Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom m. m

1927-02-24 · 188 sidor, varav 144 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 144 av 188 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:182, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

1

Nr 182.

Kungl. Maj:tS proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom m. m.; given Stockholms

slott den 24 februari 1927.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom;

2) lag om ändrad lydelse av 10 § i lagen den 14 juni 1907 om vad iakttagas

skall i avseende å införande av lagen om nyttjanderätt till fast egendom;

3) lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 25 juni 1909 om arrende

av viss jord å landet inom Norrland och Dalame ävensom angående ändrad

lydelse av vissa paragrafer i samma lag;

4) lag om ändrad lydelse av 40 § förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Johan C. TV. Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand

155 höft. (Nr 182.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Förslag

om ändring

till

Lag

i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nytt*

janderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast

egendom 2 kap. 1, 7—9, 11, 12, 14, 17, 18, 33 och 43 §§ samt 3 kap. 6 § skola,

2 kap. 8, 9, 11 och 12 §§ samt 3 kap. 6 § i nedan intagna delar, hava följande

ändrade lydelse ävensom att i förstnämnda kapitel skola införas tretton nya

paragrafer, betecknade 45—57 §§, av den lydelse nedan angives:

2 KAP.

Om arrende.

Allmänna bestämmelser om jordbruksarrende.

1 §•

Avtal, varigenom jord upplåtes till brukande mot lega, skall upprättas skriftligen.

Har på grund av avtal, som ej upprättats skriftligen, fastigheten övertagits

till brukande, vare avtalet dock gällande; och skall, ända att annorlunda avtalats,

skriftlig avhandling upprättas, där jordägaren eller arrendatorn det fordrar.

Varder ej sådan handling frivilligt utgiven, må domstol efter stämning

stadfästa arrendeförhållandet i överensstämmelse med denna lag och avtalets

innehåll. Sådant beslut av domstol medför samma verkan som skriftligt arrendekontrakt.

7 §.

Åligger arrendatorn att till jordägaren eller annan utgöra dagsverken eller

annat bestämt arbete, och är ej ersättningen härför i avtalet sa bestämd att den

uppgår till det pris, som vid arbetets utförande är under jämförliga förhållanden

i orten gängse, vare jordägaren, där detta pris efter avtalets ingående

ökats, pliktig att till arrendatorn utgiva, utöver vad för arbetet må hava betingats,

särskild ersättning motsvarande ökningen. Undandrager sig jordägaren

att tillhandahålla arrendatorn arbete, som denne enligt avtalet är skyldig

utgöra, njute arrendatorn skäligt skadestånd. Förbehåll, som strider mot

vad i detta stycke stadgats, vare utan verkan.

Skola för fastigheten utgöras dagsverken och är ej i avtalet bestämt, huru

''dessa skola fördelas å särskilda tider av året, skall hela antalet dagsverken på

årets veckor i den mån det kan ske jämnt fördelas. För varje arrendeår eller, där

avtalet innehåller föreskrift om utgörande av visst antal dagsverken under viss

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 18%.

3

tid av året, för varje sådan tid bör jordägaren i god tid förut lämna arrendatorn

uppgift å de dagar, då han har att utgöra dagsverken. Ej vare, ändå att

avtalet annorlunda bestämmer, arrendatorn pliktig att för arbetets utförande

inställa sig förr än å andra dagen efter det dylik uppgift meddelats honom.

Arbetet må ej, ändå att annorlunda är avtalat, så utkrävas, att arrendatorn

hindras att behörigen sköta sitt jordbruk; dock utgöre vad nu sagts ej hinder

för utkrävande av jordbruksdagsverken enligt den fördelning, som genom avtalet

blivit bestämd.

Ej må i avtalet stadgas förbehåll om skyldighet för arrendatorn att på tillsägelse

utgöra till jordägaren eller annan tjänstbarhet utöver fastställt antal

dagsverken eller annat bestämt arbete; ej heller förbud för arrendatorn att utföra

arbete åt annan än jordägaren. Har dylikt förbehåll eller förbud skett,

vare det utan verkan.

Vad i första och tredje styckena stadgas har ej avseende å skjutsning, vedhuggning

eller därmed jämförlig tjänstbarhet, där den är av ringa betydenhet.

I fråga om upplåtelse, som sker från ecklesiastikt boställe, äga bestämmelserna

i denna paragraf ej tillämpning.

8 §•

Utan-----— därav.

Är arrendeavtalet slutet för viss tid ej understigande femton år, och vill arrendatorn

lämna från sig arrendet, bjude då jordägaren att återtaga fastigheten

mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig lösen. Vill ej jordägaren det, eller

har han ej inom en månad efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig,

vare arrendatorn öppet att i sitt ställe sätta annan, med vilken jordägaren

skäligen kan nöjas. Vill jordägaren återtaga fastigheten, men kan ej överenskommelse

träffas om vad i lösen bör utgå, skall frågan därom avgöras av tre

ojävige skiljemän, bland vilka en utses av vardera parten och de sålunda utsedde

tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att utse skiljeman, eller

kunna de utsedde ej förena sig om valet av den tredje, äge domaren eller utmätningsmannen

i orten att förordna om valet. Den, som ej nöjes med vad de

fleste skiljemännen säga, äger att draga tvisten under rättens prövning, så

framt han instämmer sin talan inom nittio dagar från det skiljemännens beslut

tillställdes honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den

missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under rättens prövning.

9 §.

Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, skall, där ej för sådant fall arrendeavtalet

innefattar annat förbehåll, avtalet fortfarande vara gällande, men

delägarna i boet äge i ty fall, ändå att avtalet icke är slutet för viss tid ej understigande

femton år, enahanda rätt, som vid arrende för sådan tid enligt 8 §

andra stycket tillkommer arrendator; dock åligge dem, där de vilja göra bruk

av denna rätt, att inom sex månader efter dödsfallet hembjuda jordägaren att

återtaga fastigheten.

Vid-----— uppsäga avtalet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

11 §•

Syn, som •—--— ---sagts.

Yppas hos synemännen olika meningar och äro på vardera sidan lika många,

skola synemännen välja ytterligare en synemän; och gälle vad de flesta säga

eller, där var har sin mening och jämkning ej kan ske, den särskilt tillkallade

synemannens mening. Kunna synemännen ej enas om valet, vare lag som i

första stycket för där avsett fall är stadgat.

Mot--: —--efter valet.

Tillträdessyn---- — avträdesdagen.

12 §.

När-----tiden för förrättningen.

Menar-----befattning.

Vid synen skall undersökas allt vad till fastigheten hör, såsom åbyggnad,

trädgård, åker och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar, broar, brunnar

och vattenledningar, samt i penningar uppskattas vad till botande av därvid

befunna brister erfordras. Vid avträdessyn skall därjämte verkställas den

uppskattning, som erfordras för bestämmande av ersättning enligt 17 §.

över allt vad vid synen förekommit skall upprättas skriftlig handling, som

av synemännen undertecknas.

Kostnaden —----vidkännas.

14 §.

Har i arrendeavtalet jordägaren utfäst att å fastigheten uppföra byggnad

eller att eljest försätta fastigheten i visst skick, men underlåter han det, äge arrendatorn,

sedan vid syn beräknats kostnaden för bristens avhjälpande, verkställa

arbetet i jordägarens ställe och i mån av arbetets utförande undfå gottgörelse

med det vid synen fastställda belopp; vill arrendatom hellre uppsäga

avtalet, vare det honom öppet, där ej bristen är av allenast ringa betydelse. För

den tid fastigheten på grund av jordägarens underlåtenhet är i bristfälligt

skick njute arrendatom skälig nedsättning i arrendeavgiften; äge ock rätt till

skadestånd.

Har frågan om kostnadens beräkning ej upptagits vid tillträdessynen, må

hållas särskild syn. Beträffande sådan särskild syn gälle i tillämpliga delar

vad i 11—13 §§ stadgas om syn vid tillträde eller avträde; dock att kostnaden

för synen skall gäldas enligt de för kostnad i rättegång stadgade grunder.

17 §.

Ärrendatorn vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa nyodling

eller åtgärd för anordnande av varaktigt betesbruk, dock ej utan jordägarens

medgivande å mark, som är skogbärande eller varå jordägaren vidtagit eller

är skyldig vidtaga åtgärder för återväxtens betryggande. Ej heller må utan

sådant medgivande nyodling ske å mark, därå särskilda åtgärder vidtagits för

varaktigt betesbruk.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 18S.

5

Finnes när fastigheten avträdes, att dess värde av arrendatorn genom nyodling

eller särskilda åtgärder för anordnande av betesbruk blivit på ett varaktigt

sätt förökat, njute arrendatorn av jordägaren ersättning motsvarande det

ökade värde, fastigheten i följd av förbättringen då kan anses äga, dock ej

med högre belopp än som svarar mot den nödiga kostnad, han nedlagt å förbättringen.

Har ej jordägaren lämnat sitt samtycke till förbättring, som nu

sagts, må ej utgå högre ersättning än som, efter medeltal räknat, belöper å två

hektar, ändå att den mark, som förbättrats, är av större omfattning.

Låter arrendatorn efter plan, vilken antingen blivit av jordägaren godkänd

eller ock uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller hos hushållningssällskap

anställd jordbrukskonsulent, å fastigheten verkställa täckdikning med användande

av tegelrör, vare jordägaren pliktig att till arrendatorn utgiva ersättning

dels, så snart arbetet blivit behörigen utfört, för så stor del av kostnaden,

som motsvarar värdet av rören, dels ock, när fastigheten avträdes, för vad arrendatorn

i övrigt kostat å täckdikningen i den mån det varit nödigt. Vid avträdet

skall dock från det belopp, som sålunda beräknats utöver kostnaden för

rören, avdrag ske ej mindre med en femtondedel för varje helt år, varunder arrendatorn

utan förböjning av legan dragit nytta av täckdikningen, än även,

därest å denna finnes brist, med kostnaden för bristens avhjälpande.

18 §.

Har arrendatorn å fastigheten uppfört annan byggnad än i 14, 15 eller 16 §

avses, eller har han utöver vad honom ålegat verkställt plantering av fruktträd,

bärbuskar eller prydnadsträd eller eljest å fastigheten nedlagt kostnad, hembjude

det jordägaren till inlösen när han frånträder arrendet.

Nu hembjudes elektrisk anläggning för fastighetens förseende med belysning

eller drivkraft; bar den utförts efter plan, som blivit av jordägaren godkänd,

eller prövas anläggningen, där den avser annat ändamål än alstrande,

omformande eller ackumulering av elektrisk kraft, lämplig med hänsyn till

fastighetens storlek och belägenhet samt förhållandena i övrigt, vare jordägaren

skyldig lösa anläggningen med undantag av vad som icke är fast förlagt eller

är att anse såsom tillbehör till sådan i första stycket avsedd byggnad, som

icke är nödig för anläggningen. Lösen skall utgå för vad arrendatorn å anläggningen

kostat i den mån det varit nödigt; dock att därvid avdrag skall

ske ej mindre med en tjugondedel för varje helt år, varunder arrendatorn utan

förhöjning av legan dragit nytta av anläggningen, än även, därest å denna

finnes brist, med kostnaden för bristens avhjälpande. Äro till anläggningen

ämnen hämtade från fastigheten, skall dessutom skäligt avdrag därför göras.

Sker hembud i annat fall än då lösningsskyldighet enligt andra stycket föreligger,

men vill ej jordägaren lösa, eller har han ej inom en månad efter det

hembudet gjordes förklarat sig därtill villig, äge arrendatorn bortföra vad han

påkostat; återställe dock jord eller byggnad i det skick, vari han mottog den.

Är ej vad arrendatorn sålunda äger från fastigheten skilja bortfört inom tre

månader från det arrendet upphörde eller anspråk på inlösen därav slutligen

ogillades, tillfälle det jordägaren utan lösen. Äro till byggnad eller annan an
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 182.

läggning ämnen hämtade från fastigheten, må byggnaden eller anläggningen ej

borttagas, innan värdet av vad från fastigheten tagits blivit jordägaren gottgjort.

Förmenar jordägaren att lösningsskyldighet enligt andra stycket ej föreligger,

eller kan överenskommelse ej träffas om vad han enligt denna paragraf

bör utgiva i lösen eller erhålla i gottgörelse, skall frågan avgöras i den ordning,

8 § bestämmer.

33 §.

Försättes arrendatorn i konkurs, äge borgenärerna uppsäga avtalet; sker ej

uppsägning sist å trettionde dagen från utgången av den för bevakning av fordringar

utsatta tid, svare borgenärerna för legoavtalets fullgörande, där uppsägning

senare sker, intill dess på grund därav avtalet upphör att gälla, men

eljest till legotidens utgång.

Vill jordägaren själv uppsäga avtalet och återtaga fastigheten, äge därtill

rätt, dock vid arrende för viss tid ej understigande femton år endast mot skyldighet

att gälda lösen, som i 8 § sägs. Var avtalet slutet med förbehåll om

rätt för arrendatorn att sätta annan i sitt ställe, och inträffar konkursen efter

det arrendatorn tillträtt fastigheten, må jordägaren ej uppsäga avtalet, där

borgenärerna inom tre månader från utgången av den för bevakning av fordringar

utsatta tid gitta visa, att överlåtelse skett i enlighet med avtalet; sker

överlåtelse senare men innan jordägaren gjort bruk av sin rätt, vare han samma

rätt förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, vare jordägaren berättigad till

skadestånd, utan så är att avtalet var ingånget för viss tid ej understigande

femton år och han själv uppsade avtalet.

43 §.

Varder i fråga om jordägarens eller arrendatorns rättigheter eller skyldigheter

annorlunda avtalat än ovan i detta kapitel är sagt, vare utom i fall, som

i 1 §, 2 § första stycket, 3 och 7 §§ avses, det avtal gällande.

Om jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda jordägare.

45 §.

Tillhör jord å landet, vilken upplåtes på arrende, vid avtalets ingående bolag

eller ekonomisk förening, och omfattar arrendet odlad jord till en vidd av minst

fyra och högst tjugufem hektar, gälle de bestämmelser, som här nedan upptagas

i 46—53 §§.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga

om upplåtelse av jord, tillhörig enskild person, vilken icke är mantalsskriven

å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma,

och uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen i ändamål att därav bereda

sig inkomst annorledes än genom jordbruket. Vid bedömande av frågan,

huruvida fastighet huvudsakligen besittes för jordbruk, skola i samma

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

7

ägares hand befintliga genom ägostyckning, jordavsöndring eller avstyckning

skilda områden av samma hemman eller lägenhet betraktas såsom en fastighet.

46 §.

Upplåtelse, som i 45 § avses, skall ske för viss tid, ej understigande femton

år, eller ock för arrendatorns livstid. Avser upplåtelsen fastighet, varöver

upplåtaren ej äger förfoga utöver sin egen besittningstid, må den dock jämväl

kunna ske för sådan tid. Avtal för viss tid, vilket varit gällande femton år,

må förlängas även för kortare tid. År icke arrendetiden så bestämd, som nu

sagts, skall avtalet anses ingånget för en tid av femton år.

47 §.

Lega, som utsättes i penningar eller naturalster, skall vara till beloppet

bestämd.

Inträffar i orten allmän svårare missväxt, njute arrendatorn, där legan är

utsatt i penningar eller naturalster, skälig nedsättning däri; och skall i ty fall

vad i 36 § stadgas angående påföljd av dröjsmål med erläggande av arrende

icke äga tillämpning, där arrendatorn före förfallodagen påyrkat nedsättning

i legan och inom en månad efter det legans lägre belopp blivit slutligen bestämt

erlägger detta belopp.

48 §.

Jordägaren åligge att vid tillträdet avlämna för jordbruket nödiga byggnader i

sådant skick att därå ej tarvas ombyggnad eller annan än mindre reparation.

Med mindre reparation förstås avhjälpande av smärre brister å golv, väggoch

takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar och fast inredning

ävensom andra åtgärder, vilka äro att anse såsom tillfällig lagning.

Befinnes vid tillträdessynen i fråga om fastighetens åbyggnader föreligga

brist, för vilkens undanröjande det enligt första stycket ankommer på jordägaren

att ansvara, skall vid synen bestämmas arbetets omfattning och beskaffenhet

samt den tid och den kostnad det anses betinga ävensom föreläggas jordägaren

att inom den utsatta tiden verkställa arbetet. Verkställer ej jordägaren arbetet

inom den utsatta tiden, äge arrendatorn utföra det i jordägarens ställe; vill

arrendatorn hellre uppsäga avtalet, vare det honom öppet, där ej bristen är av

allenast ringa betydelse. För den tid fastigheten är i bristfälligt skick njute

arrendatorn skälig nedsättning i arrendeavgiften; äge ock rätt till skadestånd.

Botar arrendatorn i fall, som nu sagts, brist i jordägarens ställe, äge han i

mån av arbetets utförande undfå gottgörelse med det vid synen fastställda

belopp.

Äskar jordägaren eller arrendatorn bevis, huruvida jordägaren behörigen utfört

arbete, som vid syn ålagts honom, vare berättigad att påkalla särskild syn,

som i 14 § andra stycket sägs.

49 §.

Vid tillträdessynen skall bestämmas vilka å fastigheten befintliga byggnader

äro nödiga för jordbruket.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Erfordras under arrendetiden, utan att vållande ligger arrendatom till last,

att nybyggnad eller ombyggnad sker av hus, som enligt vad sålunda bestämts är

att hänföra till nödig byggnad, eller att å sådant hus verkställes annan än

mindre reparation, vare jordägaren skyldig att utan oskäligt dröjsmål därom

besörja. Underlåter han det, vare lag som i 48 § sägs, dock att vad där stadgas

om tillträdessyn i stället skall gälla särskild syn, som i 14 § andra stycket sägs.

50 §.

Arrendatorn åligge att väl hävda jorden, avhjälpa sådana brister å nödiga

byggnader, som föranleda blott mindre reparation, samt vårda och underhålla

övriga fastighetens tillhörigheter, så att icke något under arrendetiden försämras;

äge dock till botande av brandskada, som utan arrendatorns vållande

timat å byggnad, av jordägaren undfå skälig gottgörelse för kostnaden. Eftersätter

arrendatorn vad sålunda åligger honom, ersätte han jordägaren, när

fastigheten avträdes. Finnes arrendatorn då hava på egen bekostnad avhjälpt

brist, som befanns vid tillträdet, njute han därför gottgörelse av jordägaren.

Öl §.

Finnes å fastigheten hus, som enligt vad vid tillträdessynen bestämts icke är

att hänföra till nödig byggnad, skall det anses undantaget från arrendet. Ingår

byggnaden i arrendet, gälle angående nybyggnads- och underhållsskyldighet

vad om nödig byggnad är stadgat.

52 §.

Förbehåll i arrendeavtal vare mot arrendatorn utan verkan, om det strider

mot vad som stadgats i 8 § andra stycket, 9 § första stycket, 12 § sista stycket,

14 eller 17 §, 18 § tredje och fjärde styckena, utom vad angår elektrisk anläggning,

eller 47—50 §§.

53 §.

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att arrendeavtal, som

skriftligen upprättats, undantages från tillämpning av något av stadgandena

i 46—50 §§ eller 52 § och innehåller avtalet förbehåll, att medgivande därtill

må sökas, ankomme på Konungens befallningshavande i det län, där fastigheten

är belägen, att medgiva sådant undantag.

Såsom sådan omständighet skall särskilt anses, att på grund av det arrenderade

områdets beskaffenhet och omfattning arrendatorn icke av jordbruket

kan erhålla sin huvudsakliga bärgning, eller att med hänsyn till eget jordbruk

eller skogsbruk det för jordägaren är av synnerlig vikt att över området äga

friare bestämmanderätt än som följer av ovan nämnda stadganden.

Över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, som nu sagts, må klagan

föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Avslås ansökningen, skall, därest arrendeavtalet ej annorlunda stadgar, detsamma

anses förfallet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182

9

Om jordbruksarrenden under fideikommiss.

54 §.

Upplåtes fideikommiss jord å landet på arrende och omfattar upplåtelsen odlad

jord till en vidd av minst fyra och högst tjugufem hektar, skola bestämmelserna

i 46 och 53 §§ äga motsvarande tillämpning.

55 §.

Har arrendeavtal rörande fideikommissjord slutits för viss tid eller för arrendatorns

livstid, vare avtalet gällande jämväl för annan innehavare av fideikommisset

än upplåtaren; dock vare, där de avtalade arrendevillkoren med

hänsyn till förhållandena vid tiden för avtalets ingående icke kunna anses skäliga

eller eljest äro i väsentlig mån stridande mot nye innehavarens berättigade

anspråk, honom öppet att uppsäga avtalet. Sker ej uppsägning inom sex månader

efter det nye innehavaren tillträdde fideikommisset, vare han sin rätt därtill

förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, vare nye innehavaren, där han

ej åtnöjes med den i avtalet tingade legan, berättigad att av arrendatorn bekomma

skälig ersättning för den tid, denne efter nye innehavarens tillträde av

fideikommisset suttit kvar i arrendet.

Vad i denna paragraf stadgats äger ej tillämpning i fråga om upplåtelse av

jordbruk, som är att anse såsom huvudgård till fideikommiss.

Om vissa andra jordbruksarrenden.

56 §.

Upplåter någon i annat fall än i 45 eller 54 § sägs på arrende torp eller annan

till huvudgård hörande jordbrukslägenhet eller hemman, som lyder under huvudgård,

och omfattar upplåtelsen odlad jord till en vidd av minst fyra och

högst tjugufem hektar, skola bestämmelserna i 46 och 53 §§ äga motsvarande

tillämpning.

Vad nu stadgats gälle ej upplåtelse av jord, som tillhör ecklesiastikt boställe.

Om arrende för annat ändamål än jordbruk.

57 §.

Avtal, varigenom jord upplåtes på arrende för annat ändamål än jordbruk,

skall upprättas skriftligen, där ej upplåtaren eller arrendatorn annorlunda

åsämjas.

Å sådan upplåtelse skola stadgandena i 4 §, 5 § första stycket, 6—9 §§, 18 §

utom vad angår elektrisk anläggning, 22, 25 och 26 §§, 27 § första stycket,

28—34, 36—41 §§, 42 § första stycket och 55 § äga motsvarande tillämpning;

dock att vad 33 § stadgar angående rätt för jordägaren att uppsäga avtalet

ej skall tillämpas efter det arrendatorn tillträtt fastigheten, ej heller innan

tillträde skett, där arrendatorn på anfordran inom utgången av nästa dag för

avtalets fullgörande ställer säkerhet, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

År ej arrendetiden bestämd, skall avtalet upphöra att gälla efter det uppsägning

å någondera sidan skett.

Ej må genom förbehåll i avtalet stadgas inskränkning i arrendatoms rätt att

vid överlåtelse av fastigheten kvarsitta, ej heller för arrenderättens förverkande

stadgas annan grund än 36 och 37 §§ bestämma; har sådant förbehåll skett,

vare det utan verkan.

Angående upplåtelse av nyttjanderätt till gravplats å kyrkogård eller annan

allmän begravningsplats är särskilt stadgat.

3 KAP.

Om hyra.

6 §•

År ej-----slut.

Vad i 2 kap. 7 § stadgas om arrendeavtal skall äga motsvarande tillämpning

beträffande hyresavtal.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1927.

Genom denna lag upphäves lagen den 13 maj 1921 (nr 207) med vissa bestämmelser

rörande arrende av fideikommissjord.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 § i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 22) om vad iakttagas

skall i avseende å införande av lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 10 § i lagen den 14 juni 1907 om vad iakttagas

skall i avseende å införande av lagen om nyttjanderätt till fast egendom skall

erhålla följande ändrade lydelse:

10 §.

I fråga om arrende av viss jord å landet inom Norrland, Dalarne och Värmland

är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1927.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 182.

11

Förslag

till

Lag

angående ntsträekt tillämpning av lagen den 25 juni 1909 (nr 57 s. 2) om arrende

av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne ävensom angående ändrad

lydelse av vissa paragrafer i samma lag.

Härigenom förordnas dels att vad i lagen den 25 juni 1909 om arrende av

viss jord å landet inom Norrland och Dalarne är stadgat skall äga tillämpning

jämväl å Värmlands län samt att i anledning härav lagens överskrift skall

lyda som nedan sägs, dels ock att 1, 5, 6, 19, 21 och 25 §§ i samma lag skola,

1, 5, 6, 21 och 25 §§ i nedan angivna delar, hava följande ändrade lydelse:

Lag om arrende av viss jord å landet inom Norrland, Dalarne och

Värmland.

1 §•

Arrendeavtal----verkan.

Brukar någon mot lega jord, som i denna lag avses, och har skriftlig avhandling

därom ej upprättats, vare jordägaren pliktig att, där brukaren sådant

äskar, genom skriftlig handling bekräfta den brukaren sålunda tillkommande

arrenderätt. Vill jordägaren ej utgiva sådan handling, må domstol på yrkande

av brukaren stadfästa arrenderätten sådan densamma, enligt vad om avtalet

kan utredas och med denna lag överensstämmer, finnes böra lagligen bestämmas.

Sådant beslut av domstol medför samma verkan som skriftligt arrendekontrakt.

5 §.

Lega----bestämd.

Åligger arrendatorn enligt arrendeavtalet att utgöra dagsverken eller annat

arbete, skall lända till efterrättelse vad i 2 kap. 7 § lagen om nyttjanderätt

till fast egendom stadgas.

Inträffar----densamma.

6 §.

Utan----därav.

Är arrendeavtal slutet för viss tid ej understigande femton år, och vill arrendatorn

lämna från sig arrendet, bjude då jordägaren att återtaga fastigheten mot

skyldighet att gälda arrendatorn skälig lösen. Vill ej jordägaren det, eller har

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Eungl. Maj:ts proposition nr 182.

han ej inom en månad efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig,

vare arrendatorn öppet att i sitt ställe sätta annan, med vilken jordägaren skäligen

kan nöjas. Vill jordägaren återtaga fastigheten, men kan ej överenskommelse

träffas om vad i lösen bör utgå, varde beloppet bestämt vid avträdessyn,

som nedan sägs.

Är arrendeavtal gällande för viss tid, understigande femton år, må arrendatorn

jämväl pa sätt ovan är stadgat lämna ifrån sig arrendet, sedan fem arrenår

tilländagått.

19 §.

Har arrendatorn på egen bekostnad å fastigheten uppfört byggnad, eller bar

han utöver vad honom ålegat verkställt plantering av fruktträd, bärbuskar

eller prydnadsträd eller eljest å fastigheten nedlagt kostnad, bembjude det

jordägaren till inlösen, när han frånträder arrendet.

Hembjudes elektrisk anläggning för fastighetens förseende med belysning

eller drivkraft, vare om jordägarens skyldighet att lösa anläggningen, där ej

annorlunda är avtalat, lag som i 2 kap. 18 § lagen om nyttjanderätt till fast

egendom sägs.

Sker hembud i fall, då lösningsskyldighet enligt andra stycket ej föreligger,

och vill jordägaren lösa, men kan ej överenskommelse träffas om vad i lösen

bör utgå, skall fragan därom avgöras, där så ske kan, vid avträdessynen, men

eljest av skiljemän i den ordning, som i 2 kap. 8 § nyss nämnda lag för däri

avsett fall stadgas. Vill ej jordägaren lösa, eller har han ej inom en månad

efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig, äge arrendatorn bortföra

vad han påkosta!; aterställe dock jord eller byggnad i det skick, vari han mottog

den. Är ej vad arrendatorn sålunda äger från fastigheten skilja bortfört

inom tre månader från det arrendet upphörde eller anspråk-på inlösen därav

slutligen ogillades, tillfälle det jordägaren utan lösen. Äro till byggnad eller

annan anläggning ämnen hämtade från fastigheten, må byggnaden eller anläggningen

ej borttagas, innan värdet av vad från fastigheten tagits blivit jordägaren

gottgjort; skolande ersättningen, där ej överenskommelse kan träffas,

fastställas i den ordning nyss är sagt.

21 §.

Arrendatorn vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa nyodling,

dock ej utan jordägarens medgivande å mark, som är skogbärande eller

varå jordägaren vidtagit eller är skyldig vidtaga åtgärder för återväxtens betryggande.

Utan jordägarens tillstånd må arrendatorn ej å fastighetens ägor

svedja eller verkställa bränning av jord.

Arrendatorn vare berättigad-----felande.

Utöver-----avkastning.

25 §.

Försattes arrendatorn i konkurs, äge borgenärerna uppsäga avtalet; sker ej

uppsägningen sist å trettionde dagen från utgången av den för bevakning av

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 18%.

13

fordringar utsatta tid, svare borgenärerna för legoavtalets fullgörande till legotidens

utgång eller, där uppsägning sker efter utgången av först sagda tid,

intill dess på grund därav avtalet upphör att gälla.

Vill jordägaren själv uppsäga avtalet och återtaga fastigheten, äge därtill

rätt, dock, där avtalet var ingånget för viss tid ej understigande femton år eller

gällde för viss kortare tid, varav fem år tilländagått, endast mot skyldighet att

gälda lösen, som i 6 § sägs. Yar avtalet slutet med förbehåll om rätt för

arrendatorn att sätta annan i sitt ställe, och inträffar konkursen efter det arrendatorn

tillträtt fastigheten, må jordägaren ej uppsäga avtalet, där borgenärerna

inom tre månader från utgången av den för bevakning av fordringar utsatta

tid gitta visa, att överlåtelse skett i enlighet med avtalet; sker överlåtelse

senare men innan jordägaren gjort bruk av sin rätt, vare han samma rätt förlustig.

Uppsäges-----lösen.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1927; och skall inom Värmlands län

i avseende å tillämpning av lagen den 25 juni 1909 å avtal, som träffats före

den 1 augusti 1927, samt samma lags förhållande till äldre lagstiftning gälla

de grunder, vilka beträffande arrende i allmänhet finnas stadgade i lagen om

vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om nyttjanderätt till fast

egendom.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Eungl. Maj:ts proposition nr 182.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 40 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12)

angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att till 40 § förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom skall fogas ett tredje stycke av denna lydelse:

Sökes inteckning på grund av domstols beslut, .som enligt vad därom är stadgat

skall äga samma verkan som skriftligt arrendekontrakt, vare upplåtarens

börande ej nödigt men må ansökningen icke bifallas förr än beslutet vunnit

laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1927.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

15

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 5 november 1926.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,

Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anför chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén:

»Den arealinventering av den odlade jorden i riket, vilken ägde rum den 1

juni 1919 och för vilken infordrades bland annat vissa uppgifter angående jordens

fördelning på olika slag av ägare och brukare, har utvisat, att vid nämnda

tidpunkt något mer än en fjärdedel av landets åkerareal brukades av arrendatorer

eller torpare och att i det närmaste vart fjärde av landets jordbruk var

upplåtet på arrende. Inom landet voro utarrenderade i runt tal 100,000 brukningsdelar

om sammanlagt 971,000 hektar åkerjord. Av dessa tillhörde 24.4 procent

bolag och ekonomiska föreningar, 7.1 procent fideikommiss, 13.1 procent

större enskilda jordägare, varmed avsågos sådana, som ägde en sammanlagd

åkerareal av mer än 100 hektar, 38.3 procent mindre enskilda jordägare, 1.2 procent

stiftelser och ideella föreningar, medan 15.9 procent ägdes av staten, kyrkan

och kommunerna. Mer än 75 procent av de utarrenderade jordbruken utgjordes

av lägenheter och småbruk med högst 10 hektar åkerjord.

Med hänsyn till den omfattning, vari alltså jordbruksarrenden och särskilt

mindre sådana förekomma i vårt land, är uppenbarligen frågan om arrendeinstitutionens

rätta ordnande av vittgående betydelse ur såväl jordbruksekonomiska

som sociala synpunkter. Detta har ock länge varit erkänt och beaktat. Rättsförhållandet

mellan jordens ägare och brukare blev hos oss redan på ett tidigt

stadium av utvecklingen föremål för lagstiftning. De bestämmelser, som reglera

detta rättsområde, innefattas numera i ett flertal författningar. De grundläggande

stadgandena meddelas i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast

egendom, vars andra kapitel behandlar arrende och för korthetens skull i det

följande av mig benämnes allmänna arrendelagen. Beträffande viss jord i Norrland

och Dalarne gäller särskild lag av den 25 juni 1909. Förutom sistnämnda

lag, vilken jag i det följande benämner norrländska arrendelagen, finnas särskilda

bestämmelser meddelade dels i lagen den 13 maj 1921 med vissa bestäm
-

Arrende
laqstiftnin
gen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kung!,. Maj:ts proposition nr 182.

Den allmänna

arrendelagen.

melser rörande arrende av fideikommissjord och dels beträffand arrende av

ecklesiastika löneboställen i ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910

och den med stöd av denna förordning av Kungl. Maj :t utfärdade ecklesiastika

arrendeförordningen den 21 november 1925. Arrende av kronojord regleras närmare

genom kungörelsen den 4 juni 1908 angående förändrade grunder för förvaltningen

av kronans jordbruksdomäner. Bestämmelser, som avse vissa av arrende

härflytande rättsförhållanden, ingå dessutom i några andra författningar,

vilka jag i detta sammanhang ej finner nödigt att särskilt omnämna.

Den allmänna arrendelagen avser alla slag av arrendeupplåtelser, för vilka ej

gäller särskild lagstiftning. Under dess tillämpning ligga såväl stora jordbesittningar

som små jordtorp. Med hänsyn till de vitt skiftande förhållanden,

för vilka denna lag alltså blir normerande, är det tydligt, att dess bestämmelser

i stort sett icke kunna vara av tvingande natur. De faktiska förutsättningarna

för jordbrukets bedrivande i skilda delar av landet förete så mångahanda olikheter

och växlingar, att en enhetlig och bindande reglering icke skulle kunna

genomföras i full utsträckning. Lagen utgår ock från att i allmänhet kontrahenterna

själva äro närmast att avgöra, huru deras inbördes ställning bör bäst

och tjänligast ordnas. Lagens uppgift blir väsentligen den, att beträffande de

frågor, som vanligen förekomma i ett arrendeförhållande., lämna föreskrifter,

som kunna tjäna kontrahenterna till ledning vid arrendeavtalets ingående eller

vinna tillämpning i sådana avseenden, i vilka avtalet icke innehåller bestämmelser.

Emellertid är lagen ingalunda byggd på en oinskränkt avtalsfrihet.

Där ett allmänt intresse ansetts fordra iakttagandet av en viss ordning,

har denna lagstiftning begränsat avtalsfriheten och stadfäst regler av tvingande

natur.

De tvingande bestämmelser, allmänna arrendelagen innehåller, hänföra sig

främst till arrendetiden. Arrendeavtalet skall alltid — frånsett livstidsupplåtelse

— ingås för viss tid; fideikommissarie, boställshavare eller annan dylik

jordinnehavare äger dock upplåta jord på arrende för sin egen besittningstid.

År arrendetiden ej sålunda fixerad, skall avtalet anses ingånget för en tid av

fem år. I sammanhang härmed är föreskrivet, att avtalet i allmänhet icke får

innefatta förbehåll om rätt för jordägaren att före den avtalade arrendetiden

uppsäga arrendatorn. Endast i några uttryckligen angivna fall, såsom i anledning

av arrendatorns konkurs och arrenderättens förverkande på grund av

vissa i lagen angivna kontraktsbrott eller annat otillbörligt förhållande å arrendatorns

sida, äger jordägaren häva avtalet. Eörsäljes fastigheten efter det

arrendatorn tillträtt densamma, rubbas ej därav arrendeavtalet, för såvitt det

är skriftligen upprättat. Arrendatorn äger emellertid, där ej annorledes är

avtalat, i viss ordning rätt att överlåta arrendet, om avtalet är avslutat för

längre tid än tjugu år.

Bland de tvingande bestämmelserna äro vidare att märka föreskrifter, som

reglera arrendatorn enligt arrendeavtalet åliggande dagsverksskyldighet. Denna

förpliktelse skall städse vara till sitt mått bestämd. Förbehåll i avtalet

om skyldighet för arrendatorn att utöver fastställt antal dagsverken på till
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition nr 182.

17

sägelse av jordägaren utgöra sådana är förbjudet. Är ej i arrendeavtalet bestämt,

huru dagsverkena skola fördelas å särskilda tider av året, skall hela

antalet dagsverken i den mån det kan ske jämnt fördelas på årets veckor. För

varje arrendeår eller, där avtalet innehåller föreskrift om utgörande av ett

antal dagsverken under viss tid av året, för varje sådan tid bör jordägaren i

god tid förut lämna arrendatorn uppgift å de dagar, då han har att utgöra dagsverken.

Arrendatorn är ej pliktig att inställa sig till arbete förr än å andra

dagen efter det han erhållit dylik uppgift.

Lagen innehåller däremot icke några tvingande bestämmelser om rätt för arrendatorn

att undfå ersättning av jordägaren för förbättringar å fastigheten.

Där ej annorledes är avtalat, äger arrendatorn rätt till ersättning för avhjälpande

av verkliga brister å fastigheten samt under vissa förutsättningar till

gottgörelse för täckdikning till sa stor del av kostnaden, som motsvarar värdet

av de använda tegelrören. I fråga om fastighetens åbyggnader utgår lagen

från att all underhållsskyldighet åligger arrendatorn. Någon nybyggnadsskyldighet

vilar däremot icke a honom. Ej heller stadgar lagen i allmänhet

någon sådan förpliktelse för jordägaren. Endast för det fall att genom vådeld

eller annorledes, utan arrendatorns vållande, byggnad förstöres är jordägaren

skyldig att bekosta nybyggnad. Frågan om gammal byggnads ersättande med

ny lämnar lagen således i stort sett öppen.

Den särskilda arrendelagstiftningen för Norrland och Dalarne är till sin ka- Den norrraktär

väsentligen skild från den allmänna arrendelagen. Den tillkom för ar~

att rada bot för missförhållanden, vilka framkallats av trävaruindustriens ^

omfattande jordförvärv inom landets nordliga delar. I följd av bolagens fastighetsköp

hade i dessa trakter en betydande del av befolkningen övergått från

ett självägande bondestånd till en av bolagen ofta strängt beroende arrendatorsklass.

Lagstiftningens uppgift blev att söka bereda dessa arrendatorer en

stärkt och förbättrad ställning. Därvid fann man nödigt att framgå med

en viss stränghet gentemot jordägaren. Detta kunde ske utan större betänklighet,

då skogen vid avvittringen tilldelats hemmanen såsom stöd

åt jordbruket och den jordägarklass, som berördes av lagstiftningen, i allmänhet

hade den ekonomiska styrka, att den kunde underkastas mera vittgående förpliktelser

än den allmänna arrendelagen uppställer. Härav har ock följt, att

den norrländska arrendelagens bestämmelser i regel äro av tvingande natur. Den

anpassning efter växlande förhallanden, som även här är oundgänglig, har

lagen sökt ernå genom att åt jordägaren inrymma möjlighet att under vissa

betingelser erhålla dispens från lagens bestämmelser.

Om de viktigaste bestämmelserna i den norrländska arrendelagen må i detta

sammanhang i korthet erinras. Lagen äger tillämpning, där arrendet omfattar

inrösningsjord till en vidd av minst fyra hektar och jorden vid arrendeavtalets

ingående äges av bolag eller ekonomisk förening eller av enskild person,

vilken icke är mantalsskriven a fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk

med densamma. Arrendeupplåtelsen skall upprättas skriftligen och ske antingen

för viss tid, ej understigande femton år, eller ock för arrendatorns livstid. (1

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 155 höft. (Nr 182.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

och 2 §§). Är avtalet avslutat för viss tid över tjugu år, äger arrendator:! viss

rätt att överlåta arrendet. Sådan rätt tillkommer honom även vid avtal för

kortare tid, så framt fem arrendeår tilländagått. (6 §). Legan, som kan utsättas

i penningar, naturalster eller arbete, skall vara till beloppet bestämd. Inträffar

i orten allmän svårare missväxt, äger arrendatorn, där legan är utsatt

i penningar eller naturalster, rätt att njuta skälig nedsättning därav. Är arrendatorn

enligt arrendeavtalet skyldig att till jordägaren utgöra dagsverken eller

annat arbete, skall, förutom vad i allmänna arrendelagen stadgas, gälla, att

arbete, som ej består i jordbruksdagsverken, icke må till tiden så utkrävas,

att arrendatorn hindras att ordentligt sköta sitt jordbruk. (5 §). Det åligger

jordägaren att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn för jordbrukets bedrivande

nödiga byggnader, att verkställa ombyggnad, då sådan erfordras, samt

att bekosta alla större reparationer. Mindre reparationer åligger det däremot

arrendatorn att verkställa (8 och 9 §§). Arrendatorn är i lagen tillförsäkrad

viss rätt att verkställa nyodling å det arrenderade området samt att vid avträdet

undfå gottgörelse för nyodling och annan jordförbättring (11 § och 21 § första

stycket). Arrendatorn äger vidare rätt att å skogen taga erforderligt virke till

vedbrand, till de honom åliggande reparationer ävensom till nödiga hägnader,

hässjor och täckdiken samt nödiga redskap (21 § andra stycket). Slutligen

må nämnas, att i lagen meddelas vissa bestämmelser om rätt för arrendatorn

till nödigt bete (22 §), om husbehovsfiske (23 §) samt om arrendatorns ansvar

för skatter och onera (24 §). Dispens kan i vissa fall erhållas från lagens bestämmelser

(31 §).

Lagen äger tillämpning inom hela Norrland samt Nedan-Siljans, Ovan-Siljans

och Väster-Dals fögderier samt Envikens och Svärdsjö socknar av Kopparbergs

län. I fråga om arrendeupplåtelser i andra fall än nu nämnts gäller även i

dessa delar av landet den allmänna arrendelagen.

1921 års lag Beträffande övriga lagbestämmelser, som beröra rättsförhållandet mellan jord"stämmdser

ägare och arrendator, må här endast erinras, att lagen den 13 maj 1921 med

rörande ar- vissa bestämmelser rörande arrende av fideikommissjord avser att bereda tryggfideikom-

het åt arrendatorer å fideikommissegendomar för det fall att fideikommisset

miss jord. byter innehavare.

Undersök- Redan kort tid efter det den norrländska arrendelagen trätt i tillämpning

''norrländska Lamkommo i riksdagen förslag om ändringar i densamma och om undersökning

arrende- av dess verkningar, utan att dock dessa förslag ledde till någon riksdagens åtla9™!„Tk~

gård. Sedan emellertid 1915 års riksdag gjort framställning om en dylik undersökning,

erhöllo häradshövdingen N. Wihlborg och överlantmätaren O. Nilsson

uppdrag att inom justitiedepartementet biträda med verkställande av undersökningen.

De avlämnade den 10 november 1921 betänkande i ämnet.

Förslag om Jämsides med att genom den norrländska arrendelagen bereddes en starkare

rendelag- ställning åt vissa kategorier av arrendatorer i Norrland och Dalarne, framträdde

stiftning önskemål om en liknande lagstiftning för övriga delar av riket. För behandling

lersta^och av vissa hithörande spörsmål tillsattes den 22 januari 1909 av Kungl. Maj:t den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

19

6. k. torp korn missionen, vilken erhöll till uppgift att utreda frågan om

orsakerna till den konstaterade tillbakagången av torparklassen samt om och i

vad män denna företeelse kunde vara av beskaffenhet att böra föranleda särskilda

åtgärder från statens sida. I sitt den 6 maj 1911 avgivna betänkande föreslog

kommissionen, att till dagsverkstorp och andra under huvudgård lydande lägenheter

skulle utsträckas de i den norrländska arrendelagen genomförda grundsatserna

beträffande jordägares skyldighet att ersätta jordförbättringar samt

att vid tillträdet tillhandahålla erforderlig åbyggnad och under arrendetiden

underhålla den. Däremot ansågs ej lämpligt att, såsom i nämnda lag skett,

giva dessa bestämmelser tvingande natur.

Den s. k. jordundersökningen, vilken den 30 december 1911 tillsattes för att

undersöka omfattningen av bolags och större enskilda jordägares jordförvärv i

mellersta och södra delarna av riket samt att utreda i vad mån berörda jordförvärv

i olika avseenden kunde anses verka avsevärt till men för jordbrukets utveckling

och ortsbefolkningens berättigade intressen, hemställde i sitt den 30

december 1915 dagtecknade betänkande angående jordförhållandena i Värmlands

län bland annat, att en social arrendelagstiftning för den svagaste arrendatorsklassen,

såsom bolagsarrendatorer, landbönder och torpare och med dem jämställda

brukare av annans jord, måtte genomföras för hela riket.

Liknande yrkanden framfördes i motioner vid riksdagarna 1911, 1914 samt

1917 och 1918. Förslagen förföllo emellertid på grund av kamrarnas skiljaktiga

beslut. Även vid 1919 och 1920 års riksdagar väcktes motioner om dylik lagstiftning,

men avslogos under hänvisning till jordkommissionens pågående arbete.

Då jordkommissionen den 29 november 1918 tillsattes, hade nämligen åt denna

uppdragits bland annat att verkställa utredning i vad mån den allmänna arrendelagen

kunde behöva jämkas i syfte att bereda bolagsarrendatorer, torpare och

deras vederlikar en mera tryggad ställning. Sedan kommissionen avgivit betänkanden

i åtskilliga andra till densamma överlämnade frågor, beslöt Kungl. Maj :t

den 24 november 1922 anbefalla kommissionen att senast den 28 februari 1923,

med vilken dag kommissionen skulle upphöra, avgiva principuttalande i återstående

till kommissionen hänskjutna frågor. I enlighet härmed avlämnade

kommissionen sistnämnda dag, under framhållande av att ett slutförande av

kommissionens arbete till den anbefallda tiden ej legat inom möjlighetens gräns,

ett betänkande (del VI), innehållande bland annat principutlåtande angående

en social arrendelagstiftning jämte utkast till sådan lag. Till grund för detta

betänkande ligger bland annat en omfattande enquéte rörande förhållandena i

vissa orter, innefattad i del V av kommissionens betänkanden. Kommissionens

ledamöter voro vid avslutandet av dess arbete: ledamoten av första kammaren

borgmästaren Carl Lindhagen, ordförande, revisionssekreteraren Michael Ehrenborg,

ledamoten av första kammaren lantbruksdirektören Åke Ingeström, ledamöterna

av andra kammaren hemmansägarna Carl Jansson i Edsbäcken, C. J.

Johansson i Uppmälby, O. Olsson i Kullenbergstorp och Gust. Pettersson i

Hallbäcken samt ledamoten av första kammaren professorn Nils Wohlin.

södra delarna

av riket.

Jordkom
missionens
förslag.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 18S.

Beträffande kommissionens förslag i fråga om social arrendelagstiftning må

nämnas följande.

Lagen skulle avse riket i dess helhet och således för Norrlands och Dalarnes

del ersätta 1909 års särskilda arrendelag. Lagen skulle äga tillämpning beträffande

jord å landet, som vid arrendeavtalets ingående tillhörde bolag, ekonomisk

förening eller enskild person, vilken icke vore mantalsskriven å fastigheten eller

å därmed sambrukad fastighet och uppenbarligen besutte densamma huvudsakligen

för att tillgodogöra sig skogsavkastningen eller eljest i spekulationssyfte,

eller ock annan enskild person eller fideikommiss, där arrendet avsåge

till huvudgård hörande hemman, hemmansdel, torp eller annan jordbrukslägenhet.

Lagen skulle således icke erhålla tillämpning vid utarrendering av rena

bondgårdar, ej heller å arrende av huvudgårdar under fideikommiss och större

gods. Större arrenden eller s. k. affärsarrenden skulle icke omfattas av lagen.

Enligt kommissionens mening kunde nämligen vid dylika arrenden arrendatorn

ej anses i förhållande till jordägaren vara i den beroende ställning, att han

icke kunde utan stödet av en särskild lagstiftning tillvarataga sin rätt. För

avskiljande av dessa arrenden föreslogs, att lagen ej skulle äga tillämpning,

därest arrendet omfattade odlad jord till större areal än tjugufem hektar. Enligt

förslaget borde lagen vidare avse allenast arrende av jord av den omfattning,

att en arrendator med medelstor familj kunde hämta sin huvudsakliga bärgning

av därå drivet jordbruk. Upplåtelser av rena arbetarlägenheter borde

sålunda ej falla därunder. Då det emellertid mången gång ej utan en mera ingående

undersökning skulle kunna avgöras, huruvida ett arrende vore av den

omfattning, som sålunda angivits, ansåg kommissionen praktiska skäl tala för

att lagens tillämplighet även gjordes beroende av en minimiarealgräns. I detta

avseende föreslogs, att lagen ej skulle tillämpas, därest i arrendet icke inginge

inrösningsjord till en vidd av minst fyra hektar eller ock odlad jord till en vidd

av minst två hektar. För undanröjande av de olägenheter, som givetvis alltid

måste vara förenade med att göra en lags tillämplighet beroende av arealgränser,

upptogs i förslaget bestämmelse, att, därest särskilda omständigheter

därtill föranledde, dispens skulle kunna givas från lagens tillämplighet. Såsom

särskild dispensgrund angavs, att det arrenderade området till sin beskaffenhet

vore sådant, att därå drivet jordbruk icke lämnade huvudsaklig bärgning

åt eu medelstor familj. Slutligen undantogos från lagens tillämplighet

även arrendeavtal mellan närmare anförvanter.

I fråga om förslagets huvudgrunder torde vidare böra framhållas. Arrendeavtalet

skulle upprättas skriftligen. Upplåtelsen skulle ske antingen för viss

tid, ej understigande femton år, eller ock för arrendatoms livstid. Vid arrende

för viss tid skulle arrendatorn, oavsett arrendetidens längd och huru länge arrendet

fortvarit, äga viss rätt att överlåta arrendet. Vid arrendetidens utgång

skulle arrendatorn äga rätt till förnyat arrende för en tid av femton år,

för såvitt han ej i märklig mån eftersatt sina förpliktelser i fråga om fastighetens

underhåll och hävd eller det på grund av särskilda förhållanden skulle

för jordägaren medföra avsevärt men att fortfarande hava fastigheten utarrenderad.

Enahanda optionsrätt skulle, där arrendatorn avlidit, tillkomma

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

21

vissa hans närmare anhöriga. För den nya arrendeperioden skulle jämkning

kunna ske i arrendevillkoren. Dock finge ej av arrendatorn verkställda förbättringar

föranleda förhöjning av arrendeavgiften. Tvist om optionsrätt skulle

avgöras av skiljemän. — Legan skulle utsättas i penningar eller naturalster

och vara till beloppet bestämd. Arrendeavtalet skulle således ej få sammankopplas

med ett arbetsavtal. Aid allmän svårare missväxt i orten skulle likasom

enligt den norrländska arrendelagen arrendatorn vara berättigad till skälig

nedsättning av legan. — Jordägaren skulle vara pliktig att vid tillträdet tillhandahålla

arrendatorn för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader i ett efter

ortens förhållanden behörigt skick samt att, där under arrendetiden nödigt

hus tarvade ombyggnad, verkställa sådan. Arrendatorn skulle däremot vara

skyldig att ombesörja alla ej blott mindre utan även större reparationer, som

erfordrades under arrendetiden. — Beträffande arrendator^ rätt att verkställa

nyodling å det arrenderade området samt att erhålla ersättning för sådan nyodling

och annan jordförbättring anslöt sig förslaget i det väsentliga till den norrländska

arrendelagen. Därjämte föreslogs emellertid, att där den arrenderade

jorden utgjorde allenast visst område av en jordägaren tillhörig fastighet, arrendatom

under vissa betingelser skulle äga rätt att för nyodling intaga till

fastigheten börande mark, som ej omfattades av arrendet, samt att han under

vissa villkor skulle vara berättigad till ersättning för dylik nyodling. -— Vidare

föreslogs, att arrendatorn i den mån det överensstämde med ortens sed

skulle äga rätt dels att under vissa villkor taga nödigt husbehovsvirke å fastighetens

skog dels ock att, därest å den arrenderade jorden ej funnes nödigt

bete för de hästar och nötkreatur, som kunde vinterfödas därå, och denna

jord utgjorde allenast visst område av en jordägaren tillhörig fastighet, med

viss begränsning erhålla nödigt bete å annan till fastigheten hörande mark.

— Arrendatorn skulle ej kunna förbjudas att för husbehov nyttja det fiske, som

hörde till den arrenderade jorden i vidare mån än såvitt anginge visst fiskevatten,

där särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits för fiskets förbättrande.

Omfattade arrendet all till en fastighet hörande inägojord, skulle arrendatorn

med angiven begränsning äga rätt att till husbehov begagna den rätt till fiske,

som i övrigt hörde till fastigheten. Slutligen upptogs samma bestämmelse

om arrendatorns ansvarighet för skatter och onera som den norrländska arrendelagen

innehåller. Bestämmelserna skulle, i likhet med vad förhållandet är i

nyssnämnda lag, i regel vara tvingande.

Om förslaget förenade sig herrar Lindhagen, Ingeström, Johansson och Pettersson.

Herr Lindhagen anförde dock i vissa avseenden skiljaktig mening. Han

hemställde sålunda bland annat, att arealgränserna måtte utgå eller i varje

fall minimiarealgränsen fastställas till ’två hektar odlad jord samt ängs- och

hagmark’; att minimiupplåtelsetiden måtte fastställas till tjugu år, såsom norrlandskommittén

på sin tid föreslagit och brukligt vore vid utarrendering av

kronans och akademiers hemman; att arrendator skulle äga rätt att under arrendetiden

när som helst efter vederbörlig uppsägning frånträda arrendet;

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

att prövning av arrendevillkor under pågående arrendetid skulle beredas arrendatorn

under vissa förhållanden, såsom vid våldsamma konjunkturväxlingar;

att jordägaren måtte åläggas att svara även för större reparationer; åt t arrendatorn

måtte medgivas rätt att verkställa nyodling även å mark, därå funnes

ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd; samt att den nya lagen måtte till

alla delar bliva tillämplig även å äldre avtal med möjlighet till därav påkallade

jämkningar i arrendevillkoren.

Reservation anfördes vidare dels av herrar Ehrenborg och Jansson och dels

av herrar Olsson och Wohlin.

Herrar Ehrenborg och Jansscm framhöllo, att man vid övervägande av de lagstiftningsåtgärder,

som kunde vara erforderliga, måste i större utsträckning

än som skett av kommissionens majoritet taga hänsyn till ej blott brukarens utan

även jordägarens berättigade intressen och särskilt betänka, att en lagstiftning,

som skulle givas gentemot parternas avtal tvingande verkan, ej borde erhålla

större utsträckning än vad i varje särskilt avseende visat sig vara oundgängligen

påkallat. Med hänsyn härtill syntes det ej äga tillräcklig grund att likställa

arrenden, tillhöriga bolag och övriga större skogsägare, med arrenden under

fideikommiss och andra större enskilda gods. Det kunde ej förnekas, att den

större godsägaren fortfarande i allmänhet hade ett helt annat intresse för sina

arrendatorer och deras jordbruk än det, som kunde påräknas hos bolagen, för

vilka huvudsumman oftast vore att av skogsbruket vinna största möjliga avkastning

och vilka förty huvudsakligen ville utnyttja sina arrendejordbruk såsom

skogsarbetarbostäder. På grund av den större ekonomiska bärkraft, bolagen

jämförda med godsägarna i allmänhet måste antagas äga, kunde det därjämte

vara betänkligt att pålägga godsägarna vissa av arrendeförhållandet härflytande

ekonomiska bördor, vilka det av angiven grund ej kunde anses obilligt

att låta vila på bolagen. Det riktigaste syntes därför vara, att lagstiftningen

rörande bolagsarrende, som borde vara gemensam för helt riket och avse

jämväl s. k. enskilda spekulanter, icke omfattade torp och därmed jämförliga

mindre arrendeställen under gods, tillhöriga andra enskilda personer. Arrendeförhållandena

å dessa borde i stället regleras genom lämpliga ändringar i

allmänna arrendelagen.

I enlighet med denna uppfattning framlade dessa reservanter utkast dels

till lag angående vissa jordbruksarrenden, dels ock till lag om ändring i vissa

delar av allmänna arrendelagen. Båda lagarnas tillämplighet skulle vara beroende

av samma arealgränser som föreslagits i majoritetens lagutkast.

Det nämnda utkastet till lag angående vissa jordbruksarrenden avsåg arrende

av fastighet tillhörig bolag, ekonomisk förening eller enskild person, vilken

ej vore mantalsskriven å fastigheten eller därmed sambrukad fastighet. Utkastet

anslöt sig i huvudsak till den norrländska arrendelagen. Endast på ett

par punkter föreslogos avvikelser från denna lag. Sålunda föreslogs bland

annat, att arrendatorn vid arrendetidens utgång skulle äga rätt till förnyat

arrende en gång för femton år eller den kortare tid, som kunde erfordras för att

sammanlagda arrendetiden skulle uppgå till trettio år, att legan skulle utsättas

i penningar eller naturalster, att i avtalet dock finge bestämmas att i stället för

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

23

legan skulle enligt i orten gångbart pris utgöras till sin omfattning bestämt arbete,

samt att arrendatorn under i huvudsak samma betingelser, som angivits i

majoritetsförslaget, skulle äga att till odling intaga mark, som ej omfattades av

arrendet.

Beträffande arrende av torp och andra under huvudgård lydande lägenheter,

hemman och hemmansdelar hava dessa reservanter, för såvitt arrendet omfattar

odlad jord till en ytvidd av högst tjugufem hektar och däri ingår inrösningsjord

till en vidd av minst fyra hektar eller ock odlad jord till en vidd av

minst två hektar, föreslagit huvudsakligen följande ändringar i allmänna arrendelagen:

Upplåtelsen skulle ske för viss tid, ej understigande femton år,

eller ock för arrendatorns livstid. Beträffande arrendeavtalets kombinerande

med arbetsskyldighet skulle gälla samma regel, som föreslagits beträffande arrende

av bolagsjord. Det skulle åligga jordägaren att vid tillträdet tillhandahålla

arrendatorn bostadshus och för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader

i brukbart skick. Arrendatorn skulle vara oförhindrad att å den arrenderade

jorden verkställa nyodling. Vid arrendets avträdande skulle viss ersättning

utgå för nyodling och annan jordförbättring. De föreslagna bestämmelserna

skulle vara tvingande. Visades särskilda omständigheter föranleda

därtill, skulle dock dispens kunna beviljas.

Herrar Olsson och Wohlin uttalade i särskilt principuttalande, att beträffande

arrenden under bolag, ekonomiska föreningar och skogs spekulanter en

särskild lagstiftning borde utarbetas med den norrländska arrendelagen som

förebild, därvid dock på varje punkt borde beaktas skiljaktighetema mellan å

ena sidan norra Sverige och å den andra de södra och mellersta delarna av

riket. Beträffande arrenden under andra enskilda jordägare stannade dessa

reservanter av anförda skäl vid att föreslå dels ett stadgande av innebörd, att

arrendeavtalet borde innehålla bestämmelse, huruvida arrendatorn ägde eller

icke ägde optionsrätt vid arrendets förnyande, samt att, om någon bestämmelse

av detta slag icke förekomme i arrendekontraktet, arrendatorn skulle anses äga

optionsrätt, dels ock sådana ändringar i allmänna arrendelagen som torpkommissionen

föreslagit efter den överarbetning, behovet kunde anses påkalla.

Över jordkommissionens förslag infordrades yttrande från länsstyrelserna

och lantbruksstyrelsen. Samtliga myndigheter utom en länsstyrelse ställde sig

avvisande till förslaget. Flertalet uttalade dock den uppfattning, att ett visst

behov kunde anses föreligga av en lagstiftning, varigenom brukare av annans

jord skulle beredas en mera tryggad ställning.

Frågan om en social arrendelagstiftning drogs år 1924 under riksdagens Riksdagen

prövning genom motioner dels inom första kammaren av herr Lindhagen m. fl. 1924.

(nr 91) och dels inom andra kammaren av herr Johansson i Uppmälby m. fl.

(nr 172). I motionerna, som voro likalydande, yrkades, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt för

riksdagen framlägga förslag till social arrendelag i enlighet med vissa i motio
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

Jordsakkunnigas

förslag.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

nerna angivna riktlinjer, vilka i det väsentliga överensstämde med jordkommissionens

förslag.

I sitt utlåtande (nr 36) upptog andra lagutskottet såväl de av jordkommissionen

som de av motionärerna angivna riktlinjerna för en social arrendelagstiftning

till närmare granskning. Utskottet framhöll, att enligt dess mening vissa

lagstiftningsåtgärder i det av motionärerna angivna syftet vore erforderliga ur

såväl jordbruksekonomisk som social synpunkt. Vid lösandet av detta lagstiftningsspörsmal

mötte emellertid ej ringa svårighet. Därest lagstiftningen icke

skulle komma att medföra skada för jordbruksnäringens utveckling, krävdes

vid dess utformning stor varsamhet och ett vidsynt beaktande av de många

olika intressen, som därav berördes. Utlåtandet utmynnade i en hemställan,

att riksdagen med anledning av motionerna måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t

anhålla, det Kungl. Maj :t täcktes snarast låta utarbeta och för riksdagen framlägga

förslag till lagstiftning, syftande till att bereda vissa arrendatorer och

brukare av annans jord större trygghet och en jämväl i övrigt förbättrad ställning

i arrendeförhållandet.

Denna hemställan vann riksdagens bifall. Riksdagens beslut anmäldes i skrivelse

den 6 juni 1924 (nr 315).

Sedan chefen för justitiedepartementet den 20 juni 1924 erhållit Kungl.

Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga inom departementet för utredning

av denna och vissa andra till jordlagstiftningen hörande frågor, har min

företrädare i ämbetet såsom sakkunniga tillkallat ledamöterna av andra kammaren

O. Nilsson i Tånga, D. Pettersson i Bjälbo och G. H. Andersson i Rasjön

samt ledamoten av första kammaren N. Gabrielsson i Teg. Sekreterare

har varit förordnade revisionssekreteraren S. Ekberg. I ett den 20 juni 1926

dagtecknat betänkande hava dessa sakkunniga (jordsakkunniga), avgivit yttrande

jämte förslag till lag i ämnet. Till grund för detta förslag ligga dels

den av jordkommissionen verkställda utredningen dels ock av de sakkunniga

själva företagna lokala undersökningar.

Beträffande behovet av den ifrågasatta lagstiftningen hava de sakkunniga

framhållit, att genom utredningen måste anses ådagalagt, att mångenstädes å

arrendeställena i de delar av landet, där den norrländska arrendelagen ej gäller,

missförhållanden förefunnes, vilka, även om de ej vore jämförliga med dem,

som vid tiden för denna lags tillkomst rådde i Norrland och Dalarne, likväl

vore av sådan art, att de påkallade lagstiftarens uppmärksamhet. I likhet med

jordkommissionen och flertalet av de myndigheter, som yttrat sig över kommissionens

förslag, hölle således även de sakkunniga före, att beträffande de

delar av landet, där den norrländska arrendelagen ej är tillämplig, en revision

av gällande arrendelagstiftning vore i vissa avseenden påkallad ur såväl

allmän jordbruksekonomisk som social synpunkt. De sakkunniga hava emellertid

framhållit, att stora vanskligheter mötte att genomföra en för riket likformig

lagstiftning i förevarande hänseende. Härutinnan hava de sakkunniga

erinrat, att jordbrukets förutsättningar och utveckling företedde väsentliga olikheter

under olika ägaregrupper i skilda trakter av landet samt att i fråga om

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

25

arrendatorernas förhållanden sålunda förelåge en given åtskillnad icke blott

mellan de rena jordbruksbygderna å ena och skogstrakterna å andra sidan utan

även mellan arrenden i samma trakt under olika kategorier av jordägare.

Beträffande de arrenden, som lyda under bolag, hava de sakkunniga anfört

i huvudsak följande: Det övervägande flertalet bolagsarrenden avsåge jord, tillhörande

bolag, vilkas verksamhet vore grundad på utnyttjande av skog, mineralfyndighet,

torvmosse, stenbrott eller annan dylik naturtillgång. Då dessa jordägares

intressen således icke i första hand vore inriktade på jordbruksdrift utan

deras verksamhet snarare konkurrerade med jordbruket om arbetskraft, förelåge

i regel vid dessa arrenden en fara, att jordbruket skulle komma att åsidosättas.

Härmed vore ingalunda sagt, att alla jordägande bolag försummade

sina arrendebruk. Rättvisligen borde erkännas, att många bolag, särskilt bland

de större och kapitalstarka, ägnade stor uppmärksamhet åt jordbrukets skötsel

och hade nedlagt betydande kostnader å sina arrendeställens iståndsättande.

Förhållandena vore i detta avseende mycket skiftande, beroende dels på de

åsikter, som gjorde sig gällande hos de särskilda bolagsledningarna, och dels

framför allt på respektive bolags ekonomiska ställning. — Ett annat utmärkande

drag för bolagsarrendena, åtminstone då dessa ej avsåge jord av större

omfattning, vore att bolaget huvudsakligen betraktade arrendatorn såsom arbetare

vid bolagets skogsbruk eller industri. Detta toge sig ofta uttryck i arrendeavtalen

genom allehanda inskränkningar i arrendatorns rörelsefrihet. Det

beroende, vari arrendatorn härigenom komme till jordägaren, bleve, såsom även

jordkommissionen erinrat, desto betänkligare som det härrörde från en husbonde,

vilken merendels vore bosatt långt ifrån den arrenderade egendomen

och därför måste utöva sin tillsyn genom förvaltare. I stället för det personliga

förhållande, som väl åtminstone i viss mån ännu merendels bestode mellan

en enskild jordägare och hans arrendator, framträdde sålunda vid bolagsarrenden

övervägande ekonomiska hänsyn. Detta bidroge givetvis till att i ej

ringa grad skärpa motsättningen mellan de jordägande bolagen och deras arrendatorer.

— Vidare erinrades, att bolagsarrendena i allmänhet ägde en mera utpräglat

permanent karaktär än arrenden under enskilda jordägare. Vad särskilt

de bolag, som driva trävaruindustri, anginge — och dessa utgjorde det

ojämförligt största antalet — vore det i allmänhet icke möjligt för dem att själva

bruka sina många, ofta i vitt skilda trakter belägna fastigheter. Skulle bolagen

behålla sina fastigheter, vore de nödsakade att hava dem utarrenderade.

Utarrenderingen upphörde först vid fastigheternas försäljning till självägande

jordbrukare. — På grund av bolagsarrendenas säregna beskaffenhet ansåge de

sakkunniga i likhet med jordkommissionen, att beträffande dessa arrenden särskilda

bestämmelser vore erforderliga för att bereda arrendatorn något av den

självägande bondens självständighet och trygghet och för att såmedelst befordra

jordbrukets utveckling. Skiljaktigheterna mellan rikets olika delar vore

beträffande denna grupp av arrenden icke större än att en för hela riket gemensam

lagstiftning syntes vara av behovet påkallad och berättigad. — Vid utformningen

av denna lagstiftning vore det emellertid nödigt att framgå med en

viss varsamhet. En lagstiftning, som ålade jordägaren alltför betungande för
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

pliktelser, kunde lätt medföra större skada än nytta. En dylik lagstiftning

komme sålunda sannolikt att medföra en höjning av arrendeavgifterna och följaktligen

ej alltid lända till gagn för dem, vilka man avsåge att hjälpa. Framför

allt vore det av vikt, att åt lagstiftningen icke gåves sådan innebörd, att

den komme att verka till hinder för bedrivandet av ett rationellt skogsbruk och

såmedelst sätta stora nationalekonomiska värden på spel. Härvid vore att beakta,

att det sedan gammalt intensivt bedrivna skogsbruket i de delar av landet,

där den norrländska arrendelagen ej gäller, i förevarande avseende vore

betydligt känsligare än det ända intill senaste tid i stor omfattning under

extensiva former arbetande skogsbruket i Norrland. Att oförändrad utsträcka

den norrländska arrendelagen till övriga delar av landet ansåge de sakkunniga

därför icke kunna ifrågakomma. Ej heller syntes de modifikationer, som jordkommissionen

förordat i denna lag, vara till fyllest. Ytterligare jämkningar

vore ofrånkomliga.

Vidare hava de sakkunniga erinrat, att med arrenden under bolag borde

jämställas såväl arrenden under ekonomiska föreningar som arrenden av sådana

enskilda jordägare tillhöriga fastigheter, som förvärvats för utnyttjande

av därå befintliga skogstillgångar eller för gruvdrift eller torv fabrikation eller

tillgodogörande av vattenkraft eller annan nyttighet.

Även beträffande andra arrenden än nu nämnts hava de sakkunniga ansett

behov förefinnas av vissa jämkningar i arrendelagstiftningen. De sakkunniga

hava emellertid icke delat jordkommissionens uppfattning, att samma bestämmelser

utan skada skulle kunna tillämpas i fråga om bolagsarrenden och arrenden

av torp och utgårdar under fideikommiss och gods. De sakkunniga hava

härutinnan bland annat framhållit: Vid arrenden under fideikommiss och enskilda

jordägare i allmänhet vore förhållandena så skiftande, att det näppeligen

utom i undantagsfall läte sig göra att beträffande dem införa tvingande

bestämmelser, såsom i fråga om bolagsarrendena i regel vore nödvändigt. De

svenska jordägarna saknade ofta de tillgångar, som erfordrades för arrendejordbrukens

försättande i behörigt skick, och ännu mindre kunde de alltid

bära de kostnader, som kunde vara önskvärda för jordbrukets förbättrande

och som driftiga arrendatorer tilläventyrs funne sig föranlåtna att vidtaga.

Detta gällde särskilt innehavarna av fideikommissegendomar. En lagstiftning

som ville tvinga jordägaren att för sina arrendejordbruk vidkännas ekonomiska

uppoffringar av större betydenhet, kunde därför lätteligen för mången jordägare

leda till ekonomisk ruin och skulle sannolikt i talrika fall komma att

avskräcka jordägaren från upplåtelse på arrende, såsom ock framhållits såväl

av lagberedningen vid allmänna arrendelagens utarbetande som av andra lagutskottet

i dess utlåtande angående den sociala arrendelagstiftningen vid riksdagen

1924. I betraktande härav vore det enligt de sakkunnigas mening nödigt,

att åt de ändrade bestämmelser, som erfordrades beträffande arrenden

under andra jordägare än bolag och därmed jämställda rättssubjekt, icke i regel

gåves tvingande natur. Vore sålunda enligt de sakkunnigas mening i åtskilliga

avseenden inskränkningar och jämkningar i vad jordkommissionen föreslagit

av behovet påkallade, så vore i andra avseenden vissa utvidgningar erfor
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

27

derliga. Vid .sin undersökning hade de sakkunniga nämligen funnit, att ett flertal

av de bestämmelser, vilka prövats nödiga, icke lämpligen och rättvisligen

borde begränsas till de grupper av arrenden, som kommissionen föreslagit, utan

med lika fog borde avse jordbruksarrenden i allmänhet.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts hava de sakkunniga föreslagit

flera ändringar och tillägg till de bestämmelser rörande jordbruksarrende i allmänhet,

vilka nu innefattas i allmänna arrendelagen. Emellertid hava de sakkunniga

jämväl ansett, att de särskilda bestämmelser, som därutöver funnits

erforderliga beträffande vissa grupper av arrenden, borde inarbetas i nämnda

lag. Genom denna utformning av lagstiftningen skulle enligt de sakkunnigas

uppfattning vinnas större överskådlighet och reda än som vore möjligt, om

de särskilda bestämmelserna skulle upptagas i en speciell lag.

Beträffande det närmare innehållet av de sakkunnigas förslag må anföras

följande. Enligt förslaget skulle 2 kap. av 1907 års lag om nyttjanderätt till

fast egendom uppdelas i fem avdelningar med särskilda rubriker. Den första

avdelningen, vilken skulle benämnas ''allmänna bestämmelser om jordbruksarrende’,

skulle omfatta hela nuvarande 2 kap. utom dess sista paragraf (43 §),

vilken handlar om arrende för annat ändamål än jordbruk. Den andra avdelningen,

omfattande 43—54 §§, skulle innehålla ''särskilda bestämmelser om

vissa jordbruksarrenden under bolag, ekonomiska föreningar samt enskilda industriidkare

och trävaruhandlare’. Den tredje avdelningen, omfattande 55—

57 §§ skulle innehålla ''särskilda bestämmelser om jordbruksarrenden under

fideikommiss’ och den fjärde ‘avdelningen, omfattande 58 §, ''särskilda bestämmelser

om vissa andra stadigvarande arrenden’. Sista avdelningen i förslaget,

omfattande 59 §, skulle benämnas ''om arrende för annat ändamål än

jordbruk’ och motsvara nuvarande 43 §.

De viktigaste av jordsakkunniga föreslagna ändringarna beträffande

de allmänna bestämmelserna om jordbruksarrende äro följande: Avtal om

jordbruksarrende skall avfattas skriftligen, och i avhandlingen skola upptagas

samtliga villkor, som betingas. Ändringar eller tillägg, som ej

avfattats skriftligen, skola vara utan verkan. Ett muntligt avtal om

arrende skall dock ej sakna all rättskraft. Om arrendatorn på grund

av ett sådant avtal redan börjat att bruka fastigheten, skall avtalet bestå och

såväl arrendatorn som jordägaren äga rätt att få avtalet bekräftat genom skriftlig

handling (1 §). Arrendatorns rätt att överlåta arrendet skall vara beroende

av att arrendeavtalet avslutats för viss tid, överstigande femton år, i stället

för, såsom nu gäller, tjugu år (8 §). Enligt 7 § skall legan ej få utsättas i

dagsverken eller annat arbete än tjänstbarhet av allenast ringa betydenhet. Hinder

skall dock ej möta för jordägaren att i arrendeavtalet tillförbinda arrendatorn

att utgöra visst antal dagsverken eller annat till sin myckenhet bestämt

arbete, om därför utgår ersättning efter vid tiden för arbetets utförande i orten

gångbart pris. År arrendatorn enligt avtalet skyldig att utgöra visst antal dagsverken

eller annat bestämt arbete, skall jordägaren, ändå att annorlunda avtalats,

anses hava utfäst att tillhandahålla arrendatorn arbetet; undandrager

han sig detta, skall arrendatorn äga rätt till skadestånd. Det skall ej heller

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Mai ds proposition nr 182.

vara tillåtet att i arrendeavtalet förbjuda arrendator! att arbeta hos annan

än jordägaren. Paragrafen skall ej äga tillämpning å jord, som tillhör kronan,

kommun, municipalsamhälle eller eljest är i allmän ägo. — Det skall åligga

jordägaren att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn för jordbrukets bedrivande

nödiga byggnader i ett efter ortens sed behörigt skick. Erfordras ny

byggnad eller större reparation, är alltså jordägaren skyldig besörja därom.

Underlåter han det, kan arrendatorn fordra att vid tillträdessynen jordägaren

förelägges viss tid för arbetets utförande och plan uppgöres för arbetet med

kostnadsberäkning. Utför icke jordägaren arbetet inom föreskriven tid, är arrendatorn

berättigad att själv verkställa det och äger, sedan detsamma blivit behörigen

utfört, utan avvaktan å arrendets upphörande av jordägaren undfå gottgörelse

med det vid synen fastställda belopp. Vill han hellre uppsäga avtalet,

står det honom fritt, för såvitt ej bristen är av allenast ringa betydelse. För

den tid fastigheten på grund av jordägarens försummelse är i bristfälligt skick,

äger arrendatorn rätt till nedsättning av arrendet och till skadestånd. Erfordras

vid tillträdet endast mindre reparation för att byggnad skall vara i behörigt

skick, äger arrendatorn icke påfordra, att jordägaren verkställer densamma,

men är arrendatorn berättigad att själv bättra bristen samt att vid avträdet räkna

sig tillgodo kostnaden. Allt underhåll av byggnader under arrendetiden skall

åligga arrendatorn (10 och 12 §§). -— Arrendatorn skall vara oförhindrad att

å den arrenderade jorden verkställa nyodling. Å mark, därå finnes ståndskog

eller växtligt ungskogsbestånd, eller därå särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits

för varaktigt betesbruk, skall nyodling dock ej få företagas utan att

jordägaren givit sitt tillstånd därtill. (20 § första stycket.) — För nyodling,

anläggning av permanent betesvall samt elektrifiering av fastigheten skall arrendatorn

under vissa betingelser äga rätt till ersättning vid arrendets avträdande.

Dessutom föreslås en utvidgning av den rätt till ersättning för täckdikning,

som nu stadgas i allmänna arrendelagen (13 § och 18 § andra stycket).

— I den mån det överensstämmer med ortens sed skall enligt förslaget arrendatom

med vissa begränsningar vara berättigad att å fastigheten efter anvisning

taga bränsle och virke till husbehov ävensom att, för såvitt å den arrenderade

jorden ej finnes nödigt bete för de hästar och nötkreatur, som kunna vinterfödas

därå, efter anvisning erhålla nödigt bete å annan till samma fastighet

hörande skogs- eller utmark. Arrendatorn skall äga rätt att för husbehov taga

torv å den arrenderade jorden (20 § andra och tredje styckena samt 21 §).

Av nu omförmälda bestämmelser skulle allenast 1 och 7 §§ vara tvingande.

