Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 12 och 17 i förordningen om frihamn den 15 november 1907 (nr 117)

1927-02-18 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:193, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 12 och 17 i förordningen om frihamn den 15 november 1907 (nr 117)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

1

Nr 193.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändrad lydelse av §§ 12 och 17 i förordningen om frihamn

den 15 november 1907 (nr 117); given Stockholms slott

den 18 februari 1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 12

och 17 i förordningen om frihamn den 15 november 1907 (nr 117).

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Lyberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1927,

1 samt.

16ö höft. (Nr 193.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

‘ Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av §§ 12 och 17 i förordningen om

frihamn den 15 november 1S07 (nr 117).

Härigenom förordnas, att §§ 12 och 17 i förordningen om frihamn den

15 november 1907 skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 12.

Inom frihamn må byggnad eller lägenhet icke utan särskilt tillstånd av

Konungen upplåtas till eller användas såsom hostad; dock att härbärge

för den vid frihamnen anställda tullbevaknings- och arbetspersonalen

må utan sådant tillstånd i särskild byggnad anordnas.

§ 17.

Tillträde till frihamn vare förbjudet för däckat fartyg, vars nettodräktighet

icke överstiger tio ton, och öppen båt, såvida dylika farkoster

icke under de särskilda villkor, Konungen bestämmer, användas för forsling

av gods inom frihamn eller mellan frihamn och tullhamn i eller vid

samma stapelstad eller för bogsering av fartyg till och från frihamn eller

inom sådan hamn.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1927.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kivngl,''Mål ;ts proposition Nr. 193...

S

, . Utdrag av. protokollet, Qvar finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

. ; ; Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 18 februari 1927.

j . .-i- ;■

Närvarande: ;

Statsministern Ekman, ministerä för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,

Hamrin, Almkvist, Lyberg,

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Lyberg, anför efter gemensam

beredning med chefen för handelsdepartementet:

Jag anhåller att få underställa Kungl. Maj:ts prövning förslag om ändring

av §§ 12 och 17 i gällande frihamnsförordning.

Enligt § 12 i förordningen den 15 november 1907 (nr 117) om frihamn Ändring av

må inom frihamn byggnad eller lägenhet icke upplåtas till eller användas hamnsforord

såsom bostad, dock att härbärge för den vid frihamnen anställda tullbe- ningen,

vaknings- och arbetspersonalen må i särskild byggnad anordnas.

Beträffande tillkomsten av förenämnda stadgande ber jag att få erinra

om följande.

Det av 1894 års frilagers- och frihamnskommitté år 1895 framlagda förslaget

till förordning om frilager och frihamn innehöll i förevarande hänseende

en föreskrift av innehåll, att inom frilager eller frihamn byggnad eller lägenhet

icke finge upplåtas till eller användas såsom bostad, dock att inom frihamn

finge i särskild byggnad anordnas härbärge för den vid frihamnen

anställda arbetspersonal.

Såsom motivering för förslaget i denna del anförde kommittén följande:

Omförmälda förbud hade föreslagits huvudsakligen i syfte att förekomma

en för ifrågavarande anstalters ändamål främmande trafik till och från desamma,

vilken lätt kunde medföra missbruk och olägenheter av varjehanda

slag. En avvikelse från regeln hade dock synts påkallad beträffande frihamn,

varinom där anställda arbetare syntes böra kunna inlogeras eller

kaserneras under tider, då de icke vore sysselsatta. I intet fall skulle

dock bostäder för familjer få förekomma.

I infordrat utlåtande över nämnda förslag framhöllo kommerskollegium

och generaltullstyrelsen, att i frihamn erfordrades härbärge även för vid

frihamnen anställd tullbevakningspersonal, och avfattades Kungl. Maj:ts i

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

proposition till 1907 års riksdag, nr 109, framlagda förslag i ämnet med

iakttagande av denna erinran.

Hos Kungl. Maj:t har nu Stockholms frihamnsaktiebolag anhållit, att

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen sådan ändring av förenämnda § 12

frihamnsförordningen, att Kungl. Maj:t skulle äga rätt att i särskilda fall

medgiva undantag från det i författningsrummet stadgade förbudet mot

anordnande av bostäder i frihamn. Såsom skäl för framställningen har

frihamnsbolaget anfört i huvudsak följande:

För varje år som gått alltsedan Stockholms frihamn öppnades år 1919,

hade behovet av bostäder inom frihamnen för viss personal blivit starkare

och starkare. Så länge området var litet, anläggningarna små och trafiken

ringa, hade det varit blott vid exceptionella tillfällen som behovet

gjort sig gällande, men med områdets mångdubbling och trafikens utveckling

hade detta behov framträtt mer och mer. Stockholms frihamnstrafik

hade växt, så att hamnen redan nu i fråga om tulluppbördens storlek vore

rikets fjärde tullplats. Den stora värmeledningsanläggningen med sina

risker till vattenskada i lagerlokalerna krävde, att sakkunnig ledning dag

som natt vore tillgänglig på platsen. De stora värden, som vore hopade i

hamnen, krävde även de sin tillsyn, och vid eldsvåda vore det av största

vikt, att maskinpersonal och hamnbefäl funnes på platsen för att omedelbart

kunna stå till brandbefälets förfogande. De små eldsvådetillbud, som

under de gångna åren inträffat, hade klart visat nödvändigheten av att

lämplig personal bereddes bostäder inom frihamnen.

