Med förslag till överenskommelse angående kronans gruvegendom i Skelleftefältet
1927-03-18 · 34 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 33 av 34 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1927:230, Med förslag till överenskommelse angående kronans gruvegendom i Skelleftefältet
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
1
Nr 230.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till överenskommelse
angående kronans gruvegendom i Skelleftefältet; given
Stockholms slott den 18 mars 1927.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över bandelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen bemyndiga
Kungl. Maj:t att å statens vägnar träffa överenskommelse i enlighet
med härvid fogat förslag med Skellefteå gruvaktiebolag angående
kronans gruvegendom i Skelleftefältet.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Felix Hamrin.
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml.
197 höft.
(Nr 230.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
Förslag
till
Avtal.
Mellan svenska staten, å ena sidan, och Skellefteå gruvaktiebolag, nedan
kallat bolaget, å andra sidan, är, i ändamål att, i den mån ekonomiska
och tekniska betingelser föreligga, till gemensam fördel utnyttja de fyndigheter,
som finnas inom nedan angivna område (»socknarna»), vare sig dessa
fyndigheter tillhöra den ena eller andra av de avtalsslutande parterna, följande
överenskommelse träffad.
§ 1.
Bolaget arrenderar statens nu ägda och framdeles förvärvade gruvegendom
inom ett område omfattande inom Västerbottens län Skellefteå, Jörns,
Norsjö och Malå socknar samt den del av Lycksele socken, som ligger norr
om linjen från rågångshörnet Lycksele—Norsjö—Kalvträsk till rågångshömet
Lycksele—Sorsele—Stensele, ävensom inom Norrbottens län den del
av Arvidsjaurs socken, som ligger söder om linjen från rågångshörnet Jörn
— Arvidsjaur—Piteå till rågångshörnet Arvidsjaur—Malå—Sorsele, vilket
område här nedan kallas »socknarna».
§ 2.
Arrendetiden skall utgöra tiden från det detta avtal träder i kraft —
vilket sker i och med att det av båda kontrahenterna undertecknats —
intill utgången av sextionde kalenderåret efter det år, under vilket ikraftträdandet
sker, eller den tidigare tidpunkt avtalet eventuellt upphör på
grund av uppsägning jämlikt §§ 8, 12 eller 16.
§ 3.
Mom. 1. I den genom detta avtal upplåtna gruvegendomen inbegripas såväl
inmutare- och jordägarandelar i utmålslagda malmfyndigheter i den mån
de tillhöra staten som enligt 30 § gruvstadgan inlösta områden i dagen.
Mom. 2. Den under tiden för upplåtelsen brutna malmen, vartill i detta
avtal räknas alla inmutningsbara mineral och de övriga produkter, som
eventuellt kunna under arrendetiden utvinnas ur gruvegendomen, skall vara
bolagets egendom.
§ 4.
Mom. 1. Staten förbinder sig att giva bolaget del av resultaten av alla
sina verkställda undersökningar och beräkningar, inklusive kartor och andra
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230. 3
handlingar rörande den upplåtna gruvegendomen samt om dennas tillgodogörande.
Mom. 2. Så snart staten under arrendetiden på grund av jordägande,
genom inmutning eller på annat sätt blir ägare till gruvegendom inom
»socknarna», skall statens rätt att tillgodogöra densamma omedelbart tillkomma
bolaget i enlighet med bestämmelserna i detta avtal.
§ 5.
Staten lämnar, i den mån gällande lagstiftning medgiver, bolaget rätt att
fritt inmuta på kronojord inom »socknarna» respektive, därest blivande lagstiftning
skulle komma att lägga binder i vägen därför, rätt att på annat sätt
utan särskild ersättning till staten förvärva motsvarande utnyttjningsrätt
till malmfyndigbeter å kronojord inom »socknarna». Sålunda tillkommen
gruvegendom skall tillfalla staten och ingå i arrendet enligt detta avtal.
Under arrendetiden är dock bolaget befriat från erläggande av arrendeavgift
för den hälft av gruvegendomen, som motsvarar inmutareandelen.
§ 6.
Mom. 1. Bolaget äger undei^ arrendetiden rätt att få åt sig på arrende
under högst 50 år upplåten sådan staten tillhörig mark inom »socknarna», som
är behövlig för gruv- och förädlingsanläggningar med därtill börande transportvägar,
upplagsplatser, bostäder etc. Med sådan staten tillhörig mark
avses mark, som står under domänstyrelsens förvaltning och icke disponerats
för visst ändamål.
Å sålunda upplåtet markområde befintlig skog må ej fällas utan föregången
utsyning av vederbörande jägmästare och skall av bolaget lösas
efter jägmästarens värdering enligt vid avverkningstillfället gängse pris i
trakten.
Den årliga arrendeavgiften därför skall utgöra 6 procent av det arrenderade
områdets värde vid tiden för sådant arrendes ikraftträdande, beräknat
efter de värderingsgrunder, som i trakten allmänt gälla för liknande mark
och med hänsyn till förhållandena å platsen före utarrenderingen. Avgiften
för sådant markarrende erlägges för kalenderår före dettas utgång.
Den sålunda bestämda arrendeavgiften skall vid början av varje ny tioårsperiod
kunna på statens eller bolagets yrkande underkastas revision med
hänsyn till inträffade förändringar i det allmänna markvärdet.
Mom. 2. Bolaget äger rätt att uppsäga varje dylikt arrende att upphöra
ett år efter uppsägning. Tiden för dylikt arrende skall vara oberoende av
tiden för arrendet av statens gruvegendom; dock skall, då arrende av staten
tillhörig gruva upphör, arrendet av sådan mark, som är nödvändig för
gruvrörelsens bedrivande i ifrågavarande gruva, samtidigt upphöra.
Mom. 3. Bolaget är skyldigt att vid frånträdande av arrende enligt
denna paragraf betala ersättning för den nedsättning i områdets vid arrende
-
4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
tillträdet åsätta värde, som må hava åsamkats området i fråga under
arrendet.
Mom. 4. Bolaget är skyldigt att utan avkortning å arrendeavgift eller
ersättning annorledes svara för alla skatter och utskylder, av vad slag de
vara må, som kunna åvila på grund av bestämmelserna i denna paragraf
upplåtet område.
§ 7.
i
För utnyttjandet av den genom detta arrendeavtal upplåtna gruvegendomen
betalar bolaget till staten en arrendeavgift motsvarande hälften av
det överskott, som enligt nedan angivna grunder beräknas uppstå på den
malm, som av bolaget brytes i och bortföres från statens gruvor och gruvandelar
i »socknarna». Malmen betraktas härvidlag såsom bortförd, så
snart den, även om den är osåld, borttransporterats från upplag i gruvans
närhet till skeppningshamn, förädlingsverk eller därmed jämförlig plats.
Nämnda överskott skall för varje kalenderår beräknas på följande sätt:
Först beräknas saluvärdet vid gruvan vid kontant försäljning av all från
statens gruvor och gru vandelar härstammande, av bolaget under ifrågavarande
år bortförd malm i det tillstånd, vari den — eventuellt efter skrädning
eller anrikning — befinnes vid avsändningen. För malm, som avses
att tillgodogöras i bolagets egna förädlingsverk, fastställes saluvärdet av en
nämnd av tre personer, av vilka en utses av staten, eu av bolaget och den
tredje av Tekniska högskolans styrelse för en tid av tre år i sänder. Nämnden
sammanträder en gång årligen eller eljest när det av part påkallas.
Kostnaderna för nämnden betalas av bolaget. Värdet skall av nämnden
bestämmas till det försäljningspris, som kunnat för ifrågavarande malmpartier
vid leveranstillfället ernås vid försäljning till utomstående. I det fall, att
bolaget tillgodogjort sig malm, som med hänsyn till skrädning och anrikning
ej varit i för varans förmånligaste placering hos utomstående erforderligt
koncentrerat skick, skall emellertid den av bolaget tillgodogjorda malmen
värderas efter det försäljningspris, som vid samma tidpunkt kunnat från
utomstående uppnås för den sålunda mer koncentrerade varan, med avdrag
för de kostnader, som en dylik bearbetning skolat medföra. I dessa kostnader
skall med nödig säkerhetsmarginal för oförutsedda utgifter inräknas
efter vanliga grunder beräknad ränta å investerat kapital samt amortering,
tillräckligt stor för att säkerställa de tänkta anläggningarnas slutamorterande
under den tid, som med hänsyn till känd malmtillgång och andra omständigheter
med säkerhet kan beräknas därför. Den prissättning, som bestämmes
av nämndens flertal, får icke av parterna överklagas. De uppgifter,
som av bolaget tillhandahållas nämnden, skola behandlas konfidentiellt.
Från de sammanlagda saluvärdesbelopp, som sålunda erhållas för från
statens gruvor och gruvandelar under året bortförd malm, skall avdrag
göras för samtliga å statens av arrendet omfattade gruvor och gruvandelar
belöpande under året uppkomna kostnader, nämligen:
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
1) direkta utgifter för utmålsläggning, försvar, undersöknings- och tillredningsarbeten,
brytning, uppfordring, avfraktning, vattenundankållning,
skrädning, sovring, anrikning och andra arbeten vid gruvdriften samt för
reparation och underhåll av för gruvdriften avsedda byggnader och andra
anläggningar, maskiner, redskap och inventarier;
2) allmänna omkostnader såsom förvaltnings-, försäkrings- och understödskostnader,
i den mån omkostnaderna stå i rimligt förhållande till omfattningen
av gruvdriften (till allmänna omkostnader räknas ej räntor);
3) å gruvföretaget belöpande under ifrågavarande år utbetalade skatter
och onera; dock ej sådana skatter, som beräknas å inkomsten å ifrågavarande
gruvrörelse;
4) till ifrågavarande år hänförlig värdeminskning å sådana byggnader,
inklusive bostadsbyggnader etc., och andra anläggningar, maskiner, redskap
och inventarier, som äro avsedda för stadigvarande bruk i gruvdriften,
vilken värdeminskning skall beräknas med hänsyn såväl till den slitning,
som trots noggrant underhåll och aktsam vård drabbar egendomen, som
ock till den tid, egendomen kan beräknas komma till användning för sitt
ändamål, ävensom den värdeminskning, inneliggande lager av förbrukningsartiklar
för gruvdriften undergått under året; så snart viss egendom blivit
genom avdrag enligt detta moment till fullo amorterad, skall vidare avdrag
för värdeminskning därav givetvis ej ske;
5) sex procent ränta å värdet den 1 juli av följande för gruvdriften avsedda
tillgångar nämligen: byggnader, inklusive bostadsbyggnader etc., och
andra anläggningar, maskiner, redskap och inventarier, som äro avsedda för
stadigvarande bruk i gruvdriften, samt lager av förbrukningsartiklar för
gruvdriften; skolande dessa tillgångar härvid upptagas till de värden, vartill
de enligt bestämmelserna i gällande lag om aktiebolags balansräkning
må upptagas, varvid dock lagret av förbrukningsartiklar icke under några
omständigheter må upptagas till högre belopp än som motsvarar kostnaderna
för deras anskaffande.
Från det överskott, som erhålles efter avdrag för årets kostnader, skall
slutligen före arrendeavgiftens beräknande avdrag göras för
6) den förlust, som under tidigare år av arrendetiden eventuellt uppstått
å ifrågavarande rörelse, beräknad enligt samma grunder, jämte ränta därå
efter 6 procent för år — givetvis i den mån densamma icke tidigare avdragits.
§ 8.
Mom. 1. Arrendeavgiften skall under tio år räknat från och med fjärde
kalenderåret näst efter det år, varunder detta avtal träder i kraft, utgå med
minst etthundratusen (100,000) kronor årligen. När arrendeavgiften för ett
år enligt i föregående paragraf angivna beräkningsgrunder skulle hava
understigit 100,000 kronor, skall skillnaden jämte ränta därå efter 6 procent
för år täckas genom motsvarande avdrag från arrendeavgifterna för
6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
efterföljande år under arrendetiden, i den mån dessa enligt samma beräkningsgrunder
överskjuta garantisumman. Senast ett år före utgången av
ifrågavarande tioårsperiod liksom senast ett år före utgången av varje följande
tioårsperiod av arrendetiden äger part påkalla förhandling om revision
av avgäldens minimibelopp för nästkommande tioårsperiod. Uppnås
icke därvid överenskommelse om ändring av minimibeloppet, skall detta
fortfarande utgå med 100,000 kronor per år, men bolaget äger då rätt uppsäga
avtalet att upphöra ett år efter uppsägningen.
