Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om försäkringsavtal m. m

1927-01-11 · 79 sidor, varav 75 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 75 av 79 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:33, Med förslag till lag om försäkringsavtal m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts •proposition nr 88.

1

i

Nr 33.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

försäkringsavtal m. m. given Stockholms slott den 11

januari 1927.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om försäkringsavtal;

2) lag angående införande av lagen om försäkringsavtal;

3) lag om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår på

grund av brandförsäkringsavtal;

4) lag om ändrad lydelse av 67 § utsökningslagen;

5) lag om tillägg till 24 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning

i fast egendom;

6) lag om tillägg till 12 § i lagen den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt

och vattenfallsrätt;

7) lag om dispaschörs befattning med försäkringstvister; samt

8) lag om ändring i vissa delar av lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse.

GUSTAF.

Johan C. W. Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 28 höft. (Nr 38.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

Förslag

till

Lag

om försäkringsavtal.

Härigenom förordnas som följer:

I. Om försäkringsavtal i allmänhet.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å avtal, varigenom försäkring meddelas av någon,

som driver försäkringsrörelse.

Vad här stadgas äger icke tillämpning å återförsäkring eller försäkring, som

meddelas av sjukkassa, ej heller å avtal, som slutes i enlighet med föreskrifterna

i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring eller i lagen den

17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete.

2 §•

Med försäkringsgivare förstås i denna lag den, som enligt försäkringsavtal

åtagit sig att vid inträffande försäkringsfall utbetala ersättning för uppkommen

skada eller, där avtalet gäller livförsäkring eller annan personförsäkring, det

överenskomna försäkringsbeloppet.

Med försäkringstagare förstås den, som med försäkringsgivare ingått avtal

om försäkring.

Med försäkringshavare förstås den, vars intresse är försäkrat mot inträffande

skada.

3 §.

Avviker försäkringsvillkor från bestämmelse i denna lag, vare det ej hinder

för villkorets tillämpning, med mindre sådant i lagen angives.

Om försäkringstagarens plikt att lämna upplysningar vid avtalets slutande.

4 §•

Har vid avtalets slutande försäkringstagaren svikligen uppgivit eller förtegat

något förhållande, som kan antagas vara av betydelse för försäkringsgivaren,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

3

eller bär han, titan att svikligt förfarande kan anses bava förelegat, uppgivit

eller förtegat något förhållande under sådana omständigheter, att det

skulle strida mot tro och heder att åberopa avtalet,

vare avtalet ogiltigt, efter ty därom stadgas i lagen om avtal och andra

rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.

5 §.

Kan det antagas, att försäkringstagaren vid avtalets slutande varken insett

eller bort inse, att en av honom lämnad uppgift var oriktig, vare oriktigheten

utan inverkan å försäkringsgivarens ansvarighet.

Angår avtalet skadeförsäkring, äge försäkringsgivaren dock rätt att uppsäga

avtalet att upphöra fjorton dagar efter uppsägningen.

6 §•

Har i annat fall än i 4 och 5 §§ avses försäkringstagaren lämnat oriktig

uppgift, och kan det antagas, att försäkringsgivaren med kännedom om rätta

förhållandet över huvud icke skulle meddelat försäkring, vare denne fri från

ansvarighet.

Kan det antagas, att försäkringsgivaren väl skulle hava meddelat försäkring

men i avseende å premie eller eljest uppställt andra villkor än i avtalet

upptagits, vare hans ansvarighet begränsad till vad i betraktande härav svarar

mot den utfästa premien. Har försäkringsgivaren icke tagit återförsäkring

såsom eljest skulle hava skett, skall hans ansvarighet därefter lämpas.

Angår avtalet sjöförsäkring eller annan transportförsäkring gälle, i stället

för vad i andra stycket stadgats, att försäkringsgivaren för inträffat försäkringsfall

svarar endast i den mån det visas, att det oriktigt uppgivna förhållandet

varit utan betydelse för försäkringsfallets inträffande eller skadans omfattning.

7 §•

Har försäkringstagaren underlåtit att uppgiva en av honom känd omständighet,

vars betydelse han insett eller bort inse, och kan förtigandet tillräknas

honom såsom vårdslöshet, äge vad i 6 § är för där avsett fall stadgat motsvarande

tillämpning.

I andra fall än nu sagts vare försäkringstagarens underlåtenhet att lämna

uppgift utan inverkan å försäkringsgivarens ansvarighet.

8§.

Får försäkringsgivaren kännedom om att sådant fall är för handen som i

5 § andra stycket, 6 § eller 7 § första stycket avses, och giver han ej utan

oskäligt uppehåll försäkringstagaren meddelande, att och i vad mån han vill

bliva från ansvarighet fri, må sådan befrielse ej vidare av honom påkallas.

9 §•

Oriktig uppgift eller förtigande vare utan inverkan å försäkringsgivarens ansvarighet,

där han ägt eller bort äga kännedom om rätta förhållandet, så ock

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Eungl. Mai ds proposition nr 33.

där den omständighet uppgiften eller förtigandet avsåg var utan betydelse för

försäkringsgivaren eller efter avtalets slutande upphört att äga betydelse för

honom.

10 §. .

Förbehåll, som strider mot 5 §, 7 § andra stycket, 8 eller 9 §, må ej av försäkringsgivaren

åberopas.

Har förbehåll träffats, att oriktig uppgift, som lämnats av annan än försäkringstagaren

eller intagits i försäkringsbrevet, skall utöva inverkan å försäkringsgivarens

ansvarighet, äge denne dock icke i något fall göra gällande

annan påföljd än som skolat inträda, om uppgiften lämnats av försäkringstagaren.

Om tiden för ansvarighetens inträdande.

11 §•

Är försäkringsavtal slutet utan att däri bestämts, vid vilken tid försäkringsgivarens

ansvarighet börjar, skall den anses hava inträtt vid den tidpunkt, då

försäkringsgivaren eller försäkringstagaren avsänt antagande svar å den andres

anbud.

Saknas utredning om tidpunkten för svarets avsändande, skall det antagas

vara avsänt klockan tolv på dagen.

Om premien.

12 §.

Är ej tid utsatt för premiens gäldande, skall den erläggas utan uppskov.

Ängår avtalet flera premieperioder, skall premie för varje senare period

erläggas å periodens första dag. Lag samma vare, där i följd av underlåten

uppsägning avtalet kommit att gälla för flera perioder än det från början omfattade.

13 §.

Erlägges ej premien i rätt tid, stånde försäkringsgivaren fritt att uppsäga

avtalet till upphörande efter tre dagar. Förbehåll om kortare uppsägningstid

må ej av försäkringsgivaren åberopas.

14 §.

Förbehåll, varigenom inträdet av försäkringsgivarens ansvarighet gjorts beroende

av premies betalning eller försäkringsbrevs utlämnande, må ej åberopas,

med mindre dröjsmål med premiens erläggande ägt rum.

Har förbehåll träffats, att underlåtenhet att erlägga premie för en senare

period skall medföra upphörande av försäkringsgivarens ansvarighet, må sådan

påföljd dock ej inträda, innan en vecka förflutit efter det försäkringsgivaren

givit försäkringstagaren meddelande med erinran om premiens förfallodag.

Vad sålunda stadgats äge ej tillämpning å premie, som förfaller innan två

månader förflutit från det föregående premie skolat betalas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

5

15 §.

Vill försäkringsgivare, som till följd av försäkringstagarens underlåtenhet

att erlägga premie är jämlikt förbehåll i avtalet fri från ansvarighet, anhängiggöra

talan för premiens utkrävande, skall det ske inom tre månader från förfallodagen,

med mindre avtalet dessförinnan upphört att gälla. Underlåtas det,

have han förlorat sin talan. Förbehåll, som strider mot vad nu är sagt, må

ej av försäkringsgivaren åberopas.

16 §.

Varder försäkringsavtal jämlikt bestämmelse i denna lag av försäkringsgivaren

uppsagt att upphöra före den överenskomna tidens utgång, äge försäkringsgivaren

åtnjuta den premie, som skulle hava utgått, där avtalet slutits

för den tilländalupna tiden.

Upphör avtalet av annan anledning att gälla, äge försäkringsgivaren av

premien åtnjuta endast sa stor del, som belöper å tilländalupen del av försäkringstiden.

17 §.

1 Vad i 13 § stadgas äge ej tillämpning å försäkringsavtal, för vilka enligt

lag regler om påföljd därav, att premie ej erlägges, skola finnas i särskilda

för försäkringsgivarens verksamhet stadfästa grunder.

Ej heller skall vad i 16 § är stadgat äga tillämpning, då i sådana grunder

skola meddelas bestämmelser om den rätt, som må tillkomma försäkringstagaren,

därest försäkring upphör i förtid.

Om försäkrings^all, som framkallats uppsåtligen eller genom vårdslöshet.

18 §.

Försäkringsgivaren vare fri från ansvarighet gent emot den, som uppsåtligen

framkallat försäkringsfallet.

Gäller avtalet annan försäkring än livförsäkring, vare lag samma, där försäkringsfallet

framkallats genom grov vårdslöshet.

19 §•

Var den, som framkallat försäkringsfallet på sätt i 18 § sägs, i sådan ålder

eller i sådant sinnestillstånd som utesluter tillräknelighet för brott, äge vad

i nämnda paragraf sägs ej tillämpning.

Lag samma vare, där den handling, som framkallat försäkringsfallet, företagits

i syfte att förekomma skada a person eller egendom under sådana omständigheter,

att åtgärden kan anses försvarlig.

20 §.

Har försäkringsfallet framkallats genom vårdslöshet, som icke kan betecknas

såsom grov, vare det utan inverkan å försäkringsgivarens ansvarighet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

ti

Vad den har att iakttaga, som vill framställa anspråk på grund av inträffat

försäkringsfall.

21 §.

Den, som vill hos försäkringsgivaren framställa anspråk på grund av inträffat

försäkringsfall, skall utan uppskov giva honom meddelande om försäkringsfallet.

Försummas det, och kan det antagas, att försummelsen länt försäkringsgivaren

till men, vare denne i man därav berättigad till skäligt avdrag

å försäkringsbelopp, som eljest bort utgå, eller till fullständig befrielse från

ansvarighet.

Lag samma vare, där enligt avtalet meddelande om händelse, som kan medföra

försäkringsfall, skall givas innan försäkringsfall inträffat, men sadant

meddelande ej äger rum.

Förbehåll, enligt vilket underlåtenhet att giva försäkringsgivaren sådant

meddelande, som här avses, skulle medföra, att försäkringsgivarens ansvarighet

inskränkes utöver vad nu är sagt, må ej av försäkringsgivaren åberopas.

22 §.

Den, som gör gällande anspråk på grund av inträffat försäkringsfall, åligger

att för utredning av fråga, som är av betydelse för bedömande av försäkringsfallet

och försäkringsgivarens ansvarighet, tillhandahålla denne handling,

som finnes tillgänglig, och tillhandagå med andra upplysningar, som stå

till buds. För försummelse härav vare påföljd som i 21 § första stycket sägs.

23 §.

Har förbehåll träffats, att den, som efter inträffat försäkringsfall svikligen

uppgivit, förtegat eller fördolt något förhållande av betydelse för för.säkringsfallcts

bedömande, skall vara förlustig rätt, som eljest på grund av försäkrings

fallet skolat tillkomma honom, må, utan hinder av förbehållet, med beaktande

av de omständigheter, under vilka det sjukliga förfarandet ägt rum,

kunna bestämmas, att försäkringsbeloppet eller någon del därav bör gäldas.

Förbehåll, enligt vilket oriktig uppgift eller underlåtenhet att lämna uppgift

eller att tillhandagå med utredning skulle, i fall då förfarandet ej varit svikligt,

utöva inverkan å försäkringsgivarens ansvarighet i vidare mån än som

följer av 22 §, må ej av denne åberopas.

Om tiden för fullgörande av försäkringsgivarens betalningsskyldighet.

24 §.

Är ej tid utsatt för fullgörande av försäkringsgivarens betalningsskyldighet

i anledning av inträffat försäkringsfall, skall den fullgöras en månad efter det

meddelande om försäkringsf atlet kommit honom till hända; dock må betalning,

i den män den är beroende av utredning som i 22 § sägs, icke krävas förrän

fjorton dagar förflutit efter det sådan utredning förebragts.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

7

Förbehåll, varigenom tiden för betalningen gjorts beroende av något försäkringsgivarens

beslut eller därav att betalningsskyldighet blivit genom laga dom

ålagd försäkringsgivaren, må ej av denne åberopas.

Om försäkringsgivarens regressrätt.

25 §.

Har i följd av skadeförsäkring försäkringsgivaren i ersättning för skada utgivit

belopp, som försäkringshavaren ägt rätt att såsom skadestånd utkräva

av annan, inträde försäkringsgivaren i rätten mot den andre, där denne uppsåtligen

eller genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet eller ock

enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd evad han är till skadan vållande eller

icke.

Belopp, som utgivits i anledning av liv-, olycksfalls- eller sjukförsäkring,

äge försäkringsgivaren ej återkräva av den, som framkallat försäkringsfallet

eller eljest i anledning därav är pliktig att gälda skadestånd; dock att, där

i avtal om olycksfalls- eller sjukförsäkring försäkringsgivaren förbundit sig

att för sjukvårdskostnader eller andra utgifter och förluster, som olycksfallet

eller sjukdomen medfört, utgiva ersättning med verkliga beloppet av utgifterna

eller förlusterna, vad sålunda av försäkringsgivaren utgivits må återkrävas,

efter ty i första stycket är stadgat.

Om verkan av försäkringsgivarens eller försäkringstagarens obestånd m. m.

26 §.

1 mom. Där försäkringsgivaren försättes i konkurs, förfalle försäkringsavtalet

tre månader därefter. Vill försäkringstagaren före utgången av sagda

tid uppsäga avtalet, vare han därtill berättigad. Inträffar under konkurs försäkringsfall,

innan avtalet upphört att gälla, njutes för fordran, som därigenom

uppkommer, betalningsrätt i konkursen.

Vad sålunda är stadgat skall icke äga tillämpning, då vid livförsäkringsbolags

eller annan försäkringsanstalts konkurs särskild administration för

tillvaratagande av försäkringstagarens rätt enligt lag skall inträda; och gälle

i fråga om försäkring, som meddelats av understödsförening, vad därom är

i lag särskilt stadgat.

2 mom. Finnes försäkringsgivaren vid utmätning sakna tillgång att betala

sin gäld,

eller inställer han sina betalningar,

eller kommer han eljest på sådant obestånd, att det måste antagas, att han

ej kan rätteligen fullgöra vad honom enligt avtalet åligger,

vare försäkringstagaren berättigad att uppsäga avtalet, där ej ofördröjligen

efter anmaning betryggande säkerhet ställes för dess fullgörande.

3 mom. Då, enligt vad i denna paragraf är sagt, försäkringsavtal upphör

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

att gälla, vare försäkringstagare eller annan, som genom försäkringens upphörande

lider skada, berättigad till ersättning därför.

27 §.

Upphör försäkringsgivarens rätt att här i riket driva försäkringsrörelse,

äge försäkringstagaren uppsäga avtalet; och skall vad i 26 § 3 mom. är stadgat

äga motsvarande tillämpning.

Har försäkringsgivaren trätt i likvidation, skall vad i 26 § 1 och 3 mom.

stadgas äga motsvarande tillämpning; dock att avtalet förfaller först ett år

efter likvidationens början.

28 §.

Ej må försäkringsgivaren åberopa förbehåll, enligt vilket försäkringen skall

upphöra i händelse försäkringstagaren försättes i konkurs eller eljest kommer

på obestånd; dock äge i avtal om skadeförsäkring försäkringsgivaren förbehålla

sig rätt att uppsäga avtalet med fjorton dagars uppsägningstid.

Om preskription.

29 §.

Den, som vill bevaka fordringsrätt på grund av försäkringsavtal, skall i

laga ordning anhängiggöra sin talan inom tre år från det han fick kännedom

om att fordringen kunde göras gällande samt i varje fall inom fem år från

det sådant tidigast kunnat ske. Underlåtes det, vare fordringsägaren sin rätt

förlustig. Har sådan fordran kommit under dispaschörs behandling, vare så

ansett som om den blivit genom talan bevakad.

30 §.

Har försäkringsgivaren träffat förbehåll, enligt vilket fordringsägaren

skulle, vid påföljd av rättsförlust, anhängiggöra sin talan tidigare än i 29 § är

sagt, må sådan påföljd ej göras gällande, med mindre försäkringsgivaren

skriftligen förelagt fordringsägaren att inom viss tid, ej understigande sex

månader, anhängiggöra sin talan samt fordringsägaren den tid försuttit.

Förbehåll, att försäkringsgivarens ansvarighet för inträffat försäkringsfall

skall vara beroende av att den, som äger fordran på grund av försäkringsfallet,

giver försäkringsgivaren sitt anspråk till känna inom viss tid, må ej''

åberopas gent emot fordringsägare, som framställt anspråk inom sex månader

från det han fått kännedom om sin fordran.

Om förbehåll angående avtals förlängning.

31 §.

Har förbehåll träffats, att avtal om försäkring för viss tid skall, där uppsägning

ej sker, anses förlängt för tid, som överstiger ett år, må det förbehåll

ej åberopas av försäkringsgivaren, med mindre han senast en månad före

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

9

uppsägningstidens utgång givit försäkringstagaren meddelande, som innefattar

erinran om förbehållet.

Om förhandling med försäkringsgivaren.

32 §.

Har försäkringsgivaren träffat förbehåll om skyldighet för den, som skall

förhandla med honom, att personligen tillstädeskomma vid sådan förhandling,

må ej det förbehåll göras gällande, där dess tillämpning skulle medföra oskälig

kostnad eller svårighet.

Om vissa meddelanden enligt denna lag.

33 §.

Är sådant meddelande, som avses i 8, 14, 21, 31, 46 eller 48 §, inlämnat

för befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänt,

och varder det försenat eller kommer det icke fram, må ej den omständighet

föranleda, att avsändaren förlorat talan eller rättighet.

Om ogiltighet av försäkringsvillkor, som leder till uppenbar obillighet.

34 §.

Skulle försäkringsvillkor, som avviker från denna lag, i något fall leda till

uppenbar obillighet, må det, ändå att vad om avtal i allmänhet gäller ej föranleder

därtill, kunna jämkas eller lämnas utan avseende, där sådant kan anses

överensstämma med en god försäkringspraxis.

II. Om skadeförsäkring.

A. Allmänna bestämmelser.

Om skadeförsäkrings föremål.

35 §.

Till föremål för skadeförsäkring må göras varje lagligt intresse, som kan

uppskattas i penningar. Försäkringen må avse försäkringstagarens eller

tredje mans intresse.

Om försäkringsvärdet.

36 §.

Har försäkring tagits å gods utan angivande av det intresse, som är föremål

för försäkringen, skall denna antagas avse sådant intresse, som är beroende

av att värdet av själva godset icke minskas eller går förlorat, men icke

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 33.

annat intresse, som är förknippat med godset, såsom att hinder icke möter

för dess användning under viss tid eller på beräknat sätt.

37 §.

Värdet å gods, som skadats eller förstörts, skall, med undantag som i 38

och 75 §§ sägs, anses motsvara vad det omedelbart före försäkringsfallet skulle

hava kostat att få godset ersatt med nytt gods av samma slag efter avdrag av

vad godset kan hava förlorat i värde genom ålder och bruk, nedsatt användbarhet

eller annan omständighet.

Vid beräknande av ersättning för skada å byggnad, som blivit av försäkringshavaren

iståndsatt eller återuppförd, må avdraget ej avse annat än skillnaden

mellan nytt och gammalt.

38 §.

Varor, som av en yrkesidkare tillverkats eller anskaffats för att försäljas,

skola uppskattas till det pris, som de kunna antagas hava bort inbringa, om

han omedelbart före försäkringsfallet sålt dem till annan för försäljning i rörelse

av samma slag. Vid uppskattningen skall alltså hänsyn tagas till undgången

försäljningskostnad eller handelsrisk, uppkommen räntevinst eller annan

dylik besparing.

39 §.

Ej vare försäkringsgivaren pliktig att såsom ersättning för inträffad skada

utgiva större belopp än som erfordras för förlustens täckande, ändå att överenskommet

försäkringsbelopp är större.

Innebär avtalet, att om skada timar, den skall ersättas efter visst angivet

värde å gods, varå försäkring tagits, eller att ersättning eljest skall utgå efter

grund, som icke finnes i denna lag stadgad, vare överenskommelsen bindande

för försäkringsgivaren, så vitt han icke gitter visa, att med tillämpning därav

ersättningen komme att uppgå till högre belopp än som erfordras för förlustens

täckande.

Om underförsäkring.

40 §.

Finnes försäkringsbeloppet understiga det försäkrade intressets värde, vare

försäkringsgivaren, där ej annat framgår av omständigheterna, ansvarig allenast

för så stor del av inträffad skada, som svarar mot förhållandet mellan

försäkringsbeloppet och sagda värde.

Om dubbelförsäkring.

41 §.

Är samma intresse försäkrat hos flera försäkringsgivare mot samma fara,

vare envar försäkringsgivare gent emot försäkringshavaren ansvarig såsom

vore han ensam försäkringsgivare.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

11

42 §.

Äro flera försäkringsgivare ansvariga för skada, och överstiger summan av

de särskilda ansvarighetsbeloppen den ersättning, som i det hela tillkommer

försäkringshavaren, varde ansvarigheten försäkringsgivarna emellan fördelad

efter förhållandet mellan ansvarighetsbeloppen. Uppkommer brist hos någon,

skall den fördelas å de övriga efter det förhållande här ovan är sagt.

43 §.

Har förbehåll träffats, enligt vilket försäkringsgivaren skulle vara helt

eller delvis fri från ansvarighet såframt samma intresse är eller varder försäkrat

jämväl hos annan försäkringsgivare, äge försäkringshavaren likväl rätt

till ersättning för inträffad skada i den mån han icke på grund av annan försäkring

kan utfå sådan ersättning. Hava flera försäkringsgivare meddelat

försäkring av samma intresse, och har envar av dem- betingat sig ansvarsfrihet

såsom nyss är nämnt, vare, utan hinder därav, envar ansvarig i förhållande

till det belopp, för vilket han skolat svara om försäkringen varit meddelad

av honom allena; yppas brist hos någon av försäkringsgivarna, vare de

övriga efter nyssnämnda förhållande ansvariga för bristen.

Slutes försäkringsavtal sålunda, att icke blott ansvarigheten utan även rätten

till premie är beroende av att annan försäkring ej är meddelad, äge stadgandena

i första stycket ej tillämpning.

Utan hinder av stadgandena i första stycket stånde försäkringsgivaren öppet

att göra sin ansvarighet beroende av att det intresse försäkringen avser

hålles till viss del oförsäkrat.

44 §.

Försäkringshavare, som hos försäkringsgivaren framställer anspråk i anledning

av inträffat försäkringsfall, vare pliktig att därvid lämna uppgift å

försäkring, varigenom samma intresse må hava försäkrats av annan försäkringsgivare.

Försummas det, och kan försummelsen anses hava länt försäkringsgivaren

till men, vare denne i mån därav berättigad till skäligt avdrag å

ersättningsbeloppet eller till fullständig befrielse från ansvarighet.

Innehåller försäkringsavtal förbehåll, enligt vilket anmälan om försäkring

hos annan försäkringsgivare skall göras i annat fall än i första stycket sägs,

må avtalet ej av försäkringsgivaren åberopas, så vitt däri är utsatt annan påföljd

för underlåtenhet än som i första stycket är för där avsett fall stadgad.

Om fareiikniiijt.

45 §.

Varder faran ökad genom en med försäkringshavarens vilja tillkommen

ändring i förhållande, varom uppgift intagits i försäkringsbrevet eller som

försäkringstagaren vid avtalets slutande uppgivit för försäkringsgivaren, och

är ej ökningen av sådan beskaffenhet, att försäkringsgivaren måste anses hava

tagit den i beräkning, vare denne fri från ansvarighet, där det kan antagas,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kung!,. Maj:ts proposition nr 83.

att han, om det genom ändringen uppkomna förhållandet förefunnits vid avtalets

slutande, över huvud ej skulle hava meddelat försäkring.

Kan det antagas, att försäkringsgivaren väl skulle hava meddelat försäkring

men i avseende å premie eller eljest uppställt andra villkor än i avtalet

upptagits, vare hans ansvarighet begränsad till vad i betraktande härav svarar

mot den utfästa premien. Har försäkringsgivaren icke tagit återförsäkring

såsom eljest skulle hava skett, skall hans ansvarighet därefter lämpas.

Angår avtalet sjöförsäkring eller annan transportförsäkring, gälle, i stället

för vad i andra stycket stadgas, att försäkringsgivaren för inträffat försäkringsfall

svarar endast i den mån det visas, att farans ökning varit utan betydelse

för försäkringsfallets inträffande eller skadans omfattning.

