Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om arv m. m

1928-01-11 · 87 sidor, varav 83 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 83 av 87 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1928:17, Med förslag till lag om arv m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl, Maj:ts proposition nr 17.

1

Nr 17.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

arv m. m.; given Stockholms slott den 11 januari 1928.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om arv;

2) lag angående införande av lagen om arv;

3) lag om allmänna arvsfonden;

4) lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken;

5) lag om ändring i vissa delar av ärvdabalken;

6) lag angående ändring i förordningen den 18 september 1862, huru gäld

vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse;

7) lag angående ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption;
8)

lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917 om barn

utom äktenskap;

9) lag angående ändring i 11 och 12 kap. av lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap;
10)

lag om tillägg till 33 § konkurslagen; samt

11) lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

GUSTAF.

Johan C. W. Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 12 häft. (Nr 17.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

Lag om arv.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om skyldemans arvsrätt.

1 §•

Närmaste arvingar på grund av skyldskap äro arvlåtarens avkomlingar

(bröstarvingar).

Arvlåtarens barn tage lika lott. År barn dött, skola dess avkomlingar

träda i dess ställe och tage var gren lika lott.

2 §•

Finnas ej bröstarvingar, tage arvlåtarens fader och moder var hälften av

arvet.

År fader eller moder död, dele arvlåtarens syskon faderns eller moderns

lott. I avlidet syskons ställe träde dess avkomlingar, och tage var gren lika

lott. Finnas ej syskon eller avkomlingar av dem, men lever endera av arvlåtarens

föräldrar, tage denne hela arvet.

Äro halvsyskon efter arvlätaren, tage de med helsyskon eller deras avkomlingar

del i lott, som skolat tillfalla deras fader eller moder. Finnas ej helsyskon,

och äro båda föräldrarna döda, tage arvlåtarens halvsyskon hela arvet.

I avlidet halvsyskons ställe träde dess avkomlingar.

3 §•

Leva ej arvlåtarens fader, moder, syskon eller syskons avkomlingar, tage

farfader, farmoder, morfader och mormoder arvet. Var ärve lika lott.

År farfader, farmoder, morfader eller mormoder död, då dele den dödes barn

hans lott. Äro ej barn efter den döde, tage den andre av farföräldrarna eller

morföräldrarna eller, om även han är död men efterlämnat barn i annat gifte,

hans barn den dödes lott. Finnes ej arvinge å den sidan, gånge hela arvet

till arvingarna å den andra.

4 §•

Andra skyldemän än ovan sägs äga ej ärva.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 17.

3

2 KAP.

Om makes arvsrätt; så oek om rätt för den först avlidne makens

arvingar i efterlevande makens bo.

1 §•

Yar arvlåtaren gift och lämnar ej efter sig bröstarviDge, tillfälle kvarlåtenskapen

maken. Lever vid makens död den först avlidnes fader, moder,

syskon eller syskons avkomling, äge de, som då äro närmast till arv efter

den först avlidne, taga hälften av efterlevande makens bo, där ej nedan annorlunda

stadgas.

2 §.

Ägde vid den först avlidne makens död makarna eller en av dem enskild

egendom, eller motsvarade eljest kvarlätenskapen efter den först avlidne

annan andel än hälften av makarnas egendom, tage de arvingar efter den

först avlidne som i 1 § nämnts, samma andel i boet efter den sist avlidne.

Har den först avlidne maken genom testamente förordnat, att något av

kvarlåtenskapen efter honom skall tillfalla annan än efterlevande maken,

varde avdrag härför gjort vid andelens beräkning.

3 §•

Har efterlevande maken genom gåvor eller eljest, utan tillbörlig hänsyn

till den rätt, som tillkommer den först avlidnes arvingar, uppsåtligen orsakat

väsentlig minskning av sin egendom, skall av den lott, som vid efterlevande

makens död tillkommer hans arvingar, vederlag utgå till arvingarna efter

den först avlidne för vad av minskningen belöper å deras andel i boet.

^Kan vederlag ej utgå, skall gåvan eller dess värde återbäras, såframt den,

som mottog gåvan, insåg eller bort inse, att den lände arvingarna efter den

först avlidne till förfång. Talan härom må dock ej anställas, sedan fem år

förflutit från det gåvan mottogs.

4 §-

Överstiger boets värde vid efterlevande makens död dess värde vid den

först avlidnes frånfälle, skall denna förkovran tilläggas den efterlevandes

arvingar, såvitt visas, att egendom till motsvarande värde tillfallit den efterlevande

i arv, gåva eller testamente, eller ock må antagas, att boets förkovran

härrör från förvärvsarbete, som efter den först avlidne makens död drivits

av den efterlevande.

Har efterlevande maken gjort sig skyldig till förfarande, som i 3 § avses,

skall, vid beräkning huruvida förkovran föreligger, kvarlåtenskapen ökas med

ett belopp, motsvarande den minskning av boet, som orsakats av efterlevande

maken.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

5 §■

Har efterlevande maken, på sätt i 3 § sägs, uppsåtligen orsakat väsentlig

minskning av sin egendom eller fara för sådan minskning, förordne rätten,

på ansökan av skyldeman till den avlidne, som avses i 1 §, att så stor del

av efterlevande makens behållna egendom, som vid tiden för ansökningen

belöpte å arvingarna, skall avskiljas och ställas länder vård och fövaltning

av god man, varom förmäles i lagen om förmynderskap.

Efterlevande maken och de skyldemän till den först avlidne, som avses i

1 §, äga ock vinna avskiljande, varom i första stycket sägs, när de äro ense

därom. Går maken, i nytt gifte, äge såväl han som skyldeman vinna

avskiljande, om ansökan göres inom sex månader från äktenskapets ingående.

I fråga om mål angående avskiljande skall i tillämpliga delar gälla vad

om boskillnadsmål är föreskrivet; dock skall skyldeman, som ej deltagit i

ansökan om avskiljande, kallas att inställa sig i stad senast inom en månad

och på landet senast å viss dag under det ting, som infaller näst efter en

månad från ansökningen. Anteckningar om mål angående avskiljande skola

verkställas i den förteckning, som föres över boskillnadsärenden.

§ 6.

Har ej i målet om avskiljande uppteckning skett av efterlevande makens

tillgångar och skulder, sådana de voro, då ansökningen om avskiljande gjordes,

skall, sedan till avskiljande dömts, sådan uppteckning förrättas. Bouppteckning

skall av efterlevande maken med edsförpliktelse underskrivas

och en avskrift därav till rätten eller domaren ingivas.

Har avskrift av bouppteckning ej inkommit inom tre månader från det

förordnande om avskiljande meddelades, förordne rätten eller domaren magistratsperson,

landsfiskal, rättens betjänt eller annan lämplig person att

verkställa uppteckningen; och åligge det efterlevande maken att under

edsförpliktelse redligen uppgiva sina tillgångar och skulder. Förrättningsmannen

har att till rätten eller domaren översända en avskrift av bouppteckningen.

År avskiljande sökt, och har, då ansökningen gjorts av skyldeman till den

först avlidne, skälig anledning därtill visats, skall rätten eller domaren, om

efterlevande maken eller skyldeman det äskar, meddela förordnande om boupptecknings

förrättande, efter vad förut i denna paragraf är sagt; och åligge

det förrättningsmannen att tillställa efterlevande maken ett exemplar av bouppteckningen

ävensom att till rätten eller domaren insända en avskrift

därav med underrättelse om dagen, då efterlevande maken erhållit bouppteckningen.

Riktigheten av upprättad bouppteckning vare efterlevande maken pliktig

att med ed inför rätten fästa, om det yrkas av skyldeman efter den först

avlidne eller av borgenär, vilkens fordran tillkommit före avskiljandet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

5

7 §•

Då avskiljande sker, skall, såvitt ej annat följer av bestämmelserna i

detta kapitel, i tillämpliga delar gälla vad om bodelning är stadgat; dock

äge efterlevande maken ej rätt, varom i 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken

sägs. Avskiljes egendom, som på grund av inteckning eller eljest

särskilt häftar för gäld, skall egendom tilldelas efterlevande maken till täckning

allenast för den del av gälden, för vilken betalning ej kan erhållas ur

egendomen. I avseende å lotternas utläggning skall vad om makes giftorättsgods

är sagt gälla om egendom, som under äktenskapet tillhört make,

och, såvitt angår den efterlevande, jämväl om egendom, som av honom för

värvats efter den först avlidnes frånfälle.

Sedan avskiljandet skett, må den däröver upprättade handlingen ingivas

till rätten; och skall anmälan om ingivandet och dagen därför ofördröjligen

göras till äktenskapsregistret samt kungörelse införas i allmänna tidningarna

och tidning inom orten.

8 §•

Efterlevande maken äge under sin livstid uppbära den avskilda egendomens

avkastning. Den avskilda egendomen må ock, såvitt det av rätten prövas

erforderligt, användas till skäligt underhåll för efterlevande maken; vid

dennes död skall ersättning dock utgå, såvitt kvarlåtenskapen lämnar tillgång

därtill.

Avskild egendom må ej utmätas för efterlevande makens gäld, med mindre

egendomen på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar därför.

Avträdes efterlevande makens bo till konkurs på grund av ansökan, som

gjorts inom ett år från det den över avskiljandet upprättade handlingen ingavs

till rätten, skall, om den avskilda egendomens värde i märklig mån

översteg vad som rätteligen tillkom arvingarna efter den först avlidne, rättelse

på talan av konkursboet ske efter vad i konkurslagen sägs.

9 §■

Vid efterlevande makens död skall den avskilda egendomen eller vad som

trätt i stället för sådan egendom tillfalla de arvingar efter den först avlidne,

som i 1 § nämnts. Skulle de skyldemän till honom, som där avses, avlida

före efterlevande maken, gånge avskiljandet åter.

10 §.

Har förordnande om avskiljande ej meddelats, och skall förty vid efterlevande

makens död delning enligt 1—4 §§ ske, äge vardera makens arvingar

på sin lott bekomma egendom, som under äktenskapet tillhört den maken,

och den sist avlidnes arvingar jämväl egendom, som sedermera förvärvats av

denne. Fastighet må, även om den i värde överstiger vad å lotten belöper,

uttagas, om penningar lämnas till fyllnad av andra sidans lott.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj ds proposition nr 17.

I övrigt skall beträffande förrättningen i tillämpliga delar gälla vad om

bodelning är stadgat.

I avseende å dödsboets förvaltning ock ansvar för den dödes gäld skall

vad om arvinge är stadgat äga tillämpning jämväl å arvinge efter den först

avlidne.

11 §•

Har efterlevande maken gått i nytt gifte, skall vid hans död delning enligt

1—4 §§ av hans behållna giftorättsgods och enskilda egendom äga rum,

innan bodelning må förrättas.

Skall i efterlevande makens livstid bodelning äga rum mellan honom och

hans make i nytt äktenskap eller dennes arvingar, skall av efterlevande makens

behållna giftorättsgods och enskilda egendom före delningen uttagas

egendom till värde, motsvarande vad enligt 1—4 §§ belöper å den först avlidnes

arvingar.

Yad i 4 § stadgas för det fall, att egendom tillfallit efterlevande maken

i arv, gåva eller testamente, skall äpa motsvarande tillämpning, därest han,

till foljd av nytt gifte, vid bodelning eller eljest på grund av giftorätt erhållit

egendom utöver vad förut tillkom honom.

12 §•

Om efterlevande maken jämlikt 13 kap. 12 § giftermålsbalken ägt bekomma

hela kvarlåtenskapen vid bodelning efter den först avlidne, skall vad

ovan är stadgat om rätt för dennes arvingar i efterlevande makens bo ej

gälla.

13 §.

Yad i detta kapitel är stadgat om efterlevande makes arvsrätt skall ej äga

tillämpning, om vid arvlåtarens död makarna på grund av hemskillnad levde

åtskilda eller talan om äktenskapets återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad

då var anhängig eller vid bodelning i anledning av dödsfallet makarnas

giftorättsgods efter vad i giftermålsbalken stadgas skall så delas,

som hade återgång skett.

14 §.

Har i fall, som avses i 1 §, arvlåtaren genom testamente tillagt efterlevande

maken hela kvarlåtenskapen eller andel därav eller återstoden, sedan

viss egendom eller visst belopp utgått, samt tillika bestämt, att efter makens

död annan skall efterträda honom i rätten därtill, äge vad ovan är stadgat

motsvarande tillämpning, såframt ej i testamentet annorlunda föreskrivits.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

7

3 KAP.

Om den arvsrätt, som tillkommer barn utom äktenskap, så ock om

arvsrätt efter sådant barn.

1 §•

Barn utom äktenskap eller dess avkomlingar tage arv efter barnets moder

och mödernefränder och ärvas av dem, såsom vore barnet av äktenskaplig

börd.

2 §•

Är barnet trolovningsbarn eller har fadern avgivit förklaring, att barnet

skall hava samma rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd,

tage barnet arv efter fadern och fadern efter barnet, såsom vore barnet av

äktenskaplig börd. I andra fall njute barnet och fadern ej arvsrätt efter

varandra. Mellan barnet och dess fädernefränder äge ej arvsrätt rum.

Om barn utom äktenskap, som ägt ärva fadern, är avlidet, tage dess avkomlingar

arv efter honom och han etter dem, pa sätt i 1 kap. är stadgat.

3 §-

Förklaring, varom i 2 § sägs, skall avgivas inför den präst, som för kyrkoböckerna

i församling, där barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes

närvaro inför landsfiskal eller notarius publicus eller ock i skriftlig, av två

personer bevittnad handling, som företetts inför barnavardsmannen eller

barnavårdsnämnden. Förklaringen må givas jämväl före barnets födelse.

Har barnet uppnått myndig ålder, vare förklaringen ej gällande, med mindre

den godkänts av barnet i den ordning, varom nyss är sagt.

4 KAP.

Om adoptivbarns arvsrätt och om arvsrätt efter sådant barn.

Adoptivbarn äge lika med barn i äktenskap taga arv efter adoptanten,

dock att bröstarvinge ej skall i följd av adoptivbarns arvsrätt lida intrång

i sin laglott.

Är adoptivbarn dött, tage dess avkomlingar den del av arvet, som skolat

tillkomma adoptivbarnet.

2 §•

Utan hinder av adoptionen äge adoptivbarnet och dess skyldemän rätt till

arv efter varandra, såvitt ej annat följer av vad nedan sägs.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

3 §•

Har adoptivbarn på grund av arv eller testamente erhållit egendom efter

adoptant, och dör barnet utan att efterlämna bröstarvinge, äge, där barnet

var adopterat av makar och en av dem lever, denne samt eljest adoptants

avkomlingar rätt att före adoptivbarnets skyldemän taga arv efter barnet

till så stor del av kvarlåtenskapen, som i värde motsvarar vad barnet bekommit

efter adoptanten. Har adoptivbarn erhållit egendom genom gåva av

adoptant, och lever adoptanten vid adoptivbarnets död, äge han sådan rätt

till arv, varom i första punkten sägs. Är han död, skall vad där är stadgat

äga motsvarande tillämpning.

4 §■

Finnes efter adoptivbarn ej arvsberättigad skyldemän, tage adoptanten, utöver

det arv, som enligt 3 § må tillkomma honom, jämväl kvarlåtenskapen

i övrigt. Var barnet adopterat av makar, njute de hälften var; är en av

dem död, tage den andre hans lott.

5 §•

Vad i 3 och 4 §§ är stadgat lände ej till inskränkning i den arvsrätt, som

lagligen tillkommer adoptivbarnets make, men vid dennes död äge adoptant

eller adoptants avkomlingar, i den ordning, som i 3 § sägs, taga så stor del

av den på adoptivbarnet belöpande lotten i boet, som i värde motsvarar vad

det bekommit från adoptant i arv, gåva eller testamente. Bestämmelserna

i 2 kap. skola, där de äro tillämpliga, på motsvarande sätt gälla.

6 §•

Äger vid adoptivbarns eller dess makes död adoptant eller adoptants avkomlingar

rätt till del i kvarlåtenskapen efter vad i 3 eller 5 § är stadgat,

skall, om egendom finnes i behåll, som adoptivbarnet erhållit från adoptant

i arv, gåva eller testamente, beräkningen av vad som tillkommer adoptant eller

adoptants avkomlingar ske med hänsyn till det värde, egendomen då äger.

Finnes sådan egendom ej i behåll, skall hänsyn tagas till dess värde vid

mottagandet, såframt ej vederlag influtit till annat belopp.

Adoptant eller adoptants avkomlingar äge, vid delning av kvarlåtenskapen

efter adoptivbarnet eller dess make, på sin lott bekomma sådan egendom,

som adoptivbarnet erhållit från adoptant i arv, gåva eller testamente.

5 KÄP.

Om allmänna arvsfondens rätt till arv.

1 §•

Finnes ej arvinge jämlikt ovan givna bestämmelser, tillfälle arvet en

fond, benämnd allmänna arvsfonden.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

9

2 §■

Föreligger anledning att å fondens vägnar klandra testamente, som dock

får antagas vara ett riktigt uttryck för arvlåtarens yttersta vilja, må Konungen

besluta, att klander ej skall äga rum.

3 §•

Arv, som tillfallit fonden, må, där det med hänsyn till omständigheterna

får anses billigt, enligt Konungens förordnande helt eller delvis avstås till

arvlåtarens skyldeman eller annan, som stått arvlåtaren nära.

4 §■

Om fondens ändamål samt meddelande av understöd ur fonden, så ock om

fondens förvaltning och bevakande av dess rätt är särskilt stadgat.

6 KAP.

Om förskott å arv.

1 §•

Yad arvlåtaren i livstiden givit bröstarvinge skall såsom förskott avräknas

å hans arv, såframt icke annat föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna

måste antagas hava varit avsett. År mottagaren annan arvinge,

skall avräkning ske, allenast om detta stadgats eller på grund av

omständigheterna måste anses hava varit avsett, då egendomen gavs.

År till makars gemensamma bröstarvinge förskott å arv givet av enderas

giftorättsgods, skall, såvitt det kan ske, avräkning därför äga rum å arvet

efter den först avlidne. För återstoden skall avräkning verkställas å arvet

efter andra maken.

2 §•

Kostnader, som fader eller moder nedlagt å barns uppehälle och utbildning,

skola ej avräknas å dess arv, såvitt den, som vidkänts kostnaden, därmed

endast fullgjort honom åliggande underhållsskyldighet.

Ej heller skall avräkning äga rum för sedvanliga skänker, vilkas värde

icke står i missförhållande till givarens villkor.

3 §•

Avräkning av förskott å arv skall ske efter egendomens värde vid mottagandet,

såframt icke på grund av omständigheterna annat bör gälla.

4 §•

Kan vad arvinge mottagit i förskott ej till fullo avräknas å hans arvslott,

vare han ej skyldig återbära överskottet, med mindre bestämmelse därom

träffats, då förskottet gavs.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

5 §■

Har förskott givits, skall, för bestämmande av arvslotternas storlek, kvarlåtenskapen

före delningen ökas med förskottets värde eller, om avräkning

ej kan till fullo ske å förskottstagarens arv, med vad därå kan avräknas.

6 §•

Har arvinge, som mottagit förskott, avlidit före arvlåtaren, vare förskottstagarens

avkomlingar pliktiga att avräkna förskottet å sina arvslotter.

Skall arv delas mellan flera grenar och har arvinge i en gren mottagit

förskott, vare, där han avlidit före arvlåtaren utan att efterlämna avkomlingar,

som äga träda i hans ställe, övriga arvingar inom samma gren pliktiga

att avräkna förskottet å sina arvslotter, dock tage de ej mindre del i

kvarlåtenskapen än de ägt bekomma, om förskottstagaren levat.

7 §•

Yad make av sitt giftorättsgods givit styvbarn eller dess avkomling skall

avräknas å mottagarens arv efter andra maken, såframt icke annat föreskrivits

eller med hänsyn till omständigheterna måste antagas hava varit avsett.

Med samma förbehåll skall vad efterlevande make givit sådan arvinge

eller testamentstagare, som enligt 2 kap. 1 eller 14 § äger taga del i efterlevande

makens bo, avräknas å mottagarens lott däri. Bestämmelserna i

2—6 §§ skola även i dessa fall tillämpas

8 §■

Yad i detta kapitel är stadgat om bröstarvinge skall äga motsvarande

tillämpning å adoptivbarn eller dess avkomling.

7 KAP.

Om laglott.

1 §■

Hälften av den arvslott, som enligt lag tillkommer bröstarvinge, vare hans

laglott.

2 §■

Bröstarvinge vare pliktig att å sin laglott avräkna vad han av arvlåtaren

mottagit i förskott å sitt arv, så ock vad han mottagit på grund av testamente,

såframt icke annat föranledes av detta.

3 §■

För utfående av laglott äge bröstarvinge påkalla jämkning i testamente.

Äro flera förordnanden, skall, där ej annat följer av testamentet, nedsättning

ske i förhållande till storleken av varje förordnande eller, vad angår förord
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 17. 11

nande till bröstarvinge, till den del därav, som han ej är pliktig avräkna å

sin laglott.

4 §•

Har arvlåtaren i livstiden bortgivit egendom under sådana omständigheter

eller på sådana villkor, att gåvan till syftet är att likställa med testamente,

skall i avseende å gåvan vad i 2 och 3 §§ är stadgat om testamente äga

motsvarande tillämpning, om ej särskilda skäl däremot äro; och skall vid

nedsättning av gåvan motsvarande del av den bortgivna egendomen återbäras

eller, om det ej kan ske, ersättning utgivas för dess värde. Vid laglottens

beräkning skall värdet av den bortgivna egendomen läggas till kvarlåtenskapen.

Vill bröstarvinge mot gåvotagare göra gällande rätt, som i första stycket

avses, skall han anhängiggöra sin talan inom ett år från det bouppteckning

efter arvlåtaren avslutades. Försittes den tid, vare rätt till talan förlorad.

5 §•

Har arvlåtaren genom testamente tillerkänt någon nyttjanderätt, avkomst

eller annan förmån att utgå av kvarlåtenskapen eller genom föreskrifter rörande

dennas förvaltning eller på annat sätt inskränkt rätten att förfoga

över den, äge bröstarvinge utan hinder av sådant förordnande utfå sin laglott

i egendom, varöver han äger fritt förfoga.

6 §•

Äger barn till arvlåtaren på grund av lag rätt till underhållsbidrag ur

kvarlåtenskapen, skall hänsyn därtill ej tagas vid bestämmande av bröstarvinges

laglott.

Om rätt att genom testamente belasta bröstarvinges laglott med underhållsbidrag

stadgas i 8 kap.

7 §•

Vad förut i detta kapitel är stadgat om bröstarvinge, skall äga motsvarande

tillämpning å adoptivbarn eller dess avkomling.

Efterlämnar arvlåtaren jämväl bröstarvinge, varde dennes laglott så beräknad,

som om adoptivbarn eller dess avkomling ej funnes.

8 KAP.

Om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap.

1 §•

Lämnar arvlåtaren efter sig barn, vars uppfostran icke är avslutad, och

kan det ej av sitt arv eller annorledes njuta uppehälle och utbildning efter

vad med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, äge barnet, innan arv

eller testamente må tagas, ur kvarlåtenskapen bekomma bidrag till underhållet

med ett belopp en gång för alla. Hava flera barn denna rätt och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

förslår ej kvarlåtenskapen till deras underhåll, skall sådan jämkning dem

emellan ske, som med hänsyn till deras behov och förhållandena i övrigt

finnes skälig.

Bidrag, varom nu sagts, må ej lända till minskning av annan bröstarvinges

arvslott, såvitt han i följd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur

stånd att själv försörja sig och arvet erfordras till skäligt underhåll eller

till fullgörande av underhållsplikt.

2 §■

Har arvlåtaren genom testamente förordnat, att barn, som i följd av sjukdom

eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig, skall erhålla

underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen, och kan barnet ej av sitt arv eller annorledes

njuta skäligt underhåll, då må sådant bidrag utgå, å särskilda tider

eller med ett belopp en gång för alla, ändå att bröstarvinge skulle lida intrång

i sin laglott. Bröstarvinge äge dock påkalla sådan jämkning i förordnandet,

att hans laglott ej belastas annorledes än med årligt bidrag, motsvarande

högst fem för hundra av laglottens värde; och äge han utfå laglotten,

om han för bidraget ställer säkerhet, som av den underhållsberättigade

eller av rätten godkännes.

Bidrag enligt denna paragraf skall utgå, innan annat testamente må tagas.

3 §■

Har någon erhållit egendom i testamente av den, som efterlämnat barn,

som i 2 § avses, vare han pliktig att utgiva årligt underhållsbidrag, motsvarande

högst fem för hundra av egendomens värde; och skall egendomen

ej till honom utgivas, med mindre säkerhet, som av den underhållsberättigade

eller av rätten godkännes, blivit ställd för underhållsbidraget. Är

testamentstagaren bröstarvinge, gälle vad nu är sagt allenast egendom, som

överstiger hans arvslott.

4 §•

Har arvlåtaren bortgivit egendom under sådana omständigheter eller på

sådana villkor, varom i 7 kap. 4 § sägs, skall, såvitt fråga är om underhållsbidrag

till barn, som i 1 eller 2 § avses, beträffande gåvan och gåvotagaren

vad om testamente och testamentstagare i 1 och 3 §§ är stadgat äga

motsvarande tillämpning. I den mån det visar sig erforderligt, skall den

mottagna egendomen återbäras eller, om det ej kan ske, ersättning utgivas

för dess värde.

5 §.

Räcker ej bidrag, varom ovan stadgats, till underhåll åt barn, som i 1 §

avses, vare bröstarvinge, som mottagit egendom i förskott å sin arvslott

eller eljest såsom gåva, pliktig, ändå att fall ej är för handen, varom i 4 §

sägs, att utgiva underhållsbidrag intill egendomens värde vid mottagandet;

dock äge sådan skyldighet ej rum, i den mån egendomen utan mottagarens

vållande gått förlorad. Av det belopp, som sålunda skall utgivas, äge barnet

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 17.

13

årligen såsom bidrag till underhållet utfå vad med hänsyn till den tid, som

återstår för dess uppfostran, och omständigheterna i övrigt får anses belöpa

å det året.

Yad i första stycket sägs skall ej äga tillämpning i fråga om sedvanliga

skänker, vilkas värde icke står i missförhållande till givarens villkor. Gåvotagare

vare ock fri från skyldighet att utgiva underhållsbidrag, såvitt han

skulle komma att sakna medel till skäligt underhåll eller till fullgörande

av underhållsplikt.

6 §.

Egendom, som avsättes för bestridande av underhållsbidrag å särskilda

tider jämlikt 2, 3 eller 4 §, skall, såframt ej annat överenskommits, ställas

under vård och förvaltning av god man, varom förmäles i lagen om förmynderskap.

7 §•

När väsentligen ändrade förhållanden påkalla det, äge rätten förordna, att

underhållsbidrag å särskilda tider enligt 3, 4 eller 5 § skall nedsättas eller

upphöra. Samma lag vare om sådant underhållsbidrag enligt 2 §, såvitt

det belastar bröstarvinges laglott.

8 §.

Anspråk på underhållsbidrag enligt 1 § skall vid talans förlust framställas

senast vid skiftet.

Vill någon göra gällande rätt till underhållsbidrag enligt 3, 4 eller 5 §,

framställe anspråk enligt 3 § inom ett år efter det testamente, varom där

sägs, blivit honom delgivet och enligt 4 eller 5 § inom samma tid från det

bouppteckning efter arvlåtaren avslutades. Försittes den tid, vare rätt till

talan förlorad.

9 §•

Yad i detta kapitel stadgas skall i tillämpliga delar gälla i avseende å

rätt till underhåll för arvlåtarens barn utom äktenskap, som har arvsrätt

efter honom, och för hans adoptivbarn ävensom å skyldighet för sådana

barn och deras avkomlingar att utgiva underhållsbidrag.

9 KAP.

Om preskription av rätt till arv.

1 §•

Yistas, då bouppteckning förrättas, till namnet känd arvinge efter den

döde å okänd ort, skall det hos rätten anmälas av den, som har boet i sin

vård, och låte rätten, när sådan anmälan sker eller förhållandet eljest varder

kunnigt, i allmänna tidningarna ofördröjligen intaga kungörelse, att arv efter

den döde tillfallit den bortovarande, med anmaning till honom att göra sin

rätt till arvet gällande inom fem år från den dag, kungörelsen var införd i

tidningarna. I kungörelsen skall den bortovarandes namn upptagas.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

2 §•

Kan, när bouppteckning förrättas, ej utrönas, huruvida den döde efterlämnat

arvinge, som före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd

arvinge är berättigad till arvet, läte rätten på anmälan av den, som har boet

i sin vård, eller då förhållandet eljest varder kunnigt, i allmänna tidningarna

ofördröj ligen intaga kungörelse, att arv fallit efter den döde, med anmaning

till okända arvingar att göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från

den dag, kungörelsen var införd i tidningarna. Vad nu är sagt skall ock

gälla, där vid bouppteckningen kännedom finnes om arvinge efter den döde

men kunskap saknas såväl om arvingens namn som om hans vistelseort.

3 §•

Arvinge, som ej enligt vad i 1 eller 2 § stadgas har att göra sin rätt till

arv gällande inom tid, varom där sägs, göre det inom tio år från arvlåtarens

död.

4 §•

Undandrager sig arvinge att giva tillkänna, huruvida han vill göra anspråk

på arvet, äge rätten förelägga honom att göra sin rätt gällande inom ett år

från det föreläggandet blev honom tillställt i huvudskrift eller besannad

avskrift.

Sådant föreläggande skall meddelas, såframt ansökan därom göres av

någon, som är berättigad till arvet, ifall arvingen försummar att bevara sin

rätt.

5 §■

Vill arvinge, utan att tillträda arvet, göra sin rätt därtill gällande, skall han

anmäla sitt anspråk hos god man, om sådan förordnats att bevaka hans rätt,

eller hos var arvinge, som tillträtt arvet, eller ock, om skifte ej skett, hos

den,l som sitter i kvarlåtenskapen. Anmäl in må ock göras hos rätten eller

på landet hos domaren.

Tillkännagivande om anmälan skall göras av god man hos rätten eller

domaren och av domaren å nästa rättegångsdag hos rätten. Om anmälan, som

gjorts eller tillkännagivits hos rätten, skall genom dess försorg med posten

underrättelse översändas till övriga arvingar, vilkas namn och vistelseort äro

upptagna i bouppteckningen efter arvlåtaren eller eljest kända för rätten.

6 §•

Har arvinge icke inom tid, som i 1—4 §§ är för varje fäll stadgad, tillträtt

arvet eller anmält anspråk därpå efter vad i 5 § sägs, ha ve han förlorat

rätten därtill.

7 §■

Arv, som arvinge enligt 6 § gått förlustig, skall tillfalla dem, som skulle

varit berättigade därtill, om arvingen avlidit före arvlåtaren.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

15

8 §•

Äger i fall, som i 2 kap. 1 § avses, arvinge till den först avlidne maken

taga del i den efterlevandes bo, är hans rätt underkastad preskription, som

vore han dennes arvinge.

