Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, m. m
1928-03-16 · 71 sidor, varav 70 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 70 av 71 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1928:194, Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, m. m
Dokumentets text
S^tngl. Maj:ts proposition Nr 194.
1
Jfr 194.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning om
ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914
(nr 383) angående stämpelavgiften, m. m.; given Stockholms
slott den 16 mars 1928.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till
l:o) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften; och
2:o) förordning om ändrad lydelse av 18 § i förordningen den 6 november
1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte
av fondpapper.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Lyberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 163 hd fl. (Nr 19b J
]
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194
Förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.
Härigenom förordnas, att 1, 8 och 17 §§, 22 § 1 mom., 23, 25, 26, 28
och 29 §§, 34 § 1 mom. samt 39—41 §§ i förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften skola, 1, 8 och 17 §§>, 22 § 1 mom., 23, 26
och 28 §§, 34 § 1 mom. samt 41 § i nedan angivna delar, erhålla följande
ändrade lydelse:
1 $.
I fråga om stämpel till expeditionerna hänföras statsmyndigheterna till
följande avdelningar:
Första avdelningen:
Underdomstolar i stad;--— till statsförvaltningen hörande myndig
heter
i municipalsamhällen och med municipalsamhällen jämförliga samhällen;
polischefer; notarii publici; — — — avdelningar upptagna.
Tredje avdelningen:
Chefsämbeten och förvaltande myndigheter vid armén och marinen;
---Konungens befallningshavande och till landsstaten hörande tjänstemän;
poliskollegier; chefer för väg- och vattenbyggnadsdistrikten;---
lantmätare.
8 %.
Följande enskilda handlingar skola, även där de äro utfärdade av offentlig
myndighet, förses med stämpel på sätt här nedan stadgas.
Skuldebrev skall,---nedan sägs.
Då inteckning beviljas, skall skuldebrevet åsättas, förutom den stämpel,
varmed detsamma enligt vad nyss sagts må böra förses, inteckningskontrollstämpel,
där sådan icke förut är å skuldebrevet anbragt.
Då skuldebrev, för vilket inteckning beviljats före utgången av juni
1928, första gången efter sagda tidpunkt för förnyelse eller annan inteckningsåtgärd
ingives till inteckningsdomstolen eller, där sådant enligt lag
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
3
må ske, för ändamålet uppvisas vid annan underrätt, skall, om efter åtgärdens
vidtagande inteckning på grund av skuldebrevet fortfarande skall
gälla, skuldebrevet förses med inteckningskontrollstämpel.
Skuldebrev, som till rätten ingives för att i enlighet med bestämmelserna
i 21 eller 34 § av förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning
i fast egendom eller 10 § av lagen den 14 juni 1907 om inteckning
i tomträtt och vattenfallsrätt sättas i stället för äldre inteckningshandling,
skall jämväl förses med inteckningskontrollstämpel.
Se för övrigt 17 och 18 §§.
17 *.
Därest handling — — — ett år.
Där på — — — förnyad stämpelbeläggning.
Äskas med — — — av brandförsäkringsavtal.
Vad i denna paragraf sägs angående stämpelfrihet gäller icke i avseende
å den inteckningskontrollstämpel, varmed enligt 8 § skuldebrev skall i
vissa fall förses.
22 §.
1. Stämplar skola vara att tillgå av följande slag, nämligen:
a) helarksstämplar, av vilka de som äro avsedda för utdrag av inteckningsprotokoll
skola förses medj särskilt stämpeltryck utvisande deras användning,
b) enkla och dubbla beläggningsstämplar,
c) bank- och växelstämplar samt
d) inteckningskontrollstämplar.
I vilka valörer dessa stämplar skola tillhandahållas, bestämmes av generalpoststyrelsen;
dock skall inteckningskontrollstämpel finnas endast i valör av
25 öre.
Dessutom äger — — — 27 § föreskriver.
23 $.
Där ej enligt 7 § frihet från stämpel äger rum, skola till utdrag av inteckningsprotokoll
användas de under 22 § 1 mom. a) omförmälda särskilda
helarksstämplar och till gravationsbevis andra helarksstämplar.
Till handlingar, — — — dubbla beläggningsstämplar.
Om användande av inteckningskontrollstämpel stadgas i Jl § under rubriken
skuldebrev,
Till växel — — — icke användas.]
- 25 §.3 m
Då handling förses med beläggningsstämpel eller inteckningskontrollstämpel,
skall denna, med tydligt angivande av datum, makuleras genom
4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
lämplig påteckning, färg- eller svartstämpling eller perforering, och skall
därvid tillses, att påteckningen, stämplingen eller perforeringen kommer
delvis å stämpeln och delvis å handlingen.
Närmare föreskrifter om makuleringen må utfärdas av Konungen.
26 §.
Generalpoststyrelsen skall å samtliga postanstalter tillhandahålla allmänheten
enkla beläggningsstämplar samt bank- och växelstämplar.
Hos generalpoststyrelsen skola helarksstämplar och inteckningskontrollstämplar
samt dubbla beläggningsstämplar tillhandahållas, helarksstämplar
till utdrag av inteckningsprotokoll och inteckningskontrollstämplar åt vederbörande
befattningshavare vid underrätt, övriga helarksstämplar åt ämbetseller
tjänsteman, som därav finnes vara i behov, samt dubbla beläggningsstämplar
åt vederbörande befattningshavare vid underrätt ävensom åt sådan
tjänsteman hos överståthållarämbetet eller länsstyrelse, vilken är ansvarig
för stämpelbeläggning av deklaration, som omförmäles i förordningen om
arvsskatt och skatt för gåva.
Ett exemplar av denna förordning skall för allmänheten finnas tillgängligt
å varje postkontor; och skall av generalpoststyrelsen utfärdad förteckning
över de valörer, i vilka stämplar tillhandahållas, finnas för allmänheten
tillgänglig å varje postanstalt.
Därest å — — — honom utlämnas.
Huru försäljning---— 28 och 33 §§.
28
Ämbets- eller tjänsteman, vilken har att å tjänstens vägnar mottaga handling,
som enligt II kap. skall vid företeendet inför offentlig myndighet förses
med stämpel, åligger att å det ställe, där handlingen skall mottagas, försälja
till densamma erforderliga stämplar, och skola stämplarna hos honom köpas
och stämpelbeläggningen av honom verkställas.
Ett exemplar — — — taga del.
29 §.
Stämpelförsäljare, varmed i denna förordning förstås såväl ämbets- eller
tjänsteman, som enligt 28 § utövar stämpelförsäljning, som ock ämbets- eller
tjänsteman, vilken har att å tjänstens vägnar stämpelbelägga utgående
expeditioner, äge på anmälan hos generalpoststyrelsen för sin tjänst utfå förskott
av stämplar till erforderligt belopp mot avlämnande av kvitto och
skriftligt erkännande om ansvarighet för beloppet. Vid dylik anmälan skall, då
så påfordras, fogas handling, utvisande att med tjänsten följer skyldighet
att mottaga stämpelpliktiga handlingar eller att stämpelbelägga utgående
expeditioner. Förskottsbeloppet fastställes efter stämpelförsäljarens hörande
av generalpoststyrelsen.
Då vid ledighet för ordinarie tjänstinnehavare vikarie övertager stämpel
-
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
försäljningen, skall vikarien mot kvitto mottaga inneliggande förråd av
stämplar samt till generalpoststyrelsen insända dels bestyrkt avskrift av
detta kvitto dels skriftligt erkännande om ansvarighet för vad han inom
det fastställda förskottet utbekommer dels ock handling, som bestyrker
hans behörighet att bestrida tjänsten. Då ledigheten upphör, skall den ordinarie
tjänstinnehavaren därom göra anmälan till general poststyrelsen.
Vad sålunda stadgats gäller även, då tjänst övertages av ny innehavare.
34
1. Åmbets- eller tjänsteman — — — 25 § föreskrives.
Är anmälan —--tillfalla statsverket.
Är annan handling, som i denna paragraf avses, icke behörigen försedd
med stämpel och erlägges ej genast efter erhållen tillsägelse penningar till
det felande stämpelbeloppet, må handlingen icke mottagas. Ämbets- eller
tjänsteman, som uppbnrit betalning för dubbel beläggningsstämpel utan att
handlingen samtidigt därmed stämpeibelagts, åligger att med användande av
blanketter, som jämlikt av Konungen utfärdade bestämmelser avgiftsfritt
tillhandahållas honom av generalpoststyrelsen, omedelbart och utan ersättning
lämna kvitto å sålunda uppburna medel.
Då ämbets- eller tjänsteman — — — handlingen erfordras.
39 §.
Stämpelförsäljare, som i förskott mottagit stämplar, åligger att senast inom
åtta dagar efter varje kvartals slut till general poststyrelsen inleverera under
kvartalet influtna stämpelmedel. Vid stämpelförsäljares ledighet eller avgång
från tjänst skall inom åtta dagar efter ledighetens inträffande eller
upphörande eller efter avgången då ännu icke levererad del av influtna
stämpelmedel inlevereras till generalpoststyrelsen och redovisning lämnas
för förskottet. Innan sådan leverering skett, må för tjänsten erforderliga
stämplar utlämnas allenast mot kontant betalning.
Stämpelförsäljare, som, enligt vad i 34 § sägs, uppburit betalning för
dubbel beläggningsstämpel utan att handlingen samtidigt därmed stämpelbelagts,
åligger att senast inom åtta dagar efter varje månads slut till
generalpoststyrelsen inleverera vad sålunda under månaden influtit och
samtidigt insända förteckningar, som svara mot de under månaden utfärdade
kvittona, och vilka skola föras i enlighet med av Konungen givna bestämmelser.
Förteckningarna skola i generalpoststyrelsen undergå granskning.
Där stämpelförsäljare ej inom föreskriven tid inlevererar stämpelmedel,
anses han hava försålt alla av honom mottagna stämplar; och åligger i följd
härav generalpoststyrelsen att genast låta indriva det däremot svarande
icke redovisade beloppet jämte laga ränta därå.
Angående skyldighet för stämpelförsäljare att anlita postgirorörelsen förordnar
Konungen.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
40 §.
Stämpelförsäljare, som i förskott mottagit stämplar, är skyldig att senast
inom åtta dagar efter utgången av vart och ett av årets tre första kalenderkvartal
till generalpoststyrelsen insända ett av två ojäviga personer avgivet
intyg över sammanlagda värdet av de] vidj kvartalets utgång hos
honom befintliga osålda stämplar.
Varje år å sista söckendagen skall genom'' Kungl. Maj:ts befallningshavandes
försorg hos stämpelförsäljare, som erhållit stämplar i förskott, inventering
anställas till utrönande dels av värdet av osålda .stämplar dels
ock av kontanta behållningen av influtna, ^ icke levererade stämpelmedel.
Inom den 15 januari skola av Kungl.^Maj-.ts befallningshavande till generalpoststyrelsen
insändas instrumenten" över de hos, stämpelförsäljarna sålunda
hållna inventeringar.
Jämväl å annan tid må, när omständigheterna därtill föranleda, inventering
i enahanda ordning hos stämpelförsäljare kunna äga rum.
Stämplar till expeditioner, vilka hos stämpel försäljaren kvarligga outlösta
eller enligt kvitto av vederbörande förrättningsman utsänts för indrivning
och ännu icke äro utlösta, må i det ji första stycket omnämnda intyg och i
inventeringsinstrument särskilt upptagas såsom stämplar till outlösta expeditioner.
Förteckning för varje län över stämpelförsäljare, som äga erhålla stämplar
i förskott, skall generalpoststyrelsen årligen under loppet av november månad
upprätta och tillställa Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet.
41 $.
Stämpelförsäljare, som i förskott mottagit stämplar eller som för uppbörd
av kontant inköpta stämplar önskar komma i åtnjutande av ersättning,
varom i 42 § stadgas, skall föra och för kalenderår avsluta redogörelse över
mottagna stämplar och vad därför i penningar inflyter; börande av stämpelförsäljare,
som i förskott mottagit stämplar, redogörelsen jämte kvittenserna
å vad under året i penningar levererats vara avlämnad till generalpoststyrelsen
sist den 15 januari nästföljande år vid vite av en krona för varje
dag, stämpelförsäljaren därutöver med redogörelse utebliver.
Stämpelförsäljare vare — — — stämplar uppburit.
Tillika förordnas, att det vid förordningen angående stämpelavgiften fogade
formulär till kvitto och talong skall upphöra att gälla.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1928.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
7
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 18 § i förordningen den 6 november
1908, (nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte
av fondpapper.
Härigenom förordnas, att 18 § i förordningen den 6 november 1908 angående
en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper skall i
nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse:
18
Generalpoststyrelsen skall — — — till avräkningsnotor.
Ett exemplar av denna förordning skall hållas för allmänheten tillgängligt
å varje postkontor.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1928.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 16 mars 1928.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist, Lyberg,
von Stockenström.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Lyberg, frågor
om vissa ändringar i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften, m. m.
Föredraganden anför:
Stämpel- Före genomförandet av 1925 års polislagstiftning utövades, i enlighet med
expeditioner bestämmelser i vederbörande polisreglementen, den disciplinära bestrafffran
po is- ningsrätten över den lokala polispersonalen av olika myndigheter, såsom
polischefer^ länsstyrelser, magistrater, poliskammare, borgmästare, polismästare och rent
kommunala myndigheter. Genom den nya polislagstiftningen hava i detta
hänseende nya regler införts. Enligt 18 § i polisreglementet för riket den
26 september 1925 (nr 407) ankommer det på polischef att ålägga disciplinstraff
i fall, då han anser förseelse icke böra medföra strängare påföljd än
varning eller förlust av löneförmåner under högst sju dagar eller mistning
av tjänsten under högst samma tid. För bedömande av andra förseelser,
av beskaffenhet att böra disciplinärt beivras, skall enligt 12 § i
lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket i varje landstingsområde,
så ock i stad, som ej deltager i landsting, finnas ett poliskollegium.
Nämnda kollegium har även att upptaga besvär över polischefs beslut i
disciplinfrågor. Mot beslut, som meddelas av poliskollegium, må talan föras
hos Kungl. Maj:t i vederbörande statsdepartement. Poliskollegium skall
bestå av fyra ledamöter, av vilka ordföranden tillsättes av Kungl. Maj:t
och de övriga av landstinget eller, vad beträffar stad, som ej deltager i
landsting, av stadsfullmäktige. Enligt den lydelse 45 § i förnyade instruktionen
den 12 april 1918 (nr 198) för landshövdingarna i rikets län samt
de vid länsstyrelserna anställda tjänstemän erhållit genom kungörelsen
den 18 december 1925 (nr 490) åligger det länsnotarie att ombesörja protokollföringen
vid poliskollegium, som finnes tillsatt inom länet. I Stockholm
Kungl. May.ts proposition AV 194. 9
åligger motsvarande skyldighet notarierna hos överståthållarämbetet för
polisärenden.
Närmare bestämmelser angående poliskollegierna och förfarandet i disciplinmål
givas i polisreglementet. Däri föreskrives bland annat, att inför
poliskollegium talan om disciplinärt ansvar skall föras av allmänna åklagaren
i orten, landsfogde obetaget att mot befattningshavare, som är anställd
inom hans tjänstgöringsområde, föra sådan talan. Över handläggning av
disciplinmål såväl inför poliskollegium som inför polischef skall föras
protokoll, vari jämväl det slutliga beslutet och skälen därför skola antecknas.
Genom en den 11 januari 1928 utfärdad kungörelse (nr 5) infördes i polisreglementet
bland annat bestämmelse, att, då poliskollegium meddelat beslut,
utskrift därav skall genom ordförandens försorg tillställas åklagaren samt
att, då befattningshavare dömts till disciplinstraff utan att han närvarit
vid beslutets meddelande, polischefen eller, om beslutet meddelats av poliskollegium,
dess ordförande skall ombesörja, att beslutet skyndsamt delgives
befattningshavaren.
Då något stadgande icke givits om stämpelbeläggning av expeditioner i
mål, som handläggas av nämnda disciplinära myndigheter, torde därav följa,
att dylika expeditioner äro fria från stämpel. Detta synes även — med
hänsyn därtill att talan, i den mån sådan förekommer, utföres av allmän
åklagare och att målen röra fel eller försummelse i tjänsten — vara riktigt,
såvitt angår de expeditioner, som utfärdas till parterna. Emellertid kan
det inträffa, att expedition i disciplinmål begäres av annan än part. För
dylikt fall torde utfärdad expedition böra stämpelbeläggas i vanlig ordning.
På grund härav torde stämpelförordningen böra göras tillämplig å de
expeditioner, som utfärdas av omförmälda myndigheter. Enligt bestämmelserna
i förordningens 7 § kommer stämpelfrihet fortfarande att gälla i fråga
om expeditioner, som utgivas till parterna, och någon ytterligare föreskrift
härutinnan är ej erforderlig.
Jag kommer då till frågan, till vilken avdelning i 1 § av stämpelförordningen
nämnda myndigheter böra hänföras. Då poliskollegierna
bland annat äro besvärsinstanser och deras verksamhet i viss mån motsvarar
den befattning med polisärenden, som i övrigt tillkommer länsstyrelserna,
torde kollegierna i likhet med länsstyrelserna böra hänföras till
tredje avdelningen. Härvid kommer även i betraktande, att, enligt vad
redan berörts, protokollföringen vid poliskollegierna i regel åligger länsnotarie.
Polischef synes böra höra till första avdelningen.
De av mig nu föreslagna tilläggen till 1 § i stämpelförordningen torde
böra träda i kraft den 1 juli 1928. De förutsätta, att motsvarande tillägg
göras i förordningen angående expeditionslösen, varom förslag sedermera
kommer att underställas Kungl. Maj:t.
10
Ändrinoar i
stampelförordningen
till
skydd mot in
teckningsfdrfalskning
Framställningar
i
ämnet.