Beträffande jordbruksarrenden under bolag, ekonomiska föreningar samt enskilda

industriidkare och trävaruhandlare innebär förslaget, att, så framt arrendet

omfattar odlad jord till en vidd av minst två och högst tjugufem hektar,

skall gälla i huvudsak följande: Upplåtelsen skall ske antingen för arrendatorns

livstid eller ock för viss tid, ej understigande fem år (44 §). Vid utgången

av arrendet skall arrendatorn äga rätt till nytt arrende (optionsrätt),

för såvitt ej då arrendatorn eller föregående arrendator, vars arrenderätt övergått

å honom, under sammanlagt femton år innehaft fastigheten på arrende.

Om arrendatorn i avsevärd män eftersatt honom såsom arrendator åliggande för
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

29

pliktelser eller om det eljest på grund av särskilda förhållanden måste anses för

jordägaren medföra synnerligt men att fortfarande hava fastigheten utarrenderad

till honom, skall jordägaren äga rätt att i viss ordning förvägra arrendatorn

nytt arrende. Optionsrätten skall inträda automatiskt. Om arrendatorn

ej viss tid före arrendetidens utgång givit jordägaren tillkänna, att

han ej önskar nytt arrende, eller om jordägaren ej viss tid före arrendets slut

gjort gällande, att optionsrätt ej tillkommer arrendatorn av någon anledning,

som förut nämnts, skall arrendet anses förlängt för fem år. Det skall stå

kontrahenterna öppet att vid varje arrendeperiods utgång påfordra jämkning

av arrendevillkoren. Dock skall ej mot arrendatorns bestridande förbättring,

som han utfört å fastigheten och varför han ej blivit gottgjord, kunna föranleda

förhöjning av arrendeavgiften. Tvist om optionsrätt skall avgöras av skiljemän.

Om fastigheten försäljes under arrendetiden, skall arrendatorn allenast

under vissa förutsättningar äga att göra optionsrätten gällande mot den nye

ägaren. Om optionsrätten genom försäljningen går förlorad för arrendatorn,

skall han emellertid äga rätt till skadestånd av den förre ägaren (45—50 §§).

— Lega, som utgår i penningar eller naturalster, skall vara till beloppet bestämd.

Inträffar i orten allmän svårare missväxt, äger arrendatorn njuta

skälig nedsättning av legan (Öl §). — Arrendatorn skall ej kunna förbjudas

att för husbehov nyttja det fiske, som hör till den arrenderade jorden, jordägaren

dock obetaget att meddela förbud för kräftfångst och fiske i visst vatten,

där särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits till fiskets förbättrande (52 §).

— Omförmälda bestämmelser liksom flera av de bestämmelser, som upptagits i

den allmänna delen, skola enligt förslaget vara av tvingande natur. Så är förhållandet

bland annat med bestämmelserna om jordägarens byggnadsskyldighet,

om ersättning för förbättringar samt om arrendatorns rätt till husbehovsvirke,

torv och nödigt bete. Dispens skall dock kunna meddelas, därest särskilda omständigheter

visas böra därtill föranleda. Såsom dispensskäl skall särskilt anses,

att det arrenderade området till beskaffenhet och omfattning icke är sådant,

att arrendatorn av därå bedrivet jordbruk icke kan erhålla sin huvudsakliga

bärgning, så ock om det med hänsyn till av jordägaren bedrivet jordbruk

eller skogsbruk är oundgängligen nödigt, att jordägaren äger friare bestämmanderätt

över fastigheten än i regel är medgivet (53 och 54 §§). -—- Bestämmelserna

skola icke äga tillämpning, där jorden upplåtits till ägare av

angränsande fastighet att brukas tillsammans med denna, eller där jorden vid

arrendeavtalets ingående tillhör aktiebolag eller förening, som erhållit lån

från statens egnahemslånefond eller jordförmedlingsfond, eller ock av enskild

industriidkare eller trävaruhandlare, vilken uppenbarligen besitter jorden för

annat ändamål än att i sin rörelse utnyttja till fastigheten hörande skog, torvmosse,

stenbrott eller annan dylik naturtillgång (43 §).

De särskilda bestämmelserna om jordbruksarrenden under fideikommiss och

om vissa andra stadigvarande jordbruksarrenden — den sistnämnda gruppen

omfattande upplåtelser av dels torp, tillhöriga andra enskilda jordägare än de

förut särskilt nämnda, dels andra, dylika jordägare tillhöriga, till huvudgård

hörande jordbrukslägenheter och hemman, som lyda under huvudgård, dels ock

opaginerad Kontrollera mot PDF

so

Kungl. Maj:ts proposition nr 18£.

andra fastigheter, vilka utan andra avbrott än av tillfällig beskaffenhet varit

upplåtna på arrende under mer än trettio år i följd närmast före upplåtelsen —

avse företrädesvis, att beträffande nu omförmälda grupper av arrenden stadga

samma minimitid och optionsrätt som föreslagits i fråga om bolagsarrenden.

Förutsättning härför skall dock enligt förslaget vara, att upplåtelsen omfattar

odlad jord till en vidd av minst två och högst tjugufem hektar. Bestämmelserna

skola vara av tvingande natur men möjlighet förefinnas till

dispens i enlighet med vad i fråga om bolagsarrenden föreslagits. I de särskilda

bestämmelserna om jordbruksarrende under fideikommiss har inarbetats

lagen den 13 maj 1921 med vissa bestämmelser rörande arrende av fideikommissjord

(55—58 §§).

Enligt jordsakkunnigas förslag skall den norrländska arrendelagen upphöra

att gälla och ersättas av de föreslagna bestämmelserna i 43—54 §§ allmänna

arrendelagen.

Reservationer hava i ett par speciella frågor anförts dels av herrar Pettersson

och Gabrielsson (s. 240) och dels av herr Andersson (s. 243). Till de

särskilda spörsmål, som avses i reservationerna, torde jag få återkomma.

I en till Kungl. Maj:t ställd, den 12 augusti 1926 dagtecknad skrift har

borgmästaren Lindhagen framställt vissa anmärkningar mot de sakkunnigas

förslag. Därjämte har han hemställt, att norrlandslagstiftningen måtte uppehållas,

att jordkommissionens förslag måtte vinna lika mycket beaktande som

de jordsakkunnigas, samt att reservationerna från olika håll inom norrlandskommittén

och jordbommissionen ej måtte förbises.

Över jordsakkunnigas förslag ävensom herr Lindhagens skrift hava yttranden

avgivits av länsstyrelserna, domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen, hushållningssällskapens

förvaltningsutskott i samtliga län utom i Kopparbergs län,

Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Sveriges skogsägareförbund och Svenska

trävaru-exportföreningen. Domänstyrelsen har vid sitt yttrande fogat utlåtanden

från domänintendenterna och över jägmästarna.

De sakkunnigas förslag har tillstyrkts av länsstyrelserna i Västmanlands och

Västerbottens län, hushållningssällskapets förvaltningsutskott i sistnämnda län,

domänintendenten i Göteborgs och Bohus län samt överjägmästarna i Dalarnes

och Smålands distrikt.

Länsstyrelserna i Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands och Norrbottens län, Älvsborgs

läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt domänintendenten

i Kalmar län ävensom trävaru-exportföreningen hava avstyrkt förslaget.

I övriga yttranden hava uttalats betänkligheter eller framställts anmärkningar

mot vissa särskilda bestämmelser i de sakkunnigas förslag. I den mån

jag icke i fortsättningen finner anledning återkomma til] dessa uttalanden, får

jag beträffande innehållet av de avgivna yttrandena hänvisa till en inom justitiedepartementet

utarbetad sammanställning, vilken torde få såsom bilaga fogas

vid dagens protokoll (bil. D).

De utredningar angående arrendeförhållandena i landet, vilka verkställts av

'' jordkommissionen och av jordsakkunniga, hava efter min uppfattning ådagalagt,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182. 31

att numera vissa ändringar i den gällande lagstiftningen på detta område äro

påkallade.

Den ekonomiska och sociala utveckling, som under tiden efter den allmänna

arrendelagens tillkomst fortgått i vårt land, har otvivelaktigt i allt högre grad

satt sin prägel även på förhållandet mellan jordägare och arrendator. En

intressemotsättning måste här i viss mån städse vara för handen, och lagstiftningens

uppgift är att befordra dess utjämnande efter rättvisa och billighet.

För en äldre åskådning har det varit naturligt att i detta hänseende väsentligen

lita till de enskildes goda vilja; lagen har i stort sett kunnat stanna vid att

lämna ordnande och vägledande föreskrifter, vilka kunnat vinna tillämpning

i den mån kontrahenterna icke själva fastställt andra regler. Under mer patriarkaliska

samhällsförhållanden har måhända ej heller ett starkare ingripande

av statsmakten varit påkallat. Åt kontrahenterna har överlämnats att genom

ömsesidigt tillmötesgående avlägsna de tvistepunkter, som kunnat förekomma.

Numera kan dock icke förbises, att förutsättningarna för en sådan avveckling

av motsatser och meningsstrider ej äro desamma som under ett tidigare skede.

Förhållandet mellan jordägare och arrendator kan merendels ej längre äga

den rent personliga betoning som tillförene. En uppgörelse mellan dem blir

ej sällan i stort som smått en maktfråga. I ett sålunda förändrat läge framträder

alltmer den ojämnhet, vilken i många fall kännetecknar kontrahenternas

inbördes ställning. Lagen måste i större utsträckning bereda den svagare

parten ett stöd, utan vilket han saknar möjlighet att vinna avseende även för

skäliga och rättvisa anspråk.

Till grund för den gällande lagen i detta ämne ligger otvivelaktigt en sådan

uppfattning som nu antytts i fråga om arrendelagstiftningens allmänna uppgift.

I det stora hela torde ock 1907 års lag hava inneburit en förtjänstfull

lösning av de svåra och grannlaga spörsmål, vilka falla inom dess område.

Då numera en revision av densamma synes vara i vissa avseenden påkallad,

har detta sin orsak främst i en fortgående tidsutveckling. Under den tid,

lagen ägt tillämpning, hava åtskilliga frågor, som vid dess tillkomst knappast

voro mogna att upptagas till rättslig reglering, kommit att framstå i

en klarare belysning. Erfarenheten kan numera lämna en mera bestämd ledning,

då det gäller att genom lagbestämmelser lägga grunden för kontrahenternas

ömsesidiga rättigheter och förpliktelser. I allmänhet torde kunna

sägas, att i den allmänna uppfattningen förefinnes en vidgad insikt om betydelsen

av att den, som brukar jorden, vinner den trygghet i ekonomiskt

såväl som i personligt hänseende, vilken måste förutsättas för ett framgångsrikt

bedrivande av jordbruket. För detta syfte kan det synas ligga närmast

att fortgå på den väg, som först beträddes genom 1907 års lag och därefter

i stor utsträckning anlitades i norrländska arrendelagen, eller att begränsa

avtalsfriheten. Otvivelaktigt måste i vissa avseenden de nu förestående ändringarna

i den allmänna arrendelagstiftningen gå i sådan riktning. Men av

skäl, som jag redan antytt, kan denna lagstiftning icke övergiva avtalsfriheten

såsom allmän princip; avvikelserna därifrån bliva fortfarande undantag, även

om de erhålla en större räckvidd. Den föreliggande uppgiften kan därför ej

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

inskränkas till att i några fall införa tvingande lagbud, där nu finnas dispositiva

rättsregler. Även i de avseenden, i vilka lagen kommer att kvarstå

på avtalsfrihetens grund, böra dess stadganden bringas till överensstämmelse

med vad förhållandena numera anses kräva. Härutinnan må det tillåtas mig

att återgiva lagberedningens ord i motiven till 1907 års arrendelag: Törbises

bör icke heller att, även om lagens bud i varje fall kunna sättas ur tillämpning

genom kontrahenternas avtal, dessa likväl icke gärna avvika därifrån,

om bestämmelserna äro lämpade efter bestående förhållanden och i övrigt

grundade på rättvisa och billighet. Den ordning, lagen gör till sin, varder

sålunda, oaktat den icke är tvingande, i flertalet fall iakttagen och gällande;

lagbestämmelserna få därigenom en större betydelse än att endast så att säga

nödfallsvis komma till användning.’

Om den allmänna arrendelagstiftningen skall undergå omarbetning, möter

spörsmålet, huruvida däri kunna sammanföras de skilda bestämmelser om

jordbruksarrende, vilka nu äro fördelade å olika författningar. Möjligen skulle

ett sådant sammanförande erbjuda icke oväsentliga fördelar med hänsyn till

reda och överskådlighet. Jordsakkunnigas förslag att genomföra en enhetlig

lagstiftning för hela riket rörande arrende av enskild jord är utan tvivel

beaktansvärt. Vid ett närmare övervägande härav har jag dock icke kunnat

undgå att finna ett försök i denna riktning vara förbundet med vansklighet.

Närmast gäller frågan upptagande i den allmänna arrendelagen av bestämmelser,

svarande mot den nuvarande norrländska arrendelagen. Förhållandena

i landets olika delar äro med hänsyn till jordbrukets naturliga förutsättningar

så skiftande, att en dylik gemensam lagstiftning näppeligen skulle vara ägnad

att befordra en sund utveckling av jordbruksnäringen, i den mån denna är

byggd på arrendesystem i en eller annan form. I en sådan lag måste komma att

inrymmas ett flertal bestämmelser, vilka väl kunna motsvara en landsändas

behov men för en annan äro till föga eller intet gagn. Tydligen måste

dylika bestämmelser för att erbjuda anpassning efter de olikartade förhållandena

i ej ringa mån komma att kännetecknas av en så allmänt hållen

formulering, att de vid den praktiska tillämpningen i stället för att utjämna

meningsskiljaktigheter lätteligen kunna giva rum för olika tolkningar och

därmed skapa tvister och missämja i arrendeförhållandet. Åtskilliga av

de i ärendet senast avgivna yttrandena innefatta ock varningar för ett schematiskt

överflyttande till den allmänna arrendelagstiftningen av vissa för närvarande

blott i den norrländska arrendelagen upptagna stadganden, vilka hänföra

sig till särskilda förhållanden i fråga om trävaruindustriens arrendehemman

i Norrland och Dalarne. Jämväl har från några håll gjorts gällande,

att speciallagstiftningens uppgående i den allmänna lagstiftningen, sådan denna

föreslagits av jordsakkunniga, icke kan för sistnämnda landsdelar anses

innebära en tillfredsställande lösning, då därigenom komme att uppoffras vissa

bestämmelser, som visat sig ändamålsenliga. Jag tillåter mig härutinnan hänvisa

till vad som anförts dels av vissa ortsrepresentanter (bil. D s. 11) dels

ock av herr Lindhagen i hans förut omförmälda skrift (s. 3).

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 182.

33

För min del har jag alltså funnit mig böra tillstyrka, att den norrländska

arrendelagen bibehålies i gällande kraft med allenast de ändringar, som bliva

påkallade för att bringa denna lag till överensstämmelse med en i vissa avseenden

reviderad och utvidgad allmän arrendelagstiftning. En sådan lösning

synes så mycket mindre kunna möta gensaga som den förut omnämnda, av

herrar Wihlborg och Nilsson verkställda undersökningen måste anses hava

givit vid handen, att den norrländska arrendelagen i det hela verkat på ett

gynnsamt och fullt tillfredsställande sätt. De lagstadganden i övrigt, vilka

erfordras för att tillgodose behovet av vad i allmänhet betecknats såsom en

social arrendelagstiftning i mera speciell bemärkelse, har jag ansett böra införas

i 1907 års allmänna arrendelag.

Vad angår den gällande arrendelagstiftningen har jag av skäl, som jag i

det följande kommer att framlägga, funnit mig i fråga om föreslagna mera

betydande ändringar böra stanna vid bestämmelser om minimitid för vissa jordbruksarrenden,

om arrendators arbetsskyldighet och om hans rätt till ersättning

för nyodling och vissa andra å fastigheten företagna förbättringar. Väsentliga

nyheter innebära de stadganden, vilka jag funnit mig böra föreslå till

införande i den allmänna arrendelagstiftningen angående arrenden under bolag

och vissa andra rättssubjekt.

I likhet med jordsakkunniga anser nämligen även jag en åtskillnad i legislativ!

hänseende böra upprätthållas mellan å ena sidan arrenden, som upplåtas av

bolag, ekonomiska föreningar och sådana enskilda personer, vilka förvärvat arrendefastigheterna

huvudsakligen för annat ändamål än jordbruksdrift, samt

å andra sidan arrenden, som upplåtas av fideikommissarier, godsägare och andra

enskilda jordägare. Beträffande den senare gruppen av arrenden torde det i

åtskilliga hänseenden icke vara lämpligt eller behövligt att införa lika vittgående

bestämmelser som i fråga om den förstnämnda kategorien. På grund av

de särskilda förhållanden, som föreligga vid arrenden under bolag och med dem

i förevarande hänseende jämställda rättssubjekt, måste lagens bestämmelser

bliva av tvingande natur i långt större utsträckning än som är påkallat i fråga

om övriga arrenden.

Av vad nu anförts lärer framgå, att jag — även om jag i väsentliga avseenden

kunnat ansluta mig till den allmänna uppfattning, som kommit till

uttryck i jordsakkunnigas förslag — funnit mig föranlåten att förorda icke

obetydliga avvikelser från samma förslag. Såsom resultat av den omarbetning,

vilken i följd härav verkställts inom justitiedepartementet, föreligger ett nytt

förslag, i det följande betecknat såsom departementsförslaget. För detta förslag

ävensom för vissa därav betingade förslag till andra lagändringar anhåller jag

nu få lämna en närmare redogörelse, därvid jag, under hänvisning i övrigt till

jordsakkunnigas betänkande och de däröver avgivna yttrandena, i allmänhet

förbigår sådana från gällande lag eller jordsakkunnigas förslag gjorda avvikelser,

vilka tillkommit uteslutande av redaktionella hänsyn.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 155 käft. (Nr 182.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Allmän

motivering.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om

nyttjanderätt till fast egendom.

Innan jag övergår till en redogörelse för lagförslagets särskilda paragrafer,

torde jag få till behandling upptaga några av de frågor, vilka främst komma

under övervägande vid en revision av allmänna arréndelagen.

A) I fråga om arrende i allmänhet.

Arrendeavtalets förknippande med arbetsavtal.

(Jordsakkunnigas förslag: 7 §. Allmän motivering: s. 89. Yttrandena:

bil. D. s. 14.)

Lika med jordsakkunniga anser jag, att något förbud mot arrendeavtalets

kombinerande med arbetsavtal ej kan eller bör stadgas. Lagstiftningens uppgift

synes böra inskränkas till att reglera de särskilda förhållanden, som genom

en dylik kombination kunna uppstå. Att även med denna begränsning

uppnå en under alla förhållanden fullt tillfredsställande lösning torde näppeligen

vara möjligt. Dagsverksskyldigheten utgör ett synnerligen ömtåligt moment

i arrendeförhållandet; bestämmelserna därom tillhöra otvivelaktigt

ett område, som i hög grad påverkats av den senare tidens sociala utveckling.

Det är därför icke ägnat att förvåna, att härutinnan vissa ändringar

i gällande lagbestämmelser funnits påkallade. Även om av nya stadganden i

detta avseende icke kan förväntas, att därmed varje anledning till slitningar

och friktioner skall kunna avlägsnas, bör dock icke underlåtas ett försök att

i lagen uppställa regler, som närmare ansluta sig till numera rådande uppfattning.

Jordsakkunnigas förslag innebär först och främst, att legan ej skall få utsättas

i dagsverken eller annat arbete, som ej är,av allenast ringa betydenhet.

Dock skall enligt förslaget det vara jordägaren obetaget att i arrendeavtalet

tillförbinda arrendatorn att utgöra visst antal dagsverken eller annat bestämt

arbete mot full ersättning enligt det pris, som vid tiden för arbetets utförande

är gångbart i orten. Innehåller avtalet i strid häremot förbehåll om skyldighet

för arrendatorn att utan ersättning eller mot lägre ersättning än ortens pris

utgöra vissa dagsverken eller annat bestämt arbete, som ej är av allenast ringa

betydenhet, skall arrendatorn vara berättigad till ersättning för arbetet efter

ortens pris men vara förpliktad att, i den mån legan utsatts i arbete, i stället

utgiva lega i penningar efter vad med hänsyn till förhållandena vid tiden för

avtalets ingående kan anses skäligt.

Till grund för förslaget i denna del ligger tydligen den uppfattning, att

arrendeavgiften och arbetsskyldigheten böra så vitt möjligt hållas åtskilda,

så att, medan legan under hela arrendetiden förblir fix, ersättningen för

arbetet kommer att följa arbetsmarknadens lönefluktuationer. För jordägaren

kommer härvid, såsom även av de sakkunniga framhållits, främst i betraktande

vikten av att äga tillgång till stadig arbetskraft för jordbruk eller skogsbruk.

Det pris, som detta arbete betingar, lärer merendels för honom komma

s. 35 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 182.

35

i andra rummet. (För arrendatorn åter är det uppenbarligen ett intresse av den

största betydelse, att hans arbete icke kommer att underbetalas. Erfarenheten

torde hava ådagalagt, att en ej sällan förekommande undervärdering av arrendatorernas

arbetsprestationer utgjort en väsentlig orsak till ett obestridligen

ganska utbrett missnöje med dagsverksarrendena.

I detta sammanhang må erinras, att de missförhållanden, som i förevarande

avseende uppstodo under kristiden, föranledde antagandet av särskilda lagar

av den 22 juni 1921 och den 3 mars 1922 om jämkning i vissa fall av arrendator

åliggande dagsverksskyldighet. I dessa lagar, vilka gällde vardera ett år, stadgades,

att därest arrendator enligt avtal, slutet före den 1 januari 1918, vore

pliktig att helt eller huvudsakligen utgöra arrende genom fullgörande av dagsverken,

körslor eller andra arbetsprestationer eller att mot ersättning utgöra visst

antal prestationer av nyss nämnda slag samt efter avtalets ingående inträtt sådan

prisstegring å dylika prestationer, som därvid icke låtit sig beräkna, arrendatorn

skulle äga rätt till skälig andel i prisstegringen under förutsättning att

värdet av vad arrendatorn enligt avtalet hade att utgöra stode i uppenbart

missförhållande till de honom genom avtalet tillförsäkrade förmåner. Denna

andel finge dock ej utan att kontrahenterna därom åsämdes överstiga hälften

av prisstegringen. Kunde kontrahenterna ej enas om det belopp, som sålunda

skulle utgå, skulle detta bestämmas av skiljemän.

Emot jordsakkunnigas förslag har bland annat anmärkts, att legans bestämmande

i arbetsskyldighet kan för såväl jordägaren som arrendatorn innebära

en betydande fördel, då därigenom legan kommer att anpassas efter ett växlande

penningvärde. Denna uppfattning kan jag dock icke dela. Erfarenheten

torde nämligen hava visat, att penningvärdet av ett arrende ingalunda varierar

på samma sätt som värdet av de arbetsprestationer, vilka merendels pläga

åligga arrendatorerna. Och även om, såsom särskilt lantbruksstyrelsen velat

göra gällande, en viss överensstämmelse skulle finnas mellan fluktuationerna

i löneförmånerna för tillfälliga daglönare vid jordbruket och priserna å vissa

naturaprodukter, såsom mjölk och smör, vilka rätt allmänt tjäna såsom mätare

vid arrendelegans fastställande, lärer det dock knappast kunna antagas, att

.samma förhållande gäller beträffande de av mångahanda orsaker fluktuerande

lönerna vid skogsarbeten. Vill man anpassa legan efter det växlande värdet

av jordbruksprodukter, synes det för övrigt ligga närmast till hands, att legan

bestämmes i vissa naturaprestationer.

Såsom ett väsentligt skäl emot att frågan om dagsverksskyldigheten ordnas

i enlighet med de sakkunnigas förslag synes mig emellertid kunna anföras, att

arrendatorn därigenom under vissa omständigheter komme att försättas i en

ganska ogynnsam ställning. Vid en sjunkande lönekonjunktur inom arbetsmarknaden

komme att av honom såsom lega utkrävas en större arbetsprestation

än som beräknats vid avtalets ingående. För att skydda arrendatorn mot att

hans arbetsprestationer skola bliva underbetalade lärer det icke heller vara nödigt

att gå så långt som till ett förbud mot legans utsättande i arbete. För

ändamålet torde .vara tillfyllest att i lagen införa vissa bestämmelser, genom

vilka verkningarna av tillfälliga prisförändringar kunna i skälig mån regleras

med hänsyn till arrendeförhållandet.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Med utgångspunkt från att den lega, som avtalats -— den må vara bestämd

att utgå helt eller allenast delvis i dagsverken eller annat arbete —- skall bestå,

torde i lagen icke behöva regleras andra fall än sådana, då efter arrendeavtalets

avslutande inträffat en stegring av det pris, som i orten under jämförliga

förhållanden är gångbart för arbete av ifrågavarande slag. I dessa fall bör

arrendatorn tillgodonjuta prisstegringen eller med andra ord vara berättigad

att uppbära skillnaden mellan ortens pris vid arbetets utförande och vid avtalets

ingående. Tydligt är, att om i avtalet bestämts viss fix ersättning för

arbetet, även denna skall tillkomma arrendatorn.

Jag förbiser ingalunda, att fall kunna inträffa, då svårighet föreligger att

bestämma det i orten gångbara priset för visst arbete. I åtskilliga av de i ärendet

avgivna yttrandena har denna omständighet starkt framskjutits. Det vill

dock förefalla som om svårigheten i ej ringa mån överskattats. Tydligen bör,

såsom de sakkunniga framhållit, vid bestämmandet av priset hänsyn tagas till

alla härvid inverkande omständigheter, såsom arbetets beskaffenhet, dess

mer eller mindre stadigvarande karaktär m. m.

De anmärkningar, som framställts mot jordsakkunnigas förslag i vad det

innebär att i arrendeavtalet ej må intagas förbud för arrendatorn att åtaga

sig arbete åt annan person än jordägaren och att jordägaren skall vara skyldig

gälda skadestånd, därest han undandrager sig att tillhandahålla arrendatorn ett

i avtalet angivet arbete, hava icke synts mig innefatta tillräckliga skäl att

frångå förslaget, vilket i dessa avseenden enligt min .uppfattning är byggt

på giltiga grunder. Såsom de sakkunniga framhållit, torde det vara uppenbart,

att, där jordägaren utan eget förvållande blir förhindrad tillhandahålla arrendatorn

arbetet, någon skadeståndsskyldighet ej kan ifrågakomma. Att i lagen

angiva de tämligen olikartade fall, då sådan giltig ursäkt kan tänkas föreligga,

lärer näppeligen vara möjligt. Det synes ock sannolikt, att i den

praktiska tillämpningen saknaden av dylika bestämmelser icke skall komma

att bereda någon egentlig svårighet.

I anledning av ett uttalande av länsstyrelsen i Blekinge län må framhållas,

att lagen icke innefattar något hinder för att kontrahenterna vid sidan av

arrendeavtalet träffa ett avtal, varigenom arrendatorn åtager sig arbetsskyldighet

till jordägaren. I fråga om ett dylikt fristående avtal äga uppenbarligen

bestämmelserna i arrendelagen icke tillämpning.

De bestämmelser, varom nu är fråga, böra enligt min mening icke gälla

vid upplåtelser, som ske från kronan, kommun eller municipalsamhälle. Såsom

jämväl av de sakkunniga framhållits, lärer beträffande dylika upplåtelser

näppeligen föreligga något behov av de föreslagna bestämmelserna. Vad särskilt

angår de ecklesiastika löneboställena, torde dessa stadganden icke bliva

fullt ändamålsenliga. Att märka är dock, att undantaget avser allenast upplåtelse,

som sker direkt från något av de nämnda rättssubjekten. Därest exempelvis

en kronoarréndator i sin ordning på arrende upplåter en torplägenhet,

bliva beträffande torparrendet bestämmelserna tillämpliga. I fråga om andra

upplåtelser av jord i allmän ägo torde något undantag icke vara erforderligt.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

37

Skyldighet att bygga och underhålla åbyggnader.

(Jordsakkunnigas förslag: 10—12 samt 17 §§. Allmän motivering: s. 120.

Yttrandena: bil. D s. 32.)

Enligt de sakkunnigas förslag skall det åligga jordägaren att vid tillträdet

tillhandahålla arrendatom för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader i ett

efter ortens sed behörigt skick. Saknas sådan byggnad eller erfordras å dylikt

hus större reparation, skall jordägaren vara skyldig att därom besörja.

Mindre reparationer skall arrendatorn äga att själv verkställa, därvid han

dock skall vara berättigad att vid avträdet räkna sig tillgodo kostnaden.

Under arrendetiden skall någon nybyggnadsskyldighet i regel icke åligga

jordägaren. Endast i det fall, att byggnaden genom vådeld eller annorledes,

utan arrendatorns vållande, förstörts eller så skadats, att nybyggnad eller

ombyggnad erfordras och den icke utan olägenhet kan undvaras, skall jordägaren

vara skyldig verkställa byggnaden. Allt underhåll av byggnaderna

skall åligga arrendatorn. Ifrågvarande bestämmelser skola enligt förslaget

icke vara av tvingande natur vid andra arrenden än sådana under bolag och

med dem jämställda rättssubjekt.

Enligt min uppfattning möta betänkligheter mot att i lagen stadga eu allmän

förpliktelse för jordägaren att iståndsätta åbyggnaderna på arrendestället.

Vilkendera av kontrahenterna skall bära denna kostnad är i själva verket

en fråga mera av formell än av reell innebörd. Tydligt är nämligen, att

legan för fastigheten merendels kommer att bestämmas med hänsyn till den

ansvarighet för ifrågavarande kostnad, vilken skall åligga jordägaren eller

arrendatorn. Lägges, såsom de sakkunniga föreslagit, å jordägaren skyldighet

att i ett efter ortens sed behörigt skick iståndsätta en fastighet, vars åbyggnader

äro förfallna eller bristfälliga, kommer utan tvivel legan att fastställas

till ett högre belopp än om fastigheten skulle tillträdas i befintligt.skick. För

mången arrendator kan det emellertid innebära en bestämd fördel att mot en

lägre arrendeavgift få övertaga en sådan fastighet i det skick den befinnes,

helst den kanske fullt tillfredsställer hans icke alltför högt ställda anspråk.

Skall jordägaren iståndsätta åbyggnaderna, kommer legan tilläventyrs att uppgå

till ett så högt belopp, att arrendatorn måste avstå från att övertaga arrendet.

Såsom särskilt framhållits av andra lagutskottet i dess yttrande vid riksdagen

1924 angående den sociala arrendelagstiftningen, bör det ej heller förbises,

att då fråga är om andra arrenden än sådana under bolag och med dem

här jämställda jordägare, anledningen till åbyggnadernas förfall merendels

torde bero på att jordägaren saknar erforderligt kapital för deras iståndsättande.

Vid sådant förhållande synes emellertid föga vara att vinna genom en

bestämmelse om byggnadsskyldighet. Då denna med hänsyn till de växlande

förhållandena tydligen ej kan givas tvingande natur vid arrenden i allmänhet,

torde det med all sannolikhet kunna antagas, att jordägaren i flertalet

fall komme att genom förbehåll i arrendekontraktet fritaga sig från en

dylik förpliktelse. Lagen skulle således huvudsakligen vinna tillämpning

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Eungl. Maj:ts proposition nr 182.

i sådana fall, då jordägaren ej varit tillräckligt förutseende att vid arrendeavtalets

ingående ordna frågan. Detta vore tydligen mindre lämpligt. En

i varje särskilt fall fullt tillfredsställande lösning av detta spörsmål kan enligt

min uppfattning knappast vinnas på annan väg än den frivilliga överenskommelsens.

Att lita härtill synes mig ock vara naturligast, då det i

regel ligger lika mycket i jordägarens som i arrendatorns intresse, att åbyggnaderna

å arrendefastigheten ej förfalla. Av dessa skäl har jag ej ansett mig

böra bland de allmänna bestämmelserna upptaga några föreskrifter om byggnadsskyldighet.

Nu antydda betänkligheter mot att i allmänhet ålägga jordägaren en dylik

skyldighet äga däremot ej samma giltighet i fråga om mindre arrenden under

bolag och de i denna lagstiftning med dem jämställda rättssubjekten. De jämförelsevis

ringa kostnader, om vilka det i dessa fall kan bliva fråga, torde

merendels icke bliva av större betydelse för omförmälda jordägares ekonomi.

Beträffande nämnda grupper av arrenden har jag därför föreslagit vissa tvingande

förpliktelser för jordägaren i fråga om uppförandet och underhållet av

nödiga åbyggnader. Till denna fråga har jag anledning att återkomma vid

47 §.

Rätt för arrendatorn till virke och torv för husbehov

samt till bete.

(Jordsakkunnigas förslag: 20 § andra och tredje styckena samt 21 §. Allmän

motivering s. 172. Yttrandena: bil. D s. 56.)

De bestämmelser, som de sakkunniga föreslagit beträffande rätt för arrendatorn

till virke och torv för husbehov samt till nödigt bete, hava i yttrandena

från södra och mellersta delarna av riket mötts av ett så gott som enhälligt avstyrkande.

Till samma uppfattning har lantbruksstyrelsen anslutit sig. Med

hänsyn till de i dessa yttranden åberopade skälen, vilka det icke torde vara

nödigt att här upprepa, har jag funnit mig icke kunna tillstyrka, att i lagen

upptagas bestämmelser av det innehåll, sakkunnigförslaget utvisar.

Skatter och onera.

Det i jordsakkunnigas betänkande berörda spörsmålet om arrendators ansvarighet

för skatter och onera torde bliva föremål för övervägande i samband

med det förslag till reformering av den kommunala beskattningen, vilket för

närvarande är under utarbetande inom finansdepartementet.

B) Ifråga om särskilda grupper av arrenden.

Minimiarrendetid och optionsrätt.

(Jordsakkunnigas förslag: 43—50, 55, 57 och 58 §§. Allmän motivering:

s. 62; reservation: s. 243. Yttrandena: bil. D s. 76 o. 86.)

Enligt jordsakkunnigas förslag skall i fråga om vissa mindre arrenden, vid

vilka utarrenderingen är mera permanent, gälla en minimiarrendetid av fem

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts proposition nr 182.

39

år. Därjämte skall vid utgången av arrende, som gäller för viss tid, arrendatorn

äga rätt till nytt arrende för ytterligare fem år, så framt ej arrendatorn

eller föregående arrendator, vars arrenderätt övergått å honom, under sammanlagt

femton år på arrende innehaft fastigheten.

Såsom de sakkunniga framhållit, måste det anses oomtvistligt, att endast

därest arrendatorn är försäkrad om en viss, icke alltför kort tids tryggad besittning

av fastigheten, han kan vara hågad att nedlägga ett större intresse

å jordbrukets förkovran. Att söka bereda arrendatorn en sådan tryggad besittning

framstår därför såsom en uppgift av största betydelse. Knappast lärer

dock för detta syfte en minimiarrendetid av fem år vara tillräcklig. En

optionsrätt i enlighet med förslaget torde, såsom ock framhållits av en reservant

bland de sakkunniga samt av lantbruksstyrelsen (bil. D s. 79) och herr Lindhagen,

ingalunda kunna uppväga värdet av en längre i lag fastställd arrendetid.

Optionsrätten är enligt förslaget icke ovillkorlig; arrendatorn kan gå den

förlustig av allehanda anledningar, som icke bero av honom. Ej heller innebär

den en rätt att få arrendet förlängt utan förhöjning av arrendeavgiften. De betänkligheter,

som av de sakkunniga åberopats mot att i lagen fastställa en längre

arrendetid, synas mig icke kunna tillmätas avgörande vikt. Företrädesvis är

här fråga om fastigheter, vid vilka utarrendering blivit en permanent anordning.

Jordägaren avser merendels icke att framdeles taga fastigheten under eget bruk

och är i allmänhet ej heller i tillfälle att göra det. Skulle det i något fall för

honom vara av betydelse att kunna avsluta ett arrende för kortare tid än den

lagstadgade minimiarrendetiden, står honom öppet att söka dispens.

Såsom skäl mot en lagstadgad längre arrendetid har av de sakkunniga särskilt

åberopats svårigheten att för en sådan tid bestämma legan. Denna svårighet synes

mig dock hava av de sakkunniga något överskattats. Legan kan, såsom

lantbruksstyrelsen framhållit (bil. D s. 19), bestämmas i viss myckenhet naturaprodukter,

såsom smör eller mjölk, vilka få avlösas efter gällande markegångspris.

Därigenom kommer legan att automatiskt anpassa sig efter rådande

konjunkturer inom jordbruket.

Mot lagfästande av en längre minimiarrendetid har vidare anförts, att därigenom

skulle uppstå svårighet för försäljning av fastigheterna; jordens övergång

till självägare skulle härigenom fördröjas. Häremot må anmärkas, att, om

försäljning av dylika fastigheter ifrågakommer, den oftast torde ske till arrendatorerna

själva; en längre minimitid för arrendet kan då icke ligga i vägen

för en försäljning. Härtill kommer, att om jordägaren har för avsikt att inom

en nära framtid försälja fastigheten, detta i allmänhet torde kunna av honom

åberopas såsom skäl för dispens.

Slutligen har åberopats, att vid mindre arrendeställen, där arrendatorn huvudsakligen

är att anse såsom arbetare vid jordägarens jordbruk eller skogsbruk,

fastställande i lag av en längre minimiarrendetid skulle komma att i alltför hög

grad begränsa den förfoganderätt över arrendefastigheten, som måste tillkomma

jordägaren för att lian skall kunna rationellt bedriva sitt jordbruk eller skogsbruk.

Särskilt har framhållits, att det skulle lända jordägaren till avsevärt

men, om genom lagstiftningen en för jordbruks- eller skogsarbetet ovillig eller

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Eungl. Maj:ts proposition nr 182.

mindre lämplig arrendator för avsevärd tid bleve bunden vid en fastighet,

vars egentliga uppgift är att tjäna såsom arbetarboställe. Om, såsom jag kommer

att föreslå, den minimiareal, av vilken ifrågavarande bestämmelses tilllämplighet

blir beroende, bestämmes till fyra hektar, torde flertalet av de arrendeställen,

vilka äro att anse såsom egentliga arbetarboställen, icke komma

att inbegripas under stadgandet om minimiarrendetid. Skulle det av anledning,

som nu berörts, i något fall för jordägaren vara av synnerlig vikt att äga en

friare bestämmanderätt över en fastighet, vars odlade jord överstiger fyra hektar,

torde hans intresse kunna i skälig mån tillgodoses i dispensväg.

Då jag sålunda icke kunnat finna någon olägenhet av verklig betydelse vara

för de jordägare, om vilka här är fråga, förbunden med minimiarrendetidens

fastställande till femton år och en dylik utsträckning av tiden otvivelaktigt är

ägnad att befordra stabilitet i arrendeförhållandet, har jag i detta avseende

icke ansett mig kunna följa de sakkunnigas förslag. Om minimitiden, på sätt

jag tillstyrker, bestämmes till femton år, torde anledning icke föreligga att införa

en optionsrätt för arrendatorn eller hans rättsinnehavare; jag kan härutinnan

hänvisa till de skäl, som av jordsakkunniga åberopats mot fastställande

av optionsrätt vid arrenden för femton år eller längre tidsperioder.

Beträffande de grupper av arrenden, för vilka skall gälla en minimitid av

femton år, ansluter jag mig i det väsentliga till jordsakkunnigas förslag. Med

hänsyn till den permanens, som regelmässigt utmärker ifrågavarande arrenden,

har jag icke kunnat dela de betänkligheter, vilka av två reservanter framförts

mot förslaget i denna del. Till arrenden av här avsedda slag kunna efter min

uppfattning hänföras icke blott arrenden under bolag och med dem jämställda

rättssubjekt utan även flertalet arrenden under fideikommiss samt torp och

arrendegårdar, vilka ingå i större godskomplex. Till frågan om bestämmelsernas

närmare utformande torde jag få återkomma vid behandlingen av de

särskilda paragraferna i departementsförslaget.

Rätt för arrendatorn till husbehovsfiske.

(Jordsahkunnigas förslag: 52 §. Allmän motivering s. 188. Yttrandena:

bil. D s. 84.)

Enligt jordsakkunnigas förslag skall vid mindre arrenden av fastigheter, tillhöriga

bolag och med dem här jämställda rättssubjekt, arrendatorn äga en

ovillkorlig rätt att till husbehov fiska i det vatten, som tillhör den arrenderade

jorden, jordägaren dock obetaget att förbjuda kräftfiske ävensom fiske i visst

vatten, där jordägaren vidtagit särskilda åtgärder till fiskets förbättrande.

Jag erinrar, att enligt 11 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske arrendator

äger, där ej annat är avtalat, nyttja det fiske, som hör till den arrenderade

jorden. Den fråga, som här föreligger, gäller alltså, huruvida avtalsfriheten

bör i ett eller annat avseende inskränkas.

Mot den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, vilken är hämtad från

den norrländska arrendelagen, hava betänkligheter uttalats i åtskilliga yttranden,

vilka torde kunna anses representativa för uppfattningen inom landets

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

41

sydligare delar. Särskilt har framhållits, att fisket vid ifrågavarande grupper

av arrenden mången gång är av den ekonomiska betydelse, att jordägaren kan

vilja själv tillgodogöra sig detsamma, exempelvis genom att utarrendera det

till särskild person. Medgives i sådana fall arrendatorn rätt att för husbehov

begagna fisket, måste det erbjuda svårighet att förhindra honom företaga

fiske även i försäljningssyfte. Jämväl med hänsyn till en rationell fiskevård

synes mig en ovillkorlig rätt till husbehovsfiske mindre lämplig. Vad södra

och mellersta delarna av landet beträffar, har riksdagen också flera gånger,

senast år 1921, då frågan i anledning av motioner varit föremål för prövning,

ställt sig avvisande till en utvidgning av den rätt till fiske, vilken

enligt gällande lagstiftning tillkommer arrendator. För min del har jag

funnit övervägande skäl för att nu intaga samma ståndpunkt, och den av de

sakkunniga föreslagna bestämmelsen har därför icke upptagits i departementsförslaget.

Sedan jag härmed berört vissa huvudpunkter eller mera fristående spörsmål Speciell

i de sakkunnigas förslag, övergår jag till att närmare redogöra för de särskilda motivering.

bestämmelserna i departementsförslaget.

2 KAP.

Om arrende.

I likhet med de sakkunniga har jag ansett lämpligt, att då nu i 2 kap. av

1907 års lag införas flera nya paragrafer, kapitlet för vinnande av överskådlighet

uppdelas i vissa huvudavdelningar under särskilda underrubriker. De

bestämmelser, som äro avsedda att reglera jordbruksarrende i allmänhet, torde

kunna sammanföras under rubriken: ''Allmänna bestämmelser om jordbruks
arrende’.

I en ny avdelning synas därefter kunna upptagas de särskilda bestämmelser,

som vid sidan av de allmänna bestämmelserna eller i stället för

några av dem skola gälla i fråga om vissa grupper av jordbruksarrenden. Efter

de särskilda bestämmelserna om vissa jordbruksarrenden torde, såsom de sakkunniga

föreslagit, böra under rubrik ''Om arrende för annat ändamål än

jordbruk’ upptagas de föreskrifter, som nu meddelas i 43 § allmänna arrendelagen.

1 §•

(Jordsaklcannigas förslag: 1 §. Allmän motivering: s: 58. Speciell motivering:

s. 207. Yttrandena: bil. D s. 13.)

I likhet med jordsakkunniga anser jag lagen böra innehålla den allmänna

regel, att arrendeavtalet skall upprättas skriftligen. Då det av skäl, som

av de sakkunniga framhållits, icke torde låta sig göra att frånkänna en muntlig

överenskommelse om arrende varje rättsverkan, har jag i överensstämmelse

med sakkunnigförslaget i andra stycket av paragrafen upptagit en bestämmelse

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

av innehåll, att därest på grund av avtal, som ej upprättats skriftligen, fastigheten

redan övertagits av brukaren, avtalet skall vara gällande. Avgörande

blir alltså tiden för fastighetens faktiska övertagande av brukaren, en tidpunkt,

vilken tydligen icke behöver sammanfalla med den i 5 § angivna fardag

för tillträde av arrenderad fastighet.

Om sålunda arrendeavtal, vilket ej skriftligen upprättats, erhåller rättslig

verkan, har jag i likhet med de sakkunniga ansett, att, där jordägaren eller

arrendatorn det fordrar, skriftligt arrendekontrakt skall upprättas, samt att, där

endera kontrahenten motsätter sig att utgiva sådan handling, domstol skall

äga efter stämning stadfästa arrendeförhållandet. En motsvarande bestämmelse

förekommer i 1 § norrländska arrendelagen. Till grund för ett sådant

domstolsbeslut bör, såsom de sakkunniga erinrat, ligga parternas överenskommelse,

kompletterad och rättad till överensstämmelse med arrendelagen. Med

anledning av vad i de sakkunnigas betänkande (s. 207) anförts vill jag framhålla,

att med hänsyn till den omarbetning 7 § undergått i departementsförslaget

det icke kommer att tillhöra domstolen att verkställa någon uppskattning i

penningar av lega, som bestämts att utgå i arbete, eller att företaga någon

jämkning av dylik lega.

Domstols beslut, varigenom stadfästelse.meddelats å ett muntligt arrendeavtal,

skall enligt departementsförslaget liksom enligt sakkunnigförslaget medföra

samma verkan som ett skriftligt, bevittnat arrendekontrakt. Inteckning

skall således kunna meddelas på grund av beslutet, sedan detta vunnit laga

kraft. Den erinran härom, vilken enligt sakkunnigförslaget skulle upptagas

i förevarande paragraf, har jag ansett lämpligare höra intagas i 40 § inteckningsförordningen,

och har jag fördenskull låtit utarbeta förslag till erforderlig

ändring av sistnämnda lagrum.

De sakkunniga hava föreslagit, att ändring i eller tillägg till skriftligt arrendeavtal

skall vara utan verkan, där ändringen eller tillägget ej skriftligen

avfattats. För min del har jag emellertid icke kunnat anse ett dylikt stadgande

nödvändigt eller lämpligt. Att för varje fall frånkänna en muntlig

överenskommelse vid sidan av det skriftliga avtalet rättsverkan torde kunna

medföra konsekvenser, vilka näppeligen skulle godkännas av rådande rättsuppfattning.

De särskilda förhållanden, vilka kunna motivera en dylik bestämmelse

i den norrländska arrendelagen, lära knappast äga motsvarighet beträffande

arrende i allmänhet. Frågan under vilka förutsättningar och i vilken

omfattning en muntlig överenskommelse, ingången vid sidan av ett skriftligen

upprättat arrendeavtal, bör tilläggas giltighet har icke upptagits till besvarande

i den allmänna arrendelagen och torde jämväl med den nu föreslagna

lydelsen av 1 § höra: överlämnas åt rättstillämpningen.

7 §•

Beträffande denna paragraf tillåter jag mig hänvisa till vad jag angående

dagsverksskyldigheten anfört i den allmänna motiveringen.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

43

8 och 9 §§.

(■Jordsakkunnigas förslag 8 och 9 §§. Speciell motivering: s. 208. Reservation:

s. 244. Yttrandena: bil. D s. 31.)

I fråga om dessa paragrafer har jag icke funnit anledning avvika .från sakkunnigförslaget,

till vilket jag alltså tillåter mig hänvisa. Någon rätt för

arrendatorn att efter viss tid uppsäga arrendet har jag i likhet med de sakkunnigas

flertal icke ansett mig böra föreslå.

10 §.

(Jordsakkunnigas förslag: 12 § samt 14 § första och andra styckena. Speciell

motivering: s. 213 och 219. Yttrandena: bil. D s. 38.)

Jordsakkunniga hava i sitt förslag upptagit en bestämmelse av innehåll, att,

om arrendatorn eftersätter sin vårdnadsskyldighet, jordägaren skall äga påkalla

syn för,att arrendatorn må föreläggas viss tid för avhjälpande av bristen,

samt att, om arrendatorn underlåter att inom den föreskrivna tiden bota

densamma, jordägaren skall vara berättigad att själv ^verkställa arbetet och

utan avvaktan på arrendets upphörande undfå gottgörelse av arrendatorn med

det belopp, vartill bristens avhjälpande uppskattats vid synen. Av de sakkunnigas

motivering framgår, att bestämmelsen sammanhänger med de förpliktelser

i fråga om iståndsättande av arrendefastighets åbyggnader, som enligt förslaget

skulle åligga jordägaren. Med den ståndpunkt jag, på sätt förut angivits,

intagit i sistnämnda fråga har denna grund för bestämmelsens införande

i lagen bortfallit. Då det även i övrigt synes mindre lämpligt att jordägaren

skulle kunna, på sätt av förslaget skulle följa, ingripa i arrendejordbrukets

skötsel, har i departementsförslaget icke upptagits någon mot de sakkunnigas

förslag i denna del svarande bestämmelse.

Härav följer, att anledning ej föreligger att, såsom de sakkunniga föreslagit,

vidtaga ändring i 37 §.

Beträffande formuleringen må anmärkas, att i departementsförslaget 10 §

avfattats i närmare anslutning till den nu gällande lydelsen. I första och

andra styckena har sålunda ej företagits någon ändring. I tredje stycket

första punkten har av redaktionella hänsyn upptagits den bestämmelse, som i

gällande lag återfinnes i 12 § tredje stycket första punkten. I tredje stycket

andra punkten har i överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit intagits

stadgande, att synemännen vid avträdessynen skola verkställa den uppskattning,

som erfordras för bestämmande av ersättning enligt 17 §.

12 §.

(Jordsakkunnigas förslag: 16 §. Speciell motivering: s. 222.)

I tredje stycket av denna paragraf hava i överensstämmelse med de sakkunnigas

förslag införts bestämmelser om förfarandet, då synemännen stanna

i olika meningar.

I departementsförslaget har därjämte upptagits föreskrift av innebörd, att,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Eungl. Maj:ts proposition nr 182.

om särskild synemän tillkallats, hans mening icke under alla förhållanden

skall gälla såsom synemännens beslut. Kunna meningarna jämkas till varandra,

har den mening synts böra gälla, varom flertalet av synemännen förenar

sig. Endast då alla äro av olika mening och jämkning ej kan ske, bör den

särskilt tillkallade synemännens mening gälla såsom beslut.

14 §.

(Jordsakkunnigas förslag: 10 § sista stycket, 14 § sista stycket och 16 §

fjärde stycket sista punkten.)

I denna och närmast följande paragraf i lagen stadgas, att, om jordägaren

underlåter verkställa visst arbete å fastigheten, vartill han i arrendeavtalet

utfäst sig, eller att iståndsätta byggnad, som blivit förstörd genom vådeld eller

annat ofall, arrendatorn skall äga själv utföra arbetet på jordägarens bekostnad.

Enligt nuvarande lag synes det kunna vara tveksamt, huruvida arrendatorn

är berättigad att uppbära gottgörelse i förevarande fall förr än arbetet i sin

helhet slutförts. Då det emellertid vid större företag, såsom nybyggnad och

dylikt, uppenbarligen kan vara av betydelse för arrendatorn att allt efter som

arbetet fortskrider erhålla gottgörelse för vad han utfört, har jag ansett lämpligt

att låta en regel av detta innehåll komma till uttryck i lagen.

I andra stycket av paragrafen meddelas vissa bestämmelser om särskild syn

under arrendetiden. Sådan syn kan enligt departementsförslaget, förutom i de

fall, som omnämnas i denna paragraf och 15 §, påkallas jämväl enligt 47 och

48 §§. I fråga om denna syn skola, såsom redan nu gäller, bestämmelserna

om tillträdes- och avträdessyn äga motsvarande tillämpning. Nuvarande lag

lämnar öppet, vilkendera av kontrahenterna skall vidkännas kostnaden för

särskild syn. Det torde emellertid få anses ligga i sakens natur, att denna

kostnad skall gäldas enligt samma principer, som gälla vid rättegång. I enlighet

med vad de sakkunniga föreslagit har i paragrafen upptagits uttrycklig

bestämmelse härom, överensstämmelse vinnes därigenom även med norrländska

arrendelagen.

17 §.

(Jordsalckunnigas förslag: 13 § och 20 § första stycket. Allmän motivering:

s. 133. Speciell motivering: s. 218. Yttrandena: bil. D s. 38 o. 53.)

I fråga om rätt för arrendatorn att verkställa nyodling samt att erhålla

gottgörelse för vissa jordförbättringar har jag i huvudsak kunnat ansluta mig

till jordsakkunnigas förslag. Vissa modifikationer hava dock synts erforderliga.

I första stycket av denna paragraf har upptagits den bestämmelse om rätt

att verkställa nyodling, vilken i sakkunnigförslaget återfinnes i 20 § första

stycket. I detta förslag,har från den allmänna regeln, att arrendatorn skall

vara oförhindrad att å det arrenderade området företaga nyodling, gjorts undantag

dels för mark, därå finnes ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd, och

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 18%.

45

dels för mark, därå särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits för varaktigt

betesbruk. För nyodling å dylik mark skall enligt förslaget jordägarens

medgivande vara en ovillkorlig förutsättning. På grund av vad domänstyrelsen

anmärkt (bil. I) s. 55) har uttrycket ''mark, därå finnes ståndskog

eller växtligt ungskogsbestånd’ i departementsförslaget utbytts mot ''skogbärande

mark’. I fråga om nyodling å mark, därå vidtagits åtgärder för betesförbättring,

har anledning icke synts mig föreligga att begränsa undantaget till

allenast de fall, då förbättringen utförts av jordägaren själv. I departementsförslaget

har därför undantaget utsträckts till att avse all mark, därå vidtagits

åtgärder av ifrågavarande slag. För varje omläggning till åker av dylik mark

skall sålunda fordras jordägarens samtycke. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Gotlands län har i sitt yttrande (bil. D s. 55) hemställt, att icke

någon uppodling av ängsmark måtte tillåtas utan att jordägaren givit sitt

samtycke därtill. Detta förslag har jag emellertid icke ansett mig kunna

biträda. Genom ett dylikt stadgande skulle enligt min mening rätten att företaga

nyodling bliva alltför begränsad. Jag erinrar, att bestämmelserna om

arrendatorns rätt till nyodling icke äro tvingande. Skulle jordägaren i något

särskilt fall vilja bevara en naturlig äng i dess förhandenvarande skick, står

det honom följaktligen öppet att i arrendekontraktet intaga förbehåll om att

odling av ängen ej får äga rum. Ej heller vad i övrigt från vissa håll anmärkts

mot ifrågavarande bestämmelser har givit mig anledning att i vidare mån än

nu nämnts frångå de sakkunnigas förslag.

I andra stycket av paragrafen hava upptagits de bestämmelser om rätt för

arrendatorn till ersättning för nyodling och betesförbättring, vilka återfinnas

i 13 § i sakkunnigförslaget. På grund av vissa anmärkningar, som framkommit

mot förslaget, har jag ansett någon jämkning därav böra vidtagas. Enligt

förslaget skall ersättningen beräknas efter det ökade värde, fastigheten i följd

av förbättringen kan anses äga vid avträdet, utan att dock ersättningen får

överstiga den kostnad, som varit nödig för förbättringens utförande. I anledning

av vad lantbruksstyrelsen häremot anmärkt (bil. D s. 45) har i departementsförslaget

gjorts den avvikelse från sakkunnigförslaget, att till grund för

ersättningens beräkning skall läggas allenast den kostnad, som arbetet betingat

och som varit nödig för arbetets utförande. Tydligt lärer vara, att, om arrendatorn

erhållit statsbidrag till företag av här ifrågavarande beskaffenhet, avdrag

därför skall ske. I likhet med ett flertal av de i ärendet hörda myndigheterna

hav jag ansett, att vid ersättningens bestämmande bör tagas hänsyn

jämväl till den nytta arrendatorn utan förhöjning av legan njutit av företaget,

Den årliga nyttan har, i enlighet med vad lantbruksstyrelsen hemställt, beräknats

vid nyodling till en tjugondedel och vid betesförbättring till en tiondedel

av den nödiga kostnaden för företaget. Om arrendatorn låtit en verkställd

nyodling förfalla, kommer fastigheten tydligen icke att anses hava undergått

sådan värdeökning, vilken berättigar till ersättning.

Någon tvekan torde kunna uppstå vid bestämmande av ersättning i det fall,

att arrendatorn under ett visst antal år utan att hava inhämtat jordägarens

samtycke verkställt nyodling av mark, överstigande två hektar. Därvid lärer

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Majds proposition nr 18%.

böra så förfaras, att först beräknas nödiga kostnaden för den nyodling arrendatorn

under varje år utfört, att därefter å det kostnadsbelopp, som nyodlingen

årligen betingat, beräknas amortering för den nytta arrendatorn haft av

jordförbättringen, samt att, sedan de sålunda erhållna beloppen sammanlagts,

bestämmes huru mycket av denna summa belöper å två hektar.

Enligt 17 § i dess nuvarande lydelse äger arrendatorn vid täckdikning med

användande av tegelrör erhålla gottgörelse av jordägaren för viss del av kostnaden

under förutsättning, att täckdikningen utförts efter plan, som antingen

blivit av jordägaren godkänd eller ock uppgjorts av statens lantbruksingenjör.

Härutinnan hava de sakkunniga föreslagit den ändring, att i fråga om behörighet

att upprätta täckdikningsplan skulle med statens lantbruksingenjör

jämställas person, vilken av vederbörande hushållningssällskap tillerkänts behörighet

därtill. Emot detta förslag har lantbruksstyrelsen (bil. D s. 45) uttalat

vissa betänkligheter, vilka jag ansett böra beaktas. I huvudsaklig anslutning

till vad lantbruksstyrelsen hemställt innehåller därför departementsförslaget, att

såsom villkor för erhållande av ersättning för täckdikning skall gälla, att den

utförts efter plan, som antingen blivit av jordägaren godkänd eller ock uppgjorts

av statens lantbruksingenjör eller hos hushållningssällskap anställd

jordbrukskonsulent.

Enligt såväl gällande lag som sakkunnigförslaget är arrendatorn berättigad

att, när täckdikningen behörigen utförts, av jordägaren undfå gottgörelse för

så stor del av kostnaden, som motsvarar värdet av rören. Häri har jag icke

ansett mig böra föreslå någon ändring. I anledning av vad lantbruksstyrelsen

anmärkt i fråga om beräkningen av denna ersättning må dock framhållas, att

ersättning uppenbarligen bör utgå ej blott för tegelrörens inköpspris utan även

för den kostnad arrendatorn måst vidkännas för deras transport till ortens järnvägsstation

eller båthamn. För att i stadgandet skall inläggas denna innebörd

synes emellertid någon ändring av ordalagen icke vara erforderlig.

Lika med de sakkunniga anser jag, att arrendatorn bör utöver kostnaden för

tegelrören äga att när fastigheten avträdes erhålla ytterligare gottgörelse av

jordägaren för täckdikningen. Enligt sakkunnigförslaget skall denna gottgörelse

beräknas huvudsakligen efter samma grunder, som skola gälla i fråga om

ersättning för nyodling och betesförbättring. Till grund för ersättningens bestämmande

skulle således läggas dels den värdeökning, fastigheten genom företaget

vunnit, dels ock den nödiga kostnaden för företaget. I överensstämmelse

med vad departementsförslaget innehåller i fråga om ersättning för nyodling

och betesförbättring har emellertid gottgörelsen även i nu förevarande avseende

synts böra beräknas allenast med hänsyn till den nödiga kostnad, som

arrendatorn nedlagt å företaget. Å denna kostnad skall liksom enligt sakkunnigförslaget

beräknas viss årlig amortering för den nytta, som arrendatorn

utan förhöjning av legan njutit av täckdikningen. Jämlikt lantbruksstyrelsens

hemställan har den årliga amorteringen bestämts till en femtondedel i stället

för, såsom av de sakkunniga föreslagits, en tiondedel av det belopp, som beräknas

utöver kostnaden för rören. Om vid avträdet befinnes, att täckdikningen

icke behörigen underhållits, skall avdrag dessutom ske för bristen.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

47

18 §.

(Jordsakkunnigas förslag: 18 §. Allmän motivering: s. 159. Yttrandena:

bil. D s. 48.)

Mot jordsakkunnigas förslag i fråga om rätt för arrendatorn till ersättning

för elektrisk anläggning hava i de avgivna yttrandena framställts vissa anmärkningar,

vilka emellertid icke synts mig innefatta anledning till någon väsentlig

avvikelse från förslaget. Jordägaren bör således enligt min mening

vara pliktig att lösa elektrisk anläggning, som utförts enligt en av jordägaren

godkänd plan. Har jordägaren ej godkänt planen, bör ändock lösningsskyldighet

gälla, därest anläggningen prövas lämplig med hänsyn till fastighetens

storlek, belägenhet och förhållandena i övrigt samt fråga icke är om mera kostbara

anläggningar, såsom generator-, omformare- eller ackumulatoranläggningar.

Att från lösningsskyldigheten undantaga jämväl vanliga transformatorstationer

synes icke vara befogat. 1 fråga om löseskillingens beräkning

har jag emellertid ansett mig böra föreslå vissa avvikelser från sakkunnigförslaget.

Enligt detta förslag skall lösen utgå efter det ökade värde, fastigheten

i följd av anläggningen kan anses äga vid avträdet, men får ej överstiga

den kostnad, som varit nödig för anläggningens utförande. Enligt departementsförslaget

skall, i överensstämmelse med vad som föreslagits i 17 §,

löseskillingen bestämmas allenast med hänsyn till den nödiga kostnad,

arrendatorn nedlagt å anläggningen. Vidare skall avdrag ske ej mindre med

en tjugondedel av det sålunda beräknade beloppet för varje helt år, under vilket

arrendatorn utan förhöjning av legan dragit nytta av anläggningen, än även,

därest å denna finnes brist, med kostnaden för bristens avhjälpande.

Därest lösningsskyldighet till elektrisk anläggning icke föreligger, bör arrendatorn

tydligen äga rätt att bortföra vad han påkostat. Enligt sakkunnigförslaget

är tiden härför begränsad till tre månader efter det arrendet upphörde.

Denna tid synes under vissa omständigheter kunna vara för knapp. Uteslutet

är nämligen ej, att tvist om skyldighet för jordägaren att lösa anläggningen

icke blir slutligen avgjord inom berörda tid. Uppenbart obilligt skulle det vara,

om arrendatorn, därest avgörandet går honom emot, ej därefter skulle äga bortföra

ledningar och annat, som kan vara av något värde. I departementsförslaget

har därför tillagts den bestämmelse, att tiden för bortförandet i detta fall skall

räknas från det arrendator^ anspråk på inlösen blev slutligen ogillat.

22 §.

(Jordsakkunnigas förslag: 22 §. Speciell motivering: s. 223.)

I fråga om 22 § har i departementsförslaget ej gjorts annan avvikelse från

sakkunnigförslaget än som föranledes därav att i det förra förslaget ej upptagits

bestämmelser om rätt för jordägaren att på arrendatorns bekostnad utföra

arbete å fastigheten, vilket denne eftersatt.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

33 §.

(Jordsakkunnigas förslag: 33 §. Speciell motivering: s. 224.)

Från sakkunnigförslaget skiljer sig 33 § i departementsförslaget endast däri,

att med hänsyn till den nya konkurslagstiftningen uttrycket ''inställelsedagen

i konkursen’ ersatts av ’den för bevakning av fordringar utsatta tid’.

43 §.

I några yttranden över förslaget (bil. D s. 13) har framhållits såsom önskvärt

att av lagen på ett klart och lättfattligt sätt må framgå, i vilken omfattning

dess bestämmelser äro av tvingande natur eller dispositiva. I anledning härav

har i denna paragraf intagits en erinran, att, med undantag av 1 §, 2 § första

stycket samt 3 och 7 §§, alla i föregående paragrafer av kapitlet upptagna bestämmelser,

som avhandla jordägarens eller arrendatorns rättigheter eller skyldigheter,

äro av dispositiv natur.

44 §.

(Jordsakkunnigas förslag: 43 §. Allmän motivering: s. 34—40, 42. Speciell

motivering: s. 224. Reservation s. 240. Yttrandena: bil. D s. 64.)

Såsom jag redan i det föregående berört, anser jag i likhet med jordsakkunniga

särskilda bestämmelser vara påkallade beträffande upplåtelse av

jord, som tillhör bolag eller ekonomisk förening eller ock sådan enskild person,

vars huvudsakliga intresse av fastigheten icke avser bedrivandet av jordbruk.

Den formulering, som i sakkunnigförslaget använts för betecknande

av dessa rättssubjekt, har synts mig kunna med någon jämkning godkännas.

Enligt min mening föreligger sålunda icke anledning att, såsom

lantbruksstyrelsen hemställt, begränsa de särskilda bestämmelsernas tillämplighet

till allenast arrenden under sådana bolag, vilka förvärvat arrendefastigheterna

enbart eller huvudsakligen i ändamål att antingen direkt eller i spekulationssyfte

utnyttja till dem hörande skog, torvmosse, stenbrott eller annan

dylik naturtillgång. Väl må medgivas, att i fråga om dylika arrenden lagstiftningsåtgärder

av här avsedd art i regel äro mest påkallade, men det torde

ej kunna förbises, att jämväl i övriga fall, då jorden äges av bolag, ett behov

av särskilda bestämmelser till tryggande av arrendatorns ställning kan vara

för handen. Ej heller kan jag biträda de förslag, vilka, i vissa yttranden framställts

i syfte att utvidga de i förevarande paragraf avsedda jordägaregrupperna.

I anledning av vissa anmärkningar, som i övrigt framställts mot förslaget

i denna del, må framhållas, att otvivelaktigt gränsfall kunna förekomma,

i vilka det icke utan svårighet kan avgöras, huruvida jordägaren driver sådan

rörelse eller handel, som i stadgandet avses. Avgörandet i sådana, måhända

icke alltför talrika fall måste dock bliva beroende av omständigheter, vilka

näppeligen kunna» under allmängiltiga ordalag sammanföras i en lagtext.

Lika med de sakkunniga håller jag före, att ifrågavarande särskilda bestämmelser

principiellt böra äga tillämpning allenast beträffande sådana arrenden,

vid vilka arrendatorn kan erhålla sin huvudsakliga bärgning av jordbruket.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

49

Rena arbetarboställen böra följaktligen icke innefattas under bestämmelserna.

För undanröjande av tvekan hos kontrahenterna, huruvida i förekommande fall

de allmänna eller de särskilda bestämmelserna äro tillämpliga å arrendet, och till

förebyggande av misstag i detta hänseende torde det emellertid vara nödvändigt

att söka på ett mera oomtvistligt sätt fastställa dessa stadgandens tilllämpningsområde.

Detta lärer knappast kunna ske annorledes än att den arrenderade

jorden förklaras skola innehålla viss minimiareal. Den avfattning,

som förordats av två reservanter bland de sakkunniga, har synts mig allt för

svävande för att kunna lämna tillräcklig ledning vid avgörandet. Skulle ett

arrende, som sålunda faller under de särskilda bestämmelserna, likväl icke vara

av den beskaffenhet, att arrendatorn kan erhålla sin huvudsakliga bärgning

av jordbruket, bör dispens kunna erhållas. Av åtskilliga yttranden

i ärendet synes framgå, att den föreslagna minimiarealen, två hektar

odlad jord, är för låg med hänsyn till förhållandena i mellersta och södra delarna

av landet. I enlighet med vad ett flertal av myndigheterna hemställt

har därför i departementsförslaget minimiarealen höjts till fyra hektar odlad

jord. Denna ändring bör så mycket mindre kunna möta gensaga som av de

sakkunnigas motivering framgår, att vid minimiarealens bestämmande huvudsakligen

varit avgörande hänsyn till rikets nordligare delar, där arrendena förutom

den odlade jorden merendels omfatta betydande areal ängs- och hagmark;

denna hänsyn kommer tydligen icke i betraktande, därest, på sätt jag

föreslår, norrländska arrendelagen behålles i gällande kraft.

Även däri är jag ense med de sakkunniga, att för de särskilda bestämmelsernas

tillämplighet bör gälla viss maximiarealgräns. Den gräns, tjugufem hektar

odlad jord, som de sakkunniga i detta avseende föreslagit, synes mig lämplig.

De sakkunniga hava förordat vissa undantag från de särskilda bestämmelserna.

Sålunda skola enligt förslaget dessa bestämmelser icke äga tillämpning,

därest jord upplåtes till ägare av angränsande fastighet att brukas tillsammans

med denna. Såsom motiv härför har anförts, att ofta förekomme,

att inägorna till ett bolagshemman eller viss del av dem utarrenderades till

en bonde för sambruk med en honom tillhörig angränsande fastighet, samt

att i dylika fall arrendatorn icke i regel kunde gentemot jordägaren anses

vara i den ofria ställning, som utgjorde grunden för ifrågavarande särskilda

bestämmelser. Detta undantag har icke upptagits i departementsförslaget.

Av de sakkunnigas motivering framgår, att med bestämmelsen företrädesvis

avsetts vissa i Dalarne rådande förhållanden. Om, på sätt nu föreslås,

den norrländska arrendelagen bibehålies, torde emellertid i fråga om

flertalet bolagshemman i Dalarne den allmänna arrendelagen komma att

sakna tillämpning. Härtill kommer, att de med den föreslagna undantagsbestämmelsen

närmast åsyftade arrendefastigheterna i regel torde vara så

små, att de icke omfatta den ifrågasatta minimiarealen, fyra hektar odlad

jord. Vid dessa förhållanden synes det kunna antagas, att bestämmelsen icke

skulle erhålla någon nämnvärd praktisk betydelse. Till dess införande i lagen

lärer så mycket mindre föreligga anledning som genom den möjlighet, lagen

inrymmer för jordägaren till erhållande av dispens, lärer vara i erforderlig

Bihang till riksdagens protokoll, 1027. 1 samt. 155 käft. (Nr 182.)

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

mån sörjt för att sådana omständigheter, som framhållits av de sakkunniga,

ändock icke bliva obeaktade.

I redaktionellt hänseende har sakkunnigförslaget undergått någon omarbetning.

45 §.

Såsom jag förut nämnt, har minimiarrendetiden i departementsförslaget bestämts

till femton år. Denna regel torde emellertid ej böra gälla utan undantag.

I överensstämmelse med vad som stadgas i norrländska arrendelagen synes

sålunda ett avtal, som varit gällande under femton år, böra kunna förlängas

jämväl för kortare tid. Även i sakkunnigförslaget har optionsrätten begränsats

till arrenden, vilka icke varit gällande under femton år. Stärka skäl synas

tala för ett dylikt undantag från huvudregeln. Ej minst för arrendatorn

kan det vid Utgången av en arrendeperiod om femton år vara av betydelse

att kunna få arrendet förlängt för eii kottare tid. Någon större risk för

att genom en dylik bestämmelse arrendeförhållandet skulle återföras i det osäkerhetstillstånd,

man velat förebygga genom bestämmelsen om viss minimiarrendetid,

torde ej heller föreligga. Såsom framhållits vid tillkomsten av den

norrländska arrendélagen, får det nämligen förutsättas, att arrendeförhållandet

under den föregående långa arrendetiden vunnit en stadga, som verkar även

under den ytterligare tid, arrendet kommer att bestå.

Vad i 2 § andra stycket stadgas om tyst förlängning bör tydligen äga tilllärtipning

jämväl i fråga om sådana arrendeavtal, som här avses.

47 §.

Enligt säkkunnigförslaget skulle, såsom jag tidigare berört, beträffande här

ifrågavarande arrenden gälla samma bestämmelser om skyldighet att bygga

och underhålla åbyggnader, som föreslagits med avseende å arrende i allmänhet;

dock skulle bestämmelserna vara tvingande vid nu ifrågavarande grupper

av arrenden. Jordägaren skulle alltså vara pliktig att vid tillträdet tillhandahålla

arrendatorn för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader i ett efter

ortens sed behörigt skick, men under arrendetiden skulle någon nybyggnadseller

underhållsskyldighet icke åligga honom.

Enligt min mening kan det emellertid icke anses lämpligt att fastställa

en byggnadsskyldighet, som skulle medföra, att, om en byggnad vid tillträdet

befinner sig i ett efter ortens sed väl icke fullt behörigt, men dock brukbart

skick, jordägaren skall vara nödsakad verkställa en ombyggnad eller en reparation,

med vilken faktiskt kan utan olägenhet anstå under en måhända avsevärd

tid. Men även om jordägarens förpliktelse skulle inskränkas till att avse byggnadernas

tillhandahållande i brukbart skick, kvarstå likväl vissa betänkligheter.

Det kan nämligen icke förbises, att avgörandet, huruvida nybyggnad''eller större

reparation skall bekostas av jordägaren eller arrendatorn, kommer att ligga helt

och hållet i synemännens händer. Såsom i åtskilliga yttranden framhållits, kommer

detta avgörande med all säkerhet mången gång att vara förenat med ej ringa

opaginerad Kontrollera mot PDF

Rungl. Maj:ts proposition nr 182.

5i

svårighet. För kontrahenterna själva måste clet därför vid ärrendeävtalets ingående

bfta främsta såsom ovisst, vem kostnaden för en ombyggnad eller reparation

kommer att åligga. Härigenom införes i arrendeförhållandet ett Osäkerhetsmoment,

vilket både för jordägaren och för arrendatorn innebär en avgjord

olägenhet. Sålunda kan inträffa, att arrendatorn förbundit sig att betala en

jämförelsevis hög lega i förlitande på att en viss reparation, vilken han finner

behövlig, skall jämlikt lagens bestämmelser verkställas av jordägaren. Befinnes

därefter vid synen, att reparationen ej är nödvändig, blir arrendatorn

icke blott pliktig att betala den utfästa legan utan nödgas måhända också efter

någon tid själv bekosta reparationen. Någon åtskillnad synes mig följaktligen

icke kunna göras med hänsyn till den omständigheten, huruvida behov av nybyggnad

eller reparation föreligger redan vid tillträdet eller det inträder först

under arrendetiden. Med hänsyn härtill har jag i departementsförslaget upptagit

bestämmelse, att det skall åligga jordägaren icke blott att svara för den

nybyggnad och de större reparationer, som vid tillträdet äro behövliga, utan

även att bekosta de arbeten av detta slag, varav behov kan uppkomma under

arrendetiden. Då vid ifrågavarande grupp av arrenden jordägaren redan

nu ofta ombesörjer alla nybyggnads- och större reparationsarbeten, torde en

sådan bestämmelse i verkligheten knappast kotorna att beteckna någon nyhet

utan huvudsakligen innebära lagfästande av en hittills i stor utsträckning tilllätapad

Ordning. Härigenom vinnes ock överensstämtaelse med nöfrländska

arrendelagen.

I enlighet med väd lantbruksstyrelsen vid 10 § i sakkunnigförsläget hemställt

(bil. D s. 37) har för det fall, att jordägaren brister i sin byggnadsskyldighet,

föreslagits, att vid tillträdessynen skall antingen honom föreläggas viss

tid för arbetets utförande eller ock, där arrendatorn det påfordrar och så prövas

lämpligt, bestätomas, ätt arrendatorn äger att själv utföra arbetet på jordägarens

bekostnad. Underlåter i sistnämnda fall arrendatorn att utföra arbetet inom

den tid, som vid synen utsatts, bör han tydligen ej vara berättigad till nedsättning

av arrendeavgiften eller till skadestånd för tid, som därefter förflyter.

Verkställer arrendatorn arbetet på jordägarehs bekostnad, bör han i överensstämmelse

med vad i 14 § föreslagits äga uppbära gottgörelse för arbetet allt

efter som detta fortskrider.

48 §.

I denna paragraf lämnas bestämmelser rörande jordägarens skyldighet att

svära för större byggnadsarbeten, sota bliva erforderliga under arrendetiden.

Denna skyldighet grundas på bestämmande vid tillträdessynen. Vid denna

skall nämligen fastställas, i vilken omfattning de å fastigheten befintliga husen

äro nödvändiga för jordbrukets bedrivande. Jordägaren är därefter skyldig

att i enlighet härmed hålla husen i stånd. Reparationer av allenast mindre

omfattning åligger det däremot jämlikt 49 § arrendatorn att själv ombesörja.

Föl-störes under arrendetiden nödig byggnad eller blir den av ålder obrukbar,

åligger det alltså jordägaren att bekosta nybyggnad eller ombyggnad. Er
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

52

Eungl. Maj:ts proposition nr 182.

fordras ombyggnad eller reparation i följd av något arrendatorns vållande, är

jordägaren uppenbarligen ej skyldig att vidkännas kostnaden därför. Förslaget

överensstämmer härutinnan med norrländska arrendelagen.

50 §.

Därest å fastigheten finnes byggnad, som icke är nödig för jordbrukets bedrivande,

lärer ur allmän synpunkt icke föreligga något intresse av att byggnaden

bibehålies. Det torde ej heller vara befogat att beträffande sådan byggnad

tillämpa de gentemot jordägaren skärpta bestämmelser, som föreslagits i

fråga om nödiga byggnader. I förslaget har därför i överensstämmelse med

den norrländska arrendelagen stadgats, att sådan byggnad skall vara undantagen

från arrendet, där ej i arrendeavtalet annorlunda bestämmes. Skall byggnaden

enligt avtalet ingå i arrendet, böra samma bestämmelser, som föreslagits

beträffande nödig byggnad, gälla i avseende å nybyggnads- och underhållsskyldighet.

Dock torde det böra vara kontrahenterna obetaget att genom avtal

annorledes reglera dessa förhållanden.

52 §.

(Jordsakkunnigas förslag: 54 §. Allmänna motiv: s. 56. Yttrandena: bil.

D s. 85.)