Mom. 2. Intill dess ovannämnda garantihelopp å 100,000 kronor per år
börjar utgå, respektive intill dess avtalet dessförinnan upphör jämlikt § 12, skall
bolaget å kronojord inom socknarna efter samråd med kommerskollegium
och chefen för Sveriges geologiska undersökning utföra malmletnings-, undersöknings-
och andra arbeten, såsom geologiska undersökningar, elektriska
mätningar, borrningar, malmblottningar, schaktsänkningar och anläggningar
för sammanlagt minst 50,000 kronor per år räknat. Jämlikt § 5 skola av
bolaget under denna tid verkställda inmutningar å kronojord tillfalla staten,
oavsett om bolaget begagnar sig av rätten enligt § 12 att uppsäga avtalet
inom tre år efter arrendeavtalets ikraftträdande.
§ 9.
Bolaget skall senast den 30 april varje år tillställa staten en tablå över
beräkningen av arrendeavgiften för nästföregående år. Tablån skall innehålla
erforderliga uppgifter angående de i § 7 angivna förhållanden samt
vara åtföljd av bestyrkta utdrag ur räkenskaperna för gruvföretaget, analysattester
och andra handlingar, allt i den mån det erfordras för styrkande
av i tablån lämnade uppgifter, ävensom uppgift på de av den i § 7 omförmälda
nämnden fastställda värdena för under nämnda år av bolaget för
användning inom eget förädlingsverk bortförd malm. Erinringar mot av
bolaget sålunda lämnad redovisning må icke framställas senare än tre
månader efter dess emottagande.
Senast den 30 april varje år skall bolaget även till staten erlägga den
sålunda uträknade å föregående år belöpande arrendeavgiften. Sker det ej,
vare bolaget pliktigt att från nämnda dag betala ränta på avgiftens belopp
efter sex procent för år.
§ 10.
Staten äger att på bolagets bekostnad anställa två kontrollanter, som hava
att kontrollera de i <§>§ 7, 8 mom. 2, och 9 avsedda uppgifter och beräkningar
och i därför erforderlig omfattning äga taga del av bolagets räkenskaper.
Uppgifter, som av bolaget sålunda tillhandahållas statens kontrollanter,
skola behandlas konfidentiellt.
§ 11.
Mom. 1. Bolaget är skyldigt att giva gruvegendomen skälig vård samt
att vid gruvrörelsens bedrivande i övrigt taga hänsyn till statens intressen
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
7
ävensom att vid gruvor med känd, brytvärd malmtillgång till arrendetidens
slut underhålla de anläggningar med därtill hörande inventarier, som erfordras
för gruvrörelsens rationella bedrivande.
Mom. 2. Bolaget ansvarar för försvaret av samtliga under detta avtal
inbegripna utmålslagda fyndigheter och får endast efter statens godkännande
låta sådan fyndighet sönas. Bolaget är dock berättigat att när som helst
under arrendetiden genom skriftlig anmälan till staten återlämna upplåten
fyndighet. Därest staten inom två månader efter mottagandet av ifrågavarande
anmälan skriftligen påfordrar fyndighetens fortsatta försvar, åligger
det bolaget att fortsätta försvaret av ifrågavarande utmål, därest bolagets
anmälan verkställts före den 30 juni, intill utgången av samma år, men i
annat fall intill nästföljande års utgång. Staten är efter emottagandet av
bolagets nyssnämnda meddelande berättigad att fritt förfoga över sagda gruw
egendom, vilken då icke längre omfattas av bolagets nyttjanderätt.
Mom. 3. Bolaget skall, då malm blottats å på grund av medgivandet i
§ 5 verkställd inmutning å kronojord, därå söka utmål, varvid utmålsläggning
skall ske i statens namn.
Mom. 4. Gruvarbetet å upplåten egendom skall under arrendetiden bedrivas
på sådant sätt, att, i den mån vid arrendetidens slut kvarvarande
malmtillgångar det tillåta, arbete i oförminskad omfattning därefter icke
försvåras.
Mom. 5. Vid återlämnandet av upplåten gruvegendom skall bolaget utan
ersättning tillhandahålla staten resultatet av alla under arrendetiden gjorda
gruvarbeten, undersökningar och beräkningar, inklusive kartor och övriga
handlingar, angående statens sålunda återfallande gruvegendom och dess
tillgodogörande.
§ 12.
Bolaget äger rätt att efter därom gjord anmälan före utgången av tredje
kalenderåret efter det år, varunder arrendeavtalet träder i kraft, åter
frånträda arrendet vid utgången av det kalenderår, varunder anmälan
verkställts.
§ 13.
Mom. 1. Vid arrendetidens slut bruten och uppfordrad, men ej enligt
§ 7 från gruvorna bortförd malm äger bolaget att, därest arrendet ej upphört
på grund av uppsägning enligt § 12, hava kvarliggande under två år
därefter. I den mån ifrågavarande malm av bolaget under denna tid bortföres,
skall bolaget till staten redovisa hälften av malmens enligt § 7 bestämda
värde efter avdrag av eventuellt förut ej jämlikt samma paragraf
avräknade omkostnader och förut ej täckta förluster från tidigare år av
arrendetiden. Är malmen inom nämnda tid ej bortskaffad, tillfaller den
staten utan ersättning. Vid arrendetidens slut i magasin eller dylikt i
gruvan under jord befintligt brutet malmhaltigt berg tillfaller staten mot
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
ersättning av kostnaderna för borrning och lösskjutning av detsamma, dock
ej mer än som motsvarar det malmhaltiga bergets värde, beräknat efter
motsvarande grunder som de, vilka angivas i § 7. Hava dessa kostnader
avdragits vid den i samma paragraf nämnda beräkning av överskott, utgår
ingen ersättning.
Upphör arrendet på grund av uppsägning enligt § 12, tillfaller vid arrendets
slut vid och i gruvorna kvarliggande malm och malmhaltigt berg
omedelbart staten.
Mom. 2. De på statens gruvor och gruvandelar belöpande, vid arrendes
upphörande under liksom ovan jord befintliga, bolaget tillhöriga lösa inventarier
inklusive maskiner och rullande transportmateriel har staten rätt att
lösa till anskaffningsvärdet med avdrag för den i § 7, 4) omförmälda värdeminskning
på grund av slitning, prisfall, bristande ändamålsenlighet eller
andra omständigheter.
Mom. 3. I gruvorna under jord befintliga fasta anläggningar, i den mån
de belöpa på statens gruvor och gruvandelar, tillfalla staten utan lösen.
Mom. 4. Ovan jord befintliga fasta anläggningar, i den mån de belöpa
på statens gruvor och gruvandelar, äger staten vid arrendets upphörande
enligt §§ 2, 8 eller 16 rätt och — i den mån de äro för den fortsatta gruvdriften
nödiga och nyttiga — skyldighet att lösa efter bolagets anskaffningskostnad
med avdrag för jämlikt § 7, 4) avräknade värdeminskningar.
Därest bolaget äger den mark, varå sådana anläggningar, som skola lösas,
äro uppförda, har staten rätt och skyldighet att jämväl lösa denna mark
till bolagets anskaffningsvärde, med avdrag för eventuellt skedd värdeminskning.
Vid arrendets upphörande enligt § 12 skola ovan avsedda anläggningar
utan ersättning tillfalla staten.
Därest viss fast anläggning ovan jord är avsedd för såväl statens som
bolagets gruvegendom och icke är för den egentliga gruvbrytningen i statens
gruvor oundgängligen erforderlig, äger varken staten eller bolaget påfordra
inlösen därav.
Mom. 5. Sådana i mom. 2 och 4 omförmälda inventarier och anläggningar,
som icke av staten lösas och som äro belägna på statens mark, skola
av bolaget bortskaffas, om de äro för gruvrörelsen hindersamma, inom ett
år och i annat fall inom tre år efter arrendetidens utgång respektive efter
det eventuellt påkallad skiljedom mellan parterna rörande sådan egendom
fallit. Därest bolaget underlåter att inom nämnd tid borttaga dylika inventarier
och anläggningar, är staten berättigad att på bolagets bekostnad
borttaga desamma eller — om staten så föredrager — att utan ersättning
övertaga dem.
Mom. 6. Bolaget skall i god tid före arrendetidens utgång till staten
överlämna en förteckning, upptagande all den egendom, som kan enligt bestämmelserna
i detta avtal bliva föremål för inlösen, med angivande av det
pris, som enligt bolagets uppfattning skall jämlikt denna paragraf erläggas
för respektive tillgångar. Senast inom sex månader efter arrendetidens ut
-
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
gång skall staten skriftligen lämna bolaget meddelande om vilka anläggningar
och inventarier, staten önskar tillösa sig, ävensom om de lösenbelopp,
staten är villig erlägga för respektive inventarier och anläggningar.
I den mån sådana meddelanden icke av staten lämnas, går staten förlustig
sin lösningsrätt.
§ 14.
Alla bolagets meddelanden till staten jämlikt detta avtal, såsom uppsägningar
m. m., äro riktigt framförda, om de skriftligen ingivas till kommerskollegium,
liksom inbetalningar äro riktigt fullgjorda, därest de verkställts
genom insättning å statsverkets giroräkning i riksbanken.
§ 15.
Arrende, som i detta avtal avses, må icke av bolaget å annan överlåtas
utan att staten därtill lämnat medgivande.
§ 16.
Därest bolaget uppenbarligen åsidosätter ändamålet med denna överenskommelse
eller eljest skulle göra sig skyldigt till sådant brott mot detta avtal,
som i avsevärdare mån menligt inverkar på statens rättigheter enligt
avtalet, och icke inom skälig tid efter mottagen skriftlig erinran vidtager
rättelse och lämnar skälig ersättning för uppkommen skada, är staten berättigad
uppsäga detta avtal till upphörande sex månader därefter.
§ 17.
Tvist rörande tolkningen eller tillämpningen av de i detta avtal givna bestämmelser
— vari inbegripas bland annat fastställande av arrendeavgifter,
lösenbelopp och andra belopp, som jämlikt avtalet kunna komma att utgå,
ävensom bestämmande av vilka tillgångar skola lösas eller huruvida
brott mot avtalets bestämmelser eller underlåtenhet att fullgöra detsamma
föreligger eller påföljderna därav skall avgöras av skiljemän enligt lag.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
Kommer skollegium
och
Sveriges geologiska
undersökning.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 18 mars 1927.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Hamrin, anför efter gemensam
beredning med chefen för jordbruksdepartementet.
I en till Kungl. Maj:t inkommen, den 18 mars 1927 dagtecknad, gemensam
skrivelse hava kommerskollegium och Sveriges geologiska undersökning
anfört följande:
»Den 5 mars 1925 avgåvo kommerskollegium och Sveriges geologiska
undersökning gemensamt underdånigt förslag till utnyttjande av kronans
gruvegendom inom Skellefteå, Norsjö, Malå, Jörns, Lycksele och Stensele
socknar av Västerbottens län samt inom Arvidsjaurs socken av Norrbottens
län i samband med tillgodogörandet av Centralgruppens emissionsaktiebolag
tillhörig gruvegendom i samma socknar genom ett arrendeaktiebolag, i vilket
staten och emissionsbolaget skulle erhålla stamaktier såsom ersättning
för upplåtelser och andra prestationer enligt det förslag till avtal, som bifogades
framställningen. ,
I meddelande till kollegium den 3 mars 1925 hade emissionsbolaget förklarat
sig berett att under vissa villkor teckna avtal om samarbete med
staten för ifrågavarande malmfyndigheters utnyttjande i huvudsaklig överensstämmelse
med nyssnämnda förslag. Dessa villkor voro, att under 1925
års riksdag avtalet skulle från statens sida godkännas samt att beslut skulle
fattas om byggande av en bredspårig statsbana från Bastuträsk fram till
fyndigheterna vid Rackejaur. Samtidigt uttalade bolaget den åsikten, att
avtalet borde begränsas till att i huvudsak avse den del av Skellefteformationen,
som ligger väster om stambanan, och att därför Skellefteå socken
icke borde ingå bland de i avtalsförslaget omförmälda socknarna.
Det ovannämnda förslaget till ordnande av samarbete mellan staten och
emissionsbolaget blev emellertid icke förelagt 1925 års riksdag, vadan alltså
de av emissionsbolaget uppställda villkoren för dess biträdande av förslaget
icke uppfylldes och bolagets utfästelse i denna riktning förföll.
Genom de fortsatta undersökningarna inom det malmförande området
hava de förutsättningar, som lågo till grund för avtalsförslaget, undergått
betydande ändringar. Så har, isynnerhet genom fastställande av betydande
malmtillgångar i det öster om stambanan genom övre Norrland belägna
Bolidenfältet, den tidigare ifrågasatta utvecklingsplanen för fyndigheternas
tillgodogörande måst revideras. Därtill bidrager även upptäckten av ytterligare
ett par malmförekomster öster om banan ävensom anträffandet av
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
kopparmalm i ett strax väster om samma bana beläget malmfält. Den dä
uppgjorda planen för anordnande av kommunikationer till de fält, som
närmast skulle komma i fråga till bearbetande, kan därför icke heller längre
anses lämplig. Dessutom är äganderätten till de fyndigheter, som nu beräknas
närmast komma ifråga för exploatering, en helt annan än vid det tidigare
förslagets avgivande. Härtill bidrager isynnerhet det förhållandet, att
Centralgruppens emissionsaktiebolag under sommaren 1925 överlåtit den
del av sin gruvegendom inom Skelleftefältet, som är belägen väster om
stambanan, till det därför bildade Västerbottens gruvaktiebolag och den del,
som är belägen öster om samma bana, till det samtidigt nybildade Skellefteå
gruvaktiebolag.
