Sök i Ratio Lex

Med förslag till allmänt resereglemente

1927-02-22 · 36 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 32 av 36 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:190, Med förslag till allmänt resereglemente

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

1

Nr 190.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till allmänt

resereglemente; given Stockholms slott den 22 februari 1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att godkänna

bilagda förslag till allmänt resereglemente.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Lyberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1927.

1 saml.

162 höft. (Nr 190.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

Förslag

till

Allmänt resereglemente.

1 §•

Där vid resa inom riket för förrättning i statens ärenden ersättning skall

utgå, äger vederbörande förrättningsman, i den mån ej annorlunda är eller

varder stadgat, åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt bestämmelserna

i detta reglemente.

Erfordras särskilda föreskrifter för tillämpningen av reglementet eller

linnes resekostnads- och traktamentsersättning för vissa grupper av befattningshavare

vid resor inom riket böra utgå med lägre belopp än i detta

reglemente sägs, äger Kungl. Maj:t därom förordna.

2 §.

1 mom. Kesekostnadsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet

med vad för nedannämnda färdsätt och reseklasser finnes angivet.

Färdsätt

Klass I

Klass II

Klass III

Järnväg........................

Fartyg .......................{

Luftfartyg ..................

Spårväg........................

Omnibus ................... ^

Taxeautomobil ............(|

I

Motorcykel, av förrätt-1

ningsman personligen!

drivet resdon eller lör- (

flyttning till fots ......J

Annat färdsätt än ovan!

nämnts.................../

Avgift för 1 plats

i I klass

Avgift för enskild hytt

med högst 2 liggplatser

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

samt 10 öre per km.

Avgift för 1 person

samt 10 öre per km.

30 öre per km.

50 öre per km.

Avgift för 1 plats

i II klass

^Avgift för hyttplats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

samt 10 öre per km.

Avgift för 1 person

samt 10 öre per km.

30 öre per km.

50 öre per km.

Avgift för 1 plats

i III klass

Avgift för salongsplats

Avgift för 1 plats

Avgift för I plats

Avgift för 1 plats

samt 10 öre per km.

Avgift för 1 person

samt 10 öre per km.

30 öre per km.

50 öre per km.

Vid resa på järnväg utgår icke ersättning för avgift till högre vagnsklass

än som verkligen använts.

Med fartyg avses i detta reglemente farkost, som är underkastad sjövärdighetsbesiktning

av fartygsinspektionen. Vid resa å fartyg utgår icke ersättning

för dyrare plats än som verkligen använts.

Till omnibus hänföres automobil i regelbunden persontrafik (s. k. linjetrafik).

Med. taxeautomobil avses automobil, som med vederbörligt tillstånd användes

i annan yrkesmässig trafik än s. k. linjetrafik.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

Har förrättningsman nödgats för transportmedlet vidkännas kostnad till högre

belopp än den sammanlagda ersättning, som enligt ovanstående bestämmelser

tillkommer honom, äger han undfå gottgörelse för vad han visar sig

hava utgivit.

2 mom. Traktamentsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet

med någon av nedannämnda traktamentsklasser.

Traktamentsklasser

A B

C

T)

E

F

16 kronor

9 . »

14 kronor

8 »

12 kronor

7

10 kronor

6 »

8 kronor

5

6 kronor

4 »

» natt ..................

Tillhopa lör dygn

25 kronor

22 kronor

19 kronor

16 kronor

13 kronor

10 kronor

Dygnet räknas från midnatt.

Med dag avses i detta reglemente tiden mellan klockan 6 förmiddagen

och midnatt, med natt den övriga delen av dygnet.

3 §.

Kungl. Maj:t bestämmer, till vilken rese- och traktamentsklass förrättningsman

är att hänföra.

Den befattning, i utövning varav förrättning äger rum, men icke annan

tjänstegrad, tjänsteklass, fullmakt eller värdighet är bestämmande i fråga

om den ersättning, som skall utgå.

Den, som förordnas att uppehålla högre befattning än han själv innehar,

åtnjuter under resa för tillträdande av förordnandet ersättning efter den befattning,

han sålunda har att bestrida, varemot vid återresa ersättning utgår

efter hans egen befattning.

Till förrättning må icke förordnas eller kommenderas någon av högre

tjänstegrad eller tjänsteklass än ärendets vikt fordrar.

4 §.

Resekostnads- och traktamentsersättning utgår med hänsyn tagen till den

väg och det färdsätt, som för resan verkligen använts, dock att ersättningen

icke må tillgodonjutas med sammanlagt högre belopp än som skulle hava utgått,

därest förrättningsmannen begagnat sig av den väg och det färdsätt, som med

avseende å resans ändamål samt för åstadkommande av minsta sammanlagda

rese- och traktamentskostnad eller eljest varit lämpligast. Vid beräknandet

av denna sammanlagda kostnad må hänsyn tagas jämväl till sådan förman,

som förrättningsmannen vid sistnämnda färdsätt ägt åtnjuta och kunnat

begagna, varjämte må tagas i beräkning ej blott traktamente, även om

sådant icke av statsmedel utgår till förrättningsmannen, utan ock, i det

fall att förrättningsmannen äger avgiftsfritt anlita järnväg, fartyg, luftfartyg,

spårväg eller omnibus, den resekostnadsersättning, som vid färd

med sådant fortskaffningsmedel skulle hava tillkommit honom, om avgiftsfrihet

icke förelegat.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

Förrättningsman är icke på grund av bestämmelserna i detta reglemente

pliktig att färdas med luftfartyg.

Därest av vederbörande myndighet för viss resa eller särskilda slags resor

icke annorlunda föreskrives, är förrättningsman icke skyldig att färdas med

omnibus i annat fall än då han samma dag, han avreser från en ort, dit

återkommer.

Har förrättningsman att verkställa flera förrättningar i följd, böra de därav

föranledda resorna, såvitt lämpligen ske kan, så anordnas, att kostnaden för

statsverket i största möjliga mån nedbringas.

5 %.

Resekostnadsersättning utgår icke för färd, som ej överstiger 1 kilometer.

Vid resa med annat fortskaffningsmedel än järnväg, fartyg, spårväg eller

omnibus utgår resekostnadsersättning allenast för färd, som äger rum utom

stads, köpings eller därmed jämförligt samhälles planlagda område. Företages

med ett och samma fortskaffningsmedel färd mellan ett planlagt område och

ort, belägen mer än 1 kilometer utanför samma område, utgår dock ersättning

jämväl för den del av färden, som äger rum inom det planlagda området.

6 §.

Resekostnadsersättning utgår icke för längre väg än som verkligen tillryggalagts,

där ej enligt gällande taxa avgift erlagts för viss minimiväglängd.

I dylikt fall må jämväl den vid användande av omnibus eller taxeautomobil

utgående särskilda ersättningen av 10 öre per kilometer beräknas

för samma väglängd.

Vid beräkning av resekostnadsersättning enligt detta reglemente räknas

överskjutande del av kilometer såsom hel kilometer.

7 %.

Om till kostnadens nedbringande tur- och retur- eller annan dylik biljett

kunnat användas och detta låtit sig på förhand beräkna, må resekostnadsersättning

icke utgå med högre belopp än som vid användande av sådan

biljett skolat tillkomma förrättningsmannen. Om sådan förhandsberäkning

icke varit möjlig, men det sedermera visar sig, att biljett av nyssnämnd

beskaffenhet kunnat begagnas, bör anteckning härom göras i reseräkningen.

8 §.

1 mom. Hava vid förrättningsresa två eller flera i samma förrättning

deltagande personer att färdas samma väg, och användes därvid icke fortskaffningsmedel,

som tillhör någon av förrättningsmännen, skall den främste

bland förrättningsmännen, där sådant låter sig göra och befinnes ägnat att

nedbringa resekostnaden, anskaffa för samtliga förrättningsmän erforderliga

fortskaffningsmedel. Det ankommer å nämnde förrättningsman att meddela

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

i sammanhang med resan erforderliga bestämmelser, såsom rörande färddeltagarnas

fördelning på åkdon eller båtar m. m.

Resekostnadsersättning utgår i dylikt fall med vad som verkligen utgivits,

däri inbegripet styrkta utgifter för hämtning av skjuts, åkdonslega,

beställningspenningar och väntpenningar, samt förskjutes för samtliga förrättningsmän

av främste förrättningsmannen. Därjämte äger envar förättningsman

uppbära en ersättning av 10 öre per kilometer.

2 mom. Om vid gemensam färd användes fortskaffningsmedel, som tillhör

någon av förrättningsmännen, äger denne åtnjuta, förutom resekostnadsersättning

för egen resa enligt 2 § 1 mom., gottgörelse med 10 öre per kilometer

för varje medresande förrättningsman. Till envar av sistnämnda

förrättningsmän utgår i sådant fall en resekostnadsersättning av 10 öre per

kilometer.

9 §.

Där ej enligt gällande taxa förrättningsman är befriad från erläggande av

bro-, väg- eller färjavgift, är han berättigad till gottgörelse för av honom

erlagd dylik avgift.

10 §.

Nödgas förrättningsman vid förrättning företaga särskild resa för erhållande

av nattkvarter, äger han därför åtnjuta ersättning enligt bestämmelserna

i detta reglemente, dock icke med högre belopp än som motsvarar

dubbelt traktamente för en natt och i intet fall med mera än 12 kronor.

Om eljest avväg tages eller uppehåll sker för enskild angelägenhet, skall

resekostnads- och traktamentsersättning beräknas såsom hade förrättningen

eller resan fortgått utan dylikt avbrott.

11 §.

För plats i sovvagn utgår gottgörelse endast om förrättningsman nattetid

begagnat sådan plats.

12 $.

Har förrättningsman vid färd med taxeautomobil för återresa från förrättning

använt samma fordon som för bortresan, äger han tillgodonjuta den

besparing i resekostnad, som härigenom kan uppstå.

13 §.

Resekostnadsersättning utgår icke för sådan förflyttning till fots eller

medelst resdon, drivet av förrättningsmannen personligen, som till följd av

förrättnings natur måste äga rum under själva förrättningen.

14 §.

Har förrättningsman måst vidkännas särskild kostnad för befordran av

redskap, instrument eller annan dylik icke personlig utrustning, som han

för förrättnings verkställande behövt medföra, äger han, därest vikten av

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

sådan utrustning uppgår till minst 5 kilogram, undfå ersättning dels vid

färd å järnväg för erlagd avgift för inskrivning av sagda utrustning såsom

resgods, dels ock för vad han styrker sig därutöver hava i sådant avseende

utgivit.

Om ersättning för befordran av effekter till eller från sjökömmendering

förordnar Kungl. Maj:t.

Förrättningsman, som vid förflyttning till fots måst anlita vägvisare eller

för forsling av tält, proviant eller annan nödvändig utrustning använda

bärare, äger undfå ersättning för vad han styrker sig hava för sådant ändamål

utgivit, dock högst med 50 öre per kilometer.

15 §.

Då förrättningsman avgiftsfritt använder kronans transportmedel; då han

eljest färdas avgiftsfritt å järnväg, fartyg, luftfartyg, spårväg eller omnibus;

då, utom i fall som avses i 8 §, transportmedel enligt gällande bestämmelser

kostnadsfritt tillhandahålles honom; eller då biljett för resan genom vederbörande

myndighet utan kostnad för förrättningsmannen anskaffas, utgår

icke resekostnadsersättning.

16 %.

Ersättning för resa till förrättning må beräknas från förrättningsmannens

bostad, stationeringsort eller annan plats inom hans tjänstgöringsområde,

där han i tjänsteärende befinner sig, eller ock från ort, där han för fullgörande

av allmänt uppdrag vistas; och gäller motsvarande för resa från

förrättningsstället.

Om förrättningsman före en förrättnings början i enskilda angelägenheter

uppehåller sig å annan ort än nu sagts, utgår ersättning, såsom om resa

företagits från förrättningsmannens stationeringsort eller, om sådan icke är

för honom bestämd, från hans bostad.

Förrättningsman, som är bosatt utom sitt tjänstgöringsområde, vare ej

berättigad till ersättning för färd mellan bostaden och tjänstgöringsområdets

gräns. Är förrättningsman, som ej har visst tjänstgöringsområde, bosatt

utom den vanliga tjänstgöringsorten, äger han icke åtnjuta ersättning för

färd mellan bostaden och tjänstgöringsorten.

Om förrättningsman före en förrättnings början till följd av annat allmänt

uppdrag uppehåller sig å förrättningsstället, njute han ej ersättning för resa

dit. Ersättning må ej heller beräknas för resa från förrättningsstället, om

förrättningsmannen efter förrättningens slut på grund av allmänt uppdrag

där kvarstannar.

17 %.

