Sök i Ratio Lex

Angående dispositionen av vid utmarksdelningen å Öland för allmänt behov avsatta områden

1928-02-24 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1928:135, Angående dispositionen av vid utmarksdelningen å Öland för allmänt behov avsatta områden

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 135.

1

Nr 135.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående dispositionen av

vid utmarksdelningen å Öland för allmänt behov avsatta områden;

given Stockholms slott den 24 februari 1928.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departe- - mentschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

B. v. Stockenström.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 24 februari 1928.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Eib bin g. Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin. Almkvist,

Lyberg, von Stockenström.

Departementschefen, statsrådet von Stockenström anför följande.

Hos Kungl. Maj:t har länsstyrelsen i Kalmar län i skrivelse den 3 april

1924 på anförda skäl hemställt om dels uppdrag för kammarkollegium att

verkställa utredning rörande dispositionsrätten till de vid utmarksdelningen

å Öland för allmänna behov avsatta områden ävensom att vidtaga de åtgärder,

som på grund härav kunde anses påkallade, dels ock att medgivande

till eventuell försäljning av vid sagda utmarksdelning för vissa ändamål

avsatta men därtill ej längre behövliga områden måtte hos riksdagen utverkas,

därest sådant medgivande vore för försäljningen erforderligt. Vid

denna länsstyrelsens skrivelse hade fogats två band handlingar till en genom

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 112 häft. (Nr 135.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Redogörelse

för utmarksdelningen

å

Öland.

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 135.

länsstyrelsens försorg verkställd undersökning rörande dispositionen av

ifrågavarande områden.

I ärendet har kammarkollegium efter remiss inkommit med utlåtande

den 28 januari 1926, därvid kollegium fogat ett av dess tredje avkivkontor

avgivet memorial, innehållande viss utredning rörande de i länsstyrelsens

skrivelse omförmälda områdena.

Med anledning av vad kammarkollegium i sitt utlåtande anfört] har

länsstyrelsen i Kalmar län den 4 december 1926 avgivit infordrat förnyat

yttrande i ärendet.

Slutligen har domänstyrelsen den 7 april 1927 avgivet infordrat utlåtande

i ärendet.

Innan jag närmare ingår på länsstyrelsens nämnda framställning och

kammarkollegii utlåtande, vill jag på grundval av länsstyrelsens och kammarkollegii

arkivkontors utredningar här lämna en kort redogörelse för utmarksdelningen

å Öland.

• ^ 29 augusti 1664 utfärdad kungl. ordning och stadga om jakter,

djurfång och fågelskjutande upptages Öland såsom »enkannerligen varande

en Kungl. Majrts Djurgård och frikallad Park». Även av andra

under 1600 — 1700-talen utfärdade författningar framgår, att man under

denna tid betraktade Öland såsom en kunglig djurgård. Sålunda förklaras

i kungl. plakatet mot olovligt skjutande och djurs fällande på Öland den

31 oktober 1689 samt i kungl. brev av den 6 september 1692 och den 7 mars

1760, att Öland vore en kronans park, gehäg- och jägeriplats samt en gammal

kronans frikallade park, därå icke något hemman, av vad natur som

helst, hade någon äganderätt till skog och utmark.

De äldre hemmanen å Öland synas hava blivit skattlagda allenast för

små inägor. Djurgårdsinrättningen å Öland medförde i allt fall, att hemmansägarna

icke utan särskilt tillstånd av kronan ägde rätt att inhägna

eller odla. någon del av den »öppne liggande utmarken», detta för att

djuren i djurgården skulle kunna erhålla tillräcklig sommarföda. Hemmansägarna

synas emellertid hava fått nyttja denna utmark till mulbete för sina

kreatur.

Bland Ölands invånare rådde emellertid ett synnerligen starkt missnöje

med djurgårdsinrättningen. Detta missnöje fick ett uttryck vid 1800 års

riksdag, vid vilken Ölands riksdagsfullmäktige anhöllo, att Kungl. Maj:t

måtte föranstalta därom, att djurgårdsinrättningen upphörde och att de där varande

»högdjuren» bortskaffades. Såsom skäl härför framhöllo fullmäktige, att

djuren tillfogade jordbrukarna mycken skada genom sädens nedtrampande

utan motsvarande nytta för kronan, som måste till djurens underhåll vintertid

anslå ansenliga kvantiteter hö. På grund av denna framställning medgavs

genom Kungl. Maj:ts brev den 12 maj 1801, att djurgårdsinrättningen på

Öland finge upphöra, varjämte förklarades, att Kungl. Maj:t vid en så

skeende förändring å Öland funne det förtjäna särskild uppmärksamhet

genom vilka anstalter och därefter avpassade författningar den allmänna

hushållningen därstädes kunde försättas i ett mera gagneligt skick än som

kunnat vinnas, så länge detta land haft egenskap av Kungl. Maj:ts djurgård

och gränserna för ägande- och dispositionsrätten varit därefter avmätta.

Vid en avveckling av djurgården borde emellertid, förklarade Kungl.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 135.

Maj:t, tillses, att de kronan tillhöriga allmängningstrakterna sattes under

en riktig vård, att på den öppet liggande utmarken, varav dittills i anseende

till djurens sommarföda intet fått inhägnas eller odlas, vissa tjänliga

parker avsattes, där ek- och annan skogsplantering kunde verkställas, att

den övriga marken bleve skiftad mellan socknar och byalag med skyldighet

för dem att därav använda viss andel till skogsplantering, att hemmansinnehavarna

på Öland mot en friare dispositionsrätt över marken och

såsom erkänsla för befrielsen från djurgårdsinrättningen ålades att med

stängsel underhålla de allmänna planterhagarna samt att i övrigt genom

de medel, som lantmäteriet lämnade vid storskiftens verkställande och andra

dithörande anstalter, sådana medel nyttjades, som upplivade idoglieten.