Det sistnämnda bolaget har under åren 1925 och 1926 vid Boliden utfört
anläggningar för upptagande av gruvdrift, och sådan är numera i gång
därstädes i rätt betydande omfattning.
Frågan om tillgodogörande av statens i Skelleftefältet belägna malmfyndigheter
har under dessa omständigheter ansetts åter böra upptagas till
skärskådande.
De skäl, som ämbetsverken i skrivelsen den 5 mars 1925 särskilt framhöllo
till stöd för förslaget om ett gemensamt bearbetande av malmfyndigheterna
inom Skelleftefältet, voro koncentrationens betydelse för försäljningens
ordnande och för gruvdriftens rationella planläggning och förvaltning
ävensom för anläggningarnas successiva utveckling i mån av behov av ökad
produktionskapacitet efter en för samtliga fyndigheter uppgjord plan.
För att vid nu rådande fördelning av äganderätten till de malmfyndigheter,
som beräknas närmast komma ifråga för utnyttjande, erhålla en
driftsorganisation av motsvarande omfattning som den, vilken av ämbetsverken
tidigare förordats, erfordras överenskommelse om gemensamt bearbetande
av statens och de båda ovannämnda gruvbolagens gruvandelar.
Ämbetsverken hava därför i samråd med den gemensamma ledningen för
de båda gruvbolagen undersökt olika tänkbara utvägar till ernående av en
effektiv organisation för detta ändamål.
Bildandet av ett arrendebolag, som i anslutning till bestämmelserna i det
ovannämnda förslaget av 1925 skulle arrendera de tre parternas gruvor och
gruvandelar samt förädla och försälja därur vunna produkter, ansägs därvid
icke utförbart, då kapital till ännu ett nytt bolag för bearbetande av
Skelleftefältets malmfyndigheter så snart efter bildandet av de tvenne befintliga
icke syntes möjligt att åstadkomma.
Det ifrågasattes därefter, att Västerbottens gruvaktiebolag skulle arrendera
statens gruvegendom inom Skelleftefältet väster om stambanan genom övre
Norrland och exploatera den tillsammans med sin egen därstädes belägna
gruvegendom. Genom en sådan anordning skulle emellertid tvenne skilda
företag komma att arbeta inom området, vilket icke kunde anses tillfredsställande.
Så länge majoriteten i de båda bolagen förbleve samlad på en
och samma hand, kunde visserligen ett intimt samarbete anses vara säkerställt,
men att bygga ett avtal för lång tid på att samma förhållande i detta
avseende alltjämt skulle bliva rådande, syntes icke välbetänkt.
Då Skellefteå gruvaktiebolag, som ovan nämnts, redan övergått från
enbart malmletning till att jämväl idka verklig gruvdrift ävensom planerar
anläggande av ett förädlingsverk, syntes det i stället naturligt, att detta
bolag även skulle ombesörja bearbetandet av såväl statens som Västerbottensbolagets
gruvor. Från statens sida torde i sådant fall, med hänsyn till
önskemålet av en enhetlig ledning av bergshanteringen inom ifrågavarande
12
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 230.
område, höra såsom villkor för en upplåtelse till Skellefteåbolaget uppställas
fordran på att upplåtelse av Väster bottensbolagets gruvegendom sker och på
betryggande sätt garanteras för hela arrendetiden. På ett fullständigare
sätt än genom något avtal skulle emellertid det gemensamma utnyttjandet
av de båda bolagens gruvegendom inom Skelleftefältet säkerställas genom
bolagens sammanslagning. En sådan sammanslagning skulle samtidigt i
hög grad underlätta avslutandet av en överenskommelse från statens sida.
Då bolagsledningen förklarade sig icke hava några större betänkligheter
mot ett sådant sätt att lösa frågan om samarbetets organisation, ansågo
ämbetsverken, att denna lösning borde läggas till grund för en blivande
överenskommelse.
Sedan problemet på detta sätt förenklats till att avse ernåendet av eu
uppgörelse mellan staten och Skellefteåbolaget, kvarstod såsom den viktigaste
frågan den om grunderna för och beräkningen av arrendeavgiften.
En fast årlig avgäld ansågs icke kunna ifrågasättas, och en avgäld, fast
ställd för hela arrendetiden till viss del av malmens bruttovärde, kunde
icke heller beräknas tillfredsställa båda parternas berättigade krav. Någon
form av nettoavgäld eller vinstandel syntes därför vara den enda framkomliga
vägen. Det tidigare avtalsförslaget var grundat på vinstandelssystem
med tillägg av en mindre fast royalty till upplåtarna för å deras gruvandelar
bruten malm. Då emellertid vid de nu förda förhandlingarna de
båda parternas bidrag till underlaget för den gemensamma driften måste
erkännas vara mycket olika och bidragens inbördes värde på frågans nuvarande
stadium icke kunde beräknas med erforderlig noggrannhet för att
relationen dem emellan skulle kunna läggas till grund för en överenskommelse
om utarrendering av statens gruvegendom mot viss på förhand angiven
andel av det arrenderande bolagets vinst, ansågs samma princip icke
längre tillämplig.
I 1920 års gruvlagstiftningssakkunnigas den 21 juni 1923 avgivna förslag
till gruvlag finnas i 5:e kapitlet bestämmelser om jordägares rätt till andel
i eller avgäld av gruvföretag, vilka, i den del de handla om avgäld, syntes
kunna i stor utsträckning tagas till förebild för en överenskommelse i förevarande
fråga. Grundprincipen skulle då bliva, att staten i avgäld för sin
upplåtna gruvegendom skulle erhålla hälften av en på visst sätt beräknad
nettovinst å den malm, som komme att brytas i statens gruvor och gruvandelar.
Noggranna regler för denna beräkning finnas angivna i nyssnämnda
lagförslags 51 §.
Frågan om anordnandet av kommunikationer till de blivande arbetsplatserna
behandlades i ämbetsverkens tidigare förslag tämligen utförligt, och
utförandet av en järnvägslinje Bastuträsk (Karsbäcken)—Bjurfors—Mensträsk—Rackejaur
förordades därvid. Som redan ovan framhållits, kan dock
denna plan för järnvägsbyggande icke längre anses vara aktuell.
Å ena sidan har genom upptagandet av gruvdriften vid Boliden och upptäckten
av malm å andra platser öster om stambanan uppstått ett behov
av järnvägar till dessa, vilket måhända bör i första hand tillgodoses, men
som emellertid, då staten här icke alls eller åtminstone endast i obetydlig
grad är gruvägare, icke synes böra upptagas till behandling i detta sammanhang.
Ä andra sidan kommer otvivelaktigt, genom gruvbrytningens
upptagande vid nyssnämnda fält, arbete vid de västligaste av de gruvfält,
som avsågos att betjänas med den tidigare föreslagna järnvägen, icke att
under närmaste tiden upptagas, varför den västligare delen av samma bana
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
tillsvidare måste ställas på framtiden. Därtill kommer att platsen för ett
blivande förädlingsverk ännu icke bestämts och att undersökningarna i flertalet
fält ännu icke fortskridit så långt, att de sannolika transportkvantiteterna
eller de lämpligaste sträckningarna av blivande kommunikationsleder
kunna utan ytterligare arbeten och undersökningar med erforderlig säkerhet
angivas. Icke ens sträckningen av den närmast stambanan belägna delen
av malmbanan västerut lärer därför för närvarande böra fastställas. Om ett
arrendeavtal nu kommer till stånd, synes följaktligen Skellefteåbolaget till
att börja med nödgas verkställa vissa kompletterande undersökningar av
såväl de privata gruvbolagens gruvor som de åt detsamma upplåtna staten
tillhöriga gruvorna, innan det kan ikläda sig några förbindelser i samband
med anordnande av järnvägsförbindelser.
Alla skäl tala alltså för att järnvägsfrågan icke nu bör sammankopplas
med frågan om utarrendering av statens gruvegendom.
Genom ett avtal efter de härovan angivna linjerna torde staten icke kunna
anses erhålla lika stora förmåner som enligt 1925 års förslag, i vilket staten
tillförsäkrades dels royalty på i statens gruvor och gruvandelar bruten malm
och dels på statens stamaktier belöpande utdelning av arrendeaktiebolagets
vinst. Arrendeaktiebolaget hade icke endast skolat bryta och försälja malm
utan även förädla sådan, vadan alltså staten skulle hava blivit delaktig
även i den på förädlingsverksamheten uppstående vinsten. Å andra sidan
behöver staten icke i samband med nu ifrågasatt avtal ikläda sig några
förbindelser och kostnader för åvägabringande av järnväg till de blivande
gruvorna samt erhåller garanti för viss minimiinkomst av arrendet.
Statens bidrag till den gemensamma driftsorganisationen är icke längre
något oeftergivligt villkor för att verksamheten skall kunna bedrivas, och
staten torde därför knappast kunna med framgång gorå anspråk på andel i
vinst av hela rörelsen i större utsträckning än som svarar mot vinsten i ett
gruvföretag, inriktat på enbart malmförsäljning från statens gruvor. Emedan
den hittillsvarande erfarenheten av marknaden för från Skelleftefältet påräkneliga
produkter ger anledning befara, att konjunkturerna för dessa
komma att bliva mycket växlande, har det ansetts ofrånkomligt att medgiva
utjämning av vinstberäkningen på hela arrendeperioden. Vid sådant förhållande
skulle det måhända kunna ifrågasättas att kräva högre vinstandel
än den nu föreslagna. Det torde dock i detta sammanhang böra beaktas,
att i såväl kollega, som i andra yttranden över meromnämnda lagförslag
uttryck gavs åt den uppfattningen, att den däri angivna vinstandelen vore
vid lagförslagets villkor, som icke medgåvo utjämning mellan olika år, allt
för hög. Med hänsyn till den allmänna betydelsen av driftens upptagande
och bedrivande efter rationella linjer med därav följande inhemsk produktion
av för landet viktiga mineral och metaller samt beredande av arbetstillfällen,
anse sig ämbetsverken emellertid böra förorda avslutande av ett
avtal efter omförmälda grunder.»
I enlighet med ovan anförda principer och i tillämpliga delar i anslutning
till avtalsförslaget den 5 mars 1925 hava ämbetsverken gemensamt
med ledningen för gruvbolagen utarbetat följande avtalsförslag:
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
Förslag till avtal.
Mellan svenska staten, å ena sidan, och Skellefteå gruvaktiebolag, nedan
kallat bolaget, å andra sidan, är, i ändamål att, i den mån ekonomiska och
tekniska betingelser föreligga, till gemensam fördel utnyttja de fyndigheter,
som finnas inom nedan angivna område (»socknarna»), vare sig dessa fyndigheter
tillhöra den ena eller andra av de avtalsslutande parterna, följande
överenskommelse träffad.
§ 1.
Bolaget arrenderar statens nu ägda och framdeles förvärvade gruvegendom
inom ett område omfattande inom Västerbottens län Skellefteå, Jörns,
Norsjö och Malå socknar samt den del av Lycksele socken, som ligger norr
om linjen från rågångshörnet Lycksele—Norsjö—Kalvträsk till rågångshörnet
Lycksele—Sorsele—Stensele, ävensom inom Norrbottens län den del
av Arvidsjaurs socken, som ligger söder om linjen från rågångshörnet Jörn
—Arvidsjaur—Piteå till rågångshörnet Arvidsjaur—Malå—Sorsele, vilket område
här nedan kallas »socknarna».
§ 2.
Arrendetiden skall utgöra tiden från det detta avtal träder i kraft —
vilket sker i och med det att det av båda kontrahenterna undertecknats —
intill utgången av sextionde kalenderåret efter det år, under vilket ikraftträdandet
sker, eller den tidigare tidpunkt avtalet eventuellt upphör på
grund av uppsägning jämlikt §§ 8, 12 eller 16.
§ 3.
Mom. 1. I genom detta avtal upplåten gruvegendom inbegripas såväl inmutare-
och jordägarandelar i utmålslagda malmfyndigheter i den mån de
tillhöra staten som enligt 30 § gruvstadgan inlösta områden i dagen.
Mom. 2. Den under tiden för upplåtelsen brutna malmen, vartill i detta
avtal räknas alla inmutningsbara mineral och de övriga produkter, som
eventuellt kunna under arrendetiden utvinnas ur gruvegendomen, skall vara
bolagets egendom.
§ 4.
Mom. 1. Staten förbinder sig att giva bolaget del av resultaten av alla
sina verkställda undersökningar och beräkningar, inklusive kartor och andra
handlingar, rörande den upplåtna gruvegendomen samt om dennas tillgodogörande.
Mom. 2. Så snart staten under arrendetiden på grund av jordägande,
genom inmutning eller på annat sätt blir ägare till gruvegendom inom
»socknarna», skall statens rätt att tillgodogöra densamma omedelbart tillkomma
bolaget i enlighet med bestämmelserna i detta avtal.
§ 5.
Staten lämnar, i den män gällande lagstiftning medgiver, bolaget rätt att
fritt inmuta på kronojord inom »socknarna» respektive, därest blivande lagstiftning
skulle komma att lägga hinder i vägen därför, rätt att på annat sätt
utan särskild ersättning till staten förvärva motsvarande utnyttjningsrätt
till malmfyndigheter å kronojord inom »socknarna». Sålunda tillkommen
gruvegendom skall tillfalla staten och ingå i arrendet enligt detta avtal.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
15
Under arrendetiden är dock bolaget befriat från erläggande av arrendeavgift
för i sådan gruvegendom ingående inmutareandel, respektive däremot
svarande hälft i annorlunda förvärvad rätt.
§ 6.
Mom. 1. Bolaget äger under arrendetiden rätt att få åt sig på arrende
å intill 50 år upplåten sådan staten tillhörig mark inom »socknarna», som är
behövlig för gruv- och förädlingsanläggningar med därtill hörande transportvägar,
upplagsplatser, bostäder etc.
Den årliga arrendeavgiften därför skall utgöra 6 procent av det arrenderade
områdets värde vid tiden för sådant arrendes ikraftträdande, beräknat
efter de värderingsgrunder, som i trakten allmänt gälla för liknande mark
med den användning marken hade före utarrenderingen. Avgiften för
sådant markarrende erlägges för kalender-år före dettas utgång.
Mom. 2. Bolaget äger rätt att uppsäga varje dylikt arrende att upphöra
ett år efter uppsägning. Tiden för dylikt arrende skall vara oberoende artiden
för arrendet av statens gruvegendom; dock skall, då arrende av staten
tillhörig gruva upphör, arrendet av sådan mark, som är nödvändig för
gruvrörelsens bedrivande i ifrågavarande gruva, samtidigt upphöra.
Mom. 3. Bolaget är skyldigt att vid frånträdande av arrende enligt denna
paragraf betala ersättning för den nedsättning i områdets vid arrendetillträdet
åsätta värde, som må hava åsamkats området ifråga under arrendet.
§ 7.
För utnyttjandet av den genom detta arrendeavtal upplåtna gruvegendomen
betalar bolaget till staten en arrendeavgift motsvarande hälften av det
överskott, som enligt nedan angivna grunder beräknas uppstå på den malm,
som av bolaget brytes i och bortföres från statens gruvor och gruvandelar
i »socknarna». Malmen betraktas härvidlag såsom bortförd, så snart den,
även om den är osåld, borttransporterats från upplag i gruvans närhet till
skeppningshamn, förädlingsverk eller därmed jämförlig plats.
Nämnda överskott skall för varje kalenderår beräknas på följande sätt:
Först beräknas saluvärdet vid gruvan vid kontant försäljning av all från
statens gruvor och gruvandelar härstammande, av bolaget under ifrågavarande
år bortförd malm i det tillstånd, vari den — eventuellt efter skrädning
eller anrikning — befinnes vid avsändningen. För malm, som avses
att tillgodogöras i bolagets egna förädlingsverk, fastställes saluvärdet av en
nämnd av tre personer, av vilka en utses av staten, en av bolaget och den
tredje av Tekniska högskolans styrelse för en tid av tre år i sänder. Nämnden
sammanträder en gång årligen eller eljest när det av part påkallas. Kostnaderna
för nämnden betalas av bolaget. Värdet skall av nämnden bestämmas
till det försäljningspris, som kunnat för ifrågavarande malmpartier
vid leveranstillfället ernås vid försäljning till utomstående. I det fall, att
bolaget tillgodogjort sig malm, som med hänsyn till skrädning och anrikning
ej varit i för varans förmånligaste placering hos utomstående erforderligt
koncentrerat skick, skall emellertid den av bolaget tillgodogjorda malmen
värderas efter det försäljningspris, som vid samma tidpunkt kunnat från
utomstående uppnås för den sålunda mer koncentrerade varan, med avdrag
för de kostnader, som en dylik bearbetning skolat medföra. I dessa kostnader
skall med nödig säkerhetsmarginal för oförutsedda utgifter inräknas
efter vanliga grunder beräknad ränta å investerat kapital samt amortering,
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
tillräckligt stor för att säkerställa de tänkta anläggningarnas slutamorterande
under den tid, som med hänsyn till känd malmtillgång och andra
omständigheter med säkerhet kan beräknas därför. Den prissättning, som
bestämmes av nämndens flertal, får icke av parterna överklagas. De uppgifter,
som av bolaget tillhandahållas nämnden, skola behandlas konfidentiellt.
Från de sammanlagda saluvärdesbelopp, som sålunda erhållas för från
statens gruvor och gruvandelar under året bortförd malm, skall avdrag göras
för samtliga å statens av arrendet omfattade gruvor och gruvandelar belöpande
under året uppkomna kostnader, nämligen:
1) direkta utgifter för utmålsläggning, försvar, undersöknings- och tillredningsarbeten,
brytning, uppfordring, avfraktning, vattenundanhållning, skrädning,
sovring, anrikning och andra arbeten vid gruvdriften samt för reparation
och underhåll av för gruvdriften avsedda byggnader och andra anläggningar,
maskiner, redskap och inventarier;
2) allmänna omkostnader såsom förvaltnings-, försäkrings- och understödskostnader,
i den mån omkostnaderna stå i rimligt förhållande till omfattningen
av gruvdriften (till allmänna omkostnader räknas ej räntor);
3) å gruvföretaget belöpande under ifrågavarande år utbetalade skatter
och onera; dock ej sådana skatter, som beräknas å inkomsten å ifrågavarande
gruvrörelse;
4) till ifrågavarande år hänförlig värdeminskning å sådana bygnader, inklusive
bostadsbyggnader etc., och andra anläggningar, maskiner, redskap
och inventarier, som äro avsedda för stadigvarande bruk i gruvdriften, vilken
värdeminskning skall beräknas med hänsyn såväl till den slitning, som trots
noggrant underhåll och aktsam vård drabbar egendomen, som ock till den
tid, egendomen kan beräknas komma till användning för sitt ändamål, ävensom
den värdeminskning, inneliggande lager av förbrukningsartiklar för
gruvdriften undergått under året; så snart viss egendom blivit genom avdrag
enligt detta moment till fullo amorterad, skall vidare avdrag för värdeminskning
därav givetvis ej ske;
5) sex procent ränta å värdet den 1 juli av följande för gruvdriften avsedda
tillgångar nämligen: byggnader, inklusive bostadsbyggnader etc., och
andra anläggningar, maskiner, redskap och inventarier, som äro avsedda för
stadigvarande bruk i gruvdriften, samt lager av förbrukningsartiklar för
gruvdriften; skolande dessa tillgångar härvid upptagas till de värden, vartill
de enligt bestämmelserna i gällande lag om aktiebolags balansräkning
må upptagas, varvid dock lagret av förbrukningsartiklar icke under några
omständigheter må upptagas till högre belopp än som motsvarar kostnaderna
för deras anskaffande.
Från det överskott, som erhålles efter avdrag för årets kostnader, skall
slutligen före arrendeavgiftens beräknande avdrag göras för
6) den förlust, som under tidigare år av arrendetiden eventuellt uppstått
å ifrågavarande rörelse, beräknad enligt samma grunder, jämte ränta därå
efter 6 procent p. a. — givetvis i den mån densamma icke tidigare avdragits.
§ 8.
Mom. 1. Arrendeavgiften skall under tio år räknat från och med fjärde
kalenderåret näst efter det år, varunder detta avtal träder i kraft, utgå med
minst etthundratusen (100,000) kronor årligen. När arrendeavgiften för ett
år enligt i föregående paragraf angivna beräkningsgrunder skulle hava understigit
100,000 kronor, skall skillnaden jämte ränta därå efter 6 procent p. a.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
17
täckas genom motsvarande avdrag från arrendeavgifterna för efterföljande
år under arrendetiden, i den mån dessa enligt samma beräkningsgrunder
överskjuta garantisumman. Senast ett år före utgången av ifrågavarande
tioårsperiod liksom senast ett år före utgången av varje följande tioårsperiod
av arrendetiden äger part påkalla förhandling om revision av avgäldens
minimibelopp för nästkommande tioårsperiod. Uppnås icke därvid
överenskommelse om ändring av minimibeloppet, skall detta fortfarande utgå
med 100,000 kronor per år, men bolaget äger då rätt uppsäga avtalet att
upphöra ett år efter uppsägningen.
Mom. 2. Intill dess ovannämnda garantibelopp å 100,000 kronor per år
börjar utgå, respektive intill dess avtalet dessförinnan upphör jämlikt § 12,
skall bolaget å kronojord inom »socknarna» efter samråd med kommerskollegium
och chefen för Sveriges geologiska undersökning utföra malmletnings-,
undersöknings- och andra arbeten, såsom geologiska undersökningar, elektriska
mätningar, borrningar, malmblottningar, schaktsänkningar och anläggningar
för sammanlagt minst 50,000 kronor per år räknat. Jämlikt § 5 skola av
bolaget under denna tid verkställda inmutningar å kronojord tillfalla staten,
oavsett om bolaget begagnar sig av rätten enligt § 12 att uppsäga avtalet
inom tre år efter arrendeavtalets ikraftträdande.
§ 9.
Bolaget skall senast den 30 april varje år tillställa staten en tablå över
beräkningen av arrendeavgiften för nästföregående år. Tablån skall innehålla
erforderliga uppgifter angående de i § 7 angivna förhållanden samt
vara åtföljd av bestyrkta utdrag ur räkenskaperna för gruvföretaget, analysattester
och andra handlingar, allt i den mån det erfordras för styrkande
av i tablån lämnade uppgifter, ävensom uppgift på de av den i § 7 omförmälda
nämnden fastställda värdena för under nämnda år av bolaget för användning
inom eget förädlingsverk bortförd malm. Erinringar mot av
bolaget sålunda lämnad redovisning må icke framställas senare än tre månader
efter dess mottagande.
Senast den 30 april varje år skall bolaget även till staten erlägga den
sålunda uträknade å föregående år belöpande arrendeavgiften. Sker det ej,
vare bolaget pliktigt att från nämnda dag betala ränta på avgiftens belopp
efter sex procent p. a.
§ 10.
Staten äger att på bolagets bekostnad anställa två kontrollanter, som hava
att kontrollera de i §§ 7, 8 mom. 2, och 9 avsedda uppgifter och beräkningar
och i därför erforderlig omfattning äga taga del av bolagets räkenskaper.
Uppgifter, som av bolaget sålunda tillhandahållas statens kontrollanter, skola
behandlas konfidentiellt.
§ 11.
Mom. 1. Bolaget är skyldigt att giva gruvegendomen skälig vård samt
att vid gruvrörelsens bedrivande i övrigt taga hänsyn till statens intressen
ävensom att vid gruvor med känd, brytvärd malmtillgång till arrendetidens
slut underhålla de anläggningar med därtill hörande inventarier, som erfordras
för gruvrörelsens rationella bedrivande.
Mom. 2. Bolaget ansvarar för försvaret av samtliga under detta avtal
inbegripna utmålslagda fyndigheter och får endast efter statens godkännande
låta sådan fyndighet sönas. Bolaget är dock berättigat att när som helst
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 197 höft. (Xr 230.) 2
18
Kungl. May.ts proposition Nr 230.
under arrendetiden genom skriftlig anmälan till staten återlämna upplåten
fyndighet. Därest staten inom två månader efter mottagandet av ifrågavarande
anmälan skriftligen påfordrar fyndighetens fortsatta försvar, åligger
det bolaget att fortsätta försvaret av ifrågavarande utmål, därest bolagets
anmälan verkställts före den 30 juni, intill utgången av samma år, men i
annat fall intill nästföljande års utgång. Staten är efter mottagandet av
bolagets nyssnämnda meddelande berättigad att fritt förfoga över sagda
gruvegendom, vilken då icke längre omfattas av bolagets nyttjanderätt.
Mom. 3. Bolaget skall, då malm blottats å på grund av medgivandet i
§ 5 verkställd inmutning å kronojord, därå söka utmål, varvid utmålsläggningen
skall ske i statens namn.
Mom. 4. Gruvarbetet å upplåten egendom skall under arrendetiden bedrivas
på sådant sätt, att, i den mån vid arrendetidens slut kvarvarande
malmtillgångar det tillåta, arbete i oförminskad omfattning därefter icke
försvåras.
Mom. 5. Vid återlämnandet av upplåten gruvegendom skall bolaget utan
ersättning tillhandahålla staten resultatet av alla under arrendetiden gjorda
gruvarbeten, undersökningar och beräkningar, inklusive kartor och övriga
handlingar, angående statens sålunda återfallande gruvegendom och dess tillgodogörande.
§ 12.
Bolaget äger rätt att efter därom gjord anmälan före utgången av tredje
kalenderåret efter det år, varunder arrendeavtalet träder i kraft, åter frånträda
arrendet vid utgången av det kalenderår, varunder anmälan verkställts.
§ 13.
Mom. 1. Vid arrendetidens slut bruten och uppfordrad, men ej enligt
§ 7 från gruvorna bortförd malm äger bolaget att, därest arrendet ej upphört
på grund av uppsägning enligt § 12, hava kvarliggande under två år
därefter. I den mån ifrågavarande malm av bolaget under denna tid bortföres,
skall bolaget till staten redovisa hälften av malmens enligt § 7 bestämda
värde efter avdrag av eventuellt förut ej jämlikt samma paragraf avräknade
omkostnader och förut ej täckta förluster från tidigare år av arrendetiden.
Är malmen inom nämnda tid ej bortskaffad, tillfaller den staten utan
ersättning. Vid arrendetidens slut i magasin eller dylikt i gruvan under
jord befintligt brutet malmhaltigt berg tillfaller staten mot ersättning av
kostnaderna för borrning och lösskjutning av detsamma, dock ej mer än som
motsvarar det malmhaltiga bergets värde, beräknat efter motsvarande grunder
som de, vilka angivas i § 7- Hava dessa kostnader avdragits vid den i
samma paragraf nämnda beräkning av överskott, utgår ingen ersättning.
Upphör arrendet på grund av uppsägning enligt § 12, tillfaller vid arrendets
slut vid och i gruvorna kvarliggande malm och malmhaltigt berg omedelbart
staten.
Mom. 2. De på statens gruvor och gruvandelar belöpande, vid arrendets
upphörande under liksom ovan jord befintliga, bolaget tillhöriga lösa inventarier
inklusive maskiner och rullande transportmateriel har staten rätt att
lösa till anskaffningsvärdet med avdrag för den i § 7, 4) omförmälda värdeminskning
på grund av slitning, prisfall, bristande ändamålsenlighet eller
andra omständigheter.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
19
Mom. 3. I gruvorna under jord befintliga fasta anläggningar, i den mån
de belöpa på statens gruvor och gruvandelar, tillfalla staten utan lösen.
Mom. 4. Ovan jord befintliga fasta anläggningar, i den mån de belöpa
på statens gruvor och gruvandelar, äger staten vid arrendets upphörande
enligt §§ 2, 8 eller 16 rätt och — i den mån de äro för den fortsatta gruvdriften
nödiga och nyttiga — skyldighet att lösa efter bolagets anskaffningskostnad
med avdrag för jämlikt § 7, 4) avräknade värdeminskningar. Därest
bolaget äger den mark, varå sådana anläggningar, som skola lösas, äro uppförda,
har staten rätt och skyldighet att jämväl lösa denna mark till bolagets
anskaffningsvärde, med avdrag för eventuellt skedd värdeminskning.
Vid arrendets upphörande enligt § 12 skola ovan avsedda anläggningar utan
ersättning tillfalla staten.
Därest viss fast anläggning ovan jord är avsedd för såväl statens som
bolagets gruvegendom och icke är för den egentliga gruvbrytningen i statens
gruvor oundgängligen erforderlig, äger varken staten eller bolaget påfordra
inlösen därav.
Mom. 5. Sådana i mom. 2 och 4 omförmälda inventarier och anläggningar,
som icke av staten lösas och som äro belägna på statens mark, skola
av bolaget bortskaffas, om de äro för gruvrörelsen hindersamma, inom ett
år och i annat fall inom tre år efter arrendetidens utgång respektive efter
det eventuellt påkallad skiljedom mellan parterna rörande sådan egendom
fallit. Därest bolaget underlåter att inom nämnd tid borttaga dylika inventarier
och anläggningar, är staten berättigad att på bolagets bekostnad borttaga
desamma eller — om staten så föredrager — att utan ersättning övertaga
dem.
Mom. 6. Bolaget skall i god tid före arrendetidens utgång till staten
överlämna en förteckning, upptagande all den egendom, som kan enligt bestämmelserna
i detta avtal bliva föremål för inlösen, med angivande av det
pris, som enligt bolagets uppfattning skall jämlikt denna paragraf erläggas
för respektive tillgångar. Senast inom sex månader efter arrendetidens utgång
skall staten skriftligen lämna bolaget meddelande om vilka anläggningar
och inventarier, staten önskar tilläsa sig, ävensom om de lösenbelopp,
staten är villig erlägga för respektive inventarier och anläggningar. I den
mån sådana meddelanden icke av staten lämnas, går staten förlustig sin
lösningsrätt.
§ 14.
Alla bolagets meddelanden till staten jämlikt detta avtal, såsom uppsägningar
m. m. äro riktigt framförda, om de skriftligen ingivas till Kommerskollegium,
liksom inbetalningar äro riktigt fullgjorda, därest de verkställts
genom insättning å statsverkets giroräkning i Riksbanken.
§ 15.
Arrendet må icke av bolaget å annan överlåtas utan att staten därtill
lämnat medgivande.
§ 16.
Därest bolaget uppenbarligen åsidosätter ändamålet med denna överenskommelse
eller eljest skulle göra sig skyldigt till sådant brott mot detta
avtal, som i avsevärdare mån menligt inverkar på statens rättigheter enligt
avtalet, och icke inom skälig tid efter mottagen skriftlig erinran vidtager
rättelse och lämnar skälig ersättning för uppkommen skada, är staten berättigad
uppsäga detta avtal till upphörande sex månader därefter.
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
Special
motivering.
§ 17.
Tvist rörande tolkningen eller tillämpningen av de i detta avtal givna bestämmelser
— vari inbegripas bland annat fastställande av arrendeavgifter,
lösenbelopp och andra belopp, som jämlikt avtalet kunna komma att utgå,
ävensom bestämmande av vilka tillgångar skola lösas — eller huruvida
brott mot avtalets bestämmelser eller underlåtenhet att fullgöra detsamma
föreligger eller påföljderna därav skall avgöras av skiljemän enligt lag.
Rörande de särskilda bestämmelserna i ovan återgivna förslag hava ämbetsverken
anfört följande:
§ 1.
»Det geografiska område, för vilket överenskommelsen skulle gälla, innefattar
huvudparten av det s. k. Skelleftefältet eller de härstädes uppträdande
sulfidmalmförande bergarterna. Socknarna Skellefteå, Jörn, Norsjö och
Malå ingå helt i området, under det att av Lycksele och Arvidsjaur endast
den norra respektive södra delen ansetts böra medtagas, då det endast är
inom dessa delar, som brytvärda fyndigheter av ifrågavarande slag hittills
påträffats eller med större grad av sannolikhet kunna förväntas.
§ 2.
Arrendetiden har liksom i 1925 års förslag satts till 60 år eller samma
tidrymd, efter vilken kronan enligt 1920 års gruvlagstiftningssakkunnigas
förslag skulle äga rätt att övertaga av enskilda inmutade gruvor. Bestämmelsen
om tiden för avtalets ikraftträdande får ses i samband med den
förut nämnda förutsättningen för avtalet, att Västerbottens gruvaktiebolag
skall uppgå i Skellefteå gruvaktiebolag, så att avtalet från statens sida icke
undertecknas förrän nämnda villkor uppfyllts.
§ 3.
Här definieras betydelsen i avtalet av gruvegendom i moment 1 och av
malm i moment 2.
§ 4.
För ett rationellt utnyttjande av gruvegendomen erfordras en så noggrann
kännedom om densamma som möjligt, varför staten bör förbinda sig att
tillhandahålla resultaten av sina undersökningar. Att nyttjanderätten till
gruvegendom, som staten förvärvar under avtalets giltighetstid, omedelbart
skall övergå till bolaget, kan synas självklart, men har dock i moment 2
fastslagits.
§ 5.
Då avtalet avser att till gemensamt bästa utnyttja såvitt möjligt all gruvegendom
inom ’socknarna\ både nu kända och under arrendetiden upptäckta
fyndigheter, har det synts lämpligt, att bolaget tillerkännes rätt att, i den
mån gällande lagstiftning medgiver, fritt inmuta å kronojord därstädes. På
grund av gruvlagstiftningsfrågans för närvarande svävande läge, har det
synts erforderligt att, i händelse av ändrad lagstiftning, medgiva bolaget
en mot inmutningsrätten svarande fördel. Vid arrendetidens slut skulle
emellertid sålunda förvärvad rätt helt tillfalla staten, under det att bolaget
under arrendetiden icke ansetts böra belastas med arrendeavgift för inmutareandelen
i genom dess arbete upptäckt fyndighet.
21
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
§ 6.
För arbetets behöriga bedrivande erfordras mark för både anläggningar
och bostäder m. m., och, i den mån denna erforderliga mark tillhör staten,
synes den böra upplåtas till bolaget på arrende. Med det intresse, både
direkt och indirekt, som staten kommer att hava i bolagets verksamhet,
synes det även kunna förväntas att, där för verksamheten erforderlig mark
tillhör enskilda och för dess förvärv särskilt tillstånd erfordras, sådant även
kommer att givas bolaget.
§ 7.
Bestämmelserna om arrendeavgiften och dess beräkning hava, såsom redan
nämnts, hämtats från § 51 i 1920 års gruvlagstiftningssakkunnigas förslag.
På grund av svårigheten att värdera vissa mineraliska produkter, t. ex.
svavelkis med lägre svavellialt än den i gängse marknadsvara, vilka endast
vid vissa, särskilt gynnsamma konjunkturer kunna avyttras och få något
värde alls, har uteslutits bestämmelsen att värdet å befintligt lager av mineraliska
produkter skulle medräknas i värdet av den producerade malmen,
och detta sistnämnda värde fastställts till enbart värdet av bortförd malm.
Malm av den kvalitet, som avses för förädling i bolagets förädlingsverk,
torde icke komma att försäljas, varför dess värde icke kan fastställas genom
direkt jämförelse med de pris, som erhållas vid verklig försäljning. Inhämtande
av köpeanbud torde icke heller som regel kunna användas härför.
Det har därför ansetts nödvändigt att inrätta en särskild sakkunnig nämnd,
åt vilken bestämmandet av saluvärdet å dylik malm anförtros. Värdet vid
förädlingsverket av en viss malm, som skall därstädes vidare bearbetas, är
oberoende av läget av den gruva, varifrån malmen kommer. Värdet vid
gruvan åter av en viss malm är ofta i hög grad beroende av läget av det
förädlingsverk, till vilket malmen skall levereras, då transportkostnaden
direkt eller indirekt kommer att belasta leverantören. Vid transport av
malm från gruvor i Norsjö eller Malå socknar till förädlingsverk vid Boliden
eller på annan plats i Skellefteå socken spelar fraktkostnaden icke på långt
när så stor roll, som om samma malm skall sändas till smältverk i Tyskland
eller England, vilka närmast få räknas som avnämare av den kopparoch
arsenikmalm, som kan exporteras. För att motverka den nackdel för
staten, som otvivelaktigt ligger däri, att den malm från statens gruvor, som
fraktas till förädlingsverk i Västerbotten, belastas med kostnader för transport
till längre bort befintliga smältverk, har intagits en bestämmelse därom,
att värdet å sådan malm skall, oavsett den grad av på mekanisk väg åstadkommen
koncentration, densamma må hava vid bortförandet, beräknas som
om den hade den för malmens förmånligaste försäljning till utomstående
erforderliga koncentrationen. Genom en högre koncentration av metallinnehållet
minskas bland annat bruttovikten och följaktligen fraktkostnaden,
men å andra sidan drager arbetet härmed vissa kostnader och kan icke
verkställas utan metallförlust, varför koncentrationen icke bör drivas för långt.
Den förmånligaste koncentrationen torde med varierande metall- och fraktnoteringar
vid skilda tider ligga på olika höjd.
Enligt grundprincipen för arrendeavtalet skola staten och bolaget lika
dela den på det valda sättet beräknade vinsten på gruvrörelsen i statens
gruvor, varvid det emellertid på grund av att gruvdriften måste planläggas
och ordnas på lång sikt ansetts berättigat, att en utjämning på hela arrendetiden
medgåves, så att en under något år uppkommen förlust å rörelsen
skulle få avdragas å de efterföljande årens överskott före beräknande av
arrendeavgift. Bestämmelse härom har intagits i punkt 6).
