare år. I fråga

om lån, som beviljats för något av åren 1920—1927, må räntan å statslåns

stående del, där fråga är om statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån

för jordbrukslägenheter, från och med tiden för amorteringsskyldighetens

inträdande, dock tidigast från och med 1928, nedsättas till fyra och

tre tiondels procent om året, i den mån låneförmedlare styrker sig hava

medgivit innehavare av egnahemslån från respektive statslån enahanda nedsättning

av räntan.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. l''il höft. (Nr 1G4—16Ö;)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

.

Ett egnahemslån å 5,000

Olika förutsättningar i fråga om ränta och

amorteringsplan

j Låntagarens årliga bctal- Antal år tills) ning i kronor

amorlermgs- delen slut- betalts

Under den

amorterings- fria tiden

Under amorte- ringstiden

I. Nuvarande bestämmelser.

a) Jordbrukslån. (6 amorteringsfria år. Räntan

39

200

268: 75 |

under dessa 4 %. Amorteringsdelen 50 % av

lånet. Annuitet 6 %'', varav räntan 4 % %. Ränta

å den stående delen 4 s/< %).

b) Bostadslån. (6 amorteringsfria år. Räntan där-

30

200

293: 75

under 4 .% . Amorteringsdelen 50 % av lånet.

Annuitet 7 %, varav ränta 4 3/4 % • Ränta å den

stående delen 4 3/i %).

I II. Nuvarande bestämmelser med den ändring dock,

att räntan hela tiden är 4 procent.

i a) Jordbrukslån ............................................

34

200

|

250: —

| b) Bostadslån ................................................

27

200

275: —

j III. Sakkunnigas förslag.

| a) Jordbrukslån. (6 amorteringsfria år. Räntan

32

200

265: —

därunder 4 %. Amorteringsdelen 40 % av lånet.

Annuitet 0 7» %, varav ränta 4 V* %• Ränta å

den stående delen 4 ''/s %)■

b) Bostadslån. (4 amorteringsfria år. Räntan där-

24

200

310: —

under 4 %. Amorteringsdelen 40% av lånet.

Annuitet 8 %, varav ränta 5 %. Ränta å den

stående delen 5 %).

IV. Sakkunnigas förslag med den ändring dock, att

räntan för jordbrukslån hela tiden är 4 procent.

a) Jordbrukslån.............................................

30

200

250: —

b) Bostadslån ................................................

24

200

310: —

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

35

Bil. B.

kronor

Statens uppoffringar i kronor för ett årligt utlåningsbelopp av 12

i jordbrukslån och 5.5 milj. kr. i bostadslån

5 milj. kr.

Låntagarens sam- manlagda betal- ning av räntor

och kapital lör

hela lånetiden

i kronor

Summan av de årliga uppoffringarna

Uppoffringarnas storlek, diskonterade

till nnvärde

Ränteförlust

Förvaltnings-

bidrag

Tillhopa

Ränteförlust

Förval tnings- bidrag

Tillhopa

10,545: 85

1,650,775

2,114,075

3,764,850

970,325

929,675

1,900,000

8,687:

618,728

714,978

1,333,706

104,635

364,298

768,933

|

Summa

5,098,556

Summa

2,668,933

I

8,501: ti»

3,751,100

1,813,075

5,564,175

1,856,025

868,475

2,724,500

7,881: 41

1,342,418

643,687

1,986,105

742,962

345,290

1,088,252

Summa

7,550,280

Summa

3,812,752

8,596:5 7

2,249,050

1,811,550

4,060,600

1,252,375

875,650

2,128,025

7,466: 8 2

220,000

595,870

815,870

195,030

331,606

526,636

|

Summa

4,876,470

Summa

2,654,661

1 7,607: <0

3,504,850

1,689,950

5,194,800

1,812,575

846,800

2,659,375

'' 7,466: 8 2

220,000

595,870

815,870

195,030

331,606

526,636

1

Sum ma

6,010,670

Summa

3,186,011

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. JoU 1927:52 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 52 s. 1 i texten
  2. JoU 1927:53 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring i gällande grunder för upplåtande från vissa kronoegendomar av jordbrukslägenheter unde s. 10 i texten
  3. JoU 1927:32 Utlåtande angående reglering av utgifterna för kapitalökning för budgetåret 1927—1928 i vad angår jordbruksfonden. s. 4 i texten