I dagarna hade ytterligare ett skäl tillkommit. Stockholms stad hade utarrenderat

ett område i frihamnen till aktiebolaget Banankompaniet i och

för uppförande av en stor modern lagerbyggnad, försedd med värmeledning

och kylmaskineri, för lagring av frukt och speciellt bananer. Denna anläggnings

skötsel krävde, att den maskinist, som skulle ansvara för temperaturregleringen,

bereddes bostad i anläggningen.

Även om det såsom grundprincip måste anses riktigt, att bostäder ej anordnades

i frihamn, borde dock, med den omfattning frihamnarna och rörelsen

inom dem numera fått, undantag från denna regel kunna göras, där

Kungl. Maj:t efter prövning i varje särskilt fall ansåge sig kunna medgiva

sådant.

I utländska frihamnar torde det ligga i myndigheternas makt att, där

så prövades nödigt, medgiva bostäder inom frihamnarna.

Generaltullstyrelsen har den 5 februari 1927 avgivit infordrat utlåtande

över omförmälda framställning och därvid överlämnat från tullförvaltningen

i Stockholms frihamn och tulldirektören i Stockholm inhämtade yttranden.

I det av tullförvaltningen i Stockholms frihamn avgivna yttrandet anföres

bland annat följande:

Det i § 12 frihamnsförordningen stadgade förbudet mot anordnande av

bostäder i frihamn syntes hava tillkommit i enlighet med frihamnskommittens

betänkande huvudsakligen i syfte att förekomma eu för ändamålet

med frihamn främmande trafik till och från densamma, vilken lätt kunde

medföra missbruk och olägenheter av varjehanda slag. En viss avvikelse,

nämligen anordnandet av härbärge, hade dock ansetts påkallad, men hade

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193. 5

kommittén särskilt framhållit, att i intet fall bostäder för familjer skulle

få förekomma.

Genom bestämmelsen beträffande anordnandet av härbärge inom en frihamn

kunde sålunda tillfälle beredas för i frihamnen anställda personer

att även nattetid vistas därstädes. Ingående i eller utgående från frihamnen

kunde försiggå under hela dygnet. Under sådana förhållanden syntes det

tullförvaltningen icke vara oundgängligen nödvändigt, att för sådan personal,

som hade att tillse inom frihamnen befintliga anläggningar, bostäder

skulle behöva förläggas inom frihamnen, utan borde sådana bostäder kunna

placeras i omedelbar närhet av frihamnsområdet. För närvarande vore så

förhållandet med den bostad, som funnes upplåten för den i frihamnen

anställde hamnmästaren, vilken bostad nämligen vore belägen utanför frihamnen

intill stängslet och i närheten av huvudingången. Maskin- och

hamnpersonalen kunde vid en eventuell eldsvåda säkerligen finnas på platsen

och hinna stå till brandbefälets förfogande lika snabbt, därest densamma

vore boende intill frihamnen utanför stängslet som innanför detsamma.

Därest bostäder för familjer skulle få anordnas i en frihamn, bleve för

tullverket icke möjligt ombesörja ett effektivt övervakande till att förhindra

användandet inom bostäderna av oförtullade utländska varor av tullpliktigt

slag, såsom livs- och njutningsmedel samt gångkläder och andra beklädnadsartiklar,

med hänsyn till de möjligheter i dylikt avseende, som funnes i en

frihamn med därstädes befintliga oförtullade utländska varor. Även finge

man räkna med i frihamn liggande från utländsk ort ankomna fartyg,

varest kunde finnas tillfällen till förskaffandet av dylika varor till förbrukning

inom frihamnen. Anordnandet av en skärpt kontroll bleve emellertid

nödvändigt, vilken kontroll otvivelaktigt komme att framtvinga en utökning

av frihamnens tullbevakningspersonal och sålunda förorsaka statsverket ökade

bevakningskostnader.

På grund av vad sålunda anförts kunde tullförvaltningen icke tillstyrka

den begärda författningsändringen, varigenom skulle möjliggöras anordnandet

inom en frihamn av bostäder för familjer, vilken ändring stode

i strid mot frihamnskommitténs bestämt uttalade åsikt och dessutom lätt

kunde medföra missbruk och olägenheter av varjehanda slag.

Tulldirektören i Stockholm har i det av honom avgivna yttrandet anfört

huvudsakligen följande:

Det framginge av den motivering, som läge till grund för formuleringen

av ifrågavarande paragraf, att statsmakterna intagit en bestämd position

gentemot upplåtandet av bostäder för familjer inom frihamnsområde. Då

förslag nu blivit väckt om medgivandet av undantag från denna bestämmelse,

vore det förklarligt, att särskilda anspråk ställdes på de motiv, som

lades till grund för sådan avvikelse. På sätt framginge av tullförvaltningens

i Stockholms frihamn yttrande hade förvaltningen i fråga icke funnit de

av sökanden anförda skälen tillräckligt vägande och därför ansett sig förhindrad

att tillstyrka den begärda författningsändringen.

Det villo även synas tulldirektören — i huvudsak på de skäl, som anförts

av frihamnstullförvaltningen — som om den av Stockholms frihamnsaktiebolag

gjorda framställningen icke i och för sig grundade sig på ett klart

ådagalagt oavvisligt behov. Det syntes därför berättigat att hysa tvekan

därom, huruvida tidpunkten för en ändring av författningsrummet i fråga

nu kunde anses vara inne. Å andra sidan kunde fall i en kanske nära

framtid givetvis lätt uppkomma, som läte en sådan ändring framstå såsom

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

nödvändig, och då förslaget endast avsåge att bereda en möjlighet att undantagsvis

upplåta bostad, syntes tillräckliga skäl ej föreligga att motsätta sig

detsamma. Det måste nämligen förutsättas, att prövningen av dylika, till

följd av ändringen uppkommande ärenden komme att ske efter sådana

grunder, att missbruk ej föranleddes av gjorda medgivanden. Givetvis vore

det av största vikt, att dispenser från huvudstadgandet meddelades endast

i trängande fall och i ringa omfattning samt på särskilda villkor.