9 §■

Närmare bestämmelser om kungörelse, varom i 1 och 2 §§ stadgas, meddelas

av Konungen.

10 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Arv kan tagas endast av den, som lever vid tiden för arvlåtarens död;

dock må barn, som dessförinnan är avlat, taga arv, om det sedermera födes

med liv. Är fråga om rätt till del i efterlevande makes bo efter vad i 2

kap. sägs, skall hänsyn tagas till tiden för dennes död.

2 §■

Är arvinge till den, efter vilken arv fallit, jämväl avliden, och kan bevis

ej förebringas därom, att han överlevat arvlataren, skall med arvet sa förfaras,

som om han icke överlevat denne.

3 §•

Ej må någon ärva den, som han genom brottslig gärning uppsåtligen bragt

om livet.

Dräper man sålunda någon, som skolat ärva, äge ej bättre rätt till arv

än om den dräpte levat.

Vad nu om dråpare är sagt, gälle ock den, vilken haft sådan del i brottet,

som i 3 kap. 1—6 §§ strafflagen sägs.

4 §■

Arv, som någon jämlikt 3 § gått förlustig, skall tillfalla dem, som skulle

varit berättigade därtill, om den brottslige avlidit före arvlåtaren.

5 §•

Utländsk medborgare må lika med svensk taga arv här i riket. För medborgare

i stat, där svensk medborgare ej äger taga arv lika med inlänningen

eller ock måste å arvet vidkännas större avdrag än denne, skall dock motsvarande

inskränkning gälla här i riket, såvitt Konungen det förordnar.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

Lag angående införande av lagen om arv.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den nu antagna lagen om arv skall jämte vad här nedan stadgas lända

till efterrättelse från och med den 1 januari 1929.

Har arvlåtaren avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag

fortfarande äga tillämpning.

2 §•

Genom nya lagen upphävas:

1—7 kap., 12 kap. 9 och 10 §§, 14 och 15 kap. samt 17 kap. 7 § ärvdabalken;
lagen

den 11 juni 1920 om makes arvsrätt;

12 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap;

14, 15, 16 och 17 §§ i lagen den 14 j uni 1917 om adoption;

§§ 1, 2 och 4 i förordningen den 21 december 1857 angående vad i testamente

givas må, så ock om gåva av fast egendom;

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring

av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg därtill;

så oek vad i övrigt linnes i lag eller särskild författning stridande mot

nya lagens bestämmelser.

3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

4 §•

Bestämmelserna i 2 kap. nya lagen skola ej äga tillämpning å den, som

har äkta makes rätt, ehuru fullkomnat äktenskap ej kommit till stånd.

I fall, då äldre giftermålsbalken gällt i fråga om makars förmögenhetsförhållanden,

skall vad i 2 kap. 7 och 10 §§ nya lagen stadgas om egendom,

som under äktenskapet tillhört make, äga motsvarande tillämpning i

avseende å egendom, som tillhört make enskilt, så ock i avseende å samfälld

egendom, som i boet införts av make eller under äktenskapet tillfallit

make i arv, testamente eller gåva.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

17

5 §•

Har äldre giftermålsbalken gällt i fråga om makars förmögenhetsförhållanden,

skall vad i 6 kap. 1 § andra stycket nya lagen stadgas om avräkning

för förskott å arv, som givits av giftorättsgods, äga motsvarande tilllämpning

i avseende å förskott å arv, som givits av samfälld egendom.

6 §•

Yad i 8 kap. 5 § nya lagen föreskrives om skyldighet för bröstarvinge,

som mottagit egendom i förskott eller eljest såsom gåva, att utgiva underhållsbidrag,

skall ej äga tillämpning i fråga om egendom, som givits innan

nya lagen trätt i kraft, ändå att arvfallet inträffat först därefter. Beträffande

skyldighet för den, som före nya lagens ikraftträdande i gåva mottagit

fast egendom, att utgiva underhållsbidrag, skall äldre lag fortfarande

lända till efterrättelse.

Förslag

till

Lag om allmänna arvsfonden.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Den egendom, som i arv tillfaller allmänna arvsfonden, så ock egendom,

som må tillfalla fonden genom gåva eller testamente, skall utan sammanblandning

med andra medel förvaltas av statskontoret såsom en särskild

fond för främjande av barns och ungdoms vård och fostran.

Av medel, som under ett räkenskapsår influtit, skall vid årets utgång en

tredjedel läggas till fonden. Återstoden skall jämte årets avkastning från

och med nästföljande år vara tillgänglig för utdelning.

2 §•

Understöd ur fonden utdelas av Konungen.

Ej må understöd lämnas för åtgärd, vars bekostande åligger stat eller

kommun.

Tillgängliga medel må, såvitt omständigheterna därtill föranleda, läggas

till fonden.

3 §•

Fondens rätt till arv skall bevakas av kammaradvokatfiskalsämbetet; och

äge ämbetet tala och svara i mål, som röra fonden.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 12 häft. (Nr 17.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Eungl. Maj:ts proposition nr 17,

Behörig att för fonden mottaga delgivning av testamente vare jämväl Kungl.

Maj:ts befallningshavande i det län, där den döde senast haft sitt hemvist.

4 §•

Testamente till annan än fonden må å dess vägnar godkännas av kammar - advokatfiskalsämbetet, om testamentet är så upprättat, som i lag föreskrives,

och anledning till klander ej heller eljest föreligger. I annat fall har ämbetet

att i god tid före klandertidens utgång jämte eget utlåtande underställa

ärendet Konungens prövning.

5 §•

Yill någon, att arv, som tillfallit fonden, skall helt eller delvis avstås

ingive sin till Konungen ställda ansökan till Kungl. Maj:ts befallningshavande

i det län, där den döde senast haft sitt hemvist; och åligge det befallningshavanden

att, efter verkställd utredning, till kammaradvokatfiskalsämbetet

insända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande. Ämbetet har

att, jämte eget yttrande, insända handlingarna till Konungen.

6 §.

Är villkor fästat vid testamente eller gåva till fonden, ankomme å Konungen

att besluta, huruvida testamentet eller gåvan skall mottagas.

,7 §-

Finnes, då dödsfall inträffar, ej annan arvinge än fonden, skall det hos

rätten anmälas av den, som har boet i sin vård, och nämne rätten, när sådan

anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, utredningsman i boet.

Prövas denne ej vara lämplig för uppdraget, varde han av rätten entledigad.

Det åligger kammaradvokatfiskalsämbetet att övervaka, att boutredningsmannen

behörigen fullgör sina skyldigheter.

8 §•

Egendom, som i arv tillfallit fonden, skall av boutredningsmannen försäljas

å offentlig auktion, där ej kammaradvokatfiskalsämbetet efter framställning

från boutredningsmannen annat medgiver. Fordringar må dock försäljas

allenast i den mån de ej kunna indrivas.

Boutredningsmannen skall ock ombesörja betalning av den dödes gäld.

Såframt anledning därtill är för handen, vare han pliktig avträda den dödes

egendom till konkurs. Försummar han det, svare han borgenärerna för

skadan.

För indrivning av boets fordringar äge boutredningsmannen anhängiggöra

och utföra talan utan bemyndigande av kammaradvokatfiskalsämbetet.

9 §1

Om boutredningsman skall i tillämpliga delar gälla vad om syssloman är

stadgat. Boutredningsmannen vare berättigad att av boets medel erhålla

skäligt arvode för uppdraget, så ock ersättning för sina kostnader.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

19

10 §.

Har egendom, som ej utgöres av penningar, genom gåva eller testamente

tillfallit fonden, skall lämplig person förordnas att omhändertaga och försälja

egendomen, såframt ej vid gåvan eller genom testamentet annat särskilt

föreskrivits, och skall i avseende å honom i tillämpliga delar gälla vad i

7—9 §§ om boutredningsman är stadgat.

11 §•

Har arv, som för bortovarande eller okänd arvinges räkning förvaltats av

god man, till följd av arvsrättens preskription tillfallit fonden, vare gode

mannen pliktig fullgöra vad enligt 8 § första stycket åligger boutredningsman.

12 §.

Fonden tillkommande medel skola överlämnas till statskontoret. Redovisning,

som efter utredning av dödsbo eller eljest skall avgivas för förvaltning

av egendom, vilken tillkommer fonden, mottages och granskas av kammaradvokatfiskalsämbetet.

13 §•

De ytterligare föreskrifter, som för tillämpning av denna lag kunna finnas

erforderliga, meddelas av Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

Förslag

till

Lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, dels att i 13 kap. giftermålsbalken skall införas en

ny paragraf av nedan angivet innehåll och betecknad såsom 11 a §, dels ock

att 12 § i nämnda kapitel skall hava följande ändrade lydelse:

11 a §.

Då vid makes död förskott å arv, som givits av endera makens giftorättsgods,

skall avräknas å arvet efter den döde, skall vid bodelningen å den

lott, som tillkommer den dödes arvingar, avräkning ske för förskottet eller,

om det ej kan till fullo avräknas å arvet, för vad därå kan avräknas av

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

förskottet. I fall, varom nu är sagt, skall, sedan tilldelning för gäld ägt

rum, återstoden av förskottsgivarens giftorättsgods före delningen ökas med

ett belopp, motsvarande vad sålunda skall avräknas vid bodelningen.

12 §.

Sker bodelning i anledning av makes död, och är den egendom, som därvid

tillkommer efterlevande maken, ringa, äge han av makarnas giftorättsgods

uttaga nödigt bobag ävensom arbetsredskap och andra lösören, som

erfordras till fortsättande av hans näring, även om därigenom arvingarnas

lott skulle lida inskränkning.

Efterlevande maken äge av giftorättsgodset, såvitt det räcker, städse bekomma

egendom till så stort värde, att den jämte egendom, som må enskilt

tillhöra honom, uppgår till tretusen kronor.

Yad nu är stadgat äge dock ej tillämpning, om efter den döde finnes bröstarvinge,

som ej jämväl är efterlevande makens avkomling, eller barn utom

äktenskap, som har rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter honom.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929 och skall, där äktenskap

blivit genom makes död upplöst efter nämnda dag, äga tillämpning, ändå att

äktenskapet blivit ingånget, innan nya Ingen trätt i kraft.

Har äldre giftermålsbalken varit tillämplig å makars förmögenhetsförhållanden,

skall vad i 11 a§ stadgas om förskott, som givits av giftorättsgods, äga

motsvarande tillämpning i avseende å förskott, som givits av samfälld egendom,

och bestämmelsen i 12 § om rätt att bekomma egendom av makarnas

giftorättsgods gälla samfällda boet.

För slag

till

lag om ändring i vissa delar av ärvdabalken.

Härigenom förordnas, dels att 9 kap. 1 § ärvdabalken, vilket lagrum ändrats

genom lag den 11 juni 1920 (nr 412). skall hava den nya lydelse, som nedan

angives, dels att till 17 kap. ti § ärvdabalken. vilket lagrum likaledes undergått

ändring genom sistnämnda lag, skall fogas ett andra stycke av nedan

angivna innehåll:

9 KA.P.

" 1 §•

: När dödsfall timar, då skall man eller hustru, som lever efter, riktigt uppgiva

och lata noga uppteckna allt vad vardera maken ägde, så löst som fäst,

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

21

sådant det vid dödstimman var, med alla skrifter ock handlingar, fordringar

och gäld, i arvingarnas eller deras förmyndares eller ombudsmäns närvaro;

skrive ock samma uppteckning under, där den gälla skall, med edlig förpliktelse,

att ej något med vilja och vetskap är dolt och utelämnat, utan allt

riktigt uppgivet; och vare ändå pliktig, där så fordras, att den med ed besanna.

Därest till följd av äktenskapsförord, boskillnad eller hemskillnad

ingendera maken hade giftorättsgods, skall allenast den dödas egendom upptecknas,

med mindre efter honom äro arvingar eller testamentstagare, som

enligt vad i 2 kap. av lagen om arv stadgas äga vid den efterlevande makens

död taga andel i boet; och vare, om makarna vid dödsfallet på grund av

hemskillnad levde åtskilda, den efterlevande maken ej pliktig att om uppteckningen

draga försorg. Inträffar fall, som sist är sagt, eller lever ej man

eller hustru, give då arvingarna upp den dödas egendom till uppteckning,

eller de, som den vid dödsfallet omhänder haft, och skrive uppteckningen

under, som nu är sagt. Lyder den dödas bo under stadsdomstol, eller

är egendomen fastighet i stad; då skola, när ej annorlunda särskilt stadgat

är, borgmästare och råd nämna två eller flera redliga män, som egendomen

uppteckna och värdera. Lyder boet under annan domstol, eller är egendomen

fastighet å landet; då äga stärbhusdelägarna kalla gode män, som efter bästa

förstånd uppteckningen och värderingen förrätta. Hade efterlevande make

sitt bo och hemvist å annan ort än den döde, skall vid utseende av gode män

för uppteckning av den efterlevandes bo vad som gäller angående bouppteckning

efter död man å den ort, där den efterlevande hade sitt hemvist, äga

motsvarande tillämpning. I prästhus må arvingar kalla och bruka därtill

den de helst själva vilja.

17 KAP.

6 §•

Testamente -—- — — — — -—- — — — — — — —- — — gifterättsgods.

Skall vid efterlevande makes död del av hans bo på grund av lag tillfalla

den först avlidnes arvingar, må testamente efter den sist avlidne tagas

allenast av den del av boet, som eljest skolat tillfalla arvingarna efter honom.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

Lag angående ''dring i förordningen den 18 september 1862 (nr 42),

huru gäld vid dödsfal betalas skall och om urarvagörelse.

Härigenom förordnas, dels att i förordningen den 18 september 1862, huru

gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, skall tilläggas en paragraf

av nedan angivet innehåll och betecknad såsom § 32, dels ock att

§ 22 i nämnda förordning skall hava följande ändrade lydelse:

§ 22.

Försummar förmyndare eller god man att stärbhusdelägares rätt till befrielse

från gäld i död mans bo bevaka, svare själv för den gäld, som ej

kan utgå av vad den stärbbusdelägaren i boet äger.

§ 32.

Yad i denna förordning stadgas om urarvagörelse och om skyldighet för

arvinge, som ej i laga tid gjort sig urarva, att svara för den dödas gäld,

så ock vad i § 21 stadgas om skyldighet för arvinge att i fall, som där

avses, svara för all boets gäld skall ej äga tillämpning i fråga om allmänna

arvsfonden.

Har gäld efter den döda yppats, efter det penningmedel, som på grund

av arv tillkomma allmänna arvsfonden, överlämnats till fonden, vare fonden

skyldig att, i den mån det erfordras för gäldens betalning, återbära vad

fonden sålunda mottagit jämte ränta därå.

Allmänna arvsfonden vare städse berättigad att på villkor, varom i § 4

sägs, uppsäga gäld, som där avses. Yad i §§ 6 och 10 stadgas om tillträde

av avträdd egendom gälle ej i fråga om fonden.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

23

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 jnni 1917 (nr 378)

om adoption.

Härigenom förordnas, att 18 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption skall

hava följande ändrade lydelse:

I andra hänseenden än i 12 och 13 §§ sägs skall adoptionen ej hava någon

verkan på adoptivbarnets och dess föräldrars inbördes rättigheter och skyldigheter.

I fråga om adoptivbarns arvsrätt och om arvsrätt efter sådant barn är

särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917 (nr 376)

om barn utom äktenskap.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom

äktenskap, vilket lagrum ändrats genom lag den 27 juni 1924 (nr 327), skall

i nedan angivna del hava följande ändrade lydelse:

Barn--------------------ogift.

Fadern---------— — —--------år.

Är----------------------sagd.

Med trolovningsbarn förstås barn, som är avlat i trolovning, eller vars

föräldrar efter dess avlelse ingått trolovning med varandra; och skall, ändå

att vid trolovningen föräldrarna voro så besläktade eller besvågrade, att

äktenskap dem emellan måste återgå, eller endera var gift med annan, barnet

anses såsom trolovningsbarn, där föräldrarna eller en av dem var i god tro.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

Lag angående ändring i 11 och 12 kap. ar lagen den 27 jnni 1924 (nr

320) om förmynderskap.

Härigenom förordnas, dels att i 11 kap. av lagen den 27 juni 1924 om

förmynderskap skall införas en ny paragraf av nedan angivet innehåll och betecknad

såsom 4 a §, dels att 4 § i nämnda kapitel skall hava den ändrade

lydelse, som nedan angives, dels att till 9 § i samma kapitel skall fogas ett

nytt stycke av nedan angivet innehåll, dels ock att 12 kap. 19 § samma

lag skall i nedan angiven del hava följande ändrade lydelse:

11 KAP.

4 §-

År, då dödsfall inträffar, till namnet känd dödsbodelägare å okänd ort

eller så fjärran, att han ej kan bevaka sin rätt i boet, skall det hos rätten

anmälas av den, som har boet i sin vård, och nämne rätten, när sådan anmälan

sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, god man att bevaka den

bortovarandes rätt och förvalta hans lott i boet.

Kan vid dödsfall ej utrönas, huruvida den döde efterlämnat arvinge, som

före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge är berättigad

till arvet, eller linnes kännedom om arvinge efter den döde men

saknas kunskap såväl om arvingens namn som om hans vistelseort, skall vad

i första stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

Tarvas eljest, att bortovarandes rätt bevakas eller hans egendom förvaltas,

skall ock god man förordnas att bevaka hans rätt eller förvalta egendomen.

4 a §.

Skall enligt vad särskilt stadgas egendom ställas under vård och förvaltning

av god man, som avses i denna lag, nämne rätten god man att vårda

och förvalta egendomen samt, såvitt egendomen rörer, företräda den, från

vars förvaltning densamma blivit undantagen.

9 §•

God---

Förteckning

- egendomen,

förmyndaren.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl, Maj :ts proposition nr 17.

25

Har arv, som för bortovarande eller okänd arvinges räkning förvaltats av

god man, till följd av arvsrättens preskription tillfallit allmänna arvsfonden,

gälle i • fråga om egendomens försäljning vad i lagen om allmänna arvsfonden

är stadgat.

12 KAP.

19 §.

Fråga------------------—--inskrivas.

God man, varom i 11 kap. 3 § eller 4 § tredje stycket sägs, skall förordnas

av rätten i den ort, där den, för vilken god man förordnas, bar egendom

eller eljest behov av god man yppat sig. Skall god man förordnas efter vad

i 11 kap. 4 § första eller andra stycket stadgas, ankomme det på den rätt,

varunder den dödes bo lyder. Erfordras ny god man eller uppstår fråga

om entledigande av god man, ankomme ärendet på den rätt, där godmanskapet

är inskrivet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

Förslag

till

Lag om tillägg till 33 § konkurslagen.

Härigenom förordnas, att till 33 § konkurslagen skall fogas ett tredje

stycke av följande lydelse:

Översteg vid avskiljande enligt 2 kap. i lagen om arv den avskilda egendomens

värde i märklig mån vad som rätteligen tillkom arvingarna efter

den först avlidne maken, skall, om den rörande avskiljandet upprättade

handling ej ingivits till rätten tidigare än ett år, innan ansökan om efterlevande

makens försättande i konkurs gjordes, på talan av konkursboet återbäras

egendom, motsvarande överskottet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj ds proposition nr 17.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)

angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra

ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden, vilket

lagrum senast ändrats genom lag den 27 juni 1924 (nr 334), skall i nedan

angivna del hava följande nya lydelse:

1 §•

Över följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll, nämligen:

ett över lagfarter med fång av fast egendom; ett över inteckningar i

sådan egendom; ett över inskrivningar av tomträtt samt av fång till sådan

rätt, inteckningar i tomträtt, inskrivningar av vattenfallsrätt samt av fång

till sådan rätt, så ock över inteckningar i vattenfallsrätt (tomträttsprotokoll);

ett över ärenden angående förmynderskap och godmanskap (förmynderskapsprotokoll);

ett över äktenskapsförord; samt ett över bouppteckningar, testamenten,

som vid domstolen bevakas, åtgärder, som avses i 9 kap. av lagen

om arv, förordnande eller entledigande av boutredningsman, varom förmäles

i lagen om allmänna arvsfonden, samt avhandlingar om lösöreköp (bouppteckningsprotokoll).

För varje ärende skall å brädden tecknas, i lagfarts-, intecknings- och

tomträttsprotokollen: namnet på den egendom ärendet rörer; i förmynderskapsprotokollet:

namnet å den omyndige eller den, för vilken god man förordnats,

ävensom det nummer, varunder förmynderskapet eller godmanskapet

blivit iofört i förmynderskapsboken; i äktenskapsförordsprotokollet

och i bouppteckningsprotokollet, såvitt angår avhandlingar om lösöreköp:

namnet å den person ärendet rörer; samt eljest i bouppteckningsprotokollet:

den dödes namn. Sker anmälan av arvsanspråk, skall hänvisning till ärendet

tecknas å brädden av det protokoll, som upprättats rörande registrering av

bouppteckning efter arvlåtaren.

Vid ---------------------drives.

Hos---------—---------— infört.

Har-------------—-----anmärkt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungh Maj:ts proposition nr 17.

27

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 4 mars 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Tiiyrén, Ribbing, Megrling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosén, Hamrin,

Almkvist, Lyberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, anmäler lagberedningens

den 22 december 1925 avgivna betänkande med förslag till

1) lag om arv;

2) lag angående införande av lagen om arv;

3) lag om allmänna arvsfonden;

4) lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken;

5) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 § ärvdabalken;

6) lag angående ändring i förordningen den 18 september 1862, huru gäld

vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse;

7) lag angående ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption;
8)

lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917 om barn

utom äktenskap;

9) lag angående ändring i 11 kap. av lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap

;

10) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 19 § rättegångsbalken:

11) lag om ändrad lydelse av 33 § konkurslagen; samt

12) lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden;

över vilket betänkande i särskilda delar yttranden efter remiss avgivits av

statskontoret, kammarkollegium, överståthållarämbetet efter börande av stadskollegiet

i Stockholm samt magistraterna i Sigtuna, Norrköping, Karlskrona,

Karlshamn, Kristianstad, Landskrona, Göteborg, Borås och Västerås efter hörande

av vederbörande stadsfullmäktige, varjämte tillfälle att avgiva yttrande

varit lämnat direktionen för allmänna barnhuset utan att dock direktionen därav

begagnat sig.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

XJtdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 17 juni

1927.

(

N ärvarande:

justi ti erådet von Seth,

justitierådet Wedbekg,

regerin gsrådet Planting- Gyllenbåg a ,

justitierådet Alexandeeson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

den 4 mars 1927, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets yttrande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade

förslag till:

1) lag om arv;

2) lag angående införande av lagen om arv;

3) lag om allmänna arvsfonden;

4) lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken;

5) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 § ärvdabalken;

6) lag angående ändring i förordningen den 18 september 1862, huru gäld

vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse;

7) lag angående ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption;
8)

lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917 om barn

utom äktenskap;

9) lag angående ändring i 11 kap. av lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap;
10)

lag om ändrad lydelse av 11 kap. 19 § rättegångsbalken;

11) lag om ändrad lydelse av 33 § konkurslagen; samt

12) lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

till vissa delar av revisionssekreteraren Arthur Lindhagen och i övrigt av hovrättsassessorn

Erik Lind.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter:
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

29

Förslaget till lag om arv.

Förslaget i allmänhet.

Lagrådet:

I enlighet med den av lagberedningen uppgjorda planen för dess arbete omfattar

det föreliggande förslaget allenast ett huvudstycke av successionsrätten,

nämligen den legala arvsrätten, medan testamentsrätten ävensom reglerna om

utredning, förvaltning och skifte av boet sparats till senare behandling. Det

ligger i sakens natur att med ett dylikt partiellt reformförslag äro förbundna

vissa svårigheter att i allo överblicka dess innebörd och verkningar, sådana de

komma att te sig inom ramen av en blivande ny ärvdabalk. Lagrådet har emellertid

vid den företagna granskningen icke kunnat finna, att hinder bör möta

för förslagets upphöjande till lag utan avvaktan på det fortsatta arbetets resultat.

Förslaget uppbäres i alla dess delar av en helhetsuppfattning av arvsrätten

såsom grundad i det sociala och ekonomiska samband mellan arvlåtare och

arvinge, som enligt erfarenheten är en regelmässig följd av närheten i skyldskap,

sammanlevnad såsom äkta makar eller adoptivförhållande. Graden av den

styrka att skapa ett dylikt samband som efter vår tids förhållanden bör

tilläggas de nämnda faktorerna var för sig och vid inbördes jämförelse är enligt

förslagets syften bestämmande för arvsordningen och arvslotterna, för

arvsrättens begränsning till vissa skyldskapsled, för rättens beroende eller oberoende

av arvlåtarens underlåtenhet att själv disponera över sin kvarlåtenskap;

arvsrättens preskription betingas av omständigheter, som giva vid handen att

det nämnda sambandet får i det särskilda fallet betraktas såsom brutet, och preskriptionsreglerna

hava till sitt innehåll i främsta rummet bestämts ur denna

synpunkt; o. s. v.

Enligt lagrådets mening utvisar förslaget att fullföljandet av denna grundtanke

låtit sig väl förenas med ett omsorgsfullt tillvaratagande och fortbildning

till naturlig följdriktighet och större klarhet av de rättstankar på successionsordningens

område, som under växelverkan av lag och liv vunnit stadga

hos oss och vilka, i den mån lagens ståndpunkt varit efterbliven, arvlåtare

i största utsträckning sökt förverkliga genom testamente. Av beredningens

betänkande framgår hurusom utländska lagars arvsrättsliga regler, dessas nationella

förutsättningar och deras samband med rättssystemet i övrigt blivit

på varje punkt av betydelse föremål för noggrann undersökning och prövning

av det värde de kunna äga för det svenska reformarbetet. Men det är av

ovan angivna skäl naturligt ait dessa främmande, sinsemellan mycket skit lande

arvsrättssystem icke i nämnvärd mån funnits böra tjäna till mönster, utan det

rika materialet allenast på indirekt sätt tillgodogjorts vid valet av de rättstekniska

medlen att fortbilda vår arvsrätt på nationell grund. Vad särskilt

våra skandinaviska grannländer angår, har utredningen övertygande ådagalagt

att sedvänjor och åskådningssätt på förevarande område såväl mellan dessa

länder inbördes som i förhållande till vårt land äro alltför skiljaktiga för

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

att ett närmande till enhetliga normer nu skulle kunna med båtnad eftersträvas.

Såsom den rättsprincipiellt sett, om än ingalunda i fråga om sin praktiska

räckvidd, viktigaste nyheten i förslaget framstår begränsningen av släktarvsrätten

till närmare skyldskapsled. Att en sådan gräns bör uppdragas, därom

torde ingen tvekan böra råda; frågan gäller egentligen var den skall gå. Vid

övervägande av det statistiska material och den utredning i övrigt som framlagts

till belysning av rådande rättsuppfattning och arvsrättens sociala funktion

för olika grupper av skyldemän, finner emellertid lagrådet övertygande

skäl vara förebragta för förslagets ståndpunkt, enligt vilken denna gräns dragés

så, att bland skyldemän i sidled syskons avkomlingar och föräldrars syskon

bibehållas vid arvsrätt, men kusiner uteslutas därifrån.

Av långt större betydelse för det verkliga livets gestaltning är tvivelsutan

den reglering av förhållandet mellan arvlåtarens efterlevande make och hans

skyldemän i fråga om rätt till kvarlåtenskapen, som föreslås skola avlösa den

sedan år 1920 rent provisoriskt gällande. Om vansklighetema att på detta

ömtåliga område skapa en fullt tillfredsställande legal ordning vittnar i sin

mån den stora rikedom på skiftningar som olika länders äldre och gällande

rättssystem framvisa. Även här innebär emellertid enligt lagrådets mening

förslaget en naturlig anpassning till hos oss rådande åskådningar och behov.

Det synes sålunda riktigt att för det fall, att bröstarvingar finnas, i princip

vidhålla den hävdvunna arvsrättsliga ordningen, som innebär att kvarlåtenskapen

ej överlämnas till den efterlevande makens förvaltning och disposition under

dennes livstid, utan bodelning och utskiftning av arvslotterna normalt skall

äga rum, även där arvingarna utgöras av makarnas omyndiga barn. Den

hårdhet mot efterlevande maken och den onyttiga splittring i smålotter och dessas

förvaltning under alltför tyngande former, som härmed onekligen skulle

vara förbundna, då det gäller helt ringa bon, har på ett enligt vad det vill

synas mycket lyckligt sätt förebyggts genom den till införande i 13 kap.

giftermålsbalken föreslagna nya regel för bodelning, enligt vilken efterlevande

make äger av giftorättsgodset i den mån det förslår utbekomma så mycket

att andelen jämte eventuellt förefintlig enskild egendom uppgår till tretusen

kronors värde. Framför alla andra skyldemän än bröstarvingar skall enligt

förslaget efterlevande make hava företräde till arv; men med rätt för den först

avlidnes föräldrar, syskon eller syskons avkomlingar, som överleva den andre

maken, att med dennes arvingar ingå i delning av hans kvarlåtenskap efter principiellt

samma grunder som om bodelning efter den först avlidne då ägde rum.

Även denna ordning torde stå i samklang med rådande uppfattning om bästa

sättet att tillgodose olika var för sig berättigade synpunkter — en uppfattning

som hittills för att bliva respekterad måst lita till testamentes upprättande.

Väl kan ej undgås att härmed följer en under efterlevande makens livstid fortbestående

motsättning i intresse, som måste förväntas understundom framkalla

slitningar och även missbruk; och den lagtekniska utformningen av detaljreglerna

är förbunden med vissa svårigheter, som ej helt låta sig övervinnas. Dessa

olägenheter böra dock enligt lagrådets mening desto mindre hindra förslagets

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Si

godtagande i förevarande del som de uppställda reglerna dock utmärka sig för

en relativ enkelhet och synas ägnade att i stor utsträckning förebygga tvister

om lagens rätta tillämpning.

I fråga om arvsrätt för barn utom äktenskap lärer det med hänsyn till

de gynnsamma verkningar som försports av 1917 års lagstiftning om sådana

barns rätt vara det riktiga att reformen här begränsats till att låta arvsrätt

efter fader inträda jämväl i kraft av hans i viss ordning avgivna förklaring

att barnet skall taga arv efter honom lika med barn av äktenskaplig

börd.

Ej heller i övrigt hava de framlagda lagförslagen i något väsentligt stycke

synts böra föranleda anmärkning. De erinringar, som i det följande framställas,

röra således blott detaljer av underordnad vikt.

Justitierådet von Seth:

Då jag ansett mig kunna ansluta mig till ovanstående uttalande är det icke

utan tvekan i ett hänseende, nämligen så vitt förslaget innebär uteslutande av

kusiner från arvsrätt. Förslaget grundar sig härvid först och främst på den

uppfattningen, att kusiner emellan i regel icke skulle föreligga den sociala och

ekonomiska samhörighet, från vilken man har att utgå vid avgörandet, huru

långt inom släkten den legala arvsrätten bör få sträcka sig. Denna sin uppfattning

stöder förslaget bland annat på en å sid. 100 i betänkandet införd

statistik för åren 1920 och 1919, som särskilt vad angår förstnämnda år ger

ett för kusiner synnerligen oförmånligt resultat. Denna statistik innefattar

en jämförelse mellan, å ena sidan, summan av kvarlåtenskaper efter avdrag

av testamente till efterlevande make samt, å den andra, summan av belopp, som

testamenterats till andra än arvingarna och efterlevande make. Går man till

de primäruppgifter, som ligga till grund för nämnda statistik, såvitt de äro

tillgängliga i handlingarna, blir man emellertid tveksam om värdet av densamma.

Det visar sig nämligen då, att antalet arvsfall, i vilka arvet gått

till kusinerna, arvingarna, antingen omedelbart på grund av arvsrätt eller via

testamente är påfallande stort inom de lägre kvarlåtenskapsklasserna intill ett

kvarlåtenskapsvärde av 40,000 kronor och att, vad särskilt angår år 1920, av

171 arvsfall, i vilka kusiner varit arvingar, arvet i ej mindre än 54 fall eller

omkr. 32 procent av hela antalet arvsfall gått till arvingarna. Härtill komma

40 testamentsfall, om vilka dock ej med bestämdhet kan sägas, huruvida icke

några härröra från samma testamentsgivare. Man torde emellertid kunna beräkna,

att i omkring 50 procent av alla de fall, där kusiner varit de närmaste

arvingarna, arvet också gått till dessa. Varpå dessa förhållanden bero undandrager

sig naturligtvis exakt bedömande, men det antagandet ligger nära till

hands, att det huvudsakligen är inom de förmögnare befolkningsklasserna som

släktbandet kusiner emellan undergått den av beredningen antagna uppluckringen,

medan det ännu kvarstår med tämligen oförminskad kraft inom de

mindre burgna men talrikare samhällsskikten, ett förhållande, som möjligen beror

på att i en stor del av de till dessa befolkningsklasser hörande arvsfallen

den huvudsakliga tillgången utgöres av fast egendom, som har karaktären av

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majsts proposition nr 17.

släktegendom, särskilt mindre jordbruksegendomar. Är det nu anförda riktigt,

lärer det icke vara berättigat att från hittills berörda synpunkt utesluta kusiner

från arvsrätt. Saken har emellertid, såsom beredningen erinrat, även en annan

sida. Ju längre ut i släkten man låter den legala arvsrätten sträcka sig, desto

lättare råkar man ut för den möjligheten, att antalet samarvingar blir stort

och att till följd härav arvfallna förmögenheter splittras i smådelar. Detta

från nationalekonomisk synpunkt föga önskliga resultat har gjort att jag, oaktat

min tveksamhet i fråga om bärigheten av beredningens resonemang i förutberörda

hänseende, slutligen stannat för att icke påyrka någon ändring i förslaget

i vad det avser den legala arvsrättens begränsning. En förutsättning

härför är naturligtvis, att testamentsfriheten fortfarande lämnas obeskuren.

1 KAP.

1 §•

Justitierådet Alexander son:

Enligt min mening vore det lämpligt att redan här göra paragrafens verkliga

innebörd klar för läsaren genom att till paragrafen foga én hänvisning

till vad i 3 kap. stadgas om barn utom äktenskap.

4 §•

Lagrådet:

Av förslagets bestämmelser i övrigt, t. ex. 4 kap. 3 och 5 §§, framgår att

förslaget, i likhet med gällande rätt, icke såsom arv betraktar succession på

grund av testamente. Det synes förty oegentligt och vilseledande, att nu förevarande

paragraf fått en avfattning som förutsätter befintligheten av en arvsrätt,

grundad på arvlåtarens förordnande.

2 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Såsom skyldeman eller avkomling betecknar förslaget ej annan än den som

har äktenskaplig börd. I vad mån en regel, byggd å denna terminologi, skall

vara att tillämpa även å barn utom äktenskap och adoptivbarn, låter förslaget

ankomma å de i 3 och 4 kap. givna bestämmelserna om dessa barns arvsrättsliga

ställning. Vad de utomäktenskapliga barnen beträffar förhåller det sig på

liknande sätt med uttrycket bröstarvinge. Däremot har förslaget ej vågat lita

på att från 4 kap :s bestämmelser kan slutas, att då i förevarande paragraf och

4 kap. 3 § talas om bröstarvinge, med denne skall jämställas adoptivbarn och

dess avkomling, utan har funnit nödigt att i lagtexten direkt angiva detta.

Ehuru man kan förstå denna försiktighet, då man beaktar motsättningen mellan

bröstarvinge och adoptivbarn i 4 kap. 1 §, synes den dock vara överdriven;

något missförstånd av en kortare redaktion vore nog icke att befara. Snarare

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

33

kunde den ståndpunkt förslaget intar, i motsats till adoptionslagen, väntas föranleda

en viss osäkerhet. Det hemställes alltså att orden »eller adoptivbarn

eller dess avkomiing» måtte få utgå.

Det synes önskligt att andra punkten så jämkas,, att det omedelbart framgår

att med uttrycket »de, som då äro närmast till arv» avses endast sådana

skyldemän som tidigare i punkten omtalats.

2 §•

Lagrådet:

När den först avlidne makens arvingar äga taga annan andel än hälften i

efterlevande makens bo, är det av stor vikt att kunna bestämt fastställa vad

vardera maken ägde vid den först avlidnes död. I de flesta fall kan upplysning

härom erhållas av den bouppteckning, som upprättats efter den först avlidne

maken, ty enligt 9 kap. 1 § ärvdabalken i dess lydelse enligt lagen den

11 juni 1920 skall i bouppteckning efter gift person upptagas allt vad vardera

maken ägde vid dödsfallet. Undantag från denna föreskrift har dock stadgats

för det fall, att till följd av äktenskapsförord, boskillnad eller hemskillnad

ingendera maken hade giftorättsgods. I nämnda fall skall endast den dödes

egendom upptecknas, och man kan sålunda, vid saknad av upplysning om den

efterlevandes egendom, icke med ledning av bouppteckningen efter den först

avlidne bestämma i vilka andelar den efterlevandes kvarlåtenskap skall delas.

För undanröjande av de bevisnings svårigheter, som härav kunna föranledas,

synes uti nyssnämnda lagrum böra införas bestämmelse, enligt vilken den efterlevandes

egendom skall även i nu angivna fall upptecknas, om efter den döde

äro arvingar eller testamentstagare, som, enligt vad i 2 kap. av lagen om

arv stadgas, äga vid den efterlevandes frånfälle taga andel i boet.

3 §.

Lagrådet:

Om uttrycket »minskning av sin egendom» sammanställes med »förkovran»

i 4 §, ledes tanken därhän att en minskning konstateras genom jämförelse

mellan boets olika värden vid de båda dödsfallen. M. a. o., har efterlevande

maken genom otillbörligt förfarande orsakat att egendomen vid hans död är

väsentligt mindre värd än den kunde ha varit, skulle ersättning enligt 3 § dock

ej utgå, så fTamt icke värdet tillika är mindre än vid den först avlidnes frånfälle.

Detta är nu icke förslagets mening. Väsentlig minskning av egendomen

skall anses föreligga så snart egendom till väsentligt värde frångått boet, oavsett

huruvida detta nedbringats under sitt värde vid det tidigare dödsfallet.

Stadgandet har sin förebild i 9 kap. 1 § och 13 kap. 6 § giftermålsbalken, och

med fog kunde sägas att dessa lagrum böra vägleda vid tolkning av nu förevarande

paragraf. Det förefaller emellertid som skulle det sammanhang, vari

bestämmelsen om minskning förekommer i förslaget, lätteligen kunna vålla

misstag om rätta förståndet. En förtydligande omskrivning vore önsklig. Till

överensstämmelse med vad enligt 7 kap. 4 § och 8 kap. 4 § gäller vid nedsättning

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 12 häft. (Nr 17.)

o

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

av gåva, varom i nämnda båda lagrum är fråga, torde i andra stycket av förevarande

paragraf böra stadgas att i fall, som här avses, gåvan eller dess värde

skall återbäras.

5 §.

Lagrådet:

Går efterlevande maken i nytt gifte utan att avskiljande enligt denna paragraf

föregått, kunna betydande svårigheter uppstå när boet en gång skall fördelas

i olika massor. Med hänsyn såväl härtill som till den nya intressesfär

vari efterlevande maken införes genom giftermålet, torde rätt att påkalla avskiljande

böra tillkomma skyldeman till den först avlidne icke blott i det fall,

som angives i paragrafens första punkt, utan även då efterlevande maken går

i nytt gifte. Rätten att i sistnämnda fall påkalla avskiljande torde böra göras

beroende av att ansökan ingives inom viss tid, exempelvis sex månader, från

äktenskapets ingående. Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke

jämväl den efterlevande bör vid ingåendet av nytt äktenskap kunna även utan

överenskommelse med den först avlidnes arvingar erhålla avskiljande. Missbruk

av dylik rätt för den efterlevande torde icke vara att befara, om även här föreskrives

motsvarande tid för ansökans ingivande.

1—5 §§.

Justitierådet Wedberg:

Efter mitt omdöme är en något ändrad uppställning och avfattning av

dessa paragrafer att förorda. Sålunda borde andra punkten i 1 § uppdelas, så

att förbehållet för annat stadgande hänföres ej till själva rätten att taga andel

i efterlevande makens bo utan blott till andelens storlek. Härigenom skulle

underlättas den förenklande omskrivning av 2 §, som är önsklig och visserligen

även därförutan möjlig att verkställa. Såsom 3 § borde, med någon

formell jämkning, sättas första stycket av 4 §. I nästa paragraf skulle därefter

resten av 4 § sammanföras med 3 §, på det sätt att till den i 3 § första

stycket upptagna förutsättningen knytes den rättsliga påföljden att, vid beräkning

huru stor arvingarnas lott är och huruvida förkovran föreligger, den

efterlevandes kvarlåtenskap skall ökas med ett belopp, motsvarande det värde

som frångick boet. Ingressen till andra stycket i 3 § finge härefter lämpas.

För att klarare utmärka att med 5 § inledes en nytt komplex av stadganden —

något som i förslaget fördunklas av att denna paragraf i början har alldeles

samma lydelse som 3 § — borde bestämmelsen om avskiljande på samfälld

begäran sättas främst.

8 §.

Lagrådet:

Till tydligare framhävande av att den i sista punkten av första stycket omförmälda

ersättningen endast skall utgå, då på sätt i föregående punkt medgives

avskild egendom använts till den efterlevandes underhåll, torde ifrågavarande

båda punkter böra sammanarbetas.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

35

11 §•

Lagrådet:

I denna paragraf upptages till behandling det fall, att efterlevande maken

gått i nytt gifte. Den giftorättsgemenskap, som uppkommit genom det nya

äktenskapet, kan upplösas antingen genom efterlevande makens död eller ock

redan i dennes livstid och i senare fallet antingen genom den nya makens frånfälle

eller genom boskillnad, äktenskapets återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad.

Vid efterlevande makens död äga den först avlidnes arvingar alltid påfordra

delning enligt 1—4 §§ av den efterlevandes egendom. Detta gäller naturligen

även om bodelning mellan den efterlevandes arvingar och hans nya make icke

erfordras i anledning av att den senare tar arv enligt vad i 1 § av detta kap.

stadgas eller erhållit den efterlevandes egendom på grund av testamente.

I andra stycket av förevarande paragraf behandlas det fall, att giftorättsgemenskapen

i det nya äktenskapet upplöses i efterlevande makens livstid. Lagtextens

lydelse kan giva anledning till den missuppfattning, att bodelning

alltid kommer till stånd i anledning av den nya makens död. Detta är emellertid

icke fallet, när den efterlevande tager den nya makens egendom på grund

av arv enligt 1 § i detta kap. eller på grund av testamente. Jämväl synes uttrycket

»före bodelningen» böra undvikas. Den åtgärd, varom här är fråga,

nämligen uttagande av egendom till värde, motsvarande vad som belöper på den

först avlidnes arvingar, kan äga rum först sedan tilldelning skett för gäld, men

även dylik tilldelning är ett led i bodelningsförrättningen, På grund av vad

sålunda anförts torde någon jämkning av andra styckets avfattning vara erforderlig.

Någon bestämmelse har icke upptagits för det fall, att efterlevande maken

tager arv enligt 1 § efter sin make i nytt äktenskap men dennes arvingar äga

rätt till sekundosuccession i enlighet med vad i förevarande kap. stadgas. En

dylik bestämmelse torde också kunna undvaras. Även utan uttryckligt stadgande

lärer det vara. tydligt, att i dylikt fall två delningar enligt 1—4 §§ måste

äga rum vid efterlevande makens död, först mellan efterlevande makens och den

första makens arvingar, å ena sidan, samt arvingarna till den efterlevandes

make i det nya äktenskapet, å den andra, samt därefter mellan den efterlevandes

arvingar och arvingarna till den första maken. Av makarna A och B har

exempelvis den senare överlevat den förre och tagit arv enligt detta kap. med

rätt till sekundosuccession för A:s arvingar. Efter att hava ingått nytt äktenskap

med C, överlever B även den nya maken och tar arv efter denne med

rätt till sekundosuccession för C:s arvingar. Om vid A:s död makarna i giftorättsgods

ägde tillsammans 40,000 kr., därav hälften belöpte å vardera maken,

och vid C:s död B hade i behåll nämnda egendom samt C i giftorättsgods ägde

100,000 kr., lärer vid B:s död — under förutsättning att egendomen genom värdestegring

ökats till 210,000 kr. — böra förfaras på följande sätt: Vid beräkning

av vilken andel bör tillkomma C :s arvingar, å ena sidan, och övriga rättsägare,

å den andra, skall på samma sätt som i allmänhet gäller enligt 2 § hänsyn

tagas till det resultat, som en bodelning i anledning av C:s död skulle

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ta proposition nr 17.

hava medfört. Vid en dylik bodelning skulle B enligt andra stycket i 1''örevarande

paragraf ägt före delningen av sin egendom uttaga vad som i värde

belöpte på A:s arvingar d. v. s. hälften av 40.000 kr. eller 20,000 kr. Återstoden

av B:s egendom, 20,000 kr., jämte C:s egendom, 100,000 kr., hade delats

med hälften eller 60,000 kr. till vardera sidan. Efter bodelningen skulle

sålunda 80,000 kr. belöpt på B och 60,000 kr. på C:s arvingar. Vid sådant

förhållande måste C:s kvarlåtenskap, som B tagit i arv, anses hava utgjort

endast 60,000 kr., medan B:,s egen lott i boet uppgått till 80,000 kr. Denna

proportion bör följaktligen iakttagas vid delningen av B :s bo, så att C :.s arvingar

iäga bekomma 6/i4 av 210,000 kr. eller 90,000 kr. och övriga 8/44 eller

120,000 kr. delas mellan A:s arvingar och B:s arvingar.

Genom stadgandet i andra stycket har för där avsedda fall kunnat i viss

mån förebyggas att först avliden makes arvingar lida minskning i sin rätt

enligt 1—4 §§ därav att den efterlevande ingått i ny giftorättsgemenskap.

Under vissa förhållanden kan emellertid tvärtom en förbättring i deras rättsställning

bliva följden, på bekostnad av sistnämnde makes arvingar. Så blir

nämligen fallet om den nya giftorättsgemenskapen medförde en förkovran av

den egendom den omgifte maken ägde; ty sålunda uppkommen förkovran skall,

i motsats till vad i 4 § stadgas om förkovran genom arv, gåva eller testamente,

städse komma jämväl arvingarna till den först avlidne maken i det tidigare äktenskapet

tillgodo vid delning enligt detta kapitel. Därest det exempel, som

anförts ovan, ändras såtillvida, att bodelning antages verkligen hava blivit

förrättad i anledning av C :s död och att den lott, som därvid utlagts för C, gått

till arvingar eller testamentstagare efter denne, skulle B — såsom påpekats —

hava genom bodelning erhållit 80,000 kr., vilket vid jämförelse med B:s förmögenhetsförhållanden

före bodelningen innefattat en ökning i hans förmögenhet

med 40,000 kr. Då B:s förmögenhet i exemplet icke undergått vare sig

minskning eller ökning från tiden för A :s frånfälle till bodelningen, hade denna

jämväl medfört en förkovran med 40,000 kr. vid jämförelse med förhållandena

vid A:s död. I den mån denna förkovran fortbestår vid B:s

frånfälle, kommer den enligt förslaget ej blott hans egna, utan även

A:s arvingar till godo, ehuru deras rätt därtill måste betecknas såsom

synnerligen svagt grundad. Såsom stötande framstår detta resultat särskilt i

det fall, att B:s arvingar äro hans avkomlingar i äktenskapet med C och förbättringen

i boets ställning således härrör från deras egen ascendent. Men även andra

arvingar till B synas böra framför A :s arvingar tillerkännas den uppkomna förkovran.

Då, såsom i det antagna exemplet, boet vid B:s död fortfarande utvisar

förkovran vid jämförelse med förhållandena vid A:s död, borde därför denna

förkovran vid boets delning tilläggas B:s arvingar, i den mån den icke överstiger

40,000 kr.

Om bodelning i anledning av C :s död icke förrättats utan B, på sätt i exemplet

ursprungligen antogs, tagit arv efter C enligt vad i detta kap. stadgas, skulle

enligt vad förut påpekats kvarlåtenskapen efter C anses hava utgjort 60,000

kr. och B:s egen lott i boet 80,000 kr. Även i detta fall skulle sålunda B på

grund av sin giftorätt i C:s egendom hava erhållit en förmögenhetsökning av

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition nr 17.

37

40,000 kr. Vid delningen av B:s bo enligt 1—4 §§ i detta kap. skulle enligt

det föregående arvingarna till A och B gemensamt bekommit en lott å 120,000

kr. att dela sig emellan enligt samma lagrum. Efter A:s död bär sålunda

uppkommit en förkovran å 80,000 kr. Det synes rimligt, att vad av denna förkovran

motsvarar den förmögenhetsökning B vunnit på grund av sin giftorätt

i C:s egendom eller 40,000 kr. tillägges B:s arvingar ensamma. Skulle B hava

bekommit C:s kvarlåtenskap i arv eller testamente utan rätt till sekundosuccession

för C:s skyldemän äro förhållandena likartade. Av de 100,000 kr.,

som B efter C:s död innehade utöver förmögenheten från det tidigare äktenskapet,

hade 40,000 kr. tillfallit B på grund av hans giftorätt och 60,000 kr.

på grund av arv efter C. Av den efter A:s död och intill B:s frånfälle uppkomna

förkovringen å 170,000 kr., utgörande skillnaden mellan 210,000 kr. och

40,000 kr., skulle ett belopp av 60,000 kr., motsvarande vad B fått på grund

av arv, jämlikt 4 § tilläggas B:s arvingar ensamma. Därutöver borde emellertid

tilläggas dem jämväl 40,000 kr., motsvarande den förmögenhetsökning B

vunnit på grund av sin giftorätt i C :s egendom, och endast återstoden av förkovringen,

70,000 kr., gå till fördelning mellan A:s och B:s arvingar.

På grund härav ifrågasätter lagrådet huruvida ej till paragrafen borde fogas

ett tillägg av innehåll att vad i 4 § stadgas för det fall att egendom tillfallit

efterlevande maken genom arv, gåva eller testamente, skall äga motsvarande

tillämpning, där make, som gått i nytt gifte, vid bodelning eller eljest

på grund av giftorätt i det nya äktenskapet erhållit egendom utöver vad förut

tillkommit honom.

3 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Det är uppenbarligen förslagets mening att arvsrätten skall vara ömsesidig

mellan utomäktenskapligt barns avkomlingar samt dess moder och mödernefränder.

På sätt i ett motsvarande fall förfarits i 2 § andra stycket torde emellertid

detta förhållande böra komma till tydligt uttryck i lagtexten.

2 §•

Justitierådet von Seth:

Enligt sista punkten i första stycket skall arvsrätt mellan barnet och dess fädernefränder

ej äga rum. Det kan ifrågasättas, om ej denna regel under vissa

förutsättningar kan leda till mindre tilltalande resultat. Har barnet tagit arv

efter fadern och därefter dör, kan arvet med förbigående av t. o. m. dess syskon

på fädernesidan och dessas avkomlingar komma att genom barnet övergå till

sådana dess mödernefränder, av vilka fadern har föga intresse, t. ex. ett moderns

utomäktenskapliga barn med annan fader, övervägas borde, om ej till

undvikande av dylika eventualiteter det borde göras åtminstone det undantag

från regeln, att om barnet på grund av vad som stadgas i första punkten av

stycket tagit arv efter fadern och därefter dör, dess syskon å fädernet och dessas

avkomlingar skola äga samma rätt till arv efter barnet som om detta varit

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. May.ts proposition nr 17.

av äktenskaplig börd. Härigenom skulle också vinnas en viss överensstämmelse

med vad som i 4 kap. 3 och 5 §§ stadgas i fråga om adoptivbarn, något som

med hänsyn till de särskilda förhållanden, som här föreligga, icke kan vara

annat än önskligt.

4 KAP.

3 §.

Lagrådet:

Första punkten i 3 § skiljer sig från 17 § första stycket lagen om adoption

väsentligen blott däri att till lagens »efterlämna bröstarvinge» fogats orden

»eller adoptivbarn eller dess avkomling». Detta tillägg lärer emellertid böra

utgå, av skäl som anförts vid 2 kap. 1 §. Om sålunda förebilden torde härutinnan

böra trognare följas, synes åter oförnekligt, att stadgandet i adoptionslagen

är i andra hänseenden behäftat med vissa formella brister, som nu lämpligen

kunde avhjälpas.

5 KAP.

Justitieråden von Seth och Wedberg samt regeringsrådet Planting-Gyttenbåg

a:

Att stadganden om allmänna arvsfonden finnas även i annan lag torde, lämpligare

än som skett genom förslagets 4 §, kunna utsägas redan i 1 §. Åt 2 §

synes böra givas en väsentligt förenklad avfattning.

Justitierådet Alexanderson:

Bestämmelserna i 2 och 3 §§ att Konungen äger besluta att klander mot testamente

skall, ehuru anledning därtill förefinnes, i visst fall ej äga rum eller att

arsvfonden tillfallet arv må avstås till någon arvlåtaren närstående synas icke

hava sin naturliga plats i lagen om arv utan i den särskilda lagen om arvsfonden.

Hänvisningen i 4 § lärer lämpligen böra inarbetas i 1 §.

6 KAP.

1 §•

Justitieråden von Seth och Wedberg:

Förslagets mening med första styckets andra punkt torde komma till klarare

uttryck, om det stadgas att arvinge är pliktig vidkännas avräkning, allenast

om han vid mottagandet insett eller bort inse att sådan skyldighet var avsedd.

I anslutning härtill synes förbehållet i första punkten lämpligen böra

förenklas så att orden »föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna»

uteslutas.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

39

3 §•

Lagrådet:

I överensstämmelse med de allmänna förutsättningarna för avräkningsskyldighet

(1 §) bör det icke stå arvlåtaren ovillkorligen öppet att, efter det förskott

givits, bestämma ett för arvingen mindre förmånligt avräkningsvärde.

Till förebyggande av en motsatt tolkning och för vinnande även i övrigt av

en mera tillfredsställande regel synes det böra stadgas att avräkning skall

ske efter egendomens värde vid mottagandet, så framt icke på grund av omständigheterna

annat bör gälla.

4 §.

Justitieråden von Setli och Wedberg:

Återbäringsskyldighet torde, i överensstämmelse med vad vid 1 § yttrats,

böra äga rum i det fall att arvingen vid mottagandet insett eller bort inse att

sådan skyldighet var avsedd.

5 §•

Lagrådet:

Då förskott å arv givits, skall enligt lagberedningens förslag avräkning för

förskottet ske genom delning av en massa, uppkommen genom fiktiv sammanläggning

av kvarlåtenskapen och förskottet. Men även med denna utgångspunkt

kan arvslotternas storlek beräknas enligt två olika metoder, av vilka

den ena kommit till uttryck i denna paragraf och den andra i 11 a § av förslaget

till lag om ändring i 13 kap. giftermålsbaken. De båda metoderna överensstämma,

när förskottet kan till fullo avräknas, men skilja sig åt, när förskottet

är för stort för att kunna avräknas i sin helhet.

Det synes lämpligt, att samma metod av lagen anvisas i båda fallen, därvid

företräde bör givas åt den, som kommit till uttryck i sistnämnda paragraf.

7 §•

Justitieråden von Seth och Wedberg:

Det undantagsfall, då avräkning ej skall ske, torde böra angivas på samma

sätt som vid 1 § förordats beträffande gåva till bröstarvinge. Föreskriften

om tillämpning av vad förut i kapitlet är stadgat synes böra inskränkas att

avse allenast 2—6 §§.

7 KAP.

2 §.

Justitieråden von Seth och Wedberg samt regeringsrådet Planting-Gyllenbåga:
I

6 kap. 5 § har angivits, huru arvslotterna skola bestämmas, när förskott

å arv givits. Lagrådet har föreslagit viss ändrad avfattning av nämnda

stadgande i avsikt att ordningen för arvslotternas bestämmande skall bliva

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

uttryckt på samma sätt som ordningen för bodelningslotternas bestämmande

enligt det föreslagna stadgandet i 11 a § av 13 kap. giftermålsbalken. Enligt

den sålunda föreslagna avfattningen kan arvslottens storlek bestämmas genom

i | p

en formel av följande lydelse: a=--, där a betecknar en arvslott eller

n

ock en huvudlott, när arvet skall delas i grenar med flera arvingar i de särskilda

grenarna, b betecknar behållningen i boet, f förskottets storlek och n

antalet arvingar eller huvudlotter. Om det vid användandet av denna formel

visar sig att arvslotten blir mindre än förskottet, betyder detta att förskottet

icke kan till fullo avräknas. I sådant fall skall behållningen ökas, icke med

hela förskottet utan med så stor del därav som kan avräknas, vilken del åter

motsvarar värdet av en arvslott. För detta fall kan därför användas följande

formel: a = ^ + a.

n

Lagberedningen har i motiven till 7 kap. 2 § angivit, huru laglottens storlek

skall bestämmas, när förskott å arv givits. Denna framställning torde

kunna sammanfattas så att laglotten skall utgöra hälften av den arvslott, som

skulle hava kunnat erhållas, om testamente efter arvlåtaren ej funnits. Laglotten

skulle med andra ord alltid »motsvara hälften av a i ovanstående formler.

Detta beräkningssätt torde dock varken vara teoretiskt riktigt eller medföra

tillfredsställande praktiska resultat.

När arvlåtaren förfogat över sin kvarlåtenskap genom testamente, kan avräkning

för ett arvsförskott ske endast vid delning av vad som återstår av

kvarlåtenskapen, sedan testamentet uttagits. Ju större del av kvarlåtenskapen

bortgivits genom testamente, desto mindre del av förskottet kan avräknas.

Har arvlåtaren genom testamente bortgivit så mycket som han lagligen kan

bortgiva, d. v. s. bröstarvingarna äga endast utfå sin laglott, kan sålunda

av ett givet arvsförskott endast ett belopp motsvarande laglotten avräknas. Att

på grund av testamentet endast en mindre del av förskottet kan avräknas har

sin förnämsta betydelse, då den döde varit gift och förskottet givits till en

makarnas gemensamma bröstarvinge av endera makens giftorättsgods, ty enligt

det föreslagna stadgandet i 6 kap. 1 § andra stycket skall den del av förskottet,

som icke kunnat avräknas å arvet efter den först avlidne maken,

avräknas å arvet efter den andre. Har på grund av den först avlidnes testamente

endast en mindre del av förskottet kunnat avräknas vid skiftet efter

denne, måste följaktligen så mycket större del avräknas när den andre dör.

Vid skiftet gäller det att dela verkliga förmögenhetsvärden. Skall avräkning

för förskott äga rum i samband med skiftet, bör därför icke kunna med

kvarlåtenskapen jämställas annan del av förskottet än som kan avräknas och

som därför har en med den verkliga behållningen likvärdig ekonomisk funktion.

Den överskjutande delen av förskottet har vid detta skifte icke större successionsrättslig

betydelse än andra gåvor, även om nämnda del av förskottet framdeles

vid skifte efter den andre maken kan få dylik betydelse. Det lärer

vid sådant förhållande icke vara riktigt att för fall, då endast laglotten

kan avräknas, låta laglottens storlek bestämmas av vad som skulle hava kun
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

41

nät avräknas i ett annat fall, nämligen om testamente icke förelegat. Laglottens

värde bör bestämmas endast genom en jämförelse med vad som kan

avräknas vid en delning av behållningen ökad med allenast laglottens eget

värde.

Den av lagberedningen angivna beräkningen medför också vissa mindre tillfredsställande

praktiska resultat. Efterlämnade den döde icke make, medföra

visserligen de olika beräkningssätten ej annan skillnad än en förskjutning

i laglotternas och den disponibla kvotens inbördes storlek, i det att den disponibla

kvoten blir större med det här ovan förordade beräkningssättet. Har

däremot den döde efterlämnat make och avräkning för förskottet skall ske

jämväl vid bodelningen enligt det föreslagna stadgandet i 13 kap. 11 a § giftermålsbalken,

inverkar beräkningssättet jämväl på storleken av den lott, som

vid bodelningen tillkommer efterlevande maken. Det av lagberedningen antagna

beräkningssättet torde innebära, att vid bodelningen arvsförskott skall

avräknas så långt det går utan hänsyn till testamente, som den döde efterlämnat.

Om alla barnen tidigare i förskott utfått sina fulla arvslotter, innebär

detta, att behållningen i dess helhet tillägges den efterlevande maken och

att följaktligen ett testamente efter den döde icke kan verkställas. Särskilt

om förskotten givits av den make, som lever efter, måste det anses otillfredsställande

att denne genom förskottens givande sålunda berövat sin make all

testationsmöjlighet. Men även när förskott, motsvarande fulla arvslotten, icke

givits till alla barnen, medför en bodelning med avräkning för förskotten så

långt det går utan hänsyn till den dödes testamente, att den efterlevande

på sin lott erhåller större del av behållningen än som kan anses skäligt med

hänsyn till den dödes möjlighet att förfoga över sin kvarlåtenskap genom

testamente. En sådan delning kan icke heller anses stå i god överensstämmelse

med den princip, som kommit till uttryck i 11 a § av 13 kap. giftermålsbalken.

Vid bodelningen bör nämligen icke av förskottet avräknas mera än

som sedermera kan avräknas på arvet efter den döde. Har den döde genom

testamente bortgivit allt som ej är bröstarvinges laglott, kan av ett förskott

endast så mycket avräknas å arvet som motsvarar laglotten, och då

bör ej heller mera avräknas vid bodelningen. Upprätthålles denna princip kan

också den dödes testamente verkställas.

Det beräkningssätt, som sålunda förordas, kan uttryckas så, att laglotten

skall anses motsvara hälften av en arvslott, som kan erhållas vid ett skifte,

där behållningen ökas med allenast laglottens eget värde, d. v. s. a = ^ -•

Dä laglotten utgör halva arvslotten, kan formeln även uttryckas på följande

a

sätt: a Skall avräkning äga rum även vid bodelning blir följakt -

n

a

bJ-J

ligen formeln denna: a = —-— . Denna formel skall tydligen komma till

r

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

användning, endast om förskottet icke kan tillfullo avräknas å laglotten.

Huruvida full avräkning kan ske finner man med anlitande av den vanliga

formeln a = . Endast om det visar sig att förskottet överstiger hälften

av den sålunda uträknade arvslotten, skola förstnämnda formler komma till

användning.

Om 6 kap. 5 § erhåller den ändrade avfattning, som lagrådet föreslagit,

torde därmed hava givits tillräckligt tydligt uttryck för att laglotten bör beräknas

på sätt här gjorts gällande.

Justitierådet Alexanderson:

Huru bröstarvingars laglotter skola beräknas, då förskott å en eller flera

arvslotter givits, kan för vissa fall vara föremål för olika meningar, nämligen

då lämnat förskott uppgår till mera än hälften av den arvslott, som .skulle tillfalla

förskottstagaren vid delning av kvarlåtenskapen, ökad med förskottets

belopp, resp. med den del därav som om hänsyn ej tages till testamente

skall jämlikt 6 kap. 5 § gå i avräkning vid skifte. Närmast till hands synes

onekligen ligga att, på sätt ock i motiven till förevarande paragraf förutsättes,

uträkna arvslotterna utan hänsyn till testamentet och bestämma laglotten till

hälften av det sålunda erhållna beloppet. Att detta förfarande leder till riktigt

resultat, då förskottet är mindre än eller lika med nyssnämnda hälft, därom

lärer ingen tvekan kunna råda. Behållningen i boet utgör t. ex. 20,000 kr. och

arvlåtarens tre barn A, B och C ha genom testamentet fått sin arvsrätt begränsad

till laglotten. Har A fått förskott å 2,000 kr. utgör varje barns arvslott

enligt lag —2,000 _ 1^333 kr. gg öre; iagi0^en ar alltså 3,666 kr. 66

O

öre. Förskottstagaren A, som är pliktig å sin laglott avräkna 2,000 kr., får av

behållningen blott 1,666 kr. 66 öre; B:s och C:s laglotter utgå därur oavkortade

med tillhopa 7,333 kr. 33 öre. Tillsammans få de tre barnen alltså 9,000 kr.,

vilket sammanräknat med förskottet gör 11,000 kr. eller lika mycket som tillfaller

testamentstagaren. Ändras exemplet därhän att förskott var givet å

4,000 kr., blir arvslotten enligt lag |20’°°Q _± 4,000 eUer g^oo ; lagl0tten är

alltsa 4,000 kronor eller lika med förskottet. A får då intet över sitt förskott,

B och C vardera 4,000i kr., testamentstagaren 12,000 kr. I båda exemplen utövar

den omständigheten att arvlåtaren givit ut en del av arvet i förskott intet inflytande

på storleken av arvingarnas laglotter; dessa uppgå till exakt samma belopp

som de skulle gjort, om arvlåtaren behållit hela egendomen i sin hand intill

arvsfallet.

Härutinnan måste det tydligen alltid ställa sig i viss mån annorlunda, så

snart en arvinges förskott uppgår till högre belopp än som vid vanlig arvsdelning

-—- utan hänsyn till testamente — kan till fullo avräknas. Förskottet har ju

då med det överskjutande beloppet minskat arvsmassan, därmed arvslotterna och

följaktligen i proportion jämväl laglotterna. Utgjorde i det ovan uppställda

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 17.

43

exemplet förskottet 15,000 kr. kan, vid tillämpning i övrigt av samma beräkningssätt

som där användes, förskottet gå i avräkning allenast med ett belopp

av 10,000 kr., enär behållningen 20,000 kr. endast förslår till att med arvslotter

av denna storlek kompensera A:s syskon B och C för A:s arvsförskott.

Laglotten skulle alltså utgöra blott 5,000 kr. Hade arvlåtaren i sin hand behållit

all egendom intill arvsfallet, skulle däremot varje arvslott utgjort en

tredjedel av 35,000 kr. eller 11,666 kr. 66 öre och laglotten alltså 5,833 kr.

33 öre.

Emellertid kan göras gällande att denna reduktion av laglotten, vilken är

en direkt följd av den nedsättning som arvslotten, oberoende av testamentet,

fått vidkännas genom det alltför stora förskottet, icke är den enda som i detta

fall måste vidtagas. Då i det nyss anförda exemplet B och C tillädes i laglotter

tillsammans halva behållningen i boet, kan det sägas att den skyldighet

A enligt förevarande paragraf skall hava att vidkännas avräkning för förskottet

å sin laglott i ingen mån kommit testamentstagaren till godo. Detta förklaras

därav att den använda metoden utgår från att nämnda avräkningsskyldighet

är föreskriven i syfte att i den mån förskottet motsvarar laglottens belopp

förskottstagarens andel enligt lag i den reella behållningen skall tillfalla testamentstagaren;

men om vid arvslotternas utläggning enligt 6 kap. 5 § visar

sig att förskottet var så stort att förskottstagaren ingen andel äger i denna

reella behållning, får avräkning enligt förevarande paragraf ingen praktisk betydelse.

Fördelningen av arvsmassan arvingarna emellan går alltså förut; av

vad enligt denna fördelning faller på en arvinge är han, om arvlåtaren till

fullo begagnat sin testationsfrihet, pliktig avstå vad på lotten belöper av reell

behållning i boet intill arvslottens halva belopp. Resultatet av beräkningssättet

är, att om arvlåtare inom arvslottens ram giver en arvinge förskott, som

överstiger värdet av laglotten, beräknad a behållningen innan förskottet gavs,

minskar han därigenom med just detta överskjutande värde det belopp varöver

han kan genom testamente förfoga. Verkan att minska jämväl medarvinges

(och alltså ock förskottstagarens egen) laglott har förskottet däremot först i

och med att det överstiger förskottstagarens hela arvslott, beräknad på sätt

nyss angavs.

Mot detta beräkningssätt kan, såsom antytt, ställas ett annat, som utgår från

den fordran att arvingarnas laglotter böra så bestämmas att de sammantagna

och oberoende av om de utläggas i reell behållning eller avräknas a förskott

jämt uppväga det belopp, varöver arvlåtaren äger disponera genom testamente.

Detta krav är i själva verket fyllt i de ovan först anförda båda

exemplen, avseende fall där förskottet är lägre än eller lika med halva den

lagbestämda arvslotten. Båda betraktelsesätten leda alltså i dessa fall till samma

resultat. Skall åter det nyssnämnda kravet uppfyllas även då förskottet

stiger till högre belopp, måste laglottsvärdet undergå reduktion; ty om jämvikten

skall kunna bibehållas mellan laglotternas summa och den fritt testibla

delen av boets behållning måste den utdelning över halv arvslott, som genom

förskottet kommit en arvinge till del, lända de båda nämnda faktorerna till

minskning i lika måtto. Den reduktion som drabbar laglottssumman gar na
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

turligtvis ut över alla laglotter i samma proportion; och klart är ävenledes

att då överhuvud blott laglott går ut till arvinge, skall av det givna förskottet allenast

vad som motsvarar den sålunda reducerade laglotten avräknas. Av det

sagda följer att med den antagna utgångspunkten laglottsvärdet skall så bestämmas

att laglotternas sammanlagda värde är hälften av vad som ingår i

delning med testamentstagaren, d. v. s. av behållningen ökad med förskotts
tagarens

laglott. Laglotten för varje huvudlott får alltså värdet f. i en ekva
tion,

där ■ om b betecknar behållningen i boet och n huvudlotternas antal —

bi

a — --------•

n

Antag såsom i ett ovan anfört exempel, att boets behållning är 20,000 kr.

och att laglottstagare äro barnen A, B och C, av vilka A erhållit förskott å

15,000 kr. Laglottens värde är då hälften av a i ekvationen a= -______—

vilken ekvation ger ett värde å a av 8,000 kr., svarande mot ett laglottsvärde

av 4,000 kr. Då laglotten för A går i avräkning å förskottet, medan B och C

vardera få 4,000 kr., erhåller testamentstagaren 12,000 kr. Ändras exemplet

därhän att förskottets värde understeg hel arvslott, men översteg halv sådan

det uppgick exempelvis till 7,000 kr. — inverkar detta icke på resultatet.

Med det tidigare använda beräkningssättet skulle laglotten uppgått, i det första

exemplet till 5,000 kr., i det senare till 4,500 kr.

Intetdera av dessa båda beräkningssätt torde kunna anses stå i strid med

förslagets lagtext. I viss mån kan valet dem emellan sägas vara en smaksak.

För min del finner jag emellertid det först omförmälda och i motiven tillämpade

äga ett avgjort företräde däri att det står ett naturligt uppfattningssätt

långt närmare. Det synes mig ligga något konstlat och främmande i en laglottsmatematik,

enligt vilken ett förskott åt en av bröstarvingarna som håller sig

inom ramen för hans arvslott och således icke griper över på de andras likvisst

skall medföra en reduktion av deras laglotter. Har en person genom testamente

förfogat över sin egendom, med den ofta uttalade, ej sällan underförstådda

begränsningen att hans bröstarvingar, om sådana vid hans frånfälle finnas,

skola vara bibehållna vid isina laglotter, och han emellertid sedermera till ett

av barnep giver ut hela arvslotten i förskott, synes det ligga närmast till

hands att fatta innebörden av sistnämda åtgärd så, att han i vad denne arvinges

arvsrätt angår avstått från att låta testamentet gälla, men ingalunda tänkt sig

att härigenom de övrigas laglotter bleve beskurna. Och var förskottet redan

givet, da testamentet upprättades, torde snarast den tanken föresvävat testator,

att en utjämning till övriga arvingars förmån dock i allt fall så till vida

kommer till stånd, som de fa ensamma dela halva behållningen i boet.

Emellertid kompliceras problemet onekligen därigenom att enligt förslaget

om infogande av en § 11 a i 13 kap. giftermålsbalken avräkning av arvsförskott

skall äga rum jämväl vid bodelning med arvlåtares efterlevande make

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

45

och särskilt genom bestämmelsen att, vilkendera maken än givit förskottet, detsamma

skall i första hand så långt arvslotten förslår avräknas vid bodelningen

efter den först avlidne. Har den efterlevande lämnat betydande förskott åt

ett flertal arvingar, kanske åt dem alla, leder en tillämpning vid bodelningen

av det nyss förordade beräkningssättet, att avräkningsregler, som stadgats i

syfte att .skipa rättvisa mellan efterlevande make och bröstarvingar, kunna betänkligt

inkräkta på eller alldeles illudera den avlidnes behöriga testaticnsfrihet.

Å den avlidnes lott komma nämligen att utläggas ensamt eller huvudsakligen

förskott att avräknas på arvslotterna, medan den reella behållningen går

till förskottsgivaren. Det andra beräkningssättet skyddar onekligen här på ett

vida mera tillfredsställande sätt testationsfriheten.

Att på grund härav giva detsamma företrädet, även då det gäller att bestämma

laglottsvärdet, synes emellertid vara att tillägga den nämnda synpunkten

alltför vittgående betydelse. Det torde åtminstone förtjäna övervägas om

ej det förhållande att speciella, för bodelningen utmärkande regler äro ägnade

att förrycka verkningarna, av en eljest lämpligt fungerande laglottsberäkning

bprde föranleda allenast att reglerna om förskottsavräkning vid bodelning underkastas

viss modifikation så till vida att om den avlidne fullt ut begagnat sin

testationsfrihet och ett lämnat förskott överstiger laglotten, på ovan förordade

sätt beräknad, i bodelningsmassan ej skall intagas mera än laglottens belopp.

Vilket beräkningssätt man emellertid vill tillämpa i arvs- och bodelningshänseende

vid laglottens beräkning och i fråga om avräkning å förskott i fall,

då arvsrätten är begränsad till laglott, synes spörsmålet vara av den natur att

det bör få sin lösning genom lagstiftningen.

3 §•

Lagrådet:

Det synes böra tydligare uttryckas att av testamentet kan följa, såväl att

ett eller annat förordnande skall lämnas oberört av jämkningen som ock att,

vad angår förordnande till bröstarvinge, hänsyn skall tagas till annat belopp än

det i slutet av paragrafen angivna.

4 §•

Lagrådet:

Då det syfte, varå första stycket första punkten har avseende, icke kan emot

vad i 2 och 3 §§ stadgats vinnas genom testamente, synes någon jämkning av

punktens lydelse önskvärd.

Justitierådet Wedberg, regeringsrådet Planting-Gyllenbåga och justitierådet

Alexander son:

Fall kunna tänkas, då regeln i första punkten skulle i tillämpningen innebära

alltför stor hårdhet mot gåvotagaren. Nödig varsamhet synes bjuda att

till punkten fogas ett förbehåll, som låter regeln vinna tillämpning endast om

ej särskilda skäl däremot äro.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Stadgandet i förevarande paragraf utgår från den tanken, att en gåva, som

givits under de förhållanden, varom här är fråga, icke blir gällande, i den

mån de laglottsberättigade arvingarna genom densamma berövats möjlighet att

utfå laglott av den storlek, som eljest skolat tillfalla dem. Gåvan är följaktligen

i princip att jämställa med andra ogiltiga rättshandlingar. Samma

tanke ligger till grund också för stadgandet i 8 kap. 4 §. Gåvan är ogiltig

icke blott i den mån bröstarvinges rätt till laglott blivit kränkt utan därutöver

i den mån för arvlåtarens barn föreligger sådant behov av bidrag till

underhållet, som icke i tillbörlig grad tillgodoses genom rätten att påkalla

jämkning av gåvan för utfående av laglott.

Då gåvan är jämställd med andra ogiltiga rättshandlingar och mottagaren

får anses likställd med en besittare i ond tro, torde något icke vara att erinra

mot den i lagberedningens motiv uttalade uppfattningen, att mottagaren av gåvan

är skyldig att, i den mån egendomen icke finnes i behåll, utgiva ersättning

efter det värde egendomen eller annan egendom av motsvarande beskaffenhet

dåmera har. Denna grundsats är emellertid endast att anse såsom

huvudregel, från vilken otvivelaktigt undantag i vissa avseenden äro påkallade.

Lagberedningen har i sitt förslag upptagit ett dylikt undantag, i det

att huvudregeln icke skulle gälla, såvitt egendomen utan mottagarens vållande

helt eller delvis gått förlorad. Härvid lärer beredningen företrädesvis hava

haft uppmärksamheten fäst vid frågan om mottagarens ansvar i det fall

att egendomen helt eller delvis gått under av olyckshändelse. Det synes

emellertid icke vara lämpligt att i detta sammanhang giva en positiv lösning

av denna delvis omstridda fråga. Vid lagstiftning på andra områden,

där det jämväl gällt ogiltiga rättshandlingar, har denna fråga lämnats öppen

att lösas genom rättstillämpningen, och detta torde böra äga rum även i

förevarande fall.

Därest ifrågavarande undantagsbestämmelse kommer att utgå, erfordras motsvarande

ändring i 8 kap. 4 §. Även i 8 kap. 5 § har ett liknande undantag

uppställts. Där torde emellertid undantaget vara på sin plats, då det icke

i sistnämnda fall är fråga om en principiellt ogiltig rättshandling utan om en

genom gåvans mottagande inträdande särskild förpliktelse av samma natur som

den i 8 kap. 5 § giftermålsbalken angivna, en förpliktelse som dessutom är begränsad

med hänsyn till egendomens värde vid mottagandet och icke vid den

senare tidpunkt, då förpliktelsen skall fullgöras.

Justitierådet von Seth:

Undantaget i tredje punkten synes ej vara ägnat att i erforderlig omfattning

mildra huvudregelns stränghet. Det torde vara tillrådligt att utbyta denna

punkt mot en bestämmelse i särskilt stycke, som utesluter regelns tillämpning

om och i den mån sådan tillämpning skulle leda till uppenbar obillighet mot

gåvotagaren. På liknande sätt lärer även 8 kap. 4 § böra ändras.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

47

8 KAP.

2 §•

Lagrådet:

Ett testamentariskt förordnande om underhållsbidrag torde, såsom i motiven

antydes, kunna äga giltighet även om det lämnar obestämt såväl storleken av

bidraget som huruvida detta skall utgå periodiskt eller med ett engångsbelopp.

Måhända ger dock lagtexten anledning till en härifrån avvikande tolkning. Det

vill vidare synas som borde bröstarvinge alltid kunna genom testamentsklander

vinna sådan jämkning av förordnandet att hans laglott ej belastas

1 annan mån än med årligt bidrag, motsvarande högst fem för hundra av laglottens

värde. Rätten att vinna sådan jämkning borde, med andra ord, icke

vara inskränkt vare sig, såsom motiven tyckas avse, till det fall att förordnandet

gäller underhållsbidrag med engångsbelopp eller det att bröstarvingen

vill utfå sin laglott. Men visserligen bör ställandet av säkerhet utgöra villkor

för laglottens utfående, ehuru icke för vinnandet av jämkning. Slutligen

ipå erinras att då 1 § uttryckligen föreskriver att bidrag enligt samma paragraf

skall utgå »innan arv eller testamente må tagas», så torde redan härav

med erforderlig tydlighet framgå att bidraget även utgår före bidrag enligt

2 §, vilket ju — såsom också utmärkes av bl. a. orden »annat testamente» i

slutet av sistnämnda paragraf — är att hänföra till testamente.

Det hemställes att 2 § måtte ändras i överensstämmelse med det nu anförda.

9 §•

Lagrådet:

Paragrafens avfattning är så till vida mindre väl funnen som den, mot vad

som är meningen, kan läsas så, att vad i förevarande kapitel stadgas om barns

rätt till underhåll skall gälla jämväl i avseende å avkomling till arvsberättigat

barn utom äktenskap och till adoptivbarn.

9 KAP.

Lagrådet:

Att i 2 § bland kända arvingar särskilt nämna allmänna arvsfonden synes

överflödigt. De följande paragraferna skulle vinna i enkelhet och klarhet om följande

iakttoges. Tillträde av arvet behandlas, likaväl som formlig anmälan

enligt 5 §, såsom ett sätt att göra rätten till arv gällande. I 3 och 4 §§ utelämnas

förty vad där sägs om tillträde av arvet, och 5 § jämkas så, att anmälningsskyldighet

föreligger blott om arvingen vill göra sin rätt till arvet

gällande utan att tillträda det. Ur 3 och 4 §§ avlägsnas också — vad ej

finnes i 1 och 2 §§ — det uttryckliga påpekandet att preskriptionstiden skall

iakttagas för den händelse arvingen »vill bevara sin rätt». I 5 § utbytes

»postadress» mot »vistelseort», vilket uttryck nyttjas i 2 §: ty anledning till

saklig olikhet synes ej föreligga. 6 och 7 §§ hoparbetas. Avfattningen av

8 § torde böra väsentligen förenklas.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

10 KAP.

Lagrådet:

Att arv kan tagas endast av den, som lever vid tiden för arvlåtarens död,

framgår med full tydlighet av undantaget om det tidigare avlade, men först

efter arvfallet födda barnets arvsrätt och bestyrkes ytterligare av 2 §. Regeln,

som av 1734 års lagstiftare ansetts obehövlig, torde såsom överflödig böra utgå.

Justitierådet Wedberg:

När det en gång gäller att låta nya giftermålsbalken och de lagar, som

ersatt ärvdabalken, uppgå såsom delar i ett större verk, lärer det bliva nödvändigt

att, till undvikande av formella ojämnheter, redaktionellt överse det

hela. Det faller exempelvis en var i ögonen att 1 kap. arvslagen nyttjar

»skyldskap» i stället för nya giftermålsbalkens »släktskap» och till hela sin

stilisering står närmare våra gamla lagars språk än vad händelsen är med nya

giftermålsbalken. Häri kan jag ingalunda se något fel hos arvslagen. Att

åter vissa partier av denna, såsom 2, 6 och 8 kap., icke erhållit samma knappa

och kärnfulla avfattning som utmärker 1 kap., måste anses väsentligen bero

av de i dem reglerade ämnenas invecklade beskaffenhet. För min del anser

jag dock att någon formell jämkning skulle kunna, utan större möda, med

fördel vidtagas, särskilt i syfte att lagen må på sina ställen bliva mera kort

och bjudande än förslaget.

Förslaget till lag om allmänna arvsfonden.

2 §•

Lagrådet:

I förenklande syfte torde de två första paragraferna böra förenas till en,

därvid 1 § hoparbetas med första stycket i 2 § till en enda punkt.

Beträffande 2 § andra stycket har statskontoret i yttrande över förslaget erinrat,

att med »år» syntes i detta sammanhang, med hänsyn till gällande bestämmelser

angående det statliga redovisningsväsendet i allmänhet, böra avses budgetår,

samt hemställt om ändring i avfattningen i enlighet härmed. Den fråga

statskontoret sålunda berört torde vara avsedd att ordnas med anlitande av den

Konungen i 17 § av förslaget tillagda befogenheten att meddela verkställighetsföreskrifter.

En jämkning i paragrafens avfattning till tydligare utmärkande

att där med år avses räkenskapsår, kunde emellertid vidtagas.

Huruvida uppgiften att bestämma om understöd från fonden lämpligen bör

överlämnas åt en särskild nämnd, sådan 3 § angiver, torde med skäl kunna

sättas i fråga. Anordningen att riksdagen skulle genom utsedda förtroendemän

taga befattning med användningen av medel, tillhöriga en fond.

utgör en nyhet, vars införande ej synes motiverat, helst i ett fall som

detta, då fondens tillgångar få antagas under avsevärd tid framåt komma att

hålla sig inom relativt blygsamma mått. Huvudsakligen med hänsyn

till svårigheten att beräkna fondens utvecklingsmöjligheter har lagbered
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

49

ningen icke ansett att någon särskild styrelse för förvaltning av fondens

medel och bevakande av dess rätt för närvarande borde inrättas, utan

föreslagit att dessa arbetsuppgifter skulle anförtros åt statliga organ.

Enahanda skäl synes med avgörande vikt kunna åberopas beträffande ordnandet

av frågan om fördelningen av medel från fonden. I likhet med vad

kammarkollegium och statskontoret i avgivna utlåtanden anfört finner därför

lagrådet, att prövningen av understödsfrågor bör •— såsom förhållandet i allmänhet

är rörande bidrag från fonder under statskontorets förvaltning -—- överlämnas till Konungen. Härigenom skulle även den fördelen vinnas att

särskilda kostnader för dessa ärenden icke behöva beräknas.

Gillas vad nu blivit anfört, bortfalla 3 och 4 §§ samt en del av 5 §. I stället

träder ett stadgande — som synes kunna inleda 5 § — att understöd från

fonden beviljas av Konungen.

Skulle åter den föreslagna nämnden anses lämplig, hemställes att dock

andra stycket i 3 § måtte få innehålla allenast att för ordföranden utses av

Konungen en suppleant.

Evad nämnden bibehålies eller ej, torde 5 § böra underkastas någon redaktionell

jämkning, så att det tydligt framgår, att den omständigheten att från

kommun eller landsting föreligger ansökan, som lagligen kan bifallas, icke

hindrar att tillgängliga medel läggas till fonden.

Hänvisningen till annat lagrum i 6 § första stycket torde böra utgå, och

samma paragrafs andra stycke bör till avfattningen förenklas. 7 § lärer böra erhålla

en formulering, som utmärker att testamente till annan än fonden må å

dess vägnar godkännas av kammaradvokatfiskalsämbetet, om testamentet är

upprättat i den form som lag föreskriver och anledning till klander ej heller

eljest synes föreligga, men att i annat fall ämbetet har det åliggande varom

andra stycket i paragrafen handlar. Även följande paragrafer kunde måhända

i formellt avseende något jämkas.

Med undantag blott för fordringar i den mån de kunna indrivas, måste enligt

lagtextens ordalydelse all den egendom säljas som i arv tillfallit fonden.

Det torde lämpligen böra stadgas, att kammaradvokatfiskalsämbetet skall

kunna medgiva icke blott att försäljning sker under hand utan ock att egendom

bibehålies osåld.

Vinnes beaktande för vad lagrådet nedan erinrar mot förslaget till ändrad

lydelse av 11 kap. 19 § rättegångsbalken, kommer 16 § att utgå.

Om, såsom lagrådet förordat, de fem första paragraferna utbytas mot två

och 16 § helt utgår, torde underrubrikerna böra bortfalla.

Justitierådet Wedberg, med vilken justitierådet von Seth instämde:

Den omständigheten att från kommun eller landsting föreligger ansökan,

som lagligen kan bifallas, torde icke böra hindra att understöd, med förbigående

av kommunen eller landstinget, tilldelas förening eller stiftelse, som

därav finnes vara bättre förtjänt. Kommun eller landsting synes, med andra

ord, icke böra äga ovillkorligt företräde till understöd. Det hemställes att 5 §

jämkas i enlighet med det nu sagda.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 12 haft. (Nr 17.)

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 § ärvdabalken.

Lagrådet:

Förslaget innebär endast tillägg av ett nytt andra stycke till 17 kap. 6 §

ärvdabalken sådant detta lagrum lyder enligt lag av den 11 juni 1920. Det

vore lämpligt, om detta finge komma till uttryck i förslagets avfattning.

Därigenom skulle också vinnas, att det komme att klarare framstå, att den till

nämnda lag fogade övergångsbestämmelsen alltjämt skall behålla sin giltighet.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni

1917 om barn utom äktenskap.

Lagrådet:

Detta lagrum har redan en gång undergått ändring, nämligen genom lag

den 27 juni 1924. Till undvikande av misstag torde antingen en anmärkning

om nämnda förhållande böra göras i ingressen eller ock lagrummet böra fullständigt

införas i förslaget i den lydelse det avses skola erhålla.

Förslaget till lag angående ändring i 11 kap. av lagen den 27 juni 1924

om förmynderskap.

Lagrådet:

Då 9 § ej ändras i annan mån än att ett nytt stycke vidfogas, torde lagförslagets

ingress böra något jämkas.

Beträffande avfattningen av det nya andra stycket i 4 § hänvisas till vad

lagrådet yttrat vid 9 kap. 2 § lagen om arv. Nuvarande andra stycket av 4 §

torde böra lämnas oförändrat. Att dess nuvarande lydelse icke i samma mån

som den föreslagna inskränker rättens befogenhet att förordna god man, synes

vara att betrakta som en fördel.

Den rubbning av 4 §:s uppställning, som förslaget innebär, kräver en formell

jämkning även i de bestämmelser, som 12 kap. förmynderskapslagen innehåller

om ärenden angående godmanskap.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 19 § rättegångsbalken.

Lagrådet:

Förslaget torde stå i samband med den i motiven till 5 kap. lagen om

arv uttryckta mening att allmänna arvsfonden vore att betrakta såsom ett

särskilt rättssubjekt, närmast av stiftelses natur. Hållbarheten av en sådan

uppfattning må lämnas därhän. Stadgandet i 11 kap. 19 § rättegångsbalken

om viss lättnad för den som önskar få stämning delgiven med kronan synes i

allt fall böra, på sätt ock allmänt torde hava skett, tolkas så att detsamma

gäller även fall där statsfunktionär har att å tjänstens vägnar utföra svarande
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

51

talan för en under statsmyndighets förvaltning ställd fond, vars tillkomst, ändamål

och användning grundar sig å lag eller författning. Vid sådant förhållande

synes det föreslagna tillägget överflödigt och snarast ägnat att i fråga

om andra likartade förhållanden väcka tvivelsmål, som hittills knappast förefunnits.

Lagrådet finner sig alltså icke kunna tillstyrka det förevarande förslaget.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 33 § konkurslagen.

Lagrådet:

Då ändringen består däri att till paragrafen fogas ett tredje stycke, torde

antingen lagens ingress böra angiva detta och texten upptaga allenast det

nya stycket eller också paragrafens ändrade lydelse böra återgivas utan transumering.

Avfattningen av det nya stycket synes kunna något förenklas.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni

1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och

andra ärenden.

Lagrådet:

Då förevarande paragraf flera gånger ändrats, lärer det höra till god ordning

att den nya lydelsen angives utan transumering eller, i motsatt fall, den lag (av

den 27 juni 1924). omnämnes, varigenom paragrafen fick sin nuvarande lydelse.

I paragrafens första punkt torde för de två sist upptagna protokollen höra

inom parentes utsättas benämningarna förmynderskapsprotokoll och bouppteckningsprotokoll,

varjämte ordningen mellan äktenskapsförords- och förmynderskapsprotokollen

bör omkastas. Andra och tredje punkterna torde därefter

böra till avfattningen jämkas.

Justitierådet von Seth:

Efter genomförandet av förslaget till lag om arv och därmed sammanhängande

lagförslag kommer protokollet över bouppteckningar m. m. att få sådan

omfattning, att det kan ifrågasättas, om ej särskilt protokoll borde uppläggas

över avhandlingar om lösöreköp.

Övriga lagförslag.

Förslagen lämnades av lagrådet utan anmärkning.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl: Maj:ts proposition nr 17.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 11 januari 1928.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,

Lyberg, von Stockenström.

Efter gemensam beredning med cbeferna för social- och finansdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, lagrådets den

17 juni 1927 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 4 mars samma år remitterade

förslag till lag om arv med flera lagförslag.

Sedan föredraganden omnämnt, att yttranden över lagberedningens förslag

numera avgivits även av direktionen för allmänna barnhuset och av statens

inspektör för fattigvård och barnavård, anför föredraganden:

Förslagens »Det förslag till lag om arv, som nu föreligger, utgör ett led i den pågående

och^upp- revisionen av 1734 års lag. Sedan lagberedningen fullbordat omarbetningen av

ställning, giftermålsbalken, har åt beredningen uppdragits att företaga revision av ärvdabalken

med vad därmed äger samband, varvid det tillåtits beredningen att,

därest sådant finnes lämpligt, framlägga förslag i särskilda efter ämnenas beskaffenhet

lämpade avdelningar. Den 30 september 1921 överlämnade lagbe.

redningen förslag till revision av ärvdabalken, första avdelningen, innefattande

förslag till lag om förmynderskap och till vissa därmed sammanhängande författningar,

vilka förslag framlades för 1924 års riksdag och i huvudsak av

riksdagen godkändes, varefter lagar uti dessa ämnen utfärdades den 27 juni

1924. Efter avlämnande av nämnda förslag har beredningen övergått till behandling

av successionsrätten, därvid det befunnits lämpligt att behandla ämnet

i tre avdelningar. Det nu föreliggande förslaget avser den legala arvsrätten.

Därefter skall följa testamentsrätten, varmed beredningen för närvarande

är sysselsatt, samt slutligen en avdelning angående dödsbos utredning

och förvaltning, betalning av gäld och urarvagörelse samt arvskifte och vad

därmed äger samband.

Det tidigare på familjerättens område bedrivna skandinaviska lagstiftningsarbetet

har beträffande successionsrätten så till vida fortsatts, som samarbete

ägt rum mellan Sverige och Danmark beträffande vissa begränsade delar av

den legala arvsrätten. Som resultat av dessa förhandlingar föreligger det förslag

till lagbestämmelser om makes arvsrätt, som upptagits i 2 kap. av förslå
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

53

get till lag om arv och för vilket skall redogöras i det följande. Motsvarande

danska förslag, avseende segtefsellers arveret og uskiftet- bo, har den 20 april

1926 upphöjts till lag.

Förslaget till lag om arv är uppdelat i tio kapitel. 1 kap. innehåller själva

arvsordningen. I de fyra därpå följande kapitlen regleras den arvsrätt, som

vilar på annan grund än äkta skyldskap. 2 kap. handlar sålunda om efterlevande

makes arvsrätt, 3 och 4 kap. om arvsrätt för barn utom äktenskap och1:

för adoptivbarn samt om arvsrätt efter sådana barn, varefter i 5 kap. bestämmelser

givas om det allmännas rätt till arv. De tre härpå följande kapitlen

innehålla regler om förskott å arv (6 kap.), laglott (7 kap.) och underhållsbidrag

ur kvarlåtenskap (8 kap.). 9 kap. handlar om arvsrättens förlust på

grund av preskription. I 10 kap. hava under rubriken allmänna bestämmelser

upptagits bl. a. stadganden om arvsrättens förverkande. Bland de övriga lagförslagen

äro de viktigaste dels ett förslag till lag om allmänna arvsfonden,

vilket lagförslag ansluter sig till förenämnda bestämmelser om det allmännas

arvsrätt i 5 kap. av förslaget till lag om arv, dels förslaget till lag om ändring

i 13 kap. giftermålsbalken, vilket nära sammanhänger med de i 2 och 6 kap.

av förslaget till lag om arv givna stadganden.

Beträffande förslagens innehåll vill jag, under hänvisning i övrigt till lagberedningens

betänkande, framhålla följande:

Det första problem, vartill man vid en reform av arvsrätten har att taga

ståndpunkt, är frågan om begränsning av den på skyldskap grundade arvsrätten.

Denna arvsrätt är enligt gällande svensk rätt obegränsad. Även den

avlägsnaste skyldeman till arvlåtaren kan ärva denne.

Förutom i vårt land förekommer en sålunda fullständigt obegränsad arvsrätt

blott i Finland, där liksom hos oss 1734 års lag ännu gäller, samt i Tyskland.

En revision av arvsrätten skall emellertid äga rum i Finland, och av den

hittills förda diskussionen synes framgå, att en begränsning av arvsrätten är

förestående. I övriga länder finnes däremot en mer eller mindre snävt dragen

arvsrättsgräns. Bland de länder, som känna en sådan av praktisk betydelse,

må nämnas England och Schweiz, där gränsen dragits efter tredje

parentelen, d. v. s. efter far- och morföräldrarna samt dem som härstamma från

dessa. I Schweiz äga dock ascendenter i tredje led (far- och morföräldrarnas

föräldrar) och deras barn viss nyttjanderätt till kvarlåtenskapen. I Frankrike

idrages arvsrättsgränsen för sidoarvingar, med undantag av syskons avkomlingar,

efter sjätte led. Även i Spanien, Italien och Nederländerna är arvsrätten

för sidoarvingar begränsad till sjätte led, i Belgien till tionde led. Enligt

dansk rätt åtnjutes arvsrätt till och med femte parentelen. Den norska lagen

av år 1916 drager gränsen så, att skyldemän å sidolinjen, med undantag av

den första, ärva till och med femte led.

Då problemet om arvsrättens begränsning upptages till legislativ behandling,

är det nödvändigt att undersöka frågan om arvsrättens grund. Därest denna

sökes endast i blodsbandet, blir följden att arvsrätt tillkommer medlemmar av

Förslagens

Innehåll.

Arvsrättens

begräns
ning.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Var bör

arvsrättsgränsen

dragas?

släkten även i dennas yttersta förgreningar. I äldre tid, då släkten var en

sluten enhet, framstod detta resultat såsom naturligt. Nu är förhållandet annorlunda.

Lagberedningen framhåller sålunda, hurusom släkten sedan 1734 års

lagstiftning alltmer förlorat sin betydelse i socialt och ekonomiskt avseende.

Det stöd och den hjälp, som släktmedlemmarna i äldre tid lämnade varandra,

beredes numera i stor utsträckning genom samhällets organ. Rättsutvecklingen

har i stället medfört ett allt starkare betonande av familjens betydelse, delvis

på bekostnad av släktens. Med denna utveckling låter det sig svårligen förena,

att arvsrätt tillkommer även medlemmar av släkten i dess yttre förgreningar.

Det strider säkerligen mot vår tids rättsuppfattning att även en avlägsen skyldeman,

som ej haft någon samhörighet med arvlåtaren eller som rent av ej

känt till dennes existens, skall äga taga arv efter honom. Det sagda utvisar,

att blodsbandet ej kan vara den enda grunden till arvsrätten. Grunden är

fastmera att söka i den på blodsbandet vilande ekonomiska och sociala samhörigheten

mellan arvlåtaren och arvingen. Blott i den mån samhörighet med

arvlåtaren är för handen, böra hans skyldemän ärva honom. Härav följer,

att arvsrätten bör begränsas till de skyldemän, hos vilka en sådan samhörighet

kan antagas regelmässigt förefinnas.

Dragandet av en arvsrättsgräns medför fördelar även av teknisk art, i det

att svårigheten att utreda skyldskapen väsentligen förminskas. Denna svårighet

har lett till det kända missförhållandet, att uppspårandet av arvingar stundom

kunnat utnyttjas enbart i syfte att låta arvet i form av arvode till större

delen tillfalla utanför släkten stående personer. Även detta förhållande är ägnat

att belysa den nuvarande arvsordningens alltför vidsträckta omfattning.

För frågan om de avlägsnare skyldemännens uteslutande från arvsordningen

äro successionsrättsliga synpunkter ensamt avgörande. Fiskaliska hänsyn få

ej här inverka. I den mån det fiskaliska intresset måste tillgodoses genom anlitande

av kvarlåtenskaperna, har man att såsom hittills gå fram arvsskattevägen.

Beträffande spörsmålet om var arvsrättsgränsen bör dragas, torde till en början

helt allmänt kunna sägas, att den bör dragas så, att ej en allmännare reaktion

mot begränsningen uppstår genom upprättandet av testamenten till förmån

för de uteslutna arvingarna. En stark sådan reaktion skulle utvisa, att begränsningen

gjorts snävare än den enligt den allmänna rättsuppfattningen bör vara.

Att arvsrätt bör tillkomma bröstarvingar är otvivelaktigt. Även föräldrars och

syskons arvsrätt torde vila på säker grund. För föräldrars arvsrätt talar den

insats av egna medel och krafter, som barnens uppfostran och underhåll fordrat.

Inom stora lager av vårt folk utgöra vidare föräldrarna och de hemmavarande

barnen en ekonomisk enhet för produktion och konsumtion, och denna ekonomiska

samhörighet bör medföra arvsrätt även för föräldrarna efter barnen.

Mången gång innebär föräldrarnas arvsrätt endast, att de återfå egendom, som

omedelbart kommit från dem. Erinras må om det hos allmogen ofta förekommande

bruket att föräldrarna till underpris sälja gården till en son för att av

honom få understöd på ålderdomen. Det skulle i ett sådant fall vara synnerligen

stötande, om vid sonens död utan avkomlingar föräldrarna skulle vara ute
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

55

slutna från arv. Också syskonens arvsrätt kan till fullo härledas ur samhörigheten

inom familjen, grundad under uppväxten i det gemensamma hemmet. Ett

upphävande av den hos folkets flertal säkerligen djupt rotade syskonarvsrätten

skulle särskilt på landsbygden åstadkomma avsevärda olägenheter. Exempelvis

skulle fastighet, som efter föräldrarna ärvts av syskonen gemensamt, komma att

vid ett syskons död delvis tillfalla det allmänna. På landet är det vidare en

vanlig företeelse att vid arvskifte ett syskon får övertaga gården på billiga villkor.

Det vore då stötande, om vid detta syskons död utan avkomlingar egendomen

ej skulle tillfalla syskonen utan det allmänna. Man kan ej hänvisa frågan

om föräldrars och syskons arvsrätt att lösas genom testamente. Inom de lager

av vårt folk, där ett upphävande av denna arvsrätt skulle vara mest kännbart,

är nämligen bruket att göra testamente föga utvecklat. Den samhörighet, som

finnes mellan syskon, är vanligen för handen också i förhållandet mellan ett

syskon, som själv saknar bröstarvingar, och hans syskons avkomlingar. Ehuru

arvlåtaren och arvingen i sådant fall i regel ej haft gemensamt hem, kan förhållandet

mellan dem ofta i viss mån jämföras med förhållandet mellan föräldrar

och barn, särskilt då avkomlingen vid tidig ålder blivit föräldralös. De starka

skälen för bröstarvinges arvsrätt hava alltså här en viss motsvarighet. Att

andra parentelens arvsrätt överhuvud uppbäres av den allmänna uppfattningen

i vårt land, framgår till fullo av det vittnesbörd, som lämnas av en för åren 1919

och 1920 upprättad arvs- och testamentsstatistik. Denna visar, att då arvingarna

tillhörde andra parentelen av sammanlagda kvarlåtenskapssummorna ej ens

20 % borttestamenterades till fjärmare skyldemän, oskylda eller institutioner.

Det är först när man kommer till tredje parentelen, d. v. s. far- och morföräldrarna

och deras avkomlingar, som tvekan uppkommer, huruvida den

samhörighet finnes, som uppbär arvsrätten. De arv, varom här är fråga, uppgå

ej ens till 1 % av sammanlagda kvarlåtenskapssumman, medan motsvarande

tal för första parentelen (inklusive efterlevande make) är c:a 75 °/° och för

andra parentelen mellan 15 och 18 %.

Vad angår far- och morföräldrar äro arvfall till dem tydligen sällsynta. I

de fall, som kunna inträffa, skulle det emellertid för visso uppfattas såsom stötande,

i fall kvarlåtenskapen, som kanske kommit från dem, skulle tillfalla det

allmänna. Även om man anser, att de strängt taget ej kunna göra anspråk på

mera än en underhållsrätt, är en arvsrätt dock att förorda av praktiska skäl.

Man skulle nämligen eljest nödgas utforma regler om en underhållsrätt, som

ytterst sällan komme att tillämpas men då detta inträffade måste medföra svårigheter.

Mera tveksamt kan synas vara, om arvsrätt bör tillkomma föräldrars

syskon (farbror, faster, morbror, moster). I de fall då arvlåtaren,

som ju i förevarande arvssituation ej har sina föräldrar i livet, uppfostrats hos

exempelvis en farbroder eller denne eljest för honom varit i faders ställe, gälla

till förmån för farbroderns arvsrätt i viss mån de skäl, som anförts för

föräldrars arvsrätt. Och då arvlåtaren avlider i tidig ålder, kan arvsrätten efter

honom i vissa fall framstå som ett naturligt komplement till syskonarvsrätten.

Uppfattningen särskilt hos allmogen skulle sannolikt reagera mot ett uteslutan- ♦

de av dessa skyldemän. På grund härav ha de ej ansetts böra uteslutas från

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj :ts proposition nr 17.

arvsordningen. Frågan om arvsrätt för föräldrars syskon kan ej heller i allmänhet

lösas testamentsvägen. Den som står längre ned i ätten torde nämligen i

regel ej räkna med att han skall gå bort före den som står högre och gör därför ej

testamente till dennes förmån. Frågan är av blott ringa praktisk betydelse, i det

att faktiskt endast något över 0.5 % av arvsmassan tillfaller dessa skyldemän.

Nästa skyldemän i tredje parentelen äro arvlåtarens kusiner. Dessa och

avlägsnare skyldemän hava ansetts böra uteslutas från arvsrätt. Visserligen

består samhörighet ofta mellan kusiner under uppväxtåren, men den torde

sedan de nått myndig ålder regelmässigt ej kunna anses vara nog stark att bära

upp en legal arvsrätt. Arvfall till kusiner förekommer vanligen blott vid dödsfall

i sådan ålder, då de gemensamma ascendenterna dött bort. I den män samhörighet

mellan kusiner i äldre år förekommer, är testamentet den naturliga

successionsformen. Antagandet att samhörigheten mellan kusiner ej är särskilt

stark bestyrkes av den statistiska utredningen. Denna utvisar nämligen, att

då kusiner äro närmaste arvingar, från dem borttestamenterats ända intill 80 %

av sammanlagda kvarlåtenskapssumman. Mot kusinarvsrätten talar vidare,

att den leder till resultat, som ur ekonomisk synpunkt måste betraktas som

mindre önskliga, Då kusinkretsen ofta är stor och det i dessa fall, då testamente

ej föreligger, vanligen är fråga om små kvarlåtenskaper, kommer nämligen

arvet att splittras i smådelar. Man kan här ofta tala om en ’pulvrisering’

av arvet. I fall av testamente till förmån för viss eller vissa kusiner undvikes

däremot denna olägenhet.

Ingen in- Någon inskränkning i testamentsfriheten har ej ansetts böra äga rum. Fn

itestaments- begränsning, varigenom den, som ej elterlämnar arvingar, skulle vara berövad

friheten, rätten att testamentera, medan denna möjlighet stode öppen för den, som har ar

vingar, vore uppenbarligen oegentlig och obillig. Att förbjuda arvlåtare, tillhörande

förstnämnda grupp, att förordna om sin kvarlåtenskap till förmån för

de ej arvsberättigade skyldemännen men i övrigt lämna deras rätt att testamentera

fri, kan tydligen ej heller ifrågakomma. I båda dessa fall skulle inskränkningen

i rätten att testamentera drabba blott vissa arvlåtare. Skall emellertid

en civilrättslig begränsning överhirvud ske, böra till stöd därför kunna åberopas

skäl, som äga giltighet gentemot alla testatorer. Begränsningen blir med

andra ord att söka i testamentsändamålen. Allenast vissa ändamål skulle få

tillgodoses genom testamente. Ett sådant undertryckande av testamentsfriheten

skulle dock säkerligen stå i strid med den allmänna meningen. Erfarenheten

visar även, att testamentariska förordnanden till andra än enskilda personer endast

i mycket ringa omfattning ske för ändamål, om vilkas berättigande tvekan

kan råda. Fastmera tillgodoses i mycket stor utsträckning genom testamente

synnerligen behjärtansvärda sociala och kulturella syften, som icke på annat

sätt skulle kunna realiseras. Härvid fyller testamentet också en viktig uppgift

genom att motverka tendenser till monopol inom det kulturella livet. Den olika

värdesättning av testamentsändamålen, som må finnas erforderlig, kan liksom

för närvarande bäst ske genom arvsskatten. Ur civilrättslig synpunkt är en

. begränsning av testamentsfriheten följaktligen ej påkallad.

Vill man från fiskaliska utgångspunkter beskära testamentsfriheten, är en

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

57

tänkbar utväg att — såsom i åtskilliga främmande länder, dock utan resultat,

ifrågasatts — tillerkänna staten en laglottsrätt till bestämd kvotdel vid sidan

av vissa kategorier av arvingar. En sådan anordning skulle emellertid medföra

stora praktiska olägenheter, dels för staten på grund av de vidlyftiga anordningar,

som måste vidtagas för att tillvarataga statens arvsanspråk i dödsboen,

och dels för de enskilda delägarna i dessa, som i frågor rörande boet

skulle hava att göra med en statens representant; härigenom skulle frivilliga

uppgörelser mellan delägarna försvåras eller omöjliggöras. En dylik utvägtorde

på grund härav vara utesluten. Det fiskaliska intressets tillgodoseende

vinnes enklare och effektivare genom arvsskatten.

Beträffande användandet av de medel, som inflyta genom arvsrättens begränsning,

lämnas en framställning i det följande.

Då kusiner och avlägsnare skyldemän uteslutas från arv, komma att till de Arvsordarvsberättigade

skyldemännens krets höra bröstarvingar, föräldrar, syskon och

syskons avkomlingar, far- och morföräldrar samt föräldrars syskon. Beträf- slagna

fande den inbördes ordning, i vilken dessa äga taga arv, och arvets fördelning begränsmellan

dem har någon annan ändring ej föreslagits i nu gällande rätt än att mn9en

föräldrars syskon tillerkänts representationsrätt. Om exempelvis arvlåtaren

efterlämnat mormor, morbror, farbror och faster, utesluter för närvarande

mormodern från arv såväl morbrodern som farbrodern och fastern. Enligt förslaget

däremot tager i detta fall morbrodern på grund av representationsrätt

den del morfadern skulle tagit, om han levat, och delar alltså med mormodern

den hälft, som belöper på mödernesidan. Den andra hälften delas mellan farbrodern

och fastern såsom representationsberättigade efter de avlidna farföräldrarna,

Samma ordning skall således enligt förslaget gälla beträffande representationsrätten

i tredje parentelen som för närvarande gäller i första och andra

parentelerna.

Genom lagen den 11 juni 1920 om makes arvsrätt tillerkändes efterlevande Makes

make arvsrätt, allenast då den avlidne ej efterlämnat bröstarvinge eller adoptiv- arvsrätt.

barn eller dess avkomling. Arvsrätten avser halva kvarlåtenskapen, då efter

den döde finnas skyldemän, tillhörande andra parentelen, d. v. s. fader, moder,

syskon eller dess avkomlingar, samt i andra fall hela kvarlåtenskapen. Denna

ordning betraktades blott som ett provisorium och det förutsattes, att spörsmålet

om makes arvsrätt skulle upptagas till ny behandling i samband med

revisionen av ärvdabalken överhuvud.

Ifrågavarande lagbestämmelser gälla endast i den mån annorlunda icke blivit

bestämt genom testamente. Det är också synnerligen vanligt, att äkta makar

söka genom inbördes testamente trygga den efterlevandes ställning. Härvid

kan man skilja mellan tre huvudtyper av förordnanden. Den efterlevande

kan sålunda tillerkännas full äganderätt till den först avlidnes kvarlåtenskap,

d. v. s. dennes lott i boet. Ett sådant förordnande medför, att vad den efterlevande

erhåller på grund av testamentet och vad han i övrigt äger, däri inbegripet

den lott han på grund av giftorätt själv äger i boet, i hans hand bildar en

enhetlig massa. Vid den efterlevandes död tillfaller all denna egendom hans ar
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

vingar; den först avlidnes arvingar erhålla alltså intet. Vid en annan typ

av inbördes testamente erhåller den efterlevande endast nyttjande- eller avkomsträtt

till den först avlidnes kvarlåtenskap. Äganderätten till denna tillfaller

i regel omedelbart den först avlidnes arvingar. Den egendom, vartill den

efterlevande sålunda får nyttjande- eller avkomsträtt, bildar en från hans egen

egendom skild förmögenhetsmassa. Då vid hans död nyttjande- eller avkomsträtten

bortfaller, inträda den först avlidnes arvingar i det fulla utövandet

av sin äganderätt till denna förmögenhetsmassa. Den tredje huvudformen av

inbördes testamente kännetecknas därav, att den efterlevande tillerkännes fri

dispositionsrätt under sin livstid över den först avlidnes kvarlåtenskap med

eller utan föreskrift att vid den efterlevandes död all då i boet befintlig egendom

skall på visst sätt fördelas. Vanligen gives förordnande, att egendomen skall

delas enligt lag mellan arvingarna å ömse sidor. Vid ett förordnande av denna

typ bildar all egendom, på samma sätt som vid den första typen, en enhetlig

massa i den efterlevandes band. Denne kan fritt disponera däröver genom

rättshandlingar i levande livet men får icke genom testamente förfoga över mer

än sin egen lott i boet. När den efterlevande dör, uppdelas den då befintliga

egendomen i två lotter, den först avlidnes och den efterlevandes, varefter vardera

lotten fördelas mellan den sidans arvingar enligt vanliga regler.

Rörande inbördes testamenten har på lagberedningens begäran inom statistiska

centralbyrån utarbetats en särskild statistisk redogörelse, avseende åren

1913—1915.

Att efterlevande maken, på sätt enligt 1920 års lag är fallet, tager hälften

av kvarlåtenskapen vid sidan av den först avlidnes arvingar av andra parentelen,

kan i viss mån sägas giva den efterlevande både för litet och för mycket.

Å ena sidan nödgas den efterlevande åt den först avlidnes arvingar avstå en

del av den egendom, som utgjort grundvalen för makarnas ekonomiska ställning.

Men det måste anses billigt, att — då bröstarvingar ej finnas — denna

egendom odelad tillfaller den efterlevande. Att detta överensstämmer med den

allmänna uppfattningen, framgår ock av nyssnämnda statistiska utredning rörande

inbördes testamenten, enligt vilken förordnandena i 96,26 % av totala

antalet fall avsågo hela kvarlåtenskapen. Ä andra sidan medför den nuvarande

lagregeln, att den efterlevande leder sin hälft av kvarlåtenskapen efter

den först avlidne över på sin egen släkt, vilket kan verka ganska hårt särskilt

när egendomen kommit från den först avlidnes släkt. Statistiken rörande inbördes

testamenten utvisar också, att det i allmänhet ej anses billigt, att den

efterlevande leder den först avlidnes lott över å sina arvingar. För riket i dess

helhet har nämligen i det stora flertalet fall, där arvingarna tillhöra andra parentelen,

icke valts den form av inbördes testamente, enligt vilken den efterlevande

erhåller kvarlåtenskapen med full äganderätt, utan någon av de båda andra

formerna äro de oftast förekommande. Vanligast är, att den efterlevande erhåller

kvarlåtenskapen med fri dispositionsrätt men med förordnande om viss

sekundosuccession vid hans död; därvid skall i allmänhet lika delning mellan

vardera makens arvingar ske.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts •proposition nr 17.

59

För det fall, att den först avlidne icke efterlämnar några arvsberättigade

skyldemän eller endast arvsberättigade skyldemän, tillhörande tredje parentelen,

upptar förslaget samma regel som 1920 års lag, d. v. s. den efterlevande

tar såsom arv hela kvarlåtenskapen med full äganderätt.

Efterlämnar däremot den först avlidne arvingar av andra parentelen, har

förslaget sökt tillgodose såväl den efterlevande makens intresse av att få behålla

hela kvarlåtenskapen som även intresset hos den först avlidnes arvingar

av andra parentelen att arvet ej av den efterlevande ledes över å hans släkt.

Härvid har förslaget anknutit till den form av inbördes testamente, enligt vilken

den efterlevande erhåller den först avlidnes kvarlåtenskap med fri dispositionsrätt

under livstiden men med föreskrift att vid den efterlevandes död den

då befintliga egendomen skall delas mellan arvingarna å ömse sidor. Denna

form av inbördes testamente kan sägas hava blivit upphöjd till lagregel. Efterlevande

maken skall sålunda taga hela arvet efter den först avlidne, men vid

den efterlevandes död skola de av den först avlidnes arvingar av andra parentelen,

som då äro närmast till arv efter honom, äga rätt till sekundosuccession,

d. v. s. de få såsom successorer efter den först avlidne taga del i den efterlevandes

bo.

Den närmare innebörden av den föreslagna anordningen, som regleras av 2

kap. i förslaget, är i huvudsak följande. Bodelning i anledning av den först

avlidnes död är ej erforderlig. Den efterlevande tager nämligen hälften i boet

på grund av giftorätt och den andra hälften på grund av arv. Vad sålunda tillkommer

honom bildar i hans hand jämte hans övriga egendom en enhetlig förmögenhetsmassa,

över vilken han äger fritt råda såsom ägare. Han har sålunda

en fri ställning i fråga om förvaltningen och får för sitt uppehälle använda

även kapitaltillgångar. Endast så till vida är hans handlingsfrihet begränsad,

att han ej äger genom testamente förfoga över den del av sin kvarlåtenskap, som

belöper å den först avlidnes arvingar. Denna självständighet har ansetts påkallad

med hänsyn till det förtroende, som bör råda och vanligen råder mellan

makar, och får också i regel anses överensstämma med den först avlidnes vilja.

Dennes arvingar hava emellertid ansetts böra skyddas för det fall, att den efterlevande

missbrukar sin självständiga förvaltningsmakt. Under vissa förutsättningar

äger sålunda den först avlidnes skyldemän av andra parentelen påkalla,

att den del av den efterlevandes egendom’, som belöper å den först avlidnes

arvingar, skall avskiljas och ställas under vård och förvaltning av god man

enligt lagen om förmynderskap. Efterlevande maken äger under sin livstid

uppbära den avskilda egendomens avkastning. Kapitalet får tillgripas allenast

efter särskild prövning av rätten, såframt det visar sig erforderligt för

beredande av skäligt underhåll åt efterlevande maken. Vid den efterlevandes

död tillfaller den avskilda egendomen den först avlidnes arvingar.

Rätten till sekundosuccession innebär, att vid den efterlevande makens död

hans bo uppdelas i kvotdelar mellan hans arvingar, å ena sidan, och den efterlevandes

arvingar, å andra sidan. Då på grund av gällande förmögenhetsordning

mellan makar i de ojämförligt flesta fallen vardera äger hälften av boet,

kommer nämnda delning vanligen att bliva en hälftendelning. Proportionen

Förslaget.

A) Bröstarvinge

finnes ej.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj :ts proposition nr 17.

kan emellertid även bliva en annan. Särskilt inträffar detta, om vid den först

avlidne makens död makarna eller en av dem hade enskild egendom; även sådan

egendom är nämligen, liksom enligt gällande lag, föremål för makes arvsrätt.

I detta fall äga den först avlidnes arvingar taga samma andel i boet vid efterlevande

makens död, som kvarlåtenskapen efter den först avlidne — d. v. s.

dennes giftorättsdel och enskilda egendom —• utgjorde av makarnas sammanlagda

egendom vid hans frånfälle. Delningen vid den efterlevandes död mellan

båda makarnas arvingar kan angivas som en proportionell delning efter

makarnas insatser.

Vid delningen är förmögenhetsläget vid den efterlevandes död avgörande.

Hänsyn till värdeförändringar, som inträtt efter den först avlidnes död, skall

enligt regeln ej tagas, utan växlingar i egendomsmassans värde — såväl minskning

som förkovran — drabba båda sidorna proportionellt. Detta är en konsekvens

av den självständiga ställning, som tillkommer den efterlevande med avseende

å kvarlåtenskapen efter den först avlidne.

I ett par särskilt angivna fall skall dock hänsyn till ändrat förmögenhetsläge

tagas. Om sålunda efterlevande makem genom gåvor eller eljest utan tillbörlig

hänsyn till den rätt, som tillkommer den först avlidnes arvingar, uppsåtligen

orsakat väsentlig minskning av sin egendom’, skall av den lott, som

vid efterlevande makens död tillkommer hans arvingar, vederlag utgå till arvingarna

efter den först avlidne för vad av minskningen belöper å deras andel

i boet. En åtgärd måste anses hava skett utan tillbörlig hänsyn till den först

avlidnes arvingar först och främst, om den åsyftat ett åsidosättande av dessas

successionsrätt, t. ex. genom gåvor till den efterlevandes egna arvingar. Men

även fall då sådant syfte ej förelegat omfattas av bestämmelsen. Jämväl en

donation för exempelvis ett ideellt ändamål kan med hänsyn till sin omfattning

grunda vederlagsrätt. Att den efterlevande äger för sitt uppehälle anlita kapitalet,

är förut nämnt. Härvid är han icke inskränkt till existensminimum

utan äger fortsätta att leva sitt liv efter eu skälig standard. Om han emellertid

med hänsyn till omständigheterna levat på en för hög standard, föreligger

rätt till vederlag för den först avlidnes arvingar. Eör tillämpningen av ifrågavarande

bestämmelse förutsättes icke, att boet är av mindre värde vid den

efterlevandes död än vid den först avlidnes. Ersättning kan utgå, även om boet

vid den efterlevandes död är förkovrat, men förkovringen på grund av dennes

åtgärd är mindre än den eljest skulle hava varit. Å andra sidan medför den

omständigheten, att boet vid den efterlevandes död minskats i värde, ej i och

för sig ersättningsplikt; därför fordras, att den efterlevande gjort sig skyldig

till sådant pliktvidrigt förfarande, som nyss nämnts.

Det andra undantaget från regeln, att ändrat förmögenhetsläge ej inverkar

på delningen, rör boets förkovran. Den efterlevandes arvingar hava ansetts

böra få undantaga egendom motsvarande förkovran, som uppkommit därigenom,

att egendom tillfallit den efterlevande i arv, gåva eller testamente. Att tillerkänna

den först avlidnes arvingar del däri, skulle i realiteten innebära ett ensidigt

utsträckande av giftorätten ända till den efterlevandes död. Med sådan

egendom har ansetts böra jämställas förkovran på grund av besparingar å in
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

61

komst av förvärvsarbete. Huvudregeln, att proportionell delning skall ske oavsett

värdeförändring, kommer följaktligen att omfatta de fall, då värdestegring

skett av egendomen efter den först avlidne makens död samt då besparing av

egendomens avkastning föreligger. Till förmån för huvudregeln gäller också,

att en vid den efterlevandes död befintlig förkovran antages vara att hänföra till

någon av dessa omständigheter.

Att egendom tillfallit den efterlevande i arv, gåva eller testamente eller att

besparingar å inkomst av förvärvsarbete gjorts, medför icke i och för sig, att

avvikelse göres från den proportionella delningen. Härför fordras, att boets

värde vid efterlevande makens död överstiger dess värde vid den först avlidnes

frånfälle. Blott om en nettoökning då föreligger, tages hänsyn till sådan under

tiden mellan makarnas död inträffad förmögenhetsökning, som nu avses,

och endast denna nettoökning tillägges den efterlevandes arvingar före delningen.

I överensstämmelse med vad för närvarande gäller föreskrives, att stadgandena

om makes arvsrätt ej skola äga tillämpning, om vid arvlåtarens död makarna

på grund av hemskillnad levde åtskilda eller talan om äktenskapets återgång,

hemskillnad eller äktenskapsskillnad då var anhängig eller vid bodelning

i anledning av dödsfallet makarnas giftorättsgods efter vad i giftermålsbalken

stadgas skall så delas, som hade återgång skett.

Makes arvsrätt är, liksom enligt gällande lag, ej förenad med laglottsrätt;

genom testamente kan make uteslutas från arvsrätt, och avvikelser från särskilda

av de nya bestämmelserna kunna också till den efterlevande makens nackdel

föreskrivas i testamente.

Testamentariska förordnanden, varigenom make tillgodoses i högre grad än

enligt de föreslagna legala bestämmelserna, kunna naturligen ock förekomma.

Makarna kunna sålunda vilja, att den efterlevande skall erhålla kvarlåtenskapen

efter den först avlidne utan det villkor om'' sekundosuccession, som förslaget

uppställer i fråga om makes arv. Det kan ock tänkas, att genom testamente

kvarlåtenskapen tillägges den efterlevande samt att arvlåtaren ger vissa från

lagens regler avvikande bestämmelser om sekundosuccession, antingen så att

endast åt viss eller vissa av de arvsberättigade skyldemännen i andra parentelen

tillerkännes rätt till sekundosuccession, eller så att dsdik rätt tillerkännes

arvinge av tredje parentelen eller någon som ej är arvinge. I sådant fall skall

förhållandet mellan den efterlevande och de i testamentet utsedda sekundosuccessorerna

bedömas efter samma regler som beträffande den legala sekundosuccessionen.

Förslaget upptager ej några regler om arvsrätt för make i de fall, då bröstarvinge

finnes. Redan i samband med nya giftermålsbalkens antagande avvisades

tanken på en rätt för efterlevande maken att, efter främmande förebilder,

få sitta i oskiftat bo med bröstarvingar. En sådan rätt skulle innebära en

kränkning av dessas laglottsrätt, som ej är förenlig med den här i landet härskande

uppfattningen. Men även en legal rätt för efterlevande make till den

del av kvarlåtenskapen efter den först avlidne, som ej är laglott, skulle medföra

ett för djupt ingrepp i bröstarvingars arvsrätt, vilken genom en sådan lagregel

B) Bröstarvinge

finnes.

s. 62 Kontrollera mot PDF

Barn utom

äktenskap.

Gällande

rätt.

Förslagets

ståndpunkt.

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

komme att inskränkas i vida större omfattning än för närvarande vanligen sker

genom testamente.

Ehuru arvsrätt alltså icke ansetts böra tillkomma efterlevande make vid

sidan av bröstarvingar, medföra emellertid ett par av förslagets bestämmelser

eu förbättrad ställning för den efterlevande maken i sådant fall. Maken skall

sålunda enligt det föreslagna tillägget till stadgandet i 13 kap. 12 § nya giftermålsbalken

vid bodelning i anledning av andre makens död av giftorättsgodset,

såvitt det räcker, städse bekomma egendom till så stort värde, att den jämte

egendom, som må enskilt tillhöra honom, i värde uppgår till 3,000 kronor. Ilet

underhållsbidrag, som enligt 8 kap. 1 § i förslaget till lag om arv skall utgå

till arvlåtarens minderåriga barn, kommer vidare att medföra en väsentlig lättnad

i den efterlevandes underhållsplikt. För nämnda bestämmelser redogöres

närmare i det följande. Erinras må ock, att i de fall, då boets sammanhållande

påkallas av hänsyn till den, efterlevande makens och barnens samfällda nytta,

en delning kan undvikas genom avtal om sammanlevnad i oskiftat bo.

Enligt lagen den 14 juli 1917 om barn utom äktenskap äger sådant barn

taga arv efter moder och mödernefränder och ärves av dem, såsom vore barnet

av äktenskaplig börd. Däremot äger barnet arvsrätt efter sin fader allenast

om det är trolovningsbarn. I detta fall ärves barnet även av fadern, men arvsrätt

mellan barnet och fädernefränder äger ej rum. Den, som på grund av

erkännande eller dom anses som fader till utomäktenskapligt barn, är emellertid

skyldig giva barnet underhåll efter vad med avseende på båda föräldrarnas

villkor må anses skäligt. Då den man, som modern utpekat såsom fader, bestrider

faderskapet, skall han genom dom förklaras såsom fader, om det

utredes, att han haft samlag med modern under den tid, då barnet kan hava

avlats (konceptionstiden), och det ej är uppenbart, att barnet icke avlats vid

det samlaget. Den mot vilken talan föres kan icke åberopa, att jämväl annan

haft umgänge med modern under konceptionstiden (exceptio plurium).

Nämnda lag överensstämmer i huvudsak med ett av lagberedningen år 1915

avgivet förslag, som upptagits i den av lagutskottet tillstyrkta kungl. propositionen.

I samband med godkännande av lagförslaget i den form, vari det

förelåg efter vidtagen sammanjämkning, anhöll emellertid riksdagen, att vid

revisionen av ärvdabalken måtte upptagas till förnyad förutsättningslös utredning,

huruvida och under vilka villkor barn utom äktenskap skulle jämväl

i andra fall än som angåves i den då antagna lagen njuta arv efter fader, vid

vilken utredning borde övervägas ett betryggande anordnande av frågan om

bevisningen om faderskapet samt hänsyn tagas till de ändringar, som då

torde hava företagits i lagstiftningen om äkta makars rättsförhållanden (skrivelsen

1917 nr 239).

Med hänsyn till nämnda riksdagsskrivelse har frågan om de utomäktenskapliga

barnens arvsrätt efter fader av lagberedningen upptagits till ny prövning.

Efter en ingående undersökning har beredningen funnit sig ej kunna förorda

annat än en mindre avvikelse från 1917 års lag.

Det må först erinras om, att själva utgångsläget nu är ett annat än 1917. Under

ett decennium har man haft tillfälle att pröva verkningarna av denna då

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

63

antagna lag. Dessa hava otvivelaktigt visat sig gynnsamma. De utomäktenskapliga

barnens ställning har förbättrats i en grad, varom man vid lagens

tillkomst knappt kunnat göra sig förhoppning. Faderskap och därå grundad

underhållsskyldighet har sålunda enligt statistiska uppgifter från 20 kommuner

(Stockholm och två andra större städer, nio mindre städer, en köping och

sju landskommuner) fastställts i icke mindre än i medeltal över 93 % av samtliga

fall. I det stora flertalet av dessa fall (c:a 90 %) har faderskapet fastställts

genom erkännande, i det övriga (c:a 10 %) genom dom. Den sålunda

fastställda underhållsskyldigheten innefattar ej, såsom förut, blott det nödtorftiga

underhållet. En följd av förenämnda stadgande i den nya lagen, att vid

underhållets bestämmande avseende skall fästas å båda föräldrarnas villkor,

har nämligen blivit, att hänsyn skall tagas även till faderns ekonomiska standard.

Då fadern befinner sig i burgna omständigheter, får han numera utge

betydande bidrag antingen i form av ett engångsbelopp eller såsom årligt underhållsbidrag.

Om det anses lämpligt, att barnet erhåller fortsatt utbildning,

exempelvis vid universitet, kan fadern bliva pliktig bekosta även sådan utbildning.

I anledning av 1917 års riksdagsskrivelse må i detta sammanhang anmärkas,

att den förmögenhetsordning, som enligt nya giftermålsbalken råder mellan

makar, ej i nu förevarande avseende medför annan verkan än förmögenhetsordningen

enligt äldre giftermålsbalken.

Vid frågans föregående behandling åberopades som skäl för de utomäktenskapliga

barnens arvsrätt efter fader, att grunden till arvsrätt vore blodsbandet

och att då på grund av detta även avlägsna sk5ddemän ägde arvsrätt, det vore

orimligt att sådan rätt ej tillkomme barn utom äktenskap. Enligt nu förevarande

förslag är arvsrättens grund ej att söka allenast i blodsbandet utan

ock i samhörigheten mellan arvlåtaren och arvingen, och i enlighet härmed hava

kusiner och avlägsnare skyldemän uteslutits från arvsrätt. Mellan modem och

det utomäktenskapliga barnet består i regel ett verkligt familjeband, ofta av

samma styrka som mellan en moder och hennes barn i äktenskap. Fadern äger

däremot ej ens vid moderns död eller vid hennes olämplighet en bestämd rätt

till vårdnaden om barnet. I regel föreligger icke mellan det utomäktenskapliga

barnet och dess fader en verklig social och ekonomisk samhörighet liknande

den, som förenar en fader med hans barn i äktenskap.

Ett införande av arvsrätt för utomäktenskapliga barn efter fader skulle medföra

avsevärda nackdelar. Det skäl, som framförallt föranlett lagberedningen

att ej föreslå sådan arvsrätt, har varit, att detta oundgängligen måste draga

med ,sig införande av exceptio plurium, d. v. s. rätt för mannen att göra invändning

om att jämväl annan man haft umgänge med kvinnan under konceptionstiden.

Denna invändning skulle tvivelsutan komma att framställas i

mycket avsevärd omfattning. Visserligen fastställes för närvarande, såsom

förut nämnts, faderskapet genom erkännande i det stora flertalet fall. Härav

får man emellertid icke sluta, att bestridande av faderskap ägt rum allenast i

det fåtal fall, som dragits inför rätta, och att faderskapet skulle vara ställt

utom tvivel i de fall, där erkännande givits. Då invändningens fram
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

ställande för närvarande icke är tillåtet och då följaktligen den utpekade

fadern blir dömd att utge underhållsbidrag på den grund att han

lägrat modern under konceptionstiden utan avseende å att även andra lägersmän

finnas, ser han sig i många fall nödsakad att lämna ett erkännande

av faderskapet, som han icke skulle hava givit, om möjligheten att

framställa invändningen stått honom öppen. Rättegång behöver därför i

regel anställas blott i de fall, då den utpekade fadern bestrider, att han haft

samlag med kvinnan under konceptionstiden. Medges nu exceptio plurium,

kommer därför sannolikt dylik invändning att framställas i ett stort antal fall,

där erkännande för närvarande lämnas. Detta i sakens natur liggande förhållande

bestyrkes av erfarenheten hos dem, som hava det praktiska arbetet

för barnavården om hand. Det har nämligen visat sig, att en man, som erkänner

samlag, likväl ofta vägrar erkänna faderskapet under åberopande

av att kvinnan under konceptionstiden haft umgänge jämväl med annan än

honom.

Ett medgivande av exceptio plurium skulle komma att medföra åtskilliga olägenheter.

Erfarenheten från främmande länder visar sålunda, att invändningen

ofta framställes för att chikanera modern. Och å andra sidan är det ofta, då

invändningen är berättigad, svårt för mannen att mot moderns bestridande

fullgöra bevisningen. Ofta blir då den enda utvägen att låta henne med ed

fria sig från misstanken om flera män. Ett väsentligt ökat utrymme skulle

härigenom givas åt den normerade partseden. Bland annat nu anförda olägenheter

hava medfört, att man på framstående håll i Schweiz uttalat sig för

avskaffande av exceptio plurium.

De allvarligaste olägenheterna med exceptio plurium äro emellertid de, som

äro förbundna med invändningens rättsverkningar. Om invändningen ogillas,

förklaras mannen för fader; han förpliktas att utge underhållsbidrag, och

barnet får arvsrätt efter honom. ''Gillas åter invändningen, d. v. s. anses det

styrkt, att barnets moder under konceptionstiden haft umgänge med annan än

den instämde mannen, måste yrkandet om hans förklarande för fader ogillas,

varmed också all fråga om arvsrätt för barnet är förfallen. I sistnämnda fall

uppkommer fråga, hur det skall gå med underhållssky 1 digheten. I vissa främmande

länder låter man i detta fall barnet gå miste om underhållet. En sådan

lösning kan emellertid uppenbarligen ej ifrågakomma. På annat håll har frågan

lösts så, att betalningsskyldighet ålägges alla lägersmännen. En dylik regel

kan synas rättvis ur lägersmännens synpunkt, men den skulle stå i strid med

vår rättsuppfattning sådan den genom praxis fastslagits redan långt före

1917 års lag. Regeln skulle också medföra avsevärda sociala olägenheter. De

utomäktenskapliga barn, i fråga om vilka moderns talan ej helt ogillades, komme

att uppdelas i två grupper, den ena omfattande de barn, till vilka faderskapet

kunnat fastställas, och den andra de barn, som på grund av exceptio plurium

blott tillagts underhållsbidrag, ett bidrag som karaktäriseras av att det

utgives av flera män, vilka alla under konceptionstiden haft umgänge med

modern. Den senare gruppens barn skulle stämplas som födda av kvinnor, vil
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 17.

65

kas lösaktighet fastslagits. Att detta skulle återverka på barnens sociala

ställning och anseende samt sålunda medföra lidande för barnen själva torde

vara ställt utom allt tvivel.

Att ålägga samtliga lägersmän underhållsskyldighet möter alltså allvarliga

betänkligheter. För den händelse exceptio plurium tillätes, skulle då,

därest det visades att barnets moder haft umgänge med flera män, återstå den

utvägen, att den man, mot vilken talan fördes, ensam förpliktades att utge

underhållsbidrag. Mot denna utväg tala i viss mån samma skäl, som nyss

anförts mot underhållsskyldighet för flera lägersmän. Visserligen kommer

ej i detta fall bidraget att utges av flera män, men genom att bevisning om

moderns umgänge med flera i allt fall får förebringas, kommer hon att stämplas

som en lösaktig kvinna, och detta sätter en fläck även på barnet. Mot utvägen

att, efter godkänd exceptio plurium, låta underhållsskyldigheten åvila

blott en man talar vidare ett skäl, vars folkpsykologiska betydelse ej bör underskattas.

Den påstådda fadern, som i de ojämförligt flesta fallen ej har någon

förmögenhet utan blott sin arbetsförtjänst, tillåtes framställa exceptio plurium.

Han lyckas med bevisningen. På grund härav kan han ej förklaras för

barnets fader; barnet får ej arvsrätt efter honom. Men då intet finnes att ärva

efter honom, är detta honom likgiltigt. Däremot blir han ålagd att ensam

utgiva underhållsbidrag. Att han —- måhända efter en långvarig och stötande

rättegång — lyckats visa, att flera lägersmän finnas, medför sålunda icke

något resultat, som för honom är av praktisk betydelse. En sådan ordning

skulle säkerligen visa sig svårtillgänglig inom de bredare befolkningslagren.

Det torde för lekmannen vara lättare att förstå, att åtskilliga hänsyn medföra,

att invändningen ej får framställas, än att den väl får framställas med alla

därav följande olägenheter för modern och barnet men utan verkan för fadern i

fråga om huvudsaken, underhållsskyldigheten.

Införande av arvsrätt efter fader för barn utom äktenskap med därav följande

nödvändighet att medgiva exceptio plurium skulle alltså — vare sig verkan

av en godtagen invändning bleve, att alla lägersmännen eller att blott en

finge utgiva underhållsbidrag — medföra betänkliga sociala olägenheter för en

stor grupp av barnen och deras mödrar, varjämte svårigheter av processuell art

skulle uppstå. Häremot skulle stå den fördelen för barnen, att en del av dem

erhölle arvsrätt efter fadern. Denna rätt skulle emellertid vara av ringa praktisk

betydelse. I det alldeles övervägande antalet fall, varom här är fråga,

utgöras nämligen tillgångarna i faderns bo huvudsakligen blott av bohag och

husgeråd till mycket ringa värde. Den ideella vinsten av ett fastställt faderskap

får naturligen ej underskattas, men det faktum att utomäktenskaplig

börd föreligger och de oberättigade lidanden, som därav ännu kunna åsamkas

barnen, undergå ej ändring genom fastställt faderskap och arvsrätt efter fadern.

På grund av den väsentligen förbättrade ställning, som de utomäktenskapliga

barnen numera intaga, är denna synpunkt emellertid av långt mindre betydelse

nu än vid frågans senaste behandling. Vid angivna förhållanden synes det

näppeligen böra ifrågakomma att nu rubba de grunder, varpå 1917 års lag är

Bihang till riksdagens protokoll 11)28. 1 sand. 12 haft. (Nr 17.) 5

Samman

fattning

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

byggd. Detta kan befaras verka störande på det praktiska arbete, som för närvarande

till de utomäktenskapliga barnens bästa med goda resultat sker på

grundval av denna lag.

Arvsrätt för Ehuru en rätt för utomäktenskapliga barn i allmänhet till arv efter fader

^skapliga stunda ej ansetts böra upptagas, torde emellertid lagen böra öppna möjlighet

barn på för fadern till utomäktenskapligt barn att — även då föräldrarna icke varit

faderns för- trolovade — bereda barnet en bättre ställning i familjerättsligt hänseende. Det

klaring. föreslås sålunda (3 kap. 2 och 3 §§), att fader till barn utom äktenskap skall

äga i den form, som är föreskriven i fråga om erkännande av faderskapet till

barnet, avgiva förklaring, att barnet skall njuta samma rätt till arv efter

honom som barn av äktenskaplig börd. Då sådan förklaring avgivits, skall

— liksom mellan fader och trolovningsbarn — ömsesidig arvsrätt föreligga

mellan barnet och fadern.

Adoptiv- Lagen den 14 juni 1917 om adoption innehåller i 14 och 17 §§ bestämmelser

i>ari^arvs- om adoptivbarns arvsrätt och om arvsrätt efter sådant barn. Dessa bestämmelser

hava nu utbrutits ur adoptionslagen och med vissa jämkningar upptagits i

4 kap. av förslaget till lag om arv.

Från regeln att adoptionen ej har någon inverkan i arvsrättsligt hänseende

på förhållandet mellan adoptivbarnet och dess skyldemän göres i adoptionslagen

undantag beträffande egendom, som adoptivbarnet erhållit av adoptant

på grund av arv eller testamente. Där barnet är adopterat av makar

och en av dem lever, äger sålunda denne samt eljest adoptants avkomlingar

rätt att före andra adoptivbarnets skyldemän än bröstarvingar taga

arv efter barnet till så stor del av kvarlåtenskapen, som i värde

motsvarar vad barnet bekommit efter adoptanten. Denna särskilda arvsrätt

för adoptant och adoptivsyskon skall enligt förslaget gälla även beträffande

egendom, som adoptivbarnet erhållit i gåva av adoptant (3 §). Fall av

sådan gåva, exempelvis genom insättande av penningar å sparbanksbok för

adoptivbarnets räkning, äro ofta förekommande. Då av nyssnämnda stadgande

i adoptionslagen om rätt i vissa fall för adoptant och adoptants avkomlingar

att ur adoptivbarnets kvarlåtenskap taga arv till visst värde ej med tydlighet

framgår, om hänsyn skall tagas till egendomens värde vid tiden för adoptivbarnets

förvärv eller dess död, har vidare upptagits en uttrycklig föreskrift, att

värdet vid den senare tidpunkten är avgörande, om egendomen då finnes i behåll.

Finnes den ej i behåll, skall hänsyn tagas till dess värde vid mottagandet,

såframt ej vederlag influtit till annat belopp (6 §). I anledning av bestämmelserna

om efterlevande makes arvsrätt i 2 kap. av förslaget till lag om arv

har upptagits en föreskrift om arvsrätt för adoptivbarnets efterlevande make

utan hinder av den särskilda arvsrätt, som enligt vad nyss nämnts tillkommer

adoptant eller adoptivsyskon eller som tillkommer adoptant, då arvsberättigade

skyldemän efter adoptivbarnet ej finnas. Beträffande förstnämnda fall har

vidare stadgande givits om sekundosuccessionsrätt för adoptant och adoptivsyskon

vid adoptivbarnets efterlevande makes död; härtill saknas motsvarighet

i gällande rätt (5 §).

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 17.

67

I samband med redogörelsen för arvsrättens begränsning bar framhållits, Allmänna

att för frågan härom statsekonomiska synpunkter ej böra inverka, utan att de arvsfonden.

suceessionsrättsliga synpunkterna böra vara ensamt avgörande. Åven om den

från denna utgångspunkt föreslagna begränsningen av arvsrätten blir av allenast

ringa betydelse för det allmänna i ekonomiskt avseende, kommer den att framstå

såsom en genomgripande förändring för dem, som drabbas därav. Det är

därför av vikt, att reformen ej framkallar den uppfattning att det allmännas

arvsrätt innebär en konfiskation av arven. Detta är desto mera angeläget, som

de arv, varom här i regel är fråga, äro dels sådana, där arvlåtaren befunnit sig

i blygsamma ekonomiska förhållanden, dels sådana, där arvlåtaren på grund

av minderårighet, sinnessjukdom eller liknande anledning saknat förmåga att

upprätta testamente, och dels sådana, där arvlåtaren blivit hastigt bortryckt,

innan han ännu kommit att träffa bestämmelser rörande kvarlåtenskapen. Att

det från sådana arvlåtares synpunkt framstår såsom vida mindre stötande, om

arven gå till ett ändamål, vilket det för dem kunde hava tett sig naturligt att

tillgodose genom testamente, än om arven indragas till staten, förefaller uppenbart.

Och för de skyldemän, som genom den föreslagna begränsningen uteslutas

från arvsrätt, torde det kännas mindre hårt, om arven kunna främja ett syfte,

som står de ofta förekommande testamentsändamålen nära. Dessa skäl ligga till

grund för uppfattningen, att de arv, som efter begränsningen tillfalla det allmänna,

icke böra tagas i anspråk för täckande av statsutgifter. Och då här

är fråga om disposition av vissa kvarlåtenskaper i deras helhet, har det synts

mest ändamålsenligt, att en fondering äger rum.

I enlighet med vad sålunda anförts skall enligt 5 kap. 1 § i förslaget kvarlåtenskap,

vartill enskild arvinge ej finnes, tillfalla en särskild fond, benämnd

allmänna arvsfonden. Dennas uppgift skall vara att främja sådana allmännyttiga

ändamål, som regelmässigt tillgodoses icke genom anslag av allmänna medel

utan på den privata offervillighetens väg. Lagberedningen har föreslagit,

att fondens egendom skall användas för understöd av åtgärder till främjande av

samhällets barnavård. I detta avseende har jag icke kunnat helt ansluta mig

till beredningens uppfattning. I det förslag jag nu framlägger har därför ändamålet

för fonden angivits på ett i viss mån avvikande sätt. Till frågan härom

torde jag få återkomma vid redogörelsen för den överarbetning, som inom justitiedepartementet

företagits med anledning av lagrådets granskning av förslagen.

I 5 kap. har vidare upptagits en bestämmelse av innehåll, att arv, som tillfallit

fonden, må, där det med hänsyn till omständigheterna får anses billigt,

enligt Konungens förordnande helt eller delvis avstås till arvlåtarens skyldeman

eller annan, som stått arvlåtaren nära. Att ett efterskänkande av det allmännas

rätt till arv ansetts böra ankomma å Konungen utan riksdagens hörande,

beror därpå, att enligt mångårig erfarenhet riksdagens beslut i frågor om efterskänkande

av danaarv faktiskt fått karaktären av en rent expeditionell åtgärd.

I samtliga fall då under tioårsperioden 1913-1922 danaarv efterskänkts -—- i medeltal 6-7 fall årligen — skedde efterskänkandet i anledning av kungl.

proposition, som städse bifallits. Endast i ett fall frambars frågan i motion;

s. 68 Kontrollera mot PDF

Förskott

arv.

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

denna avslogs emellertid av riksdagen. (Se statsutskottets utlåtande 1915

nr 29.)

I gällande rätt finnas bestämmelser om förskott å arv allenast i de kortfattade

stadgandena i 12 kap. 9 och 10 §§ ärvdabalken, vilket kapitel handlar om

huru arv skall skiftas. I 6 kap. av förslaget hava utförligare bestämmelser i

ämnet meddelats. Dessa kunna sägas i huvudsak utgöra en sammanfattning

av de resultat, vartill rättstillämpningen redan kommit, varjämte lösning givits

av vissa spörsmål, beträffande vilka tvekan förut rått.

Vad angår förskott till bröstarvinge torde arvlåtaren i det övervägande antalet

fall hava avsett, att bröstarvingarna, oavsett vad de i arvlåtarens livstid

fått mottaga i gåvor, skola bliva slutligt jämställda i arvsavseende; härför erfordras

att avräkning sker för dylika gåvor. Då hänsyn bör tagas till arvlåtarens

avsikt, måste den uppställda presumtionen falla, om arvlåtaren meddelat

annan uttrycklig föreskrift eller eljest en annan avsikt hos arvlåtaren

framgår av omständigheterna. Det står sålunda arvlåtaren fritt att frikalla

bröstarvinge från skyldighet att å sitt arv avräkna vad han mottagit i gåva

under arvlåtarens livstid. Motsvarande presumtionsregel har icke kunnat uppställas

för andra arvingar än bröstarvingar. En fjärmare arvinge blir därför

skyldig å arvet avräkna vad han förut mottagit, endast om eu avsikt hos arvlåtaren

i detta hänseende förelegat, och avsikten kommit till uttryck genom

en arvlåtarens föreskrift eller på annat, efter omständigheterna uppfattbart

sätt. Bestämmelser i nu nämnda avseenden hava upptagits i 1 § första stycket.

Därest till makars gemensamma bröstarvinge förskott å arv givits av enderas

giftorättsgods, framstår det såsom en konsekvens av den äktenskapliga förmögenhetsordningen,

att mottagaren har skyldighet att avräkna förskottet å

arvet efter båda föräldrarna. Detta har i förslaget närmare utförts på det sättet,

att avräkning skall, så långt ske kan, göras å arvet efter den först avlidne

av föräldrarna, oavsett om denne är givaren, och att endast återstoden skall

avräknas å arvet efter den andre av föräldrarna (1 § andra stycket).

I fråga om vissa kostnader för barns uppehälle och utbildning samt vissa

skänker till bröstarvinge skall avräkning ej äga rum (2 §). Därest ett arvsförskott

visar sig vara större än förskottstagarens arvslott och förskottet därför

ej kan till fullo avräknas å arvslotten, är arvingen ej pliktig att återbära

iiverskottet, med mindre bestämmelse därom träffats, då förskottet gavs (4 §).

Den omständigheten att arvinge erhållit förskott å arv har betydelse ej blott

såvitt angår förhållandet till medarvingar utan även i ett par andra hänseenden.

Vid bestämmande av laglottens storlek skall sålunda hänsyn tagas till

egendom, som den laglottsberättigade mottagit såsom förskott å arvet. Och

om gift person lämnat förskott av sitt giftorättsgods, skall i allmänhet hänsyn

till förskottet tagas också vid bodelningen mellan arvingarna, å ena sidan, samt

efterlevande make, å den andra. Eljest skulle arvingarnas lotter bliva större

och efterlevande makens giftorättsdel mindre än om förskottet ej givits. Det

får emellertid antagas, att förskottsgivaren avsett, att såväl efterlevande maken

som andra bröstarvingar än förskottstagaren skulle ställas i samma läge

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 69

som om det förskotterade arvet utbetalats till förskottstagaren vid den först

avlidne makens frånfälle.

Gällande bestämmelser om laglott återfinnas i § 1 av förordningen den 21

december 1857 angående vad i testamente givas må, så ock om gåva av fast

egendom. Enligt detta stadgande äger den som har bröstarvinge ej genom

testamente bortgiva eller annorledes förordna om mer än hälften av sin kvarlåtenskap,

där bröstarvinge lever efter; den andra hälften skall tillfalla bröstarvingarna

såsom laglott. Enligt § 2 äger dock arvlåtaren genom testamente i

viss omfattning förordna till förmån för omyndigt eller sjukt barn, ändå att

annan bröstarvinges laglott därmed belastas.

Såsom lagberedningen framhåller, är laglottsgrundsatsen otvivelaktigt en av

de arvsrättsliga normer, som verkligen inträngt i folkuppfattningen och vars

berättigande är oomtvistat hos folkets breda lager. Laglotten utgör skyldskapsarvets

kärna. Att föreslå någon ändring i själva grunderna för laglottsinstitutet

har därför uppenbarligen ej kunnat ifrågakomma. Då fråga är om

egendom, som ej lämpligen kan delas, kan laglottsskyddet visserligen medföra

vissa svårigheter. I allmänhet kunna dessa dock övervinnas genom sammanlevnad

i oskiftat bo eller överenskommelse vid skiftet mellan arvingarna, att

någon av dem övertager egendomen i dess helhet. Bolagsbildning kan ock ske

för fortsättande av fabriks- eller handelsrörelse. I enstaka fall — särskilt i

mindre förhållanden, såsom beträffande affärsrörelse av obetydlig omfattning

eller jordbruksegendomar, som ej lämpligen kunna klyvas ■— kvarstå dock vissa

olägenheter. Dessa hava emellertid ej ansetts böra avhjälpas genom en minskning

i laglottsskyddet. I samband med utarbetande av bestämmelser om arvskifte

torde komma under övervägande, om och i vilken mån särskilda skiftesregler

med hänsyn till dylika fall kunna vara erforderliga.

I likhet med vad för närvarande gäller föreskrives i förslaget det undantag

från laglottsskyddet, att detta ej åtnjutes mot ett arvlåtarens förordnande till

förmån för hans barn, som i följd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur

stånd att själv försörja sig. Detta fall skall närmare beröras i det följande i

samband med 8 kap. 2 §. Från praktisk synpunkt viktigare är emellertid, att

vissa bestämmelser i förslaget i realiteten, ehuru ej till den juridiska utformningen,

kunna sägas innebära en inskränkning i laglottsrätten. Men hänsyn till

sådant barn efter arvlåtaren, vars uppfostran ej är avslutad, har sålunda i 8

kap. 1 § givits en bestämmelse om avvikelse från arvets lika delning mellan

syskon, vilken kan inverka på storleken av bröstarvinges arvslott och därmed

även på laglottens storlek. Det föreslagna tillägget till 13 kap. 12 § giftermålsbalken,

vilket avser giftorättens innehåll och följaktligen ej är av arvsrättslig

natur, utgör ock en faktisk inskränkning till förmån för efterlevande

make. För dessa bestämmelser redogöres närmare i det följande.

Då laglotten,, såsom nämnts, utgör kärnan i det lagbestämda arvet och vidare

enligt uppfattningen i svensk, liksom germansk rätt överhuvud, icke är en begränsning

av en såsom oinskränkt förutsatt testamentsfrihet utan en av lagen

med arvfallet förknippad ovillkorlig rättsverkan, har det ansetts riktigt att i

Laglott.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

systematiskt avseende upptaga bestämmelserna om laglott i samband med

arvsordningen samt övriga stadganden om legal arvsrätt och ej först i testamentsrätten.

Härför talar ock det nära samband, som råder mellan laglottsreglerna

samt bestämmelserna om förskott å arv och underhållsbidrag ur kvarlåtenskap.

Enligt förslaget angives laglotten såsom hälften av den arvslott, vilken enligt

lag tillkommer bröstarvinge (7 kap. 1 §). Laglottsbegreppet hänföres

alltså icke till boet i dess helhet utan till de enskilda arvingarnas andelar däri.

Detta beteckningssätt, vilket överensstämmer med språkbruket, är också mera

förenligt med laglottens begrepp än det för närvarande i lagen använda; den

laglottsberättigade arvingen kan nämligen göra laglottsskyddet gällande oberoende

av samarvingarna och kan, bliva nödsakad att åberopa rätten till laglott

just mot dessa.

Uttrycklig bestämmelse gives, att bröstarvinge är skyldig att å laglotten avräkna

vad han mottagit såsom förskott å arvet. En sådan skyldighet åligger

honom jämväl i fråga om vad han mottagit på grund av testamente, såframt

icke annat föranledes av detta (2 §). Liksom gällande lag upptager förslaget

ett stadgande om rätt för bröstarvinge att, för utfående av laglotten, påkalla

jämkning av arvlåtarens testamentariska förordnande (3 §).

Mot arvlåtarens redan i livstiden fullbordade gåvohandlingar finnes för närvarande

intet skydd för den laglottsberättigade. Att i allmänhet bereda ett

sådant skydd har ej heller i förslaget ansetts böra ske. Arvingarna hava före

arvfallet ej någon rätt till arvlåtarens egendom. Vill han bortgiva denna trots

den ekonomiska påföljd, som därigenom drabbar honom själv, bör detta icke

komma arvingarna vid, såvida ej omständigheterna äro sådana, att skäl föreligga

för hans omyndighetsförklaring. Erfarenheten utvisar emellertid, att

i en icke allt för obetydlig omfattning förekomma förfoganden från arvlåtarens

sida, där avsikten är att kringgå laglottsreglerna; arvlåtaren önskar

exempelvis på de laglottsberättigades bekostnad gynna sin make i ett senare

äktenskap eller barn i en yngre kull. I dylika, ofta mycket stötande fall måste

det anses riktigt att söka genom en uttrycklig regel hindra arvlåtaren att

göra stadgandena om laglott illusoriska. Detta syfte har man sökt vinna genom

att med testamenten jämställa sådana arvlåtarens gåvor, som i själva verket

äro gjorda endast med hänsyn till blivande dödsfall och därför till sin faktiska

verkan äro likartade med testamenten. I fråga om dessa gåvor saknas i

regel det avhållande moment, som består i att den ekonomiska följden av gåvan

går ut över givaren själv. Hit höra främst sådana fall, där givaren

väntar döden inom jämförelsevis kort tid. Andra hithörande fall äro sådana,

då egendomen visserligen formellt bortgives, men detta sker på villkor att arvlåtaren

till sin död får hava nyttan av egendomen. Han kan t. ex. utgiva ett

skuldebrev, som förfaller till betalning först vid hans död och som löper utan

ränta, så länge han lever. Beträffande dylika gåvor, vilka till syftet äro att

likställa med testamente, skall bröstarvinge äga påkalla jämkning för utfående

av sin laglott. Till undvikande av att regeln i enstaka fall skulle kunna verka

s. 71 Kontrollera mot PDF

liungl. May.ts proposition nr 17.

71

hårdare mot gåvotagaren än förhållandena påkalla, har föreskrivits att jämkning

ej skall äga rum, om särskilda skäl däremot äro. (4 §.)

Då gåva av ifrågavarande slag föreligger, skall, vid laglottens beräkning,

gåvans värde läggas till kvarlåtenskapen; hälften av den summa, som sålunda

erhålles, motsvarar laglotterna. I den mån kvarlåtenskapen ej täcker laglotterna,

skall gåvan återbäras eller, om detta ej kan ske, dess värde ersättas. För bröstarvinges

talan mot gåvotagare är föreslagen en preskriptionstid av ett år från

det bouppteckning efter arvlåtaren avslutades.

Liksom enligt gällande rätt skall enligt förslaget bröstarvinge äga fri dispositionsrätt

över den egendom, som tillkommer honom såsom laglott. Utan hinder

av ett arvlåtarens testamentariska förordnande, varigenom laglotten belastats

eller inskränkande förvaltningsföreskrifter givits, skall bröstarvingen

sålunda äga utfå sin laglott i egendom, varöver han äger fritt förfoga (5 §).

Att i visst fall en belastning av bröstarvinges laglott kan äga rum, framgår

emellertid av stadgandet i 8 kap. 2 §.

I § 2 av förordningen den 21 december 1857 angående vad i testamente Underhålls

givas må, så ock om gåva av fast egendom stadgas, att om efter testaments- kvarlatengivare

är omyndigt barn, som ej kan av sitt arv eller annan tillgång njuta un- skapen.

derhåll och uppfostran, skall av egendom, som är given i testamente, så mycket Gällande

avtagas, som rätten prövar barnet efter stånd och villkor nödigt hava, till dess

det kan sig självt nära, dock ej för längre tid än till dess barnet fyllt 21 år.

Vidare äger arvlåtaren genom testamente anslå viss årlig inkomst till omyndigt

barns underhåll och uppfostran, ändå att annan bröstarvinges laglott skulle

därmed belastas. Denna bestämmelse innebär sålunda dels en legal rätt för

omyndigt barn till underhåll av testamenstagare, dels en befogenhet för arvlåtaren

att genom testamente tillgodose sådant barn på bekostnad av annan

bröstarvinges laglott. Däremot innebära bestämmelserna icke en legal underhållsrätt

för det omyndiga barnet gentemot övriga bröstarvingar. Finnas

sålunda efter en arvlåtare barn i olika åldrar, av vilka några fått sin uppfostran

avslutad och några icke, delas utan hänsyn härtill arvet lika mellan

alla barnen, därest ej testamente från arvlåtaren med andra bestämmelser

skulle föreligga, något som blott sällan inträffar. Enligt förenämnda stadgande

äger arvlåtaren vidare, med belastande av bröstarvinges laglott, genom

testamente anslå viss årlig inkomst till underhåll av ofärdigt, med svår sjukdom

behäftat eller litet vetande barn.

I en vid 1904 års riksdag av herr J. G. Forsberg väckt motion (II: 83) hem- Riksdagen

ställdes om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t måtte

låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i gällande

arvslag, att uti mindre bemedlade dödsbon medel till minderårigt barns

underhåll och uppfostran måtte kunna undanskiftas. Lagutskottet (utlåtande

nr 34) fann motionens syfte synnerligen behjärtansvärt och yttrade bl. a., att

gällande bestämmelser om rätt för föräldrar att bereda minderåriga barn företrädesrätt

framför övriga stärbhusdelägar,e till så stor del av boets tillgångar,

som erfordrades för de minderåriga barnens underhåll och uppfostran,

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

tills de kunde försörja sig själva, ville motionären hava upphöjt till allmän

arvsfördelningsprincip i fråga om mindre bemedlade dödsbon. Utskottet delade

motionärens åsikt om det rättvisa och billiga i en sådan anordning. Självklart

vore dock, att denna de minderårigas företrädesrätt icke finge träda för nära

sådana medarvingars rätt, som, ehuru komna till högre ålder, av en eller annan

anledning, sinnessjukdom, vanförhet, lyte eller dylikt, vore urståndsatta att

sig själva försörja. Fastmera syntes förhållandena påkalla, att den förmån, motionärens

förslag åsyftade att bereda minderåriga barn, även komme bröstarvingar

av sistnämnda kategori till godo. I enlighet med utskottets hemställan avlät

riksdagen den 7 april 1904 skrivelse (nr 37) till Kungl. Maj :t med anhållan, att

Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande, om och i vilken utsträckning

minderårig bröstarvinge efter avliden person måtte kunna tillförsäkras rätt

att, i mån av behov, framför övriga arvingar av dödsboets tillgångar bekomma

medel till underhåll och uppfostran, samt för riksdagen framlägga det förslag

till lagändring i angivna syfte, vartill förhållandena ansåges föranleda.

Förslaget. För en familjefader framstår vanligen såsom en i hans ställning djupt grundad

uppfostran förpliktelse ej blott att sörja för familjens dagliga behov utan ock att, såvitt

ej är av- möjligt, säkerställa sina minderåriga barns uppfostran samt sin egen och sin

sua ■ makas försörjning på ålderdomen. De besparingar, som göras av honom, äro

avsedda främst för nämnda ändamål. Endast i den mån han äger tillgångar

utöver vad som erfordras härför, ter det sig i regel för honom såsom riktigt och

billigt, att egendom av honom lämnas till vuxna barn, vilka äga förmåga att

försörja sig, till befrämjande av deras näringsverksamhet eller annat därmed

jämförligt ändamål. I den ordning för tillgångarnas användning, som under

hans livstid framstår såsom riktig och billig, bör hans bortgång ej medföra

ändring. Det är arvsrättens uppgift att verka härför. I de fall, då kvarlåtenskapen

helt eller delvis behöves för vissa familjemedlemmars underhåll,

kunna arvsrättsreglerna ej ensamma fylla denna uppgift och leda understundom

till resultat, som för vår tids rättsuppfattning te sig oriktiga och obilliga.

Bestämmelser om jämkning i den på arvsrättsreglerna grundade delningen av

kvarlåtenskapen fordras därför för tillgodoseende av sådana familjemedlemmars

underhållsbehov.

Såsom mot billigheten mest stridande framstår onekligen det i 1904 års

riksdagsskrivelse berörda förhållandet, att vuxna barn, vilka efter fullbordad

uppfostran och utbildning kunna själva försörja sig, äga taga fulla arvslotter

med den påföljd att vad som tilldelas de barn, vilkas uppfostran ej är fullbordad,

icke räcker till denna. Det är visserligen sant, att det arv, som enligt

gällande lagstiftning tillfaller de äldre syskonen, ej sällan kan vara av avsevärd

betydelse för deras fortkomst; ett arv kan för dem i hög grad underlätta

förvärvandet av högre utbildning, börjandet av näringsverksamhet eller eljest

grundandet av en självständig ställning. Men det stöd i deras strävan, ett arv

kan innebära, bör dock ej vinnas på bekostnad av den uppfostran och utbildning

av de yngre syskonen, vartill arvlåtarens tillgångar skulle hava i första

hand använts, om arvlåtaren varit i livet.

Nämnda olägenheter av den lika delningen mellan barnen avhjälpas ej till

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

73

någon del av reglerna om förskott å arv. De yngre barnen kunna nämligen

icke göra gällande, att de större förmåner, de äldre njutit i form av underhåll

och uppfostran, skola komma i betraktande såsom förtida arv och föranleda

avräkning å dessas arvslotter. Sådan avräkning får ske blott om arvlåtaren

förordnat därom. Man torde ej heller böra söka få rättelse till stånd genom

att anlägga sådana synpunkter och upptaga regler, som åsyfta att giva de ännu

ej uppfostrade barnen samma uppfostran som de äldre. Med hänsyn till

samtliga föreliggande omständigheter bör den standard fastställas, efter vilken

de ej vuxna barnens behov anses böra tillfredsställas; huruvida de äldre barnen

uppfostrats efter en högre eller lägre standard, får ej vara avgörande.

Regeln i ämnet synes på grund härav böra byggas på behovsprincipen.

Har barnet egna tillgångar, som förslå för dess uppfostran, eller är arvslotten

tillräcklig härför eller har den efterlevande maken förmåga att ensam försörja

barnet, föreligger ej behov av underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen. Hänsyn

måste ock tagas till den förtjänst genom eget arbete barnet skäligen kan förskaffa

sig. I 8 kap. 1 § av förslaget har därför upptagits en bestämmelse

av innehåll, att om arvlåtaren lämnar efter sig barn, vars uppfostran icke är

avslutad, och barnet ej kan av sitt arv eller annorledes njuta uppehälle och

utbildning efter vad med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, barnet

skall äga, innan arv eller testamente må tagas, ur kvarlåtenskapen bekomma

bidrag till underhållet med ett belopp en gång för alla. Bestämmelsen avser

även barn, som, ehuru kommet till myndig ålder, ej fått sin uppfostran avslutad.

Genom att regeln grundas på behovsprincipen vinnes den fördel, att regeln

ej kommer att medföra undantag från den lika delningen i alla dödsbon, där

minderåriga barn finnas. Uppenbart är emellertid, att regeln är av stor praktisk

betydelse. Den kommer visserligen i allmänhet ej i tillämpning, när

kvarlåtenskapen understiger 1,500 kronor och efterlevande make finnes. Då

tager nämligen maken med stöd av den föreslagna bestämmelsen i 13 kap. 12 §

giftermålsbalken i regel hela boet. Vid kvarlåtenskaper till något högre belopp

—■ omkring 50,000 kronor eller mera — blir stadgandet ej heller av betydelse,

enär i dessa fall barnets arvslott vanligen räcker för dess underhåll. Men för

förmögenhetsgrupper mellan 1,500 och omkring 50,000 kronor blir stadgandet

av vikt.

Behov av underhållsbidrag kommer i regel ej att föreligga, när mannen

överlever hustrun, eftersom mannen oftast har full försörjningsförmåga. Då

mannen dör, uppstår däremot vanligen behov av underhållsbidrag, när ej barnets

arv efter fadern är tillräckligt för bestridande av uppfostringskostnaderna.

Detta gäller dock i mindre grad beträffande den jordbrukande befolkningen.

Änkan har där möjlighet att genom fortsatt bruk av fastigheten sörja för

barnen. För underlättande härav kan överenskommelse träffas om sammanlevnad

i oskiftat bo mellan änkan samt de vuxna och minderåriga barnen.

Då det ännu ej uppfostrade barnets rätt till underhåll grundar sig på den

underhållsskydighet, som åvilade arvlåtaren, har föreskrivits, att bidraget

skall utgå ur kvarlåtenskapen och ej, sedan skifte skett, av de äldre syskonens

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

lotter. Det vore ur psykologisk synpunkt olämpligt, om bidraget skulle framträda

som en belastning av dessa lotter och därmed såsom ett underhållsbidrag

till barnet från syskonen.

Bidraget skall ej utgå såsom ett periodiskt bidrag, utan med ett belopp

en gång för alla, som med äganderätt tillägges barnet. Härigenom undvikes

den fortsatta dödsboförvaltning, som skulle bliva en följd av att medel måste

undantagas från skifte och behållas oskiftade för att användas till utbetalning

av ett periodiskt förfallande bidrag. Dör barnet, innan beloppet till fullo

tagits i anspråk, tillfaller återstoden barnets arvingar, d. v. s. den efterlevande

av föräldrarna och barnets syskon.

Engångsbeloppet skall utgå efter vad med hänsyn till omständigheterna

prövas skäligt. Det blir alltså fråga om en skälighetsprövning i det särskilda

fallet, därvid hänsyn skall tagas till boets ställning, den efterlevandes villkor,

barnets anlag och egna tillgångar. Regeln torde närmast komma att verka som

ett stöd för frivilliga uppgörelser mellan representanten för barnet och dettas

syskon.

Vad angår underhållsbidragets beräknande torde vanligen komma att förfaras

så, att först arvslotternas storlek utan hänsyn till underhållsbidraget uträknas.

Visar det sig därvid, att barnets arvslott ej förslår för underhållskostnaden

— vilken kan upptagas till ett som skäligt ansett belopp eller exakt uträknas

med livräntetabeller — uttages ur kvarlåtenskapen det belopp, varmed

det ej uppfostrade barnets arvslott bör ökas för att täcka underhållskostnaden.

Återstoden skiftas mellan de övriga syskonen. Till grund för beräkningen kan

också, om så finnes lämpligt, läggas en enkel matematisk formel. Härvid får

jag hänvisa till lagberedningens motiv s. 357.

Då underhållsbidraget minskar kvarlåtenskapen, kunna på grund av detsamma

övriga arvingar komma att utfå lotter, som understiga vad som tillkommit

dem såsom laglott, om underhållsbidrag ej hade utgått. Bidraget skall utgå

även innan testamente må tagas, vilket överensstämmer med den princip, som

för närvarande gäller beträffande det minderåriga barnets legala rätt till underhåll

av testamentstagare. Om arvlåtaren i fall, då underhållsbidrag skall

utgå, efterlämnat ett testamente, uppstår fråga, huru laglotten bör i förhållande

till testamentstagaren beräknas, vilken fråga har särskilt intresse med hänsyn

till de barn, som icke äro berättigade till underhållsbidrag. En tillämpning av

den allmänna regeln i 7 kap. 1 § skulle innebära, att laglotten skulle beräknas

till allenast hälften av den arvslott, som kunde erhållas, sedan underhållsbidraget

uttagits. Arvingar och testamentstagare skulle således dela vad som återstode

av kvarlåtenskapen efter det bidraget utgått. Detta har emellertid ansetts

innebära ett alltför stort gynnande av testamentstagaren på de icke underhållsberättigade

barnens bekostnad. Därför har i 7 kap. 6 § upptagits ett stadgande,

enligt vilket laglotten i fall, då underhållsbidrag skall utgå, bestämmes

till hälften av den arvslott, som skulle hava tillkommit barnen, om underhållsbidrag

ej ifrågakommit.

I överensstämmelse med den uppfattning, som uttalades i 1904 års riksdagsskrivelse,

stadgas i andra stycket av 1 §, att bidraget till det ej uppfostrade

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

75

barnet ej får lända till minskning av annan bröstarvinges arvslott, såvitt han i

följd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig och

arvet erfordras till skäligt underhåll eller till fullgörande av underhållsplikt.

Såsom förut nämnts, ifrågasattes jämväl i riksdagsskrivelsen, att den förmån Sjukt barn.

man åsyftade att bereda omyndigt barn även måtte komma vuxna bröstarvingar

till godo, vilka på grund av sinnessjukdom, vanförhet, lyte eller dylikt vore ur

stånd att försörja sig. En dylik ordning har emellertid ej upptagits i förslaget.

En rätt till underhåll för sådana vuxna barn skulle nämligen innebära, att samhällets

förpliktelse att bekosta deras vård — exempelvis de sinnessjukas — inträdde

först sedan hela kvarlåtenskapen tagits i anspråk för ändamålet. En

överflyttning av kostnaderna för dessa till försörjning odugliga individer skulle

ske från samhället till deras syskon. Främst i fråga om de sinnessjuka skulle

en sådan överflyttning av kostnaderna å syskonen bliva av mycket ingripande

betydelse. De skulle i många fall helt berövas sitt arv utan hänsyn

till sin ekonomiska bärkraft; inom den jordbrukande befolkningen skulle

ofta den arvfallna fastighetens försäljning bliva en följd. Å andra sidan skulle

fördelen för den sjuke i allmänhet vara utan betydelse; stundom skulle den inskränka

sig till att han kunde uppflyttas i en högre vårdklass. Det har av dessa

skäl ej ansetts görligt att, liksom beträffande de ännu ej uppfostrade barnen,

giva de vuxna, ej försörjningsdugliga barnen en legal rätt till underhållsbidrag

ur kvarlåtenskapen. Att skillnad göres mellan dessa grupper av barn,

synes för övrigt ligga i sakens natur, i det föräldrarnas plikt att sörja för de

minderåriga barnen i långt högre grad framstår som en naturlig, i föräldraskapet

grundad förpliktelse än skyldigheten att sörja för vuxna, sjuka barn. Däremot

bör arvlåtaren äga att, liksom för närvarande, genom testamente sörja för

det vuxna barnet, som ej själv kan försörja sig, även med belastande av annan

bröstarvinges laglott. En bestämmelse härom har upptagits i 2 § av 8 kap.

Bidraget kan utgå med ett engångsbelopp eller i form av periodiskt bidrag, men

bröstarvinge äger påkalla sådan jämkning i förordnandet, att hans laglott ej belastas

i vidare mån än med årligt bidrag, motsvarande högst 5 % av laglottens

värde. Han äger också städse utfå laglotten mot ställande av säkerhet för ett

dylikt bidrag.

I överensstämmelse med den princip, som -kommit till uttryck i gällande rätt,

har vidare i 3 § av 8 kap. stadgats en legal rätt för det vuxna, sjuka barnet till

periodiskt underhållsbidrag av testamentstagare. Och i 4 § har för det fall att

fråga är om sådan gåva, som i förenämnda stadgande i 7 kap. 4 § sägs —

d. v. s. gåva som till syftet är att likställa med testamente — föreslagits, att

rätt till underhållsbidrag av gåvotagaren skall tillkomma såväl ännu ej uppfostrat

barn som vuxet, sjukt barn. Bröstarvinge, som av arvlåtaren erhållit

förskott å arv eller annan gåva, har enligt 5 § ålagts en subsidiär underhållsskyldighet

i form av periodiskt bidrag till arvlåtarens ännu ej uppfostrade barn,

ändå att fråga ej är om sådan gåva, som nyss nämnts.

Enligt gällande rätt skall, då känd arvinge är å okänd ort eller är så fjärran, Preskriptiw

att han ej kan bevaka sin rätt, god man förordnas att bevaka den bortovarandes

rätt och förvalta hans lott i boet. Är fråga om okänd arvinge, d. v. s. en rätt.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Mai:ts proposition nr 17.

arvinge, om vars existens eller egenskap av arvinge ovisshet råder, skall däremot

god man icke förordnas. För den förvaltning, som sålunda anordnas för

den bortovarande arvingen, är en gräns satt genom bestämmelserna i 15 kap.

ärvdabalken om arvsrättspreskription. Grunden för dessa bestämmelser är, att

den arvsrätt, som även en bortovarande arvinge förvärvar i och med arvlåtarens

död, icke ovillkorligen upprätthålles. Arvingen måste inom vissa i lagen angivna

tider göra rätten till arvet gällande, vid äventyr att han eljest förlorar

sin arvsrätt. För känd arvinge å okänd ort är preskriptionstiden sålunda tio

år efter det kungörelse om arvet tredje gången var införd i allmänna tidningarna

och för okänd arvinge ett ar efter arvfallet. Är fråga om känd arvinge,

som är inrikes men så fjärran boende, att han ej kan hava kunskap om arvet,

eller som är å känd ort utrikes, löper en preskriptionstid av ett år från det

arvingen av rätten erhöll meddelande om arvfallet. För känd inrikes arvinge,

som ej är fjärran boende, finnes för närvarande ej någon särskild preskriptionstid

föreskriven, liksom ej heller för det fall, att kungörelse skolat utfärdas men

detta ej skett.

Förslaget. I förslaget hava grunderna för gällande rätts bestämmelser i ämnet bibehållits.

Dessa grunder måste anses stå i god överensstämmelse med vad som

utgör underlaget för själva arvsrätten, nämligen den ekonomiska och sociala

samhörigheten mellan arvlåtare och arvinge. Har arvingen blivit så främmande

för arvlataren, att han icke inom rimlig tid förskaffat sig kännedom,

huruvida denne är i livet eller icke, eller har han efter vunnen kännedom om

dödsfallet icke visat intresse för den arvfallna egendomen, bör han icke äga

taga arv.

1 örslagets bestämmelser om preskription av rätt till arv äro upptagna i

9 kap. Den nuvarande tioåriga preskriptionstiden för känd arvinge å okänd

ort har ansetts kunna utan olägenhet förkortas till fem år. Det har ansetts

tillräckligt, att kungörelsen intages i allmänna tidningarna en gång (1 §).

Härigenom vinnes ock fördelen, att kostnaden för kungörandet minskas för do

i regel små dödsbon, varom här är fråga. Då det måste anses vara obilligt, att

preskriptionstiden för okänd arvinge är kortare än för känd arvinge å okänd

ort, har också för detta fall uppställts en femårig preskriptionstid efter

kungörelse (2 §). Då även okänd arvinges rätt bör skyddas under preskriptionstiden,

har i ett förslag till ändring av 11 kap. 4 § i lagen den 27 juni 1924

om förmynderskap föreslagits, att god man skall förordnas också då fråga är

om okänd arvinge. Vidare har, i motsats till vad för närvarande gäller, stadgats

en yttersta preskriptionstid av tio år, inom vars utgång under alla förhållanden

klarhet om arvssituationen skall vara vunnen (3 §). Bestämmelsen avser

dels de fall, då kungörelse enligt 1 eller 2 § bort utfärdas men så ej skett,

dels de fall, da kungörelse ej utfärdats, enär fråga är om känd arvinge å känd

ort, som ej tillträtt arvet, dels ock de fall, då kungörelse utfärdats i felaktig

uppfattning om läget, ity att det antingen i verkligheten gällt känd arvinge

a känd ort och kungörelse således ej alls bort ske, eller ock kungörelse bort utfärdas

enligt 1 § i stället för enligt 2 §. Slutligen har, i huvudsaklig överensstämmelse

med gällande rätt, upptagits en preskriptionstid av ett år från rät
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

77

tens föreläggande för arvinge att giva tillkänna, huruvida han vill göra anspråk

på arvet. Genom delgivning av sådant föreläggande kan den eljest gällande

tioåriga eller femåriga preskriptionstiden bringas att förkortas.

Medan i 15 kap. ärvdabalken såsom förutsättning för preskriptionens avbrytande

angives blott, att arvingen ''kommer’, äro i förslaget närmare bestämmelser

i denna del givna (5 §). Särskilt må framhållas, att då god man förordnats

för bortovarande arvinge, denne äger anmäla sitt anspråk hos gode mannen.

I 10 kap. hava under rubriken ''allmänna bestämmelser’ upptagits en del

stadganden i skilda ämnen, som för närvarande ej lämpligen kunnat upptagas

annorstädes. Först angives sålunda, att arv endast kan tagas av den, som lever

eller är avlad vid tiden för arvlåtarens död; därefter utsäges bur med arvet

skall förfaras, där det ej kan visas, om avliden arvinge dött före arvlåtaren. En

motsvarighet till gällande rätts regel, att ingen får taga arv efter den, som han

med vilja dräpt, har upptagits i förslaget. Det har vidare ansetts, att då den

dräpte är närmare arvinge än dråparen eller sam arvinge med denne, dråparen

ej bör komma i åtnjutande av ett arv, vartill han eljest ej skulle varit berättigad.

Med gärningsmannaskap bar likställts straffbar delaktighet enligt 3 kap.

1—6 §§ strafflagen. Slutligen har upptagits ett stadgande av internationellt

privaträttslig karaktär. Det föreskrives sålunda, att utländsk medborgare må

lika med svensk taga arv här i riket; om svensk medborgare i viss främmande

stat i arvshänseende åtnjuter sämre behandling än inlänning, skall dock

Konungen äga förordna om motsvarande inskränkning här i riket beträffande

medborgare i den staten. Bestämmelsen innebär ett upphävande av den i 15 kap.

1 och 2 §§ ärvdabalken uttalade reciprocitetsgrundsatsen, som emellertid på

grund av traktater alltmera kommit att sakna reellt innehåll.

Är den egendom, som vid bodelning i anledning av makes död tillkommer den

efterlevande, ringa, äger han enligt gällande stadgande i 13 kap. 12 § giftermålsbalken

av makarnas giftorättsgods uttaga nödigt bohag samt arbetsredskap

och andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring, även om den

lott, som tillkommer den avlidne makens arvingar, därigenom skulle lida inskränkning.

Till denna regel, vars syfte är att till förmån för efterlevande

maken sammanhålla det ringa hemmet, har nu föreslagits ett tillägg av stor

praktisk betydelse. Enligt detta skall efterlevande maken äga att vid bodelningen

av giftorättsgodset, såvitt det räcker, städse bekomma egendom till så

stort värde, att den jämte egendom, som må enskilt tillhöra honom, uppgår till

3,000 kronor. I de talrika fall, då makarna tillsammans ej äga giftorättsgods

till högre värde än detta belopp, kommer alltså den efterlevande, i regel änkan,

att behålla det hela. Om giftorättsgodset överstiger 3,000 kronor, men ej uppgår

till 6,000 kr.onor, medför stadgandet en ökning av den efterlevandes lott

intill belopp av 3,000 kronor, saframt ej den efterlevande har enskild egendom,

vilket emellertid sällan förekommer i de små förhållanden, varom bär är fråga.

Bestämmelsen har sin främsta betydelse för det fall, att bröstarvingar finnas.

Den efterlevande behöver ej skifta med dessa. Att en sådan anordning kommer

att motsvara de hemmavarande, ännu icke uppfostrade barnens bästa är

Allmänna

bestämmel
ser.

Rätt för

make vid

bodelning

till egendom

utöver giftorättsdelen.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

tydligt; den kommer att i huvudsak hava samma verkan som förut omförmälda

stadgande i 8 kap. 1 § av förslaget till lag om arv. Och att de vuxna barnen,

som kunna försörja sig själva, i detta fall få stå tillbaka för den efterlevande

av föräldrarna och sina minderåriga syskon, måste anses vara billigt.

Om bröstarvingar ej finnas, medför det föreslagna tillägget till 13 kap. 12 §

giftermålsbalken, att den först avlidne makens arvingar ej äga vid den efterlevandes

död taga del i vad denne på grund av nämnda stadgande bekommit

av kvarlåtenskapen efter den först avlidne. Är den efterlevande till följd av

testamente utesluten från den arvsrätt, som enligt 2 kap. i förslaget till lag

om arv eljest skulle tillkomma honom efter den först avlidne, tager den efterlevande

dock vad enligt den föreslagna bodelningsregeln tillkommer honom;

någon rätt till sekundosuccession i denna egendom vid den efterlevandes död

finnes ej heller i detta fall för den först avlidne makens arvingar.

För fastställande, huruvida efterlevande maken enligt förevarande stadgande

äger rätt att taga mer ur boet än på hans lott belöper, erfordras bodelning.

Då maken jämlikt bestämmelserna i 2 kap. av förslaget till lag om arv

tager hela boet, sker däremot ej någon bodelning. Om nu förutsättningarna för

tillämpning av det ifrågavarande tilläggsstadgandet till 13 kap. giftermålsbalken

är för handen, men bodelning underlåtes och maken i stället på grund av

arvsrätt övertager boet, bör hans ställning ej vara en annan och sämre, än om han

övertagit boet vid en bodelningsförrättning; han bör äga taga boet med full

frihet från alla anspråk av den först avlidnes arvingar, och dessa böra ej vid

hans död äga rätt till andel i boet efter honom. Ett stadgande, som tillgodoser

detta syfte, har upptagits i 2 kap. 12 § av förslaget till lag om arv. Stadgandet

äger emellertid tillämpning allenast om den efterlevande enligt 13 kap.

12 § giftermålsbalken ägt bekomma hela kvarlåtenskapen, vilket, såsom

nämnts, inträffar då giftorättsgodset ej överstiger 3,000 kronor, och enskild

egendom tillhörande den efterlevande ej heller finnes.

Det föreslagna tillägget till 13 kap. 12 § giftermålsbalken har ansetts ej

böra äga tillämpning, om efter den först avlidne maken finnes bröstarvinge,

som ej jämväl är den efterlevandes avkomling — alltså dennes styvbarn — eller

barn utom äktenskap, som har rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter

den först avlidne.

Bestämmelsen har av sociala skäl ansetts böra gälla även äktenskap ingångna

före nya lagens ikraftträdande.»

Över ar bo t

niug inom

justitiedepartementet^
-

Härefter redogör departementschefen för innehållet av lagrådets utlåtande

och anför därvid:

»De av lagberedningen utarbetade förslagen hava i vissa delar med anledning

av lagrådets granskning underkastats överarbetning inom justitiedepartementet.

Förslagen hava ej i något väsentligt stycke föranlett anmärkning från

lagrådet eller dess särskilda ledamöter. De anmärkningar, som framställts, röra

blott detaljer av underordnad vikt och hava till allra största delen iakttagits

vid överarbetningen.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 17.

79

Vad lagrådet vid 1 kap. 4 § av förslaget till lag om arv erinrat har föranlett Förslaget

ändrad avfattning av paragrafen. ^ jfW

Beträffande förutsättningarna för efterlevande makes arvsrätt är i 2 kap.

1 § av förslaget, i enlighet med motsvarande stadgande i lagen den 11 juni 1920

om makes arvsrätt, uttryckligen angivet, att sådan arvsrätt ej äger rum, om

den först avlidne maken efterlämnat adoptivbarn eller dess avkomling. Detta

lärer emellertid följa av bestämmelserna i 4 kap., och det torde, på sätt

lagrådet yttrat, bättre överensstämma med förslagets terminologi i övrigt, att

ett omnämnande härav ej sker i förevarande lagrum. Orden ''eller adoptivbarn

eller dess avkomling’ hava därför uteslutits. Däremot har jag ej ansett erforderligt

att företaga någon jämkning av andra punkten i paragrafen.

I anledning av vad lagrådet vid 2 § anfört har jag låtit utarbeta ett förslag

till lag om ändrad lydelse av 9 kap. 1 § ärvdabalken.

Vid 3 § har lagrådet ifrågasatt en förtydligande omskrivning av första stycket.

Såsom lagrådet framhåller, har stadgandet sin förebild i 9 kap. 1 § och

13 kap. 6 § giftermålsbalken, vilka böra vara vägledande vid dess tolkning.

Enligt min mening måste stadgandets innebörd anses med tillräcklig tydlighet

framgå av de valda ordalagen. Skulle stadgandet erhålla en från de motsvarande

bestämmelserna i giftermålsbalken avvikande lydelse, kan detta befaras

verka i viss mån förvillande på dessas tolkning. Förslaget har i denna del ej

underkastats annan ändring än att, till vinnande av överensstämmelse med sistnämnda

lagrum, ordet ''ersättning’ utbytts mot ''vederlag''.

I andra stycket av 3 § har i överensstämmelse med lagrådets hemställan en

jämkning vidtagits.

På skäl, som av lagrådet vid 5 § anförts, synes den först avlidne makens arvingar

städse böra äga påkalla avskiljande, då den efterlevande går i nytt

gifte. Och sådan rätt lärer, såsom lagrådet ifrågasatt, böra tillkomma även

den efterlevande; också för denne kan intresse föreligga att genom ett avskiljande

i samband med det nya äktenskapet undvika de svårigheter, som

eljest lätt kunna uppkomma, då bodelning skall äga rum på grund av det nya

äktenskapets upplösning. Till 5 § har därför fogats ett nytt stadgande avinnehåll,

att om efterlevande maken går i nytt gifte såväl han som skyldeman

till den först avlidne skola äga vinna avskiljande. Ansökan härom skall emellertid

göras inom sex månader från äktenskapets ingående.

Med anledning av lagrådets hemställan hava andra och tredje punkterna av

första stycket i 8 § sammanarbetats.

Vad lagrådet vid 11 § anfört har föranlett dels att en jämkning av andra styckets

avfattning företagits, dels att till paragrafen fogats ett nytt stycke av det

innehåll lagrådet angivit.

Lagrådets hemställan om ett förtydligande av bestämmelsen i 3 kap. 1 §

har beaktats.

I 4 kap. 3 § har i anledning av lagrådets erinran motsvarande ändring gjorts

som beträffande förenämnda stadgande i 2 kap. 1 §. I övrigt har lagrummet

endast undergått ett par obetydliga formella jämkningar.

I 5 kap. 1 § har bestämmelsen om användandet av fondens medel uteslutits.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj :ts proposition nr 17.

Föreskrift i detta hänseende meddelas nämligen, såsom ock skett i lagberedningens

förslag, i lagen om allmänna arvsfonden. Denna ändring i 1 § har påkallat

ett tillägg till 4 §. I övrigt hava i anledning av erinringar inom lagrådet

vissa formella jämkningar vidtagits i 1 och 2 §§.

Vad lagrådet vid 6‘ kap. 3 § anmärkt har iakttagits. Med anledning av lagrådets

hemställan har i 5 § för beräkning av arvslotternas storlek, då förskott

givits, anvisats samma metod, som kommit till uttryck i 11 a § av förslaget till

lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken.

Vad inom lagrådet vid 1 § och, i anslutning därtill, vid 4 och 7 §§ anförts har

jag däremot ej ansett böra föranleda ändring av dessa lagrum. Åt 7 § har,

delvis i anslutning till vad inom lagrådet uttalats, givits en ändrad avfattning.

Vid 7 kap. 2 § hava, beträffande frågan om beräkning av laglott, när förskott

å arv givits, skiljaktiga meningar yppats inom lagrådet, i det att tre ledamöter

förenat sig om en lösning och en ledamot avgivit ett särskilt yttrande.

Detta spörsmål är av invecklad och svårlöst art men torde i praktiken endast

sällan uppkomma. För min del har jag, med fullt erkännande av att även till

stöd för sistnämnda mening anförts beaktansvärda synpunkter, funnit övervägande

skäl för den uppfattning, som uttalats av lagrådets flertal.

Den senare av lagrådets erinringar vid 3 § har föranlett en jämkad avfattning

av paragrafen.

Beträffande 4 § har iakttagits vad lagrådet eller dess flesta ledamöter anfört.

I överensstämmelse med vad lagrådet hemställt hava ändringar skett i 8 kap.

2, 4 och 9 §§.

Enligt 9 kap. i förslaget har arvinge för att hindra preskriptions inträde

att antingen tillträda arvet eller bevaka sin rätt, vilket senare i förslaget betecknas

med uttrycket ’göra sin rätt till arv gällande’. Rätten göres gällande

genom anmälan av anspråk enlig 5 §. På sätt lagrådet anfört, kan emellertid

en eftersträvansvärd förenkling vinnas, om ej blott anmälan enligt 5 § utan

även tillträde till arvet behandlas som ett sätt att göra rätten till arv gällande.

I överensstämmelse härmed hava jämkningar vidtagits i 3, 4 och 5 §§ samt en

därav betingad ändring gjorts i 6 §. Vad lagrådet i övrigt anmärkt mot 3, 4

och 5 §§ har jämväl iakttagits och 8 § har i anledning av lagrådets erinran

omarbetats.

Däremot har jag ej funnit skäl tillstyrka den av lagrådet ifrågasatta ändringen

av 9 kap. 2 §. Den nuvarande danaarvsrätten är en verklig arvsrätt, ej en

ockupationsrätt. Då enligt förslaget de blivande danaarven skola inflyta

till en särskild fond, kommer den arvsrättsliga naturen av det allmännas arvsrätt

att framstå än starkare. Det måste anses vara en fördel, att nämnda

förhållande kommer till uttryck även i terminologiskt avseende, och avfattningen

av 2 §, som bland kända arvingar upptager även fonden, har därför

bibehållits. Som det vidare måste anses naturligt att i en särskild paragraf

behandlas frågan, huru skall förfaras med arv, vartill rätten preskriberats, har

jag icke ansett 6 och 7 §§ böra arbetas samman.

Att arv kan tagas endast av den, som lever vid tiden för arvlåtarens död.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

81

följer visserligen, såsom lagrådet framhållit, av undantaget i 10 kap. 1 §

om det tidigare avlade, men först efter arvfallet födda barnets arvsrätt. Det

torde dock vara naturligt att i arvslagen direkt utsäges den grundläggande regeln.

Därtill kommer, att det lärer bliva erforderligt att uttryckligen giva

en motsvarande regel i testamentsrätten. På grund härav har nämnda bestämmelse

i 1 § ansetts böra bibehållas.

Enligt 3 § i förslaget till lag om allmänna arvsfonden skall för beviljande av

understöd ur fonden tillsättas en nämnd, bestående av ordförande, som förordnas

av Konungen, och fyra ledamöter, vilka utses av riksdagen genom de riksdagens

valmän, som hava att verkställa val av fullmäktige i riksbanken och

riksgäldskontoret. Bestämmelser angående nämndens verksamhet givas i 4 och

5 §§. De i denna del hörda myndigheterna ■— kammarkollegium, statskontoret,

allmänna barnhusets direktion samt statens inspektör för fattigvård och barnavård

—- hava alla avstyrkt tillsättandet av en sådan nämnd och ansett understöd

ur fonden böra beviljas av Konungen. Även lagrådet har intagit denna

ståndpunkt. På de skäl, som anförts till stöd för denna uppfattning, anser också

jag, att prövningen av understödsfrågor bör handhavas av Kungl. Maj:t.

Av den förut lämnade redogörelsen för 5 kap. i förslaget till lag om arv framgår,

att de medel, som inflyta till det allmänna genom arvsrättens begränsning,

ansetts icke böra tagas i anspråk för statsutgifter utan tillfalla en särskild fond.

Vad angår användningen av de fonderade medlen har, såsom jag redan erinrat,

lagberedningen i 5 kap. 1 § av förslaget till lag om arv och 1 § av förslaget till

lag om allmänna arvsfonden föreslagit, att fonden skall understödja åtgärder till

främjande av samhällets barnavård. I 5 § av sistnämnda förslag stadgas vidare,

att för utdelning tillgängliga medel i första hand skola tilldelas kommuner

eller landsting, som vilja för barns vård och uppfostran inrätta anstalter,

vilkas bekostande icke enligt lag åligger kommunen eller landstinget. Detta

stadgande anknyter till lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård, som

trädde i kraft den 1 januari 192G. Lagen innehåller i 5 kap. bestämmelser om

anstalter för barns vård och uppfostran. Dessa anstalter utgöras av barnhem

och skyddshem. De senare avse beredande av uppfostran åt vanartade barn.

Upprättande av skyddshem har gjorts obligatoriskt för varje landstingsområde

samt för varje stad, som ej deltager i landsting. Barnhemmen äro dels för stadigvarande

vård och uppfostran av barn avsedda anstalter, som ej äro att hänföra

till skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt, dels s. k. upptagningshem,

d. v. s. anstalter för tillfällig vård och för observation av barn eller för vård

av späda barn och deras mödrar. Någon skyldighet för kommunerna och landstingen

att upprätta barnhem har ej föreskrivits i lagen. Det har överlåtits åt

dem att i samband med den enskilda offervilligheten förfara allt efter vad förhållandena

kräva. Då enligt ett för närvarande på Kungl. Maj :ts prövning beroende

förslag till omorganisation av allmänna barnhusets verksamhet barnhuset

skall äga stödja upprättandet av barnhem huvudsakligen genom bidrag

till driftskostnaderna, bör enligt lagberedningens mening härtill komma bidrag

från arvsfonden till anläggningar av sådana hem; härigenom skulle en

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 12 häft. (Nr 17.) (5

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

avsevärd ekonomisk hjälp kunna bringas kommunerna i deras strävanden för

den samhälleliga barnavården. Beredningen har vidare föreslagit, att om ansökan

om understöd från kommun eller landsting ej föreligger eller sådan ansökan

prövas icke kunna bifallas, understöd skulle kunna utgå till förening

eller stiftelse, vilkens verksamhet får anses vara till gagn för samhällets barnavård.

I de yttranden, som avgivits över förslaget av direktionen för allmänna barnhuset

och av statens inspektör för fattigvård och barnavård, har gjorts gällande,

att fondens ändamål enligt förslaget vore alltför begränsat. Direktionen

för allmänna barnhuset lämnar först en redogörelse för nyssnämnda

förslag till omorganisation av barnhuset. Förslaget avser, att understöd

skall lämnas från barnhuset till driften i varje län av minst ett upptagningshem

för av barnavårdsnämnder omhändertagna äldre barn och minst ett

hem för späda barn med mödrar. Där särskilda svårigheter förefinnas att

få till stånd upptagnings- och spädbarnshem, skulle barnhuset jämväl kunna

i mindre mån bidraga till anläggningskostnaderna. För vissa delar av

Stockholm närliggande län ämnar barnhuset själv uppehålla barnhem av

nämnda två slag. Barnhuset vill vidare tillhandagå särskilt mindre landskommuner

med anskaffande av goda fosterhem. I viss mindre utsträckning skall

barnhuset bibehålla det gamla systemet med inlösen av barn, varigenom kommuner

åliggande skyldighet för omhändertagna barn överflyttas å barnhuset.

Barnhuset önskar vidare själv låta inrätta en observationsanstalt i Stockholm för

undersökning av vissa barn och om möjligt understödja sådana anstalter i Göteborg

och Malmö. Ej blott barnavårdsnämnder och upptagningshem utan även

enskilda skulle få anlita dessa anstalter. Barnhusets medel kunna emellertid,

enligt vad direktionen yttrar, framdeles förväntas räcka även till annan understödsverksamhet.

Förslaget åsyftar sålunda, att barnhuset skall kunna understödja

jämväl andra närbesläktade former av barnavård, exempelvis s. k. barnavårdscentraler,

samt att särskilt sådana nya uppslag å barnavårdsområdet, som

lillstyrkts av sakkunniga, men varför allmänna medel ej stå till förfogande,

skola med barnhusets bistånd kunna prövas och omsättas i praktisk verksamhet.

Barnhuset skulle slutligen själv anordna eller ock understödja kurser i barnavård

och barnsjukvård. Direktionen framhåller härefter, att direktionen, som

på grund av Kungl. Maj:ts medgivande sedan två år tillbaka erhållit rätt att

understödja upptagningshem, funnit, att i de flesta fall redan befintliga, för

stadigvarande vård av barn avsedda hem kunna omvandlas till upptagningshem

eller spädbarnshem; nybyggnad skulle således endast i undantagsfall erfordras.

I tio län finnas redan inrättade för länen eller del därav avsedda upptagningshem,

till vilka sökts understöd av barnhuset.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård uttalar i sitt förenämnda yttrande

bl. a., att det skulle innebära en stor förmån för den samhälleliga barnavården,

om den kunde erhålla stöd av arvsfonden. Det bidrag, som av staten

lämnas barnavarden vore, särskilt om man jämför detsamma med vad som lämnas

i vara grannländer, mycket litet. Otvivelaktigt vore, att många anordningar

till främjande av den samhälleliga barnavården hittills ej kunnat komma till

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 17.

stånd, därför att kommunerna saknat medel till deras bekostande och enskild

hjälp ej varit tillfyllest. Bidrag från fonden skulle i hög grad öka möjligheterna

för dessa önskemåls förverkligande. I detta sammanhang erinrar inspektören

om riksdagens skrivelse den 20 april 1918 angående, bl. a., statsunderstöd åt

barnavårdsanstalter och andra liknande företag, vilken fråga är beroende på

Kungl. Maj :ts prövning. Beträffande lagberedningens förslag om användandet

av fondens medel säges i yttrandet, att föreskriften att i första hand kommuner

och landsting skola komma i åtnjutande av understöd synes varken behövlig

eller önsklig. Att begränsa understödet i första, hand till anstaltsvård vore

ej heller motiverat. Anstaltsvården vore visserligen mycket viktig och medförde

vanligen de största kostnaderna, men även andra viktiga åtgärder för

barnavårdens främjande vore förtjänta av understöd. Den samhälleliga barnavården

vore för närvarande i alla länder föremål för stort intresse, nya uppslag,

helt nya institutioner, som icke vore att betrakta som anstalter, komma

till som tidigare varit för barnavården främmande. Möjlighet borde finnas att

lämna understöd till alla sådana företag, som avse barns och ungdoms vård

och uppfostran och som visat sig fjdla eu viktig uppgift på området i fråga.

Understödet till kommuner och landsting borde därför ej begränsas till anstalter;

och detta så mycket mindre som vissa av de viktigaste anstalterna, nämligen

upptagningshemmen, genom allmänna barnhuset torde kunna erhålla ett väsentligt

stöd. Bestämmelsen om arvsmedlens användning borde sålunda erhålla

en annan och vidare formulering, som möjliggjorde, att medel kunde erhållas

till alla sådana åtgärder till barns och ungdoms välfärd, som avses i 2 § ''2

mom. av lagen om samhällets barnavård, och som sålunda ej enligt lag åligger

kommuner eller landsting. Härigenom skulle understöd kunna lämnas ej allenast

åt barnhem och anstalter till stöd för hemuppfostran — till vilka torde

räknas barnkrubbor, barnträdgårdar, arbetsstugor, barnavårn etc. - utan även

exempelvis till barnavårdscentraler, anordningar för undervisning i barnavård

samt andra åtgärder, som kunde befinnas ändamålsenliga.

Av dessa uttalanden, vilka gjorts efter det lagrådets yttrande avgivits,

framgår, att behovet av att inrätta nya barnhem och upptagningshem för

ändamål, som avses i lagen om samhällets barnavård, är vida mindre än man

tidigare haft anledning antaga. Vid sådant förhållande sjmes det mig vara väl

grundat att giva bestämmelsen om användandet av arvsfondens medel en mera

vidsträckt avfattning än den föreslagna. På sätt statens inspektör för fattigvård

och barnavård yttrat, bör understöd ur fonden lämpligen kunna utgå till

alla sådana åtgärder till barns och ungdoms välfärd, som avses i lagen om samhällets

barnavård. Vidare sjmes mig — särskilt om det skulle visa sig att avsevärdare

belopp komme att inflyta till fonden — hinder icke böra möta mot

användande av fondens medel till sådana åtgärder för befrämjande av barns och

ungdoms fostran, som icke falla inom den sociala barnavården, exempelvis till

utdelande av studiebidrag. T enlighet med vad nu anförts, har i lagtexten fondens

ändamål angivits vara att främja barns och ungdoms vård och fostran.

Därjämte har föreslagits, att understöd ej må lämnas för åtgärd, vars bekostande

enligt lag åligger stat eller kommun, vari då inbegripes jämväl landsting.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Vissa städers

rätt

till danaarv.

De erinringar, som lagrådet framställt mot 1, 2, 6,7, 11 och 16 §§ samt angående

underrubrikerna, hava samtliga iakttagits.

På grund av att vissa bestämmelser i förslaget utgått eller sammanslagits

har en ändrad paragrafbeteckning blivit erforderlig.

Vad lagrådet erinrat vid förslagen till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 §

ärvdabalken, lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917 om

barn utom äktenskap, lag om ändrad lydelse av 33 § konkurslagen och lag om

ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll

över lagfarter, inteckningar och andra ärenden har iakttagits.

På skäl, som anförts av lagrådet, har jag funnit förslaget till lag om ändrad

lydelse av 11 kap. 19 § rättegångsbalken böra utgå.

Beträffande förslaget till lag angående ändring i lagen den 27 juni 1924 om

förmynderskap hava lagrådets anmärkningar beaktats dels i vad rör förslagets

ingress, dels beträffande det nuvarande andra stycket i 11 kap. 4 §, som i enlighet

med lagrådets hemställan lämnats oförändrat, dels i fråga om de jämkningar

i 12 kap. förmynderskapslagen, som krävas till följd av den ändrade

uppställningen av 11 kap. 4 § i nämnda lag. Däremot har av skäl, som anförts

vid 9 kap. 2 § i förslaget till lag om arv, ändring ej gjorts i avfattningen

av det nya stycket i 11 kap. 4 § förmynderskapslagen, i vilket bland kända arvingar

nämnes allmänna arvsfonden.

Utöver de ändringar, som, enligt vad jag sålunda anfört, vidtagits i anledning

av lagrådets anmärkningar, har formell omarbetning skett av 4 kap. 5 §,

8 kap. 6 och 7 §§ samt 10 kap. 3 och 5 §§ i förslaget till lag om arv, varjämte

en del smärre jämkningar av redaktionell art vidtagits i förslaget.

Den kronan tillkommande rätten till danaarv har vid särskilda tillfällen under

1600- och 1700-talen helt eller delvis en gång för alla överlåtits å vissa städer

i vad rör dödsbon efter vederbörande stads invånare. En dylik rätt till danaarv

i dess helhet har överlåtits å Stockholm, Göteborg, Sigtuna, Karlskrona,

Kristianstad och Västerås samt synes tillkomma även Norrköping. Rätt till

ena hälften av i staden fallande danaarv har avståtts till Landskrona, Karlshamn

och sannolikt även Borås.

I fråga om dessa städer föreligga uppgifter angående dels antalet danaarv för

varje år under tio-årsperioden 1913—1922 samt deras belopp, dels antalet av

de danaarv, som årligen under nämnda tid efterskänkts av städerna, samt dessas

belopp. Av uppgifterna framgår, att under nämnda period något fall av

danaarv ej förekommit i Sigtuna, Karlskrona, Kristianstad, Landskrona, Karlshamn

och Borås. I Stockholm förekommo dels 279 danaarv till ett sammanlagt

belopp av 93,712 kr. 71 öre, vilka medel inflöto till förmyndarkammaren

(fr. o. m. 1925 inbetalas danaarven direkt till stadskassan), dels ytterligare

37 fall till ett belopp av 87,248 kr. 30 öre, vilka danaarv emellertid efterskänkts.

Stadens behållna inkomst av dessa danaarv var följaktligen i årligt

inedeltal 9,371 kr. Härutöver ha under tioårsperioden danaarv till obetydliga

belopp — omkring 30 kr. årligen — influtit till staden även annorledes än ge
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 17.

Sb

nom förmyndarkammaren. Stadens inkomst av danaarv kan således beräknas

till omkring 9,400 kr. årligen. Göteborg tillfallande danaarv uppgingo

under tioårsperioden till 17 med ett sammanlagt belopp av 44,758 kr. 78 öre.

I 7 av dessa fall skedde efterskänkande till ett belopp av 29,604 kr. 98 öre.

Stadens årliga inkomst av danaarv'' kan alltså beräknas till något över 1,500 kr.

Norrköping erhöll under ifrågavarande tioårsperiod 4 danaarv å tillhopa

2,947 kr. 89 öre, varav ett arv å 2,063 kr. 35 öre efterskänktes. Staden uppbar

således under hela perioden blott 884 kr. 54 öre. I Västerås inträffade

under tioårsperioden endast två fall av danaarv å tillhopa 4,174 kr. 97 öre.

Båda arven efterskänktes.

Enligt det av lagberedningen framlagda förslaget skall städernas danaarvsrätt

upphöra och dessa arv komma allmänna arvsfonden tillgodo. Lagberedningen

uttalade, att det på grund av danaarvsrättens ringa ekonomiska betydelse

för städerna kunde förväntas, att någon svårighet ej skulle möta att erhålla

städernas medgivande härtill.

I de yttranden, som av de danaarvsberättigade städerna avgivits över förslaget,

har också dylikt medgivande i allmänhet lämnats. Magistrater och stadsfullmäktige

i Karlskrona, Kristianstad, Västerås, Landskrona, Karlshamn och

Borås ha sålunda förklarat sig ej ha något att erinra mot att dessa städers danaarvsrätt

upphör. Samma ståndpunkt har beträffande Stockholm intagits av

överståthållarämbetet samt vidare av magistraten i Norrköping och stadsfullmäktige

i Sigtuna. Den motsatta ståndpunkten omfattas allenast av stadskollegiet

i Stockholm, magistraten i Sigtuna samt magistrat och stadsfullmäktige

i Göteborg och stadsfullmäktige i Norrköping. Stadskollegiet i Stockholm,

som beräknar stadens inkomst av danaarv till i genomsnitt omkring 10,000 kronor

för år, yttrar sålunda, att ehuru den föreslagna lagändringen icke skulle för

Stockholms stad medföra några större ekonomiska konsekvenser, stadskollegiet

emellertid ansett sig böra framhålla, att de fördelar, som staden nu har av de

gällande privilegierna i detta avseende, med all säkerhet icke komme att uppvägas

av de möjligheter till understöd åt barnavården, som tillkomsten av den allmänna

arvsfonden skulle medföra. Det torde nämligen kunna tagas för givet, att

en avsevärd del av de medel, som skulle komma att tillföras fonden, äro danaarv

efter personer, som varit skrivna i Stockholm. Då möjligheten att erhålla medel

från fonden skulle praktiskt taget vara lika för rikets samtliga landsting

och kommuner samt barnavården i Stockholm, till vilken i 1926 års stat upptagits

anslag om c:a 1,900,000 kronor, torde vara bättre ordnad än i övriga delar av

riket, skulle Stockholms stad hava mycket små utsikter att ur fonden erhålla

utdelning, som svarar mot stadens hittillsvarande inkomst av danaarvsmedel.

På grund av vad sålunda anförts ansåge stadskollegiet det önskvärt, att hänsyn

toges till Stockholms stads undantagsställning enligt 1636 och 1660 års

privilegiebrev angående danaarv på så sätt, att staden tillerkännes vederlag för

de danaarvsmedel, som enligt nu gällande bestämmelser tillfalla staden, men enligt

det föreliggande förslaget icke längre skulle komma staden till godo.

överståtliållarämhetet förklarar sig ej ha något att erinra mot förslaget om

upphävande av gällande bestämmelser om danaarv. Ämbetet anför: ''Såsom av

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ls proposition nr 17.

lagberedningen erinrats, lärer frågan om upphävande av denna rätt för vissa

städer endast avse den rätt till danaarv, som enligt den nu gällande lagstiftningen

tillfaller dessa. Utan att inlåta sig på frågan om städernas privilegier och

deras rättigheter i allmänhet saknar överståthållarämbetet anledning att i detta

sammanhang yttra sig om annat än det nu föreliggande spörsmålet i detta avseende.

Den danaarvsrätt, som staten i forna tider överlät till vissa städer, var

den arvsrätt, som staten själv ansågs äga till egendom, till vilken annan arvinge

icke fanns. Då man nu ifrågasätter att inskränka arvsrätten över hela

linjen till allenast maka ocli vissa arvingar, lärer hela den grund, varpå den

loma danaarvsrätten vilade, komma att undanryckas och således jämväl rätten

till de medel, som kronan under helt annan förutsättning överlåtit till berörda

städer. Med hänsyn härtill finner överståthållarämbetet någon invändning ur

rättslig synpunkt icke kunna göras mot förslaget att beröra de ifrågavarande

städerna den dem för närvarande tillkommande förmånen av danaarv. Med

hänsyn till den ringa inkomst dessa städer i detta avseende åtnjutit vid jämförelse

med deras budgetbelopp i övrigt, synas icke heller några billiglietsskäl

föreligga för utbetalande av någon ersättning för den minskning av inkomster,

av vilken de till följd av ifrågavarande förmåns upphävande skulle komma

att drabbas.’

Magistraten och stadsfullmäktige i Göteborg hava förklarat sig icke ha något

att erinra mot att staden till förmån för staten frånträder den staden nu tillkommande

rätten till danaarv, under förutsättning att staden såsom vederlag

härför tillerkännes ett kapitalbelopp av 37,500 kronor. Till grund för utlåtandet

ligger ett yttrande av stadskamreraren i Göteborg. Han framhåller, att

då enligt lagberedningens motiv bidragen från arvsfonden böra komma de kommuner

till godo, som äro i största behov därav, utsikterna för Göteborg att erhålla

medel ur fonden äro synnerligen små och att, om staden skall bli gottgjord

för den uppoffring, förlusten av danaarven innebär för staden, denna

gottgörelse måste annorlunda beredas. Han understryker, att staden bör beredas

full gottgörelse för förlusten av förmåner, av vilka den genom århundraden

varit i okvald besittning (sedan 1716). Beträffande den grund, efter vilken

en dylik gottgörelse bör lämnas, erinrar han, att Kungl. Maj:t genom nådigt

brev den 10 september 1926 förordnat, att en från statsverket till polispersonalen

i Göteborg utgående årlig ersättning för mistade bötesandelar, vilken

ersättning från och med 1909 tillkommit staden såsom följd av dess övertagande

av pensioneringen av denna personal, skulle indragas och vederlag lämnas

med ett efter en räntefot av 4 % kapitaliserat belopp. Då stadens inkomster

från danaarv under förslagsvis den av lagberedningen angivna tioårsperioden

1913—1922 lämpligen bör läggas till grund för en beräkning av storleken av en

eventuell ersättning för förlusten av rätten till dylika arv, borde ersättningen

bestämmas på sådant sätt, att staden tilldelas ett belopp av 37,500 kronor, motsvarande

det efter en räntefot av 4 % kapitaliserade värdet å den till 1,500 kronor

årligen uppskattade medelinkomsten under perioden.

På sätt lagberedningen yttrat, torde vederbörande städer icke kunna göra

någon rätt gällande till de medel, som på grund av en begränsning av arvs
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

»7

rätten tillföras det allmänna. Frågan om upphörande av städernas danaarvsrätt

rör följaktligen allenast de mindre betydande belopp, som motsvara de

nuvarande danaarven. Att ett upphörande av städernas rätt till dessa danaarv

kan åvägabringas genom beslut av Konung och riksdag lärer vara otvivelaktigt.

Annat har ej heller ifrågasatts av de städer, från vilka nu framställts

anspråk å ersättning för danaarvens upphörande. Vid bedömande av frågan,

huruvida av skälighetshänsyn ersättning bör utgå, är att märka, att ifrågavarande

inkomstkälla är, för andra städer än Stockholm och Göteborg, av helt

tillfällig natur och dessutom, praktiskt taget, saknar ekonomisk betydelse. Anledning

synes därför ej föreligga att till de städer av denna grupp, vilka ifrågasatt

ersättning — Norrköping och Sigtuna —, fastställa dylik gottgörelse.

Vad angår Stockholm och Göteborg kunna dessa städer visserligen räkna

med en årlig inkomst av danaarven. Denna inkomst — uppgående i årligt

medeltal för Stockholm till ett belopp understigande 10,000 kronor och för

Göteborg till 1,500 kronor — kan emellertid icke anses äga någon egentlig

betydelse för dessa städers ekonomiska ställning i det hela, och inkomstens

bortfallande bör därför knappast möta betänkligheter. I yttrandet från stadskollegiet

i Stockholm har framhållits, att den större delen av de medel, som

inflöte till allmänna arvsfonden, komme att härröra från arv efter personer,

bosatta i Stockholm, medan stadens utsikter att erhålla anslag

ur fonden för inrättande av anstalter skulle vara ringa. Om ock en

sådan erinran ej utan ett visst fog kunnat göras med hänsyn till den

användning av fondens medel, som föreslagits av lagberedningen, blir emellertid

förhållandet ett annat, om fondens ändamål utvidgas på det sätt, jag i det

föregående angivit. Understöd ur fonden skall nämligen enligt det förslag jag

nu framlägger kunna utgå ej blott till upprättande av barnhem utan även

till en mångfald andra åtgärder för barns och ungdoms vård och fostran, exempelvis

anordnande av undervisning i barnavård och barnsjukvård samt studiebidrag

till barn och ungdom. Såvitt rör understöd för dessa ändamål, skulle

säkerligen de största städernas invånare ej komma att intaga en ogynnsammare

ställning än rikets övriga inbyggare. Jag har alltså icke funnit anledning tillstyrka

någon åtgärd för beredande åt Stockholm och Göteborg av ersättning för

danaarvsrättens upphörande.»

Föredraganden uppläser omförmälda inom departementet överarbetade lagförslag

samt hemställer, att förslagen måtte genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Lyberg, anmäler, att han icke

kan biträda förslagen om allmänna arvsfonden och om densammas rätt till arv.

Statsrådets övriga ledamöter instämma med föredragande

departementschefen; och med bifall till den av denne gjorda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar K i hl gren.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1928:154 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om arv m. to., dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  2. 1LU 1928:21 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om arv, dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten