Angående viss ändring i grunderna för utlåningen från fonden för torvindustriens befrämjande
1927-03-04 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1927:196, Angående viss ändring i grunderna för utlåningen från fonden för torvindustriens befrämjande
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.
1
Nr 196.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående viss ändring i
grunderna för utlåningen från fonden för torvindustriens befrämjande;
given Stockholms slott den 4 mars 1927.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att bifalla det
förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Felix Hamrin.
Bihang till riksdagens protokoll 1927
1 saml.
1GS höft
(Sr 196.)
I
opaginerad Kontrollera mot PDF
Historik.
Manufakturforlagslinefonden.
Kungl. Maj.ts proposition Nr 196.
Utdrag av protokollet över handélsärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 4 mars 1927.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Hamrin, anför efter gemensam
beredning med chefen för finansdepartementet.
I 1927 års statsverksproposition har å inkomstsidan i budgetförslaget för
finansieringen av 1927—1928 års lånebudget under rubriken »fasta lånemedel»
upptagits ett belopp av 10,786,648 kronor, utgörande reservationer å till
anslag för kapitalökning tidigare anvisade medel. I denna summa ingår
ett belopp av 2,000,000 kronor, avsett att tagas i anspråk av tidigare för
torvindustrilånefondens ökning anvisade men icke använda lånemedel. I
samband därmed bar chefen för finansdepartementet i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
anfört, att undersökning påginge inom handelsdepartementet,
huruvida icke ifrågavarande fond och manufakturförlagslånefonden lämpligen
borde sammanslås till en ny fond, vars ändamål skulle vara att stödja de
grenar av näringslivet, som tillgodosågos av de båda fonderna.
Då jag nu går att framlägga resultatet av de i ämnet verkställda utredningarna,
anhåller jag till en början att på grundval av eu utav kommerskollegium
avgiven redogörelse få lämna några kortfattade uppgifter rörande
de båda fondernas uppkomst och utveckling ävensom rörande de principer,
vilka under olika tider tillämpats vid utlåning från fonderna.
Manufakturförlagslånefonden tillkom genom beslut av Rikets ständer vid
1818 års riksdag. Beslutet innebar, att av den dåvarande manufakturdiskontens
medel skulle avsättas 200,000 riksdaler banko att användas till s. k.
stående eller förlagslån. I samband därmed utfärdade Kungl. Maj:t i brev den
9 december 1818 vissa bestämmelser rörande utlåningen, vilka inneburo, att
lånen skulle löpa på sex år, därav under de tre första utan avbetalning,
samt i huvudsak användas till understöd för anläggningar av nya, i riket
förut okända uppfinningar i fabriks- och slöjdväg.
Den nyssberörda manufakturdiskonten, varifrån medel sålunda avskildes,
leder sitt ursprung tillbaka till år 1756. Nämnda år anvisade Rikets ständer
ett belopp av 131,666 riksdaler i form av kreditiv i ständernas bank,
löpande med 3 procents ränta, vilket kreditiv sedermera successive höjdes
genom beslut vid olika riksdagar, så att det år 1818 utgjorde 1,000,000 riks
-
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.
daler banko. De på detta sätt anvisade medlen voro enligt det ursprungliga
syftet avsedda för lån på kortare tid, vanligen 9 månader, och utlämnades
i allmänhet till manufakturer och fabriker mot reverser.
Å den av manufakturdiskonten bedrivna lånerörelsen hade genom under
årens lopp influtna räntor, vilka till beloppet voro större än den kreditivränta
diskonten hade att erlägga, en betydande vinst uppstått, benämnd besparingskassa.
Denna besparingskassa hade den 1 januari 1858, då manufakturdiskonten
ägt bestånd i något över 100 år, nått upp till ett belopp av
1,598,513 riksdaler riksmynt.
Utlåningen från förlagslånefonden skedde jämsides med utlåningen från
manufakturdiskonten. I själva verket voro både förvaltningen och bokföringen
gemensamma för de båda fonderna. Med åren ökades emellertid
efterfrågan på förlagslån, och den till dylika lån anvisade summan visade
sig småningom otillräcklig. Ytterligare avsättningar till förlagslånefonden
verkställdes därför, nämligen år 1841 med 300,000 riksdaler banko och
åren 1867—1871 med 50,000 riksdaler riksmynt årligen. Vid 1872 års ingång
uppgick det till förlagslån avsatta totalbeloppet, omräknat i riksdaler
riksmynt, till 1,000,000 riksdaler. De gjorda avsättningarna synas hava
skett från besparingskassan.
Småningom begynte utlåningen från manufakturdiskonten till följd av
ymnigare penningtillgång i riket att avtaga. På grund härav bestämdes
genom kungl. brev den 7 november 1873, att diskontlån från och med
1874 års början icke vidare skulle utlämnas. Det för diskontfonden anvisade
kreditivet i riksbanken hade redan förut successive nedsatts och skulle,
enligt 1873 års beslut, slutgiltigt infrias genom under år 1874 för gäldande
av diskontlån inflytande medel. I början av år 1874 verkställdes den slutliga
avbetalningen å kreditivet med 500,000 kronor.
Först med manufakturdiskontens upphörande erhöll manufakturförlagslånefonden
självständig förvaltning och bokföring.
I samband med avvecklingen av manufakturdiskontrörelsen överfördes
jämväl resterande besparingsmedel till manufakturförlagslånefonden, varigenom
densamma den 31 december 1874 uppgick till 1,866,204 kronor 76 öre.
Fonden har sedermera successivt ökats genom odisponerade räntors läggande
till kapitalet. Den utgjorde i avrundade tal
den 31 december 1898 ............................................................ kronor 2,808,400
» 31 » 1908 » 3,212,000
» 31 » 1916 » 3,341,000
» 31 » 1926 » 3,412,000.
Genom kungl. brev den 26 oktober 1877 bestämdes, att förvaltningen
av fonden, som dittills omhänderhafts av kommerskollegium, skulle överflyttas
till statskontoret.
Generella regler för utlåning från manufakturförlagslånefonden fastställdes
första gången genom kungl. brev den 14 december 1841. Enligt dessa
4
Kung!. Maj:ts proposition Nr 196.
ålades kommerskollegium att på grund av till kollegium direkt inkomna
eller av Kungl. Maj:t till kollegium remitterade låneansökningar upprätta
förslag till lånefördelning av de medel, som genom inflytande räntelikvider
och amorteringar beräknades bliva tillgängliga under de nästföljande två
åren, därvid kollegium skulle angiva den ordning, i vilken de sökande
borde komma i åtnjutande av lån, allteftersom medel blevo tillgängliga.