Traktamentsersättning må icke åtnjutas för förrättning, som det åligger

förrättningsman att verkställa på grund av innehavande befattning och som

utföres å hans bostads- eller tjänstgöringsort eller på avstånd ej överstigande

3 kilometer därifrån eller, beträffande stad, köping eller därmed jämförligt

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

samhälle, från gränsen för det planlagda område, inom vilket han har sin

bostad eller tjänstgöring.

is %. ;

I de fall, då förrättningsman på grund av gällande bestämmelse erhåller

kostnadsfri inkvartering eller på statens bekostnad innehar sovplats å järnväg

eller liggplats å fartyg, utgår icke traktamente för natt.

19 §.

Inträffar under resa eller förrättning uppehåll genom naturhinder eller

styrkt sjukdom eller av annan giltig anledning, må traktamentsersättning utgå

även för den tid, varunder uppehållet ägt rum, dock högst under 14 dygn.

Förrättningsman, som är berättigad till traktamentsersättning, äger åtnjuta

sådan jämväl för helgdagar, som han i anledning av förrättning tillbringar

utom bostads- eller tjänstgöringsorten.

20 §.

Då under samma resa företagas två eller flera förrättningar, för vilka

kostnaden utgår av olika anslag eller medel, skall resekostnads- och traktamentsersättningen

för förrättningarna fördelas i förhållande till den gottgörelse,

som för varje särskild förrättning bort utgå, därest förrättningarna

ägt rum var för sig.

21 §.

Till befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av den,

som påkallat förrättningen, må icke av statsmedel utgå traktamente för

dygn, som använts allenast till dylik förrättning. Om sådan förrättningsman

under ett dygn verkställer både resa och förrättning, äger han att av

statsmedel åtnjuta fyllnad i arvodet, så att ersättningen i sin helhet för

dygn räknat kommer att uppgå till fullt traktamente enligt detta reglemente.

22 §.

Därest förrättningsman för reseutgifters bestridande är i behov av förskott,

må, på därom gjord ansökan, lämpligt sådant kunna av vederbörande myndighet

lämnas honom.

23 §.

I räkning å resekostnads- och traktamentsersättning skall uppgivas:

resans ändamål;

författning, instruktion eller särskilt förordnande, på grund varav förrättningen

ägt rum;

tiden för avresa och återkomst samt de dagar, under vilka förrättning

och resor företagits;

det för varje del av resan använda fortskaffningsmedlet samt den vagnsklass

å tåg eller plats å fartyg, i vilken resan företagits; ävensom

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

tilläventyrs uppburet förskott till reseutgifternas bestridande.

Vid sådan gemensam färd, som avses i 8 §, skall den främste bland förrättningsmännen

i sin reseräkning lämna uppgift å deltagarna i färden.

När förrättning ägt rum på grund av skriftligt förordnande, bör detta i

huvudskrift eller bestyrkt avskrift bifogas räkningen.

Befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av enskilda

men av statsmedel undfår ersättning för resekostnaden, skall vid sina räkningar

foga dagböcker, så uppställda, att ur dem erhålles upplysning om

dagen och timmen för varje förrättnings början och slut.

24 §.

Räkning å resekostnads- och traktamenteersättning bör, där hinder icke

möter, vara till vederbörande myndighet inkommen inom tre månader efter

det resan eller förrättningen avslutats, eller, om förrättningsmannen avgiver

reseräkningar kvartalsvis, inom tre månader efter kvartalets utgång; dock

skall, därest förskott enligt 22 § uppburits, räkning avgivas inom den kortare

tid, som av vederbörande myndighet må fastställas.

25 $.

Såsom tjänstefel anses, om mot bättre vetande i reseräkning lämnas oriktig

uppgift i syfte att utbekomma högre ersättning än som enligt detta reglemente

bör utgå.

26 §.

Om resekostnads- och traktamenteersättning vid resor i statens ärenden

utom rikets gränser förordnar Kungl. Maj:t.

Därest förrättningsman vid resa utom riket tillerkännes högre traktamente

än i detta reglemente sägs, skall vid färd från land, där lägre traktamente

uppbäres, till land, där högre sådant utgår, det högre traktamentet uppbäras

från och med den dag, respektive natt, varunder ankomsten till hamn eller

station i det senare landet ägt rum, och vid färd i omvänd riktning traktamentet

efter enahanda grund nedsättas.

Detta reglemente träder i kraft den 1 juli 1927.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

9

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 22 februari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meubling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,

Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Lyberg, anför:

I proposition nr 95 till 1925 års riksdag begärde Kungl. Maj:t riksdagens

yttrande över ett inom finansdepartementet utarbetat förslag till allmänt

resereglemente.

I sin i anledning härav till Kungl. Maj:t avlåtna skrivelse, nr 334, anförde

riksdagen bland annat följande:

Tidigare både resereglementet utfärdats av Kungl. Maj:t, utan att riksdagens

medverkan härtill ansetts erforderlig. Under de senaste åren både

emellertid Kungl. Maj:t ansett sig böra underställa riksdagens prövning

vissa frågor om rese- och traktamentsersättning. I förevarande proposition

hade Kungl. Maj:t begärt riksdagens yttrande över ett förslag till nära nog

fullständigt nytt resereglemente. Härav framginge, att utvecklingen gått

därhän, att riksdagens medverkan i allt större utsträckning tagits i anspråk

vid fastställandet av resereglementets bestämmelser. Med hänsyn till den

avgörande betydelse resereglementet ägde för beräknandet av ett flertal anslag

under de olika huvudtitlarna, syntes det riksdagen, som om därför numera

borde från riksdagens sida intagas den ståndpunkten, att resereglementet,

i likhet med flertalet andra reglementen, som avse statens befattningshavare

tillkommande förmåner, borde fastställas av Kungl. Maj:t och riksdagen

gemensamt. Detta uteslöte givetvis icke, att förrättningsmännens fördelning

å särskilda rese- och traktamentsklasser verkställdes av Kungl. Maj:t. Riksdagen

förutsatte dock, att dessförinnan vederbörande lönenämnder bereddes

tillfälle att yttra sig i denna fråga.

Vid närmare behandling av det föreliggande förslaget till resereglemente

hade riksdagen funnit, att förslaget innehölle åtskilliga nya bestämmelser

med ganska stor räckvidd. Sålunda hade i förslaget icke blott upptagits ett

flertal nya färdsätt, utan även en genomgående revision skett av de i det

då gällande reglementet intagna bestämmelserna angående dagtraktamente.

En sådan ingående förändring i resereglementets föreskrifter måste givetvis

bliva av stor betydelse för statsförvaltningen i allmänhet. Särskilt gällde detta

de myndigheter, som hade att verkställa granskning av ingivna reseräkningar,

och det syntes riksdagen, som om särskilt för dessa myndigheters del det

vore fördelaktigt, att en viss tid fastställdes, under vilken ett nytt resereglementes

lämplighet kunde bliva ur olika synpunkter prövad. Även i ett

annat avseende syntes det emellertid vara av vikt att, innan ett resereglemente

slutligt fastställdes, erhålla den erfarenhet, som kunde anses möjlig

opaginerad Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

att vinna. Riksdagen syftade härvid på de ekonomiska konsekvenser i avseende

å utgifterna under anslagen till rese- och traktmentspenningar, som

torde bliva en följd av en förändring i resereglementets allmänna grunder.

Av en av riksdagens vederbörande utskott verkställd undersökning syntes

framgå, att reglementsförslaget icke kunde anses för statsverket medföra

någon kostnadsbesparing i förhållande till då gällande bestämmelser. Huruvida

någon kostnadsökning skulle bliva följden av detsammas tillämpning,

hade riksdagen icke av tillgängligt materiel kunnat bedöma. En genomgående

överflyttning av kostnaderna från resekostnader till traktamentskostnader

föranledde däremot förslaget. Det syntes emellertid böra uppmärksammas,

att Kungl. Maj:t ifrågasatt, att särskilda föreskrifter beträffande

åtskilliga grupper av befattningshavare, vilka på grund av sin tjänstgöring

ofta måste företaga resor, borde meddelas, i avsikt att för dessas del under

vissa förutsättningar reducera traktamentsersättningarna. Huru en tillämpning

av dessa särskilda föreskrifter komine att ställa sig syntes icke kunna

bedömas med ledning av de meddelade uppgifterna.

Jämväl inplaceringen av de särskilda befattningshavarna m. fl. i olika

rese- och traktamentsklasser måste utöva ett väsentligt inflytande på de kostnader

reglementsförslaget skulle föra med sig. Några fullständiga uppgifter

härom hade icke förelagts riksdagen, och riksdagen hade alltså haft svårt

att bedöma det ekonomiska resultatet härav.

De sålunda anförda synpunkterna beträffande resekostnaderna vid reglementsförslagets

tillämpning hade stärkt riksdagen i den uppfattningen, att

ett definitivt fastställande av reglementet icke för det dåvarande borde ske.

Riksdagen hade därför ansett lämpligt, att reglementet allenast provisoriskt

fastställdes att lända till efterrättelse under omkring två års tid, för att

därunder erfarenheter rörande dess tillämpning på olika områden måtte

kunna samlas, varefter riksdagen syntes kunna besluta om reglementets

definitiva antagande.

I anslutning till vad sålunda anförts och med iakttagande av vissa erinringar

mot propositionens detaljbestämmelser, som riksdagen funnit anledning

framställa, anmälde riksdagen i sin ifrågavarande skrivelse, att riksdagen

för sin del antagit ett vid skrivelsen fogat förslag till allmänt resereglemente.

Detta förslag blev den 18 juni 1925 av Kungl. Maj:t fastställt

att, i enlighet med riksdagens beslut, gälla under tiden från och med den

1 augusti 1925 till och med den 30 juni 1927 (sv. förf.-saml. nr 354 år

1925). Samma dag utfärdades tillika kungörelse med tilläggsbestämmelser

till allmänna resereglementet (nr 355). Denna kungörelse, som erhöll enahanda

giltighetstid som resereglementet, innehåller bestämmelser om olika

förrättningsmäns fördelning å de särskilda rese- och traktamentsklasserna i

reglementet.

Någon ändring i det allmänna resereglementet har därefter icke ägt rum.

Jag tillåter mig emellertid erinra, att, sedan hos Kungl. Maj:t anmälts, att

samtliga skjutsanstalter i Malmöhus län komme att indragas vid 1926 års

slut, Kungl. Maj:t genom kungörelse den 3 december 1926, nr 491, förklarat,

att, där för viss ort maximibelopp av lega för en häst icke fastställts för

tid efter ingången av år 1927, det maximibelopp, som närmast före sagda

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

11

tidpunkt varit för orten gällande, skall tillsvidare lända till fortsatt efterrättelse

vid beräkning av resekostnadsersättning i nämnda fall.

I sammanhang med utfärdandet den 18 juni 1925 av resereglementet med

tilläggsbestämmelser anbefallde ’ Kungl. Maj:t ett stort antal myndigheter —

nämligen fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen, marinförvaltningen, sjökarteverket,

riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen,

generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statskontoret,

kammarrätten, riksräkenskapsverket, generaltullstyrelsen, kontrollstyrelsen,

skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

stuteriöverstyrelsen, chefen för rikets allmänna kartverk, chefen

för Sveriges geologiska undersökning, kommerskollegium, lotsstyrelsen, statens

meteorologisk-hydrografiska anstalt och samtliga länsstyrelser —• att senast

den 30 september 1926 till finansdepartementet inkomma med uppgift, huruvida

och i vilka avseenden erfarenheten visat, att ändringar i nämnda författningar

vore av behovet påkallade.

Samtliga sålunda infordrade utlåtanden, flera åtföljda av yttranden från

förvaltningarna underlydande befattningshavare, hava numera avgivits.

Framställningar i ämnet hava därjämte inkommit från föreningen Sveriges

landsfiskaler, statstjänarnas centralorganisation, svenska- underofficersförbundet,

Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening, Sveriges statstjänstemannanämnd,

telegrafverkets radiotelegrafistförening, trafiktjänstemännens

riksförbund, underinspektörerna vid yrkesinspektionen, yrkesinspektionens

tjänstemannaförening, föreningen Sveriges ordinarie jägmästare och de extra

jägmästarnas förbund samt svenska provinsialläkarföreningen.

Då, såsom nyss nämndes, det nuvarande allmänna resereglementet upphör Departementsatt

gälla den 30 juni 1927, bör frågan om fortsatt provisorisk giltighet eller chefendefinitivt

antagande av reglementet, med de ändringar som anses böra däri

vidtagas, underställas nu pågående riksdag.

Då 1925 års riksdag beslöt att giva det då föreliggande förslaget till resereglemente

allenast provisorisk giltighet, anförde riksdagen — såsom av

den lämnade redogörelsen framgår — att, innan reglementet definitivt fastställdes,

erfarenheter på olika områden borde samlas rörande reglementets

tillämpning. Förslaget innehölle nämligen åtskilliga nya bestämmelser av

ganska stor räckvidd. Sålunda hade upptagits ett flertal nya färdsätt, och

en genomgående revision hade skett av bestämmelserna angående dagtraktamente.

