Med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 12 och 17 i förordningen om frihamn den 15 november 1907 (nr 117)
1927-02-18 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1927:193, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 12 och 17 i förordningen om frihamn den 15 november 1907 (nr 117)
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
1
Nr 193.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 12 och 17 i förordningen om frihamn
den 15 november 1907 (nr 117); given Stockholms slott
den 18 februari 1927.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 12
och 17 i förordningen om frihamn den 15 november 1907 (nr 117).
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Lyberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1927,
1 samt.
16ö höft. (Nr 193.)
1
2
‘ Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av §§ 12 och 17 i förordningen om
frihamn den 15 november 1S07 (nr 117).
Härigenom förordnas, att §§ 12 och 17 i förordningen om frihamn den
15 november 1907 skola erhålla följande ändrade lydelse:
§ 12.
Inom frihamn må byggnad eller lägenhet icke utan särskilt tillstånd av
Konungen upplåtas till eller användas såsom hostad; dock att härbärge
för den vid frihamnen anställda tullbevaknings- och arbetspersonalen
må utan sådant tillstånd i särskild byggnad anordnas.
§ 17.
Tillträde till frihamn vare förbjudet för däckat fartyg, vars nettodräktighet
icke överstiger tio ton, och öppen båt, såvida dylika farkoster
icke under de särskilda villkor, Konungen bestämmer, användas för forsling
av gods inom frihamn eller mellan frihamn och tullhamn i eller vid
samma stapelstad eller för bogsering av fartyg till och från frihamn eller
inom sådan hamn.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1927.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kivngl,''Mål ;ts proposition Nr. 193...
S
, . Utdrag av. protokollet, Qvar finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
. ; ; Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 18 februari 1927.
j . .-i- ;■
Närvarande: ;
Statsministern Ekman, ministerä för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Lyberg,
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Lyberg, anför efter gemensam
beredning med chefen för handelsdepartementet:
Jag anhåller att få underställa Kungl. Maj:ts prövning förslag om ändring
av §§ 12 och 17 i gällande frihamnsförordning.
Enligt § 12 i förordningen den 15 november 1907 (nr 117) om frihamn Ändring av
må inom frihamn byggnad eller lägenhet icke upplåtas till eller användas hamnsforord
såsom bostad, dock att härbärge för den vid frihamnen anställda tullbe- ningen,
vaknings- och arbetspersonalen må i särskild byggnad anordnas.
Beträffande tillkomsten av förenämnda stadgande ber jag att få erinra
om följande.
Det av 1894 års frilagers- och frihamnskommitté år 1895 framlagda förslaget
till förordning om frilager och frihamn innehöll i förevarande hänseende
en föreskrift av innehåll, att inom frilager eller frihamn byggnad eller lägenhet
icke finge upplåtas till eller användas såsom bostad, dock att inom frihamn
finge i särskild byggnad anordnas härbärge för den vid frihamnen
anställda arbetspersonal.
Såsom motivering för förslaget i denna del anförde kommittén följande:
Omförmälda förbud hade föreslagits huvudsakligen i syfte att förekomma
en för ifrågavarande anstalters ändamål främmande trafik till och från desamma,
vilken lätt kunde medföra missbruk och olägenheter av varjehanda
slag. En avvikelse från regeln hade dock synts påkallad beträffande frihamn,
varinom där anställda arbetare syntes böra kunna inlogeras eller
kaserneras under tider, då de icke vore sysselsatta. I intet fall skulle
dock bostäder för familjer få förekomma.
I infordrat utlåtande över nämnda förslag framhöllo kommerskollegium
och generaltullstyrelsen, att i frihamn erfordrades härbärge även för vid
frihamnen anställd tullbevakningspersonal, och avfattades Kungl. Maj:ts i
4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
proposition till 1907 års riksdag, nr 109, framlagda förslag i ämnet med
iakttagande av denna erinran.
Hos Kungl. Maj:t har nu Stockholms frihamnsaktiebolag anhållit, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen sådan ändring av förenämnda § 12
frihamnsförordningen, att Kungl. Maj:t skulle äga rätt att i särskilda fall
medgiva undantag från det i författningsrummet stadgade förbudet mot
anordnande av bostäder i frihamn. Såsom skäl för framställningen har
frihamnsbolaget anfört i huvudsak följande:
För varje år som gått alltsedan Stockholms frihamn öppnades år 1919,
hade behovet av bostäder inom frihamnen för viss personal blivit starkare
och starkare. Så länge området var litet, anläggningarna små och trafiken
ringa, hade det varit blott vid exceptionella tillfällen som behovet
gjort sig gällande, men med områdets mångdubbling och trafikens utveckling
hade detta behov framträtt mer och mer. Stockholms frihamnstrafik
hade växt, så att hamnen redan nu i fråga om tulluppbördens storlek vore
rikets fjärde tullplats. Den stora värmeledningsanläggningen med sina
risker till vattenskada i lagerlokalerna krävde, att sakkunnig ledning dag
som natt vore tillgänglig på platsen. De stora värden, som vore hopade i
hamnen, krävde även de sin tillsyn, och vid eldsvåda vore det av största
vikt, att maskinpersonal och hamnbefäl funnes på platsen för att omedelbart
kunna stå till brandbefälets förfogande. De små eldsvådetillbud, som
under de gångna åren inträffat, hade klart visat nödvändigheten av att
lämplig personal bereddes bostäder inom frihamnen.
