Sök i Ratio Lex

Med förslag till ändrad lydelse av §§ 3 och 9 riksdagsordningen

1928-03-09 · 32 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 31 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1928:183, Med förslag till ändrad lydelse av §§ 3 och 9 riksdagsordningen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

1

Nr 183.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad

lydelse av §§ 3 och 9 riksdagsordningen; given Stockholms

slott den 9 mars 1928.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet hållna protokoll vill Kungl.

Maj:t härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga

följande

Förslag

till

ändrad lydelse av §§ 3 och 9 riksdagsordningen.

§ 3. Riksdagsmännen utses till båda kamrarna genom val för viss tid; dock

äger Konungen, innan den tid tilländagått, att, med iakttagande av vad här

nedan ävensom i 5 § stadgas, förordna om nya val i hela riket till båda kamrarna

eller den ena av dem.

Förordnande om nya val till första kammaren må icke utfärdas i annat fall

än då ett av Konungen väckt förslag, som genom kammarens avslag förfallit,

sedermera med enahanda utgång av honom förelagts kamrarna vid första riksdagen

efter nästa allmänna val till andra kammaren eller, i fall som avses i

17 § 1 mom., vid första lagtima riksdagen efter valet; skolande förordnandet

om nya val vara givet inom fyra månader.

§ 9. Till ledamöter i första kammaren kunna endast väljas män och kvinnor,

som uppnått trettiofem års ålder samt äro i kommunernas allmänna angelägenheter

röstberättigade. Kommer riksdagsman, efter det han vald blivit, i den

ställning, att han ej längre skulle varit valbar till ledamot i kammaren, frånträder

han sin befattning.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Johan C. W. Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 154 haft. (Nr 183.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Reformfrågans

begränsning.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 9 mars 192S.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löpgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Lyberg, von Stockenström.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén anför:

»Första kammaren har fått sin nuvarande struktur genom författningsrevisionen

1918—21, varvid den graderade kommunala röstskalan, som tidigare

i väsentlig mån bidragit att giva kammaren dess prägel, avskaffades och kammaren

kom att vila på den allmänna och lika rösträttens grund.

önskemål beträffande en ytterligare reformering av kammaren ha emellertid

sedan dess redan vid åtskilliga tillfällen framförts såväl inom som utom

riksdagen. Därvid har man dels påyrkat avskaffandet av gällande bestämmelser

om valbarhetscensus, vilka ansetts icke harmoniera med kammarens

i övrigt demokratiska karaktär, dels uttalat sig för varjehanda åtgärder i syfte

att göra kammaren bättre skickad för sin speciella uppgift i författningslivet.

Den 29 oktober 1926 uppdrog Kungl. Maj:t åt redaktören Mauritz Hellberg,

ledamöterna av riksdagens andra kammare G. A. Björkman och Henning Leo,

ledamoten av första kammaren Petrus Nilsson samt professorn Sigfrid Wallengren

att i egenskap av sakkunniga inom justitiedepartementet verkställa utredning

och avgiva förslag rörande ändrade grunder för val och valbarhet

till riksdagens första kammare ävensom, i enlighet med närmare bestämmande

av chefen för justitiedepartementet, i de övriga frågor, vilka i sådant sammanhang

borde komma under övervägande. Dessa ’1926 års förstakammarsakkunniga’,

av vilka emellertid professorn Wallengren, som avlidit, den 2

augusti 1927 ersatts med professorn Axel Brusewitz, ha den 15 sistlidne december

avlämnat sin utredning.

De sakkunniga ha fattat sitt uppdrag såsom begränsat till frågan om första

kammarens sammansättning och ställning i och för sig betraktad och sålunda

icke ingått på spörsmålet om kamrarnas inbördes förhållande, vilket förutsatts

skola förbli orubbat. Aven jag anser, att sistnämnda spörsmål helt bör

lämnas å sido och den reformering av kammaren, som kan ifrågakomma, begränsas

’inom ramen av vårt nuvarande tvåkammarsystems allmänna principer’.

I överensstämmelse härmed har jag, i likhet med de sakkunniga, icke till

övervägande upptagit frågan om en omläggning av själva den grund, varpå

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

3

kammaren för närvarande är byggd, särskilt om dess baserande på intresseeller

klassrepresentationsidén. Hur intresseväckande sistnämnda reformspörsmål

än är, och vilka skäl som än kunna anföras till förmån för ett dylikt valsystem,

är det dock uppenbart, att dess genomförande för första kammarens del

icke blott skulle innebära ett avsteg från själva ’den princip, varpå hela

vårt representationssystem är uppbyggt’, de samfällda valens princip, utan

med säkerhet komme att anses påkalla rubbning även av en annan bland vårt

riksdagsskicks grundvalar, nämligen principen om kamrarnas inbördes likställdhet.

Jag åberopar i detta hänseende vad de sakkunniga anfört å sid. 8 ff.

När det nu gäller att taga ställning till förstakammarfrågan, sådan denna Första

på nyss angivet sätt begränsats, och fälla ett riktigt omdöme om de framställda kammarens

• X1 TDjyii it

förslagen till kammarens reformering, måste man först göra klart för sig,

vad som skulle vinnas genom de åsyftade reformerna, m. a. o. huruvida kammaren,

sådan den nu är, verkligen svarar mot sin uppgift, och, om detta befinnes

icke vara fallet, på vilka vägar och genom vilka medel en reformering

bör sökas genomförd.

När Louis De Geer gick att framlägga det förslag till representationsreform,

som sedan blev vår nu gällande riksdagsordning, tog han till utgångspunkt

den grundsatsen, ’att en nationalrepresentations nödvändigaste egenskap är att

vara ett sant uttryck av tänkesättet hos majoriteten av den politiskt tänkande

delen av nationen, men att detta tänkesätt, med alla sina växlingar, icke bör

ha makt att göra sig gällande, förrän visshet vunnits, att det utgör majoritet

tens överlagda och varaktiga tanke, samt att en lagstiftande församling, liksom

varje annan mänsklig makt, behöver vid sin sida en jämlike, för att icke,

förr eller senare, urarta till ett envälde, som sätter sin egen maktfullkomlighet

framför sanningens och rättvisans’. Från denna synpunkt fann han det riktigast

att, ’i likhet med vad som allmännast anses vara lämpligt, fördela representationen

i två kamrar, på ett sätt, som på samma gång förekommer förhastade

beslut och tryggar det beståendes rätt’. Hans avsikt var att ’i den

ena kammaren inlägga en motvikt emot begäret efter alltför hastiga förändringar’.

Denna syn på första kammarens uppgift har enligt min uppfattning

alltjämt sitt fulla berättigande. För att citera ett yttrande i en till de sakkunnigas

utredning fogad reservation, skall, medan andra kammaren ’giver

uttryck åt initiativet och företrädesvis för fram den ögonblickliga, till en viss

tidpunkt koncentrerade folkstämningens krav’, första kammaren stå ''såsom en

modererande faktor vid medkammarens sida med uppgift att se till, att ändringar

i det bestående genomföras först då de överensstämma med en varaktig

folkmening’, den skall representera ’det mognade omdömet’, ’den lugna besinningen’,

den skall framför allt företräda ’den sida av den allmänna opinionen,

som yttrar sig i kritiskt prövande eftertanke’. Första kammaren skall sörja

för kontinuiteten i utvecklingen och vaka över att bestående värden icke förhastat

eller onödigtvis tillspillogivas.

För att sätta kammaren i stånd att på ett tillfredsställande sätt fylla denna Garantier

konserverande uppgift kan man dels förläna kammaren såsom sådan en större f0r ftppgiflens

fyllande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kvngl. Maj:,ts proposition nr 183.

Kammarens

stabilitet

stabilitet än medkammaren, dels sörja för att den blir sammansatt på ett sätt,

som låter förmoda, att de angivna synpunkterna tillbörligen beaktas av dess

ledamöter.

Stabiliteten hos kammaren sökte De Geer uppnå dels genom den längre valperioden,

dels genom kammarens förnyelse, icke på en gång, utan successivt.

Dessa stabiliserande faktorer har riksdagsordningen alltjämt bibehållit, om

än valperioden förkortats från 9 till 8 år och den proportionella metodens införande

fört med sig, att man måst övergiva det gamla tillvägagångssättet för

åstadkommande av den successiva förnyelsen, som bestod däri, att mandattiden

för varje ledig plats räknades från valtillfället och 9 år framåt, och i stället

låta ett större antal platser besättas samtidigt, dock så att 8 år skulle erfordras

för hela kammarens förnyelse.

Garantier för det mognade omdömet, den prövande och sovrande kritiken samt

tillbörlig hänsyn för det bestående hos första kammarens ledamöter sökte man

ursprungligen och söker man allt fortfarande dels i de för första kammaren

gällande särskilda valbarhetsvillkoren, dels i de indirekta valen med •— numera

huvudsakligen, tidigare uteslutande — kommunala representationer som valkollegier.

För valbarhet fordras nu som förr dels en viss högre ålder, dels en viss

census. Kravet på uppnådda 35 år kvarstår oförändrat. Censusbestämmelsen

har däremot undergått en icke oväsentlig förändring, i det att valbarheten,

som ursprungligen varit bunden vid det alternativa villkoret att antingen äga

fast egendom till ett taxeringsvärde av 80,000 kronor eller skatta för en inkomst

av 4,000 kronor, numera inträder redan vid 50,000 kronor resp. 3,000

kronor, en sänkning som i betraktande av penningevärdets fall blir mycket

betydande. Det indirekta censusvillkor, som låg i stadgandet, att ledamöter

av första kammaren ej skulle äga åtnjuta arvode, har ävenledes bortfallit.

Yad valkollegierna angår, ha dessa på flera sätt reformerats. Att den graderade

röstskalan ersatts med den allmänna och lika rösträtten, har redan

antytts. För de städer, som icke deltaga i landsting, fungera icke längre stadsfullmäktige,

utan särskilt utsedda elektorer som valmän. Valförsamlingarna

utgöras av de till valkretsen hörande landstingsmännen och elektorerna. Valkretsarna

bildas av ett eller flera landstingsområden med därinom belägna städer,

som ej deltaga i landsting. Slutligen har valrätts- och valbarhetsåldern

vid val av landstingsmän och elektorer höjts till 27 år.

Om man nu till en början tillser, huruvida kravet på stabilitet hos kammaren

i dess helhet kan sägas vara behörigen tillgodosett genom nu gällande

grundlagsbestämmelser, så torde man, i anslutning till en vid utredningen

fogad reservation, kunna säga, att de i sin nuvarande avfattning icke giva

skäl för några befogade ändringskrav. ’Den längre mandattiden, dubbelt

längre än den, som är fastställd för andra kammaren, och den successiva

förnyelsen med ungefär Va av medlemstalet varje år, vilken är mera jämnt fortgående

och fördelad än för någon annan senat, kunna i det avseendet anses

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

5

fylla alla rimliga anspråk, och någon anordning därutöver, verkande i samma

syfte, torde fördenskull vara överflödig. Få blott de angivna bestämmelserna

ostört utöva sin verkan, så är genom dem sörjt för den erforderliga kontinuiteten

i första kammarens sammansättning.’

Det finns emellertid ett grundlagsenligt medel att motverka den önskvärda

och av författningen åsyftade stabiliteten hos kammaren, nämligen den befogenhet

att förordna om nya val, som är Kungl. Maj:t tillerkänd i lika mån

beträffande första som andra kammaren. Härigenom förkortas nämligen mandattiden

och kommer kammaren att förnyas på en gång i stället, för successivt.

Användes medlet utan alltför långa mellanrum, är i själva verket kammarens

stabilitet i fara. Vill man undvika denna fara, blir det därför nödvändigt

att taga i övervägapde, huruvida icke det kungliga upplösningsprerogativet

bör, vad första kammaren angår, avskaffas eller åtminstone på ett

eller annat sätt inskränkas.

De sakkunniga ha också haft denna fråga under behandling. En av dem,

numera avlidne professorn Sigfrid Wallengren, har för de sakkunnigas räkning

författat en framställning angående upplösningsinstitutets tillämplighet

på första kammaren i demokratiska tvåkammarsystem och därvid även behandlat

hithörande spörsmål med hänsyn till svenska förhållanden. Jag återkommer

framdeles till denna framställning.

De sakkunnigas majoritet anser sig till en början kunna konstatera, att någon

starkare opinion för en ändring av gällande bestämmelser för upplösningsinstitutets

användande i avseende på första kammaren icke gjort sig gällande

i vårt land’. Detta skulle då ha sin grund dels i svårigheten att på lämpligt

sätt begränsa upplösningsrätten, dels också i klen hos oss vunna erfarenheten,

som icke kan sägas giva vid handen, att en ändring i gällande bestämmelser

för upplösningsinstitutets användning kan anses påkallad''. I sistnämnda

avseende erinras det om ’att någon upplösning av första kammaren

sedan den i samband med författningsrevisionen förutsatta, år 1921 företagna

upplösningen icke förekommit’, och detta ehuru de skiftande politiska förhållandena

under denna tid torde ha företett situationer, där eu regering kunde

haft anledning överväga, huruvida en upplösning av första kammaren bort

ske. Praktiskt taget hade intet missbruk eller på senare tid överhuvud bruk

av upplösningsrätten kunnat påvisas, och någon anledning att för framtiden

befara en annan utveckling i detta avseende kunde icke anses föreligga. Några

’ofta återkommande hetsiga konflikter mellan de bägge på demokratisk grund

valda kamrarna’ vore med vårt folks allmänna läggning icke att frukta, sa

mycket mindre som vissa för vår författning säregna institutioner, särskilt

ärendenas beredning i gemensamma utskott och vissa frågors avgörande genom

gemensam votering, vore ägnade att förebygga djupgående konflikter. Den

omständigheten, att val till andra kammaren och valen till första kammarens

valkollegier (val av landstingsmän och elektorer) följa efter varandra med

allenast två års mellanrum, medförde också möjlighet att även utan upplösning

erhålla uttalande av väljarna i en uppkommen tvistefråga. De sakkunnigas

majoritet ha på dessa och vissa andra i utredningen anförda skäl fun
-

Begrätisnituj

av upplösningsräUen.