För frågans närmare utredning tillsatte Kungl. Maj:t särskilda kommitterade.

Genom ett likaledes den 12 maj 1801 utfärdat Kungl. Maj:ts brev

förordnades därjämte, att de å allmänningsmarken å Öland med landshövdingens

oklandrade tillstånd under de gamla hemmanen gjorda och då

redan uppodlade intagor finge, ehuru de kunde hava tillkommit av annan

mark än oländiga och till skogsväxt odugliga kärr och mossar, efter skedd

ordentlig skattläggning under samma hemman mot särskild ränta bibehållas.

Ifråga om så kallade backstugor eller bebyggda smärre intagor å allmänningsmarken

förklarade Kungl. Maj:t, att innehavarna därav skulle tills

vidare bliva därvid bibehållna.

Sedan de av Kungl. Maj:t utsedda kommitterade avgivit anbefallt betänkande

i frågan, meddelades genom Kungl. Maj:ts brev den 10 mars 1S02

detaljerade bestämmelser angående åtgärder för hushållningens förbättrande

på Öland. Därvid medgavs, att den allmänningsmark, som huvudsakligen

endast kunde nyttjas till mulbete, finge fördelas mellan dem, som begagnade

sig av marken. Sedermera förordnades genom Kungl. Maj:ts brev den 12

juli 1812, att förslag skulle uppgöras till en lämplig fördelning av utmarken

hemmanen emellan, varjämte föreskrevs att, da på åtskilliga ställen

utmarken ofelbart vore vidsträcktare än som erfordrades för kringliggande

hemmans behov, sådan överloppsmark skulle avskiljas och föreslås till nya

hemman, kronotorp, köpingar, färjeställen eller andra nyttiga ändamål, allt

efter vidd, beskaffenhet och läge.

Enligt eu därefter av Kungl. Maj:t den 0 maj 1813 utfärdad instruktion

för de kommitterade, som hade att upprätta förslag »till lämplig fördelning

mellan hemmanen på Öland av den därstädes varande f. d. kronopark eller

öppen liggande och genom kungl. brevet den 16 mars 1802 till hemmanen

upplåtna utmark», skulle kommitterades ordförande vid jordrannsakningar

granska och bestämma rågångarna och rätta skillnaden mellan ej mindre

de från delningen undantagna skogsparker än även andra behörigen avskilda

ägor samt den till delningen anslagna utmarken. Enligt instruktionen

skulle därefter kommitterade företaga delningen, varvid skulle iakttagas i

huvudsak följande: Delningen skulle verkställas för vartdera av de så

kallade moten å Öland särskilt. Vissa såsom skogsallmänningar förut ansedda,

i instruktionen uppräknade marker, varå Ölands invånare ägde

erhålla utsyning av skog, skulle för sådant ändamål från delningen undantagas.

Visst slag av odlingsbara kärr och mossar av den betydenhet, att

de borde förbehållas kronan, skulle undantagas från delningen. Där markens

vidd, läge och egenskap sådant medgåve, skulle till anläggning utses

nya hemman eller kronotorp jämte boställen för provinssialläkare och kronolänsmän.

Tjänliga ställen skulle likaledes utses och avsättas »till inrättning

af Köpingar, Post-Contoir, Färje- och Lots- platser samt nya vägar

s. 4 Kontrollera mot PDF

Områden varom

i ärendet

är fråga.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 135.

och andra behof till allmän nytta». Redan beviljade intagor och uppodlingar

skulle medräknas i utmarkens areal och ingå i delningen men

bibehållas, sa vitt belägenhet det medgåve, till de hemman, varunder de

hävdades, i avräkning å deras tillfallande lott för att därefter, om så ej

förut skett, skattläggas. Sedan all den delbara kronoutmarken blivit till

vidd och beskaffenhet utrönt, skulle den efter oförmedlade mantalet fördelas

på hemmanen av vad natur de än vore. Den sålunda hemmanen tilldelade

marken skulle åsättas viss årlig ränta att utgå till kronan. Kommitterade

skulle därefter underställa förslagen Kungl. Maj:ts prövning, och ägde den,

som vore missnöjd med desamma, att däröver hos Kungl. Maj:t anföra besvär

inom trettio dagar från delfåendet.

Sedan delningen verkställts och delningsförslagen underställts Kungl.

Maj:ts prövning, hlevo desamma av Kungl. Maj:t fastställda i fråga om

norra motet genom Kungl. Maj:ts brev den 29 oktober 1816 och beträffande

södra motet genom Kungl. Maj:ts brev den 12 maj 1819. ^

Vid delningen i norra motet hade kommitterade, i överensstämmelse med

vad Kungl. Maj:t föreskrivit i den för kommitterade utfärdade instruktionen,

från delningen undantagit och avsatt mark till 1) allmänna vägar, 2) hamnplaner

och fisklägen samt lotsplatser, 3) köpings och färjeplatser vid Borgehamn

och Byrum i Böda socken samt plan till postkontor vid Stora Rör,

4) anläggning av ett kalkbränneri med skiffer vid Grönvik i Persnäs

socken, 5) institut för linkultur och vävnad efter norrländska metoden, sex

tunnland mellan Borgholms kungsgårds ägor och Borgehamns köping, 6) postoch

roddaretorp vid Stora Rörs färjeplats, 7) de å allmänningen befintliga

tullmjölkvarnar, dock emot ränta efter skattläggning, 8) sådana inhysesplaner,

som kunde försörja en åbo, och 9) utom odlingsbara kärr och mossar,

vilka blivit kronan förbehållna, mark till nya hemman och kronotorp,

sedan utrönt blivit, att de gamla hemmanen dessutom kunde erhålla nödigt

behov av mark.

Vid delningen i södra motet hade kommitterade från delningen undantagit

områden 1) till allmänna vägar byarna emellan samt till hamnar, lastageplatser

och andra allmänna ställen, 2) till nödiga planer omkring fisklägen,

vedhamnar och lastageplatser, till stenbrott, grustäkt, väglagning och lertäkt

vid husbyggnader, 3) till anläggning av en köping vid Mörbylånga skans,

där eu av de bättre hamnarna på västra kusten funnes och vilket ställe

sasom beläget nästan mitt i motet vore för en sådan anläggning mest tjänlig,

4) till de å allmänningen befintliga vädertullkvarnar och 5) till kalkbränneri

med skiffersten vid Degerhamn för allmogens behov.

Enligt en av länsstyrelsen under åren 1915—1917 verkställd utredning

hade vid nämnda utmarksdelning å Öland bland annat avsatts för allmänt

behov områden till ett antal av 189 med en sammanlagd areal av i avrundat

tal 1,040 hektar.

Av dessa områden utgöras:

90 stycken av stenbrott, sandtag eller lertag med en areal av tillsammans

omkring 510 hektar,

52 stycken av fisklägen med en sammanlagd areal av omkring 110

hektar,

17 stycken av last-, hamn- och lotsplaner samt färjeställen med en areal

av tillhopa omkring 180 hektar,

opaginerad Kontrollera mot PDF

0

Kungl. May.ts proposition Nr 135.

16 stycken av marknadsplatser, kyrkvallar och avrättniugsplan med en

en areal av tillhopa omkring 60 hektar,

1 av köpingsplats vid Mörbylånga med en areal av 9.2 43 2 hektar,

7 stycken av planer för tullkvarnar med en areal av sammanlagt omkring

8 hektar,

2 stycken av områden för alunbruk med en sammanlagd areal av omkring

118 hektar,

3 stycken av områden för kalkbränneri med en areal av 27.4125 hektar,

och

1 av ett numera skatteköpt kronotorp med en areal av 17,33 9 5 hektar.

I sin förenämnda skrivelse den 3 april 1924 har länsstyrelsen anfört i

huvudsak följande: 3 april 1924

och styrelsens

Vid utmarksdelningen å Öland hade en del områden blivit avsatta tor utredning om

särskilt ändamål. Enär tvister i många fall uppstått rörande disposition nuvarande

av nämnda områden, hade länsstyrelsen låtit anställa en förberedande under- dispositionen

sökning i syfte att få utrett, vilka av områdena, som fortfarande användes

för det ändamål, för vilket de avsatts, eller som kunde anses böra för

samma ändamål för framtiden reserveras. Av undersökningen hade framgått,

att många av områdena aldrig behövts eller till synes aldrig komme

att erfordras för det ändamål, som vid fördelningen avsåges. Flera av dessa

områden eller planer hade blivit bebyggda av enskilda personer till stort

antal, av vilka en del erlade avgäld till vederbörande kommuner eller byamän

såsom förmenta ägare till jorden. Från personer, som sålunda slagit

sig ner på områdena, hade flerfaldiga gånger hos länsstyrelsen gjorts framställning

om tillstånd till inköp av marken, men i saknad av utredning av

dispositionsrätten till områdena hade länsstyrelsen icke kunnat bifalla dessa

framställningar eller eljest vidtaga andra åtgärder än att söka införskaffa

underlag till en fullständig utredning rörande markinnehavarnas rättigheter.

Av länsstyrelsens utredning framgår hland annat, att sju av områdena

med en sammanlagd areal av omkring 170 hektar disponeras av enskilda,

som uppgiva sig hava lagfart å områdena. Härav innehar Ölands cementaktiebolag

större delen av dels Ölands alunbruks utmål jämte därtill anslagen

mark om tillhopa ungefär 74 hektar dels ock Lovers alunbruks

utmål med därtill anslagen mark om tillsammans något över 44 hektar.

Utredningen giver vidare vid handen, att 20 stycken av stenbrotten och

dylika områden'' 12 stycken av fisklägena, 4 stycken av hamn- och lastplatserna,

6 stycken av marknadsplatserna och dylika områden och 2 stycken

av planerna för tullkvarnar eller tillhopa områden med en areal av omkring

130 hektar i sin helhet disponeras för ett med områdena ej avsett

ändamål. Sålunda brukas ett flertal av dessa områden av enskilda personer,

vilka i många fall därå uppfört egna boningshus. Av utredningen

framgår därjämte, att åtskilliga områden disponeras till en del för avsett

ändamål och till en annan del av enskilda. Detta är förhållandet med 14

stycken av stenbrotten och dylika områden, 5 stycken av fisklägena, 8 stycken

av hamn-, last- och lotsplatserna och 6 stycken av marknadsplatserna

och dylika områden, vilka tillsammans innehålla en areal av omkring

230 hektar. Härav torde omkring 95 hektar innehavas av tillsammans

s. 6 Kontrollera mot PDF

Kammarkollegii

utlåtande.

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 135.

ungefär 240 enskilda personer. Flertalet av dessa hava åt sig uppfört boningshus

å områdena. Övriga områden eller 53 stycken av stenbrotten och

dylika områden, 35 stycken av fisklägena, 5 stycken av hamn-, last- och

lotsplatserna samt färjeställena, 4 stycken av marknadsplatserna och dylika

områden, 1 köpingsplats, 4 stycken av planerna för tullkvarnar och 2 stycken

av kalkbränneriplanerna med en sammanlagd areal av omkring 510 hektar

disponeras för därmed avsett ändamål eller ligga outnyttjade.