Vid uppgörande av förslag till fördelning av lån från fonden tillämpade
kollegium följande grunder. Endast för fabriksinrättningar kunde lån ifrågakomma.
Uteslutna voro sålunda hantverkerier, till jordbruket och dess
binäringar hörande anläggningar ävensom sådana till bergshanteringen
hörande, såsom hyttor och stångjärnsbruk. Mekaniska verkstäder och järnmanufakturverk
kunde däremot komma i åtnjutande av lån. Särskild hänsyn
togs till om fabriksanläggningen avsåg någon för landet ny industrigren
inom manufakturens område, och i allmänhet lämnades de fabriker,
som från råvaran åstadkommo fullt färdig manufakturvara, företräde framför
de fabriker, som tillverkade halvfabrikat eller råvaror.
De för närvarande tillämpade huvudprinciperna vid utgivandet av manufakturförlagslån
hava på grundval av ett av kommerskollegium uppgjort
förslag fastställts av Kungl. Maj:t den 9 maj 1913. De omfatta i huvudsak
följande bestämmelser.
Ansökan om manufakturförlagslån skall ställas till Konungen och ingivas
till handelsdepartementet eller kommerskollegium före utgången av kalenderåret
näst före det, då lånet önskas. I ansökningen skola uppgivas storleken
av det lån, som önskas, ävensom det ändamål, vartill lånebeloppet skall användas.
Skall lånebeloppet användas till nyanläggningar, maskininköp eller
dylikt, bör specificerad uppgift över de kalkylerade kostnaderna bifogas. Ansökningen
bör dessutom åtföljas av värderingsinstrument över nuvarande
fabriksanläggning, upprättat av två ojäviga sakkunniga personer med biträde
av magistratsperson eller landsfiskal. Sökanden bör dessutom i den mån
sådant är möjligt förete balansräkningar samt vinst- och förlusträkningar
för de senaste fem verksamhetsåren. Till sådana fabriker, vilka med anledning
av alltför höga tillverkningskostnader eller andra orsaker under eu
följd av år visat sig vara icke räntabla, skola lån icke utgå. I övrigt anses
vid fördelning av lån mellan olika sökande företrädesrätt till erhållande av
lån böra tillkomma dessa i följande ordning:
1. Fabriker, som avse förut inom Sverige icke utövad förädling av svenskt
råmaterial.
2. Fabriker, som avse produktion av varor, vilka inom landet förut icke
tillverkats eller i mindre väsentlig utsträckning tillverkas, särskilt då avsevärd
import av motsvarande varor äger rum.
3. Redan befintliga fabriker, vilkas tillverkning är baserad på svenskt
råmaterial.
4. Fabriker, som skola nyanläggas för förädling av svenskt råmaterial.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 196. 5
5. Redan befintliga fabriker, vilkas tillverkning är baserad på utländskt
råmaterial.
6. Fabriker, som skola nyanläggas för förädling av utländskt råmaterial.
I regel har lån ej utlämnats till helt nybildade företag, exempelvis till
aktiebolag vid deras grundande, utan företrädesvis till redan existerande
företag eller bolag, vilka haft för avsikt att upptaga eller utvidga nya tillverkningar,
särskilt då sådana, vilka kunnat hänföras under punkterna 1
eller 2 här ovan.
Lånen utlämnas mot sådan säkerhet, som godkännes av statskontoret. De få
innehavas i åtta år, därav de första fyra åren utan kapitalavbetalning med
skyldighet likväl för låntagarna att under de fyra sista åren återbetala lånen
med V4 årligen. För lånen erlägges 4 V2 procent årlig ränta (numera 5
procent) under hela lånetiden, dock att, om likvid icke fullgöres inom åtta
dagar från förfallodagen, ränta efter förfallodagen beräknas efter sex procent
å det till betalning förfallna kapitalbeloppet. Låntagarna skola årligen inom
viss av statskontoret bestämd tid hos ämbetsverket styrka, att fabriksinrättningarna
ändamålsenligt bedrivas, vid påföljd att lånet eller vad därav återstår
oguldet kommer att anses genast till betalning förfallet. Låntagarna
skola likaledes årligen med enahanda påföljd vid underlåtelse till kommerskollegium
inkomma med avskrift av balansräkning samt vinst- och förlustkonto
för nästförflutna år, angivande gjorda avskrivningar och nettovinst.
Låntagarna skola slutligen, om så påfordras, bereda av kommerskollegium
utsänt ombud tillfälle att besiktiga deras fabriker och taga del av rörelsens
resultat.
Sedan förslag till fördelning av de medel, som under näst instundande
räkenskapsår (numera sammanfallande med budgetåret) beräknats bliva för
utlåning disponibla, av kommerskollegium ingivits till Kungl. Maj:t, fattar
Kungl. Maj:t beslut angående lånens beviljande för lyftande i den mån medel
bliva tillgängliga och, såsom nämnts, mot säkerhet, som av statskontoret godkännes.
Med hänsyn till sistnämnda förbehåll har ofta inträffat, att beviljade
lån icke alls eller endast till viss del kunnat lyftas. Nedanstående uppgifter
rörande beviljade lån motsvara alltså icke den faktiska utlåningen, som i
allmänhet kommit att rätt avsevärt understiga summan av de lån, vilka av
Kungl. Maj:t medgivits*
Under tioårsperioden 1899—1908 beviljades 129 lån från fonden å tillhopa
5,437,400 kronor, eller i medeltal omkring 12 lån per år och 42,000
kronor per lån.
De under åren 1909—1926 sökta och beviljade lånen ävensom de senares
belopp i medeltal för varje år framgå av nedanstående tabell:
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.
Torvindustri.
lånefonden.
Sökt
a lån
B e v i 1 j
a d e lån
Medeltal per
Å r
Antal
Summa
kronor
Antal
Summa
kronor
■beviljat lån
kronor
1909.....................
67
4,862,000
17
442,000
26,000
1910.....................
51
3,229,000
23
572,000
25,000
1911.....................
27
1,481,000
23
700,000
30,000
1912..................
40
2,855,500
19
632,000
33,000
i 1913.....................
38
2,685,000
14
594,000
42,000
1914....................
34
2,071,000
13
535,000
41,000
1915.....................
47
3,229,475
11
450,000
41,000
1916.....................
28
2,180,000
12
500,000
41,000
j1917.....................
13
1,350,000
7
750,000
107.000
1918.....................
13
1,085,000
7
470,000
67,000
i 1919.....................
21
2,838,000
8
860,000
107,000
1 1920.....................
23
4,498,000
5
500,000
100,000
1921.....................
20
2,229,000
9
580,000
64,000
1922.....................
23
3,240,000
9
645,000
72,000
1923.....................
11
1,230,000
4
425,000
106,1X10
! 1924...................
14
1,790,000
6
630,000
105,000
1925.....................
12
930,000
4
405,000
101,000
1926.....................
15
1,823,51X1
3
290,000
97,000
1927.....................
20
3,064,000
1 ~
—
—
Av tabellen framgår, hurusom de beviljade lånens antal under tiden efter
år 1916 avsevärt nedgått, under det att lånebeloppens genomsnittliga storlek
ökats. Detta sammanhänger företrädesvis med det sänkta penningvärdet,
varigenom till beloppet större lån än tidigare blivit erforderliga, men även
i viss mån med den industriella utvecklingen, som fortgått i riktning mot
större företag. Då vidare utlåningsfonden praktiskt taget varit oförändrad,
hava följaktligen allt färre lån kunnat utgivas, vilket i sin ordning synes
hava medfört, att lånebehövande avhållit sig från att söka lån, vilka de på
förhand antagit icke kunde beviljas eller vilka skulle utfalla vid en alltför
avlägsen tidpunkt.
Fonden för torvindustriens befrämjande bildades enligt beslut av 1902 års
riksdag, föranlett av i båda kamrarna väckta motioner i ämnet.
Ehuru den nya lånefonden avsågs för tillverkning av såväl bränntorv
och torvkol som torvströ, synes önskan att kunna med torvbränsle ersätta
stenkolsbränslet hava särskilt starkt medverkat till förslagets framläggande.
Motionärerna, som påpekat, att manufakturförlagslånefonden i förhållande
till sina tillgångar vore alltför starkt anlitad för att torvhanteringen skulle
kunna därav hava erforderligt gagn, hade visserligen beaktat möjligheten
att lösa frågan genom sistnämnda fonds ökande med ett för endast torv
-
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.
hanteringen avsett belopp, men likväl, som nämnts, föreslagit en särskild
lånefond för denna hantering.
Det av 1902 års riksdag till den sålunda nybildade fonden anslagna beloppet
utgjorde 1,500,000 kronor och utgick av lånemedel. Nya tillskott till
fondens kapital hava därefter av riksdagen beviljats genom anvisande av
ytterligare lånemedel för ändamålet, nämligen dels år 1907 2,000,000 kronor,
dels — sedan 600,000 kronor av fonden år 1915 tagits i anspråk för
annat ändamål — år 1916 ersättning härför med samma belopp 600,000
kronor, dels år 1917 650,000 kronor, dels år 1918 3,000,000 kronor, dels år
1921 750,000 kronor och dels slutligen år 1922 250,000 kronor. De under
åren 1902—1922 anslagna medlen, med avdrag av den summa, varmed 1915
års riksdag minskade fonden, uppgå alltså till 8,150,000 kronor.
Enligt utdrag av statskontorets räkenskaper för torvindustrilånefonden för
budgetåret 1925—1926 balanserade den 30 juni 1926 följande lånebelopp,
fördelade på 90 lånenummer nämligen:
Ä lånebeloppen belöpande kapitalåterstod........................................ 4,462,851: s 7
Upplupen ränta .................................................................................... 332,711:2 9
Summa 4,795,562:9 6
Å anslaget för torvindustrilånefonden fanns den 31 december 1926 hos riksgäldskontoret
en innestående behållning av 3.2 miljoner kronor, varjämte i
riksbanken innestodo i mitten av november 1926 212,000 kronor.
Genom själva utlåningen undergår fonden ej någon minskning, i det att
amorteringarna, i den mån de inflyta, få enligt särskilda riksdagsbeslut
läggas till fonden.
Vid bildandet av fonden föreskrev riksdagen vissa lånevillkor samt stadgades
därutöver villkor av Kungl. Maj:t.
De ursprungliga villkoren innehöllo enligt kungörelse iämnet den 21 november
1902 i huvudsak följande. Lån kunde beviljas intill ä/3 av anläggningskostnaden
enligt låneansökningen bifogade planer och beräkningar. Lånen utlämnades
av statskontoret mot säkerhet. Låneräntan utgjorde 4 procent. Lånen
finge innehavas 13 år och skulle under de sista 10 åren amorteras. Låneinnehavare
skulle årligen hos statskontoret styrka, att rörelsen ändamålsenligt
bedreves. Nedlades anläggning, medförde detta skyldighet att återbetala
lånet. Låntagares försummelser medförde uppsägningsrätt för statskontoret.
För att hindra att lån lyftes utan att rörelsen ens igångsattes och för att
bereda statskontoret sakkunnig kontroll över huru anläggningarna bedreves,
vidtogos av Kungl. Maj:t den 26 juni 1915 vissa ändringar i lånevillkoren.
Lånen finge ej utlämnas annat än i viss ordning alltefter anläggningarnas
grad av fullbordande. Ej blott, såsom dittills, om rörelsen nedlades, utan
också om anläggning ej fullbordades inom tre år från lånets beviljande
samt om rörelsen ej bedreves ändamålsenligt eller i lämplig omfattning,
skulle lånet förverkas. Kontrollen, såväl över att anläggningen färdigställdes
som över att rörelsen ändamålsenligt och i lämplig omfattning bedreves,
8
Kungl. Maj:ts proposition AV 196.
skulle utövas genom besiktningar av tor vingenjörer na, varjämte på lantbruksstyrelsen
skulle ankomma att efter sådan besiktning intyga, huruvida
rörelsen bedreves ändamålsenligt och i lämplig omfattning.
Den under kriget skärpta uppmärksamheten på tillvaratagandet av odlingsbar
jord samt önskvärdheten av att lätta amorteringsvillkoren föranledde
Kungl. Maj:t och riksdagen till nya ändringar i lånevillkoren, som
erhöllo ny avfattning i den ännu i huvudsakliga delar gällande kungörelsen
av den 19 juni 1917. Lånetiden förlängdes till 16 år med däri inbegripen
12-årig amorteringstid.
Även vid 1918 års riksdag vidtogos ändringar i lånevillkoren, vilka återfinnas
i kungörelsen den 1 juli 1918. Lån beviljas enligt denna i regel
endast för halva anläggningskostnaden samt icke till större belopp än
300,000 kronor för bränntorvfabrik ooh 100,000 kronor för torvströfabrik.
Med torvlåneärendenas överflyttande till kommerskollegium överflyttades
genom kungörelsen den 31 december 1920 på nämnda ämbetsverk lantbruksstyrelsens
dittillsvarande åligganden beträffande nämnda ärenden. Dock
utfärdas intyg till statskontoret om mossbottnarnas skötsel fortfarande av
lantbruksstyrelsen.
Kungl. Maj:t beslöt vidare den 25 januari 1924, efter framställningar i
ämnet från kommerskollegium, lantbruksstyrelsen och statskontoret, att medgiva
sådana ändringar i lånevillkoren, att villkoret angående rörelsens bedrivande
ändamålsenligt och i lämplig omfattning provisoriskt utbyttes mot
villkor att rörelsen skulle skötas ändamålsenligt, ävensom att, därest ifrågasatt
ändring av plan för torvfabrik medförde endast mindre väsentlig rubbning
av samma plan, kommerskollegium skulle äga träffa avgörande därutinnan,
därvid torvlånets belopp skulle i motsvarande mån nedsättas.
Depressionen inom torvindustrien föranledde slutligen 1925 års riksdag
att bemyndiga Kungl. Maj:t att i särskilda fall, där omständigheterna
prövades därtill oundgängligen föranleda, dels höja torvlån över stadgat
maximibelopp genom upplupen räntas läggande till kapitalet, dels ock utsträcka
lånetiden till 24 år, dock ej utöver tiden för mossens avverkning.
Aled avseende å torvfrågans nuvarande läge anför kommerskollegium i
utlåtande den 9 februari 1927 i huvudsak följande.
Tonfrdgans Principerna för torvlåns utlämnande hava under lånefondens tillvaro
nuvarande växlat. Under vissa tider, särskilt under kristidens bränslebrist, har man
läge. sökt uppmuntra till största möjliga antal nyanläggningar. Under andra
tider åter, då depression inträtt inom hela eller någon del av torvhanteringen,
har långivningen skett med mer eller mindre starkt utpräglad återhållsamhet.
Detta har framför allt varit fallet de senaste fem å sex åren.
Att under rådande låga stenkolspriser bränntorvtillverkningen blott i
särskilt gynnsamma fall kan löna sig är påtagligt. Torvströindustrien åter
är i viss grad avhängig av halmskördarna, men vilar dock i så måtto på
ett fastare underlag som torvströet torde vara ett kvalitativt bättre inströriiedel
än halm och därför alltid bör kunna påräkna viss avsättning, åtminstone
sedan kännedomen om dess förmånliga egenskaper erhållit en mera
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 196.
9
allmän spridning än ännu torde vara fallet. Med den upplysningsverksamhet
i detta avseende, som bedrives av torvingenjörerna, synes det sannolikt,
att denna kännedom så småningom skall tränga allmänt igenom och
sålunda förbättra ställningen för denna gren av torvhanteringen.
De mångfaldiga försök att förädla torven till ett högvärdigt och föga
skrymmande bränsle, vilka sedan länge pågått, hava ännu ej lett till ekonomiskt
förmånliga resultat. Även arbetena på utvinnande av andra produkter
av torven befinna sig fortfarande på experiment- och försöksstadierna.
Vid konkurrens mellan torv och en i förhållande till värdet mindre
skrymmande vara måste under varje konjunkturläge räknas med den betydande
transportkostnaden som en nackdel för torvvaran. Så länge alltså
den senare i form av bränntorv har att konkurrera med stenkol eller andra
förhållandevis högvärdiga bränslen, torde anläggandet av stora bränntorvfabriker
för avsättning på längre avstånd innebära ett alltför betydande
riskmoment för att böra komma i fråga annat än som en yttersta nödfallsutväg
vid avspärrning av bränsleimporten.
Såsom sammanfattning torde kunna sägas, att nyanläggningar av torvfabriker
för närvarande ej böra uppmuntras med lån, annat än då det gäller
mindre torvströfabriker för ortsbehov i trakter, där torvströtillverkning ej
redan äger rum, varjämte möjligen i trakter med dålig bränsletillgång
mindre bränntorvfabriker, som från början erhålla tryggad avsättning, t. ex.
hos en andelsförening eller närbelägen industriell anläggning, böra ifrågakomma
till erhållande av lån.
Det är mot bakgrunden av den nu lämnade redogörelsen för torvhanteringens
läge man har att se det ovan omförmälda, i årets statsverksproposition
framlagda förslaget om överföring av 2,000,000 kronor från torvindustrilånefonden
till lånebudgetens inkomstsida. Ävenså har frågan om
sammanhanget mellan utlåningen från fonden och torvstatstjänstemännens
arbetsbörda blivit berörd i samma proposition, 10:e huvudtiteln, punkt 37,
vartill jag tillåter mig hänvisa.
Framställningar
om
ökning av
manufakturförlagslånefonden.
Den i det föregående lämnade redogörelsen giver sålunda vid handen, att
medan beträffande torvlånefonden icke obetydliga kapitaltillgångar finnas
odisponerade, samtidigt som lån från nämnda fond på grund av torvindustriens
nuvarande läge endast i undantagsfall beviljas, äro förhållandena i
avseende å manufakturförlagslånefonden helt motsatta. Denna fond har
sedan länge varit otillräcklig att tillgodose befogade lånekrav från industriens
sida, och med det sedan kriget sänkta penningvärdet har dess otillräcklighet
trätt än skarpare i dagen.
Olägenheterna härav hava också vid flera tillfällen och från olika håll
uppmärksammats och föranlett framställningar om fondens ökning. Sålunda
hemställde ett flertal industriidkare i en den 10 mars 1908 till finansdepartementet
ingiven skrivelse, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att anvisa
medel — minst 10 eller 15 miljoner kronor — till ökning av manufakturförlagslånefonden
eller till inrättande av en särskild industrilånefond. Den
12 juni samma år gjorde Stockholms handelskammare framställning om
bildande av en statslånefond om 15 miljoner kronor till industriens under
-
10
Kung/. Maj:ts proposition Nr 196.
Kommers
kollegium.
stödjande. Framställningarna hava emellertid icke föranlett något Kungl.
Maj:ts förslag i ämnet.
Ytterligare hemställde kommerskollegium i skrivelse till Kungl. Maj:t
den 31 december 1917 om åtgärder för ökning av manufakturförlagslånefonden
med 5 miljoner kronor, därvid framhållande vikten av de intressen
det här vore fråga om samt nödvändigheten att lånen från den ifrågavarande
fonden, beträffande vilka avkortningar å de begärda beloppen hittills så gott
som undantagslöst måst göras, kunde tillmätas så, att de räckte till för därmed
avsedda syften. Framställningen har på grund av det statsfinansiella läget
ännu icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd i den föreslagna riktningen.
Ej heller ledde en av herr Liibeck vid 1919 års riksdag framburen motion
i andra kammaren om ökning av manufakturförlagslånefonden med 2 miljoner
kronor till åsyftat resultat. Statsutskottet, som av statsfinansiella
skäl fann sig böra avstyrka motionen, uttalade emellertid eu förväntan, att
vederbörande myndigheter skulle hava sin uppmärksamhet fästad på frågan,
så att de i motionen uttalade önskemålen framdeles kunde hliva tillgodosedda,
i den mån de statsfinansiella förhållandena det medgåve. Hittills bär
likväl det statliga finansläget varit sådant, att någon ökning av fonden
genom anvisande av medel å riksstaten icke lämpligen kunnat komma i fråga.
Visserligen är den ekonomiska konjunkturen i vårt land nu eu helt annan
än den, som rådde vid den tidpunkt, då de senast åberopade uttalandena
gjordes. Men erfarenheterna från de senaste åren synas giva vid handen,
att även under nuvarande förhållanden en utökning av de medel, som kunna
användas för utdelning av manufakturförlagslån, är att betrakta som synnerligen
önskvärd. På grund härav hava — i samband med frågan om överförande
av medel till riksstaten från torvindustrilånefonden — vissa förbredande
undersökningar verkställts avseende möjligheten och lämpligheten
av ett sammanförande av de medel, över vilka sistnämnda fond och manufakturförlagslånefonden
förfoga, till en enda fond.
Innan frågan förelädes riksdagen, syntes det emellertid erforderligt, att
vederbörande ämbetsverk, i första hand kommerskollegium, verkställde ytterligare
utredning och avgåve förslag i ämnet. Därvid borde särskilt beaktas
de båda fondernas olika natur både med avseende å deras tillkomst och å
räntemedlens användning. Likaledes syntes uppmärksamhet böra ägnas de
hittillsvarande villkoren för låns erhållande från de båda fonderna, vilka
villkor med hänsyn till en sammanslagning av fonderna och med avseende
å de erfarenheter utlåningen hittills lämnat måhända borde omarbetas.
På min tillstyrkan anbefallde Kungl. Maj:t därför kommerskollegium den
21 januari 1927 att i ärendet verkställa utredning och till Kungl. Maj:t
inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
I ovan åberopade skrivelse den 9 februari 1927 har kommerskollegium
framlagt resultatet av den sålunda anbefallda utredningen.
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.
Efter att till en början hava redogjort för de båda fondernas uppkomst
och utveckling framhåller kollegium, att oaktat den starkt begränsade utsträckning,
i vilken manufakturförlagslån under senare tider kunnat beviljas,
syntes dock det stöd, som därigenom kunnat lämnas industriella företag,
särskilt vid upptagande eller utvidgning av för landet nya tillverkningar
samt i vissa fall vid omläggning av tillverkningen vid äldre industriella
verk, varit av ganska stor betydelse. Åtskilliga exempel — fortsätter kom:
merskollegium — skulle kunna anföras på att tilldelande av manufakturförlagslån
sålunda främjat utvecklingen av nya och bärkraftiga industriella
tillverkningar. Knappheten av de för sådana ändamål tillgängliga medlen
gjorde sig emellertid alltjämt gällande, och en utökning av manufakturförlagslånefonden
framstode såsom ett önskemål och en fråga, vars lösande
måste anses vara av en viss vikt för den industriella utvecklingen. I anslutning
härtill uttalar kommerskollegium, att kollegium med största tillfredsställelse
skulle hälsa en utökning på ifrågasatt sätt av manufakturförlagslånefonden,
varigenom tillfälle skulle beredas att i något större utsträckning
än hittills kunna tillgodose industriens lånebehov, på samma gång som
möjligheten hölles öppen att i särskilda fall eller i händelse av ändrade förhållanden
för torvindustrien jämväl i större omfattning ingripa till stöd
även för denna.
Emellertid ansåge kollegium, att en sammanslagning utan vidare av de
båda fonderna vore ägnad att ingiva betänkligheter med hänsyn till den
olikartade tillkomsten och naturen av de medel, som inginge i fonderna.
Manufakturförlagslånefondens kapitalbehållning hade utan varje direkt tillskott
från statens sida tillkommit genom besparing av vissa räntemedel, erlagda
av industrien. I överensstämmelse härmed hade även räntorna å fonden
av ålder ansetts kunna disponeras av Kungl. Maj:t (utan riksdagens
hörande) för sådana ändamål, som ansetts ägnade att gagna industrien i
allmänhet. Torvlånefonden åter utgjordes uteslutande av lånemedel, och
räntorna å densamma hade därför städse redovisats bland inkomster av
statens produktiva fonder.
Kommerskollegium anför härefter:
»Det synes kollegium, som av principiella skäl ett utplånande av denna
skiljaktighet i karaktär hos fondmedlen icke borde ifrågakomma, därest icke
samtidigt beslut fattades därom, att torvlånefondens till det nya fondkomplexet
överflyttade kapitaltillgångar bleve ersatta genom andra statsmedel.
I den mån emellertid eu ersättning på sätt ovan antytts av de medel, som
överförts från torvlånefonden, icke skulle ifrågakomma, anser kollegium, att
de från de olika fonderna härrörande medlen, liksom även de därå inflytande
räntorna, böra allt fortfarande bokföringsmässigt särskiljas, och dispositionen
av räntorna ske i huvudsak på samma sätt som hittills. Den
nya manufakturförlagslånefondens kapitalbehållning och räntor skulle sålunda
förslagsvis redovisas under rubrikerna »besparingsmedel», i den mån
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.
de härrörde från den äldre manufakturförlagslånefonden, och »lånemedel»,
därest de härrörde från torvlånefonden. Härvid skulle tillika iakttagas, att
tillgångarna, motsvarande dessa olika delar av fonden, i förvaltningshänseende
särskiljas, så att eventuella förluster å den ena eller andra gruppen
av tillgångar ej skulle drabba den andras kapitalbehållning.
Beträffande lånevillkoren torde några mera genomgripande förändringar
gentemot de hittills tillämpade knappast vara erforderliga. Eu viss skilj’
aktighet med hänsyn till lånetiden och amorteringsbestämmelserna mellan
de egentliga industrilånen å ena sidan och torvlånen å den andra torde sålunda
allt fortfarande vara erforderlig. Möjligen borde giltighetstiden för
de förra utsträckas till tio år, dock så att endast de tvenne första åren vore
amorteringsfria, och att lånet därefter återbetalades med lika belopp under
vart och ett av de följande 8 åren. Liknande bestämmelser torde böra gälla
för eventuella lån till lantbrukets binäringar. Till dessa senare torde böra
räknas exempelvis kvarnar, mindre sågverk och träförädlingsverk, konservfabriker
för grönsaker, frukt och fisk m. m., eventuellt även i större, fabriksmässig
skala drivna mejerier o. s. v.
Torvlånen torde såsom hittills böra beviljas för en tid av l(i år, varav
de fyra första amorteringsfria.
På Kungl. Maj:ts prövning må dock kunna bero, huruvida och i vad mån
i särskilda fall och på grund av synnerligen vägande skäl anstånd med
återbetalning av lån utöver ovan angivna terminer må kunna medgivas
låntagare.
Räntefoten torde böra fastställas av Kungl. Maj:t och tillsvidare utgå med
fem procent för samtliga lån, som härefter beviljas; Kungl. Maj:t dock
obetaget att liksom hittills i sådana fall, där beviljande av ett mera direkt
statsunderstöd till ny industriell verksamhet av synnerlig betydelse för landet
synes motiverat, bevilja räntefria lån att utgå av rnanuf akta rf ör lagslånefondens
besparingsmedel, dock för en tid av högst 10 år.
Ansökningstiden för erhållande av lån från manufakturförlagslånefonden,
som nu utgår den 31 december, torde böra framflyttas till den 31 mars,
varigenom möjliggöres, att bokslutsresultatet från de lånesökande företagens
senaste räkenskapsår kan företes. Dock bör i särskilt viktiga fall även ansökan,
inkommen under annan tidpunkt av året, kunna till prövning upptagas,
därest Kungl. Maj:t finner grundad anledning därtill föreligga och
medel finnas tillgängliga för utlåning.
Beviljande och utlämnande av lån torde böra ske på i huvudsak samma
sätt, som hittills tillämpats. Då emellertid härvid skulle ifrågakomma prövning
av låneansökningar, avseende dels vanliga industriföretag, dels torvindustriföretag
och dels industriella anläggningar, avseende lantbrukets
binäringar, ävensom fördelning av de tillgängliga medlen mellan dessa olika
grupper av lånesökande, torde åläggandet lämnas kommerskollegium att
upprätta förslag till lånefördelning efter samråd med lantbruksstyrelsen, i
vad avser lån till torvindustrien och lantbrukets binäringar.
Bland lånevillkoren torde, enligt vad erfarenheterna i vissa fall givit vid
handen, böra ingå skyldighet för låntagarna att använda lånemedlen för i
ansökningen uppgivet ändamål, vid äventyr att lånet eljest förklaras omedelbart
förfallet till återbetalning. Övervakandet av fullgörandet härav torde
böra tillkomma kommerskollegium.
Kommerskollegium hemställer, det täcktes Kungl. Maj:t föreslå riksdagen
dels medgiva, att såväl de till torvlånefonden beviljade, men ej i anspråk
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.
tagna lånemedlen, med undantag för det belopp av två miljoner, som enligt
året statsverksproposition skulle tagas i anspråk för finansieringen av 1927
—1928 års lånebudget, som även ifrån samma fond utlånade medel måtte
tillföras manufakturförlagslånefonden,
dels ock godkänna följande grunder för de bestämmelser, vilka skola
gälla för den sålunda utökade manufakturförlagslånefonden:
1. Lån från manufakturförlagslånefonden kunna utlämnas till
a) fabriker och industriella företag i allmänhet, såsom av ålder varit
fallet, med undantag av sådana, omfattande gruvdrift och bergshantering,
och med företräde för dem, som avse för landet nya tillverkningar, för
vilkas gynnsamma bedrivande särskilda förutsättningar synas föreligga;
b) industriella anläggningar, avseende tillgodogörande av landets torvtillgångar;
c)
företag, avseende jordbruket närstående tillverkningsgrenar.
2. Lånen utlämnas till företag, hänförliga under grupperna a) och c) för
en tid av högst 10 år, varav de båda första amorteringsfria, och återbetalas
vid utgången av vart och ett av de följande åren av lånetiden med lika belopp.
I fråga om industriella anläggningar för torvtillgångarnas tillgodogörande
— grupp b ovan — må lånetiden kunna utsträckas till 16 år, därav de
fyra första amorteringsfria, med återbetalning av lika belopp vid utgången
av de återstående åren.
I särskilda fall må, efter därom av låntagaren gjord ansökan, ytterligare
anstånd med återbetalning av lån från manufakturförlagslånefonden kunna
av Kungl. Maj:t medgivas.
3. Lån från manufakturförlagslånefonden sökes årligen hos Konungen
inom tid, som av Kungl. Maj:t bestämmes.
I anledning av inkomna ansökningar upprättas av kommerskollegium
förslag till fördelning av de för utlåning tillgängliga medlen, i vad avser
lån till företag, hänförliga till grupperna b) och c) under punkt 1 härovan,
efter samråd med lantbruksstyrelsen.
4. Manufakturförlagslånefonden förvaltas av statskontoret, som jämväl, i
den mån medel bliva därtill tillgängliga och mot av statskontoret prövad
och godkänd säkerhet, utlämnar lån till de företag, åt vilka sådana beviljats
av Kungl. Maj:t.
5. De närmare villkoren i övrigt för erhållande av lån från manufakturförlagslånefonden
fastställas av Konungen.
6. Fondens kapitalbehållning och däremot svarande tillgångar utgöras
dels av besparingsmedel, härrörande från den förutvarande manufakturförlagslånefonden
och därå ytterligare besparade räntemedel, dels av lånemedel
härrörande från torvlånefonden.
I den mån lånemedlen varda ersatta av andra statsmedel, skola dessa
betraktas såsom besparingsmedel.
Räntor å besparingsmedlen må efter förslag av kommerskollegium enligt
Kungl. Maj ds beprövande användas till åtgärder, ägnade att främja industrien
i allmänhet och hantverket.
Räntor, inflytande å lånemedlen, redovisas å riksstaten.»
Uti ärendet har lantbruksstyrelsen, efter remiss, avgivit utlåtande den 14
februari 1927.
Styrelsen erinrar om, hurusom torvindustrilånefonden upprättades i syfte
att bringa de lantbruket närstående industrier, som avsåge tillgodogörande
Lantbruksstyrelsen.
14
Kutig!. Muj-.ts proposition Nr 196.
Statskontoret
av torvmossarna och ökande av tillgången på det ur jordbrukets synpunkt
värdefulla torvströet, en välbehövlig hjälp. Lantbruksstyrelsen ansåge sig
därför böra ifrågasätta, huruvida icke fondmedlen skäligen borde huvudsakligen
utnyttjas för understödjande av sådan verksamhet, som stode lantbruket
nära och kunde bidraga till att i ett eller annat avseende stärka
dess ställning.
Förutom de under 1 b) enligt kommerskollegii ovan angivna indelningsgrund
upptagna industriella anläggningar syntes sålunda enligt lantbruksstyrelsens
mening de under 1 c) angivna företagen i första hand böra ifrågakomma
till åtnjutande av understöd av ifrågavarande medel. Den senare gruppen
av industriella anläggningar vore av sådan omfattning och av så stor betydelse
för jordbruket, att, därest förlagslån jämväl för deras behov finge
utlämnas, fondmedlen komme att utnyttjas på ett ur allmänekonomisk synpunkt
lämpligt sätt och i närmare överensstämmelse med de syften, för
vilka de anslagits. De industriella anläggningar lantbruksstyrelsen därmed
åsyftade avsåge tillverkning av lantbruksredskap och konstgödsel, konservering
av jordbruks- och trädgårdsprodukter samt nyttiggörande av det stora
halmöverskottet. I samband med en sådan förändring av villkoren för
fondens användning torde denna böra få en mot användningen mera svarande
benämning.
Enligt det uppgjorda förslaget skulle kommerskollegium avgiva förslag
till fondmedlens användning, dock såvitt angår torvlån och lån till jordbruket
närstående tillverkningsgrenar efter samråd med lantbruksstyrelsen.
Styrelsen ansåge sig med hänsyn till sin uppgift att bevaka lantbrukets
intressen böra ifrågasätta, huruvida icke styrelsen skäligen borde direkt
deltaga i besluten om utdelning av understöd från dessa fondmedel, evad
medlens användning begränsades såsom lantbruksstyrelsen föreslagit eller
icke.
Slutligen har statskontoret den 17 februari 1927 avgivit infordrat utlåtande
i ärendet. Statskontoret anför därvid bland annat följande:
»Kommerskollegium har i sitt i ärendet avgivna utlåtande framhållit, att
en direkt sammanslagning utan vidare av de båda fonderna måste, med
hänsyn till den olikartade tillkomsten och naturen av de medel, som i fonderna
ingå, möta stora betänkligheter. Häri vill statskontoret för sin del
instämma. Det sätt, varpå kollegium sökt komma förbi dessa svårigheter,
kan statskontoret emellertid icke finna lyckligt. Redovisningen av den nya
manufakturförlagslånefonden under tvenne rubriker, ''besparingsmedel’ och
''lånemedel’, vilka båda medelsgrupper skulle i förvaltning- och redovisningshänseende
särskiljas, lärer komma att medföra åtskilliga olägenheter. Särskilt
må framhållas, att räntorna å den hittillsvarande manufakturförlagslånefondens
medel skulle omedelbart disponeras av Kungl. Maj:t, under det
att räntorna å de från torvindustrilånefonden överförda medlen allt fortfarande
skulle redovisas å riksstaten.
Syftet med det framkomna förslaget — möjlighet till en vidsträcktare
utlåning av medel för industriändamål — synes kunna nås på en genare väg.
15
Kung!. Maj:ts proposition Nr 19t>.
Enligt statskontorets förmenande skulle ändamålet kunna enklast vinnas på
så sätt, att medan manufakturförlagslånefonden bibehålies oförändrad och
avkastningen av densamma alltså såsom hittills av lvu ng 1. 11 atjit disponeras
för sådana ändamål, som ansetts ägnade att gagna industrien i allmänhet,
den nuvarande torvindustrilånefonden förändras till en industrilånefond,
varifrån lån skulle kunna utlämnas, förutom, såsom nu är förhållandet, till
industriella anläggningar, avseende tillgodogörande av landets torvtillgångar,
.jämväl till sådana fabriker och industriella företag i allmänhet, som kunnat
komma i åtnjutande av lån från manufakturförlagslånefonden.
Lånevillkoren för industrilånefonden skulle givetvis fastställas av riksdagen.
Beträffande de lån, som från fonden utlämnas för torvändamål,
synas de villkor och bestämmelser, som för närvarande äro gällande för
lånen från torvlånefonden kunna komma till tillämpning, dock synes räntan
för dessa, liksom för övriga lån från industrilånefonden, kunna sättas till
fem procent.
Övriga lån från nämnda fond synas kunna utlämnas under de villkor,
som av Kungl. Maj:t plägat fastställas för lån från manufakturförlagslånefonden
—--. Kommerskollegium har ifrågasatt, att tiden för dessa låns
tillgodonjutande skulle något förlängas och bestämmas till högst tio år,
varav de båda första amorteringsfria. Statskontoret har icke något att erinra
mot en utsträckning av lånetiden, men vill med framhållande, att eu
lånetid av tio år synes mindre lämplig med hänsyn till gällande bestämmelser
om tioårig preskription, föreslå, att lånetiden fastställes till exempelvis
tolv år, varav de båda första amorteringsfria. Den sålunda utsträckta
lånetiden skulle följaktligen tillämpas på de lån från industrilånefonden,
vilka avse andra industriföretag än torvändamål, för vilka senare lån ju
den nu gällande lånetiden för torvlån skulle tillämpas.»
En sammanfattning av den verkställda utredningen samt de hörda myndig- Departement»- heternas yttranden synes beträffande manufakturförlagslånefonden giva vid chefen''
handen, att nämnda fond allt fortfarande äger sin obestridliga betydelse,
särskilt med avseende å fabriker av visst slag och mindre storleksordning.
Möjligheten att tillgodose det med fonden avsedda ändamålet har emellertid
starkt begränsats med hänsyn till de förhållandevis obetydliga medel, som
sta till förfogande för utlåning. Också ha sedan lång tid tillbaka från enskilda
näringsidkaresammanslutningar och från kommerskollegium förslag
framkommit om ökning av fondens kapitaltillgångar. Jag tillåter mig i
detta sammanhang även erinra om statsutskottets uttalande vid behandlingen
av tidigare omförmälda motion vid 1919 års riksdag. Det statsfinansiella
läget liar emellertid hittills lagt hinder i vägen för ett tillmötesgående av
do framkomna kraven. Med hänsyn till rådande förhållanden S57nes det
mig icke heller nu möjligt att hos riksdagen äska nya anslag för en ökning
av fonden. Det avsedda syftet torde emellertid i viss man kunna ernås
genom eu annan åtgärd, vilken icke skulle behöva medföra att statsmakterna
iklädde sig några nya eller ökade bördor. Såsom den tidigare lämnade redogörelsen
för torvindustrilånefonden utvisar, är nämligen utlåningen från densamma
med hänsyn till riksdagens därför givna direktiv och torvhanteringens
nuvarande konjunkturläge starkt begränsad. Denna omständighet har
16
Kungl. Maj.ts proposition Nr 196.
ju också föranlett, att i årets statsverksproposition förslag framkommit att
taga i anspråk 2 miljoner kronor från denna fond för lånebudgetens finansiering.
Det skulle måhända kunna ifrågasättas att av den nuvarande situationen
draga den slutsatsen, att fonden över huvud taget icke vidare vore behövlig
utan kunde helt avvecklas. För min del har jag emellertid kommit till den
bestämda uppfattningen, att detta icke vore tillrådligt. Även om det förhandenvarande
ogynnsamma läget för torvhan ter ingen icke kan betraktas
såsom blott tillfälligt, måste man dock taga hänsyn till bland annat att det
alltjämt pågående arbetet på torvbränsleproblemets lösning kan komma att leda
till sådana resultat, att låneunderstöd till torvbränslefabriker bliva av behovet
påkallade.
Huru härmed än må förhålla sig, så synes det mig, som om den ovan
omnämnda minskningen i utlåningen för torvändamål skulle öppna en väg
för att tillgodose de tidigare berörda önskemålen i fråga om ökade medel
för utlåning för industriändamål i allmänhet. Det lider enligt min uppfattning
icke något tvivel, att den utlåning, som hittills förekommit från
manufakturförlagslånefonden och som alltså härigenom skulle kunna i någon
mån utvidgas, även om den kvantitativt sett är av försvinnande betydelse
med hänsyn till industriens hela kapitalbehov, dock kan vara till verklig
nytta särskilt i sådana fall då det gäller understödjande av ur nationella
och andra synpunkter betydelsefulla tillverkningsgrenar.
Vad angår de former, under vilka medel från torvindustrilånefonden
efter dess eventuella reducering genom den i årets statsverksproposition föreslagna
överföringen av 2 miljoner kronor till statsbudgetens inkomstsida
skulle lämpligen kunna ställas till disposition för även andra industrigrenar
än torvindustrien, hava, såsom framgår av den lämnade redogörelsen, olika
förslag framkommit. Den utväg, som tidigare av flera skäl förefallit mig
närmast till hands liggande nämligen att helt enkelt sammanslå de båda
fonderna, torde med hänsyn till de av kommerskollegium och statskontoret framförda
betänkligheterna böra åtminstone för närvarande lämnas ur räkningen.
Även den modifierade form av sammanslagning, som innefattas i kommerskollegii
ovan återgivna förslag, synes på sätt statskontoret framhållit vara ägnad
att framkalla vissa olägenheter. Under sådana förhållanden torde det lämpligaste
sättet att uppnå det avsedda ändamålet vara att begära riksdagens
medgivande till sådana jämkningar i de för torvindustrilånefondens användning
tillämpade grunder, att möjlighet heredes att med lån tillgodose även
andra industrigrenar än tillverkningen av torvbränsle och torvströ. Därvid
lärer, på sätt av lantbruksstyrelsen framhållits, beaktande särskilt böra
skänkas sådana tillverkningsgrenar, som stå lantbruket nära, såsom framställning
av lantbruksmaskiner, lantbruksredskap och gödningsämnen, konservering
av jordbruks- och trädgårdsprodukter m. m. På sätt ovan antytts
böra givetvis, i den mån förhållandena kunna härtill föranleda, lån från
fonden alltjämt lämnas även för torvförädlingsändamål. Emellertid synes
det önskvärt, att fondens förändrade karaktär kommer till uttryck i dess
Kungl. Maj:ts proposition Nr 196. 17
benämning, vilken, på sätt statskontoret föreslagit, torde böra ändras till
»industrilånefonden ».
I fråga om villkoren för de lån, som skulle komma att för andra än torvändamål
utlämnas från fonden, anser jag mig i huvudsak kunna biträda
vad kommerskollegium föreslagit, vilket alltså innebär, att dessa villkor
skulle komma att bliva desamma, som de för manufakturförlagslånefonden
tillämpade. Lånetiden, vilken för manufakturförlagslån för närvarande utgör
åtta år med fyra år amorteringsfria, torde dock böra sättas till högst
tio år. Räntesatsen synes böra utgöra fem procent.
Vad beträffar den framtida utlåningen för torvindustriändamål, i den mån
sådan förekommer, synas de nu för torvindustrilånefonden gällande bestämmelser
även i fortsättningen böra därvid tillämpas. Lånetiden skulle alltså
här utgöra sexton år med fyra år amorteringsfria. Det synes mig emellertid
ur statsfinansiell synpunkt lämpligt, att räntan även för dessa lån sättes
till fem procent (för närvarande fyra).
Med åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att
dels medgiva, att i huvudsaklig överensstämmelse med ovan angivna
grunder lån måtte få från den nuvarande torvindustrilånefonden, vars benämning
skulle ändras till »industrilånefonden», lämnas till även andra
fabriker och industriella företag än de till torvhanteringen hörande,
dels ock besluta, att räntan å lån, som framdeles bliva från nämnda fond
utlämnade för torvhanteringen avseende ändamål, skall utgöra fem procent.
Vad föredragande departementschefen sålunda hemställt,
däri statsrådets övriga ledamöter instämma, behagar
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifalla
och förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Olof Edström.
Bihang till riksdagens protokoll /927. 1 samt. 1IIS höft. (Nr 19(1.)
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1927:293 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring i grunderna för utlåningen från fonden för torv industriens befrämjande. a1 i texten
- SU 1927:140 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring i grunderna för utlåningen från fonden för torvindustriens befrämjande. s. 4 i texten