I sakkunnigförslaget har såsom särskild anledning till dispens angivits, att

med hänsyn till av jordägaren bedrivet jordbruk eller skogsbruk det vore

oundgängligen nödigt, att han ägde friare bestämmanderätt över fastigheten

än enligt de särskilda bestämmelserna vore medgivet. Denna dispensgrund

synes mig hava blivit alltför snävt begränsad. Enligt min mening föreligger

giltigt skäl till dispens, om det för jordägaren med hänsyn till hans jordbruk

eller skogsbruk är av synnerlig vikt, att han äger sådan friare bestämmanderätt.

Förevarande bestämmelse har avfattats i enlighet härmed.

Övriga avvikelser från sakkunnigförslaget äro endast redaktionella.

53 §.

(Jordsakkunnigas förslag: 55 och 57 §§. Speciell motivering: s. 237. Reservation:

s. 241. Yttrandena: bil. D s. 86.)

Av skäl, som angivits vid 44 §, har minimiarealen höjts från två till fyra

hektar odlad jord. Anledning att, såsom i sakkunnigförslaget skett, från

bestämmelsens tillämpning undantaga arrende av huvudgård till fideikommiss

har icke synts mig vara för handen. Denna fråga torde för övrigt sakna

praktisk betydelse, då fastighet, vilken är att anse såsom huvudgård till fideikommiss,

sällan torde komma att omfattas av de föreslagna arealgränsema.

55 §.

- (Jordsakkunnigas förslag: 58 §. Speciell motivering: s. 237. Reservation:

s. 241. Yttrandena: bil. D s. 86.)

Enligt sakkunnigförslaget skall bestämmelsen om minimitid tillämpas,

förutom å upplåtelser av torp och andra till huvudgård hörande lägen
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

53

heter samt hemman, som lyda under huvudgård, jämväl å arrende av annan

jord, vilken utan andra avbrott än av tillfällig beskaffenhet varit utarrenderad

under mer än trettio år i följd närmast före upplåtelsen, så framt denna

omfattar odlad jord till en viss vidd. Såsom två reservanter bland de sakkunniga

och flera myndigheter i avgivna yttranden framhållit, synes det emellertid

vara mindre lämpligt och ej heller av något verkligt behov påkallat att till grund

för tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse lägga allenast den omständighet,

att en fastighet varit under en längre tid utarrenderad. Orsaken härtill

kan mången gång vara att finna i rent tillfälliga förhållanden. Någon presumtion

för att fastigheten även framdeles kommer att vara upplåten på arrende

torde således ej kunna grundas därpå. Härtill kommer, att en sådan

bestämmelse lätteligen kan bliva skäligen verkningslös på grund av de nära

liggande tillfällen till kringgående, som skulle erbjuda sig. I anledning härav

har bestämmelsen i departementsförslaget begränsats till att avse arrenden

av torp och andra till huvudgård hörande jordbrukslägenheter samt hemman,

som lyda under huvudgård. I överensstämmelse med vad som föreslagits i

44 och 53 §§ har minimiarealen bestämts till fyra hektar odlad jord.

Någon anledning att från bestämmelsens tillämpning undantaga annan allmän

jord än sådan, som tillhör kronan, kommun eller municipalsamhälle, har

jag ej ansett föreligga.

56 §.

(Jordsakkunnigas förslag: 59 §. Speciell motivering: s. 238).

Den avvikelse, som i denna bestämmelse gjorts från sakkunnigförslaget, är

betingad av att i departementsförslaget icke föreslagits någon ändring av

29 §.

Av samma anledning har ej heller föreslagits någon ändring av 3 kap. 19 §.

övergångsbestämmelserna.

Tiden för de föreslagna bestämmelsernas ikraftträdande har synts böra bestämmas

till den 1 januari 1928.

I fråga om dessa bestämmelsers tillämplighet å avtal, som ingåtts före den

nya lagens ikraftträdande, ävensom denna lags förhållande till äldre lagstiftning

torde de grunder böra gälla, vilka finnas stadgade i lagen den 14 juni

1907 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om nyttjanderätt

till fast egendom. Någon retroaktiv verkan lärer således icke böra tilläggas

de nya stadgandena. Häremot strider ej, att i den mån s. k. tyst förlängning

av ett äldre avtal inträder, dessa stadganden bliva därå tillämpliga. Tydligt

är, att de undantag beträffande upplåtelse av stadgad åborätt och arrende

av viss jord i Norrland och Dalarne, vilka enligt 2 och 10 §§ i förut nämnda

promulgationslag gälla i fråga om tillämpligheten av 1907 års lag, böra hänföras

även till de nu föreslagna ändringarna i denna lag.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Förslag till lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den

25 juni 1909 om arrende av viss jord å landet inom Norrland och

Dalarne.

1 §•

I fråga om denna paragraf föreslås ej annan ändring än som följer av det

vid 1 § allmänna arrendelagen berörda förslaget att i inteckningsförordningen

intaga föreskrift om rätten att erhålla inteckning till säkerhet för arrenderätt,

som icke gmndas å skriftligt kontrakt men som blivit stadfäst av domstol.

5 §.

Bestämmelserna i denna paragraf hava. ojnarbetats till överensstämmelse

med 7 § allmänna arrendelagen i dess lydelse enligt departementsförslaget.

Därvid har emellertid avvikelse ej gjorts från nuvarande bestämmelse i vad

den avser förbehåll om tjänstbarheter, vilka ej äro till sin omfattning bestämda.

Dylikt förbehåll är således även enligt förslaget utan verkan, jämväl om

tjänstbarheterna äro av allenast ringa betydenhet.

6 §.

Denna bestämmelse har omarbetats till överensstämmelse med vad som

föreslagits i 8 § allmänna arrendelagen.

19 §.

Den lösningsskyldighet i fråga om elektrisk anläggning, som föreslagits i

18 § allmänna arrendelagen, bör uppenbarligen gälla även de arrenden, vilka

avses i förevarande lag. I denna paragraf har intagits bestämmelse härom.

I överensstämmelse med vad jordsakkunniga föreslagit har detta stadgande

icke erhållit tvingande natur. Det skall således stå kontrahenterna öppet att

därom fritt avtala.

20 §.

Den i fråga om denna paragraf föreslagna ändringen är av redaktionell

natur.

25 §.

Den i fråga om denna paragraf föreslagna ändringen betingas av sammanhanget

med 6 § i dess föreslagna ändrade lydelse. Därjämte hava i redaktionellt

hänseende vissa jämkningar företagits.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kung}. Maj:ts proposition nr 182.

55

Förslag till lag om ändrad lydelse av 40 § förordningen den 16 juni

1875 angående inteckning i fast egendom.

Beträffande den föreslagna ändringen i 40 § inteckningsförordningen får jag

hänvisa till vad av mig anförts vid 1 § allmänna arrendelagen och 1 § norrländska

arrendelagen.

Besvär över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, som avses i Ändring i

52 § allmänna arrendelagen enligt dess nu föreslagna lydelse, synas lämpligen

böra prövas av regeringsrätten. Härför erfordras ändring i lagen

om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. Då anledning torde förekomma att även i

annat hänseende föreslå ändring i denna lag, har jag för avsikt att framdeles

anmäla denna fråga till Kungl. Majt:s prövning.

Vad jordsakkunniga hemställt i fråga om biträde åt arrendatorer i arrendefrågor

kommer i annat sammanhang att underställas Kungl. Maj:ts prövning.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet

upprätta förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om

nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 25 juni 1909 (nr

57 s. 2) om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne;

3) lag om ändrad lydelse av 40 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12)

angående inteckning i fast egendom.»

Föredragande departementschefen uppläser härefter ovan angivna tre lagförslag

av den lydelse, bilägor till detta protokoll utvisa, samt hemställer,

att lagrådets yttrande över förslagen måtte inhämtas för det ändamål, som i

§ 87 regeringsformen omförmäles.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

II. Stefcnson.

lagen om

Kungl.

Maj:ts

regeringsrätt.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Bilaga A.

Förslag

till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt

till fast egendom.

Härigenom förordnas, att i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast

egendom 2 kap. 1, 7, 8—10, 12, 14, 17, 18, 22, 33 och 43 §§ samt 3 kap. 6 §

skola, 2 kap. 8—10 och 12 §§ samt 3 kap. 6 § i nedan intagna delar, hava följande

ändrade lydelse ävensom att i förstnämnda kapitel skola införas tretton

nya paragrafer, betecknade 44—56 §§, av den lydelse nedan angives:

2 KAP.

Om arrende.

Allmänna bestämmelser om jordbruksarrende.

1 §■

Avtal, varigenom jord upplåtes till brukande mot lega, skall upprättas

skriftligen.

Har på grund av avtal, som ej upprättats skriftligen, fastigheten övertagits

av brukaren, vare avtalet dock gällande; och skall, ändå att annorlunda avtalats,

skriftlig avhandling upprättas, där jordägaren eller brukaren det fordrar.

Varder ej sådan handling frivilligt utgiven, må domstol efter stämning

stadfästa arrendeförhållandet i överensstämmelse med denna lag och avtalets

innehåll. Sådant beslut av domstol medför samma verkan som skriftligt arrendekontrakt.

7 §.

Åligger arrendatorn enligt arrendeavtalet att till jordägaren eller annan utgöra

visst antal dagsverken eller annat bestämt arbete än skjutsning, vedhuggning

eller dylik tjänstbarhet av allenast ringa betydenhet, och skall ej enligt

avtalet ersättning för arbetet bestämmas efter det pris, som vid tiden för arbetets

utförande är under jämförliga förhållanden i orten gångbart, vare jordägaren,

där detta pris överstiger ortens på enahanda sätt beräknade pris vid tiden för

avtalets ingående, pliktig att till arrendatorn erlägga skillnaden förutom den ersättning

för arbetet, som i avtalet må vara bestämd. Undandrager sig jordägaren

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

57

att tillhandahålla arrendator! arbetet, njute arrendatorn skäligt skadestånd.

Förbehåll, som strider mot vad i detta stycke stadgats, vare utan verkan.

Skall arrendatorn enligt avtalet utgöra jordbruksdagsverken, och är ej däri

bestämt, huru dessa skola fördelas å särskilda tider av året, skall hela antalet

dagsverken på årets veckor i den mån det kan ske jämnt fördelas. För varje

arrendeår eller, där avtalet innehåller föreskrift om utgörande av visst antal

dagsverken under viss tid av året, för varje sådan tid bör jordägaren i god tid

förut lämna arrendatorn uppgift å de dagar, då han har att utgöra dagsverken.

Ej vare, ändå att avtalet annorlunda bestämmer, arrendatorn pliktig att för arbetes

utförande inställa sig förr än å andra dagen efter det dylik uppgift meddelats

honom. Annat arbete än nu sagts må ej, ändå att annorlunda är avtalat,

så utkrävas, att arrendatorn hindras att behörigen sköta sitt jordbruk.

Ej må i avtalet stadgas förbehåll om skyldighet för arrendatorn att utöver

fastställt antal dagsverken eller annorlunda bestämt arbete på tillsägelse till

jordägaren eller annan utgöra tjänstbarhet, som ej är av allenast ringa betydenhet;

ej heller förbud för arrendatorn att utföra arbete åt annan än jordägaren.

Har dylikt förbehåll eller förbud skett, vare det utan verkan.

Yad i denna paragraf stadgats äger ej tillämpning i fråga om upplåtelse, som

sker från kronap, kommun eller municipalsamhälle.

8 §.

Utan----— — därav.

År arrendeavtalet slutet för viss tid överstigande femton år, och vill arrendatorn

lämna från sig arrendet, bjude då jordägaren att återtaga fastigheten

mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig lösen. Vill ej jordägaren det, eller

har han ej inom'' en månad efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig,

vare arrendatorn öppet att i sitt ställe sätta annan, med vilken jordägaren

skäligen kan nöjas. Vill jordägaren återtaga fastigheten, men kan ej överenskommelse

träffas om vad i lösen bör utgå, skall frågan därom avgöras av tre

ojävige skiljemän, bland vilka en utses av vardera parten och de sålunda utsedde

tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att utse skiljeman, eller

kunna de utsedde ej förena sig om valet av den tredje, äge domaren eller utmätningsmannen

i orten att förordna om valet. Den, som ej nöjes med vad de

fleste skiljemännen säga, äger att draga tvisten under rättens prövning, så

framt han instämmer sin talan inom nittio dagar från det skiljemännens beslut

tillställdes honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den

missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under rättens prövning.

9 §•

Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, skall, där ej för sådant fall

arrendeavtalet innefattar annat förbehåll, avtalet fortfarande vara gällande,

men delägarne i boet äge i ty fall, ändå att avtalet icke är slutet för viss tid

överstigande femton år, enahanda rätt, som vid arrende för sådan tid enligt 8 §

andra stycket tillkommer arrendator; dock åligge dem, där de vilja göra bruk

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

av denna rätt, att inom sex månader efter dödsfallet hembjuda jordägaren att

återtaga fastigheten.

Vid-----uppsäga avtalet.

10 §.

Arrendatorn åligge-----av jordägaren.

Till efterrättelse —-----föras.

Vid syn, som nu sagts, skall undersökas allt vad till fastigheten hör, såsom

åbyggnad, trädgård, åker och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar, broar,

brunnar och vattenledningar, samt i penningar uppskattas vad till botande av

därvid befunna brister erfordras. Vid avträdessyn skall därjämte verkställas

den uppskattning, som erfordras för bestämmande av ersättning enligt 17 §.

12 §.

När-------tiden för förrättningen.

Menar-------befattning.

Yppas hos synemännen olika meningar, och äro på vardera sidan lika många,

skola synemännen välja ytterligare ep synemän; och galle vad de flesta säga

eller, där var har sin mening och jämkning ej kan ske, den särskilt tillkallade

synemannens mening. Kunna synemännen ej enas om valet, vare lag som i 11 §

första stycket för där avsett fall är stadgat.

Över allt vad vid synen förekommit skall upprättas skriftlig handling, som

av synemännen undertecknas.

Kostnaden----— vidkännas.

14 §.

Har i arrendeavtalet jordägaren utfäst att å fastigheten uppföra byggnad eller

att eljest försätta fastigheten i visst skick, men underlåter han det, äge arrendatorn,

sedan vid syn, som nedan sägs, beräknats kostnaden för bristens avhjälpande,

verkställa arbetet i jordägarens ställe och i mån av arbetets utförande

undfå gottgörelse intill det vid synen fastställda belopp; vill arrendatorn

hellre uppsäga avtalet, vare det honom öppet, där ej bristen är av allenast

ringa betydelse. För den tid fastigheten på grund av jordägarens underlåtenhet

är i bristfälligt skick njute arrendatorn skälig nedsättning i arrendeavgiften;

äge ock rätt till skadestånd.

Har frågan om kostnadens beräkning ej upptagits vid tillträdessynen, må

hållas särskild syn. Beträffande sådan särskild syn galle vad i 11 § första

och andra styckena samt 12 och 13 §§ stadgas om syn vid tillträde eller avträde;

dock att kostnaden för synen skall gäldas enligt de för kostnad i rättegång

stadgade grunder.

17 §.

Arrendatorn vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa nyodling,

dock ej utan jordägarens medgivande å skogbärande mark eller å mark,

därå särskilda åtgärder vidtagits för varaktigt betesbruk.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

59

Finnes när fastigheten avträdes, att dess värde av arrendatom genom njodling

eller särskilda åtgärder för anordnande av betesbruk blivit på ett varaktigt

sätt förökat, njute arrendator ersättning av jordägaren för vad han å förbättringen

kostat i den mån det varit nödigt. Därvid skall dock för varje helt

år, varunder arrendatorn utan förhöjning av legan dragit nytta av förbättringen,

avdrag ske i fråga om nyodling med en tjugondedel och i fråga

om åtgärder för betesbruk med en tiondedel. Har ej jordägaren lämnat

sitt samtycke till förbättring, som nu sagts, må ej utgå högre ersättning än

som, efter medeltal räknat, belöper å två hektar, ändå att den mark, som förbättrats,

är av större omfattning.

Låter arrendatorn efter plan, vilken antingen blivit av jordägaren godkänd

eller ock uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller hos hushållningssällskap

anställd jordbrukskonsulent, å fastigheten verkställa täckdikning med användande

av tegelrör, vare jordägaren pliktig att till arrendatorn utgiva ersättning

dels, så snart arbetet blivit behörigen utfört, för så stor del av kostnaden, som

motsvarar värdet av rören, dels ock, när fastigheten avträdes, för vad arrendatorn

i övrigt kostat å täckdikningen i den mån det varit nödigt. Vid avträdet

skall dock från det belopp, som sålunda beräknats utöver kostnaden för rören,

avdrag ske ej mindre med en femtondedel för varje helt år, varunder arrendatorn

utan förhöjning av legan dragit nytta av täckdikningen, än även, därest

å denna finnes brist, med kostnaden för bristens avhjälpande.

18 §.

Har arrendatorn på egen bekostnad å fastigheten uppfört annan byggnad än

sådan, som utgör ersättning för något i arrendet ingående hus, eller har han

utöver vad honom ålegat verkställt plantering av fruktträd, bärbuskar eller

prydnadsträd eller eljest å fastigheten nedlagt kostnad, hembjude det jordägaren

till inlösen när han frånträder arrendet.

Nu hembjudes elektrisk anläggning för fastighetens förseende med belysning

eller drivkraft; har den utförts efter plan, som blivit av jordägaren godkänd,

eller prövas anläggningen, där den avser annat ändamål än alstrande,

omformande eller ackumulering av elektrisk kraft, lämplig med hänsyn till

fastighetens storlek och belägenhet samt förhållandena i övrigt, vare jordägaren

skyldig lösa anläggningen med undantag av vad som icke är fast förlagt eller

är att anse såsom tillbehör till sådan i första stycket avsedd byggnad, som

icke är nödig för anläggningen. Lösen, som nu sagts, skall utgå för vad arrendatorn

å anläggningen kostat i den män det varit nödigt; dock att därvid avdrag

skall ske ej mindre med en tjugondedel för varje helt år, varunder arrendatorn

utan förhöjning av legan dragit nytta av anläggningen, än även, därest å denna

finnes brist, med kostnaden för bristens avhjälpande. Äro till anläggningen

ämnen hämtade från fastigheten, skall dessutom skäligt avdrag därför ske.

Varder arrendatorns anspråk på inlösen av jordägaren bestritt, eller kan ej

överenskommelse träffas om den lösen, som bör utgå, skall frågan därom avgöras

i den ordning, som i 8 § stadgas.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Sker hembud i fall, då lösningsskyldighet enligt andra stycket ej föreligger,

och vill jordägaren lösa men kan ej överenskommelse träffas om vad i lösen bör

utgå, skall frågan därom likaledes avgöras i den ordning, 8 § bestämmer. Vill

ej jordägaren lösa, eller har han ej inom en månad efter det hembudet gjordes

förklarat sig därtill villig, äge arrendatorn bortföra vad han påkostat; återställe

dock jord eller byggnad i det skick, vari han mottog den. Är ej vad

arrendatorn sålunda äger från fastigheten skilja bortfört inom tre månader

från det arrendet upphörde eller anspråk på inlösen därav slutligen

ogillades, tillfälle det jordägaren utan lösen. Äro till byggnad eller annan anläggning

ämnen hämtade från fastigheten, må byggnaden eller anläggningen ej

borttagas, innan värdet av vad från fastigheten tagits blivit jordägaren gottgjort;

skolande ersättningen, där ej överenskommelse kan träffas, fastställas i

den ordning, 8 § bestämmer.

22 §.

Ej må tillträde till fastigheten förvägras jordägaren, när sådant erfordras

för utförande av arbete, som åligger honom, eller för anställande av''besiktning

å fastigheten. Om tiden för arbetets utförande eller för besiktningen bör jordägaren

i god tid förut underrätta arrendatorn.

33 §.

.Försättes arrendatorn i konkurs, äge borgenärerna uppsäga avtalet; sker ej

uppsägning sist å trettionde dagen från den för bevakning av fordringar utsatta

tid, svare borgenärerna för legoavtalets fullgörande, där uppsägning senare

sker, intill dess på grund därav avtalet upphör att gälla, men eljest till legotidens

utgång.

Vill jordägaren själv uppsäga avtalet och återtaga fastigheten, äge därtill

rätt, dock vid arrende för viss tid överstigande femton år endast mot skyldighet

att gälda lösen, som i 8 § sägs. Var avtalet slutet med förbehåll om rätt

för arrendatorn att sätta annan i sitt ställe, och inträffar konkursen efter det

arrendatorn tillträtt fastigheten, må jordägaren ej uppsäga avtalet, där borgenärerna

inom tre månader från den för bevakning av fordringar utsatta tid gitta

visa, att överlåtelse skett i enlighet med avtalet; sker överlåtelse senare pion

innan jordägaren gjort bruk av sin rätt, vare han samma rätt förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, vare jordägaren berättigad till

skadestånd, utan så är att avtalet var ingånget för viss tid överstigande femton

år och han själv uppsade avtalet.

43 §.

Varder i fråga om jordägarens eller arrendatorns rättigheter eller skyldigheter

annorlunda avtalat än ovan i detta kapitel är föreskrivet, vare utom i fall,

som i 1 §, 2 § första stycket, 3 och 7 §§ avses, det avtal gällande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

61

Särskilda bestämmelser om vissa jordbruksarrenden.

44 §.

Tillhör jord, som upplåtes på arrende, vid avtalets ingående bolag eller ekonomisk

förening, och omfattar arrendet odlad jord till en vidd av minst fyra

och högst tjugufem hektar, galle de bestämmelser, som här nedan upptagas i

45—51 §§.

Lag samma vare i fråga om upplåtelse av jord, tillhörig enskild person,

där han driver yrkesmässig handel med skogsprodukter eller industriell rörelse

och ej besitter jorden eller fastighet, vartill den hör, huvudsakligen för jordbruk.

Vid bedömande av frågan, huruvida fastighet huvudsakligen besittes

för jordbruk, skola i samma ägares hand befintliga genom ägostyckning,

jordavsöndring eller avstyckning skilda områden av samma hemman eller lägenhet

betraktas såsom en fastighet.

Vad ovan stadgats gälle ej bolag eller förening, som med understöd av staten

utövar verksamhet för att främja bildandet av egna hem eller mindre jordbruk.

45 §.

Upplåtelse, som i 44 § avses, skall ske för viss tid, ej understigande femton

år, eller ock för arrendatorns livstid. Avser upplåtelsen fastighet, varöver

upplåtaren ej äger förfoga utöver sin egen besittningstid, må den dock jämväl

kunna ske för sådan tid. Avtal för viss tid, vilket varit gällande femton år,

må ock förlängas för kortare tid. År icke arrendetiden så bestämd, som nu

sagts, skall avtalet anses ingånget för en tid av femton år.

46 §.

Lega, som utsättes i penningar eller naturalster, skall vara till belopp eller

myckenhet bestämd.

Inträffar i orten allmän svår missväxt, njute arrendatorn skälig nedsättning

i legan; och skall i ty fall vad i 36 § stadgas angående påföljd av dröjsmål

med erläggande av arrende icke äga tillämpning, där arrendatorn före förfallodagen

påyrkat nedsättning i legan och inom en månad efter det legans lägre

belopp blivit slutligen bestämt erlägger detta belopp.

47 §.

Vid tillträdet åligge jordägaren att tillhandahålla arrendatorn för jordbrukets

bedrivande nödiga byggnader så ock, där det beträffande sådan byggnad finnes

erforderligt, hava ombesörjt ombyggnad och de reparationer, som ej äro

av allenast mindre omfattning. Såsom reparationer av allenast mindre omfattning

skola anses avhjälpande av smärre brister å golv, vägg- och takbeklädnad,

fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar och fast inredning ävensom andra åtgärder,

vilka äro att anse såsom tillfällig lagning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Brister jordägaren i vad sålunda åligger honom, skall vid tillträdessynen

bestämmas arbetets omfattning och beskaffenhet samt den tid och den kostnad

det anses betinga ävensom föreläggas jordägaren att inom den utsatta

tiden verkställa arbetet. Vill arrendatorn hellre själv utföra arbetet, vare därtill

berättigad, där synemännen pröva det lämpligt. Varder jordägaren förelagt

att utföra arbetet, men verkställer hän det ej inom deri utsatta tiden, äge

arrendatorn utföra arbetet i jordägarens ställe; vill arrendatorn hellre uppsäga

avtalet, vare det honom öppet, där ej bristen är av allenast ringa betydelse. För

den tid fastigheten på grund av jordägarens underlåtenhet i fråga om dess bebyggande

eller iståndsättande är i bristfälligt skick njute arrendatorn skälig

nedsättning i arrendeavgiften; äge ock rätt till skadestånd.

Botar arrendatorn i fall, som nu sagts, brist i jordägarens ställe, äge han i

mån av arbetets utförande undfå gottgörelse intill det vid synen fastställda

belopp.

Äskar jordägaren eller arrendatorn bevis, huruvida jordägaren behörigen utfört

arbete, som vid syn ålagts honom, väte berättigad att påkalla särskild syn,

som i 14 § andra stycket sägs.

48 §.

Vid tillträdessynen skall bestämmas vilka å fastigheten befintliga byggnader

äro nödiga för jordbrukets bedrivande.

Erfordras under arrendetiden, utan att vållande ligget arrendatorn till last,

nybyggnad eller ombyggnad av hus, som enligt vad sålunda béstämts är att

hänföra till nödig byggnad; eller å sådant hus reparation, som ej är av allenast

mindre omfattning, vare jordägaren skyldig att Titan oskäligt dröjsmål därom

besörja. Underlåter han det, vare lag som i 47 § sägs, dock att vad där stadgas

om tillträdessyn i stället skall gälla särskild syn, som i 14 § andra stycket

sägs.

49 §.

Ariendatörn åligge att väl hävda jorden, avhjälpa sådana under arrendetiden

å nödiga bj^ggnader uppkomna brister, som allenast föranleda reparationer

av mindre omfattning, samt vårda och underhålla övriga fastighetens tillhörigheter,

så att icke något under arrendetiden försämtas; äge dock till botande

av brandskada, som utan arrendatorns vållande timät å byggnad, av jordägaren

undfå skälig gottgörelse för kostnaden. Eftersätter arrendatorn vad

sålunda åligger honom, ersätte han jordägaren, när fastigheten avträdes. Finnes

arrendatorn då hava på egen bekostnad avhjälpt brist, som befanns vid

tillträdet, njute han därför gottgörelse av jordägaren.

50 §.

Finnes å fastigheten hus, som enligt vad vid tillträdessynen bestämts icke är

att hänföra till nödig byggnad, skall det anses undantaget från arrendet, där

ej i avtalet annorlunda bestämmes. Ingår byggnaden i arrendet, gälle, så

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kunc)l. Maj:ts proposition nr 182.

63

framt fej annat är ävtälat, angående nybyggnads- och underhållsskyldighet Vad

om nödig byggnad är stadgad

51 §.

Har i arrendeavtal intagits villkor, som strider mot vad i 8 § andra stycket,

9 § första stycket, 12 § sista stycket, 14 eller 17 §, 18 § sista stycket eller

46—49 §§ är stadgat, vare det villkor mot arrendatorn utan verkan.

52 §.

Visas särskilda omständigheter föranleda därtill, att arrendeavtal, som

skriftligen upprättats, bör undantagas från tillämpning aV något av stadgandena

i 45—49 §§ eller 51 § och innehåller avtalet förbehåll, att medgivande

därtill må sökas, ankomme på Konungens befallningshavande i det län, där fastigheten

är belägen, att medgiva sådant undantag.

Såsom skäl för medgivande, som i första stycket sägs, skall särskilt anses,

att på grund av det arrenderade områdets beskaffenhet och omfattning arrendatorn

icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning, eller att med

hänsyn till eget jordbruk eller skogsbruk det för jordägaren är av synnerlig

vikt att över området äga friate bestämmanderätt än som följer av ovan nämnda

stadganden.

Över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, som rtu sagts, må klagan

föras i den ordning, som för ekönomimål i allmänhet är stadgad.

Innehåller avtalet förbehåll, söm i första stycket sägs, och avslås ansökningeh,

skall avtalet, så framt ej däri annorlunda bestämmes, anses förfallet.

53 §.

Upplåtes fideikemmissjord på arrende och omfattar upplåtelsen odlad jord

till en vidd av minst fyra och högst tjugufem hektar, skola bestämmelserna i

45 och 52 §§ äga motsvarande tillämpning.

54 §.

Har arrendeavtal rörande fideikommissjord slutits för viss tid feller för arrendatorns

livstid, och övergår fideikommissrätten därefter till ny innehavare,

vare avtalet gällande mot honom; dock vare, där de avtalade arrendevillkoren

med hänsyn till förhållandena vid liden för avtalets ingående icke kunna anses

skäliga eller eljest äro i väsentlig mån stridande emot nye innehavarens

berättigade anspråk, honom öppet att uppsäga avtalet. Sker ej uppsägning

inom sex månader efter det nye innehavaren tillträdde fideikommisset, vare han

sin rätt därtill förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, vare nye innehavaren, där han

ej åtnöjes med den i avtalet tingade legan, berättigad att av arrendatorn bekomma

skälig ersättning för den tid, denne efter nye innehavarens tillträde av

fideikommisset suttit kvar i arrendet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Vad i denna paragraf stadgats äger ej tillämpning i fråga om upplåtelse av

jordbruk, som är att anse såsom huvudgård till fideikommiss.

55 §.

Upplåter någon i annat fall än i 44 eller 53 § sägs på arrende torp eller annan

till huvudgård hörande jordbrukslägenhet eller hemman, som lyder under huvudgård,

och omfattar upplåtelsen odlad jord till en vidd av minst fyra och

högst tjugufem hektar, skola bestämmelserna i 45 och 52 §§ äga motsvarande

tillämpning.

Vad nu stadgats gälle ej upplåtelse av jord, som tillhör kronan, kommun

eller municipalsamhälle.

Om arrende för annat ändamål än jordbruk.

56 §.

Avtal, varigenom jord upplåtes på arrende för annat ändamål än jordbruk,

skall upprättas skriftligen, där ej upplåtaren och arrendatorn annorlunda

åsämjas.

Å sådan upplåtelse skola stadgandena i 4 §, 5 § första stycket, 6—9 §§, 18 §

första och sista styckena, 22, 25 och 26 §§, 27 § första stycket, 28—34, 36

—41 §§, 42 § första stycket och 54 § äga motsvarande tillämpning; dock att

vad 33 § stadgar angående rätt för jordägaren att uppsäga avtalet ej skall

tillämpas efter det arrendatorn tillträtt fastigheten, ej heller innan tillträde

skett, där arrendatorn på anfordran inom utgången av nästa dag för avtalets

fullgörande ställer säkerhet, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas.

Är ej arrendetiden bestämd, skall avtalet upphöra att gälla efter det uppsägning

å någondera sidan skett.

Ej må genom förbehåll i avtalet stadgas inskränkning i arrendatorns rätt

att vid överlåtelse av fastigheten kvarsitta, ej heller för arrenderättens förverkande

stadgas annan grund än 36 och 37 §§ bestämma; har sådant förbehåll

skett, vare det utan verkan.

Angående upplåtelse av nyttjanderätt till gravplats å kyrkogård eller annan

allmän begravningsplats är särskilt stadgat.

3 KAP.

Om hyra.

6 §.

År ej-----—- slut.

Vad i 2 kap. 7 § stadgas om arrendeavtal skall äga motsvarande tillämpning

beträffande hyresavtal.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

65

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

Genom denna lag upphäves lagen den 13 maj 1921 (nr 207) med vissa bestämmelser

rörande arrende av fideikommissjord.

I avseende å denna lags tillämplighet å avtal, som träffats före lagens ikraftträdande,

samt förhållande till äldre lagstiftning gälle de grunder, vilka finnas

stadgade i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 22) om vad iakttagas skall i avseende

å införande av lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

Bihang till riksdagens protokoll 1927,

1 saml.

155 käft.

(Nr 182.)

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 18%.

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 25 juni 11)09 (nr 57

s. 2) om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne.

Härigenom: förordnas, att 1, 5, 6, 19, 20 och 25 §§ i lagen den 25 juni 1909

om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne skola, 1, 5, 6 och

25 §§ i nedan intagna delar, hava följande ändrade lydelse:

1 §•

Arrendeavtal----verkan.

Brukar någon mot lega jord, som i denna lag avses, och har skriftlig avhandling

därom ej upprättats, vare jordägaren pliktig att, där brukaren sådant

äskar, genom skriftlig handling bekräfta den brukaren sålunda tillkommande

arrenderätt. Vill jordägaren ej utgiva sådan handling, må domstol på yrkande

av brukaren stadfästa arrenderätten sådan densamma, enligt vad om avtalet

kan utredas och med denna lag överensstämmer, finnes böra lagligen bestämmas.

Sådant beslut av domstol medför samma verkan som skriftligt arrendekontrakt.

5 §.

Lega----bestämd.

Åligger arrendatorn enligt arrendeavtalet att utgöra dagsverken eller annat

arbete, skall lända till efterrättelse vad i 2 kap. 7 § första och andra styckena

lagen om nyttjanderätt till fast egendom stadgas.

Ej må i avtalet stadgas förbehåll om skyldighet för arrendatorn att utöver

fastställt antal dagsverken eller annorlunda bestämt arbete på tillsägelse till

jordägaren eller annan utgöra någon tjänstbarhet; ej heller förbud för arrendatorn

att utföra arbete åt annan än jordägaren.

Inträffar----densamma.

6 §.

Utan----därav.

Är arrendeavtal slutet för viss tid överstigande femton år, och vill arrendatorn

lämna från sig arrendet, bjude då jordägaren att återtaga fastigheten mot

skyldighet att gälda arrendatorn skälig lösen. Vill ej jordägaren det, eller har

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

67

han ej inom en månad efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig,

vare arrendatorn öppet att i sitt ställe sätta annan, med vilken jordägaren skäligen

kan nöjas. Vill jordägaren återtaga fastigheten, men kan ej överenskommelse

träffas om vad i lösen bör utgå, varde beloppet bestämt vid avträdessyn,

som nedan sägs.

År arrendeavtal gällande för viss kortare tid än nu! sagts, må arrendatorn

jämväl på sätt ovan är stadgat lämna från sig arrendet, sedan fem arrendeår

tilländagått.

19 §.

Har arrendatorn på egen bekostnad å fastigheten uppfört byggnad, eller bär

han utöver vad honom ålegat verkställt plantering av fruktträd, bärbuskar

eller prydnadsträd eller eljest å fastigheten nedlagt kostnad, hembjude det

jordägaren till inlösen, när han frånträder arrendet.

Hembjudes elektrisk anläggning för fastighetens förseende med belysning

eller drivkraft, vare. om jordägarens skyldighet att lösa anläggningen, där ej

annorlunda är avtalat, lag som i 2 kap. 18 § andra stycket lagen om nyttjanderätt

till fast egendom är stadgat.

Sker hembud i fall, då lösningsskyldighet enligt andra stycket ej föreligger,

och vill jordägaren lösa, men kan ej överenskommelse träffas om vad i lösen

bör utgå, skall frågan därom avgöras, där så ske kan, vid avträdessynen, men

eljest av skiljemän i den ordning, som i 2 kap. 8 § nyss nämnda lag för däri

avsett fall stadgas. Vill ej jordägaren lösa, eller har han ej inom en månad

efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig, äge arrendatorn bortföra

vad han påkostat; återställe dock jord eller byggnad i det skick, vari han mottog

den. År ej vad arrendatorn sålunda äger från fastigheten skilja bortfört

inom tre månader från det arrendet upphörde eller anspråk på inlösen därav

slutligen ogillades, tillfälle det jordägaren utan lösen. Äro till byggnad eller

annan anläggning ämnen hämtade från fastigheten, må byggnaden eller anläggningen

ej borttagas, innan värdet av vad från fastigheten tagits blivit jordägaren

gottgjort; skolande ersättningen, där ej överenskommelse kan träffas,

fastställas i den ordning nyss är sagt.

20 §.

Utan jordägarens samtycke äge arrendatorn ej bortföra gödsel från fastigheten,

ej heller, innan arrendet upphör, därifrån föra stråfoder; har arrendatorn,

när han skall avflytta, stråfoder kvar, vare han, där ej annorlunda avtalats,

pliktig att till pris motsvarande hälften av det i orten för dylikt foder

gångbara överlåta det till jordägaren. Kan ej överenskommelse träffas om

den ersättning, vilken sålunda bör utgå, skall denna bestämmas i den ordning,

som 19 § sista stycket för däri avsedda fall stadgar.

25 §.

Försattes arrendatorn i konkurs, äge borgenärerna uppsäga avtalet; sker ej

uppsägning sist a trettionde dagen från den för bevakning av fordringar utsatta

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

tid, svare borgenärerna för legoavtalets fullgörande, där uppsägning senare

sker, intill dess på grund därav avtalet upphör att gälla, men eljest till legotidens

utgång.

Vill jordägaren själv uppsäga avtalet och återtaga fastigheten, äge därtill

rätt, dock, där avtalet var ingånget för viss tid överstigande femton år eller

gällde för viss kortare tid, varav fem år tilländagått, endast mot skyldighet att

gälda lösen, som i 6 § sägs. Var avtalet slutet med förbehåll om rätt för

arrendatorn att sätta annan i sitt ställe, och inträffar konkursen efter det arrendatorn

tillträtt fastigheten, må jordägaren ej uppsäga avtalet, där borgenärerna

inom tre månader från den för bevakning av fordringar utsatta tid gitta

visa, att överlåtelse skett i enlighet med avtalet; sker överlåtelse senare men

innan jordägaren gjort bruk av sin rätt, vare han samma rätt förlustig.

Uppsäges----lösen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

I avseende å lagens tillämplighet å avtal, som träffats före nämnda dag,

samt lagens förhållande till äldre lagstiftning gälle de grunder, vilka beträffande

arrende i allmänhet finnas stadgade i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 22)

om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om nyttjanderätt till fast

egendom.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 18%.

69

Bilaga C.

För s 1 a g

till

Lag

om ändrad lydelse av 40 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12)

angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 40 § förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom skall i nedan angivna del hava följande ändrade

lydelse:

Då----införd.

År handlingen----stadgat.

Sökes inteckning på grund av domstols beslut, som enligt vad därom är

stadgat skall äga samma verkan som skriftligt arrendekontrakt, vare upplåtarens

hörande ej nödigt men må ansökningen icke bifallas förr än beslutet vunnit

laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 18Z.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl, Maj.ts lagråd den 10 januari

1927.

N ärvarande:

justitierådet von Seth,

justitierådet Wedbeeg,

regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,

justitierådet Alexandeeson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 5 november

1926, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av lagen den 11 juni 1907 (nr 36 s. 1) om

nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 25 juni 1909 (nr

57 s. 2) om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne;

3) lag om ändrad lydelse av 40 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12)

angående inteckning i fast egendom.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Seve Ekberg.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907

(ur 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Allmänna bestämmelser om jordbruksarrende.

Lagrådet:

Allmänna nyttjanderättslagen bär i hela sin planläggning och avfattning

vittne om sitt avsedda framtida ändamål att ingå såsom beståndsdel i en omarbetad

allmän civillag, närmare bestämt dess jordabalk. Den utgör således en

del av det stora alltjämt pågående lagarbete, av vilket slutliga resultat på vissa

områden föreligga i nya giftermålsbalken samt delar av blivande ärvda- och

handelsbalkar och som på andra punkter fortskridit därhän att förslag till fullständig

jordabalk och till lag om arv äro utarbetade. Målet för hela detta

lagarbete har varit att i möjligast klara och enkla linjer uppföra en stomme av

allmännare rättsregler, till vilken de mångskiftande privaträttsliga specialför
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

71

fattningarna kunna anslutas såsom utbyggnader; en allmän civillag, tillräckligt

fyllig för att giva konkret upplysning om mera allmängiltiga normer för

den enskilda sammanlevnaden, men å andra sidan tillräckligt knapp, klar och

överskådlig för att icke blott fackmannen utan även lekmannen skall kunna

finna sig där till rätta och vinna inblick i lagens ledande grundsatser och deras

inbördes sammanhang.

Med insikt om angelägenheten för vårt rättsväsen av detta verks genomförande

i rätt anda och om de påfrestningar det har att möta av ett missriktat ivrande

för »tydlighet» och »fullständighet», ofta i anledning av tillfälliga och övergående

behov och strömningar, följa starka betänkligheter mot ett ingrepp i

allmänna nyttjanderättslagen av det slag, varmed man genom förevarande lagförslag

velat tillgodose vissa arrenderättsliga önskemål. Vid nyttjanderättslagens

utformning har synnerlig omsorg nedlagts på att motsvara de stränga

krav, det allmänna civillagverket ställer på lagstiftarens konst. Utsovrandet

av det material, som borde bliva föremål för direkt lagreglering, har grundats

på noggrant övervägande, och mycken möda har framgångsrikt nedlagts på

uppställningens och uttryckssättets klarhet och konsekvens, på det helas slutenhet

och avrundning. Det kan icke undgås, att det vunna resultatet komme

till skada genom att ändringar av den art, som här föreslås, infogas i lagen.

Trots dessa betänkligheter finner lagrådet sig icke böra avstyrka, att lagförslaget

lägges till grund för den avsedda lagstiftningen. Vissa olägenheter synas

nämligen i frågans nuvarande läge vara förbundna med en lösning i annan ordning;

och den förhoppning torde kunna hysas att, när det en gång gäller att

sammanfoga den nya lagboken, en mera enhetlig reglering av arrendeförhållandena

inom landet skall visa sig genomförbar, så att både de nu tillämnade stadgandena

av s. k. social arrendelags natur och den norrländska arrendelagens bestämmelser

kunna, i den mån de då anses fortfarande nödiga, antingen sättas

såsom allmänna föreskrifter i lagboken eller ock hänvisas till en och samma

speciallag.

1 §•

J ustitierådet Alexander son, med vilken justitierådet von Seth och regeringsrådet

Plmting-Gyllenbåga instämde:

På det grannlaga spörsmålet, huruvida arrendeavtal fordrar skriftlig form

eller kan med giltig verkan ingås jämväl muntligen, har gällande lag tagit med

mycket varsam hand. Man har velat främja det skriftliga arrendeavtalet och

angivit detta såsom det normala. Muntligt avtal har icke frånkänts bindande

kraft, men genom formuleringen av stadgandet i arrendekapitlets 1 § har man

inskärpt kravet på att parterna skola vara klart ense därom, att de vilja redan

genom sin muntliga överenskommelse vara bundna vid avtalet, och icke å någondera

sidan betraktat denna överenskommelse såsom något preliminärt, som vid

närmare besinnande kan ryggas. Mot det ovillkorliga kravet på skriftlig form

anförde lagberedningen bland annat, att det skulle te sig för svensk rättsuppfattning

stötande, om ett arrendevillkor, som klart och i bindande avsikt avtalats,

men ej blivit upptaget i det skrivna kontraktet, finge utan vidare åsido
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

sättas; och särskilt erinrades, hurusom man hade att räkna med att senare

överenskomna modifikationer i det ursprungliga avtalet mången gång av den

ena eller andra anledningen ej bliva bekräftade genom påskrift å kontraktsexemplaren.

Jordsakkunniga hava emellertid ansett sig böra upptaga kravet på skriftlig

form och utsträckt det att gälla samtliga kontraktsvillkor och jämväl senare

ändringar och tillägg. I denna regel har endast gjorts den modifikation att,

om tillträde skett efter blott muntligt avtal, skall detta gälla. Då den avgörande

bekräftelsen här ligger i arrendatorns senare tillträde med jordägarens

tysta begivande, torde därav följa, att visserligen sådana efter avtalet överenskomna

ändringar och tillägg, som tillkommit före tillträdet, jämväl skola gälla,

men de, som efter tillträdet avtalats, däremot icke, oaktat arrendatorn sitter på

ett blott muntligt avtal.

I det remitterade förslaget föreskrives, att arrendeavtal skall för att vara

giltigt upprättas skriftligen eller ock vara bekräftat genom tillträde. Av departementschefens

yttrande framgår emellertid, att det icke är meningen, att

fordran på skriftlig form skall gälla samtliga avtalsvillkor och senare jämkningar

däri. Departementschefen anser ståndpunkten att frånkänna varje muntlig

överenskommelse vid sidan av det skriftliga kontraktet giltighet medföra

konsekvenser, som knappast godkännas av rådande rättsuppfattning. Frågan

under vilka förutsättningar och i vilken omfattning en dylik muntlig överenskommelse

vore bindande, behövde dock ej besvaras i lagen, utan kunde detta

överlämnas åt rättstillämpningen att besvara; det åberopas, att så skett genom

gällande lag.

Sistnämnda uppfattning om gällande lags innehåll kan jag dock icke finna

fullt träffande. Lagen godkänner ju muntligt arrendeavtal under förutsättning

att parterna åsämjts att erkänna det såsom bindande. Samma betraktelsesätt

måste då anläggas på spörsmålet om den bindande karaktären av ett

vid sidan av upprättat kontrakt muntligen avtalat villkor eller av en i samma

ordning överenskommen jämkning i de ursprungliga kontraktsvillkoren. Det

föreslagna stadgandet lämnar ingalunda samma ledning för rättstillämpningen.

Finge man bortse från departementschefens yttrande och den därav framgående

motsättningen till de jordsakkunnigas förslag, kunde man med fog vara benägen

att tolka det nu framlagda förslaget såsom i sak överensstämmande med

detta och alltså anse formfordringen omfatta alla kontraktsvillkor. Visserligen

är det i princip intet hinder för att begränsa ett dylikt formkrav till själva

kärnpunkten i avtalet. Så har i lagberedningens förslag till jordabalk skett i

fråga om köp av fast egendom. Men därvid har i lagtexten uttryckligen angivits,

att endast själva överlåtelseförklaringen rörande egendomen behöver upprättas

skriftligen. Och beträffande arrendeavtal torde med skäl kunna åberopas,

att med hänsyn till hela avtalsförhållandets beskaffenhet och varaktighet

det icke är blott eller ens främst själva upplåtelsen, som bör skriftligen dokumenteras,

utan fastmera upplåtelsevillkoren i alla delar, ej minst de som först

vid en långt framskjuten tidpunkt vinna aktualitet.

Om man visserligen måste giva departementschefen rätt däri att de sakkun
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

73

nigas stränga ståndpunkt skulle i tillämpningen komma i betänklig konflikt

med rättskänslans krav, synes det å andra sidan vara att befara, att det remitterade

förslaget komme att orsaka en lika betänklig rättsosäkerhet, en trevande

och principlös rättstillämpning.

Något oavvisligt behov av formkravets uppställande torde ej heller föreligga.

Det vill synas som om det närmast vore i arrendatoremas intresse detta formkrav

hävdats. Men just i sådana fall, där jordägarens ställning är övermäktigt

stark, lärer det skriftliga avtalet vara nästan undantagslös regel. De stora

jordägarna med talrika arrendehemman torde hava för vana att förelägga arrendespekulantema

tryckt eller eljest mångfaldigat avtalsformulär, upptagande

deras städse tillämpade villkor.

Bibehålies muntligt arrendeavtal vid sin nuvarande verkan, synes det föreligga

så mycket mindre anledning att införa stadganden om rätt att tilltvinga sig

bekräftelse å avtalet genom skriftligt kontrakt eller domstols förklaring. På

sätt lagberedningen på sin tid utvecklat, kan en aktion, som ena parten i dylikt

syfte igångsätter mot den andra, ej annat än grundlägga en misstämning kontrahenterna

emellan, som länder dem ömsesidigt till men. Det torde också förhålla

sig så, att motsvarande bestämmelse i norrländska arrendelagen föga eller

alls icke tagits i bruk.

Justitierådet Wedberg:

Nu gällande allmänna arrendelag fordrar skriftlig form för avtalet endast

»där ej upplåtaren och arrendatorn annorlunda åsämjas». Men den utrustar det

skriftliga avtalet med vissa rättsverkningar som ej tillkomma det muntliga, i

syfte, såsom lagberedningens motiv utvisa, att såvitt möjligt befordra användandet

av skriftlig form. Detta syfte har ej heller förfelats. Enligt vad som

säges i redogörelsen för vissa jordkommissionens undersökningar förhåller det

sig numera i stort sett så, att den muntliga avtalsformen är på försvinnande.

Och vad angår arrenden av bolagsjord, eller huvudparten av dem som ansetts

påkalla särskilda ingripanden från lagstiftarens sida, vitsordas i samma redogörelse

att den muntliga avtalsformen ej ifrågakommit annat än i rena undantagsfall.

I betraktande av denna utveckling är det svårt att inse behovet av att nu

söka genom lagbud framtvinga skriftligt kontrakt även i fall, då kontrahenterna

själva finna sig bäst betjänta med den muntliga formen. Det måste krävas

synnerligen starka skäl för att man skall, i enlighet med förslaget men i strid

mot nedärvd uppfattning, lämna vardera kontrahenten öppet att, så länge jorden

ännu ej övertagits till brukande, rygga ord och avtal. Sådana skäl äro efter

min mening ej förebragta, och jag hemställer, att 1 § i gällande allmänna arrendelag

måtte få behålla sin nuvarande lydelse.

Skulle det likväl anses att lagstiftaren bör söka starkare betona det skriftliga

avtalets principiella företräde framför det muntliga, synas i allt fall vissa

anmärkningar vara att göra mot det sätt varpå uppgiften i förslaget blivit löst.

Förslaget saknar motsvarighet till norrländska arrendelagens föreskrifter, att

arrendeavhandlingen skall upptaga samtliga villkor, som betingas, och att änd
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr ]8Z.

ring eller tillägg, som ej avfattas skriftligen, är utan verkan; och enligt föredragande

departementschefens yttrande är det ej heller avsett att en muntlig

överenskommelse vid sidan av skriftligt avtal skall under alla omständigheter

sakna giltighet. Frågan när en sådan överenskommelse må tillerkännas rättsverkan

har, enligt samma yttrande, ansetts böra liksom hittills överlämnas åt

rättstillämpningen. Det synes emellertid oförnekligt att förslaget skulle ställa

denna inför helt andra och större svårigheter än gällande lag. Nu kan omedelbart

utläsas ur lagens ord att när kontrahenterna enats att ett villkor, det må

vara betingat samtidigt med själva upplåtelsen eller efteråt, icke skall tarva

skriftlig avfattning, så gäller villkoret. Annorlunda om förslaget upphöjes till

lag. Bör månne förslaget så förstås att senare tillkomna ändringar och tillägg

gälla utan skriftlig form, blott de icke innefatta upplåtelse av jord som förut

ej var inbegripen i det skriftliga avtalet, medan åter ett med detta samtidigt

villkor saknar all verkan? Eller bör förslaget tolkas så, att blott vissa för en

arrendeupplåtelse konstitutiva bestämmelser, såsom angående fastigheten och

legan, för sin giltighet behöva den skriftliga formen? Och vilken betydelse för

verkan av muntlig överenskommelse vid sidan av skriftligt kontrakt har den

omständigheten att fastigheten övertagits av arrendator^ Spelar det härutinnan

någon roll om överenskommelsen träffats före eller efter övertagandet?

Allt detta torde vara frågor, för vilkas besvarande lagskiparen icke borde

sakna ledning i lagen. Vad vidare angår förslagets andra stycke förefaller det

föga lämpligt att belasta allmänna arrendelagen med norrländska arrendelagens

regel om arrendeförhållandets stadfästande genom domstols beslut ■— en säregen

och svårhanterlig lagbestämmelse, som veterligen ännu aldrig kommit och,

mänskligt att döma, ej heller i framtiden någonsin skall komma till användning.

7 §•

Lagrådet:

Första punkten i första stycket torde böra genom en förändrad redaktion göras

mindre svårfattlig än den med nuvarande lydelse är. I visst avseende synes

den dessutom otydlig. Meningen lärer vara att från tillämpningen undantaga

allenast det fall, då enligt avtalet ersättning skall utgå i noggrann överensstämmelse

med gängse ortspris, däremot icke det fall, då ersättningen bestämts

i viss relation till detta pris. Men denna innebörd framgår ej klart av punktens

lydelse. Andra punkten i stycket torde vara avsedd att gälla alla fall, då arrendatorn

jämlikt avtalet är skyldig att mot ersättning utgöra dagsverken eller

annat bestämt arbete. Med nuvarande lydelse ligger emellertid närmast till

hands att anse den gälla blott sådant arbete, för vilket prisstegringsersättning

skall enligt första punkten utgå; med sådan tolkning komme även frågan om

skadeståndets storlek i annat läge. Även här lärer förtydligande böra ske.

I andra stycket har nu gällande bestämmelse om viss budningsfrist vid kallelse

till dagsverkes utgörande begränsats till att endast gälla jordbruksdagsverken.

För denna ändring hava skäl ej anförts, och den är knappast åsyftad.

Rättelse kan vidtagas genom att i första punkten ersätta ordet »jordbruksdagsverken»

med »dagsverken» och i sista punkten orden »annat arbete än nu

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

75

sagts» med »annat arbete än jordbruksdagsverken». Det förbises icke, att en

dylik ändring komme att återverka på innebörden av det föreslagna andra

stycket i 5 § av förslaget till lag om vissa ändringar i norrländska arrendelagen.

I första stycket talas om skjutsning, vedhuggning eller dylik tjänstbarhet av

allenast ringa betydenhet; i tredje stycket om tjänstbarhet, som ej är av allenast

ringa betydenhet. Det synes antagligt, att med dessa båda uttryck avses

att uppdraga enahanda gräns mellan tjänstbarheter av olika slag; i allt fall

torde icke bärande skäl föreligga för att upprätthålla någon skillnad. Vid sådant

förhållande synes en lättnad i redaktionellt hänseende kunna vinnas, om

ifrågavarande tjänstbarheter ej omnämndes i första och tredje styckena, men i

stället i ett fjärde stycke uttalades, att vad i förstnämnda stycken stadgas ej

har avseende å skjutsning, vedhuggning och därmed jämförlig tjänstbarhet,

där den är av ringa betydenhet. Iakttages detta, bör hänsyn härtill tagas vid

den slutliga avfattningen av 5 § norrländska arrendelagen.

Genom 1907 års nyttjanderättslag fastslogs den grundsatsen, att allmänna

lagens arrenderättsliga regler skulle äga tillämpning jämväl å jord i allmän

ägo. Vad särskilt kronan beträffar framhöll lagberedningen, att det ligger i

sakens natur att kronan, när den till enskilda träder i rättsförhållande av privaträttslig

natur, också är underkastad de för sådana förhållanden gällande

normer och sålunda icke heller vid upplåtelse av nyttjanderätt till kronojord

är fritagen från att efterkomma de tvingande föreskrifter, vilka för dylika

upplåtelser äro meddelade.

Från denna grundsats föreslås nu en avvikelse genom sista stycket i förevarande

paragraf, i det att samtliga i paragrafen upptagna, eljest tvingande

lagregler icke skola vara tillämpliga å kronan, kommun eller municipalsamhälle

såsom upplåtare. Undantaget avser icke blott de mot jordägaren riktade

skärpningar i nu gällande regler, som förslaget inför, utan innebär därutöver

ett direkt steg tillbaka från vad i fråga om arrendators arbetsskyldighet redan

gäller. Såsom skäl för stadgandet hava de jordsakkunniga •— enligt vilkas

förslag undantaget skulle avse jord i statens eller kommunal ägo, oberoende

vem upplåtaren vore — åberopat, att behov av paragrafens bestämmelser ej

torde föreligga vid upplåtelser av dylik jord samt att dessa bestämmelser ej

heller vore lämpade för dylika upplåtelser, något som särskilt framträdde beträffande

ecklesiastika boställen, där de komme att stå i strid mot nyligen antagna

regler för dessa boställens utarrendering.

I överensstämmelse med den mening, som kommit till uttryck i åtskilliga

yttranden i ärendet, kan lagrådet icke finna dessa skäl giva fog för ett undantagsstadgande

av den räckvidd, som det föreslagna äger. Finge uttalandet om

obehövligheten av ifrågavarande stadganden, såvitt publik jord angår, anses

vara uttryck för trygg förväntan, att desamma oberoende av lagbud skola iakttagas

vid upplåtelser av dylik jord, kan erinras, att i så fall är det undantagsbestämmelsen

som är överflödig. Men därtill kommer att det yttrande, domänstyrelsen

avgivit, icke synes tala för att en sådan förväntan utan nödtvång

skall uppfyllas. Någon utredning till stöd för åsikten, att paragrafen icke

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

skulle lämpa sig för upplåtelser av publik jord har — frånsett de ecklesiastika

boställena — icke blivit förebragt. Att sagda regler kunna å kronan och kommuner

— likasom å enskilda jordägare — lägga ett band, som i vissa fall kan

vara besvärande, är tydligen intet giltigt skäl mot likställighet, så länge icke

särskilda förhållanden visats föreligga, som för de publika rättssubjekten skulle

medföra helt andra och svårare verkningar av reglernas tillämpning än för

enskilda jordupplåtare. Frågan är av principiell betydelse. Om stat och kommun

anses kunna utan fullgoda grunder frikallas från att i privaträttsliga

förhållanden iakttaga vad eljest är till allmän efterlevnad påbjudet, helst

på ett område, där de borde föregå med gott exempel, så frestas lagstiftaren

att icke med tillbörlig omsorg överväga vad ur allmänna välfärdssynpunkter

kan billigtvis fordras av de enskilda, och respekten för hans påbud undergräves.

Om i sakens nuvarande läge ett undantag måste göras för ecklesiastika boställen,

hemställes dock på grund av det anförda, att det begränsas att gälla

allenast dem.

Justitierådet von Seth:

Stadgandet i slutet av första stycket, att om jordägaren undandrager sig att

tillhandahålla arrendatorn arbete, som denne enligt avtalet åtagit sig, arrendatorn

skall åtnjuta skäligt skadestånd, lärer vila på principiellt riktig grund.

I jordsakkunnigas motiv uttalas också den uppfattningen, att det näppeligen

vore att befara, att detsamma skulle komma att för jordägarna medföra några

mera avsevärda olägenheter. Skulle ett planerat arbete av någon anledning

behöva inställas, syntes nämligen jordägaren i flertalet fall hava möjlighet att

i stället anvisa arrendatorn annat arbete. I sakens natur läge, att liksom arrendatorn,

då han hindrades att fullgöra sin arbetsskyldighet av omständigheter,

som innefattade giltig ursäkt, icke borde drabbas av någon särskild påföljd,

jordägaren ej heller borde kännas skyldig att till arrendatorn utgiva skadestånd,

då arbetet av liknande orsak måste inställas eller inskränkas. Vad

sålunda anförts torde obetingat äga sin giltighet, då arbetets inställande eller

inskränkande beror på rent faktiska hinder och det arbete jordägaren eventuellt

erbjuder i stället för det avtalade är något så när kommensurabelt med detta.

Mera tvivelaktig torde däremot saken bliva, om väl icke något egentligt hinder

för arbetets utförande inträffat, men detta till följd av ändrade förhållanden

förlorat en avsevärdare del av sitt värde för jordägaren och han ej har annat

arbete att erbjuda i stället eller vad han kan erbjuda, till följd av det avtalade

arbetets strängt specificerade art, ej är i vidare mån jämförligt med

detta, än att det ger arrendatorn en motsvarande inkomst. Även för dylikt

fall lärer emellertid billigheten kräva, å ena sidan att jordägaren icke skall

anses hava undandragit sig sin avtalsenliga skyldighet genom att inställa arbetet

samt å andra sidan att jordägaren och arrendatorn böra vara pliktiga att så

långt som möjligt tillmötesgå varandra, jordägaren med erbjudande och arrendatorn

med antagande av det likvärdiga arbete jordägaren må kunna bereda.

Denna billighetssynpunkt vinner uppenbarligen ökad betydelse ju längre ar
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 188.

77

rendetiden är bestämd. Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas, om ej en

jämkning i avfattningen bör göras därhän, att det blir tydligt uttalat, att

rätten till skadestånd skall inträda, allenast om jordägaren undandrager

sig att tillhandahålla arrendatorn arbetet eller, om detta i avsevärd mån

förlorat sitt värde för jordägaren, annat för arrendatorn lika förmånligt

arbete.

Iakttages icke vad lagrådet hemställt i fråga om borttagande av undantaget

i sista stycket, bör det i varje fall omformuleras så, att det blir klart, att det

omfattar även de ecklesiastika boställena, för vilka det i första hand synes vara

avsett.

8 §.

Lagrådet:

Av utredningen framgår, att för närvarande en arrendetid överstigande 15

år endast undantagsvis förekommer. Blir nu genom den nya lagen en arrendetid

av 15 år fastställd såsom minimum i en mängd fall, finnes anledning antaga,

att just denna arrendetid kommer att bliva regel även i sådana fall,

då kontrahenterna frivilligt önska ordna förhållandet för en längre tid på en

gång. De bestämmelser i förevarande och vissa andra paragrafer av förslaget,

vilka med ändring av bestämmelserna i 1907 års lag hänföra sig till en arrendetid

överstigande 15 år, lära därför, trots den förkortning, som skett i den relevanta

tiden, komma att stå tämligen främmande för det praktiska livet.

Å andra sidan framgår av förarbetena till förslaget, att det från arrendatorernas

sida finnes en stark önskan, att, i den mån en minimitid av 15 år fastslås

såsom regel, det dock måtte beredas möjlighet för arrendatorn att på något

sätt tidigare komma ifrån ett arrende, som det till följd av en eller annan

omständighet är svårt för honom att längre behålla. Denna önskan torde ej

heller vara alldeles oberättigad. För en arrendator t. ex., som väsentligen

byggt sina förhoppningar att kunna reda sig med arrendet på sin egen arbetskraft,

men som fått denna nedsatt genom sjukdom, måste det vara synnerligen

betänkligt att vara ovillkorligen bunden i 15 år. I de flesta fall lärer han visserligen

kunna bliva fri genom godvillig överenskommelse med jordägaren, då

det måste ligga i dennes intresse att icke hava en mer eller mindre arbetsoduglig

arrendator på fastigheten, men det ligger i sakens natur, att vid en dylik

uppgörelse arrendatorns ställning är vida svagare, om han därvid är helt beroende

av jordägarens samtycke.

Att giva arrendatorn ovillkorlig uppsägningsrätt, eventuellt efter viss tids

förlopp, lärer av skäl, som jordsakkunniga anfört, icke vara lämpligt. Däremot

synes den i förevarande paragraf stadgade tidsgränsen böra jämkas så,

att den rätt till hembud eller till att sätta annan i sitt ställe, varom paragrafen

talar, kunde medgivas, så snart arrendetiden icke understiger 15 år.

Iakttages detta, böra motsvarande jämkningar vidtagas i 9 och 33 §§ av

förevarande lag samt i 6 och 25 §§ norrländska arrendelagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

10—12 §§.

Lagrådet:

Gällande lags bestämmelser om arrendesyn äro uppställda efter följande

plan. I 10 § stadgas, att syn är enda tillåtna medel att föra bevis om den arrenderade

fastighetens skick vid till- och avträdet. Därpå regleras i 11 §

frågorna om synenämndens sammansättning och om laga tid för ssmen. I 12 §

slutligen stadgas om förfarandet vid syneförrättningen. Därvid behandlas

först de grundläggande formfrågorna: utsättande av tid för förrättningen, parternas

underrättande, verkan av parts utevaro, prövning av jäv eller annan invändning

mot synemans behörighet. Därnäst handlas om synegången, och avslutningsvis

givas bestämmelser om syneinstrument och om kostnaderna.

Denna naturliga och klara uppställning har — såvitt kan ses utan nödtvång

— i förslaget brutits. Den bleve återställd, om 10 § i gällande lag lämnades

orubbad och tredje stycket i förslagets 12 § finge sin plats såsom andra stycke

i 11 §, med en härav betingad jämkning i redaktionen, samt slutligen tredje

stycket i förslagets 10 § återflyttades -— med bibehållande av det gjorda tilllägget

— till sin gamla plats i 12 § näst framför punkten om syneinstrument,

vilken, såsom i förslaget skett, finge utgöra ett särskilt stycke.

14 §.

Lagrådet:

Den hänvisning till andra stycket, vilken med orden »som nedan sägs» inskjutits

i nuvarande lydelsen av första styckets första punkt, torde få utgå såsom

helt överflödig och icke överensstämmande med lagens teknik. I samma

punkt tillerkännes enligt förslaget arrendatom under viss förutsättning

gottgörelse »intill» i stället för såsom i gällande lag och i de sakkunnigas förslag

»med» det vid synen fastställda belopp. Möjligen har med ändringen åsyftats

ett förtydligande, som ansetts påkallat av medgivandet att gottgörelsen

får uppbäras successivt i mån av arbetets fortskridande. Något förtydligande

av denna anledning lärer icke erfordras, och med det använda uttryckssättet

torde rätta meningen tvärtom hava fördunklats.

Iakttages vad ovan hemställts om uppställningen av 10—12 §§, torde i andra

styckets andra punkt lämpligen böra sägas, att beträffande den särskilda synen

skall gälla i tillämpliga delar vad i 11—13 §§ stadgas om syn vid tillträde

eller avträde; dock att kostnaden o. s. v. i enlighet med förslaget.

17 §.

Justitierådet Alexanderson, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga

instämde:

Genom stadgandet i 2 kap. 17 § nyttjanderättslagen om rätt för arrendatorn

till gottgörelse för materialkostnad vid täckdikning med tegelrör togs ett första

steg att tillmötesgå de gamla önskemålen om ersättning åt arrendatorn för

varaktig jordförbättring. Att man fann sig böra stanna härvid berodde, enligt

vad lagberedningen utvecklat, på hänsyn till den ekonomiskt svaga ställ
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 182.

79

ning, vari mången upplåtare befinner sig. Beredningens ordförande framhöll

i diskussionen om en norrländsk arrendelag med eftertryck, att gentemot kapitalstarka

upplåtare, i fråga om vilka nämnda hänsyn icke gällde, vore tvingande

bestämmelser om skyldighet att ersätta jordförbättring ur nationalekonomiska

likasom ur privatekonomiska synpunkter väl motiverade.

De jordsakkunniga hava funnit sig kunna konstatera att efter nyttjanderättslagens

tillkomst en förändring av den allmänna uppfattningen ägt rum till

arrendatorns förmån i fråga om rätt till ersättning för förbättringar å fastigheten

överhuvud; och utan tvivel äger detta omdöme särskild giltighet beträffande

egentliga jordförbättringar och vad därmed har närmaste samband (anordningar

för gödsels tillvaratagande och vård o. s. v.). De sakkunniga hava

emellertid i sitt förslag begränsat rätten till ersättning för jordförbättring att

gälla täckdikning, nyodling och åtgärder för betesbruk; och departementsförslaget

har härutinnan följt deras mening. Det synes emellertid kunna starkt

ifrågasättas, huruvida man ej på denna punkt förfarit med alltför stor försiktighet

med påföljd att stadgandena i tillämpningen skola framstå såsom godtyckligt

snäva och ny ändring snart påkallas. Det förhållande, att man i förslaget

utskilt en grupp kapitalstarka upplåtare, mot vilka ensamma bestämmelserna

i ämnet skola äga tvingande karaktär, medan övriga upplåtare äga

frihet att avtalsvis fritaga sig från en ersättningsskyldighet, som i vissa fall

kunde medföra en alltför tyngande utgift, synes särskilt framkalla frågan om

ej, då ändock lagändringar på området föreslås, man borde taga steget ut

till en allmän legal regel om ersättning för varaktig jordförbättring. Med

den ståndpunkt, förslaget i förevarande paragraf intager, följer att även upplåtare,

varom i 44—52 §§ är fråga, icke äga ersättningsskyldighet för jordförbättring

av annat slag än de i 17 § angivna. I avgivna yttranden har dock

från olika håll erinrats, att även i sådana fall, där tillfälle till nyodling överhuvud

gives, det ofta är händelsen att arbete kunde med bättre ekonomiskt

resultat nedläggas på den redan under plog lagda jordens varaktiga förbättring.

Invändningen att det i många fall vore vanskligt att bedöma, huruvida

och med vilket belopp en värdeökning åstadkommits, synes icke böra tillmätas

avgörande betydelse. Det torde nämligen ligga i sakens natur, att dessa

vanskligheter endast i rena undantagsfall komme att verka till upplåtarens

nackdel; de kunna antagas föranleda synnerlig försiktighet från synemännens

sida vid uppskattningen.

Justitierådet vem Seth:

Jag inser väl, att det kan synas mest följdriktigt att utsträcka jordägarens

ersättningsskyldighet till att avse alla jordförbättringar av beståndande beskaffenhet.

Om jag likväl icke kan annat än i begränsad mån biträda hemställan

härom, beror detta alltså på rent praktiska skäl. Beträffande en del åtgärder

kunna sålunda enligt mitt förmenande förhållandena vara sådana, att ett rättvist

bestämmande av ersättningens storlek möter alldeles särskilda svårigheter.

Vidare kan det, om de förbättringsåtgärder, som skola medföra ersättningsskyldighet

för jordägaren, icke på ett distinkt sätt angivas i lagen, ofta

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Hiva svårt att i det enskilda fallet avgöra, om en åtgärd är att hänföra till

dylika förbättringsåtgärder eller den endast är att anse såsom ett moment i en

osedvanligt god skötsel av fastigheten, därför ersättning ju icke skall utgå.

Och även om man bortser från dessa omständigheter, synas mig alla skäl föreligga

att på ifrågavarande område framgå med största försiktighet. Man får

ej förbise, att vid full frihet att vidtaga vilka förbättringar som helst med

rätt till ersättning vid arrendetidens slut en företagsam arrendator kan komma

att ställa en kapitalfattig jordägare inför en ganska allvarlig situation. Även

förbättringar, som varaktigt höja fastighetens värde, kunna för övrigt vara

rena lyxförbättringar, som väl höja trevnaden, men icke öka fastighetens avkastnings

f örmåga.

För mig ställer sig därför saken så, att jag väl tillstyrker utsträckande av

jordägarens ersättningsskyldighet även till andra fall av jordförbättring än

de i förslaget angivna, men detta endast under förutsättning, att ersättningsskyldigheten

för dylika fall göres beroende av jordägarens föregående samtycke

till åtgärden.

Lagrådet:

Stadgandet i första stycket, som tillerkänner arrendatorn rätt att å i arrendet

ingående skogsmark verkställa nyodling utan jordägarens medgivande blott

marken ej är skogbärande, lider av den oegentligheten, att det ej tager tillbörlig

hänsyn till bestämmelserna i den nya skogsvårdslagen. Enligt denna åligger

det ägaren att försätta all skogsmark, som icke är skogbärande, i skogbärande

skick. Undantag är endast gjort för sådana fall, då skada å skogen,

varom sägs i lagens 10 § och som eljest skulle föranlett skyldighet att vidtaga

återväxtåtgärder, uppkommit före lagens trädande i kraft. Ägaren är visserligen

oförhindrad att i stället för att vidtaga återväxtåtgärder odla marken till

åker o. s. v., men varje sådan omläggningsåtgärd utsätter honom för att vederbörande

skogsvårdsstyrelse kan komma att framgå mot honom på sätt angives

i lagens 24 §. Samma risk skulle ägaren komma att löpa, om en arrendator

med begagnande av den rätt, som skulle tillkomma honom enligt förslaget,

företoge sig nyodling å kalmark, varå ägaren enligt skogsvårdslagen

vore skyldig företaga återväxtåtgärder. Detta kan ej vara rimligt, med mindre

ägaren medgivit odlingen. Det hemställes förty om sådan jämkning i förslaget,

att arrendatorn ej kommer att äga utan jordägarens medgivande verkställa

nyodling å mark, som är skogbärande eller varå jordägaren vidtagit eller är

skyldig vidtaga åtgärder för återväxtens betryggande.

Vad nu sagts om nyodling äger motsvarande tillämpning beträffande åtgärd

för anordnande av varaktigt betesbruk, blott att rätten härtill är underkastad

vissa särskilda inskränkningar, som synas gälla även för arrendatorn. Förbudet

i lagens 20 § för arrendatorn att i annan mån än arrendeavtalet bestämmer

nyttja fastighetens skog, vilket förbud lärer varit anledning till att i

förslagets 17 § första stycket icke något nämnes om jordägarens samtycke

som villkor för omläggning till betesbruk, torde ej hänföra sig till annat

än den växande skogen. Även omläggning för sådant ändamål av skogsmark,

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 182.

81

varom ovan talats, lärer böra vara arrendatorn förbjuden, med mindre han erhållit

jordägarens tillstånd till åtgärden.

Att i de fall då, enligt skogsvårdslagen eller annan skogslag, jordägaren

själv icke äger företaga omläggning av skogsmark till annat bruk utan särskilt

tillstånd, detsamma kommer att gälla arrendatorn, lärer vara så självfallet, att

något påpekande därav i förevarande lag ej synes påkallat.

Iakttages vad ovan hemställts, bör motsvarande ändring vidtagas i första

stycket av 21 § norrländska arrendelagen.

Enligt departementsförslaget skall, i motsats till vad de sakkunniga hemställt,

värdet av verkställd jordförbättring i intet fall vara bestämmande för

ersättningens belopp. Val är det en förutsättning för ersättningsrätt, alt en

värdeökning åstadkommits; men står det fast, att denna förutsättning är för

handen, är arrendatorns nedlagda nödiga kostnad — efter visst avdrag för

nytta, som han själv dragit av förbättringen -— norm för ersättningen. Denna

ändring i de sakkunnigas förslag synes icke kunna förordas. Har ett företag

varit ekonomiskt så föga välbetänkt, att därå måst nedläggas en kostnad, som

måhända flerdubbelt överstiger förbättringsvärdet, lärer detta icke böra drabba

upplåtaren. Å andra sidan torde det för arrendatorn mången gång — t. ex. i

fråga om nyodling — falla sig svårt att förebringa tillfredsställande utredning

om beloppet av nedlagda verkliga kostnaden. Enligt’ de sakkunnigas förslag

däremot kunde det ej bliva fråga om annat än en jämförande uppskattning av

den vunna förbättringens värde och den kostnad den skäligen bort draga; detta

nämligen i händelse upplåtaren gör gällande, att det senare beloppet understiger

det förra.

Sker, i enlighet med vad sålunda hemställes, återgång till de sakkunnigas

förslag, att ersättning skall vid avträde från arrendet tillgodokomma arrendatorn

med förbättringens dåvarande värde, dock ej utöver nödiga kostnaden,

torde anledning ej förekomma att i fråga om nyodling och betesförbättring

föreskriva avdrag för den nytta arrendatorn kan utöver skälig ränta på sitt

utlägg hava dragit av företaget. Huruvida, på sätt jordsakkunniga antagit,

tillräckliga skäl föreligga att i fråga om täckdikning bedöma saken annorlunda,

må lämnas därhän; det må endast erinras därom, att till grund för ersättningsfrågans

bedömande ligger även i detta fall det värde förbättringen

äger vid tiden för avträdet, samt att arrendatorn är den, som står risken

för att arbetskostnaden ställt sig för dyr i förhållande till båtnaden. — Att

stadgandet i paragrafens slutord om avdrag för brist å täckdikningen bör utgå,

i händelse av återgång till de sakkunnigas ståndpunkt, är tydligt.

18 §.

Lagrådet:

Anledning torde saknas att låta det nya första stycket till ordalagen avvika

från lydelsen av paragrafens nuvarande första punkt.

Iakttages vad vid 17 § hemställts om sättet för ersättningens beräknande,

lärer därav följa, att motsvarande ändring vidtages i andra punkten av förevarande

paragrafs andra stycke.

Bihang Ull riksdagens protokoll 1027. 1 saml. 155 käft. (Nr 182.) 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

En redaktionell förenkling synes kunna med fördel vidtagas på det sätt, att

vad nu på tre ställen säges om att viss fråga skall prövas i den ordning, 8 §

bestämmer, sammanföres i ett nytt sista stycke. Sker så, bör i 51 § ej talas om

sista stycket i 18 § utan om dess tredje och fjärde stycken utom vad angår

elektrisk anläggning, och i 56 § bör i stället för 18 § första och sista styckena

citeras 18 § med samma förbehåll.

22 §.

Lagrådet:

Att jordägaren ej må förvägras det tillträde till fastigheten, som är behövligt

för att han skall kunna uppfylla sina skyldigheter mot arrendator!! eller

mot det allmänna — det senare fallet synes dock ej hava med förslaget åsyftats

-— är lika självklart, som att han skall giva arrendatorn varsel i skälig

tid, när omständigheterna det påkalla. Detta förhållande lämpar sig dest»

mindre att särskilt lagfästas som, på sätt lagberedningen framhållit, en dylik

tillträdesrätt måste anses föreligga för jordägaren, närhelst och i den omfattning

hans skäliga intressens bevakande det erfordrar. Att en erinran aktats

nödig i fråga om besiktning av fastigheten, beror på den särskilt ömtåliga

situation just detta syfte med fastighetens beträdande är ägnat att framkalla.

Det hemställes alltså, att paragrafen får kvarstå oförändrad i gällande lydelse.

33 §.

Lagrådet:

Någon viss tidpunkt, då bevakning av fordringar i konkurs skall ske, finnes

ej stadgad, utan blott en viss tidrymd, inom vilken bevakning skall äga rum.

I första stycket och andra styckets andra punkt bör det alltså heta »från utgången

av den för bevakning av fordringar utsatta tid».

Iakttages detta, bör motsvarande ändring vidtagas i 25 § norrländska arrendelagen.

43 §.

Lagrådet:

Den kommentar av föregående paragrafers innebörd i visst avseende, som

här gives, har föranletts av uttalade önskemål om större lättfattlighet. Dessa

önskemål är det emellertid en vansklig sak att i denna form efterkomma. Paragrafen

är i själva verket missvisande utan att en hänvisning tillika gives till 51

§:s bestämmelser. Sistnämnda paragraf samt 53 och 55 §§ äro i sin ordning,

sammanställda med den förevarande, missvisande, ity att i denna sistnämnda

framhäves det undantag från avtalsfrihet, som 2 § första stycket enligt

sakens natur innebär, medan ett motsvarande Omnämnande av 45 § ej skett

i 51, 53 och 55 §§. Avsikten med dessa erinringar, vartill kunde fogas

andra, är ingalunda att påyrka ett fullständigande, vilket blott skulle göra

saken ytterligare invecklad; i 51 § exempelvis kan 45 § ej omnämnas vid sidan

• av övriga där uppräknade, enär dess bestämmelser i motsats mot deras äro ömsesidigt

tvingande. Lagrådet vill fastmera hemställa, att paragrafens text

må utgå ur förslaget. Att 2 § första stycket, 3 § och delvis 7 § äro av tvin
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts proposition nr 182.

83

gande natur för alla arrendeförhållanden — frånsett det i sistnämnda paragrafs

slutstadgande gjorda undantaget — framgår av nämnda lagrums uttryckliga

ord; att motsatsen således, i överensstämmelse med den privata avtalsrättens

huvudregel, gäller inom den allmänna arrenderätten i övrigt, därom

torde icke de jordägare och arrendatorer, som äga önskan och makt att genomdriva

avvikande avtalsvillkor, behöva stanna i okunnighet. Detta så mycket

mindre som förhållandet numera särskilt framträder genom den särskilda bestämmelsen

i annan riktning för bolagsarrenden och därmed jämställda i Öl §.

Den nya paragrafen är dessutom i viss mån ägnad att utplåna den åtskillnad,

lagstiftaren genom omsorgsfullt val av uttryckssätt velat angiva mellan stadgande^

som innebära ett förord för den ordning han ansett vara den för

normala fall rättvisa och billiga, och andra stadganden, som endast hava till

syfte att giva en supplementregel för den händelse en viss fråga, som vanligen

regleras i kontraktet, skulle blivit där förbigången. Med hänsyn till sistnämnda

förhållande är för övrigt förslagets uttryck, att något annorlunda avtalats än

ovan i kapitlet »är föreskrivet», tämligen oegentligt.

Dår, i enlighet med vad nu hemställts, paragrafens föreslagna innehåll bortfalla,

torde hit böra förflyttas den erinran om särskild lagstiftning rörande

det nya åhorättsinstitutet, som enligt lag den 4 juni 1926 utgör arrendekapitlets

44 § och till följd av något förbiseende — jämför förevarande förslags ingress

— finge strida om denna plats med den föreslagna nya 44 §.

Särskilda bestämmelser om vissa jordbruksarrenden.

Lagrådet:

Det hemställes att, för vinnande av nödig överskådlighet och reda, 44—55 §§

måtte i huvudsaklig överensstämmelse med vad jordsakkunniga föreslagit uppdelas

i tre avdelningar, den första omfattande 44—52 §§ med rubrik »Om jordbruksarrenden

under bolag och med dem likställda jordägare», den andra omfattande

53 och 54 §§ med rubrik »Om jordbruksarrenden under fideikommiss»

och den tredje rubricerad »Om vissa andra jordbruksarrenden».

44 §.

Lagrådet:

Bestämmelserna i 44—52 §§ äro avsedda att för mellersta och södra Sverige

utgöra en motsvarighet till den norrländska arrendelagen, men knappast lärer

det hava tänkts, att de skola vinna tillämpning även inom de landsdelar, där

norrlandslagen gäller. Så kan dock bliva fallet till följd av de olika sätt, varpå

denna och förslaget bestämma kretsen av de enskilda personer, som äro att

jämställa med bolag. Norrländska arrendelagen talar om sådan enskild person,

»vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk

med densamma»; förslaget lämnar mantalsskrivningsorten därhän och

jämställer med bolag »enskild person, där han driver yrkesmässig handel med

skogsprodukter eller industriell rörelse och ej besitter jorden eller fastighet,

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kung!,. Maj:ts proposition nr 182.

vartill den hör, huvudsakligen för jordbruk». Uppenbarligen kan även en å

fastigheten mantalsskriven person vara så kvalificerad som förslaget anger.

Till förebyggande av en alltför brokig blandning av skilda rättsområden i

samma landsända torde förslaget alltså böra ändras därhän, att dess nu ifrågavarande

bestämmelser icke bliva tillämpliga å jord, som tillhör enskild person,

mantalsskriven å arrendefastigheten eller å fastighet som med denna är i sambruk.

Och visserligen lärer det vara riktigt att icke stanna härvid utan göra

kretsen av de med bolag likställda personerna trängre än enligt norrländska

arrendelagen; men av de skiftande försök i sådan riktning, som efter hand

framlagts, synes intet vara tillfredsställande. Vad särskilt det remitterade

förslaget angår må anmärkas, att det från kretsen utesluter den, som utan att

idka handel eller driva industriell rörelse besitter fastigheten väsentligen i

ändamål att exploatera skogen, men å andra sidan låter den omfatta exempelvis

en industriidkare, som besitter en fastighet huvudsakligen för att därå hava

sitt sommarhem och anser det öka lantvistelsens behag, att jorden brukas på

äkta bondevis. Enligt lagrådets åsikt borde med bolag jämställas enskild

person, om vilken det gäller — förutom att han såsom norrländska arrendelagen

stadgar är mantalsskriven å annan ort — att han uppenbarligen besitter fastigheten

huvudsakligen i ändamål att därav bereda sig inkomst annorledes än

genom jordbruket.

Det är vidare att märka, att norrländska arrendelagen endast gäller jord å

landet. Redan av skäl, som ovan anförts, synes det, som om en motsvarande

begränsning borde givas även åt nu ifrågavarande bestämmelser. En sådan

begränsning torde jämväl i övrigt vara väl motiverad av de särskilda förhållanden,

som råda inom stadssamhällena. Iakttages detta, lär följdriktigheten

fordra, att motsvarande ändring vidtages i 53 och 55 §§.

I redaktionellt avseende må erinras att, enligt vedertagna normer för lagstil,

användandet av frasen »lag samma vare» i andra stycket innebär varken

mer eller mindre än att i fråga om upplåtelse av jord, som där sägs, skall gälla

vad som är stadgat i 45—51 §§. Efter orden bliva alltså 45—51 §§ tillämpliga

å varje upplåtelse av jord, tillhörig sådan enskild person som i andra stycket

avses, oberoende av huru stor areal odlad jord, som ingår i upplåtelsen; och

med erforderlig tydlighet framgår knappast, att den relevanta tidpunkten beträffande

ägarens förhållanden är, såsom uttryckligen säges i första stjmket,

avtalets ingående. En formell överarbetning synes fördenskull vara nödvändig.

Justitierådet Alexanderson och regeringsrådet Planting-G yllen}) aga:

De jordsakkunnigas majoritet hade föreslagit, att de särskilda bestämmelserna

för arrende av jord, tillhörig bolag, ekonomisk förening eller med dem jämställd

enskild person, skulle bliva tillämpliga vid en minimiareal av två hektar

odlad jord. Departementsförslaget har godtagit principen: gränsbestämning

genom en i lag fixerad minimiareal; men i anledning av anmärkningar från

hörda myndigheter och sammanslutningar har gränsen höjts till fyra hektar.

Det vill emellertid synas, som om de framställda betänkligheterna väsentligen

gällt bestämmelsen om viss minimitid och förbudet att stadga arbetsskyl
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t-s proposition nr 182.

85

di gliet. Det har nämligen i huvudsak framhållits, att just de mindre torp*

ställena utarrenderades åt personer, på vilka jordägaren måste kunna räkna

såsom skogsarbetare och som han icke borde vara för en avsevärd framtid

tvingad att behålla vid arrendet, om de visade sig olämpliga för skogsarbetet.

Då förbudet mot kombination av arrende- och arbetsavtal bortfallit i departementsförslaget,

synes det egentligen vara den i 45 § föreskrivna minimitiden,

som föranlett höjningen av arealgränsen i förevarande paragraf.

Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas, huruvida icke stadgandet i 45 §.

ensamt bör till sin giltighet inskränkas till arrenden om minst fyra hektar, men

bestämmelserna i följande paragrafer omfatta jämväl mindre arrenden ned till

två hektar. Alldeles oavsett den bekanta svårigheten att vare sig genom aYealbestämning

eller annorledes angiva vad som är att hänföra till »självständigt

jordbruk», förefaller det icke klart, varför lagstiftaren i detta sammanhangskäll

sträva att begränsa sin sociala omvårdnad till idkare av ett sådant. Om

än det må vara riktigt, att innehavarna av de små arrendena om två till fyra

hektar ofta, kanske i regel icke kunna hämta ens sin huvudsakliga bärgning

av jordbruk, utgör dock detta ett mycket viktigt stöd för deras ekonomiska

existens; och svårigheterna att sörja för tillfredsställande nybyggnad och kostsammare

reparationer äro uppenbarligen snarast mera oöverkomliga för dem än

för innehavare av större arrenden. Det synes också kunna befaras, att en jordägare

med åtskilliga arrendeställen, av vilka somliga falla under de särskilda

bestämmelserna, andra däremot icke, vänder sina byggnads- och underhållsomsorger

så helt till de förra, ätt föga blir för de senare till övers. Icke heller

synas de i 51 § stadgade förbuden för jordägaren att fritaga sig från skyldighet

att ersätta förbättringar och deltaga i synekostnader o. s. v. böra äga mindre

tillämplighet på ifrågavarande arrenden än på de större.

Såsom lagrådet ovan anmärkt bör de särskilda bestämmelsernas giltighetsområde

angivas så, att dessa bestämmelser icke i något fall bliva vid siden av

norrländska arrendelagen tillämpliga inom de landsdelar, där denna lag gäller.

Anses den minimiareal, fyra hektar inrösningsjord, som bestämts i nämnda lags

ingress, böra bibehållas — något, varom här ej skall yttras något omdöme •—- skulle alltså en ändring i förevarande särskilda bestämmelser sådan som bär

ifrågasatts medföra behovet av ett särskilt stadgande, varav framginge, att

dessa bestämmelser ej hava tillämplighet inom norrländska arrendelagens giltighetsområde.

45 §.

Justitierådet von Seth:

Stadgandet i sista punkten är naturligtvis icke tillämpligt om en förmyndare

begagnar sin rätt enligt 8 kap. 14 § förmynderskapslagen att utan överförmyndarens

samtycke upplåta en sin myndlings fastighet på tid icke överstigande

5 år. Vill förmyndaren icke söka överförmyndarens samtycke till att

avtalet må gälla för den lagstadgade minimitiden, lärer det, såsom ifrågavarande

stadgande är formulerat, ligga närmast till hands att anse avtalet i dess

helhet förfallet. Tvivelaktigt blir förhållandet dock, om båda kontrahenterna

äro ense, att avtalet skall tillämpas enligt sin lydelse, och arrendatorn överta
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

86

Kung!. Maj:ts proposition nr 182.

ger fastighetens brukande för den avtalade tiden. Förmynderskapslagen ger i

så fall ej anledning till ingripande, och det lär väl då bliva svårt att helt lämna

avtalet å sido. Det kan ifrågasättas, om ej det riktiga vore att från stadgandet

i förevarande paragraf helt undantaga fastighet, som tillhör omyndig. Någon

större olägenhet i socialt hänseende vore säkerligen ej att befara därav.

Iakttages detta, bör motsvarande undantag göras från stadgandet i 2 § av

norrländska arrendelagen.

46 §.

Justitierådet von Seth:

Enligt vad utredningen visar pläga på vissa håll arrendeavtalen, jämte det

de lägga nybyggnadsskyldigheten å jordägaren, innehålla bestämmelse, att, om

jordägaren under arrendetiden nödgats företaga nybyggnad, arrendatorn skall

under återstående arrendetiden förränta nybyggnadskostnaden efter viss procent.

En dylik bestämmelse är ju, särskilt om däri intages bestämmelse jämväl

om ett visst amorteringstillägg, synnerligen lämplig. Genom densamma,

om den är väl avvägd, framhäves den solidaritet, som jordägaren och arrendatorn,

om de se sunt på sina inbördes förhållanden, måste söka upprätthålla

sinsemellan. Jordägaren har naturligtvis också, om avtalet avser någon längre

tid, svårt att vid avtalets ingående beräkna det tillägg, varmed han bör öka

den eljest lämpliga legan för att säkra sig mot förlust till följd av nybyggnadskrav,

som kunna uppstå under arrendetiden, och måste följaktligen räkna i

överkant för att vara säker vid alla eventualiteter. Ordnas däremot saken i

fråga om nybyggnadskrav, som ej tagits i beräkning vid avtalets ingående,

på sätt ovan angivits, kan legan, även om arrendetiden sättes så lång som

till 15 år, beräknas utan hänsyn till eventuella nybyggnadskostnader. Att

detta senare är det för arrendatorn förmånligaste är otvivelaktigt. Stadgandet

i första stycket torde kunna utgöra ett hinder för ett sådant sätt att ordna

nybyggnadsf rågan.

Även i ett annat hänseende skulle samma stadgande kunna verka hinderlig!

för en naturlig utveckling av arrendeförhållandena.

Det torde vara otvivelaktigt, att ett av skälen, varför varken jordägarna

eller arrendatorerna på senare tider visat synnerlig benägenhet att binda sig

vid arrenden på lång tid, är, att det är så svårt att för sådan tid rättvist

avväga legan. Denna svårighet undvikes i viss mån, om t. ex. legan visserligen

bestämmes att utgå i penningar, men dess belopp förklaras skola beräknas

efter markegångsvärdet av vissa myckenheter olika slags jordbruksprodukter

— det i paragrafen använda, från norrländska arrendelagens motsvarande

stadgande hämtade uttrycket »naturalster» lärer vara en mindre lyckad

beteckning för vad som avses. Nu torde visserligen stadgandet i fråga, rätt

förstått, ej utgöra hinder för ett sådant ordnande av förhållandena, men de

använda ordalagen, som bland annat genom inskjutande av orden »eller myckenhet»

kommit att avvika från uttryckssättet i 5 § av norrländska arrendelagen,

kunde giva anledning till den uppfattningen, att en dylik kombination

av penning- och produktlega ej skulle vara av lagstiftaren avsedd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 182.

87

För att stadgandet må erhålla erforderlig smidighet i ovanangivna hänseenden

vore det nog önskligt, om ordalagen kunde jämkas så, att det komme

att klart utsägas, att lega, som utsättes i penningar eller produkter, skall vara

till belopp eller beräkningssätt eller myckenhet bestämd.

Iakttages detta, lärer även 5 § norrländska arrendelagen böra undergå motsvarande

jämkning.

Justitierådet Alexanderson, med vilken justitierådet Wedberg och regeringsrådet

Planting-Gyllenbåga instämde:

Det hemställes att orden »eller myckenhet», som ej finnas i 5 § norrländska

arrendelagen, måtte få utgå.

Lagrådet:

Det kan icke gärna vara avsett att arrendatorn må äga rätt till nedsättning

i annan lega än sådan, som är utsatt i penningar eller naturalster (jfr

norrländska arrendelagen 5 § sista stycket). Denna begränsning i arrendatorns

rätt framgår dock ej av förslagets avfattning.

I överensstämmelse med norrländska arrendelagens 5 § skulle arrendatorn

enligt jordkommissionens och jordsakkunnigas förslag njuta nedsättning i legan

vid allmän svårare missväxt i orten. Det remitterade förslaget åter talar om

svår missväxt. Motivet till ändringen uppges icke i föredragande departementschefens

yttrande, men antagligen åsyftas att utmärka, att den missväxt,

som enligt förslaget skall berättiga till nedsättning i legan, måste vara svårare

än norrländska arrendelagens svårare missväxt. Det lärer emellertid näppeligen

kunna förväntas, att i tillämpningen någon skillnad bleve gjord mellan

svår och svårare missväxt. Det hemställes förty om återgång till den norrländska

arrendelagens uttryckssätt.

47 §.

Lagrådet:

I första stycket första punkten borde på ett enklare och alltså mera nöjaktigt

sätt kunna uttryckas, att för jordbruket nödiga byggnader skola av jordägaren

vid tillträdet avlämnas i sådant skick, att därå ej tarvas ombyggnad eller annan

än mindre reparation. Andra punkten innehåller ej alldeles detsamma som

sin motsvarighet i norrländska arrendelagen (8 § sista stycket); ty medan denna

lämnar en uttömmande definition å mindre reparation, kan förslaget tolkas

som om det blott angåve exempel. Då någon olikhet,icke lärer vara avsedd, bör

en redaktionell jämkning vidtagas.

Avfattningen av andra stycket kunde giva anledning till den uppfattningen,

att beträffande fastigheter, om vilka här är fråga, det förutsatts, att tillträdessynen

alltid skulle hållas först efter det arrendatorn tillträtt fastigheten. Det

lärer emellertid icke hava varit meningen att göra någon ändring i vad 11 §

stadgar om tid för tillträdessyn, utan vad man velat utsäga torde vara, att om

opaginerad Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:t$ proposition nr 182.

vid tillträdessynen — oavsett när inom den lagliga tiden den hålles — brist befinnes

föreligga i fråga om fastighetens åbyggnader, för vilkens ''undanröjande

det enligt första stycket ankommer på jordägaren att ansvara, de i andra stycket

meddelade föreskrifterna skola träda i tillämpning. En jämkning i avfattningen,

så att detta kommer till tydligt uttryck, synes i varje fall önsklig.

Vad i andra punkten av andra stycket sägs om rätt för arrendatorn att själv

i första hand utföra det för åbyggnadernas iståndsättande erforderliga arbetet

lärer icke rimligen kunna gälla för annat fall, än att bristen kvarstår ännu

vid tillträdet. Hålles tillträdessynen före tillträdesdagen, vore det ju meningslöst

att söka förhindra jordägaren att avhjälpa bristen, om han förmår göra

det till tillträdesdagen. Och även i övrigt synes billigheten kräva att jordägaren

får skälig tid på sig att själv bättra förekommande brister. Meningarna

kunna ju vara så pass delade om vilka eller hurudana byggnader med hänsyn

till fastighetens storlek och avkastningsförmåga samt ortens sed må anses

nödiga för jordbrukets bedrivande, att det mången gång ej kan läggas jordägaren

till last som någon försumlighet, att han icke i förevarande hänseende uppfyllt

de krav synemännen anse skäligt ställa på honom; och härtill kommer, att

det enligt det till lagrådet jämväl remitterade förslaget till uppsiktslag i allt

fall skulle bliva jordägaren, som ytterst bleve ansvarig för det sätt, varpå arbetet

utfördes.

Det hemställes förty, att stadgandet om arrendatorns rätt att redan i första

händ utföra arbetet måtte få utgå.

Andra styckets sista punkt torde böra omredigeras till närmare överensstämmelse

med motsvarande stadgande i norrländska arrendelagen.

Beträffande uttrycket i tredje stycket »intill det vid synen fastställda belopp»

hänvisas till vad som förut anförts beträffande motsvarande uttryck i 14 §.

49 §.

Lagrådet:

Smärre brister, som vid tillträdet befinnas å golv, vägg- och takbeklädnad,

fönster, dörrar, murar o. s. v. och vilkas botande är att anse som tillfällig lagning,

har enligt 47 § jordägaren ej skyldighet att avhjälpa. Enligt förevarande

paragrafs första punkt är emellertid ej heller arrendatorn pliktig att befatta

sig härmed ens i sådana fall, där underlåtenhet härav medför, att den med

eu ringa brist behäftade byggnaden försämras, t. ex. tager röta av insipprande

väta. Endast om bristen uppkommit under arrendetiden, d. v. s. efter

tillträdessynen, har han dylik skyldighet. Detta synes icke tillfredsställande.

Skyldigheten att tillse, att icke fastigheten genom bristande omvårdnad försämras,

torde böra åvila arrendatorn, även om det gäller att bota sådana smärre

brister, som befunnos vid tillträdet; detta desto hellre, som bestämmelserna i

47 och 48 §§ onekligen äro ägnade att framkalla en viss risk för likgiltighet

hos arrendatorn för byggnadernas behöriga vård. För kostnad och besvär är

han ju enligt sista punkten i paragrafen berättigad till ersättning.

i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

89

54 §.

Lagrådet:

Själva huvudstadgandet, som inleder paragrafens första stycke, lärer innebära

en saklig olikhet i förhållande till 1 § lagen den 13 maj 1921 med vissa

bestämmelser rörande arrende av fideikommissjord. Det föreslagna stadgandets

giltighet är nämligen begränsad till det fall, att upplåtelse skett, innan

fideikommissrätten övergått till ny innehavare. Om sådan övergång skett, men

innehavet av fastigheten ännu är kvar hos förre fideikommissinnehavaren eller

hans dödsbo, skulle alltså upplåtelse på arrende av exempelvis ett landbohemman

under fideikommisset ej äga den verkan, paragrafen angiver. Denna inskränkning

torde icke ligga i någon parts välförstådda intresse och har måhända

ej heller varit avsedd. Det hemställes om sådan jämkning i stadgandets

lydelse, att den bortfaller.

55 §.

Lagrådet:

Iakttages den anmärkning, som vid 7 § framställts mot nämnda paragrafs

sista stycke, lärer jämväl i förevarande paragraf sista stycket böra utgå. Härav

bleve visserligen en följd att den befogenhet att meddela undantag från

bestämmelsen i 45 § om minimitid för arrende, vilken jämlikt 52 § skall tillkomma

Konungens befallningshavande, komme att gälla jämväl då kronan är

jordägare. Men detta förhållande torde icke böra få tillmätas betydelse av ett

avgörande hinder. Tillämpningen av dispensbefogenheten komme då att ske

efter grundsatser, som med vederbörliga modifikationer motsvara dem, som

iakttagas i fråga om jord under enskild äganderätt, något som icke med säkerhet

kan förväntas bliva fallet, om bestämmanderätten överlämnas åt vederbörande

fastighetsförvaltande verk.

56 §.

Lagrådet:

Denna paragraf, som motsvarar 43 § i nu gällande allmänna arrendelag, bör,

om 1 § däri lämnas oförändrad, i avfattningen närmare ansluta sig till sin

motsvarighet.

Övergångsbestämmelsen.

Lagrådet:

Något hinder synes icke föreligga att den nya lagen träder i kraft tidigare

än förslaget avser, exempelvis den 1 september 1927.

Vill man, i likhet med förslaget, att de nya bestämmelserna icke skola tilllämpas

med avseende å nyttjanderätt, som upplåtits före deras ikraftträdande,

lärer varje övergångsstadgande vara obehövligt. Erfarenheterna från den norrländska

arrendelagens tillkomst låta emellertid förmoda, att därest nya lagen

ej blir gällande beträffande avtal, som upprättats före dess ikraftträdande,

en del jordägare skola ombesörja, att äldre avtal dessförinnan ersättas av nya

i syfte att undanskjuta lagens tillämplighet. Det är icke tilltalande att lämna

opaginerad Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 18%.

möjlighet därtill öppen. Och det lärer icke innebära något vådligt avsteg från

vedertagna regler angående nya privaträttsliga stadgandens tillämplighet, om

nya lagen får gälla avtal, tillkomna visserligen före dess ikraftträdande men

efter en viss dag, infallande någon kort tid efter förslagets framläggande för

riksdagen. Det hemställes, att ett övergångsstadgande av nu angivna innehåll

meddelas i stället för det föreslagna tredje stycket.

Lagrådet:

I det föregående har redan framställts ett par erinringar av redaktionell

natur. Det synes emellertid önskligt, att förslaget även i andra än sålunda påpekade

delar varder i formellt avseende förbättrat, så att ändringarna i nyttjanderättslagen

icke bliva stiliserade på ett mot dennas ursprungliga avfattning

stridande sätt. Mindre tillfredsställande ordvändningar förekomma exempelvis

i 12 § slutet av tredje stycket, 48 § andra stycket, 51 § och 52 §, vilken

för övrigt synes lämpligen kunna i ett och annat avseende jämkas närmare till

sin motsvarighet i norrländska arrendelagen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 25

juni 1909 (nr 57 s. 2) om arrende av viss jord å landet inom Norrland

och Dalarne.

1 §‘

Lagrådet:

Om, på sätt lagrådet hemställt, allmänna arrendelagen icke belastas med

regler angående domstolsbeslut av samma verkan som skriftligt arrendekontrakt,

lärer all anledning saknas att ändra lydelsen av vare sig denna paragraf

eller 40 § inteckningsförordningen.

5 §•

Lagrådet:

Bestämmelserna i tredje stycket skilja sig från sin motsvarighet i förslaget

rörande allmänna arrendelagen (7 § tredje stycket) blott därutinnan, att de

icke medge laga verkan åt förbehåll ens om sådan tjänstbarhet, som är av allenast

ringa betydelse. Då emellertid denna skiljaktighet knappast lärer vara

av den vikt, att den bör upprätthållas, hemställes, att tredje stycket utbytes mot

en hänvisning till allmänna arrendelagen, en hänvisning, som borde givas i omedelbart

sammanhang med den i andra stycket.

19 §.

Lagrådet:

Om 2 kap. 18 § allmänna nyttjanderättslagen kommer att bestå av fyra stycken,

såsom lagrådet ifrågasatt, bör hänvisningen till sagda lagrum i nu förevarande

paragraf något jämkas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

91

20 §.

Lagrådet:

Giltig anledning att ändra denna paragrafs nuvarande lydelse synes ej föreligga.

Övergångsbestämmelsen.

Lagrådet:

Förevarande lag torde böra träda i kraft samtidigt med den föreslagna lagen

om ändring i vissa delar av allmänna nyttjanderättslagen. I övrigt torde någon

övergångsbestämmelse icke erfordras.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 40 § förordningen den 16 juni

1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Lagrådet:

Beträffande detta förslag hänvisas till vad som yttrats vid 1 § norrländska

arrendelagen. Skulle dock ändringen anses förtjänt av att vidtagas, lärer en

redaktionell jämkning böra ske: lagens ingress borde få utmärka, att till 40 §

skall fogas ett tredje stycke, och av själva lagtexten borde ej upptagas något

annat än detta nya stycke.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 24 februari 1927.

N ärv a rande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Bibbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Bosén, Hamrin,

Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, lagrådets den 10 januari

1927 avgivna utlåtande över de den 5 november 1926 till lagrådet remitterade

förslagen till

1) lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om

nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 25 juni 1909 (nr 57

s. 2) om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne;

3) lag om ändrad lydelse av 40 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12)

angående inteckning i fast egendom.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden:

»Vid 1 § allmänna arrendelagen hava lagrådets samtliga ledamöter i fråga

om formen för arrendeavtals ingående hemställt om bibehållande av den nuvarande

regeln, att avtalet skall upprättas skriftligen, där ej upplåtaren och

arrendatorn annorlunda åsämjas. Mot det remitterade förslaget har i denna

del huvudsakligen anförts, att dess genomförande skulle vara ägnat att medföra

osäkerhet, huruvida och i vilken utsträckning giltighet kunde tillerkännas

muntliga överenskommelser rörande arrendeförhållandet.

Inom arrendelagstiftningen är frågan om avtalets form utan gensägelse en

av de mera svårlösta. Att den skriftliga formen äger ett bestämt företräde,

lärer vara obestridligt, och lagstiftningen utgår hos oss såväl som i de flesta

andra länder från denna form såsom den normala, även om man icke ansett sig

böra gå så långt som till att göra den obligatorisk. Såsom jordsakkunniga

framhållit, har i vårt land alltmer den ordning blivit rådande, att arrendeavtalen

upprättas skriftligen. Att själva arrendeupplåtelsen grundas blott

på muntlig överenskommelse lärer numera kunna betecknas såsom ett undan
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 182.

93

tåg, vilket i allmänhet faller inom de minsta arrendenas område, Härmed

är emellertid ingalunda givet, att muntliga överenskommelser upphört att

äga betydelse för bestämmande av arrendeförhållandet. Även om avtalet avfattats

med största möjliga fullständighet — vilket faktiskt dock ofta underlåtes

—, måste enligt sakens natur anledning ej sällan förekomma att företaga

jämkningar i vad ursprungligen avtalats eller att genom särskilda överenskommelser

ordna ett eller annat förhållande, som icke kunnat från början

förutses eller tillräckligt beaktas. Om giltigheten av dylika ändringar och

tillägg bleve beroende av att de avfattades i skriftlig form, vore att befara, att

en dylik formföreskrift understundom kunde leda till konsekvenser, som för

den allmänna rättsuppfattningen komme att framstå såsom otillfredsställande

eller stötande, och det kan knappast betvivlas, att dessa konsekvenser skulle

komma att träffa ej minst de arrendatorer, vilka i olika hänseenden äro svagast

ställda. På grund härav har jag icke kunnat tillstyrka ett förslag, som skulle

göra skriftlig form under alla förhållanden obligatorisk. Enligt det remitterade

förslaget skall val såsom huvudregel gälla, att avtal, varigenom jord upplåtes

på arrende, skall upprättas skriftligen, men härtill har fogats den bestämmelse,

att där på grund av muntligt avtal fastigheten redan övertagits av brukaren

avtalet skall äga giltighet. I fråga om muntliga tilläggsöverenskommelser

torde innebörden härav vara den, att, om sådan överenskommelse träffats

före fastighetens övertagande, densamma likasom ett muntligt arrendeavtal

erhåller giltighet i och med fastighetens övertagande. Mera tveksam ställer

sig frågan om giltigheten av en muntlig överenskommelse, ingången efter arrendatorns

övertagande av fastigheten. För denna frågas avgörande torde det

icke låta sig göra att uppställa någon för alla fall tillämplig regel.

I detta sammanhang tillåter jag mig erinra därom, att ej heller nu gällande

lag innehåller någon bestämmelse om giltigheten av muntliga överenskommelser

vid sidan av själva arrendeavtalet. Den inom lagrådet uttalade uppfattningen,

att nu berörda spörsmål vore att bedöma enligt samma grund som giltigheten

av ett muntligt arrendeavtal, lärer ej vara alldeles oomstridd. Uppenbart

är emellertid, att jämväl med sistnämnda uppfattning åtskilliga svårigheter

yppa sig för bedömande i det särskilda fallet, huruvida en giltig överenskommelse

föreligger eller icke. Att med den i det remitterade förslaget förordade

lydelsen av denna paragraf svårigheterna härutinnan skulle bliva större,

synes mig icke vara att antaga. Enligt min uppfattning kommer den bestämmelse,

som upptagits i det remitterade förslaget, att befordra utvecklingen till

eu genomgående användning av skriftlig form i arrendeförhållandet utan att

dock medföra ovillkorligt underkännande av varje i annan ordning framgången

överenskommelse. Jag har därför ansett mig böra- i denna del vidhålla det remitterade

förslaget.

Mot den föreslagna bestämmelsen om arrendeförhållandets stadfästande genom

domstols beslut hava inom lagrådet framförts vissa anmärkningar, som

dock kunna anses gälla även motsvarande stadgande i norrländska arrendelagen.

Visserligen måste det medgivas, att denna bestämmelse icke betecknar

någon i och för sig tillfredsställande utväg för att ernå det muntliga avtalets

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

fixerande i skriftlig form. Då emellertid lagen utgår från den skriftliga formen

såsom den normala, synes det riktigt, att i de fall, då rättsverkan likväl

icke frånkännes det muntliga avtalet, möjlighet beredes för en övergång till

den regelmässiga ordningen. Om norrlandslagens bestämmelse, på sätt inom

lagrådet anförts, hittills icke erhållit någon omedelbar praktisk tillämpning,

lärer detta kunna antagas väsentligen bero därav, att redan befintligheten av

ett sådant stadgande varit ägnad att befordra arrendeavtalens upprättande i

skriftlig form. Även torde vid de avtal, som falla under norrlandslagen, jordägarna

merendels vara att hänföra till dem, vilka, enligt ett uttalande inom

lagrådet, hava för vana att förelägga arrendespekulanterna tryckt eller eljest

mångfaldigat avtalsformulär. Inom den allmänna arrendelagstiftningen synes

emellertid bestämmelsen icke kunna antagas bliva på grund av motsvarande

förhållanden överflödig, och jag har därför ansett den böra.bibehållas ''i

förslaget.

Med anledning av vad lagrådet anfört beträffande 7 § hava däri vidtagits

vissa ändringar, väsentligen av redaktionell natur. I fråga om paragrafens

tillämplighet å upplåtelser av publik jord har jag, med hänsyn till lagrådets

uttalande, funnit mig böra föreslå, att undantaget inskränkes till att avse upplåtelse,

som sker från ecklesiastikt boställe.

I 8 § har vidtagits den jämkning varom lagrådet hemställt, och hava till följd

härav motsvarande jämkningar skett i 9 och 33 §§ allmänna arrendelagen samt

6 och 25 §§ norrländska arrendelagen.

Vad lagrådet anfört vid 10—12 §§ och 14 § har jag ansett böra beaktas och

har i enlighet härmed erforderlig omarbetning ägt rum.

Beträffande arrendators rätt till ersättning för jordförbättring hava inom

lagrådet yppats skilda meningar. Tva ledamöter hava uttalat sig för införande

av en allmän regel om ersättning för varaktig jordförbättring. En ledamot har

förklarat sig väl tillstyrka utsträckande av jordägarens ersättningsskyldighet

även till andra fall av jordförbättring än de i remitterade förslaget angivna,

men detta endast under förutsättning, att ersättningsskyldigheten för dylika

fall göres beroende av jordägarens föregående samtycke. Den fjärde ledamoten

har icke i denna fråga särskilt uttalat sig och torde alltså hava godkänt

den ståndpunkt, förslaget härutinnan intager.

I förhållande till gällande lagstiftning, vilken medgiver arrendator rätt till

ersättning allenast för täckdikning, innebär det remitterade förslaget en betydande

utvidgning av jordägarens ersättningsskyldighet, i det att denna skall

avse jämväl nyodling och åtgärder för betesbruk. Härjämte erbjuder förslaget

den nyhet, att jordägaren skall under vissa förhållanden vara pliktig

inlösa elektrisk anläggning. I likhet med jordsakkunniga har jag icke ansett

tillrådligt att fastställa en vidsträcktare ersättningsskyldighet, och vad inom

lagrådet anförts till stöd för en annan ståndpunkt har icke synts mig innefatta

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

95

tillräckligt skäl att frånträda förslaget. I de fall, där ersättning enligt förslaget

skall utgå, torde uppskattningen av förbättringen även efter en längre

tids förlopp icke behöva erbjuda alltför stora svårigheter. I andra avseenden

åter synes en sådan uppskattning knappast kunna med tillförlitlighet åvägabringas,

där förbättringen tillkommit under en mera avsevärd tidrymd. Även

om till stöd för nämnda hemställan kunnat åberopas vissa billighetsskäl, möta

dock starka betänkligheter häremot, främst ur praktiska synpunkter. Inom

lagrådet har framhållits, att på grund av de vanskligheter som härvid måste

förekomma en synnerlig försiktighet är att förvänta vid uppskattningen. Enligt

min uppfattning måste nu antydda omständigheter komma att verka därhän,

att en legal regel om allmän ersättningsrätt för arrendatorn i verkligheten

ofta skulle bliva av ganska ringa praktiskt värde. I övrigt kan emot förslaget

om ytterligare utvidgning av ersättningsrätten åberopas vad en ledamot

av lagrådet anfört beträffande svårigheten att i särskilda fall avgöra, huruvida

en åtgärd är att hänföra till de förbättringsåtgärder, som medföra rätt

till ersättning, eller om den endast är att anse såsom ett moment i en god

skötsel av fastigheten. I detta fall blir rätten till ersättning beroende av i vad

mån lagens bestämmelser om rätt till ersättning för avhjälpande av brister

kunna erhålla tillämpning.

I anledning av .vad lagrådet anfört vid 17 § rörande beräkningsgrunden för

ersättning till arrendatorn för nyodling har jag tagit denna fråga under förnyat

övervägande och därvid med hänsyn till vad lagrådet anfört funnit mig

böra i denna del tillstyrka återgång till jordsakkunnigas förslag. Angående

beräkningen av ersättningsbeloppet vid täckdikning och i fråga om elektrisk

anläggning är jag dock av den uppfattning, att samma skäl icke föreligga för

ett frångående av det remitterade förslagets ståndpunkt. I dessa fall, då

fråga är om vissa bestämda anläggningar och någon större svårighet icke torde

föreligga för bedömande av den nedlagda kostnaden, anser jag denna utgöra en

säkrare utgångspunkt för bestämmande av ersättningen än den av anläggningen

föranledda värdeökningen.

Vad lagrådet i övrigt hemställt rörande avfattningen av 17 § har vunnit

beaktande.

Beträffande 18 § hava vidtagits de ändringar, vilka sammanhänga med ändringarna

i 17 §.

I enlighet med lagrådets hemställan har jag funnit mig böra föreslå, att 22 §

bibehålies vid nu gällande lydelse och att denna paragraf alltså utgår ur förslaget.

Beträffande 33 § allmänna arrendelagen och 25 § norrländska arrendelagen

har ändring vidtagits i enlighet med lagrådets erinran.

I fråga om 43 § har lagrådet hemställt, att paragrafen måtte utgå. Då

här blott lämnas en sammanfattning av föregående paragrafens innebörd i ett

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Mai:ts proposition nr 182.

särskilt hänseende, är det visserligen tydligt, att någon nödvändighet icke föreligger

att bibehålla denna paragraf. Med hänsyn till de talrika uttalanden, som

under detta lagstiftningsärendes beredning förekommit om önskvärdheten av att

ett dylikt stadgande komme att upptagas i lagen, har jag dock ansett mig icke

härutinnan böra frånträda det remitterade förslaget. Att, såsom lagrådet erinrat

— dock utan att i detta avseende ifrågasätta någon ändring -— den

här gjorda sammanställningen blir i någon mån ofullständig utan hänvisning

till vissa efterföljande stadganden i lagen, saknar enligt min uppfattning

egentlig betydelse, då sistnämnda stadganden äro av den fristående och speciella

karaktär, att de icke kunna anses sammanhöra med de allmänna bestämmelserna

rörande arrendeförhållandet, till vilka 43 § i själva verket utgör avslutningen.

Efter nu omhandlade paragraf lärer böra i lagen kvarstå den genom lagen

den 4 juni 1926 tillkomna 44 §. Härigenom förskjutes i fortsättningen paragrafföljden

på det sätt att det remitterade förslagets 44—56 §§ erhålla beteckningen

45—57 §§.

Av skäl, som lagrådet anfört vid 44 § i det remitterade förslaget (45 §), bär

jag ansett mig böra föreslå omarbetning av denna paragraf i överensstämmelse

med vad lagrådet tillstyrkt.

Med avseende å 46 § i det remitterade förslaget (47 §) har vad lagrådet eller

dess flesta ledamöter hemställt blivit beaktat. Likaledes hava i enlighet med

lagrådets uttalanden ändringar vidtagits i 47, 49, 54 och 55 SS (48 50 55

och 56 §§).

Med avseende å övergångsbestämmelserna har lagrådet hemställt, att lagen

måtte erhålla giltighet även i fråga om avtal, som tillkommit före lagens ikraftträdande

från en viss tidpunkt kort efter förslagets framläggande för riksdagen.

Härigenom skulle förhindras, att vissa jordägare kunde före ikraftträdandet

låta äldre avtal ersättas av nya i syfte att undanskjuta lagens tilllämplighet.

En dylik anordning har i vissa fall vunnit tillämpning vid genomförande

av lagstiftningsåtgärder i ämnen, som äro av offentligrättslig innebörd,

såsom vatten- och jorddelningslagstiftning. Enligt min uppfattning kan

det däremot icke undgå att väcka starka betänkligheter, om lagstiftningen i avseende

å förhållanden, som äro av avtals natur, skulle på detta sätt givas tillbakaverkande

kraft. I ett särskilt avseende skulle, vad den nu förevarande lagen

angår, en bestämmelse av antydd innebörd kunna medföra en måhända icke

åsyftad verkan. Enligt 52 § i det remitterade förslaget (53 §) förutsättes

för möjligheten att erhålla dispens från vissa av de föreslagna stadgandena,

att arrendeavtalet innehåller förbehåll, att dispens må sökas. Det torde vara

att sträcka kravet på allmän kännedom om den ifrågasatta lagstiftningens

närmare innehåll allt för långt, då man förutsätter, att förbehåll av nu angivet

slag skulle upptagas i avtal, som träffas innan den nya lagstiftningen ännu

blivit antagen och avsevärt före den tidpunkt, då lag i ämnet kan komma att

utfärdas. Om behov anses föreligga att söka motverka vissa jordägares av
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

97

sikter att fördröja lagens verkningar, erbjuder sig enligt min uppfattning ej

annan lämplig utväg än att förkorta den tid, som måste förflyta till ikraftträdandet.

För min del har jag intet att erinra mot att tidpunkten härför bestämmes

till den 1 augusti 1927.

I enlighet med lagrådets'' uttalande och med hänsyn därtill, att bestämmelserna

i promulgationslagen till nyttjanderättslagen torde utan att därom särskilt

stadgas i detta sammanhang till sina grunder erhålla tillämpning även

med avseende å de ändrade bestämmelser, vilka nu föreslås, har jag ansett

den i övergångsbestämmelserna upptagna hänvisningen till nämnda promulgationslag

kunna utgå.

Såsom jag angivit i mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 3 december

1926 vid remiss till lagrådet av förslag till lag angående uppsikt å vissa

jordbruk, har jag kommit till den uppfattning, att den norrländska arrendelagen

bör vinna tillämpning även inom Värmlands län. Vad inom lagrådet

vid besvarande av nämnda remiss blivit anfört emot detta förslag har icke

kunnat föranleda mig att härutinnan intaga annan ståndpunkt. För genomförande

av förslaget erfordras ändring i 10 § promulgationslagen till 1907

års nyttjanderättslag samt ändring av rubriken till norrländska arrendelagen.

Till sistnämnda lagändring torde böra anslutas en övergångsbestämmelse av

samma innehall som den, vilken åtföljde lagen den 10 maj 1912 om utsträckt

tillämpning av lagen om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne

den 25 juni 1909.

Beträffande norrländska arrendelagen har vad lagrådet erinrat blivit iakttaget

utom i den man annat föranletts av sammanhanget med ändringsförslagen

till allmänna arrendelagen.

I förslaget till ändrad lydelse av 40 § inteckningsförordningen har vidtagits

den redaktionella jämkning, varom lagrådet hemställt.

Utöver vad som framgar av det nu anförda hava vidtagits vissa jämkningar

av redaktionell natur, vilka icke torde behöva särskilt omnämnas.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av lagen den U juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom;

2) lag om ändrad lydelse av 10 § i lagen den 1\ juni 1907 om vad iakttagas

skall i avseende å införande av lagen om nyttjanderätt till fast egendom;

3) lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 25 juni 1909 om arrende

av viss jord a landet inom Norrland och Dalarne ävensom angående ändrad lydelse

av vissa paragrafer i samma lag; samt

4) lag om ändrad lydelse av JO § förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom;

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 155 höft. (Nr 182.)

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

samt hemställer, att dessa förslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga D.

Sammanställning

av yttranden, avgivna av myndigheter och andra över jordsakkunnigas

förslag.

över de jordsakkunnigas förslag hava yttranden avgivits av länsstyrelserna,

domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen, hushållningssällskapens förvaltningsutskott

i samtliga län utom i Kopparbergs län, Sveriges allmänna lantbrukssällskap,

Sveriges skogsägareförbund och Svenska trävaru-export förening en.

Domänstyrelsen har vid sitt yttrande fogat utlåtande från domänintendenterna

och över jägmästarna.

Förslaget har tillstyrkts av länsstyrelserna i Västmanlands och Västerbottens

län, hushållningssällskapets förvaltningsutskott i sistnämnda län, domänintendenten

i Göteborgs och Bohus län samt överjägmästarna i Dalarnes och

Smålands distrikt.

Länsstyrelserna i Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands och Norrbottens län,

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt domänintendenten

i Kalmar län ävensom trävaruexportföreningen hava avstyrkt förslaget.

Övriga myndigheter hava utan att avstyrka förslaget uttalat betänkligheter

eller framställt anmärkningar mot de särskilda bestämmelserna.

I. Behovet av lagstiftningen.

Beträffande behovet av lagstiftningen synas meningarna vara mycket delade.

Av uttalandena i ämnet må följande här återgivas:

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Syftemålet med de nu föreslagna lag
ändringarna

torde kunna sammanfattas sålunda, att man önskat bereda arrendatorema,

vilka vid uppgörande av arrendeavtal anses intaga en vida svagare och

mera beroende ställning än jordägarna, det skydd, som genom lagstiftning kan

lämnas, för tillförsäkrande åt dem av gynnsamma arrendevillkor. Första förutsättningen

för en dylik lagstiftning torde givetvis vara, att verkliga missförhållanden

äro för handen beträffande arrendatoremas ställning. Med avseende

härå torde beträffande Östergötlands län det omdömet vara berättigat, att

arrendatorerna i regel icke leva under så tryckta förhållanden, att en särskild,

ny lagstiftning till deras förmån kan anses påkallad av något trängande

behov. Å andra sidan äro åtminstone för det närvarande konjunkturerna för

jordbruksnäringen ingalunda särskilt gynnsamma och jordbukarnas ställning

i genomsnitt taget ej heller stark. Den fordran torde därför böra uppställas

på en förnyad arrendelagstiftning, att sådana bestämmelser undvikas,

som väsentligen förringa jordbrukarnas möjligheter att utnyttja sina fastig
-

Behovet av

lagstiftningen.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

heter på det ur ekonomiskt hänseende mest fördelaktiga sätt. Det torde

med avseende härå böra starkt understrykas, att en även i arrendatorernas

intresse given lagstiftning, som skadar jordbruket såsom sådant, i längden

varder oförmånlig även för arrendatorema själva.

Om ock på sätt länsstyrelsen ovan framhållit förhållandena inom Östergötlands

län icke direkt påkalla någon reformering av den gällande arrendelagstiftningen,

vill länsstyrelsen likväl gärna medgiva, att åtskilliga av de föreslagna

lagändringarna i och för sig äro lämpliga och att det framlagda betänkandet

uppbäres av en strävan att tillgodose även jordbrukarnas intressen.

Länsstyrelsen, som under den knappa tid, vilken för yttrandets avgivande stått

till förfogande, icke hunnit tränga in i frågans alla detaljer, tillåter sig därför

allenast göra några allmänna erinringar med anledning av förslaget.

Jordsakkunniga skilja mellan bestämmelser rörande arrendeavtal, åt vilka i

den föreslagna lagstiftningen givits tvingande natur, och sådana, från vilka

kontrahenterna genom förbehåll i arrendeavtalen äga att dispensera. Vad de

senare angår torde desamma knappast äga någon större betydelse ur synpunkten

att bereda arrendatorema skydd. Ty de jordbrukare, vilka äro mest lagkunniga

eller hava de största möjligheterna att vid upprättande av arrendeavtal anlita

juridiskt biträde och mot vilka arrendatorema väl i första rummet skulle

behöva skydda sig, lära säkerligen icke underlåta att i arrendeavtal intaga sådana

förbehåll, som erfordras för att sätta ur tillämpning de bestämmelser i

arrendelagen, vilka eljest skulle bliva för jordägarna mest betungande, exempelvis

föreskrifterna om viss byggnadsskyldighet eller om skyldighet att inlösa

elektriska ledningar m. m. Arrendelagens icke tvingande bestämmelser skulle

således i första rummet bereda arrendatorema skydd mot mindre förfarna eller

mindre välsituerade jordbrukare, vilka måhända i många fall själva skulle vara

i behov av skydd i lika hög grad som arrendatorema. Ur ovan angivna synpunkter

sett hade det måhända varit konsekventare att förläna tvingande karaktär

åt de bestämmelser av ifrågavarande slag, som påkallas av något arrendatorernas

verkliga behov, varemot övriga hithörande bestämmelser torde hava

kunnat ur förslaget helt utgå.

Förslagets föreskrifter av tvingande natur gälla huvudsakligen beträffande

sådana fastigheter, i fråga om vilka särbestämmelser ansetts nödvändiga för att

skydda arrendatorernas rätt, i främsta rummet således med avseende å bolagsjorden.

Det torde i detta sammanhang böra anmärkas, att åtminstone inom

Östergötlands län hava bolagsarrendatorerna i allmänhet en bättre ställning än

arrendatorer hos mindre jordägare. I följd härav synas de föreslagna särbestämmelserna

i fråga om bolagsjorden knappast påkallade av förhållandena inom

detta län, även om dessa bestämmelser för bolagen säkerligen äro mindre betungande

än för de enskilda jordägarna. Beträffande de olika kategorier av fastigheter,

för vilka särbestämmelser böra gälla, anser sig länsstyrelsen i övrigt höra

instämma med reservanterna bland de sakkunniga, herrar Pettersson och Gabrielsson.

De sakkunniga hava icke förbisett, att de föreslagna särbestämmelserna

av för kontrahenterna tvingande natur icke lämpa sig för alla förhållanden och

därför förordat införandet av ett slags dispensförfarande. Naturligtvis hade

det varit lämpligare och bättre, om dessa särbestämmelser kunnat inskränkas

att gälla inom de delar av riket, där desamma verkligen anses behövliga. Det

hade i så fall möjligen kunnat undvikas att tillgripa detta, för kontrahenterna

besvärliga och tidsödande dispensförfarande, genom vilket även ett avsevärt arbete

pålägges vissa statens myndigheter. Såsom förslaget nu föreligger, innebär

dock möjligheten för kontrahenterna att vinna dispens från de mera betungande

bestämmelserna i förslaget en bestämd fördel, och med hänsyn just till

denna möjlighet synes genomförande inom riket i dess helhet av förslaget i dessa

delar törhända icke vara förbundet med några mera allvarliga olägenheter för

opaginerad Kontrollera mot PDF

jordbruket och dess utövare. -— Såsom en sammanfattning av sin uppfattning i

ämnet torde länsstyrelsen få anföra,

att länsstyrelsen icke anser de föreslagna författningsändringarna påkallade

av något egentligt behov för Östergötlands län,

att så emellertid sannolikt är förhållandet inom andra delar av riket, samt

att i följd härav och då förslaget i den av reservanterna Pettersson och Gabrielsson

föreslagna form och med iakttagande i övrigt av de befogade detaljanmärkningar,

som säkerligen från andra myndigheter komma att framställas

mot förslaget, icke beträffande någon del av riket torde medföra några mera

betydande olägenheter för jordbruket och dess idkare, länsstyrelsen icke motsätter

sig att förslaget lägges till grund för en blivande lagstiftning i ämnet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Vid utarbetandet av sitt förslag hava de sakkunniga

enligt länsstyrelsens mening icke kunnat helt frigöra sig från vissa

av jordkommissionens på tidigare förhållanden, särskilt i Norrland, och kristidsförhållanden

grundade felaktiga synpunkter på den föreliggande frågan. Dessa

synpunkter äro huvudsakligen:

1) att bolag och ekonomiska föreningar samt enskilda industriidkare och

trävaruhandlare i regel hava så liten förståelse och intresse för jordbruk, att

för hela landet gällande skärpta bestämmelser med avseende å deras utarrenderade

mindre gårdar och torp äro av nöden;

2) att arrenden under fideikommiss och andra stadigvarande arrenden på enskild

tillhörig jord äro i behov av särskilda bestämmelser om minimitid för

arrenden och optionsrätt; samt

3) att jordägaren alltid är den starkare parten i förhållande till brukare av

mindre gårdar. Av sådan anledning har allt för liten hänsyn i flera avseenden

tagits till jordägarens intressen. Man bör dock komma ihåg, vad redan lagberedningen

vid behandlingen av gällande nyttjanderättslag påpekade, att de

svenska jordägarna icke äro kapitalister.

Till följd av dennna felaktiga syn på frågan hava de sakkunniga, vad angår

arrendelagens omfattning med avseende å skilda grupper av jordägare, föreslagit

för hela riket gällande särskilda bestämmelser — huvudsakligen avseende minimiarrendetid

och optionsrätt — dels för jordbruksarrenden av minst två och högst

tjugufem hektar odlad jord under bolag, ekonomiska föreningar samt enskilda

industriidkare och trävaruhandlare, dels ock för arrenden under fideikommiss

och arrende av jord, som varit upplåten på arrende under mer än trettio år och

omfattar odlad jord till en vidd av minst två och högst tjugufem hektar.

De sakkunniga hava emellertid själva medgivit, att stora vanskligheter möta

att genomföra en för hela riket likformig lagstiftning i förevarande hänseende,

och de hava varken ur jordbruksteknisk eller social synpunkt kunnat, enligt

länsstyrelsens mening, förebringa bärande skäl härför. Utan sådana skäl bör

icke en dylik undantagslagstiftning genomföras. Länsstyrelsen hemställer därför,

att hela denna undantagslagstiftning, som omfattar §§ 43—58 i förslaget,

måtte utgå.

Länsstyrelsen i Krcmobergs län: I likhet med de sakkunniga anser länsstyrelsen

behov föreligga av en lagstiftning i syfte att bereda arrendatorerna å de

mindre arrendegårdarna och torpen en mera tryggad ställning.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Att behov föreligger av en social arrendelag till

förbättrande av den jordbrukande folkklassens ställning synes uppenbart och

framgår tydligt av den av de sakkunniga förebragta utredningen. Missförhållanden

synas råda här och var i landet inom det område, förslaget avser att

reglera. Arrendatoremas ställning behöver i allmänhet stärkas i förhållande till

arrendegivarna. Arrendatorerna, vilka ofta nog utgöra den svagare parten,

erfordra ur såväl jordbruksekonomisk som social synpunkt det skydd, som väl

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

avvägda lagstiftningsåtgärder kunna medföra. Genom den nya arrendelagen

åsyftas också att bereda arrendatorema något av den självständighet och trygghet

i utövandet av deras yrke, som är utmärkande för självägande bönder, och

att därigenom befordra jordbrukets utveckling.

Länsstyrelsen i Gotlands län: Förekomsten av arrendatorer och torpare är

inom: detta län jämförelsevis mycket ringa och industribolags och ekonomiska

föreningars innehav av jord obetydligt. Av den utredning angående den svenska

jordens fördelning på olika slag av ägare och brukare, som av statistiska centralbyrån

framlagts år 1921, inhämtas sålunda bland annat att inom Gotlands

län utarrenderade brukningsdelar utgjorde 6,7 % av samtliga brukningsdelar samt

att av de utarrenderade brukningsdelarna närmare hälften eller 46,3 / vore samhällelig

egendom, 8,9 % bolags och ekonomiska föreningars egendom och återstoden

eller 44,8 % mindre enskilda jordägares egendom.

Något kännbarare behov av ändrad lagstiftning i syfte att bereda arrendatorerna

en mera tryggad ställning har icke veterligen gjort sig gällande här i

länet.

Länsstyrelsen i Blekinge lån: Länsstyrelsen är i likhet med de sakkunniga

av den uppfattningen, att behov föreligger av en lagstiftning i föreslagen riktning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: I yttrande över jordkommissionens betänkande

del VI har länsstyrelsen uttalat, att såvitt länsstyrelsen kunnat finna, förhållandena

i Malmöhus län ej kunna sägas påkalla en utsträckning av den norrländska

arrendelagen att omfatta jämväl detta län. Den sålunda uttalade uppfattningen

har länsstyrelsen icke funnit anledning frångå. Såsom grund för en

sådan ändrad arrendelagstiftning, vartill förslag av jordsakkunniga nu framlagts,

har åberopats dels förekomsten av kortfristiga arrendeupplåtelser allenast

år från år, dels det dåliga skick, vari åbyggnaderna å vissa arrendeställen befinna

sig, dels förekomsten av olämpliga och till tvister ledande bestämmelser

om arbetsskyldighet för arrendator och dels slutligen önskvärdheten av

att arrendatorn beredes möjlighet att erhålla gottgörelse för verkställda

förbättringar å arrendestället. Den uppfattning rörande förhållandena uti länet,

som länsstyrelsen kunnat bilda sig, giver vid handen, att om än missförhållanden

uti de sålunda berörda avseenden kunna påvisas, desamma dock icke

äro av den art eller omfattning, att behov av lagstiftningens mellankomst för

utvecklingens ledande uti en ur det allmännas synpunkt tillfredsställande riktning

med någon avsevärd styrka framträtt i Malmöhus län. Om sålunda enligt

länsstyrelsens förmenande förhållandena uti länet knappast kunna åberopas såsom

grund för en ändrad lagstiftning uti förevarande avseende, har länsstyrelsen

vid studium av jordsakkunnigas betänkande vunnit den övertygelse, att

med hänsyn till de uti riket i övrigt föreliggande förhållanden tillkomsten av en

sådan lagstiftning, gällande för riket i dess helhet, är att förorda.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Av särskilt intresse i de sakkunnigas betänkande

är redogörelsen för deras personliga undersökning av arrendeförhållandena

i riket, särskilt i de mellersta och södra delarna av landet. Tyvärr lämnas

däremot intet meddelande angående vad som förekom vid den i betänkandet omförmälda

konferens med av chefen för justitiedepartementet i december månad

1924 tillkallade representanter för jordägare- och arrendatorsklassen. Har vid

detta tillfälle från arrendatorsklassens sida givits uttryck för samma relativa belåtenhet

med nuvarande arrendebestämmelser, som påtagligen framlyser i de sakkunnigas

ovannämnda undersökning, kan man endast beklaga, att de sakkunniga

ej mera byggt sina slutsatser på egna undersökningar än på tidigare ytterst

ensidiga framställningar. Yeterligt är, att bland arrendatorema mycket skif
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

tände meningar råda angående de mest omdebatterade bestämmelserna i arrendelagstiftningen

såsom upplåtelsetid m. m. Dessa olika önskningar kunna naturligtvis

endast tillgodoses genom avtalsfrihetens bevarande i lämplig utsträckning

och ej genom dess snäva begränsning. Man finner emellertid i de sakkunnigas

motivering en glädjande ökad förståelse för att hänsyn dock måste tagas

till de betingelser, under vilka jordbruk och skogsbruk arbeta. Men när tankarna

skola formas i lagtext, sker ett återfall till tidigare lagförslag och man är

benägen att ge herr Lindhagen rätt, då han betecknar de sakkunnigas arbete

som resultatet av ett givet uppdrag att kompromissa ihop någonting, varom såvitt

möjligt alla ledande politiska partier skulle kunna ena sig.

I den historiska översikt över arrendelagstiftningens utveckling i vårt land,

som de sakkunniga lämna, omförmäles, hur nu gällande allmänna arrendelag av

år 1907 ersätter en tidigare lagstiftning, som tillkommit under helt andra samfundsförhållanden

än nutidens. Påtagligen anse nu ivrarna för en ny arrendelagstiftning,

att en sådan även nu motiveras av förändrade samfundsförhållanden.

I själva verket har emellertid de två sista årtiondenas sociala och ekonomiska

utveckling lett till en utjämning och ej en skärpning av motsatsförhållandet mellan

parterna i arrendeavtalet i så måtto, att en maktförskjutning även på detta

område inträtt till förmån för den tidigare svagare parten i avtalet, nämligen

arrendatorn. Detta hindrar naturligtvis inte, att de tjugu årens erfarenhet av

tillämpningen av 1907 års lag kunnat uppenbara brister i denna, vilka göra lagändringar

önskvärda.

Väd angår de sociala arrendebestämmelsernas omfattning, måste mot det nu

föreliggande förslaget riktas samma grundanmärkning som mot tidigare förslag

och som länsstyrelsen särskilt framfört i sitt yttrande över jordkommissionens

betänkande. Man kommer aldrig till någon ömsesidig förståelse

om de sociala arrendena om ej en definitiv boskillnad göres mellan det verkliga

jordbruksarrendet och jordupplåtelsen till jord- eller skogsarbetare. Det

kan dock icke i längden försvaras, att lagliga åtgärder vidtagas, som skulle

förmena jordägaren att använda sitt hus till bostad åt och sin jord till avlöning

in natura åt en arbetare, då faktiskt på detta sätt skapas en socialt högre

stående och därför ur samhällets såväl som ur arbetsgivarens synpunkt mera

önskvärd arbetartyp.

Olika utredningsmän hava icke ställt sig absolut oförstående till dessa synpunkter,

men de hava liksom majoriteten av jordsakkunniga genom en olämplig

och alldeles för snäv arealbestämmelse inskränkt möjligheten för jordägaren att

på lämpligt sätt använda befintliga lägenheter ävensom att tillgodose den fasta

arbetarens jordbehov. De sakkunnigas minoritet har reserverat sig på denna

punkt, och majoriteten söker sig väg ur svårigheterna genom att föreslå ett

dispensförfarande, där avgörandet i första instans lägges hos länsstyrelserna.

En sådan anordning kan icke vara lämplig. Administrationen bör ej utan tvingande

skäl inblandas i allmänhetens alldagliga ekonomiska mellanhavanden.

Frågan om den fasta, med till sig upplåtet mindre jordbruk försedda arbetarens

ställning blir aktuell i den man föreslagna nya lagbestämmelser skola införas

i södra Sverige. Den är det redan i norra Sverige till följd av den norrländska

sociala arrendelagen.

Den norrländska arrendelagen infördes som botemedel mot påtagliga sociala

olägenheter, som följde av sågverksindustriens utveckling. Av sociala skäl pålades

skogsinnehavaren bördor för jordbrukets upprätthållande. Åtgärden motiverades

ytterligare därmed, att skogen ursprungligen av staten tilldelats jorden

för att vara denna till ett ekonomiskt stöd och denna skogens förpliktelse

kvarstode även för en ägare, som hade större intresse av skogen än av jordbruket.

Den starka ekonomiska ställning, som sågverksindustrien vid denna

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

tid intog, gjorde även åtgärden försvarbar. Men en påtaglig förändring har

sedan dess inträffat i förutsättningarna för industriens fortvaro. Och vid sådana

skakningar rubbas grunderna för lagar, fotade på historiska och icke på

ekonomiska motiv.

Det skede, under vilket den norrländska skogshanteringen utfört sitt nationalekonomiskt

oerhört betydelsefulla arbete att tillvarataga Norrlands överåriga

skogar, synes nalkas sitt slut. Det extensiva skogsbruket har sett sin

bästa tid. För skogshanteringen själv liksom för hela landsdelen är då av

vital betydelse, att sådana omläggningar av näringens drift om möjligt företagas,

att fortsatt sysselsättning lämnas åt i näringen sysselsatt arbetskraft

och i densamma nedlagt kapital. I en sådan pågående omläggning ingår en

intensifiering av skogsbruket. Men för dettas rationella bedrivande behöves

ett fast stationerat och städse för skogsarbeten tillgängligt arbetsfolk uti skogsbygderna.

För dessa arbetares människovärdiga existens behöves åter tillgång

till på platsen alstrade födoämnen. Lösningen synes då giva sig själv. Skogshanteringens

på skogarna belägna för ändamålet lämpliga lägenheter överlämnas

till brukning åt sådana personer, som kunna utföra skogsarbete. Mannen

får en ekonomiskt bättre ställning, då han får en säker användning för

sin för jordbrukets skötande ej behövliga arbetskraft och jordägaren får en

säker tillgång på en prövad arbetare. Den nuvarande arrendelagstiftningen,

som med sina långa arrendetider m. m. försvårar eller omöjliggör denna jordens

förnuftiga användning, måste jämkas. Som det nu är, kunna genom

gällande arealbestämmelser från kombinerad användning i jordbrukets och

skogsbrukets tjänst undandragas såväl av ålder hävdad jord som nyanlagda

lägenheter, om dessas areal skulle överskrida den i lag fastställda för att icke

falla under arrendelagens bestämmelser.

Den norrländska arrendelagen behöver omarbetas för att kunna möta en begynnande

intensiv skogsdrifts krav. Vid sådant förhållande passar den så

mycket mindre att överflyttas till södra Sverige, där det intensiva skogsbruket

. hunnit så mycket längre, och där även jordbruket i betydande utsträckning

använder sig av arbetskraft, som delvis avlönas genom upplåtelse

av befintliga lägenheter. I Norrland såväl som i Sydsverige måste därför

sådana jordupplåtelser, där arbetsavtalet utgör huvudsaken och där brukaren

icke får sin huvudsakliga bärgning av den upplåtna jorden, avskiljas från det

sociala arrendeproblemet. När så skett och frågan kommer att röra sig om

verkliga och permanenta jordarrenden av arealer om exempelvis föreslagna

högst tjugufem hektar, framstår klarare vad som kan vara berättigat i framställda

önskemål om bestämmelser, som skola medföra ökad trygghet för brukaren.

Mot den föreslagna minimitiden för upplåtelse ävensom den föreslagna

optionsrätten synes då intet vara att invända. Ej heller mot en utvidgning av

arrendators nuvarande rätt till erhållande av ersättning för å den arrenderade

fastigheten nedlagda kostnader.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Att söka genomföra en för hela riket likformig

lagstiftning i förevarande hänseende måste givetvis, något som de sakkunniga

själva medgiva, vara förenat med stora vanskligheter. Jordbrukets

förutsättningar och utveckling förete ju synnerligt stora olikheter i skilda

trakter av landet och i fråga om arrendatorernas förhållanden föreligger en

given åtskillnad icke blott mellan de rena jordbruksbygderna å ena och skogstrakterna

å andra sidan utan även mellan arrenden i samma trakt under olika

kategorier av jordägare. Vidkommande detta län håller länsstyrelsen bestämt

före, att något behov av de stränga föreskrifter, som innefattas i förslaget,

icke förefinnes särskilt med hänsyn därtill, att den ojämförligt största delen

av här befintliga arrendebruk upplåtits av enskilda jordägare. Men även om

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

antagas finge, att förhållandena inom detta län påkallade tillämpning av den

norrländska arrendelagens bestämmelser, låt vara i modifierad form, så torde

väl härav icke utan vidare böra följa, att sagda lag icke längre skulle behöva

i oförändrat skick upprätthållas för de landsdelar, där den hittills gällt.

Av vad nu anförts torde framgå, att länsstyrelsen anser den allmänna strukturen

av jordsakkunnigas förevarande förslag utgöra hinder för detsammas tillstyrkande.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Länsstyrelsen ställer sig för sin del syn
nerligen

tveksam rörande lämpligheten av en revision av allmänna arrendelagen.

Såvitt länsstyrelsen erfarit, har denna lag i stort sett visat sig väl motsvara

sitt ändamål och något starkare behov av nya eller ändrade bestämmelser

i förevarande hänseende har icke framträtt inom länet. Det ytterligare

begränsande av parternas handlingsfrihet vid arrendeavtals ingående, som jordsakkunnigas

förslag innebär, och vad förslaget i övrigt i väsentliga delar innehåller

synes länsstyrelsen icke vara ägnat att skapa förbättrade förhållanden

beträffande arrende av jord. över huvud synes det angeläget, att den benägenhet

för införande i lagstiftningen av nya eller ändrade principer inom skilda

rättsområden, som nu i vårt land alltmer gör sig gällande, hålles tillbaka, i den

mån dessa principer icke uppbäras av en mera allmän rättsåskådning. I fråga

om förevarande ändringsförslag hyser länsstyrelsen för sin del bestämda tvivelsmål,

huruvida förslaget ur allmän jordbruksekonomisk synpunkt kart anses

bliva till fördel och tillgodoseendet av förslagets syfte i socialt hänseende

— att i större omfattning än hittills tillvarataga arrendatorernas intresse —

torde knappast under nuvarande tidsläge och i betraktande av den allmänna

utvecklingen kunna tillerkännas avgörande betydelse vid den föreliggande

frågans bedömande. Länsstyrelsen kan fördenskull icke förorda antagande av

förslaget.

Länsstyrelsen i Örebro län: Länsstyrelsen vill icke bestrida, att stadgandena

i den allmänna arrendelagen om jordägares och arrendatorers inbördes förhållanden

i vissa avseenden kunna vara i behov av jämkning i den riktning, som

förslaget innebär.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län: Utskottet be
hjärtar

ändamålet med den föreslagna reformeringen av arrendelagen, avseende

att skänka arrendatorerna en i vissa hänseenden mera tryggad ställning, rätt

till ersättning för förbättringar o. s. v., en reformering, som även ur jordbrukssynpunkt

kan bliva av betydelse.

Hushållningssällskapets förvaltning sutskott i Jönköpings län håller före, att

mycket av det nya i lagförslaget på ett lyckligt sätt kompletterar den nu gällande

arrendelagen, och att det kan endast vara till fördel för alla parter att

allmänt önskvärda och såsom lämpliga befunna bestämmelser rörande förhållandet

mellan jordägare och arrendator bliva genom lag stadfästa.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs län: Syftet med

den föreslagna sociala arrendelagstiftningen — en tryggare ställning för torpare,

bolagsarrendatorer och deras vederlikar — finner utskottet i hög grad

beaktansvärt.

Hushållning ssällskapets förvaltningsutskott i Kalmar läns norra del: Det

är av stor nationalekonomisk betydelse, att jordbruket höjes å de mindre arrendegårdarna

och torpen. Oftast är arrendatorn den svagare parten vid förhandlingen

om ett arrendeavtal, och det bör verksamt bidraga såväl till arrendatorståndets

förkovran och personliga trivsel som till jordbrukets främjande,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

att åt brukarna av permanenta mindre arrenden gives ett ökat lagstadgat hägn,

detta även med viss inskränkning i nu gällande fria avtalsrätt.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns norra del: Utskottet

hyser år 1926 i denna fråga samma uppfattning som lagutskottet vid

1914 års riksdagar anförde vid hemställan om avslag å då i ärendet framkomna

motioner, att något mera allmänt behov av lagstiftningsåtgärder uti den

av motionären ifrågasatta riktningen icke framträtt. Utskottet håller väl före,

att några ändringar och tillägg i 1907 års lag kunna hava fog för sig, men

att det i möjligaste mån bör överlämnas åt kontrahenterna själva att vid arrendeavtals

ingående träffa de bestämmelser, som för varje särskilt fall befinnas

lämpliga.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs län: I och för

sig är förslagets syfte mycket behjärtansvärt, ty det torde icke kunna bestridas,

att inom vissa delar av vårt land, särskilt Norrland, de mindre arrendatorernas

ställning och levnadsförhållanden varit och äro sådana, att ett visst berättigande

måste tillmätas kraven på att genom en social arrendelagstiftning

tillförsäkra dem bättre förhållanden. Först som sist måste dock hävdas, att

det är nödvändigt att vid denna lagstiftning framgå med stor varsamhet; jordägarens

berättigade anspråk på fri dispositionsrätt över sin egendom får icke

onödigtvis kränkas och den förbättrade ställning, man önskar tillförsäkra arrendatorn,

må icke vinnas enbart på jordägarens bekostnad.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Värmlands län: Utskottet ställer

sig synnerligen tveksamt till frågan, huruvida det kan anses lämpligt att

redan nu, efter en så jämförelsevis kort tidsperiod, verkställa revision av 1907

års lag, vilken i stort sett kan anses hava väl fyllt sitt ändamål.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Örebro län: Förslaget innebär

i stort sett ökad trygghet för mindre arrendatorer. I den mån denna ökade

trygghet kan vinnas utan alltför stort ingrepp på den enskilda äganderätten,

finner utskottet lagbestämmelser i sådant syfte vara önskvärda.

Lantbruksstyrelsen: I avgivet utlåtande över jordkommissionens förslag till

social arrendelag, till vilket lantbruksstyrelsen tillåter sig här hänvisa, framhöll

lantbruksstyrelsen, att, enligt dess förmenande, det vore obestridligt att i

fråga om arrenden missförhållanden stundom förelåge, mot vilka åtgärder kunde

och borde vidtagas. Även frånsett de missförhållanden, varå den norrländska

arrendelagen avsett råda bot, förelåge i allmänhet — särskilt i fråga om

de mindre och medelstora arrendejordbruken — sådana omständigheter, att ur

såväl allmän jordbruks- som social synpunkt ingripande från det allmännas

sida i vissa hänseenden måste anses berättigat.

Angående sin uppfattning härutinnan framhöll lantbruksstyrelsen följande.

A. Arrendatorns ställning behöver i allmänhet stärkas i förhållande till arrendegivaren.

Vid arrendeavtalets träffande är han ofta nog den svagare parten,

ej blott ekonomiskt utan ock därigenom, att han saknar förutsättningar

att kunna tillvarataga sina intressen, ja, stundom till och med att fatta det förelagda

kontraktets innebörd.

B. önskvärt är, att, där ej särskilda omständigheter lägga hinder i vägen,

arrendatorn tillförsäkras en så lång arrendetid, att han kan finna med sin fördel

förenligt att förbättra jordbruket, samt vidmakthålla åbyggnader in. m.

C. Anstalter torde behöva träffas i syfte att säkerställa vidmakthållandet

av hygieniska och ur driftsekonomisk synpunkt lämpliga åbyggnader, där sådana

redan finnas, och främja tillkomsten därav, där sådana saknas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

D. Arrendator!! bör vid arrendets frånträdande tillförsäkras skälig ersättning

enligt fastställda grunder för av honom vidtagna och bekostade förbättringar,

som äro av beskaffenhet att varaktigt höja fastighetens värde.

Vid ett statligt reglerande av dylika förhållanden mellan arrend^givare och

arrendator får emellertid icke lämnas ur sikte, att, samtidigt som den svagare

parten bör tillförsäkras skäligt stöd, huvudvikten ligger därpå, att mellan de

båda parterna åstadkommes ett avtal, varav båda kunna anse sig hava fördel.

Redan under nuvarande förhållanden är upplåtande mot lega av mindre jordbruk

ej sällan för upplåtaren en föga vinstgivande, stundom förlustbringande

affär.

Det måste därför anses vara av synnerlig vikt att icke genom lagstiftningsoch

andra statliga åtgärder motverka jordägarens intresse att mot lega upplåta

mindre fastigheter, överdrivet nit i detta hänseende måste, särskilt där detta

icke är grundat på tillräcklig praktisk sakkunskap, verka menligt på den sak,

man här vill tjäna.

Efter en huvudsakligen principiell granskning av de utav jordkommissionen

föreslagna bestämmelserna anförde lantbruksstyrelsen vidare bland annat att,

enligt styrelsens förmenande, följden av dessas genomförande kunde befaras

bliva en helt annan än den avsedda. Den inskränkning i jordägarens dispositionsrätt

över sitt jordinnehav och den osäkerhet i ekonomiskt avseende, som

lagförslaget innebure för jordägaren, kunde nämligen antagas komma att medföra

obenägenhet för upplåtande av arrendejord, särskilt i fråga om mindre

jordbruk.

Man kunde enligt lantbruksstyrelsens förmenande icke frånse de sociala missförhållanden,

som kunde bliva följden av så ensidiga bestämmelser till arrendatorernas

fördel, som lagförslaget innebure. I många fall syntes dessa vara

av sådan art, att de inbjöde en arrendator till kanske fullt obefogade krav mot

jordägaren, varigenom ständiga tvister lätt bleve följden — till skada för samhällsfriden

och jordbruksnäringen.

Lantbruksstyrelsen framhöll vidare, att det syntes tvivelaktigt, huruvida en

särskild lag vid sidan av den allmänna arrendelagen överhuvudtaget vore behövlig

och önskvärd. I syfte att råda bot på de missförhållanden, som enligt

vad lantbruksstyrelsen förut anfört torde få anses föreligga på ifrågavarande

område, förklarade sig lantbruksstyrelsen hålla före, att det lämpligen borde

undersökas, huruvida icke, i den mån förändringar och tillägg till de bestämmelser,

som för närvarande reglera förhållandet mellan fastighetsägare och

arrendator, befunnes erforderliga, dessa kunde inarbetas i gällande lag om nyttjanderätt

till fast egendom.

Lantbruksstyrelsen har, innan styrelsen ingår på en granskning av jordsakkunnigas

föreliggande förslag, ansett sig böra erinra om dessa av styrelsen förut

framhållna synpunkter i ämnet. Någon förändring härutinnan har icke inträtt

sedan avgivandet av förbemälda utlåtande den 9 januari 1924.

I överensstämmelse härmed finner lantbruksstyrelsen det givetvis fördelaktigt,

att samtliga bestämmelser, som avse att reglera förhållandet mellan jordägare

och arrendator, sammanförts i ett lagkomplex. Detta gäller, såvitt angår

bestämmelserna i den för vissa kategorier av fastighetsägare i Norrland

och Dalarne gällande så kallade norrländska arrendelagen endast under förutsättning,

att bestämmelserna i fråga, vilka åtminstone delvis föranletts av de

säregna förhållanden, som äro rådande i norra Sverige med dess stora skogsbygd,

förändras så, att de utan att skada berättigade allmänna och enskilda

intressen kunna göras allmängiltiga för hela landet. Till frågan i vad mån

så enligt lantbruksstyrelsens förmenande skett i förevarande förslag, återkommer

styrelsen vid efterföljande granskning av de särskilda lagparagraferna.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

II- Principiella betänkligheter mot förslaget.

^letiinkli^0 Angående lämpligheten av de föreslagna bestämmelserna hava meningarna

heter.3 vant delade även bland dem, som ej direkt avstyrkt förslaget. Sålunda hava

å ena sidan länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Hallands, Västmanlands

och Västerbottens län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott

i Stockholms, Västernorrlands och Västerbottens län ävensom domänintendenterna

i Hallands och Örebro län uttalat, att förslaget, om man frånsåge vissa

detaljer, vore väl avvägt och ägnat att läggas till grund för lag i ämnet. Därvid

jämväl med tillfredsställelse hälsats, att bestämmelserna sammanförts i den

allmänna arrendelagen. Å andra sidan hava länsstyrelserna i Södermanlands,

Blekinge och Örebro län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Uppsala,

Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Blekinge,

Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs läns norra del,

Skaraborgs och Värmlands län, domänintendenten i Älvsborgs län, överjägmästarna

i Övre Norrbottens, Umeå, Härnösands och Östra distrikten ävensom

Sveriges allmänna lantbrukssällskap uttalat vissa principiella betänkligheter

mot förslaget.

De betänkligheter, som anförts, äro i huvudsak följande. Enligt mångas mening

tillgodosåge förslaget alltför ensidigt arrendatorernas intressen utan att

tillbörligen beakta jordägarnas rätt. Flera av de föreslagna bestämmelserna

skulle, därest de upphöjdes till lag, med all sannolikhet komma att bliva mycket

betungande för jordägarna, särskilt för dem, som redan förut hade dålig ekonomi.

Fara förelåge därför, att mången jordägare hellre än att underkasta sig

de skyldigheter i form av uppförande av tidsenliga byggnader, tillsläppande av

virke till bränsle, upplåtande av bete m. in., som förslaget innehölle, skulle

lägga arrendeställena och särskilt torpen under eget bruk, eventuellt utlägga

dem till bete eller skogsbruk. Lagen komme sålunda att verka till skada ej

blott för jordbruksnäringen utan även för arrendatorsklassen genom minskning

av möjligheterna att erhålla arrenden. — Vidare har anmärkts, att de

sakkunniga vid förslagets utarbetande alltför mycket tagit hänsyn till förhållandena

i norra Sverige och ej tillbörligen beaktat de vitt skiftande förhållanden,

som rådde i rikets olika delar. Det läte sig säkerligen icke utan skada

för jordbruksnäringen göra att alltför mycket binda kontrahenternas rörelsefrihet

i arrendeförhållandet. Stora vanskligheter mötte vid genomförandet av

en för riket enhetlig lagstiftning i förevarande avseende. Det kunde ifrågasättas,

huruvida de sakkunniga i sitt förslag lyckats bemästra dessa. Många

av bestämmelserna komme säkerligen att giva anledning till tvister och slitningar

mellan kontrahenterna.

Länsstyrelsen i Stockholms lån har anfört:

Förevarande betänkande har karaktären av en överarbetning av tidigare utredningar,

förslag och yttranden, vilka under loppet av flera år framkommit i

den lika aktuella som omstridda frågan om en »social arrendelagstiftning». Det

meddelar icke något avsevärt nytt material — förutom vissa av de sakkunniga

företagna stickprovsundersökningar å skilda orter företrädesvis inom rikets

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

mellersta och södra delar — och det innehåller icke heller några nya uppslag

av mera väsentlig betydelse, utan torde vara att uppfatta såsom ett försök att

med beaktande av olika legitima intressen och skilda åskådningar finna en

framkomlig väg till sådan reformering av arrendelagstiftningen, som nu må

anses mogen till genomförande.

Under sådana förhållanden har länsstyrelsen funnit sig knappast hava anledning

att upptaga de många frågor av principiell räckvidd, som arrendelagstiftningen

berör, till mera ingående dryftning, så mycket mindre som dylika

frågor från länsstyrelsens sida berörts i tidigare yttranden över jordkommissionens

på sin tid framlagda betänkanden, särskilt det såsom del VI betecknade

angående sociala arrendebestämmelser etc. (Länsstyrelsens yttrande av 5

december 1923). Det har synts naturligt att i ärendets nuvarande läge begränsa

bedömandet av de jordsakkunnigas förslag inom de förutsättningar, vilka

på sätt nyss angivits kunna antagas hava legat till grund för dess utarbetande.

Från sådana synpunkter har länsstyrelsen kommit till det omdömet, att förslaget

i sin allmänna läggning får anses äga betydande förtjänster. De sakkunniga

hava stått inför den svåra uppgiften att å ena sidan, såsom yrkats i

1924 års riksdags skrivelse, »bereda vissa arrendatorer och brukare av annans

jord större trygghet och en jämväl i övrigt förbättrad ställning i arrendeförhållandet»,

å andra sidan tillbörligen tillvarataga jordägarens rätt. Det har

.sålunda gällt en avvägning mellan dessa var för sig betydelsefulla samhällsintressen.

Såvitt länsstyrelsen kan se, präglas förslaget av en konsekvent

strävan att efter sakliga grunder genomföra en sådan avvägning, och det synes

så till vida ägnat att bilda utgångspunkt för en blivande lagstiftning. I åtskilliga

punkter ger förslaget emellertid anledning till erinringar av den art.

att länsstyrelsen måste ifrågasätta, huruvida detsamma i förevarande skick kan

anses tillfredsställande.

De sakkunniga avse, att i och med införandet av de nu föreslagna ändringarna

i 1907 års lag om nyttjanderätt till fast egendom denna skulle bliva gällande

för hela riket, samt att 1909 års särskilda arrendelag för Norrland och Dalarne

— vars tillämpningsområde utsträckts genom lag den 10 maj 1912 — ävensom

den särskilda lagen av 1921 angående arrende av fideikommissjord därmed

skulle upphävas. Man har i förslaget upptagit — dock i vissa fall med större

eller mindre modifikationer —- en rad bestämmelser ur nämnda hittills varande

speciallagar och tydligen ansett sig på så sätt göra dessa sistnämnda överflödiga,

medan å andra sidan sagda bestämmelser utsträckts till även de delar av

riket, inom vilka de förut ej haft motsvarighet. Denna tanke om en enhetlig

arrendelagstiftning för hela riket är givetvis i och för sig tilltalande, men fråga

torde vara, om den för närvarande lämpligen låter sig i full utsträckning genomföras

på sätt de sakkunniga föreslagit. Det vill synas, som om den

norrländska arrendelagens grundsatser, tillkomna med hänsyn till särskilda förhållanden

i trävaruindustriens huvudområden, i vissa delar något schematiskt

överflyttats till den allmänna rikslagstiftningen. Vad åter angår de landskap,

inom vilka norrlandslagstiftningen varit gällande, har länsstyrelsen av naturliga

skäl icke möjlighet att bedöma, huruvida denna särlagstiftning blivit på

ett, tillfredsställande sätt ersatt genom vad som ur den upptagits i lagen för

hela riket, men vill icke underlåta att uttala, att betänkandet torde lämna rum

för vissa tvivelsmål även i detta hänseende. Länsstyrelsen har sålunda anledning

att ånyo, liksom i sitt yttrande över jordkommissionens förslag, påpeka

möjligheten att även i en rikslagstiftning om arrende av jordbruksfastighet infoga

särskilda bestämmelser för landsdelar med säregna förhållanden.

Den norrländska arrendelagens upphävande har avstyrkts av vissa myndig- Frågan om

heter. Sålunda har anförts av ländskaar
-

rcndelagens

upphävande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Länsstyrelsen i Jönköpings lån: I likhet med de sakkunniga anser länsstyrelsen,

att den norrländska arrendelagen icke bör utsträckas att gälla för de

mellersta och södra delarna av landet. Länsstyrelsen kan dock icke biträda

de sakkunnigas förslag, att sistnämnda arrendelag skall upphävas och att

samtliga bestämmelser i arrendelagstiftningen skola inrymmas i den allmänna

arrendelagen. Därigenom skulle nämligen denna komma att tyngas av bestämmelser,

som vore mindre lämpliga för stora delar av landet. Då den norrländska

arrendelagen ännu anses lämplig för norrländska förhållanden, synes

denna lag därför böra tills vidare bibehållas. De ändringar av arrendelagsbestämmelserna

i övrigt, vilka betingas av tidsutvecklingen, böra däremot inarbetas

i den allmänna arrendelagen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Det försök, som i förslaget gjorts, att skapa

en för landet i dess helhet gällande enhetlig arrendelagstiftning, synes icke

hava utfallit odelat lyckligt. Ä ena sidan har nämligen åstadkommits en uppmjukning

i den norrländska arrendelagen, som icke i alla punkter kan anses

motiverad. Å andra sidan torde många stadganden av social innebörd, som i

förslaget gjorts tillämpliga på arrende i allmänhet, även om de äro av dispositiv

natur knappast vara behövliga eller lämpliga vid andra former av arrende

än sådana som avses i norrlandslagen. Förslaget synes därför i sitt nuvarande

skick icke böra läggas till grund för lagstiftning i ämnet, och torde vid

ärendets fortsatta behandling böra tagas under omprövning, huruvida icke

övervägande skäl tala för att lämna den allmänna arrendelagen i stort sett

orubbad och fortfarande liksom hittills behandla de sociala arrendeproblemen

i efter skilda förhållanden lämpade speciallagar.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län: Att i samma

lag söka reglera förhållandet å ena sidan vid affärsarrenden, där arrendatorn

kanske är den starkare parten med sin större erfarenhet och sakkunskap,

och å andra sidan vid bolagsarrenden i Norrland, där arrendatorn på grund av

sin isolering och oerfarenhet är i behov av stöd, ja skydd av lagen, samt samtidigt

taga nödig hänsyn till förhållandet mellan jordägaren och hans besuttna

arbetare, torparna, utan att rent av skada någon av de under så vitt skilda förhållanden

arbetande intressenterna, torde vara ogörligt. Lagförslaget bär också

i hög grad prägeln av en kompromiss, som givetvis ingen av de i lagförslaget

berörda och deras talemän kan vara tillfredsställd med.

Det synes utskottet hava varit bättre om man såsom förut bibehållit en särskild

lagstiftning i jordfrågor för Norrland.

Utskottet har nämligen den bestämda uppfattningen att ett utnyttjande av

de, man kan gott säga obegränsade naturtillgångar av olika slag, vilka finnas

inom denna landsända, kräver särskild lagstiftning för att bliva till gagn för

dess befolkning.

Blott inom detta län finnas snart sagt outtömliga tillgångar av förstklassig

odlingsmark nedom den marina gränsen.

Förhållandena äro för vitt skilda inom dessa bygder, ännu i vardande, jämfört

med de så gott som färdigkultiverade bygderna i södra delarna av landet,

för att en gemensam lagstiftning skall kunna bliva lämplig. Av en för denna

landsända avsedd näringslagstiftning kräves icke blott att den reglerar rättsförhållandena

utan även att den främjar och icke hämmar utvecklingen.

Rörande arrendet såsom form för jordupplåtelse har detta en alltför betydelsefull

samhällelig uppgift att fylla, för att det skulle kunna anses lämpligt

att genom alltför snäva lagstiftningsbestämmelser gorå denna jordupplåtelseform

mindre tilltalande och obekväm. Därigenom finge denna endast minskad

eller ringa användning.

För jordbrukare, som saknat möjlighet att skaffa kapital till eget jordbruk,

opaginerad Kontrollera mot PDF

13

bär arrendet'' varit enda utvägen, samtidigt det utgjort en väg att komma över

till eget jordbruk.

För ordnandet av arbetarfrågan vid jordbruket har arrendet visat sig synnerligen

användbart och lämpligt. Den mest ansvarskännande jordbruksarbetaren

är otvivelaktigt den besuttna jordarbetaren, torparen.

För jordbruksarbetaren utgör torparrendet ett trappsteg till det egna hemmanet.

Och torparna stå i socialt avseende vida högre än jordbruksarbetarna

i allmänhet.

Det lagstiftningsförslag, som här föreligger, utgår uppenbarligen ifrån att

arrendatorn alltid är den svagare och förtryckta parten. Så är dock icke förhållandet,

då lagen omfattar hela riket, såsom ovan anmärkts. Om samhället

överhuvudtaget tillåter och gillar denna upplåtelseform av jord, måste givetvis

även jordägarens rätt tillgodoses, så att han icke blir utsatt för förluster av

alltför smarta arrendatorer. Fyller lagen ej denna uppgift, kommer arrendeinstitutionen

givetvis att sättas på avskrivning, vilket enligt förvaltningsutskottets

förmenande vore till skada både för jordbruksnäringen och de jordbrukare

och jordbruksarbetare, som icke på annat sätt kunna skaffa sig jordbruk.

Beträffande lagtexten har av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Blekinge Allmänna

och Älvsborgs län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Stockholms, gar mot iag_

Östergötlands och Hallands län ävensom lantbruksstyrelsen, Sveriges allmänna texten,

lantbrukssällskap, Sveriges skogsägareförbund och Svenska trävaru-exportföreningen

framhållits, att det erfordrades en viss juridisk träning för att urskilja,

vilka bestämmelser vore tvingande och vilka vore dispositiva, önskvärt

vore, att denna skillnad komme till tydligare uttryck i lagen, så att misstag

vid uppgörande av arrendekontrakt med större säkerhet förhindrades, särskilt

med avseende å de nya bestämmelserna om jordägarens skyldigheter. —

Enligt den sistnämnda länsstyrelsens mening borde lagen med risk av lagtextens

förlängning så avfattas,, att särskild lagtext förelåge för olika typer av

arrendeupplåtelser.

III. Förslagets särskilda bestämmelser.

2 KAP.

1 §•

Mot de föreslagna bestämmelserna angående formen för arrendeavtalet har Arrendeavendast

ett fåtal anmärkningar gjorts. Sålunda har länsstyrelsen i Kalmar län talets farm.

framhållit, att det vore synnerligen viktigt, att vederbörandes ömsesidiga rättigheter

och skyldigheter bleve vid avtalets slutande uttryckligen fastslagna.

Endast härigenom erhölle arrendeförhållandet erforderlig stadga och fasthet.

Hade muntligt avtal slutits, kunde, sedan någon tid gått, lätt nog meningsskiljaktighet

parterna emellan uppstå rörande avtalets verkliga innehåll samt

föranleda slitningar och tvister. Att märka vore att det skriftliga avtalet ägde

rättsverkan, vilket icke tillkomme det muntliga. Den parterna tillerkända

rätten att påfordra det muntliga avtalets bekräftelse genom skriftlig avhandling

torde komma att sakna betydelse. Den utväg, som då motparten vägrade

utgiva dylik handling, stode till buds eller att anlita domstol för arrendeför
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Arrendeavtalets

förknippande

med arbetsavtal.

hållandets stadfästande torde icke kunna föra till målet i de säkerligen ej få

fall, då olika meningar rådde om avtalets innehåll eller innebörd. Skriftlig

form för arrendeavtal borde därför vara obligatorisk.

Enahanda anmärkning bar framställts av hushållning ssällskapets förvaltningsutskott

i Norrbottens län.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Hallands län och Sveriges

allmänna lantbrukssällskap hava däremot ansett, att då formen för arrendeavtalets

ingående utan olägenhet syntes böra och kunna lämnas till kontrahenternas

fria avgörande, gällande bestämmelser i den allmänna arrendelagen vore

att föredraga framför förslagets. Under varje förhållande borde lagförslagets

bestämmelser om skriftligt avtal och domstolsförfarande inskränkas till sådana

arrenden, som avses uti förslagets 43 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anmärkt, att när ändring eller tillägg innefattade

ökning av den upplåtna arealen, syntes motsägelse råda mellan första

stycket och andra styckets första punkt. Även i övrigt kunde ifrågasättas, om

ej sistnämnda punkt borde gälla också ändringar och tillägg.

7 §•

Beträffande frågan, huruvida arrendatorn i arrendeavtalet finge åtaga sig

arbetsskyldighet, har anförts av

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Denna frågas betydelse är uppenbarligen i

väsentlig grad beroende av arbetsmarknadens läge, som under senare år undergått

starka växlingar just med avseende å trävaruindustrien och dess råvarutillförsel.

Det i betänkandet åberopade äldre uttalandet angående bolagens

obegränsade möjlighet att erbjuda arbetstillfällen torde väl nu knappast underskrivas

av någon, tvärtom är tillgången på arbete för närvarande avgjort

mindre än efterfrågan. Under sådana förhållanden är det icke för arrendatorn

någon olägenhet att han åtager sig viss arbetsskyldighet, men å andra sidan

har det under samma förutsättning icke stor betydelse för bolaget-jordägaren

att hava arrendatorn genom arrendeavtalet förpliktad att utföra visst arbete,

då bolaget alltid kan påräkna billig och duglig arbetskraft. Om däremot

tillgången på arbete är stor i jämförelse med den förhandenvarande arbetskraften,

skulle den säkerhet, som kunde ligga i ett avtal om viss arbetsskyldighet,

kunna synas vara viktig nog för ett skogsbruk, inriktat på intensiv

skogsskötsel. Det lär emellertid hava visat sig, att denna säkerhet är tämligen

illusorisk, och, såvitt länsstyrelsen kunnat inhämta, har därför i detta

län förpliktelsen för arrendatorn att fullgöra viss dagsverksskyldighet såsom

lega övergivits av flera större bolag. Frågans betydelse synes således vara

överdriven. Däremot förefaller det länsstyrelsen i likhet med de sakkunniga

rättvist, att jordägaren, vilken genom lagstiftningen får sig betungande förpliktelser

ålagda i fråga om arrendelägenhetemas underhåll, får någon gottgörelse

härför på det sätt, att, om han anser för sig fördelaktigt att erhålla ett

åtagande om viss arbetsskyldighet, lagstiftningen icke lägger hinder i vägen

härför. Länsstyrelsen anser således, att lagstiftningen i detta avseende icke

bör gå längre än till de i förslaget upptagna föreskrifterna, att den avtalade

arbetskvantiteten skall vara bestämd samt att ersättning för arbetet skall utgå

efter det pris, som vid dess utförande är gångbart i orten.

Vad egentliga jordbruksarrenden med lega i dagsverken angår, förekommer

denna arrendeform, bortsett från vissa ecklesiastika boställen, endast undan
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

tagsvis i detta län. Det förefaller dock länsstyrelsen i hög grad sannolikt, att

-det skulle vara ett stort misstag ur social synpunkt att förbjuda dylika avtal.

För många lantarbetare eller hemmasöner utan andra tillgångar än den egna

arbetskraften äro de den enda eller åtminstone den lättaste vägen att uppnå

en ställning, som i avseende å självständighet och utsikt till förkovran avgjort

höjer sig över den lösa arbetarens eller statarens.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Älvsborgs,

Skaraborgs, Värmlands och Örebro län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott

i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs län,

Kalmar läns södra del, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,

Värmlands och Örebro län, domänintendenterna i Uppsala, Östergötlands,

Älvsborgs och Skaraborgs län, överjägmästarna i Nedre Norrbottens och Västra

distrikten, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, Sveriges allmänna lantbrukssällskap

samt Sveriges skogsägareförbund hava antingen avstyrkt förslaget

därom, att jordägaren ej finge i arrendeavtalet betinga sig dagsverken eller

annat arbete av arrendatorn utan att för arbetet utginge ersättning efter ortens

pris, eller ock uttalat betänkligheter mot detta förslag. I denna fråga har

av ett flertal myndigheter framhållits följande: Upplåtelse av dagsverkstorp

vore närmast att betrakta såsom en avlöningsform inom jordbruket och det

större skogsbruket. Visserligen hade dagsverkstorpens antal under senare tid

avsevärt minskats, men inom stora delar av landet vore dessa alltjämt talrika.

Särskilt vore detta förhållandet i Södermanland, Småland och Västergötland.

Torpinstitutionen innefattade fördelar både för jordägaren och för brukaren.

Dess avskrivning borde därför ej påskyndas. Därest förslaget bleve lag, vore

det emellertid fara värt, att de ständiga tvister mellan kontrahenterna, som

prissättningen å de i arrendeavtalet betingade arbetsprestationerna utan tvivel

komme att föranleda, snart skulle få till följd, att jordägarna antingen försålde

sina torplägenheter eller ock, där så vore möjligt, lade dem i sambruk

med huvudgården. Den skötsamme torparen, som förut haft en säker utkomst

på sitt torp, måste, därest han icke kunde få säsongarbete på egendomen eller

bliva statare där, söka sig arbete på annat håll. Hans ställning skulle i regel

bliva försämrad och den väg till det självständigare penningarrendet och till

egen torva, som nu i regel stode den obemedlade, skötsamme jordbruksarbetaren

öppen genom övertagande av ett dagsverkstorp, stängas. ■—- Synnerligen

stora svårigheter måste nämligen möta att avgöra vilket pris vid varje tillfälle

vore gångbart i orten. Dessa svårigheter vore desto större, som det, såsom

de sakkunniga själva framhållit, ej kunde anses rättvist, att priserna vid

avtal av förevarande art, varigenom bereddes brukaren en jämn arbetstillgång,

utginge efter samma grunder som vid tillfälligt arbete. — Mot bestämmelsen

har vidare erinrats, att det ej bleve möjligt för kontrahenterna att överblicka den

ekonomiska innebörden av avtalet, även om detta avsåge endast en kortare tid.

En förhöjning av arrendeavgifterna kunde därför befaras följa av bestämmelsens

lagfästande. ■—- Av några myndigheter bar dessutom framhållits, att under

normala tider någon egentlig undervärdering av dagsverken knappast förekomma.

Väl upptoges understundom i arrendeavtal torpdagsverken till lägre

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 155 käft. (Nr 182.) 8

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

värde än annat jordbruks- eller skogsarbete, men därvid maste beaktas, att torparen

finge utgöra dagsverken hela året om och därför icke kunde fordra lika

avlöning som en säsongarbetare, att torparen icke hade full sysselsättning med

arbete för sitt eget lilla jordbruk och kunde hava svårt att erhålla annat arbete

under de tider, då det egna jordbruket ej påkallade hans arbete, samt att

torparen ofta finge åtnjuta en del förmåner, som andra arbetare icke erhölle,

såsom vedbrand, fria dragare till sitt jordbruk m. m. Erfarenheten visade

även, att dagsverksarrendatorerna ofta redde sig bättre än de arrendatorer,

vilka utgjorda legan enbart med penningar.

I detta sammanhang må återgivas följande uttalande av

Hushållning ssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län: För att närmare

belysa sina påståenden meddela de sakkunniga en sammanställning för

åren 1914, 1918 samt 1920—1924 mellan indextalen för arrendeavgifter och

löner inom jordbruket och draga därur den säkerligen ej i alla avseenden fullt

riktiga slutsatsen, att de arrendatorer, som under förberörda tid utgjort arrendet

i dagsverken, blivit missgynnade. Berättigad förvåning måste det också

väcka, att de sakkunniga funnit anledning lägga förhållandena under anförda

tidsskede till grund för sitt förslag i förevarande hänseende. Allom bekant

är ju, hurusom just då högst säregna förhållanden rådde. "Vad ett dylikt

tillvägagångssätt än vittnar om, om tillbörligt hänsynstagande till de allmängiltiga

förhållandena härvidlag bär det knappast vittnesbörd.

Den uppfattning, som legat till grund för nu avhandlade bestämmelser, synes

uppenbarligen vara, att avtal om legans utgörande i dagsverken eller annan

tjänstbarhet av arrendatorn ä priori är att anse som ofördelaktigt för

arrendatorn. Ep analys av en sådan uppfattning torde emellertid icke vara

alldeles obehövlig.

Principen om legans utgående i form av dagsverken för mindre arrendeställen

torde kunna sägas vila på urgammal hävd och har för den skull i

många delar av riket ingått i det allmänna medvetandet såsom någonting naturligt.

Dagsverksskyldigheten uppfattas också därstädes i allmänhet varken

som olämplig eller oskäligt tyngande för arrendatorn. I själva verket torde

man också hava full rätt att beteckna dylika avtal såsom slutna på den ömsesidiga

nyttans grund, ehuruväl undantag, bestyrkande regeln, kunna påvisas.

För såvitt utskottet kan finna, innebär likväl ett penningarrende i allmänhet

inga som helst påtagliga fördelar framför ett arrende, som grundar sig på

ett arbetsavtal. Bestämmes arrendet att utgå med visst antal dagsverken, torde

man vara berättigad förfäkta den åsikten att denna lega, oberoende av så

att säga »normala» konjunkturväxlingar, för såväl jordägare som arrendator

har ett på det hela taget tämligen oförändrat värde.

Annorlunda kan under vissa omständigheter bliva förhållandet med de s. k.

»överdagsverkena». Dessa äro ju emellertid icke att hänföra till legan, utan

priset på dem utgör arrendator^ arbetsförtjänst. För den skull ligger det självfallet

ett berättigande i kravet på, att dessa skola betalas efter pris, som vid

tiden för arbetets utförande är gångbart i orten. Men att göra värdet av själva

legodagsverkena varierande på samma sätt, måste betraktas varken som ändamålsenligt

eller lyckligt.

Till bestyrkande av riktigheten av det nu anförda vill utskottet bringa i erinran

den faktiskt som regel föreliggande omständigheten, att dagsverksarrendatorerna

i allmänhet reda sig bättre än de, som utgöra legan i penningar.

I övrigt finner utskottet icke anledning föreligga att vidare ingå på bestämmelserna

i förevarande paragraf, då utskottet för sin del icke kan tillstyrka,

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

att densamma antages, med mindre de synpunkter utskottet framfört i fråga

om legans utgörande i dagsverken, vinna beaktande.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs län: Genom indextal

för arrendeavgifter och lantarbetarlöner för åren 1914, 1918 samt 1920—

1924 påvisa jordsakkunniga (s. 114), att lönerna under högkonjunkturen stego

betydligt mera än arrendeavgifterna och år 1924 kvarstodo på en relativt högre

nivå än dessa senare. De arrendatorer, vilkas lega utgått i dagsverken, hava

alltså, mena de sakkunniga, blivit lidande; de hava icke kunnat utnyttja den

bättre konjunkturen på arbetsmarknaden. Härtill må först anmärkas, att torparna

icke med säkerhet kunnat påräkna att få sin arbetsförtjänst ökad i samma

proportion som andra arbetare, därest de vid arbetskraftens utnyttjande

varit obundna av arrendeavtal. Det större jordbruket har, som bekant, under de

sista åren nödgats minska sin arbetspersonal avsevärt, och det hade sannolikt ej

kunnat ge torparna full sysselsättning, ifall det måst betala deras arbete dyrare.

Åtskilliga torp hade väl då försålts, sammanslagits till större arrendegårdar

eller lagts i sambruk med huvudgården, varvid byggnaderna bibehållits

som statarbostäder. — Tendenser till en sådan utveckling hava sedan länge

iakttagits på många håll, och den torde knappast vara i allo önskvärd ur social

synpunkt. — Om emellertid dagsverksarrendatorerna blivit missgynnade under

högkonjunkturen, så hade å andra sidan jordägarna under samma tid missgynnats,

därest legan för flera år varit fastställd i ett visst penningbelopp. Ingen

av parterna i ett avtal bör dock ha större rätt än den andra att draga fördel av

konjunkturväxlingarna. Det system — penning- eller dagsverksarrende ■— som

vid uppgående konjunktur är till fördel för ena parten, blir ju för övrigt vid

motsatt konjunktur till hans nackdel. När penningvärdet är i stigande, blir

uppenbarligen en till visst penningbelopp fastställd lega allt tyngre för arrendatorn

att bära. Han skulle då lättare kunna fullgöra arrendet i dagsverken.

— Erfarenheten visar också, att dagsverksarrendatorerna ofta reda sig bättre

än penningarrendatorerna. När torparen åldras, och hans arbetskaft därigenom

blir mindre vård, kan han lättare behålla en lägenhet, för vilken legan fastställts

i visst antal dagsverken (oberoende av deras beskaffenhet) än en lägenhet, för

vilken legan skall betalas kontant. — Det kan sålunda, enligt utskottets mening,

icke betraktas varken som ett samhälleligt rättfärdighetskrav eller såsom i

allmänhet lämpligt, att arrendelagen förbjuder legas fullgörande medelst dagsverken.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kalmar läns norra del: Rättighet

att med vederbörande brukare träffa avtal om arbetsskyldighet bör icke

genom lagstadgande omöjliggöras, enär jordägaren därigenom kan bringas till

att ersätta bofasta arbetare med lös arbetskraft, vilket i socialt hänseende är

en avgjord försämring. Men brukaren bör för utförande av å lägenheten erforderliga

jordbruksarbeten i lag tillförsäkras att ej behöva utan eget medgivande

fullgöra dagsverksskyldighet till jordägaren utöver två dagar i veckan

under sommarhalvåret. Nämnda avtalsfrihet beträffande legans utgående i

dagsverken anser utskottet böra råda i fråga om alla i lagförslaget åsyftade

brukningslägenheter med åkerareal intill fyra hektar.

Hushållning ssällskapets förvaltningsutskott i ''Älvsborgs läns norra del: Bestämmelsen

i förslaget att lega ej må utsättas i dagsverken, med mindre ersättning

för dessa utgår i penningar, finner utskottet olämplig. Utskottet anser

gent emot de jordsakkunniga att i stort sett denna form för arrendeavtal är

tilltalande, då under sådana förhållanden arrendet bliver lågt, då värdet av arrendehemmanet

är lågt; men sedermera stiger, i mån som samma värde stiger.

De jordsakkunnigas förslag, att ersättning för dagsverken vid fastställd arrendesumma

ej får understiga i orten gångbart pris, kan utskottet i varje fall icke

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

gilla. Delta skulle ju kunna medföra, att jordägaren oavsett arrendesummans

storlek skulle nödgas betala ett för honom kanske ruinerande pris för arbete,

som han enligt samma förslag vore skyldig att tillhandahålla arerndatorn, och

av vilket han kanske icke ens hade behov. Arrendesumma och dagsverkspris

böra bestämmas samtidigt.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län:

Gångbart pris för dagsverke är ett oerhört svävande begrepp. Ännu finnas —

alla kollektiva avtal och begrepp till trots — en och annan jordbruksarbetare,

som till sin arbetsproduktion så avsevärt höjer sig över mängden, att hans

dagsverken betalas med överpris. Det finnas medelmåttor, och det finnas de,

vars förmåga på grund av ålder och annat taxeras under medelmåttan. Det

finnes ännu kortare och längre arbetstid. Man kunde med anledning härav

befara, att om lagförslaget upphöjdes till lag, det skulle föranleda till en massa

slitningar vid bestämmandet av gångbart dagsverkspris på orten.

Ehuru lagförslaget, om det »gångbara priset» kunde fastställas, skulle kunna

sägas utgöra en teoretisk rättvisa, där arrendet awäges med hänsyn till

arbetspriserna, finna vi oss ändå icke övertygade om lämpligheten. T. o. m.

den teoretiska rättvisan kan bli illusorisk. Värdet å legan växlar likasom priset

å dagsverken. Exempelvis skulle ett avtal, som 1913 ingåtts efter sådana

bestämmelser som lagförslaget ifrågasätter, år 1918 blivit en mycket billig

jordlega. Däremot skulle ett avtal, ingånget 1918 under enahanda förhållanden,

år 1923 utgöra en mycket hög jordlega. Det är sålunda ofrånkomligt, att

varje part vid ett flerårigt avtal kan få ikläda sig vissa risker, att konjunkturerna

kunna komma att växla. Men det tillkommer jämväl en annan omständighet,

nämligen de avtalande parternas förmåga och villighet att vid ogynnsam

konjunktur fullgöra sina förbindelser. Bli konjunkturerna osedvanligt

förmånliga för arrendatorn, torde intet kunna hindra, att han utkräver fullgörandet

av jordägarens förbindelser. Arrendatorn bär sitt kontrakt, som binder

jordägaren. Bli konjunkturerna sämre för arrendatorn, så kan han rygga

sitt avtal, och jordägaren torde intet ha att hålla sig till, då borgen på kontrakt

för smärre upplåtelser torde höra till det sällsynta, om de ens överhuvudtaget

förekomma.

Det föreliggande lagförslaget tro vi icke heller grundar sig på önskningar

eller framställningar från jordtorparnas sida. Där torp förekomma, torde i de

flesta fall sådana patriarkaliska förhållanden vara rådande, som äro till stor

fördel för båda parterna. Exempelvis vid sjukdom eller vid stigande ålder blir

det ofta jordägaren, som får träda emellan och i det förra fallet efterskänka

dagsverken och i det senare''mottaga dagsverken, som lämna ett mindre arrendevärde

för jorden.

Därest lagstiftningen nu skulle träda emellan och materialisera förhållandet

mellan jordägare och torpare, är det högst sannolikt, att ingendera av parterna

har verklig anledning att känna sig belåten med följderna. Vi få sålunda föreslå

att bestämmelsen därom, att ersättning för bestämda dagsverken skall utgå

efter prissättning i penningar, måtte utgå i lagförslaget.

Lantbruksstyrelsen: Förslaget att förbjuda legas bestämmande i form av

arbetsprestationer framfördes av jordkommissionen i dess förslag till social

arrendelag. I sitt utlåtande över detta förslag anförde lantbruksstyrelsen

i här förevarande avseende följande: Den arrendetyp, som omfattade

de talrika arbetstorpen, skulle genom ett dylikt förbud försvinna. Om också

torpinstitutionen ofta med skäl ansetts behäftad med vissa brister och för

torparen betungande, torde det dock icke kunna förnekas, att densamma, rätt

utnyttjad och med väl avvägda arbetsskyldigheter. innebure fördelar för såväl

jordägare som arrendator. Ingen form av övergång från jordbruksarbetare

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

till arrendator torde vara så gynnsam som denna, beroende dels därpå, att för

övertagande av ett torp varken borgensförbindelse eller annan säkerhet ansåges

behövliga, dels ock på den hjälp och det stöd, ofta även av ekonomisk art,

som jordägaren torde vara villig att lämna en i hans tjänst varande arbetare

vid övertagande av ett ledigt torparrende.

De av lantbruksstyrelsen sålunda anförda synpunkterna äga enligt styrelsens

förmenande fortfarande sin fulla giltighet. Lantbruksstyrelsen finner sig

emellertid utöver dessa synpunkter böra anföra, att även rent ekonomiska skäl

enligt styrelsens förmenande tala emot en sådan bestämmelse, som skulle förmena

arrendator och jordägare att fritt avtala om formen för jordlegans erläggande

och som på ett särdeles kännbart sätt skulle ingripa i sedan urminnes

tider rådande praxis på arrendeområdet.

Emot legans fastställande i penningar kan med skäl invändas, att en sådan

lega icke i någon mån anpassar sig efter ett växlande penningvärde. Detta

förhållande bliver särskilt märkbart och av betydelse, då arrenden avslutas för

längre tid. En lämplig form för arrendelegan, så att denna anpassar sig efter

penningvärdet och det allmänna prisläget, finner lantbruksstyrelsen vara ur

såväl arrendegivares som arrendetagares synpunkt önskvärd och rättvis. Lantbruksstyrelsen

vill i detta sammanhang erinra om att styrelsen i sitt underdåniga

utlåtande den 8 juni 1922 över särskilda sakkunnigas betänkande och förslag

till förändrade grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner

m. m. såsom sin mening framhållit, att staten vid utarrendering av kronojord

borde göra legan automatiskt beroende av prisläget å vissa lantbruksprodukter.

Ganska allmänt har också arrendelega i fråga om jord i enskild ägo fastställts

förutom i arbete jämväl i naturaalster, särskilt mjölk eller smör. Med

undantag för kristidens abnorma förhållanden torde erfarenheten hava visat,

att detta varit till gagn för såväl jordägare som arrendator. Någon erinran emot

att jordlega finge utgå i form av naturaalster har ej av jordsakkunniga gjorts.

Vid sin motivering för att arbetslega i förekommande vanlig form icke längre

borde tillåtas, stödja sig de sakkunniga på en i betänkandet införd sammanställning

för åren 1914, 1918 samt 1920—1924 mellan indextalen för arrendeavgifter

och löner inom jordbruket (sid. 114). Härvid anföres dels löner för

statare, dels tillfälliga daglönare. Då till den senare gruppen torde höra alla

med dagspenning avlönade lantarbetare, torde denna grupp givetvis vara den,

som närmast är att taga hänsyn till i detta fall, då daglönarersättningen väl

måste anses giva uttryck för det gångbara priset på ett arrendedagsverke.

Den av de sakkunniga gjorda sammanställningen skulle, enligt vad lantbruksstyrelsen

kan finna, hava givit en klarare överblick, om den upptagit indextal

jämväl för en del lantbruksprodukter och särskilt då för dem, som allmännast

användas såsom mätare vid arrendelegans fastställande, det vill säga

mjölk och smör. Lantbruksstyrelsen har beräknat dessa indextal på grundval

av socialstyrelsens i »Sociala meddelanden» publicerade noteringar och har sammanställningen

efter komplettering med dessa fått följande utseende.

År

1913

1914

1918

1920

1921

1922

192.3

1924

Tillfälliga daglönare.

Arrende

Kontant

lön

Kontant lön

och natura-

Mjölk

Smör

förmåner

100

100

100

100

100

100

102

102

104

102

1.32.

240

257

27.3

249

171

7,1(1

.329

313

279

148

227

2.31

253

211

1.39

170

178

175

159

139

100

108

100

155

142

100

170

170

159

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

En granskning av dessa siffror giver otvetydigt vid handen, att de sakkunniga

med minst samma skäl som dem, vilka anförts mot legas utgående i dagsverken,

kunnat åberopa statistiken och indextalen såsom orsak till att föreslå

förbud mot legas fastställande t. ex. i mjölk. Detta torde dock icke hava varit

de sakkunnigas mening. Härmed faller också, enligt vad lantbruksstyrelsen

kan finna, de sakkunnigas huvudmotiv för den föreslagna bestämmelsen. Det

åberopade exemplet från Finland med dess säregna förhållanden kan lantbruksstyrelsen

icke finna vara något motiv för ett så starkt ingripande i den fria

avtalsrätten beträffande tiotusentals jordbruksarrenden, fördelade över hela

vårt land.

Beträffande ifrågavarande sammanställning torde för övrigt med skäl kunna

ifrågasättas, huruvida de i fråga om arrenden anförda siffrorna kunna anses

fullt tillförlitliga. Dessa äro icke grundade på en allmän statistik utan på

enskilda uppgifter rörande ett fåtal arrenden. Klart framgår icke heller, huruvida

siffrorna endast äro att hänföra till under varje år avslutade arrendeuppgörelser

eller huruvida de påverkas av jämväl äldre sådana. Med hänsyn

till vad lantbruksstyrelsen har sig bekant om arrenden, ingångna under högkonjunkturtiden,

synes det som om icke allt för säkra slutledningar böra dragas

av de anförda siffrorna i detta hänseende.

Jordsakkunniga hava själva förklarat sig dela de betänkligheter, vilka från

skilda håll uttalats mot förbud att i arrendeavtal intaga förbehåll om skyldighet

för arrendatorn att utgöra dagsverken eller annat arbete till jordägaren.

De sakkunniga hava löst frågan sålunda att de föreslagit förbud mot att lega

utsättes i dagsverken eller annat arbete. Däremot skall enligt förslaget intet

hinder möta mot att arrendatorn tillförbindes att utföra visst arbete åt jordägaren.

Förutsättningen härför är, att arbetet är till sin myckenhet bestämt

och att för detsamma betalas ersättning i penningar efter pris, ej understigande

det, som vid tiden för arbetets utförande är i orten gångbart. Lantbruksstyrelsen

kan icke finna att den av de sakkunniga föreslagna lösningen är

riktig.

Såsom lantbruksstyrelsen redan framhållit torde huvudskälet för en jordägare

att utarrendera jord i form av mindre arrenden oftast vara den möjlighet

det medgiver för honom att förbinda denna utarrendering med säkerställande

av tillgång på en viss mängd arbetskraft. En sådan utarrendering ställer

sig ofta icke så ekonomiskt fördelaktig som man skulle kunna förutsätta.

Tages hänsyn till kapitalvärdet av arrendejorden tillhörande byggnader och

den inkomst, jordägaren kunde erhålla genom uthyrande av dessa helt eller delvis,

samt till värdet av de skogsprodukter, som åtminstone i regel äro tillförsäkrade

arrendatorn, utgöra de fastställda arrendebeloppen eller tjänstbarheterna,

enligt vad erfarenheten visat, ofta icke någon ersättning för

arrendet tillhörande åkerjord, slåttermark och bete. Ja, ofta nog torde

förekomma, att enbart ränta å byggnadskapitalet samt värdet å bekomna

skogsprodukter överstiga ett fastställt arrendebelopp. Skulle det

nu såsom här föreslagits, samtidigt med att arrendetiden ökas till längre

perioder, också omöjliggöras, att arrendevillkoren anpassas efter det ekonomiska

läget vid olika tidpunkter, vilket numera kan ske genom att arrendesumman

utmätes i dagsverken eller annat arbete, synes det lantbruksstyrelsen, som

om olägenheterna av en dylik utarrendering komme att bliva än mera kännbara.

Då härtill kommer, att de ifrågasatta bestämmelserna rörande beräknandet

av värdet å eventuellt fastställda arbetsprestanda synas vara så vaga, att

de torde komma att giva anledning till ständiga tvister, finner styrelsen det

ligga i öppen dag, att de föreslagna bestämmelserna kunna medföra en allvarlig

fara för att mången jordägare kommer att söka undvika utarrendering av

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

mindre jordbruk. Detta åter innebär å sin sida allvarliga konsekvenser av såväl

allmänekonomisk som social natur.

De mindre jordbruk, som nu äro utarrenderade i form av torp, äro ofta så

belägna och av sådan art, att de icke lämpa sig för ett införlivande med större

jordbruk. Därest dessa torp ej längre utarrenderas, torde de i regel komma att

utläggas till skog, varigenom landets producerande åkerjord minskas, vilket

ur de synpunkter, lantbruksstyrelsen har att bevaka, vore synnerligen beklagligt.

De sociala olägenheterna av att jordbruksarbetarklassen på detta sätt berövas

möjligheter att vinna en dock relativt självständig ställning, torde ligga

i öppen dag.

Med anledning av vad lantbruksstyrelsen sålunda anfört och då styrelsen

förutsätter, att icke genom ytterligare lagstiftning en jordägare skall kunna

tvingas att med risk av betydande ekonomiska uppoffringar fortsätta att utarrendera

jord i form av mindre jordbruk, anser sig lantbruksstyrelsen bestämt

böra avstyrka den del av bestämmelserna i 7 §, som förbjuder legas fastställande

i form av arbete.

Emot vad i paragrafen i övrigt stadgas i fråga om arbetsavtals sammankopplande

med arrendeavtal har lantbruksstyrelsen intet att erinra. Enligt

lantbruksstyrelsens förmenande innebära dessa bestämmelser sådana fördelar

ur arrendatorns synpunkt, att de huvudsakliga olägenheterna i nu rådande förhållanden

torde komma att försvinna.

Sveriges skogsägareförbund: Föreskrifterna i 7 § medföra synnerligen betungande

konsekvenser såväl för det rationella skogsbruket som ock för jordbruken

å de större egendomarna i landets södra och mellersta delar. För det

större skogsbruket spelar måhända föreskriften om att legan alltid skall utsättas

i penningar mindre roll. Praxis har, särskilt å bolagsegendomarna, redan

utbildat sig i sådan riktning. Däremot kan förbudet att i arrendeavtalet införa

en fast prislista i många fall vara hindersamt och olämpligt. Ett stadgande

i sådan riktning kommer nämligen säkert att få till följd oavlåtliga slitningar

och meningsskiljaktigheter mellan jordägaren och arrendatorn. Vad som

är gängse pris å skogsarbete av skilda slag i viss ort är nämligen ingalunda något

fixt och påtagligt. Vid det rationella skogsbrukets kontinuerligt och i

jämn och lugn takt bedrivna skogsarbete pläga arbetspriserna i allmänhet vara

något lägre, än vid de forcerade avverkningar, som äga rum under större eller

mindre skogsrealisationer eller vid utdrivningar av avverkningsrätter. I avverkningar

av sistnämnda typ ingår i regel ett starkt spekulativt moment. Det gäller

för avverkaren att få ut virket hastigt, medan en viss konjunktur består.

Han vill då gärna höja arbetspriserna för att draga folk till platsen. En sådan

avverkare förmår i regel även betala högre löner än det uthålliga, rationella

skogsbrukets utövare, ty han betungas ej av en mängd utgifter för skogsvård,

förvaltning, arbetarbostäders och arrendegårdars underhåll, skatter in. m., sons

åvila det intensivt bedrivna permanenta skogsbruket. Arbetslönerna för skogsarbeten

av enahanda art kunna av dessa anledningar vara av växlande höjd i

en och samma ort. Härtill kommer, att priserna särskilt för avverkningsårbetet

måste avpassas efter den till avverkning bestiimda skogens täthet och beskaffenhet

m. m. Att tillämpa arbetspriser, som betalas å en plats, på en annan

kanske helt närbelägen ort är även av denna orsak ej möjligt. Förbundet

har med vad ovan sagts velat påvisa, att det möter mycket stora svårigheter

att rätt bedöma, vad som är »ortens pris» för skogsarbeten av skilda slag. Man

kan med säkerhet förutse, att oavlåtliga meningsskiljaktigheter komma att uppstå

härom, därest lagen skulle införa detta begrepp som norm för arbetslönerna.

Arrendatorerna komma som regel att begära ersättning enligt ortens tillfälligt

betalda toppriser. Då jordägarna ej vilja gå med härpå uppstå tvister,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

som få lösas genom skiljemannaförfarande eller vid domstol. Detta blir emellertid

omständligt och dyrbart samt till föga trevnad för båda parterna. I övrigt

tillåter sig förbundet framhålla, att ett fastställande av arbetspriserna i

kontrakten ingalunda, såsom de sakkunniga synas förutsätta, behöver verka ensidigt

till arrendatorernas nackdel. Vid fallande konjunktur skörda dessa tvärtom

vinst av att arbetspriserna äro fixa. Överhuvud taget lära för så korta perioder

som de, varom här är fråga, fördelarna eller nackdelarna för arbetarna av

fast prislista komma att jämna ut sig genom de smärre rörelser uppåt och nedåt,

som kunna ske i arbetspriserna under olika år.

Förbundet vill i detta sammanhang ytterligare betona, att det uthålligt bedrivna,

rationella skogsbruket i regel icke mäktar betala de höga arbetslöner,

som förekomma vid virkeshandlares och skogsspekulanters koncentrerade och

snabba avverkningar. Orsakerna härtill hava ovan antytts. Vid avverkningarna

måste skogsvårdssynpunkterna beaktas och i sig själv dyrare huggningsformer

därför ofta användas. Vidare draga förvaltning, bevakning, skogsvårdsarbeten,

omsorger om vägar, arbetarbostäder och arrendegårdar stora kostnader,

vilka tvinga till försiktighet i fråga om arbetslönernas höjd. Det rationellt

bedrivna skogsbrukets lönenivå är därför ej sällan något lägre än den

exploaterande skogshanteringens. Det intensiva skogsbrukets arbetare erhålla

emellertid kompensation härför genom att erhålla jämn och stadigvarande arbetsförtjänst,

under det att däremot förtjänstmöjligheterna vid skogsrealisationerna

erbjudas mer ryckvis.

Då sålunda enligt vad ovan sagts ett suspenderande av den fria avtalsrätten

beträffande arbetslönerna samt ett införande i arrendelagen av viss norm för

dessa löner ofelbart skulle leda till permanenta stridigheter mellan jordägare

och arrendatorer, måste förbundet bestämt avstyrka jordsakkunnigas förslag

i denna del. Det lärer väl överhuvud taget knappast få anses vara välbetänkt,

att lagstiftningsvägen söka reglera lönenivån i det enskilda affärslivet. Full

frihet bör såsom nu råda för parterna att inbördes avtala på detta område.

Enligt vad ovan sagts tillämpas å bolagsjorden i allmänhet det systemet,

att legan utsättes i penningar. Det av jordsakkunniga föreslagna förbudet

mot att utsätta legan i arbete skulle därför därstädes icke innebära något

kännbart avbrott mot det bestående. Å privategendomarna råder ett helt annat

förhållande. Det är å dessa regeln, att legan fastställes till ett visst antal

dagsverken per år. De jordsakkunnigas förslag skulle sålunda här komma

att framtvinga helt nya former vid utarrenderingarna. Såsom motiv härför

hava de sakkunniga anfört, att, då legan utsatts i dagsverken, dessas värde

ofta beräknades så lågt, att legan bleve oskäligt hög, att arbetslönerna under

längre perioder i regel vore stigande, varför legan härigenom kontinuerligt

höjdes, samt att på grund härav systemet med legans utsättande i arbete vållade

missnöje hos arrendatorerna.

Förbundet kan icke dela de sakkunnigas mening härutinnan. Då arrendatorerna

säkerligen väl känna det ungefärliga värdet av dagsverken i orten,

kunna de med samma säkerhet bedöma legans storlek, d. v. s. arrendets

större eller mindre förmånlighet, vare sig legan utsättes i arbete, naturaprodukter

eller i kontanter. En arrendator låter förvisso numera icke fö.rmå

sig till att godkänna en högre lega i arbete än i penningar eller naturaprodukter.

Riskerna för arrendatorernas ekonomiska exploaterande på denna väg äro

därför minimala och påkalla icke lagstiftningsingripande. Det synes i övrigt

vara inkonsekvent av de sakkunniga, att de medgiva legans fastställande i

vissa slag av naturaprestationer såsom mjölk eller smör, men ej i en annan

prestation, nämligen arbete. Bådadera äro i samma mån underkastade prisförskjutningar

genom konjunkturrörelserna. Vad åter beträffar det argumentet,

att arbetslönerna i längden äro stigande samt att legan, om den utsattes

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

i arbete, därför automatiskt skulle höjas med åren, vill förbundet uttala, att

under så korta tidsperioder som de, varom här är fråga, nämligen fem ä tio år,

någon sådan kontinuerlig stegring av arbetslönerna icke kan göra sig märkbar.

Under så korta perioder som dessa är det helt och hållet de tillfälliga konjunkturrörelserna

fram och åter, men ej den av penningvärdets långsamt skeende

sänkning orsakade sakta stegringen i prisnivån, som reglera arbetslönernas

inbördes höjd vid olika tillfällen. Likaväl som det vid stigande'' prisnivå

inträffar, därest legan utsatts i arbete, att legan höjes i takt med prisnivån,

likaväl inträffar det, om konjunkturerna äro fallande och legan utsatts i kontanter,

att arrendatorerna få vidkännas en lega, som automatiskt stiger i samma

mån som prisnivån går ned. De sakkunnigas förslag är arrendatorerna

till ekonomiskt gagn vid stigande konjunktur men till lika stor skada vid vikande

prisnivå.

Förbundet finner därför ingen anledning föreligga, att nu stadga förbud

mot legans utsättande i viss arbetskvantitet. I många fall torde det rent av

vara till skada för arrendatorerna själva, om så skedde. Dessa anse det nämligen

ofta vara för sig förmånligt att äga garanti för att kunna betala sitt

arrende endast genom att utföra en dem tillförsäkrad arbetsmängd. Anskaffandet

av medel till ett kontantarrende kan däremot tänkas vara vanskligt, om

arbetstillgången i orten vid visst tillfälle skulle vara dålig.

Några myndigheter hava avgivit förslag till ändring. Sålunda har anförts

av

Länsstyrelsen i Kronobergs län: Det bör övervägas, huruvida det av de sakkunniga

åsyftade målet ej kan ernås på annan väg. Såvitt länsstyrelsen kan

finna, påkallas nämligen av de sakkunnigas motivering ej med nödvändighet ett

stadgande av den innebörd som den föreslagna. Som skäl för stadgandet hava

de sakkunniga (sid. 113) anfört, dels att vid många arrenden arrendatorernas

arbetsprestationer vore avsevärt underbetalda, dels att åtminstone vid långvariga

arrenden den ursprungligen gjorda värderingen av arbetsskyldigheten

komme att bli missvisande. Vad sålunda jdtrats synes närmast påkalla en

reglering till förekommande av oskäligt lågt pris för arbets skyldighet, särskilt

då ett dylikt missförhållande föranletts därav, att priset i avtalet bestämts

för en avsevärdare tid utan möjlighet till jämkning. Det synes kunna ifrågasättas,

om ej en bestämmelse kunde ges en i enlighet härmed begränsad omfattning.

I sådant syfte kunde möjligen ifrågakomma förbud att bestämma

dagsverksprisen i ett avtal annorlunda än för viss angiven tid och att möjlighet

därefter bereddes till en nyprövning härvidlag. En rätt för arrendat.om

att avlösa dagsverken enligt gällande markegångspris skulle medföra i huvudsak

samma resultat.

Länsstyrelsen i Gotlands län: Om arrendekontraktet stadgade skyldighet för

arrendator att utgöra dagsverken, borde det värde, till vilka dessa skulle beräknas

och efter vilket jordägaren skulle gälda ersättning, böra vara i kontraktet

till beloppet angivet. Detta värde borde dock jämkas efter växlande

konjunkturer, och torde därvid det årligen i markegångstaxan fastställda värdet

av ett dagsverke kunna läggas till grund. Hade exempelvis värdet av ett

dagsverke i arrendekontraktet hestämts till 3 kronor under det att vid tiden

för arrendeavtalets tillkomst värdet av motsvarande arbete i markegångstaxan

vore upptaget till 4 kronor, skulle alltså, om påföljande år värdet i markegångstaxan

bleve sänkt till 3 kronor, ersättningen för arrendedagsverket samma

år utgå med allenast 2 kronor 25 öre och vice versa.

Länsstyrelsen i Blekinge län: En stor svaghet är den obestämdhet, varmed

angivits storleken av den ersättning, som skall utgå för i arrendekontrakt stipulerade

arbetsprestationer.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Enligt länsstyrelsens uppfattning är nu ifrågavarande synnerligen vaga uttryck

»efter pris, som vid tiden för arbetets utförande är i orten gångbart»

ägnat att uppväcka slitningar med ty åtföljande tvister icke blott, på sätt de

sakkunniga synas förmena, »understundom», utan synnerligen ofta, och håller

länsstyrelsen före, att som en grundförutsättning, för att stadganden i nu förevarande

riktning överhuvud skola kunna komma till stånd, bör uppställas, att

denna svaghet på ett eller annat sätt undanröjes. För länsstyrelsen synes det

ej omöjligt, att man skulle kunna vinna målet genom införandet i detta fall av

en reformerad markegångstaxa, upprättad för varje år och angivande, exempelvis

för varje härad eller möjligen — åtminstone i vissa län — varje socken,

de priser å skilda slag av dagsverken (jordbruksarbete, skogsarbete, mans- och

kvinnodagsverken o. s. v.), eventuellt också å skilda årstider, som skola komma

till tillämpning vid nu ifrågavarande ersättnings utgörande. Denna markegångssättning

av priset å arbetskraft skulle kunna fastställas under medverkan

på ett eller annat sätt av nämnder, i vilka under opartisk ordförande skulle

kunna sitta representanter för såväl jordägare som arrendatorer. Länsstyrelsen

håller för sannolikt, att en dylik årlig markegångssättning skulle kunna

få betydelse även för andra fall än de förevarande, om ej på annat sätt så i

socialstatistiskt hänseende. Det är sant, att ett beträdande av denna väg skulle

vara förenat med viss omgång och sannolikt även med viss kostnad, men olägenheterna

härutinnan måste dock betraktas som oändligt mycket mindre an

de, som äro förknippade med de sakkunnigas förslag i denna del, vilket riktigt

inbjuder till slitningar, trakasserier och processer. Måhända kunna andra bättre

vägar att nå syftet utfinnas; huvudsaken är, att grunderna för ersättningens

utgående bli bestämda på ett sätt, som ej kan lämna utrymme för olika meningar

kontrahenterna emellan.

Domänintendenten i Skaraborgs län: Den i § 7 föreslagna formen för utarrendering

av jord innebär, att arrendet skall fastställas i penningar, och arbetsprestationerna

betalas med ett pris, som ej understiger det, som vid tiden för

arbetets utförande är i orten gångbart. I Sydsverige fordras numera i sådana

fall ej andra arbetsprestationer än jordbruksarbete, i vanliga fall endast ett

visst antal mansdagsverken. Lantbrukets löner stiga och falla med konjunkturerna;

i goda år användes mera arbetsfolk och betalas högre daglön, i dåliga

år knappar man in på arbetet så mycket som möjligt och söker pressa ned

lönerna. Under goda konjunkturer stiger efterfrågan och priset på arrendejord,

under sämre, är efterfrågan ringare och avgälden lägre. Vid uppgörandet

av ett arbetsarrende tager man i betraktande de vid avtalets uppgörande gällande

priserna å arrendejord och dagsverken. När dessa sedan beroende på

mer eller mindre gynnsamma konjunkturer förändras, uppstå vid tillämpningen

av den föreslagna § 7 det missförhållandet, att arrendatorn gynnas av de goda

konjunkturerna, då han med högre dagsverkspris får utgöra ett mindre antal

dagar och belastas under dåliga tider med en större arbetsprestation, vilket allt

skapar en orättvisa för såväl jordägaren som arrendatorn, och för den senare

under den svårare tiden kan bliva mycket betungande. Nu gällande bestämmelser

äro härvid rättvisare och böra ej för någon part bliva farliga.

Prissättningen å dagsverken kommer givetvis att skapa stridigheter mellan

arbetsgivaren och arbetaren och öka antalet arbetstvister, vilka redan nu förekomma

mer än tillräckligt. Lagen bör innehålla förtydliganden på vilka grunder

arbetet skall prissättas, så att ej tillfälliga arbeten i orten t. ex. vägarbeten,

avdikningsföretag eller dylikt komma att inverka på prissättningen å ett onaturligt

sätt. Ävenledes bör stipuleras en minimitid på vilken arbetspriset bör

beräknas, så att detta ej förryckes genom en kort och tillfällig uppgång på

grund av brådskande skörd eller dylikt och ofta får ändras. Förslagsvis bör

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

bestämmelsen utformas på följande sätt: »ej understigande det, som vid tiden

för arbetets utförande är i orten gångbart» för samma slags arbete, varvid priset

sättes varje gång för minst sex månader efter ett under denna tid gällande

medelpris.

De sakkunniga hava understrukit vikten av att bibehålla dagsverkstorpen, som

ur social synpunkt äro vida att föredraga framför »statareeländet». På grund

av dryga byggnads- och underhållskostnader hava försvunnit och försvinna årligen

många torp, där ett självständigt mindre jordbruk kunnat fortfarande

drivas. Försvårar nu lagen än mera saken för jordägaren, så att denne ej kan

beräkna huru stor dagsverksskyldighet han kan få från torpen, och han därtill

får stridigheter vid dagsverksprisets bestämmande, är fara värt att hela

torpsystemet, som obestridligen för båda parterna har stor betydelse, försvinner.

De flesta torp utgöra nu 2 ä 3 dagar i veckan, d. v. s. de lämna ett arrende

med nu gällande arbetspriser av 312 ä 468 kronor, men kosta att bebygga

6,000 ä 9,000 kronor. De lämna således ur ekonomisk synpunkt en dålig ränta,

men tillförsäkra jordägaren en kunnig och pålitlig arbetarstam, som med

den rätta viljan kan skapa sig en ganska självständig och god ställning i livet.

Ofta är det enda sätt, på vilket en jordbuksarbetare kan skaffa sig ett eget

hem, att taga ett dagsverkstorp.

Uppfödd på ett jordbruk med många torp, brukar jag detta nu själv och har

min barndoms lekkamrater som torpare, och som förmyndare för ett större fidiekommiss,

som förvaltare å annat dylikt och som domänintendent har jag haft

gott tillfälle studera torpsystemet, som mycket intresserat mig. Den erfarenhet

jag härvid vunnit säger mig, att en lagstiftning i frågan, sådan den nu

är föreslagen, på ett menligt sätt kommer att inverka på hela systemet, kommer

att skapa osäkerhet för ägaren och torparen och stridigheter dem emellan

samt bidraga till att torpen än snabbare försvinna.

_ Domänstyrelsen: Bestämmelsen synes böra omformuleras så, att ersättningen

skall utgå efter det pris, som vid tiden för arbetets utförande är under

jämförliga förhållanden i orten gängse för motsvarande arbete.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jönköpings län har däremot

framhållit, att då det torde vara ytterst svårt att finna någon form för lagbestämmelser,

som för lång tid framåt och vid starka konjunkturväxlingar på

ett lämpligt och för alla parter rättvist sätt reglerade hithörande förhållanden,

vederbörande kontrahenter borde, obundna av lagen, få träffa de uppgörelser

om arrendeavgiften, som de själva ansåge för sig lämpligast. — Och länsstyrelsen

i Älvsborgs län har påpekat, att vid femårsregleringar av prislistorna

prissvängningarna under normala tider ej torde vara större, än att de likafullt

kunde utfalla till arrendatorns fördel som till hans skada.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anmärkt: Om för dagsverken eller annat

arbete ersättning skall betalas efter ortens pris, kan man tydligen ej tala

om en lega — det vill säga gottgörelse för jordens nyttjande —. som utgår

i dagsverken eller arbete. Omöjligt är att härifrån skilja det förhållandet,

att i arrendeavtalet »eljest» intagits förbehåll om skyldighet att för lägre betalning

fullgöra sådana prestationer. I vilketdera fallet som helst bör enligt

förslagets ståndpunkt jordägaren i stället för de betingade förmånerna

av fri eller billig arbetskraft njuta skäligt arrende i penningar. När i allmänhet

ett arrendes skälighet icke göres till föremål för prövning, synes ersättningsarrendet

rimligen bliva lika med arbetets värde, respektive överskjutande

värde, och praktisk betydelse i avseende å arrendets storlek tillkommer endast

bestämmelsen, att skäligheten skall bedömas med hänsyn till förhållandena vid

avtalets slutande. I händelse av sjunkande arbetslöner komma alltså stadgandena

att lända arrendatorn till skada och endast vid stigande arbetslöner till

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Förbud att

arbeta åt

annan (in

jordägaren.

Skyldighet

att tillhandahålla

i

arrendeavtal

bestämt

arbete.

nytta. Annorlunda ställer sig saken, om i strid mot allmänna rättsgrundsatser

skäligt penningarrende skall bestämmas oberoende av avtalets innehåll,

det vill säga utan hänsyn till de avtalade arbetsprestationernas värde. Detta

får emellertid icke antagas vara åsyftat.

Beträffande bestämmelsen, att arrendatorn ej finge i arrendeavtalet förbjudas

att utföra arbete åt annan än jordägaren, har hushållning ssällskapets förvaltningsutskott

i Örebro län anmärkt, att den nuvarande torpinstitutionens

bestånd komme att därigenom äventyras. Vid inrättandet av dagsverkstorp

vore det i regel jordägarens mening, att torparen under den tid, som icke

åtginge för torpets skötande, vid behov skulle utföra arbete åt jordägaren.

Kunde icke sådan skyldighet — utöver i avtalet fastställda dagsverken — intagas

i avtalet, bleve följden i många fall, att torpen ändrades till bostäder

för avlönade arbetare. Denna utveckling syntes icke önskvärd. Utskottet

ville därför föreslå, att stadgandet ändrades såtillvida, att arrendatorn först

efter överenskommelse med jordägaren — vilken överenskommelse givetvis

kunde komma till uttryck redan i arrendeavtalet — finge utföra arbete åt

annan än denne. — Liknande anmärkningar hava framställts av hushållningssällskapens

förvaltningsutskott i TJppsala och Värmlands län, domänintendenten

i Örebro län samt Sveriges allmänna lantbrukssällskap. -— Länsstyrelsen

i Uppsala län har framhållit, att betänkligheterna emot ifrågavarande bestämmelse

skulle avsevärt minskas, om det medgåves jordägaren att betinga sig en

på ett eller annat sätt bestämd företrädesrätt.

Mot bestämmelsen, att jordägaren skulle vara skyldig att tillhandahålla arrendatorn

det i arrendeavtalet bestämda arbetet, har anmärkts av

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Förslaget medför till äventyrs icke några

större svårigheter, då det är fråga om dagsverken för egentligt jordbruk, där

behovet av arbete icke kan växla alltför mycket under en arrendeperiod. Beträffande

skogsbruket däremot lärer förhållandet vara det motsatta. Utdrivningama

måste växla efter läget på världsmarknaden, och även de skogsvårdande

arbetena få, möjligen bortsett från särskilt kapitalstarka bolag, i

hög grad rätta sig efter det allmänna ekonomiska resultatet av bolagets verksamhet.

Den föreslagna bestämmelsen torde därför hava till följd, dels att

jordägaren begränsar de avtalade arbetsprestationerna och dels att arrendeperiodens

längd nedpressas, så långt lagen tillåter. I båda avseendena kommer

bestämmelsen således att verka i strid med arrendatorns fördel. Enligt

länsstyrelsens uppfattning bör bestämmelsen utgå.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Blekinge län: Stadgandet vore

svårt att förstå. Vore meningen den att, därest avtal skett om att arrendator

skulle utgöra ett visst antal dagsverken, jordägaren vore skyldig att i

övrigt hålla honom med arbete, och, om så ej skedde, vore förfallen till att

utbetala skadestånd, vore det tydligt, att jordägaren komme att draga sig för

att utarrendera sin jord.

Domänstyrelsen: Ehuru bestämmelserna i 7 § icke äro avsedda för tillämpning

å jord, som vid arrendeavtalets ingående tillhör, bland andra, kronan,

torde desamma dock icke kunna helt förbises vid utarrendering av kronojord.

Erfarenheten har nämligen visat, att vid upplåtelse av torp och lägenheter

å kronojord, särskilt i skogsbygder, i huvudsak enahanda arrendebestämmelser

opaginerad Kontrollera mot PDF

måste följas, som i allmänhet i orten gälla för upplåtelse från jord i trävaruoch

industribolags ägo.

Enligt tredje stycket skall jordägaren vara skyldig att, även om annorlunda

är avtalat, tillhandahålla arrendatorn det antal dagsverken eller annat bestämt

arbete, som arrendatorn enligt avtalet är pliktig utgöra; undandrager han sig

tillhandahållandet av arbete, skall arrendatorn vara berättigad till skadestånd.

Denna ovillkorliga bestämmelse synes styrelsen icke lämplig.

Jordsakkunniga hava visserligen i allmänna motiven anfört härom bland

annat följande: »I sakens natur torde ligga, att liksom arrendatorn, då han

hindras att fullgöra sin arbetsskyldighet av omständigheter, som innefatta

giltig ursäkt, icke bör drabbas av någon särskild påföljd, jordägaren ej heller

bör kännas skyldig att till arrendatorn utgiva skadestånd, då arbetet av liknande

orsak måste inställas eller inskränkas», men något uttryck för detta

naturliga och nödvändiga medgivande åt jordägaren finnes icke infört i lagförslaget.

Med hänsyn till de förändrade förhållanden, som under arrendetiden kunna

inträffa, anser styrelsen att, där i avtal bestämts om viss arbetsskyldighet

för arrendatorn, denne bör äga rätt påfordra tillhandahållande av arbetet allenast

för så vitt detsamma under skilda år kan komma till stånd. Särskilt

i fråga om skogsarbete kan, på grund av konjunkturväxlingar, ändrade avsättningsförhållanden

in. fl. orsaker, bestämt hinder uppstå för jordägaren att

under vissa år utföra tidigare planerade arbeten, t. ex. kolning, avverkning

av sulfat- eller brännved m. in., vilka varit avsedda att fullgöras av skogsarbetare,

till vilka mot lega upplåtits torp eller lägenheter. Att, såsom jordsakkunniga

förmenat, jordägaren, därest ett planerat arbete av någon anledning

skulle behöva inställas, i flertalet fall torde hava möjlighet att i stället

anvisa arrendatorn annat arbete, torde, synnerligast beträffande skogsägare

med stort antal arrendatorer, långt ifrån alltid vara sannolikt.

De sakkunniga hava förmenat, att stadgandet icke torde komma att för

jordägaren medföra några mera avsevärda olägenheter. Styrelsen får i anledning

härav framhålla, att särskilt de större skogsägarna, även kronan, under

senare tider i allt större utsträckning vinnlagt sig om anordnande av skogsarbetarlägenheter

å skogarna, varigenom jordägaren erhållit tillgång till en

fast och yrkeskunnig arbetarstam samt skogsarbetarna beretts möjligheter att

erhålla fasta hem i närheten av sina arbetsplatser. Arbetarnas förläggning

i tillfälliga arbetarbaracker och skogskojor har härigenom i stor utsträckning

kunnat undvikas. Då kostnaderna för uppförande och underhåll av dylika

skogsarbetarbostäder äro jämförelsevis betydande och icke på långt när kunna

förräntas med de arrendeavgifter, som arbetarna hava att erlägga, har det

endast varit vissheten om att jordägaren därigenom kunnat bereda sig tillgång

till fasta arbetare, vilka vid behov stå honom till tjänst vid utförande

av erforderliga skogsarbeten, som förmått honom till lägenheternas anordnande.

Upplåtelserna äro i allmänhet förbundna med arbetsskyldighet i viss, i avtalet

närmare bestämd omfattning. Har det emellertid på grund av under

skilda tider uppkommande förhållanden icke varit möjligt lämna arrendatorerna

arbete i hela den avtalade utsträckningen, har arrendatorn hittills låtit

sig nöja med det arbete, som kunnat honom tilldelas, och i övrigt sökt skaffa

sig arbetsförtjänst på annat håll. Om, såsom nu föreslagits, jordägaren skulle

bliva pliktig att alltjämt tillhandahålla arrendatorn i arrendeavtalet angivet

arbete samt, därest sådant tillhandahållande icke kan fullgöras, vara skyldig

utgiva skäligt skadestånd till arrendatorn, torde, såsom de jordsakknnniga jämväl

anmärkt, följden bliva, att jordägarna iakttaga större försiktighet än hit
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

tills vid bestämmandet av arbetsskyldighetens storlek. Men ej nog härmed, det

synes även vara all anledning antaga, att jordägarna i många fall underlåta

att i arrendeavtal bestämma någon som helst arbetsskyldighet och i så fall anse

sig helt obundna att för erforderliga arbetens utförande anlita den arbetskraft,

som i orten må kunna stå till buds, utan att arrendatorn härvid har någon

förmånsrätt. Nu ifrågavarande jämte andra föreslagna stadganden, som

kringskära jordägarens rätt att i skälig omfattning utnyttja arrendelägenheterna,

torde därjämte helt visst medföra dels att nya arrendelägenheter icke

anordnas, dels att jordägaren måste, även med risk för uppkommande missnöje

och stridigheter, höja legan för skilda lägenheter för att därigenom

kunna erhålla någon om ock blygsam förräntning å utgivna byggnads- m. fl.

kostnader, dels ock att redan befintliga arrendeställen på så sätt nedläggas,

att två intill varandra belägna lägenheter av mindre omfattning sammanslås

i gemensamt bruk under allenast en arrendator eller att torpställen med dåliga

byggnader anordnas såsom betesvallar till huvudgård under jordägarens

egen drift eller till andra arrendegårdars behov. Då sistnämnda åtgärd — anordnande

av betesvall -—• är till obestridligt gagn för jordbrukets höjande

och av stor betydelse för skogsvården, då därigenom skogen kan frigöras från

det för återväxten synnerligen skadliga kreatursbetet, lärer från allmän synpunkt

icke kunna framställas erinran däremot.

Styrelsen har med det föregående velat framhålla, att om än, såsom de

sakkunniga förmenat, några mera avsevärda olägenheter för jordägaren icke

vore att befara med ifrågavarande och andra jordägarens handlingsfrihet begränsande

stadganden, så synes icke vara uteslutet, att desamma ej sällan komma

att bliva till men för arrendatorerna själva,, varjämte torde kunna befaras

minskning i tillgången å arrendejord.

Under hänvisning till vad sålunda anförts angående tredje stycket anser styrelsen

för sin del, att däri intagna stadgande icke böra vinna godkännande.

Sveriges skogsägareförbund: Denna i förslaget införda nya princip om ett

slags reciprocitet beträffande arbetsskyldigheten kan vid första påseendet synas

vara överensstämmande med billighet och rättvisa. Arrendatorn är

enligt kontraktet ålagd att tillhandahålla jordägaren vissa arbetsprestationer.

Han planerar då sin verksamhet härefter såväl beträffande arrendelottens skötsel

som beträffande sina åtaganden åt andra arbetsgivare, som eventuellt kunna

förefinnas. Därest sedan jordägaren icke tillhandahåller arrendatorn den avtalade

arbetsmängden, kan planen för denne senares verksamhet och hans förvärvsmöjligheter

rubbas.

Principiellt kan sålunda den föreslagna reciprociteten i arbetsskyldigheten

anses vara skälig. Granskar man emellertid, huru denna nya princip kommer

att verka, när den omsättes i praktisk tillämpning, måste man ställa sig

mycket betänksam mot förslaget. Förhållandena hava nämligen under senare

år utvecklat sig i sådan riktning, att den s. k. strejkrätten av arrendatorerna

ansetts innebära, att dessa, då allmän arbetsnedläggelse skett, opåtalt få åsidosätta

fullgörandet av den åtagna arbetsskyldigheten. Ehuru jordägarna ingalunda

i princip godkänt denna uppfattning, har det dock i praktiken aldrig inträffat,

att kollektiv arbetsnedläggelse betraktats som kontraktsbrott samt att

en arrendator av sådan anledning blivit avhyst. Förhållandet är sålunda det,

att arrendatorerna genom strejk kunna efter eget skön låta bli att fullgöra sin

arbetsskyldighet samt t. o. m. genom blockad hindra andra att träda i deras

ställe. Någon påföljd beträffande arrendet medför detta icke för dem.

För jordägaren ställer sig den föreslagna reciprociteten i arbetsskyldigheten

på, ett annat sätt. Om det på grund av brandskada i hans industriella

anläggningar eller till följd av vattenbrist i flottleden, så att virket ej kan

opaginerad Kontrollera mot PDF

29

utfraktas, eller av annan dylik anledning, som liar karaktären av force majeure,

skulle bliva nödvändigt för honom att för viss tid inställa avverkningarna

å någon trakt, så skulle arrendatorerna enligt förslaget erhålla skadeståndsrätt

gentemot honom för uteblivna arbetstillfällen. Man behöver ej vara

tveksam om, att icke detta skadestånd även komme att utkrävas. Förbundet

vill även erinra om det ej sällsynta fallet, att en liten grupp flottledsarbetare

genom strejk vid en stor flottleds nedre distrikt eller rentav vid sorteringsverket

omöjliggör all flottning i vattendraget för längre tid. För att ej virket

skall bliva liggande och förfaras, måste då jordägarna högre upp kring vattendraget

inställa alla avverkningar. Deras arrendatorer komma emellertid då

genast med skadeståndskrav. Här erbjuder sig ett utmärkt tillfälle till växelverkan

mellan skogsarbetarna och flottningsarbetama, vilket kommer att kunna

utnyttjas med synnerlig effektivitet i lönestriderna.

Även i de fall, då jordägarnas ovan nämnda skadeståndsskyldighet ej användes

som vapen vid lönerörelserna, kommer berörda bestämmelse att orsaka

oavlåtliga stridigheter mellan arrendatorer och jordägare. Om under viss tid

av vintern snöförhållandena äro särskilt lämpliga för skogskörningar samt tillgången

på arbetstillfällen därför är synnerligen god, taga kanske åtskilliga

av arrendatorerna anställning hos framträdande tillfälliga arbetsgivare. När

sedan dessa arbeten äro slut och den bästa drivningssäsongen är över, vända

sig arrendatorerna till sin jordägare med begäran att av honom erhålla de i

kontraktet avtalade arbetskvantiteterna. Denne har emellertid kanske då slutfört

sina arbeten för året och vägrar, varefter arrendatorerna kräva skadestånd

och tvisten går till domstol. Där blir givetvis strid om sådana spörsmål som

parternas eventuella rättighet att själva bestämma tidpunkten för arbetets utförande

in. m. För att erhålla nödig bevisning rörande erbjudandet av arbetstillfällen

eller arbete nödgas såväl jordägare som arrendatorer kräva bevittnade

mottagningsbevis av varandra härom. Detta vållar givetvis besvär och omgång

samt väcker förargelse i umgänget mellan jordägare och arrendatorer.

Svårigheten att rätt tillämpa de sakkunnigas förslag kan även belysas genom

ett par andra exempel. Om en stor skogsägare, exempelvis ett bolag med

skogsfastigheter inom vitt skilda delar av landet, på grund av avsättningssvårigheter

för virket å vissa skogar nödgas temporärt helt inställa avverkningarna

å dessa, så kan bolaget kanske utan svårighet erbjuda sina därstädes

boende arrendatorer arbete å bolagets egendomar i en helt annan trakt

av landet. Äro i så fall arrendatorerna skyldiga mottaga sådant arbete kanske

ett tiotal mil eller mera från hemorten? Vidare vill förbundet framhålla,

att det är omöjligt att i arrendeavtalet exakt beräkna mängden av det arbete,

som arrendatorn lämpligen kan böra utföra. Man kan ej komma ifrån, att

denna kvantitet i viss mån måste höftas. Detta framgår fullt tydligt av följande:

I hela Norrland tillämpas nu samt måste även i framtiden tillämpas det

systemet, att avverkningarna bortsättas på ackord till hästägarna (körarna),

vilka sedan i sin tur anställa huggare. Dessa huggare kunna ofta vara bolagsarrendatorer,

vilka sålunda genom sin anställning hos körarna komma att arbeta

på bolagens egendomar. Inträffar nu det förhållandet, att en arrendator

enligt arrendekontrakt med ett bolag är skyldig utföra viss huggning åt detta,

kan han ofta bäst fullgöra denna skyldighet genom att åtaga sig arbete åt någon

av bolagets körare. Det är emellertid därvid för bolaget ej möjligt att

garantera, att körarna fördela arbetet på sina olika huggare så. att envar av

dessa får ut hela sin kontrakterade arbetsmängd. Ej heller är bolaget i tillfälle

att kontrollera kvantiteten av det arbete, envar huggare fullgör. Det

vore emellertid då orimligt att ålägga bolaget en skadeståndsplikt, vars omfattning

vore beroende av en sådan faktor som huru körarna ordna med arbetet

mellan huggarna.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Då sålunda enligt vad ovan sagts svårigheter av skilda slag ofrånkomligt

följa av de sakkunnigas förslag om skyldighet för jordägaren att i varje fall

tillhandahålla arrendatorn i kontraktet omtalad arbetskvantitet, måste förbundet

avstyrka förslaget i denna del. För att emellertid arrendatoms intressen

likväl må bliva i möjligaste mån tillgodosedda, torde i § 7 i stället

böra införas stadgande därom, att om jordägaren finner, att han icke är i

stånd att tillhandahålla arrendatorn hela den arbetsmängd, som omtalas i kontraktet,

så skall han vara skyldig att före arbetssäsongens början därom underrätta

arrendatorn; ett slags permitteringssystem alltså med viss aviseringstid

av samma art som användes inom industrien.

Över jägmästarna i Stockholm, Gävle, Bergslags-, Östra och Västra distrikten

hava uttalat liknande betänkligheter.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: I motiveringen till detta stadgande hava de

sakkunniga framhållit, att understundom förändrade konjunkturförhållanden

eller dylikt kunde vara bestämmande för jordägaren vid förändring eller inskränkning

av arbetsskyldigheten. Även framhålles, att det torde ligga i sakens

natur, att liksom arrendatorn, då han hindrades att fullgöra sin arbetsskyldighet

av omständigheter, som innefattade giltig orsak, icke borde drabbas

av någon särskild påföljd, jordägaren ej heller borde kännas skyldig att

till arrendatorn utgiva skadestånd, då arbetet av liknande orsak måste inställas

eller inskränkas. Emellertid synes det i lagtexten upptagna stadgandet näppeligen

kunna givas sådan tolkning, att jordägaren i dylika fall skulle fritagas

från utgivande av skadestånd, varför länsstyrelsen ej kan förorda stadgandet

i dess föreslagna avfattning.

Vid paragrafen har vidare anmärkts av länsstyrelsen i Blekinge län: I motiven

heter det (sid. 117 nederst) på tal om påföljden därav att jordägaren ej

tillhandahållit arrendatorn den i arrendekontraktet stipulerade kvantiteten arbete

: »I sakens natur torde ligga, att liksom arrendatorn, då han_ hindras att

fullgöra sin arbetsskyldighet av omständigheter, som innefatta giltig ursäkt,

icke bör drabbas av någon särskild påföljd, jordägaren ej heller bör kännas skyldig

att till arrendatorn utgiva skadestånd, då arbetet av liknande orsak måste

inställas eller inskränkas.» Med anledning av detta yttrande tillåter sig länsstyrelsen

allenast dels påpeka, huru ofantligt mycket större svårighet föreligger

för en jordägare att bevisa »giltig ursäkt» för att ett visst arbete inställts

eller inskränkts, än för arrendatorn att i förekommande fall förebringa sådan

ursäkt, vanligen sjukdom, för uteblivande av sin arbetsprestation, dels ock

framhålla önskvärdheten av, att vad sålunda sagts i motiveringen på ett så

tydligt sätt som låter sig göra kommer till uttryck i själva lagtexten.

Av lagförslaget framgår ej med tydlighet, huru detta ställer sig till möjligheten

för kontrahenterna att vid sidan av själva arrendeavtalet, exempelvis

under själva arrendetiden, sluta särskilt avtal, innehållande sådana bestämmelser

om arbetsprestation, som strida mot lagens tvingande föreskrifter. Såväl

lagtexten i 7 § (»arrendeavtalet») som motiveringen (nederst på sid. 114;

»Liknande svårigheter:---särskilda arbetsavtal») tala för att de sak
kunniga

lämnat denna möjlighet öppen. Det torde emellertid vara tydligt, att,

om denna uppfattning är riktig, i detta förhållande erbjuder sig en lätt tillgänglig

möjlighet för vederbörande att kringgå lagen i nu förevarande viktiga

hänseende, en möjlighet, varav mången säkerligen skulle komma att i praktiken

begagna sig. För att vinna erforderlig effektivitet hos hithörande stadganden

torde därför vara ofrånkomligt, att föreskrifter införas, som utestänga

vederbörande från möjligheten att på detta sätt kringgå lagen.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Utöver vad nu sagts vill länsstyrelsen beträffande 7 § anföra allenast följande.

I motiveringen heter det, att ersättningen till arrendatorn för i arrendeavtalet

stipulerade arbetsprestation »givetvis kan avräknas å legan». Det synes länsstyrelsen,

som om uttrycklig föreskrift härom bör införas i lagtexten. Eljest

torde nämligen enligt vanliga rättsregler dylik ersättning ej kunna avräknas å

annan del av legan än sådan, som är förfallen till betalning men det oaktat ej

erlagts.

I första stycket av 7 § är från stadgandets tillämpning undantaget »tillhandagående

med skjutsning, vedhuggning eller annan dylik tjänstbarhet, så

framt den är av allenast ringa betydenhet». Av motiven ser man, att vad de

sakkunniga här haft i sikte är utgörande av Aussa arbetsprestationer, som ingå

i kontrakterade^ födoråd antingen till jordägaren själv eller till tredje man.

Bland exempel å dylika arbetsprestationer av mindre betydenhet nämnas i motiven

—- förutom de i lagtexten angivna -—- även plöjning av mindre jordbit

(exempelvis potatisland eller trädgårdstäppa) samt vård av mindre antal

kreatur, som jordägaren vid utarrenderandet förbehållit sig själv eller någon,

tiU vilken jordägaren är pliktig att utgöra födoråd. Länsstyrelsen vill starkt

ifrågasätta, huruvida arbetsprestationer av nu senast nämnda slag verkligen

kunna anses falla inunder lagens uttryck, annan »dylik», d. v. s. med skjutsning

eller vedhuggning likställd tjänstbarhet. Länsstyrelsen förefaller det bäst

och mest ägnat att undvika tvister, om det i lagtexten uttryckligen utsattes, att

det just vore utgörande av födoråd, som det här — åtminstone närmast -—- är

fråga om, och att bland exemplen på de mindre tjänstbarheter, som här avses,

i lagtexten även upptoges plöjning av mindre jordbit och skötsel av mindre

antal kreatur.

Sista punkten av fjärde stycket i 7 § bör förtydligas genom utbytande av

orden »nu sagts» mot »utgörande av jordbruksdagsverken».

Länsstyrelsen i Södermanlands län samt hushållningssällskapens förvalt- Undantag

ningsutskott i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Kristianstads, Hallands f°r iord *

lön, Älvsborgs läns norra del, Värmlands och Örebro län, domänintendenten i a^mdn ®9°

Örebro län samt överjägmästaren i Södra distriktet ävensom lantbruksstyrelsen,

Sveriges allmänna lantbrukssällskap och Sveriges skogsägareförbund hava erinrat,

att fog ej förefunnes att från ifrågavarande bestämmelsers tillämpning

undantaga jord i allmän ägo. -— Länsstyrelsen i Jämtlands län har påpekat,

att vid ecklesiastika boställen icke sällan förekomme sublocation mot

dagsverksskyldighet. Understundom torde sådana avtal innebära en undervärdering

av arbetets penningvärde. Det förefölle därför, som om en närmare

undersökning, vare sig utan eller i sammanhang med nu förevarande lagstiftning,

borde äga rum angående tillämpningen å nämnda fall av samma grunder,

som i 7 § föreslagits. — Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att det

sällan kunde anses sympatiskt, att staten undandroge sig själv från skyldigheter,

som ålades enskilda jordägare.

8 och 9 §§.

Mot förslagets bestämmelser om rätt för arrendatorn att i vissa fall överlåta nätt att

arrendet har anmärkts av * överlåta

arrendet

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, att den föreslagna tiden av mer än fem- m. m.

ton år förefölle väl lång. De hänsyn, på vilka ifrågavarande rättighet grun
Bihang

till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 155 käft. (Nr 182.) 9

opaginerad Kontrollera mot PDF

82

Skyldighet

att hygga

och underhålla
åbyggnader
-

dades, syntes innebära tillfyllestgörande fog för en avsevärt kortare tid, exempelvis

tio år.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Något medel finnes icke att framtvinga en

skiljedom i det fall att endera partens ombud i uppenbart syfte att förhala

saken undandrager sig att deltaga i nämndens förhandlingar, utan att dock

avsäga sig uppdraget. Denna möjlighet till obstruktion bör icke lämnas öppen,

utan bör befogenhet tilläggas domaren eller utmätningsmannen i orten

att i dylika fall utse annan skiljeman i den tredskandes ställe.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i sistnämnda län: Är en affär

kontraktsenligt uppgjord, är det väl den som vill bliva kvitt kontraktet, som

får bereda sig på en lösen därför. Naturligtvis skall arrendatorn hava ersättning

för gjorda av jordägaren medgivna förbättringar, men att jordägaren därutöver

skpll så att säga köpa sin egen jord åter — låt vara för en jämförelsevis

billig penning — då arrendatorn önskar komma ifrån den, strider väl ända

alltför mycket mot den allmänna rättsuppfattningen. Den rättsprocedur, som

parterna, därest de ej kunna komma överens, skola begagna, är så pass omständlig

och kan draga så långt ut på tiden, att arrendatorn, därest han är av

den sorten, mycket väl kan medhinna skada egendomen exempelvis genom att

underlåta bearbetning och sådd m. m.

10—12 §§.

De föreslagna bestämmelserna om skyldighet att bygga och underhålla

åbyggnader hava i de flesta yttranden lämnats utan anmärkning. Från åtskilliga

håll hava emellertid uttalats vissa betänkligheter. Sålunda har anförts

• av

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kalmar läns norra del: Be
stämmelserna

i § 10 första och andra styckena anser utskottet böra ur lagförslaget

utgå. Det synes nämligen utskottet icke lämpligt, att en arrendator

skulle efter avslutandet av ett arrendeavtal, däri villkoren bestämts med hänsyn

till bland annat jämväl befintliga byggnaders beskaffenhet, mot arrendegivarens

bestridande kunna framtvinga nybyggnad. Där sådan erfordras,

bör genom syn, bekostad av jordägaren, före arrendeuppgörelsen vara beslutat,

i vilken omfattning nybyggnad skall verkställas, och må sedan få på jordägaren

bero, om utarrendering av fastigheten skall äga rum. — Stadgande härom

anser utskottet böra intagas bland de särskilda bestämmelser, som föreslagits

skola avse arrenden under bolag och därmed jämställda.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns södra del:

Största delen av de mindre och medelstora jordbrukens värde ligger i åbyggnaderna.

Om man vid en del jordbruk, som de senaste åren bytt ägare och

å vilka sålunda ett saluvärde kan fixeras, värderar byggnaderna med hänsyn

till kostnaden för deras uppförande under de förhållanden, som nu råda,

så bliver jorden i många fall värdelös. Givetvis bliva kostnaderna för åbyggnaders

uppförande relativt större vid mindre jordbruk än vid större sådana.

Att en del mindre egnahemslåntagare trots de relativt höga byggnadskostnader,

som för närvarande äro rådande, dock lyckats uppföra nya åbyggnader,

har man att söka i det förhållandet, att vederbörande själva utfört största delen

av byggnadsarbetet. Skulle egnahemsägaren lejt för arbetet, hade kostnaden

för byggnadernas uppförande ofta varit oöverkomlig för honom. Liknande

-förhållanden torde råda i vad det rör uppförandet av åbyggnader vid

arrende- och torplägenheter. Torparen själv har ofta större möjligheter än

jordägaren att till skäligt pris kunna uppföra byggnaderna, eventuellt grund
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

ligt reparera desamma, därigenom att lian själv till stor del utför arbetet. Däremot

är det ofta lättare för jordägaren att tillhandahålla material till bygget

än vad det är för torparen.

De fördelar arrendator komme att åtnjuta, om jordägare ålades byggnadsskyldighet,

måste han givetvis betala i form av högre arrendebelopp å lägenheten,

och om ett skäligt arrende ej kunde betingas, bleve följden den, att

jordägaren skulle tvingas lägga ned lägenheten.

Utskottet anser icke att vare sig vårt jordbruk ej heller jordägare eller arrendator

i längden komme att gagnas av den skyldighet, som i § 10 skulle

åligga jordägaren. Bättre vore då enligt utskottets mening om byggnadsfrågan

liksom i nu gällande arrendelag bleve beroende av frivilligt avtal parterna

emellan.

Även länsstyrelserna i Värmlands och Örebro län samt hushållninyssällskolans

förvaltningsutskott i TJppsala, Skaraborgs och Örebro län hava anmärkt,

att bestämmelserna komme att understundom bliva betungande för jordägaren

och i många fall leda till nedläggande av torp och andra mindre arrenden.

Bestämmelserna borde förty utgå eller mildras. -—- Liknande betänkligheter

hava uttalats av hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län

och domänintendenten i Älvsborgs län. Av samma anledning har länsstyrelsen

i Kronobergs län hemställt, att viss övergångstid måtte stadgas, så att jordägarna

bleve i tillfälle att anpassa sig efter de nya bestämmelserna.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gotlands län har anfört: Utskottet

vill ej förneka, att behov förefinnes av reglerande bestämmelser angående

byggnader å arrendegård, men anser dock, att föreliggande förslag alltför

litet tager hänsyn till mången jordbrukares ekonomiska möjligheter, då lagens

ord »nödiga byggnader i ett efter ortens sed behörigt skick» synes fullständigt

avstänga möjligheten av utarrendering av egendom med äldre, otidsenliga hus.

De sakkunniga tyckas vid avfattande av sitt förslag endast haft för ögonen,

att jordägaren kan vara ett bolag eller en kapitalist, under det att i verkligheten

det ofta inträffar, att ägare av verkliga bondejordbruk av vissa orsaker

tvingas utarrendera sina gårdar. Så är t. ex. ej alltför sällsynt, att en lantbrukare

dör bort från hustru och minderåriga barn, lämnande dem i ganska

bekymmersamma, ekonomiska omständigheter, har då ej hustrun kraft och

förmåga åtaga sig skötseln av gården, så återstår att sälja eller utarrendera

densamma. Ofta försökes den senare utvägen för att rädda gården åt barnen,

och däremot bör ur social synpunkt väl knappast kunna göras någon invändning

eller resas några hinder. Men antag nu, att den döde lantbrukaren i stället

för att nedlägga arbete och kapital i ett ofta föga räntebärande byggnadsföretag

i stället sökt förbättra jorden och dess alstringsförmåga och tills vidare

dragit sig fram med gamla, otidsenliga byggnader, som ej varit »i ett

efter ortens sed behörigt skick». Ingen jordägare skulle våga utarrendera en

sådan gård, vore den än för övrigt i det allra bästa skick och livligt eftersökt

av arrendespekulanter, ty en arrendator kunde sedan genom nybyggnadskrav

tvinga den kapitalsvage ägaren att sälja, d. v. s. sutta arrendator]! med flerårigt

kontrakt, vore det i många fall liktydigt med att han mot ett förmånligt

pris »exproprierade» egendomen.

Utskottet kan ej heller underlåta att peka på den dunkla bestämmelsen »efter

ortens sed behörigt skick» och svårigheten för en synenämnd att fixera detta.

Utskottet anser, att lagen borde formuleras så, att byggnaderna skulle vara i

försvarligt skick, ekonomihusen praktiskt användbara och bostadslägenheter

tillräckliga och utan hälsofara beboeliga.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Vidare må påpekas den märkliga skillnaden i rättigheterna hos arrendator

av enskild jord och av t. ex. ecklesiastik jord. som ett godkännande av de sakkunnigas

arrendelagförslag skulle skapa. Den ecklesiastika arrendeförordningen

av den 21 november 1925 känner ej till motsvarande bestämmelse, tvärtom

säga de arrendesakkunniga i sin motivering till ifrågavarande lags bestämmelser,

att de »åsyfta att klart och kraftigt inskärpa, att boställets bebyggande

på dess bekostnad icke får ske annat än efter de utarrenderande myndigheternas

bestämmande och enligt ekonomiska grunder, framgångna efter förut

verkställd undersökning rörande bostället och dess bärighet m. m. och vad

arrendatorn företager sig utöver det av myndigheterna angivna byggnadsprogrammet

sker på hans risk».

Länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands och Älvsborgs län samt hushållningssällskapens

förvaltningsutskott i Stockholms län och Älvsborgs läns norra

del, överjägmästaren i Ber g slagsdistriktet ävensorn Sveriges allmänna lantbrukssällskap

och Sveriges skogsägareförbund hava hemställt, att skyldigheten

måtte gälla allenast att tillhandahålla husen i »brukbar! skick». Såsom skäl

härför har anförts, att föreskriften att byggnaderna skulle befinna sig i ett

efter ortens sed behörigt skick kunde leda till tvistigheter, dels emedan

begreppet orten torde av olika synemän komma att uppfattas olika, och dels

därför att det säkerligen bleve vanskligt ätt avgöra, huruvida en byggnad vore

i behörigt skick eller ej. Bestämmelsen komme sannolikt ock att medföra att på

jordägaren ställdes större anspråk än nödigt vore. .

Domänstyr elsen har gjort enahanda hemställan, därvid styrelsen anfört:

Ehuru förevarande bestämmelser genom förbehåll i arrendeavtalet kunna sättas

ur kraft, då upplåtelsen avser annan dylik än sådan, som omförmäles i 43 §,

torde desamma emellertid knappast kunna förbises vid arrendeupplåtelser från

enskild jord och från kronojord, där i orten finnes bolagsjord med ett flertal

arrendeupplåtelser. Allmänna opinionen torde helt visst komma att verka tvingande

även beträffande andra än sistnämnda upplåtelser.

Beträffande upplåtelser från kronans domäner får styrelsen erinra, hurusom

kronan flera gånger inköpt och antagligen även framdeles kommer att inköpa

större skogskomplex med ett stort antal arrendegårdar och torp, vilkas åbyggnader

ej sällan äro i sådant skick, att betydande belopp erfordras för deras

behöriga iståndsättande. Ett omedelbart fullgörande av.erforderliga byggnadsarbeten

för lägenheternas utarrendering skulle mången gång knappast vara

görligt, eller ock komme arbetena att draga betydligt högre kostnader än om

de finge utföras under skälig längre tid. Styrelsen, som väl håller före att

åbyggnaderna å arrendelägenheter böra försättas i fullt brukoart skick, anser

dock icke sådana bestämmelser lämpliga, varigenom arrendatorn äger påfordra,

att han vid arrendets tillträde skall tillhandahållas för jordbrukets bedrivande

nödiga byggnader i ett efter ortens sed behörigt skick. Därest byggnaderna

äro brukbara och arrendatorn tills vidare åtnöjes_ därmed — givetvis mot lägre

arrende, om byggnaderna icke äro ändamålsenliga eller i vissa avseenden ej

tillräckliga —- synes hinder ej böra möta för arrendets upplåtande med byggnader

i befintligt skick. För det fall, att det befinnes nödvändigt ombygga vissa

av byggnaderna, bör uppgörelse kunna träffas med arrendatorn om arbetets

utförande mot skälig ersättning eller ock jordägaren utfästa sig fullgöra detsamma

inom rimlig tid. Så framt egendomen är avsedd att fortfarande utarrenderas

för självständigt bruk, ligger givetvis i jordägarens eget intresse

att erforderliga åbyggnader bliva försatta i fullgott skick, sa snart förhallandena

kunna medgiva arbetets utförande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Uttrycket »i ett efter ortens sed behörigt skick» synes mången gång kunna

av arrendatorerna utnyttjas i för vederbörande jordägare synnerligen betungande

utsträckning.

I likhet med torpkommissionen samt andra lagutskottet vid 1924 års riksdag

anser styrelsen, att, därest nu ifrågavarande bestämmelser prövas i huvudsak

böra gälla, desamma böra vara av sådant innehåll, att jordägaren skall vara

pliktig vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn för jordbrukets bedrivande nödiga

byggnader i brukbart skick.

Ehuru det redan nu, så framt upplåtelsen icke avser allenast tillfällig sådan

eller jord att brukas i sambruk med annat jordbruk, torde förefinnas en allmän

praxis, att till arrendet hörande byggnader skola befinna sig i brukbart skick,

torde dock ett lagstadgande på sätt de sakkunniga föreslagit helt säkert i

mycket hög grad föranleda sådana åtgärder från jordägarens sida, som här

förut berörts under 7 §. Samtidigt som stadgandet mången gång blir till avsevärd

tunga för jordägaren, torde i anledning av detsamma ej sällan uppstå

icke önskvärda förhållanden i avseende på de mera medellösas utsikter till erhållande

av självständig verksamhet.

Jämväl länstyrelsen och hushållning ssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands

län hava påpekat, att stadgandena i vissa fall kunde komma att

lägga viktiga avgöranden i synemännens hand, varvid skiljaktiga meningar

lätt nog kunde yppa sig om innebörden av det alltför oklara uttrycket »efter

ortens sed behörigt skick».

Länsstyrelsen i Blekinge län har även ifrågasatt, huruvida ej »behörigt

skick» vore ett alltför starkt uttryck och om ej billig hänsyn till jordägarna,

vilka ingalunda alltid vore kapitalister, lämpligen borde föranleda detta uttrycks

utbytande mot det svagare uttrycket »nöjaktigt skick». — Länsstyrelsen

har vidare såsom önskvärt framhållit, att för tydlighetens skull i 10 §

första stycket lämpligen borde mellan orden »ombesörja» och »erforderliga»

inskjutas orden »vid tillträdet» — beträffande under arrendetiden uppkomna

mindre brister stadgades ju i 12 § — samt som sin åsikt uttalat, att ingressen

till paragrafens andra stycke vore mindre lyckligt avfattad. Det förefölle av

lydelsen där, som om meningen vore att stadga en rätt för arrendatorn att i

det angivna fallet påkalla hållandet av syn, och som om förutsättningen, för

att denna rätt skulle tillkomma arrendatorn, vore: att jordägaren underlåtit att

före tillträdet fullgöra den honom åliggande nybyggnadsskyldigheten; tillträdesdagen

skulle alltså behöva avvaktas och synen först därefter kunna påkallas.

Då ju den syn, varom här vore fråga, tydligen vore identisk med den tillträdessyn,

som enligt 14 § alltid skulle hållas, och vilken ju enligt samma paragraf

kunde äga rum även före tillträdesdagen, borde ingressen i 10 § i stället lyda

exempelvis: »Äro för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader icke i ett efter

ortens sed behörigt skick, äger arrendatorn fordra, att vid den tillträdessyn, som

enligt 14 § skall å fastigheten hållas, förelägges jordägaren etc.».

Mot 10 § har vidare anmärkts av

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län: Den föreslagna

uppdelningen i större och mindre reparationer förefaller knappast

hava träffat det fullt lämpliga. Säkerligen kommer det vid synen många

gånger rent tekniskt bliva vanskligt att uppdraga gränsen mellan dessa olika

slag av reparationer, vartill komma de svårigheter, som tvivelsutan inställa

sig, då det med hänsyn till denna uppdelning gäller att bestämma husrötebeloppet.

Det synes därför utskottet nödvändigt, att en omformulering sker,

som undanröjer denna uppdelning av reparationsarbetena å arrendefastigheternas

byggnader. — Samma anmärkning har gjorts av domänintendenten

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

i Västmanlands län samt öv er jäg mästarna i Skellefteå och Mellersta Norrrlands

distrikt.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Hallands län: Begreppet »tillfällig

lagning» synes vara alltför obestämt och icke giva uttryck åt att lagningen,

såsom tillbörligt är, gives ett bestående värde. För övrigt förefaller

det som om arrendatorns skyldighet i hithörande hänseende bort inrymmas under

förslagets 12 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Det är önskvärt, att det i lagtexten uttryck
ligen

angives, att stadgandet ej är av tvingande natur.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap: Paragrafen bör ej äga tillämpning på

jord, som utarrenderas utan byggnader. Ej sällan förekommer nämligen, att

en jordägare utarrenderar en jord utan byggnader att brukas i sambruk med

annan ägd eller arrenderad fastighet, som är försedd med nödiga byggnader.

Om undantag ej göres för dylik obebyggd jord, skulle en arrendator kunna

tvinga jordägaren att därå uppföra byggnader.

Lantbruksstyrelsen: Förslaget upptager i 10 §, ehuru i en avsevärt modifierad

form, jordkommissionens förslag i samma hänseende. Den nu föreslagna

formen innebär givetvis icke samma ekonomiska faror som den av jordkommissionen

föreslagna, så mycket mera som efter vad lantbruksstyrelsen kan

finna, bestämmelsen icke givits tvingande natur annat än i fråga om jord,

tillhörig bolag och därmed jämställda jordägarekategorier. Lantbruksstyrelsen

anser sig dock böra ifrågasätta, huruvida den föreslagna formuleringen

kan anses fullt tillfredsställande. Särskilt gäller detta »för jordbrukets bedrivande

nödiga byggnader i ett efter ortens sed behörigt skick», vilken avfattning

synes lantbruksstyrelsen så vag, att bestämmelsen kan komma att tilllämpas

synnerligen olika av olika synenämnder. Orden »i ett efter ortens sed

behörigt skick» förekomma icke i norrlandslagens 8 §, vilken innehåller bestämmelser

om jordägarens skyldighet att tillhandahålla byggnader. Lantbruksstyrelsen,

som finner norrlandslagens bestämmelse klarare och ur jämväl

arrendatorns synpunkt fullt tillfredsställande, anser, att de ovan citerade

orden böra utgå ur den föreslagna 10 §.

För övrigt finner lantbruksstyrelsen i denna paragraf intagna bestämmelser

om byggnadernas behöriga skick ävensom de i samma sammanhang föreslagna

bestämmelserna om arrendatorns skyldighet att själv ombesörja vissa

erforderliga mindre reparationer komma i konflikt med såväl de i 14 § fastslagna

bestämmelserna om av- och tillträdessyn som allmän praxis i detta hänseende.

Genom syn skall vid tillträdet bland annat åbyggnaderna undersökas samt

i penningar uppskattas vad till botande av därvid befunna brister erfordras.

Enligt vad lantbruksstyrelsen kan finna måste, då byggnaderna undergått syn

på sagda sätt och den tillträdande arrendator!! tillerkänts de penningbelopp,

som beräknats utgå för att avhjälpa förefintlig brist, rent ekonomiskt sett dessa

anses tillhandahållna i behörigt skick.

Ännu betänkligare och mera ägnat att vålla oreda i syneförhållandena finner

lantbruksstyrelsen det vara att i lagen intaga bestämda stadganden om

att det endast åligger arrendator att ombesörja vissa mindre reparationer. Enligt

bestämmelsen om syn skola alla brister vid denna upptagas till bestämda

penningebelopp, och slutsumman av dessa belopp utgör ett tillgodohavande för

arrendatorn, som visserligen icke i regel får av honom genast uppbäras, men

som redovisas och utbetalas i samband med en blivande avträdessyn. Bestämmelserna

skulle i annan mån än vad i syneprotokollet angives begränsa arrendatorns

skyldighet att avhjälpa å byggnaderna förefintliga brister och måste

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

enligt vad lantbruksstyrelsen kan finna vara ägnade att bringa en allvarlig

oreda till skada icke minst för arrendatorn.

Anledningen till. att ifrågavarande bestämmelse utformats på sätt föreslagits

är, såsom av motiveringen framgår, att arrendatorerna icke i allmänhet kunna

anses vara i den ekonomiska ställning, att de mäkta verkställa erforderliga

större reparationer eller ombyggnader. Ehuru lantbruksstyrelsen är fullt medveten

om, att förhållandena ofta kunna vara sådana, att en alltför långt genomförd

skyldighet för jordägare att tillhandahålla nödiga byggnader och verkställa

nybyggnader och reparationer kan komma att överskrida jordägarens

ekonomiska bärkraft, finner styrelsen dock — med hänsyn till det jämväl

ur jordbrukssynpunkt erforderliga kravet på nödiga byggnader — bestämmelser

i syfte att i möjligaste mån avhjälpa arrendatorns svårigheter i detta hänseende

behövliga.

Eantbruksstyrelsen finner därvid tvenne utvägar möjliga utan att bringa

oreda i syneförhållandena. Sålunda kan vid synetillfället, i fråga om sådana

större reparationer, för vilka så anses av nämnden behövligt, bestämmas antingen

att arrendatorn omedelbart eller inom viss tid skall hava verkställt arbetet

samt att han då så skett, äger kontant av jordägaren uppbära för bristen

påsynat belopp, eller att bristen i fråga skall av jordägaren inom viss tid avhjälpas.

Enligt lantbruksstyrelsens förmenande torde i regel det förstnämnda

förfarandet vara ur praktisk synpunkt såväl som ur arrendatorns att föredraga.

Arrendatorn har då möjlighet att genom eget arbete bidraga vid

bristens avhjälpande samt kan utföra arbetena då det bäst passar honom. Båda

utvägarna synas dock böra stå öppna samt synemännen hava frihet tillämpa

dem så som med hänsyn till vid varje tillfälle förefintliga förhållanden anses

mest ändamålsenligt. Enligt vad lantbruksstyrelsen hartsig bekant kommer

redan nu här ifrågasatta förfaringssätt ofta till användning.

Enligt lantbruksstyrelsens förmenande bör sålunda första stycket av 10 §

undergå sådan ändring, att däri stadgas skyldighet för jordägaren att tillhandahålla

för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader. Vidare bör föreskrivas,

att vid den tillträdessyn, som enligt 14 § hålles,_ skall i fråga om

eventuellt behövlig ombyggnad eller sådana större reparationer, för vilka så

anses erforderligt, bestämmas, dels inom vilken tid arbetena skola vara utförda,

dels ock, allt efter för handen varande omständigheter, huruvida de

skola utföras av arrendatorn emot utfående av påsynat penningbelopp eller

av jordägaren. I senare fallet skall det vid synetillfället påsynade beloppet

avskrivas, sedan arbetet verkställts.

Bestämmelser av här föreslagen art finner lantbruksstyrelsen jämväl ur arrendatorns

synpunkt givet vara att föredraga framför de sakkunnigas vagt

formulerade förslag.

Därest lantbruksstyrelsens förslag rörande paragrafens första stycke vinner

beaktande, måste givetvis jämväl andra stycket omformuleras, så att dess

första mening utgår.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har framhållit, att även beträffande sådana

fastigheter, som ägdes av bolag och därmed likställda rättssubjekt, borde en

mellan jordägaren och arrendatorn träffad fri överenskommelse om byggnadsskyldighetens

ordnande respekteras.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har erinrat, att förslaget beträffande skyldigheten

att bygga och underhålla åbyggnader innebure ett viktigt avsteg från

den norrländska arrendelagen. Förhållandena å bolagshemmanen vid tiden

för norrlandslagens tillkomst ansåges vara sådana, att hållandet av de för jordbruket

nödiga byggnaderna måste åläggas jordägaren, och i enlighet härmed

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

stadgade lagen skyldighet för denne ej endast att vid tillträdet tillhandahålla

hyggnaderna i behörigt skick, utan även att under arrendetiden ombesörja alla

större reparationer, som ej kunde anses föranledda av arrendatorns vållande.

Det torde kunna sättas i fråga, huruvida förhållandena under den tid, som

förflutit sedan 1909, undergått en så väsentlig förändring, att underhållsskyldigheten

nu helt borde överflyttas på arrendatorn, såsom skett i förslaget.

Vid 12 § har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus

län anmärkt: Stadgandet i första stycket av tolfte paragrafen är en uppenbar

orimlighet såtillvida, att något av husen under en längre arrendetid

måste försämras. I det praktiska livet plär man räkna med en normal husröta,

vilken beträffande träladugårdar och liknande byggnader, även vid mest

noggranna vård och underhåll, måste bli avsevärd under en längre arrendetid.

Stadgandet har visserligen såsom sådant gammal hävd, men det är icke desto

mindre orimligt och torde, då ny lagtext intages, böra revideras.

13 §.

Rätt till er- Mot förslagets bestämmelser om rätt till ersättning för nyodling och viss annan

nyodling {>cl ^^förbättring hava åtskilliga erinringar framställts. Sålunda har anförts av

iordförbätt- Länsstyrelsen i Hallands län: Många jordägare äro i det ekonomiska läge,

^ ring. de icke hava råd att verkställa nyodling å mark, som de hava under eget

bruk. Att då ytterligare försvaga deras ekonomi genom att tvinga dem att

binda kapital för betalning av nyodling å utarrenderad mark, synes icke vara

behörigt

Liknande betänkligheter hava uttalats av länsstyrelsen i Örebro län.

Länsstyrelsen i TJppsala län: Med hänsyn till de vanligen mycket höga nyodlingskostnaderna

och därtill, att nyodling av mark, som lämpligast användes

för andra ändamål än åkerbruk, medför ingen eller ringa båtnad,

måste en stark begränsning anses ligga däri, att ersättning skall utgå allenast

efter det ökade värde, fastigheten i följd av odlingen äger. Uteslutet är

ingalunda, att arrendatorn, i följd av ofta förekommande illusioner och felberäkningar,

genom odlingen snarast minskar fastighetens värde. Möjligt

är även, att odlingen lägger hinder i vägen för rationella dispositioner, som

jordägaren ämnat efter arrendetidens slut vidtaga. Lämpligast synes därför

vara en regel, enligt vilken jordägarens samtycke förutsättes.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs län: Med avse
ende

på arrendatorns rätt till ersättning för verkställd nyodling anföra de sakkunniga

å s. 155 i betänkandet, att det ur allmän synpunkt måste anses såsom

ett önskemål, värt all uppmuntran, att ny, odlingsbar mark lägges under plogen.

Denna uppfattning kan utskottet icke dela. Enligt utskottets mening

är det icke nog med att marken är odlingsbar, den måste framför allt vara

odlingsvärd; i annat fall bör dess odlande icke uppmuntras.

_ De sakkunniga hava i fråga om ersättningen mycket riktigt anmärkt, att den

vid nyodlingsföretag av större omfattning kan bliva i hög grad betungande

för jordägaren och att denne kan tillskyndas avsevärd skada därigenom att

arrendatorn genom att inlåta sig på ett sådant odlingsföretag nödgas eftersätta

den redan odlade jordens hävd.

. De föreslå därför sådan inskränkning i rätten till ersättning, att vid nyodlingsföretag,

vartill jordägaren icke lämnat sitt samtycke, ersättning ej må

utgå för mer än två hektar, ändå att företaget omfattar större areal. Därmed

skulle alltså enligt de sakkunnigas mening de olägenheter vara undanröjda,

som befarats kunna uppstå för jordägaren vid nyodling.

opaginerad Kontrollera mot PDF

39

Ej heller i denna punkt kan utskottet dela de sakkunnigas mening. Vid

bedömandet av frågan om den skada, som jordägaren kan tillskyndas därigenom

att arrendatorn på grund av nyodling eftersätter skötseln av den redan

odlade jorden, torde nämligen hänsyn böra tagas icke blott till nyodlingens

absoluta omfattning utan jämväl till densammas omfattning i förhållande till

arrendejordbrukets storlek. Om t. ex. brukaren av ett dagsverkstorp med en

åkerareal av fem hektar nyodlar två hektar, måste väl denna arbetsprestation

ovillkorligen bliva till större förfång för skötseln av torpet i dess helhet än om

samma nyodling företages på en arrendegård med femtio hektar åker. Vad som

i det ena fallet kan sägas vara ett stort odlingsföretag, är alltså i det andra

ett litet.

Vidare må, till belysande av att jordägaren även med den föreslagna gränsen

av två hektar mycket väl kan tänkas få vidkännas stora kostnader i form av ersättning

till arrendatorn för nyodling, antagas det fallet, att å ett gods med

t. ex. femtio arrendatorer samtliga dessa nyodla två hektar utan jordägarens

medgivande. Antages ersättningen härför bliva fastställd till i medeltal 100

kronor per hektar -—- i verkligheten säkerligen ett alltför lågt belopp ■— skulle

alltså jordägaren i detta fall nödgas betala 10,000 kronor för nyodlingar, som

han av ekonomiska eller andra skäl icke önskat få utförda på sin egendom.

En arrendelagstiftning, som kan leda till sådana absurditeter, kan näppeligen

sägas vara välbetänkt.

Utskottet får alltså för sin del avstyrka införandet i arrendelagen av bestämmelser,

som medgiva arrendatorn rätt till nyodling och betesförbättring

mot jordägarens bestridande, ävensom av bestämmelser, varigenom jordägaren

tvingas att för dylika av arrendatorn vidtagna åtgärder utgiva ersättning,

oavsett om åtgärderna tillskyndat jordägaren skada eller gagn. Ett oundgängligt

villkor för erhållande av ersättning måste enligt utskottets mening vara

att jordägaren givit sitt samtycke till företaget.

Överjåqmästaren i Bergslagsdistriktet: Den i denna paragraf intagna be
stämmelsen

om, att arrendator skall äga rätt till ersättning för bland annat

verkställd nyodling, anser jag under vissa förhållanden kunna för jordägaren

medföra sådana kostnader, att bestämmelsen måste anses vara ett oskäligt inkräktande

å jordägarens fria dispositionsrätt av sin egendom. En större skogsfastighetsägare

t. ex. kronan har för sin skogsskötsel inrättat ett härför behövligt

antal huggartorp och hästtorp. En arrendator av ett huggartorp om t. ex.

tre hektar åker verkställer under arrendetiden utan jordägarens medgivande

uppodling av t. ex. två hektar och äger sålunda enligt de jordsakkunnigas förslag

rätt till ersättning för uppodlingen efter det ökade värde, fastigheten genom uppodlingen

erhållit. Torpet har genom odlingen blivit så stort, att det ej kan skäligen

skötas utan att arrendatorn skaffar sig häst. Torpet har sålunda genom

odlingen övergått från huggartorp till hästtorp och jordägaren ser sig härigenom

mista ett behövligt huggartorp och erhålla ett ej behövligt körartorp. Men

ej nog härmed. Vid förnyad utarrendering gör arrendatorn under åberopande

av bestämmelserna i 10 § gällande, att de förutvarande måhända nya husen

äro för det ökade jordinnehavet otillräckliga och yrkar på att jordägaren skall

bygga stall, nya lador och loge, vari jordägaren måste finna sig, utan att

genom den ökade arrendeavgälden få en tillnärmelsevis skälig ersättning för

den framtvungna odlings- och nybyggnadskostnaden. En lagbestämmelse,

som i så hög grad stöter rättskänslan, bör ej få komma till, även om det blott

är en jordägare, som får sitta emellan. Jag anser därför att ersättning för

nyodling bör ifrågakomma endast i de fall, då jordägaren medgivit rätt till

nyodling.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Domänstyrelsen: Då uppodlande av mark, som därtill är lämplig, utgör ett

allmänt intresse, bör detsamma givetvis uppmuntras och odlaren lämnas det

stöd, som lämpligen ske kan. Känt är emellertid, att flerstädes å avsevärda

områden företagits odling, vilken ur ekonomisk synpunkt icke kan försvaras.

Marken i fråga skulle säkerligen mången gång lämnat större avkastning, om

den under god skötsel bibehållits såsom naturlig äng, betesmark eller skog.

Även om marken i och för sig är av god beskaffenhet såsom åker, kunna kostnaderna

för odlingsarbetet uppgå till sådana belopp, att någon möjlighet att

förränta desamma icke finnes. Odling utföres därjämte ej sällan å lättodlad

myr eller stenfri momark med jord av så ringa odlingsvärde, att densamma icke

rimligen kan avvinnas ens närmelsevis normala skördar. Berörda felgrepp i avseende

på planläggning av odlingsarbete torde oftast förekomma beträffande

smärre jordbrukslägenheter. Det för odlingens verkställande använda arbetet

skulle ej sällan med avsevärt större vinst för innehavaren kunnat nedläggas på

förbättring av redan befintlig åker eller äng. Beträffande jord, som är upplåten

på arrende, synes naturligt, att jordägaren bör äga bestämmanderätt,

huru med hänsyn till för handen varande förhållanden — plan för fastighetens

framtida disposition, jordägarens ekonomiska bärkraft m. m. -—• den upplåtna

jorden lämpligen bör disponeras. Det kan därjämte mången gång vara särskilt

olägligt för jordägaren, om arrendatorn till åker uppodlar mark, som vid

upplåtelsen avsetts såsom betesmark för arrendatorn. Jordägaren skulle då

enligt förslagets 21 § kunna bli nödsakad låta arrendatorns kreatur beta på

skogsmarken, varigenom dels skogen lider, dels jordägaren kan bli skyldig

enligt skogsvårdslagen den 15 juni 1923 vidtaga särskilda åtgärder med därav

följande kostnader till skyddande av mark, vara han är pliktig ombestyra återväxt.

Alldeles särskilt synes bestämmanderätten i förevarande avseende skäligen

få ligga hos jordägaren, om denne skall vara pliktig utgiva ersättning för

det verkställda odlingsarbetet, även om ersättningen skulle begränsas till kostnaden

för odling av högst två hektar, såsom av de sakkunniga föreslagits.

Styrelsen anser för sin del, att arrendatorn bör tillerkännas ersättning för nyodling

allenast under förutsättning, att jordägaren lämnat samtycke till åtgärden,

eller på sätt i norrländska arrendelagen är stadgat, arrendatorn före odlingens

företagande med behörigt intyg styrkt, att visst till odling föreslaget

område lämpar sig för odling, och denna med hänsyn till för handen varande

förhållanden är för fastigheten fördelaktig.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ävensom hushållningssällskapens förvaltningsutskott

i Uppsala och Kronobergs lån hava hemställt, att såsom villkor

för ersättning för nyodling eller betesanläggning måtte stadgas, att arbetet utförts

enligt plan, upprättad av person, vilken av hushållningssällskapet förklarats

därtill kompetent. •— Länsstyrelsen i Blekinge län har ansett, att såsom

förutsättning för nyodling måtte stadgas skyldighet för arrendatorn att hos

jordägaren anmäla sin avsikt att nyodla, på det att jordägaren måtte bliva i

tillfälle att i denna sak samråda med arrendatorn och giva honom erforderliga

anvisningar och råd.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs län har anfört:

Bestämmelserna i 13 och 20 §§ i lagförslaget synas vara ägnade att gynna tillkomsten

av nyodlingar å utarrenderade fastigheter. Under vissa förhållanden

torde det dock vara tveksamt, om med ifrågavarande bestämmelser syftet att

stimulera odlingsverksamhet kan nås i önskvärd utsträckning. Detta gäller

särskilt för de små arrendeställena med en åkerareal ned till två hektar och

med goda odlingsmöjligheter, som förhållandet vanligtvis är i Norrland. Vid

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

(le norrländska mindre jordbruken förekommer vanligtvis, att minst ett vuxet

nötkreatur hålles per hektar, och det kan på ett dylikt arrendeställe, där odlingsmöjligheterna

utnyttjas, lätt inträffa, att kreatursantalet inom helt kort tid

behöver fördubblas och ekonomibyggnaderna i ungefär samma grad utökas.

Vill ej jordägaren bekosta sådan erforderlig nybyggnad och densamma företages

av arrendatorn på eget bevåg, löper arrendatorn risk att själv helt få

bestrida byggnadskostnaderna, enär den hembudsrätt, som enligt 18 § i lagförslaget

arrendatorn skall äga, icke är betryggande i förevarande avseende.

Ett sådant förhållande kan tänkas komma att i avsevärd grad dämpa odlingsintresset

hos arrendatorerna på här åsyftade smärre arrendeställen. Som emellertid

löftesrika odlingstillfällen finnas i stor utsträckning vid de norrländska

jordbruken och som odlingsmarkernas utnyttjande är ett nationellt intresse vore

det av stor betydelse, om sådana bestämmelser kunde införas i arrendelagen,

att arrendatorernas odlingsintresse sporrades genom bland annat möjligheten

att utan betungande egna kostnader erhålla mot verkställda odlingar svarande

byggnadsutrymmen, utan att dock jordägarna härför orättmätigt betungades

genom nybyggnadsskyldighet. ■— Här anförda omständigheter äga emellertid

endast vid längre arrendetid särskild betydelse.

Beträffande rätt till ersättning för anläggning av permanent betesvall har

länsstyrelsen i Uppsala län av samma skäl som beträffande rätten till ersättning

för nyodling hemställt, att jordägarens samtycke måtte utgöra en förutsättning.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands

län hava uttalat betänkligheter, huruvida en dylik åtgärd åtminstone för

Norrlands vidkommande kunde anses på ett så varaktigt sätt föröka fastighetens

värde, att ersättning därför borde utgå.

Domänstyrelsen har anfört: Det synes böra vara på jordägaren överlåtet

att pröva, huruvida med i arrendet ingående mark, som icke är åker, lämpligen

bör så förfaras, att den medelst särskilda åtgärder anordnas såsom betesmark

för varaktigt betesbruk. I vad mån arrendatorn må tillkomma gottgörelse för

dylikt arbete synes böra vara beroende på fri överenskommelse mellan jordägaren

och arrendatorn. I övrigt får styrelsen såväl härom som ock beträffande

företagande av nyodling erinra, att det icke tillkommer vare sig jordägaren

eller, för det fall att arrendatorn tillerkännes rätt att utan jordägarens samtycke

verkställa nyodling eller anordna särskild betesmark, denne att utan vidare

företaga dylika åtgärder. Härför fordras, då frågan gäller skogsmark, att bestämmelserna

i 23 § av skogsvårdslagen den 15 juni 1923 iakttagas, därvid i

vissa fall omläggningen av skogsmark för nämnda ändamål är beroende av behörigt

tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.

Mot formuleringen av första stycket har länsstyrelsen i Blekinge län an^

m ärkt:

I 13 § meddelas de grunder, efter vilka arrendatorn är berättigad att av

jordägaren utfå gottgörelse för verkställd nyodling eller för anordnandet medelst

särskilda åtgärder av betesmark. Här stadgas bland annat: »Har ej jordägaren

lämnat sitt samtycke till förbättring, som nu sagts, må ej därför utgå

högre ersättning än som, efter medeltal räknat, belöper å två hektar, ändå att

den mark, som förbättrats, är av större omfattning». Denna bestämmelse synes

länsstyrelsen otydlig, om fråga blir om ett fall, i vilket arrendatorn nyodlat dels

med jordägarens samtycke t. ex. fem hektar och dels utan jordägarens samtycke

exempelvis sex hektar. Ordalagen synas närmast giva vid handen, att arrendatorn

— på sätt väl också är åsyftat — skulle vara berättigad att utfå gott
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

görelse dels för nyodlingen av de fena förstnämnda hektaren och dels ock för

nyodlingen å två hektar, efter medeltal räknat av de sistnämnda sex hektaren.

Ett förtydligande härutinnan torde emellertid vara önskvärt.

Flera myndigheter (länsstyrelserna i Jönköpings och Kronobergs län samt

hushållningssällskapens förvaltningsutskott i TJppsala, Östergötlands, Jönköpings,

Kronobergs län, Älvsborgs läns södra del samt Norrbottens län ävensom

överjägmästaren i Övre Norrbottens distrikt) hava hemställt, att vid ersättningens

bestämmande hänsyn måtte tagas till den nytta, arrendatorn under arrendetiden

njutit av företaget. Sålunda har av länsstyrelsen i Jönköpings län

framhållits, att då vid bestämmandet av ersättning för täckdikning hänsyn tagits

till den nytta arrendatorn utan förhöjning av legan haft av anläggningen,

det vore inkonsekvent att ej tillämpa samma regel i fråga om nyodling och betesanläggning.

Eftersom den svenska jordägaren i regel icke vore kapitalist,

kunde eljest stor svårighet möta för honom att vid avträdet utgiva ersättning i

förevarande hänseende. — Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens

län har under framhållande av liknande synpunkter erinrat, att nyodling

inom Norrbottens län visat sig vara betald inom jämförelsevis kort tid. Om

arrendatorn alltså därefter finge bruka denna nyodling ett visst antal år utan

förhöjd lega, hade han för varje år dragit vinst av densamma och någon särskild

ersättning borde sålunda icke vara mera berättigad än vid täckdikning.

— Hushållning ssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län har slutligen

erinrat, att ett dylikt avdrag vore så mycket rimligare som risken för ett

eftersättande av den redan odlade jordens nöjaktiga hävd med rätt stor sannolikhet

kunde vara att räkna med vid utförandet av åtminstone något större företag

av förvarande art.

Mot bestämmelserna om ersättningens beräkning har vidare länsstyrelsen i

Uppsala lön anmärkt: Att ersättning skall —- utan hänsyn till fastighetens

storlek, arrendetiden eller arrendebeloppet -— utgå för högst två hektar, torde

vara en alltför mekanisk och ojämnt verkande regel. Lämpligare vore väl att

stadga, att ersättningen ej får överstiga viss procent av arrendebeloppet.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län har

hemställt, att då jordägaren i lagen garderats för att icke behöva ersätta mera

än det ökade värdet och icke mera än den verkliga kostnaden, borde arealbegränsningen

utgå eller ställas i visst förhållande till arrendejordens övriga

areal.

Domänintendenten i Malmöhus län har framhållit, att den föreslagna arealbegränsningen

vore i fråga om anordning för betesmark alltför snäv. Även för

en synnerligen väl ordnad och ganska givande betesmark j skogstrakter vore

den för liten. Begränsningen borde beträffande betesmark vidgas till åtminstone

fem hektar.

I fråga om ersättning för täckdikning har domänstyrelsen framhållit, att

dylik icke borde utgå i vidare mån än enligt nu gällande grunder i 17 § av allmänna

arrendelagen, så framt icke jordägaren godkänt dikningsplanen och utfäst

sig utgiva ersättning utöver tegelrörens värde.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Beträffande de föreslagna bestämmelserna om ersättning för täckdikning bär

vidare anförts av:

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kristianstads län: Enligt gällande

bestämmelser fördelas kostnaden för täckdikning mellan jordägare och

arrendator sålunda, att jordägaren bekostar rören men arrendatorn arbetet. De

i jorden nedlagda rören kunna anses förbrukade under trettio år. Om arrendatorn

skall erhålla ersättning för arbetet på sätt föreslagits, anser utskottet, att i konsekvens

härmed jordägaren borde erhålla motsvarande ersättning för rören och

att sålunda vid beräkningen av ersättningen till arrendatorn för utfört arbete,

en trettiondedel av rörkostnaden måtte avräknas för varje år arrendatorn dragit

nytta av rören. Om arrendatorn dragit nytta av täckdikningen under minst

tio år, utgår ingen ersättning för arbete och han borde då i konsekvens härmed

ej erlägga någon ersättning för rören.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus lön: Då

en täckdikning med tegelrör kan vara verksam upptill ett femtiotal år och i

vissa fall längre, bör avdraget för nyttan beräknas till en tjugondedel av kostnaden

utöver rören.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Enligt förslaget skulle, då fråga

vore om upprättande av täckdikningsplan, med statens lantbruksingenjör jämställas

person, som vederbörande hushållningssällskap tillerkänt behörighet

därtill. Emellertid torde det med hänsyn till hushållningssällskapens sammansättning

kunna ifrågasättas, huruvida de äro lämpliga organ för en dylik kompetensförklaring.

Beträffande ifrågavarande paragraf har slutligen lantbruksstyrelsen anfört:

Styrelsen anser att skälig ersättning enligt fastställda grunder bör tillförsäkras

en arrendator för av honom vidtagna och bekostade förbättringar, som äro

av beskaffenhet att varaktigt höja fastighetens värde.

Lantbruksstyrelsen får särskilt framhålla betydelsen av att ersättningen

bör vara skälig. Därmed torde efter lantbruksstyrelsens förmenande _ böra

förstås, att ersättning bör utgå för en bevisad eller beräknad kostnad, i den

mån arrendatorn icke hunnit under arrendetiden själv njuta en mot kostnaden

svarande fördel av förbättringen, eller med andra ord, att vid utmätande av ersättningens

storlek bör å kostnaden för förbättringen avräknas skälig amortering

för tid arrendatorn dragit nytta av förbättringen. Det ligger i öppen dag,

att ur rättvisans synpunkt gentemot jordägaren så måste ske. Vid sådan avräkning

bör emellertid amorteringstiden sättas så lång, att arrendatorn kan

beräknas hava åtnjutit minst en mot den å honom fallande kostnaden svarande

nytta av förbättringen. Detta kommer givetvis att i praktiken medföra, att

arrendatorn utöver viss ersättning för kostnaden i regel blir delaktig i den allmänna

vinst, som förbättringen medför. De föreslagna bestämmelserna i paragrafen

angivas visserligen endast gälla förbättringar av varaktig natur.

Hos här ifrågavarande förbättringar är emellertid varaktigheten ganska relativ.

Såväl täckdikning som betesförbättring och i många fall även nyodling

äro förbättringar, som visserligen besitta ett i viss mån varaktigt värde, men

icke kunna anses vara för all framtid bestående. En täckdikning kommer med

tämligen stor säkerhet att efter viss tid till större eller mindre del behöva göras

om. Detsamma gäller en stor del av de vid en betesanläggning förekommande

förbättringsåtgärderna. Även i fråga om odling gäller samma sak, åtminstone

beträffande den jord, som ofta blir i första hand föremål för odling, det vill

säga moss- och kärrjorden, där sättningen av jorden i regel medför, att den på

odlingskostnaden starkt inverkande dikningen sa småningom maste förnyas,

opaginerad Kontrollera mot PDF

44

ofta med större kostnader än första gången. Jordägaren måste också å nedlagda

kostnader för förbättringar av detta slag räkna med en skälig årlig

amortering, därest icke fastighetsvärdet så småningom skall bliva alldeles abnormt

i förhållande till den jordränta, som därav kan utvinnas.

Av det föreliggande förslaget framgår, att de jordsakkunniga funnit av

lantbruksstyrelsen här anförda synpunkter vara tillämpliga i fråga om täckdikning.

Något motiv för att samma synpunkter icke gjorts gällande rörande

ersättning för odlings- och betesförbättringskostnader anföra de sakkunniga

emellertid icke utan hänvisa endast till nu gällande bestämmelser i norrländska

arrendelagen. Då bestämmelser om ersättning för utförda förbättringar intagas

i den allmänna arrendelagen och därmed få en helt annan räckvidd än i

norrlandslagen, i det de göras allmängiltiga över hela landet och för alla kategorier

av jordägare och arrendatorer, finner lantbruksstyrelsen det nödvändigt,

att de utformas så rationellt och klart som möjligen ske kan.

Förutsättningen för att ersättning skall utgå är enligt förslaget i fråga om

nyodling och betesförbättring att jordägaren lämnat sitt samtycke till förbättringens

utförande. Har så ej skett, kan ersättning endast utgå för en starkt

begränsad areal, högst två hektar sammanlagt nyodling och betesanordning. I

fråga om täckdikning skall enligt de sakkunnigas förslag ersättning utgå, därest

arbetet skett efter plan, som antingen godkänts av jordägaren eller uppgjorts

av statens lantbruksingenjör eller annan, som vederbörande hushållningssällskap

tillerkänt behörighet därtill.

I berörda hänsende hava sålunda lagts olika synpunkter på de olika slagen

av förbättringar. Lantbruksstyrelsen finner detta vara varken fullt rationellt

eller, ur synpunkten av de intressen, styrelsen har att bevaka, riktigt. Med

samma rätt som i fråga om täckdikning finner lantbruksstyrelsen, att jämväl

odling och betesförbättring bör vara föremål för skälig ersättning, där nämnda

åtgärder skett på lämplig mark och utförts på lämpligt sätt.

De sakkunniga hava tydligen funnit det svårt att finna fasta grunder för

bestämmandet av, huruvida ersättning skall utgå eller ej, då jordägaren icke

lämnat sitt samtycke till arbetets utförande. Enligt lantbruksstyrelsens förmenande

torde det dock ej möta svårighet för en erfaren synenämnd att avgöra,

huruvida den odlade jorden varit till åker lämplig eller den jord, som iordningställts

till bete, varit för detta ändamål passande, lika väl som nämnden

torde kunna med tämligen god säkerhet beräkna de kostnader, som bort vara

för arbetets utförande nödiga, åtminstone därest för beräkningarna läggas till

grund vid syneförrättningen rådande förhållanden.

Samma skal, som föreligga för att ersättning under alla förhållanden skall

utgå för täckdikning, verkställd efter på visst sätt uppgjord plan, finner lantbruksstyrelsen

vara gällande i fråga om jämväl nyodling och betesförbättring,

därest de fylla ovanstående krav.

Enligt styrelsens förmenande bör därför ersättning utgå för sådan nyodling

och betesförbättring, som antingen skett med jordägarens skriftliga medgivande

eller som vid synetillfället befinnes vara utförd å lämplig jord och på lämpligt

sätt och som dessutom är av oomtvistligt värde för fastigheten.

. Bestämmelsen om begränsning av den areal, för vilken ersättning skall utgå,

finner lantbruksstyrelsen icke vara motiverad. Då bestämmelsen icke är av

tvingande natur annat än i fråga om mindre jordbruk, tillhörande bolag och

därmed jämställda jordägare, och således i allmänhet kan ersättas genom i

kontrakt intagna särbestämmelser angående ersättningar, synes nämligen enbart

hänsjmen till vissa jordägares svagare ekonomi icke böra begränsa ersättningsskyldigheten

på sätt de jordsakkunniga föreslagit. Den föreslagna bestämmelsen

att ersättningen i fall, varom nu är fråga, skulle utgå endast för

två hektar finner lantbruksstyrelsen oriktig och anser att nämnda maximiareal

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

under alla omständigheter bör ökas. Något motiv för begränsningen till två

hektar har icke heller av de sakkunniga anförts.

Enligt allmänna arrendelagen, 17 §, äger arrendator att av jordägaren utfå

ersättning för viss täckdikningskostnad, under förutsättning att täckdikningen

utförts i enlighet med plan, som uppgjorts av statens lantbruksingenjör

eller blivit av jordägaren godkänd. I de sakkunnigas förslag har motsvarande

rätt till ersättning tillerkänts arrendatorn under förutsättning, att täckdikningsplanen

blivit av jordägaren godkänd eller ock uppgjorts av statens lantbruksingenjör

eller annan, som vederbörande hushållningssällskap tillerkänt

behörighet därtill. Den av de sakkunniga sålunda föreslagna utökningen i

fråga om de personer, vilka skulle kunna godtagas såsom förslagsställare för

ifrågavarande täckdikningsarbeten, synes ägnad att ingiva mycket starka betänkligheter.

Någon utökning i nämnda avseende torde väl vara motiverad

med hänsyn därtill, att de i hushållningssällskapens tjänst anställda jordbrukskonsulenterna,

som genomgått av staten anordnad utbildningskurs för förrättningsmän

vid täckdikningsföretag, numera blivit förtrogna med dessa arbeten.

Därutöver kan emellertid förekomma, enligt vad lantbruksstyrelsen har sig bekant,

att behörighet att upprätta täckdikningsplaner av hushållningssällskap

tillerkännes jämväl andra personer, täckdikningsförmän eller vandringsrättare,

vilkas kompetens i detta avseende får anses mindre väl styrkt. När det, såsom

här är fallet, gäller att i lag fastslå viss ersättningsskyldighet för jordägare,

bör, icke minst med hänsyn till de betydande belopp, vartill dessa ersättningar

kunna stiga, med synnerlig omsorg tillses, att verklig sakkunskap

får göra sig gällande vid planläggningen av de arbeten, för vilka ersättning

skall utgå. Enligt lantbruksstyrelsens uppfattning bör således under alla förhållanden

den lagstadgade rätten till ersättning för täckdikning inskränkas

till sådan dikning, som skett efter plan, som av jordägaren godkänts eller ock

uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller hos vederbörande hushållningssällskap

anställd jordbrukskonsulent.

I fråga om ersättning för vid täckdikning använda tegelrör har förslaget

bibehållit den i nu gällande lag använda formuleringen eller att ersättningen

skall utgå med så stor del av kostnaden som motsvarar värdet av rören. Denna

formulering finner lantbruksstyrelsen något vag, då den ej bestämt angiver,

huruvida värdet å rören avser endast tillverkningsvärdet eller detta jämte

fraktkostnader och eventuellt andra transportkostnader. Enligt lantbruksstyrelsens

förmenande hör ersättning utgå för inköpspriset plus den frakt, som arrendatorn

måste kontant erlägga, och sålunda avse den kostnad, som rören betinga

å arrendatorns närmaste järnvägsstation eller båtbrygga.

Såsom huvudgrund för beräkningen av ersättning för förbättring av det

slag, varom här är fråga, angives det ökade värde, fastigheten till följd av

förbättringen kan anses äga vid avträdet. Denna grund, som givetvis är den

enda rent teoretiskt riktiga, torde emellertid enligt lantbruksstyrelsens förmenande

i den praktiska tillämpningen komma att visa sig synnerligen svag.

Den genom ifrågavarande förbättringsarbeten uppkommande ökningen i fastighetens

värde torde nämligen icke ens av de mest erfarna synemän kunna med

någon större grad av säkerhet fastställas. Någon allmängiltig grund för sådan

värdeuppskattning gives icke, utan kommer resultatet alltid att bliva beroende

av varje synenämnds subjektiva uppfattning, som helt naturligt mången

gång kan vara alldeles felaktig. Lantbruksstyrelsen finner det icke tillrådligt

att avgörandet av så känsliga ekonomiska frågor, som här ifrågavarande,

sker på antydda sätt. För såväl jordägare som framför allt för arrendatorn

måste detta innebära allt för stora moment av osäkerhet för att kunna anses

tillfredsställande. Andra grunder, vari nämnda osäkerhetsmoment blivit så

vitt möjligt borteliminerade, böra därför fastställas för ersättningens beräk
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

ning. Föreskrift om de beräkningsgrunder, som i olika fall skola tillämpas,

bör därför intagas i lagen.

Enligt lantbruksstyrelsens förmenande torde såväl nyodling som betesförbättring,

därest de ske på lämplig jord och på lämpligt sätt, få anses alltid innebära

en, åtminstone relativ varaktig förhöjning av fastighetens värde, under

förutsättning att de icke utförts å jord, som redan användes för ett värdefullt

produktivt ändamål. Då enligt bestämmelserna i 20 § arrendator icke äger

rätt att utan jordägarens medgivande verkställa nyodling å mark, vara finnes

stående skog eller växtlig ungskog eller varå särskilda åtgärder av jordägaren

vidtagits för varaktigt betesbruk, synes i fråga om nyodling det fallet

vara uteslutet, att arrendator kan till åker förvandla annan mark av så

produktiv beskaffenhet att varaktig förhöjning av fastighetens värde icke

kan anses föreligga. Därest, såsom lantbruksstyrelsen även av andra skäl

finner nödvändigt, i fråga om betesförbättring stadgas liknande bestämmelser

rörande arrendators rätt att verkställa sådan förbättring, torde förhållandena

med avseende härå bliva enahanda.

Med hänsyn till såväl varaktighetens relativitet som ekonomisk rättvisa anser

lantbruksstyrelsen därför, såsom styrelsen redan anfört, att bestämmandet

av ersättningens storlek bör göras med skälig''hänsyn till den tid, arrendatorn

fått själv njuta frukterna av sina nedlagda kostnader.

I fråga om nyodlingar synes den tid, inom vilken en arrendator hunnit draga

en minst emot kostnaden svarande nytta, skäligen kunna beräknas till tjugu

år. Ur jordägaresynpunkt torde ej heller något kunna erinras emot denna tidsbestämning.

För betesförbättringar torde enligt lantbruksstyrelsens förmenande med hänsyn

till dessas såväl större räntabilitet som mindre varaktighet, särskilt i fråga

om röjning, ytavdikning och fröinsåning, förevarande tidsbestämning skäligen

böra bestämmas till tio år.

Förslaget upptager i fråga om täckdikning en tidsbegränsning för ersättnings

utgående av tio år. Enligt lantbruksstyrelsens förmenande torde denna

begränsning vara något snäv. Styrelsen håller nämligen före, att en arrendator

inom denna tid i allmänhet icke hunnit draga en emot kostnaden svarande

fördel av förbättringen. Skäligen bör enligt lantbruksstyrelsens förmenande

tidsbegränsningen i detta fall sättas till femton år. Ur jordägaresynpunkt bör

med hänsyn till varaktigheten av täckdikning utförd med tegelrör, intet vara

att erinra emot denna utsträckning av tiden.

Slutligen må framhållas, att i nyodlings- eller betesförbättringsarbete, som

av arrendator utförts, kan hava ingått dikning, till vars utförande arrendatorn

erhållit statsbidrag från statens avdikningsanslag, i vilket fall motsvarande

minskning av ersättningen bör ske.

I enlighet med vad lantbruksstyrelsen sålunda anfört, borde enligt styrelsens

förmenande 13 § få ungefär följande innehåll.

Varder fastighetens värde av arrendatorn genom nyodling, verkställande av

förbättringsarbeten å betesmark eller genom täckdikning på ett varaktigt sätt

förhöjt, vare jordägaren pliktig att, när fastigheten avträdes, till arrendatorn

utgiva ersättning enligt följande grunder:

I fråga om nyodling skall ersättning utgå, därest odlingen utförts med

jordägarens skriftligt lämnade medgivande, så ock eljest, därest odlingen vid

den avträdessyn, varom 14 § förmäler, befinnes hava verkställts å till åker

lämplig jord och på lämpligt sätt. Ersättningen bestämmes till det belopp,

som vid^synetillfället kan befinnas hava varit nödigt för odlingens utförande

efter framräknande av det statsbidrag från statens avdikningsanslag, som

kan hava till arrendatorn utgivits för med odlingen förenad dikning. För

varje helt år, arrendatorn utan förhöjning av legan dragit nytta av nyod
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

lingen, skall avdrag å sålunda beräknat ersättningsbelopp ske med en tjugondedel.

I fråga om betesförbättring skall efter samma grunder, som för nyodling,

utgå ersättning för den såsom nödig beräknade kostnaden av röjning, dikning,

planering samt fröanskaffning. Från det sålunda beräknade ersättningsbeloppet

skall för varje helt år, arrendatorn utan förhöjning av legan dragit

nytta av förbättringen, avdrag ske med en tiondedel därav.

Låter arrendatorn efter plan, vilken antingen blivit av jordägaren skriftligen

godkänd eller ock uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller hos vederbörande

hushållningssällskap anställd jordbrukskonsulent, å fastigheten

verkställa täckdikning med användande av tegelrör, vare jordägaren pliktig

att, sedan arbetet blivit behörigen utfört, till arrendatorn utgiva ersättning för

så stor del av kostnaden, som motsvarar kostnaden för rören på inköpsplatsen

jämte frakt till arrendatorns närmaste järnvägsstation eller ångbåtsbrygga.

_ När fastigheten avträdes, skall, under förutsättning att täckdikningen befinnes

vid den avträdessyn, varom förmäles i 14 §, vederbörligen hava underhållits,

ersättning för den övriga kostnaden för täckdikningen utgå med det

belopp, som vid synetillfället kan befinnas hava varit nödigt för arbetets utförande.

Från det sålunda beräknade beloppet skall för varje helt år, arrendatorn

utan förhöjning av legan dragit nytta av täckdikningen, avdrag ske

med en femtondedel.

14— 16 §§.

Lantbruksstyrelsen har anfört:

I 14 § andra stycket första meningen innehållas bestämmelser om vad som

skall vid syn av fastighet undersökas, varjämte stadgas att vid synen skall i

penningar uppskattas vad till botande av därvid befunna brister erfordras.

Lantbruksstyrelsen förutsätter visserligen, att denna formulering medgiver,

vad som i praktiken ofta tillämpas, nämligen att i fråga om sådana delar av

byggnader och broar m. m., som äro utsatta för slitning och på grund härav

eller av annat skäl men först efter längre eller kortare tid behöva förnyas,

vid beräknandet av bristerna medräknas jämväl ersättning för slitning, grundad

på en med hänsyn till syneföremålets varaktighet lämplig amortering.

Lantbruksstyrelsen syftar härvid på sådana mer eller mindre ovaraktiga delar

som tak, framför allt spåntak och halmtak, golv, brobeläggningar m. m. Har

icke vid en tillträdessyn skälig slitning å sådana delar beräknats och i syneprotokollet

i penningar angivits och inräknats bland förefintliga brister, utsattes

en arrendator för den ofta icke ringa ekonomiska risken att utan något

tillgodohavande i sin tillträdessyn få kanske ganska snart verkställa kostsamma

reparationer. Med hänsyn till betydelsen av att vid alla syner en sådan beräkningsgrund

för bristerna tillämpas anser sig lantbruksstyrelsen böra ifrågasätta,

att detta bör i lagen uttryckligen stadgas. Ehuru de föreslagna bestämmelserna

i detta avseende äro ordagrant lika med dem som gälla enligt

1907 års arrendelag, vill lantbruksstyrelsen därför föreslå, att, då arrendelagen

nu är avsedd att undergå en revidering, ett tillägg till 14 §, andra styckets

första mening, göres av ungefär följande lydelse: »varvid för sådana

delar av byggnader, broar, hägnader m. in., som äro föremål för slitning eller

eljest kunna anses besitta kortare varaktighet skall -— utan att vid synetillfället

brist föreligger i sådan grad att bättrande därav omedelbart bör ske —

beräknas och i penningar värderas en skälig amortering».

Bestämmelserna i samma styckes sista mening torde med anledning av vad

lantbruksstyrelsen anfört i fråga om 10 § behöva ändras därhän, att synemännen

åläggas bestämma jämväl vilka reparationer, som av arrendatorn skola

Bihang till riksdagens protokoll 102 7. 1 sand. 155 käft. (Nr 182.) 10

Bestämmelserna

om

syn.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Rätt för

arrendatori

till ersättning

för

elektrisk an

läggning.

inom viss fastställd tid utföras, och för vilka han under eller efter deras

fullbordande äger utfå påsynat belopp.

Vad i sistnämnda mening stadgas om verkställande av erforderlig uppskattning

för bestämmande av ersättning enligt 13 § torde med hänsyn till vad

lantbruksstyrelsen i fråga om dylik ersättning här ovan anfört böra ändras

till att avse för ersättningens bestämmande erforderliga beräkningar. Synemännens

åtgöranden i denna del komme nämligen att inskränkas till beräkning

av de för arbetenas utförande erforderliga kostnaderna ävensom av visst

avdrag å den till arrendatorn utgående ersättningen i förhållande till det antal

år, varunder arrendatorn dragit nytta av förbättringen.

Domänintendenten i Älvsborgs län har anmärkt: 14 §. Det måste betecknas

såsom oklokt att tilldela synerätt befogenhet att döma utan att tillföra den bättre

kunskap i arrendefrågor. — 16 §. Att införa rena processregler och rena processkonsekvenser

i arrendators och jordägares mellanhavanden torde fa betecknas

som osympatiskt. Om jordägaren förlorar vid särskild syn, får han

i sak så stora kostnader, att det torde få anses allt för betungande, om han

dessutom skall kunna åläggas gälda synekostnaderna.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län har

ifrågasatt om sammansättning och sättet för val av synemän vore lyckligt.

Bättre syntes det vara, om vardera parten hade att bland personer med föreskriven

kompetens utse en och dessa att utse en tredje, allt i överensstämmelse med

stadgandet i den norrländska arrendelagen. Den förmån, som vore att vinna

genom att nämnden inskränktes till två personer, vore icke nog stor att uppväga

olägenheten vid fall av olika mening i nämnden. Det förelåge stor fara

för att endera parten skulle kunna helt dirigera syneförrättningen.

18 §.

Mot de föreslagna bestämmelserna om rätt för arrendatorn att i vissa fall

1 bekomma ersättning av jordägaren för elektrisk anläggning å fastigheten hava

från skilda delar av landet uttalats betänkligheter. Sålunda har anförts av

Länsstyrelsen i Uppsala län: Av skäl, som anförts å s. 166 i betänkandet,

synas betänkligheter möta även mot de bestämmelser om skyldighet att lösa

elektrisk anläggning, vilka nu föreslås. Dessa bestämmelser torde för övrigt i

praktiken komma att visa sig ganska svårtydda.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län: Även med de

förbehåll, som gjorts, skulle bestämmelserna i många fall komma att lägga

stora ekonomiska bördor på jordägaren. Något ändringsförslag anser sig utskottet

icke böra framlägga men finner önskligt att ifrågavarande bestämmelser

åtminstone mildras.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län: De betänkligheter

utskottet i sitt yttrande över jordabalkskommissionens förslag anfört

må väl tilldels hava blivit skingrade genom innehållet i det nu föreslagna.

Emellertid torde även med de modifikationer, som nu föreslagits, betydande

riskmoment för jordägaren alltjämt kvarstå. Man må städse hålla i minne,

att en elektrisk anläggning icke, såsom vad beträffar en täckdikning så gott

som alltid är och understundom även i fråga om en nyodling kan vara fallet,

med . säkerhet kan påräknas innebära en ökning av fastighetens värde. ^ I sådant

fall, framhålla de sakkunniga, skulle ingen ersättning utgå. Låt så vara,

men då kommer ju arrendatorn att få ensam vidkännas de. kostnader, han vid

anläggningens utförande tvivelsutan beräknade utfå av jordägaren, och att

opaginerad Kontrollera mot PDF

49

utsätta arrendator:! för en dylik risk kan givetvis ej heller anses svara mot

omvårdnaden av dennes intressen. Härtill komma de mycket stora vanskligheter,

som alltid måste förefinnas, då det gäller att fastställa, om och i vad

mån fastigheten genom elektrifieringen verkligen erhållit ett ökat värde. Vid

sådana förhållanden synes det utskottet lämpligast, att i den blivande lagen

ingenting säges om rätt för arrendatorn att erhålla nu berörd löseskilling, utan

att det helt och hållet bör överlämnas till parterna själva att i ty fall träffa

överenskommelse.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gotlands län: Mot bestämmelserna

i 18 § vill utskottet anföra starka betänkligheter. Senare årens erfarenheter

hava till fullo visat huru svårt det är att pröva lämpligheten av ett jordbruks

elektrifiering, och tusentals jordbrukare hava genom dylikt »förbättringsarbete»

bragts i ekonomiska svårigheter trots förebragta utredningar om

anläggningens »lämplighet». Utskottet anser frågan så svårbedömlig och av

så ömtålig natur, att jordägarens rättighet och skyldighet i detta fall bör lämnas

obeskuren, så mycket mer som saken säkerligen i de flesta fall bättre ordnas

genom frivillig överenskommelse mellan parterna.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns södra del: Utskottet

kan icke förorda, att ett dylikt åläggande för jordägaren lagfästes. Visserligen

har elektrifieringen av jordbruken sin stora betydelse, men utskottet

har haft tillfälle iakttaga, att vid flera jordbruk omkostnaderna för deras

elektrifiering blivit så höga, att jordägare bara härigenom kommit i ganska

brydsamma ekonomiska svårigheter. Det skulle kunna hända, att en torpare

med utsikt till att vid arrendets avträdande få åtnjuta ersättning för sina kostnader,

låter påverka sig att å lägenheten låta utföra elektrisk anläggning, vilken

kanske kommer att ställa sig alltför dyrbar under rådande förhållanden.

Visserligen skulle lösesumman för anläggningen icke få överstiga det ökade

värde, fastigheten i följd av anläggningen kan anses äga, men en ökning av

värdet torde vara svårt att fastställa. Inom området förekommer ett icke ringa

antal mindre gårdar, vilka elektrifierats, men många små egnahemsägare hava

ännu ej vågat sig på en dylik anläggning av den anledning, att en sådan blir

för dyrbar. Under sådana förhållanden får utskottet avråda från att lagfästa

skyldighet för jordägare att i vissa fall inlösa av arrendator utförd elektrisk

anläggning.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands län: Det är mycket

tvivelaktigt, om på så små jordbruk som de flesta i Jämtlands län elektrifiering

i verkligheten tillför fastigheten någon ökad produktivitet och således ökat

ekonomiskt värde.. Oaktat den formulering bestämmelsen i 18 § erhållit, anser

utskottet därför, icke minst med hänsyn till sättet för ersättningens bestämmande,

försiktigheten bjuda, att ersättning för elektrifiering icke må utgå i annat

fall än då anläggningen utförts efter plan, som blivit av jordägaren godkänd.

Länsstyrelsen Jämtlands län under åberopande av förvaltningsutskottets

yttrande: Ett betydande antal elektriska installationer på jordbruksfastigheter

i detta län måste anses hava medfört allenast ökad bekvämlighet men ingen

nämnvärd besparing i arbetskraft eller annan driftkostnad och således ej heller

någon räntabilitet på anläggningskostnaden. En värdering genom skiljemän,

vare sig dessa bland sig räkna tekniker eller icke, måste under sådana omständigheter

bliva mycket osäker. Det förefaller då, som om det varken för arrendatorn

eller jordägaren vore fördelaktigt att sådana betydande kapitalutlägg

gjordes utan att avtal på förhand träffades om anläggningens beskaffenhet,

kostnad och ersättning därför. Åtminstone såvitt angår härvarande förhållan
-

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

den synes därför ersättning icke böra utgå för elektrisk anläggning i annat fall

än att den utförts efter plan, som blivit av jordägaren godkänd.

Jämväl länsstyrelsen i Hallands län, Kalmar läns södra hushållning ssällskaps

förvaltningsutskott, domänintendenten i Uppsala län och överjägmästaren

i Södra distriktet hava hemställt, att jordägarens medgivande till anläggningen

borde utgöra eu förutsättning för ersättningsskyldighet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Norrbottens län och över jägmästaren i Övre Norrbottens distrikt hava anmärkt,

att vid ersättningens bestämmande avdrag borde ske för den nytta arrendatorn

utan förhöjning av arrendet haft av företaget.

Lantbruksstyrelsen har anfört:

I sitt utlåtande den 31 oktober 1922 med anledning av jordabalkskommissionens

förslag till bestämmelser angående arrendators rätt till ersättning för

elektrisk anläggning framhöll lantbruksstyrelsen, bland annat, följande. Styrelsen

funne att ersättning för utförd elektrifiering borde utgå under förutsättning,

att vid beräknandet av ersättningen hänsyn toges endast till materialkostnaden

för anläggningen och icke till därmed förenade arbetskostnader. Då

vid dylika anläggningar anskaffandet av stolpar ej sällan utgjorde en faktor

av stor ekonomisk betydelse, syntes det vidare lantbruksstyrelsen skäligt, att

bestämmelser intoges av innehåll, att jordägare, vilken tillika är ägare av

skogbärande fastighet, bleve skyddad för den merkostnad, som skulle uppstå

därigenom, att arrendator från annat håll inköpte ledniugsstolpar. Med iakttagande

av sålunda föreslagen begränsning syntes en jordägare med fog kunna

åläggas ersättningsskyldighet i fråga om kostnad för fast förlagda ledningar,

transformatoranordningar och anslutningskontakter eller andra för anslutning

till befintligt kraftverk nödvändiga anordningar. Att däremot i likhet med förslaget

stadga ersättningsskyldighet i sådan utsträckning, att generators- och

ackumulatorsanläggningar, jämväl där de anordnats utan jordägarens skriftliga

medgivande, skulle bliva föremål för lagstadgad ersättning, funne lantbruksstyrelsen

icke rimligen kunna ifrågasättas.

Såsom motiv för att lantbruksstyrelsen icke ansåg ersättningsskyldighet

böra stadgas för med anläggningen förenade arbetskostnader anförde lantbruksstyrelsen

jämförelse med bestämmelserna rörande ersättning för utförd täckdikning,

där enligt gällande lag ersättning utginge endast för kostnader för

tegelrör. Därest emellertid, såsom i de jordsakkunnigas föreliggande förslag

förutsättes, arrendators rätt till ersättningar i allmänhet utsträckes att gälla

jämväl havda arbetskostnader, förfaller givetvis lantbruksstyrelsens tidigare

gjorda erinran i förevarande hänseende.

Enligt vad lantbruksstyrelsen kan finna, hava de jordsakkunniga vid avfattandet

av de föreslagna bestämmelserna rörande arrendators rätt till ersättning

för vissa elektriska anläggningar i huvudsak letts av samma synpunkter,

som lantbruksstyrelsen här ovan gjort gällande. De föreslagna bestämmelserna

finner lantbruksstyrelsen dock så vaga och delvis svårförstådda, att de enligt

styrelsens förmenande kräva en omformulering. Samma erinringar, som

styrelsen gjort i fråga om bestämmelserna i 13 § rörande ersättningens

beräknande, göra sig enligt styrelsens förmenande även här gällande.

Första punkten av här ifrågavarande stycke avser att fastställa vad som

lagenligt skall vara föremål för ersättning. Enligt formuleringen är första

förutsättningen, att det är fråga om anläggning för fastighetens förseende med

elektrisk belysning eller drivkraft. Enligt vad lantbruksstyrelsen kan finna

avses här endast elektrisk drivkraft. Då emellertid jämväl andra anläggningar

för anordnande av drivkraft kunna komma i fråga, vilka anläggningar i regel

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

icke torde böra berättiga till krav på ersättning från arrendatorns sida, synes

det som om för undvikande av missförstånd framför ordet drivkraft borde inskjutas

»elektrisk».

För att anläggning av här avsedd art skall kunna vara föremål för ersättningskrav

fordras vidare, antingen att planen för anläggningen blivit av

jordägaren godkänd eller att anläggningen prövas lämplig med hänsyn till

fastighetens storlek, belägenhet och förhållanden i övrigt, dock att i senare

fallet någon skyldighet för jordägaren icke stadgas att lösa sådan del av anläggningen,

som avser alstrande, omformande eller uppsamlande av elektrisk

kraft, det vill säga kraftanläggning med generatorer, transformator eller

ackumuleringsanläggning. Lantbruksstyrelsen förutsätter att vid prövande

av anläggningens lämplighet skall tagas behörig hänsyn till att, där den elektriska

anläggningen är ansluten till elektrisk distributionsförening, denna är

så organiserad, att anläggningen kan utan ekonomiska risker efter övertagandet

utnyttjas. Skulle så icke vara fallet saknar givetvis anläggningen allt

värde för jordägaren.

Något att erinra emot bestämmelsen om lösningsskyldighet från jordägarens

sida, där godkännande av planen föreligger, torde väl icke förefinnas, därest

anläggningen vid arrendets frånträdande befinnes vara väl utförd och underhållen

samt i fullt brukbart skick. Dock synes det lantbruksstyrelsen nödvändigt,

att godkännandet, för tvistigheters undvikande, skall föreligga skriftligen.

I fråga om anläggning, vars plan icke blivit av jordägaren godkänd, har i

förslaget jordägarens lösningsskyldighet bestämts att gälla anläggningen i dess

helhet med vissa undantag. Lantbruksstyrelsen anser sig böra ifrågasätta, huruvida

icke bestämmelserna skulle vinna i klarhet, om i lagtexten bestämt angåves,

vilka delar av en elektrisk anläggning, som skola vara föremål för lösningsskyldighet.

Bestämmelsen kunde med andra ord givas den formulering,

lantbruksstyrelsen föreslagit i sitt förbemälda utlåtande den 31 oktober 1922.

Från lösningsskyldighet har i förslaget undantagits bland annat sådan del av

anläggningen, som avser omformande av elektrisk kraft, det vill säga transformator.

Då för varje elektrisk anläggning transformator är nödvändig för

nedtransformering av kraften till sådan strömform, spm kan användas^för belysningsändamål,

finner lantbruksstyrelsen sig emellertid böra vidhålla sin

förut hävdade ståndunkt, att arrendator bör hava rätt att få jämväl för anläggningens

utnyttjande nödvändiga transformatorer inlösta av jordägaren.

Enligt förslaget skall som grund för beräknandet av lösenbeloppet läggas

det ökade värde, fastigheten till följd av anläggningen kan anses äga, när den

avträdes. I kanske ännu högre grad än i fråga om ersättning för nyodling och

täckdikning finner lantbruksstyrelsen denna grund, om också teoretiskt riktig,

i praktiken omöjlig att tillämpa. För beräknandet av en skälig lösesumma

synes lantbruksstyrelsen därför det enda möjliga vara, att använda samma

grunder, som styrelsen föreslagit i fråga om i 13 § om förmälda varaktiga förbättringar

av fastigheten. Ingen elektrisk anläggning torde kunna anses vara

för all framtid bestående utan måste efter en längre eller kortare tid helt eller

delvis förnyas. En lämplig amortering bör sålunda enligt lantbruksstyrelsens

förmenande alltid beräknas vid fastställande av lösenbcloppet. Enligt lantbruksstyrelsens

förmenande torde denna tid skäligen kunna fastställas till

tjugu år. Med hänsyn till svårigheten att bedöma de kostnader, som kunna

anses nödiga för en viss elektrisk anläggnings utförande, finner lantbruksstyrelsen

det riktigt, att såsom ock föreslaget är lösenbeloppet, där överenskommelse

mellan jordägare och arrendator icke föreligger, skall bestämmas

genom särskilda utsedda skiljemän, och icke, såsom i fråga om övriga ersättningar

i allmänhet stadgas, genom vanlig synenämnd.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

På grund av vad lantbruksstyrelsen sålunda anfört vill styrelsen ifrågasätta,

huruvida icke bestämmelserna i 18 § andra stycket skulle vinna i klarhet och

möjlighet att tillämpa samt medföra för såväl arrendator som jordägare större

säkerhet, därest stycket finge ungefär följande formulering:

Nu hembjudes anläggning för fastighetens förseende med elektrisk belysning

eller elektrisk drivkraft till inlösen; har den utförts i enlighet med plan,

som blivit av jordägaren godkänd, och befinnes anläggningen vid arrendets avträdande

vara väl utförd och underhållen samt i fullt brukbart skick, vare

jordägaren skyldig att lösa anläggningen efter här nedan stadgade grunder.

Föreligger icke jordägares skriftliga godkännande av planen för anläggningen,

vare jordägaren ändock under samma förutsättning och enligt samma

grunder skyldig lösa anläggningen, därest den prövas lämplig med hänsyn till

fastighetens Storlek, belägenhet och förhållandena i övrigt, dock endast i vad den

avser fast förlagda ledningar, transformatoranordningar och anslutningskontakter

eller andra för anslutning till befintligt kraftverk nödvändiga anordningar,

dock under förutsättning, att dessa icke äro att anse såsom tillbehör till

sådan byggnad, som i första stycket avses. Lösen, som nu sagts, skall utgå

med det belopp, som kan befinnas hava varit nödigt för anläggningens utförande.

I den mån ämnen till anläggningen blivit eller kunnat bliva hämtade

från fastigheten skall skäligt avdrag därför ske. • För varje helt år, arrendator!

utan förhöjning av legan dragit nytta av anläggningen, skall avdrag å

det sålunda beräknade lösenbeloppet ske med en tjugondedel. Varder arrendator

anspråk på inlösen av jordägaren bestritt eller kan ej, då jordägaren vill

lösa, överenskommelse träffas om den lösen, som bör utgå, skall fråga därom

avgöras i den ordning, som i 8 § stadgas.

Domänintendenten i TJppsala län har hemställt, att lösen måtte utgå efter

anläggningens värde vid avträdandet av fastigheten, enär den föreslagna regeln

vore omöjlig att tillämpa.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett, att lösningsskyldigheten

borde omfatta aktier eller andelar i elektriskt distributionsföretag, därest det

kunde påvisas, att arrendatorn måst teckna dessa aktier eller andelar för att

komma i åtnjutande av elektrisk energi, som med hänsyn till fastighetens storlek

och förhållanden i övrigt varit erforderlig. Skulle vid lösningsskyldighetens

inträdande billigare kraft möjligen stå att erhålla från annat företag,

torde hänsyn härtill eventuellt kunna tagas vid lösesummans bestämmande.

Länsstyrelsen i Gotlands län har ifrågasatt, huruvida icke den skiljenämnd,

vilken vid tvist skulle pröva inlösningsfrågan, alltid borde vara så sammansatt,

att sakkunskap i fråga om elektriska anläggningar funnes där företrädd. För

sådant ändamål kunde möjligen stadgas, att tredje skiljemannen skulle utses av

vederbörande länsstyrelse eller domaren i orten.

Länsstyrelsen i Kalmar län har anmärkt:

Då lösningsskyldigheten enligt motiven ej skall omfatta ledningar, som av

arrendatorn måst framdragas över annan fastighet än den arrenderade, så synes

det nödvändigt, att detta uttryckligen införes i lagtexten. Emellertid kan

ifrågasättas, om ej billigheten fordrar att en dylik skyldighet bör åligga jordägaren.

•— I tredje stycket av 18 § stadgas, att, om jordägaren ej inom en månad

efter mottaget hembud förklarat sig villig lösa elektrisk anläggning, arrendatorn

äger bortföra vad han i sådant hänseende påkostat ävensom att,

därest dylik anläggning ej bortförts inom tre månader från det arrendet upphörde,

densamma tillfaller jordägaren utan lösen. Då hembud skall göras vid

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

arrendets frånträdande, innebär nyssnämnda bestämmelse, att arrendatom endast

har två månader till sitt förfogande för anläggningens bortförande, därest

jordägaren inom utsatt tid ej förklarat sig villig utöva lösningsrätten. Denna

tidsfrist torde vara alltför knapp, varför länsstyrelsen föreslår, att densamma

måtte utökas till tre månader, vilket förmodligen varit de sakkunnigas avsikt.

20 §.

För rätt att verkställa nyodling å den arrenderade jorden hava flera myndigheter

ansett jordägarens medgivande böra vara en ovillkorlig förutsättning. Sålunda

har anförts av

Länsstyrelsen i Hallands län: Förslaget utgår i viss man från det antagandet

att, enär den nuvarande allmänna arrendelagen ej innehåller bestämmelser härom,

det skulle ligga i sakens natur att, där ej i arrendea, vtal et är. annorlunda

bestämt, dylik rätt tillkommer arrendatorn i de fall att ej avverkning av skog

tarvas för odlingen. Länsstyrelsen tillåter sig draga i tvivelsmål, huruvida

detta antagande är riktigt och om det icke snarare får antagas att, när arrendeavtalet

ej bestämmer något härom, jordägarens medgivande städse erfordras

för odling. Det kan ju nämligen hända, att jordägaren har helt andra planer

med den jord, som ifrågasättes till odling, i det han kan anse lämpligare att

därå plantera skog, att framdeles upplåta den till tomter eller dylikt. För övrigt

torde i landets mellersta och södra delar rationellt jordbruk i första hand

kräva förbättrad kultur å den redan odlade jorden. Erfarenheten har visat, att

understundom jord, som uppodlats till åker, varit så svag, att den måst ånyo

utläggas till skog eller till betesmark. Stor vikt måste även fästas vid nyodlingens

omfattning och dess läge i förhållande till hemägorna och husen. Att

uppodla några små tegar här och där, vilka kanske beskuggas av skog, kräva

jämförelsevis dyrbart avlopp och stängsel samt röjning av väg för sin brukning

och skördens hemforslande, kan i regel icke anses lämpligt eller ekonomiskt

klokt. En jordägare bör enligt länsstyrelsens åsikt icke kunna tvingas

tåla och än mindre utgiva ersättning för en odling, som rätteligen bör underlåtas.

Länsstyrelsen får därför hemställa, att stadgandena ändras därhän, att

jordägarens tillstånd städse fordras för odling till åker. Däremot torde förslaget

beträffande anordnande av varaktig betesmark böra förordas. Merendels

torde dock även här jordägarens tillstånd bliva erforderligt på grund av befintligheten

av skog å området. Den omständigheten, att de föreslagna stadgandena

icke avsetts skola få tvingande natur, kan icke förmå länsstyrelsen att

frångå sin nu angivna ståndpunkt, enär det torde vara högst ovisst, om jordägarna

i allmänhet tänka på att genom förbehåll i kontraktet skydda sig mot

en dylik eventualitet.

Hushållningssällskapet i Östergötlands län: Man torde icke i allmänhet med

utgångspunkt från de inom länet rådande förhallandena kunna pasta, att nyodling

är ägnad att skapa en förstärkning av en arrendegårds jordbruk.

Det synes härför till en början vara en högst rimlig fordran, att arrendatorn

i varje fall skall vara skyldig skaffa sig jordägarens skriftliga medgivande till

företagande av en nyodling. Häremot kan ju invändas, att nyodlingen, vid

många tillfällen måhända avser företag av allenast ringa omfattning, såsom

exempelvis uppbrytning av stenbundna smärre backar i åkerjorden, uppodling

företagen i avsikt att åstadkomma ändamålsenligare .ägofigurer, eller liknande.

Att ålägga arrendatorn i sådana fall först inhämta jordägarens samtycke, må

väl anses onödigt. Men att taga en dylik omständighet till intäkt för att tillförsäkra

arrendatorn så gott som obunden frihet att efter eget skön nyodla å

fastigheten, torde knappast kunna betraktas som välbetänkt.

Rätt att

verkställa

nyodling.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Dessutom synes det nödvändigt, att, där jordägaren sådant påfordrar, den

tillämnade nyodlingens lämpligaste utförande och blivande lönsamhet prövas

av därtill kompetent person, innan företaget igångsättes. I detta syfte synes det

ovillkorligen böra föreskrivas liknande bestämmelser, som dem, vilka äro avsedda

gälla för de fall, då arrendatorn vill verkställa täckdikning av fastigheten.

Planen till nyodlingen — detta bör även på fullt samma skäl gälla beträffande

en tilltänkt permanent betesanläggning — skall antingen vara av

jordägaren godkänd eller uppgjord av person, som vederbörande hushållningssällskap

tillerkänt behörighet därtill.

Det må vidare erinras om, att i gällande författning angående villkoren för

tillgodonjutande av lån ur statens lånefonder för utförande av nyodlings- och

betesförbättringsföretag är stadgat, att plan, tillkommen på i stort sett samma

sätt som utskottet här uttalat som önskvärt, skall finnas. Knappast vore det

försvarligt att i berörda hänseende utlämna jordägaren till arrendatorns godtycke,

allra helst som det oftast är förbundet med ingalunda obetydliga svårigheter

att med någorlunda sannolikhet avgöra ett dylikt företags värde både i

och för sig och i förhållande till de i det enskilda fallet förevarande omständigheterna.

Ej heller synes man kunna påräkna, att synemännen alltid skola rätt

kunna bedöma ifrågavarande ting; vartill kommer, att dessa beträffande själva

utförandet väl oftast bliva ställda inför en fullbordad handling och alltså naturligtvis

icke kunna förhindra tillkomsten av en nyodling, som för jordägaren

varit ofördelaktig genom sin olämplighet i det ena eller andra avseendet.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs län: Rätten att

verkställa nyodling och betesförbättring bör göras beroende av jordägarens

medgivande. Det låter nämligen väl tänka sig, att jordägaren kan hava nog

så goda skäl att vägra arrendatorn att nyodla — utskottet inbegriper däri

även utförande av betesförbättring — och knappast kan det sägas överensstämma

med allmän rättsuppfattning, att en dylik vägran icke skulle behöva av

arrendatorn respekteras. Ej heller för främjandet av nyodlingsverksamheten

i landet torde stadgandet vara påkallat. Knappast lärer det nämligen kunna

framvisas ett enda fall, där en klok jordägare förbjudit sin arrendator att verkställa

en nyodling, som kunnat anses förståndig och beräknas bliva ekonomiskt

lönande; och andra nyodlingar kan det ju här ej vara frågan om.

Domänintendenten i Uppsala län: Nyodling — åtminstone om den företages

i större omfattning — kräver uppförande av nya, eventuellt utökning av förut

befintliga hus, allt medförande kostnader, som jordägaren måhända ej ser sig i

stånd att gälda. Uppbrytning av mindervärdig mark, såsom sten eller grusbacke

vid torp eller lägenhet, kan ju vara ägnad att öka trevnaden för åbon

men kräver vanligen större kostnad än som motsvarar nyttan för jordägaren.

En annan risk förefinnes även, den nämligen att, om till arrendet hör möjligen

lättodlad betes- eller hagmark, arrendatorn (torparen) finner fördelaktigt

att uppodla denna i förlitande på stadgandet i 21 § om rätt att — då otillräckligt

eller intet bete finnes å den arrenderade jorden (märk väl genom hans

eget förvållande) ■— påfordra bete å annan jordägaren tillhörig mark.

20 § första stycket bör därför stadga förbud för arrendatorn att å det arrenderade

området verkställa nyodling utan jordägarens medgivande och av honom

godkänd plan.

Överjägmästaren i Östra distriktet: En för jordägaren särskilt i fråga om

kortare arrendeperioder ödesdiger konsekvens av att arrendator medgives odling

utan ägarens samtycke är den, att han med bestämmelsen i 10 § även blir skyldig

att i den mån nyodling sker om- eller tillbygga nödiga ekonomibyggnader.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Liknande uttalanden hava gjorts av länsstyrelsen i TJppsala län, hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Älvsborgs läns norra del, domänintendenten i

Älvsborgs län samt överjägmästarna i Nedre Norrbottens, Mellersta Norrlands

och Södra distrikten, därvid länsstyrelsen framhållit, att det åtminstone för

odling utan jordägarens samtycke borde förutsättas, att plan blivit av sakkunnig

person efter jordägarens hörande upprättad.

Dessutom har anmärkts av

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gotlands län: Beträffande arrendator

rätt att företaga nyodling å arrenderad mark framhöll förvaltningsutskottet

i sitt till länsstyrelsen år 1923 avgivna yttrande över jordkommissionens

förslag till social arrendelag m. m., att härifrån borde undantagas även

ängsmark, men hava de sakkunniga ej fäst avseende vid detta kanske speciellt

gotländska önskemål. Naturängen här anses numera i starkt behov av skydd

och söker man t. ex. genom bestämmelser i arrendekontrakten för ecklesiastika

löneboställen bevara åtminstone några stycken vid deras ursprungliga karaktär

som en måttligt bevuxen, artrik slåtteräng. Att då lägga direkt hinder i vägen

för en enskild person att bevara en dylik äng torde få anses rätt egendomligt.

Därtill skulle jordägaren bliva ersättningsskyldig för sådant mot hans vilja utfört

arbete. — Dessutom torde kunna dragas starkt i tvivelsmål, huruvida de

jordsakkunnigas, riksdagsmotionärers med fleras åsikt, att en nyodling »måste

ur allmän synpunkt anses som ett önskemål värt all uppmuntran», är generellt

riktig. Odisputabelt torde vara, att mången nyodling utförts, som ej borde

ifrågakommit, dels enär odlingen i och för sig ej visat sig ekonomiskt bärig,

dels enär arbete och kostnader med större fördel bort läggas på annan förbättring

av egendomen.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Stockholms län: Det synes

vara skäligt, att åläggande för arrendatorn stadgas att hos jordägaren göra

anmälan, innan nyodlingsarbete företages. Möjlighet bör härvid lämnas jordägaren

öppen, att innan arbetet påbörjas, genom syn få fastställt, huruvida

det av arrendatorn planerade arbetet är av sådan natur, att det lämpligen bör

komma till utförande. Visar syneinstrumentet, att så ej är förhållandet, bör

jordägaren förbehållas rätt att förbjuda arbetets utförande. Utfaller dylik syn

till arrendatorns förmån, böra kostnaderna för densamma gäldas av jordägaren.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Blekinge län: Stadgandet

torde komma att föranleda många tvister mellan jordägare och arrendator.

Sveriges skogsägareförbund: Förbundet anser det vara lämpligt, att beträffande

alla sådana arrenden, som ej avse skogsarbetarlägenheter, arrendatorerna

tillerkännas odlingsrätt inom det arrenderade området. Skall en bestämmelse

härom bliva till verkligt gagn, bör den emellertid ej begränsas att avse endast

bolagsjord utan bör vara tvingande vid alla arrenden. I fråga om skogsarbetarlägenheterna

däremot synes rätten till nyodling vara mer obehövlig. Innehavarna

av dessa arrenden skola ägna all den tid, de icke behöva för det förefintliga

egna jordbrukets rationella skötsel, åt skogsarbete. Ändamålet med

dessa lägenheter förloras helt, om innehavarna lägga ned sin tid på nyodlingsverksamhet.

Förbundet finner det därför vara lämpligt, att vid dessa arrenden

nyodlingsrätten skall vara beroende av jordägarens tillstånd. Införes i lagen

dylikt stadgande, synes norrlandslagens föreskrift om intyg av behörig person,

att området lämpar sig för odling, kunna slopas.

Domänstyrelsen: Uttrycket »mark, därå finnes ståndskog eller växtligt

ungskogsbestånd» bör lämpligen utbytas mot »skogbeväxt mark», enär »ung
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

skogsbestånd» även innefattas i »ståndskog» samt ungskog alltid måste anses

vara »växtlig».

Emellertid må härom erinras, att det mången gång torde finnas enahanda

skäl för att arrendatorn ej utan jordägarens samtycke bör få verkställa nyodling

å kal skogsmark som å skogbeväxt dylik. Ståndskogen kan nämligen vara

av sådan beskaffenhet, att den icke med hänsyn till rådande naturförhållanden

kan anses nöjaktig. Jordägaren är då enligt 9 § skogsvårdslagen pliktig vidtaga

åtgärder för betryggande av återväxten. Ej sällan är därvid en av de

första åtgärderna att kalhugga marken. Så länge skogsmarken är upptagen

av den mindre tillfredsställande ståndskogen må enligt föreliggande förslag

arrendatorn således ej verkställa nyodling därå, men så snart jordägaren företagit

en första åtgärd för att erhålla nöjaktig återväxt, skulle arrendatorn äga

rätt att utan vidare verkställa odling. Likartat förhållande kan inträffa i fall,

som omförmäles i 10 § skogsvårdslagen.

Det synes under sådana förhållanden vara riktigare, att bestämmelserna

finge den innebörden, att arrendatorn ej utan jordägarens samtycke ägde verkställa

nyodling å skogbeväxt mark eller å mark, där jordägaren enligt 9 och

10 §§ skogsvårdslagen åligger vidtaga åtgärder för betryggande av återväxten,

eller därå särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits för varaktigt betesbruk.

Lantbruksstyreisen: I 20 § första stycket stadgas rätt för arrendator att

jämväl utan jordägares medgivande verkställa nyodling, dock icke å mark,

varå finnes ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd eller varå särskilda åtgärder

av jordägaren vidtagits för varaktigt betesbruk. Av vad lanbruksstyrelsen

anfört i fråga om 13 § torde tydligt framgå, att styrelsen icke har något

att erinra emot den för arrendatorn här stadgade rätten. Lantbruksstyrelsen

vill dock ifrågasätta, huruvida icke för undvikande av missförstånd i fråga om

sådan jord, där betesförbättringar vidtagits, borde stadgas undantag icke blott

i den mån dessa gjorts av jordägaren utan även i allmänhet, där de förefunnits

redan vid arrendatorns tillträde av arrendet.

Med hänsyn till att i 13 § förutsättes rätt för arrendatorn att utföra såväl

nyodling''som betesförbättringar torde i konsekvens härmed 18 § böra givas sådan

avfattning att därav framgår, att arrendatorn är oförhindrad att å den arrenderade

jorden jämväl vidtaga åtgärder för åstadkommande av förbättrad

betesmark. I fråga om betesförbättringsarbetens utförande utan jordägarens

tillstånd synes enligt lantbruksstyrelsens förmenande böra stadgas, att dylika

arbeten ej få ske å sådan jord, varå finnes ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd.

Liknande uttalande har gjort av hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Göteborgs och Bohus län.

Rätt för Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Blevirke''1

binge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs och Örebro

för hus- län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Stockholms, Uppsala, Söderbeh°v.

manlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads,

Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs läns norra och södra

delar, Skaraborgs, Värmlands och Örebro län, domänintendenterna i Södermanlands,

Kristianstads, Hallands, Skaraborgs, Örebro och Västmanlands län, samt

övérjägmästarna i övre Norrbottens, Mellersta Norrlands, Bergslags-, Östra,

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Västra och Södra distrikten samt Sveriges allmänna lantbrukssällskap hava

avstyrkt den föreslagna rättigheten för arrendatorn till virke för husbehov eller

uttalat betänkligheter emot densamma. I huvudsak har följande framhållits:

I de trakter, där riklig tillgång på skog funnes, ägde arrendatorerna så gott

som undantagslöst rätt till nödigt skogsfång. För dessa trakters vidkommande

vore således bestämmelsen överflödig. Tillämpad inom skogfattiga trakter komme

bestämmelsen säkerligen att medföra menliga verkningar för jordägaren

och motverka eller rent av omöjliggöra én god skogshushållning. Att avgöra

vad som kunde i förevarande hänseende vara »ortens sed», bleve ofta vanskligt

och torde giva upphov till många tvister mellan kontrahenterna. Mångenstädes

komme stadgandet att medföra, att hela virkesavkastningen finge disponeras

för att fylla arrendatoremas behov av ved, vilket ur nationalekonomisk

synpunkt vore förkastligt, då genom förädling av därför lämpligt virke ett

högre värde kunde utvinnas. Tvivelsutan komme stadgandet även att fresta

åtminstone den mindre nogräknade arrendatorn till slöseri med bränsle och

husbehovsvirke. Bestämmelsen skulle dessutom medföra stor svårighet, då man

ville vinna rättelse i en sed, som för en viss ort numera vore otidsenlig och ur

skoglig synpunkt oekonomisk samt därför i framstegsintresse borde övergivas.

Bäst vore, om denna fråga liksom hitintills i södra och mellersta Sverige finge

regleras uteslutande genom avtal mellan kontrahenterna.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Malmöhus län har dessutom

framhållit, att Jätten till husbehovsskog även ur jaktvårdssynpunkt vore betänklig.

Därigenom bleve nämligen den för bekämpande av tjuvskytte nödiga

kontrollen över färdandet i skogarna försvårad eller omöjliggjord. Att upplåtande

av ett större jordbruksarrende på exempelvis flera hundra tunnland

åker från ett godskomplex skulle kunna för arrendatorn medföra rätt till husbehovsskog

jämväl på annan del av godset än den utarrenderade, syntes i hög

grad stridande mot vad inom ifrågavarande län ansåges rimligt. — Även hushållningssällskapet

i Kristianstads län har påpekat, att bestämmelsen, vad

Skåne beträffar, vore ytterst olämplig och ej kunde upprätthållas. ■— Länsstyrelsen

i Malmöhus län har hemställt, att därest det ansåges att en ovillkorlig

rätt till skogsfång borde i lag tillförsäkras arrendatorn, det måtte uttryckligen

utsägas, att stadgandet icke ägde tillämpning inom Malmöhus län.

Domänstyrelsen har anfört: Sådan praxis har utbildats, att i Norrland och

andra skogsbygder, där i allmänhet god tillgång å till husbehovsändamål lämplig

skog finnes, arrendatorerna — även vid sådana upplåtelser, å vilka den norrländska

arrendelagen icke äger tillämpning ■— i regeln tillerkännas rätt till

husbehovsvirke i arrendeavtalet. Denna praxis har vunnit sådant burskap, att

jordägare därstädes icke torde kunna påräkna dugliga arrendatorer, om rätten

till husbehovsvirke indroges. I de mera skogfattiga södra delarna av landet

råda mera olikartade sedvänjor på skilda orter och gårdar. På den ena gården

med mera riklig skogstillgång tilldelas arrendatorn fri utsyning av husbehovsvirke,

å den andra erhåller han en del av sitt behov eller visst slag av virke

fritt, under det att han i övrigt får fylla behovet genom köp, å annan gård

åter erhåller arrendatorn intet virke fritt, även om sådant finnes att tillgå å

fastigheten. Någon bestämd, i orten utbildad sed i nu ifrågavarande avseende

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

kan sålunda icke anses förefinnas, i följd varav det torde kunna emotses, att

uttrycket »efter ortens sed» skall vålla osäkerhet i tillämpningen och ej sällan

bliva orsak till tvister emellan arrendatorn och jordägaren.

Styrelsen anser för sin del, att beträffande rätt till virkesfång för

husbehov avtalsfrihet bör råda. Skulle det emellertid anses nödigt lagfästa

nämnda rätt att med tvingande natur gälla i hela riket i fråga om arrenden

från jord, som äges av bolag och med dem likställda rättssubjekt enligt

43 § av förevarande lagförslag, bör till befordrande av välbehövlig sparsamhet

med husbehovsvirket dettas mängd bestämmas i avtalet, varjämte, utöver vad

av de sakkunniga föreslagits, bestämmelse bör i lagen införas, att husbehovsvirket

må efter anvisning tagas i den mån det kan ske med iakttagande av gällande

bestämmelser i för skogen tillämplig skogslag. I sistnämnda avseende

får styrelsen hänvisa till 4 och 19 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923

och 2 § lagen angående skyddsskogar den 24 juli 1923.

Lantbruksstyrelsen har anfört: Även om sådana bestämmelser, som här

föreslagits, kunna anses vara berättigade inom Norrland med där rådande säregna

förhållanden, finner lantbruksstyrelsen det vara i hög grad betänkligt, för

att icke därjämte säga otidsenligt att införa dem i en allmän, för hela landet

och alla kategorier av arrenden gällande lag. I sitt utlåtande rörande jordkommissionens

förslag till social arrendelag anförde styrelsen visserligen, att

en utsträckning i viss mån av bestämmelser, intagna i den norrländska arrendelagen,

att gälla åtminstone vissa delar av det övriga landet torde få anses lämplig,

men framhöll tillika, att detta måste ske med största försiktighet. Lantbruksstyrelsens

maning till försiktighet föranleddes just av jordkommissionens

förslag i denna del, vilket förslag överensstämde med de av jordsakkunniga nu

ifrågasatta bestämmelserna. Bestämmelsernas vaga formulering såsom »allt

efter ortens sed», »nödigt bränsle till husbehov», »virke till nödiga hägnader»

m. m. finner lantbruksstyrelsen vara ägnad att medföra ständiga tvister mellan

jordägare och arrendator, varför redan ur den synpunkten bestämmelserna måste

anses betänkliga.

Uppfattningen om vad som är nödigt bränsle är olika. Enligt vad lantbruksstyrelsen

har sig bekant har, särskilt under senare tider, av såväl enskilda jordägare

som bolag, vilka rationellt sköta sin skog, men dock hava fullt intresse

för sina underhavande, gjorts stora ansträngningar dels att inskränka förbrukningen

av husbehovsbränsle till vad som kan med skäl anses behövligt, och dels

att genomföra en sådan ordning, att till husbehovsbränsle såväl i fråga om eget

jordbruk soro utarrenderade sådana måtte förbrukas endast mindervärdig skog

samt avfall från skogshyggen, såsom toppar, grenar och dylikt, så att mera

värdefullt virke endast i oundgängligen nödig omfattning kommer att härför

tagas i anspråk. Framgången av dessa i och för sig förnuftiga och med hänsyn

till en välvårdad skogsvård berömvärda strävanden skulle enligt lantbruksstyrelsens

förmenande i hög grad äventyras, därest av de sakkunniga i

denna del föreslagna bestämmelser bleve i allmän lag intagna. Det torde nämligen

kunna förutsättas, att de flesta arrendatorer med åberopande av lagens

föreskrifter och ortens sed komma att påyrka användande av fullvärdigt bränsle

i den omfattning, de själva kunna anse nödigt.

I fråga om virke till hägnader ställer sig saken enligt lantbruksstyrelsens

förmenande om möjligt ännu betänkligare. Enligt vad lantbruksstyrelsen har

sig bekant har å många större gods i såväl enskild hand som tillhörande bolag

förts en lång och hård kamp emot en på ortens sed grundad envis benägenhet

hos arrendatorer att använda hägnader långt över vad som skäligen kan anses

nödvändigt. Det stora flertalet arrendatorer fasthålla också, enligt vad lantbruksstyrelsen

kan finna, huvudsakligen av7 gammal vana, envist vid användan
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

59

det av den urgamla form av hägnader, som utgöres av våra svenska gärdesgårdar.

Noggranna utredningar torde hava ådagalagt, att uppförande av dylika

gärdesgårdar innebär ett uppenbart slöseri med de svenska skogarna, så

mycket farligare som till detta slags hägnad användes virke av jämförelsevis

hög kvalitet. Erfarenheten har lärt, att intagande av rationella bestämmelser

i arrendekontrakten angående hägnader i många fall medfört en årlig^ besparing

av betydande mängder virke till gagn för andra produktionsändamål, utan

att därmed något verkligt men gjorts arrendatorerna.

Anmärkas må ock, att en formulering, sådan som den av de sakkunniga här

föreslagna, skulle kraftigt motverka skogsvårdsstyrelsernas strävanden att i

förevarande avseende åstadkomma en bättre ordning.

Förslaget innehåller därjämte bestämmelse att arrendator skall hava rätt

att utan ersättning i skogen taga virke till häss.jor och nödiga redskap. Då,

för så vitt lantbruksstyrelsen känner förhållandena, hässjevirke och. redskap

oftast betraktas såsom arrendatorns egendom, som han vid avträdet fritt disponerar,

finner styrelsen en sådan bestämmelse icke rättvis, därest icke härtill

fogas föreskrift, att hässjevirket icke får frånhändas fastigheten och att mängden

för tillverkning och reparationer av redskap avsett virke uttryckligen bestämmes

i avtalet.

I fråga om virke till täckdikning stadgas en allmän rätt att taga sådant å

arrendejordens eller huvudfastighetens skog. Här har icke gjorts några begränsningar

med hänsyn till lämpligheten av virkes användande för detta ändamål.

Detta synes lantbruksstyrelsen i hög grad betänkligt, då användande

av virke till täckdikning å annan jord än mossjord enligt lantbruksstyrelsens

förmenande måste anses som ren misshushållning.

Häremot kan visserligen invändas, att bestämmelserna i fråga icke föreslagits

såsom tvingande annat än i fråga om mindre arrendejordbruk, tillhörande

bolag och därmed jämställda jordägarekategorier. Frånsett att enligt lantbruksstyrelsens

förmenande förhållandena endast i rena undantagsfall äro sadana,

att verkligt behov av sådana föreskrifter kunna anses föreligga, och att

olägenheterna av dem göra sig i lika mån gällande för alla slag av jordägare,

finner lantbruksstyrelsen bestämmelsernas upptagande i allmän lag icke tillrådligt,

då de givetvis komma att i den allmänna meningen bliva^avgörande för

vad som är rätt och orätt i förevarande avseende och därmed påverka utvecklingen

på detta område i en ur såväl jordbruksekonomisk som allmänekonomisk

synpunkt olämplig riktning.

Av vad lantbruksstyrelsen sålunda anfört torde med önskvärd tydlighet

framgå, att styrelsen finner frågan om och i vad mån en arrendator skall hava

rätt till fria skogsprodukter böra överlämnas till fritt avtal mellan jordägare

och arrendator. Mot en sådan frihet torde enligt lantbruksstyrelsens förmenande

ej heller ur arrendatorns synpunkt med verkliga skäl kunna göras någon

befogad erinran, då givetvis vid arrendelegans fastställande värdet av skogsprodukter,

som komma arrendatorn tillgodo, måste medtagas.

I förevarande stycke stadgas jämväl, huru förfaras skall, där genom jordägarens

åtgörande skogstillgången å en fastighet så medtagits, att arrendator

icke kan erhålla de skogsprodukter, vartill han är berättigad. Med hänsyn till

att i flertalet arrendeavtal rätt till skogsprodukter torde i viss utsträckning

jämväl utan laga föreskrifter härom vara och bliva arrendator tillförsäkrad,

finner lantbruksstyrelsen bestämmelser av detta innehåll lämpligen böra i allmän

lag intagas.

Sveriges skogsägare förbund har anfört: I förevarande hänseende råda väsentligt

olika förhållanden i södra Sverige mot i Norrland. I sistnämnda landsdel,

där husbehovsvirke kan erhållas av icke förädlingsduglig skog samt avfall,

opaginerad Kontrollera mot PDF

60

möta mindre betänkligheter att i lagen giva arrendatorn rätt till sådant virke.

Dock bör jordägaren städse vara berättigad påfordra, att i kontraktet skola

införas tydliga bestämmelser om kvantiteten och beskaffenheten av det vedbränsle,

arrendatorn skall äga erhålla. Detta i syfte först och främst att förhindra

uppenbart slöseri med veden från arrendatorns sida. Vedmängdens

kvantitativa begränsning i kontrakten är nödvändig även i de fall, då arrendatorn

är självägande bonde och arrendet blott omfattar smärre ägor, avsedda

att sambrukas med arrendatorns egen fastighet. Det är under dylika omständigheter

ej rätt, att han skall få hela sitt bränslebehov från den arrenderade

fastigheten. I andra fall kanske ett arrendejordbruk så att säga samlas ihop

genom att mindre ägor, varav en bebyggd, upplåtas från olika grannar. Då

måste en exakt fördelning av skyldigheten att lämna husbehovsvirke göras

mellan dessa.

I södra och mellersta Sverige, särskilt i jordbrukstrakterna samt i blandade

slätt- och skogsbygder, äro förhållandena helt andra. Givetvis möter det här å

många gårdar icke någon svårighet att lämna arren datorerna fullt husbehovsvirke.

Å andra egendomar däremot skulle detta leda till uppenbar misshushållning

med skogstillgångarna. Huvudparten av husbehovsvirket utgöres av

brännved. Vid ett rationellt utnyttjande av virkesskörden från en skog utfaller

emellertid blott 20 ä 30 % av virkesmassan i.form av dylik ved. Resten utgöres

av olika gagnvirkessortiment, som betalas avsevärt högre än ved. Nu

råder å många egendomar i södra Sverige det förhållandet, att skogens avkastning

av ved vid ekonomiskt riktigt utnyttjande av skörden alls ej räcker

att förse alla arrendatorerna med hushållsbränsle. Om däremot skogens avkastning

av pappersmasseved och props, eventuellt även timmer, tillgripes, så

kan arrendegårdarnas bränslebehov fyllas, De sakkunnigas vaga formulering

kan befaras komma att leda till, att arrendatorerna tilltvinga sig husbehovsved

av värdefullt gagnvirke. Det råder nämligen icke tvivel om, att skog, som

lämnar prima pappersved, enligt lagens bokstav är »av lämplig beskaffenhet»

att användas även till bränsle.

En sådan hushållning med landets knappa förråd av gagnvirkessortiment är

emellertid ur nationalekonomisk synpunkt helt förkastlig och bör ej av lagstiftningen

uppmuntras och framdrivas. Det svaga korrektiv mot misshushållning,

som de sakkunniga avsett att skapa genom stadgandet om att husbehovsvirke

ej skall behöva lämnas i vidare mån än som överensstämmer med ortens

sed, är av intet som helst värde. I de flesta orter ligga nämligen skogrika

gårdar med kanske få arrendatorer och liten husbehovsförbrukning inströdda

mellan gårdar med knappa skogstillgångar men kanske stora jordbruk och hög

virkesförbrukning. När arrendatorerna i sådana orter skola undersöka, vad

som är ortens sed beträffande husbehovsvirket, lära de nog rikta ögonen mot

de skogrika gårdarna, där överflöd på sådant virke finnes. Detta kommer emellertid

att omöjliggöra ett nationalekonomiskt riktigt tillgodogörande av virkesskörden

från de skogfattigare fastigheterna.

Domänverket har gått in för tillämpandet av synnerligen sunda principer

vid utlämnandet av husbehovsvirke åt sina arrendatorer och torpare. Dessa

principer borde förvisso vara vägledande för lagstiftningen i denna punkt. De

innebära, att husbehovsvirke tilldelas, men endast så långt det med ett rationellt

tillvaratagande av virkesskörden från skogen är möjligt. Dugligt gagnvirke

utlämnas sålunda ej till ved eller gärdsel. Eör att förekomma onödigt

slöseri med bränslet från arrendatorns sida fastställes därjämte i arrendekontraktet

maximikvantiteten av vedskog, som arrendatorn har att erhålla. Denna

kvantitet beräknas då till vad som kan anses skäligt efter antalet eldstäder,

husens storlek och beskaffenhet m. m.

I enlighet med vad ovan sagts finner förbundet det vara olämpligt att i ar
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

61

rendelagen införa bestämmelser om husbehovsvirket. Det är jämväl obehövligt,

ty så snart tillgång på lämpligt husbehovsvirke finnes, erhåller arrendatorn

utan några som helst lagbestämmelser sådant. Detta är praxis nu, och

undantag härifrån lära knappast kunna påvisas.

I detta sammanhang vill förbundet i två särskilda hänseenden påvisa olämpligheten

av att »ortens sed» lägges som norm för tilldelningen av husbehovsvirke.

Ortens sed är tyvärr ännu flerstädes i Sverige, att hägnaderna uppsättas

i form av de mycket virkesslukande gärdesgårdarna samt att täckdiken

läggas med gärdsel i stället för rör eller sten. Dessa sedvänjor äro emellertid

nationalekonomiskt synnerligen förkastliga, enär de konsumera mycket stora

virkesmängder för ändamål, som bättre, billigare och varaktigare kunde fyllas

genom annat material, nämligen järntråd och tegelrör. Det mest beklagliga

är, att det är det till sulfitmasseframställning bäst tjänliga granvirket, som

nu tanklöst spolieras till gärdsel och täckdiken. Alla förtänksamma lanthushållare

arbeta därför energiskt på att få en omläggning av sedvänjorna till

stånd på denna punkt. Det vore då beklagligt, om lagstiftarna skulle premiera

den gamla slentrianen genom att stadga, att denna skall stå som förebild vid

tilldelningen av husbehovsvirke till alla arrendegårdar i riket.

Slutligen har framhållits av

Länsstyrelsen i Jönköpings län, att i varje fall syntes rätt för arrendatorn att

erhålla virke till hässjor och redskap, vilka ju såsom lös egendom kunde när

som helst av arrendatorn försäljas eller bortföras, böra ur förslaget uteslutas,

samt

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län, huruvida icke

såsom villkor för rättigheten borde i stället för »anvisning» stadgas »utsyning

genom domänverkets eller skogsvårdsstyrelses försorg» såsom bättre skydd för

jor''dägarens intresse.

Beträffande arrendators rätt till torv m. m. har hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Jönköpings län anmärkt: Det torde icke vara lämpligt att

lagfästa rätt för arrendatorn att utan vidare å den arrenderade jorden taga

torv, ler, grus, sten och dylikt för husbehov. Båll kan tänkas då arrendatorn

begagnar sig av denna rätt på ett sätt som skadar egendomen, t. ex. genom

att taga torv, ler eller grus här och var i åkrarna eller på sådana platser i eller

i närheten av trädgård eller park att gårdens utseende försämras. Skall det

stadgas något om denna sak, bör inskränkning ske i så måtto, att nämnda ämnen

får tagas om fastighetens värde icke härigenom förminskas och efter anvisning

av jordägaren.

Liknande uttalanden hava gjorts av länsstyrelsen i Jönköpings län, domänstyrelsen

och Sveriges skogsägareförbund.

21 §.

Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge,

Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands

län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Stockholms, Uppsala,

Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs län, Kalmar läns norra och södra

delar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands lön. Älvsborgs läns norra

cell södra delar, Skaraborgs och Värmlands län, domänintendenterna i Södermanlands

och Kristianstads län, överjägmästarna i Östra och Södra distrikten

samt lantbruksstyrclscn ävensom Sveriges skogsägareförbund och Sveriges allmänna

lantbrukssällskap hava antingen avstyrkt förslagets bestämmelser om

Rätt för

arrendatorn

till tor v in.m.

för husbehov.

Rätt för

arrendatorn

till nödigt

bete.

opaginerad Kontrollera mot PDF

62

rätt för arrendatorn till nödigt bete eller ock uttalat betänkligheter däremot. Sålunda

har framhållits, att även om en rätt för arrendator att å skogen beta sina

kreatur ännu mångenstädes vore att anse såsom sed, dylikt bete likväl vore en

föråldrad driftsform, vilken icke borde lagfästas i en modern arrendelag. Skogsbete

vore både ur jordbruks- och skogsvårdssynpunkt förkastligt. Allmänt

strävade man att komma ifrån denna driftsmetod samt genomföra andra former

för betesdriften. Fördelarna häri läge ej blott i skogens skyddande mot skador

av husdjuren utan jämväl i ökad avkastning av kreatursskötseln samt minskade

kostnader för hägnader å utmarkerna. Beklagligt vore, om dessa strävanden,

vilka understöddes både av staten och av hushållningssällskapen, skulle’ motverkas

av lagstiftningen, därigenom att en sed, som närmast vore att anse såsom

osed, bleve lagfäst. Stadgandet kunde giva anledning till många tvistigheter

och bliva jordägaren till största förfång. Bibehållandet av den fria avtalsrätten

vore i detta fall avgjort att föredraga.

Härutöver har framhållits av

Länsstyrelsen i Älvsborgs län, att gällande praxis torde utgöra ett starkt

skydd för arrendatorerna mot obilliga inskränkningar på dessa områden.

Länsstyrelsen i Värmlands län, att ifrågavarande rätt i varje fall icke borde

tillerkännas arrendatorn, där jordägaren därigenom tillskyndades olägenhet.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Stockholms län, att om betesrätt

överhuvud skulle förekomma, den borde begränsas till de fall, då möjlighet

ej förelåge för arrendatorn att å den arrenderade fastigheten utföra nödig

betesanläggning.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kristianstads län, att i lagen

måtte tydligt utsägas, att bestämmelsen ej skulle äga tillämpning i Skåne.

Hushållning ssällskapet i Malmöhus län: Att införa skyldighet för jordägare

att på ofta med stora kostnader anlagda, rationella betesmarker mottaga arrendatorers

djur utan särskild avgift synes obilligt. Den högt uppdrivna husdjursskötseln

erbjuder jämväl särskilda svårigheter. Härvid kan såsom

exempel påpekas de svårigheter för en rationell kamp mot nötkreaturstuberkulosen,

som härvid kunna uppkomma. En jordägare, som har en

reaktionsfri eller kliniskt undersökt besättning, kan sålunda ej utsätta sig för

risken att få denna besättning nedsmittad av en arrendators djur. Då ej heller

inom detta län någon dylik betesrätt av ålder tillämpats, synes det ej heller

påkallat införa dylik. Det skall erinras om, att i andra länder, såsom Tyskland,

de Baltiska staterna och Polen, där det av ålder varit brukligt att jordbruksarbetare,

torpare och mindre arrendatorer äga rätt på gårdens betesmarker utsläppa

visst antal djur, detta ansetts såsom ett svårt hinder för framsteg inom

skogs- och beteskultur samt husdjursskötsel.

Länsstyrelsen i sistnämnda län, att stadgandet antingen måtte utgå eller ock

länet undantagas från dess tillämplighetsområde.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Hallands län, att det borde

allvarligt uppmärksammas, att hästar vid betande å skogsmark, särskilt å lövbestånd,

åstadkomme lika stora om ej större skador än får och getter.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns norra del: Enligt

förslaget skulle en arrendator kunna tilltvinga sig såväl skogsprodukter

som bete, ehuru härom intet i arrendeöverenskommelsen vore^nämnt.. På så sätt

skulle jordägaren mången gång, sedan arrendet tillträtts, så småningom kom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

ma att finna, att han för den arrendesumma, han betingat sig, utfäst sig till

vida mera, än överenskommelsen innehölle.

Hushållningssällskapets förvaltning sutskott i Älvsborgs läns södra del: Om

vid arrendets tillträde å det arrenderade området finnes en beteshage tillräcklig

för de djur, som vinterfödas på lägenheten, och arrendatorn med stöd av

20 § uppodlar frågavarande hage till åker, för vilket arbete han enligt 13 §

kan av jordägaren utkräva ersättning, skulle arrendatorn därefter kunna göra

anspråk på att få beta sina djur på annan del av jordägarens mark, en rättighet,

som kan bliva ganska betungande för jordägaren.

Domänstyrelsen: Hinder bör ej ställas för betesrätt å skogs- eller utmark,

även utom det arrenderade området, där detta utgör allenast en del av den

fastighet, till vilken det hör, i sådant fall att skogs- eller utmarken enligt gällande

bestämmelser är att anse såsom till gemensamt mulbete upplåten. Där

utmarken till den fastighet, till vilken den arrenderade jorden hör, icke är

till gemensamt mulbete upplåten, bör arrendatorn icke i lagen tillförsäkras rätt

till mulbete å annat område än som ingår i upplåtelsen. Jordägaren bör givetvis

äga från bete undantaga mark, som är föremål för skogsodling, eller område, å

vilket jordägaren enligt 9 och 10 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923 är pliktig

vidtaga åtgärder för betryggande av återväxt.

Lantbruksstyrelsen: Redan emot den principen, att arrendator, utöver vad

jordägare vid avtalets ingående funnit skäl medgiva, skulle tillförsäkras rätt till

bete å jordägaren tillhörig skogsmark, måste lantbruksstyrelsen göra en bestämd

erinran. En sådan bestämmelse måste såväl med hänsyn till en rationell

skogsvård som rationell husdjursskötsel anses olämplig och står i bestämd

motsats till de allmänna synpunkter, som gjorts gällande vid statens ekonomiska

mellanträdande för att åstadkomma en rationell beteskultur inom landet.

Att genom allmänna bestämmelser rent av motverka de ur ekonomisk synpunkt

viktiga strävandena att åstadkomma högre beteskultur borde enligt lantbruksstyrelsens

förmenande vara uteslutet.

Bestämmelserna kunna för övrigt leda till underliga ekonomiska konsekvenser,

som de sakkunniga väl knappast hava beaktat. Lagförslaget medgiver

nämligen arrendator rätt att jämväl utan jordägares medgivande verkställa nyodling.

Genom sådan kommer givetvis möjligheten att vinterföda djur å den

arrenderade jorden ätt ökas och därmed också arrendatorns krav på bete. Detta

torde bliva fallet särskilt om arrendatorn odlar mark, som av jordägaren avsetts

till bete för arrendatorns djur. Härigenom skulle sålunda kunna inträffa, att

arrendatorn genom egna åtgöranden kunde tilltvinga sig rätt att utan ersättning

eller förhöjning av legan få de med arrendet ursprungligen förenade fördelarna

i avsevärd grad utvidgade på jordägarens bekostnad.

Bestämmelserna äro för övrigt så vagt formulerade, att de även ur denna

synpunkt knappast kunna anses lämpliga. Ett lagfästande av desamma torde

huvudsakligen komma att giva anledning till tvister mellan arrendatorer och

jordägare. Så vaga begrepp som »ortens sed» och »märkligt förfång för jordägare»,

om vilka förhållanden givetvis alltid måste råda olika uppfattningar,

böra enligt lantbruksstyrelsens förmenande icke läggas till grund för betydelsefulla

ekonomiska avgöranden.

De föreslagna bestämmelserna om arrendators rätt att verkställa betesförbättringar

och att därför vid avträdet erhålla skälig ersättning finner lantbruksstyrelsen

icke ens med hänsyn till skyddande av arrendators intTessen

vara av behovet påkallade.

Lantbruksstyrelsen anser sig därför böra yrka, att vid lagens slutliga utformande

denna paragraf måtte utgå.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 155 Käft. (Nr 182.)

11

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Behovet av

särskilda

bestämmelser

beträffande

arrenden

under

bolag och

därmed

jämställda

jordägare.

Sveriges skogsägareförbund: Att märka är, att i samma mån som skogsvårdsintresset

tränger igenom i Norrland i samma mån framträder även där

kravet på en reformering av betesmetoderna. Problemet blir därför mycket

snart aktuellt även i Nordsverige. Vid sådant förhållande måste förbundet avstyrka

de sakkunnigas förslag om lagfäst betesrätt utom det arrenderade området.

Anses emellertid en sådan rätt ovillkorligen böra införas i lagstiftningen,

vill förbundet erinra om, att det förhållandet, att nödigt bete ej finnes å

arrendelotten, mycket ofta beror på att arrendatom ej väl underhållit förefintliga

betesmarker eller hagar därstädes. Det nya lagförslaget tillerkänner arrendatorn

ersättning för åtgärder, som han vidtager för anordnandet av varaktig

betesmark. Det bör då även kunna krävas av honom, att han, om tjänlig

mark därför finnes å arrendelotten, utför sådana åtgärder och alltså fullt

utnyttjar det arrenderade området, innan han begär att få betesrätt utom detta.

Första delen av 21 § hör därför lyda: »Finnes ej å den arrenderade jorden erforderligt

bete-----vinterfödas därå, och kan sådant bete ej erhållas

genom lämpliga röjnings- eller kulturåtgärder, samt utgör etc.»

Slutligen har länsstyrelsen i Kalmar län uttalat, att då den allmänna arrendelagen

ej innehölle någon bestämmelse till reglering av betesrätten, förslaget

innebure en bestämd förbättring, men att det varit önskligt, att det moderna

strävandet att å särskilt anordnade och beredda betesmarker åstadkomma ett

intensivt betesbruk blivit i än större omfattning tillgodosett.

43 §.

Utöver de allmänna uttalanden om behovet av lagstiftningen, som återgivits

under I, hava i flera utlåtanden över förslaget särskilt berörts behovet av

särbestämmelser för arrenden under bolag och därmed jämställda jordägare.

Sålunda har anförts av

Länsstyrelsen i TJppsala län: Även förutsatt, att den så kallade norrländska

arrendelagen på sitt tillämpningsområde haft de avsedda verkningarna och att

icke de förbättringar, som där kunnat iakttagas, till stor del inträtt oberoende

av denna lag, kan länsstyrelsen icke finna behovet av en motsvarande lagstiftning

för det övriga Sverige ådagalagt. Det måste fordras mycket starka skäl

för att i privaträttsligt avseende uppställa olika rättsregler för särskilda klasser

av rättssubjekt, efter en nödvändigtvis på en gång godtycklig och svävande

gränsbestämning.

Bland skiljaktighetema mellan förhållandena sådana de voro i Norrland vid

norrlandslagstiftningens genomförande och sådana de äro i största delen av

landet må framhållas. I södra och mellersta Sverige äger jordbruket en relativt

mycket större betydelse. Skogsägarna manas därför av ett starkare eget intresse

att ej vårdslösa jordbruket. Medan de norrländska sågverksbolagen ansågos

förfoga över praktiskt sett obegränsade rikedomar, behöva nu de sydsvenska

och mellansvenska skogsägarna mer än väl att tillvarataga sina tillgångar.

De tåla icke heller vilken ekonomisk belastning som helst. I södra

och mellersta Sverige är befolkningen vida tätare, vadan skogsägare ej frestas

till utomordentliga åtgärder för arbetskrafts anskaffande. De stora domänerna

hava i dessa landsdelar sällan eller aldrig tillkommit i nyare tid genom

sammanköpande av bondehemman. Den särskilda rättsgrund för statsingripande,

vilken vad Norrland angår, kan sökas i förutsättningarna för den skedda

avvittringen, saknar motsvarighet.

Vidare erinras, att en mot jordägaren sträng arrendelag lätteligen föranleder

underlåtenhet att utarrendera och sålunda motverkar sitt ändamål. I södra

opaginerad Kontrollera mot PDF

och mellersta Sverige neutraliseras denna tendens icke genom en vanhävdslag.

Det är nämligen där vida lättare än i Norrland för skogsägarna att själva

driva jordbruket på de omfångsrikare och mera närbelägna inägorna.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Åtminstone inom Östergötlands län hava

bolagsarrendatorerna i allmänhet en bättre ställning än arrendatorer hos mindre

jordägare. I följd härav synas de föreslagna särbestämmelserna i fråga om

bolagsjorden knappast pakallade av förhållandena inom detta län, även om

dessa bestämmelser för bolagen säkerligen äro mindre betungande än för de

enskilda jordägarna. De sakkunniga hava icke förbisett, att de föreslagna särp.

?s^??me|serna av kontrahenterna tvingande natur icke lämpa sig för alla

förhållanden och därför förordat införandet av ett slags dispensförfarande.

Naturligtvis hade det varit lämpligare och bättre, om dessa särbestämmelser

kunnat inskränkas att gälla inom de delar av riket, där desamma verkligen

anses behövliga. Det hade i sa fall möjligen kunnat undvikas att tillgripa

delta, för kontrahenterna besvärliga och tidsödande dispensförfarande, genom

vilket även ett avsevärt arbete pålägges vissa statens myndigheter. Såsom förslaget

nu föreligger, innebär dock möjligheten för kontrahenterna att vinna

dispens från de mera betungande bestämmelserna i förslaget en bestämd fördel.

och med hänsyn just till denna möjlighet synes genomförande inom riket i dess

helhet av förslaget i dessa delar törhända icke vara förbundet med några mera

allvarliga olägenheter för jordbruket och dess utövare.

Hushållning ssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län: Såvitt av

utskottet kända förhallanden inom hushållningssällskapets område giva vid

handen, förefinnes icke tillräcklig grund för en lagstifting, som så ingående

och många gånger så uppenbart ofördelaktigt komme att beröra vissa jordägares

fullt legitima intressen. Att beröva dessa eller i alla händelser för

dem betydligt försvåra möjligheterna att i bästa överensstämmelse med förhandenvarande

ekonomiska betingelser ordna arrendeförhållandena å fastigheten.

tkan självfallet icke vara något allmänintresse. Detta framför allt icke

så länge det ej till full evidens är ådagalagt, att dessa jordägare genom sina

göranden eller latanden i nämnda avseende resa hinder i vägen för vad som

xullt objektivt och ur praktisk ekonomisk synvinkel sett är gagneligt för sagda

intresse. Ävenledes närmar det sig starkt det felaktiga att anse, att för all

bolags jord särskilda lagbestämmelser i förevarande fall äro nödvändiga.

För länets vidkommande bygger som sagt i alla händelser en sådan uppfattning

på rena fiktioner.

Hava de sakkunniga redan i fråga om de allmänna bestämmelserna vid flera

tillfällen, enligt utskottets åsikt, låtit föra sig långt i strävandena att tillvarataga

arrendatorernas förment hotade intressen eller skydda dem mot de

mestadels föregivna missbruk av sin ställning, jordägarna skulle låta komma

sig till last, synes detta i ännu högre grad vara fallet beträffande de särskilda

bestämmelserna. Vår jordbruksnäring likaväl som vår skogs- och brukshantermg

arbetar sedan flera ar tillbaka under allt annat än gynnsamma ekonomiska

förhållanden. Redan av den anledningen måste det förefalla föga

klokt att öka svårigheterna genom en lagstiftning, som — det vill utskottet

ännu eu gång betona — utan att kunna sägas vara av omständigheterna nödvändigtvis

betingad, obestridligen skulle avsevärt betaga vederbörande ägare

rörelsefrihet vid planläggningen och genomförandet av åtgärder till företagets

ekonomiska bärighet. Ytterst äro ju dock både jordägarna och arrendatorerna

måhända i första hand de senare — beroende av att driften av fastigheterna

ordnas och ledes efter ekonomiskt riktiga principer. Den största försiktighet

är därför enligt utskottets förmenande strängt av nöden vid införandet av lagbestämmelser

på ifrågavarande område.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Definitio
nen.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Malmöhus län: Ifrågavarande

bestämmelser synas inom Malmöhus län, där i detta avseende råda förhållanden

vitt skilda från dem i största delen av det övriga landet, föga påkallade och

torde komma att medföra ej avsedda följder. Inom länet torde nämligen, näppeligen

finnas några jordbruk av den beskaffenhet, som i nämnda specialbestämmelser

tages sikte på. De bolag och ekonomiska föreningar, som inom

länet upplåta jordbruksarrenden äro nämligen av helt annan beskaffenhet än

dem, som driva samma verksamhet i de delar av vårt land, där skogsbruk och

trävaruindustri äro huvudnäringar. De jordägande bolagen inom länet äro

antingen rena industribolag såsom Svenska Sockerfabriks Aktiebolaget, Höganäs-Billesholms

Aktiebolag och många andra mindre, eller jordbruksbolag såsom

Svenska Utsädes Aktiebolaget och P. Bondessons Lantbruks Aktiebolag.

De arrenden, som av dessa företag upplåtas, äro så. gott som utan undantag

rena affärsarrenden och i de många fall, då arrenderingen sker i avvaktan på

lämpligt tillfälle till försäljning av jorden eller till dess användande för industriell

nyanläggning eller utvidgning, skulle de i specialbestämmelserna intagna

reglerna angående minimitid för arrende och optionsrätt för arrendator

bliva för jordägaren i allra högsta grad hinderliga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Visserligen lär inom delar av vårt

land en viss skärpning i arrendevillkoren till fördel för innehavarna av sådana

jordbruksarrenden varit erforderliga, men å andra sidan torde utredningen giva

vid handen, att i vissa trakter förhållandena äro sådana, att en dylik skärpning

knappast är befogad. Det kan därför ifrågasättas, huruvida den föreslagna

lagstiftningen bör komma till stånd. Dock torde en likformig lagstiftning

i ämnet utan tvivel erbjuda vissa fördelar, men i så fall blir det nödvändigt,

att man vid lagstiftningens utformande iakttager den. största varsamhet.

Det förefaller länsstyrelsen som om de sakkunniga vid avfattande

av de föreslagna bestämmelserna framgått med nödig varsamhet. Särskilt genom

de i 54 § av förslaget intagna bestämmelser har vunnits möjlighet att i

särskilda fall kunna bereda en mjuk tillämpning av övriga bestämmelser i förevarande

avdelning.

Sveriges skogsägareförbund: Gentemot de sakkunnigas motivering för denna

särlagstiftning vill förbundet framhålla, att åtminstone de skogsbruksidkande

bolagen numera ägna ett stort intresse åt sina jordbruks och arrendegårdars

drift och underhåll, vilket av de sakkunniga i sammanfattningen av deras reseberättelse

jämväl vitsordats. Ett gott bevis för förefintligheten av detta intresse

ligger enligt förbundets förmenande däri, att det ingalunda är ovanligt,

att bolagen tillhandahålla arrendatorema förlagsmedel för att dessa skola

kunna anskaffa för en rationell jordbruksdrift erforderliga inventarier. Att i

jordbrukens bristande hävd söka ett argument för en speciell lagstiftning om

bolagsarrendena är därför numera ej bärande. Emellertid lärer det oaktat ett

yrkande på upptagande till ny prövning av frågan om behovet ° av en sådan

lagstiftning för bolagsarrendena icke hava någon utsikt till framgång.

Mot förslagets bestämning av den grupp av enskilda jordägare, vilken i lagförslaget

jämställts med bolag, hava åtskilliga erinringar framställts. Sålunda

har anförts av

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands

län: Det torde ofta ej ligga fullt klart, om en person skall hämföras till

denna kategori eller till dem, som omförmälas i § 58. En egendomsägare, som

driver industriell rörelse för förädling av skogsprodukter från sin egendom, till

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

vilken hör ett antal arrendegårdar, torde ej rätteligen kunna betraktas som

industriidkare eller skogsspekulant i egentlig mening. Bestämmelsen om förefintligheten

av industriell rörelse och bedrivande av handel med skogsprodukter,

som för övrigt kan vara av ganska tillfällig natur, såsom avgörande för hur

arrendeavtalen skola regleras är därför ej ägnad att medföra en sakligt riktig

och konsekvent uppdelning av vilka egendomsägare, som böra hänföras under nu

ifrågavarande lagrum eller ej.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands

län hava anfört: Den föreslagna formuleringen torde träffa de flesta av de fall,

som man vill åtkomma. Det synes jämväl vara en fördel att förslaget övergivit

mantalsskrivningen såsom avgörande distinktion. Dock bör det framhållas,

att det förekommit att enskilda personer förvärvat jordbruksfastighet

t. ex. för jaktens skull eller såsom kapitalplacering för framtida spekulation,

utan att nämnda jordägare vare sig driva industriell rörelse eller yrkesmässig

handel med skogsprodukter. Den brist, som sålunda synes föreligga, kan

avhjälpas, om ett tillägg av ungefär följande lydelse »eller eljest förvärvat

jorden för annat ändamål än idkande av jordbruk» göres till relativsatsen,

»vilken etc.---skogsprodukter». Härav följer viss ändring även i slu
tet

av första stycket.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Svårigheten att i de konkreta fallen urskilja

dessa arrenden från sådana, vilka icke böra falla under lagen, har föranlett,

att i den gällande norrlandslagen ägarens mantalsskrivningsort tillagts avgörande

betydelse för frågan om lagens tillämplighet. Ehuru icke i alla avseenden

tillfredsställande måste dock enligt länsstyrelsens mening denna lösning

anses äga avgjorda företräden framför den i 43 § av förslaget begagnade mera

svävande formuleringen, som dels lätteligen kan föranleda tvister och dels icke

täcker exempelvis det fall, att ägaren, utan att yrkesmässigt driva handel med

skogsprodukter, likväl förvärvat fastigheten i uppenbart spekulationssyfte.

Principiellt föreligger samma skäl för lagens tillämpning i sistnämnda fall,

som då ägaren är yrkesmässig skogsspekulant.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Hallands län: Stora betänk
ligheter

möta även vad angår begreppet »yrkesmässig handel med skogsprodukter»

särskilt som rubriken innehåller benämningen trävaruhandlare.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län: Utskottet

är av den uppfattningen, att dessa bestämmelser, vilka hava särskild betydelse

för jordbruket i Västernorrlands län. borde utsträckas att gälla jämväl för

jord, som äges av person, som bedriver yrkesmässig handel med jordbruks- eller

skogsfastigheter.

Lantbruksstyrelsen: Styrelsen finner visserligen, att förhållandena kräva

vissa särbestämmelser i fråga om arrenden, tillhöriga sådana jordägare, evad

de äro bolag, ekonomiska föreningar eller enskilda, som tydligen förvärvat

jorden i huvudsakligt syfte att genom industriell drift eller yrkesmässig handel

tillgodogöra sig förefintlig skog eller annan naturtillgång och på grund härav

i många fall kunna förutsättas söka utnyttja till fastigheten hörande åkerjord

ensidigt till underlättande av en sådan näring, men anser å andra sidan fara

föreligga uti att utsträcka särbestämmelserna till att gälla envar, som bedriver

industriell rörelse. Det torde, för att nämna ett exempel, knappast vara berättigat

att ett bolag — kanske bestående av ett par personer — som å sitt

jordbruk anlagt bränneri, stärkelsefabrik eller mejeri och därigenom bidrager

till att stärka jordbrukets i orten ekonomiska ställning, skall intaga en särställning

av ifrågavarande slag.

s. 68 Kontrollera mot PDF

Arealgrän
serna.

68

Enligt styrelsens mening bör följaktligen paragrafen givas en sådan formulering,

att ifrågavarande särbestämmelser komma att omfatta endast fastigheter,

tillhörande bolag, ekonomiska föreningar och enskilda jordägare, som

förvärvat fastigheten enbart eller huvudsakligen i ändamål att antingen direkt

eller i spekulationssyfte utnyttja denna tillhörande skog, torvmosse, stenbrott

eller annan dylik naturatillgång.

Sveriges skogsägareförbund: Förbundet har för sin del intet emot att jord,

tillhörande skogsspekulanter, även i fortsättningen jämställes med bolagens, då

fråga, är om lagstiftningen rörande arrendeupplåtelser. Emellertid kan förbundet

icke godkänna de sakkunnigas förslag till avgränsning av de privata

jordägare, som skola lyda under de strängare bestämmelserna. Detta förslag

kommer nämligen att i vissa fall leda till uppenbara orimligheter. Stadgandet

att den, som driver industriell rörelse, syftande till tillgodogörandet av fastighetens,

skog eller torvmosse, skall hemfalla under dessa bestämmelser, lärer

få till följd, att ett mycket stort antal av godsen och herrgårdarna — jämväl

de mindre — i södra Sverige kommer att träffas av den stränga lagstiftningen.

Fet är nämligen å nämnda egendomar vanligt, att skogsavkastningen försågas

på garden vid en mindre såganläggning. Det sågade virket försäljes sedan

antingen genom någon trävaruagenturfirma för export eller också i minut för

ortsförbrukning. Å mindre gårdar förfares ofta så, att sågningen ej bedrives årligen

utan att flera års avkastning från skogen sparas på rot för att sedan

vid lämplig konjunktur avverkas och försågas å egendomens såg på en gång.

Sågningsverksamheten kan då det året bliva tämligen omfattande utan att det

likväl kan vara tal om skogsexploatering. Jordägare, som förfara på sätt som

ovan sagts, driva enligt lagens bokstav såväl »industriell rörelse» med till fastigheten

hörande skog som ock »yrkesmässig handel med skogsprodukter».

Under alla omständigheter blir detta förhållandet, om en godsägare, som understundom

plägar ske, för komplettering av sin sågtimmertillgång inköper ett

mindre timmerparti från en angränsande fastighet. Han kommer då ovillkorligen

att i arrendelagsavseende räknas till de hårdare behandlade jordägarna.

Hans granne däremot, vilken kanske besitter en egendom av samma typ och

storlek, säljer sin skog i upphuggen form till rundvirkeshandlare. Denne jordägare

driver ej industriell rörelse, men däremot ovedersägligen yrkesmässig

handel med skogsprodukter. Huru skall det förfaras med honom? En tredje

godsägare återigen säljer all skog å rot. Denne går uppenbarligen fri från de

särskilda bestämmelserna.

De sakkunnigas förslag leder påtagligt till, att åtskilliga privata skogsägare

i landet komma att med hänsyn till arrendelagstiftningen sorteras i grupper,

beroende av huru pass intensivt och ekonomiskt omtänksamt de tillgodogöra

avkastningen från sina egna skogar. De mera omtänksamma försättas

därvid i ett sämre läge än de, som avyttra sin skog mer schablonmässigt. En

bestämmelse, som leder till dylika konsekvenser, kan förbundet ej tillstyrka.

Detta får därför föreslå, att en omredigering av förevarande stadgande verkställes.

I fråga om de föreslagna arealgränserna hava meningarna bland dem, som

yttrat sig över förslaget, varit mycket delade. Ett flertal har tillstyrkt förslaget

i denna del eller ej gjort någon erinran däremot. Särskilt må framhållas

följande uttalanden av

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen delar de sakkunnigas mening,

att annan utväg icke torde stå öppen än att verkställa avgränsningen genom

arealbestämmelser. Nu synes det emellertid utan vidare uppenbart, att två

hektar odlad jord i Norrland innebär något helt annat än samma areal odlad

opaginerad Kontrollera mot PDF

jord i Skåne, liksom ock att tjugufem hektar odlad jord på den skånska slätten

är att anse såsom en större arrendejord och upplåtelsen därav att hänföra till

affärsarrende. Att utfinna arealbestämmelser, som fullt täcka lagstiftarens

intentioner och på samma gång taga behörig hänsyn till landets skiftande

förhållanden, synes knappast möjligt. Dylika ojämnheter torde icke kunna

undvikas annat än genom ett dispensförfarande i enlighet med 54 § lagförslaget.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Länsstyrelsen kan ej undgå att på en

och annan punkt känna sig tveksam. Så har varit fallet beträffande den i förslagets

43 § innehållna bestämmelse, som innebär, att en vidd odlad jord om

två hektar hänför ett skogsarbetsarrende under undantagssystemet. Innehölle

ett för vederbörande skogsbruk betydelsefullt köraretorp, vars egenskap att

det vara alla omständigheter påtagligt utvisade, något mer än två hektar, bleve

alltså såväl arbetsarrendatorn därå som skogsägaren bundna av de i lagförslagets

44—48 §§ omförmälda femårsperioderna, oaktat med hänsyn till betydelsen

av innehavda eller fordrade personliga kvalifikationer hos skogsarbetsarrendatorn

det för såväl honom själv som för skogsägaren kunde visa sig

önskligt att icke vara bunden för så lång tid som fem år. Inför dylika konsekvenser

av nämnda bestämmelse i 43 § har länsstyrelsen icke kunnat annat

än i likhet med två reservanter bland de sakkunniga finna det lyckligt, om

lagen kunde från undantagssystemets tillämplighet undantaga de fall, där

arrendet uppenbart vore att anse såsom arbetarboställe. Länsstyrelsen inser

emellertid svårigheterna att finna ett uttryck för en dylik lagens innebörd

av sådan klarhet, att ovisshet vore förebyggd därom, huruvida i det särskilda

fallet undantagssystemet ägde tillämplighet. De sakkunniga hava funnit ofrånkomligt,

att i lagen viss minimiareal stadgades såsom det avgörande kriteriet,

samt i avseende å förekommandet av olägliga konsekvenser av detta stadgande

hänvisat till den i förslagets 54 § angivna utvägen att söka. dispens.

Den sålunda angivna vägen är ock onekligen framkomlig.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: I fråga om den arrenderade jordens areal ger

utredningen vid handen, att med nuvarande fyrahektarsgräns ett betydligt antal

utarrenderade fastigheter, tillhöriga bolag och enskilda skogsspekulanter,

fallit utanför norrlandslagens tillämpning. En del av dessa äro säkerligen

egentliga skogsarbetarboställen, men det finnes även vanliga norrländska småbruk,

som utestängas från lagens tillämpningsområde genom nämnda arealbestämning.

Huruvida fastigheter av sistnämnda slag skola kallas för »självständiga

jordbruk» eller icke, kan vara en smaksak. Att jordbruket ej bereder sin

åbo och hans familj dess fulla försörjning är klart, det är till och med ovisst,

om det lämnar honom den huvudsakliga inkomsten, och i varje fall är uttrycket

föga lämpat såsom en lagteknisk term för den kategori, lagen skall omfatta.

Varje sådan allmän formulering torde enligt erfarenheten leda till, att de tilllämpande

myndigheterna, för att kunna hålla en konsekvent praxis, så småningom

tvingas till att för sig uppställa en arealbestämning. Att på sätt skogsägareförbundet

hemställt, överlämna frågan om lagens tillämplighet till ett obligatoriskt

avgörande i administrativ ordning för varje särskilt fall, uleslutes redan

genom det stora antal — omkring 25,000 fastigheter — som skulle prövas av

myndigheterna. Om således de sakkunnigas metod accepteras, torde i enlighet

med vad som nyss anförts, det av dem föreslagna minsta måttet, två hektar,

vara tillfredsställande för härvarande förhållanden. De ojämnheter, som alltid

iiro oundvikliga, kunna avhjälpas i dispensväg. Att förslaget frångått den

oklara bestämningen »inrösningsjord» och i stället använder uttrycket »odlad

jord», iir en fördel.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: I fråga om lagstiftningens begränsning

med hänsyn till den arrenderade jordens omfattning bygger såväl gällande

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

lag som förslaget på den grundtanken, att lagen skall vara tillämplig endast

å arrende av sådan karaktär och storlek, att arrendatorn från detsamma kan

hämta åtminstone den väsentligaste delen av sin bärgning. Vid de mindre arrenden

åter, vilkas innehavare äro hänvisade att söka sin huvudsakliga försörjning

genom förvärvsarbete hos andra, har i regel varken det allmänna

eller arrendatorn något intresse av att minimitiden för arrendet i lag fixeras

eller att eljest avtalsfriheten i allt för hög grad beskäres. I enlighet härmed

uppställer norrlandslagen såsom förutsättning för lagens tillämpning en minimiareal

å arrendet av fyra hektar inrösningsjord. Det har emellertid i olika

sammanhang framhållits, att inrösningsjordens omfattning mången gång kan

Vara svår att fastställa, och med anledning härav har i förslaget gränsen

i stället bestämts till två hektar odlad jord, vilket givetvis är att föredraga ur

tydlighetssynpunkt. För förhållandena här i länet, där jordbruket fortfarande

i stor utsträckning är baserat på de naturliga ängarnas avkastning, och

hemmanens odlade ägovidd därför är förhållandevis ringa, torde även denna

gräns i stort sett vara lämplig. Huruvida så kan vara fallet för sydligare

delar av landet torde vara mera tvivelaktigt. Det av herrar Pettersson och

Gabrielsson i denna punkt reservationsvis framställda yrkandet om arealbestämningens

ersättande med en mot stadgandets syfte bättre svarande allmän

formulering finner länsstyrelsen visserligen beaktansvärt, men anser länsstyrelsen

det knappast möjligt att på denna väg ernå en lagbestämmelse som

icke lämnar rum för tveksamhet beträffande tolkningen och därigenom kan

bliva en källa till tvister. Det torde därför vara riktigare att såsom i förslaget.

göres fixera en klar och tydlig arealgräns, men samtidigt lämna möjligheten

öppen till dispens i sådana fall, där lagens bokstav påtagligen kommer

i strid med bestämmelsens syfte.

Herrar Petterssons och Gabrielssons reservation har tillstyrkts av länsstyrelserna

i Stockholms, Uppsala, Kronobergs, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs,

Skaraborgs och Värmlands län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i

Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kronobergs län, Kalmar läns södra del,

Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Norrbottens län,

domänintendenterna i Stockholms och Örebro län samt över jägmästaren i Bergslagdistriktet

ävensom lantbruksstyrelsen, Sveriges allmänna lantbrukssällskap,

Sveriges skogsägareförbund och Svenska trävaru-exportföreningen. Bland dessa

yttranden må följande återgivas:

Länsstyrelsen i Kronobergs län: De betänkligheter mot en anordning att för

hela riket i ifrågavarande hänseende fastställa en minimiareal, för vilka herrar

Pettersson och Gabrielsson i sin reservation givit uttryck, synas länsstyrelsen,

på sätt som i reservationen framhållits, hava fullt fog för sig, varför

länsstyrelsen i denna del ansluter sig till dessa reservanter. Eventuella tvister

kunde måhända få avgöras av skiljenämnd i den ordning 48 §, jämförd med

8 §, för annat jämförligt fall stadgar. Länsstyrelsen har härvid icke förbisett

olägenheterna av en bestämmelse med den allmänna innebörd, reservanterna

ifrågasatt. Dessa olägenheter torde dock vara att föredraga framför

dem, vilka skulle uppstå i händelse sakkunnigmajoritetens förslag i denna del

vunne godkännande.

Hushållning ssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs län: De sakkunniga

framhålla (s. 55), att denna särlagstiftning »icke bör avse andra arrenden

än dem, som äro av sådan omfattning, att arrendatorn kan genom jordbruket

erhålla sin huvudsakliga bärgning». Detta torde emellertid sällan vara fallet

med lägenheter, där den odlade arealen utgör endast två hektar. Förvaltnings
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

utskottet anser därför i likhet med reservanterna herrar Pettersson och Gabrielsson,

att sagda minimigräns är för låg och att alla de arrenden böra undantagas,

vilka uppenbarligen äro arbetarbostäder och där arrendatorn utgör stadigvarande

arbetskraft hos jordägaren.

Sveriges Skogsägareförbund: Förbundet har redan tidigare, i sitt i jordsakkunnigas

betänkande återgivna yttrande den 28 november 1924 behandlat denna

fråga. Förbundet har därvid intagit samma ståndpunkt som herrar Wihlborg

och Nilsson samt reservanterna inom de sakkunniga, nämligen att det bör vara

upplåtelsens art och ändamål, men ej dess storlek, som skall vara avgörande

för om den skall lyda under de strängare bestämmelserna eller^ej.

För skogshanteringens vidkommande finner förbundet icke någon anledning

föreligga att nu frångå denna sin mening. Det rationella skogsbruket måste

fasthålla vid sitt ovillkorliga krav på att sådana jordbruk på skogarna, som avses

till huggare- och köraretorp, icke inordnas under den sociala arrendelagens

särbestämmelser. Detta krav korsas emellertid av de .sakkunnigas tvåhektarsgräns.

De av de sakkunniga föreslagna ändringarna i den sociala arrendelagstiftningen

äro ej heller av den art, att de i. nämnvärd mån undanröja olägenheterna

för skogsbruket av nämnda lagstiftning. Själva kärnpunkten i den meningsskiljaktighet,

som i nu förevarande spörsmål förefinnes mellan lagstiftarna

och skogshanteringens målsmän, ligger i en olika grundsyn på dessa lägenheters

uppgift och syftemål. Lagstiftarna kunna ej släppa den tanken, att

vid dessa små ställen jordbruket alltfort skall vara huvudändamålet. Det är

känslobetonade, men däremot icke ekonomiska motiv, som äro de drivande.

Skogsbrukets representanter återigen se i lägenheterna på skogen det nödvändiga

underlaget för det intensiva skogsbrukets genomförande. Dessa lägenheter

äro för detta ändamål lika nödvändiga, som arbetarbostäderna i industrisamhällena

på landet äro nödvändiga för fabriksdriften. Yad som reellt skiljer

skogsarbetarlägenheterna från industriföretagens arbetarbostäder är endast, att

innehavarna av de förra på grund av det avskilda läget måste förses med

mindre jordbruk, så att de kunna erhålla nödiga livsmedel på platsen och

jämväl i viss omfattning hålla dragare. Skogsarbetarlägenhetemas jordbruk

skola icke betjäna några andra ändamål, men de böra givetvis det oaktat väl

vårdas och hävdas.

Fasthåller man nu vid, att skogsarbetet är det primära vid dessa lägenheter,

så framstår jordägarnas krav om en relativ rörelsefrihet beträffande dem icke

såsom orimligt. Näppeligen skulle någon påyrka, att ett industriföretag skulle

upplåta sina arbetarbostäder vid fabrikerna, på sådana villkor beträffande

upplåtelsetid m. m., som innehållas i den sociala arrendelagen. Det är emellertid

till lika stort avbräck för det rationella skogsbruket att nödgas disponera

sina arbetarlägenheter i skogarna enligt en sådan lags föreskrifter.

Beträffande sådana jordbruk återigen på de större skogsegendomarna, vilka

ej äro erforderliga som arbetarlägenheter, och dessa jordbruk äro ingalunda få,

hava skogsägarna icke något emot, att arrendatorerna stödjas.av en klokt avpassad

lagstiftning, vilken kan vara ägnad att höja jordbrukets intensitet och uppmuntra

odlingsintresset. Förbundet vidhåller emellertid sin vid upprepade

tillfällen tidigare uttalade mening, att dessa jordbruksgårdar fortast möjligt

böra säljas, så att de må bliva underlag för en självägande jordbrukarklass.

Att den av de sakkunniga föreslagna minimigränsen av två hektar odlad jord

kommer att få till följd, att flertalet av sådana jordbruk på skogarna, vilka

äro behövliga till arbetarlägenheter, faller under de strängare bestämmelserna,

lärer vara ofrånkomligt och har ej heller av de sakkunniga bestritts. Det är

ej så mycket ett jordbruks storlek utan dess belägenhet, som blir avgörande

för, om det har särskild betydelse för skogsbruket. De nere vid de större

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

vattendragen samt i de därstädes liggande stora byarna belägna bolagsgårdama

kunna ofta avvaras för skogsskötselns vidkommande. Dessa gårdar och lägenheter

representera alla storleksklasser. I den mån de ej kunna försäljas, utarrenderas

de i jordbrukssyfte. De ute å själva skogarna belägna arrendegårdarna

och småställena däremot äro oftast oumbärliga för skogsbruket. I

särskilt hög grad är detta fallet i sådana trakter, där skogskolning bedrives.

Skogsarbetarna måste bo ute på skogen, eljest bliva avstånden till arbetsplatserna

för långa. Dessa skogsgårdar kunna emellertid även de vara av mycket

växlande storlek. I varje fall överstiger ett mycket betydande antal av dem

tvåhektarsgränsen. Beträffande kolare- och köraretorpen är detta regeln.

Det är, såsom förbundet tidigare framhållit, därför icke möjligt att med en

arealgräns avskilja sådana arrendegårdar å skogarna, som hava karaktären av

skogsarbetarboställen med tillhörande jordbruk för familjens livsmedelsförsörjning.

Förbundet måste därför bestämt avstyrka jordsakkunnigas förslag

om att en sådan gräns införes i lagstiftningen. I likhet med reservanterna

anser förbundet i stället, att arrendeupplåtelsens art och syftemål bör vara

avgörande för huruvida densamma skall ryckas in under de speciella, strängare

lagbestämmelserna eller ej. Förbundet får sålunda i denna punkt helt ansluta

sig till herrar Petterssons och Gabrielssons reservation.

Svenska Trävaru-exportföreningen: Av andra lagutskottet vid 1924 års riksdag

har uttalats, att de upplåtelser av bostad i förening med mindre jordbruk,

som skogsägarna gjort till sina skogsarbetare, huvudsakligen äro att anse såsom

led i ett arbetsavtal och att därför näppeligen bör ifrågakomma att å dylika

upplåtelser tillämpa de rättsregler, som krävas i en social arrendelagstiftnings

Det erkändes oförbehållsamt, att skogsägarna nedlagt betydande kostnader och

mycken omsorg vid ordnandet av bostäder, uppodling av jord in. in., allt i syfte

att sålunda åstadkomma en fast och j^rkesskicklig arbetarstam för skogsbruket.

De sakkunniga hava tillkännagivit sin principiella anslutning till denna uppfattning

och förklarat, att den sociala arrendelagstiftningen icke bör avse andra

arrenden än dem, som äro av sådan omfattning, att arrendatorn kan genom jordbruket

erhålla sin huvudsakliga bärgning. De hava även förklarat sig ej vilja

åt en ny lagstiftning giva sådan innebörd, att den komme att verka till hinder

eller avsevärt men för drivandet av ett rationellt skogsbruk.

Huru hava nu dessa principer tillämpats i det föreliggande förslaget?

Norrlandslagens enda syfte var, såsom ock dess främste upphovsman vittnat,

att bevara de självständiga bondebruk, som förvärvats av bolag och enskilda

skogsspekulanter, d. v. s. de gamla bondgårdarna med egen jordbruksekonomi.

Den var sålunda ej riktad mot skogsarbetarställena. I lagen blev emellertid

detta syfte uttryckt genom en arealbegränsning, som man redan då icke kunde

undgå att finna ganska godtycklig, nämligen fyra hektar inrösningsjord. Förevarande

lagförslag har även bibehållit en arealbegränsning, men minimigränsen

har där satts till två hektar odlad jord. Såsom av skogsägareförbundet erinrats,

skulle härigenom under den nya lagens tillämpningsområde läggas ett mycket

stort antal skogsarbetartorp; huru många hava de sakkunniga ej ens utrett.

Således tvärt emot sitt eget principuttalande hava de sakkunniga i verkligheten

låtit den av dem föreslagna lagen omfatta kanske största delen av sådana

i Norrland befintliga, av norrlandslagen ej berörda torpställen, som omöjligen

kunna hänföras till egentliga jordbruk, och därjämte en mängd skogsarbetarställen

i det övriga landet.

Att, såsom ovan nämnts, norrlandslagen kunnat fastställa en arealgräns av

fyra hektar inrösningsjord för egentliga jordbruk i motsats till skogsarbetarställen

kan till någon del förklaras och försvaras av de jämförelsevis likartade

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

förhållanden, som råda i Norrland, och av lagens egenskap att vara en speciallag.

När man i förevarande lagförslag nedsatt denna gräns till två hektar

odlad jord, har detta av två reservanter betecknats såsom i stort sett tillfredsställande,

såvitt angår Norrland, där den odlade arealen i förhållande till hela

ägovidden är relativt liten. Häremot må erinras, att detta skäl ligger alldeles

utanför den föreliggande saken. Frågan är ju, om två hektar odlad jord i

Norrland konstituerar ett jordbruk i egentlig mening. Härpå kan svaret ej

bliva annat än nej. Där finnes givetvis mycket mindre möjlighet för en jordbrukare

att på två hektar odlad jord hava sin huvudsakliga bärgning än i bördiga

och klimatiskt bättre gynnade slättbygder, framför allt i sydligaste Sverige.

När man därför fastställt arealgränsen till två hektar, ger detta i sig

själv vid handen, att man i verkligheten dragit gränsen snävare för Norrland

än för det övriga landet och detta, med den vanliga likgiltigheten för skogshanteringen,

alldeles i strid mot det syfte, som lagförslaget skulle hava för

ögonen, nämligen att skogsarbetartorpen skulle lämnas utanför den sociala arrendelagstiftningen.

För övrigt, om en gränslinje på hithörande område skall

kunna uppdragas för hela landet, så måste förutsättningen härför vara något

så när likartade förhållanden. Att så är, har väl ingen kunnat påstå, och under

sådana omständigheter kan den såsom »enkel» och »praktisk» betecknade

gränslinjen icke bliva annat än olämplig och oriktig. Den hänsyn, jordlagstiftningen

tidigare tagit och, om den skulle vara tillfredsställande, måst taga

till just de vitt skilda förhållanden, som råda i landets många olika delar, har

i förevarande lagförslag fullständigt kastats över bord såvitt angår avgränsningen

av lagförslagets tillämpningsområde.

Tillgodoseendet av det för landets ekonomi så viktiga skogsvårdsintresset är

helt och hållet beroende av tillgången såväl vinter som sommar av erforderliga

arbetskrafter. Där dessa ej funnits, hava industribolagen, väl icke i jordbrukets

utan helt och hållet i skogsbrukets intresse, anlagt skogsarbetartorp. Att

dessa i regel försetts även med odlad jord har sin grund i såväl sociala som

ekonomiska förhållanden, egendomliga för vårt land och särskilt dess skogsbygder.

Rent ekonomiskt sett är det på avsides belägna trakter omöjligt för en

arbetare att året om med hustru och barn leva där utan tillgång på jordens

alster, främst smör och mjölk, vilka sällan kunna erhållas från andra håll till

rimligt pris. Och socialt blir det för arbetaren en helt annan och behagligare

tillvaro, om han har att sköta, förkovra och utveckla ett litet jordbruk intill

bostaden. Jämföres härmed den intresselösa tillvaro, som en jordlös arbetare

skulle hava i ödsliga och glest befolkade trakter, och huru de barn skola bliva,

som där fostras utan kunskap i och håg för lantliga göromål, så förstår var och

en, att torpsystemet är naturligt uppvuxet ur vårt lands förhållanden. Men

om skogsarbetaren fått en jordbit åt sig upplåten, driver han därför icke jordbruk

annat än såsom binäring; endast om hans håg ligger mera för jordbruket

än för skogsbruket, övergår han till det egentliga jordbruket. Till hela sin

natur är han eljest skogsarbetare. Industribolaget har å sin sida upplåtit mark

och hjälpt till med byggandet och jordens uppodling eller iståndsättande allt

för att brukaren skall vara skogsarbetare i skogsbrukets tjänst. Vad oriktigt,

olämpligt eller osunt kan då ligga i att arbetaren för upplåtelsen utgör ett

visst antal arbetsdagar per vecka eller år och i övrigt skaffar sig kontant arbetsförtjänst

i skogsbrukets tjänst? Mången har på detta sätt med sparade

medel arbetat sig fram till arrendator av större jordbruk och även till ägare av

egen jord. Systemet självt frammanar de bättre egenskaperna hos individen.

Framåt vill var och en, som äger tillräckligt av vilja och håg. När så är, synes

lagstiftningen hellre böra främja än motarbeta denna naturliga utveckling.

Redan genom att, säkerligen fullt avsiktligt, under lagens tillämpningsom
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

råde lägga en mängd rena skogsarbetartorp överallt i landet men framför allt

i Norrland hava de sakkunniga uppenbart åsidosatt skogsvårdsintresset. Det

hjälper föga att till försvar åberopa vackert tal om lagbestämmelsernas mjukhet

och ändamålsenlighet, helst om dessa egenskaper ej heller äro till finnandes.

Arrendeavtalet och arbetsavtalet äro till sitt väsen så skilda, att det ej

är görligt att för dem båda. giva gemensamma regler. Vad som kan vara

lämpligt, när fråga är om jordbrukaren-odlaren, kan icke alltid tillämpas gent

emot arbetaren. Om det är klart, att en industriidkare icke gent emot sina arbetare

kan vara så bunden, att han förlorar sin avtals- och handlingsfrihet för

åratal framåt, så torde det ej behöva utvecklas, att skogshanteringen är i behov

av samma frihet gent emot däri anställda arbetare.

Är det således ofrånkomligt, att lagförslaget anlagts fullständigt i strid emot

uttalanden i riksdagen och de sakkunnigas principiella ståndpunkt, så borde

lagförslagets öde därmed vara avgjort. Med fog hade man kunnat vänta, att

en ny lag åtminstone icke skulle drabba skogsbruket hårdare än norrlandslagen

gjort. De bestämmelser, vilka de sakkunniga ansett det rationella skogsbruket

kunna tåla, äro långt ifrån så oskyldiga, som de velat göra gällande.

Bestämmelserna att legan ej får utsättas i dagsverken eller annat arbete och

att ersättningen för utfört arbete alltid skall utgå efter pris, ej understigande

det som vid tiden för arbetets utförande »är i orten gångbart», ävensom föreskrifterna

om husbehovsvirke och betesrätt å fastigheten »efter ortens sed» äro

direkt hinderliga för det rationella skogsbruket. Dessa bestämmelser och

framför allt den, att upplåtelsen ej må ske för tid understigande fem år och att

brukaren har rätt att erhålla ny upplåtelse för ytterligare två femårsperioder,

äro i verkligheten av den svåra beskaffenheten att driva skogsägaren antingen

till att upphöra med den intensiva skogsskötsel!! eller att på annat men

vida sämre sätt lösa arbetarfrågan. Ett skogsbruk, som är något mera än ett

blott exploaterande sådant, kan av skäl, som ovan berörts, omöjligen bära sådana

bojor, som här föreslagits. För såvitt skogsägaren skall efter tillkomsten

av en lag av detta slag hava möjlighet att ägna sig åt skogsvårdande arbeten,

så kan det endast ske genom att använda jordlösa arbetare, i stället för

jordbesittande män, eller arbetare med ringare jordtilldelning än två hektar

odlad jord. Men icke skulle väl därigenom skogsarbetarnas sociala villkor

förbättras, och icke heller ett fullgott arbete i skogarna främjas. I stället för

en fast, arbetsduglig och yrkesskicklig arbetarstam med hem i trevna skogstorp,

skulle komma lösa arbetare, mestadels kanske inhysta i baracker. Detta

bleve den närmaste följden. En ej mindre beklaglig följd bleve, att skogsvårdens

utveckling, delvis ännu endast börjad, komme att avstanna. Förutsättningen

för en sådan utveckling är, att skogstrakterna befolkas. Men arbetarna

kräva för att bosätta sig där att de kunna på goda villkor komma i åtnjutande

av ett hem med tillräcklig jord, liksom endast utsikten att på detta sätt erhålla

en duglig, fast arbetarstam kan förmå det skogsägande bolaget att lämna sin

kraftiga hjälp till sådan bosättning.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Blekinge, Hallands, Örebro och Kopparbergs

län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Södermanlands län

och Älvsborgs läns norra del, domänintendenten i Kronobergs län, överjägmästarna

i Mellersta Norrlands och Södra distrikten samt domänstyrelsen hava

även erinrat, att minimirealgränsen vore för låg. Sålunda har anförts av

Hushållning ssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns norra del: Innehavare

av jordbruk intill två hektar eller något större utsträckning kunna

svårligen vara att anse som arrendatorer i vanlig mening utan snarare som

arbetare, i vars löneförmåner ingå bostadshus och omkringliggande jordområde.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4 0

Utskottet håller före. att fyra hektar borde vara en lämplig lägre gräns och

att man med förslagets bestämmelser utan tvivel löper risken genom arrendeavtalens

tunga former allt för mycket hämma för såväl arbetaren som industrien

önskvärd rörelsefrihet.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Länsstyrelsen delar de betänkligheter, som

reservanterna Pettersson och Gabrielsson anfört mot de sakkunnigas förslag

om att den minimiareal, som arrendefastighet skulle hålla för att komma in

under de strängare bestämmelserna, fastställes till två hektar odlad jord. Med

avseende å skälen härtill hänvisas till nämnda reservanters motivering. Länsstyrelsen

vill dock ifrågasätta lämpligheten utav att stadgandet om bestämd

minimiareal i stället utbytes mot den av reservanterna föreslagna allmänt hållna

och därför svårtillämpliga bestämmelsen att »där arrendet uppenbart är att

anse såsom arbetarboställe och arrendatorn utgör stadigvarande arbetskraft

hos jordägaren, arrendet ej skall falla under bestämmelserna i fråga». Att

gränsen satts så låg som till två hektar odlad jord har enligt motiven sin grund

i norrländska förhållanden. Det synes länsstyrelsen, som om under sådana

förhållanden den lösningen läge nära till hands att låta den föreslagna gränsen

eller kanske än hellre den nu i norrländska arrendelagen stadgade gränsen av

fyra hektar inrösningsjord gälla, såvitt angår de landsdelar, å vilka denna

sistnämnda lag nu äger tillämpning, samt stadga en annan lämpligare minimigräns

för det övriga Sverige, vilken gräns med fördel torde kunna sättas till

fyra eller allra lägst tre hektar odlad jord.

Länsstyrelsen i Örebro län: Länsstyrelsen håller före, att den föreslagna

minimigränsen av två hektar odlad jord för här avsedda fastigheter är för låg,

då härigenom i många fall även torp- och skogsarbetarlägenheter komma att

falla under dessa undantagsbestämmelser. Visserligen föreligger i sådana fall

möjligheten att tillämpa dispensbestämmelsen i 54 §, men ett dylikt förfarande

komme att bliva särdeles tyngande icke blott för dem det närmast gäller, utan

även för länsstyrelsen, som härigenom skulle få sig ålagt en ny och särdeles

vansklig arbetsuppgift. Enligt länsstyrelsens mening bör därför antingen

ovanberörda minimiareal höjas, förslagsvis till det dubbla, eller ock möjligen

hellre i lagen såsom regel fastställas, att ett arrende icke skall falla under

förevarande bestämmelser, därest lägenheten i fråga är att anse såsom arbetarboställe

och arrendatorn har stadigvarande arbetsskyldighet till jordägaren.

I detta sammanhang finner länsstyrelsen sig därjämte böra påpeka saknaden

av bestämmelser i förslaget, på vad sätt kostnaden skall gäldas för den undersökning,

som av länsstyrelsen säkerligen måste företagas, i händelse av tilllämpning

utav de i 54 § föreslagna bestämmelserna.

Domänstyrelsen: Det torde allenast i undantag vara fallet, att ett område,

som omfattar odlad jord till en vidd understigande tre, fyra eller fem hektar,

är av sådan beskaffenhet att brukaren genom därå bedrivet jordbruk kan erhålla

sin huvudsakliga bärgning. Dylika upplåtelser måste i regeln anses vara rena

arbetarlägenheter. Då enligt 43 § minimigränsen i avseende på omfattningen

av de jordupplåtelser, för vilka lagens strängare bestämmelser skulle gälla, är

föreslagen till två hektar odlad jord, skulle bestämmelserna i 54 § angående

beviljande av undantag från tillämpning av bestämmelserna i 44—53 §§ verka

därtill, att i fråga om arrenden över två och intill åtminstone fyra hektar

beviljandet bleve regel. En bestämmelse, som endast i undantagsfall kommer

i tillämpning, i det att ansökan om och beviljande av licens från densamma

blir regel, måste givetvis anses olämplig, ej minst med hänsyn till det därmed

förenade besvär för vederbörande myndigheter. Under sådana förhållanden

och med beaktande av vad i övrigt i denna fråga anförts, anser styrelsen, särskilt

med hänsyn tagen till de intressen styrelsen företräder, att förenämnda

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Minimiarrendetid

och optionsrätt

vid arrenden

under

bolaq

in. fl.

minimigräns bör höjas, varvid styrelsen får föreslå, att den sättes till minst

fyra hektar odlad jord.

Även länsstyrelsen i Hallands län har framhållit, att därest viss minsta

areal jord funnes nödvändigtvis böra stadgas, denna borde sättas till fyra

hektar.

Enahanda yrkande har gjorts av hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Kalmar läns norra del, domänintendenten i Krcmobergs län och överjägmästaren

i Mellersta Norrlands distrikt.

Mot den föreslagna maximiarealen har erinran framställts allenast av

Hushållningssällskapets förvaltning sutskott i Malmöhus län, som framhållit,

att för Malmöhus län maximigränsen under inga förhållanden borde sättas högre

än tio hektar; samt

Lantbruksstyrelsen, som framhållit, att då det ar produktionens synpunkt

vore minst lika betydelsefullt, att större arrenden gåves den stabilitet, som eii

längre arrendetid medför, någon begränsning uppåt med hänsyn till den arrenderade

gårdens areal icke borde ske.

44—50 §§.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har beträffande de föreslagna bestämmelserna

om minimiarrendetid och optionsrätt anfört:

En reservant, herr Andersson, synes vilja förorda en optionsrätt av tio år,

två gånger förnyad utöver den första femåriga arrendetiden, men har slutligen

stannat vid att förorda den nuvarande norrlandslagstiftningens bestämmelse

om en minimiarrendetid av femton år. De sakkunniga hava emellertid enligt

sällskapets mening anfört fullt vägande skäl för att, då fråga är om att

införa en särskild lagstiftning för arrenden under bolag eller likställda gällande

för hela landet, föreslå en minimiarrendetid av fem år med rätt för arrendatorn

att förnya arrendet två gånger å vardera fem år, alltså sammanlagt femton år.

Förhållandena uti södra och mellersta Sverige äro så olika dem i Norrland,

att vad som utan större svårigheter i fråga om arrendetidens längd kunnat

tillämpas i sistnämnda landsdel ej passar i de förstnämnda. Med hänsyn till

den intensivare brukning, som jorden i de förstnämnda landsdelarna i regel erhåller,

kräves det en något större frihet att utarrendera jord än vad fallet

kan vara i Norrland. Det ligger i arrendatorns intresse mera än i jordägarens

att i de trakter, där jordbruket är huvudinkomstkällan, icke för lång tid binda

sig vid ett arrendeavtal, om vars konsekvenser han med hänsyn till jordens

avkastningsförmåga, konjunkturväxlingar o. d. icke kan bilda sig något säkert

omdöme. Det synes sällskapet, att de sakkunniga med sitt förslag funnit en

medelväg att göra ifrågavarande lagstiftning användbar över hela landet.

Mot ifrågavarande bestämmelser hava principiella betänkligheter uttalats

av åtskilliga myndigheter. Sålunda har anförts av

Länsstyrelsen i Hallands län: Hela optionssystemet grundar sig på ett underkännande

av jordägarens rätt att själv fritt bestämma det arrendebelopp,

han kräver, och de villkor, han i övrigt inom lagens ram vill uppställa för att

utarrendera sin jord. Därest han vill vid ny arrendeperiod hava förändrade

arrendevillkor och en arrendator, som har optionsrätt, icke medgiver detta, skall

enligt 48 § »tvisten» avgöras av skiljemän. Länsstyrelsen vill först ifrågasätta,

huruvida meningsskiljaktigheten lämpligen kan i juridisk mening kallas

tvist. Jordägaren har en vara, som han bjuder ut, nämligen arrenderätten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Arrendator!! har frihet att avgöra, om han vill spekulera på varan. Finner

han sig icke böra göra detta, enär han anser affären ofördelaktig, bör han få

draga sig tillbaka men icke kunna med maktmedel tvinga jordägaren att realisera

sin vara till lägre pris än denne vill. Länsstyrelsen föreställer sig att

ett godkännande av den nu föreslagna principen kan hava med sig konsekvenser

av oöverskådlig räckvidd. Det är sålunda svårt att inse, varför icke med

ungefär lika skäl man kunde ge en hyresgäst rätt att underställa hyresbelopp

och övriga hyresvillkor skiljedom, när han icke är belåten med hyresvärdens

villkor. Och varför blott vid arrende och hyra? Principen kunde ju åberopas

även vid andra avtal mellan privatpersoner. Såsom länsstyrelsen i ett tidigare

utlåtande framhållit, kan icke den omständigheten anföras såsom föredöme,

att staten själv vid sina arrenden medgivit optionsrätt, ty där har staten

handlat såsom jordägare och förbundit sig att gilla uppskattningsmännens

arrendeförslag. Staten har där frivilligt bundit sig. Det är något helt annat

att på föreslaget sätt tvinga en enskild jordägare att åtnöjas med ett visst

arrendebelopp. Det strider mot den fria avtalsrätt, som länsstyrelsen anser

det vara ytterst viktigt att bibehålla. Men om det tvångsvisa skiljedomsförfarandet

slopas, försvinner ock nyttan av optionsrätten. Denna rätt blir då

värdelös. Länsstyrelsen får fördenskull avstyrka optionsrätten och de stadganden,

som sammanhänga med denna.

Minimitiden för bolagsarrende har i 44 § satts till så pass kort tid som

fem år. Att de yrkanden, som framställts om längre minimitid, icke vunnit

gehör finner länsstyrelsen riktigt. Emellertid anser länsstyrelsen varje bestämmelse

om laglig minimitid olämplig. Icke minst ur arrendatorns synpunkt

är det angeläget att bibehålla frihet härvidlag.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands lån: Otvivelaktigt

komma bestämmelserna i 44—50 §§, därest de lagfästas, att avsevärt

kringskära jordägarens rätt att i överensstämmelse med det sätt, som han finner

lämpligast, disponera över sin fastighet, utan att samtidigt tillförsäkra

arrendatorn däremot svarande fördelar eller ökad trygghet. På grund härav

framstår det som oundgängligen nödvändigt, att, om en lagstiftning som den

nu avhandlade överhuvud kan befinnas lämplig att införa för hela riket, en

genomgripande omformulering av paragraferna kommer till stånd, så att dessa

bringas i bättre överensstämmelse med näringslivets krav i ekonomiskt avseende

och mista sin nu otvetydigt framträdande, mot jordägaren riktade tvångskaraktär.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jönköpings län: Bestämmel
serna

äro av den art, att menliga följder av deras antagande som lag icke

kunna undgås. Då det utav många anledningar kan vara för såväl jordägare

som arrendatorer fördelaktigt och i vissa fall oundvikligt att träffa arrendeavtal

på kortare tid än fem år, synes det utskottet orimligt att i lagen förbjuda

dylika avtal. Visserligen kan Konungens befallningshavande på ansökan

därom medgiva undantag från denna bestämmelse, men det troliga är,

att många i stället för att anlita denna utväg, upprätta lagstridiga arrendeavtal,

vilka sedan giva upphov till tvister och svårigheter.

Stadgandet om optionsrätt för arrendator, som arrenderar enskild egendom,

anser utskottet vara ett allt för långt gående ingrepp i den fria avtalsrätten.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns södra del: Bestämmelserna

kunna ses ifrån flera synpunkter. Genom att arrendatorn tillförsäkras

en lång arrendetid, vilken på grund av optionsrätten i 45 § skulle

kunna bliva minst femton år, komme hans intresse för det arrenderade jordbrukets

förbättrande att ökas, framförallt därigenom, att han bleve bättre i

tillfälle att skörda frukterna av nedlagt arbete, än om arrendetiden vore kortare.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Denna synpunkt är värt allt beaktande, men här finnas även skäl, som tala

emot en dylik anordning. Då arrendeavtalet är förbundet med skyldighet för

arrendatorn att utföra arbete för jordägaren, är det lika olämpligt för arrendatorn

som för jordägaren, att så långt avtal avslutas, som föreslagits. Ett arbetsavtal

för lång tid strider mot gängse praxis i vår tid, och icke minst arrendatorn

skulle vara motvillig att på så lång tid som fem år binda sig genom

ett arbetsavtal. Bestämmelserna om optionsrätt synas dessutom orättvisa;

båda parterna böra äga samma rätt, då det gäller att förlänga arrendeavtalet.

Domänstyrelsen: I enlighet med gällande grunder för förvaltningen av kronans

jordbruksdomäner skall arrende av kronan tillhörig jordbruksegendom

visserligen i allmänhet omfatta tjugu år, men utarrendering på kortare tid

må ske om, bland annat, under närmast följande åren sådant förhållande kan

antagas inträda, som väsentligen inverkar på arrendevärdet. I enlighet härmed

och efter av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifter har utarrendering av nämnda

egendomar under senare åren i allmänhet skett på kortare tid, fem, sju ä tio

och högst femton år. I avseende på arrendetiden i huvudsak liknande bestämmelser

äro i 1925 års ecklesiastika arrendeförordning meddelade i fråga om utarrendering

av ecklesiastik jord. Beträffande upplåtelse på arrende av annan

än nyssnämnd kronans fastighet, såsom de i allmänhet smärre lägenheter, som

finnas på kronoparkerna, äger domänstyrelsen i varje fall efter för handen varande

förhållanden bestämma arrendetiden. Då dessa upplåtelser i allmänhet

utgöras av arbetarlägenheter, huggaretorp och köraretorp, från vilkas jordbruk

arrendatorn endast i undantagsfall kan få sin huvudsakliga bärgning, och då

det är av vikt för skogsbruket, att lägenheterna innehavas av personer, som

kunna utföra effektivt arbete i skogarna, sker upplåtelse därav endast på

kortare tid, högst fem år. Det är dock mycket vanligt, att arrendator, som

väl sköter den upplåtna lägenheten och i övrigt fullgör avtalad arbetsskyldighet,

erhåller förnyat arrende både en och flera femårsperioder. Någon bestämd

optionsrätt är han dock icke tillförsäkrad.

Ehuru de föreslagna stadgandena om minimiarrendetid och optionsrätt för

arrendatorn icke skulle äga tillämpning beträffande upplåtelser från kronojord,

får styrelsen dock — såsom här förut i annat sammanhang framhållits

— erinra om den svårighet, som alltjämt måste förefinnas att vid upplåtelser

från kronojord förbise de stadganden, som till arrendatorns fördel må bliva

gällande vid upplåtelse av jord tillhörig bolag och därmed jämställda rättssubjekt.

De sakkunniga hava visserligen i 47 § föreslagit, att arrendatorn under vissa

förhållanden kan gå förlustig förenämnda optionsrätt till nytt arrende, men då

erfarenheten visat, att det föreligger största svårighet att kunna få en arrendator

skild från innehavande lägenhet, även om han gjort sig skyldig till sådan

vanvård av egendomen eller annan förseelse, som i 36 § allmänna arrendelagen

upptages såsom förverkandeskäl, torde det kunna förutses att, därest arrendatorn

icke själv avsäger sig rätten till nytt arrende, arrendetiden i regeln

komme att gälla femton år. Då detta mången gång skulle innebära en betydande

olägenhet för jordägaren, som på så sätt kunde bliva för längre tid

bunden vid en arbetare, som allenast på ett underhaltigt och långt ifrån tillfredsställande

sätt fullgjorde det arbete, för vilkets utförande lägenheten upplåtits

till honom, anser styrelsen det föreslagna stadgandet i 45 § komma att

i ej ringa grad verka hindrande för bedrivande av ett rationellt skogsbruk.

Sveriges skogsägareförbund under framhållande av vad förbundet tidigare

anfört rörande behovet av avtalsfrihet vid alla upplåtelser av skogsarbetarlägenheter:

G-agnet för det rationella skogsbruket av sådana lägenheter bortfaller,

om man riskerar att för långa tidsperioder få dem besatta av personer,

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

»om sakna vilja eller förmåga att verkställa skogsarbete. Särskilt för södra

och mellersta Sverige med dess högt utvecklade bolagsskogsbruk skulle ett

borttagande av avtalsfriheten rörande arrendetidens längd medföra besvärande

konsekvenser. I vissa fall lärer det även för arrendatorerna vara föga önskvärt,

att arrendetiden göres för lång. — Ser man återigen på sådana jordbruk,

som icke avses att vara arbetarlägenheter, har förbundet beträffande dem icke

något att erinra mot de sakkunnigas förslag. Stadgandet i 46 §, att överlåtelse

av fastigheten bryter optionsrätten, ger garanti för att arrendelagen ej skall

bliva något hinder mot dessa arrendejordbruks frigörande.

Även över jägmästarna i Västra och Södra distrikten hava uttalat betänkligheter

mot en bestämmelse om viss minimiarrendetid.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Hallands län har framhållit:

Bestämmelserna böra få annuleras genom uti arrendekontraktet intaget villkor,

att detta skall gälla utan tillämpning av optionsrätt. En jordägare kan

nämligen mången gång för tid av fem år önska utarrendera en fastighet, vilken

han efter nämnda tids förlopp själv har bruk för eller då önskar disponera

över på annat sätt. — Ett beaktande av angivna synpunkt bör givetvis föranleda

en omredigering av förslagets 53 §.

Länsstyrelsen i Kalmar län har framhållit, att den föreslagna minimitiden

syntes godtyckligt vald. Det kunde diskuteras, om denna vore under alla förhållanden

lämpligast. Likaså torde den föreslagna optionsrätten under vissa

förhållanden bliva för arrendatorn skäligen illusorisk. Som den dock i många

fall kunde bliva till verkligt gagn. har länsstyrelsen ansett sig böra tillstyrka

en dylik rätt i därför avsedda fall.

Lanthruksstyrelsen har anfört: I enlighet med den uppfattning, styrelsen redan

förut givit till känna angående den stora betydelsen ur såväl jordbrukssom

social synpunkt av långa arrendeperioder, finner styrelsen det vara önskvärt,

att den längre arrendetid, som finnes stadgad i den norrländska arrendelagén,

bibehålies. Styrelsen vill i detta avseende i huvudsak ansluta sig till

den av herr Lindhagen i hans skrivelse uttalade mening.

Visserligen förutsätter förslaget, att med den femåriga arrendetiden skulle

följa optionsrätt till ytterligare två arrendeperioder om fem år vardera. Då

optionsrätten jämlikt 47 § icke är ovillkorlig och ej heller medför rätt till oförändrad

lega. synes denna rätt knappast kunna ersätta värdet av en längre arrendetid.

Enligt styrelsens förmenande torde, därest lega icke utsättes i arbets-

eller naturaprestation, det med hänsyn till de ekonomiska villkorens föränderlighet

visserligen kunna anses vara riktigt, att en reglering av legan kan

ske vart femte år. Därest emellertid hänsyn tages till vad styrelsen anfört

i fråga om 7 § bortfaller ovanberörda motiv för kortare arrendeperioder.

Överjägmästaren i Umeå distrikt: Uppenbart är att den arrendator, som

icke bar någon garanti, att, om han sköter sig och sin arrenderade jord till

belåtenhet, han också får behålla arrendet för längre tid, icke kan vara hågad

nedlägga mer arbete och kostnader på lägenheten, än som är nödvändigt, d. v. s.

det minsta möjliga — till skada för både jorden och dess ägare ävensom för brukaren,

om han även framdeles kommer att bruka jorden. Men å andra sidan

torde försiktigheten både från ägarens och arrendatorns sida bjuda, att man ej

binder sig för alltför lång tid, ty båda kunna då bittert få ångra sig. Såvitt

jag kan finna, borde i regel kunna fastslås som lämplig arrendetid högst tio

år för jord överstigande två hektar, men med rätt för arrendatorn att, om han

fullt nöjaktigt sköter sig och sin arrendejord, få avtalet förnyat för ytterligare

tio år vid varje arrendeperiods utgång. Då emellertid fall kunna tänkas, som

motivera avvikelser härifrån, torde vederbörande länsstyrelse böra äga befo
Bihang

till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 155 Käft. (Nr 182.) 12

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

genhet att efter prövning medgiva avvikelser härutinnan. Därjämte synes mig

avtalet böra ställa i utsikt — utan direkt tvång — nedsättning i arrendebeloppet

vid en ny periods inträde i proportion till de förbättringar, som under

den gångna perioden av arrendatorn verkställts på lägenheten.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har förordat viss utsträckning av optionsrätten.

Enligt länsstyrelsens mening borde man kunna så mycket tillmötesgå

arrendatorns intresse att få behålla fastigheten, att även om arrendet varat

femton år eller längre tid, arrendatorn tillerkändes företrädesrätt till nytt arrende

under förutsättning att jordägaren icke själv ville bruka jorden. — Även domänintendenten

i Malmöhus län har ställt sig frågande till begränsningen av optionsrätten

inom ramen av en femtonårsperiod. Trygghetskänslan hos arrendatorn

äventyrades därigenom betänkligt.

Beträffande lämpligheten av att för Norrland och Dalarne ersätta nu gällande

bestämmelser om minimiarrendetid av femton år med de föreslagna synas

meningarna bland ortsrepresentanterna vara delade. Å ena sidan synas länsstyrelserna

i Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens län ävensom hushållningssällskapens

förvaltningsutskott i Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län icke hysa några betänkligheter mot

förslaget. Sålunda har anförts av

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Genom den omläggning, lagstiftningen

sålunda skulle komma att erhålla, komme även den norrländska arrendelagen

att bliva obehövlig, och förslagets antagande förutsätter också upphävandet av

denna lag. Härigenom komme visserligen för Norrland och Dalarne att inträda

en viss återgång i förhållande till nu gällande bestämmelser. De senare

årens lagstiftning angående fast egendom synes emellertid komma att medföra

en viss inverkan även i fråga om utarrendering av jord till förmån för arrendatorn.

Det synes därför länsstyrelsen, som om den jämkning i de nuvarande

bestämmelserna för denna del av landet, som sålunda komme att äga rum, icke

borde giva anledning till betänkligheter mot förslagets antagande.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län: I fråga

om jordbruksarrenden under bolag m. fl. innebär förslaget en betydande

uppmjukning av nuvarande lagstiftning. Eörslaget torde emellertid böra bedömas

med beaktande av dels att de nya bestämmelserna avse att gälla ej

endast Norrland och Dalarne utan jämväl landet i övrigt, dels också att åtminstone

de norrländska bolagen visa en påtaglig tendens att så mycket som möjligt

genom försäljning frigöra sig från den inägojord, som tidigare utarrenderats,

men som nu jämte erforderlig skogsareal avstyckas till självständiga brukningsenheter.

Denna försäljning av inägojorden är en naturlig följd av den ekonomiska

utvecklingen och kommer förmodligen att påskyndas genom den föreslagna

ändringen i nuvarande lagstiftning. Genom den optionsrätt, som tillkommer

bolagsarrendator och därmed jämställda, ävensom den prövning som

vid tvist om optionsrätt stadgas, har också arrendator tillförsäkrats ett sådant

stöd i lagen att de betänkligheter, man eljest kunnat hysa på grund av lagens

uppmjukning, synas kunna lämnas åsido, enär arrendator också genom förslaget

onekligen tillförsäkras vissa fördelar i jämförelse med nuvarande lagbestämmelser

om minst femtonårig arrendetid.

Å andra sidan hava länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län uttalat

sig för bibehållandet av den norrländska arrendelagens bestämmelser i ifrågavarande

hänseende. Härutinnan har anförts av

opaginerad Kontrollera mot PDF

81

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Beträffande bestämmelsen i 44 § om minimitid

erinras, att i en inom jordkommissionen verkställd undersökning uttalats,

att den i norrländska arrendelagen stadgade minimitiden av femton år icke

medfört några mera avsevärda olägenheter för de därav berörda jordägarna.

Såvitt länsstyrelsen kunnat inhämta, är detta uttalande riktigt. Trävarubolagen

hava i regel icke för avsikt att själva bruka den utarrenderade jorden. Arrendebeloppet

är vanligen så obetydligt, att det icke för bolagens verksamhet

har någon nämnvärd betydelse. Under normala förhållanden är arbetet i skogarna

så eftersökt, att det icke torde vara någon svårighet för jordägaren att

erhålla tillgång till erforderliga arbetskrafter. Dessa omständigheter böra, såvitt

angår Norrland, hållas i minne, då man bedömer de sakkunnigas förslag

om en minimitid av fem år med optionsrätt. En jämförelse mellan nu gällande

minimitidsbestämmelser och de sakkunnigas förslag synes utfalla sålunda. För

jordägaren medför sistnämnda förslag icke nämnvärt större säkerhet att få

råda över jorden än den äldre bestämmelsen. Möjligheten enligt 47 § att bliva

arrendatorn kvitt torde i praktiken komma att bliva mycket ringa, och det bör

särskilt påpekas, att enligt de sakkunnigas motivering den omständigheten,

som från jordägarhåll framhävts såsom ett särskilt viktigt skäl mot en lång

arrendetid, nämligen behovet av dugliga arbetskrafter för en intensiv skogsskötsel,

icke anses utgöra laga anledning att vägra optionsrätt. Den viktigaste

fördelen för jordägaren av optionsrätten i stället för den längre arrendetiden

skulle därför vara, att han kan få arrendevillkoren ändrade under femtonårsperioden.

Med de låga arrenden, som i allmänhet tillämpas, har emellertid

även denna omständighet relativt ringa betydelse. För arrendatorn åter torde

med hans vanligen svaga ekonomi en eventuell förhöjning av arrendet spela

väsentligt större roll, och den osäkerhet om arrendets förlängning, som den förkortade

arrendeperioden i viss mån innebär, medföra ett försvagande av hans

ställning och en minskning av hans intresse för jordbruket.

I detta sammanhang bör också erinras om den viktiga frågan om arrendefastigheternas

återgång till självägande jordbruk. Hos flera av de skogsägande

bolagen torde för närvarande finnas en bestämd benägenhet att avhända bolagen

den inägojord, som icke oundgängligen erfordras till boställen åt deras

faktorer och annan fast anställd personal, och den uppfattningen torde också

växa fram, att det är nödvändigt, att därvid offra ett lämpligt skogsanslag

för att bilda självständiga fastigheter. Däremot finnes ingalunda alltid hos

arrendatorerna någon större benägenhet för att köpa de arrenderade fastigheterna.

De anse sig hava det bättre såsom arrendatorer med sina små arrenden,

låga skatter, byggnaderna uppförda och underhållna av bolagen, än såsom

självägande. Enligt länsstyrelsens uppfattning är det emellertid ur allmän

synpunkt önskvärt, att en sådan förändring sker. Det kan icke förnekas, att

arrendesystemet alltför ofta kväver intresset för jordens förbättring. Det på

jordbruket nedlagda arbetet inskränkes till det minst möjliga, och jordens produktivitet

blir därför väsentligt mindre än vad den kunde vara, samtidigt som

den enskilde saknar eggelsen till att förbättra sin ekonomi genom arbete för

framtiden och i stället inriktar sig på de tillfälliga och osäkra arbetsförtjänsterna

i skogarna. Om jorden förvärvades såsom självägande, skulle man kunna

hoppas, att åtminstone den yngre generationen, vilken nu ofta växer upp i

samma slöhet, finge ett helt annat och större intresse för jordens skötsel, varigenom

jordbruket skulle drivas upp till större avkastning och en del av den befintliga

överskottsarbetskraften få den mest naturliga användningen.

Om man nu frågar sig, huru minimiarrendetiderna inverka på detta problem,

synes det icke kunna förnekas, att femtonårstiden understundom gjort

det möjligt för dugliga arrendatorer att samla tillgångar i kreatur, redskap, i

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

bästa fall även ett litet sparkapital eller åtminstone personligt förtroende, så

att de hava möjlighet att köpa arrendefastigheten, vilken ofta erbjudes dem

för särskilt lågt pris av bolaget. Å andra sidan kan det naturligtvis tänkas,

att i något fall den långa arrendetiden förhindrar försäljning, icke till arrendatorn,

men till annan lämplig köpare. Då det torde hava visat sig, att försäljningarna

oftast ske till arrendatorerna, är det senare dock att anse såsom

undantag. I enlighet härmed förefaller det länsstyrelsen, som om den hittills

gällande arrendetiden av femton år skulle verka starkare till underlättande

av arrendejordens återgång till självägande bondebruk än de sakkunnigas förslag,

åtminstone såvitt angår norrländska förhållanden. Icke ens då det gäller

försäljning till tredje man torde de sakkunnigas förslag hava något nämnvärt

företräde, särskilt med hänsyn till bestämmelserna i 46 §.

Om emellertid en minimitid av femton år skulle befaras i något undantagsfall

komma att förhindra en eljest möjlig försäljning, synes det kunna ifrågasättas

att införa en särskild bestämmelse om rätt för jordägaren att på grund

av förestående försäljning med tillstånd av jordbrukskommissionen uppsäga arrendet

efter en viss arrendetid, exempelvis fem år, och med en viss fardagstid,

exempelvis den fardag, som infaller näst efter ett år från uppsägningen.

Skärpta vanhävdsbestämmelser mot arrendatorerna skulle möjligen också öka

benägenheten för återköp.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: För att bereda arrendatorn den tryggade

ställning, som med rätta betraktas som en nödvändig förutsättning för ett intresserat

och framgångsrikt arbete på jordbruket, har det alltid ansetts vara

en viktig betingelse, att arrendatorn tillförsäkras besittningsrätten av arrendet

för så lång tid, att han själv får njuta frukterna av sitt nedlagda arbete. Att

detta syftemål icke nöjaktigt kan uppnås genom femåriga arrendeperioder torde

vara uppenbart, och saken förbättras föga genom optionsrätten, då denna i varje

fall icke utesluter möjligheten av väsentligt skärpta villkor för eventuell förlängning

av arrendet. Att döma av den utredning, som ligger till grund för

1921 års betänkande angående verkningarna av lagstiftningen till förekommande

av vanhävd å viss jord i Norrland och Dalarne, synes den femtonåriga minimitiden

icke hava medfört några mera avsevärda olägenheter för de jordägare,

som beröras av norrlandslagen. Under sådana omständigheter synes

anledning knappast föreligga att nedsätta den i gällande lag stadgade minimitiden.

Mot -17 § har anmärkts av

Länsstyrelsen i Blekinge län: Det i 47 § använda uttrycket »synnerligt

men» synes länsstyrelsen uppställa större krav på förutsättningarna för att

tillämpning av optionsrätten skall kunna vägras, än som är förenligt med billig

hänsyn till jordägaren. Det synes, som om jordägaren borde vara berättigad

vägra option, så snart han därigenom skulle tillskyndas »avsevärt men».

I detta sammanhang vill länsstyrelsen som anmärkningsvärt framhålla, att de

sakkunniga i motiven (s. 88) bland möjligen förekommande dispensskäl ej alls

nämnt det fall, att jordägaren av viss berättigad anledning ej längre vill överhuvud

taget hava arrendefastigheten utarrenderad, utan vill själv bruka densamma.

Domänstyrelsen: Vad de sakkunniga i motiven (s. 88) anfört därom, att

arrendatorn ej torde kunna påfordra nytt arrende, om fastigheten under arrendetiden

försålts till någon, som avser att själv bruka den eller att upplåta

densamma till en son eller nära anhörig, synes lämpligen böra erhålla uttryck

i 47 §.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Mot 49 § har anmärkts av

Domänstyrelsen: Bestämmelsen synes höra på så sätt förtydligas, att utförd

förbättring av fastigheten ej må föranleda förhöjning av arrendeavgiften,

utan så är att gottgörelse gives arrendatorn för den del av förbättringen, som

han icke kunnat tillgodogöra sig under föregående arrendetid.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jönköpings län: I Asådana

fall t. ex. då arrendeavgiften sättes låg därför att fastigheten vid tillträdet är

i mindre gott skick, har arrendatorn redan genom den lägre avgiften fått ersättning

för förbättringar, som kanske falla sig helt naturliga under brukningen

och som fullt betalt sig under första arrendeperioden. Det kan emellertid

bliva svårt nog för jordägaren att bevisa, att förbättringarna ersatts genom en

låg arrendeavgift, och i sådana fall kan stadgandet bliva till förfång för jordägaren.

51 §.

Beträffande första stycket i denna paragraf har länsstyrelsen i Gotlands län Första stycanmärkt,

att det vid varje arrendeavtal otvivelaktigt vore till fördel för bägge ket.

kontrahenterna att legan och övriga arrendevillkor så noga som möjligt bestämdes

i kontraktet. Den i Öl § beträffande vissa jordbruksarrenden intagna

föreskriften att lega, som skulle utgå i penningar eller naturalster, skulle vara

till beloppet bestämd, syntes därför böra bliva gällande för varje arrendeavtal.

— Liknande uttalande har gjorts av länsstyrelsen i Hallands län.

Mot bestämmelsen i andra stycket hava betänkligheter uttalats av länssty- Andra stycrelserna

i Kronobergs och Kristianstads län samt hushållning ssällskapens för- ket.

vältning sutskott i Östergötlands, Kronobergs län, Kalmar läns södra del, Hallands

län, Älvsborgs läns södra del samt Norrbottens län, domänintendenterna

i Kronobergs och Älvsborgs län, överjägmästarna i Övre Norrbottens och Bergslags

di st rikt en ävensom lantbruksstyrelsen, Sveriges skogsägareförbund och

Sveriges allmänna lantbrukssällskap. I huvudsak har anförts: Bestämmelsen

vore icke välbetänkt. Man kunde ej tillbakahålla anmärkningen, att denna särskilda

grupp arrendatorer härigenom bereddes en undantagsförmån framför

alla andra slag av jordbrukare. Risken för missväxt funnes ju alltid, och denna

kunde vara lika kännbar för övriga arrendatorer och även för självägande

småbrukare t. ex. egnahemslåntagare utan att det likväl varit tal om att i lag

föreskriva nedsättning i låneräntor och annuiteter för dessa senare vid missväxt.

Man kunde även ifrågasätta, huruvida det vore förenligt med gängse

rättsåskådning att överflytta denna risk på jordägaren. Ett arrendeavtal innebure

ju alltid, att hela affärsrisken övertoges av företagaren-brukaren. Bestämmelsen

vore vidare ägnad att skapa tvister mellan arrendatorn och jordägaren.

Då arrendatorn möjligen kunde lockas att utfästa oskäligt högt arrende

genom förespegling, att om skörden bleve mindre normal, avkortning av arrendet

vore honom lagligen tillförsäkrad, kunde stadgandet också lända arrendatorn

till direkt förfång. Även om bestämmelsen icke lagfästes, kunde man

säkerligen våga räkna med, att jordägaren i görligaste mån komme att behjärta

det svåra läge, arrendatorn råkat uti, och bereda honom lättnad i legan.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

År rend ators

rätt till

husbehovsfiske.

Lantbruksstyrelsen har anfört: Ehuru styrelsen finner syftemålet med denna

bestämmelse berättigat och ehuru sådan bestämmelse återfinnes i norrlandslagen,

anser sig styrelsen dock höra ifrågasätta, huruvida den bör åtminstone

i här föreslagen form bibehållas, då lagen nu utsträckes att gälla hela landet.

Med hänsyn till den vaga formuleringen synes det nämligen styrelsen som om

bestämmelsen i fråga, därest icke närmare föreskrifter meddelas om huru nedsättningen

i legan skall beräknas, är ägnad att giva anledning till otaliga tvister,

vilka måste slitas vid domstol. En bestämmelse av denna art torde lätt

kunna föranleda krav på nedsatt lega, så snart missväxt i något avseende föreligger.

Bestämmelsen synes därför enligt styrelsens förmenande böra utgå eller

utökas med tydliga bestämmelser om huru skälig nedsättning i legan skall

bestämmas.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län har anfört:

Det kan ifrågasättas huruvida det är rättvist att såsom i 51 § stadgas låta jordägaren

vidkännas möjligen förekommande missväxt. Eörhållandet är att missväxt

icke uppträder i så svårartad form i Norrbotten som exempelvis mellersta

Sverige. Jordbrukens i Norrbotten ytterliga känslighet för dålig skörd

och dylikt beror på att jordbruken här i allmänhet äro så små, att den minsta

avvikelse från normalskörden förorsakar svårigheter för jordbrukarfamiljen.

Bestämmelsen i denna paragraf kan därför rent av motverka sitt eget syfte,

genom att arrendatorn i förlitande på den däri stadgade hjälpen uraktlåter uppodla

så pass mycken jord, att han under alla förhållanden kan reda sig. För

dylika småbrukare verkar en inskränkning i arbetsförtjänsterna på samma

sätt. Och någon garanti däremot kan ej heller lämnas. Uppodling av för levnadsuppehället

tillräcklig areal är enda botemedlet härför. — Skall jordägaren

lämna understöd vid missväxtår skulle han då rättvisligen bekomma större

arrende under s. k. goår.

Domänstyrelsen och Sveriges skogsägareförbund hava framhållit, att bestämmelsen

borde kompletteras med en föreskrift, att tvist om nedsättningens belopp

borde avgöras av skiljemän.

52 §.

Beträffande den i förevarande paragraf föreslagna rätten till fiske har länsstyrelsen

i Kalmar län framhållit, att tillräckliga skäl syntes föreligga för en

bestämmelse, enligt vilken det vore arrendator tillåtet att till husbehov fiska

i vatten, tillhörande den arrenderade jorden, med undantag dock för sådant

fiskevatten, där särskilda åtgärder för fiskets förbättrande vidtagits av annan

än arrendatorn.

Länsstyrelsen i Hallands län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i

Uppsala, Östergötlands, Kronobergs och Hallands län ävensom domänintendenten

i Älvsborgs län hava ansett, att en dylik rätt ej borde stadgas. — Såsom

skäl härför har anförts, att även vid den grupp av arrenden, varom här vore

fråga, kunde fisket vara av den ekonomiska betydelse, att jordägaren ville

själv tillgodogöra sig detsamma eller utarrendera det till särskild person, och

att det vore mycket svårt att kontrollera, huruvida arrendatorn fiskade endast

till husbehov eller även till försäljning. — Av länsstyrelsen har särskilt framhållits,

att fiskerätten vid havsstränderna kunde vara av sådan betydelse och

utövas på sådant sätt, att den icke borde nödvändigtvis inbegripas i arrendet.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Lantbruksstyrelsen har anfört: Med hänsyn till inom södra och mellersta

Sverige rådande förhållande och laxens sparsamma förekomst därstädes, finner

styrelsen sig böra ifrågasätta, huruvida icke i förevarande paragraf borde intagas

en bestämmelse, som möjliggör, att i kontrakt kunde från husbehovsfiske

undantagas jämväl fiske av lax.

Såväl enligt gällande norrländska arrendelag, 23 §, som enligt föreliggande

förslag är rätten till fiske i vatten, där särskilda åtgärder av jordägare vidtagits

till fiskets förbättrande, undantagen från arrendatorns ovillkorliga fiskerätt.

Det förekommer emellertid ofta, att dylika åtgärder vidtagas av till exempel

lantbruksstyrelsen. hushållningssällskapen eller andra organisationer. I här

behandlade avseende synes det icke vara av någon betydelse vem som utfört

åtgärderna i fråga. Styrelsen vill därför föreslå, att orden »av jordägaren»

utgå.

Sveriges skogsägareförbund har anfört: Arrendatorns rätt till fiske kan i

södra Sverige i vissa fall förväntas medföra vådor för den rationella fiskevård,

som därstädes å många större skogsegendomar börjar genomföras. Denna bestämmelse

väcker därför vissa betänkligheter i fråga om Sydsverige.

53 §.

Vid denna paragraf har anförts av

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län: Mot principen

kan, därest föreliggande förslag blir upphöjt till lag, ingenting annat anföras,

än att den knappast synes stå i överensstämmelse med den hittills allmänt

hävdade uppfattningen om »likhet inför lagen».

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kristianstads län: Där jordägaren

och arrendatorn vid arrendets ingående varit fullt ense och tydlig

skriftlig överenskommelse rörande fastighetens byggnader upprättats, bör denna

äga vitsord såsom undantag från lagens bestämmelser.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Hallands län: Det synes obilligt,

åtminstone för de södra delarna av landet, med de skiftande arrendeförhållanden,

som där förefinnas även för uti paragrafen avsedda jordinnehav, att

icke hithörande förhållanden — åtminstone i vad de beröra 10—13 §§, 20 §, 21 §,

första stycket, samt 45—52 §§ — skola få fritt avtalas mellan kontrahenterna.

Vidare torde med skäl kunna här ytterligare anmärkas på det ensidiga och

olämpliga i att alltid främst tillse arrendatorernas förmenta bästa, för visso

mången gång till stort men för jordägarnas berättigade ekonomiska intressen

och jordens rationella skötsel.

Liknande uttalande har gjorts av domänintendenten i Älvsborgs län.

54 §.

Vid denna paragraf har anmärkts av

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Dispensrätten synes hava blivit för snävt begränsad.

Det torde vara nödvändigt att såsom dispensgrund upptages även

det förhållande, att arrendet huvudsakligen har karaktären av upplåtelse av

arbetarbostad och arrendatorn utgör stadigvarande arbetskraft hos jordägaren.

Därutöver anser sig länsstyrelsen böra uttala önskvärdheten av att stadgandet

erhåller sålunda ändrad avfattning, att vid prövning av fråga om jordägarens

behov av en friare bestämmanderätt över fastigheten hänsyn må tagas även till

annan av honom bedriven näring än jordbruk och skogsbruk. Länsstyrelsen

anser sig böra i detta sammanhang uttala, att förhållandena i detta län torde

Dispens.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Fideikommiss

arrenden

och vissa

andra stadigvarande

arrenden.

komma att medföra, att undantag från tillämpningen av de föreslagna strängare

bestämmelserna i talrika fall måste medgivas.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i samma län: I bestämmelsen

torde böra tydligt utsägas, att dispens bör lämnas vid alla uppenbara affärsarrenden,

samt att vid lämnande av dylik dispens hänsyn skall tagas till jordägares

behov av friare bestämmanderätt över fastigheten av hänsyn jämväl till

annan av honom bedriven näring än jordbruk eller skogsbruk.

Sveriges skogsägareförbund: Därest de sakkunnigas förslag att lägga så gott

som samtliga bolagsjordbruk under de tvingande bestämmelserna skulle godkännas

av statsmakterna och avtalsfriheten sålunda starkt beskäras även vid

skogsarbetarlägenheteina, finner förbundet den i förevarande paragraf angivna

grunden för meddelandet av dispens vara för snäv. Orden »oundgängligen

nödigt» antyda, att dispens endast skall få beviljas i yttersta nödfall.

Dispensförfarandet blir då utan praktiskt gagn. De citerade orden höra enligt

förbundets förmenande utbytas mot orden »av stor vikt» eller något annat

mindre pressande uttryck.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings och Skaraborgs län hava framhållit,

att länsstyrelserna i regel saknade nödig kompetens för handläggning

av dispensfall och att denna nya uppgift skulle ytterligare öka deras redan

tunga arbetsbörda.

55—58 §§.

Mot de särskilda bestämmelserna angående dels fideikommissarrenden och

dels vissa andra stadigvarande arrenden har länsstyrelsen i Älvsborgs län förklarat

sig icke hava något att erinra, för såvitt vad länsstyrelsen under 43 §

anfört beträffande avskiljande av sådana upplåtelser, där arbetsavtalet utgör

huvudsaken och där brukaren icke får sin huvudsakliga bärgning av jordbruket,

vinner beaktande. -— Länsstyrelsen i Gotlands län har, då förhållandena i länet

vöre sådana att nödig erfarenhet icke kunnat erhållas för bedömande huruvida

dylika särbestämmelser kunde vara lämpliga och nödiga, inskränkt sig till

det uttalande att, där förhållanden, jämförliga med dem, som givit upphovet

till arrendelagen för Norrland och Dalarne, förelåge i övriga delar av riket,

det ock syntes skäligt att även beträffande dessa stadgades dylika särbestämmelser.

Mot bestämmelsernas innehåll hade länsstyrelsen principiellt icke något

att anmärka. -—- Länsstyrelsen i Kristianstads län har framhållit, att i fråga

om arrenden av enskilda fastigheter syntes visserligen bestämmelser rörande

viss minimiarrendetid samt optionsrätt vara gagneliga, men i övrigt torde det

icke vara av förhållandena i länet påkallat, att de strängare bestämmelserna

skulle å dem tillämpas. — Hushållningssällskapens förvalningsutskott i Gotlands

och Västerbottens län hava, då fideikommiss ej alls förekomma inom vederbörande

län och knappast torp, ej ansett lämpligt att uttala sig om ifrågavarande

bestämmelser.

Av övriga myndigheter och sammanslutningar har det övervägande flertalet

(nämligen länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,

Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Örebro län, hushållningssällskapens

förvaltningsutskott i Stockholms, Uppsala, Östergötlands,

Jönköpings län, Kalmar läns södra del, Malmöhus, Hallands län, Älvsborgs

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

läns norra och södra delar, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands och

Norrbottens län, domänintendenterna i Kronobergs, Älvsborgs och Örebro län,

domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, Sveriges allmänna lantbrukssällskap och

Sveriges skogsägareförbund) avstyrkt förslaget. I allmänhet har man inskränkt

sig till att åberopa herrar Petterssons och Gabrielssons reservation eller

att anmärka, att behov ej förefunnes av sådana bestämmelser som de föreslagna.

Av övriga uttalanden må här återgivas följande:

Sveriges skogsägareförbund: Att införa tvingande bestämmelser om avtalstidens

längd vid nämnda grupper upplåtelser är näppeligen behövligt och i vissa

hänseenden därjämte direkt olämpligt. Frågan är av betydelse såväl med hänsyn

till skogsskötseln som med avseende å jordbruksdriften å de större egendomar,

vare sig dessa äro av fideikommissnatur eller ej, från vilka torp, lägenheter

och arrendehemman upplåtits.

Vad då först beträffar skogsskötseln, har det under senare år å de rationellt

skötta gårdarna blivit allt vanligare, att man på enahanda sätt som på bolagsinarkerna

börjat anordna å skogarna belägna torp som skogsarbetarbostäder.

Beträffande dessa föreligger då samma behov av avtalsfrihet rörande arrendetiden

som vid bolagens skogsarbetarlägenheter.

Vad därefter angår de egentliga jordbrukstorpen och arrendegårdarna under

huvudgård, har förbundet icke av den förebragta utredningen kunnat finna,

att i fråga om upplåtelsetidens längd sådana missförhållanden föreligga, att

tvingande stadganden om minimiarrendetid behöva införas i lagen. Härtill

kommer, att många av de större egendomarna, särskilt i södra Sverige,

äro för sin drift i mycket hög grad beroende av den arbetskraft, som erhålles

från jordbrukstorpen. Att för sådana gårdar ovillkorligt föreskriva bestämmelser.

som i realiteten innebära, femtonåriga arrendeperioder, är ett ingrepp i

avtalsfriheten, som kan komma att visa sig hindersamt för de större jordbrukens

drift. Det kan tänkas, att en tvångslagstiftning på detta område leder

till en minskad benägenhet hos jordägarna att upplåta torp och i stället lägga

torpjorden under huvudgårdens egen drift.

Fn sådan utveckling kan icke anses önskvärd. Redan i ett kommittébetänkande

av år 1911 om orsakerna till torparklassens tillbakagång påpekades

den nationalekonomiskt och socialt synnerligen önskvärda cirkulation bland

jordbruksarbetarna, som består däri, att statare och andra lösa arbetare försöka

sig som egna genom att arrendera ett litet torp, varvid dettas ägare mycket

ofta plägat bidraga i större eller mindre grad med medel till den första inventarieuppsättningen.

Efter en längre eller kortare period på det första arrendestället

söka sig dessa små arrendatorer större arrendegårdar och tjäna sig på

detta sätt småningom upp, tills de i många fall kunna förvärva egna ställen.

Denna cirkulation, vid vilken det bästa folkmaterialet småningom sovras fram

och arbetar sig upp till självägande bönder, bör givetvis på allt sätt understödjas.

Alla lagstiftningsåtgärder, som kunna minska jordägarnas benägenhet

att upplåta torp till jordsökande arbetare, måste därför betraktas som mindre

lämpliga. Med hänsyn till nämnda cirkulation lärer det knappast heller för

arrendatorerna själva få anses vara förmånligt med allt för långa lagfästa

arrendeperioder.

Skogsägareförbundet finner det av dessa anledningar vara opåkallat och

olämpligt att fastställa tvingande lagbestämmelser om arrendetid och optionsrätt

för de grupper arrenden, som nu sist behandlats.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kristianstads län liar anfört:

Utskottet, som finner, att särskilda bestämmelser kunna anses behövliga för

de i 43 § anförda jordägarna men står tveksamt huruvida samma bestämmel
Bihang

till riksdagens protokoll 1927. 1 samt, 155 käft. (Nr 182.) 13

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

ser äro behövliga rörande de i 55 § avsedda fideikommissen, anser att 58 § bör

utgå, enär densamma synes icke blott vara obehövlig utan även skadlig. Utskottet

vill i tillämpliga delar instämma uti det särskilda yttrande, som avgivits

av herrar Pettersson och Gabrielsson.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap: Beträffande fideikommissen hava de

sakkunniga icke kunnat påvisa något skäl, varför arrenden under dessa skola

indragas under de skärpta bestämmelser, som föreslagits i fråga om bolag. Vid

den undersökning, som de sakkunniga företagit angående arrendeförhållandena

i riket, hava de icke kunnat konstatera några uppenbara missförhållanden och

de hava funnit arrendatorerna i allmänhet nöjda med arrendeförhållandena även

om helt naturligt vissa önskemål kunnat framföras. De uttala också uti sammanfattningen

av sin undersökning »att många arrendegårdar under flera generationer

brukats av samma släkt och att regel torde vara, atp därest arrendatorn

under arrendetiden visat sig skötsam, han erbjudes förnyat arrende».

Vid sådant förhållande, och då antalet dylika arrenden är jämförelsevis obetydligt,

synes all anledning saknas att i arrendelagen införa särskilda bestämmelser

för vissa arrenden under fideikommiss.

Vidkommande därefter andra stadigvarande jordbruksarrenden hava de sakkunnigas

majoritet föreslagit, att i fråga om torp eller annan till huvudgård

hörande jordbrukslägenhet eller hemman, som lyder under huvudgård, liksom

ock annan jord, vilken utan avbrott varit upplåten på arrende

under mera än trettio år, så skola samma bestämmelser tillämpas på dessa

arrenden som de, vilka föreslagits för bolagsarrenden, för såvitt de omfatta

minst två, högst tjugufem hektar odlad jord.

Härigenom skulle det ojämförligt största antalet av alla arrendegårdar indragas

under den för bolagsarrenden skärpta arrendelagens tvångströja. Men

den enskilde jordägaren måste hava större frihet att disponera över sin jord

än vad fallet är med bolagen, därför att så många omständigheter kunna inträffa,

som för honom nödvändiggöra en ändrad disposition. I all synnerhet

förefaller det orimligt, att endast den omständigheten, att en jord varit utarrenderad

under mera än trettio år, skulle tvinga in den under skärpta arrendebestämmelser.

De flesta arrendegårdar hava varit utarrenderade mera än trettio

år, ja, man kan säga, att de hava en permanent karaktär såsom sådana. Det

har varit till fördel för jordbrukarklassen, att dylika arrendegårdar funnits

tillgängliga, ty därigenom har det blivit för många, särskilt yngre personer

utan tillräckligt kapital för att köpa en egendom, möjligt att börja med ett

arrende för att sedan sluta som självägande jordbrukare. Skärpta bestämmelser

för dylika arrendegårdar skulle framtvinga en omfattande försäljning, som

skulle i hög grad minska tillgången på dylika arrendejordbruk till största

skadan för arrendatorerna själva.

På grund av vad sålunda anförts får sällskapet instämma uti reservanternas,

herrar Pettersson och Gabrielsson, yrkande att de i 55—58 §§ föreslagna stadganden

avseende vissa särskilda bestämmelser om arrenden under fideikommiss

och andra stadigvarande jordbruksarrenden måtte ur förslaget till ny arrendelag

utgå.

Beträffande 58 § har i övrigt anförts av

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands

län: Man måste hysa tvekan om behovet och lämpligheten överhuvud taget

av dessa stadgandens tillämpning å arrendejord, ägd av enskilda personer. Beträffande

en gård, större eller mindre, som av en eller annan anledning, såsom

ägarens sjukdom eller vistande å annan ort eller ägd av oskiftat sterbhus, varit

utarrenderad mer än trettio år, skulle vid förnyad utarrendering särskilda be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

8!)

stämmelser tillämpas. Det kan ej anses lämpligt att låta viss tids utarrendering

vara avgörande för den framtida regleringen av arrendet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen är tveksam, huruvida det

verkligen kan anses lämpligt och är av ett föreliggande behov påkallat att

göra bestämmelserna om minimitid och optionsrätt tillämpliga — förutom i de

fall, som avses i 43 och 55 §§ av lagförslaget, samt i fråga om arrenden av

torp och andra under huvudgård lydande hemman, hemmansdelar och jordbrukslägenheter

—- även vid upplåtelse av fastighet, som icke kan anses lyda

under någon huvudgård men vilken ändock under en mera avsevärd tid varit

upplåten på arrende. Bortsett från det oegentliga i att låta den tillfälliga omständigheten,

huruvida ett jordområde före upplåtelsen varit utarrenderat under

längre eller kortare tid, bliva avgörande för frågan, huruvida å upplåtelsen

skulle tillämpas särlagstiftningens strängare bestämmelser, torde det vara nödvändigt

att en mera ingående undersökning än den, som föreligger, verkställes,

innan förslaget i denna punkt upphöjes till lag.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Det synes länsstyrelsen betänkligt och av

förhållandena knappast påkallat, att en arrendator å enskild jord skulle kunna,

sedan fastigheten varit utarrenderad under trettio år, tilltvinga sig nytt arrende,

till dess han innehaft detsamma under femton år. Det kan därvid komma

att gälla tvångsrätt för en ny arrendator gent emot en ägare, som efter en

trettioårsperiod kan önska återtaga gården under eget eller arvingars bruk.

En dylik tvångsrätt synes varken ur jordbrukssynpunkt eller med hänsyn till

arrendatorn kunna bliva av sådan allmän betydelse, att en inskränkning i den

enskilda äganderätten kan anses tillräckligt motiverad. På grund härav och

under åberopande i övrigt av de skäl, herrar Pettersson och Gabrielsson anfört

mot förslaget, avstyrker länsstyrelsen ifrågavarande bestämmelse.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Blekinge län: Bestämmelsen

synes komma att verka motsatsen till vad de sakkunniga avsett, ty skulle en

skärpning av arrendevillkoren förekomma, så snart en gård under mer än trettio

år varit upplåten, ligger nära till hands, att jordägaren i god tid förebygger

att arrendet blir så långvarigt.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs län: Bestämmelsen

är svagt motiverad och i hög grad betänklig.

Ansvar för skatter och onera.

I fråga om arrendatorns ansvarighet för skatter och onera har framhållits av

Länsstyrelsen i Kalmar län: Att vissa missförhållanden för närvarande råda

i fråga om. arrendator ansvar för utskylder, som utgå från fastighet, torde

vara obestridligt. Det synes därför särdeles angeläget, att denna fråga snarast

löses. Kan den pågående revisionen av den kommunala beskattningen, med vilken

nu ifrågavarande spörsmål givetvis nära sammanhänger, icke utan större

tidsutdräkt genomföras, synes denna specialfråga böra upptagas till behandling

och avgörande för sig.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: I fråga om arrendatorns skyldighet att betala

skatter och onera innehåller förslaget i motsats mot den norrländska arrendelagen

icke någon bestämmelse. För bolagsarrendena har den hittillsvarande

bestämmelsen ansetts innebära en ganska viktig förmån, och det kan därför

antagas, att om bolagens arrendekontrakt i följd av lagens tystnad i denna

punkt skulle komma att upptaga betalningsskyldighet för arrendatorerna.

skulle detta innebära en rätt betydande, men icke alltid vid kontraktets ingå
-

Ansvar för

skatter och

onera.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

ende klart uppfattad försämring’. Det kan därför ifrågasättas, att, om icke

skattelagstiftningen behandlar saken samtidigt med arrendelagstiftningens avgörande,

bibehålla en särskild bestämmelse för Norrland av samma innehåll,

som den hittills gällande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har framställt samma erinran.

3 KAP.

6 §.

Vid denna paragraf har anförts av

Domänstyrelsen: Styrelsen tillåter sig hänvisa till vad styrelsen anfört vid

7 §. Inom skogsbruket förekommer nämligen ej sällan hyresavtal för skogsarbetare,

vari träffas uppgörelse om vissa arbetsprestationers utgörande av

hyresgästen.

Sveriges skogsägareförbund: Bestämmelsen i andra stycket av paragrafen

kan förbundet ej godkänna. Ett ej obetydligt antal skogsarbetarlägenheter

upplåtes genom hyresavtal. Den här förut omtalade reciprociteten i arbetsskyldigheten

skulle därför vid dessa avtal vålla samma olägenheter som vid arrendena.

Detsamma gäller förbudet att införa fixa prislistor i kontrakten.

övergångsbestämmelserna.

Övergångs- Beträffande övergångsbestämmelserna har länsstyrelsen i Uppsala län erbestämmel-

inrat, att det vore önskvärt, att hänvisningen till promulgationslagen av den

serna. jlini 1907 utbyttes mot direkta stadganden, svarande emot tillämpliga delar

av nämnda lag.

Stockholm 1927. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

263031

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1927:325 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt s. 1 i texten
  2. 2LJoU 1927:1 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egend s. 1 i texten