I dagarna hade ytterligare ett skäl tillkommit. Stockholms stad hade utarrenderat
ett område i frihamnen till aktiebolaget Banankompaniet i och
för uppförande av en stor modern lagerbyggnad, försedd med värmeledning
och kylmaskineri, för lagring av frukt och speciellt bananer. Denna anläggnings
skötsel krävde, att den maskinist, som skulle ansvara för temperaturregleringen,
bereddes bostad i anläggningen.
Även om det såsom grundprincip måste anses riktigt, att bostäder ej anordnades
i frihamn, borde dock, med den omfattning frihamnarna och rörelsen
inom dem numera fått, undantag från denna regel kunna göras, där
Kungl. Maj:t efter prövning i varje särskilt fall ansåge sig kunna medgiva
sådant.
I utländska frihamnar torde det ligga i myndigheternas makt att, där
så prövades nödigt, medgiva bostäder inom frihamnarna.
Generaltullstyrelsen har den 5 februari 1927 avgivit infordrat utlåtande
över omförmälda framställning och därvid överlämnat från tullförvaltningen
i Stockholms frihamn och tulldirektören i Stockholm inhämtade yttranden.
I det av tullförvaltningen i Stockholms frihamn avgivna yttrandet anföres
bland annat följande:
Det i § 12 frihamnsförordningen stadgade förbudet mot anordnande av
bostäder i frihamn syntes hava tillkommit i enlighet med frihamnskommittens
betänkande huvudsakligen i syfte att förekomma eu för ändamålet
med frihamn främmande trafik till och från densamma, vilken lätt kunde
medföra missbruk och olägenheter av varjehanda slag. En viss avvikelse,
nämligen anordnandet av härbärge, hade dock ansetts påkallad, men hade
Kungl. Maj:ts proposition Nr 193. 5
kommittén särskilt framhållit, att i intet fall bostäder för familjer skulle
få förekomma.
Genom bestämmelsen beträffande anordnandet av härbärge inom en frihamn
kunde sålunda tillfälle beredas för i frihamnen anställda personer
att även nattetid vistas därstädes. Ingående i eller utgående från frihamnen
kunde försiggå under hela dygnet. Under sådana förhållanden syntes det
tullförvaltningen icke vara oundgängligen nödvändigt, att för sådan personal,
som hade att tillse inom frihamnen befintliga anläggningar, bostäder
skulle behöva förläggas inom frihamnen, utan borde sådana bostäder kunna
placeras i omedelbar närhet av frihamnsområdet. För närvarande vore så
förhållandet med den bostad, som funnes upplåten för den i frihamnen
anställde hamnmästaren, vilken bostad nämligen vore belägen utanför frihamnen
intill stängslet och i närheten av huvudingången. Maskin- och
hamnpersonalen kunde vid en eventuell eldsvåda säkerligen finnas på platsen
och hinna stå till brandbefälets förfogande lika snabbt, därest densamma
vore boende intill frihamnen utanför stängslet som innanför detsamma.
Därest bostäder för familjer skulle få anordnas i en frihamn, bleve för
tullverket icke möjligt ombesörja ett effektivt övervakande till att förhindra
användandet inom bostäderna av oförtullade utländska varor av tullpliktigt
slag, såsom livs- och njutningsmedel samt gångkläder och andra beklädnadsartiklar,
med hänsyn till de möjligheter i dylikt avseende, som funnes i en
frihamn med därstädes befintliga oförtullade utländska varor. Även finge
man räkna med i frihamn liggande från utländsk ort ankomna fartyg,
varest kunde finnas tillfällen till förskaffandet av dylika varor till förbrukning
inom frihamnen. Anordnandet av en skärpt kontroll bleve emellertid
nödvändigt, vilken kontroll otvivelaktigt komme att framtvinga en utökning
av frihamnens tullbevakningspersonal och sålunda förorsaka statsverket ökade
bevakningskostnader.
På grund av vad sålunda anförts kunde tullförvaltningen icke tillstyrka
den begärda författningsändringen, varigenom skulle möjliggöras anordnandet
inom en frihamn av bostäder för familjer, vilken ändring stode
i strid mot frihamnskommitténs bestämt uttalade åsikt och dessutom lätt
kunde medföra missbruk och olägenheter av varjehanda slag.
Tulldirektören i Stockholm har i det av honom avgivna yttrandet anfört
huvudsakligen följande:
Det framginge av den motivering, som läge till grund för formuleringen
av ifrågavarande paragraf, att statsmakterna intagit en bestämd position
gentemot upplåtandet av bostäder för familjer inom frihamnsområde. Då
förslag nu blivit väckt om medgivandet av undantag från denna bestämmelse,
vore det förklarligt, att särskilda anspråk ställdes på de motiv, som
lades till grund för sådan avvikelse. På sätt framginge av tullförvaltningens
i Stockholms frihamn yttrande hade förvaltningen i fråga icke funnit de
av sökanden anförda skälen tillräckligt vägande och därför ansett sig förhindrad
att tillstyrka den begärda författningsändringen.
Det villo även synas tulldirektören — i huvudsak på de skäl, som anförts
av frihamnstullförvaltningen — som om den av Stockholms frihamnsaktiebolag
gjorda framställningen icke i och för sig grundade sig på ett klart
ådagalagt oavvisligt behov. Det syntes därför berättigat att hysa tvekan
därom, huruvida tidpunkten för en ändring av författningsrummet i fråga
nu kunde anses vara inne. Å andra sidan kunde fall i en kanske nära
framtid givetvis lätt uppkomma, som läte en sådan ändring framstå såsom
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
nödvändig, och då förslaget endast avsåge att bereda en möjlighet att undantagsvis
upplåta bostad, syntes tillräckliga skäl ej föreligga att motsätta sig
detsamma. Det måste nämligen förutsättas, att prövningen av dylika, till
följd av ändringen uppkommande ärenden komme att ske efter sådana
grunder, att missbruk ej föranleddes av gjorda medgivanden. Givetvis vore
det av största vikt, att dispenser från huvudstadgandet meddelades endast
i trängande fall och i ringa omfattning samt på särskilda villkor.
På anförda skäl ville tulldirektören för sin del, om ock icke utan tvekan,
tillstyrka bifall till framställningen i fråga.
Generaltullstyrelsen har i förenämnda utlåtande för egen del anfört följande:
1894
års frilagers- och frihamnskommitté hade utgått från att förläggande
av bostäder i frihamn skulle kunna leda till en för frihamnarnas
ändamål främmande trafik till eller från desamma, vilken lätt kunde medföra
missbruk och olägenheter av varjehanda slag. Närmast torde väl
kommittén härmed hava åsyftat, att inrättande av bostäder i frihamnarna
skulle öka faran för ett kringgående av det i § 15 frihamnsförordningen
stadgade förbudet mot vissa utländska tullpliktiga konsumtionsartiklars
förbrukning i frihamn utan föregående förtullning. Kommitténs uppfattning
hade naturligen alltjämt fog för sig. Ett fullständigt upphävande av
förbudet i fråga vore sålunda enligt styrelsens mening alldeles icke tillrådligt.
1 förevarande fall åsyftades emellertid allenast att möjliggöra, att
i undantagsfall bostäder skulle kunna inom frihamn beredas arbetspersonal,
vars närvaro i frihamnen även vid andra tider än då egentligt arbete där
påginge vore i hög grad önskvärd eller måhända nödvändig. Stockholms
frihamnsaktiebolag hade i sin framställning anfört åtskilliga sådana fall.
Styrelsen delade icke de av tullförvaltningen i Stockholms frihamn framhållna
farhågorna för en författningsändring i angivna syfte. Det torde nämligen
få tagas för givet, att tillstånd att innehäva bostad i frihamn endast
komme att lämnas personer, vilka vore fullt pålitliga och i sådan ställning,
att något missbruk av tillståndet icke skäligen kunde antagas komma att äga
rum. Den betydande risk vederbörande skulle löpa genom sådant missbruk,
som enligt vad förut sagts huvudsakligen torde hava avsetts i motiven till
författningsrummet i fråga — förlust av anställningen och utestängning
från frihamnsområdet (§-30 mom. 1 frihamnsreglementena) samt särskild straffpåföljd
(§ 23 frihamnsförordningen) —• måste väl också få anses i och för
sig verka avhållande från sådan förseelse, som förut antytts. Det syntes
dock icke böra lämnas ur sikte, att faran av missbruk ökades, i den mån
inom frihamn upplåten bostad finge disponeras ej blott av inom frihamnen
anställd person utan jämväl av dennes familj — något, som frihamnsbolaget
syntes hava tänkt sig kunna ifrågasättas efter författningsändringen.
Emellertid kunde denna risk i viss mån elimineras genom att bland bestämmelserna,
som skulle gälla för ett eventuellt tillstånds åtnjutande, inrycka
stadgande, att vederbörande arbetspersonal skulle — såsom fallet vore
beträffande Hamburgs frihamn — inom vissa gränser vara ansvarig för förseelse
av ifrågavarande slag, som kunde komma att begås av familjemedlem,
som bebodde bostaden. Risken kunde ytterligare minskas genom stipulerande
av vite för sistnämnda fall på sätt likaledes gällde ifråga om Hamburgs frihamn.
I sammanhang med det sålunda anförda kunde erinras om föreskriften
i § 30 mom. 4 frihamnsreglementena, att för tillträde till åt en
-
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
skilda upplåtna lokaler inom frihamn erfordrades särskilt legitimationskort
för andra än hos frihamnens myndigheter tjänstgörande personer.
Under åberopande av vad sålunda anförts har generaltullstyrelsen hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte avlåta proposition till riksdagen om sådan
ändring av § 12 frihamnsförordningen, att byggnad eller lägenhet i frihamn
skulle efter Kungl. Maj:ts tillstånd i särskilt fall kunna upplåtas till och
användas såsom bostad; och har generaltullstyrelsen överlämnat ett av styrelsen
utarbetat förslag till erforderlig författningsändring.
Kommerskollegium har i infordrat utlåtande av den 9 februari 1927
förklarat sig biträda den av generaltullstyrelsen i ärendet gjorda hemställan.
Av vad Stockholms frihamnsaktiebolag i sin förevarande framställning
anfört och vad i övrigt i ärendet blivit upplyst synes mig framgå, att det
på grund av den omfattning, frihamnsrörelsen numera erhållit, i vissa fall
är angeläget att inom frihamnsområde kunna bereda bostad för därstädes
sysselsatta personer. Det förefaller mig ock, som om, därest större rörelsefrihet
i detta hänseende medgives, åtgärder böra kunna vidtagas till förekommande
av den fara för missbruk, som föranlett nuvarande starkt restriktiva
bestämmelser. Visserligen lärer ej kunna ifrågakomma att, på sätt
generaltullstyrelsen antytt, bland föreskrifterna för åtnjutande av tillstånd
att inom frihamn anordna hostad inrycka stadgande av innebörd, att vederbörande
arbetspersonal skall inom vissa gränser vara ansvarig för förseelse,
vilken kan komma att begås av familjemedlem, som bebor bostaden ifråga.
Däremot synes kunna tagas under övervägande att begränsa tillståndet
till att omfatta allenast den anställde själv, men icke hans familjemedlemmar
eller andra. Huruvida en dylik begränsning bör genomföras, liksom
ock vilka kontrollanordningar böra träffas, torde böra med hänsyn
till föreliggande omständigheter i varje särskilt fall prövas av Kungl.
Maj:t, som enligt generaltullstyrelsens förslag, vilket av mig biträdes, skulle
hava att meddela tillstånd av ifrågavarande slag. över huvud taget utgår
jag ifrån att befogenheten att lämna sådana tillstånd begagnas med synnerlig
varsamhet och endast då verkligt trängande behov föreligger. Under
förvissning att så sker, anser jag mig icke böra motsätta mig den gjorda
framställningen. Mot det av generaltullstyrelsen uppgjorda förslaget till
författningsändring har jag intet att erinra.
Enligt § 17 frihamnsförordningen, såsom denna paragraf lyder efter vissa
i densamma genom förordningar den 25 juni 1917 (nr 403) och den 16 juli 1919
(nr 448) vidtagna ändringar, är tillträde till frihamn förbjudet för däckat
fartyg, vars nettodräktighet icke överstiger tjugu ton, och öppen båt, utom
Departements
chefen.
Ändring av
§ 17 frihamnsförordningen.
1894 års frilagers-
och frihamnskommitté.
1907 år8 riks
dag.
1917 års riksdag.
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
för dylika farkoster, som under särskilda, av Konungen bestämda villkor
användas för viss befordran till eller från eller inom frihamn.
I gemensam skrivelse till Kungl. Maj:t den 9 oktober 1926 hava Stockholms
handelskammare, handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare
gjort framställning om sådan ändring av förenämnda författningsrum,
att det däri stadgade förbudet för tillträde till frihamn för däckade
fartyg, vilkas nettodräktighet icke överstiger tjugu ton, bleve upphävt
i vad förbudet omfattar fartyg av över tio tons nettodräktighet och intill
den nu gällande minimidräktigheten för tillträdesberättigade fartyg.
Beträffande tillkomsten av § 17 frihamnsförordningen ber jag att få
lämna följande redogörelse.
I 1894 års frilagers- och frihamnskommittés förut omnämnda förslag till
förordning om frilager och frihamn föreslogs, att tillträde till frihamn
skulle i allmänhet vara förbjudet för däckat fartyg under trettio ton. Såsom
motivering för krav på viss minimidräktighet för tillträde till frihamn
åberopade kommittén huvudsakligen, att smuggling från mindre farkoster
vore lättare att företaga och svårare att förekomma än från större fartyg.
Att gränsen föreslogs till trettio ton, berodde dels på ett stadgande i § 112
i då gällande tullstadga, att transitupplagsgods ej finge försändas med fartyg
av mindre dräktighet än trettio ton, dels ock på vissa andra då gällande
eller av kommittén föreslagna författningsbestämmelser.
I propositionen nr 109 till 1907 års riksdag, vilken proposition i hithörande
del ligger till grund för den ursprungliga bestämmelsen i § 17 frihamnsförordningen,
föreslogs emellertid, att ifrågavarande minimidräktighet
skulle bestämmas till fyrtio ton. Såsom skäl för denna avvikelse från
kommitténs förslag anfördes, att stadgandet avfattats i anslutning till tullstadgans
bestämmelser, i det nämligen då nämnda kommittéförslag framlagts
högsta dräktigheten för »hithörande» fartyg utgjort trettio ton men
enligt 1904 års tullstadga höjts till fyrtio ton.
Den av Kungl. Maj:t sålunda föreslagna bestämmelsen godkändes av
riksdagen.
Efter framställning av förenämnda handelskamrar föreslog Kungl. Maj:t
i proposition nr 344 till 1917 års riksdag bland annat sådan ändring av § 17
frihamnsförordningen, att förbudet för däckade fartyg mot tillträde till
frihamn skulle gälla allenast fartyg om tjugu ton och därunder. Handelskamrarna
hade i sin berörda framställning anfört följande:
Handelskamrarna ansåge, att tillträde till frihamn borde beredas alla
registerpliktiga, till utrikesfart berättigade fartyg, eller sålunda varje fartyg
om minst 20 tons dräktighet. En sådan ändring i bestämmelserna skulle
sannolikt underlätta de mindre segelfartygens möjligheter att få hemfrakter
från Östersjöhamnar. En av anledningarna till stadgandet i 1907 års för
-
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
ordning om en minimidräktighet av 40 ton för rätt till tillträde till frihamn
hade varit, att transitupplagsgods för det dåvarande icke finge utföras
ur riket med fartyg av mindre dräktighet än 40 ton. Då enligt gällande
tullstadga dylikt gods finge utföras med fartyg av vilken dräktighet
som helst, syntes icke heller något krav på överensstämmelse med tullstadgan
kunna åberopas för bibehållande av den ifrågavarande restriktionen
i frihamnsförordningen.
I ett över handelskamrarnas framställning avgivet gemensamt utlåtande
tillstyrkte kommerskollegium och generaltullstyrelsen den av handelskamrarna
föreslagna ändringen samt framhöllo därvid, att något principiellt
hinder för ifrågavarande ändrings genomförande icke syntes förefinnas samt
att några praktiska olägenheter av en anordning sådan som den föreslagna
icke heller syntes vara att befara.
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet blev av riksdagen godkänt. Förordning i
ämnet utfärdades den 25 juni 1917 (nr 403).
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 oktober 1918 anhöllo omförmälda
handelskamrar, bland annat, att ifrågavarande tontalsgräns måtte ytterligare
sänkas från tjugu till tio ton, samt framhöllo därvid, att handelskamrarna
efter förnyad utredning av detta ärende kommit till den slutsats, att den sist
bestämda gränsen av tjugu ton måste anses för hög för ett fullt rationellt utnyttjande
av frihamnarna. Till belysande av saken anförde handelskamrarna:
Då i handelskamrarnas tidigare framställning gränsen för fartyg, som
borde vara berättigat att angöra frihamn, fixerats till 20 ton, hade detta
skett tämligen godtyckligt och utan tillräckligt beaktande av alla hithörande
omständigheter. Ur klarerings- och bevakningssynpunkt vore det förmodligen
nödvändigt, att en gräns nedåt bestämdes, men det syntes handelskamrarna
orättvist att fastställa denna till 20 ton, då även mindre fartyg,
vilkas dräktighet överstege 10 ton, vore dels mätningsskyldiga, dels skyldiga
att erlägga lastpenningar och dels slutligen enligt gällande författningar lika
berättigade som andra fartyg att användas i in- och utrikes handel och fraktfart.
Under dessa förhållanden syntes det rätt och billigt, att ett fartyg,
som mätte 19 ton, skulle vara lika berättigat att få tillträde till frihamn som
ett fartyg mätande 21 ton, detta så mycket mera som modernt byggda båtar,
isynnerhet motorfartyg, genom tillämpning vid desammas konstruerande
och inredning av i skeppsmätningsförordningen medgivna avdrag, i regel
lastade avsevärt mera än äldre flera tontal större fartyg.
Genom undersökningar ansåge sig handelskamrarna hava konstaterat, att
en icke oväsentlig varuförsel ägde rum med fartyg — särskilt motorbåtar —
mätande under 20 ton men ofta lastande 50 - 60 ton och däröver, vilka
fartyg, ofta avsedda för fiske, under mellantider i stor utsträckning användes
i allmän fraktfart. Det syntes handelskamrarna böra framhållas vilken
stor betydelse det hade, att fartyg av, så vitt möjligt, alla storlekar medgåves
tillträde till de blivande frihamnarna, enär det givetvis ofta komme
att inträffa, att partier om 30 — 60 ton skulle fraktas till eller från desamma,
men då därför lämpliga båtar enligt nuvarande bestämmelser icke vore
medgivna tillträde till frihamnarna, måste kanske avsevärt större och dyrare
fartyg befraktas än som eljest vore nödvändigt.
1919 års
riksdag.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
Vidare ville handelskamrarna framhålla, att de routebåtar, vilka befordrade
den största delen av godset på kusten, på resa inrikes orter emellan
ofta ej kunde antagas bliva villiga att ingå i frihamnarna för lossning eller
lastning därstädes av mindre partier, beroende på de kontrollkostnader och
det besvär, som ett dylikt angörande av en frihamn komrne att medföra
för ett i inrikes fraktfart gående fartyg.
Av de stora importartiklarna skulle exempelvis fodermedel och spannmål
och av exportartiklarna sten, fisk och cement m. m. med fördel kunna
transporteras från och till frihamnarna med smärre båtar, huvudsakligen
motorfartyg om ned till 10 ton, vilket tontal staten enligt författningarna
syntes hava tänkt sig som gräns för lastbåtar. Från tullverkets sida syntes
något mera vägande skäl, såsom att statsverkets säkerhet ej medgåve båtar
mellan 10—20 ton att anlöpa frihamn, knappast kunna åberopas.
Handelskamrarna framhöllo till sist vikten av att de för respektive städer
på grund av dyrtiden oväntat kostsamma frihamnsanläggningarna gjordes i
ipigon mån ekonomiskt bäriga genom beredande av tillträde till dessa för
så stort antal fartyg som möjligt.
Kommerskollegium och generaltullstyrelsen avgåvo den 18 januari 1919
gemensamt utlåtande över handelskamrarnas sistnämnda framställning.
Ämbetsverken funno i likhet med vissa av de i ärendet hörda lokala tullmyndigheterna,
att den av handelskamrarna föreslagna sänkningen av
tontalsgränsen för det dåvarande icke vore tillrådlig.
Härvid torde få erinras, att berörda yttranden avgåvos vid en tidpunkt,
då någon frihamn ännu icke fanns etablerad i riket, samt att de vid denna
tidpunkt rådande utomordentliga förhållanden — kort efter världskrigets
slut — beredde svårigheter för vinnande av ett riktigt omdöme om sjötrafiken
i allmänhet och särskilt sjötrafiken å frihamn. Av de utav omförmälda
myndigheter avgivna yttrandena framgår också, att myndigheterna
icke velat principiellt avvisa kravet på en sänkning av tontalsgränsen och
alltså icke ansett uteslutet, att den åsyftade ändringen framdeles lämpligen
kunde och borde genomföras, sedan mera normala förhållanden inträtt och
någon erfarenhet vunnits om den inhemska frihamnsrörelsen.
Kommerskollegium och generaltullstyrelsen anförde härjämte till stöd för
sitt avstyrkande av handelskamrarnas framställning bl. a., att sänkningen
av tontalsgränsen med all sannolikhet skulle hava till följd en avsevärd
skärpning i den kontroll, tullverket måste utöva å frihamnsrörelsen, vilket
i sin ordning skulle medföra en ej obetydlig ökning av kostnaderna för
tullbevakningen i frihamn.
Beträffande den närmare motiveringen för berörda yttranden ber jag att
få hänvisa till propositionen nr 254 till 1919 års riksdag, genom vilken
proposition handelskamrarnas förevarande framställning i samband med
vissa andra förslag till ändringar i frihamnsförordningen underställdes riksdagens
prövning. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet uttalade föredragande
departementschefen, att han i likhet med ämbetsverken funne ett
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
Uppskov med den föreslagna ytterligare sänkningen av ifrågavarande dräktighetsgräns
vara att tillråda, samt anförde i anslutning härtill, att först
för den händelse den nuvarande tontalsgränsen skulle visa sig få till följd
ett mera konstant hämmande av frihamnarnas godstrafik, denna fråga syntes
böra komma under förnyad omprövning.
1919 års riksdag beslöt beträffande nu förevarande författningsrum icke
någon annan ändring än sådant förtydligande, att ordet »dräktighet» utbyttes
mot »nettodräktighet» (förordningen 16 juli 1919, nr 448).
I sin skrivelse den 12 juni 1919 (nr 347) i anledning av ovanberörda
proposition nr 254 uttalade riksdagen, med betonande av angelägenheten,
att bestämmelserna beträffande ordningen i frihamn, så långt sig göra läte
med behörigt iakttagande av det allmännas intressen, anpassades efter trafikens
krav, sin förvissning därom, att, i den mån frihamnstraflken komme
i gång, kommerskollegium och generaltullstyrelsen skulle låta sig angeläget
vara att ägna uppmärksamhet åt de förhållanden, som av handelskamrarna
i ifrågavarande sammanhang berörts, samt att Kungl. Maj:t komme att,
för den händelse vunnen erfarenhet därtill kunde giva anledning, för riksdagen
framlägga förslag till sänkning av den för däckade fartygs tillträde
till frihamn gällande allmänna dräktighetsgränsen.
I handelskamrarnas nu förevarande framställning av den 9 oktober 1926
har anförts bl. a. följande:
Under den tid, som förflutit, sedan handelskamrarna ingivit sin den
8 oktober 1918 dagtecknade framställning, hade det alltmera visat sig,
att tillgång till fartyg under den nuvarande tontalsgränsen vore ett
verkligt och oavvisligt behov för frihamnarna, särskilt vid fyllandet av frihamnarnas
viktiga uppgift att vara en samlingspunkt för landets export och
import. De transoceanska och andra utländska ångbåtslinjer, vilka i frihamnarna
hade sin naturliga utgångs- eller slutpunkt för sina resor, måste
för vidare fördelning av det inkommande godset eller för uppsamlandet av
exportgodset stå i nära och omedelbar förbindelse med rikets övriga hamnar
samt med de närmare belägna utländska hamnarna. I regel kunde denna
godstillförsel eller fördelning icke ske med de ångbåtslinjer, som upprätthölle
den reguljära kustfarten. Erfarenheten hade visat, att de ångbåtar, som
vore sysselsatta i denna fart, icke funne det med sin fördel förenat att för
lossandet eller inlastning av den relativt lilla godsmängd, som de skulle
avgiva eller mottaga i frihamnen, ingå i frihamnarna och att underkasta
sig de därmed förenade kostnaderna och övriga för dem med trafikerandet
av frihamnen förenade olägenheter. Det gods, som transporterades av dem
och som vore avsett för frihamnarna, måste därför omlastas för att på annat
sätt medelst pråmar, per landsväg eller dylikt transporteras till eller från
frihamnarna, ett förfarande som alltid vore förenat med icke obetydliga
kostnader. Erfarenheten hade också visat, att t. ex. avsändare av smärre
varupartier till transoceanska länder föredragit att låta godset gå över utländska
hamnar för vidare befordran medelst utländska ångbåtslinjer till
destinationsplatsen i stället för att härför använda de svenska frihamnarna, ett
förhållande som ingalunda kunde vara till fördel för landet. Då på grund av
Handel9- kamrarnas
framställning
av den 9
oktober 1926.
12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
de täta och regelbundna förbindelser, som numera existerade länderna
emellan, affärsmännen och industrien icke behövde på en gång anskaffa
större partier av varorna, såsom tidigare varit vanligt, utan knnde åtnöja
sig med mindre lager, tenderade också de godspartier, som med samma
lägenhet transporterades till eller från en och samma emottagare eller avlastare,
att bliva kvantitativt mindre, varför också behovet av lämpliga
transportmedel för dessa mindre kvantiteter vore statt i ständig tillväxt.
De framställningar om vidtagandet av åtgärder för att möjliggöra för fartyg
av mindre dräktighet än 20 ton att trafikera frihamnarna, som liandelskamrarna
ofta fått emottaga från trafikanter i frihamnarna, hade ock bekräftat
handelskamrarnas egen erfarenhet om huru allmänt känt behovet
vore av en förändring i de nu befintliga bestämmelserna om tontalsgränsen
i syfte att minska densamma.
Mot en nedsättning av tontalsgränsen hade anförts, dels att en dylik åtgärd
skulle åsamka statsverket ökade kostnader i och för bevakning, dels
ock att densamma skulle föranleda till en strängare kontroll i allmänhet
över trafiken i frihamnarna. Handelskamrarna hade svårt att tro, att ökning
i kostnaderna för bevakningen vid en eventuell nedsättning av tontalsgränsen
skulle visa sig avsevärd, då antagligen den redan i frihamnen befintliga
bevakningen utan att synnerligen behöva ökas borde kunna med
lämpliga anordningar utföra det extra övervakningsarbete, som närvaron av
mindre fartyg i frihamnen kunde föranleda, varvid givetvis denna extra
övervakning icke borde förblandas med det behov av större bevakningspersonal,
som en eventuell ökning av frihamnstrafiken i och för sig kunde
medföra. Även syntes det handelskamrarna, som vore en allmän skärpning
av kontrollen i frihamnen på grund av närvaron av mindre fartyg knappast
av behovet påkallad, då dessa mindre fartyg, antingen de inginge för att
lossa eller lasta, i regel endast mottoge eller avlämnade ett enda lätt övervakat
godsslag. Det syntes icke heller möta någon svårighet att med tillbörlig
hjälp av och samarbete med de andra myndigheter, vilka vore sysselsatta
inom frihamnen, anordna kontrollen på ett tillfredsställande sätt, utan
att trafiken därav bleve lidande.
Enligt handelskamrarnas av erfarenheten stödda uppfattning vore sålunda
den nuvarande tontalsgränsen ägnad att mera konstant hämma frihamnarnas
godstrafik.
över nu återgivna framställning hava kommerskollegium och generaltullstyrelsen
den 17 februari 1927 gemensamt avgivit infordrat utlåtande och
därvid överlämnat dels av kommerskollegium inhämtade yttranden från
Stockholms frihamnsaktiebolag, Göteborgs hamnstyrelse, Göteborgs frihamnsaktiebolag,
hamndirektionen i Malmö och Malmö frihamnsaktiebolag dels
ock av generaltullstyrelsen infordrade yttranden från tulldirektörerna i
Stockholm, Göteborg och Malmö samt tullförvaltningarna i frihamnarna.
Kommerskollegium och generaltullstyrelsen hava i sitt utlåtande lämnat
följande redogörelse för det huvudsakliga innehållet i de av kommerskollegium
från kommunala myndigheter och frihamnsbolagen inhämtade
yttrandena:
»De av kommerskollegium i nu förevarande ärende hörda kommunala
myndigheterna och frihamnsbolagen tillstyrka bifall till handelskamrarnas
ifrågavarande framställning på de i densamma anförda skäl. Göteborgs
Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
13
hamnstyrelse åberopar såsom eget utlåtande ett av hamndirektören i Göteborg
avgivet yttrande, vari framhålles, att det av handelskamrarna påvisade
förhållandet att den stadgade tontalsbegränsningen för fartyg, som ägde tillträde
till frihamn, vore för trafiken i frihamnarna hinderlig, gällde jämväl
för Göteborgs frihamn. För att denna skulle kunna i full utsträckning fylla
sin uppgift vore det därför behövligt att frihamnsförordningen ändrades på
föreslaget sätt. Göteborgs frihamnsaktiebolag bekräftar jämväl, att de av
handelskamrarna påpekade olägenheterna med den nuvarande tontalsbegränsningen
förefinnas, och instämmer i den av dem anförda motiveringen för
den begärda ändringen av frihamnsförordningens § 17.»
I anslutning härtill hava ämbetsverken anfört, att den enhälliga uppfattning,
som kommit till uttryck i förevarande fråga från såväl näringslivets
representanter som hamnmyndigheterna i frihamnsstäderna och frihamnsföretagen
själva, syntes ämbetsverken vittna om att ett verkligt
behov av en ändring av frihamnsförordningen på föreslaget sätt förefunnes.
Det finge därför anses, att den av handelskamrarna redan i skrivelse den
8 oktober 1918 intagna ståndpunkten i förevarande avseende numera vunnit
den bekräftelse av erfarenheten, som av ämbetsverken och Kungl. Maj:t
och jämväl av riksdagen ansetts böra avvaktas, innan helt kort efter den
genom förordningen den 25 juni 1917 härutinnan skedda författningsändringen
en ny i samma riktning gående ändring vidtoges.
Ämbetsverken hava därefter redogjort för innehållet i de av de lokala
tullmyndigheterna avgivna yttrandena sålunda:
»Åven vederbörande tullmyndigheter hava denna gång ansett sig kunna
tillstyrka författningsändringen. Tullförvaltningen i Stockholms frihamn
har dock opponerat mot liandelskamrarnas antagande, att nedsättningen av
tontalsgränsen ej skulle förorsaka avsevärt ökade bevaknings- och kontrollkostnader
från tullverkets sida, samt framhållit en del olägenheter och
farhågor, som förmodades komma att visa sig vid det ökade tillträdet till
frihamnsområdet. Tullförvaltningen i Malmö frihamn håller för sannolikt,
att den föreslagna sänkningen av tontalsgränsen icke skall medföra någon
ökning av tullbevakningspersonalen inom denna frihamn. Tullförvaltningen
i Göteborgs frihamn har lämnat en utredning, som visar, att antalet mindre
fartyg — i dräktighet mellan fyrtio och tjugu ton — som under år 1925
besökt sistnämnda frihamn, är jämförelsevis obetydligt. Av utredningen
framgår vidare, att av sagda mindre fartyg icke fullt en tredjedel utgjorts
av fartyg mellan trettio och tjugu ton. Såväl på grund av sagda förhållanden
som andra av tullförvaltningen åberopade omständigheter antager
tullförvaltningen, att en ytterligare sänkning av dräktiglietsgränsen för
inom frihamn tillåtet tonnage skall medföra endast jämförelsevis ringa
ökning i frihamnstrafiken av antalet fartyg av motsvarande storlek. Tullförvaltningen
förmodar, att någon skärpning av kontrollen till hinder för
den större och huvudsakliga fartygstrafiken ej skall visa sig behövlig och
att bevakningskostnaderna icke komma att i någon avsevärd mån stiga.»
Ämbetsverken hava härefter anfört följande:
Den av tullförvaltningen i Göteborgs frihamn verkställda utredningen gåve
onekligen gott stöd åt tullförvaltningens antagande och förmodan. Det syntes
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
Departements
chefen.
dock icke böra lämnas utan beaktande, att densamma ävenledes visade, att
mindre tonnage endast i jämförelsevis ringa omfattning komme till använda
ning vid rörelsen i Göteborgs frihamn, något som i viss mån syntes ådagalägga,
att behov av dylikt tonnage vid sagda frihamnsrörelse ej vore
särdeles stort.
Vad i ärendet i övrigt förekomme gåve emellertid oförtydbart vid handen,
att inom intresserade kretsar den uppfattningen vore allmän, att frihamnarnas
öppnande för mindre tonnage vore nödvändigt för frihamnsrörelsens
rationella bedrivande. Det vore givetvis omöjligt att på förhand med
säkerhet avgöra, huruvida den ökning i frihamnstraflken, som härav syntes
bliva en följd, måste komma att föranleda en skärpning av kontrollen å
det större tonnage, för vilket frihamnarna i första rummet vore avsedda,
och en avsevärd ökning av bevakning och bevakningskostnader. Ämbetsverken
hölle emellertid för troligt, att den väntade trafikökningen icke
kunde komma att medföra några större olägenheter eller besvär i angivna
hänseenden, och ville i detta sammanhang erinra om de betydande risker,
som vore förbundna med överträdelser av frihamnsförfattningarnas stadganden
(§§ 21—24 frihamnsförordningen, § 30 inom. 1 frihamnsreglementena,
§ 14, sista punkten, och § 15 samt §§ 70—81 frihamnsstadgan).
På grund av vad sålunda anförts hava ämbetsverken hemställt, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen sådan ändring av § 17 frihamnsförordningen,
att förbud för mindre fartygs tillträde till frihamn inskränktes att omfatta
fartyg, vars nettodräktighet icke överstege tio ton.
Såsom förut nämnts har 1919 års riksdag förutsatt, att Kungl. Maj:t
skulle, för den händelse vunnen erfarenhet kunde giva anledning därtill,
framlägga förslag till sänkning av den för däckade fartygs tillträde till
frihamn gällande allmänna tontalsgränsen.
Handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö hava nu gjort framställning
om sänkning av tontalsgränsen från nuvarande tjugu till tio ton.
Därvid har åberopats, att förstberörda gräns numera måste anses hinderlig för
utvecklingen av trafiken i frihamnarna. Detta förhållande har vitsordats av
kommerskollegium och generaltullstyrelsen, som tillika upplyst, att den uppfattningen
vore allmän, att frihamnarnas öppnande för mindre tonnage erfordrades
för frihamnsrörelsens rationella bedrivande. Ämbetsverken hava ock
ansett sannolikt, att den ökning av trafiken inom frihamnarna, som skulle
bliva en följd av tontalsgränsens sänkning, icke kunde medföra några större
olägenheter och besvär beträffande den kontroll, tullverket hade att utöva å
frihamnsrörelsen.
Genom den sålunda ifrågasatta tontalssänkningen skulle bland annat åtskilliga
utländska bogser- och transportfarkoster, som förut icke ägt tillträde
till frihamn, kunna vinna sådant tillträde, varigenom alltså för berörda farkoster
öppnades möjlighet att i frihamnstraflk bedriva konkurrens med
svenska farkoster. Jag vill i detta sammanhang erinra därom, att undantag
från begränsningen i rätten att vinna tillträde till frihamn för närvarande
visserligen må medgivas för fartyg, som användas för forsling av
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
gods inom frihamn eller mellan frihamn och tullhamn i eller vid samma
stapelstad eller för bogsering av fartyg till och från frihamn eller inom
sådan hamn, men att dylikt undantag ansetts icke höra lämnas annan farkost
än sådan, som är av svensk nationalitet.
Även om berörda olägenhet av ökad konkurrens mellan svenska och utländska
farkoster synes mig vara förtjänt av ett visst beaktande, anser
jag dock de fördelar i andra avseenden, som efter vad nyss sagts de i ämnet
hörda myndigheterna påvisat, vara så övervägande, att de motivera en lättnad
i nuvarande bestämmelser om rätten för fartyg att vinna tillträde till frihamn.
Med avseende å lättnadens omfattning anser jag mig kunna biträda
vad kommerskollegium och generaltullstyrelsen ifrågasatt eller att förbudet
för däckade fartygs tillträde till frihamn inskränkes till att omfatta fartyg,
vilkas nettodräktighet icke överstiger tio ton. Förslag till ändring av § 17
frihamnsförordningen har i enlighet härmed upprättats inom finansdepartementet,
därvid samtidigt en redaktionell jämkning gjorts i den nuvarande
författningstexten.
Efter att hava framhållit, att de föreslagna författningsändringarna syntes
böra träda i kraft den 1 juli 1927, uppläser föredragande departementschefen
härefter förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 12 och 17 i
förordningen om frihamn den 15 november 1907 (nr 117) samt hemställer,
att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att antaga nämnda
förslag.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition av den lydelse, bil.
litt. vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.
Departe
mentschefens
hemställan.
Ur protokollet:
Svante Ericsson.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1927:117 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 12 och 17 i förordningen om frihamn den 15 a1 i texten
- BevU 1927:37 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 12 och 17 i förordningen om frihamn den 15 november 190 s. 1 i texten