Sök i Ratio Lex

Angående statsbidrag till lantmäteriförrättningar

1928-02-17 · 45 sidor, varav 44 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 44 av 45 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1928:133, Angående statsbidrag till lantmäteriförrättningar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 133.

1

Sr 133.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsbidrag till

lantmäteriförrättningar; given Stockholms slott den 17 februari

1928.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över .jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

B. v. Stockenström.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 17 februari 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Ribbing, Meukling, Gäede, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,

Lyberg, von Stockenström.

Departementschefen, statsrådet von Stockenström anför följande:

I årets statsverksproposition, nionde huvudtiteln punkt 125, bär Kungl.

Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet som

Kungl. Maj:t kunde komma att förelägga riksdagen, för budgetåret 1928—

1929 beräkna dels till bidrag till jorddelningsförrättningar ett belopp av

125,000 kronor dels ock till bidrag till utflyttnings- väganläggnings- och

odlingskostnader i sammanhang med skiften ett belopp av 300,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. Ilo höft. (Nr 13(1.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Sedan utredningen i ärendet numera blivit avslutad, anhåller jag att få

ånyo anmäla förevarande frågor.

Bidrag till lantmäteriförrättningar utgår för närvarande från tre å ordinarie

stat under nionde huvudtiteln uppförda förslagsanslag, benämnda

bidrag till jordavsöndringar och ägostyckningar, bidrag till skiften, hemmansklyvningar

och rågångsförrättningar samt bidrag till utflyttnings- och

väganläggningskostnader i sammanhang med skiften och hemmansklyvningar.

X riksstaten för budgetåret 1927—1928 äro anslagen uppförda med respektive

40,000 kronor, 75,000 kronor och 200,000 kronor. Bestämmelser om

villkoren för erhållande av bidrag från dessa anslag äro meddelade i kungörelsen

den 8 juni 1923 (nr 238) med däri genom kungörelsen den 18

juni 1925 (nr 294) vidtagna ändringar. Härjämte har i kungörelsen den

22 december 1927 (nr 478) stadgats, att nyssnämnda båda författningar

skola i tillämpliga delar gälla även beträffande avstyckning, verkställd enligt

nya jorddelningslagen.

Beträffande innehållet av nämnda nu gällande bestämmelser må här anmärkas

följande.

Statsbidrag utgår dels till förrättningskostnaderna vid vissa jorddelningsförrättningar

och dels till kostnaderna för vissa åtgärder — utflyttningar

och väganläggningar — som beslutats vid laga skifte eller hemmansklyvning.

Statsbidrag till förrättningskostnaderna må åtnjutas vid jordavsöndringar,

ägostyckningar, avstyckningar, skiften, hemmansklyvningar och

rågångsförrättningar. Bidrag utgår allenast till bestridande av kostnaden

för det lantmätaren för förrättningen enligt gällande lantmäteritaxa tillkommande

arvode, inberäknat lösen för karta och handlingar. Vid avsöndringar,

ägostyckningar och avstyckningar må bidrag beviljas med belopp,

motsvarande högst vad av hela denna kostnad belöper å området i fråga

och vid andra förrättningar med belopp motsvarande högst hälften av

vad på vederbörande område belöper av berörda kostnad. För bidrags beviljande

äro stadgade vissa förutsättningar, till vilka jag nedan skall återkomma.

Nu må allenast erinras, att bidrag endast utgår till enskild person,

för vilken kostnaderna för förrättningen måste anses betungande i förhållande

till hans ekonomiska ställning, och i visst fall till bolag eller förening

för egnahemsbildning.

Statsbidrag till utflyttnings- och väganläggningskostnader utgå med belopp,

motsvarande högst hälften av den kostnad, vartill utflyttnings- eller

väganläggningsåtgärdens verkställande vid vederbörande förrättning uppskattats.

Dylikt bidrag åtnjutes oberoende av sakägares ekonomiska ställning.

Såsom jag redan nämnt vid anmälan av ifrågavarande ärende i det vid

statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokollet, föreligger i ärendet en av

lantmäteristyrelsen i skrivelse den 4 november 1927 gjord framställning,

som utmynnar i hemställan, att Kungl. Maj:t måtte underställa riksdagens

prövning förslag till nya bestämmelser angående villkor för erhållande av

statsbidrag till lantmäteriförrättningar i huvudsaklig överensstämmelse med

ett av lantmäteristyrelsen utarbetat förslag till kungörelse i ämnet samt att

vid bifall därtill — med uteslutande av nu i riksstaten upptagna tre an
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kanyl. Maj:In proposition Nt 133.

slag för bidrag till lantmäteriförrättningar — för budgetåret 1928 — 1929

måtte i staten upptagas dels ett förslagsanslag å 190,000 kronor under benämningen

»bidrag till jorddelningsförrättningar» dels ock ett förslagsanslag å

300,000 kronor under benämningen »bidrag till utflyttnings-, väganläggnings-

och odlingskostnader i sammanhang med skiften».

Det av lantmäteristyrelsen utarbetade förslaget till kungörelse torde fä

såsom bilaga fogas vid detta protokoll. (Bilaga A).

över lantmäteristyrelsens framställning hava infordrade utlåtanden av-*

givits av statskontoret den 3 december 1927 samt, i vissa avseenden, av

byggnadsstyrelsen den 6 och av lantbruksstyrelsen den 29 i samma månad.

Innan jag närmare ingår på lantmäteristyrelsens förslag, torde böra lämnas

en kortfattad redogörelse angående tillkomsten av nu gällande statsbidragsbestämmelser

och vad som föranlett lantmäteristyrelsens framställning.

Vid 1920 års riksdag antogs ett av Kungl. Maj:t genom proposition nr

235 framlagt förslag beträffande bidrag till lantmäteriförrättningar.

Riksdagen anhöll emellertid samtidigt (skr. nr 321) om skyndsam utredning,

huruvida mindre bemedlade eller obemedlade sakägare lämpligen kunde beredas

några ytterligare lättnader i de av lantmäteriförrättningar förorsakade

kostnaderna. Med anledning därav avgav lantmäteristyrelsen i skrivelse

den 24 december 1920 av Kungl. Maj:t anbefalld utredning i frågan, därvid

lantmäteristyrelsen hemställde, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

medgiva viss utsträckning av statsbidragen till lantmäteriförrättningar,

samt ifrågasatte vissa ändringar i de utfärdade bestämmelserna rörande

villkoren för åtnjutande av statsbidrag.

I det vid statsverkspropositionen till 1922 års riksdag fogade statsrådsprotokollet,

nionde huvudtiteln punkt 153, anförde dåvarande chefen för jordbruksdepartementet

i detta ämne, att han med hänsyn till de utgifter för

statsverket, som ett genomförande av lantmäteristyrelsens förslag skulle

medföra, funne redan de statsfinansiella synpunkterna tala för frågans

undanskjutande. Då därtill komme, att det för frågans lyckliga lösning

syntes vara av viss vikt, att den komme under prövning och bedömande i

sammanhang med den nya skifteslagstiftningen, men förslag beträffande

denna lagstiftning icke väntades komma att framläggas till 1922 års riksdag,

ansåge departementschefen sig icke böra föreslå Kungl. Maj:t att då

göra framställning till riksdagen i ämnet.

I skrivelse nr 9 A 1922 anförde riksdagen, att riksdagen av vad departementschefen

sålunda anfört funne, att det av riksdagen år 1920 upptagna spörsmålet,

åsyftande bland annat frågan om statsbidrag till täckande av kostnanader

för ersättning till gode män vid vissa lantmäteriförrättningar, ingalunda

därmed finge anses avfört, utan att detsamma endast av vissa skäl,

som riksdagen ansåge sig böra godtaga, för det dåvarande undanskjutits.

Med anledning av sistnämnda riksdagsskrivelse anbefallde Kungl. Maj:t

lantmäteristyrelsen att, med iakttagande av vad i statsrådsprotokollet till

1922 ars statsverksproposition i ämnet anförts, avgiva förnyat utlåtande

angående bland annat frågan om ytterligare lättnader i lantmäterikostnaderna

för obemedlade och mindre bemedlade.

Emellertid hade kolonisationskommittén i ett den 31 maj 1922 av kom
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

mittén avgivet betänkande uttalat sig jämväl beträffande frågan om statsbidrag

till lantmäteriförrättningar.

I skrivelse den 8 december 1922 avgav lantmäteristyrelsen det begärda

utlåtandet, vari styrelsen tillika yttrade sig med anledning av kolonisationskommitténs

betänkande i nyss nämnda del.

I den proposition, nr 174, till 1923 års riksdag, som låg till grund för

ovannämnda kungörelse den 8 juni 1923 (nr 238), upptog dåvarande chefen

för jordbruksdepartementet till behandling omförmälda av kolonisations.

kommittén och lantmäteristyrelsen framlagda förslag. Departementschefen

framhöll därvid, att sagda förslag avsåge genomgripande förändringar i

grunderna för utgående av statsbidrag vid lantmäteriförrättningar och att

förslagens förverkligande skulle medföra en betydande kostnadsökning. De

skäl, som föranlett, att förslag i ämnet ej framlagts till 1922 års riksdag,

talade fortfarande för frågans undanskjutande. Departementschefen ville

därför ej heller för det dåvarande förorda framläggande till riksdagen av

förslag till frågans definitiva lösning. Dock hade framförts så starka skäl

för förändring i vissa avseenden av grunderna för statsbidrags utgående,

att departementschefen ansåge sig icke böra underlåta att framlägga förslag

därom. Kungl. Maj:ts förslag i nämnda proposition innefattade — i enlighet

med vad departementschefen sålunda anfört — ej några mera genomgripande

ändringar i grunderna för statsbidrags utgående.

Kungl. Maj:ts förslag antogs av riksdagen med vissa mindre ändringar,

varefter ovannämnda kungörelse den 8 juni 1923 utfärdades.

Den 18 juni 1926 utfärdades lag (nr 326) om delning av jord å landet.

Genom kungörelse den 3 oktober 1927 (nr 367) förordnades, att samma lag

skulle träda i kraft den 1 januari 1928.

I den nya jorddelningslagen motsvaras jorda vsöndring och ägostyckning

av ett enda delningsinstitut, avstyckning. Laga skifte enligt samma lag

innefattar såväl laga skifte som hemmansklyvning enligt skiftesstadgan.

I skrivelse den 3 oktober 1927 hemställde lantmäteristyrelsen om meddelande

av provisoriska föreskrifter i ändamål att göra bestämmelserna i 1923

års kungörelse om statsbidrag till däri angivna lantmäteriförrättningar

tillämpliga å samtliga motsvarande förrättningar enligt nya jorddelningslagen.

Styrelsen framhöll därvid, att gällande stadganden rörande bidrag

till skiften, hemmansklyvningar och rågångsförrättningar samt till utflyttnings-

och väganläggningskostnader i sammanhang med skiften och hemmansklyvningar

utan vidare syntes vara tillämpliga på laga skiften och

gränsbestämningar, verkställda enligt den nya lagen. (Jämför vidare lantmäteristyrelsens

skrivelse den 28 september 1926, till viss del återgiven i det

vid statsverkspropositionen till 1927 års riksdag fogade statsrådsprotokollet,

nionde huvudtiteln punkt 134.) Med anledning av lantmäteristyrelsens

skrivelse utfärdades ovannämnda kungörelse den 22 december 1927, i vilken

stadgas, att bestämmelserna om bidrag till jordavsöndringar och ägostyckningar

i tillämpliga delar även skola gälla beträffande avstyckning, verkställd

enligt omförmälda lag.

I det förslag till nya bestämmelser angående villkoren för statsbidrag till

lantmäteriförrättningar, som av lantmäteristyrelsen framlagts i dess nu

ifrågavarande skrivelse av den 4 november 1927, bär styrelsen upptagit de

ändringar, som enligt styrelsens uppfattning på grund av vunnen erfarenhet

och särskilt med hänsyn till den nya jorddelningslagens ikraftträdande

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133. 5

erfordrades i fråga om grunderna för statsbidrag till lantmäteriförrättningar.

Lantmäter istyr elsen s förslag omfattar ett flertal frågor, vilka lämpligen

torde böra upptagas till behandling var för sig eller sammanförda i vissa

grupper. Jag ämnar därvid först behandla frågan angående statsbidrag till

förrättningskostnader vid jorddelningsförrättningar samt därefter spörsmål

om statsbidrag till kostnader för vissa åtgärder i samband med skifte.

Slutligen upptages framställning till riksdagen om anslag för ifrågavarande

ändamål.

Statsbidrag till förrättningskostnader vid jorddelningsförrättningar.

Vad angår de i lantmäteristyrelsens framställning berörda frågor, som

angå bidrag till förrättningskostnaderna vid jorddelningsförrättningar, torde

jag först få upptaga till behandling spörsmålet om, vilka förrättningar

böra berättiga till dylikt bidrag.

Därvid må till en början erinras om de olika slag av jorddelningsförrättningar,

som kunna förekomma enligt den nya jorddelningslagen.

Den nya lagen särskiljer tre olika arter av förrättningar, nämligen laga

skifte, avstyckning och andra lantmäteriförrättningar. Sistnämnda grupp

omfattar följande förrättningar: l:o) Bestämmande och utmärkande av

rågång eller annan fastighetsgräns; 2:o) Ägoutbyte; 3:o) Utbrytning av

servitut, bestående i rättighet till skogsfång och mulbete eller endera av

dessa rättigheter; 4:o) Avsättande av mark till gemensamhetsskog; 5:o) Fastställande

av vederlag för jord, som efter laga delning frångått ägolott;

6-.o) Delning av fiske i vissa fall; 7:o) Avmätning av jord. De under

l:o) — 4:o) angivna åtgärder kunna ej blott verkställas såsom särskilda förrättningar

utan även i sammanhang med skifte. Gränsbestämning och

avsättande av mark till gemensamhetsskog kunna även företagas i samband

med avstyckning, och ägoutbyte kan verkställas i sammanhang med gränsbestämningsförrättning.

Erinras må även att, då vid skifte vattenområde

delas, därigenom jämväl fisket å vattenområdet varder fördelat, där ej

annorlunda bestämmes.

De förrättningar enligt nya jorddelningslagen, som för närvarande berättiga

till statsbidrag, äro, såsom förut berörts, skiften, avstyckningar och

gränsbestämningsförrättningar. Bidrag torde dock även kunna utgå till

ägoutbyte, utbrytning av servitut och avsättande av gemensamhetsskog,

därest sådan åtgärd verkställes i sammanhang med förrättning, som berättigar

till statsbidrag.

Rörande vad tidigare i riksdagen eller eljest förekommit i frågan om

vilka förrättningar, som böra berättiga till statsbidrag, må här anföras

följande.

Enligt förslag av 1917 års lantmäterikommission, vilket låg till grund

Jorddelningsfdrrättningar,

som böra berättiga

till

statsbidrag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

0 Kungl. Maj:fn proposition Nr 133.

för Kungl. Maj:ts ovannämnda proposition nr 235 till 1920 års riksdag,

skulle bidrag utgå till bestridande av viss del av förrättningskostnaden för

av söndringar, ägostyckningar i vissa fall, skiften och hemmansklyvningar

Lantmäterikommissionens förslag i denna del biträddes av Kungl. Maj:t i

nämnda proposition, som bifölls av riksdagen.

Kolonisationskommittén föreslog i sitt betänkande, att bidrag skulle kunna

utgå även vid rågångsförrättningar och ägoutbyten.

Lantmäteristyrelsen, som redan i sin framställning av den 24 december

1920. föreslagit, att statsbidrag borde få ifrågakomma även vid rågångsförrättningar,

uttalade i sin skrivelse den 8 december 1922, att alla förrättningar,

som hade naturen av jorddelnings- och gränsbestämningsförrättnmgar,

samt förrättningar angående enskilda vägar borde berättiga till

statsbidrag.

1 sitt anförande till statsrådsprotokollet vid avlåtandet till 1923 års riksdag

av propositionen nr 174 anförde föredragande departemenschefen, såsom

ovan berörts, att han för det dåvarande ansåge sig böra framlägga förslag

till förändring allenast i vissa avseenden av grunderna för statsbidrag. I

propositionen föreslogs i anslutning därtill, att statsbidrag skulle utgå, förutom

till jordavsöndringar, ägostyckningar, skiften och hemmansklyvningar,

vartill bidrag redan tidigare utgått, även vid rågångsförrättning beträffande

område, som utbrutits genom avsöndring.

Jordbruksutskottet yttrade i sitt utlåtande, som godkändes av riksdagen,

att utskottet delade departementschefens mening, att de lantmäteri förrättningar,

som borde berättiga till statsbidrag, icke borde för det dåvarande

utsträckas att omfatta mer än jämväl rågångsförrättningar. Dock förklarade

sig utskottet anse rätten till statsbidrag icke böra inskränkas till rågangsföirättning

beträffande område, som utbrutits genom avsöndring, utan

böra avse även andra rågångsförrättningar.

I enlighet med riksdagens beslut infördes genom 1923 års kungörelse föreskrifter

om statsbidrag vid rågångsförrättningar.

I förevarande hänseende har lantmäteristyrelsen i sin skrivelse den 4

november 1927 anfört följande:

Styrelsen hade i sin framställning år 1922 förordat, att bidrag borde utgå

även vid ägoutbyte. Då ägoutbyte verkställdes i samband med laga skifte

och hemmansklyvning kunde bidrag redan nu utanordnas. Enligt 20 kap.

2 § i nya jorddelningslagen ägde lantmätaren i samband med gränsbestämning

likaledes verkställa ägoutbyte, och torde bidrag då böra utgå, eftersom

ägoutbytet i detta fall blott vore en del av gränsbestämningen. Genom den

nya jorddelningslagen hade ägoutbyte fått en ökad betydelse och möjlig

heten utsträckts i fråga om ägoutbytes verkställande. I vissa fall kunde

ägoutbyte komma att ersätta laga skifte för sammanförande av spridda ägor.

Alla skäl syntes därför tala för att statsbidrag finge utgå även till förrättningskostnaderna

vid ägoutbyte.

Statskontoret har i sitt utlåtande yttrat, att vad lantmäteristyrelsen anfört

till stöd för bidragsrättens utsträckande till ägoutbyten i allmänhet

knappast syntes utgöra tillräcklig motivering för den ifrågasatta ändringen.

På de av lantmäteristyrelsen anförda skäl vill jag förorda, att statsbidrag

må utgå till förrättningskostnaderna även vid ägoutbyte.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Enligt min mening böra till lantmäteriförrättningar, som må berättiga

till statsbidrag, ytterligare hänföras utbrytning av servitut, avsättande av mark

till gemensamhetsskog samt delning av fiske, vare sig dessa åtgärder,

vilka ofta äro av stor betydelse för den jordägande befolkningen, utföras i

samband med skiften eller såsom självständiga förrättningar. De ökade

kostnader för statsverket, som skulle komma att föranledas härav, torde ej

bliva av någon nämnvärd betydelse i statsfmansiellt hänseende.

I sin ifrågavarande framställning har lantmäter istyr elsen föreslagit, att För^äUningstill

förrättningskostnader, till vilkas bestridande statsbidrag må utgå, skulle so„ böra^ehänföras,

förutom lantmätarens arvode, jämväl kostnaderna för av förrätt- stridas genom

ningsmännen anlitat sakkunnigt biträde och i vissa fall kostnaderna för vsjda

gode män, samt att vid alla de olika slag av jorddelningsförrättningar, som ningsforratfi

berättiga till bidrag, sådant skulle utgå efter samma grunder och med högst "''^dragens"

hela beloppet av de förrättningskostnader, till vilkas bestridande bidrag må storlek,

lämnas.

Vidkommande lantmäteristyrelsens förslag om statsbidrag till kostnaderna statsbidrag

för sakkunnigt biträde må erinras, att jämlikt 2 kap. 2 § i nya jorddel- derna {ör sak_

ningslagen biträde av sakkunnig person må vid skifte anlitas för avgörande kunnigt biav

fråga, som kräver särskild fackkunskap. Detta stadgande är även tilllämpligt

i fråga om övriga jorddelningsförrättningar, som av mig föreslagits

böra berättiga till statsbidrag. Ersättning till det sakkunniga biträdet bestämmes

av förrättningsmännen.

Statskontoret bar i sitt utlåtande förklarat sig ej hava någon erinran att

framställa mot lantmäteristyrelsens förevarande förslag.

Vad angår lantmäteristyrelsens förslag, att statsbidrag i visst fall skulle statsbidrag

kunna utgå till kostnaderna for gode man, ma nagot erinras om vad tidi- {ijr gode mSn

gare förekommit rörande bestridandet av nämnda kostnader, vilka utgöras

av resekostnads- och traktamentsersättning enligt rese- och traktamentsklass

II E i gällande resereglemente.

1917 års lantmäterikommission föreslog, att kostnaderna för ersättning

till gode män vid lantmäteriförrättningar skulle överflyttas å staten samt

utgå av anslaget till rese- och traktamentspenningar under nionde huvudtiteln.

.

I propositionen nr 235 till 1920 års riksdag biträddes dock ej lantmäteri
kommissionens

förslag i denna del av Kungl. Maj:t.

I motion nr 390 i andra kammaren upptogs emellertid lantmäterikommissionens

förslag och hemställdes, att riksdagen måtte besluta i överensstämmelse

därmed.

Såsom förut nämnts fattade riksdagen beslut i enlighet med Kungl. May.ts

förslag men anhöll tillika om skyndsam utredning, huruvida mindre bemedlade

eller obemedlade sakägare kunde beredas några ytterligare lättnader

i de av lantmäteriförrättningar förorsakade kostnader. Riksdagen anförde

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

därvid bland annat, att riksdagen hölle före, att skäl talade för, att staten

borde i någon vidare mån, än som av Kungl. Maj:t föreslagits och av riksdagen

biträtts, bidraga till nedbringande av särskilt de mindre bemedlade

sakägarnas kostnader för lantmäteriförrättningar. Däremot vore riksdagen

icke övertygad, att detta mål vunnes genom lämnande av statsbidrag till

täckande av ersättningen till gode män vid sådana förrättningar på sätt i

berörda motion föreslagits utan någon begränsning med hänsyn till fastighetsägarens

verkliga behov.

. I s*n skrivelse den 24 december 1920 yttrade lantmäteristyrelsen, att statsbidrag

borde vid lantmäteriförrättningar avse även ersättningen till gode

männen oavkortat men att bidrag borde ifrågakomma endast till obemedlade

eller mindre bemedlade.

Kolonisationskommitten ansag däremot med hänsyn till de utvidgningar

av rätten till statsbidrag, som i övrigt föreslagits, bidrag till kostnaderna

för gode män mindre behövligt. Det skulle även vara förenat med en synnerligen

vidlyftig apparat att anordna sådan bidragsmöjlighet.

I sin ovannämnda skrivelse nr 9 A 1922 gjorde riksdagen, på sätt jämväl

förut omförmälts (sid. 3), ett uttalande avseende önskvärdheten av vidare

utredning av frågan om statsbidrag till täckande av ersättning till gode

män.

Lantmäteristyrelsen, som i sitt utlåtande den 8 december 1922 i frågan

om förhållandet mellan bidragsbeloppens storlek vid olika slag av lantmäteriförrättningar

intog samma ståndpunkt som i nu förevarande framställning,

anförde i samma utlåtande i huvudsak följande beträffande frågan

om statsbidrag till täckande av ersättningen till gode män: Det förhölle sig

givitvis sa, att storleken av det statsbidrag, som lämnades, vore avgörande

för frågan, huruvida den enskilde sakägaren finge den hjälp han kunde

vara i behov av, oberoende av om bidraget bestämdes i anslutning till

lantmätaren eller gode männen tillkommande ersättning. Genom antagande

av det förslag, styrelsen framställt i fråga om statsbidrag till hela beloppet

av lantmätarens arvode efter taxa, inberäknat lösen för karta och handlingar,

komme en högst avsevärd statshjälp att lämnas. Frågan huruvida

ytterligare bidrag av statsmedel kunde vara av behovet påkallat bleve beroende

därpå, huruvida kostnaderna för gode männen kunde bliva särskilt

höga. Undersökning, som för utredning härav verkställts, gåve vid handen,

att man vid valet av gode män i allmänhet sökt att tillse, att sådana måtte

finnas inom socknarnas olika delar. Även om det oaktat ersättningen till

gode männen vid smärre förrättningar kunde antagas vara en mycket väsentlig

utgiftspost, torde det dock endast i undantagsfall och företrädesvis vid

förrättning rörande ett avlägset beläget område inträffa, att samma kost

nader väsentligt överstege den ersättning sakägaren hade att gälda till lantmätaren.

Endast i dylika undantagsfall hölle styrelsen före, att staten borde

träda emellan, och hade styrelsen trott, att såsom lämpligt villkor för statens

mellankomst tills vidare kunde stadgas, att statsbidrag till kostnaderna för

gode män skulle kunna utgå, då samma kostnader överstege dubbla beloppet

av ersättningen till lantmätaren, beräknat på sätt styrelsen föreslagit. Genom

att i sådant fall medgiva bidrag till godemanskostnaden skapades

garanti för att det statsbidrag, som i övrigt lämnades, ej bleve ändamålslöst

genom den höga ersättning vederbörande hade att gälda till gode männen.

Skulle erfarenheten framdeles visa, att den ovan angivna normen vore

för snäv, vore det ju lätt att da vidtaga ändring. Under dåvarande förhållanden

vore det givetvis angeläget att framgå med största försiktighet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t.s proposition Nr 133.

9

Lantmäteristyrelsen utginge ifrån, att statsbidrag även för nu ifrågavarande

ändamål -borde få tillgodonjutas endast av obemedlade och mindre bemedlade,

och borde för åtnjutande av detta bidrag stadgas samma villkor och

samma procedur, som av lantmäteristyrelsen föreslagits beträffande statsbidrag

till ersättningen till lantmätaren. I fråga om beloppet av det statsbidrag,

som för ifrågavarande ändamål borde utgå, kunde man välja emellan

hela kostnaden, det belopp, som överstege ersättningen till lantmätaren, och

det belopp, som överstege dubbla ersättningen till lantmätaren. Härvid hade

styrelsen för närvarande stannat vid sistberörda alternativ. Det komine

enligt lantmäteristyrelsens mening icke att möta några svårigheter att ordna

denna bidragsverksamhet.

Det funnes emellertid en annan utväg att minska jordägarnas kostnader

för gode mäns biträde och denna kunde vinnas genom ändring av lagbestämmelserna

angående gode mäns anlitande. Förslag till begränsning i

fråga om gode mäns biträde vid jorddelningsförrättningar hade framställts

i samband med pågående revision av skifteslagstiftningen.

I propositionen nr 174 till 1923 års riksdag gjordes ej någon framställning

om statens deltagande i kostnaderna för gode män. Föredragande

departementschefen anförde till statsrådsprotokollet, att de skäl, som 1922

åberopades för denna frågas uppskjutande till definitiv prövning och vilka

skäl av riksdagen godtagits, fortfarande hade sitt fulla berättigande.

Jordbruksutskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande, att utskottet

ansett sig böra godtaga de av departementschefen anförda skäl för

ett undanskjutande av berörda fråga. De ytterligare fördelar i andra avseenden,

som genom bifall till vad utskottet förordat skulle komma vederbörande

sakägare till del, torde ock göra denna frågas lösning i viss mån

mindre trängande.

I sin skrivelse den 4 november 1927 har lantmäteristyrelsen erinrat om

chefens för jordbruksdepartementet ovan återgivna uttalande till statsrådsprotokollet

vid 1923 års proposition samt yttrat, att frågan om statsbidrag

till kostnaden för gode män sålunda fortfarande finge anses stå öppen och

borde nu upptagas till slutlig prövning i samband med de ändringar, som

betingades av den nya jorddelningslagen. Lantmäteristyrelsen har vidare

anfört följande:

Uti sin utredning år 1922 hade lantmäteristyrelsen framhållit, att det

funnes eu annan utväg att minska jordägarnas kostnader för gode mäns

biträde än genom beviljande av statsbidrag. Denna andra utväg vore att

genom lagbestämmelser begränsa de fall, då gode mäns biträde erfordrades

vid lantmäteri förrättningar. Så hade även, dock i mindre mån än tidigare

förslag innehållit, blivit fallet genom den nya jorddelningslagens bestämmelser

i ämnet. Frågan om statsbidrag till kostnaderna för gode mäns biträde

vid lantmäteriförrättningar torde härigenom få anses hava kommit i

ett delvis annat läge. Härtill komme, att enligt 2 kap. 1 § fjärde stycket

i nya jorddelningslagen delägare kunde påyrka, att gode män skulle närvara

i större utsträckning än lagen eljest krävde. Det låge därför nära till

hands att antaga att, om kostnaderna för gode mäns biträde skulle utgå av

statsmedel, gode män skulle komma att tillkallas även i fall, då detta vore

mindre påkallat. Skulle därjämte, på sätt riksdagen tidigare avsett, rätten

till statsbidrag inskränkas att gälla endast obemedlade eller mindre bemedlade,

skulle därigenom kunna bliva följden, att statsbidragsberättigad delägare

bleve mera benägen att påyrka gode mäns tillkallande och därmed

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 13H.

komma att förorsaka andra delägare ökade kostnader för gode män, fastän

detta icke varit nödvändigt ntan kanske t. o. m. varit alldeles *öpåkallat.

Med hänsyn till det anförda och då därjämte ntanordnande av statsbidrag

till gode mäns rese- och traktamentskostnader otvivelaktigt skulle medföra

en vidlyftig apparat för räkningars utställande och granskning, funne lantmäteristyrelsen

statsbidrag för dylikt ändamål såsom regel icke böra utgå.

Bifölles den av styrelsen i övrigt föreslagna utökningen av bidragsmöjligheten

för mindre bemedlade vid laga skiften och andra jämställda förrättningar,

och därmed sakägare även vid dessa förrättningar kunde erhålla

statsbidrag med belopp motsvarande hela kostnaden för lantmätarens och

särskild tillkallad sakkunnigs arvode, syntes statsbidragsfrågan kunna anses

i allmänhet tillfredsställande löst för dessa sakägares del.

Lantmäteristyrelsen hade emellertid i sina tidigare framställningar i ämnet

framhållit att, då det gällde mindre förrättningar särskilt å avsides belägna

områden, godemanskostnaderna ibland kunde uppgå till betydligt högre belopp

än kostnaderna för lantmätarens arvode vid förrättningen. I sådana

speciella fall torde möjlighet böra hållas öppen för att mindre bemedlad

sakägare skulle kunna erhålla statsbidrag även till dessa kostnader. Styrelsen

ville därför ifrågasätta, att bestämmelser meddelades av sådant innehåll,

att styrelsen i ömmande fall måtte på särskild framställning kunna

utanordna statsbidrag till godemanskostnaderna, dock endast för den händelse

dessa kostnader uppginge till mer än kostnaderna för lantmätarens

arvode för förrättningen, inberäknat lösen för karta och handlingar. För

att undvika gränsfall borde härvid bidraget såsom regel avse blott den del

av kostnaden, som översköte beloppet av lantmätarens förrättningsarvode.

Uti mera ömmande fall borde dock möjlighet finnas öppen för lantmäteristyrelsen

att kunna utanordna statsbidrag till hela kostnaden.

Lantmäteristyrelsens förslag i denna del har icke föranlett annan erinran

från statskontorets sida, än att statskontoret förklarat sig anse statsbidraget

till kostnaden för gode män i varje fall böra utgå med högst det belopp,

varmed densamma översköte beloppet av förrättningsmannens arvode.

Förhållandet

mellan statsbidragens

storlek vid

olika slag av

jorddel ningsförrättningar.

Vidare bar, såsom nämnts, lantmäteristyrelsen föreslagit, att statsbidrag

vid de olika slag av lantmäteriförrättningar, som berättiga till statsbidrag,

skulle utgå efter samma grunder och med högst hela beloppet av bidragsberättigade

förrättningskostnader.

Angående vad tidigare förekommit i berörda hänseende må här erinras

följande:

Lantmäterikommissionen föreslog i sitt till grund för Kungl. Majrts framställning

till 1920 års riksdag liggande utlåtande, att statsbidrag vid jordavsöndringar

och ägostyckningar skulle utgå med belopp motsvarande den

lantmätare för förrättningen tillkommande ersättning enligt lantmäteritaxan.

Beträffande skiften och hemmansklyvningar yttrade kommissionen, att understöd

vid sådana förrättningar med hänsyn till önskan att begränsa statens

utgifter icke torde i något fall böra uppgå till mera än hälften av nämnda

belopp.

Lantmäterikommissionens förslag angående bidragsbeloppens storlek vid

de olika slagen av lantmäteriförrättningar upptogs i Kungl. Maj:ts nyssnämnda

framställning, som bifölls av riksdagen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

11

Kolonisationskommittén föreslog i sitt betänkande, att den beträffande

avsöndring och ägostyckning stadgade bestämmelsen om bidragsbeloppets

storlek borde gälla samtliga de förrättningar, vid vilka bidrag kunde utgå.

Såsom förut berörts anslöt sig lantmäteristyrelsen till denna ståndpunkt i

sin skrivelse den 8 december 1922.

Kolonisationskommitténs och lantmäteristyrelsens framställningar föranledde

emellertid ej framläggande av förslag i propositionen nr 174 till 1923

års riksdag om ändring i denna del av grunderna för statsbidrags utgående.

I sin skrivelse den 4 november 1927 har lantmäteristyrelsen, efter att

hava erinrat om skillnaden enligt gällande bestämmelser mellan statsbidragens

storlek vid avstyckning och skifte, anfört i huvudsak följande:

Något annat skäl för dessa bestämmelser hade icke anförts, än att en

begränsning av statens bidrag ur statsfinansiell synpunkt ansetts nödvändig.

Lantmäteristyrelsen funne fortfarande den förefintliga uppdelningen av bidragsmöjligheterna

icke vara sakligt riktig, när det, som här vore fallet,

gällde bidrag till mindre bemedlade jordägare. Styrelsen ville vidare framhålla,

att i allmänhet kostnaden för en avstyckning uppginge till sa relativt

litet belopp, att — i förhållande till övriga utgifter i samband med

ett eget hems bildande — statsbidraget torde vid dessa förrättringar hava

mindre betydelse, under det att vid skifte förrättningskostnaderna verkligen

kunde vara betungande för en mindre bemedlad och alltså statsbidraget

borde utgå med högsta möjliga belopp. Om blott villkoret att endast mindre

bemedlad skulle äga åtnjuta statsbidrag verkligen uppehölles, torde möjligheten

av hela förrättningskostnadens gäldande av statsmedel även vid skiften

och därmed jämställda förrättningar vara icke blott försvarlig utan även i

högsta grad önskvärd. Lantmäteristyrelsen ville sålunda föreslå, att vid

samtliga förrättningar, vid vilka statsbidrag till förrättningskostnaderna

ansåges böra utgå, dylikt bidrag skulle beräknas efter enahanda grunder

och utgå med högst det belopp, vartill förrättningskostnaderna upptagits.

Statskontoret har beträffande denna fråga anfört följande:

Skillnaden mellan hittills utgående bidrag till å ena sidan jordavsöndringar

och ägostyckningar samt å andra sidan skiften och hemmansklyvningar

torde hava sin grund icke blott i statsfinansiella hänsyn utan även

i en artskillnad mellan berörda två slag av förrättningar, och statskontoret

ansåge, att åtskillnaden i fråga om statsbidrag till nämnda två slag av förrättningar

alltjämt borde upprätthållas. Statskontoret kunde sålunda icke

biträda lantmäteristyrelsens förslag i förevarande hänseende.

Vad först angår lantmäteristyrelsens förslag, att bland de förrättningskost- Departementsnader,

till vilka bidrag må utgå, även skulle inriiknas kostnaden för av för- «*«/*»•

rättningsmännen anlitat sakkunnigt biträde, så synes mig ej vara något att

erinra häremot.