De sakkunnigas

majoritet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Hrr Hellberg

och Brusewitz.

Professor

Wallengrens

utredning.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

nit sig icke böra förorda några förändringar med hänsyn till upplösningsprerogativet.

Två av de sakkunniga, herrar Hellberg och Brusewitz, ha emellertid haft

en från majoritetens avvikande uppfattning på denna punkt och i särskilt yttrande

sökt motbevisa majoriteten.

^''Det är visserligen, sant’, framhålla de, ’att hittills inga missbruk kunna

påvisas. Men då det i ett fall som detta framför allt gäller att skapa en ordning,

som är ägnad att förekomma eventuella missbruk, och då faran av sådana

svårligen låter sig förnekas, synes det icke vara nödvändigt att först

avvakta en utveckling, som för med sig ett alltför flitigt., d. v. s. mer eller

mindre olämpligt bruk av upplösningsinstitutet, innan lagstiftningsåtgärder

mot ett sådant olämpligt bruk tillgripas. Vill man icke en utveckling av nyssberörda

slag, synes det välbetänkt att i tid söka. förekomma den. Det må i

detta samband, såsom bevis för att här uttalade farhågor icke äro enbart

av teoretisk art, erinras att redan vid ett par tillfällen diskuterats, huruvida

icke upplösningsrätten borde användas. Ändock var vid intet av dessa tillfällen

partilägret sådant, att utsikter förefunnos för regeringen att erhålla

majoritet i första kammaren, ej ens gemensam voteringsmajoritet. Vad man

kunde vinna var endast en viss ökning av regeringspartiets numerär. Det torde

ej få betraktas såsom obefogat att av sådana tillbud som dessa, låt vara att

de icke ledde till handling,, hämta en viss varning. Skulle det en gång hända,

att ett parti, som kommit i regeringsställning, begagnade sig av upplösningsrätten

utan annat egentligt ändamål än att så fort som möjligt taga hem en

lika lättillgänglig som lättberäknelig mandatvinst, så kunde följderna av ett

sådant steg bli nog så vådliga. Osannolikt är icke, att ett annat parti, som

senare komme i samma ställning, av det givna »prejudikatet» toge sig anledning

att även för sin del i liknande vinstsyfte utnyttja upplösningsprerogativet.

Hur det under sådana förhållanden skulle gå med första kammarens kontinuitetsbevarande

karaktär är lätt att inse.’

Professor Wallengren fäster i sin utredning uppmärksamheten på vissa

framför allt i första kammarens organisation liggande omständigheter, som

tala till förmån för en begränsning av upplösningsrätten beträffande denna

kammare. Han framhåller, att så som kammaren var organiserad 1866—

1909, kunde det sägas vara tämligen likgiltigt, huruvida den kunde upplösas

eller icke. I den mån den valrätt, varpå kammaren uppbygges, blir mera likartad

med andra kammarens valbasis och dess valmanskår alltså blir mera

känslig för opinionsväxlingar, tilldrager sig däremot spörsmålet om första

kammarens upplösbarhet större uppmärksamhet, då ju vid en konflikt mellan

kamrarna utsikten att genom upplösning omvandla första kammaren till överensstämmelse

med medkammaren blir större. Detta i förening med den omständigheten,

att resultatet av en upplösning och de därpå följande nya valen,

vilka ju ligga i händerna på fast avgränsade medborgargrupper med en fullt

klar partifördelning, kan med ganska stor säkerhet på förhand beräknas, synes

kunna innesluta en viss fara för att en regering, i avsikt att öka sin röststyrka

inom riksdagen, begagnar upplösningsprerogativet på ett sätt, som äventyrar

första kammarens karaktär och därmed en av de bärande principerna

i vårt riksdagsskick. Fråga blir då, huruvida eu begränsning av upplösningsrätten

med hänsyn till första kammaren är att anse som ett onödigt och olämpligt

skärpande av den visserligen av författningen själv organiserade friktio
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 183. 7

nen mellan kamrarna eller måhända snarare bör betraktas som på en gång

en nödig och nyttig säkerhetsåtgärd till tvåkammarsystemets skydd och en

sådan inskränkning i en parlamentarisk regeringsmakt, som icke kan sägas

mera än tillbörligt beskära dess rörelsefrihet. Härom yttrar W allengren följande.

’Rent teoretiskt taget torde kunna påstås, att oupplösligheten väl kan harmoniera

med även ett demokratiskt tvåkammarsystems intentioner, den roll, det

vill uppdraga åt första kammaren, och den organisation, som därför givits åt

denna. Första kammaren skall såsom exponent för den lugnare, mera eftertänksamma

folkopinionen tjänstgöra som en modererande regulator på andra

kammarens aktivitet, skall »hålla igen», när den finner dennas lagstiftningsiver

taga sig för brådstörtade uttryck. Men syftet med denna bromsning är icke

att förhindra »folkviljan» att omsider göra sig gällande, endast att tillse,

att representationens beslut bliva uttryck, icke för en ögonblicksstämning eller

en svag opinion, utan för en varaktig och utbredd folkmening. För att göra

första kammaren lämpad att fullgöra denna uppgift har grundlagen givit den

en organisation, som skulle garantera förefintligheten hos densamma av mera

lugn och självständighet gentemot de dagspolitiska strömningarna. I förevarande

sammanhang knyter sig intresset i främsta rummet till dem bland de

hitåt syftande organisationsmomenten, som avse tiden för vilken första kammaren

väljes. Förstakammarledamöternas valperiod är i regel längre än andrakammarledamöternas

— hos oss 8 år gentemot 4 — och därtill kommer, att,

medan andra kammaren för varje gång förnyas genom totala omval, första

kammaren successivt nyrekryteras (hos oss med ungefär en åttondel varje

år). Första kammaren undandrages härigenom i sin helhet från mer eller

mindre passionerade valstrider. Kammarens oupplöslighet framstår nu som ett

ganska naturligt supplement till ifrågavarande bestämmelser. Först en sådan

beskärning av regeringens befogenheter med avseende på riksdagens sammansättning

giver säker garanti för att stadgandena om den längre valperioden och

den successiva rekryteringen verkligen komma att bliva effektiva — och detta

även i en sådan politisk situation, i vilken det eljest skulle befinnas lägligt

för en regering att för dess dagspolitiska syftens skull annullera dem.

Hos oss inträder, såsom nämnt, denna risk för att den längre valperioden

och den successiva rekryteringen momentant skola sättas ur spel i det fall, att

de prdinarie, totala landstingsvalen (jämte elektorsvalen) lämnat sådant resultat,

att den sittande regeringen kan räkna ut, att en upplösning skulle medföra

en avsevärd vinst för densamma, t. ex. säker majoritet i de gemensamma

voteringarna eller än mera. Frestelsen ligger, såsom ovan antytts, nära att

i strid med idén om första kammarens kontinuerliga karaktär genom en upplösning

anpassa den efter ögonblicket.’

Vad sålunda av såväl reservanterna som Wallengren anförts finner jag synnerligen

beaktansvärt, och tvekar icke att förorda en sådan ändring i gällande

grundlagsbestämmelser angående Kungl. Maj :ts rätt att förordna om nya val

till riksdagens kamrar, att den nu förefintliga fria upplösningsrätten upphäves,

vad första kammaren angår.

Hur långt man därvid bör gå, och på vad sätt en begränsning av upplösningsrätten

bör åvägabringas, därom kunna emellertid meningarna vara delade, liksom

man också i främmande staters författningar gått fram på skilda vägar

för spörsmålets lösning. Jag hänvisar härutinnan till professor VTallengrens

förut omnämnda framställning.

Departe
mentschefen.

Olika sätt

att begränsa

npplosningsrätten.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Andra

kammarens

samtycke.

Upplösning

endast i samband

med

landstingsval.

Till en början torde man kunna alldeles bortse från den lösningen av frågan,

som skulle bestå i ett fullständigt borteliminerande av upplösningsrätten. Såsom

de sakkunnigas majoritet framhålla (s. 50), skulle detta innebära ’ett

krav, som icke med någon utsikt till framgång kan göras gällande’. De förut

nämnda reservanterna betona också med rätta (s. 112), att det man skall söka

förhindra icke är ’det ändamålsenliga bruket, men väl det lättvindiga missbruket

i partimatematikens tjänst’. I professor Wallengrens redogörelse för

upplösningsinstitutet i främmande författningar påpekas också, att en absolut

oupplöslighet icke någonstädes i demokratiska författningar blivit genomförd

— bortsett från Frankrike och vissa australiska stater, där dock motiveringen

varit något annorlunda nyanserad.

Spörsmålet blir då: under vilka förutsättningar skall första kammaren kunna

upplösas?

Olika möjligheter äro här tänkbara och ha även av de sakkunniga diskuterats.

Ett förslag går ut på att upplösning av första kammaren skulle vara

beroende av att andra kammaren med viss kvalificerad majoritet, 2U, 3A, 3/r,

e. d., lämnat sitt samtycke därtill. Mot detta lösningsförslag göras emellertid

i professor Wallengrens utredning följande, såsom det vill synas välgrundade

invändningar. ''För första kammarens egen maktställning’, heter det, ’kan

det knappast förväntas bliva gynnsamt, att andra kammaren skulle framträda

såsom medbestämmande i fråga om den förstas upplösning: den sittande förstakammarmajoriteten

skulle i viss mån bliva till sitt fortbestånd beroende av

den visserligen kvalificerade andrakammarmajoritetens goda vilja. Andra kammarens

maktställning på denna punkt kan också tänkas vid sina tillfällen te

sig som ett politiskt orosmoment, i det att försöken att i en given situation

åstadkomma nödig majoritet för bifall till upplösningen verka irriterande.

Såsom en formell vansklighet kan framhållas nödvändigheten, då regeringen

vill företaga upplösning av första kammaren, innan riksdagen är samlad, att

sammankalla densamma allenast i syfte att erhålla andra kammarens bifall.»

Därtill skulle även med den ifrågavarande anordningen en viss risk förefinnas

för »upplösningsrättens utnyttjande till neutraliserande av den längre valperiodens

och den successiva rekryteringens verkan’.

En annan föreslagen lösning går ut på, att förstakammarupplösning endast

skulle få äga rum i samband med de vart fjärde år återkommande totala landstings-

och elektorsvalen. Regeringen skulle vara skyldig att förordna om

upplösning före datum för dessa val och alltså innan deras resultat förelåge.

Härigenom skulle visserligen å ena sidan, såsom de sakkunniga framhålla, förstakammarupplösning

komma på samma plan som andrakammarupplösning, i

det att resultatet lika litet i det ena som i det andra fallet kunde på förhand

beräknas. Mot en sådan anordning göres dock å andra sidan med rätta den

anmärkningen, ’att den skulle komma att verka stimulerande till förstakammarupplösning

vart fjärde år’, samt ’att upplösningens periodiska bundenhet

skulle komma att verka ojämnt, så till vida som dess utövning bleve ett slags

privilegium för de regeringar, som sutte vid makten vid tiden för landstings
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

9

och elektorsvalen’. Anmärkta olägenhet kunde man visserligen undgå genom

att tillerkänna Kungl. Maj :t befogenhet att förordna om nya val av landstingsmän

och elektorer, varvid förstakammarupplösning ej behövde bindas till någon

bestämd tid. En sådan befogenhet skulle emellertid, vad landstingen angår,

uppväcka mycket allvarliga betänkligheter, då landstingsmannavalen därigenom

komme att på ett allt annat än önskvärt sätt röna inflytande av speciella

politiska frågor och landstingen att förlora just den karaktär av för kommunala

uppgifter valda församlingar, vilken utgjort deras kanske bästa förutsättning

som väl kvalificerade förstakammarväljare. Dessutom skulle ju, därigenom

att upplösningen komme att drabba även valförsamlingarna, kontinuiteten

hos första kammaren bli ännu allvarligare hotad än med den nuvarande

anordningen.

Slutligen gå en del förslag ut på att låta upplösningsrätten grundas på

ett bestående motsatsförhållande mellan kamrarna, framträdande i itererade

beslutskonflikter, en anordning, som icke är ovanlig i utländska tvåkammarsystem.

Variationer kunna naturligtvis här tänkas. Man kan fordra, att

motsatsförhållandet skall vara mer eller mindre tydligt uttalat. I Danmark

har man sålunda gjort första kammaren (landstinget) principiellt oupplöslig,

men medgivit upplösning för det fall att ett av folketinget antaget förslag av

landstinget förkastats och därefter gjorda sammanjämkningsförsök misslyckats

samt frågan sedan med enahanda utgång upptagits vid lagtima riksdag

efter nästa ordinarie val till folketinget. I det av herrar Hellberg och Brusewitz

avgivna särskilda yttrandet förordas en upplösningsrätt på vida lindrigare

villkor: upplösning av första kammaren skulle kunna inom viss bestämd

tid (t. ex. tre månader) påbjudas under förutsättning att denna kammare motsatt

sig ett regeringsförslag, som andra kammaren två gånger å rad, med eller

utan mellanliggande nyval — även två år i följd —• i oförändrad form antagit.

Ett annat förslag, som även diskuterats av de sakkunniga, vill jämte beslutsiterationen

kräva viss kvalificerad majoritet i andra kammaren — vid

båda tillfällena — exempelvis så, att antalet röster för förslaget i båda kamrarna

sammanlagda överstege den sammanlagda motståndsminoriteten med en

viss procent av samtliga avgivna röster. Sättes denna procent tämligen hög,

föreligger presumtion för att majoriteten i andra kammaren tillsammans med

minoriteten i den första avspeglar en så pass utpräglad folkmening, att ett försök

att omvandla första kammarens sammansättning till överensstämmelse med

denna är motiverat.

När det gäller att taga ställning till de olika sätten att begränsa upplösningsrätten,

framträda olika intressen och synpunkter med krav på tillgodoseende

eller beaktande. Syftet bör vara att värna om första kammarens stabilitet,

utan att dock dess auktoritet lider skada, utan att det politiska lugnet

äventyras, och utan att stagnation i det politiska livet behöver befaras. Man

får ej göra upplösningsprerogativet så lättillgängligt, att det erbjuder sig som

ett lämpligt medel att utnyttja en mera tillfällig politisk situation, men å andra

sidan ej i sådan grad försvåra upplösningen, att kammaren blir ett hinder

för även den lugna utvecklingen och för det goda samarbetet inom riksdagen.

Upplösning

vid itererad

beslulskonflikt

mellan

kamrarna.

Ledande

synpunkter.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Ej heller får åt de bestämmelser, som skola reglera upplösningsinstitutet, givas

ett sådant innehåll, att första kammaren därigenom påtryckes något slags

mindervärdighetsprägel. ''Det kan’, framhåller Wallengren, ’givas kritiska lägen,

då även den relativa oupplösligheten i fråga om första kammaren kan

komma att framträda som ett beklagligt hinder för en välbehövlig politisk avspänning.

Det kan vidare från folksuveränitetssynpunkt synas tillbörligt, att,

om hos oss andrakammarvalen gått mot förstakammarmajoriteten och därefter

landstingsmannavalen utfallit åt samma håll, detta dubbla, på två olika sätt

åvägabragta utslag av folkviljan får påverka även första kammarens sammansättning,

om så kan befinnas nödigt.’

h ^ELeUbeV s Anlägger man nu dessa synpunkter på de olika lösningsförslagen, så synes

och Brnse- det av kommittéreservanterna förordade — upplösning skulle få äga rum, då

witz’ förslag, första kammaren motsatt sig ett regeringsförslag, som andra kammaren två

gånger å rad, med eller utan mellanliggande nyval, i oförändrad form antagit

— närmast böra sägas innebära för lindriga villkor. Wallengrens yttrande (s.

141), att den relativa oupplösligheten ej får göras ’allt för tunn till sitt innehåll’,

om den skall kunna ''tjäna sitt ändamål, att på rättslig väg bevara första

kammarens kontinuitetskaraktär’, torde här äga sin tillämpning. Det skall

naturligtvis ingalunda bestridas, att redan det av reservanterna fordrade uppskovet

med den fråga, vari meningsmotsättningen framträtt, kan ha sin betydelse.

''Åtskilligt kan’, framhålla reservanterna med all rätt, ’hända under

denna tid’, som är ägnat både att förändra regeringens intentioner och andra

kammarens hållning. Det kan t. ex. hända, att regeringen framför fortsatt

strid föredrager att genom modifikationer i det förslag, som första kammaren

en gång förkastat, söka vinna dennas bifall. Det kan också hända — vilket

med våra nuvarande labila parlamentariska förhållanden ingalunda är uteslutet

-—- att regeringen under den löpande tidsfristen hunnit avgå och blivit ersatt

med en annan, som saknar allt intresse för första kammarens upplösning. Likväl

kan man ej frigöra sig från intrycket, att det som möjligen skulle kunna

vinnas genom en så lindrig begränsning av upplösningsrätten, knappast är av

den vikt, att den stora grundlagstiftningsapparaten behöver sättas i gång.

Reservanterna ha tydligen själva haft en känsla av, att deras förslag synes

göra upplösningsrätten för lätthanterlig, och invända mot en förebråelse i den

riktningen, ’att om det icke är möjligt att här undgå ytterligheter, så torde det

villkor, som törhända något för litet hämmar upplösningsrättens användning,

vara att föredraga framför det, som hämmar den alltför mycket’. Gentemot

detta bör dock erinras om, att, då ju första kammaren har till sin väsentliga

uppgift att tillgodose kontinuiteten, det principiellt riktiga är att göra kammaren

oupplöslig och från oupplösligheten endast medgiva sådana undantag, som

kunna finnas påkallade. Principen är sålunda snarare för en större än för en

mindre begränsning av upplösningsrätten.

Det torde vidare icke kunna förbises, att, om upplösningsinstitutet organiserades

på sätt reservanterna föreslå, det skulle komma att ligga frestande nära

för en regering, som önskade en förstakammarupplösning, att söka framprovocera

en konflikt mellan kamrarna. Reservanterna synas ha underskattat den
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

11

na möjlighet, för vilka de visserligen icke varit blinda. De anse det väl

tänkbart, att eu regering, som till varje pris önskar upplösning, söker upp en

stridsfråga, där kamrarna med säkerhet kunna väntas stanna i olika beslut.

Men de förmoda, att ’ett tillvägagångssätt, som i grunden innebär ett försök

att kringgå upplösningsbestämmelserna eller i varje fall strider mot deras

andemening’, knappast skulle behöva befaras ''annat än ytterst undantagsvis

och då av en regering, som icke är mycket mån om sitt politiska anseende’.

Och de erinra om, att när det gäller en obetydlig, enkom för ändamålet uppfunnen

stridsfråga, det står första kammaren fritt ’att utan större avsaknad

förekomma regeringens avsikt genom att andra gången uppgiva sitt motstånd’.

Till det förra kan svaras, dels att reservanterna själva räkna med möjligheten

av okynnesupplösningar (se sid. 111), dels att det för en fyndig regering nog

ej bör möta några större svårigheter att välja den erforderliga stridsfrågan så.

att den ej behöver riskera sitt anseende. ''Till det senare kan man invända, att det

icke synes rätt tilltalande att räkna med och bygga på, att första kammaren

skall — låt vara i en mindre betydande fråga — offra sin övertygelse för att

förekomma en obefogad upplösning.

Man kan emellertid instämma med reservanterna däri, att om det gäller ’en Upprepade

viktig fråga, som djupt griper in i folkets liv, synes en upprepad manifestation

av andra kammarens vilja vara tillräckligt skäl för en förstakammarupplös- liggande

ning’, dock endast under förutsättning, att andra kammarens vilja motsvaras ny™!KtlU

av en vilja hos det väljande folket. Man har här åter att draga sig till minnes

första kammarens ställning och uppgift. Andra kammaren skall representera

initiativet och ögonblickets, den förhandenvarande situationens krav, första

kammaren skall företräda den betänksamma, övervägande kritiken och den tillbörliga

hänsynen för det bestående. Författningen har dock ej givit den ena

kammaren företräde framför den andra. Den har icke tillerkänt den kammare,

som skall representera kritiken, en blott befogenhet att för någon tid (genom

suspensivt veto) hindra genomförandet av ett inom medkammaren antaget förslag.

Upplösningsprerogativet är då en säkerhetsventil mot de vådor eller olägenheter,

som skulle följa av ett alltför ihärdigt och oresonligt motstånd. Skulle

kammaren bjuda ett sådant motstånd, kan den genom förordnande om nyval

omdanas i enlighet med den rådande folkmeningen. Upplösningens motivering

skulle alltså sökas däri, att den motsättning mellan kammarmajoriteten och den

för ögonblicket rådande folkopinionen, som man på grund av kammarens allenast

successiva förnyelse alltid måste räkna med, blivit större än som kan sägas

vara normalt och till följd därav tarvar en utjämning. Skall nu en begränsning

göras i den hittills fullt fria upplösningsrätten, bör denna anordnas så,

att å ena sidan alltjämt möjligheten finnes till en dylik utjämning, men å andra

sidan upplösningsprerogativet ej får begagnas i annat fall än då behov av en

dylik utjämning föreligger. Till följd härav bör upplösning ej få tillgripas

förrän man förskaffat sig visshet om att en förefintlig meningsmotsättning

mellan andra kammaren och första kammaren motsvaras av en motsättning

mellan sistnämnda kammare och det väljande folket. Detta sker genom allmänna

val till andra kammaren. Sådana val — vare sig de vart fjärde år åter
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

kommande ordinarie valen eller de, som särskilt förordnats av Kungl. Maj :t i

kraft av § 3 riksdagsordningen — böra alltså lia ägt rum, innan en upplösning

av första kammaren får tillgripas. Om ett av Kungl. Maj:t inför riksdagen

framlagt förslag antages av andra kammaren, men faller på första kammarens

motstånd, och sedan samma lagförslag, efter det folket vid val till andra kammaren

haft tillfälle att uttala sig därom, ånyo och med enahanda utgång förelägges

kamrarna, då torde en meningsmotsättning av den djupgående art, att en

förstakammarupplösning kan anses på sin plats, vara behörigen konstaterad.

Genom att på nu angivet sätt uppställa kravet på nyval till andra kammaren

förebygges även den förut berörda möjligheten, att en regering, som önskar en

förstakammarupplösning i syfte att öka sin röststyrka inom riksdagen, tillskapar

en konfliktsituation genom att lägga fram ett förslag, varom kamrarna förmodas

komma att stanna i olika beslut. En dylik manipulation kan möjligen

tänkas, om den andra kammare, på vilken regeringen räknar, är densamma,

då frågan för andra gången skall läggas fram, men ej gärna då regeringen

saknar kännedom om kammarens sammansättning, när den efter nyvalen återkommer.

Kammarens auktoritet bibehålies orubbad. Det förhåller sig icke så, att

andra kammaren framstår som den utslagsgivande, den för vilken första kammaren

måste böja sig. I stället är det så, att det är andra kammaren, vars

resonans bland väljarna först undersökes.

Det är tydligt, att upplösning av första kammaren är avsedd att föra en

föreliggande aktuell fråga fram till lösning. Under sådana förhållanden kunde

det ligga nära till hands att fordra, att de två riksdagar, vid vilka frågan

skall ha varit under behandling för att förstakammarupplösning skall kunna

äga rum, skola ligga ganska nära varandra i tiden. Det kunde t. o. in. ifrågasättas,

huruvida de ej borde följa omedelbart efter varandra. Detta vore

dock att onödigt försvåra upplösningen. Det skulle nämligen innebära, att

kammarmotsättningar, som yppat sig vid någon av de tre första riksdagarna

under en valperiod, icke kunde bilda basis för en förstakammarupplösning under

annan förutsättning än att Kungl. Maj:t funne sig böra särskilt förordna

om nya val till andra kammaren. Då denna åtgärd vidtages endast när synnerligen

vägande skäl påkallar den, skulle kravet, att de båda riksdagarna

borde följa omedelbart på varandra, i praktiken innebära, att förstakammarupplösning

endast komme att äga rum i anslutning till de ordinarie andrakammarvalen

och bliva ett den då sittande regeringens särskilda prerogativ.

Detta torde ej vara lämpligt. I stället synes man kunna stanna vid en fordran,

att den fråga, vari meningsmotsättning framträtt, för att kunna föranleda

förstakammarupplösning skall ånyo föreläggas kamrarna vid första riksdagen

efter (ordinarie eller särskilt förordnade) nyval till andra kammaren.

Mellan de båda beslutskonflikterna skulle då i alla händelser ej mer än fyra

år förflyta.

Tvänne grupper av riksdagsfrågor kräva särskilt beaktande, när det gäller

att reglera upplösningsrätten, nämligen grundlagsfrågor och frågor, i vilka

gemensam votering kan förekomma.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

13

Vad först beträffar beslutskonflikt mellan kamrarna i en grundlagsfråga, så

kan situationen visserligen här vara densamma som beträffande andra frågor.

Har ett av Kungl. Maj:t framlagt grundlagsförslag blivit vid två riksdagar

med mellanliggande allmänna val till andra kammaren av sistnämnda kammare

antaget såsom vilande, men av första kammaren förkastat, kan givetvis

Kungl. Maj:t förordna om nyval till denna kammare. Detsamma gäller, om

ett vilande grundlagsförslag, som förkastats av första kammaren, efter förrättade

nyval till andra kammaren ånyo och med enahanda utgång förelägges

kamrarna vid nästa riksdag. Men fallet kan ligga annorlunda. Ett förslag

har först fallit på första kammarens motstånd. Vid nästa riksdag återkommer

det, och båda kamrarna antaga det nu som vilande, första kammaren dock

för att, när förslaget upptages till definitivt avgörande, förkasta detsamma.

Rimligtvis borde en dylik kammarens hållning i lika hög grad motivera en

upplösning som i de båda föregående exemplen. Men den i vanliga fall fordrade

förutsättningen, att avslagsbesluten skola vara skilda åt allenast genom

ett nyval, saknas. Första kammaren skulle i själva verket kunna — genom

det taktiskt kloka, men icke alldeles tilltalande förfarandet att först som vilande

antaga ett förslag som kammaren hade för avsikt att sedermera kullkasta

— ställa så till, att kammarupplösning aldrig skulle kunna genomföras

på basis av meningsmotsättning i en grundlagsfråga. Vid sådant förhållande

kunde det anses ligga närmast till hands att vid regleringen av upplösningsprerogativet

giva en särskild bestämmelse om grundlagsfrågor. Emellertid

synes en dylik bestämmelse icke vara av behovet påkallad. Det tillvägagångssätt

från första kammarens sida, som nyss antytts såsom möjligt och

som skulle motivera ett särstadgande, förutsätter i själva verket en mycket

allvarlig konfliktsituation, som först och främst -— med den likartade grundval,

varpå kamrarna äro uppbyggda —■ måste betraktas som ganska osannolik,

och som dessutom, om den skulle förekomma, med säkerhet kan antagas

i sig innesluta meningsmotsättningar mellan kamrarna även i andra frågor,

vilka då kunna tjäna som utgångspunkter för en upplösningsaktion.

Vad så angår anslagsfrågor eller över huvud frågor av beskaffenhet att vid

skiljaktighet mellan kamrarna skola avgöras genom gemensam votering, är

det visserligen påtagligt, att dylika frågor ej sällan äro av den vikt och omfattning,

att en regering kunde önska anlita förstakammarupplösning såsom

ett medel att avveckla en politisk situation, som fått sin prägel av riksdagens

avslag å ett regeringsförslag i en sådan fråga. Grunden för upplösningsprerogativets

användande bleve emellertid i detta fall en annan än den, som

nyss angivits såsom den riktiga, eller att bringa en viss aktuell fråga till lösning.

En budgetfråga, som förelägges riksdagen, kan enligt sakens egen natur

aldrig vara identisk med en fråga, som behandlats vid en tidigare riksdag;

varje sådan fråga avser nämligen det statsregleringsår, för vilket budgeten

uppgöres, och detta år kan ej vara detsamma för två olika riksdagar.

Avslaget gäller exempelvis ena gången Kungl. Maj :ts framställning om -anslag

till visst ändamål för budgetåret 1926—1927, andra gången en liknande

framställning för budgetåret 1927-—1928. Kravet på identiska beslut kan så
-

Grundlags
frågor.

Frågor, som

avgöras genom

gemensam

votering.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj :ts proposition nr 188.

ledes beträffande dessa frågor aldrig uppfyllas. Just därför, att det bär gäller

poster i statsregleringen för ett visst budgetår, har grundlagen anvisat en

särskild utväg att avlägsna en meningsmotsättning mellan kamrarna, nämligen

den gemensamma voteringen. Det beslut, som framgår av den gemensamma

voteringen, är ej längre den ena eller andra kammarens, utan riksdagens. Denna

utväg för hävande av meningsskiljaktigheten mellan kamrarna innebär ett

momentant avskaffande av själva tvåkammarsystemet. Om över huvud upplösningsrätten

skall begränsas, kan det näppeligen anses riktigt att låta den

komma till användning under hänvisning till den ställning, den ena kammaren

intagit i en fråga, vilken därefter av riksdagen slutgiltigt avgjorts genom

gemensam votering. Särskilda betänkligheter inställa sig ock med hänsyn till

den högst skiftande karaktären av de frågor, vilka bliva föremål för gemensam

votering. Stundom är själva anslagssumman huvudsaken, stundom är denna

måhända utan betydelse i det att kamrarnas beslut därutinnan sammanstämma,

medan i stället meningsskiljaktigheten avser ett till anslaget knutet

villkor eller vissa organisatoriska anordningar, som anslaget skall tjäna. Möjligen

kan, rent formellt sett, den kammare sägas hava förkastat ett Kungl.

Maj:ts förslag, vilken beslutit en — måhända mycket obetydlig — avvikelse

från förslaget och därigenom framkallat gemensam votering, men det lärer

icke kunna betvivlas, att i dylika fall ett utövande av upplösningsrätten kan

te sig såsom en tämligen onaturlig konsekvens. Under vissa omständigheter

måste det ock ställa sig vanskligt att avgöra, huruvida beslutet verkligen är

att uppfatta såsom ett avslag. Visserligen kan en sådan svårighet icke anses

helt utesluten beträffande vissa andra ärenden än budgetfrågor, men den

blir i fråga om dessa ojämförligt starkare framträdande. Att första kammarens

beslut erhåller flertal i den gemensamma voteringen, kan stundom bero

därpå, att ett antal ledamöter av andra kammaren ändrat mening och i den

gemensamma voteringen anslutit sig till första kammarens ståndpunkt. Att i

ett dylikt fall låta utgången av den gemensamma voteringen bliva bestämmande

för en upplösning av första kammaren, måste uppenbarligen framstå

såsom oegentligt. Ej heller kan bortses från att budgetfrågors upptagande i

detta sammanhang måste medföra, att Kungl. Maj:ts upplösningsrätt kan bliva

beroende av den tolkning av § 65 riksdagsordningen med dess föreskrifter

om gemensam votering, vilken göres gällande av den ena eller andra kammaren.

Över huvud synas de frågor, vilka skola avgöras genom gemensam votering,

erbjuda sådana komplikationer, att det visar sig nödvändigt att lämna

dem åsido, därest en begränsning av upplösningsrätten skall genomföras i enlighet

med de grunder jag förut angivit och med fasthållande tillika av den

nuvarande ordningen för dylika frågors behandling. Enligt min uppfattning

bör alltså den meningsmotsättning, som skall kunna bilda basis för en

upplösning av första kammaren, avse allenast sådana frågor, som vid kamrarnas

skiljaktiga beslut förfalla.

Upplösning av första kammaren kan, oberoende av meningsmotsättning mellan

kamrarna, tänkas böra ske i det fall, att ändrade grunder skulle komma

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

15

att fastställas för kammarens sammansättning och konstitutionella ställning.

Anledning lärer dock ej föreligga att i nu förevarande sammanhang upptaga

detta sprösmål, då det torde kunna tagas för visst, att vid genomförande av

grundlagsändringar av sådan innebörd frågan om förstakammarupplösning

kommer att underkastas särskild prövning.

Då upplösningen som nämnt antages vara avsedd för en viss aktuell frågas

skull och det alltså tydligen ej bör stå Kungl. Maj:t fritt att vänta med

upplösningsdekretet allt för lång tid efter det att förutsättningarna för dess

utfärdande äro för handen eller kanske rent av betrakta ett behörigen konstaterat

motsatsförhållande mellan kamrarna som en politisk tillgång, vilken

skulle kunna sparas för kommande behov, synes det lämpligt att föreskriva en

viss frist, exempelvis fyra månader, inom vilken nya val skola vara förordnade

vid äventyr att förutsättningarna eljest skola anses förfallna.

Det torde vaia lämpligt att, därest en begränsning av upplösningsrätten

genomföres, samtidigt göra en erinran om den begränsning, som redan förut

förefinnes genom stadgandet i § 5 riksdagsordningen, att den s. k. vaderiksdagen

ej får upplösas — icke ens genom förordnande om nya val ■— förr än

den varit samlad i fyra månader. I anledning härav har en hänvisning till

sistnämnda lagrum införts i § 3, st. 1.

Att meningsmotsättning mellan kamrarna i budgetfrågor icke kan läggas till

grund för en upplösning, har i lagtexten kommit till uttryck i formuleringen

’som genom kammarens avslag förfallit’. Förslag i frågor, som kunna bli föremål

för gemensam votering, förfalla ju nämligen ej genom endera kammarens

avslag.

Det kunde synas likgiltigt, huruvida den riksdag, där meningsmotsättningen

andra gången kommer till synes, är lagtima eller urtima. Skulle ett förslag

vara av den brådskande natur, att dess genomförande kräver anlitande av en

urtima riksdag, bör denna möjlighet stå Kungl. Maj:t öppen, såvida över huvud

frågans behandling å urtima riksdag är av grundlagen medgiven. För

ett fall måste dock saken anstå till lagtima riksdag, nämligen då de andrakammarval,

som enligt förslaget måste ha försiggått mellan de båda riksdagarna,

äro de ordinarie allmänna valen. Skulle nämligen, sedan dessa val i

september månad försiggått, en urtima riksdag sammankallas för ställningstagande

till den fråga, vari beslutskonflikten framträtt, så komme, då de förrättade

valen först avse tiden från nästkommande års början, andra kammaren

att till denna riksdag möta med sin gamla sammansättning, varvid syftet med

stadgandet om mellanliggande nyval skulle förfelas. Någon betänklighet mot

att i detta fall fordra sakens uppskjutande till den om ett par månader sammanträdande

lagtima riksdagen torde näppeligen kunna anses föreligga.

Huruvida ett genom första kammarens motstånd förfallet förslag skall

kunna, i syfte att åvägabringa den nödiga förutsättningen för kammarens

upplösning, föreläggas lagtima vaderiksdag samma år, m. a. o. huruvida, sedan

första kammaren förkastat ett av Kungl. Maj:t väckt förslag och förord
-

Detalj
motivering.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Kammarens

kvalitet.

Valbarhets
census.

De sakkunnigas

majoritet.

nande om nya val till andra kammaren blivit utfärdat jämlikt § 5 riksdagsordningen,

förslaget skall kunna, därest det med samma utgång förelägges

den inom tre månader åter sammanträdande riksdagen, sägas vara vid två på

varandra följande riksdagar av första kammaren förkastat, detta beror givetvis

på huruvida vaderiksdagen skall betraktas som en ny riksdag eller blott

som en fortsättning av den upplösta. Det är naturligtvis ej lämpligt att här

mer än på andra ställen i grundlagarna, där detta spörsmål kan vara av betydelse,

taga ställning till detsamma, utan bör frågans besvarande överlämnas

åt praxis.

Om jag så från spörsmålet om kammarens stabilitet övergår till garantierna

för en fullgod sammansättning av densamma, så erbjuda sig här åtskilliga reformeringsförslag,

av vilka de sakkunniga särskilt tagit ställning till tre:

införande av valbarhetskategorier, besättandet av en del platser i kammaren

genom s. k. kooptation samt utvidgning av valkretsarna. Innan jag ingår på

dessa reformspörsmål, skall jag emellertid till behandling upptaga frågan, huruvida

de garantier för goda förstakammarval, som grundlagen velat skapa

genom sina valbarhetsbestämmelser, äro i sitt nuvarande skick tillfredsställande.

Någon anledning att ifrågasätta en ändring av valbarhetsåldem torde icke

föreligga.

Däremot kan frågan om censusstrecket med allt skäl betecknas som aktuell.

För denna frågas behandling i riksdagen från och med 1919 hänvisar jag

till de sakkunnigas utredning sid. 11 ff.

De sakkunnigas majoritet framhåller till en början, att valbarhetscensus står

’i en skarpt framträdande motsats till hela den huvudprincip, på vilken vårt

representationsskick numera är uppbyggt’, sedan första kammaren övergått

från ''de censusbestämda senaternas typ’ till ’de rent demokratiska senaterna’.

Medan karaktärsskillnaden mellan kamrarna förut grundat sig på sociala åtskillnader,

så att första kammaren företrädde en genom ekonomiska bestämmelser

avgränsad minoritet, under det andra kammaren representerade folkmajoriteten,

har numera skillnaden flyttats över till det rent psykologiska planet

och lösgjorts från samband med medborgarnas ekonomiska ställning. ’Penningbestämmelser

äro sålunda principiellt underkända såsom konstitutiva moment

vid riksdagens organisation.’ Att vår författning det oaktat bibehållit

valbarhetscensus, är en inkonsekvens, som snarast möjligt bör undanröjas, så

vida icke alldeles särskilt starka praktiska skäl skulle kunna åberopas till uppvägande

av de principiella motskälen. Sådana praktiska skäl föreligga emellertid

icke. Det förhåller sig i stället så, att ’de principiella skälen hämta

ökad styrka ur de betraktelser, som anknyta sig till valbarhetscensus’ praktiska

verkningar’, och detta vare sig man utgår från censusteorien själv eller från

demokratiens grundsatser.

De sakkunniga skärskåda först saken från den förra sidan och anföra därvid

följande:

s. 17 Kontrollera mot PDF

Xungl. l\laj:ts proposition nr 183.

17

I motiverna till 1866 års riksdagsordning ■— vilken byggde kela representationen

på censusgrundvalen — karakteriseras valbarhetseensus’ verkningar

på sådant sätt, att de stadgade förmögenhetskvalifikationerna skulle medverka

till att låta ''förmögenhetens konservatism’ komma första kammaren till godo.

''Med de härvid valda siffror av 80,000 riksdalers fastighetsvärde, eller 4,000

riksdalers årlig inkomst’, heter det vidare, ’har avsikten varit att inskränka

valbarheten till dem, som kunna anses äga större fast egendom, idka någon betydligare

rörelse, innehava högre tjänst eller eljest, efter vårt lands förhållanden,

befinna sig i en någorlunda tryggad ekonomisk ställning. Inom dessa

kategorier torde ock i allmänhet den högre bildningen och den mera omfattande

erfarenheten vara att söka. Då majoriteten bland de politiskt berättigade

har i sin makt att tillsätta båda kamrarna, torde det icke heller vara obilligt,

att den i valet av den ena kammarens ledamöter inskränkes till dem, som icke

uteslutande representera denna majoritets egna intressen.’ Till bestämmelsen

om valbarhetseensus knöt sig såsom ett komplement, verkande till faktisk förstärkning

av denna census, det stadgandet, att första kammarens ledamöter icke

skulle åtnjuta arvode. Därigenom skulle ''åt denna kammare beredas ett i sann

mening aristokratiskt element’. ''För att avbryta sina vanliga sysselsättningar

under en icke obetydlig del av året och underhålla sig på egen bekostnad vid

riksdagen, fordras nämligen icke blott en god förmögenhetsställning, utan jämväl

ett av nit för det allmänna eller åtminstone av ärelystnad livat sinne, som

vill underkasta sig en uppoffring.’

Det framgår av det anförda, hurusom De Geers syfte med kombinationen

valbarhetseensus och arvodeslöshet närmast var att avgränsa ett slags politisk

aristokrati, inom vilken väljarfolket hade att taga sina senatorer, en aristokrati

utmärkt genom oberoende, insikter och allmänintresse i högre grad än medborgaren

i allmänhet. Sedan 1866 har emellertid åtskilligt inträffat, som gör,

att vad som nu kvarstår av de ifrågavarande bestämmelserna näppeligen torde

kunna tillskrivas någon effekt av dylik art. Arvodeslösheten har försvunnit

och valbarhetseensus har i avsevärd mån reducerats. Därtill kommer, att det

består en utomordentlig skillnad mellan penningvärdet nu och för 60 år sedan.

I betraktande av dessa och andra förhållanden är föreställningen om en politisk

aristokratis avgränsande genom de gällande valbarhetsbestämmelserna numera

skäligen utesluten.

Under sådana förhållanden får motiveringen för valbarhetseensus till första

kammaren inskränkas till blygsammare mått än som ursprungligen avsetts. Om

det blir för mycket att förbinda nu gällande bestämmelser om valbarhet med

begreppet politisk aristokrati, så kvarstår dock, menar man, den allmänna satsen,

att en ordnad ekonomi får betraktas som en gynnsam förutsättning för politiskt

arbete. Dels utgör den symptom på duglighet och omdöme, dels åter

bereder den bättre möjligheter för verksamhet i det allmännas tjänst. Det senare

ledet i denna argumentering kan givetvis icke bestridas. Riksdagsmannaarvodet

bör ses även i denna belysning. Det förra åter kan tillämpat på vissa

fall vara riktigt, pa andra däremot alldeles icke — någon generell giltighet

äger satsen ingalunda. Vad som emellertid från motiveringens egna utgångspunkter

är av avgörande betydelse i detta sammanhang är, huruvida en inkomst

pa 3,000 kronor eller innehav av en fastighet med 50,000 kronors taxeringsvärde

verkligen kunna betraktas såsom kriterier på ekonomiskt oberoende eller

ordnad ekonomi. Härvid spela i de enskilda fallen så många andra omständigheter

in, att man näppeligen med nagon säkerhet kan räkna med ett sådant sammanhang.

En skuldfri man med 2,500 kronors inkomst intager en ekonomiskt

mycket säkrare ställning än en skuldbelastad med 3,000 kronors inkomst. Innehavet

av en ointecknad fastighet med 40,000 kronors taxeringsvärde betecknar

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 saml. löh haft. (Nr 1S3.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Ma.j:ts proposition nr 183.

större oberoende än innehavet av en högt intecknad fastighet med 50,000 kronors

taxeringsvärde. Det går icke an att utan vidare anse uppfyllandet av den

gällande valbarhetscensus utgöra garanti för en säker ekonomi, och därvid måste

betydelsen av förevarande argument bortfalla jämväl för dem, som gilla

dess utgångspunkt.

Även om man ser saken från censusteoriens egen synpunkt, blir det alltså

svårt att tillskriva nu gällande valbarhetsbestämmelser någon kvalitetsstärkande

betydelse för första kammaren. Det har kunnat vara möjligt på en tid, då

census — liksom penningvärdet — var högre än nu och då arvodeslöshet var

förbunden därmed. Numera hava dessa bestämmelser överlevat sig själva.’

Men om man sålunda icke numera kan påräkna de välgörande verkningar av

censusstrecket, som från början ansetts motivera dess införande, så medför å

andra sidan dess bibehållande allvarliga nackdelar från det politiska likställighetskravets

synpunkt.

’Såsom under riksdagsdebatterna vid upprepade tillfällen framhållits, bestå

dessa nackdelar framför allt däri, att, ehuru den gällande valbarhetscensus

ingalunda, såsom ovan påpekats, kan sägas vara av sådan betydelse, att den utskiljer

en ekonomisk aristokrati eller ens en krets av ekonomiskt oberoende medborgare,

den dock i stor utsträckning utestänger vissa samhällslager från första

kammaren. Framför allt drabbas kvinnorna hårt av. valbarhetsstrecket, i

synnerhet de gifta, men jämväl de självförsörjande ogifta kvinnorna. Den

kvinnliga valbarheten till första kammaren, som är inskriven i grundlagen, blir

på sådant sätt i mycket avsevärd mån reducerad till ett sken. . I viss mån kunde

denna olägenhet visserligen hävas genom att, såsom vid sina tillfällen a,ntytts,

giva valbarhet åt gifta kvinnor, vilkas män uppfylla censuskvalifikationerna.

Men fortfarande förbleve huvudmassan av ogifta kvinnor utanför.

Vidare har under frågans behandling i riksdagen understrukits censusbestämmelsens

verkan på såväl arbetarnas och hantverkarnas som de mindre jordbrukarnas,

hemmansägarnas och arrendatorernas representationsrätt. Dessa

samhällsklasser få vidkännas en högst väsentlig reduktion av det antal förstakammarkandidater,

som de skulle kunna uppställa ur sina egna led. Ett politiskt

parti, som till övervägande del är sammansatt av medlemmar från någon

av de nämnda grupperna, kan under sådana förhållanden komma att stå inför

nödvändigheten att, i stället för att giva sina röster åt en arbetare eller jordbrukare,

placera dem på en meningsfrände ur en annan samhällsgrupp. Att

så sker, kan väl i och för sig i de enskilda fallen icke alltid behöva vara till

men för representationen, utan stundom måhända tvärtom. Men betänkligt är,

att lagstiftningen tvingar valmännen att avstå från sin önskan att välja till

riksdagsman en person ur sin egen krets, till vilken de hava förtroende, på den

grund att han har en på visst sätt begränsad årsinkomst. Liksom detta kännes

som ett obehörigt tvång, kan det också i det enskilda fallet medföra, att en bättre

kandidat får vika för en sämre.

Det förfång, som valbarhetscensus för första kammaren åsamkar vissa samhällsgrupper,

och den irritation, som härav framkallas, kan dessutom, i längden

icke vara till gagn för kammarens prestige, utan tvärtom. På sina håll

måste det giva näring åt en eljest oberättigad föreställning om första kammaren

såsom alltjämt en institution i de socialt högre minoriteternas tjänst. Det

är av vikt för kammarens fortsatta auktoritet, att grundlagen icke genom vidmakthållandet

av dessa resterande penningbestämmelser giver näring år dylika

opinioner.’

De sakkunniga framhålla slutligen, hurusom verkningarna av valbarhetscensus

ytterligare skärpas genom föreskriften i riksdagsordningen § 9, att riks
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

19

dagsman i första kammaren skall frånträda sin befattning, så snart han kommer

i ställningen, att han icke vidare skulle vara valbar.

''Därest en förstakammarledamot, som ju — utom i Stockholm — icke skattar

för det arvode, han som riksdagsman åtnjuter, för fullgörande av sitt lagstiftarekall

nödgas avstå från lön eller annan inkomst till sådant belopp, att

han icke längre taxeras till 3,000 kronor, har han att lämna riksdagen. Han

åtnjuter allt fortfarande en faktisk årsinkomst på minst fyratusenfemhundra

kronor (riksdagsmannaarvodets normala belopp), men har dock genom den påföljd

för hans privatekonomi i övrigt, som hans lagstiftareverksamhet medfört,

blivit diskvalificerad som förstakammarledamot.’

De sakkunniga finna, ’att för valbarhetscensus’ avskaffande tala så starka

skäl, att dess bortfallande för vårt lands del bör anses lika motiverat och berättigat

som det befunnits vara för andra länder’, och föreslå så en sådan förändring

i § 9 riksdagsordningen, att censusstrecket ersättes med en fordran om

kommunal rösträtt.

Två av de sakkunniga, herrar Björkman och Nilsson, ha i särskilda yttrande

förklarat sig icke kunna biträda förslaget om avskaffande av valbarhetscensus.

Då de ej ansett sig kunna vara med om någon av de till bibehållande

eller höjande av första kammarens ställning och kvalitet syftande

nyheter, som hos de sakkunniga diskuterats, synes det dem så mycket mera

nödvändigt ’att behålla alla de särskilda bestämmelser, som äro ägnade att,

samlade och var för sig, åt första kammaren bevara dess särkaraktär’. Till

dessa hörde också bestämmelsen om valbarhetscensus. Denna, som ju vilade

på principen, ’att i första kammaren skola sitta personer, vilka — likaväl som

de böra ha en viss mognad ålder — genom att äga sin ekonomiska ställning i

viss grad säkerlagd med mera trygghet kunna anses överblicka de ekonomiska

spörsmålen och med en ordnad ekonomi få anses äga en gynnsam förutsättning

för politiskt arbete’, vore i själva verket icke oförenlig med ett demokratiskt

statsskick. Bestämmelsen kunde visserligen genom särskilda förhållanden

— höga fastighetsinteckningar m. m. — synas bliva imaginär, men den innebure

dock i varje fall för valmännen ett påpekande, ’att vid valet den ekonomiska

stabiliteten hos kandidaterna är av betydelse’. Om dessutom, såsom reservanterna

föreslå, ett förtydligande göres rörande det inkomstbelopp, som

skall kunna grunda behörighet, så att detta belopp blir det taxerade, ej det

beskattningsbara, så torde, förmena reservanterna, det ej böra möta svårigheter

för valmän ur vitt skilda lager ’att finna till första kammaren valbara

personer, som på samjna gång de i övrigt företräda deras åskådningar jämväl

fylla den viktiga förutsättningen för valbarhet, som med valbarhetscensus kräves’.

Reservanterna ha sålunda ställt sig på samma ståndpunkt, som tidigare

inom riksdagen tjänat som plattform för motståndet mot borttagande av valbarhetscensus,

nämligen att census ej bör avskaffas, om den icke ersättes med

andra valbarhetskvalifikationer, som på ett mera ändamålsenligt sätt medverka

till befästande av karaktärsskillnaden mellan kamrarna.

Den motivering de sakkunnigas majoritet förebragt för borttagandet av bestämmelsen

om valbarhetscensus anser jag för min del tillfyllestgörande. Reservanternas

ståndpunkt innebär först och främst en — för övrigt redan av

Hrr Björkman

och

Nilsson.

Departe
mentschefen
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Valbarhets
Jcategorier.

De sakkunniga.

majoriteten påvisad — överskattning av nu gällande censusbestämmelsers förmåga

att garantera förefintligheten av en ekonomiskt tryggad ställning hos

riksdagsmannakandidaterna. De synas emellertid själva haft en viss känsla

av det svenska censusstreckets bristande effektivitet och därför sökt försvara

dess bibehållande också därmed, att censusbestämmelsen står som en fingervisning

för de väljande att taga hänsyn till den ekonomiska stabiliteten. Bestämmelsen

skulle efter denna uppfattning icke ha karaktären av ett juridiskt

behörighetsvillkor, utan av ett direktiv, en anvisning för de väljande att beakta

en påtänkt kandidats ekonomiska ställning. Det är emellertid svårt att inse,

varför just den sidan av eu persons lämplighet eller olämplighet, som hänför

sig till hans ekonomiska ställning, skall behöva uttryckligen betonas i grundlagen,

när man för övrigt litar på de väljandes goda omdöme.

I anslutning till de sakkunnigas majoritet hemställer jag alltså, att Kungl.

Maj:t ville inför riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av riksdagsordningen

§ 9, att bestämmelserna om valbarhetscensus uteslutas och ersättas

av en fordran på kommunal rösträtt som valbarhetsvillkor. Sistnämnda villkor

finner jag väl motiverat därmed, att fordringarna på valbarhet till riksdagsmannauppdraget

ej böra vara lindrigare än de, som gälla för landstingsmän

och elektorer. Det står också väl tillsammans med, att valbarhet till andra

kammaren förutsätter rösträtt till samma kammare.

För att tillförsäkra första kammaren den särskilt kvalificerade karaktär,

som man vill att den skall äga, har ifrågasatts, att vissa medborgargrupper

skulle avgränsas och väljarna hänvisas till att inom dessa grupper taga kandidater

till representantplatserna’. Den ledande idén vid avgränsningen av dessa

valbarhetskategorier skulle vara ’att inom dem samla så mycken kvalificerad

lämplighet som möjligt för utövandet av förstakammarmandat’. Inom dessa

kategorier skulle man i alldeles särskild grad finna den önskvärda erfarenheten,

kunnigheten, sakligheten, omdömesförmågan o. s. v.

Vid denna idés praktiska utformning har man nu att söka ''utfinna sådana

yttre kriterier, vilka skola garantera de nyssnämnda förstakammaregenskapemas

befintlighet’. Bland kategorier, som pläga komma i fråga, må nämnas:

politisk verksamhet; viss verksamhet i den kommunala självstyrelsens tjänst

eller inom föreningslivet, såsom inom yrkessammanslutningar (t. ex. av arbetsgivare

och arbetare) eller självhjälpsorganisationer (sjukkassor, kooperation);

ledande ställning inom det ekonomiska, kommersiella eller agrikulturella livet;

högre ämbetsmän; högre bildningsgrad; medlemskap av akademier o. s. v. I

den belgiska författningen — den veterligen enda demokratiska författning,

som infört ifrågavarande institut -— uppräknas ej mindre än 21 valbarhetskategorier,

och det står dessutom representationen öppet att i lagstiftningsväg

skapa nya sådana.

De sakkunniga framhålla, hurusom visserligen idén med valbarhetskategorier

vid första påseende kan verka tilltalande, liksom den också mötts av gan
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 18S. 21

ska mycken sympati, men att den dock ej håller måttet, när den skall omsättas

i verklighet.

''Vid fastställandet av kategorierna’, anmärka de, ’står lagstiftaren inför ett

dilemma, som omsider visar sig ytterst svårt att behärska. Den grundläggande

idén är, att urvalet skall anvisa en politisk elit. Hänsynen härtill

fordrar, att man håller sig inom jämförelsevis snäva gränser. Å andra

sidan får man icke uppställa ett sådant fåtal kategorier, att den utmärkta förtjänsten

på andra områden uteslutes. Det går t. ex. alldeles icke an att stadga

kommunal verksamhet såsom ensam, valbarhetskategori. Hur många framstående

medborgare, som icke haft tid eller tillfälle att ägna sig häråt, skulle

icke då ställas utanför! Icke heller vore det tillräckligt att upptaga endast

t. ex. kategorierna kommunal verksamhet, ämbetsmannaställning och kunskapsprov.

Av väsentlig betydelse är, att man icke gynnar vissa samhällsklasser

och partier, medan man försummar andra. Hänsynen härtill manar

till en utvidgning av ramen och alstrar en tendens att alltjämt med nya valbarhetsgrunder

komplettera kategorierna. Denna senare tendens kommer till

följd av förhållandenas natur att visa en benägenhet att alldeles överflygla

den förra. Och hur blir det då till sist bevänt med de valbara gruppernas politiska

elitkaraktär?’

Huvudinvändningen mot valbarhetskategorierna är sålunda enligt de sakkunnigas

uppfattning den, att kategorierna antingen bli för trånga och därigenom

hinderliga för kammarens rekrytering eller också för många och för

omfattande och därmed betydelselösa som medel att skapa en elitkår. Därjämte

anmärka emellertid de sakkunniga, att när man, som hos oss, söker att

för förstakammarvalen skapa en särskilt kvalificerad väljarekår och däri ser

en garanti för att till kammarledamöter utses personer av den erforderliga

valören: så ''förefaller det icke nödigt eller nyttigt att binda deras händer genom

att hänvisa dem att vid valet hålla sig inom vissa utstakade yttre gränser’.

De sakkunniga erinra i detta sammanhang om det synnerligen belysande förhållandet,

att den belgiska senatens väljareunderlag utgöres av tre olika grupper,

i det 93 senatorer utses av samma väljare som de, vilka utse den nedre

kammaren, 40 senatorer utses av motsvarigheterna till våra landsting, provinsråden,

och slutligen 20 senatorer av senaten själv genom kooptation, samt att

valbarhetskategorierna endast gälla för den förstnämnda, okvalificerade väljaregruppen,

där de tydligen ansetts kunna vara på sin plats, men däremot ej

för de båda andra, som ej behöva kategoriernas ledband.

På dessa båda huvudgrunder, nämligen dels de praktiska svårigheterna vid

problemets lösning och dels institutets onödighet, när det kombineras med en

kvalificerad valrätt, anse sig de sakkunniga — utan meningsskiljaktighet —

icke kunna förorda införandet av särskilda valbarhetskategorier för första

kammaren.

Till vad de sakkunniga i denna del anfört kan jag giva min fulla anslutning

och finner mig alltså icke böra förorda en reformering- av valbarhetsbestämmelserna

i form av nya valbarhetskategoriers införande.

Departa

mentschefen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Förhåller det sig så, som nyss blivit antytt, att valresultatet huvudsakligen

heror på valkorporationerna, kommer det givetvis att ligga stor vikt på, huru

man sammansätter dessa. Vår nuvarande riksdagsordning har som bekant

överlämnat valet åt valkollegier, som till sin huvudsakliga del utgöras av medlemmar

i kommunala representationer (landstingen). Före 1921 års författningsreform

bestodo de t. o. m. uteslutande av sådana (landstingsman och

stadsfullmäktige i städer, som ej deltogo i landsting). Den tanke, som ligger

bakom denna anordning, har De Geer givit uttryck åt i motiverna till riksdagsordningen.

’Den förmedling, valen komma att genom landstingen undergå, bör’, heter

det, ’bidraga att göra dem till uttryck av ett upplyst tänkesätt. Landstingsmännen

kunna nämligen icke antagas komma att utses med något huvudsakligt

avseende på befattningen att stundom vara elektorer till riksdagsmän,

som efter långa mellantider ombytas, utan vid deras tillsättande

måste tagas i betraktande de egenskaper, som berättiga till förtroendet att

utöva beskattningsrätten och vården om länets gemensamma angelägenheter.

Den insikt, som vinnes genom deltagande i eu om allmänna ärenden rådplägande

församling, måste vidare giva landstingsmannen en mer vidgad synkrets,

än som kan påräknas vare sig hos omedelbart väljande menigheter eller

hos elektorer, utsedda endast för ett visst val.’

I de sakkunnigas utredning (särskilt yttrande av hrr Hellberg och Brusewitz,

s. 99) återkommer samma uppfattning.

’Syftet med denna anknytning av förstakammarorganisationen till de kommunala

självstyrelseorganen har varit att åvägabringa förutsättningar för sådana

val, som giva åt kammaren en särskild karaktär av erfarenhet och insikt.

Detta förväntas bliva följden därav, att såsom dess väljare fungera uteslutande

sådana män och kvinnor, vilka själva få anses vara i besittning av de nämnda

egenskaperna. De kommunala korporationernas medlemmar äro beklädda med

sina medborgares förtroende att å deras vägnar bestämma över kommunernas,

primär- eller provinskommunernas, gemensamma angelägenheter. Redan häri

ligger en viss garanti för deras kvalifikation såsom riksdagsmannaväljare: de

kommunalt röstberättigade kunna förväntas icke skänka sin tillit till andra

personer än sådana som de anse vara i besittning av förmåga att handlägga

allmänna frågor. I regel utse de också män eller kvinnor av mognad ålder och

erfarenhet. Men till denna de kommunala förtroendemännens presumerade duglighet

såsom väljare kommer så den ytterligare förstärkning av denna, som

måste framgå som ett resultat av deras arbete i det allmännas tjänst. Vanan

att handhava offentliga angelägenheter, bland vilka därtill flertalet är av ekonomisk

natur, verkar till en fortgående stegring av deras kunskaper och förfarenhet

i dylika värv. Med en dylik elitkår såsom valorgan till första kammaren

får lagstiftaren anses hava tillskapat en synnerligen tillförlitlig garanti

för att denna kammare erhåller en sammansättning, som gör den väl

skickad att fylla den ’regulator’-uppgift, som tillkommer densamma.’

De sakkunniga ha emellertid tagit under övervägande, huruvida icke den

svenska väljarekårens erkänt höga kvalitet skulle kunna ytterligare höjas.

Därvid har ifrågasatts dels införande i någon form av kooptationsinstitutet, dels

valkretsarnas utvidgande.

Kooptation. Kooptation innebär, att en korporation helt eller delvis utses av korporationen

själv. När det nu gäller den ena av riksdagens kamrar, kunde det tänkas,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

23

att valet överlämnades antingen åt denna kammare själv eller åt den andra

kammaren eller slutligen åt riksdagen i dess helhet. Att hela kammaren skulle

utses genom kooptation, kan det naturligtvis aldrig bli tal om. Likaledes kan

man bortse från en sådan anordning av kooptationen, att valet skulle överlämnas

åt andra kammaren eller åt riksdagen i dess helhet. För en reform av

denna innebörd torde hos oss icke finnas någon som helst resonans. Spörsmålet

kan sålunda — såsom även de sakkunniga gjort -— begränsas till att gälla

val genom första kammaren själv.

De sakkunnigas majoritet har stannat vid ett avstyrkande. Efter påpekande

av ett par organisatoriska svårigheter — beträffande dels det antal, som skall

utses genom kooptation, dels valperioden för de utsedda — ingå de sakkunniga

på frågan, huruvida kooptationsinstitutets införande skulle vara ägnat

att höja första kammarens kvalitet och därmed också dess auktoritet. De bestrida

icke, att vad som till stöd för ett jakande svar härå anförts kan innebära

beaktansvärda moment, men finna å andra sidan, att övervägande skäl

tala i motsatt riktning.

Till en början misstänka de sakkunniga, att, därest kooptation infördes och

därigenom möjlighet bereddes de särskilda partierna att i kammaren få invalda

en del av partiets bästa män, som tilläventyrs icke vore bundna speciellt vid

ortsintressen och valkretsarna, de olika valkorporationerna i orterna mera än

förut skulle komma att vid valen låta sig ledas av sina ortsintressen och icke

ens till någon del av intresset att utse s. k. rikskandidater, enär för inval av

sådana möjlighet av kooptationsval ansågs given. Detta skulle lätt kunna

föranleda en kvalitetsförsämring hos kammaren. Det vore ej heller osannolikt,

att kammaren vid sina kooptationsval ej så mycket fäste sig vid kandidaternas

kvalitet som vid de tjänster, som gjorts resp. partier av personer, Som

huvudsakligen medverkat i det tekniska valarbetet eller annars i ren partitjänst.

Även kunde det befaras, att i vissa fall valet skulle falla pa äldre politici,

av vilka man ej längre kunde vänta någon aktivare insats i riksdagsarbetet,

men vilka man dock kunde vilja honnörsvis placera. Dessutom påpekas

svårigheterna att organisera institutet med tillgodoseende på en gång av kraven

på proportionalitet och successiv förnyelse. Trots de framställda anmärkningarna

göres dock till slut det uttalandet, ’att spörsmålet tilläventyrs skulle

ha kunnat ses annorlunda, därest fråga varit om upprättande av en helt ny

konstitution eller om väsentliga förändringar. Kooptationsinstitutet såsom enstaka

delreform skulle kunna leda till krav på en del andra, mer eller mindre

betydelsefulla förändringar i konstitutionen.’

Två av de sakkunniga, herrar Hellberg och Brusewitz. ha däremot i särskilt

yttrande trätt in för kooptationsinstitutet. De ha därvid dels redogjort

för de positiva skäl, som böra anses tala för dess införande, dels sökt motbevisa

mot detsamma gjorda invändningar.

Genom kooptation skulle kammaren, framhålla reservanterna (sid 63),

komma att tillföras ett element, varigenom dess kvalitet skulle höjas och dess

auktoritet växa. De komma till denna slutsats från tre utgångspunkter.

’Det har för det första alltid ansetts — och detta har kommit till uttryck

De sakkunnigas

majoritet.

Hrr Hellberg

och Brusewitz.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kvngl. Maj:ts proposition nr 183.

även i vår förstakammarorganisation, i synnerhet i dess ursprungliga gestalt

— att den övre kammarens karaktär av från viss synpunkt ett slags »ekokammare

befrämjas bl. a. därav, att dess ledamöter väljas för större områden

än kollegerna i medkammaren. De större valkretsarna hava förutsatts

medföra anläggandet av vidare vyer vid valet än de mindre valkretsarna, i

vilka snävare och framför allt lokala synpunkter hava lättare att tränga sig

fram till att spela den vid valet bestämmande rollen. De stora valkretsarnas

klimax är emellertid: hela landet en valkrets. Det är en fullt logisk tankegång,

som tillskriver denna klimax en verkan i stegrad måtto till utmönstring

ur valakten av de mera begränsade valmotiven. Vad lokalsynpunkterna beträffar,

ligger det i sakens natur, att de här sakna varje organisatorisk fästpunkt.

Att hela landet göres till valkrets, verkar sålunda till att bereda rikssynpunkterna

avgörande inflytande på valet. Och detta kan förutses återverka

på de valdas kvalitet. En given följd av att hela landet göres till en

valkrets är, att valbarheten blir obunden av andra gränser än rikets, och denna

ordning har ju också godtagits såsom gällande redan för valkretsvalen till

första kammaren.

För det andra räknar kooptationsinstitutets motivering frändskap även med

en annan av de vid vår första kammares bildande grundläggande principer,

som avsågo att giva densamma en särskild kvalitetskaraktär, nämligen landstingens

resp. stadsfullmäktiges konstituerande som valkorporationer. Dessa

kommunala förtroendeorgan betraktades av vårt riksdagsskicks skapare som

särskilt förstklassiga väljare dels på grund därav, att redan deras val ger

anvisning åt detta håll, dels också på grund därav, att deras verksamhet

måste, såsom i hög grad medborgerligt uppfostrande, förväntas ytterligare

förhöja deras, kapacitet. Med ännu större skäl kunna dessa synpunkter göras

gällande i, fråga om riksdagsmän som förstakammarväljare. Att en man blir

vald till riksdagsman, vittnar — i allmänhet talat — om att hans medborgare

anse honom , än mera kvalificerad än den som blir vald till landstingsman.

Och själva riksdagsmannaverksamheten innebär en ännu högre skolning i allmänna,

, värv än landstingsmannaverksamheten. Såsom förstakammarväljare

böra sålunda förstakammarledamöterna själva betraktas i särskilt hög grad

vara i besittning av tillfredsställande förutsättningar. Med rätta har framhållits,

att om valfunktionens överlämnande åt de högre kommunala organen

på ett fördelaktigt sätt utövar inflytande på den övre kammarens politiska

kvalitet, så bör detta också kunna sägas om en anordning som lyfter upp

denna valfunktion till ytterligare ett högre självstyrelseplan. Det vore för

visso att förvänta att, när ett förstakammarparti hade att kooptationsvägen

komplettera sin personaluppsättning med ett färre antal, dess val, i pregnant

mening företaget inför hela landets blickar, bleve handlagt under särskild

känsla av ansvar. Utan tvivel skulle den allmänna opinionens kontroll vid

ett val av denna art starkare än eljest göra sig gällande och bidraga till att

hålla valet på högsta möjliga nivå.

. Töl.jcl av sin anknytning till båda de nu berörda sammansättningsprinciperna

för vår första kammare framträder kooptationsinstitutet som en naturlig

utbyggnad av kammarens organisation. En reform av dylik innebörd

ligger i denna organisations fortsättningslinje.

För det tredje kan till stöd för åsikten om kooptationsinstitutets förhöjande

verkan pa första kammarens kvalitet hänvisas till dess betydelse såsom medel

för justering i detta syfte av valkretsvalens resultat. Det händer, att vid

dessa val politiska förmågor av framstående rang, vilka tidigare varit medlemmar

av kammaren, till följd av ändrade lokala partiförhållanden, till följd

av personliga rivaliteter eller deras för vissa valmansgrupper misshagliga

ställning till nagon särskild fråga eller till följd av andra omständigheter,

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

25

vilka ju i hög grad kunna variera från fall till fall, icke få sina mandat förnyade,

och att detta för första kammaren innebär en förlust, som helst bort

undgås. Man har vidare att räkna med förefintligheten av politiska krafter,

som i första kammaren skulle göra stor nytta, och vilkas närvaro där vore

önskvärd, men som av en eller annan orsak icke ställa sig som kandidater vid

valkretsvalen. I det ena som det andra fallet skulle det, därest första kammaren

själv hade rätt att invälja ett antal ledamöter, beredas tillfälle att

bevara och höja dess nivå. Det kan icke anses vara någon mera tungt vägande

invändning mot dessa betraktelser, att redan nu, till följd av valens

successivitet, den möjligheten är för handen, att en valkrets kan korrigera en

annan valkrets. Ty dels berör denna möjlighet endast det först anförda specialfallet,

dels får nog första kammaren själv, med dess vidare utblick över

förhållandena, tillskrivas en korrigeringsförmåga av högre valör, vilken det

ofta kunde vara fördelaktigt att hava till förfogande.’

Efter att ha påpekat, hurusom även utländska erfarenheter, därvid särskilt

Frankrike och Danmark nämnas, tala till kooptationens förmån, övergå reservanterna

till att bemöta de invändningar, som framställts mot kooptationen

med hänsyn till dess praktiska verkningar. Dessa vore dels av principiell, dels

av opportun art. Reservanterna taga först ställning till den förra gruppen.

’Den risken kan för det första tänkas föreligga, att kooptationsinstitutet, i

stället för att utnyttjas i kvalitetsförhöjande syfte, bleve använt som ett medel

att med förstakammarplatser belöna politici, vilka såsom partiagenter och

»valbossar» gjort partiet agitations- och röstvärvningstjänster, utan allt för

mycket avseende på deras särskilda kvalitet som förstakammarkandidater.

Det har vidare befarats, att kooptationsplatserna skulle komma att i väsentlig

mån bliva reserverade för huvudstaden, där så många intressen sammanlöpa,

och att alltså den genomförda reformen i stort sett endast skulle komma att

betyda en förskjutning till huvudstadens förmån och landsortens nackdel av

representationsrätten i första kammaren. Slutligen har det också gjorts gällande,

att kooptationen i alltför stor mån skulle på sådant sätt handhavas, att

genom densamma i första kammaren honnörsvis placerades äldre politici. av

vilka man ej längre kan vänta några aktivare insatser i riksdagsarbetet.

Till ledning för bedömande av i vad mån de nu anförda farhågorna kunna,

vara berättigade kan tjäna den erfarenhet, man haft av kooptationsinstitutet

i Danmark. Av tillfrågade politici ur olika partier därstädes förnekas bestämt,

att kooptationen skulle hava fungerat såsom farväg för valbossama in i

landstinget. Någon erfarenhet av denna art kan icke alls sägas vara för handen

i vårt grannland. Det synes oss också, vad vårt land beträffar, ytterligt osannolikt,

att val, så utsatta för den offentliga kritiken och förrättade av så kvalificerade

väljare som kooptationsvalen, skulle användas såsom speciellt medel för

partibelöningar utan större hänsynstagande till valkandidaternas förtjänster.

Någon rimlig anledning att särskilt antaga en utveckling i denna riktning kan

icke. tänkas föreligga. Vad vidare angår den premiering av huvudstaden, som

institutet förmenats medföra, giver en granskning av det koopterade elementets

sammansättning i danska landstinget ingalunda något resultat i bekräftande

riktning. Tvärtom äro landsortsborna där i avgjord majoritet, och detta trots

den överväldigande ej blott kulturella utan också den numeriska betydelse, som

tillkommer Köpenhamn i förhållande till det övriga Danmark. Beträffande

slutligen den tredje farhågan, nämligen att kooptationsplatserna skulle kunna

bliva politiska pensionsplatser, så förnekas på visst håll i Danmark icke, att

en sådan^risk kan tänkas. Men en närmare blick på de landstingsvaldas personer

ger åtminstone för närvarande intet nämnvärt stöd åt oron. Naturligtvis

opaginerad Kontrollera mot PDF

2(5

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

är det mycket tänkbart, att undantagsvis en kooptationsplats vikes för en äldre

politiker såsom belöning för hans tidigare verksamhet. Därvid må emellertid

anmärkas, att även sådana äldre politiker, vilkas »aktivitet» kan betraktas som

reducerad, kunna vara till stort gagn för kammarens arbete genom sin erfarenhet

och omsikt.

Det danska föredömet ger alltså intet stöd för nyssnämnda mot kooptationsinstitutet

riktade invändningar. De kunna för övrigt redan i allt väsentligt

anses bemötta i och med framställningen av de allmänna utgångspunkter för

bedömandet av detta institut, som i det föregående lämnats.

Ytterligare en invändning har rests mot institutet, gående ut därpå, att dess

egenskap att speciellt befordra val av »rikskandidater» till första kammaren

skulle komma att ännu mer än hittills inom de skilda valkretsarna uppmuntra

och befästa den ofta anmärkta faktiska bundenheten av bostadsbandet, som till

men för ett gott kandidatval inom dessa i praxis gjort sig gällande. Genom

tillvaron av ett dylikt riksvalinstitut skulle landstingen, förmenar man, känna

sig befriade från alla hänsyn till rikssynpunkter och vid valen än mer inskränka

sig till kandidater inom länskretsen. Följden skulle på det sättet kunna

bli, att kooptationen, i stället för att leda till en höjning av första kammarens

nivå, i det hela trots allt skulle komma att sänka densamma.

Invändningen synes icke så litet uppkonstruerad. Först och främst förtjänar

det faktum understrykas, att om kooptationen — såsom på mycket goda grunder

kan antagas — skulle komma att fungera som ett riksvalsinstitut, så är

därmed i fråga om ett visst antal mandat under alla förhållanden en garanti

skapad för att vidare synpunkter komma att anläggas på förstakammarvalen,

en garanti som nu icke existerar och därför i varje fall måste anses innebära

en förbättring i jämförelse med det nuvarande tillståndet. Antagandet att

kooptationens införande skulle komma att giva kretsvalen en snävare inriktning

synes i själva verket vid närmare eftertanke vara tämligen löst grundat.

Ytterst vilar det på en förmodan, att de »riksval», som nu förekomma, endast

skulle vara att betrakta som verkan av ett slags tvång eller av ett dåligt samvete,

som känner sig i behov av lättnad genom att då och då motvilligt göra

ett offer åt rikssynpunkten. Så illa står det dock knappast till. Troligt är

väl, att man även i fortsättningen skulle få anledning att som nu allt emellanåt

gå utanför länskretsen för att finna så goda kandidatnamn som möjligt. Otänkbart

är för övrigt kanske icke — för att nu göra ett optimistiskt färgat tankeexperiment,

som i värde fullt torde kunna mäta sig med det här behandlade

pessimistiskt färgade — att kooptationsinstitutet, genom de kvalitetsval, det

skulle frambringa, kundo komma att i viss mån verka som föresyn för valkretsarna

och inom dessa väcka till liv en strävan att hålla valen på ett lika

högt plan. All sannolikhet talar enligt vår mening för att det sammanlagda

antalet riksdagskandidater genom kooptationen skulle bli större än för närvarande.

Till slut må redan i detta samband hänvisas till det nedan framställda,

med detta instituts införande nära förknippade förslaget om valkretsarnas förstoring

såsom ett medel att främja kretsvalens kvalitet eller i varje fall att åtminstone

motverka eventuella tendenser till deras försämring.

Hittills återgivna motargument mot kooptationsinstitutet hava varit av principiell

natur. Av opportun art är däremot en annan invändning, som framställts

mot dess införande. Det kan göras gällande att, då därav skulle följa en

reducering av valkretsarnas representantantal, redan häri skulle ligga ett

allvarligt hinder för idéns förverkligande. Dels släpper en valkrets ej gärna

från sig ett mandat, dels betecknar en dylik minskning ett motsvarande minus

i fråga om utsikterna till proportionellt riktig fördelning av representantplatserna.

Häremot må emellertid genmälas, att det visserligen utan tvivel hade

gått lättare att införa kooptationsinstitutet, därest det hade kunnat, såsom i

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

27

Danmark och Belgien, gå för sig utan reducering av de valkretsvaldas antal;

men att å andra sidan varken valkretsarnas eventuella gensträvighet mot varje,

än så liten minskning, av deras representationsandel eller en sådan reducering

av utsikten till säker matematisk proportionalitet, som en minskning med ungefär

en plats i varje valkrets skulle medföra, kan tillmätas utslagsgivande betydelse,

därest tillräckligt vägande skäl i övrigt tala för reformen i fråga. För

den händelse den förut omnämnda av oss föreslagna förstoringen av valkretsarna

till första kammaren bleve genomförd, skulle nu berörda invändning så

tämligen sättas ur spelet. Reduceringen av de valkretsvaldas antal skulle då,

såsom i varje särskilt fall tillämpad på ett vida större antal förstakammarmandat

än förut, icke bliva vidare kännbar, och vad den proportionella mandatfördelningen

beträffar, så skulle den bliva än bättre tillgodosedd.’

Även om den argumentering, som av reservanterna förebragts, synes ganska

vägande, finner jag dock icke de av dem anförda skälen för kooptationsinstitutets

införande vara fullt övertygande.

Det skall visserligen erkännas, att vid kooptation all fara för lokala synpunkter

bör anses borteliminerad och så till vida en garanti vunnen för att

valet kommer på ett högre plan än de lokala valkorporationernas. Men det

synes mig kunna ifrågasättas, huruvida icke en församlings självkomplettering

medför sina alldeles särskilda risker, som icke få aktas mindre betydelsefulla

än anläggandet av lokalsynpunkter. Jag tänker därvid icke närmast på vad

redan de sakkunnigas majoritet anfört —• man torde nog med reservanterna

kunna förmoda, att kooptationen icke skall behöva inverka oförmånligt på

de lokala valförsamlingarnas intresse för rikssynpunkter — utan snarare på

kammarens egna kvalifikationer som valförsamling. Även om man i och

för sig gärna ger sitt erkännande åt reservanternas omdöme om kamrarna som

högt kvalificerade, måste man dock räkna med den naturliga benägenheten

hos medlemmarna av varje dylik församling att konservera sina egna kolleger,

även där detta icke ur ’rikssynpunkt’ sett är fullt försvarligt, en benägenhet

som säkerligen icke neutraliseras därav att valet försiggår ''inför hela landets

blickar’ och under ’den allmänna opinionens kontroll’.

Därtill kommer, att den självkomplettering, som kooptationen innebär, ovillkorligen

kännes som ett för vår författning främmande element. Reservanterna

äro visserligen angelägna att framhålla, att kooptationsinstitutet framträder

’som en naturlig utbyggnad av kammarens organisation’, och att ’en

reform av dylik innebörd ligger i denna organisations fortsättningslinje’. Till

stöd för detta påstående hänvisas, som av förut citerade uttalanden framgår,

därpå, att riksdagsordningen velat åvägabringa första kammarens elitkaraktär

genom att låta dess ledamöter väljas dels för större område än kollegerna i medkammaren,

vilket skulle peka mot hela riket som en enda valkrets såsom

klimax, dels av särskilda väl kvalificerade valförsamlingar, vid vilket förhållandet

det endast vore att taga ännu ett steg i samma riktning, om man

gjorde den bäst kvalificerade församlingen, nämligen kammaren själv, till valkollegium.

Häremot må dock först och främst erinras om att det väl snarare

varit av valförsamlingarnas kompetens och frånvaron av bostadsband, än av

valkretsarnas storlek, som man väntat sig det goda resultatet. Och vad val
-

Departe
mentschefen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

församlingarna angår, så har riksdagsordningen visserligen velat skapa väl

kvalificerade väljarekårer, men den har å andra sidan icke velat driva denna

synpunkt så långt, att kammaren i själva verket skulle upphöra att väljas av

folket. Riksdagsordningen har sträckt sig till indirekta val, men ej velat

vara med om dubbelt indirekta, även om på denna väg den bästa valförsamlingen

skulle kunnat erhållas. Man torde alltså icke kunna säga, att kooptationen

innebär en utbyggnad på första kammarens nuvarande organisation. Den är

i stället som sagt att betrakta som ett främmande element, för vars införande

särskilt starka skäl erfordras. Då sådana efter min uppfattning icke föreligga,

kan jag ej tillstyrka någon förändring därutinnan, valen fortfarande

som hittills helt och hållet ligga hos lokala väljareförsamlingar.

Dividgning

av valkretsarna.

De sakkunnigas

majoritet.

Hrr Hellberg

och Brusewitz.

Det är emellertid icke uteslutet, att vissa anordningar skulle kunna göras för

höjande av de lokala valförsamlingarnas kvalitet till förmån för kammarens

kvalitet. Även denna fråga har behandlats av de sakkunniga. Särskilt har

man därvid haft tanken riktad på en utvidgning av valkretsarna.

Ursprungligen spelade valkretsindelningen en helt annan roll än nu för kamrarnas

karaktär. Andra kammarens valkretsar voro relativt små, och valen

blevo därigenom lokalt betonade. Första kammarens valkretsar sammanföllo

däremot i stort sett med länen, och valen ''anlades på ett sätt, som var avsett

att förläna dem en mera vidsynt karaktär’ (utredningen sid. 76). I samband

med det proportionella systemets införande 1909 och än mer genom författningsreformen

1921 undergingo andra kammarens valkretsar en ansenlig

utvidgning, så att de numera utgöra allenast 28 till antalet mot första kammarens

19. Andrakammarvalens lokala betoning har därmed, i den mån den

har sin grund i valkretsarnas omfång, väsentligt försvagats. En utvidgning av

förstakammarkretsarna skulle nu, menar man, innebära ett återställande till

en viss grad av den ursprungliga proportionen mellan första och andra kammarens

kretsar samt för förstakammarvalens del ''höja valakten till ett plan

med vidare utsikter och därmed bidraga till ett stärkande av de från -lokala

hänsyn mera frigjorda synpunkternas medinflytande vid valet’.

De sakkunnigas majoritet har, efter övervägande av vad som kunde vara att

vinna genom en dylik reform och de invändningar, som skulle kunna göras mot

densamma, stannat vid ett avrådande, då ’nu gällande bestämmelser rörande

förstakammarkretsarnas storlek ej visa några sådana brister, att en detaljreform

på detta område nu är påkallad’ samt en utvidgning av valkretsarna

ej torde ''komma att medföra sådana förbättringar, att ens olägenheterna av en

dylik utvidgning skulle uppvägas’.

Herrar Hellberg och Brusewitz ha även på denna punkt varit av avvikande

mening och funnit en valkretsutvidgning välbetänkt. Efter att ha påpekat,

hurusom utjämningen av olikheten i valkretsindelningen icke utgör ett led i

representationens demokratisering, utan har framgått som en verkan av proportionalismen,

vilken krävde större valkretsar, lämna reservanterna följande

motivering för den av dem förordade reformen.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

29

''Andrakammarvalen hava sedan 1921 blivit en angelägenhet för länen, inom

vilka förbindelsen mellan de olika delarna numera torde vara nästan lika lätt,

som den förr var mellan domsagornas skilda delar. Förstakammarvalen flyttades

samma år partiellt över till vidare områden. Men denna utflyttning skedde

med en försiktighet, som var naturlig nog, när det gällde att gå ut över en enhet,

vilken hittills stått som en yttersta gräns i fråga om kommunal och politisk

indelning. En liknande försiktighet har också lagts i dagen vid utvidgningen

av andrakammarkretsarna, i det att denna skett i två etapper, 1909 och 1921;

vad man vågade sistnämnda år och som redan föreslagits av den första proportionsvalkommittén,

men 1904 och 1905 av riksdagen förkastats, ansåg man 1909

alltjämt vara förenat med betänkligheter. Utvidgningen av förstakammarkretsarna

hade sin första etapp 1919—21; den skulle genom den här ifrågasatta

fortsättningen i sin ordning uppnå sin andra. Därmed skulle konsekvensen

dragas av länsgränsernas 1919—21 påbörjade genombrytning för förstakammarvalens

del. Och därmed skulle åvägabringas en av förändrade förhållanden

betingad återställelse av den i sin tillämpning reducerade ursprungliga

De Geerska idén att möjliggöra och främja territoriellt mera frigjorda

förstakammarval. Den territoriella grunden skulle, i överensstämmelse med

det demokratiska tvåkammarsystemets traditionella utformning, ånyo bliva

lagd på olika sätt för vardera kammaren.

Vid genomförande av en dylik reform skulle givetvis ingen ändring ske i

fråga om den över hela riket utsträckta valbarheten eller om landstingens valfunktion,

liksom icke heller därav måste följa någon ändring av elektorsinstitutionen.

Alltjämt komme sålunda landstingen att utgöra väljarkårens huvuddel.

Den kvalitativa styrka såsom förstakammarväljare, vilken från början

tillerkänts dem, skulle allt fortfarande komma första kammaren till godo. Liksom

nu är fallet med flertalet landsting, skulle emellertid efter reformens genomförande

samtliga landsting komma att fullgöra sin valfunktion icke i egenskap

av landsting, utan såsom element i en större valförsamling, bestående av

flera landsting, resp. landsting och storstadselektorer. Därmed vore organisatorisk

enhetlighet i fråga om valkretsindelningen uppnådd. Liksom i de nu

förefintliga tvålänskretsarna skulle landstingsmännen (ev. jämte elektorer)

från de olika länen (och städerna) personligen sammanträffa för valets företagande.

Förslaget innebär i detta hänseende en anslutning till riksdagens

avvisande hållning 1924 till en då väckt motion om insändande av valsedlar

allenast till gemensam sammanräkning, ett förfaringssätt som skulle omöjliggöra

den önskvärda samverkan mellan ledamöterna av den förstorade valkorporationen.

Men därtill kommer, att åt valet genom det vart åttonde år återkommande

personliga sammanträdandet av olika landsting (och storstadselektorer)

— vare sig växelvis i olika residensstäder eller varje gång å samma

därtill särskilt ägnade valtort inom valkretsen — skulle förlänas en viss högtidlig

karaktär, som betonar dess vikt och gör det till något annat och mera

än allenast en punkt på ett landstings föredragningslista. Det komme att

i högre grad än i enlänskretsarna framstå såsom en akt för sig, som kräver

sina egna särskilda anordningar — åt vilka sannolikt komme att givas en viss

solenn prägel — och är ägnad att i högre grad tilldraga sig den politiskt intresserade

allmänhetens uppmärksamhet.

Med hänsyn härtill och till den allmänna erfarenheten av de större valkretsarnas

betydelse torde det vara att förvänta, att den nyss anförda huvudmotiveringen

för det ifrågavarande organisationsmomentet i ett demokratiskt tvåkammarsystem

jämväl här skulle visa sig bestå provet. Givetvis skall man

icke vänta sig några omvälvande verkningar av reformen, liksom över huvud

vid organisationen av en första kammare det icke är ett sammansättningsmoment,

som allena åstadkommer den önskvärda särkaraktären —- det är i

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Departe
mentschefen.

stället genom en samverkan av alla momenten, som denna framgår. Men det

finnes, som antytt, all anledning antaga, att valkretsförstoringen även i detta

fall skall visa sig äga betydelse för främjande av en större synvidd vid valet.

Visserligen skulle nog alltjämt, liksom i nuvarande tvålänskretsar, länssynpunkterna

komma att göra sig i hög grad gällande, så till vida som partiernas

olika länskontingenter komme att i stor utsträckning framföra sina särkandidater.

Men — frånsett den liksom hittills bestående möjligheten av gemensamma

kandidater för hela valkretspartiet från början — komme väl rätt ofta

utöver det antal mandat, partiets olika landstingsdelar var för sig toge i anspråk,

en del förstakammarplatser att för sitt besättande kräva överenskommelse

mellan partiets samtliga landstingskontingenter. Och vid sådana tillfällen,

liksom vid en eventuell samverkan mellan olika partier, gåves utrymme för

valmotiv, som sträckte sig ut över länsgränserna. I högre grad än inom en valkrets,

som består av allenast ett enda län, finnas sålunda i en flerlänskrets utsikter

för mindre lokalt bundna synpunkter att verka medbestämmande vid

valet av ledamöter i första kammaren. Det får väl vidare anses rätt sannolikt,

att i fortsättningen valkretsutvidgningen skulle komma att medföra mera

avsevärda verkningar. Vanan att för valet överlägga med medväljare från

andra län än det egna ävensom valaktens framträdande i starkare relief än

förut kunna icke tänkas i längden bliva utan inverkan på bedömningssättet

vid ett förstakammarval. Dessa omständigheter måste tvärtom förväntas, om

också givetvis icke uttränga länssynpunkterna, så dock till en viss grad reducera

deras roll av mer eller mindre bestämmande faktorer vid valet. I förbigående

må anmärkas, att den »kohandel» mellan olika partier i skilda, samtidigt

väljande kretsar, som ibland förekommit eller ifrågasatts i och med de

här föreslagna stora valkretsar, som skulle träda i de nuvarande gruppernas

ställe, vore utesluten.’

Reservanterna övergå därefter till att bemöta en del invändningar, som gjorts

mot den av dem förebragta motiveringen, och framhålla slutligen, att den ifrågasatta

reformen icke blott skulle äga betydelse för stärkande av förstakammarvalens

kvalitet, utan även medföra vissa andra fördelar: den skulle öka möjligheterna

för en matematiskt rättvis proportionalism, den skulle underlätta

kooptationsinstitutets införande eller kanske rent av vara en förutsättning härför,

och den skulle möjliggöra det önskvärda återställandet av en enhetlig kommunal

valgrund för första kammaren. Beträffande dessa spörsmål hänvisar

jag till utredningen sid. 80 ff.

Då jag måst ställa mig avvisande gentemot kooptationsinstitutets införande

och ej heller finner mig kunna biträda det av reservanterna framställda

förslaget angående åvägabringande av en enhetlig kommunal valgrund

för förstakammarvalen samt då frågan om en bättre genomförd proportionalism

synes mig icke böra upptagas till prövning i detta sammanhang, kan jag

bortse från de skäl för en valkretsutvidgning, som hämtats av åtgärdens samband

med nämnda reformfrågor. Vad angår motiveringen i övrigt, så är det

väl riktigt, att den ursprungliga principen om förstakammarvalens överlämnande

åt slutna kommunala representationer (landsting och stadsfullmäktige)

1921 genombrutits beträffande ett stort antal valkretsar, och att det därför nu

endast skulle gälla att fortsätta på en redan beträdd väg. Men fråga är, om

icke nämnda av proportionalismen framkallade steg jämte fördelar medfört vissa

olägenheter. För min del håller jag före, att den beräknade vinsten av den

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

31

tilltänkta åtgärden är ganska osäker. Det må vara sant, att föreställningen

om de större valkretsarnas betydelse för en höjning av valmotiven ''grundar

sig på likartad konstitutionell erfarenhet i skilda länder’. Därav följer dock

icke, att ökning (t. ex. fördubbling) av valkretsar, vilka redan förut äro att

anse som ''större'', skulle i motsvarande eller ens i nämnvärd mån förbättra

valkvaliteten. Jag anser mig därför ej böra förorda någon förändring av

de på denna punkt bestående förhållandena.

Slutligen anser jag mig böra i korthet beröra det av herrar Hellberg och

Brusewitz i deras särskilda yttrande framställda förslag angående ''återställande

av enhetlig kommunal valgrund för första kammaren’.

Reservanterna fästa uppmärksamheten på att 1921 års förstakammarorganisation

i fråga om valrätten baserades på två grundprinciper, valets överlämnande

åt kommunala korporationer och den högre valrättsåldem. Anknytningen

till de kommunala självstyrelseorganen fanns ju redan från början i

vår riksdagsordning och avsåg att ''åvägabringa förutsättningar för sådana

val, som giva åt kammaren eu särskild karaktär av erfarenhet och insikt’.

Kravet på uppnådda tjugusju år som villkor för rätt att välja landstingsmän

och elektorer var däremot en nyhet, och motiveringen har man att söka

i det förhållandet, att med den högre åldern i regel följer ''större erfarenhet

av livet och därmed också större besinningsfullhet inför de samhälleliga

problemen’, vilket så förväntas ''avspegla sig i första kammarens fysionomi

på ett sådant sätt, att denna kammare i särskild grad kommer att företräda

den mognade medelålderns synpunkter’. Införandet av denna nyhet medförde

emellertid, att den gamla principen, val genom kommunala självstyrelseorgan,

på en punkt fick tåla en inskränkning, nämligen beträffande städer som icke

deltaga i landsting. I dessa hade förut valet förrättats av stadsfullmäktige.

Men stadsfullmäktige utsågos av de kommunalt röstberättigade, varvid sålunda

valrättsåldem var allenast 23 år. Man hade nu att välja mellan att

låta fullmäktige allt fortfarande fungera som valorgan, varvid valrättsåldem

för dessa städers vidkommande skulle bli 23 år, medan den annorstädes —

d. v. s. vid val av landstingsmän — skulle vara 27 år, och att undandraga

stadsfullmäktige valet samt överlämna det åt särskilda elektorer, valda med den

för landstingsmannaval gällande rösträtten (alltså 27 år). Man valde som

bekant det senare alternativet. Resultatet härav har nu, mena reservanterna,

blivit, ''att vår nuvarande förstakammarorganisation kännetecknas av en viss

brist på stilenhet’, som visserligen ej ur praktisk synpunkt behöver vara ett

fel, men som dock är att beklaga, om man med reservanterna tillägger kommunalvalprincipen

ett högre värde än åldersprincipen såsom moment vid förstakammarbildningen.

Reservanternas yrkande går nu ut på att förstakammarelektorerna

i de större städerna skulle utses, icke som nu av kommunalt röstberättigade,

som fyllt 27 år, utan av stadsfullmäktige. ''Den ''kompensation''

för jämkningen i fråga om ålderskravet, som anordningen skulle medföra,

vore dels det dubbelt indirekta valet: de (över 23 år gamla) kommunalt

Elektorsval

genom stadsfullmäktige.

Hrr Hellberg

och Brusewitz.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Departe
mentschefen.

röstberättigade välja stadsfullmäktige, stadsfullmäktige välja elektorerna och

dessa slutligen välja tillsammans med landstingen riksdagsmän i första kammaren

— dels stadsfullmäktiges på liknande sätt som landstingen kvalificerade

karaktär av väljare.’

Även om jag måste giva förslagsställarna rätt däruti, att elektorinstitutionen

innebär ett icke alldeles tilltalande avsteg från en av de huvudprinciper,

på vilka vår förstakammarorganisation är uppförd, finner jag det dock

betänkligt att förorda ett återställande av det rubbade förhållandet, då sådant

icke kan ske utan intrång på en annan princip, som otvivelaktigt måste betraktas

som en av grunderna för 1921 års förstakammarreform, och som —

därom vittna reservanterna själva — icke ur demokratisk synpunkt ger anledning

till anmärkning.»

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet

upprätta förslag till ändrad lydelse av §§ 3 och 9 riksdagsordningen.

»

Föredraganden uppläser berörda förslag och hemställer, att detsamma må

föreläggas riksdagen till prövning i grundlagsenlig ordning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar

Ur protokollet:

E. Lindström.

Stockholm 1928. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

280703

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1928:316 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majt.s proposition till riksdagen med förslag till ändrad lydelse av §§ 3 och 9 riksdagsordningen. a1 i texten
  2. KU 1928:25 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 25 s. 1 i texten