En sådan ingående förändring i resereglementets föreskrifter måste

givetvis bliva av stor betydelse för statsförvaltningen i allmänhet och särskilt

för de myndigheter, som hade att verkställa granskning av ingivna

reseräkningar. Före definitivt reglementes fastställande borde jämväl erfarenhet

avvaktas rörande de ekonomiska konsekvenser i avseende å utgifterna

under anslagen till rese- och traktamentspenningar, som bleve en

följd av den ifrågasatta förändringen i resereglementets allmänna grunder.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

Den tid av allenast något mer än ett och ett halvt år, under vilken det

nuvarande resereglementet varit gällande, är givetvis väl kort för att medgiva

en bestämd uppfattning angående reglementets verkningar i olika hänseenden.

Samtidigt som åtskilliga av de i ärendet hörda myndigheterna

framhållit detta, torde dock av de inkomna yttrandena få anses framgå, att

reglementet i stort sett väl fyllt sin uppgift, och de erinringar, som gjorts

i yttrandena, beröra i allmänhet icke de principer, som vunnit tillämpning

i reglementet, utan närmast olika detaljbestämmelser däri. De jämkningar,

som föreslås, avse också blott i ringare mån, att de nuvarande föreskrifterna

befunnits vara i och för sig mindre ändamålsenliga, utan

sammanhänga i första hand med ändrade faktiska omständigheter, främst

den starka utveckling, som motortrafiken de senaste åren tagit, och den

minskade betydelse, som i jämbredd härmed hästskjutsen kommit att erhålla

som fortskaffningsmedel.

Vad särskilt angår frågan om de ekonomiska konsekvenserna för statsverket

av 1925 års resereglemente tillåter jag mig erinra, att 1926 års

statsrevisorer i sin till nu pågående riksdag avgivna berättelse anfört, att

det synts revisorerna, som om reglementet medfört lägre kostnader än som

skulle hava utgått enligt tidigare gällande bestämmelser. Visserligen innebure

1925 års resereglemente en allmän höjning av traktamentsersättningen

för dygn, men detta motverkades av att befattningshavarna vid inplaceringen

i traktamentsklasser av Kungl. Maj:t placerats lägre än som

tidigare varit fallet. Uppdelningen av traktamentsersättningen i dagoch

nattraktamenten hade vidare varit ägnad att väsentligen nedbringa

traktamentskostnaderna. Ifråga om de egentliga resekostnaderna vore att

märka, att den omständigheten, att ersättning för färd i omnibus, motorcykel

m. m. enligt 1925 års reglemente finge beräknas såsom färd med en

häst, i någon mån föranlett en höjning i resekostnaderna i förhållande till

Kungl. Maj:ts förslag, men att i allt fall resekostnaderna i det hela blivit

väsentligt lägre än enligt 1907 års resereglemente. Den väsentligaste sänkningen

i resekostnaderna hade emellertid, förutom av den verkställda inplaceringen

i reseklasser, förorsakats därav, att befattningshavare i de högre

reseklasserna icke vidare ägde för färd debitera skjuts efter två hästar.

Statsrevisorernas uppfattning, att 1925 års resereglemente ur statsverkets

synpunkt verkat i kostnadsbesparande riktning, bestyrkes av en på mitt

föranstaltande gjord jämförande sammanställning av belastningen å huvudtitlarnas

allmänna anslag till rese- och traktamentskostnader för ett vart av

kalenderåren 1924 och 1926. Av denna sammanställning framgår, att den totala

belastningen i runda tal utgjorde under förstberörda år, då tidigare gällande

bestämmelser voro i kraft, 4,515,000 kronor och under sistnämnda år, då

1925 års resereglemente var tillämpligt, 3,864,000 kronor. Då det senare

beloppet med omkring 651,000 kronor understiger det förra, synes härav

framgå, att det nya resereglementet medfört en icke oväsentlig besparing

för statsverket. Påpekas må dock, att den begränsade tid, jämförelsen avser,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190. 13

givetvis är för kort, för att på grundvalen därav fullt säkra slutsatser

skola kunna dragas.

Ehuru under nu angivna förhållanden en ännu i viss mån bestående

ovisshet om verkningarna av 1925 års allmänna resereglemente skulle kunna

åberopas som stöd för ett fortsatt provisorium, har jag dock ansett, att den

vunna erfarenheten och de erinringar, som alltid kunna göras mot ett

långvarigt författningsprovisorium, utgöra tillräckligt vägande skäl att förläna

reglementet definitiv giltighet från ingången av nästa budgetår, detta

så mycket mera som reglementets definitiva antagande knappast i väsentligare

mån försvårar ett framtida vidtagande av de ytterligare ändringar,

som erfarenheten kan visa önskvärda.

I överensstämmelse med denna min uppfattning har jag låtit inom finansdepartementet

uppgöra förslag till allmänt resereglemente att utan tidsbegränsning

gälla från och med den 1 juli 1927. I förslaget, som i huvudsak

bygger på nuvarande föreskrifter, hava sådana ändringar vidtagits,

som med beaktande av innehållet i de inkomna yttrandena och framställningarna

eller eljest funnits påkallade. Jag anhåller nu att få lämna en

kortfattad redogörelse för ändringsförslagen under reglementets olika

paragrafer.

1 §.

Ingresserna till 1 och 2 §§ i det nuvarande allmänna resereglementet Resereglemeninnehålla,

att, där enligt allmän författning eller särskild föreskrift rese- ^ets tiUämPkostnads-

och traktamentsersättning skall utgå för förrättning i statens 9

ärenden, vederbörande förrättningsman äger, i den mån ej annorlunda är

eller varder stadgat, åtnjuta sådan ersättning i enlighet med vad för de i

samma paragrafer nämnda rese- och traktamentsklasser finnes bestämt.

Frågan angående befattningshavares rätt att företaga resor i tjänsten

regleras för närvarande genom spridda bestämmelser i allmänna författningar,

instruktioner för olika ämbetsmyndigheter o. s. v. I många fall

äro emellertid föreskrifterna härutinnan ofullständiga och i andra fall

saknas helt och hållet bestämmelser. Riksräkenskapsverket har fäst uppmärksamheten

å detta förhållande samt framhållit, att ovisshet, huruvida

rätt att resa föreligger, emellanåt är för handen, och att i brist på bestämda

regler dylika frågor ej sällan vore svåra att lösa. Enligt riksräkenskapsverkets

uppfattning borde därför de föreskrifter, som reglera

ifrågavarande spörsmål, fullständigas och i vissa fall förtydligas.

I sin förenämnda skrivelse nr 334 angående förslaget till allmänt resereglemente

berörde 1925 års riksdag en annan, i viss mån närstående

fråga, nämligen angående en ändamålsenlig planläggning av vederbörande

förrättningsmäns tjänsteresor samt om myndigheternas skyldighet att vaka

häröver. Enligt riksdagens mening borde betydande begränsningar å reseanslagen

kunna uppstå, därest noga övervakades, att förrättningsmännens

resor ordnades på det såväl med hänsyn till förrättningarnas utförande som

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

med avseende på kostnadernas nedbringande lämpligaste sättet. Riksdagen

ansåg sig därför böra uttala sin förväntan, att Kungl. Maj:t skulle vidtaga

de åtgärder för ändamålet, som kunde befinnas påkallade.

Under åberopande av detta uttalande hava 1926 års statsrevisorer anfört,

att de ansett det äga intresse att något närmare undersöka det sätt, på

vilket planläggningen av befattningshavarnas tjänsteresor i allmänhet ägt

ruin. Revisorerna hade därvid kommit till den bestämda uppfattningen,

att uti ifrågavarande hänseende åtskilliga brister förelåge. För att för

framtiden hindra missbruk syntes det revisorerna lämpligt att för den

myndighet, som lämnar i uppdrag åt en befattningshavare att företaga

tjänsteresa, stadga skyldighet att i beslutet om resans företagande fullständigt

och specificerat angiva de platser, som skola besökas, ävensom de

närmare orsakerna till att resan anbefallts, I fråga om planläggningen

av resorna syntes från vederbörande myndigheters sida i allmänhet tillräcklig

kontroll icke utövas över sådana befattningshavare, vilka det ålåge

att mera stadigvarande företaga tjänsteresor i inspektionssyfte. Här vore

det enligt revisorernas mening påkallat, att förrättningsmännen ålades att

regelbundet förete av dem uppgjorda resplaner för lämplig tidsperiod

framåt, samt att dessa planer av vederbörande myndigheter underkastades

noggrann granskning och eventuell korrigering, innan resorna finge företagas,

varjämte bevis om resans överensstämmelse med den fastställda

planen borde åtecknas ingiven reseräkning, innan densamma överlämnades

till vederbörande för utbetalning. I nu omförmälda hänseenden vore önskvärt,

att kompletterande bestämmelser meddelades.

För vissa grupper av befattningshavare, nämligen sådana, för vilka resor

i tjänsten ingå såsom ett regelbundet led i tjänsteutövningen, hava särskilda

resereglementen, s. k. besparingsreglementen, utfärdats, varigenom bland

annat traktamentsersättningens storlek begränsats. Sådana reglementen förekomma

exempelvis vid statens olika affärsverk, för lantmätare, lantbruksingenjörer

m. fl. Riksräkenskapsverket har emellertid framhållit, att det

syntes böra tagas under omprövning, huruvida icke besparingsreglementen

borde i vidgad omfattning komma till användning i fråga om befattningshavare,

som på grund av sitt ämbete hade att i mera betydande utsträckning

företaga tjänsteresor. Särskilt gällde detta befattningshavare — inspektörer

m. fl. — vilka väsentligen utförde förrättningar å landsbygden. Härvid

borde jämväl beaktas, huruvida i nu gällande besparingsreglementen

iakttagits de begränsningar i rätten till resekostnads- och traktamentsersättning,

som med hänsyn till de särskilda förhållandena kunde anses påkallade

och skäliga.

Tvivel synes mig icke kunna råda därom, att i samtliga nu berörda spörs

mål — angående befattningshavares rätt att företaga tjänsteresor, angående

åtgärder för tjänsteresors rationella planläggning och angående s. k. besparingsreglementen

för vissa grupper av befattningshavare ett starkt

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

behov av utvidgade och kompletterande bestämmelser föreligger. Utfärdandet

av sådana bestämmelser torde ankomma å Kungl. Maj:t. Innan en närmare

reglering kan ske, synes emellertid med hänsyn till de skiftande förhållanden,

som på dessa områden äro för handen, en ingående utredning vara

oundgängligen nödvändig. Denna utredning lärer med det snaraste böra

igångsättas.

Allmänna resereglemente! torde i nu omhandlade hänseenden icke böra

innehålla annat än dels ett stadgande, att, där vid resa inom riket för förrättning

i statens ärenden ersättning skall utgå, vederbörande förrättningsman

äger, i den mån ej annorlunda är eller varder stadgat, åtnjuta resekostnads-

och traktamentsersä;tning enligt bestämmelserna i reglementet, dels

ock en bestämmelse, att, om särskilda föreskrifter erfordras för tillämpningen

av resereglementet eller om resekostnads- och traktamentsersättning för vissa

grupper av befattningshavare vid resor inom riket finnes böra utgå med lägre

belopp än i reglementet sägs, Kungl. Maj:t äger därom förordna. Stadgande

av denna innebörd har av mig intagits i en första paragraf av det föreliggande

förslaget.

2 §•

I nuvarande 1 § av resereglementet angivas de olika färdsätten enligt

reglementet och de resekostnadsersättningar, som vid vart och ett av dessa

färdsätt utgå. I 2 § åter upptagas de traktamentsklasser, enligt vilka

traktamentsersättning uppbäres, samt traktamentenas belopp i de skilda

traktamentsklasserna. För att icke i fortsättningen av resereglementet behöva

bryta den nuvarande paragrafindelningen torde bestämmelserna i dessa

paragrafer lämpligen böra, under särskilda moment, sammanföras under en

ny 2 §.

I propositionen till 1925 års riksdag upptogos följande sju färdsätt, näm- De olika färdligen

»järnväg», »fartyg», »spårväg», »omnibus», vartill hänfördes automo- sätten en}igt

TRS6T6QIC"

bil i regelbunden persontrafik (s. k. linjetrafik), »taxeautomobil», varmed av- mentet.

sågs automobil i yrkesmässig trafik utom omnibus, »motorcykel, av förrättningsman

personligen drivet resdon eller fotvandring» samt »hästskjuts eller

annat färdsätt än ovan nämnts». Riksdagen beslöt emellertid, att såväl

»omnibus» som »motorcykel, av förrättningsman personligen drivet resdon

eller fotvandring» skulle utgå ur reglementet. Det ansågs nämligen,

att det knappast kunde åläggas förrättningsman att begagna sig av dylika

färdsätt, och att de såväl på grund härav som av praktiska skäl icke särdeles

ofta torde ifrågakomma. Enligt gällande resereglemente skall sålunda

i de fall, då något av sistnämnda färdsätt kommer till användning, ersättning

beräknas såsom för »annat färdsätt» enligt de grunder, som stadgas

för hästskjuts, d. v. s. med belopp motsvarande lega för en häst jämte 15 öre

per kilometer.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

Med den ökade omfattning, som omnibustrafiken de senaste åren erhållit,

har följden av omnibusens uteslutande såsom särskilt färdsätt blivit, att

statsverket i utbetalade reseersättningar fått vidkännas betydande merkostnader,

och att förrättningsmän, vilka anlita ifrågavarande samfärdselmedel,

beretts tillfälle att tillgodoräkna sig avsevärda överskott. Detta förhållande,

vilket uppenbarligen icke står i god överensstämmelse med grunderna för

resereglementet, har ock påtalats i flera av de inkomna yttrandena.

Till belysande härav har sålunda riksräkenskapsverket lämnat följande

jämförelse mellan de verkliga kostnaderna för resor, som inom Stockholms

län företagas med omnibus, och den ersättning, som vid dylika färder under

normala förhållanden tillkommer den resande.

Resans längd

Avgift vid

färd med

Enligt resereglementet

utgående ersättning

omnibus

om dagen

om natten

kr. 2:7 5

kr. 3: 15

io » ...........................

» 1: —

» 5: 5 o

» 6:30

20 » ...........................

» 1: 25

» 11: —

j> 12:6 0

50 » ...........................

» 2: 50

» 27: 60

» 31: 50

En reduktion av resekostnadsersättningen vid färder av nu ifrågavarande

slag syntes riksräkenskapsverket vara desto mer befogad, som resekostnadsersättning

numera utginge för färd, så snart den överstege 1 kilometer,

medan enligt det före den 1 augusti 1925 gällande resereglementet resekostnadsersättning

icke utgick för kortare färd än 2 kilometer; och det syntes

hava varit med hänsyn bland annat till den av Kungl. Maj:t år 1925 föreslagna

nedsättningen av ersättning för färd med omnibus, motorcykel etc.,

som Kungl. Maj:t i sitt förslag till riksdagen ansett sig kunna tillmötesgå

framställt krav på nedsättning av ifrågavarande minimiväglängd.

Generaltullstyrelsen har likaledes ifrågasatt, huruvida icke bland de i 1 §

angivna färdsätten jämväl färd med omnibus borde upptagas, på sätt Kungl.

Maj:t i proposition till 1925 års riksdag föreslog. Visserligen borde icke

bortses från att i en del undantagsfall kunde befinnas olämpligt att för

resa använda omnibus, men å andra sidan måste det anses oegentligt, att i

fall, då omnibus verkligen användes, statsverket finge vidkännas utgift för

dyrare färdsätt. Till belysande av storleken av berörda merutgift har generaltullstyrelsen

anfört några siffror för en del inom Stockholms län ofta förekommande

resor av tullpersonal. Resa från Gimo till öregrund och åter

betingade sålunda efter häst 45 kronor 10 öre men med omnibus 6 kronor

vid köp av tur- och returbiljett och 8 kronor vid köp av enkla biljetter;

resa från Stockholm till Dalarö och åter kostade efter häst 52 kronor 80

öre men med omnibus 6 kronor. För å nämnda sträckor företagna resor,

vilka kunde förutsättas hava av tullpersonal i flertalet fall företagits med

omnibus, hade statsverket således haft att i regel utgiva för mycken ersättning

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

17

med respektive 39 kronor 10 öre, 37 kronor 10 öre eller 46 kronor SO öre för

varje resa. Intagandet i reglementet av omnibus såsom färdsätt syntes med

hänsyn till lydelsen av de sista orden i första punkten av 4 § visserligen

icke ovillkorligen behöva medföra, att omnibus måste anlitas jämväl i förut

antydda undantagsfall. Men generaltullstyrelsen föreställde sig, att ett stadgande,

som inneslöte befogenhet för vederbörande verkstyrelse eller däremot

svarande annan överordnad myndighet att i de olika fallen träffa avgörande

i frågan, skulle verka lämpligt återhållande i fråga om utnyttjande av

möjligheten att utfå ersättning för i stället för omnibus anlitat dyrare fortskaffningssätt.

Jämväl statskontoret, arméförvaltningen, domänstyrelsen och byggnadsstyrelsen

samt länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Värmlands och

Gotlands län hava föreslagit införande i resereglemente! av bestämmelse om

skyldighet att för tjänsteresor använda omnibus, när sådan står till buds.

Sedan frågan om omnibusen såsom ett av resereglemente! erkänt regelbundet

färdsätt förra gången behandlades i riksdagen, har utvecklingen av

omnibuslinjerna i vårt land gått raskt framåt. I många fall torde också

fordonens kvalitet hava avsevärt förbättrats. Om, såsom jag vid behandlingen

av 4 § kommer att vidare beröra, förrättningsmans skyldighet att

färdas med omnibus i allmänhet begränsas till de fall, då han samma dag,

han avreser från en ort, dit återkommer, synes mig betänklighet mot att

upptaga omnibusen såsom färdsätt i resereglementet icke böra möta. Keseffekter

behöva i dylika fall endast i ringa utsträckning medföras, och resans

strapatser bliva föga större än vid färd med annat fortskaffningsmedel. Jag

har fördenskull infört omnibus såsom färdsätt i förslaget till resereglemente.

Som ett missförhållande lärer det jämväl få betecknas, att, såsom nyss

påpekades, förrättningsman vid användande av motorcykel eller annat av

förrättningsmannen personligen drivet resdon ävensom vid förflyttning till

fots enligt gällande resereglemente äger rätt till ersättning såsom för hästskjuts.

På sätt riksräkenskapsverket framhållit, synes också i dessa fall den

utgående gottgörelsen vara väl hög. Då vissa kategorier befattningshavare

i stor utsträckning begagna motorcykel vid tjänsteresor, är förhållandet

ingalunda betydelselöst för statsverket. Liknande påpekanden hava gjorts

av statskontoret och domänstyrelsen ävensom av länsstyrelserna i Malmöhus

och Gävleborgs län. Då jag delar den åsikt, varåt sålunda givits uttryck,

har jag i förslaget såsom särskilt färdsätt infört »motorcykel, av förrättningsman

personligen drivet resdon eller förflyttning till fots». Under »förflyttning

till fots» bör därvid inbegripas färd med skidor, skridskor o. d.

Till frågan om ersättningens bestämmande återkommer jag senare.

I 1925 års resereglemente finnes färd med luftfartyg icke omnämnd.

Detta innebär, att för närvarande också sagda färdsätt ingår under rubriken

»hästskjuts eller annat färdsätt än ovan nämnts». Med hänsyn till flygBihang

till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. !(>''> höft. (Sr 190.) ‘2

s. 18 Kontrollera mot PDF

Järnväg, fartyg

och spårräg.

Luftfartyg.

Taxeautomo
bil.

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

trafikens ökade vikt har det synts mig lämpligt att i förslaget till resereglemente

intaga »luftfartyg» såsom särskilt färdsätt.

Förutom »omnibus», »motorcykel, av förrättningsman personligen drivet

resdon och förflyttning till fots» samt »luftfartyg», vilka färdsätt nu ingå

under rubriken »hästskjuts eller annat färdsätt än ovan nämnts» men som

enligt mitt förslag skulle utbrytas såsom särskilda färdsätt, hänföres till

denna rubrik bland annat, även färd med »egen bil», ett färdsätt som på

senare tid erhållit en alltmer utbredd användning. Hästskjutsen har däremot

med motortrafikens utveckling fått allt mindre betydelse. I Malmöhus

län äro sålunda, såsom redan nämnt, från ingången av innevarande år skjutsstationerna

avskaffade, och liknande förhållande torde efter hand inträda även

i andra län. 1 anledning härav och då under sådana omständigheter hästlegan

knappast vidare lämpar sig såsom grund för reseersättnings bestämmande, torde

tiden vara inne att helt avföra hästskjutsen ur resereglemente!. Ifrågavarande

rubrik torde fördenskull böra förändras till »annat färdsätt än ovan nämnts».

Såsom jag senare kommer att närmare utveckla, lär resegottgörelsen vid

dylikt »annat färdsätt» böra bestämmas närmast med hänsyn till den »egna

bilen». I de fall, då hästskjuts kommer till användning, skall ersättningen

uppenbarligen utgå enligt denna rubrik.

När jag härefter övergår till frågan om närmare föreskrifter rörande de

olika färdsätten, vill jag till en början anmärka, att jag icke har någon

ändring att föreslå i nuvarande resereglementes bestämmelser beträffande

järnväg, fartyg och spårväg. De jämkningar, som det föreliggande förslaget

i avseende härå innehåller, äro av rent redaktionell natur.

Vid begagnandet av färdsättet »luftfartyg» torde ersättningen böra utgå

med belopp, motsvarande avgift för en plats. Då ifråga om luftfartyg

olika biljettklasser icke lära förekomma, saknas anledning att göra skillnad

mellan de olika reseklasserna. Frågan om den utsträckning, i vilken fortskaffningsmedlet

ifråga för närvarande kan beräknas komma till användning,

beröres närmare under 4 §>.

Enligt 1925 års resereglemente utgår vid färd med taxeautomobil reseersättningen

med dels ett belopp, motsvarande avgiften för en person, varvid

avgiften skall »beräknas efter den lägsta fastställda taxa, som för resan

kunnat ifrågakomma», dels därutöver 15 öre per kilometer.

Jämlikt gällande förordning om motorfordon åligger det länsstyrelserna att

utfärda taxor för yrkesmässig automobiltrafik, som icke endast avser befordran

av gods. Enligt de taxor, som sålunda fastställts, olika för olika

län, är avgiftens storlek bestämd på de mest skiftande sätt. Bland de faktorer,

som därvid inverka, må i första hand nämnas bilens vikt, d. v. s.

s. 19 Kontrollera mot PDF

KungL Maj:ts proposition Nr 190. 19

bilens egenskap av »lättare» eller »tyngre», samt antalet personer, som

samtidigt befordras. I vissa län utgår vidare en särskild, varierande grundavgift,

i andra län bär den resande att erlägga viss minimiavgift. Vid

återfärd, ibland även vid rundresa, lämnas ofta reduktion i biljettpriset.

Väntpenningar utgå efter skiftande grunder. Resgods får i allmänhet fritt

medföras till viss minimivikt, övervikt betalas efter en mångfald olika bestämmelser.

För nattresor erlägges merendels höjd avgift, med skiftande

belopp för olika antal personer. Natten beräknas olika i olika län och under

olika delar av året. Under vintertid, som likaledes beräknas olika, gälla

förhöjda taxor; ibland är tillägget procentuellt, ibland är det beroende på

bilens vikt och antalet resande personer.

Det ligger i öppen dag, att den brist på enhetlighet, som sålunda allrådande

på förevarande område, måste medföra betydande vanskligheter vid

beräknande av den ersättning, som bör utgå vid begagnandet av taxeautomobil,

och framför allt i avseende å kontrollen därå, när det gäller att avgöra,

huruvida »lägsta fastställda taxa, som för resan kunnat ifrågakomma»,

blivit använd. Särskilt framträda svårigheterna vid de kostnadsberäkningar

(»fingerade resor»), som föreskrifterna i 4 § resereglementet i stor utsträckning

nödvändiggöra.

Dessa svårigheter hava också starkt framhållits vid ärendets remissbehandling.

Länsstyrelsen i Örebro län har sålunda uttalat den meningen,

att det skulle medföra en ofantlig lättnad såväl för förrättningsmannen

som för de granskande myndigheterna, om en enhetlig kilometeravgift bestämdes

för varje annat färdsätt än järnväg och fartyg. Bestämmelserna i

automobiltaxorna vore i åtskilliga län ganska invecklade, med ett flertal

detaljföreskrifter för automobiler av olika tyngd, rabatter vid fram- och

återresa samt rundresa, väntpenningar m. m. Ofta hade det visat sig hart

när omöjligt att avgöra, om eu resa vore att betrakta såsom fram- och

återresa eller rundresa, och fall kunde förekomma, då dessa kategorier vore

sammanblandade under samma förrättningsresa. Den enhetliga kilometeravgift,

som länsstyrelsen ville förorda, kunde antingen bibehållas i enlighet

med vad som nu gällde för »annat färdsätt», nämligen lega för en häst med

tillägg av kilometerpenningar, eller sättas lika för hela riket med en viss kiloineteravgift,

vilken lämpligen skulle kunna bestämmas till 50 öre. I denna

kilometeravgift borde inbegripas — förutom ersättning för hämtning av skjuts

— åkdonslega samt s. k. beställningspenningar ävensom väntpenningar. Länsstyrelsen

i Kopparbergs län har påpekat önskvärdheten av en för hela riket

gällande normaltaxa för automobiltrafiken, länsstyrelsen i Uppsala län

vitsordar, att automobiler med låg skattevikt endast i ringa omfattning

förekomma i yrkesmässig trafik, och länsstyrelsen i Stockholms län föreslår,

att avgift för taxeautomobil skall beräknas efter den taxa, som gäller för

den använda taxeautomobilen.

