Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående förfarandet i vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning hos tullverket

1928-03-02 · 34 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 34 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1928:158, Med förslag till förordning angående förfarandet i vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning hos tullverket

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

1

Nr 158.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående förfarandet i vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning

hos tullverket; given Stockholms slott den 2 mars 1928.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till förordning angående förfarandet i vissa

fall vid oriktig avgiftsberäkning hos tullverket.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Lyberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1928.

1 samt

133 häft. (Nr 158.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

Förslag

till

förordning angående förfarandet i vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning

hos tullverket.

Härigenom förordnas som följer:

1 i

Har i följd av oriktig tillämpning av tulltaxan tullbelagt gods utbekommits

mot för låg tull eller tullfritt, åligger den, som på grund av äganderätt

eller eljest varit i förhållande till tullverket berättigad att förfoga

över godset (varuhavaren), att till tullverket inbetala det felande tullbeloppet

tillika med belopp, som i övrigt må hava i anledning av den

oriktiga tillämpningen undanhållits tullverket, såvida krav mot honom

anställes inom sextio dagar från det tulltaxeringen avslutats.

Utrönes felet vid prövning av besvär över tulltaxans tillämpning å

godset eller har det föranletts av att varuhavaren eller hans ombud förfarit

brottsligt eller eljest icke varit i god tro, åligger varuhavaren betalningsskyldighet,

ändå att krav icke anställts inom nämnda tid.

Har godset behandlats i enlighet med av generaltullstyrelsen kungjort

beslut om tulltaxans tillämpning å vara av samma slag och tillämpningen

av tulltaxan å varuslaget ändrats genom senare beslut, skall, om godset

utbekommits från tullverket, innan beslutet om ändringen kommit till

allmän kännedom, ändringen icke i och för sig föranleda skyldighet för

varuhavaren att utgiva högre avgiftsbelopp.

2 §.

Har i följd av oriktig tillämpning av tulltaxan varuhavare påförts för

hög tull för tullbelagd vara eller tull för tullfri sådan, äger varuhavaren

erhålla rättelse av debiteringen ävensom av tullverket återbekomma

oriktigt erlagt tullbelopp tillika med belopp, som i övrigt må

hava i anledning av den oriktiga tillämpningen för mycket inbetalts till

tullverket, såvida anmärkning göres eller krav mot tullverket anställes

inom sextio dagar från det tulltaxeringen avslutats.

Vad nu är sagt skall gälla jämväl för det fall, att godset behandlats i

enlighet med av generaltullstyrelsen kungjort beslut om tulltaxans tillämpning

å vara av samma slag och tillämpningen av tulltaxan å varuslaget

ändrats genom senare beslut.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

3

3 §.

Har av annan anledning än oriktig tillämpning av tulltaxan tull eller

annan införselavgift, som uppbäres av tullverket, eller anståndspenningar

eller annan statsverket tillkommande avgift, som påföres av tullverket,

uttagits med lägre belopp än vederbort eller icke uttagits, där så bort ske,

åligger den, som skolat gälda avgiften, att till tullverket inbetala det

felande beloppet, såvida krav mot honom anställes inom två år från det

avgiften senast bort erläggas.

Har felet föranletts därav, att den, som skolat gälda avgiften, eller hans

ombud förfarit brottsligt eller eljest icke varit i god tro, föreligger betalningsskyldighet,

ändå att krav icke anställts inom nämnda tid.

4 $.

Har av annan anledning än oriktig tillämpning av tulltaxan tull eller

annan införselavgift, som uppbäres av tullverket, eller anståndspenningar

eller annan statsverket tillkommande avgift, som påföres av tullverket,

påförts med högre belopp än vederbort eller påförts, där så icke bort ske,

äger den, som avgiften blivit påförd, erhålla rättelse av debiteringen ävensom

återbekomma oriktigt erlagt belopp, såvida anmärkning göres eller

krav mot tullverket anställes inom två år från det avgiften påförts.

5 $.

Har i fall, då avgiftsbelopp undanhållits tullverket i följd av oriktig

debitering, varuhavare eller annan, som skolat svara för beloppet, befunnits

sakna tillgång till dess gäldande eller icke kunnat anträffas och

felet uppkommit genom förfarande, som kan anses hänförligt till vårdslöshet,

försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten, är tulltjänstemannen

pliktig ersätta tullverket det felande beloppet, såvida krav mot

honom anställes, där fråga är om oriktig tillämpning av tulltaxan,

inom sextio dagar från det tulltaxeringen avslutats och i annat fall inom

två år från det avgiften senast bort erläggas.

I vidare mån än nu nämnts är tulltjänsteman icke ersättningspliktig i

anledning av oriktig debitering, som icke innefattar uppsåtlig förbrytelse

i tjänsten.

6 §.

Krav, som enligt denna förordning framställes i anledning därav att

tull eller annan avgift uttagits med lägre belopp än vederbort eller icke

uttagits, där så bort ske, skall anses vara anställt, då den, mot vilken

kravet riktas, fått del av handling, vari kravet framställes.

Av varuhavare eller annan mot tullverket framställt krav skall anses

vara anställt, då besvär inkommit till generaltullstyrelsen, eller, där

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

rättelse skall sökas hos lokal tullmyndighet, ansökning inkommit till

denna.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1928.

Genom förordningen upphävas:

49 § i resolutionen den 19 januari 1757 på städernas allmänna besvär;

kungl. brevet till kammarkollegium den 15 augusti 1793 angående tiden

för återsökande och restitution av för högt beräknad eller erlagd tull vid

sjötullsverket; samt

§ 51 i förordningen den 15 februari 1881 (nr 7) angående lotsverket;

så ock vad eljest i allmän författning eller föreskrift finnes stridande

mot bestämmelserna i denna förordning.

De vid ikraftträdandet av denna förordning anhängiga mål och ärenden,

vilka angå ämne, varom bestämmelse meddelats i förordningen, skola

fortfarande handläggas och bedömas enligt dittills gällande bestämmelser.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

5

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 2 mars 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrtn, Almkvist,

Lyberg, von Stockenström.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Lyberg, anför:

Vid anmälan för Kungl. Ma.j:t den 7 oktober 1927 av fråga om utfärdande

av ny tullstadga, byggd på ett inom finansdepartementet upprättat

förslag, framhöll jag beträffande vissa i förslaget inrymda bestämmelser

om förfarandet, då i följd av oriktig tillämpning av tulltaxan eller annan

anledning tull eller annan införselavgift, som uppbäres av tullverket, påförts

med lägre eller högre belopp än vederbort, och om tulltjänstemans ersättningsplikt

mot tullverket i anledning av felaktig debitering, att dessa bestämmelser

delvis vore av sådant innehåll, att de borde antagas av riksdagen. Tillika

meddelade jag, att det tagits under övervägande, huruvida dessa bestämmelser,

mot vilkas innehåll anmärkning icke framställts under tullstadgeförslagets

remissbehandling, borde ingå i tullstadgan samt förslaget i denna

del framläggas för riksdagen eller om bestämmelserna borde utbrytas ur

tullstadgan och senare såsom fristående författningsförslag hänskjutas till

riksdagens prövning; och upplyste jag därvid, att den sistnämnda utvägen

ansetts vara den lämpligaste, särskilt med hänsyn till angelägenheten av att

tullstadgans utfärdande icke onödigt fördröjdes. I anslutning härtill tillkännagav

jag min avsikt att senare anmäla frågan om avlåtande till riksdagen

av proposition i ämnet.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anhåller

jag nu att få för Kungl. Maj:t anmäla denna fråga.

Gällande bestämmelser.

Varuägare9

skyldigheter

och rättigheter.

Nuvarande bestämmelser angående varuägares skyldigheter och rättigheter

i förevarande hänseenden innefattas i 49 § i kungl. resolutionen på städernas

allmänna besvär den 19 januari 1757 samt i kungl. brevet den 15 augusti

1793, vilket meddelats till allmän kännedom genom kammarkollegii kungörelse

den 16 september 1793.

Nämnda paragraf i resolutionen innehåller — förutom bestämmelse, att

»överbetalningar» böra anmärkas och genast ersättas — föreskrift, att tulltjänstemännen

äga att inom tre år efter uppbördsårets förlopp av veder
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

börande utfordra medel, vilka anmärkts såsom utgörande »oberäknad eller

för ringa uppburen tull för tullbare varor». Varuägares ansvarsskyldighet

omfattar sålunda en tid av tre år efter uppbördsårets utgång. För bevarande

av sin regressrätt mot varuägaren bör tjänstemannen enligt § 252 i nu

gällande, av generaltulIstyrelsen utfärdade tjänstgöringsreglemente för tullverket

den 14 december 1910 (bih. nr 86) — som i sak överensstämmer

med § 180 i det av Kungl. Maj:t den 1 oktober 1831 utfärdade tjänstgöringsreglementet

— inom den stadgade preskriptionstiden tillställa den, av vilken

ersättningen bör gäldas, en bestyrkt avskrift av de handlingar, som röra

anmärkningen. För tjänstemannens rätt att utkräva felande belopp gäller

givetvis den förutsättningen, att anmärkningen i vederbörlig ordning fastställts

och att betalningsskyldighet alltså ålagts honom. Tjänstemannens

ersättningsskyldighet gentemot tullverket är emellertid oberoende av, huruvida

han av varuägaren utbekommer ersättning eller icke. Ehuru resolutionen

endast omförmäler oberäknad eller för ringa uppburen tull såsom

föremål för varuägarens ersättningsskyldighet, hava, åtminstone sedan 1831

års tjänstgöringsreglemente trätt i kraft, resolutionens bestämmelser tilllämpats

jämväl i fråga om övriga avgifter, som uppbäras av tullverket.

Nyssberörda § 180 i 1831 års tjänstgöringsreglemente innehöll nämligen, att

däri omförmälda förfaringssätt för bevarande av kravrätten skulle av tjänstemannen

tillämpas, »då anmärkning över för ringa beräkning av tull eller

övriga i journalerna debiterade avgifter blivit till förklaring utställd»; och

motsvarande § 252 i gällande tjänstgöringsreglemente använder i samma

hänseende orden »tull eller andra avgifter».

Tiden för återsökande och restitution av överbetalningar räknas enligt

nyssberörda kungl. brev den 15 augusti 1793 till natt och år från förtullningsdagen,

vare sig anspråket grundar sig på räkenskapernas revision eller

varuägares särskilda anmärkning. Jämväl denna bestämmelse gäller enligt

dess ordalydelse i det kungl. brevet endast »för högt beräknad eller överbetald

tull». Beträffande fyr- och båkavgift är emellertid i § 51 i förordningen angående

lotsverket den 15 februari 1881 (nr 7) stadgat, att för mycket erlagd

sådan avgift skall, för att få restitueras, återsökas inom ett år efter debiteringen.

I fråga om för mycket erlagda lastpenningar har den i förordningen den

4 mars 1862 (nr 10) omförmälda tioåriga preskriptionstiden ansetts gälla.

Vidkommande för högt påförda övriga avgifter, som uppbäras av tullverket,

torde den ettåriga preskriptionstiden hava ansetts tillämplig å avgifter, vilka

äro hänförliga till tullmedel, även om de ej utgöra verklig tullavgift, såsom

nederlagsavgift, transitupplagsavgift, böter enligt vissa författningar, däribland

tullstadgan och frihamnsstadgan, för försummelse från varuägares sida att

fullgöra honom åliggande förpliktelser med avseende å inkommet gods samt

de särskilda avgifter, som påföras enligt förordningen den 15 november

1912 (nr 298) om provianteringsfrilager och förordningen den 13 december

1912 (nr 355) angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk

vara. Beträffande slutligen för högt debiterad automobilgummiringskatt,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158. 7

automobilskatt, bensinskatt eller sockerskatt finnes icke något uttryckligt

stadgande om preskriptionstid, ehuruväl gällande författningar i flera andra

hänseenden likställa sådan skatt med tull.

Frågan om tulltjänstemännens ansvarighet vid underdebitering eller uraktlåten

debitering av tull eller annan avgift beröres, förutom i nyssnämnda §

252 i gällande tjänstgöringsreglemente för tullverket, jämväl i §§ 14 och

53 av samma reglemente. Enligt § 14 åligger ansvaret för journals- och

räkenskapsföring, debitering, uppbörd och redovisning samt fullgörandet av

övriga tullförvaltning tillkommande skyldigheter som regel tullförval tningsföreståndaren

i egenskap av redogörare; dock gäller enligt § 53 beträffande ansvaret

för varors tullbehandling, att detta åligger, för tullbehandlingen i dess helhet

förrättningsmannen — med undantag för vissa särskilt angivna fall — samt

för värde och kvantitetsberäkningen även den, som biträtt vid förrättningen. I

fråga om preskriptionstiden för framställandet av anmärkningar mot tjänstemän

vid tullverket gälla bestämmelserna i kungörelsen den 12 december 1924

(nr 529; jfr nr 519 år 1925) angående tid för framställande av anmärkningar

vid uppbördsmäns och redogörares räkenskaper m. m., enligt vilken

kungörelse anmärkningar å felaktigheter, som icke äro att hänföra till brott,

skola vara vederbörande tillställda inom tre år från den dag, hans räkenskap

inkommit till generaltullstyrelsen eller, i fråga om anmärkningar, som

framställas inom riksräkenskapsverket, till detta verk. De hos tullverket

för visst räkenskapsår förda räkenskaper, vilka undergå granskning i riksräkenskapsverket,

skola enligt § 3 i instruktionen för generaltullstyrelsen

den 22 december 1922 (nr 625) avlämnas till riksräkenskapsverket sist inom

fyra månader efter räkenskapsårets utgång. Härav följer, att tiden för

framställande och delgivning av anmärkningar utgår, beträffande anmärkningar

inom generaltullstyrelsen fyra månader och beträffande anmärkningar

inom riksräkenskapsverket tre år fyra månader efter räkenskapsårets utgång.

Då, enligt vad förut nämnts, varuägares ansvarsskyldighet omfattar allenast

en tid av tre år efter uppbördsårets utgång, saknar således, i händelse anmärkning

inom riksräkenskapsverket delgives tulltjänsteman först under de

sista fyra månaderna av anmärkningstiden, tjänstemannen regressrätt gentemot

varuägaren.

Angående den nuvarande behandlingen av anmärknings- och restitutionsmål,

som här avses, må i korthet erinras om följande.

Fel med avseende å påförandet av avgifter av ifrågavarande slag skola, i

den mån de icke rättats genom vederbörande lokala tullmyndighet, såsom

nyss antytts anmärkas av tjänsteman inom generaltullstyrelsen eller, där

redogörelsehandlingarna insänts till riksräkenskapsverket, inom detta verk.

Framställd anmärkning prövas, med tillämpning av § 8 i förordningen

den 11 december 1830 (nr 85, sid. 1) angående behandlingen av extraordinarie

avskrivningsfrågor och anmärkningsmål samt instruktionerna för

Tulltjänstemans

ansvarighet.

Behandlingen

av anmärknings-

och rest

itutionsmål.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

generaltullstyrel sen den 22 december 1922 och för riksräkenskapsverket den

27 juni 1927 (nr 280), i första instans av generaltullstyrelsen respektive

riksräkenskapsverket. Därest anmärkning rör sig om belopp av så ringa

storlek, att sakens utredning och beivrande anses vålla mera arbete och

kostnad än som motsvarar beloppet, må enligt § 17 a respektive § 21 i

nämnda instruktioner ämbetsverket låta anmärkningen förfalla.

Besvär över beslut i anmärkningsmål, som rör oriktig tillämpning av

tulltaxan, anföras, därest målet anhängiggjorts hos generaltullstyrelsen, enligt

§ 38 i instruktionen för styrelsen (jfr nr 532 år 1924) hos Kungl. Maj:t och ankomma

enligt 2 § 5:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj-.ts regeringsrätt

på regeringsrättens prövning och avgörande. I anmärkningsmål, som anhängiggjorts

hos generaltullstyrelsen och rör annan felaktig avgiftsberäkning

än sådan, som härledes av oriktig tillämpning av tulltaxan, föres enligt

nyssnämnda § 38 i instruktionen för generaltullstyrelsen och § 36 mom. 1

i instruktionen för riksräkenskapsverket, jämförda med § 1 punkt 10) i instruktionen

för kammarrätten den 18 december 1925 (nr 521), klagan hos

kammarrätten. I anmärkningsmål av ena eller andra slaget, som anhängiggjorts

inom riksräkenskapsverket, föres enligt de båda sistnämnda författningsrummen

klagan likaledes hos kammarrätten. Besvär över kammarrättens

beslut i dylika mål anföras enligt § 37 i instruktionen för kammarrätten

hos Kungl. Maj:t och ankomma enligt förut åberopade 2 § 5:o) i lagen om

regeringsrätten på regeringsrättens prövning.

Ansökning om restitution av sådana avgifter, om vilka nu är fråga, göres

enligt § 187 i gällande tullstadga i regel hos generaltullstyrelsen och prövas

i första instans av styrelsen. Talan mot generaltullstyrelsens beslut i restitutionsmål

fullföljes enligt nämnda § 38 i instruktionen för generaltullstyrelsen

hos Kungl. Maj:t och tillhör enligt nyss åberopade 2 § 5:o) i lagen

om regeringsrätten regeringsrättens prövning.

Tidigare I en vid 1907 års riksdag inom andra kammaren väckt motion (nr 50)

än<,8lagSfÖr ylades, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, dels att

resolutionen den 19 januari 1757, i vad den innefattade rätt för tullverket

1907 års riksdag.

att inom tre år efter uppbördsårets förlopp utfordra ytterligare tull, måtte

upphävas, dels ock att i tullförfattningarna måtte införas sådana bestämmelser,

att tullverket icke skulle till följd av förändrad uppfattning från

dess sida rörande den tullsats, som borde tillämpas, äga rätt att utkräva

ytterligare tull, sedan införd vara utlämnats till importören.

Med anledning av nämnda motion, över vilken generaltullstyrelsen den

28 mars 1907 avgav infordrat yttrande, anhöll riksdagen i skrivelse den 2

maj 1907 (nr 99; bevillningsutskottets betänkande nr 23), att Kungl. Maj:t

måtte låta verkställa utredning, i vad mån ej mindre tullverkets rätt att

för införd vara utkräva ytterligare tull än även varuägares rätt att återbekomma

redan erlagd, för högt debiterad tullavgift lämpligen skulle kunna

inskränkas, samt därefter för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen

kunde giva anledning. I motiveringen härtill uttalade riksdagen,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

9

att de ifrågasatta bestämmelserna syntes vara av beskaffenhet att böra i

huvudsakliga delar av riksdagen beslutas.

Sedan Kungl. Maj:t anbefallt generaltullstyrelsen att inkomma med förslag

till de bestämmelser, som med anledning av den av riksdagen gjorda

framställningen kunde anses påkallade, avgav styrelsen den 28 januari 1908

sådant förslag. Förslaget överarbetades inom finansdepartementet, varefter

Kungl. Maj:t till 1909 års riksdag avlät proposition i ämnet (nr 22), vilken

av riksdagen bifölls (skr. nr 22; bevillningsutskottets betänkande nr 3).

Det vid propositionen fogade författningsförslaget var av följande lydelse:

»Har tullpliktig vara utlämnats från tullverket mot för ringa tull eller

tullfritt, är varuemottagaren, såvida krav mot honom anställes inom två år

efter uppbördsårets utgång, pliktig ersätta vederbörande redogörare det belopp,

som det jämlikt behörigen fastställd anmärkning åligger redogöraren

att till tullverket inbetala, doek att varuemottagaren jämväl efter berörda

tid är tullverket ansvarig för den å varan rätteligen belöpande tullavgift,

därest han vid tullbehandlingen förfarit brottsligt eller eljest icke varit i

god tro.

Sedan inkommet varuparti, som attesterats i enlighet med den vid tullbehandlingstillfället

allmänneligen gällande uppfattning, efter vederbörligen

avslutad tullbehandling utlämnats till emottagaren, må den omständighet,

att den vid tullbehandlingstillfället i avseende å sådan vara gängse tillämpning

av tulltaxan sedermera ändrats, icke för vare sig emottagaren eller

redogöraren föranleda skyldighet att till tullverket utgiva den tullavgift

eller högre tullavgift, som enligt beslutet om berörda ändring bort för varan

erläggas.

Har för tullpliktig vara högre tull än vederbort erlagts eller har tullfri

vara belagts med tull, skall, därest anmärkning eller krav, som inom två

år efter uppbördsårets utgång framställes, befmnes vid prövning i vederbörlig

ordning författningsenligt grundat, den obehörigen uttagna tullavgiften

till vederbörande restitueras. Därest vara tullbehandlats i enlighet

med en för dylik vara gängse tillämpning av tulltaxan samt ändring i

dylik tillämpning av taxan sedermera genom behörigen meddelat beslut i

annat ärende skett, må dock icke restitution medgivas, därest icke frågan

om tullbehandlingen av förstnämnda vara dragits under generaltullstyrelsens

prövning, innan beslutet om ändringen meddelats.»

Då den av riksdagen sålunda antagna författningen påkallade vissa ändringar

i tullverkets dåvarande tjänstgöringsreglemente och vissa andra administrativa

författningar, överlämnades, i överensstämmelse med i propositionen framfört

förslag, åt Kungl. Maj:t att bestämma dagen för författningens ikraftträdande.

I anledning av remiss å ärendet avgav generaltullstyrelsen den 12 juni

1909 förslag dels till ändrad lydelse av vissa paragrafer i tullverkets tjänstgöringsreglemente,

dels till ändring i då gällande instruktion för generaltullstyrelsen,

dels till »kungörelse angående tullverkets och trafikerandes

ömsesidiga rättigheter och skyldigheter i fall, då avgift, som skall uppbäras

genom tullverket och icke är hänförlig till tullavgift, oriktigt uppdebiterats»,

dels ock till ändrad lydelse av § 51 i förordningen angående lotsverket.

1909 års riksdng.

Förslag till

tilläggsförfattningar

1909 och

1911.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

Härefter yttrade lotsstyrelsen och kammarrätten sig i ämnet. Med anledning

av vad kammarrätten i sitt den 8 januari 1910 dagtecknade yttrande, vilket

den 17 maj samma år inkom till finansdepartementet, anförde mot vissa av

de föreslagna stadgandena, återremitterades ärendet till generaltullstyrelsen,

som i utlåtande den 30 december 1911 avgav förnyade författningsförslag.

Förslagen omfattade, förutom kungörelse angående viss ändring i då gällande

instruktion för generaltullstyrelsen, dels »kungörelse angående tullverkets och

trafikerandes ömsesidiga rättigheter och skyldigheter i fall, då vissa avgifter,

som skola uppbäras genom tullverket och icke äro hänförliga till tullavgift,

oriktigt uppdebiterats», dels ock »kungörelse angående förkortning av preskriptionstiden

för redogörares i tullverket ansvarighet m. m.»

Det förra förslaget lydde som följer:

»Hava lastpenningar, fyr- och båkavgifter, sockerskatt eller skogsvårdsavgift’,

de båda sistnämnda slagen av avgifter i den mån de redovisas

genom generaltullstyrelsen, uppdebiterats till för ringa belopp, eller har debitering

underlåtits i fall, där avgift bort utgå, är vederbörande, som erlagt

eller bort erlägga avgiften, där krav mot honom anställts inom två år efter

uppbördsårets utgång, pliktig ersätta redogörare det belopp, som det jämlikt

behörigen fastställd anmärkning åligger denne att till tullverket inbetala,

dock att den betalningsskyldige, därest han i saken förfarit brottsligt- eller

eljest icke varit i god tro, jämväl efter berörda tid är tullverket ansvarig

för den avgift, som rätteligen bort utgå.

Har avgift av nu ifrågavarande slag erlagts med högre belopp än vederbort

eller har dylik avgift guldits i fall, då den icke bort komma i fråga,

skall, därest anmärkning eller krav, som inom två år efter uppbördsårets

utgång framställes, befinnes vid prövning i vederbörlig ordning författningsenligt

grundat, den obehörigen uttagna avgiften till vederbörande restitueras.»

Det senare förslaget åter hade följande lydelse:

»Härigenom förordnas, att, utan hinder av bestämmelserna i nådiga kungörelsen

den 26 mars 1881 angående förkortning av preskriptionstiden för

uppbördsmäns och redogörares ansvarighet, preskriptionstiden för redogörares

i tullverket ansvarighet för redovisning av icke uppburna eller till för ringa

belopp uppburna tullavgifter, lastpenningar, fyr och båkavgifter, sockerskatt

eller skogsvårdsavgifter, de båda sistnämnda slagen av avgifter i den mån

de redovisas genom generaltullstyrelsen, i de fall, då i berörda hänseende

anmärkt felaktighet icke är att hänföra till brott av redogöraren, begränsas

till ett år tio månader efter uppbördsårets utgång.

Redogörare i tullverket, mot vilken anmärkning över för ringa beräkning

av tull- eller andra avgifter av nu ifrågavarande slag blivit gjord, skall,

därest han inom stadgad tid bevisligen tillställt den, av vilken ersättning

för anmärkningsbeloppet bör gäldas, en bestyrkt avskrift av de handlingar, som

röra anmärkningen, anses hava emot denne anställt behörigt rescrvationskrav.»

Vad beträffar det först återgivna förslaget innebar detsamma en avvikelse

från en av kammarrätten i nyssberörda yttrande den 8 januari 1910 uttalad

uppfattning, att tillräckliga skäl icke förelåge att utsträcka den begränsning

i ersättningsskyldigheten, som enligt det av 1909 års riksdag antagna författningsförslaget

skulle gälla i fråga om tullavgift, till att avse även andra

avgifter, som uppbures av tullverket.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

Det sist återgivna förslaget innefattade däremot ett biträdande av vissa

av kammarrätten framställda yrkanden i fråga om begränsningen av redogörares

i tullverket ansvarighet för anmärkningsmedel. Doek hade icke i

förslaget följts en av kammarrätten uttalad mening, att i fall, då varuemottagares

ansvarighet på grund av brottsligt förfarande eller bristande

god tro sträckte sig utöver två år, även redogöraren borde under däremot

svarande längre tid vara ansvarig i förhållande till det allmänna.

Det må vidare i anledning av de båda förslagens avfattning erinras, att

tullverkets befattning med uppbörd av skogsvårdsavgifter numera upphört

samt att kungörelsen den 26 mars 1881 angående förkortning av preskriptionstiden

för uppbördsmäns och redogörares ansvarighet blivit ersatt med förutnämnda

kungörelse den 12 december 1924 (nr 529), i vilken ändring vidtagits

genom kungörelse den 18 december 1925 (nr 519).

Med hänsyn till de mot förslagen framförda anmärkningarna blev varken

den av riksdagen antagna författningen i ämnet eller någon av de ifrågasatta

tilläggsförfattningarna utfärdad.

Genom beslut den 5 februari 1919 överlämnade Kungl. Maj:t handlingarna 1914 åra tulii

ärendet till 1914 års tullkommission för att tagas under övervägande vid kommiss%°"•

fullgörandet av det kommissionen lämnade uppdraget.

Med föranledande härav ävensom av en av Kungl. Maj:t den 23 oktober

1915 till kommissionen överlämnad petition från Sveriges allmänna handelsförening

i fråga om, bland annat, åtgärder för bättre tillgodoseende av varuemottagares

rätt till återbekommande av överdebiterad tull jämte generaltullstyrelsens

däröver den 27 mars 1914 till Kungl. Maj:t avgivna utlåtande

avgav kommissionen i betänkande den 24 februari 1920 (del III, sid. 29—55)

yttrande i ämnet. Därvid anförde kommissionen i huvudsak följande:

Tullavgift kunde uttagas med för högt eller för lågt belopp vare sig på

grund av feldebitering eller på grund av oriktig tullbehandling. Feldebitering

förelåge, då tullbeloppet genom räknefel, felaktig uppskattning av

varans vikt eller myckenhet eller dylikt orätt utfördes. Oriktig tullbehandling

innebure, att varan hänfördes till annan rubrik, än som överensstämde

med en rätt tolkning av tulltaxan. Densamma kunde bero på bristande

insikter hos de tullbehandlande tjänstemännen; men det vore också tänkbart,

att, ehuru dessa ställt sig vedertagna grunder för taxans tillämpning till

efterrättelse, dessa grunder genom ett mellankommande prejudikat av generaltullstyrelsen

eller regeringsrätten förändrats och det på sådant sätt blivit

fastslaget, att en annan taxerubrik bort i föreliggande fall tillämpas. Det

hade framför allt varit mot att man sålunda åt senare meddelade prejudikat givit

återverkande kraft, som den vid 1907 års riksdag väckta motionen varit riktad.

I enlighet med den i § 53 tjänstgöringsreglementet uttalade grundsats, att

förrättningsmannen svarade för tullbehandlingen i dess helhet, utom i vissa

undantagsfall, samt att biträde vid förrättningen svarade för värde- och

kvantitetsberäkningen, ginge för närvarande följderna av såväl feldebitering

som oriktig tullbehandling i första hand ut över vederbörande tjänstemän.

Kommissionen hade dock i ett förut avgivet betänkande (II: 1, sid. 366) —

under erinran att, enligt gällande bestämmelser, av revisionen gjord an
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

märkning mot tullbehandlings riktighet och yrkande om utgivande av tullskillnad

närmast riktades mot den tulll ehandlande tjänstemannen, vilken, vid

bifall till anmärkningen, finge av varuägaren söka ersättning efter befogenhet

_ hemställt, att, då denna tjänstemännens mellanställning mellan revisionen

och varuägaren kunde för tjänstemännen leda till mycket betänkliga

konsekvenser i ekonomiskt hänseende, densamma måtte borttagas och revisionens

yrkande om utgivande av tullskillnad riktas direkt mot vederbörande

varuägare. Kommissionens sålunda gjorda hemställan borde emellertid gälla

icke blott vid oriktig tullbehandling utan även vid feldebitering; dock borde

den skillnad göras, att, medan vid fall av oriktig tullbehandling tulltjänstemannen

borde stå alldeles utom saken — frånsett att han vid visad okunnighet

eller vårdslöshet disciplinärt bestraffades — han i fall av feldebitering

icke borde helt och hållet undgå ekonomiskt ansvar, ehuruväl detta borde

vara av endast subsidiär art och alltså göras gällande endast, då vederbörande

varuägare icke kunde anträffas eller vore insolvent. I händelse tulltjänstemannen

förfore brottsligt,borde givetvis strafflagens allmänna bestämmelser

om ersättningsskyldighet komma till användning efter domstols prövning.

Vad frågan om varuemottagarens rättsställning beträffade, vore det tydligt,

att han utsattes för betydande risker i ekonomiskt hänseende, om tullavgift

för importerad vara skulle, såsom nu vore fallet, kunna efterdebiteras ända

till tre år efter uppbördsårets förlopp. I regel hade importören sålt varan

vidare och därvid kalkylerat priset med hänsyn tagen till den erlagda tullen.

Utsattes han sedan för efterdebitering, hade han ingen möjlighet att av sin

köpare utfå skillnadsbeloppet, utan bleve detta för honom ren förlust. Det

nuvarande tillståndet kunde näppeligen karaktäriseras annorlunda än som

raka motsatsen till rättssäkerhet. Huruvida feldebitering eller oriktig tullbehandling

förelåge, vore härvid från varuemottagarens sida utan betydelse,

ty resultatet bleve för honom i båda fallen detsamma. Den skillnad vore

dock rådande, att, medan vid feldebitering varuägaren lika väl som tulltjänstemannen

borde kunna märka ett begånget fel, sådant icke kunde sägas

vara fallet vid oriktig tullbehandling, då hos en varuägare ej finge förutsättas

specialinsikter i tulltaxans tillämpning. Det kunde därför icke sägas

vara för rättskänslan stötande, om efterdebitering verkställdes i förra fallet

men ej i det senare. Det enda varuägaren vid fall av feldebitering kunde

med skäl fordra, vore, att rätten till efterdebitering begränsades genom

fastställandet av eu ej alltför lång preskriptionstid; och borde densamma

enligt kommissionens tanke kunna sättas till två år, från tullbehandlingstillfället

räknat. I avseende å förhållandena vid oriktig tullbehandling borde

däremot grundliga reformer vidtagas i den nu gällande gamla lagstiftningen;

att, såsom skett i det av riksdagen år 1909 antagna författnings förslaget,

stipulera två års preskriptionstid syntes ej kunna anses annorlunda än såsom

en halvmesyr, varvid olägenheterna av nuvarande bestämmelser skulle kvarstå

i huvudsak oförminskade. Kommissionen hade undersökt möjligheten av att

preskriptionstiden helt och hållet indroges, sä att talan mot den en gång

förrättade tullbehandlingen ej finge ske vare sig från tullverkets eller från

varuemottagarens sida. För tullverket vore detta ej så betänkligt, som vid

första påseendet kunde tyckas, då en kontroll därå, att vid tullbehandlingen

riktiga rubriker blivit tillämpade, knappast kunde tänkas; sedan de tullbehandlade

varorna utlämnats till vederbörande omottagares disposition, vore

de nämligen icke tillgängliga för förnyad undersökning. För varueinottagaren

skulle emellertid olägenheterna av att förlora varje rätt att klaga över verkställd

tullbehandling vara alltför betydande. 1 många fall — såsom dä

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 158.

13

varuägaren vid tullbehandlingstillfället företrätts av otillräckligt kvalificerad

person, då tullbehandlingen verkställts genom speditör eller då densamma

ombesörjts av vederbörande post- eller järnvägsförvaltning — förelåge ett

praktiskt behov av att någon klagotid funnes för sökande av rättelse i tullbehandlingen;

och syntes trettio dagar vara ett lämpligt tidsmått härför.

Då de mot varandra stående parterna, tullverket och varuemottagaren,

givetvis borde tillerkännas en lika gynnsam ställning, ville kommissionen

alltså uttala sig för att såväl tullverket som varuemottagaren förbehölles rätt

att inom trettio dagar från tillfället för tullbehandlingen tala å densamma.

Enligt generaltullstyrelsens förslag skulle jämväl beträffande vissa andra

av tullverket uppburna avgifter än tull vidtagas förkortning i nu gällande

preskriptionstider. Då några praktiska skäl härför ej vore för handen,

saknade kommissionen anledning närmare ingå på detta ämne.

På grund av vad sålunda anförts föreslog kommissionen,

att rätt till påkallande av ändring skulle vara såväl tullverket som varuemottagaren

förbehållen, vid feldebitering under två år och vid oriktig tullbehandling

under trettio dagar, räknat i båda fallen från tullbehandlingstillfället;

samt

att vid feldebitering vederbörande tjänsteman skulle, i händelse varuemottagaren

ej kunde anträffas eller befunnes insolvent, vara subsidiärt

ansvarig.

Det bör här uppmärksammas, att kommissionen, efter vad den ock antytt

i sitt yttrande, såsom beteckning för »tillämpning av tulltaxan» använt

ordet »tullbehandling», ehuru detta ord enligt §§ 48, 51 och 53 i tjänstgöringsreglementet

för tullverket har vidsträcktare innebörd, nämligen bestämmande

jämväl av varas myckenhet och värde samt varukollis vikt.

Nämnda ord har därefter i enahanda bemärkelse använts även av andra i

ärendet hörda. Orden »varuemottagare» och »varuägare» hava nyttjats i en

och samma betydelse.

I anslutning till denna redogörelse må härefter lämnas en översikt av

innebörden i tullkommissionens förslag i jämförelse med nu bestående förhållanden.

Vad varuägaren beträffar innebar förslaget följande förändringar i hittillsvarande

ordning:

a) vid för låg debitering av tullavgift:

förkortning av den nuvarande tiden för varuägarens ersättningsskyldighet,

tre år efter uppbördsårets utgång, till vid fall av oriktig tillämpning

av tulltaxan trettio dagar och vid fall av feldebitering två år från tullbehandlingstillfället

;

b) vid för hög debitering av tullavgift:

på grund av oriktig tillämpning av tulltaxan: förkortning av den nuvarande

tiden för varuägares rätt till restitution, ett år från förtullningsdagen,

till trettio dagar från tullbehandlingstillfället; samt

på grund av feldebitering: förlängning av den ettåriga restitutionstiden

till två år.

Jämförands

öv rsikt av

tullkommissionens

förslag.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

För den händelse varuägaren vid tillfället förfarit brottsligt eller icke

varit i god tro, torde få förutsättas, ehuru sådant ej av kommissionen utsagts,

att hans ersättningsskyldighet skulle sträcka sig utöver ovan angivna

tider.

Vad tulltjänstemännen beträffar skulle enligt kommissionens förslag deras

ersättningsskyldighet helt bortfalla vid för låg debitering på grund av felaktig

tillämpning av tulltaxan och vid för låg debitering av annan orsak

inträda endast i fall, då varuägaren icke kunde anträffas eller befunnes

insolvent. Huruvida tiden för tjänstemännens ersättningsskyldighet i sådant

fall skulle förbliva vid den nuvarande eller nedsättas till två år, angavs

icke av kommissionen. Vid brottsligt förfarande från tjänstemans sida

skulle strafflagens allmänna bestämmelser om ersättningsskyldighet komma

till användning.

Kommissionens förslag innebar vidare, att, med borttagande av tjänstemännens

nuvarande mellanställning mellan tullverket och varuägaren, revisionens

yrkande om utgivande av tullskillnad, såväl på grund av feldebitering

som på grund av oriktig tillämpning av tulltaxan, skulle riktas direkt

mot varuägaren.

Vad angår andra av tullverket uppburna avgifter än tull skulle hittillsvarande

preskriptionstider fortfarande gälla.

Nu föreliggande

förslag.

Oeneralfull8tyrélsen

år

1922.

Efter remiss den 9 april 1920 har generaltullstyrelsen den 6 juni 1922

avgivit utlåtande över tullkommissionens förslag.

Utlåtandet ansluter sig till yttranden dels av åtskilliga i ärendet hörda

lokala tullmyndigheter, dels ock av Stockholms handelskammare i en den

9 november 1920 dagtecknad skrift. I dessa yttranden har kommissionens

förslag i huvudsak tillstyrkts. Emellertid hava i åtskilliga fall några mindre

erinringar eller anmärkningar framställts. Av dessa må följande anföras:

Beträffande preskriptionstidens längd har från ett par håll anmärkts, att en

tid av trettio dagar för rätt att överklaga verkställd tullbehandling vore

alltför kort, särskilt med hänsyn därtill, att tullbehandlingen i många fall

ägde rum å annan ort än den, där varuägaren vore bosatt, och ombesörjdes

av speditörer eller post- eller järnvägsförvaltning, samt att sagda tid därför

borde utsträckas till sextio dagar eller tre månader. Med anledning av

kommissionens förslag, att preskriptionstiden vid oriktig tull behandling skulle

räknas från tullbehandlingstillfället, har framhållits, att tullbehandlingen

av ett varuparti stundom icke kunde avslutas vid det tillfälle, då undersökningen

ägde rum, utan måste uppskjutas i avvaktan på fullständig faktura

eller på grund av behov av varans närmare undersökning eller av

annan anledning, och att därför utgångspunkten för tidens beräknande lämpligen

borde vara tullbehandlingens avslutande, ävensom att för gods, som

inkommit med posten eller med ångfärja och efter tullbehandling i gränsorten

skulle sändas vidare till ort utan tullkammare, de trettio dagarnas

preskriptionstid borde räknas från den dag, då varuemottagaren av vederbörande

post- eller järnvägsförvaltning blivit aviserad om godsets ankomst.

Av en tullkammare har yrkats, att preskriptionstiden vid feldebitering måtte

räknas från uppbördsårets utgång. Vidare har en tullmyndighet uttalat såsom

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

sin åsikt, att någon ändring i det i § 53 tjänstgöringsreglementet förekommande

stadgande om tulltjänstemans ansvar för tullbehandling icke borde

ifrågakomma; genom borttagande, på sätt kommissionen syntes avse, av

detta ansvar, kunde befaras, att tullpersonalen frestades till benägenhet för

en mindre noggrann tillämpning av tulltaxans bestämmelser. Slutligen har

av två tullkamrar anmärkts, att de föreslagna nya bestämmelserna borde

gälla icke blott, såsom kommissionen föreslagit, tullavgift utan även andra

avgifter, som uppbures av tullverket; i motsatt fall skulle nämligen synnerligen

egendomliga förhållanden kunna uppstå.

Generaltullstyrelsen har i sitt utlåtande gjort det allmänna uttalande, att

det icke kunde bestridas, att gällande bestämmelser om varuägares skyldighet

att ansvara för oberäknad eller för lågt beräknad tullavgift eller andra

avgifter, som uppbures av tullverket, ävensom om hans rättighet att återbekomma

för högt uttagna avgifter vore såväl föråldrade som i hög grad

ofullständiga. Enligt styrelsens mening vore fördenskull en omarbetning av

sagda bestämmelser av behovet synnerligen påkallad; och jämväl de med

förevarande ämne sammanhängande bestämmelserna om tulltjänstemännens

ansvarighet och tiden för densammas fortvaro behövde förändras.

I enlighet med denna uppfattning har generaltullstyrelsen med utgångspunkt

från kommissionens förslag utarbetat ett förslag till förordning angående

tullverkets och trafikerandes ömsesidiga rättigheter och skyldigheter

i fall, då tull eller annan avgift, som uppbäres av tullverket, erlagts med

oriktigt belopp, m. m. Förslaget torde såsom bilaga få fogas vid statsrådsprotokollet

(bilaga 1). De närmare grunderna för förslaget har styrelsen

angivit i huvudsak sålunda:

I fråga om tiderna för trafikerandes såväl skyldighet att ansvara för för

litet debiterade avgifter som rättighet att återbekomma för mycket uttagna

avgifter vore likformighet behövlig och önskvärd. Emellertid syntes den

icke böra omfatta alla de fall, då oriktig debitering ägt rum. Då oriktig

debitering av tullavgift föranletts därav, att felaktig tullbehandling ägt rum,

borde preskriptionstiden vara väsentligt kortare än för det fall, att den

oriktiga debiteringen skett av annan anledning. Vad 1914 års tullkommission

anfört såsom skäl härför måste enligt styrelsens uppfattning tillerkännas

giltighet. Denna kortare preskriptionstid, vilken borde vara lika för varuägaren

och tullverket, syntes i vissa fall böra gälla även för andra avgifter

än tullavgifter. En del enligt tullstadgan eller andra tullförfattningar utgående

avgifter, såsom nederlagsavgift, provianteringsfrilagersavgift och

handelsrestitutionsavgift, utginge nämligen med viss procent av tullbeloppet.

Detsamma vore förhållandet med åtskilliga enligt tullstadgan eller andra

tullverket rörande författningar utgående böter. Hade sålunda tullbeloppet

för ett inkommet varuparti blivit oriktigt debiterat, bleve samma förhållande

rådande i fråga om dessa avgifter eller böter, i den mån sådana debiterats

för varupartiet; och om den oriktiga debiteringen av tullbeloppet föranletts

av att varupartiet oriktigt tullbehandlats, borde enligt styrelsens mening,

till undvikande av sådana oegentligheter, som omförmälts, den för tullavgiften

föreslagna kortare preskriptionstiden gälla även för ifrågavarande, på

grund av tullavgiftens felaktiga debitering likaledes felaktigt debiterade av
-

Va* uägares

skyldigheter

och rättigheter.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Talltjänstemans

ansvarighet.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

gifter och böter. Hade däremot den felaktiga debiteringen av tullavgiften

föranletts av annan orsak än oriktig tullbehandling — såsom felräkning av

ett eller annat slag eller felaktig uppskattning av varans vikt eller värde —

borde på av kommissionen anförda skäl en längre preskriptionstid gälla;

men samma preskriptionstid borde för vinnande av likformighet ock gälla

beträffande andra för varupartiet till äventyrs belöpande avgifter och böter.

Vidare borde, likaledes till förekommande av oegentligheter av nyss berörd

beskaffenhet, samma längre preskriptionstid — lika för tullverket och trafikerande

— tillämpas jämväl i alla övriga fall, då felaktig debitering förekommit.

Generaltullstyrelsen ansåge sålunda, att preskriptionstiderna borde

vara allenast två, vare sig för låg eller för hög debitering ägt rum.

De bestämmelser, som erfordrades för det fall, då ett inkommet varuparti

tullbehandlats enligt den vid tullbehandlingstillfället allmänt gällande uppfattning

men denna uppfattning sedermera ändrats, syntes i huvudsak böra,

såvitt desamma avsåge rätt att efterdebitera tull, överensstämma med motsvarande

föreskrifter i det av 1909 års riksdag antagna författningsförslaget.

Däremot hade den i detta förslag intagna bestämmelsen om viss inskränkning

i varuägares rätt till restitution, då förändringen gått i den riktning,

att varan ansetts böra beläggas med lägre tull eller vara tullfri, funnits

böra bortfalla.

Trafikerandes ansvarighet för bristande uppdebitering av avgifter, borde

i sådana fall, då bristen föranletts av brottsligt förfarande från den trafikerandes

sida eller då han eljest icke varit i god tro, sträcka sig utöver den

för andra fall stadgade tid, alltså bedömas efter allmän lag. I nyssberörda

författningsförslag hade förekommit den bestämmelse, att varuemottagare

skul.e jämväl efter den bestämda preskriptionstidens förlopp i dylikt fall

vara tullverket ansvarig för den å inkommet varuparti belöpande tullen.

Enligt generaltullstyrelsens mening förelåge ej något skäl, varför icke denna

bestämmelse skulle utsträckas till att omfatta alla de fall, då på grund av

en trafikerandes brottsliga förfarande eller bristande goda tro avgift, varå

den ifrågasatta författningen vore tillämplig, blivit för litet uppdebiterad,

varvid emellertid anspråket komme att bero på prövning av domstol. I fall,

då varuägare vid tullbehandling använt sig av ombud och detta gjort sig

skyldigt till brottsligt förfarande eller icke varit i god tro, borde varuägarens

ansvarighet likaledes vara utsträckt utöver eljest gällande tid.

Vidkommande härefter redogörares eller tjänstemans i tullverket ansvarighet

syntes det vara uppenbart, att, då tjänsteman vid tjänstförrättning gjort

sig skyldig till brottsligt förfarande eller eljest icke varit i god tro, hans

ersättningsskyldighet för på grund härav skedd underdebitering eller uraktlåten

debitering borde bedömas efter allmän lag. Vad beträffade övriga fall

fordrade följdriktigheten, att de bestämmelser i förevarande hänseende, som

kunde bliva meddelade, komme att gälla icke blott tullavgift utan även

samtliga andra avgifter, som avsåges i den ifrågasatta författningen, i den

mån redogörare eller tjänsteman skulle vara ersättningsskyldig vid bristande

debitering av desamma. Vad anginge underdebitering eller uraktlåten debitering

av tullavgift på grund av felaktig tullbehandling, vore styrelsen ense

med 1914 års tullkommission därom, att — ehuruväl visad okunnighet eller

vårdslöshet vid tullbehandlingens verkställande borde kunna ådraga tjänstemannen

disciplinär bestraffning — någon ersättningsskyldighet för det bristande

tullbeloppet icke borde åligga honom. Styrelsens egentliga skäl för

denna uppfattning vore, att sådan ersättningsskyldighet kunde vara ägnad

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

att verka till en benägenhet hos den tullbehandlande tjänstemannen att, så

snart en tullbehandlingsfråga varit i minsta mån tvivelaktig, med åsidosättande

till en viss grad av behörig hänsyn till varans beskaffenhet, tillämnade

användning, värde eller dylikt tillämpa högre tullsats än som rimligtvis

bort ifrågakomma. Enahanda frihet från ersättningsskyldighet borde

konsekvent gälla även med avseende å bristande debitering av för ett inkommet

tullpliktigt varuparti till äventyrs belöpande andra avgifter eller

böter, där sådan debitering i följd av dessa avgifters beroende av tullbeloppet,

ägt rum på grund av att detta beräknats efter lägre tullsats än

vederbort eller varupartiet utlämnats tullfritt. I övriga fall av underdebitering

eller bristande debitering — vilka alltså skulle sammanfalla med

dem, då den längre preskriptionstiden för varuägare eller annan trafikerande

skulle gälla — borde däremot vederbörande tulltjänsteman vara ersättningsskyldig

för det bristande beloppet; tjänstemannens ersättningsskyldighet

borde dock, såsom kommissionen ock ansett, inträda, endast då det bristande

beloppet icke kunde uttagas från den i första hand ersättningsskyldige, nämligen

varuägaren eller annan trafikerande. Såsom ytterligare förutsättning

för inträdandet av tulltjänstemannens ersättningsskyldighet borde gälla, att

bristen uppkommit på grund av feldebitering, felräkning eller annat förfarande

från tjänstemannens sida, som skäligen kunde anses hänförligt till

vårdslöshet eller försummelse i tjänsten. En särskild prövning liärav syntes

stundom bliva erforderlig, i synnerhet då tull för ett varuparti beräknats

efter ett felaktigt uppgivet värde. Riktigheten av lämnad uppgift om varuvärdet

kunde stundom vara synnerligen vansklig att bedöma; ibland vore

förhållandena sådana, att en oriktig uppgift godtoges, utan att detta kunde

sägas utgöra något bevis på vårdslöst eller försumligt förfarande, men i

andra fall kunde, såsom stundom inträffat, en värdeuppgift vara till den

grad oriktig, att detta genast borde falla i ögonen, därest vid tullbehandlingen

vederbörlig omsorg och noggrannhet iakttoges. Vid feldebitering i

det förra fallet borde vederbörande tullbehandlingsförrättare vara fri från

ersättningsskyldigheten, i det senare fallet icke. Vid annan feldebitering,

exempelvis på grund av felaktig viktberäkning, samt vid felräkning av ett

eller annat slag, skulle givetvis alltid ersättningsskyldighet subsidiärt vara

för handen. Slutligen borde en viss preskriptionstid bestämmas, inom vilken

krav mot vederbörande tjänsteman skulle framställas; och denna tid borde

enligt styrelsens åsikt, utan hinder av vad som i sådant avseende gällde

för uppbördsmäns och redogörares ansvarighet, vara densamma som den för

trafikerande gällande längre preskriptionstiden. Att, sasom av kammarrätten

ifrågasatts, bestämma en kortare preskriptionstid för tjänstemännen

än för de trafikerande syntes, då tjänstemännens ersättningsskyldighet skulle

vara endast subsidiär, icke vara erforderligt eller ens böra i fråga komma.

Enligt § 14 i gällande tjänstgöringsreglemente för tullverket vore tullförvaltningsföreståndare

såsom redogörare ansvarig för tullförvaltningen

åliggande journalsföring, debitering, uppbörd och redovisning. Det hade av

eu tullförvaltning ifrågasatts, att ersättningsskyldigheten för underdebitering

eller uraktlåten debitering skulle överflyttas från redogöraren till den

tjänsteman, som begått felet. Generaltullstyrelsen kunde dock för sin del

icke finna en sådan ändring av i detta avseende gällande bestämmelser

lämplig, utan ansåge, att ansvaret och ersättningsskyldigheten gentemot

tullverket borde fortfarande som hittills åligga redogöraren, som givetvis, i

den mån hans subsidiära ersättningsskyldighet toges i anspråk, kunde söka

sitt åter av vederbörande felande tjänsteman.

lii han g till riksdagens protokoll 192$. 1 sand. 132 häfl. (Sr -

s. 18 Kontrollera mot PDF

Avbrytande

av preskription

m. m.

«-

Specialmotive
ring.

§ 2-

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

I fråga om det sätt, varpå preskriptionen skulle avbrytas eller med andra

ord krav skulle göras gällande från tullverkets sida mot varuägare, annan

trafikerande eller redogörare borde lämpligen gälla, att krav skulle anses

vara anställt, då varuägare, annan trafikerande eller redogörare erhållit del

av beslut, varigenom tulltaxan förklarats hava blivit vid tullbehandling

oriktigt tillämpad, eller av framställd anmärkning — vare sig från revisionens

eller från vederbörande tullförvaltnings sida — om att sådant förhållande

ägt rum eller att eljest underdebitering eller uraktlåten debitering

förekommit. Enär delgivning med vederbörande trafikerande komme att

ombesörjas av tullförvaltningen, skulle den av ovanberörda förutsättningar

för inträdandet av redogörarens subsidiära ansvarighet, att krav skulle vara

anställt mot honom inom den för trafikerande gällande preskriptionstid,

komma att vara för handen, så snart en anmärkning inom sagda tid tillställts

redogöraren för delgivning med trafikerande. Frågan, huruvida, såsom

kommissionen föreslagit, anmärkning skulle riktas direkt mot vederbörande

trafikerande eller, såsom nu vore fallet, mot vederbörande tjänsteman,

syntes styrelsen, därest det fastsloges, att den trafikerande vore i första

hand ersättningsskyldig och att redogörarens ersättningsskyldighet skulle inträda

endast subsidiärt, vara av huvudsakligen formell betydelse. De bestämmelser

rörande anmärkningens formella beskaffenhet, som kunde finnas

behövliga eller lämpliga, borde meddelas i instruktionen för generaltullstyrelsen

eller tjänstgöringsreglementet för tullverket.

Krav från trafikerandes sida å återbekommande av på grund av felaktig

tillämpning av tulltaxan för mycket erlagd tull, annan avgift eller böter

borde anses vara anställt i och med det att tullbehandlingen överklagats

hos generaltullstyrelsen eller eljest anmärkning om den felaktiga tullbehandlingen

gjorts. I övriga fall av överdebitering borde kravet anses hava skett

genom ingivande av restitutionsansökning till styrelsen eller, där lokal tullmyndighet

ägde bevilja restitution, till denna myndighet.

Utöver vad sålunda anförts rörande förslagets innehåll, har generaltullstyrelsen

såsom mera speciell motivering för vissa bestämmelser i §§, 2 och

3 av förslaget utlåtit sig i huvudsak sålunda:

Preskriptionstiden vid feldebitering av tullavgift i anledning av felaktig

tillämpning av tulltaxan hade av tullkommissionen föreslagits till trettio

dagar från tullbehandlingstillfället räknat, såväl för tullverket som för

varuägaren. Vissa av de hörda tullmyndigheterna ävensom Stockholms

handelskammare hade emellertid på anförda skäl föreslagit någon utsträckning

av nämnda tid, handelskammaren till sextio dagar. Frågan härom

måste enligt styrelsens åsikt ses huvudsakligen ur synpunkten av varuägarnas

intresse, då, särskilt med den starka förkortningen av preskriptionstiden,

från tullverkets sida anmärkning om felaktig tullbehandling endast

undantagsvis syntes kunna ifrågakomma. De skäl för en längre preskriptionstid,

som anförts av tullmyndigheterna och handelskammaren, syntes

styrelsen äga giltighet, varför styrelsen ansett denna tid böra, såväl vid för

hög som vid för låg debitering, bestämmas till sextio dagar. Under det

att kommissionen ville räkna tiden från tullbehandlingstillfället, ansåge

styrelsen vidare på av vissa tullmyndigheter anförda skäl utgångspunkten

för tidens beräknande lämpligare böra angivas vara den dag, då tullbehandlingsförrättningen

hos den lokala tullmyndigheten avslutades, d. v. s. då

tullbehandlingsattesten utfärdades.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

19

Den i § 2 inom. 1 förekommande bestämmelsen om frihet från efterdebitering

i sådana fall, då tullbehandlingen av ett varuparti skett på ett sätt,

som vid tullbehandlingens verkställande varit att anse såsom riktigt, men

uppfattningen om rätta tullbehandlingen av dylik vara sedermera ändrats,

anslöte sig i huvudsak till den motsvarande bestämmelse, som förekomme

i det av 1909 års riksdag antagna författningsförslaget. I sak skilde dock

den föreslagna bestämmelsen sig från sagda författningsförslags därutinnan,

att den förra dels avsåge förutom tull, även andra av tullbeloppet beroende

avgifter, dels ock icke innehölle någon föreskrift om befrielse för redogörare

från ersättningsskyldighet. Olikheten vore i övrigt av redaktionell beskaffenhet

och bestode förnämligast däri, att berörda författningsförslags i

viss mån obestämda uttryck, att varupartiet »attesterats i enlighet med den

vid tullbehandlingstillfället allmänneligen gällande uppfattning» utbytts mot

den mera preciserade bestämmelsen, att varupartiet förutsättes hava blivit

tullbehandlat i enlighet med generaltullstyrelsens till allmän kännedom

meddelade beslut rörande tulltaxans tillämpning å vara av samma beskaffenhet

som det tullbehandlade varupartiet.

I det yttrande, som av generaltullstyrelsen avgavs den 28 mars 1907 i

anledning av ovanberörda vid samma års riksdag väckta motion, hade styrelsen

anfört, att en bestämmelse i syfte att borttaga rätten att efterdebitera

tull för ett inkommet och utlämnat varuparti på grund av sedermera ändrad

uppfattning rörande tullsatsen för vara av samma slag borde äga tillämpning,

allenast då tullbehandlingen verkligen vore avslutad, således icke i

det fall, att tullbehandling av ett varuparti, som utlämnats mot säkerhet

för tullavgifterna, blivit dragen under högre myndighets prövning och detsamma

därvid förklarats skola beläggas med högre tull än den, som blivit

åsatt av den lokala tullmyndigheten. Denna styrelsens uppfattning hade

delats av riksdagen i dess skrivelse den 2 maj 1907 (nr 99). Med anledning

härav hade i det av 1909 års riksdag antagna författningsförslaget

inryckts det villkor för frihet från efterdebitering i nyss omförmälda fall,

att varupartiet skulle »efter vederbörligen avslutad tullbehandling» hava

utlämnats till varuägaren. En dylik fordran syntes emellertid med minst

samma fog kunna uppställas även för det fall, att felaktig tullbehandling

verkligen ägt rum; och vidaie finge det anses vara utan egentlig betydelse,

huruvida varupartiet utlämnats mot säkerhet för tullavgiften eller om tullen

erlagts. Denna uppfattning innebure, att, om varuägaren överklagat tullbehandlingen

av ett inkommet och utlämnat varuparti och detta genom det

slutliga beslutet i tullbehandlingsfrågan förklarades skola draga högre tull

än den enligt det överklagade beslutet bestämda, varuägaren skulle, ändå

att det slutliga beslutet meddelades senare än sextio dagar efter tullbehandlingsattestens

utfärdande, likväl vara skyldig att betala den tull — och

eventuellt annan avgift — som enligt samma beslut skolat utgå för varupartiet.

Tullbehandlingen vore nämligen, ehuru varupartiet utlämnats, icke

att anse såsom avslutad, förrän slutligt beslut i anledning av varuägarens

besvär meddelats. En bestämmelse i nu omförmäld riktning hade intagits

såsom ett tredje stycke av § 2 mom. 1 i förslaget.

I det av 1909 års riksdag antagna författningsförslaget förekom den

bestämmelse, att, där ett varuparti tullbehandlats i enlighet med gängse

tillämpning av tulltaxan men ändring häri sedermera i annat ärende skett

i den riktning, att dylik vara belagts med lägre tull än tillförne eller förklarats

tullfri, restitution icke finge medgivas, såvida icke frågan om tullbehandlingen

av berörda varuparti överklagats, innan beslutet om ändring

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156’.

meddelats. Någon mot denna inskränkning i rätten till restitution svarande

bestämmelse förekomme icke i § 2 mom. 2 av det föreliggande förslaget.

Anledningen härtill vore, dels att en sådan inskränkning med hänsyn till

den starka förkortningen av preskriptionstiden för restitutions sökande —

enligt förstnämnda förslag två år efter uppbördsårets utgång men enligt

styrelsens förslag sextio dagar efter tullbehandlingsattestens utfärdande —

ansetts icke vara behövlig, dels ock att inskränkningens borttagande synts

vara en lämplig kompensation för de i viss mån strängare bestämmelserna

om rätt att efterdebitera för ringa uttagen tull, som föreslagits i § 2 mom. 1.

§ 3- Preskriptionstiden vid feldebitering av tullavgift av annan anledning än

att varan oriktigt tullbehandlats hade av kommissionen föreslagits till två

år, likaledes räknat från tullbehandlingstillfället. Mot denna tids bestämmande

till två år vore från generaltullstyrelsens sida icke något att erinra;

men då styrelsen ansåge samma preskriptionstid böra gälla även vid feldebitering

av andra avgifter än tullavgift, kunde tydligen utgångspunkten

för preskriptionstiden icke bestämmas med hänsyn till tullbehandlingstillfället.

I stället borde utgångspunkten bliva den dag, då avgift erlagts eller,

där avgift rätteligen skolat erläggas men i följd av förelupet fel icke uppdebiterats,

den dag, då avgiften, därest den uppdebiterats, sist skolat erläggas.

Översikt av

g ener al tullstyrelsens

forslzg.

En översikt av de mera väsentliga punkterna i generaltullstyrelsens sålunda

avgivna förslag giver vid handen följande.

Den tid, inom vilken krav mot varuägaren eller tullverket skulle få

anföras, har styrelsen funnit böra fastställas till, vid oriktig tillämpning av

tulltaxan sextio dagar i stället för, såsom 1914 års tullkommission föreslagit,

trettio dagar, samt vid annan feldebitering två år, såsom kommissionen

ifrågasatt. I motsats till kommissionen har styrelsen ansett, att

ifrågavarande bestämmelser borde avse icke blott tullavgift utan jämväl

övriga statsverket tillfallande avgifter, som trafikerande i denna sin egenskap

hade att erlägga till tullverket, för så vitt dessa avgifter jämväl uppdebiterades

av tullverket, ävensom böter, vilka enligt tullstadgan eller andra

författningar utan föregående åtal utginge för försummelse från tralikerandes

sida att iakttaga någon honom enligt respektive författning åliggande

skyldighet.

Enligt generaltullstyrelsens förslag skulle vidare vid felaktighet, som vore

att hänföra till brott, eller då tulltjänsteman eljest icke varit i god tro,

någon inskränkning i den vanliga ersättningsskyldigheten ej inträda. I

andra fall åter skulle redogörarens ersättningsskyldighet för underdebitering

eller uraktlåten debitering av tull eller annan avgift inskränkas till sådana

felaktigheter, som hade uppkommit av annan anledning än att vid tullbehandling

tulltaxan oriktigt tillämpats. Tillika skulle såsom villkor för

redogörarens ersättningsskyldighet gälla, att trafikerande, som skolat svara

för det felande avgiftsbeloppet, icke kunnat anträffas eller befunnits sakna

tillgång till beloppets gäldande, att bristen uppkommit genom feldebitering,

felräkning eller annat förfarande från tulltjänstemans sida, som skäligen

kunde anses hänförligt till vårdslöshet eller försummelse i tjänsten, samt

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

att krav mot redogöraren anställts inom två år efter det avgiftsbeloppet

erlagts respektive bort erläggas.

Över generaltullstyrelsens förevarande förslag har, efter remiss den 4 april

1923, kommerskollegium den 28 mars 1925 avgivit utlåtande i samband

med yttrande över 1914 års tullkommissions förslag och ett av generaltullstyrelsen

den 20 mars 1923 framlagt förslag till ny tullstadga, vilka

förslag jämväl remitterats till kollegium.

I utlåtandet har kommerskollegium meddelat, att kollegium begärt yttranden

över de i berörda remisser avsedda frågorna från rikets auktoriserade

handelskamrar samt berett tillfälle för följande näringskorporationer

att i anledning av remisserna yttra sig, nämligen Sveriges allmänna exportförening,

Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund,

Järnkontoret, Sveriges allmänna sjöfartsförening, Sveriges

redareförening, Sveriges segelfartygs förening, Sveriges fartygsbefälsförening,

Sveriges skeppsklarerare- och skeppsmäklareförening, Svenska hamnförbundet

samt Stockholms speditörsförening och Göteborgs speditörsförening. Tillika

har kommerskollegium upplyst, att yttranden inkommit från samtliga dessa

korporationer med undantag av Sveriges allmänna exportförening, Sveriges

segelfartygsförening och Göteborgs speditörsförening ävensom att beträffande

frågan om ordnandet av rättsförhållandet mellan tullverket och varuemottagaren

vid feldebitering eller oriktig tillämpning av tulltaxan närmare

uttalanden gjorts av Skånes handelskammare, som givit uttryck åt sin tillfredsställelse

med generaltullstyrelsens förslag i ämnet, Sveriges köpmannaförbund,

som särskilt uttalat sin anslutning till förslaget om sextio dagars

preskriptionstid, samt handelskammaren i Gävle, som uttalat sig för att de

härutinnan föreslagna stadgandena borde inarbetas i tullstadgan.

För egen del har kommerskollegium förklarat sig ej liava någon erinran

i sak att göra mot det av generaltullstyrelsen framlagda förslaget till författning

i ämnet. Kollegium har emellertid framhållit såsom önskligt, att

hithörande bestämmelser bleve för vinnande av största möjliga överskådlighet

på ifrågavarande författningsområde inarbetade i tullstadgan.

Efter remiss den 18 januari 1926 har jämväl riksräkenskapsverket den

23 mars 1926 utlåtit sig i ämnet samt därvid anfört i huvudsak följande:

Riksräkenskapsverket ansåge i likhet med generaltullstyrelsen, att avsevärda

olägenheter skulle inträda, därest olika preskriptionstider komme att

gälla för å ena sidan tullavgifter och å andra sidan övriga av tullverket

debiterade avgifter ävensom böter. Ämbetsverket funne sig därför i angivna

avseende böra biträda generaltullstyrelsens förslag därutinnan. Icke

heller hade riksräkenskapsverket funnit något att erinra mot styrelsens förslag,

att tiden, inom vilken krav vid oriktig tullbehandling skulle anföras,

fastställdes till sextio dagar efter det tullbehandlingsattest utfärdats.

Med anledning av vad generaltullstyrelsen föreslagit i fråga om redogörares

ansvar ville riksräkenskapsverket framhålla, att det givetvis vore

önskvärt, att likformighet tillämpades beträffande tiden för framställandet

Kommerskolleqium

år

1925.

Riksräken
skapsverket.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

överarbetning

av generaltullstyrelsens

förslag.

av revisionsanmärkningar mot samtliga statens redogörare. Skäl kunde ock

anföras för att den nuvarande preskriptionstiden för redogöraransvaret i

allmänhet något förkortades. Därest tiden för varuägares med fleres ansvarighet

befunnes av hänsyn till handelns och sjöfartens intressen böra

begränsas till två år efter det avgiftsbeloppet erlagts eller bort erläggas,

vore det emellertid av vikt att, på sätt generaltullstyrelsens förslag avsåge,

redogörarens ansvarighet icke sträckte sig till tid därutöver. — Riksräkenskapsverket

funne sig under nu antydda förutsättning icke böra motsätta

sig den begränsning i tiden för framställandet av anmärkningar mot tullverkets

ifrågavarande redogörare, som generaltullstyrelsen föreslagit.

Vid bifall till vad generaltullstyrelsen föreslaget om redogörares ansvarsskyldighet,

hemställde riksräkenskapsverket, att i kungörelsen den 12 december

1924 (nr 529) angående tid för framställande av anmärkningar vid

uppbördsmäns och redogörares räkenskaper m. m. måtte intagas ett tillägg

av innehåll, att angående den tid, inom vilken anmärkningar vid tullverkets

redogörelser för debiterade tull- m. fl. avgifter ävensom böter skulle

framställas, vore särskilt stadgat.

I övrigt hade riksräkenskapsverket icke funnit anledning till något uttalande

i anledning av remissen.

Vid tiden för avgivandet av sistnämnda utlåtande pågick inom finansdepartementet

arbete med upprättande av det förslag till ny tullstadga,

varå den från och med den 1 maj 1928 gällande tullstadgan av den 7 oktober

1927 (nr 391) är byggd. Det ansågs då lämpligt att i förslaget intaga

även erforderliga stadganden angående ordnandet i förevarande hänseende

av rättsförhållandet mellan tullverket och varuägaren, samt av

tulltjänstemännens ersättningsplikt. Utdrag ur tullstadgeförslaget, innefattande

berörda stadganden, torde såsom bilaga få fogas vid statsrådsprotokollet

(bilaga 2).

De sålunda föreslagna stadgandena överensstämma väsentligen med generaltullstyrelsens

senast avgivna förslag, ehuru detta underkastats redaktionell

överarbetning. I två avseenden avviker emellertid det inom finansdepartementet

upprättade förslaget i sakligt hänseende från generaltullstyrelsens

förslag. Det förra förslaget innefattar nämligen i fråga om ersättningsskyldigheten

gentemot tullverket för underdebitering eller uraktlåten debitering bestämmelser

(148 §), genom vilka denna skyldighet överflyttas från redogöraren

till den tjänsteman, som begått felet, medan det senare förslaget upptager

stadganden (§> 4) av innehåll, att ersättningsskyldighet skall såsom hittills

åligga redogöraren. Vidare innehåller det inom finansdepartementet upprättade

förslaget till skillnad från generaltullstyrelsens förslag bestämmelser

om att ersättningsskyldighet skall föreligga icke blott i fall, då felet uppstått

på grund av annan anledning än oriktig tillämpning av tulltaxan,

utan även då felet föranletts av sådan oriktig tillämpning. Ersättningsskyldigheten,

vilken i det förstnämnda fallet är enligt båda förslagen ifrågasatt

att bestå under en tid av två år från det den anmärkta avgiften bort

erläggas, är i det sistnämnda fallet enligt det inom finansdepartementet

upprättade förslaget begränsad till att gälla under en tid av sextio dagar,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158. 23

d. v. s. under samma tid, som motsvarande krav mot varuägaren kan enligt

förslaget framställas.

över det inom finansdepartementet upprättade förslaget till tullstadga hava,

efter särskilda remisser den 13 november 1926, yttranden avgivits den 28

januari 1927 av generalpoststyrelsen, den 31 januari 1927 av generaltullstyrelsen

efter hörande av vissa tullmyndigheter, samma dag av lotsstyrelsen, den 5 mars

1927 av kommerskollegium efter hörande av de auktoriserade handelskamrarna

och åtskilliga andra korporationer eller sammanslutningar samt

den 16 mars 1927 av järnvägsstyrelsen.

I de avgivna yttrandena har icke någon erinran gjorts mot ifrågavarande

bestämmelser i tullstadgeförslaget.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att gällande bestämmelser, som

reglera förhållandet mellan tullverket och varuägaren eller annan trafikant

i fall, då tull eller annan statsverket tillkommande avgift, som uppbäres av

tullverket, blivit påförd med högre eller lägre belopp än vederbort, äro såväl

ofullständiga som till sitt innehåll mindre tillfredsställande. De huvudanmärkningar,

som riktats mot bestämmelserna, kunna i korthet sammanfattas sålunda.

Bestämmelserna ägde, med ett mindre väsentligt undantag, efter sin

ordalydelse tillämpning endast å tull, vilket förhållande, särskilt i avseende

å till tullmedel ej hänförliga avgifter, i tillämpningen föranlett ovisshet om

preskriptionstidens längd. För varuägaren vore det till uppenbar olägenhet

att intill tre år efter uppbördsårets utgång och i vissa fall ännu längre tid

vara utsatt för risken av efterdebitering, medan han å sin sida, därest avgift

debiterats med högre belopp än vederbort, i allmänhet måste för vinnande

av restitution söka rättelse inom ett år från förtullningsdagen. För

den för uppbörden ansvarige tulltjänstemannen, redogöraren, innebure bestämmelserna

den uppenbara olägenheten, att han, även om han icke själv

verkställt eller ens haft tillfälle att kontrollera den åtgärd, som föranlett

en sedermera felaktig befunnen debitering, i förhållande till statsverket i

regel nödgades bära det ekonomiska ansvaret för följderna av feldebiteringen

och vore hänvisad att på egen risk söka sitt åter av varuägare eller annan

trafikant.

Under den tid av över tjugu år, som förflutit sedan reformsträvandena

på detta område först gjort sig gällande, hava de sålunda påtalade olägenheterna

blivit alltmer uppenbara. Det är därför ägnat att väcka tillfredsställelse,

att såsom slutresultat av utredningen framgått ett förslag, mot

vilket under remissbehandlingen icke från något håll riktats någon anmärkning,

nämligen generaltullstyrelsens förslag av år 1922, sådant det efter en

väsentligen formell omarbetning influtit i förutnämnda förslag till tullstadga.

Generaltullstyrelsens förslag åter är såsom förut nämnts närmast föranlett

av och ansluter sig till 1914 års tullkommissions betänkande i ämnet.

För egen del har jag kommit till den uppfattning, att man genom utfärdande

av bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med det nu före
-

Kommerskohegxum

och

generaltuiU

styrelsen m. fl.

år 1927.

Departe
mentschefen
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

liggande förslaget skulle på ett lyckligt sätt, under bevakande av statsverkets

berättigade intressen, undanröja de för såväl trafikanterna som tulltjänstemännen

kännbara olägenheter, som äro förenade med nu gällande

stadganden. Jag har därför låtit inom finansdepartementet i anslutning

till förslaget och med beaktande av den nya tullstadgans innehåll utarbeta

ett förslag till förordning angående förfarandet i vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning

hos tullverket. Därest sistnämnda förslag — vilket jag i

det följande för korthetens skull benämner 1928 års förslag — efter proposition

av Kungl. Maj:t vinner riksdagens bifall, torde jag senare få för

Kungl. Maj:t framlägga förslag till sådana tillämpningsföreskrifter, som

torde böra utfärdas i administrativ ordning.

Vad först angår 1928 års förslags tillämpningsområde har detta angivits

att omfatta 1) tull eller annan införselavgift, som uppbäres av tullverket,

2) anståndspenningar samt 3) annan statsverket tillkommande avgift, som

debiteras av tullverket. Under 1) äro för närvarande att hänföra, förutom

tull, följande avgifter, nämligen sockerskatt, automobilskatt, automobilgummiringskatt

samt bensinskatt. Med de under 2) upptagna anståndspenningar

avses avgifter, som enligt 158 och följande §§ i nya tullstadgan påföras

varuägare för försummelse att iakttaga föreskrivna tider vare sig för betalning

av tull och annan införselavgift eller för fullgörande av vissa förpliktelser

i avseende å godsets bortförande m. m. För dylika avgifter, hittills

benämnda böter, torde beteckningen anståndspenningar komma att införas

även i vissa andra författningar, såsom frihamnsstadgan och frilagersstadgan.

Under 3) äro att hänföra följande avgifter, nämligen de enligt 177 § i nya

tullstadgan utgående bokföringspenningarna, motsvarande de auvarande nederlags-

och transitupplagsavgifterna, auktionsprovision enligt 142 och 166 §§>

i tullstadgan, ersättning enligt 194 § i tullstadgan för extra tullförrättning,

provianteringsfrilagersavgift, restitutionsavgift enligt förordningen angående

handelsrestitution, fyr- och båkavgift samt lastpenningar. Med den

avgränsning, förslaget sålunda erhållit, kommer detta att äga tillämpning

å varje slag av statsverket tillkommande avgift, som varuägare eller annan

trafikant har att i sådan egenskap inbetala till tullverket, därest avgiften

jämväl påföres av tullverket. En sådan likformighet är uppenbarligen till

nytta ur den synpunkt, att största möjliga reda och enkelhet på så sätt

uppnås. Därigenom torde ock utan olägenhet för statsverket handelns och

sjöfartens berättigade intressen tillgodoses. En uppräkning av alla de avgifter,

å vilka förslaget skulle vinna tillämpning, torde icke vara lämplig;

därav skulle nämligen föranledas behov av författningsändring varje gång

uppbörd av ny avgift tillädes tullverket eller uppbörden av viss avgift överflyttades

från tullverket till annan myndighet eller avgiften upphörde att utgå.

Vidkommande härefter frågan om preskriptionstidens längd torde få

erinras, att både det av riksdagen år 1909 antagna förslaget, som avsåg

tull, och det av generaltullstyrelsen den 30 december 1911 avgivna förslaget,

som avsåg vissa andra avgifter, i fråga om såväl varuägares eller annan

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

trafikants ansvarighet gentemot redogörare som varuägares eller annan trafikants

restitutionsrätt innehöllo bestämmelser om en preskriptionstid av två

år, räknat från uppbördsårets utgång.

Under den följande utredningen har däremot, efter uppslag av 1914 års

tullkommission, enighet vunnits därom, att för fall, då anledningen till fel i

avgiftsberäkningen varit oriktig tillämpning av tulltaxan, i avseende å såväl

tullverkets som varuägarens anspråk bör fastställas en väsentligt kortare

preskriptionstid än för de fall, då felet uppstått av annan anledning, såsom

felräkning, felaktig uppskattning av varans myckenhet eller värde,

m. m. Då de skiljaktigheter i hithörande delar mellan tullkommissionens

förslag och generaltullstyrelsens förslag av år 1922, för vilka i det föregående

redogjorts, icke äro av väsentlig betydelse samt sistnämnda förslag

härutinnan vunnit allmän anslutning, anser jag mig icke böra närmare

uppehålla mig vid dessa skiljaktigheter. Jag vill endast erinra om anledningen

till att man ansett två olika preskriptionstider böra stadgas. Ehuru

olägenheterna för varuägaren av efterdebitering äro desamma, vare sig

oriktig tillämpning av tulltaxan eller ren feldebitering varit anledningen

till den föregående för låga debiteringen, har den skillnad dock ansetts

föreligga, att, medan vid ren feldebitering varuägaren lika väl som tulltjänstemannen

borde kunna märka ett begånget fel, så icke vore förhållandet,

då oriktig tillämpning av tulltaxan ägt rum. Hos varuägaren kunde

nämligen ej förutsättas specialinsikter i tulltaxans tillämpning. I huvudsaklig

överensstämmelse med generaltullstyrelsens förslag år 1922 finner jag

preskriptionstiden — lika för tullverket och varuägare eller annan trafikant

— böra bestämmas, vid fall av felaktig tillämpning av tulltaxan till sextio

dagar, räknat från det tullbehandlingen avslutats, och i andra fall till två

år, räknat från det avgiften senast bort erläggas. Då termen »tullbehandling»

använts i olika betydelser, har jag härvid begagnat den i nya tullstadgan

förekommande termen »tulltaxering», varmed enligt tullstadgan förstås

fastställande av godsets art enligt tulltaxan och utförande av därmed

sammanhängande bestämningar. Framhållas må, att den kortare preskriptionstiden

med denna ståndpunkt kan vinna tillämpning även å annan avgift

än tull, exempelvis å anståndspenningar för försenad betalning, vilka

för varje dag utgå med viss procentuell andel av tullbeloppet och vilka sålunda

vid felaktig beräkning av tullbeloppet bliva påförda med oriktigt belopp.

Såsom tullkommissionen torde hava avsett och generaltullstyrelsen närmare

framhållit är det uppenbart, att de föreslagna preskriptionsbestämmelserna

icke böra kunna åberopas gentemot tullverket i fall, då den som

skolat gälda avgiften eller hans ombud förfarit brottsligt eller eljest icke

varit i god tro. Likaså torde varuägare, som själv överklagat tulltaxeringen,

icke böra kunna åberopa preskription gentemot sådant krav från tullverkets

sida, som innebär yrkande att annan ännu högre tullsats skall tillämpas,

detta enär tulltaxeringen i dylikt fall icke kan anses avslutad.

I fråga om de regler, som böra fastställas för fall, då ett varuparti vid

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

talltaxeringen behandlats i överensstämmelse med allmänt gällande uppfattning

angående tulltaxans rätta tillämpning å vara av samma slag —

sådan denna uppfattning kommit till uttryck i av generaltullstyrelsen eller

regeringsrätten meddelat beslut, som av generaltullstyrelsen kungjorts till

allmän kännedom — samt tillämpningen av tulltaxan å varuslaget ändrats

efter det varupartiet utlämnats från tullverket, föreligger en viss skillnad

mellan det av riksdagen år 1909 antagna förslaget och generaltullstyrelsens

förslag av år 1922. Medan enligt förstnämnda förslag denna omständighet

icke skulle för varuägaren föranleda vare sig skyldighet att utgiva högre

avgiftsbelopp eller rättighet att erhålla restitution, innebär det senare förslaget,

att varuägaren i dylikt fall väl liksom enligt 1909 års förslag skall

vara fri från risk för efterdebitering, men däremot, till skillnad från vad

som skolat gälla enligt 1909 års förslag, icke är betagen rätt till restitution.

För statsverket har denna ändring ringa betydelse, särskilt med hänsyn till

den från två år till sextio dagar begränsade preskriptionstiden; för varuägaren

åter skulle inskränkning av restitutionsrätten i sådant fall synas

obillig, särskilt som inskränkningen torde sakna motsvarighet i skattesystemet

i övrigt. Jag har sålunda funnit mig böra härutinnan biträda

generaltullstyrelsens mening.

Beträffande frågan om tulltjänstemans ersättningsskyldighet gentemot

tullverket på grund av sådant felaktigt förfarande i tjänsten, som föranlett

att avgift uttagits med lägre belopp än vederbort eller icke uttagits, där så

bort ske, torde någon närmare utveckling av de med de nuvarande bestämmelserna

förenade olägenheterna icke vara erforderlig. Jag vill endast

erinra om ett mycket uppmärksammat fall, där redogörare, vilka i anmärkningsmål

genom resolution av regeringsrätten förpliktats utgiva visst

bötesbelopp, som de underlåtit påföra importör för dröjsmål med avförande

av gods till nederlagsmagasin, nödgats till domstol instämma importören med

yrkande om åläggande för denne att gälda beloppet. I detta mål fann högsta

domstolen, som av handlingarna inhämtat, att regeringsrättens resolution blivit

meddelad på besvär av, bland andra, ifrågavarande importör, rättvist fastställa

hovrättens dom, varigenom betalningsskyldighet ålagts importören (Nytt

juridiskt arkiv 1926 sid. 333). Av högsta domstolens motivering torde

kunna utläsas, att därest importören icke varit part hos regeringsrätten i

anmärkningsmålet, högsta domstolen skulle ansett sig oförhindrad pröva

frågan huruvida importören rätteligen förskyllt böterna. Därest högsta

domstolen vid sådan prövning kommit till motsatt resultat mot regeringsrätten,

en utgång, som särskilt med hänsyn till att skiljaktig mening yppats

inom regeringsrätten icke varit utesluten, skulle följden hava blivit den,

att redogörarna på grund av regeringsrättens utslag varit skyldiga att till

statsverket erlägga ett belopp, för vilket de enligt högsta domstolens dom

icke kunde få ersättning av importören. Utom den obillighet mot tulltjänstemännen,

som de nuvarande reglernas tillämpning medför, kunna

dessa regler alltså lända till konflikt mellan den högsta judiciella och den

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. May.ts proposition Nr 158.

högsta administrativa domstolens avgöranden. En omläggning av förfarandet

härvidlag synes därför vara önskvärd. Enklast synes omläggningen

kunna ske genom införande av bestämmelse, att tullverkets krav skall

riktas direkt mot trafikanten samt att tulltjänstemannens ansvar skall vara

subsidiärt. I anslutning till dessa synpunkter har 1928 års förslag utformats

på följande sätt. Är tulltjänstemannens förfarande att hänföra till uppsåtlig

förbrytelse, skall tjänstemannen i fråga om ersättningsplikten vara underkastad

allmän lag. I övrigt är tulltjänstemans ersättningsplikt begränsad

till fall, då den som skolat svara för beloppet befunnits sakna tillgång till

dess gäldande eller icke kunnat anträffas samt tjänstemannens förfarande

kan anses hänförligt till vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet

i tjänsten. För sistnämnda fall gälla samma preskriptionstider som i

fråga om tullverkets krav gentemot varuägare eller annan trafikant eller

alltså, där fråga är om oriktig tillämpning av tulltaxan, sextio dagar från

tulltaxeringens avslutande och i annat fall två år från det avgiften senast

bort erläggas. I allt väsentligt överensstämmer förslaget härutinnan med

generaltullstyrelsens förslag av år 1922, till vars förut återgivna motivering

i denna del (sid. 16—18) jag i huvudsak ansluter mig. På två punkter

avviker emellertid 1928 års förslag från styrelsens förslag, nämligen dels

därutinnan, att enligt det förra förslaget tulltjänstemannens subsidiära ersättningsskyldighet

skall inträda även i fall av oriktig tillämpning av tulltaxan,

dels ock därutinnan, att enligt samma förslag tullverkets krav

skall riktas mot den tjänsteman, som begått felet, icke mot redogöraren i

dennes berörda egenskap. I nämnda hänseenden överensstämmer 1928 års

förslag däremot med tullstadgeförslaget, vilket i denna del jämväl av generaltullstyrelsen

lämnats utan erinran. Det torde få anses principiellt riktigast,

såväl att tulltjänsteman är ekonomiskt ansvarig för tjänstefel överhuvud

taget som att tullverkets krav riktas mot den tjänsteman, som begått felet.

Vid sådant förhållande och då därigenom undvikes den omgång, som ligger

däri, att först talan anmärkningsvis riktas mot redogöraren och därefter

denne i sin tur vänder sig mot den felande tjänstemannen, har jag funnit

mig böra beträffande dessa frågor biträda den ståndpunkt, som kommit till

uttryck i tullstadgeförslaget.

Till ytterligare stöd för vad 1928 års förslag i förevarande del innehåller

torde jag få i korthet erinra om de bestämmelser, som i förevarande hänseende

gälla beträffande debiteringen (ej uppbörden) av kronoutskylder samt

påförande av de stämpelavgifter, beträffande vilka kontrollen åligger hovrätternas

advokatfiskaler. För debiteringen av kronoutskylder är, enligt

§ 30 i uppbördsreglementet den 14 december 1917, på landet häradsskrivaren

och i stad magistraten ansvarig. Icke desto mindre riktas anmärkning

angående felaktig debitering regelmässigt — med tillämpning av

bestämmelserna i kungörelsen den 17 december 1920 (nr 840) angående

anställande av reservationskrav — direkt mot den skattskyldige. Och

beträffande nyssnämnda stämpelavgifter torde rättspraxis intaga den stånd
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

punkt, att ersättningsskyldighet icke ådömes tjänsteman med mindre den

felaktiga stämpelbeläggningen är att anse såsom tjänstefel. Av det anförda

framgår, att tulltjänstemännen i avseende å ansvaret för felaktig debitering

äro för närvarande vida sämre ställda än de tjänstemän, som omhänderhava

debiteringen av kronouppbörden och nyssnämnda stämpelmedel. Härvid

bortses dock från de fall, då debiteringen av kronoutskylder i stad verkställes

av särskilt förordnad tjänsteman under magistratens ansvar.

Krav från statsverkets sida på utfående av avgiftsbelopp, varom nu är

fråga, synes lämpligen böra anhängiggöras genom delgivning av anmärkning

med varuägare eller annan trafikant ävensom med vederbörande tulltjänsteman.

Anmärkning skulle komma att, såsom hittills, i första instans

prövas av generaltullstyrelsen eller riksräkenskapsverket.

Restitutionskrav från varuägares eller annan trafikants sida skall enligt

211 § i nya tullstadgan anställas genom besvär hos generaltullstyrelsen, såvida

icke lokal tullmyndighet enligt särskilt stadgande är behörig föreskriva om

återbetalning, i vilket fall rättelse skall sökas hos den lokala myndigheten.

I likhet med vad nu gäller kan vederbörande enligt 1928 års förslag erhålla

restitution jämväl efter anmärkning, som framställes inom generaltullstyrelsen.

Till utmärkande av att med »varuägare» förstås utom ägaren även den,

som eljest varit i förhållande till tullverket berättigad att förfoga över

godset, har i 1928 års förslag i överensstämmelse med nya tullstadgan använts

ordet »varuhavare».

De närmare föreskrifter, som utöver vad förordningen innehåller, erfordras

angående anmärknings form och delgivning m. m. torde, såsom förut anförts,

böra meddelas i administrativ ordning.

Den nya förordningen, som medför upphävande av förutnämnda 1757 och

1793 års författningar ävensom § 51 i förordningen om lotsverket, synes

böra träda i kraft den 1 juli 1928. Föreskrift lär dock böra meddelas om

att de vid ikraftträdandet av förordningen anhängiga mål och ärenden,

vilka angå ämne, varom bestämmelse meddelats i förordningen, fortfarande

skola handläggas och bedömas enligt dittills gällande bestämmelser.

Föredragande departementschefen uppläser härefter det inom finansdepartementet

utarbetade förslaget till förordning angående förfarandet i vissa fall

vid oriktig avgiftsberäkning hos tullverket samt hemställer, att Kungl.

Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att antaga nämnda förslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,

bil. litt. vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet:

Elis Lindahl.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

29

Bilaga 1.

Av generaltullstyrelsen den 6 juni 1922 avgivet förslag till förordning

angående tullverkets och trafikerandes ömsesidiga rättigheter och

skyldigheter i fall, då tull eller annan avgift, som uppbäres av tullverket,

erlagts med oriktigt belopp, m. m.

§ 1.

Denna förordning är tillämplig å följande avgifter, som uppbäras av tullverket,

nämligen:

l:o) tullavgifter;

2:o) övriga statsverket tillfallande avgifter, som trafikerande i denna sin

egenskap har att erlägga, för så vitt dessa avgifter jämväl uppdebiteras av

tullverket; samt

3:o) böter, som enligt tullstadgan eller andra författningar utan föregående

åtal utgå för försummelse från trafikerandes sida att iakttaga någon

honom enligt respektive författning åliggande skyldighet.

De under 2:o) och 3:o) avsedda avgifter och böter sammanfattas här nedan

under benämningen »annan avgift».

§ 2.

Mom. 1. Har, av anledning att vid tullbehandling tulitaxan oriktigt tilllämpats,

inkommet varuparti av tullpliktig beskaffenhet utlämnats från tullverket

mot för ringa tull eller tullfritt, är varuägaren, såvida krav mot

honom anställes inom sextio dagar efter det tullbehandlingsattest å varupartiet

utfärdats, skyldig att till tullverket inbetala ej mindre det felande

tullbeloppet än även, där för varupartiet till äventyrs belöpande annan avgift

blivit i följd av den oriktiga tullbehandlingen uppdebiterad med lägre

belopp än vederbort eller icke uppdebiterad, felande sådan avgift; dock att

varuägaren jämväl efter berörda tid är tullverket ansvarig för å varupartiet

rätteligen belöpande tull och annan avgift, såvida han eller hans ombud

vid tullbehandlingen förfarit brottsligt eller eljest icke varit i god tro.

Därest varupartiet tullbehandlats i enlighet med av generaltullstyrelsen

till allmän kännedom meddelat beslut rörande tulltaxans tillämpning å vara

av sådant slag samt därefter utlämnats från tullverket, må den omständighet,

att efter tullbehandlingstillfället beslut i annat ärende meddelats om

ändring i tulltaxans tillämpning å dylik vara, icke i och för sig föranleda

skyldighet för varuägaren att utgiva det högre belopp av tull och annan

avgift, som med tillämpning av ändringsbeslutet skolat belöpa å varupartiet.

Har, i fall då tullbehandlingen överklagats av varuägaren, varupartiet

genom slutligt beslut i tullbehandlingsfrågan förklarats skola draga högre

tull än den av den lokala tullmyndigheten tillämpade, vare dock varuägaren,

utan hinder därav att krav mot honom icke kunnat anställas inom sextio

dagar efter tullbehandlingsattestens utfärdande, skyldig att erlägga tull och

för detsamma till äventyrs belöpande annan avgift i enlighet med sagda

beslut.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

Mom. 2. Har, av anledning att vid tullbehandling tulltaxan oriktigt

tillämpats, för inkommet tullpliktigt varuparti högre tull än vederbort erlagts

eller tullfritt varuparti belagts med tull, är varuägaren, därest inom

sextio dagar efter det tullbehandlingsattest å varupartiet utfärdats antingen

han själv i föreskriven ordning hos generaltullstyrelsen överklagat tullbehandlingen

eller eljest anmärkning om den felaktiga tullbehandlingen gjorts,

berättigad återbekomma ej mindre det obehörigen uttagna tullbeloppet än

även, där annan avgift blivit erlagd för varupartiet, vad av sådan avgift

må i följd av den oriktiga tullbehandlingen hava blivit obehörigen uttaget.

Vad sålunda stadgats gälle även, där tullbehandlingen av det inkomna

varupartiet skett i enlighet med av generaltullstyrelsen till allmän kännedom

meddelat beslut rörande tulltaxans tillämpning å vara av sådant slag

men ändring häri sedermera genom behörigen meddelat beslut i annat

ärende skett.

§ 3.

Mom. 1. Har för inkommet varuparti, av annan anledning än att vid

tullbehandling tulltaxan oriktigt tillämpats, tullavgift eller annan avgift

uppdebiterats med lägre belopp än vederbort eller icke uppdebiterats i fall,

då debitering rätteligen bort ske, eller har eljest underdebitering eller uraktlåten

debitering av annan avgift förekommit, är vederbörande, som erlagt

eller bort erlägga tull eller annan avgift, tullverket ansvarig för det belopp,

som rätteligen bort utgå, såvida krav mot honom anställes inom två

år efter det avgiftsbeloppet i förra fallet erlagts och i senare fallet sist bort

erläggas; dock att, där varuägare eller hans ombud eller annan trafikerande,

som haft att erlägga avgiftsbeloppet, gjort sig skyldig till brottsligt förfarande

eller eljest icke varit i god tro, ersättningsskyldigheten skall fortfara

jämväl efter utgången av berörda tid.

Mom. 2. Har för inkommet varuparti, av annan anledning än att vid

tullbehandling tulltaxan oriktigt tillämpats, tullavgift eller annan avgift

uppdebiterats med högre belopp än vederbort eller uppdebiterats i fall, då

sådant icke bort ske, eller har eljest överdebitering eller obehörig debitering

av annan avgift förekommit, är vederbörande, som erlagt tull eller annan

avgift, berättigad återbekomma det obehörigen uttagna beloppet, såvida anmärkning

eller krav därom framställes inom två år efter det avgiftsbeloppet

erlagts.

§ 4.

Har tulltjänsteman vid på honom ankommande tjänstförrättning gjort

sig skyldig till brottsligt förfarande eller eljest icke varit i god tro, vare

han i fråga om ersättningsskyldighet för på grund härav uppkommen underdebitering

eller uraktlåten debitering av tull eller annan avgift underkastad

allmän lag. I annat fall vare redogörares i tullverket ersättningsskyldighet

för underdebitering eller uraktlåten debitering av tull eller annan avgift

inskränkt till sådan underdebitering eller uraktlåten debitering därav, som

omförmäles i § 3 mom. 1; skolande tillika såsom villkor för redogörarens

ersättningsskyldighet gälla, att trafikerande, som skolat svara för det felande

avgiftsbeloppet, icke kunnat anträffas eller befunnits sakna tillgång till beloppets

gäldande, att bristen uppkommit genom feldebitering, felräkning

eller annat förfarande från tulltjänstemans sida, som skäligen må anses

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

31

hänförligt till vårdslöshet eller försumlighet i tjänsten, samt att krav mot

redogöraren anställts inom den i § 3 mom. 1 omförmälda tid
§

5.

Krav från tullverkets sida å utgivande av tull eller annan avgift skall

anses vara anställt, då vederbörande varuägare, annan trafikerande eller

redogörare erhållit del av meddelat beslut, varigenom tulltaxan förklarats

hava blivit vid tullbehandling oriktigt tillämpad, eller av framställd anmärkning

om sådant eller annat förhållande, varå kravet är grundat.

Krav från trafikerandes sida å restitution av för mycket erlagd tull eller

annan avgift i fall, varom i § 3 mom. 2 förmäles, skall anses vara anställt,

då restitutionsansökning inkommit till generaltullstyrelsen eller, där enligt

gällande bestämmelser lokal tullmyndighet må medgiva restitution, till

vederbörande sådan myndighet.

Vad sålunda stadgats skall träda i kraft den ,

från och med vilken dag ej mindre 49 § i kungl. resolutionen på städernas

allmänna besvär den 19 januari 1757 samt bestämmelserna i kungl. brevet

den 15 augusti 1793 och kammarkollegiets därå grundade kungörelse den

16 september samma år angående tiden för återsökande och restitution av

för högt beräknad eller erlagd tull vid sjötullsverket ävensom § 51 i förordningen

angående lotsverket den 15 februari 1881 upphävas än även vad

övriga gällande författningar innehålla stridande mot denna förordning skall

upphöra att tillämpas.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

Beteckningar.

Underdebite
ring.

Överdebite
ring.

Bilaga 2.

Utdrag ur inom finansdepartementet upprättat, den 13 november

1926 remitterat förslag till tullstadga.

1 KAP.

Inledande bestämmelser.

5 §.

I denna stadga förstås med

varuhavare: den som på grund av äganderätt eller eljest är berättigad

att förfoga över vara;

11 KAP.

Besvär och anmärkningar.

1. Besvärsordning.1

2. Oriktig tillämpning av tulltaxan.

143 $.

Har genom oriktig tillämpning av tulltaxan tullbelagt gods utbekommits

mot för låg tull eller tullfritt, åligger varuhavaren att till tullverket inbetala

det felande tullbeloppet tillika med belopp, som i övrigt må hava

i anledning av den oriktiga tillämpningen undanhållits tullverket, såvida

krav mot honom anställes inom sextio dagar från det tulltaxeringen avslutats.

Krav skall anses vara anställt, då varuhavaren fått del av handling,

som innefattar anmärkning om oriktigheten.

Utrönes felet vid prövning av besvär över tulltaxans tillämpning å godset

eller har det föranletts av att varuhavaren eller hans ombud förfarit brottsligt

eller eljest icke varit i god tro, åligger dock varuhavaren betalningsskyldighet,

ändå att kravet icke anställts inom ovannämnda tid.

Ändring i behörigen kungjort beslut om tulltaxans tillämpning å visst

varuslag skall, om godset behandlats i enlighet med sådant beslut och redan

utbekommits från tullverket, innan ändringen kommit till allmän kännedom,

icke i och för sig föranleda skyldighet för varuhavaren att utgiva

högre avgiftsbelopp.

144 §.

Har i följd av oriktig tillämpning av tulltaxan varuhavare fått erlägga

för hög tull för tullbelagd vara eller tull för tullfri sådan, äger varuhavaren

av tullverket återbekomma det oriktigt erlagda tullbeloppet tillika med belopp,

som i övrigt må hava i anledning av den oriktiga tillämpningen för

1 Avd. 1 motsvaras av 211 och 212 §§ i tullstadgan den 7 oktober 1927 (nr 391).

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

33

mycket inbetalts till tullverket, såvida anmärkning göres eller krav mot

tullverket anställes inom sextio dagar från det tulltaxeringen avslutats. Krav

skall anses vara anställt, då varuhavarens besvär inkommit till generaltullstyrelsen

eller, där rättelse skall sökas hos tullanstalt, ansökningen inkommit

till vederbörande tullanstalt.

Vad nu är sagt skall gälla jämväl för det fall, att ändring vidtagits i

behörigen kungjort beslut om tulltaxans tillämpning, i enlighet med vilket

godset behandlats.

3. Annan oriktig avgiftsberäkning.

145 §.

Har av annan anledning än oriktig tillämpning av tulltaxan tull eller

annan införselavgift, som uppbäres av tullverket, eller anståndspenningar

uttagits med lägre belopp än vederbort eller icke uttagits, där så bort ske,

eller underdebitering eller uraktlåten debitering från tullverkets sida av

annan statsverket tillkommande avgift förekommit, åligger den som skolat

gälda avgiften att till tullverket inbetala det felande beloppet, såvida krav

mot honom anställes inom två år från det avgiften bort erläggas. Krav

skall anses vara anställt, då den som skolat gälda avgiften fått del avhandling,

som innefattar anmärkning om felaktigheten.

Har felet föranletts därav, att den som skolat gälda avgiften eller hans

ombud förfarit brottsligt eller eljest icke varit i god tro, åligger dock denne

betalningsskyldighet, ändå att kravet icke anställts inom nämnda tid.

146 §.

Har av annan anledning än oriktig tillämpning av tulltaxan tull eller

annan införselavgift, som uppbäres av tullverket, eller anståndspenningar

uttagits med högre belopp än vederbort eller uttagits, där så icke bort ske,

eller har överdebitering eller obehörig debitering från tullverkets sida avannan

statsverket tillkommande avgift förekommit, äger den som erlagt avgiften

återbekomma det oriktigt erlagda beloppet, såvida anmärkning göres

eller krav mot tullverket anställes inom två år från det avgiften erlagts.

Krav skall anses vara anställt, då vederbörandes besvär inkommit till generaltullstyrelsen

eller, där rättelse skall sökas hos tullanstalt, ansökningen inkommit

till vederbörande tullanstalt.

4. Tulltjänstemans ersättningsplikt mot tullverket.

147 §.

Tulltjänsteman, vilken under tjänstförrättning, som på honom ankommer,

gör sig skyldig till uppsåtligt brottsligt förfarande, är i fråga om ersättningsplikt

mot tullverket för på grund därav uppkommen underdebitering

eller uraktlåten debitering från tullverkets sida underkastad allmän lag.

148 §.

Har, i fall då avgiftsbelopp undanhållits tullverket i följd av underdebitering

eller uraktlåten debitering, trafikant, vilken skolat svara för beloppet,

befunnits sakna tillgång till dess gäldande eller icke kunnat anträffas och

bristen tillika uppkommit genom förfarande från tulltjänstemans sida, som

skäligen må anses hänförligt till vårdslöshet eller försummelse i tjänsten,

är tulltjänstemannen pliktig ersätta tullverket det felande beloppet, såvida

krav mot honom anställes, där fråga är om oriktig tillämpning av tulltaxan,

inom sextio dagar från det tulltaxeringen avslutats och i annat fall

Bihang till riksdagens protokoll 1928. t samt. 133 luifl. (Nr 133.)

Underdebite
ring.

Överdebit?-

ring.

Uppsåtlig:

underd^bite
rin<r.

Oavsiktlig

underdebite
ringr.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

Ikraftträ
dande.

Besvär och

anmärkningar.

inom två år från det avgiften bort erläggas. Krav skall anses vara anställt,

då tulltjänstemannen fått del av handling, som innefattar anmärkning om

felaktigheten.

I annat fall än nu nämnts är tulltjänsteman icke ersättningspliktig för

oavsiktligt uppkommen underdebitering eller oavsiktligt uraktlåten debitering.

13 KAP.

Övergångsbestämmelser.

171 $.

Denna tullstadga skall träda i kraft den — — —

Genom denna tullstadga upphävas:

49 § i resolutionen den 19 januari 1757 på städernas allmänna besvär;

kungl. brevet till kammarkollegium den 15 augusti 1793 angående tiden

för återsökande och restitution av för högt beräknad eller erlagd tull vid

sjötullsverket;

§ 51 i förordningen den 15 februari 1881 (nr 7) angående lotsverket;

så ock vad eljest i allmän, av Kungl. Maj:t meddelad föreskrift finnes

stridande mot bestämmelserna i denna stadga.

177 §.

De vid ikraftträdandet av denna stadga anhängiga mål och ärenden, vilka

angå fråga om skyldighet för varuhavare att till följd av underdebitering

eller uraktlåten debitering av statsverket tillkommande avgift, som uppbäres

av tullverket, inbetala felande belopp eller för tullverket, att till

följd av överdebitering eller obehörig debitering av dylik avgift återbetala

oriktigt erlagt belopp, skola fortfarande handläggas och bedömas enligt de i

sagda hänseenden hittills gällande bestämmelser.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. BevU 1928:41 Bevillningsutskottets memorial Nr 41 s. 1 i texten
  2. Rskr. 1928:132 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående förfarandet i vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning hos a1 i texten
  3. BevU 1928:30 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj.-ts proposition med förslag till förordning angående förfarandet i vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning hos tullverket s. 1 i texten