Den av länsstyrelsen verkställda utredningen har alltså visat, att ett stort

antal av de vid utmarksdelningen å Öland avsatta områdena helt eller delvis

disponeras för annat ändamål än det, för vilket desamma undantagits

vid delningen. I många fall hava sålunda enskilda personer slagit sig ner

å områdena utan att hava erhållit formligt tillstånd därtill. Andra åter påstå

sig besitta områdena med äganderätt. I andra fall hava kommuner eller

byalag upplåtit områdena eller delar därav till enskilda, vilka därför till

kommunerna eller byalagen erlägga ett vanligen mindre belopp som årlig

avgäld. Det finnes därjämte områden, som hittills icke tagits i anspråk

för sitt ändamål och som till synes icke heller någonsin komma att erfordras

för detsamma.

Kammarkollegium har i sitt förenämnda utlåtande den 28 januari 1926

anfört i huvudsak följande rörande dispositionsrätten till områdena.

Utmarksdelningen synes närmast haft karaktär av en avvittring, och lika

litet som äganderätten till de områden, som vid avvittringen i Norrland av

de därvid uppkomna överloppsmarkerna avsatts till åtskilliga ändamål, såsom

till kyrkstäder och s. k. hållhägnader, genom avvittringen avhänts

kronan, lämna enligt kammarkollegii mening bestämmelserna om de från

utmarksdelningen å Öland undantagna områdenas avskiljande såsom överloppsmarker

eller det sätt, varpå sådant avsättande ägt rum, stöd för antagande,

att kronan avhänt sig äganderätten till dessa områden. Att kronan

skulle avsett att avhända sig äganderätten till sådana för rent statliga ändamål

avsatta planer som lots- och postkontorsplaner m. m. lärer redan i sig

självt vara uteslutet. Till dem av ifrågavarande områden, vilka icke avsatts

till rent statliga ändamål såsom lotsplatser och dylikt, varöver kronan torde

hava såväl ägande- som dispositionsrätt, lärer — bortsett från de fall, då

kronan uttryckligen avhänt sig äganderätten — annan rätt icke tillkomma

enskilda eller kommuner än rätt att disponera och utnyttja desamma till de

ändamål, för vilka de avsatts. I följd härav torde de områden, vilka icke

längre användas eller kunna användas för avsedda ändamål, kunna av

kronan fritt disponeras, utan att annans rätt därigenom skulle trädas för

nära. Förhållandet föreligger ganska ofta så, att området av kommuner

eller enskilda tagits i användning för annat ändamål än det vid utmarksdelningen

bestämda. I den mån så är fallet —■ grustagsområdena hava

t. ex. ofta i större eller mindre utsträckning tagits i anspråk för bebyggelse

saknas tydligen anledning att vidare uppehålla den vid utmarksdelningen

bestämda dispositionen. Att till boplatser avsedda områden, t. ex.

fisklägen, kunna, utan att någons rätt därigenom kränkes, av kronan upplåtas

till lägenhetsinnehavarna med äganderätt torde likaledes vara uppenbart.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 135.

7

Kammarkollegium hemställer därefter, att länsstyrelsen måtte anbefallas

att dels lämna de lägenhetsinnehavare, vilka önskade förvärva äganderätt

till sina å områdena intagna lägenheter, tillfälle att låta genom vederbörande

lantmätare avmäta och kartlägga sina lägenheter och föranstalta

om deras saluvärdering genom därtill av länsstyrelsen utsedd lämplig och sakkunnig

person, dels över framställningarna om friköp höra vederbörande

dels ock därefter till Kungl. Maj:t insända handlingarna jämte eget utlåtande

samt att efter avgörandet av länsstyrelsens förevarande framställning

handlingarna måtte överlämnas till kammarkollegium för de åtgärder,

som kunde med anledning av omständigheterna ankomma på kammarkollegium

eller dess advokatflskalsämhete.

Med anledning av vad kammarkollegium sålunda uttalat har länsstyrelsen

i sitt omförmälda yttrande den 4 december 1926 anfört följande.

Den utväg till det viktiga och tillika komplicerade ärendets lösning, som

kammarkollegium föreslagit, torde enligt länsstyrelsens åsikt vara den, som

lättast och utan alltför stora kostnader skulle leda till målet. Visserligen

innebure det av kammarkollegium föreslagna tillvägagångssätt en viss tidsutdräkt,

men detta torde dock ej kunna helt undvikas. Såväl ur allmän

som ur enskild synpunkt vore av synnerlig vikt, att de föreslagna åtgärderna

snarast geuomfördes. Utvecklingen av Ölands jordbruk och näringsliv

i övrigt hade i icke ringa mån hämmats av rådande ovisshet rörande rätten

till ifrågavarande lägenheter. Länsstyrelsen hade ej heller något att erinra

mot att frågan, på sätt kammarkollegium föreslagit, löstes successivt och i

etapper. Under alla förhållanden syntes det lämpligt, att innehavarna av

å avsatta områden befintliga lägenheter först bereddes möjlighet att förvärva

desamma.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande har domänstyrelsen förklarat sig biträda

den av kammarkollegium gjorda hemställan.

Såsom i ärendet antytts göra sig olika meningar gällande om vilken rätt,

kronan har till ifrågavarande områden. Å ena sidan har framhållits, att

kronan, som vid utmarksdelningen vore ägare till hela utmarken, vid delningen

ej avhänt sig äganderätten till områdena utan endast upplåtit desamma

till nyttjande, så länge områdena erfordrades för vissa vid delningen

angivna allmänna behov. Å andra sidan har förfäktats den meningen, att

de kommuner eller de jordägare, som vid utmarksdelningen avsåges skola

få nytta av områdena, fått områdena åt sig upplåtna med äganderätt eller

åtminstone ständig besittningsrätt. I allt fall borde den omständigheten,

att områdena helt eller delvis tillfälligtvis icke nyttjades för det vid utmarksdelningen

avsedda ändamålet, icke kunna medföra rätt för kronan att återtaga

områdena. Dessa kunde nämligen i en nära framtid bliva behövliga

för sitt ändamål. De borde därför alltjämt reserveras för tillgodoseende

framdeles av det behov, varför de blivit avsatta.

Till belysning av frågan om äganderätten till nu ifrågavarande områden

synes här böra i korthet lämnas några uppgifter rörande en del ärenden,

Länsstyrelsens

yttrande den 4

december

1926

Domänstyrel
sen.

Redogörelse

för vissa ärenden

angående

utmarken å

Öland och de

avsatta områdena.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 135.

som — handlagda under tiden efter utmarksdelningen — angått utmarken

eller de därå avsatta områdena.

Av den förut lämnade redogörelsen för utmarksdelningen framgår, att

hemmanen å Öland vid delningen erhöllo vissa lotter av utmarken, för vilka

de skulle erlägga årlig ränta till kronan. Såväl vid 1823 som vid 1828 och

1832 års riksdagar anhöllo emellertid Ölands riksdagsfullmäktige om befrielse

från utgivande av den vid delningen utmarkslotterna åsatta räntan.

Till stöd härför anfördes huvudsakligen följande. Ehuru jakträtten å Öland

från uråldriga tider varit förbehållen Kungl. Maj:t och alla högdjur på ön

varit fridlysta, vilket gällt såväl för inägorna som utmarkerna, hade likväl

denna rätt endast angått djuren och icke varit så vidsträckt, att själva jorden

någonsin ansetts för en Kungl. Maj:ts och kronans tillhörighet. Utmarkerna

hade fastmera betraktats såsom hemmanens betesmark, därå allmogen

i alla tider ägt betesrättigheter, som vid skattläggningarna blivit

upptagna bland hemmanens så kallade härligheter och ingått i beräkningen

vid hemmantalets bestämmande. Hemmanen skulle alltså genom den tillkomna

räntan å utmarkslotterna få sig ålagda dubbel skatt för en och

samma förmån.

Den vid 1823 års riksdag gjorda framställningen avslogs genom Kungl.

Maj:ts resolution den 9 mars 1824. Framställningen vid 1828 års riksdag

föranledde ständerna att hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning av frågan.

Sedan Kungl. Maj:t hört Ölands invånare och inhämtat utlåtande av kammarkollegium,

fann Kungl. Maj:t emellertid genom brev den 9 juni 1832

skäligt lämna ständernas hemställan utan bifall. Kungl. Maj:t hade nämligen

enligt vad nämnda brev utvisar inhämtat i huvudsak följande:

Av de under 16- och 1700-talen utfärdade, här ovan omnämnda författningarna

framginge, att kronan från äldre tider utövat en med författningarna

överensstämmande äganderätt till utmarken å Öland. Då tillstånd

lämnats till intagor å denna utmark, hade detta alltid skett mot särskild

skatt efter vad författningarna om kronans parker i allmänhet föreskrivit.

Enligt en vid generallantmäteriet gjord undersökning hade i kartor och

handlingar någon utmark ej blivit antecknad såsom hemmanen eller byarna

tillhörig. Såväl av 1690 års skattläggningsmetod för Öland som av skattläggningshandlingar

framginge, att någon ränta för mulbete icke blivit påförd

hemmannen. Till följd härav funne Kungl. Maj:t sin och kronans

äganderätt till utmarken vara ostridig ävensom att den av hemmanen därå

begagnade mulbetesrätten lagligen icke kunde anses hava förändrat utmarkens

bestämda natur av kronopark. Då Kungl. Maj:t sedermera i samband

med djurgårdsinrättningens upphörande medgivit, att viss del av utmarken

finge fördelas mellan hemmanen under full och evärdlig äganderätt, hade

sådant enligt gällande författningar icke kunnat och ej heller lämpligen

bort äga rum, utan att särskild skatt bestämdes åt staten för dess avstådda

äganderätt till utmarken.

I anledning av en av riksdagsfullmäktige från Öland gjord framställning

vid 1834 års riksdag förnyade ständerna sin anhållan om undersökning för

utrönande, om icke hemmanens på Öland mulbetesrättigheter å utmarkerna

medräknats vid hemmanens skattläggning. Sedan Kungl. Maj:t anbefallt

kammarkollegium att verkställa sådan utredning, förklarade kammarkollegium

i utlåtande den 2 september 1836 bland annat, att det genom undersökningen

ytterligare blivit bekräftat, vad som dessförinnan även varit ådagalagt,

nämligen att utmarken ifråga alltid varit en Kungl. Maj:ts och kronans

tillhörighet, därtill hemmansägarna utom den av gunst och nåd

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 135.

begagnade mulbetesrätten icke någonsin ägt någon rättighet. Härefter beslöt

Kungl. Maj: t genom brev den 18 november 1836, att framställningen

icke skulle föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

På ständernas hemställan medgav emellertid Kungl. Maj:t sedermera genom

brev den 4 juni 1842, att hemmansägarna på Öland skulle, då den

fördelade utmarken i allmänhet ansåges vara av svag beskaffenhet, förunnas

befrielse från eller lindring i räntan för utmarkslotterna.