46 §.

Har faran ökats genom en utan försäkringshavarens vilja tillkommen ändring

i sådant förhållande, som i 45 § avses, och har försäkringshavaren

utan skälig anledning underlåtit att giva försäkringsgivaren meddelande därom,

vare lag som där sägs.

47 §.

ökas faran såsom i 45 eller 46 § sägs, äge försäkringsgivaren rätt att uppsäga

avtalet att upphöra fjorton dagar efter uppsägningen.

48 §.

Får försäkringsgivaren kännedom därom att faran ökats, och giver han ej

utan oskäligt uppehåll försäkringshavaren meddelande, att och i vilken omfattning

han vill bliva från ansvarighet fri, må sådan befrielse ej vidare av

honom påkallas.

49 §.

ökning av faran vare utan inverkan å försäkringsgivarens ansvarighet, där

förhållande, vari ändring ägt rum, blivit återställt eller farans ökning eljest

upphört att vara av betydelse.

Lag samma vare, där åtgärd, som medfört ökningen, haft till ändamål att

förekomma skada å person eller egendom samt företagits under sådana omständigheter,

att åtgärden måste anses försvarlig.

50 §.

Ej må försäkringsgivaren åberopa förbehåll, enligt vilket ökning av faran

skall verka rubbning i hans ansvarighet i andra fall eller i annan omfattning

än i 45—49 §§ sägs. I fråga om bestämmelserna i 45 § andra och tredje

stycket gälle dock, att vardera kan genom förbehåll göras tillämplig i stället

för den andra.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må i avtal om försäkring å gods träffas

förbehåll, att om försäkringen gäller till förmån för tredje man och godset

finnes i försäkringstagarens besittning, åtgärd eller udderlåtenhet av denne

skall hava samma verkan som åtgärd eller underlåtenhet av försäkringshavaren.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

13

Om säkerhetsföreskrifter.

Öl §.

Åsidosattes viss i försäkringsavtalet meddelad föreskrift, vars iakttagande

är ägnat att förebygga eller begränsa skada, vare försäkringsgivaren ersättningsskyldig

endast om och i den mån skadan, efter vad antagas må, skulle

hava inträffat även om föreskriften blivit iakttagen. Framgår av omständigheterna,

att underlåtenheten icke kan läggas den till last, som haft att tillse,

att föreskriften iakttogs, vare den utan inverkan å försäkringsgivarens ersättningsskyldighet.

År anledning att befara, att säkerhetsföreskrift jämväl i framtiden kommer

att åsidosättas, äge försäkringsgivaren'' uppsäga avtalet att upphöra en

vecka efter uppsägningen.

Förbehåll, att försäkringsgivaren, där meddelad föreskrift ej iakttages, skall

vara fri från ersättningsskyldighet i vidare mån än förut i denna paragraf är

sagt, må ej av honom åberopas.

Om åtgärder till avvärjande av skada.

52 §.

Då försäkringsfall inträffar eller kan befaras vara omedelbart förestående,

åligger det försäkringshavaren att efter förmåga sörja för avvärjande och

minskning av skadan samt att, där ersättningsskyldighet åligger tredje man,

vidtaga erforderliga åtgärder för bevarande av försäkringsgivarens rätt mot

denne. Föreskrift, som försäkringsgivaren i sådant avseende meddelar, har

försäkringshavaren att så vitt möjligt efterkomma.

Åsidosätter försäkringshavaren uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet

vad honom sålunda åligger, och kan det antagas, att åsidosättandet länt försäkringsgivaren

till men, vare denne i mån därav berättigad till skäligt avdrag

å ersättningsbelopp, som eljest bort utgå, eller till fullständig befrielse från

ersättningsskyldighet. Förbehåll, enligt vilket underlåtenhet som nu är sagd

skulle hava inverkan i annat fall eller i vidare män än här stadgas, må ej åberopas

av försäkringsgivaren.

53 §.

, Har försäkringshavaren för åtgärd, som i 52 § avses, fått vidkännas utgift

eller annan uppoffring, som efter omständigheterna är att anse såsom skälig,

vare försäkringsgivaren skyldig att ersätta sådan kostnad, ändå att försäkringsbeloppet

därigenom överskrides.

Föreligger underförsäkring, skall vad i 40 § föreskrives äga motsvarande

tillämpning å kostnad, som här avses.

Vad sålunda stadgats skall icke gälla i fråga om kreatursförsäkring.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

Om försäkring av tredje mans intresse.

54 §.

Har försäkring tagits å gods utan angivande av det intresse försäkringen

avser, skall försäkringen, där ej annat framgår av omständigheterna, anses

gälla till förmån för envar, som, i egenskap av ägare, panthavare eller innehavare

av annan rättighet till godset eller emedan han i anledning av avtal

om godset står faran för detta, har intresse av att dess värde icke minskas

eller går förlorat. I fråga om sjöpanträtt skall vad sålunda stadgats äga tilllämpning

endast om panträtten är förbunden med personlig fordran hos pantens

ägare.

Är förbehåll träffat, enligt vilket försäkringen skall upphöra i händelse

äganderätten till godset övergår å annan, vare ny ägare dock, där försäkringsfall

inträffar inom fjorton dagar, berättigad till ersättning för liden skada, i

den mån han icke på grund av försäkring, som han själv tagit, äger rätt till

gottgörelse för skadan. Vad sålunda stadgats skall icke äga tillämpning i

fråga om sjöförsäkring å fartyg eller kreatursförsäkring.

55 §.

Har någon erhållit försäkring å personlig lösegendom, skall försäkringen,

så vitt ej annat framgår av omständigheterna, anses omfatta jämväl egendom,

som tillhör hans make eller hos honom mantalsskrivet barn eller annan av

hans husfolk.

56 §.

Gäller försäkring till förmån för tredje man, äge försäkringstagaren likväl,

såframt ej annat kan anses vara avtalat mellan honom och tredje mannen

eller eljest följer av särskilt rättsförhållande mellan dem, rätt att med försäkringsgivaren

träffa avgörande om försäkringens ändring eller upphörande, så

ock att mottaga uppsägning eller annat meddelande rörande försäkringen.

Skulle försäkringstagaren sakna den rätt nu är sagd, vare åtgärd, som av

honom eller mot honom vidtages, likväl gällande mot tredje mannen, utan så

är att försäkringsgivaren insett eller bort inse rätta förhållandet. Rörer avtalet

sjöförsäkring eller annan transportförsäkring å varor, å vilka utfärdats

konnossement eller fraktsedelsdubblett, vare åtgärden gällande mot tredje mannen

endast såframt försäkringstagaren företer försäkringsbrevet för erforderlig

anteckning om åtgärden.

57 §.

Då försäkringsfall inträffat, äge tredje man, till vars förmån försäkringen

gäller, rätt till utfallande ersättningsbelopp, ändå att försäkringstagaren ej

före försäkringsfallet underrättat honom om försäkringen.

Försäkringstagaren äge dock förhandla med försäkringsgivaren och uppbära

ersättningsbeloppet, såframt icke tredje mannen är i avtalet namngiven

eller eljest bestämt utmärkt eller han anmält sig vilja själv bevaka sin rätt.

Rörer avtalet sjöförsäkring eller annan transportförsäkring å varor, å vilka

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

15

utfärdats konnossement eller fraktsedelsdubblett, äge försäkringstagaren den

behörighet nu är sagd endast såframt han företer försäkringsbrevet för erforderlig

anteckning om åtgärden.

58 §.

Gäller försäkring å gods till förmån för någon, som till säkerhet för fordran

har panträtt i godset, äge han, ändå att fordringen ej är till betalning

förfallen, framför ägaren rätt att ur utfallande ersättningsbelopp utfå sin

fordran, såvida icke ägaren genom att avhjälpa skadan eller på annat sätt

bereder panthavaren samma säkerhet som han ägt före försäkringsfallet. Lag

samma vare, där försäkringen gäller till förmån för någon, som har rätt att

kvarhålla godset till säkerhet för förfallen fordran.

Ersättningsbelopp för gods, som är utmätt, skall, om borgenären det yrkar,

utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet gods, som satts i

kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet, där part det äskar, utgivas

till överexekutor; och har denne att med beloppet förfara på sätt i 186 §

utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.

I fråga om rätt för vissa innehavare av inteckning i fast egendom, tomträtt

eller vattenfallsrätt att njuta betalning ur brandskadeersättning gälle, i stället

för föreskrifterna i 56 och 57 §§ samt första och andra styckena i förevarande

paragraf, vad som finnes stadgat i 86—88 §§ samt i särskild lag.

B. Om transportförsäkring.

1. Om sjöförsäkring.

59 §.

Med sjöförsäkring förstås i denna lag försäkring mot fara, för vilken det

försäkrade intresset utsättes under sjötransport. Omfattar försäkring jämte

sjöfara tillika annan fara, den där står i samband med transporten, vare försäkringen

i sin helhet att anse såsom sjöförsäkring.

Hänför sig försäkring till fartyg, som är upplagt eller befinner sig å slip

eller i docka eller eljest är stillaliggande, eller till varor i sådant fartyg, den

försäkring skall ock såsom sjöförsäkring anses.

60 §.

Sjöförsäkring omfattar, där ej i lag eller avtalet särskilt undantag gjorts,

varje slag av fara, för vilken det försäkrade intresset utsättes.

61 §.

För den ersättningsskyldighet, som kan komma att åligga försäkringshavaren

gent emot tredje man, vare försäkringsgivaren ansvarig i det fall, att ur fartyg

eller frakt utgår ersättning för skada, som uppkommit genom fartygs sammanstötning

eller genom händelse, som enligt 223 a § sjölagen skall anses lika med

sådan sammanstötning.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kung!. Maj:ts proposition nr SS.

Föreligger underförsäkring, skall vad i 40 § stadgas äga tillämpning å ersättning,

som här avses.

62 §.

Försäkringsgivaren vare ej skyldig att ersätta skada, som är en följd endast

av slitning, ålder eller röta eller som åkommit varor på grund av deras bristfälliga

inpackning eller deras egen beskaffenhet, såsom när spannmål sammanbrinner,

flytande varor avdunsta eller utlaka, frukt eller annat födoämne ruttnar

eller kreatur dör.

63 §.

Avser försäkring redarens intresse, och uppkommer skada därav, att fartyget,

när det senast avgick från hamn, icke var i sjövärdigt skick, behörigen utrustat

och bemannat eller försvarligen lastat eller försett med erforderliga

skeppshandlingar, den skada vare försäkringsgivaren endast i det fall skyldig

att ersätta, att varken redaren eller befälhavaren skäligen kan antagas hava

insett eller bort inse, att bristen förefanns.

64 §.

Har utredning av gemensamt haveri ägt rum i vederbörlig ordning, skall det

bidrag till haveriet, som enligt utredningen belöper å försäkrat intresse, ersättas

av försäkringsgivaren.

Föreligger undersförsäkring, skall vad i 40 § stadgas äga tillämpning å bidrag,

som här avses.

65 §.

Har i befraktningsavtal stadgats, att utredning av gemensamt haveri skall

äga rum efter bestämmelser, som avvika från vad i lag föreskrivits, och stå

bestämmelserna i överensstämmelse med internationell eller här i landet rådande

sedvänja, äge försäkringsgivaren ej till befrielse från ansvarighet åberopa,

att bestämmelserna vunnit tillämpning.

66 §.

Utan hinder därav, att skada såsom hänförlig till gemensamt haveri skall

helt eller delvis ersättas av deltagare i haveriet, äge försäkringshavaren att

av försäkringsgivaren kräva den ersättning för skadan, som enligt försäkringsavtalet

kan ifrågakomma.

Utbetalar försäkringsgivaren sådan ersättning, inträder han i försäkringshavarens

rätt gent emot annan deltagare i haveriet, dock, där underförsäkring

föreligger, endast till så stor del som svarar mot förhållandet mellan försäkringsbeloppet

och försäkringsvärdet.

67 §.

Varder transport, som enligt försäkringsavtalet skall äga rum med visst

fartyg, verkställd med annat fartyg, vare försäkringsgivaren fri från ansvarighet,

där antagas må, att försäkringsgivaren med kännedom om förändringen

skulle hava helt eller delvis avhållit sig från försäkringens meddelande eller

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

17

betingat sig högre premie eller andra villkor eller ock tagit återförsäkring för

belopp, som nu ej återförsäkrats.

Sker förändringen efter det transporten börjat, vare försäkringsgivaren likväl

ansvarig för inträffande försäkringsfall, där förändringen skett utan försäkringshavarens

samtycke eller måst företagas i anledning av en händelse, som

försäkringen omfattar.

68 §.

Har under transport skett avvikelse från väg eller farvatten, som i avtalet

angivits eller måste antagas vara förutsatt, upphöre försäkringsgivarens ansvarighet,

med mindre avvikelsen företagits utan försäkringshavarens samtycke.

Vad nu är sagt skall icke äga tillämpning i fråga om avvikelse, som måst

företagas med anledning av en av försäkringen omfattad händelse eller skett

i syfte att förekomma skada å person eller egendom under sådana omständigheter,

att åtgärden kan anses försvarlig; dock vare försäkringsgivaren, där ej

fartyget så snart ske kan återföres till rätt väg eller överenskommet farvatten,

fri från ansvarighet för skada, som i ty fall inträffar.

Har försäkringsgivarens ansvarighet upphört efter ty nu är sagt, men återföres

fartyget till rätt väg eller överenskommet farvatten, svare han för försäkringsfall,

som därefter inträffar, dock endast i den mån avvikelsen varit

utan betydelse för försäkringsfallets inträffande eller skadans omfattning.

69 §.

Då fartyg eller redaren tillhörig last genom bärgning av annat fartyg eller

ombordvarande gods lidit skada, mot vilken försäkring tagits, vare försäkringsgivaren

icke pliktig att ersätta skadan, i den mån den måste anses gottgjord

genom bärgarlön.

70 §.

Där i följd av händelse, som försäkringen omfattar, fartyg genom sjunkning,

strandning eller annorledes kommit i sådant läge, att det ej kan för rimlig

kostnad bärgas, eller ock så skadats, att det icke kan för rimlig, kostnad göras

för sitt ändamål användbart, äge försäkringshavaren samma rätt till ersättning

som om total förlust inträffat.

Lag samma vare, där i följd av händelse, som försäkringen omfattar, varor

kommit i sådant läge eller lidit sådan skada, som här förut avses, eller blivit

upplagda å plats, från vilken de icke kunna avhämtas inom rimlig tid och för

rimlig kostnad.

71 §.

Har all underrättelse om fartyg uteblivit under tre gånger så långt tid som

kan antagas i allmänhet åtgå för fartygets resa från den ort, där det sist

avhördes, till närmaste bestämmelseort, dock under minst tre månader, eller

har fartyget övergivits av besättningen och icke inom tre månader därefter

kommit till rätta, då äge försäkringshavaren samma rätt till ersättning som om

total förlust inträffat.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 28 Käft. (Nr 88.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

Vad sålunda stadgats galle jämväl ombordvarande gods, där varken fartyget

eller godset kommit till rätta inom tid som nu sagts.

72 §.

Där fartyg eller varor av främmande makt lagts under embargo eller uppbringats

eller anhållits genom annan dylik åtgärd och frigivning ej skett inom

sex månader efter åtgärdens vidtagande, äge försäkringshavaren samma rätt till

ersättning som om total förlust inträffat. Vill försäkringshavaren begagna den

rätt, give han det försäkringsgivaren till känna inom tre månader efter det

han måste antagas hava erhållit kännedom om de omständigheter, å vilka

rätten grundas; sker det ej, vare han rätten förlustig.

73 §.

Utbetalar försäkringsgivaren ersättning för total förlust, och finnes av vad

som sålunda ersättes något i behåll, inträde försäkringsgivaren i försäkringsliavarens

rätt därtill; och åligge förty försäkringshavaren att hålla försäkringsgivaren

till hända alla för försäkringshavaren tillgängliga handlingar rörande

rätten till det, som finnes i behåll.

Föreligger underförsäkring, äge försäkringsgivaren dock ej rätt till större

andel i det, som finnes i behåll, än som svarar emot förhållandet mellan försäkringsbeloppet

och försäkringsvärdet.

74 §.

Har under försäkringstiden haveri inträffat flera gånger, ersätte försäkringsgivaren

skadan, ändå att ersättningsbeloppen sammanlagda överstiga försäkringsbeloppet.

När skada timat, äge försäkringsgivaren befria sig från vidare ansvarighet

genom att utbetala hela försäkringsbeloppet och ersätta utgift eller annan

skälig uppoffring, som försäkringshavaren för avvärjande eller minskning av

skadan fått vidkännas, innan han fått kännedom om att försäkringsgivaren

vill utöva den rätt som nu sagts. I fall, som här avses, skall vad i 73 § är

stadgat icke äga tillämpning.

75 §.

Värdet av handelsvaror, å vilka försäkring tagits mot skada under sjötransport,

skall anses motsvara det pris, som vid tiden för transportens början var

i avlastningsorten gällande för sådana varor levererade fritt i fartyg eller

å banvagn eller annat fortskaffningsmedel, med tillägg av dels tio procent av

detta pris, dels ock kostnad för sedvanlig försäkring samt sådan frakt, som

enligt fraktavtalet skulle utgå även om transporten icke fullbordades.

76 §.

Där försäkring jämlikt bestämmelse i avtalet eller i följd av uppsägning,

som försäkringsgivaren av annan grund än utebliven premiebetalning verkställt,

skulle upphöra att gälla å tid, då fartyget befinner sig till sjöss, fort
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

19

fare likväl försäkringen att gälla intill utgången av den dag, då fartyget ankommer

till första hamn.

Kommer avtalet sålunda att gälla för tid, för vilken premie icke erlagts, äge

försäkringsgivaren rätt att åtnjuta premie jämväl för den tid.

2. Om annan transportförsäkring.

77 §.

Annan transportförsäkring än sjöförsäkring omfattar, där ej i lag eller avtalet

särskilt undantag gjorts, varje slag av fara, för vilken det försäkrade

intresset utsättes under transporten.

78 §.

Vad i 62, 67, 68 samt 72—75 §§ är i fråga om sjöförsäkring stadgat skall

äga motsvarande tillämpning i fråga om annan transportförsäkring.

C. Om brandförsäkring.

79 §.

I avtal om brandförsäkring skall med brand förstås eld, som är kommen

lös. b ör skada genom eld, som icke är brand, är försäkringsgivaren icke ansvarig.

Såsom brandskada anses alltså icke:

skada genom rök eller sot från lampa eller från uppgjord eld i spis eller

kakelugn,

skada därigenom att från eldstad eller vid tobaksrökning glöd nedfaller

och sveder matta eller klädespersedel, eller

skada, som upphettat föremal, det där icke är i brand, åstadkommer å annat

föremål, utan att detta råkar i brand.

Däremot är försäkringsgivaren ansvarig för skada, som uppstår därigenom

att hetta eller rök från ett föremal, som är i brand, genom svedning eller annorledes

skadar annat föremål, utan att detta råkar i brand.

80 §.

Skada å föremål genom brand, som uppkommer till följd därav, att föremålet

blivit för kokning, strykning, torkning, rökning eller dylikt utsatt för

värme, vare försäkringsgivaren ej skyldig att ersätta.

81 §.

Skada genom åskslag vare under brandförsäkring inbegripen, ändå att brand

ej uppstått.

Har försäkringsgivaren iklätt sig ansvarighet för sådan genom explosion

orsakad skada, som icke är en följd av brand, skall vad i denna lag sägs om

brandförsäkring äga motsvarande tillämpning.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

82 §.

Såsom brandskada skall ock anses, att föremal i samband med brand förkommer

eller stjäles eller att det skadas vid skälig åtgärd till förekommande

eller hämmande av brand eller till bärgning undan brand. Har vid sådan åtgärd

föremål uppoffrats, vare lag samma, ändå att branden ej hotade något under

försäkringen inbegripet föremål.

83 §.

Finnes gods, då skada inträffar, å annan plats än försäkringstagaren vid

avtalets ingående uppgivit, vare försäkringsgivaren likväl ansvarig, med mindre

det kan antagas, att han, om den plats varit uppgiven, skulle hava avhållit sig

från försäkringens meddelande eller betingat sig högre premie eller tagit återförsäkring

för belopp, som nu ej aterförsäkrats.

Ändå att sådant fall ej är för handen, skall brandskada, som åkommer personlig

lösegendom medan den tillfälligtvis finnes a annan plats inom riket än

den i avtalet angivna, ersättas av försäkringsgivaren intill ett belopp motsvarande

femtio procent av försäkringsbeloppet, dock högst tretusen kronor.

84 §.

Är försäkringsavtal gällande för ett ar, och varder det ej a någondera sidan

uppsagt senast en vecka före försäkringstidens utgång, skall avtalet anses förlängt

för ett år i sänder.

85 §.

Har försäkringshavarens make föranlett försäkringsfallets inträffande, skall,

där ej makarna på grund av söndring eller efter vunnen hemskillnad leva åtskilda,

vad i 18 och 19 §§ stadgas äga tillämpning såsom hade försäkringsfallet

framkallats av försäkringshavaren.

86 §.

Timar brandskada å byggnad, som hör till fast egendom, vare den som i egendomen

har inteckning för fordran berättigad att, på sätt därom är särskilt

stadgat, njuta betalning eller säkerhet, såframt utfallande ersättning överstiger

en tiondel av försäkringsbeloppet för egendomens åbyggnad.

87 §.

Har anmälan om inteckningshavarens namn och adress gjorts hos försäkringsgivaren,

vare uppsägning av försäkringsavtalet eller avtalad ändring däri

utan inverkan å den rätt, som tillkommer inteckningshavaren på grund av

försäkringsfall, som inträffar, innan en månad förflutit efter det han underrättats

om uppsägningen eller ändringen; och skall sådan underrättelse anses

meddelad, då den i rekommenderat brev avsänts under den uppgivna adressen.

Varder'' premie ej i rätt tid erlagd av försäkringstagaren, må försäkringsgivaren

ej gent emot inteckningshavare, vars namn och adress blivit hos honom

anmälda, åberopa försäkringstagarens dröjsmål till befrielse från ansva
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr SS.

21

righet, med mindre inteckningshavaren underrättats, att premien är ogulden,

och därefter en vecka förflutit.

Ej må eljest försäkringsgivare till befrielse från ansvarighet gent emot inteckningshavare

åberopa omständighet, som beror av annan än denne.

88 §.

Vad i 86 och 87 §§ stadgas om inteckningshavare gälle ock den, som för

ogulden köpeskilling äger fordran med förmånsrätt, som avses i 11 kap. 2 §

jordabalken.

Har någon för fordran inteckning i tomträtt eller vattenfallsrätt, och är

brandförsäkring tagen å byggnad, som hör till tomträtten eller vattenfallsrätten,

vare i fråga om inteckningshavarens rätt på grund av försäkringen

bestämmelserna i 86 och 87 §§ likaledes tillämpliga.

D. Om kreatursförsäkring.

89 §.

Har inom en månad efter försäkringstidens utgång djur dött eller måst

dödas på grund av sjukdom eller olycksfall, som inträffat under försäkringstiden,

svare försäkringsgivaren likasom under försäkringstiden.

90 §.

Ersättning för djur, som i följd av sjukdom eller olycksfall dött eller måst

dödas, skall beräknas efter det värde djuret då skulle hava ägt, om sjukdomen

eller olycksfallet icke inträffat.

E. Om ansvarighetsförsäkring.

91 §.

Har försäkring tagits mot den ansvarighet för skada, som vid en i avtalet avsedd

händelse kan åligga någon gent emot annan (ansvarighetsförsäkring),

och har sådan händelse inträffat under försäkringstiden, äge rätt till ersättning

rum, ändå att skadan yppat sig först senare.

92 §.

Har den, som lidit skada, mot försäkringshavaren anhängiggjort talan om

utbekommande av skadestånd, och har denne i anledning därav fått vidkännas

kostnad, som skäligen ej kunnat undvikas, ersätte försäkringsgivaren kostnaden,

ändå att försäkringsbeloppet därigenom överskrides.

Utan hänsyn till försäkringsbeloppets storlek skall ock utdömd ränta å

skadeståndsbelopp, som försäkringshavaren förpliktats gälda, eller å den del

av sådant belopp, för vilken försäkringsgivaren svarar, ersättas av denne.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kung1. Maj.ts proposition nr 38.

93 §.

Vill försäkringsgivaren, med tillämpning av villkor i avtalet, påfordra, att

försäkringshavaren skall söka ändring i dom, som i rättegång mot tredje man

gått försäkringsliavaren emot, vare lian pliktig att verkställa sådan nedsättning

av penningar som må vara stadgad för rätt att fullfölja talan, så ock att,

så långt avtalat försäkringsbelopp förslår, ställa säkerhet, som enligt lag erfordras

för undvikande av verkställighet av domen.

