Sök i Ratio Lex

Angående indragning av telegraffullmäktige m. m

1927-01-04 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:45, Angående indragning av telegraffullmäktige m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

1

Nr 45.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående indragning

av telegraffullmäktige m. m.; given Stockholms

slott den 4 januari 1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

C. Meurling.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 4 januari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,

Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför

departementschefen, statsrådet Meurling:

På sätt chefen för finansdepartementet förut denna dag i innevarande års

statsverksproposition vid behandlingen av för flera huvudtitlar gemensamma

frågor erinrat hava särskilda sakkunniga den 12 november 1926 framlagt av

riksdagen i skrivelse den 20 april 1926, nr 154, begärd utredning beträffande

fullmäktigsystemet inom statsförvaltningen och de affärsdrivande verken.

Bland de institutioner, som de sakkunnigas utredning avser, äro järnvägsfullmäktige,

telegraffullmäktige, ledamöterna i vattenfallsstyrelsen, järnvägsrådet

och postsparbanksfullmäktige. Till vinnande av underlag för utredningen

hava de sakkunniga hos vederbörande ämbetsverk anhållit om uppBihang

till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 40 käft. (Nr 45.) cr 27

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

gifter och yttranden beträffande nämnda institutioner samt härutöver i vissa

fall inhämtat ytterligare upplysningar.

Över de sakkunnigas förslag har statskontoret den 28 november 1926 avgivit

utlåtande, därvid statskontoret förklarat sig icke hava något att erinra

mot förslaget i de delar, varom här är fråga.

I fråga om ledamöterna i vattenfallsstyrelsen och järnvägsrådet hava de

sakkunniga icke föreslagit någon ändring vare sig beträffande antal, ställning

eller ersättning, och jag saknar alltså anledning att nu ingå på frågan om

dessa institutioner. Jag kommer därför att i det följande endast behandla

telegraffullmäktige, järn vägsfullmäktige och postsparbanksfullmäktige, beträffande

vilka de sakkunniga föreslagit ändringar, och kommer jag därvid att i

fråga om var och en av dessa institutioner i korthet redogöra för dess

ställning och verksamhet.

1. Telegraffullmäktige. Genom beslut av statsmakterna år 1907 förstärktes

telegrafstyrelsen från och med år 1908 med två utom telegrafverket

utsedda fullmäktige. Beträffande dessa fullmäktige, vilka av Kungl. Maj:t

förordnas för en tid av högst tre år, stadgas i gällande instruktion för telegrafstyrelsen

bland annat följande:

Telegraffullmäktig åligger att såsom ledamot av telegrafstyrelsen meddela

upplysningar och råd samt deltaga i överläggning uti ärende, vid vars avgörande

i styrelsen han är närvarande (§ 17). Telegraffullmäktige skola

efter kallelse av generaldirektören vara närvarande vid föredragning av ärenden,

som avse telegrafverkets organisation, samt frågor rörande grunderna

för personalens avlöningsförhållanden ävensom vid viktigare beslut i ärenden

av företrädesvis praktisk-ekonomisk innebörd, såsom upphandlingar av

materiel och effekter för belopp överstigande 50,000 kronor per post, inköp

och bebyggande av fastigheter eller större om- och tillbyggnader å fastigheter,

verkställande av nya, dyrbarare stationsinredningar, inrättande eller

indragning av centraltelefon- eller telegrafstationer, utförande av nya, mera

betydande telefon- eller telegrafanläggningar, uppförande av fasta radiostationer,

taxefrågor av principiell betydelse, anslag att äskas hos riksdagen,

stater för telegrafverkets driftkostnader samt telegrafverkets årsberättelser

(§ 24).

För telegraffullmäktige bestämdes år 1907 ett årligt arvode av 3,000 kronor,

vilket genom beslut av 1919 års riksdag höjdes till 4,000 kronor.

Enligt från telegrafstyrelsen till de sakkunniga lämnade uppgifter hava

telegraffullmäktige under nedannämnda år deltagit i följande antal sammanträden

och i handläggningen av nedan angivna antal ärenden:

År.

Antal

samman-

träden.

Antal

ärenden.

År.

Antal

samman-

träden.

Antal

ärenden

1913 .............

............... 17

79

1922 .....................

........ 17

37

1917 .............

............... 33

257

1923 ....................

........ 20

59

1920 .............

................. 23

136

1924 ....................

......... 14

44

1921 .............

................. 20

84

1925 ...................

......... 13

33

1926 (t. o. m. 31

aug.) 9

29

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Denna uppgift har begränsats att avse dels tiden från och med år 1920,

då telegrafstyrelsen undergick viss omorganisation, i det att bland annat antalet

byråer, som dittills utgjorts av administrativa byrån, linjebyrån, radiobyrån

och trafikbyrån, utökades med förrådsbyrån och kameralbyrån, dels

och två tidigare år, varav ett före och ett under krigstiden, nämligen åren

1913 och 1917. Under år 1913 utgjordes byråerna endast av tre, nämligen

administrativa byrån, linjebyrån och trafikbyrån. Radiobyrån tillkom

under år 1916.

Mellan sammanträdena hava, enligt vad telegrafstyrelsen meddelat, fullmäktige

haft att studera handlingar i vissa större frågor före dessas behandling

vid styrelsens bord. Dessutom hava vid ett par tillfällen fullmäktige,

på generaldirektörens önskan och för egen information, deltagit i inspektionsresa,

som generaldirektören och vederbörande byråchef företagit.

Till telegraffullmäktige hava under åren 1908—1926, förutom arvoden, i

resekostnads- och traktamentsersättning utbetalts tillhopa 12,884 kronor

26 öre.

Såsom svar å vissa av de sakkunniga framställda frågor har telegrafstyrelsen

huvudsakligen anfört:

Enär telegrafverkets arbetsuppgift vore i högsta grad beroende av olikartade

och växlande konjunkturer och omständigheter, som icke kunde förutses

eller för någon avsevärd framtid ens beräknas, kunde telegrafstyrelsen

svårligen bedöma, huruvida tendens till ökat eller minskat anlitande av

telegraffullmäktige kunde anses förefinnas.