Vad särskilt de avsatta områdena angår, torde här böra erinras om följande

ärenden angående dylika områden.

Ett av områdena nämligen en för kalkbränneri avsatt plan vid Grönvik

i Föra socken togs icke i anspråk för det därmed avsedda ändamålet. Planen

blev till följd därav enligt Kungl. Maj:ts brev den 9 mars 1850 utarrenderad

för kronans räkning. Sedermera förordnade Kungl. Maj:t genom brev

till kammarkollegium den 17 februari 1882, att planen skulle efter arrendetidens

utgång under de i Kungl. Maj:ts brev den 29 maj 1874 omförmälda

villkor å offentlig auktion säljas till den högstbjudande. Efter därefter

hållen auktion å lägenheten antog Kungl. Maj:t, såsom Kungl. Maj:ts brev

den 25 augusti 1882 närmare utvisar, ett av enskild person avgivet köpeanbud

å lägenheten.

En till »ett institut för linkultur och vävnad efter norrländska metoden»

avsatt plan blev, då den därtill icke användes, jämlikt Kungl. Maj:ts brev

den 9 mars 1850 och den 8 september 1899 upplåten till sällskapet för inhemsk

silkesodling med skyldighet för sällskapet att under viss förutsättning

avträda lägenheten till statsverket.

På sätt närmare framgår av Kungl. Maj:ts proposition nr 235 till 1916

års riksdag, föreslog Kungl. Maj:t då riksdagen medgiva, att viss del av ett

vid utmarksdelningen avsatt område för »grustäkt vid vägfyllning» i Kastlösa

socken finge försäljas till enskild person. Enligt det vid propositionen

fogade statsrådsprotokollet uttalade vederbörande departementschef, att han

i likhet med lantmäteristyrelsen och kammarkollegium, som upplyst, att

användbart grus för väglagning eller vägfyllning dåmera icke funnes i

grustaget, ansåge, att dispositionsrätten till grustaget återgått till kronan

och att grustaget därigenom utan vidare hade ingått i statens domäners

fond. Sedan riksdagen lämnat sitt bifall till propositionen, blev området

försålt till enskild person.

Av Kungl. Maj ds proposition nr 193 till 1907 års riksdag inhämtas bland

annat följande: Vid utmarksdelningen hade avsatts bland annat dels en plats

till köping vid Mörbylånga skans i Mörbylånga socken dels ock en plan till

allmänt fiskläge söder om köpingsplanen. Genom Kungl. Maj:ts brev den

13 oktober 1820 medgavs, att en köping finge anläggas på köpingsplanen

med rättighet för varje svensk medborgare att efter sökt och vunnet tillstånd

av länsstyrelsen i orten därstädes bosätta sig och idka handel å alla

inrikes orter eller lovligt hantverk. I ett den 27 april 1825 av Kungl.

Maj:t utfärdat reglemente för Mörbylånga köping bestämdes bland annat,

att var och en som i föreskriven ordning vunnit burskap i köpingen vore

berättigad att under äganderätt upptaga och bebygga den lediga tomt, han

helst åstundade. Sedermera förordnade Kungl. Maj:t genom brev den 26

september 1881, att alla då oupptagna tomter och planer inom köpingens

område skulle vara köpingens egendom och att det skulle ankomma på

köpingens kommunalstämma att pröva, huruvida och på vad villkor upplå
Bihang

till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 112 håfl. (Nr 135.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 135.

telse av tomter finge ske till enskilda. Sedan köpingsplanen blivit nära

nog fullständigt bebyggd och behov av utvidgning av köpingen gjort sig

gällande, anhöll köpingen hos Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t måtte bevilja

köpingen rätt att mot den ersättning till kronan, som kunde finnas skälig,

med full äganderätt förvärva ovannämnda vid utmarksdelningen avsatta

fiskläge söder om köpingen. Vid sin framställning fogade köpingen utdrag

av protokoll, hållna vid kommunalstämmor med Kesmo och Mörbylånga

socknar, varav framginge, att kommunalstämmorna beslutat att till köpingen

avstå nyttjanderätten till fiskläget i fråga för en ersättning av 3,000 kronor

till socknarnas hemmansinnehavare gemensamt. Länsstyrelsen, som hördes

över framställningen, hemställde, att fiskläget måtte överlåtas till köpingen

utan ersättning till statsverket.

I sitt i sistnämnda ärende avgivna utlåtande anförde kammarkollegium

följande: Huruvida området vid utmarksdelningen avsattes till fiskläge för

allenast jordägarna inom Resmo och Mörbylånga socknar eller för en var,

som ville för sådant ändamål begagna detsamma, framginge icke fullt tydligt

av delningshandlingarna. I orten hade dock, såsom det ville synas,

uppfattningen allt dittills varit den, att upplåtelsen skett till bemälte jordägare.

I vilket fall som helst och även om genom berörda förfogande själva

äganderätten till jordområdet icke avhänts kronan, syntes dock vid områdets

avsättande till fiskläge all tanke på områdets framtida disponerande

för kronans räkning varit utesluten. I betraktande därav och då den mark,

som vid utmarksdelningen ursprungligen avsattes till plan för Mörbylånga

köping, till detta ändamål avståtts utan något därför betingat vederlag till

kronan, syntes det kammarkollegium väl knappast förefinnas tillräckligt skäl

för kronan, att, då köpingen nu behövde ifrågavarande jordområde för sin

utvidgning, av köpingen fordra någon gottgörelse för avståendet av äganderätten

till området. På grund därav biträdde kammarkollegium länsstyrelsens

i sådant hänseende i ärendet gjorda hemställan. Vederbörande departementschef

förklarade härefter enligt det i ärendet förda statsrådsprotokollet,

att han ansåge, att vad i ärendet förekommit och särskilt den osäkerhet,

som rådde ifråga om den rätt, som kunde tillkomma kronan till området,

innefattade fullgoda skäl att medgiva upplåtelse till Mörbylånga köping av

området ifråga utan ersättning till statsverket, I överensstämmelse med

den sålunda av departementschefen uttalade uppfattningen, beslöt Kungl.

Maj:t, att i propositionen hemställa om riksdagens medgivande till fisklägets

överlåtande till köpingen utan ersättning till statsverket. Propositionen blev

sedermera av riksdagen bifallen.

Inom ovannämnda två socknar, Resmo och Mörbylånga, avsattes vid utmarksdelningen

förutom fiskläget åtskilliga andra allmänna planer. Å dessa

områden hade ett stort antal enskilda personer slagit sig ned. Vid åtskilliga

tillfällen hade det inträffat, att de byggnader, dessa personer uppfört åt sig

å planerna, varit nära att omkullgrävas av hemmansägarna i trakten, vilka

förmenade sig hava rätt att taga grus å planerna, varhelst de önskade. .För

att skydda sig häremot vidtogo då innehavarna av boningsplatserna å områdena

åtgärder för att erhålla äganderätt till sina boplatser. Framställningar

därom gjordes hos länsstyrelsen, som emellertid fann sig icke kunna bifalla

desamma, då försäljning förmenades icke kunna ske utan Kungl. Maj:ts

och riksdagens bifall. Sedan framställningarna förnyats hos Kungl. Maj:t,

förklarade Kungl. Maj:t genom brev den 24 november 1916, att Kungl.

Maj:t ej funne skäl bifalla framställningarna, men att från Kungl. Maj:ts

och kronans sida hinder icke mötte för sökandena att fortfarande tillsvidare

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. May.ts proposition Nr 135.

hava byggnaderna kvarstående å dessas dåvarande platser, varjämte det

skulle åligga länsstyrelsen att låta verkställa utredning till möjligt ernående

av säkerhet för sökandena att hava sina boplatser kvar och därmed jämte

förslag och yttrande till Kungl. Maj:t inkomma.

Härjämte må erinras, att Kungl. Maj:t genom brev den 16 oktober 1915

funnit en av enskild person gjord framställning om rätt att inlösa viss del

av ett till lots- och hamnplats vid Kårholmen i Löts socken avsatt område icke

kunna bifallas. I ärendet anförde kammarkollegium bland annat följande:

Sökanden syntes icke hava visat någon laglig rätt att besitta det av honom

innehavda och från början obehörigen intagna området än mindre det av

honom ytterligare till inlösen begärda området, tillhopa 12.9 6 2 hektar av

Kungl. Maj:ts och kronans mark vid Kårholmen. Enligt vad handlingarna

utvisade hade området upplåtits till boningsplatser för dem, som med vederbörligt

tillstånd åstundade att nedsätta sig vid Kårholmen till idkande av

sjöfart och fiske. Med hänsyn till områdets storlek kunde det uppenbarligen

ej för sökanden vara för sådant ändamål behövligt. Genom en överlåtelse

av hela området till en enda person skulle givetvis syftet med områdets avsättning

för berörda ändamål alldeles förfelas. Om också detta syfte under

den långa tiden dittills icke kunnat i någon mån förverkligas, torde, med

avseende å vad den s. k. fiskehamnskommissionen i sitt under februari 1909

avgivna betänkande anfört rörande ifrågavarande hamnplats, ett annat förhållande

i framtiden kunna vara att motse.

Vidare må omnämnas, att det vid Kårholmen avsatta området till hamnoch

lotsplats samt till boningsplatser för dem, som åstundade att där nedsätta

sig till idkande av sjöfart och fiske, ävensom ett inom Bredinge by

i Kastlösa socken till grustag undantaget område av kammarkollegium genom

beslut den 8 oktober 1925 respektive den 21 december 1922, varemot

besvär icke synas hava anförts, upptagits i jordeboken bland kronoegendotnar

under allmän disposition.

Erinras må slutligen, att på Kungl. Maj:ts prövning är beroende några

framställningar från enskilda personer rörande rätt att förvärva eller bibehållas

vid vissa områden, belägna å ifrågavarande vid utmarksdelningen

för allmänt behov avsatta områden.

Av den i ärendet verkställda utredningen framgår, att Kungl. Maj:t

och kronan genom de i samband med utmarksdelningen å Öland givna

bestämmelserna till statsändamål och allmänna lokala behov samt till enskilda

fritt disponerat ifrågavarande utmark. Staten har sålunda betraktat

sig såsom ägare till den mark, som blev föremål för delningen. Vid

denna synes kronan ej hava avstått från äganderätten till annan del

av utmarken än den, som tilldelades hemman till utökning av deras

förutvarande markinnehav eller indelades till nya hemman och lägenheter.

Kronan torde därför få anses hava behållit äganderätten jämväl till de

för allmänt behov avsatta områden, varom nu är fråga. Av kronan gjorda

upplåtelser av dessa områden eller planer lärer få anses hava skett allenast

med nyttjanderätt, att åtnjutas så länge områdena erfordras för det ändamål,

varför de blivit avsatta. Intet av vad i senare handlagda ärenden

rörande områdena förekommit tyder på, att någon förändring skulle hava

Departements
chefen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 135.

inträtt i Kungl. Maj:ts uppfattning rörande rätten till områdena. Man torde

sålunda hava anledning utgå från, att kronan är ägare av områdena och

äger fri dispositionsrätt till desamma, i den mån de icke nyttjas för med

dem avsett särskilt syfte.

Den av länsstyrelsen verkställda utredningen har emellertid visat, att ett

stort antal av områdena numera helt eller delvis disponeras för ändamål,

som är främmande för det vid delningen avsedda, vare sig de för närvarande

innehavas av enskilda personer, som påstå sig vara lagfarna ägare av områdena

eller vilka önska förvärva äganderätt till desamma, eller av kommuner

eller menigheter.

Sådana förhållandena nu äro, torde det vara nödvändigt, att åtgärder

vidtagas för en reglering av dispositionsrätten till områdena. Av vikt

är givetvis för de många personer, som slagit sig ned på dylika områden

och därstädes byggt hus och odlat eller eljest nedlagt törhända

icke obetydliga kostnader, att vinna säkerhet rörande den rätt, med vilken

marken av dem innehaves, samt att i förekommande fall tillförsäkra sig

tryggat innehav därav. I andra fall, där områdena ej ännu tagits i anspråk

och ej heller tarvas för deras ursprungliga ändamål, kan befinnas

lämpligt att genom nya upplåtelser nyttiggöra desamma.

För vinnande av en sådan reglering torde med hänsyn till föreliggande

förhållanden varje upplåtelse böra bliva föremål för särskild undersökning,

därvid, i händelse fastigheten redan är under bruk, innehavarens rätt utredes.

Enär för särskilda områden likartade förhållanden äro rådande, torde

en dylik undersökning icke behöva möta alltför stora svårigheter. Nämnda

undersökning torde böra verkställas av kammarkollegium eller dess advokatfiskalsämbete.

Allt efter undersökningens utfall torde underhandlingar böra upptagas

med nuvarande brukare eller eventuella spekulanter å särskilda områden

angående fastigheternas upplåtande med äganderätt eller nyttjanderätt.

Dylika äganderättsupplåtelser torde ske genom kontantköp eller enligt de i

Kungl. Maj:ts brev den 29 maj 1874 upptagna villkor eller jämlikt grunderna

för egnahemsupplåtelser. Då i de allra flesta fall här torde vara fråga

allenast om mindre bostadslägenheter, lärer upplåtelser i anslutning till bestämmelserna

om den nya åborätten knappast kunna ifrågakomma. I vissa

fall kunna förhållandena tänkas vara sådana, att osäkerheten beträffande

kronans rätt till områdena eller billigheten bjuder, att kronan utan vederlag

avstår från sin rätt till desamma. Tänkas kan i undantagsfall bliva nödvändigt

att vidtaga åtgärder för återvinnande till kronan av dylika områden.

Vad nu sagts torde även böra tillämpas i de fall, då kommuner

eller menigheter innehava områden av ifrågavarande slag och nyttja desamma

väl icke för det därmed avsedda ändamålet men för tillgodoseendet

av något sitt särskilda behov. Fråga synes även då kunna uppkomma,

om icke kronan på sätt, som skedde vid den av mig förut omnämnda upp
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 135.

låtelsen av ett av områdena till Mörbylånga köping, bör utan ersättning till

statsverket avstå från sin rätt till områdena.

Prövningen av upplåtande med äganderätt av område synas böra ankomma

på Kungl. Maj:t. Med hänsyn till det ringa värde, som ifrågavarande områden

i de flesta fall torde äga, samt det stora antalet områden torde knappast

böra ifrågasättas, att de särskilda upplåtelserna göras till föremål för

riksdagens prövning.

Den värdering av för försäljning avsett område, som bör föregå försäljningen,

synes böra ske i den vid försäljning av kronodomäner vanliga ordningen,

därvid för kostnadernas nedbringande bör tillses, att värdering i

möjligaste mån verkställes samtidigt beträffande de i samma trakt förefintliga,

till upplåtande ifrågasatta områden. I övrigt bör såväl utredningen

för försäljning som upplåtande med nyttjanderätt av område ombesörjas av

den vid handhavande av kronodomänerna i allmänhet bestämmande myndigheten,

d. v. s. domänstyrelsen. Inflytande köpeskillingar och arrendeavgälder

böra tillgodoföras statens domäners fond och köpeskillingarna användas

till inköp av skogsmark.

Enär Kungl. Maj:t icke torde äga befogenhet att utan riksdagens medgivande

försälja områden av förevarande slag eller efterskänka kronans rätt

till områdena, synes dylikt medgivande böra inhämtas.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

förslå riksdagen medgiva,

att Kungl. Maj:t må, utan riksdagens hörande i varje särskilt fall, i

huvudsaklig överensstämmelse med vad ovan föreslagits samt med den rätt

kronan till desamma må äga, ej mindre försälja vid utmarksdelningen å

Öland för allmänna behov avsatta men för det avsedda ändamålet ej nyttjade

områden än även, där särskilda skäl därtill föreligga, förordna om

avstående utan vederlag av dylika områden; skolande vid försäljning, varom

nyss nämnts, inflytande köpeskillingar tillföras statens domäners fond samt

användas till inköp av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan finner Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

gott lämna bifall samt förordnar, att proposition

i ämnet av den lydelse, bilaga till detta prokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet;

Joh:s Thygesen.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 112 hiift. (Nr 135.)

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1928:179 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående dispositionen av vid utmarksdelningen å Öland för allmänt behov avsatta områden. s. 9 i texten
  2. JoU 1928:23 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen av vid utmarksdelningen å Öland för allmänt behov avsatta områden. s. 11 i texten