Uppenbart torde vara, att det för resereglementets tillämpning på denna

punkt är i hög grad angeläget, att större enhetlighet och likformighet åväga
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

bringas i avseende å automobiltaxorna i de olika länen. Enligt vad jag

inhämtat, pågå också inom kommunikationsdepartementet förarbeten i sådant

syfte, vilka förarbeten numera fortskridit därhän, att föreskrifter i

ämnet kunna förväntas bliva utfärdade före den 1 juli 1927, då det nya

resereglementet bör träda i kraft. Härigenom skulle antingen automobiltaxornas

fastställande för samtliga län läggas i Kungl. Maj:ts hand eller

ock på annan väg den önskvärda enhetligheten i grunderna för taxornas

uppställning och innehåll åstadkommas. Framför allt är anledning antaga,

att den nuvarande uppdelningen i särskilda taxor för lättare och tyngre

bilar kommer att försvinna. Däremot torde det icke bliva möjligt eller

lämpligt att för närvarande fastställa samma befordringsavgifter för landets

olika delar.

Med hänsyn till sistnämnda omständighet synes mig tiden ännu icke vara

inne att, på sätt länsstyrelsen i Örebro län ifrågasatt, i resereglementet fastslå en

enhetlig kilometeravgift såsom ersättning för färd med taxeautomobil, utan

torde nuvarande föreskrift, att ersättningen skall utgå med belopp motsvarande

avgiften för en person enligt den fastställda taxan, alltjämt böra bibehållas,

varvid dock bestämmelsen, att avgiften skall beräknas »efter den lägsta

fastställda taxa, som för resan kunnat ifrågakomma», torde kunna såsom ej

vidare behövlig bortfalla.

För det fall att det skulle visa sig erforderligt, att fastställandet av taxorna

för den automobiltrafik, som här avses, verkställes av Kungl. Maj:t, lärer

Kungl. Maj:t, därest riksdagen häremot icke uttalar erinran, vidtaga erforderlig

ändring av § 28 i förordningen den 15 juni 1923 om motorfordon.

Därjämte erfordras viss jämkning i 12 § tredje stycket och 41 § första

stycket i skjutsstadgan, varom chefen för kommunikationsdepartementet

kommer att framlägga förslag.

Såsom nyss nämndes, gäller för närvarande, att vid färd med taxeautomobil

förrättningsman jämväl äger uppbära s. k. kilometerpenningar med

15 öre per kilometer. Dessa kilometerpenningar äro enligt 1925 års proposition

angående resereglementet avsedda såsom ersättning för tidigare utgående

särskild gottgörelse för åkdonslega (som dock förekommer allenast vid

hästskjuts) samt för hämtning av skjuts och för beställningspenningar. Kilometerpenningarna

äro däremot icke ämnade att täcka även kostnad för väntpenningar,

för vilka alltjämt — enligt 12 § i nu gällande resereglemente —

särskild gottgörelse, ehuru med viss begränsning, åtnjutes.

Beträffande kilometerpenningarna har från åtskilliga håll påpekats, att de

för närvarande ej sällan stiga till orimliga belopp. Så t. ex. hava riksdagens

år 1926 församlade revisorer påtalat två fall, då förrättningsmans

kilometerpenningar på ett dygn uppgått till respektive 37 kronor 20 öre och

36 kronor 30 öre. Liknande exempel hava från andra håll anförts.

Även jag är av den meningen, att de nuvarande kilometerpenningarna

äro för höga, och att de utan åsidosättande av förrättningsmännens berättigade

intressen kunna beskäras. Att helt borttaga dem anser jag däremot

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 190.

21

icke kunna ifrågakomma. Då jag vid behandlingen av 12 § i resereglemente!

kommer att föreslå, att den nu utgående gottgörelsen för väntpenningar skall

bortfalla, synas mig kilometerpenningama icke böra sättas lägre än till 10

öre per kilometer.

Riksräkenskapsverket har påpekat, att uttrycket »taxeautomobil» varit

föremål för olika tolkningar. I ett fall, då en landsfiskal färdats i bil, som

tidigare varit insatt i yrkesmässig trafik men vars trafiktillstånd återkallats,

hade vederbörande länsstyrelse vägrat att utbetala ersättning såsom för taxeautomobil

och utanordna! ersättning allenast för »annat färdsätt», d. v. s.

med lega för en häst och 15 öre per kilometer. Sedan besvär bäröver anförts,

hade kammarrätten — dock icke enhälligt — givit den resande rätt

till ersättning för färd med taxeautomobil. Riksräkenskapsverket, som ansett

förstnämnda tolkning böra för framtiden gälla, har ifrågasatt, huruvida

icke föreskriften borde i sådan riktning förtydligas. Förslaget har i denna

del avfattats i anslutning till riksräkenskapsverkets uppfattning.

Enligt mitt förut framställda förslag skulle i det nya resereglemente! omnibus

upptagas såsom särskilt färdsätt. När Kungl. Maj:t framlade enahanda

förslag för 1925 års riksdag, anförde föredragande departementschefen,

att, då det läge i statens intresse att uppmuntra till användande av ifrågavarande

billiga transportmedel, det syntes böra ordnas så, att jämväl den

resande finge någon fördel av att begagna omnibus. Att tillerkänna förrättningsmannen

kilometerpenningar såsom vid färd med taxeautomobil eller

med hästskjuts kunde dock ej anses vara berättigat, då han vid anlitande

av omnibus i huvudsak vore befriad från de kostnader, vilka kilometerpenningarna

avsåge att täcka. Däremot syntes det vara rimligt, att förrättningsmannen

vid färd med omnibus tillerkändes ersättning för avgift för

två platser.

I likhet med dåvarande departementschefen finner jag det skäligt, att förrättningsman,

som begagnar sig av omnibus, beredes någon ekonomisk fördel.

Den obenägenhet att anlita transportmedlet i fråga, som på sina håll

alltjämt torde förefinnas, kan därigenom lättare bortarbetas, vilket bör lända

även statsverket till båtnad. Av praktiska skäl torde tilläggsersättningen

böra bestämmas till ett fixt belopp per kilometer, förslagsvis 10 öre eller

samma belopp som vid begagnandet av taxeautomobil. Om man utgår från

att biljettkostnaden vid färd med omnibus i de flesta fall icke överstiger 1

krona per mil, och då dylik resa enligt nu gällande bestämmelser, när reseersättningen

utgår såsom för hästskjuts, gottgöres förrättningsmannen med

belopp, som kan beräknas i allmänhet vara minst 5 gånger så stort, skulle

medgivandet av en ersättning av 10 öre i kilometerpenningar utöver avgiften

för 1 plats giva förrättningsmannen ett överskott av 1 krona per mil, medan

besparingen för statsverket i förhållande till vad nu gäller skulle belöpa sig

till omkring 3 kronor.

Omnibus.

s. 22 Kontrollera mot PDF

Motorcykel

etc.

»Annat färdsätt.

»

22 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 190.

I enlighet med vad jag sålunda anfört upptager förslaget vid färd med

omnibus ersättning för avgift för 1 plats samt 10 öre per kilometer.

Enligt 1925 års resereglemente utgår vid färd med motorcykel samt med

av förrättningsman personligen drivet resdon och vid förflyttning till fots

reseersättningen såsom vid hästskjuts, d. v. s. med belopp motsvarande lega

för en häst jämte 15 öre per kilometer, vilket med nuvarande hästlegor i

allmänhet torde utgöra tillhopa 50 å 65 öre per kilometer.

Såsom jag redan anfört, synes mig denna ersättning vara väl hög. Enär

driftkostnaden vid färd med motorcykel i allmänhet icke torde överstiga 10 öre

per kilometer, ansluter jag mig till en av riksräkenskapsverket uttalad uppfattning,

att vid dylikt färdsätt gottgörelsen hör bestämmas i enlighet med

Kungl. Maj:ts förslag till 1925 års riksdag eller till 30 öre per kilometer.

Då användandet av motorcykel, som för statsverket ställer sig förmånligare

än exempelvis begagnandet av taxeautomobil, synes mig böra uppmuntras,

har jag å andra sidan ej ansett lämpligt att föreslå en ytterligare nedsättning

av ersättningens storlek. För övriga till ifrågavarande rubrik hörande

färdsätt, nämligen »av förrättningsman personligen drivet resdon» samt »förflyttning

till fots» lärer enahanda ersättning böra utgå.

Därest mitt förslag om upptagande i resereglementet av vissa nya färdsätt

vinner bifall, kommer den kvarstående rubriken »annat färdsätt än

ovan nämnts» i huvudsak att omfatta — förutom »hästskjuts» — den »egna

bilen». Ersättningens storlek torde, såsom jag förut erinrat, i första hand

böra avpassas med hänsyn till sistnämnda färdsätt.

Vid ärendets remissbehandling har av ett flertal myndigheter påpekats,

att nuvarande bestämmelser, enligt vilka vid användandet av »egen bil»

ersättning debiteras såsom för hästskjuts, icke äro tillfredsställande. Statskontoret,

som anser den utgående ersättningen vara för hög, har sålunda

uttalat, att vid färd med icke-taxeautomobil lega för en häst även

utan kilometerpenningar utgör fullt skälig ersättning. Lantbruksstyrelsen

ifrågasätter utfärdande av en för hela riket gällande taxa vid resa

med »egen bil». Länsstyrelsen i Jönköpings län föreslår, att ersättning för

färd med »egen bil» bör utgå såsom vid färd med taxeautomobil. Väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen anser ersättning för »annat färdsätt» böra utgå efter

lägsta gällande taxa för taxeautomobil. Länsstyrelsen i Älvsborgs län erinrar,

att det med hänsyn till bestämmelserna i automobiltaxorna om avgifter

för rundresa och återfärd ofta är billigare att resa med taxeautomobil

än efter häst. Om taxeautomobil funnes att tillgå, kunde det med hänsyn

till föreskriften i 4 § ifrågasättas, huruvida förrättningsman, som använt

egen bil, vore berättigad till ersättning såsom för hästskjuts. Vore så ej

fallet, framställde sig svårigheten att kontrollera, huruvida i varje före
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190. 23

komaiande fall taxeautomobil varit tillgänglig, och dess beskaffenhet av

tyngre eller lättare.

Av 1926 års statsrevisorer har uttalats, att i åtskilliga fall den ersättning,

som enligt resereglementet utgår för användningen av egen automobil, måste

anses vara alltför hög, i synnerhet när fråga är om personer, som hava till

uppgift att mera oavbrutet företaga tjänsteresor i inspektionssyfte. Beräkningsgrunderna

för debitering av ersättning vid detta färdsätt utgjorde ett

exempel på det fåtal fall, dä 1925 års resereglemente, beträffande förrättningsmän

med rätt att använda skjuts efter en häst, medfört ökade resekostnader

för statsverket i jämförelse med tidigare gällande bestämmelser. På

grund av gjorda iakttagelser ansåge revisorerna, att ifrågavarande spörsmål

borde ägnas särskild uppmärksamhet vid utarbetandet av förslag till

nytt resereglemente. För egen del ville revisorerna framhålla, att det i varje

fall knappast syntes vara lämpligt, att, då egen bil kommit till användning,

befattningshavare skulle äga uppbära kilometerpenningar.

Enligt min mening ligger onekligen nära till hands att vid färdsättet »egen

bil» låta ersättningen utgå på enahanda sätt, som om taxeautomobil begagnats,

d. v. s. med tillämpning av den för orten gällande automobiltaxan,

därvid dock, på sätt statsrevisorerna uttalat, vederbörande icke borde äga rätt

att åtnjuta kilometerpenningar. I praktiken skulle emellertid en dylik beräkningsgrund

sannolikt medföra åtskilliga svårigheter, särskilt ur kontrollsynpunkt.

Härtill kommer, att, även om det torde ligga i statens intresse att

uppmuntra användningen av de egna bilarna såsom bidragande till ökad

effektivitet i tjänsteutövningen, den utgående ersättningen mången gång

synes även på detta sätt kunna bliva högre än skäligt är. I sådant hänseende

må erinras att, medan den tyngre bilen merendels lärer bliva normerande

för de nya enhetligare biltaxorna, de egna tjänstebilarna regelmässigt

torde tillhöra den lättare typen.

Vid sådant förhållande och då det på förevarande område synes mig vara

förenat med betydande fördelar att kunna räkna med en efter fast grund

utgående ersättning, har jag stannat för att förorda, att, liksom vid färd

med motorcykel, gottgörelsen fastslås till visst fixt belopp per vägenhet, vilket

belopp torde böra bestämmas så, att kostnaderna för bilens drift och successiva

amortering kunna beräknas bliva täckta. Efter verkställd undersökning

rörande storleken av det belopp, som för sådant ändamål kan anses rimligt,

föreslår jag, att ersättningen må utgå med 50 öre per kilometer. I

I 1 § av nuvarande resereglemente är ifråga om färd efter häst föreskrivet,

att, om resande måst vidkännas resekostnad till högre belopp än den för

orten fastställda maximilegan, han äger undfå gottgörelse för vad hau visar sig

hava utgivit. Skäligt synes vara, att detta medgivande utsträckes att gälla

oberoende av transportmedlets art, men att det å andra sidan inskränkes

till sådant fall, då den verkliga högre kostnaden överstiger den sammanlagda

ersättning, som vederbörande enligt de i 2 § första momentet med
-

Ersättning i

fall, dä den

verkliga resekostnaden

öoer stiger den

enligt 2 §

första mom.

eljest utgående.

s. 24 Kontrollera mot PDF

Kilometer
penningar.

Traktamentser

sättning ens

storlek.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

delade regler äger åtnjuta. I enlighet härmed har bestämmelsen i förslaget

omformulerats.

Enligt gällande resereglemente utgå »kilometerpenningar» med 15 öre

per kilometer vid färdsätten »taxeautomobil» och »hästskjuts eller annat

färdsätt». Sista stycket av nuvarande 1 § innehåller att »i kilometerpenningarna

inbegripes ersättning för hämtning av skjuts, åkdonslega samt

s. k. beställningspenningar».

Av vad jag förut anfört framgår, att enligt mitt förslag kilometerpenningar

äro avsedda att med 10 öre per kilometer utgå vid färdsätten »omnibus»

och »taxeautomobil», samt att ifrågavarande gottgörelse skulle i viss mån

också täcka utgift för s. k. väntpenningar, för vilka särskild ersättning icke

vidare borde såsom hittills åtnjutas. Enär emellertid nyssberörda föreskrift

om vad som skall anses »inbegripet» i kilometerpenningarna synes obehövlig

och kan verka missvisande, har densamma fått utgå ur förslaget.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag till 1925 års riksdag hade antalet traktamentsklasser,

som enligt då gällande bestämmelser utgjorde sex, upptagits

till allenast fem. Traktamentets storlek för dygn räknat föreslogs i lägsta

traktamentsklassen till 12 kronor och i den högsta till 24 kronor.

Efter riksdagens mening syntes emellertid den av Kungl. Maj:t föreslagna

reduceringen av traktamentsklassernas antal kunna medföra en kostnadsökning,

som för det dåvarande icke kunde bedömas. Riksdagen ansåg

därför, att antalet traktamentsklasser borde bibehållas vid sex, och att alltså

ytterligare en traktamentsklass, utöver vad Kungl. Maj:t tänkt sig, borde

införas, upptagande 9 kronor i traktamentsersättning för dygn. Tillika

beslöt riksdagen sådan ändring i den av Kungl. Maj:t föreslagna uppdelningen

av traktamentet på dag och natt, att dagtraktamentet skulle utgöra

8 3 och nattraktamentet 1/''., av dygntraktamentet. I enlighet härmed är det

nuvarande resereglementet avfattat.

Av de i ärendet hörda myndigheterna har allmänt framhållits, att nu

utgående traktamenten äro för sitt ändamål otillräckliga. Särskilt har anförts,

att nattraktamentet ofta icke förslår till bestridande av de med förhyrande

av nattlogi förenade utgifterna.

Det lärer icke kunna förnekas, att nuvarande traktamentsersättningar äro

låga, i all synnerhet om hänsyn tages till att traktamentet är avsett att

bestrida jämväl kostnaderna för transport av reseffekter, vilka kostnader

enligt förut gällande reglemente särskilt gottgjordes den resande. En mindre

höjning av traktamentsbeloppen synes mig för den skull rimlig. I sådant

syfte får jag föreslå, att traktamentet ökas med en krona, lika för alla

klasserna, att läggas till nattraktamentet. Vid bifall härtill skulle traktamentsersättningarna

för dygn bliva respektive 25, 22, 19, 16, 13 och 10 kronor,

därav nattraktamente respektive 9, 8, 7, 6, 5 och 4 kronor.

Att något så när exakt beräkna den utgiftsökning för statsverket, som en

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

dylik förhöjning kan medföra, låter sig näppeligen göra. Påpekas må emellertid

att, enär förrättningar i mycket stort antal slutföras på en dag och då

vidare enligt 18 § nattraktamente icke utgår i de fall, då förrättningsman på

statens bekostnad innehar sovplats å järnväg eller liggplats å fartyg, frågans

statsfinansiella räckvidd väsentligen reduceras. Tvivel torde icke heller råda,

att ökningen kommer att mer än uppvägas av de likaledes svårberäkneliga

besparingar, som kunna väntas bliva följden av ett genomförande utav förslagen

om kilometerpenningarnas minskning samt om nedsättning av resekostnadsersättningen

vid färd med omnibus, motorcykel och »egen bil».

3 §.

Enligt 3 § första stycket av resereglementet bestämmer Kungl. Maj:t,

till vilken rese- och traktamentsklass förrättningsman är att hänföra. Föreskrifter

härom finnas, såsom nämnt, meddelade i de samtidigt med resereglementet

utfärdade tilläggsbestämmelserna till reglementet.

I fråga om rese- och traktamentsklassindelningen hava i de i ärendet inkomna

yttrandena och framställningarna ett flertal ändringsyrkanden framställts,

vilka yrkanden företrädesvis gå ut på vissa befattningshavargruppers

uppflyttning i högre rese- och traktamentsklasser. Rörande detta spörsmål,

som tarvar ett ingående övervägande, har jag för avsikt att sedermera,

efter det riksdagen fattat beslut om resereglementet, inför Kungl. Maj:t

framlägga förslag till de jämkningar, som kunna befinnas önskvärda. Redan

i detta sammanhang vill jag emellertid hava uttalat, att den nu gällande

klassindelningen, som vad nyreglerade förvaltningsgrenar angår i regel

följer lönegradregleringen enligt avlöningsreglementena, i princip torde böra

bibehållas, samt att sålunda — givetvis bortsett från de modifikationer,

som kunna påkallas i anledning av förekomsten av s. k. besparingsreglementen

för vissa förvaltningsgrenar — undantag från denna allmänna

grundsats bör ifrågasättas allenast i sådana fall, då särskilt starka skäl

kunna därför åberopas. I

I 3 § andra stycket föreskrives, att den befattning, i utövning varav förrättning

äger rum, men icke annan tjänstegrad, tjänsteklass, fullmakt eller

värdighet är bestämmande i fråga om den ersättning, som skall utgå, och

i tredje stycket av samma paragraf stadgas, att den, som förordnas att uppehålla

högre befattning än han själv innehar, åtnjuter ersättning efter den

befattning han sålunda bestrider.

Vid tillämpningen av berörda bestämmelse i tredje stycket har tvekan uppstått,

huruvida tjänsteman, som förordnats att uppehålla befattning av högre grad

än sin egen å annan ort än stationeringsorten, skall för resa, som företages

för tillträdande av förordnandet respektive efter förordnandets upphörande,

äga uppbära resekostnads- och traktamentsersättning efter den klass, som

den befattning, förordnandet avser, tillhör, eller allenast efter den klass,

vartill hans egen tjänst berättigar. Praxis har varit olika härutinnan.

Indelning en i

rese- och

traktamentsklasser.

Ersättning

vid resa för

till- och frånträdande

av

förordnande

å högre tjänst*

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj ds proposition Nr 190.

Resekost nads - er sättning

vid s. k.

fingerade

resor m. m.

Biksräkenskapsverket har meddelat, att verket i förekommande fall tillämpat

den för förrättningsmännen mindre fördelaktiga tolkningen, men kar

förklarat sig hålla före att goda skäl, särskilt önskvärdheten av tydliga

bestämmelser, kunna anföras för utfärdande av föreskrift, som på denna

punkt gåve förrättningsmännen i någon mån ökade förmåner. Biksräkenskapsverket

har därför föreslagit, att 3 § tredje stycket måtte erhålla ett

tillägg av innehåll, att den högre ersättningen skall utgå ej blott under

tiden för förordnandet utan även vid resor för till- och frånträdande av

förordnandet.

I 26 § resereglementet är föreskrivit, att, därest förrättningsman vid resa

utom riket tillerkännes högre traktamente än i reglementet sägs, skall vid

färd från land, där lägre traktamente uppbäres, till land, där högre sådant

utgår, det högre traktamentet uppbäras från och med den dag, respektive

natt, varunder ankomsten till hamn eller station i det senare landet ägt

rum, och vid färd i omvänd riktning traktamentet efter enahanda grund

nedsättas.

I analogi med denna bestämmelse synes nu föreliggande fråga böra lösas

på sådant sätt, att vid förordnande å högre tjänst ersättning skall utgå för

bortresan efter de bestämmelser, som gälla för den högre befattningen, men

för återresan efter de föreskrifter, som äro tillämpliga å befattningshavarens

egen tjänst. I enlighet härmed har tredje stycket av 3 § omformulerats.

Då det nuvarande stadgandet i nämnda stycke, enligt vilket den, som förordnas

att uppehålla högre befattning än han själv innehar, »åtnjuter ersättning

efter den befattning han sålunda bestrider», redan synes till fullo

täckt av föreskriften i andra stycket av samma paragraf, har i den nya

avfattningen förstnämnda stadgande fått utgå.

4 §.

Enligt 4 § första stycket utgår resekostnadsersättning efter det eller de

olika sätt att färdas, som för resan verkligen använts, dock att ersättningen

icke må beräknas med högre belopp än som skulle hava utgått, därest förrättningsmannen

begagnat den väg och det färdsätt, som med hänsyn till

resans ändamål samt för åstadkommande av minsta sammanlagda rese- och

traktamentskostnad eller eljest varit lämpligast. Vid beräknandet av denna

sammanlagda kostnad skall traktamente medräknas, även om sådant icke

utgår till förrättningsmännen av statsmedel.

I propositionen till 1925 års riksdag uttalas, att av uttrycket »eller eljest»

bör anses följa, att vid planläggning av resor hänsyn bör tagas jämväl till

den kostnad för vikarier och dylikt, som kan förorsakas av olämplig väg

eller användning av alltför långsamt färdsätt.

Tillämpningen av förevarande stadgande, som meddelar regler för det

sätt, på vilket resekostnadsersättning vid så kallade fingerade resor skall

beräknas, har visat sig förenad med betydande svårigheter.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 190.

27

Sålunda lmr — med hänsyn till stadgandet i 11 § resereglemente^ att gottgörelse

för plats i sovvagn utgår endast om förrättningsman nattetid begagnat

sig av sådan plats — fråga uppstått, huruvida dylik ersättning för

sovvagnsbiljett kan beräknas vid fingerad resa. Liknande vanskligheter kunna

uppkomma även i andra fall, exempelvis med avseende å ersättning, som

förrättningsman enligt 14 § äger tillgodonjuta. Med utgångspunkt härifrån har

skolöverstyrelsen föreslagit, att vid den beräkning, som enligt 4 § skall äga

rum, då förrättningsman icke begagnat den väg och det färdsätt, som med

hänsyn till resans ändamål samt för åstadkommande av minsta sammanlagda

rese- och traktamentskostnad eller eljest varit lämpligast, hänsyn skall tagas

till de vid sist berörda färdsätt medgivna förmåner, vilka förrättningsmannen

reglementsenligt ägt och kunnat åtnjuta, om han använt ifrågavarande

färdsätt. För tillgodoseende av denna synpunkt, vilken torde vara

värd beaktande, har i förslaget en bestämmelse intagits i den av skolöverstyrelsen

ifrågasatta riktningen.

Andra svårigheter hava framträtt för det fall, då förrättningsman, exempelvis

en landsfiskal, som i sin tjänsteutövning begagnat sig av egen bil, har

fribiljett å järnväg. Frågan har då gällt, om med nuvarande bestämmelser

förrättningsmannen över huvud taget kan erhålla resekostnadsersättning för

bilfärden, i den mån densamma täckes av fingerad kostnad för den avgiftsfria

järnvägsresan. Även i fall av denna art synes det mig uppenbart, att

resekostnadsersättning bör utgå, detta så mycket hellre som, på sätt jag förut

påpekat, det ofta ur tidsvinstens och andra synpunkter måste anses ligga iJ

tjänsteutövningens intresse att tjänsteresa företages med användande av

egen bil. Stadgandet i 4 § första stycket har fördenskull i förslaget kompletterats

med en bestämmelse av innebörd att vid beräknandet av ersättning •

för fingerad resa i fall, då förrättningsman äger avgiftsfritt anlita järnväg,

fartyg, luftfartyg, spårväg eller omnibus, skall tagas i beräkning den resekostnadsersättning,

som vid färd med sådant fortskaffningsmedel skulle hava

tillkommit honom, om avgiftsfrihet icke förelegat.

Uti 4 § första stycket har slutligen jämkning vidtagits i syfte att klargöra,

att det är den sammanlagda resekostnads- och traktamentsersättningen,

till vilken hänsyn skall tagas vid den föreskrivna jämförelsen mellan kostnaderna

vid användande av olika vägar och färdsätt.

T förslagets 2 § första momentet har, såsom nämnts, luftfartyg upptagits

som särskilt färdsätt. Enär fortskaffningsmedlet ifråga ännu så länge

drager en relativt hög kostnad, torde detsamma med hänsyn till nyssberörda

stadgande i 4 § första stycket tillsvidare endast mera sällan komma till användning,

i alla händelser knappast annat än undantagsvis i andra fall än

då vederbörande förrättningsman är berättigad till resekostnadsersättning

enligt första reseklassen, d. v. s. till första klass biljett på järnväg. A

andra sidan må påpekas, att avfattningen av stadgandet i 4 § första stycket

är sådan, att ersättning för färd med luftfartyg alltid skall kunna utanordnas

i fall, då det kan visas, att tjänsteärendets vikt eller andra om
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

Färd med

omnibus i

visst fall.

Beräkning av

kilometerpenningar

i visst

fall.

Tur- och

returbiljett.

Samåkning.

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

ständigheter verkligen nödvändiggjort användandet av ifrågavarande transportmedel.

I 4 § torde böra intagas en föreskrift av innehåll att förrättningsman

icke på grund av bestämmelserna i resereglementet är pliktig att färdas

med luftfartyg.

Vid behandlingen av 2 § första momentet har jag antytt, att förrättningsman

i allmänhet icke synes böra förpliktas att begagna sig av omnibus såsom

fortskaffningsmedel i annat fall än då han samma dag, han avreser från

en ort, dit återkommer. Då särskilda skäl därför tala, torde dock en vidsträcktare

skyldighet i detta hänseende böra kunna föreskrivas. Det torde

böra läggas i vederbörande myndighets hand att bestämma härom. Föreskrift

i ämnet har intagits i 4 §.

5 §.

Införandet i 2 § första momentet av omnibus såsom reguljärt fortskaffningsmedel

torde böra föranleda sådant tillägg till 5 §, att med däri omförmäld

färd med spårväg jämställes resa med omnibus.

6 §•

I 6 § första stycket har ordet »kilometerpenningarna» utbytts mot uttrycket

»den vid användande av omnibus eller taxeautomobil utgående särskilda

ersättningen av 10 öre per kilometer». Ändringen är av uteslutande

formell natur och närmast föranledd därav, att, sedan sista stycket i nuvarande

reglementes 1 § utgått ur förslaget, uttrycket »kilometerpenningar»

ansetts icke böra vidare bibehållas i författningstexten.

Den i andra stycket av 6 § föreslagna jämkningen i ordalagen är närmast

avsedd att genom inskjutande av orden »enligt detta reglemente» tydliggöra,

att bestämmelsen är tillämplig även å beräkning av resekostnadsersättning

enligt den efterföljande 8 §.

7 §.

I 7 § föreskrives, att, om till kostnadens nedbringande tur- och retureller

annan dylik biljett kunnat användas och sådant låtit sig på förhand

beräkna, resekostnadsersättning icke må utgå med högre belopp än som vid

användande av sådan biljett skolat tillkomma den resande. I anslutning

till ett av länsstyrelsen i Stockholms län framställt förslag torde av praktiska

skäl detta stadgande böra kompletteras med en föreskrift av innehåll,

att, om sådan förhandsberäkning, som nyss nämndes, icke varit möjlig,

men det sedermera visar sig, att biljett av berörda beskaffenhet kunnat begagnas,

anteckning härom bör göras i reseräkningen.

8 §.

I 8 § av resereglementet givas bestämmelser för s. k. samåkning. Fn ligt,

detta författningsrum gäller, att, när vid förrättningsresa två eller flera i

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

samma förrättning deltagande personer hava att färdas samma väg med

taxeautomobil, hästskjuts eller fortskaffningsmedel, för vilket enligt 1 § ersättning

beräknas såsom för hästskjuts, skall, där sådant låter sig göra och

befinnes ägnat att nedbringa resekostnaden, den främste bland förrättningsmännen

anskaffa för samtliga förrättningsmän erforderliga fortskaffningsmedel

och mot ersättning förskjuta kostnaden därför. I dylikt fall skall

gottgörelse lämnas jämväl för utgifter för hämtning av skjuts, åkdonslega

samt s. k. beställningspenningar, vilka utgifter vid andra resor icke ersättas

särskilt utan betalas medelst de till vederbörande utgående kilometerpenningarna.

Även dessa utgifter — liksom kostnader för s. k. väntpenningar, vilka

ersättas enligt nuvarande 12 § — skola förskjutas av främste förrättningsmannen.

Ehuru sålunda i förevarande fall gottgörelse utgår för nyssberörda

kostnader, äga såväl främste förrättningsmannen som övriga förrättningsmän

uppbära ersättning motsvarande de i 1 § omförmälda kilometerpenningarna.

Då enligt mitt förslag hästskjuts icke vidare skulle upptagas såsom särskilt

färdsätt enligt resereglemente^ och enär över huvud taget en uppräkning

av de färdsätt, vid vilka »samåkning» kan förekomma, lärer vara överflödig,

synas orden »med taxeautomobil, hästskjuts eller fortskaffningsmedel, för

vilket enligt 1 § ersättning beräknas såsom för hästskjuts» böra uteslutas

ur förevarande stadgande.

I sin berättelse till riksdagen hava 1926 års statsrevisorer påtalat, att

enligt 1925 års resereglemente kilometerpenningar vid samåkning utgå till

samtliga befattningshavare. Då det ålåge den främste bland förrättningsmännen

att anskaffa för alla förrättningsmännen erforderliga fortskaffningsmedel

och mot ersättning förskjuta kostnaden därför, ville det synas revisorerna,

som om det knappast kunde anses rimligt, att övriga i förrättningen

deltagande personer, vilka begagnade sig av samma fortskaffningsmedel,

skulle äga uppbära kilometerpenningar. En ändring av bestämmelserna

på denna punkt syntes därför böra vidtagas. Även från vissa av de

i ärendet hörda myndigheternas sida har ifrågasatts, om icke förevarande

särskilda ersättning vid samåkning borde borttagas eller minskas.

Vid framläggandet av 1925 års statsverksproposition rörande resereglementet

motiverade föredragande departementschefen kilometerpenningarna vid

samåkning därmed, att det fullständiga borttagandet därav säkerligen skulle

göra de resande synnerligen obenägna att anordna samåkning, helst denna

i regel skulle medföra minskad bekvämlighet för de i färden deltagande,

samt att det syntes billigt, att den betydande besparing, som genom samåkning

kunde uppstå, i någon mån också komme de resande till godo. Då

dessa skäl alltjämt måste tillerkännas giltighet, anser jag att i förevarande

hänseende annan ändring icke är påkallad i gällande föreskrifter än som

följer av mitt i det föregående framställda förslag om nedsättning över

huvud taget av kilometerpenningarna från nu utgående 15 öre till 10 öre

per kilometer.

Bestämmelserna om samåkning hava vid tillämpningen visat sig medföra

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

Hesa för erhållande

av

nattkvarter.

särskilda svårigheter för den händelse, att någon av förrättningsmännen

ställt »egen bil» till förfogande för resan. Dylikt fall föreligger exempelvis,

när landsfiskal, som vid vägsyn färdas i egen bil, i densamma lämnar plats

för i förrättningen deltagande nämndemän. Praxis har varit vacklande,

huru under angivna förutsättning den till landsfiskalen utgående resekostnadsersättningen

skall beräknas. Riksräkenskapsverket har gjort gällande, att,

då vid begagnande av »egen bil» enligt nuvarande resereglemente skall förfaras

på samma sätt, som om hästskjuts kommit till användning, ersättningen

bör upptagas såsom för lega för en häst jämte kilometerpenningar.

Vissa länsstyrelser hava ställt sig på en annan, för förrättningsmännen förmånligare

ståndpunkt. Skulle det anses skäligt, att i fall av detta slag

ersättning utginge med högre belopp, borde enligt riksräkenskapsverkets

mening uttryckligt stadgande därom intagas i resereglementet.

Enligt det föreliggande förslagets 2 § första momentet skall resekostnadsersättningen

vid användande av »egen bil» utgöra 50 öre per kilometer. Om

sådan, förrättningsman tillhörig bil anlitas för befordran jämväl av andra

i förrättningen deltagande personer lärer detta icke i och för sig böra medföra,

att ersättningen skall utgå efter annan grund. De nu utgående kilometerpenningarna

skola sålunda bortfalla. Det synes emellertid skäligt, att

vid dylik samåkning innehavaren av bilen, utöver den ersättning, som eljest

tillkommer honom, tillerkännes viss extra gottgörelse, förslagsvis 10 öre per

kilometer för envar av de medresande, såsom kompensation för de merkostnader

och den inskränkning i bekvämlighet, som orsakas av samåkningen.

Liksom vid samåkning av nyss omförmält slag torde varje medresande förrättningsman

böra få åtnjuta en ersättning av 10 öre per kilometer. Motsvarande

regler torde böra gälla, då vid samåkningen använts förrättningsman

tillhörig motorcykel eller annat förrättningsman tillhörigt resdon.

I enlighet med de synpunkter, åt vilka jag nu givit uttryck, har jag

låtit omarbeta 8 §, varvid densamma uppdelats i två särskilda moment.

10 §.

Enligt 10 § äger förrättningsman, som vid förrättning nödgas företaga

särskild resa för erhållande av nattkvarter, att därför åtnjuta ersättning

enligt resereglementets bestämmelser, dock icke med högre belopp än som

motsvarar traktamente för en natt.

Vid motiveringen av detta stadgande framhöll föredragande departementschefen,

att vid användande av moderna fortskaffningsmedel nattkvarter

kunde tagas på betydande avstånd från förrättningsplatserna, och att statsverket

därför lätteligen kunde, om begränsande bestämmelser icke meddelades,

oskäligt betungas med resekostnadsersättning för dylika färder.

Fördenskull borde stadgas en maximigräns, utöver vilken ersättning för

resa av ifrågavarande slag icke borde medgivas. Förrättningsmannens befogade

intresse syntes bliva tillgodosett, om det stadgades, att kostnaden

icke Ange överstiga beloppet av traktamentsersättningen för en natt. En

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 190.

31

sådan föreskrift skulle för vederbörande innebära en stark maning att anordna

resor och förrättningar på ändamålsenligaste sätt.

Av åtskilliga i ärendet hörda myndigheter, bland annat av skolöverstyrelsen

och generaltullstyrelsen, har nu gjorts gällande, att ersättningen för

färder till nattkvarter är otillräcklig, och yrkanden hava framkommit, att

maximibegränsningen borde borttagas.

Såvitt jag kunnat finna, böra de sålunda gjorda erinringarna icke frånkännas

ett visst fog. Det lärer knappast kunna förnekas, att förrättningsmännen

med nuvarande bestämmelser understundom själva få vidkännas

reseutgifter, som rätteligen borde drabba statsverket. Å andra sidan är på

förevarande område faran för missbruk alltför betydande och möjligheten

till effektiv kontroll alltför liten, för att man skulle kunna våga frånfalla

kravet på en ganska snävt tillmätt begränsning. Vid vägandet av dessa

synpunkter mot varandra har jag stannat vid att föreslå, att maximiersättningen

för resa, som här avses, bestämmes till ett belopp motsvarande dubbelt

nattraktamente, dock i intet fall mera än 12 kronor. Med en dylik föreskrift

synes mig förrättningsmännens berättigade intresse bliva tillgodosett, så långt

detta med behörigt iakttagande av det allmännas synpunkter lämpligen

låter sig göra.

12 §•

Har resande för färd från förrättningsställe använt samma fortskaffningsmedel

som för ditresan och för väntningen måst utgiva gottgörelse, är han

enligt 12 § berättigad till ersättning för vad han utgivit i väntpenningar,

tjock icke med högre belopp än som motsvarar den ökning i honom tillkommande

resekostnadsersättning, som skulle hava föranletts av nytt fortskaffningsmedels

anlitande.

Mot detta stadgande hava anmärkningar framställts från ett flertal myndigheter.

Länsstyrelsen i Örebro län har sålunda anfört, att bestämmelsen

ifråga i tillämpningen visat sig synnerligen otymplig. Författningsrummet

förutsatte icke, att förrättningsmannen medelst verifikationer styrkte utgiften,

men det hade visat sig, att i nästan samtliga de fall, då dylik ersättning

begärts, även verifikationer företetts. över huvud taget vore det ytterst

sällan, som framställning om ersättning för väntpenningar förekomme.

Detta vore helt naturligt beroende på svårigheten för en förrättningsman

att veta vad han verkligen utgivit i väntpenningar. Före resans anträdande

torde vanligen uppgörelse träffas vad hela resan skall kosta, inbegripet

eventuell ersättning för väntetid, och att sedermera avgöra, huru mycket

av kostnaderna, som belöpte å väntetiden, vore ogörligt. Det syntes förty

länsstyrelsen lämpligast, att bestämmelsen om väntpenningar helt uteslötes

ur resereglementet. Jämväl åtskilliga andra myndigheter hava framhållit

de stora svårigheter, som väntpenningar nas beräknande förorsakade förrättningsmännen

och de utbetalande myndigheterna, i all synnerhet vid fingerade

resor, d. v. s. i sådana fall då vid användande av ett dyrare färdsätt

jämförelse med kostnaden för billigaste färdsätt skall-äga rum.

Vänt
penningar.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

Transport av

icke personlig

utrustning.

Styrkande av

res godsbiljett.

Transport av

effekter vid

sjökommendering.

De gjorda erinringarna äro av den art, att det synts mig böra tagas under

övervägande, huruvida icke ersättningen för väntpenningar borde helt

avskaffas. Detta synes mig ock kunna ske, under förutsättning att, vid färd

med taxeautomobil, varom i detta sammanhang närmast är fråga, förrättningsman,

som för återresa från förrättning använt samma fordon som för

bortresan, berättigas att tillgodonjuta den besparing i resekostnad, som därigenom

kan uppstå. Genom en sådan anordning skulle förrättningsmannen

erhålla ett ekonomiskt intresse att ordna sina resor på billigaste sätt, och

statsverkets fördel skulle tillgodoses dels genom inbesparing av utgifter

för väntpenningar, dels genom den betydande arbetsminskning, som bleve

följden vid reseräkningarnas uppgörande och granskning. I det föreliggande

förslaget har därför 12 § omformulerats med iakttagande av vad nu anförts.

14 §.

I 14 § stadgas, att om förrättningsman måst vidkännas särskild kostnad

för transport av redskap, instrument eller annan dylik icke personlig utrustning,

som han för förrättnings verkställande behövt medföra, han äger

undfå ersättning för vad han styrker sig hava i sådant avseende utgivit.

I anslutning till ett under ärendets remissbehandling gjort påpekande torde

stadgandet ifråga böra kompletteras på sådant sätt, att ersättning skall utgå

allenast då vikten av de medförda redskapen etc. uppgår till eller överstiger

visst minimum, förslagsvis 5 kilogram.

Då vid resa å järnväg dylika effekter polletteras, har förrättningsmannen

att lösa resgodsbiljett — för närvarande till pris av 50 öre — för bagaget.

Enär kvitto å sådan biljett icke plägar lämnas och utställande därav med

hänsyn till avgiftens obetydlighet icke skäligen torde kunna ifrågasättas, är

förrättningsmannen praktiskt taget avskuren från att verificera ifrågavarande

utgift och går följaktligen miste sin rätt till ersättning. Såsom en följd

härav lärer emellanåt förekomma, att förrättningsmän i stället för att medtaga

behövliga redskap såsom inskrivet gods försända desamma som ilgods

eller postpaket, vilket vållar onödig olägenhet för såväl förrättningsmannen

själv som vederbörande kommunikationsanstalter. Till förekommande härav

föreslår jag i anslutning till ett av riksräkenskapsverket gjort förslag, att

14 § av resereglementet så avfattas, att vid färd å järnväg utgift för inskrivning

av resgods av ifrågavarande slag icke behöver styrkas.

Marinförvaltningen har framhållit, att de sjömilitära myndigheterna enstämmigt

påpekat behovet av en ändring i föreskrifterna beträffande ersättning

för transport av resgods. Enligt ämbetsverkets åsikt kunde meningarna

vara delade om lämpligheten av att, såsom skett i allmänna resereglementet,

i traktamentsersättningen inräkna ersättning för transport av personliga

effekter vid tjänsteresa i allmänhet. Vid den utredning, som verkställts för

bestämmandet av den härav föranledda ökningen av traktamentsersätt
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kung!. Maj:ts proposition Nr 190.

ningen, hade man uppenbarligen endast tagit hänsyn till vanliga tjänsteresor

men icke till resor för sjökommendering. Dessa kommenderingar

måste på grund av åtskilliga omständigheter vara av synnerligen växlande

tidslängd och medföra högst olika transportkostnader för personlig utrustning.

I de fall då embar ker in gen skedde vid förläggningsorten bleve dessa

kostnader relativt små, under det att de, om embarkeringen skulle ske å

annan ort, exempelvis i Karlskrona för en i Stockholm förlagd beställningshavare,

kunde bliva betydande, ja i vissa fall rent av uppgå till i det

närmaste samma belopp som det under sjökommenderingen utgående sjötillägget.

Enligt marinförvaltningens uppfattning vore det nödvändigt att

tillförsäkra personalen skälig ersättning för dess utlägg för transport av

erforderlig utrustning vid dylik kommendering. Ersättningens belopp borde

fastställas av marinförvaltningen, liksom nu vore föreskrivet i avseende å

flyttningskostnader. Marinförvaltningen har därvid förutsatt, att ämbetsverket

skulle erhålla bemyndigande att utbetala ersättning för verkliga

kostnader för transporter av ifrågavarande slag, i den mån dessa kostnader

betingats av erforderliga transportmedel och prövades stå i skäligt förhållande

till kommenderingarnas längd och beskaffenhet i övrigt.

Såsom framhållits i den av marinförvaltningen verkställda utredningen,

torde för övrig statsanställd personal icke finnas någon motsvarighet till

den marina personalens resor till och från sjökommenderingarna. Under

ifrågavarande kommenderingar, som vanligen äro av en avsevärd varaktighet

— i många fall sex månader eller därutöver — är personalen nödsakad

att medföra en ansenlig personlig utrustning. För flertalet fartygschefer

och högre befälhavare kommer härtill, att de måste föra med sig

egna serviseffekter och duktyg. Resorna till och från dessa kommenderingar

kunna därför i viss mån jämföras med en flyttning, och kostnaderna för

transport av medförda effekter tillhörande den personliga utrustningen bliva

ofta ganska avsevärda, isynnerhet om embarkeringen måste ske å annan

plats än förläggningsorten. Det synes därför vara skäligt, att ersättning i

dessa fall utgår för verkligen havda kostnader av ifrågavarande slag. Emellertid

torde rätten till ersättning böra i så måtto begränsas, att ersättningsbeloppet

icke får överskrida viss lägre procent av det till beställningshavaren

under sjökommenderingen utgående sjötillägget. De närmare

föreskrifterna härom torde böra meddelas av Kungl. Maj:t.

Vid föredragningen av 1925 års proposition anförde departementschefen,

att, om för vissa grupper av befattningshavare behov skulle föreligga att

vid vandring i fjälltrakter använda vägvisare eller bärare för transport

av exempelvis tältutrustning ocli proviant, det finge tagas under övervägande,

huruvida särskilda bestämmelser om ersättning under dylik färd borde meddelas.

Något stadgande i sådan riktning har emellertid icke blivit utfärda!.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 1112 höft. /Nr 190.).

Ersättning för

vägvisare och

bärare.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ls proposition Nr 190.

Färd med

luftfart g g

eller omnibus

i visst

fall.

»Stationer

ing sort.»

Ersättning

vid resa i

visst fall från

annan ort än

bostad etc.

Under åberopande av berörda uttalande av dåvarande chefen för finansdepartementet

har statskontoret nu framhållit, att, då vid tjänsteresor under

kanske flera veckors tid i de egentliga fjälltrakterna bärare ofta måste anlitas

för framforslande av proviant och annan personlig utrustning, det enligt

ämbetsverkets uppfattning vore otillfredsställande, att ersättning för

kostnaden härför icke utginge. Statskontoret tillstyrker fördenskull meddelande

av bestämmelse i dylikt syfte. En ledamot har emellertid velat begränsa

ersättningen till högst 30 öre per kilometer.

önskemålet om gottgörelse för kostnader av förevarande slag synes mig

böra tillgodoses. Att begränsa medgivandet till att avse endast vandring i

fjälltrakterna förefaller mig icke vara tillräckligt motiverat, utan torde

gottgörelsen böra kunna utgå även i andra trakter och i andra fall vid förflyttning

till fots, såsom vid färd med skidor.

I likhet med reservanten i statskontoret anser jag, att ersättningen i

fråga, vars storlek icke regleras av taxor eller andra av myndighet utfärdade

bestämmelser, bör begränsas uppåt. Ett maximibelopp av 50 öre per

kilometer synes mig rimligt. Uppenbart är, att vid ersättningens beräkning

hänsyn må tagas endast till den väglängd, som förrättningsmannen själv

under anlitande av vägvisaren eller bäraren tillryggalagt, men icke till vägsträcka

handräckningsmannen för återfärd eller eljest därutöver förflyttat sig.

15 §.

Införandet i 2 § första momentet av luftfartyg och omnibus såsom

regelbundna fortskaffningsmedel bör givetvis föranleda, att avgiftsfri färd

med någotdera av nämnda färdsätt jämställes med avgiftsfri färd å järnväg,

fartyg eller spårväg.

Till förekommande av missförstånd liar i 15 § införts en hänvisning till

8 enligt vilken vid samåkning en resekostnadsersättning av 10 öre per

kilometer tillkommer medresande förrättningsman, ehuru transportmedlet

kostnadsfritt tillhandahålles honom.

16 %.

I enlighet med ett av telegrafstyrelsen framställt förslag har i första stycket

av 16 § ordet »stationsort» utbytts mot det mera omfattande uttrycket

» stationeringsort».

Telegrafstyrelsen har vidare hemställt om utfärdande av föreskrift rörande

den resekostnadsersättning, som skall utgå, då tjänsteman från plats, där han

för enskilda angelägenheter vistas, beordras att företaga resa till annan ort än

hemorten. Enligt vad jag erfarit, har jämväl på andra håll behov av en

dylik bestämmelse yppats.

Med hänsyn härtill har i förslaget såsom ett andra stycke införts en föreskrift

av innehåll, att, om förrättningsman före en förrättnings början i

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

enskilda angelägenheter uppehåller sig å annan ort än i första stycket sägs,

ersättning skall utgå såsom om resa företagits från förrättningsmannens

stationeringsort eller, om sådan icke är för honom bestämd, från hans bostad.

Att låta ersättningen beräknas för resa från den plats, där förrättningsmannen

för enskilda angelägenheter vistas, lärer icke kunna komma i fråga,

då detta skulle kunna för statsverket medföra orimliga krav på resekostnads-

och traktamentsersättning.

Enligt gällande bestämmelser kan befattningshavare, som under pågående

semester eller annan ledighet inkallas i tjänstgöring, icke erhålla gottgörelse

för resa, som i anledning därav påkallas från och åter till den ort, där befattningshavaren

under ledigheten befinner sig. Det har synts mig kunna

ifrågasättas, om icke en föreskrift borde intagas i resereglementet, varigenom

tillfälle bereddes att i särskilda fall av denna art medgiva ersättning.

Då emellertid ett stadgande i sådan riktning lätteligen skulle kunna föranleda

missbruk, och då redan för närvarande Kungl. Maj:t lärer äga möjlighet

att undantagsvis bereda gottgörelse för resor av ifrågavarande slag, har

icke någon bestämmelse i ämnet intagits i förslaget.

24 §.

Nu gällande föreskrift, att räkning å resekostnads- och traktamentsersättning

bör, där hinder icke möter, vara till vederbörande myndighet inkommen

inom tre månader, efter det resan eller förrättningen avslutats, synes

vara väl sträng för sådana fall, då förrättningsman avgiver reseräkningar

kvartalsvis. Lantbruksstyrelsen har sålunda påpekat, hurusom det

ofta mötte svårigheter att under sommaren, då förrättningsarbetet i regel

påginge som brådast, iakttaga berörda föreskrift. Det syntes därför önskligt,

att tidsfristen för reseräknings ingivande något utsträcktes.

Denna framställning synes mig vara befogad. Förslaget upptager fördenskull

en förlängning av den tid, inom vilken dylika kvartalsräkningar böra

avgivas, till tre månader efter kvartalets utgång.

26 §.

Första stycket av 26 § innehåller, att Kungl. Maj:t äger förordna om tilllämpning

av resereglementet vid resor i statens ärenden utom rikets gränser.

I detta stadgande föreslår jag en ändring av övervägande formell natur.

De smärre jämkningar i författningstexten, som det föreliggande förslaget

i övrigt innehåller, äro uteslutande av redaktionell art.

Föredragande departementschefen uppläser härefter förslag till allmänt

resereglemente och hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

godkänna detsamma.

Reseersättning

vid inkallelse

i

tjänst under

befattningshavares

ledighet i

visst fall.

Tid för ingivande

av reseräkning.

Resor utom

rikets gränser.

Jämkningar i

övrigt.

Departements
chefens
hemställan.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition i

ämnet skall avlåtas till riksdagen av den lydelse, bil.

litt. . . . vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

E. Regnér.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1927.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1927:184 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till allmänt resereglemente jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  2. SU 1927:86 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till allmänt resereglemente jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten