Med förslag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden
1927-01-21 · 141 sidor, varav 140 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 140 av 141 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1927:43, Med förslag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
1
Nr 43.
Kungl. Mai :ts proposition till riksdagen med förslag till lag om vård
av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
med flera områden; given Stockholms slott den 21 januari
1927.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om vård av vissa skogar inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.
GUSTAF.
Paul Hellström.
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 38 höft. (Nr i3.J
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
Förslag
till
Lag
om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker med flera områden.
1 kap. Lagens tillämpningsområde.
1 $.
Följande fastigheter, nämligen
1) skatte- och frälsehemman samt lägenheter av skatte- eller frälsenatur
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt inom Sårna och
Idre socknar av Kopparbergs län,
2) utom lappmarkerna belägna skattehemman, som avses i förordningen
den 29 juni 1866 (nr 63 s. 1) angående dispositionsrätten över skogen å
vissa skattehemman i Norrland och Kopparbergs län,
3) till enskilda sålda kronoöverloppsmarker, vilka omförmälas i skrivelsen
till kammarkollegium den 29 juni 1866 (nr 63 s. 6) angående dispositionen
av sådana överloppsmarker, som icke lämpligen kunna användas vare sig
till kronoparker eller anläggning av nya hemman, m. m. och kungörelsen
den 26 maj 1899 (nr 42 s. 1) angående förändring i gällande föreskrifter
om åsättande av grundskatt m. m., samt
4) inom de sex norra länen belägna kronohemman och krononybyggen
under stadgad åborätt,
skola, med undantag som i 2 § sägs, i fråga om skogens vård vara
underkastade denna lag.
2 §.
Från tillämpningen av denna lag undantagas:
1) allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län, inom Kopparbergs
län vid storskifte avsatta besparingsskogar samt skogar, lydande
under lagen angående husbehovsskogar inom vissa områden;
2) städernas skogar; och
3) skogar å ecklesiastika boställen, där ej annat följer av 3 §.
3 *.
Ligger skog, som är underkastad denna lag, i samfällighet med skog,
som lyder under förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående hus
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
3
hållningen med de allmänna skogarna i riket eller som avses i § 4 av
nämnda förordning, skall denna lag äga tillämpning å det samfällda
skogsområdet i dess helhet.
2 kap. Om avverkning.
4 %.
Avverkning av barr- eller lövträd för annat ändamål än fastighetens
eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov må bedrivas
allenast med tillstånd av vederbörande skogsstatstjänsteman.
Om tillgodogörande av träd efter skadegörelse stadgas i 3 mom. av 15 §.
5 i
Vid meddelande av tillstånd till avverkning skall skogsägarens ekonomiska
intresse tillgodoses genom uthålligt skogsbruk med iakttagande av
skogsvårdens krav särskilt i fråga om borttagande av överårig eller skadad
skog samt höjande i övrigt av skogens alstringsförmåga. Avverkning i
den omfattning, att särskilda åtgärder enligt denna lag böra vidtagas för
återväxtens betryggande, må allenast medgivas, om sådana åtgärder kunna
utföras utan oskälig kostnad.
6 %.
1 mom. Tillstånd till avverkning meddelas enligt avverkningsplan.
Dylik plan skall upprättas på sätt i 2 mom. sägs samt angiva den myckenhet
virke, som med tillämpning av de i 5 § omförmälda grunder må
under viss tid avverkas å fastigheten.
1 fråga om fastighet, vars skogstillgång ej överstiger vad som erfordras
för tillgodoseende av fastighetens och därmed sambrukad fastighets oundgängliga
husbehov, må avverkningstillstånd meddelas utan hinder därav,
att avverkningsplan ej upprättats för fastigheten.
2 mom. Avverkningsplan upprättas på fastighetsägarens eller åbons
begäran av vederbörande skogsstatstjänsteman samt skall för att bliva
gällande granskas och fastställas av överjägmästaren. Avverkningsplan,
som genom fastighetsägarens eller åbons försorg upprättats av annan sakkunnig
person än vederbörande skogsstatstjänsteman, länder dock till efterrättelse,
där den efter granskning av överjägmästaren godkänts av domänstyrelsen.
Av överjägmästare fastställd plan skall, så snart ske kan,
tillställas sökanden.
Avverkningsplan skall grundas på undersökning av skogen samt uppgöras
särskilt för varje fastighet. Innehavas två eller flera närbelägna
fastigheter av samme ägare eller åbo, äge dock domänstyrelsen, på framställning
av denne, medgiva, att fastigheterna sammanföras under gemensam
avverkningsplan. Sålunda tillkommen hushållningsgemenskap skall
4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
fortfara, till dess antingen innehavaren vid början av ny indelningsperiod
gör framställning om dess hävande eller någon av fastigheterna kommer
i särskild innehavares händer; dock att i sistnämnda fall plan, som gäller,
då fastigheterna skiljas, må fortfara att tillämpas under planens giltighetstid,
så framt överenskommelse därom träffas varje gång fastighet byter,
innehavare.
3 mom. Närmare föreskrifter för skogsstatstjänstemännen rörande avverkningsplan
och dess tillämpning meddelas av domänstyrelsen.
7 §.
1 mom. Då tillstånd till avverkning meddelas, skall, där ej annat följer
av 2 mom., utsyning verkställas av vederbörande skogsstatstjänsteman
samt de utsynade träden stämplas genom dennes försorg.
2 mom. För sådan avverkning i yngre skog, som avser för dess utveckling
ändamålsenlig gallring, erfordras ej utsyning och stämpling enligt
1 mom., så framt, innan tillstånd till avverkningen meddelas, träden genom
skogsägarens försorg utsynats och stämplats av sakkunnig person, som av
domänstyrelsen förklarats därtill behörig, samt stämplingen blivit av vederbörande
skogsstatstjänsteman besiktigad och godkänd. Samma lag vare
beträffande avverkning av i yngre skog förekommande spridda grupper
eller enstaka träd av äldre skog, där tillstånd till avverkningen sökes
samtidigt med tillstånd till gallring av den yngre skogen.
Virke, som avverkats enligt bestämmelserna i detta moment, skall, innan
det bortföres från skogen, stämplas genom vederbörande skogsstatstjänstemans
försorg.
8 *.
Tillstånd till avverkning sökes före den 1 april hos vederbörande skogsstatstjänsteman,
och åligger det denne att före den 1 påföljande oktober
meddela slutligt beslut i anledning av ansökningen.
Innan utsyning eller besiktning enligt 7 § av skogsstatstjänsteman verkställes,
skall han underrätta sökanden om tiden för förrättningen genom
rekommenderat brev, som avsändes med posten senast tjugu dagar därförut.
9 §.
Tillstånd till avverkning skall avse en tid av tre år; dock må på
domänstyrelsens prövning ankomma att, när särskilda skäl därtill äro,
medgiva, att avverkningstillstånd må därutöver avse en tid framåt av
högst tre år. Fråga om dylikt tillstånd för längre tid framåt prövas av
Konungen.
Vad sålunda stadgas äger ej tillämpning i fråga om tillstånd till avverkning,
varom i 7 § 2 mom. förmäles.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
5
10 %.
Där skogsstatstjänsteman vid meddelande av tillstånd till avverkning
finner nödigt, att vissa träd överhällas såsom fröträd, äge han därom utfärda
föreskrift. Fröträden skola genom skogsstatstjänstemannens försorg
förses med tydligt märke och må sedermera icke avverkas utan tillstånd
av vederbörande skogsstatstjänsteman.
11 %.
1 mom. I avverkningstillstånd skall angivas den tid, högst fem år, inom
vilken avverkningen skall vara verkställd.
2 mom. Skogsstatstjänstemans beslut rörande avverkningstillstånd skall
mot bevis avgiftsfritt tillställas sökanden eller hans ombud så snart ske
kan och, där utsyning eller besiktning av skogsstatstjänstemannen ägt
rum, innan han avreser från stället.
Beslutet skall förses med besvärshänvisning.
12 §.
Den, som avverkar virke till annat ändamål än husbehov, vare pliktig
att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som av vederbörande skogsstatstjänsteman
meddelas för utövande av kontroll över avverkningen.
13 $.
Vid utsyning och stämpling, som verkställes av skogsstatstjänsteman
eller genom dennes försorg, så ock då avverkningsplan av sådan tjänsteman
upprättas eller besiktning äger rum, skall sökanden utgöra nödig
hantlangning. Övriga kostnader för nu nämnda förrättningar skola, med
det undantag som stadgas i 23 § 1 mom. andra stycket, gäldas av statsverket.
3 kap. Om åtgärder för betryggande av återväxt.
14 $.
Där vid avverkning, som verkställts å skogsmark för annat ändamål
än husbehov, icke kvarlämnats skog av sådan täthet och beskaffenhet, att
densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig,
samt en tillfredsställande naturlig återväxt ej heller kan inom skälig tid
påräknas, skola sådana åtgärder vidtagas, som äro erforderliga för att
nöjaktig återväxt inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas
å det avverkade området. Därå uppkommen skog skall vidmakthållas,
till dess densamma nått den utveckling, att den ej längre är att räkna
som plantskog, dock att, därest nu stadgad skyldighet i särskilt fall skulle
bliva synnerligen betungande, domänstyrolsen äger på ansökan medgiva
skälig begränsning därav.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
15 §.
1 mom. Uppkommer å skogsmark skada i skogen genom brand, storm,
snöbrott, insektshärjning eller annan dylik händelse eller genom betning
av hemdjur eller genom åverkan, skall vad i 14 § föreskrivits om vidtagande
av åtgärder för betryggande av nöjaktig återväxt efter avverkning
äga motsvarande tillämpning, ändå att skyldighet därtill enligt
sagda paragraf ej föreligger.
Där fastighetens ägare eller åbo ej uppsåtligen förorsakat eller genom
åsidosättande av någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörelsen
och denna ej heller uppkommit genom betning av hemdjur, må åtgärder
för återväxtens betryggande icke fordras till större kostnad än som motsvarar
värdet av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar å området
eller av ägaren eller åbon tillgodogjorts, ävensom av de kvarstående
träd, vilka blivit så skadade, att de ej böra bibehållas eller eljest måste
såsom hinderliga för betryggandet av nöjaktig återväxt borttagas, jämte
den ersättning ägaren eller åbon i anledning av skadan uppburit eller
kunnat uppbära.
2 mom. Skulle i särskilt fall den i 1 mom. angivna skyldigheten bliva
synnerligen betungande, må domänstyrelsen på ansökan kunna medgiva
skälig begränsning därav.
3 mom. Träd, som vid skadegörelsen fällts eller skadats på sätt i 1
mom. sägs, må ej till annat ändamål än husbehov avverkas eller bortföras,
innan de stämplats genom vederbörande skogsstatstjänstemans försorg.
16 §.
För vidtagande av åtgärder, som kunna vara erforderliga för betryggande
av skogsåterväxt, är fastighetens ägare eller åbo ansvarig. År tvist om
ägande- eller åborätten till fastigheten, skall såsom ägare eller åbo anses
den, vilken med ägande- eller åborättsanspråk innehar densamma.
Har avverkning företagits av tidigare ägare eller åbo eller av avverkningsrättsinnehavare,
vare jämväl denne gentemot vederbörande myndighet
ansvarig för kostnaderna för de återväxtåtgärder, som av hans avverkning
föranledas, men må han av fastighetens ägare eller åbo söka åter vad han
för sådant ändamål utgivit, därest ej annat blivit avtalat eller, vad angår
avverkningsrättsinnehavare, han genom överskridande av den upplåtna
avverkningsrätten själv varit vållande till att åtgärderna måst vidtagas.
17 $.
1 mom. I avverkningstillstånd skall förrättningsmannen föreskriva de
åtgärder för återväxtens betryggande, med vilkas vidtagande den i 14 §
stadgade skyldighet skall anses fullgjord, ävensom den tid, inom vilken
en var av dem skall vara verkställd.
2 mom. Finner vederbörande skogsstatstjänsteman eljest åtgärder för
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43. '' 7
betryggande av återväxt enligt denna lag vara påkallade, åligge det honom
att, efter besiktning å stället, göra anmälan till överjägmästaren samt därvid
överlämna protokoll över besiktningen jämte förslag till erforderliga
åtgärder, överjägmästaren söke att med den eller dem, som lagenligt äro
ansvariga för återväxtens betryggande, träffa överenskommelse om samtliga
de åtgärder, som därför böra vidtagas, och om den tid, inom vilken envar
av dem skall vara fullgjord. Sådan överenskommelse skall avfattas skriftligen.
Varder ej sålunda överenskommelse träffad, stämma över jägmästaren
eller den skogsstatstjänsteman, han därtill förordnar, saken till domstol in,
och äger denna föreskriva de åtgärder för återväxtens betryggande, som
av förhållandena påkallas, samt förelägga viss tid, inom vilken vad sålunda
föreskrivits skall vara fullgjort.
18 §.
Vad enligt 17 § blivit bestämt om åtgärder för betryggande av återväxt
samt om tiden därför vare gällande mot fastighetens framtida ägare eller
åbo.
19 $.
Har den för vidtagande av återväxtåtgärd enligt 17 § bestämda tid gått
till ända, och förekommer anledning antaga, att åtgärden icke fullgjorts,
skall vederbörande skogsstatstjänsteman göra anmälan därom till överjägmästaren,
som genom besiktning å marken låter undersöka förhållandet.
Dylik besiktning verkställes av den skogsstatstjänsteman, som överjägmästaren
därtill förordnar, jämte två ojäviga gode män, vilka av överjägmästaren
utses bland dem, som valts till ledamöter i ägodelningsrätt
eller till gode män vid lantmäteriförrättning i orten eller ock till ledamöter
i häradsrätt. Till sådan förrättning skall vederbörande ägare eller
åbo samt, där överjägmästaren avser att emot annan göra gällande förpliktelse
att ansvara för återväxtkostnaderna, jämväl denne genom överjägmästarens
försorg bevisligen kallas. Över förrättningen skall redogörelse
avgivas till överjägmästaren.
Erhålles vederbörandes skriftliga erkännande, att föreskriven åtgärd icke
fullgjorts, vare besiktning icke av nöden.
Det ankommer å överjägmästaren att föranstalta om vidtagande av åtgärd,
som enligt första eller andra stycket befunnits eftersatt.
20 §.
Har åtgärd blivit enligt 19 § genom överjägmästarens föranstaltande vidtagen,
äger på framställning av denne överexekutor låta hos vederbörande
omedelbart uttaga kostnaderna för såväl själva åtgärden som den föregående
besiktningen, där överjägmästaren visar, att försummelse befunnits
föreligga och kostnadsbeloppet medelst behöriga räkningar styrkes.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
Vill deri, av vilken kostnad sålunda utsökts, emot det till betalning
fastställda beloppet anställa klander eller eljest söka återvinning, stämme
in kronan till domstol sist inom tre månader från det uttagning av beloppet
ägt rum eller, därförutan, betalning skett med förbehåll om rätt
för gäldenären att söka återvinning.
21 §.
Där vid meddelande av avverkningstillstånd befinnes, att för erhållande
av stadgad återväxt efter avverkningen kommer att i mera betydande omfattning
erfordras sådd, plantering eller andra jämförelsevis kostsamma
kulturåtgärder, äger förrättningsmannen föreskriva, att betryggande säkerhet
skall av vederbörande ställas för den kostnad, som dessa åtgärder av
honom beräknas medföra. Innan dylik säkerhet blivit ställd hos vederbörande
skogsstatstjänsteman, må avverkningen ej påbörjas. Underrättelse
härom skall intagas i tillståndet.
22
Vad i 14—21 §§ är stadgat äge ej tillämpning ovan odlingsgränsen samt
ej heller beträffande sådan nedom samma gräns belägen försumpad skogsmark,
där skogens tillväxt och återväxten uppenbarligen ej kunna utan
oskäliga kostnader tryggas genom särskilda åtgärder.
4 kap. Särskilda bestämmelser angående omläggning av skogsmark.
23 $.
1 mom. Vill fastighetsägare eller åbo omlägga skogsmark till trädgård,
åker, byggnadstomt, väg eller annat liknande ändamål eller medelst röjning
eller andra särskilda åtgärder anordna betesmark för varaktigt betesbruk
eller äng, göre ägaren eller åbon anmälan därom till vederbörande skogsstatstjänsteman.
Denne åligger att, så snart sådant i samband med annan
tjänsteförrättning i trakten lämpligen kan ske, å den uppgivna marken
verkställa besiktning till utrönande av dess läge, storlek, beskaffenhet och
tjänlighet för ändamålet samt därefter till länsstyrelsen insända besiktningsinstrumentet
med uppgift å de åtgärder, som anses erforderliga för
omläggningens fullbordande, och tiden därför jämte det yttrande i övrigt,
vartill besiktningen kan föranleda.
önskar fastighetsägaren eller åbon att vinna snabbare handläggning av
ärendet än enligt första stycket kan ske, äge han på egen bekostnad antingen
för besiktning av marken påkalla skyndsam åtgärd av vederbörande
skogsstatstjänsteman, varefter denne med ärendet vidare förfar i den ordning
ovan stadgas, eller ock låta marken besiktigas av lantmätare, lantbruksingenjör,
jordbrukskonsulent eller två andra trovärdiga män samt
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
9
insända däröver avgivet intyg jämte ansökning i ärendet till förstnämnde
tjänsteman, som har att med eget yttrande befordra ansökningen till länsstyrelsens
prövning.
Finner länsstyrelsen den sökta omläggningen böra medgivas, meddele
länsstyrelsen tillstånd därtill med utsättande av viss tid, inom vilken vid
vite, som länsstyrelsen äger bestämma, de för omläggningen erforderliga
åtgärderna skola vara fullbordade; skolande underrättelse om länsstyrelsens
beslut i ärendet meddelas skogsstatstjänstemannen för fastighetsägarens
eller åbons förständigande.
2 mom. Virke, som avverkats på grund av tillstånd, varom i 1 mom.
sägs, skall, innan det bortföres, stämplas genom vederbörande skogsstatstjänstemans
försorg. Vad sålunda stämplats skall avräknas, då tillstånd
till avverkning å fastigheten sedermera meddelas av skogsstatstjänsteman.
5 kap. Om skyddsskogar samt lapparnas rätt till skog.
24 §.
Huru rätten att förfoga över skog, som lyder under denna lag, genom
skogens förklarande för skyddsskog kan varda inskränkt utöver vad i lagen
sägs, därom stadgas i lagen den 24 juli 1903 (nr 79 s. 7) angående skyddsskogar.
25 $.
Denna lag medför ej rubbning i den rätt till skog, som enligt vad särskilt
är stadgat tillkommer lapparna.
6 kap. Ansvarsbestämmelser.
26 $.
Företages avverkning i strid mot bestämmelserna i denna lag eller föreskrift,
som enligt lagen meddelats, vare straffet böter från och med tjugufem
till och med femtusen kronor.
Då till straff enligt första stycket dömes, skall tillika det avverkade
virket, där det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfört, fortfarande
är i avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår
dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig att
utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke.
Innefattar förseelse, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna strafflagen,
skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 § strafflagen är för
likartat fall stadgat. Förskyller förseelsen påföljd enligt andra stycket,
varde ock den påföljd ådömd.
Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse av skogsstatstjänsteman
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
jämlikt 12 § meddelad föreskrift, straffes med böter från och med tio till
och med etthundra kronor.
27 $.
Allmänne åklagaren samt vederbörande förvaltande tjänstemän vid skogsstaten
äge lika behörighet att åtala förseelser, varom i 26 § sägs, samt att
med beslag belägga virke, som kan dömas förbrutet. Sistnämnda befogenhet
tillkomme jämväl skogsstatens bevakande tjänstemän; har någon av
dem gjort beslag, skall han, så snart ske kan och senast inom fjorton
dagar, göra anmälan därom hos någon av de åtalsberättigade.
Varder ej inom sextio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga ordning
anställt, vare beslaget förfallet; ägande förvaltande tjänsteman vid
skogsstaten att, innan åtal anhängiggjorts, häva beslag, som verkställts
av bevakningstjänsteman.
28 $.
Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas
å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös egendom
är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen
prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner, på anmälan
av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse eller
att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, förordne
överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och
skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, eller,
där han bor utom riket men inom riket har känt ombud, som äger att för
honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens
försorg bevisligen underrättas om auktionen minst åtta dagar, innan den
hålles. Anmälan av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd
av fullständig, av två trovärdiga män styrkt förteckning, utvisande virkets
mängd och beskaffenhet.
29 $.
Böter och vite, vartill någon enligt denna lag fälles, ävensom genom
försäljning av förbrutet virke uppkommen behållning och utdömd ersättning
för virke, som undgått beslag, tillfalla lappmarkernas med flera
områden skogsvårdsfond.
Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess
frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i
riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning
i bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.
30 §.
Saknas medel till fulla gäldandet av böter eller vite, vartill någon
enligt denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
11
7 kap. Om fullföljd av talan.
31 §.
Är någon missnöjd med beslut, som enligt denna lag meddelats av
annan skogsstatstjänsteman än överjägmästare, äge han däröver anföra
besvär hos vederbörande överjägmästare före klockan tolv å trettionde
dagen från den dag, klaganden erhöll del av beslutet.
Klagan över överjägmästares beslut föres hos domänstyrelsen genom
besvär, som skola ingivas före klockan tolv å trettionde dagen eller, där
beslutet avser fastställelse av avverkningsplan, före klockan tolv å sextionde
dagen från den dag, klaganden erhöll del av beslutet.
över beslut, som enligt denna lag meddelats av domänstyrelsen eller av
länsstyrelse, föres klagan hos Konungen genom besvär, som skola ingivas
till jordbruksdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen från den
dag, klaganden erhöll del av beslutet.
32 §.
över rättens slutliga utslag i mål enligt denna lag föres klagan genom
besvär, ändå att talan ej föres om ansvar.
över överexekutors åtgärd i anledning av framställning, varom i 20 §
sägs, må ej klagan föras.
Övergångsbestämmelser.
Genom denna lag upphäves förordningen den 18 juni 1915 (nr 251)
angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker med flera områden så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild
författning stridande mot denna lags bestämmelser.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928. Dock skall vid nya lagens
tillämpning iakttagas:
1) Beträffande avverkning, som ägt rum före nya lagens ikraftträdande,
skola förut gällande bestämmelser äga tillämpning.
2) I avverkningsplan, som är gällande vid 1927 års utgång, medför
nya lagen ej rubbning i vidare mån än planen är stridande mot nya
lagens bestämmelser.
3) Genom nya lagen förringas ej giltigheten av utsyning och stämpling,
som verkställts före dess ikraftträdande; dock att avverkning ej må i
något fall verkställas senare än fem år efter utsyningen. Ej heller inverkar
lagens ikraftträdande å giltigheten av tidigare meddelade tillstånd
till avverkning för skogsmarks uppodling eller föreskrifter, som avse överhållande
av fröträd eller utövande av kontroll över avverkning, överträdelse
av föreskrift, som nu sagts, bedömes efter äldre lag.
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
4) Vad i den nya lagen stadgas om skyldighet att vidtaga åtgärder till
betryggande av återväxt i anledning av skada, varom i 15 § av lagen
sägs, gäller icke, där sådan skada uppkommit före lagens trädande i kraft.
5) Beträffande klagan över avverkningsplan, som enligt förordningen
den 18 juni 1915 upprättats av skogsstatstjänsteman, skall vad i förordningen
är stadgat lända till efterrättelse.
Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället
tillämpas.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
13
Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 februari 1926.
Närvarande:
Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss,
Möller, Levinson.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför departementschefen,
statsrådet Linders:
För Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt vissa mindre områden
utom dessa gälla trenne speciella skogslagar, nämligen förordningen
den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å viss skog inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, i det följande
benämnd lappmarkslagen, lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar
inom vissa områden samt förordningen den 18 juni 1920 (nr
331) angående allmänningsskogar inom Västerbottens och Norrbottens
län.
Den mest betydelsefulla av dessa författningar är lappmarkslagen. Sedan
avvittringen inom lappmarkerna numera slutförts, äger denna lag tillämpning
dels å alla enskilda skogar i lappmarkerna samt i Sårna och Idre
socknar i Kopparbergs län, dock med undantag av husbehovs- och allmänningsskogar,
som äro underkastade förenämnda lag den 5 juni 1909 och förordning
den 18 juni 1920 eller, vad angår allmänningsskogarna i Sårna
och Idre socknar, särskilda av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter, dels å
vissa enskilda skogar utom lappmarkerna och berörda socknar, dels ock
slutligen å en del allmänna skogar. Sistnämnda enskilda skogar utgöras av
skogar å sådana skattehemman, som avses i förordningen den 29 juni 1866
(nr 63 s. 1) angående dispositionsrätten över skogen å vissa skattehemman
i Norrland och Kopparbergs län, samt av en del till enskilda sålda kronoöverloppsmarker,
vilka omförmälas i skrivelsen till kammarkollegium nyssnämnda
dag (nr 63 s. 6) angående dispositionen av sådana överloppsmarker,
som icke lämpligen kunna användas vare sig till kronoparker eller anläggning
av nya hemman, m. m. och kungörelsen den 26 maj 1899 (nr 42 s. 1)
angående förändring i gällande föreskrifter om åsättande av grundskatt
m. m. Berörda skattehemman och överloppsmarker ligga spridda i Västernorrlands
och Jämtlands län samt Västerbottens och Norrbottens läns kustland.
Vad angår de- under lappmarkslagen lydande allmänna skogar, utgöras
dessa av skogar å sådana under åborätt upplåtna kronohemman och
inledning.
Lappmarks
lagens
giltighets
område.
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
Arealen av de
under lappmarkslagen
lydande skogar
och dess
fördelning å
de olika områden,
där
lagen gäller.
krononybyggen, som äro belägna inom de sex norra länen. Dylika kronohemman
och krononybyggen finnas för närvarande allenast inom Västerbottens
och Norrbottens län.
Sammanlagda arealen av de under lappmarkslagen lydande skogar utgör
enligt domänstyrelsens förvaltningsberättelse för 1920 3,024,533 hektar. Av
denna areal belöper å skogar inom lappmarkerna 2,529,912 hektar, inom
Sårna och Idre socknar 96,545 hektar, i Norrbottens läns kustland 289,186
hektar, i Västerbottens läns kustland 63,253 hektar, i Jämtlands län 5,306
hektar och i Västernorrlands län 40,331 hektar. Till belysning, huru de
särskilda slag av skogar, som lyda under lappmarkslagen, äro fördelade på
de olika områden, där lagen gäller, hänvisar jag till följande tablå, som
upprättats med ledning av nyssnämnda förvaltningsberättelse:
Tablå över arealen av de skogar, som lyda under lappmarkslagen, och dess fördelning
å de områden, där lagen äger tillämpning.
Skogar i lappmarkerna.
Skogsmark
Impediment
Summa
hektar
hektar
hektar
Enskilda skogar (skatte- och frälse-
hemman samt lägenheter av skatte- eller frälsenatur) ............................
1,338,798
750,960
2,089,758
Allmänna skogar (kronohemman och
krononybyggen under åborätt) ....
Skogar i Sårna och Idre socknar.
Enskilda skogar (skatte- och frälse-
179,851
260,303
440,154
hemman samt lägenheter av skatte- eller frälsenatur) ............................
58,865
37,680
96,545
Skogar utom lappmarkerna samt
Sårna och Idre socknar.
Enskilda skogar (skogar å skattehem-
man, som avses i förordningen
den 29/e 1866, samt till enskilda
sålda överloppsmarker):
Norrbottens läns kustland.......
Västerbottens » » ........
Västernorrlands län ....................
Jämtlands län ...........................
136,816
33,609
31,583
4,250
92,320
24,762
8,748
1,056
229,136
58,371
40,331
5,306
Allmänna skogar (kronohemman och
krononybyggen under åborätt):
Norrbottens läns kustland........
34,555
25,495
60,050
Västerbottens » » ........
3,078
1,804
4,882
Summa hektar
1,821,405
1,203,128
3,024,533.
Kungl. Maj:ts proposition Nr
Enskilda
skogar
hektar
IV. Sammandrag.
Lappmarkerna .................................... 2,089,758
Sårna och Idre socknar .................... 96,545
Norrbottens läns kustland ........... 229,136
Västerbottens » » 58,371
Jämtlands län .................................... 5,306
Västernorrlands län............................ 40,331
Summa hektar 2,519,447 505,086 3,024,533.
Lappmarkslagen är byggd på principen om utsyningstvång. Lagen stadgar
sålunda beträffande samtliga därunder lydande skogar, att avverkning av
barrträd för annat ändamål än fastighetens och därmed sambrukad fastighets
oundgängliga husbehov må bedrivas allenast efter utsyning och stämpling
av vederbörande skogstjänsteman. Vad sålunda föreskrivits om barrträd
gäller även i fråga om lövträd ovan odlingsgränsen. — Beträffande
sättet för utsynings verkställande förutsätter lagen, att utsyningen skall ske
med tillämpande av grundsatsen om uthålligt skogsbruk. Lagen stadgar i
sådant avseende, att utsyning skall verkställas efter avverkningsplan samt
att sådan plan skall upprättas för viss tid och på sådant sätt, att skogsägarens
ekonomiska intresse tillgodoses genom uthålligt skogsbruk med iakttagande
av skogsvårdens krav särskilt i fråga om borttagande av överårig
eller skadad skog samt höjande i övrigt av skogens alstringsförmåga. Område,
där i följd av markens försumpning, brist på fröträd eller andra omständigheter
naturlig återväxt är väsentligt försvårad, skall i avverkningsplanen
behandlas för sig. — Avverkningsplan upprättas i allmänhet av vederbörande
skogstjänsteman på fastighetsägarens eller åbons begäran, och må ändring
sökas i dylik plan genom besvär hos vederbörande överjägmästare, domänstyrelsen
och Kungl. Maj:t. Har emellertid avverkningsplan genom fastighetsägarens
eller åbons egen försorg upprättats av annan sakkunnig person
än vederbörande skogstjänsteman samt efter granskning av överjägmästaren
godkänts av domänstyrelsen, äger den laga giltighet. — Beträffande upprättande
av avverkningsplan och verkställande av utsyning upptager lagen
i övrigt vissa detaljbestämmelser. Enligt i lagen lämnat bemyndigande
hava ytterligare föreskrifter rörande avverkningsplan och dess tillämpning
meddelats av domänstyrelsen i tjänstgöringsreglementet för skogsstatens
förvaltande personal den 22 september 1924. — Lappmarkslagen innehåller
även vissa bestämmelser om åtgärder för tryggande av återväxt efter avverkning.
I detta avseende föreskrives, att i protokoll över utsyningsförrättning
skola angivas de åtgärder för skogsvårdens befrämjande å utsyningsområdet,
som i avverkningsplanen eller eljest må hava föreskrivits såsom
villkor eller angivits såsom behövliga, samt den tid, inom vilken föreskrivna
åtgärder av dylikt slag skola vara vidtagna. Därjämte stadgas, att, därest
43.
15
Allmänna
skogar
hektar
Summa
hektar
440,154
60,050
4,882
2,529,912
96,545
289,186
63,253
5,306
40,331
Lappmarkslagens
huvudsakliga
innehåll.
Lappmarkslagens
handhavande.
Domänstyrelsens
skrivelse
d. »*/1* 1923.
Yttranden av
ortsmyndigheter
m. fl.
Domänstyrelsens
utlåtande
d. 3/4 1925.
16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
vid utsyning förrättningsmannen anser nödigt, att vissa träd tillsvidare
överhällas såsom fröträd, föreskrift härom skall meddelas vid förrättningen,
samt att fröträden, sedan desamma genom förrättningsmannens försorg försetts
med tydligt märke, icke må avverkas utan tillstånd av vederbörande
skogstjänsteman. — Lagen innehåller i övrigt vissa bestämmelser om skogsmarks
uppodling till åker eller äng m. m. ävensom stadganden om fullföljd
av talan och överträdelse av lagens föreskrifter samt om lapparnas rätt
till skog.
Handhavandet av lappmarkslagen ankommer i huvudsak å jägmästarna i
de revir, där de under lagen lydande skogar äro belägna, samt dem underlydande
skogsstatspersonal. Inseende över jägmästarnas förvaltning i förevarande
avseende utövas av vederbörande överjägmästare och domänstyrelsen.
Kostnaderna för lagens handhavande bestridas av domänfonden, som erhåller
ersättning härför dels genom inflytande utsyningsavgifter och dels genom
särskilda under nionde huvudtiteln anvisade statsanslag.
I skrivelse den 22 december 1923 har domänstyrelsen väckt förslag om
vissa ändringar i lappmarkslagen, avseende dels upptagande i lagen av
sådana bestämmelser, att avverkningsplan, som upprättats av skogstjänsteman,
ej finge tillämpas, förrän den fastställts av vederbörande överjägmästare,
och dels stadgande av skyldighet för vederbörande markägare att efter avverkning
till avsalu vidtaga erforderliga reproduktionsåtgärder samt införande
i lagen av bestämmelser, huru dylik skyldighet skulle utkrävas i händelse
av underlåtenhet, allt i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande
föreskrifter i 1923 års skogsvårdslag.
över domänstyrelsens berörda skrivelse hava till följd av remiss den 24
mars 1924 utlåtanden avgivits av länsstyrelserna och hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, landstingen i Västerbottens och Norrbottens län, överjägmästaren
i Dalarnas distrikt samt jägmästarna i Idre, Sårna och Västerdalarnas
revir, varjämte Sveriges skogsägareförbund och Norrlands skogsvårdsförbund
efter därtill erhållna tillfällen yttrat sig över skrivelsen.
Med anledning av de erinringar, som i dessa yttranden framställts mot
domänstyrelsens förslag i skrivelsen den 22 december 1923, har domänstyrelsen
den 3 april 1925 avgivit infordrat utlåtande i ärendet. I detta har domänstyrelsen
dels bemött sagda erinringar samt närmare utvecklat och motiverat
nyssnämnda förslag dels ock föreslagit ytterligare sådan ändring i lappmarkslagen,
att å fastighet, där skogstillgången ej vore större än som erfordrades
till husbehov, utsyning skulle kunna äga rum, utan att avverkningsplan
för fastigheten upprättats.
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
Vid domänstyrelsens sistberörda utlåtande har fogats ett den 10 april 1925
dagtecknat särskilt yttrande av domänfullmäktige, däri dessa med avseende
å de av domänstyrelsen föreslagna ändringarna i lappmarkslagen i vissa
hänseenden uttalat en från domänstyrelsen avvikande mening. Domänfullmäktige
hava därjämte i berörda yttrande till behandling upptagit frågan,
huruvida lappmarkslagen borde bibehållas för hela sitt nuvarande giltighetsområde.
Domänfullmäktige hava härvid föreslagit, att de under lappmarkslagen
lydande mera godartade skogsmarkerna i bättre geografiskt läge, vilka
funnes insprängda i eller i föryngringshänseende vore likvärdiga med skogarna
under 1923 års allmänna skogsvårdslag, överfördes från lappmarkslagen
till skogsvårdslagen.
Rörande berörda av domänfullmäktige framställda förslag har domänstyrelsen
den 30 april 1925 avgivit infordrat yttrande.
Sedermera hava, till följd av remiss den 16 juni 1925, förnyade utlåtanden
i ärendet avgivits av förenämnda länsstyrelser, landsting och hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, därvid länsstyrelsen i Kopparbergs län överlämnat
särskilt yttrande av skogsvårdsstyrelsen i länet. Härförutom hava
Sveriges skogsägareförbund och Norrlands skogsvårdsförbund efter erhållna
tillfällen ånyo yttrat sig i ärendet.
I nyss angivna yttranden hava dels ytterligare förslag väckts om vissa
inskränkningar i lappmarkslagens giltighetsområde eller om verkställande av
utredning härom, dels ock yrkanden framställts om sådana ändringar i lagen,
att skogsägaren berättigades att i vissa fall utan utsyning under kontroll
verkställa saluavverkning ävensom inom avverkningsplanens ram bestämma,
å vilken del av vederbörande fastighet utsyning skulle av skogsstatstjänsteman
verkställas.
Med anledning av vad i nyssberörda yttranden anförts har domänstyrelsen
den 22 oktober 1925 avgivit nytt infordrat utlåtande i ärendet.
Slutligen har domänstyrelsen, efter anmodan, den 5 december 1925 inkommit
med yttrande rörande vissa ekonomiska och organisatoriska spörsmål,
som sammanhänga med de föreslagna ändringarna i lappmarkslagen.
Med ledning av de avgivna yttrandena har frågan om ändring av lappmarkslagen
i förut angivna hänseenden varit föremål för beredning inom
jordbruksdepartementet, därvid enligt särskilt uppdrag hovrättsrådet Thor
Sjöfors biträtt. Sedan beredningen numera slutförts, anhåller jag att få
anmäla detta ärende för Kungl. Maj:t.
Särskilt yttrande
av
domänfullmäktige.
Domänstyrelsens
utlåtande
d. so/4 1925.
Förnyade
yttranden av
ortsmyndigheter
m. fl.
Domänstyrelsens
utlåtanden
d. ”/io
och d. 6/i?
1925.
Ärendets
beredning.
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. .‘IN liä/l. (Nr Ml.)
Frågan, huruvida
vissa
skogar under
lappmarkslagen
böra
överföras till
skogsvårdslagen.
Historik.
Förordningen
d. 29fe 1866.
18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
Jag torde härvid först få ingå på frågan, huruvida lappmarkslagen bör
upphävas beträffande vissa därunder lydande skogar och dessa i stället inordnas
under skogsvårdslagen.
Innan jag närmare redogör för de förslag, som härutinnan framställts i
ärendet, torde en kort översikt böra meddelas angående de bestämmelser om
utsyningstvång, som före lappmarkslagens tillkomst gällt beträffande ifrågavarande
skogar, ävensom angående de förslag, som tidigare framställts om
inskränkning i förevarande lagstiftnings giltighetsområde.
Utsyningstvång beträffande enskilda skogar i Norrland och Kopparbergs
län stadgades första gången genom omförmälda förordning den 29 juni 186f>
samt berörda skrivelse till kammarkollegium samma dag.
I sagda förordning föreskrevs utsyningstvång beträffande ifrågavarande
delar av landet för skattehemman, som uppkomme antingen av nybyggen,
vilka upplätes från kronan efter den 29 juni 1866, eller av sådana äldre
nybyggen, för vilka föreskrivna byggnads- och odlingsskyldigheter icke blivit
inom behörig tid fullgjorda. Enligt § 1 i förordningen skulle beträffande
förstnämnda slag av hemman gälla, att skattemannen ej skulle äga annan
rätt över hemmanets skog, än att han därifrån finge dels utan utsyning till
husbehov hämta nödigt virke och bränsle och dels efter utsyning och stämpling
av vederbörande skogstjänsteman fritt taga eller försälja vad därutöver
kunde, med bevarande för framtiden av skogens bestånd, årligen avverkas.
Ej heller för uppodling till åker och äng finge skog å hemmanet fällas
annorledes än nyss sagts, med mindre skattemannen därtill i viss i förordningen
angiven ordning erhållit särskilt tillstånd av länsstyrelsen. Vad
sålunda stadgats beträffande nyss angivna slag av hemman skulle enligt § 2
i förordningen äga tillämpning även beträffande skattehemman, som uppkomme
av berörda äldre nybyggen. — Med avseende å det sätt, varpå omförmälda
föreskrifter skulle vinna tillämpning å ifrågavarande hemman,
stadgades i förordningen, bland annat, att i alla beslut om nybygges omförande
under skattetitel, som meddelades efter den 29 juni 1866, skulle uttryckligen
angivas, huruvida ägaren över hemmanets skog åtnjöte full skattemannarätt
eller allenast den inskränktare rätt, som angåves i nyssnämnda
föreskrifter, samt att anteckning därom jämväl borde ske i jordeboken.
Ägare av här avsett skattehemman, som överträdde den honom sålunda tillkommande
rätt över hemmanets skog, skulle enligt förordningen straffas
såsom för skogsåverkan enligt 24 kap. strafflagen.
Av motiveringen till den proposition nr 54, varmed Kungl. Maj:t för
1865—1866 års riksdag framlade förslag till förordningens huvudbestämmelser,
framgår, att syftet med dessa var att skydda skogen å ifrågavarande
fastigheter mot skövling. Med avseende å betydelsen av skogens bevarande
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43. 19
för framtiden å enskildas fastigheter i de norra länen framhålles i motiveringen,
att enligt vad erfarenheten lärt de nordliga länens invånare på grund
av klimatets hårdhet och mångenstädes även jordmånens magra beskaffenhet
icive med säkerhet kunde hava sin utkomst uteslutande av jordbruket, utan
att åt dem måste bevaras en fortfarande biförtjänst av skogsavverkningen
och det arbete, eu ordnad skogsvård samt trävaruförädlingen allt fortfarande
borde lämna.
Att förordningens tillämplighet inskränktes till de däri angivna skattehemman
berodde enligt berörda motivering därpå, att någon inskränkning i
den dispositionsrätt, som enligt då gällande författningar tillkom ägare av
redan befintligt skattehemman i avseende å därtill hörande skog eller innehavare
av redan behörigen anlagda nybyggen i avseende å den skog, som
genom framdeles skeende avvittring kunde dem tillfalla, icke ansågs lagligen
böra ifrågakomma. Däremot fann man någon betänklighet ej möta, att i
fråga om nybyggen, vilkas anläggande då ännu icke blivit enligt gällande författningar
medgivet, eller beträffande sådana äldre nybyggen, för vilka föreskrivna
odlings- och byggnadsskyldigheter icke inom behörig tid blivit författningsenligt
verkställda och över vilka kronans dispositionsrätt i följd
härav måste anses vara återställd, sådana bestämmelser meddelades, varigenom
innehavare av dylika nybyggen, även sedan desamma, efter fullgjorda
odlings- och byggnadsskyldigheter, i övrigt iklätt sig natur av skattehemman,
underkastades en inskränkning i rättigheten till skogens begagnande, som
väl ställde dem i detta avseende i ett annat förhållande än övriga skattehemmansägare
men på samma gång lände såväl dem som det allmänna till
en obestridlig framtida båtnad.
Med avseende å betydelsen av den i förordningen stadgade inskränkningen
i rätten att nyttja skogen å ifrågavarande hemman uttalas i berörda proposition,
att förordningens bestämmelser i detta avseende skulle föranleda
uppkomsten av ett nytt slag av skattehemman med särskilda förpliktelser
och skyldigheter.
Samtidigt med utfärdandet av omförmälda förordning meddelade Kungl.
Maj:t i berörda skrivelse till kammarkollegium vissa bestämmelser om försäljning
till enskilda av överloppsmarker i Kopparbergs län och de norrländska
länen. Dessa bestämmelser innehöllo, att med undantag av s. k.
renbetesland sådana trakter å överloppsmarkerna i nämnda län, vilka erbjode
ringa tillfälle till odling och vare sig genom sitt läge i oregelbundna
figur er inom och emellan byars och utbrutna hemmans områden eller
armars genom sin särskilda beskaffenhet icke vore lämpliga att såsom kronoparker
bibehållas, skulle enligt Kungl. Maj:ts beprövande i varje särskilt
fall antingen, där dessa hemman eller byalag å marken begagnade mulbete
mot smörränta, med samma hemman förenas utan skatteköpeskilling men
med tillökning i hemmanens mantal och ränta, på sätt avvittringsförfattningarna
foreskreve, eller ock beläggas med skogsränta i enlighet med vad
forordningen den 28 juni 1775 samt brevet den 5 december 1780 för skatt
-
Skrivelsen till
kammarkollegium
d. 39/e
1866.
Avvittringsstadgan
d. soli
1873.
20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
läggningarnas verkställande i Savolax och Karelen föreskreve samt åt den
högstbjudande under äganderätt försäljas. I bägge dessa fall skulle emellertid
blivande enskilda ägare av marken i fråga om nyttjanderätten till därå
växande skog vara underkastade enahanda bestämmelser, som enligt förordningen
den 29 juni 1866 gällde i avseende å skog å skattehemman, uppkommet
av nybygge, vilket därefter upplätes från kronan.
De i denna skrivelse stadgade villkor, under vilka däri angivna överloppsmarker
finge i vissa fall förenas med vederbörande hemman eller försäljas
till den högstbjudande, ändrades sedermera genom förenämnda kungörelse den
26 maj 1899 angående förändring i gällande föreskrifter om åsättande av grundskatt
m. m. Härvid skedde dock ej någon rubbning i föreskriften, att enskilda
ägare av ifrågavarande marker skulle beträffande därå befintlig skog vara
underkastade förut angivna bestämmelser i förordningen den 29 juni 1866.
De i sistnämnda förordning meddelade bestämmelser om utsyningstvång
utsträcktes sedermera genom stadgan den 30 maj 1873 (nr 26 s. 1) om avvittring
i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker att gälla för frälseoch
skattehemman samt lägenheter i lappmarkerna med avseende å dem
vid avvittring tilldelad skog. I 8 § av denna stadga föreskrevs, att hemman
och nybyggen skulle, så vitt tillgång funnes, erhålla skog ej blott till husbehov
utan ock till avsalu, dock att ägare av frälse- och skattehemman och
lägenheter ej skulle över den vid avvittringen tilldelade skogen äga vidsträcktare
dispositionsrätt än enligt § 1 av 1866 års förordning.
Av motiveringen till den proposition nr 4, varmed förslag till berörda
bestämmelser angående inskränkning i vederbörande ägares dispositionsrätt
över skogen förelädes 1873 års riksdag, framgår, att dessa bestämmelser avsågo
att trygga skogens framtida bestånd. Vidtagandet av åtgärder i detta
syfte ansågs påkallat dels för att för framtiden trygga odlingens bestånd i
lappmarkerna, dels för att hindra att den nyttjanderätt till skogen i lappmarkerna,
som av ålder tillkommit lapparna, omintetgjordes genom överdriven
avverkning av de enskilda fastighetsägarna, dels ock för att förebygga
den försämring i klimatet, som skulle bliva en följd av lappmarksskogarnas
uthuggande. Därjämte uttalades i motiveringen, att genom införande
av utsyningstvång å enskildas skogar i lappmarkerna betydande
lättnader skulle vinnas i bevakningen av kronans skogar därstädes.
I berörda proposition framhölls vidare, att ingen bestämmelse tidigare
meddelats angående omfånget av de enskildas blivande områden i lappmarkerna
utom i 1850 års stadga för avvittring och skattläggning i Luleå
lappmark, vilken stadga emellertid ej vunnit tillämpning och således ej
kunnat grundlägga någon rätt för de enskilda, samt att det torde bero på
Kungl. Maj ds gottfinnande att bestämma skogsområdenas storlek så, att,
därest de enskilda skulle erhålla oinskränkt dispositionsrätt över skogen,
skadan av denna rätts befarade missbruk inskränktes till minsta möjliga
omfång — en utväg, som påtagligen skulle vara för de enskilda mindre fördelaktig,
än om större områden dem tilldelades med förbehåll, som ledde
21
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
därhän, att av skogen väl Unge tagas så mycket, som utgjorde dess naturliga
avkastning, men icke något därutöver.
Beträffande storleken av de skogsanslag, som vid avvittringen borde tilldelas
hemman och nybyggen i lappmarkerna, stadgades i 18 § av stadgan,
att sådant anslag Unge med hänsyn till skogens och betets bättre eller sämre
beskaffenhet samt markens olika växtlighet, bestämmas efter beräkning av
5,000 kvadratrev (= 440.7 6 hektar) eller därutöver till högst 20,000 kvadratrev
(= 1,763.04 hektar) skogsmark för helt mantal och i förhållande därefter för
större eller mindre hemmantal. I anslaget skulle ej inberäknas sådan mark,
som borde hänföras till impediment.
Bestämmelserna om utsyningstvång i 1866 års förordning utsträcktes
sedermera genom skrivelsen till länsstyrelsen i Kopparbergs län den 27 juni
1879 angående grunder för avvittring och storskifte i Sårna socken med
Idre kapellag att gälla jämväl i fråga om den skogsmark, som genom storskifte
tilldelades byar och lägenheter i nämnda socken och kapellag. Enligt
punkt 4 i sagda skrivelse skulle jordägarna över sagda mark ej äga vidsträcktare
dispositionsrätt än enligt § 1 i 1866 års förordning.
Förutom beträffande nu angivna enskilda skogar i Norrland och Dalarna
gällde före lappmarkslagens tillkomst bestämmelser om utsyningstvång jämväl
i fråga om vissa kronan tillhöriga skogar därstädes, vilka upplåtits åt
enskilda till nyttjande. I förordningen den 21 december 1865 (nr 74 s. 1)
angående utsyning och försäljning av skogsapel- från kronans skogar i Störa
Kopparbergs län och de norrländska länen stadgades sålunda, att all avverkning
av skogsalster å kronohemmans eller nybyggens områden inom
nämnda län skulle ske efter utsyning av vederbörande skogstjänsteman med
undantag allenast av avverkning för hemmans eller nybygges oundgängliga
husbehov samt att uteslutande rätt till utsyning tillkomme kronohemmans
och nybygges åbor med avseende å de områden, som blivit åt dem genom
avvittring bestämda och avrösade. Bestämmelser av väsentligen enahanda
innehåll upptogos sedermera i förordningen i samma ämne den 18 september
1874 (nr 79 s. 1) samt i förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående
hushållningen med de allmänna skogarna i riket.
Vid tillkomsten av 1915 års lappmarkslag erhöll denna, såsom förut berörts,
tillämpning ej allenast å samtliga de fastigheter, som enligt vad nyss
angivits underkastats förenämnda bestämmelser i 1866 års förordning, utan
även å kronohemman och krononybyggen under åborätt inom avvittrade delar
av de sex norra länen.
Av motiven till lappmarkslagen framgår, att denna ej innebar någon
ändring i den rättsliga karaktär, som utsyningstvånget erhållit genom förenämnda
äldre författningar. I det av norrländska skogsvårdskommittén år
1912 avgivna betänkande med, bland annat, förslag till lag angående utsyning
å enskildes skogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker,
vilket förslag ligger till grund för lappmarkslagen, framhölls sålunda, att
Skrivelsen till
länsstyrelsen i
Kopparbergs
län d. 27/«
1879.
Kronohemman
och krono•
nyby g g en inom
de sex norra
länen.
1915 års
lappmarkslag.
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
stadgandena angående hushållningen med förevarande skogar vore av'' väsentligt
olika karaktär mot all annan skogslagstiftning i vårt land, även däri
att de icke innebure någon inskränkning av förut givna rättigheter utan
vore ett uttryck för de villkor, under vilka de vanligen mycket betydande
skogsanslagen erhållits. Dessa villkor hade även, på sätt framginge av motiven
till 1873 års avvittringsstadga, varit bestämmande för skogsanslagens
storlek, särskilt i fråga om lappmarkerna. Kommittén fann ej något skäl
tala för förändring eller upphävande av den allmänna princip, på vilken då
gällande lagstiftning för ifrågavarande skogar vilade. Vad kommittén sålunda
anfört föranledde ej erinran från statsmakternas sida vid lappmarkslagens
antagande.
Förut fram- Efter ifrågavarande lagstiftnings tillkomst hava vid upprepade tillfällen
o^utsyning»- väckts om dess upphävande eller om inskränkning av dess giltig
tvångets
upp- hetsområde.
hävande eller
inskränkning
i dess giltighetsområde.
Förslag härom Vad angår de förslag, som i detta hänseende framkommit före utfärdandet
före utfärda^ ay ] 9 5 ^rs lappmarkslag — vilka förslag avsågo dels utsyningstvångets
års lapp- fullständiga upphävande och dels dess avlyftande beträffande vissa därunder
markslag. tydande skogar — har närmare redogörelse för dessa lämnats i den proposition
nr 69, varmed förslag till lappmarkslagen förelädes 1915 års riksdag
(sid. 12—17 samt 41—43), och torde jag beträffande ifrågavarande förslag
få hänvisa till denna redogörelse. Såsom av det anförda redan framgår,
föranledde dessa förslag ej någon åtgärd från statsmakternas sida.
Skogslagstiftningskommittén.
Efter lappmarkslagens tillkomst upptogs frågan om inskränkning i förevarande
lagstiftnings giltighetsområde ånyo till diskussion i skogslagstiftningskommitténs
den 9 december 1918 avgivna betänkande.
I det av kommittén framlagda förslaget till lag angående vård av enskildes
skogar undantogos från den föreslagna lagens tillämpning, förutom skogar
inom Västerbottens och Norrbottens län, jämväl sådana nedom Västerbottens
län belägna skogar, som lydde under lappmarkslagen. I motiveringen till
förslaget anförde kommittén beträffande sagda undantag, att det särskilt
rörande skogarna å de inom Västernorrlands och Jämtlands län belägna
skattehemman, som avsåges i 1866 års förordning, inom kommittén bragts
på tal, att det vore olämpligt, såväl att de med sin sporadiska förekomst
skulle stå kvar under skogsstatens handhavande, sedan alla övriga enskilda
skogar i orten kommit under skogsvårdsstyrelsernas tillsyn, som ock att de
i övrigt skulle vara underkastade särskilda bestämmelser i fråga om vården
och dispositionsrätten. Då emellertid dessa särskilda bestämmelser härledde
sig från villkor och föreskrifter vid upplåtande av kronomark åt enskilde
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
23
och sålunda vore av annan än skogsvårdslags karaktär, hade kommittén ej
ansett sig befogad att ingå på frågan om någon ändring i bestämmelserna
om berörda skogar i de nyssnämnda hänseendena.
Kommitténs ordförande, landshövdingen K. S. Husberg, och dess ledamot
A. Sahlberg voro i förevarande avseende av skiljaktig mening och ansågo,
att utsyningstvånget borde upphävas beträffande samtliga lappmarkslagen
underkastade skogar nedom Västerbottens län samt dessa skogar föras under
en blivande allmän skogsvårdslag.
Husberg framhöll i avgiven reservation till kommitténs betänkande efter
en ingående jämförelse mellan lappmarkslagens och den av kommittén föreslagna
skogsvårdslagens bestämmelser, att ifrågavarande skogar syntes med
fördel kunna ställas under sistnämnda lag. En dylik åtgärd skulle medföra
större enhetlighet i lagstiftningen ävensom den från skogsadministrativ synpunkt
beaktansvärda vinsten, att skogsstaten bleve befriad från befattning
med dessa skogar. Med den förpliktelse till positivt handlande, som den nya
lagstiftningen ålade skogsägaren, och den personliga medverkan till vinnande
av lagens mål, som den krävde av honom, skulle vidare följa fördelen
därav, att ägarens skogliga samvete bleve väckt, varjämte skogsvårdsstyrelsens
upplysande, rådgivande och handledande verksamhet borde stärka ägarens
intresse för skogens vård samt nödiga skogsvårdsåtgärder befrämjas genom
styrelsens ekonomiska bidrag.
Husberg bemötte i sin reservation jämväl den av kommittén uttalade
uppfattningen, att de angående ifrågavarande skogar gällande särskilda bestämmelser
skulle vara av annan än skogsvårdslags karaktär, och anförde i
sådant avseende:
»Den uppfattning, varåt kommittén sålunda givit uttryck och varav spår
även annorledes förekommit, är för mig främmande. Jag kan ej förstå, att
sättet för bestämmelsernas ursprungliga tillkomst skulle medföra, att de
skulle falla utom skogslagstiftningens område. De avse just vad som är all
skogslagstiftnings mål — betryggandet av skogens bestånd och goda vård — men,
så vitt jag fattar, intet härutöver; deras hela rättsliga karaktär ligger i och
sammanfaller med denna deras uppgift. Menar man månne, att de skulle
vara uttryck för något slags kontraktsenligt bestämt förhållande mellan
kronan och den enskilde? Men om så vore, skulle ju ändring i detta förhållande
svårligen kunna ske annorledes än i ömsesidigt samförstånd mellan
parterna. Man måtte hava varit bestämd av något slags dylik uppfattning,
då man, såsom någon gång hänt, uttalat den förmodan, att lappmarksreglerade
skogshemman rätteligen icke skulle kunna t. ex. befrias från utsyningstvånget,
med mindre de gåve något vederlag genom skogsodlingsarbeten eller
något annat dylikt, efter vad därom kunde mellan parterna närmare överenskommas.
Men lika litet som jag kan medgiva tillvaron av ett kontraktsförhållande,
lika litet förstår jag, att det här kan bliva tal om vederlag i
någon annan bemärkelse än det vederlag, som från skogsvårdssynpunkt kan
anses ligga däri, att de, fritagna från en lag, bliva underkastade en annan,
som kanske iir strängare eller i allt fall bättre motsvarar de syftemål, dem
skogslagstiftningen över huvud vill vinna.»
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
1923 års
förslag till ny
skogsvård slag.
1928 års
riksdag.
Yttranden
över 1923 års
riksdagsskrivelse
nr 278.
Sahlberg anförde i särskilt yttrande till kommitténs betänkande såsom
motiv för sin skiljaktighet i förevarande avseende, bland annat:
Det bleve obestridligen till den enskildes såväl som det allmännas gagn.
om dessa skogar, som numera icke kunde sägas vara föremål för någon
egentlig skogsskötsel, komme under friare disposition och det intensivare
bruk, som syntes nödvändigt just för deras framtida bestånd, med åtföljande
skyldigheter och ansvar. Betingelserna vid upplåtelserna av ifrågavarande
skattehemman syntes icke heller lägga hinder i vägen för att så skedde.
Något det allmännas meddelägareskap förelåge ej. Inskränkningen i dispositionsrätten
vid tidpunkten i fråga syftade allenast till att förhindra skövling.
Häremot torde tillräckligt skydd vara och än mer bliva till finnandes såväl
i tidens uppfattning om värdet att äga skogstillgång som i redan gällande
och nu föreslagen lag angående vård av enskildes skogar.
Det förslag till ny skogsvårdslag, som Kungl. Maj:t i proposition nr 104
föreläde 1923 års riksdag, anslöt sig i förevarande avseende till kommittémajoritetens
förslag. I motiveringen till berörda proposition framhöll departementschefen,
att beträffande nu ifrågavarande skogar torde råda särskilda
förhållanden, vilka borde göras till föremål för undersökning, innan ny lagstiftning
för dem kunde införas.
I sitt över berörda proposition avgivna utlåtande nr 1 föreslog särskilda
utskottet vid 1923 års riksdag ej någon ändring i propositionen i denna del.
Utskottet uttalade emellertid såsom önskvärt, att en undersökning komme
till stånd rörande överförande från lappmarkslagen till den nya skogsvårdslagen
av de under den förra lagen lydande skogar, som läge spridda inom
Västernorr lands och Jämtlands län samt inom Västerbottens och Norrbottens
läns kustland. Såsom skäl härför framhöll utskottet, att det givetvis i och
för sig vore ägnat att medföra olägenheter i olika avseenden, att fastigheter
med särskilda skogslagsbestämmelser funnes inspridda här och var inom ett
område, där i övrigt andra sådana lagbestämmelser tillämpades.
Vad utskottet sålunda anfört godkändes av riksdagen och åberopades i den
skrivelse nr 278, däri riksdagen anmälde sitt beslut om den nya skogsvårdslagens
antagande.
Med anledning av det av riksdagen sålunda gjorda uttalandet om utsyningstvångets
avlyftande beträffande skogar i Västernorr lands och Jämtlands län
samt Västerbottens och Norrbottens läns kustland infordrade Kungl. Maj:t
yttranden från, bland andra, länsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i nämnda län, skogsvårdsstyrelserna i Västernorrlands och
Jämtlands län, landstingen i Västerbottens och Norrbottens län, domänstyrelsen
och kammarkollegium. I de avgivna yttrandena tillstyrkte länsstyrelsen,
hushållningssällskapets förvaltningsutskott och skogs vårdsstyrelsen
i Västernorrlands län, att de inom länet belägna skogar, som lydde under
lappmarkslagen, överfördes från denna lag till skogsvårdslagen, och intog
hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län en liknande
ståndpunkt beträffande här avsedda skogar i kustlanden. Samtliga övriga
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
2.'')
omförmälda ortsmyndigheter och domänstyrelsen avstyrkte lappmarkslagens upphävande
beträffande ifrågavarande skogar eller hemställde, att spörsmålet härom
måtte få vila tillsvidare eller till dess en revision av lagen komme till stånd.
Kammarkollegium, som allenast hade att yttra sig därom, huruvida lappmarkslagens
bestämmelser, i vad dessa avsåge berörda skogar i Västernorrlands
och Jämtlands län samt Västerbottens och Norrbottens läns kustland,
kunde anses vara av annan natur än skogsvårdslag samt huruvida av sådan
grund hinder kunde anses möta mot skogsvårdslagens utsträckande att gälla
för samma skogar, anförde — efter redogörelse för tillkomsten av 1866 års
lagstiftning i ämnet — i detta hänseende:
De av lappmarkslagen berörda kronohemman och krononybyggen under
åborätt intoge givetvis en särställning. Så länge kronan icke genom skatteköp
eller omföring efter fullgjorda odlingsskykliglieter till skatte avhänt sig
äganderätten till sina under åborätt upplåtna hemman och lägenheter, torde
betydelsen av de därå tillämpade skogsvårdsföreskrifterna icke vara begränsad
till desammas egenskap av ren skogsvårdslag. Det torde obestridligen ligga
i sakens natur, att nämnda föreskrifter därjämte hade en såväl principiell
som reell fiskalisk innebörd. — Häremot syntes icke kunna invändas, att
kronan, så binge åboförhållandet bestode, ej själv, för egen räkning, uttoge
något av dylika skogars avkastning. Ty icke blott genom åborättens förverkande
utan jämväl vid åboledighet. som på annan grund inträffade, kunde
kronan tänkas komma att återinträda i den fulla dispositionsrätten till här
ifrågavarande slag av fastigheter. Det förefölle kollegium, som om redan
de ifrågavarande hemmanens karaktär av kronans egendom borde utesluta
tanken på ett övergivande av de grunder för skogshushållningen, som eljes,
såvitt kollegium hade sig bekant, undantagslöst upprätthölles beträffande
dylik egendom.
Vad härefter vldkomme övriga här förevarande kategorier av skogar eller
sådana, som numera — vare sig efter försäljning med förbehåll om inskränkt
förfoganderätt till skogen eller efter skatteomföring med samma förbehåll
— kommit i enskildas ägo, torde av den av kollegium lämnade redogörelsen
för tillkomsten av 1866 års lagstiftning i ämnet utan vidare framgå, att de
i lappmarkslagen upptagna, från nyss nämnda lagstiftning härrörande bestämmelserna
om utsyningstvång å dylika skogar ursprungligen ägt och följaktligen
alltjämt måste anses äga naturen av rena skogsvård sföreskrifter. Väl
hade dessa föreskrifter, med hänsyn till de lagstiftningsgrundsatser, som vid
tiden för deras första utfärdande omfattades av statsmakterna, ansetts kunna
bringas till tillämpning allenast genom förbehåll vid fastigheternas överlåtande
å enskilda, men torde denna omständighet icke, då varje fiskaliskt
syfte varit för de nämnda förbehållen främmande, kunna betaga bestämmelserna
ifråga deras rena skogsvårdskaraktär. Kollegium ansåge sig följaktligen
kunna i allt väsentligt biträda de uttalanden rörande dessa bestämmelsers
natur, som gjorts av skogslagstiftningskommitténs ordförande landshövdingen
Husberg i dennes till kommitténs betänkande avgivna reservation.
Kollegium ville härtill endast foga den ytterligare erinran, att, därest ifrågavarande
bestämmelser varit eller vore av annan natur än skogsvårdslag, de
med stöd av dessa vid fastigheternas överlåtande från kronan gjorda förbehållen
icke torde kunnat eller kunna utan inteckning bevara sin giltighet
gent emot tredje man.
Med den sålunda angivna uppfattningen av den ifrågavarande siirlagstift
-
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
Propositionen
nr 95 till 1924
års riksdag.
ningens innebörd för nu nämnda i enskild ägo varande skogars vidkommande
syntes det kollegium, å andra sidan, icke utan vidare följa, att den särskilda
grund, varå dessa skogsvårds bestämmelser — genom sitt sammanhang med
villkoren för skogarnas förvärvande från kronan — vilade, skulle vara för
den nu föreliggande lagstiftningsfrågan betydelselös. Skogslagstiftningens
möjlighet att för tillgodoseende av det allmännas intresse av de enskilda
skogarnas bestånd ingripa i den enskilde skogsägarens förfoganderätt torde,
oaktat den förskjutning i rättsuppfattningen, som härutinnan ägt rum sedan
mitten av förra århundradet, alltjämt anses vara i viss grad begränsad.
Ansåges fördenskull lappmarkslagen innefatta ett skogsvårdssystem av effektivare
slag än 1923 års skogsvårdslag — en fråga varom kollegium icke
torde hava att yttra sig — syntes afl anledning föreligga att beträffande
nämnda skogar upprätthålla en särlagstiftning, som kunde anses, å ena sidan,
icke kränka någons enskilda rätt men, å andra sidan, på ett verksammare
sätt tillgodose den allmänna skogsvårdssynpunkten.
Vid anmälan den 25 januari 1924 för Kungl. Maj:t av frågan om berörda
skogars överförande från lappmarkslagen till skogsvårdslagen avstyrkte
dåvarande chefen för jordbruksdepartementet vidtagande av åtgärd i detta
syfte. Beträffande de under lappmarkslagen lydande kronohemman ocli
krononybyggen under åborätt, som avsåges med 1923 års riksdags förenämnda
uttalande, åberopade departementschefen härvid de av kammarkollegium i
dess utlåtande anförda skäl. Vidkommande åter de i riksdagens uttalande
avsedda skattehemman och överloppsmarker anförde departementschefen, bland
annat:
I fråga om dessa fastigheter syntes skäl föreligga för den av kammarkollegium
hävdade uppfattningen, att de bestämmelser om inskränkt dispositionsrätt
till skogen a samma fastigheter, som meddelats genom förordningen
den 29 juni 1866 och skrivelsen till kammarkollegium av samma
dag, vilka bestämmelser sedermera med vissa ändringar och tillägg upptagits
i lappmarkslagen, allenast vore att betrakta såsom skogsvårdsföreskrifter.
Spörsmålet om dessa fastigheters överförande från lappmarkslagen
till skogsvårdslagen torde därför i främsta rummet höra bedömas med hänsyn
därtill, vilkendera lagen kunde anses bäst ägnad att främja en rationell
skogsvård å fastigheterna. Vad härutinnan i ärendet förekommit syntes
otvetydigt giva vid handen, att lappmarkslagen i detta avseende borde givas
ett bestämt företräde framför skogsvårdslagen, beroende därpå, att lappmarkslagen
garanterade skogens bibehållande vid en viss beräknad avkastning
och sålunda vilade på en högre skoglig princip än skogsvårdslagen.
På grund härav och då med hänsyn till det sätt, varpå ifrågavarande utsyningstvång
vunnit tillämpning å dessa fastigheter, sagda tvång ej kunde
anses i någon mån ingripa i de enskilda fastighetsägarnas rätt utan fastmera
ett upphävande av tvånget skulle för dem medföra en oförtjänt värdestegring
av fastigheterna, syntes det ofrånkomligt, att ur skogliga synpunkter
starka skäl förelåge för bibehållande av lappmarkslagen beträffande dessa
fastigheter. Härför talade även den omständigheten, att ett upphävande av
utsyningstvånget otvivelaktigt skulle medföra en snabb exploatering av det
i dessa skogar sparade virkeskapitalet, vilket, på sätt i flera yttranden med
skärpa framhållits, dels ur nationalekonomisk synpunkt måste anses olämpligt,
dels ock mångenstädes skulle hava till följd en ur social synpunkt be
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4 .
27
tänklig försämring i ortsbefolkningens existensmöjligheter. Därjämte vore
att märka, att en dylik åtgärd ej torde bliva utan återverkningar med avseende
å det i lappmarkerna gällande utsyningstvång, vars bibehållande dock,
enligt vad i ärendet allmänt vitsordats, måste anses högst nödigt och nyttigt.
Ett överförande av ifrågavarande skattehemman och överloppsmarker till
skogsvårdslagen torde emellertid å andra sidan medföra även vissa fördelar.
Dessa torde väsentligen bestå i åstadkommandet av en förenklad administration
för utövandet av tillsyn å enskilda skogar i dessa trakter och i samband
därmed besparing i statens utgifter för detta ändamål. Vad anginge
berörda besparing, mötte det givetvis svårighet att exakt beräkna det belopp,
vartill statens utgifter för lappmarkslagens handhavande beträffande ifrågavarande
skogar för det dåvarande uppginge. Såsom grunder för en approximativ
beräkning av detta belopp syntes emellertid kunna läggas storleken
av de anslag, som för budgetåret 1923—1924 anvisats såsom ersättning till
domänfonden för lappmarkslagens handhavande i fråga om skogar i lappmarkerna
samt Sårna och Idre socknar, samt förhållandet mellan sistnämnda
och nu ifrågavarande skogars arealer, beräknade för produktiv skogsmark.
Då nyssnämnda anslag sammanlagt uppginge till 570,000 kronor samt berörda
arealer enligt domänstyrelsens förvaltningsberättelse för 1921 utgjorde
1,402,150 respektive 206,258 hektar, motsvarande ungefär förhållandet 7:1,
skulle alltså domänfondens kostnader för nu ifrågavarande skogar kunna
beräknas till cirka 80,000 kronor per år. I detta sammanhang torde emellertid
böra erinras, dels att ifrågavarande skogar ej sällan vore belägna i omedelbar
närhet av kronoparkerna samt i följd härav jämförelsevis lätta för
skogsstatens personal att övervaka, dels ock att även skogsvårdslagens tillämpning
å dessa skogar torde kräva ej oväsentliga bidrag från statens sida.
I följd härav torde den besparing för staten, som ett överförande av ifrågavarande
skogar till denna lag skulle medföra, i varje fall ej bliva synnerligen
betydande. Härtill komme, att värdet av den förenkling i administrationen,
som ett dylikt överförande skulle föranleda, i viss män förringades
därigenom, att förenämnda i kustlanden belägna kronohemman och krononybyggen
under åborätt i varje fall borde kvarstå under lappmarkslagen
och sålunda under skogsstatens tillsyn.
Av vad sålunda anförts torde framgå, att de fördelar, som skulle vinnas
genom ifrågavarande skattehemmans och överloppsmarkers hänläggande under
skogsvårdslagen, ej vore av den betydelse, att de kunde anses uppväga de
förluster för viktiga allmänna intressen, som berörda åtgärd skulle medföra.
Den av departementschefen sålunda intagna ståndpunkt gillades av Kungl.
Maj:t, som i proposition nr 95 föreläde den i ärendet förebragta utredningen
1924 års riksdag.
I sitt med anledning av denna proposition avgivna utlåtande nr 30 uttalade
jordbruksutskottet, att även utskottet funne den förebragta utredningen
i fråga om samtliga här avsedda skogar klarlägga, att vissa skäl
talade mot att då överföra dem till skogsvårdslagen. För det dåvarande
syntes alltså ej förutsättningar föreligga för åtgärder i denna riktning. Vad
utskottet sålunda anfört godkändes av riksdagen.
L924 ars
riksdag.
I förenämnda av domänfullmäktige avgivna särskilda yttrande hava dessa, Domänfulisåsom
redan berörts, föreslagit, att sådana under lappmarkslagen lydande
28
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
mera godartade skogsmarker i bättre geografiskt läge, som funnes insprängda
i eller som i föryngringshänseende vore likvärdiga med de områden, där
skogsvårdslagens allmänna bestämmelser tillämpades, skulle undantagas från
utsyningstvång samt inordnas under skogsvårdslagen. Under lappmarkslagen
lydande svårföryngrade skogar samt skogar, som vore av skyddsskogs karaktär,
skulle däremot enligt domänfullmäktiges förslag kvarstå under lagen.
Domänfullmäktige hava till utveckling av berörda förslag anfört:
»I lappmarken kan man liksom i Jämtland särskilja trenne huvudtyper
av skog, vilkas olikhet sammanhänga med skilda klimatiska betingelser,
ledande till olikartad produktion å marken och olika förmåga beträffande
skogsbeståndets självföryngring. Dessa huvudtyper äro:
I. De mera godartade skogsmarkerna i bättre geografiskt läge. Dessa äro
av samma slag som de, varå 1923 års allmänna skogslag tillämpas inom
övriga delar av landet.
II. Svårföryngrade marker.
III. Skyddsskogar.
Då vi förutsättningslöst sökt granska det föreliggande problemet, ha vi
kommit till den slutsatsen, att 1923 års allmänna skogslag bör tillämpas på
de godartade skogarna och de speciella lagbestämmelserna i densamma på
de svårföryngrade markerna och i skyddsskogarna.
Om nu detta är målet, så kompliceras frågan avsevärt genom
1. den nu befintliga lagen om inskränkning i dispositionen till skogarna
på ifrågavarande områden, vilket servitut icke bör avlyftas utan en grundlig
undersökning av statens rättigheter.
2. svårigheten att erhålla dugligt arbetsfolk och lämpligt skogsfrö.
3. de stora kostnader, som alltid måste bli förenade med arbeten i trakter,
som sakna goda kommunikationer, och
4. den brist på erfarenhet, som föreligger, då det gäller kala skogsmarkers
återförsättande i skogbart skick inom härvarande svårföryngrade skogar och
särskilt inom skyddsskogarna.
Då vi granskat de tre nyssnämnda skogstyperna med hänsyn till senast
nämnda förhållanden, så har följande ansetts böra anföras:
De godartade maskerna böra behandlas på samma sätt som angränsande
hemman i andra län, vilka endast underkastats 1923 års lag. Utsyningstvånget
blir här en kostnad för staten och en börda för markägaren. Dessa
marker böra sålunda vid den tidpunkt, då så anses lämpligt, läggas under
vederbörande skogsvårdsstyrelse efter prövning av det eventuella värdet av
statens servitut och den avlösning, som kan bestämmas. Då dessa marker
i regel äro välbelägna, finnes här tillgång till den arbetskraft, som är nödvändig
för utförandet av skogsvårdsarbetena. En förutsättning för tillämpandet
av ett friare skogsbrukssätt är uppenbarligen, att dugligt skogsfrö från
trakten kan påräknas i tillräcklig mängd.
De skogar, som böra hänföras till denna kategori, äro de hemman med
inskränkt dispositionsrätt till skogen, som finnas insprängda i eller som i
föryngringshänseende anses likvärdiga med de områden, där 1923 års allmänna
skogslag tillämpas.
Vår uppfattning i föreliggande spörsmål kan sammanfattas sålunda:
l:o) Vederbörande ämbetsverk lämnas i uppdrag att undersöka, vilka
hemmansskogar, som lämpligen kunna undantagas från ifrågavarande servitutsbestämmelser
samt villkoren och tidpunkten härför.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43. 29
Dessa skogar underkastas sedan 1923 års allmänna skogslags bestämmelser.
Att en mera djupgående omläggning av tillsynen över lappmarksskogarna
i enskild ägo än den av domänstyrelsen föreslagna bör ske, synes oss, förutom
av anförda grunder, även framgå av de betydande kostnader, den nuvarande
tillsynen av desamma ådraga statsverket och detta utan att man
dock kan anse deras skötsel tillfredsställande.
På vår framställning har i domänstyrelsen eu utredning företagits av
dessa utsyningskostnader och ha de utgjort för 1922 och 1923 i medeltal
ungefär 417,000 kronor eller 26 öre per utsynad kubikmeter, tidigare till
synes avsevärt mera. Den nu nämnda siffran förefaller hög, då därmed
endast tjänstemännens löner och resor, ej hantlangningen, bestrides. En omläggning
av arbetet i förbilligande syfte anse vi nödvändig. Men dessutom
är det principiellt oriktigt, att statsverket, som tillser, att de enskilda skogsägarna
icke allt för hastigt föröda sina skogar, härför skall uppbära en ersättning,
som kanske förr svarade mot de nedlagda kostnaderna men som
uu måste anses otillräcklig. Statsverket utlägger som nämnt 417,000 kronor,
men uttager av de enskilda skogsägarna endast 60,000 kronor därför. På
nämnda arbete gör staten sålunda nu en ren förlust av cirka 350,000 kronor,
ett förhållande, som vid nu föreliggande förändring av gällande bestämmelser
bör beaktas.
På ovan i största korthet angivna grunder anse vi, att ärendet bör till
domänstyrelsen återremitteras för ingående granskning dels av de föreslagna
ändringarna i lappmarkslagen, dels av de anförda ekonomiska synpunkterna.»
I sitt med anledning av domänfullmäktiges berörda förslag den 30 april Pomanstyrei1925
avgivna yttrande har domänstyrelsen avstyrkt förslaget samt framhållit,
att ett avskiljande inom lappmarkerna av de mera godartade skogsmarkerna,
på sätt domänfullmäktige ifrågasatt, icke läte sig göra, enär dels
i gällande skogslagar ej funnes angivna sådana grunder för en dylik åtgärd,
som motsvarade de krav på behörigt hänsynstagande till de biologiska förutsättningarna
härför, som ovillkorligen måste uppställas, dels ock, om dylika
lagbestämmelser funnes, åtgärden komme att stöta på allt för stora praktiska
svårigheter såväl vid själva avskiljandet som ock vid tillämpningen av olika
skogslagar inom de särskilda områdena. Till utveckling av denna ståndpunkt
har domänstyrelsen anfört:
Den definition, som uti 1923 års skogsvårdslag givits åt däri omförmälda
svårföryngrade skogar, täckte ej vad som på fackspråket avsåges med svårföryngrade
skogar utan kunde närmast sägas giva ett uttryck för skogar i
exponerat läge. Om det ock vore möjligt att med tillämpning av nämnda
definition i lappmarkerna uppdela skogsmarken i tvenne olika kategorier,
vilka skulle kunna behandlas efter de normer, som i 1923 års lag vore givna
för skog (i allmänhet) och svårföryngrade skogar, så skulle dock ett sådant
uppdelande hava till följd, att till de s. k. godartade markerna komme att
hänföras högst betydande områden av sådan beskaffenhet ur föryngringssynpunkt,
att de, likaväl som svårföryngrad skogsmark enligt nämnda lags
grunder, vore i största behov av varsamhet vid avverkning.
Till belysande av, huru vitt skilda de topografiska och skogsbiologiska
förhållandena inom Jämtland — som av domänfullmäktige i förevarande
30
Kanyl. Maj:ts proposition Av 43.
avseende jämförts med lappmarkerna — och dessa senare vore, finge styrelsen,
under erinran att inom Jämtland för närvarande påginge i samband
med förrättning för revision av skyddsskogsgränsen ett avskiljande av de
svårföryngrade skogarna från de i föryngringshänseende bättre lottade i
enlighet med 1923 års lags bestämmelser, framhålla följande. Det jämtländska
skogslandet läge i stort sett mellan 63“ och 64“ nordlig bredd, lappmarkerna
åter mellan 64° och 68“ nordlig bredd. Från de stora insjöarna
i det jämtländska skogslandet, vilka läge på cirka 300 meter över havet,
utbredde sig landskapet tämligen jämnt öster- och norrut, men stege i allmänhet
hastigt mot väster. I den mån skogsmarken här till följd av stegrad
höjd över havet eller i övrigt på grund av brist på skydd mot vinden bleve
känslig för oförsiktig avverkning, avskildes den vid berörda förrättning
för att eventuellt bliva förklarad för svår föryngrad. Vid förrättningen hade
gränsen emellan de godartade skogsmarkerna och de svårföryngrade skogarna,
så långt förrättningen hunnit fullföljas, befunnits ligga på ungefär 400—550
meter över havet. Enligt A. G. Högbom läge barrskogsgränsen i Jämtland
på 600 å 800 meter över havet. Inom lappmarkerna däremot saknades någon
med den jämtländska jämförlig högplatå, där föryngringsmöjligheterna för
skogen kunde sägas var något så när lika. Skogslandet karaktäriserades här
av mer eller mindre djupt nedskurna floddalar med där emellan befintliga
högre eller lägre berg eller åsar, utlöpande från fjällen och stundom sträckande
sig ned till eller till och med nedanför lappmarksgränsen. Där floddalarna
vore mera avlägsna från varandra, förekomma åtminstone i den södra delen
av lappmarkerna en rätt starkt bruten terräng med skarpt uppstigande bergspartier.
Barrskogsgränsen inom lappmarkerna läge enligt åberopade författare
på 430—600 meter över havet.
Skulle det alltså, såsom domänfullmäktige syntes förmena, vara möjligt
att, liksom i Jämtland, utgående från det geografiska läget, d. v. s. i stort
sett höjden över havet och därav betingade klimatiska förhållanden, inom
lappmarkerna uppdraga en gräns emellan mera godartade skogsmarker och
ur föryngringssynpunkt sämre lottade dylika marker, torde för bestämmande
av gränsen emellan sistnämnda båda slag av skogsmark en viss ledning
kunna erhållas genom att uppdraga eu parallell med förhållandet emellan
den nedre gränsen för de svårföryngrade skogarna i Jämtland och barrskogsgränsen
inom samma län. Den sålunda ifrågasatta gränsen inom lappmarkerna
emellan berörda slag av skogsmarker skulle då kunna sägas finnas
på en höjd över havet av cirka 200—350 meter.
Emellertid förhölle det sig så, att skogens föryngring inom lappmarkerna
i mycket högre grad än vad fallet vore beträffande utanför desamma belägna
marker vore beroende av en hel del andra omständigheter än höjden över
havet och ett i övrigt exponerat läge, såsom markens beskaffenhet —- den
rikliga förekomsten av mäktiga råhumuslager, bristen på kväve i de i
mycket stor omfattning förekommande tallhedarna — den korta vegetationstiden,
den låga medeltemperaturen och de oregelbundet med långa mellanrum
återkommande fröåren, allt omständigheter, som icke beaktats, då de
svårföryngrade skogarna definierades i 1923 års skogsvårdslag. Och vad anginge
det av styrelsen i det föregående framställda antagandet, att gränsen
mellan de mera godartade och ur föryngringssynpunkt sämre lottade skogsmarkerna
inom lappmarken skulle kunna finnas på en höjd över havet av
från cirka 200 till 350 meter, hade erfarenheten visat, att redan vid något
mer än 200 meter över havet, ja till och med på ännu lägre höjd, funnes
rätt stora arealer tallhedar av en typ, som bland skogsmän ansåges kräva eu
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
31
ytterst försiktig behandling, om återväxt skulle kunna där erhållas. Dylika
hedars förekomst kunde icke påvisas stå i något direkt förhållande till höjden
över havet. Enligt en för styrelsen tillgänglig höjdkarta över Norrland
funnes endast efter Pite och Lule älvar samt vissa bivatten till Kalix älv
ganska begränsade områden inom lappmarkerna, vilka läge lägre än 200
meter över havet. Men det vore bland annat just inom dessa områden, som
förut omnämnda ur föryngringssynpunkt mindre lyckligt lottade tallhedar i
betydande omfattning förekomme.
Domänstyrelsen ville med det anförda å ena sidan icke hava bestritt, att
inom lappmarkerna kunde finnas spridda här och var skogsterränger av den
beskaffenhet, att 1923 års skogsvårdslag skulle ur biologisk synpunkt kunna
å desamma tillämpas, men å den andra hava bestämt hävdat, att nyssnämnda
mera godartade marker icke kunde avskiljas från ur föryngringssynpunkt
sämre marker enligt de regler, som i 1923 års skogsvårdslag gällde för avskiljande
av svårföryngrade skogar.
Beträffande sistnämnda bestämmelser torde därjämte böra erinras, dels att
ett avskiljande av svårföryngrad skog skulle avse större områden och motiveras
av ett allmänt krav på försiktig behandling av skogen, dels att inom
de godartade markerna kunde finnas mindre områden av svårföryngrad skog,
för vars behandling regler givits i 5 § av lagens allmänna bestämmelser.
Härav framginge, att lagstiftarna låtit de ur föryngringssynpunkt svagare
markerna, som i ringare omfattning förekomme inom de bättre, i stort sett
följa de sistnämnda åt eller med andra ord låtit praktiska hänsyn göra sig
gällande framför ett ovillkorligt hänsynstagande till de biologiska förhållandena.
Därest ett avskiljande av sådana mera godartade marker, som enligt styrelsens
uppfattning funnes inom lappmarkerna, där skulle äga rum, komme
emellertid dessa marker att på grund av dels de topografiska förhållandena
dels de krav på hänsynstagande till markens beskaffenhet, som styrelsen i
det föregående hävdat i fråga om de ur föryngringssynpunkt sämre skogsmarkerna
inom lappmarkerna, ej blott spridas över rätt stora områden samt
avskiljas från varandra av stora vidder sämre marker, utan även för varje
särskilt fall omfatta relativt små områden med synnerligen oregelbundna
gränser. Och ville det synas styrelsen, som om dessa bättre marker med
avseende å angränsande sämre sådana skulle komma att intaga samma ställning
som de svårföryngrade skogar inom 1923 års skogsvårdslags tillämpningsområde,
vilka på grund av praktiska hänsyn icke ansetts kunna särskiljas
från de omgivande markerna, intaga till dessa. Av praktiska skäl
torde man därför även i detta fall böra låta undantagen få följa den allmänna
regeln, helst som några risker för skogsskötseln härigenom icke kunde
uppstå.
Domänstyrelsen har därjämte i utlåtandet framhållit, att ett suspenderande
av villkoret om uthålligt skogsbruk och det därmed följande utsyningstvånget
samt övergången till ett friare skogsbrukssätt beträffande ifrågavarande mera
godartade marker ovillkorligen tedde sig såsom en utveckling i orätt riktning,
medförande möjlighet till ett hastigt exploaterande av virkesförrådet.
I de yttranden, som avgivits av vederbörande ortsmyndigheter efter framläggandet
av domänfullmäktiges ifrågavarande förslag, hava länsstyrelserna
och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Västernorrlands och Jämtlands
län uttalat sig för lappmarkslagens ersättande med skogsvårdslagen,
Ortsmyndigheter.
32
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
Kopparbergs
län.
Västernorrlands
län.
såvitt dessa län anginge, varemot övriga hörda ortsmyndigheter — med
undantag av skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län, som ej intagit någon
bestämd ståndpunkt i saken — avstyrkt, att lappmarkslagen, åtminstone för
närvarande, upphävdes beträffande någon del av de därunder lydande skogar.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har framhållit, att enligt länsstyrelsens
åsikt för närvarande intet skäl funnes att avskaffa utsyningstvånget beträffande
de under lappmarkslagen lydande mera godartade skogsmarkerna i
bättre geografiskt läge samt inordna samma marker under skogsvårdslagen.
Någon utredning, i huru stor omfattning sådana skogar funnes, eller angående
möjligheten i praktiken av ett avskiljande av ifrågavarande skogsmark
av godartad natur hade icke gjorts. Tills en sådan utredning skett,
ville länsstyrelsen icke tillstyrka avståendet från den garanti mot skogens
förödning, som läge i utsyningstvånget, även om länsstyrelsen principiellt
medgåve, att sådana inom lappmarkslagens giltighetsområde belägna marker,
som i föryngringshänseende vore likställda med de områden, där skogsvårdslagens
allmänna bestämmelser tillämpades, lämpligen borde inordnas under
skogsvårdslagen.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i länet har anfört:
Förvaltningsutskottet liölle ej för sannolikt, att inom de delar av länet,
där lappmarkslagen ägde tillämpning, eller Särna och Idre socknar funnas
så stora och sammanhängande områden av det slag, som i domänfullmäktiges
yttrande benämndes godartade skogsmarker, att de lämpligen skulle
kunna avskiljas från övriga skogar i dessa socknar. I varje fall torde klimatet
därstädes få anses sådant, att lämpligt skogsfrö för kulturändamål
måste bliva avsevärt svårt att anskaffa i för en friare skogsskötsel tillräckliga
mängder och till rimliga kostnader. Det förefölle emellertid förvaltningsutskottet
högst betänkligt, att med hänsyn till den överavverkning,
som enligt sakkunniga inom berörda socknar ägde rum, öppna dessa skogar
för en hastig exploatering genom att släppa efter på principen om uthålligt
skogsbruk. Domänfullmäktiges uttalande, att ett fasthållande av nämnda
princip kändes som en börda för markägaren, måste ses mot bakgrunden
av vad som varit avsikten med de stora skogstillgångar, som tilldelats dessa
hemman. Förvaltningsutskottet kunde därför icke annat än avstyrka domänfullmäktiges
förslag i denna del, helst som detta icke syntes ansluta sig till
utvecklingen av landets skogslagstiftning.
Skogsvårdsstyrelsen i länet bär såsom eget utlåtande åberopat två av länsjägmästaren
W. Dybeck och biträdande länsjägmästaren Sten Eckerbom avgivna
yttranden, däri Dybeck uttalat, att han funne domänfullmäktiges förslag
äga ett visst berättigande åtminstone beträffande Särna och Idre socknar,
men ansåge en allsidig utredning av frågan böra föregå varje ställningstagande,
men däremot Eckerbom avstyrkt förslaget.
Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västemorrlands
län hava till stöd för sitt tillstyrkande av domänfullmäktiges förslag,
såvitt nämnda län anginge, anfört:
Kunc/l. Maj:ts proposition Nr 43.
33
De skogar inom länet, som lydde under lappmarkslagen, vore av eu mycket
begränsad omfattning. Redan denna omständighet framkallade tvekan rörande
lämpligheten av att för dessa skogar upprätthålla särskild lagstiftning rörande
vården och hushållningen med skogen, men tanken på de dryga kostnader,
som enligt erfarenhet vore förenade med förvaltningen av desamma
till följd av skogarnas spridda läge, ställde de antydda olägenheterna utom
allt tvivelsmål. I själva verket inbjöde de skogliga förhållandena och de
rådande avsättningsmöjligheterna för dessa skogar till en mera intensiv
skogshushållning än den, som skogsstaten rimligtvis kunde bereda med hänsyn
till andra, revirförvaltningen närmare liggande intressen. Med hänsyn
härtill och då den nya skogsvårdslagen syntes erbjuda fullt tillfredsställande
säkerhet mot skogsskövling, tvekade icke länsstyrelsen och förvaltningsutskottet
att lämna sitt förord till det av domänfullmäktige framförda förslaget,
åtminstone såvitt anginge Västernorrlands län. Även om sålunda
tillstyrkt övergång till ett friare skogsbrukssätt på sina håll skulle utlämna
sparat förråd av mogen skog till avverkning, syntes därmed endast tillbörlig
hänsyn hava blivit tagen till ekonomiska synpunkter järn vill i fråga om
hushållningen med skogen å dessa fastigheter.
Länsstyrelsen har särskilt uttalat sig beträffande frågan, huruvida ett
eventuellt upphävande av utsyningstvånget borde förutsätta, att vederbörande
fastighetsägare utgåve ersättning till statsverket för den förmån, som bereddes
dem genom sagda åtgärd, och därvid anfört:
Länsstyrelsen kunde ej finna, att grundade skäl förelåge för antagandet,
att kronan ägde någon rättighet till ifrågavarande marker. Länsstyrelsen
anslöte sig i denna del till den uppfattning, som uttalats av landshövdingen
Husberg och kammarkollegium. Bestämmelserna om utsyningstvång hade
sålunda enligt länsstyrelsens åsikt skogsvårdslagstiftnings karaktär. Om statsmakterna
funne tiden vara inne att utan våda för allmänt och enskilt väl
häva detta tvång och ersätta detta med en för riket gällande allmän skogsvårdslag,
syntes den omständigheten, att tvångets hävande innebure ett
gynnande av ägarna till de från tvånget frigjorda fastigheterna, icke rimligen
kunna föranleda till att statsverket erhölle rätt till vederlag härför av
fastighetsägarna. Någon rättsgrund för ett sådant anspråk från statens sida
torde icke föreligga.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har, under åberopande av kammarkollegii
förenämnda utredning rörande utsyningstvångets rättsliga natur, framhållit,
att de inom länet belägna fastigheter, som vore underkastade sådant tvång,
samtliga utgjordes av skattehemman samt att lappmarkslagens bestämmelser
beträffande dessa hemman därför torde kunna bedömas ur skogsvårdens synpunkt.
Länsstyrelsen har vidare anfört rörande frågan om skogsvårdslagens
tillämpning å samma hemman:
Samtliga ifrågavarande hemman vore belägna utanför skyddsskogsområdet,
insprängda bland fastigheter, vilka lydde under 1923 års skogsvårdslagstiftning.
I avseende å behovet av skogsvårdande tillsyn torde de icke
skilja sig från angränsande områden. Om frågan skulle gälla allenast dessa
hemman, syntes därför hinder icke möta att överföra dem till den allmänna
skogsvårdslagstiftningens tillämpningsområde. I detta sammanhang bordo
framhållas, att fastigheterna på grund av det hittills gällande utsyningsman!,
''/ till riksdagens protokoll P.V21. t samt. höft. (Sr ''dl.) -''i
Jämtlands
län.
34
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
tvånget för närvarande torde vara försedda med god skogstillgång. Under
nuvarande marknadsläge torde väl icke föreligga någon risk för skövling
av skogen. Skulle en omkastning av konjunkturen inträda, borde givetvis
uppmärksamheten riktas på dessa fastigheter, men på grund av deras relativt
obetydliga areal torde det icke möta någon svårighet för skogsvårdsstyrelsen
att utöva en effektiv tillsyn.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i länet har uttalat, att ifrågavarande
skogar inom länet torde kunna skötas enligt den allmänna skogsvårdslagens
föreskrifter, under förutsättning att de i skogligt avseende ej
vore av annan beskaffenhet eller typ än angränsande skogar. Förvaltningsutskottet
har därjämte framhållit, att i fråga om det servitut, som innefattades
i utsyningstvånget, en grundlig undersökning givetvis måste äga
rum för utrönande av det eventuella värdet av statens rättigheter och den
avlösning, som kunde bestämmas.
Västerbottens Länsstyrelsen, landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott
lan. i Västerbottens län hava såsom nämnt samtliga avstyrkt domänfullmäktiges
förslag.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har till utveckling av sin
ståndpunkt härutinnan anfört:
Det vore enligt förvaltningsutskottets mening till skada icke blott för de
trakter, för vilka lagen gällde, utan även för landet i dess helhet, om
domänfullmäktiges förslag skulle bifallas. Ett beslut, att de »godartade
markerna» skulle ställas under den allmänna skogsvårdslagen, skulle ofelbart
leda därhän, att de utsattes för en stark avverkning, som skulle allt
för hastigt nedbringa det kapital av sågtimmer, som landet för närvarande
disponerade, och vilket av såväl handelspolitiska som sociala skäl borde
med en viss försiktighet tillgodogöras. I övrigt ville det synas förvaltningsutskottet,
att domänfullmäktige i sitt förslag allt för litet beaktat de
sociala vådorna av förslagets realiserande även för »svårföryngrade marker»
och »skyddsskogar». Enbart ekonomiska synpunkter kunde ej göras gällande
vid behandlingen av lappmarkernas skogliga problem. Ett alltför snabbt
tillgodogörande av det nu förefintliga timmerförrådet skulle helt visst medföra
arbetslöshet, efter det att detta förråd tillgodogjorts, varigenom vinsten
vid detsammas avverkning skulle visa sig vara mera skenbar än verklig.
Den besparing, som statsverket skulle göra genom att befrias från kostnaderna
för lappmarkslagens handhavande, spelade enligt förvaltningsutskottets
mening en mycket ringa roll gent emot de ekonomiska och sociala
vådor, som skulle bliva en följd av bifall till domänfullmäktiges förslag.
Landstinget har ytterligare belyst de ekonomiska och sociala olägenheter,
som utsyningstvångets upphävande skulle medföra för ifrågavarande trakter,
samt i sådant avseende anfört:
Det framstode såsom otvivelaktigt, att några varaktiga förmåner icke stode
att vinna genom utsyningstvångets borttagande. Tvärt om kunde det enligt
landstingets mening med största sannolikhet antagas, att det tillfälliga uppsving,
som kunde vara att emotse under någon tid strax efter lagens upphävande,
skulle, sedan det dugliga virkesförrådet hastigt uttömts, följas av
.stadigvarande depression och minskade arbetstillfällen, som för långliga tider
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43. 35
framåt komme att försätta ortsbefolkningen i vida ogynnsammare ställning,
än vad den nu intoge. Grundsatsen om uthålligt skogsbruk, som utgjorde
det bärande underlaget för lappmarkens skogslagstiftning och som tillförsäkrade
skogsägaren en visserligen ej så stor men på vissa tider regelbundet
återkommande inkomst av skogen, syntes landstinget fortfarande äga oförminskad
bärkraft, ej minst med hänsyn till att jordbruket inom lappmarkerna
alltjämt behövde det stöd, som hemmanens skogstilldelning varit
avsedd att skänka. Självfallet funnes inom lappmarkerna, liksom annorstädes,
jordbrukare med större eller mindre skogstillgångar, som — oberoende
av all tvångslagstiftning — av egen omtanke och ekonomisk insikt
bedreve sin skogshushållning på ett i stort sett oklanderligt sätt. För sådana
och andra mera omdömesgilla personer i dessa trakter torde det icke dess
mindre stå klart, att ett upphävande eller mera väsentligt försvagande av
hittills gällande restriktiva bestämmelser rörande skogshushållningen skulle
ej blott för jordbrukareklassen därstädes utan även för ortsbefolkningen i
allmänhet lända till svårbotlig skada, vars ekonomiska och sociala verkningar
icke läte sig på förhand beräknas eller i förtid överblickas. Från
dessa utgångspunkter torde skogsägarna i lappmarken knappast heller kunna
förmås att frivilligt medverka till ett avlösningsförfarande, som enligt domänfullmäktiges
förslag syntes utgöra förutsättningen för utsyningstvångets avskaffande
och som torde innebära antingen en minskning i redan tilldelad
skogsareal eller vederlag i penningar, motsvarande värdet av den förmån,
som enligt domänfullmäktiges mening skulle anses ligga i en friare dispositionsrätt
till skogen. På grund av vad sålunda anförts, funne sig landstinget
böra på det kraftigaste avstyrka en lagstiftning enligt de riktlinjer,
som av domänfullmäktige angivits.
Landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens Norrbottens
län hava bestämt uttalat sig för utsyningstvångets bibehållande beträffande län''
de under lappmarkslagen nu lydande skogar. Landstinget och förvaltningsutskottet
hava därvid särskilt framhållit förut angivna synpunkt, att ett
upphävande av utsyningstvånget för vissa lappmarksskogar skulle medföra
ett hastigt exploaterande av virkeskapitalet av de nuvarande innehavarna,
varigenom framtida ägare skulle undanryckas det varaktiga ekonomiska stöd,
som statsmakterna vid avvittringsstadgans tillkomst avsett att bereda befolkningen
i dessa i jordbrukshänseende jämförelsevis karga trakter genom
tilldelandet av större skogsanslag. Landstinget och förvaltningsutskottet
hava därjämte framställt erinringar mot domänfullmäktiges påstående, att
utsyningstvånget beträffade de mera godartade skogsmarkerna bleve en
kostnad för staten och en börda för innehavaren, samt härutinnan anfört:
Under utredningen av frågan om skogs va ribs lagens utsträckande att gälla
i Norrbottens och Västerbottens läns kustland både landstinget och förvaltningsutskottet
uttryckligt betonat, att inflytande skogsvårdsavgift^ icke
kunde beräknas tillnärmelsevis täcka skogsvårdsstyrelsernas omkostnader och
nödvändiga bidrag till skogsvårdens främjande i kustlanden, varför betydande
statsbidrag för detta ändamål vore eu nödvändig förutsättning för
lagens utsträckning till dessa delar av länet. Detta hade redan under lagens
första tillämpningsår till fullo bestyrkts. Att förhållandet skulle te sig ännu
ogynnsammare för lappmarksskogarna vore påtaglig!. Beträffande påståendet,
36
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
Norrlands
skogsvårds
förbund.
Sveriges
skogsägare
förbund.
att utsyningstvånget utgjorde en börda för markägaren, både landstinget och
förvaltningsutskottet icke kunnat förspörja, att denna uppfattning delades av
den jord bruksidkare befolkningen inom länet. Det hade tvärtom från detta
håll betonats, att den nuvarande lagen i stort sett fyllde sin uppgift. Erfarenheterna
från skogsvårdsstyrelsernas verksamhet gåve vid handen, att
allmogen allt mera anlitade skogsvårdsstyrelsernas personal vid utsyningar,
vilket ju tydde på att insikten om betydelsen av sakkunnigt biträde vid
utsyningsförrättningar vunnit ökat insteg. Att denna sakkunskap skulle
vara mera tillfinnandes hos länsskogvaktarna, som ju i allmänhet utförde
utsyningarna inom skogsvårdsområdena, än hos de högre utbildade jägmästarna,
under vilkas ledning utsyningarna enligt lappmarkslagen utfördes,
torde väl ingen kunna påstå.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har beträffande domänfullmäktiges förevarande
förslag uttalat, att det visserligen icke kunde bestridas, att inom
lappmarkerna funnes avsevärda skogsarealer, som i fråga om naturliga förutsättningar
vore fullt jämförliga med och i vissa fall gynnsammare ställda
än många skogsområden i kustlandet, samt att det under sådana förhållanden
kunde synas naturligt och riktigt, att för dessa arealer tillämpades samma
bestämmelser, som gällde i kustlandet. Emellertid hade man vid skogsvårdslagens
utsträckning till Väster- och Norrbottens kustland långt ifrån varit
ense om lämpligheten av denna åtgärd och även från skogsmannahåll hade
allvarliga betänkligheter uttalats. Försiktigheten syntes därför bjuda att
åtminstone avvakta någon tids erfarenhet rörande skogsvårdslagens verkningar
inom dessa län, innan ytterligare områden lades under lagen.
Norrlands skogsvårdsförbund har i det av förbundet först avgivna yttrandet
i ärendet uttalat, att ingen som helst tvekan borde råda därom, att utsyningstvånget
borde bibehållas, utan att därvid ifrågasätta någon inskränkning i
dess giltighetsområde.
I sitt senare yttrande i ärendet har emellertid förbundet intagit en annan
ståndpunkt samt tillstyrkt, att en förutsättningslös utredning verkställdes
därom, huruvida vissa delar av lappmarkslagens tillämpningsområde kunde
utan olägenheter av skogsbiologisk, social eller administrativ art flyttas in
under 1923 års skogsvårdslag. Förbundet har härvid framhållit, att efter
avgivandet av förbundets första yttrande i ärendet inom förbundet framställts
starka krav på ändring i fråga om lappmarkslagens giltighetsområde
samt att förbundet funne det vara till gagn om på denna punkt, i vilken
olika meningar stode emot varandra, en fullt bevisande utredning åstadkommes.
Sveriges skogsägareförbund har föreslagit, att de under lappmarkslagen
lydande skogarna i Västernorr lands och Jämtlands län samt Västerbottens
läns kustland måtte omedelbart inordnas under skogsvårdslagen samt att
beträffande övriga skogar under lappmarkslagen utredning måtte ske, i vad
mån de kunde överföras till skogsvårdslagen.
37
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
Förbundet har i motiveringen till detta förslag till en början framhållit,
att det vore de skogligt biologiska förhållandena, som ytterst måste vara
avgörande för frågan, huru skogslagstiftningen för ifrågavarande delar av
landet borde utformas. Från denna utgångspunkt har förbundet till utveckling
av det av förbundet framställda förslaget anfört:
Enligt förbundets mening torde det få anses ostridigt, att beträffande de
under lappmarkslagen lydande skogarna i Västernorr lands och Jämtlands län
samt Västerbottens läns kustland de biologiska förhållandena ej lade något
som helst hinder i vägen för dessa skogars hänläggande under skogsvårdslagen.
Vad anginge de i lappmarken belägna skogarna under lagen mötte
det enligt förbundets mening ej heller någon svårighet att efter gränsen till
kustlandet avskilja ett betydande antal byar och skifteslag, vilkas skogsmarker
ur biologisk synpunkt icke vore sämre lottade än kustlandsskogarna.
Visserligen kunde det inom dylika trakter med godartade föryngringsförhållanden
finnas uppe på vattendelarna belägna områden, vilkas föryngringsmöjligheter
vore sämre. Sådana sämre marker funnes emellertid på betydande
arealer även inom kustlandet och Västernorrlands län, men hade
detta ej ansetts utgöra hinder för att låta skogsvårdslagens allmänna bestämmelser
erhålla tillämpning å skogarna i dessa landsdelar. Ur skogsbiologisk
synpunkt mötte sålunda ej hinder att något inskränka lappmarkslagens
giltighetsområde samt att för det nya området uppdraga en praktiskt
användbar ny gräns, även om denna på sina ställen måste bliva buktande.
Vad slutligen anginge de under lappmarkslagen lydande skogar, som vore
belägna i Norrbottens läns kustland, torde ett betydande antal av dessa
skogar lämpligen kunna inordnas under skogsvårdslagen. Såväl härom som
angående lappmarkslagens giltighetsområde i själva lappmarken borde en utredning
snarast komma till stånd.
Förbundet har vidare framhållit, att vid bedömandet av förbundets förslag,
förutom skogsbiologiska förhållanden, även ekonomiska synpunkter
borde tagas i betraktande, samt härutinnan anfört, bland annat:
Den för skogsägarna största olägenheten av utsyningstvånget vore, att varje
anpassande av skogsbruket och avverkningarna efter de ekonomiska förhållandena
och konjunkturläget omöjliggjordes. Utsyningen verkställdes med
oföränderligt samma kvantitet för varje treårsperiod, oavsett växlingarna i
virkespriser, konjunkturerna på trävarumarknaden och skogsägarens önskningar
om sänkningar eller höjningar i avverkningsbeloppet. (Att utnyttja
konjunkturväxlingarna genom att begära s. k. förskottsutsyning, torde ej
vara i nämnvärd omfattning praktiskt genomförbart.) Inom landets övriga
delar ställde man det krav på det rationella skogsbruket, att det skulle
smidigt anpassa sig efter konjunkturernas växlingar, varigenom dess räntabilitet
kunde avsevärt höjas. Genom utsyningstvånget bleve emellertid inom
lappmarken alla dylika hänsyn till de ekonomiska förhållandena avskurna.
Vidare föranledde sättet för utsyningarnas verkställande ej sällan erinran
ur ekonomisk synpunkt. Vederbörande skogsstatstjänsteman både sålunda
ej alltid haft sådan kännedom om marknadsläget, att de kunnat eller
velat förlägga utsyningen på det sätt, att, inom skogsvårdens ram, de för
tillfället mest eftersökta och bäst betalta dimensionerna utvunnits. Därjämte
både stämplingstrakterna — utan att de skogsbiologiska förhållandena nödgat
därtill stundom förlagts så, att skogsägaren vid avverkningen tvungits
38
Kung!. Maj:ts proposition Nr 43.
att utdriva virket efter flera och längre basvägar än som behövts, om nödig
hänsyn tagits till de avverkningstekniska förhållandena. Dylika missgrepp
hade sin orsak däri, att vederbörande skogsstatstjänstemän ej kunde hysa
något intresse för eller omtanke om skogsägarnas ekonomiska förhållanden.
Utsyningstvånget medförde genom avkopplandet av alla ekonomiska omsorger
vid stämplingsarbetet, att de enskildes skogsbruk i Lappland gåve avsevärt
lägre avkastning än det borde kunna lämna. I detta sammanhang vore
även att märka, att det för flertalet skogsägare — åtminstone för dem, som
hade skogligt bildade tjänstemän — skulle verka såsom en sporre till egna
strävanden för skogsvårdens höjande, om de själva finge övertaga ansvaret
för avverkningarnas uttagande.
Förbundet har även bemött de från flera håll uttalade farhågorna, att ett
avlyftande av utsyningstvånget från viss de! av lappmarksskogarna skulle
leda till en snabb exploatering av de sparade virkesförråden å dessa samt
att härigenom för ifrågavarande trakter och landet i dess helhet olägenheter
av ekonomisk och social art skulle uppstå. Förbundet har i detta avseende
anfört, bland annat:
Den i ärendet ifrågasatta överflyttningen av skogar från lappmarkslagen
till skogsvårdslagen berörde allenast en mindre del av lappmarken. Inom
denna vore förhållandena på skogs- och jordbrukets område ensartade med
dem i kustlandet. Tillgången på yngre, medelålders och utvecklingsbar
skog vore tämligen god och en fri dispositionsrätt över virket skulle därför
inom dessa delar av lappmarken näppeligen leda till en plötslig exploatering
av fastigheternas virkesförråd. Det funnes ingen anledning antaga, att
vederbörande ägare skulle angripa sina skogar hårdare på västra än på
östra sidan av lappmarksgränsen. Vidare borde ihågkommas, att lappmarkslagen
beträffande här avsedda trakter skulle ersättas med skogsvårdslagen,
vars bestämmelser om yngre skog i Norrland tolkats på ett sådant sätt, att
hela den växtliga delen av virkesförrådet genom dessa bestämmelser erhölle
ett effektivt skydd. Det vore även att märka, att inom Norrbottens läns
lappmark staten ägde 79 procent och de enskilde blott 21 procent av skogsmarken
samt att inom Västerbottens läns lappmark motsvarande siffror vore
48 procent statsskogar och 52 procent enskilda skogar. Av de enskilda
skogarna befunne sig inom Norrbottens lappmark cirka 50 procent i bolags
och 50 procent i böndernas ägo. Inom Västerbotten ägde bolagen 45 procent
och bönderna 55 procent av den privata jorden. Allmogen besutte sålunda
i Norrbottens läns lappmark blott cirka 10 procent av skogsmarksarealen
samt inom Västerbottens län knappt 30 procent. Vad beträffade virkeshushållningen
å bolagsegendomarna kunde man förvänta, att avverkningarna ej
komme att nämnvärt ökas, även om dispositionsrätten till skogarna bleve
fri. Bolagen måste nämligen med tanke på sina dyrbara industrianläggningars
uthålliga råvaruförsörjning driva en försiktig och framsynt avverkningspolitik
samt hade i anledning därav intet intresse av att hastigt exploatera
sina virkestillgångar. Verkställda, omfattande statistiska undersökningar
hade även givit vid handen, att bolagens avverkningar å egna skogar inom
sådana trakter, där dispositionsrätten till skogen varit fri, vore, med smärre
årliga variationer, anmärkningsvärt konstanta. Risken av en för snabb
exploatering av virkeskapitalet vid utsyningstvångets eventuella borttagande
gällde alltså blott allmogens skogar eller 10 procent av arealen i Norrbottens
läns och 30 procent av arealen i Västerbottens läns lappmark. Några större
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
39
ekonomiska omvälvningar kunde näppeligen orsakas, om inom några lappmarkssocknar
skog till sistnämnda procenter av socknarnas totalarealer skulle
utsättas för en något kraftigare avverkning än tillförne.
Förbundet har slutligen framhållit, att ett genomförande av förbundets
förslag skulle bereda staten administrativa och ekonomiska lättnader av betydande
mått.
Domän styrelsen har i utlåtandet den 22 oktober 1925 vidhållit, att lappmarkslagen
borde bibehållas för hela sitt nuvarande giltighetsområde. Domänstyrelsen
har härvid anfört:
Med anledning av den av skogsägareförbundet hävdade principen, att lappmarkslagen
borde ersättas med skogsvårdslagen, därest de skogsbiologiska
förhållandena å de under lappmarkslagen lydande skogarna sådant medgåve,
ville domänstyrelsen framhålla, att skogsvårdslagen allenast betryggade skogens
återväxt och en riktig behandling av densamma till en viss åldersgräns.
Härigenom skyddades emellertid ej skogskapitalet, och vore det ej
heller möjligt att enbart genom skogsvårdslagens bestämmelser i det långa
loppet åstadkomma högsta möjliga avkastning av skogen, i ty att lagen ej
sörjde för att skogsmarken i sin helhet ständigt vore bevuxen med den
största möjliga virkesmassa, som en normal fördelning av åldersklasserna
medgåve. Lappmarkslagen åter vore ej blott en skogsvårdande utan även
en skogshushållande lag. Lappmarkslagens princip, det uthålliga skogsbruket
med dess regelbundet återkommande lika stora avverkningar, krävde ej allenast,
att skogen omedelbart efter avverkningen föryngrades och underkastades
en ändamålsenlig skötsel intill en viss åldersgräns, utan fordrade därjämte,
att hela skogsområdet ständigt skulle vara bevuxet med det virkesförråd av
olika åldersklasser, som erfordrades för att giva den högsta möjliga avkastningen
år från år. Enligt styrelsens menixrg måste därför lappmarkslagen
såsom skogslag sägas stå på ett högre plan än skogsvårdslagen.
Såge man frågan om valet mellan lappmarkslagen och skogsvårdslagen ur
nationalekonomisk och allmän ekonomisk synpunkt, läge redan i vad domänstyrelsen
nyss anfört om lappmarkslagens förmåga att bibehålla virkeskapitalet
och uppdriva virkesproduktionen till den högsta möjliga ett avgjort
företräde för denna lag jämförd med skogsvårdslagen.
Med anledning av skogsägareförbundets uttalande, att utsyningstvånget
förhindrade virkesägaren från att utnyttja de tillfälliga konjunkturerna, ville
domänstyrelsen framhålla, att det för en skogsägare i lappmarken ej funnes
hinder att erhålla minskning i eller att låta helt överhålla den honom tillkommande
utsyningen för en viss tidrymd, till dess han ansåge det med sin
fördel förenligt att uttaga den sålunda inbesparade skogsavkastningen.
Skogsägareförbundets berörda uttalande tycktes också bottna i en övervärdering
av det spekulativa momentet i trävaruhandeln. Erfarenheten visade, att,
om också en eller annan särskilt förutseende virkesägare verkligen kunde
för en längre tid fördelaktigt utnyttja konjunkturerna, det för det stora
flertalet i det långa loppet torde vara lika fördelaktigt att bedriva de årliga
avverkningarna i en omfattning, som icke bleve alltför beroende av spekulationer
i kommande konjunkturer. Vad åter anginge den av skogsägareförbundet
framförda uppfattningen, att skogsägarens ekonomiska intressen
skulle bättre komma till sin rätt, om han finge själv eller genom egna
tjänstemän utföra stämpling av årsavverkningen, torde denna hava ett visst
fog för sig. Ehuru det givetvis ålåge vederbörande skogsstatstjänstemän att
Domän
styrelsens
utlåtande
den
1925.
40
Kung!. Maj:ts proposition Nr 43.
så långt görligt taga hänsyn till skogsägarens ekonomiska intressen, kunde
man knappast förvänta, att dessa intressen skulle bliva fullt så väl tillgodosedda
av nämnda tjänstemän, som om skogsägaren finge utföra utsyningarna
genom egen personal.
Från många håll hade de sociala synpunkterna andragits såsom nästan
avgörande för lappmarkslagens bibehållande, och måste styrelsen giva sitt
erkännande åt det berättigade härutinnan. Vad skogsägareförbundet i detta
avseende anfört syntes ej taga tillbörlig hänsyn till, huru förhållandena
verkligen gestaltade sig. Även om det skulle vara möjligt för ett sågverksbolag
att efter utsyningstvångets avskaffande bedriva ett något så när uthålligt
skogsbruk på de från tvånget befriade skogarna, hade förbundet
uppenbarligen ej beaktat, vilken roll skogarna spelade för den jordbrukande
befolkningen i orterna.
Vad domänfullmäktige anfört om de stora kostnaderna för statsverket för
lappmarkslagens handhavande förtjänade helt visst beaktande. Riktigt vore,
att staten endast finge en bråkdel av sina kostnader för utsyningen ersatta
av de enskilda, och det torde möjligen övervägas, om icke en ändring av
kostnadernas fördelning borde ske. Däremot torde det totala beloppet av
dessa kostnader, uppgående till cirka 417,000 kronor, icke vara av den
storhetsordning, att det i och för sig borde vara avgörande för frågan om
lappmarkslagens vara eller icke vara. Skogsvårdskostnaderna skulle säkerligen
även efter lagens upphävande uppgå till betydande belopp. Att ställa
i utsikt någon reduktion av kostnaderna för lagens handhavande torde ej
vara möjligt, därest man, såsom styrelsen föreslagit, skulle inrikta sig på
ett intensivare skogsbruk å de därunder lydande skogar, snarare tvärtom.
Vid vägande av skälen för och emot ett upphävande av lappmarkslagen
inom de delar av landet, där den vore av särskild betydelse, eller inom Norrbottens,
Västerbottens och Kopparbergs län, funne sig styrelsen böra bekräfta
sin förut uttalade åsikt, att lagen borde där bibehållas. Åtminstone gåves
ej, såvitt styrelsen kunnat finna, några som helst skäl för att nu vidtaga
någon ändring härutinnan. Vad därefter anginge Västernorr lands och Jämtlands
län torde den omständigheten, att där funnes allenast ett fåtal hemman
under lagen, lika litet som vad i övrigt anförts för en särbehandling av
frågan om lappmarkslagens vara eller icke vara i dessa län, väga tillräckligt
tungt för att nu behandla denna del av lagens giltighetsområde på ett annat
sätt än det övriga.
Beträffande slutligen de i vissa yttranden framställda yrkandena om utredning,
i vilken mån de under lappmarkslagen lydande skogar skulle med
hänsyn till markens bättre beskaffenhet ur föryngringssynpunkt kunna utbrytas
ur lagens giltighetsområde, funne styrelsen ej någon anledning frångå
den ståndpunkt, som styrelsen i detta avseende intagit i sitt den 30 april
1925 avgivna utlåtande. Under alla förhållanden torde skäl föreligga att
avvakta någon tids erfarenhet rörande 1923 års skogsvårdslags verkningar,
innan man ginge till en dylik utredning.
Vid avgivandet av domänstyrelsens förevarande utlåtande hava domänfullmäktige
varit av skiljaktig mening och vidhållit vad de i sitt särskilda
yttrande den 10 april 1925 anfört samt särskilt understrukit, att åtgärder
snarast borde vidtagas, för att statsverkets omkostnader för utsyningarna
enligt lappmarkslagen kunde avsevärt minskas eller möjligen bortfalla.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
41
De i ärendet framställda yrkandena rörande inskränkning av lappmarks- DepartemenUlagens
giltighetsområde hänföra sig dels till de under lagen lydande skogar, cheler‘- som äro belägna utom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar, vilka
skogar ligga insprängda bland skogar under 1923 års skogsvårdslag, dels ock
till sådana inom berörda områden befintliga skogar, som i föryngringsavseende
äro likställda med skogar, för vilka skogsvårdslagens allmänna bestämmelser
äga tillämpning. Beträffande övriga skogar under lappmarkslagen råder
enighet, att de åtminstone tillsvidare böra kvarstå under denna.
Beträffande dessa yrkanden torde jag till en början få erinra, att de näppeligen
torde hava avseende å de allmänna skogar, för vilka lappmarkslagen
gäller, d. v. s. skogar å under åborätt upplåtna kronohemman och krononybyggen
i de sex norra länen. Det torde nämligen vara uppenbart, att
dessa skogar på de grunder, som anförts av kammarkollegium i dess förenämnda
utlåtande över 1923 års riksdags skrivelse nr 278, böra kvarstå
under utsyningstvång.
Vad åter angår de under lappmarkslagen lydande enskilda skogar, som avses
med nämnda yrkanden, framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen,
att lagstiftningen om utsyningstvång ursprungligen tillkommit i
huvudsakligt syfte att trygga skogskapitalets framtida bestånd i här avsedda
trakter samt att detta alltjämt måste anses vara denna lagstiftnings egentliga
uppgift.
Tryggandet av skogskapitalets framtida bestånd i här avsedda trakter har
ansetts påkallat ej allenast från den rena skogsvårdens synpunkt utan
även av vissa sociala hänsyn. På sätt framgår av den lämnade redogörelsen
för tillkomsten av förevarande lagstiftning, är ett av huvudmotiven
för denna att söka däri, att man till följd av det i dessa trakter rådande
ogynnsamma klimatet och därav föranledda svåra jordbruksförhållanden ansett
nödigt att bereda befolkningen därstädes en stadigvarande inkomst av
skogsbruket och det därmed förenade arbetet samt härigenom åt denna trygga
drägliga existensmöjligheter. Frågan, huruvida lappmarkslagen bör bibehållas
för berörda enskilda skogar eller, såsom förenämnda yrkanden avse, beträffande
dem ersättas med skogsvårdslagen, torde därför i första rummet böra
bedömas med hänsyn därtill, vilkendera lagen kan anses bäst ägnad att
garantera skogskapitalets vidmakthållande och rationella vård.
I likhet med domänstyrelsen finner jag det härvid vara obestridligt, att
lappmarkslagen i berörda avseende bör givas företräde framför skogsvårdslagen.
På sätt domänstyrelsen framhållit, avser lappmarkslagen behandling
av skogen i dess helhet på sådant sätt, att densamma erhåller det virkesförråd
av olika åldersklasser, som erfordras för utvinnande av största möjliga
årliga avkastning, under det skogsvårdslagen inskränker sig till att kräva
rationell vård av den yngre skogen samt beträffande den äldre allenast uppställer
fordran på tryggandet av återväxten. Den princip om uthålligt skogsbruk,
vara lappmarkslagen sålunda är uppbyggd, har ock vunnit allmän
tillämpning å statens och övriga publika skogar i landet samt frivilligt
42
Kung!. Maj:ls proposition Nr 43.
genomförts å ett stort antal större enskilda skogar utom lappmarkslagens
giltighetsområde. Därest, såsom jag i det följande ämnar föreslå, lappmarkslagen
kompletteras med effektiva återväxtbestämmelser, kommer dess företräde
framför skogsvårdslagen i förevarande avseende att bliva än mera
betydande.
Från visst håll har i ärendet gjorts gällande, att lappmarkslagens bestämmelser
om tillämpning av uthålligt skogsbruk hindrade ägarna av de därunder
lydande skogar att utnyttja konjunkturerna å virkesmarknaden och
härigenom nedsatte räntabiliteten av skogsbruket å dessa skogar. Beträffande
denna anmärkning tillåter jag mig åberopa vad domänstyrelsen däremot
anfört, varigenom betydelsen av densamma i väsentlig grad förringats.
Därjämte torde böra framhållas, att, därest lappmarkslagen kompletteras
med effektiva återväxtbestämmelser, detta kommer att möjliggöra medgivande
av ökade avverkningar å ifrågavarande skogar, varigenom skogsägarna
erhålla större tillfälle än nu att lämpa dessa efter konjunkturläget
å trävarumarknaden. Även torde böra erinras, att på grund av det sätt,
varpå bestämmelserna om utsyningstvång och uthålligt skogsbruk vunnit
tillämpning å ifrågavarande skogar, dessa bestämmelser ej kunna i någon
mån anses ingripa i vederbörande fastighetsägares rätt. Därest bibehållandet
av berörda bestämmelser för dessa skogar är påkallat från det allmännas
synpunkt, synes därför hänsynen till ägarnas ekonomiska intressen ej kunna
åberopas till stöd för ett upphävande av desamma.
Till stöd för ifrågavarande yrkanden har även anförts, att ett inordnande
under skogsvårdslagen av de skogar, varå yrkandena hade avseende, skulle
för staten medföra administrativa oeh ekonomiska lättnader av betydande
mått. Med anledning härav tillåter jag mig åberopa vad föredragande
departementschefen i proposition nr 95 till 1924 års riksdag i detta avseende
anfört beträffande de under lappmarkslagen lydande enskilda skogar, som
äro belägna utom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar. Av detta
anförande framgår, att berörda lättnader, såvitt dessa angår, ej skulle bliva
av mera avsevärd betydelse. De av departementschefen i propositionen härutinnan
framhållna synpunkterna torde i huvudsak äga tillämpning även
beträffande de inom nyssnämnda områden befintliga skogar, vilkas överförande
till skogsvårdslagen nu ifrågasatts. Då någon uppgift om arealen
av sistnämnda skogar ej föreligger i ärendet, är det givetvis ej möjligt att
beräkna storleken av de kostnader, som statsverket får vidkännas för lappmarkslagens
kandhavande beträffande samma skogar. Det torde emellertid
böra uppmärksammas, att även skogsvårdslagens tillämpning å dessa skulle
komma att medföra ej oväsentliga utgifter för statsverket. Jag tillåter mig
i detta avseende erinra, att skogsvårdslagens tillämpning i Västerbottens och
Norrbottens läns kustland under år 1925 och sista kvartalet av 1924 åsamkat
statsverket kostnader å tillhopa 298,000 kronor. Då ägarna av de skogar,
som avses med ifrågavarande yrkanden, äro vana att erhålla allt virke
som avverkats för annat ändamål än husbehov, utsynat av skogsstatens
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
43
tjänstemän, torde de, därest skogarna inordnades under skogsvårdslagen,
komma att taga skogsvårdsstyrelsernas skogligt bildade personal i stor utsträckning
i anspråk för detta ändamål, vilket skett i Västerbottens och Norrbottens
läns kustland, sedan skogsvårdslagen där kommit att gälla. Härigenom
skulle kostnaderna för lagens administration avsevärt stegras. Med
hänsyn till det nu anförda finner jag den besparing, som genom ifrågavarande
skogars överförande till skogsvårdslagen skulle uppstå för statsverket,
ingalunda vara av den betydenhet, att den kan anses uppväga de
olägenheter ur andra synpunkter, som en dylik ändring, på sätt förut nämnts,
skulle medföra.
Vad slutligen angår de anmärkningar, som av Sveriges skogsägareförbund
framställts emot sättet för verkställande av utsyningar enligt lappmarkslagen,
röra dessa en fråga om lagens tillämpning och äro således ej av direkt
betydelse för bedömandet av spörsmålet om lagens upphävande. Jag vill
emellertid med anledning av dessa anmärkningar omnämna, att jag i det
följande ärnar föreslå vissa lättnader i nu gällande bestämmelser om utsyning,
vilka lättnader torde i viss mån undanröja de olägenheter, som i
berörda anmärkningar påtalats. För övrigt torde det kunna förväntas, att
domänstyrelsen hos vederbörande skogsstatstjänstemän inskärper vikten att i
den mån gällande bestämmelser det medgiva vid utsyning tillgodose skogsägarens
ekonomiska intressen.
På grund av vad sålunda anförts och då ej heller eljest giltiga skäl synas
föreligga att nu genomföra inskränkning i lappmarkslagens giltighetsområde
eller att verkställa utredning därom, finner jag mig böra avstyrka vidtagande
av åtgärder i dessa hänseenden.
Jag torde nu få övergå till spörsmålet, huruvida reproduktionsskyldighet
bör stadgas beträffande de under lappmarkslagen lydande skogar, och de
frågor, som därmed äga samband.
Härvid torde jag först få uppehålla mig vid frågan, huruvida det över
huvud kan anses behövligt och lämpligt att föreskriva sådan skyldighet för
dessa skogar samt i vilken omfattning detta eventuellt bör ske.
I fråga om åtgärder för tryggande av återväxt efter avverkning stadgar
lappmarkslagen, såsom förut nämnts, att i protokoll över utsyningsförrättning
skall intagas uppgift å de åtgärder för skogsvårdens befrämjande å
utsyningsområdet, som må hava blivit i avverkningsplanen eller eljest föreskrivna
såsom villkor eller angivna såsom behövliga, ävensom å den tid,
inom vilken föreskrivna åtgärder av dylikt slag skola vara vidtagna.
Frågan om
stadgande av
reproduktionsskyldighet
beträffande
skogar
under lappmarkslagen.
Frågan, huruvida
och t
vilken omfattning
sådan
skyldighet bör
föreskrivas.
Innebörden av
lappmarkslagens
bestämmelser
om åtgärder
för
tryggande av
återväxt.
44
Kung!,. Maj:ts proposition Nr 43.
Till belysning av innebörden av denna bestämmelse samt av lagens ståndpunkt
i förevarande avseende torde jag i korthet få erinra om vissa uttalanden
och förslag under förarbetena till lagen.
I det av norrländska skogsvårdskommittén år 1912 framlagda förslaget
till utsyningslag, vilket förslag, såsom nämnt, ligger till grund för lappmarkslagen,
upptog kommittén i 2 § ett stadgande av innehåll, att erhållande
av utsyning å område, där i följd av markens försumpning eller brist
på fröträd eller andra omständigheter naturlig återväxt icke vore möjlig,
Ange göras beroende därav, att trygghet vunnes för vidtagande av erforderliga
åtgärder för återväxt därå. Därjämte föreskrevs i 11 §> av förslaget,
att i protokoll över utsyning borde angivas de åtgärder, som i och för främjande
av återväxt å hyggestrakten ansåges önskvärda.
I förslagets motivering anförde kommittén beträffande nyssangivna stadganden:
Rörande
skogarnas föryngring måste man för här avsedda trakter även
för framtiden huvudsakligen vara hänvisad till skogens självsådd. Då all
avverkning med undantag för hemmansägarens egna husbehov endast finge
ske efter föregående utstämpling, torde ock i de flesta fall självåterväxten
bliva tryggad, även om föryngringstiden ofta bleve avsevärt lång.
Kommittén hade likväl icke kunnat lämna obeaktat, att så ogynnsamma
förhållanden rådde på vissa ställen till följd av marktäckets beskaffenhet,
försumpning, brist på dugliga fröträd o. s. v., att direkta åtgärder vore nödvändiga
efter avverkning av dåvarande bestånd för att bibehålla marken i
skogsproduktivt skick. Dylika områden torde i allmänhet vid avvittringen
hava betraktats såsom oduglig mark och tillagts hemmanen utöver skogsanslagen.
Med de ändrade förhållandena hade emellertid flerstädes träd å
desamma erhållit saluvärde, och fördenskull syntes tiden vara inne att införa
stadgande!! såväl till förhindrande av dylik marks övergående till improduktiv
som även i riktning mot möjliggörande och påskyndande av återväxt
därå. I sådant syfte hade kommittén föreslagit, att för mark, där i
följd av försumpning, brist på fröträd eller andra orsaker naturlig återväxt
icke vore möjlig, utsynings erhållande finge göras beroende av att vissa
direkta föryngringsåtgärder vidtoges. De åtgärder, som på övriga delar av
skogen kunde bliva av hemmansägare vidtagna till påskyndande av föryngringen,
borde föranleda en ökning av avverkningen i förhållande till
den förkortning av omdrevstiden för skogen, som bleve en följd av samma
åtgärder.
I det förslag till lappmarkslagen, som genom propositionen nr 69 förelädes
1915 års riksdag, uteslöts berörda bestämmelse i 2 § av kommitténs
förslag samt infördes i 9 § ett stadgande av samma innehåll som förenämnda
bestämmelse i lagen. I propositionens motivering erinrade föredragande
departementschefen, att redan då medgåves visserligen förhöjning i den ordinarie
avverkningen å fastigheter, som vore underkastade utsyningstvång,
därest dessa ej vore besvärade av avverkningsrätt, men att såsom villkor
för förhöjningen därvid städse uppställdes, att fastighetsägaren förpliktade
Kung/. Maj ds proposition Nr 43.
45
sig att vidtaga vissa skogsvårdsåtgärder å det område, där avverkning skett.
Departementschefen framhöll därjämte såsom skäl för uteslutandet av bestämmelsen
i 2 § av kommitténs förslag, att bestämmelsens bibehållande
syntes kunna föranleda den misstolkning, att, då fråga vore om annat område
än sådant, där naturlig återväxt ej vore möjlig, vederbörande icke
skulle vara berättigad att t. ex. för medgivande av förhöjning i den ordinarie
utsyningen stadga såsom villkor, att åtgärder för återväxten vidtoges.
Propositionen blev i denna del bifallen av riksdagen, som lämnade berörda
av departementschefen gjorda uttalanden utan erinran.
Av vad sålunda anförts rörande förarbetena till lagen samt av innehållet
i 9 § torde framgå, att såväl vid upprättande av avverkningsplan som vid
verkställande av utsyning de åtgärder, som anses erforderliga för tryggande
av återväxt efter utförd avverkning, må föreskrivas såsom villkor för erhållande
av förhöjning i det ordinarie avverkningsbeloppet eller, vad angår
områden, där i följd av markens försumpning eller brist på fröträd eller
andra omständigheter naturlig återväxt är väsentligt försvårad, såsom villkor
för erhållande överhuvudtaget av utsyning. Anses dylika åtgärder ej böra föreskrivas
såsom villkor, må de i avverkningsplanen eller utsyningsprotokollet
angivas såsom behövliga.
Domänstyrelsen har i omförmälda skrivelse den 22 december 1923 fram- Domänstyrel
hållit,
att det i skogsvårdens och föryngringens intresse syntes icke blott sens, skrwelse
d 12 1923
önskvärt utan även nödvändigt, att i lappmarkslagen uttryckligen stadgades
skyldighet för markägaren att vidtaga de reproduktionsåtgärder, som ansåges
erforderliga efter avverkning till avsalu, samt att därjämte i lagen
intoges bestämmelser, huru dylik skyldighet skulle av markägaren utkrävas
i händelse av underlåtenhet, allt i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande
bestämmelser i skogsvårdslagen. Till ytterligare stöd för sin uppfattning
härutinnan har styrelsen anfört:
Bestämmelsen i 9 § av lappmarkslagen, att de åtgärder, som erfordrades
för skogsvårdens befrämjande å utsyningsområdet, kunde föreskrivas såsom
villkor i avverkningsplanen eller vid utsyningstillfället, hade tillämpats på
det sätt, åtminstone i fråga om sådana avverkningsplaner, vilka av styrelsen
blivit fastställda, att något ökade avverkningsbelopp medgivits, sedan behövliga
skogsvårdsåtgärder kommit till utförande. Ett sådant förfaringssätt
både emellertid icke visat sig ändamålsenligt eller effektivt i tillämpningen.
Sålunda hade, ehuru det understundom varit önskvärt, att avverkningarna
redan från indelningsperiodens början givits den ökade omfattning, som skogens
tillstånd krävde, detta likväl ej varit möjligt, förrän säkerhet vunnits för
att därav föranledda skogsvårds- oeli kulturåtgärder kommit till stånd. Därjämte
hade det synnerligen ofta visat sig förenat med stora svårigheter, även
i fråga om de större skogsägarna, att förmå dem utföra de föryngringsåtgärder,
som ovillkorligen krävdes.
I de yttranden, som infordrats med anledning av domänstyrelsens berörda yttranden
skrivelse, hava förut omförmälda länsstyrelser, landsting och hushållnings- iiver domänsällskaps
förvaltningsutskott antingen tillstyrkt eller lämnat utan erinran ^rivdsTd
46
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
Orts
myndigheter.
Sveriges
skogsägare förbund.
det i skrivelsen i förevarande avseende framlagda förslaget eller uttalat sig
för verkställande av närmare utredning i ämnet. Länsstyrelsen och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Västerbottens län hava dock såsom
villkor för sitt tillstyrkande av förslaget uppställt, att ägarna av de under
lappmarkslagen lydande skogarna vid förslagets genomförande ej ålades
större skyldigheter beträffande reproduktion efter avverkning än de, som
påvilade markägarna enligt skogsvårdslagen, samt att skyldighet att erlägga
skogsvårdsavgifter föreskreves även i fråga om lappmarksskogarna.
Nyssnämnda förvaltningsutkott har i detta sammanhang anfört:
Domänstyrelsens ifrågavarande förslag gåve helt säkert uttryck för en
riktig princip. Fullt jämförbara med de förhållanden, som 1923 års skogsvårdslag
avsåge att reglera, vore emellertid knappast de, vilka lappmarkslagen
behandlade. Främst vore att märka, att enligt den senare avverkningarnas
storlek lika väl som sättet för deras utförande bestämdes av skogsstatens
personal, under det att avgörandet läge i markägarens händer, då
avverkning företoges å skogar, för vilka 1923 års skogslag gällde. Det läte
alltså otvivelaktigt tänka sig, att vid lappmarkslagens tillämpning mot markägarens
vilja icke kvarlämnades »skog av sådan täthet och beskaffenhet, att
densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden kunde anses nöjaktig»
(§, 9 i skogsvårdslagen). Åsikterna angående den riktiga metoden för
avverkningarnas utförande i de gamla norrländska skogarna vore ännu så
pass divergerande och de förhållanden, vilka utövade inflytande på möjligheten
att »inom skälig tid» erhålla naturlig föryngring, så pass föga utredda,
att det mycket väl kunde ligga inom möjlighetens område, att markägaren,
därest han själv handhaft avverkningen, kunnat göra detta på ett
sådant sätt, att skogens reproduktion därigenom bättre tillgodosetts än genom
den avverkningsform, som skogsstatstjänstemannen tillämpat. Med ett sådant
uttalande hade förvaltningsutskottet ingalunda underkänt skogsstatsperson
al ens sakkunskap och önskan att efter bästa förmåga handhava sina uppdrag
i vad de avsåge de enskildas lappmarksskogar och med dem i lagstiftningshänseende
jämställda. Förvaltningsutskottet hade endast velat giva
uttryck åt den uppfattningen, att det kunde finnas vissa betänkligheter mot
att göra markägaren ansvarig för avverkningsåtgärder, på vilka han ej
kunnat öva inflytande, då i fråga om de överåriga norrlandsskogarnas föryngring
på naturlig väg en såsom oomtvistlig riktig ståndpunkt ej förelåge.
Det finge vidare framhållas, att bestämmelser i den av domänstyrelsen föreslagna
riktningen även syntes nödvändiggöra intagande i lappmarkslagen
av föreskrifter liknande skogsvårdslagens bestämmelser om svårföryngrade
skogar. Ehuru härom intet nämndes i domänstyrelsens framställning, hölle
förvaltningsutskottet för givet, att detta varit styrelsens avsikt. Ägare av
skogar, för vilka lappmarkslagen gällde, skulle i motsatt fall kunna bliva
försatta i sådan situation, att åtgärder för erhållande av återväxt droge
kostnader, som vida överstege det avverkade virkets värde.
Sveriges skogsägareförbund har i sitt yttrande över domänstyrelsens berörda
skrivelse avstyrkt styrelsens förevarande förslag men tillstyrkt upptagande
i lappmarkslagen av föreskrift därom, att skogsägaren vore skyldig att efter avverkning
utföra sådana åtgärder, som skäligen och i förhållande till växtplatsens
produktionsförmåga kunde påfordras tillbefrämjande av naturlig återväxt.
47
Kung!. Maj:ts proposition Nr 43.
Förbundet har i yttrandet till en början lämnat en redogörelse för den
omfattning, vari skogsvårdsåtgärder under nu gällande lagstiftning vidtagits
å ifrågavarande skogar, och i sådant avseende anfört:
Beträffande det sätt, varpå de i lappmarkslagen upptagna föreskrifterna
rörande utförande av nödiga skogsvårdsåtgärder efter avverkning efterlevdes,
rådde en bestämd åtskillnad mellan å ena sidan de mindre jordägarna
och å andra sidan de skogsägande bolagen. Staten hade icke något annat
medel i sin hand att framtvinga dessa föreskrifters åtlydande än en eventuell
nedsättning av avverkningsbeloppet, och detta medel hade veterligen
icke i nämnvärd omfattning tillämpats emot bönderna. Än vidare hade
staten icke till sitt förfogande någon personal, som kunde organisera allmogens
skogsvårdsarbeten och lämna nödigt biträde därvid. Följden härav
hade blivit, att å bondehemmanen i lappmarken praktiskt taget inga som helst
återväxtåtgärder vidtoges. — Å industriens egendomar förhölle det sig i viss
mån på annat sätt. Bolagen plägade i allmänhet för sina hemman låta
uppgöra skogshushållningsplaner genom sina egna, fackbildade skogstjänstemän.
Dessa planer prövades och fastställdes av domänstyrelsen, vilken
plägade medgiva någon förhöjning av det årliga avverkningsbeloppet mot
det att respektive bolag förbunde sig att vidtaga vissa i planen föreskrivna
skogsvårdsåtgärder. Dels för att fullgöra dessa åtaganden, men dels framför
allt av intresse att hastigt få fram ett växtligt och produktionskraftigt
virkesförråd verkställde de skogsägande bolagen reproduktionsåtgärder å sina
fastigheter i mycket betydande omfattning. Domänstyrelsen hade i sin förevarande
skrivelse uttalat, att det hade visat sig vara förenat med stora svårigheter,
även i fråga om de större skogsägarna, att förmå dem att utföra de
krävda skogs vårdsåtgärderna. Förbundet ville icke bestrida, att så i något fall
kunde hava varit förhållandet, men ansåge i övrigt detta styrelsens omdöme
allt för strängt. Förbundet hade till skogsutställningen i Göteborg 1923 verkställt
en utredning rörande omfattningen av bolagens skogsvårdsåtgärder, bland
annat, även inom Västerbottens och Norrbottens län, av vilken utredning
framginge, att reproduktionsåtgärderna å bolagens fastigheter i dessa båda län
bedreves i en även i förhållande till de stora arealerna betydande omfattning.
Ä samtliga bolagsskogar inom Norr- och Västerbottens län hade sålunda
i medeltal årligen under tioårsperioden 1911—1920 utförts följande arbeten:
skogsodling å 2,440 hektar för .................................................... kronor 58,558
hyggesrensning å 3,479 hektar för ................................................ » 39,851
Summa kronor 98,409.
Inom Norrbottens län hade under samma tioårsperiod verkställts hyggesrensning
och röjning å cirka 50 procent av den årliga föryngringsytan å
bolagsegendomarna, och hade kostnaden för dessa åtgärder uppgått till i
medeltal 3.3 öre per hektar av bolagens produktiva skogsareal. Inom Västerbottens
län hade direkta kulturåtgärder såsom sådd eller plantering utförts
ä cirka 50 procent av den årliga föryngringsytan och markberedningsåtgärder
å 40 procent av denna. Kostnaderna för dessa åtgärder hade uppgått
till 12.3 öre per hektar produktiv skogsmark. Som jämförelse kunde nämnas,
att å statens skogar inom övre och nedre Norrbottens överjägmästardistrikt
under femårsperioden 1916—1920 i medeltal årligen nedlagts 3.2 öre per
hektar skogsprodukt:''v mark för reproduktionsåtgärder. Inom Västerbottens
län (Skellefteå, Umeå och Härnösands distrikt) hade samma siffra varit 8.3
öre. Härtill komme, att å bolagsegendomarna utförts skogsdikningar — i
allmänhet i samband med föryngringsåtgärderna och till befrämjande av
48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 4H.
återväxten — i mycket betydande omfattning. Kostnaderna för verkställda
dikningsarbeten hade inom Norrbotten uppgått till 3.3 öre och i Västerbotten
till 50 öre per hektar skogsprodukt^ mark. Det torde knappast vara
befogat att utdöma de större skogsägarnas villighet till skogsvårdsåtgärder,
när denna verkligen tagit sig uttryck i så omfattande praktiska arbeten,
som ovanangivna statistiska data gåve vid handen.
Förbundet har därjämte i yttrandet närmare motiverat den ståndpunkt,
förbundet i förevarande avseende intagit, och därvid anfört:
Det rådde icke något som helst tvivel därom, att icke direkta åtgärder
för anskaffande av återväxt vore synnerligen behövliga inom Norr- och
Västerbottens läns lappmarker. Virkesförrådet därstädes utgjordes till den
allra största delen av överåriga och oväxtliga naturskogar, som hade en på
grund av ålder och skador ytterligt nedsatt tillväxt. I ej obetydlig omfattning
vore detta virkesförråd därjämte utsatt för direkt kvalitetsförsämring
och därmed följande värdeminskning. Det vore därför ett både skogligt och
nationalekonomiskt intresse, om dessa degenererade skogar kunde ersättas
av nya och växtkraftiga bestånd, som hade förmåga att på ett bättre sätt
tillvarataga och utnyttja ståndortens produktionsförmåga. Starka skäl talade
därför för ett relativt hastigt exploaterande av de överåriga virkesförråden
i lappmarkerna. A andra sidan manade emellertid omsorgen om de träförädlande
industriernas kontinuerliga förseende med råvaror till en viss försiktighet
i tempot vid det nu förefintliga virkesförrådets uttagande. Ett
allt för snabbt exploaterande av detta skulle måhända kunna leda till eu
råvarukatastrof, nämligen om de tillväxande ungskogarna icke hunne i mera
avsevärd omfattning nå avverkningsbar dimension, innan naturskogsförrådet
sinade.
Här stode sålunda två skilda, men lika befogade krav emot varandra,
nämligen å ena sidan önskvärdheten att utbyta oväxtliga och tillbakagående
bestånd mot produktionskraftiga, och å andra sidan nödvändigheten av eu
viss försiktighet vid denna föryngringsprocess. Dessa båda, i övrigt motsatta,
yrkanden möttes på den punkten, att det vore en angelägenhet av
allra största vikt, att fullgoda återväxter erhölles snarast möjligt efter avverkningarna.
Om så städse vore fallet, bleve riskerna av ett snabbt exploaterande
av de överåriga skogarna givetvis mindre.
Nu vore emellertid förhållandet det, att i de trakter, som här avsåges,
naturlig återväxt genom självsådd på grund av vissa orsaker icke alltid
kunde påräknas i full utsträckning och inom rimlig tid efter avverkningen.
Det vore sålunda i ej obetydlig omfattning nödvändigt att genom direkta
åtgärder understödja eller framkalla återväxten. Härav torde med full tydlighet
framgå, att ett verkligt behov av återväxtåtgärder förelåge inom lappmarkslagens
tillämpningsområde.
Hade förhållandet varit sådant, att inom sagda område metoderna för
uppdragandet av återväxter varit lika säkra och beprövade som inom landets
övriga delar, så hade givetvis icke något som helst skäl förelegat att icke
till lappmarken utsträcka den reproduktionsskyldighet, som gällde för skogsägarna
i rikets övriga delar. Den omständigheten, att lappmarkslagen stadgade
utsyningstvång, borde naturligtvis icke i och för sig utgöra det minsta
hinder för att lagen även skulle kunna omfatta betryggande återväxtföreskrifter.
Ett reellt hinder mot en sådan utvidgning av lagen läge däremot
i att några verkligt pålitliga metoder för uppdragandet av återväxter i de
båda nordliga länens lappmarker dessvärre ännu icke vore kända. Svång
-
49
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
heterna för anskaffande av återväxt i dessa trakter vore många och stora
samt bottnade alla ytterst i det för barrträdens gynnsamma utveckling och
föryngring allt för kalla klimatet. Tallens och granens fröproduktion vore
inom lappmarkerna synnerligen svag och oregelbunden. Fröåren inträffade
med långa mellanrum och det alstrade fröet hade därjämte ej sällan mycket
dålig grobarhet. Sammanställdes dessa ogynnsamma omständigheter med
det förhållandet, att vid skogsodling inom lappmarken — detta gällde åtminstone
beträffande tallen — frö från orten städse måste användas, om de
uppdragna plantbestanden skulle bliva utvecklingsdugliga, så insåges, att
redan fröanskaffningsfrågan erbjöde betydande svårigheter. Härtill komrne,
att de verkställda skogsodlingarna i mycket betydande omfattning misslyckades.
Orsakerna härtill vore ingalunda klarlagda men torde sammanhänga
med det ogynnsamma klimatet och därav orsakade, mindre goda
markbiologiska förhållanden. Å de s. k. tallhedarna i de norrbottniska älvdalarna
torde det ej vara möjligt att enligt hittills kända metoder uppdraga
återväxt. I höjdlägena och å platålanden mellan älvdalarna erbjöde den
starkt råhumusbesvärade marken ett ytterligt gensträvigt objekt för skogsodlmgsarbetet.
. Lyckades skogsvårdaren att verkligen uppdraga ett vackert
plantbestånd, Ange han sedan allt för ofta bevittna, huru detta sönderbrötes
och ödelädes genom snötryck, snöskytte, betning och andra skador.
Man torde sålunda få erkänna, att föryngringsproblemet för Norr- och
Västerbottens läns lappmarker ännu långt ifrån vore löst. Om man undantoge
de gynnsammaste och mest lättföryngrade lokaliteterna, vore förhållandet
snarare det, att varken vetenskapsmännen eller praktik på det skogliga
området ännu kunnat anvisa några verkligt pålitliga, under alla förhållanden
bäriga metoder för återväxts uppdragande i dessa landsdelar.
Under sådana omständigheter kunde det näppeligen vara lämpligt, att i
lappmarkslagen stadga skyldighet för jordägaren att under alla omständigheter
ombesörja anskaffande av återväxt. Förhållandet bleve då bara det,
att lagen ålade skogsägarna utförande av vissa åtgärder, vilka sedermera
kanske visade sig vara fullständigt misslyckade eller olämpliga. Eu sådan
lagbestämmelse kunde knappast förväntas komma att uppbäras av rättsmedvetandet
hos befolkningen i de orter, där lagen gällde. Det vanskliga i att
på detta sätt föreskriva återväxtåtgärder, vilkas resultat vore ytterst ovisst,
förhöjdes än ytterligare därav, att i lappmarkerna skogskulturåtgärderna i
regel bleve mycket dyrbara. De ogynnsamma markbiologiska förhållandena
nödgade till användande av relativt dyrbara kulturmetoder. Vidare skärpte
de långa avstånden, befolkningens gleshet, konkurrensen om tillgängligt,
dugligt frö, tvånget att koncentrera arbetena under den korta våren m. m.
kostnaderna, vilka i jämförelse med de lappländska skogarnas låga produktion
ocli avkastningsförmåga bleve synnerligen betydande.
Innan åtgärd vidtoges därhän, att för lappmarkerna stadgades reproduktionsskyldighet
efter avverkning på enahanda sätt som beträffande rikets
Övriga delar, måste skogsvetenskapen hava anvisat i praktisk drift i stor
skala prövade och såsom säkra befunna metoder, på vilka återväxt städse
kunde anskaffas. Den omfattande försöksverksamhet, som krävdes, innan
lappmarkernas föryngringsproblem bleve löst, borde ske på frivillighetens
väg och ej genom lagtvång.
Förbundet kunde av dessa anledningar icke tillstyrka, alt, på sätt domänstyrelsen
föreslagit, full reprodu k tionsskyldighot enligt 1923 års skogsvårdslag
infördes efter alla avverkningar i lappmarken. Svårigheten att därstädes
med framgång utföra skogsodling omöjliggjorde en sådan bestämmelse. Därllihang
till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. .‘IS hd fl. (Nr
4
50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
emot torde det böra tagas under övervägande, om icke redan nu ett första
steg på den av domänstyrelsen föreslagna vägen skulle kunna tagas på det
sätt, att i lappmarkslagen inrymdes föreskrift, att efter avverkning jordägaren
skulle vara skyldig utföra sådana åtgärder, som skäligen kunde påfordras
till befrämjande av uppkomsten av naturlig återväxt. Naturföryngringen
torde ännu länge förbliva den betydelsefullaste i de nu ifrågavarande
landsdelarna, och ett befordrande av denna genom skäliga åtgärder syntes
icke vara något orimligt krav, helst som detta kunde ske för rimliga kostnader
samt icke, såsom skogsodlingsarbetet, stötte på några oöverkomliga
praktiska svårigheter beträffande fröanskaffning m. m. Förbundet ville
emellertid betona, att de åtgärder, som sålunda skulle kunna föreskrivas,
måste stå i rimligt förhållande till skogens svaga avkastningsförmåga i de
nordliga orter, varom nu vore fråga. Än vidare måste jordägaren tillerkännas
en ej alltför knappt tillmätt tidsfrist för arbetenas fullgörande, enär
det ofta mötte betydande svårigheter att anskaffa nödiga arbetsstyrkor för
sommararbetena å skogarna i övre Norrland.
Beträffande reproduktionsföreskrifterna i 1923 års skogsvårdslag har förbundet
särskilt framhållit, att stadgandet i 9 § andra punkten av lagen,
enligt vilket jordägaren vore skyldig vidmakthålla uppkommen återväxt,
tills densamma nått den utveckling, att den ej längre vore att räkna som
plantskog, i varje fall icke kunde tillämpas i lappmarkerna, så länge gemensamhetsbete
bedreves därstädes. Förbundet har till stöd härför anfört:
Med stöd av gällande stängselförordning bedreves allestädes i lappmarken
ett omfattande gemensamhetsbete å de ohägnade skogsmarkerna. Å föryngringsfälten
inställde sig i allmänhet en kraftigare gräsväxt än i den omgivande
skogen, och kreaturen sökte sig därför i stora flockar just till de
platser, där föryngring uppdroges. Att återväxten därstädes av denna anledning
utsattes för stark skadegörelse eller ofta nog helt ödelädes, vore allmänt
känt. Det kunde då icke vara lämpligt, att i skogslagen föreskreves
tvång till''utförande och förnyande av återväxtåtgärder huru många gånger
som helst, när det samtidigt genom stängselförordningen tillätes, att de
verkställda arbetena om och omigen ödelädes genom betning av främmande
jordägares kreatur.
Norrlands
skogsvårds
forbund.
Norrlands skogsvårdsförbund har i sitt yttrande över domänstyrelsens
förevarande skrivelse avstyrkt åläggande av skyldighet för avverkare å de
under lappmarkslagen lydande skogar att sörja för återväxt efter avverkning,
och har förbundet till stöd härför åberopat, att avverkaren enligt
lappmarkslagen ej vore ansvarig för det sätt, varpå avverkningen planlädes,
utan att detta ansvar åvilade den av staten förordnade stämplingsförrättaren.
Förbundet har däremot tillstyrkt, att åtgärder från statsmakternas
sida vidtoges för att på ett verksamt sätt understödja arbeten,
som erfordrades för ifrågavarande skogars reproduktion efter avverkning,
samt att de förändringar i gällande skogslagstiftning, som med anledning
därav borde vidtagas, snarast möjligt bleve föremål för utredning.
Domanstyrei- Såsom förut nämnts, har domänstyrelsen i sitt utlåtande den 3 april 1925
sens utlåtande bemött öe erinringar, som i nyssangivna yttranden framställts mot domän - d. 3/« 1925.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43. 51
styrelsens förevarande förslag, ävensom närmare motiverat och utvecklat
detsamma.
Domänstyrelsen har härvid till en början framhållit, att ett effektivt
genomförande av principen om uthålligt skogsbruk beträffande de under
lappmarkslagen lydande skogar ovillkorligen förutsatte vidtagande av åtgärder
för skogarnas föryngring, samt till utveckling härav anfört:
Berörda princip avsåge att tillförsäkra skogsägaren en årligen återkommande
avkastning, vilken borde, allt-efter som skogsskötseln kunde närma
sig det eftersträvade idealtillståndet, ökas både kvantitativt och kvalitativt.
En oavvislig fordran uppställdes emellertid vid denna skogshushållning,
nämligen att ny skog skulle snarast komma i den avverkades ställe. En
följd av det genom lagen i dess nuvarande form tillämpade uthålliga skogsbruket
vore emellertid, att skogskapitalet i huvudsak bevarades, varigenom
fastighetens värde icke i någon vidare mån rubbades genom avverkningarna,
som återkomma vart tredje år. I följd härav bleve treårsperiodens hyggen
av ungefär samma storlek för var gång och kunde aldrig i förhållande till
en skogs totala areal nå ens närmelsevis samma omfattning som beträffande
de skogar, för vilka 1923 års skogsvårdslag gällde.
Domänstyrelsen har därjämte erinrat, att lappmarkslagen redan i sin nuvarande
lydelse principiellt förutsatte utförande genom skogsägarens försorg
av reproduktionsåtgärder efter avverkning till avsalu i huvudsakligen samma
omfattning som 1923 års skogsvårdslag men att, då lappmarkslagen ej innehölle
några bestämmelser, huru föreskrivna dylika åtgärder skulle utkrävas
av vederbörande skogsägare, lagens stadganden härutinnan visat sig ineffektiva.
Till närmare belysning härav har domänstyrelsen anfört:
\ ad som hittills kunnat astadkommas med lagens föreskrifter om vidtagande
av skogsvårdsåtgärder efter avverkning hade egentligen vunnits på
övertygelsens väg, ty hotet om framdeles något minskade avverkningar hade
ytterst sällan i och för sig kunnat framtvinga några skogsvårdande åtgärder
på ett tidigare avverkat område. Vederbörande hade då åtnöjt sig med vad
man kunde kalla ett ordinärt avverkningsbelopp, vilket förrättningsmannen
uttagit genom ett slags föravverkning, ehuru en rationellt utförd föryngringshuggning
med åtföljande hyggesbehandling varit den enda riktiga åtgärden.
I valet emellan att kalavverka ett hygge med risk, att inga åtgärder för
föryngringen därå komme att vidtagas, och att å en större yta kvarlämna
ett något glesställt men dock vid liv varande bestånd hade förrättningsmannen
givit företrädet åt den sistnämnda avverkningsmetoden och av tvenne
onda ting valt det minst onda. Men härmed hade han ej kunnat vinna
avsikten med avverkningsplanen att »iakttaga skogsvårdens krav särskilt i
fråga om borttagande av överårig eller skadad skog och höjande av skogens
alstringsförmåga», utan resultatet hade för stora vidder av det övre Norrlands
skogar blivit ett tvinande skogsbruk. Yxan, som skulle vara det
bästa kulturredskapet, hade visat sig oförmögen att ensam omvandla de
gamla urskogsbestånden till unga och livskraftiga sådana.
I detta sammanhang ville styrelsen något närmare ingå på vad Sveriges
skogsägareförbund anfört rörande den omfattning, i vilken ett reducerande
av avverkningsbeloppet tillgripits för att framtvinga kulturåtgärder. Förbundet
hade gjort gällande, att en dylik reducering veterligen icke i nämn
-
52
Kungl. May.ts proposition Nr 43.
värd omfattning tillämpats emot bönderna, under det att å industriens egendomar
förbållandet varit i viss mån annorlunda, samt att de skogsägande
bolagen verkställt reproduktionsåtgärder i mycket betydande omfattning.
Utan att vilja förringa det intresse för skogsvårdsåtgärder, som från en del
större sågverksbolag ådagalagts beträffande deras egna skogar, ville styrelsen
framhålla, att de därom av förbundet framlagda uppgifterna icke gåve någon
exakt föreställning, i vad mån de inom lappmarken belägna skogarna erhållit
sin anpart av angivna åtgärder. Emellertid utfördes en del skogsvårdsåtgärder
även å böndernas skogar, och hade i en del fall genom besvär
under styrelsens prövning bragts skogstjänstemännens beslut om nedsättning
av avverkningsbeloppen. I regel upprättades avverkningsplanerna
för böndernas skogar av vederbörande skogstjänsteman, och hade styrelsen
därför mindre kännedom om de skogsvårdsåtgärder, som i dessa planer föreskreves,
än vad beträffade av bolagens tjänstemän upprättade och av styrelsen
fastställda avverkningsplaner för bolagsskogarna. Vid inspektion i
orterna hade dock kunnat påvisas, att rätt så goda skogsvårdsåtgärder vidtagits
även på böndernas skogar. Emellertid förelåge en avgjord skillnad
emellan bolagens och böndernas skogar, i det att å de förra virke av aven
allra minsta dimensioner oftast ansåges kunna uttagas, medan å de senare
smärre dimensioner icke kunde avsättas. En följd härav bleve, att det vore
lättare att å de förra rationellt utföra en föryngringshuggning än å de
senare, varav också följde, att anledning till ingripande mot en tredskande
skogsägare ej kunde så ofta förekomma i fråga om böndernas skogar.
Av vad i ärendet förekommit torde således få anses bestyrkt, att ett verkligt
behov förelåge av åtgärder för ernående av en snabbare och mera effektiv
föryngring av enskilda skogar inom lappmarkslagens tillämpningsområde
än vad nu vore möjligt med lagens bestämmelser härom. Tiden syntes nu
vara inne att borteliminera det rent personliga inflytande, som en tillfällig
ägare kunde utöva på skötseln av en skog för avsevärd tid framåt, samt i
lagen klart angiva skogsägarens både rättigheter och skyldigheter.
Domänstyrelsen har vidare bemött det av Sveriges skogsägareförbund
framställda påståendet, att ett upptagande i lappmarkslagen av bestämmelser
om reproduktionsskyldigliet efter avverkning till avsalu, överensstämmande
med skogsvårdslagens motsvarande föreskrifter, skulle med hänsyn till de
inom lagens giltighetsområde rådande svåra återväxtförhållandena för vederbörande
markägare medföra vittgående och betungande skyldigheter, samt i
sådant avseende anfört:
Vid ett bedömande av denna fråga torde först höra framhållas, att de
växtbiologiska, klimatiska och topografiska förhållandena inom lappmarkerna
och Sårna socken med Idre kapellag, vilka trakter omfattade val 90 procent
av lappmarkslagens tillämpningsområde, vid en eventuell tillämpning å
dessa områden av skogsvårdslagen skulle omedelbart medföra, att en betydande
del av desamma skulle förklaras för svårföryngrade skogar. Enligt
skogsvårdslagens bestämmelser angående svårföryngrade skogar läte sig utsyningstvång
och reproduktionsskyldighet för markägaren efter utsyning,
varpå han ej kunnat inverka, också väl förena.
Enligt skogsvårdslagens allmänna bestämmelser skulle avverkning i aldre
skog, som gåves formen av föryngringshuggning — det vore i regel endast
efter dylika avverkningar, som krav på reproduktionsåtgärder kunde framställas
— i första hand inriktas på erhållande av naturlig föryngring, och
Kungl. Muj:ts proposition Nr 43.
53
kunde skogsvårdsstyrelse, därest en markägare skulle vilja i oroväckande
omfattning basera sin avverkning på föryngring medelst direkt kultur, ingripa
och avfordra denne betryggande säkerhet för reproduktionsåtgärdernas
utförande. Dessa allmänna regler gällde även för de svårföryngrade skogarna,
men hade beträffande dessa skogar därjämte i 19 § 2 mom. skogsvårdslagen
meddelats den skärpta bestämmelsen, att avverkning i den omfattning,
att särskilda åtgärder erfordrades för återväxtens betryggande,
allenast finge medgivas, om sålunda åtgärder kunde företagas utan oskälig
kostnad.
Detta uttryck oskälig kostnad borde enligt styrelsens förmenande ses mot
bakgrunden av ej blott markägaren ålagd reproduktionsskyldighet utan ock
beskaffenheten av det område, som det för varje fall rörde sig om. Vore
skogsbruket å detsamma av ena eller andra orsaken mindre bärigt, måste
reproduktionsåtgärdernas omfattning och kostnaderna för desamma lämpas
härefter, och man finge eventuellt åtnöjas med att föryngringen inställde
sig senare.
Styrelsen kunde ej finna annat än att den reproduktionsskyldighet, som
jämlikt skogsvårdslagen och dess bestämmelser angående svårföryngrade
skogar ålåge en skogsägare, i stort sett sammanfölle med den reproduktionsskyldighet,
som teoretiskt taget och på grund av vad som förekommit i
samband med lappmarkslagens tillkomst ålåge en skogsägare inom denna
lags tillämpningsområde. Endast den mera framträdande olikhet kunde påvisas,
att uti skogsvårdslagen de ekonomiska synpunkterna tydligare framhållits
än i lappmarkslagen.
Det ville härav synas, som om ett intagande i lappmarkslagen av nyssberörda
bestämmelser i skogsvårdslagen skulle fylla det med styrelsens skrivelse
den 22 december 1923 avsedda ändamålet. Och med den utläggning
styrelsen gjort av skogsvårdslagens nyss berörda bestämmelser borde de
flesta av de invändningar, som gjorts mot styrelsens förslag beträffande
stadgande av reproduktionsskyldighet i lappmarkslagen, vara vederlagda.
Avverkningen skulle nämligen i första hand inriktas på naturlig föryngring,
och de reproduktionsåtgärder, som kunde utkrävas, skulle avvägas
med hänsyn till skälighet, bedömd ur synpunkten av skogsbrukets bärighet
å hyggestrakten. Därjämte vore att märka, att genom den sakkunniga utsyning,
som enligt lappmarkslagen skulle föregå avverkning till avsalu, de
direkta kostnaderna för eventuella reproduktionsåtgärder ofta nog kunde
avsevärt begränsas.
Domänstyrelsen ville härmed ingalunda hava förnekat, att, såsom skogsägareförbundet
framhållit, en hel del problem rörande såväl avverkningen
som föryngringen av urskogarna i övre Norrland och därmed likartade
trakter ännu väntade på sin lösning, men erfarenheterna på ifrågavarande
område växte för varje år, och då berörda bestämmelser angående reproduktionen
å dessa skogar tydligt syftade till ett försiktigt tillvägagående, syntes
ingen som helst anledning föreligga att icke snarast möjligt tillgodogöra
dessa skogar de erfarenheter, som redan vunnits. Skulle man helt uppskjuta
frågan om vidtagande av reproduktionsåtgärder på lappmarksskogarna, till
dess alla därmed sammanhängande frågor och problem blivit slutligt och
fullgiltigt lösta, torde man få vänta i mansåldrar, och under tiden komme
ett tvinande skogsbruk att bedrivas å marker, vilka redan nu vid riktig
behandling skulle kunna för relativt små kostnader försättas i god produktion.
54
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
Domänstyrelsen har slutligen närmare angivit den omfattning, vari reproduktionsskyldighet
borde stadgas för ifrågavarande skogar, samt i sådant
avseende anfört:
Principen, att markägaren vore skyldig att efter avsaluavverkning vidtaga
de åtgärder, som kunde vara erforderliga för betryggande av återväxt,
borde fastslås och tydligt angivas i lappmarkslagen med iakttagande av vad
skogsvårdslagen i detta avseende stadgade beträffande avverkare. Några
verkliga skäl att frångå denna princip för här avsedda skogar kunde så
mycket mindre åberopas, som densamma redan vore fastslagen beträffande
de flesta enskilda skogar i landet. Styrelsen kunde därför ej tillråda, att
reproduktionsskyldigheten skulle, på sätt Sveriges skogsägareförbund ifrågasatt,
begränsas att avse allenast sådana åtgärder, som skäligen kunde påfordras
till befrämjande av naturlig återväxt. En dylik begränsning skulle
dels hava till följd, att olika meningar städse skulle uppstå därom, huruvida
naturlig återväxt vore möjlig att erhålla på den eller den platsen,
dels ock verka därhän, att på i övrigt lättföryngrad mark, där bristen på
fröträd omöjliggjorde naturlig föryngring, markägaren kunde undandraga
sig de ej särskilt betungande kostnaderna för hyggets besåning.
Vad särskilt anginge den i 9 § av skogsvårdslagen upptagna regeln, att
uppkommen skog skulle vidmakthållas, till dess den nått den utveckling,
att den ej längre vore att räkna såsom plantskog, borde sagda regel, som
vore synnerligen viktig för skogarnas framtid, upptagas även i lappmarkslagen.
Undantag från regeln borde dock kunna medgivas, där här avsedd
skyldighet skulle bliva synnerligen betungande. Dylika fall kunde föreligga
vid skadegörelse av beteskreatur och renar samt vid angrepp av snöskyttesvampen.
Vad anginge skadegörelse å plantskog av beteskreatur förekomme sådan
givetvis inom lappmarkerna, och ej ens kulturhägnader hade där alltid visat
sig effektiva. Svårigheten att öva sådan tillsyn över kulturfälten sommartiden,
att eventuella åverkare skulle kunna lagforas, och de relativt låga
straffsatserna vid förbrytelser av denna art hade givetvis medverkat till
överträdelse av gällande lagbestämmelser, och gällde detta även i fråga om
brott mot stängselförordningen den 21 december 1857 med den ändrade
lydelse § 5 av förordningen erhållit genom lagen den 15 juni 1923. Att
såsom skogsägareförbundet driva den satsen, att här avsedd skyldighet ej
skulle kunna påläggas skogsägarna i lappmarkerna, så länge gemensamhetsbete
där finge äga rum, folie emellertid på sin egen orimlighet. Sådan
skyldighet påvilade redan skogsägarna inom Jämtlands och Västernorr lands
län samt inom Norrbottens och Västerbottens läns kustland, inom vilka
trakter gemensamhetsbete bedreves i minst samma omfattning, som inom
lappmarkerna.
Vad anginge angrepp av snöskyttesvampen, hade denna visat sig ofta helt
kunna ödelägga såväl naturlig återväxt som medelst sådd eller plantering
åstadkommen föryngring. Mångfaldiga exempel kunde dock anföras, att de
unga plantorna repat sig efter dylika angrepp. Man kände emellertid ännu
allt för litet om förutsättningarna för svampens uppträdande, för att något
effektivt medel mot densamma skulle kunna angivas. Att under sådana
förhållanden och då denna svampart allmänt förekomme i de trakter av
landet, där lappmarkslagen ägde tillämpning, medgiva möjlighet att mildra
lagens krav på reproduktionsskyldighetens fullgörande efter dylik skadegörelse,
torde vara fullt befogat, om man samtidigt beaktade, att skogsbruket
i berörda delar av landet ofta vore mindre bärigt än inom landet i övrigt.
Kungl. May.ts proposition Nr 43.
55
På grund av vad sålunda anförts borde, i anslutning till vad i 10 § 2
mom. skogsvårdslagen stadgats beträffande där angivet fall, skälig begränsning
i skyldigheten att vidmakthålla plantskog i fråga om här avsedda skogar
kunna medgivas av vederbörande överjägmästare, där fullgörandet av skyldigheten
skulle befinnas vara synnerligen betungande.
Med hänsyn till de stora skogsanslag, som tilldelats här avsedda fastigheter,
samt sättet för liusbehovsavverkningens utförande och den rätt långa föryngringstid,
som man under alla förhållanden måste räkna med, torde det
för närvarande knappast vara erforderligt att utsträcka reproduktionsskyldigheten
att gälla jämväl avverkning för husbehov.
Ej heller syntes i lappmarkslagen böra stadgas reproduktionsskyldigliet
efter skada å skogen genom brand, storm, snöbrott, insektshärjningar eller
annan dylik händelse. Vore skadan ringa och virket kunde tillgodogöras
till husbehov, borde enligt vad nyss nämnts reproduktionsskyldighet ej inträda.
Vore skadan åter större och virket i följd härav borde säljas, måste
detsamma först utsynas, för vilket fall reproduktionsskyldigheten automatiskt
inträdde. Vad sålunda anförts avsåge skog av den beskaffenhet, att den
kunde för ett eller annat ändamål tillgodogöras. Beträffande åter sådan
skog, som ej ägde värde ur nämnda synpunkt, uppställde ej 1923 års skogsvårdslag
någon ovillkorlig reproduktionsskyldighet efter sådan skada, som
nyss sagts, varför ej heller några särskilda bestämmelser i detta avseende
beträffande dylik skog i lappmarkslagen syntes böra komma i fråga.
Vad slutligen anginge frågan, huruvida här avsedd skyldighet borde i
lagen stadgas även efter skada å skogen genom betning av hemdjur eller
åverkan, ansåge domänstyrelsen, att detta ej borde ske. Frågan om skadegörelse
å skog genom betning vore för nu ifrågavarande trakter synnerligen
komplicerad. Beträffande åverkan torde sådan å nu avsedda skogar till följd
av den effektiva bevakning, som där vore anordnad, icke förekomma i den
omfattning eller av den art, att reproduktionsåtgärder efter dylik avverkning
mera allmänt skulle kunna sägas vara behövliga.
På grund av vad domänstyrelsen sålunda anfört har styrelsen hemställt
om upptagande i lappmarkslagen av bestämmelser om reproduktionsskyldighet
i enlighet med de av styrelsen angivna grunder ävensom av föreskrift, att
avverkning skulle planeras och utföras så, att alla förutsättningar för erhållande
av föryngring på naturlig väg tillvaratoges. I sammanhang härmed
har domänstyrelsen föreslagit, att vissa inom ifrågavarande trakter
belägna områden, där särskilda svårigheter mötte för erhållande av återväxt,
skulle undantagas från den ifrågasatta reproduktionsskyldigheten. Till styrelsens
förslag i sistberörda avseende torde jag senare få återkomma.
Domänfullmäktige — vilka, såsom nämnt, föreslagit, att de under lapp- Domänfullmarkslagen
nu lydande mera godartade skogsmarkerna skulle inordnas under mäktige.
skogsvårdslagen men att övriga skogar under lappmarkslagen, av domänfullmäktige
benämnda svårföryngrade skogar och skyddsskogar, skulle kvarstå
under denna — hava ansett, att allenast berörda svårföryngrade skogar
borde underkastas reproduktionsskyldighet samt att denna skyldighet borde
begränsas till vidtagande av sådana skogsvårdsåtgärder, som avsåge anskaffandet
av återväxt genom naturlig föryngring, detta dock under förut
-
Yttranden
ifver domänstyrelsens
utlåtande
d. */«
1925.
Ortsmyndig
heter.
56 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
sättning, att det kunde ske mot skäliga kostnader. Någon direkt motivering
för reproduktionsskyldighetens begränsning på detta sätt hava domänfullmäktige
ej anfört, men hava de framhållit svårigheterna att i här avsedda
trakter erhålla dugligt arbetsfolk och lämpligt skogsfrö, de stora kostnader,
som alltid måste bliva förenade med arbeten i trakter, som saknade goda
kommunikationer, samt den brist på erfarenhet, som förelåge, då det gällde
kala skogsmarkers återförsättande i skogbart skick inom ifrågavarande svårföryngrade
skogar. Domänfullmäktige hava även betonat, att utsyningen å
de skogar, som komme att kvarstå under lappmarkslagen, borde utföras med
tanke på erhållande av naturlig föryngring samtidigt som skogsägarens
ekonomiska intressen i största möjliga grad tillgodosåges.
I de yttranden, som i ärendet avgivits efter framläggandet av domänstyrelsens
förslag i utlåtandet den 3 april 1925, hava förenäpinda länsstyrelser,
landsting och hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt skogsvårdsstyrelsen
i Kopparbergs län samtliga tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan
erinran, länsstyrelsen, hushållningssällskapets förvaltningsutskott och skogsvårdsstyrelsen
i Kopparbergs län dock med det förbehåll, att ägare av svårföryngrade
skogar allenast borde, på sätt domänfullmäktige föreslagit, kunna
åläggas sådana skogsvårdsåtgärder, som avsåge anskaffande av naturlig återväxt.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län har
vidhållit sin förut intagna ståndpunkt, att ägarna av skogar under lappmarkslagen
borde underkastas reproduktionsskyldighet allenast under förutsättning,
att de i fråga om möjlighet att erhålla ekonomiskt bistånd till
skogs vårdsarbetens utförande likställdes med ägarna av skogar under skogsvårdslagen.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län har beträffande
domänstyrelsens ifrågavarande förslag anfört, bland annat:
Förslaget förtjänade helt visst de lagstiftande myndigheternas uppmärksamhet,
så mycket mer som den ofta obetydliga behållningen från de periodvis
återkommande utsyningarna i allmänhet icke varit tillräcklig för att
befordra en god skogsvård på här avsedda fastigheter inom länet, för vilka
skogsvårdsmedel lagligen icke heller finge användas. I den skäliga form,
förslaget framförts, torde det också kunna påräkna stöd av en stadgad folkmening
i betraktande av de bestämmelser, som i förevarande avseende redan
gällde i fråga om övriga skogar inom länet under enskild äganderätt. Man
torde också på goda grunder kunna förutsätta, att skogsstatens tjänstemän
sutte inne med sakkunskap att vid utsyningsförrättningar tillvarataga alla
möjligheter till naturlig föryngring, vilket ju här åsyftades.
Landstinget i Västerbottens län har uttalat, att de av domänstyrelsen i
förevarande avseende angivna grundsatserna syntes landstinget vara riktiga
samt att på dessa grundsatser byggda bestämmelser ej gåve anledning till
farhågor för ett onödigt ingripande i den enskilde skogsägarens handlingsfrihet,
under förutsättning att de erhölle en förståndig och praktisk tilllämpning.
57
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
Landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens
län hava anfört, att i förslaget tillbörlig hänsyn tagits till skogsägarnas
ekonomiska intressen samt att de ifrågasatta åtgärderna i intet avseende
syntes bliva för skogsägarna mera betungande än vad fallet bleve, om en
del av ifrågavarande skogar skulle inordnas under skogsvårdslagen.
Norrlands skogsvårdsförbund har tillstyrkt domänstyrelsens ifrågavarande Norrlands
förslag under förutsättning, att sådana föreskrifter meddelades, som i möjligaste
mån garanterade, att den praktiska sakkunskapen och erfarenheten bleve
vederbörligen beaktade såväl vid stämplingarnas utförande som ock vid avgivandet
av föreskrifterna rörande reproduktionen.
Sveriges skogsägareförbund har uttalat, att domänstyrelsens i utlåtandet Sverige* skogsden
3 april 1925 framlagda förslag om införande av återväxtbestämmelser ägareförbund.
i lappmarkslagen kunde bliva praktiskt genomförbart och ej behövde leda
till allt för betungande konsekvenser för skogsägarna, om det tillämpades
med den största moderation och försiktighet. Skulle emellertid, vilket man
hade anledning befara, så ej alltid bliva fallet, komme detta förslag att få
praktiskt ohållbara följder, i det att det komme att tvinga skogsägarna att
nedlägga oskäliga kostnader för att uppdraga och underhålla återväxter på
marker, som icke kunde bära dylika kostnader och beträffande vilka metoderna
för återväxts uppdragande ännu voro föga kända och prövade. Förbundet
hyste därför den största tvekan rörande lämpligheten att för närvarande
genomföra domänstyrelsens förslag.
Domänstyrelsen har i utlåtandet den 22 oktober 1925 bemött förenämnda
yrkanden, att reproduktionsskyldigheten beträffande svårföryngrade skogar
måtte begränsas till att avse allenast åtgärder för anskaffande av naturlig
föryngring, samt därvid anfört:
Domänstyrelsens
utlåtande
d. ”/it. 1925.
Styrelsen vore av den uppfattningen, att å svårföryngrade marker föryngringen
borde i allra största omfattning åstadkommas på naturlig väg,
men då ett i lagen intaget ovillkorligt stadgande om föryngringens bedrivande
å berörda marker på dylikt sätt skulle omöjliggöra att med skäliga
kostnader på konstlad väg understödja den naturliga föryngring, som icke
visade sig tillfyllest, ansåge sig styrelsen böra avstyrka intagandet av en
dylik ovillkorlig bestämmelse i lagen.
Av den i ärendet förebragta utredningen framgår otvetydigt, att genom- Departementsförandet
av en rationell skogsvård beträffande de under lappmarkslagen chefen.
lydande skogar med nödvändighet kräver eu omfattande verksamhet för
tryggande av återväxten å berörda skogar. I detta avseende iir särskilt att
märka, att dessa skogar alltjämt i stor utsträckning bestå av gamla och
oväxtliga bestånd, vilka så snart ske kan böra ersättas med nya och växtkraftiga
sådana. Fn dylik omföring, som i motiven till lappmarkslagen
58
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
angives vara det viktigaste målet för hushållningen i fråga om här avsedda
skogar, kan emellertid givetvis ej försiggå, utan att man sörjer för att ny
skog kommer i den avverkades ställe. Med hänsyn till de mindre gynnsamma
skogsbiologiska förhållandena i nu ifrågavarande trakter kan en
verksamhet i detta syfte, om den skall leda till avsett resultat, uppenbarligen
ej ske enbart genom åtgärder för ernående av naturlig föryngring utan
måste även inriktas på direkta kulturåtgärder.
I sin nuvarande lydelse är emellertid lappmarkslagen ej ägnad att befordra
en effektiv dylik verksamhet. Lagen vilar på den grunduppfattning, att, så
länge avverkningen å ifrågavarande skogar bedrives efter sakkunnig utsyning,
en tillfredsställande återväxt skall kunna erhållas genom naturens egen
försorg. I lagen har denna uppfattning dock ej konsekvent genomförts, utan
hava däri upptagits även vissa bestämmelser, som åsyfta att framtvinga
direkta reproduktionsåtgärder från skogsägarens sida. Såsom förut berörts,
innebära dessa bestämmelser, i vad de avse skogsmark med normala återväxtförhållanden,
att vidtagandet av dylika åtgärder må av vederbörande
myndighet föreskrivas såsom villkor för erhållande av förhöjning i det
ordinarie avverkningsbeloppet eller angivas såsom behövliga. Även om lagen
härvid torde förutsätta, att lämnat tillstånd till förhöjning i avverkningsbeloppet
ej skall träda i tillämpning, förrän de av myndigheten föreskrivna
återväxtåtgärderna av skogsägaren utförts, är dock verkställandet av dessa
åtgärder helt beroende på skogsägarens egen vilja. Såsom av utredningen
framgår, har rätten att erhålla berörda förhöjning i avverkningen ofta ej
visat sig ägnad att förmå skogsägaren att utföra de föreskrivna åtgärderna.
Beträffande åter skogsmark, där till följd av markens försumpning eller brist på
fröträd eller andra omständigheter naturlig återväxt är väsentligt försvårad,
hava lagens återväxtbestämmelser en annan innebörd än nu angivits. I
fråga om dylik mark innebära dessa, att utförandet av erforderliga reproduktionsåtgärder
må föreskrivas såsom villkor för erhållande överhuvudtaget
av utsyning. Beträffande mark av nyss angivna beskaffenhet förutsätter
sålunda lappmarkslagen, att varje avverkning för annat ändamål än husbehov
principiellt bör medföra skyldighet att vidtaga erforderliga återväxtåtgärder,
och intager lagen alltså i fråga om sagda mark i förevarande
avseende en ståndpunkt, som nära ansluter sig till skogsvårdslagen. Lappmarkslagen
innehåller emellertid ej några stadganden, huru de återväxtföreskrifter,
som beträffande dylik mark meddelas av vederbörande myndighet,
skola verkställas, i följd varav det synes tveksamt, huruvida och på
vad sätt verkställighet av desamma må äga rum. Därjämte är att märka,
att nyss angivna innebörd av dessa bestämmelser ej kommit till klart uttryck
i lagen och dess motiv, vadan bestämmelserna i fråga om här avsedd mark
ej sällan torde blivit föremål för oriktig tillämpning.
En ändring av lappmarkslagen i förevarande hänseende, åsyftande dess
komplettering med uttryckliga och verksamma reproduktionsbestämmelser,
är sålunda, på sätt ock i de avgivna yttrandena kraftigt betonats, i hög
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
59
grad av behovet påkallad. Frågan härom har givetvis vunnit ökad aktualitet,
sedan genom 1923 års skogsvårdslag och de däri vid 1924 och 1925 års
riksdagar beslutade ändringar en effektiv reproduktionsskyldighet stadgats
för, i stort sett, alla enskilda skogar i landet utom lappmarkslagens giltighetsområde.
För avhjälpande av berörda brist i lappmarkslagen har domänstyrelsen i
ärendet framlagt ett förslag, enligt vilket ifrågavarande skogar skulle underkastas
väsentligen enahanda reproduktionsskyldighet, som enligt skogsvårdslagen
gäller för svårföryngrade skogar, dock att sagda skyldighet i fråga
om skogar under lappmarkslagen skulle föreligga allenast efter avverkning
för annat ändamål än husbehov samt ej äga tillämpning beträffande vissa
områden, där särskilda svårigheter mötte för erhållande av återväxt.
Innan jag ingår på en granskning av berörda förslag från skogliga synpunkter,
torde böra erinras, att den omständigheten, att ägarna till de under
lappmarkslagen lydande enskilda fastigheter hava allenast begränsad dispositionsrätt
till skogen å dessa, ej torde kunna anses innefatta något hinder att
beträffande samma fastigheter föreskriva reproduktionsskyldighet. Nämnda
dispositionsrätt bör nämligen lika väl som annan enskild rätt kunna underkastas
inskränkningar i det allmännas intresse. Ej heller torde från principiell
synpunkt någon betänklighet möta att föreskriva dylik skyldighet i
fråga om de kronan tillhöriga fastigheter, som lyda under lappmarkslagen.
Den nyttjanderätt till skogen å dessa fastigheter, som tillkommer vederbörande
åbor, är praktiskt taget lika omfattande som den dispositionsrätt,
vilken tillerkänts ägare av berörda enskilda fastigheter. Det synes därför
vara följdriktigt, att de förra åläggas samma skyldigheter i förevarande
avseende som de senare. I detta sammanhang torde även böra framhållas,
att åborna å de kronohemman och krononybyggen, som lyda under lappmarkslagen,
äga en väsentligt vidsträcktare nyttjanderätt till skogen än åbor
å andra dylika hemman.
Vidare torde böra framhållas, att lappmarkslagens föreskrifter om utsyningstvång
givetvis ej, såsom från vissa håll ifrågasatts, kunna anses utgöra
något hinder för förslagets genomförande. På sätt domänstyrelsen erinrat,
har i skogsvårdslagen reproduktionsskyldighet föreskrivits beträffande svårföryngrade
skogar, oaktat å dessa avverkning för annat ändamål än husbehov
allenast må äga rum efter vederbörande skogsvårdsstyrelses tillstånd,
vid vars meddelande utsyning i allmänhet skall verkställas. Det torde ock
vara uppenbart, att tillämpandet av utsyningstvång för här avsedda skogar
bör vara ägnat att begränsa de reproduktionsåtgärder, som efter därå verkställda
avverkningar böra vidtagas, till ett minimum. Utsyningstvånget är
sålunda så långt ifrån att vara ett hinder för införande av reproduktionsskyldighet
i fråga om dessa skogar, att det tvärtom utgör ett stöd för en
dylik åtgärd.
Såsom i det föregående omnämnts, har domänstyrelsens förslag i förevarande
avseende i allmänhet tillstyrkts i de i ärendet avgivna yttrandena.
60
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
Från vissa håll hava dock uttalats tvivel om lämpligheten att genomföra
förslaget under erinran, att med hänsyn till de ogynnsamma skogsbiologiska
förhållanden, som i allmänhet rådde inom lappmarkslagens giltighetsområde,
stora svårigheter mötte att där trygga återväxten medelst kulturåtgärder.
Det kunde därför befaras, att förslagets upphöjande till lag skulle medföra
synnerligen betungande konsekvenser för vederbörande skogsägare.
Vid bedömandet av domänstyrelsens förevarande förslag med hänsyn till
de inom lappmarkslagens giltighetsområde rådande skogsbiologiska förhållandena
torde till en början höra erinras, att enligt utredningen i ärendet
den övervägande delen av skogarna inom nämnda område äro av svårföryngrad
natur. Allenast de under lagen lydande skogar, som äro belägna
utom lappmarkerna samt Sårna och Idre socknar, vilka skogar, såsom förut
nämnts, omfatta en areal av tillhopa 398,076 hektar, samt vissa relativt
mindre skogsområden inom berörda delar av landet torde i föryngringshänseende
i stort sett vara likställda med de skogar, å vilka skogsvårdslagens
allmänna bestämmelser äga tillämpning. Någon utredning om arealen
av sistnämnda områden föreligger ej i ärendet. Vad angår de under lappmarkslagen
lydande svårföryngrade skogar äro väl återväxtförhållandena å
dessa i vissa fall ännu ogynnsammare än å motsvarande skogar under
skogsvårdslagen, men torde berörda förhållanden dock ej, såvitt angår de
nedom odlingsgränsen belägna svårföryngrade skogar under lappmarkslagen,
vara sådana, att åstadkommande av föryngring genom kulturåtgärder i regel
är uteslutet. Detta framgår bland annat därav, att dylika åtgärder utföras
i ganska betydande omfattning inom här avsedda trakter såväl å vissa
enskilda som å statens skogar. Jag åberopar särskilt härutinnan vad Sveriges
skogsägareförbund i detta avseende anfört. Det torde för övrigt ej böra
anses uteslutet, att även å vissa marker, där nu konstlad föryngring icke
är möjlig, sådan inom ej allt för avlägsen framtid skall kunna ernås, i den
mån större erfarenhet vinnes om de för dessa delar av landet lämpligaste
kulturmetoderna. I detta sammanhang torde även böra erinras, att genom
den förbättring i avsättningsmöjligheterna för virke från ifrågavarande
trakter, som under senare tid ägt rum, de ekonomiska förutsättningarna för
vidtagandet av kulturåtgärder å dessa blivit väsentligt gynnsammare än
tidigare.
Det nu anförda gäller icke, såsom redan antytts, de under lappmarkslagen
lydande skogar, som äro belägna ovan odlingsgränsen. Å dessa torde de
skogsbiologiska förhållandena i regel få anses utesluta anskaffandet av återväxt
på konstlad väg. Då emellertid frågan, huruvida och i vad mån sistnämnda
skogar böra underkastas reproduktionsskyldighet lämpligen bör
behandlas i sammanhang med spörsmålet om undantagandet av vissa områden
från dylik skyldighet, där sådan principiellt tinnes böra stadgas beträffande
lappmarkslagens giltighetsområde, torde jag här kunna bortse från
nyssberörda skogar.
Av vad sålunda anförts torde framgå, att i stort sett hinder ej kan anses
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
61
möta med hänsyn till de inom lappmarkslagens giltighetsområde rådande
skogshiologiska förhållandena att beträffande detta område föreskriva skyldighet
att vidtaga återväxtåtgärder.
Vid prövningen av domänstyrelsens förevarande förslag torde vidare höra
undersökas, huruvida den reproduktionsskyldighet, som enligt skogsvårdslagen
gäller för däri avsedda svårföryngrade skogar beträffande avverkning
för annat ändamål än husbehov, kan anses lämpad att vinna tillämpning
även beträffande skogarna under lappmarkslagen.
Vid en dylik undersökning bör uppmärksammas, att den i skogsvårdslagen
stadgade reproduktionsskyldigheten givits ett sådant innehåll, att den
kan anpassas efter de olika skogshiologiska förutsättningar, som å skilda
trakter förefinnas. Lagens allmänna karaktär och de rådande skogliga förhållandena
i landet hava gjort detta till en nödvändighet. I 9 § av skogsvårdslagen
ålägges skogsägaren sålunda, då efter verkställd avverkning behov
av återväxtåtgärder föreligger, att vidtaga sådana åtgärder, som erfordras
för att nöjaktig återväxt inom skälig tid efter avverkningen kommer att
finnas å det avverkade området, och framgår av paragrafens avfattning,
att vid avgörande av frågan, huruvida viss återväxt är nöjaktig eller ej,
hänsyn skall tagas till de å orten rådande naturförhållandena. Därjämte
är att märka, att lagstiftaren beträffande de under lagen lydande svårföryngrade
skogar genom särskilda avverkningsregler förebyggt, att vidtagande
av reproduktionsåtgärder efter verkställda avverkningar bliver för
skogsägaren alltför betungande. I detta avseende har sålunda i 19 §. 2
punkten av lagen föreskrivits, att å nyssangivna skogar — därå, såsom
förut antytts, avverkning för annat ändamål än husbehov får äga rum allenast
efter tillstånd av vederbörande skogsvårdsstyrelse — avverkning i den
omfattning, att särskilda åtgärder erfordras för återväxtens betryggande, allenast
må medgivas, om sådana åtgärder kunna företagas utan oskäliga kostnader.
Vid prövning av fråga om dylikt tillstånd skall skogsvårdsstyrelsen sålunda
undersöka, huruvida de återväxtåtgärder, som erfordras efter avverkningen,
kunna företagas för skäliga kostnader, varmed torde förstås kostnader, som
äro skäliga i förhållande till det framtida ekonomiska resultatet av åtgärderna,
och, om detta ej är fallet, vägra tillstånd till avverkningen.
Vidare har i förevarande syfte i 5 § av lagen stadgats, att avverkning i
äldre skog ej må bedrivas på sådant sätt, att skogens återväxt äventyras.
Berörda stadgande, som gäller även andra skogar än svårföryngrade, innebär,
att i trakt, där konstlad föryngring ej kan erhållas eller där det är
ovisst, huruvida detta kan ske, avverkning skall verkställas så, att en tillfredsställande
återväxt efter avverkningen kan erhållas genom naturens
egen försorg.
Med sitt i förevarande avseende framställda förslag torde domänstyrelsen
hava åsyftat, att i lappmarkslagen skulle upptagas såväl den allmänna bestämmelsen
om reproduktionsskyldighet i 9 § skogsvårdslagen, i vad denna
avser sådan avverkning, som nyss sagts, som berörda avverkningsregel i
62
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
19 § 2 punkten av samma lag. Vad angår omförmälda bestämmelse i 5 §
skogsvårdslagen har domänstyrelsen föreslagit, att i stället för densamma
skulle i lappmarkslagen införas en föreskrift av innehåll, att avverkning
för annat ändamål än husbehov skulle planeras och utföras så, att alla
förutsättningar för erhållande av föryngring på naturlig väg tillvaratoges.
Vid tillämpning å här avsedda skogar av den av domänstyrelsen föreslagna
reproduktionsskyldigheten skulle sålunda full hänsyn kunna tagas till å
dem rådande naturförhållanden samt sådana förutsättningar gälla för skyldighetens
inträde, att åläggandet av oskäligt betungande återväxtåtgärder ej
skulle ifrågakomma. I sistberörda avseende bör särskilt uppmärksammas,
att skäligheten av de kostnader, som krävas för utförandet av erforderliga
återväxtåtgärder efter avverkning, beträffande här avsedda skogar givetvis
skulle bedömas med hänsyn därtill, att det ekonomiska resultatet av dessa
åtgärder i fråga om samma skogar i allmänhet är mindre gynnsamt än
inom de delar av landet, där skogsvårdslagen gäller. Vid en dylik prövning
bör tydligen särskilt komma i betraktande, att risken för återväxtens
skadande genom naturhändelser i regel är större inom lappmarkslagens
giltighetsområde än inom rikets övriga delar.
Vad särskilt angår domänstyrelsens förslag om intagande i lappmarkslagen
av föreskrift därom, att avverkning för annat ändamål än husbehov
skulle planeras och utföras på sådant sätt, att alla förutsättningar för erhållande
av föryngring på naturlig väg tillvaratoges, torde detta ej innebära,
att man vid dylik avverkning städse skulle eftersträva erhållandet
av återväxt genom naturens egen försorg. Enligt den för förslaget anförda
motivering torde detsamma få anses åsyfta, att vid avverkning, som nyss
sagts, naturlig föryngring borde eftersträvas, allenast därest skogshiologiska
eller ekonomiska skäl talade därför. I sådana fall åter, då berörda reproduktionssätt
ej ställde sig biologiskt eller ekonomiskt gynnsammare än
föryngring genom kulturåtgärder, torde enligt förslaget vederbörande myndighet
böra äga att fritt pröva frågan, vilketdera reproduktionssättet efter
avverkningen skulle tillämpas. Domänstyrelsen torde sålunda ej hava avsett
att genom berörda förslag giva den naturliga föryngringen ett principiellt
företräde framför den på konstlad väg åstadkomna. Med sålunda
angiven innebörd av ifrågavarande bestämmelse torde densamma emellertid
ej stadga något annat än vad som redan gäller enligt lappmarkslagens nuvarande
avverkningsregler, sådana dessa utformats i 5 § av lagen. Då
dessa regler vid den nu ifrågasatta revisionen av lagen torde böra bibehållas,
synes upptagande i lagen av en särskild föreskrift av det av domänstyrelsen
föreslagna innehåll ej vara erforderligt.
Därest lappmarkslagens berörda avverkningsregler givas nu angiven innebörd,
följer därav, att, därest å någon trakt inom lagens giltighetsområde
naturförhållandena äro sådana, att konstlad föryngring ej kan erhållas eller
ovisshet råder, huruvida detta kan ske, avverkning å sagda trakt skall verkställas
med iakttagande därav, att erforderlig återväxt kan vinnas genom
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
63
naturens egen försorg. I dylika fall skulle sålunda någon tillämpning av
den föreslagna reproduktionsskyldigheten ej ifrågakomma. De farhågor, som
från visst håll uttalats därom, att ett införande av dylik skyldighet beträffande
här avsedda skogar skulle medföra, att skogsägarna i många fall
komme att åläggas reproduktionsåtgärder, som sedermera visade sig misslyckade
eller resultatlösa, torde sålunda vara ogrundade.
Med hänsyn till vad sålunda anförts torde tillämpningen av ifrågavarande
reproduktionsskyldighet å de under lappmarkslagen lydande skogar ej komma
att för vederbörande skogsägare medföra några oskäliga bördor eller att för
dem i stort sett verka mera betungande än för innehavarna av svårföryngrade
skogar under skogsvårdslagen. I likhet med domänstyrelsen finner
jag sålunda ifrågavarande skyldighet i princip väl lämpad att utsträckas
till att gälla för skogarna under lappmarkslagen.
Enligt den i 9 § skogsvårdslagen upptagna bestämmelsen om reproduktionsskyldighet
åligger skogsägaren såsom särskild förpliktelse att vidmakthålla
den återväxt, som uppkommit å avverkat område, tills densamma nått
den utveckling, att den ej längre är att räkna såsom plantskog. Domänstyrelsens
förevarande förslag avser, att även denna förpliktelse skulle utsträckas
att gälla inom lappmarkslagens giltighetsområde. Med hänsyn till
den skadegörelse, som inom nyssnämnda område åstadkommes i plantskogen
av beteskreatur och renar samt genom angrepp av snöskyttesvampen, har
emellertid domänstyrelsen föreslagit, att vederbörande skogsägare skulle beredas
möjlighet att, där sagda skyldighet i särskilda fall bleve synnerligen
betungande, erhålla skälig begränsning därav. Enligt domänstyrelsens mening
borde befogenhet att pröva frågor härom tillkomma vederbörande överjägmästare.
Även i denna del har domänstyrelsens förslag i allmänhet lämnats utan
erinran i de avgivna yttrandena. Från Sveriges skogsägareförbunds sida
har emellertid hävdats, att nyssangivna skyldighet överhuvud ej borde vinna
tillämpning inom lappmarkerna, så länge gemensamhetsbete bedreves därstädes.
Beträffande domänstyrelsens förslag i förevarande avseende tillåter jag
mig erinra, att hinder ej ansetts möta att stadga ifrågavarande skyldighet
för de under skogsvårdslagen lydande skogar inom Västerbottens och Norrbottens
läns kustland samt inom Jämtlands län, oaktat gemensamhetsbete å dessa skogar,
såsom domänstyrelsen framhållit, förekommer i väsentligen samma utsträckning
som å skogarna under lappmarkslagen. Vidare bör uppmärksammas,
att enligt § 5 mom. 3 i förordningen den 21 december 1857 om stängselskyldighet
m. m. Kungl. Maj:t äger meddela föreskrift om inskränkning i
gemensamhetsbetet beträffande visst län eller viss del av län, där sådant för
skogsåterväxtens skyddande prövas erforderligt, och lärer Kungl. Maj:t ej
underlåta att utöva denna befogenhet, därest efter lappmarkslagens komplettering
med här avsedda återväxtbestämmelser något mera allmänt behov av
64 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
en reglering av sagda bete inom lappmarkerna i nyss angivna syfte skulle
framträda.
På grund härav och då hinder ej heller eljest torde möta mot tillämpning
av förevarande skyldighet inom lappmarkslagens giltighetsområde finner jag
i likhet med domänstyrelsen sagda skyldighet höra utsträckas att gälla därstädes.
Härvid torde dock, på de av domänstyrelsen därutinnan anförda
skäl, möjlighet böra beredas vederbörande skogsägare att i särskilda fall
kunna erhålla skälig begränsning av skyldigheten. Befogenheten att pröva
dylika frågor torde dock med hänsyn till vikten av enhetlig tillämpning i
detta avseende böra tillkomma domänstyrelsen i stället för vederbörande
överjägmästare.
Såsom förut nämnts skulle enligt domänstyrelsens förenämnda förslag husbehovsavverkning
å här avsedda skogar ej medföra reproduktionsskyldighet.
Domänstyrelsen har härutinnan framhållit, att införande av dylik skyldighet
knappast för närvarande vore erforderligt med hänsyn dels till de stora
skogsanslag, som tilldelats ifrågavarande fastigheter, dels till sättet för husbehovsavverkningens
utförande och dels till den rätt långa föryngringstid man
under alla förhållanden måste räkna med.
Rent principiellt sett torde det visserligen näppeligen kunna anses befogat
att i förevarande avseende göra någon skillnad mellan liusbehovsavverkning
och annan avverkning, och har detta ej heller skett i skogsvårdslagen. Av
praktiska skäl torde emellertid domänstyrelsens förslag härutinnan böra följas.
Därest reproduktionsskyldigheten skulle utsträckas att gälla även efter husbehovsavverkning
å dessa skogar, skulle detta förutsätta, att jämväl denna
avverkning ställdes under tillsyn av skogsstatens tjänstemän. En dylik tillsyn
skulle emellertid i ej obetydlig grad öka kostnaderna för lappmarkslagens
administration samt därjämte näppeligen i alla fall kunna göras fullt effektiv.
Den skulle sannolikt även av skogsägarna uppfattas såsom ett onödigt ingrepp
i deras hävdvunna rätt att fritt avverka husbehovsvirke. Med hänsyn
härtill och då, såsom domänstyrelsen framhållit, något större behov av
återväxtåtgärder efter ifrågavarande avverkningar ej torde föreligga, biträder
jag domänstyrelsens förslag härutinnan.
Jag tillstyrker alltså, att de under lappmarkslagen lydande skogar principiellt
underkastas reproduktionsskyldighet efter avverkning för annat ändamål
än husbehov i enahanda omfattning, som enligt skogsvårdslagen gäller
beträffande svårföryngrade skogar, dock med den jämkning, att domänstyrelsen
tillerkännes befogenhet att i särskilt betungande fall medgiva skälig
begränsning i skyldigheten att vidmakthålla plantskog. Såsom förut nämnts,
förutsätter jag härvid, att lappmarkslagens avverkningsregler kompletteras
med en bestämmelse, motsvarande omförmälda stadgande i 19 § 2 punkten
skogsvårdslagen.
Jag övergår härefter till frågan, huruvida reproduktionsskyldighet beträffande
här avsedda skogar bör stadgas efter sådan skada, som omförmäles
i 10 § 1 mom. skogsvårdslagen, och torde jag härvid först få till behandling
65
Kung!. Maj:ts proposition Nr 43
upptaga spörsmålet om föreskrivande av sådan skyldighet efter skada, som
uppkommit genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning eller annan dylik
händelse.
Såsom förut berörts, har domänstyrelsen avstyrkt införande av reproduktionsskyldigliet
beträffande ifrågavarande skogar efter skada av sistangivna
beskaffenhet under framhållande, att, därest skadan vore av ringa omfattning
och virket kunde tillgodogöras för husbehov, reproduktionsskyldighet efter avverkningen
ej borde inträda, varemot, om skadan vore större och virket måste
avverkas för försäljning, reproduktionsskyldighet förelåge redan på grund
av den föreslagna bestämmelsen om skyldighet att sörja för återväxt efter
avverkning för annat ändamål än husbehov.
Enligt den av domänstyrelsen sålunda intagna ståndpunkt skulle en avverkning,
som å ifrågavarande skogar företagits i anledning av en å skogen
inträffad skada av förevarande beskaffenhet, principiellt medföra reproduktionsskyldighet
i samma omfattning som en vanlig avsaluavverkning. Detta
skulle innebära, att skogsägarna inom lappmarkslagens giltighetsområde
efter här avsedd skada skulle åläggas en vidsträcktare reproduktionsskyldighet
än som i motsvarande fall stadgats för innehavare av skogar under
skogsvårdslagen. Enligt sistnämnda lag har nämligen reproduktionsskyldigheten
i detta fall, under förutsättning att markägaren ej själv vållat skadan,
begränsats till viss maximikostnad, som står i förhållande till värdet av de
träd, som drabbats av skadan, samt den ersättning, som markägaren i anledning
av skadan uppburit eller kunnat uppbära. Det synes uppenbart,
att skogsägarna i här avsedda trakter ej böra underkastas en mera omfattande
reproduktionsskyldighet i förevarande avseende än den, som sålunda
föreskrivits i skogsvårdslagen. Vidare torde böra framhållas, att
enligt domänstyrelsens ståndpunkt reproduktionsskyldigheten skulle inträda
allenast i det fall, då avverkning efter skadan ägt rum. Därest skadan,
såsom vid skogsbrand kan vara fallet, haft den omfattning, att all skog å
det skadade området förstörts och sålunda någon avverkning därå efter
skadan ej ifrågakommer, skulle markägaren alltså ej hava någon som
helst skyldighet att sörja för återväxtens tryggande å området, oaktat givetvis
i detta fall behovet av åtgärder i berörda syfte är särskilt trängande.
Visserligen är, där skadan haft sådan verkan som nyss sagts, den här avsedda
reproduktionsskyldigheten av större praktisk betydelse allenast för det
jämförelsevis sällsynta fall, att markägaren själv vållat skadan, men synes
detta ej utgöra någon anledning att beträffande ifrågavarande skogar göra
någon principiell åtskillnad i förevarande avseende mellan skada med sådan
verkan, som nyss sagts, och annan här avsedd skada. Slutligen torde höra
betonas, att, då skadegörelser genom brand, storm, snötryck och andra dylika
händelser ingalunda äro sällsynta inom lappmarkslagens giltighetsområde
samt därstädes stundom nå eu ödesdiger omfattning, det från skogsvårdens
synpunkt är synnerligen önskvärt, att beträffande detta område reproduktionsskyldighet
stadgas efter sådana skador. På grund härav och dä den
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 38 hd fl. (Sr /di.)
5
66 Kung!. Maj:ts proposition Nr 43.
begränsade skyldighet härutinnan, som föreskrivits i skogsvårdslagen, måste
anses väl lämpad att vinna tillämpning även inom sagda område, tillstyrker
jag, att samma skyldighet förlänas giltighet jämväl inom detta.
Vad härefter angår frågan om stadgande av reproduktionsskyldighet för
ifrågavarande skogar efter övriga i 10 § 1 mom. skogsvårdslagen angivna
skador eller skador, som uppkommit genom betning av hemdjur eller
åverkan, har domänstyrelsen, såsom förut nämnts, även i detta fall ställt
sig på en avstyrkande ståndpunkt. Domänstyrelsen har till stöd härför
anfört, att frågan om skadegörelse å skog genom betning för ifrågavarande
trakter vore synnerligen komplicerad samt att åverkan å här avsedda
skogar icke förekomme i den omfattning eller vore av den art, att
reproduktionsskyldighet efter sådan skada mera allmänt kunde sägas vara
behövlig.
Vid bedömandet av denna fråga bör uppmärksammas, att behov av reproduktionsskyldighet
efter skada genom betning av hemdjur otvivelaktigt föreligger
även för de under lappmarkslagen lydande skogar. Då domänstyrelsen
hävdat, att frågan om dylik skadegörelse beträffande dessa skogar
vore synnerligen komplicerad, torde styrelsen härmed i främsta rummet hava
avsett, att skogsmarken inom lappmarkslagens giltighetsområde i betydande
omfattning vore ohägnad samt i följd härav jämlikt gällande stängselförordning
upplåten till gemensamt mulbete. Med anledning härav tillåter
jag mig åberopa vad jag nyss anfört till stöd för utsträckande till sagda
område av förenämnda skyldighet att vidmakthålla plantskog, varav torde
framgå, att med hänsyn till berörda gemensamma mulbete någon betänklighet
ej bör möta att underkasta här avsedda skogar sådan reproduktionsskyldighet,
som nyss sagts. Vidare torde domänstyrelsen med berörda uttalande
hava åsyftat, att lapparna enligt lagen den 1 juli 1898 (nr 66)
angående de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige äga att nyttja
skogsmarkerna i lappmarkerna till bete för sina renar. Då det emellertid
torde vara uppenbart, att dylik betning ej är att hänföra till sådan betning
av hemdjur, som här avses, kan ifrågavarande reproduktionsskyldighet ej
anses gälla sådan skada å skogen, som åstadkommes genom renbetet. Vad
slutligen angår skadegörelse genom åverkan synes ingen anledning förefinnas
att, därest reproduktionsplikt beträffande ifrågavarande skogar i allmänhet
stadgas efter de i 10 § 1 mom. skogsvårdslagen angivna skador,
därvid särskilt undantaga sådan, som uppkommit genom åverkan. Jag finner
mig på grund härav böra förorda, att även med avseende ä sådan skada å
skog, som uppkommit genom betning av hemdjur eller åverkan, reproduktionsskyldighet
stadgas för dessa skogar i den omfattning, som angives i
10 § 1 mom. skogsvårdslagen.
Enligt 2 mom. av sistnämnda lagrum äger skogsvårdsstyrelsen i vissa fall
på ansökan medgiva skälig begränsning av den där stadgade reproduktionsskyldigheten.
En motsvarande bestämmelse synes böra meddelas även beträffande
ifrågavarande skogar, därest dessa underkastas nyss angivna skyl
-
67
Kungi. Maj:ts proposition Nr 43.
dighet. Berörda befogenhet torde dock härvid böra utsträckas att gälla alla
fall, då sådan skyldighet skulle föreligga, och torde densamma, i likhet med
omförmälda befogenhet att medgiva begränsning i skyldigheten att vidmakthålla
plantskog, böra tillkomma domänstyrelsen.
Jag torde i detta sammanhang få upptaga frågan, vem ansvaret att vidtaga
återväxtåtgärder bör åvila, då sådana enligt de nu tillstyrkta reproduktionsbestämmelserna
erfordras.
I de avgivna yttrandena har detta spörsmål ej varit föremål för behandling.
Någon tvekan synes emellertid näppeligen kunna råda därom, att den i skogsvårdslagens
11 § första stycket i detta avseende stadgade allmänna regel
bör vinna tillämpning även beträffande de under lappmarkslagen lydande
enskilda skogar och att berörda ansvar sålunda i fråga om dessa bör åvila
markägaren. Vad åter angår de allmänna skogar, för vilka lagen gäller,
torde, såsom förut framhållits (sid. 47), giltiga skäl föreligga att låta vederbörande
åbor bära detta ansvar.
Har å skog, som är underkastad lappmarkslagen, avverkning företagits
av tidigare ägare eller åbo eller av avverkningsrättshavare, torde i fråga om
skyldighet för denne att gentemot vederbörande myndighet svara för de
återväxtkostnader, som föranledas av avverkningen, samt rätt för honom att
av fastighetens ägare eller åbo söka åter vad han för sådant ändamål utgivit
böra gälla enahanda regler, som enligt 11 § andra stycket skogsvårdslagen
i motsvarande fall äga tillämpning i fråga om de under denna lag
lydande skogar.
Såsom i det föregående antytts, har domänstyrelsen föreslagit, att vissa
inom här avsedda trakter belägna områden, där särskilda svårigheter mötte
för erhållande av återväxt, skulle undantagas från den ifrågasatta reproduktionsskyldigheten.
Domänstyrelsen har i detta avseende anfört.
I en reviderad lappmarkslag erfordrades givetvis bestämmelser beträffande
sådana skogar, vilka hade karaktären av skyddsskog och å vilka skogsbruket
icke kunde sägas vara bärigt, då dels skogen ej finge gagna ett privatekonomiskt
intresse utan skulle skötas med hänsyn till andra intressen, dels
reproduktionskostnaderna kunde stiga till högre belopp än det avverkade
virkets värde. Beträffande sistnämnda slag av skogar finge styrelsen erinra
om vad styrelsen i berörda hänseende framhållit i ett av styrelsen avgivet
utlåtande den 31 december 1923 i fråga om lagstiftning för skyddsskogar.
I detta utlåtande hade styrelsen ifrågasatt, att ägarna av dylika skogar —
med hänsyn till skogarnas uppgift att vara ett skydd mot fjällgränsens nedgående,
varigenom de icke finge tjäna något sådant intresse, som nyss sagts,
och skogsbrukets ringa bärighet — icke skulle vara skyldiga att själva utföra
några reproduktionsåtgärder, utan att den allmänna skyldigheten att
svara för sådana åtgärder skulle av ägarna utgöras i form av en något
Frågan,
vem reproduktionsskyldigheten
bör
åligga m. m.
Undantagande
av vissa
områden från
reproduktions
skyldighet.
Domän
styrelsen.
68
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
förhöjd skogsvårdsavgift, samt att själva utförandet av dylika åtgärder skulle
ske genom skogsstatspersonalen.
Inom lappmarkslagens nuvarande tillämpningsområde funnes betydande skogsarealer,
vilka vore i nyssberörda avseenden fullt likställda med skyddsskogarna.
Sålunda torde så gott som all skogsmark ovan odlingsgränsen böra
hänföras till denna kategori, men även en betydande del av Idre och Särna
socknar komma i fråga. Sistnämnda områden torde utan svårighet med
användande av befintliga kartor kunna fastställas.
Men därjämte funnes trakter än här än där inom övriga delar av lappmarkslagens
tillämplighetsområde, som måste betecknas såsom skyddsskogar
och behandlas såsom sådana. Å sådan fastighet, där skogen helt eller till
övervägande del vore att anse såsom skyddsskog, borde icke någon reproduktionsskyldighet
åläggas markägaren, utan borde de därstädes för skogsföryngring
önskvärda åtgärderna bestridas av särskilda medel i den mån
dylika kunde bliva anvisade. Att skogsbruket ovan odlingsgränsen tidigare
ansetts mindre bärigt än nedanför densamma och i behov av lättnad i omkostnader
hade funnit ett uttryck i kungörelsen den 19 november 1915 angående
utsyningsavgifter, enligt vilken dylik avgift utginge med 50 procent
lägre belopp för virke, som utsynats ovan nämnda gräns, än för annat
virke;
Det kunde emellertid ifrågasättas, huruvida ej ägare av dylik mark, då
såsom allmän regel skulle gälla reproduktionsskyldighet och härmed för övriga
markägare inom lappmarkslagens tillämpningsområde skulle följa ökade
skyldigheter, borde i någon mån bidraga till kostnaderna för de reproduktionsåtgärder,
som genom statens försorg utfördes å hans mark. Det läge
då närmast till hands att låta utsyningsavgiften utgå med fullt belopp för
virke från nu berörda skogar.
Ett ytterligare skäl för att icke ålägga en ägare av skog ovan odlingsgränsen
reproduktionsskyldighet läge i den omständigheten, att berörda delar
av landet anvisats till lapparnas uteslutande begagnande, i följd varav lapparnas
intressen och renbetet torde komma att göra sig gällande på bekostnad
av en snabb föryngring av skogsbestånden.
Emellertid funnes å övriga fastigheter, för vilka lappmarkslagen gällde,
större eller mindre områden, vilka hänfördes till skogsmark men å vilka
till följd av försumpning, jordmånens ringa produktionsförmåga och höglägen
inom polcirkeln, skogsbruket icke kunde medelst direkta åtgärder,
som i fråga om kostnader stode i skäligt förhållande till den eu gång efter
kanske tvåhundra år påräkneliga virkesskörden, understödjas. Å dylika
marker kunde man givetvis ej fordra, att markägaren skulle nedlägga några
kostnader för deras reproduktion, utan måste dessa marker efter försiktig
avverkning överlämnas åt naturen att föryngra. Sådana marker borde därför
särskiljas och i avverkningsplanen behandlas för sig.
I enlighet med vad sålunda anförts borde de av styrelsen föreslagna bestämmelserna
om reproduktionsskyldighet ej äga tillämpning beträffande
fastighet, som vore belägen ovan odlingsgränsen inom Västerbottens och Norrbottens
län eller inom vissa delar av Särna och Idre socknar, samt ej heller
å annan skogsmark, som i samband med avverkningsplanens upprättande
eller i annan ordning förklarats som skyddsskog eller å vilken på grund
av försumpning, jordmånens ringa produktionsförmåga eller exponerat läge
skogens föryngring ej kunde tryggas utan oskäliga kostnader.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
69
Domänfullmäktige hava anslutit sig till domänstyrelsens förslag, att de Domänunder
lappmarkslagen lydande skogarna av skyddsskogs natur skulle undan- Nllmaktt9etagas
från reproduktionsskyldighet samt erforderliga reproduktionsåtgärder
å dessa utföras genom skogsstatens försorg enligt de grunder, som domänstyrelsen
föreslagit beträffande de skogar, å vilka skyddsskogslagen ägde
tillämpning, men i övrigt ej uttalat sig i förevarande avseende.
I de yttranden, som avgivits över domänstyrelsens förevarande förslag, Yttranden.
har detsamma tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Nu föreliggande fråga torde böra bedömas från delvis olika synpunkter Departement»- såvitt angår under lappmarkslagen lydande skogar ovan odlingsgränsen och
dylika skogar nedom samma gräns.
Vad först angår skogarna nedom odlingsgränsen har domänstyrelsen föreslagit,
att vissa områden av dessa, omfattande dels skogar av skyddsskogs
natur dels ock sådana trakter, där på grund av försumpning, jordmånens
ringa produktionsförmåga eller exponerat läge skogens föryngring ej kunde
tryggas utan oskäliga kostnader, skulle undantagas från reproduktionsskyldighet.
Domänstyrelsens förslag i förevarande avseende grundar sig i stort
sett därpå, att å nyssangivna skogar och trakter tryggandet av återväxten
genom särskilda åtgärder i allmänhet skulle bliva alltför betungande för
skogsägaren. Beträffande skyddsskogarna har domänstyrelsen härvid särskilt
åberopat, att dessa med hänsyn till sin uppgift att vara ett skydd
mot fjällgränsens nedgående ej finge tjäna något privatekonomiskt intresse.
Med anledning härav tillåter jag mig till en början erinra, att de bestämmelser,
som enligt vad jag i det föregående tillstyrkt skulle bliva gällande
för här avsedda skogar i fråga om skyldighet att efter avverkning för annat
ändamål än husbehov vidtaga erforderliga återväxtåtgärder, hava till förutsättning,
att avverkning, som föranleder dylika åtgärder, må medgivas,
allenast därest dessa kunna utföras utan oskäliga kostnader. Är den mark,
där avverkning av nyss angivna beskaffenhet skall verkställas, så svårföryngrad,
att överhuvud inga återväxtåtgärder å densamma kunna företagas
för skäliga kostnader, får sålunda tillstånd till avverkningen ej lämnas, med
mindre avverkningen omlägges, så att dylika åtgärder ej erfordras. Härav
följer, att enligt berörda bestämmelser åläggande av reproduktionsskyldighet
efter i laga ordning verkställd avverkning ej kan antagas ifrågakomma
beträffande mark, där utförandet av återväxtåtgiirder är ekonomiskt omöjligt.
Vidare torde jag få erinra, att den av mig föreslagna reproduktionsskyldigheten
efter vissa skador å skogen skulle erhålla en så begränsad omfattning,
att dess fullgörande i allmänhet ej torde medföra oskäliga kostnader
för markägaren ens å svårföryngrad mark. Om detta i något enstaka fall
skulle bliva händelsen, erbjuda emellertid de med avseende å denna skyl
-
70
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
dighet föreslagna bestämmelserna möjlighet för innehavaren att genom framställning
till domänstyrelsen erhålla skälig begränsning av skyldigheten.
Det torde sålunda vara uppenbart, att den reproduktionsskyldighet, som i
det föregående tillstyrkts för här avsedda skogar, anordnats på sådant sätt
eller erhållit en sådan innebörd, att dess fullgörande i varje fall måste
antagas kunna ske utan oskäliga kostnader. Meddelandet av bestämmelser,
som från sagda skyldighet undantaga sådan mark, därå utförandet av återväxtåtgärder
ej är ekonomiskt möjligt, är sålunda ej av behovet påkallat.
Jag bortser härvid från den eventualitet, att en skogsägare olagligen företager
en avverkning, som föranleder oskäligt dyrbara reproduktionsåtgärder.
En dylik eventualitet bör emellertid uppenbarligen ej föranleda meddelandet
av en undantagsbestämmelse i nyss angivna syfte.
Jag torde i detta sammanhang få erinra, att de under skogsvårdslagen
lydande svårföryngrade skogar underkastats väsentligen enahanda reproduktionsskyldighet,
som föreslagits skola vinna tillämpning beträffande skogarna
under lappmarkslagen. Ej heller beträffande förstnämnda skogar har därvid
ansetts behövligt att meddela någon generell bestämmelse om undantagande
från reproduktionsskyldighet av sådan mark, som nyss sagts. Allenast i ett
fall har i skogsvårdslagen en dylik föreskrift införts, nämligen i fråga om
sådan försumpad skogsmark, där skogens tillväxt och återväxten uppenbarligen
ej kunna utan oskäliga kostnader tryggas genom särskilda åtgärder.
Denna föreskrift, som gäller även andra skogar än svårföryngrade, torde
dock huvudsakligen hava tillkommit till skydd för ägarna av förstnämnda
skogar, beträffande vilka förutsättningarna för reproduktionsskyldighetens
inträde äro väsentligen andra än i fråga om svårföryngrade skogar.
Då det emellertid är önskvärt, att reproduktionsskyldigheten för de under
lappmarkslagen lydande skogarna ordnas i största möjliga överensstämmelse
med den skyldighet, som i detta avseende gäller för svårföryngrade skogar
under skogsvårdslagen, torde en bestämmelse, motsvarande berörda föreskrift
i skogsvårdslagen, böra upptagas även i lappmarkslagen.
Vad angår de inom lappmarkslagens giltighetsområde belägna skogar av
skyddsskogs natur har domänstyrelsen vid framläggandet av sitt ifrågavarande
förslag utgått därifrån, att frågan om utförande av återväxtåtgärder
å dessa skogar borde ordnas på väsentligen enahanda sätt som av domänstyrelsen
i utlåtande den 31 december 1923 föreslagits beträffande de skogar,
som äro underkastade lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar. Enligt
domänstyrelsens nyssnämnda förslag skulle berörda skogar ej vara underkastade
reproduktionsskyldighet men vederbörande skogsägare hava att utgöra
vissa avgifter, som skulle användas för utförande av reproduktionsåtgärder
å skogarna genom skogsstatens försorg. Med anledning härav tillåter jag
mig framhålla, att från statsmakternas sida någon ståndpunkt ännu ej tagits
till vad domänstyrelsen i berörda utlåtande föreslagit samt att, då avverkning
å de under lappmarkslagen lydande skogar av skyddsskogs natur enligt
lagen skall bedrivas med tillämpning av principen om uthålligt skogsbruk
71
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
och sålunda efter andra grunder än dem, som i detta avseende gälla för
skogar under 1903 års skyddsskogslag, frågan om reproduktionsskyldighetens
ordnande för förstnämnda skogar torde böra lösas oberoende därav, huru
denna skyldighet regleras för skogarna under sistberörda lag. Detta synes
destomera uppenbart, som vägande skäl föreligga att såvitt möjligt ordna
reproduktionsskyldigheten på ett enhetligt sätt för samtliga skogar under
lappmarkslagen. I detta sammanhang torde även böra framhållas, att
beträffande de under denna lag lydande skyddsskogar nedom odlingsgränsen
utförandet av reproduktionsåtgärder i vissa fall torde vara ekonomiskt möjligt,
vadan ett ovillkorligt undantagande av dessa skogar från reproduktionsskyldighet
ej synes befogat.
På grund av vad sålunda anförts finner jag mig böra föreslå, att beträffande
de under lappmarkslagen lydande skogar nedom odlingsgränsen från reproduktionsskyldighet
undantagas allenast sådana områden, där till följd av
markens försumpning skogens tillväxt och återväxten uppenbarligen ej kunna
utan oskäliga kostnader tryggas genom särskilda åtgärder.
Vad härefter angår de ovan odlingsgränsen helägna skogar, å vilka lappmarkslagen
äger tillämpning, har domänstyrelsen föreslagit, att samtliga
dessa skogar skulle undantagas från reproduktionsskyldighet. Domänstyrelsen
har härvid åberopat, att så gott som all skogsmark ovan nämnda gräns
vore av skyddsskogs natur samt att sagda mark anvisats till lapparnas uteslutande
begagnande, i följd varav lapparnas intressen och renbetet torde
komma att göra sig gällande på bekostnad av en snabb föryngring av skogsbestånden.
I samband härmed har domänstyrelsen ifrågasatt, att utsyningsavgifterna
för dessa skogar skulle höjas till det belopp, varmed dylika
avgifter utgå för skogar nedom odlingsgränsen.
På sätt jag i det föregående antytt, torde utförandet av reproduktionsåtgärder
å de under lappmarkslagen lydande skogar ovan nämnda gräns
allenast i mycket ringa omfattning vara ekonomiskt möjligt. Den föreslagna
reproduktionsskyldigheten skulle därför beträffande dessa skogar bliva av
ringa praktisk betydelse. Därjämte är att märka, att tillämpningen av
samma skyldighet, på sätt domänstyrelsen framhållit, skulle i ej oväsentlig
mån försvåras genom den vidsträckta rätt att nyttja samma skogar, som
enligt omförmälda lag den 1 juli 1898 tillkommer lapparna. Å andra sidan
skulle det givetvis medföra betydande lättnader vid den föreslagna nya lagstiftningens
handhavande, därest dessa skogar i själva lagen undantoges
från reproduktionsskyldighet och sålunda frågan härom ej behövde av vederbörande
myndighet prövas i varje fall, då utsyning därå söktes. På grund
härav och då försiktigheten synes bjuda att vid stadgande av reproduktionsskyldighet
för ifrågavarande trakter framgå med stor varsamhet, finner jag
mig böra tillstyrka, att här avsedda skogar undantagas från dylik skyldighet.
Vad angår frågan om höjning av utsyningsavgifterna för sistnämnda
skogar torde jag senare få återkomma härtill vid behandlingen av de ekonomiska
spörsmål, sem sammanhänga med de ifrågasatta lagändringarna.
72
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
Vilken myndighet
bör
handhava till•
Jag torde härefter få övergå till frågan, å vilken myndighet handliavandet
av de ifrågasatta återväxtbestämmelserna bör ankomma.
lämpningen av
d\lfe™äxtbe" Sveriges skogsägareförbund har hävdat, att denna uppgift borde anförtros
stämmelsema? åt särskilda skogsvårdsstyrelser, som för detta ändamål borde nyinrättas
Sveriges inom lappmarkslagens giltighetsområde. Till utveckling av denna mening
skogsägare- har förbundet anfört:
Skogsvårdslagens reproduktionsföreskrifter ginge ut på, att skogsvårdsstyrelserna
skulle söka på frivillighetens väg få de nödiga återväxtarbetena
i gång samt att de därvid skulle praktiskt handleda jordägarna. Emellertid
skulle styrelserna, då en skogsägare vägrade att godvilligt verkställa nödiga
arbeten, själva utföra dessa på hans bekostnad. För fullgörandet av dessa
sina åligganden hade skogsvårdsstyrelserna utbyggt en omfattande organisation.
I egna fröklängningsanstalter och i talrika plantskolor producerade
de de väldiga partier skogsfrö och plantor, som föryngringsarbetena krävde.
För organiserandet av dessa arbeten på marken hade de anställt en stor
stab av dugliga och tränade plantörer, under vars omedelbara ledning så
gott som alla skogsodlingsarbeten åtminstone å allmogens skogar numera
bedreves. Jämväl nödiga redskap för dessa arbeten utlånade skogsvårdsstyrelserna
åt jordägarna. — Det vore icke tänkbart att i lag stadga allmän
reproduktionsskyldighet för skogsägarna i lappmarken utan att samtidigt på
enahanda sätt som i rikets övriga delar skapa en myndighet, som kunde
organisera, leda och övervaka allmänhetens arbeten till återväxtens betryggande
och som samtidigt utrustades med både medel och förmåga att anskaffa
de stora kvantiteter skogsfrö och plantor, som den ifrågavarande lagändringen
skulle göra behövliga. Skogsstatens personal — revirförvaltare och
kronojägare — kunde med säkerhet icke nöjaktigt utföra nyssnämnda arbeten.
De kunde först och främst icke medhinna desamma; vidare hade de icke till
sin disposition klängningsanstalter, plantskolor, redskap, dugliga plantörer
med mera i den omfattning, som komme att erfordras. Att de vid sidan
av sin huvuduppgift att förvalta statsskogarna skulle kunna nyorganisera
en sådan apparat vore väl nästan för mycket begärt. Därest emellertid
skogsvårdsstyrelser inrättades i lappmarkerna, framställde sig genast den
frågan, om ej dessa nya organ även borde hava hand om själva utsyningarna.
Förbundet har därjämte framhållit, att skäligheten av de krav, som enligt
de ifrågasatta återväxtbestämmelserna komme att ställas på skogsägarna,
samt möjligheten att praktiskt genomföra dessa bleve helt beroende av det
sätt, på vilket samma bestämmelser i praktiken komme att tillämpas. Därest
tillämpningen av dessa komme att handhavas av skogsstatens personal t
kunde det emellertid befaras, att nödig moderation och försiktighet härvid
ej komme att visas.
Förbundet har även gjort gällande, att skogsstatens handhavande av lappmarkslagen
redan under dess nuvarande tillämpning lämnade rum för befogade
erinringar.
Domän- Domänstyrelsen har avvisat tanken på att inrätta skogsvårdsstyrelser i
styrelsen, lappmarkerna eller att lägga skogar under lappmarkslagen under tillsyn av
sådana styrelser samt till stöd härför anfört:
73
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
Domänstyrelsen kände sig ingalunda övertygad av de skäl, Sveriges skogsägareförbund
anfört till stöd för sitt uttalande, att endast skogsvårdsstyrelser
vore kompetenta att handhava en lag, som stadgade reproduktionsskyldighet,
helst som dessa skäl innerst syntes hava grundats på den felaktiga uppfattningen,
att reproduktionsåtgärderna i lappmarksskogarna skulle liksom i de
sydligare delarna av landet i huvudsak komma att bestå i direkt plantering
eller sådd.
Frågan vore emellertid i betydande omfattning en ren organisationsfråga
och krävde en ganska stor, tekniskt väl skolad och med förhållandena på
orterna väl bekant personal. Då uppställde sig givetvis det spörsmålet,
vilkendera myndigheten hade största förutsättningen att kunna genomföra
en dylik organisation, domänstyrelsen med sin tekniskt skolade inom orterna
ifråga redan organiserade personal, vilken endast krävde en relativt ringa
utbyggnad eller omorganisation i vissa delar, eller en skogsvårdsstyrelse,
som endast vore organiserad för övervakande av en skogslag, vilken icke
uppställde fordran på uthålligt skogsbruk och planmässig skogsskötsel. Svaret
torde icke kunna bliva mer än ett.
Årligen upprättades genom skogstjänstemännen ett betydande antal avverkningsplaner,
och utsyningarna enligt lappmarkslagen omfattade i medeltal
för åren 1916—1920 693,517 kubikmeter virke per år.
Även om dessa arbetsuppgifter skulle fördelas på tre skogsvårdsstyrelser,
torde arbetsbördan i och för sig bliva dem övermäktig, och i varje fall
skulle dessa styrelser endast successive och med största svårighet kunna uppdriva
den fackligt bildade personal, som erfordrades för dessa uppgifters
nöjaktiga fullgörande.
Helt annorlunda läge denna fråga till för styrelsens vidkommande. Lappmarksskogarna
och i de två nordligaste länens kustland belägna skogar,
som lydde under lappmarkslagen, vore fördelade på 5 överjägmästaredistrikt,
55 revir och 246 bevakningstrakter. Beträffande skogar under samma lag
i Dalarna vore motsvarande siffror 1, 3 och 15. Det sade sig självt, att
det vore jämförelsevis lätt att på denna redan befintliga organisation
göra den utbyggnad, som för ifrågavarande ändamål eventuellt kunde erfordras.
Vad särskilt anginge frågan om tillvaratagandet av det barrträdsfrö, som
alstrades å här avsedda orter, borde givetvis åtgärder vidtagas för att i
största möjliga utsträckning uppsamla sådant, men härför erfordrades ingen
särskild personal, då detta mycket väl kunde ombesörjas av den redan befintliga.
Domänstyrelsen har därjämte framhållit, att styrelsen, särskilt med hänsyn
till de större krav, som genom de nu ifrågasatta ändringarna i lappmarkslagen
och därav föranledd ökad befogenhet att föreskriva reproduktionsåtgärder,
komme att ställas å de tjänstemän, som handhade lagens tilllämpning,
ville göra vad på styrelsen ankomme för att till förrättningsmän
vid utsyning enligt lagen icke finge anlitas andra tjänstemän än sådana,
vilka prövats och befunnits fullt kompetenta att självständigt handlägga
dylika förrättningar.
Domänstyrelsen har tillika, på1 sätt'' jag i det följande kommer att närmare
omnämna, på min anmodan verkställt undersökning, huruvida och
i vad mån ett genomförande av de ifrågasatta återväxtbestämmelserna —
under förutsättning att handhavandet av dessa ankomme å domänverket
Domän full
mäktige.
Ortsmyndig
heterna.
74 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
föranledde ändring i verkets organisation, och har domänstyrelsen såsom
resultat av berörda undersökning meddelat, att nämnda lagändring torde
nödvändiggöra någon ökning i verkets extra ordinarie och extra förvaltande
personal. Beträffande omfattningen av denna ökning har styrelsen uttalat
såsom sannolikt, att kostnaderna för densamma skulle kunna begränsas till
25,000 kronor per år.
Domänfullmäktige hava förutsatt, att handliavandet av lappmarkslagen
beträffande de skogar, som enligt fullmäktiges förslag skulle kvarstå under
lagen, även efter lagens kompletterande med effektiva återväxtbestämmelser
skulle ankomma å skogsstaten. Domänfullmäktige hava framhållit, att befattningarna
såsom utsyningsförrättare och skogsföryngrare borde helst anförtros
åt en och samma person för att kontakten dem emellan skulle bliva
så fullständig som möjligt. Det vore av mindre betydelse för skötseln av
dessa skogar, om nämnde person vore en statens befattningshavare eller en
skogsvårdsstyrelsetjänsteman; huvudsaken vore, att målmedvetenhet och
kontinuitet i arbetet erhölles. De nyinrättade skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens
och Norrbottens län kunde knappast ännu äga den erfarenhet, att
de kunde mottaga den betydande utökning i sin verksamhet, som skulle
bliva en följd av ifrågavarande skogars läggande under deras tillsyn.
Samtliga i ärendet hörda länsstyrelser, landsting och hushållningssällskaps
förvaltningsutskott hava anslutit sig till domänstyrelsens ståndpunkt
i förevarande avseende.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län har framhållit,
att enligt dess åsikt såväl avverkningsplaners upprättande, utsyningar
och planläggning av skogsvårdsåtgärder som övervakande av dessa åtgärders
utförande borde åvila skogsstatens tjänstemän. Härigenom lades visserligen
på dessa ett ansvarsfullt arbete, men det borde ej råda tvivel om,
att de skulle handlägga detsamma med allt intresse för uppgiften. Att
denna krävde ett moget omdöme oeh icke borde läggas i händerna på unga
män utan nödig erfarenhet, förutsatte förvaltningsutskottet såsom givet.
Landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens
län hava i förevarande avseende anfört:
Landstinget och förvaltningsutskottet ville framhålla betydelsen av ett
ändamålsenligt tillämpande av lappmarkslagen. De såge med tillfredsställelse
i domänstyrelsens föreliggande förslag om ändringar i lagen en strävan från
styrelsens sida att, med bibehållande av lagens ursprungliga uppgift att utgöra
ett stöd för jordbruksnäringen, på ett betryggande sätt tillgodose skogsägarnas
ekonomiska intressen, och man hade därför grundad anledning antaga,
att denna strävan även komme att göra sig gällande vid lagens tilllämpning.
Landstinget och förvaltningsutskottet hade icke försport, att
något missnöje rådde med det sätt, varpå lappmarkslagen numera tillämpades,
och ännu mindre torde anledning till sådant förekomma efter genomförande
av de föreslagna reviderade bestämmelserna. Den erfarenhet, som
skogsstatens personal förvärvade ifråga om föryngringsåtgärder å statens
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
75
skogar, syntes böra lända även de enskilda till gagn. Landstinget och förvaltningsutskottet
ville även framhålla betydelsen därav, att utsyningarna
å statens och enskildas skogar samtidigt förlädes till samma flottledssträcka
för nedbringande av flottningskostnaderna. Givetvis underlättades detta
liksom utsyningarnas utförande genom att utsyningarna leddes av samma
personal. Landstinget och förvaltningsutskottet hade därför ingen anledning
att påyrka, att skogsvårdsstyrelser inrättades för tillämpning av lappmarkslagen.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har uttalat, att, så länge för skogsvården
i lappmarkerna tillämpades en speciell lagstiftning, i väsentliga stycken avvikande
från den allmänna skogsvårdslagen, det knappast syntes lämpligt
att vidtaga någon ändring i avseende å organen för lappmarkslagens handliavande.
I varje fall borde därmed anstå, till dess någon erfarenhet vunnits
rörande resultatet av de för Västerbottens och Norrbottens läns kustbygd
nyligen inrättade skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.
Norrlands skogsvårdsförbund, som i sina yttranden förutsatt, att lappmarkslagen
även efter den nu ifrågasatta revisionen av lagen komme att
handhavas av skogsstatens personal, har uttalat sig för nödvändigheten av
att till utsyningsförrättarna lämnades sådana föreskrifter, som i möjligaste
män garanterade, att den praktiska sakkunskapen och erfarenheten bleve
vederbörligen beaktade såväl vid stämplingarnas utförande som vid avgivandet
av föreskrifterna rörande reproduktionen.
I likhet med domänfullmäktige och hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Västerbottens län finner jag det otvivelaktigt vara till fördel, om
handhavandet av de ifrågasatta återväxtbestämmelserna anförtros åt samma
myndighet, som verkställer utsyningarna å här avsedda skogar. Sättet för
avverkningarnas utförande och tillämpningen av berörda bestämmelser hava
ett så nära samband, att dessa uppgifter ej lämpligen böra uppdelas på
skilda organ.
Från denna utgångspunkt synes någon tvekan näppeligen kunna råda
därom, att berörda uppgifter böra anförtros åt domänverkets personal. Med
den organisationsform, som nu är stadgad för skogsvårdsstyrelse, kan eu
dylik styrelse ej anses väl lämpad att handhava en så omfattande utsyningsverksamliet,
som lappmarkslagen förutsätter, och att för berörda ändamål
särskilt organisera ett nytt slag av skogsvårdsstyrelser synes ej böra
ifrågakomma. På sätt domänstyrelsen framhållit, skulle det även, åtminstone
under den första tiden av de nya skogsvårdsstyrelsernas verksamhet,
möta svårighet för dem att anskaffa det betydande antal skogligt utbildade
och i här avsedda skogars skötsel erfarna tjänstemän, som skulle erfordras.
Vad särskilt angår de av Sveriges skogsägareförbund uttalade farhågorna,
att skogsstatens personal ej skulle vara lämpad att organisera och leda de
omfattande återväxtarbeten, som bleve en följd av de föreslagna reproduktionsbestämmelserna,
tillåter jag mig erinra, att dessa arbeten med hänsyn
till de skogsbiologiska förhållandena inom ifrågavarande trakter i avsevärt
Norrlands
skogsvårds
förbund.
Departements
chefen.
76
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
större utsträckning än i landets sydligare delar måste inriktas på åtgärder
för erhållande av naturlig föryngring, vilka åtgärder i allmänhet torde
kunna utföras av skogsägarna själva efter skogsstatstjänstemännens anvisningar.
Med hänsyn härtill torde det böra antagas, att det skall bliva
möjligt för den personal, som nu utövar tillsynen över ifrågavarande skogar,
att med den av domänstyrelsen föreslagna utökningen på ett tillfredsställande
sätt handhava de ifrågasatta reproduktionshestämmelsernas tillämpning.
I varje fall synes lämpligt, att man avvaktar någon tids erfarenhet
rörande sagda tillämpning, innan några mera vittgående organisation " - ändringar beslutas.
I likhet med domänstyrelsen finner jag det synnerligen önskvärt — särskilt
efter genomförandet av de nu ifrågasatta ändringarna i lappmarkslagen
— att allenast tjänstemän, vilka prövats och befunnits fullt kompetenta
att självständigt handlägga frågor om utsyningar och föreskrivande
av reproduktionsåtgärder, förordnas att verkställa dylika förrättningar å de
under lappmarkslagen lydande skogar. Det torde därför böra förväntas,
att domänstyrelsen ej underlåter något av vad å styrelsen ankommer för
förverkligande av berörda önskemål.
På grund av vad sålunda anförts tillstyrker jag, att tillämpningen av
den föreslagna nya lagstiftningen, i vad denna bör ankomma å skogsvårdsmyndighet,
anförtros åt domänverkets personal.
Frågan om I sammanhang med frågan om stadgande av reproduktionsskyldighet för
derffirbestri" ^är avsec^a skogar torde jämväl böra upptagas spörsmålet om ändring i
ilande av kost- nu gällande grunder för bestridande av kostnaderna för lappmarkslagens
lappmark^-1, handhavande samt om anvisande av medel för främjande av skogsvårdslagens
hand- åtgärder å här avsedda skogar. Jag torde nu få övergå till detta spörsmål,
havande samt
om anvisande
av medel för
främjande av
skogsvård å
de under
lagen lydande
skogar.
Gällande grun- Såsom förut nämnts, bestridas för närvarande kostnaderna för lappmarksdei-jor
bestn- lagens handhavande av domänfonden, som emellertid i viss utsträckning
nadema för erhåller ersättning för dessa kostnader dels genom särskilda av vederbö^
lappmarks-^ rande skogsägare erlagda utsyningsavgifter och dels genom statsanslag.
havande. Beträffande berörda utsyningsavgifter. stadgas i 12 § av lappmarkslagen,
att för utsyning och stämpling, som enligt lagen verkställes, ävensom för
viss i 10 § av lagen omförmäld undersökning sökanden skall till statsverket
gälda gottgörelse enligt grunder, som bestämmas av Kungl. Maj:t. Dylika
grunder hava fastställts genom kungörelsen den 19 november 1915 (nr 451)
angående gottgörelse till statsverket för utsyning av virke i vissa fall inom
de sex norra länen m. m.
Kungl. Majds proposition Nr 43.
77
De avgifter, som på grund av berörda kungörelse erlagts av innehavarna
av de under lappmarkslagen lydande skogar, hava enligt av domänstyrelsen
lämnade uppgifter under åren 1916—1923 i medeltal uppgått till cirka
55,000 kronor om året.
Dessa avgifter förslå emellertid till gäldande allenast av en ringa del av
domänfondens kostnader för lappmarkslagens liandhavande. För att bereda
fonden ytterligare ersättning i detta avseende hava därför för tiden från
■och med 1916 under nionde huvudtiteln anvisats särskilda statsanslag. Dessa
anslag hava uppgått till följande belopp, för ett vart av åren 1916 och 1917
till 170,000 kronor, för ettvart av åren 1918 och 1919 till 200,000 kronor,
för 1920 till 500,000 kronor, för vartdera av åren 1921 och 1922 till 650,000
kronor, för budgetåret 1923—1924 till 570,000 kronor, för budgetåret 1924
—1925 till 520,000 kronor samt för innevarande budgetår till 683,700 kronor.
För budgetåret 1926—1927 har i statsverkspropositionen till 1926 års
riksdag i detta avseende äskats 402,900 kronor. Ändamålet med dessa anslag
har varit att bereda domänfonden full täckning för ifrågavarande kostnader,
såvitt dessa belöpa å skogar i lappmarkerna samt Sårna och Idre
socknar. Ur anslagen har däremot ej utgått någon ersättning för fondens
kostnader i förevarande avseende för de under lappmarkslagen lydande
skogar, som äro belägna i Västerbottens och Norrbottens läns kustland samt
Väster norr lands och Jämtlands län.
Det torde böra framhållas, att beräkningen av ifrågavarande anslags
belopp för tiden till och med innevarande budgetår grundat sig därå, att
domänfondens kostnader för lappmarkslagens handhavande beträffande skogar
i lappmarkerna samt Sårna och Idre socknar ansetts motsvara 40 % av de
avlöningar, som utgått till ordinarie och extra skogsstatspersonal i de revir,
där dylika skogar finnas. I skrivelse den 5 september 1925 med anslagsäskanden
beträffande skogsväsendet för budgetåret 1926—1927 har emellertid
domänstyrelsen meddelat, att styrelsen under år 1925 vid behandlingen
av förevarande förslag om ändringar i lappmarkslagen verkställt utredning
rörande kostnaderna för lagens handhavande samt att av sagda utredning
framgått, att dessa kostnader numera motsvarade allenast ungefär
25 % av de totala kostnaderna för skogsstatspersonalen i de revir, varom
här vore fråga. På grund härav har styrelsen i berörda skrivelse beräknat,
att för täckning av domänfondens ifrågavarande kostnader under budgetåret
1926—1927 erfordrades allenast ett belopp av 402,900 kronor. I anslutning
härtill har Kungl. Maj:t, såsom nämnts, i statsverkspropositionen till
1926 års riksdag äskat allenast nyssnämnda belopp för ifrågavarande ändamål.
Förutom de anslag, som sålunda anvisats till ersättning åt domänfonden
för lappmarkslagens handhavande, har för ettvart av budgetåren 1924—
1925 och 1925—1926 beviljats ett särskilt anslag å 20,000 kronor för främjande
av skogsvård å de under lagen lydande skogar. För budgetåret 1926
— 1927 har i detta avseende äskats enahanda belopp.
Nu utgående
anslag för
främjande av
skogsvård å
här avsedda
skogar.
Hushållnings*
sällskapets förvaltningsutskotts
i Västerbottens
län
yttrande d.
22/s 1924.
Domänstyrelsens
utlåtande
d. 3/4 1925.
78 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
Beträffande frågan om anvisande av medel för lappmarkslagens liandhavande
och främjande av skogsvård å här avsedda skogar efter genomförande
av förut angivna ändringar i lagen, har hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Västerbottens län i yttrande den 22 augusti 1924 anfört:
Därest reproduktionsskyldighet av den i skogsvårdslagen angivna omfattning
stadgades för skogarna under lappmarkslagen, krävde rättvisan, att
ägarna av dessa skogar bereddes samma möjligheter till ekonomiskt understöd
som ägarna av skogar under skogsvårdslagen. Frågan om erläggande
av skogsvårdsavgifter för virke från lappmarksskogarna måste sålunda upptagas
till prövning i samband med behandlingen av spörsmålet om stadgande
av reproduktionsskyldighet för dessa.
Mot ett beslut om erläggande av dylika avgifter för virke från ifrågavarande
skogar kunde bland annat tvenne invändningar tänkas framställda,
vilka förvaltningsutskottet därför ansåge sig böra upptaga till närmare
granskning.
Den ena skulle måhända skogsägarna göra. De skulle anse, att de, som
redan betalade utsyningsavgift enligt kungörelsen den 19 november 1915,
skulle dubbel beskattas, om de även skulle åläggas betala skogsvårdsavgift.
Befrielse från den förstnämnda avgiften skulle måhända bestridas av domänstyrelsen,
som med fog skulle hävda den ståndpunkten, att domänväsendet
borde erhålla ersättning för sitt besvär med utsyningsarbetet.
Denna intressemotsats skulle enligt förvaltningsutskottets mening kunna
lösas på sådant sätt, att utav inflytande skogsvårdsavgifter domänväsendet
först gottgjordes för sitt besvär med ett belopp, motsvarande utsyningsavgifternas
storlek. Då utsyningen vore att betrakta såsom en åtgärd i skogsvårdande
syfte, kunde en sådan anordning icke sägas strida mot avsikten
med skogsvårdsavgifters användande. De flesta skogsvårdsstyrelser torde
väl även understödja skogsägarna genom att bevilja dem viss kostnadsfri
utmärkning av träden å avverkningstrakt. Da skogsvardsstyrelsen i sådant
fall ej hade tillgång till andra medel än skogsvårdsavgifterna, bleve detta
förfarande i sak detsamma, som av förvaltningsutskottet föreslagits.
Den andra invändningen, som kunde tänkas framkomma mot förvaltningsutskottets
förslag, skulle förmodligen göras av domänstyrelsen. Förslaget,
om det över huvud skulle hava någon praktisk betydelse, måste nämligen
förutsätta, att skogsvårdsavgifter även i lappmarken erlades för virke, avverkat
ä allmänna skogar. Domänstyrelsen skulle kunna tänkas invända,
att domänverket, som icke vore berättigat erhålla andel i de inflytande
skogsvårdsavgifterna, i sin egenskap av affärsdrivande verk principiellt icke
borde belastas med andra utgifter än sådana, som ägde samband med affärsrörelsen.
För en sådan ståndpunkt kunde det visserligen å ena sidan sägas
finnas ett visst fog, men å andra sidan vore principen om skogsvårdsavgifters
erläggande för virke, avverkat å kronoparker, redan av statsmakterna
fastslagen; det vore endast en konsekvens av detta beslut, som genom ett
antagande av förvaltningsutskottets förslag skulle komma i tillämpning.
Då skogsvårdsstyrelse ej funnes för lappmarksskogarna, borde inflytande
avgifter överlämnas till domänstyrelsen på sätt som vore föreskrivet för
avgifter, som erlagts från skyddsskogar.
Domänstyrelsen har i utlåtandet den 3 april 1925 avstyrkt det av förvaltningsutskottet
framställda förslaget om upptagande av skogsvårdsavgifter
från skogarna under lappmarkslagen samt till stöd härför anfört bland
79
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
annat, att det strede mot styrelsens uppfattning om sin uppgift som affärsdrivande
verk att utan ersättning i någon form låta av styrelsen förvaltad
egendom beskattas, för att staten skulle kunna därigenom lämna anslag
för visst ändamål. Domänstyrelsen funne det mest naturligt och konsekvent,
att för ifrågavarande ändamål användes dels inflytande utsyningsavgifter
och dels statsanslag såsom hittills skett.
Domänstyrelsen har, såsom förut omnämnts, i annat sammanhang föreslagit,
att utsyningsavgifterna för skogar ovan odlingsgränsen, som nu utgå
med allenast halva beloppet av utsyningsavgifterna för övriga skogar under
lappmarkslagen, måtte höjas till samma belopp som sistnämnda avgifter.
Med anledning av den av domänstyrelsen i förevarande avseende intagna
ståndpunkt har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens
län i yttrande den 5 september 1925 anfört:
Därest det vore ett statsintresse, att reproduktionsåtgärder vidtoges efter
avverkning å enskildes lappmarksskogar, samt sådana åtgärder på grund
av klimatet, myllagrets beskaffenhet, riklig förekomst av råhumus och andra
omständigheter, vilka ej vore beroende av något skogsägarnas åtgörande,
inom lappmarkerna vore svårare att med lyckligt resultat utföra än å andra
trakter, syntes det vara en rimlig och billig begäran, att arbetet med dessa
åtgärders utförande av staten understöddes. Ville staten målet — en förbättrad
skötsel av lappmarksskogarna — måste staten också vilja de för
målets ernående nödiga medlen. Förvaltningsutskottet vidhölle alltså sin
mening, att ett beslut om upptagande av skogsvårdsavgift- vore ett villkor
för att ett genomfört förslag om reproduktionsåtgärder skulle bliva till verkligt
gagn för lappmarksskogarnas framtid. Domänstyrelsen hänvisade visserligen
till möjligheten att anskaffa medel för skogsvården genom att för
ändamålet använda inflytande utsyningsavgifter, förstärkta med anslag.
Förvaltningsutskottet kunde emellertid för sin del ej finna skäl föreligga,
varför statsmakterna i detta fall skulle frångå en princip, som under 20
år med synnerligen gott resultat funnit användning inom hela landet söder
om Västerbotten. Att samtidigt som skogsvårdsavgifter uttoges, utsyningsavgifterna
borde bortfalla, funne förvaltningsutskottet fullt naturligt.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har anslutit sig till den uppfattning, som
sålunda hävdats av hushållningssällskapets förvaltningsutskott i länet.
Landstinget i Västerbottens län har kraftigt framhållit behovet och vikten
av att ökade penningmedel gjordes tillgängliga för främjande av skogens
tillväxt och föryngring i de trakter, varom nu vore fråga. Landstinget
vore livligt övertygat, att i detta avseende mycket skulle kunna göras, som
i eu framtid komme att giva full och riklig valuta för därå nedlagda kostnader
och som därför ur såväl nationalekonomisk som social synpunkt vore
förtjänt av uppmuntran och understöd men som uraktlätes därför, att det
överstege den enskildes ekonomiska förmåga. Landstinget kände sig emellertid
ej berett att på grundval av i ärendet föreliggande utredning intaga
någon bestämd ståndpunkt till frågan, huruvida nyss angivna syftemål
lämpligast kunde vinnas genom upptagande av skogsvårdsavgifter för virke
Hushållningssällskapets
förvaltningsutskott
i
Västerbottens
län yttrande
d. */» 1925.
Länsstyrelsen
och landstinget
i Västerbottens
län.
80
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
Ortsmyndiglieterna
i
Norrbottens
län.
Norrlands
skogsvårds
forbund.
Domänstyrelsens
utlåtande
d. 6/is 1925.
från såväl statens som enskildes skogar inom lappmarkerna eller genom
förhöjda, särskilt för ändamålet anvisade anslag. Landstinget kunde emellertid
ej finna sakligt berättigat, att den av domänstyrelsen i förevarande avseende
framförda uppfattningen om dess ställning såsom affärsdrivande verk
skulle få hindra, att staten, om så annars befunnes lämpligt, läte någon
del av sin rikliga inkomst från skogarna i Västerbottens och Norrbottens
län i form av skogsvårdsavgift^- komma skogsodlingen och skogsvården
därstädes till godo.
Länsstyrelsen, landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Norrbottens län hava i förevarande avseende anslutit sig till domänstyrelsens
ståndpunkt. Landstinget och förvaltningsutskottet hava särskilt framhållit,
att det anslag å 20,000 kronor, som nu utginge för understödjande
av skogsvårdsåtgärder inom ifrågavarande trakter, vore alldeles otillräckligt
samt att det enligt landstingets och utskottets mening syntes vara mest
ändamålsenligt, att statsverket vidkändes alla kostnader för lappmarkslagens
handhavande, men att medel för utförande av erforderliga skogsvårdsåtgärder
borde erhållas genom inflytande utsyningsavgifter. I dylikt fall
syntes emellertid en skälig förhöjning av sistnämnda avgifter vara motiverad.
Norrlands skogsvårdsförbund har understrukit nödvändigheten av att tillräckliga
medel ställdes till förfogande för skogsvårdens befrämjande inom
här avsedda trakter.
Domänstyrelsen har i utlåtandet den 5 december 1925 närmare utvecklat
sin ståndpunkt i förevarande fråga samt därvid i vissa hänseenden frångått
den av styrelsen i utlåtandet den 3 april 1925 hävdade uppfattning. Efter
redogörelse för de bestämmelser, som tidigare gällt angående erläggande av
utsyningsavgifter för här avsedda skogar, har styrelsen i förstnämnda utlåtande
anfört, bland annat:
Av berörda redogörelse framginge, att statsmakterna städse haft den uppfattningen,
att den utsyningssökande skulle gälda den verkliga kostnaden
för utsyningsförrättning. Huruvida behörig hänsyn tagits till, att statsverket
jämväl borde erhålla full ersättning för det arbete, som skogsstaten
utförde med upprättande av avverkningsberäkningar och avverkningsplaner
för de fastigheter, som här vore ifråga, hade vid företagen utredning icke
kunnat med bestämdhet avgöras. Statsverket erhölle emellertid numera
icke på långt när full ersättning för kostnaden för själva utsyningsförrättningarna.
Dels hade utsyningen tagit en högeligen ökad omfattning, och
dels hade genom penningvärdets förändringar kostnaden per utsyning i hög
grad stegrats. Å andra sidan hade kostnaderna för skogsägaren blivit
mindre tyngande än tidigare. Under sådana omständigheter syntes styrelsen
skäl icke föreligga att vid den nu stundande revisionen av lappmarkslagen
helt frångå hittills, åtminstone i teorien, hävdade princip att utsyningstagaren
borde ersätta statsverket kostnaderna för själva utsyningen.
Vad anginge frågan om upptagande av skogsvårdsavgifter från skogarna
81
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
inom här avsedda trakter av landet hade styrelsen intet att erinra mot att
dylika avgifter utginge för de under lappmarkslagen lydande skogar i syfte
att understödja skogsskötseln å desamma. Beträffande åter statsskogarna
kunde styrelsen icke underlåta att framhålla, hurusom avkastningen från
dem reducerades därigenom, att därå anställd personal redan förut vore
belastad med en mängd uppgifter för det allmänna, för vilka ingen eller
ganska ringa ersättning erhölles, och hurusom en ytterligare pålaga genom
införande av skogsvårdsavgift för virke från kronoskogarna i lappmarkerna
komme att ytterligare betunga skogsbruket å desamma. Redan genom skogarnas
geografiska läge och mindre gynnsamma biologiska förhållanden intoge
dessa skogar en synnerligen ogynnsam ställning i jämförelse med
kronoskogarna i övriga delar av landet,
De administrativa uppgifter, som utöver förvaltningen av domänfonden
ålåge domänverket, hade enligt den officiella statistiken för år 1923 och
därvid tillämpade beräkningssätt dragit en kostnad för personal med mera
dylikt av 2,626,331 kronor. Till bestridande av dessa kostnader hade domänfonden
tillförts vissa ersättningar och anslag, uppgående till sammanlagt
1,667,442 kronor. Skillnaden mellan dessa belopp 958,889 kronor hade måst
bestridas med domänfondens avkastning. Under samma tid hade domänfonden
fått vidkännas skogsvårdsavgifter till ett överslagsvis beräknat belopp
av 200,000 kronor dels i form av direkta utgifter dels genom motsvarande
minskning i köpeskillingarna för försålt virke. Under år 1923 hade
sålunda domänfonden fått vidkännas utgifter och drabbats av minskade inkomster
å tillsammans cirka 1,158,889 kronor allt för ändamål och syften,
vilka icke hade något sammanhang med eller direkt intresse för domänfonden
och dess förvaltning. Efter genomförandet av det i ärendet framställda
förslaget om upptagande av skogsvårdsavgifter från de allmänna
skogarna inom lappmarkerna komme domänfonden att ytterligare belastas
med cirka 64,000 kronor årligen för den enskilda skogsvården. Det måste,
såsom styrelsen förut antytt, anses principiellt oriktigt att, därest en viss
näring skulle erhålla understöd från staten, detta understöd uttaxerades på
en viss del av statens egendom och belastade ett affärsdrivande verk. Genom
ett dylikt förfaringssätt motverkades strävandena att bringa ordning och
reda i statsbokföringen. Man hade nämligen ingen klar och överskådlig
bild vare sig av storleken av det understöd, som utginge till en viss näring,
ej heller någon noggrann uppfattning om i vad mån statens affärsverksamhet
vore lönande.
Domänstyrelsen har på min anmodan verkställt en beräkning av det be- Beräkning av
lopp, som under 1927 kunde väntas inflyta i skogsvårdsavgifter dels från detbeloPP>som
kan väntas in
lappmarkerna
samt Sårna och Idre socknar, dels ock från de utom dessa flyta genom
områden belägna skogar, som lyda under lappmarkslagen, under förutsätt- sk°asvårds
avgifter
från
ning, att lörordningen om skogsvårdsavgift erhölle tillämpning beträffande lappmarkerna
berörda områden och skogar från och med den 1 januari berörda år. En- m-l''-områdenligt
denna beräkning, som grundats på den medelkvantitet virke, som avverkats
å ifrågavarande områden och skogar under ett vart av åren 1922
1924 samt å det å-rotpris, som gällde för samma områden och skogar under
1924, skulle nyssangivna belopp utgöra för enskilda skogar inom lappmarkerna
samt Sårna och Idre socknar, under lappmarkslagen lydande allmänna
skogar samt sockenallmänningar därunder inbegripna, 70,912 kronor, för
llihana till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 38 höft. <Nr id.) (i
82
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
statens till domänfonden hörande skogar inom berörda områden 71,456
kronor, för ecklesiastika skogar därstädes 1,375 kronor samt för de utom
nämnda områden belägna skogar, som lyda under lappmarkslagen, 11,807
kronor eller sålunda sammanlagt 155,550 kronor.
Beräknad
ökning av
kostnaderna
för handhavandet
av
lappmarkslagen
efter
dess kompletterande
med
ä terväxtbestämmelser.
Domänstyrelsen har därjämte, likaledes på min anmodan, verkställt undersökning
rörande den ökning i kostnaderna för lappmarkslagens handhavande,
som kunde föranledas av upptagande i lagen av återväxtbestämmelser av
det innehåll, som jag i det föregående tillstyrkt. Styrelsen har därvid anfört,
att någon ökning av den ordinarie skogsstatspersonal, som handhade
lagens tillämpning, ej torde föranledas av berörda ändring. Däremot torde
en viss ökning av den extra ordinarie och extra förvaltande personalen
icke kunna undvikas. Innan någon erfarenhet vunnits av de ifrågasatta
bestämmelsernas tillämpning, vore det ytterst svårt att beräkna storleken
av denna ökning. Sannolikt torde kostnaderna för ökningen kunna begränsas
till omkring 25,000 kronor per år. Vad anginge den extra bevakande personalen
torde åtminstone under de första åren av de nya bestämmelsernas
tillämpning någon ökning av densamma icke erfordras.
Förut väckta Jag torde i detta sammanhang få erinra, att frågan om statsskogarnas
förslag om undantagande från utgörande av skogsvårdsavgift förut vid upprepade tillundan-
fallen varit föremål för statsmakternas prövning. En översikt över frågans
tagande från behandling under de senare åren torde här böra lämnas.
skyldighet att
erlägga skogs- . .
vårdsavgift. Förslag i berörda avseende väcktes av domänstyrelsen redan i det yttrande,
Domänsty- som styrelsen den 6 juni 1921 avgav över skogslagstiftningskommitténs år
reisen 1931. igi8 avgivna betänkande. I sagda yttrande gjorde domänstyrelsen gällande,
att samtliga skogar, för vilka hushållningsplaner kunde och borde tillämpas,
till vilka skogar bl. a. statens skogar vore att hänföra, borde befrias från
erläggande av skogsvårdsavgift. Domänstyrelsen anförde till stöd härför,
att nyssangivna skogar vore av den storlek och beskaffenhet, att skogsbruket
å dem kunde bära sina omkostnader, varför desamma i allmänhet icke vore
i behov av understöd. Därest efter berörda skogars undantagande från
skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift de medel, som genom sagda avgift
komme att inflyta, icke skulle räcka till för den enskilda skogsvårdens
understödjande, återstode ju alltid att anvisa statsanslag härtill såsom för
närvarande tillginge i viss omfattning. Ett sådant förfaringssätt syntes
vara mera rättvist än att såsom nu betunga en gren av statens affärsverksamhet
med att ensam utbetala ett sådant statsbidrag utan att på något
sätt gottskrivas härför.
1923 års för- j ^et förslag till vissa ändringar i förordningen om skogsvårdsavgift, som
dlZgar\% i samband med förslaget till ny skogsvårdslag genom proposition nr 161
ordningen om förelades 1923 års riksdag, bibehölls emellertid skyldigheten att utgöra
skogsvårds,
avgift.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
83
skogsvårdsavgift jämväl för statens samt övriga i domänstyrelsens berörda
utlåtande avsedda skogar. Till stöd för förslagets ståndpunkt härutinnan
anförde jag i egenskap av föredragande departementschef:
»Att, såsom domänstyrelsen yttrat, det måste anses orättvist, att dess affärsverksamhet
skall betungas med att ensam utbetala ifrågavarande statsbidrag
utan att gottskrivas därför, därom är jag fullt ense med styrelsen.
Emellertid är jag tveksam om, huruvida skogsvårdsstyrelserna även med
den minskning i skogsvårdskassorna, som skulle ske genom de allmänna
skogarnas befriande från skogsvårdsavgift, under förhandenvarande förhållanden
skulle hava tillräckliga medel till sitt förfogande. Med hänsyn
härtill har jag ansett det böra för närvarande anstå med en ändring i
antydd riktning. Frågan därom är ju av beskaffenhet att kunna upptagas
utan sammanhang med den nu förevarande lagstiftningen; ett lämpligt tillfälle
därtill vill synas erbjuda sig samtidigt med en blivande lösning av
frågan om häradsallmänningarnas utgörande av skogsvårdsavgift.»
Förslaget blev i denna del bifallet av riksdagen, som lämnade departementschefens
berörda motivering utan erinran.
Frågan om statsskogarnas befriande från skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift
upptogs av domänstyrelsen ånyo i det yttrande, som domänstyrelsen
år 1923 avgav med anledning av riksdagens samma år gjorda
framställning om skogsvårdslagens utsträckande att gälla i Västerbottens och
Norrbottens läns kustland. I berörda yttrande gjorde domänstyrelsen gällande,
att förordningen om skogsvårdsavgift, vilken var avsedd att erhålla tilllämpning
i kustlanden samtidigt med skogsvårdslagen, borde erhålla giltighet
allenast beträffande sådana inom kustlandet belägna skogar, som lydde
under den s. k. dimensionslagen och vore avsedda att föras under skogsvårdslagen,
varemot därstädes befintliga allmänna skogar borde undantagas
från förordningens tillämpning. Domänstyrelsen hemställde i sammanhang
härmed, att det måtte tagas under övervägande, huruvida ej sådan genomgående
ändring i nyssnämnda förordning borde vidtagas, att skogsvårdsavgift
skulle utgå allenast för virke från de skogar, vilka stode under
skogsvårdsstyrelsernas uppsikt, samt från skyddsskogarna.
Ej heller denna styrelsens framställning föranledde emellertid någon åtgärd
från Kungl. Maj:ts sida. Det förslag om utsträckande av förordningen
om skogsvårdsavgift till Västerbottens och Norrbottens läns kustland, som
genom proposition nr 96 förelädes 1924 års riksdag, förutsatte, att samtliga
inom kustlanden belägna skogar — med undantag blott av dem, som lyda
under lappmarkslagen — och sålunda även flertalet av de därstädes befintliga
allmänna skogarna skulle underkastas skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift.
I förslagets motivering erinrade föredragande departementschefen om den
ståndpunkt, statsmakterna år 1923 intagit till frågan om statsskogarnas
Domän
styrelsen
1923.
1924 års förslag
till ändringar
i förordningen
om
skogsvårdsavgift.
84
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
Departements
chefen.
undantagande från nyssangivna skyldighet, och om dåvarande departementschefens
yttrande härutinnan samt tilläde:
»Även jag finner det nödigt, att, innan frågan om ändring i förordningen
om skogsvårdsavgift i den av domänstyrelsen föreslagna riktning upptages
till avgörande, närmare utredning verkställes angående dess ekonomiska
konsekvenser för skogsvårdsstyrelserna. På grund härav och då en
dylik utredning ej lämpligen kan äga rum, förrän erfarenhet vunnits om
de krav, som till följd av den nya skogsvårdslagens tillämpning komma att
ställas på skogsvårdskassorna, finner jag domänstyrelsens framställning i förevarande
avseende för närvarande ej böra föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.»
Beträffande domänstyrelsens förslag, att de i kustlanden belägna allmänna
skogarna skulle vid förordningens utsträckning dit undantagas från dess
tillämpning, framhöll departementschefen, att det syntes vara i överensstämmelse
med den grundsats, som i allmänhet följts inom skogsvårdslagens
dåvarande giltighetsområde ifråga om skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift
för virke från statens skogar, att förordningen erhölle giltighet
även beträffande dylika skogar i kustlanden.
Förslaget bifölls av riksdagen, som jämväl godkände den av departementschefen
därför anförda motivering.
Vid föreskrivande av reproduktionsskyldighet för de under lappmarkslagen
lydande skogar torde skogsvårdsavgifter böra upptagas i de trakter,
där lagen gäller, för främjande av skogsvård å dessa skogar.
Beträffande de delar av landet, där reproduktionsskyldighet tidigare stadgats
för enskilda skogar, gäller såsom allmän princip, att skogsvårdsavgifter
skola utgöras för virke såväl från dessa som från allmänna skogar.
Dessa avgifter användas dels för främjande av skogsvårdsåtgärder å de
enskilda skogarna dels ock som bidrag till bestridande av kostnaderna för
handhavandet av skogsvårdslagstiftningen för samma skogar. Någon del
av dessa avgifter kommer sålunda ej de allmänna skogarna till godo.
Vid stadgande av skyldighet att utgöra skogsvårdsavgifter för de trakter,
där lappmarkslagen gäller, synas tillräckliga skäl ej föreligga att frångå
nyssangivna princip. Att, såsom domänstyrelsen föreslagit, härvid från
sådan skyldighet undantaga de inom lappmarkerna belägna statsskogar,
vars avkastning kommer det allmänna tillgodo, skulle i själva verket
innebära ett ståndpunkttagande till principfrågan, huruvida skogsvårdsavgifter
överhuvudtaget böra utgöras från sådana statsskogar, som nyss
sagts. Såväl 1923 som 1924 hava emellertid statsmakterna under hänvisning
därtill, att denna fråga krävde särskild utredning, avböjt att taga
ställning till densamma, och synes uppenbart, att detta ej heller bör ske
i förevarande sammanhang. I överensstämmelse med den uppfattning,
som jag uttalat år 1923 vid framläggande av förenämnda förslag till
ändringar i förordningen om skogsvårdsavgift, finner jag det visserligen
alltjämt vara önskvärt, att en utredning av berörda fråga kommer
85
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
till stånd, men torde, på sätt framhållits i motiveringen till propositionen
nr 96 till 1924 års riksdag, en dylik utredning ej lämpligen böra verkställas,
förrän närmare erfarenhet vunnits rörande omfattningen av de
kostnader, som tillämpningen av 1923 års skogsvårdslag kommer att medföra
för vederbörande skogsvårdsstyrelser.
På grund av vad sålunda anförts, torde, därest reproduktionsskyldighet
stadgas för de under lappmarkslagen lydande enskilda och allmänna skogar,
förpliktelse att erlägga skogsvårdsavgifter böra föreskrivas ej blott i fråga
om dessa skogar utan jämväl beträffande övriga allmänna skogar inom
lappmarkerna samt därstädes belägna allmänningsskogar. På sätt jag i
annat sammanhang kommer att närmare framhålla, torde i samband härmed
enahanda förpliktelse böra stadgas för de skogar, som lyda under
lagen om husbehovsskogar. Spörsmålet om den nu ifrågasatta utsträckningen
av giltighetsområdet för förordningen om skogsvårdsavgift torde jag
senare få underställa Kungl. Maj:ts prövning.
En följd av den nu intagna ståndpunkten torde vara, att, på sätt hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Västerbottens län framhållit, innehavarna
av skogar under lappmarkslagen befrias från erläggande av utsyningsavgifter.
Det synes nämligen ej böra ifrågasättas, att sistnämnda
avgifter skola bibehållas även efter det skyldighet att utgöra skogsvårdsavgifter
föreskrivits för dessa skogar. Upptagandet av båda ifrågavarande
slag av avgifter skulle otvivelaktigt te sig som en obillighet med hänsyn
till den relativt svaga räntabiliteten av skogsbruket i dessa trakter, och
skulle denna obillighet än mera framträda, då ifrågavarande skogar samtidigt
skulle underkastas reproduktionsskyldighet. Jag tillåter mig i detta
sammanhang erinra, att ägarna av svårföryngrade skogar under skogsvårdslagen
beretts förmånen att erhålla sakkunnig utsyning eller anvisning av
allt virke, som avverkas för annat ändamål än husbehov, utan att dessa
härvid ålagts att utgöra andra avgifter än skogsvårdsavgifter. Jag förordar
alltså, att den nu stadgade skyldigheten att erlägga utsyningsavgifter för
här avsedda skogar upphäves, därest föreskrift meddelas om upptagande av
skogsvårdsavgifter från samma skogar. På sätt jag i annat sammanhang
skall närmare framhålla, torde under motsvarande förutsättning även innehavarna
av förenämnda husbehovsskogar böra befrias från dem nu åliggande
skyldighet att utgöra utsyningsavgifter.
Beträffande användningen av de skogsvårdsavgifter, som efter förut angivna
utsträckning av förordningen om skogsvårdsavgift skulle komma att
inflyta från lappmarkerna samt Sårna och Idre socknar ävensom från de
utom dessa områden belägna skogar, som lyda under lappmarkslagen, torde
även härutinnan förenämnda allmänna princip böra följas. Ifrågavarande
skogsvårdsavgifter torde därför i främsta rummet böra disponeras för främjande
av skogsvårdsåtgärder å skogar, som lyda under lappmarkslagen, samt,
såsom jag senare skall närmare omnämna, å husbehovsskogar. Då emellertid
under hela den tid lagstiftning om utsyningstvång ägt giltighet för ifråga
-
86
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
varande trakter vederbörande skogsägare varit underkastade skyldighet att
genom erläggande av utsyningsavgifter bidraga till kostnaderna för lagstiftningens
handhavande, torde dylikt bidrag böra utgå även efter det dessa
avgifter ersatts med skogsvårdsavgifter. Detta bidrag torde böra gäldas av
sistnämnda avgifter samt bestämmas sålunda, att det motsvarar det förut
utgående bidraget, och alltså beräknas efter väsentligen enahanda grunder
som utsyningsavgifterna. Att, såsom domänstyrelsen ifrågasatt, höja skogsägarnas
bidrag till ifrågavarande ändamål, så att detta motsvarar de verkliga
kostnaderna för verkställande av här avsedda utsyningar, synes så mycket
mindre kunna tillstyrkas, som skogsägarna på grund av de föreslagna bestämmelserna
om reproduktionsskyldighet ändock få vidkännas väsentligt
ökade utgifter för vården av sina skogar. Ifrågavarande skogsvårdsavgifter
torde böra överlämnas till domänstyrelsen, som efter avdrag av det belopp,
som enligt vad nyss nämnts skall utgå såsom bidrag till kostnaderna för
handhavandet av lappmarkslagen och lagen om husbehovsskogar, vilket
belopp bör tillgodoföras domänfonden, bör hava att bestämma, huru återstoden
av avgifterna skall användas för främjande av skogsvårdsåtgärder
å förenämnda skogar. Nu angivna regler om användningen av dessa avgifter
torde lämpligen böra upptagas i förordningen om skogsvårdsavgift,
därom jag framdeles torde få underställa Kungl. Maj:t vederbörligt förslag.
Den del av kostnaderna för lappmarkslagens handhavande, som ej täckes
av nyssangivna bidrag, torde även efter lagens kompletterande med återväxtbestämmelser
böra i första rummet bestridas av domänfonden, och torde
denna i likhet med vad nu sker böra erhålla ersättning härför genom särskilda
statsanslag. Dessa anslag böra dock undergå sådan förhöjning, att
ersättning därur kan beredas domänfonden ej blott, såsom nu, för de kostnader,
som avse skogar inom lappmarkerna samt Sårna och Idre socknar,
utan även för sådana kostnader, som belöpa å skogar utom dessa områden.
En ytterligare höjning av anslaget torde föranledas av de ökade utgifter
för lappmarkslagens handhavande, som tillämpningen av de nya återväxtbestämmelserna
enligt den av domänstyrelsen verkställda utredningen torde
komma att medföra. Då de ifrågasatta ändringarna i lappmarkslagen,
såsom i det följande skall närmare angivas, torde böra träda i kraft den 1
januari 1927 samt ifrågavarande anslag böra avse ersättning för domänfondens
utgifter i förevarande avseende under det kalenderår, då beslut
fattas om anslagens anvisande, böra förslag om berörda förhöjningar av
anslagen framläggas först i proposition till 1927 års riksdag.
Vad slutligen angår frågan om anslag för främjande av skogsvård
å de under lappmarkslagen lydande skogar efter genomförande av nyss
angivna ändringar i lagen och förordningen om skogsvårdsavgift, torde
behovet av medel för berörda ändamål åtminstone under den första tiden
efter ändringarnas ikraftträdande bliva tillgodosett genom de skogsvårdsavgifter,
som komma att inflyta från ifrågavarande trakter. Anvisande
av något särskilt anslag för detta ändamål torde sålunda under sagda tid
87
Kungl. Maj.ts proposition Nr 43.
ej bliva erforderligt. Då emellertid berörda avgifter — under förutsättning
att nämnda författningsändringar träda i kraft den 1 januari 1927 — komma
att erläggas första gången i slutet av sagda år, torde anslag för här avsett
ändamål böra anvisas för tiden intill utgången av samma år. I enlighet
härmed har ock i statsverkspropositionen till 1926 års riksdag för berörda
ändamål under 1927 äskats anslag å 20,000 kronor.
Genomförandet av de ändringar i lappmarkslagen, som jag i det föregående
tillstyrkt, förutsätter, att lagen i väsentliga delar omarbetas. Med
hänsyn härtill och då jämväl i övrigt vissa ändringar i lagen äro påkallade,
har jag ansett lämpligast att utarbeta förslag till ny lappmarkslag, benämnt
förslag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norr.
bottens läns lappmarker med flera områden. Jag anhåller nu att få övergå
till bestämmelserna i detta förslag, som torde få såsom bilaga fogas vid
detta protokoll.
Med hänsyn till det väsentligt ändrade innehåll, som förevarande lagstiftning
enligt förslaget skulle erhålla, har lappmarkslagens nuvarande rubrik
ej ansetts böra bibehållas. Den omständigheten, att den föreslagna nya rubriken
betecknar lagen såsom skogsvårdslag, innebär givetvis ej något ståndpunkttagande
till frågan om den rättsliga karaktären av lagens bestämmelser
om utsyningstvång.
1 och 2 §§.
Såsom förut nämnts, ifrågasättes ej i förslaget någon ändring beträffande
förevarande lagstiftnings tillämpningsområde. De i 1 § och 2 § 1 mom.
härutinnan upptagna bestämmelserna överensstämma alltså i sak med motsvarande
stadganden i 1 § av lappmarkslagen.
Enligt nyssnämnda stadganden äger lagen ej tillämpning å allmänningsoch
husbehovsskogar inom lappmarkerna samt Sårna och Idre socknar. Detsamma
gäller, ehuru det ej angivits, beträffande sådana i 1 § 1)—3) av
lagen omförmälda skatte- och frälsehemman samt lägenheter av skatte- eller
frälsenatur och överloppsmarker, som tillhöra stad eller upplåtits till ecklesiastika
boställen. Då det ansetts lämpligt, att även nu angivna fastigheter
uttryckligen undantoges från tillämpningen av förevarande lagstiftning, har
en bestämmelse härom upptagits i 2 § 1 mom. 2) av förslaget.
Det torde i vissa fall förekomma, att skog, som är underkastad förevarande
lagstiftning, ligger i samfällighet med skog å ecklesiastikt boställe eller
annan skog, som lyder under förordningen den 26 januari 1894 angående
hushållningen med de allmänna skogarna i riket eller som avses i § 4 av
nämnda förordning. Beträffande dessa fall torde i anslutning till den grundsats,
som stadgats i 2 § 2 mom. skogsvårdslagen, böra gälla, att lappmarkslagen
skall äga tillämpning å det samfällda skogsområdet i dess helhet. En
bestämmelse härom har upptagits i 2 § 2 mom. av förslaget.
Förslaget till
lag om vård
av vissa skogar
inom Västerbottensoch
Norrbottens
läns lappmarker
m. fl. områden.
Rubriken.
88
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
Huruvida det även förekommer, att skog under lappmarkslagen ligger i
samfällighet med skog under skogsvårdslagen, är ej känt. Därest detta i
något fall skulle vara händelsen, torde med hänsyn till det sätt, varpå lagstiftningen
om utsyningstvång vunnit tillämpning å de under lappmarkslagen
lydande enskilda skogar, få anses gälla, att vid samfällighet mellan
dylik skog och skog under skogsvårdslagen sistnämnda lag skall tillämpas å
det samfällda skogsområdet. Föreligger åter samfällighet mellan allmän
skog, som lyder under lappmarkslagen, och skog under skogsvårdslagen,
torde stadgandet i 2 § 2 mom i sistnämnda lag böra analogivis tillämpas
och således även i detta fall skogsvårdslagen gälla för samfälligheten.
3 §.
Stadgandet i första stycket av förevarande paragraf innehåller den grundläggande
avverkningsregelnj för ifrågavarande skogar. Stadgandet överensstämmer
med motsvarande bestämmelse i 2 § av lappmarkslagen härutinnan,
att avverkning för annat ändamål än fastighetens eller därmed samhrukad
fastighets oundgängliga husbehov må bedrivas allenast med tillstånd av vederbörande
skogsstatstjänsteman. Stadgandet innehåller däremot ej, i likhet
med nyssangivna bestämmelse i lagen, några föreskrifter om förfarandet vid
meddelandet av avverkningstillstånd. Berörda förfarande har i förslaget ansetts
böra regleras på delvis annat sätt än i lagen och de nya bestämmelserna
i ämnet hava ansetts böi''a upptagas i 6 § av förslaget. Jag torde vid sagda
paragraf få närmare redogöra för dessa bestämmelser och de skäl, som ligga
till grund för desamma.
Den i förevarande paragraf upptagna avverkningsregeln gäller såväl barrsom
lövträd och äger tillämpning beträffande samtliga under ifrågavarande
lagstiftning lydande skogar. Även härutinnan företer paragrafen avvikelse
från stadgandet i 2 § av lagen, i det berörda stadgande ej gäller lövträd
nedom odlingsgränsen. Avverkning av dylika träd nedom berörda gräns är
sålunda enligt lagen helt fri. Den ändrade ståndpunkt, som förslaget här.
utinnan intager, har föranletts av den ifrågasatta tillämpningen beträffande
de under lagen lydande skogar av förut angivna bestämmelser om reproduktionsskyldighet
efter avverkning för annat ändamål än husbehov. Dessa
bestämmelser, som äro avsedda att gälla nedom odlingsgränsen, förutsätta,
på sätt jag vid 13 § i förslaget kommer att närmare utveckla, att dylik
skyldighet föreskrives även efter avverkning av lövskog. Härav följer
emellertid, att avverkning av dylik skog bör även nedom odlingsgränsen
underkastas enahanda reglering som avverkning av barrskog. Då enligt
förslaget avverkningen av lövträd för husbehov alltjämt skulle vara fri,
torde den föreslagna utsträckningen av ifrågavarande avverkningsregel ej
medföra kännbara olägenheter för skogsägarna.
Den i 2 § tredje stycket i lagen upptagna hänvisningen till bestämmelserna
i 10 §> har med hänsyn till den ändrade redaktionella avfattning, som
den nya lagen enligt förslaget skulle erhålla, såsom obehövlig uteslutits.
89
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
Däremot har i andra stycket av förevarande paragraf införts en hänvisning
till stadgandet i 14 § 3 mom. i förslaget, vilket stadgande innefattar
ett undantag från den i förevarande paragraf upptagna avverkningsregeln.
4 *.
I denna paragraf angivas de grunder, enligt vilka frågor om avverkningstillstånd
skola prövas och avgöras av vederbörande skogsstatst jans teman.
Dessa grunder överensstämma med dem, som enligt 5 § i lagen gälla med
avseende å upprättande av avverkningsplan, men innehålla därjämte förenämnda
för tillämpningen av de ifrågasatta reproduktionsbestämmelserna
betydelsefulla regel, att avverkning i den omfattning, att särskilda åtgärder
enligt nyssnämnda bestämmelser böra vidtagas för återväxtens betryggande,
må allenast medgivas, om sådana åtgärder kunna utföras utan oskälig kostnad.
Beträffande innebörden av denna regel och skälen för dess upptagande
i förslaget ävensom beträffande innebörden av övriga i paragrafen angivna
avverkningsregler, i vad dessa äro av betydelse för tillämpningen av
nyssberörda bestämmelser, hänvisar jag till vad jag härom i det föregående
anfört (sid. 50—51).
Enligt förslaget skola ifrågavarande regler tillämpas vid meddelande av
avverkningstillstånd, under det motsvarande regler i 5 § av lagen angivits
äga tillämpning med avseende å upprättandet av avverkningsplan. Denna
olikhet är av formell natur och har betingats därav, att, såsom jag vid
5 § kommer att närmare omnämna, förslaget ej förutsätter, att avverkningsplan
skall upprättas för alla under förevarande lagstiftning lydande
skogar.
Såsom jag i det föregående antytt, torde ifrågavarande avverkningsregler
efter genomförandet av de föreslagna bestämmelserna om reproduktionsskyldighet
kunna givas en tillämpning, som bättre tillgodoser skogsägarnas
ekonomiska intressen än vad under nu gällande lag varit möjligt. Därest
återväxten å här avsedda skogar tryggas genom erforderliga reproduktionsåtgärder
efter företagna avverkningar, medför nämligen detta, att omloppstiden
för skogarna kan beräknas kortare och sålunda ökade avverkningar
medgivas. Betydelsen härav är desto större, som, på sätt jag förut framhållit,
ifrågavarande skogar i avsevärd omfattning utgöras av överåriga
eller oväxtliga bestånd, som snarast möjligt böra ersättas med produktionskraftiga
sådana.
5 $.
I denna paragraf hava förslagets bestämmelser om avverkningsplan sammanförts.
Dessa bestämmelser, som motsvara stadgandena i 3—5 §,§, av
lagen, förete i flera avseenden avvikelser från dessa.
För vilka fa&
Vad först angår frågan, för vilka fastigheter avverkningsplan bör upp- tigheter bör
rättas, gäller enligt 3 § i lagen såsom ovillkorlig regel, att utsyning skall avverkmn9s
plan
upprättas
?
Domänsty
relsen.
Ortsmyndig
heterna.
Departements
chefen.
90 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
verkställas enligt avverkningsplan. Denna regel innebär sålunda, att avverkningsplan
måste upprättas för varje fastighet, å vilken lagen äger tilllämpning,
för så vitt avverkning för annat ändamål än husbehov därå skall
kunna äga rum.
Domänstyrelsen har framhållit, att nyssangivna regel i 3 $ av lagen ej
borde — i allt fall ej undantagslöst — gälla i fråga om fastighet, vars skogstillgång
ej vore större, än som erfordrades till husbehov. Till stöd härför
har styrelsen anfört:
Vid den fortsatta ägodelningen inom ifrågavarande trakter och vid ägostyckningar
därstädes hade uppstått ett betydande antal fastigheter, vilkas
skogstillgång ansetts helt erfordras till husbehov. Virkesförrådet hade emellertid
ej så sällan till stor del utgjorts av för ändamålet synnerligen olämplig,
ofta nog avsevärt skadad skog, vilken borde snarast tillvaratagas. Skogstjänstemännen
hade ej ansett sig kunna medgiva utsyning av sådan skog,
utan att avverkningsplan upprättats, och markägaren hade ansett kostnaderna
för upprättande av sådan plan allt för stora i jämförelse med den påräkneliga
utsyningen. Följden hade då blivit, antingen att skogen fått förfaras,
eller att för ändamålet olämpligt eller nog så värdefullt virke måst
användas till husbehov. En ändring i detta ovillkorliga krav på att utsyning
skulle ske enligt avverkningsplan syntes därför önskvärd.
Domänstyrelsens förevarande förslag har av samtliga myndigheter, som
yttrat sig över detsamma, tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Landstinget
i Västerbottens län har därvid framhållit, att en bestämmelse, som
medgåve utsyning å ifrågavarande fastigheter utan hinder därav, att avverkningsplan
ej upprättats, skulle fylla ett verkligt behov och vara ägnad
att främja en god hushållning med och ett bättre ekonomiskt tillgodogörande
av fastigheternas skogstillgångar.
Den nu gällande grundsatsen, att avverkningstillstånd skall meddelas enligt
avverkningsplan, bör givetvis fortfarande i allmänhet äga tillämpning beträffande
här avsedda skogar. Med hänsyn till vad domänstyrelsen anfört
synes det emellertid önskvärt, att undantag från denna regel medgives beträffande
fastighet, vars skogstillgång ej överstiger vad som erfordras för
tillgodoseende av fastighetens eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga
husbehov. På grund härav och då det måste antagas, att å fastighet
med så ringa skogstillgång, som nyss sagts, svårighet ej möter för vederbörande
skogsstatstjänstemän att utan stöd av avverkningsplan pröva frågan
om tillstånd till avverkning enligt de i 4 § angivna grunder, finner jag mig
böra tillstyrka, att dylikt tillstånd må beträffande fastighet av nyss angivna
beskaffenhet meddelas utan hinder därav, att avverkningsplan ej upprättats
för fastigheten. Bestämmelse härom har intagits i 5 § 1 mom. andra stycket
av förslaget.
Då sagda bestämmelse föreslagits i vederbörande fastighetsägares eller åbos
91
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
intresse, bör densamma anses innebära å ena sidan, att i fråga om sådan
fastighet, som i bestämmelsen avses, avverkningstillstånd ej må vägras på
den grund, att avverkningsplan ej för fastigheten upprättats, samt å den
andra, att vederbörande fastighetsägare eller åbo ej genom bestämmelsen betagits
rätt att påfordra upprättande av sådan plan för fastigheten.
Frågan, huruvida viss fastighets skogstillgång överstiger vad som erfordras
för tillgodoseende av fastighetens och därmed sambrukad fastighets husbehov
samt sålunda upprättandet av avverkningsplan för fastigheten utgör villkor
för meddelande av avverkningstillstånd beträffande denna, bör givetvis bedömas
med hänsyn tagen till ändamålet med dylik plan. Upprättandet av
avverkningsplan synes därför böra krävas allenast i det fall, att fastighetens
skogstillgång överstiger fastighetens och därmed sambrukad fastighets oundgängliga
husbehov i någon mera avsevärd mån eller, närmare angivet, är
så stor, att den utöver täckande av sagda behov lämnar en virkesavkastning
som lämpligen kan tillgodogöras genom periodvis återkommande avverkningar.
Uppenbart är, att vid bedömandet av nyss angivna spörsmål husbehovet
å fastighet, som är sambrukad med den, varom fråga är, bör komma i betraktande
allenast i den mån det ej kan täckas av förstnämnda fastighets
egen skogstillgång.
Av 5 § i lagen, jämförd med de föreskrifter om avverkningsplan, som av
domänstyrelsen meddelats i tjänstgöringsreglementet för skogsstatens förvaltande
personal den 22 september 1924, framgår, att avverkningsplan skall
upprättas för en tid av tjugu år samt att dylik plan i främsta rummet har
till uppgift att angiva den virkeskvantitet, som enligt de för ifrågavarande
skogar gällande avverkningsregler må under planens giltighetstid avverkas
å den fastighet, planen angår. Vad planen härutinnan innehåller skall lända
till efterrättelse vid de avverkningar, som efter tillstånd av skogsstatstjänsteman
företagas å fastigheten under berörda tid. Uttagandet av nämnda
virkeskvantitet benämnes huvudavverkning. Förutom berörda kvantitet
beräknas understundom i avverkningsplan förslagsvis en viss myckenhet
virke, som är avsedd att under planens giltighetstid uttagas genom s. k.
föravverkning eller sådan avverkning, som åsyftar för skogens utveckling
ändamålsenlig gallring. Föravverkning må enligt domänstyrelsens cirkulär
den 27 maj 1916 med föreskrifter angående de allmänna skogarnas indelning
till ordnad hushållning, vilket cirkulär därutinnan tillämpas även i
fråga om skogarna under lappmarkslagen, verkställas allenast i skog, som
icke uppnått en ålder, motsvarande 3/i av omloppstiden. Den genom föravverkning
uttagna virkeskvantiteten beräknas jämförelsevis snabbt återföras
till skogen genom ökad tillväxt av de vid avverkningen kvarlämnade
träden och sålunda ej medföra någon bestående minskning i fastighetens
virkestillgång. Föravverkning må utföras oberoende av den i planen härutinnan
beräknade kvantiteten.
De i förenämnda tjänstgöringsreglemente upptagna föreskrifterna om av
-
Avverkningaplans
innehåll.
Gällande bestämmelser.
Departements
chefen.
92 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
verkningsplan förutsätta, att i planen även meddelas anvisningar rörande
sättet för utförandet av de i planen avsedda avverkningarna. Dylika anvisningar
äro ej bindande för vederbörande skogsstatstjänstemän utan meddelas
allenast till ledning för dessa.
Förutom nu angivna uppgifter har avverkningsplanen jämväl till ändamål
att angiva de skogsvårdsåtgärder, som under planens giltighetstid böra
vidtagas å fastigheten. Dessa åtgärder kunna, såsom förut nämnts, i planen
föreskrivas såsom villkor för erhållande av viss förhöjning i den virkeskvantitet,
som enligt planen eljest må avverkas eller, vad angår område,
där i följd av markens försumpning, brist på fröträd eller andra omständigheter
naturlig återväxt är väsentligt försvårad, såsom villkor för erhållande
överhuvudtaget av utsyning. Med hänsyn till vad sålunda gäller
rörande område, som nyss sagts, har i 5 § andra stycket av lagen föreskrivits,
att dylikt område skall i planen behandlas för sig.
Beträffande de regler, som sålunda gälla rörande avverkningsplans innehåll,
så vitt angår verkställandet av däri avsedda avverkningar, synes någon
ändring ej vara påkallad. Självfallet är, att vid upprättandet av dylik
plan enligt den nya lagen bestämmandet av den virkeskvantitet, som under
planens giltighetstid må uttagas genom huvudavverkning, skall ske med
tillämpning av de i 4 § av förslaget angivna avverkningsgrunder. Då det
ansetts lämpligt, att planens uppgift i sistberörda avseende angives i själva
lagen, har en uttrycklig bestämmelse härom införts i 5 § 1 mom. av förslaget.
I övrigt torde erforderliga föreskrifter rörande avverkningsplans
innehåll beträffande verkställandet av däri avsedda avverkningar i likhet
med vad nu gäller böra meddelas av domänstyrelsen.
Beträffande åter gällande regler om avverkningsplans innehåll, i vad angår
utförande av återväxtåtgärder under planens giltighetstid, är uppenbart,
att berörda regler ej kunna bibehållas oförändrade, därest reproduktionsskyldighet
i förut angiven omfattning stadgas beträffande ifrågavarande
skogar. På sätt jag i det följande vid 16 § i förslaget kommer att närmare
utveckla, torde under nämnda förutsättning i avverkningsplan ej böra upptagas
några bindande föreskrifter rörande vidtagande av återväxtåtgärder
utan allenast meddelas anvisningar härutinnan till ledning för vederbörande
skogsstatstjänstemän, då sådana åtgärder skola av dem föreskrivas, och torde
erforderliga bestämmelser rörande dylika anvisningar böra meddelas av
domänstyrelsen. I enlighet härmed har i förslaget ej upptagits någon föreskrift
rörande avverkningsplans innehåll i detta hänseende.
Med avseende å bestämmelsen i 5 § andra stycket av lagen är att märka,
att tillämpningen vid avverkningsplans upprättande av det i 4 § av förslaget
upptagna förbudet mot medgivande av avverkning, som föranleder
oskäligt kostsamma reproduktionsåtgärder, förutsätter, att de områden, där
vidtagandet av dylika åtgärder kräva oskäliga kostnader, i planen särskiljas
från annan skogsmark samt att virkesavkastningen å dessa områden beräk
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
93
nas med hänsyn därtill, att avverkning å dem ej får bedrivas i större omfattning,
än att erforderlig återväxt kan erhållas genom naturens egen försorg.
Med hänsyn härtill har jag funnit det obehövligt att i den nya lagen
upptaga någon bestämmelse, motsvarande stadgandet i berörda stycke.
Förslaget företer vidare avvikelse från nu gällande bestämmelser rörande
avverkningsplan i fråga om ordningen för dylik plans upprättande.
I detta avseende stadgas i 3 § av lagen, att avverkningsplan skall upprättas
av vederbörande skogsstatsstjänsteman eller ock, där planen genom
fastighetsägarens eller åbons egen försorg upprättats av annan sakkunnig
person, efter granskning av överjägmästaren godkännas av domänstyrelsen.
I avverkningsplan, som upprättats av skogsstatstjänsteman, må enligt 13 §
i lagen ändring sökas genom besvär hos vederbörande överjägmästare, och
må besvären fullföljas hos domänstyrelsen och Kungl. Maj:t.
Den skogsstatstjänsteman sålunda tillkommande befogenhet att upprätta
avverkningsplan har i instruktionen för domänverket den 11 februari 1921
(nr 64) uppdragits åt ordinarie och biträdande jägmästare i de revir, där
här avsedda skogar äro belägna, dock att denna befogenhet må efter förordnande
av domänstyrelsen i särskilda fall utövas även av extra jägmästare,
som tjänstgöra i dessa revir.
Med stöd av stadgandet i 5 § tredje stycket lappmarkslagen har domänstyrelsen
även meddelat vissa detaljföreskrifter rörande ordningen för avverkningsplans
upprättande i särskilt cirkulär den 17 mars 1917. Dessa
föreskrifter hava numera upptagits i omförmälda tjänstgöringsreglemente för
skogsstatens förvaltande personal den 22 september 1924.
Domänstyrelsen har nu hemställt om sådan ändring i de i förevarande
avseende gällande föreskrifter, att avverkningsplan, som upprättats av skogsstatstjänsteman,
ej finge tillämpas, förrän den fastställts av vederbörande
över jägmästare. Till stöd härför har domänstyrelsen anfört:
Med hänsyn till stadgandet, att besvär över av skogstjänsteman upprättad
avverkningsplan finge anföras hos vederbörande överjägmästare, hade styrelsen
tolkat innebörden av de i lappmarkslagen upptagna bestämmelserna
om ordningen för avverkningsplans upprättande på det sätt, att, sedan styrelsen
fastställt generella grunder för dylika planer och en skogstjänsteman,
ordinarie eller extra, i vederbörlig ordning erhållit uppdrag att upprätta
sådan, något ingripande från styrelsens sida, för den händelse att planen
skulle hava blivit felaktigt upprättad och besvär icke över densamma anförts,
icke kunnat ske annorlunda än på disciplinär väg såsom genom tjänstemannens
förflyttning till annat tjänstgöringsområde. Och hade anledning
till dylikt ingripande icke framkommit annat än, då vid inspektion inom
reviren dylikt förfarande uppdagats.
Domänstyrelsen hade uti omförmälda cirkulär den 17 mars 1917 meddelat
vissa föreskrifter angående huru dessa planer skulle upprättas och till förebyggande
av missgrepp därvid föreskrivit, att förrättningsmannen skulle,
Ordningen för
avverkningsplans
upprättande.
Gällande bestämmelser.
Domän
styrelsen.
94
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
Yttranden.
innan avverkningsplanen finge utlämnas, insända densamma till närmast
överordnade förman, vilken hade att i särskilt memorial uttala sig angående
planen samt till förrättningsmannen återställa memorialet. Domänstyrelsen
hade emellertid funnit, att sagda föreskrift icke alltid haft åsyftad verkan.
Då skogarna, särskilt uti övre delarna av Norrland, vore av synnerligen
olika beskaffenhet och en avverkningsplan för att verkligen gagna det avsedda
ändamålet i rätt stor omfattning måste uppgöras med hänsyn till de
särskilda skogliga förhållanden, som vore å fastigheten rådande, hade det
icke varit möjligt att utfärda så detaljerade föreskrifter, att icke förrättningsmannens
handlingsfrihet i en hel del avseenden måst lämnas ganska stort
rum, och detta hade, som styrelsen förut berört, i en del fall visat sig mindre
lyckligt, särskilt då förrättningar av ifrågavarande art måst uppdragas åt
yngre tjänstemän med ringa eller mindre omfattande praktik.
Beträffande de skogar, som vore ställda under domänstyrelsens vård och
förvaltning, ävensom i fråga om andra skogar, för vilka jämlikt gällande
författningar hushållningsplaner skulle upprättas genom skogsstaten eller av
styrelsen särskilt förordnade förrättningsmän, gällde såsom allmän regel, att
planerna skulle fastställas av domänstyrelsen. Då för såväl dessa hushållningsplaner
som avverkningsplanerna för fastigheter under utsyningstvång
i lappmarkerna och andra delar av Norrland måste uppgöras beräkningar
avseende en tidrymd av cirka 20 år framåt, vore det tydligt, att ett riktigt
avpassande av årsavverkningen fordrade ett stort mått av urskiljning och
behörigt hänsynstagande till alla de omständigheter, som härpå kunde inverka.
Hade man nu å ena sidan fordrat, att dylika planer, då det gällde
de allmänna skogarna, skulle fastställas av domänstyrelsen, men å den andra
medgivit en skogsstatstjänsteman — även av de allra yngsta och minst erfarna
— att upprätta tämligen likvärdiga beräkningar för en enskild tillhörig
skog, vilka, därest de ej av sakägaren överklagades, toge åt sig laga
kraft, så torde sagda omständigheter jämförda med varandra ovillkorligen
kräva en ändring i fråga om enskildes skogar, ej minst med hänsyn till att
enskild ekonomi kunde i hög grad beröras av, huru en avverkningsplan
fastställdes.
De i lappmarkslagen i detta avseende upptagna bestämmelserna torde hava
åsyftat, att vederbörande markägare skulle slippa den omgång, som ärendets
prövning hos domänstyrelsen skulle förorsaka, varigenom planen skulle fortfarande
kunna tillämpas.
Domänstyrelsen, som beaktat detta, finge emellertid hemställa om sådan
ändring uti berörda bestämmelser, att avverkningsplan, som av skogstjänsteman
upprättades, skulle av överjägmästaren fastställas, innan den finge tilllämpas.
Över överjägmästarens beslut i sådan fråga borde besvär i vederbörlig
ordning få anföras.
I detta sammanhang ville styrelsen endast erinra, att överjägmästaren
hade en skogstaxator till sitt förfogande för granskning av dessa planer,
vadan ärenden rörande dessa av skogstaxatorn komme att förberedas och
föredragas för överjägmästaren. Dennes tid behövde sålunda genom den
föreslagna bestämmelsen ej bliva allt för mycket upptagen, och skulle genom
berörda bestämmelse åstadkommas en synnerligen önskvärd likformighet i
fråga om förenämnda avverkningsplaner.
Domänstyrelsens förslag i förevarande avseende har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av samtliga i ärendet hörda ortsmyndigheter med undantag
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 43. 95
av jägmästarna i Idre, Sårna och Väster-Dalarnas revir, vilka avstyrkt förslaget.
Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens
län hava beträffande förslaget anfört, bland annat:
Ett genomförande av domänstyrelsens ifrågavarande förslag skulle i fråga
om här avsedda planer medföra ej blott större enhetlighet i planläggande
och beräkningar utan även den fördelen, att större mognad i omdömet och
rikare erfarenhet finge komma till uttryck vid planernas uppgörande. Ofta
hade detta arbete varit anförtrott åt yngre skogsmän, vilkas teoretiska kunskaper
helt visst varit mycket goda, men vilka ännu ej hunnit samla den
praktiska insikt, som torde vara en oundgänglig förutsättning för ett gott
arbete av denna art. En följd av bifall till domänstyrelsens förslag kunde
möjligen tänkas bliva en stark belastning av den tjänstemans tid, som
komme att förberedelsevis behandla hithörande ärenden, innan de av överjägmästaren
företoges till avgörande. Länsstyrelsen och förvaltningsutskottet
förutsatte emellertid, att detta arbete ordnades på ett sådant sätt, att skogsägarna
därigenom icke åsamkades olägenhet genom större dröjsmål än vad
som oundgängligen krävdes.
Landstinget i Västerbottens län har i likhet med länsstyrelsen och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i länet understrukit vikten av att
sådana anstalter träffades, att den av domänstyrelsen föreslagna nya ordningen
ej komme att medföra något avsevärt dröjsmål med avverkningsplanernas
fastställande.
Domänstyrelsens ifrågavarande förslag har likaledes tillstyrkts av Sveriges
skogsägareförbund, söm därvid framhållit, att vid förslagets genomförande
borde stadgas, att vederbörande revirförvaltare — om denne icke själv uppgjort
planen — skulle avgiva yttrande över densamma. Därest, såsonl ofta
vore fallet, planen upprättats av någon ung tjänsteman utan större erfarenhet
vid dylikt arbete, torde det nämligen vara behövligt, att såväl det mognare
omdöme som ock den erfarenhet om de lokala förhållandena, som representerades
av revirförvaltaren, bleve hörd, innan överjägmästaren prövade
ärendet.
Norrlands skogsvårdsförbund har förklarat sig ej hava anledning göra
annat uttalande i ämnet än att betona nödvändigheten av att de förändringar,
som vidtoges, icke vållade onödigt uppskov med behandling av frågor, vilkas
snabba lösande kunde vara angeläget för skogsägaren.
I likhet med domänstyrelsen finner jag genomförandet av en mera effektiv
kontroll å upprättandet av sådana avverkningsplaner, som beträffande ifrågavarande
skogar uppgöras av skogsstatens tjiinstemän, vara av behovet påkallat,
och torde denna kontroll, såsom domänstyrelsen föreslagit, lämpligen
böra ernås genom planernas granskning och fastställande av överordnad
myndighet. Då det synes onödigt att betunga domänstyrelsen med en dylik
uppgift, torde ifrågavarande granskning böra uppdragas åt vederbörande
överjägmästare, vilka måste antagas besitta goda förutsättningar att på ett
Departements
chefen.
96
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
tillfredsställande sätt verkställa densamma. Härvid böra över jägmästarna
givetvis äga åtnjuta biträde av de i här avsedda distrikt anställda skogstaxatorerna.
Med hänsyn härtill och då ytterligare biträde vid handläggningen
av hithörande ärenden i fall av behov torde kunna beredas över jägmästarna,
synes det ej behöva befaras, att behandlingen av dessa ärenden ej
skulle kunna ske med erforderlig skyndsamhet.
På grund av vad sålunda anförts har i 2 mom. av förevarande paragraf
upptagits bestämmelse därom, att avverkningsplan, som upprättats av skogsstatstjänsteman,
skall för att bliva gällande granskas och fastställas av vederbörande
överjägmästare.
Vad angår Sveriges skogsägareförbunds yrkande, att i samband med den
nu ifrågasatta ändringen föreskrift borde meddelas, att vederbörande revirförvaltare
skulle avgiva yttrande över avverkningsplan, som han ej själv
upprättat, avser detta en fråga, som bör regleras i domänverkets instruktion
eller i de föreskrifter rörande avverkningsplan, som domänstyrelsen bör hava
att meddela. Något ståndpunkttagande till densamma i detta sammanhang
torde därför ej böra äga rum.
Vad angår ordningen för upprättande av avverkningsplan genom vederbörande
fastighetsägares eller åbos egen försorg hava nu gällande bestämmelser
härutinnan oförändrade upptagits i förslaget.
Gemensam
avverkningsplin
för två
eller flera
fastigheter.
Slutligen föreligger skiljaktighet mellan förslaget och nuvarande bestämmelser
om avverkningsplan i fråga om sammanförandet av två eller flera
fastigheter under gemensam plan.
Härutinnan stadgas i 4 § av lagen, att domänstyrelsen äger, efter framställning
av den, som med ägande- eller åborätt innehar närbelägna fastigheter,
förordna, att skogen därå tills vidare skall utgöra en skogshushållningsenhet
under gemensam avverkningsplan. Såsom av lagens motiv framgår,
har denna bestämmelse den innebörd, att ett av domänstyrelsen med stöd av
densamma meddelat förordnande äger giltighet, allenast så länge de fastigheter,
som förordnandet avser, innehavas av den ägare eller åbo, som gjort
framställning om gemensam plan. Överlåtas fastigheterna eller någon av dem
till ny ägare eller åbo, upphör förordnandet att gälla. Härav följer, att även
i det fall, att ägande- eller åborätten till samtliga fastigheterna förvärvats
av samma person, denne äger att, oavsett huruvida den tid, för vilken
den gemensamma planen upprättats, gått till ända, begära uppgörande av
särskilda planer för de fastigheter, som förordnandet avsett.
Då anledning ej synes föreligga att i sistangivna fall medgiva den, som
förvärvat ägande- eller åborätt till fastigheterna, befogenhet att påkalla uppgörande
av särskilda planer för dessa, förrän den tid, för vilken den gemensamma
planen upprättats, utgått, torde åt ifrågavarande bestämmelse böra
givas den ändrade innebörd, att ett av domänstyrelsen lämnat medgivande
till sammanförande under gemensam avverkningsplan av särskilda fastigheter,
som innehavas av samme ägare eller åbo, ej upphör att gälla, därest
97
Kungi. Maj:ts proposition Nr 43.
förändring sedermera sker i ägande- eller åborätten till fastigheterna men
dessa alltjämt stanna i en ägares eller åbos hand. Å andra sidan torde
vara uppenbart, att ett dylikt medgivande, såvitt angår den tid, varunder
detsamma äger giltighet, ej bör vara bindande för vederbörande ägare eller
åbo i vidare mån än som följer av reglerna om tiden för avverkningsplans
upprättande. Vid utgången av gemensam avverkningsplans giltighetstid bör
sålunda vederbörande ägare eller åbo, oavsett om denne själv gjort framställning
om upprättande av dylik plan eller under planens giltighetstid förvärvat
de fastigheter, denna avser, utan hinder av medgivandet äga påkalla
uppgörandet av särskilda planer för dessa.
I nu angivet syfte har ifrågavarande bestämmelse i 4 § av lagen i för.
slaget givits en delvis ändrad avfattning. Det sålunda ändrade stadgandet
har upptagits i 2 mom. andra stycket av förevarande paragraf.
I övrigt överensstämma bestämmelserna i denna paragraf med motsvarande
stadganden i 3—5 §§ i lagen.
6 §.
Såsom jag vid 3 § omnämnt, hava i förslaget upptagits vissa ändrade bestämmelser
om förfarandet vid meddelande av avverkningstillstånd, vilka
bestämmelser inrymts i förevarande paragraf.
Enligt dessa bestämmelser skall vid meddelande av dylikt tillstånd i regel,
i likhet med vad nu gäller, verkställas utsyning av vederbörande skogsstatstjänsteman
och de utsynade träden stämplas genom dennes försorg. Med
avseende å den i förslaget i sistberörda avseende upptagna föreskriften är
att märka, att densamma ej innefattar någon saklig skiljaktighet från bestämmelsen
i 2 § av lagen. Sistnämnda bestämmelse har nämligen ej ansetts
innebära, att skogsstatstjänsteman vid meddelande av avverkningstillstånd
skall personligen utföra stämplingen av de träd, som tillståndet avser, utan
tillämpas densamma regelmässigt på det sätt, att stämplingen under skogsstatstjänstemannens
uppsikt och på hans ansvar må utföras av kronojägare,
som biträder honom vid förrättningen. Denna praxis har ock sanktionerats
i gällande instruktion för domänverket. Det har ansetts lämpligt, att förslaget
i denna del avfattades i närmare överensstämmelse med denna praxis
än den nuvarande bestämmelsen i ämnet.
I vissa undantagsfall må emellertid enligt förslaget tillstånd till avverkning
meddelas, utan att därvid utsyning och stämpling verkställes av vederbörande
skogsstatstjänsteman eller genom dennes försorg. De i förslaget härutinnan
upptagna bestämmelserna grunda sig på vissa i de avgivna yttrandena framställda
yrkanden om lättnader i det nu gällande uts.vningstvånget.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län har sålunda
ifrågasatt, att enskild skogsägare medgåves rätt att själv verkställa stämplingar,
som avsåge gallringar och ljushuggningar i unga och medelålders
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 38 höft. fNr ’i3.) 7
Förfarandet
rid meddelandet
av
avverkningstillstånd
i
allmänhet.
Färja randet
vid meddelande
av
avverkningstillstånd
i
vissa undantagsfall.
Hushållningssällskapets
jhrvaltningsutskott
i
Västerbottens
län,
Norrlands
skogsvårds
förbund.
Sveriges
skogsägare
förbund.
98 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
bestånd, under förutsättning att han ställde till förfogande kompetent person
samt denne av domänstyrelsen erhölle förordnande att utföra sagda stämplingar.
Före avverkningarna borde dock stämplingarna underkastas granskning
av någon skogsstatens tjänsteman. Till stöd för detta förslag har förvaltningsutskottet
anfört:
Ifrågavarande stämplingar krävde mycken omsorg och toge mycken tid
i anspråk, om de skulle få ett riktigt utförande. De vore på samma gång
det medel, som stode skogsägaren till buds, för att han skulle kunna förkorta
tiden för trädens utväxande till sågbara dimensioner och sålunda utjämna
den minskning i tillgången på sådana dimensioner, som på grund
av norrlandsskogarnas nuvarande beskaffenhet torde under en viss period
bliva oundviklig. Att sådana avverkningar komme till stånd och bleve
noggrant utförda vore därför av stor vikt. Det vore en lättnad i statens
bestyr med och kostnader för lappmarkslagens handhavande, om den enskilde
skogsägare, som kunde ställa till förfogande kompetent person, erhölle
domänstyrelsens förordnande för denne att utföra nu omförmälda slag
av stämplingar. Ett liknande förfaringssätt tillämpades vid den s. k. dimensionslagens
handhavande i länets kustland och torde ej hava visat annat
än goda resultat.
Norrlands skogsvårdsförbund har i förevarande avseende föreslagit, att
skogligt utbildad person, som ej vore statsanställd, skulle efter auktoriserande
av domänstyrelsen äga ej blott verkställa gallringsstämplingar, utan
även efter medgivande och anvisning av vederbörande revirförvaltare företaga
utstämpling dels av i ungskog kvarstående överståndare i samband
med gallringsstämpling och dels av sådana på hyggestrakter kvarstående
träd, vilkas avverkning vore att hänföra till rensningsavverkning. Samtliga
dessa stämplingar skulle emellertid före utdrivningen vara av vederbörande
revirförvaltning avsynade och godkända.
Slutligen har Sveriges skogsägareförbund i förevarande syfte framlagt ett
förslag, som nära ansluter sig till vad Norrlands skogsvårdsförbund härutinnan
föreslagit men som åsyftar att medgiva den enskilde skogsägaren eu
något vidsträcktare utsyningsrätt än av skogsvårdsförbundet förutsatts.
Enligt skogsägareförbundets förslag skulle hos enskilda skogsägare anställda
tjänstemän med skoglig bildning berättigas att under vederbörande revirpersonals
kontroll verkställa utsyning dels av beståndsvårdshuggningar, dels
av vid den ordinarie utstämplingen uppenbarligen kvarglömda träd samt
dels av sådana överståndare och mindre rester av gammal skog, vilka stode
insprängda i ungskogarna samt befunnes behöva borttagas vid beståndsvårdshu
ggningen.
I motiveringen till detta förslag har skogsägareförbundet dels framhållit
väsentligen samma synpunkter som i förevarande avseende anförts av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Västerbottens län, dels ock ytterligare
anfört:
Beståndsvårdande huggningar hade under senare år i ständigt stigande
99
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
omfattning börjat utföras på de fastigheter inom lappmarken, som stode
under ordnad skötsel. För utbläckningen av dessa huggningar, vilken uppgift
vore mycket tidsödande, kunde staten av kostnadsskäl icke använda
personal med högre skoglig bildning, utan arbetet ålåge kronojägarna.
Många av dessa hade förmåga att på ett tillfredsställande sätt lösa denna
uppgift. Andra däremot saknade kännedom om de nya principerna för
gallringar i de olika lappländska beståndstyperna och kunde sålunda icke
verkställa ifrågavarande utkläckning på ett ur skogsvårdssynpunkt tillfredsställande
sätt.
Därest skogsägare, som förfogade över personal med skoglig bildning,
kunde tillerkännas rätt att under vederbörande skogstjänstemans kontroll
låta denna personal utföra stämplingen för de beståndsvårdande huggningarna,
skulle härigenom genomförandet av en rationell vård av skogarna
under lappmarkslagen väsentligen befrämjas. Skogsägarna iinge — under
vederbörlig kontroll mot missbruk — utföra stämplingar efter de principer,
som de själva ansåge riktiga, samt behövde ej åtnöjas med ur skogsvårdssynpunkt
otillfredsställande utsyningar. En annan fördel vore, att utmärkningen
av sådant ej avsättningsbart virke, som behövde bortröjas i samband
med beståndsvårdshuggningen, kunde ske vid utbläckningen av denna senare.
Nu kunde utmärkningen av röjningsvirket oftast ej verkställas vid gallr
ingsstämplingen, ty därigenom skulle kronojägarens arbete försenas. Skogsägaren
nödgades därför gå över ungskogarna med två skilda stämplingsförrättningar,
vilket avsevärt fördyrade gallringarna.
Ur statens synpunkt skulle ett förfaringssätt, sådant som det av förbundet
föreslagna, medföra den fördelen, att kostnaderna för handhavandet av
lappmarkslagens tillämpning skulle kunna hållas inom rimliga gränser.
Eljest komme dessa kostnader att springa upp till mycket stora belopp, när
skogsägarna allmänt och för stora arealer begärde beståndsvårdsstämplingar.
Därjämte vore att märka, att gallringsvirkets ålder kunde exakt bedömas,
om det, såsom enligt förbundets förslag förutsattes, påstämplades med kronomärke!
samt uppmättes efter avverkningen. Detta vore av viss betydelse
för virkets hänförande till slutavverkning eller föravverkning.
Beträffande sättet för utövande av kontroll över ifrågavarande utstämplingar
av de enskilda skogsägarnas tjänstemän har förbundet framhållit,
att denna kunde med lätthet anordnas sålunda, att dylik stämpling måste
besiktigas på marken av jägmästaren, innan avverkningen finge utföras.
Befunnes arbetet tillfredsställande, meddelades avverkningstillstånd. I annat
fall skulle utstämpling ske genom skogsstatstjänsteman. Påstämplingen med
kronomärket borde lämpligen kunna utföras, efter det virket avverkats och
upplagts men före dess utkörning ur skogen. Avsåge stämplingen sådana
träd, som uppenbarligen kvarglömts av förbiseende vid utsyningen av den
ordinarie avverkningen, eller sådana överståndare och mindre rester av
gammal skog, som stode insprängda i ungskogarna och befunnes behöva
borttagas vid beståndsvårdshuggningen, skulle givetvis dessa träd med sin
virkesmassa gå i avräkning ä det ordinarie utsyningsbeloppet.
Domänstyrelsen har tillstyrkt införande i lagen av bestämmelser därom,
att skogsägare finge genom i hans tjänst anställd skogligt bildad personal,
som av domänstyrelsen auktoriserats, verkställa sådan avverkning, som av
-
Domän
styrelsen.
100
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43
såge beståndets utveckling genom ändamålsenlig gallring. Tillstånd till
avverkning av dylik stämpling borde dock ej medgivas, förrän den blivit
å marken besiktigad och godkänd av vederbörande jägmästare. Domänstyrelsen
har vidare tillstyrkt sådan ändring i lagen, att vederbörande överjägmästare
ägde meddela stämplingsförrättare, som blivit av domänstyrelsen
auktoriserad, tillstånd att i samband med beståndsvårdande huggningar
jämväl utstämpla vissa rester av bestånd, vilkas avverkning utgjorde del
av huvudavverkningen, dock att dylikt tillstånd allenast borde avse mindre
virkeskvantiteter samt föregås av anvisning. Beträffande auktorisation av
stämplingsförrättare har domänstyrelsen uttalat, att densamma till förekommande
av missbruk allenast borde avse viss tid samt kunna på förekommen
anledning när som helst indragas.
Domänstyrelsen har såsom skäl för de av styrelsen sålunda tillstyrkta
lagändringarna anfört:
Genom dessa ändringar skulle för staten vinnas den fördel, att skogsstatspersonalens
tid icke behövde tagas i anspråk för här avsedda tidskrävande
utsyningsförrättningar, varigenom en viss besparing i kostnaderna
för lagens handhavande skulle ernås. Och för den enskilde skulle i rätt
stor omfattning beredas den rörelsefrihet i fråga om skogens skötsel, som i
vissa utlåtanden livligt förordats.
Vid realiserandet av förslaget torde böra bemärkas, att den egentliga
huvudavverkningen vid hushållningsplanens upprättande beräknades med
ledning av det förefintliga virkesförråd, vars ålder överstege av omloppstiden,
samt viss del av det övriga virkesförrådet, och utgjorde denna
huvudavverkning den regelbundet återkommande skogsavkastning, som utvunnes
vid det uthålliga skogsbruket. Utöver denna huvudavverkning beräknades
förslagsvis en viss kvantitet virke att uttagas genom en för beståndets
utveckling ändamålsenlig gallring av skog, som icke uppnått en
ålder, motsvarande ;;/4 av omloppstiden. Denna så kallade föravverkning finge
uttagas utan sammanhang med huvudavverkningen och oberoende av densamma.
Den virkeskvantitet, som uttoges genom dylika beståndsvårdande
huggningar, beräknades nämligen relativt hastigt återföras till beståndet i
form av ökad tillväxt på de vid gallringen kvarlämnade träden. Detta
virkesuttag påverkade således icke storleken av huvudavverkningen för
perioden och borde ej heller menligt påverka storleken av huvudavverkningen
för kommande perioder, därest den beståndsvårdande huggningen
eller lijälpgallringen utfördes på rätt sätt.
Domänstyrelsen har i anslutning till den av styrelsen sålunda intagna
ståndpunkt framhållit, att det vore nödvändigt, att i lagen intoges bestämmelser
om rätt för styrelsen att utöva behörig kontroll och meddela erforderliga
detaljföreskrifter.
I likhet med domänstyrelsen finner jag vägande skäl föreligga att beträffande
sådan avverkning, som avser beståndets utveckling genom ändamålsenlig
gallring, medgiva, att avverkningstillstånd må av skogsstatstjänsteman
meddelas utan verkställande genom denne av utsyning och stämpling.
Härvid måste dock tillses, att de förstuga kraven på dylik avverknings be
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
101
höriga utförande ej eftersättas samt att nödig kontroll utövas. På sätt i
de avgivna yttrandena framhållits, torde därför medgivande av berörda
undantag från den allmänna regeln om förfarandet vid avverkningstillstånds
meddelande förutsätta, att, innan tillstånd till avverkning av nyss
angivna beskaffenhet lämnas av skogsstatstjänsteman, de träd, som äro avsedda
att avverkas, blivit genom skogsägarens försorg utsynade och stämplade av
sakkunnig person samt att denna stämpling av skogsstatstjänstemannen besiktigats
och godkänts. För att trygga ett rätt utförande av berörda utsyning och
stämpling och förebygga missbruk av den ifrågasatta undantagsbestämmelsen
torde därjämte, jämväl i överensstämmelse med vad i yttrandena föreslagits,
böra föreskrivas, att befogenhet att verkställa dylik utsyning och
stämpling skall tillkomma allenast sakkunnig person, som domänstyrelsen
förklarat vara därtill behörig. En dylik förklaring bör givetvis kunna av
styrelsen meddelas för viss tid eller tillsvidare samt, när anledning därtill
förekommer, kunna av styrelsen återkallas.
I ärendet har föreslagits, att den här avsedda undantagsbestämmelsen
skulle utsträckas att gälla jämväl i fråga om avverkning av sådana på hyggestrakter
kvarstående träd, vilkas borttagande vore att hänföra till rensningsavverkning,
samt av sådana överståndare och mindre rester av gammal skog,
vilka stode insprängda i ungskogarna och borde avverkas i sammanhang
med dessas gallring. Beträffande nyss angivna överståndare och rester tala
uppenbarligen praktiska skäl för att låta berörda bestämmelse gälla även
avverkning av dessa, för såvitt skogsägaren samtidigt söker tillstånd till
dylik avverkning och till gallring i den omgivande ungskogen. Att, såsom
domänstyrelsen ifrågasatt, härvid föreskriva särskilda garantier med avseende
å förstnämnda avverkning, synes ej vara av behovet påkallat. Vad
åter angår sådana på hyggestrakter kvarstående träd, vilkas borttagande
är att anse såsom rensningsavverkning, är att märka, att, därest å hyggestrakten
yngre skog uppvuxit, som bör göras till föremål för gallring, detta
fall är att likställa med det nyss angivna. Finnes åter ej dylik skog å
hyggestrakten, föreligger uppenbarligen ej någon anledning att verkställa
berörda rensningsavverkning i sammanhang med här avsedd gallring. Med
hänsyn härtill och då ej heller eljest tillräckliga skäl synas föreligga att
utsträcka ifrågavarande undantagsbestämmelse till detta fall, finner jag mig
böra avstyrka en dylik utsträckning.
I överensstämmelse med nu angivna grunder hava stadgandena i 2 mom.
första och andra styckena av förevarande paragraf avfattats.
I berörda stycken har den skog, vari sådan gallring, som här avses, må
verkställas, betecknats såsom yngre i motsats till förenämnda överståndare
och rester, vilka betecknats såsom äldre skog. Gränsen mellan dessa båda
slag av skog sammanfaller tydligen med gränsen mellan skog, som enligt
reglerna om avverkningsplan må göras till föremål för föravverkning, och
skog, som är äldre än denna. Vid tillämpningen av ifrågavarande bestäm
-
Fråga om rätt
för skogsägaren
att
bestämma utsy
ning straktens
förläggning.
Sveriges
skogsägare
förbund.
Norrlands
skogsvårds
förbund.
102 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
melser torde därför svårighet med hänsyn till nyss angivna beteckningar
ej uppstå.
Då det från kontrollsynpunkt är nödigt, att virke, som avverkats enligt
bestämmelserna i berörda stycken, efter avverkningens företagande men före
dess bortförande från skogen stämplas genom vederbörande skogsstatstjänstemans
försorg, har bestämmelse härom upptagits i tredje stycket av förevarande
moment. Har avverkningen avsett även äldre skog, bör virket av
dylik skog givetvis vid berörda stämpling uppmätas och avräknas å den
virkeskvantitet, som enligt avverkningsplanen må uttagas genom huvudavverkning.
De detaljbestämmelser, som erfordras för tillämpningen av de i förevarande
moment upptagna stadgandena, torde domänstyrelsen utan särskilt
bemyndigande äga meddela på grund av den styrelsen tillkommande befogenhet
att utfärda reglementariska föreskrifter för styrelsen underlydande
personal. Det synes därför onödigt, att, såsom domänstyrelsen ifrågasatt, i
själva lagen lämna styrelsen ett dylikt bemyndigande.
Vid tillämpningen av förevarande moment är uppenbarligen av vikt, att
stämpling, som utförts genom skogsägarens försorg, ej godkännes av vederbörande
skogsstatstjänsteman, med mindre den tydligt skiljer sig från stämpling,
som verkställts genom sådan tjänsteman. För tryggande av en dylik
tillämpning synes önskvärt, att sättet för stämplingens utförande i först angivna
fall närmare regleras i de detaljbestämmelser, som enligt vad nyss
anförts bör utfärdas av domänstyrelsen.
Att, såsom domänstyrelsen ifrågasatt, i lagen upptaga någon särskild bestämmelse
om rätt för styrelsen att utöva kontroll å här avsedd avverkning,
synes ej vara nödigt. Den i 11 § av förslaget upptagna, mot nuvarande
11 § svarande bestämmelsen om rätt för vederbörande skogsstatstjänsteman
att utfärda erforderliga kontrollföreskrifter beträffande avverkning,
som verkställes för annat ändamål än husbehov, torde vara tillfyllest
även beträffande avverkning enligt förevarande moment.
I sammanhang med förevarande paragraf torde jag få upptaga frågan om
rätt för innehavare av här avsedd skog att inom avverkningsplanens ram
bestämma, å vilken del av skogen utsyning skall av skogstjänsteman verkställas.
Sveriges skogsägareförbund har föreslagit medgivande av dylik rätt åt
vederbörande skogsägare under framhållande, att med hänsyn till det
oekonomiska sätt i avseende å drivningsvägar med mera, på vilket statstjänstemännen
stundom förläde utsyningstrakterna, en dylik ändring i lagen
vore synnerligen behövlig.
Norrlands skogsvårdsförbund har anslutit sig till skogsägareförbundets
berörda förslag med den jämkning, att ifrågavarande rätt borde tillkomma
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
103
skogsägaren i den mån hans yrkande angående utsyningstraktens förläggning
tillgodosåge en god och ändamålsenlig skogsvård.
Domänstyrelsen har avstyrkt ifrågavarande ändringsförslag samt därvid Domananfört:
styrelse*.
Ett upptagande i lagen av föreskrifter i förevarande syfte skulle rubba
dess struktur i övrigt. Enligt det av domänstyrelsen fastställda tjänstgöringsreglementet
för skogsstatens förvaltande personal skulle vid utsyning iakttagas,
att sökanden lämnades tillfälle att yttra sig om, i vilken del av skogen
årets utsyning borde företagas, och syntes denna bestämmelse vara tillfyllest.
Om man nämligen toge i betraktande, att skogsägaren, därest hans önskningar
icke i tillräcklig mån beaktades, kunde anföra besvär över stämplingsförrättningen
och få densamma hävd samt rättelse vidtagen, syntes
dennes rätt vara behörigen tillgodosedd. För så vitt styrelsen hade sig
bekant, torde i själva verket missgrepp av nu berörda art från skogsstatstjänstemännens
sida icke hava förekommit i nämnvärd omfattning. Detta
framginge nämligen ganska tydligt av de besvärsmål, som dragits under
styrelsens prövning, och av vad som i övrigt kommit till styrelsens kännedom.
Med hänsyn till vad domänstyrelsen däremot anfört finner jag mig böra Departementsavstyrka
ifrågavarande förslag. chefen.
7 §•
Denna paragraf överensstämmer med nuvarande 6 §, bortsett från vissa
mindre jämkningar, som föranletts av de i förslaget upptagna ändrade
bestämmelserna om förfarandet vid meddelande av avverkningstillstånd.
Den i andra stycket av förevarande paragraf stadgade skyldigheten för
vederbörande skogsstatstjänsteman att på visst sätt lämna sökanden underrättelse
om tiden för förrättande av utsyning eller besiktning enligt 6 § är
självfallet av tvingande natur allenast för skogsstatstjänstemannen. Medgiver
sökanden, att utsyning eller besiktning må äga rum, utan att underderrättelse
enligt sagda stycke skett, må sålunda förrättningen med laga
verkan företagas.
8 §.
Enligt 7 § i lagen skall utsyning verkställas för en tid av tre år, dock Gällande
att domänstyrelsen äger, när särskilda skäl därtill föreligga, medgiva, att bestämmelser.
utsyning må därutöver ske för en tid framåt av högst tre år. Fråga om
utsyning för längre tid framåt skall prövas av Kungl. Maj:t.
Såsom av motiven till denna paragraf framgår, innebär densamma, att
varje gång utsyning å en under lagen lydande fastighet äger rum så stor
virkeskvantitet skall utsynas, som enligt avverkningsplanen för fastigheten
motsvarar fastighetens virkesavkastning under tre år. Det förutsättes emellertid
härvid, att utsyning regelbundet sökes för varje treårsperiod av avverkningsplanens
giltighetstid. Underlåter skogsägaren att göra detta, må han
enligt motiven till ifrågavarande paragraf på en gång erhålla utsyning av
104
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
Departements
chefen.
så stor virkeskvantitet, som belöper dels å den eller de tidigare treårsperioder,
för vilka utsyning ej sökts, dels ock å den period, som löper vid
sökandet av utsyning. Vill skogsägaren på en gång erhålla utsyning av
större virkeskvantitet än nu sagts och sålunda uttaga vad av virkesavkastningen
belöper även å de treårsperioder, som följa efter den löpande, kan
han i särskilda fall erhålla medgivande därtill. Sådant medgivande lämnas,
där fråga allenast är om avkastningen för närmast följande treårsperiod, av
domänstyrelsen men eljest av Kungl. Maj:t.
Beträffande innebörden av förevarande paragraf är vidare att märka, att
densamma har avseende allenast å den virkesavkastning, som erliålles genom
så kallad huvudavverkning och som i avverkningsplanen fastställts till viss
kvantitet för dess giltighetstid. Utsyning av virke, som uttages genom föravverkning,
får sålunda ske oberoende av bestämmelserna i förevarande
paragraf.
Slutligen torde i detta sammanhang böra framhållas, att nu angivna
grunder i fråga om utsynings verkställande i viss mån modifieras genom
den i lagen medgivna rätten till fri husbehovsavverkning. Enligt av domänstyrelsen
godkänd praxis tillämpas dessa grunder med hänsyn till berörda
avverkning på det sätt, att vid utsyning för viss treårsperiod av därpå
belöpande virkeskvantitet från denna avräknas den myckenhet virke, som
under nästföregående treårsperiod avverkats för husbehov.
Bestämmelserna i 8 § av förslaget överensstämma med vad sålunda gäller
enligt 7 § i lagen. Med hänsyn till de i förslaget upptagna ändrade reglerna
om förfarandet vid meddelande av avverkningstillstånd hava emellertid
dessa bestämmelser avfattats såsom gällande dylikt tillstånd i stället för
utsyning. Därjämte har, då samma bestämmelser givetvis ej böra äga tilllämpning
i fråga om tillstånd till sådan avverkning, som avses i 6 § 2
mom. av förslaget, en uttrycklig föreskrift härom upptagits i andra stycket
av förevarande paragraf.
Stadgandena i denna paragraf gälla även sådan fastighet, beträffande
vilken enligt förslaget upprättandet av avverkningsplan ej erfordras för
meddelande av avverkningstillstånd. Med hänsyn till den jämförelsevis
ringa skogstillgång, som förefinnes å dylik fastighet, torde, såsom förut antytts,
svårighet ej möta att utan stöd av dylik plan nöjaktigt bestämma
fastighetens virkesavkastning för varje treårsperiod. Det förutsättes uppenbarligen
ej, att vid dylikt bestämmande skogsindelning enligt de för upprättande
av avverkningsplan stadgade grunder skall äga rum utan att
virkesavkastningen för varje period fastställes genom en enkel approximativ
uppskattning. Utan särskilt bemyndigande torde domänstyrelsen äga att
för vederbörande skogsstatstjänstemän meddela erforderliga föreskrifter
rörande dylik uppskattning.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
105
9 §.
Stadgandet i denna paragraf överensstämmer med nuvarande 8 §.
10 $.
1 mom. Lappmarkslagen innehåller ej någon bestämmelse om tiden för
giltigheten av en av skogsstatstjänsteman förrättad utsyning. I förenämnda
tjänstgöringsreglemente för skogsstatens förvaltande personal har emellertid
i detta avseende föreskrivits, att, sedan fem år förflutit efter en vid utsyning
verkställd stämpling, kvarstående utsynade träd icke må avverkas,
innan ansökan därom ingivits till vederbörande jägmästare och ärendet
prövats av domänstyrelsen. Grunden till denna föreskrift torde vara, att
stämpelmärkena i allmänhet ej kunna tydligt urskiljas efter sagda tids förlopp.
Då emellertid frågan om utsynings eller avverkningstillstånds giltighetstid
synes vara av beskaffenhet att böra regleras i själva lagen, har i
förevarande moment upptagits en bestämmelse härom. I denna har, i anslutning
till berörda föreskrift i tjänstgöringsreglementet samt stadgandet i
7 § 2 mom. skogsvårdslagen, den längsta tid, varunder avverkningstillstånd
må gälla, bestämts till fem år.
2 mom. De i detta moment upptagna bestämmelserna om expedieringen
av skogsstatstjänstemans beslut i ärende angående avverkningstillstånd överensstämma
i huvudsak med motsvarande stadganden i 9 § av lagen. Förslaget
avser emellertid i motsats till lagen även beslut, som av skogsstatstjänsteman
meddelas i fall, då förrättning å stället ej äger rum. Sådan
förrättning behöver ej förekomma, då ansökan om avverkningstillstånd avslås.
Enligt förslaget skall i sistangivna fall beslutet tillställas sökanden
eller hans ombud så fort ske kan. I övrigt gälla i fråga om dylikt beslut
enahanda regler som beträffande andra här avsedda beslut.
9 § i lappmarkslagen upptager även vissa bestämmelser om innehållet av
de beslut, som där avses. Några motsvarande föreskrifter hava ej inrymts
i förslaget i vidare mån än att däri stadgats, att ifrågavarande beslut skola
förses med besvärshänvisning. I övrigt har det ansetts onödigt att i lagen
upptaga bestämmelser i detta ämne. I den mån föreskrifter därutinnan för
skogsstatstjänstemännen äro påkallade, synas desamma böra meddelas av
domänstyrelsen. Jag tillåter mig härvid erinra, att i övriga nu gällande
skogslagar några motsvarande bestämmelser ej införts.
Av 16 § i förslaget framgår, att, då åtgärder för återväxtens betryggande
erfordras efter avverkning, vartill tillstånd meddelas av skogsstatstjänsteman,
denne skall i beslutet om tillståndet lämna vederbörliga föreskrifter
om sagda åtgärder.
11 $.
Denna paragraf är av enahanda innehåll som nuvarande 11 §.
106
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
12 §.
Bestämmelserna i första punkten av förevarande paragraf angående skyldighet
för sökande att utgöra nödig hantlangning vid vissa av skogsstatstjänsteman
verkställda förrättningar överensstämmer med vad härutinnan
stadgats i 12 § av lagen, dock att sagda skyldighet i förslaget utsträckts
att gälla även sådan besiktning, som omförmäles i 6 § 2 mom. av förslaget.
Stadgandet i andra punkten av denna paragraf följer av den ståndpunkt
jag i det föregående intagit beträffande frågan om ändrade grunder för
bestridande av kostnaderna för handhavandet av förevarande lagstiftning
sid. 73).
13 §.
Förevarande paragraf angiver den omfattning, vari reproduktionsskyldighet
enligt vad jag i det föregående tillstyrkt (sid. 52) bör stadgas beträffande
här avsedda skogar efter avverkning för annat ändamål än husbehov. Paragrafen
motsvarar, såvitt angår dylik reproduktionsskyldighet, med en mindre
jämkning bestämmelserna i 9 § skogsvårdslagen.
Då det ligger i sakens natur, att skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder
ej bör föreskrivas i fråga om annan mark än skogsmark, hava bestämmelserna
i förevarande paragraf liksom övriga i förslaget upptagna stadganden
om reproduktionsskyldighet erhållit tillämpning allenast beträffande sistangivna
mark. Härutinnan skilja sig dessa bestämmelser från förslagets
stadganden om avverkning, vilka i likhet med vad nu är stadgat gälla
även annan mark än skogsmark.
Uppenbart är, att begreppet skogsmark i detta sammanhang bör givas
enahanda innebörd som motsvarande begrepp i skogsvårdslagen.
Enligt förevarande paragraf föreligger skyldighet att vidtaga åtgärder
för återväxtens betryggande efter all å skogsmark verkställd avverkning
för annat ändamål än husbehov oberoende därav, huruvida avverkningen
avsett barr- eller lövskog. Förslagets ståndpunkt härutinnan överensstämmer
med skogsvårdslagen och har betingats därav, att en begränsning av berörda
skyldighet att gälla allenast avverkning av barrskog skulle i väsentlig mån
förringa dess betydelse samt medföra betydande svårigheter vid tillämpningen.
14 $.
1 och 2 mom. 1 dessa moment hava upptagits de föreslagna bestämmelserna
om reproduktionsskyldighet efter vissa skador å skogen, vilka bestämmelser
med en mindre ändring motsvara stadgandena i 10 § skogsvårdslagen,
och hänvisar jag beträffande dessa bestämmelser till vad jag i det
föregående anfört (sid. 52—55).
3 mom. Träd, som fällts vid skadegörelse, varom i 1 mom. av denna
paragraf förmäles, eller som därvid skadats på sätt i samma mom. sägs,
107
Kunol. Maj:ts proposition Nr 43.
böra få tillgodogöras av skogsägaren utan särskilt tillstånd av vederbörande
skogsstatstjänsteman. Berörda träd böra dock stämplas genom skogsstatstjänstemannens
försorg, innan de bortföras från skogen eller, vad angår
träd som skadats men ej fällts, innan det avverkas. En dylik stämpling
är påkallad av kontrollhänsyn samt, beträffande sistnämnda träd, jämväl
från skogsvårdens synpunkt. Vid stämplingen av dessa bör nämligen skogsstatstjänstemannen
pröva, huruvida skadan är av den omfattning, som i
1 mom. av denna paragraf avses. I överensstämmelse med förslagets allmänna
ståndpunkt rörande husbehovsavverkning torde här avsedd stämpling
ej böra krävas med avseende å träd, som tillgodogöres för husbehov.
Från nu angivna synpunkter har bestämmelsen i detta moment avfattats.
15 §.
Beträffande denna paragraf, som motsvarar 11 § i skogsvårdslagen, åberopar
jag vad jag till stöd för densamma i det föregående anfört (sid. 55).
16 och 17 §§.
I dessa paragrafer givas regler om ordningen för bestämmandet av reprodu
ktionsåtgärder, som enligt 13 och 14 §§ i förslaget böra vidtagas.
Vad härvid först angår det fall, då sådana åtgärder erfordras efter avverkning,
som verkställes med vederbörligt tillstånd, har domänstyrelsen
föreslagit, att de åtgärder, som i dylikt fall vore påkallade, skulle i sina
huvuddrag angivas i vederbörande avverkningsplan samt att de mera detaljerade
föreskrifterna härutinnan skulle meddelas vid utsyningstillfället
av utsyningsförrättaren. Denne borde därvid jämväl hava att bestämma
den tid, inom vilken de föreskrivna åtgärderna skulle vara utförda. Domänstyrelsen
har härvid framhållit, att avverkningsplanen borde vara av grundläggande
betydelse för bestämmandet av den omfattning, vari reproduktionsskyldighet
skulle åläggas markägaren. Denne skulle sålunda ej vara pliktig
att vidtaga andra åtgärder i förevarande avseende än dem, som i sina
huvuddrag angivits i avverkningsplanen. Utsyningsförrättaren skulle äga
befogenhet att inom ramen av de i planen fastställda åtgärderna meddela
detaljföreskrifter. Det borde vara en självfallen plikt för vederbörande
skogsstatstjänsteman att lämna erforderliga anvisningar, huru föreskrivna
återväxtåtgärder skulle utföras.
Domänstyrelsens förslag i förevarande avseende har av de i ärendet hörda
myndigheterna tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Länsstyrelsen, landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Norrbottens län samt landstinget i Västerbottens län hava särskilt framhållit
vikten av att de återväxtåtgärder, som det ålåge skogsägaren att vidtaga,
i sina huvuddrag angåves i avverkningsplanen. Skogsägaren skulle härigenom
redan vid planens upprättande kunna bilda sig en uppfattning an
-
Ordningen
för reproduktionsskyldighetens
bestämmande
i fall, då
sådan skyldighet
föreligger
efter en med
vederbörligt
tillstånd företagen
avverkning.
Domän - styrelsen.
Or t^my tidighet
er na.
108
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
Sveriges
ko g säg areförbund.
gående omfattningen av och kostnaderna för dessa åtgärder. Därest domänstyrelsens
förslag härutinnan följdes, syntes det kunna ifrågasättas, huruvida
ej skogsägaren borde beredas tillfälle att yttra sig över avverkningsplanen,
innan densamma fastställdes.
Sveriges skogsägareförbund har gjort gällande, att det vore olämpligt att
på förhand i avverkningsplanen angiva de återväxtåtgärder, som skogsägarna
skulle utföra under den förhållandevis långa tid av tjugu år, varunder
planen ägde giltighet, samt till närmare avveckling härav anfört:
Det torde icke vara överensstämmande med modern uppfattning om rationell
skogshushållning att genom på förhand fixerade åtgärder fastlåsa
föryngringsarbetet å en skog för en hel 20-årsperiod framåt i tiden. Dessa
åtgärder måste nämligen noga anpassas efter markens och beståndens beskaffenhet
just vid det tillfälle, då de skulle insättas, och alla förhandsdispositioner
härom vore av ondo. Det vore orimligt att tänka sig, att man
skulle på förhand avgöra, vilka återväxtarbeten, som skulle utföras i ett
bestånd, vilket kanske först 18 år senare hemfölle till avverkning. Domänstyrelsen
hade för statens skogshushållnings vidkommande ej heller velat
binda skogsvården genom hushållningsplanernas fastställande till efterrättelse
utan blott låtit dem tjäna till ledning. Vad lappmarken beträffade
borde i detta sammanhang bemärkas, att skogsvetenskapen för vidsträckta
områden ännu ej kunnat anvisa några säkra och bärande metoder för föryngringsfrågans
lösande utan stode trevande och oviss. Det vore ännu ej
stort mer än 10 år, sedan man kommit underfund med en ur norrländsk
skogsföryngringssynpunkt så viktig sak som att den nordsvenska tallen
vore uppdelad på ett antal lokala raser, vilka icke tålde förflyttning till
annan breddgrad eller höjdläge, samt att på grund därav proveniensfrågan
vid föryngringsarbetena vore av ytterst stor betydelse. Först för 5 ä 6 år
sedan hade man funnit, att tallfröet i inre Norrland bleve grobart, endast
om vissa gynnsamma väderleksförhållanden vore för handen under kottens
mognadstid. Det vore både möjligt och troligt, att metoderna för föryngringsarbetet
i övre och inre Norrland komme att avsevärt förändras på kort
tid. Det framstode då emellertid genast, huru föga rationellt det vore att
fastlåsa dessa arbeten å enskildes skogar vid 20-åriga hushållningsplaner.
Förbundet har därjämte föreslagit, att större skogsägare med genomfört
rationellt skogsbruk skulle själva få bestämma den ordning, i vilken föryngringsåtgärderna
å deras fastigheter skulle komma till utförande. Till
stöd härför har förbundet anfört:
Vid föreskrivande av föryngringsåtgärder enligt domänstyrelsens förslag
borde hänsyn tagas till förhållandena ej allenast å den fastighet, därå avverkningen
skett, utan jämväl å närliggande, i samme ägares hand varande
fastigheter. Det kunde nämligen många gånger tänkas inträffa, att det ur
skogsvårdssynpunkt vore önskvärt och lämpligt att vidtaga vissa åtgärder
å en annan plats än den, där avverkning senast skett, samt att jordägaren
önskade utföra arbetena i en viss ordning med hänsyn till markens duglighet
och beskaffenhet. Lagen borde då ej hindra detta, blott arbetenas totala
mängd ej inskränktes. Flera hemman med gemensam ägare borde sålunda
i föryngringshänseende kunna betraktas såsom ett gemensamt liushållningskomplex.
Inom ett dylikt komplex skulle återväxtåtgärderna kunna
planeras och bedrivas mera metodiskt och rationellt samt jämväl billigare
Kungl. Maj.ts proposition Nr 43.
109
än om de enskilda hemmanen skulle betraktas såsom enheter var för sig.
Frågan torde praktiskt kunna lösas så, att överjägmästaren eller eventuellt
domänstyrelsen förlänades befogenhet att giva därav förtjänta skogsägare
rättighet att själva besluta om föryngringsarbetenas å deras skogar inbördes
ordning.
Domänstyrelsen har avstyrkt skogsägareförbundets sistnämnda förslag Domänstyrelunder
framhållande, att dess genomförande skulle kunna medföra betänkliga sen''
rubbningar i planen för återväxtåtgärdernas utförande, särskilt då en fastighet
överginge från en ägare till en annan, ävensom kunna leda till åtgärdernas
uppskjutande till en oviss framtid. Ville markägaren vidtaga skogsvårdsåtgärder
i större omfattning eller på andra områden än i planen eller eljest
föreskrivits, stode det honom givetvis fritt.
Enligt domänstyrelsens förevarande förslag skulle i avverkningsplanen Departementsmeddelas
generella bestämmelser om de återväxtåtgärder, som under av- chefenverkningsplanens
giltighetstid borde vidtagas efter här avsedda avverkningar,
och skulle dessa bestämmelser vid utsyningstillfället kompletteras med erforderliga
detaljföreskrifter av vederbörande förrättningsman. Denne skulle
härvid vara bunden av förstnämnda bestämmelser på det sätt, att han ej
ägde föreskriva andra åtgärder än sådana, som folie inom ramen av de i
avverkningsplanen angivna. Berörda generella bestämmelser skulle givetvis
vara bindande även för skogsägaren.
Med anledning av berörda förslag torde till en början böra framhållas,
att det otvivelaktigt måste möta betydande svårigheter att redan vid avverkningsplanens
upprättande, då sättet för däri avsedda avverkningars utförande
ännu ej närmare bestämts, exakt och definitivt bedöma, vilka återväxtåtgärder
böra vidtagas efter samma avverkningar. Dessa svårigheter
äro uppenbarligen desto större, som flertalet av berörda avverkningar först
efter längre tid komma till utförande. Vad sålunda anförts äger i särskilt
hög grad tillämpning i fråga om här avsedda trakter, där, på sätt Sveriges
skogsägareförbund framhållit, skogsbruket och arbetet för skogarnas föryngring
äro stadda i snabb utveckling.
Vidare torde böra erinras, att den uppdelning av befogenheten att föreskriva
erforderliga återväxtåtgärder, som enligt förslaget skulle äga rum
mellan olika skogsstatstjänstemän, otvivelaktigt är ägnad att medföra svårigheter
vid tillämpningen av hithörande bestämmelser. Särskilt skulle vid
meddelandet av avverkningstillstånd tvekan ofta komma att uppstå, i vad
mån förrättningsmannen därvid ägde befogenhet att föreskriva återväxtåtgärder.
Slutligen är att märka, att förslagets genomförande skulle för skogsägarna
medföra den olägenheten, att de skulle bliva nödgade att vidtaga
erforderliga åtgärder för bevakande av sin rätt i förevarande avseende såväl
vid avverkningsplanens fastställande som vid meddelande av tillstånd
till de i planen avsedda avverkningarna. Att det vid planens fastställande
Ordningen för
reprodu ktionsskyldighetens
bestämmande
i fall, då
sådan skyldighet
föreligger
efter skada å
skogen eller
olaga avverkning.
110 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
skulle möta svårighet för skogsägaren att bedöma skäligheten av de reproduktionsåtgärder,
som enligt planen skulle komma till utförande i slutet av
indelningsperioden, torde ligga i öppen dag.
På grund av vad sålunda anförts anser jag mig ej kunna tillstyrka domänstyrelsens
förevarande förslag. Den lämpligaste ordningen för bestämmandet
av erforderliga återväxtåtgärder i förevarande fall torde vara, att
frågan härom i sin helhet prövas och avgöres vid det tillfälle, då tillstånd
till avverkningen lämnas, samt att detta avgörande träffas av samme tjänsteman,
som prövar frågan om tillståndet. Enahanda ordning har i motsvarande
fall föreskrivits i 21 § skogsvårdslagen beträffande svårföryngrade
skogar. En lösning enligt dessa linjer utesluter givetvis ej, att i avverkningsplanen
meddelas mera allmänna anvisningar rörande de reprodnktionsåtgärder,
som under planens giltighetstid böra utföras. Detta torde tvärtom vara till
gagn samt väsentligen kunna tillgodose det syfte, som domänstyrelsen avsett
att vinna med sitt förslag. Då berörda anvisningar ej skulle vara
bindande utan allenast meddelas till ledning för vederbörande utsyningsförrättare,
torde någon bestämmelse om dessa anvisningar ej böra införas i
lagen, utan synes det böra ankomma å domänstyrelsen att i sammanhang
med utfärdande av detaljbestämmelser i övrigt rörande avverkningsplan
och dess tillämpning jämväl meddela erforderliga föreskrifter rörande berörda
anvisningar.
Sveriges skogsägareförbunds yrkande, att större skogsägare med genomfört
rationellt skogsbruk skulle själva få bestämma den ordning, vari föryngringsåtgärder
å deras fastigheter skulle komma till utförande, torde med
hänsyn till vad domänstyrelsen däremot anfört ej böra vinna avseende.
I enlighet med vad sålunda anförts har bestämmelsen i 16 § av förslaget
avfattats.
Vad härefter angår sättet för bestämmandet av reproduktionsåtgärder i
det fall, då dylika åtgärder erfordras efter å skogen inträffad skada eller
efter en av skogsägaren företagen olaga avverkning, torde det förfarande,
som i motsvarande fall stadgats i 12 och 13 §§ skogsvårdslagen beträffande
där avsedda skogar, i huvudsak böra vinna tillämpning även i fråga om
skogarna under lappmarkslagen. Det torde sålunda böra ankomma å vederbörande
tillsynsmyndighet att söka med skogsägaren träffa överenskommelse
om utförandet av de återväxtåtgärder, som erfordras, samt, därest dylik
överenskommelse ej kan ernås, vid domstol anhängiggöra talan mot skogsägaren
om dennes förpliktande härtill. Med hänsyn till den grannlaga
naturen av en dylik uppgift torde densamma lämpligen böra anförtros
åt vederbörande överjägmästare. Därest berörda förlikningsförsök skulle
misslyckas och talan vid domstol sålunda måste anställas, synes överjägmästaren
böra äga förordna annan skogsstatstjänsteman att anhängiggöra och
utföra denna.
Tillämpningen av den nu ifrågasatta anordningen förutsätter emellertid
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
111
uppenbarligen, att det åligger vederbörande skogsstatstjänstemän att hålla
uppsikt däröver, huruvida sådan skada å skogen, som här avses, inträffar,
eller olaga avverkningar av skogsägarna företagas. Där så sker, bör dylik
tjänsteman vara pliktig att verkställa besiktning å skogen för utrönande,
vilka återväxtåtgärder med anledning därav böra vidtagas, samt därefter
med överlämnande av protokoll över besiktningen göra anmälan om saken
till överjägmästaren. Vid besiktningsprotokollet bör fogas detaljerat förslag
till de återväxtåtgärder, som skogsstatstjänstemannen finner vara erforderliga.
Nu angivna synpunkter hava legat till grund vid utarbetandet av bestämmelserna
i 17 § av förslaget.
18 §.
I överensstämmelse med vad i motsvarande avseende stadgats i 14 §
skogsvårdslagen torde beträffande här avsedda skogar böra gälla, att vad
genom överenskommelse eller beslut av vederbörande skogsstatstjänstemän
eller av domstol blivit bestämt om återväxtåtgärder samt om tiden för åtgärdernas
utförande skall äga giltighet mot fastighetens framtida ägare
eller åbo. Föreskrift härom har upptagits i denna paragraf.
19 §.
Beträffande sättet för verkställande av återväxtåtgärder, som föreskrivits Domänstyrelav
vederbörande skogsstatstjänstemän eller av domstol eller bestämts genom
överenskommelse, har domänstyrelsen framhållit, att de bestämmelser, som
i motsvarande avseende meddelats i skogsvårdslagen, borde i tillämpliga
delar tjäna till förebild beträffande ifrågavarande skogar. Det borde sålunda
åligga vederbörande jägmästare att, då den tid, som bestämts för
åtgärdernas utförande, gått till ända, utan att åtgärderna fullgjorts, med
biträde av två gode män hålla syn på marken, till vilken förrättning markägaren
skulle bevisligen kallas. Syneinstrumentet borde ingivas till överjägmästaren,
som beordrade jägmästaren att låta verkställa de eftersatta
reproduktionsåtgärderna.
I likhet med domänstyrelsen anser jag, att förfarandet för verkställighet Departementsav
eftersatta reproduktionsåtgärder beträffande ifrågavarande skogar bör chefenordnas
i anslutning till de i 15 § av skogsvårdslagen härutinnan meddelade
bestämmelserna. För tryggandet av ett behörigt iakttagande av de
i detta avseende meddelade föreskrifterna synes det böra ankomma å vederbörande
överjägmästare att besluta om hållande av sådan besiktning, som
i nyssnämnda paragraf omförmäles, samt att därvid förordna viss skogsstatstjänsteman
jämte två gode män att förrätta besiktningen ävensom att
till besiktningen kalla vederbörande rättsägare. Redogörelse över besiktningen
bör givetvis avgivas till överjägmästaren.
Det synes uppenbart, att även bestämmelserna i 15 § andra stycket av
112
Kungl. Ma,j:ts proposition Nr 43.
Domän
styrelsen.
Departements
chefen.
skogsvårdslagen böra erhålla tillämpning beträffande bär avsedda skogar.
Innan överjägmästaren förordnar om hållande av sådan besiktning, som
nyss sagts, torde därför, om ej särskilda förhållanden föranleda till annat,
hänvändelse böra göras till vederbörande för erhållande av sådant erkännande,
som i sagda stycke avses.
På sätt domänstyrelsen föreslagit, torde det även böra ankomma å överjägmästaren
att föranstalta om vidtagande av reproduktionsåtgärd, som befunnits
eftersatt.
Från nu angivna utgångspunkter hava bestämmelserna i förevarande paragraf
utarbetats.
20 §.
Beträffande uttagande hos vederbörande av kostnaderna för sådana återväxtåtgärder,
som enligt 19 § i förslaget blivit genom över jägmästarens
föranstaltande vidtagna, samt för besiktning, som i nyssnämnda paragraf
avses, hava, i anslutning till vad domänstyrelsen härutinnan föreslagit, i
förevarande paragraf upptagits bestämmelser, som i tillämpliga delar överensstämma
med vad i motsvarande avseende stadgats i 16 § skogsvårdslagen.
21 §.
Domänstyrelsen har föreslagit, att, där vid utsyning befunnes, att jämförelsevis
kostsamma reproduktionsåtgärder komme att erfordras efter avverkningen,
överjägmästaren skulle efter förslag av förrättningsmannen äga
fordra betryggande säkerhets ställande för den kostnad, som åtgärderna beräknades
medföra, innan tillstånd till avverkningen medgåves. Domänstyrelsen
har härvid åberopat, att en liknande befogenhet tillerkänts skogsvårdsstyrelse
i 17 § skogsvårdslagen.
Enahanda skäl, som ligga till grund för nyssangivna paragraf i skogsvårdslagen,
tala uppenbarligen för att vid stadgande av reproduktionsskyldighet
för här avsedda skogar åt vederbörande skogsstatstjänstemän medgiva
en befogenhet, motsvarande den, som enligt berörda paragraf tillkommer
skogs vårdsstyrelse. Av praktiska hänsyn torde denna befogenhet böra
uppdragas åt de tjänstemän, som i fråga om dessa skogar hava att meddela
avverkningstillstånd och i samband därmed föreskriva återväxlåtgärder.
Domänstyrelsens förslag, att befogenheten skulle tillkomma vederbörande
överjägmästare, skulle otvivelaktigt föranleda dröjsmål och omgång vid
prövningen av hithörande frågor. Det torde ock böra framhållas, att utövningen
av ifrågavarande befogenhet näppeligen kan anses kräva ett högre
mått av omdöme än befogenheten att föreskriva själva återväxtåtgärderna.
Enligt domänstyrelsens förslag skulle i här avsett fall tillstånd till avverkningen
ej meddelas, förrän vederbörlig säkerhet blivit av sökanden
ställd. Från såväl praktisk som formell synpunkt torde det emellertid vara
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 43.
113
lämpligare, att tillstånd till avverkningen meddelas samtidigt därmed, att
föreskrift utfärdas om ställande av säkerhet i förevarande avseende, men
att det stadgas, att tillståndet ej må träda i tillämpning, förrän säkerheten
blivit ställd. Föreskrift i sistberörda hänseende torde böra upptagas i lagen
samt underrättelse om vad sålunda gäller meddelas i avverkningstillståndet.
Säkerhet, varom nu är fråga, bör kunna ställas såväl hos jägmästaren
i det revir, varest vederbörande skog är belägen, som, där föreskrift om
säkerhetens ställande meddelats av annan skogsstatstjänsteman, hos denne.
Bestämmelse härom bör upptagas i domänverkets instruktion. Utan särskild
föreskrift torde det vara tydligt, att det ankommer å den skogsstatstjänsteman,
hos vilken säkerheten ställes, att pröva och godkänna denna. Beträffande
säkerhetens förvarande torde erforderliga föreskrifter böra meddelas av
domänstyrelsen.
I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört har bestämmelsen i denna
paragraf avfattats.
22 §.
Beträffande de i denna paragraf upptagna bestämmelserna om undantagande
av visst område och viss mark från tillämpningen av de föreslagna
återväxtbestämmelserna hänvisar jag till vad jag förut härom anfört
(sid. 57—59).
23 §.
Bestämmelserna i 10 § lappmarkslagen rörande omläggning av skogsmark
hava avseende allenast å det fall, att vederbörande fastighetsägare
eller åbo vill för omläggningens genomförande fälla barrträd utöver fastighetens
och därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov. För dylikt
fall är ägaren eller åbon enligt lagen pliktig att söka tillstånd till avverkningen
av berörda träd, och må dylikt tillstånd lämnas, allenast därest
omläggningen avser skogsmarkens uppodling till åker eller äng. Frågan om
dylikt tillstånd prövas av länsstyrelsen, som vid tillstånds meddelande tilllika
utsätter viss tid, inom vilken omläggningsföretaget skall vara fullbordat.
Vill ägaren eller åbon däremot omlägga skogsmark, som är kal eller
blott bevuxen med lövskog, eller vill han omlägga ett område, varå tillgången
å barrskog är så ringa, att han lämpligen kan tillgodogöra densamma
för husbehov, må han verkställa omläggningen utan tillstånd och
för vilket ändamål som helst.
Den ståndpunkt lappmarkslagen intager i förevarande avseende grundar
sig därpå, att lagen ej i likhet med skogsvårdslagen uppställer något principiellt
krav på skogsmarks användande till skogsbörd, utan inskränker sig
till beredande av skydd åt den växande barrskogen — i vissa fall även
lövskogen — mot överdriven avverkning för annat ändamål än husbehov.
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 38 höft. (Nr Mi.) 8
Gällande
bestämmelsei»
Departements
chefen.
114 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
Det torde vara tydligt, att lagens ståndpunkt härutinnan ej kan bibehållas
oförändrad, därest de under lagen lydande skogar underkastas reproduktionsskyldighet
i den omfattning, som i förslaget förutsättes. Berörda skyldighet
är uppenbarligen ej förenlig med en obegränsad och okontrollerad
rätt för ägaren eller åbon att till annan användning omlägga skogsmark,
som kalavverkats eller varå skogstillgången — måhända genom omfattande
avverkningar — nedbragts till en så ringa kvantitet, att den kan tillgodo-göras
för husbehov. Ett bibehållande av denna rätt skulle medföra, att
innehavarna av här avsedda skogar i många fall skulle kunna undandraga
sig dem ålagd reproduktionsskyldighet genom att blott föregiva, att de
ämnade omlägga vederbörande område till annan användning.
Stadgande av dylik skyldighet för här avsedda skogar torde sålunda förutsätta
en ändrad reglering av rätten att å dem omlägga skogsmark till
annan användning. Berörda reglering synes böra åsyfta å ena sidan att
tillgodose alla befogade anspråk från vederbörande ägares eller åbos sida
att få verkställa dylik omläggning och å den andra att förhindra, att omläggningsrätten
av ägaren eller åbon missbrukas för att vinna befrielse från
honom åliggande reproduktionsskyldighet. Ett ernående av dessa syften
torde förutsätta, att utövningen av omläggningsrätten, på sätt som skett
beträffande svårföryngrade skogar under skogsvårdslagen, i varje fall göres
beroende av tillstånd av myndighet.
I samband med en dylik reglering av ifrågavarande rätt torde densamma
böra bestämmas att avse skogsmarks omläggning till de ändamål, som angivas
i 23 § skogsvårdslagen.
Då det är av vikt, att frågan om tillstånd till omläggning av skogsmark
beträffande ifrågavarande skogar prövas med noggrann hänsyn till alla de
omständigheter, som därvid äro av betydelse, torde denna prövning fortfarande
böra ankomma å vederbörande länsstyrelser. Till ledning vid sagda
prövning höra dessa hava att tillgå enahanda utredning, som nu är föreskriven
i detta avseende.
Vid meddelande av tillstånd till omläggning bör länsstyrelse, på sätt för
närvarande är stadgat, föreskriva viss tid, inom vilken de för omläggningen
erforderliga åtgärderna skola vara fullbordade, ävensom stadga visst vite
för eftersättande av denna föreskrift.
Träd, som avverkas på grund av länsstyrelses tillstånd till omläggning
av skogsmark, böra, i likhet med vad nu gäller, innan de bortföras, stämplas
genom vederbörande skogsstatstjänstemans försorg. Virket av dessa träd bör
givetvis i överensstämmelse med grunderna för 4 § av förslaget avräknas,
då avverkningstillstånd å fastigheten sedermera meddelas av skogsstatstjänsteman.
Tydligt är, att vad nu anförts om stämpling av träd, som avverkats
enligt länsstyrelses tillstånd till omläggning av skogsmark, ej gäller träd,
som å omläggningsområdet avverkats för husbehov. Avverkning för detta
ändamål får ske oberoende av tillståndet och grundar sig sålunda ej å detta.
115
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
Vid besiktning, som skogsstatstjänsteman utan särskilt uppdrag av vederbörande
ägare eller åbo verkställer för utredning av väckt fråga om skogsmarks
omläggning, ävensom vid stämpling av träd, som avverkats på grund
av tillstånd till sådan omläggning, bör sökanden, i likhet med vad nu är
stadgat, vara pliktig att utgöra nödig hantlangning. Övriga kostnader för
dessa förrättningar torde däremot i överensstämmelse med den i 12 § av
förslaget intagna ståndpunkt böra gäldas av statsverket.
Enligt sålunda angivna grunder hava bestämmelserna i förevarande paragraf
av förslaget avfattats.
Det torde vara tydligt, att den enligt 11 § av förslaget vederbörande
skogsstatstjänsteman tillkommande befogenheten att meddela kontrollföreskrifter
beträffande avverkning för annat ändamål än husbehov även gäller
avverkning, som verkställes på grund av sådant tillstånd av länsstyrelse,
som här avses.
24 §.
Frågan om tillämpning av 1903 års skyddsskogslag å skog, som lyder
under lappmarkslagen, har ej reglerats i någon av dessa lagar.
Då de avverkningsregler, som innehållas i lappmarkslagen, måste anses
strängare än dem, som upptagits i 1 § skyddsskogslagen, torde förordnande
enligt sagda paragraf beträffande skog, som här avses, ej böra ifrågakomma.
Däremot kan det givetvis, särskilt med hänsyn till den i lappmarkslagen
medgivna rätten till fri husbehovsavverkning, vara av behovet påkallat, att
förordnande enligt 2 § skyddsskogslagen meddelas beträffande dylik skogEtt
sådant förordnande bör dock äga tillämpning allenast i den mån skogsägarens
förfoganderätt över skogen därigenom inskränkes utöver vad i lappmarkslagen
är stadgat. Därjämte bör förordnandet givetvis för skogsägaren
medföra rätt att enligt 2 § i skyddsskogslagen påfordra skogens inlösande
av staten.
I förevarande paragraf har frågan om skyddsskogslagens tillämpning å
här avsedda skogar reglerats i enlighet med vad nu anförts.
25 §.
Denna paragraf överensstämmer med nuvarande 19 §.
26 §.
Bestämmelserna i första och andra styckena av förevarande paragraf överensstämma
med stadgandet i nuvarande 14 § första stycket utom därutinnan,
att bötesmaximum för olaga avverkning i förslaget höjts från nu stadgade
500 kronor till 5,000 kronor. Jag erinrar härvid, att motsvarande maximum
i skogsvårdslagen bestämts till sistnämnda belopp.
På grund av den sålunda föreslagna straffskärpningen har frågan om
konkurrens mellan nyss angivna bestämmelser i förslaget och allmänna
strafflagen ansetts böra lösas på enahanda sätt som för motsvarande fall
Åtalsrätt.
Departements
chefen.
116 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
skett i 25 § 3 mom. skogsvårdslagen. Bestämmelse härom har upptagits i
tredje stycket av förevarande paragraf.
Stadgandet i fjärde stycket av paragrafen överensstämmer med 14 § tredje
stycket i lappmarkslagen.
27 §.
Enligt 15 § i lappmarkslagen må överträdelse av lagens föreskrifter åtalas
allenast av allmän åklagare. Lagen intager i detta hänseende en särställning,
i det att enligt skogsvårdslagen samt lagarna om husbehovsskogar
och skyddsskogar befogenhet att åtala förseelser mot dessa lagar tillkommer
såväl allmän åklagare som de tjänstemän eller organ, vilka hava att övervaka
lagarnas tillämpning.
Till stöd för lappmarkslagens ståndpunkt i förevarande avseende har i
lagens motiv anförts, att, då den skogsägande befolkningen i de trakter, där
lagen ägde tillämpning, med avseende å dispositionsrätten över skogen ställts i
visst beroende av skogsstatens personal, det vore av stor vikt, att ett gott
förhållande rådde mellan befolkningen och nämnda personal samt att följaktligen
bestämmelser, som vore ägnade att rubba detsamma, undvekes.
Härtill komme, att bestyret med utförande av åtal inkräktade på skogsstatspersonalens
tid, vilken borde ägnas åt skogarnas skötsel.
Erfarenheten från tillämpningen av förenämnda lagar, som medgiva
åtalsrätt jämväl åt de myndigheter, som övervaka denna tillämpning, kan
ej anses bekräfta de i lappmarkslagens motiv uttalade farhågor, att en dylik
rätt vore ägnad att rubba det goda förhållandet mellan dessa myndigheter
och vederbörande skogsägare. Å andra sidan är det givetvis av vikt, att i
fråga om en lag av så ingripande natur som lappmarkslagen de tjänstemän,
som hava att öva uppsikt å lagens efterlevnad, ej äro urståndsätta
att beivra och åtala förseelser mot lagen. Ett bibehållande i den nya lappmarkslagen
av den nu gällande lagens ståndpunkt i förevarande avseende
skulle te sig desto egendomligare, som enligt förslaget skogsstatens tjänstemän,
då olaga avverkning skett, skulle äga vid domstol föra talan om avverkarens
förpliktande att utföra återväxtåtgärder. Med hänsyn härtill
och då arbetet med anhängiggörande och utförande av åtal för överträdelser
av bestämmelserna i förevarande lagstiftning ej kan antagas i mera
avsevärd omfattning taga skogsstatstjänstemännens tid i anspråk, har jag
ansett, att befogenhet att åtala dylika överträdelser bör tillkomma, förutom
allmän åklagare, jämväl nämnda tjänstemän. Sådan befogenhet torde dock
böra tilläggas allenast de förvaltande tjänstemännen, enär skogsstatens bevakande
personal ej alltid torde äga nödiga kvalifikationer för handhavandet
av denna befogenhet.
Vad angår rätten att taga i beslag virke, som olagligen avverkats, tillkommer
denna rätt enligt 15 § i lappmarkslagen, förutom allmän åklagare,
117
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
såväl förvaltande som bevakande personal vid skogsstaten. Någon ändring
härutinnan synes ej vara påkallad. Med hänsyn till den av mig föreslagna
utsträckningen av åtalsrätten torde emellertid den för skogsstatens förvaltande
personal nu stadgade skyldigheten att göra anmälan om verkställt
beslag till allmänne åklagaren böra upphävas samt motsvarande skyldighet
för bevakande personal vid skogsstaten böra ändras till att avse anmälan
till allmänne åklagaren eller åtalsberättigad skogsstatstjänsteman. Sådan
tjänsteman bör även tilläggas befogenhet att häva beslag, som verkställts
av någon av skogsstatens bevakande personal.
28 §.
Denna paragraf är av enahanda innehåll som nuvarande 16 §.
29 $.
Bestämmelserna i förevarande paragraf motsvara stadgandena i 17 § lappmarkslagen
men avvika i väsentliga delar från dessa. I analogi med motsvarande
föreskrift i skogsvårdslagen stadgas sålunda i förslaget, att ådömda
böter ävensom genom försäljning av förbrutet virke uppkommen behållning
och utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, skola tillfalla lappmarkernas
med flera områden skogsvårdsfond. Denna fond är avsedd att
bildas genom viss del av de skogsvårdsavgifter, som, på sätt jag förut framhållit,
efter ikraftträdandet av den nya lappmarkslagen böra upptagas i de
trakter, där lagen kommer att äga tillämpning, samt att användas för understödjande
av skogsvårdsåtgärder å under samma lag lydande skogar samt
å husbehovsskogar. Frågan om inrättandet av nämnda fond torde jag få
underställa Kungl. Maj:t i sammanhang med förut angivna ändringar i
förordningen om skogsvårdsavgift.
30 §.
Denna paragraf överensstämmer med nuvarande 18 §.
31 §.
De i förevarande paragraf inrymda bestämmelserna om fullföljd av talan
överensstämma i huvudsak med motsvarande stadganden i 13 § lappmarkslagen.
Förslaget upptager emellertid i olikhet mot lagen en särskild föreskrift
om klagan över beslut, som enligt förevarande lagstiftning meddelats av
länsstyrelse i frågor rörande omläggning av skogsmark. Då talan i dylika
frågor enligt skogsvårdslagen må fullföljas till Kungl. Maj:t, har en motsvarande
rätt ansetts böra medgivas beträffande skogar under lappmarkslagen.
Bestämmelserna i förevarande paragraf hava därjämte undergått
vissa jämkningar med anledning av den i 5 § av förslaget upptagna nya
bestämmelsen, att avverkningsplan, som upprättats av vederbörande skogsstatstjänsteman,
skall granskas och fastställas av överjägmästaren.
118
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
Ikraftträdande.
Övergångs
bestämmelser.
Äldre avverkningar.
Äldre avverkning8planer.
32 §.
Bestämmelserna i förevarande paragraf överensstämma med vad för motsvarande
fall stadgats i 31 § skogsvårdslagen.
Beträffande tiden för ikraftträdandet av den ifrågasatta nya lappmarkslagen
torde denna tid — under förutsättning att proposition i ämnet kommer
att avlåtas till 1926 års riksdag — lämpligen böra bestämmas till den 1
januari 1927. Att stadga en tidigare dag i detta avseende synes ej kunna
förordas, då efter den nya lagens utfärdande viss tid erfordras för förberedande
av övergången till denna. Särskilt är i detta avseende att märka,
att den nya lagens tillämpning förutsätter ändringar i domänverkets instruktion
samt utfärdandet av nya föreskrifter i ett flertal avseenden för
vederbörande skogsstatstjänstemän.
Vid tillämpningen av den nya lagen erfordras vissa övergångsbestämmelser.
Av allmänna regler torde följa, att efter den nya lagens ikraftträdande
den nu gällande lappmarkslagen bör fortfarande tillämpas beträffande avverkningar,
som verkställts å här avsedda skogar före sagda tidpunkt.
Denna grundsats innebär, att lagstridigt förfarande, som vid dylika avverkningar
ägt rum, bör straffas efter sistnämnda lag, även om straffet utdömes
först efter berörda ikraftträdande, samt att den, som under samma lags
giltighetstid avverkat virke till husbehov, i avseende å rätten att förfoga
över virket samt påföljd för lagstridigt förfogande däröver är underkastad
samma lags bestämmelser jämväl efter nyssangivna tidpunkt. Även följer
av denna grundsats, att vidtagande av reproduktionsåtgärder efter avverkningar,
varom nu är fråga, ej kunna fordras i vidare mån än som överensstämmer
med den nuvarande lappmarkslagen.
De avverkningsplaner, som äro gällande för ifrågavarande skogar vid utgången
av lappmarkslagens giltighetstid, torde böra fortfarande lända till
efterrättelse efter denna tidpunkt, i den mån de ej strida mot bestämmelserna
i den nya lagen. Vad angår planernas avverkningsberäkningar torde hinder
ej möta att tillämpa dessa vid meddelande av avverkningstillstånd enligt
de i den nya lagen angivna avverkningsgrunderna. Skulle i något enstaka
fall detta likväl bliva händelsen, torde revision av planen till överensstämmelse
med dessa grunder utan svårighet kunna ske. Beträffande åter
de i planerna upptagna föreskrifter rörande utförande av återväxtåtgärder,
kunna dessa föreskrifter givetvis ej anses förenliga med den nya lagens
bestämmelser om dylika åtgärder. Då enligt berörda bestämmelser frågan
om vidtagande av återväxtåtgärder efter avverkning skall prövas och avgöras
av den skogsstatstjänstemän, som meddelar tillstånd till avverkningen,
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
119
kunna därvid i vederbörande avverkningsplan upptagna föreskrifter i detta
ämne ej få annan betydelse än såsom råd och anvisningar, till vilka skogsstatstjänstemannen
tager den hänsyn, som han finner skäligt.
Där i avverkningsplan, varom nu är fråga, förhöjning i avverkningsbeloppet
medgivits, under villkor att vissa återväxtåtgärder komma till
utförande, torde efter den nya lagens ikraftträdande vid meddelande av
avverkningstillstånd berörda förhöjning böra tillämpas, i samband därmed
att skogsägaren ålägges vidtaga i lagen stadgade återväxtåtgärder efter avverkningen.
Därest i annat fall än nu angivits under här avsedd plans giltighetstid
förhöjning i avverkning sbeloppet anses påkallad med hänsyn till den reproduktionsskyldighet,
som skogsägaren genom den nya lagen ålägges, synes
detta böra kunna föranleda, att revision av planen medgives.
Hava utsyning och stämpling enligt lappmarkslagen ägt rum och äro Äldre
dessa gällande vid utgången av lagens giltighetstid, synes uppenbart, att „Jhytillstånd
de böra äga fortsatt giltighet efter denna tidpunkt. Detsamma torde böra till awerkgälla
även i fråga om tillstånd till avverkning för skogsmarks uppodling skogsmark»
samt föreskrifter rörande överhållande av vissa träd såsom fröträd eller uppodling
för utövande av kontroll över avverkning, som meddelats enligt nämnda lag.
Tydligt är, att därest utsyning och tillstånd, varom nu är fråga, förlänas
fortsatt giltighet efter den nya lagens ikraftträdande, sådan giltighet
tillkommer även föreskrifter om utförande av återväxtåtgärder samt vitesföreskrifter,
som meddelats i samband med utsyningen eller tillståndet.
överträdas eller eftersättas föreskrifter, som meddelats enligt den nuvarande
lappmarkslagen och som erhållit giltighet efter lagens upphörande,
är denna lag givetvis att tillämpa. Det torde ock vara klart, att beträffande
avverkning, som verkställes enligt här avsedd utsyning, den nya lagens
återväxtbestämmelser ej böra äga tillämpning.
I anslutning till den i förslaget intagna ståndpunkten rörande den längsta
tid, varunder avverkningstillstånd äger giltighet, torde böra föreskrivas,
att avverkning på grund av utsyning, varom nu är fråga, ej må verkställas
senare än inom fem år från utsyningen eller den kortare tid, som
vid utsyningen bestämts.
Därest skada, som omförmäles i 14 § av förslaget, uppkommit å här av- skada enligt
sedd skog före den nya lagens ikraftträdande, torde enligt allmänna regler 14 § l/8r''
• • • • • StdQ&Tm
lagens återväxtbestämmelser ej böra vinna tillämpning å en dylik skada.
Ehuru behövligheten av en uttrycklig föreskrift i detta avseende synes
kunna ifrågasättas, torde dock, då ett dylikt stadgande upptagits bland
skogsvårdslagens övergångsbestämmelser, en motsvarande föreskrift böra
även i detta fall meddelas.
120
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
Klagan över
äldre avverkningsplaner.
Hänvisningar
till den äldre
lagen.
Med hänsyn till de i förslaget upptagna ändrade bestämmelserna rörande
ordningen för upprättandet av avverkningsplan och sättet för fullföljd av
talan mot sådan plan torde föreskrift böra meddelas därom, att klagan över
avverkningsplan, som enligt den nuvarande lappmarkslagen upprättats av
skogsstatstjänsteman, skall fullföljas i enlighet med vad i lagen är stadgat.
Då i skogsvårdslagen samt vissa andra författningar hänvisning förekommer
till den nuvarande lappmarkslagen, torde bestämmelse böra meddelas,
att vid dylik hänvisning den nya lagen skall tillämpas.
I enlighet med vad sålunda anförts hava de i förslaget upptagna övergångsbestämmelserna
utarbetats.
Departementschefen uppläser härefter ifrågavarande förslag till lag om
vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
med flera områden samt hemställer, att för det i § 87 regeringsformen
angivna ändamål lagrådets utlåtande över förslaget måtte inhämtas genom
utdrag av protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall.
Ur protokollet:
Joh.s Thygesen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
121
Bilaga.
Förslag
till
Lag
om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker med flera områden.
1 kap. Lagens tillämpningsområde.
1 §•
Följande fastigheter, nämligen
1) skatte- och frälsehemman samt lägenheter av skatte- eller frälsenatur
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt inom Särna och
Idre socknar av Kopparbergs län,
2) utom lappmarkerna belägna skattehemman, som avses i förordningen
den 29 juni 1866 (nr 63 s. 1) angående dispositionsrätten över skogen å
vissa skattehemman i Norrland och Kopparbergs län,
3) till enskilda sålda kronoöverloppsmarker, vilka omförmälas i skrivelsen
till kammarkollegium den 29 juni 1866 (nr 63 s. 6) angående dispositionen
av sådana överloppsmarker, som icke lämpligen kunna användas vare sig
till kronoparker eller anläggning av nya hemman, m. m. och kungörelsen
den 26 maj 1899 (nr 42 s. 1) angående förändring i gällande föreskrifter
om åsättande av grundskatt m. m., samt
4) inom de sex norra länen belägna kronohemman och krononybyggen
under åborätt,
skola, där ej här nedan annorlunda stadgas, i fråga om skogens vård
vara underkastade de i denna lag upptagna bestämmelser.
2 %.
1 mom. Denna lag äger ej tillämpning å
1) allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län, inom Kopparbergs
län vid storskifte avsatta besparingsskogar samt skogar, lydande under
lagen angående husbehovsskogar inom vissa områden;
2) fastighet, som i 1 § 1)—3) avses, där fastigheten tillhör stad eller upplåtits
till ecklesiastikt boställe.
2 mom. Ligger skog, som är underkastad bestämmelserna i denna lag,
i samfällighet med skog, som lyder under förordningen den 26 januari 1894
(nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket eller som
122
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
avses i § 4 av nämnda förordning, skall denna lag äga tillämpning å det
samfällda skogsområdet i dess helhet.
2 kap. Om avverkning.
3
Avverkning av barr- eller lövträd för annat ändamål än fastighetens eller
därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov må bedrivas allenast
med tillstånd av vederbörande skogsstatstjänsteman.
Beträffande tillgodogörande av träd, som fällts eller skadats vid sådan
skadegörelse, som i 14 § omförmäles, gälle vad där är stadgat.
4 §.
Vid meddelande av tillstånd till avverkning skall skogsägarens ekonomiska
intresse tillgodoses genom uthålligt skogsbruk med iakttagande av skogsvårdens
krav särskilt i fråga om borttagande av överårig eller skadad skog
samt höjande i övrigt av skogens alstringsförmåga. Avverkning i den omfattning,
att särskilda åtgärder enligt denna lag böra vidtagas för återväxtens
betryggande, må allenast medgivas, om sådana åtgärder kunna utföras
utan oskälig kostnad.
5 §.
1 mom. Tillstånd till avverkning meddelas enligt avverkningsplan. Dylik
plan skall upprättas på sätt i 2 mom. sägs samt angiva den myckenhet
virke, som med tillämpning av de i 4 § omförmälda grunder under viss tid
må avverkas å fastigheten.
1 fråga om fastighet, vars skogstillgång ej överstiger vad som erfordras
för tillgodoseende av fastighetens och därmed sambrukad fastighets oundgängliga
husbehov, må avverkningstillstånd meddelas utan hinder därav, att
avverkningsplan ej upprättats för fastigheten.
2 mom. Avverkningsplan upprättas på fastighetsägarens eller åbons begäran
av vederbörande skogsstatstjänsteman samt skall för att bliva gällande
granskas och fastställas av överjägmästaren. Avverkningsplan, som genom
fastighetsägarens eller åbons försorg upprättats av annan sakkunnig person
än vederbörande skogsstatstjänsteman, länder dock till efterrättelse, där den
efter granskning av överjägmästaren godkänts av domänstyrelsen. Av överjägmästare
fastställd plan skall, så snart ske kan, tillställas sökanden.
Avverkningsplan skall grundas på undersökning av skogen samt uppgöras
särskilt för varje fastighet, dock att, där två eller flera närbelägna fastigheter
innehavas av samme ägare eller åbo, domänstyrelsen på framställning
av denne äger medgiva, att fastigheterna må för tid, varunder sagda förhållande
fortfar, sammanföras under gemensam avverkningsplan.
3 mom. Närmare föreskrifter för skogsstatstjänstemännen rörande avverkningsplan
och dess tillämpning meddelas av domänstyrelsen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43. 123
6 §.
1 mom. Då tillstånd till avverkning meddelas, skall, där ej annat följer
av 2 mom., utsyning verkställas av vederbörande skogsstatstjänsteman samt
de utsynade träden stämplas genom dennes försorg.
2 mom. I fråga om sådan avverkning i yngre skog, som avser för skogens
utveckling ändamålsenlig gallring, erfordras ej utsyning och stämpling enligt
1 mom., där, innan tillstånd till avverkningen meddelas, de träd, som skola
avverkas, genom skogsägarens försorg utsynats och stämplats av sakkunnig
person, som av domänstyrelsen förklarats därtill behörig, samt stämplingen
blivit av vederbörande skogsstatstjänsteman besiktigad och godkänd.
Förekomma i yngre skog spridda enstaka träd eller grupper av äldre skog,
skall vad i första stycket är stadgat äga tillämpning jämväl i fråga om avverkning
av sagda träd och grupper, där tillstånd till avverkningen sökes
samtidigt med tillstånd till sådan avverkning i den yngre skogen, som i
berörda stycke sägs.
Virke, som avverkats enligt bestämmelserna i detta moment, skall, innan
det bortföres från skogen, stämplas genom vederbörande skogsstatstjänstemans
försorg.
7 §.
Tillstånd till avverkning sökes före den 1 april hos vederbörande skogsstatstjänsteman,
och åligger det denne att före den 1 påföljande oktober
meddela slutligt beslut i anledning av ansökningen.
Innan utsyning eller besiktning enligt 6 § av skogsstatstjänsteman verkställes,
skall han underrätta sökanden om tiden för förrättningen genom
rekommenderat brev, som avsändes med posten senast tjugu dagar därförut.
8 §.
Tillstånd till avverkning skall avse en tid av tre år; dock må på domänstyrelsens
prövning ankomma att, när särskilda skäl därtill äro, medgiva,
att avverkningstillstånd må därutöver avse en tid framåt av högst tre år.
Fråga om meddelande av dylikt tillstånd, som avser längre tid framåt än
nu sagts, prövas av Konungen.
Vad sålunda stadgas äger ej tillämpning i fråga om tillstånd till avverkning,
varom i 6 § 2 mom. förmäles.
9 $.
Där skogsstatstjänsteman vid meddelande av tillstånd till avverkning finner
nödigt, att vissa träd överhållas såsom fröträd, äge han därom utfärda
föreskrift. Fröträden skola i ty fall genom skogsstatstjänstemannens försorg
förses med tydliga märken, och må avverkning av träden därefter ej ske
utan vederbörande skogsstatstjänstemans tillstånd.
10 §.
1 mom. I avverkningstillstånd skall angivas den tid, högst fem år, inom
vilken avverkningen skall vara verkställd.
124
Kung!. Maj:ts proposition Nr 43.
2 mom. Skogsstatstjänstemans beslut i ärende angående tillstånd till avverkning
skall mot bevis avgiftsfritt tillställas sökanden eller hans ombud,
där utsyning eller besiktning av skogsstatstjänstemannen ägt rum, innan
han avreser från stället, och i annat fall så fort ske kan.
Beslutet skall förses med besvärshänvisning.
11 §.
Den, som avverkar virke till annat ändamål än husbehov, vare pliktig att
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som av vederbörande skogsstatstjänsteman
meddelas för utövande av kontroll över avverkningen.
12 §.
Vid utsyning och stämpling, som verkställes av skogsstatstjäns teman eller
genom dennes försorg, så ock då avverkningsplan av sådan tjänsteman upprättas
eller besiktning enligt 6 § 2 mom. äger rum, skall sökanden utgöra
nödig hantlangning. Övriga kostnader för förrättning, som nu sagts, skola
gäldas av statsverket.
3 kap. Om åtgärder för betryggande av återväxt.
13 §.
Där vid avverkning, som verkställts å skogsmark för annat ändamål än
husbehov, icke kvarlämnats skog av sådan täthet och beskaffenhet, att densamma
med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig, samt
en tillfredsställande naturlig återväxt ej heller kan inom skälig tid påräknas,
skola sådana åtgärder vidtagas, som äro erforderliga för att nöjaktig återväxt
inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å det avverkade
området. Därå uppkommen skog skall vidmakthållas, till dess densamma
nått den utveckling, att den ej längre är att räkna som plantskog, dock att,
därest nu stadgad skyldighet i särskilt fall skulle bliva synnerligen betungande,
domänstyrelsen äger på ansökan medgiva skälig begränsning därav.
14 §.
1 mom. Uppkommer å mark, som i 13 § sägs, skada å skogen genom
brand, storm, snöbrott, insektshärjning eller annan dylik händelse eller genom
betning av hemdjur eller genom åverkan, skall vad i sagda paragraf
föreskrivits om vidtagande av åtgärder för betryggande av nöjaktig återväxt
efter avverkning äga motsvarande tillämpning, ändå att skyldighet därtill
enligt samma paragraf ej föreligger.
Där fastighetens ägare eller åbo ej uppsåtligen förorsakat eller genom
åsidosättande av någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörelsen och
denna ej heller uppkommit genom betning av hemdjur, må åtgärder för
återväxtens betryggande icke fordras till större kostnad än som motsvarar
värdet av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar å området eller
av ägaren eller åbon tillgodogjorts, ävensom av de kvarstående träd, vilka
125
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
blivit så skadade, att de ej böra bibehållas eller eljest måste såsom hinderliga
för betryggandet av nöjaktig återväxt borttagas, jämte den ersättning
ägaren eller åbon i anledning av skadan uppburit eller kunnat uppbära.
2 mom. Skulle i fall, som i 1 mom. avses, där angiven skyldighet bliva
synnerligen betungande, må domänstyrelsen på ansökan kunna medgiva
skälig begränsning därav.
3 mom. Träd, som fällts vid skadegörelse, varom i 1 mom. förmäles,
eller som därvid skadats på sätt i samma moment sägs, må ej bortföras
eller fällas, förrän de stämplats genom vederbörande skogsstatstjänstemans
försorg. Vad nu stadgats galle dock ej träd, som tillgodogöres för husbehov.
15 §.
För vidtagande av åtgärder, som kunna vara erforderliga för betryggande
av skogsåterväxt, är fastighetens ägare eller åbo ansvarig. Är tvist om
ägande- eller åborätten till fastigheten, skall såsom ägare eller åbo anses
den, vilken med ägande- eller åborättsanspråk innehar densamma.
Har avverkning företagits av tidigare ägare eller åbo eller av avverkningsrättsinnehavare,
vare jämväl denne gentemot vederbörande myndighet
ansvarig för kostnaderna för de återväxtåtgärder, som av hans avverkning
föranledas, men må han av fastighetens ägare eller åbo söka åter vad han
för sådant ändamål utgivit, därest ej annat blivit avtalat eller, vad angår
avverkningsrättsinnehavare, han genom överskridande av den upplåtna
avverkningsrätten själv varit vållande till att åtgärderna måst vidtagas.
16 §.
Vid meddelande av tillstånd till avverkning skall förrättningsmannen
föreskriva de åtgärder för återväxtens betryggande, med vilkas vidtagande
den i 13 § stadgade skyldighet skall anses fullgjord, ävensom den tid, inom
vilken dessa åtgärder skola vara verkställda.
17 §.
Finner i annat fall än i 16 § avses vederbörande skogsstatstjänsteman
åtgärder för betryggande av återväxt enligt denna lag vara påkallade, åligge
det honom att, efter å stället verkställd besiktning, därom göra anmälan till
överjägmästaren samt därvid överlämna protokoll över besiktningen jämte
förslag till erforderliga återväxtåtgärder. överjägmästaren söke att med
den eller dem, som lagenligt äro ansvariga för återväxtens betryggande,
träffa överenskommelse om samtliga de åtgärder, som för berörda ändamål
böra vidtagas, och om den tid, inom vilken envar av dem skall vara fullgjord.
Sådan överenskommelse skall avfattas skriftligen.
Kan ej överenskommelse enligt första stycket träffas, stämme överjägmästaren
eller den skogsstatstjänsteman, han därtill förordnar, in saken till
domstol, och äger denna föreskriva de åtgärder för återväxtens betryggande,
som av förhållandena påkallas, samt förelägga viss tid, inom vilken vad
sålunda föreskrivits skall vara fullgjort.
126
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
18 §.
Vad genom överenskommelse eller enligt 16 § eller 17 § andra stycket
blivit bestämt om åtgärder för betryggande av återväxt samt om tiden
därför vare gällande mot fastighetens framtida ägare eller åbo.
19 §.
Har den tid för vidtagande av åtgärd till återväxtens betryggande, vilken
blivit bestämd genom överenskommelse eller enligt 16 § eller 17 § andra
stycket, gått till ända, och förekommer anledning antaga, att åtgärden icke
fullgjorts, skall vederbörande skogsstatstjänsteman göra anmälan därom till
överjägmästaren, som genom besiktning å marken låter undersöka förhållandet.
Dylik besiktning verkställes av den skogsstatstjänsteman, som överjägmästaren
därtill förordnar, jämte två ojäviga gode män, vilka av överjägmästaren
utses bland dem, som valts till ledamöter i ägodelningsrätt eller
till gode män vid lantmäteriförrättning i orten eller ock till ledamöter i
häradsrätt. Till sådan förrättning skall vederbörande ägare eller åbo samt,
där överjägmästaren avser att gent emot annan göra gällande förpliktelse
att ansvara för återväxtkostnaderna, jämväl denne genom överjägmästarens
försorg bevisligen kallas. Över förrättningen skall redogörelse avgivas till
överjägmästaren.
Erhålles vederbörandes skriftliga erkännande, att föreskriven åtgärd icke
fullgjorts, vare besiktning, som nyss sagts, icke av nöden.
Det ankommer å överjägmästaren att föranstalta om vidtagande av åtgärd,
som enligt första eller andra stycket befunnits eftersatt.
20 §.
Har åtgärd blivit enligt 19 § genom överjägmästarens föranstaltande vidtagen,
äger på framställning av denne överexekutor låta hos vederbörande
omedelbart uttaga kostnaderna för såväl själva åtgärden som den föregående
besiktningen, där överjägmästaren visar, att försummelse befunnits föreligga
och kostnadsbeloppet medelst behöriga räkningar styrkes.
Vill den, av vilken kostnad sålunda utsökts, emot det till betalning fastställda
beloppet anställa klander eller eljest söka återvinning, stämme in
kronan till domstol sist inom tre månader från det uttagning av beloppet
ägt rum eller, därförutan, betalning skett med förbehåll om rätt för gäldenären
att söka återvinning.
21
Där vid meddelande av avverkningstillstånd befinnes, att för erhållande
av stadgad återväxt efter avverkningen kommer att i mera betydande omfattning
erfordras sådd, plantering eller andra jämförelsevis kostsamma
kulturåtgärder, äger förrättningsmannen föreskriva, att betryggande säkerhet
skall av vederbörande ställas för den kostnad, som dessa åtgärder av honom
beräknas medföra. Innan dylik säkerhet blivit ställd hos vederbörande
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43. 127
skogsstatstjänsteman, må avverkningen ej påbörjas. Underrättelse härom skall
intagas i tillståndet.
22 §.
Vad i 13—21 §§ är stadgat äge ej tillämpning ovan odlingsgränsen samt
ej heller beträffande sådan nedom samma gräns belägen försumpad skogsmark,
där skogens tillväxt och återväxten uppenbarligen ej kunna utan
oskäliga kostnader tryggas genom särskilda åtgärder.
4 kap. Särskilda bestämmelser angående omläggning av skogsmark.
23 §.
1 mom. Vill fastighetsägare eller åbo omlägga skogsmark till trädgård,
åker, byggnadstomt, väg eller annan liknande användning eller medelst
röjning eller andra särskilda åtgärder anordna betesmark för varaktigt betesbruk
eller äng, göre ägaren eller åbon anmälan därom till vederbörande
skogsstatstjänsteman. Denne åligger att, så snart sådant i samband med
annan tjänsteförrättning i trakten lämpligen kan ske, å den uppgivna marken
verkställa besiktning till utrönande av dess läge, storlek, beskaffenhet och
tjänlighet för ändamålet samt därefter till länsstyrelsen insända besiktningsinstrumentet
med uppgift å den tid, som anses erforderlig för omläggningens
fullbordande, jämte det yttrande i övrigt, vartill besiktningen kan
föranleda.
önskar fastighetsägaren eller åbon att vinna snabbare handläggning av ärendet
än enligt första stycket kan ske, äge han på egen bekostnad antingen
för besiktning av marken påkalla skyndsam åtgärd av vederbörande skogsstatstjänsteman
eller landsfiskal, varefter denne med ärendet vidare förfar i
den ordning ovan stadgas, eller ock låta marken besiktigas av två trovärdiga
män samt insända deras över besiktningen avgivna intyg jämte ansökning
i ärendet till endera av nämnda tjänstemän, som har att med eget
yttrande befordra ansökningen till länsstyrelsens prövning.
Finner länsstyrelsen den sökta omläggningen böra medgivas, meddele länsstyrelsen
tillstånd därtill med utsättande av viss tid, inom vilken vid vite,
som länsstyrelsen äger bestämma, de för omläggningen erforderliga åtgärderna
skola vara fullbordade; skolande underrättelse om länsstyrelsens beslut
i ärendet meddelas skogsstatstjänstemannen för fastighetsägarens eller åbons
förständigande.
2 mom. Virke, som avverkats på grund av tillstånd, varom i 1 mom.
sägs, skall, innan det bortföres, stämplas genom vederbörande skogsstatstjänstemans
försorg. Vad sålunda stämplats skall avräknas, då tillstånd till
avverkning å fastigheten sedermera meddelas av skogsstatstjänsteman.
3 mom. Vad i 12 § är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om besiktning enligt 1 mom. första stycket samt stämpling, varom i 2 mom.
förmäles.
128
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
5 kap. Särskilda bestämmelser angående skyddsskogar samt lapparnas
rätt till skog.
24 §.
Huru rätten att förfoga över skog, som lyder under denna lag, genom
skogens förklarande för skyddsskog kan varda inskränkt utöver vad i lagen
sägs, därom stadgas i lagen den 24 juli 1903 (nr 79 s. 7) angående skyddsskogar.
25 $.
Denna lag medför ej rubbning i den rätt till skog, som enligt vad särskilt
är stadgat tillkommer lapparna.
6 kap. Ansvarsbestämmelser.
26 §.
Företages avverkning i strid mot bestämmelserna i denna lag eller föreskrift,
’ som enligt lagen meddelats, vare straffet böter från och med tjugufem
till och med femtusen kronor.
Då till straff enligt första stycket dömes, skall tillika det avverkade virket,
där det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens
besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt
virke beslag, är den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig att utgiva
ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke.
Innefattar förseelse, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna strafflagen,
skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 § strafflagen är för
likartat fall stadgat. Förskyller förseelsen påföljd enligt andra stycket,
varde ock den påföljd ådömd.
Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse av skogsstatstjänsteman
jämlikt 11 § meddelad föreskrift, straffes med böter från och med tio till
och med etthundra kronor.
27
Allmänne åklagaren samt vederbörande förvaltande tjänstemän vid skogsstaten
äge lika behörighet att åtala förseelser, varom i 26 § sägs, samt att
med beslag belägga virke, som kan dömas förbrutet. Sistnämnda befogenhet
tillkomme jämväl skogsstatens bevakande personal; har någon av denna
gjort beslag, skall han, så snart ske kan och senast inom fjorton dagar,
göra anmälan därom hos någon av de åtalsberättigade.
Varder ej inom sextio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga ordning
anställt, vare beslaget förfallet; ägande förvaltande tjänsteman vid skogsstaten
att, innan åtal anhängiggjorts, häva beslag, som verkställts av någon
av skogsstatens bevakande personal.
129
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
28 $.
Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas
å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös egendom är
stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen prövats, virkets
ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner, på anmälan av åklagare,
överexekutor, att fara är för virkets förstörelse eller att kostnaden för
dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, förordne överexekutor, att
virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och skall i ty fall virkets
ägare, där han är känd och inom riket boende, eller, där han bor utom riket
men inom riket har känt ombud, som äger att för honom mottaga stämning
och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg bevisligen underrättas
om auktionen minst åtta dagar, innan den hålles. Anmälan av åklagare,
varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga
män styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.
29 $.
Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom försäljning av förbrutet
virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för virke, som
undgått beslag, tillfalla lappmarkernas med flera områden skogsvårdsfond.
Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess
frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken
på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning i
bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.
30 §.
Saknas medel till fulla gäldandet av böter eller vite, vartill någon enligt
denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.
7 kap. Om fullföljd av talan.
31 §.
Är någon missnöjd med beslut, som enligt denna lag meddelats av annan
skogsstatstjänsteman än överjägmästare, äge han däröver anföra besvär hos
vederbörande överjägmästare före klockan tolv å trettionde dagen från den
dag, klaganden erhöll del av beslutet.
Klagan över överjägmästares beslut föres hos domänstyrelsen genom besvär,
som skola ingivas före klockan tolv å trettionde dagen eller, där beslutet
avser fastställelse av avverkningsplan, före klockan tolv å sextionde dagen
från den dag, klaganden erhöll del av beslutet.
över beslut, som enligt denna lag meddelats av domänstyrelsen eller av
länsstyrelse, föres klagan hos Konungen genom besvär, som skola ingivas
till jordbruksdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen från den
dag, klaganden erhöll del av beslutet.
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 38 höft. (Nr U3.) 9
130
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
32 $.
Över rättens slutliga utslag i mål enligt denna lag föres klagan genom
besvär, ändå att talan ej föres om ansvar.
över överexekutors åtgärd i anledning av framställning, varom i 20 §
sägs, må ej klagan föras.
Övergångsbestämmelser.
Denna lag, varigenom upphäves förordningen den 18 juni 1915 (nr 251)
angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker med flera områden, skall träda i kraft den 1 januari 1927.
Dock skall vid den nya lagens tillämpning iakttagas:
1) Beträffande avverkning, som ägt rum före denna lags ikraftträdande,
skola förut gällande bestämmelser äga tillämpning.
2) Avverkningsplan, som är gällande vid utgången av 1926, skall, i den
mån den ej strider mot bestämmelserna i denna lag, fortfarande lända till
efterrättelse under i sådant avseende bestämd tid.
3) Utsyning och stämpling, som verkställts enligt förordningen den 18
juni 1915, så ock tillstånd till avverkning för skogsmarks uppodling samt
föreskrifter om överhållande av vissa träd såsom fröträd eller för utövande
av kontroll över avverkning, som meddelats enligt samma förordning, skola,
där de ej upphört att gälla före denna lags ikraftträdande, äga fortsatt
giltighet därefter, dock att avverkning på grund av utsyning, som nyss
sagts, ej må verkställas senare än inom fem år från utsyningen eller den
kortare tid, som vid utsyningen bestämts.
4) Vad i den nya lagen stadgas om skyldighet att vidtaga åtgärder till
betryggande av återväxt i anledning av skada, varom i 14 § av lagen sägs,
gäller icke, där sådan skada uppkommit före lagens trädande i kraft.
5) Beträffande klagan över avverkningsplan, som enligt förordningen den
18 juni 1915 upprättats av skogsstatstjänsteman, skall vad i förordningen
är stadgat lända till efterrättelse.
Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället tillämpas.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
131
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj ds lagråd den 10 november
1926.
Närvarande:
justitierådet von Seth,
justitierådet Wedberg,
regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,
justitierådet Alexanderson.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över jordbruksärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 5 februari 1926,
hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till
lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker med flera områden.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Thor Sjöfors.
Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda
ledamöter.
1 och 2
Lagrådet:
Lagens tillämpningsområde skulle bliva klarare och överskådligare angivet,
om vissa jämkningar vidtoges i redaktionen. Sålunda borde i stället
för den allmänt hållna reservationen i slutet av 1 § införas en hänvisning
till undantaget i 2 § — det enda rum i lagen varå reservationen
rimligen kan syfta. 2 § borde ej innehålla mer än nuvarande 1 mom. och vad
som stadgas i 2 mom. borde utbrytas till en särskild paragraf. Vad nu avses
under 2) i 1 mom. kunde lämpligen uppdelas under två nummer och, i överensstämmelse
med 2 § 1 mom. 3) och 6) i skogsvårdslagen, angivas som
dels städernas skogar och dels skogar å ecklesiastika boställen, varvid dock
beträffande de sistnämnda borde erinras om det undantag från undantaget,
som kan följa av nuvarande 2 § 2 mom.
I 1 § 4) torde böra utmärkas, att fråga är blott om stadgad åborätt, ej
om åborätt jämlikt lagen den 4 juni 1926.
Justitierådet von Seth:
Enligt motiven (sid. 76) skulle, om skog under lappmarkslagen ligger i
samfällighet med skog under skogsvårdslagen, sistnämnda lag äga tillämplighet
å samfälligheten i dess helhet. Det kan ifrågasättas, om denna uppfattning
är riktig. Då genom 1866 års förordning angående dispositions
-
132 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
rätten över skogen å vissa skattehemman det särskilda slag av skattehemman
och lägenheter tillskapades, för vilket det utmärkande är, att, såsom ordalagen
lyda, ägaren icke har full skattemannarätt över skogen, gällde ännu
beträffande skogssamfälligheter med ett flertal delägare bestämmelserna i
10 kap. B. B. och 1805 års skogsordning obeskurna. Enligt dessa fick i
samfälld skog avverkning till avsalu icke äga rum, med mindre samtliga
delägare enats därom och, om allmänt hemman ägde del i samfälligheten
— enligt 22 § i 1805 års skogsordning — Konungens befallningshavande
givit lov därtill, detta sista i överensstämmelse med då gällande förvaltningsordning.
Fastigheter, i fråga om vilka ägarens dispositionsrätt över
skogen enligt förstnämnda författning inskränktes, voro ju emellertid icke
krono utan skatte, och det blev ej heller Konungens befallningshavande
utan skogsstatens tjänstemän, som i fråga om tillstånd till saluavverkning
å sådana fastigheter hade att bevaka det allmännas intresse. Skogsordningens
22 § var således icke direkt tillämplig beträffande en samfällighet, därför
att dylika fastigheter hade del i densamma. Men å andra sidan hade ägaren
till sådan fastighet icke den fria ställning, som kunde göra honom befogad
att på egen hand ingå den överenskommelse, som var förutsättning för att
saluavverkning skulle få ske. Med den tidens rättsuppfattning har det
säkerligen stått bäst överens att lösa konflikten så, att man grep till ett
analogislut och jämlikt grunderna för 22 § skogsordningen antog överenskommelse
om saluavverkning ej bliva giltig, med mindre det samtycke från
det allmännas sida, som erfordrades, erhölls i den form, att hela samfälligheten
underkastades utsyningstvång. Man får ej heller förbise, att, sådan
situationen då var, den lagstiftning, som tog sin början med 1866 års
förordning, såsom tillkommen för att tillgodose specifika allmänintressen,
måste äga företräde framför de rent privaträttsliga regler, med vilka den i
fall som de förevarande kom i kollision. Vad nu sagts om samfälligheter
med skilda personer som delägare hade sin tillämpning även i sådana fall,
då samtliga fastigheter, som hade andel i samfälligheten, tillhörde samma
person. Inskränkningen i dispositionsrätten över skogen försvann ej därmed.
Att senare lagstiftning skulle utgått från en annan synpunkt, kan knappast
antagas. Snarare synes det sätt, varpå 2 § skogsvårdslagen slutligen kom
att lyda, tyda på motsatsen.
Emellertid är det, såsom departementschefen framhåller, synnerligen ovisst,
om det numera finns kvar någon enda dylik samfällighet; och vid sådant
förhållande lärer det knappast finnas skäl för lagstiftaren att vidare inlåta
sig på saken.
3 §.
Lagrådet:
Andra stycket torde lämpligen kunna utbytas mot en erinran att om tillgodogörande
av träd efter skadegörelse stadgas i 3 mom. av 14 §.
Kungl. Maj:ls proposition Nr 43.
133
Justitieråd en Wedberg och Alexanderson:
Det i 1915 års förordning nyttjade uttrycket »skogstjänsteman» synes böra
bibehållas i den tillämnade nya lagen i stället för förslagets mera tungrodda
» skogsstatst jänsteman ».
5 §.
Lagrådet:
Paragrafens 2 mom. andra stycket synes tarva en jämkning därhän, att
det blir tydligt, att, såsom i departementschefens yttrande angives vara
meningen, gemensam innehavare kan få särskilda planer upprättade, därest
han gör framställning därom vid början av någon ny indel ningsperiod.
Justitierådet Alexanderson, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga
instämde:
Förslaget synes innebära att om fastigheter, för vilka gemensam avverkningsplan
upprättats, komma på skilda händer, den gemensamma planen
omedelbart upphör att gälla, och nya planer, särskilt för varje fastighet,
skola upprättas. Allvarliga olägenheter torde dock vara förenade med att
när som helst under loppet av en fastställd hushållningsperiod en omkastning
av principerna för avverkningens bedrivande kan framtvingas genom
ändring i ägare- eller åborättsförhållandena. Det synes förtjäna övervägas
huruvida avgörande skäl kunna anses tala emot att låta en dylik ändring
vara utan inflytande på den fastställda planens fortfarande giltighet.
Justitierådet von Seth, med vilken justitierådet Wedberg förenade sig:
Jag anser lika med justitierådet Alexanderson vissa skäl tala för att låta
en ändring i ägare- eller åborättsförhållandena vara utan verkan på den
fortfarande giltigheten av en fastställd gemensam avverkningsplan. Å
andra sidan är det dock ej uteslutet, att det för särskild ägare till någon
av de i hushållningsgemenskap ingående fastigheterna, kan förefinnas ett
intresse av gemenskapens upphörande, som måhända ej bör lämnas obeaktat.
I varje fall kan jag emellertid icke anse det föreligga någon på det allmännas
intresse grundad anledning varför, därest fastigheterna komma i
särskilda innehavares händer, den då gällande gemensamma planen ej skulle
få fortfara att tillämpas till indelningsperiodens slut, om innehavarna, för
varje gång fastighet byter innehavare, kunna enas därom. Från skogsvårdssynpunkt
är det, såsom också av justitierådet Alexanderson framhållits, förenat
med allvarliga olägenheter, om under en fastställd hushållningsperiod
en omkastning av principerna för avverkningens bedrivande när som helst
kan framtvingas, och genom att planen får fortfara att gälla besparas ju
det allmänna under tiden arbete och kostnader för nya avverkningsplaners
upprättande. Om vad justitierådet Alexanderson hemställt icke vinner efterföljd,
synes mig alltså sådan ändring likväl böra företagas i paragrafen, att
innehavarna icke hindras att i den ordning ovan sagts överenskomma om
den gemensamma planens fortfarande tillämpning.
134
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
Åt ifrågavarande stycke av paragrafen kunde således givas sådant innehåll,
att avverkningsplan skall grundas på undersökning av skogen samt
— i regel — uppgöras särskilt för varje fastighet, att emellertid, om
två eller flera närbelägna fastigheter innehavas av samma ägare eller
åbo, domänstyrelsen skall, på framställning av denne, äga medgiva, att
fastigheterna sammanföras under gemensam avverkningsplan, samt att sålunda
tillkommen hushållningsgemenskap därefter skall fortfara, till dess
antingen innehavaren vid början av ny indelningsperiod gör framställning
om dess hävande eller någon av fastigheterna kommer i särskild innehavares
händer; dock att i sistnämnda fall plan, som gäller, då fastigheterna
skiljas, må fortfara att tillämpas, så framt överenskommelse därom träffas
varje gång fastighet byter innehavare.
12 $.
Lagrådet:
Om denna paragraf kommer att talas under 23 §.
14 §.
Justitierådet Wedberg:
En viss otydlighet synes vidlåda 3 mom., särskilt därigenom att »fällas»
har eller kan ha annan betydelse än »fällts». Ur kontrollsynpunkt torde det
vara önskligt att icke ens träd som vid skadegörelsen fallit få avverkas
innan vederbörlig stämpling skett. Ett förtydligande i sådan riktning torde
böra ske. I samband därmed synes åt hela 3 mom. lämpligen kunna givas
en något enklare, av hänvisningar mindre belastad avfattning.
23 $.
Lagrådet:
Med hänsyn särskilt till den vitesbestämmelse, som länsstyrelsen äger
meddela enligt 1 mom. tredje stycket, torde det vara lämpligt att i första
stycket uttryckligen angiva, att besiktningsinstrumentet skall upplysa, vilka
åtgärder anses erforderliga för omläggningen.
Den besiktning av två trovärdiga män, om vilken talas i 1 mom. andra
stycket, kan enligt gällande 1915 års förordning 10 § även förrättas av
lantmätare, lantbruksingenjör eller jordbrukskonsulent. I departementschefens
yttrande har ej angivits varför denna anvisning, som tillika innebär en
lättnad, fått bortfalla. Motsvarighet förekommer visserligen ej i lagen om
husbehovsskogar, men detta förklaras av att nämnda lag i förevarande del
bygger på äldre lagstiftning. Bestämmelsen i 1915 års förordning insattes
först i det riksdagen förelagda förslaget, och detta i anledning av erinringar
under ärendets beredning. Den synes vara förtjänt att bibehållas, då det
måste vara en fördel att få utredningen i första hand verkställd av jordbrukskunnig
tjänsteman, förtrogen med ortens förhållanden. Av särskild
135
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 43.
betydelse synes detta vara i sådana fall, där mera ingående föreskrifter
erfordras om åtgärder för omläggningens genomförande.
Å andra sidan kan det sättas i fråga, huruvida landsfiskal bör, såsom i
stycket föreslås, bibehållas vid den befattning med omläggningsärende, som
för närvarande kan tillkomma honom. Landsfiskal torde, såsom förhållandena
numera blivit, i regel knappast besitta den erforderliga insikten vare sig i
skogsvård eller i jordbruk.
Det hemställes, att förslaget måtte ändras i enlighet med vad nu yttrats.
Skulle det befinnas angeläget att överensstämmelse äger rum mellan den
föreslagna lagen och lagen om husbehovsskogar i förevarande hänseenden,
kan sådan åstadkommas i samband med de ändringar i sistnämnda lag,
vartill förslag uppgjorts.
Såsom av föredragande departementschefens yttrande inhämtas är det
meningen, att 11 § skall äga tillämpning även vid avverkning enligt 23 §.
Vid sådant förhållande synes det ägnat att vilseleda, att väl 12 § här åberopas
men ej 11 §. Åberopandet av 12 § kan, såvitt angår stämpling, ej
försvaras därmed att paragrafen endast skulle gälla stämpling i samband
med utsyning och således icke efter sin ordalydelse angå stämpling enligt
23 § 2 mom., utan beträffande denna blott äga motsvarande tillämpning.
Att märka är nämligen, att 12 § avser även stämpling enligt 6 § 2 mom.
sista stycket, med andra ord stämpling, som i likhet med den, varom fråga
är i 23 § 2 mom., icke har samband med utsyning. Formuleringen i 23 §
3 mom. är alltså i fråga om stämpling onöjaktig. Det skulle lända till
reda och klarhet, om 12 §, i vad den rör besiktning, erhölle en sådan avfattning,
att den komme att gälla även besiktning enligt 23 § 1 mom. första
stycket — att paragrafen icke kan gälla besiktning enligt 17 § är tydligt
därav att sådan besiktning icke företages på ansökan — och att såsom följd
härav 3 mom. i 23 § uteslötes.
29 §.
Lagrådet:
Även vite, som kan bliva utdömt enligt 23 § 1 mom., torde böra tillfalla
den här nämnda skogsvårdsfonden.
övergångsbestämmelserna.
Lagrådet:
Förutom 1915 års förordning torde det givas ett och annat stadgande, som
icke står väl tillsammans med den nya lagen, t. ex. 57 § av 1894 års förordning
angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket. Det
synes fördenskull önskligt, att uttryckligt upphävande sker icke blott av
1915 års förordning utan även av vad i övrigt finnes i lag eller särskild
författning stridande mot nya lagens bestämmelser.
Tiden för ikraftträdandet torde böra framflyttas till den 1 januari 1928
136 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
och i enlighet därmed bör i andra stycket under 2) årtalet 1926 ändras
till 1927.
Bestämmelsen under 2) avser icke att förläna avverkningsplan större
orubblighet än den redan äger; möjligheterna att erhålla revision skola icke
förringas. Vid sådant förhållande torde bestämmelsen böra angiva allenast,
att nya lagen ej medför rubbning i gällande avverkningsplan i vidare mån
än den är stridande mot nya lagens bestämmelser. En liknande avfattning
torde böra givas stadgandet under 3).
Tydligt lärer vara, att en jämlikt 10 § i 1915 års förordning given vitesbestämmelse
icke förlorar sin giltighet genom nya lagens ikraftträdande.
Om däremot efter ikraftträdandet överträdelse sker av dessförinnan givna
föreskrifter om överhållande av fröträd eller för utövande av kontroll, finnes
icke någon tillämplig ansvarsbestämmelse. Måhända borde under 3) stadgas
att dylik överträdelse skall bedömas enligt äldre lag.
Lagrådet:
Den omarbetning av lappmarkslagen, som förslaget innebär, har helt
naturligt i mycket tagit skogsvårdslagen till formell förebild. I vissa delar
synes dock efterbildandet vara mindre lyckligt, antingen därför att en formulering,
som i skogsvårdslagen är god eller åtminstone försvarlig, icke lika
väl passar i sitt nya sammanhang eller därför att redan skogsvårdslagens
avfattning måste sägas vara otillfredsställande.
Förslagets 9 § andra punkten motsvarar 8 § andra punkten i gällande
lappmarkslag. Naturligtvis måste »förrättningsmannens» i sagda lagrum
ändras till överensstämmelse med förslagets terminologi, men varje annan
ändring synes opåkallad. Den ordrikare avfattningen i skogsvårdslagens
19 § 1) beror av skäl, som icke gälla förslaget. I detta sammanhang må
jämväl erinras, att andra punkten i förslagets 8 §, som motsvarar andra
punkten i 7 § av 1915 års förordning, ej torde böra avvika från denna i
vidare mån än att »tillstånd» får träda i stället för »utsyning».
Då bestämmelsen i 2 mom. av förslagets 14 § gäller båda styckena i
1 mom., icke såsom 2 mom. i skogsvårdslagens 10 § blott det ena, saknas
varje anledning att i förslaget följa skogsvårdslagens mindre lediga redaktion.
Enligt förslagets 17 § skall bestämmas tid, inom vilken en var av återväxtåtgärderna
skall vara fullgjord, men 16 § ger ej antydan om sådan
specialisering. Uppenbarligen härleder sig detta därifrån att skogsvårdslagens
12, 13 och 21 §§ tagits till förebild utan att tillbörligen beaktats det olika
sammanhanget i lagen och i förslaget. Efter lagrådets mening böra ifrågavarande
bestämmelser i skogsvårdslagen anses hava ett och samma innehåll,
och då skäl saknas att ordna förhållandena annorlunda inom den nu
tilltänkta lagens område, hemställes om någon redaktionell jämkning. Därvid
torde 16 och 17 §§ lämpligen böra sammanföras till en.
Då enligt förslaget även förrättningsmans föreskrift skall hava samma
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
137
för framtiden bindande verkan som överenskommelse och domstols beslut,
synes det vara överflödigt att, såsom sker i förslagets 18 och 19 §§ efter
mönstret av skogsvårdslagens 14 §, använda den besvärliga frasen »genom
överenskommelse eller enligt 16 § eller 17 § andra stycket». Full tydlighet
och större lättfattlighet torde vinnas om i stället hänvisas blott till den
paragraf, som, enligt den nyss förordade sammanslagningen av 16 och 17 §§,
angiver de tre olika sätten för återväxtbestämmelsernas tillkomst.
Den krets, varur gode män må tillkallas, är i förslagets 19 § angiven i
det närmaste på samma sätt som i 12 § skogsvårdslagen. Formuleringen i
nämnda lagrum är dock mindre god; och då numera även ledamöterna i
ägodelningsrätt kallas nämndemän, finnes särskild anledning att giva bestämmelsen
en lyckligare avfattning.
Då förslagets 24 och 25 §§ icke innehålla några särskilda bestämmelser
om skyddsskogar och lapparnas rätt till skog, utan blott hänvisa till vad
därom är på annat håll stadgat, synes rubriken böra något jämkas.
Ur protokollet:
A. V. Stenkula.
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 38 höft. (Nr ''t3.)
10
138
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Makt
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 januari 1927.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen, Hamrin,
Almkvist, Lyberg.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
departementschefen statsrådet Hellström lagrådets den 10 november 1926
avgivna utlåtande över det den 5 februari 1926 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker ined flera områden.
Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:
De i utlåtandet framställda anmärkningarna äro till övervägande del
av formell natur. Mot vissa av förslagets detaljbestämmelser hava dock
även sakliga erinringar gjorts, och torde jag först få upptaga dessa senare
till granskning.
Beträffande 5 § i det remitterade förslaget hava två ledamöter av lagrådet
— under erinran, att förslaget syntes innebära, att, om fastigheter,
för vilka gemensam avverkningsplan upprättats, komme på skilda händer,
den gemensamma planen omedelbart skulle upphöra att gälla och nya
planer särskilt för varje fastighet upprättas — framhållit, att allvarliga
olägenheter torde vara förenade med att när som helst under loppet av en
fastställd hushållningsperiod en omkastning av principerna för avverkningens
bedrivande kunde framtvingas genom ändring i ägare- eller åborättsförhållandena.
Det syntes förtjäna övervägas, huruvida avgörande
skäl kunde anses tala emot att låta en dylik ändring vara utan inflytande
på den fastställda planens fortfarande giltighet.
Lagrådets två övriga ledamöter hava väl ansett vissa skäl tala för att
låta en ändring i ägare- eller åborättsförhållandena vara utan verkan på
den fortfarande giltigheten av en fastställd gemensam avverkningsplan
men å andra sidan funnit det ej vara uteslutet, att det för särskild ägare
till någon av de i hushållningsgemenskap ingående fastigheterna kunde
förefinnas ett intresse av gemenskapens upphörande, som måhända ej borde
lämnas obeaktat. I varje fall kunde det emellertid enligt dessa ledamöters
mening ej anses föreligga någon på det allmännas intresse grundad anledning,
varför, därest fastigheterna komme i särskilda innehavares händer,
den då gällande gemensamma planen ej skulle få fortfara att tillämpas
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
139
till indelningsperiodens slut, om innehavarna, för varje gång fastighet
bytte innehavare, kunde enas därom. Om vad förstnämnde två ledamöter
hemställt ej vunne efterföljd, syntes alltså sådan ändring likväl höra företagas
i paragrafen, att innehavarna icke hindrades att i den ordning
förut sagts överenskomma om den gemensamma planens fortfarande
tillämpning.
Den av förstberörda två ledamöter framförda tanken, att gemensam
avverkningsplan borde äga ovillkorlig giltighet även för det fall, att de fastigheter,
planen avsåge, erhölle skilda innehavare, är givetvis ur rent skoglig
synpunkt värd beaktande. Å andra sidan får emellertid ej förbises, att
ett genomförande av denna tanke skulle för vederbörande fastigheters innehavare
kunna medföra betydande olägenheter. Det torde sålunda vara
tydligt, att en fortsatt tillämpning av en gemensam avverkningsplan i här
avsett fall ofta skulle medföra svårighet att under planens giltighetstid
till särskilda köpare försälja de fastigheter, för vilka planen upprättats,
enär den gemensamma skogshushållningen å fastigheterna skulle verka
avskräckande. Vidare bör uppmärksammas, att en ändring i förevarande
syfte torde förutsätta, att uttagandet och fördelningen mellan de olika
fastighetsinnehavarna av det virke, som enligt planen får avverkas å
fastigheterna, närmare regleras i den nya lagen, och torde en tillfredsställande
dylik reglering ej kunna ernås annorledes än genom anordnande
av en särskild förvaltning av fastigheternas skogstillgångar, vilket för
dessas innehavare skulle medföra ej obetydliga kostnader och kännbara
inskränkningar i deras handlingsfrihet. Med hänsyn till det nu anförda
har jag ej ansett mig böra i detta sammanhang tillstyrka någon ändring
av förslaget i den riktning dessa ledamöter ifrågasatt. Däremot har jag
ej funnit någon vägande erinran att göra mot övriga två ledamöters förslag,
att gemensam avverkningsplan skulle, sedan fastigheterna kommit i särskilda
innehavares händer, fortfara att gälla, därest innehavarna, för varje
gång fastighet bytte innehavare, enades därom. I de fall dylik överenskommelse
skulle ernås, komrne denna givetvis även att innefatta föreskrifter,
huru avverkningen och fördelningen av virket skulle verkställas.
Det torde visserligen ej kunna antagas, att här avsedda överenskommelser
i någon större utsträckning skola komma till stånd, men då förevarande
förslag i varje fall öppnar en möjlighet att bättre än nu kan ske tillgodose
det syfte man velat vinna med de gemensamma avverkningsplanerna,
har jag ansett mig böra biträda detsamma.
Ett genomförande av sistberörda förslag medför, att den otydlighet, som
enligt lagrådets mening vidlåder det nuvarande stadgandet i 5 § 2 mom.
andra stycket beträffande rätten för gemensam innehavare att få särskilda
planer upprättade, därest han gör framställning därom vid början av
någon ny indelningsperiod, undanröjes. I förslaget tillerkännes nämligen
vederbörande innehavare uttryckligen en dylik rätt.
140
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
I detta sammanhang torde jag få erinra, att sådan gemensamhetsskog,
som omförmäles i 10 kap. 5 § i lagen om delning av jord på landet den
18 juni 1926 (nr 326), enligt förevarande förslag torde vara att anse såsom
fastighet, för vilken särskild avverkningsplan skall uppgöras.
Beträffande 14 § 3 mom. i förslaget har en ledamot av lagrådet framhållit,
att det ur kontrollsynpunkt torde vara önskligt, att icke ens träd,
som vid där avsedd skadegörelse fallit, finge avverkas, innan vederbörlig
stämpling skett, samt att ett förtydligande i sådan riktning torde böra
ske. Då vad sålunda anförts ej synes sakna fog, torde berörda moment
böra ändras i överensstämmelse härmed.
I lagrådets utlåtande har vidare hemställts dels om vissa ändringar av
bestämmelserna i 23 § 1 mom., såvitt angår innehållet av där omförmält
besiktningsinstrument samt behörigheten att verkställa besiktning enligt
andra stycket i samma moment, dels ock om visst tillägg till 29 §. Åven
vad i dessa hänseenden föreslagits har jag funnit välgrundat och böra
iakttagas.
På sätt lagrådet framhållit, torde tiden för den nya lagens ikraftträdande
böra framflyttas till den 1 januari 1928 och i samband härmed årtalet
1926 i stadgandet under 2) bland övergångsbestämmelserna ändras
till 1927.
Vad härefter angår i lagrådets utlåtande framställda formella erinringar
har jag funnit samtliga dylika erinringar, varom lagrådet varit enhälligt,
böra vinna efterföljd, dock med undantag av anmärkningen mot formuleringen
av stadgandet i 19 § av förslaget beträffande den krets, varur
gode män må tillkallas. Den i förslaget härutinnan använda formuleringen
torde böra lämnas oförändrad, då den överensstämmer med avfattningen
av motsvarande stadgande i skogsvårdslagen och en dylik överensstämmelse
synes vara till fördel. Beträffande åter den av två ledamöter
av lagrådet vid 4 § av förslaget framställda anmärkning, att det i 1915
års förordning nyttjade uttrycket »skogstjänsteman» borde bibehållas i
den tillämnade nya lagen i stället för den i förslaget använda beteckningen
»skogsstatstjänsteman», har jag funnit mig ej böra efterkomma
densamma, då sistnämnda beteckning brukas i nu gällande instruktion
för domänverket samt även upptagits i andra nyare författningar.
I enlighet med vad sålunda anförts har jag låtit inom jordbruksdepartementet
omarbeta det remitterade förslaget, därvid ytterligare vissa redaktionella
jämkningar vidtagits i detta. På sätt lagrådet hemställt, har
vid omarbetningen 2 § i förslaget uppdelats i tvenne paragrafer samt 16
och 17 §§ sammanförts till en, i sammanhang varmed 3—15 §§ i förslaget
erhållit ändrad numrering.
Föredragande departementschefen uppläser härefter det sålunda omarbetade
förslaget till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker med flera områden samt hemställer, att för
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
141
slaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan behagar Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Joh.s Thygesen.
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml.
38 höft. (Nr U3.)
11
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (5)
5 kopplingar.
- Rskr. 1927:233 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker a1 i texten
- JoU 1927:80 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning om skogsvårdsavgift. s. 2 i texten
- JoU 1927:63 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera omr s. 1 i texten
- JoU 1927:64 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag j"om ändrad lydelse av 12, 13 och 15 §§ i lagen den 5 juni 1909 s. 21 i texten
- JoU 1927:65 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anvisande av ett statens skogsufdikningsanslag. s. 4 i texten