94 §.

Förbehåll, enligt vilket försäkringsgivaren skall vara fri från ansvarighet, i

händelse försäkringshavaren utan försäkringsgivarens medgivande utbetalar ersättning

till den, som lidit skada, eller eljest godkänner fordrat ersättningsbelopp,

vare utan verkan, så vitt ersättningsanspråket uppenbart var lagligen

grundat.

Åsidosätter försäkringshavaren avtalad bestämmelse rörande skyldighet att

i rättegång om skadestånd anlita ombud, som är i avtalet angivet eller kan

komma att av försäkringsgivaren anvisas, skall dom, varigenom skadeståndsskyldighet

blivit försäkringshavaren ålagd, icke gent emot försäkringsgivaren

anses innefatta bindande fastställelse av försäkringshavarens förpliktelse; och

äge denne i ty fall ej den rätt till ersättning för rättegångskostnad som i 92 §

sägs. Förbehåll om annan påföljd än nu sagts må ej av försäkringsgivaren

åberopas.

95 §.

Försäkringshavaren vare icke berättigad att på grund av försäkringen uppbära

ersättning i vidare mån än han gottgjort den, som lidit skada, eller denne

lämnat sitt samtycke.

Har ersättning utbetalats utan att den, som lidit skada, erhållit gottgörelse

eller lämnat sitt samtycke till utbetalningen, och kan denne sedermera icke

utfå det honom tillkommande skadestånd av försäkringshavaren, äge han av

försäkringsgivaren utbekomma vad som brister, dock ej högre belopp än denne

utbetalat till försäkringshavaren.

Har försäkringshavare, som försättes i konkurs, hos försäkringsgivaren innestående

ersättningsbelopp, som försäkringshavaren icke äger lyfta utan samtycke

av den, som lidit skada, äge denne, där ej konkursboet till honom utbetalar

beloppet, rätt att få försäkringshavarens anspråk mot försäkringsgivaren

på sig överlåtet; och åligger i ty fall konkursförvaltaren att hålla honom

till hända alla i konkursboets ägo befintliga handlingar rörande försäkringen,

i den mån det erfordras för beloppets utbekommande.

96 §.

Har efter inträffande av händelse, som kan medföra betalningsskyldighet

för försäkringsgivaren, mellan denne och försäkringshavaren träffats uppgörelse

rörande betalningsskyldighetens omfattning, vare uppgörelsen utan verkan

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

23

i den man det visas, att försäkringshavaren handlat i syfte att undandraga den,

som lidit skada, det honom tillkommande skadestånd och att försäkringsgivaren

insett eller bort inse detta.

III. Om livförsäkring.

Allmänna bestämmelser.

97 §.

Livförsäkring för dödsfall eller för livsfall må tagas å försäkringstagarens

eller å annan persons liv.

98 §.

Skall premiebetalningen ske periodvis, vare försäkringstagaren ej pliktig

att hålla försäkringen vid makt genom betalning av premie för en senare

period.

99 §.

Ej må försäkringsgivaren till minskning av sin ansvarighet åberopa, att

faran ökats genom ändring i visst förhållande, utan så är att i försäkringsbrevet

angivits, såväl att sådan ändring innefattar ökning av faran som ock

vilken påföljd ändringen medför.

100 §.

Har den, å vars liv försäkring för dödsfall tagits, berövat sig livet innan

tre år förflutit från det försäkringen togs eller senast återupplivades, vare

försäkringsgivaren fri från ansvarighet, med mindre det måste antagas, att vid

fösäkringens tagande eller återupplivande någon tanke på självmord ej förefanns

och att handlingen skulle hava företagits även om försäkringen ej varit

för handen.

101 §.

De i denna lag givna stadganden om försäkringsgivarens frihet från ansvarighet

i vissa fall äge ej inflytande på frågan om den skyldighet, som kan

åligga honom att helt eller delvis utgiva den på försäkringen belöpande andelen

av premiereserven.

Om kapitalförsäkring.

102 §.

Vill försäkringstagaren, att försäkringsbeloppet skall tillfalla annan, må

han insätta denne såsom förmånstagare. Sådant förordnande må av försäkringstagaren

när som helst återkallas, såframt han ej gent emot förmånstagaren

förbundit sig att låta förordnandet stå vid makt. Efter försäkringstagarens

död må ej återkallelse äga rum.

103 §.

Förordnande om förmånstagares insättande eller återkallelse av sådant förordnande

skall, för att vara gällande, skriftligen meddelas försäkringsgivaren

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

eller ock genom dennes försorg intagas i försäkringsbrevet eller därå antecknas.

104 §.

Är förmånstagare insatt, skall försäkringsbelopp, som utfaller efter försäkringstagarens

död, ej ingå i dennes kvarlåtenskap.

Har försäkringstagaren efterlämnat make, bröstarvinge, adoptivbarn eller

dess bröstarvinge, skall, där förordnandet hade kunnat av försäkringstagaren

återkallas, försäkringsbeloppet, så vitt fråga är om efterlämnad stärbhusdelägares

giftorätt, rätt till vederlag eller laglott, behandlas så som om beloppet

tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom testamente.

Huru efter försäkringstagarens död hans borgenärer i visst fall äga hålla

sig till försäkringsbeloppet, stadgas i andra stycket av 116 §.

105 §.

Vid tolkning av bestämmelser om förmånstagares rätt till försäkringsbelopp,

som utfaller efter försäkringstagarens död, skall, där ej annat framgår

av omständigheterna, iakttagas följande:

Har försäkringstagaren betecknat sin make såsom förmånstagare, skall,

där han vid sin död var omgift, förordnandet gälla till förmån för den, med

vilken han då levde i äktenskap.

Äro försäkringstagarens barn insatta såsom förmånstagare, skall förordnandet

gälla till förmån för bröstarvinge, adoptivbarn eller dess bröstarvinge

och, där flera sådana förmånstagare finnas, envar av dem äga del i försäkringsbeloppet

efter de grunder, som gälla i fråga om arvsrätt efter försäkringstagaren.

Har försäkringstagaren insatt make och barn såsom förmånstagare, skall,

såframt flera förmånstagare finnas, envar av dem taga del i försäkringsbeloppet

efter de grunder, som vid dödsfall gälla i fråga om bodelning och om

sådan förmånstagares arvsrätt.

Äro försäkringstagarens arvingar insatta såsom förmånstagare, tage envar

av dem del i försäkringsbeloppet efter de grunder, som gälla i fråga om arvsrätt

efter försäkringstagaren.

Innehåller försäkringstagarens förordnande, att hans »anhöriga» skola vara

förmånstagare, gälle förordnandet till förmån för hans make och arvingar;

och tage de i försäkringsbeloppet del efter de grunder, som vid dödsfall gälla

i fråga om bodelning och arvsrätt; dock att, om bröstarvinge, adoptivbarn

eller dess bröstarvinge ej finnes, hela beloppet tillfaller maken.

106 §.

Har den, som å sitt liv tagit försäkring för dödsfall, insatt viss person såsom

förmånstagare, skall, där denne avlider före försäkringstagaren, förordnandet

anses förfallet.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

25

107 §.

Där enligt avtalet försäkringsbeloppet skall utbetalas, då försäkringstagaren

dör eller uppnår viss ålder, skall förordnande, som innefattar insättande

av förmånstagare, anses gälla allenast för dödsfall.

108 §.

Utan binder av att förmånstagare är insatt äge försäkringstagaren genom

överlåtelse, pantsättning eller annorledes förfoga över den rätt, försäkringsavtalet

medför gent emot försäkringsgivaren.

Har försäkringstagaren gent emot förmånstagaren förbundit sig att låta

förordnandet stå vid makt, skall han därmed anses hava utfäst sig att icke

utan dennes samtycke vidtaga förfogande, som inskränker förmånstagarens

rätt.

109 §.

Den, som är insatt såsom förmånstagare, må ej, ändå att förordnandet därom

skall stå vid makt, genom överlåtelse, pantsättning eller annorledes under

försäkringstagarens livstid förfoga över den rätt förordnandet medför.

no §.

Har den, som tagit försäkring å annans liv eller eljest på sådana villkor

att tiden för försäkringsbeloppets utbetalande icke är beroende av försäkringstagarens

död, avlidit innan beloppet förföll till betalning, äge förmånstagare,

där sådan är insatt, den rätt, som tillkommit försäkringstagaren.

in §•

överlåter försäkringstagaren den rätt försäkringsavtalet medför gent emot

försäkringsgivaren, och är förmånstagare insatt utan att försäkringstagaren

förbundit sig att låta förordnandet stå vid makt, skall förordnandet anses

förfallet.

112 §.

Pantsättning av rätt på grund av livförsäkringsavtal medför ej, att förordnande

om förmånstagares insättande förfaller.

Vill panthavaren, för utfående av sin fordran, hos försäkringsgivaren påkalla

återköp av försäkringen i stället för att på annat sätt göra sin panträtt

gällande, stånde det honom fritt, såframt han därom underrättar pantsättaren

och denne icke inom två månader därefter återlöser panten medelst erläggande

av ett belopp, motsvarande vad panthavaren vid återköp av försäkringen

skulle äga uppbära hos försäkringsgivaren.

Vinst, som utfaller å försäkring, skall ej anses inbegripen under pantsättning

av försäkringen, med mindre den utgår i samband med återköp av försäkringen

eller utbetalning av försäkringsbeloppet.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

113 §.

Hava liera i god tro genom överlåtelse, pantsättning eller annat förfogande

förvärvat den rätt, som försäkringsavtalet medför mot försäkringsgivaren,

och har en av dem i god tro fått försäkringsbrevet i handom, äge sådan innehavare

företräde.

114 §.

Den, som påkallar utbetalning av försäkringsbelopp eller återköp av försäkring

eller vill träffa överenskommelse om försäkringsavtalets ändrande,

skall hos försäkringsgivaren förete försäkringsbrevet; och varde detta, där det

av försäkringsgivaren återställes, av honom försett med anteckning om den

åtgärd som vidtages. Göres ej sådan anteckning, vare åtgärden utan verkan

mot innehavare av försäkringsbrevet, där denne i god tro vunnit rätt till föTsäkringen

och fått försäkringsbrevet i handom.

115 §.

Innehåller försäkringsbrevet eller därå tecknad överlåtelse, att försäkringsbeloppet

skall utbetalas till försäkringshrevets innehavare, vare det oaktat

innehavaren av försäkringsbrevet ej berättigad till beloppet, med mindre han

visas vara i följd av överlåtelse eller eljest att anse såsom försäkringstagarens

rättsinnehavare.

116 §.

Är försäkring tagen å försäkringstagarens eller hans makes liv, må rätt,

som på grund av försäkringsavtalet tillkommer endera av dem, ej tagas i

mät för någonderas gäld, utan så är att enligt avtalet premiebetalningen skall

vara fullgjord under en tid understigande tio år eller under något år erlagts

premie, som uppgår till mer än en femtedel av sammanlagda beloppet av de

premier, som skolat erläggas därest premiebetalningen lika fördelats på tio

år från avtalets slutande.

Är i fall, då rätt på grund av livförsäkringsavtal må tagas i mät, förmånstagare

insatt utan att försäkringstagaren gent emot honom förbundit sig att

låta förordnandet stå vid makt, äge efter försäkringstagarens död dennes

borgenärer, i den mån deras fordringar ej kunna utgå ur kvarlåtenskapen,

samma rätt till försäkringsbeloppet som de skulle hava ägt om det tillagts

förmånstagaren genom testamente.

117 §•

Varder, innan tio år förflutit från försäkringsavtalets ingående, försäkringstagaren

försatt i konkurs, och finnes han hava under de tre senaste åren

före beslutet om egendomsavträde till betalning av premie för försäkring, som

enligt 116 § ej kan göras till föremål för utmätning, använt belopp, som vid

den tid, då betalningen skedde, ej stod i skäligt förhållande till hans villkor,

äge konkursboet hos försäkringsgivaren utkräva vad sålunda för mycket erlagts,

i den mån tillgodohavandet hos denne därtill förslår. Har ej försäkringstagaren

lämnat konkursboet samtycke till beloppets utkrävande, åligger

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr SS.

27

det konkursboet att för prövning av dess rätt inom sex månader från första

borgenärssammanträdet instämma försäkringstagaren.

Ej må krav, varom nu är sagt, göras gällande till förfång för förmånstagare

vars insättande jämlikt 102 § ej må återkallas.

Om livränteförsäkring.

118 §.

Har någon slutit avtal om försäkring sålunda, att försäkringsbeloppet skall

utbetalas i form av livränta, skola bestämmelserna om kapitalförsäkring med

undantag av 113, 114 och 117 §§ äga tillämpning.

Är den, under vars livstid livräntan skall utgå, annan än försäkringstagaren

själv, skall han anses vara insatt såsom förmånstagare. Sedan livräntebelopp

första gången blivit till honom utbetalt, skall insättandet, där ej annat

framgår av omständigheterna, anses oåterkalleligt.

Om utmätningsfrihet för livränta i vissa andra fall än då sådan följer av

116 § stadgas i utsökningslagen.

IV. Om olycksfalls- oeli sjukförsäkring.

119 §.

Försäkring må tagas för olycksfall eller sjukdom, som drabbar försäkringstagaren

själv eller annan.

120 §.

Har händelse, som omfattas av olycksfallsförsäkring, inträffat under försäkringstiden,

svare försäkringsgivaren jämväl för sådan följd av händelsen,

som yppar sig först efter denna tids utgång.

121 §.

Varder faran ökad genom ändring i förhållande, som i försäkringshrevet

angivits vara av betydelse för försäkringsgivaren, och äger den, vars olycksfall

eller sjukdom försäkringen avser, kännedom om ändringen, vare försäkringsgivaren,

så länge faran är ökad, fri från ansvarighet, där det kan antagas,

att han, om det genom ändringen uppkomna förhållandet förefunnits

vid avtalets slutande, över huvud icke skulle hava meddelat försäkring.

Kan det antagas, att försäkringsgivaren väl skulle hava meddelat försäkring

men i avseende å premie eller eljest uppställt andra villkor än i avtalet

upptagits, vare hans ansvarighet begränsad till vad i betraktande härav svarar

mot den utfästa premien. Har försäkringsgivaren icke tagit återförsäkring

såsom eljest skulle hava skett, skall hans ansvarighet därefter lämpas.

Vad i 48 § och 49 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tilllämpning.

Ej må försäkringsgivaren åberopa förbehåll, att ökning av faran skall inverka

å hans ansvarighet i andra fall eller i annan omfattning än här sägs;

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

dock må med laga verkan avtalas, att i stället för den i andra stycket givna

regeln skall gälla, att försäkringsgivaren för inträffat försäkringsfall svarar

endast i den mån det visas, att farans ökning varit utan betydelse för försäkringsfallets

inträffande eller omfattning.

122 §.

Vad i 102, 103, 105 och 106 §§ samt 104 § första stycket är för livförsäkring

stadgat beträffande förmånstagare skall äga motsvarande tillämpning,

när fråga är om olycksfalls- eller sjukförsäkring.

123 §.

Fordran, som på grund av olycksfalls- eller sjukförsäkring innestår hos

försäkringsgivaren, må ej för gäld tagas i mät.

Om utmätningsfrihet för livränta i vissa andra fall än då sådan följer av

denna paragraf stadgas i utsökningslagen.

124 §.

Har den, vars olycksfall eller sjukdom försäkringen avser, uppsåtligen eller

genom grov vårdslöshet underlåtit att efter förmåga vidtaga åtgärd, varigenom

skada, för vilken försäkringsgivaren skulle svara, kunnat avvärjas eller

begränsas, eller har han utan skälig anledning vägrat att efterkomma anvisning,

som i sådant avseende meddelats honom av försäkringsgivaren, vare

denne, i den mån underlåtenheten kan anses äga betydelse för skadans inträffande

eller omfattning, fri från ansvarighet. Vad sålunda stadgats gälle dock

ej i fråga om åtgärd av sådan beskaffenhet, att dess påkallande skulle för den,

vars olycksfall eller sjukdom försäkringen avser, innebära ett oskäligt ingrepp

i hans rätt att bestämma över sin person.

Förbehåll, enligt vilket underlåtenhet att vidtaga åtgärd som nu är sagd

skulle hava inverkan i vidare mån än här stadgas, må ej åberopas av försäkringsgivaren.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

29

Förslag

till

Lag

angående införande av lagen om försäkringsavtal.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Den nu antagna lagen om försäkringsavtal skall jämte vad här nedan stadgas

lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1928.

Är försäkringsavtal, som dessförinnan slutits, ingånget med förbehåll om

ömsesidig uppsägningsrätt, och sker ej, efter det nya lagen trätt i kraft, uppsägning

till den tid, då på grund av sådan uppsägning avtalet tidigast kunnat

frånträdas, skall från nämnda tid nya lagen tillämpas å avtalet.

Å brandförsäkringsavtal, som före nämnda dag slutits för all framtid, skall

nya lagen äga tillämpning från och med den 1 januari 1933, såvida ej dessförinnan

annat blivit överenskommet. Har försäkringsgivaren framställt förslag,

att nya lagen ej skall verka rubbning i avtalet, men varder det ej antaget,

stånde honom fritt att mot utbetalande av den på försäkringen belöpande

andel i premiereserven uppsäga avtalet att upphöra fjorton dagar efter

uppsägning.

2 §•

Genom nya lagen upphävas 230—263 §§, 264 § andra stycket, 265 och

266 §§ i sjölagen, så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning

stridande mot nya lagens bestämmelser.

3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som

ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

4 §.

Vad nya lagen innehåller angående verkan därav, att försäkringsgivaren

kommer på obestånd eller träder i likvidation eller att hans rätt att här i riket

driva försäkringsrörelse upphör, skall, där sådant föhållande inträder efter

det nya lagen trätt i kraft, äga tillämning jämväl i fråga om försäkringsavtal,

som han dessförinnan slutit.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

5 §.

Vad i 29 och 30 §§ nya lagen stadgas angående tid, inom vilken fordringsanspråk

må göras gällande, skall äga tillämpning jämväl där avtalet tillkommit

före dennas ikraftträdande, dock att där det förhållande, från vars inträdande

tiden skall räknas, även inträtt dessförinnan, tiden i stället skall räknas

från ikraftträdandet.

6 §.

Den i 34 § nya lagen givna föreskrift om åsidosättande av avtalsvillkor,

som leder till uppenbar obillighet, skall, utan hinder av att avtalet slutits

före lagens ikraftträdande, äga tillämpning i tvist med anledning av försäkringsfall,

som senare inträffat.

7 §•

Vad nya lagen i 86—88 §§ stadgar om inteckningshavares rätt på grund

av brandförsäkring å byggnad skall i fråga om ersättning för brandskada,

som inträffat efter det nya lagen trätt i kraft, äga tillämpning utan hinder

av att försäkringsavtalet slutits tidigare eller inteckningen blivit tidigare sökt.

8 §.

De i nya lagen givna bestämmelser om förmånstagares insättande och om

återkallelse därav skola, där försäkringsfall inträffar efter lagens ikraftträdande,

äga tillämpning jämväl å tidigare vidtagen åtgärd, som har sådan

innebörd.

Vad i 116, 117, 118 och 123 §§ nya lagen är stadgat om borgenärers rätt

skall efter tiden för ikraftträdandet äga tillämpning jämväl där avtalet tillkommit

före sagda tid, dock ej i mål som då redan äro anhängiga.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

31

Förslag

till

Lag

om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår på grund av

brandförsäkringsavtal.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har brandförsäkring tagits å byggnad, hörande till fast egendom som besväras

av sökt eller beviljad inteckning för fordran, vare, i händelse av timad

skada, byggnadens ägare utan hinder av inteckningen berättigad att själv uppbära

ersättningen, där denna ej överstiger en tiondel av det belopp, för vilket

brandförsäkring å egendomens åbyggnad är gällande.

År ersättningen större, må den ej utbetalas till ägaren, med mindre inteckningshavaren

det medgiver eller ock ägaren avhjälpt skadan eller ställt säkerhet,

som av Konungens befallningshavande godkänts, för ersättningens återbärande

i händelse skadan ej inom skälig tid avhjälpes. Visar ej ägaren inom två

månader efter det ersättningsbeloppet till betalning förfallit, att han är berättigad

att lyfta beloppet eller har lyftat belopp återburits, skall beloppet nedsättas

hos Konungens befallningshavande för utbetalning till den eller dem,

som därtill äga rätt; och skall tillika uppgift lämnas om inteckningshavare,

vars namn och adress blivit hos försäkringsgivaren anmälda.

Sådan inteckningshavare skall ock av försäkringsgivaren särskilt underrättas

om nedsättningen. Underrättelse skall anses meddelad, då den i rekommenderat

brev avsänts under den uppgivna adressen.

2 §.

Har ersättningsbelopp blivit nedsatt hos Konungens befallningshavande, utsätte

denne så snart ske kan sammanträde för förhandling om rättsägares anspråk

och beloppets fördelning. Fråga om inteckningshavares rätt till betalning

varde av Konungens befallningshavande prövad, med mindre inteckningshavaren

givit till känna, att han ej önskar betalning.

Kallelse till sammanträdet skall genom Konungens befallningshavandes försorg

minst fjorton dagar förut med posten sändas till byggnadens ägare och

kända innehavare av fordran, som i denna lag avses, så ock införas i allmänna

tidningarna och tidning inom orten. I övrigt skall i avseende å fördelningen

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

vad i utsökningslagen stadgas om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis

såld fast egendom äga motsvarande tillämpning.

3§.

Har vid fördelning, som Konungens befallningshavande verkställt, betalning

utfallit å intecknings buvudstol, vare inteckningen till den del den guldits utan

verkan.

4§.

Är, då skada inträffar, försäkringsgivaren ansvarig i förhållande till inteckningshavaren

men ej gent emot byggnadens ägare, inträde han, i den mån betalning

utfallit å inteckningens huvudstol, i inteckningshavarens rätt.

För det belopp, varmed betalning sålunda utfallit, jämte ränta skall på grund

av handling, som Konungens befallningshavande har att utfärda, inteckning

meddelas försäkringsgivaren att gälla med förmånsrätt näst efter intecknat

belopp, som ej vid fördelningen utgått. Sådan handling skall innehålla, att belopp

som däri avses förfaller till betalning sex månader efter uppsägning.

5 §•

Har inteckning jämlikt denna lag blivit helt eller delvis utan verkan, åligger

det Konungens befallningshavande att därom, sedan fördelningen blivit godkänd

eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan, å landet hos domaren och i

stad hos rätten samt tillika insända fördelningslängden; och skall, sedan sådan

anmälan inkommit, anteckning om förhållandet införas i inteckningsprotokollet,

å landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting och i stad å nästa rättegångsdag

för inteckningsärenden.

Skall inteckning meddelas på grund av handling, som avses i 4 §, har Konungens

befallningshavande att i sammanhang med anmälan, som här förut i denna

paragraf är sagd, insända handlingen med begäran om inteckning.

6 §■

Utan hinder därav att, sedan skada timat å försäkrad byggnad, skadans

belopp blivit efter förhandling mellan försäkringstagaren och försäkringsgivaren

fastställt, vare innehavare av inteckning i egendomen, där han ej medgivit

ersättningsbeloppets utbetalande, berättigad att hos försäkringsgivaren påyrka,

att skadans belopp skall, såvitt hans rätt angår, fastställas i den ordning försäkringsavtalet

stadgar. Sådant yrkande skall framställas inom en månad efter

det skadan timade eller, därest anmälan om inteckningshavarens namn och

adress gjorts hos försäkringsgivaren, inom fjorton dagar efter det inteckningshavaren

underrättats om skadebeloppets fastställande. Underrättelse skall anses

meddelad, då den blivit till inteckningshavaren avsänd i rekommenderat

brev under den uppgivna adressen.

Framställes yrkande som i denna paragraf avses av flera inteckningshavare,

ankomme på dem att gemensamt utse ett ombud att föra talan i saken; sämjas

de ej, skall ombudet utses av Konungens befallningshavande.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

33

7 §•

Vad i denna lag stadgas om inteckningshavare galle ock den, som för ogulden

köpeskilling äger fordran med förmånsrätt, som avses i 11 kap. 2 § jordabalken.

Har någon för fordran inteckning i tomträtt eller vattenfallsrätt, och är

brandförsäkring tagen å byggnad, som utgör tillbehör till tomträtten eller vattenfallsrätten,

skall i fråga om inteckningshavarens rätt på grund av försäkringen

vad i denna lag stadgas äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928 och skall i fråga om ersättning

för brandskada, som sedermera inträffar, äga tillämpning utan hinder av att

försäkringsavtalet slutits tidigare eller inteckningen blivit tidigare sökt.