På anförda skäl ville tulldirektören för sin del, om ock icke utan tvekan,

tillstyrka bifall till framställningen i fråga.

Generaltullstyrelsen har i förenämnda utlåtande för egen del anfört följande:
1894

års frilagers- och frihamnskommitté hade utgått från att förläggande

av bostäder i frihamn skulle kunna leda till en för frihamnarnas

ändamål främmande trafik till eller från desamma, vilken lätt kunde medföra

missbruk och olägenheter av varjehanda slag. Närmast torde väl

kommittén härmed hava åsyftat, att inrättande av bostäder i frihamnarna

skulle öka faran för ett kringgående av det i § 15 frihamnsförordningen

stadgade förbudet mot vissa utländska tullpliktiga konsumtionsartiklars

förbrukning i frihamn utan föregående förtullning. Kommitténs uppfattning

hade naturligen alltjämt fog för sig. Ett fullständigt upphävande av

förbudet i fråga vore sålunda enligt styrelsens mening alldeles icke tillrådligt.

1 förevarande fall åsyftades emellertid allenast att möjliggöra, att

i undantagsfall bostäder skulle kunna inom frihamn beredas arbetspersonal,

vars närvaro i frihamnen även vid andra tider än då egentligt arbete där

påginge vore i hög grad önskvärd eller måhända nödvändig. Stockholms

frihamnsaktiebolag hade i sin framställning anfört åtskilliga sådana fall.

Styrelsen delade icke de av tullförvaltningen i Stockholms frihamn framhållna

farhågorna för en författningsändring i angivna syfte. Det torde nämligen

få tagas för givet, att tillstånd att innehäva bostad i frihamn endast

komme att lämnas personer, vilka vore fullt pålitliga och i sådan ställning,

att något missbruk av tillståndet icke skäligen kunde antagas komma att äga

rum. Den betydande risk vederbörande skulle löpa genom sådant missbruk,

som enligt vad förut sagts huvudsakligen torde hava avsetts i motiven till

författningsrummet i fråga — förlust av anställningen och utestängning

från frihamnsområdet (§-30 mom. 1 frihamnsreglementena) samt särskild straffpåföljd

(§ 23 frihamnsförordningen) —• måste väl också få anses i och för

sig verka avhållande från sådan förseelse, som förut antytts. Det syntes

dock icke böra lämnas ur sikte, att faran av missbruk ökades, i den mån

inom frihamn upplåten bostad finge disponeras ej blott av inom frihamnen

anställd person utan jämväl av dennes familj — något, som frihamnsbolaget

syntes hava tänkt sig kunna ifrågasättas efter författningsändringen.

Emellertid kunde denna risk i viss mån elimineras genom att bland bestämmelserna,

som skulle gälla för ett eventuellt tillstånds åtnjutande, inrycka

stadgande, att vederbörande arbetspersonal skulle — såsom fallet vore

beträffande Hamburgs frihamn — inom vissa gränser vara ansvarig för förseelse

av ifrågavarande slag, som kunde komma att begås av familjemedlem,

som bebodde bostaden. Risken kunde ytterligare minskas genom stipulerande

av vite för sistnämnda fall på sätt likaledes gällde ifråga om Hamburgs frihamn.

I sammanhang med det sålunda anförda kunde erinras om föreskriften

i § 30 mom. 4 frihamnsreglementena, att för tillträde till åt en
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

skilda upplåtna lokaler inom frihamn erfordrades särskilt legitimationskort

för andra än hos frihamnens myndigheter tjänstgörande personer.

Under åberopande av vad sålunda anförts har generaltullstyrelsen hemställt,

att Kungl. Maj:t måtte avlåta proposition till riksdagen om sådan

ändring av § 12 frihamnsförordningen, att byggnad eller lägenhet i frihamn

skulle efter Kungl. Maj:ts tillstånd i särskilt fall kunna upplåtas till och

användas såsom bostad; och har generaltullstyrelsen överlämnat ett av styrelsen

utarbetat förslag till erforderlig författningsändring.

Kommerskollegium har i infordrat utlåtande av den 9 februari 1927

förklarat sig biträda den av generaltullstyrelsen i ärendet gjorda hemställan.

Av vad Stockholms frihamnsaktiebolag i sin förevarande framställning

anfört och vad i övrigt i ärendet blivit upplyst synes mig framgå, att det

på grund av den omfattning, frihamnsrörelsen numera erhållit, i vissa fall

är angeläget att inom frihamnsområde kunna bereda bostad för därstädes

sysselsatta personer. Det förefaller mig ock, som om, därest större rörelsefrihet

i detta hänseende medgives, åtgärder böra kunna vidtagas till förekommande

av den fara för missbruk, som föranlett nuvarande starkt restriktiva

bestämmelser. Visserligen lärer ej kunna ifrågakomma att, på sätt

generaltullstyrelsen antytt, bland föreskrifterna för åtnjutande av tillstånd

att inom frihamn anordna hostad inrycka stadgande av innebörd, att vederbörande

arbetspersonal skall inom vissa gränser vara ansvarig för förseelse,

vilken kan komma att begås av familjemedlem, som bebor bostaden ifråga.