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
§ 8.
Staten måste givetvis fordra, att arbete verkligen kommer att i tillbörlig
omfattning bedrivas å statens gruvegendom, och för att säkerställa denna
fordran har bestämmelse om en minimiarrendeavgift av 100,000 kronor om
året insatts, vilken skall utgå oavsett resultatet av den i föregående paragraf
omnämnda beräkningen. Då emellertid fortsatta undersökningar och tillredningsarbeten
samt utförande av anläggningar för driften måste föregå
dess bedrivande i full storlek, har det ansetts rimligt, att den garanterade
minimisumman skall utgå först från och med fjärde året. En utjämning
mellan goda och dåliga år är även här förutsatt, dock så att den garanterade
minimisumman alltid skall utgå.
På grund av den än så länge ofullständiga kännedomen om beskaffenheten
av statens nuvarande och blivande gruvegendom inom ''socknarna’
är det mycket möjligt, att den nu angivna minimisumman kan i framtiden från
endera sidan befinnas vara olämpligt vald. För att möjliggöra rättelse av
begånget misstag härutinnan, medgives båda parterna rätt att vart tionde
år påkalla förhandling om revision av minimibeloppet för en tidrymd av
10 år i sänder. Då det vid en ogynnsam utveckling av konjunkturerna
och andra förhållanden kunde bliva allt för betungande för bolaget att
betala minimiarrende till oförändrat belopp, har bolaget ansetts böra erhålla
rätt att, om överenskommelse om nytt sådant icke träffas, uppsäga avtalet.
Jämväl under den första tiden — innan minimiavgift börjar utgå — bör
garanti givas för att arbeten komma till utförande i icke allt för ringa
omfattning. Det har därvidlag ansetts erforderligt, att bolaget förbinder
sig att på undersöknings- och tillredningsarbeten m. m. å kronojord inom
''socknarna’ under denna tid årligen nedlägga minst 50,000 kronor.
§ 9.
Bestämmelserna om bolagets redovisning angående driftsresultatet och
erläggande av arrendeavgiften äro i tillämpliga delar hämtade från 52 § i
förut nämnda gruvlagsförslag.
§ 10.
I likhet med stadgandet i § 8 i den s. k. varpmalmsöverenskommelsen
1911 mellan staten och Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag har staten här
tillerkänts rätt att på bolagets bekostnad låta kontrollera avtalets efterlevnad,
speciellt avgäldens beräkning. För att begränsa utgifterna för kontrollen
har emellertid kontrollanternas antal bestämts till allenast två.
§ 11.
Denna paragraf innehåller diverse bestämmelser om bolagets skyldighet
att vårda och ansvara för upplåten gruvegendom jämte anläggningar ävensom
att vid upphörande av arrendet, helt eller delvis, utan ersättning giva
staten del av sin kännedom om fyndigheterna med kartor och handlingar.
§ 12.
Då det icke kan anses uteslutet att fortsatta undersökningar giva ett nedslående
resultat eller andra omständigheter göra det omöjligt för bolaget
att upptaga verksamheten i förutsatt omfattning, synes billigheten fordra,
att bolaget medgives rätt att inom tredje kalenderåret efter det år, varunder
arrendeavtalet träder i kraft, uppsäga detsamma.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
23
§ 13.
Denna paragraf innehåller bestämmelser om parternas rättigheter och
skyldigheter vid arrendets upphörande i avseende å befintlig malm och lösbrutet
berg samt anläggningar och inventarier. Därvid har särskilt iakttagits,
att, därest arrendet skulle komma att upphöra under de första åren
på grund av uppsäggning enligt § 12, staten icke betungas med någon lösningsskyldighet,
utan har istället för sadant fall staten tillförsäkrats lätt
till såväl fasta anläggningar som kvarvarande brutna mineraliska produkter
utan ersättning.
§ 14.
Bolagsledningen har önskat få i avtalet intagna bestämmelser angående
rätta sättet för meddelanden och inbetalningar till staten i anledning av
avtalet, varför regler härför angivits.
§ 15.
I betraktande av de rättigheter av skilda slag, som staten genom detta
avtal upplåter, torde det vara ofrånkomligt, att överlåtelse av rätt enligt
avtalet icke får ske utan statens godkännande.
§ 16.
Därest bolaget skulle i avsevärdare mån eftersätta sina skyldigheter enligt
avtalet eller bryta däremot till men för staten, synes det uppenbart, att
staten, om rättelse icke på anmodan vidtages, bör äga rätt att uppsäga
avtalet.
§ 17.
Detta avtals bestämmelser synas vara av sådan beskaffenhet, att tvist
rörande tolkningen eller tillämpningen av dem lämpligen kan hänskjuta^
till skiljemän för avgörande.»
Ämbetsverkens framställning avslutas på följande sätt:
»Då det nu ifrågasatta avtalet dels omfattar jämväl sådan gruvegendom
(inmutareandelar), om vars upplåtande några föreskrifter icke finnas utfärdade,
och dels avser längre tid än den, för vilken riksdagen, senast i skrivelse
nr 256 den 21 maj 1926, medgivit Eders Kungl. Maj:t att på arrende upplåta
kronan tillhörande jordägarandelar i gruvor, torde riksdagens medverkan
till detsamma vara erforderlig.
Ämbetsverken få på grund av vad ovan anförts hemställa om Påtagande
av åtgärd för träffande av avtal om upplåtelse till Skellefteå gruvaktiebolag
av staten tillhörig gruvegendom inom de ovan angivna ''socknarna’
i huvudsaklig överensstämmelse med närlagda förslag, som bolaget förklarat
sig godkänna.»
Domänstyrelsen, som genom remiss anbefallts att avgiva utlåtande i anledning
av bestämmelserna i 6 § av det upprättade förslaget, har i förevarande
avseende anfört följande:
»Styrelsen får till en början erinra, att all den staten tillhöriga mark,
som omförmäles i 6 § mom. 1, ej torde vara för ändamålet disponibel. Sålunda
finnas inom socknarna utmål vid kronans strömfall, vilka förvaltas
Domänstyrel
sen.
24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
av vattenfallsstyrelsen. Huruvida inom socknarna tinnes sådan staten tillhörig
mark, som disponeras för rikets försvar, kan styrelsen icke med bestämdhet
avgöra, men vill styrelsen hålla för sannolikt att så är fallet.
Statens järnvägar och telegrafverket disponera även staten tillhörig mark
i berörda orter.
Vad så angår den statens mark, som är ställd under styrelsens förvaltning
och inseende, har å denna ett betydande antal upplåtelser till enskilda skett
jämlikt gällande författningar såsom skogstorp, odlingslägenheter och kolonat.
Å denna mark hava jämväl vissa områden upplåtits i annan ordning såsom
för elektriska ledningar, flottleder, vägar m. m. dylikt.
För dylik staten tillhörig mark, vilken upplåtits eller tagits i bruk för
visst ändamål, synes, om upplåtelse därav skulle ifrågakomma, särskild ersättning
böra av bolaget gäldas till nyttjanderättsinnehavaren för det men
denne kan komma att lida av upplåtelsen, och i varje fall sådan upplåtelse
höra ske med förbehåll av enskild rätt. För att sålunda förhindra att den
ifrågasatta markupplåtelsen må föranleda oberäknade konsekvenser, synes
den statens mark, som bör få komma till användning för avsedda ändamålet,
böra inskränkas till att omfatta ''sådan inom socknarna belägen staten
tillhörig mark, vilken står under domänstyrelsens förvaltning och icke
disponerats för visst ändamål’. Till 6 § mom. 1 synes därför böra till
läggas:
Med sådan staten tillhörig mark avses mark, som står under domänstyrelsens
förvaltning och icke disponerats för visst ändamål.
Vad förslaget i övrigt angår har styrelsen fäst sin uppmärksamhet vid
att stadgande saknas i fråga om disposition av växande skog, som å arrendeområde
kan finnas. Styrelsen får ifrågasätta införande i nämnda paragraf,
förslagsvis efter dess första stycke, av följande bestämmelse:
’Å sålunda upplåtet markområde befintlig skog må ej fällas utan föregången
utsyning av vederbörande jägmästare och skall av bolaget lösas
efter jägmästarens värdering enligt vid avverkningstillfället gängse pris i
trakten.’
Beträffande det föreslagna sättet för arrendeavgiftens beräkning anser sig
styrelsen böra framhålla, att marken ifråga före utarrenderingen kan vara
att hänföra till mark av mera värderikt slag, exempelvis tomtmark, men
för tillfället ligga helt oanvänd. Ett hänsynstagande vid värdesättningen
uteslutande till markens användning, såsom förslaget synes avse, torde därför
ej vara lämpligt, varför styrelsen får föreslå, att ur ifrågavarande
paragrafs andra stycke må utgå orden »med den användning, marken hade
före utarrenderingen».
Med avseende å arrendetidens föreslagna längd vill det synas, att med
hänsyn till därunder inträffande förändringar i penningvärde och markvärde
det vore lämpligt, att arrendeavgiften å vissa tider underkastades
revision; och anser styrelsen, att i sådant hänseende ett stadgande av förslagsvis
följande lydelse bör införas efter stadgandet om den första arrendeavgiften:
’Den
sålunda bestämda arrendeavgiften skall vid början av varje ny tioårsperiod
undergå revision och kunna av staten med hänsyn till då rådande
förhållanden höjas.’
I anslutning härtill synes 3 mom. av 6 § böra ändras.
Vidare tillåter sig styrelsen föreslå, att bolaget måtte åläggas att utan
avkortning å arrendeavgift eller ersättning annorledes ansvara för alla
skatter och utskylder, av vad slag de vara må, som kunna åvila på grund
av avtalet upplåtet område.
25
Kungl. May.ts proposition Nr 230.
Slutligen kan styrelsen ej underlåta framhålla, att av de två slag av
arrenden, det föreliggande förslaget avser, endast det om gruvegendom synes
vara åsyftat i 15 §. Är denna styrelsens uppfattning riktig, anser sig styrelsen
böra ifrågasätta, att den bestämmelse i fråga om arrendeöverlåtelse,
som nämnda paragraf innehåller, jämväl ma omfatta arrende enligt 6 §
och att således förstberörda paragraf omformuleras i sådant syfte, vilket
enklast torde kunna ske genom införande efter ''Arrende’ av ’som i detta
avtal avses».
Innan jag övergår till att redogöra för min egen ståndpunkt till det framkomna
förslaget anhåller jag att, med stöd av från chefen för Sveriges geo- digheterna i
logiska undersökning erhållna uppgifter, få lämna följande redogörelse för ^e“lJ^~da
de olika mineralfyndigheterna i det av förslaget berörda området. området.
Inom det område, som det föreliggande avtalsförslaget avser, hava under
det sista årtiondet uppdagats ett betydande antal förekomster av svavelkis,
kopparmalm, guld- och silverförande arsenikmalm ävensom zink- och blymalmer
med växlande halter av silver.
Första upptäckten av betydelse gjordes åren 1918 och 1919, då Kristinebergs
till arealen betydande svavelkis- och kopparmalmsförekomst i Lycksele
socken påträffades. Detta fält har på grund av sitt ogynnsamma
läge och dess ännu ofullständigt undersökta beskaffenhet icke aktuell betydelse
och faller dessutom, såsom tillhörande annat enskilt konsortium, icke
under avtalsförslaget.
År 1920 upptogos efterforskningar efter malmfyndigheter i större skala
inom Norsjö och angränsande socknar av dels Sveriges geologiska undersökning,
dels Centralgruppens Emissionsaktiebolag.
Sveriges geologiska undersökning inriktade sig från början, vid sidan av
en grundläggande malmgeologisk utredning, på uppgiften att efterforska
den koppar- och svavelkismalm, som den hade anledning vänta inom det
så kallade Malånäsfältet i Norsjö socken. Centralgruppens Emissionsaktiebolag
förvärvade under samma och följande år kännedom om ett större
antal blockfynd inom andra delar av socknarna samt började att undersöka
dessa.
På hösten 1920 hade Sveriges geologiska undersökning lokaliserat Bjurträsk
svavelkisfyndighet, en av Malånäsfältets mindre fyndigheter, samt med
inmutningar täckt en del av fältets huvudmalmstråk. Under 1921 lyckades
Centralgruppens Emissionsaktiebolag lokalisera Rakkejaures svavelkis-arsenikkis-kopparmalmsfyndighet,
belägen inom Malå socken.