Bihang till riksdagens protokoll 1987

1 samt.

28 höft,

(Nr 88.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 67 § utsökningslagen.

‘ t : i .. I _ .

Härigenom förordnas, att 67 § utsökningslagen i dess lydelse enligt lagen

den 11 juni 1920 (nr 418) i nedan angivna delar skall erhålla följande ändrade

lydelse:

Gäldenärs innestående------motsvarande belopp.

Vad sålunda stadgats om pension å rikets stat skall äga tillämpning jämväl å

annan pension eller livränta, som tillkommer gäldenär såsom vederlag för

egen eller annans arbetsanställning och som förfaller till betalning efter det

gäldenären fyllt femtiofem år eller blivit varaktigt oförmögen till arbete; och

pension eller livränta vartill gäldenär eljest äger rätt, i den mån vad sålunda

tillkommer honom icke överstiger ettusen femhundra kronors årsränta.

I fråga om viss ytterligare utmätningsfrihet för pension eller livränta som

utgår på grund av försäkring stadgas i lagen om försäkringsavtal. År eljest

i lag eller författning stadgat, att viss egendom ej må utmätas, lände det till

efterrättelse.

Om införsel i avlöning, pension eller livränta gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928; dock skola mål, som då

redan äro anhängiga, behandlas enligt äldre lag. Å pension eller livränta, som

blivit utfäst före lagens ikraftträdande och enligt Konungens förordnande ej

kunnat tagas i mät, äge lagen ej tillämpning utan vare sådan pension eller livränta

såsom förut från utmätning fredad.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

35

Förslag

till

Lag

om tillägg till 24 § i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående

inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att till 24 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom, sådant detta lagrum lyder enligt lagen den 20 juni

1924 (nr 387), skall göras följande tillägg:

3 mom. Huru i visst fall inteckning, som utgått ur brandskadeersättning,

varder utan verkan, så ock huru ny inteckning i stället kan komma att meddelas

på grund av handling, som Konungens befallningshavande har att utfärda,

därom är särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

Förslag

till

Lag

om tillägg till 12 § i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 31) om inteckning i

tomträtt och vattenfallsrätt.

Härigenom förordnas, att till 12 § i lagen den 14 juni 1907 om inteckning i

tomträtt och vattenfallsrätt, sådant detta lagrum lyder enligt lagen den 11 oktober

1912 (nr 215), skall göras följande tillägg:

4 mom. Huru i visst fall inteckning, som utgått ur brandskadeersättning, varder

utan verkan, så ock huru ny inteckning i stället kan komma att meddelas

på grund av handling, som Konungens befallningshavande har att utfärda, därom

är särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

37

Förslag

till

Lag

om dispaschör befattning med försäkringstvister.

Med upphävande av 264 § första stycket i sjölagen förordnas som följer:

Uppstår tvist angående den ersättningsskyldighet, som på grund av avtal

om sjöförsäkring eller återförsäkring av sådan försäkring må åligga försäkringsgivaren,

skall saken hänskjutas till utredande av dispaschör. Sådan utredning

verkställes, där ej annorlunda avtalats, å den ort, där försäkringen slutits

eller där dispasch för den ort vanligen uppgöres. Det åligger dispaschören

att i tillämpliga delar iakttaga vad för utredning av gemensamt haveri är i

sjölagen stadgat; dock att kungörelse, som i 214 § sagda lag sägs, ej skall utfärdas,

där såväl försäkringsgivare som försäkringshavare förklarat sig icke

påkalla sådan; skolande i ty fall dispaschen vara upprättad inom två månader

efter det fullständiga handlingar inkommit.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 25 maj 1917 (nr 257) om försäkringsrörelse.

Härigenom förordnas, att 7, 109, 123, 205, 212, 232, 235 och 236 §§ i lagen

den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse, av vilka lagrum 109, 205 och 232 §§

ändrats genom lagen den 13 maj 1921 (nr 239), skola, vissa paragrafer i nedan

angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

7 §•

Avser försäkringsaktiebolags rörelse livförsäkring, skola upprättas grunder

beträffande

1) beräkning av försäkringspremier och premiereserv,

2) den rätt till återköp av försäkring, som må tillkomma försäkringstagare,

3) verkan av underlåten premiebetalning,

4) försäkringstagares rätt när, annorledes än i följd av återköp eller underlåten

premiebetalning, försäkringen upphör i förtid eller bolaget eljest är fritt

från ansvarighet för försäkringsfall,

5) försäkringstagares rätt att njuta förskott mot säkerhet i försäkringsbrevet,

6) beräkning och fördelning av den vinst, som må tillkomma försäkringstagarna.

Där förutberäkning skall ske av de belopp (premieåterbäring), som bolaget

förväntas kunna av sin behållning utbetala till försäkringstagare utöver de

i försäkringsavtalet bestämda, skola ock grunder upprättas för denna förutberäkning

samt för beräkning av fond för tryggande av sådan premieåterbäring

(premieåterbäringsreserv).

Skall försäkring, som ej är att hänföra till personförsäkring, meddelas för

all framtid eller för längre tid än tio år, skola grunder upprättas för beräkning

av försäkringspremier och premiereserv för sådana försäkringar ävensom

för bestämmande av försäkringstagares rätt när sådan försäkring upphör i

förtid eller bolaget eljest är fritt från ansvarighet för försäkringsfall.

109 §.

Har försäkringsaktiebolag trätt i likvidation eller kommit i konkurstillstånd,

må nya försäkringar icke avslutas.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 83. 39

123 §.

Avser ömsesidigt försäkringsbolags rörelse livförsäkring, skola upprättas

grunder beträffande

1) beräkning av försäkringspremier och premiereserv,

2) den rätt till återköp av försäkring, som må tillkomma försäkringstagare,

3) verkan av underlåten premiebetalning,

4) försäkringstagares rätt när, annorledes än i följd av återköp eller underlåten

premiebetalning, försäkringen upphör i förtid eller bolaget eljest är fritt

från ansvarighet för försäkringsfall,

5) försäkringstagares rätt att njuta förskott mot säkerhet i försäkringsbrevet,

6) beräkning och fördelning av den vinst, som må tillkomma försäkringstagarna.

Där förutberäkning skall ske av de belopp (premieåterbäring), som bolaget

förväntas kunna av sin behållning utbetala, till försäkringstagare utöver de i

försäkringsavtalet bestämda, skola ock grunder upprättas för denna förutberäkning

samt för beräkning av fond för tryggande av sådan premieåterbäring

(premieåterbäringsreserv).

Skall försäkring, som ej är att hänföra till personförsäkring, meddelas för

all framtid eller för längre tid än tio år, skola grunder upprättas för beräkning

av försäkringspremier och premiereserv för sådana försäkringar ävensom

för bestämmande av försäkringstagares rätt när sådan försäkring upphör i förtid

eller bolaget eljest är fritt från ansvarighet för försäkringsfall.

205 §.

Har ömsesidigt försäkringsbolag trätt i likvidation eller kommit i konkurstillstånd,

må nya försäkringar icke avslutas.

212 §.

I försäkringsbolags balansräkning skall under benämningen försäkringsfond

såsom skuld upptagas det för den tidpunkt, som balansräkningen avser, beräknade

värdet av bolagets ansvarighet

1) på grund av redan inträffade försäkringsfall (ersättningsreserv) samt

2) på grund av löpande försäkringar (premiereserv).

Omfattar bolagets rörelse olika försäkringsgrenar, skall för varje försäkringsgren

särskild försäkringsfond upptagas.

År försäkring återförsäkrad hos inländskt bolag, som enligt denna lag är berättigat

att driva försäkringsrörelse, eller hos utländsk försäkringsanstalt, som

i sitt hemland med laga rätt driver sådan rörelse, må det bolag, åt vilket återförsäkringen

meddelats, upptaga såsom tillgång värdet av återförsäkringsbolagets

ansvarighet på grund av återförsäkringen, dock högst det belopp, vartill

försäkringsfonden för försäkringen enligt bolagets egna beräkningsgrunder

uppgår.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

232 §.

Under administrationstiden må ej återköp av livförsäkringar äga rum eller

förskott mot säkerhet i livförsäkringsbrev lämnas. Att nya livförsäkringar ej

må meddelas stadgas i 109 och 205 §§.

Å livförsäkringsbelopp---ej rum.

235 §.

Har ej — -—- — bolagets verksamhet.

Besluta de—--— Konungens stadfästelse.

Sedan Konungens---och skyldigheter.

Kan icke i den ordning, som i denna paragraf sägs, nytt bolag komma till

stånd, skall, där ej samtliga försäkringstagare överenskomma om administrationens

fortsättande, fördelning av administrationsboets tillgångar äga rum.

För sådant ändamål skall verkställas beräkning av det belopp, vartill försäkringsfonden

uppgår; och skall vid fördelning av tillgångarna varje försäkringstagares

fordran anses motsvara hans andel i fonden.

Har överenskommelse träffats om administrationens fortsättande, ankomme

på försäkringsinspektionen, huruvida ytterligare åtgärder böra vidtagas för

försäkringarnas överlåtande eller för bildande av nytt bolag.

236 §.

Har försäkringsbolag, som meddelar försäkring av annat slag än personförsäkring

och meddelar sådan försäkring för all framtid eller för längre tid

än tio år, trätt i likvidation eller kommit i konkurstillstånd, skall försäkringsinspektionen

utse ett ombud, som har att å försäkringstagarnas vägnar iakttaga

och bevaka den panträtt, som jämlikt 217 § tillkommer försäkringstagarna

uti de enligt sagda paragraf till deras säkerhet i särskilt förvar satta värdehandlingar,

med iakttagande därav att varje försäkringstagare njuter panträtt

i nämnda värdehandlingar för den på hans försäkring belöpande andel i

försäkringsfonden.

Ombudet äge---av Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928; dock att i fråga om försäkringsbolag,

vars bolagsordning före sagda dag blivit av Konungen fastställd,

vad i 7 och 123 §§ stadgas i fråga om upprättande av grunder beträffande försäkringstagares

rätt när försäkringen upphör i förtid eller bolaget eljest är

fritt från ansvarighet för försäkringsfall ej skall träda i tillämpning förrän

den 1 januari 1930.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

41

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 9 april 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Schly
ter,

Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med cheferna för socialdepartementet och handelsdepartementet

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin,

att, sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 8 november 1918 uppdragit åt den

för utarbetande av lagförslag inom obligationsrättens område tillsatta kommittén

att uppgöra förslag till lagstiftning angående försäkringsavtal, kommittén

med underdånig skrivelse den 7 april 1925 överlämnat av motiv åtföljda

förslag till

1) lag om försäkringsavtal;

2) lag angående införande av lagen om försäkringsavtal;

3) lag om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår

på grund av brandförsäkringsavtal;

4) lag om ändrad lydelse av 67 § utsökningslagen;

5) lag om tillägg till 24 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning

i fast egendom;

6) lag om dispaschör befattning med försäkringstvister, samt

7) lag om ändring i vissa delar av lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse.

Föredraganden anför: »Bortsett från de bestämmelser om sjöförsäkring,

som finnes upptagna i 10 kap. sjölagen, har lagstiftningen i vårt land hittills

huvudsakligen reglerat endast den offentligrättsliga sidan av det frivilliga

försäkringsväsendet. Syftet med denna offentligrättsliga lagstiftning är i

främsta rummet att lagbinda de enskilda försäkringsanstalternas organisation

och att genom offentlig tillsyn kontrollera deras ekonomiska ställning. Med

bifall till en vid 1905 års riksdag väckt motion om reglering av försäkringsverksamheten

jämväl ur privaträttslig synpunkt har emellertid riksdagen i

skrivelse den 12 maj 1905 anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och

för riksdagen framlägga förslag till lag om försäkringsavtal. Efter det Kungl.

Maj:t under år 1909 tagit initiativ till återupptagande av det med Danmark

och Norge gemensamma lagstiftningsarbetet å obligationsrättens område samt

dessa båda länders regeringar förklarat sig villiga biträda det sålunda väckta

förslaget, har för samarbetet uppgjorts ett program omfattande bland annat

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

lagstiftning om försäkringsavtal. Till fullföljande av detta program har Kungl.

Maj:t bemyndigat den för utarbetande av förslag till lagstiftning angående

försäkringsavtal tillsatta kommittén att med de danska och norska kommittéer,

som komme att tillsättas för motsvarande ändamål, sammanträda till gemensamma

överläggningar i syfte att åvägabringa största möjliga överensstämmelse

mellan kommittéernas blivande förslag. Sedan en av Finlands regering

gjord framställning om beredande av tillfälle för regeringen att bliva representerad

vid ifrågavarande lagstiftningsarbete vunnit anslutning från regeringarna

i Sverige, Danmark och Norge, har jämväl en av Finlands regering

utsedd kommitté deltagit i arbetet. Av de nu anmälda förslagen är förslaget

till lag om försäkringsavtal tillkommet under samarbetet med kommittéerna

från de tre övriga nordiska länderna och överensstämmer i allt väsentligt med

dessa kommittéers motsvarande förslag.

Vad angår omfattningen av den ifrågasatta lagstiftningen om försäkringsavtal

föreslår kommittén såsom huvudregel, att bestämmelserna skola äga tilllämpning

å varje avtal, varigenom försäkring meddelas av någon som driver

försäkringsrörelse. Undantag göres allenast för återförsäkring samt för avtal,

som slutes i enlighet med föreskrifterna i lagen den 30 juni 1913 om allmän

pensionsförsäkring eller i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall

i arbete.

I fråga om sjöförsäkring har en ledamot av kommittén påyrkat, att lagbestämmelserna

därom måtte bibehållas såsom ett kapitel i sjölagen och att den

blivande lagen om försäkringsavtal följaktligen icke skulle äga tillämpning å

denna försäkringsform.

Kommitténs betänkande bar den 30 april 1925 remitterats till socialstyrelsen,

kommerskollegium och försäkringsinspektionen. Tillika har Kungl. Maj :t

genom remiss samma dag anbefallt överståthållareämbetet och samtliga länsstyrelser

att, sedan försäkringsanstalter eller andra vederbörande erhållit tillfälle

att avgiva yttrande i ärendet, överlämna de yttranden, som sålunda kunde

hava avgivits, ävensom det utlåtande, vartill anledning kunde förefinnas.

Utlåtanden i ärendet hava sedermera inkommit från samtliga ovannämnda

myndigheter, varjämte yttranden avgivits av åtskilliga försäkringsanstalter

samt Landsbygdens ömsesidiga brandförsäkringsbolags förening. Dessutom

bär till Kungl. Maj :t ingivits en resolution, fattad av de fyra nordiska ländernas

sjöassuradörer vid den tredje nordiska sjöförsäkringskongressen i Göteborg

den 12 och 13 juni 1925.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande hemställt, att den föreslagna lagen om

försäkringsavtal icke måtte vinna tillämpning å den försäkringsverksamhet,

som bedrives i enlighet med gällande lagstiftning om sjukkassor. Till stöd

härför har socialstyrelsen i främsta rummet åberopat, att ifrågavarande försäkringsverksamhet

närmast är att hänföra till den sociala försäkringen. Styrelsen

erinrar vidare om att sjukkasseverksamheten redan förut genom lag eller

stadgar är på viktiga punkter reglerad enligt grunder, som avvika från föreliggande

lagförslag. En ytterligare anledning till den gjorda hemställan har styrelsen

funnit däri, att sjukkasselagstiftningen för närvarande är föremål för

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

43

omarbetning. Det kan nämligen enligt styrelsens mening tagas för givet, att

en ny lag om sjukkassor, därest en sådan kommer till stånd, kommer att bliva

långt mera tvingande än den nu gällande och ännu mera framhäva sjukkasseverksamhetens

sociala karaktär och uppgifter.

Med anledning av vad socialstyrelsen sålunda anfört får jag till en början

erinra om att Kungl. Maj:t dels till innevarande års riksdag avlåtit proposition

(n:r 113) med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den

4 juli 1910 om sjukkassor dels ock i proposition nr 114 för riksdagen framlagt

förslag, avseende, jämte ökade bidrag från det allmännas sida till sjukkasserörelsen,

väsentligt skärpta villkor för åtnjutande av statsbidrag icke blott i

fråga om sjukkassornas organisation utan även med avseende å dessas prestationer

beträffande sjuk- och moderskapshjälp. I likhet med socialstyrelsen

anser jag mig vidare kunna utgå från att huru än sjukkasseverksamheten för

framtiden kommer att ordnas, den sociala karaktären av denna verksamhet

kommer att bliva så starkt framträdande, att ifrågavarande försäkringsgren,

på sätt kommittén föreslagit i fråga om den sociala pensionsförsäkringen och

försäkringen för olycksfall i arbete, bör falla utanför den privaträttsliga lagstiftningen

om försäkringsavtal. På grund härav får jag föreslå, att i 1 § andra

stycket av förslaget till lag om försäkringsavtal göres undantag för försäkring,

som meddelas av sjukkassor. I sammanhang därmed bör 26 § 1 mom.

undergå jämkning.

I de yttranden, som avgivits av överståthållareämbetet samt länsstyrelserna

i Uppsala, Blekinge och Värmlands län, ävensom i den vid förut omnämnda sjöfartskongress

fattade resolutionen har förordats, att bestämmelserna om sjöförsäkring,

på sätt en av kommitténs ledamöter föreslagit, fortfarande likasom

hittills måtte meddelas i sjölagen. Vad härutinnan anförts har icke synts mig

innefatta anledning att frångå kommitténs förslag i denna del.

I 14 § andra stycket av förslaget till lag om försäkringsavtal har upptagits

en bestämmelse av innehåll att, därest i försäkringsavtal träffats förbehåll att

underlåtenhet att erlägga premie för en senare period skall medföra upphörande

av försäkringsgivarens ansvarighet, sådan påföljd ej får inträda innan en vecka

förflutit, efter det försäkringsgivaren givit försäkringstagaren meddelande

med erinran om premiens förfallodag. Beträffande denna bestämmelse har i

vissa av de inkomna yttrandena hemställts, att det måtte i lagtexten utsägas,

att en försäkringsinrättning, som äger få sina avgifter indrivna i samband med

kronouppbörden, skall anses hava givit sådant meddelande som här avses därigenom

att en debetsedel upptagande premien blivit till försäkringstagaren avsänd.

För min del finner jag det vara självfallet, att, på sätt kommittén i motiven

framhållit, den föreslagna bestämmelsen måste så tolkas, att här avsett

meddelande givits genom debetsedelns utsändande. Vid sådant förhållande har

det icke synts mig påkallat att vidtaga någon ändring i paragrafens avfattning.

Däremot bar jag i anledning av anmärkningar, som framställts mot 15 §, ansett

mig böra företaga jämkning i avfattningen av första punkten i donna paragraf

i syfte att tydligt utmärka att paragrafen icke skall äga tillämpning i

fråga om premier, som indrivas i samband med kronouppbörden.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

Enligt 27 § första stycket av förslaget till lag om försäkringsavtal gäller,

att om försäkringsgivarens rätt att här i riket driva försäkringsrörelse upphör,

försäkringstagaren äger uppsäga avtalet. Denna bestämmelse kommer, enligt

vad kommittén påpekat, att hava självständig betydelse allenast i fråga om utländska

försäkringsanstalter. Försäkringsinspektionen framhåller i sitt utlåtande,

att för dessa anstalters vidkommande bestämmelsen givetvis är avsedd

att tillämpas, när meddelat tillstånd att här i riket driva försäkringsrörelse

återkallas av försäkringsinspektionen av orsak, som omförmäles i 10 § i lagen

den 24 juli 1903 om utländsk försäkringsanstalts rätt att här i riket driva försäkringsrörelse,

eller när sådant tillstånd förverkas enligt 9 § av samma lag. Enligt

sin ordalydelse kan bestämmelsen i fråga, yttrar försäkringsinspektionen

vidare, omfatta även det fall, att utländsk anstalt eljest upphör med försäkringsrörelse,

således även frivilligt upphörande, varom talas i 11 § av nämnda

lag. Med hänsyn till den motivering, varmed kommittén försett ifrågavarande

27 §, anser sig emellertid försäkringsinspektionen kunna antaga, att paragrafen

icke skall avse dylikt fall. Mot en sådan ståndpunkt finner försäkringsinspektionen

intet att erinra men hemställer att, till undvikande av missförstånd,

åt paragrafen gives en sådan avfattning, som överensstämmer med dess

antydda mening. Enligt vad jag inhämtat har kommittén icke med den till

ifrågavarande paragraf fogade motiveringen åsyftat att åt bestämmelsen giva

någon annan tolkning än den som framgår av ordalydelsen. Vid sådant förhållande

torde någon jämkning av avfattningen icke vara erforderlig.

I gällande försäkringsvillkor för brandförsäkring och vissa andra försäkringsarter

är ofta, i syfte att förebygga skada eller minska inträffad skadas

omfattning, föreskrivet, att särskilda för sådant ändamål avsedda skyddsanordningar

skola vara vidtagna. För det fall att en dylik säkerhetsföreskrift icke

iakttages, förbehålla sig försäkringsbolagen ej sällan, att försäkringshavaren

vid inträffad skada skall gå sin rätt till ersättning helt eller delvis förlustig,

även om det icke föreligger något kausalsammanhang mellan föreskriftens åsidosättande

och skadans inträffande eller omfattning. Enligt 51 § i förslaget

till lag om försäkringsavtal får ett sådant förbehåll icke göras gällande. Kan

försäkringshavaren visa, att föreskriftens åsidosättande varit utan betydelse för

försäkringsfallets inträde eller skadans omfattning, skall skadan trots åsidosättandet

till fullo ersättas. Vad sålunda föreslagits har blivit föremål för kritik

från åtskilliga ömsesidiga brandförsäkringsbolags sida. Direktionen för

Stockholms läns brandstodsbolag erinrar om att gällande brandstadga skall tilllämpas

på landskommun endast om och i den mån kommun frivilligt eller på

Kungl. Maj:ts befallningshavandes påtryckning beslutar. Under sådant förhållande

blir, framhåller direktionen, i praktiken brandskyddet på landsbygden

i högsta grad beroende av de säkerhetsföreskrifter, som brandstodsbolagen föreskriva.

Det måste därför, anser direktionen, vara rätt och billigt, att brandstodsbolagens

verksamhet i detta hänseende icke omöjliggöres genom en sådan

bestämmelse som den föreslagna. Bestämmelsen bör därför omredigeras så,

att möjlighet beredes försäkringsgivare att, utan sådan inskränkning som nu

föreslagits, få göra skäligt avdrag å skadeersättning vid inträffande försäk
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

45

Tingsfall, då försumlighet i berörda hänseende förekommit. Såsom paragrafen

är formulerad, kan den enligt direktionens mening även ge försäkringshavaren

en möjlighet att vid inträffat försäkringsfall kunna väcka diskussion angående

lämpligheten eller nödvändigheten av en föreskrift i dess helhet eller detaljerna

av densamma, som överenskommits i avtalet, varigenom svårlösta tvister kunna

uppstå. Länsstyrelsen i Stockholms län finner den av länets brandstodsbolag

framförda kritiken vara berättigad. Då de föreskrifter till förebyggande av

skada eller minskande av inträffad skadas omfattning, som innehållas i brandstodsbolagets

försäkringsavtal, äro ägnade att öka brandsäkerheten på landsbygden

och verka uppfostrande i detta hänseende, anser länsstyrelsen det vara

till synnerlig skada, om ett åsidosättande av dylika föreskrifter icke vore förenat

med någon påföljd, därest det kan visas, att skada skulle hava inträffat,

även om föreskrifterna iakttagits. För min del anser jag de uttalade farhågorna

för att den föreslagna bestämmelsen skulle lägga hinder i vägen för

brandstodsbolagens strävan att öka brandsäkerheten på landsbygden vara betydligt

överdrivna. För en försäkringshavare, som underlåter att vidtaga en föreskriven

skyddsanordning, kommer, även om förslaget blir upphöjt till lag, den

risk han löper att vid inträffad brandskada ej utfå någon ersättning säkerligen

att vara tillräckligt stor för att verka uppfostrande i förevarande hänseende.

Att märka är nämligen, att rätten till brandskadeersättning enligt förslaget går

förlorad icke blott då kausalsammanhang mellan föreskriftens åsidosättande

och brandens uppkomst eller utbredning blir ådagalagt utan även då någon utredning

rörande eldsvådan icke kan åstadkommas. Försäkringshavaren får sålunda

uppbära ersättning allenast i sådana fall då han kan förete bevisning om

frånvaron av kausalsammanhang, en bevisning, som ofta torde vara synnerligen

svår att åvägabringa. Vid nu angivna förhållanden har jag icke funnit mig

böra frångå förslagets ståndpunkt i denna del.