Däremot synes kunna tagas under övervägande att begränsa tillståndet

till att omfatta allenast den anställde själv, men icke hans familjemedlemmar

eller andra. Huruvida en dylik begränsning bör genomföras, liksom

ock vilka kontrollanordningar böra träffas, torde böra med hänsyn

till föreliggande omständigheter i varje särskilt fall prövas av Kungl.

Maj:t, som enligt generaltullstyrelsens förslag, vilket av mig biträdes, skulle

hava att meddela tillstånd av ifrågavarande slag. över huvud taget utgår

jag ifrån att befogenheten att lämna sådana tillstånd begagnas med synnerlig

varsamhet och endast då verkligt trängande behov föreligger. Under

förvissning att så sker, anser jag mig icke böra motsätta mig den gjorda

framställningen. Mot det av generaltullstyrelsen uppgjorda förslaget till

författningsändring har jag intet att erinra.

Enligt § 17 frihamnsförordningen, såsom denna paragraf lyder efter vissa

i densamma genom förordningar den 25 juni 1917 (nr 403) och den 16 juli 1919

(nr 448) vidtagna ändringar, är tillträde till frihamn förbjudet för däckat

fartyg, vars nettodräktighet icke överstiger tjugu ton, och öppen båt, utom

Departements
chefen.

Ändring av

§ 17 frihamnsförordningen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

1894 års frilagers-

och frihamnskommitté.

1907 år8 riks
dag.

1917 års riksdag.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

för dylika farkoster, som under särskilda, av Konungen bestämda villkor

användas för viss befordran till eller från eller inom frihamn.

I gemensam skrivelse till Kungl. Maj:t den 9 oktober 1926 hava Stockholms

handelskammare, handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare

gjort framställning om sådan ändring av förenämnda författningsrum,

att det däri stadgade förbudet för tillträde till frihamn för däckade

fartyg, vilkas nettodräktighet icke överstiger tjugu ton, bleve upphävt

i vad förbudet omfattar fartyg av över tio tons nettodräktighet och intill

den nu gällande minimidräktigheten för tillträdesberättigade fartyg.

Beträffande tillkomsten av § 17 frihamnsförordningen ber jag att få

lämna följande redogörelse.

I 1894 års frilagers- och frihamnskommittés förut omnämnda förslag till

förordning om frilager och frihamn föreslogs, att tillträde till frihamn

skulle i allmänhet vara förbjudet för däckat fartyg under trettio ton. Såsom

motivering för krav på viss minimidräktighet för tillträde till frihamn

åberopade kommittén huvudsakligen, att smuggling från mindre farkoster

vore lättare att företaga och svårare att förekomma än från större fartyg.

Att gränsen föreslogs till trettio ton, berodde dels på ett stadgande i § 112

i då gällande tullstadga, att transitupplagsgods ej finge försändas med fartyg

av mindre dräktighet än trettio ton, dels ock på vissa andra då gällande

eller av kommittén föreslagna författningsbestämmelser.

I propositionen nr 109 till 1907 års riksdag, vilken proposition i hithörande

del ligger till grund för den ursprungliga bestämmelsen i § 17 frihamnsförordningen,

föreslogs emellertid, att ifrågavarande minimidräktighet

skulle bestämmas till fyrtio ton. Såsom skäl för denna avvikelse från

kommitténs förslag anfördes, att stadgandet avfattats i anslutning till tullstadgans

bestämmelser, i det nämligen då nämnda kommittéförslag framlagts

högsta dräktigheten för »hithörande» fartyg utgjort trettio ton men

enligt 1904 års tullstadga höjts till fyrtio ton.

Den av Kungl. Maj:t sålunda föreslagna bestämmelsen godkändes av

riksdagen.

Efter framställning av förenämnda handelskamrar föreslog Kungl. Maj:t

i proposition nr 344 till 1917 års riksdag bland annat sådan ändring av § 17

frihamnsförordningen, att förbudet för däckade fartyg mot tillträde till

frihamn skulle gälla allenast fartyg om tjugu ton och därunder. Handelskamrarna

hade i sin berörda framställning anfört följande:

Handelskamrarna ansåge, att tillträde till frihamn borde beredas alla

registerpliktiga, till utrikesfart berättigade fartyg, eller sålunda varje fartyg

om minst 20 tons dräktighet. En sådan ändring i bestämmelserna skulle

sannolikt underlätta de mindre segelfartygens möjligheter att få hemfrakter

från Östersjöhamnar. En av anledningarna till stadgandet i 1907 års för
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

ordning om en minimidräktighet av 40 ton för rätt till tillträde till frihamn

hade varit, att transitupplagsgods för det dåvarande icke finge utföras

ur riket med fartyg av mindre dräktighet än 40 ton. Då enligt gällande

tullstadga dylikt gods finge utföras med fartyg av vilken dräktighet

som helst, syntes icke heller något krav på överensstämmelse med tullstadgan

kunna åberopas för bibehållande av den ifrågavarande restriktionen

i frihamnsförordningen.

I ett över handelskamrarnas framställning avgivet gemensamt utlåtande

tillstyrkte kommerskollegium och generaltullstyrelsen den av handelskamrarna

föreslagna ändringen samt framhöllo därvid, att något principiellt

hinder för ifrågavarande ändrings genomförande icke syntes förefinnas samt

att några praktiska olägenheter av en anordning sådan som den föreslagna

icke heller syntes vara att befara.

Kungl. Maj:ts förslag i ämnet blev av riksdagen godkänt. Förordning i

ämnet utfärdades den 25 juni 1917 (nr 403).

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 oktober 1918 anhöllo omförmälda

handelskamrar, bland annat, att ifrågavarande tontalsgräns måtte ytterligare

sänkas från tjugu till tio ton, samt framhöllo därvid, att handelskamrarna

efter förnyad utredning av detta ärende kommit till den slutsats, att den sist

bestämda gränsen av tjugu ton måste anses för hög för ett fullt rationellt utnyttjande

av frihamnarna. Till belysande av saken anförde handelskamrarna:

Då i handelskamrarnas tidigare framställning gränsen för fartyg, som

borde vara berättigat att angöra frihamn, fixerats till 20 ton, hade detta

skett tämligen godtyckligt och utan tillräckligt beaktande av alla hithörande

omständigheter. Ur klarerings- och bevakningssynpunkt vore det förmodligen

nödvändigt, att en gräns nedåt bestämdes, men det syntes handelskamrarna

orättvist att fastställa denna till 20 ton, då även mindre fartyg,

vilkas dräktighet överstege 10 ton, vore dels mätningsskyldiga, dels skyldiga

att erlägga lastpenningar och dels slutligen enligt gällande författningar lika

berättigade som andra fartyg att användas i in- och utrikes handel och fraktfart.

Under dessa förhållanden syntes det rätt och billigt, att ett fartyg,

som mätte 19 ton, skulle vara lika berättigat att få tillträde till frihamn som

ett fartyg mätande 21 ton, detta så mycket mera som modernt byggda båtar,

isynnerhet motorfartyg, genom tillämpning vid desammas konstruerande

och inredning av i skeppsmätningsförordningen medgivna avdrag, i regel

lastade avsevärt mera än äldre flera tontal större fartyg.

Genom undersökningar ansåge sig handelskamrarna hava konstaterat, att

en icke oväsentlig varuförsel ägde rum med fartyg — särskilt motorbåtar —

mätande under 20 ton men ofta lastande 50 - 60 ton och däröver, vilka

fartyg, ofta avsedda för fiske, under mellantider i stor utsträckning användes

i allmän fraktfart. Det syntes handelskamrarna böra framhållas vilken

stor betydelse det hade, att fartyg av, så vitt möjligt, alla storlekar medgåves

tillträde till de blivande frihamnarna, enär det givetvis ofta komme

att inträffa, att partier om 30 — 60 ton skulle fraktas till eller från desamma,

men då därför lämpliga båtar enligt nuvarande bestämmelser icke vore

medgivna tillträde till frihamnarna, måste kanske avsevärt större och dyrare

fartyg befraktas än som eljest vore nödvändigt.

1919 års

riksdag.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Vidare ville handelskamrarna framhålla, att de routebåtar, vilka befordrade

den största delen av godset på kusten, på resa inrikes orter emellan

ofta ej kunde antagas bliva villiga att ingå i frihamnarna för lossning eller

lastning därstädes av mindre partier, beroende på de kontrollkostnader och

det besvär, som ett dylikt angörande av en frihamn komrne att medföra

för ett i inrikes fraktfart gående fartyg.

Av de stora importartiklarna skulle exempelvis fodermedel och spannmål

och av exportartiklarna sten, fisk och cement m. m. med fördel kunna

transporteras från och till frihamnarna med smärre båtar, huvudsakligen

motorfartyg om ned till 10 ton, vilket tontal staten enligt författningarna

syntes hava tänkt sig som gräns för lastbåtar. Från tullverkets sida syntes

något mera vägande skäl, såsom att statsverkets säkerhet ej medgåve båtar

mellan 10—20 ton att anlöpa frihamn, knappast kunna åberopas.

Handelskamrarna framhöllo till sist vikten av att de för respektive städer

på grund av dyrtiden oväntat kostsamma frihamnsanläggningarna gjordes i

ipigon mån ekonomiskt bäriga genom beredande av tillträde till dessa för

så stort antal fartyg som möjligt.

Kommerskollegium och generaltullstyrelsen avgåvo den 18 januari 1919

gemensamt utlåtande över handelskamrarnas sistnämnda framställning.

Ämbetsverken funno i likhet med vissa av de i ärendet hörda lokala tullmyndigheterna,

att den av handelskamrarna föreslagna sänkningen av

tontalsgränsen för det dåvarande icke vore tillrådlig.

Härvid torde få erinras, att berörda yttranden avgåvos vid en tidpunkt,

då någon frihamn ännu icke fanns etablerad i riket, samt att de vid denna

tidpunkt rådande utomordentliga förhållanden — kort efter världskrigets

slut — beredde svårigheter för vinnande av ett riktigt omdöme om sjötrafiken

i allmänhet och särskilt sjötrafiken å frihamn. Av de utav omförmälda

myndigheter avgivna yttrandena framgår också, att myndigheterna

icke velat principiellt avvisa kravet på en sänkning av tontalsgränsen och

alltså icke ansett uteslutet, att den åsyftade ändringen framdeles lämpligen

kunde och borde genomföras, sedan mera normala förhållanden inträtt och

någon erfarenhet vunnits om den inhemska frihamnsrörelsen.

Kommerskollegium och generaltullstyrelsen anförde härjämte till stöd för

sitt avstyrkande av handelskamrarnas framställning bl. a., att sänkningen

av tontalsgränsen med all sannolikhet skulle hava till följd en avsevärd

skärpning i den kontroll, tullverket måste utöva å frihamnsrörelsen, vilket

i sin ordning skulle medföra en ej obetydlig ökning av kostnaderna för

tullbevakningen i frihamn.

Beträffande den närmare motiveringen för berörda yttranden ber jag att

få hänvisa till propositionen nr 254 till 1919 års riksdag, genom vilken

proposition handelskamrarnas förevarande framställning i samband med

vissa andra förslag till ändringar i frihamnsförordningen underställdes riksdagens

prövning. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet uttalade föredragande

departementschefen, att han i likhet med ämbetsverken funne ett

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Uppskov med den föreslagna ytterligare sänkningen av ifrågavarande dräktighetsgräns

vara att tillråda, samt anförde i anslutning härtill, att först

för den händelse den nuvarande tontalsgränsen skulle visa sig få till följd

ett mera konstant hämmande av frihamnarnas godstrafik, denna fråga syntes

böra komma under förnyad omprövning.

1919 års riksdag beslöt beträffande nu förevarande författningsrum icke

någon annan ändring än sådant förtydligande, att ordet »dräktighet» utbyttes

mot »nettodräktighet» (förordningen 16 juli 1919, nr 448).

I sin skrivelse den 12 juni 1919 (nr 347) i anledning av ovanberörda

proposition nr 254 uttalade riksdagen, med betonande av angelägenheten,

att bestämmelserna beträffande ordningen i frihamn, så långt sig göra läte

med behörigt iakttagande av det allmännas intressen, anpassades efter trafikens

krav, sin förvissning därom, att, i den mån frihamnstraflken komme

i gång, kommerskollegium och generaltullstyrelsen skulle låta sig angeläget

vara att ägna uppmärksamhet åt de förhållanden, som av handelskamrarna

i ifrågavarande sammanhang berörts, samt att Kungl. Maj:t komme att,

för den händelse vunnen erfarenhet därtill kunde giva anledning, för riksdagen

framlägga förslag till sänkning av den för däckade fartygs tillträde

till frihamn gällande allmänna dräktighetsgränsen.

I handelskamrarnas nu förevarande framställning av den 9 oktober 1926

har anförts bl. a. följande:

Under den tid, som förflutit, sedan handelskamrarna ingivit sin den

8 oktober 1918 dagtecknade framställning, hade det alltmera visat sig,

att tillgång till fartyg under den nuvarande tontalsgränsen vore ett

verkligt och oavvisligt behov för frihamnarna, särskilt vid fyllandet av frihamnarnas

viktiga uppgift att vara en samlingspunkt för landets export och

import. De transoceanska och andra utländska ångbåtslinjer, vilka i frihamnarna

hade sin naturliga utgångs- eller slutpunkt för sina resor, måste

för vidare fördelning av det inkommande godset eller för uppsamlandet av

exportgodset stå i nära och omedelbar förbindelse med rikets övriga hamnar

samt med de närmare belägna utländska hamnarna. I regel kunde denna

godstillförsel eller fördelning icke ske med de ångbåtslinjer, som upprätthölle

den reguljära kustfarten. Erfarenheten hade visat, att de ångbåtar, som

vore sysselsatta i denna fart, icke funne det med sin fördel förenat att för

lossandet eller inlastning av den relativt lilla godsmängd, som de skulle

avgiva eller mottaga i frihamnen, ingå i frihamnarna och att underkasta

sig de därmed förenade kostnaderna och övriga för dem med trafikerandet

av frihamnen förenade olägenheter. Det gods, som transporterades av dem

och som vore avsett för frihamnarna, måste därför omlastas för att på annat

sätt medelst pråmar, per landsväg eller dylikt transporteras till eller från

frihamnarna, ett förfarande som alltid vore förenat med icke obetydliga

kostnader. Erfarenheten hade också visat, att t. ex. avsändare av smärre

varupartier till transoceanska länder föredragit att låta godset gå över utländska

hamnar för vidare befordran medelst utländska ångbåtslinjer till

destinationsplatsen i stället för att härför använda de svenska frihamnarna, ett

förhållande som ingalunda kunde vara till fördel för landet. Då på grund av

Handel9- kamrarnas

framställning

av den 9

oktober 1926.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

de täta och regelbundna förbindelser, som numera existerade länderna

emellan, affärsmännen och industrien icke behövde på en gång anskaffa

större partier av varorna, såsom tidigare varit vanligt, utan knnde åtnöja

sig med mindre lager, tenderade också de godspartier, som med samma

lägenhet transporterades till eller från en och samma emottagare eller avlastare,

att bliva kvantitativt mindre, varför också behovet av lämpliga

transportmedel för dessa mindre kvantiteter vore statt i ständig tillväxt.

De framställningar om vidtagandet av åtgärder för att möjliggöra för fartyg

av mindre dräktighet än 20 ton att trafikera frihamnarna, som liandelskamrarna

ofta fått emottaga från trafikanter i frihamnarna, hade ock bekräftat

handelskamrarnas egen erfarenhet om huru allmänt känt behovet

vore av en förändring i de nu befintliga bestämmelserna om tontalsgränsen

i syfte att minska densamma.

Mot en nedsättning av tontalsgränsen hade anförts, dels att en dylik åtgärd

skulle åsamka statsverket ökade kostnader i och för bevakning, dels

ock att densamma skulle föranleda till en strängare kontroll i allmänhet

över trafiken i frihamnarna. Handelskamrarna hade svårt att tro, att ökning

i kostnaderna för bevakningen vid en eventuell nedsättning av tontalsgränsen

skulle visa sig avsevärd, då antagligen den redan i frihamnen befintliga

bevakningen utan att synnerligen behöva ökas borde kunna med

lämpliga anordningar utföra det extra övervakningsarbete, som närvaron av

mindre fartyg i frihamnen kunde föranleda, varvid givetvis denna extra

övervakning icke borde förblandas med det behov av större bevakningspersonal,

som en eventuell ökning av frihamnstrafiken i och för sig kunde

medföra. Även syntes det handelskamrarna, som vore en allmän skärpning

av kontrollen i frihamnen på grund av närvaron av mindre fartyg knappast

av behovet påkallad, då dessa mindre fartyg, antingen de inginge för att

lossa eller lasta, i regel endast mottoge eller avlämnade ett enda lätt övervakat

godsslag. Det syntes icke heller möta någon svårighet att med tillbörlig

hjälp av och samarbete med de andra myndigheter, vilka vore sysselsatta

inom frihamnen, anordna kontrollen på ett tillfredsställande sätt, utan

att trafiken därav bleve lidande.

Enligt handelskamrarnas av erfarenheten stödda uppfattning vore sålunda

den nuvarande tontalsgränsen ägnad att mera konstant hämma frihamnarnas

godstrafik.

över nu återgivna framställning hava kommerskollegium och generaltullstyrelsen

den 17 februari 1927 gemensamt avgivit infordrat utlåtande och

därvid överlämnat dels av kommerskollegium inhämtade yttranden från

Stockholms frihamnsaktiebolag, Göteborgs hamnstyrelse, Göteborgs frihamnsaktiebolag,

hamndirektionen i Malmö och Malmö frihamnsaktiebolag dels

ock av generaltullstyrelsen infordrade yttranden från tulldirektörerna i

Stockholm, Göteborg och Malmö samt tullförvaltningarna i frihamnarna.

Kommerskollegium och generaltullstyrelsen hava i sitt utlåtande lämnat

följande redogörelse för det huvudsakliga innehållet i de av kommerskollegium

från kommunala myndigheter och frihamnsbolagen inhämtade

yttrandena:

»De av kommerskollegium i nu förevarande ärende hörda kommunala

myndigheterna och frihamnsbolagen tillstyrka bifall till handelskamrarnas

ifrågavarande framställning på de i densamma anförda skäl. Göteborgs

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

13

hamnstyrelse åberopar såsom eget utlåtande ett av hamndirektören i Göteborg

avgivet yttrande, vari framhålles, att det av handelskamrarna påvisade

förhållandet att den stadgade tontalsbegränsningen för fartyg, som ägde tillträde

till frihamn, vore för trafiken i frihamnarna hinderlig, gällde jämväl

för Göteborgs frihamn. För att denna skulle kunna i full utsträckning fylla

sin uppgift vore det därför behövligt att frihamnsförordningen ändrades på

föreslaget sätt. Göteborgs frihamnsaktiebolag bekräftar jämväl, att de av

handelskamrarna påpekade olägenheterna med den nuvarande tontalsbegränsningen

förefinnas, och instämmer i den av dem anförda motiveringen för

den begärda ändringen av frihamnsförordningens § 17.»

I anslutning härtill hava ämbetsverken anfört, att den enhälliga uppfattning,

som kommit till uttryck i förevarande fråga från såväl näringslivets

representanter som hamnmyndigheterna i frihamnsstäderna och frihamnsföretagen

själva, syntes ämbetsverken vittna om att ett verkligt

behov av en ändring av frihamnsförordningen på föreslaget sätt förefunnes.

Det finge därför anses, att den av handelskamrarna redan i skrivelse den

8 oktober 1918 intagna ståndpunkten i förevarande avseende numera vunnit

den bekräftelse av erfarenheten, som av ämbetsverken och Kungl. Maj:t

och jämväl av riksdagen ansetts böra avvaktas, innan helt kort efter den

genom förordningen den 25 juni 1917 härutinnan skedda författningsändringen

en ny i samma riktning gående ändring vidtoges.

Ämbetsverken hava därefter redogjort för innehållet i de av de lokala

tullmyndigheterna avgivna yttrandena sålunda:

»Åven vederbörande tullmyndigheter hava denna gång ansett sig kunna

tillstyrka författningsändringen. Tullförvaltningen i Stockholms frihamn

har dock opponerat mot liandelskamrarnas antagande, att nedsättningen av

tontalsgränsen ej skulle förorsaka avsevärt ökade bevaknings- och kontrollkostnader

från tullverkets sida, samt framhållit en del olägenheter och

farhågor, som förmodades komma att visa sig vid det ökade tillträdet till

frihamnsområdet. Tullförvaltningen i Malmö frihamn håller för sannolikt,

att den föreslagna sänkningen av tontalsgränsen icke skall medföra någon

ökning av tullbevakningspersonalen inom denna frihamn. Tullförvaltningen

i Göteborgs frihamn har lämnat en utredning, som visar, att antalet mindre

fartyg — i dräktighet mellan fyrtio och tjugu ton — som under år 1925

besökt sistnämnda frihamn, är jämförelsevis obetydligt. Av utredningen

framgår vidare, att av sagda mindre fartyg icke fullt en tredjedel utgjorts

av fartyg mellan trettio och tjugu ton. Såväl på grund av sagda förhållanden

som andra av tullförvaltningen åberopade omständigheter antager

tullförvaltningen, att en ytterligare sänkning av dräktiglietsgränsen för

inom frihamn tillåtet tonnage skall medföra endast jämförelsevis ringa

ökning i frihamnstrafiken av antalet fartyg av motsvarande storlek. Tullförvaltningen

förmodar, att någon skärpning av kontrollen till hinder för

den större och huvudsakliga fartygstrafiken ej skall visa sig behövlig och

att bevakningskostnaderna icke komma att i någon avsevärd mån stiga.»

Ämbetsverken hava härefter anfört följande:

Den av tullförvaltningen i Göteborgs frihamn verkställda utredningen gåve

onekligen gott stöd åt tullförvaltningens antagande och förmodan. Det syntes

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Departements

chefen.

dock icke böra lämnas utan beaktande, att densamma ävenledes visade, att

mindre tonnage endast i jämförelsevis ringa omfattning komme till använda

ning vid rörelsen i Göteborgs frihamn, något som i viss mån syntes ådagalägga,

att behov av dylikt tonnage vid sagda frihamnsrörelse ej vore

särdeles stort.

Vad i ärendet i övrigt förekomme gåve emellertid oförtydbart vid handen,

att inom intresserade kretsar den uppfattningen vore allmän, att frihamnarnas

öppnande för mindre tonnage vore nödvändigt för frihamnsrörelsens

rationella bedrivande. Det vore givetvis omöjligt att på förhand med

säkerhet avgöra, huruvida den ökning i frihamnstraflken, som härav syntes

bliva en följd, måste komma att föranleda en skärpning av kontrollen å

det större tonnage, för vilket frihamnarna i första rummet vore avsedda,

och en avsevärd ökning av bevakning och bevakningskostnader. Ämbetsverken

hölle emellertid för troligt, att den väntade trafikökningen icke

kunde komma att medföra några större olägenheter eller besvär i angivna

hänseenden, och ville i detta sammanhang erinra om de betydande risker,

som vore förbundna med överträdelser av frihamnsförfattningarnas stadganden

(§§ 21—24 frihamnsförordningen, § 30 inom. 1 frihamnsreglementena,

§ 14, sista punkten, och § 15 samt §§ 70—81 frihamnsstadgan).

På grund av vad sålunda anförts hava ämbetsverken hemställt, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen sådan ändring av § 17 frihamnsförordningen,

att förbud för mindre fartygs tillträde till frihamn inskränktes att omfatta

fartyg, vars nettodräktighet icke överstege tio ton.

Såsom förut nämnts har 1919 års riksdag förutsatt, att Kungl. Maj:t

skulle, för den händelse vunnen erfarenhet kunde giva anledning därtill,

framlägga förslag till sänkning av den för däckade fartygs tillträde till

frihamn gällande allmänna tontalsgränsen.

Handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö hava nu gjort framställning

om sänkning av tontalsgränsen från nuvarande tjugu till tio ton.

Därvid har åberopats, att förstberörda gräns numera måste anses hinderlig för

utvecklingen av trafiken i frihamnarna. Detta förhållande har vitsordats av

kommerskollegium och generaltullstyrelsen, som tillika upplyst, att den uppfattningen

vore allmän, att frihamnarnas öppnande för mindre tonnage erfordrades

för frihamnsrörelsens rationella bedrivande. Ämbetsverken hava ock

ansett sannolikt, att den ökning av trafiken inom frihamnarna, som skulle

bliva en följd av tontalsgränsens sänkning, icke kunde medföra några större

olägenheter och besvär beträffande den kontroll, tullverket hade att utöva å

frihamnsrörelsen.

Genom den sålunda ifrågasatta tontalssänkningen skulle bland annat åtskilliga

utländska bogser- och transportfarkoster, som förut icke ägt tillträde

till frihamn, kunna vinna sådant tillträde, varigenom alltså för berörda farkoster

öppnades möjlighet att i frihamnstraflk bedriva konkurrens med

svenska farkoster. Jag vill i detta sammanhang erinra därom, att undantag

från begränsningen i rätten att vinna tillträde till frihamn för närvarande

visserligen må medgivas för fartyg, som användas för forsling av

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

gods inom frihamn eller mellan frihamn och tullhamn i eller vid samma

stapelstad eller för bogsering av fartyg till och från frihamn eller inom

sådan hamn, men att dylikt undantag ansetts icke höra lämnas annan farkost

än sådan, som är av svensk nationalitet.

Även om berörda olägenhet av ökad konkurrens mellan svenska och utländska

farkoster synes mig vara förtjänt av ett visst beaktande, anser

jag dock de fördelar i andra avseenden, som efter vad nyss sagts de i ämnet

hörda myndigheterna påvisat, vara så övervägande, att de motivera en lättnad

i nuvarande bestämmelser om rätten för fartyg att vinna tillträde till frihamn.

Med avseende å lättnadens omfattning anser jag mig kunna biträda

vad kommerskollegium och generaltullstyrelsen ifrågasatt eller att förbudet

för däckade fartygs tillträde till frihamn inskränkes till att omfatta fartyg,

vilkas nettodräktighet icke överstiger tio ton. Förslag till ändring av § 17

frihamnsförordningen har i enlighet härmed upprättats inom finansdepartementet,

därvid samtidigt en redaktionell jämkning gjorts i den nuvarande

författningstexten.

Efter att hava framhållit, att de föreslagna författningsändringarna syntes

böra träda i kraft den 1 juli 1927, uppläser föredragande departementschefen

härefter förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 12 och 17 i

förordningen om frihamn den 15 november 1907 (nr 117) samt hemställer,

att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att antaga nämnda

förslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att proposition av den lydelse, bil.

litt. vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till

riksdagen.

Departe
mentschefens
hemställan.

Ur protokollet:

Svante Ericsson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1927:117 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 12 och 17 i förordningen om frihamn den 15 a1 i texten
  2. BevU 1927:37 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 12 och 17 i förordningen om frihamn den 15 november 190 s. 1 i texten