Då den erfarenhet, som styrelsen vunnit vid samarbetet med telegraffullmäktige,

vore god och styrelsen för sin del funnit sig hava haft nytta

av fullmäktiginstitutionen, hade denna institution från telegrafverkets synpunkt

visat sig hava motsvarat avsikten med dess inrättande, i följd varav

skälen därför fortfarande vore bärkraftiga och behov av densamma alltjämt

förelåge.

Med denna uppfattning om institutionens nytta för staten i den förvaltningsgren,

som telegrafstyrelsen hade om händer, kunde styrelsen dock icke

bedöma, huruvida från allmänintressenas sida svårigheter eller olägenheter

av något slag skulle yppa sig vid en eventuell begränsning eller fullständig

avveckling av institutionen i fråga, men styrelsen hölle före, att det även

från nämnda intressens synpunkt icke vore önskligt, att en dylik begränsning

eller avveckling skedde.

Något uppslag till andra utvägar för lekmäns deltagande i telegrafstyrelsens

arbete, om nuvarande former för sådant deltagande skulle anses böra

ändras, vore styrelsen icke i tillfälle att giva.

I fråga om eventuell begränsning av kostnaderna för fullmäktiginstitutionen

ville styrelsen först och främst framhålla, att, då det med institutionens

inrättande av statsmakterna avsedda ändamålet var att dels representera de

statsfinansiella intressena och dels taga hänsyn till telegrafverkets praktiska

affärsverksamhet, antalet telegraffullmäktige borde vara minst två. Vidare

ansåge styrelsen, att det fasta arvodet, vars nuvarande storlek syntes lämplig,

givetvis borde föredragas framför en ersättning, beräknad för sammanträdesdag

eller för visst arbete eller dylikt. Styrelsen föreställde sig nämligen,

att fullmäktig, avlönad i den nuvarande formen, skulle till verkets fördel

känna sig på ett fastare sätt knuten vid arbetet och därigenom bliva mera

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

intresserad av sin uppgift. Likaså behövde då ej den allmänna besparingssynpunkten

göra sig gällande vid fullmäktiges inkallande till behandling av

frågor i sådana fall, där den för telegrafstyrelsen gällande instruktionen icke

uttryckligen föreskreve deras deltagande.

De sakkunniga hava i denna fråga anfört följande:

Yid prövning av behovet av en lekmannarepresentation vid telegrafstyrelsens

sida folie det omedelbart i ögonen, att det med telegrafverket närmast

jämförbara statliga affärsföretaget postverket icke såsom sådant hade eu

fullmäktiginstitution vid sin sida; de s. k. postsparbanksfullmäktiges arbetsuppgifter

vore ju begränsade till vissa postsparbanks- och postgiroärenden.

Det borde vidare framhållas, att såväl statens järnvägar som vattenfallsstyrelsen

hade att i viss utsträckning räkna med konkurrens från andra

företagare. I motsats härtill måste det sägas, att såväl telegrafverket som

postverket intoge en monopolställning såsom affärsföretag. Sistnämnda företag

torde jämväl i det hänseendet vara likartade, att förhållandet mellan

företaget och allmänheten vore ungefärligen detsamma. Det kunde därför

ifrågasättas, om behov av en lekmannainstitution förelåge i högre grad för

telegrafstyrelsen än för generalpoststyrelsen.

De sakkunniga ville härefter erinra om de skäl, som huvudsakligen föranledde

telegraffullmäktiges knytande till verket. I första hand var tanken

den, att Kungl. Maj:t skulle genom fullmäktige utöva viss uppsikt över telegrafverkets

verksamhet samt att därvid kunde från Kungl. Maj:ts kansli avlyftas

handläggning av en del tillämpningsfrågor. Man hade därvid i sikte,

att, om utvecklingen hunnit så långt, att ett kommunikationsdepartement

funnes, inom detsamma fackkunskapen i telegrafärenden givetvis vore genom

en byrå företrädd inför regeringen och således inrymd i ett av dennas närmaste

organ; då vore också utgångspunkten en helt annan, och förhållandena

skulle då antagligen ordnas annorlunda. Detta skäl för anordnande av

fullmäktiginstitutionen — att en departementsbyrås uppgift skulle tillsvidare

fyllas av de utav Kungl. Maj:t utsedda telegraffullmäktige — förelåge icke

vidare, då från och med den 1 juli 1920 ett kommunikationsdepartement

inrättats, däri en byrå hade att bland annat handlägga telegrafärenden.

Telegraffullmäktiges inrättande stod även i samband med strävandet att

åt telegrafverket giva en organisation, som vore mera avpassad efter verkets

huvudsakligen industriellt-ekonomiska verksamhet och underlättade en affärsmässig

förvaltning därav. Otvivelaktigt hade under den sedermera förflutna

tiden till verket knutits en tjänstemannastab av praktisk läggning, vadan

verkets skötsel i mycket stor omfattning bedreves efter fullt affärsmässiga

principer.

Dessa fullmäktige hade förväntats skola tillföra telegrafstyrelsen en fond

av erfarenhet, som i åtskilliga fall kunde komma att bliva av stort värde

för styrelsen och verket i dess helhet. Vid förarbetena avsågs, att fullmäktige

skulle medverka vid handläggningen av en hel del mångskiftande ärenden

men deltaga i sammanträden i regel icke oftare än en gång i månaden. Då

de sakkunniga med utgångspunkt härifrån granskat de lämnade uppgifterna

om telegraffullmäktiges verksamhet, hade de i fråga om de i ekonomiskt

hänseende mera normala åren kunnat konstatera, att antalet sammanträden

varit ungefär så stort som förutsatts, men att antalet ärenden icke varit så

betydande, som man käft anledning att förvänta. Mellan sammanträdena

hade fullmäktige haft att studera handlingar i vissa större frågor före dessas

behandling vid styrelsens bord; dessutom hade vid ett par tillfällen fullmäktig

deltagit i inspektionsresa. Omfattningen av fullmäktiges arbete

kunde med stöd härav icke sägas vara avsevärd. De ärenden, i vilkas hand
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj-.ts proposition nr 45.

läggning fullmäktige deltagit, liade till övervägande del varit upphandlingsfrågor

och endast i ringa utsträckning sådana ärenden — såsom taxefrågor

och dylikt — vilka mera direkt berörde den stora allmänheten, ehuruväl

sistnämnda förhållande kunde hava berott därå, att frågor om taxeändringar

så sällan uppkommit; år 1923 förelåg senast till behandling dylika ärenden

under fullmäktiges medverkan.

Om lekmän skulle kunna på ett effektivt sätt deltaga i telegrafverkets

löpande förvaltning, borde de vara fastare knutna till verket än vad fallet

vore med telegraffullmäktige. Ett tillgodoseende av önskemål i denna riktning

skulle emellertid kräva en organisationsändring. De sakkunniga ville

icke heller förorda, att denna tanke nu upptoges till övervägande, då de

icke vore övertygade om behovet under nuvarande förhållanden av ett fastare

lekmannainflytande i telegrafstyrelsen och icke hade tillgång till det material,

som skulle erfordras för stödjande av ett sådant förord.

Att någon mera betydande olägenhet skulle yppa sig vid en eventuell

indragning av telegraffullmäktige torde enligt de sakkunnigas mening icke

vara att befara. De ärenden, i vilkas handläggning telegraffullmäktige huvudsakligen

deltagit, torde under nuvarande förhållanden lika väl kunna avgöras

av telegrafstyrelsen utan biträde av särskilda lekmän. Vad anginge frågor

om taxeändringar och dylika allmänheten mer eller mindre direkt berörande

ärenden, vore det intet tvivel, att önskemål i dessa ämnen kunde från

näringssammanslutningarna eller deras organ — såsom handelskamrarna och

Sveriges industriförbund — framföras utan förmedling av telegraffullmäktige.

En indragning av telegraffullmäktige skulle enligt de sakkunnigas mening

icke innebära ett sönderbrytande av telegrafstyrelsens organisation på samma

sätt, som skulle bliva fallet, därest en motsvarande åtgärd vidtoges beträffande

ledamöterna av vattenfallsstyrelsen.

Vidkommande slutligen de statsfinansiella intressen, som den ene av de

båda fullmäktige skulle företrädesvis bevaka, kunde de sakkunniga icke finna,

att dessa i nämnvärd grad vore beroende av ett i nuvarande form organiserat

lekmannainflytande inom telegrafstyrelsen.

Vid sådant förhållande och då vissa av de skäl, som anfördes för institutionens

inrättande, icke vidare syntes bärkraftiga, samt de sakkunniga icke

av telegrafstyrelsens yttrande blivit övertygade om behovet och nyttan ur

statens och det allmännas synpunkt av ifrågavarande lekmannainstitution,

hava de sakkunniga tillstyrkt, att telegraffullmäktige indragas. •

Slutligen hava de sakkunniga, vidkommande det till telegraffullmäktige

nu utgående arvodet, uttalat, att detta arvode, som till sitt belopp senast

fastställdes år 1919, syntes efter nuvarande penningvärde och med hänsyn

till omfattningen av telegraffullmäktiges arbete vara avsevärt högre än vad

som borde utgöra skälig ersättning för fullmäktiges arbete.

I avgiven reservation har en av de sakkunniga, herr L. J. Carlsson-Frosterud,

på anförda skäl förklarat sig varken kunna biträda förslaget om fullständig

avveckling av telegraffullmäktiginstitutionen eller kunna förorda nedsättning

i fullmäktiges antal. Däremot har reservanten med biträdande av de sakkunnigas

uttalande om det nuvarande arvodets storlek föreslagit en nedsättning

av detsamma till 1,500 kronor för år.

Av utredningen i ärendet framgår, att telegraffullmäktiges sakkunskap på Departementssenare

år i allt mindre utsträckning tagits i anspråk vid förvaltningen av chefen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

telegrafverket. Yerkets karaktär och den organisation, det numera har, torde

också göra detsamma mindre beroende av den möjlighet till närmare beröring

med det allmänna affärslivet, som fullmäktiginstitutionen varit avsedd

att bereda. Det vill därför synas, som om något större behov av en vid

telegrafverket knuten fullmäktiginstitution icke längre förefinnes. Med hänsyn

härtill och på de av de sakkunniga anförda skäl anser jag mig böra

förorda, att telegraffullmäktige indragas. Då de nuvarande telegraffullmäktige

äro förordnade för en tid av tre år, räknat från och med den 1 januari 1926,

lärer med indragningen få anstå till ingången av år 1929.

Vid bifall till förenämnda förslag skulle för telegrafverket inträda en årlig

kostnadsbesparing av 8,000 kronor förutom resekostnads- och traktamentsersättningar.

2. Järnvägsfullmäktige. Genom beslut av statsmakterna år 1907 ställdes

från och med år 1908 vid järnvägsstyrelsens sida två järnvägsfullmäktige

jämte en suppleant för dem. Järnvägsfullmäktige och suppleanten för dem

förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av två år, dock att, för det fall att

två fullmäktige samtidigt skola förordnas, förordnandet för den ene av dem

meddelas för en tid av tre år. Beträffande dessa fullmäktige stadgas i gällande

instruktion för järnvägsstyrelsen huvudsakligen följande:

Järnvägsfullmäktig ävensom, vid förfall för någon av järnvägsfullmäktige,

suppleanten för dem åligger att såsom ledamot i styrelsen meddela upplysningar

och råd samt deltaga i överläggning uti ärende, vid vars avgörande

i styrelsen han är närvarande (§ 23). Järnvägsfullmäktige och vid förfall

för någon av dem deras suppleant skola efter kallelse av generaldirektören

vara närvarande vid föredragning av ärenden, som avse järnvägsförvaltningens

organisation, samt frågor rörande grunderna för personalens avlöningsförhållanden,

så ock vid viktigare beslut i större ärenden av företrädesvis praktiskekonomisk

innebörd, såsom större upphandling av kol, torv, lider, rullande

materiel med mera, förvärvande av vattenfall för statens järnvägars räkning,

anläggning av ny statsbana, inköp av enskild järnväg för statens räkning,

mera betydelsefulla avtal med utländska transportförvaltningar, faxe- och

samtrafiksfrågor av principiell betydelse, de årliga sommar- och vintertidtabellerna

vid statens järnvägar, anslag till nya byggnader och anläggningar

av större omfattning samt till större om- och tillbyggnader vid de trafikerade

järnvägarna, kostnadsstat vid statens järnvägar samt koncessioner å enskilda

järnvägar (§ 37).

Järn vägsfullmäktiges arvode, som år 1907 bestämdes till 5,000 kronor för

år, höjdes genom beslut av 1919 års riksdag till 6,000 kronor.

I detta sammanhang torde böra erinras, att den s. k. statsbaneekonomikommissionen

i sitt betänkande, del II, föreslog, att ledningen av statens

järnvägars förvaltning borde anförtros åt en järnvägsstyrelse, sammansatt av

generaldirektören och ett antal från andra verksamhetsområden hämtade kunniga

och skickliga män, samt att besluten inom denna styrelse borde i alla

frågor av vikt och större ekonomisk räckvidd fattas kollegialt genom omröstning.

I sitt utlåtande den 22 mars 1923 över berörda betänkande ställde

sig järnvägsstyrelsen avvisande mot detsamma samt framhöll därvid bland

annat, att syftemålet att i förekommande större och betydelsefulla ärenden

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj-.ts proposition nr 45.

från utom verket varande män tillföra styrelsen en större fond av erfarenhet

enligt styrelsens mening enklast och smidigast kunde vinnas genom ett

vidgat deltagande i förvaltningen från fullmäktiges sida.

Enligt från järnvägsstyrelsen till de sakkunniga lämnade uppgifter hava

antalet sammanträden med järnvägsfullmäktige under årens lopp ökats.

Medeltalet per år, som under åren 1908—1913 var 7, utgjorde under åren

1914—-1919 16 och under åren 1920—1925 22. Under tiden 1/1—20/9 1926

hava hållits 41 sammanträden. I dessa siffror har järnvägsstyrelsen ej inräknat

sådana avgöranden, där vederbörande fullmäktiges mening allenast

under hand inhämtats, varjämte vid bedömande av fullmäktiges arbete hänsyn

måste tagas därtill, att ansenlig tid för fullmäktige ofta måste tagas i

anspråk både före och efter sammanträdena dels för studium av avgivna

förslag i de mestadels stora ärenden, däri fullmäktiges medverkan påkallas,

dels för inhämtande av utredningar och upplysningar i respektive ärenden

och dels för deltagande i samråd, som före eller efter sammanträdena i förekommande

fall må erfordras. Antalet ärenden, i vilkas handläggning järnvägsfullmäktige

deltagit, har växlat. Minsta antalet har varit 36 (1912) och

största 227 (1921); under tiden Vi-2% 1926 hava fullmäktige deltagit i 52

ärenden. Sammanlagda antalet ärenden har under tiden ''/i 1908—2% 1926

varit 1,742, varav 1,162 upphandlingsärenden, 69 ärenden rörande organisationsfrågor

m. m., 66 koncessionsärenden, 172 ärenden rörande ekonomiska

frågor, 54 järnvägsbyggnadsärenden, 117 taxeärenden och 102 övriga ärenden.

Förutom arvoden hava under åren 1908—1926 till järn vägsfullmäktige

i resekostnads- och traktamentsersättning utbetalts tillhopa 5,459 kronor

50 öre.

I till de sakkunniga avgivet yttrande har järnvägsstyrelsen i huvudsak

anfört:

Av de av styrelsen lämnade uppgifterna framginge, att en tendens till

utvidgat deltagande av järn vägsfullmäktige i statsbanornas förvaltning förefunnes.

Styrelsen erinrade om sitt ovanberörda utlåtande den 22 mars 1923

över statsbaneekonomikommissionens förslag, del II, däri styrelsen anmälde

sin avsikt att beträffande ärenden av företrädesvis praktisk-ekonomisk innebörd

utvidga fullmäktiges deltagande i förvaltningen. Den ståndpunkt, styrelsen

i berörda utlåtande intagit, hade styrelsen sedan dess icke funnit anledning

frångå.

Styrelsen hade allt starkare bibringats övertygelsen, att fullmäktige, med

vilka alltid ett gott samarbete varit rådande, varit till verklig nytta, att

genom deras erfarenhet och kännedom om olika näringsgrenars läge vid

olika tidpunkter samt deras objektivt hållna råd ej blott avsevärda fördelar

vunnits för statens järnvägars förvaltning utan ock näringarnas önskemål

ofta blivit på ett mera effektivt och allsidigt sätt prövade i mån av järnvägsekonomiska

möjligheter än som under andra förhållanden sannolikt

kunnat ske.

Ehuru styrelsen sålunda för sin del liölle före, att fullmäktiginstitutionen

vid statens” järnvägar väl fyllt sitt ändamål, läte det sig naturligen ej förneka,

att även på annat sätt kunde tillföras den speciella art av sakkunskap,

som fullmäktige för närvarande representerade. Sålunda skulle ju exempelvis

järnvägsstyrelsen kunna berättigas att, då så ansåges erforderligt, för

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 4o.

vissa fall inkalla sakkunniga personer från utomstående kretsar för hörande

eller att remittera respektive frågor för yttrande till befintliga sammanslutningar

inom olika industrigrupper, såsom handelskammare, industriförbund

och föreningar, vilka var på sitt område måste förutsättas sitta inne med

detaljkännedom angående sina respektive näringsgrenars förhållanden och

önskemål. Styrelsen ville emellertid framhålla, att eu dylik korrespondens

i själva verket dock faktiskt redan förefunnes genom de många hänvändelser

och framställningar från såväl enskilda trafikanter som näringslivets olika

representationer, som gjordes till styrelsen direkt eller dit remitterades. Så

mycket att ytterligare vinna genom en sådan anordning kunde det därför

näppeligen vara, men däremot kunde det sägas, att genom en bundenhet

vid ett dylikt system snabbheten i frågornas behandling kunde bliva lidande.

Järnvägsfullmäktige stode till järnvägsstyrelsens förfogande när som helst

— i brådskande fall till och med efter ett telefonbud — men det bleve alltid

förenat med viss tidsförlust att inhämta utomstående sakkunnigas eller föreningars

mening, vartill komme, att det nog med fog kunde befaras, att i

respektive utlåtanden nödig hänsyn till statens järnvägars skäliga intressen

ej alltid komme att tagas utan finge stå tillbaka för vad som enligt den

sakkunniges mening skulle lända den näringsgren till fördel, som han närmast

representerade. Styrelsen ansåge sig i detta sammanhang böra omnämna,

vad en reservant till styrelsens ovanberörda utlåtande den 22 mars

1923 föreslagit, nämligen att de nuvarande järnvägsfullmäktige och järnvägsrådet

skulle ersättas med en rådgivande institution, som skulle bestå av personer

med sakkunskap inom olika områden och som järnvägsstyrelsen skulle

liga att med största frihet vid olika tillfällen tillkalla, en eller flera, för att

lämna råd i frågor, där tillräcklig sakkunskap icke ansåges föreligga inom

styrelsen. Ej heller ett sådant system ansåge styrelsen emellertid kunna

givas företräde framför den nuvarande enkelt och väl fungerande fullmäktiginstitutionen.

I varje fall torde det vara tvivelaktigt, om genom övergång till annat

system för inhämtandet av ifrågavarande sakkunskap någon reell besparing

skulle kunna ernås.

Det till järnvägsfullmäktige utgående arvodet, 6,000 krön of-, kunde med

hänsyn till vikten av att till dessa poster förvärva högt kvalificerade personer

och mängden av deras arbete icke anses oskäligt högt. Det syntes

styrelsen rimligt, att den viktiga sakkunskap, som genom fullmäktige tillfördes

verket, icke underbetalades.

De sakkunniga hava i förevarande fråga i huvudsak anfört:

De sakkunniga hade vid prövningen av ifrågavarande fullmäktiginstitution

kommit till den uppfattningen, att möjlighet till ett ganska regelbundet och

effektivt inflytande på statsbaneledningens ekonomiska dispositioner stode

öppen för praktiska och självständiga män på fullmäktigeposterna. Avsikten

att bereda järnvägsstyrelsen direkt tillgång till merkantil och industriell

sakkunskap, som verksamt kunde bidraga till genomförandet av en affärsmässig

förvaltning, syntes alltså genom järnvägsfullmäktige hava blivit på ett tillfredsställande

sätt uppfylld. Man hade ock att taga hänsyn till betydelsen

av att näringslivets intressen och synpunkter bleve på ett smidigt sätt och

under känslan av ansvar framförda inom ledningen för statens järnvägar,

som vore statens och landets största affärsföretag.

Visserligen läte det sig naturligen ej förneka, såsom järnvägsstyrelsen

påpekat, att styrelsen även på annat sätt kunde tillföras den speciella art

av sakkunskap, som fullmäktige för närvarande representerade. De sakkunniga,

som tagit i övervägande de möjligheter, som i sådant hänseende

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

enligt järnvägsstyrelsens yttrande kunde stå till buds, hade emellertid, lika

med styrelsen, funnit sig icke böra förorda desamma. På grund härav och

då de sakkunniga ansåge, att behov av fullmäktige vid järnvägsstyrelsen

alltjämt förelåge, hade de sakkunniga stannat för att beträffande järnvägsfullmäktige

icke ifrågasätta någon avveckling. Ej heller ansåge sig de sakkunniga,

efter prövning, kunna föreslå någon förändring i antalet järnvägsfullmäktige.

Att ersättning för uppdrag såsom järnvägsfullmäktig skulle utgå i form

av fast årligt arvode funne de sakkunniga uppenbart med hänsyn till arten

och omfattningen av de fullmäktiges arbete och ville här icke ifrågasätta

ett utbyte mot formen av fast årligt arvode jämte ersättning för saimnanträdesdag.

Arvodet, som senast bestämdes år 1919, syntes emellertid efter

nuvarande förhållanden vara för högt. Såväl med hänsyn till penningvärdets

stegring som ock till den förmån av stående fribiljetter å statens järnvägar,

som tillkomme järnvägsfullmäktige, hade de sakkunniga funnit en

icke obetydlig nedsättning av arvodet nu böra äga rum. Vid jämförelse

med motsvarande arvoden inom andra med den förevarande likartade lekmannainstitutioner,

som vid ett bifall till de sakkunnigas förslag skulle

komma att bestå, hade de sakkunniga funnit ett belopp av 3,000 kronor för

år utgöra ett lämpligt avvägt arvode åt järnvägsfullmäktige. De sakkunniga

hyste ingen som helst tvekan, att det även mot detta lägre arvode skulle

bliva möjligt att finna till uppdraget som järnvägsfullmäktige villiga och

lämpliga personer.

De sakkunnigas förslag i förevarande hänseende innebär alltså, att järnvägsfullmäktige

bihehållas men att deras arvode nedsättes till 3,000 kronor.

Frågan om eu förändring av statens järnvägars organisation har under- Departementskastats

ingående utredningar. I sådant hänseende föreligga nämligen stats- chefen,

baneekonomikommissioneiis betänkande och förslag angående statens järnvägars

ekonomi, del II (förvaltningens ledning och organisation) och socialiseringsnämndens

utlåtande och förslag angående statens järnvägar som allmänt

affärsverk, vilka båda förslag avse genomgripande ändringar av själva

styrelsens organisation och det senare förslaget även en ändring av verkets

rättsliga ställning. Vidare har järnvägsstyrelsen i besparingssyfte avgivit

ett förslag, vilket huvudsakligen avser ändringar i distriktsförvaltningens

organisation. Till den del förstnämnda två förslag avse järnvägsstyrelsens

organisation beröra de givetvis även fullmäktiginstitutionen, vars uppgifter

i händelse av förslagens genomförande skulle komma att fyllas av statens

järnvägars egen styrelse. Då emellertid tidpunkten för dessa förslags slutliga

prövning lärer vara oviss, torde hinder icke föreligga att nu till prövning

upptaga frågan om järnvägsfullmäktige.

Av den nu framlagda utredningen i denna fråga inhämtas, att järnvägsfullmäktige

anlitas i stor omfattning, att antalet sammanträden och ärenden

är betydande i jämförelse med förhållandena vid andra fullmäktiginstitutioner

av likartad beskaffenhet, att vederbörande fullmäktiges mening inhämtas

även under hand, att arbete mellan sammanträdena för därvid till

behandling förekommande ärenden bedrives av fullmäktige samt att de under

fullmäktiges medverkan behandlade ärendena äro skiftande till sin beskaffenhet.

Härjämte är att märka, att järnvägsstyrelsen har för avsikt att fort
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

sätta på den redan inslagna vägen att beträffande ärenden av praktisk-ekonomisk

innebörd utvidga fullmäktiges deltagande i förvaltningen.

Att syftet med järn vägsfullmäktiges inrättande, nämligen att på ett smidigt

sätt bereda järnvägsstyrelsen tillfälle att vid förvaltningen av statens

järnvägar samråda med personer med erfarenhet från affärslivet, på ett tillfredsställande

sätt vunnits synes mig sålunda ådagalagt. Uppenbarligen

förefinnes alltjämt behov av dylik sakkunskap. Med hänsyn härtill och då

genom järnvägsfullmäktige detta behov på ett lämpligt sätt tillgodoses, lärer

någon avveckling eller minskning av järnvägsfullmäktige icke böra ifrågasättas.

Om sålunda ifrågavarande full mäktige torde böra bibehållas, synes likväl

en reglering av den till dem utgående ersättningen nu kunna ske. I sådant

hänseende finner jag mig på av de sakkunniga anförda skäl böra tillstyrka,

att berörda ersättning, vilken alltjämt torde böra hava formen av fast årligt

arvode, nedsättes till 3,000 kronor för år.

Av de nuvarande järnvägsfullmäktige har den ene förordnats för åren

1926 och 1927 och den andre för åren 1927 och 1928, dock med skyldighet

för den sistnämnde att vara underkastad de ändrade bestämmelser i avseende

å åtnjutande av arvode för uppdraget, som i vederbörlig ordning kunna

varda fastställda. Med hänsyn härtill synes den förordade nedsättningen i

arvodet lämpligen böra tillämpas från och med den 1 januari 1928.

Ett bifall till vad jag sålunda förordat skulle för statens järnvägar medföra

en årlig kostnadsbesparing av 6,000 kronor.

3. Postsparbanksfullmäktige. Då postsparbanken tidigare var självständigt

ämbetsverk, företräddes densamma av en styrelse, bestående av generaldirektören

och chefen för postverket såsom ordförande samt fyra ledamöter,

nämligen postsparbanksdirektören och chefen för postsparbanken såsom

föredragande, en av Kungl. Maj:t varje gång för en tid av tre år särskilt

förordnad ledamot, en ledamot, som fullmäktige i riksbanken inom sig utsett,

och en av fullmäktige i riksgiildskontoret inom sig utsedd ledamot.

I samband med postsparbankens inordnande från och med år 1923 i postverket

inrättades för tillförande av nödig sakkunskap vid generalpoststyrelsens

behandling av vissa postsparbanksärenden tre postsparbanksfullmäktige.

Av dessa, som av Kungl. Maj:t förordnas för en tid av högst tre år, är en

tillika fullmäktig i riksbanken och en fullmäktig i riksgäldskontoret. Den

postsparbanksfullmäktig, som ej är fullmäktig i riksbanken eller riksgäldskontoret,

benämnes förste postsparbanksfullmäktig. Efter postgirorörelsens

införande med 1925 års ingång deltaga postsparbanksfullmäktige även i

behandlingen av vissa postgiroärenden. 1

I gällande instruktion för generalpoststyrelsen stadgas om postsparbanksfullmäktige

bland annat följande:

Postsparbanksfullmäktig åligger att såsom ledamot av styrelsen deltaga i

behandlingen av postsparbanken och postgirorörelsen berörande ärenden,

varjämte särskilt förste postsparbanksfullmäktigen har att närmare följa

postsparbankens verksamhet och postgirorörelsens bedrivande (§ 17). Samtliga

postsparbanksfullmäktige skola kallas till sammanträde, vid vilket skola

behandlas postsparbanks- eller postgiroärenden, som röra inköp eller försälj
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 45.

ning av räntebärande obligationer samt medelsplacering i övrigt, vidtagande

av åtgärder för beredande av nödiga rörelsemedel, räntegottgörelse å i postsparbanken

eller postgirorörelsen innestående medel samt ändringar i förordningarna

angående postsparbanken och angående postgirorörelsen eller i

de av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser angående förvaltningen av de i

postsparbanken och postgirorörelsen innestående medel. Beslut i dylika

frågor må ej fattas, därest icke minst två av postsparbanksfullmäktige äro

närvarande.

Ärende, som nyss nämnts, avgöres efter omröstning mellan generaldirektören,

närvarande postsparbanksfullmäktige, chefen för den byrå, till vilken

ärendet hör, samt, därest enligt särskild bestämmelse annan byråchef är närvarande,

sådan byråchef; och skall därvid såsom styrelsens beslut gälla den

mening, varom flertalet förenar sig, eller, vid lika röstetal, den mening, som

biträdes av generaldirektören (§ 23).

Postsparbanksfullmäktige åtnjuta årligt arvode till belopp av, förste postsparbanksfullmäktigen

3,000 kronor samt övriga fullmäktige envar 1,200

kronor.

Med anledning av generalpoststyrelsens framställning den 12 september

1925 om tilläggsarvode till vissa personer i anledning av postgirorörelsens

införande framlade Kungl. Maj:t i proposition, nr 184, till 1926 års riksdag

förslag om höjning av arvodena för, bland andra, postsparbanksfullmäktige

från 3,000 respektive 1,200 kronor till 3,500 respektive 1,800 kronor. Riksdagen

(skrivelse nr 213) ansåg emellertid, att med prövning av arvodesförhöjningen

till postsparbanksfullmäktige borde anstå, till dess den av riksdagen

begärda utredningen rörande fullmäktigsystemet inom statsförvaltningen

förelåge avslutad.

Enligt av generalpoststyrelsen till de sakkunniga lämnade uppgifter har

antalet sammanträden, i vilka postsparbanksfullmäktige deltagit, utgjort: år

1923 40, år 1924 25, år 1925 22 och ’/i—3% 1026 28. Till dessa uppgifter

har generalpoststyrelsen anmärkt, att det jämväl mellan sammanträdena då

och då varit nödvändigt för föredragande byråchefen att rådgöra med fullmäktige

rörande pågående förhandlingar i placeringsfrågor. Då postsparbankens

verksamhet under den tidrymd, varom här vore fråga, varit stadd

i fortgående kraftig utveckling och detsamma varit och fortfarande vore förhållandet

beträffande den nya rörelsegrenen, postgirorörelsen, så syntes på

grund härav kunna antagas, att ett ökat anlitande av postsparbanksfullmäktige

vore att förvänta.

Antalet och beskaffenheten av de ärenden, i vilka fullmäktige deltagit,

framgå av följande tablå:

Å r

Kungl. brev

och remisser

samt remisser

från andra verk

m. fl.

Flacoringsärcnden

Organisa- tions- och

bokförings- frågor

In- och

utlånings- räntor

Kommun-

lån

Inteck-

ningslån

Inköp av

obliga- tioner

1923.............................

ii

94

99

301

40

3

1924..............................

12

42

90

13

14

3

1925.............................

12

30

109

6

26

—

Vi —30A> 1926 ................

15

36

76

155

19

—

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj-.ts proposition nr 45.

Under förberörda tidrymd liava placerats i runt tal 90 miljoner kronor.

Utöver arvodena bär någon ersättning icke utgått till postsparbanksfullmäktige.

Generalpoststyrelsen har härutöver vidare anfört:

Vid bedömande av frågan om nyttan av fullmäktiginstitutionen torde det

vara tillfyllest att peka på det förhållandet, att varken postsparbanken eller

postgirokontoret hittills haft att vidkännas någon som helst förlust på gjorda

medelsplaceringar. Det vore följaktligen påtagligt, att institutionen synnerligen

väl fyllt de vid dess inrättande avsedda uppgifterna. Och med avseende

å vad av styrelsen uttalats om den tänkbara utvecklingen vore det

jämväl utan vidare klart, att samma skäl, som förefunnits vid institutionens

inrättande, fortfarande gällde med oförminskad bärkraft. Den insikt och erfarenhet

i ekonomiska frågor, alldeles särskilt rörande penningmarknadens

läge och olika placeringars lämplighet ur säkerhetssynpunkt, som på ett så

lyckligt sätt funnes representerad hos postsparbanksfullmäktiginstitutionen

med dess nuvarande väl avvägda sammansättning, vore helt enkelt oumbärlig

för en tillfredsställande skötsel av postsparbankens och postgirokontorets

maktpåliggande medelsförvaltning.

Av vad styrelsen sålunda anfört torde redan framgå, att styrelsen funne

sig hava haft de bästa erfarenheter av samarbetet med fullmäktige, samt att

någon begränsning eller ändring i sammansättningen av ifrågavarande institution

enligt styrelsens förmenande icke borde ske.

Beträffande slutligen kostnaderna för fullmäktiginstitutionens uppehållande

hölle styrelsen fortfarande före, att årsarvodena icke kunde sättas

lägre än de i ovan berörda skrivelse den 12 september 1925 begärda eller

3,500 respektive 2,000 kronor, därest styrelsen skulle kunna påräkna biträde

av för sin uppgift så väl kvalificerade personer, som styrelsen för närvarande

hade förmånen att samarbeta med. Ett utbyte av de fasta årsarvodena mot

viss ersättning för sammanträdesdag eller på annat sätt syntes styrelsen

icke kunna ifrågakomma för ett sådant uppdrag som postsparbanksfullmäktiges

och torde icke kunna medföra någon besparing.

De sakkunniga hava beträffande postsparbanksfullmäktige anfört:

Vid postsparbankens inordnande i postverket ersattes den tidigare förefintliga

styrelsen för postsparbanken med en fullmäktiginstitution, uti vilken

tre utom generalpoststyrelsen stående personer jämte chefen för styrelsen och en

eller flera byråchefer skulle hava att fatta beslut i åtskilliga viktiga postsparbanken

berörande ärenden, vartill sedermera kommit ärenden angående postgirogörelsen.

De till postsparbanksfullmäktiges arbetsuppgifter hörande ärendena

avsåge huvudsakligen placering av postsparbankens och postgirorörelsens medel.

Postsparbankens fonder uppginge för närvarande till omkring 185 miljoner

kronor, och de i postgirorörelsen innestående medlen belöpte sig nu till

omkring 20 miljoner kronor. Under sådana förhållanden och med särskilt

beaktande av den för icke så länge sedan med postgirorörelsen införda nya,

betalningsformen under postverkets förmedling vore det givet, att de sakkunniga,

som icke kunde ingå på frågan om en organisationsändring berörande

generalpoststyrelsen, icke ansåge sig böra framföra något förslag i

fråga om avveckling av nämnda fullmäktiginstitution. Ej heller kunde de

sakkunniga förorda, att postsparbanksfullmäktige —; vilka var för sig torde

hava att i fondförvaltningen framföra sina speciella synpunkter till gemensamt

främjande av förvaltningens ändamål — begränsades till antalet. En

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

fullständig avveckling av denna fullmäktiginstitution skulle helt säkert icke

kunna verkställas, utan att i dess ställe söktes motsvarighet genom andra

åtgärder för tillgodoseende av genera (poststyrelsens behov av ifrågavarande

sakkunskap. Sannolikt skulle ej heller därvid kunna uppnås en mera ändamålsenlig

anordning än den nu tillämpade.

Beträffande postsparbanksfullmäktiges arvoden ville de sakkunniga erinra,

att antalet sammanträden, i vilka postsparbanksfullmäktige deltagit,

vore betydande, och att rådgivande arbete mellan sammanträdena förekomma.

Att under sådana omständigheter ersättning för uppdrag såsom

postsparbanksfullmäktig utginge i form av årligt arvode, funne de sakkunniga

stå i överensstämmelse med de synpunkter, vilka enligt de sakkunnigas

mening borde läggas å bedömandet av formen för ersättningarna inom lekmannainstitutionerna.

I nämnda form utginge jämväl arvodena till fullmäktige

för pensionsförsäkringsfonden samt till ledamöterna vid förvaltningen av

riksförsäkringsanstaltens olycksfallsförsäkringsfond, med vilka postsparbanksfullmäktige

otvivelaktigt vore jämförbara i avseende å såväl sin ställning i

förhållande till vederbörande verk som arbetets art och sättet för dess utförande.

De sakkunniga, till vilkas uppgift det hört att taga förevarande arvodesfrågor

under omprövning, hade därvid i första hand lagt till grund de framställningar

och yttranden, som sammanhängde med ovanberörda, år 1926

framlagda förslag om arvodenas förhöjning, och därutöver sökt att med ledning

av nu för de sakkunnigas utredning inhämtade uppgifter och upplysningar

bedöma nämnda spörsmål. Tillika hade vid denna prövning jämförelse

skett med de arvoden, som utginge till fullmäktige vid förvaltningen

av pensionsförsäkringsfonden och till ledamöterna vid förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens

olycksfallsförsäkringsfond. Vidkommande förste postsparbanksfullmäktigen,

till vilken utginge ett arvode av 3,000 kronor för år,

ville de sakkunniga erinra om de skäl, som på sin tid föranledde postsparbankssakkunniga

att föreslå inrättande av ett uppdrag såsom förste postsparbanksfullmäktig.

Dessa skäl sammanhängde i huvudsak med behovet

av »postfullmäktiges» anlitande under övergångsåret och de närmaste åren

efter omorganisationen av postsparbanken och postgirorörelses införande, då

det syntes nödvändigt för generalpoststyrelsen att i rätt stor omfattning

taga »postfullmäktiges» sakkunskap i anspråk. Vid sådant förhållande borde

en och samma fullmäktig i regel vara närvarande i generalpoststyrelsen vid

föredragning av vissa postsparbanks- och postgiroärenden; härtill kunde

icke någon av de två »postfullmäktige», som tillika vore riksbanks- eller

riksgäldsfullmäktige, vara i tillfälle. Det förste postsparbanksfullmäktigen i

denna hans egenskap åliggande arbetet torde numera icke vara av den omfattning,

som i samband med fullmäktiginstitutionens tillkomst förutsattes

skola åtminstone under den första tiden åvila denne fullmäktige. De sakkunniga

ansåge sig därför icke kunna tillstyrka förslaget om höjning av det

förste postsparbanksfullmäktigen för närvarande tillkommande arvodet. Vad

åter anginge arvodet till de övriga postsparbanksfullmäktige, funne de sakkunniga

det nu utgående beloppet, 1,200 kronor, väl lågt vid jämförelse med

arvodena till fullmäktige vid förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden och

till ledamöterna vid förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens olycksfallsförsäkringsfond,

(''mot vilka sistnämnda arvoden de sakkunniga, på sätt framginge av

deras yttranden i andra sammanhang, icke gjorde någon erinran. De sakkunniga

Unge alltså föreslå, att arvodet till de postsparbanksfullmäktige,

som tillika vore fullmäktige i riksbanken (dier riksgäldskontor^, sattes till

1,800 kronor för år eller i enlighet med det av Kungl. Maj:t för 1926 års

s. 14 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

riksdag framlagda förslaget. Vid sitt förslag om arvode till dessa postsparbanksfullmäktige

hade de sakkunniga jämväl beaktat deras ställning såsom

fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret.

Det torde till en början få erinras, att generalpoststyrelsen inkommit

med ett förslag till viss omorganisation av styrelsen. Då detta förslag icke

berör postsparbanksfullmäktige, torde utan föregripande av den i sagda förslag

avsedda omorganisationen frågan om bemälde fullmäktige nu kunna

upptagas till prövning.

Den av de sakkunniga anställda utredningen synes mig till fullo hava

ådagalagt behovet och nyttan av särskild sakkunskap vid behandlingen av särskilt

ärenden angående placering av de i postsparbanks- och postgirorörelserna

insatta medlen. Med dessa rörelsers ytterligare utveckling synes en

sådan sakkunskap än mindre kunna undvaras. Med hänsyn härtill finner

jag mig i likhet med de sakkunniga icke kunna föreslå någon avveckling av

postsparbanksfullmäktiginstitutionen eller en inskränkning av fullmäktiges

antal.

Yad beträffar postsparbanksfullmäktiges arvode, synes någon förändring

i sättet för dess utgående icke böra ske. Yidkommande den av de sakkunniga

föreslagna höjningen av arvodet till de bägge postsparbanksfullmäktige,

som tillika äro fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, så lärer,

även om en ökning av postsparbanks- och postgirorörelserna torde vara att

emotse, behov av arvodets höjning icke föreligga. Jag anser mig därför icke

kunna biträda de sakkunnigas förslag i denna del.

Ett bifall till de av mig ovan förordade förslagen medför ändringar i 42 §

i gällande avlöningsreglemente för kommunikationsverken. I överensstämmelse

med vad nästlidet år skedde beträffande av omklassificeringen av

postkontoren m. m. föranledda ändringar i nämnda avlöningsreglemente

torde Kungl. Maj:t böra bemyndigas att i nyssnämnda författningsrum vidtaga

de ändringar, som föranledas av riksdagens i förevarande ämne fattade

beslut.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen att

l:o) besluta, att telegraffullmäktige skola från och med den

1 januari 1929 indragas samt att arvodet till järnvägsfullmäktig

skall från och med den 1 januari 1928 utgå med ett belopp, för

år räknat, av 3,000 kronor;

2:o) bemyndiga Kungl. Maj:t att i 42 § i avlöningsreglementet

den 19 juni 1919 för tjänstemän vid postverket, telegrafverket,

statens järnvägar och statens vattenfallsverk vidtaga

de ändringar, som föranledas av riksdagens beslut beträffande

ovanberörda fullmäktige.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj-.ts proposition nr 45.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt förordnar,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

A. C. F. v. Krusenstierna.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1927:66 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts ;proposition angående indragning av telegraf fullmäktige m. m. s. 6 i texten
  2. SU 1927:28 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:t.s proposition angående indragning av telegraf ullmäktige in. in. jämte en i ämnet, väckt motion. s. 1 i texten