Angående understöd i anledning av skador till följd av Vänerns översvämning
1928-03-02 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1928:167, Angående understöd i anledning av skador till följd av Vänerns översvämning
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr lö7.
1
Nr 167.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående understöd i anledning
av skador till följd av Vänerns översvämning; given
Stockholms slott den 2 mars 1928.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
B. v. Stockenström.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 2 mars 1928.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin. Almkvist,
Lyberg, von Stockenström.
Departementschefen, statsrådet von Stockenström anför följande.
Sedan under år 1927 ett ovanligt högt vattenstånd varit rådande i Vänern,
varigenom vållats betydande översvämningar och strandägare åsamkats
stora skador, hava länsstyrelserna i Älvshorgs, Skaraborgs och Värmlands
län var för sig i skrivelser den 14 och 28 januari 1928 samt den 31 december
och den 13 december 1927 gjort framställning om medels beredande
med största möjliga belopp för utlämnande av bidrag åt behövande personer.
Till grund för länsstyrelsernas skrivelser — vilka föranletts av inkomna
framställningar från enskilda nödlidande jordbrukare m. fl. om bistånd —
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. U1 häft. (Nr 167.) I
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.
hava legat värderingar av skador å åker, äng och invallningar samt i
vissa fall å betesmark, vilka värderingar verkställts av för ändamålet särskilt
tillkallade uppskattningsmän.
Infordrade utlåtanden i ärendet hava avgivits den 3 februari 1928 av
lantbruksstyrelsen samt den 13 februari 1928 av statskontoret.
Inledningsvis må erinras, att Kungl. Maj:t tidigare på grund av åren
1910 och 1924 inträffade översvämningar av Vänern från undsättningsfonden
beviljat hjälpbehövande jordbrukare understöd, på grund av skador
vid förstnämnda tillfälle med sammanlagt omkring 90,000 kronor enligt
skilda beslut under åren 1911—1913 samt för skador vid det senare tillfället
med tillhopa 38,000 kronor enligt beslut den 22 januari 1926. 1910
års skador hade uppskattats till omkring 890,000 kronor samt 1924 års
skador till omkring 1,108,000 kronor.
Totala beloppet av den genom 1927 års översvämning av Vänern orsakade
skadan av nu förevarande slag omkring sjön har enligt en inom lantbruksstyrelsen
med stöd av föreliggande handlingar gjord sammanställning uppskattats
till ett belopp av tillhopa 1,271,503 kronor 55 öre, varav 83,339
kronor 25 öre för Älvsborgs län, 452,573 kronor 60 öre för Skaraborgs
län samt 735,590 kronor 70 öre för Värmlands län. Skadebeloppen hava av
respektive länsstyrelser uppdelats med hänsyn till möjligheten för vederbörande
jordägare att själva bära de gjorda förlusterna. Denna fördelning
tydliggöres av nedanstående uppställning, i vilken under I inräknats sådana
skadebelopp, som utan anlitande av nödhjälp ansetts vara för jordägarna
överkomliga, medan under II och III upptagits sådana förluster, till vilkas
lindrande statsunderstöd funnits böra utgå. Vissa av de utav sistnämnda
förluster drabbade jordägarna ansåges emellertid vara i stånd att återbetala
eventuellt erhållna nödhjälpsmedel. Övriga jordägares förluster till belopp,
som angivas under III, borde däremot i betraktande av vederbörandes svaga
ekonomi täckas med statsbidrag.
i.
Ålvsborgs län, kronor —
Skaraborgs » » 161,169:5o
Värmlands » » 447,193:7o
Summa kronor 608,363: 20
II.
37,471: so
127,169: so
121,484: 15
286,125: 4 5
III. Summa.
45,867: 45 83,339: 25
164,234: 60 452,573: 60
166,912: 85 735,590: 70
377,014:9 0 1,271,503:5 5
Den vattenskadade marken har beräknats till följande ungefärliga arealer,
nämligen i Älvsborgs län 580 hektar, i Skaraborgs län 3,200 hektar och i
Värmlands län 6,900 hektar eller sammanlagt till omkring 10,680 hektar.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län har betonat det synnerligen behjärtansvärda
syfte, som undsättningsåtgärderna avsåge. Av länsstyrelsen i Skaraborgs
län har anförts, att behovet av undsättning till de av skadorna drabbade
vore synnerligt trängande, särskilt som de flesta av de skadelidande för
endast tre år sedan varit utsatta för liknande skadegörelse och därifrån icke
hunnit återhämta sig, vartill komme, att skadegörelsen år 1927 varit av större
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.
omfattning och varaktighet än den år 1924 inträffade och torde komma att för
lång tid framåt nedsätta den vattenskadade jordens alstringsförmåga och värdet
av blivande grödor. Bistånd från det allmännas sida vore därför erforderligt
i större utsträckning nu än 1924 även i sådana fall, där nödläge ej kunde
anses föreligga. Länsstyrelsen i Värmlands län har under framhållande
av liknande synpunkter särskilt erinrat, hurusom under 1927 års översvämningar
inträffat skador å invallningar i större omfattning än 1924, därvid
invallningar, som kunnat motstå såväl det höga vattenståndet år 1910 —
det högsta kända sedan år 1819 — som senare inträffade höga vattenstånd
i sjön, denna gång brutits sönder genom vattnets inverkan.
Lantbruksstyrelsen har anfört bland annat följande:
Av handlingarna i ärendet inhämtades, bland annat, att på grund av
översvämningens långvarighet allt trädeshruk och höstsådd omöjliggjorts
på de skadade markerna, ävensom att växtbeståndet på vallarna sannolikt
blivit dödat. Likaså kunde förväntas, att översvämningens verkningar komme
till synes i nedsättning av de närmaste årens grödor, varjämte besvärliga
omkastningar i cirkulationen bleve en följd därav.
Vad beträffade den genom länsstyrelsernas försorg verkställda uppskattningen
av skadorna, syntes i viss mån skiljaktiga grunder hava tillämpats
inom de olika länen. Sålunda hade inom Skaraborgs län skadan per hektar
åker beräknats såsom medeltal för 7-årig cirkulation, varvid erhållits en
nettoförlust av 194 kronor per hektar, vilket belopp med hänsyn till skadegörelsens
efterverkningar å kommande grödor m. m. ansetts böra höjas med
omkring 10 procent till 210 kronor per hektar. Skadan å ängsmark hade
inom sagda län beräknats till i medeltal 50 kronor per hektar. Inom Värmlands
län hade ett med det nyss angivna så till vida likartat tillvägagångssätt
tillämpats, att detaljerade uppgifter angående skadan å olika slag av grödor
icke lämnats, utan densamma angivits såsom ett medelvärde för hela cirkulationen.
I övrigt hade vid uppskattningen inom Värmlands län förlusten
ansetts motsvara den nettoavkastning av marken, som kunnat motses
vid normalt vattenstånd. Uppskattningen hade givit vid handen, att skadan
per hektar i allmänhet varierat mellan 125 och 225 kronor för åker och mellan
30 till 100 kronor för äng. Från Älvsborgs län hade däremot specificerad
uppgift lämnats för olika grödor, i det att skadan beräknats till för höstsäd
220 å 250 kronor, för vårsäd 180 å 190 kronor, för vall 160 å 180 kronor,
för träda 120 kronor och för äng 40 å 60 kronor, allt per hektar.
Uppenbart torde vara, att på grund av nämnda skiljaktigheter i uppskattningsförfarandet
de inom respektive län beräknade skadebeloppen icke vore
utan vidare jämförbara. En mera ingående granskning av desamma från
lantbruksstyrelsens sida syntes i varje fall icke möjlig, då handlingarna i
ärendet icke erbjöde för sådant ändamål tillräckligt underlag. Emellertid
torde det väl av omständigheterna betingade, tämligen summariska uppskattningsförfarandet
kunna giva en någorlunda god bild av skadornas
totala omfattning. Däremot torde detsamma enligt lantbruksstyrelsens uppfattning
icke utan vidare skäligen kunna läggas till grund för en fördelning
på jordinnehavarna av eventuellt till förfogande ställda understödsinedel.
För ernående av önskvärd rättvisa och jämnhet härutinnan syntes
ytterligare utredning erforderlig.
De av översvämningen drabbade markerna bestode dels av sådana lågt
belägna områden, som saknat varje skydd mot Vänerns vatten, dels även av
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.
invallade områden. Någon ledning för ett närmare bedömande av i vilken
mån skadorna fördelats på nämnda båda markgrupper erhölles icke av handlingarna.
Emellertid syntes det antagligt, att den förstnämnda markgruppen
representerade den vida övervägande delen.
Att skadegörelsen på de för Vänerns högvatten helt oskyddade markerna
kunnat stiga till sådana betydande belopp, som här blivit fallet, syntes utvisa,
att utnyttjandet av sagda marker för jordbrukskult.ur icke alltid skett
med tillbörligt beaktande av den årligen återkommande risken för översvämning.
Härpå tydde, bland annat, det förhållandet att för Värmlands
läns vidkommande den vattenskadade markarealen till mer än hälften utgjorts
av åker.
Det kunde givetvis ifrågasättas, huruvida statsmakterna borde träda
emellan och ersätta förluster av detta slag, särskilt i betraktande av den
allmänna förekomsten inom riket i övrigt av vid sjöar eller vattendrag
lågt belägna marker, vilkas utnyttjande på grund av förefintlig översvämningsrisk
mångenstädes vore förenat med förlust för jordägaren. Uppenbarligen
kunde statens mellankomst i här förevarande fall medföra konsekvenser,
vilkas räckvidd svårligen kunde överblickas.
Emellertid borde vid bedömandet av nu föreliggande framställningar om
ersättning av statsmedel för skada, som förorsakats av Vänerns översvämningar,
särskilt beaktas, att ovissheten om utgången av det sedan ett flertal
år tillbaka anhängiga målet om sjöns reglering för kraftändamål i icke
ringa mån torde hava utgjort ett hinder såväl för sådan omläggning av
jordbruksdriften, som kunde anses påkallad av Vänerns vattenståndsförhållanden,
som även för tillkomsten av eljest önskvärda invallningar vid
sjön. Med hänsyn härtill syntes jordägarna vid Vänern kunna med mindre
fog klandras för uraktlåtenhet i förevarande avseenden. Vidkommande möjheten
att genom invallning bereda skydd mot Vänerns vatten knnde för
övrigt framhållas, att i fråga om mycket betydande områden dylika åtgärder
med hänsyn till de därmed förenade avsevärda kostnaderna icke torde vara
för närvarande ekonomiskt försvarliga.
Vad beträffade de redan invallade markområden, som skadats av 1927
års högvatten, syntes de till skydd för desamma uppförda vallarna hava
antingen överskridits av det nämnda år osedvanligt höga vattenståndet eller
spolierats genom vattentrycket. I vissa fall uppgåves de nu sönderbrutna
vallarna hava motstått påfrestningen av tidigare inträffade högvatten i
Vänern. Med hänsyn till den högre kultur, som möjliggjorts å ifrågavarande
områden genom anläggningen av vallar och vattenuppfordringsverk,
kunde å desamma uppkomna skador antagas vara av relativt större
betydelse än skadorna av övrig mark. Likaså syntes det lantbruksstyrelsen,
att ett bispringande från statens sida kunde i viss mån anses mera påkallat,
när fråga vore om skadegörelse på sådan mark, för vars skyddande mot
Vänerns högvatten jordägaren nedlagt mången gång betydande kostnader.
Å andra sidan kunde det givetvis läggas vederbörande till last, att vallarna
icke givits sådan höjd och dimensioner i övrigt, att det med anläggningen
avsedda skyddet blivit fullt effektivt. Emellertid torde även i denna del
förekommande uraktlåtenhet från jordägarnas sida kunna i viss grad härledas
till den ovan omnämnda ovissheten beträffande sjöregleringsfrågans utgång.
I fråga om de grunder, enligt vilka fördelningen av till länsstyrelsernas
förfogande eventuellt ställda medel skulle komma att verkställas, lämnade
föreliggande framställningar icke tydligt besked. För samtliga län enhetliga
riktlinjer i nämnda avseende torde därför böra uppställas, varjämte
Kungl. Maj:ts proposition Nr 167. 5
det i varje särskilt fall föreliggande nödhjälpsbehovet syntes böra underkastas
ytterligare och skärpt kontroll. Enligt lantbruksstyrelsens uppfattning
borde därvid särskild uppmärksamhet ägnas åt, bland annat, skadans
relativa betydelse i förhållande till respektive jordbruks totala areal och dess
därav följande inverkan på vederbörandes utkomstmöjligheter.
Vid det förhållandet att någon utarbetad plan för utövandet av den ifrågasatta
hjälpverksamheten sålunda icke förelåge, ansåge sig lantbruksstyrelsen
i. frågans nuvarande läge utöver nu gjorda erinringar kunna inskränka sig
till ett vitsordande av önskvärdheten av att jordinnehavare, vilka åsamkats
skada genom Vänerns höga vattenstånd år 1927, i mån av verkligt behov
erhölle hjälp med anlitande av statsmedel i form av lån eller bidrag utan
återbetalningsskyldighet.
Statskontoret har utlåtit sig sålunda:
Enligt vad statskontoret inhämtat, förväntades det från ämbetsverket infordrade
utlåtandet avse allenast spörsmålet, huruvida den under statskontorets
förvaltning stående undsättningsfonden kunde och borde tagas i
anspråk för de ändamål, varom här vore fråga.
Behållningen å berörda fond hade vid utgången av budgetåret 1926—
1927 belöpt sig till 546,894 kronor 56 öre.
Av fondens medel hade till Kungl. Maj:ts disposition ställts ett årligt
belopp av 50,000 kronor för undsättning utan återbetalningsskyldighet.
Då ränteavkastningen å fonden hittills kunnat beräknas till högst omkring
25,000 kronor, hade genom utnyttjandet av ifrågavarande dispositionsrätt
kapitalbehållningen å fonden under de senaste fem åren undan för undan
minskats.
Ett tillmötesgående, helt eller delvis, av de stora krav, som nu framställdes,
genom ett anlitande av undsättningsfonden skulle, även om detta skedde
genom utlämnande av räntefria lån, medföra en så kraftig deeimering av
fonden, att denna inom en ej alltför lång tid framåt bleve urståndsatt att
såsom hittills vid förekommande tillfällen träda hjälpande emellan.
Med hänsyn härtill ansåge statskontoret att, då det gällde statsunderstöd
av den omfattning, varom här vore fråga, fonden icke borde tagas i anspråk,
utan, därest understöd ansåges böra lämnas, medel därtill anskaffas genom
utverkande hos riksdagen av anslag för ändamålet.
I anslutning till statskontorets utlåtande kan anmärkas, att undsättningsfonden,
som vid 1922 års början uppvisade en behållning av i avrundat
tal 803,200 kronor, genom av riksdagen medgivna stora utbetalningar år
1922 med anledning av översvämningar i Västernorr lands län minskades
till 588,300 kronor och därefter ytterligare nedgått till den av statskontoret
angivna siffran.
Utöver de framställningar, som i länsstyrelsernas förenämnda skrivelser
närmast avses, hava i ärendet inkommit ansökningar från vissa
industriföretag om gottgörelse för de skador, som drabbat företagen genom
Vänerns översvämning.
Erinras må, att vattenfallsstyrelsen i framställning den 14 mars 1925 till
Västerhygdens vattendomstol framlagt förslag rörande reglering av vattenavrinningen
ur Vänern genom dammanläggning vid Vargön. Avgörandet
av sagda ärende torde kunna förväntas taga flera år i anspråk.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.
departements
chefen.
Tillika må här anmärkas, att med anledning av 1927 års översvämning
länsstyrelserna i Skaraborgs och Värmlands län i särskilda skrivelser den 21
november och den 31 oktober 1927 upptagit frågan om vikten av åtgärders
vidtagande till förekommande i framtiden av Vänerns höga vattenstånd och
därav följande skador, över vilka skrivelser vattenfallsstyrelsen avgivit infordrade
utlåtanden. Länsstyrelsen i Värmlands län har i sin berörda skrivelse
framhållit bland annat, att enligt vid Karlstad gjorda observationer
rörande Vänerns vattenstånd under åren 1819—1927 det vid skrivelsens
avlåtande, den 1 oktober 1927, rådande vattenståndet icke under nämnda
tidsperiod överskridits mer än en gång, nämligen år 1910. Sistnämnda år
hade emellertid det höga vattenståndet, som den 1 juni nått sitt maximum,
varit av jämförelsevis kort varaktighet och successivt minskats till årets
slut. Under år 1927 däremot hade vattennivån stigit från början av januari
till den 31 oktober, då densamma var endast 0.1 meter lägre än det hittills
sedan 1819 iakttagna högsta vattenståndet. Beträffande det höga vattenståndet
1924 omförmäles, att i oktober samma år vattennivån var 0.2 5
meter lägre än i oktober 1927. Endast genom särskilt gynnsamma temperaturoch
nederbördsförhållanden under den återstående delen av år 1924 och
våren 1925 hade befarade ytterligare översvämningar och svårare skador
då undgåtts.
Vattenfallsstyrelsen har i sina nämnda utlåtanden framlagt ytterligare
redogörelse för Vänerns vattenstånd under olika tider samt nederbördens
variation, varav vattenståndet vore i hög grad beroende. Av redogörelsen
framgår, att nederbörden för perioden augusti 1926—juli 1927 betydligt överstigit
den normala. Sedan år 1807 hade vattenståndet, förutom år 1910, endast
åren 1860 och 1873 varit högre än det år 1927 registrerade. Man hade anledning
förmoda, att man nu efter den period av låga vattenstånd, som karakteriserade
1900-talets första del, kommit in i en period av genomgående
högre vattenstånd. Strandägarna vid Vänern måste därför säkerligen under
kommande år mer än vad ofta hittills skett vara beredda på höga
vattenstånd och inrätta sig för att nyttja sin av Vänern beroende egendom
med nödig hänsyn till sjöns stora och nyckfulla vattenstånds variationer. Vad
anginge omförmälda av vattenfallsstyrelsen framlagda förslag till reglering
av sjön, skulle av dess utförande följa mera stabila vattenståndsförhållanden
än för närvarande, varigenom strandägarna näppeligen skulle komma
att bliva utsatta för sådana beklagliga, skadegörelser som nu vore fallet.
Såsom förut erinrats har redan tidigare i anledning av timade översvämningar
åren 1910 och 1924 understöd i särskild ordning beviljats nödlidande
jordbrukare vid Vänern. Liknande skäl torde tala för att staten även denna
gång lämnar sitt bistånd, desto mer som, såvitt utredningen i ärendet giver
vid handen, de skadegörande verkningarna av 1927 års översvämningar av
skilda anledningar kunna väntas bliva synnerligen omfattande och medföra,
att särskilt många mindre jordbrukare och lägenhetsinnehavare komma i en
Kungl. Maj:ts proposition Nr 167. 7
synnerligen bekymmersam ställning. Härtill torde jämväl medverka den
ovanligt korta tid, som förflutit mellan Vänerns båda senaste översvämningar.
De genom högvattnet 1924 hårdare drabbade hade icke hunnit
åter bringa sin ekonomi i jämvikt, när 1927 års översvämning tillfogade
dem nya än större förluster. Det mindre understöd, som staten lämnade
för 1924 års skador, torde väl för många hava varit till nytta utan att
dock för upphjälpandet av den skadelidandes ställning bliva av mera ingripande
betydelse.
Av lantbruksstyrelsen har framhållits, att de utförda skadevärderingarna
delvis varit tämligen summariska samt verkställts efter i viss mån skiljaktiga
grunder inom de olika länen. Även de inhämtade uppgifterna rörande vederbörande
markägares ekonomiska förhållanden synas vara mindre fullständiga,
önskligt hade tvivelsutan varit, att säkrare hållpunkter förelegat för bedömandet
av hjälpbehovet och avvägandet av erforderligt anslagsbelopp.
Med hänsyn till ärendets angelägna och brådskande natur vill jag dock tillstyrka,
att anslagsfrågan nu företages till avgörande utan avvaktande av
ytterligare utredning.
Vid ståndpunkttagandet till anslagsfrågan torde de gjorda sammanställningarna
över de uppkomna totala skadeförlusterna kunna tjäna till vägledning.
Enligt nämnda sammanställningar utgör sammanlagda beloppet av
inträffad skadegörelse å åker- och ängsmark samt invallningar omkring
1.270.000 kronor. Härav beräknas omkring 375,000 kronor falla på jordbrukare
i behov av nödhjälp och i övrigt med så svag ekonomi, att återbetalning
av lämnade understöd icke bör ifrågasättas. Med utgångspunkt
härifrån vill jag tillstyrka, att för ändamålet ställes till förfogande intill
200.000 kronor, ett belopp som avvägts med hänsyntagande till att understöd
endast bör lämnas till verkligt hjälpbehövande, mindre bemedlade jordbrukare.
Genom ett dylikt anslag skulle understöd kunna utlämnas till täckande av
i medeltal omkring 50 procent av de mest hjälpbehövandes förluster, såvitt
desamma framgå av den nu föreliggande utredningen.
Beträffande de närmare fördelningsgrunderna får jag hänvisa till vad
lantbruksstyrelsen i detta avseende anfört. För ernående av önskvärd rättvisa
och jämnhet synes, såsom nämnda styrelse framhållit, ytterligare utredning
erforderlig. Jag förutsätter, att vederbörande länsstyrelser erhålla
uppdrag att under samverkan sinsemellan uppgöra enhetliga riktlinjer i sådant
avseende. Å Kungl. Maj:t lärer böra ankomma att, sedan dylik ytterligare
utredning inkommit, närmare besluta angående anslagets fördelning.
I avseende å sättet för beredande av täckning för det ifrågasatta beloppet
är visserligen att märka, att tidigare beviljade medelsbelopp utgått från
undsättningsfonden. Såsom av statskontoret närmare belysts, är dock fondens
tagande i anspråk denna gång, i betraktande av understödets storlek samt
fondens övriga uppgifter, knappast tillrådligt. Med avseende härå må tillika
framhållas, att vissa andra framställningar föreligga, avseende understöd för
förluster, vilka genom andra under 1927 inträffade vattenflöden drabbat
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.
ekonomiskt mindre väl ställda lantmän. Önskvärt synes vara, att medel ur
nämnda fond må finnas tillgängliga för de bidrag, som i dylika fall skäligen
må prövas böra utgå och vilka i övrigt icke synas komma att uppgå till
några större belopp.
Av vad jag förut anfört torde framgå, att det är angeläget, att ifrågavarande
understöd kommer vederbörande tillhanda snarast möjligt, varför
understödsbeloppen lära böra utanordnas redan under innevarande budgetår.
På grund härav och med hänsyn tagen till förevarande utgifts karaktär
av en engångsutgift, vilken icke kunnat förutses, anser jag mig böra tillstyrka,
att för ändamålet må disponeras det i riksstaten upptagna förslagsanslaget
till oförutsedda utgifter, vartill dock riksdagens medgivande förutsättes.
Av nämnda anslag, vilket för budgetåret 1927—1928 utgör 1,000,038
kronor, har hittills under samma budgetår av Kungl. Maj:t anvisats ett belopp
av omkring 101,150 kronor, och hava från anslaget utbetalts omkring
355,000 kronor, därav 250,000 kronor hänföra sig till en av riksdagen (R.
skr. nr 173/1926) medgiven disposition av högst 1,000,000 kronor för bränslekommissionens
avveckling. Enligt inhämtad upplysning torde icke före den 1
juli 1928 komma att för sistnämnda ändamål tarvas ytterligare medelsuttag.
Tillika må erinras, hurusom i två till innevarande års riksdag avlåtna propositioner
(nr 50 och 58) ifrågasättes, att från anslaget till oförutsedda utgifter
må förskotteras vissa belopp, vilka emellertid efter det nya budgetårets
ingång den 1 juli 1928 skulle ersättas från av riksdagen för de särskilda
med förskotten avsedda ändamål beviljade anslag. Även med tagen
hänsyn till sålunda väntad anslagsbelastning kan anslaget till oförutsedda
utgifter, så vitt för närvarande kan bedömas, utan i varje fall mera avsevärt
överskridande bära nu ifrågasatta ytterligare utgift.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att för understöd åt vissa jordbrukare vid Vänern i anledning av år 1927
inträffade översvämningar må från det i riksstaten för budgetåret 1927—
1928 uppförda förslagsanslaget till oförutsedda utgifter disponeras ett belopp
av intill 200,000 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan finner Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
gott lämna bifall samt förordnar, att proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Hugo Nordlander.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- SU 1928:166 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts i statsverkspropositionen gjorda framställning om anslag till oförutsedda utgifter. s. 2 i texten
- Rskr. 1928:182 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående understöd i anledning av skador till följd av Vänerns översvämning. a1 i texten
- JoU 1928:49 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd i anledning av skador till följd av Vänerns översvämning jämte i samma ämne väckta motione s. 27 i texten