Mot 53, 55, 79, 82, 84, 90, 98 och 100 §§ i förslaget till lag om försäkringsavtal

har anmärkts, att de föreslagna bestämmelserna äro stridande mot den

praxis, som för närvarande tillämpas inom vissa försäkringsgrenar eller av vissa

försäkringsanstalter. Med anledning härav anser jag mig böra erinra om

att samtliga dessa bestämmelser endast skola komma till tillämpning, därest ej

annat föreskrives i försäkringsbrevet eller i fråga om en ömsesidig försäkringsanstalt

i dess stadgar. Den omständigheten att en dylik deklaratorisk bestämmelse

i ett eller annat fall icke kommer att överensstämma med gällande försäkringsvillkor

synes mig icke utgöra anledning att vidtaga ändring i kommitténs

förslag.

För tryggande av fastighetskrediten har kommittén i förslaget till lag om

inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår på grund av

brandförsäkringsavtal, upptagit bestämmelser om rätt för inteckningshavare

att njuta säkerhet i ersättning, som utfaller på grund av en av den intecknade

fastighetens ägare tagen försäkring å fastighetens åbyggnad. Sådan brandskadeersättning

skall enligt förslaget i vissa fall nedsättas hos överexekutor

för utbetalning till den eller dem, som därtill äga rätt. I 2 § första stycket

andra punkten föreskrives, att anspråk på rätt att ur nedsatt belopp undfå

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

betalning framför ägaren skall vid äventyr av rättens förlust framställas senast

vid det inför överexekutor utsatta fördelningssammanträdet. Länsstyrelsen

i Stockholms län framhåller, att det synes länsstyrelsen väl hårt, att inteckningshavare,

vilken på grund av laga förfall eller annan giltig orsak varit

ur stånd att framställa anspråk på betalning, skall gå miste om sin rätt därtill.

Länsstyrelsen vill ifrågasätta, huruvida icke vid fördelning av ersättningsbeloppet

bör, såsom sker vid fördelning av köpeskilling för utmätningsvis

försåld fast egendom och av expropriationsersättningar, å obevakad inteckning,

å vilken, därest den bevakats, utdelning skulle hava beräknats, avsättas

sådan utdelning dock med beräknande av högst ett års ränta. Eventuellt

skulle kunna föreskrivas viss tid efter sammaträdet, inom vilken innehavare

av obevakad inteckning skulle hava att framställa anspråk på utdelningens

utbekommande vid äventyr, om det försummades, att utdelningen

skulle utgå till närmast förmånsberättigade, som icke erhållit full likvid för

sin fordran. Liknande synpunkter hava framhållits av länsstyrelserna i Göteborgs

och Bohus län samt Västmanlands län. Länsstyrelsen i Jönköpings län

har av samma anledning hemställt, att ifrågavarande punkt måtte utgå ur

förslaget. Vad sålunda anförts har jag ansett böra vinna beaktande. Enligt

min mening förefinnes nämligen icke tillräcklig anledning att då fördelning

av brandskadeersättning i stort sett skall äga rum enligt reglerna för fördelning

av köpeskilling för utmätningsvis försåld fastighet avvika från gällande

grundsats, att innehavare av inteckning för fordran är berättigad till utdelning,

oavsett om fordringen blivit anmäld eller icke. Å andra sidan bör

självfallet en inteckningshavare, som anser det med sin fördel förenligt att

bibehålla sin i fastigheten intecknade fordran, icke vara pliktig att uppbära

betalning ur det nedsatta beloppet. I tydlighetens intresse har det synts mig

påkallat att i 2 § i förslaget till lag om inteckningshavares rätt till betalning

ur brandskadeersättning upptaga en uttrycklig föreskrift av sådant innehåll.

Vad de hörda myndigheterna i övrigt anfört rörande omförmälda förslag har

jag funnit icke vara av beskaffenhet att höra föranleda ändring i förslaget. Då

dessa anmärkningar allenast röra detaljbestämmelser, torde det icke vara nödigt

att i detta sammanhang ingå på en närmare redogörelse för desamma.

I 109 och 205 §§ lagen om försäkringsrörelse förekommer beträffande annan

försäkring än livförsäkring och därmed likställd försäkring samt sjöförsäkring

den lika lydande föreskriften, att, om försäkringsgivaren råkar i konkurs

eller träder i likvidation, försäkringsavtal, som av försäkringstagaren

icke hävts före nämnda tid, skall upphöra att gälla ett år efter beslutet

om egendomsavträde eller likvidations början. Denna föreskrift är nu avsedd

att utgå ur nämnda lag och att ersättas med bestämmelserna i 26 §

1 mom. första stycket och 27 § andra stycket i förslaget till lag om försäkringsavtal.

Eörsäkringsinspektionen framhåller, att då sistberörda lag icke

är avsedd att äga tillämpning å återförsäkringsavtal eller å sådana avtal, som

enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete slutas med de s. k. arbetsgivarebolagen,

bestämmelser av det innehåll nyss nämnts komma att saknas

för de fall, då det rör sig om återförsäkringsavtal eller avtal med nämnda

s. 47 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr SS.

47

arbetsgivarebolag. Även om nu ifrågakomna avtal ofta avslutas allenast på

ett år, kan enligt försäkringsinspektionens mening saknaden av de nu gällande

bestämmelser komma att visa sig menlig. Försäkringsinspektionen ifrågasätter

därför, om icke antingen berörda bestämmelser i 109 och 205 §§ lagen

om försäkringsrörelse böra kvarstå, såvitt de angå sådana försäkringsavtal,

varå lagen om försäkringsavtal icke skall äga tillämpning, eller också

förslagets 26 och 27 §§ göras tillämpliga även beträffande nu avsedda försäkringsavtal.

Med anledning av vad försäkringsinspektionen sålunda anfört

anser jag mig böra erinra om att Kungl. Maj:t genom proposition nr 109 till

innevarande års riksdag föreslagit en omorganisation för olycksfallsförsäkringen

innebärande, bland annat, att de s. k. arbetsgivarebolagens verksamhet

skall upphöra. Beträffande avtal om återförsäkring synes det mig tydligt,

att, på sätt kommittén framhållit, vissa av de bestämmelser, som upptagits

i den allmänna avdelningen av förslaget till lag om försäkringsavtal samt i

avdelningen om skadeförsäkring, äro av beskaffenhet att kunna analogisk

tillämpas å återförsäkring. Att genom uttryckliga föreskrifter i 26 och 27

§§ förklara där intagna bestämmelser tillämpliga å återförsäkring torde vid

sådant förhållande desto mindre vara lämpligt som därigenom skulle kunna

uppstå det missförstånd, att i fråga om alla andra bestämmelser i förslaget

analogisk tillämpning å återförsäkring vore utesluten. Icke heller synes det

mig lämpligen kunna komma i fråga att beträffande dylik försäkring bibehålla

nu gällande regler i 109 och 205 §§ av lagen om försäkringsrörelse.»

Härefter hemställer föredraganden att, för det ändamål § 87 regeringsformen

omförmäler, lagrådets utlåtande över ifrågavarande av försäkringslagstiftningskommittén

utarbetade lagförslag med de av föredraganden nu angivna

ändringar, vilka avfattats på sätt en till detta protokoll fogad bilaga

utvisar, måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

N. Cervin.

opaginerad Kontrollera mot PDF

■18

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om försäkringsavtal.

1 §■

Denna lag----driver försäkringsrörelse.

Vad här stadgas äger icke tillämpning å återförsäkring eller försäkring,

som meddelas av sjukkassor, ej heller å avtal, som slutes i enlighet med föreskrifterna

i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring eller i lagen

den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete.

15 §.

Vill försäkringsgivare, som till följd av försäkringstagarens underlåtenhet

att erlägga premie är fri från ansvarighet, anhängiggöra talan för premiens

utkrävande, skall han göra det inom tre månader från förfallodagen, med

mindre avtalet dessförinnan upphört att gälla. Underlåtes det, have han förlorat

sin talan. Förbehåll, som strider mot vad nu är sagt, må ej av försäkringsgivaren

åberopas.

26 §.

1 mom. Där försäkringsgivaren--— — i konkursen.

Vad sålunda är stadgat skall icke äga tillämpning, då vid livförsäkringsbolags

eller annan försäkringsanstalts konkurs särskild administration för tillvaratagande

av försäkringstagarens rätt enligt lag skall inträda; och gälle i

fråga om försäkring, som meddelats av understödsförening, vad därom är i

lag särskilt stadgat.

2 mom. Finnes försäkringsgivaren----dess fullgörande.

3 mom. Då, enligt----ersättning därför,

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

49

Förslag

till

Lag

om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår på

grund av brand försäkringsavtal.

2 §•

Har ersättningsbelopp blivit nedsatt hos överexekutor, utsatte denne så snart

ske kan sammanträde för förhandling om rättsägares anspråk och beloppets

fördelning. Fråga om inteckningshavares rätt till betalning varde av överexekutor

prövad, med mindre inteckningshavaren givit till känna, att han ej

önskar betalning.

Kallelse till----motsvarande tillämpning.

Bihang till riksdagens protokoll 1927

1 sand,

28 Käft.

(Nr 38.)

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. May.ts lagråd den 25 oktober

1926.

N ärvarande:

justitierådet von Seth,

justitierådet Wedberg,

regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,

justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

den 9 april 1926, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag om försäkringsavtal;

2) lag angående införande av lagen om försäkringsavtal;

3) lag om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgåi

på grund av brandförsäkringsavtal;

4) lag om ändrad lydelse av 67 § utsökningslagen;

5) lag om tillägg till 24 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning

i fast egendom;

6) lag om dispaschör befattning med försäkringstvister, samt

7) lag om ändring i vissa delar av lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av revisionssekreteraren Rudolf Eklund.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

Förslaget till lag om försäkringsavtal.

Förslaget i dess helhet.

Lagrådet:

I likhet med sina föregångare alltifrån år 1667 behandlar vår nu gällande

sjölag även sjöförsäkringen. Förslaget avser att bryta det formella samband

mellan bestämmelserna om detta ämne och den sjörättsliga lagstiftningen i

övrigt, som sålunda hos oss har gammal hävd. Det är förklarligt, att denna

nyhet synts mindre tilltalande för mången, som gjort sig förtrogen med vad

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

hittills gällt. Lagrådet kan dock ej finna annat, än att förslagets ståndpunkt

härutinnan är välgrundad.

Avtal om andra försäkringsformer än sjöförsäkring äro för närvarande icke

i svensk lagstiftning särskilt reglerade, men förslaget har haft en rikt utbildad

försäkringspraxis att bygga på. Med tillgodogörande av vad i denna visat

sig sunt och gott gör förslaget ej andra inskränkningar i avtalsfriheten till

skydd för försäkringstagaren än sådana, som måste anses påkallade av dennes

svagare ställning. Viktiga och värdefulla nyheter äro de bestämmelser,

som vilja möjliggöra för den omtänksamme att genom försäkring trygga egen

eller andras försörjning.

Förslaget har framgatt ur det gemensamma nordiska lagstiftningsarbetet på

obligations rättens område, ett samarbete vari nu för första gången även Finland

deltagit, och det motsvaras sålunda av ett danskt, ett finskt och ett norskt

förslag. Ett önskemal är naturligtvis, att de lagar, som på grundvalen av

dessa förslag kunna bliva utfärdade i de skilda länderna, icke måtte utan fullgoda

skäl avvika sinsemellan till vare sig innehåll eller form. Med tillfredsställelse

finner man också, att de fyra förslagen i stort sett överensstämma, och

där det svenska förslaget skiljer sig från de övriga, synes avvikelsen i regel

vara val motiverad. Lagrådet håller emellertid före, att det svenska förslaget,

varmed det finska i allmänhet är lika lydande, skulle lämpligen kunna i

vissa hänseenden föras än närmare det danska eller norska. Såvitt det härvid

gäller sakliga olikheter, kommer lagrådet att vid detaljgranskningen göra några

hemställanden. Vad åter den formella avfattningen angår, vill lagrådet redan

i detta sammanhang uttala, att, enligt dess förmenande, den svenska texten

icke skulle förlora i tydlighet eller god stil, om den här och var jämkades efter

den danska eller norska. Någon gång utelämnar den svenska texten en bestämmelse,

som finnes i de danska och norska texterna, utan att den likväl

torde därmed åsyfta någon olikhet. I de danska och norska texternas motsvarighet

till 26 § 2 mom. utsäges sålunda, att ställd säkerhet skall vara betryggande.

Giltigt skäl, varför den svenska texten skall lyda annorlunda — att

säkerhet skall vara betryggande stadgas redan nu på åtskilliga ställen i köplagen

och kommissionslagen — lärer ej föreligga. Under uttrycket i 37 §

andra stycket, att byggnad varder iståndsatt, synes icke rätt väl kunna hänföras

även det i danska och norska texterna omnämnda fallet, att bs^ggnad

ateruppföres; men enligt vad de svenska motiven utvisa, vill det svenska förslaget

icke bliva tolkat annorlunda än de bada andra. Det kan icke gärna vara

meningen att 39 § andra stycket skall gälla annat avtal än sådant, som träffas

före f örsäkringsfallets inträde, men i olikhet mot de danska och norska

texterna är den svenska efter ordalagen tillämplig även å avtal, som ingås

sedan skadan timat. Stundom är den danska eller norska texten mera ordknapp,

men kanske dock lättfattligare än den svenska. Att exempelvis, i motsats

till det danska förslaget, undvika att i 86 § tala om en försäkrad byggnad,

därför att försäkringen begreppscnligt gäller icke byggnaden utan visst intresse,

leder, vill det synas, till en tyngd i lagtexten, som icke uppväges av

distinktionens i detta sammanhang likgiltiga teoretiska värde (jämför det i

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

motiven s. 230 återgivna, av lagberedningen föreslagna stadgandet). Bland

sådana paragrafer, som lämpligen torde kunna i ett eller annat avseende omformuleras

till större likhet med ordalagen i danska eller norska texten, må

särskilt nämnas 65 och 72 §§, 73 § andra stycket, 83, 91 och 92 §§, 105 § andra

stycket, 107 och 108 §§ samt 112 § första stycket,

3 §.

Lagrådet:

Denna paragraf, vars innehåll är för juristen självklart, torde hava tillkommit

närmast till försäkringsmännens information. Om emellertid, såsom lagrådet

vill förorda, den i 34 § givna regeln uppflyttas bland de inledande bestämmelserna,

lärer varje vidare erinran vara överflödig därom, att även på det

rättsområde, som förslaget avser att normera, avtalsfriheten är regel och att

således inga andra av förslagets privaträttsliga bestämmelser äro av tvingande

natur än de, om vilka sådant uttryckligen angives.

4—10 §§.

Lagrådet:

I 6 § stadgas om verkan därav att försäkringstagaren vid avtalets slutande,

utan att hava gjort sig skyldig till sviklig! förfarande, lämnat en uppgift,

vars oriktighet han insett eller vid iakttagande av tillräcklig omsorg bort inse.

Härmed har genom 7 § likställts det fall, att försäkringstagaren underlåtit att

uppgiva ett av honom känt förhållande, som han insett eller bort inse vara av

betydelse för försäkringsgivaren, och detta under omständigheter, som låta

underlåtenheten framstå såsom en vårdslöshet.

Verkan i fråga är försäkringsgivarens fulla frihet från ansvarighet för försäkringsbeloppets

utbetalande, i den händelse det kan antagas att han, i besittning

av riktiga upplysningar, skulle hava vägrat bevilja någon försäkring

alls. Avgörande betydelse har alltså tillmätts bevisning om huru just denne

försäkringsgivare skulle hava ställt sig, därest han ej blivit vilseledd genom

den oriktiga uppgiften eller förtigandet. Enligt de rättsgrundsatser, som inom

vår avtalsrätt torde allmännast vunnit tillämpning, skulle väl en mera objektiv

norm lagts till grund för bedömandet av verkan pa kontrahenternas rättsförhållande.

Domstolen skulle hava ställt sig den frågan, vilken hållning försäkringsgivare

i allmänhet inom branschen rimligen kunde tänkas hava intagit.

Denna ståndpunkt tillämpas i engelsk och tysk rätt jämväl pa förevarande fall.

Emellertid lärer det böra medgivas, att just inom försäkringsavtalens område,

med dess i olika hänseenden säregna förhållanden, en tillförlitlig objektiv måttstock

på den angivna vägen bleve vansklig att finna; det torde vara alltför

svårt att bedöma i vad mån en viss försäkringsgivares avvikande hållning i en

viss punkt från eljest gängse praxis har samband med andra för hans försäkringspraxis

säregna drag och har sin naturliga betingelse i dem. Härtill kommer,

att man å andra sidan beträffande en viss försäkringsgivare i motsats

till vad i regel gäller om en avtalskontrahent — icke behöver vara hänvisad

till mer eller mindre osäkra förmodanden rörande hans villighet eller ovillig
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

53

het att sluta avtal, i den händelse förutsättningarna varit på visst sätt ändrade.

Rörelsens omfattning och art gör det möjligt och nödvändigt att förfara

efter fasta normer, och den bevisning, som av försäkringsgivaren i förevarande

fall fordras för hans befrielse från ansvarighet, måste följaktligen nästan alltid

bestå i ett påvisande av en av honom för hans verksamhet fastslagen och

däri regelmässigt tillämpad princip. Skulle undantagsvis fallet ligga annorlunda

till — exempelvis för ett nystartat försäkringsföretag — lärer, även

med den formulering förevarande stadgande fått, annan utväg ej givas än att

begagna den ovannämnda mera objektiva måttstocken. Inom vissa försäkringsgrenar

med starkt individuellt varierande risker och premiesatser torde

val stundom bevisningen så på ena som andra vägen bliva vansklig att förebringa.

Mot stadgandet i första stycket synes någon erinran således icke böra framställas.

Och det torde vara naturligt att fullfölja den tankegång, varpå detsamma

vilar, såsom genom bestämmelserna i andra stycket skett för det fall,

att det visserligen icke är att antaga, att i händelse av meddelade riktiga upplysningar

försäkring skulle rätt och slätt förvägrats, men väl att försäkringsgivaren

i sådant fall skulle mot den utfästa premien eller de i övrigt avtalta

villkoren åtagit sig risk allenast till visst lägre belopp eller att han skulle

genom återförsäkring begränsat storleken av den risk han bure i sista hand.

Enligt dessa bestämmelser blir nämligen försäkringsgivaren icke helt fri från

ansvarighet, men bär endast den angivna lägre risken.

Denna s. k. prorataregel, vilken alltså fungerar såsom ett supplement till det

skydd, som stadgandet i första stycket bereder försäkringsgivaren, har emellertid

för vissa arter av skadeförsäkring i denna sin funktion ersatts, på sätt av

tredje stycket framgår, av en helt annan regel, kausalitetsregeln kallad. Sistnämnda

regel innebär, att försäkringsgivaren skall vara fri från ansvarighet,

försåvitt ej, enligt vad motparten bevisat, det oriktigt uppgivna eller det förtona

förhållandet saknat inverkan å skadans inträde eller omfattning. Uppenbarligen

har vid uppställandet av en så beskaffad regel en helt annan tankegång

följts än den, som förestavat innehållet av paragrafens båda första stycken.

För de försäkringsgrenar, varom här är fråga, hava såsom befrielsegrunder

ställts vid sidan av varandra dels försäkringsgivarens subjektiva motiv till

beslutet att meddela försäkring, dels det rent objektiva faktum i och för sig,

att ett visst förhållande haft betydelse för uppkomsten eller omfattningen av

den skada, som utgör försäkringsfall.

Anledningen till denna undantagsbestämmelse har angivits vara, att prorataregeln

för att kunna inom en viss försäkringsgren göra avsedd tjänst förutsätter

möjligheten att gradera riskerna och med ledning därav uppgöra premietariffer

ävensom att tillämpa fasta normer för riskernas maximering. I fråga

om sjöförsäkring och annan transportförsäkring, där dessa förutsättningar i

stor utsträckning icke torde i tillräcklig mån vara för handen, må det anförda

skälet tillerkännas bärkraft, även om det synes kunna ifrågasättas, huruvida

ej följdriktigheten krävt, att den objektiva kausalitetsregeln fått träda helt i

stället för hänsyn till den oriktiga uppgiftens verkan på försäkringsgivaren.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Starkare betänkligheter möta däremot förslagets ståndpunkt att — i motsats

till samtliga de i övriga nordiska länder framlagda förslagen -— under

kausalitetsregeln hänföra jämväl brandförsäkring.

Ehuru kausalitetsregelns tillämpning icke utesluter, att verkan av den oriktiga

uppgiften inskränker sig till en kvantitativ nedsättning i ansvarigheten i

likhet med vad prorataregeln innebär, har den dock en omisskännlig tendens

att ställa saken på sin spets: allt eller intet. Då inom brandförsäkringen, i

olikhet med transportförsäkringen, den stora mängden bland försäkringstagarna

icke är affärsmän, kan här vida oftare förväntas en bristande ackuratess

i uppgifter, därvid nämnda tendens relativt lätt kan få ödesdigra verkningar,

desto hellre som full klarhet mången gång ej kan vinnas om och i vad mån

en omständighet haft eller saknat inverkan å brandens uppkomst och omfattning.

Å andra sidan lärer väl, såsom i motiven till det danska förslaget ock

åberopas, just inom denna försäkringsgren tariffering och maximering nått

fastare utbildning än i de flesta andra och prorataregelns tillämpning således

ej möta synnerliga svårigheter. Det må vara, att detta omdöme ej äger giltighet

på alla brandförsäkringsverksamhetens områden; så torde exempelvis ej

vara fallet med försäkring av industriella etablissement och där förvarad lösegendom.

Men paragrafens regler skola ju icke vara tvingande rätt, utan

kunna såväl suppleras som ersättas av särskilt avtalade villkor. Det möter

alltså intet hinder att vid industri-brandförsäkring, vid vilken i alla händelser

de generella formulären icke äro tillfyllest, utan kompletteras eller bringas helt

eller delvis ur kraft av diverse klausuler, avtalsvis göra förbehåll om prorataregelns

ersättande med kausalitetsregeln. Att däremot upphöja den sistnämnda

till legal regel för all brandförsäkring, alltså även för den vanliga borgerliga

lösöreförsäkringen är förenat även med den olägenheten, att i så fall 34 § icke

kan åberopas för avvärjande av uppenbar obillighet, vartill regeln onekligen i

vissa fall kan leda.

Det hemställes förty att undantagsbestämmelsen i tredje stycket av 6 §

måtte begränsas till att omfatta allenast sjö- och annan transportförsäkring.

Vinner denna hemställan efterföljd, lärer motsvarande ändring böra vidtagas

i tredje stycket av 45 §.

Mot de principer, varå förslagets bestämmelser om försäkringstagarens

upplysningsplikt i övrigt vila, lärer någon erinran ej vara att göra. Men det

vill synas, som om tillägnandet av bestämmelsernas innehåll skulle icke oväsentligt

underlättas, om de erhölle en i viss mån ändrad gruppering och avfattning.

Förslaget avser icke att ändra eller komplettera avtalslagens regler för de

fall, att vid avtalet förfarits svikligt eller att sådana omständigheter förelegat,

att avtalets åberopande skulle strida mot tro och heder. Det synes då naturligast

att, i motsats till vad nu skett i 4 §, varken söka närmare beskriva

dessa fall eller göra något sakligt uttalande om vad beträffande dem skall

gälla, utan nöja sig med en kort erinran, att de behandlas i avtalslagen. Denna

erinran kunde lämpligare avsluta än inleda bestämmelserna i ämnet; med

förslagets uppställning kan frestelsen ligga nära att anse 8 och 9 §§ vara till
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

55

lämpliga även inom området för nuvarande 4 §. Dennas plats borde i stället

intagas av 6 §, vilken såsom angivande de skilda påföljderna av oriktig uppgift

synes väl ägnad att ställas främst.

Det fall, då underlåtenhet att lämna uppgift skall öva inverkan å försäkringsgivarens

ansvarighet, torde i överensstämmelse med 7 §:s mening men i

enklare ordalag kunna angivas så, att om försäkringstagaren förtegat omständighet

av betydelse för försäkringsgivaren, detta är utan inverkan å dennes

ansvarighet, med mindre förtigandet kan tillräknas försäkringstagaren såsom

vårdslöshet. Verkan av förtigande uttryckes i 7 § därigenom, att det

likställes med lämnande av oriktig uppgift. Motiven upplysa, att denna konstruktion

valts i syfte att vissa andra paragrafer, ehuru de enligt ordalagen

blott gälla oriktig uppgift, likväl skola bliva tillämpliga även vid förtigande.

Efter lagrådets uppfattning är det likväl ej så alldeles lätt att utläsa

vilka bestämmelser sålunda skola erhålla en räckvidd utöver vad de själva

göra anspråk på. Det hela torde vinna i överskådlighet och reda, därest såsom

påföljd av förtigande sättes, att bestämmelserna i nuvarande 6 § skola

äga motsvarande tillämpning, och i övrigt de stadganden, som böra gälla förtigande,

avfattas så att de bliva omedelbart därå tillämpliga.

Om nu antydda ändringar vidtagas, lärer i samband därmed någon redaktionell

jämkning även i vissa andra avseenden visa sig fördelaktig.

13—16 §§.

Lagrådet:

Enligt förslaget skall, såvitt på lagens egna stadganden beror, försäkringstagares

underlåtenhet att i rätt tid gälda premie ej hava annan verkan än rätt

för försäkringsgivaren att uppsäga avtalet med tre dagars frist (13 §). Begagnas

denna rätt, har avtalet, vad framtiden beträffar, ingen bindande kraft

mot någondera kontrahenten. I vad åter avtalet avser tiden intill uppsägningsfristens

utgång äro de däremot båda bundna, försäkringsgivaren till sin

åtagna ansvarighet, försäkringstagaren att svara för den premie, som skulle

hava utgått, därest försäkringsavtalet slutits blott för nämnda tid (16 §).

Genom förbehåll i avtalet kan emellertid försäkringsgivaren betinga sig,

att dröjsmålet skall för den följande tiden medföra, frihet från ansvarighet,

men försäkringstagaren alltjämt vara bunden att svara för den på samma

tid belöpande premien. Det är i fråga om giltigheten av ett dylikt förbehåll,

som vissa inskränkningar stadgats icke blott — såsom av lagtexten tydligt

framgår — i 14 § 2 st., utan jämväl genom bestämmelsen i 15 §. Rätta sammanhanget

härutinnan skulle klarare framträda, om man undveke att i 13 §

bruka uttrycket »försäkringsgivarens ansvarighet» och i 15 § angåves, att där

förutsatta frihet från ansvarighet grundar sig på särskilt avtalsvillkor.

Justitieråden von Seth och Wedberg:

Andra stycket av 14 § innehåller icke något om, när däri omförmälda meddelande

med erinran om premiens förfallodag tidigast må göras för att kunna

opaginerad Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

åberopas av försäkringsgivaren. En dylik påstötning, gjord långt före förfallodagen,

kan emellertid lätt bliva tämligen värdelös som hjälp för försäkringstagaren

att hålla förfallodagen i minnet. I de danska och norska förslagen

har hänsyn till detta förhållande tagits vid avfattningen av motsvarande

bestämmelser. Ett stadgande, att nämnda meddelande må göras tidigast

en vecka eller 14 dagar före förfallodagen, synes böra få inflyta i lagen.

19 §.

Justitierådet von Seth, med vilken justitierådet Wedberg instämde:

Enligt första stycket av paragrafen skall den omständigheten, att försäkringsfatlet

framkallats uppsåtligen eller av grov vårdslöshet, icke hava den i 18 §

omförmälda verkan på försäkringsgivarens ansvarighet, om den handlande

var i sådan ålder eller i sådant sinnestillstånd, som utesluter tillräknelighet

för brott. Däremot tages ingen hänsyn till s. k. förminskad tillräknelighet.

Det kan ifrågasättas, om ej gränsen för relevanta sinnestillstånd härigenom

dragits väl snävt. Inom den förminskade tillräkneligheten finnas en mängd

grader, från sådana, som stå den absoluta otillräkneligheten mycket nära,

till sådana, som i straffrättsligt hänseende icke ens böra giva anledning

till straffnedsättning. Ålderdomssvaghet, som nämnes såväl i 5

som 6 § av strafflagens femte kapitel, ger ett gott exempel i förevarande

hänseende. Har den fortskridit så långt, att den står nära gränsen till den

absoluta otillräkneligheten, kan det innebära en stor obillighet, att en handling

begången i sådant tillstånd skall medföra förlust av de fördelar försäkringen

avsett att bereda. Den sålunda sjukes skuld kan mycket väl för den

allmänna rättskänslan te sig betydligt lindrigare än vid många fall av okvalificerat

vållande, som enligt 20 § är utan verkan å försäkringsgivarens ansvarighet,

om ej motsatsen uttryckligen avtalats. Saken blir så mycket betänkligare

som enligt 85 § i förslaget vid brandförsäkring försäkringsfallets

framkallande av försäkringshavarens make i regel likställes med dess framkallande

av försäkringshavaren själv.

Å andra sidan kan det naturligtvis ej sättas i fråga att utan vidare i förevarande

hänseende likställa den förminskade tillräkneligheten med den absoluta

otillräkneligheten.

Ej heller lärer lösningen av svårigheterna böra sökas uti införandet av en i

förhållande till tillräknelighetsgraden reducerad ansvarighet.

För min del anser jag, att rättskänslan bäst skulle tillgodoses genom ett

Tillägg till paragrafen av innebörd, att om den försäkringsfallet framkallande

handlingen begåtts under inflytande av sådan rubbning av själsverksamheten,

som, utan att helt utesluta tillräknelighet för brott, skulle göra det uppenbart

obilligt, att försäkringsgivaren bleve fri från ansvarighet, vad i 18 § sägs ej

heller skall äga tillämpning.

Jag hemställer alltså, att ett sådant tillägg till paragrafen måtte göras. Det

synes utan svårighet kunna inpassas i paragrafens första stycke.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

57

21 §.

J ustitierådet von Seth, regeringsrådet Planting-G yllenbåg a och justitierådet

Alexanderson:

En verklig uppskattning av det men, försäkringsgivaren lidit av att han ej

ofördröjligen underrättats om försäkringsfallet, kan enligt sakens natur ej

äga rum i vissa fall, där det likvisst måste antagas, att men för honom uppkommit.

Bland annat kan detta uppenbarligen vara förhållandet, då olägenheten

bestar i försvårad utredning, men även exempelvis då försäkringsgivaren

icke satts i tillfälle till ingripande i tid för skadas begränsning. Det hemställes

därför, att orden »i man därav» i första stycket måtte såsom i vissa fall

oegentliga och i alla händelser överflödiga uteslutas. Vad man med dem velat

angiva synes med erforderlig tydlighet uttryckt genom att det medgivna avdraget

enligt lagtexten är begränsat till skäligt belopp. Skulle så ej anses

vara fallet, kunde ändamalet vinnas genom att ersätta orden »i mån därav»

med »efter omständigheterna» eller liknande.

Motsvarande jämkning torde böra företagas i lydelsen av 52 § andra stycka

utan att behöva föranleda ändring i sista punkten av stycket — och

kunde utan olägenhet utsträckas till 44 §.

i

26—28 §§.

Lagrådet:

Innehållet av dessa paragrafer bleve överskådligare, om 26 § finge handla

allenast om de båda händelser, då försäkringsavtal förfaller (26 § 1 mom. och

27 § andra stycket), och 27 § angåve dels i ett första mom. de båda fall, då

försäkringstagaren äger uppsäga avtalet (26 § 2 mom. och 27 § första stycket),

och dels i ett andra den skadeståndsregel, som nu får uppsökas på tre

ställen, nämligen i 26 § 3 mom. och båda styckena av 27 §. Även oberoende

av sådan omredigering lärer skadeståndsregeln lämpligen kunna göras något

mindre abstrakt och avfattningen av 28 § böra jämkas så, att hänvisningen

till 26 § 2 mom. bortfaller.

32 §.

Lagrådet:

Skulle försäkringsgivaren till sitt fredande mot ett i avtalet grundat anspråk

invända, att motparten ej velat foga sig i ett i avtalet inryckt påbud om

skyldighet för honom att utan anlitande av biträde förhandla med försäkringsgivaren,

kan det med säkerhet förväntas, att även utan lagstöd invändningen

skulle i lagtillämpningen lämnas utan avseende. Bestämmelsen i första stycket

av paragrafen lärer alltså vara överflödig, och det hemställes, att den

måtte utgå ur förslaget, desto hellre som vad där stadgas har analog tillämpning

vida utöver försäkringsrättens område.

Åven om paragrafen bibehålies oförändrad, torde dess rubrik böra förkortas

så, att paragrafen helt allmänt angives röra förhandling med försäkringsgivaren.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

34 §.

Lagrådet:

Enligt avtalslagen kan i vissa fall ett avtalsvillkor, som ställer sig uppenbart

obilligt, få jämkas eller lämnas åsido, och detta kan enligt allmänna rättsgrundsatser

ske även i vissa andra fall. Då förslaget icke avser att ersätta

utan blott att komplettera vad sålunda gäller om avtal i allmänhet, torde till

tydligare utmärkande härav någon redaktionell överarbetning böra ske. Och

då det låter tänka sig, att ett villkors obillighet kan undanröjas utan att villkoret

helt lämnas utan avseende, torde paragrafens avfattning böra, i likhet med

avtalslagen, hålla möjlighet härtill öppen.

Det kan ej gärna vara åsyftat med paragrafens slutord, att en sedvänja inom

försäkringsväsendet skall hava utbildat sig i fråga om fall av just samma beskaffenhet

som det föreliggande. Desto mindre lärer detta vara förslagets mening,

som det lyckligtvis torde kunna antagas, att första förutsättningen för

paragrafens tillämpning, den uppenbara obilligheten, endast sällan är för handen.

Kanske kunde dock, till förebyggande av varje missförstånd, någon jämkning

ske av ordalagen, exempelvis så att slutorden utbyttes mot »där sådant

kan anses överensstämma med god försäkringspraxis».

Att paragrafen synes lämpligen böra uppflyttas bland de inledande bestämmelserna,

är redan erinrat vid 3 §. Sker så, erfordras ändring jämväl av det

paragrafnummer, som citeras i 6 § promulgationslagen.

51 §.

Justitierådet von Seth:

Den fråga, som behandlas i förevarande paragraf, har, såsom framgår av

statsrådsprotokollet, givit anledning till olika uppfattningar, huru de intressen,

som här korsa varandra, bäst skola kunna bringas i samklang. Det är ju även så,

att vilkendera av de vägar, som varit på tal, man väljer för frågans lösning, olägenheter

kunna uppstå. Det kan kännas lika hart att fa vidkännas ett kanske

avsevärt avdrag från ersättningsbeloppet, därför att en säkerhetsföreskrift åsidosatts,

vilken i det föreliggande fallet saknat varje betydelse för skadans inträffande

eller omfattning, som att gå förlustig varje ersättning, redan därför

att föreskriftens åsidosättande i någon ringa mån inverkat på försäkringsfallets

gestaltning.

Om emellertid förslagets ståndpunkt i huvudsak må kunna, ehuru med tvekan,

godkännas, så är det därför, att avdragssystemet i förevarande hänseende

alltid måste bliva mera blint verkande än den princip förslaget gjort till sin

behöver bliva. Avdragets storlek synes, för att ej avdragssystemet skall öppna

vägen för godtycklighet och tvister, höra vara pa förhand pa ena eller andra

sättet bestämd i försäkringsavtalet, och detta kan ej gärna ske annat än efter

en viss medelproportional för varje föreskrift det gäller att sanktionera. Redan

att på ett teoretiskt riktigt sätt fastställa en dylik medelproportional måste

komma att bereda svårigheter; och för en smidig tillämpning av avdragsreglerna

på de enskilda fallen har man strängt taget ingen annan garanti än den

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

59

kulans, som lyckligtvis hittills gjort sig gällande inom försäkringsväsendet. Saken

ligger här betydligt annorlunda till än i det fall, som behandlas i förslagets

6 §, där en prorataregel nog merendels leder till en smidigare rättstillämpning

än kausalitetsregeln.

Ett bibehållande i förevarande hänseende i huvudsak av förslagets ståndpunkt

kan emellertid icke tillrådas annat än under förutsättning, att huvudregeln i

första stycket göres sådan, att den för alla fall medger tillbörligt hänsynstagande

även till kausalitetsgraden. Detta synes kunna ske, utan att effektiviteten

av meddelade säkerhetsföreskrifter äventyras, genom en avfattning, som gåve

vid handen, att, vid fall av åsidosättande av en säkerhetsföreskrift, försäkringsgivaren

skulle vara skyldig ersätta inträffad skada endast i förhållande till

den grad, i vilken skadans inträffande och omfattning, enligt vad som kunnat

utrönas, icke berott på föreskriftens åsidosättande. Genom en sådan formulering

bleve ju också sörjt för att vid en eventuell prövning inför domstol de

formella bevisreglerna ej bleve allt för strängt tillämpade. Iakttages detta,

böra i sista stycket orden »i annat fall» utbytas mot »i vidare mån».

Stadgandet i andra stycket skulle säkerligen vinna i tydlighet, om det jämkades

till närmare överensstämmelse med de danska och norska förslagen, t. ex.

så att uppsägningsrätten angåves skola äga rum, då underlåtenheten vore av

väsentlig inverkan på faran eller kunde giva anledning befara fortsatt försumlighet

med iakttagandet av meddelade säkerhetsföreskrifter.

Justitierådet Wedberg, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga instämde

:

Det torde ej sällan bliva synnerligen svårt för försäkringshavaren att visa

att säkerhetsföreskriftens åsidosättande saknat betydelse för skadans inträffande

eller omfattning, och detta även i sådana fall där erfarenheten ger stöd

för antagande att åsidosättandet icke spelat någon roll. Mig vill det synas

som om någon lättnad i bevisbördan skäligen kunde försäkringshavaren medgivas

och sålunda stadgas, att vid åsidosättande av en föreskrift, vars iakttagande

är ägnat att förebygga eller begränsa skada, försäkringsgivaren är

ersättningsskyldig endast och i den mån skadan, efter vad antagas må, skulle

ha inträffat även om föreskriften iakttagits.

Vidtages sådan ändring, torde ökad anledning finnas att i tredje stycket göra

ett förtydligande som i varje fall synes önskligt. Medan den svenska texten

förklarar verkningslöst ett förbehåll om frihet från ersättningsskyldighet »i

annat fall» ä.n förut i paragrafen sagts, har den danska, i st. f. de citerade, orden

»i videre Omfång». I den norska texten är motsvarande uttryck »i andre

tilfelle», men att döma av motiven härtill skall bestämmelsen tolkas som stode

det »i andre tilfelle eller i videre omfång». Ett utbyte av »i annat fall» mot

»i vidare mån» lärer böra ske.

Uppsägningsrätt (paragrafens andra stycke) inträder enligt förslaget då underlåtenheten

är av väsentlig betydelse för försäkringsgivaren, medan de danska

och norska texterna, med någon inbördes olikhet, göra uppsägningsrätten

beroende av att ett nytt åsidosättande av föreskrift, den ifrågavarande eller nå
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Mai-is proposition nr 33.

gon annan, kan befaras. Det förefaller mig som om den naturliga grunden för

uppsägningsrätten knappast kunde vara någon annan än den sist angivna och

som om försäkringsgivaren, därest han vill äga den något vidsträcktare befogenhet

som synes vara åsyftad med det svenska förslaget, bonde vara hänvisad

att därom göra förbehåll — något som ju icke är honom förmenat genom stadgandet

i tredje stycket.

Justitierådet Alexauderson:

Enligt bestämmelserna i denna paragraf medför åsidosättande av en i försäkringsavtalet

till skadas förebyggande eller begränsning meddelad föreskrift

icke befrielse från all ansvarighet, ej ens om förbehåll därom gjorts i avtalet.

Kan underlåtenheten att uppfylla föreskriften ej läggas den till last, som haft

att vaka över dess efterlevande, har den ingen som helst inverkan på ansvarigheten.

I motsatt fall medför den ansvarighetens begränsning till den skada,

som skulle inträffat även om föreskriften iakttagits.

Dessa materiella regler synas innebära en rent teoretiskt sett rationell lösning

av det föreliggande problemet. Huruvida de emellertid i den praktiska

tillämpningen ej komme att mången gång innebära en för sträng behandling av

försäkringshavaren, synes mera tveksamt. Bevisbördan kommer nämligen att

åvila denne ej blott, såsom i lagtexten utsagts, för vederbörande övervakningsskyldiges

frihet från skuld till det åsidosättande, som förelupit, utan jämväl,

enligt vad i motiven med rätta angivits, för att föreskriften saknat betydelse i

fråga om förebyggande eller minskning av den skada, som faktiskt inträffat.

Att i sistnämnda hänseende förebringa en fullt övertygande utredning torde

ställa sig ytterst svårt även i fall av den beskaffenhet, att erfarenheten talar

emot att tillägga den anbefallda åtgärden synnerlig betydelse såsom säkerhetsmedel;

så exempelvis i vissa fall beträffande eldsläckningsmateriels beskaffenhet,

förvaring och beredskap. Vissa försäkringsgivare tillämpa för närvarande

i den föreslagna kausaiitetsregelns ställe den ordning, att de i avtalen förbehålla

sig befogenhet att i händelse av underlåten efterlevnad av vissa säkerhetsföreskrifter

ålägga försäkringshavaren ett slags vite i form av avdrag intill viss

maximiprocent å det försäkringsbelopp, som eljest skulle utgå. Denna befogenhet,

vilken torde vara avsedd att åberopas blott i fall, då kausaiitetsregelns tilllämplighet

förefallit att äga viss sannolikhet för sig, men som onekligen kan

giva upphov till missbruk, skall försäkringsgivare enligt förslaget vara förbjuden

att vidare utöva. Det synes emellertid höra övervägas, om ej förslagets

kausalitetsregel lämpligen borde ersättas med en bestämmelse, enligt vilken den

skälighetsprövning, som sålunda undandragits försäkringsgivaren, överflyttades

till domstolen, med viss begränsning i fråga om förutsättningarna för rätt

till dess utövning, men å andra sidan med större frihet i tillmätandet av den

verkan, åsidosättandet borde medföra. Förslagsvis kunde nämligen åt en sådan

bestämmelse givas det innehåll, att försåvitt ej föreskriftens åsidosättande, enligt

vad må antagas, varit utan betydelse för skadans uppkomst eller omfattning,

försäkringsgivaren må kunna efter omständigheterna åtnjuta skäligt avdrag

å försäkringsbelopp, som eljest bort utgå, eller fullständig befrielse från

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

61

ansvarighet. Vinner denna hemställan beaktande, bör tydligen tredje styckets

lydelse jämkas på sätt inom lagrådet föreslagits.

58 §.

Lagrådet:

Såsom i motiven framhållits, få bestämmelserna i första stycket sin betydelse

framför allt i det fall att försäkringshavaren är försatt i konkurs vid

den tid, då försäkringsbelopp utfaller. Man har ansett, att den, som ägde panteller

retentionsrätt i det försäkrade godset, icke rimligen bör vara hänvisad

att taga utdelning i konkursen ur det utfallna beloppet, utan att detta bör

direkt tillgodokomma honom i den mån det erfordras för täckande av hans

fordran.

Vad retentionsrättshavare angår, torde emellertid härvid, i analogi med

vad som iakttagits i 195 § konkurslagen, undantag böra göras för det fall att

retentionsrätten tjänar till säkerhet för hyresvärds eller jordägares fordran hos

hyresgäst eller arrendator, enär fordringen här icke alltid utgår med bästa rätt.

Jämväl i den händelse ersättningsbelopp avser gods, som vid försäkringsfallets

inträffande var belagt med kvarstad för fordran, lärer på yrkande av borgenären

beloppet böra utgivas till utmätningsmannen. Ett tillägg härom borde

tillika innehålla, att om sålunda utgivet belopp skall gälla vad i 186 § utsökningslagen

stadgas om medel, som genom försäljning av kvarstadsbelagd lös

egendom influtit.

■Justitierådet von Seih:

Billigheten kräver uppenbarligen, att ägaren får skälig tid på sig att avhjälpa

skadan, innan panthavaren får söka gottgörelse ur ersättningsbeloppet.

Detta torde också hava avsetts, ehuru det ej kommit till uttryck i paragrafens

avfattning. Att märka är ju även, att panten regelmässigt finnes i panthavarens

besittning, vadan ägaren icke kan vidtaga någon åtgärd med densamma

utan att den tillhandahålles honom av panthavaren. Det synes med hänsyn härtill,

som om en jämkning i paragrafens lydelse av innebörd, att panthavaren

icke får uttaga sin fordran ur ersättningsbeloppet, innan han först tillsagt ägaren

att avhjälpa skadan och denna haft skälig tid därtill, vore påkallad av

omständigheterna.

75 §.

Justitierådet von Seth:

Enligt denna paragraf skall till marknadsvärdet i avlastningsorten läggas,

bland annat, sådan frakt, som enligt fraktavtalet skulle utgå, även om transporten

icke fullbordades. Det kan emellertid i de i 160 och 161 §§ sjölagen

berörda fallen inträffa, att befälhavaren nödgas upplägga varorna å sådan

plats, från vilken de, såsom i 70 § av förslaget sägs, icke kunna avhämtas inom

rimlig tid och för rimlig kostnad. Så kallad distansfrakt skall då utgå, icke

på grund av fraktavtalet, utan omedelbart på grund av bestämmelserna i nämnda

paragrafer av sjölagen. I den mån frakten är obetald kommer väl berörda

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

förhållande merendels att sakna vidare betydelse för försäkringshavaren. Han

är enligt 73 § ej skyldig avträda till försäkringsgivaren annan rätt än den han

själv har till varorna, och han har ej rätt att komma i besittning av dem annat

än mot erläggande av den frakt, som är ogulden. Men om fraktförskott lämnats,

ställer sig saken annorlunda. Den del av förskottet, som svarar mot distansfrakten,

är bortfraktaren lika litet skyldig återgälda som förskott, beträffande

vilket träffats förbehåll, att det skall få behållas, även om transporten

icke fullbordas. Det synes, som om med grunderna för bestämmelserna i förevarande

paragraf skulle överensstämma, att även ett mot sålunda förskottsvis

erlagd distansfrakt svarande belopp inräknas i varornas värde.

82 §.

Lagrådet:

Under sådan uppoffring, som avses i andra punkten, måste hänföras även att

föremål vid eldsvåda skadats av vatten, något som torde bliva den ojämförligt

vanligaste anledningen att åberopa den däri givna regeln. Måhända borde detta

omfång hos regeln få komma till uttryck i lagtexten.

83 §.

Lagrådet:

Samtliga övriga förslag innehålla, med några olikheter i detaljerna, i sina

motsvarande paragrafer bestämmelser, enligt vilka vid brandförsäkring av personlig

lösegendom försäkringsgivaren göres ansvarig inom vissa gränser för

det fall, att sådan egendom, då skadan sker, tillfälligtvis finnes å annan plats

än den vid avtalet uppgivna. Anledningen till att det svenska förslaget icke

upptagit en liknande bestämmelse lärer vara, att de svenska försäkringsanstalterna

hittills icke plägat åtaga sig dylik ansvarighet annat än mot särskilt

premietillägg. Enligt vad som blivit upplyst har emellertid under den senaste

tiden en ändring ägt rum härutinnan, i det att försäkringsanstalterna numera

övergått till att meddela s. k. fri bortaförsäkring. Då detta också torde bäst

överensstämma med det praktiska livets krav, saknas anledning att i förevarande

hänseende bibehålla det svenska förslagets särställning.

En eventuell bestämmelse i ämnet torde böra så nära som möjligt ansluta sig

till de grunder, efter vilka försäkringspraxis inrättat sig, dock utan att ingå i

detaljer. Måhända kunde lämpligen stadgas, att försäkringsgivaren är skyldig

ersätta till annan plats inom riket förflyttad egendom intill ett värde motsvarande

högst femtio procent av försäkringsbeloppet, dock i varje fall icke

med mer än tretusen kronor. Ett sådant stadgande, vilket lärer överensstämma

med vad som numera tillämpas inom försäkringsväsendet här i landet, synes

skäligen tillgodose såväl de mindre som de större försäkringshavarnas intressen.

85 §.

Lagrådet:

Uttrycket, att makar på grund av söndring leva åtskilda, omfattar enligt

terminologien i vår nya familjerättsliga lagstiftning icke de fall, då, såsom det

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

t>3

heter i 7 § lagen om äktenskaplig börd, makar leva åtskilda enligt domstols

beslut (jämför 5 kap. 7 och 12 §§ samt 11 kap. 2—5 §§ nya giftermålsbalken

och 9 § lagen om barn i äktenskap). Då det icke kan vara förslagets mening

att i dessa fall låta försäkringshavaren umgälla vad hans make åtgör, hemställes,

att orden »på grund av söndring» måtte få utgå eller paragrafen erhålla

en lydelse, som närmare överensstämmer med de danska och norska texterna.

100 §.

Lagrådet:

Ordalagen synas giva anledning till den tolkningen, att de omständigheter,

som utgöra förutsättningen för att försäkringsbeloppet skall utbetalas oaktat

självmord föreligger, måste ådagaläggas genom en bevisning, som i styrka

överstiger vad enligt vanliga bevisregler fordras. Detta skulle dock innebära

en för stor stränghet mot den bevisskyldige och lärer näppeligen vara åsyftat.

I de danska och norska texterna är motsvarande bestämmelse icke formulerad

med samma skärpa. Med hänsyn till det anförda hemställes om en jämkning

av paragrafens avfattning.

116 §.

Justitierådet von Seth, regeringsrådet Planting-Gyllenbåga och justitierådet

Alexander son:

Om en person, som mera tillfälligt åtnjuter en högre inkomst, vill genom

livförsäkring trygga sin make, ligger det nära till hands, att han ordnar premiebetalningen

så, att den infaller just under den tid han kan beräkna att

sitta med den högre inkomsten, vare sig så att han betalar premien på en

gång, eller så att han erlägger den under en kort följd av år. Särskilt lärer det

ofta förekomma, att personer teckna försäkringar mot engångspremier, till vilka

de erhålla lån hos försäkringsgivaren mot ränta, som därefter träder i stället

för årspremien. I sistnämnda händelse blir ju förhållandet från de synpunkter,

som i detta sammanhang äro av betydelse, ungefär detsamma, som om försäkringen

tagits mot en över en längre tid utsträckt årlig premiebetalning. I samtliga

dessa fall kan uppenbarligen tillvägagångssättet vara fullt lojalt gent emot

borgenärerna, nämligen om försäkringstagaren till premiebetalningen eller

räntelikviderna ej använde högre belopp, än som stodo i skäligt förhållande till

hans villkor vid den tid, då betalningen skedde. Det lärer för sådana fall, då

försäkringstagaren handlat fullt lojalt, saknas tillräckliga skäl att av hänsyn

till borgenärerna helt undandraga dylika former av livförsäkring det skydd

man ansett böra tillkomma försäkringar mot flerårig premiebetalning.

Å. andra sidan synes man icke helt kunna bortse från den i motiven framhållna

synpunkten, att en livförsäkring, för vilken hela premiebeloppet inbetalas

på en gång eller under mycket kort tid, kan innebära en med vissa

andra former för kapitalplacering jämförlig anordning.

Det lärer därför vara fullt berättigat, då förslaget icke velat likställa dylika

försäkringar med försäkringar mot längre tids premiebetalning. Däremot sy
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Mai ds proposition nr 33.

nes ett stadgande, motsvarande det, som förekommer i det finska förslaget,

att sedan tio år förflutit från försäkringsavtalets tillkomst, utmätning icke i

något fall må äga rum av den rätt, som tillkommer försäkringstagaren eller

hans make på grund av försäkringsavtalet, på ett något så när tillfredsställande

sätt tillgodose alla berättigade intressen. Även om försäkringsavtalets ingående

vid den tid, då det ägde rum, hade karaktären av en kapitalplacering, lärer

detta förhållande efter de tio årens förlopp hava förlorat det mesta av sin

reella betydelse. Huruvida försäkringstillgången vunnits genom årliga premiebetalningar

eller genom erläggande — regelmässigt i periodens början —

av ett eller flera större belopp, med uppoffrande av ränteinkomst å dem, synes

dåmera icke behöva komma i betraktande i vidare mån än på sätt av hemställan

vid 117 § framgår.

Ett tillägg i huvudsaklig överensstämmelse med nyssnämnda stadgande i

det finska förslaget synes alltså böra göras till paragrafens första stycke.

Det lärer icke med stadgandet i sista stycket vara avsett att utsäga, vad som

skulle kunna utläsas av ordalagen, eller att förmånstagaren skulle hava att

jämsides med testamentstagare vidkännas avdrag på försäkringsbeloppet till

borgenärernas förnöjande. Det är naturligtvis, såsom också uttryckligen utsädes

i ett av kommitténs förberedande utkast, endast i den mån borgenärernas

fordringar ej kunna utgå ur kvarlåtenskapen, som försäkringsbeloppet bör få

tillgripas. Det är påkallat, att detta får komma till tydligt uttryck i paragrafens

avfattning.

Justitierådet Wedberg:

Jag lämnar paragrafen utan annan erinran än att sista stycket bör förtydligas

så som lagrådets övriga ledamöter hemställt.

117 §.

Justitierådet von Seth, regeringsrådet Planting-Gyllenbåga och justitierådet

Alexander son:

Stadgandet i denna paragraf om företrädesrätt under vissa förutsättningar

och i viss omfattning för försäkringstagarens konkursbo till återköpsvärdet av

försäkring, som enligt 116 § är skyddad för utmätning, har genom inledningsorden

fått sin tillämplighet begränsad till det fall att konkursen utbrutit inom

tio år från försäkringsavtalets ingående. Ehuru skälen för en sådan begränsning

icke torde vara starka, även från förslagets ståndpunkt sett, kan den

lämnas utan erinran, så länge utmätningsfriheten bindes vid de förutsättningar,

förslaget i 116 § uppställer. Mildras dessa förutsättningar på sätt vi vid

nämnda paragraf hemställt, torde däremot vara nödigt att låta begränsningen

i fråga bortfalla för att icke lämna rum för missförhållanden.

Lagrådet:

En redaktionell jämkning synes erforderlig till tydligare angivande, att konkursboets

rätt mot försäkringsgivaren ej avser det till premiebetalning använda

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SS. 65

beloppet i dess helhet utan endast vad enligt paragrafens betraktelsesätt för

mycket erlagts.

120 §.

Lagrådet:

En jämförelse mellan de fyra parallellförslagens text till förevarande paragraf

samt de meddelade motiven därför giver i förstone det intrycket, att det

svenska förslaget vad sjukförsäkringen angår står i bestämd saklig motsättning

till de övriga. I dessa stadgas, att om sjukdom, som faller under avtalet

(enligt finska förslaget: händelse, som omfattas av försäkring för sjukdom),

inträffar under loppet av försäkringstiden, svarar försäkringsgivaren även för

följder därav, som yppa sig (norska förslaget: inträda) först efter dess utgang,

det finska förslaget begränsar dock denna utsträckta ansvarighetstid

till ett år från det »händelsen» inträffat. En med det finska förslaget likalydande

regel upptager förevarande paragrafs svenska text såsom gällande

olycksfallsförsäkring, men låter den ej omfatta sjukförsäkring. En dylik regel

säges i motiven vara inom denna försäkringsgren förenad med betydande

praktiska svårigheter, vilkas innebörd ej närmare angives. Det tillägges, att

föga rimligt vore, om kroniska sviter av en akut sjukdom skulle vara inbegripna

under försäkringen.

Till detta sistnämnda uttalande kan erinras, att intet av förslagen torde

hava tagit bestämd ståndpunkt till spörsmålet, vilka följder av ett sjukdomsfall

försäkringsgivarens ansvarighet omfattar, utan har dess besvarande ansetts.

böra i första hand ankomma på försäkringsvillkorens utformning i försäkringsavtalen.

.Vad i de övriga förslagen sagts är blott, att den omständigheten

i och för sig-, att försäkringstiden går till ända innan en dessförinnan

utbruten sjukdom tillfullo avlupit jämte de följder därav, som må vara omfattade

av försäkringen, icke skall utesluta ansvarighet för försäkringsfallet i

dess helhet. Förutsättningen därvid är, såsom i förslagens motiv framhålles,

att sjukdomen verkligen redan kommit till utbrott; att exempelvis smitta förvärvats

är icke nog. Sett mot bakgrunden av dessa uttalanden i de övriga

förslagen kan det svenska förslaget däremot synas innebära, att även för en

redan utbruten sjukdom ingen ersättning gives i vad avser den tid den fortvarar

efter, försäkringstidens utgång. Detta lärer dock icke vara förslagets

verkliga ståndpunkt. Paragrafens avfattning vinner sin förklaring därav att

redan sjukdomens utbrott betraktas såsom försäkringsfall, medan däremot vid

olycksfallsförsäkringen icke olyckshändelsen, utan ett, måhända först senare

framträdande, men därav är försäkringsfall. Mot riktigheten av ett sådant

betraktelsesätt torde icke något vara att invända, och från denna utgångspunkt

är den i paragrafen givna bestämmelsens begränsning till att gälla blott olycksfallsförsäkring

fullt motiverad.

Härav följer emellertid, att förslaget i fråga om sjukförsäking icke ens

indirekt uppställer någon tidsgräns för att följderna av ett sjukdomsfall skola,

i saknad av bestämmelse i försäkringsvillkoren, kunna omfattas av försäkringen;

och det ovan återgivna uttalandet i motiven torde vara så att förstå,

Bihang Ull riksdagens protokoll 1027. 1 samt. 2H käft. (Nr SS.) 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

att en dylik tidsgräns funnits överflödig, enär en sjukförsäkring i allt fall

icke kan förutsättas vara beviljad på sådana villkor, att långt efter den akuta

sjukdomen uppträdande sviter omfattas av försäkringen. Förslagets text

överensstämmer således i sak, såvitt sjukförsäkring angår, med det danska

och det norska förslaget, men står i motsättning mot det finska, medan vid

olycksfallsförsäkring förhållandet är det omvända.

Inom sistnämnda försäkringsgren svarar nämligen enligt såväl svenska

som finska förslaget försäkringsgivaren ej för andra efter försäkringstidens

utgång framträdande följder än dem, som yppat sig sist inom ett år efter

olycksfallet; danska och norska förslagen kvarstå däremot på den ståndpunkt,

som intogs i samtliga försäkringskommittéernas år 1921 framlagda utkast, i

det att ej heller på olycksfallsförsäkringens område uppställdes någon dylik

tidsgräns. Det synes förtjäna övervägas, huruvida ej en återgång till denna äldre

ståndpunkt lämpligen borde ske. Frågan är väl av ganska underordnad betydelse

bl. a. av det skäl, att skador, som först efter längre tid än ett år efter

olycksfallet yppa sig, i de allra flesta fall torde höra till dem, som redan på

grund av sin art äro i försäkringsvillkoren undantagna från ersättande. Men

just härigenom utmönstras å andra sidan de svårare osäkerhetsmomenten vid

bedömande av frågan om kausalsammanhang mellan olyckshändelse och senare

ohälsa eller annat men. Det förnämsta skälet för tidsbegränsningen lärer

därmed förlora sin betydelse. För övrigt måste ju tidsavståndet medföra

skärpning i kraven på den bevisning om kausalsammanhang, som det

åligger försäkringstagaren att förebringa. Härtill kommer, att då olycksfallsförsäkringsavtal

ofta är slutet för lång tid eller för den försäkrades livstid,

det mycket väl skall kunna inträffa, att tidsavståndet mellan olycksfall

och dess påstådda följd kan bliva högst betydligt, även då båda falla inom

försäkringstiden; och för denna händelse har det ju enligt vad av motiven

framgår — även om lagtexten måhända ej kan sägas vara rätt tydlig härutinnan

— icke varit avsett att någon tidsbegränsning skall gälla. Tillräckliga

skäl att i lag stadga en sådan synes vid dessa förhållanden ej heller föreligga

för det i förslaget åsyftade fallet.

124 §.

Lagrådet:

Skyldigheten att vidtaga åtgärd till avvärjande eller begränsande av skada

är enligt denna paragraf allenast så till vida inskränkt, att åtgärd icke får

påkallas av beskaffenhet att innebära ett oskäligt ingrepp i den försäkrades

rätt att bestämma över sin person. I fråga om skadeförsäkring är försäkringshavarens

skyldighet enligt 52 § begränsad till att avse endast vad som

motsvarar hans förmåga eller, såsom det i paragrafen även uttryckes, vad

som är honom möjligt, därvid således hänsyn tages till ekonomiska och andra

för hans förmåga avgörande förhållanden, och av en jämförelse med 53 § får

väl också anses framgå, att kostnaderna för den åtgärd, som kan komma i

fråga, ej få stå i oskäligt förhållande till vad som är att vinna med densamma.

Visserligen är det vid olycksfalls- och sjukförsäkring riktigt att tillbör
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majsts proposition nr 33.

67

lig hänsyn tages till rätten att bestämma över den egna personen, men även

den begränsning, som betingas av omfattningen av vederbörandes förmåga i

ekonomiskt och annat avseende samt kostnadens relativa skälighet i övrigt, bör

här liksom i fråga om skadeförsäkringen vinna uttryck.

Förslaget till lag angående införande av lagen om försäkringsavtal.

1 §-

Lagrådet:

Tiden för ikraftträdandet torde för samtliga i lagkomplexet ingående lagar

böra sättas till den 1 januari 1928 och en däremot svarande jämkning företagas

i tidsbestämmelserna i 1 § tredje stycket förevarande lag och i slutstadgandet

till lagen om ändring i vissa delar av lagen om försäkringsrörelse.

8 §.

Lagrådet:

Av det i första stycket föreslagna stadgandet följer, att verkan av att förmånstagare

blivit insatt skall, där förordnandet givits före nya lagens ikraftträdande,

bedömas efter nu gällande rätt, vilken i väsentliga avseenden skiljer

sig från förslagets regler (jfr högsta domstolens protokoll den 15 juni

1926 första rummet). Teoretiskt är väl denna gränsbestämning för den nya

lagens giltighetsområde fullt riktig. Men faktiskt torde de allra flesta försäkringstagare

med sitt förordnande åsyftat och trott sig vinna en rättsverkan

vida närmare i överensstämmelse med de regler, som nu föreslås skola

gälla, och det kan befaras, att de långt ifrån alltid skulle uppmärksamma nödvändigheten

att för detta ändamål förnya förordnandet efter det nya lagen

trätt i kraft. Det synes därför bättre överensstämma med sakläget, om i

stället för vad första stycket nu innehåller det stadgades, att nya lagen skall

äga tillämpning även i avseende å tidigare insatt förmånstagare, därest icke

försäkringstagaren inom viss tid, exempelvis sex månader efter lagens ikraftträdande,

med företeende av försäkringsbrevet för anteckning, hos försäkringsgivaren

anmäler sin önskan, att verkan av det tidigare insättandet skall bedömas

efter vad förut gällt.

Förslaget till lag om inteckningsliavares rätt till betalning nr ersättning,

som ntgår på grund av brandförsäkringsavtal.

1 §•

Justitierådet von Seth, regeringsrådet Vlanting-Gyllenbåga och justitierådet

Alexander sou:

Den myndighet, hos vilken nedsättning av brandstod skall ske och som har

att vidtaga därav föranledda åtgärder, är enligt förslaget överexekutor. Härutinnan

överensstämmer förslaget med det, som av lagberedningen framlades år

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

1908. I sedermera tillkomna lagar — expropriationslagen, vattenlagen, återköpslagen

m. fl. — har emellertid för liknande fall Konungens befallningshavande

städse blivit den kompetenta myndigheten. Det torde vara tvivelaktigt,

huruvida giltigt skäl föreligger att nu avvika från vad sålunda blivit i lagstiftningen

upprepade gånger godtaget. Att förrättningar enligt förslagets

bestämmelser icke torde bliva synnerligen talrika, men å andra sidan, när de

någon gång förekomma, kunna vara av ganska invecklad beskaffenhet, talar i

sin mån för att de anförtros åt den myndighet, som med dylika ärenden är

mest förtrogen.

När medel nedsatts hos Konungens befallningshavande enligt nyss nämnda

lagar, skola de ofördröjligen insättas i bankinrättning att där innestå mot ränta.

Måhända borde sådan insättning föreskrivas även beträffande nedsatta brandstodsmedel.

Den ersättningsskyldighet vid tillgrepp och förskingring, som åvilar det allmänna

jämlikt lagen den 10 juli 1899, avser icke medel, som nedsättas hos

Konungens befallningshavande enligt här åsyftade bestämmelser. Det synes

förtjänt av övervägande, huruvida icke statsansvaret borde utsträckas även

till medel, som enligt förslagets regler eller därmed analoga stadganden nedsättes

hos myndighet, denna må nu vara Konungens befallningshavande eller

överexekutor.

Justitierådct Wedberg:

Jag instämmer i vad lagrådets övriga ledamöter yttrat, utom såvitt angår

utsträckning av den ersättningsskyldighet som jämlikt lagen den 10 juli 1899

åvilar det allmänna.

8—5 §§.

Lagrådet:

För åtskilliga fall, där en intecknad fastighets värde till en del omsättes i

penningar, stadgas i gällande lag, att denna ekvivalent skall, så långt den förslår,

genom ett lagreglerat förfarande komma i första hand inteckningshavare

till godo till gäldande av deras fordringar eller avbetalning därå. Härom givas,

såsom i motiven till detta lagförslags 2 § erinrats, bestämmelser i exempelvis

expropriationslagen och lagen om rätt för nyttjanderättshavare att inlösa

upplåtet område. Därvid hava emellertid verkningarna i gravationshänseende

för fastigheten av en dylik utdelning icke reglerats i speciallagen, utan hava

stadgandena härom fått sin plats i inteckningsförordningen. Med förevarande

förslag har man beträtt en annan väg: i nu avhandlade paragrafer fastställes vilken

verkan utdelning å inteckning ur brandskadeersättning skall äga å fastighetens

gravation och föreskrives, att inteckningsdomaren skall göra behörig anteckning

rörande de inträdda förändringarna. I inteckningsförordningen skall,

enligt ett annat i komplexen ingående lagförslag, blott givas en erinran (i 24 §)

om vad sålunda är stadgat.

För denna lagtekniska anordning finnas otvivelaktigt goda skäl. Hithörande

bestämmelser i inteckningsförordningen hava, sedan lagreglerad utdelning till

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

69

inteckningshavare efter hand blivit föreskriven för en mängd olikartade fall,

kommit att lida av en betänklig tyngd och brist på överskådlighet, som genom

infogande av nya tillägg skulle ytterligare ökas. Särskilt måste så bliva händelsen,

om, såsom förslaget innebär, verkan i gravationshänseende är i visst fall

av mera komplicerad art än den eljest förekommande.

Det åsyftade fallet, som behandlas i 4 §, inträffar i fråga om belopp, med

vilket försäkringsgivaren av en eller annan anledning icke var ansvarig i förhållande

till den brunna byggnadens ägare, men som han likväl, på grund av

bestämmelserna i 87 § lagen om försäkringsavtal, nödgats utgiva till inteckningshavares

förnöjande. I den mån betalning därvid utfallit på intecknings

kapitalbelopp, skall försäkringsgivaren inträda i inteckningshavarens rätt,

och i följd därav fastigheten alltjämt — numera till försäkringsgivarens förmån

— graveras av ett inteckningsbelopp, motsvarande det guldna; men för att ej

de inteckningshavares rätt, till vilkas förnöjande försäkringsbeloppet ej förslog,

skall bliva lidande genom det försiggångna uttaget ur fastighetens värde, måste,

såsom i motiven framhållits, det inteckningsbelopp, som skall motsvara det

guldna, erhålla en plats i företrädesordningen näst efter nyssnämnda inteckningshavares

fordringar. Att i den händelse ett flertal inteckningsbelopp sålunda

nedflyttas, detta skall ske med bibehållande av deras förutvarande inbördes

ordning, lärer vara självklart; och av paragrafens avfattning framgår, att därest

inteckning eller del därav jämlikt stadgandena i 25 § inteckningsförordningen

lillkommer ägaren själv och fördenskull i förevarande fall ej skolat gäldas, sådan

inteckning eller del därav kvarstår i fastigheten orubbad i sitt förutvarande

läge, på samma sätt som gäller om inteckningar, vilkas innehavare avstått från

rätt till utdelning vid det i förslaget reglerade förfarandet. I dessa hänseenden

synas förslagets bestämmelser icke böra föranleda någon erinran; att de kunna

i vissa mera egenartade fall komma att medföra svårigheter i tillämpningen och

även någon gång icke verka fullt rättvist är olägenheter, som icke torde kunna

undvikas. I fråga åter om den tekniska lösning, som valts för genomförande av

den ovannämnda nedflyttningen, torde kunna anmärkas, bland annat, att förslagets

innebörd därigenom blivit mindre lätt att uppfatta och överskåda än som

synes nödvändigt. Verkan å den inteckning, varå kapitalbelopp utfallit, är enligt

förslagets 3 § likasom i de i inteckningsförordningens 24 § 2 mom. reglerade

fallen, att densamma för motsvarande belopp blir kraftlös. Detsamma gäller i

fall, som avses i 4 §, såframt inteckning blott delvis guldits. En ny självständig

inteckning med sämre rätt skall i stället meddelas försäkringsgivaren på grund

av en av överexekutor upprättad handling, lydande å det guldna beloppet med

ränta och förfallande sex månader efter uppsägning. Har däremot hela inteckningsbeloppet

utfallit, skall enligt paragrafens andra stycke inteckningen ej bliva

kraftlös, utan i postponerat skick överlämnas till försäkringsgivaren. Lämpligare

synes vara att i detta fall som i alla andra låta inteckningen bliva utan

verkan och ersätta densamma med en ny. Detta kan visserligen framstå såsom

en onödig omgång, särskilt där någon obetäckt efterföljande inteckning ej

finnes och den nya inteckningen alltså kommer att intaga den bortfallnas plats i

förmånsordningen. Men samma skäl kan anföras mot att en till fullo gulden

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

inteckning, som är den sista i fastigheten gällande, skall bortfalla i följd av

förfarande, som avses i förslagets 3 § eller i 24 § inteckningsförordningen, utan

att emellertid man ansett sig böra taga hänsyn till detsamma. Låter man det ej

heller gälla här, skulle en väsentligt förenklad uppställning av 3 och 4 §§ ernås.

I sakligt hänseende skulle vinnas, att den till försäkringsgivaren överlämnade

handlingen alltid bleve bärare endast av en betalningsrätt ur fastigheten

utan någon därmed förenad personlig fordringsrätt, medan av den i förslaget

tillämpade ordningen blir en följd, att så visserligen alltid blir förhållandet, om

inteckningsbelopp blott delvis guldits, men att om inteckningen helt guldits,

den personliga fordringsrätt mot nuvarande eller tidigare ägare av fastigheten,

som må kunna grundas på den äldre handlingen, tillika övergår.

Föreskrifterna i 3 och 4 §§ om skyldighet för överexekutor att förse inteckningshandling

med viss anteckning torde i de lagar, som nu reglera liknande

fall, anses innefattade i den allmänna hänvisningen till vad som stadgas om fördelning

av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom. Dessa föreskrifter

lära förty böra utgå såsom överflödiga och möjligen vilseledande för tolkningen

av redan bestående lag.

Justitierådet Alexander son:

Enligt 3 § skall inteckningen vara utan verkan allenast till den del den

verkligen guldits. Har inteckningshavaren visserligen varit berättigad till utdelning

men tillkännagivit att han ej önskar betalning skall således, såsom

redan framhållits, inteckningen kvarstå orubbad i fastigheten. Däremot har

ingen bestämmelse meddelats om den återverkan som, därest inteckningen graverar

jämväl andra fastigheter än den, vars byggnad brunnit, kommer att äga

rum å de övriga fastigheternas ansvarighet. Att dessa fastigheter icke skola

vidare häfta för belopp, som ej längre graverar den fastighet varur det utfallit

är visserligen uppenbart. Men hur saken ställer sig, då beloppet på grund av

tillkännagivande av inteckningshavaren får innestå, synes mindre klart. Vissa

skäl, hämtade från förslagets eget innehåll, lägga visserligen det antagande

närmast till hands, att någon förändring icke avsetts skola äga rum i övriga

fastigheters ansvarighet för den brist som framdeles må kunna yppa sig vid

den ifrågavarande fastighetens exekutiva försäljning. I denna riktning pekar

exempelvis det förhållande att överexekutor ej har att ingå i prövning vilken

betalningsrätt skulle tillkommit den, som hos honom tillkännagivit sig avstå

från del i ersättningen. Får förslagets ståndpunkt antagas vara den angivna,

synes det emellertid vara påkallat att den tydligt uttalas i lagtexten.

Till stöd för denna uppfattning kan till en början erinras att ståndpunkten

ifråga lärer hava en väsentligt annan innebörd än den, som i 36 § 2 mom.

inteckningsförordningen fått uttryck för det fall att ur en av flera gemensamt

inteclmade fastigheter utfallit expropriationsersättning el. dyl. Nämnda lagrum

torde nämligen, enligt vad synes framgå vid jämförelse av dess lydelse

med lydelsen av 24 § 2 mom. samma förordning samt bestyrkes av omständigheterna

vid dess första upprinnelse (jfr N. J. A. avd. II 1918 s. 345 f.),

endast innehålla en erinran därom att i den mån till följd av expropriation,

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

71

inlösen av frälseränta o. s. v. belopp varder ur en av flere gemensamt intecknade

egendomar tillgängligt, som förslår att helt eller delvis täcka denna egendoms

primära ansvarighetsdel i den gemensamma inteckningen och denna förty blir i

motsvarande mån verkningslös i nämnda egendom, så bortfaller jämväl övriga

egendomars ansvarighet för beloppet — en erinran som torde hava ansetts lämplig

uttala på det att icke inteckningshavaren skulle av den falska föreställningen

att han för hela sin fordran ändock ägde inteckningssäkerhet i övriga egendomar

förmås att låta t. ex. den inlösta frälseräntans ägare uppbära den på inteckningen

belöpande andelen i lösesumman. Motsvarande erinran har däremot av

nära till hands liggande skäl befunnits överflödig för det fall att betalning tillläggCs

en exekutionssökande innehavare av gemensam inteckning ur medel,

som från en av fastigheterna influtit, utan att försäljning av fastigheten kommit

till stånd, och hans inteckning på den grund blir jämlikt 24 § 2 mom. inteckningsförordningen

i samma mån verkningslös i fastigheten.

Ett fall som däremot i visst avseende erbjuder verklig analogi med att vid

fördelning genom överexekutor av brandskadeersättning innehavaren av gemensam

inteckning avstår från den på honom belöpande andelen och därmed

uppnår att fastigheten kvarstår i orubbat ansvar, föreligger då gemensam

intecknings innehavare vid exekutiv auktion å en av de graverade fastigheterna

medgiver, att belopp som täckes av köpeskillingen får alltjämt innestå

i fastigheten. För detta fall intager gällande lag i fråga om återverkan på

övriga fastigheter en ståndpunkt rakt motsatt den förslaget antagits omfatta;

enligt 36 § 1 mom. andra stycket inteckningsförordningen skola övriga fastigheter

ej längre svara för vad ur köpeskillingen för den sålda kunnat utfås, men

fått i denna innestå. Denna bestämmelse lärer i själva verket vara en omedelbar

följdsats av den allmänna huvudregeln i förordningens 32 § om den gemensamma

ansvarighetens innebörd. Och det kan ligga nära till hands att vad sålunda

gäller om exekutiv köpeskilling jämväl borde gälla om brandskadeersättning,

som skall av överexekutor fördelas. En olikhet mellan dessa båda fall

förefinnes visserligen därutinnan att medgivandet vid den exekutiva försäljningen

alltid sker till fastighetsinroparens förmån såtillvida som det i motsvarande

mån minskar det belopp han har att kontant gälda och alltså ej bereder

efterföljande inteckningshavare ökad utsikt att få sin fordran täckt, medan

däremot andel i brandskadeersättning, från vilken en inteckningshavare avstått,

skall komma efterföljande inteckningshavare till godo, så långt det

för täckning av hans betalningsrätt erfordras och — vid ersättning enligt 4 §

förslaget — för så vitt hans inteckning ligger inom sådant värde å fastigheten

i dess helhet, att för honom verkligen uppkommit förlust genom branden.

Men denna olikhet är uppenbarligen i förevarande avseende utan större

betydelse, då den icke innebär någon skillnad i ställningen för särskilda

ägare till övriga fastigheter eller för innehavare av särskilda inteckningar i

dessa med sämre rätt än gemensamma inteckningen. Emellertid föreligger

i ett annat långt viktigaTe hänseende en betydande olikhet. Då i det fall

förslaget avser fråga är icke om realisation av den häftande fastigheten,

helt eller delvis, vare sig på initiativ av borgenär eller genom tvångslösen i

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

allmänt eller enskilt intresse, utan om utbetalad ersättning för en faktisk

minskning i värde genom inträffad skada, vilken ersättning i ägarens hand

kan väntas esomoftast bliva använd till skadans reparation, har man helt naturligt

funnit sig icke kunna föreskriva att den i 2 § avhandlade förrättningen

för det utfallna beloppets fördelning å rättshavare i fastigheten ovillkorligen

skall äga rum, även om beloppet överstiger en tiondel av brandförsäkringsbeloppet

för fastighetens åbyggnader. Såsom av 1 § framgår skall försäkringsgivaren

utbetala ersättningen direkt till fastighetsägaren, så framt denne

visat medgivande därtill från samtliga inteckningshavare. Någon ändring

av förslagets ståndpunkt härutinnan lärer av praktiska skäl icke vara tillrådlig.

Och det underhandsmedgivande som således kan äga rum från en gemensam!

inteckningshavares sida kan tydligen icke få verka befriande från ansvarighet

å övriga graverade fastigheter. Vid sådant förhållande torde det icke

böra ifrågakomma att uppställa en motsatt regel för det fall att avstående av

betalningsrätt sker i det hos överexekutor anhängiga förfarandet. Resultatet

av förslagets förmodade ståndpunkt blir i själva verket intet annat än att

det nya rättsskydd förslaget bereder innehavare av inteckning i den av brand

drabbade fastigheten icke utsträckes att omfatta ägare av andra med fastigheten

gemensamt intecknade fastigheter eller inteckningshavare i dem.

Jag hemställer alltså om förslagets förtydligande i den angivna riktningen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 67 § utsökningslagen.

Lagrådet:

Med stadgandet i andra punkten av andra stycket åsyftas, att utmätningsfriheten

skall gälla dels själva rätten till pension eller livränta, men allenast i

den mån vad sålunda tillkommer gäldenären icke överstiger 1,500 kronors årsränta,

och dels, med samma begränsning, vad av förfallet belopp — det må vara

innestående eller lyftat — erfordras till underhåll såsom i första stycket sägs.

Vad sålunda är meningen synes icke eller endast med svårighet kunna utläsas

ur den föreslagna formuleringen. Lagtexten skulle vinna i klarhet, om andra

stycket avfattades så, att stadgandena om pension å rikets stat gjordes direkt

tillämpliga å alla slag av pension eller livränta, men — såvitt gäller pension

eller livränta varom nu talas i andra punkten — endast i den mån som av lagrådet

nyss angivits.

Det förefaller lämpligt att i denna paragraf giva en särskild erinran, utöver

vad som ligger i tredje stycket, om den ytterligare utmätningsfrihet som kan

äga rum för pension eller livränta, vilken utgår på grund av försäkring.

Förslaget till lag om tillägg till 24 § i förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom.

Lagrådet:

Vinnes beaktande för vad lagrådet ovan hemställt i fråga om 4 § andra stycket

förslaget till lag om inteckningshavares rätt till brandskadeersättning, föl
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

73

jer därav, att orden »eller till förmånsrätten nedsättes» böra utgå. Å andra

sidan torde, på sätt Konungens befallningshavande i Uppsala län framhållit,

en erinran böra göras i inteckningsförordningen därom att enligt den föreslagna

särskilda lagen, ny inteckning kan på överexekutors begäran meddelas för belopp,

varför inteckning enligt samma lag blivit utan verkan, med ränta.

Med hänsyn till det nära sambandet mellan den äldre ansvarighetens bortfallande

och den nya inteckningens meddelande, torde denna erinran kunna få sin

plats i förevarande mom.

En hänvisning, motsvarande den som här införes, bör givas i lagen den 14 juni

1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.

Förslaget till lag om dispaschör befattning med försiikringstvister.

Lagrådet:

För vinnande av överensstämmelse med terminologien i förslaget till lag om

försäkringsavtal lärer uttrycket »försäkringstagare» böra utbytas mot »försäkringshavare».

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 25 maj 1917

om försäkringsrörelse.

Lagrådet:

Förslaget lämnas utan anmärkning.

Ur protokollet:

A. V. Stenkula

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 11 januari 1927.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Eibbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,

Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för socialdepartementet och handelsdepartementet

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén,

lagrådets den 25 oktober 1926 avgivna utlåtande över de den 9 april 1926 till

lagrådet remitterade förslagen till

1) lag om försäkringsavtal;

2) lag angående införande av lagen om försäkringsavtal;

3) lag om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår

på grund av brandförsäkringsavtal;

4) lag om ändrad lydelse av 67 § utsökningslagen;

5) lag om tillägg till 24 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning

i fast egendom;

6) lag om dispaschör befattning med försäkringstvister, samt

7) lag om ändring i vissa delar av lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse.

Föredraganden anför:

»Det förslag till lag om försäkringsavtal, som nu föreligger, utgör ett led

i det gemensamma nordiska lagstiftningsarbetet på obligationsrättens område.

Förslaget har, på sätt framgår av vad min företrädare i ämbetet anfört till

statsrådsprotokollet den 9 april 1926, utarbetats av försäkringslagstiftningskommittén

under samarbete med kommittéer från de tre övriga nordiska länderna

och erbjuder endast få avvikelser från dessa kommittéers motsvarande

förslag. Genom de föreslagna bestämmelsernas upphöjande till lag skulle

tvivelsutan en kännbar lucka i vår lagstiftning fyllas och ett betydelsefullt

steg vara taget för vinnande av överensstämmelse mellan de fyra nordiska

ländernas lagstiftning inom förmögenhetsrätten.

Till skydd för försäkringstagaren har åt vissa stadganden givits tvingande

kraft. De inskränkningar i avtalsfriheten, som sålunda ifrågasatts, äro enligt

min mening —- bortsett från en bestämmelse som i det följande skall närmare

beröras -— av den art, att de icke kunna anses verka hämmande för en

sund och naturlig utveckling av försäkringsväsendet.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj :ts proposition nr SS.

75

Enligt förslaget skola dess bestämmelser äga tillämpning jämväl å sjöförsäkring,

vilken försäkringsform för närvarande är föremål för reglering i 10

kap. sjölagen. Mot vad sålunda föreslagits och särskilt mot de ifrågasatta inskränkningarna

i avtalsfriheten hava vid olika tillfällen invändningar framställts

från representanter för sjöförsäkringsväsendet. Dessa invändningar hava

emellertid under frågans föregående behandling icke vunnit beaktande. Av

de fyra kommittéernas ledamöter hava samtliga, med undantag av den, som

inom den svenska kommittén företrätt sjöförsäkringen, enat sig om att låta

bestämmelserna omfatta jämväl denna försäkringsgren. Min företrädare i ämbetet

har icke funnit anledning att frångå kommitténs förslag i denna del. I

lagrådets utlåtande framhålles, att lagrådet ej kunnat finna annat än att förslagets

ståndpunkt härutinnan är välgrundad. Efter det lagrådets yttrande

avgivits har de svenska sjöassuradörernas tarifförening, med instämmande

av sex utanför föreningen stående sjöförsäkringsbolag, i en till Kungl. Maj:t

ingiven skrivelse hemställt, att bestämmelserna om sjöförsäkring måtte utgå

ur förslaget och att sjöförsäkringen, eventuellt med de ändringar som med hänsyn

till dess säregna beskaffenhet kunna anses lämpliga, fortfarande måtte få

kvarstå i sjölagen. I skrivelsen påyrkas vidare, att för sjöförsäkringens vidkommande

några tvingande bestämmelser icke måtte inflyta i lagen. För den

händelse lagförslaget skulle anses böra i sitt nuvarande skick framläggas

för riksdagen, hemställes slutligen, att det måtte tillses, att den

blivande lagen om försäkringsavtal icke erhåller gällande kraft, förrän

den blivit antagen även i de övriga nordiska länderna.

De skäl, som i skrivelsen åberopas för att utbryta sjöförsäkringen ur förslaget,

utgöra allenast en sammanfattning av det som tidigare blivit anfört

till stöd för en dylik anordning. Vid sådant förhållande må det tillåtas mig

att rörande denna punkt hänvisa till vad som förekommit vid frågans föregående

behandling.

Vad därefter angår den tvingande karaktären av vissa bestämmelser har jag

kommit till den uppfattningen, att de i 25 § beträffande försäkringsgivarens

regressrätt föreslagna inskränkningarna i avtalsfriheten kunna medföra vissa

olägenheter särskilt för sjöförsäkringsbolagen men även inom andra försäkringsgrenar.

Vid sådant förhållande och då något missbruk av avtalsfriheten på

detta område näppeligen torde kunna befaras, har jag ansett ifrågavarande

tvingande bestämmelse böra utgå. Beträffande lagens ikraftträdande vore det

visserligen icke uteslutet att låta den lända till efterrättelse för sjöförsäkring

först från och med den dag Konungen bestämde, men för vidtagande av en

dylik åtgärd, som — åtminstone i vissa gränsfall -— skulle kunna bereda svårighet

vid lagens tillämpning, föreligger enligt min mening icke tillräcklig

anledning.»

Härefter redogör föredraganden för innehållet av lagrådets utlåtande och

anför vidare:

»De erinringar, som framställts av lagrådet eller dess särskilda ledamöter,

röra detaljer och äro i stor utsträckning av formell natur. Jag har ansett

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj ds proposition nr 33.

lämpligt att före fastställande av den text, som borde föreläggas riksdagen,

lämna de tre andra ländernas kommittéer tillfälle att uttala sig över de av

lagrådet föreslagna ändringarna. Sedan det visat sig, att man inom dessa

kommittéer på så gott som alla punkter av betydenhet kunnat ansluta sig till

en på grundvalen av lagrådets anmärkningar företagen överarbetning av texten,

torde jag nu i anledning av dessa anmärkningar få anföra följande:

Lagrådet har i fråga om 3 § av förslaget till lag om försäkringsavtal förordat,

att bestämmelsen måtte uteslutas ur förslaget och att i stället den i

34 § givna regeln överflyttas till de inledande bestämmelserna. Jag delar

lagrådets uppfattning, att 3 § strängt taget är överflödig, men då det visat

sig, att de praktiska försäkringsmännen satt stort värde på denna bestämmelse

ur den synpunkten, att den åtminstone för lekmannen gör lagen mera lättläst,

har jag ansett tillräckliga skäl icke vara för handen att vidtaga någon

ändring på denna punkt.

På sätt lagrådet vid 4—10 §§ hemställt, har undantagsbestämmelsen i tredje

stycket av 6 § begränsats till att omfatta allenast sjöförsäkring och annan

transportförsäkring. I samband härmed har motsvarande ändring vidtagits i

tredje stycket av 45 §.

Lagrådet har vidare förordat en i viss mån ändrad gruppering av förslagets

bestämmelser om försäkringstagarens upplysningsplikt. Om än vissa fördelar

skulle kunna ernås genom en dylik omgruppering, äga dessa likväl enligt

min mening icke den vikt, att de böra föranleda en ur rättsgemenskapens synpunkt

så väsentlig olägenhet, som skulle ligga i en olikartad uppställning av

de fyra ländernas lagstiftning på denna punkt. Vid sådant förhållande och

då enighet rörande den ifrågasatta omgrupperingen icke synes stå att vinna,

har lagrådets hemställan icke kunnat beaktas. För att tydligt utmärka, att

8 och 9 §§ icke skola vara tillämpliga inom området för 4 §, hava vissa redaktionella

jämkningar vidtagits. Dessutom har avfattningen av 7 § undergått

ändring i den riktning som av lagrådet antytts.

Med anledning av anmärkningar vid 13—16 §§ hava i 13 och 15 §§ gjorts

smärre ändringar.

Två ledamöter av lagrådet hava hemställt, att i 19 § måtte upptagas en särskild

regel rörande försäkringsgivarens ansvarighet, när försäkringsfallet framkallats

av sådan person, som omtalas i 5 kap. 6 § strafflagen. Då jag funnit

vissa betänkligheter möta att på förevarande rättsområde •— med avvikelse

från vad som gäller inom skadeståndsrätten ■— taga hänsyn till den

förminskade tillräkneligheten, har den gjorda hemställan icke kunnat vinna

beaktande.

Tillräcklig anledning har icke heller synts mig föreligga att vidtaga den

jämkning av lagtexten, som vid 21 § blivit inom lagrådet ifrågasatt.

Åt den i 26 § 3 mom. upptagna skadeståndsregeln har jämlikt lagrådets

hemställan givits en mindre abstrakt avfattning, varjämte den av lagrådet förordade

jämkningen i 28 § blivit vidtagen. Däremot har jag icke funnit tillräcklig

anledning att företaga den av lagrådet ifrågasatta omgrupperingen av

bestämmelserna i 26 och 27 §§.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 33. 77

Vad lagrådet anmärkt vid 32 § samt i fråga om avfattningen av 34 § har

iakttagits.

I anslutning till vad inom lagrådet förordats har jag ansett, att den stränga

bevisbörda, som enligt 51 § i det remitterade förslaget åligger försäkringshavaren,

bör något lättas samt att den i paragrafens andra stycke omförmälda

uppsägnings rätten bör inträda allenast då det kan befaras, att en säkerhetsföreskrift

jämväl i framtiden kommer att åsidosättas. Dessutom har anledning

synts mig föreligga att låta tredje stycket undergå jämkning. Med iakttagande

av det sålunda anförda har paragrafen omarbetats.

Vad angår den i 58 § upptagna bestämmelsen om retentionshavare har lagrådet

ansett undantag böra göras för det fall att retentionsrätten tjänar till säkerhet

för hyresvärds eller jordägares fordran hos hyresgäst eller arrendator,

enär fordringen här icke alltid utgår med bästa rätt. Då ifrågavarande bestämmelse,

sammanställd med övriga stadganden rörande försäkring av tredje

mans intresse, icke synes mig kunna så tolkas, att den skulle bereda retentionshavaren

bättre säkerhet efter ett inträffat försäkringsfall än han ägt dessförinnan,

har jag ansett en omarbetning av paragrafen i angivet syfte icke

vara behövlig.

Däremot har det synts mig lämpligt att, på sätt lagrådet förordat, i 58 § upptaga

särskilda föreskrifter rörande gods, som vid försäkringsfallets inträffande

var belagt med kvarstad. Samma föreskrifter böra enligt min mening gälla i

fråga om gods, som satts under skingringsförbud. Med iakttagande härav

har jag låtit utarbeta ett tillägg till paragrafens andra stycke,

Vad lagrådet hemställt i fråga om 82, 83, 85, 100, 116, 117, 120 och 124 §§

har jag ansett böra vinna beaktande. I enlighet härmed hava dessa paragrafer

undergått erforderlig omarbetning.

Tre ledamöter av lagrådet hava hemställt om ett tillägg till 116 § av innebörd,

att varje livförsäkring skall vara fri från utmätning för försäkringstagarens

eller hans hustrus gäld, så snart tio år förflutit från försäkringsavtalets

tillkomst. Att sålunda utvidga den föreslagna utmätningsfriheten på detta

område till att avse jämväl försäkringar, för vilka hela premiebeloppet inbetalas

på en gång eller under mycket kort tid, synes mig emellertid möta betänklighet.

Även om det kan antagas, att ett utsträckt skydd mot utmätning i

många fall skulle kunna genomföras utan att borgenärernas berättigade intresse

förnärmades, är faran för missbruk dock icke utesluten. Därtill kommer,

att, på sätt jämväl inom lagrådet framhållits, en försäkring av här avsett

slag kan innebära en med vissa andra former för kapitalplacering jämförlig

anordning. De skäl, som kunna åberopas för förslaget att efter tio år mot utmätning

skydda ett kapital, som av ägaren använts till att på en gång inbetala

premiebeloppet för en livförsäkring, göra sig också gällande t. ex. i sådana

fall, då penningarna insatts i en bank, under villkor att beloppet jämte upp-- lupen ränta skall utbetalas när insättaren uppnått en viss ålder eller, om han

dessförinnan avlider, till hans hustru och barn. En lagstiftning, som bereder

en person möjlighet att placera ett kapital så, att det efter viss längre tids förlopp

blir oåtkomligt för hans borgenärer, synes därför, om den anses önskvärd,

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

icke lämpligen kunna inskränkas till att gälla allenast penningar, vilka använts

till anskaffande av livförsäkring; ämnet torde i så fall böra upptagas till

behandling i vidare omfattning. För närvarande anser jag anledning icke föreligga

att stadga utmätningsfrihet i andra fall än sådana, då, på sätt i motiven

till lagförslaget framhålles, livförsäkringens särställning tydligt framträder,

d. v. s. då premiebetalningen är fördelad över en längre tidrymd. Redan

en dylik lagstiftningsåtgärd kommer att medföra, att för det övervägande

flertalet av alla livförsäkringar ett effektivt skydd skapas mot anspråk från

försäkringstagarens och hans makes borgenärer.

Vad beträffar förslaget till lag angående införande av lagen om försäkringsavtal

har lagrådet förordat, att det i 8 § första stycket föreslagna stadgandet

måtte utbytas mot en bestämmelse av innehåll, att nya lagen skall äga tillämpning

även i avseende å tidigare insatt förmånstagare, därest icke försäkringstagaren

inom viss tid, exempelvis sex månader efter lagens ikraftträdande,

med företeende av för.säkringsbrevet för anteckning, hos försäkringsgivaren

anmäler sin önskan, att verkan av det tidigare insättandet skall bedömas efter

vad förut gällt. I likhet med lagrådet anser jag det vara önskvärt, att de i

nya lagen givna bestämmelserna om förmånstagares insättande och om återkallelse

därav skola komma till tillämpning jämväl å tidigare vidtagen åtgärd,

som har sådan innebörd. Då dessa bestämmelser innebära, att ett förordnande

om förmånstagares insättande när som helst kan av försäkringstagaren återkallas,

såframt han ej gentemot förmånstagaren förbundit sig att låta förordnandet

stå vid makt, torde det emellertid näppeligen föreligga något praktiskt

behov att, på sätt lagrådet ifrågasatt, uttryckligen tillerkänna försäkringstagaren

befogenhet att inom viss tid anmäla sin önskan att rättsförhållandet skall

bedömas enligt förut gällande rätt. I anslutning till vad jag nu anfört har

jag låtit utarbeta förslag till ändrad lydelse av första stycket i 8 §.

Jämlikt lagrådets erinran vid 1 § av förslaget till lag om inteckningshavares

rätt till betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal,

har den ändring vidtagits, att förrättningar enligt förslagets bestämmelser

skola verkställas av Konungens befallningshavande. Tillräcklig anledning har

däremot icke synts mig föreligga att, utöver vad som följer av den i 2 § gjorda

allmänna hänvisningen till bestämmelserna om fördelning av köpeskilling för

utmätningsvis såld fast egendom, meddela särskilda föreskrifter om nedsatta

brandstodsmedels insättande i bankinrättning.

Tre av lagrådets ledamöter hava ansett det vara förtjänt av övervägande,

huruvida icke den ersättningsskyldighet vid tillgrepp, som åvilar det allmänna

jämlikt lagen den 10 juli 1899, borde utsträckas även till medel, som enligt förslagets

regler eller därmed analoga stadganden nedsättas hos offentlig myndighet.

Ehuru enligt min mening åtskilligt talar för en sådan anordning, synes

det likväl icke lämpligen låta sig göra att nu upptaga frågan till behandling.

Många andra fall finnas nämligen, där det med lika god grund kan göras gällande,

att staten bör svara för medel, som till ämbetsman eller myndighet inbetalts

av enskild person. I vad mån en utsträckt tillämpning av de i 1899

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

79

års lag antagna principerna bör ifrågakomma torde vid sådant förhållande

böra utredas och prövas endast i ett allmännare sammanhang.

Vad lagrådet anmärkt beträffande 3—5 §§ har jag ansett böra iakttagas. I

sådant syfte har jag låtit i erforderlig utsträckning omarbeta dessa bestämmelser.

En ledamot av lagrådet har hemställt, att i förslaget måtte upptagas uttryckliga

bestämmelser om den återverkan, som, därest en inteckning graverar

jämväl andra fastigheter än den, vars byggnad brunnit, kommer att äga rum

å de övriga fastigheternas ansvarighet. Att dessa fastigheter icke skola vidare

häfta för belopp, som ej längre graverar den fastighet, ur vilken det utfallit, är,

på sätt jämväl denne ledamot framhållit, uppenbart. Men av förslaget synes

mig ock tillräckligt tydligt framgå, att i sådant fall, då beloppet på grund av

tillkännagivande från inteckningshavaren får innestå, någon förändring icke

skall äga rum i övriga fastigheters ansvarighet för den brist, som framdeles

må kunna yppa sig vid den ifrågavarande fastighetens exekutiva försäljning.

Jag anser det därför icke vara påkallat att vidtaga något förtydligande i angiven

riktning.

I fråga om förslaget till lag om ändrad lydelse av 67 § utsökning slag en har

lagrådets erinran iakttagits.

Jämväl förslaget till lag om tillägg till 24 § i förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom har i anledning av lagrådets anmärkning

undergått jämkning.

I sammanhang härmed har jag jämlikt lagrådets hemställan låtit utarbeta

förslag till lag om tillägg till 12 § i lagen den 14 juni 1907 om inteckning i

tomträtt och vatten fallsrätt.

Utöver vad jag förut anfört hava vissa smärre redaktionella jämkningar

företagits i de upprättade förslagen.»

Föredraganden uppläser härefter omförmälda lagförslag samt hemställer,

att desamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

II. Stefenson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. BevU 1927:42 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 angående stämpela s. 10 i texten
  2. 1LU 1927:24 Memorial angående arvode åt den, som inom första lagutskottet biträtt vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om försäkringsavtal m. m. s. 1 i texten
  3. Rskr. 1927:78 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om försäkringsavtal m. m. a1 i texten
  4. 1LU 1927:14 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om försäkringsavtal m. m. dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten