Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden

1927-01-21 · 141 sidor, varav 140 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 140 av 141 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:43, Med förslag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

1

Nr 43.

Kungl. Mai :ts proposition till riksdagen med förslag till lag om vård

av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

med flera områden; given Stockholms slott den 21 januari

1927.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om vård av vissa skogar inom

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

GUSTAF.

Paul Hellström.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 38 höft. (Nr i3.J

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Förslag

till

Lag

om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns

lappmarker med flera områden.

1 kap. Lagens tillämpningsområde.

1 $.

Följande fastigheter, nämligen

1) skatte- och frälsehemman samt lägenheter av skatte- eller frälsenatur

inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt inom Sårna och

Idre socknar av Kopparbergs län,

2) utom lappmarkerna belägna skattehemman, som avses i förordningen

den 29 juni 1866 (nr 63 s. 1) angående dispositionsrätten över skogen å

vissa skattehemman i Norrland och Kopparbergs län,

3) till enskilda sålda kronoöverloppsmarker, vilka omförmälas i skrivelsen

till kammarkollegium den 29 juni 1866 (nr 63 s. 6) angående dispositionen

av sådana överloppsmarker, som icke lämpligen kunna användas vare sig

till kronoparker eller anläggning av nya hemman, m. m. och kungörelsen

den 26 maj 1899 (nr 42 s. 1) angående förändring i gällande föreskrifter

om åsättande av grundskatt m. m., samt

4) inom de sex norra länen belägna kronohemman och krononybyggen

under stadgad åborätt,

skola, med undantag som i 2 § sägs, i fråga om skogens vård vara

underkastade denna lag.

2 §.

Från tillämpningen av denna lag undantagas:

1) allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län, inom Kopparbergs

län vid storskifte avsatta besparingsskogar samt skogar, lydande

under lagen angående husbehovsskogar inom vissa områden;

2) städernas skogar; och

3) skogar å ecklesiastika boställen, där ej annat följer av 3 §.

3 *.

Ligger skog, som är underkastad denna lag, i samfällighet med skog,

som lyder under förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående hus
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

3

hållningen med de allmänna skogarna i riket eller som avses i § 4 av

nämnda förordning, skall denna lag äga tillämpning å det samfällda

skogsområdet i dess helhet.

2 kap. Om avverkning.

4 %.

Avverkning av barr- eller lövträd för annat ändamål än fastighetens

eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov må bedrivas

allenast med tillstånd av vederbörande skogsstatstjänsteman.

Om tillgodogörande av träd efter skadegörelse stadgas i 3 mom. av 15 §.

5 i

Vid meddelande av tillstånd till avverkning skall skogsägarens ekonomiska

intresse tillgodoses genom uthålligt skogsbruk med iakttagande av

skogsvårdens krav särskilt i fråga om borttagande av överårig eller skadad

skog samt höjande i övrigt av skogens alstringsförmåga. Avverkning i

den omfattning, att särskilda åtgärder enligt denna lag böra vidtagas för

återväxtens betryggande, må allenast medgivas, om sådana åtgärder kunna

utföras utan oskälig kostnad.

6 %.

1 mom. Tillstånd till avverkning meddelas enligt avverkningsplan.

Dylik plan skall upprättas på sätt i 2 mom. sägs samt angiva den myckenhet

virke, som med tillämpning av de i 5 § omförmälda grunder må

under viss tid avverkas å fastigheten.

1 fråga om fastighet, vars skogstillgång ej överstiger vad som erfordras

för tillgodoseende av fastighetens och därmed sambrukad fastighets oundgängliga

husbehov, må avverkningstillstånd meddelas utan hinder därav,

att avverkningsplan ej upprättats för fastigheten.

2 mom. Avverkningsplan upprättas på fastighetsägarens eller åbons

begäran av vederbörande skogsstatstjänsteman samt skall för att bliva

gällande granskas och fastställas av överjägmästaren. Avverkningsplan,

som genom fastighetsägarens eller åbons försorg upprättats av annan sakkunnig

person än vederbörande skogsstatstjänsteman, länder dock till efterrättelse,

där den efter granskning av överjägmästaren godkänts av domänstyrelsen.

Av överjägmästare fastställd plan skall, så snart ske kan,

tillställas sökanden.

Avverkningsplan skall grundas på undersökning av skogen samt uppgöras

särskilt för varje fastighet. Innehavas två eller flera närbelägna

fastigheter av samme ägare eller åbo, äge dock domänstyrelsen, på framställning

av denne, medgiva, att fastigheterna sammanföras under gemensam

avverkningsplan. Sålunda tillkommen hushållningsgemenskap skall

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

fortfara, till dess antingen innehavaren vid början av ny indelningsperiod

gör framställning om dess hävande eller någon av fastigheterna kommer

i särskild innehavares händer; dock att i sistnämnda fall plan, som gäller,

då fastigheterna skiljas, må fortfara att tillämpas under planens giltighetstid,

så framt överenskommelse därom träffas varje gång fastighet byter,

innehavare.

3 mom. Närmare föreskrifter för skogsstatstjänstemännen rörande avverkningsplan

och dess tillämpning meddelas av domänstyrelsen.

7 §.

1 mom. Då tillstånd till avverkning meddelas, skall, där ej annat följer

av 2 mom., utsyning verkställas av vederbörande skogsstatstjänsteman

samt de utsynade träden stämplas genom dennes försorg.

2 mom. För sådan avverkning i yngre skog, som avser för dess utveckling

ändamålsenlig gallring, erfordras ej utsyning och stämpling enligt

1 mom., så framt, innan tillstånd till avverkningen meddelas, träden genom

skogsägarens försorg utsynats och stämplats av sakkunnig person, som av

domänstyrelsen förklarats därtill behörig, samt stämplingen blivit av vederbörande

skogsstatstjänsteman besiktigad och godkänd. Samma lag vare

beträffande avverkning av i yngre skog förekommande spridda grupper

eller enstaka träd av äldre skog, där tillstånd till avverkningen sökes

samtidigt med tillstånd till gallring av den yngre skogen.

Virke, som avverkats enligt bestämmelserna i detta moment, skall, innan

det bortföres från skogen, stämplas genom vederbörande skogsstatstjänstemans

försorg.

8 *.

Tillstånd till avverkning sökes före den 1 april hos vederbörande skogsstatstjänsteman,

och åligger det denne att före den 1 påföljande oktober

meddela slutligt beslut i anledning av ansökningen.

Innan utsyning eller besiktning enligt 7 § av skogsstatstjänsteman verkställes,

skall han underrätta sökanden om tiden för förrättningen genom

rekommenderat brev, som avsändes med posten senast tjugu dagar därförut.

9 §.

Tillstånd till avverkning skall avse en tid av tre år; dock må på

domänstyrelsens prövning ankomma att, när särskilda skäl därtill äro,

medgiva, att avverkningstillstånd må därutöver avse en tid framåt av

högst tre år. Fråga om dylikt tillstånd för längre tid framåt prövas av

Konungen.

Vad sålunda stadgas äger ej tillämpning i fråga om tillstånd till avverkning,

varom i 7 § 2 mom. förmäles.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

5

10 %.

Där skogsstatstjänsteman vid meddelande av tillstånd till avverkning

finner nödigt, att vissa träd överhällas såsom fröträd, äge han därom utfärda

föreskrift. Fröträden skola genom skogsstatstjänstemannens försorg

förses med tydligt märke och må sedermera icke avverkas utan tillstånd

av vederbörande skogsstatstjänsteman.

11 %.

1 mom. I avverkningstillstånd skall angivas den tid, högst fem år, inom

vilken avverkningen skall vara verkställd.

2 mom. Skogsstatstjänstemans beslut rörande avverkningstillstånd skall

mot bevis avgiftsfritt tillställas sökanden eller hans ombud så snart ske

kan och, där utsyning eller besiktning av skogsstatstjänstemannen ägt

rum, innan han avreser från stället.

Beslutet skall förses med besvärshänvisning.

12 §.

Den, som avverkar virke till annat ändamål än husbehov, vare pliktig

att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som av vederbörande skogsstatstjänsteman

meddelas för utövande av kontroll över avverkningen.

13 $.

Vid utsyning och stämpling, som verkställes av skogsstatstjänsteman

eller genom dennes försorg, så ock då avverkningsplan av sådan tjänsteman

upprättas eller besiktning äger rum, skall sökanden utgöra nödig

hantlangning. Övriga kostnader för nu nämnda förrättningar skola, med

det undantag som stadgas i 23 § 1 mom. andra stycket, gäldas av statsverket.

3 kap. Om åtgärder för betryggande av återväxt.

14 $.

Där vid avverkning, som verkställts å skogsmark för annat ändamål

än husbehov, icke kvarlämnats skog av sådan täthet och beskaffenhet, att

densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig,

samt en tillfredsställande naturlig återväxt ej heller kan inom skälig tid

påräknas, skola sådana åtgärder vidtagas, som äro erforderliga för att

nöjaktig återväxt inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas

å det avverkade området. Därå uppkommen skog skall vidmakthållas,

till dess densamma nått den utveckling, att den ej längre är att räkna

som plantskog, dock att, därest nu stadgad skyldighet i särskilt fall skulle

bliva synnerligen betungande, domänstyrolsen äger på ansökan medgiva

skälig begränsning därav.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

15 §.

1 mom. Uppkommer å skogsmark skada i skogen genom brand, storm,

snöbrott, insektshärjning eller annan dylik händelse eller genom betning

av hemdjur eller genom åverkan, skall vad i 14 § föreskrivits om vidtagande

av åtgärder för betryggande av nöjaktig återväxt efter avverkning

äga motsvarande tillämpning, ändå att skyldighet därtill enligt

sagda paragraf ej föreligger.

Där fastighetens ägare eller åbo ej uppsåtligen förorsakat eller genom

åsidosättande av någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörelsen

och denna ej heller uppkommit genom betning av hemdjur, må åtgärder

för återväxtens betryggande icke fordras till större kostnad än som motsvarar

värdet av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar å området

eller av ägaren eller åbon tillgodogjorts, ävensom av de kvarstående

träd, vilka blivit så skadade, att de ej böra bibehållas eller eljest måste

såsom hinderliga för betryggandet av nöjaktig återväxt borttagas, jämte

den ersättning ägaren eller åbon i anledning av skadan uppburit eller

kunnat uppbära.

2 mom. Skulle i särskilt fall den i 1 mom. angivna skyldigheten bliva

synnerligen betungande, må domänstyrelsen på ansökan kunna medgiva

skälig begränsning därav.

3 mom. Träd, som vid skadegörelsen fällts eller skadats på sätt i 1

mom. sägs, må ej till annat ändamål än husbehov avverkas eller bortföras,

innan de stämplats genom vederbörande skogsstatstjänstemans försorg.

16 §.

För vidtagande av åtgärder, som kunna vara erforderliga för betryggande

av skogsåterväxt, är fastighetens ägare eller åbo ansvarig. År tvist om

ägande- eller åborätten till fastigheten, skall såsom ägare eller åbo anses

den, vilken med ägande- eller åborättsanspråk innehar densamma.

Har avverkning företagits av tidigare ägare eller åbo eller av avverkningsrättsinnehavare,

vare jämväl denne gentemot vederbörande myndighet

ansvarig för kostnaderna för de återväxtåtgärder, som av hans avverkning

föranledas, men må han av fastighetens ägare eller åbo söka åter vad han

för sådant ändamål utgivit, därest ej annat blivit avtalat eller, vad angår

avverkningsrättsinnehavare, han genom överskridande av den upplåtna

avverkningsrätten själv varit vållande till att åtgärderna måst vidtagas.

17 $.

1 mom. I avverkningstillstånd skall förrättningsmannen föreskriva de

åtgärder för återväxtens betryggande, med vilkas vidtagande den i 14 §

stadgade skyldighet skall anses fullgjord, ävensom den tid, inom vilken

en var av dem skall vara verkställd.

2 mom. Finner vederbörande skogsstatstjänsteman eljest åtgärder för

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43. '' 7

betryggande av återväxt enligt denna lag vara påkallade, åligge det honom

att, efter besiktning å stället, göra anmälan till överjägmästaren samt därvid

överlämna protokoll över besiktningen jämte förslag till erforderliga

åtgärder, överjägmästaren söke att med den eller dem, som lagenligt äro

ansvariga för återväxtens betryggande, träffa överenskommelse om samtliga

de åtgärder, som därför böra vidtagas, och om den tid, inom vilken envar

av dem skall vara fullgjord. Sådan överenskommelse skall avfattas skriftligen.

Varder ej sålunda överenskommelse träffad, stämma över jägmästaren

eller den skogsstatstjänsteman, han därtill förordnar, saken till domstol in,

och äger denna föreskriva de åtgärder för återväxtens betryggande, som

av förhållandena påkallas, samt förelägga viss tid, inom vilken vad sålunda

föreskrivits skall vara fullgjort.

18 §.

Vad enligt 17 § blivit bestämt om åtgärder för betryggande av återväxt

samt om tiden därför vare gällande mot fastighetens framtida ägare eller

åbo.

19 $.

Har den för vidtagande av återväxtåtgärd enligt 17 § bestämda tid gått

till ända, och förekommer anledning antaga, att åtgärden icke fullgjorts,

skall vederbörande skogsstatstjänsteman göra anmälan därom till överjägmästaren,

som genom besiktning å marken låter undersöka förhållandet.

Dylik besiktning verkställes av den skogsstatstjänsteman, som överjägmästaren

därtill förordnar, jämte två ojäviga gode män, vilka av överjägmästaren

utses bland dem, som valts till ledamöter i ägodelningsrätt

eller till gode män vid lantmäteriförrättning i orten eller ock till ledamöter

i häradsrätt. Till sådan förrättning skall vederbörande ägare eller

åbo samt, där överjägmästaren avser att emot annan göra gällande förpliktelse

att ansvara för återväxtkostnaderna, jämväl denne genom överjägmästarens

försorg bevisligen kallas. Över förrättningen skall redogörelse

avgivas till överjägmästaren.

Erhålles vederbörandes skriftliga erkännande, att föreskriven åtgärd icke

fullgjorts, vare besiktning icke av nöden.

Det ankommer å överjägmästaren att föranstalta om vidtagande av åtgärd,

som enligt första eller andra stycket befunnits eftersatt.

20 §.

Har åtgärd blivit enligt 19 § genom överjägmästarens föranstaltande vidtagen,

äger på framställning av denne överexekutor låta hos vederbörande

omedelbart uttaga kostnaderna för såväl själva åtgärden som den föregående

besiktningen, där överjägmästaren visar, att försummelse befunnits

föreligga och kostnadsbeloppet medelst behöriga räkningar styrkes.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Vill deri, av vilken kostnad sålunda utsökts, emot det till betalning

fastställda beloppet anställa klander eller eljest söka återvinning, stämme

in kronan till domstol sist inom tre månader från det uttagning av beloppet

ägt rum eller, därförutan, betalning skett med förbehåll om rätt

för gäldenären att söka återvinning.

21 §.

Där vid meddelande av avverkningstillstånd befinnes, att för erhållande

av stadgad återväxt efter avverkningen kommer att i mera betydande omfattning

erfordras sådd, plantering eller andra jämförelsevis kostsamma

kulturåtgärder, äger förrättningsmannen föreskriva, att betryggande säkerhet

skall av vederbörande ställas för den kostnad, som dessa åtgärder av

honom beräknas medföra. Innan dylik säkerhet blivit ställd hos vederbörande

skogsstatstjänsteman, må avverkningen ej påbörjas. Underrättelse

härom skall intagas i tillståndet.

22

Vad i 14—21 §§ är stadgat äge ej tillämpning ovan odlingsgränsen samt

ej heller beträffande sådan nedom samma gräns belägen försumpad skogsmark,

där skogens tillväxt och återväxten uppenbarligen ej kunna utan

oskäliga kostnader tryggas genom särskilda åtgärder.

4 kap. Särskilda bestämmelser angående omläggning av skogsmark.

23 $.

1 mom. Vill fastighetsägare eller åbo omlägga skogsmark till trädgård,

åker, byggnadstomt, väg eller annat liknande ändamål eller medelst röjning

eller andra särskilda åtgärder anordna betesmark för varaktigt betesbruk

eller äng, göre ägaren eller åbon anmälan därom till vederbörande skogsstatstjänsteman.

Denne åligger att, så snart sådant i samband med annan

tjänsteförrättning i trakten lämpligen kan ske, å den uppgivna marken

verkställa besiktning till utrönande av dess läge, storlek, beskaffenhet och

tjänlighet för ändamålet samt därefter till länsstyrelsen insända besiktningsinstrumentet

med uppgift å de åtgärder, som anses erforderliga för

omläggningens fullbordande, och tiden därför jämte det yttrande i övrigt,

vartill besiktningen kan föranleda.

önskar fastighetsägaren eller åbon att vinna snabbare handläggning av

ärendet än enligt första stycket kan ske, äge han på egen bekostnad antingen

för besiktning av marken påkalla skyndsam åtgärd av vederbörande

skogsstatstjänsteman, varefter denne med ärendet vidare förfar i den ordning

ovan stadgas, eller ock låta marken besiktigas av lantmätare, lantbruksingenjör,

jordbrukskonsulent eller två andra trovärdiga män samt

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

9

insända däröver avgivet intyg jämte ansökning i ärendet till förstnämnde

tjänsteman, som har att med eget yttrande befordra ansökningen till länsstyrelsens

prövning.

Finner länsstyrelsen den sökta omläggningen böra medgivas, meddele

länsstyrelsen tillstånd därtill med utsättande av viss tid, inom vilken vid

vite, som länsstyrelsen äger bestämma, de för omläggningen erforderliga

åtgärderna skola vara fullbordade; skolande underrättelse om länsstyrelsens

beslut i ärendet meddelas skogsstatstjänstemannen för fastighetsägarens

eller åbons förständigande.

2 mom. Virke, som avverkats på grund av tillstånd, varom i 1 mom.

sägs, skall, innan det bortföres, stämplas genom vederbörande skogsstatstjänstemans

försorg. Vad sålunda stämplats skall avräknas, då tillstånd

till avverkning å fastigheten sedermera meddelas av skogsstatstjänsteman.

5 kap. Om skyddsskogar samt lapparnas rätt till skog.

24 §.

Huru rätten att förfoga över skog, som lyder under denna lag, genom

skogens förklarande för skyddsskog kan varda inskränkt utöver vad i lagen

sägs, därom stadgas i lagen den 24 juli 1903 (nr 79 s. 7) angående skyddsskogar.

25 $.

Denna lag medför ej rubbning i den rätt till skog, som enligt vad särskilt

är stadgat tillkommer lapparna.

6 kap. Ansvarsbestämmelser.

26 $.

Företages avverkning i strid mot bestämmelserna i denna lag eller föreskrift,

som enligt lagen meddelats, vare straffet böter från och med tjugufem

till och med femtusen kronor.

Då till straff enligt första stycket dömes, skall tillika det avverkade

virket, där det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfört, fortfarande

är i avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår

dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig att

utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke.

Innefattar förseelse, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna strafflagen,

skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 § strafflagen är för

likartat fall stadgat. Förskyller förseelsen påföljd enligt andra stycket,

varde ock den påföljd ådömd.

Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse av skogsstatstjänsteman

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

jämlikt 12 § meddelad föreskrift, straffes med böter från och med tio till

och med etthundra kronor.

27 $.

Allmänne åklagaren samt vederbörande förvaltande tjänstemän vid skogsstaten

äge lika behörighet att åtala förseelser, varom i 26 § sägs, samt att

med beslag belägga virke, som kan dömas förbrutet. Sistnämnda befogenhet

tillkomme jämväl skogsstatens bevakande tjänstemän; har någon av

dem gjort beslag, skall han, så snart ske kan och senast inom fjorton

dagar, göra anmälan därom hos någon av de åtalsberättigade.

Varder ej inom sextio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga ordning

anställt, vare beslaget förfallet; ägande förvaltande tjänsteman vid

skogsstaten att, innan åtal anhängiggjorts, häva beslag, som verkställts

av bevakningstjänsteman.

28 $.

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas

å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös egendom

är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen

prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner, på anmälan

av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse eller

att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, förordne

överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och

skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, eller,

där han bor utom riket men inom riket har känt ombud, som äger att för

honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens

försorg bevisligen underrättas om auktionen minst åtta dagar, innan den

hålles. Anmälan av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd

av fullständig, av två trovärdiga män styrkt förteckning, utvisande virkets

mängd och beskaffenhet.

29 $.

Böter och vite, vartill någon enligt denna lag fälles, ävensom genom

försäljning av förbrutet virke uppkommen behållning och utdömd ersättning

för virke, som undgått beslag, tillfalla lappmarkernas med flera

områden skogsvårdsfond.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess

frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i

riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning

i bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.

30 §.

Saknas medel till fulla gäldandet av böter eller vite, vartill någon

enligt denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

11

7 kap. Om fullföljd av talan.

31 §.

Är någon missnöjd med beslut, som enligt denna lag meddelats av

annan skogsstatstjänsteman än överjägmästare, äge han däröver anföra

besvär hos vederbörande överjägmästare före klockan tolv å trettionde

dagen från den dag, klaganden erhöll del av beslutet.

Klagan över överjägmästares beslut föres hos domänstyrelsen genom

besvär, som skola ingivas före klockan tolv å trettionde dagen eller, där

beslutet avser fastställelse av avverkningsplan, före klockan tolv å sextionde

dagen från den dag, klaganden erhöll del av beslutet.

över beslut, som enligt denna lag meddelats av domänstyrelsen eller av

länsstyrelse, föres klagan hos Konungen genom besvär, som skola ingivas

till jordbruksdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen från den

dag, klaganden erhöll del av beslutet.

32 §.

över rättens slutliga utslag i mål enligt denna lag föres klagan genom

besvär, ändå att talan ej föres om ansvar.

över överexekutors åtgärd i anledning av framställning, varom i 20 §

sägs, må ej klagan föras.

Övergångsbestämmelser.

Genom denna lag upphäves förordningen den 18 juni 1915 (nr 251)

angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns

lappmarker med flera områden så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild

författning stridande mot denna lags bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928. Dock skall vid nya lagens

tillämpning iakttagas:

1) Beträffande avverkning, som ägt rum före nya lagens ikraftträdande,

skola förut gällande bestämmelser äga tillämpning.

2) I avverkningsplan, som är gällande vid 1927 års utgång, medför

nya lagen ej rubbning i vidare mån än planen är stridande mot nya

lagens bestämmelser.

3) Genom nya lagen förringas ej giltigheten av utsyning och stämpling,

som verkställts före dess ikraftträdande; dock att avverkning ej må i

något fall verkställas senare än fem år efter utsyningen. Ej heller inverkar

lagens ikraftträdande å giltigheten av tidigare meddelade tillstånd

till avverkning för skogsmarks uppodling eller föreskrifter, som avse överhållande

av fröträd eller utövande av kontroll över avverkning, överträdelse

av föreskrift, som nu sagts, bedömes efter äldre lag.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

4) Vad i den nya lagen stadgas om skyldighet att vidtaga åtgärder till

betryggande av återväxt i anledning av skada, varom i 15 § av lagen

sägs, gäller icke, där sådan skada uppkommit före lagens trädande i kraft.

5) Beträffande klagan över avverkningsplan, som enligt förordningen

den 18 juni 1915 upprättats av skogsstatstjänsteman, skall vad i förordningen

är stadgat lända till efterrättelse.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället

tillämpas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

13

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss,

Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför departementschefen,

statsrådet Linders:

För Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt vissa mindre områden

utom dessa gälla trenne speciella skogslagar, nämligen förordningen

den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å viss skog inom Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, i det följande

benämnd lappmarkslagen, lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar

inom vissa områden samt förordningen den 18 juni 1920 (nr

331) angående allmänningsskogar inom Västerbottens och Norrbottens

län.

Den mest betydelsefulla av dessa författningar är lappmarkslagen. Sedan

avvittringen inom lappmarkerna numera slutförts, äger denna lag tillämpning

dels å alla enskilda skogar i lappmarkerna samt i Sårna och Idre

socknar i Kopparbergs län, dock med undantag av husbehovs- och allmänningsskogar,

som äro underkastade förenämnda lag den 5 juni 1909 och förordning

den 18 juni 1920 eller, vad angår allmänningsskogarna i Sårna

och Idre socknar, särskilda av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter, dels å

vissa enskilda skogar utom lappmarkerna och berörda socknar, dels ock

slutligen å en del allmänna skogar. Sistnämnda enskilda skogar utgöras av

skogar å sådana skattehemman, som avses i förordningen den 29 juni 1866

(nr 63 s. 1) angående dispositionsrätten över skogen å vissa skattehemman

i Norrland och Kopparbergs län, samt av en del till enskilda sålda kronoöverloppsmarker,

vilka omförmälas i skrivelsen till kammarkollegium nyssnämnda

dag (nr 63 s. 6) angående dispositionen av sådana överloppsmarker,

som icke lämpligen kunna användas vare sig till kronoparker eller anläggning

av nya hemman, m. m. och kungörelsen den 26 maj 1899 (nr 42 s. 1)

angående förändring i gällande föreskrifter om åsättande av grundskatt

m. m. Berörda skattehemman och överloppsmarker ligga spridda i Västernorrlands

och Jämtlands län samt Västerbottens och Norrbottens läns kustland.

Vad angår de- under lappmarkslagen lydande allmänna skogar, utgöras

dessa av skogar å sådana under åborätt upplåtna kronohemman och

inledning.

Lappmarks
lagens
giltighets
område.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Arealen av de

under lappmarkslagen

lydande skogar

och dess

fördelning å

de olika områden,

där

lagen gäller.

krononybyggen, som äro belägna inom de sex norra länen. Dylika kronohemman

och krononybyggen finnas för närvarande allenast inom Västerbottens

och Norrbottens län.

Sammanlagda arealen av de under lappmarkslagen lydande skogar utgör

enligt domänstyrelsens förvaltningsberättelse för 1920 3,024,533 hektar. Av

denna areal belöper å skogar inom lappmarkerna 2,529,912 hektar, inom

Sårna och Idre socknar 96,545 hektar, i Norrbottens läns kustland 289,186

hektar, i Västerbottens läns kustland 63,253 hektar, i Jämtlands län 5,306

hektar och i Västernorrlands län 40,331 hektar. Till belysning, huru de

särskilda slag av skogar, som lyda under lappmarkslagen, äro fördelade på

de olika områden, där lagen gäller, hänvisar jag till följande tablå, som

upprättats med ledning av nyssnämnda förvaltningsberättelse:

Tablå över arealen av de skogar, som lyda under lappmarkslagen, och dess fördelning

å de områden, där lagen äger tillämpning.

Skogar i lappmarkerna.

Skogsmark

Impediment

Summa

hektar

hektar

hektar

Enskilda skogar (skatte- och frälse-

hemman samt lägenheter av skatte- eller frälsenatur) ............................

1,338,798

750,960

2,089,758

Allmänna skogar (kronohemman och

krononybyggen under åborätt) ....

Skogar i Sårna och Idre socknar.

Enskilda skogar (skatte- och frälse-

179,851

260,303

440,154

hemman samt lägenheter av skatte- eller frälsenatur) ............................

58,865

37,680

96,545

Skogar utom lappmarkerna samt

Sårna och Idre socknar.

Enskilda skogar (skogar å skattehem-

man, som avses i förordningen

den 29/e 1866, samt till enskilda

sålda överloppsmarker):

Norrbottens läns kustland.......

Västerbottens » » ........

Västernorrlands län ....................

Jämtlands län ...........................

136,816

33,609

31,583

4,250

92,320

24,762

8,748

1,056

229,136

58,371

40,331

5,306

Allmänna skogar (kronohemman och

krononybyggen under åborätt):

Norrbottens läns kustland........

34,555

25,495

60,050

Västerbottens » » ........

3,078

1,804

4,882

Summa hektar

1,821,405

1,203,128

3,024,533.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr

Enskilda

skogar

hektar

IV. Sammandrag.

Lappmarkerna .................................... 2,089,758

Sårna och Idre socknar .................... 96,545

Norrbottens läns kustland ........... 229,136

Västerbottens » » 58,371

Jämtlands län .................................... 5,306

Västernorrlands län............................ 40,331

Summa hektar 2,519,447 505,086 3,024,533.

Lappmarkslagen är byggd på principen om utsyningstvång. Lagen stadgar

sålunda beträffande samtliga därunder lydande skogar, att avverkning av

barrträd för annat ändamål än fastighetens och därmed sambrukad fastighets

oundgängliga husbehov må bedrivas allenast efter utsyning och stämpling

av vederbörande skogstjänsteman. Vad sålunda föreskrivits om barrträd

gäller även i fråga om lövträd ovan odlingsgränsen. — Beträffande

sättet för utsynings verkställande förutsätter lagen, att utsyningen skall ske

med tillämpande av grundsatsen om uthålligt skogsbruk. Lagen stadgar i

sådant avseende, att utsyning skall verkställas efter avverkningsplan samt

att sådan plan skall upprättas för viss tid och på sådant sätt, att skogsägarens

ekonomiska intresse tillgodoses genom uthålligt skogsbruk med iakttagande

av skogsvårdens krav särskilt i fråga om borttagande av överårig

eller skadad skog samt höjande i övrigt av skogens alstringsförmåga. Område,

där i följd av markens försumpning, brist på fröträd eller andra omständigheter

naturlig återväxt är väsentligt försvårad, skall i avverkningsplanen

behandlas för sig. — Avverkningsplan upprättas i allmänhet av vederbörande

skogstjänsteman på fastighetsägarens eller åbons begäran, och må ändring

sökas i dylik plan genom besvär hos vederbörande överjägmästare, domänstyrelsen

och Kungl. Maj:t. Har emellertid avverkningsplan genom fastighetsägarens

eller åbons egen försorg upprättats av annan sakkunnig person

än vederbörande skogstjänsteman samt efter granskning av överjägmästaren

godkänts av domänstyrelsen, äger den laga giltighet. — Beträffande upprättande

av avverkningsplan och verkställande av utsyning upptager lagen

i övrigt vissa detaljbestämmelser. Enligt i lagen lämnat bemyndigande

hava ytterligare föreskrifter rörande avverkningsplan och dess tillämpning

meddelats av domänstyrelsen i tjänstgöringsreglementet för skogsstatens

förvaltande personal den 22 september 1924. — Lappmarkslagen innehåller

även vissa bestämmelser om åtgärder för tryggande av återväxt efter avverkning.

I detta avseende föreskrives, att i protokoll över utsyningsförrättning

skola angivas de åtgärder för skogsvårdens befrämjande å utsyningsområdet,

som i avverkningsplanen eller eljest må hava föreskrivits såsom

villkor eller angivits såsom behövliga, samt den tid, inom vilken föreskrivna

åtgärder av dylikt slag skola vara vidtagna. Därjämte stadgas, att, därest

43.

15

Allmänna

skogar

hektar

Summa

hektar

440,154

60,050

4,882

2,529,912

96,545

289,186

63,253

5,306

40,331

Lappmarkslagens

huvudsakliga

innehåll.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Lappmarkslagens

handhavande.

Domänstyrelsens

skrivelse

d. »*/1* 1923.

Yttranden av

ortsmyndigheter

m. fl.

Domänstyrelsens

utlåtande

d. 3/4 1925.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

vid utsyning förrättningsmannen anser nödigt, att vissa träd tillsvidare

överhällas såsom fröträd, föreskrift härom skall meddelas vid förrättningen,

samt att fröträden, sedan desamma genom förrättningsmannens försorg försetts

med tydligt märke, icke må avverkas utan tillstånd av vederbörande

skogstjänsteman. — Lagen innehåller i övrigt vissa bestämmelser om skogsmarks

uppodling till åker eller äng m. m. ävensom stadganden om fullföljd

av talan och överträdelse av lagens föreskrifter samt om lapparnas rätt

till skog.

Handhavandet av lappmarkslagen ankommer i huvudsak å jägmästarna i

de revir, där de under lagen lydande skogar äro belägna, samt dem underlydande

skogsstatspersonal. Inseende över jägmästarnas förvaltning i förevarande

avseende utövas av vederbörande överjägmästare och domänstyrelsen.

Kostnaderna för lagens handhavande bestridas av domänfonden, som erhåller

ersättning härför dels genom inflytande utsyningsavgifter och dels genom

särskilda under nionde huvudtiteln anvisade statsanslag.

I skrivelse den 22 december 1923 har domänstyrelsen väckt förslag om

vissa ändringar i lappmarkslagen, avseende dels upptagande i lagen av

sådana bestämmelser, att avverkningsplan, som upprättats av skogstjänsteman,

ej finge tillämpas, förrän den fastställts av vederbörande överjägmästare,

och dels stadgande av skyldighet för vederbörande markägare att efter avverkning

till avsalu vidtaga erforderliga reproduktionsåtgärder samt införande

i lagen av bestämmelser, huru dylik skyldighet skulle utkrävas i händelse

av underlåtenhet, allt i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande

föreskrifter i 1923 års skogsvårdslag.

över domänstyrelsens berörda skrivelse hava till följd av remiss den 24

mars 1924 utlåtanden avgivits av länsstyrelserna och hushållningssällskapens

förvaltningsutskott i Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län, landstingen i Västerbottens och Norrbottens län, överjägmästaren

i Dalarnas distrikt samt jägmästarna i Idre, Sårna och Västerdalarnas

revir, varjämte Sveriges skogsägareförbund och Norrlands skogsvårdsförbund

efter därtill erhållna tillfällen yttrat sig över skrivelsen.

Med anledning av de erinringar, som i dessa yttranden framställts mot

domänstyrelsens förslag i skrivelsen den 22 december 1923, har domänstyrelsen

den 3 april 1925 avgivit infordrat utlåtande i ärendet. I detta har domänstyrelsen

dels bemött sagda erinringar samt närmare utvecklat och motiverat

nyssnämnda förslag dels ock föreslagit ytterligare sådan ändring i lappmarkslagen,

att å fastighet, där skogstillgången ej vore större än som erfordrades

till husbehov, utsyning skulle kunna äga rum, utan att avverkningsplan

för fastigheten upprättats.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Vid domänstyrelsens sistberörda utlåtande har fogats ett den 10 april 1925

dagtecknat särskilt yttrande av domänfullmäktige, däri dessa med avseende

å de av domänstyrelsen föreslagna ändringarna i lappmarkslagen i vissa

hänseenden uttalat en från domänstyrelsen avvikande mening. Domänfullmäktige

hava därjämte i berörda yttrande till behandling upptagit frågan,

huruvida lappmarkslagen borde bibehållas för hela sitt nuvarande giltighetsområde.

Domänfullmäktige hava härvid föreslagit, att de under lappmarkslagen

lydande mera godartade skogsmarkerna i bättre geografiskt läge, vilka

funnes insprängda i eller i föryngringshänseende vore likvärdiga med skogarna

under 1923 års allmänna skogsvårdslag, överfördes från lappmarkslagen

till skogsvårdslagen.

Rörande berörda av domänfullmäktige framställda förslag har domänstyrelsen

den 30 april 1925 avgivit infordrat yttrande.

Sedermera hava, till följd av remiss den 16 juni 1925, förnyade utlåtanden

i ärendet avgivits av förenämnda länsstyrelser, landsting och hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, därvid länsstyrelsen i Kopparbergs län överlämnat

särskilt yttrande av skogsvårdsstyrelsen i länet. Härförutom hava

Sveriges skogsägareförbund och Norrlands skogsvårdsförbund efter erhållna

tillfällen ånyo yttrat sig i ärendet.

I nyss angivna yttranden hava dels ytterligare förslag väckts om vissa

inskränkningar i lappmarkslagens giltighetsområde eller om verkställande av

utredning härom, dels ock yrkanden framställts om sådana ändringar i lagen,

att skogsägaren berättigades att i vissa fall utan utsyning under kontroll

verkställa saluavverkning ävensom inom avverkningsplanens ram bestämma,

å vilken del av vederbörande fastighet utsyning skulle av skogsstatstjänsteman

verkställas.

Med anledning av vad i nyssberörda yttranden anförts har domänstyrelsen

den 22 oktober 1925 avgivit nytt infordrat utlåtande i ärendet.

Slutligen har domänstyrelsen, efter anmodan, den 5 december 1925 inkommit

med yttrande rörande vissa ekonomiska och organisatoriska spörsmål,

som sammanhänga med de föreslagna ändringarna i lappmarkslagen.

Med ledning av de avgivna yttrandena har frågan om ändring av lappmarkslagen

i förut angivna hänseenden varit föremål för beredning inom

jordbruksdepartementet, därvid enligt särskilt uppdrag hovrättsrådet Thor

Sjöfors biträtt. Sedan beredningen numera slutförts, anhåller jag att få

anmäla detta ärende för Kungl. Maj:t.

Särskilt yttrande

av

domänfullmäktige.

Domänstyrelsens

utlåtande

d. so/4 1925.

Förnyade

yttranden av

ortsmyndigheter

m. fl.

Domänstyrelsens

utlåtanden

d. ”/io

och d. 6/i?

1925.

Ärendets

beredning.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. .‘IN liä/l. (Nr Ml.)

s. 18 Kontrollera mot PDF

Frågan, huruvida

vissa

skogar under

lappmarkslagen

böra

överföras till

skogsvårdslagen.

Historik.

Förordningen

d. 29fe 1866.

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Jag torde härvid först få ingå på frågan, huruvida lappmarkslagen bör

upphävas beträffande vissa därunder lydande skogar och dessa i stället inordnas

under skogsvårdslagen.

Innan jag närmare redogör för de förslag, som härutinnan framställts i

ärendet, torde en kort översikt böra meddelas angående de bestämmelser om

utsyningstvång, som före lappmarkslagens tillkomst gällt beträffande ifrågavarande

skogar, ävensom angående de förslag, som tidigare framställts om

inskränkning i förevarande lagstiftnings giltighetsområde.

Utsyningstvång beträffande enskilda skogar i Norrland och Kopparbergs

län stadgades första gången genom omförmälda förordning den 29 juni 186f>

samt berörda skrivelse till kammarkollegium samma dag.

I sagda förordning föreskrevs utsyningstvång beträffande ifrågavarande

delar av landet för skattehemman, som uppkomme antingen av nybyggen,

vilka upplätes från kronan efter den 29 juni 1866, eller av sådana äldre

nybyggen, för vilka föreskrivna byggnads- och odlingsskyldigheter icke blivit

inom behörig tid fullgjorda. Enligt § 1 i förordningen skulle beträffande

förstnämnda slag av hemman gälla, att skattemannen ej skulle äga annan

rätt över hemmanets skog, än att han därifrån finge dels utan utsyning till

husbehov hämta nödigt virke och bränsle och dels efter utsyning och stämpling

av vederbörande skogstjänsteman fritt taga eller försälja vad därutöver

kunde, med bevarande för framtiden av skogens bestånd, årligen avverkas.

Ej heller för uppodling till åker och äng finge skog å hemmanet fällas

annorledes än nyss sagts, med mindre skattemannen därtill i viss i förordningen

angiven ordning erhållit särskilt tillstånd av länsstyrelsen. Vad

sålunda stadgats beträffande nyss angivna slag av hemman skulle enligt § 2

i förordningen äga tillämpning även beträffande skattehemman, som uppkomme

av berörda äldre nybyggen. — Med avseende å det sätt, varpå omförmälda

föreskrifter skulle vinna tillämpning å ifrågavarande hemman,

stadgades i förordningen, bland annat, att i alla beslut om nybygges omförande

under skattetitel, som meddelades efter den 29 juni 1866, skulle uttryckligen

angivas, huruvida ägaren över hemmanets skog åtnjöte full skattemannarätt

eller allenast den inskränktare rätt, som angåves i nyssnämnda

föreskrifter, samt att anteckning därom jämväl borde ske i jordeboken.

Ägare av här avsett skattehemman, som överträdde den honom sålunda tillkommande

rätt över hemmanets skog, skulle enligt förordningen straffas

såsom för skogsåverkan enligt 24 kap. strafflagen.

Av motiveringen till den proposition nr 54, varmed Kungl. Maj:t för

1865—1866 års riksdag framlade förslag till förordningens huvudbestämmelser,

framgår, att syftet med dessa var att skydda skogen å ifrågavarande

fastigheter mot skövling. Med avseende å betydelsen av skogens bevarande

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43. 19

för framtiden å enskildas fastigheter i de norra länen framhålles i motiveringen,

att enligt vad erfarenheten lärt de nordliga länens invånare på grund

av klimatets hårdhet och mångenstädes även jordmånens magra beskaffenhet

icive med säkerhet kunde hava sin utkomst uteslutande av jordbruket, utan

att åt dem måste bevaras en fortfarande biförtjänst av skogsavverkningen

och det arbete, eu ordnad skogsvård samt trävaruförädlingen allt fortfarande

borde lämna.

Att förordningens tillämplighet inskränktes till de däri angivna skattehemman

berodde enligt berörda motivering därpå, att någon inskränkning i

den dispositionsrätt, som enligt då gällande författningar tillkom ägare av

redan befintligt skattehemman i avseende å därtill hörande skog eller innehavare

av redan behörigen anlagda nybyggen i avseende å den skog, som

genom framdeles skeende avvittring kunde dem tillfalla, icke ansågs lagligen

böra ifrågakomma. Däremot fann man någon betänklighet ej möta, att i

fråga om nybyggen, vilkas anläggande då ännu icke blivit enligt gällande författningar

medgivet, eller beträffande sådana äldre nybyggen, för vilka föreskrivna

odlings- och byggnadsskyldigheter icke inom behörig tid blivit författningsenligt

verkställda och över vilka kronans dispositionsrätt i följd

härav måste anses vara återställd, sådana bestämmelser meddelades, varigenom

innehavare av dylika nybyggen, även sedan desamma, efter fullgjorda

odlings- och byggnadsskyldigheter, i övrigt iklätt sig natur av skattehemman,

underkastades en inskränkning i rättigheten till skogens begagnande, som

väl ställde dem i detta avseende i ett annat förhållande än övriga skattehemmansägare

men på samma gång lände såväl dem som det allmänna till

en obestridlig framtida båtnad.

Med avseende å betydelsen av den i förordningen stadgade inskränkningen

i rätten att nyttja skogen å ifrågavarande hemman uttalas i berörda proposition,

att förordningens bestämmelser i detta avseende skulle föranleda

uppkomsten av ett nytt slag av skattehemman med särskilda förpliktelser

och skyldigheter.

Samtidigt med utfärdandet av omförmälda förordning meddelade Kungl.

Maj:t i berörda skrivelse till kammarkollegium vissa bestämmelser om försäljning

till enskilda av överloppsmarker i Kopparbergs län och de norrländska

länen. Dessa bestämmelser innehöllo, att med undantag av s. k.

renbetesland sådana trakter å överloppsmarkerna i nämnda län, vilka erbjode

ringa tillfälle till odling och vare sig genom sitt läge i oregelbundna

figur er inom och emellan byars och utbrutna hemmans områden eller

armars genom sin särskilda beskaffenhet icke vore lämpliga att såsom kronoparker

bibehållas, skulle enligt Kungl. Maj:ts beprövande i varje särskilt

fall antingen, där dessa hemman eller byalag å marken begagnade mulbete

mot smörränta, med samma hemman förenas utan skatteköpeskilling men

med tillökning i hemmanens mantal och ränta, på sätt avvittringsförfattningarna

foreskreve, eller ock beläggas med skogsränta i enlighet med vad

forordningen den 28 juni 1775 samt brevet den 5 december 1780 för skatt
-

Skrivelsen till

kammarkollegium

d. 39/e

1866.

s. 20 Kontrollera mot PDF

Avvittringsstadgan

d. soli

1873.

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

läggningarnas verkställande i Savolax och Karelen föreskreve samt åt den

högstbjudande under äganderätt försäljas. I bägge dessa fall skulle emellertid

blivande enskilda ägare av marken i fråga om nyttjanderätten till därå

växande skog vara underkastade enahanda bestämmelser, som enligt förordningen

den 29 juni 1866 gällde i avseende å skog å skattehemman, uppkommet

av nybygge, vilket därefter upplätes från kronan.

De i denna skrivelse stadgade villkor, under vilka däri angivna överloppsmarker

finge i vissa fall förenas med vederbörande hemman eller försäljas

till den högstbjudande, ändrades sedermera genom förenämnda kungörelse den

26 maj 1899 angående förändring i gällande föreskrifter om åsättande av grundskatt

m. m. Härvid skedde dock ej någon rubbning i föreskriften, att enskilda

ägare av ifrågavarande marker skulle beträffande därå befintlig skog vara

underkastade förut angivna bestämmelser i förordningen den 29 juni 1866.

De i sistnämnda förordning meddelade bestämmelser om utsyningstvång

utsträcktes sedermera genom stadgan den 30 maj 1873 (nr 26 s. 1) om avvittring

i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker att gälla för frälseoch

skattehemman samt lägenheter i lappmarkerna med avseende å dem

vid avvittring tilldelad skog. I 8 § av denna stadga föreskrevs, att hemman

och nybyggen skulle, så vitt tillgång funnes, erhålla skog ej blott till husbehov

utan ock till avsalu, dock att ägare av frälse- och skattehemman och

lägenheter ej skulle över den vid avvittringen tilldelade skogen äga vidsträcktare

dispositionsrätt än enligt § 1 av 1866 års förordning.

Av motiveringen till den proposition nr 4, varmed förslag till berörda

bestämmelser angående inskränkning i vederbörande ägares dispositionsrätt

över skogen förelädes 1873 års riksdag, framgår, att dessa bestämmelser avsågo

att trygga skogens framtida bestånd. Vidtagandet av åtgärder i detta

syfte ansågs påkallat dels för att för framtiden trygga odlingens bestånd i

lappmarkerna, dels för att hindra att den nyttjanderätt till skogen i lappmarkerna,

som av ålder tillkommit lapparna, omintetgjordes genom överdriven

avverkning av de enskilda fastighetsägarna, dels ock för att förebygga

den försämring i klimatet, som skulle bliva en följd av lappmarksskogarnas

uthuggande. Därjämte uttalades i motiveringen, att genom införande

av utsyningstvång å enskildas skogar i lappmarkerna betydande

lättnader skulle vinnas i bevakningen av kronans skogar därstädes.

I berörda proposition framhölls vidare, att ingen bestämmelse tidigare

meddelats angående omfånget av de enskildas blivande områden i lappmarkerna

utom i 1850 års stadga för avvittring och skattläggning i Luleå

lappmark, vilken stadga emellertid ej vunnit tillämpning och således ej

kunnat grundlägga någon rätt för de enskilda, samt att det torde bero på

Kungl. Maj ds gottfinnande att bestämma skogsområdenas storlek så, att,

därest de enskilda skulle erhålla oinskränkt dispositionsrätt över skogen,

skadan av denna rätts befarade missbruk inskränktes till minsta möjliga

omfång — en utväg, som påtagligen skulle vara för de enskilda mindre fördelaktig,

än om större områden dem tilldelades med förbehåll, som ledde

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

därhän, att av skogen väl Unge tagas så mycket, som utgjorde dess naturliga

avkastning, men icke något därutöver.

Beträffande storleken av de skogsanslag, som vid avvittringen borde tilldelas

hemman och nybyggen i lappmarkerna, stadgades i 18 § av stadgan,

att sådant anslag Unge med hänsyn till skogens och betets bättre eller sämre

beskaffenhet samt markens olika växtlighet, bestämmas efter beräkning av

5,000 kvadratrev (= 440.7 6 hektar) eller därutöver till högst 20,000 kvadratrev

(= 1,763.04 hektar) skogsmark för helt mantal och i förhållande därefter för

större eller mindre hemmantal. I anslaget skulle ej inberäknas sådan mark,

som borde hänföras till impediment.

Bestämmelserna om utsyningstvång i 1866 års förordning utsträcktes

sedermera genom skrivelsen till länsstyrelsen i Kopparbergs län den 27 juni

1879 angående grunder för avvittring och storskifte i Sårna socken med

Idre kapellag att gälla jämväl i fråga om den skogsmark, som genom storskifte

tilldelades byar och lägenheter i nämnda socken och kapellag. Enligt

punkt 4 i sagda skrivelse skulle jordägarna över sagda mark ej äga vidsträcktare

dispositionsrätt än enligt § 1 i 1866 års förordning.

Förutom beträffande nu angivna enskilda skogar i Norrland och Dalarna

gällde före lappmarkslagens tillkomst bestämmelser om utsyningstvång jämväl

i fråga om vissa kronan tillhöriga skogar därstädes, vilka upplåtits åt

enskilda till nyttjande. I förordningen den 21 december 1865 (nr 74 s. 1)

angående utsyning och försäljning av skogsapel- från kronans skogar i Störa

Kopparbergs län och de norrländska länen stadgades sålunda, att all avverkning

av skogsalster å kronohemmans eller nybyggens områden inom

nämnda län skulle ske efter utsyning av vederbörande skogstjänsteman med

undantag allenast av avverkning för hemmans eller nybygges oundgängliga

husbehov samt att uteslutande rätt till utsyning tillkomme kronohemmans

och nybygges åbor med avseende å de områden, som blivit åt dem genom

avvittring bestämda och avrösade. Bestämmelser av väsentligen enahanda

innehåll upptogos sedermera i förordningen i samma ämne den 18 september

1874 (nr 79 s. 1) samt i förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående

hushållningen med de allmänna skogarna i riket.

Vid tillkomsten av 1915 års lappmarkslag erhöll denna, såsom förut berörts,

tillämpning ej allenast å samtliga de fastigheter, som enligt vad nyss

angivits underkastats förenämnda bestämmelser i 1866 års förordning, utan

även å kronohemman och krononybyggen under åborätt inom avvittrade delar

av de sex norra länen.

Av motiven till lappmarkslagen framgår, att denna ej innebar någon

ändring i den rättsliga karaktär, som utsyningstvånget erhållit genom förenämnda

äldre författningar. I det av norrländska skogsvårdskommittén år

1912 avgivna betänkande med, bland annat, förslag till lag angående utsyning

å enskildes skogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker,

vilket förslag ligger till grund för lappmarkslagen, framhölls sålunda, att

Skrivelsen till

länsstyrelsen i

Kopparbergs

län d. 27/«

1879.

Kronohemman

och krono•

nyby g g en inom

de sex norra

länen.

1915 års

lappmarkslag.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

stadgandena angående hushållningen med förevarande skogar vore av'' väsentligt

olika karaktär mot all annan skogslagstiftning i vårt land, även däri

att de icke innebure någon inskränkning av förut givna rättigheter utan

vore ett uttryck för de villkor, under vilka de vanligen mycket betydande

skogsanslagen erhållits. Dessa villkor hade även, på sätt framginge av motiven

till 1873 års avvittringsstadga, varit bestämmande för skogsanslagens

storlek, särskilt i fråga om lappmarkerna. Kommittén fann ej något skäl

tala för förändring eller upphävande av den allmänna princip, på vilken då

gällande lagstiftning för ifrågavarande skogar vilade. Vad kommittén sålunda

anfört föranledde ej erinran från statsmakternas sida vid lappmarkslagens

antagande.

Förut fram- Efter ifrågavarande lagstiftnings tillkomst hava vid upprepade tillfällen

o^utsyning»- väckts om dess upphävande eller om inskränkning av dess giltig
tvångets

upp- hetsområde.

hävande eller

inskränkning

i dess giltighetsområde.

Förslag härom Vad angår de förslag, som i detta hänseende framkommit före utfärdandet

före utfärda^ ay ] 9 5 ^rs lappmarkslag — vilka förslag avsågo dels utsyningstvångets

års lapp- fullständiga upphävande och dels dess avlyftande beträffande vissa därunder

markslag. tydande skogar — har närmare redogörelse för dessa lämnats i den proposition

nr 69, varmed förslag till lappmarkslagen förelädes 1915 års riksdag

(sid. 12—17 samt 41—43), och torde jag beträffande ifrågavarande förslag

få hänvisa till denna redogörelse. Såsom av det anförda redan framgår,

föranledde dessa förslag ej någon åtgärd från statsmakternas sida.

Skogslagstiftningskommittén.

Efter lappmarkslagens tillkomst upptogs frågan om inskränkning i förevarande

lagstiftnings giltighetsområde ånyo till diskussion i skogslagstiftningskommitténs

den 9 december 1918 avgivna betänkande.

I det av kommittén framlagda förslaget till lag angående vård av enskildes

skogar undantogos från den föreslagna lagens tillämpning, förutom skogar

inom Västerbottens och Norrbottens län, jämväl sådana nedom Västerbottens

län belägna skogar, som lydde under lappmarkslagen. I motiveringen till

förslaget anförde kommittén beträffande sagda undantag, att det särskilt

rörande skogarna å de inom Västernorrlands och Jämtlands län belägna

skattehemman, som avsåges i 1866 års förordning, inom kommittén bragts

på tal, att det vore olämpligt, såväl att de med sin sporadiska förekomst

skulle stå kvar under skogsstatens handhavande, sedan alla övriga enskilda

skogar i orten kommit under skogsvårdsstyrelsernas tillsyn, som ock att de

i övrigt skulle vara underkastade särskilda bestämmelser i fråga om vården

och dispositionsrätten. Då emellertid dessa särskilda bestämmelser härledde

sig från villkor och föreskrifter vid upplåtande av kronomark åt enskilde

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

23

och sålunda vore av annan än skogsvårdslags karaktär, hade kommittén ej

ansett sig befogad att ingå på frågan om någon ändring i bestämmelserna

om berörda skogar i de nyssnämnda hänseendena.

Kommitténs ordförande, landshövdingen K. S. Husberg, och dess ledamot

A. Sahlberg voro i förevarande avseende av skiljaktig mening och ansågo,

att utsyningstvånget borde upphävas beträffande samtliga lappmarkslagen

underkastade skogar nedom Västerbottens län samt dessa skogar föras under

en blivande allmän skogsvårdslag.

Husberg framhöll i avgiven reservation till kommitténs betänkande efter

en ingående jämförelse mellan lappmarkslagens och den av kommittén föreslagna

skogsvårdslagens bestämmelser, att ifrågavarande skogar syntes med

fördel kunna ställas under sistnämnda lag. En dylik åtgärd skulle medföra

större enhetlighet i lagstiftningen ävensom den från skogsadministrativ synpunkt

beaktansvärda vinsten, att skogsstaten bleve befriad från befattning

med dessa skogar. Med den förpliktelse till positivt handlande, som den nya

lagstiftningen ålade skogsägaren, och den personliga medverkan till vinnande

av lagens mål, som den krävde av honom, skulle vidare följa fördelen

därav, att ägarens skogliga samvete bleve väckt, varjämte skogsvårdsstyrelsens

upplysande, rådgivande och handledande verksamhet borde stärka ägarens

intresse för skogens vård samt nödiga skogsvårdsåtgärder befrämjas genom

styrelsens ekonomiska bidrag.

Husberg bemötte i sin reservation jämväl den av kommittén uttalade

uppfattningen, att de angående ifrågavarande skogar gällande särskilda bestämmelser

skulle vara av annan än skogsvårdslags karaktär, och anförde i

sådant avseende:

»Den uppfattning, varåt kommittén sålunda givit uttryck och varav spår

även annorledes förekommit, är för mig främmande. Jag kan ej förstå, att

sättet för bestämmelsernas ursprungliga tillkomst skulle medföra, att de

skulle falla utom skogslagstiftningens område. De avse just vad som är all

skogslagstiftnings mål — betryggandet av skogens bestånd och goda vård — men,

så vitt jag fattar, intet härutöver; deras hela rättsliga karaktär ligger i och

sammanfaller med denna deras uppgift. Menar man månne, att de skulle

vara uttryck för något slags kontraktsenligt bestämt förhållande mellan

kronan och den enskilde? Men om så vore, skulle ju ändring i detta förhållande

svårligen kunna ske annorledes än i ömsesidigt samförstånd mellan

parterna. Man måtte hava varit bestämd av något slags dylik uppfattning,

då man, såsom någon gång hänt, uttalat den förmodan, att lappmarksreglerade

skogshemman rätteligen icke skulle kunna t. ex. befrias från utsyningstvånget,

med mindre de gåve något vederlag genom skogsodlingsarbeten eller

något annat dylikt, efter vad därom kunde mellan parterna närmare överenskommas.

Men lika litet som jag kan medgiva tillvaron av ett kontraktsförhållande,

lika litet förstår jag, att det här kan bliva tal om vederlag i

någon annan bemärkelse än det vederlag, som från skogsvårdssynpunkt kan

anses ligga däri, att de, fritagna från en lag, bliva underkastade en annan,

som kanske iir strängare eller i allt fall bättre motsvarar de syftemål, dem

skogslagstiftningen över huvud vill vinna.»

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

1923 års

förslag till ny

skogsvård slag.

1928 års

riksdag.

Yttranden

över 1923 års

riksdagsskrivelse

nr 278.

Sahlberg anförde i särskilt yttrande till kommitténs betänkande såsom

motiv för sin skiljaktighet i förevarande avseende, bland annat:

Det bleve obestridligen till den enskildes såväl som det allmännas gagn.

om dessa skogar, som numera icke kunde sägas vara föremål för någon

egentlig skogsskötsel, komme under friare disposition och det intensivare

bruk, som syntes nödvändigt just för deras framtida bestånd, med åtföljande

skyldigheter och ansvar. Betingelserna vid upplåtelserna av ifrågavarande

skattehemman syntes icke heller lägga hinder i vägen för att så skedde.

Något det allmännas meddelägareskap förelåge ej. Inskränkningen i dispositionsrätten

vid tidpunkten i fråga syftade allenast till att förhindra skövling.

Häremot torde tillräckligt skydd vara och än mer bliva till finnandes såväl

i tidens uppfattning om värdet att äga skogstillgång som i redan gällande

och nu föreslagen lag angående vård av enskildes skogar.

Det förslag till ny skogsvårdslag, som Kungl. Maj:t i proposition nr 104

föreläde 1923 års riksdag, anslöt sig i förevarande avseende till kommittémajoritetens

förslag. I motiveringen till berörda proposition framhöll departementschefen,

att beträffande nu ifrågavarande skogar torde råda särskilda

förhållanden, vilka borde göras till föremål för undersökning, innan ny lagstiftning

för dem kunde införas.

I sitt över berörda proposition avgivna utlåtande nr 1 föreslog särskilda

utskottet vid 1923 års riksdag ej någon ändring i propositionen i denna del.

Utskottet uttalade emellertid såsom önskvärt, att en undersökning komme

till stånd rörande överförande från lappmarkslagen till den nya skogsvårdslagen

av de under den förra lagen lydande skogar, som läge spridda inom

Västernorr lands och Jämtlands län samt inom Västerbottens och Norrbottens

läns kustland. Såsom skäl härför framhöll utskottet, att det givetvis i och

för sig vore ägnat att medföra olägenheter i olika avseenden, att fastigheter

med särskilda skogslagsbestämmelser funnes inspridda här och var inom ett

område, där i övrigt andra sådana lagbestämmelser tillämpades.

Vad utskottet sålunda anfört godkändes av riksdagen och åberopades i den

skrivelse nr 278, däri riksdagen anmälde sitt beslut om den nya skogsvårdslagens

antagande.

Med anledning av det av riksdagen sålunda gjorda uttalandet om utsyningstvångets

avlyftande beträffande skogar i Västernorr lands och Jämtlands län

samt Västerbottens och Norrbottens läns kustland infordrade Kungl. Maj:t

yttranden från, bland andra, länsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott

i nämnda län, skogsvårdsstyrelserna i Västernorrlands och

Jämtlands län, landstingen i Västerbottens och Norrbottens län, domänstyrelsen

och kammarkollegium. I de avgivna yttrandena tillstyrkte länsstyrelsen,

hushållningssällskapets förvaltningsutskott och skogs vårdsstyrelsen

i Västernorrlands län, att de inom länet belägna skogar, som lydde under

lappmarkslagen, överfördes från denna lag till skogsvårdslagen, och intog

hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län en liknande

ståndpunkt beträffande här avsedda skogar i kustlanden. Samtliga övriga

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

2.'')

omförmälda ortsmyndigheter och domänstyrelsen avstyrkte lappmarkslagens upphävande

beträffande ifrågavarande skogar eller hemställde, att spörsmålet härom

måtte få vila tillsvidare eller till dess en revision av lagen komme till stånd.

Kammarkollegium, som allenast hade att yttra sig därom, huruvida lappmarkslagens

bestämmelser, i vad dessa avsåge berörda skogar i Västernorrlands

och Jämtlands län samt Västerbottens och Norrbottens läns kustland,

kunde anses vara av annan natur än skogsvårdslag samt huruvida av sådan

grund hinder kunde anses möta mot skogsvårdslagens utsträckande att gälla

för samma skogar, anförde — efter redogörelse för tillkomsten av 1866 års

lagstiftning i ämnet — i detta hänseende:

De av lappmarkslagen berörda kronohemman och krononybyggen under

åborätt intoge givetvis en särställning. Så länge kronan icke genom skatteköp

eller omföring efter fullgjorda odlingsskykliglieter till skatte avhänt sig

äganderätten till sina under åborätt upplåtna hemman och lägenheter, torde

betydelsen av de därå tillämpade skogsvårdsföreskrifterna icke vara begränsad

till desammas egenskap av ren skogsvårdslag. Det torde obestridligen ligga

i sakens natur, att nämnda föreskrifter därjämte hade en såväl principiell

som reell fiskalisk innebörd. — Häremot syntes icke kunna invändas, att

kronan, så binge åboförhållandet bestode, ej själv, för egen räkning, uttoge

något av dylika skogars avkastning. Ty icke blott genom åborättens förverkande

utan jämväl vid åboledighet. som på annan grund inträffade, kunde

kronan tänkas komma att återinträda i den fulla dispositionsrätten till här

ifrågavarande slag av fastigheter. Det förefölle kollegium, som om redan

de ifrågavarande hemmanens karaktär av kronans egendom borde utesluta

tanken på ett övergivande av de grunder för skogshushållningen, som eljes,

såvitt kollegium hade sig bekant, undantagslöst upprätthölles beträffande

dylik egendom.

Vad härefter vldkomme övriga här förevarande kategorier av skogar eller

sådana, som numera — vare sig efter försäljning med förbehåll om inskränkt

förfoganderätt till skogen eller efter skatteomföring med samma förbehåll

— kommit i enskildas ägo, torde av den av kollegium lämnade redogörelsen

för tillkomsten av 1866 års lagstiftning i ämnet utan vidare framgå, att de

i lappmarkslagen upptagna, från nyss nämnda lagstiftning härrörande bestämmelserna

om utsyningstvång å dylika skogar ursprungligen ägt och följaktligen

alltjämt måste anses äga naturen av rena skogsvård sföreskrifter. Väl

hade dessa föreskrifter, med hänsyn till de lagstiftningsgrundsatser, som vid

tiden för deras första utfärdande omfattades av statsmakterna, ansetts kunna

bringas till tillämpning allenast genom förbehåll vid fastigheternas överlåtande

å enskilda, men torde denna omständighet icke, då varje fiskaliskt

syfte varit för de nämnda förbehållen främmande, kunna betaga bestämmelserna

ifråga deras rena skogsvårdskaraktär. Kollegium ansåge sig följaktligen

kunna i allt väsentligt biträda de uttalanden rörande dessa bestämmelsers

natur, som gjorts av skogslagstiftningskommitténs ordförande landshövdingen

Husberg i dennes till kommitténs betänkande avgivna reservation.

Kollegium ville härtill endast foga den ytterligare erinran, att, därest ifrågavarande

bestämmelser varit eller vore av annan natur än skogsvårdslag, de

med stöd av dessa vid fastigheternas överlåtande från kronan gjorda förbehållen

icke torde kunnat eller kunna utan inteckning bevara sin giltighet

gent emot tredje man.

Med den sålunda angivna uppfattningen av den ifrågavarande siirlagstift
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Propositionen

nr 95 till 1924

års riksdag.

ningens innebörd för nu nämnda i enskild ägo varande skogars vidkommande

syntes det kollegium, å andra sidan, icke utan vidare följa, att den särskilda

grund, varå dessa skogsvårds bestämmelser — genom sitt sammanhang med

villkoren för skogarnas förvärvande från kronan — vilade, skulle vara för

den nu föreliggande lagstiftningsfrågan betydelselös. Skogslagstiftningens

möjlighet att för tillgodoseende av det allmännas intresse av de enskilda

skogarnas bestånd ingripa i den enskilde skogsägarens förfoganderätt torde,

oaktat den förskjutning i rättsuppfattningen, som härutinnan ägt rum sedan

mitten av förra århundradet, alltjämt anses vara i viss grad begränsad.

Ansåges fördenskull lappmarkslagen innefatta ett skogsvårdssystem av effektivare

slag än 1923 års skogsvårdslag — en fråga varom kollegium icke

torde hava att yttra sig — syntes afl anledning föreligga att beträffande

nämnda skogar upprätthålla en särlagstiftning, som kunde anses, å ena sidan,

icke kränka någons enskilda rätt men, å andra sidan, på ett verksammare

sätt tillgodose den allmänna skogsvårdssynpunkten.

Vid anmälan den 25 januari 1924 för Kungl. Maj:t av frågan om berörda

skogars överförande från lappmarkslagen till skogsvårdslagen avstyrkte

dåvarande chefen för jordbruksdepartementet vidtagande av åtgärd i detta

syfte. Beträffande de under lappmarkslagen lydande kronohemman ocli

krononybyggen under åborätt, som avsåges med 1923 års riksdags förenämnda

uttalande, åberopade departementschefen härvid de av kammarkollegium i

dess utlåtande anförda skäl. Vidkommande åter de i riksdagens uttalande

avsedda skattehemman och överloppsmarker anförde departementschefen, bland

annat:

I fråga om dessa fastigheter syntes skäl föreligga för den av kammarkollegium

hävdade uppfattningen, att de bestämmelser om inskränkt dispositionsrätt

till skogen a samma fastigheter, som meddelats genom förordningen

den 29 juni 1866 och skrivelsen till kammarkollegium av samma

dag, vilka bestämmelser sedermera med vissa ändringar och tillägg upptagits

i lappmarkslagen, allenast vore att betrakta såsom skogsvårdsföreskrifter.

Spörsmålet om dessa fastigheters överförande från lappmarkslagen

till skogsvårdslagen torde därför i främsta rummet höra bedömas med hänsyn

därtill, vilkendera lagen kunde anses bäst ägnad att främja en rationell

skogsvård å fastigheterna. Vad härutinnan i ärendet förekommit syntes

otvetydigt giva vid handen, att lappmarkslagen i detta avseende borde givas

ett bestämt företräde framför skogsvårdslagen, beroende därpå, att lappmarkslagen

garanterade skogens bibehållande vid en viss beräknad avkastning

och sålunda vilade på en högre skoglig princip än skogsvårdslagen.

På grund härav och då med hänsyn till det sätt, varpå ifrågavarande utsyningstvång

vunnit tillämpning å dessa fastigheter, sagda tvång ej kunde

anses i någon mån ingripa i de enskilda fastighetsägarnas rätt utan fastmera

ett upphävande av tvånget skulle för dem medföra en oförtjänt värdestegring

av fastigheterna, syntes det ofrånkomligt, att ur skogliga synpunkter

starka skäl förelåge för bibehållande av lappmarkslagen beträffande dessa

fastigheter. Härför talade även den omständigheten, att ett upphävande av

utsyningstvånget otvivelaktigt skulle medföra en snabb exploatering av det

i dessa skogar sparade virkeskapitalet, vilket, på sätt i flera yttranden med

skärpa framhållits, dels ur nationalekonomisk synpunkt måste anses olämpligt,

dels ock mångenstädes skulle hava till följd en ur social synpunkt be
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 4 .

27

tänklig försämring i ortsbefolkningens existensmöjligheter. Därjämte vore

att märka, att en dylik åtgärd ej torde bliva utan återverkningar med avseende

å det i lappmarkerna gällande utsyningstvång, vars bibehållande dock,

enligt vad i ärendet allmänt vitsordats, måste anses högst nödigt och nyttigt.

Ett överförande av ifrågavarande skattehemman och överloppsmarker till

skogsvårdslagen torde emellertid å andra sidan medföra även vissa fördelar.

Dessa torde väsentligen bestå i åstadkommandet av en förenklad administration

för utövandet av tillsyn å enskilda skogar i dessa trakter och i samband

därmed besparing i statens utgifter för detta ändamål. Vad anginge

berörda besparing, mötte det givetvis svårighet att exakt beräkna det belopp,

vartill statens utgifter för lappmarkslagens handhavande beträffande ifrågavarande

skogar för det dåvarande uppginge. Såsom grunder för en approximativ

beräkning av detta belopp syntes emellertid kunna läggas storleken

av de anslag, som för budgetåret 1923—1924 anvisats såsom ersättning till

domänfonden för lappmarkslagens handhavande i fråga om skogar i lappmarkerna

samt Sårna och Idre socknar, samt förhållandet mellan sistnämnda

och nu ifrågavarande skogars arealer, beräknade för produktiv skogsmark.

Då nyssnämnda anslag sammanlagt uppginge till 570,000 kronor samt berörda

arealer enligt domänstyrelsens förvaltningsberättelse för 1921 utgjorde

1,402,150 respektive 206,258 hektar, motsvarande ungefär förhållandet 7:1,

skulle alltså domänfondens kostnader för nu ifrågavarande skogar kunna

beräknas till cirka 80,000 kronor per år. I detta sammanhang torde emellertid

böra erinras, dels att ifrågavarande skogar ej sällan vore belägna i omedelbar

närhet av kronoparkerna samt i följd härav jämförelsevis lätta för

skogsstatens personal att övervaka, dels ock att även skogsvårdslagens tillämpning

å dessa skogar torde kräva ej oväsentliga bidrag från statens sida.

I följd härav torde den besparing för staten, som ett överförande av ifrågavarande

skogar till denna lag skulle medföra, i varje fall ej bliva synnerligen

betydande. Härtill komme, att värdet av den förenkling i administrationen,

som ett dylikt överförande skulle föranleda, i viss män förringades

därigenom, att förenämnda i kustlanden belägna kronohemman och krononybyggen

under åborätt i varje fall borde kvarstå under lappmarkslagen

och sålunda under skogsstatens tillsyn.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att de fördelar, som skulle vinnas

genom ifrågavarande skattehemmans och överloppsmarkers hänläggande under

skogsvårdslagen, ej vore av den betydelse, att de kunde anses uppväga de

förluster för viktiga allmänna intressen, som berörda åtgärd skulle medföra.

Den av departementschefen sålunda intagna ståndpunkt gillades av Kungl.

Maj:t, som i proposition nr 95 föreläde den i ärendet förebragta utredningen

1924 års riksdag.

I sitt med anledning av denna proposition avgivna utlåtande nr 30 uttalade

jordbruksutskottet, att även utskottet funne den förebragta utredningen

i fråga om samtliga här avsedda skogar klarlägga, att vissa skäl

talade mot att då överföra dem till skogsvårdslagen. För det dåvarande

syntes alltså ej förutsättningar föreligga för åtgärder i denna riktning. Vad

utskottet sålunda anfört godkändes av riksdagen.

L924 ars

riksdag.

I förenämnda av domänfullmäktige avgivna särskilda yttrande hava dessa, Domänfulisåsom

redan berörts, föreslagit, att sådana under lappmarkslagen lydande

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

mera godartade skogsmarker i bättre geografiskt läge, som funnes insprängda

i eller som i föryngringshänseende vore likvärdiga med de områden, där

skogsvårdslagens allmänna bestämmelser tillämpades, skulle undantagas från

utsyningstvång samt inordnas under skogsvårdslagen. Under lappmarkslagen

lydande svårföryngrade skogar samt skogar, som vore av skyddsskogs karaktär,

skulle däremot enligt domänfullmäktiges förslag kvarstå under lagen.

Domänfullmäktige hava till utveckling av berörda förslag anfört:

»I lappmarken kan man liksom i Jämtland särskilja trenne huvudtyper

av skog, vilkas olikhet sammanhänga med skilda klimatiska betingelser,

ledande till olikartad produktion å marken och olika förmåga beträffande

skogsbeståndets självföryngring. Dessa huvudtyper äro:

I. De mera godartade skogsmarkerna i bättre geografiskt läge. Dessa äro

av samma slag som de, varå 1923 års allmänna skogslag tillämpas inom

övriga delar av landet.

II. Svårföryngrade marker.

III. Skyddsskogar.

Då vi förutsättningslöst sökt granska det föreliggande problemet, ha vi

kommit till den slutsatsen, att 1923 års allmänna skogslag bör tillämpas på

de godartade skogarna och de speciella lagbestämmelserna i densamma på

de svårföryngrade markerna och i skyddsskogarna.

Om nu detta är målet, så kompliceras frågan avsevärt genom

1. den nu befintliga lagen om inskränkning i dispositionen till skogarna

på ifrågavarande områden, vilket servitut icke bör avlyftas utan en grundlig

undersökning av statens rättigheter.

2. svårigheten att erhålla dugligt arbetsfolk och lämpligt skogsfrö.

3. de stora kostnader, som alltid måste bli förenade med arbeten i trakter,

som sakna goda kommunikationer, och

4. den brist på erfarenhet, som föreligger, då det gäller kala skogsmarkers

återförsättande i skogbart skick inom härvarande svårföryngrade skogar och

särskilt inom skyddsskogarna.

Då vi granskat de tre nyssnämnda skogstyperna med hänsyn till senast

nämnda förhållanden, så har följande ansetts böra anföras:

De godartade maskerna böra behandlas på samma sätt som angränsande

hemman i andra län, vilka endast underkastats 1923 års lag. Utsyningstvånget

blir här en kostnad för staten och en börda för markägaren. Dessa

marker böra sålunda vid den tidpunkt, då så anses lämpligt, läggas under

vederbörande skogsvårdsstyrelse efter prövning av det eventuella värdet av

statens servitut och den avlösning, som kan bestämmas. Då dessa marker

i regel äro välbelägna, finnes här tillgång till den arbetskraft, som är nödvändig

för utförandet av skogsvårdsarbetena. En förutsättning för tillämpandet

av ett friare skogsbrukssätt är uppenbarligen, att dugligt skogsfrö från

trakten kan påräknas i tillräcklig mängd.

De skogar, som böra hänföras till denna kategori, äro de hemman med

inskränkt dispositionsrätt till skogen, som finnas insprängda i eller som i

föryngringshänseende anses likvärdiga med de områden, där 1923 års allmänna

skogslag tillämpas.

Vår uppfattning i föreliggande spörsmål kan sammanfattas sålunda:

l:o) Vederbörande ämbetsverk lämnas i uppdrag att undersöka, vilka

hemmansskogar, som lämpligen kunna undantagas från ifrågavarande servitutsbestämmelser

samt villkoren och tidpunkten härför.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43. 29

Dessa skogar underkastas sedan 1923 års allmänna skogslags bestämmelser.

Att en mera djupgående omläggning av tillsynen över lappmarksskogarna

i enskild ägo än den av domänstyrelsen föreslagna bör ske, synes oss, förutom

av anförda grunder, även framgå av de betydande kostnader, den nuvarande

tillsynen av desamma ådraga statsverket och detta utan att man

dock kan anse deras skötsel tillfredsställande.

På vår framställning har i domänstyrelsen eu utredning företagits av

dessa utsyningskostnader och ha de utgjort för 1922 och 1923 i medeltal

ungefär 417,000 kronor eller 26 öre per utsynad kubikmeter, tidigare till

synes avsevärt mera. Den nu nämnda siffran förefaller hög, då därmed

endast tjänstemännens löner och resor, ej hantlangningen, bestrides. En omläggning

av arbetet i förbilligande syfte anse vi nödvändig. Men dessutom

är det principiellt oriktigt, att statsverket, som tillser, att de enskilda skogsägarna

icke allt för hastigt föröda sina skogar, härför skall uppbära en ersättning,

som kanske förr svarade mot de nedlagda kostnaderna men som

uu måste anses otillräcklig. Statsverket utlägger som nämnt 417,000 kronor,

men uttager av de enskilda skogsägarna endast 60,000 kronor därför. På

nämnda arbete gör staten sålunda nu en ren förlust av cirka 350,000 kronor,

ett förhållande, som vid nu föreliggande förändring av gällande bestämmelser

bör beaktas.

På ovan i största korthet angivna grunder anse vi, att ärendet bör till

domänstyrelsen återremitteras för ingående granskning dels av de föreslagna

ändringarna i lappmarkslagen, dels av de anförda ekonomiska synpunkterna.»

I sitt med anledning av domänfullmäktiges berörda förslag den 30 april Pomanstyrei1925

avgivna yttrande har domänstyrelsen avstyrkt förslaget samt framhållit,

att ett avskiljande inom lappmarkerna av de mera godartade skogsmarkerna,

på sätt domänfullmäktige ifrågasatt, icke läte sig göra, enär dels

i gällande skogslagar ej funnes angivna sådana grunder för en dylik åtgärd,

som motsvarade de krav på behörigt hänsynstagande till de biologiska förutsättningarna

härför, som ovillkorligen måste uppställas, dels ock, om dylika

lagbestämmelser funnes, åtgärden komme att stöta på allt för stora praktiska

svårigheter såväl vid själva avskiljandet som ock vid tillämpningen av olika

skogslagar inom de särskilda områdena. Till utveckling av denna ståndpunkt

har domänstyrelsen anfört:

Den definition, som uti 1923 års skogsvårdslag givits åt däri omförmälda

svårföryngrade skogar, täckte ej vad som på fackspråket avsåges med svårföryngrade

skogar utan kunde närmast sägas giva ett uttryck för skogar i

exponerat läge. Om det ock vore möjligt att med tillämpning av nämnda

definition i lappmarkerna uppdela skogsmarken i tvenne olika kategorier,

vilka skulle kunna behandlas efter de normer, som i 1923 års lag vore givna

för skog (i allmänhet) och svårföryngrade skogar, så skulle dock ett sådant

uppdelande hava till följd, att till de s. k. godartade markerna komme att

hänföras högst betydande områden av sådan beskaffenhet ur föryngringssynpunkt,

att de, likaväl som svårföryngrad skogsmark enligt nämnda lags

grunder, vore i största behov av varsamhet vid avverkning.

Till belysande av, huru vitt skilda de topografiska och skogsbiologiska

förhållandena inom Jämtland — som av domänfullmäktige i förevarande

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kanyl. Maj:ts proposition Av 43.

avseende jämförts med lappmarkerna — och dessa senare vore, finge styrelsen,

under erinran att inom Jämtland för närvarande påginge i samband

med förrättning för revision av skyddsskogsgränsen ett avskiljande av de

svårföryngrade skogarna från de i föryngringshänseende bättre lottade i

enlighet med 1923 års lags bestämmelser, framhålla följande. Det jämtländska

skogslandet läge i stort sett mellan 63“ och 64“ nordlig bredd, lappmarkerna

åter mellan 64° och 68“ nordlig bredd. Från de stora insjöarna

i det jämtländska skogslandet, vilka läge på cirka 300 meter över havet,

utbredde sig landskapet tämligen jämnt öster- och norrut, men stege i allmänhet

hastigt mot väster. I den mån skogsmarken här till följd av stegrad

höjd över havet eller i övrigt på grund av brist på skydd mot vinden bleve

känslig för oförsiktig avverkning, avskildes den vid berörda förrättning

för att eventuellt bliva förklarad för svår föryngrad. Vid förrättningen hade

gränsen emellan de godartade skogsmarkerna och de svårföryngrade skogarna,

så långt förrättningen hunnit fullföljas, befunnits ligga på ungefär 400—550

meter över havet. Enligt A. G. Högbom läge barrskogsgränsen i Jämtland

på 600 å 800 meter över havet. Inom lappmarkerna däremot saknades någon

med den jämtländska jämförlig högplatå, där föryngringsmöjligheterna för

skogen kunde sägas var något så när lika. Skogslandet karaktäriserades här

av mer eller mindre djupt nedskurna floddalar med där emellan befintliga

högre eller lägre berg eller åsar, utlöpande från fjällen och stundom sträckande

sig ned till eller till och med nedanför lappmarksgränsen. Där floddalarna

vore mera avlägsna från varandra, förekomma åtminstone i den södra delen

av lappmarkerna en rätt starkt bruten terräng med skarpt uppstigande bergspartier.

Barrskogsgränsen inom lappmarkerna läge enligt åberopade författare

på 430—600 meter över havet.

Skulle det alltså, såsom domänfullmäktige syntes förmena, vara möjligt

att, liksom i Jämtland, utgående från det geografiska läget, d. v. s. i stort

sett höjden över havet och därav betingade klimatiska förhållanden, inom

lappmarkerna uppdraga en gräns emellan mera godartade skogsmarker och

ur föryngringssynpunkt sämre lottade dylika marker, torde för bestämmande

av gränsen emellan sistnämnda båda slag av skogsmark en viss ledning

kunna erhållas genom att uppdraga eu parallell med förhållandet emellan

den nedre gränsen för de svårföryngrade skogarna i Jämtland och barrskogsgränsen

inom samma län. Den sålunda ifrågasatta gränsen inom lappmarkerna

emellan berörda slag av skogsmarker skulle då kunna sägas finnas

på en höjd över havet av cirka 200—350 meter.

Emellertid förhölle det sig så, att skogens föryngring inom lappmarkerna

i mycket högre grad än vad fallet vore beträffande utanför desamma belägna

marker vore beroende av en hel del andra omständigheter än höjden över

havet och ett i övrigt exponerat läge, såsom markens beskaffenhet —- den

rikliga förekomsten av mäktiga råhumuslager, bristen på kväve i de i

mycket stor omfattning förekommande tallhedarna — den korta vegetationstiden,

den låga medeltemperaturen och de oregelbundet med långa mellanrum

återkommande fröåren, allt omständigheter, som icke beaktats, då de

svårföryngrade skogarna definierades i 1923 års skogsvårdslag. Och vad anginge

det av styrelsen i det föregående framställda antagandet, att gränsen

mellan de mera godartade och ur föryngringssynpunkt sämre lottade skogsmarkerna

inom lappmarken skulle kunna finnas på en höjd över havet av

från cirka 200 till 350 meter, hade erfarenheten visat, att redan vid något

mer än 200 meter över havet, ja till och med på ännu lägre höjd, funnes

rätt stora arealer tallhedar av en typ, som bland skogsmän ansåges kräva eu

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

31

ytterst försiktig behandling, om återväxt skulle kunna där erhållas. Dylika

hedars förekomst kunde icke påvisas stå i något direkt förhållande till höjden

över havet. Enligt en för styrelsen tillgänglig höjdkarta över Norrland

funnes endast efter Pite och Lule älvar samt vissa bivatten till Kalix älv

ganska begränsade områden inom lappmarkerna, vilka läge lägre än 200

meter över havet. Men det vore bland annat just inom dessa områden, som

förut omnämnda ur föryngringssynpunkt mindre lyckligt lottade tallhedar i

betydande omfattning förekomme.

Domänstyrelsen ville med det anförda å ena sidan icke hava bestritt, att

inom lappmarkerna kunde finnas spridda här och var skogsterränger av den

beskaffenhet, att 1923 års skogsvårdslag skulle ur biologisk synpunkt kunna

å desamma tillämpas, men å den andra hava bestämt hävdat, att nyssnämnda

mera godartade marker icke kunde avskiljas från ur föryngringssynpunkt

sämre marker enligt de regler, som i 1923 års skogsvårdslag gällde för avskiljande

av svårföryngrade skogar.

Beträffande sistnämnda bestämmelser torde därjämte böra erinras, dels att

ett avskiljande av svårföryngrad skog skulle avse större områden och motiveras

av ett allmänt krav på försiktig behandling av skogen, dels att inom

de godartade markerna kunde finnas mindre områden av svårföryngrad skog,

för vars behandling regler givits i 5 § av lagens allmänna bestämmelser.

Härav framginge, att lagstiftarna låtit de ur föryngringssynpunkt svagare

markerna, som i ringare omfattning förekomme inom de bättre, i stort sett

följa de sistnämnda åt eller med andra ord låtit praktiska hänsyn göra sig

gällande framför ett ovillkorligt hänsynstagande till de biologiska förhållandena.

Därest ett avskiljande av sådana mera godartade marker, som enligt styrelsens

uppfattning funnes inom lappmarkerna, där skulle äga rum, komme

emellertid dessa marker att på grund av dels de topografiska förhållandena

dels de krav på hänsynstagande till markens beskaffenhet, som styrelsen i

det föregående hävdat i fråga om de ur föryngringssynpunkt sämre skogsmarkerna

inom lappmarkerna, ej blott spridas över rätt stora områden samt

avskiljas från varandra av stora vidder sämre marker, utan även för varje

särskilt fall omfatta relativt små områden med synnerligen oregelbundna

gränser. Och ville det synas styrelsen, som om dessa bättre marker med

avseende å angränsande sämre sådana skulle komma att intaga samma ställning

som de svårföryngrade skogar inom 1923 års skogsvårdslags tillämpningsområde,

vilka på grund av praktiska hänsyn icke ansetts kunna särskiljas

från de omgivande markerna, intaga till dessa. Av praktiska skäl

torde man därför även i detta fall böra låta undantagen få följa den allmänna

regeln, helst som några risker för skogsskötseln härigenom icke kunde

uppstå.

Domänstyrelsen har därjämte i utlåtandet framhållit, att ett suspenderande

av villkoret om uthålligt skogsbruk och det därmed följande utsyningstvånget

samt övergången till ett friare skogsbrukssätt beträffande ifrågavarande mera

godartade marker ovillkorligen tedde sig såsom en utveckling i orätt riktning,

medförande möjlighet till ett hastigt exploaterande av virkesförrådet.

I de yttranden, som avgivits av vederbörande ortsmyndigheter efter framläggandet

av domänfullmäktiges ifrågavarande förslag, hava länsstyrelserna

och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Västernorrlands och Jämtlands

län uttalat sig för lappmarkslagens ersättande med skogsvårdslagen,

Ortsmyndigheter.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Kopparbergs

län.

Västernorrlands

län.

såvitt dessa län anginge, varemot övriga hörda ortsmyndigheter — med

undantag av skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län, som ej intagit någon

bestämd ståndpunkt i saken — avstyrkt, att lappmarkslagen, åtminstone för

närvarande, upphävdes beträffande någon del av de därunder lydande skogar.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har framhållit, att enligt länsstyrelsens

åsikt för närvarande intet skäl funnes att avskaffa utsyningstvånget beträffande

de under lappmarkslagen lydande mera godartade skogsmarkerna i

bättre geografiskt läge samt inordna samma marker under skogsvårdslagen.

Någon utredning, i huru stor omfattning sådana skogar funnes, eller angående

möjligheten i praktiken av ett avskiljande av ifrågavarande skogsmark

av godartad natur hade icke gjorts. Tills en sådan utredning skett,

ville länsstyrelsen icke tillstyrka avståendet från den garanti mot skogens

förödning, som läge i utsyningstvånget, även om länsstyrelsen principiellt

medgåve, att sådana inom lappmarkslagens giltighetsområde belägna marker,

som i föryngringshänseende vore likställda med de områden, där skogsvårdslagens

allmänna bestämmelser tillämpades, lämpligen borde inordnas under

skogsvårdslagen.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i länet har anfört:

Förvaltningsutskottet liölle ej för sannolikt, att inom de delar av länet,

där lappmarkslagen ägde tillämpning, eller Särna och Idre socknar funnas

så stora och sammanhängande områden av det slag, som i domänfullmäktiges

yttrande benämndes godartade skogsmarker, att de lämpligen skulle

kunna avskiljas från övriga skogar i dessa socknar. I varje fall torde klimatet

därstädes få anses sådant, att lämpligt skogsfrö för kulturändamål

måste bliva avsevärt svårt att anskaffa i för en friare skogsskötsel tillräckliga

mängder och till rimliga kostnader. Det förefölle emellertid förvaltningsutskottet

högst betänkligt, att med hänsyn till den överavverkning,

som enligt sakkunniga inom berörda socknar ägde rum, öppna dessa skogar

för en hastig exploatering genom att släppa efter på principen om uthålligt

skogsbruk. Domänfullmäktiges uttalande, att ett fasthållande av nämnda

princip kändes som en börda för markägaren, måste ses mot bakgrunden

av vad som varit avsikten med de stora skogstillgångar, som tilldelats dessa

hemman. Förvaltningsutskottet kunde därför icke annat än avstyrka domänfullmäktiges

förslag i denna del, helst som detta icke syntes ansluta sig till

utvecklingen av landets skogslagstiftning.

Skogsvårdsstyrelsen i länet bär såsom eget utlåtande åberopat två av länsjägmästaren

W. Dybeck och biträdande länsjägmästaren Sten Eckerbom avgivna

yttranden, däri Dybeck uttalat, att han funne domänfullmäktiges förslag

äga ett visst berättigande åtminstone beträffande Särna och Idre socknar,

men ansåge en allsidig utredning av frågan böra föregå varje ställningstagande,

men däremot Eckerbom avstyrkt förslaget.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västemorrlands

län hava till stöd för sitt tillstyrkande av domänfullmäktiges förslag,

såvitt nämnda län anginge, anfört:

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kunc/l. Maj:ts proposition Nr 43.

33

De skogar inom länet, som lydde under lappmarkslagen, vore av eu mycket

begränsad omfattning. Redan denna omständighet framkallade tvekan rörande

lämpligheten av att för dessa skogar upprätthålla särskild lagstiftning rörande

vården och hushållningen med skogen, men tanken på de dryga kostnader,

som enligt erfarenhet vore förenade med förvaltningen av desamma

till följd av skogarnas spridda läge, ställde de antydda olägenheterna utom

allt tvivelsmål. I själva verket inbjöde de skogliga förhållandena och de

rådande avsättningsmöjligheterna för dessa skogar till en mera intensiv

skogshushållning än den, som skogsstaten rimligtvis kunde bereda med hänsyn

till andra, revirförvaltningen närmare liggande intressen. Med hänsyn

härtill och då den nya skogsvårdslagen syntes erbjuda fullt tillfredsställande

säkerhet mot skogsskövling, tvekade icke länsstyrelsen och förvaltningsutskottet

att lämna sitt förord till det av domänfullmäktige framförda förslaget,

åtminstone såvitt anginge Västernorrlands län. Även om sålunda

tillstyrkt övergång till ett friare skogsbrukssätt på sina håll skulle utlämna

sparat förråd av mogen skog till avverkning, syntes därmed endast tillbörlig

hänsyn hava blivit tagen till ekonomiska synpunkter järn vill i fråga om

hushållningen med skogen å dessa fastigheter.

Länsstyrelsen har särskilt uttalat sig beträffande frågan, huruvida ett

eventuellt upphävande av utsyningstvånget borde förutsätta, att vederbörande

fastighetsägare utgåve ersättning till statsverket för den förmån, som bereddes

dem genom sagda åtgärd, och därvid anfört:

Länsstyrelsen kunde ej finna, att grundade skäl förelåge för antagandet,

att kronan ägde någon rättighet till ifrågavarande marker. Länsstyrelsen

anslöte sig i denna del till den uppfattning, som uttalats av landshövdingen

Husberg och kammarkollegium. Bestämmelserna om utsyningstvång hade

sålunda enligt länsstyrelsens åsikt skogsvårdslagstiftnings karaktär. Om statsmakterna

funne tiden vara inne att utan våda för allmänt och enskilt väl

häva detta tvång och ersätta detta med en för riket gällande allmän skogsvårdslag,

syntes den omständigheten, att tvångets hävande innebure ett

gynnande av ägarna till de från tvånget frigjorda fastigheterna, icke rimligen

kunna föranleda till att statsverket erhölle rätt till vederlag härför av

fastighetsägarna. Någon rättsgrund för ett sådant anspråk från statens sida

torde icke föreligga.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har, under åberopande av kammarkollegii

förenämnda utredning rörande utsyningstvångets rättsliga natur, framhållit,

att de inom länet belägna fastigheter, som vore underkastade sådant tvång,

samtliga utgjordes av skattehemman samt att lappmarkslagens bestämmelser

beträffande dessa hemman därför torde kunna bedömas ur skogsvårdens synpunkt.

Länsstyrelsen har vidare anfört rörande frågan om skogsvårdslagens

tillämpning å samma hemman:

Samtliga ifrågavarande hemman vore belägna utanför skyddsskogsområdet,

insprängda bland fastigheter, vilka lydde under 1923 års skogsvårdslagstiftning.

I avseende å behovet av skogsvårdande tillsyn torde de icke

skilja sig från angränsande områden. Om frågan skulle gälla allenast dessa

hemman, syntes därför hinder icke möta att överföra dem till den allmänna

skogsvårdslagstiftningens tillämpningsområde. I detta sammanhang bordo

framhållas, att fastigheterna på grund av det hittills gällande utsyningsman!,

''/ till riksdagens protokoll P.V21. t samt. höft. (Sr ''dl.) -''i

Jämtlands

län.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

tvånget för närvarande torde vara försedda med god skogstillgång. Under

nuvarande marknadsläge torde väl icke föreligga någon risk för skövling

av skogen. Skulle en omkastning av konjunkturen inträda, borde givetvis

uppmärksamheten riktas på dessa fastigheter, men på grund av deras relativt

obetydliga areal torde det icke möta någon svårighet för skogsvårdsstyrelsen

att utöva en effektiv tillsyn.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i länet har uttalat, att ifrågavarande

skogar inom länet torde kunna skötas enligt den allmänna skogsvårdslagens

föreskrifter, under förutsättning att de i skogligt avseende ej

vore av annan beskaffenhet eller typ än angränsande skogar. Förvaltningsutskottet

har därjämte framhållit, att i fråga om det servitut, som innefattades

i utsyningstvånget, en grundlig undersökning givetvis måste äga

rum för utrönande av det eventuella värdet av statens rättigheter och den

avlösning, som kunde bestämmas.

Västerbottens Länsstyrelsen, landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott

lan. i Västerbottens län hava såsom nämnt samtliga avstyrkt domänfullmäktiges

förslag.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har till utveckling av sin

ståndpunkt härutinnan anfört:

Det vore enligt förvaltningsutskottets mening till skada icke blott för de

trakter, för vilka lagen gällde, utan även för landet i dess helhet, om

domänfullmäktiges förslag skulle bifallas. Ett beslut, att de »godartade

markerna» skulle ställas under den allmänna skogsvårdslagen, skulle ofelbart

leda därhän, att de utsattes för en stark avverkning, som skulle allt

för hastigt nedbringa det kapital av sågtimmer, som landet för närvarande

disponerade, och vilket av såväl handelspolitiska som sociala skäl borde

med en viss försiktighet tillgodogöras. I övrigt ville det synas förvaltningsutskottet,

att domänfullmäktige i sitt förslag allt för litet beaktat de

sociala vådorna av förslagets realiserande även för »svårföryngrade marker»

och »skyddsskogar». Enbart ekonomiska synpunkter kunde ej göras gällande

vid behandlingen av lappmarkernas skogliga problem. Ett alltför snabbt

tillgodogörande av det nu förefintliga timmerförrådet skulle helt visst medföra

arbetslöshet, efter det att detta förråd tillgodogjorts, varigenom vinsten

vid detsammas avverkning skulle visa sig vara mera skenbar än verklig.

Den besparing, som statsverket skulle göra genom att befrias från kostnaderna

för lappmarkslagens handhavande, spelade enligt förvaltningsutskottets

mening en mycket ringa roll gent emot de ekonomiska och sociala

vådor, som skulle bliva en följd av bifall till domänfullmäktiges förslag.

Landstinget har ytterligare belyst de ekonomiska och sociala olägenheter,

som utsyningstvångets upphävande skulle medföra för ifrågavarande trakter,

samt i sådant avseende anfört:

Det framstode såsom otvivelaktigt, att några varaktiga förmåner icke stode

att vinna genom utsyningstvångets borttagande. Tvärt om kunde det enligt

landstingets mening med största sannolikhet antagas, att det tillfälliga uppsving,

som kunde vara att emotse under någon tid strax efter lagens upphävande,

skulle, sedan det dugliga virkesförrådet hastigt uttömts, följas av

.stadigvarande depression och minskade arbetstillfällen, som för långliga tider

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43. 35

framåt komme att försätta ortsbefolkningen i vida ogynnsammare ställning,

än vad den nu intoge. Grundsatsen om uthålligt skogsbruk, som utgjorde

det bärande underlaget för lappmarkens skogslagstiftning och som tillförsäkrade

skogsägaren en visserligen ej så stor men på vissa tider regelbundet

återkommande inkomst av skogen, syntes landstinget fortfarande äga oförminskad

bärkraft, ej minst med hänsyn till att jordbruket inom lappmarkerna

alltjämt behövde det stöd, som hemmanens skogstilldelning varit

avsedd att skänka. Självfallet funnes inom lappmarkerna, liksom annorstädes,

jordbrukare med större eller mindre skogstillgångar, som — oberoende

av all tvångslagstiftning — av egen omtanke och ekonomisk insikt

bedreve sin skogshushållning på ett i stort sett oklanderligt sätt. För sådana

och andra mera omdömesgilla personer i dessa trakter torde det icke dess

mindre stå klart, att ett upphävande eller mera väsentligt försvagande av

hittills gällande restriktiva bestämmelser rörande skogshushållningen skulle

ej blott för jordbrukareklassen därstädes utan även för ortsbefolkningen i

allmänhet lända till svårbotlig skada, vars ekonomiska och sociala verkningar

icke läte sig på förhand beräknas eller i förtid överblickas. Från

dessa utgångspunkter torde skogsägarna i lappmarken knappast heller kunna

förmås att frivilligt medverka till ett avlösningsförfarande, som enligt domänfullmäktiges

förslag syntes utgöra förutsättningen för utsyningstvångets avskaffande

och som torde innebära antingen en minskning i redan tilldelad

skogsareal eller vederlag i penningar, motsvarande värdet av den förmån,

som enligt domänfullmäktiges mening skulle anses ligga i en friare dispositionsrätt

till skogen. På grund av vad sålunda anförts, funne sig landstinget

böra på det kraftigaste avstyrka en lagstiftning enligt de riktlinjer,

som av domänfullmäktige angivits.

Landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens Norrbottens

län hava bestämt uttalat sig för utsyningstvångets bibehållande beträffande län''

de under lappmarkslagen nu lydande skogar. Landstinget och förvaltningsutskottet

hava därvid särskilt framhållit förut angivna synpunkt, att ett

upphävande av utsyningstvånget för vissa lappmarksskogar skulle medföra

ett hastigt exploaterande av virkeskapitalet av de nuvarande innehavarna,

varigenom framtida ägare skulle undanryckas det varaktiga ekonomiska stöd,

som statsmakterna vid avvittringsstadgans tillkomst avsett att bereda befolkningen

i dessa i jordbrukshänseende jämförelsevis karga trakter genom

tilldelandet av större skogsanslag. Landstinget och förvaltningsutskottet

hava därjämte framställt erinringar mot domänfullmäktiges påstående, att

utsyningstvånget beträffade de mera godartade skogsmarkerna bleve en

kostnad för staten och en börda för innehavaren, samt härutinnan anfört:

Under utredningen av frågan om skogs va ribs lagens utsträckande att gälla

i Norrbottens och Västerbottens läns kustland både landstinget och förvaltningsutskottet

uttryckligt betonat, att inflytande skogsvårdsavgift^ icke

kunde beräknas tillnärmelsevis täcka skogsvårdsstyrelsernas omkostnader och

nödvändiga bidrag till skogsvårdens främjande i kustlanden, varför betydande

statsbidrag för detta ändamål vore eu nödvändig förutsättning för

lagens utsträckning till dessa delar av länet. Detta hade redan under lagens

första tillämpningsår till fullo bestyrkts. Att förhållandet skulle te sig ännu

ogynnsammare för lappmarksskogarna vore påtaglig!. Beträffande påståendet,

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Norrlands

skogsvårds
förbund.

Sveriges

skogsägare
förbund.

att utsyningstvånget utgjorde en börda för markägaren, både landstinget och

förvaltningsutskottet icke kunnat förspörja, att denna uppfattning delades av

den jord bruksidkare befolkningen inom länet. Det hade tvärtom från detta

håll betonats, att den nuvarande lagen i stort sett fyllde sin uppgift. Erfarenheterna

från skogsvårdsstyrelsernas verksamhet gåve vid handen, att

allmogen allt mera anlitade skogsvårdsstyrelsernas personal vid utsyningar,

vilket ju tydde på att insikten om betydelsen av sakkunnigt biträde vid

utsyningsförrättningar vunnit ökat insteg. Att denna sakkunskap skulle

vara mera tillfinnandes hos länsskogvaktarna, som ju i allmänhet utförde

utsyningarna inom skogsvårdsområdena, än hos de högre utbildade jägmästarna,

under vilkas ledning utsyningarna enligt lappmarkslagen utfördes,

torde väl ingen kunna påstå.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har beträffande domänfullmäktiges förevarande

förslag uttalat, att det visserligen icke kunde bestridas, att inom

lappmarkerna funnes avsevärda skogsarealer, som i fråga om naturliga förutsättningar

vore fullt jämförliga med och i vissa fall gynnsammare ställda

än många skogsområden i kustlandet, samt att det under sådana förhållanden

kunde synas naturligt och riktigt, att för dessa arealer tillämpades samma

bestämmelser, som gällde i kustlandet. Emellertid hade man vid skogsvårdslagens

utsträckning till Väster- och Norrbottens kustland långt ifrån varit

ense om lämpligheten av denna åtgärd och även från skogsmannahåll hade

allvarliga betänkligheter uttalats. Försiktigheten syntes därför bjuda att

åtminstone avvakta någon tids erfarenhet rörande skogsvårdslagens verkningar

inom dessa län, innan ytterligare områden lades under lagen.

Norrlands skogsvårdsförbund har i det av förbundet först avgivna yttrandet

i ärendet uttalat, att ingen som helst tvekan borde råda därom, att utsyningstvånget

borde bibehållas, utan att därvid ifrågasätta någon inskränkning i

dess giltighetsområde.

I sitt senare yttrande i ärendet har emellertid förbundet intagit en annan

ståndpunkt samt tillstyrkt, att en förutsättningslös utredning verkställdes

därom, huruvida vissa delar av lappmarkslagens tillämpningsområde kunde

utan olägenheter av skogsbiologisk, social eller administrativ art flyttas in

under 1923 års skogsvårdslag. Förbundet har härvid framhållit, att efter

avgivandet av förbundets första yttrande i ärendet inom förbundet framställts

starka krav på ändring i fråga om lappmarkslagens giltighetsområde

samt att förbundet funne det vara till gagn om på denna punkt, i vilken

olika meningar stode emot varandra, en fullt bevisande utredning åstadkommes.

Sveriges skogsägareförbund har föreslagit, att de under lappmarkslagen

lydande skogarna i Västernorr lands och Jämtlands län samt Västerbottens

läns kustland måtte omedelbart inordnas under skogsvårdslagen samt att

beträffande övriga skogar under lappmarkslagen utredning måtte ske, i vad

mån de kunde överföras till skogsvårdslagen.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Förbundet har i motiveringen till detta förslag till en början framhållit,

att det vore de skogligt biologiska förhållandena, som ytterst måste vara

avgörande för frågan, huru skogslagstiftningen för ifrågavarande delar av

landet borde utformas. Från denna utgångspunkt har förbundet till utveckling

av det av förbundet framställda förslaget anfört:

Enligt förbundets mening torde det få anses ostridigt, att beträffande de

under lappmarkslagen lydande skogarna i Västernorr lands och Jämtlands län

samt Västerbottens läns kustland de biologiska förhållandena ej lade något

som helst hinder i vägen för dessa skogars hänläggande under skogsvårdslagen.

Vad anginge de i lappmarken belägna skogarna under lagen mötte

det enligt förbundets mening ej heller någon svårighet att efter gränsen till

kustlandet avskilja ett betydande antal byar och skifteslag, vilkas skogsmarker

ur biologisk synpunkt icke vore sämre lottade än kustlandsskogarna.

Visserligen kunde det inom dylika trakter med godartade föryngringsförhållanden

finnas uppe på vattendelarna belägna områden, vilkas föryngringsmöjligheter

vore sämre. Sådana sämre marker funnes emellertid på betydande

arealer även inom kustlandet och Västernorrlands län, men hade

detta ej ansetts utgöra hinder för att låta skogsvårdslagens allmänna bestämmelser

erhålla tillämpning å skogarna i dessa landsdelar. Ur skogsbiologisk

synpunkt mötte sålunda ej hinder att något inskränka lappmarkslagens

giltighetsområde samt att för det nya området uppdraga en praktiskt

användbar ny gräns, även om denna på sina ställen måste bliva buktande.

Vad slutligen anginge de under lappmarkslagen lydande skogar, som vore

belägna i Norrbottens läns kustland, torde ett betydande antal av dessa

skogar lämpligen kunna inordnas under skogsvårdslagen. Såväl härom som

angående lappmarkslagens giltighetsområde i själva lappmarken borde en utredning

snarast komma till stånd.

Förbundet har vidare framhållit, att vid bedömandet av förbundets förslag,

förutom skogsbiologiska förhållanden, även ekonomiska synpunkter

borde tagas i betraktande, samt härutinnan anfört, bland annat:

Den för skogsägarna största olägenheten av utsyningstvånget vore, att varje

anpassande av skogsbruket och avverkningarna efter de ekonomiska förhållandena

och konjunkturläget omöjliggjordes. Utsyningen verkställdes med

oföränderligt samma kvantitet för varje treårsperiod, oavsett växlingarna i

virkespriser, konjunkturerna på trävarumarknaden och skogsägarens önskningar

om sänkningar eller höjningar i avverkningsbeloppet. (Att utnyttja

konjunkturväxlingarna genom att begära s. k. förskottsutsyning, torde ej

vara i nämnvärd omfattning praktiskt genomförbart.) Inom landets övriga

delar ställde man det krav på det rationella skogsbruket, att det skulle

smidigt anpassa sig efter konjunkturernas växlingar, varigenom dess räntabilitet

kunde avsevärt höjas. Genom utsyningstvånget bleve emellertid inom

lappmarken alla dylika hänsyn till de ekonomiska förhållandena avskurna.

Vidare föranledde sättet för utsyningarnas verkställande ej sällan erinran

ur ekonomisk synpunkt. Vederbörande skogsstatstjänsteman både sålunda

ej alltid haft sådan kännedom om marknadsläget, att de kunnat eller

velat förlägga utsyningen på det sätt, att, inom skogsvårdens ram, de för

tillfället mest eftersökta och bäst betalta dimensionerna utvunnits. Därjämte

både stämplingstrakterna — utan att de skogsbiologiska förhållandena nödgat

därtill stundom förlagts så, att skogsägaren vid avverkningen tvungits

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kung!. Maj:ts proposition Nr 43.

att utdriva virket efter flera och längre basvägar än som behövts, om nödig

hänsyn tagits till de avverkningstekniska förhållandena. Dylika missgrepp

hade sin orsak däri, att vederbörande skogsstatstjänstemän ej kunde hysa

något intresse för eller omtanke om skogsägarnas ekonomiska förhållanden.

Utsyningstvånget medförde genom avkopplandet av alla ekonomiska omsorger

vid stämplingsarbetet, att de enskildes skogsbruk i Lappland gåve avsevärt

lägre avkastning än det borde kunna lämna. I detta sammanhang vore

även att märka, att det för flertalet skogsägare — åtminstone för dem, som

hade skogligt bildade tjänstemän — skulle verka såsom en sporre till egna

strävanden för skogsvårdens höjande, om de själva finge övertaga ansvaret

för avverkningarnas uttagande.

Förbundet har även bemött de från flera håll uttalade farhågorna, att ett

avlyftande av utsyningstvånget från viss de! av lappmarksskogarna skulle

leda till en snabb exploatering av de sparade virkesförråden å dessa samt

att härigenom för ifrågavarande trakter och landet i dess helhet olägenheter

av ekonomisk och social art skulle uppstå. Förbundet har i detta avseende

anfört, bland annat:

Den i ärendet ifrågasatta överflyttningen av skogar från lappmarkslagen

till skogsvårdslagen berörde allenast en mindre del av lappmarken. Inom

denna vore förhållandena på skogs- och jordbrukets område ensartade med

dem i kustlandet. Tillgången på yngre, medelålders och utvecklingsbar

skog vore tämligen god och en fri dispositionsrätt över virket skulle därför

inom dessa delar av lappmarken näppeligen leda till en plötslig exploatering

av fastigheternas virkesförråd. Det funnes ingen anledning antaga, att

vederbörande ägare skulle angripa sina skogar hårdare på västra än på

östra sidan av lappmarksgränsen. Vidare borde ihågkommas, att lappmarkslagen

beträffande här avsedda trakter skulle ersättas med skogsvårdslagen,

vars bestämmelser om yngre skog i Norrland tolkats på ett sådant sätt, att

hela den växtliga delen av virkesförrådet genom dessa bestämmelser erhölle

ett effektivt skydd. Det vore även att märka, att inom Norrbottens läns

lappmark staten ägde 79 procent och de enskilde blott 21 procent av skogsmarken

samt att inom Västerbottens läns lappmark motsvarande siffror vore

48 procent statsskogar och 52 procent enskilda skogar. Av de enskilda

skogarna befunne sig inom Norrbottens lappmark cirka 50 procent i bolags

och 50 procent i böndernas ägo. Inom Västerbotten ägde bolagen 45 procent

och bönderna 55 procent av den privata jorden. Allmogen besutte sålunda

i Norrbottens läns lappmark blott cirka 10 procent av skogsmarksarealen

samt inom Västerbottens län knappt 30 procent. Vad beträffade virkeshushållningen

å bolagsegendomarna kunde man förvänta, att avverkningarna ej

komme att nämnvärt ökas, även om dispositionsrätten till skogarna bleve

fri. Bolagen måste nämligen med tanke på sina dyrbara industrianläggningars

uthålliga råvaruförsörjning driva en försiktig och framsynt avverkningspolitik

samt hade i anledning därav intet intresse av att hastigt exploatera

sina virkestillgångar. Verkställda, omfattande statistiska undersökningar

hade även givit vid handen, att bolagens avverkningar å egna skogar inom

sådana trakter, där dispositionsrätten till skogen varit fri, vore, med smärre

årliga variationer, anmärkningsvärt konstanta. Risken av en för snabb

exploatering av virkeskapitalet vid utsyningstvångets eventuella borttagande

gällde alltså blott allmogens skogar eller 10 procent av arealen i Norrbottens

läns och 30 procent av arealen i Västerbottens läns lappmark. Några större

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

39

ekonomiska omvälvningar kunde näppeligen orsakas, om inom några lappmarkssocknar

skog till sistnämnda procenter av socknarnas totalarealer skulle

utsättas för en något kraftigare avverkning än tillförne.

Förbundet har slutligen framhållit, att ett genomförande av förbundets

förslag skulle bereda staten administrativa och ekonomiska lättnader av betydande

mått.

Domän styrelsen har i utlåtandet den 22 oktober 1925 vidhållit, att lappmarkslagen

borde bibehållas för hela sitt nuvarande giltighetsområde. Domänstyrelsen

har härvid anfört:

Med anledning av den av skogsägareförbundet hävdade principen, att lappmarkslagen

borde ersättas med skogsvårdslagen, därest de skogsbiologiska

förhållandena å de under lappmarkslagen lydande skogarna sådant medgåve,

ville domänstyrelsen framhålla, att skogsvårdslagen allenast betryggade skogens

återväxt och en riktig behandling av densamma till en viss åldersgräns.

Härigenom skyddades emellertid ej skogskapitalet, och vore det ej

heller möjligt att enbart genom skogsvårdslagens bestämmelser i det långa

loppet åstadkomma högsta möjliga avkastning av skogen, i ty att lagen ej

sörjde för att skogsmarken i sin helhet ständigt vore bevuxen med den

största möjliga virkesmassa, som en normal fördelning av åldersklasserna

medgåve. Lappmarkslagen åter vore ej blott en skogsvårdande utan även

en skogshushållande lag. Lappmarkslagens princip, det uthålliga skogsbruket

med dess regelbundet återkommande lika stora avverkningar, krävde ej allenast,

att skogen omedelbart efter avverkningen föryngrades och underkastades

en ändamålsenlig skötsel intill en viss åldersgräns, utan fordrade därjämte,

att hela skogsområdet ständigt skulle vara bevuxet med det virkesförråd av

olika åldersklasser, som erfordrades för att giva den högsta möjliga avkastningen

år från år. Enligt styrelsens menixrg måste därför lappmarkslagen

såsom skogslag sägas stå på ett högre plan än skogsvårdslagen.

Såge man frågan om valet mellan lappmarkslagen och skogsvårdslagen ur

nationalekonomisk och allmän ekonomisk synpunkt, läge redan i vad domänstyrelsen

nyss anfört om lappmarkslagens förmåga att bibehålla virkeskapitalet

och uppdriva virkesproduktionen till den högsta möjliga ett avgjort

företräde för denna lag jämförd med skogsvårdslagen.

Med anledning av skogsägareförbundets uttalande, att utsyningstvånget

förhindrade virkesägaren från att utnyttja de tillfälliga konjunkturerna, ville

domänstyrelsen framhålla, att det för en skogsägare i lappmarken ej funnes

hinder att erhålla minskning i eller att låta helt överhålla den honom tillkommande

utsyningen för en viss tidrymd, till dess han ansåge det med sin

fördel förenligt att uttaga den sålunda inbesparade skogsavkastningen.

Skogsägareförbundets berörda uttalande tycktes också bottna i en övervärdering

av det spekulativa momentet i trävaruhandeln. Erfarenheten visade, att,

om också en eller annan särskilt förutseende virkesägare verkligen kunde

för en längre tid fördelaktigt utnyttja konjunkturerna, det för det stora

flertalet i det långa loppet torde vara lika fördelaktigt att bedriva de årliga

avverkningarna i en omfattning, som icke bleve alltför beroende av spekulationer

i kommande konjunkturer. Vad åter anginge den av skogsägareförbundet

framförda uppfattningen, att skogsägarens ekonomiska intressen

skulle bättre komma till sin rätt, om han finge själv eller genom egna

tjänstemän utföra stämpling av årsavverkningen, torde denna hava ett visst

fog för sig. Ehuru det givetvis ålåge vederbörande skogsstatstjänstemän att

Domän
styrelsens
utlåtande
den
1925.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kung!. Maj:ts proposition Nr 43.

så långt görligt taga hänsyn till skogsägarens ekonomiska intressen, kunde

man knappast förvänta, att dessa intressen skulle bliva fullt så väl tillgodosedda

av nämnda tjänstemän, som om skogsägaren finge utföra utsyningarna

genom egen personal.

Från många håll hade de sociala synpunkterna andragits såsom nästan

avgörande för lappmarkslagens bibehållande, och måste styrelsen giva sitt

erkännande åt det berättigade härutinnan. Vad skogsägareförbundet i detta

avseende anfört syntes ej taga tillbörlig hänsyn till, huru förhållandena

verkligen gestaltade sig. Även om det skulle vara möjligt för ett sågverksbolag

att efter utsyningstvångets avskaffande bedriva ett något så när uthålligt

skogsbruk på de från tvånget befriade skogarna, hade förbundet

uppenbarligen ej beaktat, vilken roll skogarna spelade för den jordbrukande

befolkningen i orterna.

Vad domänfullmäktige anfört om de stora kostnaderna för statsverket för

lappmarkslagens handhavande förtjänade helt visst beaktande. Riktigt vore,

att staten endast finge en bråkdel av sina kostnader för utsyningen ersatta

av de enskilda, och det torde möjligen övervägas, om icke en ändring av

kostnadernas fördelning borde ske. Däremot torde det totala beloppet av

dessa kostnader, uppgående till cirka 417,000 kronor, icke vara av den

storhetsordning, att det i och för sig borde vara avgörande för frågan om

lappmarkslagens vara eller icke vara. Skogsvårdskostnaderna skulle säkerligen

även efter lagens upphävande uppgå till betydande belopp. Att ställa

i utsikt någon reduktion av kostnaderna för lagens handhavande torde ej

vara möjligt, därest man, såsom styrelsen föreslagit, skulle inrikta sig på

ett intensivare skogsbruk å de därunder lydande skogar, snarare tvärtom.

Vid vägande av skälen för och emot ett upphävande av lappmarkslagen

inom de delar av landet, där den vore av särskild betydelse, eller inom Norrbottens,

Västerbottens och Kopparbergs län, funne sig styrelsen böra bekräfta

sin förut uttalade åsikt, att lagen borde där bibehållas. Åtminstone gåves

ej, såvitt styrelsen kunnat finna, några som helst skäl för att nu vidtaga

någon ändring härutinnan. Vad därefter anginge Västernorr lands och Jämtlands

län torde den omständigheten, att där funnes allenast ett fåtal hemman

under lagen, lika litet som vad i övrigt anförts för en särbehandling av

frågan om lappmarkslagens vara eller icke vara i dessa län, väga tillräckligt

tungt för att nu behandla denna del av lagens giltighetsområde på ett annat

sätt än det övriga.

Beträffande slutligen de i vissa yttranden framställda yrkandena om utredning,

i vilken mån de under lappmarkslagen lydande skogar skulle med

hänsyn till markens bättre beskaffenhet ur föryngringssynpunkt kunna utbrytas

ur lagens giltighetsområde, funne styrelsen ej någon anledning frångå

den ståndpunkt, som styrelsen i detta avseende intagit i sitt den 30 april

1925 avgivna utlåtande. Under alla förhållanden torde skäl föreligga att

avvakta någon tids erfarenhet rörande 1923 års skogsvårdslags verkningar,

innan man ginge till en dylik utredning.

Vid avgivandet av domänstyrelsens förevarande utlåtande hava domänfullmäktige

varit av skiljaktig mening och vidhållit vad de i sitt särskilda

yttrande den 10 april 1925 anfört samt särskilt understrukit, att åtgärder

snarast borde vidtagas, för att statsverkets omkostnader för utsyningarna

enligt lappmarkslagen kunde avsevärt minskas eller möjligen bortfalla.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

41

De i ärendet framställda yrkandena rörande inskränkning av lappmarks- DepartemenUlagens

giltighetsområde hänföra sig dels till de under lagen lydande skogar, cheler‘- som äro belägna utom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar, vilka

skogar ligga insprängda bland skogar under 1923 års skogsvårdslag, dels ock

till sådana inom berörda områden befintliga skogar, som i föryngringsavseende

äro likställda med skogar, för vilka skogsvårdslagens allmänna bestämmelser

äga tillämpning. Beträffande övriga skogar under lappmarkslagen råder

enighet, att de åtminstone tillsvidare böra kvarstå under denna.

Beträffande dessa yrkanden torde jag till en början få erinra, att de näppeligen

torde hava avseende å de allmänna skogar, för vilka lappmarkslagen

gäller, d. v. s. skogar å under åborätt upplåtna kronohemman och krononybyggen

i de sex norra länen. Det torde nämligen vara uppenbart, att

dessa skogar på de grunder, som anförts av kammarkollegium i dess förenämnda

utlåtande över 1923 års riksdags skrivelse nr 278, böra kvarstå

under utsyningstvång.

Vad åter angår de under lappmarkslagen lydande enskilda skogar, som avses

med nämnda yrkanden, framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen,

att lagstiftningen om utsyningstvång ursprungligen tillkommit i

huvudsakligt syfte att trygga skogskapitalets framtida bestånd i här avsedda

trakter samt att detta alltjämt måste anses vara denna lagstiftnings egentliga

uppgift.

Tryggandet av skogskapitalets framtida bestånd i här avsedda trakter har

ansetts påkallat ej allenast från den rena skogsvårdens synpunkt utan

även av vissa sociala hänsyn. På sätt framgår av den lämnade redogörelsen

för tillkomsten av förevarande lagstiftning, är ett av huvudmotiven

för denna att söka däri, att man till följd av det i dessa trakter rådande

ogynnsamma klimatet och därav föranledda svåra jordbruksförhållanden ansett

nödigt att bereda befolkningen därstädes en stadigvarande inkomst av

skogsbruket och det därmed förenade arbetet samt härigenom åt denna trygga

drägliga existensmöjligheter. Frågan, huruvida lappmarkslagen bör bibehållas

för berörda enskilda skogar eller, såsom förenämnda yrkanden avse, beträffande

dem ersättas med skogsvårdslagen, torde därför i första rummet böra

bedömas med hänsyn därtill, vilkendera lagen kan anses bäst ägnad att

garantera skogskapitalets vidmakthållande och rationella vård.

I likhet med domänstyrelsen finner jag det härvid vara obestridligt, att

lappmarkslagen i berörda avseende bör givas företräde framför skogsvårdslagen.

På sätt domänstyrelsen framhållit, avser lappmarkslagen behandling

av skogen i dess helhet på sådant sätt, att densamma erhåller det virkesförråd

av olika åldersklasser, som erfordras för utvinnande av största möjliga

årliga avkastning, under det skogsvårdslagen inskränker sig till att kräva

rationell vård av den yngre skogen samt beträffande den äldre allenast uppställer

fordran på tryggandet av återväxten. Den princip om uthålligt skogsbruk,

vara lappmarkslagen sålunda är uppbyggd, har ock vunnit allmän

tillämpning å statens och övriga publika skogar i landet samt frivilligt

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kung!. Maj:ls proposition Nr 43.

genomförts å ett stort antal större enskilda skogar utom lappmarkslagens

giltighetsområde. Därest, såsom jag i det följande ämnar föreslå, lappmarkslagen

kompletteras med effektiva återväxtbestämmelser, kommer dess företräde

framför skogsvårdslagen i förevarande avseende att bliva än mera

betydande.

Från visst håll har i ärendet gjorts gällande, att lappmarkslagens bestämmelser

om tillämpning av uthålligt skogsbruk hindrade ägarna av de därunder

lydande skogar att utnyttja konjunkturerna å virkesmarknaden och

härigenom nedsatte räntabiliteten av skogsbruket å dessa skogar. Beträffande

denna anmärkning tillåter jag mig åberopa vad domänstyrelsen däremot

anfört, varigenom betydelsen av densamma i väsentlig grad förringats.

Därjämte torde böra framhållas, att, därest lappmarkslagen kompletteras

med effektiva återväxtbestämmelser, detta kommer att möjliggöra medgivande

av ökade avverkningar å ifrågavarande skogar, varigenom skogsägarna

erhålla större tillfälle än nu att lämpa dessa efter konjunkturläget

å trävarumarknaden. Även torde böra erinras, att på grund av det sätt,

varpå bestämmelserna om utsyningstvång och uthålligt skogsbruk vunnit

tillämpning å ifrågavarande skogar, dessa bestämmelser ej kunna i någon

mån anses ingripa i vederbörande fastighetsägares rätt. Därest bibehållandet

av berörda bestämmelser för dessa skogar är påkallat från det allmännas

synpunkt, synes därför hänsynen till ägarnas ekonomiska intressen ej kunna

åberopas till stöd för ett upphävande av desamma.

Till stöd för ifrågavarande yrkanden har även anförts, att ett inordnande

under skogsvårdslagen av de skogar, varå yrkandena hade avseende, skulle

för staten medföra administrativa oeh ekonomiska lättnader av betydande

mått. Med anledning härav tillåter jag mig åberopa vad föredragande

departementschefen i proposition nr 95 till 1924 års riksdag i detta avseende

anfört beträffande de under lappmarkslagen lydande enskilda skogar, som

äro belägna utom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar. Av detta

anförande framgår, att berörda lättnader, såvitt dessa angår, ej skulle bliva

av mera avsevärd betydelse. De av departementschefen i propositionen härutinnan

framhållna synpunkterna torde i huvudsak äga tillämpning även

beträffande de inom nyssnämnda områden befintliga skogar, vilkas överförande

till skogsvårdslagen nu ifrågasatts. Då någon uppgift om arealen

av sistnämnda skogar ej föreligger i ärendet, är det givetvis ej möjligt att

beräkna storleken av de kostnader, som statsverket får vidkännas för lappmarkslagens

kandhavande beträffande samma skogar. Det torde emellertid

böra uppmärksammas, att även skogsvårdslagens tillämpning å dessa skulle

komma att medföra ej oväsentliga utgifter för statsverket. Jag tillåter mig

i detta avseende erinra, att skogsvårdslagens tillämpning i Västerbottens och

Norrbottens läns kustland under år 1925 och sista kvartalet av 1924 åsamkat

statsverket kostnader å tillhopa 298,000 kronor. Då ägarna av de skogar,

som avses med ifrågavarande yrkanden, äro vana att erhålla allt virke

som avverkats för annat ändamål än husbehov, utsynat av skogsstatens

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

43

tjänstemän, torde de, därest skogarna inordnades under skogsvårdslagen,

komma att taga skogsvårdsstyrelsernas skogligt bildade personal i stor utsträckning

i anspråk för detta ändamål, vilket skett i Västerbottens och Norrbottens

läns kustland, sedan skogsvårdslagen där kommit att gälla. Härigenom

skulle kostnaderna för lagens administration avsevärt stegras. Med

hänsyn till det nu anförda finner jag den besparing, som genom ifrågavarande

skogars överförande till skogsvårdslagen skulle uppstå för statsverket,

ingalunda vara av den betydenhet, att den kan anses uppväga de

olägenheter ur andra synpunkter, som en dylik ändring, på sätt förut nämnts,

skulle medföra.

Vad slutligen angår de anmärkningar, som av Sveriges skogsägareförbund

framställts emot sättet för verkställande av utsyningar enligt lappmarkslagen,

röra dessa en fråga om lagens tillämpning och äro således ej av direkt

betydelse för bedömandet av spörsmålet om lagens upphävande. Jag vill

emellertid med anledning av dessa anmärkningar omnämna, att jag i det

följande ärnar föreslå vissa lättnader i nu gällande bestämmelser om utsyning,

vilka lättnader torde i viss mån undanröja de olägenheter, som i

berörda anmärkningar påtalats. För övrigt torde det kunna förväntas, att

domänstyrelsen hos vederbörande skogsstatstjänstemän inskärper vikten att i

den mån gällande bestämmelser det medgiva vid utsyning tillgodose skogsägarens

ekonomiska intressen.

På grund av vad sålunda anförts och då ej heller eljest giltiga skäl synas

föreligga att nu genomföra inskränkning i lappmarkslagens giltighetsområde

eller att verkställa utredning därom, finner jag mig böra avstyrka vidtagande

av åtgärder i dessa hänseenden.

Jag torde nu få övergå till spörsmålet, huruvida reproduktionsskyldighet

bör stadgas beträffande de under lappmarkslagen lydande skogar, och de

frågor, som därmed äga samband.

Härvid torde jag först få uppehålla mig vid frågan, huruvida det över

huvud kan anses behövligt och lämpligt att föreskriva sådan skyldighet för

dessa skogar samt i vilken omfattning detta eventuellt bör ske.

I fråga om åtgärder för tryggande av återväxt efter avverkning stadgar

lappmarkslagen, såsom förut nämnts, att i protokoll över utsyningsförrättning

skall intagas uppgift å de åtgärder för skogsvårdens befrämjande å

utsyningsområdet, som må hava blivit i avverkningsplanen eller eljest föreskrivna

såsom villkor eller angivna såsom behövliga, ävensom å den tid,

inom vilken föreskrivna åtgärder av dylikt slag skola vara vidtagna.

Frågan om

stadgande av

reproduktionsskyldighet

beträffande

skogar

under lappmarkslagen.

Frågan, huruvida

och t

vilken omfattning

sådan

skyldighet bör

föreskrivas.

Innebörden av

lappmarkslagens

bestämmelser

om åtgärder

för

tryggande av

återväxt.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 43.

Till belysning av innebörden av denna bestämmelse samt av lagens ståndpunkt

i förevarande avseende torde jag i korthet få erinra om vissa uttalanden

och förslag under förarbetena till lagen.

I det av norrländska skogsvårdskommittén år 1912 framlagda förslaget

till utsyningslag, vilket förslag, såsom nämnt, ligger till grund för lappmarkslagen,

upptog kommittén i 2 § ett stadgande av innehåll, att erhållande

av utsyning å område, där i följd av markens försumpning eller brist

på fröträd eller andra omständigheter naturlig återväxt icke vore möjlig,

Ange göras beroende därav, att trygghet vunnes för vidtagande av erforderliga

åtgärder för återväxt därå. Därjämte föreskrevs i 11 §> av förslaget,

att i protokoll över utsyning borde angivas de åtgärder, som i och för främjande

av återväxt å hyggestrakten ansåges önskvärda.

I förslagets motivering anförde kommittén beträffande nyssangivna stadganden:
Rörande

skogarnas föryngring måste man för här avsedda trakter även

för framtiden huvudsakligen vara hänvisad till skogens självsådd. Då all

avverkning med undantag för hemmansägarens egna husbehov endast finge

ske efter föregående utstämpling, torde ock i de flesta fall självåterväxten

bliva tryggad, även om föryngringstiden ofta bleve avsevärt lång.

Kommittén hade likväl icke kunnat lämna obeaktat, att så ogynnsamma

förhållanden rådde på vissa ställen till följd av marktäckets beskaffenhet,

försumpning, brist på dugliga fröträd o. s. v., att direkta åtgärder vore nödvändiga

efter avverkning av dåvarande bestånd för att bibehålla marken i

skogsproduktivt skick. Dylika områden torde i allmänhet vid avvittringen

hava betraktats såsom oduglig mark och tillagts hemmanen utöver skogsanslagen.

Med de ändrade förhållandena hade emellertid flerstädes träd å

desamma erhållit saluvärde, och fördenskull syntes tiden vara inne att införa

stadgande!! såväl till förhindrande av dylik marks övergående till improduktiv

som även i riktning mot möjliggörande och påskyndande av återväxt

därå. I sådant syfte hade kommittén föreslagit, att för mark, där i

följd av försumpning, brist på fröträd eller andra orsaker naturlig återväxt

icke vore möjlig, utsynings erhållande finge göras beroende av att vissa

direkta föryngringsåtgärder vidtoges. De åtgärder, som på övriga delar av

skogen kunde bliva av hemmansägare vidtagna till påskyndande av föryngringen,

borde föranleda en ökning av avverkningen i förhållande till

den förkortning av omdrevstiden för skogen, som bleve en följd av samma

åtgärder.

I det förslag till lappmarkslagen, som genom propositionen nr 69 förelädes

1915 års riksdag, uteslöts berörda bestämmelse i 2 § av kommitténs

förslag samt infördes i 9 § ett stadgande av samma innehåll som förenämnda

bestämmelse i lagen. I propositionens motivering erinrade föredragande

departementschefen, att redan då medgåves visserligen förhöjning i den ordinarie

avverkningen å fastigheter, som vore underkastade utsyningstvång,

därest dessa ej vore besvärade av avverkningsrätt, men att såsom villkor

för förhöjningen därvid städse uppställdes, att fastighetsägaren förpliktade

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kung/. Maj ds proposition Nr 43.

45

sig att vidtaga vissa skogsvårdsåtgärder å det område, där avverkning skett.

Departementschefen framhöll därjämte såsom skäl för uteslutandet av bestämmelsen

i 2 § av kommitténs förslag, att bestämmelsens bibehållande

syntes kunna föranleda den misstolkning, att, då fråga vore om annat område

än sådant, där naturlig återväxt ej vore möjlig, vederbörande icke

skulle vara berättigad att t. ex. för medgivande av förhöjning i den ordinarie

utsyningen stadga såsom villkor, att åtgärder för återväxten vidtoges.

Propositionen blev i denna del bifallen av riksdagen, som lämnade berörda

av departementschefen gjorda uttalanden utan erinran.

Av vad sålunda anförts rörande förarbetena till lagen samt av innehållet

i 9 § torde framgå, att såväl vid upprättande av avverkningsplan som vid

verkställande av utsyning de åtgärder, som anses erforderliga för tryggande

av återväxt efter utförd avverkning, må föreskrivas såsom villkor för erhållande

av förhöjning i det ordinarie avverkningsbeloppet eller, vad angår

områden, där i följd av markens försumpning eller brist på fröträd eller

andra omständigheter naturlig återväxt är väsentligt försvårad, såsom villkor

för erhållande överhuvudtaget av utsyning. Anses dylika åtgärder ej böra föreskrivas

såsom villkor, må de i avverkningsplanen eller utsyningsprotokollet

angivas såsom behövliga.

Domänstyrelsen har i omförmälda skrivelse den 22 december 1923 fram- Domänstyrel
hållit,

att det i skogsvårdens och föryngringens intresse syntes icke blott sens, skrwelse

d 12 1923

önskvärt utan även nödvändigt, att i lappmarkslagen uttryckligen stadgades

skyldighet för markägaren att vidtaga de reproduktionsåtgärder, som ansåges

erforderliga efter avverkning till avsalu, samt att därjämte i lagen

intoges bestämmelser, huru dylik skyldighet skulle av markägaren utkrävas

i händelse av underlåtenhet, allt i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande

bestämmelser i skogsvårdslagen. Till ytterligare stöd för sin uppfattning

härutinnan har styrelsen anfört:

Bestämmelsen i 9 § av lappmarkslagen, att de åtgärder, som erfordrades

för skogsvårdens befrämjande å utsyningsområdet, kunde föreskrivas såsom

villkor i avverkningsplanen eller vid utsyningstillfället, hade tillämpats på

det sätt, åtminstone i fråga om sådana avverkningsplaner, vilka av styrelsen

blivit fastställda, att något ökade avverkningsbelopp medgivits, sedan behövliga

skogsvårdsåtgärder kommit till utförande. Ett sådant förfaringssätt

både emellertid icke visat sig ändamålsenligt eller effektivt i tillämpningen.

Sålunda hade, ehuru det understundom varit önskvärt, att avverkningarna

redan från indelningsperiodens början givits den ökade omfattning, som skogens

tillstånd krävde, detta likväl ej varit möjligt, förrän säkerhet vunnits för

att därav föranledda skogsvårds- oeli kulturåtgärder kommit till stånd. Därjämte

hade det synnerligen ofta visat sig förenat med stora svårigheter, även

i fråga om de större skogsägarna, att förmå dem utföra de föryngringsåtgärder,

som ovillkorligen krävdes.

I de yttranden, som infordrats med anledning av domänstyrelsens berörda yttranden

skrivelse, hava förut omförmälda länsstyrelser, landsting och hushållnings- iiver domänsällskaps

förvaltningsutskott antingen tillstyrkt eller lämnat utan erinran ^rivdsTd

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Orts
myndigheter.

Sveriges

skogsägare förbund.

det i skrivelsen i förevarande avseende framlagda förslaget eller uttalat sig

för verkställande av närmare utredning i ämnet. Länsstyrelsen och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Västerbottens län hava dock såsom

villkor för sitt tillstyrkande av förslaget uppställt, att ägarna av de under

lappmarkslagen lydande skogarna vid förslagets genomförande ej ålades

större skyldigheter beträffande reproduktion efter avverkning än de, som

påvilade markägarna enligt skogsvårdslagen, samt att skyldighet att erlägga

skogsvårdsavgifter föreskreves även i fråga om lappmarksskogarna.

Nyssnämnda förvaltningsutkott har i detta sammanhang anfört:

Domänstyrelsens ifrågavarande förslag gåve helt säkert uttryck för en

riktig princip. Fullt jämförbara med de förhållanden, som 1923 års skogsvårdslag

avsåge att reglera, vore emellertid knappast de, vilka lappmarkslagen

behandlade. Främst vore att märka, att enligt den senare avverkningarnas

storlek lika väl som sättet för deras utförande bestämdes av skogsstatens

personal, under det att avgörandet läge i markägarens händer, då

avverkning företoges å skogar, för vilka 1923 års skogslag gällde. Det läte

alltså otvivelaktigt tänka sig, att vid lappmarkslagens tillämpning mot markägarens

vilja icke kvarlämnades »skog av sådan täthet och beskaffenhet, att

densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden kunde anses nöjaktig»

(§, 9 i skogsvårdslagen). Åsikterna angående den riktiga metoden för

avverkningarnas utförande i de gamla norrländska skogarna vore ännu så

pass divergerande och de förhållanden, vilka utövade inflytande på möjligheten

att »inom skälig tid» erhålla naturlig föryngring, så pass föga utredda,

att det mycket väl kunde ligga inom möjlighetens område, att markägaren,

därest han själv handhaft avverkningen, kunnat göra detta på ett

sådant sätt, att skogens reproduktion därigenom bättre tillgodosetts än genom

den avverkningsform, som skogsstatstjänstemannen tillämpat. Med ett sådant

uttalande hade förvaltningsutskottet ingalunda underkänt skogsstatsperson

al ens sakkunskap och önskan att efter bästa förmåga handhava sina uppdrag

i vad de avsåge de enskildas lappmarksskogar och med dem i lagstiftningshänseende

jämställda. Förvaltningsutskottet hade endast velat giva

uttryck åt den uppfattningen, att det kunde finnas vissa betänkligheter mot

att göra markägaren ansvarig för avverkningsåtgärder, på vilka han ej

kunnat öva inflytande, då i fråga om de överåriga norrlandsskogarnas föryngring

på naturlig väg en såsom oomtvistlig riktig ståndpunkt ej förelåge.

Det finge vidare framhållas, att bestämmelser i den av domänstyrelsen föreslagna

riktningen även syntes nödvändiggöra intagande i lappmarkslagen

av föreskrifter liknande skogsvårdslagens bestämmelser om svårföryngrade

skogar. Ehuru härom intet nämndes i domänstyrelsens framställning, hölle

förvaltningsutskottet för givet, att detta varit styrelsens avsikt. Ägare av

skogar, för vilka lappmarkslagen gällde, skulle i motsatt fall kunna bliva

försatta i sådan situation, att åtgärder för erhållande av återväxt droge

kostnader, som vida överstege det avverkade virkets värde.

Sveriges skogsägareförbund har i sitt yttrande över domänstyrelsens berörda

skrivelse avstyrkt styrelsens förevarande förslag men tillstyrkt upptagande

i lappmarkslagen av föreskrift därom, att skogsägaren vore skyldig att efter avverkning

utföra sådana åtgärder, som skäligen och i förhållande till växtplatsens

produktionsförmåga kunde påfordras tillbefrämjande av naturlig återväxt.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kung!. Maj:ts proposition Nr 43.

Förbundet har i yttrandet till en början lämnat en redogörelse för den

omfattning, vari skogsvårdsåtgärder under nu gällande lagstiftning vidtagits

å ifrågavarande skogar, och i sådant avseende anfört:

Beträffande det sätt, varpå de i lappmarkslagen upptagna föreskrifterna

rörande utförande av nödiga skogsvårdsåtgärder efter avverkning efterlevdes,

rådde en bestämd åtskillnad mellan å ena sidan de mindre jordägarna

och å andra sidan de skogsägande bolagen. Staten hade icke något annat

medel i sin hand att framtvinga dessa föreskrifters åtlydande än en eventuell

nedsättning av avverkningsbeloppet, och detta medel hade veterligen

icke i nämnvärd omfattning tillämpats emot bönderna. Än vidare hade

staten icke till sitt förfogande någon personal, som kunde organisera allmogens

skogsvårdsarbeten och lämna nödigt biträde därvid. Följden härav

hade blivit, att å bondehemmanen i lappmarken praktiskt taget inga som helst

återväxtåtgärder vidtoges. — Å industriens egendomar förhölle det sig i viss

mån på annat sätt. Bolagen plägade i allmänhet för sina hemman låta

uppgöra skogshushållningsplaner genom sina egna, fackbildade skogstjänstemän.

Dessa planer prövades och fastställdes av domänstyrelsen, vilken

plägade medgiva någon förhöjning av det årliga avverkningsbeloppet mot

det att respektive bolag förbunde sig att vidtaga vissa i planen föreskrivna

skogsvårdsåtgärder. Dels för att fullgöra dessa åtaganden, men dels framför

allt av intresse att hastigt få fram ett växtligt och produktionskraftigt

virkesförråd verkställde de skogsägande bolagen reproduktionsåtgärder å sina

fastigheter i mycket betydande omfattning. Domänstyrelsen hade i sin förevarande

skrivelse uttalat, att det hade visat sig vara förenat med stora svårigheter,

även i fråga om de större skogsägarna, att förmå dem att utföra de

krävda skogs vårdsåtgärderna. Förbundet ville icke bestrida, att så i något fall

kunde hava varit förhållandet, men ansåge i övrigt detta styrelsens omdöme

allt för strängt. Förbundet hade till skogsutställningen i Göteborg 1923 verkställt

en utredning rörande omfattningen av bolagens skogsvårdsåtgärder, bland

annat, även inom Västerbottens och Norrbottens län, av vilken utredning

framginge, att reproduktionsåtgärderna å bolagens fastigheter i dessa båda län

bedreves i en även i förhållande till de stora arealerna betydande omfattning.

Ä samtliga bolagsskogar inom Norr- och Västerbottens län hade sålunda

i medeltal årligen under tioårsperioden 1911—1920 utförts följande arbeten:

skogsodling å 2,440 hektar för .................................................... kronor 58,558

hyggesrensning å 3,479 hektar för ................................................ » 39,851

Summa kronor 98,409.

Inom Norrbottens län hade under samma tioårsperiod verkställts hyggesrensning

och röjning å cirka 50 procent av den årliga föryngringsytan å

bolagsegendomarna, och hade kostnaden för dessa åtgärder uppgått till i

medeltal 3.3 öre per hektar av bolagens produktiva skogsareal. Inom Västerbottens

län hade direkta kulturåtgärder såsom sådd eller plantering utförts

ä cirka 50 procent av den årliga föryngringsytan och markberedningsåtgärder

å 40 procent av denna. Kostnaderna för dessa åtgärder hade uppgått

till 12.3 öre per hektar produktiv skogsmark. Som jämförelse kunde nämnas,

att å statens skogar inom övre och nedre Norrbottens överjägmästardistrikt

under femårsperioden 1916—1920 i medeltal årligen nedlagts 3.2 öre per

hektar skogsprodukt:''v mark för reproduktionsåtgärder. Inom Västerbottens

län (Skellefteå, Umeå och Härnösands distrikt) hade samma siffra varit 8.3

öre. Härtill komme, att å bolagsegendomarna utförts skogsdikningar — i

allmänhet i samband med föryngringsåtgärderna och till befrämjande av

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 4H.

återväxten — i mycket betydande omfattning. Kostnaderna för verkställda

dikningsarbeten hade inom Norrbotten uppgått till 3.3 öre och i Västerbotten

till 50 öre per hektar skogsprodukt^ mark. Det torde knappast vara

befogat att utdöma de större skogsägarnas villighet till skogsvårdsåtgärder,

när denna verkligen tagit sig uttryck i så omfattande praktiska arbeten,

som ovanangivna statistiska data gåve vid handen.

Förbundet har därjämte i yttrandet närmare motiverat den ståndpunkt,

förbundet i förevarande avseende intagit, och därvid anfört:

Det rådde icke något som helst tvivel därom, att icke direkta åtgärder

för anskaffande av återväxt vore synnerligen behövliga inom Norr- och

Västerbottens läns lappmarker. Virkesförrådet därstädes utgjordes till den

allra största delen av överåriga och oväxtliga naturskogar, som hade en på

grund av ålder och skador ytterligt nedsatt tillväxt. I ej obetydlig omfattning

vore detta virkesförråd därjämte utsatt för direkt kvalitetsförsämring

och därmed följande värdeminskning. Det vore därför ett både skogligt och

nationalekonomiskt intresse, om dessa degenererade skogar kunde ersättas

av nya och växtkraftiga bestånd, som hade förmåga att på ett bättre sätt

tillvarataga och utnyttja ståndortens produktionsförmåga. Starka skäl talade

därför för ett relativt hastigt exploaterande av de överåriga virkesförråden

i lappmarkerna. A andra sidan manade emellertid omsorgen om de träförädlande

industriernas kontinuerliga förseende med råvaror till en viss försiktighet

i tempot vid det nu förefintliga virkesförrådets uttagande. Ett

allt för snabbt exploaterande av detta skulle måhända kunna leda till eu

råvarukatastrof, nämligen om de tillväxande ungskogarna icke hunne i mera

avsevärd omfattning nå avverkningsbar dimension, innan naturskogsförrådet

sinade.

Här stode sålunda två skilda, men lika befogade krav emot varandra,

nämligen å ena sidan önskvärdheten att utbyta oväxtliga och tillbakagående

bestånd mot produktionskraftiga, och å andra sidan nödvändigheten av eu

viss försiktighet vid denna föryngringsprocess. Dessa båda, i övrigt motsatta,

yrkanden möttes på den punkten, att det vore en angelägenhet av

allra största vikt, att fullgoda återväxter erhölles snarast möjligt efter avverkningarna.

Om så städse vore fallet, bleve riskerna av ett snabbt exploaterande

av de överåriga skogarna givetvis mindre.

Nu vore emellertid förhållandet det, att i de trakter, som här avsåges,

naturlig återväxt genom självsådd på grund av vissa orsaker icke alltid

kunde påräknas i full utsträckning och inom rimlig tid efter avverkningen.

Det vore sålunda i ej obetydlig omfattning nödvändigt att genom direkta

åtgärder understödja eller framkalla återväxten. Härav torde med full tydlighet

framgå, att ett verkligt behov av återväxtåtgärder förelåge inom lappmarkslagens

tillämpningsområde.

Hade förhållandet varit sådant, att inom sagda område metoderna för

uppdragandet av återväxter varit lika säkra och beprövade som inom landets

övriga delar, så hade givetvis icke något som helst skäl förelegat att icke

till lappmarken utsträcka den reproduktionsskyldighet, som gällde för skogsägarna

i rikets övriga delar. Den omständigheten, att lappmarkslagen stadgade

utsyningstvång, borde naturligtvis icke i och för sig utgöra det minsta

hinder för att lagen även skulle kunna omfatta betryggande återväxtföreskrifter.

Ett reellt hinder mot en sådan utvidgning av lagen läge däremot

i att några verkligt pålitliga metoder för uppdragandet av återväxter i de

båda nordliga länens lappmarker dessvärre ännu icke vore kända. Svång
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

heterna för anskaffande av återväxt i dessa trakter vore många och stora

samt bottnade alla ytterst i det för barrträdens gynnsamma utveckling och

föryngring allt för kalla klimatet. Tallens och granens fröproduktion vore

inom lappmarkerna synnerligen svag och oregelbunden. Fröåren inträffade

med långa mellanrum och det alstrade fröet hade därjämte ej sällan mycket

dålig grobarhet. Sammanställdes dessa ogynnsamma omständigheter med

det förhållandet, att vid skogsodling inom lappmarken — detta gällde åtminstone

beträffande tallen — frö från orten städse måste användas, om de

uppdragna plantbestanden skulle bliva utvecklingsdugliga, så insåges, att

redan fröanskaffningsfrågan erbjöde betydande svårigheter. Härtill komrne,

att de verkställda skogsodlingarna i mycket betydande omfattning misslyckades.

Orsakerna härtill vore ingalunda klarlagda men torde sammanhänga

med det ogynnsamma klimatet och därav orsakade, mindre goda

markbiologiska förhållanden. Å de s. k. tallhedarna i de norrbottniska älvdalarna

torde det ej vara möjligt att enligt hittills kända metoder uppdraga

återväxt. I höjdlägena och å platålanden mellan älvdalarna erbjöde den

starkt råhumusbesvärade marken ett ytterligt gensträvigt objekt för skogsodlmgsarbetet.

. Lyckades skogsvårdaren att verkligen uppdraga ett vackert

plantbestånd, Ange han sedan allt för ofta bevittna, huru detta sönderbrötes

och ödelädes genom snötryck, snöskytte, betning och andra skador.

Man torde sålunda få erkänna, att föryngringsproblemet för Norr- och

Västerbottens läns lappmarker ännu långt ifrån vore löst. Om man undantoge

de gynnsammaste och mest lättföryngrade lokaliteterna, vore förhållandet

snarare det, att varken vetenskapsmännen eller praktik på det skogliga

området ännu kunnat anvisa några verkligt pålitliga, under alla förhållanden

bäriga metoder för återväxts uppdragande i dessa landsdelar.

Under sådana omständigheter kunde det näppeligen vara lämpligt, att i

lappmarkslagen stadga skyldighet för jordägaren att under alla omständigheter

ombesörja anskaffande av återväxt. Förhållandet bleve då bara det,

att lagen ålade skogsägarna utförande av vissa åtgärder, vilka sedermera

kanske visade sig vara fullständigt misslyckade eller olämpliga. Eu sådan

lagbestämmelse kunde knappast förväntas komma att uppbäras av rättsmedvetandet

hos befolkningen i de orter, där lagen gällde. Det vanskliga i att

på detta sätt föreskriva återväxtåtgärder, vilkas resultat vore ytterst ovisst,

förhöjdes än ytterligare därav, att i lappmarkerna skogskulturåtgärderna i

regel bleve mycket dyrbara. De ogynnsamma markbiologiska förhållandena

nödgade till användande av relativt dyrbara kulturmetoder. Vidare skärpte

de långa avstånden, befolkningens gleshet, konkurrensen om tillgängligt,

dugligt frö, tvånget att koncentrera arbetena under den korta våren m. m.

kostnaderna, vilka i jämförelse med de lappländska skogarnas låga produktion

ocli avkastningsförmåga bleve synnerligen betydande.

Innan åtgärd vidtoges därhän, att för lappmarkerna stadgades reproduktionsskyldighet

efter avverkning på enahanda sätt som beträffande rikets

Övriga delar, måste skogsvetenskapen hava anvisat i praktisk drift i stor

skala prövade och såsom säkra befunna metoder, på vilka återväxt städse

kunde anskaffas. Den omfattande försöksverksamhet, som krävdes, innan

lappmarkernas föryngringsproblem bleve löst, borde ske på frivillighetens

väg och ej genom lagtvång.

Förbundet kunde av dessa anledningar icke tillstyrka, alt, på sätt domänstyrelsen

föreslagit, full reprodu k tionsskyldighot enligt 1923 års skogsvårdslag

infördes efter alla avverkningar i lappmarken. Svårigheten att därstädes

med framgång utföra skogsodling omöjliggjorde en sådan bestämmelse. Därllihang

till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. .‘IS hd fl. (Nr

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

emot torde det böra tagas under övervägande, om icke redan nu ett första

steg på den av domänstyrelsen föreslagna vägen skulle kunna tagas på det

sätt, att i lappmarkslagen inrymdes föreskrift, att efter avverkning jordägaren

skulle vara skyldig utföra sådana åtgärder, som skäligen kunde påfordras

till befrämjande av uppkomsten av naturlig återväxt. Naturföryngringen

torde ännu länge förbliva den betydelsefullaste i de nu ifrågavarande

landsdelarna, och ett befordrande av denna genom skäliga åtgärder syntes

icke vara något orimligt krav, helst som detta kunde ske för rimliga kostnader

samt icke, såsom skogsodlingsarbetet, stötte på några oöverkomliga

praktiska svårigheter beträffande fröanskaffning m. m. Förbundet ville

emellertid betona, att de åtgärder, som sålunda skulle kunna föreskrivas,

måste stå i rimligt förhållande till skogens svaga avkastningsförmåga i de

nordliga orter, varom nu vore fråga. Än vidare måste jordägaren tillerkännas

en ej alltför knappt tillmätt tidsfrist för arbetenas fullgörande, enär

det ofta mötte betydande svårigheter att anskaffa nödiga arbetsstyrkor för

sommararbetena å skogarna i övre Norrland.

Beträffande reproduktionsföreskrifterna i 1923 års skogsvårdslag har förbundet

särskilt framhållit, att stadgandet i 9 § andra punkten av lagen,

enligt vilket jordägaren vore skyldig vidmakthålla uppkommen återväxt,

tills densamma nått den utveckling, att den ej längre vore att räkna som

plantskog, i varje fall icke kunde tillämpas i lappmarkerna, så länge gemensamhetsbete

bedreves därstädes. Förbundet har till stöd härför anfört:

Med stöd av gällande stängselförordning bedreves allestädes i lappmarken

ett omfattande gemensamhetsbete å de ohägnade skogsmarkerna. Å föryngringsfälten

inställde sig i allmänhet en kraftigare gräsväxt än i den omgivande

skogen, och kreaturen sökte sig därför i stora flockar just till de

platser, där föryngring uppdroges. Att återväxten därstädes av denna anledning

utsattes för stark skadegörelse eller ofta nog helt ödelädes, vore allmänt

känt. Det kunde då icke vara lämpligt, att i skogslagen föreskreves

tvång till''utförande och förnyande av återväxtåtgärder huru många gånger

som helst, när det samtidigt genom stängselförordningen tillätes, att de

verkställda arbetena om och omigen ödelädes genom betning av främmande

jordägares kreatur.

Norrlands

skogsvårds
forbund.

Norrlands skogsvårdsförbund har i sitt yttrande över domänstyrelsens

förevarande skrivelse avstyrkt åläggande av skyldighet för avverkare å de

under lappmarkslagen lydande skogar att sörja för återväxt efter avverkning,

och har förbundet till stöd härför åberopat, att avverkaren enligt

lappmarkslagen ej vore ansvarig för det sätt, varpå avverkningen planlädes,

utan att detta ansvar åvilade den av staten förordnade stämplingsförrättaren.

Förbundet har däremot tillstyrkt, att åtgärder från statsmakternas

sida vidtoges för att på ett verksamt sätt understödja arbeten,

som erfordrades för ifrågavarande skogars reproduktion efter avverkning,

samt att de förändringar i gällande skogslagstiftning, som med anledning

därav borde vidtagas, snarast möjligt bleve föremål för utredning.

Domanstyrei- Såsom förut nämnts, har domänstyrelsen i sitt utlåtande den 3 april 1925

sens utlåtande bemött öe erinringar, som i nyssangivna yttranden framställts mot domän - d. 3/« 1925.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43. 51

styrelsens förevarande förslag, ävensom närmare motiverat och utvecklat

detsamma.

Domänstyrelsen har härvid till en början framhållit, att ett effektivt

genomförande av principen om uthålligt skogsbruk beträffande de under

lappmarkslagen lydande skogar ovillkorligen förutsatte vidtagande av åtgärder

för skogarnas föryngring, samt till utveckling härav anfört:

Berörda princip avsåge att tillförsäkra skogsägaren en årligen återkommande

avkastning, vilken borde, allt-efter som skogsskötseln kunde närma

sig det eftersträvade idealtillståndet, ökas både kvantitativt och kvalitativt.

En oavvislig fordran uppställdes emellertid vid denna skogshushållning,

nämligen att ny skog skulle snarast komma i den avverkades ställe. En

följd av det genom lagen i dess nuvarande form tillämpade uthålliga skogsbruket

vore emellertid, att skogskapitalet i huvudsak bevarades, varigenom

fastighetens värde icke i någon vidare mån rubbades genom avverkningarna,

som återkomma vart tredje år. I följd härav bleve treårsperiodens hyggen

av ungefär samma storlek för var gång och kunde aldrig i förhållande till

en skogs totala areal nå ens närmelsevis samma omfattning som beträffande

de skogar, för vilka 1923 års skogsvårdslag gällde.

Domänstyrelsen har därjämte erinrat, att lappmarkslagen redan i sin nuvarande

lydelse principiellt förutsatte utförande genom skogsägarens försorg

av reproduktionsåtgärder efter avverkning till avsalu i huvudsakligen samma

omfattning som 1923 års skogsvårdslag men att, då lappmarkslagen ej innehölle

några bestämmelser, huru föreskrivna dylika åtgärder skulle utkrävas

av vederbörande skogsägare, lagens stadganden härutinnan visat sig ineffektiva.

Till närmare belysning härav har domänstyrelsen anfört:

\ ad som hittills kunnat astadkommas med lagens föreskrifter om vidtagande

av skogsvårdsåtgärder efter avverkning hade egentligen vunnits på

övertygelsens väg, ty hotet om framdeles något minskade avverkningar hade

ytterst sällan i och för sig kunnat framtvinga några skogsvårdande åtgärder

på ett tidigare avverkat område. Vederbörande hade då åtnöjt sig med vad

man kunde kalla ett ordinärt avverkningsbelopp, vilket förrättningsmannen

uttagit genom ett slags föravverkning, ehuru en rationellt utförd föryngringshuggning

med åtföljande hyggesbehandling varit den enda riktiga åtgärden.

I valet emellan att kalavverka ett hygge med risk, att inga åtgärder för

föryngringen därå komme att vidtagas, och att å en större yta kvarlämna

ett något glesställt men dock vid liv varande bestånd hade förrättningsmannen

givit företrädet åt den sistnämnda avverkningsmetoden och av tvenne

onda ting valt det minst onda. Men härmed hade han ej kunnat vinna

avsikten med avverkningsplanen att »iakttaga skogsvårdens krav särskilt i

fråga om borttagande av överårig eller skadad skog och höjande av skogens

alstringsförmåga», utan resultatet hade för stora vidder av det övre Norrlands

skogar blivit ett tvinande skogsbruk. Yxan, som skulle vara det

bästa kulturredskapet, hade visat sig oförmögen att ensam omvandla de

gamla urskogsbestånden till unga och livskraftiga sådana.

I detta sammanhang ville styrelsen något närmare ingå på vad Sveriges

skogsägareförbund anfört rörande den omfattning, i vilken ett reducerande

av avverkningsbeloppet tillgripits för att framtvinga kulturåtgärder. Förbundet

hade gjort gällande, att en dylik reducering veterligen icke i nämn
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. May.ts proposition Nr 43.

värd omfattning tillämpats emot bönderna, under det att å industriens egendomar

förbållandet varit i viss mån annorlunda, samt att de skogsägande

bolagen verkställt reproduktionsåtgärder i mycket betydande omfattning.

Utan att vilja förringa det intresse för skogsvårdsåtgärder, som från en del

större sågverksbolag ådagalagts beträffande deras egna skogar, ville styrelsen

framhålla, att de därom av förbundet framlagda uppgifterna icke gåve någon

exakt föreställning, i vad mån de inom lappmarken belägna skogarna erhållit

sin anpart av angivna åtgärder. Emellertid utfördes en del skogsvårdsåtgärder

även å böndernas skogar, och hade i en del fall genom besvär

under styrelsens prövning bragts skogstjänstemännens beslut om nedsättning

av avverkningsbeloppen. I regel upprättades avverkningsplanerna

för böndernas skogar av vederbörande skogstjänsteman, och hade styrelsen

därför mindre kännedom om de skogsvårdsåtgärder, som i dessa planer föreskreves,

än vad beträffade av bolagens tjänstemän upprättade och av styrelsen

fastställda avverkningsplaner för bolagsskogarna. Vid inspektion i

orterna hade dock kunnat påvisas, att rätt så goda skogsvårdsåtgärder vidtagits

även på böndernas skogar. Emellertid förelåge en avgjord skillnad

emellan bolagens och böndernas skogar, i det att å de förra virke av aven

allra minsta dimensioner oftast ansåges kunna uttagas, medan å de senare

smärre dimensioner icke kunde avsättas. En följd härav bleve, att det vore

lättare att å de förra rationellt utföra en föryngringshuggning än å de

senare, varav också följde, att anledning till ingripande mot en tredskande

skogsägare ej kunde så ofta förekomma i fråga om böndernas skogar.

Av vad i ärendet förekommit torde således få anses bestyrkt, att ett verkligt

behov förelåge av åtgärder för ernående av en snabbare och mera effektiv

föryngring av enskilda skogar inom lappmarkslagens tillämpningsområde

än vad nu vore möjligt med lagens bestämmelser härom. Tiden syntes nu

vara inne att borteliminera det rent personliga inflytande, som en tillfällig

ägare kunde utöva på skötseln av en skog för avsevärd tid framåt, samt i

lagen klart angiva skogsägarens både rättigheter och skyldigheter.

Domänstyrelsen har vidare bemött det av Sveriges skogsägareförbund

framställda påståendet, att ett upptagande i lappmarkslagen av bestämmelser

om reproduktionsskyldigliet efter avverkning till avsalu, överensstämmande

med skogsvårdslagens motsvarande föreskrifter, skulle med hänsyn till de

inom lagens giltighetsområde rådande svåra återväxtförhållandena för vederbörande

markägare medföra vittgående och betungande skyldigheter, samt i

sådant avseende anfört:

Vid ett bedömande av denna fråga torde först höra framhållas, att de

växtbiologiska, klimatiska och topografiska förhållandena inom lappmarkerna

och Sårna socken med Idre kapellag, vilka trakter omfattade val 90 procent

av lappmarkslagens tillämpningsområde, vid en eventuell tillämpning å

dessa områden av skogsvårdslagen skulle omedelbart medföra, att en betydande

del av desamma skulle förklaras för svårföryngrade skogar. Enligt

skogsvårdslagens bestämmelser angående svårföryngrade skogar läte sig utsyningstvång

och reproduktionsskyldighet för markägaren efter utsyning,

varpå han ej kunnat inverka, också väl förena.

Enligt skogsvårdslagens allmänna bestämmelser skulle avverkning i aldre

skog, som gåves formen av föryngringshuggning — det vore i regel endast

efter dylika avverkningar, som krav på reproduktionsåtgärder kunde framställas

— i första hand inriktas på erhållande av naturlig föryngring, och

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition Nr 43.

53

kunde skogsvårdsstyrelse, därest en markägare skulle vilja i oroväckande

omfattning basera sin avverkning på föryngring medelst direkt kultur, ingripa

och avfordra denne betryggande säkerhet för reproduktionsåtgärdernas

utförande. Dessa allmänna regler gällde även för de svårföryngrade skogarna,

men hade beträffande dessa skogar därjämte i 19 § 2 mom. skogsvårdslagen

meddelats den skärpta bestämmelsen, att avverkning i den omfattning,

att särskilda åtgärder erfordrades för återväxtens betryggande,

allenast finge medgivas, om sålunda åtgärder kunde företagas utan oskälig

kostnad.

Detta uttryck oskälig kostnad borde enligt styrelsens förmenande ses mot

bakgrunden av ej blott markägaren ålagd reproduktionsskyldighet utan ock

beskaffenheten av det område, som det för varje fall rörde sig om. Vore

skogsbruket å detsamma av ena eller andra orsaken mindre bärigt, måste

reproduktionsåtgärdernas omfattning och kostnaderna för desamma lämpas

härefter, och man finge eventuellt åtnöjas med att föryngringen inställde

sig senare.

Styrelsen kunde ej finna annat än att den reproduktionsskyldighet, som

jämlikt skogsvårdslagen och dess bestämmelser angående svårföryngrade

skogar ålåge en skogsägare, i stort sett sammanfölle med den reproduktionsskyldighet,

som teoretiskt taget och på grund av vad som förekommit i

samband med lappmarkslagens tillkomst ålåge en skogsägare inom denna

lags tillämpningsområde. Endast den mera framträdande olikhet kunde påvisas,

att uti skogsvårdslagen de ekonomiska synpunkterna tydligare framhållits

än i lappmarkslagen.

Det ville härav synas, som om ett intagande i lappmarkslagen av nyssberörda

bestämmelser i skogsvårdslagen skulle fylla det med styrelsens skrivelse

den 22 december 1923 avsedda ändamålet. Och med den utläggning

styrelsen gjort av skogsvårdslagens nyss berörda bestämmelser borde de

flesta av de invändningar, som gjorts mot styrelsens förslag beträffande

stadgande av reproduktionsskyldighet i lappmarkslagen, vara vederlagda.

Avverkningen skulle nämligen i första hand inriktas på naturlig föryngring,

och de reproduktionsåtgärder, som kunde utkrävas, skulle avvägas

med hänsyn till skälighet, bedömd ur synpunkten av skogsbrukets bärighet

å hyggestrakten. Därjämte vore att märka, att genom den sakkunniga utsyning,

som enligt lappmarkslagen skulle föregå avverkning till avsalu, de

direkta kostnaderna för eventuella reproduktionsåtgärder ofta nog kunde

avsevärt begränsas.

Domänstyrelsen ville härmed ingalunda hava förnekat, att, såsom skogsägareförbundet

framhållit, en hel del problem rörande såväl avverkningen

som föryngringen av urskogarna i övre Norrland och därmed likartade

trakter ännu väntade på sin lösning, men erfarenheterna på ifrågavarande

område växte för varje år, och då berörda bestämmelser angående reproduktionen

å dessa skogar tydligt syftade till ett försiktigt tillvägagående, syntes

ingen som helst anledning föreligga att icke snarast möjligt tillgodogöra

dessa skogar de erfarenheter, som redan vunnits. Skulle man helt uppskjuta

frågan om vidtagande av reproduktionsåtgärder på lappmarksskogarna, till

dess alla därmed sammanhängande frågor och problem blivit slutligt och

fullgiltigt lösta, torde man få vänta i mansåldrar, och under tiden komme

ett tvinande skogsbruk att bedrivas å marker, vilka redan nu vid riktig

behandling skulle kunna för relativt små kostnader försättas i god produktion.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Domänstyrelsen har slutligen närmare angivit den omfattning, vari reproduktionsskyldighet

borde stadgas för ifrågavarande skogar, samt i sådant

avseende anfört:

Principen, att markägaren vore skyldig att efter avsaluavverkning vidtaga

de åtgärder, som kunde vara erforderliga för betryggande av återväxt,

borde fastslås och tydligt angivas i lappmarkslagen med iakttagande av vad

skogsvårdslagen i detta avseende stadgade beträffande avverkare. Några

verkliga skäl att frångå denna princip för här avsedda skogar kunde så

mycket mindre åberopas, som densamma redan vore fastslagen beträffande

de flesta enskilda skogar i landet. Styrelsen kunde därför ej tillråda, att

reproduktionsskyldigheten skulle, på sätt Sveriges skogsägareförbund ifrågasatt,

begränsas att avse allenast sådana åtgärder, som skäligen kunde påfordras

till befrämjande av naturlig återväxt. En dylik begränsning skulle

dels hava till följd, att olika meningar städse skulle uppstå därom, huruvida

naturlig återväxt vore möjlig att erhålla på den eller den platsen,

dels ock verka därhän, att på i övrigt lättföryngrad mark, där bristen på

fröträd omöjliggjorde naturlig föryngring, markägaren kunde undandraga

sig de ej särskilt betungande kostnaderna för hyggets besåning.

Vad särskilt anginge den i 9 § av skogsvårdslagen upptagna regeln, att

uppkommen skog skulle vidmakthållas, till dess den nått den utveckling,

att den ej längre vore att räkna såsom plantskog, borde sagda regel, som

vore synnerligen viktig för skogarnas framtid, upptagas även i lappmarkslagen.

Undantag från regeln borde dock kunna medgivas, där här avsedd

skyldighet skulle bliva synnerligen betungande. Dylika fall kunde föreligga

vid skadegörelse av beteskreatur och renar samt vid angrepp av snöskyttesvampen.

Vad anginge skadegörelse å plantskog av beteskreatur förekomme sådan

givetvis inom lappmarkerna, och ej ens kulturhägnader hade där alltid visat

sig effektiva. Svårigheten att öva sådan tillsyn över kulturfälten sommartiden,

att eventuella åverkare skulle kunna lagforas, och de relativt låga

straffsatserna vid förbrytelser av denna art hade givetvis medverkat till

överträdelse av gällande lagbestämmelser, och gällde detta även i fråga om

brott mot stängselförordningen den 21 december 1857 med den ändrade

lydelse § 5 av förordningen erhållit genom lagen den 15 juni 1923. Att

såsom skogsägareförbundet driva den satsen, att här avsedd skyldighet ej

skulle kunna påläggas skogsägarna i lappmarkerna, så länge gemensamhetsbete

där finge äga rum, folie emellertid på sin egen orimlighet. Sådan

skyldighet påvilade redan skogsägarna inom Jämtlands och Västernorr lands

län samt inom Norrbottens och Västerbottens läns kustland, inom vilka

trakter gemensamhetsbete bedreves i minst samma omfattning, som inom

lappmarkerna.

Vad anginge angrepp av snöskyttesvampen, hade denna visat sig ofta helt

kunna ödelägga såväl naturlig återväxt som medelst sådd eller plantering

åstadkommen föryngring. Mångfaldiga exempel kunde dock anföras, att de

unga plantorna repat sig efter dylika angrepp. Man kände emellertid ännu

allt för litet om förutsättningarna för svampens uppträdande, för att något

effektivt medel mot densamma skulle kunna angivas. Att under sådana

förhållanden och då denna svampart allmänt förekomme i de trakter av

landet, där lappmarkslagen ägde tillämpning, medgiva möjlighet att mildra

lagens krav på reproduktionsskyldighetens fullgörande efter dylik skadegörelse,

torde vara fullt befogat, om man samtidigt beaktade, att skogsbruket

i berörda delar av landet ofta vore mindre bärigt än inom landet i övrigt.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 43.

55

På grund av vad sålunda anförts borde, i anslutning till vad i 10 § 2

mom. skogsvårdslagen stadgats beträffande där angivet fall, skälig begränsning

i skyldigheten att vidmakthålla plantskog i fråga om här avsedda skogar

kunna medgivas av vederbörande överjägmästare, där fullgörandet av skyldigheten

skulle befinnas vara synnerligen betungande.

Med hänsyn till de stora skogsanslag, som tilldelats här avsedda fastigheter,

samt sättet för liusbehovsavverkningens utförande och den rätt långa föryngringstid,

som man under alla förhållanden måste räkna med, torde det

för närvarande knappast vara erforderligt att utsträcka reproduktionsskyldigheten

att gälla jämväl avverkning för husbehov.

Ej heller syntes i lappmarkslagen böra stadgas reproduktionsskyldigliet

efter skada å skogen genom brand, storm, snöbrott, insektshärjningar eller

annan dylik händelse. Vore skadan ringa och virket kunde tillgodogöras

till husbehov, borde enligt vad nyss nämnts reproduktionsskyldighet ej inträda.

Vore skadan åter större och virket i följd härav borde säljas, måste

detsamma först utsynas, för vilket fall reproduktionsskyldigheten automatiskt

inträdde. Vad sålunda anförts avsåge skog av den beskaffenhet, att den

kunde för ett eller annat ändamål tillgodogöras. Beträffande åter sådan

skog, som ej ägde värde ur nämnda synpunkt, uppställde ej 1923 års skogsvårdslag

någon ovillkorlig reproduktionsskyldighet efter sådan skada, som

nyss sagts, varför ej heller några särskilda bestämmelser i detta avseende

beträffande dylik skog i lappmarkslagen syntes böra komma i fråga.

Vad slutligen anginge frågan, huruvida här avsedd skyldighet borde i

lagen stadgas även efter skada å skogen genom betning av hemdjur eller

åverkan, ansåge domänstyrelsen, att detta ej borde ske. Frågan om skadegörelse

å skog genom betning vore för nu ifrågavarande trakter synnerligen

komplicerad. Beträffande åverkan torde sådan å nu avsedda skogar till följd

av den effektiva bevakning, som där vore anordnad, icke förekomma i den

omfattning eller av den art, att reproduktionsåtgärder efter dylik avverkning

mera allmänt skulle kunna sägas vara behövliga.

På grund av vad domänstyrelsen sålunda anfört har styrelsen hemställt

om upptagande i lappmarkslagen av bestämmelser om reproduktionsskyldighet

i enlighet med de av styrelsen angivna grunder ävensom av föreskrift, att

avverkning skulle planeras och utföras så, att alla förutsättningar för erhållande

av föryngring på naturlig väg tillvaratoges. I sammanhang härmed

har domänstyrelsen föreslagit, att vissa inom ifrågavarande trakter

belägna områden, där särskilda svårigheter mötte för erhållande av återväxt,

skulle undantagas från den ifrågasatta reproduktionsskyldigheten. Till styrelsens

förslag i sistberörda avseende torde jag senare få återkomma.

Domänfullmäktige — vilka, såsom nämnt, föreslagit, att de under lapp- Domänfullmarkslagen

nu lydande mera godartade skogsmarkerna skulle inordnas under mäktige.

skogsvårdslagen men att övriga skogar under lappmarkslagen, av domänfullmäktige

benämnda svårföryngrade skogar och skyddsskogar, skulle kvarstå

under denna — hava ansett, att allenast berörda svårföryngrade skogar

borde underkastas reproduktionsskyldighet samt att denna skyldighet borde

begränsas till vidtagande av sådana skogsvårdsåtgärder, som avsåge anskaffandet

av återväxt genom naturlig föryngring, detta dock under förut
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

Yttranden

ifver domänstyrelsens

utlåtande

d. */«

1925.

Ortsmyndig
heter.

56 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

sättning, att det kunde ske mot skäliga kostnader. Någon direkt motivering

för reproduktionsskyldighetens begränsning på detta sätt hava domänfullmäktige

ej anfört, men hava de framhållit svårigheterna att i här avsedda

trakter erhålla dugligt arbetsfolk och lämpligt skogsfrö, de stora kostnader,

som alltid måste bliva förenade med arbeten i trakter, som saknade goda

kommunikationer, samt den brist på erfarenhet, som förelåge, då det gällde

kala skogsmarkers återförsättande i skogbart skick inom ifrågavarande svårföryngrade

skogar. Domänfullmäktige hava även betonat, att utsyningen å

de skogar, som komme att kvarstå under lappmarkslagen, borde utföras med

tanke på erhållande av naturlig föryngring samtidigt som skogsägarens

ekonomiska intressen i största möjliga grad tillgodosåges.

I de yttranden, som i ärendet avgivits efter framläggandet av domänstyrelsens

förslag i utlåtandet den 3 april 1925, hava förenäpinda länsstyrelser,

landsting och hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt skogsvårdsstyrelsen

i Kopparbergs län samtliga tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan

erinran, länsstyrelsen, hushållningssällskapets förvaltningsutskott och skogsvårdsstyrelsen

i Kopparbergs län dock med det förbehåll, att ägare av svårföryngrade

skogar allenast borde, på sätt domänfullmäktige föreslagit, kunna

åläggas sådana skogsvårdsåtgärder, som avsåge anskaffande av naturlig återväxt.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län har

vidhållit sin förut intagna ståndpunkt, att ägarna av skogar under lappmarkslagen

borde underkastas reproduktionsskyldighet allenast under förutsättning,

att de i fråga om möjlighet att erhålla ekonomiskt bistånd till

skogs vårdsarbetens utförande likställdes med ägarna av skogar under skogsvårdslagen.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län har beträffande

domänstyrelsens ifrågavarande förslag anfört, bland annat:

Förslaget förtjänade helt visst de lagstiftande myndigheternas uppmärksamhet,

så mycket mer som den ofta obetydliga behållningen från de periodvis

återkommande utsyningarna i allmänhet icke varit tillräcklig för att

befordra en god skogsvård på här avsedda fastigheter inom länet, för vilka

skogsvårdsmedel lagligen icke heller finge användas. I den skäliga form,

förslaget framförts, torde det också kunna påräkna stöd av en stadgad folkmening

i betraktande av de bestämmelser, som i förevarande avseende redan

gällde i fråga om övriga skogar inom länet under enskild äganderätt. Man

torde också på goda grunder kunna förutsätta, att skogsstatens tjänstemän

sutte inne med sakkunskap att vid utsyningsförrättningar tillvarataga alla

möjligheter till naturlig föryngring, vilket ju här åsyftades.

Landstinget i Västerbottens län har uttalat, att de av domänstyrelsen i

förevarande avseende angivna grundsatserna syntes landstinget vara riktiga

samt att på dessa grundsatser byggda bestämmelser ej gåve anledning till

farhågor för ett onödigt ingripande i den enskilde skogsägarens handlingsfrihet,

under förutsättning att de erhölle en förståndig och praktisk tilllämpning.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens

län hava anfört, att i förslaget tillbörlig hänsyn tagits till skogsägarnas

ekonomiska intressen samt att de ifrågasatta åtgärderna i intet avseende

syntes bliva för skogsägarna mera betungande än vad fallet bleve, om en

del av ifrågavarande skogar skulle inordnas under skogsvårdslagen.

Norrlands skogsvårdsförbund har tillstyrkt domänstyrelsens ifrågavarande Norrlands

förslag under förutsättning, att sådana föreskrifter meddelades, som i möjligaste

mån garanterade, att den praktiska sakkunskapen och erfarenheten bleve

vederbörligen beaktade såväl vid stämplingarnas utförande som ock vid avgivandet

av föreskrifterna rörande reproduktionen.

Sveriges skogsägareförbund har uttalat, att domänstyrelsens i utlåtandet Sverige* skogsden

3 april 1925 framlagda förslag om införande av återväxtbestämmelser ägareförbund.

i lappmarkslagen kunde bliva praktiskt genomförbart och ej behövde leda

till allt för betungande konsekvenser för skogsägarna, om det tillämpades

med den största moderation och försiktighet. Skulle emellertid, vilket man

hade anledning befara, så ej alltid bliva fallet, komme detta förslag att få

praktiskt ohållbara följder, i det att det komme att tvinga skogsägarna att

nedlägga oskäliga kostnader för att uppdraga och underhålla återväxter på

marker, som icke kunde bära dylika kostnader och beträffande vilka metoderna

för återväxts uppdragande ännu voro föga kända och prövade. Förbundet

hyste därför den största tvekan rörande lämpligheten att för närvarande

genomföra domänstyrelsens förslag.

Domänstyrelsen har i utlåtandet den 22 oktober 1925 bemött förenämnda

yrkanden, att reproduktionsskyldigheten beträffande svårföryngrade skogar

måtte begränsas till att avse allenast åtgärder för anskaffande av naturlig

föryngring, samt därvid anfört:

Domänstyrelsens

utlåtande

d. ”/it. 1925.

Styrelsen vore av den uppfattningen, att å svårföryngrade marker föryngringen

borde i allra största omfattning åstadkommas på naturlig väg,

men då ett i lagen intaget ovillkorligt stadgande om föryngringens bedrivande

å berörda marker på dylikt sätt skulle omöjliggöra att med skäliga

kostnader på konstlad väg understödja den naturliga föryngring, som icke

visade sig tillfyllest, ansåge sig styrelsen böra avstyrka intagandet av en

dylik ovillkorlig bestämmelse i lagen.

Av den i ärendet förebragta utredningen framgår otvetydigt, att genom- Departementsförandet

av en rationell skogsvård beträffande de under lappmarkslagen chefen.

lydande skogar med nödvändighet kräver eu omfattande verksamhet för

tryggande av återväxten å berörda skogar. I detta avseende iir särskilt att

märka, att dessa skogar alltjämt i stor utsträckning bestå av gamla och

oväxtliga bestånd, vilka så snart ske kan böra ersättas med nya och växtkraftiga

sådana. Fn dylik omföring, som i motiven till lappmarkslagen

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

angives vara det viktigaste målet för hushållningen i fråga om här avsedda

skogar, kan emellertid givetvis ej försiggå, utan att man sörjer för att ny

skog kommer i den avverkades ställe. Med hänsyn till de mindre gynnsamma

skogsbiologiska förhållandena i nu ifrågavarande trakter kan en

verksamhet i detta syfte, om den skall leda till avsett resultat, uppenbarligen

ej ske enbart genom åtgärder för ernående av naturlig föryngring utan

måste även inriktas på direkta kulturåtgärder.

I sin nuvarande lydelse är emellertid lappmarkslagen ej ägnad att befordra

en effektiv dylik verksamhet. Lagen vilar på den grunduppfattning, att, så

länge avverkningen å ifrågavarande skogar bedrives efter sakkunnig utsyning,

en tillfredsställande återväxt skall kunna erhållas genom naturens egen

försorg. I lagen har denna uppfattning dock ej konsekvent genomförts, utan

hava däri upptagits även vissa bestämmelser, som åsyfta att framtvinga

direkta reproduktionsåtgärder från skogsägarens sida. Såsom förut berörts,

innebära dessa bestämmelser, i vad de avse skogsmark med normala återväxtförhållanden,

att vidtagandet av dylika åtgärder må av vederbörande

myndighet föreskrivas såsom villkor för erhållande av förhöjning i det

ordinarie avverkningsbeloppet eller angivas såsom behövliga. Även om lagen

härvid torde förutsätta, att lämnat tillstånd till förhöjning i avverkningsbeloppet

ej skall träda i tillämpning, förrän de av myndigheten föreskrivna

återväxtåtgärderna av skogsägaren utförts, är dock verkställandet av dessa

åtgärder helt beroende på skogsägarens egen vilja. Såsom av utredningen

framgår, har rätten att erhålla berörda förhöjning i avverkningen ofta ej

visat sig ägnad att förmå skogsägaren att utföra de föreskrivna åtgärderna.

Beträffande åter skogsmark, där till följd av markens försumpning eller brist på

fröträd eller andra omständigheter naturlig återväxt är väsentligt försvårad,

hava lagens återväxtbestämmelser en annan innebörd än nu angivits. I

fråga om dylik mark innebära dessa, att utförandet av erforderliga reproduktionsåtgärder

må föreskrivas såsom villkor för erhållande överhuvudtaget

av utsyning. Beträffande mark av nyss angivna beskaffenhet förutsätter

sålunda lappmarkslagen, att varje avverkning för annat ändamål än husbehov

principiellt bör medföra skyldighet att vidtaga erforderliga återväxtåtgärder,

och intager lagen alltså i fråga om sagda mark i förevarande

avseende en ståndpunkt, som nära ansluter sig till skogsvårdslagen. Lappmarkslagen

innehåller emellertid ej några stadganden, huru de återväxtföreskrifter,

som beträffande dylik mark meddelas av vederbörande myndighet,

skola verkställas, i följd varav det synes tveksamt, huruvida och på

vad sätt verkställighet av desamma må äga rum. Därjämte är att märka,

att nyss angivna innebörd av dessa bestämmelser ej kommit till klart uttryck

i lagen och dess motiv, vadan bestämmelserna i fråga om här avsedd mark

ej sällan torde blivit föremål för oriktig tillämpning.

En ändring av lappmarkslagen i förevarande hänseende, åsyftande dess

komplettering med uttryckliga och verksamma reproduktionsbestämmelser,

är sålunda, på sätt ock i de avgivna yttrandena kraftigt betonats, i hög

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

59

grad av behovet påkallad. Frågan härom har givetvis vunnit ökad aktualitet,

sedan genom 1923 års skogsvårdslag och de däri vid 1924 och 1925 års

riksdagar beslutade ändringar en effektiv reproduktionsskyldighet stadgats

för, i stort sett, alla enskilda skogar i landet utom lappmarkslagens giltighetsområde.

För avhjälpande av berörda brist i lappmarkslagen har domänstyrelsen i

ärendet framlagt ett förslag, enligt vilket ifrågavarande skogar skulle underkastas

väsentligen enahanda reproduktionsskyldighet, som enligt skogsvårdslagen

gäller för svårföryngrade skogar, dock att sagda skyldighet i fråga

om skogar under lappmarkslagen skulle föreligga allenast efter avverkning

för annat ändamål än husbehov samt ej äga tillämpning beträffande vissa

områden, där särskilda svårigheter mötte för erhållande av återväxt.

Innan jag ingår på en granskning av berörda förslag från skogliga synpunkter,

torde böra erinras, att den omständigheten, att ägarna till de under

lappmarkslagen lydande enskilda fastigheter hava allenast begränsad dispositionsrätt

till skogen å dessa, ej torde kunna anses innefatta något hinder att

beträffande samma fastigheter föreskriva reproduktionsskyldighet. Nämnda

dispositionsrätt bör nämligen lika väl som annan enskild rätt kunna underkastas

inskränkningar i det allmännas intresse. Ej heller torde från principiell

synpunkt någon betänklighet möta att föreskriva dylik skyldighet i

fråga om de kronan tillhöriga fastigheter, som lyda under lappmarkslagen.

Den nyttjanderätt till skogen å dessa fastigheter, som tillkommer vederbörande

åbor, är praktiskt taget lika omfattande som den dispositionsrätt,

vilken tillerkänts ägare av berörda enskilda fastigheter. Det synes därför

vara följdriktigt, att de förra åläggas samma skyldigheter i förevarande

avseende som de senare. I detta sammanhang torde även böra framhållas,

att åborna å de kronohemman och krononybyggen, som lyda under lappmarkslagen,

äga en väsentligt vidsträcktare nyttjanderätt till skogen än åbor

å andra dylika hemman.

Vidare torde böra framhållas, att lappmarkslagens föreskrifter om utsyningstvång

givetvis ej, såsom från vissa håll ifrågasatts, kunna anses utgöra

något hinder för förslagets genomförande. På sätt domänstyrelsen erinrat,

har i skogsvårdslagen reproduktionsskyldighet föreskrivits beträffande svårföryngrade

skogar, oaktat å dessa avverkning för annat ändamål än husbehov

allenast må äga rum efter vederbörande skogsvårdsstyrelses tillstånd,

vid vars meddelande utsyning i allmänhet skall verkställas. Det torde ock

vara uppenbart, att tillämpandet av utsyningstvång för här avsedda skogar

bör vara ägnat att begränsa de reproduktionsåtgärder, som efter därå verkställda

avverkningar böra vidtagas, till ett minimum. Utsyningstvånget är

sålunda så långt ifrån att vara ett hinder för införande av reproduktionsskyldighet

i fråga om dessa skogar, att det tvärtom utgör ett stöd för en

dylik åtgärd.

Såsom i det föregående omnämnts, har domänstyrelsens förslag i förevarande

avseende i allmänhet tillstyrkts i de i ärendet avgivna yttrandena.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Från vissa håll hava dock uttalats tvivel om lämpligheten att genomföra

förslaget under erinran, att med hänsyn till de ogynnsamma skogsbiologiska

förhållanden, som i allmänhet rådde inom lappmarkslagens giltighetsområde,

stora svårigheter mötte att där trygga återväxten medelst kulturåtgärder.

Det kunde därför befaras, att förslagets upphöjande till lag skulle medföra

synnerligen betungande konsekvenser för vederbörande skogsägare.

Vid bedömandet av domänstyrelsens förevarande förslag med hänsyn till

de inom lappmarkslagens giltighetsområde rådande skogsbiologiska förhållandena

torde till en början höra erinras, att enligt utredningen i ärendet

den övervägande delen av skogarna inom nämnda område äro av svårföryngrad

natur. Allenast de under lagen lydande skogar, som äro belägna

utom lappmarkerna samt Sårna och Idre socknar, vilka skogar, såsom förut

nämnts, omfatta en areal av tillhopa 398,076 hektar, samt vissa relativt

mindre skogsområden inom berörda delar av landet torde i föryngringshänseende

i stort sett vara likställda med de skogar, å vilka skogsvårdslagens

allmänna bestämmelser äga tillämpning. Någon utredning om arealen

av sistnämnda områden föreligger ej i ärendet. Vad angår de under lappmarkslagen

lydande svårföryngrade skogar äro väl återväxtförhållandena å

dessa i vissa fall ännu ogynnsammare än å motsvarande skogar under

skogsvårdslagen, men torde berörda förhållanden dock ej, såvitt angår de

nedom odlingsgränsen belägna svårföryngrade skogar under lappmarkslagen,

vara sådana, att åstadkommande av föryngring genom kulturåtgärder i regel

är uteslutet. Detta framgår bland annat därav, att dylika åtgärder utföras

i ganska betydande omfattning inom här avsedda trakter såväl å vissa

enskilda som å statens skogar. Jag åberopar särskilt härutinnan vad Sveriges

skogsägareförbund i detta avseende anfört. Det torde för övrigt ej böra

anses uteslutet, att även å vissa marker, där nu konstlad föryngring icke

är möjlig, sådan inom ej allt för avlägsen framtid skall kunna ernås, i den

mån större erfarenhet vinnes om de för dessa delar av landet lämpligaste

kulturmetoderna. I detta sammanhang torde även böra erinras, att genom

den förbättring i avsättningsmöjligheterna för virke från ifrågavarande

trakter, som under senare tid ägt rum, de ekonomiska förutsättningarna för

vidtagandet av kulturåtgärder å dessa blivit väsentligt gynnsammare än

tidigare.

Det nu anförda gäller icke, såsom redan antytts, de under lappmarkslagen

lydande skogar, som äro belägna ovan odlingsgränsen. Å dessa torde de

skogsbiologiska förhållandena i regel få anses utesluta anskaffandet av återväxt

på konstlad väg. Då emellertid frågan, huruvida och i vad mån sistnämnda

skogar böra underkastas reproduktionsskyldighet lämpligen bör

behandlas i sammanhang med spörsmålet om undantagandet av vissa områden

från dylik skyldighet, där sådan principiellt tinnes böra stadgas beträffande

lappmarkslagens giltighetsområde, torde jag här kunna bortse från

nyssberörda skogar.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att i stort sett hinder ej kan anses

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

61

möta med hänsyn till de inom lappmarkslagens giltighetsområde rådande

skogshiologiska förhållandena att beträffande detta område föreskriva skyldighet

att vidtaga återväxtåtgärder.

Vid prövningen av domänstyrelsens förevarande förslag torde vidare höra

undersökas, huruvida den reproduktionsskyldighet, som enligt skogsvårdslagen

gäller för däri avsedda svårföryngrade skogar beträffande avverkning

för annat ändamål än husbehov, kan anses lämpad att vinna tillämpning

även beträffande skogarna under lappmarkslagen.

Vid en dylik undersökning bör uppmärksammas, att den i skogsvårdslagen

stadgade reproduktionsskyldigheten givits ett sådant innehåll, att den

kan anpassas efter de olika skogshiologiska förutsättningar, som å skilda

trakter förefinnas. Lagens allmänna karaktär och de rådande skogliga förhållandena

i landet hava gjort detta till en nödvändighet. I 9 § av skogsvårdslagen

ålägges skogsägaren sålunda, då efter verkställd avverkning behov

av återväxtåtgärder föreligger, att vidtaga sådana åtgärder, som erfordras

för att nöjaktig återväxt inom skälig tid efter avverkningen kommer att

finnas å det avverkade området, och framgår av paragrafens avfattning,

att vid avgörande av frågan, huruvida viss återväxt är nöjaktig eller ej,

hänsyn skall tagas till de å orten rådande naturförhållandena. Därjämte

är att märka, att lagstiftaren beträffande de under lagen lydande svårföryngrade

skogar genom särskilda avverkningsregler förebyggt, att vidtagande

av reproduktionsåtgärder efter verkställda avverkningar bliver för

skogsägaren alltför betungande. I detta avseende har sålunda i 19 §. 2

punkten av lagen föreskrivits, att å nyssangivna skogar — därå, såsom

förut antytts, avverkning för annat ändamål än husbehov får äga rum allenast

efter tillstånd av vederbörande skogsvårdsstyrelse — avverkning i den

omfattning, att särskilda åtgärder erfordras för återväxtens betryggande, allenast

må medgivas, om sådana åtgärder kunna företagas utan oskäliga kostnader.

Vid prövning av fråga om dylikt tillstånd skall skogsvårdsstyrelsen sålunda

undersöka, huruvida de återväxtåtgärder, som erfordras efter avverkningen,

kunna företagas för skäliga kostnader, varmed torde förstås kostnader, som

äro skäliga i förhållande till det framtida ekonomiska resultatet av åtgärderna,

och, om detta ej är fallet, vägra tillstånd till avverkningen.

Vidare har i förevarande syfte i 5 § av lagen stadgats, att avverkning i

äldre skog ej må bedrivas på sådant sätt, att skogens återväxt äventyras.

Berörda stadgande, som gäller även andra skogar än svårföryngrade, innebär,

att i trakt, där konstlad föryngring ej kan erhållas eller där det är

ovisst, huruvida detta kan ske, avverkning skall verkställas så, att en tillfredsställande

återväxt efter avverkningen kan erhållas genom naturens

egen försorg.

Med sitt i förevarande avseende framställda förslag torde domänstyrelsen

hava åsyftat, att i lappmarkslagen skulle upptagas såväl den allmänna bestämmelsen

om reproduktionsskyldighet i 9 § skogsvårdslagen, i vad denna

avser sådan avverkning, som nyss sagts, som berörda avverkningsregel i

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

19 § 2 punkten av samma lag. Vad angår omförmälda bestämmelse i 5 §

skogsvårdslagen har domänstyrelsen föreslagit, att i stället för densamma

skulle i lappmarkslagen införas en föreskrift av innehåll, att avverkning

för annat ändamål än husbehov skulle planeras och utföras så, att alla

förutsättningar för erhållande av föryngring på naturlig väg tillvaratoges.

Vid tillämpning å här avsedda skogar av den av domänstyrelsen föreslagna

reproduktionsskyldigheten skulle sålunda full hänsyn kunna tagas till å

dem rådande naturförhållanden samt sådana förutsättningar gälla för skyldighetens

inträde, att åläggandet av oskäligt betungande återväxtåtgärder ej

skulle ifrågakomma. I sistberörda avseende bör särskilt uppmärksammas,

att skäligheten av de kostnader, som krävas för utförandet av erforderliga

återväxtåtgärder efter avverkning, beträffande här avsedda skogar givetvis

skulle bedömas med hänsyn därtill, att det ekonomiska resultatet av dessa

åtgärder i fråga om samma skogar i allmänhet är mindre gynnsamt än

inom de delar av landet, där skogsvårdslagen gäller. Vid en dylik prövning

bör tydligen särskilt komma i betraktande, att risken för återväxtens

skadande genom naturhändelser i regel är större inom lappmarkslagens

giltighetsområde än inom rikets övriga delar.

Vad särskilt angår domänstyrelsens förslag om intagande i lappmarkslagen

av föreskrift därom, att avverkning för annat ändamål än husbehov

skulle planeras och utföras på sådant sätt, att alla förutsättningar för erhållande

av föryngring på naturlig väg tillvaratoges, torde detta ej innebära,

att man vid dylik avverkning städse skulle eftersträva erhållandet

av återväxt genom naturens egen försorg. Enligt den för förslaget anförda

motivering torde detsamma få anses åsyfta, att vid avverkning, som nyss

sagts, naturlig föryngring borde eftersträvas, allenast därest skogshiologiska

eller ekonomiska skäl talade därför. I sådana fall åter, då berörda reproduktionssätt

ej ställde sig biologiskt eller ekonomiskt gynnsammare än

föryngring genom kulturåtgärder, torde enligt förslaget vederbörande myndighet

böra äga att fritt pröva frågan, vilketdera reproduktionssättet efter

avverkningen skulle tillämpas. Domänstyrelsen torde sålunda ej hava avsett

att genom berörda förslag giva den naturliga föryngringen ett principiellt

företräde framför den på konstlad väg åstadkomna. Med sålunda

angiven innebörd av ifrågavarande bestämmelse torde densamma emellertid

ej stadga något annat än vad som redan gäller enligt lappmarkslagens nuvarande

avverkningsregler, sådana dessa utformats i 5 § av lagen. Då

dessa regler vid den nu ifrågasatta revisionen av lagen torde böra bibehållas,

synes upptagande i lagen av en särskild föreskrift av det av domänstyrelsen

föreslagna innehåll ej vara erforderligt.

Därest lappmarkslagens berörda avverkningsregler givas nu angiven innebörd,

följer därav, att, därest å någon trakt inom lagens giltighetsområde

naturförhållandena äro sådana, att konstlad föryngring ej kan erhållas eller

ovisshet råder, huruvida detta kan ske, avverkning å sagda trakt skall verkställas

med iakttagande därav, att erforderlig återväxt kan vinnas genom

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

63

naturens egen försorg. I dylika fall skulle sålunda någon tillämpning av

den föreslagna reproduktionsskyldigheten ej ifrågakomma. De farhågor, som

från visst håll uttalats därom, att ett införande av dylik skyldighet beträffande

här avsedda skogar skulle medföra, att skogsägarna i många fall

komme att åläggas reproduktionsåtgärder, som sedermera visade sig misslyckade

eller resultatlösa, torde sålunda vara ogrundade.

Med hänsyn till vad sålunda anförts torde tillämpningen av ifrågavarande

reproduktionsskyldighet å de under lappmarkslagen lydande skogar ej komma

att för vederbörande skogsägare medföra några oskäliga bördor eller att för

dem i stort sett verka mera betungande än för innehavarna av svårföryngrade

skogar under skogsvårdslagen. I likhet med domänstyrelsen finner

jag sålunda ifrågavarande skyldighet i princip väl lämpad att utsträckas

till att gälla för skogarna under lappmarkslagen.

Enligt den i 9 § skogsvårdslagen upptagna bestämmelsen om reproduktionsskyldighet

åligger skogsägaren såsom särskild förpliktelse att vidmakthålla

den återväxt, som uppkommit å avverkat område, tills densamma nått

den utveckling, att den ej längre är att räkna såsom plantskog. Domänstyrelsens

förevarande förslag avser, att även denna förpliktelse skulle utsträckas

att gälla inom lappmarkslagens giltighetsområde. Med hänsyn till

den skadegörelse, som inom nyssnämnda område åstadkommes i plantskogen

av beteskreatur och renar samt genom angrepp av snöskyttesvampen, har

emellertid domänstyrelsen föreslagit, att vederbörande skogsägare skulle beredas

möjlighet att, där sagda skyldighet i särskilda fall bleve synnerligen

betungande, erhålla skälig begränsning därav. Enligt domänstyrelsens mening

borde befogenhet att pröva frågor härom tillkomma vederbörande överjägmästare.

Även i denna del har domänstyrelsens förslag i allmänhet lämnats utan

erinran i de avgivna yttrandena. Från Sveriges skogsägareförbunds sida

har emellertid hävdats, att nyssangivna skyldighet överhuvud ej borde vinna

tillämpning inom lappmarkerna, så länge gemensamhetsbete bedreves därstädes.

Beträffande domänstyrelsens förslag i förevarande avseende tillåter jag

mig erinra, att hinder ej ansetts möta att stadga ifrågavarande skyldighet

för de under skogsvårdslagen lydande skogar inom Västerbottens och Norrbottens

läns kustland samt inom Jämtlands län, oaktat gemensamhetsbete å dessa skogar,

såsom domänstyrelsen framhållit, förekommer i väsentligen samma utsträckning

som å skogarna under lappmarkslagen. Vidare bör uppmärksammas,

att enligt § 5 mom. 3 i förordningen den 21 december 1857 om stängselskyldighet

m. m. Kungl. Maj:t äger meddela föreskrift om inskränkning i

gemensamhetsbetet beträffande visst län eller viss del av län, där sådant för

skogsåterväxtens skyddande prövas erforderligt, och lärer Kungl. Maj:t ej

underlåta att utöva denna befogenhet, därest efter lappmarkslagens komplettering

med här avsedda återväxtbestämmelser något mera allmänt behov av

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

en reglering av sagda bete inom lappmarkerna i nyss angivna syfte skulle

framträda.

På grund härav och då hinder ej heller eljest torde möta mot tillämpning

av förevarande skyldighet inom lappmarkslagens giltighetsområde finner jag

i likhet med domänstyrelsen sagda skyldighet höra utsträckas att gälla därstädes.

Härvid torde dock, på de av domänstyrelsen därutinnan anförda

skäl, möjlighet böra beredas vederbörande skogsägare att i särskilda fall

kunna erhålla skälig begränsning av skyldigheten. Befogenheten att pröva

dylika frågor torde dock med hänsyn till vikten av enhetlig tillämpning i

detta avseende böra tillkomma domänstyrelsen i stället för vederbörande

överjägmästare.

Såsom förut nämnts skulle enligt domänstyrelsens förenämnda förslag husbehovsavverkning

å här avsedda skogar ej medföra reproduktionsskyldighet.

Domänstyrelsen har härutinnan framhållit, att införande av dylik skyldighet

knappast för närvarande vore erforderligt med hänsyn dels till de stora

skogsanslag, som tilldelats ifrågavarande fastigheter, dels till sättet för husbehovsavverkningens

utförande och dels till den rätt långa föryngringstid man

under alla förhållanden måste räkna med.

Rent principiellt sett torde det visserligen näppeligen kunna anses befogat

att i förevarande avseende göra någon skillnad mellan liusbehovsavverkning

och annan avverkning, och har detta ej heller skett i skogsvårdslagen. Av

praktiska skäl torde emellertid domänstyrelsens förslag härutinnan böra följas.

Därest reproduktionsskyldigheten skulle utsträckas att gälla även efter husbehovsavverkning

å dessa skogar, skulle detta förutsätta, att jämväl denna

avverkning ställdes under tillsyn av skogsstatens tjänstemän. En dylik tillsyn

skulle emellertid i ej obetydlig grad öka kostnaderna för lappmarkslagens

administration samt därjämte näppeligen i alla fall kunna göras fullt effektiv.

Den skulle sannolikt även av skogsägarna uppfattas såsom ett onödigt ingrepp

i deras hävdvunna rätt att fritt avverka husbehovsvirke. Med hänsyn

härtill och då, såsom domänstyrelsen framhållit, något större behov av

återväxtåtgärder efter ifrågavarande avverkningar ej torde föreligga, biträder

jag domänstyrelsens förslag härutinnan.

Jag tillstyrker alltså, att de under lappmarkslagen lydande skogar principiellt

underkastas reproduktionsskyldighet efter avverkning för annat ändamål

än husbehov i enahanda omfattning, som enligt skogsvårdslagen gäller

beträffande svårföryngrade skogar, dock med den jämkning, att domänstyrelsen

tillerkännes befogenhet att i särskilt betungande fall medgiva skälig

begränsning i skyldigheten att vidmakthålla plantskog. Såsom förut nämnts,

förutsätter jag härvid, att lappmarkslagens avverkningsregler kompletteras

med en bestämmelse, motsvarande omförmälda stadgande i 19 § 2 punkten

skogsvårdslagen.

Jag övergår härefter till frågan, huruvida reproduktionsskyldighet beträffande

här avsedda skogar bör stadgas efter sådan skada, som omförmäles

i 10 § 1 mom. skogsvårdslagen, och torde jag härvid först få till behandling

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kung!. Maj:ts proposition Nr 43

upptaga spörsmålet om föreskrivande av sådan skyldighet efter skada, som

uppkommit genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning eller annan dylik

händelse.

Såsom förut berörts, har domänstyrelsen avstyrkt införande av reproduktionsskyldigliet

beträffande ifrågavarande skogar efter skada av sistangivna

beskaffenhet under framhållande, att, därest skadan vore av ringa omfattning

och virket kunde tillgodogöras för husbehov, reproduktionsskyldighet efter avverkningen

ej borde inträda, varemot, om skadan vore större och virket måste

avverkas för försäljning, reproduktionsskyldighet förelåge redan på grund

av den föreslagna bestämmelsen om skyldighet att sörja för återväxt efter

avverkning för annat ändamål än husbehov.

Enligt den av domänstyrelsen sålunda intagna ståndpunkt skulle en avverkning,

som å ifrågavarande skogar företagits i anledning av en å skogen

inträffad skada av förevarande beskaffenhet, principiellt medföra reproduktionsskyldighet

i samma omfattning som en vanlig avsaluavverkning. Detta

skulle innebära, att skogsägarna inom lappmarkslagens giltighetsområde

efter här avsedd skada skulle åläggas en vidsträcktare reproduktionsskyldighet

än som i motsvarande fall stadgats för innehavare av skogar under

skogsvårdslagen. Enligt sistnämnda lag har nämligen reproduktionsskyldigheten

i detta fall, under förutsättning att markägaren ej själv vållat skadan,

begränsats till viss maximikostnad, som står i förhållande till värdet av de

träd, som drabbats av skadan, samt den ersättning, som markägaren i anledning

av skadan uppburit eller kunnat uppbära. Det synes uppenbart,

att skogsägarna i här avsedda trakter ej böra underkastas en mera omfattande

reproduktionsskyldighet i förevarande avseende än den, som sålunda

föreskrivits i skogsvårdslagen. Vidare torde böra framhållas, att

enligt domänstyrelsens ståndpunkt reproduktionsskyldigheten skulle inträda

allenast i det fall, då avverkning efter skadan ägt rum. Därest skadan,

såsom vid skogsbrand kan vara fallet, haft den omfattning, att all skog å

det skadade området förstörts och sålunda någon avverkning därå efter

skadan ej ifrågakommer, skulle markägaren alltså ej hava någon som

helst skyldighet att sörja för återväxtens tryggande å området, oaktat givetvis

i detta fall behovet av åtgärder i berörda syfte är särskilt trängande.

Visserligen är, där skadan haft sådan verkan som nyss sagts, den här avsedda

reproduktionsskyldigheten av större praktisk betydelse allenast för det

jämförelsevis sällsynta fall, att markägaren själv vållat skadan, men synes

detta ej utgöra någon anledning att beträffande ifrågavarande skogar göra

någon principiell åtskillnad i förevarande avseende mellan skada med sådan

verkan, som nyss sagts, och annan här avsedd skada. Slutligen torde höra

betonas, att, då skadegörelser genom brand, storm, snötryck och andra dylika

händelser ingalunda äro sällsynta inom lappmarkslagens giltighetsområde

samt därstädes stundom nå eu ödesdiger omfattning, det från skogsvårdens

synpunkt är synnerligen önskvärt, att beträffande detta område reproduktionsskyldighet

stadgas efter sådana skador. På grund härav och dä den

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 38 hd fl. (Sr /di.)

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Kung!. Maj:ts proposition Nr 43.

begränsade skyldighet härutinnan, som föreskrivits i skogsvårdslagen, måste

anses väl lämpad att vinna tillämpning även inom sagda område, tillstyrker

jag, att samma skyldighet förlänas giltighet jämväl inom detta.

Vad härefter angår frågan om stadgande av reproduktionsskyldighet för

ifrågavarande skogar efter övriga i 10 § 1 mom. skogsvårdslagen angivna

skador eller skador, som uppkommit genom betning av hemdjur eller

åverkan, har domänstyrelsen, såsom förut nämnts, även i detta fall ställt

sig på en avstyrkande ståndpunkt. Domänstyrelsen har till stöd härför

anfört, att frågan om skadegörelse å skog genom betning för ifrågavarande

trakter vore synnerligen komplicerad samt att åverkan å här avsedda

skogar icke förekomme i den omfattning eller vore av den art, att

reproduktionsskyldighet efter sådan skada mera allmänt kunde sägas vara

behövlig.

Vid bedömandet av denna fråga bör uppmärksammas, att behov av reproduktionsskyldighet

efter skada genom betning av hemdjur otvivelaktigt föreligger

även för de under lappmarkslagen lydande skogar. Då domänstyrelsen

hävdat, att frågan om dylik skadegörelse beträffande dessa skogar

vore synnerligen komplicerad, torde styrelsen härmed i främsta rummet hava

avsett, att skogsmarken inom lappmarkslagens giltighetsområde i betydande

omfattning vore ohägnad samt i följd härav jämlikt gällande stängselförordning

upplåten till gemensamt mulbete. Med anledning härav tillåter

jag mig åberopa vad jag nyss anfört till stöd för utsträckande till sagda

område av förenämnda skyldighet att vidmakthålla plantskog, varav torde

framgå, att med hänsyn till berörda gemensamma mulbete någon betänklighet

ej bör möta att underkasta här avsedda skogar sådan reproduktionsskyldighet,

som nyss sagts. Vidare torde domänstyrelsen med berörda uttalande

hava åsyftat, att lapparna enligt lagen den 1 juli 1898 (nr 66)

angående de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige äga att nyttja

skogsmarkerna i lappmarkerna till bete för sina renar. Då det emellertid

torde vara uppenbart, att dylik betning ej är att hänföra till sådan betning

av hemdjur, som här avses, kan ifrågavarande reproduktionsskyldighet ej

anses gälla sådan skada å skogen, som åstadkommes genom renbetet. Vad

slutligen angår skadegörelse genom åverkan synes ingen anledning förefinnas

att, därest reproduktionsplikt beträffande ifrågavarande skogar i allmänhet

stadgas efter de i 10 § 1 mom. skogsvårdslagen angivna skador,

därvid särskilt undantaga sådan, som uppkommit genom åverkan. Jag finner

mig på grund härav böra förorda, att även med avseende ä sådan skada å

skog, som uppkommit genom betning av hemdjur eller åverkan, reproduktionsskyldighet

stadgas för dessa skogar i den omfattning, som angives i

10 § 1 mom. skogsvårdslagen.

Enligt 2 mom. av sistnämnda lagrum äger skogsvårdsstyrelsen i vissa fall

på ansökan medgiva skälig begränsning av den där stadgade reproduktionsskyldigheten.

En motsvarande bestämmelse synes böra meddelas även beträffande

ifrågavarande skogar, därest dessa underkastas nyss angivna skyl
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungi. Maj:ts proposition Nr 43.

dighet. Berörda befogenhet torde dock härvid böra utsträckas att gälla alla

fall, då sådan skyldighet skulle föreligga, och torde densamma, i likhet med

omförmälda befogenhet att medgiva begränsning i skyldigheten att vidmakthålla

plantskog, böra tillkomma domänstyrelsen.

Jag torde i detta sammanhang få upptaga frågan, vem ansvaret att vidtaga

återväxtåtgärder bör åvila, då sådana enligt de nu tillstyrkta reproduktionsbestämmelserna

erfordras.

I de avgivna yttrandena har detta spörsmål ej varit föremål för behandling.

Någon tvekan synes emellertid näppeligen kunna råda därom, att den i skogsvårdslagens

11 § första stycket i detta avseende stadgade allmänna regel

bör vinna tillämpning även beträffande de under lappmarkslagen lydande

enskilda skogar och att berörda ansvar sålunda i fråga om dessa bör åvila

markägaren. Vad åter angår de allmänna skogar, för vilka lagen gäller,

torde, såsom förut framhållits (sid. 47), giltiga skäl föreligga att låta vederbörande

åbor bära detta ansvar.

Har å skog, som är underkastad lappmarkslagen, avverkning företagits

av tidigare ägare eller åbo eller av avverkningsrättshavare, torde i fråga om

skyldighet för denne att gentemot vederbörande myndighet svara för de

återväxtkostnader, som föranledas av avverkningen, samt rätt för honom att

av fastighetens ägare eller åbo söka åter vad han för sådant ändamål utgivit

böra gälla enahanda regler, som enligt 11 § andra stycket skogsvårdslagen

i motsvarande fall äga tillämpning i fråga om de under denna lag

lydande skogar.

Såsom i det föregående antytts, har domänstyrelsen föreslagit, att vissa

inom här avsedda trakter belägna områden, där särskilda svårigheter mötte

för erhållande av återväxt, skulle undantagas från den ifrågasatta reproduktionsskyldigheten.

Domänstyrelsen har i detta avseende anfört.

I en reviderad lappmarkslag erfordrades givetvis bestämmelser beträffande

sådana skogar, vilka hade karaktären av skyddsskog och å vilka skogsbruket

icke kunde sägas vara bärigt, då dels skogen ej finge gagna ett privatekonomiskt

intresse utan skulle skötas med hänsyn till andra intressen, dels

reproduktionskostnaderna kunde stiga till högre belopp än det avverkade

virkets värde. Beträffande sistnämnda slag av skogar finge styrelsen erinra

om vad styrelsen i berörda hänseende framhållit i ett av styrelsen avgivet

utlåtande den 31 december 1923 i fråga om lagstiftning för skyddsskogar.

I detta utlåtande hade styrelsen ifrågasatt, att ägarna av dylika skogar —

med hänsyn till skogarnas uppgift att vara ett skydd mot fjällgränsens nedgående,

varigenom de icke finge tjäna något sådant intresse, som nyss sagts,

och skogsbrukets ringa bärighet — icke skulle vara skyldiga att själva utföra

några reproduktionsåtgärder, utan att den allmänna skyldigheten att

svara för sådana åtgärder skulle av ägarna utgöras i form av en något

Frågan,

vem reproduktionsskyldigheten

bör

åligga m. m.

Undantagande

av vissa

områden från

reproduktions

skyldighet.

Domän
styrelsen.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

förhöjd skogsvårdsavgift, samt att själva utförandet av dylika åtgärder skulle

ske genom skogsstatspersonalen.

Inom lappmarkslagens nuvarande tillämpningsområde funnes betydande skogsarealer,

vilka vore i nyssberörda avseenden fullt likställda med skyddsskogarna.

Sålunda torde så gott som all skogsmark ovan odlingsgränsen böra

hänföras till denna kategori, men även en betydande del av Idre och Särna

socknar komma i fråga. Sistnämnda områden torde utan svårighet med

användande av befintliga kartor kunna fastställas.

Men därjämte funnes trakter än här än där inom övriga delar av lappmarkslagens

tillämplighetsområde, som måste betecknas såsom skyddsskogar

och behandlas såsom sådana. Å sådan fastighet, där skogen helt eller till

övervägande del vore att anse såsom skyddsskog, borde icke någon reproduktionsskyldighet

åläggas markägaren, utan borde de därstädes för skogsföryngring

önskvärda åtgärderna bestridas av särskilda medel i den mån

dylika kunde bliva anvisade. Att skogsbruket ovan odlingsgränsen tidigare

ansetts mindre bärigt än nedanför densamma och i behov av lättnad i omkostnader

hade funnit ett uttryck i kungörelsen den 19 november 1915 angående

utsyningsavgifter, enligt vilken dylik avgift utginge med 50 procent

lägre belopp för virke, som utsynats ovan nämnda gräns, än för annat

virke;

Det kunde emellertid ifrågasättas, huruvida ej ägare av dylik mark, då

såsom allmän regel skulle gälla reproduktionsskyldighet och härmed för övriga

markägare inom lappmarkslagens tillämpningsområde skulle följa ökade

skyldigheter, borde i någon mån bidraga till kostnaderna för de reproduktionsåtgärder,

som genom statens försorg utfördes å hans mark. Det läge

då närmast till hands att låta utsyningsavgiften utgå med fullt belopp för

virke från nu berörda skogar.

Ett ytterligare skäl för att icke ålägga en ägare av skog ovan odlingsgränsen

reproduktionsskyldighet läge i den omständigheten, att berörda delar

av landet anvisats till lapparnas uteslutande begagnande, i följd varav lapparnas

intressen och renbetet torde komma att göra sig gällande på bekostnad

av en snabb föryngring av skogsbestånden.

Emellertid funnes å övriga fastigheter, för vilka lappmarkslagen gällde,

större eller mindre områden, vilka hänfördes till skogsmark men å vilka

till följd av försumpning, jordmånens ringa produktionsförmåga och höglägen

inom polcirkeln, skogsbruket icke kunde medelst direkta åtgärder,

som i fråga om kostnader stode i skäligt förhållande till den eu gång efter

kanske tvåhundra år påräkneliga virkesskörden, understödjas. Å dylika

marker kunde man givetvis ej fordra, att markägaren skulle nedlägga några

kostnader för deras reproduktion, utan måste dessa marker efter försiktig

avverkning överlämnas åt naturen att föryngra. Sådana marker borde därför

särskiljas och i avverkningsplanen behandlas för sig.

I enlighet med vad sålunda anförts borde de av styrelsen föreslagna bestämmelserna

om reproduktionsskyldighet ej äga tillämpning beträffande

fastighet, som vore belägen ovan odlingsgränsen inom Västerbottens och Norrbottens

län eller inom vissa delar av Särna och Idre socknar, samt ej heller

å annan skogsmark, som i samband med avverkningsplanens upprättande

eller i annan ordning förklarats som skyddsskog eller å vilken på grund

av försumpning, jordmånens ringa produktionsförmåga eller exponerat läge

skogens föryngring ej kunde tryggas utan oskäliga kostnader.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

69

Domänfullmäktige hava anslutit sig till domänstyrelsens förslag, att de Domänunder

lappmarkslagen lydande skogarna av skyddsskogs natur skulle undan- Nllmaktt9etagas

från reproduktionsskyldighet samt erforderliga reproduktionsåtgärder

å dessa utföras genom skogsstatens försorg enligt de grunder, som domänstyrelsen

föreslagit beträffande de skogar, å vilka skyddsskogslagen ägde

tillämpning, men i övrigt ej uttalat sig i förevarande avseende.

I de yttranden, som avgivits över domänstyrelsens förevarande förslag, Yttranden.

har detsamma tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Nu föreliggande fråga torde böra bedömas från delvis olika synpunkter Departement»- såvitt angår under lappmarkslagen lydande skogar ovan odlingsgränsen och

dylika skogar nedom samma gräns.

Vad först angår skogarna nedom odlingsgränsen har domänstyrelsen föreslagit,

att vissa områden av dessa, omfattande dels skogar av skyddsskogs

natur dels ock sådana trakter, där på grund av försumpning, jordmånens

ringa produktionsförmåga eller exponerat läge skogens föryngring ej kunde

tryggas utan oskäliga kostnader, skulle undantagas från reproduktionsskyldighet.

Domänstyrelsens förslag i förevarande avseende grundar sig i stort

sett därpå, att å nyssangivna skogar och trakter tryggandet av återväxten

genom särskilda åtgärder i allmänhet skulle bliva alltför betungande för

skogsägaren. Beträffande skyddsskogarna har domänstyrelsen härvid särskilt

åberopat, att dessa med hänsyn till sin uppgift att vara ett skydd

mot fjällgränsens nedgående ej finge tjäna något privatekonomiskt intresse.

Med anledning härav tillåter jag mig till en början erinra, att de bestämmelser,

som enligt vad jag i det föregående tillstyrkt skulle bliva gällande

för här avsedda skogar i fråga om skyldighet att efter avverkning för annat

ändamål än husbehov vidtaga erforderliga återväxtåtgärder, hava till förutsättning,

att avverkning, som föranleder dylika åtgärder, må medgivas,

allenast därest dessa kunna utföras utan oskäliga kostnader. Är den mark,

där avverkning av nyss angivna beskaffenhet skall verkställas, så svårföryngrad,

att överhuvud inga återväxtåtgärder å densamma kunna företagas

för skäliga kostnader, får sålunda tillstånd till avverkningen ej lämnas, med

mindre avverkningen omlägges, så att dylika åtgärder ej erfordras. Härav

följer, att enligt berörda bestämmelser åläggande av reproduktionsskyldighet

efter i laga ordning verkställd avverkning ej kan antagas ifrågakomma

beträffande mark, där utförandet av återväxtåtgiirder är ekonomiskt omöjligt.

Vidare torde jag få erinra, att den av mig föreslagna reproduktionsskyldigheten

efter vissa skador å skogen skulle erhålla en så begränsad omfattning,

att dess fullgörande i allmänhet ej torde medföra oskäliga kostnader

för markägaren ens å svårföryngrad mark. Om detta i något enstaka fall

skulle bliva händelsen, erbjuda emellertid de med avseende å denna skyl
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

dighet föreslagna bestämmelserna möjlighet för innehavaren att genom framställning

till domänstyrelsen erhålla skälig begränsning av skyldigheten.

Det torde sålunda vara uppenbart, att den reproduktionsskyldighet, som i

det föregående tillstyrkts för här avsedda skogar, anordnats på sådant sätt

eller erhållit en sådan innebörd, att dess fullgörande i varje fall måste

antagas kunna ske utan oskäliga kostnader. Meddelandet av bestämmelser,

som från sagda skyldighet undantaga sådan mark, därå utförandet av återväxtåtgärder

ej är ekonomiskt möjligt, är sålunda ej av behovet påkallat.

Jag bortser härvid från den eventualitet, att en skogsägare olagligen företager

en avverkning, som föranleder oskäligt dyrbara reproduktionsåtgärder.

En dylik eventualitet bör emellertid uppenbarligen ej föranleda meddelandet

av en undantagsbestämmelse i nyss angivna syfte.

Jag torde i detta sammanhang få erinra, att de under skogsvårdslagen

lydande svårföryngrade skogar underkastats väsentligen enahanda reproduktionsskyldighet,

som föreslagits skola vinna tillämpning beträffande skogarna

under lappmarkslagen. Ej heller beträffande förstnämnda skogar har därvid

ansetts behövligt att meddela någon generell bestämmelse om undantagande

från reproduktionsskyldighet av sådan mark, som nyss sagts. Allenast i ett

fall har i skogsvårdslagen en dylik föreskrift införts, nämligen i fråga om

sådan försumpad skogsmark, där skogens tillväxt och återväxten uppenbarligen

ej kunna utan oskäliga kostnader tryggas genom särskilda åtgärder.

Denna föreskrift, som gäller även andra skogar än svårföryngrade, torde

dock huvudsakligen hava tillkommit till skydd för ägarna av förstnämnda

skogar, beträffande vilka förutsättningarna för reproduktionsskyldighetens

inträde äro väsentligen andra än i fråga om svårföryngrade skogar.

Då det emellertid är önskvärt, att reproduktionsskyldigheten för de under

lappmarkslagen lydande skogarna ordnas i största möjliga överensstämmelse

med den skyldighet, som i detta avseende gäller för svårföryngrade skogar

under skogsvårdslagen, torde en bestämmelse, motsvarande berörda föreskrift

i skogsvårdslagen, böra upptagas även i lappmarkslagen.

Vad angår de inom lappmarkslagens giltighetsområde belägna skogar av

skyddsskogs natur har domänstyrelsen vid framläggandet av sitt ifrågavarande

förslag utgått därifrån, att frågan om utförande av återväxtåtgärder

å dessa skogar borde ordnas på väsentligen enahanda sätt som av domänstyrelsen

i utlåtande den 31 december 1923 föreslagits beträffande de skogar,

som äro underkastade lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar. Enligt

domänstyrelsens nyssnämnda förslag skulle berörda skogar ej vara underkastade

reproduktionsskyldighet men vederbörande skogsägare hava att utgöra

vissa avgifter, som skulle användas för utförande av reproduktionsåtgärder

å skogarna genom skogsstatens försorg. Med anledning härav tillåter jag

mig framhålla, att från statsmakternas sida någon ståndpunkt ännu ej tagits

till vad domänstyrelsen i berörda utlåtande föreslagit samt att, då avverkning

å de under lappmarkslagen lydande skogar av skyddsskogs natur enligt

lagen skall bedrivas med tillämpning av principen om uthålligt skogsbruk

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

och sålunda efter andra grunder än dem, som i detta avseende gälla för

skogar under 1903 års skyddsskogslag, frågan om reproduktionsskyldighetens

ordnande för förstnämnda skogar torde böra lösas oberoende därav, huru

denna skyldighet regleras för skogarna under sistberörda lag. Detta synes

destomera uppenbart, som vägande skäl föreligga att såvitt möjligt ordna

reproduktionsskyldigheten på ett enhetligt sätt för samtliga skogar under

lappmarkslagen. I detta sammanhang torde även böra framhållas, att

beträffande de under denna lag lydande skyddsskogar nedom odlingsgränsen

utförandet av reproduktionsåtgärder i vissa fall torde vara ekonomiskt möjligt,

vadan ett ovillkorligt undantagande av dessa skogar från reproduktionsskyldighet

ej synes befogat.

På grund av vad sålunda anförts finner jag mig böra föreslå, att beträffande

de under lappmarkslagen lydande skogar nedom odlingsgränsen från reproduktionsskyldighet

undantagas allenast sådana områden, där till följd av

markens försumpning skogens tillväxt och återväxten uppenbarligen ej kunna

utan oskäliga kostnader tryggas genom särskilda åtgärder.

Vad härefter angår de ovan odlingsgränsen helägna skogar, å vilka lappmarkslagen

äger tillämpning, har domänstyrelsen föreslagit, att samtliga

dessa skogar skulle undantagas från reproduktionsskyldighet. Domänstyrelsen

har härvid åberopat, att så gott som all skogsmark ovan nämnda gräns

vore av skyddsskogs natur samt att sagda mark anvisats till lapparnas uteslutande

begagnande, i följd varav lapparnas intressen och renbetet torde

komma att göra sig gällande på bekostnad av en snabb föryngring av skogsbestånden.

I samband härmed har domänstyrelsen ifrågasatt, att utsyningsavgifterna

för dessa skogar skulle höjas till det belopp, varmed dylika

avgifter utgå för skogar nedom odlingsgränsen.

På sätt jag i det föregående antytt, torde utförandet av reproduktionsåtgärder

å de under lappmarkslagen lydande skogar ovan nämnda gräns

allenast i mycket ringa omfattning vara ekonomiskt möjligt. Den föreslagna

reproduktionsskyldigheten skulle därför beträffande dessa skogar bliva av

ringa praktisk betydelse. Därjämte är att märka, att tillämpningen av

samma skyldighet, på sätt domänstyrelsen framhållit, skulle i ej oväsentlig

mån försvåras genom den vidsträckta rätt att nyttja samma skogar, som

enligt omförmälda lag den 1 juli 1898 tillkommer lapparna. Å andra sidan

skulle det givetvis medföra betydande lättnader vid den föreslagna nya lagstiftningens

handhavande, därest dessa skogar i själva lagen undantoges

från reproduktionsskyldighet och sålunda frågan härom ej behövde av vederbörande

myndighet prövas i varje fall, då utsyning därå söktes. På grund

härav och då försiktigheten synes bjuda att vid stadgande av reproduktionsskyldighet

för ifrågavarande trakter framgå med stor varsamhet, finner jag

mig böra tillstyrka, att här avsedda skogar undantagas från dylik skyldighet.

Vad angår frågan om höjning av utsyningsavgifterna för sistnämnda

skogar torde jag senare få återkomma härtill vid behandlingen av de ekonomiska

spörsmål, sem sammanhänga med de ifrågasatta lagändringarna.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Vilken myndighet

bör

handhava till•

Jag torde härefter få övergå till frågan, å vilken myndighet handliavandet

av de ifrågasatta återväxtbestämmelserna bör ankomma.

lämpningen av

d\lfe™äxtbe" Sveriges skogsägareförbund har hävdat, att denna uppgift borde anförtros

stämmelsema? åt särskilda skogsvårdsstyrelser, som för detta ändamål borde nyinrättas

Sveriges inom lappmarkslagens giltighetsområde. Till utveckling av denna mening

skogsägare- har förbundet anfört:

Skogsvårdslagens reproduktionsföreskrifter ginge ut på, att skogsvårdsstyrelserna

skulle söka på frivillighetens väg få de nödiga återväxtarbetena

i gång samt att de därvid skulle praktiskt handleda jordägarna. Emellertid

skulle styrelserna, då en skogsägare vägrade att godvilligt verkställa nödiga

arbeten, själva utföra dessa på hans bekostnad. För fullgörandet av dessa

sina åligganden hade skogsvårdsstyrelserna utbyggt en omfattande organisation.

I egna fröklängningsanstalter och i talrika plantskolor producerade

de de väldiga partier skogsfrö och plantor, som föryngringsarbetena krävde.

För organiserandet av dessa arbeten på marken hade de anställt en stor

stab av dugliga och tränade plantörer, under vars omedelbara ledning så

gott som alla skogsodlingsarbeten åtminstone å allmogens skogar numera

bedreves. Jämväl nödiga redskap för dessa arbeten utlånade skogsvårdsstyrelserna

åt jordägarna. — Det vore icke tänkbart att i lag stadga allmän

reproduktionsskyldighet för skogsägarna i lappmarken utan att samtidigt på

enahanda sätt som i rikets övriga delar skapa en myndighet, som kunde

organisera, leda och övervaka allmänhetens arbeten till återväxtens betryggande

och som samtidigt utrustades med både medel och förmåga att anskaffa

de stora kvantiteter skogsfrö och plantor, som den ifrågavarande lagändringen

skulle göra behövliga. Skogsstatens personal — revirförvaltare och

kronojägare — kunde med säkerhet icke nöjaktigt utföra nyssnämnda arbeten.

De kunde först och främst icke medhinna desamma; vidare hade de icke till

sin disposition klängningsanstalter, plantskolor, redskap, dugliga plantörer

med mera i den omfattning, som komme att erfordras. Att de vid sidan

av sin huvuduppgift att förvalta statsskogarna skulle kunna nyorganisera

en sådan apparat vore väl nästan för mycket begärt. Därest emellertid

skogsvårdsstyrelser inrättades i lappmarkerna, framställde sig genast den

frågan, om ej dessa nya organ även borde hava hand om själva utsyningarna.

Förbundet har därjämte framhållit, att skäligheten av de krav, som enligt

de ifrågasatta återväxtbestämmelserna komme att ställas på skogsägarna,

samt möjligheten att praktiskt genomföra dessa bleve helt beroende av det

sätt, på vilket samma bestämmelser i praktiken komme att tillämpas. Därest

tillämpningen av dessa komme att handhavas av skogsstatens personal t

kunde det emellertid befaras, att nödig moderation och försiktighet härvid

ej komme att visas.

Förbundet har även gjort gällande, att skogsstatens handhavande av lappmarkslagen

redan under dess nuvarande tillämpning lämnade rum för befogade

erinringar.

Domän- Domänstyrelsen har avvisat tanken på att inrätta skogsvårdsstyrelser i

styrelsen, lappmarkerna eller att lägga skogar under lappmarkslagen under tillsyn av

sådana styrelser samt till stöd härför anfört:

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Domänstyrelsen kände sig ingalunda övertygad av de skäl, Sveriges skogsägareförbund

anfört till stöd för sitt uttalande, att endast skogsvårdsstyrelser

vore kompetenta att handhava en lag, som stadgade reproduktionsskyldighet,

helst som dessa skäl innerst syntes hava grundats på den felaktiga uppfattningen,

att reproduktionsåtgärderna i lappmarksskogarna skulle liksom i de

sydligare delarna av landet i huvudsak komma att bestå i direkt plantering

eller sådd.

Frågan vore emellertid i betydande omfattning en ren organisationsfråga

och krävde en ganska stor, tekniskt väl skolad och med förhållandena på

orterna väl bekant personal. Då uppställde sig givetvis det spörsmålet,

vilkendera myndigheten hade största förutsättningen att kunna genomföra

en dylik organisation, domänstyrelsen med sin tekniskt skolade inom orterna

ifråga redan organiserade personal, vilken endast krävde en relativt ringa

utbyggnad eller omorganisation i vissa delar, eller en skogsvårdsstyrelse,

som endast vore organiserad för övervakande av en skogslag, vilken icke

uppställde fordran på uthålligt skogsbruk och planmässig skogsskötsel. Svaret

torde icke kunna bliva mer än ett.

Årligen upprättades genom skogstjänstemännen ett betydande antal avverkningsplaner,

och utsyningarna enligt lappmarkslagen omfattade i medeltal

för åren 1916—1920 693,517 kubikmeter virke per år.

Även om dessa arbetsuppgifter skulle fördelas på tre skogsvårdsstyrelser,

torde arbetsbördan i och för sig bliva dem övermäktig, och i varje fall

skulle dessa styrelser endast successive och med största svårighet kunna uppdriva

den fackligt bildade personal, som erfordrades för dessa uppgifters

nöjaktiga fullgörande.

Helt annorlunda läge denna fråga till för styrelsens vidkommande. Lappmarksskogarna

och i de två nordligaste länens kustland belägna skogar,

som lydde under lappmarkslagen, vore fördelade på 5 överjägmästaredistrikt,

55 revir och 246 bevakningstrakter. Beträffande skogar under samma lag

i Dalarna vore motsvarande siffror 1, 3 och 15. Det sade sig självt, att

det vore jämförelsevis lätt att på denna redan befintliga organisation

göra den utbyggnad, som för ifrågavarande ändamål eventuellt kunde erfordras.

Vad särskilt anginge frågan om tillvaratagandet av det barrträdsfrö, som

alstrades å här avsedda orter, borde givetvis åtgärder vidtagas för att i

största möjliga utsträckning uppsamla sådant, men härför erfordrades ingen

särskild personal, då detta mycket väl kunde ombesörjas av den redan befintliga.

Domänstyrelsen har därjämte framhållit, att styrelsen, särskilt med hänsyn

till de större krav, som genom de nu ifrågasatta ändringarna i lappmarkslagen

och därav föranledd ökad befogenhet att föreskriva reproduktionsåtgärder,

komme att ställas å de tjänstemän, som handhade lagens tilllämpning,

ville göra vad på styrelsen ankomme för att till förrättningsmän

vid utsyning enligt lagen icke finge anlitas andra tjänstemän än sådana,

vilka prövats och befunnits fullt kompetenta att självständigt handlägga

dylika förrättningar.

Domänstyrelsen har tillika, på1 sätt'' jag i det följande kommer att närmare

omnämna, på min anmodan verkställt undersökning, huruvida och

i vad mån ett genomförande av de ifrågasatta återväxtbestämmelserna —

under förutsättning att handhavandet av dessa ankomme å domänverket

s. 74 Kontrollera mot PDF

Domän full

mäktige.

Ortsmyndig
heterna.

74 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

föranledde ändring i verkets organisation, och har domänstyrelsen såsom

resultat av berörda undersökning meddelat, att nämnda lagändring torde

nödvändiggöra någon ökning i verkets extra ordinarie och extra förvaltande

personal. Beträffande omfattningen av denna ökning har styrelsen uttalat

såsom sannolikt, att kostnaderna för densamma skulle kunna begränsas till

25,000 kronor per år.

Domänfullmäktige hava förutsatt, att handliavandet av lappmarkslagen

beträffande de skogar, som enligt fullmäktiges förslag skulle kvarstå under

lagen, även efter lagens kompletterande med effektiva återväxtbestämmelser

skulle ankomma å skogsstaten. Domänfullmäktige hava framhållit, att befattningarna

såsom utsyningsförrättare och skogsföryngrare borde helst anförtros

åt en och samma person för att kontakten dem emellan skulle bliva

så fullständig som möjligt. Det vore av mindre betydelse för skötseln av

dessa skogar, om nämnde person vore en statens befattningshavare eller en

skogsvårdsstyrelsetjänsteman; huvudsaken vore, att målmedvetenhet och

kontinuitet i arbetet erhölles. De nyinrättade skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens

och Norrbottens län kunde knappast ännu äga den erfarenhet, att

de kunde mottaga den betydande utökning i sin verksamhet, som skulle

bliva en följd av ifrågavarande skogars läggande under deras tillsyn.

Samtliga i ärendet hörda länsstyrelser, landsting och hushållningssällskaps

förvaltningsutskott hava anslutit sig till domänstyrelsens ståndpunkt

i förevarande avseende.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län har framhållit,

att enligt dess åsikt såväl avverkningsplaners upprättande, utsyningar

och planläggning av skogsvårdsåtgärder som övervakande av dessa åtgärders

utförande borde åvila skogsstatens tjänstemän. Härigenom lades visserligen

på dessa ett ansvarsfullt arbete, men det borde ej råda tvivel om,

att de skulle handlägga detsamma med allt intresse för uppgiften. Att

denna krävde ett moget omdöme oeh icke borde läggas i händerna på unga

män utan nödig erfarenhet, förutsatte förvaltningsutskottet såsom givet.

Landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens

län hava i förevarande avseende anfört:

Landstinget och förvaltningsutskottet ville framhålla betydelsen av ett

ändamålsenligt tillämpande av lappmarkslagen. De såge med tillfredsställelse

i domänstyrelsens föreliggande förslag om ändringar i lagen en strävan från

styrelsens sida att, med bibehållande av lagens ursprungliga uppgift att utgöra

ett stöd för jordbruksnäringen, på ett betryggande sätt tillgodose skogsägarnas

ekonomiska intressen, och man hade därför grundad anledning antaga,

att denna strävan även komme att göra sig gällande vid lagens tilllämpning.

Landstinget och förvaltningsutskottet hade icke försport, att

något missnöje rådde med det sätt, varpå lappmarkslagen numera tillämpades,

och ännu mindre torde anledning till sådant förekomma efter genomförande

av de föreslagna reviderade bestämmelserna. Den erfarenhet, som

skogsstatens personal förvärvade ifråga om föryngringsåtgärder å statens

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

75

skogar, syntes böra lända även de enskilda till gagn. Landstinget och förvaltningsutskottet

ville även framhålla betydelsen därav, att utsyningarna

å statens och enskildas skogar samtidigt förlädes till samma flottledssträcka

för nedbringande av flottningskostnaderna. Givetvis underlättades detta

liksom utsyningarnas utförande genom att utsyningarna leddes av samma

personal. Landstinget och förvaltningsutskottet hade därför ingen anledning

att påyrka, att skogsvårdsstyrelser inrättades för tillämpning av lappmarkslagen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har uttalat, att, så länge för skogsvården

i lappmarkerna tillämpades en speciell lagstiftning, i väsentliga stycken avvikande

från den allmänna skogsvårdslagen, det knappast syntes lämpligt

att vidtaga någon ändring i avseende å organen för lappmarkslagens handliavande.

I varje fall borde därmed anstå, till dess någon erfarenhet vunnits

rörande resultatet av de för Västerbottens och Norrbottens läns kustbygd

nyligen inrättade skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

Norrlands skogsvårdsförbund, som i sina yttranden förutsatt, att lappmarkslagen

även efter den nu ifrågasatta revisionen av lagen komme att

handhavas av skogsstatens personal, har uttalat sig för nödvändigheten av

att till utsyningsförrättarna lämnades sådana föreskrifter, som i möjligaste

män garanterade, att den praktiska sakkunskapen och erfarenheten bleve

vederbörligen beaktade såväl vid stämplingarnas utförande som vid avgivandet

av föreskrifterna rörande reproduktionen.

I likhet med domänfullmäktige och hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Västerbottens län finner jag det otvivelaktigt vara till fördel, om

handhavandet av de ifrågasatta återväxtbestämmelserna anförtros åt samma

myndighet, som verkställer utsyningarna å här avsedda skogar. Sättet för

avverkningarnas utförande och tillämpningen av berörda bestämmelser hava

ett så nära samband, att dessa uppgifter ej lämpligen böra uppdelas på

skilda organ.

Från denna utgångspunkt synes någon tvekan näppeligen kunna råda

därom, att berörda uppgifter böra anförtros åt domänverkets personal. Med

den organisationsform, som nu är stadgad för skogsvårdsstyrelse, kan eu

dylik styrelse ej anses väl lämpad att handhava en så omfattande utsyningsverksamliet,

som lappmarkslagen förutsätter, och att för berörda ändamål

särskilt organisera ett nytt slag av skogsvårdsstyrelser synes ej böra

ifrågakomma. På sätt domänstyrelsen framhållit, skulle det även, åtminstone

under den första tiden av de nya skogsvårdsstyrelsernas verksamhet,

möta svårighet för dem att anskaffa det betydande antal skogligt utbildade

och i här avsedda skogars skötsel erfarna tjänstemän, som skulle erfordras.

Vad särskilt angår de av Sveriges skogsägareförbund uttalade farhågorna,

att skogsstatens personal ej skulle vara lämpad att organisera och leda de

omfattande återväxtarbeten, som bleve en följd av de föreslagna reproduktionsbestämmelserna,

tillåter jag mig erinra, att dessa arbeten med hänsyn

till de skogsbiologiska förhållandena inom ifrågavarande trakter i avsevärt

Norrlands

skogsvårds
förbund.

Departements
chefen.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

större utsträckning än i landets sydligare delar måste inriktas på åtgärder

för erhållande av naturlig föryngring, vilka åtgärder i allmänhet torde

kunna utföras av skogsägarna själva efter skogsstatstjänstemännens anvisningar.

Med hänsyn härtill torde det böra antagas, att det skall bliva

möjligt för den personal, som nu utövar tillsynen över ifrågavarande skogar,

att med den av domänstyrelsen föreslagna utökningen på ett tillfredsställande

sätt handhava de ifrågasatta reproduktionshestämmelsernas tillämpning.

I varje fall synes lämpligt, att man avvaktar någon tids erfarenhet

rörande sagda tillämpning, innan några mera vittgående organisation " - ändringar beslutas.

I likhet med domänstyrelsen finner jag det synnerligen önskvärt — särskilt

efter genomförandet av de nu ifrågasatta ändringarna i lappmarkslagen

— att allenast tjänstemän, vilka prövats och befunnits fullt kompetenta

att självständigt handlägga frågor om utsyningar och föreskrivande

av reproduktionsåtgärder, förordnas att verkställa dylika förrättningar å de

under lappmarkslagen lydande skogar. Det torde därför böra förväntas,

att domänstyrelsen ej underlåter något av vad å styrelsen ankommer för

förverkligande av berörda önskemål.

På grund av vad sålunda anförts tillstyrker jag, att tillämpningen av

den föreslagna nya lagstiftningen, i vad denna bör ankomma å skogsvårdsmyndighet,

anförtros åt domänverkets personal.

Frågan om I sammanhang med frågan om stadgande av reproduktionsskyldighet för

derffirbestri" ^är avsec^a skogar torde jämväl böra upptagas spörsmålet om ändring i

ilande av kost- nu gällande grunder för bestridande av kostnaderna för lappmarkslagens

lappmark^-1, handhavande samt om anvisande av medel för främjande av skogsvårdslagens

hand- åtgärder å här avsedda skogar. Jag torde nu få övergå till detta spörsmål,

havande samt

om anvisande

av medel för

främjande av

skogsvård å

de under

lagen lydande

skogar.

Gällande grun- Såsom förut nämnts, bestridas för närvarande kostnaderna för lappmarksdei-jor

bestn- lagens handhavande av domänfonden, som emellertid i viss utsträckning

nadema för erhåller ersättning för dessa kostnader dels genom särskilda av vederbö^

lappmarks-^ rande skogsägare erlagda utsyningsavgifter och dels genom statsanslag.

havande. Beträffande berörda utsyningsavgifter. stadgas i 12 § av lappmarkslagen,

att för utsyning och stämpling, som enligt lagen verkställes, ävensom för

viss i 10 § av lagen omförmäld undersökning sökanden skall till statsverket

gälda gottgörelse enligt grunder, som bestämmas av Kungl. Maj:t. Dylika

grunder hava fastställts genom kungörelsen den 19 november 1915 (nr 451)

angående gottgörelse till statsverket för utsyning av virke i vissa fall inom

de sex norra länen m. m.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition Nr 43.

77

De avgifter, som på grund av berörda kungörelse erlagts av innehavarna

av de under lappmarkslagen lydande skogar, hava enligt av domänstyrelsen

lämnade uppgifter under åren 1916—1923 i medeltal uppgått till cirka

55,000 kronor om året.

Dessa avgifter förslå emellertid till gäldande allenast av en ringa del av

domänfondens kostnader för lappmarkslagens liandhavande. För att bereda

fonden ytterligare ersättning i detta avseende hava därför för tiden från

■och med 1916 under nionde huvudtiteln anvisats särskilda statsanslag. Dessa

anslag hava uppgått till följande belopp, för ett vart av åren 1916 och 1917

till 170,000 kronor, för ettvart av åren 1918 och 1919 till 200,000 kronor,

för 1920 till 500,000 kronor, för vartdera av åren 1921 och 1922 till 650,000

kronor, för budgetåret 1923—1924 till 570,000 kronor, för budgetåret 1924

—1925 till 520,000 kronor samt för innevarande budgetår till 683,700 kronor.

För budgetåret 1926—1927 har i statsverkspropositionen till 1926 års

riksdag i detta avseende äskats 402,900 kronor. Ändamålet med dessa anslag

har varit att bereda domänfonden full täckning för ifrågavarande kostnader,

såvitt dessa belöpa å skogar i lappmarkerna samt Sårna och Idre

socknar. Ur anslagen har däremot ej utgått någon ersättning för fondens

kostnader i förevarande avseende för de under lappmarkslagen lydande

skogar, som äro belägna i Västerbottens och Norrbottens läns kustland samt

Väster norr lands och Jämtlands län.

Det torde böra framhållas, att beräkningen av ifrågavarande anslags

belopp för tiden till och med innevarande budgetår grundat sig därå, att

domänfondens kostnader för lappmarkslagens handhavande beträffande skogar

i lappmarkerna samt Sårna och Idre socknar ansetts motsvara 40 % av de

avlöningar, som utgått till ordinarie och extra skogsstatspersonal i de revir,

där dylika skogar finnas. I skrivelse den 5 september 1925 med anslagsäskanden

beträffande skogsväsendet för budgetåret 1926—1927 har emellertid

domänstyrelsen meddelat, att styrelsen under år 1925 vid behandlingen

av förevarande förslag om ändringar i lappmarkslagen verkställt utredning

rörande kostnaderna för lagens handhavande samt att av sagda utredning

framgått, att dessa kostnader numera motsvarade allenast ungefär

25 % av de totala kostnaderna för skogsstatspersonalen i de revir, varom

här vore fråga. På grund härav har styrelsen i berörda skrivelse beräknat,

att för täckning av domänfondens ifrågavarande kostnader under budgetåret

1926—1927 erfordrades allenast ett belopp av 402,900 kronor. I anslutning

härtill har Kungl. Maj:t, såsom nämnts, i statsverkspropositionen till

1926 års riksdag äskat allenast nyssnämnda belopp för ifrågavarande ändamål.

Förutom de anslag, som sålunda anvisats till ersättning åt domänfonden

för lappmarkslagens handhavande, har för ettvart av budgetåren 1924—

1925 och 1925—1926 beviljats ett särskilt anslag å 20,000 kronor för främjande

av skogsvård å de under lagen lydande skogar. För budgetåret 1926

— 1927 har i detta avseende äskats enahanda belopp.

Nu utgående

anslag för

främjande av

skogsvård å

här avsedda

skogar.

s. 78 Kontrollera mot PDF

Hushållnings*

sällskapets förvaltningsutskotts

i Västerbottens

län

yttrande d.

22/s 1924.

Domänstyrelsens

utlåtande

d. 3/4 1925.

78 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Beträffande frågan om anvisande av medel för lappmarkslagens liandhavande

och främjande av skogsvård å här avsedda skogar efter genomförande

av förut angivna ändringar i lagen, har hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Västerbottens län i yttrande den 22 augusti 1924 anfört:

Därest reproduktionsskyldighet av den i skogsvårdslagen angivna omfattning

stadgades för skogarna under lappmarkslagen, krävde rättvisan, att

ägarna av dessa skogar bereddes samma möjligheter till ekonomiskt understöd

som ägarna av skogar under skogsvårdslagen. Frågan om erläggande

av skogsvårdsavgifter för virke från lappmarksskogarna måste sålunda upptagas

till prövning i samband med behandlingen av spörsmålet om stadgande

av reproduktionsskyldighet för dessa.

Mot ett beslut om erläggande av dylika avgifter för virke från ifrågavarande

skogar kunde bland annat tvenne invändningar tänkas framställda,

vilka förvaltningsutskottet därför ansåge sig böra upptaga till närmare

granskning.

Den ena skulle måhända skogsägarna göra. De skulle anse, att de, som

redan betalade utsyningsavgift enligt kungörelsen den 19 november 1915,

skulle dubbel beskattas, om de även skulle åläggas betala skogsvårdsavgift.

Befrielse från den förstnämnda avgiften skulle måhända bestridas av domänstyrelsen,

som med fog skulle hävda den ståndpunkten, att domänväsendet

borde erhålla ersättning för sitt besvär med utsyningsarbetet.

Denna intressemotsats skulle enligt förvaltningsutskottets mening kunna

lösas på sådant sätt, att utav inflytande skogsvårdsavgifter domänväsendet

först gottgjordes för sitt besvär med ett belopp, motsvarande utsyningsavgifternas

storlek. Då utsyningen vore att betrakta såsom en åtgärd i skogsvårdande

syfte, kunde en sådan anordning icke sägas strida mot avsikten

med skogsvårdsavgifters användande. De flesta skogsvårdsstyrelser torde

väl även understödja skogsägarna genom att bevilja dem viss kostnadsfri

utmärkning av träden å avverkningstrakt. Da skogsvardsstyrelsen i sådant

fall ej hade tillgång till andra medel än skogsvårdsavgifterna, bleve detta

förfarande i sak detsamma, som av förvaltningsutskottet föreslagits.

Den andra invändningen, som kunde tänkas framkomma mot förvaltningsutskottets

förslag, skulle förmodligen göras av domänstyrelsen. Förslaget,

om det över huvud skulle hava någon praktisk betydelse, måste nämligen

förutsätta, att skogsvårdsavgifter även i lappmarken erlades för virke, avverkat

ä allmänna skogar. Domänstyrelsen skulle kunna tänkas invända,

att domänverket, som icke vore berättigat erhålla andel i de inflytande

skogsvårdsavgifterna, i sin egenskap av affärsdrivande verk principiellt icke

borde belastas med andra utgifter än sådana, som ägde samband med affärsrörelsen.

För en sådan ståndpunkt kunde det visserligen å ena sidan sägas

finnas ett visst fog, men å andra sidan vore principen om skogsvårdsavgifters

erläggande för virke, avverkat å kronoparker, redan av statsmakterna

fastslagen; det vore endast en konsekvens av detta beslut, som genom ett

antagande av förvaltningsutskottets förslag skulle komma i tillämpning.

Då skogsvårdsstyrelse ej funnes för lappmarksskogarna, borde inflytande

avgifter överlämnas till domänstyrelsen på sätt som vore föreskrivet för

avgifter, som erlagts från skyddsskogar.

Domänstyrelsen har i utlåtandet den 3 april 1925 avstyrkt det av förvaltningsutskottet

framställda förslaget om upptagande av skogsvårdsavgifter

från skogarna under lappmarkslagen samt till stöd härför anfört bland

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

annat, att det strede mot styrelsens uppfattning om sin uppgift som affärsdrivande

verk att utan ersättning i någon form låta av styrelsen förvaltad

egendom beskattas, för att staten skulle kunna därigenom lämna anslag

för visst ändamål. Domänstyrelsen funne det mest naturligt och konsekvent,

att för ifrågavarande ändamål användes dels inflytande utsyningsavgifter

och dels statsanslag såsom hittills skett.

Domänstyrelsen har, såsom förut omnämnts, i annat sammanhang föreslagit,

att utsyningsavgifterna för skogar ovan odlingsgränsen, som nu utgå

med allenast halva beloppet av utsyningsavgifterna för övriga skogar under

lappmarkslagen, måtte höjas till samma belopp som sistnämnda avgifter.

Med anledning av den av domänstyrelsen i förevarande avseende intagna

ståndpunkt har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens

län i yttrande den 5 september 1925 anfört:

Därest det vore ett statsintresse, att reproduktionsåtgärder vidtoges efter

avverkning å enskildes lappmarksskogar, samt sådana åtgärder på grund

av klimatet, myllagrets beskaffenhet, riklig förekomst av råhumus och andra

omständigheter, vilka ej vore beroende av något skogsägarnas åtgörande,

inom lappmarkerna vore svårare att med lyckligt resultat utföra än å andra

trakter, syntes det vara en rimlig och billig begäran, att arbetet med dessa

åtgärders utförande av staten understöddes. Ville staten målet — en förbättrad

skötsel av lappmarksskogarna — måste staten också vilja de för

målets ernående nödiga medlen. Förvaltningsutskottet vidhölle alltså sin

mening, att ett beslut om upptagande av skogsvårdsavgift- vore ett villkor

för att ett genomfört förslag om reproduktionsåtgärder skulle bliva till verkligt

gagn för lappmarksskogarnas framtid. Domänstyrelsen hänvisade visserligen

till möjligheten att anskaffa medel för skogsvården genom att för

ändamålet använda inflytande utsyningsavgifter, förstärkta med anslag.

Förvaltningsutskottet kunde emellertid för sin del ej finna skäl föreligga,

varför statsmakterna i detta fall skulle frångå en princip, som under 20

år med synnerligen gott resultat funnit användning inom hela landet söder

om Västerbotten. Att samtidigt som skogsvårdsavgifter uttoges, utsyningsavgifterna

borde bortfalla, funne förvaltningsutskottet fullt naturligt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har anslutit sig till den uppfattning, som

sålunda hävdats av hushållningssällskapets förvaltningsutskott i länet.

Landstinget i Västerbottens län har kraftigt framhållit behovet och vikten

av att ökade penningmedel gjordes tillgängliga för främjande av skogens

tillväxt och föryngring i de trakter, varom nu vore fråga. Landstinget

vore livligt övertygat, att i detta avseende mycket skulle kunna göras, som

i eu framtid komme att giva full och riklig valuta för därå nedlagda kostnader

och som därför ur såväl nationalekonomisk som social synpunkt vore

förtjänt av uppmuntran och understöd men som uraktlätes därför, att det

överstege den enskildes ekonomiska förmåga. Landstinget kände sig emellertid

ej berett att på grundval av i ärendet föreliggande utredning intaga

någon bestämd ståndpunkt till frågan, huruvida nyss angivna syftemål

lämpligast kunde vinnas genom upptagande av skogsvårdsavgifter för virke

Hushållningssällskapets

förvaltningsutskott

i

Västerbottens

län yttrande

d. */» 1925.

Länsstyrelsen

och landstinget

i Västerbottens

län.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Ortsmyndiglieterna

i

Norrbottens

län.

Norrlands

skogsvårds
forbund.

Domänstyrelsens

utlåtande

d. 6/is 1925.

från såväl statens som enskildes skogar inom lappmarkerna eller genom

förhöjda, särskilt för ändamålet anvisade anslag. Landstinget kunde emellertid

ej finna sakligt berättigat, att den av domänstyrelsen i förevarande avseende

framförda uppfattningen om dess ställning såsom affärsdrivande verk

skulle få hindra, att staten, om så annars befunnes lämpligt, läte någon

del av sin rikliga inkomst från skogarna i Västerbottens och Norrbottens

län i form av skogsvårdsavgift^- komma skogsodlingen och skogsvården

därstädes till godo.

Länsstyrelsen, landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Norrbottens län hava i förevarande avseende anslutit sig till domänstyrelsens

ståndpunkt. Landstinget och förvaltningsutskottet hava särskilt framhållit,

att det anslag å 20,000 kronor, som nu utginge för understödjande

av skogsvårdsåtgärder inom ifrågavarande trakter, vore alldeles otillräckligt

samt att det enligt landstingets och utskottets mening syntes vara mest

ändamålsenligt, att statsverket vidkändes alla kostnader för lappmarkslagens

handhavande, men att medel för utförande av erforderliga skogsvårdsåtgärder

borde erhållas genom inflytande utsyningsavgifter. I dylikt fall

syntes emellertid en skälig förhöjning av sistnämnda avgifter vara motiverad.

Norrlands skogsvårdsförbund har understrukit nödvändigheten av att tillräckliga

medel ställdes till förfogande för skogsvårdens befrämjande inom

här avsedda trakter.

Domänstyrelsen har i utlåtandet den 5 december 1925 närmare utvecklat

sin ståndpunkt i förevarande fråga samt därvid i vissa hänseenden frångått

den av styrelsen i utlåtandet den 3 april 1925 hävdade uppfattning. Efter

redogörelse för de bestämmelser, som tidigare gällt angående erläggande av

utsyningsavgifter för här avsedda skogar, har styrelsen i förstnämnda utlåtande

anfört, bland annat:

Av berörda redogörelse framginge, att statsmakterna städse haft den uppfattningen,

att den utsyningssökande skulle gälda den verkliga kostnaden

för utsyningsförrättning. Huruvida behörig hänsyn tagits till, att statsverket

jämväl borde erhålla full ersättning för det arbete, som skogsstaten

utförde med upprättande av avverkningsberäkningar och avverkningsplaner

för de fastigheter, som här vore ifråga, hade vid företagen utredning icke

kunnat med bestämdhet avgöras. Statsverket erhölle emellertid numera

icke på långt när full ersättning för kostnaden för själva utsyningsförrättningarna.

Dels hade utsyningen tagit en högeligen ökad omfattning, och

dels hade genom penningvärdets förändringar kostnaden per utsyning i hög

grad stegrats. Å andra sidan hade kostnaderna för skogsägaren blivit

mindre tyngande än tidigare. Under sådana omständigheter syntes styrelsen

skäl icke föreligga att vid den nu stundande revisionen av lappmarkslagen

helt frångå hittills, åtminstone i teorien, hävdade princip att utsyningstagaren

borde ersätta statsverket kostnaderna för själva utsyningen.

Vad anginge frågan om upptagande av skogsvårdsavgifter från skogarna

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

inom här avsedda trakter av landet hade styrelsen intet att erinra mot att

dylika avgifter utginge för de under lappmarkslagen lydande skogar i syfte

att understödja skogsskötseln å desamma. Beträffande åter statsskogarna

kunde styrelsen icke underlåta att framhålla, hurusom avkastningen från

dem reducerades därigenom, att därå anställd personal redan förut vore

belastad med en mängd uppgifter för det allmänna, för vilka ingen eller

ganska ringa ersättning erhölles, och hurusom en ytterligare pålaga genom

införande av skogsvårdsavgift för virke från kronoskogarna i lappmarkerna

komme att ytterligare betunga skogsbruket å desamma. Redan genom skogarnas

geografiska läge och mindre gynnsamma biologiska förhållanden intoge

dessa skogar en synnerligen ogynnsam ställning i jämförelse med

kronoskogarna i övriga delar av landet,

De administrativa uppgifter, som utöver förvaltningen av domänfonden

ålåge domänverket, hade enligt den officiella statistiken för år 1923 och

därvid tillämpade beräkningssätt dragit en kostnad för personal med mera

dylikt av 2,626,331 kronor. Till bestridande av dessa kostnader hade domänfonden

tillförts vissa ersättningar och anslag, uppgående till sammanlagt

1,667,442 kronor. Skillnaden mellan dessa belopp 958,889 kronor hade måst

bestridas med domänfondens avkastning. Under samma tid hade domänfonden

fått vidkännas skogsvårdsavgifter till ett överslagsvis beräknat belopp

av 200,000 kronor dels i form av direkta utgifter dels genom motsvarande

minskning i köpeskillingarna för försålt virke. Under år 1923 hade

sålunda domänfonden fått vidkännas utgifter och drabbats av minskade inkomster

å tillsammans cirka 1,158,889 kronor allt för ändamål och syften,

vilka icke hade något sammanhang med eller direkt intresse för domänfonden

och dess förvaltning. Efter genomförandet av det i ärendet framställda

förslaget om upptagande av skogsvårdsavgifter från de allmänna

skogarna inom lappmarkerna komme domänfonden att ytterligare belastas

med cirka 64,000 kronor årligen för den enskilda skogsvården. Det måste,

såsom styrelsen förut antytt, anses principiellt oriktigt att, därest en viss

näring skulle erhålla understöd från staten, detta understöd uttaxerades på

en viss del av statens egendom och belastade ett affärsdrivande verk. Genom

ett dylikt förfaringssätt motverkades strävandena att bringa ordning och

reda i statsbokföringen. Man hade nämligen ingen klar och överskådlig

bild vare sig av storleken av det understöd, som utginge till en viss näring,

ej heller någon noggrann uppfattning om i vad mån statens affärsverksamhet

vore lönande.

Domänstyrelsen har på min anmodan verkställt en beräkning av det be- Beräkning av

lopp, som under 1927 kunde väntas inflyta i skogsvårdsavgifter dels från detbeloPP>som

kan väntas in
lappmarkerna

samt Sårna och Idre socknar, dels ock från de utom dessa flyta genom

områden belägna skogar, som lyda under lappmarkslagen, under förutsätt- sk°asvårds
avgifter

från

ning, att lörordningen om skogsvårdsavgift erhölle tillämpning beträffande lappmarkerna

berörda områden och skogar från och med den 1 januari berörda år. En- m-l''-områdenligt

denna beräkning, som grundats på den medelkvantitet virke, som avverkats

å ifrågavarande områden och skogar under ett vart av åren 1922

1924 samt å det å-rotpris, som gällde för samma områden och skogar under

1924, skulle nyssangivna belopp utgöra för enskilda skogar inom lappmarkerna

samt Sårna och Idre socknar, under lappmarkslagen lydande allmänna

skogar samt sockenallmänningar därunder inbegripna, 70,912 kronor, för

llihana till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 38 höft. <Nr id.) (i

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

statens till domänfonden hörande skogar inom berörda områden 71,456

kronor, för ecklesiastika skogar därstädes 1,375 kronor samt för de utom

nämnda områden belägna skogar, som lyda under lappmarkslagen, 11,807

kronor eller sålunda sammanlagt 155,550 kronor.

Beräknad

ökning av

kostnaderna

för handhavandet

av

lappmarkslagen

efter

dess kompletterande

med

ä terväxtbestämmelser.

Domänstyrelsen har därjämte, likaledes på min anmodan, verkställt undersökning

rörande den ökning i kostnaderna för lappmarkslagens handhavande,

som kunde föranledas av upptagande i lagen av återväxtbestämmelser av

det innehåll, som jag i det föregående tillstyrkt. Styrelsen har därvid anfört,

att någon ökning av den ordinarie skogsstatspersonal, som handhade

lagens tillämpning, ej torde föranledas av berörda ändring. Däremot torde

en viss ökning av den extra ordinarie och extra förvaltande personalen

icke kunna undvikas. Innan någon erfarenhet vunnits av de ifrågasatta

bestämmelsernas tillämpning, vore det ytterst svårt att beräkna storleken

av denna ökning. Sannolikt torde kostnaderna för ökningen kunna begränsas

till omkring 25,000 kronor per år. Vad anginge den extra bevakande personalen

torde åtminstone under de första åren av de nya bestämmelsernas

tillämpning någon ökning av densamma icke erfordras.

Förut väckta Jag torde i detta sammanhang få erinra, att frågan om statsskogarnas

förslag om undantagande från utgörande av skogsvårdsavgift förut vid upprepade tillundan-

fallen varit föremål för statsmakternas prövning. En översikt över frågans

tagande från behandling under de senare åren torde här böra lämnas.

skyldighet att

erlägga skogs- . .

vårdsavgift. Förslag i berörda avseende väcktes av domänstyrelsen redan i det yttrande,

Domänsty- som styrelsen den 6 juni 1921 avgav över skogslagstiftningskommitténs år

reisen 1931. igi8 avgivna betänkande. I sagda yttrande gjorde domänstyrelsen gällande,

att samtliga skogar, för vilka hushållningsplaner kunde och borde tillämpas,

till vilka skogar bl. a. statens skogar vore att hänföra, borde befrias från

erläggande av skogsvårdsavgift. Domänstyrelsen anförde till stöd härför,

att nyssangivna skogar vore av den storlek och beskaffenhet, att skogsbruket

å dem kunde bära sina omkostnader, varför desamma i allmänhet icke vore

i behov av understöd. Därest efter berörda skogars undantagande från

skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift de medel, som genom sagda avgift

komme att inflyta, icke skulle räcka till för den enskilda skogsvårdens

understödjande, återstode ju alltid att anvisa statsanslag härtill såsom för

närvarande tillginge i viss omfattning. Ett sådant förfaringssätt syntes

vara mera rättvist än att såsom nu betunga en gren av statens affärsverksamhet

med att ensam utbetala ett sådant statsbidrag utan att på något

sätt gottskrivas härför.

1923 års för- j ^et förslag till vissa ändringar i förordningen om skogsvårdsavgift, som

dlZgar\% i samband med förslaget till ny skogsvårdslag genom proposition nr 161

ordningen om förelades 1923 års riksdag, bibehölls emellertid skyldigheten att utgöra

skogsvårds,

avgift.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

83

skogsvårdsavgift jämväl för statens samt övriga i domänstyrelsens berörda

utlåtande avsedda skogar. Till stöd för förslagets ståndpunkt härutinnan

anförde jag i egenskap av föredragande departementschef:

»Att, såsom domänstyrelsen yttrat, det måste anses orättvist, att dess affärsverksamhet

skall betungas med att ensam utbetala ifrågavarande statsbidrag

utan att gottskrivas därför, därom är jag fullt ense med styrelsen.

Emellertid är jag tveksam om, huruvida skogsvårdsstyrelserna även med

den minskning i skogsvårdskassorna, som skulle ske genom de allmänna

skogarnas befriande från skogsvårdsavgift, under förhandenvarande förhållanden

skulle hava tillräckliga medel till sitt förfogande. Med hänsyn

härtill har jag ansett det böra för närvarande anstå med en ändring i

antydd riktning. Frågan därom är ju av beskaffenhet att kunna upptagas

utan sammanhang med den nu förevarande lagstiftningen; ett lämpligt tillfälle

därtill vill synas erbjuda sig samtidigt med en blivande lösning av

frågan om häradsallmänningarnas utgörande av skogsvårdsavgift.»

Förslaget blev i denna del bifallet av riksdagen, som lämnade departementschefens

berörda motivering utan erinran.

Frågan om statsskogarnas befriande från skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift

upptogs av domänstyrelsen ånyo i det yttrande, som domänstyrelsen

år 1923 avgav med anledning av riksdagens samma år gjorda

framställning om skogsvårdslagens utsträckande att gälla i Västerbottens och

Norrbottens läns kustland. I berörda yttrande gjorde domänstyrelsen gällande,

att förordningen om skogsvårdsavgift, vilken var avsedd att erhålla tilllämpning

i kustlanden samtidigt med skogsvårdslagen, borde erhålla giltighet

allenast beträffande sådana inom kustlandet belägna skogar, som lydde

under den s. k. dimensionslagen och vore avsedda att föras under skogsvårdslagen,

varemot därstädes befintliga allmänna skogar borde undantagas

från förordningens tillämpning. Domänstyrelsen hemställde i sammanhang

härmed, att det måtte tagas under övervägande, huruvida ej sådan genomgående

ändring i nyssnämnda förordning borde vidtagas, att skogsvårdsavgift

skulle utgå allenast för virke från de skogar, vilka stode under

skogsvårdsstyrelsernas uppsikt, samt från skyddsskogarna.

Ej heller denna styrelsens framställning föranledde emellertid någon åtgärd

från Kungl. Maj:ts sida. Det förslag om utsträckande av förordningen

om skogsvårdsavgift till Västerbottens och Norrbottens läns kustland, som

genom proposition nr 96 förelädes 1924 års riksdag, förutsatte, att samtliga

inom kustlanden belägna skogar — med undantag blott av dem, som lyda

under lappmarkslagen — och sålunda även flertalet av de därstädes befintliga

allmänna skogarna skulle underkastas skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift.

I förslagets motivering erinrade föredragande departementschefen om den

ståndpunkt, statsmakterna år 1923 intagit till frågan om statsskogarnas

Domän
styrelsen
1923.

1924 års förslag

till ändringar

i förordningen

om

skogsvårdsavgift.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Departements
chefen.

undantagande från nyssangivna skyldighet, och om dåvarande departementschefens

yttrande härutinnan samt tilläde:

»Även jag finner det nödigt, att, innan frågan om ändring i förordningen

om skogsvårdsavgift i den av domänstyrelsen föreslagna riktning upptages

till avgörande, närmare utredning verkställes angående dess ekonomiska

konsekvenser för skogsvårdsstyrelserna. På grund härav och då en

dylik utredning ej lämpligen kan äga rum, förrän erfarenhet vunnits om

de krav, som till följd av den nya skogsvårdslagens tillämpning komma att

ställas på skogsvårdskassorna, finner jag domänstyrelsens framställning i förevarande

avseende för närvarande ej böra föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.»

Beträffande domänstyrelsens förslag, att de i kustlanden belägna allmänna

skogarna skulle vid förordningens utsträckning dit undantagas från dess

tillämpning, framhöll departementschefen, att det syntes vara i överensstämmelse

med den grundsats, som i allmänhet följts inom skogsvårdslagens

dåvarande giltighetsområde ifråga om skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift

för virke från statens skogar, att förordningen erhölle giltighet

även beträffande dylika skogar i kustlanden.

Förslaget bifölls av riksdagen, som jämväl godkände den av departementschefen

därför anförda motivering.

Vid föreskrivande av reproduktionsskyldighet för de under lappmarkslagen

lydande skogar torde skogsvårdsavgifter böra upptagas i de trakter,

där lagen gäller, för främjande av skogsvård å dessa skogar.

Beträffande de delar av landet, där reproduktionsskyldighet tidigare stadgats

för enskilda skogar, gäller såsom allmän princip, att skogsvårdsavgifter

skola utgöras för virke såväl från dessa som från allmänna skogar.

Dessa avgifter användas dels för främjande av skogsvårdsåtgärder å de

enskilda skogarna dels ock som bidrag till bestridande av kostnaderna för

handhavandet av skogsvårdslagstiftningen för samma skogar. Någon del

av dessa avgifter kommer sålunda ej de allmänna skogarna till godo.

Vid stadgande av skyldighet att utgöra skogsvårdsavgifter för de trakter,

där lappmarkslagen gäller, synas tillräckliga skäl ej föreligga att frångå

nyssangivna princip. Att, såsom domänstyrelsen föreslagit, härvid från

sådan skyldighet undantaga de inom lappmarkerna belägna statsskogar,

vars avkastning kommer det allmänna tillgodo, skulle i själva verket

innebära ett ståndpunkttagande till principfrågan, huruvida skogsvårdsavgifter

överhuvudtaget böra utgöras från sådana statsskogar, som nyss

sagts. Såväl 1923 som 1924 hava emellertid statsmakterna under hänvisning

därtill, att denna fråga krävde särskild utredning, avböjt att taga

ställning till densamma, och synes uppenbart, att detta ej heller bör ske

i förevarande sammanhang. I överensstämmelse med den uppfattning,

som jag uttalat år 1923 vid framläggande av förenämnda förslag till

ändringar i förordningen om skogsvårdsavgift, finner jag det visserligen

alltjämt vara önskvärt, att en utredning av berörda fråga kommer

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

till stånd, men torde, på sätt framhållits i motiveringen till propositionen

nr 96 till 1924 års riksdag, en dylik utredning ej lämpligen böra verkställas,

förrän närmare erfarenhet vunnits rörande omfattningen av de

kostnader, som tillämpningen av 1923 års skogsvårdslag kommer att medföra

för vederbörande skogsvårdsstyrelser.

På grund av vad sålunda anförts, torde, därest reproduktionsskyldighet

stadgas för de under lappmarkslagen lydande enskilda och allmänna skogar,

förpliktelse att erlägga skogsvårdsavgifter böra föreskrivas ej blott i fråga

om dessa skogar utan jämväl beträffande övriga allmänna skogar inom

lappmarkerna samt därstädes belägna allmänningsskogar. På sätt jag i

annat sammanhang kommer att närmare framhålla, torde i samband härmed

enahanda förpliktelse böra stadgas för de skogar, som lyda under

lagen om husbehovsskogar. Spörsmålet om den nu ifrågasatta utsträckningen

av giltighetsområdet för förordningen om skogsvårdsavgift torde jag

senare få underställa Kungl. Maj:ts prövning.

En följd av den nu intagna ståndpunkten torde vara, att, på sätt hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Västerbottens län framhållit, innehavarna

av skogar under lappmarkslagen befrias från erläggande av utsyningsavgifter.

Det synes nämligen ej böra ifrågasättas, att sistnämnda

avgifter skola bibehållas även efter det skyldighet att utgöra skogsvårdsavgifter

föreskrivits för dessa skogar. Upptagandet av båda ifrågavarande

slag av avgifter skulle otvivelaktigt te sig som en obillighet med hänsyn

till den relativt svaga räntabiliteten av skogsbruket i dessa trakter, och

skulle denna obillighet än mera framträda, då ifrågavarande skogar samtidigt

skulle underkastas reproduktionsskyldighet. Jag tillåter mig i detta

sammanhang erinra, att ägarna av svårföryngrade skogar under skogsvårdslagen

beretts förmånen att erhålla sakkunnig utsyning eller anvisning av

allt virke, som avverkas för annat ändamål än husbehov, utan att dessa

härvid ålagts att utgöra andra avgifter än skogsvårdsavgifter. Jag förordar

alltså, att den nu stadgade skyldigheten att erlägga utsyningsavgifter för

här avsedda skogar upphäves, därest föreskrift meddelas om upptagande av

skogsvårdsavgifter från samma skogar. På sätt jag i annat sammanhang

skall närmare framhålla, torde under motsvarande förutsättning även innehavarna

av förenämnda husbehovsskogar böra befrias från dem nu åliggande

skyldighet att utgöra utsyningsavgifter.

Beträffande användningen av de skogsvårdsavgifter, som efter förut angivna

utsträckning av förordningen om skogsvårdsavgift skulle komma att

inflyta från lappmarkerna samt Sårna och Idre socknar ävensom från de

utom dessa områden belägna skogar, som lyda under lappmarkslagen, torde

även härutinnan förenämnda allmänna princip böra följas. Ifrågavarande

skogsvårdsavgifter torde därför i främsta rummet böra disponeras för främjande

av skogsvårdsåtgärder å skogar, som lyda under lappmarkslagen, samt,

såsom jag senare skall närmare omnämna, å husbehovsskogar. Då emellertid

under hela den tid lagstiftning om utsyningstvång ägt giltighet för ifråga
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

varande trakter vederbörande skogsägare varit underkastade skyldighet att

genom erläggande av utsyningsavgifter bidraga till kostnaderna för lagstiftningens

handhavande, torde dylikt bidrag böra utgå även efter det dessa

avgifter ersatts med skogsvårdsavgifter. Detta bidrag torde böra gäldas av

sistnämnda avgifter samt bestämmas sålunda, att det motsvarar det förut

utgående bidraget, och alltså beräknas efter väsentligen enahanda grunder

som utsyningsavgifterna. Att, såsom domänstyrelsen ifrågasatt, höja skogsägarnas

bidrag till ifrågavarande ändamål, så att detta motsvarar de verkliga

kostnaderna för verkställande av här avsedda utsyningar, synes så mycket

mindre kunna tillstyrkas, som skogsägarna på grund av de föreslagna bestämmelserna

om reproduktionsskyldighet ändock få vidkännas väsentligt

ökade utgifter för vården av sina skogar. Ifrågavarande skogsvårdsavgifter

torde böra överlämnas till domänstyrelsen, som efter avdrag av det belopp,

som enligt vad nyss nämnts skall utgå såsom bidrag till kostnaderna för

handhavandet av lappmarkslagen och lagen om husbehovsskogar, vilket

belopp bör tillgodoföras domänfonden, bör hava att bestämma, huru återstoden

av avgifterna skall användas för främjande av skogsvårdsåtgärder

å förenämnda skogar. Nu angivna regler om användningen av dessa avgifter

torde lämpligen böra upptagas i förordningen om skogsvårdsavgift,

därom jag framdeles torde få underställa Kungl. Maj:t vederbörligt förslag.

Den del av kostnaderna för lappmarkslagens handhavande, som ej täckes

av nyssangivna bidrag, torde även efter lagens kompletterande med återväxtbestämmelser

böra i första rummet bestridas av domänfonden, och torde

denna i likhet med vad nu sker böra erhålla ersättning härför genom särskilda

statsanslag. Dessa anslag böra dock undergå sådan förhöjning, att

ersättning därur kan beredas domänfonden ej blott, såsom nu, för de kostnader,

som avse skogar inom lappmarkerna samt Sårna och Idre socknar,

utan även för sådana kostnader, som belöpa å skogar utom dessa områden.

En ytterligare höjning av anslaget torde föranledas av de ökade utgifter

för lappmarkslagens handhavande, som tillämpningen av de nya återväxtbestämmelserna

enligt den av domänstyrelsen verkställda utredningen torde

komma att medföra. Då de ifrågasatta ändringarna i lappmarkslagen,

såsom i det följande skall närmare angivas, torde böra träda i kraft den 1

januari 1927 samt ifrågavarande anslag böra avse ersättning för domänfondens

utgifter i förevarande avseende under det kalenderår, då beslut

fattas om anslagens anvisande, böra förslag om berörda förhöjningar av

anslagen framläggas först i proposition till 1927 års riksdag.

Vad slutligen angår frågan om anslag för främjande av skogsvård

å de under lappmarkslagen lydande skogar efter genomförande av nyss

angivna ändringar i lagen och förordningen om skogsvårdsavgift, torde

behovet av medel för berörda ändamål åtminstone under den första tiden

efter ändringarnas ikraftträdande bliva tillgodosett genom de skogsvårdsavgifter,

som komma att inflyta från ifrågavarande trakter. Anvisande

av något särskilt anslag för detta ändamål torde sålunda under sagda tid

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition Nr 43.

ej bliva erforderligt. Då emellertid berörda avgifter — under förutsättning

att nämnda författningsändringar träda i kraft den 1 januari 1927 — komma

att erläggas första gången i slutet av sagda år, torde anslag för här avsett

ändamål böra anvisas för tiden intill utgången av samma år. I enlighet

härmed har ock i statsverkspropositionen till 1926 års riksdag för berörda

ändamål under 1927 äskats anslag å 20,000 kronor.

Genomförandet av de ändringar i lappmarkslagen, som jag i det föregående

tillstyrkt, förutsätter, att lagen i väsentliga delar omarbetas. Med

hänsyn härtill och då jämväl i övrigt vissa ändringar i lagen äro påkallade,

har jag ansett lämpligast att utarbeta förslag till ny lappmarkslag, benämnt

förslag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norr.

bottens läns lappmarker med flera områden. Jag anhåller nu att få övergå

till bestämmelserna i detta förslag, som torde få såsom bilaga fogas vid

detta protokoll.

Med hänsyn till det väsentligt ändrade innehåll, som förevarande lagstiftning

enligt förslaget skulle erhålla, har lappmarkslagens nuvarande rubrik

ej ansetts böra bibehållas. Den omständigheten, att den föreslagna nya rubriken

betecknar lagen såsom skogsvårdslag, innebär givetvis ej något ståndpunkttagande

till frågan om den rättsliga karaktären av lagens bestämmelser

om utsyningstvång.

1 och 2 §§.

Såsom förut nämnts, ifrågasättes ej i förslaget någon ändring beträffande

förevarande lagstiftnings tillämpningsområde. De i 1 § och 2 § 1 mom.

härutinnan upptagna bestämmelserna överensstämma alltså i sak med motsvarande

stadganden i 1 § av lappmarkslagen.

Enligt nyssnämnda stadganden äger lagen ej tillämpning å allmänningsoch

husbehovsskogar inom lappmarkerna samt Sårna och Idre socknar. Detsamma

gäller, ehuru det ej angivits, beträffande sådana i 1 § 1)—3) av

lagen omförmälda skatte- och frälsehemman samt lägenheter av skatte- eller

frälsenatur och överloppsmarker, som tillhöra stad eller upplåtits till ecklesiastika

boställen. Då det ansetts lämpligt, att även nu angivna fastigheter

uttryckligen undantoges från tillämpningen av förevarande lagstiftning, har

en bestämmelse härom upptagits i 2 § 1 mom. 2) av förslaget.

Det torde i vissa fall förekomma, att skog, som är underkastad förevarande

lagstiftning, ligger i samfällighet med skog å ecklesiastikt boställe eller

annan skog, som lyder under förordningen den 26 januari 1894 angående

hushållningen med de allmänna skogarna i riket eller som avses i § 4 av

nämnda förordning. Beträffande dessa fall torde i anslutning till den grundsats,

som stadgats i 2 § 2 mom. skogsvårdslagen, böra gälla, att lappmarkslagen

skall äga tillämpning å det samfällda skogsområdet i dess helhet. En

bestämmelse härom har upptagits i 2 § 2 mom. av förslaget.

Förslaget till

lag om vård

av vissa skogar

inom Västerbottensoch

Norrbottens

läns lappmarker

m. fl. områden.

Rubriken.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Huruvida det även förekommer, att skog under lappmarkslagen ligger i

samfällighet med skog under skogsvårdslagen, är ej känt. Därest detta i

något fall skulle vara händelsen, torde med hänsyn till det sätt, varpå lagstiftningen

om utsyningstvång vunnit tillämpning å de under lappmarkslagen

lydande enskilda skogar, få anses gälla, att vid samfällighet mellan

dylik skog och skog under skogsvårdslagen sistnämnda lag skall tillämpas å

det samfällda skogsområdet. Föreligger åter samfällighet mellan allmän

skog, som lyder under lappmarkslagen, och skog under skogsvårdslagen,

torde stadgandet i 2 § 2 mom i sistnämnda lag böra analogivis tillämpas

och således även i detta fall skogsvårdslagen gälla för samfälligheten.

3 §.

Stadgandet i första stycket av förevarande paragraf innehåller den grundläggande

avverkningsregelnj för ifrågavarande skogar. Stadgandet överensstämmer

med motsvarande bestämmelse i 2 § av lappmarkslagen härutinnan,

att avverkning för annat ändamål än fastighetens eller därmed samhrukad

fastighets oundgängliga husbehov må bedrivas allenast med tillstånd av vederbörande

skogsstatstjänsteman. Stadgandet innehåller däremot ej, i likhet

med nyssangivna bestämmelse i lagen, några föreskrifter om förfarandet vid

meddelandet av avverkningstillstånd. Berörda förfarande har i förslaget ansetts

böra regleras på delvis annat sätt än i lagen och de nya bestämmelserna

i ämnet hava ansetts böi''a upptagas i 6 § av förslaget. Jag torde vid sagda

paragraf få närmare redogöra för dessa bestämmelser och de skäl, som ligga

till grund för desamma.

Den i förevarande paragraf upptagna avverkningsregeln gäller såväl barrsom

lövträd och äger tillämpning beträffande samtliga under ifrågavarande

lagstiftning lydande skogar. Även härutinnan företer paragrafen avvikelse

från stadgandet i 2 § av lagen, i det berörda stadgande ej gäller lövträd

nedom odlingsgränsen. Avverkning av dylika träd nedom berörda gräns är

sålunda enligt lagen helt fri. Den ändrade ståndpunkt, som förslaget här.

utinnan intager, har föranletts av den ifrågasatta tillämpningen beträffande

de under lagen lydande skogar av förut angivna bestämmelser om reproduktionsskyldighet

efter avverkning för annat ändamål än husbehov. Dessa

bestämmelser, som äro avsedda att gälla nedom odlingsgränsen, förutsätta,

på sätt jag vid 13 § i förslaget kommer att närmare utveckla, att dylik

skyldighet föreskrives även efter avverkning av lövskog. Härav följer

emellertid, att avverkning av dylik skog bör även nedom odlingsgränsen

underkastas enahanda reglering som avverkning av barrskog. Då enligt

förslaget avverkningen av lövträd för husbehov alltjämt skulle vara fri,

torde den föreslagna utsträckningen av ifrågavarande avverkningsregel ej

medföra kännbara olägenheter för skogsägarna.

Den i 2 § tredje stycket i lagen upptagna hänvisningen till bestämmelserna

i 10 §> har med hänsyn till den ändrade redaktionella avfattning, som

den nya lagen enligt förslaget skulle erhålla, såsom obehövlig uteslutits.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Däremot har i andra stycket av förevarande paragraf införts en hänvisning

till stadgandet i 14 § 3 mom. i förslaget, vilket stadgande innefattar

ett undantag från den i förevarande paragraf upptagna avverkningsregeln.

4 *.

I denna paragraf angivas de grunder, enligt vilka frågor om avverkningstillstånd

skola prövas och avgöras av vederbörande skogsstatst jans teman.

Dessa grunder överensstämma med dem, som enligt 5 § i lagen gälla med

avseende å upprättande av avverkningsplan, men innehålla därjämte förenämnda

för tillämpningen av de ifrågasatta reproduktionsbestämmelserna

betydelsefulla regel, att avverkning i den omfattning, att särskilda åtgärder

enligt nyssnämnda bestämmelser böra vidtagas för återväxtens betryggande,

må allenast medgivas, om sådana åtgärder kunna utföras utan oskälig kostnad.

Beträffande innebörden av denna regel och skälen för dess upptagande

i förslaget ävensom beträffande innebörden av övriga i paragrafen angivna

avverkningsregler, i vad dessa äro av betydelse för tillämpningen av

nyssberörda bestämmelser, hänvisar jag till vad jag härom i det föregående

anfört (sid. 50—51).

Enligt förslaget skola ifrågavarande regler tillämpas vid meddelande av

avverkningstillstånd, under det motsvarande regler i 5 § av lagen angivits

äga tillämpning med avseende å upprättandet av avverkningsplan. Denna

olikhet är av formell natur och har betingats därav, att, såsom jag vid

5 § kommer att närmare omnämna, förslaget ej förutsätter, att avverkningsplan

skall upprättas för alla under förevarande lagstiftning lydande

skogar.

Såsom jag i det föregående antytt, torde ifrågavarande avverkningsregler

efter genomförandet av de föreslagna bestämmelserna om reproduktionsskyldighet

kunna givas en tillämpning, som bättre tillgodoser skogsägarnas

ekonomiska intressen än vad under nu gällande lag varit möjligt. Därest

återväxten å här avsedda skogar tryggas genom erforderliga reproduktionsåtgärder

efter företagna avverkningar, medför nämligen detta, att omloppstiden

för skogarna kan beräknas kortare och sålunda ökade avverkningar

medgivas. Betydelsen härav är desto större, som, på sätt jag förut framhållit,

ifrågavarande skogar i avsevärd omfattning utgöras av överåriga

eller oväxtliga bestånd, som snarast möjligt böra ersättas med produktionskraftiga

sådana.

5 $.

I denna paragraf hava förslagets bestämmelser om avverkningsplan sammanförts.

Dessa bestämmelser, som motsvara stadgandena i 3—5 §,§, av

lagen, förete i flera avseenden avvikelser från dessa.

För vilka fa&

Vad först angår frågan, för vilka fastigheter avverkningsplan bör upp- tigheter bör

rättas, gäller enligt 3 § i lagen såsom ovillkorlig regel, att utsyning skall avverkmn9s
plan

upprättas

?

s. 90 Kontrollera mot PDF

Domänsty
relsen.

Ortsmyndig
heterna.

Departements
chefen.

90 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

verkställas enligt avverkningsplan. Denna regel innebär sålunda, att avverkningsplan

måste upprättas för varje fastighet, å vilken lagen äger tilllämpning,

för så vitt avverkning för annat ändamål än husbehov därå skall

kunna äga rum.

Domänstyrelsen har framhållit, att nyssangivna regel i 3 $ av lagen ej

borde — i allt fall ej undantagslöst — gälla i fråga om fastighet, vars skogstillgång

ej vore större, än som erfordrades till husbehov. Till stöd härför

har styrelsen anfört:

Vid den fortsatta ägodelningen inom ifrågavarande trakter och vid ägostyckningar

därstädes hade uppstått ett betydande antal fastigheter, vilkas

skogstillgång ansetts helt erfordras till husbehov. Virkesförrådet hade emellertid

ej så sällan till stor del utgjorts av för ändamålet synnerligen olämplig,

ofta nog avsevärt skadad skog, vilken borde snarast tillvaratagas. Skogstjänstemännen

hade ej ansett sig kunna medgiva utsyning av sådan skog,

utan att avverkningsplan upprättats, och markägaren hade ansett kostnaderna

för upprättande av sådan plan allt för stora i jämförelse med den påräkneliga

utsyningen. Följden hade då blivit, antingen att skogen fått förfaras,

eller att för ändamålet olämpligt eller nog så värdefullt virke måst

användas till husbehov. En ändring i detta ovillkorliga krav på att utsyning

skulle ske enligt avverkningsplan syntes därför önskvärd.

Domänstyrelsens förevarande förslag har av samtliga myndigheter, som

yttrat sig över detsamma, tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Landstinget

i Västerbottens län har därvid framhållit, att en bestämmelse, som

medgåve utsyning å ifrågavarande fastigheter utan hinder därav, att avverkningsplan

ej upprättats, skulle fylla ett verkligt behov och vara ägnad

att främja en god hushållning med och ett bättre ekonomiskt tillgodogörande

av fastigheternas skogstillgångar.

Den nu gällande grundsatsen, att avverkningstillstånd skall meddelas enligt

avverkningsplan, bör givetvis fortfarande i allmänhet äga tillämpning beträffande

här avsedda skogar. Med hänsyn till vad domänstyrelsen anfört

synes det emellertid önskvärt, att undantag från denna regel medgives beträffande

fastighet, vars skogstillgång ej överstiger vad som erfordras för

tillgodoseende av fastighetens eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga

husbehov. På grund härav och då det måste antagas, att å fastighet

med så ringa skogstillgång, som nyss sagts, svårighet ej möter för vederbörande

skogsstatstjänstemän att utan stöd av avverkningsplan pröva frågan

om tillstånd till avverkning enligt de i 4 § angivna grunder, finner jag mig

böra tillstyrka, att dylikt tillstånd må beträffande fastighet av nyss angivna

beskaffenhet meddelas utan hinder därav, att avverkningsplan ej upprättats

för fastigheten. Bestämmelse härom har intagits i 5 § 1 mom. andra stycket

av förslaget.

Då sagda bestämmelse föreslagits i vederbörande fastighetsägares eller åbos

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

intresse, bör densamma anses innebära å ena sidan, att i fråga om sådan

fastighet, som i bestämmelsen avses, avverkningstillstånd ej må vägras på

den grund, att avverkningsplan ej för fastigheten upprättats, samt å den

andra, att vederbörande fastighetsägare eller åbo ej genom bestämmelsen betagits

rätt att påfordra upprättande av sådan plan för fastigheten.

Frågan, huruvida viss fastighets skogstillgång överstiger vad som erfordras

för tillgodoseende av fastighetens och därmed sambrukad fastighets husbehov

samt sålunda upprättandet av avverkningsplan för fastigheten utgör villkor

för meddelande av avverkningstillstånd beträffande denna, bör givetvis bedömas

med hänsyn tagen till ändamålet med dylik plan. Upprättandet av

avverkningsplan synes därför böra krävas allenast i det fall, att fastighetens

skogstillgång överstiger fastighetens och därmed sambrukad fastighets oundgängliga

husbehov i någon mera avsevärd mån eller, närmare angivet, är

så stor, att den utöver täckande av sagda behov lämnar en virkesavkastning

som lämpligen kan tillgodogöras genom periodvis återkommande avverkningar.

Uppenbart är, att vid bedömandet av nyss angivna spörsmål husbehovet

å fastighet, som är sambrukad med den, varom fråga är, bör komma i betraktande

allenast i den mån det ej kan täckas av förstnämnda fastighets

egen skogstillgång.

Av 5 § i lagen, jämförd med de föreskrifter om avverkningsplan, som av

domänstyrelsen meddelats i tjänstgöringsreglementet för skogsstatens förvaltande

personal den 22 september 1924, framgår, att avverkningsplan skall

upprättas för en tid av tjugu år samt att dylik plan i främsta rummet har

till uppgift att angiva den virkeskvantitet, som enligt de för ifrågavarande

skogar gällande avverkningsregler må under planens giltighetstid avverkas

å den fastighet, planen angår. Vad planen härutinnan innehåller skall lända

till efterrättelse vid de avverkningar, som efter tillstånd av skogsstatstjänsteman

företagas å fastigheten under berörda tid. Uttagandet av nämnda

virkeskvantitet benämnes huvudavverkning. Förutom berörda kvantitet

beräknas understundom i avverkningsplan förslagsvis en viss myckenhet

virke, som är avsedd att under planens giltighetstid uttagas genom s. k.

föravverkning eller sådan avverkning, som åsyftar för skogens utveckling

ändamålsenlig gallring. Föravverkning må enligt domänstyrelsens cirkulär

den 27 maj 1916 med föreskrifter angående de allmänna skogarnas indelning

till ordnad hushållning, vilket cirkulär därutinnan tillämpas även i

fråga om skogarna under lappmarkslagen, verkställas allenast i skog, som

icke uppnått en ålder, motsvarande 3/i av omloppstiden. Den genom föravverkning

uttagna virkeskvantiteten beräknas jämförelsevis snabbt återföras

till skogen genom ökad tillväxt av de vid avverkningen kvarlämnade

träden och sålunda ej medföra någon bestående minskning i fastighetens

virkestillgång. Föravverkning må utföras oberoende av den i planen härutinnan

beräknade kvantiteten.

De i förenämnda tjänstgöringsreglemente upptagna föreskrifterna om av
-

Avverkningaplans

innehåll.

Gällande bestämmelser.

s. 92 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

92 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

verkningsplan förutsätta, att i planen även meddelas anvisningar rörande

sättet för utförandet av de i planen avsedda avverkningarna. Dylika anvisningar

äro ej bindande för vederbörande skogsstatstjänstemän utan meddelas

allenast till ledning för dessa.

Förutom nu angivna uppgifter har avverkningsplanen jämväl till ändamål

att angiva de skogsvårdsåtgärder, som under planens giltighetstid böra

vidtagas å fastigheten. Dessa åtgärder kunna, såsom förut nämnts, i planen

föreskrivas såsom villkor för erhållande av viss förhöjning i den virkeskvantitet,

som enligt planen eljest må avverkas eller, vad angår område,

där i följd av markens försumpning, brist på fröträd eller andra omständigheter

naturlig återväxt är väsentligt försvårad, såsom villkor för erhållande

överhuvudtaget av utsyning. Med hänsyn till vad sålunda gäller

rörande område, som nyss sagts, har i 5 § andra stycket av lagen föreskrivits,

att dylikt område skall i planen behandlas för sig.

Beträffande de regler, som sålunda gälla rörande avverkningsplans innehåll,

så vitt angår verkställandet av däri avsedda avverkningar, synes någon

ändring ej vara påkallad. Självfallet är, att vid upprättandet av dylik

plan enligt den nya lagen bestämmandet av den virkeskvantitet, som under

planens giltighetstid må uttagas genom huvudavverkning, skall ske med

tillämpning av de i 4 § av förslaget angivna avverkningsgrunder. Då det

ansetts lämpligt, att planens uppgift i sistberörda avseende angives i själva

lagen, har en uttrycklig bestämmelse härom införts i 5 § 1 mom. av förslaget.

I övrigt torde erforderliga föreskrifter rörande avverkningsplans

innehåll beträffande verkställandet av däri avsedda avverkningar i likhet

med vad nu gäller böra meddelas av domänstyrelsen.

Beträffande åter gällande regler om avverkningsplans innehåll, i vad angår

utförande av återväxtåtgärder under planens giltighetstid, är uppenbart,

att berörda regler ej kunna bibehållas oförändrade, därest reproduktionsskyldighet

i förut angiven omfattning stadgas beträffande ifrågavarande

skogar. På sätt jag i det följande vid 16 § i förslaget kommer att närmare

utveckla, torde under nämnda förutsättning i avverkningsplan ej böra upptagas

några bindande föreskrifter rörande vidtagande av återväxtåtgärder

utan allenast meddelas anvisningar härutinnan till ledning för vederbörande

skogsstatstjänstemän, då sådana åtgärder skola av dem föreskrivas, och torde

erforderliga bestämmelser rörande dylika anvisningar böra meddelas av

domänstyrelsen. I enlighet härmed har i förslaget ej upptagits någon föreskrift

rörande avverkningsplans innehåll i detta hänseende.

Med avseende å bestämmelsen i 5 § andra stycket av lagen är att märka,

att tillämpningen vid avverkningsplans upprättande av det i 4 § av förslaget

upptagna förbudet mot medgivande av avverkning, som föranleder

oskäligt kostsamma reproduktionsåtgärder, förutsätter, att de områden, där

vidtagandet av dylika åtgärder kräva oskäliga kostnader, i planen särskiljas

från annan skogsmark samt att virkesavkastningen å dessa områden beräk
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

93

nas med hänsyn därtill, att avverkning å dem ej får bedrivas i större omfattning,

än att erforderlig återväxt kan erhållas genom naturens egen försorg.

Med hänsyn härtill har jag funnit det obehövligt att i den nya lagen

upptaga någon bestämmelse, motsvarande stadgandet i berörda stycke.

Förslaget företer vidare avvikelse från nu gällande bestämmelser rörande

avverkningsplan i fråga om ordningen för dylik plans upprättande.

I detta avseende stadgas i 3 § av lagen, att avverkningsplan skall upprättas

av vederbörande skogsstatsstjänsteman eller ock, där planen genom

fastighetsägarens eller åbons egen försorg upprättats av annan sakkunnig

person, efter granskning av överjägmästaren godkännas av domänstyrelsen.

I avverkningsplan, som upprättats av skogsstatstjänsteman, må enligt 13 §

i lagen ändring sökas genom besvär hos vederbörande överjägmästare, och

må besvären fullföljas hos domänstyrelsen och Kungl. Maj:t.

Den skogsstatstjänsteman sålunda tillkommande befogenhet att upprätta

avverkningsplan har i instruktionen för domänverket den 11 februari 1921

(nr 64) uppdragits åt ordinarie och biträdande jägmästare i de revir, där

här avsedda skogar äro belägna, dock att denna befogenhet må efter förordnande

av domänstyrelsen i särskilda fall utövas även av extra jägmästare,

som tjänstgöra i dessa revir.

Med stöd av stadgandet i 5 § tredje stycket lappmarkslagen har domänstyrelsen

även meddelat vissa detaljföreskrifter rörande ordningen för avverkningsplans

upprättande i särskilt cirkulär den 17 mars 1917. Dessa

föreskrifter hava numera upptagits i omförmälda tjänstgöringsreglemente för

skogsstatens förvaltande personal den 22 september 1924.

Domänstyrelsen har nu hemställt om sådan ändring i de i förevarande

avseende gällande föreskrifter, att avverkningsplan, som upprättats av skogsstatstjänsteman,

ej finge tillämpas, förrän den fastställts av vederbörande

över jägmästare. Till stöd härför har domänstyrelsen anfört:

Med hänsyn till stadgandet, att besvär över av skogstjänsteman upprättad

avverkningsplan finge anföras hos vederbörande överjägmästare, hade styrelsen

tolkat innebörden av de i lappmarkslagen upptagna bestämmelserna

om ordningen för avverkningsplans upprättande på det sätt, att, sedan styrelsen

fastställt generella grunder för dylika planer och en skogstjänsteman,

ordinarie eller extra, i vederbörlig ordning erhållit uppdrag att upprätta

sådan, något ingripande från styrelsens sida, för den händelse att planen

skulle hava blivit felaktigt upprättad och besvär icke över densamma anförts,

icke kunnat ske annorlunda än på disciplinär väg såsom genom tjänstemannens

förflyttning till annat tjänstgöringsområde. Och hade anledning

till dylikt ingripande icke framkommit annat än, då vid inspektion inom

reviren dylikt förfarande uppdagats.

Domänstyrelsen hade uti omförmälda cirkulär den 17 mars 1917 meddelat

vissa föreskrifter angående huru dessa planer skulle upprättas och till förebyggande

av missgrepp därvid föreskrivit, att förrättningsmannen skulle,

Ordningen för

avverkningsplans

upprättande.

Gällande bestämmelser.

Domän
styrelsen.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Yttranden.

innan avverkningsplanen finge utlämnas, insända densamma till närmast

överordnade förman, vilken hade att i särskilt memorial uttala sig angående

planen samt till förrättningsmannen återställa memorialet. Domänstyrelsen

hade emellertid funnit, att sagda föreskrift icke alltid haft åsyftad verkan.

Då skogarna, särskilt uti övre delarna av Norrland, vore av synnerligen

olika beskaffenhet och en avverkningsplan för att verkligen gagna det avsedda

ändamålet i rätt stor omfattning måste uppgöras med hänsyn till de

särskilda skogliga förhållanden, som vore å fastigheten rådande, hade det

icke varit möjligt att utfärda så detaljerade föreskrifter, att icke förrättningsmannens

handlingsfrihet i en hel del avseenden måst lämnas ganska stort

rum, och detta hade, som styrelsen förut berört, i en del fall visat sig mindre

lyckligt, särskilt då förrättningar av ifrågavarande art måst uppdragas åt

yngre tjänstemän med ringa eller mindre omfattande praktik.

Beträffande de skogar, som vore ställda under domänstyrelsens vård och

förvaltning, ävensom i fråga om andra skogar, för vilka jämlikt gällande

författningar hushållningsplaner skulle upprättas genom skogsstaten eller av

styrelsen särskilt förordnade förrättningsmän, gällde såsom allmän regel, att

planerna skulle fastställas av domänstyrelsen. Då för såväl dessa hushållningsplaner

som avverkningsplanerna för fastigheter under utsyningstvång

i lappmarkerna och andra delar av Norrland måste uppgöras beräkningar

avseende en tidrymd av cirka 20 år framåt, vore det tydligt, att ett riktigt

avpassande av årsavverkningen fordrade ett stort mått av urskiljning och

behörigt hänsynstagande till alla de omständigheter, som härpå kunde inverka.

Hade man nu å ena sidan fordrat, att dylika planer, då det gällde

de allmänna skogarna, skulle fastställas av domänstyrelsen, men å den andra

medgivit en skogsstatstjänsteman — även av de allra yngsta och minst erfarna

— att upprätta tämligen likvärdiga beräkningar för en enskild tillhörig

skog, vilka, därest de ej av sakägaren överklagades, toge åt sig laga

kraft, så torde sagda omständigheter jämförda med varandra ovillkorligen

kräva en ändring i fråga om enskildes skogar, ej minst med hänsyn till att

enskild ekonomi kunde i hög grad beröras av, huru en avverkningsplan

fastställdes.

De i lappmarkslagen i detta avseende upptagna bestämmelserna torde hava

åsyftat, att vederbörande markägare skulle slippa den omgång, som ärendets

prövning hos domänstyrelsen skulle förorsaka, varigenom planen skulle fortfarande

kunna tillämpas.

Domänstyrelsen, som beaktat detta, finge emellertid hemställa om sådan

ändring uti berörda bestämmelser, att avverkningsplan, som av skogstjänsteman

upprättades, skulle av överjägmästaren fastställas, innan den finge tilllämpas.

Över överjägmästarens beslut i sådan fråga borde besvär i vederbörlig

ordning få anföras.

I detta sammanhang ville styrelsen endast erinra, att överjägmästaren

hade en skogstaxator till sitt förfogande för granskning av dessa planer,

vadan ärenden rörande dessa av skogstaxatorn komme att förberedas och

föredragas för överjägmästaren. Dennes tid behövde sålunda genom den

föreslagna bestämmelsen ej bliva allt för mycket upptagen, och skulle genom

berörda bestämmelse åstadkommas en synnerligen önskvärd likformighet i

fråga om förenämnda avverkningsplaner.

Domänstyrelsens förslag i förevarande avseende har tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av samtliga i ärendet hörda ortsmyndigheter med undantag

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 43. 95

av jägmästarna i Idre, Sårna och Väster-Dalarnas revir, vilka avstyrkt förslaget.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens

län hava beträffande förslaget anfört, bland annat:

Ett genomförande av domänstyrelsens ifrågavarande förslag skulle i fråga

om här avsedda planer medföra ej blott större enhetlighet i planläggande

och beräkningar utan även den fördelen, att större mognad i omdömet och

rikare erfarenhet finge komma till uttryck vid planernas uppgörande. Ofta

hade detta arbete varit anförtrott åt yngre skogsmän, vilkas teoretiska kunskaper

helt visst varit mycket goda, men vilka ännu ej hunnit samla den

praktiska insikt, som torde vara en oundgänglig förutsättning för ett gott

arbete av denna art. En följd av bifall till domänstyrelsens förslag kunde

möjligen tänkas bliva en stark belastning av den tjänstemans tid, som

komme att förberedelsevis behandla hithörande ärenden, innan de av överjägmästaren

företoges till avgörande. Länsstyrelsen och förvaltningsutskottet

förutsatte emellertid, att detta arbete ordnades på ett sådant sätt, att skogsägarna

därigenom icke åsamkades olägenhet genom större dröjsmål än vad

som oundgängligen krävdes.

Landstinget i Västerbottens län har i likhet med länsstyrelsen och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i länet understrukit vikten av att

sådana anstalter träffades, att den av domänstyrelsen föreslagna nya ordningen

ej komme att medföra något avsevärt dröjsmål med avverkningsplanernas

fastställande.

Domänstyrelsens ifrågavarande förslag har likaledes tillstyrkts av Sveriges

skogsägareförbund, söm därvid framhållit, att vid förslagets genomförande

borde stadgas, att vederbörande revirförvaltare — om denne icke själv uppgjort

planen — skulle avgiva yttrande över densamma. Därest, såsonl ofta

vore fallet, planen upprättats av någon ung tjänsteman utan större erfarenhet

vid dylikt arbete, torde det nämligen vara behövligt, att såväl det mognare

omdöme som ock den erfarenhet om de lokala förhållandena, som representerades

av revirförvaltaren, bleve hörd, innan överjägmästaren prövade

ärendet.

Norrlands skogsvårdsförbund har förklarat sig ej hava anledning göra

annat uttalande i ämnet än att betona nödvändigheten av att de förändringar,

som vidtoges, icke vållade onödigt uppskov med behandling av frågor, vilkas

snabba lösande kunde vara angeläget för skogsägaren.

I likhet med domänstyrelsen finner jag genomförandet av en mera effektiv

kontroll å upprättandet av sådana avverkningsplaner, som beträffande ifrågavarande

skogar uppgöras av skogsstatens tjiinstemän, vara av behovet påkallat,

och torde denna kontroll, såsom domänstyrelsen föreslagit, lämpligen

böra ernås genom planernas granskning och fastställande av överordnad

myndighet. Då det synes onödigt att betunga domänstyrelsen med en dylik

uppgift, torde ifrågavarande granskning böra uppdragas åt vederbörande

överjägmästare, vilka måste antagas besitta goda förutsättningar att på ett

Departements
chefen.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

tillfredsställande sätt verkställa densamma. Härvid böra över jägmästarna

givetvis äga åtnjuta biträde av de i här avsedda distrikt anställda skogstaxatorerna.

Med hänsyn härtill och då ytterligare biträde vid handläggningen

av hithörande ärenden i fall av behov torde kunna beredas över jägmästarna,

synes det ej behöva befaras, att behandlingen av dessa ärenden ej

skulle kunna ske med erforderlig skyndsamhet.

På grund av vad sålunda anförts har i 2 mom. av förevarande paragraf

upptagits bestämmelse därom, att avverkningsplan, som upprättats av skogsstatstjänsteman,

skall för att bliva gällande granskas och fastställas av vederbörande

överjägmästare.

Vad angår Sveriges skogsägareförbunds yrkande, att i samband med den

nu ifrågasatta ändringen föreskrift borde meddelas, att vederbörande revirförvaltare

skulle avgiva yttrande över avverkningsplan, som han ej själv

upprättat, avser detta en fråga, som bör regleras i domänverkets instruktion

eller i de föreskrifter rörande avverkningsplan, som domänstyrelsen bör hava

att meddela. Något ståndpunkttagande till densamma i detta sammanhang

torde därför ej böra äga rum.

Vad angår ordningen för upprättande av avverkningsplan genom vederbörande

fastighetsägares eller åbos egen försorg hava nu gällande bestämmelser

härutinnan oförändrade upptagits i förslaget.

Gemensam

avverkningsplin

för två

eller flera

fastigheter.

Slutligen föreligger skiljaktighet mellan förslaget och nuvarande bestämmelser

om avverkningsplan i fråga om sammanförandet av två eller flera

fastigheter under gemensam plan.

Härutinnan stadgas i 4 § av lagen, att domänstyrelsen äger, efter framställning

av den, som med ägande- eller åborätt innehar närbelägna fastigheter,

förordna, att skogen därå tills vidare skall utgöra en skogshushållningsenhet

under gemensam avverkningsplan. Såsom av lagens motiv framgår,

har denna bestämmelse den innebörd, att ett av domänstyrelsen med stöd av

densamma meddelat förordnande äger giltighet, allenast så länge de fastigheter,

som förordnandet avser, innehavas av den ägare eller åbo, som gjort

framställning om gemensam plan. Överlåtas fastigheterna eller någon av dem

till ny ägare eller åbo, upphör förordnandet att gälla. Härav följer, att även

i det fall, att ägande- eller åborätten till samtliga fastigheterna förvärvats

av samma person, denne äger att, oavsett huruvida den tid, för vilken

den gemensamma planen upprättats, gått till ända, begära uppgörande av

särskilda planer för de fastigheter, som förordnandet avsett.

Då anledning ej synes föreligga att i sistangivna fall medgiva den, som

förvärvat ägande- eller åborätt till fastigheterna, befogenhet att påkalla uppgörande

av särskilda planer för dessa, förrän den tid, för vilken den gemensamma

planen upprättats, utgått, torde åt ifrågavarande bestämmelse böra

givas den ändrade innebörd, att ett av domänstyrelsen lämnat medgivande

till sammanförande under gemensam avverkningsplan av särskilda fastigheter,

som innehavas av samme ägare eller åbo, ej upphör att gälla, därest

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungi. Maj:ts proposition Nr 43.

förändring sedermera sker i ägande- eller åborätten till fastigheterna men

dessa alltjämt stanna i en ägares eller åbos hand. Å andra sidan torde

vara uppenbart, att ett dylikt medgivande, såvitt angår den tid, varunder

detsamma äger giltighet, ej bör vara bindande för vederbörande ägare eller

åbo i vidare mån än som följer av reglerna om tiden för avverkningsplans

upprättande. Vid utgången av gemensam avverkningsplans giltighetstid bör

sålunda vederbörande ägare eller åbo, oavsett om denne själv gjort framställning

om upprättande av dylik plan eller under planens giltighetstid förvärvat

de fastigheter, denna avser, utan hinder av medgivandet äga påkalla

uppgörandet av särskilda planer för dessa.

I nu angivet syfte har ifrågavarande bestämmelse i 4 § av lagen i för.

slaget givits en delvis ändrad avfattning. Det sålunda ändrade stadgandet

har upptagits i 2 mom. andra stycket av förevarande paragraf.

I övrigt överensstämma bestämmelserna i denna paragraf med motsvarande

stadganden i 3—5 §§ i lagen.

6 §.

Såsom jag vid 3 § omnämnt, hava i förslaget upptagits vissa ändrade bestämmelser

om förfarandet vid meddelande av avverkningstillstånd, vilka

bestämmelser inrymts i förevarande paragraf.

Enligt dessa bestämmelser skall vid meddelande av dylikt tillstånd i regel,

i likhet med vad nu gäller, verkställas utsyning av vederbörande skogsstatstjänsteman

och de utsynade träden stämplas genom dennes försorg. Med

avseende å den i förslaget i sistberörda avseende upptagna föreskriften är

att märka, att densamma ej innefattar någon saklig skiljaktighet från bestämmelsen

i 2 § av lagen. Sistnämnda bestämmelse har nämligen ej ansetts

innebära, att skogsstatstjänsteman vid meddelande av avverkningstillstånd

skall personligen utföra stämplingen av de träd, som tillståndet avser, utan

tillämpas densamma regelmässigt på det sätt, att stämplingen under skogsstatstjänstemannens

uppsikt och på hans ansvar må utföras av kronojägare,

som biträder honom vid förrättningen. Denna praxis har ock sanktionerats

i gällande instruktion för domänverket. Det har ansetts lämpligt, att förslaget

i denna del avfattades i närmare överensstämmelse med denna praxis

än den nuvarande bestämmelsen i ämnet.

I vissa undantagsfall må emellertid enligt förslaget tillstånd till avverkning

meddelas, utan att därvid utsyning och stämpling verkställes av vederbörande

skogsstatstjänsteman eller genom dennes försorg. De i förslaget härutinnan

upptagna bestämmelserna grunda sig på vissa i de avgivna yttrandena framställda

yrkanden om lättnader i det nu gällande uts.vningstvånget.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län har sålunda

ifrågasatt, att enskild skogsägare medgåves rätt att själv verkställa stämplingar,

som avsåge gallringar och ljushuggningar i unga och medelålders

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 38 höft. fNr ’i3.) 7

Förfarandet

rid meddelandet

av

avverkningstillstånd

i

allmänhet.

Färja randet

vid meddelande

av

avverkningstillstånd

i

vissa undantagsfall.

Hushållningssällskapets

jhrvaltningsutskott

i

Västerbottens

län,

s. 98 Kontrollera mot PDF

Norrlands

skogsvårds
förbund.

Sveriges

skogsägare
förbund.

98 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

bestånd, under förutsättning att han ställde till förfogande kompetent person

samt denne av domänstyrelsen erhölle förordnande att utföra sagda stämplingar.

Före avverkningarna borde dock stämplingarna underkastas granskning

av någon skogsstatens tjänsteman. Till stöd för detta förslag har förvaltningsutskottet

anfört:

Ifrågavarande stämplingar krävde mycken omsorg och toge mycken tid

i anspråk, om de skulle få ett riktigt utförande. De vore på samma gång

det medel, som stode skogsägaren till buds, för att han skulle kunna förkorta

tiden för trädens utväxande till sågbara dimensioner och sålunda utjämna

den minskning i tillgången på sådana dimensioner, som på grund

av norrlandsskogarnas nuvarande beskaffenhet torde under en viss period

bliva oundviklig. Att sådana avverkningar komme till stånd och bleve

noggrant utförda vore därför av stor vikt. Det vore en lättnad i statens

bestyr med och kostnader för lappmarkslagens handhavande, om den enskilde

skogsägare, som kunde ställa till förfogande kompetent person, erhölle

domänstyrelsens förordnande för denne att utföra nu omförmälda slag

av stämplingar. Ett liknande förfaringssätt tillämpades vid den s. k. dimensionslagens

handhavande i länets kustland och torde ej hava visat annat

än goda resultat.

Norrlands skogsvårdsförbund har i förevarande avseende föreslagit, att

skogligt utbildad person, som ej vore statsanställd, skulle efter auktoriserande

av domänstyrelsen äga ej blott verkställa gallringsstämplingar, utan

även efter medgivande och anvisning av vederbörande revirförvaltare företaga

utstämpling dels av i ungskog kvarstående överståndare i samband

med gallringsstämpling och dels av sådana på hyggestrakter kvarstående

träd, vilkas avverkning vore att hänföra till rensningsavverkning. Samtliga

dessa stämplingar skulle emellertid före utdrivningen vara av vederbörande

revirförvaltning avsynade och godkända.

Slutligen har Sveriges skogsägareförbund i förevarande syfte framlagt ett

förslag, som nära ansluter sig till vad Norrlands skogsvårdsförbund härutinnan

föreslagit men som åsyftar att medgiva den enskilde skogsägaren eu

något vidsträcktare utsyningsrätt än av skogsvårdsförbundet förutsatts.

Enligt skogsägareförbundets förslag skulle hos enskilda skogsägare anställda

tjänstemän med skoglig bildning berättigas att under vederbörande revirpersonals

kontroll verkställa utsyning dels av beståndsvårdshuggningar, dels

av vid den ordinarie utstämplingen uppenbarligen kvarglömda träd samt

dels av sådana överståndare och mindre rester av gammal skog, vilka stode

insprängda i ungskogarna samt befunnes behöva borttagas vid beståndsvårdshu

ggningen.

I motiveringen till detta förslag har skogsägareförbundet dels framhållit

väsentligen samma synpunkter som i förevarande avseende anförts av hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Västerbottens län, dels ock ytterligare

anfört:

Beståndsvårdande huggningar hade under senare år i ständigt stigande

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

omfattning börjat utföras på de fastigheter inom lappmarken, som stode

under ordnad skötsel. För utbläckningen av dessa huggningar, vilken uppgift

vore mycket tidsödande, kunde staten av kostnadsskäl icke använda

personal med högre skoglig bildning, utan arbetet ålåge kronojägarna.

Många av dessa hade förmåga att på ett tillfredsställande sätt lösa denna

uppgift. Andra däremot saknade kännedom om de nya principerna för

gallringar i de olika lappländska beståndstyperna och kunde sålunda icke

verkställa ifrågavarande utkläckning på ett ur skogsvårdssynpunkt tillfredsställande

sätt.

Därest skogsägare, som förfogade över personal med skoglig bildning,

kunde tillerkännas rätt att under vederbörande skogstjänstemans kontroll

låta denna personal utföra stämplingen för de beståndsvårdande huggningarna,

skulle härigenom genomförandet av en rationell vård av skogarna

under lappmarkslagen väsentligen befrämjas. Skogsägarna iinge — under

vederbörlig kontroll mot missbruk — utföra stämplingar efter de principer,

som de själva ansåge riktiga, samt behövde ej åtnöjas med ur skogsvårdssynpunkt

otillfredsställande utsyningar. En annan fördel vore, att utmärkningen

av sådant ej avsättningsbart virke, som behövde bortröjas i samband

med beståndsvårdshuggningen, kunde ske vid utbläckningen av denna senare.

Nu kunde utmärkningen av röjningsvirket oftast ej verkställas vid gallr

ingsstämplingen, ty därigenom skulle kronojägarens arbete försenas. Skogsägaren

nödgades därför gå över ungskogarna med två skilda stämplingsförrättningar,

vilket avsevärt fördyrade gallringarna.

Ur statens synpunkt skulle ett förfaringssätt, sådant som det av förbundet

föreslagna, medföra den fördelen, att kostnaderna för handhavandet av

lappmarkslagens tillämpning skulle kunna hållas inom rimliga gränser.

Eljest komme dessa kostnader att springa upp till mycket stora belopp, när

skogsägarna allmänt och för stora arealer begärde beståndsvårdsstämplingar.

Därjämte vore att märka, att gallringsvirkets ålder kunde exakt bedömas,

om det, såsom enligt förbundets förslag förutsattes, påstämplades med kronomärke!

samt uppmättes efter avverkningen. Detta vore av viss betydelse

för virkets hänförande till slutavverkning eller föravverkning.

Beträffande sättet för utövande av kontroll över ifrågavarande utstämplingar

av de enskilda skogsägarnas tjänstemän har förbundet framhållit,

att denna kunde med lätthet anordnas sålunda, att dylik stämpling måste

besiktigas på marken av jägmästaren, innan avverkningen finge utföras.

Befunnes arbetet tillfredsställande, meddelades avverkningstillstånd. I annat

fall skulle utstämpling ske genom skogsstatstjänsteman. Påstämplingen med

kronomärket borde lämpligen kunna utföras, efter det virket avverkats och

upplagts men före dess utkörning ur skogen. Avsåge stämplingen sådana

träd, som uppenbarligen kvarglömts av förbiseende vid utsyningen av den

ordinarie avverkningen, eller sådana överståndare och mindre rester av

gammal skog, som stode insprängda i ungskogarna och befunnes behöva

borttagas vid beståndsvårdshuggningen, skulle givetvis dessa träd med sin

virkesmassa gå i avräkning ä det ordinarie utsyningsbeloppet.

Domänstyrelsen har tillstyrkt införande i lagen av bestämmelser därom,

att skogsägare finge genom i hans tjänst anställd skogligt bildad personal,

som av domänstyrelsen auktoriserats, verkställa sådan avverkning, som av
-

Domän
styrelsen.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Departements

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43

såge beståndets utveckling genom ändamålsenlig gallring. Tillstånd till

avverkning av dylik stämpling borde dock ej medgivas, förrän den blivit

å marken besiktigad och godkänd av vederbörande jägmästare. Domänstyrelsen

har vidare tillstyrkt sådan ändring i lagen, att vederbörande överjägmästare

ägde meddela stämplingsförrättare, som blivit av domänstyrelsen

auktoriserad, tillstånd att i samband med beståndsvårdande huggningar

jämväl utstämpla vissa rester av bestånd, vilkas avverkning utgjorde del

av huvudavverkningen, dock att dylikt tillstånd allenast borde avse mindre

virkeskvantiteter samt föregås av anvisning. Beträffande auktorisation av

stämplingsförrättare har domänstyrelsen uttalat, att densamma till förekommande

av missbruk allenast borde avse viss tid samt kunna på förekommen

anledning när som helst indragas.

Domänstyrelsen har såsom skäl för de av styrelsen sålunda tillstyrkta

lagändringarna anfört:

Genom dessa ändringar skulle för staten vinnas den fördel, att skogsstatspersonalens

tid icke behövde tagas i anspråk för här avsedda tidskrävande

utsyningsförrättningar, varigenom en viss besparing i kostnaderna

för lagens handhavande skulle ernås. Och för den enskilde skulle i rätt

stor omfattning beredas den rörelsefrihet i fråga om skogens skötsel, som i

vissa utlåtanden livligt förordats.

Vid realiserandet av förslaget torde böra bemärkas, att den egentliga

huvudavverkningen vid hushållningsplanens upprättande beräknades med

ledning av det förefintliga virkesförråd, vars ålder överstege av omloppstiden,

samt viss del av det övriga virkesförrådet, och utgjorde denna

huvudavverkning den regelbundet återkommande skogsavkastning, som utvunnes

vid det uthålliga skogsbruket. Utöver denna huvudavverkning beräknades

förslagsvis en viss kvantitet virke att uttagas genom en för beståndets

utveckling ändamålsenlig gallring av skog, som icke uppnått en

ålder, motsvarande ;;/4 av omloppstiden. Denna så kallade föravverkning finge

uttagas utan sammanhang med huvudavverkningen och oberoende av densamma.

Den virkeskvantitet, som uttoges genom dylika beståndsvårdande

huggningar, beräknades nämligen relativt hastigt återföras till beståndet i

form av ökad tillväxt på de vid gallringen kvarlämnade träden. Detta

virkesuttag påverkade således icke storleken av huvudavverkningen för

perioden och borde ej heller menligt påverka storleken av huvudavverkningen

för kommande perioder, därest den beståndsvårdande huggningen

eller lijälpgallringen utfördes på rätt sätt.

Domänstyrelsen har i anslutning till den av styrelsen sålunda intagna

ståndpunkt framhållit, att det vore nödvändigt, att i lagen intoges bestämmelser

om rätt för styrelsen att utöva behörig kontroll och meddela erforderliga

detaljföreskrifter.

I likhet med domänstyrelsen finner jag vägande skäl föreligga att beträffande

sådan avverkning, som avser beståndets utveckling genom ändamålsenlig

gallring, medgiva, att avverkningstillstånd må av skogsstatstjänsteman

meddelas utan verkställande genom denne av utsyning och stämpling.

Härvid måste dock tillses, att de förstuga kraven på dylik avverknings be
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

101

höriga utförande ej eftersättas samt att nödig kontroll utövas. På sätt i

de avgivna yttrandena framhållits, torde därför medgivande av berörda

undantag från den allmänna regeln om förfarandet vid avverkningstillstånds

meddelande förutsätta, att, innan tillstånd till avverkning av nyss

angivna beskaffenhet lämnas av skogsstatstjänsteman, de träd, som äro avsedda

att avverkas, blivit genom skogsägarens försorg utsynade och stämplade av

sakkunnig person samt att denna stämpling av skogsstatstjänstemannen besiktigats

och godkänts. För att trygga ett rätt utförande av berörda utsyning och

stämpling och förebygga missbruk av den ifrågasatta undantagsbestämmelsen

torde därjämte, jämväl i överensstämmelse med vad i yttrandena föreslagits,

böra föreskrivas, att befogenhet att verkställa dylik utsyning och

stämpling skall tillkomma allenast sakkunnig person, som domänstyrelsen

förklarat vara därtill behörig. En dylik förklaring bör givetvis kunna av

styrelsen meddelas för viss tid eller tillsvidare samt, när anledning därtill

förekommer, kunna av styrelsen återkallas.

I ärendet har föreslagits, att den här avsedda undantagsbestämmelsen

skulle utsträckas att gälla jämväl i fråga om avverkning av sådana på hyggestrakter

kvarstående träd, vilkas borttagande vore att hänföra till rensningsavverkning,

samt av sådana överståndare och mindre rester av gammal skog,

vilka stode insprängda i ungskogarna och borde avverkas i sammanhang

med dessas gallring. Beträffande nyss angivna överståndare och rester tala

uppenbarligen praktiska skäl för att låta berörda bestämmelse gälla även

avverkning av dessa, för såvitt skogsägaren samtidigt söker tillstånd till

dylik avverkning och till gallring i den omgivande ungskogen. Att, såsom

domänstyrelsen ifrågasatt, härvid föreskriva särskilda garantier med avseende

å förstnämnda avverkning, synes ej vara av behovet påkallat. Vad

åter angår sådana på hyggestrakter kvarstående träd, vilkas borttagande

är att anse såsom rensningsavverkning, är att märka, att, därest å hyggestrakten

yngre skog uppvuxit, som bör göras till föremål för gallring, detta

fall är att likställa med det nyss angivna. Finnes åter ej dylik skog å

hyggestrakten, föreligger uppenbarligen ej någon anledning att verkställa

berörda rensningsavverkning i sammanhang med här avsedd gallring. Med

hänsyn härtill och då ej heller eljest tillräckliga skäl synas föreligga att

utsträcka ifrågavarande undantagsbestämmelse till detta fall, finner jag mig

böra avstyrka en dylik utsträckning.

I överensstämmelse med nu angivna grunder hava stadgandena i 2 mom.

första och andra styckena av förevarande paragraf avfattats.

I berörda stycken har den skog, vari sådan gallring, som här avses, må

verkställas, betecknats såsom yngre i motsats till förenämnda överståndare

och rester, vilka betecknats såsom äldre skog. Gränsen mellan dessa båda

slag av skog sammanfaller tydligen med gränsen mellan skog, som enligt

reglerna om avverkningsplan må göras till föremål för föravverkning, och

skog, som är äldre än denna. Vid tillämpningen av ifrågavarande bestäm
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

Fråga om rätt

för skogsägaren

att

bestämma utsy

ning straktens

förläggning.

Sveriges

skogsägare
förbund.

Norrlands

skogsvårds
förbund.

102 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

melser torde därför svårighet med hänsyn till nyss angivna beteckningar

ej uppstå.

Då det från kontrollsynpunkt är nödigt, att virke, som avverkats enligt

bestämmelserna i berörda stycken, efter avverkningens företagande men före

dess bortförande från skogen stämplas genom vederbörande skogsstatstjänstemans

försorg, har bestämmelse härom upptagits i tredje stycket av förevarande

moment. Har avverkningen avsett även äldre skog, bör virket av

dylik skog givetvis vid berörda stämpling uppmätas och avräknas å den

virkeskvantitet, som enligt avverkningsplanen må uttagas genom huvudavverkning.

De detaljbestämmelser, som erfordras för tillämpningen av de i förevarande

moment upptagna stadgandena, torde domänstyrelsen utan särskilt

bemyndigande äga meddela på grund av den styrelsen tillkommande befogenhet

att utfärda reglementariska föreskrifter för styrelsen underlydande

personal. Det synes därför onödigt, att, såsom domänstyrelsen ifrågasatt, i

själva lagen lämna styrelsen ett dylikt bemyndigande.

Vid tillämpningen av förevarande moment är uppenbarligen av vikt, att

stämpling, som utförts genom skogsägarens försorg, ej godkännes av vederbörande

skogsstatstjänsteman, med mindre den tydligt skiljer sig från stämpling,

som verkställts genom sådan tjänsteman. För tryggande av en dylik

tillämpning synes önskvärt, att sättet för stämplingens utförande i först angivna

fall närmare regleras i de detaljbestämmelser, som enligt vad nyss

anförts bör utfärdas av domänstyrelsen.

Att, såsom domänstyrelsen ifrågasatt, i lagen upptaga någon särskild bestämmelse

om rätt för styrelsen att utöva kontroll å här avsedd avverkning,

synes ej vara nödigt. Den i 11 § av förslaget upptagna, mot nuvarande

11 § svarande bestämmelsen om rätt för vederbörande skogsstatstjänsteman

att utfärda erforderliga kontrollföreskrifter beträffande avverkning,

som verkställes för annat ändamål än husbehov, torde vara tillfyllest

även beträffande avverkning enligt förevarande moment.

I sammanhang med förevarande paragraf torde jag få upptaga frågan om

rätt för innehavare av här avsedd skog att inom avverkningsplanens ram

bestämma, å vilken del av skogen utsyning skall av skogstjänsteman verkställas.

Sveriges skogsägareförbund har föreslagit medgivande av dylik rätt åt

vederbörande skogsägare under framhållande, att med hänsyn till det

oekonomiska sätt i avseende å drivningsvägar med mera, på vilket statstjänstemännen

stundom förläde utsyningstrakterna, en dylik ändring i lagen

vore synnerligen behövlig.

Norrlands skogsvårdsförbund har anslutit sig till skogsägareförbundets

berörda förslag med den jämkning, att ifrågavarande rätt borde tillkomma

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

103

skogsägaren i den mån hans yrkande angående utsyningstraktens förläggning

tillgodosåge en god och ändamålsenlig skogsvård.

Domänstyrelsen har avstyrkt ifrågavarande ändringsförslag samt därvid Domananfört:

styrelse*.

Ett upptagande i lagen av föreskrifter i förevarande syfte skulle rubba

dess struktur i övrigt. Enligt det av domänstyrelsen fastställda tjänstgöringsreglementet

för skogsstatens förvaltande personal skulle vid utsyning iakttagas,

att sökanden lämnades tillfälle att yttra sig om, i vilken del av skogen

årets utsyning borde företagas, och syntes denna bestämmelse vara tillfyllest.

Om man nämligen toge i betraktande, att skogsägaren, därest hans önskningar

icke i tillräcklig mån beaktades, kunde anföra besvär över stämplingsförrättningen

och få densamma hävd samt rättelse vidtagen, syntes

dennes rätt vara behörigen tillgodosedd. För så vitt styrelsen hade sig

bekant, torde i själva verket missgrepp av nu berörda art från skogsstatstjänstemännens

sida icke hava förekommit i nämnvärd omfattning. Detta

framginge nämligen ganska tydligt av de besvärsmål, som dragits under

styrelsens prövning, och av vad som i övrigt kommit till styrelsens kännedom.

Med hänsyn till vad domänstyrelsen däremot anfört finner jag mig böra Departementsavstyrka

ifrågavarande förslag. chefen.

7 §•

Denna paragraf överensstämmer med nuvarande 6 §, bortsett från vissa

mindre jämkningar, som föranletts av de i förslaget upptagna ändrade

bestämmelserna om förfarandet vid meddelande av avverkningstillstånd.

Den i andra stycket av förevarande paragraf stadgade skyldigheten för

vederbörande skogsstatstjänsteman att på visst sätt lämna sökanden underrättelse

om tiden för förrättande av utsyning eller besiktning enligt 6 § är

självfallet av tvingande natur allenast för skogsstatstjänstemannen. Medgiver

sökanden, att utsyning eller besiktning må äga rum, utan att underderrättelse

enligt sagda stycke skett, må sålunda förrättningen med laga

verkan företagas.

8 §.

Enligt 7 § i lagen skall utsyning verkställas för en tid av tre år, dock Gällande

att domänstyrelsen äger, när särskilda skäl därtill föreligga, medgiva, att bestämmelser.

utsyning må därutöver ske för en tid framåt av högst tre år. Fråga om

utsyning för längre tid framåt skall prövas av Kungl. Maj:t.

Såsom av motiven till denna paragraf framgår, innebär densamma, att

varje gång utsyning å en under lagen lydande fastighet äger rum så stor

virkeskvantitet skall utsynas, som enligt avverkningsplanen för fastigheten

motsvarar fastighetens virkesavkastning under tre år. Det förutsättes emellertid

härvid, att utsyning regelbundet sökes för varje treårsperiod av avverkningsplanens

giltighetstid. Underlåter skogsägaren att göra detta, må han

enligt motiven till ifrågavarande paragraf på en gång erhålla utsyning av

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Departements
chefen.

så stor virkeskvantitet, som belöper dels å den eller de tidigare treårsperioder,

för vilka utsyning ej sökts, dels ock å den period, som löper vid

sökandet av utsyning. Vill skogsägaren på en gång erhålla utsyning av

större virkeskvantitet än nu sagts och sålunda uttaga vad av virkesavkastningen

belöper även å de treårsperioder, som följa efter den löpande, kan

han i särskilda fall erhålla medgivande därtill. Sådant medgivande lämnas,

där fråga allenast är om avkastningen för närmast följande treårsperiod, av

domänstyrelsen men eljest av Kungl. Maj:t.

Beträffande innebörden av förevarande paragraf är vidare att märka, att

densamma har avseende allenast å den virkesavkastning, som erliålles genom

så kallad huvudavverkning och som i avverkningsplanen fastställts till viss

kvantitet för dess giltighetstid. Utsyning av virke, som uttages genom föravverkning,

får sålunda ske oberoende av bestämmelserna i förevarande

paragraf.

Slutligen torde i detta sammanhang böra framhållas, att nu angivna

grunder i fråga om utsynings verkställande i viss mån modifieras genom

den i lagen medgivna rätten till fri husbehovsavverkning. Enligt av domänstyrelsen

godkänd praxis tillämpas dessa grunder med hänsyn till berörda

avverkning på det sätt, att vid utsyning för viss treårsperiod av därpå

belöpande virkeskvantitet från denna avräknas den myckenhet virke, som

under nästföregående treårsperiod avverkats för husbehov.

Bestämmelserna i 8 § av förslaget överensstämma med vad sålunda gäller

enligt 7 § i lagen. Med hänsyn till de i förslaget upptagna ändrade reglerna

om förfarandet vid meddelande av avverkningstillstånd hava emellertid

dessa bestämmelser avfattats såsom gällande dylikt tillstånd i stället för

utsyning. Därjämte har, då samma bestämmelser givetvis ej böra äga tilllämpning

i fråga om tillstånd till sådan avverkning, som avses i 6 § 2

mom. av förslaget, en uttrycklig föreskrift härom upptagits i andra stycket

av förevarande paragraf.

Stadgandena i denna paragraf gälla även sådan fastighet, beträffande

vilken enligt förslaget upprättandet av avverkningsplan ej erfordras för

meddelande av avverkningstillstånd. Med hänsyn till den jämförelsevis

ringa skogstillgång, som förefinnes å dylik fastighet, torde, såsom förut antytts,

svårighet ej möta att utan stöd av dylik plan nöjaktigt bestämma

fastighetens virkesavkastning för varje treårsperiod. Det förutsättes uppenbarligen

ej, att vid dylikt bestämmande skogsindelning enligt de för upprättande

av avverkningsplan stadgade grunder skall äga rum utan att

virkesavkastningen för varje period fastställes genom en enkel approximativ

uppskattning. Utan särskilt bemyndigande torde domänstyrelsen äga att

för vederbörande skogsstatstjänstemän meddela erforderliga föreskrifter

rörande dylik uppskattning.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

105

9 §.

Stadgandet i denna paragraf överensstämmer med nuvarande 8 §.

10 $.

1 mom. Lappmarkslagen innehåller ej någon bestämmelse om tiden för

giltigheten av en av skogsstatstjänsteman förrättad utsyning. I förenämnda

tjänstgöringsreglemente för skogsstatens förvaltande personal har emellertid

i detta avseende föreskrivits, att, sedan fem år förflutit efter en vid utsyning

verkställd stämpling, kvarstående utsynade träd icke må avverkas,

innan ansökan därom ingivits till vederbörande jägmästare och ärendet

prövats av domänstyrelsen. Grunden till denna föreskrift torde vara, att

stämpelmärkena i allmänhet ej kunna tydligt urskiljas efter sagda tids förlopp.

Då emellertid frågan om utsynings eller avverkningstillstånds giltighetstid

synes vara av beskaffenhet att böra regleras i själva lagen, har i

förevarande moment upptagits en bestämmelse härom. I denna har, i anslutning

till berörda föreskrift i tjänstgöringsreglementet samt stadgandet i

7 § 2 mom. skogsvårdslagen, den längsta tid, varunder avverkningstillstånd

må gälla, bestämts till fem år.

2 mom. De i detta moment upptagna bestämmelserna om expedieringen

av skogsstatstjänstemans beslut i ärende angående avverkningstillstånd överensstämma

i huvudsak med motsvarande stadganden i 9 § av lagen. Förslaget

avser emellertid i motsats till lagen även beslut, som av skogsstatstjänsteman

meddelas i fall, då förrättning å stället ej äger rum. Sådan

förrättning behöver ej förekomma, då ansökan om avverkningstillstånd avslås.

Enligt förslaget skall i sistangivna fall beslutet tillställas sökanden

eller hans ombud så fort ske kan. I övrigt gälla i fråga om dylikt beslut

enahanda regler som beträffande andra här avsedda beslut.

9 § i lappmarkslagen upptager även vissa bestämmelser om innehållet av

de beslut, som där avses. Några motsvarande föreskrifter hava ej inrymts

i förslaget i vidare mån än att däri stadgats, att ifrågavarande beslut skola

förses med besvärshänvisning. I övrigt har det ansetts onödigt att i lagen

upptaga bestämmelser i detta ämne. I den mån föreskrifter därutinnan för

skogsstatstjänstemännen äro påkallade, synas desamma böra meddelas av

domänstyrelsen. Jag tillåter mig härvid erinra, att i övriga nu gällande

skogslagar några motsvarande bestämmelser ej införts.

Av 16 § i förslaget framgår, att, då åtgärder för återväxtens betryggande

erfordras efter avverkning, vartill tillstånd meddelas av skogsstatstjänsteman,

denne skall i beslutet om tillståndet lämna vederbörliga föreskrifter

om sagda åtgärder.

11 $.

Denna paragraf är av enahanda innehåll som nuvarande 11 §.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

12 §.

Bestämmelserna i första punkten av förevarande paragraf angående skyldighet

för sökande att utgöra nödig hantlangning vid vissa av skogsstatstjänsteman

verkställda förrättningar överensstämmer med vad härutinnan

stadgats i 12 § av lagen, dock att sagda skyldighet i förslaget utsträckts

att gälla även sådan besiktning, som omförmäles i 6 § 2 mom. av förslaget.

Stadgandet i andra punkten av denna paragraf följer av den ståndpunkt

jag i det föregående intagit beträffande frågan om ändrade grunder för

bestridande av kostnaderna för handhavandet av förevarande lagstiftning

sid. 73).

13 §.

Förevarande paragraf angiver den omfattning, vari reproduktionsskyldighet

enligt vad jag i det föregående tillstyrkt (sid. 52) bör stadgas beträffande

här avsedda skogar efter avverkning för annat ändamål än husbehov. Paragrafen

motsvarar, såvitt angår dylik reproduktionsskyldighet, med en mindre

jämkning bestämmelserna i 9 § skogsvårdslagen.

Då det ligger i sakens natur, att skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder

ej bör föreskrivas i fråga om annan mark än skogsmark, hava bestämmelserna

i förevarande paragraf liksom övriga i förslaget upptagna stadganden

om reproduktionsskyldighet erhållit tillämpning allenast beträffande sistangivna

mark. Härutinnan skilja sig dessa bestämmelser från förslagets

stadganden om avverkning, vilka i likhet med vad nu är stadgat gälla

även annan mark än skogsmark.

Uppenbart är, att begreppet skogsmark i detta sammanhang bör givas

enahanda innebörd som motsvarande begrepp i skogsvårdslagen.

Enligt förevarande paragraf föreligger skyldighet att vidtaga åtgärder

för återväxtens betryggande efter all å skogsmark verkställd avverkning

för annat ändamål än husbehov oberoende därav, huruvida avverkningen

avsett barr- eller lövskog. Förslagets ståndpunkt härutinnan överensstämmer

med skogsvårdslagen och har betingats därav, att en begränsning av berörda

skyldighet att gälla allenast avverkning av barrskog skulle i väsentlig mån

förringa dess betydelse samt medföra betydande svårigheter vid tillämpningen.

14 $.

1 och 2 mom. 1 dessa moment hava upptagits de föreslagna bestämmelserna

om reproduktionsskyldighet efter vissa skador å skogen, vilka bestämmelser

med en mindre ändring motsvara stadgandena i 10 § skogsvårdslagen,

och hänvisar jag beträffande dessa bestämmelser till vad jag i det

föregående anfört (sid. 52—55).

3 mom. Träd, som fällts vid skadegörelse, varom i 1 mom. av denna

paragraf förmäles, eller som därvid skadats på sätt i samma mom. sägs,

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kunol. Maj:ts proposition Nr 43.

böra få tillgodogöras av skogsägaren utan särskilt tillstånd av vederbörande

skogsstatstjänsteman. Berörda träd böra dock stämplas genom skogsstatstjänstemannens

försorg, innan de bortföras från skogen eller, vad angår

träd som skadats men ej fällts, innan det avverkas. En dylik stämpling

är påkallad av kontrollhänsyn samt, beträffande sistnämnda träd, jämväl

från skogsvårdens synpunkt. Vid stämplingen av dessa bör nämligen skogsstatstjänstemannen

pröva, huruvida skadan är av den omfattning, som i

1 mom. av denna paragraf avses. I överensstämmelse med förslagets allmänna

ståndpunkt rörande husbehovsavverkning torde här avsedd stämpling

ej böra krävas med avseende å träd, som tillgodogöres för husbehov.

Från nu angivna synpunkter har bestämmelsen i detta moment avfattats.

15 §.

Beträffande denna paragraf, som motsvarar 11 § i skogsvårdslagen, åberopar

jag vad jag till stöd för densamma i det föregående anfört (sid. 55).

16 och 17 §§.

I dessa paragrafer givas regler om ordningen för bestämmandet av reprodu

ktionsåtgärder, som enligt 13 och 14 §§ i förslaget böra vidtagas.

Vad härvid först angår det fall, då sådana åtgärder erfordras efter avverkning,

som verkställes med vederbörligt tillstånd, har domänstyrelsen

föreslagit, att de åtgärder, som i dylikt fall vore påkallade, skulle i sina

huvuddrag angivas i vederbörande avverkningsplan samt att de mera detaljerade

föreskrifterna härutinnan skulle meddelas vid utsyningstillfället

av utsyningsförrättaren. Denne borde därvid jämväl hava att bestämma

den tid, inom vilken de föreskrivna åtgärderna skulle vara utförda. Domänstyrelsen

har härvid framhållit, att avverkningsplanen borde vara av grundläggande

betydelse för bestämmandet av den omfattning, vari reproduktionsskyldighet

skulle åläggas markägaren. Denne skulle sålunda ej vara pliktig

att vidtaga andra åtgärder i förevarande avseende än dem, som i sina

huvuddrag angivits i avverkningsplanen. Utsyningsförrättaren skulle äga

befogenhet att inom ramen av de i planen fastställda åtgärderna meddela

detaljföreskrifter. Det borde vara en självfallen plikt för vederbörande

skogsstatstjänsteman att lämna erforderliga anvisningar, huru föreskrivna

återväxtåtgärder skulle utföras.

Domänstyrelsens förslag i förevarande avseende har av de i ärendet hörda

myndigheterna tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Länsstyrelsen, landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Norrbottens län samt landstinget i Västerbottens län hava särskilt framhållit

vikten av att de återväxtåtgärder, som det ålåge skogsägaren att vidtaga,

i sina huvuddrag angåves i avverkningsplanen. Skogsägaren skulle härigenom

redan vid planens upprättande kunna bilda sig en uppfattning an
-

Ordningen

för reproduktionsskyldighetens

bestämmande

i fall, då

sådan skyldighet

föreligger

efter en med

vederbörligt

tillstånd företagen

avverkning.

Domän - styrelsen.

Or t^my tidighet

er na.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Sveriges

ko g säg areförbund.

gående omfattningen av och kostnaderna för dessa åtgärder. Därest domänstyrelsens

förslag härutinnan följdes, syntes det kunna ifrågasättas, huruvida

ej skogsägaren borde beredas tillfälle att yttra sig över avverkningsplanen,

innan densamma fastställdes.

Sveriges skogsägareförbund har gjort gällande, att det vore olämpligt att

på förhand i avverkningsplanen angiva de återväxtåtgärder, som skogsägarna

skulle utföra under den förhållandevis långa tid av tjugu år, varunder

planen ägde giltighet, samt till närmare avveckling härav anfört:

Det torde icke vara överensstämmande med modern uppfattning om rationell

skogshushållning att genom på förhand fixerade åtgärder fastlåsa

föryngringsarbetet å en skog för en hel 20-årsperiod framåt i tiden. Dessa

åtgärder måste nämligen noga anpassas efter markens och beståndens beskaffenhet

just vid det tillfälle, då de skulle insättas, och alla förhandsdispositioner

härom vore av ondo. Det vore orimligt att tänka sig, att man

skulle på förhand avgöra, vilka återväxtarbeten, som skulle utföras i ett

bestånd, vilket kanske först 18 år senare hemfölle till avverkning. Domänstyrelsen

hade för statens skogshushållnings vidkommande ej heller velat

binda skogsvården genom hushållningsplanernas fastställande till efterrättelse

utan blott låtit dem tjäna till ledning. Vad lappmarken beträffade

borde i detta sammanhang bemärkas, att skogsvetenskapen för vidsträckta

områden ännu ej kunnat anvisa några säkra och bärande metoder för föryngringsfrågans

lösande utan stode trevande och oviss. Det vore ännu ej

stort mer än 10 år, sedan man kommit underfund med en ur norrländsk

skogsföryngringssynpunkt så viktig sak som att den nordsvenska tallen

vore uppdelad på ett antal lokala raser, vilka icke tålde förflyttning till

annan breddgrad eller höjdläge, samt att på grund därav proveniensfrågan

vid föryngringsarbetena vore av ytterst stor betydelse. Först för 5 ä 6 år

sedan hade man funnit, att tallfröet i inre Norrland bleve grobart, endast

om vissa gynnsamma väderleksförhållanden vore för handen under kottens

mognadstid. Det vore både möjligt och troligt, att metoderna för föryngringsarbetet

i övre och inre Norrland komme att avsevärt förändras på kort

tid. Det framstode då emellertid genast, huru föga rationellt det vore att

fastlåsa dessa arbeten å enskildes skogar vid 20-åriga hushållningsplaner.

Förbundet har därjämte föreslagit, att större skogsägare med genomfört

rationellt skogsbruk skulle själva få bestämma den ordning, i vilken föryngringsåtgärderna

å deras fastigheter skulle komma till utförande. Till

stöd härför har förbundet anfört:

Vid föreskrivande av föryngringsåtgärder enligt domänstyrelsens förslag

borde hänsyn tagas till förhållandena ej allenast å den fastighet, därå avverkningen

skett, utan jämväl å närliggande, i samme ägares hand varande

fastigheter. Det kunde nämligen många gånger tänkas inträffa, att det ur

skogsvårdssynpunkt vore önskvärt och lämpligt att vidtaga vissa åtgärder

å en annan plats än den, där avverkning senast skett, samt att jordägaren

önskade utföra arbetena i en viss ordning med hänsyn till markens duglighet

och beskaffenhet. Lagen borde då ej hindra detta, blott arbetenas totala

mängd ej inskränktes. Flera hemman med gemensam ägare borde sålunda

i föryngringshänseende kunna betraktas såsom ett gemensamt liushållningskomplex.

Inom ett dylikt komplex skulle återväxtåtgärderna kunna

planeras och bedrivas mera metodiskt och rationellt samt jämväl billigare

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 43.

109

än om de enskilda hemmanen skulle betraktas såsom enheter var för sig.

Frågan torde praktiskt kunna lösas så, att överjägmästaren eller eventuellt

domänstyrelsen förlänades befogenhet att giva därav förtjänta skogsägare

rättighet att själva besluta om föryngringsarbetenas å deras skogar inbördes

ordning.

Domänstyrelsen har avstyrkt skogsägareförbundets sistnämnda förslag Domänstyrelunder

framhållande, att dess genomförande skulle kunna medföra betänkliga sen''

rubbningar i planen för återväxtåtgärdernas utförande, särskilt då en fastighet

överginge från en ägare till en annan, ävensom kunna leda till åtgärdernas

uppskjutande till en oviss framtid. Ville markägaren vidtaga skogsvårdsåtgärder

i större omfattning eller på andra områden än i planen eller eljest

föreskrivits, stode det honom givetvis fritt.

Enligt domänstyrelsens förevarande förslag skulle i avverkningsplanen Departementsmeddelas

generella bestämmelser om de återväxtåtgärder, som under av- chefenverkningsplanens

giltighetstid borde vidtagas efter här avsedda avverkningar,

och skulle dessa bestämmelser vid utsyningstillfället kompletteras med erforderliga

detaljföreskrifter av vederbörande förrättningsman. Denne skulle

härvid vara bunden av förstnämnda bestämmelser på det sätt, att han ej

ägde föreskriva andra åtgärder än sådana, som folie inom ramen av de i

avverkningsplanen angivna. Berörda generella bestämmelser skulle givetvis

vara bindande även för skogsägaren.

Med anledning av berörda förslag torde till en början böra framhållas,

att det otvivelaktigt måste möta betydande svårigheter att redan vid avverkningsplanens

upprättande, då sättet för däri avsedda avverkningars utförande

ännu ej närmare bestämts, exakt och definitivt bedöma, vilka återväxtåtgärder

böra vidtagas efter samma avverkningar. Dessa svårigheter

äro uppenbarligen desto större, som flertalet av berörda avverkningar först

efter längre tid komma till utförande. Vad sålunda anförts äger i särskilt

hög grad tillämpning i fråga om här avsedda trakter, där, på sätt Sveriges

skogsägareförbund framhållit, skogsbruket och arbetet för skogarnas föryngring

äro stadda i snabb utveckling.

Vidare torde böra erinras, att den uppdelning av befogenheten att föreskriva

erforderliga återväxtåtgärder, som enligt förslaget skulle äga rum

mellan olika skogsstatstjänstemän, otvivelaktigt är ägnad att medföra svårigheter

vid tillämpningen av hithörande bestämmelser. Särskilt skulle vid

meddelandet av avverkningstillstånd tvekan ofta komma att uppstå, i vad

mån förrättningsmannen därvid ägde befogenhet att föreskriva återväxtåtgärder.

Slutligen är att märka, att förslagets genomförande skulle för skogsägarna

medföra den olägenheten, att de skulle bliva nödgade att vidtaga

erforderliga åtgärder för bevakande av sin rätt i förevarande avseende såväl

vid avverkningsplanens fastställande som vid meddelande av tillstånd

till de i planen avsedda avverkningarna. Att det vid planens fastställande

s. 110 Kontrollera mot PDF

Ordningen för

reprodu ktionsskyldighetens

bestämmande

i fall, då

sådan skyldighet

föreligger

efter skada å

skogen eller

olaga avverkning.

110 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

skulle möta svårighet för skogsägaren att bedöma skäligheten av de reproduktionsåtgärder,

som enligt planen skulle komma till utförande i slutet av

indelningsperioden, torde ligga i öppen dag.

På grund av vad sålunda anförts anser jag mig ej kunna tillstyrka domänstyrelsens

förevarande förslag. Den lämpligaste ordningen för bestämmandet

av erforderliga återväxtåtgärder i förevarande fall torde vara, att

frågan härom i sin helhet prövas och avgöres vid det tillfälle, då tillstånd

till avverkningen lämnas, samt att detta avgörande träffas av samme tjänsteman,

som prövar frågan om tillståndet. Enahanda ordning har i motsvarande

fall föreskrivits i 21 § skogsvårdslagen beträffande svårföryngrade

skogar. En lösning enligt dessa linjer utesluter givetvis ej, att i avverkningsplanen

meddelas mera allmänna anvisningar rörande de reprodnktionsåtgärder,

som under planens giltighetstid böra utföras. Detta torde tvärtom vara till

gagn samt väsentligen kunna tillgodose det syfte, som domänstyrelsen avsett

att vinna med sitt förslag. Då berörda anvisningar ej skulle vara

bindande utan allenast meddelas till ledning för vederbörande utsyningsförrättare,

torde någon bestämmelse om dessa anvisningar ej böra införas i

lagen, utan synes det böra ankomma å domänstyrelsen att i sammanhang

med utfärdande av detaljbestämmelser i övrigt rörande avverkningsplan

och dess tillämpning jämväl meddela erforderliga föreskrifter rörande berörda

anvisningar.

Sveriges skogsägareförbunds yrkande, att större skogsägare med genomfört

rationellt skogsbruk skulle själva få bestämma den ordning, vari föryngringsåtgärder

å deras fastigheter skulle komma till utförande, torde med

hänsyn till vad domänstyrelsen däremot anfört ej böra vinna avseende.

I enlighet med vad sålunda anförts har bestämmelsen i 16 § av förslaget

avfattats.

Vad härefter angår sättet för bestämmandet av reproduktionsåtgärder i

det fall, då dylika åtgärder erfordras efter å skogen inträffad skada eller

efter en av skogsägaren företagen olaga avverkning, torde det förfarande,

som i motsvarande fall stadgats i 12 och 13 §§ skogsvårdslagen beträffande

där avsedda skogar, i huvudsak böra vinna tillämpning även i fråga om

skogarna under lappmarkslagen. Det torde sålunda böra ankomma å vederbörande

tillsynsmyndighet att söka med skogsägaren träffa överenskommelse

om utförandet av de återväxtåtgärder, som erfordras, samt, därest dylik

överenskommelse ej kan ernås, vid domstol anhängiggöra talan mot skogsägaren

om dennes förpliktande härtill. Med hänsyn till den grannlaga

naturen av en dylik uppgift torde densamma lämpligen böra anförtros

åt vederbörande överjägmästare. Därest berörda förlikningsförsök skulle

misslyckas och talan vid domstol sålunda måste anställas, synes överjägmästaren

böra äga förordna annan skogsstatstjänsteman att anhängiggöra och

utföra denna.

Tillämpningen av den nu ifrågasatta anordningen förutsätter emellertid

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

111

uppenbarligen, att det åligger vederbörande skogsstatstjänstemän att hålla

uppsikt däröver, huruvida sådan skada å skogen, som här avses, inträffar,

eller olaga avverkningar av skogsägarna företagas. Där så sker, bör dylik

tjänsteman vara pliktig att verkställa besiktning å skogen för utrönande,

vilka återväxtåtgärder med anledning därav böra vidtagas, samt därefter

med överlämnande av protokoll över besiktningen göra anmälan om saken

till överjägmästaren. Vid besiktningsprotokollet bör fogas detaljerat förslag

till de återväxtåtgärder, som skogsstatstjänstemannen finner vara erforderliga.

Nu angivna synpunkter hava legat till grund vid utarbetandet av bestämmelserna

i 17 § av förslaget.

18 §.

I överensstämmelse med vad i motsvarande avseende stadgats i 14 §

skogsvårdslagen torde beträffande här avsedda skogar böra gälla, att vad

genom överenskommelse eller beslut av vederbörande skogsstatstjänstemän

eller av domstol blivit bestämt om återväxtåtgärder samt om tiden för åtgärdernas

utförande skall äga giltighet mot fastighetens framtida ägare

eller åbo. Föreskrift härom har upptagits i denna paragraf.

19 §.

Beträffande sättet för verkställande av återväxtåtgärder, som föreskrivits Domänstyrelav

vederbörande skogsstatstjänstemän eller av domstol eller bestämts genom

överenskommelse, har domänstyrelsen framhållit, att de bestämmelser, som

i motsvarande avseende meddelats i skogsvårdslagen, borde i tillämpliga

delar tjäna till förebild beträffande ifrågavarande skogar. Det borde sålunda

åligga vederbörande jägmästare att, då den tid, som bestämts för

åtgärdernas utförande, gått till ända, utan att åtgärderna fullgjorts, med

biträde av två gode män hålla syn på marken, till vilken förrättning markägaren

skulle bevisligen kallas. Syneinstrumentet borde ingivas till överjägmästaren,

som beordrade jägmästaren att låta verkställa de eftersatta

reproduktionsåtgärderna.

I likhet med domänstyrelsen anser jag, att förfarandet för verkställighet Departementsav

eftersatta reproduktionsåtgärder beträffande ifrågavarande skogar bör chefenordnas

i anslutning till de i 15 § av skogsvårdslagen härutinnan meddelade

bestämmelserna. För tryggandet av ett behörigt iakttagande av de

i detta avseende meddelade föreskrifterna synes det böra ankomma å vederbörande

överjägmästare att besluta om hållande av sådan besiktning, som

i nyssnämnda paragraf omförmäles, samt att därvid förordna viss skogsstatstjänsteman

jämte två gode män att förrätta besiktningen ävensom att

till besiktningen kalla vederbörande rättsägare. Redogörelse över besiktningen

bör givetvis avgivas till överjägmästaren.

Det synes uppenbart, att även bestämmelserna i 15 § andra stycket av

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Ma,j:ts proposition Nr 43.

Domän
styrelsen.

Departements
chefen.

skogsvårdslagen böra erhålla tillämpning beträffande bär avsedda skogar.

Innan överjägmästaren förordnar om hållande av sådan besiktning, som

nyss sagts, torde därför, om ej särskilda förhållanden föranleda till annat,

hänvändelse böra göras till vederbörande för erhållande av sådant erkännande,

som i sagda stycke avses.

På sätt domänstyrelsen föreslagit, torde det även böra ankomma å överjägmästaren

att föranstalta om vidtagande av reproduktionsåtgärd, som befunnits

eftersatt.

Från nu angivna utgångspunkter hava bestämmelserna i förevarande paragraf

utarbetats.

20 §.

Beträffande uttagande hos vederbörande av kostnaderna för sådana återväxtåtgärder,

som enligt 19 § i förslaget blivit genom över jägmästarens

föranstaltande vidtagna, samt för besiktning, som i nyssnämnda paragraf

avses, hava, i anslutning till vad domänstyrelsen härutinnan föreslagit, i

förevarande paragraf upptagits bestämmelser, som i tillämpliga delar överensstämma

med vad i motsvarande avseende stadgats i 16 § skogsvårdslagen.

21 §.

Domänstyrelsen har föreslagit, att, där vid utsyning befunnes, att jämförelsevis

kostsamma reproduktionsåtgärder komme att erfordras efter avverkningen,

överjägmästaren skulle efter förslag av förrättningsmannen äga

fordra betryggande säkerhets ställande för den kostnad, som åtgärderna beräknades

medföra, innan tillstånd till avverkningen medgåves. Domänstyrelsen

har härvid åberopat, att en liknande befogenhet tillerkänts skogsvårdsstyrelse

i 17 § skogsvårdslagen.

Enahanda skäl, som ligga till grund för nyssangivna paragraf i skogsvårdslagen,

tala uppenbarligen för att vid stadgande av reproduktionsskyldighet

för här avsedda skogar åt vederbörande skogsstatstjänstemän medgiva

en befogenhet, motsvarande den, som enligt berörda paragraf tillkommer

skogs vårdsstyrelse. Av praktiska hänsyn torde denna befogenhet böra

uppdragas åt de tjänstemän, som i fråga om dessa skogar hava att meddela

avverkningstillstånd och i samband därmed föreskriva återväxlåtgärder.

Domänstyrelsens förslag, att befogenheten skulle tillkomma vederbörande

överjägmästare, skulle otvivelaktigt föranleda dröjsmål och omgång vid

prövningen av hithörande frågor. Det torde ock böra framhållas, att utövningen

av ifrågavarande befogenhet näppeligen kan anses kräva ett högre

mått av omdöme än befogenheten att föreskriva själva återväxtåtgärderna.

Enligt domänstyrelsens förslag skulle i här avsett fall tillstånd till avverkningen

ej meddelas, förrän vederbörlig säkerhet blivit av sökanden

ställd. Från såväl praktisk som formell synpunkt torde det emellertid vara

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 43.

113

lämpligare, att tillstånd till avverkningen meddelas samtidigt därmed, att

föreskrift utfärdas om ställande av säkerhet i förevarande avseende, men

att det stadgas, att tillståndet ej må träda i tillämpning, förrän säkerheten

blivit ställd. Föreskrift i sistberörda hänseende torde böra upptagas i lagen

samt underrättelse om vad sålunda gäller meddelas i avverkningstillståndet.

Säkerhet, varom nu är fråga, bör kunna ställas såväl hos jägmästaren

i det revir, varest vederbörande skog är belägen, som, där föreskrift om

säkerhetens ställande meddelats av annan skogsstatstjänsteman, hos denne.

Bestämmelse härom bör upptagas i domänverkets instruktion. Utan särskild

föreskrift torde det vara tydligt, att det ankommer å den skogsstatstjänsteman,

hos vilken säkerheten ställes, att pröva och godkänna denna. Beträffande

säkerhetens förvarande torde erforderliga föreskrifter böra meddelas av

domänstyrelsen.

I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört har bestämmelsen i denna

paragraf avfattats.

22 §.

Beträffande de i denna paragraf upptagna bestämmelserna om undantagande

av visst område och viss mark från tillämpningen av de föreslagna

återväxtbestämmelserna hänvisar jag till vad jag förut härom anfört

(sid. 57—59).

23 §.

Bestämmelserna i 10 § lappmarkslagen rörande omläggning av skogsmark

hava avseende allenast å det fall, att vederbörande fastighetsägare

eller åbo vill för omläggningens genomförande fälla barrträd utöver fastighetens

och därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov. För dylikt

fall är ägaren eller åbon enligt lagen pliktig att söka tillstånd till avverkningen

av berörda träd, och må dylikt tillstånd lämnas, allenast därest

omläggningen avser skogsmarkens uppodling till åker eller äng. Frågan om

dylikt tillstånd prövas av länsstyrelsen, som vid tillstånds meddelande tilllika

utsätter viss tid, inom vilken omläggningsföretaget skall vara fullbordat.

Vill ägaren eller åbon däremot omlägga skogsmark, som är kal eller

blott bevuxen med lövskog, eller vill han omlägga ett område, varå tillgången

å barrskog är så ringa, att han lämpligen kan tillgodogöra densamma

för husbehov, må han verkställa omläggningen utan tillstånd och

för vilket ändamål som helst.

Den ståndpunkt lappmarkslagen intager i förevarande avseende grundar

sig därpå, att lagen ej i likhet med skogsvårdslagen uppställer något principiellt

krav på skogsmarks användande till skogsbörd, utan inskränker sig

till beredande av skydd åt den växande barrskogen — i vissa fall även

lövskogen — mot överdriven avverkning för annat ändamål än husbehov.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 38 höft. (Nr Mi.) 8

Gällande

bestämmelsei»

s. 114 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

114 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Det torde vara tydligt, att lagens ståndpunkt härutinnan ej kan bibehållas

oförändrad, därest de under lagen lydande skogar underkastas reproduktionsskyldighet

i den omfattning, som i förslaget förutsättes. Berörda skyldighet

är uppenbarligen ej förenlig med en obegränsad och okontrollerad

rätt för ägaren eller åbon att till annan användning omlägga skogsmark,

som kalavverkats eller varå skogstillgången — måhända genom omfattande

avverkningar — nedbragts till en så ringa kvantitet, att den kan tillgodo-göras

för husbehov. Ett bibehållande av denna rätt skulle medföra, att

innehavarna av här avsedda skogar i många fall skulle kunna undandraga

sig dem ålagd reproduktionsskyldighet genom att blott föregiva, att de

ämnade omlägga vederbörande område till annan användning.

Stadgande av dylik skyldighet för här avsedda skogar torde sålunda förutsätta

en ändrad reglering av rätten att å dem omlägga skogsmark till

annan användning. Berörda reglering synes böra åsyfta å ena sidan att

tillgodose alla befogade anspråk från vederbörande ägares eller åbos sida

att få verkställa dylik omläggning och å den andra att förhindra, att omläggningsrätten

av ägaren eller åbon missbrukas för att vinna befrielse från

honom åliggande reproduktionsskyldighet. Ett ernående av dessa syften

torde förutsätta, att utövningen av omläggningsrätten, på sätt som skett

beträffande svårföryngrade skogar under skogsvårdslagen, i varje fall göres

beroende av tillstånd av myndighet.

I samband med en dylik reglering av ifrågavarande rätt torde densamma

böra bestämmas att avse skogsmarks omläggning till de ändamål, som angivas

i 23 § skogsvårdslagen.

Då det är av vikt, att frågan om tillstånd till omläggning av skogsmark

beträffande ifrågavarande skogar prövas med noggrann hänsyn till alla de

omständigheter, som därvid äro av betydelse, torde denna prövning fortfarande

böra ankomma å vederbörande länsstyrelser. Till ledning vid sagda

prövning höra dessa hava att tillgå enahanda utredning, som nu är föreskriven

i detta avseende.

Vid meddelande av tillstånd till omläggning bör länsstyrelse, på sätt för

närvarande är stadgat, föreskriva viss tid, inom vilken de för omläggningen

erforderliga åtgärderna skola vara fullbordade, ävensom stadga visst vite

för eftersättande av denna föreskrift.

Träd, som avverkas på grund av länsstyrelses tillstånd till omläggning

av skogsmark, böra, i likhet med vad nu gäller, innan de bortföras, stämplas

genom vederbörande skogsstatstjänstemans försorg. Virket av dessa träd bör

givetvis i överensstämmelse med grunderna för 4 § av förslaget avräknas,

då avverkningstillstånd å fastigheten sedermera meddelas av skogsstatstjänsteman.

Tydligt är, att vad nu anförts om stämpling av träd, som avverkats

enligt länsstyrelses tillstånd till omläggning av skogsmark, ej gäller träd,

som å omläggningsområdet avverkats för husbehov. Avverkning för detta

ändamål får ske oberoende av tillståndet och grundar sig sålunda ej å detta.

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Vid besiktning, som skogsstatstjänsteman utan särskilt uppdrag av vederbörande

ägare eller åbo verkställer för utredning av väckt fråga om skogsmarks

omläggning, ävensom vid stämpling av träd, som avverkats på grund

av tillstånd till sådan omläggning, bör sökanden, i likhet med vad nu är

stadgat, vara pliktig att utgöra nödig hantlangning. Övriga kostnader för

dessa förrättningar torde däremot i överensstämmelse med den i 12 § av

förslaget intagna ståndpunkt böra gäldas av statsverket.

Enligt sålunda angivna grunder hava bestämmelserna i förevarande paragraf

av förslaget avfattats.

Det torde vara tydligt, att den enligt 11 § av förslaget vederbörande

skogsstatstjänsteman tillkommande befogenheten att meddela kontrollföreskrifter

beträffande avverkning för annat ändamål än husbehov även gäller

avverkning, som verkställes på grund av sådant tillstånd av länsstyrelse,

som här avses.

24 §.

Frågan om tillämpning av 1903 års skyddsskogslag å skog, som lyder

under lappmarkslagen, har ej reglerats i någon av dessa lagar.

Då de avverkningsregler, som innehållas i lappmarkslagen, måste anses

strängare än dem, som upptagits i 1 § skyddsskogslagen, torde förordnande

enligt sagda paragraf beträffande skog, som här avses, ej böra ifrågakomma.

Däremot kan det givetvis, särskilt med hänsyn till den i lappmarkslagen

medgivna rätten till fri husbehovsavverkning, vara av behovet påkallat, att

förordnande enligt 2 § skyddsskogslagen meddelas beträffande dylik skogEtt

sådant förordnande bör dock äga tillämpning allenast i den mån skogsägarens

förfoganderätt över skogen därigenom inskränkes utöver vad i lappmarkslagen

är stadgat. Därjämte bör förordnandet givetvis för skogsägaren

medföra rätt att enligt 2 § i skyddsskogslagen påfordra skogens inlösande

av staten.

I förevarande paragraf har frågan om skyddsskogslagens tillämpning å

här avsedda skogar reglerats i enlighet med vad nu anförts.

25 §.

Denna paragraf överensstämmer med nuvarande 19 §.

26 §.

Bestämmelserna i första och andra styckena av förevarande paragraf överensstämma

med stadgandet i nuvarande 14 § första stycket utom därutinnan,

att bötesmaximum för olaga avverkning i förslaget höjts från nu stadgade

500 kronor till 5,000 kronor. Jag erinrar härvid, att motsvarande maximum

i skogsvårdslagen bestämts till sistnämnda belopp.

På grund av den sålunda föreslagna straffskärpningen har frågan om

konkurrens mellan nyss angivna bestämmelser i förslaget och allmänna

strafflagen ansetts böra lösas på enahanda sätt som för motsvarande fall

s. 116 Kontrollera mot PDF

Åtalsrätt.

Departements
chefen.

116 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

skett i 25 § 3 mom. skogsvårdslagen. Bestämmelse härom har upptagits i

tredje stycket av förevarande paragraf.

Stadgandet i fjärde stycket av paragrafen överensstämmer med 14 § tredje

stycket i lappmarkslagen.

27 §.

Enligt 15 § i lappmarkslagen må överträdelse av lagens föreskrifter åtalas

allenast av allmän åklagare. Lagen intager i detta hänseende en särställning,

i det att enligt skogsvårdslagen samt lagarna om husbehovsskogar

och skyddsskogar befogenhet att åtala förseelser mot dessa lagar tillkommer

såväl allmän åklagare som de tjänstemän eller organ, vilka hava att övervaka

lagarnas tillämpning.

Till stöd för lappmarkslagens ståndpunkt i förevarande avseende har i

lagens motiv anförts, att, då den skogsägande befolkningen i de trakter, där

lagen ägde tillämpning, med avseende å dispositionsrätten över skogen ställts i

visst beroende av skogsstatens personal, det vore av stor vikt, att ett gott

förhållande rådde mellan befolkningen och nämnda personal samt att följaktligen

bestämmelser, som vore ägnade att rubba detsamma, undvekes.

Härtill komme, att bestyret med utförande av åtal inkräktade på skogsstatspersonalens

tid, vilken borde ägnas åt skogarnas skötsel.

Erfarenheten från tillämpningen av förenämnda lagar, som medgiva

åtalsrätt jämväl åt de myndigheter, som övervaka denna tillämpning, kan

ej anses bekräfta de i lappmarkslagens motiv uttalade farhågor, att en dylik

rätt vore ägnad att rubba det goda förhållandet mellan dessa myndigheter

och vederbörande skogsägare. Å andra sidan är det givetvis av vikt, att i

fråga om en lag av så ingripande natur som lappmarkslagen de tjänstemän,

som hava att öva uppsikt å lagens efterlevnad, ej äro urståndsätta

att beivra och åtala förseelser mot lagen. Ett bibehållande i den nya lappmarkslagen

av den nu gällande lagens ståndpunkt i förevarande avseende

skulle te sig desto egendomligare, som enligt förslaget skogsstatens tjänstemän,

då olaga avverkning skett, skulle äga vid domstol föra talan om avverkarens

förpliktande att utföra återväxtåtgärder. Med hänsyn härtill

och då arbetet med anhängiggörande och utförande av åtal för överträdelser

av bestämmelserna i förevarande lagstiftning ej kan antagas i mera

avsevärd omfattning taga skogsstatstjänstemännens tid i anspråk, har jag

ansett, att befogenhet att åtala dylika överträdelser bör tillkomma, förutom

allmän åklagare, jämväl nämnda tjänstemän. Sådan befogenhet torde dock

böra tilläggas allenast de förvaltande tjänstemännen, enär skogsstatens bevakande

personal ej alltid torde äga nödiga kvalifikationer för handhavandet

av denna befogenhet.

Vad angår rätten att taga i beslag virke, som olagligen avverkats, tillkommer

denna rätt enligt 15 § i lappmarkslagen, förutom allmän åklagare,

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

såväl förvaltande som bevakande personal vid skogsstaten. Någon ändring

härutinnan synes ej vara påkallad. Med hänsyn till den av mig föreslagna

utsträckningen av åtalsrätten torde emellertid den för skogsstatens förvaltande

personal nu stadgade skyldigheten att göra anmälan om verkställt

beslag till allmänne åklagaren böra upphävas samt motsvarande skyldighet

för bevakande personal vid skogsstaten böra ändras till att avse anmälan

till allmänne åklagaren eller åtalsberättigad skogsstatstjänsteman. Sådan

tjänsteman bör även tilläggas befogenhet att häva beslag, som verkställts

av någon av skogsstatens bevakande personal.

28 §.

Denna paragraf är av enahanda innehåll som nuvarande 16 §.

29 $.

Bestämmelserna i förevarande paragraf motsvara stadgandena i 17 § lappmarkslagen

men avvika i väsentliga delar från dessa. I analogi med motsvarande

föreskrift i skogsvårdslagen stadgas sålunda i förslaget, att ådömda

böter ävensom genom försäljning av förbrutet virke uppkommen behållning

och utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, skola tillfalla lappmarkernas

med flera områden skogsvårdsfond. Denna fond är avsedd att

bildas genom viss del av de skogsvårdsavgifter, som, på sätt jag förut framhållit,

efter ikraftträdandet av den nya lappmarkslagen böra upptagas i de

trakter, där lagen kommer att äga tillämpning, samt att användas för understödjande

av skogsvårdsåtgärder å under samma lag lydande skogar samt

å husbehovsskogar. Frågan om inrättandet av nämnda fond torde jag få

underställa Kungl. Maj:t i sammanhang med förut angivna ändringar i

förordningen om skogsvårdsavgift.

30 §.

Denna paragraf överensstämmer med nuvarande 18 §.

31 §.

De i förevarande paragraf inrymda bestämmelserna om fullföljd av talan

överensstämma i huvudsak med motsvarande stadganden i 13 § lappmarkslagen.

Förslaget upptager emellertid i olikhet mot lagen en särskild föreskrift

om klagan över beslut, som enligt förevarande lagstiftning meddelats av

länsstyrelse i frågor rörande omläggning av skogsmark. Då talan i dylika

frågor enligt skogsvårdslagen må fullföljas till Kungl. Maj:t, har en motsvarande

rätt ansetts böra medgivas beträffande skogar under lappmarkslagen.

Bestämmelserna i förevarande paragraf hava därjämte undergått

vissa jämkningar med anledning av den i 5 § av förslaget upptagna nya

bestämmelsen, att avverkningsplan, som upprättats av vederbörande skogsstatstjänsteman,

skall granskas och fastställas av överjägmästaren.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Ikraftträdande.

Övergångs
bestämmelser.

Äldre avverkningar.

Äldre avverkning8planer.

32 §.

Bestämmelserna i förevarande paragraf överensstämma med vad för motsvarande

fall stadgats i 31 § skogsvårdslagen.

Beträffande tiden för ikraftträdandet av den ifrågasatta nya lappmarkslagen

torde denna tid — under förutsättning att proposition i ämnet kommer

att avlåtas till 1926 års riksdag — lämpligen böra bestämmas till den 1

januari 1927. Att stadga en tidigare dag i detta avseende synes ej kunna

förordas, då efter den nya lagens utfärdande viss tid erfordras för förberedande

av övergången till denna. Särskilt är i detta avseende att märka,

att den nya lagens tillämpning förutsätter ändringar i domänverkets instruktion

samt utfärdandet av nya föreskrifter i ett flertal avseenden för

vederbörande skogsstatstjänstemän.

Vid tillämpningen av den nya lagen erfordras vissa övergångsbestämmelser.

Av allmänna regler torde följa, att efter den nya lagens ikraftträdande

den nu gällande lappmarkslagen bör fortfarande tillämpas beträffande avverkningar,

som verkställts å här avsedda skogar före sagda tidpunkt.

Denna grundsats innebär, att lagstridigt förfarande, som vid dylika avverkningar

ägt rum, bör straffas efter sistnämnda lag, även om straffet utdömes

först efter berörda ikraftträdande, samt att den, som under samma lags

giltighetstid avverkat virke till husbehov, i avseende å rätten att förfoga

över virket samt påföljd för lagstridigt förfogande däröver är underkastad

samma lags bestämmelser jämväl efter nyssangivna tidpunkt. Även följer

av denna grundsats, att vidtagande av reproduktionsåtgärder efter avverkningar,

varom nu är fråga, ej kunna fordras i vidare mån än som överensstämmer

med den nuvarande lappmarkslagen.

De avverkningsplaner, som äro gällande för ifrågavarande skogar vid utgången

av lappmarkslagens giltighetstid, torde böra fortfarande lända till

efterrättelse efter denna tidpunkt, i den mån de ej strida mot bestämmelserna

i den nya lagen. Vad angår planernas avverkningsberäkningar torde hinder

ej möta att tillämpa dessa vid meddelande av avverkningstillstånd enligt

de i den nya lagen angivna avverkningsgrunderna. Skulle i något enstaka

fall detta likväl bliva händelsen, torde revision av planen till överensstämmelse

med dessa grunder utan svårighet kunna ske. Beträffande åter

de i planerna upptagna föreskrifter rörande utförande av återväxtåtgärder,

kunna dessa föreskrifter givetvis ej anses förenliga med den nya lagens

bestämmelser om dylika åtgärder. Då enligt berörda bestämmelser frågan

om vidtagande av återväxtåtgärder efter avverkning skall prövas och avgöras

av den skogsstatstjänstemän, som meddelar tillstånd till avverkningen,

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

119

kunna därvid i vederbörande avverkningsplan upptagna föreskrifter i detta

ämne ej få annan betydelse än såsom råd och anvisningar, till vilka skogsstatstjänstemannen

tager den hänsyn, som han finner skäligt.

Där i avverkningsplan, varom nu är fråga, förhöjning i avverkningsbeloppet

medgivits, under villkor att vissa återväxtåtgärder komma till

utförande, torde efter den nya lagens ikraftträdande vid meddelande av

avverkningstillstånd berörda förhöjning böra tillämpas, i samband därmed

att skogsägaren ålägges vidtaga i lagen stadgade återväxtåtgärder efter avverkningen.

Därest i annat fall än nu angivits under här avsedd plans giltighetstid

förhöjning i avverkning sbeloppet anses påkallad med hänsyn till den reproduktionsskyldighet,

som skogsägaren genom den nya lagen ålägges, synes

detta böra kunna föranleda, att revision av planen medgives.

Hava utsyning och stämpling enligt lappmarkslagen ägt rum och äro Äldre

dessa gällande vid utgången av lagens giltighetstid, synes uppenbart, att „Jhytillstånd

de böra äga fortsatt giltighet efter denna tidpunkt. Detsamma torde böra till awerkgälla

även i fråga om tillstånd till avverkning för skogsmarks uppodling skogsmark»

samt föreskrifter rörande överhållande av vissa träd såsom fröträd eller uppodling

för utövande av kontroll över avverkning, som meddelats enligt nämnda lag.

Tydligt är, att därest utsyning och tillstånd, varom nu är fråga, förlänas

fortsatt giltighet efter den nya lagens ikraftträdande, sådan giltighet

tillkommer även föreskrifter om utförande av återväxtåtgärder samt vitesföreskrifter,

som meddelats i samband med utsyningen eller tillståndet.

överträdas eller eftersättas föreskrifter, som meddelats enligt den nuvarande

lappmarkslagen och som erhållit giltighet efter lagens upphörande,

är denna lag givetvis att tillämpa. Det torde ock vara klart, att beträffande

avverkning, som verkställes enligt här avsedd utsyning, den nya lagens

återväxtbestämmelser ej böra äga tillämpning.

I anslutning till den i förslaget intagna ståndpunkten rörande den längsta

tid, varunder avverkningstillstånd äger giltighet, torde böra föreskrivas,

att avverkning på grund av utsyning, varom nu är fråga, ej må verkställas

senare än inom fem år från utsyningen eller den kortare tid, som

vid utsyningen bestämts.

Därest skada, som omförmäles i 14 § av förslaget, uppkommit å här av- skada enligt

sedd skog före den nya lagens ikraftträdande, torde enligt allmänna regler 14 § l/8r''

• • • • • StdQ&Tm

lagens återväxtbestämmelser ej böra vinna tillämpning å en dylik skada.

Ehuru behövligheten av en uttrycklig föreskrift i detta avseende synes

kunna ifrågasättas, torde dock, då ett dylikt stadgande upptagits bland

skogsvårdslagens övergångsbestämmelser, en motsvarande föreskrift böra

även i detta fall meddelas.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Klagan över

äldre avverkningsplaner.

Hänvisningar

till den äldre

lagen.

Med hänsyn till de i förslaget upptagna ändrade bestämmelserna rörande

ordningen för upprättandet av avverkningsplan och sättet för fullföljd av

talan mot sådan plan torde föreskrift böra meddelas därom, att klagan över

avverkningsplan, som enligt den nuvarande lappmarkslagen upprättats av

skogsstatstjänsteman, skall fullföljas i enlighet med vad i lagen är stadgat.

Då i skogsvårdslagen samt vissa andra författningar hänvisning förekommer

till den nuvarande lappmarkslagen, torde bestämmelse böra meddelas,

att vid dylik hänvisning den nya lagen skall tillämpas.

I enlighet med vad sålunda anförts hava de i förslaget upptagna övergångsbestämmelserna

utarbetats.

Departementschefen uppläser härefter ifrågavarande förslag till lag om

vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

med flera områden samt hemställer, att för det i § 87 regeringsformen

angivna ändamål lagrådets utlåtande över förslaget måtte inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Joh.s Thygesen.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

121

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns

lappmarker med flera områden.

1 kap. Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Följande fastigheter, nämligen

1) skatte- och frälsehemman samt lägenheter av skatte- eller frälsenatur

inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt inom Särna och

Idre socknar av Kopparbergs län,

2) utom lappmarkerna belägna skattehemman, som avses i förordningen

den 29 juni 1866 (nr 63 s. 1) angående dispositionsrätten över skogen å

vissa skattehemman i Norrland och Kopparbergs län,

3) till enskilda sålda kronoöverloppsmarker, vilka omförmälas i skrivelsen

till kammarkollegium den 29 juni 1866 (nr 63 s. 6) angående dispositionen

av sådana överloppsmarker, som icke lämpligen kunna användas vare sig

till kronoparker eller anläggning av nya hemman, m. m. och kungörelsen

den 26 maj 1899 (nr 42 s. 1) angående förändring i gällande föreskrifter

om åsättande av grundskatt m. m., samt

4) inom de sex norra länen belägna kronohemman och krononybyggen

under åborätt,

skola, där ej här nedan annorlunda stadgas, i fråga om skogens vård

vara underkastade de i denna lag upptagna bestämmelser.

2 %.

1 mom. Denna lag äger ej tillämpning å

1) allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län, inom Kopparbergs

län vid storskifte avsatta besparingsskogar samt skogar, lydande under

lagen angående husbehovsskogar inom vissa områden;

2) fastighet, som i 1 § 1)—3) avses, där fastigheten tillhör stad eller upplåtits

till ecklesiastikt boställe.

2 mom. Ligger skog, som är underkastad bestämmelserna i denna lag,

i samfällighet med skog, som lyder under förordningen den 26 januari 1894

(nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket eller som

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

avses i § 4 av nämnda förordning, skall denna lag äga tillämpning å det

samfällda skogsområdet i dess helhet.

2 kap. Om avverkning.

3

Avverkning av barr- eller lövträd för annat ändamål än fastighetens eller

därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov må bedrivas allenast

med tillstånd av vederbörande skogsstatstjänsteman.

Beträffande tillgodogörande av träd, som fällts eller skadats vid sådan

skadegörelse, som i 14 § omförmäles, gälle vad där är stadgat.

4 §.

Vid meddelande av tillstånd till avverkning skall skogsägarens ekonomiska

intresse tillgodoses genom uthålligt skogsbruk med iakttagande av skogsvårdens

krav särskilt i fråga om borttagande av överårig eller skadad skog

samt höjande i övrigt av skogens alstringsförmåga. Avverkning i den omfattning,

att särskilda åtgärder enligt denna lag böra vidtagas för återväxtens

betryggande, må allenast medgivas, om sådana åtgärder kunna utföras

utan oskälig kostnad.

5 §.

1 mom. Tillstånd till avverkning meddelas enligt avverkningsplan. Dylik

plan skall upprättas på sätt i 2 mom. sägs samt angiva den myckenhet

virke, som med tillämpning av de i 4 § omförmälda grunder under viss tid

må avverkas å fastigheten.

1 fråga om fastighet, vars skogstillgång ej överstiger vad som erfordras

för tillgodoseende av fastighetens och därmed sambrukad fastighets oundgängliga

husbehov, må avverkningstillstånd meddelas utan hinder därav, att

avverkningsplan ej upprättats för fastigheten.

2 mom. Avverkningsplan upprättas på fastighetsägarens eller åbons begäran

av vederbörande skogsstatstjänsteman samt skall för att bliva gällande

granskas och fastställas av överjägmästaren. Avverkningsplan, som genom

fastighetsägarens eller åbons försorg upprättats av annan sakkunnig person

än vederbörande skogsstatstjänsteman, länder dock till efterrättelse, där den

efter granskning av överjägmästaren godkänts av domänstyrelsen. Av överjägmästare

fastställd plan skall, så snart ske kan, tillställas sökanden.

Avverkningsplan skall grundas på undersökning av skogen samt uppgöras

särskilt för varje fastighet, dock att, där två eller flera närbelägna fastigheter

innehavas av samme ägare eller åbo, domänstyrelsen på framställning

av denne äger medgiva, att fastigheterna må för tid, varunder sagda förhållande

fortfar, sammanföras under gemensam avverkningsplan.

3 mom. Närmare föreskrifter för skogsstatstjänstemännen rörande avverkningsplan

och dess tillämpning meddelas av domänstyrelsen.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43. 123

6 §.

1 mom. Då tillstånd till avverkning meddelas, skall, där ej annat följer

av 2 mom., utsyning verkställas av vederbörande skogsstatstjänsteman samt

de utsynade träden stämplas genom dennes försorg.

2 mom. I fråga om sådan avverkning i yngre skog, som avser för skogens

utveckling ändamålsenlig gallring, erfordras ej utsyning och stämpling enligt

1 mom., där, innan tillstånd till avverkningen meddelas, de träd, som skola

avverkas, genom skogsägarens försorg utsynats och stämplats av sakkunnig

person, som av domänstyrelsen förklarats därtill behörig, samt stämplingen

blivit av vederbörande skogsstatstjänsteman besiktigad och godkänd.

Förekomma i yngre skog spridda enstaka träd eller grupper av äldre skog,

skall vad i första stycket är stadgat äga tillämpning jämväl i fråga om avverkning

av sagda träd och grupper, där tillstånd till avverkningen sökes

samtidigt med tillstånd till sådan avverkning i den yngre skogen, som i

berörda stycke sägs.

Virke, som avverkats enligt bestämmelserna i detta moment, skall, innan

det bortföres från skogen, stämplas genom vederbörande skogsstatstjänstemans

försorg.

7 §.

Tillstånd till avverkning sökes före den 1 april hos vederbörande skogsstatstjänsteman,

och åligger det denne att före den 1 påföljande oktober

meddela slutligt beslut i anledning av ansökningen.

Innan utsyning eller besiktning enligt 6 § av skogsstatstjänsteman verkställes,

skall han underrätta sökanden om tiden för förrättningen genom

rekommenderat brev, som avsändes med posten senast tjugu dagar därförut.

8 §.

Tillstånd till avverkning skall avse en tid av tre år; dock må på domänstyrelsens

prövning ankomma att, när särskilda skäl därtill äro, medgiva,

att avverkningstillstånd må därutöver avse en tid framåt av högst tre år.

Fråga om meddelande av dylikt tillstånd, som avser längre tid framåt än

nu sagts, prövas av Konungen.

Vad sålunda stadgas äger ej tillämpning i fråga om tillstånd till avverkning,

varom i 6 § 2 mom. förmäles.

9 $.

Där skogsstatstjänsteman vid meddelande av tillstånd till avverkning finner

nödigt, att vissa träd överhållas såsom fröträd, äge han därom utfärda

föreskrift. Fröträden skola i ty fall genom skogsstatstjänstemannens försorg

förses med tydliga märken, och må avverkning av träden därefter ej ske

utan vederbörande skogsstatstjänstemans tillstånd.

10 §.

1 mom. I avverkningstillstånd skall angivas den tid, högst fem år, inom

vilken avverkningen skall vara verkställd.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kung!. Maj:ts proposition Nr 43.

2 mom. Skogsstatstjänstemans beslut i ärende angående tillstånd till avverkning

skall mot bevis avgiftsfritt tillställas sökanden eller hans ombud,

där utsyning eller besiktning av skogsstatstjänstemannen ägt rum, innan

han avreser från stället, och i annat fall så fort ske kan.

Beslutet skall förses med besvärshänvisning.

11 §.

Den, som avverkar virke till annat ändamål än husbehov, vare pliktig att

ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som av vederbörande skogsstatstjänsteman

meddelas för utövande av kontroll över avverkningen.

12 §.

Vid utsyning och stämpling, som verkställes av skogsstatstjäns teman eller

genom dennes försorg, så ock då avverkningsplan av sådan tjänsteman upprättas

eller besiktning enligt 6 § 2 mom. äger rum, skall sökanden utgöra

nödig hantlangning. Övriga kostnader för förrättning, som nu sagts, skola

gäldas av statsverket.

3 kap. Om åtgärder för betryggande av återväxt.

13 §.

Där vid avverkning, som verkställts å skogsmark för annat ändamål än

husbehov, icke kvarlämnats skog av sådan täthet och beskaffenhet, att densamma

med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig, samt

en tillfredsställande naturlig återväxt ej heller kan inom skälig tid påräknas,

skola sådana åtgärder vidtagas, som äro erforderliga för att nöjaktig återväxt

inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å det avverkade

området. Därå uppkommen skog skall vidmakthållas, till dess densamma

nått den utveckling, att den ej längre är att räkna som plantskog, dock att,

därest nu stadgad skyldighet i särskilt fall skulle bliva synnerligen betungande,

domänstyrelsen äger på ansökan medgiva skälig begränsning därav.

14 §.

1 mom. Uppkommer å mark, som i 13 § sägs, skada å skogen genom

brand, storm, snöbrott, insektshärjning eller annan dylik händelse eller genom

betning av hemdjur eller genom åverkan, skall vad i sagda paragraf

föreskrivits om vidtagande av åtgärder för betryggande av nöjaktig återväxt

efter avverkning äga motsvarande tillämpning, ändå att skyldighet därtill

enligt samma paragraf ej föreligger.

Där fastighetens ägare eller åbo ej uppsåtligen förorsakat eller genom

åsidosättande av någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörelsen och

denna ej heller uppkommit genom betning av hemdjur, må åtgärder för

återväxtens betryggande icke fordras till större kostnad än som motsvarar

värdet av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar å området eller

av ägaren eller åbon tillgodogjorts, ävensom av de kvarstående träd, vilka

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

blivit så skadade, att de ej böra bibehållas eller eljest måste såsom hinderliga

för betryggandet av nöjaktig återväxt borttagas, jämte den ersättning

ägaren eller åbon i anledning av skadan uppburit eller kunnat uppbära.

2 mom. Skulle i fall, som i 1 mom. avses, där angiven skyldighet bliva

synnerligen betungande, må domänstyrelsen på ansökan kunna medgiva

skälig begränsning därav.

3 mom. Träd, som fällts vid skadegörelse, varom i 1 mom. förmäles,

eller som därvid skadats på sätt i samma moment sägs, må ej bortföras

eller fällas, förrän de stämplats genom vederbörande skogsstatstjänstemans

försorg. Vad nu stadgats galle dock ej träd, som tillgodogöres för husbehov.

15 §.

För vidtagande av åtgärder, som kunna vara erforderliga för betryggande

av skogsåterväxt, är fastighetens ägare eller åbo ansvarig. Är tvist om

ägande- eller åborätten till fastigheten, skall såsom ägare eller åbo anses

den, vilken med ägande- eller åborättsanspråk innehar densamma.

Har avverkning företagits av tidigare ägare eller åbo eller av avverkningsrättsinnehavare,

vare jämväl denne gentemot vederbörande myndighet

ansvarig för kostnaderna för de återväxtåtgärder, som av hans avverkning

föranledas, men må han av fastighetens ägare eller åbo söka åter vad han

för sådant ändamål utgivit, därest ej annat blivit avtalat eller, vad angår

avverkningsrättsinnehavare, han genom överskridande av den upplåtna

avverkningsrätten själv varit vållande till att åtgärderna måst vidtagas.

16 §.

Vid meddelande av tillstånd till avverkning skall förrättningsmannen

föreskriva de åtgärder för återväxtens betryggande, med vilkas vidtagande

den i 13 § stadgade skyldighet skall anses fullgjord, ävensom den tid, inom

vilken dessa åtgärder skola vara verkställda.

17 §.

Finner i annat fall än i 16 § avses vederbörande skogsstatstjänsteman

åtgärder för betryggande av återväxt enligt denna lag vara påkallade, åligge

det honom att, efter å stället verkställd besiktning, därom göra anmälan till

överjägmästaren samt därvid överlämna protokoll över besiktningen jämte

förslag till erforderliga återväxtåtgärder. överjägmästaren söke att med

den eller dem, som lagenligt äro ansvariga för återväxtens betryggande,

träffa överenskommelse om samtliga de åtgärder, som för berörda ändamål

böra vidtagas, och om den tid, inom vilken envar av dem skall vara fullgjord.

Sådan överenskommelse skall avfattas skriftligen.

Kan ej överenskommelse enligt första stycket träffas, stämme överjägmästaren

eller den skogsstatstjänsteman, han därtill förordnar, in saken till

domstol, och äger denna föreskriva de åtgärder för återväxtens betryggande,

som av förhållandena påkallas, samt förelägga viss tid, inom vilken vad

sålunda föreskrivits skall vara fullgjort.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

18 §.

Vad genom överenskommelse eller enligt 16 § eller 17 § andra stycket

blivit bestämt om åtgärder för betryggande av återväxt samt om tiden

därför vare gällande mot fastighetens framtida ägare eller åbo.

19 §.

Har den tid för vidtagande av åtgärd till återväxtens betryggande, vilken

blivit bestämd genom överenskommelse eller enligt 16 § eller 17 § andra

stycket, gått till ända, och förekommer anledning antaga, att åtgärden icke

fullgjorts, skall vederbörande skogsstatstjänsteman göra anmälan därom till

överjägmästaren, som genom besiktning å marken låter undersöka förhållandet.

Dylik besiktning verkställes av den skogsstatstjänsteman, som överjägmästaren

därtill förordnar, jämte två ojäviga gode män, vilka av överjägmästaren

utses bland dem, som valts till ledamöter i ägodelningsrätt eller

till gode män vid lantmäteriförrättning i orten eller ock till ledamöter i

häradsrätt. Till sådan förrättning skall vederbörande ägare eller åbo samt,

där överjägmästaren avser att gent emot annan göra gällande förpliktelse

att ansvara för återväxtkostnaderna, jämväl denne genom överjägmästarens

försorg bevisligen kallas. Över förrättningen skall redogörelse avgivas till

överjägmästaren.

Erhålles vederbörandes skriftliga erkännande, att föreskriven åtgärd icke

fullgjorts, vare besiktning, som nyss sagts, icke av nöden.

Det ankommer å överjägmästaren att föranstalta om vidtagande av åtgärd,

som enligt första eller andra stycket befunnits eftersatt.

20 §.

Har åtgärd blivit enligt 19 § genom överjägmästarens föranstaltande vidtagen,

äger på framställning av denne överexekutor låta hos vederbörande

omedelbart uttaga kostnaderna för såväl själva åtgärden som den föregående

besiktningen, där överjägmästaren visar, att försummelse befunnits föreligga

och kostnadsbeloppet medelst behöriga räkningar styrkes.

Vill den, av vilken kostnad sålunda utsökts, emot det till betalning fastställda

beloppet anställa klander eller eljest söka återvinning, stämme in

kronan till domstol sist inom tre månader från det uttagning av beloppet

ägt rum eller, därförutan, betalning skett med förbehåll om rätt för gäldenären

att söka återvinning.

21

Där vid meddelande av avverkningstillstånd befinnes, att för erhållande

av stadgad återväxt efter avverkningen kommer att i mera betydande omfattning

erfordras sådd, plantering eller andra jämförelsevis kostsamma

kulturåtgärder, äger förrättningsmannen föreskriva, att betryggande säkerhet

skall av vederbörande ställas för den kostnad, som dessa åtgärder av honom

beräknas medföra. Innan dylik säkerhet blivit ställd hos vederbörande

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43. 127

skogsstatstjänsteman, må avverkningen ej påbörjas. Underrättelse härom skall

intagas i tillståndet.

22 §.

Vad i 13—21 §§ är stadgat äge ej tillämpning ovan odlingsgränsen samt

ej heller beträffande sådan nedom samma gräns belägen försumpad skogsmark,

där skogens tillväxt och återväxten uppenbarligen ej kunna utan

oskäliga kostnader tryggas genom särskilda åtgärder.

4 kap. Särskilda bestämmelser angående omläggning av skogsmark.

23 §.

1 mom. Vill fastighetsägare eller åbo omlägga skogsmark till trädgård,

åker, byggnadstomt, väg eller annan liknande användning eller medelst

röjning eller andra särskilda åtgärder anordna betesmark för varaktigt betesbruk

eller äng, göre ägaren eller åbon anmälan därom till vederbörande

skogsstatstjänsteman. Denne åligger att, så snart sådant i samband med

annan tjänsteförrättning i trakten lämpligen kan ske, å den uppgivna marken

verkställa besiktning till utrönande av dess läge, storlek, beskaffenhet och

tjänlighet för ändamålet samt därefter till länsstyrelsen insända besiktningsinstrumentet

med uppgift å den tid, som anses erforderlig för omläggningens

fullbordande, jämte det yttrande i övrigt, vartill besiktningen kan

föranleda.

önskar fastighetsägaren eller åbon att vinna snabbare handläggning av ärendet

än enligt första stycket kan ske, äge han på egen bekostnad antingen

för besiktning av marken påkalla skyndsam åtgärd av vederbörande skogsstatstjänsteman

eller landsfiskal, varefter denne med ärendet vidare förfar i

den ordning ovan stadgas, eller ock låta marken besiktigas av två trovärdiga

män samt insända deras över besiktningen avgivna intyg jämte ansökning

i ärendet till endera av nämnda tjänstemän, som har att med eget

yttrande befordra ansökningen till länsstyrelsens prövning.

Finner länsstyrelsen den sökta omläggningen böra medgivas, meddele länsstyrelsen

tillstånd därtill med utsättande av viss tid, inom vilken vid vite,

som länsstyrelsen äger bestämma, de för omläggningen erforderliga åtgärderna

skola vara fullbordade; skolande underrättelse om länsstyrelsens beslut

i ärendet meddelas skogsstatstjänstemannen för fastighetsägarens eller åbons

förständigande.

2 mom. Virke, som avverkats på grund av tillstånd, varom i 1 mom.

sägs, skall, innan det bortföres, stämplas genom vederbörande skogsstatstjänstemans

försorg. Vad sålunda stämplats skall avräknas, då tillstånd till

avverkning å fastigheten sedermera meddelas av skogsstatstjänsteman.

3 mom. Vad i 12 § är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga

om besiktning enligt 1 mom. första stycket samt stämpling, varom i 2 mom.

förmäles.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

5 kap. Särskilda bestämmelser angående skyddsskogar samt lapparnas

rätt till skog.

24 §.

Huru rätten att förfoga över skog, som lyder under denna lag, genom

skogens förklarande för skyddsskog kan varda inskränkt utöver vad i lagen

sägs, därom stadgas i lagen den 24 juli 1903 (nr 79 s. 7) angående skyddsskogar.

25 $.

Denna lag medför ej rubbning i den rätt till skog, som enligt vad särskilt

är stadgat tillkommer lapparna.

6 kap. Ansvarsbestämmelser.

26 §.

Företages avverkning i strid mot bestämmelserna i denna lag eller föreskrift,

’ som enligt lagen meddelats, vare straffet böter från och med tjugufem

till och med femtusen kronor.

Då till straff enligt första stycket dömes, skall tillika det avverkade virket,

där det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens

besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt

virke beslag, är den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig att utgiva

ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke.

Innefattar förseelse, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna strafflagen,

skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 § strafflagen är för

likartat fall stadgat. Förskyller förseelsen påföljd enligt andra stycket,

varde ock den påföljd ådömd.

Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse av skogsstatstjänsteman

jämlikt 11 § meddelad föreskrift, straffes med böter från och med tio till

och med etthundra kronor.

27

Allmänne åklagaren samt vederbörande förvaltande tjänstemän vid skogsstaten

äge lika behörighet att åtala förseelser, varom i 26 § sägs, samt att

med beslag belägga virke, som kan dömas förbrutet. Sistnämnda befogenhet

tillkomme jämväl skogsstatens bevakande personal; har någon av denna

gjort beslag, skall han, så snart ske kan och senast inom fjorton dagar,

göra anmälan därom hos någon av de åtalsberättigade.

Varder ej inom sextio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga ordning

anställt, vare beslaget förfallet; ägande förvaltande tjänsteman vid skogsstaten

att, innan åtal anhängiggjorts, häva beslag, som verkställts av någon

av skogsstatens bevakande personal.

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

28 $.

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas

å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös egendom är

stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen prövats, virkets

ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner, på anmälan av åklagare,

överexekutor, att fara är för virkets förstörelse eller att kostnaden för

dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, förordne överexekutor, att

virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och skall i ty fall virkets

ägare, där han är känd och inom riket boende, eller, där han bor utom riket

men inom riket har känt ombud, som äger att för honom mottaga stämning

och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg bevisligen underrättas

om auktionen minst åtta dagar, innan den hålles. Anmälan av åklagare,

varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga

män styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

29 $.

Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom försäljning av förbrutet

virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för virke, som

undgått beslag, tillfalla lappmarkernas med flera områden skogsvårdsfond.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess

frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken

på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning i

bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.

30 §.

Saknas medel till fulla gäldandet av böter eller vite, vartill någon enligt

denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

7 kap. Om fullföljd av talan.

31 §.

Är någon missnöjd med beslut, som enligt denna lag meddelats av annan

skogsstatstjänsteman än överjägmästare, äge han däröver anföra besvär hos

vederbörande överjägmästare före klockan tolv å trettionde dagen från den

dag, klaganden erhöll del av beslutet.

Klagan över överjägmästares beslut föres hos domänstyrelsen genom besvär,

som skola ingivas före klockan tolv å trettionde dagen eller, där beslutet

avser fastställelse av avverkningsplan, före klockan tolv å sextionde dagen

från den dag, klaganden erhöll del av beslutet.

över beslut, som enligt denna lag meddelats av domänstyrelsen eller av

länsstyrelse, föres klagan hos Konungen genom besvär, som skola ingivas

till jordbruksdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen från den

dag, klaganden erhöll del av beslutet.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 38 höft. (Nr U3.) 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

32 $.

Över rättens slutliga utslag i mål enligt denna lag föres klagan genom

besvär, ändå att talan ej föres om ansvar.

över överexekutors åtgärd i anledning av framställning, varom i 20 §

sägs, må ej klagan föras.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag, varigenom upphäves förordningen den 18 juni 1915 (nr 251)

angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns

lappmarker med flera områden, skall träda i kraft den 1 januari 1927.

Dock skall vid den nya lagens tillämpning iakttagas:

1) Beträffande avverkning, som ägt rum före denna lags ikraftträdande,

skola förut gällande bestämmelser äga tillämpning.

2) Avverkningsplan, som är gällande vid utgången av 1926, skall, i den

mån den ej strider mot bestämmelserna i denna lag, fortfarande lända till

efterrättelse under i sådant avseende bestämd tid.

3) Utsyning och stämpling, som verkställts enligt förordningen den 18

juni 1915, så ock tillstånd till avverkning för skogsmarks uppodling samt

föreskrifter om överhållande av vissa träd såsom fröträd eller för utövande

av kontroll över avverkning, som meddelats enligt samma förordning, skola,

där de ej upphört att gälla före denna lags ikraftträdande, äga fortsatt

giltighet därefter, dock att avverkning på grund av utsyning, som nyss

sagts, ej må verkställas senare än inom fem år från utsyningen eller den

kortare tid, som vid utsyningen bestämts.

4) Vad i den nya lagen stadgas om skyldighet att vidtaga åtgärder till

betryggande av återväxt i anledning av skada, varom i 14 § av lagen sägs,

gäller icke, där sådan skada uppkommit före lagens trädande i kraft.

5) Beträffande klagan över avverkningsplan, som enligt förordningen den

18 juni 1915 upprättats av skogsstatstjänsteman, skall vad i förordningen

är stadgat lända till efterrättelse.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

131

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj ds lagråd den 10 november

1926.

Närvarande:

justitierådet von Seth,

justitierådet Wedberg,

regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,

justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över jordbruksärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 5 februari 1926,

hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till

lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns

lappmarker med flera områden.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Thor Sjöfors.

Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda

ledamöter.

1 och 2

Lagrådet:

Lagens tillämpningsområde skulle bliva klarare och överskådligare angivet,

om vissa jämkningar vidtoges i redaktionen. Sålunda borde i stället

för den allmänt hållna reservationen i slutet av 1 § införas en hänvisning

till undantaget i 2 § — det enda rum i lagen varå reservationen

rimligen kan syfta. 2 § borde ej innehålla mer än nuvarande 1 mom. och vad

som stadgas i 2 mom. borde utbrytas till en särskild paragraf. Vad nu avses

under 2) i 1 mom. kunde lämpligen uppdelas under två nummer och, i överensstämmelse

med 2 § 1 mom. 3) och 6) i skogsvårdslagen, angivas som

dels städernas skogar och dels skogar å ecklesiastika boställen, varvid dock

beträffande de sistnämnda borde erinras om det undantag från undantaget,

som kan följa av nuvarande 2 § 2 mom.

I 1 § 4) torde böra utmärkas, att fråga är blott om stadgad åborätt, ej

om åborätt jämlikt lagen den 4 juni 1926.

Justitierådet von Seth:

Enligt motiven (sid. 76) skulle, om skog under lappmarkslagen ligger i

samfällighet med skog under skogsvårdslagen, sistnämnda lag äga tillämplighet

å samfälligheten i dess helhet. Det kan ifrågasättas, om denna uppfattning

är riktig. Då genom 1866 års förordning angående dispositions
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

rätten över skogen å vissa skattehemman det särskilda slag av skattehemman

och lägenheter tillskapades, för vilket det utmärkande är, att, såsom ordalagen

lyda, ägaren icke har full skattemannarätt över skogen, gällde ännu

beträffande skogssamfälligheter med ett flertal delägare bestämmelserna i

10 kap. B. B. och 1805 års skogsordning obeskurna. Enligt dessa fick i

samfälld skog avverkning till avsalu icke äga rum, med mindre samtliga

delägare enats därom och, om allmänt hemman ägde del i samfälligheten

— enligt 22 § i 1805 års skogsordning — Konungens befallningshavande

givit lov därtill, detta sista i överensstämmelse med då gällande förvaltningsordning.

Fastigheter, i fråga om vilka ägarens dispositionsrätt över

skogen enligt förstnämnda författning inskränktes, voro ju emellertid icke

krono utan skatte, och det blev ej heller Konungens befallningshavande

utan skogsstatens tjänstemän, som i fråga om tillstånd till saluavverkning

å sådana fastigheter hade att bevaka det allmännas intresse. Skogsordningens

22 § var således icke direkt tillämplig beträffande en samfällighet, därför

att dylika fastigheter hade del i densamma. Men å andra sidan hade ägaren

till sådan fastighet icke den fria ställning, som kunde göra honom befogad

att på egen hand ingå den överenskommelse, som var förutsättning för att

saluavverkning skulle få ske. Med den tidens rättsuppfattning har det

säkerligen stått bäst överens att lösa konflikten så, att man grep till ett

analogislut och jämlikt grunderna för 22 § skogsordningen antog överenskommelse

om saluavverkning ej bliva giltig, med mindre det samtycke från

det allmännas sida, som erfordrades, erhölls i den form, att hela samfälligheten

underkastades utsyningstvång. Man får ej heller förbise, att, sådan

situationen då var, den lagstiftning, som tog sin början med 1866 års

förordning, såsom tillkommen för att tillgodose specifika allmänintressen,

måste äga företräde framför de rent privaträttsliga regler, med vilka den i

fall som de förevarande kom i kollision. Vad nu sagts om samfälligheter

med skilda personer som delägare hade sin tillämpning även i sådana fall,

då samtliga fastigheter, som hade andel i samfälligheten, tillhörde samma

person. Inskränkningen i dispositionsrätten över skogen försvann ej därmed.

Att senare lagstiftning skulle utgått från en annan synpunkt, kan knappast

antagas. Snarare synes det sätt, varpå 2 § skogsvårdslagen slutligen kom

att lyda, tyda på motsatsen.

Emellertid är det, såsom departementschefen framhåller, synnerligen ovisst,

om det numera finns kvar någon enda dylik samfällighet; och vid sådant

förhållande lärer det knappast finnas skäl för lagstiftaren att vidare inlåta

sig på saken.

3 §.

Lagrådet:

Andra stycket torde lämpligen kunna utbytas mot en erinran att om tillgodogörande

av träd efter skadegörelse stadgas i 3 mom. av 14 §.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition Nr 43.

133

Justitieråd en Wedberg och Alexanderson:

Det i 1915 års förordning nyttjade uttrycket »skogstjänsteman» synes böra

bibehållas i den tillämnade nya lagen i stället för förslagets mera tungrodda

» skogsstatst jänsteman ».

5 §.

Lagrådet:

Paragrafens 2 mom. andra stycket synes tarva en jämkning därhän, att

det blir tydligt, att, såsom i departementschefens yttrande angives vara

meningen, gemensam innehavare kan få särskilda planer upprättade, därest

han gör framställning därom vid början av någon ny indel ningsperiod.

Justitierådet Alexanderson, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga

instämde:

Förslaget synes innebära att om fastigheter, för vilka gemensam avverkningsplan

upprättats, komma på skilda händer, den gemensamma planen

omedelbart upphör att gälla, och nya planer, särskilt för varje fastighet,

skola upprättas. Allvarliga olägenheter torde dock vara förenade med att

när som helst under loppet av en fastställd hushållningsperiod en omkastning

av principerna för avverkningens bedrivande kan framtvingas genom

ändring i ägare- eller åborättsförhållandena. Det synes förtjäna övervägas

huruvida avgörande skäl kunna anses tala emot att låta en dylik ändring

vara utan inflytande på den fastställda planens fortfarande giltighet.

Justitierådet von Seth, med vilken justitierådet Wedberg förenade sig:

Jag anser lika med justitierådet Alexanderson vissa skäl tala för att låta

en ändring i ägare- eller åborättsförhållandena vara utan verkan på den

fortfarande giltigheten av en fastställd gemensam avverkningsplan. Å

andra sidan är det dock ej uteslutet, att det för särskild ägare till någon

av de i hushållningsgemenskap ingående fastigheterna, kan förefinnas ett

intresse av gemenskapens upphörande, som måhända ej bör lämnas obeaktat.

I varje fall kan jag emellertid icke anse det föreligga någon på det allmännas

intresse grundad anledning varför, därest fastigheterna komma i

särskilda innehavares händer, den då gällande gemensamma planen ej skulle

få fortfara att tillämpas till indelningsperiodens slut, om innehavarna, för

varje gång fastighet byter innehavare, kunna enas därom. Från skogsvårdssynpunkt

är det, såsom också av justitierådet Alexanderson framhållits, förenat

med allvarliga olägenheter, om under en fastställd hushållningsperiod

en omkastning av principerna för avverkningens bedrivande när som helst

kan framtvingas, och genom att planen får fortfara att gälla besparas ju

det allmänna under tiden arbete och kostnader för nya avverkningsplaners

upprättande. Om vad justitierådet Alexanderson hemställt icke vinner efterföljd,

synes mig alltså sådan ändring likväl böra företagas i paragrafen, att

innehavarna icke hindras att i den ordning ovan sagts överenskomma om

den gemensamma planens fortfarande tillämpning.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Åt ifrågavarande stycke av paragrafen kunde således givas sådant innehåll,

att avverkningsplan skall grundas på undersökning av skogen samt

— i regel — uppgöras särskilt för varje fastighet, att emellertid, om

två eller flera närbelägna fastigheter innehavas av samma ägare eller

åbo, domänstyrelsen skall, på framställning av denne, äga medgiva, att

fastigheterna sammanföras under gemensam avverkningsplan, samt att sålunda

tillkommen hushållningsgemenskap därefter skall fortfara, till dess

antingen innehavaren vid början av ny indelningsperiod gör framställning

om dess hävande eller någon av fastigheterna kommer i särskild innehavares

händer; dock att i sistnämnda fall plan, som gäller, då fastigheterna

skiljas, må fortfara att tillämpas, så framt överenskommelse därom träffas

varje gång fastighet byter innehavare.

12 $.

Lagrådet:

Om denna paragraf kommer att talas under 23 §.

14 §.

Justitierådet Wedberg:

En viss otydlighet synes vidlåda 3 mom., särskilt därigenom att »fällas»

har eller kan ha annan betydelse än »fällts». Ur kontrollsynpunkt torde det

vara önskligt att icke ens träd som vid skadegörelsen fallit få avverkas

innan vederbörlig stämpling skett. Ett förtydligande i sådan riktning torde

böra ske. I samband därmed synes åt hela 3 mom. lämpligen kunna givas

en något enklare, av hänvisningar mindre belastad avfattning.

23 $.

Lagrådet:

Med hänsyn särskilt till den vitesbestämmelse, som länsstyrelsen äger

meddela enligt 1 mom. tredje stycket, torde det vara lämpligt att i första

stycket uttryckligen angiva, att besiktningsinstrumentet skall upplysa, vilka

åtgärder anses erforderliga för omläggningen.

Den besiktning av två trovärdiga män, om vilken talas i 1 mom. andra

stycket, kan enligt gällande 1915 års förordning 10 § även förrättas av

lantmätare, lantbruksingenjör eller jordbrukskonsulent. I departementschefens

yttrande har ej angivits varför denna anvisning, som tillika innebär en

lättnad, fått bortfalla. Motsvarighet förekommer visserligen ej i lagen om

husbehovsskogar, men detta förklaras av att nämnda lag i förevarande del

bygger på äldre lagstiftning. Bestämmelsen i 1915 års förordning insattes

först i det riksdagen förelagda förslaget, och detta i anledning av erinringar

under ärendets beredning. Den synes vara förtjänt att bibehållas, då det

måste vara en fördel att få utredningen i första hand verkställd av jordbrukskunnig

tjänsteman, förtrogen med ortens förhållanden. Av särskild

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 43.

betydelse synes detta vara i sådana fall, där mera ingående föreskrifter

erfordras om åtgärder för omläggningens genomförande.

Å andra sidan kan det sättas i fråga, huruvida landsfiskal bör, såsom i

stycket föreslås, bibehållas vid den befattning med omläggningsärende, som

för närvarande kan tillkomma honom. Landsfiskal torde, såsom förhållandena

numera blivit, i regel knappast besitta den erforderliga insikten vare sig i

skogsvård eller i jordbruk.

Det hemställes, att förslaget måtte ändras i enlighet med vad nu yttrats.

Skulle det befinnas angeläget att överensstämmelse äger rum mellan den

föreslagna lagen och lagen om husbehovsskogar i förevarande hänseenden,

kan sådan åstadkommas i samband med de ändringar i sistnämnda lag,

vartill förslag uppgjorts.

Såsom av föredragande departementschefens yttrande inhämtas är det

meningen, att 11 § skall äga tillämpning även vid avverkning enligt 23 §.

Vid sådant förhållande synes det ägnat att vilseleda, att väl 12 § här åberopas

men ej 11 §. Åberopandet av 12 § kan, såvitt angår stämpling, ej

försvaras därmed att paragrafen endast skulle gälla stämpling i samband

med utsyning och således icke efter sin ordalydelse angå stämpling enligt

23 § 2 mom., utan beträffande denna blott äga motsvarande tillämpning.

Att märka är nämligen, att 12 § avser även stämpling enligt 6 § 2 mom.

sista stycket, med andra ord stämpling, som i likhet med den, varom fråga

är i 23 § 2 mom., icke har samband med utsyning. Formuleringen i 23 §

3 mom. är alltså i fråga om stämpling onöjaktig. Det skulle lända till

reda och klarhet, om 12 §, i vad den rör besiktning, erhölle en sådan avfattning,

att den komme att gälla även besiktning enligt 23 § 1 mom. första

stycket — att paragrafen icke kan gälla besiktning enligt 17 § är tydligt

därav att sådan besiktning icke företages på ansökan — och att såsom följd

härav 3 mom. i 23 § uteslötes.

29 §.

Lagrådet:

Även vite, som kan bliva utdömt enligt 23 § 1 mom., torde böra tillfalla

den här nämnda skogsvårdsfonden.

övergångsbestämmelserna.

Lagrådet:

Förutom 1915 års förordning torde det givas ett och annat stadgande, som

icke står väl tillsammans med den nya lagen, t. ex. 57 § av 1894 års förordning

angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket. Det

synes fördenskull önskligt, att uttryckligt upphävande sker icke blott av

1915 års förordning utan även av vad i övrigt finnes i lag eller särskild

författning stridande mot nya lagens bestämmelser.

Tiden för ikraftträdandet torde böra framflyttas till den 1 januari 1928

s. 136 Kontrollera mot PDF

136 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

och i enlighet därmed bör i andra stycket under 2) årtalet 1926 ändras

till 1927.

Bestämmelsen under 2) avser icke att förläna avverkningsplan större

orubblighet än den redan äger; möjligheterna att erhålla revision skola icke

förringas. Vid sådant förhållande torde bestämmelsen böra angiva allenast,

att nya lagen ej medför rubbning i gällande avverkningsplan i vidare mån

än den är stridande mot nya lagens bestämmelser. En liknande avfattning

torde böra givas stadgandet under 3).

Tydligt lärer vara, att en jämlikt 10 § i 1915 års förordning given vitesbestämmelse

icke förlorar sin giltighet genom nya lagens ikraftträdande.

Om däremot efter ikraftträdandet överträdelse sker av dessförinnan givna

föreskrifter om överhållande av fröträd eller för utövande av kontroll, finnes

icke någon tillämplig ansvarsbestämmelse. Måhända borde under 3) stadgas

att dylik överträdelse skall bedömas enligt äldre lag.

Lagrådet:

Den omarbetning av lappmarkslagen, som förslaget innebär, har helt

naturligt i mycket tagit skogsvårdslagen till formell förebild. I vissa delar

synes dock efterbildandet vara mindre lyckligt, antingen därför att en formulering,

som i skogsvårdslagen är god eller åtminstone försvarlig, icke lika

väl passar i sitt nya sammanhang eller därför att redan skogsvårdslagens

avfattning måste sägas vara otillfredsställande.

Förslagets 9 § andra punkten motsvarar 8 § andra punkten i gällande

lappmarkslag. Naturligtvis måste »förrättningsmannens» i sagda lagrum

ändras till överensstämmelse med förslagets terminologi, men varje annan

ändring synes opåkallad. Den ordrikare avfattningen i skogsvårdslagens

19 § 1) beror av skäl, som icke gälla förslaget. I detta sammanhang må

jämväl erinras, att andra punkten i förslagets 8 §, som motsvarar andra

punkten i 7 § av 1915 års förordning, ej torde böra avvika från denna i

vidare mån än att »tillstånd» får träda i stället för »utsyning».

Då bestämmelsen i 2 mom. av förslagets 14 § gäller båda styckena i

1 mom., icke såsom 2 mom. i skogsvårdslagens 10 § blott det ena, saknas

varje anledning att i förslaget följa skogsvårdslagens mindre lediga redaktion.

Enligt förslagets 17 § skall bestämmas tid, inom vilken en var av återväxtåtgärderna

skall vara fullgjord, men 16 § ger ej antydan om sådan

specialisering. Uppenbarligen härleder sig detta därifrån att skogsvårdslagens

12, 13 och 21 §§ tagits till förebild utan att tillbörligen beaktats det olika

sammanhanget i lagen och i förslaget. Efter lagrådets mening böra ifrågavarande

bestämmelser i skogsvårdslagen anses hava ett och samma innehåll,

och då skäl saknas att ordna förhållandena annorlunda inom den nu

tilltänkta lagens område, hemställes om någon redaktionell jämkning. Därvid

torde 16 och 17 §§ lämpligen böra sammanföras till en.

Då enligt förslaget även förrättningsmans föreskrift skall hava samma

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

137

för framtiden bindande verkan som överenskommelse och domstols beslut,

synes det vara överflödigt att, såsom sker i förslagets 18 och 19 §§ efter

mönstret av skogsvårdslagens 14 §, använda den besvärliga frasen »genom

överenskommelse eller enligt 16 § eller 17 § andra stycket». Full tydlighet

och större lättfattlighet torde vinnas om i stället hänvisas blott till den

paragraf, som, enligt den nyss förordade sammanslagningen av 16 och 17 §§,

angiver de tre olika sätten för återväxtbestämmelsernas tillkomst.

Den krets, varur gode män må tillkallas, är i förslagets 19 § angiven i

det närmaste på samma sätt som i 12 § skogsvårdslagen. Formuleringen i

nämnda lagrum är dock mindre god; och då numera även ledamöterna i

ägodelningsrätt kallas nämndemän, finnes särskild anledning att giva bestämmelsen

en lyckligare avfattning.

Då förslagets 24 och 25 §§ icke innehålla några särskilda bestämmelser

om skyddsskogar och lapparnas rätt till skog, utan blott hänvisa till vad

därom är på annat håll stadgat, synes rubriken böra något jämkas.

Ur protokollet:

A. V. Stenkula.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 38 höft. (Nr ''t3.)

10

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Makt

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 januari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen, Hamrin,

Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

departementschefen statsrådet Hellström lagrådets den 10 november 1926

avgivna utlåtande över det den 5 februari 1926 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker ined flera områden.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

De i utlåtandet framställda anmärkningarna äro till övervägande del

av formell natur. Mot vissa av förslagets detaljbestämmelser hava dock

även sakliga erinringar gjorts, och torde jag först få upptaga dessa senare

till granskning.

Beträffande 5 § i det remitterade förslaget hava två ledamöter av lagrådet

— under erinran, att förslaget syntes innebära, att, om fastigheter,

för vilka gemensam avverkningsplan upprättats, komme på skilda händer,

den gemensamma planen omedelbart skulle upphöra att gälla och nya

planer särskilt för varje fastighet upprättas — framhållit, att allvarliga

olägenheter torde vara förenade med att när som helst under loppet av en

fastställd hushållningsperiod en omkastning av principerna för avverkningens

bedrivande kunde framtvingas genom ändring i ägare- eller åborättsförhållandena.

Det syntes förtjäna övervägas, huruvida avgörande

skäl kunde anses tala emot att låta en dylik ändring vara utan inflytande

på den fastställda planens fortfarande giltighet.

Lagrådets två övriga ledamöter hava väl ansett vissa skäl tala för att

låta en ändring i ägare- eller åborättsförhållandena vara utan verkan på

den fortfarande giltigheten av en fastställd gemensam avverkningsplan

men å andra sidan funnit det ej vara uteslutet, att det för särskild ägare

till någon av de i hushållningsgemenskap ingående fastigheterna kunde

förefinnas ett intresse av gemenskapens upphörande, som måhända ej borde

lämnas obeaktat. I varje fall kunde det emellertid enligt dessa ledamöters

mening ej anses föreligga någon på det allmännas intresse grundad anledning,

varför, därest fastigheterna komme i särskilda innehavares händer,

den då gällande gemensamma planen ej skulle få fortfara att tillämpas

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

139

till indelningsperiodens slut, om innehavarna, för varje gång fastighet

bytte innehavare, kunde enas därom. Om vad förstnämnde två ledamöter

hemställt ej vunne efterföljd, syntes alltså sådan ändring likväl höra företagas

i paragrafen, att innehavarna icke hindrades att i den ordning

förut sagts överenskomma om den gemensamma planens fortfarande

tillämpning.

Den av förstberörda två ledamöter framförda tanken, att gemensam

avverkningsplan borde äga ovillkorlig giltighet även för det fall, att de fastigheter,

planen avsåge, erhölle skilda innehavare, är givetvis ur rent skoglig

synpunkt värd beaktande. Å andra sidan får emellertid ej förbises, att

ett genomförande av denna tanke skulle för vederbörande fastigheters innehavare

kunna medföra betydande olägenheter. Det torde sålunda vara

tydligt, att en fortsatt tillämpning av en gemensam avverkningsplan i här

avsett fall ofta skulle medföra svårighet att under planens giltighetstid

till särskilda köpare försälja de fastigheter, för vilka planen upprättats,

enär den gemensamma skogshushållningen å fastigheterna skulle verka

avskräckande. Vidare bör uppmärksammas, att en ändring i förevarande

syfte torde förutsätta, att uttagandet och fördelningen mellan de olika

fastighetsinnehavarna av det virke, som enligt planen får avverkas å

fastigheterna, närmare regleras i den nya lagen, och torde en tillfredsställande

dylik reglering ej kunna ernås annorledes än genom anordnande

av en särskild förvaltning av fastigheternas skogstillgångar, vilket för

dessas innehavare skulle medföra ej obetydliga kostnader och kännbara

inskränkningar i deras handlingsfrihet. Med hänsyn till det nu anförda

har jag ej ansett mig böra i detta sammanhang tillstyrka någon ändring

av förslaget i den riktning dessa ledamöter ifrågasatt. Däremot har jag

ej funnit någon vägande erinran att göra mot övriga två ledamöters förslag,

att gemensam avverkningsplan skulle, sedan fastigheterna kommit i särskilda

innehavares händer, fortfara att gälla, därest innehavarna, för varje

gång fastighet bytte innehavare, enades därom. I de fall dylik överenskommelse

skulle ernås, komrne denna givetvis även att innefatta föreskrifter,

huru avverkningen och fördelningen av virket skulle verkställas.

Det torde visserligen ej kunna antagas, att här avsedda överenskommelser

i någon större utsträckning skola komma till stånd, men då förevarande

förslag i varje fall öppnar en möjlighet att bättre än nu kan ske tillgodose

det syfte man velat vinna med de gemensamma avverkningsplanerna,

har jag ansett mig böra biträda detsamma.

Ett genomförande av sistberörda förslag medför, att den otydlighet, som

enligt lagrådets mening vidlåder det nuvarande stadgandet i 5 § 2 mom.

andra stycket beträffande rätten för gemensam innehavare att få särskilda

planer upprättade, därest han gör framställning därom vid början av

någon ny indelningsperiod, undanröjes. I förslaget tillerkännes nämligen

vederbörande innehavare uttryckligen en dylik rätt.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

I detta sammanhang torde jag få erinra, att sådan gemensamhetsskog,

som omförmäles i 10 kap. 5 § i lagen om delning av jord på landet den

18 juni 1926 (nr 326), enligt förevarande förslag torde vara att anse såsom

fastighet, för vilken särskild avverkningsplan skall uppgöras.

Beträffande 14 § 3 mom. i förslaget har en ledamot av lagrådet framhållit,

att det ur kontrollsynpunkt torde vara önskligt, att icke ens träd,

som vid där avsedd skadegörelse fallit, finge avverkas, innan vederbörlig

stämpling skett, samt att ett förtydligande i sådan riktning torde böra

ske. Då vad sålunda anförts ej synes sakna fog, torde berörda moment

böra ändras i överensstämmelse härmed.

I lagrådets utlåtande har vidare hemställts dels om vissa ändringar av

bestämmelserna i 23 § 1 mom., såvitt angår innehållet av där omförmält

besiktningsinstrument samt behörigheten att verkställa besiktning enligt

andra stycket i samma moment, dels ock om visst tillägg till 29 §. Åven

vad i dessa hänseenden föreslagits har jag funnit välgrundat och böra

iakttagas.

På sätt lagrådet framhållit, torde tiden för den nya lagens ikraftträdande

böra framflyttas till den 1 januari 1928 och i samband härmed årtalet

1926 i stadgandet under 2) bland övergångsbestämmelserna ändras

till 1927.

Vad härefter angår i lagrådets utlåtande framställda formella erinringar

har jag funnit samtliga dylika erinringar, varom lagrådet varit enhälligt,

böra vinna efterföljd, dock med undantag av anmärkningen mot formuleringen

av stadgandet i 19 § av förslaget beträffande den krets, varur

gode män må tillkallas. Den i förslaget härutinnan använda formuleringen

torde böra lämnas oförändrad, då den överensstämmer med avfattningen

av motsvarande stadgande i skogsvårdslagen och en dylik överensstämmelse

synes vara till fördel. Beträffande åter den av två ledamöter

av lagrådet vid 4 § av förslaget framställda anmärkning, att det i 1915

års förordning nyttjade uttrycket »skogstjänsteman» borde bibehållas i

den tillämnade nya lagen i stället för den i förslaget använda beteckningen

»skogsstatstjänsteman», har jag funnit mig ej böra efterkomma

densamma, då sistnämnda beteckning brukas i nu gällande instruktion

för domänverket samt även upptagits i andra nyare författningar.

I enlighet med vad sålunda anförts har jag låtit inom jordbruksdepartementet

omarbeta det remitterade förslaget, därvid ytterligare vissa redaktionella

jämkningar vidtagits i detta. På sätt lagrådet hemställt, har

vid omarbetningen 2 § i förslaget uppdelats i tvenne paragrafer samt 16

och 17 §§ sammanförts till en, i sammanhang varmed 3—15 §§ i förslaget

erhållit ändrad numrering.

Föredragande departementschefen uppläser härefter det sålunda omarbetade

förslaget till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och

Norrbottens läns lappmarker med flera områden samt hemställer, att för
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

141

slaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan behagar Hans Maj:t Konungen

förordna, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Joh.s Thygesen.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml.

38 höft. (Nr U3.)

11

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (5)

5 kopplingar.

  1. Rskr. 1927:233 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker a1 i texten
  2. JoU 1927:80 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning om skogsvårdsavgift. s. 2 i texten
  3. JoU 1927:63 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera omr s. 1 i texten
  4. JoU 1927:64 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag j"om ändrad lydelse av 12, 13 och 15 §§ i lagen den 5 juni 1909 s. 21 i texten
  5. JoU 1927:65 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anvisande av ett statens skogsufdikningsanslag. s. 4 i texten