Vidkommande frågan om statsbidrag till kostnaderna för gode män torde

denna fråga, såsom lantmäteristyrelsen framhållit, genom den nya jorddelningslagen

delvis hava kommit i annat läge. De skäl, som förut anförts

för statens deltagande i dessa kostnader, hava diirigenom förlorat i styrka.

Emellertid synes, på sätt lantmäteristyrelsen påvisat, fall kunna förekomma,

då statens bistånd till bestridande av dessa kostnader kan vara av behovet

påkallat. Jag får därför förorda, att statsbidrag till ifrågavarande kost
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

nader må enligt lantmäteristyrelsens prövning utgå, där sådant anses påkallat

av särskilda omständigheter och kostnaderna uppgå till högre belopp

än kostnaderna för lantmätarens — vid avstyckning enligt 19 kap. 5 § i

nya jorddelningslagen eventuellt mätningsmannens — arvode för förrättningen,

inberäknat lösen för karta och handlingar. Beträffande bidragets

storlek ansluter jag mig till statskontorets ståndpunkt, att detsamma ej i

något fall må utgå med högre belopp än som motsvarar berörda merkostnad.

Beträffande slutligen spörsmålet om statsbidragens storlek vid olika slag

av jorddelningsförrättningar torde vid avstyckningar bidraget böra kunna

uppgå till hela beloppet av såväl lantmätarens — vid avstyckning enligt

19 kap. 5 § i nya jorddelningslagen eventuellt mätningsmannens — arvode,

inberäknat lösen för karta och handlingar, som ersättningen till särskilt

tillkallat sakkunnigt biträde. Därjämte bör i de fall, där bidrag även

må utgå till kostnaderna för gode män, ersättning kunna medgivas till

högst den del av sistnämnda kostnader, som enligt vad jag ovan förordat

skulle få bestridas med statsbidrag.

I fråga om övriga jorddelningsförrättningar, som berättiga till statsbidrag,

är jag såtillvida ense med lantmäteristyrelsen, att den skillnad ifråga om bidragsbeloppens

storlek, som enligt gällande bestämmelser förefinnas mellan

dessa förrättningar och avstyckningar, ej synes böra upprätthållas i samma

utsträckning som för närvarande. Emellertid anser jag mig ej kunna förorda,

att nämnda förrättningar i förevarande hänseende helt jämställas med

avstyckningar. Statskontorets uttalande, att skillnaden i nämnda hänseende

mellan å ena sidan jorda vsöndringar och ägostyckningar — vilka förrättningar

enligt nya jorddelningslagen motsvaras av avstyckningar — samt å andra sidan

skiften och hemmansklyvningar — enligt nya jorddelningslagen skiften — skulle

hava sin grund icke blott i statsfinansiella hänsyn utan även i en artskillnad

mellan berörda två slag av förrättningar synes mig ej sakna berättigande.

Bland annat lärer sålunda skifte i allmänhet ej i lika hög grad

som avstyckning tagas i användning vid egnahemsbildningen; och till förrättningar

med dylikt ändamål torde böra tagas särskild hänsyn. Från nu

nämnda synpunkt är det givetvis än mindre befogat att uti ifrågavarande

hänseende med avstyckning jämställa andra förrättningar än skiften.

Vidare må framhållas, att ett utsträckande av statsbidraget vid skifte att

omfatta största delen av skifteskostnaden kan tänkas föranleda därtill, att

en mindre bemedlad jordägare i förvissning om att själv få föga känning

av kostnaderna skulle kunna’ åvägabringa förrättning och därigenom

åsamka övriga delägare avsevärda kostnader i sådana fall, där förrättningens

företagande icke varit påkallat av något mera påtagligt behov.

Visserligen har genom den nya jorddelningslagen sakägares rätt att påkalla

skifte i vissa fall inskränkts, men bestämmelserna därutinnan torde ej alltid

utgöra hinder för sakägare att åvägabringa ett praktiskt sett obehövligt

skifte. Med hänsyn till vad jag nu anfört samt jämväl till de

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

ökade kostnaderna för staten har jag stannat vid att föreslå, att statsbidraget

till förrättningskostnaderna vid andra jorddelningsförrättningar än

avstyckningar bestämmes till tre fjärdedelar av de belopp, som jag ovan förordat

må utgå vid avstyckning.

Lantmäteristyrelsens ifrågavarande framställning avser även vissa änd- v^°b™nra1£r

ringar i gällande villkor för statsbidrags utgående till förrättningskost- fin jorddet
naderna

vid jorddelningsförrättningar. "''"ningar?**

För att statsbidrag skall kunna utgå skola enligt nu gällande bestämmelser

följande förutsättningar vara för handen beträffande jordavsönd
-

ringar och äg o styckning ar:

Vederbörande skall genom upplåtelseavtal hava förvärvat område, vilket

efter den 1 januari 1921. ut brutits genom jordavsöndring eller genom ägostyckning

enligt 3 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning

och jordavsöndring, eller ock vara ägare av område, som efter

den 1 juli 1923 utbrutits genom ägostyckning enligt 2 § i nämnda lag.

Förrättningen skall hava avsett åstadkommande av småbruk eller eget hem.

Sökanden skall vara enskild person eller bolag eller förening med syfte

att befrämja bildande av småbruk eller egna hem. De sökanden åliggande

kostnaderna för förrättningen skola anses för honom betungande i förhållande

till hans ekonomiska ställning. Om sökanden utgöres av bolag eller

förening, skall bidraget visas medföra nedsättning i kostnaderna för mindre

bemedlad persons förvärv av utbrutet område under vad eljest skäligen kunnat

ifrågakomma. Förrättningen får ej hava skett i uppenbart spekulationssyfte.

Vad sålunda stadgats gäller i tillämpliga delar jämväl beträffande av
-

styckningar.

Beträffande skiften och hemmansklyvningar har föreskrivits, att förrättningen

skall hava avsett åstadkommande av bättre indelning av jorden för

rationellt jordbruk, uppdelning i flera brukningsdelar, åstadkommande av småbruk

eller beredande av ökade odlingsmöjligheter, ävensom att i sökandens ägolott

skall ingå inrösningsjord till den omfattning, att jordbruk kan bedrivas

därå. Sökanden skall vara enskild person eller utgöras av bolag eller förening

med syfte att befrämja bildande av småbruk eller egna hem. De

sökanden åliggande kostnaderna för förrättningen skola anses för honom

betungande i förhållande till hans ekonomiska ställning. Utgöres sökanden

av bolag eller förening, skall bidraget visas medföra nedsättning i kostnaden

för mindre bemedlad persons förvärv av utbrutet område under vad eljest

skäligen kunnat ifrågakomma. Om sökanden är enskild person, skall han

vara boende inom den socken, där ägolotten är belägen, eller, för den händelse

han är boende inom annan socken, bruka ägolotten tillsammans med

fastighet i sistnämnda socken. Förrättningen får ej liava skett i uppenbart

spekulationssyfte.

Beträffande rågångsförrättningar gäller, att sökanden skall vara enskild

person. De sökanden åliggande kostnaderna för förrättningen måste anses

för honom betungande i förhållande till hans ekonomiska ställning. Sökanden

skall vara boende inom den socken, där området är beläget. För den händelse

han är boende inom annan socken, skall lian bruka området tillsammans

med fastighet i sistnämnda socken. Sökanden far icke hava påkallat

förrättningen utan att anledning därtill förelegat.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Särskilda bestämmelser äro meddelade angående bidrag till skiften inom

Jukkasjärvi och Karesuando socknar.

För statsbidrags utgående förutsattes, att vederbörande förrättning verkställts

av lantmätare.

Ansökning om bidrag, varom nu nämnts, skall, ställd till lantmäteristyrelsen,

ingivas till vederbörande överlantmätare och vara åtföljd, jämte

annat, av intyg av lantmätare, landsfiskal, kommunalnämndens ordförande,

nämndeman, ledamot i ägodelningsrätt eller god man vid lantmäteriförrättningar

till bestyrkande av att de för bidrags utgående stadgade förutsättningar

föreligga. Lantmäteristyrelsen prövar om och till vilket belopp bidrag

skall utgå. Bidragen utbetalas av styrelsen.

Enligt lantmäteristyrelsens förslag skulle statsbidrag kunna utgå allenast

till enskild person och således ej, såsom enligt nuvarande bestämmelser, vid

skifte och avstyckning även till bolag eller förening med syfta att befrämja

bildandet av småbruk eller egna hem. Vidare skulle från statsbidrag uteslutas

alla avstyckningar, som verkställts utan att överlåtelseavtal träffats.

Beträffande ägoutbyte föreslås, att för erhållande av statsbidrag vid sådan

förrättning skall gälla samma villkor som beträffande statsbidrag vid

skifte.

Vad angår förstnämnda förslag må från tidigare behandling av ämnet anföras

följande.

Enligt de av 1920 års riksdag antagna statsbidragsbestämmelserna kunde

bidrag ej utgå till sökande, som utgjordes av bolag. Bidrag vid ägostyckning

kunde beviljas allenast enskild person, som genom upplåtelseavtal förvärvat

område, som utbrutits genom jordavsöndring eller enligt 3 § i ovannämnda

lag den 27 juni 1896. Berörda bestämmelser överensstämde härutinnan

med förslag av 1917 års lantmäterikommission.

Kolonisationskommittén anförde i sitt betänkande, att det syntes önskvärt,

att statsbidrag till ägostyckningar icke begränsades endast till fall, då upplåtelseavtal

förelåge. Kunde det vitsordas, att förrättningen avsett skapande

av småbruk eller eget hem och sålunda skett i kolonisationssyfte, borde

statsbidrag få utgå även i fall, då upplåtelseavtal ej hunnit ske. Detta

skulle givetvis vara ägnat att underlätta sådana ägostyckningar å norrländska

bondehemman, som avsåge dessas uppdelande på flera brukningsdelar

och som verkställdes på sådant sätt, att delarna finge förutsättningar

att genom fortsatt uppodling av tillgänglig odlingsmark bliva nya självständiga

jordbruk.

Lantmäteristyrelsen ansåg i sin skrivelse den 8 december 1922 tillräckliga

skäl icke föreligga att från statsbidrag utesluta sådana ägostyckningsförrättningar,

vid vilka upplåtelseavtal ej förelåge.

I propositionen nr 174 till 1923 års riksdag föreslogs emellertid ej ändring

i 1920 års statsbidragsbestämmelser i fråga om ägostyckningar. Föredragande

departementschefen anförde, att bibehållandet av förutsättningen om upplåtelseavtal

vid ägostyckningar syntes vara av viss betydelse för säkerställande

av, att statsbidrag icke utginge i andra fall än som vederborde. Enligt

departementschefens mening förelåge fara, att eljest statsbidrag ofta skulle

komma att utgå vid rena spekulationsföretag. Beträffande villkoret, att

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muy.ts proposition Nr 133. 15

sökandea ej finge utgöras av bolag, föreslogs av departementschefen viss

omformulering.

Jordbruksutskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande, att

utskottet på de av kolonisationskommittén anförda skäl ansåge villkoret om

upplåtelseavtal vid ägostyckningar icke böra bibehållas i fråga om förrättningar,

som kunde vitsordas hava avsett skapande av småbruk eller eget

hem. De av departementschefen uttalade farhågorna syntes utskottet så

mycket mindre grundade, som det stadgade villkoret att förrättningen icke

skett i uppenbart spekulationssyfte borde utgöra ett verksamt korrektiv i

sådant avseende liksom ock i viss mån bestämmelsen, att förrättningskostnaderna

måste anses för sökanden betungande i förhållande till hans ekonomiska

ställning. Beträffande villkoret att sökanden ej finge vara bolag

anförde utskottet, att berörda villkor borde så avfattas, att därigenom icke

uteslötes möjligheten för sammanslutningar av en eller annan art för egnahemsbildningens

främjande att erhålla statsbidrag, givetvis under särskilt

betryggande garantier för att bidraget komme därmed avsett syfte till godo.

I anslutning till vad riksdagen sålunda godkänt infördes i kungörelsen

den 8 juni 1923 bestämmelsen, att statsbidrag vid ägostyckningar

må utgå, förutom till den som efter upplåtelseavtal förvärvat utbrutet område,

även till ägare av område, som efter den 1 juli 1923 utbrutits genom

ägostyckning enligt 2 § i ovannämnda lag den 27 juni 1896. Därjämte

erhöll det förut stadgade villkoret, att sökanden ej finge utgöras av bolag,

den ändrade lydelse, som fortfarande gäller, och upptogs, att bidraget skulle

visas medföra nedsättning i kostnaden för den enskildes förvärv av utbrutet

område.

Lantmäteristyrelsen har i sin skrivelse den 4 november 1927 i förevarande

avseende i huvudsak anfört följande:

Det kunde med fog ifrågasättas på vad sätt det nu stadgade villkor för

beviljande av statsbidrag till bolag eller förening med syfte att befrämja

bildande av småbruk eller egna hem skulle kunna styrkas. Otvivelaktigt

vore nämligen, att förrättningskostnaderna vid exempelvis en styckning icke

i nämnvärd grad kunde inverka på prissättningen vid försäljningen. Under

den tid av över fyra år, 1923 års kungörelse varit i kraft, hade hittills icke

en enda ansökning gjorts om statsbidrag av dylikt bolag eller sådan förening,

varom här vore fråga. Detta torde just bero pa, att bestämmelsen

saknade praktiskt värde vid markexploateringen. Lantmäteristyrelsen ansåge

därför, att bestämmelsen såsom mindre lämplig och ur behovsprincipen

svår att kontrollera borde helt utgå. Såsom en följd av styrelsens ståndpunkt

härutinnan ansåge styrelsen, att från statsbidrag även borde undantagas

alla avstyckningar, som verkställdes utan att överlåtelseavtal träffats.

Det nuvarande stadgandet angående statsbidrag till ägostyckning enligt 2 §

i lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring infördes

nämligen med hänsyn till bolag och förening för egnahemsbildning. I sådana

fall, där styckning för enskilds räkning skedde, innan överlåtelseavtal träffats,

torde föreligga ett visst spekulationssyfte; och för övrigt torde kontroll

omöjliggöras, att bidraget komme mindre bemedlad till del. Styrelsen förbisåge

ingalunda att, liksom hittills ofta skett vid avsöndrings förrättning,

köpare och säljare väl kunde vara ense om köpet men däremot komma att

vänta med avfattande av det skriftliga avtalet, till dess däri kunde angivas

de vid styckningsförrättningen uppmätta gränsernas längder och andra bestämningar;

men liksom dessa fall tidigare erhållit statsbidrag vid avsönd
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

ringsförrättningar, så borde givetvis till dem även utgå bidrag, om förutsättningarna

i övrigt vore för handen, när områdets avskiljande skett genom

avstyckning.

Statskontoret har i denna del yttrat, att statskontoret, med hänsyn till

vad lantmäteristyrelsen anfört till stöd för sitt förslag om borttagande av

rätten för bolag och förening att komma i åtnjutande av statsbidrag vid

lantmäteriförrättning, ansett sig kunna biträda detsamma.

I detta samband vill jag upptaga framkommen fråga rörande lämpligheten

av det för beviljande av bidrag till skifte nu gällande villkor om förrättningens

ändamål.

Till en början må erinras om vad tidigare förekommit rörande nämnda

villkor:

1917 års lantmäterikommission föreslog i sitt förenämnda utlåtande såsom

första villkor för statsbidrags utgående vid skiften och hemmansklyvningar,

att förrättningen avsett åstadkommande av bättre indelning av jorden

för rationellt jordbruk, uppdelning i flera brukningsdelar, småbruk eller

beredande av ökade odlingsmöjligheter.

I Kungl. Maj:ts förut nämnda, av riksdagen bifallna framställning till

1920 års riksdag uteslöts emellertid bland de sålunda föreslagna villkoren

»åstadkommande av bättre indelning av jorden för rationellt jordbruk». Dåvarande

chefen för jordbruksdepartementet yttrade, att denna bestämmelse

syntes vara ganska svävande och medföra en synnerligen vidsträckt tolkning.

Lantmäteristyrelsen anförde i skrivelsen den 24 december 1920 uti ifrågavarande

hänseende följande:

Ett laga skifte avsåge i allmänhet icke uppdelning i flera brukningsdelar

eller skapande av småbruk, utan dess uppgift ginge förträdesvis i motsatt

riktning och bestode i sammanförande av spridda ägor till större komplex.

Det enda i ovanberörda villkor, som kunde sägas vara tillämpligt på laga

skiften, bleve därför beredande av ökade odlingsmöjligheter. Emellertid inträffade

ofta särskilt i de delar av landet, där all odlingsbar mark redan

vore tagen i anspråk, att ett laga skifte icke kunde sägas hava denna uppgift.

Möjligheterna av erhållande av statsbidrag till laga skiften bleve till

följd av detta villkor enligt lantmäteristyrelsens mening synnerligen små

och framför allt ovissa. Meningen med ifrågavarande villkor hade varit att

från statsbidrag i främsta rummet utesluta de laga skiften, som skedde å

större, av flera hemmansnummer bestående komplex och som hade uteslutande

till uppgift att möjliggöra ägostyckning för komplexets uppdelning uti

lotter, lämpliga till försäljning. Oftast låge bakom ett sådant skifte ett spekulationssyfte.

Emellertid vore ett dylikt skifte utestängt från statsbidrag

genom villkoren att sådant icke utginge med mindre ägaren eller innehavaren

vore boende i den socken, där ägolotten vore belägen, och icke heller till

bolag eller därest förrättningen skett i uppenbart spekulationssyfte. Emellertid

hade man nog avsett att genom ifrågavarande villkor även utesluta

skifte, som helt och hållet eller till huvudsakligaste del omfattade skogsmark.

Att förverkliga detta syfte torde emellertid kunna hava nog så ledsamma

följder för en obemedlad eller mindre bemedlad delägare i ett skogskoinplex

och stode icke i överensstämmelse med de åtgärder staten på annat sätt vidtagit

för att stödja dylika personer. Lantmäteristyrelsen inskränkte sig

emellertid till att föreslå en ändrad lydelse, som så vitt möjligt motsvarade

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

vad som varit avsett. Och ansågs så bliva fallet, därest villkoret i fråga

förändrades därhän, att bidrag icke utginge med mindre i sökandens ägolott

inginge inrösningsjord till den omfattning, att jordbruk därå kunde bedrivas.

I sitt utlåtande den 8 december 1922 yttrade lantmäteristyrelsen, att

styrelsen ansåge bestämmelserna om ändamålet med förrättningarna böra

utgå. Detta funne styrelsen bliva en så gott som självfallen följd av styrelsens

ståndpunkt i fråga om utökning av de slag av förrättningar, vid

vilka statsbidrag skulle ifrågakomma.

I Kungl. Maj:ts genom propositionen nr 174 för 1923 års riksdag framlagda

förslag om ändrade grunder för statsbidrags utgående vid lantmäteriförrättningar

föreslogs den lydelse av ifrågavarande villkor, som nu gäller.

Dåvarande chefen för jordbruksdepartementet anförde att, enär skiften, som

hade till syfte att genom sammanförande av ägor giva befintliga fastigheter

en ändamålsenligare ägodelning, vore av synnerligen stort allmänt intresse,

ifrågavarande villkor borde formuleras i överensstämmelse med lantmäterikommissionens

förslag, därvid emellertid, i anslutning till vad lantmäteristyrelsen

föreslagit i sin skrivelse den 24 december 1920, borde ytterligare

bestämmas, att statsbidrag icke utginge med mindre i sökandens ägolott inginge

inrösningsjord till den omfattning, att jordbruk kunde bedrivas därå.

Jordbruksutskottet förklarade sig i sitt av riksdagen godkända utlåtande

ej hava något att erinra mot vad departementschefen sålunda ifrågasatt.

Vidkommande först förslaget att från möjlighet till statsbidrag utesluta

bolag och förening för egnahemsbildning synes vad lantmäteristyrelsen anfört

visa, att stadgandet om rätt för dylik sammanslutning till statsbidrag

kommit att sakna praktisk betydelse på grund av svårighet att styrka förefintligheten

av den särskilda förutsättning, som föreskrives för bidrags beviljande.

Med hänsyn härtill och den nuvarande föreskriftens svårtillämplighet

synes mig bestämmelsen om rätt för bolag och förening till statsbidrag

böra uteslutas.

Lantmäteristyrelsen har ansett, att såsom en följd av en dylik åtgärd borde

från statsbidrag undantagas alla avstyckningar, som verkställts utan att överlåtelseavtal

träffats. Berörda bestämmelse sammanhänger givetvis så tillvida

med föreskriften om rätt till statsbidrag vid avstyckning utan föregående upplåtelseavtal,

att sistnämnda föreskrift utgör en förutsättning för att statsbidrag

över huvud skall kunna utgå till bolag eller förening för egnahemsbildning.

Vad angår enskild person lärer, på grund av de för bidrags beviljande

stadgade villkor om sökandes ekonomiska ställning och förrättningens syfte,

i praktiken knappast kunna inträffa, att bidrag komme att utgå för honom

åliggande kostnader för avstyckning verkställd utan föregående upplåtelseavtal.

Dylik avstyckning torde nämligen endast i undantagsfall verkställas

av mindre bemedlad person, och dessa fall skulle säkerligen vara uteslutna

från statsbidrag på grund av bestämmelsen, att förrättningen ej finge hava

skett i uppenbart spekulationssyfte. Enligt vad jag under band inhämtat

har ej heller under tillämpningen av nu gällande statsbidragsbestämmelser

förekommit något fall, då lantmäteristyrelsen beviljat bidrag till ägostyckning

verkställd utan föregående upplåtelseavtal. Med hänsyn till vad jag

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. Ilo häft. (Xr 133.) -

Depa rteme;. 18

chefen

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

nu anfört finner jag skäl ej föreligga att bibehålla stadgandet om rätt till

statsbidrag vid avstyckning verkställd utan föregående upplåtelseavtal.

Vad angår det för beviljande av bidrag vid skifte nu gällande villkor

om förrättningens ändamål må erinras, att på grund av sagda villkor statsbidrag

ej kan utgå till skifte, som huvudsakligen avsett att fördela skogsmark.

Anledning synes mig emellertid knappast föreligga att från möjlighet

till bidrag utesluta förrättning med sådant ändamål. Det kan exempelvis

vara av stort värde för delägare i samfälld skogsmark att få denna

skiftad sinsemellan, så att de erhålla tillgång till skog till sin fria disposition,

och det kan i vissa fall även vara av vikt att åstadkomma en lämpligare

indelning av förut delad skogsmark. För genomförande av en dylik

föreskrift synes vara tillräckligt, att den nuvarande bestämmelsen, att inrösningsjord

i viss omfattning skall ingå i sökandens ägolott uteslutes. Då

enligt i nya jorddelningslagen använd terminologi jordbruk i vidsträckt

bemärkelse även omfattar skogsbruk, synes obehövligt att ändra den såsom

eventuellt villkor för statsbidrag nu förekommande föreskriften, att förrättningen

skall avse åstadkommande av bättre indelning av jorden för rationellt

»jordbruk».

Beträffande frågan om de villkor, som böra stadgas för beviljande av

statsbidrag till ägoutbyte, synes lämpligt att, på sätt lantmäteristyrelsen

föreslagit, samma villkor föreskrivas som beträffande statsbidrag till skifte.

I fråga om utbrytning av servitut, avsättande av mark till gemensamhetsskog

och delning av fiske förordar jag, att för beviljande av bidrag

till dessa förrättningar stadgas motsvarande förutsättningar, som nu gälla

beträffande bidrag till rågångsförrättning.

Statsbidrag Enligt lantmäteristyrelsens föreliggande förslag skulle statsbidrag — i

*''nin^son!^ likhet med vad förhållandet är enligt nu gällande bestämmelser — kunna

verkställts av utgå allenast vid jorddelningsförrättning, som är verkställd av lantmätare.

annan än grun(i därav skulle statsbidrag ej kunna utgå vid avstyckning, som

lantmatare. “ ,

enligt 19 kap. 5 § i den nya jorddelmngslagen verkställts av annan an

lantmätare.

Skälet varför enligt nu gällande bestämmelser statsbidrag ej ansetts böra

utgå till förrättning företagen av annan än lantmätare har, såsom lantmäteristyrelsen

framhåller i sin skrivelse den 4 november 1927, varit, att

man velat vinna säkerhet för att dels förrättningen blir utförd på ett ur

teknisk synpunkt fullgott sätt dels ock arvodet för förrättningen kommer

att beräknas efter en bestämd taxa, så att statsbidraget ej blir högre än

vad sakägare nödvändigt måste erlägga för att få förrättningen verkställd.

Av de förrättningar, till vilka bidrag utgått enligt hittills gällande statsbidragsbestämmelse,

har avsöndring kunnat företagas av annan än lantmätare.

De förrättningar enligt den nya jorddelningslagen, som föreslagits

böra berättiga till statsbidrag, kunna, med undantag för avstyckning inom

område, som avses i 19 kap. 5 § nämnda lag, verkställas allenast av lant
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

19

mätare. Jämlikt sistnämnda lagrum kan i stadsliknande samhälle avstyckning

företagas även av annan person än lantmätare, såvitt han äger behörighet

att innehava befattning som mätningsman i stad. Statsbidrag till

avstyckning, verkställd av person med dylik behörighet, skulle alltså enligt

lantmäteristyrelsens förslag ej kunna utgå.

Lantmäter istyr elsen har i sin skrivelse den 4 november 1927 förklarat

sig anse det icke vara stridande mot den praxis, som tillämpats på andra

områden, att vederbörande sakägare väl hade rätt att vända sig till vare

sig statsavlönad tjänsteman eller annan behörig person för förrättnings

utförande men att statsbidrag utginge allenast i förra fallet. För den händelse

ändring skulle anses erforderlig i statsbidragsbestämmelserna i förevarande

hänseende, så att av lantmätare och mätningsman i stad verkställda

avstyckningar bleve likställda i fråga om möjligheten till statsbidrag, syntes

detta enligt lantmäteristyrelsens mening kunna åstadkommas på två sätt.

Lantmäteristyrelsen har härom anfört i huvudsak följande:

Det ena sättet skulle vara att låta statsbidrag utgå till avstyckning enligt

nya jorddelningslagen, oberoende av vem som utfört förrättningen, blott

förutsättningarna i övrigt förelåge för statsbidrags utgående. En sådan

lösning måste emellertid förutsätta, att mätningsman i stad vid förrättningens

utförande även skulle beräkna arvodet enligt lantmäteritaxan, där

ej annan av Kungl. Maj:t fastställd taxa funnes. Vidare torde en sådan

lösning aktualisera frågan om statsbidrag till andra likartade förrättningar,

som både lantmätare och mätningsman ägde utföra, nämligen förrättningar

enligt fastighetsbildningslagen, vid vilka statsbidrag till förrättningskostnaderna

nu ej utginge. Styrelsen hade visserligen tidigare (år 1922) förordat

en utsträckning av bidragsmöjligheten även till sistnämnda förrättningar,

men med hänsyn till det anförda och då saken jämväl syntes äga

visst samband med den ännu svävande frågan om tillsynen över mätningsväsendet

inom rikets städer och stadsliknande samhällen, syntes skäl tala

för att ej i detta sammanhang upptaga ifrågavarande alternativ.

Den andra utvägen till frågans lösning vore att, liksom nu vore fallet

beträffande förrättningar enligt fastighetsbildningslagen, statsbidrag över

huvud taget icke utginge vid sådana förrättningar, som kunde enligt lagen

verkställas av både lantmätare och mätningsman i stad. Följde man denna

senare linje skulle sålunda från statsbidrag undantagas förutom alla förrättningar

inom stad eller samhälle, för vilket fastighetsregister skulle föras

enligt de för stad meddelade bestämmelser, även alla förrättningar inom

övriga samhällen, där byggnadsstadgan gäller, och inom område, för vilket

stadsplan fastställts jämlikt 1 kap. 42 § i fastighetsbildningslagen, med

undantag för skifte, ägoutbyte och fristående verkställd gränsbestämning

enligt nya jorddelningslagen. För genomförandet av detta alternativ erfordrades

en särbestämmelse i fråga om avstyckning av sådant innehåll, att

statsbidrag ej utginge vid dylik förrättning inom samhälle eller område,

som avsåges i 19 kap. 5 § andra stycket i nya jorddelningslagen.

Statskontoret har i sitt utlåtande ej yttrat sig i denna del av ärendet.

Byggnadsstyrelsen har hemställt, att sådan ändring måtte vidtagas i lantmäteristyrelsens

förslag, att med lantmätare måtte i förevarande hänseende

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

fullt jämställas annan till ifrågavarande förrättningar behörig förrättningsman.

Till stöd därför har byggnadsstyrelsen anfört i huvudsak följande:

Statsbidrag beträffande jorddelningsförrättningar liksom andra dylika bidrag

från statens sida torde endast hava till syfte att underlätta åstadkommande

av vissa erforderliga förrättningar åt mindre bemedlade jordägare.

Ur denna synpunkt syntes det vara likgiltigt, om den ena eller

andra behöriga förrättningsmannen utfört förrättningen, blott denna vore

verkställd enligt gällande föreskrifter och icke betingade större kostnad än

skäligt vore. Bundes statsbidraget vid villkoret om användandet av endast

viss grupp av förrättningsmän, vore detta givetvis till förmån för dessa förrättningsmän

men ingalunda för jordägaren, som, därest denne vände sig

till förrättningsmän ur annan grupp, komme att gå miste om möjligheten

att erhålla statsbidrag. Om man fasthölle syftet med statsbidragen, borde

rimligtvis icke förrättningarna monopoliseras för en viss grupp av de enligt

lag behöriga förrättningsmannen.

Att för åtnjutande av statsbidrag uppställa såsom villkor, att arvode för

förrättning ej finge sättas högre än enligt lantmäteritaxan eller annan av

Kungl. Maj:t fastställd taxa, torde utan svårighet böra kunna låta sig göra.

I annat fall, då såväl lantmätare som annan person lagenligt vore behörig

att verkställa viss förrättning och statsbidrag kunde utgå till denne senare,

hade dylikt bidrag icke begränsats till enbart förrättning, som utförts av

lantmätare. I detta hänseende ville byggnadsstyrelsen åberopa kungörelsen

den 29 juni 1926, nr 358, angående villkor för erhållande av statsbidrag

till förrättning enligt lagen den 29 juni 1926 om enskilda vägar.

Ett sammankopplande av frågan om statsbidrag till jorddelningsförrättningar

enligt den nya lagen om jorddelning å landet med ett eventuellt

utsträckande av bidragsmöjligheten även till förrättningar enligt fastighetsbildningslagen

vore mindre lyckligt. Denna senare fråga sammanhängde

med åtskilliga ännu olösta spörsmål inom stadsmätningsväsendet och kunde

därför icke nu upptagas till slutligt avgörande.

På de av byggnadsstyrelsen anförda skäl anser jag, att statsbidrag bör

utgå vid avstyckning inom område, som avses i 19 kap. 5 § i nya jorddelningslagen,

vare sig förrättningen verkställts av lantmätare eller annan

behörig person. Därest statsbidrag skulle utgå allenast vid dylik avstyckning

företagen av lantmätare, komme begagnandet av jorddelningslagens

medgivande att anlita även annan person såsom förrättningsmän att för

sakägarna ställa sig ekonomiskt ofördelaktigare än anlitande av lantmätare,

och detta skulle givetvis hava till följd, att berörda medgivande gjordes i

viss mån illusoriskt. Då lagen föreskriver, att sådan avstyckning, utom av

lantmätare, kan utföras allenast av den, som har behörighet såsom mätningsman

i stad, utgår lagen från, att därigenom nödig garanti skapats för, att

förrättningen, även då den företages av annan än lantmätare, blir utförd

på ett riktigt och ändamålsenligt sätt. För att vinna säkerhet för att statsbidrag

till arvode åt annan än lantmätare ej kommer att utgå med högre

belopp än rimligt är, synes emellertid böra föresklivas att, där av Kungl.

Maj:t fastställd taxa ej må vara tillämplig beträffande beräkningen av förrättningsmannens

arvode, bidraget ej må utgå med högre belopp än det,

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

vartill bidraget skulle hava uppgått, därest arvodet för förrättningen beräknats

efter lantmäteritaxan.

Beträffande ovannämnda särskilda bestämmelser angående statsbidrag till Skiften mom

laga skiften inom Jukkasjärvi och Karesuando socknar har lantmäteri- och^Karesustyrelsen,

ej föreslagit ändring. Ej heller jag ifrågasätter någon ändring i ando socknar,

den särställning, som skiften inom nämnda socknar intaga ifråga om statsbidrags

utgående. Jag torde dock här böra i korthet erinra om tillkomsten

av nämnda bestämmelser och innehållet i desamma samt vad lantmäteristyrelsen

rörande dem anfört i sin skrivelse den 4 november 1927.

Redan vid 1909 och 1910 års riksdagar fattades beslut om statsbidrag till

skiften i ovannämnda två socknar. Skälen varför bidrag ansågs böra utgå

voro huvudsakligen, att förrättningskostnaderna till följd av jordens i stort

sett ringa värde och de stora vidderna blevo särskilt höga och att jordägarna

i allmänhet hade en svag ekonomisk ställning och ringa tillgång

på säljbar skog. Bidragets storlek beräknades efter vissa belopp per hektar

av den i skiftet ingående arealen. Genom beslut av 1920 års riksdag bestämdes,

att bidrag till skiften i berörda socknar skulle utgå från det då

beslutade anslaget till skiften och hemmansklyvningar samt att därvid skulle

tillämpas de för bidrag ur samma anslag gällande regler, i den mån dessa

voro för delägarna fördelaktigare än förut gällande föreskrifter. I enlighet

därmed infördes i den år 1920 utfärdade kungörelsen om statsbidrag till

lantmäteriförrättningar särskilda bestämmelser angående bidrag till skiften

i nämnda socknar, och det är dessa bestämmelser, som i huvudsak oförändrade

sedermera upptagits i 1923 års kungörelse.

Enligt berörda bestämmelser må utan hinder av de villkor, som stadgats

för beviljande av bidrag till skifte i allmänhet, sådant bidrag tilldelas inom

nämnda socknar boende skiftesdelägare, som icke utgöres av bolag. Uppgår

ej det enligt allmänna grunder för sökandens ägolott beräknade statsbidraget

till den på ovan antytt sätt efter skifteslagets areal beräknade summan,

må bidraget höjas till det belopp, som enligt sådan beräkning skulle erhållas.

I sin skrivelse den 4 november 1927 erinrar lantmäter istyr elsen att vid

bifall till lantmäteristyrelsens förslag i fråga om allmänna grunder för statsbidrag

vid skiften nämnda bestämmelser skulle komma att sakna betydelse,

så vitt anginge mindre bemedlad eller obemedlad. Med hänsyn därtill att

enligt ifrågavarande särbestämmelser bidrag utginge oberoende av skiftesdelägares

ekonomiska ställning samt till de särskilda förhållandena inom

ifrågavarande socknar, ansåge dock lantmäteristyrelsen särbestämmelserna

böra bibehållas.

Lantmäteristyrelsen har vidare framlagt förslag till viss ändring av Ändringarj

ordningen för sökande av statsbidrag. Detta förslag avser sättet för °sökaru|een av

styrkande av vederbörande bidragssökandes behov samt införande av före- staisbidrag.

skrift om viss tid, inom vilken ansökning om statsbidrag skulle ingivas.

Vad beträffar ordningen för styrkande av bidragsbehovet, i vilket hänseende

1920 års statsbidragsbestämmelser överensstämde med nu gällande

stadganden, må erinras, att lantmäteristyrelsen i sin skrivelse den 8 decem
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Rungl. Maj:ts proposition År 133.

bex- 1922 föreslog, att berörda ordning skulle ändras till huvudsaklig överensstämmelse

med vad som gällde beträffande ansökan om fri rättegång,

samt att sålunda ett formulär skulle fastställas för uppgift i fråga om

sökandens förmögenhetsvillkor och omfånget av honom åliggande försörjningsplikt.

I propositionen nr 174 till 1923 års riksdag föreslogs emellertid ej någon

ändring i fråga om ordningen för prövning av bidragsbeliovet. Föredragande

departementschefen yttrade, att tillräckliga skäl syntes — åtminstone för

det dåvarande — icke föreligga att vidtaga ändring i detta hänseende.

I sin skrivelse den 4 november 1927 har lantmäteristyrelsen uti ifrågavarande

hänseende anfört i huvudsak följande:

Förutsättningen för att bidrag skulle utgå till själva förrättningskostnaderna

hade, såsom redan ovan angivits, varit den, att endast obemedlad

eller mindre bemedlad skulle komma i åtnjutande av bidrag. Prövning av

att så vore förhållandet liade i nuvarande kungörelse i huvudsak lagts på

den, som utfärdade intyg om sökandens ekonomiska ställning. Den formulering,

som i gällande kungörelse givits åt begreppet obemedlad eller mindre

bemedlad eller »att de sökanden åliggande kostnaderna för förrättningen

måste anses för honom betungande i förhållande till hans ekonomiska ställning»,

medgåve otvivelaktigt för den intygsgivande en mycket subjektiv

prövning av behovet av statsbidrag, och den utanordnande myndigheten vore

urståndsatt att utöva kontroll över, att någorlunda likartade grunder följdes

vid bedömande av bidragsbeliovet. Fall hade också förekommit, där intyg

lämnats om sökandens behov av understöd, men där vid närmare undersökning

visat sig, att sökanden varit i sådan ekonomisk ställning, att bidrag

icke borde utgå. I dessa speciella fall hade överlantmätarens eller förrättningsmannens

personkännedom föranlett undersökningen, men med den omfattning,

som bidragsansökningarna numera hade, måste endast i undantagsfall

och mera av en slump en dylik sakprövning kunna åstadkommas. Med

hänsyn därtill och icke minst till det förslag om utvidgning av bidragsmöjligheterna,

som styrelsen föreslagit i fråga om skiften och därmed jämställda

förrättningar, funne styrelsen det vara önskvärt, att bättre garantier

erhölles för att bidrag endast komme att utgå i fall, då sökanden verkligen

vore i behov därav. Vid övervägande av de olika sätt, som kunde stå till

buds för prövning härav, hade styrelsen funnit sig böra föreslå att, i likhet

med^ vad som föreskrivits i 2 § av kungörelsen den 29 juni 1926 (nr 358)

angaende. villkor för erhållande av statsbidrag till förrättning enligt lagen

den 29 juni 1926 om enskilda vägar, vid ansökning om statsbidrag till

kostnaderna för lantmäteriförrättningar sökanden skulle lämna uppgift å

sina förmögenhetsvillkor och storleken av den familj, han hade att underhålla.

För att underlätta ansökningen och för att erhålla erforderliga uppgifter

för prövningen borde lantmäteristyrelsen äga utfärda formulär för

ändamalet. Beträffande ansökningar om statsbidrag till enskild vägdelning

hade lantmäteristyrelsen utarbetat formulär till ansökningsblankett, som

tillhandahölles hos statens reproduktionsanstalt. De däri upptagna uppgifterna,

som sökanden hade att lämna beträffande sina ekonomiska förhållanden in. m.,

torde vara tillräckliga för en saklig prövning av sökandens behov av understöd

och borde även lämnas vid ansökning om statsbidrag till kostnaderna

vid lantmäteriförrättningar.

Di ifrågavarande statsbidrag till förrättningskostnaderna avsåge att för

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. May.ts proposition Nr 133.

mindre bemedlad åstadkomma en lättnad i utgifterna vid förrättningstillfället,

syntes det vara lämpligt med hänsyn till bidragets art, att en viss

maximitid fastsloges, inom vilken ansökan om statsbidrag borde hava inkommit.

Styrelsen ville härutinnan föreslå, att ansökan skulle kava inkommit

inom två år efter det förrättning blivit fastställd. Om en sakagare

icke inom en så pass rundlig tid gjort ansökan om utbekommande av statsbidrag,

torde något större behov av understöd ej föreligga. Genom tidsbegränsningen

vunnes även, att den intygsgivande lantmätaren kunde mer an

eljest hava i minnet förhållandena vid förrättningen och därmed äga större

möjlighet att avgiva yttrande över sökandens ekonomiska omständigheter.

Statskontoret anser lantmäteristyrelsens förslag i fråga om ordningen

för styrkande av bidragsbehovet välbetänkt och tillstyrker dess genomförande.

Statskontoret biträder jämväl förslaget om bestämmande av viss tid för in- .

ivande av ansökning om statsbidrag.

På sätt lantmäteristyrelsen påvisat torde det vara önskvärt att erhålla Dipa^J™nts

bättre garantier för att statsbidrag, i enlighet med därom stadgat villkor,

utgår allenast till obemedlad eller mindre bemedlad. Den av lantmäteristyrelsen

föreslagna ändringen i ordningen för styrkande av sökandes bidragsbehov

synes giva större säkerhet i detta hänseende. Genom densamma skulle

den prövande myndigheten erhålla bättre möjlighet att skaffa sig en på de

faktiska förhållandena grundad uppfattning om bidragsbehovet. Ermras ma.

att den nu föreslagna ordningen är föreskriven vid ansökan om statsbidrag

till förrättning enligt lagen om enskilda vägar.

På de av lantmäteristyrelsen anförda skäl synes även lämpligt, att viss

tid fastställes, inom vilken ansökning om statsbidrag skall göras.

Statsbidrag till kostnader för vissa åtgärder i sammanhang

med skiften.

Vad angår bidrag, som utgå till kostnaderna för vissa åtgärder i sammanhang

med skiften, har lantmäteristyrelsen i sin skrivelse den 4 november

1927 föreslagit, att bidrag skulle utgå — förutom till utflyttningsoch

väganläggningskostnader såsom nu sker — jämväl till odlingskostnader

i sammanhang med skiften. Vidare har styrelsen föreslagit införande av

föreskrift om viss tid för sökande av bidrag av ifrågavarande slag.

Innan jag närmare ingår på lantmäteristyrelsens framställning i denna

del, torde böra i korthet erinras om innehållet i nu gällande föreskrifter angående

bidrag till utflyttnings- och väganläggningskostnader samt om den nya

jorddelningslagens bestämmelser beträffande ersättning för odlingskostnad.

Såsom förut berörts må bidrag till kostnaderna för utflyttning eller väganläggning

i sammanhang med skifte eller liemmansklyvning utgå med belopp

motsvarande högst hälften av den kostnad, vartill åtgärdens ■verkställande

vid förrättningen blivit uppskattad av förrättningsmännen. Bidrag

utgår ej med mindre utflyttningen eller väganläggningen beslutats ^vid förrättningen

samt förrättningsmännen prövat utflyttningen vara erforderlig

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

för beredande av lämplig jorddelning eller väganläggningen föranledd av

förrättningen och huvudsakligen påkallad för tillgodoseende av ändamål

som avses med densamma.

Bidrag till utflyttning uppbäres av utflyttande delägare, som äger tillgodonjuta

viss del därav såsom särskild vedergällning för besväret med utflyttningen.

Den Övriga delen av bidraget tillgodokommer alla i utflyttmngskostnaden

deltagande delägare på det sätt, att avräkning därför sker

a hela den utflyttningskostnad, som för den utflyttande blivit bestämd,

vadan endast återstoden av samma kostnad fördelas till gäldande av delägarna.

Bidrag till väganläggning uppbäres och kvitteras av den, som vid

förrättningen därtill utsetts.

Den som önskar komma i åtnjutande av bidrag har att, sedan förrättningen

blivit fastställd, eller, där fastställelse ej ifrågakommer, vunnit laga

kraft, till överlantmätaren ingiva till lantmäteristyrelsen ställd ansökan.

Redan innan förrättningen avslutats, kan dock delägare av lantmäteristyrelsen

erhålla besked, huruvida uppskattningen av omförmälda kostnader

kan komma att godkännas såsom grundval för bestämmande av beloppet av

utgående statsbidrag. Vid ansökning om bidrag skall fogas intyg av lantmätaren

i distriktet, att åtgärden verkställs, och där fråga är om bidrag

utflyttning, jämväl intyg till bestyrkande, att sökanden innehar den ägolott,

för vilken bidrag begäres. överstiga kostnaderna för utflyttning eller väg
a?iagfnmg

icke 1,000 Ja''onor’ mä intyg- som, enligt vad nyss nämnts, skall

utfärdas av lantmätare, även kunna utfärdas av landsfiskal, kommunalnämndens

ordförande, nämndeman, ledamot i ägodelningsrätt eller god man

vid lantmäteriförrättningar.

Uppgår bidrag till 2,000 kronor eller därutöver, må en tredjedel av bidraget

utbetalas i förskott, så snart vederbörande sakägare med intyg av

lantmätaren eller någon annan av nyssnämnda personer styrker, att arbetet

är påbörjat,

Lantmäteristyrelsen prövar om och med vilket belopp bidrag skall utgå

samt utbetalar bidragen.

Enligt 11 kap. 1 § nya jorddelningslagen skall såsom inrösningsjord räknas,

utom duglig åker och äng, odlingsbar mark av beskaffenhet, läge och

™ att med hänsyn till dessa och i övrigt föreligganden förhållanden dess

odlande anses kunna ske med fördel. Vid gradering av inrösningsjord

skall jämlikt 2 § i samma kapitel hänsyn icke tagas till, huruvida jorden

ar odlad eller ej, eller till andra tillfälliga omständigheter utan allenast

till agornas forhandenvarande naturliga beskaffenhet ur jordbrukssynpunkt

och den behållna avkastning, som på grund härav med ändamålsenlig

skötsel och, vad odlingsmarken angår, efter dess uppodling under vanliga

förhållanden kan påräknas. Har delägare vid skiftet tilldelats äga, som i

fråga om odling icke befinner sig i det skick, att den omedelbart kan giva

en mot dess gradvärde svarande behållen avkastning, är han jämlikt 14

kap. 6 § i nämnda lag berättigad till ersättning för de kostnader (odlingskostnader),

som måste nedläggas för ägans försättande i skick, som svarar

P™ .ss gradvärde. Därvid skall envar delägare påföras kostnaden för

istandsättande av ägor till den omfattning, att dessa ägor tillika med hans

förutvarande innehav i fullständigt odlad jord fri från vanhävd motsvara

hans andel enligt delningsgrunden i inrösningsjorden. Delägarna kunna

dock sluta förening om andra grunder för odlingsersättningens bestämmande.

Delägare är berättigad erhålla odlingsersättning oberoende av om

odlingsmarken uppodlas eller ej.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kung/. Maj:ts proposition Nr 133.

25

Närmare föreskrifter om, bland annat, vad såsom inrösnings- och avrösningsjord

bör räknas, ägors gradering och beräknande av odlingsersättning hava

meddelats i kungörelsen den 25 november 1927 (nr 417).

Lantmäter istyr elsen bär uti ifrågavarande hänseende anfört följande:

För att öka nyodlingen syntes det icke vara tillfyllest att endast bereda

ökade möjligheter för odlingsmarkens åtkomst genom bidrag till utflyttning

och väganläggning, utan borde ett direkt understöd till nyodlingsarbetet

även komma till stånd. Det torde numera allmänt erkännas, att för beredande

av ökade utkomstmöjligheter åt landets växande befolkning det vore

av stor vikt, att jordbrukets utveckling befrämjades ej minst genom åtgärder

för underlättande av såväl nybildning av jordbruk som även utveckling

av äldre jordbruk. Otvivelaktigt skulle en utveckling i nu nämnda

avseenden särskilt kunna åstadkommas i samband med verkställda skiftesförrättningar.

Genom den nya jorddelningslagen hade på ett helt annat sätt

än hittills upptagande av odlingsmark blivit beroende av, huruvida odlingsmarken

vore av den beskaffenhet med hänsyn till läge och omfång samt i

övrigt föreliggande förhållanden, att dess odlande ansåges kunna ske med

fördel. Såsom en följd härav och med hänsyn till sättet för graderingen

av odlingsmarken i förhållande till dess avkastning i uppodlat tillstånd bleve

givetvis också genomförandet av nyodlingen, vare sig det gällde odlingsmark

duglig till åker eller till äng, av större betydelse för de vid skiftet utlagda

lotternas ekonomi. Ett bidrag av statsmedel till odlingskostnaderna torde

därför vara ej blott önskvärt ur allmän synpunkt för åstadkommande av

nyodling utan även särskilt motiverat av den nya jorddelningslagens bestämmelser.

Bidraget skulle säkerligen också medföra stora lättnader för

att vid skifte åstadkomma en lämplig delning. Ett dylikt statsbidrag till

odlingskostnaderna kunde vidare genom föreskrift, att bidraget erhölles först

efter det att uppodlingen slutförts, verka stimulerande på odlingens snara

utförande. Bidrag till odlingskostnad borde tillgodokomma alla i skiftet

deltagande efter samma grund, som deras skyldighet att deltaga i odlingskostnaden,

men — sedan odlingen utförts — uppbäras av den, som vore

skyldig verkställa uppodlingen. Beträffande det belopp, varmed statsbidrag

högst skulle få utgå, syntes lämpligt, att detta jämställdes med nyodlingsbidrag

och betesförbättringsbidrag enligt kungörelsen den 20 maj 1927 (nr

206) angående statsbidrag till nyodling och betesförbättring å ofullständiga

jordbruk eller till högst hälften av den beräknade kostnaden, dock icke till

mer än 250 kronor för hektar av den jord, som vore avsedd att odlas till

åker, och med högst 125 kronor för hektar av den jord, som vore avsedd

att odlas till äng. Däremot borde givetvis icke uppställas någon maximigräns

för bidragens storlek vare sig med hänsyn till areal eller eljest. Jorddelningslagens

bestämmelser och därtill utfärdade verkställighetsföreskrifter

måste nämligen vara tillräckligt återhållande för att odlingsmark, som icke

vore lämplig att odla, vare sig ur hushållnings- eller ur ren kostnadssynpunkt,

skulle komma att upptagas. Härtill komme, att bidragets storlek

givetvis i varje särskilt fall måste av lantmäteristyrelsen prövas, varvid

styrelsen hade möjlighet att nedsätta eller helt utesluta sådana kostnader,

som ansåges icke stå i överensstämmelse med lagens bestämmelser om odlingsmarks

upptagande. I övrigt torde nuvarande bestämmelser angående

statsbidrag till utflyttning kunna tillämpas på bidrag till odlingskostnader,

utom beträffande förskott å sådant bidrag. Enligt styrelsens mening borde

för undvikande av missbruk förskott icke utgå å statsbidrag till odlingskostnad.

Delägare vore ju nämligen ifråga om odling icke på samma sätt

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 133.

som vid utflyttning tvingad att verkställa åtgärden. För att emellertid i

mesta möjliga mån uppmuntra till odlingens utförande ansåge styrelsen, att

bidraget till odlingskostnad borde kunna utbetalas successivt allt efter som

odlingen fortskrede, åtminstone då det gällde bidrag av större omfattning.

Såsom en lämplig begränsning ville styrelsen föreslå att, om bidrag uppginge

till 500 kronor eller därutöver, detsamma skulle få uppbäras successivt

allt efter odlingens fortskridande, dock icke i mindre poster än som

motsvarade bidraget för uppodling av en hektar.

Även beträffande ansökningar om bidrag till utflyttning, väganläggning

och odlingskostnad borde stadgas viss tid, inom vilken ansökan skulle hava

inkommit. En tidsbegränsning härutinnan torde komma att påskynda berörda

åtgärders vidtagande. Med hänsyn till arten av ifrågavarande arbeten

torde tiden böra sättas till fem år beträffande ansökan om bidrag till utflyttning

och väganläggning samt till tio år beträffande ansökan om bidrag

till odlingskostnad, allt räknat från dagen för skiftets fastställande.

Till belysande av de av lantmäteristyrelsen föreslagna bestämmelsernas

verkan i praktiken må anföras följande inom lantmäteristyrelsen utarbetade

exempel rörande odlingsersättningar:

Förutsättning: Tre delägare A, B och C; innehavet delningsgrund.

A har innehaft 1 hektar odlingsmark med beräknade odlingskostnader

av 500 kronor hektar samt 1 hektar odlingsmark med beräknade odlingskostnader

av 600 kronor/hektar.

B har innehaft 1 hektar odlingsmark med beräknade odlingskostnader

av 400 kronor/hektar samt 2 hektar odlingsmark med beräknade odlingskostnader

av 700 kronor/hektar.

C har icke innehaft någon odlingsmark.

Vid skiftet har A fått 1 hektar å 700 kronor, B 1 hektar å 500 och 0.5

hektar å 600; C 1 hektar å 700, 1 hektar å 400 och 0.5 hektar å 600 kronor

i odlingskostnader.

I. Om statsbidrag ej utgår:

Envar delägare skall därvid ersätta uppodling av innehavd odlingsmark

och erhålla ersättning för odling av emottagen odlingsmark.

Sålunda påföres:

A

för

1 hektar

å 500 kronor

.............................. kronor

500: —

1 »

å 600 »

.............................. »

600: —

1,100: —

B

»

1 »

å 400 »

.............................. »

400: —

»

2 »

å 700 »

.............................. »

1,400: —

1,800: —

Summa odlingskostnader kronor

2,900: —

För

vid skiftet mottagen odlingsmark erhålla:

A

för

1 hektar å 700 kronor

............................... kronor

700: —

700: —

B

»

1 »

å 500 »

................................ »

500: —

»

0.5 »

å 600 »

............................... »

300: —

800: —

C

»

1 »

å 700 »

............................... »

700: —

»

1 »

å 400 »

................................ »

400: —

»

0.5 »

å 600 »

............................... »

300: —

1,400: —

Summa kronor 2,900: —

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 133.

27

Sammandrag och avräkning:

Skuld

Fordran

Sknld

F ordran

kronor

kronor

kronor

kronor

A ........................................................

1,100: —

700: —

400: —

B ........................................................

1,800: —

800: —

1,000: —

C ........................................................

—

1,400: —

—

1,400: -

Summa

1,400: —

1,400: -

II. Om statsbidrag utgår enligt föreslagna grunder:

Envar delägare erhåller ersättning för uppodling av emottagen odlingsmark,

varvid hälften för arealhektar, dock högst 250 kronor, utgår av statsmedel,

medan återstoden gäldas av skifteslaget.

Sålunda erhålla:

Av Av Av Av

statsmedel skifteslaget statsmedel skifteslaget

A för 1

hektar

å

700 kronor........

.... 250

— 450

250: —

450: —

B » 1

»

å

500 » ........

.... 250

— 250

—

» 0.5

»

å

600 » ........

.... 125

— 175

— 375: —

425: —

C » 1

»

å

700 » ........

.... 250

— 450

—

» 1

»

å

400 » ........

.... 200

— 200

—

» 0.5

»

å

600 » ........

.... 125

— 175

— 575: —

825: —

Summa 1,200: — 1,700: —

Statsbidragen utanordnas direkt till en var odlingsskyldig i mån av

verkställd odling (till A 250 kronor, till B 375 kronor och till C 575 kronor).

De odlingskostnader, 1,700 kronor, vilka ej utgå av statsmedel, påföras

en var delägare i förhållande till den odlingskostnad, som skulle påförts

honom, om ej statsbidrag utgått. Sålunda påföres A n’nnn . 1,700 eller

644 kronor 83 öre samt B

1,800

2,900

1,700 eller 1,055 kronor 17 öre.

2,900

I enlighet härmed erhålles följande avräkning mellan delägarna:

Skuld Fordran

A skall erhålla av skifteslaget.................... kronor 450: —

» deltaga i odlingskostnaderna med » 644:83 194: 83

B skall erhålla av skifteslaget.................... » 425: —

» deltaga i odlingskostnaderna med » 1,055: 17 630; 17

C skall erhålla av skifteslaget .................... » 825: — 825: —

Summa kronor 825: — 825: —

Att proportionen mellan de olika delägarnas »skuld» och »fordran» enligt

detta alternativ ej blir fullt jämförbar med alternativ I har sin grund

hland annat i den dubbla begränsningen av statsbidragets storlek. Därigenom

att statsbidraget ej får överstiga 250 kronor för hektar, blir nämligen

statens andel i odlingskostnaden för de olika ägoområdena ej densamma.

Statskontoret framhåller i sitt utlåtande, att lantmäteristyrelsens förslag

om statsbidrag till odlingskostnad vore en ändring i nu gällande bestäm
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen
-

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

melser av till synes mycket genomgripande art. Statskontoret anser sig icke

kunna tillstyrka, att statsverket — vid sidan av redan nu utgående understöd

till odlingsföretag — skulle påtaga sig denna nya utgift, som helt visst

komme att bliva ganska betungande. Lantmäteristyrelsens förslag om införande

av föreskrift om viss tid för sökande av bidrag till utflyttningsoch

väganläggningskostnader biträdes däremot av statskontoret.

Lantbruksstyrelsen anför i sitt utlåtande:

Enligt förslaget skulle statsbidraget till nyodling i samband med skifte i

fråga om maximibelopp per hektar jämställas med statsbidrag till nyodling

och betesförbättring å ofullständiga jordbruk enligt kungörelsen den 20 maj

1927 (nr 206). överensstämmelsen mellan de båda bidragsformerna syntes

emellertid bliva inskränkt till nyssnämnda detalj. Villkoren för det av

lantmäteristyrelsen ifrågasatta bidraget komme nämligen att bliva för bidragstagaren

avsevärt gynnsammare än de villkor, som gällde för motsvarande

bidrag till ofullständiga jordbruk. Bland annat skulle i förstnämnda

fallet bidraget utgå oberoende av fastighetens storlek, varförutom någon begränsning

i fråga om bidragets totala storlek icke skulle komma i fråga.

Enligt lantbruksstyrelsens mening kunde med hänsyn därtill, att den föreslagna

nya understödsverksamheten vore avsedd att gagna enahanda ändamål

som en redan befintlig sådan, lämpligheten av omförmäl da skiljaktighet

i bidragsvillkoren starkt ifrågasättas.

Ehuru lantbruksstyrelsen fullt delade lantmäteristyrelsens åsikt om vikten

för landets självförsörjning av åtgärder för jordbrukets utveckling, hade

lantbruksstyrelsen icke blivit av motiveringen till nu ifrågavarande del av

lantmäteristyrelsens förslag övertygad om lämpligheten av den nu föreslagna

understödsverksamheten överhuvudtaget. Lantbruksstyrelsen hölle nämligen

före att, i den mån ytterligare åtgärder för nyodlingens befrämjande och

därmed följande uppoffringar från statens sida kunde finnas påkallade och

ur statsfinansiell synpunkt försvarade, dylika åtgärder borde, för tryggande

av önskvärd kontinuitet i den fortsatta statliga understödsverksamheten på

ifrågavarande område, ske genom anlitande av eljest för denna verksamhet

träffade anstalter och vid behov genom utökning av de bidrags- och lånemedel,

som redan nu stode till förfogande för ändamålet.

Jag ansluter mig till lantmäteristyrelsens förslag i förevarande del. Såsom

lantmäteristyrelsen framhållit, skulle den nu ifrågasatta understödsverksamheten

bliva av stor betydelse ur skiftessynpunkt, enär därigenom en

lämplig delning vid skifte komme att underlättas. I detta hänseende

må erinras, att vid skifte ej sällan torde inträffa, att inrösningsjorden ej

blir fördelad på lämpligaste sätt till följd av de utgifter i form av odlingskostnad,

som därigenom skulle åsamkas delägarna. Det förordade bidraget

skulle komma att avsevärt minska dessa utgifter och på så sätt underlätta

delningen. Ofta torde en önskvärd utflyttning å odlingsmark kunna underlättas,

därest odlingslikviden nedbringades genom det nu ifrågasatta bidraget.

Även den nya jorddelningslagens bestämmelser om vad vid skifte skall upptagas

såsom odlingsmark torde kunna åberopas som motiv för att vid skifte

låta statsbidrag utgå till odlingskostnaden.

Att såsom lantbruksstyrelsen berör anknyta ett statens understödjande av

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

odling vid skiften till de för enskildas odlingsverksamhet i allmänhet gällande

regler synes knappast lämpligt. Bidrag i samband med skifte komme att

ingå såsom ett led vid odlingslikviden förrättningsdelägarna emellan och härigenom

innebära en uppmuntran och hjälp till hela skifteslaget vid den nyordning,

som av skiftet påkallas. Även utan statsbidrag erhåller skiftesdelägare,

som får odlingsmark på sin lott, gottgörelse för odlingen av meddelägarna

i skiftet. Skulle sedermera den odlande erhålla bidrag av staten

i vanlig ordning, erhölle han i viss mån dubbel gottgörelse för sitt arbete.

Vidare må framhållas, att det anslag — anslaget till statsbidrag till nyodling

och betesförhättring — varifrån understöd skulle kunna lämnas den

odlande redan för närvarande är knappt tillmätt och endast i begränsad

grad kan tillgodose de krav, som nu ställas på anslaget och som alltmera

torde komma att växa. Såvida ej särskild prioritetställning lämnas odling

i samband med skifte torde ej vid alla skiften dylikt odlingsbidrag kunna

påräknas, och endast till ''begränsade belopp i den mån de utgå.

Med anledning av vad statskontoret yttrat därom, att utgifterna för den

ifrågasatta understödsverksamheten säkerligen komme att bliva betungande,

vill jag erinra om nyodlingsverksamhetens stora samhälleliga betydelse särskilt

under nu rådande förhållanden, som göra det till en angelägenhet av

största vikt att inom landet söka bereda ökade utkomsttillfällen för befolkningen.

Skulle de av lantmäteristyrelsen anförda, här nedan i samband

med frågan om statsanslagets beräknande (sid. 36) återgivna siffrorna

rörande omfattningen av den odlingsmark, som man väntar komma att årligen

utläggas i samband med skiften, visa sig hållbara, synas de utgifter

som skulle drabba statsverket genom ifrågavarande bidrag, icke komma att

bliva i alltför hög grad betungande.

Vad angår frågan om de regler, som böra gälla för den förordade understödsverksamheten,

synes ej lämpligt att, i likhet med vad förhållandet är

beträffande statsbidrag till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk,

från rätt till bidrag av ifrågavarande slag utesluta jordbruk, där den

odlade jorden överstiger en viss areal. I så fall skulle bidraget icke på sätt

önskligt vore främja därmed avsett ändamål att vid skifte nedbringa odlingslikviden

och underlätta en lämplig delning. Av samma skäl torde ej heller

böra föreskrivas någon begränsning i fråga om den areal, till vars uppodling

bidrag skulle få utgå. Såsom lantmäteristyrelsen anfört, synes jorddelningslagens

bestämmelser och lantmäteristyrelsens prövning av ansökan

om odlingsbidrag innefatta garanti för, att bidrag ej kommer att utgå

till mark, som ej är lämplig att odla. Vidkommande ifrågavarande bidrags

storlek i förhållande till odlingskostnaden synes — på sätt lantmäteristyrelsen

föreslagit och i likhet med vad gäller angående bidrag till nyodling

och betesförbättring å ofullständiga jordbruk — bidraget böra uppgå till

högst hälften av den beräknade kostnaden för odlingen, dock icke mer än

till 250 kronor för hektar av den jord, som är avsedd att odlas till åker

och 125 kronor för hektar av den jord, som är avsedd att användas till äng.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 133.

I anslutning till vad som gäller enligt reglerna för statsbidrag till nyodling

och betesförbättring å ofullständiga jordbruk bör ej till odling av

samma mark kunna utgå såväl bidrag till odlingskostnad i sammanhang

med skifte som statsunderstöd av annat slag. Enligt nämnda regler är såsom

förutsättning för beviljande av bidrag stadgat, att lån eller bidrag av

allmänna medel icke i annan ordning beviljats för nyodlingen eller betesförbättringen.

Ett motsvarande stadgande torde böra upptagas i blivande

bestämmelser om bidrag till odlingskostnad i sammanhang med skifte.

Vad lantmäteristyrelsen föreslagit beträffande det sätt, varpå bidrag av

ifrågavarande slag skulle tillgodokomma skiftesdelägarna, överensstämmer i

huvudsak med i motsvarande hänseende gällande bestämmelser i fråga om

statsbidrag till utflyttningskostnader och föranleder ej någon erinran från

min sida.

Mot lantmäteristyrelsens förslag rörande ordningen för sökande, beviljande

och utbetalande av ifrågavarande bidrag synes ej heller vara något att

erinra, och biträder jag jämväl förslaget om föreskrivande av viss tid,

inom vilken ansökan om såväl bidrag till odlingskostnad som bidrag till

utflyttnings- och väganläggningskostnader skulle göras.

Övergångsbestämmelser.

Ändringarna i nu gällande bestämmelser hava till stor del föranletts av

den nya jorddelningslagen, och torde statsbidrag enligt de föreslagna nya

grunderna i anslutning härtill böra utgå allenast till förrättning, som i

dess helhet handlagts enligt bestämmelserna i berörda lag. Nämnda grunder

skulle sålunda vinna tillämpning å förrättningar, som påbörjats efter den 31

december 1927. Å andra sidan synes bidrag enligt de nya grunderna böra

utgå till alla efter den nya jorddelningslagens ikraftträdande påbörjade

förrättningar och således även till sådana förrättningar, som avslutats före

ingången av budgetåret 1928—1929. Rörande inverkan härav å för ändamålet

erforderliga anslags storlek vill jag återkomma i det följande.

Sedan ärendet varit föremål för riksdagens prövning, torde det ankomma

på Kungl. Maj:t att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad ovan anförts,

utfärda erforderliga författningsbestämmelser i ämnet.

Ansökning av byamän i Storkåge by om statsbidrag till iståndsättande

av vägar i byn.

I detta sammanhang anhåller jag att få anmäla en av delägare i Storkåge

bys skifteslag i skrivelse den 5 februari 1927 gjord, av lantmäteristyrelsen

med utlåtande den 29 april 1927 överlämnad framställning om statsbidrag till

iståndsättande av enskilda vägar i byn.

Enligt nu gällande bestämmelser om bidrag till väganläggningskostnader

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

i sammanhang med skifte, i vilka ändring nu ej ifrågasatts, utgår, såsom

ovan nämnts, bidrag allenast till väganläggning, som beslutats vid skifte.

Vidare är såsom villkor för bidrags beviljande stadgat, att väganläggningen

skall vara föranledd av förrättningen och huvudsakligen påkallad för tillgodoseende

av ändamål, som avses med densamma.

Beträffande ifrågavarande skifteslags areal och antalet delägare däri samt

handläggningen av förrättningen framgår följande av den utredning, som

lantmäteristyrelsen förebragt i ärendet:

Skifteslaget, som är beläget 12 kilometer norr om Skellefteå vid Kågeälvens

utlopp i Kågef järden, omfattar en areal av 4,889 hektar och antalet delägare

är 319. Skiftet påbörjades den 8 januari 1894. Avbrott i förrättningen

förorsakades av uppkomna frågor om undantag av mark för allmänt behov

och om skiftesantalet, vilka frågor fullföljdes till Kungl. Maj:t och avgjordes

genom tre under åren 1904, 1910 och 1911 meddelade utslag. Förrättningen

avslutades första gången under år 1913. I anledning av anförda

besvär återförvisades förrättningen av Kungl. Maj:t för ny handläggning,

som avslutades under år 1923. Besvär anfördes ånyo och av Kungl. Maj:t

föreskrevs vissa ändringar, som vidtogos vid en under år 1926 avslutad

handläggning av förrättningen. Även däröver anfördes besvär, som avgjordes

av Kungl. Maj:t genom utslag den 7 februari 1927, i vilket föreskrevs

vissa ändringar av utgående ersättningsbelopp. Förrättningen bar sedermera

blivit slutligen fastställd den 28 juni 1927.

I ovannämnda skrivelse den 5 februari 1927 — vilken är ställd till länsstyrelsen

i Västerbottens län, som överlämnat densamma till lantmäteristyrelsen,

samt undertecknad av 1.12 personer — anföres till stöd för framställningen

i huvudsak följande:

Genom skiftet hade byn råkat i ekonomiskt nödläge och bekymret vore

stort inom byalaget. Jordbruk, åbyggnader och gärdesgårdar hade genom

skiftets försening råkat i lägervall. Skifteskostnaderna hade blivit synnerligen

höga. Fn betydlig del av skiftesdelägarna kunde knappast betala odlings-,

hävde- och flyttningskostnader för tillträdande skifteslotter utan riskerade

att få gå ifrån desamma. Skifteslaget hade ålagts att med hjälp av det

statsbidrag, som kunde erhållas, bygga nya vägar till de delägare, som skulle

utflytta. Kostnaden därför komme att till största delen stanna å skifteslaget.

Dessutom vore byalaget ålagt att förbättra och utlägga de förut brukade

byvägarna, vilka på grund av osäkerheten om skiftesläggningen fått till stor

del förfalla. Dessa gamla byvägar liade en längd av c:a 12,000 meter, och

kostnaden för deras nödtorftiga förbättring bleve lägst 2 kronor per meter

eller 24,000 kronor. Då nämnda vägar på grund av gällande bestämmelser

ej kunnat intagas i kostnadsberäkningen för skiftet såsom nya vägar, kunde

något statsbidrag ej erhållas för desamma.

För att jordbruket efter den långa väntan på skiftets avslutande skulle

komma i gång inom byn vore det av högsta vikt att nödiga vägar funnes

till varje ägolott, men då medel saknades, kunde detta ej åstadkommas.

Stora möjligheter förefunnes att, sedan ordnade förhållanden inträtt, varje

lott i byn skulle föda sin man.

På grund av det anförda hemställdes om högsta möjliga statsbidrag för

sistnämnda vägars sättande i brukbart skick.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

På skrivelsen har distriktslantmätaren G. A. Snellman, som handlagt

förrättningen, tecknat, att de däri åberopade omständigheterna voro riktiga

och att Snellman tillstyrkte framställningen.

Sedermera har Snellman i ett till länsstyrelsen i Västerbottens län den

26 mars 1927 avgivet utlåtande över framställningen ytterligare anfört i

huvudsak följande:

Delägarnas utgifter för skiftet hade varit mycket stora. I runt tal sammanlagt

202,400 kronor hade utlagts i kostnader för gode män, sammanträden

med ägodelningsrätt och hantlangning samt till arvode åt förrättningsmännen.

Ståndskogsersättning komme att utgå med säkerligen 2,000 kronor.

Rörande nyanläggning av vägar och broar hade vid skiftet upprättats kostnadsförslag,

slutande å 50,000 kronor, varav högst hälften kunde erhållas

av staten. Därtill komme odlingsersättning, uppgående till omkring 108,000

kronor, samt husflyttningskostnader till belopp av ungefär 308,000 kronor,

av vilka sistnämnda kostnader dock hälften kunde bestridas genom statsbidrag.

Även i andra hänseenden vållade skiftet delägarna nya utgifter. Under

den långa tid detsamma pågått hade nämligen hus och gärdesgårdar fått

förfalla samt rådiken fått igenväxa med skog. Framför allt hade vägarna

endast nödtorftigt underhållits och voro nu synnerligen svårframkomliga

samt måste grundligt repareras. Hela sträckan av de gamla vägar, som

nödvändigtvis måste iståndsättas för att de utflyttande skulle komma fram

till sina nya boplatser, utgjorde omkring 12 kilometer. Kostnaden för iståndsättandet

beräknades till 2 kronor per längdmeter eller 24,000 kronor, vilket

Snellman icke ansåge vara för högt tilltaget.

Storkåge by hade de allra bästa förutsättningar att bliva en framstående

jordbruksby till följd av den goda tillgången på utmärkt odlingsmark, vid

laga skiftet upptagen till cirka 500 hektar. Men på grund av de stora

utgifterna för skiftet och delägarnas i de flesta fall ringa ekonomiska bärkraft

erfordrades kraftigt stöd för att delägarna skulle komma igång med

odlingarna samt framkomliga vägar till de nya tomterna och odlingsområdena.

Snellman ville därför på det kraftigaste tillstyrka största möjliga

anslag eller billiga amorteringslån eller kanske helst bådadera för de gamla

vägarnas iståndsättande.

Lantmäteristyrelsen har i sitt förenämnda utlåtande gjort i huvudsak

följande uttalande:

Den tid, som åtgått för genomförande av laga skiftet i Storkåge, hade

tyvärr genom flera samverkande omständigheter blivit alltför lång, och det

vore uppenbart, att delägarna därigenom blivit i särskilt hög grad betungade.

Vid arbetena för byns nya iståndsättande vore det givetvis av största

vikt, att byns vägar vore i gott skick, ty detta utgjorde en av förutsättningarna

för ett någorlunda snabbt och ekonomiskt möjligt genomförande

av den förestående stora omdaningen. Att vägarna under det långvariga

skiftet kommit att till stor del förfalla, torde knappast kunnat undvikas.

Lantmäteristyrelsen ansåge därför, att den gjorda framställningen måste

anses vara synnerligen behjärtansvärd. De vägar, om vilka nu vore fråga,

funnos före skiftet, och hade således icke beslutats vid detsamma. De föllo

därför icke direkt under bestämmelserna om statsbidrag till väganläggningar

i sammanhang med skiften. Det syntes emellertid lantmäteristyrelsen, som

om i detta fall ett undantag skulle kunna göras och delägarna beredas möj
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133. 33

lighet att för vägarnas iståndsättande erhålla bidrag av anslaget för väganläggningar

vid laga skifte. Ett dylikt undantag skulle innebära ett avsteg

endast från författningens ordalydelse ej från dess syftemål, enär kostnaden

finge anses vara en direkt följd av skiftet och särskilt av att dettas

genomförande krävt så exceptionellt lång tid. Ett avhjälpande av vägarnas

bristfälligheter måste även anses vara i hög grad påkallat för tillgodoseende

av de ändamål, som avsetts med skiftet. Att i annan form eller av annat

slag erhålla bidrag till vägarnas iståndsättande torde vara uteslutet. Då

styrelsen sålunda funne sig böra förorda, att ett formellt undantag gjordes

från ovannämnda bestämmelser, ville styrelsen framhålla, att här måste anses

föreligga ett undantagsfall och att liknande förhållanden knappast förekommit

hittills eller kunde väntas förekomma vid liknande förrättningar.

För beviljande av ett anslag syntes böra meddelas samma föreskrifter, som

gällde för beviljande av bidrag till vid laga skifte beslutade väganläggningar.

På grund av vad lantmäteristyrelsen sålunda anfört hemställde lantmäteristyrelsen,

att Kungl. Maj:t ville medgiva styrelsen att av anslaget

till bidrag till utflyttnings- och väganläggningskostnader i sammanhang

med skiften och hemmansklyvningar till Storkåge byamän för iståndsättande

av befintliga byvägar utbetala ett bidrag av högst 12,000 kronor

under villkor, att plan för arbetet med uppskattning av kostnaderna upprättades

av vederbörande distriktslantmätare och att bidraget utbetalades,

sedan genom intyg av distriktslantmätaren styrkts, att arbetet blivit utfört

i enlighet med den uppgjorda planen.

Statskontoret, som den 7 maj 1927 avgivit infordrat utlåtande i ärendet,

anför i huvudsak följande:

Av utredningen syntes framgå, att vissa billighetsskäl talade för att understöd

av statsmedel bereddes byamännen för iståndsättandet av ifrågavarande

vägar, och statskontoret hade icke funnit anledning till erinran

vare sig beträffande det av lantmäteristyrelsen föreslagna beloppet eller i

fråga om de villkor för beloppets utbetalande, som av styrelsen förordats.

För bidragets utanordnande från det av lantmäteristyrelsen omförmälda

riksstatsanslaget syntes emellertid, även om detta lämpligen borde anlitas

för ändamålet, erfordras riksdagens medgivande, enär de förutsättningar,

som stadgats för beviljande av bidrag från berörda anslag, ej förelåge uti

ifrågavarande fall.

Länsstyrelsen i Västerbottens län erinrar i infordrat utlåtande den 13 juni

1927, att ifrågavarande kostnader syntes vara fullt likartade med dem, som uppstode

för byggandet av vid skifte beslutade nya vägar, samt tillstyrker, att bidrag

av statsmedel beviljas byamännen efter samma grunder, som gälla beträffande

vägar av nyssnämnda slag.

Såsom i ärendet erinrats, kan enligt gällande bestämmelser om statsbidrag

till väganläggningskostnader i sammanhang med skiften statsbidrag

ej utgå till iståndsättande av ifrågavarande vägar, vilka ej beslutats vid

skiftet inom Storkåge by utan funnits redan före detsamma. Av skäl, som

lantmäteristyrelsen anfört, synes emellertid ifrågavarande framställning vara

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. Ilo käft. (Nr 133.) 3

Departements
chefen.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

synnerligen beaktansvärd. Jag vill därför förorda att statsbidrag till vägarnas

iståndsättande tilldelas byamännen. Därav synes ej vara att befara

några ekonomiska konsekvenser för framtiden, enär, på sätt lantmäteristyrelsen

framhållit, likartade förhållanden knappast torde kunna väntas uppkomma

i andra fall.

Vad angår bidragets storlek synes detsamma i enlighet med lantmäteristyrelsens

förslag böra bestämmas till högst 12,000 kronor. Mot de av lantmäteristyrelsen

föreslagna villkoren för bidragets utbetalande har jag intet

att erinra, därvid jag emellertid vill framhålla, att bidraget ej bör utgå

med högre belopp än hälften av den kostnad, vartill lantmäteristyrelsen

finner vägarnas iståndsättande böra uppskattas. Bidraget torde, såsom lantmäteristyrelsen

förordat, lämpligen kunna utanordnas från samma anslag,

varifrån bidrag utgår till kostnaderna för anläggning av vid skifte beslutade

vägar.

Anslagsbehovet.

Till utredning angående behovet av anslag för de ändamål, varom nu är

fråga, har lantmäteristyrelsen i sin skrivelse den 4 november 1927 till en

början åberopat en av styrelsen uppgjord sammanställning angående storleken

av dels de för budgetperioderna under tiden den 1 januari 1921

—30 juni 1927 upptagna anslag för bidrag till lantmäteriförrättningar dels

ock de belopp, som under nämnda tid utanordnats från dessa anslag. Berörda

sammanställning är av följande lydelse:

Budgetår

Avsöndringar och ägo- styckningar

Laga skiften, hemmans- klyvningar m. m.

3 u m m a

Bidrag

Antal

fastig-

heter

Bidrag

Antal

fastig-

heter

Bidrag

Antal

fastig-

heter

Anslag

enl. staten

kronor

Utbetal- ning ar

kronor

Anslag

enl. staten

kronor

Utbetal-

ningar

kronor

Anslag

enl. staten

kronor

Utbetal-

ningar

kronor

1921

50,000

987

59

150,000

25,102

272

200,000

26,089

331

1922

50,000

13,427

541

150,000

11,519

141

200,000

24,946

682

Vi—;■% 1923

10,000

20,800

790

75,000

1,313

26

85,000

22,113

816

1923-1924

40,000

41,089

1,519

50,000

83,932

826

90,000

125,021

2,345

1924-1925

40,000

43,383

1,635

50,000

77,727

1,067

90,000

121,110

2,702

1925—1926

40,000

45,691

1,653

50,000

102,802

1,066

90,000

148,493

2,719

1926—1927

40,000

46,011

1,652

75,000

92,014

899

115,000

138,025

2,551

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133. 35

Budgetår

Anslag enl.

staten till

Utflyttningar

Väganläggningar

Summa

uthetalda

bidrag

kronor

utflyttningar

och väg- anläggningar

kronor

Utbetalda

bidrag

kronor

Antal

fastigheter

Utbetalda

bidrag

kronor

Antal för- rättningar

1921

100,000

22,832

33

7,003

i

29,835

1922

100,000

51,824

58

20.179

4

72,003

V.—80 o 1923

50,000

31,491

37

359

1

31,850

1923—1924

100,000

172,712

176

77.047

40

249.759

1924—1925

100,000

273,200

302

28,900

37

302,100

1925—1926

200,000

347,556

611

79,201

74

426,757

1926—1927

200,000

357,029

226

106,031

45

463,060

Lantmäteristyrelsen anför vidare:

Av sammanställningen framginge, att under senare år betydliga överskridanden

skett å anslagen. Särskilt gällde detta anslaget till utflyttningar

och väganläggningar. Emellertid berodde överskridandena i sistnämnda fall

till stor del därpå, att under dessa år bidrag utanordnats till två särskilt

stora laga skiften.

Det syntes sålunda som om — bortsett från enstaka mera sällan förekommande

skiften av den omfattning, som de båda ovanberörda skiftena

haft — anslaget till utflyttningar och väganläggningar kunde beräknas till

250,000 kronor och anslaget till skiften m. m. till 90,000 kronor med nu

gällande bestämmelser angående villkor för statsbidrag till lantmäteriförrättningar.

Beträffande anslaget till jordavsöndringar och ägostyckningar förmärktes

visserligen en alltjämt stigande tendens i fråga om de utanordnade bidragen

från detta anslag, men de överskridanden, som förekommit, voro

dock ej så betydande, att därav nödvändiggjordes en höjning för närvarande

av anslaget under i övrigt oförändrade förutsättningar.

Under förutsättning att de av styrelsen ovan framlagda förslagen om

ändrade villkor för statsbidrags utgående bifölles, torde i staten böra upptagas

endast två särskilda anslag för ifrågavarande ändamål, nämligen dels

ett för statsbidrag till de direkta förrättningskostnaderna vid lantmäteriförrättningar,

vilket anslag lämpligen syntes kunna upptagas under benämningen

»bidrag till jorddelningsförrättningar», och dels ett anslag för »bidrag

till utflyttnings-, väganläggnings- och odlingskostnader i sammanhang med

skiften». Lantmäteristyrelsen förutsatte emellertid därvid, att bidrag till

förrättningar, verkställda enligt före den 1 januari 1928 gällande jorddelningslagstiftning,

även finge utgå från nämnda anslag, ehuru efter de i nu

gällande kungörelse om statsbidrag stadgade grunder.

I fråga om bidrag till avstyckningsförrättningar enligt nya jorddelningslagen

torde kunna beräknas, att kostnaderna bleve ungefär desamma, som

nu vore fallet beträffande bidrag till jordavsöndringar och ägostyckningar.

Visserligen bleve själva förrättningskostnaden för en avstyckning högre än

för en avsöndring (varemot totalkostnaden för sakägarna med hänsyn till

deras befrielse från vissa andra utgifter knappast torde ökas), men på grund

av de upptagna strängare kontrollbestämmelserna i fråga om sökandes behov

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

av understöd torde någon väsentlig ökning av kostnaderna för statsbidrag

till detta slag av förrättningar icke vara att vänta.

Enligt lantmäteristyrelsens förslag skulle för framtiden statsbidrag till

skiften kunna utgå med hela beloppet av förrättningskostnaderna i stället

för såsom för närvarande med hälften. Styrelsen hade ovan beräknat anslaget

till här ifrågavarande förrättningar med nu gällande bestämmelser

till 90,000 kronor, och borde anslaget med hänsyn till de föreslagna ändrade

bestämmelserna sålunda höjas till det dubbla. Emellertid syntes nyssberörda

strängare kontrollbestämmelser i fråga om sökandes behov av understöd

komma att verka återhållande, så att bidrag ej i samma utsträckning som

nu komme att utgå och i många fall endast med en del av kostnadsbeloppet.

Anslaget torde därför tillsvidare kunna beräknas till 150,000 kronor.

Sammanlagda anslagsbehovet för »bidrag till jorddelningsförrättningar >

syntes därför kunna begränsas till 190,000 kronor.

Uti lantmäteristyrelsens förslag hade inga ändringar upptagits beträffande

bidragen till utflyttning och väganläggning. Styrelsen hade ovan beräknat

kostnaderna för dessa bidrag med nu gällande grunder till 250,000 kronor,

bortsett från kostnaderna för enstaka, mera omfattande skiftesförrättningar

sådana som de ovannämnda skiftena. Under budgetåret 1928—1929 kunde

emellertid ansökningar väntas om bidrag till utflyttning och väganläggning

i samband med det omfattande skiftet å Storkåge by i Västerbottens län.

Styrelsen hölle därför före, att ifrågavarande anslag för nämnda budgetår

borde beräknas till 300,000 kronor.

Beträffande det av styrelsen framlagda förslaget om statsbidrag till odlingskostnader

i sammanhang med skiften vore synnerligen svårt att med

någon säkerhet beräkna de kostnader, som förslagets realiserande för framtiden

skulle medföra. De bestämmelser, som i nya jorddelningslagen meddelats

angående upptagande av odlingsmark vid skiften, komme nämligen

säkerligen att medföra en avsevärd reduktion av sådan marks redovisning

i förhållande till tidigare använd praxis. I många fall torde hittills såsom

odlingsmark hava upptagits även stora arealer, som hädanefter komme att

vid skiften redovisas såsom avrösningsjord. Den statistik, som funnes rörande

vid skiften ocli hemmansklyvningar upptagen odlingsmark, måste

därför anses oanvändbar för beräknande av den odlingsmark, som per år

kunde komma att uppodlas efter skiftes fastställande. Under åren 1921—

1925 hade exempelvis i medeltal vid avslutade skiften och hemmansklyvningar

upptagits såsom odlingsmark en areal av 4,248 hektar inom de fem

norrländska länen och i övriga län en areal av sammanlagt 1,259 hektar.

Den sammanlagda arealen av åker och äng vid samma förrättningar utgjorde

i medeltal 9,130 hektar inom de fem norrländska länen och 13,458 hektar

inom övriga län. Ehuru givetvis inverkan av nya jorddelningslagens bestämmelser

på upptagandet av odlingsmark vore svår att bestämma, ansåge

styrelsen dock föga troligt, att i medeltal per år nyodlingar i samband med

skiften kunde tänkas genomförda till större omfattning än högst 1,000 hektar.

Kostnaden för statsbidrag skulle alltså under förutsättning av att odlingen

skedde till åker uppgå till högst 250,000 kronor per år, efter de av styrelsen

föreslagna grunderna för dylikt bidrag. Då bidrag endast skulle utgå till

odlingskostnad vid skiften, verkställda enligt nya jorddelningslagen, komme

givetvis under de första åren endast mindre belopp att utgå. Med utgångspunkt

från styrelsens antagande, att per år vid skiften komme att upptagas

odlingsmark med en areal av högst 1,000 hektar och uppodlingen av denna

mark fördelas på tio år, skulle kostnaden för statsbidrag beräknas till 25,000

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133. 37

kronor under första året och därefter ökas med samma belopp årligen för

att efter tio år uppgå till 250,000 kronor per år. Vanskligheten i beräkningarna

voro emellertid stor, och först småningom torde genom statistik

över verkställda skiften enligt nya .jorddelningslagen en säker grund kunna

erhållas för bedömande av anslagsbehovet. Under budgetåret 1928—1929

torde, då jorddelningslagen trädde i kraft med ingången av år 1928, knappast

några ansökningar om bidrag till utförda nyodlingar kunna hinna inkomma

eller åtminstone icke i sådan omfattning, att ett särskilt belopp behövde

beräknas utöver vad ovan redan angivits för bidrag till utflyttningar

och väganläggningar.

Statskontoret har i denna del av ärendet anfört följande.

Statskontoret hade intet att erinra mot, att bidragen till samtliga slag av

jorddelningsförrättningar finge utgå från ett gemensamt anslag. Detta anslag

syntes dock med hänsyn till beloppet av de tre senaste budgetårens

utgifter av ifrågavarande slag och i betraktande av de, enligt vad statskontoret

tillstyrkt, nytillkommande utgifterna för sakkunniga och för gode

män böra fastställas till åtminstone 140,000 kronor. Vid bifall till allt vad

lantmäteristyrelsen föreslagit i fråga om statsbidrag till kostnader för jorddelningsförrättningar

tillkomme bidrag till ägoutbyten samt ytterligan'' bidrag

till skiftesförrättningar och till kostnader för gode män; och syntes

anslaget i sådant fall böra bestämmas till lägst 200,000 kronor.

Mot det föreslagna beloppet av anslaget till utflyttnings- med flera kostnader

hade statskontoret icke funnit anledning till erinran.

Intet syntes vara att erinra mot, att de nuvarande ordinarie förslagsanslagen

till jordavsöndringar och ägostyckningar samt till skiften, hemmansklyvningar

och rågångsförrättningar uteslutas ur riksstaten och att

däri i stället uppföres ett ordinarie förslagsanslag med benämning »bidrag

till jorddelningsförrättningar». De nuvarande båda anslagen tillgodose

ändamål uppkomna av samma grund, och någon olägenhet av deras sammanförande

till ett anslag synes ej kunna uppstå. I överensstämmelse

med lantmäteristyrelsens förslag torde vidare från anslaget till utflyttningsoch

väganläggningskostnader i sammanhang med skiften och hemmansklyvningar

böra utgå av mig förordade bidrag till odlingskostnader. I

anslutning härtill torde anslagets benämning lämpligen böra ändras till

»bidrag till utflyttnings-, väganläggnings- och odlingskostnader i sammanhang

med skiften».

Beträffande därefter de belopp, som må vara erforderliga för nästa statsregleringsperiod,

lärer anslaget till jorddelningsförrättningar även efter

de förändringar beträffande grunderna för statsbidrags utgående, som av

mig förordats, kunna upptagas till omförmälda av mig i statsverkspropositionen

beräknade belopp, 125,000 kronor. De av mig förordade höjningarna

av bidragen till förrättningar enligt den nya jorddelningslagen

torde nämligen ej i högre grad öka medelsbehovet för budgetåret 1928—1929.

Med hänsyn till att lagen trätt i kraft först den 1 januari 1928, lärer

knappast vara att förvänta, att något avsevärdare antal ansökningar om

Departements
chefen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

bidrag till större förrättningar verkställda enligt samma lag kunna bliva

prövade under budgetåret 1928—1929

Vidkommande anslaget till bidrag till utflyttnings-, väganläggningsoch

odlingskostuader i sammanhang med skiften synes lantmäteristyrelsens,

av statskontoret utan erinran lämnade beräkning av detta anslags storlek

för nästkommande budgetår böra godtagas och detsamma sålunda, på sätt

jämväl beräknats i statsverkspropositionen, upptagas till 300,000 kronor.

Från detta anslag torde, såsom ovan berörts, lämpligen böra utgå det av

mig förordade bidraget å högst 12,000 kronor till iståndsättande av vissa

vägar inom Storkåge bys skifteslag. Av denna anledning torde dock

någon höjning av anslaget ej behöva vidtagas.

I vad mån förhöjning av ifrågavarande anslag, särskilt på grund av

de skärpta krav, som genom de av mig föreslagna ändrade bestämmelserna

skulle komma att ställas på anslagen, må bliva erforderlig för framtiden

torde ej för närvarande kunna med större säkerhet bedömas. Vanskligt

synes isynnerhet att avgöra, i vilken omfattning bidrag till odlingskostnader

i sammanhang med skiften kan komma att utgå. Först sedan erfarenhet

härutinnan under några år vunnits, torde mera säkra beräkningar

av anslagsbehovet för detta ändamål kunna göras.

Enär efter ingången av budgetåret 1928—1929 bidrag till äldre lantmäteriförrättningar

fortfarande skulle beviljas enligt nu gällande statsbidragsbestämmelser,

torde samtliga bidrag till förrättningar avseende

jordavsöndringar, ägostyckningar, skiften, hemmansklyvningar och rågångsförrättningar

böra utanordnas från det nya anslaget till bidrag till

jorddelningsförrättningar, under det att bidrag till utflyttnings- och väganläggningskostnader

i sammanhang med skiften och hemmansklyvningar

böra utgå från anslaget till bidrag till utflyttnings-, väganläggnings- och

odlingskostnader i sammanhang med skiften.

Departementschefens hemställan.

På grund av vad ovan anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen att

a) med uteslutande ur riksstaten av de däri upptagna ordinarie förslags
anslagen

till bidrag till jordavsöndringar och ägostyckningar samt till bidrag

till skiften, hemmansklyvningar och rågångsförrättningar under benämning

bidrag till jorddelningsförrättningar uppföra ett ordinarie förslagsanslag

av ........................................................................................ kronor 125,000,

att utgå i huvudsaklig överensstämmelse med av mig förordade grunder;

b) med uteslutande ur riksstaten av det däri upptagna ordinarie förslagsanslaget

till bidrag till utflyttnings- och väganläggningskostnader i sammanhang

med skiften och hemmansklyvningar under benämning bidrag till

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 133. 39

utflyttnings-, väganläggnings- och odlingskostnader i sammanhang med

skiften uppföra ett ordinarie förslagsanslag av .................... kronor 300,000,

att utgå i huvudsaklig överensstämmelse med av mig förordade grunder;

c) medgiva, att lantmäteristyrelsen må av sistnämnda anslag till Storkåge

byamän för iståndsättande av befintliga byvägar utbetala bidrag, motsvarande

högst hälften av den kostnad, vartill lantmäteristyrelsen finner iståndsättandet

böra uppskattas, dock ej högre bidrag än 12,000 kronor samt, under

villkor i övrigt, att plan för arbetet med uppskattning av kostnaderna upprättas

av vederbörande lantmätare och att genom intyg av lantmätaren

styrkes, att arbetet blivit utfört i enlighet med den uppgjorda planen.

Till denna av statsrådet övriga ledamöter biträdda

hemställan finner Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

gott lämna bifall samt förordnar, att proposition

i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Rune Thygesen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Bilaga A.

(Jfr sid. 3.)

Av lantmäteristyrelsen upprättat förslag till kungörelse angående villkor

för erhållande av statsbidrag till lantmäteriförrättningar.

Härigenom förordnas, att följande allmänna villkor och bestämmelser

skola tillsvidare gälla för erhållande av bidrag från de av riksdagen till

understöd av jorddelningsväsendet m. m. anvisade medel.

Bidrag till jorddelningsförrättningar.

1 §•

1 mom. Den, som genom upplåtelseavtal förvärvat område, vilket efter

den 1 januari 1928 utbrutits genom avstyckning enligt lagen den 18 juni

1926 om delning av jord å landet, så ock delägare i område, som efter

den 1 januari 1928 undergått skifte, ägouthyte eller gränshestämning enligt

samma lag, må åtnjuta bidrag till bestridande av kostnaderna för förrättningen

under följande allmänna eller för särskilt fall angivna förutsättningar.

A. Allmänna villkor:

a) att sökanden är enskild person:

b) att de sökanden åliggande kostnaderna för förrättningen måste anses

för honom betungande i förhållande till hans ekonomiska ställning; och

c) att förrättningen ej skett i uppenbart spekulationssyfte.

B. Särskilda villkor.

I. Där fråga är om skifte eller ägoutbyte:

a) att förrättningen avsett åstadkommande av bättre indelning av jorden

för rationellt jordbruk, uppdelning i flera brukningsdelar, åstadkommande.

av småbruk eller beredande av ökade odlingsmöjligbeter, ävensom att i

sökandens fastighet eller ägolott ingår inrösningsjord till den omfattning,

att jordbruk kan bedrivas därå;

b) att sökanden är boende inom den socken, där fastigheten eller ägolotten

är belägen, eller, för den händelse han är boende inom annan socken, brukar

fastigheten eller ägolotten tillsammans med fastighet i sistnämnda socken.

H. Där fråga är om avstyckning:

att sådana förhållanden äro för handen, som ovan under I a sägs, eller

ock att förrättningen avsett åstadkommande av eget hem.

III. Där fråga är om rågångs- eller annan gränsbestämningsförrättning:

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

41

a) att sökanden är boende inom den socken, där fastigheten eller ägolotten

är belägen, eller, för den händelse han är boende inom annan socken, brukar

fastighet eller ägolott tillsammans med fastighet i sistnämnda socken;

b) att sökanden icke påkallat förrättningen utan att anledning därtill

förelegat.

Bidrag, som nu sägs, må utgå med belopp, motsvarande högst vad på

fastigheten eller ägolotten i fråga belöper av dels det lantmätaren för förrättningen

enligt gällande lantmäteritaxa tillkommande arvode, inberäknat

lösen för karta och handlingar, dels den ersättning, som utbetalats till särskilt,

på grund av stadgandet i 2 kap. 2 § av ovannämnda lag vid förrättningen

tillkallat sakkunnigt biträde.

Härutöver må bidrag utgå till kostnader för gode mäns biträde vid förrättning,

där sådant anses påkallat av särskilda omständigheter och ifrågavarande

kostnader uppgå till högre belopp än som motsvarar i nästföregående

stycke angivna förrättningsarvode. Bidrag bör härvid såsom regel

utgå endast med belopp, motsvarande den del av kostnaden, som överskjuter

beloppet av förrättningsarvodet.

2 mom. Utan hinder av de i 1 mom. angivna särskilda villkor och bestämmelser

må inom Jukkasjärvi och Karesuando socknar av Norrbottens

lön bidrag, varom i nämnda moment sägs, tilldelas inom socknen boende

ägare eller innehavare av ägolott, som efter den 1 januari 1928 undergått

sådant laga skifte, som avses i 1 kap. 2 § under 1. av ovannämnda lag,

dock att bidrag icke utgår till bolag.

Uppgår dylikt bidrag icke till det belopp, som på sökandens ägolott skulle

belöpa, därest ett bidrag av 1 krona för varje hektar inrösningsjord och

75 öre för varje hektar annan mark, som ingått i skiftet, bleve fördelat å

hela skifteslaget efter enahanda grund som skifteskostnaderna, må bidraget

höjas till det belopp, som enligt sådan beräkning skulle erhållas.

2 §.

Den, som önskar komma i åtnjutande av bidrag, som i 1 § avses, har att,

inom två år efter det förrättningen blivit fastställd, därom till överlantmätaren

i länet ingiva till lantmäteristyrelsen ställd ansökning. Dylik ansökning

skall åtföljas av dels handlingar till styrkande av sökandens rätt

till den fastighet eller ägolott, för vilken sökanden ålagts att deltaga i för~

rättningskostnader, dels skriftlig på heder och samvete av sökanden avgiven

uppgift å hans förmögenhetsvillkor och storleken av den familj, han har att

underhålla. Nämnda uppgift skall vara styrkt av vederbörande lantmätare,

landsfiskal, ordförande i kommunalnämnd, nämndeman, ägodelningsnämndeman

eller god man vid lantmäteriförrättningar.

3 §•

Har ansökning, som i 2 § avses, inkommit till överlantmätaren, skall

denne från vederbörande lantmätare införskaffa dels uppgift angående beBihang

till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. Ilo häfl. (Nr 133.)

4

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

loppet av det lantmätaren och vid förrättningen tillkallad sakkunnig tillkommande

arvode för förrättningen, inberäknat lösen för karta och handlingar,

som det åligger sökanden att gälda, dels utredning rörande å fastigheten

eller ägolotten belöpande ersättning i övrigt till förrättningsmannen

samt kostnader för hantlangning, likvider, flyttning av hägnader, omläggning

av diken och dylikt, dels utlåtande särskilt med hänsyn till de i 1

stadgade villkor rörande sökandens begäran och beloppet av det bidrag,

som anses böra ifrågakomma, dels ock konceptakten, därest icke denna redan

förut på grund av annan föreskrift inkommit till överlantmätaren.

4 §•

Därest före förrättningens avslutande till lantmätaren ingives ansökan,

varom i 2 § sägs, samt sådana uppgifter och intyg, som i samma paragraf

om förmälas, åtfölja ansökningen eller kunna av lantmätaren meddelas, åligger

det denna att, sedan förrättningen fastställts, till överlantmätaren ofördröjligen

insända ansökningen med tillhörande handlingar jämte uppgifter

och utredning, i den mån sådan erfordras, ävensom utlåtande och konceptakt,

om vilka i 3 § sägs.

5 %.

överlantmätaren åligger att till lantmäteristyrelsen översända ansökningen

jämte eget yttrande, och tillkommer det lantmäteristyrelsen att enligt den

i 1 § stadgade grund pröva om och till vilket belopp bidrag skall utgå samt

utbetala detsamma till vederbörande utan kostnad för denne.

6 §.

Delägare i skifteslag, som omfattar mer än 1,000 hektar, må, sedan mätning,

gradering och uträkning skett, hävdeförteckning upprättats samt delningsgrunden

blivit bestämd, kunna tilldelas förskott med högst hälften av

vad enligt bestämmelserna i 1 § må utgå.

Rörande vad den, som önskar komma i åtnjutande av denna förmån, har

att iakttaga, samt rörande lantmätarens, överlantmätarens och lantmäteristyrelsens

åliggande vid behandlingen av sådan fråga skola i 2—5 §§, meddelade

bestämmelser i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Bidrag till utflyttnings-, väganläggnings- och odlingskostnader

i sammanhang med skiften.

7 §.

Till bestridande av de kostnader, som äro förenade med utflyttning, väganläggning

eller odling av mark, som vid skifte enligt ovannämnda lag

upptagits såsom odlingsmark, må utgå bidrag med belopp, motsvarande

högst hälften av den kostnad, vartill åtgärdens verkställande vid förrätt
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

ningen blivit av förrättningsmännen uppskattad, dock att bidrag till odlingskostnad

icke må utgå med mer än högst 250 kronor för hektar av den jord,

som är avsedd att odlas till åker, och med högst 125 kronor för hektar av

den jord, som är avsedd att odlas till äng.

Bidrag till utflyttning och väganläggning, som i denna paragraf avses,

må dock ej utgå, med mindre förrättningsmännen prövat utflyttningen vara

erforderlig för beredande av lämplig jorddelning eller väganläggningen vara

föranledd av förrättningen och huvudsakligen påkallad för tillgodoseende

av ändamål, som med densamma avses.

Åstundar delägare att, innan jorddelningsförrättning avslutas, erhålla

visshet, huruvida uppskattningen av de i denna paragraf omförmälda kostnader

kan komma att godkännas såsom grundval för bestämmande av beloppet

av utgående statsbidrag, har han att vid uppskattningens företagande

hos förrättningslantmätaren begära denna frågas prövning; skolande i sådant

fall förrättningshandlingarna omedelbart av lantmätaren insändas till överlantmätaren,

som har att med eget yttrande överlämna ärendet till lantmäteristyrelsen.

8 §.

1 mom. Bidrag till utflyttning uppbäres och kvitteras av utflyttande

delägare. Denne äger att tillgodonjuta en tjugondei av det på hans fastighet

eller ägolott belöpande understödet såsom särskild vedergällning för det

besvär, som är förenat med utflyttningen. Den övriga delen av bidraget

tillgodokommer alla i utflyttningskostnaden deltagande delägare på det sätt,

att avräkning därför sker å hela den utflyttningskostnad, som för den utflyttande

blivit bestämd, vadan endast återstoden av samma kostnad fördelas

till gäldande av delägarna.

2 mom. Bidrag till väganläggning uppbäres och kvitteras av den, som

vid förrättningen därtill utsetts.

3 mom. Bidrag till odlingskostnad tillgodokommer alla i skiftet deltagande

delägare efter samma grund, som deras skyldighet att deltaga i

odlingskostnaden, på det sätt, att avräkning därför sker å hela den odlingskostnad,

som vid förrättningen blivit för viss fastighet eller ägolott bestämd,

vadan endast återstoden av samma kostnad fördelas till gäldande av delägarna.

Bidrag till odlingskostnad uppbäres och kvitteras av den delägare,

som fått sig odlingsmarken tillagd.

9

Den, som önskar komma i åtnjutande av bidrag, som i 8 § avses, kar

att därom, sedan förrättningen blivit fastställd, till överlantmätaren i länet

ingiva till lantmäteristyrelsen ställd ansökning. Sådan ansökning skall för

att kunna upptagas till prövning hava inkommit beträffande bidrag till ut
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

flyttning och väganläggning inom fem år och beträffande odling inom tio

år efter det förrättningen blivit fastställd.

Vid ansökning om bidrag till utflyttning eller odling skola fogas intyg

dels av lantmätare, landsfiskal, kommunalnämndens ordförande, nämndeman,

ägodelningsnämndeman eller god man vid lantmäteriförrättningar, att sökanden

innehar den fastighet eller ägolott, för vilken bidrag begäres, och dels

av lantmätaren i distriktet, att utflyttningen eller odlingen verkställts eller,

beträffande utflyttning, att sökandens ägolott försetts med ny åbyggnad

eller annan dylik anläggning huvudsakligen svarande mot vad som skolat

flyttas.

Vid ansökningen om bidrag till väganläggning skall fogas intyg av lantmätaren

i distriktet, att anläggningen utförts i huvudsaklig överensstämmelse

med den vid förrättningen uppgjorda planen.

Överstiger kostnaderna för utflyttning, väganläggning eller odling icke

1,000 kronor, må intyg, som enligt nästföregående båda stycken skall utfärdas

av lantmätare, även kunna utfärdas av landsfiskal, kommunalnämndens

ordförande, nämndeman, ägodelningsnämndeman eller god man vid

lantmäteriförrättningar.

10 %.

Det åligger överlantmätaren att, sedan han från lantmätaren införskaffat

konceptakten, därest icke denna redan förut på grund av annan föreskrift

inkommit till honom, till lantmäteristyrelsen översända ansökningen jämte

eget yttrande och de utdrag ur konceptakten, som må vara erforderliga för

ärendets bedömande.

Lantmäteristyrelsen tillkommer att enligt den i 7 § stadgade grund bestämma,

huruvida och med vilket belopp bidrag må utgå samt att utbetala

beloppet till vederbörande utan kostnad för denne.

11 §•

Uppgår statsbidrag till utflyttning eller väganläggning, som i 7 § avses,

till 2,000 kronor eller därutöver, må en tredjedel av bidraget av lantmäteristyrelsen

utbetalas i förskott, så snart vederbörande sakägare med intyg av

lantmätare, landsfiskal, kommunalnämndens ordförande, nämndeman, ägodelningsnämndeman

eller god man vid lantmäteriförrättningar hos styrelsen

styrker, att arbetet är påbörjat.

12 §.

Uppgår statsbidrag till odlingskostnad, som i 7 § avses, till 500 kronor

eller därutöver, må bidraget, därest delägares ekonomiska förhållanden det

påkallar, av lantmäteristyrelsen utbetalas, allt eftersom odlingen fortskrider,

så snart vederbörande sakägare med intyg av lantmätare, landsfiskal, kom
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

munalnämndens ordförande, nämndeman, ägodelningsnämndeman eller god

man vid lantmäteriförrättningar hos styrelsen styrker, att viss del av odlingen

verkställts. Utbetalning, som här avses, må dock icke ske i mindre

poster än som motsvara bidrag till odling av en hektar.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1928, vid vilken tidpunkt

kungörelsen den 22 december 1927 (nr 478) angående villkor för erhållande

av statsbidrag till avstyckningsförrättningar skall upphöra att gälla.

Bihang titt riksdagens protokoll 1928. 1 sand.

Ilo håft. (Nr 133.)

5

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1928:218 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till lantmäteri förrättningar. s. 14 i texten
  2. JoU 1928:48 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående statsbidrag till lantmäteriörrättningar. s. 9 i texten