Sök i Ratio Lex

Angående nedskrivning av vissa från lånefonden för mindre linberedningsanstalter beviljade lån m. m

1928-03-02 · 20 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1928:166, Angående nedskrivning av vissa från lånefonden för mindre linberedningsanstalter beviljade lån m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 166.

1

Nr 166.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående nedskrivning av

vissa från lånefonden för mindre linberedningsanstalter beviljade

lån m. m.; given Stockholms slott den 2 mars 1928.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

B. v. Stockenström.

Utdrag av protokoll över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 2 mars 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meukling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,

Lyberg, von Stockenström.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet von Stockenström anmäler

efter gemensam beredning med cheferna för finans- och handelsdepartementen

ärende angående nedskrivning av vissa från lånefonden för mindre linberedningsanstalter

beviljade lån m. m. ävensom förändrade grunder för användningen

av nämnda fond samt anför därvid:

Efter det 1917 års riksdag anhållit om utredning angående åtgärder

för främjande av odling och förädling av lin inom landet (R. skr. nr

94), verkställdes genom sakkunniga, enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande

tillkallade av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen, utredning i ämnet.

Sedermera framlade Kungl. Maj:t i proposition till 1919 års lagtima riksdag

förslag i ämnet (prop. nr 316). Med bifall till propositionen beslöt riks
Bihang

till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. VtO höft. (Nr 166.)

Nedskrivning

av lån från

lånefonden får

mindre linberedningsanstalter

m. m.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 166.

dagen bland annat inrättande av lånefonden för mindre linberedningsanstalter

(R. skr. 1919: 320). Såsom kapitalökning till fonden har av 1919

års riksdag anvisats tillhopa 300,000 kronor. Någon ökning av fonden

har sedermera icke ägt rum och icke heller varit av behovet påkallad.

För fonden gällande bestämmelser återfinnas i kungörelsen den 1 augusti

1919 (nr 471) angående allmänna bestämmelser för lån från lånefonden för

mindre linberedningsanstalter med däri genom kungörelsen den 22 februari

1924 (nr IS) vidtagen ändring.

Lånerörelsen försiggår med hushållningssällskapen såsom låneförmedlare.

Kommerskollegium och lantbruksstyrelsen gemensamt bevilja hushållningssällskapen

på ansökning statslån för att därav utlämna linberedningslån till

förening, bolag eller enskild för anläggande av mindre linberedningsanstalter.

Av hushållningssällskap utlämnat linberedningslån må ej uppgå till högre

belopp än 25,000 kronor och ej heller till mer än halva uppskattade

kostnaden för anläggande av beredningsanstalten med inredning och utrustning.

Räntan’ är 5 procent från lånets lyftningsdag, och lånetiden är 17 år,,

därav de två första åren amorteringsfria. Vid utgången av vart och ett

av de därpå följande femton åren skall lån enligt 1924 års ändrade bestämmelser

återbetalas med lika annuitet. Statslånen utlämnas till hushållningssällskapen

mot sällskapens förskrivning därå. Någon föreskrift rörande

den säkerhet, som låneförmedlaren-hushållningssällskapet äger avfordra sina

låntagare, finnes icke. Förvaltningsbidrag utgår icke för låneförmedlingen,

och några bestämmelser rörande gottgörelse för förluster som genom förmedlingen

må kunna förorsakas låneförmedlaren finnas icke heller.

Under åren 1920—1922 hava utlämnats lån från fonden å sammanlagt

omkring 123,000 kronor, varav vid ingången av budgetåret 1927—1928

utestodo hos linberedningsföretagen omkring 90,000 kronor. Efter år 1922

har intet linberedningslån utlämnats, och alltmer ökade ekonomiska svårigheter

för linberedningsföretagen hava försvårat, i vissa fall helt omöjliggjort,

amorteringen av de utlämnade linberedningslånen, varigenom de låneförmedlande

hushållningssällskapen åsamkats förluster. Angivna förhållanden

hava föranlett framställningar till Kungl. Maj:t om nedskrivning av

linberedningslånen och täckande av hushållningssällskapens förluster.

I enlighet med hemställan av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen i

infordrat utlåtande den 5 november 1926 över framställningar från Kalmar

läns norra hushållningssällskap samt Kopparbergs läns hushållningssällskap

angående viss avskrivning av lån från ifrågavarande lånefond föreslog

Kungl. Maj:t 1927 års riksdag (statsverkspropositionen IX huvudtiteln,

punkt 84) medgiva att, där å statslån, som från lånefonden utlämnats av

hushållningssällskap, uppkommit förlust, Kungl. Maj:t skulle äga att, på

framställning av hushållningssällskapet och efter prövning av de i varje

fall förekommande omständigheter, av fondens medel anvisa hushållnings
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 166.

sällskapet gottgörelse för den lidna förlusten med skäligt belopp. I departementschefens

yttrande i ämnet framhölls, hurusom visserligen ur strängt

budgetmässig synpunkt viss tvekan kunde råda om lämpligheten av att

härför taga lånefondens medel i anspråk. I betraktande av de jämförelsevis

mindre belopp, varom här kunde bliva fråga, ville departementschefen dock

tillstyrka, att — i anslutning till vad som tidigare beträffande andra liknande

lånefonder ägt rum — medgivande äskades av riksdagen om rätt för

Kungl. Maj:t att från lånefonden för mindre linberedningsanstalter bereda

ersättning för dylika förluster i den omfattning och på sätt, de i ärendet

hörda myndigheterna förordat. Vid den utredning, som chefen för finansdepartementet

— enligt vad han vid anmälan i 1927 års statsverksproposition

av frågor rörande utgifter för kapitalökning (s. 6) anfört — hade för

avsikt att i anslutning till uttalande av 1926 års riksdag (skr. nr 28)

igångsätta, torde i övrigt tagas under övervägande i vad mån för dylika i

fondens räkenskaper gjorda avskrivningar gottgörelse borde beredas genom

anslag å riksstaten.

Riksdagen biträdde emellertid icke Kungl. Maj:ts ovannämnda förslag

utan anhöll hos Kungl. Maj:t om förnyad utredning angående sättet för

statens mellankomst med avseende å de förluster, som kunde komma att

åvila hushållningssällskapen på grund av från lånefonden utlämnade lån

samt om framläggande för riksdagen av det förslag i ämnet, vartill utredningen

kunde föranleda. Motiveringen härför var följande (R. skr. nr 63

punkt 25):

Riksdagen hölle visserligen före, att staten icke borde undandraga sig att

i sin mån träda emellan för att skydda hushållningssällskapen för förluster

på grund av utlämnade linberedningslån. Kungl. Maj:ts förslag förutsatte

emellertid för ersättnings utgående, att förlusten bleve vederbörligen konstaterad.

Detta torde icke kunna ske på annat sätt än genom vederbörande

linberedningsföretags försättande i konkurs med i regel åtföljande driftsnedläggelse.

En sådan utveckling av förhållandena funne riksdagen för sin

del böra i möjligaste mån förekommas icke minst i betraktande av att ifrågavarande

företag tillkommit med statens medverkan för att under en kritisk

tid tillgodose det oundgängligaste behovet av lin inom landet och att det

ekonomiska trångmål, vari vissa av dessa företag efter kristidens slut råkat,

torde bero på omständigheter, över vilka företagen icke kunnat råda. Riksdagen

ansåge därför, att med avseende å företag, som ännu icke trätt i

likvidation, jämväl andra vägar för tillgodoseende av ifrågavarande syfte

borde undersökas. Sålunda torde det icke vara uteslutet, att ett sådant

företag genom viss av Kungl. Maj:t medgiven avskrivning av erhållet lån

skulle kunna beredas möjlighet till driftens fortsatta uppehållande och därmed

förhjälpas till att infria sina därefter kvarstående förbindelser i förevarande

avseende till vederbörande hushållningssällskap. Riksdagen kunde

sålunda icke biträda Kungl. Maj:ts förslag sådant det förelåge utan ansåge,

att frågan borde göras till föremål för förnyad utredning, i samband

varmed hushållningssällskapen borde beredas tillfälle yttra sig angående

storleken av den eventuella avskrivning, som skulle krävas för ernående

av det avsedda syftet. Ehuru riksdagen, på grund av den ställning riksdagen

sålunda funnit sig böra intaga till Kungl. Maj:ts förslag i huvud
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kunyl. Maj:ts proposition Nr 166.

saken, saknade anledning att närmare ingå på frågan, kunde riksdagen

likväl icke underlåta uttala sina principiella betänkligheter mot att för i

förslaget angivet ändamål taga i anspråk lånefondens medel.

I skrivelse den 22 april 1927 anbefallde Kungl. Maj:t kommerskollegium

och lantbruksstyrelsen att i anslutning till vad riksdagen anfört gemensamt

verkställa utredning i nyss angivna avseende, därvid ämbetsverken hade att

bereda hushållningssällskapen tillfälle att i ämnet avgiva sådant yttrande,

som i riksdagens skrivelse ifrågasattes.

Sedan yttranden från hushållningssällskapen i sålunda angivna avseende

införskaffats, hava kommerskollegium och lantbruksstyrelsen i skrivelse den

10 november 1927 inkommit med den anbefallda utredningen.

Utlåtanden i ärendet hava därefter avgivits den 1 december 1927 av fullmäktige

i riksgäldskontoret och den 6 i samma månad av statskontoret.

Av den utav kommerskollegium och lantbruksstyrelsen avgivna utredningen

inhämtas, bland annat, följande.

Ämbetsverken erinra inledningsvis, att riksdagen i omförmälda skrivelse

i ämnet gjort åtskillnad mellan linberedningsföretag, som trätt i likvidation,

och företag, som väl ej trätt i likvidation men dock kommit i en sådan

ekonomisk situation, att för möjliggörande av fortsatt uppehållande av driften

vid företaget erfordrades viss nedskrivning av lånebeloppet. Beträffande

båda grupperna av nödlidande företag hade riksdagen ansett, att staten borde

träda hjälpande emellan i den mån så erfordrades eller ansåges komma att

erfordras för att skydda hushållningssällskapen för förluster, som åvilade

eller kunde komma att åvila dem på grund av deras ifrågavarande låneförmedling.

Huruvida eller i vad mån vid den begärda utredningen skulle

tagas hänsyn till värdet av de säkerhetsliandlingar, som hushållningssällskapen

kunde innehava till skydd mot dylika förluster, hade av riksdagen

ej berörts. Ämbetsverken hade dock i den följande utredningen ansett sig

böra skänka visst beaktande jämväl åt nyssnämnda handlingar.

Till förstnämnda grupp av företag hörde endast Kronobergs läns linberedningsförening

u. p. a. och jordbrukarnas leveransförening, vilka erhållit

linberedningslån genom Kronobergs, respektive Jämtlands läns hushållningssällskap.

Båda företagen hade försatts i konkurs.

Kronobergs läns hushållningssällskap hade väl icke lidit någon kapitalförlust,

men hade avskrivit en räntefordran å 720 kronor 65 öre. Jämtlands

läns hushållningssällskap hade meddelat, att sällskapet avskrivit sammanlagt

1,430 kronor. De konstaterade förlusterna för hushållningssällskapen

i egenskap av förmedlare av linberedningslån hade sålunda den 30 juni

1927 sammanlagt uppgått till allenast 2,150 kronor 65 öre. Dock borde

framhållas att, därest flera företag skulle trätt i likvidation, förlustsumman

med all sannolikhet väsentligt ökats, enär — såsom av den i ämbetsverkens

tidigare utlåtande av den 5 november 1926 förebragta utredningen frainginge

— de av vissa sällskap innehavda lånesäkerheterna torde vara värdelösa

eller svaga.

I samband med utredning om täckning för eventuella förluster för Kronobergs

läns hushållningssällskaps linberedningslån till Kronobergs läns lin
-

Utredning

rörande linberedningsanstalternas

ekonomiska

ställning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition Nr 166. 5

berednings fören i n g hade sällskapet givit sin anslutning till ett av föreningens

ordförande uttalat önskemål, att 30 procent av det till föreningen utlämnade

lånet måtte efterskänkas. Ett dylikt efterskänkande av ett till 2,400 kronor

uppgående belopp skulle, enligt vad utredningen gåve vid handen, i realiteten

bliva en återbetalning till delägarna i företaget av till sällskapet redan

inbetalta belopp.

Övriga företag, som erhållit linberedningslån, hade samtliga - med undantag

av Sorunda linodlingsförening u. p. a. — kunnat uppehålla driften vid

respektive linberedningsanstalter, om än i vissa fall i begränsad omfattning.

Driftsnedläggelsen vid sistnämnda förenings företag torde endast vara tillfällig

och vore förorsakad av eldsvåda.

De inhämtade uppgifterna syntes vidare giva vid handen, att de företag,

som erhållit sina lån genom Uppsala, Hallands och Västmanlands läns hushållningssällskap,

hade utsikt att kunna uppehalla driften och gälda sina

lån utan statens mellankomst. Någon nedskrivning av lånen eller annan

hjälp från statens sida för driftens upprätthållande föresloges heller ej. Av

de till nyssnämnda sällskap utlämnade statslånen utestode den 30 juni 1927

hos hushållningssällskapen 21,040 kronor 1 öre.

Hit hörde i viss män även ett lån, som utlämnats av Gävleborgs läns

hushållningssällskap till Torsåkers linberedningsaktiebolag. Enligt meddelande

från sällskapet torde driften vid detta företag komma att upprätthållas.

Anledningen därtill hade angivits vara, att företaget, som dreves vid sidan

av en omfattande handel med lin och lingarner, utgjorde en ytterst ringa

del av innehavarens rörelse och att den uppbures av handelsrörelsen. Då

sällskapet emellertid föreslagit en väsentlig nedskrivning av lånet, hade företaget

förts till den nedan angivna gruppen av mindre bärkraftiga företag.

Ett till Blekinge läns hushållningssällskap utlämnat statslån hade guldits.

De av övriga hushållningssällskap utlämnade linberedningslån torde hava

kommit företag till del, vilka numera i större eller mindre grad hade att

kämpa med sådana ekonomiska svårigheter, att fara förelåge för driftens

nedläggande, om icke staten trädde hjälpande emellan. Det torde vara dessa

företags — den senare gruppens — ekonomiska ställning, som den förnyade

utredningen avsåge. Beträffande de i det följande angivna företagen inhämtades

ur den av hushållningssällskapen förebragta utredningen, kompletterad

med från statskontoret under hand erhållna uppgifter, i huvudsak

följande.

Sorunda linodlingsförening u. p. a., som genom Stockholms läns och stads

hushållningssällskap år 1920 erhållit ett linberedningslån a 2,900 kronor,

hade kunnat uppehålla driften vid sin linberedningsanstalt ända tills anstalten

— såsom förut antytts — i början av år 1927 nedbrunnit. Det ekonomiska

resultatet av rörelsen hade icke varit gynnsamt, men föreningen torde det

oaktat hava för avsikt att återuppbygga anstalten. För att företaget skulle

bliva ekonomiskt bärkraftigt, ansåge hushållningssällskapet en nedskrivning

av utestående lånebelopp med 966 kronor 67 öre eller 33 procent av det

ursprungliga lånet erforderlig. Betryggande borgen torde finnas.

G. H. Rudin i Holsbybrunn hade år 1921 genom Jönköpings läns hushållningssällskap

erhållit ett linberedningslån å 10,000 kronor. Linberedningsrörelsen,

som bedreves i samband med annan verksamhet, hade under

senaste åren gått med förlust. För stabilisering av företaget föresloges nedskrivning

av utestående lånebelopp med 4,000 kronor eller 40 procent av

det ursprungliga lånet samt nedsättning av räntefoten till 4 procent. Hushållningssällskapets

säkerhet för lånet hade år 1926 ansetts fullgod.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 166.

Kalmar läns linodling slörening u. p. a. hade erhållit två linberedningslån,

det ena år 1920 å 25,000 kronor av Kalmar läns norra hushållningssällskap

för anläggning av en linberedningsanstalt i Gainleby samt det andra

år 1922 å 4,500 kronor av Kalmar läns södra hushållningssällskap för anläggning

av en linberedningsanstalt vid Långlöt å Öland.

Driften vid den förra anstalten hade under senaste åren kunnat uppehållas

endast därigenom, att till hushållningssällskapet e.j inbetalts vare sig ränta

eller amortering å lånet. I följd härav hade sällskapet fått övertaga lånets

förräntning och amortering, varigenom sällskapet hittills gjort en förlust å

10,351 kronor 27 öre. Sällskapet, som vitsordade nyttan och behövligheten

av anstaltens fortsatta verksamhet, ansåge möjlighet finnas för driftens uppehållande

under förutsättning, att hela linberedningslånet avskreves. Därjämte

ansåge sällskapet önskvärt, att jämväl dess räntefordran hos föreningen,

den 30 juni 1927 uppgående till 3,949 kronor 49 öre, avskreves.