Sedan Sveriges geologiska undersökning på senhösten 1922 upptäckt
Malånäsfältets huvudförekomster, Bjurfors kopparmalm med angränsande
svavelkisfyndighet och Bjurliden, tog malmletningen inom socknarna ännu
större fart. Centralgruppens Emissionsaktiebolag påträffade 1922 och 1923
svavelkismalmen vid Näsliden i Malå socken, 1924 Mensträsk svavelkis
-
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
och kopparmalmer, Åsens svavelkisfyndighet och Holmtjärns lilla guldarsenikk
isförekomst, samtliga i Nors jo socken, i slutet av 1924 och början
av 1925 Bolidens koppar-guld-arsenikkisfyndighet i Skellefteå socken samt
1926 Långsele fyndighet av zinklialtig svavelkis och Bjurvattnets fyndighet
av kopparhaltig magnetkis, båda i Skellefteå socken. Dessutom har bolaget
(numera Västerbottens gruvaktiebolag) på senaste tiden påvisat även kopparmalm
inom Åsenfältet i Norsjö socken. Sveriges geologiska undersökning
upptäckte 1924 Vindelgransele blyzinkmalm och svavelkisförekomst i Lycksele
socken, 1925 och 1926 nya svavelkis-zinkmalmskroppar i Bjurliden samt
1925 en mindre guld-arsenikkisförekomst vid österbäcken, de båda sistnämnda
inom Malånäsfältet i Norsjö.
Centralgruppens Emissionsaktiebolag har genom köp förvärvat jordägareandelar
till alla av bolaget självt inmutade fyndigheter på enskild mark
och är alltså ensam ägare av dessa. I Bakkejaure, en mindre sydöstlig
del av Mensträsk, den lilla Holmtjärnsgruvan och i en mindre betydande del i
nordvästra delen av Åsenfältet är kronan jordägare. Då möjlighet ej förelegat
för Sveriges geologiska undersökning att förvärva jordägareandelar till sina
för statens räkning å enskild mark tagna inmutningar, hava dessa i stället
inköpts av Centralgruppens Emissionsaktiebolag (å fyndigheterna Vindelgransele
samt å Bjurliden och österbäcken inom Malånäsfältet). Inom
västligaste delen av Bjurforsfältet äges jordägareandelen av Sävenäs Nya
Aktiebolag. Bjurforsfältets viktigaste malm, kopparmalmen, ligger, liksom
den mindre betydande Bjurträskgruvan, helt på kronomark och äges sålunda
av staten ensam.
Av flera skäl torde det vara lämpligt att behandla fyndigheterna nedanför
och ovanför stambanan var för sig.
De fyndigheter nedanför stambanan, vilka för närvarande äro att i huvudsak
räkna med äro: Boliden, Långsele och Bjurvattnet, samtliga belägna
i Skellefteå socken.
Av dessa är Boliden utan varje jämförelse den viktigaste samt även
vida värdefullare än något fält ovanför stambanan. Bolidenfyndigheten
kan karakteriseras såsom en blandad koppar-, guld- och arsenikmalm (ställvis
med avsevärda halter av silver). Den hyser tillika stora svavelkistillgångar;
dess svavelkis torde dock på grund av hög arsenik- och selenhalt icke kunna
vinna avsättning till cellulosafabrikerna, vilka eljest för närvarande i första
rummet äro att påräkna såsom konsumenter av Skelleftefältets svavelkisproduktion.
Det lider emellertid icke något tvivel, att Boliden oavsett svavelkisen
är en synnerligen värdefull fyndighet.
Långsele-lynåigheten är ännu ofullständigt undersökt, men synes utgöra
en betydande tillgång av zinkhaltig svavelkis.
Fyndigheten vid Bjurvattnet hyser en kopparhaltig magnetkis, som
ännu ej hunnit närmare undersökas.
Skellefteå gruvaktiebolag är ensamt ägare till alla tre nu nämnda fyndigheter.
27
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
Nedanför stambanan finnes inom avtalsområdet för övrigt endast eu mera
avsevärd malmfyndighet känd, nämligen Sandlidberget i Jörns socken,
cirka 22 kilometer rakt öster om Jörns järnvägsstation. Denna fyndighet
består av kopparfri svavelkis, som måste anrikas. Då förekomsten ligger
isolerad från kommunikationer och övriga Skelleftefältets malmer, saknar
den aktuellt intresse, därest ej värdefullare malmer anträffas i dess omedelbara
närhet.
De viktigare fälten ovanför stambanan äro följande, räknade från öster:
Åsengruppen (Norsjö socken), belägen mellan cirka 3.5—8 kilometer nordväst
om stambanan mellan Bastuträsk och Kusfors, bestående huvudsakligen
av svavelkis, som måste anrikas till säljbar produkt, samt något kopparmalm.
De viktigaste, sydöstra delarna av denna fyndighetsgrupp ägas
av Västerbottens gruvaktiebolag ensamt, längst i nordväst har samma bolag
på senare tiden även på kronans mark funnit en kopparhaltig magnetkis,
vilken ej ännu hunnit närmare undersökas.
Malånäsgruppens (Norsjö socken) fyndigheter ligga efter ett bälte mellan
cirka 15—23 kilometer nordväst om stambanan, den nedersta knappt 5 kilometer
från de översta Åsenförekomsterna.
Den värdefullaste av Malånäsgruppens fyndigheter, Bjurfors kopparmalm,
äges av staten ensam. Men de strax väster intill kopparmalmen belägna
förekomsterna av svavelkis och något zinkmalm tillhöra till hälften Sävenäs
Nya aktiebolag, på vars mark de ligga. Ehuru något styckemalm av
både svavelkis och zinkmalm kan erhållas, kräver dock större delen av
zink-svavelkisen anrikning för att bliva användbar, en process som jämväl
kopparmalmen med fördel synes böra underkastas.
I den cirka 4 kilometer sydost om Bjurfors kopparmalm belägna Bjurlidenfyndigheten,
bestående till mindre del av styckesvavelkis, till större
delen av zinkhaltig svavelkis, som måste anrikas, äger Västerbottens gruvaktiebolag
på grund av köp jordägareandelen. Så är också fallet med den
lilla förekomsten Österbäcken av guld- och silverhaltig arsenikkis.
Den längre i sydost belägna mindre betydande svavelkisfyndigheten Bjurträskgruvan
ligger helt på statens mark.
Mensträskfyndigheterna (Norsjö socken) ligga mellan IF/a—14 kilometer
nordväst från Bjurfors kopparfyndighet och cirka 35—37 kilometer ifrån
stambanan. Fyndigheterna utgöras till större delen av svavelkis; en betydande
del kan betecknas såsom god kopparmalm, delvis med en utvinnbar
halt av guld; även zink torde komma att utvinnas.
Största delarna av Mensträskfältet ägas av Västerbottens gruvaktiebolag
ensamt. I sydöstra delen därav är dock kronan jordägare i en kopparmalmsförekomst.
Rakkejaure (Malå socken) ligger cirka 12 kilometer nordväst från de övre
Mensträskfyndigheterna och cirka 5 mil ifrån stambanan. Fältet är till
arealen mycket stort, men största delen därav består av fattig arsenikhaltig
svavelkis, som icke för närvarande torde kunna utnyttjas. Mindre ehuru
28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
i och för sig avsevärda delar bestå av kopparmalm och guldhaltig arsenikmalm.
Fältet äges av Västerbottens gruvaktiebolag och staten gemensamt.
Näsliden (Malå socken), beläget cirka ’/2 mil sydväst ifrån Rakkejaur,
består av svavelkis med växlande, i allmänhet låg, kopparhalt. Fältet äges
av Västerbottens gruvaktiebolag ensamt.
Kristinebergsfältet ligger mellan 2‘/2—3 mil rakt väster ut ifrån Näsliden,
inom Lycksele socken, men alldeles vid gränsen till Malå. Till
Vindelälven i sydväst är avståndet cirka 1 mil. Fältet hyser en betydande
mängd kopparfattig svavelkis samt en avsevärd ehuru ännu ej närmare
undersökt tillgång av kopparmalm. Fyndigheten äges av bankdirektör G.
Svensson, Stockholm.
Vindelgranselefältet (Lycksele socken) är beläget vid Vindelgransele by
vid Vindelälven; till Lycksele-Stenselebanan i sydväst är avståndet cirka
3 mil. Fältets hittillsvarande huvudmalm består till omkring hälften av
bly-zinkmalm, till andra hälften av rik styckesvavelkis. Dessutom förekommer
inom fältet kopparhaltig magnetkis, som möjligen vid fortsatta undersökningar
kan ställvis befinnas tillräckligt rik på koppar för att tillgodogöras
såsom kopparmalm.
Staten äger inmutareandelen, Västerbottens gruvaktiebolag har inköpt
jordägareandelen.
Slutligen är att nämna den lilla Holmtjärnsgruvan i Norsjö socken, tämligen
skild ifrån de övriga förekomsterna. Fyndigheten består av guldrik
arsenikkis med kopparkis och svavelkis, men de hittills påvisade tillgångarna
av denna malm torde hava i det närmaste uttömts under den undersöknings-
och försöksbrytning, som fyndigheten underkastats.
Västerbottens gruvaktiebolag är här inmutare och staten jordägare.
Problemet om det ekonomiska utnyttjandet av de nu uppräknade mineraltillgångarna
ställer sig av flera skäl (läge, kommunikationsmöjligheter
och äganderättsförhållanden) väsentligen olika för fyndigheterna nedanför
stambanan och för fyndigheterna ovanför densamma.
Nedanför banan är Skellefteå-bolaget ensamt ägare av de malmfyndigheter,
som äro av någon betydelse. Dessas tillgodogörande förutsätter kommunikationsförbindelser,
vilka ej behöva beröra några andra fyndigheter, samt
förädlingsverk, som kan uppföras för de nedanför banan belägna fyndigheterna
enbart. Tack vare Boliden-förekomsten är också den på en hand
samlade fyndighetsgruppen nedanför stambanan tillräckligt betydande för
att anläggningar enbart för densamma skola bära sig.
Med fyndigheterna ovanför stambanan är förhållandet annorlunda.
Den närmast järnvägen belägna huvuddelen av Åsenfältet, vilken äges
av Västerbottens gruvaktiebolag ensamt, skulle möjligen kunna exploateras
av bolaget i samband med utnyttjandet av fyndigheterna nedanför stam
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230. 29
banan utan något avtal med staten beträffande de högre upp belägna fyndigheterna.
Huvudmassan av fyndigheterna ovanför stambanan, alltså översta delen
av Åsenfältet, Malånäsfältet, Mensträskfältet, Rakkejaur och Näsliden, kunna
däremot icke rationellt utnyttjas av vare sig staten eller bolaget utan att
en överenskommelse härom träffas dem emellan. Detta framgår redan av
de hopflätade äganderättsförhållandena till en stor del av de enskilda förekomsterna.
De av olika ägare besuttna enskilda fyndigheterna eller fyndighetsdelarna
äro var för sig icke tillräckligt stora för att ensamma kunna
förränta och amortera nödiga anläggningar. Dessutom tillkommer, att den
olikartade sammansättningen på malm och gångart vid olika förekomster
ofta torde göra det önskvärt, att malmer från olika fyndigheter vid förädling
kunna blandas med varandra.
Vad särskilt beträffar exploatering av den billiga svavelkisen, för vilken
dessutom avsättningen är begränsad, lär denna svårligen kunna bedrivas
på ett lönande sätt, därest två eller flera företag skola konkurrera med varandra.
Det nationalekonomiskt otillfredsställande i att på flera platser nödgas
uppföra förädlingsverk för framställning av metallprodukter ifrån de olika
Skelleftefältsfyndigheterna torde också ligga i öppen dag. Det synes vara
av vikt att denna synpunkt får vinna beaktande, innan det planerade förädlingsverket
för Boliden uppföres.
Det hade givetvis varit önskvärt, att de olika fyndigheternas malmkvantiteter
och värden kunnat angivas och läggas till grund för avtalet. Detta
låter sig dock icke göra, då de olika fyndigheterna icke äro tillräckligt
ingående undersökta för sådana värderingar.
För malmer av den växlande beskaffenhet, varom här är fråga, skulle
det också medföra för stora improduktiva kostnader att utan omedelbart
samband med de olika fyndigheternas tillredning för exploatering verkställa
en noggrann inventering av deras malmtillgångar och dessas kvalitet. Särskilt
synes detta gälla ifråga om statens fyndigheter, så länge staten icke
har för avsikt att själv bryta desamma.
Den för första tioårsperioden fastställda minimiavgälden till staten har
beräknats efter en malmproduktion, som med nuvarande kännedom om fyndigheterna
synes höra ifrågakomma. På grund av den ovisshet, som ännu
råder beträffande storleken av malmtillgångarna i de av staten enligt avtalsförslaget
upplåtna fyndigheterna, har det emellertid synts rimligt, att
bolaget före avgäldens utgående erhåller en respittid för utförande av de
ytterligare undersökningsarbeten, som krävas för att noggrannare kunna
bedöma malmtillgångarna och den på dessa baserade lämpliga produktionen.
30
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
Departements. Betydande förhoppningar hava på olika håll inom vårt land fästats vid
chefe de upptäckter av värdefulla mineral, delvis av slag, som eljest endast sparsamt
förekomma inom landet, vilka under de senaste åren gjorts inom
vissa delar av Västerbottens län. Måhända hava dessa förhoppningar
stundom spänts alltför högt och man har till och med hört uttalas den
uppfattningen, att de västerbottniska malmfälten ägde betingelser att bliva
en lika betydelsefull faktor i Sveriges ekonomiska liv som Norrbottens
järnmalmsomrade. P ör ett sadant antagande finnes, med hänsyn till såväl
de anträffade mineralens art och användning som förekomsternas karaktär,
belägenhet och omfattning, så vitt nu kan bedömas icke tillräcklig
grund. Under det att de lappländska järnmalmsfälten innehålla sammanhängande
malmkroppar av stor mäktighet, bestående av eu högvärdig och
till sin beskaffenhet homogen malm, för vilken en jämn och regelbunden
efterfrågan förefinnes från köpare i olika länder, bestå Västerbottensfältets
malmtillgångar av ett stort antal förhållandevis mindre fyndigheter,
splittrade över en avsevärd yta och sammansatta av ett flertal olika mineral
av större eller mindre renhetsgrad och värde. För vissa av de produkter,
som kunna utvinnas från Västerbottensfältet, är dessutom marknaden begränsad
och efterfrågan föga elastisk. Det bör också framhållas, att en
betydande del av fältets tillgångar icke kan göras till föremål för direkt
försäljning eller förädling utan först måste undergå en dyrbar anrikningsprocess.
Samtidigt som jag med dessa antydningar velat varna för en överskattning
av Västerbottensfältets malmtillgångar, vilken kan vara ägnad
att lägga hinder i vägen för ett sakligt bedömande av den nu föreliggande
frågan, är jag dock angelägen betona, att hittills uppnådda resultat med
avseeende å områdets utforskning lämna ett tillräckligt stöd för det påståendet,
att, om en rationellt ordnad gemensam exploatering av ifrågavarande
fyndigheter kommer till stånd, dessa kunna antagas lämna ett
icke oväsentligt tillskott till var nationella produktion och naturligtvis i
främsta rummet bliva av stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen
inom denna del av landet.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har arbete på utforskande
av Västerbottensfältets malmtillgångar under de senare åren pågått
jämsides från statens sida genom Sveriges geologiska undersökning och
från den enskilda finansgrupp, som redan tidigt börjat intressera sig i
gruvdrift inom området. Glädjande nog har också detta arbete krönts med
avsevärd framgång. Det torde ligga i sakens natur, att den enskilda
företagsamheten, som ju äger större rörelsefrihet och i detta fall obunden
kunnat disponera över de för undersökningarnas bedrivande erforderliga
penningmedel, har förutsättningar att vinna försteget i en situation sådan
som den förevarande. Utan att kunna lämna några exakta uppgifter angående
de kapitalbelopp, som de enskilda intressenterna investerat i hit
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
31
hörande företag, tror jag mig utan tvekan kunna påstå, att de uppgå till
mångdubbelt större belopp än de anslag, som geologiska undersökningen
kunnat disponera för ändamålet.
Redan på ett ganska tidigt skede av undersökningarnas fortgång blev det
emellertid klart, att den starka geografiska splittringen av fyndigbeterna i
förening med de växlande äganderättsförhållandena utgjorde ett allvarligt
binder för ett ekonomiskt fördelaktigt utnyttjande av fältets malmtillgångar.
Det torde kunna betecknas såsom ett ur det allmännas synpunkt lyckligt
förhållande, att så gott som samtliga i enskild ägo varande fyndigheter kommit
att behärskas av ett och samma företagareintresse, varigenom en osund
gruvspekulation och en därav föranledd oekonomisk rovbrytning av de vid varje
tidpunkt mest säljbara tillgångarna undgåtts. I själva verket har man
endast två parter att räkna med, nämligen å ena sidan staten och å den andra
den finansgrupp, vars intressen tidigare representerats av Centralgruppens
emissionsaktiebolag, men nu äro fördelade på tvenne företag, nämligen Västerbottens
gruvaktiebolag för området väster om stambanan och Skellefteå gruvaktiebolag
för trakten öster om densamma. Uppgiften bär alltså blivit att
finna en form för samarbete mellan dessa båda parter, som på samma gång
tillgodosåge statens intressen och befrämjade utvecklingen av en ur landets
synpunkt betydelsefull näringsgren.
Det förslag till uppgörelse i frågan, som av kommerskollegium och Sveriges
geologiska undersökning framlades för ungefär två år sedan eller närmare
bestämt den 5 mars 1925 men som av skäl, på vilka jag här icke torde behöva
närmare ingå, icke kom att föreläggas riksdagen, kunde sägas avspegla
det dåvarande inbördes förhållandet mellan statens och det enskilda företagets
intressesfärer.* De under statens förfogande befintliga fyndigheterna ägde då
en relativt sett så stor betydelse, att möjligheten till en exploatering av de
privata förekomsterna syntes i hög grad beroende av en uppgörelse med
staten. Därför förutsatte det då upprättade kontraktsförslaget, att staten
skulle inträda såsom delägare i det arrendebolag, åt vilket driften skulle
anförtros, och även erhålla del av vinsten i den förädlingsverksamhet, vilken
vore avsedd att komma till stånd. Det sakläge, som förefanns vid denna
tidpunkt, blev emellertid, såsom erinras i ämbetsverkens ovan återgivna
framställning, i grund förändrat genom vissa kort efter upprättandet av
1925 års förslag tillkomna omständigheter, framför allt upptäckten av de
mycket betydelsefulla koppar-guld-arsenikkis-fyndigheterna vid Boliden i
Skellefteå socken. Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för
de olika fyndigheternas läge och övriga med deras bearbetande sammanhängande
förhållanden har härigenom tyngdpunkten för den privata verksamheten
kommit att förläggas öster om stambanan på ett område, där densamma
i förhållandevis ringa grad är beroende av dispositionsrätt till de
statliga fyndigheterna och där dessutom kommunikationsfrågan, v ilken a id
det tidigare förslagets avgivande kunde sägas vara av avgörande natur,
32
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 230.
spelar en jämförelsevis mindre roll på grund av det kortare avståndet till
redan befintlig järnvägslinje respektive lämplig hamnplats. Det har icke
kunnat undgås, att dessa förskjutningar i det inbördes förhållandet mellan
de två parternas resurser måst komma till uttryck i det nu föreliggande
förslaget, vilket ur statens synpunkt icke ställer sig lika gynnsamt som den
överenskommelse, som ifrågasattes år 1925.
För det nya förslaget ha, såsom av ämbetsverken framhållits, i huvudsak
lagts till grund de i 5:e kapitlet av 1920 års gruvlagstiftningssakkunnigas
år 1923 avgivna förslag till gruvlag intagna bestämmelser om jordägares
rätt till avgäld av gruvföretaget. Grundprincipen har sålunda blivit att
staten i avgäld för sin upplåtna gruvegendom skulle erhålla hälften av en
på visst sätt beräknad nettovinst å den malm, som komme att brytas i
statens gruvor och gruvandelar. Såsom statens medkontrahent för hela områdets
vidkommande skulle inträda det bolag, nämligen Skellefteå gruvaktiebolag,
vilket redan påbörjat en betydande gruvdrift inom det östra
fältet, men som skulle omhändertaga även driften å de inom fältets västra
del belägna fyndigheterna. För att vinna garanti för att arbete verkligen
kommer att i tillbörlig omfattning bedrivas å statens gruvegendom liar i
kontraktet upptagits bestämmelse om minimiarrendeavgift, vilken avgift
dock först skulle börja utgå sedan bolaget fått en viss respittid för att bliva
i tillfälle att vinna en säkrare kännedom om de statliga tillgångarnas värde
än som för närvarande står tillbuds samt för att hinna utföra de för en
brytning i industriell omfattning erforderliga anläggningarna. Under denna
respittid skulle emellertid bolaget åtaga sig att på statens egendom nedlägga
kostnader för malmletnings- och andra arbeten, uppgående till ett belopp
av minst kronor 50,000 för år. Detta skulle bland annat medföra, att det
reservationsanslag å 100,000 kronor, som under senaste år av riksdagen beviljats
och även upptagits i den redan godkända staten för 1927—1928 under 10:e
huvudtiteln för undersöknings- och försvarsarbeten å områden, som genom
Sveriges geologiska undersöknings försorg äro eller kunna varda för kronans
räkning inmutade, torde komma att till väsentlig del kunna besparas. Såsom
en kompensation för det minimiarrende, bolaget skulle åtaga sig att
erlägga, har i kontraktet införts rätt för bolaget att vid beräkning av överskott
å malmbrytningen avdraga, utöver de kostnader, som enligt gruvlagstiftningssakkunnigas
förslag skulle få frånräknas, även förlust, som under
tidigare år av arrendetiden eventuellt uppstått å ifrågavarande rörelse. Vad
beträffar beloppet av det minimiarrende förslaget upptager och som fixerats till
kronor 100,000 för år, är det med den ofullständiga kännedom man ännu äger
om statsfyndigheternas värde mycket vanskligt att göra något uttalande, men
jag har för egen del icke funnit anledning antaga annat än att denna siffra,
som vilar på vissa approximativa beräkningar, kan betecknas såsom skälig.
Då det gällt att slutgiltigt bedöma det nu föreliggande förslaget, rörande
vars detaljer i övrigt jag tillåter mig hänvisa till vad av ämbetsverken
33
■Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
anförts, bar jag ''för min del ansett, att det ur det allmännas synpunkt
ojämförligt viktigaste intresset i saken måste vara att bereda bästa möjligheter
för att en planmässig och ur nationalekonomisk synpunkt lämplig
exploatering av det västerbottniska malmfältet snarast möjligt kan komma
till stånd. Härvid har jag självfallet ingalunda förbisett nödvändigheten
att i största möjliga utsträckning tillgodose statens fiskaliska intressen och
jag liar därvid kommit till den slutsatsen, att förslaget, även om detsamma
icke erbjuder så stora fördelar för staten, som man tidigare räknat med,
och även om alltför stora förhoppningar måhända icke kunna hysas med
avseende å uppgörelsens betydelse för framtida statsbudgeter, dock bör kunna
från statens sida godtagas. De betänkligheter, som kunna anföras mot en
uppgörelse på de föreslagna grunderna och vilka jag ingalunda lämnat ur
räkningen vid bedömande av förslaget, äro enligt min uppfattning i varje
fall av mindre betydelse i förhållande till värdet för landet i dess helhet
och särskilt för ifrågavarande bygd av den planerade gruvdriftens igångsättande
med hänsyn till beredandet av arbetstillfällen och skapandet av förutsättningar
för en allmän ekonomisk uppryckning. Jag har även funnit det
nuvarande förslaget så tillvida ur statens synpunkt innebära en förbättring
vid jämförelse med det tidigare, att uppoffringar från statens sida för anordnande
av en järnvägsförbindelse icke äro förknippade med detta avtal,
utan att båda parterna i denna punkt äro fria och obundna. Jag anser
mig även böra tillfoga, att, så vitt nu kan bedömas, det icke finnes någon
anledning antaga, att situationen framdeles skall undergå förändringar, som
kunna medföra ett ur statens synpunkt fördelaktigare förhandlingsläge.
Snarare torde kunna göras gällande, att ett avvisande av det nu föreliggande
förslaget skulle innebära, att ett gynnsamt tillfälle till uppgörelse komme
att försittas.
I anledning av vad domänstyrelsen i ovan omförmälda yttrande anfört
har jag, som i övrigt i allt väsentligt ansluter mig till det av kommerskollegium
och chefen för Sveriges geologiska undersökning framlagda förslaget,
ansett mig böra vidtaga vissa ändringar i §§ 6 och 15 av detsamma. Jag har
anledning antaga, att dessa omredigeringar icke komma att möta gensaga från
bolagets sida. Därest riksdagen godkänner det föreliggande förslaget, förutsätter
jag, att Kungl. Maj:t må kunna före avtalets undertecknande vidtaga
sådana jämkningar i förslaget av redaktionell art, som må visa sig påkallade.
Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst det av honom
tillstyrkta förslaget, hemställer han, att Kungl. Maj:t måtte i proposition
föreslå riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj:t att å statens vägnar i enlighet med samma
förslag träffa överenskommelse med Skellefteå gruvaktiebolag angående
kronans gruvegendom i Skelleftefältet.
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 197 höft. (S’r 230.)
3
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
skall till riksdagen avlåtas av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Elin Rydeberg.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1927.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1927:294 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till överenskommelse angående kronans gruvegendom i Skelleftefältet jämte i ämnet v s. 14 i texten
- SU 1927:143 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till överenskommelse angående kronans gruvegendom i Skelleftefältet jämte i ämnet väckta motioner a1 i texten