Redan år 1926 hade omförmälda hushållningssällskap gjort framställning

om lånets avskrivning. I det däröver avgivna utlåtandet av den 5 november

1926 hade utretts, att sällskapets säkerhet för lånet utgjordes av inteckning

å lånebeloppet, belägna efter inteckningar till annan långivare å 20,000

kronor i den fastighet, varå linberedningsanstalten vore uppförd. Enligt

värdering i februari 1924 hade fastigheten uppskattats till 16,797 kronor

50 öre (fast maskinutrustning eventuellt oberäknad). Samma värde funnes

upptaget i 1926 års balansräkning. De av hushållningssällskapet innehavda

inteckningarna torde därför böra anses värdelösa. Då av räkenskaperna att

döma andra vägar för lånets gäldande helt eller delvis ej funnes, måste

man, därest staten ej mellankomme, räkna med en ytterligare förlust ä

18,598 kronor 22 öre, upplöpande räntor å statslånet oräknade.

Vad beträffade linberedningsanstalten vid Långlöt hade även den gått med

förlust under de senare åren, men någon överhängande fara för driftens

nedläggande torde icke förefinnas. Föreningen hade i skrivelse till hushållningssällskapet

den 20 juli 1927 förklarat, att några åtgärder för lånets

avskrivande icke erfordrades, därest begärd avskrivning av det föreningen

av länets norra hushållningssällskap utlämnade lånet beviljades. Sedermera

hade emellertid hushållningssällskapet den 7 september 1927 uppgivit såsom

önskvärt, att hela utestående delen av linberedningslånet, 3,776 kronor 11

öre eller 83.9 procent av det ursprungliga lånet, avskreves. Jämväl detta

lån torde vara av hushållningssällskapet utlämnat mot numera värdelös

fastighetsinteckning. Fara förelåge alltså, att förlust kunde uppstå för hushållningssällskapet.

Kalmar läns södra hushållningssällskap hade vidare år 1920 utlämnat ett

linberedningslån å 7,500 kronor till aktiebolaget Unslöjden. Företaget

hade under senare åren gått med förlust, och orsaken härtill uppgåves

hava varit, att linodlingen gått tillbaka till följd av de höga beredningspriserna.

Bolaget trodde emellertid på en ny uppblomstring av linodlingen,

därest linberedningspriserna kunde sänkas. Ett huvudvillkor härför vore,

att hela återstående delen av linberedningslånet, 5,500 kronor eller 73 V,

procent av det ursprungliga lånebeloppet, avskreves. Beträffande detta lån

inhämtades från 1926 års utredning, att god säkerhet då funnits.

Kristianstads läns linodlings förening u. p. a. hade år 1920 erhållit ett

linberedningslån å 7,500 kronor genom Kristianstads läns hushållningssällskap.

Driften vid företaget hade emellertid under de senaste åren kunnat

uppehållas endast tack vare personliga uppoffringar från medlemmar i föreningens

styrelse samt anslag från hushållningssällskapet, tillhopa uppgående

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition År 166.

till 1,800 kronor, vilka använts till förräntning och amortering av länet.

Anstalten stode nu inför utsikten att få nedlägga driften, trots att intresset

för linodling och hemslöjd fortlevde och till med torde vara i tillväxt i

orten. Enda utvägen att rädda anstalten och därmed linodlingen ansåges

vara, att hela återstoden av lånet, 5,500 kronor eller 73 l/„ procent av det

ursprungliga lånebeloppet, avskreves. Sällskapet hade vid 1926 års utredning

uppgivit sig äga fullgod borgen för lånet.

Södra Dalarnes linberedningsförening och Rönndalens linskäkt, som år

1920 genom Kopparbergs läns hushållningssällskap erhållit linberedningslån å

10,000 kronor, respektive 1,250 kronor, hade kunnat uppehålla verksamheten

därigenom, att hushållningssällskapet icke indrivit ränta och amortering,

varigenom sällskapet till den 15 juli 1927 gjort en förlust av 3,224 kronor

97 öre. Skulle sådan indrivning hava skett, torde ingen annan utväg funnits

för företagen än att träda i likvidation. Förutsättningen för fortsatt drift

ansåges vara, att utestående lånebelopp, 8,666 kronor 68 öre, respektive

1,083 kronor 34 öre eller 86.7 procent av de ursprungliga lånebeloppen

avskreves.

Hushållningssällskapets säkerheter för linberedningslånen utgjordes —

enligt föregående utredning — beträffande Södra Dalarnes linberedningsförening

av fastighetsinteckning och beträffande Rönndalens linskäkt av

borgen. Fastighetsinteckningen vore beviljad i den fastighet, å vilken ovannämnda

förenings beredningsanstalt vore belägen. Enligt en år 1926 genom

hushållningssällskapets förmedling verkställd värdering hade fastigheten

jämte fasta maskiner uppskattats till 8,000 kronor. Fordringen torde alltså

icke fullt kunna täckas ur försäljningssumman för fastigheten. Borgenssäkerheten

ansåges däremot, enligt meddelande från sällskapets sekreterare, god.

Hjalmar Vallgrens linberedningsverlc i Storvik och Torsåkers linberedning

saktiebolag hade år 1921 erhållit linberedningslån genom Gävleborgs

läns hushållningssällskap å 4,500 kronor, respektive 7,000 kronor. Det förstnämnda

företaget, som ägdes av en mindre jordbrukare, vore i sådant läge,

att fara för driftens nedläggande förelåge. Vid det andra företaget däremot

torde — såsom förut nämnts — driften komma att upprätthållas, då linberedningsrörelsen

dreves vid sidan av en omfattande handel med lin och lingarner

och uppbures av handelsrörelsen. Då ifrågavarande linberedningsföretag

tillkommit under dyrtiden och anläggningarnas tillkomst befordrats

genom tillgången till statslån för ändamålet, syntes det hushållningssällskapet

skäligt, att låninnehavarna bereddes viss ekonomisk lindring genom nedskrivning

av lånen med skillnaden mellan de verkliga anläggningskostnaderna

för linberedningsanstalterna och de kostnader, som anläggningarna skulle

draga för närvarande. Denna skillnad uppskattades av sällskapet till 50

procent av anläggningskostnaderna, med vilket belopp alltså föresloges nedskrivning.

Säkerheterna för ifrågavarande lån uppgåves vid föregående års utredning

utgöras av fullgod borgen.

En sammanfattning beträffande den förutnämnda senare gruppen av företagare

gåve vid handen, att den omfattade 10 företag; att dessa företags

ursprungliga linberedningslån uppginge sammanlagt till 80,150 kronor,

varav (upplupna oguldna räntor oberäknade) den 30 juni 1927 utestode

67,426 kronor 22 öre, att av statslånen den 30 juni 1927 utestode 60,232

kronor 61 öre, att sällskapens hittills havda förluster å lånen (av hushållningssällskapen

guldna räntor inberäknade) kunde beräknas till 15,376

kronor 24 öre, att de föreslagna avskrivningarna uppginge till i kapital

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 166.

Åtgärder för

den ekonomiska

ställningens

förbättrande.

60,242 kronor 80 öre och i räntor 3,949 kronor 49 öre eller sammanlagt

64,192 kronor 29 öre, samt att de begärda kapitalavskrivningarna motsvarade

en genomsnittlig avskrivning av 75.16 procent.

Vid den gjorda beräkningen av storleken av de begärda avskrivningarna

hade hänsyn ej tagits till de 2,400 kronor, vilkas »efterskänkande» föresloges

av Kronobergs läns hushållningssällskap.

Beträffande flertalet av ovannämnda tio företag syntes, att döma av den

år 1926 gjorda utredningen, ej föreligga fara för förlust för hushållningssällskapen,

som då ansetts skyddade härför genom erhållna säkerhetshandlingar.

Ämbetsverken erinra vidare, att riksdagen i sin ifrågavarande skrivelse

anhållit om förnyad utredning angående sättet för statens mellankomst med

avseende å de förluster, som kunde komma att åvila hushållningssällskap

på grund av från lånefonden för mindre linberedningsanstalter utlämnade

lån samt om framläggande av det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde

föranleda. I den mån förlust redan konstaterats för ett sällskap påkallades

således ej någon förnyad utredning beträffande sättet för förlustens täckande.

Enligt ämbetsverkens år 1926 framlagda förslag skulle det tillkomma Kungl.

Maj:t att på framställning bevilja gottgörelse för dylik förlust.

Vad därefter anginge huvudfrågan eller sättet för statens mellankomst

beträffande eventuella framtida förluster för hushållningssällskapen på ifrågavarande

lånerörelse hade av den enligt riksdagens direktiv verkställda

utredningen framkommit, att alla hushållningssällskap, på tre undantag

när, som för närvarande vore låneförmedlare för ifrågavarande lån, föreslagit

nedskrivning med olika procentsats av linberedningslånen eller hel

avskrivning. Härjämte hade ett sällskap begärt räntenedsättning.

Såvitt av insända handlingar från hushållningssällskapen kunde bedömas,

torde de nedskrivningar, respektive avskrivningar, som begärts, vara önskliga,

med all sannolikhet även erforderliga, för att företagen ifråga skulle beredas

möjlighet till fortsatt uppehållande av driften. Huruvida en dylik

åtgärd ensam kunde för någon längre tid möjliggöra en fortsatt drift, vore

dock svårt att avgöra. Man torde därvid böra beakta, att beredningsanstalterna

ifråga, som ju samtliga vore mycket små och kapitalsvaga samt delvis

byggda på kooperativ grund, måste vara i huvudsak hänvisade till att

åt odlarna bereda det av dem odlade linet. I flertalet orter vore linodlingen

stadd i tillbakagång, vilket vållat brist på råvara med åtföljande svårigheter

för beredningsanstalternas rationella drift. Det beredda linet användes

numera, då linspinnerierna och linneväverierna täckte sitt behov

genom import, huvudsakligen till hemslöjden — för eget behov eller till

avsalu. Den inhemska linhanteringens framtid vore därför i väsentlig grad

beroende av den moderna hemslöjdens möjligheter att i framtiden upptaga

det inom landet producerade linet. Ä andra sidan vore hemslöjden till viss

grad beroende av inhemsk linhantering, då den bland annat åsyftade att i

största möjliga grad arbeta med det egna landets råvaror, och skulle det

för den svenska, i tillväxt stadda hemslöjdsrörelsen, som understöddes av

statsmakterna, bliva ett kännbart slag, om linhanteringen i landet måste

nedläggas.

Med hänsyn till den ställning riksdagen intagit torde ämbetsverken sakna

anledning ingå på den principiella frågan, huruvida nedskrivning respektive

avskrivning borde medgivas eller icke. Såvitt ämbetsverken kunnat

finna, syntes riksdagen ej hava ansett, att fullständig avskrivning skulle

kunna medgivas. Ämbetsverken ansåge även för sin del, att — även om

ett sådant medgivande i vissa fall kunde befinnas erforderligt för företagets

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 166.

9

sanering — det skulle kunna få en synnerligen betänklig prejudicerande

betydelse, därest det ej kunde motiveras av en bestämd särställning för

ifrågavarande lån i jämförelse med andra av staten i stor utsträckning

under kristiden utlämnade lån.

Emellertid förelåge i sådant hänseende två förhållanden, vilka syntes hava

av riksdagen ansetts innefatta tillräckliga motiv för en särskild undantagsbehandling

av nn ifrågavarande grupp av låntagare. Först och främst hade

nämligen dessa lån och därmed i samband stående statsåtgärder, såsom ock

i riksdagsskrivelsen framhållits, kommit till stånd för att under eu kritisk

tid, då landet i dess helhet och dess textilindustri lede brist på råvara, söka

nödtorvtigt avhjälpa ett synnerligen kännbart allmänt behov av åtminstone

textilfiber, för vars odlande inom landet förutsättningar ansetts föreligga.

Jämförde man härmed vissa andra, samtidigt utlämnade lån från under

kristiden tillkomna fonder — exempelvis lånen från kraftledningslånefonden

eller lånen från vattenkraftslånefonden, i fråga om vilka kommerskollegium

jämte väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade att avgiva förslag

till lånefördelning —- måste dessa senare lånetyper anses företrädesvis avse

tillgodoseendet av ett mera lokalt begränsat behov, till skillnad från det

förutnämnda allmänna behovet.

Denna åtskillnad syntes ämbetsverken dock icke ensamt kunna motivera

en sådan särbehandling av förstnämnda lån, som skulle ligga i avskrivning

av en större del av statens fordran utan föregående konstaterande av faktiskt

föreliggande förlust. Kommerskollegium finge i sådant hänseende åberopa

sitt den 2 februari 1925 avgivna yttrande i anledning av eu av 36 torvfabrikanter

gjord framställning därom, att Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen,

att de lån ur torvindustrilånefonden, som beviljats under inflationstiden

— åren 1916—1922 — måtte nedskrivas till med hänsyn till penningvärdets

förändring skäliga belopp m. m. Kollegium hade därvid framhållit,

hurusom i åtskilliga av de fall, varom då vore fråga, förelåge en

omständighet, som av kollegium ansetts böra tillmätas synnerlig betydelse,

nämligen statens av sökandena påpekade ingripande (nämligen för uppmuntran

till anläggande av torvfabriker). Det hade under krisåren varit

ett starkt samhällsintresse att få till stånd företag för framställande av inhemskt

bränsle. Därest de torvfabriker, varom fråga vore, uppförts direkt

genom det allmännas försorg — ett förfarande, som vid den tiden icke torde

hava ansetts orimligt — hade den stora förlust, som uppkommit genom

fabrikernas värdeminskning, drabbat det allmänna. Nu hade man i stort

sett undvikit direkt statlig torvfabrikation, men i stället lyckats med lån

uppmuntra den enskilda företagsamheten. Härigenom hade, syntes det kollegium,

det allmänna ådragit sig en viss förpliktelse att, i den mån omständigheterna

det medgåve, bistå dem, som med statens hjälp uppfört torvfabriker,

men nu i följd av det oförutsett starka prisfallet kommit i ekonomiska

svårigheter. I de fall, där möjlighet att både förränta och amortera

det erhållna torvlånet, såvitt man kunde bedöma, ej förelåge, kunde

det därför synas förefmnas anledning att möjliggöra en nedskrivning av

lånet. Kollegium hade emellertid funnit de skäl, som talade emot en dylik

nedskrivning, vara övervägande och hade därför ansett sig i stället böra

förorda vissa andra ifrågasatta utvägar — huvudsakligen utsträckning av

amorteringstiden och kapitalisering av upplupen, ogulden ränta — för beredande

av lättnader för de nödlidande företagen.

Med anledning av Kungl. Maj:ts proposition den 20 mars 1925, nr 177,

biföll även riksdagen beviljandet av dylika lättnader.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 166.

I viss mån kunde ju med hänsyn till de linberedningsföretag, som på

grund av under dyrtiden ådragna höga anläggningskostnader och sedermera

inträffad prissänkning å den färdiga varan råkat i ekonomiska svårigheter,

förhållandena anses vara analoga med de ovanberörda torvfabrikernas. Men

i fråga om linberedningsanstalterna förelåge dock en ytterligare omständighet,

som markerade dessa företags särställning såsom låntagare, nämligen hushållningssällskapens

mellanställning såsom låneförmedlare. Härigenom måste

de ifrågavarande anläggningarnas natur av för det allmänna och jordbruket

nyttiga anstalter, beträffande vilka det direkta vinstintresset vid deras anläggning

såsom regel haft en föga framträdande plats, anses hava särskilt

framhävts. Vidare måste det anses föreligga ett alldeles särskilt statsintresse

att tillse, att den ifrågavarande verksamheten, i den mån det visade sig

ekonomiskt möjligt, upprätthölles, samt att sådana åtgärder vidtoges, varigenom

hushållningssällskapen i möjligaste mån kunde undgå förluster på

sin låneförmedlingsverksamhet. Dessa båda syften syntes nu åtminstone i

en del fall kunna vinnas genom en viss nedskrivning av de lämnade statslånen,

innebärande sålunda, att staten skulle påtaga sig en viss del av den

förlust, som kunde anses härröra från dyrtidsförhållandena vid tidpunkten

för de ifrågavarande linberedningsanstalternas tillkomst.

Beträffande storleken av lånens nedskrivning hade, såsom förut nämnts,

mycket varierande procenttal ifrågasatts, vilka kunde var för sig beträffande

vederbörande företag anses behövliga. Någon generell nedskrivning med

viss procent borde därför ej ifrågakomrna, utan torde det böra överlämnas

till Kungl. Maj:t att, efter av ämbetsverken verkställd noggrann utredning,

eventuellt i förening med besök på platsen, i varje särskilt fall avgöra storleken

av nedskrivningen samt villkoren för densamma. Enligt ämbetsverkens

åsikt torde därvid bland annat böra beaktas i vad mån en nedskrivning

från statens sida ej skäligen borde förenas med viss nedskrivning jämväl

från enskilda borgenärers sida samt viss medverkan från borgensmännen.

Av principiella skäl syntes dock nödvändigt att begränsa en dylik befogenhet

för Kungl. Maj:t till en viss del av det ursprungliga linberedningslånet,

förslagsvis 50 procent. Visserligen vore det möjligt, att en nedskrivning intill

50 procent ej kunde anses tillfredsställande för några företags stabilisering, men

torde möjligheter ej saknas för ett dylikt företags rekonstruktion, därest

intresse förefunnes därför inom orten. Såvitt ämbetsverken kunde finna,

torde vid bedömandet av frågan om nedskrivning av linberedningslånen med

den angivna utgångspukten ej skäligen kunna tagas i beaktande, huruvida

hushållningssällskapet ifråga kunde komma att lida förlust på lånets utlämnande

eller ej, utan endast linberedningsföretagets ekonomiska ställning och

oundgängliga behov i förutnämnda avseende. Den omständigheten, huruvida

sällskapet på grund av innehavd säkerhet vore skyddat mot förlust, skulle

alltså i nu förevarande samband sakna betydelse.

Någon räntenedsättning ansåge sig ämbetsverken av principiella skäl ej

böra förorda.

Det syntes vidare ämbetsverken klart, att något restituerande av redan

återbetalt lån ej, på sätt Kronobergs läns hushållningssällskap ifrågasatt,

borde komma ifråga.

Räknat med ovan föreslagna maximigräns för nedskrivningen av 50 procent

av ursprungliga lånebeloppet, skulle sammanlagda beloppet av nedskrivningar

å lån till företag, för vilka nu begärts nedskrivning, kunna uppgå till högst

40,075 kronor och lägst 38,591 kronor 67 öre, i senare fallet därest man utginge

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 166.

11

från den lägre nedskrivning, som nu i vissa fall begärdes. Härtill komme

ersättning till Kronobergs läns och Jämtlands läns hushållningssällskap för

ovannämnda förluster å 720 kronor 65 öre respektive 1,430 kronor. Sammanlagda

medelsbehovet för ifrågavarande ändamål skulle enligt angivna

beräkningsgrund för närvarande uppgå till högst omkring 42,500 kronor

och lägst 40,742 kronor 32 öre.

Enligt vad ämbetsverken under hand erfarit, påginge för det dåvarande inom

finansdepartementet en av riksdagen ifrågasatt utredning om storleken av

vissa smärre kapitalförluster, som uppstått för en del av statens utlåningsfonder,

samt om och i vad mån ersättning för de avskrivningar i vederbörande

fonders räkenskaper, som på grund härav kunde hava gjorts, borde

genom anslag å riksstaten beredas. Därest resultatet av nämnda utredning

ej slutförts till 1928 års riksdag, torde i avvaktan härå erforderliga medel

måhända kunna förskottsvis anvisas ur fondens medel. Erinras finge, att i

motsvarande fall dylik täckning av förlust skett beträffande statslån från

dräneringsfonden och täckdikningslånefonden.

Nedskrivning borde givetvis ske i den ordning, att hushållningssällskapet,

på ansökan, beviljades nedskrivning med viss procent av statslånet, under

villkor att sällskapet i sin ordning medgåve lika stor nedskrivning av sin

fordran för vederbörande linberedningslån.

För ernående av syftet med riksdagens ovanberörda skrivelse hemställa

kommerskollegium och lantbruksstyrelsen, att Kungl. Maj:t måtte föreslå

riksdagen medgiva, att Kungl. Maj:t må, på framställning av hushållningssällskap

och efter prövning av de i varje fall förekommande omständigheter.

dels, där å statslån, som från lånefonden för mindre linberedningsanstalter

utlämnats av sällskapet, uppkommit förlust, anvisa sällskapet gottgörelse för

den lidna förlusten med skäligt belopp, dels ock bevilja nedskrivning av

sådant lån med intill 50 procent av det ursprungliga statslånebeloppet.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava i sitt utlåtande erinrat om sin till

Kungl. Maj:t den 21 april 1927 avlåtna skrivelse rörande möjligheterna att

bereda ersättning för kapitalförluster å statens utlåningsfonder genom att

antingen å riksstaten uppföra anslag å erforderligt belopp eller ock utan

belastande av riksstaten anlita den av riksgäldskontoret förvaltade fonden

för statsskuldens amortering, vilken fond utgöres av till riksgäldskontorets

förfogande ställda anslag av andra statsinkomster än lånemedel (jfr 1928

års statsverksproposition; utgifter för kapitalökning sid. 39). Den sistnämnda

utvägen syntes böra komma till användning för ersättande av nu

ifrågavarande kapitalförlust för lånefonden för mindre linberedningsanstalter,

då riksdagen med de år 1926 beslutade avsättningarna av rusdrycksmedel

till fonden för statsskuldens amortering avsett ernående av en snabbare

amortering av den del av det i statens utlåningsfonder placerade kapitalet,

som icke till fullo förräntades. Däremot kunde fonden för statsskuldens amortering

ej tagas i anspråk för gottgörelse åt hushållningssällskap för deras

ifrågavarande förluster, utan torde medel härför böra anvisas genom särskilt

anslag.

Av statskontoret har i ärendet anförts bland annat följande:

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 166.

Då hushållningssällskapen vore förmedlare av lånen, hade statskontoret

saknat anledning att undersöka de olika linberedningsföretagens ekonomiska

förhållanden och vore ej heller i tillfälle att bedöma den större eller mindre

möjlighet, som kunde förefinnas för dem att fullgöra sina förpliktelser på

grund av mottagna lån.

Den utredning, som med föranledande av riksdagens uttalande i ärendet

av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen förebragts, gåve emellertid vid

handen, att flertalet linberedningsföretag, vilka ju med statens medverkan

tillkommit under kristiden för att tillgodose det oundgängligaste behovet

av lin inom landet, råkat i ekonomiskt trångmål. Av vad ämbetsverken i

övrigt anfört om ifrågavarande verksamhet och dess upprätthållande såsom

ett särskilt statsintresse och i betraktande av de förhållanden, under vilka

denna lånerörelse kommit till stånd, ville det synas, som borde åtgärder

från statens sida vidtagas för att underlätta de utan linberedningsföretagens

förvållande uppkomna svårigheterna och därigenom jämväl skydda hushållningssällskapen

för förluster på grund av låneförmedlingar.

Mot ämbetsverkens förslag om utverkande av bemyndigande för Kungl.

Maj:t att medgiva viss nedskrivning av statslånen hade statskontoret icke

något att erinra, då en dylik nedskrivning torde visa sig nödvändig för att

i enlighet med den uppfattning, åt vilken riksdagen givit uttryck, söka förebygga,

att linberednings företagen försattes i konkurs.

Vidkommande storleken av denna nedskrivning hade av hushållningssällskapen

olika procenttal ifrågasatts. Statskontoret delade ämbetsverkens uppfattning

därom, att någon generell, nedskrivning med viss procent icke borde

ifrågakomma, utan att det borde tillkomma Kungl. Maj:t att efter prövning

i varje särskilt fall inom en viss maximigräns avgöra storleken av nedskrivningen

och villkoren för densamma. Denna maximigräns hade ämbetsverken,

utan vidare motivering, föreslagit till 50 procent av det ursprungliga

statslånebeloppet. Statskontoret saknade anledning att häremot göra någon

erinran.

För de förluster, som hushållningssällskapen åsamkats eller komme att

åsamkas genom låneförmedlingen, torde gottgörelse i likhet med vad förhållandet

vore med lånen från dräneringsfonden, böra beredas sällskapen med

skäligt belopp. Sådan ersättning åt hushållningssällskapen för liden förlust

syntes emellertid kunna ifrågakomma blott där förlusten blivit verkligt konstaterad.

Någon ersättning för endast »sannolik» förlust syntes alltså ej

böra lämnas. Då syftet med den föreslagna nedskrivningen av lånebelopp

just skulle vara att förekomma, att linberedningsföretagen komme på sådant

obestånd, att de ej kunde fullgöra sina förbindelser till hushållningssällskapen,

torde man tillsvidare böra utgå ifrån, att de företag, som ej redan

gått i konkurs, skulle genom nedskrivningen få sin ekonomi så förbättrad,

att de kunna amortera sin återstående skuld. Om det i något fall skulle

visa sig, att så ej bleve förhållandet, utan att för vederbörande hushållningssällskap

även i fråga om företag, som fått sitt lånebelopp nedskrivet,

förlust uppstode genom företagets insolvens, borde även sådan förlust ersättas

med skäligt belopp.

De medel, som för nu ifrågavarande ändamål bleve erforderliga, torde,

i avvaktan på den igångsatta utredningen om eventuell ersättning till

statens utlåningsfonder på grund av uppkomna kapitalförluster, få anvisas

av fondens medel.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kung!. Maj:ts proposition Nr 166.

I skrivelse den 5 december 1927 hava kommerskollegium och lantbruksstyrelsen

gemensamt framlagt förslag rörande ifrågavarande fonds förändring

till en hemslöjdslånefond. Ämbetsverken hava därvid inledningsvis erinrat

om den tidigare förebragta, i förutnämnda skrivelse den 10 november 1927

omförmälda utredningen om linberedningsföretagens ekonomiska svårigheter,

varav framginge, att fonden knappast kunde under en nära framtid behöva

disponeras för därmed avsett ändamål, då sådan ökning av linodlingen,

att därav föranleddes behov av nya linberedningsanstalter, ej syntes vara

att räkna med. Linhanteringens framtid vore i stället i väsentlig grad

beroende av hemslöjdens möjligheter att upptaga det producerade linet.

Hemslöjden vore å sin sida till viss grad beroende av inhemsk linhantering,

då den bland annat strävade efter att i största möjliga grad arbeta

med det egna landets råvaror, och skulle det därför för den svenska, i tillväxt

stadda hemslöjdsrörelsen, som understöddes av statsmakterna, bliva ett

kännbart slag, om linhanteringen i landet måste nedläggas.

Vidare anföra ämbetsverken följande:

Den nedskrivning av linberedningslånen, som riksdagen ansett böra vidtagas,

skulle givetvis, därest den genomfördes, bliva av största betydelse för

stabilisering av vissa linberedningsföretags vacklande ekonomiska ställning

och kunna verksamt bidraga till att nedbringa deras driftkostnader. Emellertid

vore det ingalunda givet, att en nedskrivning av det kapital linberedninganstalterna

skulle förränta — särskilt om den av stats finansiella

skäl måste begränsas till lägre belopp än som för företagens sanering vore

nödvändigt — skulle kunna vidmakthålla, än mindre stimulera den inhemska

linhanteringen och avsättningen av dess produkter.

Beredningsanstalterna uppköpte såsom regel ej linet från odlarna och

vore ej heller inrättade efter löngodsprincipen, varför odlarna — vilkas

kontanta medel ofta vore mycket begränsade — ej kunde erhålla någon

omedelbar betalning i penningar eller in natura för det lin, de ej behövde

för eget husbehov. De svenska spinnerierna torde ej hysa nämnvärt intresse

för inköp av det svenska linet, som i regel ej kunde salubjudas

annat än i små poster. Av anförda skäl skulle det vara för den inhemska

linhanteringens framtida bestånd gagneligt, om det producerade linets

avsättning kunde underlättas. Detta torde kunna ske bland annat därigenom,

att det odisponerade kapitalet i lånefonden för mindre linberedningsanstalter

komnie till användning till förlagslån för inköp av inhemskt

lin i form av såväl linhalm (rötad eller orötad) som färdigberett lin (bråkat

och skäktat) samt av lingarn. En dylik förändring av grunderna för

fondens användning — vilken icke syntes medföra någon väsentlig

avvikelse från fondens ursprungliga syfte — förutsatte riksdagens medgivande.

Närmast liggande vore måhända, att förlagslån i sådant fall lämnades

till linberedningsanstalterna. De verkställda utredningarna hade emellertid

alltför tydligt ådagalagt dessa företags svaga ekonomi för att det — annat

än möjligen i undantagsfall — skulle vara lämpligt att till dem utlämna

ytterligare statsmedel. Förut hade framhållits, att hemslöjden vore den

egentliga avnämaren a,v linet. Det vore därför lämpligare, om hemslöjdens

organisationer i de olika länen sattes i tillfälle erhålla mindre dylika lån.

Vilja till att i största möjliga utsträckning använda inhemskt lin och

Förändrade

grunder för

linej ondens

användning.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. May.ts proposition Nr 166.

produkter därav torde organisationerna — föreningarna — med hänsyn till

sina ideella syften och sin i åtskilliga fall nära förbindelse med beredningsanstalterna

ej sakna. Bristen på eget förlagskapital torde emellertid hittills

lagt stora hinder i vägen. För närvarande funnes något över 30 hemslöjdsföreningar

i olika delar av landet.

För hemslöjdsföreningar eller med dem likartade organisationer, som

bereddes möjlighet att erhålla förlagslån av förevarande slag, skulle huvudsyftet

med ett dylikt lån bliva att erhålla lingarn. Skulle det dock befinnas

lämpligare för en sådan förening att, i stället för att inköpa lingarn, i en

eller annan form själv ombestyra linets förädling till garn, borde kostnaderna

härför få bestridas från förlagslånet, detta så mycket hellre som

lånefonden ifråga ursprungligen avsåge beredning av lin.

Om än eventuella förlagslån av nämnt slag enligt ämbetsverkens åsikt i

främsta rummet borde användas för ovannämnda syften, syntes dock ej

oegentligt, att de, i den mån lånemedlen därtill försloge, även finge användas

för bestridande av kostnader för lingarnets förädling till linnevaror

(främst vävnader) samt för inköp och förädling av andra inhemska råvaror.

Tills vidare torde man dock böra begränsa sig till ull, särskilt av det för

hemslöjdsrörelsen betydelsefulla svenska pälsfåret.

Genom den föreslagna utvidgade användningen av fonden skulle ej blott

den inhemska linhanteringen och i viss mån ullproduktionen utan även

den ideela, framåtsträvande hemslöjdsrörelsen erhålla ett välbehövligt stöd,

utan att statsmakterna därför behövde anvisa något nytt anslag.

Även andra än hemslöjds- och liknande föreningar och möjligen någon

linberedningsanstalt syntes böra kunna tilldelas lån. Någon författningsändring

beträffande dem, som vore berättigade till förlagslån, skulle därför

ej erfordras. Principiellt torde dock böra fastslås, att rena affärsföretag

skulle vara uteslutna.

Jämväl i övrigt torde i tillämpliga delar de allmänna bestämmelser,

som nu gällde för linberedningslån, böra stadgas även för de föreslagna

förlagslånen, som lämpligen kunde benämnas hemslöjdslån. Sålunda borde

hushållningssällskapen alltjämt vara låneförmedlare och för ändamålet

tilldelas statslån av kommerskollegium och lantbruksstyi’elsen. Bäntan

skulle jämväl vara fem procent och lånetiden 17 år, de två första amorteringsfria.

Statslånen skulle utlämnas till hushållningssällskapen mot

sällskapens förskrivning därå. Dock torde lånen böra begränsas till 10,000

kronor.

Då det förefölle som om sådana lån, för vilka fonden blivit inrättad,

knappast skulle i närmare framtid ifrågakomma, syntes vara lämpligt att

jämväl förändra fondens benämning till »hemslöjdslånefonden».

Ämbetsverken hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen dels

medgiva, att statslån finge från den nuvarande lånefonden för mindre linberedningsanstalter,

vars benämning skulle ändras till »hemslöjdslånefonden»,

tilldelas jämväl hushållningssällskap, som förklarat sig villiga att

utlämna förlagslån företrädesvis avsedda för anskaffande av svenskt lin

eller produkter därav, dels ock godkänna ovan angivna allmänna grunder

för ifrågavarande lånerörelse.

Statskontoret har över sistnämnda framställning avgivit infordrat utlåtande

den 19 januari 1928, därvid anförts bland annat följande:

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 166.

15

Redan de sakkunniga, som med anledning av riksdagens skrivelse den

25 april 1917, nr 94, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande av kommerskollegium

och lantbruksstyrelsen tillkallats för verkställande av utredning angående

de åtgärder, som från det allmännas sida syntes kunna vidtagas för främjande

av odling av lin inom landet, hade i sitt avgivna betänkande framhållit

den stora betydelse, som linodlingen hade med avseende å landets

hemslöjd.

Statskontoret ville i detta sammanhang även erinra om det betänkande

och förslag, som den 10 december 1917 avgavs av den så kallade liemslöjdskommittén,

och de omfattande åtgärder och avsevärda krav på statligt understöd,

som ifrågasattes för hemslöjdens understödjande, förkovran och utveckling.

Statskontoret, som över berörda betänkande den 21 februari 1924

avgivit utlåtande, hade däri förklarat sig kunna i det stora hela instämma

i kommitténs uttalande om den betydelse ur olika synpunkter främjandet

av en svensk hemslöjd måste anses äga, men hade ansett, att med hänsyn

till rådande ekonomiska förhållanden dessa uppgifter åtminstone tillsvidare

borde få stå tillbaka för andra mera berättigade krav på det allmänna,

varjämte statskontoret funnit kommitténs förslag i fråga om ordnandet av

hemslöjdsarbetet alltför omfattande och hållit före, att eu förenkling av den

föreslagna organisationen borde kunna ske.

Genom den nu föreslagna utvidgade användningen av linberedningslånefondens

medel ville det synas, som skulle ett utnyttjande av det odisponerade

kapitalet i fonden kunna bidraga till att icke blott främja den inhemska

linhanteringen utan även lämna ett stöd till landets hemslöjdsrörelse.

Med hänsyn till vad sålunda anförts ansåge sig statskontoret böra biträda

det av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen nu framlagda förslaget till

lånefondens för mindre linberedningsanstalter framtida disponerande under

den förändrade benämningen hemslöjdslånefonden. Mot villkoren för lån från

densamma hade statskontoret icke någon annan erinran att göra än att statskontoret

ville ifrågasätta, huruvida lånetiden för hemslöjd slånen borde bestämmas

till 17 år. Det syntes statskontoret lämpligare, att tiden för lånens åtnjutande,

i likhet med vad som vore fallet med lånen från industrilånefonden,

sattes till högst 10 år.

Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund, som jämväl beretts tillfälle

att avgiva yttrande i ärendet, har i en den 23 januari 1928 dagteeknad

skrift uttalet bland annat följande.

Den nutida svenska hemslöjdsrörelsen byggde i sin begynnelse så gott

som uteslutande på enskildas ideella intresse och offervillighet för den gamla

bygdeslöjdens bevarande och återupplivande. Detsamma vore i stor utsträckning

alltjämt fallet. Rörelsen riktade sig främst till den jordbrukande

befolkningen, som ägde tillgång till de råvaror, varur hemslöjd här i landet

av ålder framställts, nämligen lin, ull och virke av olika slag. Hemslöjdsproduktionen

blev till sitt ursprung en binäring till jordbruket och en bisyssla,

företrädesvis bedriven av allmogens kvinnor. I följd därav hade

även hemslöjdsproduktionen till alldeles övervägande del blivit textil och

hade alltjämt förblivit detta, jämväl sedan den fått insteg bland andra

yrkesgrupper än den jordbrukande samt börjat utnyttja också annat material

än det ovannämnda.

På grund av hemslöjdens anknytning till jordbruket och hushållnings
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 166.

sällskapens numera i författning angivna skyldighet att verka för hemslöjdens

främjande hade nämnda sällskap lämnat ekonomiskt stöd i olika form

till hemslöjden inom respektive orter. Bland annat hade detta skett genom

inrättande av slöjdmagasin och utlämnande av billiga mindre förlagslån för

råvaruinköp av dylika. I vissa fall hade jämväl landstingen beträtt samma

väg. I stort sett torde dock hemslöjdsföreningarna varit hänvisade att på

annat sätt anskaffa det för deras försäljningsrörelse erforderliga förlagskapitalet

och hade detta i ej obetydlig omfattning lämnats av för rörelsen intresserade

enskilda personer. Det borde framhållas, att även den del av

hemslöjdsföreningarnas verksamhet, som avsåge försäljning, till stor del

vore av ideell karaktär och icke åsyftade ekonomisk vinst.

Samtliga något mer än 30 svenska hemslöjdsföreningars omsättning hade

under år 1926 uppgått till omkring 2 miljoner kronor, men ej mer än 10

av dessa föreningar hade nått en avsättning av mer än 50,000 kronor.

Det av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen nu framlagda förslaget

angående omläggning av lånefonden för mindre linberedningsanstalter till

en »hemslöjdslånefond» måste givetvis hälsas med största tillfredsställelse

av riksförbundet, då det vore ägnat att väsentligt lindra hemslöjdsföreningarnas

svårigheter med avseende å förlagskapital för deras försäljningsverksamhet.

Särskilt måste förslagets realiserande bliva en stor lättnad

för de ovanberörda mindre föreningarna och kunna verksamt bidraga till

ökning av deras omsättning. Riksförbundet ville med anledning av den av

ämbetsverken föreslagna begränsningen av »hemslöjdslånen» till 10,000

kronor framhålla, att en ökning av denna gräns till 15,000 kronor i vissa

fall kunde anses önskvärd.

Vidkommande lånens ändamål syntes förslaget gå ut på, att lånen i

främsta rummet skulle användas för anskaffande av svenskt lin eller produkter

därav (helt eller delvis beredd linhalm och lingarn) samt i andra

rummet tillsvidare till anskaffande av svensk ull och därav framställt garn.

Säkerligen önskade hemslöjdsföreningarna i största möjliga grad använda

inhemskt material i den mån detta vore av fullt prima kvalité, vilket ifråga

om handgjort arbete vore ofrånkomligt, men det kunde ofta vara omöjligt —

särskilt i fråga om ullgarn — att erhålla lämpligt svenskt garn för vissa

arbeten, varför utländskt ullgarn måste inköpas. En stor inköpsartikel för

hemslöjdsföreningarna vore bomullsgarn. Kvantitativt sett inköptes år 1926

av hemslöjdsföreningarna mer bomullsgarn än ullgarn och lingarn tillsammans.

En icke obetydlig artikel vore även svenskt hårgarn. Träarbeten —

möbler, husgerådssaker m. m. — bedreves av hemslöjdsföreningarna i mycket

olika omfattning, men utgjorde endast undantagsvis en mera framskjuten

del av tillverkningen. I stort sett vore den textila tillverkningen dominerande

och beräknades för närvarande till omkring 60 procent av den sammanlagda

tillverkningen.

Av vad ovan anförts framginge, att det för hemslöjdens del skulle vara

synnerligen lämpligt, om för »hemslöjdslånen» kunde medgivas en vidare

användning, än som av ämbetsverken föreslagits. I sådant avseende föresloge

riksförbundet, att föreskrift måtte lämnas därom, att hemslöjdslån

(förlagslån) finge av hushållningssällskapen utlämnas för anskaffande av

tillverkningsmaterial, företrädesvis av svenskt lin och svensk ull. Skulle

en dylik föreskrift anses alltför vid, kunde låneanvändningen inskränkas

till anskaffande av för textil tillverkning avsett material, företrädesvis av

svenskt lin och svensk ull.

Räntesatsen å de nuvarande linberedningslånen vore 5 procent. Ehuru

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 166.

riksförbundet väl insåge, att skäl talade för bibehållande av den för fonden

nu gällande räntesatsen jämväl vid en omläggning av densamma, finge

dock framhållas, att genom hushållningssällskapens förmedling utlämnade

statslån av flera slag löpte med lägre ränta än 5 procent. Riksförbundet

tilläte sig därför ifrågasätta, huruvida ej räntesatsen ifråga kunde sänkas

till åtminstone 4.5 procent.

Med anledning av 1927 ars riksdags därutinnan gjorda framställ- Departementsning

har Kungl. Maj:t låtit genom kommerskollegium och lantbruks- cA‘7''l?nstyrelsen

gemensamt verkställa utredning avseende bispringande av linförädlingsföretag,

som erhållit lån från lånefonden för mindre linberedningsanstalter

men sedermera råkat i ekonomiskt trångmål, ävensom ersättning

till vederbörande hushållningssällskap för förluster, som kunde drabba sällskapen

på grund av lån, vilka av dem förmedlats från nämnda fond till de särskilda

företagen. Enligt vad nämnda utredning giver vid handen hava av

de 17 företag, vilka fortfarande innehava lån, 2 företag gjort konkurs, 5

företag hava utsikt att utan statens mellankomst kunna uppehålla driften

och gälda sina lån, under det att beträffande återstående 10 företag fara

föreligger för driftens nedläggande, om icke staten träder hjälpande emellan.

För de lån hushållningssällskapen utlämnat till sistnämnda 10 företag torde

sällskapen i allmänhet hava nöjaktig säkerhet utom i ett par fall, då en

likvidation av företaget kan väntas medföra förlust för sällskapet. Ifrågavarande

10 företag hava mottagit genom hushållningssällskapen förmedlade

lån från fonden till belopp av tillhopa 80,150 kronor. Av dessa lån återstodo

den 30 juni 1927 från företagens sida oguldna omkring 67,425 kronor,

oberäknat ej betalta räntor. För vissa av berörda 10 företag hava vederbörande

hushållningssällskap gjort ej obetydliga utbetalningar, vilka icke

blivit ersatta av företagen. Hushållningssällskapens förlust å omförmälda

båda företag, som gått i konkurs, utgör tillhopa, inbegripet räntor, 2,150

kronor, varjämte föreligger framställning om efterskänkande av 30 % eller

2,400 kronor av till det ena av nämnda företag utlämnat lån.

Kommerskollegii och lantbruksstyrelsens utredning utmynnar i ett förslag

om framställning till riksdagen rörande bemyndigande för Kungl. Maj:t att

efter prövning i varje särskilt fall ej mindre medgiva hushållningssällskap,

som lidit förlust å genom sällskapet förmedlat lån från fonden, gottgörelse

för förlusten med skäligt belopp än även bevilja nedskrivning av dylikt lån

med intill 50 procent av det ursprungliga lånebeloppet. Med en dylik maximigräns

för nedskrivningen skulle sammanlagda beloppet av nedskrivningar å

lån till företag, för vilka nu begärts avkortning, uppgå till högst 40,075

kronor.

I överensstämmelse med vad jämväl av riksdagen framhållits synes vara

i hög grad önskvärt, att ekonomien för de linförädlingsföretag, som råkat i

trångmål, kan genom statens ingripande ordnas och möjlighet därigenom

beredas för företagens fortsatta verksamhet. Det förslag i sådant hänseende,

som framlagts av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen, liksom förslaget

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt liO häft. (Nr 166.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 166.

om möjlighet att bereda hushållningssällskap gottgörelse för förlust, som

direkt drabbat sällskapet genom företags bristande förmåga att fullgöra

sina ifrågavarande låneförbindelser, synes kunna i stort sett godtagas. Dock

håller jag före, att den medgivna högsta avskrivningsprocenten för företags

lån bör höjas till 60 procent. Det torde vara att emotse, att eljest för vissa

företags rekonstruktion skola uppstå svårigheter, vilka eventuellt kunna

framtvinga företagens upplösning, och i sådant fall torde vara att befara

att för hushållningssällskapen skola uppstå förluster, vilka sällskapen i sin

tur skola begära ersatta av staten. Då staten sålunda i varje fall kommer

att få vidkännas följderna av företagens bristande betalningsförmåga, torde

vara bättre, att denna förlust tages på ett tidigare stadium, innebärande

tillika större utsikter för företaget att kunna fortfara med sin verksamhet.

De avskrivningar och den gottgörelse till hushållningssällskapen, som

staten enligt nämnda plan skulle påtaga sig, är att betrakta såsom en

engångsuppoffring, motiverad av de säregna kristidsförhållanden, varunder

hushållningssällskapen ursprungligen iklätt sig lånen, och vidtagen under

förhoppning, att på nu angiven väg möjlighet skall, såsom 1927 års riksdag

uttalat, beredas vederbörande linberedningsföretag att fortsätta driften och

infria sina återstående förbindelser till hushållningssällskapen. Den närmare

storleken av det belopp, som bör efterskänkas i varje särskilt

fall, synes lämpligen böra bestämmas av Kungl. Maj:t. Det synes nämligen

vara en obehövlig omgång att i dessa fall, där fråga är allenast om

jämförelsevis mindre betydande belopp, underställa varje ärende riksdagens

prövning. Jämväl den ersättning, som bör utgå till hushållningssällskapen,

torde böra prövas av Kungl. Maj:t. I övrigt böra dessa ärenden bliva beroende

på ytterligare förhandlingar med de olika hushållningssällskapen,

varvid jämväl bör tagas i betraktande möjligheten och skäligheten av

viss ekonomisk uppoffring även från hushållningssällskapens liksom ock enskilda

borgenärers och borgesmäns sida.

I avseende å sättet för beredande av täckning för de förluster, som genom

efterskänkanden av berörda slag uppkomma å fonden, får jag hänvisa till den

allmänna utredning angående kapitalförluster å statens utlåningsfonder m. m.,

som framlagts i årets statsverksproposition (utgifter för kapitalökning; sid. 39).

Jämväl för kapitalförlusterna å linberedningslånefonden torde täckning böra

beredas på sätt i statsverkspropositionen föreslagits, nämligen genom anlitande

av den under riksgäldskontorets förvaltning ställda fonden för statsskuldens

amortering, därvid det blivande ersättningsbeloppet bör tillföras

riksgäldskontoret i gottgörelse för den uppkomna förlusten av lånemedel.

Enligt vad i statsverkspropositionen förutsatts bör för varje räkenskapsår

upprättas redogörelse över dylika förluster under året och täckning av eventuella

förluster beredas över den riksstat, som fastställes närmast efter

räkenskapsårets utgång. Ett bifall till nu föreslagna avskrivningsförfarande

inverkar sålunda ej på riksstaten för budgetåret 1928—1929.

Hushållningssällsskapens egna förluster vid låneförmedlingen hava upp
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition Nr 166.

19

kommit på grund av den ställning sällskapen intagit såsom låntagare gent

emot staten samt sällskapens till fullföljande av sagda åtagande fullgjorda

räntelikvider och kapitalavbetalningar, vilka i sin ordning icke motsvarats

av vederbörliga inbetalningar till sällskapen från linförädlingsföretagen. I

överensstämmelse med riksgäldsfullmäktiges uttalande torde eventuell gottgörelse

åt sällskapen, vilken gottgörelse bör utgå allenast för förluster ådagalagda

vid företags rekonstruktion eller avveckling, icke böra täckas från fonden

för statsskuldens amortering. Allt efter storleken av den förlust, varom i det

särskilda fallet är fråga, torde förlusten böra gäldas av till Kungl. Maj:ts

förfogande stående medel eller ock framställning göras till riksdagen om

anvisande för ändamålet av särskilt anslag. Beträffande nämnda förluster

torde icke nu påkallas framställning till riksdagen.

Vad därefter angår det väckta förslaget om linberedningslånefondens omändring

till en hemslöjdslånefond, får jag hänvisa till den av kommerskollegium

och lantbruksstyrelsen i detta avseende framlagda utredningen.

Såsom ämbetsverken anfört, skulle genom att möjlighet öppnas att använda

fonden, förutom till förut avsedda ändamål, jämväl till beredande av förlagslån

åt hemslöjdsföreningarna, avsedda i främsta rummet för inköp av

lin eller lingarn, linets avsättning underlättas och alltså även på denna väg

linhanteringens bestånd och utveckling kunna främjas. Man torde ej heller

böra bortse från värdet av det indirekta stöd, som på detta sätt skulle

kunna givas själva hemslöjdsrörelsen som sådan.

Under erinran därjämte att en liknande och i viss mån mera omfattande

förändring av en lånefonds ändamål vidtagits år 1927 beträffande torvindustrilånefonden,

som då ombildades till en industrilånefond (prop. 196;

K. skr. 293), får jag tillstyrka det här framlagda förslaget. Svenska hemslöjdsföreningarnas

riksförbunds framställning, att fonden skulle få användas

för anskaffande jämväl av annat tillverkningsmaterial än av svenskt ursprung,

anser jag mig icke kunna förorda. Fonden torde böra lända till understöd

endast för anskaffande och tillverkning av svenskt textilmaterial,

företrädesvis av lin och ull, dock att i mån av tillgång på penningmedel

dylikt låneunderstöd torde få utgå jämväl vid användning av nöthår,

vilken artikel torde vara av icke ringa betydelse vid hemslöjden. Ej heller

vill jag tillstyrka riksförbundets förslag om sänkning av den nuvarande

räntesatsen 5 procent till högst 4.5 procent eller höjning av hemslöjdslånens

belopp utöver den av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen föreslagna

maximisumman av 10,000 kronor.

Såsom föreslagits torde fondens benämning lämpligen böra ändras till liemslöjdslånefonden.

Å Kungl. Maj:t torde böra ankomma att fastställa de närmare bestämmelserna

för lånens beviljande, allt under iakttagande, i överensstämmelse

med vad ovan anförts, att hushållningssällskapen skola vara låneförmedlare

samt att ränta å lånen skall erläggas efter fem procent och lånens maximi
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 166.

belopp må utgöra 10,000 kronor. Beträffande tiden för lånens återbetalning

vill jag föreslå, att efter två amorteringsfria år lånen skola återbetalas

inom 10 år. I detta sambaDd torde böra erinras om vikten av, att hushållningssällskapen

vid utlämnande av dylika lån i möjligaste mån tillse,

att säkerheten för lånen blir tillfredsställande.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

a) att Kungl. Maj:t må på framställning av hushållningssällskap och efter

prövning av förekommande omständigheter, där för möjliggörande av visst

linberedningsföretags fortsatta bestånd så kan anses lämpligt, bevilja nedskrivning

av lån, som från lånefonden för mindre linberedningsanstalter

utlämnats av hushållningssällskapet, med intill 60 procent av det ursprungliga

lånebeloppet,

b) att statslån må, i huvudsaklig överensstämmelse med ovan av mig

angivna grunder, från ifrågavarande lånefond, vars benämning skall ändras

till hemslöjdslånefonden, tilldelas hushållningssällskap jämväl för utlämnande

av förlagslån, avsedda för anskaffande av för textil tillverkning avsett

svenskt material, företrädesvis av lin och ull.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan finner Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

gott lämna bifall samt förordnar, att proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1928:262 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedskrivning av vissa från lånefonden för mindre linberedning sanstalter beviljade lån a1 i texten
  2. JoU 1928:63 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående nedskrivning av vissa från kraftledningslånefonden beviljade lån m. m. s. 13 i texten