Behovet av
lagstiftning.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
Till Kungl. Maj:t i justitiedepartementet hava inkommit två framställningar
angående vissa åtgärder till skydd mot inteckningsförfalskning.
Den ena framställningen har undertecknats av generaldirektören G.
Grefberg, sekreteraren och ombudsmannen i Sveriges allmänna hypoteksbank
E. Carlgren, advokaten J. Dondorff, f. d. rådmannen Hj. Martin och
bankdirektören I. Rooth, vilka utgjort en av Sveriges fastighetsägareförbund
för ändamålet tillsatt kommitté under ordförandeskap av Grefberg. —
I det följande användes för denna framställning beteckningen kommittén
eller kommittéförslaget.
Den andra framställningen är gjord av Svenska sparbanksföreningen,
som överlämnat ett av borgmästaren G. Bissmark vid föreningens årsmöte
den 8 oktober 1927 i ämnet hållet föredrag. I sin skrivelse till Kungl.
Maj:t har föreningen meddelat, att densamma vid årsmötet givit styrelsen
i uppdrag att hos Kungl. Maj:t framhålla behovet av att åtgärder i enlighet
med de synpunkter, som kommit till uttryck i föredraget, vidtoges
till förhindrande av inteckningsförfalskningar.
över dessa framställningar hava utlåtanden avgivits av hovrätterna,
föreningarna Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsdomare samt
Svenska bankföreningen ävensom av statskontoret och generalpoststyrelsen,
vilka sistnämnda ämbetsverk tillika haft att avgiva förslag till de ändringar
i gällande bestämmelser angående stämpelavgiften, till vilka framställningarna
kunde finnas föranleda.
Sedan nämnda utlåtanden och förslag inkommit, hava handlingarna i
ärendet överlämnats till finansdepartementet, varvid avsetts, att de åtgärder
i angivna syfte, som för närvarande kunde komma i fråga, borde
vidtagas inom stämpellagstiftningens område. De förslag, som avse ändringar
i inteckningslagstiftningen, lämnas alltså för tillfället åsido. Det
ankommer på chefen för justitiedepartementet att taga sistberörda förslag
under närmare omprövning.
Kommittén har inledningsvis framhållit, hurusom fastighetskrediten under
nutida förhållanden vore en av det ekonomiska livets viktigaste faktorer,
och att dess upprätthållande och stärkande därför vore en samhällsangelägenhet
av utomordentlig betydelse. Inteckningarna utgjorde ofta säkerhet
för däremot utfärdade obligationer. Detta vore fallet såväl med Sveriges
allmänna hypoteksbanks, Konungariket Sveriges stadshypotekskassas och
samtliga inteckningsgarantiaktiebolags obligationer, av vilka för närvarande
cirka 1 miljard kronor vore utelöpande, som med flertalet industriaktiebolags
obligationer. Statsinstitutioner, såsom statskontoret och postsparbanken,
ävensom bankerna, sparbankerna och försäkringsbolagen placerade
avsevärda delar av sina tillgångar mot säkerhet av inteckningar och i
obligationer, för vilka säkerheten utgjordes av inteckningar. Detsamma
gällde om omyndigas medel.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
11
På senaste tiden hade uppdagats flera fall av inteekningsförfalskningar,
vilka, särskilt därest de skulle visa sig förekomma i större utsträckning,
i hög grad skulle rubba förtroendet till fastighetskrediten. De ödesdigra
verkningar på hela det ekonomiska livet, som ett dylikt rubbande skulle
medföra, och den fara för hela vårt näringsliv, som därav kunde uppstå,
syntes ligga i öppen dag.
De åsyftade brottsliga förfaringssätten hade varit i huvudsak av tre
olika typer. I vissa fall hade reverserna varit äkta, medan rättens bevis
på inteckningen förfalskats. 1 andra fall hade skuldebrevet varit förfalskat,
medan inteckningsbeviset varit äkta. Slutligen hade såväl reversen
som beviset om inteckningens fastställande varit förfalskade. I sistnämnda
fall hade i regel gjorts ett flertal falsifikat av samma inteckning.
Med våra nu gällande bestämmelser i fråga om inteckningsväsendet
syntes det icke vara möjligt, såsom ock de dittills upptäckta brottsliga
förfarandena visat, att annat än på grund av en slump komma dylika
förfalskningar på spåren. Den enda framkomliga vägen syntes vara lagstiftningens.
I det av sparbanksföreningen ingivna föredraget har särskilt framhållits,
att för så gott som alla landets sparbanker inteckningar i fast egendom
utgjorde den väsentligaste delen av deras placeringsobjekt, och att det
därför vore icke blott förklarligt utan nödvändigt, att sparbankerna med
vaksamhet följde allt, som kunde inverka på bedömandet av inteckningshandlingarnas
säkerhetsvärde.
Från utlåtandena må rörande behovet av åtgärder och sättet för förverkligande
av framställningarnas syfte återgivas följande uttalanden.
Svea hovrätt har anfört: »De remitterade framställningarna hava föranletts
av vissa på senaste tiden inträffade fall av inteckningsförfalskning,
vilka varit mycket omfattande och säkerligen medfört stora förluster för
inteckningshavarna. Den oro, som dessa fall väckt hos penninginrättningar
och andra som taga befattning med belåning av inteckningar, är lätt förklarlig,
och tanken på åtgärder till förebyggande av deras upprepande ligger
nära till hands. Lyckligtvis hava emellertid fall av denna art i det hela
varit ganska sällsynta, och den ökade noggrannhet i granskningen av inteckningshandlingar,
som kan väntas bliva en följd av vad som nu förekommit,
torde i sin mån vara ägnad att minska faran för framtida förfalskningar
av denna art. I det uppseende, de ifrågavarande förfalskningsbrotten
väckt, ligger emellertid helt visst en anledning för de lagstiftande organen
att ägna frågan uppmärksamhet. Men på samma gång är det angeläget,
att man icke under ett slags panikstämning skrider till åtgärder, som,
utan att i avsevärd grad tjäna sitt syftemål, vålla svårigheter för den stora
allmänheten och även ur andra synpunkter kunna längre fram visa sig
mindre välbetänkta. Särskilt bör härvid erinras, att frågan om en helt ny
lagstiftning rörande fastighetsrätten, däri inbegripna spörsmålen om lagfart
och inteckning, sedan länge är upptagen till förberedande behandling och
inom en snar framtid — sedan arbetet med jordregister och stads fastighetsregister
blivit avslutat — torde bliva aktuell. Frågor om partiella men
likväl ingripande ändringar i inteckningslagstiftningen torde under sådana
12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
förhållanden ej böra upptagas med mindre ett trängande behov är för
handen.»
Statskontoret och generalpoststyrelsen hava framhållit, att ämbetsverken
tillfullo delade den av de olika förslagsställarna uttalade uppfattningen om
nödvändigheten av att, med ‘hänsyn till fastighetskreditens oerhört stora
betydelse för det moderna ekonomiska livet, förtroendet till denna kreditform
icke rubbades och att, om fara för eu sådan eventualitet kunde anses
vara för handen, den största vikt låge uppå att så snabba och effektiva
åtgärder som möjligt från statens sida vidtoges för undanröjande av
orsakerna till den ändrade uppfattningen om värdet av inteckningssäkerheten.
Enstaka fall av förfalskningar av inteckningar hade visserligen tid
efter annan förekommit, men i ett par under senaste tiden inträffade fall hade
förfalskningarna varit av sådan omfattning och rört sig om så betydande
belopp, att bland fastighetsägare och de olika representanterna för fastighetskrediten
helt naturligt uppstått oro för att, om intet åtgjordes för att i
möjligaste mån förhindra förfalskningar, själva grundvalen för institutet
— det allmänna förtroendet för detsamma — skulle undergrävas och därmed
en skada av ofantlig räckvidd tillfogas den ekonomiska samfärdseln,
Med hänsyn härtill måste förutsättningarna för ett ingripande i lagstiftningsform
till åstadkommande av mera trygga förhållanden på förevarande
område anses vara för handen. Då i sakens natur låge, att åtgärderna så
fort som möjligt borde vidtagas, vore det givetvis uteslutet att avvakta
genomförande av den reform av hela vårt inskrivningsväsen, varom förslag
från lagberedningens sida sedan åtskilliga år tillbaka förelåge. Ej heller
syntes det vara lämpligt att för ifrågavarande ändamål vidtaga partiella
ändringar i 1875 års inteckningsförordning eller överhuvudtaget i den
allmänna civillagstiftningen. Bestämmelserna borde, såsom ock i de båda
framställningarna i ämnet framhölles, vara så enkla och så litet ingripande
i gällande författningar som möjligt samtidigt som det borde tillses, att de
icke föranledde några större utgifter för staten och mera betydande ökning
i myndigheternas arbetsbörda eller i nämnvärd grad vållade den rättssökande
allmänheten vare sig större besvär eller högre kostnad än för närvarande.
Förslag inom
stämpellagstiftningens
område.
Såväl kommittén som Bissmark hava till behandling upptagit åtskilliga
inom inteckningslagstiftningens område liggande förslag, som i den allmänna
diskussionen i ämnet framkastats till vinnande av det åsyftade
ändamålet, men i huvudsak sammanstämmande funnit sig icke kunna
biträda något av dessa. Det bör dock nämnas, att vid behandlingen av
denna grupp av åtgärder, avseende i huvudsak att försvåra endera vinnande
av inteckning å en falsk skuldsedel eller användningen av en
falsk inteckning, i båda framställningarna jämväl upptagits frågan om
möjligheten att genom särskilda bestämmelser beträffande inteckningsprotokollsutdraget
öka svårigheten för utnyttjandet av en falsk inteckning.
Kommittén har härom endast anfört, att ett framställt förslag att
protokollsutdraget skulle fastsättas vid skuldebrevet och att inteckningsrätten
icke skulle kunna göras gällande, därest protokollsutdraget ej vore
förenat med reversen, icke syntes kunna realiseras utan vidlyftiga ändringar
i inteckningsförordningen. Redan av detta skäl borde förslaget nu icke
tagas under övervägande. Bissmark har däremot ansett, att särskilda be
-
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
stämmelser till skyddande av protokollsutdragen borde meddelas och i
sådant avseende föreslagit, att för dessa expeditioner endast skulle få
användas ett särskilt slag av skrivstämplar (helarksstämplar), som icke
finge utlämnas till annan än behörig tjänsteman; att protokollsutdraget
skulle genom domstolens försorg fästas vid inteckningshandlingen; att å
protokollsutdragets framsida skulle finnas en tryckt varning från att skilja
utdraget från inteckningshandlingen samt att endast ett protokollsutdrag
i original finge utfärdas. Om protokollsutdraget förkomme, skulle emellertid
härav icke följa att inteckningen bleve ogiltig.
En annan åtgärd till försvårande av utnyttjandet av en falsk inteckning,
nämligen omgärdande av gravationsbevis med särskilda skyddsbestämmelser,
har av Bissmark föreslagits, under det att kommittén ej
vidrört denna fråga. Bissmark framhåller, att det syntes som ett slag i
luften att, om man försökte skydda sig mot förfalskning av inteckningar,
lämna gravationsbevisen utan beaktande. En förfalskning av gravationsbevis
vore nämligen betydligt lättare och kunde medföra lika ödesdigra
verkningar, som förfalskning av själva inteckningshandlingen.
I frågans nuvarande läge har uppmärksamheten inriktats på det ojämförligt
viktigaste spörsmålet i förevarande avseende, nämligen frågan om
åtgärder till förhindrande eller försvårande av förfalskning av inteckningsbeviset.
I sådant avseende föreslås i båda framställningarna, att beläggningsstämplarna
å skuldebrev, som företes för inteckning, skola vara av
särskilt, från andra dubbla beläggningsstämplar skilt slag, varjämte enligt
Bissmarks mening å skuldebrev, för vilket inteckning meddelas under
sådana förhållanden att vanlig beläggningsstämpel ej erfordras (17 §
stämpelförordningen), en beläggningsstämpel av särskild typ å fixt
belopp, exempelvis 25 öre, skulle anbringas. Båda dessa slag av stämplar
skulle tillhandahållas endast vederbörande befattningshavare vid
domstolarna.
För beredande av skydd mot förfalskning av den särskilda inteckningsstämpeln,
som kommittén tänkt sig skola komma till användning, har
kommittén lämnat vissa anvisningar angående stämpelns utseende och
sättet för dess anbringande å skuldebrevet. I sistnämnda avseende
påpekas lämpligheten av att stämpeln limmades endast å halva delen av
ena sidan, så att stämpeln bekvämt kunde uppvikas för kontrollerande
av befintlig vattenstämpel. Vidare uttalas att till skydd för den »lösa»
stämpelhalvan skuldebrevet möjligen borde utgöra helark och beläggningsstämpeln
anbringas på insidan av första bladet.
Kommittén har jämväl ifrågasatt, att skrivstämplarna skulle undantagas
från försäljning till allmänheten.
I båda framställningarna har såsom en ytterligare säkerhetsåtgärd påpekats
en effektiv makulering av inteckningsstämplarna. Det har framhållits, att
Framställ
ningarna.
Utlåtandena.
14 Kungl. Maj:ts -proposition Nr 194.
makuleringen för närvarande ofta sker på ett mycket otillfredsställande sätt
— endast genom en påskrift med vanligt bläck, innehållande ordet »makuleras»
eller »mak» eller understundom blott genom anbringande med bläck av ett
kryss över stämpeln — och att härigenom avsikten med makuleringen, förhindrande
av stämpelns överflyttning till annan handling, icke komme till sin
fulla rätt. Till vinnande av bättre ordning härutinnan hava ifrågasatts
åtskilliga åtgärder, såsom förbud mot makulering på angivet sätt, användande
av särskild stämpelstans upptagande domstolens eller domsagans namn och
förvarande av denna stans, så att den är oåtkomlig för annan än stämpelförsäljaren,
användande av perforeringsmaskin samt föreskrift att makuleringsstämpeln
anbringas så, att den kommer delvis på beläggningsstämpeln
och delvis på skuldebrevet.
Kommittén har slutligen ifrågasatt, att bevis om beviljande, utbyte eller
uppdelning av inteckning skulle tecknas delvis å beläggningsstämpeln och
delvis å skuldebrevet.
De i ärendet avgivna utlåtandena innehålla i nu förevarande avseende i
huvudsak följande:
Svea hovrätt: »Förtjänta av närmare uppmärksamhet förefalla---
vissa nu föreliggande förslag, åsyftande inteckningsförfalskningars försvårande
genom förändrade anordningar i stämpelväsendet. I detta hänseende föreslås
till en början införande av dubbla beläggningsstämplar av särskilt slag,
vilka skulle användas allenast för stämpelbeläggning av inteckningsreverser
och uteslutande tillhandahållas häradshövding eller vederbörande domstolsledamot.
Detta förslag torde vara praktiskt genomförbart och bör i tillämpningen
kunna bereda rätt stor trygghet mot förfalskningar. Emellertid förutsätter,
såsom jämväl framhållits, ett genomförande av detta förslag, att
övriga dubbla beläggningsstämplar erhålla ett annat utseende än det nuvarande
och att samtliga osålda sådana stämplar makuleras eller ändras. Dessa åtgärder
torde medföra vissa kostnader och besvär. En billigare och lättare
utväg torde i själva verket härvidlag stå till buds. Det kan nämligen tänkas,
att de nuvarande dubbla beläggningsstämplarna bibehållas och användas
på samma sätt som hittills men att vid sidan härav förekommer en uteslutande
för inteckningsreverser avsedd enkel beläggningsstämpel å exempelvis 50 öre
av egenartat utseende och tillverkad på sådant sätt, att den blir svår att
eftergöra. Denna enkla beläggningsstämpel bör i så fall anbringas å skuldebrevet
på samma gång som de dubbla stämplarna, då inteckning till säkerhet
för skuldebrevet sökes. Äldre skuldebrev, vilka redan tidigare stämpelbelagts
med den dubbla stämpeln, böra förses med den enkla stämpeln, då
de för förnyelse eller annan åtgärd ingivas till domstolen. Enkla beläggningsstämplar
av nu angivna slag böra endast tillhandahållas domare eller
domstolstjänsteman, som har att taga befattning med inskrivningsärenden.
Det har vidare satts i fråga, att gravationsbevis och utdrag av inteckningsprotokoll
skulle utskrivas allenast på särskilda, för ändamålet avsedda skrivstämplar.
Beträffande gravationsbevis har erinrats, att förfalskning av
dylikt bevis är jämförelsevis lätt att utföra och kan medföra lika ödesdigra
verkningar som förfalskning av inteckningshandlingen. Vad sålunda anförts
synes vara värt beaktande. Hovrätten håller före, att samma trygghet mot
förfalskning av gravationsbevis, som skulle vinnas, om särskild skrivstämpel
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
15
komme till användning, skulle kunna ernås, därest beviset försåges med en
enkel beläggningsstämpel av ovan angivet slag. Vid utfärdandet av tillläggsbevis
å gravationsbevis bör beviset förses med en dylik enkel stämpel.
Vad angår förslaget om särskilda skrivstämplar för utdrag ur inteckningsprotokollet
synes det hovrätten, att om man kan skapa garantier för att
själva inteckningshandlingen och gravationsbeviset äro äkta, protokollsutdraget
blir av ganska underordnad betydelse. Hovrätten anser alltså för
sin del något behov av särskilda skrivstämplar för protokollsutdrag icke
föreligga.
Vad till sist beträffar ett framställt förslag om närmare föreskrifter i fråga
om makulering av stämplar finner hovrätten välbetänkt, att föreskrifter
meddelas om makuleringens verkställande på fullt betryggande sätt.»
Göta hovrätt: »I såväl — — — skrivelsen (kommitténs) som föredraget
har föreslagits, att beläggningsstämplar för skuldebrev och andra handlingar,
som för fordringsinteckning företes, skola hava annat utseende än övriga
beläggningsstämplar och tillhandahållas endast ämbets- och tjänstemän, vilka
hava att taga befattning med inteckningsärenden; varjämte påkallats särskilda
bestämmelser om makulering av inteckningsstämplar. Förslaget
kräver för sitt genomförande sådan ändring i kungl. förordningen den 19
november 1914 angående stämpelavgiften, att nu ifrågavarande ämbets- och
tjänstemän åläggas skyldighet att försälja inteckningsstämplar, som bliva
erforderliga för stämpelbeläggningen, och att verkställa denna. Förslaget
synes innefatta, att stämpelbeläggningen skulle ske icke då inteckningsansökan
göres utan först då inteckning meddelas. Vidare skulle stämpelbeläggning
vid intecknings beviljande äga rum jämväl i de fall, då enligt
17 § stämpelförordningen stämpelbeläggning för närvarande vid ansökan om
inteckning icke sker. Det lärer icke kunna ifrågakomma att i dessa fall
ånyo utkräva den stämpelavgift, som tidigare erlagts. Gällande bestämmelser
angående uppbörd och redovisning av stämpelmedel samt tillsyn å stämpelavgiftens
utgörande torde emellertid lägga hinder i vägen för en fullt tillfredsställande
ordning för den förnyade stämpelbeläggningen. Dock återstår
givetvis den i föredraget för dessa fali anvisade utvägen, att stämpel av
mycket låg valör, som påföres inteckningssökanden, anbringas å skuldebrevet.
Hovrätten linner förslaget förtjäna beaktande men vill framhålla, att stadganden,
varigenom beläggningsstämplarna, på sätt föreslagits, göras till bevismedel
i fråga om inteckningshandlings äkthet, kunna komma att försvåra
eller omöjliggöra förändringar i sättet för stämpelavgifternas utgörande,
vilka eljest må befinnas lämpliga eller nödvändiga.
Ytterligare har i föredraget ifrågasatts, att protokollsutdrag i ärende angående
fordringsinteckning skulle skrivas å särskilda helarksstämplar, som
icke skulle användas för annat ändamål och skulle tillhandahållas endast
ovannämnda ämbets- och tjänstemän. I enlighet härmed torde särskilt tillverkat,
på enahanda sätt tillhandahållet papper böra komma till användning
för protokollsutdrag, därest i något fall stämpelfrihet jämlikt 7 §
i stämpelförordningen skulle åtnjutas. En sådan anordning, vilken givetvis,
om den skall få någon betydelse, förutsätter en mera allmän kännedom
om protokollsutdragens bevisvärde och om vikten därav, att protokollsutdragen
företes vid belåning av intecknade skuldebrev, lärer visserligen icke
erbjuda större garanti mot förfalskning. Förslaget synes dock vara förtjänt
av beaktande. Det torde vara lämpligast, att för samtliga expeditioner i
ärenden angående fordringsinteckning och således icke blott expeditioner
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
rörande beviljande av inteckning användas särskilda helarksstämplar eller
papper av ovan angiven beskaffenhet, men anledning lärer icke föreligga
att ålägga inteckningsdomstolen skyldighet att vid det fordringsbevis, som
ligger till grund för inteckning, fästa andra protokollsutdrag än det, som
innehåller beslutet angående inteckningens meddelande.
Förslaget att gravationsbevis skola skrivas på särskilda, för ändamålet
tillhandahållna helarksstämplar finner sig hovrätten böra biträda. — — —
De till Eders Kungl. Maj:t gjorda framställningarna avse inteckning
allenast enligt bestämmelserna i ovannämnda kungl. förordning angående
inteckning i fast egendom. Därest bestämmelser meddelas till skydd
mot förfalskning av inteckningshandling, som i nämnda kungl. förordning
avses, synas i tillämpliga delar böra meddelas enahanda bestämmelser
till skydd mot förfalskning av inteckningshandlingar, som avses i
lagen den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt, i lagen
den 10 maj 1901 om inteckning i fartyg och i kungl. förordningen den
13 april 1883 angående förlagsinteckning.»
Hovrätten över Skåne och Blekinge: »Vad — — — angår frågan om
ökat skydd mot förfalskning av domstolens bevis om intecknings beviljande
hava i båda de gjorda framställningarna föreslagits vissa åtgärder beträffande
själva stämpel beläggningen och vad därmed äger samband. Därjämte
har borgmästaren Bissmark för beredande av ytterligare skydd mot falska
inteckningshandlingar hemställt, att protokollsutdrag rörande intecknings
fastställande, skrivet å särskilt stämpelpapper, genom domstolens försorg
fogas vid skuldebrevet ävensom att vissa åtgärder vidtagas beträffande utfärdandet
av gravationsbevis. En reform i enlighet med de huvudsakliga
riktlinjer, som sålunda uppdragits, synes hovrätten ägnad att bereda ett
något ökat skydd för fastighetskrediten. Den föreslagna reformen har emellertid
såtillvida en begränsad räckvidd, att den i huvudsak avser allenast
inteckningar, som framdeles beviljas. I fråga om hittills meddelade inteckningar
skulle däremot i allmänhet förfalskning kunna äga rum lika obehindrat
som förut, dock att åtkomsten av beläggningsstämplar bleve försvårad
därigenom att dylika stämplar icke vidare skulle vara att tillgå för
allmänheten. Sistnämnda omständighet torde emellertid äga mindre betydelse,
ty dels sakna för närvarande alla utbytta och uppdelade inteckningar
beläggningsstämplar och dels torde det icke erbjuda någon större
svårighet för en förfalskare att skaffa sig tillgång till de hittills brukliga
beläggningsstämplarna, vilka nu åsättas alla slags handlingar såsom köpebrev
och bouppteckningar m. fl. För att reformen skall få tillräcklig prakiisk
betydelse, borde den fördenskull utsträckas att avse jämväl redan beviljade
inteckningar. En dylik utvidgning torde emellertid bliva svår att
på ett fullt tillfredsställande sätt genomföra. Möjligen kunde i tillämpliga
delar ett likartat förfaringssätt som det, vilket ifrågasatts vid beviljande
av ny inteckning, komma till användning, så snart äldre inteckning företes
hos rätten för att förnyas, nedsättas eller annorledes förändras, dock att den
åsatta stämpeln bleve av en fix, låg valör. Härvid möter emellertid den
faran, att en falsk handling företes och genom domstolens medverkan erhåller
sken av äkta. Även om inteckningshandlingen ägnas en omsorgsfull
granskning vid ärendets behandling, torde denna fara icke kunna helt avlägsnas.
Och härtill kommer, att en dylik granskning icke kan åvägabringas
i de fall, då inteckningshandlingen för åtgärd uppvisas hos annan
underrätt än den, som beviljat inteckningen. Med hänsyn till nämnda fara
är det måhända icke tillrådligt att förfara på sätt sålunda ifrågasatts, men
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr li)4. IT
hovrätten ser sig icke i stånd att anvisa någon annan utväg för frågans
lösning.
Vidkommande detaljerna får hovrätten allenast anmärka följande. I vissa
hänseenden förete de båda framställningarna skiljaktigheter beträffande
stämpelbeläggningen och vad därmed äger samband. Vad särskilt angår
utbyte och uppdelning av inteckningar synes det hovrätten enklare men
likväl ändamålsenligt att förfara på sätt som borgmästaren Bissmark föreslagit.
Att märka är emellertid den nyssberörda faran av att genom domstolens
medverkan en falsk handling erhåller sken av äkta, vilken fara här
förefinnes, då det är fastighetsägaren själv, som uppträder såsom förfalskare.
Det av generaldirektören Grefberg m. fl. väckta förslaget, att alla nu
brukliga dubbla beläggningsstämplar erhålla ett annat utseende, synes hovrätten
förtjänt av beaktande, då därigenom svårigheten att åtkomma dylika
stämplar för förfalskning av äldre inteckningar i någon mån ökas. Hovrätten
vill ock understryka vikten av att mera betryggande föreskrifter
meddelas rörande makulering av stämplar än de nu gällande.»
Föreningen Sveriges häradshövdingar: »Förslaget rörande stämplar till
inteckningar utgår från att stämplarna skulle kunna användas såsom medel
att kontrollera den stämpelbelagda handlingens behöriga behandling av
offentlig myndighet. Detta är emellertid eu synpunkt, som är alldeles
främmande för stämpelförordningen, vilken behandlar stämplar endast ur
flskalisk synpunkt såsom medel för beskattning och uppbörd. Enligt stämpelförordningen
skola också stämplarna tillhandahållas allmänheten, och detta
sammanhänger därmed att stämpelförsäljning icke åligger ämbets- eller
tjänsteman utan särskilt åtagande. Vill man emellertid använda stämplarna,
de dubbla beläggningsstämplarna och helarksstämplarna, även såsom medel
till kontroll över att en inteckningshandling i behörig ordning tillkommit,
är det givetvis nödvändigt att genomföra ändring i stämpelförordningen i
syfte att, sådana stämplar icke få vare sig direkt från generalpoststyrelsen
eller genom annan stämpelförsäljare utlämnas till andra än de ämbets- och
tjänstemän, som använda helarksstämplarna i tjänsten och skola ansvara
för att handlingarna äro försedda med beläggningsstämpel. Stämplarna
kunna dock ej användas som medel till kontroll i nu ifrågavarande avseende,
då befrielse äger rum från stämpelavgift. Måhända skall det därför befinnas
lämpligare att genom en särskild ämbetsstämpel utmärka, att en
skuldförbindelse i behörig ordning blivit föremål för inteckningsåtgärd. En
sådan stämpel borde användas även för gravationsbevis och tilläggsbevis
å sådant bevis och skulle kunna vara antingen pappersstämpel som påklistras
eller sådan som påstämplas handlingen med stans, vilketdera må vara beroende
på det sätt, som anses kunna göras med största effekt gentemot
efterapning. En påstämpling torde emellertid vara det enklaste i utförandet
och minst tidsödande i synnerhet om den samtidigt användes för makulering
av uppbördsstämplar. En dylik ämbetsstämpel skulle även med fördel
kunna användas för alla äldre inteckningar så snart de företes vid rätten
för förnyelse eller annan åtgärd, och ändring av de nu använda stämplarna
bleve obehövlig.
Användning av föreslagna vattenstämplade stämplar torde möjligen vara
ägnat att försvåra efterapning, men förslaget att med hänsyn till vattenstämpeln
beläggningsstämpeln endast till hälften skulle fastlimmas å handlingen
synes knappast vara lämpligt, då detta säkerligen skulle medföra
olägenheter. Emellertid synes det lämpligt, att vattenstämplat skrivpapper
av visst slag under iakttagande av behövliga försiktighetsmått tillhanda
Iiihang
till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 103 höft. (Sr 191.) -.
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
hålles av statsverket för gravationsbevis och utdrag av inteckningsprotokoll
oberoende av sammanhang med uppbördsstämplar.
Beträffande beläggningsstämplar av det slag, varom här är fråga, torde
mera betryggande bestämmelser än de nuvarande böra meddelas rörande
makulering. Denna bör rätteligen ej ske medelst penna utan genom påstämpling,
möjligen i sammanhang med perforering, och på det sätt, att
stämplingen till en del skjuter över på handlingens papper. Vidare torde
särskilt böra stadgas, att inteckningshandling, som företes för utbyte eller
uppdelning, förses med tydlig makulering över det åtecknade beviset om
inteckningens beviljande, ävensom att för varje ny inteckningshandling i
sådant ärende utskrives särskilt protokollsutdrag.
Därest föreskrift skulle komma att meddelas angående begagnande av
stämpelstans av viss beskaffenhet, synes därav böra följa, att sådana stanser
på statsverkets bekostnad tillhandahållas vederbörande ämbets- och tjänstemän.»
Föreningen Sveriges stadsdomare: »Det synes lämpligt att, på sätt
som föreslagits, inteckningsreverser förses med beläggningsstämplar av särskilt
slag och att sådana endast tillhandahållas ämbetsmän, som hava att
förse reverser med beläggningsstämplar och vilka skulle hava skyldighet att
särskilt redovisa för dem. Till förekommande av att inteckningsstämplar
skola kunna flyttas från eu inteckning till annan revers torde kunna stadgas,
att, förutom nu föreskriven makulering av beläggningsstämpel, inteckningsstämpel
skall perforeras med inteckningens paragrafnummer. I samband
därmed torde ock lämpligen böra föreskrivas, att inteckningarna skola
paragraferas i nummerföljd för hela året. Genom dylika åtgärder synes
åstadkommandet av falsarier med inteckningar bliva om icke omöjliggjort
så dock i möjligaste mån försvårat. Befarar man att förfalskning av inteckningsrevers
skall ske på det sätt, att beloppet ändras, kan föreskrivas
att medelst perforering skola å reversen angivas det tusental kronor, varå
den lyder, eller, om den lyder å belopp mellan tusental, närmast högre tusental.
Däremot synes det icke behövligt, att protokollsutdrag rörande inteckning
skrives å särskilt slags skrivstämpelpapper.
Naturligtvis är det även av vikt för fastighetskrediten, att förfalskade gravationsbevis
icke förekomma. Mot sådan förfalskning kan man dock skydda
sig genom att själv förskaffa sig gravationsbevis direkt från domstolen eller,
om man erhållit sådant från fastighetsägare eller lånesökande, skaffa sig
domarens påskrift angående dess riktighet. För sådant ändamål torde en
bestiimmelse i förordningen om expeditionslösen angående lösen för sådan
påskrift å företett gravationsbevis vara erforderlig. Om en dylik praxis
infördes av sparbanker och andra penninginstitut, som i större omfattning
belåna inteckningar, skulle den antagligen snart bliva tämligen allmänt
tillämpad.»
Svenska bankföreningen: »Vad angår skyddet mot förfalskning av in
teckningsbevisen
synes oss den föreslagna föreskriften att för inteckningshandlingar
skola användas beläggningsstämplar av särskild typ, vilka endast
äro tillgängliga för vederbörande tjänstemän vid inteckningsdomstolarna, i
hög grad ägnad att bereda dylikt skydd. För att ej dessa stämplar skola
kunna avlägsnas från de handlingar, där de en gång anbringats, och i förfalskningssyfte
fästas å andra, böra givetvis bestämmelser meddelas om en
effektiv makulering av stämplarna.
I 17 § stämpelförordningen angivas emellertid vissa fall, då skuldebrev,
vilka företes för inteckning, äro fria från stämpel. Så föreligger ej stämpelplikt,
då inteckning dödats eller till följd av uraktlåten förnyelse förfallit
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 194.
19
och ny inteckning inom viss tid sökes, då inteckning sökes på grund av
skuldebrev, för vilket betalning tillförne varit sökt, samt då inteekningshandling
utbytes mot annan sådan. Införandet av särskilda inteckningsstämplar
bereder givetvis, därest dessa bestämmelser bibehållas, icke skydd
mot förfalskning av dylika icke stämpelpliktiga handlingar. Bestämmelserna
böra därför ändras därhän, att i de omförmälda fallen de förut å handlingarna
anbragta stämplarna avlägsnas och stämplar efter den nya typen
utan kostnad för sökanden anbringas å de handlingar, därå inteckningsbevisen
skrivas.
Man får ej heller bortse från att om också införandet av särskilda beläggningsstämplar
för inteckningshandlingar kommer att i hög grad försvåra
förfalskning av bevis, dagtecknade efter reformens genomförande, så föreligger
dock med den möjlighet, som allmänheten har att förskaffa sig dubbla
beläggningsstämplar, en fara för förfalskning av äldre bevis. Handlingar,
å vilka dylika finnas, skola ju vara försedda med vanliga beläggningsstämplar.
Införandet av särskilda stämplar för inteckningshandlingar bör därför kompletteras
med fastställandet av ny typ för de vanliga beläggningsstämplarna
och inakulering av det äldre lagret av dessa.
Som en ytterligare skyddsåtgärd vilja vi föreslå införandet av särskilda
helarksstämplar för utskrift av protokoll i inteckningsärende. Dessa helarksstämplar
böra i likhet med beläggningsstämplarna för inteckningshandlingar
icke tillhandahållas andra än de ämbets- och tjänstemän, vilka hava att ombesörja
expedierandet av inteckningsärenden. I varje ärende bör endast
göras en utskrift å dylik helarksstämpel. Skulle någon begära ytterligare
exemplar av protokollet, bör utskriften göras å vanlig karta.
Som skydd mot förfalskning av gravationsbevis bör även föreskrivas, att
gravationsbevis alltid skola utskrivas å särskilda helarksstämplar, vilka endast
få tillhandahållas de tjänstemän, som hava att utfärda dylika bevis.
Vad vi här ovan anfört i fråga om fastighetsinteckningar har givetvis
sin fulla giltighet även beträffande förlagsinteckningar.»
Statskontoret och generalpoststyrelsen dela med förslagsställarna den
uppfattningen, att det mest effektiva sättet för försvårande av förfalskning
av inteckningsbeviset är, att skuldebrevet förses med en beläggningsstämpel,
som är tillgänglig endast för domstolen. Emellertid hava
ämbetsverken funnit förslaget att för den vanliga, för uttagande av
stämpelskatten avsedda inteckningsstämpeln skulle användas en särskild
typ mindre tillfredsställande. Tryckning av fullständiga serier av
stämplar av den nya typen skulle medföra icke så obetydliga kostnader,
och för stämpelförsäljarna skulle det givetvis vålla ökat besvär vid rekvisition,
förvaring och redovisning att nödgas omhänderliava ännu en stämpeltyp,
där omkring 30 stycken olika valörer måste vara tillgängliga. Då
en särskild stämpel i allt fall, på sätt Bissmark framhållit, borde användas
i vissa fall, där skatteplikten redan vore fullgjord, syntes det ämbetsverken
enklast och mest praktiskt, att man icke rubbade något i de nuvarande
bestämmelserna vare sig om stämpelplikten för skuldebrev, som företeddes
för vinnande av inteckning, eller om de stämplar, som därvid skulle användas,
utan att föreskrift i stället meddelades om att, då inteckning
beviljades, skuldebrevet skulle, förutom med den vanliga intecknings
-
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr J94.
stämpeln, där sådan skulle utgöras, förses med en kontrollstämpel av särskild
typ, därest sådan stämpel icke förut påförts. Denna stämpel borde
vara av fixt belopp, vilket, då här icke vore fråga om någon skatteuppbörd
i egentlig mening, givetvis borde sättas ganska lågt, exempelvis såsom
föreslagits till 25 öre.
Genom att dylik kontrollstämpel påfördes varje inteckning, som beviljades,
utan avseende å om densamma vore fri från den vanliga inteckningsstämpeln
eller icke, komme också att upphöra det ur nu förevarande
synpunkt otillfredsställande förhållandet, att vissa inteckningar kunde expedieras
från domstolen utan att vara försedda med någon som helst
stämpel.
Vidare löstes på enklaste sätt frågan om stämpelbeläggning av skuldebrev,
som till rätten ingåves för att sättas i stället för annat (21 § i
inteckningsförordningen och 10 § i lagen om inteckning i tomträtt och
vattenfallsrätt) eller för att en gemensam inteckning skulle kunna uppdelas
på de olika fastigheterna (34 § inteckningsförordningen). Att något
slag av stämpelbeläggning även i dessa fall borde äga ram syntes ämbetsverken
i likhet med kommittén och Bissmark tydligt, men de av kommittén,
med dess utgångspunkt att den särskilda inteckningsstämpeln
jämväl här skulle användas, föreslagna åtgärderna för att den för den
ursprungliga inteckningshandlingen uttagna stämpelavgiften skulle komma
de nya inteckningarna till godo — överlämnande av de gamla stämplarna
eller utbyte enligt 30 § i stämpelförordningen av dessa mot nya stämplar
— vore, oavsett att, såsom kommittén påpekat, fall kunde förekomma,
där de vore omöjliga att genomföra, så pass invecklade och besvärliga,
att förfaringssättet svårligen skulle låta sig använda.
Då det vore synnerligen önskvärt, att även de vid ikraftträdandet av
den nya ordningen utelöpande inteckningarna, i den mån sådant vore möjligt,
försåges med kontrollstämpel, syntes jämväl böra stadgas, att vid
förnyelse sådan stämpel skulle, om den icke förut vore anbragt å skuldebrevet,
påföras detta.
Bestämmelserna om i vilka fall den föreslagna kontrollstämpeln skulle
komma till användning borde införas i stämpelförordningen 8 §, rubriken
»skuldebrev», och nödig ändring med hänsyn därtill vidtagas i 17 §.
Bestämmandet av stämpelns utseende syntes böra, i likhet med vad som
för närvarande ägde rum med nu använda stämpelslag, överlämnas till
generalpoststyrelsen. De av kommittén ifrågasatta anordningarna vid
stämpelns fastsättande syntes alltför besvärliga och tidsödande för att böra
vinna tillämpning.
Såväl den av ämbetsverken sålunda angivna anordningen till förekommande
av inteckningsförfalskning som varje annat system, vilket grundade
sig på någon rättens åtgärd vid ingivandet av inteckningshandlingen,
lämnade emellertid de vid tiden för ikraftträdandet av bestämmelserna i
ämnet utelöpande inteckningarna utan något skydd. Den lättaste och
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
21
vanligaste formen för förfalskning — duplicering eller mångfaldigande av
en äldre äkta inteckning — kunde i allt fall användas. Till förhindrande
härav syntes det vara nödvändigt att, vare sig man enligt kommitténs
förslag använde särskilda inteckningsstämplar eller, såsom ämbetsverken
förordat, införde en kontrollstämpel, så ordna, att dubbla beläggningsstämplar
icke utlämnades till annan än vederbörande tjänsteman vid
domstolarna och att sålunda möjligheten uteslötes att vid förfalskning
av en äldre inteckning belägga denna med den med nr 1 betecknade
delen av dubbel beläggningsstämpel. Ämbetsverken erinra, att kommittén
uttalat, att en förutsättning för genomförande av dess förslag med särskilda
inteckningsstämplar vore, att övriga dubbla beläggningsstämplar
erhölle ett annat utseende än det nuvarande och att samtliga osålda
sådana stämplar makulerades eller till sitt yttre omändrades. Någon
särskild motivering för denna kommitténs uppfattning vore visserligen
icke lämnad, men man syntes kunna antaga, att härmed avsetts att vinna
samma mål, som ämbetsverken avsåge med förslaget om undantagande av
de dubbla beläggningsstämplarna från åtkomst av obehöriga. Vilket system
för stämpelbeläggningen man än använde, måste ämbetsverken emellertid
på det bestämdaste motsätta sig kommitténs sistberörda förslag. Att makulera
samtliga nu i förråd hos generalpoststyrelsen och domstolarna befintliga
dubbla beläggningsstämplar i 36 olika valörer och att nytrycka fullständiga
serier av sådana stämplar vore en åtgärd av den omfattning och
dragande så stora kostnader, att den redan av denna anledning icke syntes
böra tillgripas. Därtill komme att ett genomförande av densamma säkerligen
skulle under övergångstiden vålla mycket stora olägenheter i avseende
å både generalpoststyrelsens tillhandahållande av stämplar och domstolarnas
expeditionsbestyr.
Ämbetsverken hade icke förbisett, att mot det föreslagna systemet den
invändningen kunde göras, att om man undantoge de dubbla beläggningsstämplarna
från åtkomst av allmänheten, det vore onödigt att införa en
särskild kontrollstämpel. Även om denna mening, rent teoretiskt sett, kunde
göras gällande, hölle ämbetsverken dock före, att redan den ökade svårighet
för förfalskning, som låge i att härvid måste anskaffas, förutom den s. k.
»ettan» av den dubbla beläggningsstämpeln, jämväl kontrollstämpeln, vore
ett starkt skäl för anordningen. Därtill komme att det i allmänna rörelsen
givetvis vore betydligt lättare att kontrollera, att behörig stämpelbeläggning
av inteckningen vore gjord, om man visste, att beträffande alla inteckningar,
som beviljats eller förnyats efter en viss tidpunkt, en särskild kontrollstämpel
skulle vara anbragt å skuldebrevet.
Det skulle även kunna sägas, att då huvudändamålet med påförandet av
ifrågavarande stämpel icke vore uttagandet av skatt utan försvårande av
förfalskning, man för vinnande av denna avsikt icke behövde använda en
skattestämpel utan lika väl kunde anbringa ett märke, som icke hade
stämpels natur. Bestämmelserna om ett sådant förfaringssätt skulle emeller
-
22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
tid icke kunna inrymmas i stämpelförordningen utan skulle erfordra eu
särskild författning av rätt vidlyftig beskaffenhet. Med hänsyn härtill och
då å andra sidan de nya bestämmelserna läte sig jämförelsevis lätt inarbeta
i stämpelförordningen samt stämpelkostnaden, 25 öre, icke kunde anses äga
någon som helst praktisk betydelse, hade ämbetsverken ansett lämpligast
att åt kontrollmärket gåves stämpels natur.
Kommittén hade jämväl ifrågasatt, att skrivstämplarna skulle undantagas
från försäljning till allmänheten. Någon särskild motivering för detta förslag
vore icke förebragt och ämbetsverken kunde icke finna tillräckliga skäl
för en så långt gående åtgärd. Ämbetsverken biträdde Bissmarks förslag,
att utdrag av inteckningsprotokoll skulle skrivas å skrivstämpel av särskilt
utseende, vilken ej kunde av annan än vederbörande tjänsteman inköpas.
Ehuru inteckningsfalsarier medelst förändring i gravationsbevis
synts vara mycket sällsynta, kunde det ock måhända i allt fall anses
lämpligt att med hänsyn till desamma vidtaga motsvarande åtgärder. Genom
detta förslag, att skrivstämplar till utdrag av inteckningsprotokollet och
eventuellt till gravationsbevis endast finge tillhandahållas vederbörande
befattningshavare, syntes vara sörjt för det skydd för skrivstämplarna, som
kunde anses erforderligt, och att gå längre i denna riktning syntes endast
komma att förorsaka myndigheterna besvär utan att någon motsvarande fördel
i nu förevarande avseende vunnes.
Beträffande de i framställningarna uttalade önskemålen beträffande makuleringen
av inteckningsstämplar hava ämbetsverken framhållit, att, då det
mest effektiva sättet att hindra begagnande av använd stämpel genom dess
överflyttande från en handling till en annan, otvivelaktigt vore en makulering,
som tydligt utmärkte stämpelns sammanhang med den handling, å vilken
den rätteligen blivit anbragt, de av förslagsställarna omförmälda, flerstädes
tillämpade sätten för makuleringen — förutom att de stode i bestämd strid med
i 25 § givna föreskrifter i ämnet — måste anses i hög grad otillfredsställande
och icke borde få vidare ifrågakomma. Då emellertid, såsom antytts, dessa
förfaringssätt redan enligt nuvarande bestämmelser icke vore tillåtna, i det
att i 25 § föreskreves, att vid makulering datum skulle angivas, syntes
någon ändring av paragrafen av denna anledning icke vara erforderlig,
utan syntes domstolarna endast böra genom cirkulär erinras om att nyssnämnda
sätt för makulering lagligen icke finge förekomma. Däremot syntes
i paragrafen böra utsägas, att datum tydligt skulle angivas, samt jämväl
införas den av kommittén föreslagna, säkerligen ganska effektiva bestämmelsen,
att makuleringspåskriften skulle anbringas så, att den komme delvis
på beläggningsstämpeln och delvis på handlingen. Vidare syntes bland
de uppräknade olika sätten för verkställande av makuleringen även böra
inrymmas perforering. Uttryckligt stadgande, såsom ifrågasatts, om användande
av särskild stämpelstans och dess förvarande under betryggande
former syntes däremot icke behöva meddelas.
23
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
Kommittén hade slutligen ifrågasatt, att bevis om beviljande, utbyte
eller uppdelning av inteckning skulle tecknas delvis å beläggningsstämpeln
och delvis å skuldebrevet. Föreskrift om ett sådant förfaringssätt, vilket
otvivelaktigt skulle visa sig mycket besvärligt i tillämpningen, kunde
ämbetsverken emellertid icke förorda.
Bestämmelsen i 26 § att generalpoststyrelsen skall å samtliga postanstalter
tillhandahålla allmänheten stämplar av de särskilda slag, som enligt
stämpelförordningen skola vara att tillgå, borde, med hänsyn till förslaget
att inteckningskontrollstämplar, dubbla beläggningsstämplar och vissa
skrivstämplar endast skulle få inköpas av vederbörande befattningshavare
vid domstolarna, ändras för angivande av detta förhållande. Då enligt
förordningen om arvsskatt och skatt för gåva vederbörande tjänstemän
vid överståthållarämbetet och länsstyrelserna vore i behov av dubbla beläggningsstämplar
för uttagande i vissa fall av skatt jämlikt berörda förordning,
borde jämväl dessa tjänstemän angivas såsom berättigade att
erhålla dubbla beläggningsstämplar. I sammanhang härmed borde också
stadgande meddelas om undantagande av nämnda slag av stämplar från
försäljning å postanstalterna och om deras tillhandahållande endast av
generalpoststyrelsen.
En nödvändig förutsättning för genomförandet av bestämmelsen om att
vissa stämpelslag icke finge försäljas till allmänheten vore enligt ämbetsverken,
att den häradshövdingarna och vederbörande befattningshavare
vid rådhusrätterna jämlikt 28 § stämpelförordningen medgivna valfriheten
beträffande stämpelförsäljningen upphävdes, för så vitt anginge dessa
stämplar. I utlåtande den 19 november 1927 angående begränsning av
stämpelförsäljares rätt att erhålla stämplar i räkning hade emellertid
ämbetsverken uttalat sig för ett fullständigt upphävande av denna valfrihet
och framlagt ett i anslutning härtill avfattat förslag till ny lydelse av
28 §, varjämte ämbetsverken hemställt om motsvarande ändringar i arvsskatteförordningen''.
De stadganden i sistnämnda förordning, som berördes
av ändringen av 28 § stämpelförordningen, vore 43, 44 och 45 §§.
På grund av vad sålunda anförts hava ämbetsverken hemställt om
ändrad lydelse av vissa paragrafer i stämpelförordningen och i förordningen
om arvsskatt och skatt för gåva. Detta ämbetsverkens förslag
torde få såsom bilaga 1 fogas vid statsrådsprotokollet.
Såsom av utredningen framgår, råder i stort sett enighet såväl därom,
att med hänsyn till fastighetskreditens synnerligen stora betydelse åtgärder
i lagstiftningsväg äro erforderliga till effektivt förhindrande av inteckningsförfalskningar,
som därom, att dessa åtgärder böra vara så enkla
och så litet ingripande i gällande författningar som möjligt, samtidigt
som det bör tillses, att de icke föranleda några större utgifter för staten
eller mera betydande ökning i myndigheternas arbetsbörda och ej heller
Departements
chefen.
1 Se sid. 42.
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
i nämnvärd grad vålla den rättssökande allmänheten större besvär och
högre kostnad än för närvarande.
Från dessa synpunkter, till vilka jag helt ansluter mig, synes mig statskontorets
och generalpoststyrelsens förslag väl avvägt. Jag anser mig
därför böra förorda, att detta förslag med några mindre jämkningar, för
vilka jag i det följande kommer att redogöra, lägges till grund för framställning
till riksdagen.
Förslagets innehåll synes kunna i korthet sammanfattas sålunda. För
försvårande av förfalskning av bevis å skuldebrev om till säkerhet därför
meddelad inteckning skall, då inteckning beviljas, skuldebrevet beläggas
— förutom med den beläggningsstämpel, varmed detsamma enligt redan nu
gällande bestämmelser må böra förses och alltså även i fall, då enligt
17 § stämpelförordningen frihet från sådan stämpel äger rum — ytterligare
med en särskild kontrollstämpel å bestämd valör av 25 öre, därest
sådan icke förut påförts. Kontrollstämpel skall också läggas å handling,
som, utan att ny inteckning meddelas, sättes i stället för annan. Jämväl
de vid ikraftträdandet av den nya ordningen utelöpande inteckningarna
skola, vid första förnyelse efter nämnda tidpunkt, förses med kontrollstämpel.
Till förhindrande särskilt av förfalskning av äldre inteckningar skola
dubbla beläggningsstämplar icke vidare få utlämnas till allmänheten utan
endast till vederbörande tjänstemän vid domstolarna samt till de tjänstemän
hos länsstyrelserna, vilka ombesörja stämpelbeläggning av deklarationer
enligt förordningen om arvsskatt och skatt för gåva.
Utdrag av inteckningsprotokoll skall utskrivas å helarksstämpel av särskilt
utseende, som ej heller må inköpas av andra än vederbörande tjänstemän
vid domstolarna.
Slutligen skall makulering av såväl dubbel beläggningsstämpel som inteckningskontrollstämpel
ske med tydligt angivande av datum och på
sådant sätt, att makuleringsåtgärden — påteckning, färg- eller svartstämpling
eller perforering — träffar delvis stämpeln och delvis handlingen.
Beträffande åtgärder mot förfalskning av gravationsbevis hava ämbetsverken
ifrågasatt men ej direkt tillstyrkt, att sådant bevis skulle skrivas
å helarksstämpel av särskilt slag, som ej skulle tillhandahållas annan än
domstolstjänsteman. Övriga slag av helarksstämplar skulle däremot liksom
hittills få å postanstalt säljas till allmänheten.
De jämkningar i förslaget, jag enligt vad förut sagts vill förorda, äro
följande.
Handlingen till äldre inteckning, d. v. s. sådan som beviljats före den
nya ordningens införande, synes mig böra förses med inteckningskontrollstämpel
vid det första tillfälle efter nämnda tidpunkt, då handlingen för
inteckningsåtgärd företes vid inteckningsdomstolen eller, där sådant enligt
lag må ske, vid annan underrätt, dock icke i fall, där inteckning på
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
25
grund av handliDgen icke sedermera skall gälla, såsom då inteckningen
helt och hållet dödas eller inteckningshandlingen utbytes mot annan handling.
I överensstämmelse med ämbetsverken anser jag det icke vara oundgängligen
erforderligt, att föreskrift meddelas om att gravationsbevis alltid
skall skrivas å särskilt slag av helarksstämpel. Emellertid synes det
vara lämpligt, att vanliga lielarksstämplar användas för detta ändamål.
Därest stadgande härom införes samt lielarksstämplar endast tillhandahållas
de tjänstemän, vilka därav äro i behov, skulle svårigheter möta
för förfalskning jämväl av gravationsbevis. Enligt vad jag under hand
erfarit från generalpoststyrelsen, är det endast ett fåtal tjänstemän utom
de nuvarande stämpelförsäljarna, som begagna sig av lielarksstämplar,
och annan än tjänsteman kan icke hava behov av dylika stämplar. Vid
sådant förhållande och då, såsom jag i det följande förordar, envar
tjänsteman, som har att å tjänstens vägnar stämpelbelägga utgående expeditioner,
skall på anmälan hos generalpoststyrelsen äga att utan ställande
av säkerhet utfå förskott av stämplar till erforderligt belopp, torde det ej
möta hinder att centralisera försäljningen av helarksstämplar till generalpoststyrelsen.
Det torde böra tillkomma Kungl. Maj:t att, där så finnes erforderligt,
meddela närmare föreskrifter om makulering av stämplar.
Såsom hovrätten över Skåne och Blekinge framhållit, kan med systemet
med inteckningskontrollstämpel vara förenad den faran, att falsk handling
företes och genom domstolens medverkan erhåller sken av äkta, och hovrätten
har fördenskull ansett det måhända icke tillrådligt att införa en
dylik stämpel, men å andra sidan icke sett sig i stånd att anvisa någon
annan utväg för frågans lösning. Med hänsyn till den stora risk för upptäckt,
som i dylikt fall skulle föreligga för förfalskaren, torde emellertid
förfalskningar av antydd art svårligen kunna taga en sådan omfattning,
att man av hänsyn till möjligheten av dylik förfalskning bör avstå från
att införa detta system, vars fördelar i övrigt synas uppenbara.
Nu gällande bestämmelser angående stämpelförsäljares rätt att efter rekvisition
hos generalpoststyrelsen erhålla stämplar på kredit, »i räkning»,
finnas meddelade i 29 § i stämpelförordningen. Enligt detta författningsrum
äger stämpelförsäljare, som hos generalpoststyrelsen för sin uppbörd ställt
av styrelsen godkänd säkerhet, efter rekvisition hos styrelsen erhålla stämplar
i räkning inom det belopp, för vilket säkerhet blivit av honom ställd.
Generalpoststyrelsens befogenhet härutinnan är sålunda inskränkt till att
godkänna eller underkänna den ställda säkerheten, varav följer, att därest
stämpelförsäljaren presterar en fullgod säkerhet, han kan erhålla kredit till
huru stort belopp som helst.
Då stämpelförsäljarnas behov av att på kredit erhålla stämplar rönt inverkan
av sistlidet år meddelade bestämmelser angående skyldighet för
Begränsning
av stärr p »Iforsäljares
rätt att erhålla
stämplar
i räkning.
Gällande bestämmelser.
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
Skyldighet för
stämpelförsäljare
att
anlita postgirorörelsen.
Riksdagen
ang. begränsning
av stämpelkrediten.
stämpelförsäljare att anlita postgirorörelsen, torde beträffande tillkomsten
och innehållet av dessa bestämmelser en erinran här böra göras.
I anledning av en vid 1927 års riksdag inom första kammaren väckt
motion, nr 115, beslöt riksdagen, efter hemställan av bevillningsutskottet i
betänkande nr 36, ett tillägg till 39 § i stämpelförordningen därom, att
Kungl. Maj:t skulle äga förordna angående skyldighet för stämpelförsäljare att
anlita postgirorörelsen, varjämte riksdagen i skrivelse den 6 april 1927, nr
116, anhöll, att Kungl. Maj:t måtte utfärda bestämmelser rörande stämpelförsäljares
skyldighet att anlita postgirorörelsen i huvudsaklig överensstämmelse
med ett inom finansdepartementet utarbetat förslag till kungörelse i
ämnet (bilaga I vid bevillningsutskottets betänkande).
I en den 20 maj 1927 utfärdad förordning (nr 166) om ändring i vissa
delar av stämpelförordningen intogs det tillägg till 39 §, vilket riksdagen
sålunda beslutat. I en särskild samma dag utfärdad kungörelse (nr 168)
meddelades följande bestämmelser angående skyldighet för stämpelförsäljare
att anlita postgirorörelsen:
»1. Stämpelförsäljare, som avses i 29 § i förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften, är pliktig att hava särskilt postgirokonto
(tjänstepostgirokonto) samt därå insätta influtna medel för försålda stämplar,
vilka icke av honom inköpts mot kontant betalning, så ock medel, som av
honom uppburits såsom betalning för dubbel beläggningsstämpel, utan att
vederbörande, stämpel underkastade handling samtidigt därmed stämpelbelagts.
Insättning skall beträffande medel, som influtit för dubbel beläggningsstämpel,
ske senast sjätte söckendagen efter den dag, då medlen influtit, samt
i fråga om övriga stämpelmedel senast sjätte söckendagen efter utgången av
varje månad. Insättningsskyldighet äger dock icke rum förrän sammanlagt
minst trehundra kronor kunna insättas.
2. Inleverering av stämpelmedel, varom i 39 § i förordningen angående
stämpelavgiften finnes stadgat, skall ske över postgiro.»
Bestämmelserna hava trätt i kraft den 1 juli 1927.
Det torde böra nämnas, att jämlikt kungörelsen den 21 november 1924
(nr 473; jfr 1926 nr 184) ränta icke åtnjutes å medel, insatta å tjänstepostgirokonto,
samt att Kungl. Maj:t den 20 maj 1927 förordnat, att stämpelförsäljare
skall vid anlitande av postgirorörelsen i nämnda befattning åtnjuta
tjänstebrevsrätt.
I nyssnämnda motion vid 1927 års riksdag hemställdes jämväl, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
verkställa utredning, huruvida icke den stämpelförsäljare tillkommande rätt
till kredit skulle kunna inskränkas.
I detta ämne anförde bevillningsutskottet i sitt förenämnda betänkande:
Den stämpelförsäljare medgivna rätten att mot ställande av säkerhet erhålla
stämplar i räkning syntes hava utnyttjats i högre grad än som på
-
27
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
kallats av behovet, vilket företrädesvis förefunnes beträffande enkla beläggningsstämplar
och helarksstämplar. Ehuru det vore sannolikt, att, i den
mån stämpelförsäljares möjlighet att tillgodonjuta ränta å uppburna stämpelmedel
upphörde, rätten till kredit icke komme att begagnas i så stor
omfattning som för närvarande, syntes det dock lämpligt, att, såsom motionären
föreslagit, denna rätt begränsades. Möjligen skulle en dylik begränsning
kunna ske på det sätt, att befogenhet tillerkändes generalpoststyrelsen
att medgiva stämpelEörsäljare rätt att, utan ställande av säkerhet, på kredit
uttaga stämpelpapper till visst av generalpoststyrelsen fastställt, efter olika
stämpelförsäljares behov avpassat belopp. I vad mån härutöver kunde erfordras
begränsning av rätten till kredit mot ställande av säkerhet syntes
kunna bedömas först efter en ytterligare utredning av denna fråga.
I anslutning till bevillningsutskottets hemställan anhöll ock riksdagen i
sin skrivelse nr 116, att Kungl Maj:t måtte verkställa utredning, huruvida
icke den stämpelförsäljare tillkommande rätt att erhålla stämplar i räkning
måtte kunna inskränkas.
Kungl. Maj:t anbefallde härefter den 20 maj 1927 statskontoret och generalpoststyrelsen
att gemensamt verkställa den av riksdagen sålunda begärda
utredningen ävensom att efter vederbörandes hörande avgiva det förslag,
vartill utredningen gåve anledning.
Med skrivelse den 19 november 1927 hava ämbetsverken avgivit utlåtande
och förslag i ämnet.
Vad till en början angår omfattningen av den begärda utredningen, hava
ämbetsverken ansett, att då föreskrifter meddelats beträffande stämpelförsäljares
skyldighet att inom viss tid insätta influtna stämpelmedel
å tjänstepostgirokonto samt att över postgiro fullgöra den inleverering till
generalpoststyrelsen av stämpelmedel, varom i 39 § i stämpelförordningen funnes
stadgat, nu ej vore fråga om någon jämkning av bestämmelserna angående
stämpelmedlens inbetalning till statsverket. Då numera, under förutsättning
att stadgade föreskrifter efterföljdes, all onödig tidsutdräkt med inbetalning
av stämpelmedel syntes hava förebyggts, och statsverket, vid det förhållande
att stämpelförsäljare ej åtnjöte ränta å de på tjänstepostgirokonto
insatta medlen, snarast möjligt komme i åtnjutande av stämpelmedlen, syntes
en jämkning av nyss antytt slag ej heller för närvarande vara av behovet
påkallad.
I ärendet hava ämbetsverken mottagit yttranden från rikets hovrätter,
överståthållarämbetet och länsstyrelserna samt styrelserna för föreningarna
Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsdomare. Av innehållet i dessa
yttranden framgår i huvudsak följande.
Svea hovrätt har allenast åberopat ett yttrande av aktuarien vid hovrätten
i egenskap av stämpelförsäljare, vilken beräknat årsomsättningen
av stämplar, bestående av enkla beläggningsstämplar, till högst 160,000
kronor samt ansett, att efter ikraftträdandet av kungörelsen den 20 maj
1927 stämpelkrediten skulle kunna inskränkas till 40,000 kronor.
Utredning
ang. begränsning
av stämpelkrediten.
Utredningens
omfattning.
Yttranden
till statskontoret
och generalpoststyrelsen.
28
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
Göta hovrätt har framhållit, att införandet genom kungörelsen den 20
maj 1927 av skyldighet för stämpel försäljare att inom viss kortare tid,
efter det stämpelmedel influtit, insätta dem å postgirokonto utan rätt för
stämpelförsäljaren att njuta ränta å medlen komme att medföra en begränsning
i begagnandet av rätten att i räkning erhålla stämplar. Något hinder
förelåge dock icke för en stämpel försäljare att genom ställande av tillräckligt
stor säkerhet på kredit erhålla stämplar till hur stort belopp som helst.
Då därjämte kontrollen över de i stämpelförordningen stadgade redovisningsbestämmelsernas
efterlevande icke kunde sägas vara fullt effektiv, ansåge
hovrätten möjlighet ännu föreligga för en stämpel försäljare att genom
begagnande av krediträtten njuta ränteinkomst å omhänderhavda stämpelmedel.
Vid bedömandet av frågan, huruvida och i vad mån en legal begränsning
av den stämpelförsäljare tillkommande rätt att i räkning erhålla
stämplar borde ske, syntes hovrätten en åtskillnad böra göras mellan å ena
sidan dubbla beläggningsstämplar och å andra sidan helarksstämplar och
enkla beläggningsstämplar. Då de senare av den rättssökande allmänheten
i regel gäldades i efterskott och stämpelförsäljaren på grund därav måste
av dylika stämplar innehava ett visst förråd, lämpat efter behovet vid
skilda tidpunkter, borde honom tillkomma rätt att i räkning erhålla sådana
stämplar intill ett belopp, som motsvarade högsta beräknade behovet. Beträffande
åter dubbla beläggningsstämplar stadgades i 34 § 1 mom. tredje
stycket i stämpelförordningen, att stämpelförsäljare icke vore skyldig mottaga
stämpelpliktig handling, med mindre densamma vore behörigen försedd
med stämplar, eller penningar till det felande stämpelbeloppet omedelbart
erlades. Betalningen för dylika stämplar skulle sålunda erläggas i förskott,
och detta torde också i praxis vara regel. Vid sådant förhållande
kunde det synas, som om något behov för stämpelförsäljare att erhålla
dylika stämplar i räkning icke förelåge. Skäl kunde dock förebringas för
lämpligheten av, att stämpelförsäljaren jämväl av dessa stämplar innehade
ett visst förråd. Det låge naturligtvis i den rättssökande allmänhetens intresse,
att ett rättsärende, med vilket förbundits skyldighet att låta stämpelbelägga
en ingiven handling, icke försenades på den grund, att stämpelförsäljaren
vore ur stånd att omedelbart tillhandahålla erforderliga stämplar.
Väl vore det största antalet av ifrågavarande rättsärenden, liksom handläggningen
därav, av den natur, att stämpelförsäljaren inom den i lag
stadgade expeditionstiden kunde hinna hos generalpoststyrelsen rekvirera
stämplar. Men fall kunde tänkas, då den rättssökande hade ett berättigat
intresse av att genast eller så gott som genast erhålla stämplar till sin
handling. Och det kunde även inträffa, att stämpel på grund av felskrivning
eller av annan orsak blivit för sitt ändamål obrukbar och behövde
omedelbart ersättas. För dylika fall borde, åtminstone därest det vore fråga
om mindre belopp, stämpel försäljaren vara i stånd att genast tillhandahålla
stämplar. Emellertid syntes det hovrätten uppenbart, att rätten för stämpelförsäljare
att erhålla stämplar i räkning numera utan olägenhet kunde avsevärt
begränsas. Det syntes hovrätten lämpligt att, såsom riksdagen vid
behandlingen av förutnämnda motion ifrågasatt, befogenhet tillerkändes
generalpoststyrelsen att för varje stämpelförsäljare bestämma ett högsta
belopp för den medgivna krediten.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har såsom sin åsikt uttalat, att den
stämpelförsäljare tillkommande rätt att erhålla stämplar i räkning lämpligen
borde inskränkas till visst av generalpoststyrelsen fastställt, efter olika
stämpelförsäljares behov avpassat belopp.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
29
Av de utav överståthållarämbetet och länsstyrelserna avgivna yttrandena
framgår, att meningarna om nyttan och behovet av en begränsning av
stämpelkrediten varit delade. Elva av dessa myndigheter hava intet att
erinra mot en begränsning och anse, att stämpelkreditens storlek bör i varje
särskilt fall efter vederbörande stämpelförsäljares hörande av generalpoststyrelsen
prövas och fastställas i enlighet med föreliggande behov. Tolv
länsstyrelser ställa sig avvisande mot tanken på en begränsning och finna
denna onödig, varjämte två länsstyrelser ej direkt uttalat sig i frågan.
Beträffande av utskottet ifrågasatt borttagande av skyldigheten att ställa
säkerhet för stämpeluppbörden hava åtta av myndigheterna tillstyrkt detta
och fyra avstyrkt, medan de återstående tretton ej yttrat sig härom.
Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har anfört följande, såvitt
frågan angår häradshövding såsom stämpel försäljare. Då det före ikraftträdandet
av kungörelsen den 20 maj 19 L7 vore bestämt, att leverans av
stämpelmedel skulle ske dels kvartalsvis, dels månadsvis utan skyldighet för
stämpelförsäljaren att dessemellan avlämna medlen, läge det i stämpelförsäljarens
intresse att på kredit erhålla stämplar i räkning till så stort belopp
som möjligt i förhållande till beräknad åtgång för att icke oftare än som
vore nödvändigt behöva inleverera stämpeluppbörden. Genom medlens insättande
å bankräkning kunde stämpelförsäljaren bereda sig en inkomst
under mellantiden. Denna förmån hade genom nämnda kungörelse borttagits,
och därmed hade också för stämpelförsäljaren bortfallit all anledning att
hålla större stämpelförråd på kredit än som oundgängligen behövdes. Dock
borde därvid beaktas, att krediten ej borde vara så knappt tilltagen, att
rekvisition av stämplar måste ske alltför ofta. Beträffande helarksstämplar
och enkla beläggningsstämplar syntes lämpligast och bekvämast vara, om
sådana stämplar kunde på kredit erhållas till så stort belopp, att i allmänhet
rekvisition därav ej behövde ske oftare än varannan månad. Behovet i
detta avseende borde kunna för varje särskild domsaga beräknas med hänsyn
till det belopp sådana stämplar, som under eu viss period årligen i medeltal
åtgått. I fråga om dubbla beläggningsstämplar, vilkas årliga belopp i de
särskilda domsagorna vore mycket varierande, föreiage icke samma behov
som beträffande de andra stämplarna att hava dem omedelbart tillgängliga,
enär stämpelavgiften måste betalas på förhand, innan expeditionen vore
färdig. Uppbörden för dubbla beläggningsstämplar inlevererades också i
allmänhet i sammanhang med eller före rekvisitionen, och nagot avsevärt
behov att på kredit utbekomma sådana stämplar förefunnes icke. Emellertid
måste hänsyn tagas därtill, att något förråd av dubbla beläggningsstämplar
alltid borde finnas tillgängligt, enär exempelvis det ej sällan visade sig efter
stämpelavgiftens inbetalning, att den beräknats för lågt t. ex. till följd därav,
att enligt senare inkommet taxeringsbevis taxeringsvärdet vore högre än
köpeskillingen, så att stämpelbeloppet måste höjas. Av dubbla beläggningsstämplar
borde därför alltid finnas några av varje slag åtminstone till och
med storleken 100 kronor, med iakttagande att förrådet vore större av varje
slag ju mindre stämpelstorleken vore. Med hänsyn till det här anförda
torde för en medelstor domsaga förslagsvis kunna beräknas, att på kredit
erhölles enkla beläggningsstämplar intill högst 500 kronor, helarksstämplar
intill högst 3,000 kronor och dubbla beläggningsstämplar intill högst 1,500
kronor. Tillsammans syntes följaktligen eu kredit av 5,000 kronor behövas
för hållande av stämpel förråd i en medelstor domsaga. Styrelsen funne
sålunda hinder ej föreligga mot begränsning på sätt här sagts av rätten att
på kredit erhålla stämplar i räkning, men i sammanhang härmed syntes det
30
Kungl. Majrts proposition Nr W4.
med hänsyn till såväl det ringa kreditbelopp, som av styrelsen ifrågasattes,
som den omständigheten, att stämpelförsäljarens ränteförmån numera bortfallit,
finnas befogad anledning att befria honom från skyldigheten att ställa
säkerhet för den begränsade krediten, eu skyldighet som merendels vore
förenad med särskild kostnad.
Föreningen Sveriges stadsdomare, som berett samtliga rådhusrätter i riket
tillfälle att yttra sig i ärendet, har anfört i huvudsak följande: Genom kungörelsen
den 20 maj 1927 hade statens möjlighet att erhålla ränta å stämpelmedel
tillvaratagits så långt, som praktiskt taget vore möjligt. Huru härutinnan
något skulle stå att vinna genom inskränkning i stämpel krediten,
kunde föreningen icke inse Krediten innebure ju blott, att stämplarna
överflyttades från postverkets till stämpelförsäljarens förvar, och härigenom
kunde tydligen någon rätt till ränta varken uppkomma eller gå förlorad,
utan detta kunde uppenbarligen inträffa först sedan stämplarna sålts och
betalts. Men när saken fortskridit så långt, grepe nämnda kungörelse in
och tillvaratoge statens ränteintresse. Det åberopade skälet till stämpelkreditens
inskränkande — nämligen att statsverket under långa tider linge
ligga ute med räntefria stämpelmedel — ansåge föreningen alltså sakna fog.
Föreningen kunde ej heller finna annat skäl därtill. Att stämpelförsäljare
behövde kredit beträffande helarksstämplar och enkla beläggningsstämplar,
tarvade icke någon närmare utläggning och medgåves för övrigt även av
motionären och bevillningsutskottet. Men jämväl med avseende å dubbla
beläggningsstämplar vore kredit erforderlig. Det kunde givetvis icke ifrågasättas,
att eu stämpelförsäljare skulle för varje gång han uppburit förskottsbetalning
för en stämpel rekvirera sådan, utan det vore för jämn och tillmötesgående
expediering av allmänheten och till undvikande av ett för både
stämpelförsäljaren och postverket tidsödande arbete med titt och tätt återkommande
stämpelrekvisitioner nödigt, att han måtte kunna på en gång
förse sig med ett någorlunda välsorterat lager av stämplar. Beträffande
bouppteckningar inträffade ej sällan, att det vid stämpelbeläggningen befunnes,
att inbetalt förskott vore för litet, I sådan händelse besparade det omgång
och besvär för såväl sökanden som stämpel försäljaren och postverket, om
stämpelförsäljaren hade nödiga stämplar till hands. I ej ringa utsträckning
tillämpades — till minskning av såväl den rättssökande allmänhetens besvär
som stämpelförsäljarens arbete med stämpelbokföringen — att stämpelpliktig
handling betalades, icke vid handlingens ingivande till rätten utan först vid
expeditionens utlösande. Även härför vore tydligen kredit nödig. För
allmänheten vore det givetvis till fördel att kunna erhålla stämplar vid den
domstol, där handlingar skulle inlämnas, och slippa köpa sådana å postanstalt.
Men skulle en inskränkning i rätten att erhålla stämplar i räkning
ske, kunde man befara, att det därav föranledda ytterligare arbetet med
stämpel försäljningen skulle, till olägenhet för allmänheten, medföra, att
åtskilliga stämpelförsäljare komme att avsäga sig rätten att tillhandahålla
stämplar. Den kredit, som enligt det sagda erfordrades, vore naturligen
högst olika för olika stämpelförsäljare. Medan flera torde kunna åtnöjas
med kredit för några hundra kronor, behövde andra kredit för upp till
10,000 kronor (Göteborg, Halmstad m. fl.), ja, för ända upp till 50,000 kronor
(Stockholm). Beträffande ordnandet av krediten hade föreningen icke något
att erinra mot det av utskottet väckta förslaget, att befogenhet tillerkändes
generalpoststyrelsen att medgiva stämpelförsäljare rätt att, utan ställande
av säkerhet, på kredit uttaga stämpelpapper till visst av generalpoststyrelsen
fastställt, efter olika stämpelförsäljares behov avpassat belopp. Därest emeller
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
31
tid vid en sådan anordning det skulle befinnas, att de belopp, generalpoststyrelsen
funne sig kunna utan säkerhet tillhandahålla, icke uppginge till
vad enligt förut angivna grunder finge anses önskvärt, borde möjlighet
bibehållas att därutöver mot säkerhet erhålla ytterligare kredit till det
belopp, som säkerheten motsvarade. Tillräckliga garantier mot att rätten
till stämpelkredit komme att utnyttjas mer än nödigt, låge enligt föreningens
mening dels i det genom skyldigheten att anlita postgirorörelsen högst väsentligt
minskade behovet av sådan kredit (t. ex. i ett fall från cirka 225,000
kronor till 10,000 kronor) och dels i besväret och kostnaden för anskaffande
av erforderlig säkerhet. Där kredit dock skulle begäras för höga belopp,
kunde ju alltid tillfredsställande säkerhet fordras. Såvitt föreningen hade
kunnat finna, vore alltså inskränkning i stämpelförsäljares rätt att erhålla
stämplar i räkning icke av något behov påkallad. På grund därav avstyrkte
föreningen ifrågavarande förslag.
Den av statskontoret och generalpoststyrelsen verkställda utredningen avser
frågor om stämpelkreditbeloppens begränsning, grunder för begränsning
av stämpelkrediten, stämpelsäkerhetens borttagande, kontrollföreskrifter samt
skyldighet för vissa tjänstemän att vara stämpelförsäljare. På grundval
av denna utredning hava ämbetsverken framlagt författningsförslag i ämnet.
I sitt utlåtande hava statskontoret och generalpoststyrelsen till en början
upplyst, att under senare delen av år 1927 flera stämpel försäljare utan
anmaning begärt nedsättning av de för dem gällande kreditbelopp, en omständighet
som tydligen finge sättas i samband med ikraftträdandet av kungörelsen
den 20 maj 1927. Sålunda hade en kredit å 250,000 kronor nedsatts
till 50,000 kronor, en å 225,000 kronor till 10,000 kronor, en å 80,000
kronor till 30,000 kronor, en å 33,000 kronor till 5,000 kronor, en å 30,000
kronor till 5,000 kronor, en å 15,000 kronor till 3,000 kronor o. s. v. En
stämpelförsäljare, som haft kredit å 200,000 kronor, hade avsagt sig all
kredit och köpte tills vidare stämplar kontant.
De årskrediter, som för närvarande åtnjutas av stämpelförsäljarna, äro.
enligt uppgifter i ämbetsverkens utlåtande, följande:
till och med
1,000 kronor 29 stycken
därutöver till
och med.....
2,500 »
33 »
»
» .....
... 5,000 »
103 »
»
» .....
10,000 »
83 »
»
» .....
... 15,000 »
27 »
»
» .....
20,000 »
19 »
»
» .....
... 25,000 »
11 »
»
» .....
... 30,000 »
10 »
»
» .....
... 40,000 »
12 »
»
» ......
... 50,000 »
3 »
»
» .....
60,000 »
3 »
»
» .....
75,000 »
1 »
»
» .....
... 125,000 »
1 »
Statskontoret
och generalpoststyrelsen.
StäiPpelkreditbeloppens
begränsning.
Summa 335 stycken.
Grunder för
begränsningen
av stämpelkrediten.
32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
Dessutom uttaga omkring 40 stycken stämpel försäljare sitt stämpelbehov
utan kredit mot kontant betalning, nämligen 8 häradshövdingar, 18 rådhustjänstemän,
8 landsstatstjänstemän och 6 andra stämpelförsäljare.
Anledningen för de flesta av dessa att ej använda kreditsystemet har,
enligt ämbetsverken, tydligen varit, att de för dubbla beläggningsstämplar
mottagit stämpelmedel i förskott, och de därigenom ej varit i behov av
stämpelkredit.
Ämbetsverken hålla före, att de flesta av dessa krediter äro onödigt höga,
och att en allmän begränsning av stämpelkrediten utan olägenheter skulle
kunna och jämväl borde vidtagas. Det finge nämligen härvid ej förbises,
att en dylik begränsning vore ett avsevärt medel att genomföra den i kungörelsen
den 20 maj 1927 föreskrivna insättningen av stämpelmedel å tjänstepostgirokonto.
Någon möjlighet att direkt kontrollera, att dessa insättningar
skedde i vederbörlig ordning, saknade generalpoststyrelsen, och Göta hovrätt
hade även i sitt yttrande påpekat, att kontrollen över de i stämpelförordningen
stadgade redovisningsbestämmelsernas efterlevande icke kunde
sägas vara fullt effektiv. En begränsning borde sålunda lämpligen ske och
på det sätt, att generalpoststyrelsen efter stämpelförsäljarnas hörande fastställde
kredit beloppet.
Vad åter angår frågan, huru och enligt vilka grunder begränsningen av
stämpelkrediten bör ske, hava ämbetsverken anfört följande:
»Uppenbart torde vara, att stämpelförsäljare bör hava ett tillräckligt förråd
av helarksstämplar och enkla beläggningsstämplar, och som dessa
stämplar av allmänheten betalas i efterskott, bör stämpelförsäljaren erhålla
dessa på kredit. Härvid bör även beaktas, att åtskilliga stämpelförsäljare
städse hava stämpelbelagda expeditioner liggande hos stads- och landsfiskaler
för indrivning. Under år 1926 försålde 385 stämpelförsäljare helarksstämplar
och enkla beläggningsstämplar intill följande belopp:
till och med
1,000 kronor 54 stycken
därutöver till
och med
2,500 »
84 »
»
» .....
5,000 »
80 »
»
» .....
10,000 »
103 »
»
» .....
... 15,000 »
16 »
»
»
20,000 »
5 »
»
» .....
25,000 »
10 »
»
» .....
30,000 »
4 »
»
» .....
.... 40,000 »
9 »
» .....
.... 50,000 »
7 »
»
»
.... 60,000 »
8 »
»
» .....
75,000 »
1 »
»
» .....
135,000 »
4 »
Summa 385 stycken.
För dessa slag av stämplar skulle enligt ämbetsverkens förmenande en
kredit lämpligen kunna beräknas i enlighet med häradshövdingarnas förenings
förslag till högst ett belopp motsvarande två månaders behov (en
33
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 194.
sjättedel av årsuppbörden); dock synes i de fall, att årsuppbörden uppginge
till mera avsevärda belopp, kreditsumman böra, till förhindrande att densamma
stege alltför högt, sättas till nagot mindre belopp än som svarade
mot två månaders behov.
Av förestående 1926 års stämpelförsäljare hade 122 stycken allenast behov
av de nyss nämnda stämplarna (landsstatstjänstemän, registratorer, överlantmätare,
bergmästare m. fl.), de återstående 263 stämpelförsäljarna (häradshövdingar,
stadsdomare och en del landsstatstjänstemän) hava dessutom haft
användning för dubbla beläggningsstämplar; 14 stycken hava sålt endast
dubbla beläggningsstämplar. För de dubbla beläggningsstämplarna skall
stämpelavgiften jämlikt 34 § i stämpelförordningen samt 42—45 §§ i förordningen
den 19 november 1914 om arvsskatt och skatt för gåva inbetalas
i förskott. Med anledning av detta betalningssätt uppstår för dessa
stämplar strängt taget intet kreditbehov. Emellertid framgår bland
annat av de utav Göta hovrätt och häradshövdingarnas och stadsdomarnas
föreningar avgivna yttranden, att något förråd av även ifrågavarande
stämplar bör finnas hos stämpelförsäljarna, och att följaktligen kredit
jämväl härutinnan är av nöden. Med hänsyn särskilt till vad häradshövdingarnas
förening anfört, synes emellertid denna kredit kunna i allmänhet
sättas till jämförelsevis låga belopp, svarande mot värdet av ett
begränsat lager av huvudsakligen de lägre valörerna. Denna kreditsumma
torde i de flesta fall kunna inskränkas till 1,000 å 2,000 kronor och till
högre belopp allenast vid några av de största domsagorna och rådhusrätterna.
Under år 1926 försålde 277 stycken stämpelförsäljare dubbla beläggningsstämplar
intill följande belopp:
till och med...
10,000 kronor 38
därutöver till
och med ..
25,000 »
50
»
»
50,000 »
58
»
»
75,000 »
54
»
»
100,000 »
29
»
»
200,000 »
30
»
»
300,000 »
6
»
»
400,000 »
4
»
»
500,000 »
1
»
»
.. 1,000,000 »
3
»
»
. 1,500,000 »
1
»
»
.. 2,000,000 »
1
»
»
.. 2,400,000 »
2
stycken
»
Summa 277 stycken.»
Med ledning härav har det synts ämbetsverken, att ett sammanlagt kreditbelopp
för alla slag av stämplar för det stora flertalet stämpelförsäljare
kunde bestämmas till 5,000 kronor och därunder samt för en del därutöver
intill 10,000 kronor. Ett kreditbelopp över sistnämnda summa syntes endast
i några få undantagsfall vara nödigt.
Bevillningsutskottet har, såsom förut påpekats, ifrågasatt, att stämpelförsäljare
skulle medgivas rätt att, utan ställande av säkerhet, på kredit
uttaga stämplar till visst av generalpoststyrelsen fastställt belopp samt möjligen
därutöver erhålla kredit inom visst belopp mot ställande av säkerhet.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 163 häft. CNr 19/t.) 3
Stämpelsäkerhetens
borttagande.
34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
Frågan om befrielse för stämpel försäljare från skyldigheten att ställa
säkerhet har förut varit under behandling.
Generalpostdirektören J. Juhlin överlämnade år 1909 till löneregleringskommittén
en promemoria angående postverkets övertagande av bestyret
med försäljning av statens stämpelmärken och redovisning av stämpeluppbörden.
I denna promemoria föreslogs bland annat, att varje domare från
postverket skulle erhålla ett fast förskott av stämplar till visst fastställt belopp,
att stämpelförrådet hos stämpelförsäljarna skulle vid varje månads
eller kvartals slut inventeras, och att, då genom en dylik anordning stämpelförskottens
storlek kunde nedbringas, bestämmelsen rörande säkerhet för
förskott möjligen kunde borttagas.
I det av särskilda kommitterade den 23 januari 1912 avlämnade betänkandet
med förslag rörande omläggning av stämpelförsäljningsväsendet
ansågs emellertid, att ett uppgivande av fordran på säkerhet för den med
stämpelförsäljningen förenade uppbörden säkerligen skulle kräva allt för
omfattande och kostsamma kontrollanordningar, vadan i betänkandet föreslogs
bibehållandet av ställande av säkerhet.
Frågan om borttagandet av fordran på uppbördssäkerhetens ställande behandlades
av generalpoststyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 13
februari 1913, däri styrelsen anförde bland annat:
Om ock domhavandena i regel vore stämpelförsäljare, vore likväl försäljningsbestyret
för dem icke någon med tjänsten förenad skyldighet utan beroende
på vars och ens fria val. Anledningen härtill torde vara att söka i
den stämpelförsäljaren nu åliggande skyldigheten att för sin uppbörd ställa
behörigen godkänd borgen eller ock nedsätta vissa slag av värdehandlingar.
Så länge detta villkor för befogenhet att sälja stämplar kvarstode, torde
svårligen vederbörande kunna åläggas att mot sin vilja försälja stämplar.
Då det emellertid från allmänhetens synpunkt vore av vikt, att stämpelförsäljningsplikt
förelåge för nu ifrågavarande kategori av tjänstemän, hade
generalpoststyrelsen ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke i detta sammanhang
lämpligen borde tagas under övervägande att, jämte borttagandet av
fordran på uppbördssäkerhetens ställande, ålägga dessa tjänstemän utöva
stämpelförsäljning. Vad beträffade postverkets tjänstemän, av vilka ett stort
antal omhänderhade kontanta medel till högst betydliga belopp, behövde desamma
numera icke ställa någon säkerhet för sin uppbörd.
I sammanhang härmed erinrade generalpoststyrelsen jämväl om kungörelsen
den 4 december 1908 angående upphörande av skyldighet för vissa
tjänstemän vid landsstaten att ställa uppbördssäkerhet.
Därest skyldigheten för stämpelförsäljare enligt 29 § att ställa uppbördsborgen
borttoges, måste staten å andra sidan fastställa de skärpta kontrollföreskrifter,
som kunde anses erforderliga för att trygga staten från förlust
i avseende å de till betydande belopp uppgående stämpelmedlen. Enligt
generalpoststyrelsens förmenande skulle lämpligen kunna ordnas så, att
tjänstemännen erhölle ett bestämt kvartalsförskott av stämplar. Dessa förskott
syntes visserligen i en del fall komma att uppgå till jämförelsevis
stora summor, men dock icke till så avsevärda belopp, att de kunde hindra
reformens genomförande. Generalpoststyrelsen hade tänkt sig, att veder
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
35
börande tjänsteman skulle hos styrelsen avgiva förslag å förskottets storlek,
och att generalpoststyrelsen skulle äga rättighet att efter för handen varande
omständigheter meddela de beslut i fråga om förskottens storlek, som kunde
finnas erforderliga. Stämpelförsäljaren hade sedan att successivt leverera
inflytande stämpelmedel. Kommitterade hade föreslagit, att leverans skulle
äga rum kvartalsvis. Ehuruväl med hänsyn till de jämförelsevis stora
summor, som det här vore fråga om, skulle kunna ifrågasättas, huruvida
icke, om borgen horttoges, den ordinarie leveransterminen borde bestämmas
till månad i stället för kvartal, hade generalpoststyrelsen i betraktande
av det merarbete, som därigenom onekligen skulle påläggas ifrågavarande
tjänstemän, ansett sig icke böra göra någon direkt framställning i sådant
syfte. Tjänstemannen skulle äga att i mån av behov på rekvisition utfå
nya stämplar, därvid generalpoststyrelsen hade att övervaka, att till honom
icke utlämnades stämplar till högre värde, än som motsvarade sammanlagda
beloppet av förskottet och inlevererade kontanta medel. Enligt den
av kommitterade föreslagna lydelsen av 40 §, skulle inventering av tjänstemännens
stämpelförråd verkställas sista söckendagen av året. Vid genomförande
av förskottssystemet borde inventering äga rum vid varje leveransperiods
slut för utrönande av behållningen utav osålda stämplar. Vidare
borde såväl vederbörande länsstyrelse som generalpoststyrelsen äga befogenhet
att när som helst, då förhållandena ansåges böra därtill föranleda,
genom länsstyrelsen verkställa inventering och påfordra redovisning av
stämpelförsäljare. Den risk uppbördsborgens borttagande, med iakttagande
av dessa bestämmelser, kunde medföra för postverket, som ju skulle bära
ansvaret för stämpelmedlens behöriga inflytande, syntes generalpoststyrelsen
icke vara synnerligen stor. Styrelsen föreställde sig, att borgens borttagande
skulle lika litet i detta fall, som då det gällde den egentliga postuppbörden,
komma att för verket medföra några förluster av betydenhet.
Med stöd av det anförda hyste generalpoststyrelsen den åsikten, att det
ur alla synpunkter vore önskvärt, att de tjänstemän, vilka hade att å
tjänstens vägnar mottaga handling, som skulle vid företeendet inför offentlig
myndighet förses med stämpel, befriades från skyldighet att ställa uppbördssäkerhet
men samtidigt ålades att tillhandahålla allmänheten stämplar.
Ej heller syntes förefinnas någon anledning att beträffande annan tjänsteman,
som hade att å tjänstens vägnar stämpelbelägga utgående expeditioner,
bibehålla kravet å uppbördssäkerhets ställande. I fråga om sättet för stämpelförsäljningens
ordnande, då ordinarie tjänstinnehavare atnjöte ledighet,
skulle detta, enligt generalpoststyrelsens förmenande, lämpligen kunna ske
i enahanda ordning, som tillämpades, då posttjänsteman, vilken mottagit
förskott av frankotecken, vore tjänstledig. Härom stadgades i reglementet
angående medelsredovisningen vid postkontoren, att då tjänsteman hade att
i anledning av ledighet överlämna förskottet till annan, denne skulle till
den ledige avgiva skriftligt erkännande om övertagande av ansvaret för
förskottet, samt att, då ledigheten upphörde, erkännandet skulle återställas.
Enligt generalpoststyrelsens förslag skulle sålunda 28 och 29 §§ i stämpelförordningen
erhålla följande ändrade innehåll:
»28 §. Ämbets- eller tjänsteman, vilken har att å tjänstens vägnar mottaga
handling, som enligt II art. skall vid företeendet inför offentlig myn
-
36 Kung!. Maj:ts proposition Nr 194.
dighet förses med stämpel, är förpliktad att å det ställe, där handlingen
skall mottagas, försälja till densamma erforderliga stämplar, och skola stämplarna
hos honom köpas och stämpelbeläggningen av honom verkställas.
29 §. Stämpelförsäljare, varmed i denna författning förstås såväl ämbetseller
tjänsteman, som jämlikt 28 § utövar stämpelförsäljning, som ock
ämbets- eller tjänsteman, vilken har att å tjänstens vägnar stämpelbelägga
utgående expeditioner, äger på anmälan hos generalpoststyrelsen mot kvitto
utfå förskott av stämplar till erforderligt belopp, som efter hans förslag
bestämmes av generalpoststyrelsen.
Då ordinarie tjänsteinnehavare undfår ledighet, skall han till den, vilken
under ledigheten förordnats att helt eller delvis bestrida ämbetet eller tjänsten,
överlämna förskottet, därvid den tillförordnade skall till den ordinarie tjänsteinnehavaren
avgiva skriftligt erkännande om förskottets övertagande och
ansvaret därför. Erkännandet, varav en avskrift skall genom den tillförordnades
försorg insändas till generalpoststyrelsen, skall återställas, då ledigheten
upphör.»
För den händelse stämpelförsäljarna icke skulle behöva ställa säkerhet för
det förskott av stämplar, som tilldelats dem, syntes, på sätt förut antytts,
vara nödvändigt, att influtna stämpelmedel redovisades månadsvis eller
kvartalsvis och att intyg avgåves över behållningen av stämplar vid varje
månads eller kvartals utgång. 40 § i kommitterades förslag innehölle allenast
föreskrift om dylikt intyg beträffande sista kvartalet av året. Skulle
kvartalsredovisning anses tillräcklig, torde för årets tre första kvartal ej
vara nödvändigt, att inventering verkställdes genom länsstyrelsens försorg,
utan syntes behållningen kunna styrkas av två ojäviga vittnen. I 40 § borde
sålunda före kommitterades förslag intagas ett nytt stycke härom. De inventeringar,
som enligt paragrafen den sista söckendagen varje år skulle
ske hos stämpelförsäljarna, ansåge generalpoststyrelsen böra äga rum genom
vederbörande länsstyrelses försorg. Under den förut angivna förutsättningen
angående borttagandet av stämpelförsäljarnas uppbördssäkerhet skulle 40
§ med erforderliga redaktionella ändringar böra erhålla ungefär följande
lydelse:
»40 §. Stämpelförsäljare, som i förskott mottagit stämplar, är skyldig
att senast inom åtta dagar efter utgången av vart och ett av årets tre första
kalenderkvartal till generalpoststyrelsen insända en av två ojäviga personer
styrkt förteckning över behållningen av stämplar vid näst föregående kvartals
utgång.
Varje år å sista söckendagen skall genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes
försorg hos stämpelförsäljare, som erhållit stämplar i förskott,
inventering anställas till utrönande, huru mycket av mottagna stämplar är
osålt; och skola instrument över sistnämnda hos försäljningsmännen hållna
inventeringar av Kungl. Maj:ts befallningshavande innan den 15 januari
insändas till generalpoststyrelsen.
I förteckning eller inventeringsinstrument må hos domare på landet såsom
osålda upptagas stämplar, som blivit använda till sådana, något årets ting
tillhörande expeditioner, vilka vid förteckningens upprättande eller inventeringstillfället,
enligt intyg av vederbörande vittnen, inventeringsförrättare,
kronofogde eller länsman, ännu icke äro utlösta.
37
Kungl. May.ts proposition Nr 194.
Jämväl å annan tid må, när omständigheterna därtill föranleda, inventering
genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes försorg hos stämpelförsäljare
kunna äga rum, och skall då tillika redovisning avgivas för vad av mottagna
stämplar icke tinnes i behåll.»
Generalpoststyrelsens förslag funno emellertid icke stöd hos departementschefen
vid anmälan den 14 mars 1913 av ärendet för Kungl. Maj:t, i det
att departementschefen anförde följande:
Vad generalpoststyrelsen föreslagit syntes departementschefen icke framstå
såsom en nödvändig konsekvens av det förslag till stämpelväsendets
omläggning, som förelåge till avgörande. Vare sig stämpel väsendet fortfarande
såsom dittills handhades av statskontoret eller, såsom vore ifrågasatt,
överlämnades till postverket, torde behovet av reformer i angiven riktning
få anses föreligga i lika hög eller lika ringa grad. Det gjorda uppslaget
kunde således betraktas såsom alldeles oberoende av omläggningsförslaget
och bedömas med hänsyn till den erfarenhet, som vunnits vid tilllämpningen
av gällande bestämmelser på detta område. Dessa erfarenheter
syntes giva vid handen, att ett borttagande av skyldigheten att ställa borgen
för den stämpeluppbörd, varom vore fråga och vilken, såsom jämväl generalpoststyrelsen
framhållit, i vissa fall kunde röra sig om mycket stora belopp,
icke kunde ifrågasättas utan samtidigt införande av eu ganska omständlig,
besvärlig och dyrbar kontroll i syfte att övervaka ett stort antal stämpelförsäljare,
vilka visserligen till övervägande antal vore ordinarie tjänstemän,
men till ej ringa antal även utgjordes av tillförordnade tjänstinnehavare,
understundom måhända i mindre god ekonomisk ställning. Det läte
näppeligen tänka sig, att dessa mer eller mindre tillfälliga stämpelförsäljare
kunde underkastas så noggrann kontroll som t. ex. tjänstemännen å ett
postkontor eller i ett ämbetsverk, och den kontroll, som kunde utövas, komrne
helt säkert att draga en icke alldeles obetydlig kostnad. Då den dittills
tillämpade anordningen att lämna stämpelförsäljare stämplar på kredit inom
det belopp, för vilket säkerhet blivit av honom ställd, fungerat till belåtenhet
och icke från stämpelförsäljares sida försports klagomål över skyldigheten
att ställa uppbördssäkerliet i förhållande till den kredit, som av dem önskades,
kunde departementschefen icke ansluta sig till generalpoststyrelsens förslag,
vilket syntes honom ägnat att minska den trygghet för att uppburna stämpelmedel
också inflöte i statens kassa, som dåvarande system onekligen erbjöde.
Den av generalpoststyrelsen tänkta möjligheten, att, därest skyldigheten att
ställa uppbördssäkerhet bleve avskaffad, vederbörande ämbets- eller tjänstemän
skulle kunna åläggas att ombesörja stämpelförsäljning, som nu vore
beroende av deras frivilliga åtagande, syntes departementschefen icke vara
alldeles påtaglig. Vad t. ex. beträffade domhavande på landet torde väl
kunna ifrågasättas, huruvida de lämpligen borde påtvingas såsom ett tjänsteåliggande
skyldighet att vara uppbördsmän, och vad beträffade tjänstemännen
vid rådstuvurätter, torde väl även för många fall bliva svårt att i
en författning angiva, vilken eller vilka av dessa tjänstemän skyldigheten
att verkställa stämpelförsäljningen borde påvila. Under alla förhållanden
torde det kunna ifrågasättas, huruvida en skyldighet av ifrågavarande
beskaffenhet lämpligen borde åläggas vederbörande genom en bestämmelse i
stämpelförordningen. Ehuru departementschefen lika med generalpoststyrelsen
ansåge det synnerligen önskvärt, att de stämplar, som erfordrades
för beläggning av enskilda handlingar i de fall, som avsåges i 28 §, tillhandahölles
allmänheten genom vederbörande tjänstemän, vilka hade att i
38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
tjänsten mottaga sådana handlingar, hade han således icke ansett sig böra
ifrågasätta den ändring i gällande bestämmelser, att nämnda tjänstemän
under alla förhållanden ålades att ombesörja stämpelförsäljningen i fråga.
Något behov av lagstadgad bestämmelse i sådan riktning kunde icke heller
anses föreligga. Så vitt departementschefen hade sig bekant, hade de tjänstemän,
som här avsåges, i regel frivilligt åtagit sig detta bestyr, och det
funnes icke anledning förutsätta, att i och med stämpelväsendets överlämnande
till postverket en tendens i motsatt riktning skulle visa sig. Finge
ifrågavarande tjänstemän en skälig gottgörelse för de med stämpelförsäljningen
förenade besvär och kostnader, och bleve de icke betungade med
alltför besvärande kontrollanordningar genom täta inventeringar och dylikt,
utöver vad som icke kunde undvikas, syntes de fortfarande som dittills få
antagas vara villiga att stå allmänheten till tjänst med stämplars tillhandahållande
i de fall, då sådant syntes önskvärt.
Statskontoret och generalpoststyrelsen hava nu efter erinran om de i yttrandena
till ämbetsverken gjorda uttalandena om stämpelsäkerhetens borttagande,
i denna fråga för egen del i huvudsak anslutit sig till de synpunkter,
som framfördes av generalpoststyrelsen i dess utlåtande den 13
februari 1913. De av departementschefen år 1913 framförda betänkligheterna
häremot syntes numera icke böra tillmätas allt för stor vikt.
Stämpeluppbörden syntes icke komma att röra sig om några mycket stora
belopp, vilket vid berörda tillfälle anförts som ett huvudsakligt skäl mot
förändringen; genom den begränsning av stämpelkrediten, varom ämbetsverken
nu framställt förslag, komme nämligen kreditsummornas storlek att
i högst avsevärd mån nedsättas. Ej heller bleve kontrollen, om den anordnades
på sätt ämbetsverken föreslagit, vare sig besvärlig eller dyrbar, då
den i själva verket ej komme att medföra några som helst extra kostnader.
Vad häradshövdingarnas förste och andre notarier anginge, vilka väl i vanligaste
fall komme att vikariera för häradshövdingarna, vore dessa numera
avlönade och statsanställda och sålunda i eu annan ställning än år 1913.
Angående förfarandet vid ombyte av stämpelförsäljare hava ämbetsverken
yttrat följande:
»Beträffande stämpelförsäljares vikarier plägar i allmänhet i fråga om
stämpelförsäljningen förfaras så, att vid kortare vikariat den ordinarie
stämpelförsäljaren fortfarande själv handhar denna försäljning, rekvirerar
stämplar och inlevererar stämpelmedel, vilken omständighet torde stå i
samband med rätten till stämpelprovision. Vid längre vikariatsförordnanden,
och då fråga är om ledigblivna befattningar, har hittills vikarien eller den,
som förordnats uppehålla tjänsten, brukat ställa säkerhet för egen stämpeluppbörd.
I och med säkerhetens borttagande torde i förstnämnda fall någon
ändring i det vanliga förfaringssättet ej behöva förutsättas. Då däremot
den ordinarie stämpelförsäljaren frånträder bestyret med stämpelförsäljningen,
blir sakläget något annorlunda. Det stämpelförskott, som fastställts,
avser nämligen en viss tjänstebefattning, vadan vid stämpelförsäljningens
övertagande av någon tillförordnad denne ej kan erhålla någon ny kredit
såsom nu med ny säkerhets ställande kan äga rum, utan han måste övertaga
den ordinaries förskott. Några särskilda svårigheter härvid synas ej
behöva befaras. Den nytillträdande övertager det kvarliggande stämpelför
-
39
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
rådet av den ordinarie mot avlämnande av kvitto samt insänder till generalpoststyrelsen
dels bestyrkt avskrift av detta kvitto, dels skriftligt erkännande
om ansvarsskyldigbet för vad lian inom det fastställda förskottet pa kredit
utbekommer, dels ock handling, som bestyrker hans behörighet att bestrida
tjänsten. Sedan den ordinarie till generalpoststyrelsen inlevererat influtna
stämpelmedel, kan vikarien till fullo utnyttja förskottsbeloppet. I anslutning
härtill torde böra i stämpelförordningen införas föreskrift därom, att
då stämpelförsäljare definitivt avgår från sin tjänst eller annan förordnats
att under viss tid uppehålla tjänsten under sådana omständigheter, att därmed
förenas skyldigheten att handhava stämpelförsäljningen, den ordinarie
tjänstemannen bör inom åtta dagar, efter det han lämnat tjänsten, till
generalpoststyrelsen inleverera resterande influtna stämpelmedel.»
Ämbetsverken anse, att stämpelförsäljare böra befrias från skyldigheten
att ställa uppbördssäkerhet men samtidigt åläggas att tillhandahålla allmänheten
stämplar. Att, såsom stadsdomarnas förening föreslagit, rätt skulle
medgivas stämpelförsäljare att utöver fastställt förskott av stämplar erhålla
ytterligare kredit mot ställande av säkerhet, synes ämbetsverken mindre
lämpligt med hänsyn därtill, att i så fall säkerligen åtskilliga stämpelförsäljare
skulle påfordra extra krediter och därigenom fördelarna av begränsad
stämpelkredit skulle kunna i avsevärd mån bortelimineras.
Ämbetsverken upplysa, att för närvarande 242 stämpelförsäljare ställt
säkerhet bestående av borgensförbindelser; 81 stämpelförsäljare hade ingivit
försäkringsbrev, utfärdade av därtill berättigade försäkringsaktiebolag
(9 stämpelförsäljare hade både borgen och försäkringsbrev) och 21 stämpelförsäljare
hade hos generalpoststyrelsen nedsatt obligationer representerande
ett sammanlagt värde av omkring 175,000 kronor. Borgensförbindelserna
medförde för statsverket åtskilligt arbete; frånsett att desamma skulle inom
tio år förnyas, utsände generalpoststyrelsen årligen till överståtliållarämbetet
och samtliga länsstyrelser förteckningar, upptagande de å förbindelserna
förekommande borgensmännens namn och borgensbeloppen, med begäran om
upplysning, huruvida borgensmännen fortfarande levde och vore vederhäftiga
för respektive borgensbelopp. I de fall, då nekande svar härå inginge till
generalpoststyrelsen, anmodade styrelsen vederbörande stämpelförsäljare att
inkomma med ny säkerhet. Borgensmännens antal uppginge nu till omkring
500 stycken. I ämbetsverkens utlåtande framhålles ock, att säkerheternas
borttagande givetvis skulle medföra en lättnad i arbete för ifrågavarande
myndigheter, och detta skulle även för stämpelförsäljarna själva utgöra en
förmån. Ett försäkringsbrev medförde i allmänhet en kostnad av 1 procent,
eller för exempelvis en försäkring å 10,000 kronor en årsutgift av 100
kronor. Jämväl anskaffandet av borgen syntes väl ofta vara förenat med
besvär och kanske även med någon motprestation.
Stämpelförsäljningen borde enligt ämbetsverkens förmenande ordnas så, att
generalpoststyrelsen efter vederbörandes hörande fastställde ett kreditbelopp,
ett förskott, inom vilket stämpelförsäljaren ägde att utbekomma stämplar utan
säkerhet. En var, som för sin tjänst hade behov av dylikt förskott, skulle
40
Kontrollföre
skrifter.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
hos generalpoststyrelsen göra anmälan därom och därvid foga handling, som
utvisade, att han utnämnts till eller’ förordnats å tjänst, varmed följde skyldighet
att mottaga stämpelpliktiga handlingar eller att stämpelbelägga utgående
expeditioner. Vid övertagandet av stämpelförskott skulle han hava
att till generalpoststyrelsen därå överlämna kvitto, vilket även skulle innehålla
erkännande, att han vore för förskottet redovisningsskyldig. Leverering
av stämpelmedel till generalpoststyrelsen skulle ske å de tider, som
föreskrivas i 39 § i stämpelförordningen, och skulle generalpoststyrelsen
hava att tillse, att stämplar icke utlämnades till högre värde, än som motsvarade
sammanlagda beloppet av förskottet och inlevererade kontanta medel.
I sammanhang med borttagande av skyldigheten att ställa säkerhet böra,
anse ämbetsverken, i viss mån skärpta kontrollföreskrifter meddelas, så anordnade,
att de medföra minsta möjliga såväl kostnad för statsverket som
besvär för stämpelförsäljarna.
För närvarande stadgas i kontrollavseende i 40 § första stycket i
stämpelförordningen, att varje år å sista söckendagen skall genom Kungl.
Maj:ts befallningshavandes försorg hos stämpelförsäljare, som erhållit stämplar
i räkning, inventering anställas till utrönande, »huru mycket av mottagna
stämplar är osålt», samt i tredje stycket, att jämväl å annan tid må,
när omständigheterna därtill föranleda, inventering i enahanda ordning hos
stämpelförsäljare kunna äga rum, och skall då tillika redovisning avgivas
»för vad av mottagna stämplar icke finnes i behåll». Någon dylik extra
inventering har, såvitt ämbetsverken hava sig bekant, hittills icke ägt mm.
Vid sådant tillfälle skall konstateras ej blott såsom vid decemberinventeringen,
huru mycket av mottagna stämplar är osålt utan även att medel
finnas tillgängliga för de försålda stämplarna i den mån medel ej inlevererats
till generalpoststyrelsen. Det är vidare i 40 § första stycket föreskrivet,
att vid inventering hos domare på landet stämplar, som blivit använda
till sådana, något årets ting tillhörande expeditioner, vilka vid inventeringstillfället,
enligt intyg av förrättningsmannen (landsfiskal), ännu
icke äro utlösta, i instrumentet över förrättningen upptagas såsom osålda.
Denna föreskrift hör, anse ämbetsverken, ej vara inskränkt allenast till
domare på landet, enär jämväl andra befattningshavare, såsom stadsdomare
och hovrättsaktuarier, utsända stämpelbelagda expeditioner för indrivning
av lösen och stämpel.
Inventering av stämpelförsäljares förråd av stämplar verkställes sålunda
för närvarande endast en gång om året, sista söckendagen i december månad.
Med stöd av denna kan generalpoststyrelsen vid varje års början kontrollera,
huru stort belopp av influtna, icke till generalpoststyrelsen inlevererade
kontanta stämpelmedel skolat finnas hos stämpelförsäljaren vid nästföregående
årets utgång och följaktligen böra inlevereras inom de i 39 § första
stycket och 41 ''§ andra stycket i stämpelförordningen bestämda tider. Efter
en erinran, att en motsvarande kontroll för årets tre första kvartal icke
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
41
låter sig göra, anföra ämbetsverken till närmare motivering för ändrade
kontrollföreskrifter följande:
»Visserligen framgår av räkenskapshandlingarna, huruvida något belopp,
och i så fall vilket, blivit för de tre kvartalen inlevererat. Då intet belopp
alls inlevererats inom den i 39 § första stycket i stämpelförordningen föreskrivna
tiden (inom åtta dagar efter varje kvartals slut), pläga påminnelser
härom göras. Emellertid är det omöjligt konstatera, om inlevererat
stämpelmedelsbelopp motsvarar de under nästföregående kvartal influtna
medlen, detta beroende därpå, att generalpoststyrelsen ej kan veta, huru
mycket av de till stämpelförsäljaren översända stämplarna äro sålda eller
kvarligga osålda. I de fall då vid ett kvartals utgång den inlevererade
summan synts anmärkningsvärt liten i förhållande till av stämpelförsäljaren
rekvirerade och mottagna stämplar, bruka förfrågningar göras, vilka ofta
haft till påföljd ytterligare inlevereringar av medel men också ibland meddelanden,
att den av generalpoststyrelsen uppgivna skulden — skillnaden
mellan värdet av mottagna stämplar och inlevererade medel — utgjordes
av hos stämpelförsäljaren kvarliggande förråd av osålda stämplar. Önskligt
synes följaktligen vara, att generalpoststyrelsen bereddes möjlighet att även
för årets tre första kvartal kunna kontrollera, att föreskriven leverans av
stämpelmedel behörigen fullgjordes. Ett sådant önskemål torde svårligen
kunna framställas såsom obehörigt eller obehövligt, om man utgår från att
stämpelmedlen, såsom statsmedel, böra hållas skilda från stämpelförsäljarens
egna medel. Visserligen hava genom kungörelsen den 20 maj 1927 skärpta
inbetalningsbestämmelser blivit stadgade, men, som ämbetsverken redan antytt,
är kontrollen, att dessa bestämmelser efterlevas, otillfredsställande. Att även
för årets tre första kvartal föranstalta inventeringar genom länsstyrelse eller
annan myndighet torde bliva allt för kostsamt, och synes det vara tillräckligt
att, såsom generalpoststyrelsen i sitt utlåtande den 13 februari 1913
framhöll, stämpelförsäljare för de tre första kvartalen till generalpoststyrelsen
insänder intyg av två ojäviga personer över sammanlagda värdet av de vid
kvartalets slut hos honom kvarliggande osålda stämplar samt stämplar, använda
till expeditioner, vilka utsänts till magistrat, stadsfiskal eller landsfiskal
för indrivning och ännu icke utlösts. Med ledning av dylikt intyg
kan generalpoststyrelsen uträkna, för huru stort belopp stämplar blivit försålda,
och sålunda kontrollera, att vederbörliga stämpelmedel inlevereras.
Dessutom torde å sista söckendagen i december varje år såsom hittills inventering
ske genom Kungl. Maj:ts befallningskavandes försorg, men synes
denna inventering böra göras mera effektiv än vad nu är fallet. För närvarande
intygar inventeringsförrättaren allenast ’huru mycket av mottagna
stämplar är osålt’, d. v. s. till huru stort värde stämplar finnas kvar i förråd
hos stämpelförsäljaren, varemot ingen inventering av de kontanta medlen
förekommer. Men för att ernå det med en verklig inventering avsedda ändamålet,
synes böra föreskrivas, att inventeringsförrättaren vid decemberinventeringen
skall uppräkna och förvissa sig om befintligheten av ej allenast
osålda stämplar utan även vad av influtna stämpelmedel finnes kontant
hos stämpelförsäljaren, samt häröver upprätta instrument, som insändes till
generalpoststyrelsen.
Utöver decemberinventeringen bör genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes
försorg fortfarande, såsom för närvarande, extra inventering kunna
verkställas och redovisning påfordras, vadan stadgandet i 40 § tredje stycket
i stämpelförordningen synes böra bibehållas.
42
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
Skyldighet lör
vissa tjänstemän
att vara
stämpelförsäljare.
Då fall förekommit, att stämpelförsäljare i början av ett år och innan
han tillfullo inlevererat stämpelmedel för det föregående året, från generalpoststyrelsen
rekvirerat och bekommit stämplar i räkning samt på detta
sätt kunnat balansera över stämpelskuld år ifrån år och genom ökad stämpelsäkerhet
kunnat successivt utvidga kreditbeloppet, bör bestämmelse införas därom,
att stämpelförsäljare icke äger att under ett kvartal på kredit utbekomma
några stämplar, förr än han tillfullo kontant inlevererat samtliga under det
nästföregående kvartalet influtna stämpelmedel.
Uti 41 § andra stycket i stämpelförordningen stadgas, att icke levererad
del av stämpelmedlen för ett år skall till generalpoststyrelsen inlevereras
samtidigt med insändandet av årsredogörelsen, d. v. s. sist den 15
januari nästföljande år. Som det i 39 § är föreskrivet, att under varje
kvartal influtna stämpelmedel skola inom åtta dagar efter kvartalets slut
inlevereras, synes förstnämnda stadgande onödigt. Den i sammanhang härmed
stadgade påföljden torde böra överflyttas till 39 § och gälla samtliga
kvartal.
Blanketter till förenämnda kvitton å mottagna stämpelförskott och erkännanden
angående redovisningsskyldighet för förskotten samt till nyssberörda
intyg avseende de tre första kalenderkvartalen torde böra tillhandahållas
av generalpoststyrelsen.»
Om stämpelförsäljningen anordnades på sätt ämbetsverken sålunda tänkt
sig, anse ämbetsverken intet vara att erinra mot stämpelsäkerhetens borttagande.
Därest skyldigheten att ställa säkerhet borttages, förmena ämbetsverken,
såsom förut antytts, att hinder ej borde möta för ändring av gällande bestämmelser
därhän, att ämbets- eller tjänstemän, som hade att mottaga
stämpelpliktiga handlingar, ålades att ombesörja härför erforderlig stämpelförsäljning,
samt anföra till vidare utveckling av skälen härför följande.
Samtliga nämnda ämbets- eller tjänstemän hade under många år frivilligt
åtagit sig detta bestyr. Först samtidigt med ikraftträdandet av kungörelsen
den 20 maj 1927 hade denna praxis brutits, i det då en häradshövding hos
generalpoststyrelsen anmält sig vilja upphöra med stämpelförsäljningen, till
följd varav generalpoststyrelsen jämlikt stadgandet i 28 § tredje stycket i
stämpelförordningen på annat sätt anordnat stämpelförsäljning vid de två
tingsställen, som funnes inom denne häradshövdings domsaga. Givetvis vore det
såväl ur allmänhetens som också ur postverkets synpunkt lämpligast, att
vederbörande ämbets- eller tjänsteman själv vore stämpelförsäljare. Skulle
exempelvis i stora domsagor med avlägset liggande tingsställen häradshövdingarna
avsäga sig stämpelförsäljningsbestyret, skulle detta otvivelaktigt
komma att medföra beaktansvärda extrakostnader för statsverket. Det syntes
därför vara önskligt, att i samband med övriga här föreslagna lagstiftningsåtgärder
föreskreves, att bemälda ämbets- eller tjänstemän hade skyldighet
att vara stämpelförsäljare; ett arbete för vilket de enligt 42 § i stämpelförordningen
åtnjöte särskild ersättning i form av stämpelprovision. För den
med stämpelförsäljningen förenade skriftväxlingen åtnjöte stämpelförsäljare
för närvarande ej fribrevsrätt, men om försäljningen bleve en med tjänsten
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
43
förenad skyldighet och sålunda ett tjänsteåliggande, bortfölle automatiskt
portoskyldigheten, och tjänsteman, som redan åtnjöte tjänstebrevsrätt, skulle
då äga använda sig därav jämväl beträffande de med stämpelförsäljningen
förenade postförsändelser. Skyldigheten att tillhandahålla stämplar skulle
följaktligen för stämpelförsäljarna medföra en, om ock mindre betydande,
ekonomisk fördel.
Vad departementschefen år 1913 anfört mot förslaget om stämpelförsäljningen
såsom ett tjänsteåliggande, syntes ej innebära några tungt vägande
skäl. Bland annat hade departementschefen omnämnt svårigheten att i en
författning angiva vilken eller vilka av tjänstemännen vid rådhusrätter
skulle hava att verkställa stämpelförsäljningen; det förefölle ämbetsverken,
som om någon dylik svårighet ej behövde utgöra hinder för införandet av
obligatorisk stämpelförsäljning. Vad exempelvis Stockholms magistrat och
rådhusrätt beträffade, funnes i befattningshavarnas tjänstereglemente föreskrivet,
att registrator ävensom annan befattningshavare vid magistraten
och rådhusrätten, åt vilken sådant av magistraten uppdroges, vore pliktig att
vara stämpelförsäljare; dock att staden, där så påfordrades, vore skyldig för
stämpeluppbörden ställa sådan säkerhet, som omförmäldes i 29 § stämpelförordningen.
Med anledning av departementschefens yttrande, att något
behov av lagstadgad bestämmelse i berörda riktning, nämligen att ålägga
vederbörande tjänstemän att ombesörja stämpelförsäljningen, icke kunde
anses föreligga, erinra ämbetsverken slutligen därom, att då nyligen en
häradshövding avsagt sig bestyret med stämpelförsäljningen, sådant behov
numera syntes få anses föreligga.
Med stöd av vad sålunda i ärendet förekommit hava ämbetsverken fram- Ämbetslagt
förslag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i stämpelförordningen,
vilket förslag torde få fogas såsom bilaga 2 vid statsrådsprotokollet, ävensom förslag,
hemställt, att motsvarande ändringar skulle göras i förordningen om arvsskatt
och skatt för gåva. Därutöver hava i förslaget till ändringar i stämpelförordningen,
med anledning av kungörelsen den 20 maj 1927 enligt vilken
stämpelmedel skola inlevereras över postgiro, beträffande 39 § vidtagits vissa
jämkningar.
Enligt gällande bestämmelser äger stämpelförsäljare att inom beloppet Departements
chefen.
för av honom ställd och av generalpoststyrelsen godkänd säkerhet erhålla
stämplar på kredit. Rätten till stämpelkredit avser samtliga slag av
stämplar och gäller oavsett om stämpelförsäljningen till allmänheten sker
mot kontant betalning eller, såsom är regel beträffande dubbla beläggningsstämplar,
mot förskottsbetalning.
Såsom utredningen visar, uppgå de årskrediter, som för närvarande åtnjutas
av stämpelförsäljare, i många fall till avsevärda belopp och hava
tidigare varit än större. Under senare delen av år 1927 hava nämligen
flera stämpelförsäljare begärt nedsättning av de för dem gällande kreditbeloppen.
Detta förhållande står i samband med de den 20 maj 1927
44
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
utfärdade bestämmelserna angående skyldighet för stämpelförsäljare att
anlita postgirorörelsen, enligt vilka bestämmelser stämpelförsäljare bar
att inom viss kortare tid, efter det stämpelmedel influtit, insätta medlen
å postgirokonto utan rätt för stämpelförsäljaren att därå åtnjuta ränta.
Lika med ämbetsverken anser jag emellertid, att även åtskilliga av de
nuvarande kreditbeloppen äro onödigt höga och att en allmän begränsning
av stämpelkrediten utan olägenheter kan och jämväl bör vidtagas. Med
hänsyn till det växlande kreditbehovet för olika stämpelförsäljare torde
det vara lämpligt att, såsom ämbetsverken föreslagit, därvid stadga, att
kreditbeloppet skall fastställas av generalpoststyrelsen efter stämpelförsäljarens
hörande.
För begränsningen av stämpelkreditbeloppet torde beträffande helarksstämplar
och enkla beläggningsstämplar de riktlinjer, som häradshövdingeföreningen
uppdragit och till vilka statskontoret och generalpoststyrelsen
anslutit sig, kunna tillämpas. Beträffande de dubbla beläggningsstämplarna,
vilka i regel av allmänheten betalas i förskott, linnes strängt
taget intet kreditbehov. I ärendet har emellertid upplysts, att åtskilliga
stämpelförsäljare av tillmötesgående och till undvikande av det med uppbörden
av förskott förenade besväret, särskilt i fråga om mindre stämpelbelopp,
uppbära betalning först vid expeditionens utlämnande samt att
därför något förråd även av ifrågavarande stämplar bör förefinnas hos
stämpelförsäljarna. Med anledning härav och med hänsyn till den av
ämbetsverken lämnade statistiken delar jag ämbetsverkens åsikt, att ett
sammanlagt kreditbelopp för alla slag av stämplar för det stora flertalet
stämpelförsäljare bör kunna fastställas till högst 5,000 kronor samt för
en del därutöver till högst 10,000 kronor. Ett kreditbelopp över sistnämnda
summa synes bliva erforderligt allenast för stämpelförsäljare vid
de största städernas rådhusrätter.
Därest stämpelkreditbeloppen begränsas på sätt nu nämnts torde, såsom
bevillningsutskottet vid 1927 års riksdag anfört, det kunna ifrågasättas
att eftergiva kravet å ställande av säkerhet för stämpelkredit.
Frågan härom har sedan länge varit föremål för övervägande och synes
nu omsider hava kommit i det läge, att en lösning av densamma är möjlig.
För vidtagande av åtgärd för säkerheternas avskaffande kan åberopas,
att vården om desamma förorsakar statsverket ej obetydliga kostnader
och besvär samt att ställandet av säkerhet ofta för stämpelförsäljarna medför
kostnader. Ur statsverkets synpunkt lärer med hänsyn till såväl de
jämförelsevis låga belopp, vartill stämpelkrediterna i regel skulle uppgå,
som stämpelförsäljarnas tjänsteställning behov av säkerhet i framtiden
i allmänhet icke föreligga. För de undantagsfall, där krediten skulle bliva
fastställd till mera avsevärda belopp, lära de av ämbetsverken föreslagna
förändrade kontrollföreskrifterna i avseende å stämpelredovisningen, mot
vilka jag icke har någon erinran, väsentligt öka statsverkets möjligheter
till kontroll därå, att uppburna stämpelmedel verkligen inflyta. Det må ock
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
45
i detta sammanhang erinras, att lika litet i framtiden som hittills stämpelförsäljare
skulle vara skyldig att ställa säkerhet för medel, uppburna i
förskott för dubbla beläggningsstämplar, vilka medel ofta mångfaldigt
överstiga de kreditbelopp, vilka i framtiden skulle bliva fastställda.
I samband med frågan om uppbördssäkerhetens borttagande har varit
under övervägande att införa skyldighet för ämbets- eller tjänsteman, som
har att å tjänstens vägnar mottaga stämpel underkastad handling, att
vara stämpelförsäljare. Så länge säkerhet avkräves stämpelförsäljare, kan
det — låt vara att han för detta bestyr äger uppbära provision — med
fog anses, att stämpelförsäljningen icke bör påtvingas tjänsteman såsom
tjänsteplikt. Då samtliga ifrågavarande befattningshavare intill senaste
tid frivilligt åtagit sig stämpelförsäljningen, har något egentligt behov
av tvångsstadgande icke heller förelegat. Annorlunda blir förhållandet,
därest å ena sidan risk föreligger att — såsom redan i ett fall inträffat
— befattningshavare i frånvaro av sådant tvångsstadgande avsäger sig
stämpelförsäljningen, varigenom postverket åsamkas väsentligt ökat besvär,
och å andra sidan skyldigheten att ställa säkerhet bortfaller. Jag finner
alltså lika med ämbetsverken, att stadgande nu bör meddelas om skyldighet
för ifrågavarande befattningshavare att vara stämpelförsäljare.
I ämbetsverkens förslag till de ändringar i stämpelförordningen, som
föranledas av de nu berörda ändringsförslagen och som avse 28 och 29 §§
samt 39—41 §§, har jag vidtagit vissa smärre formella jämkningar. Förslag
till motsvarande ändringar i arvsskatteförordningen torde jag senare
i dag få anmäla.
Uti 34 § 1 mom. tredje styckets senare del i stämpelförordningen stadgas,
att ämbets- eller tjänsteman, som uppburit betalning för dubbel beläggningsstämpel
utan att handlingen samtidigt därmed stämpelbelagts, åligger att
med användande av tryckta, i löpande följd numrerade blanketter omedelbart
och utan ersättning lämna kvitto å sålunda uppburna medel samt därvid
anteckna kvittots huvudsakliga innehåll å en till blanketterna hörande,
på samma sätt numrerad talong. I 39 § tredje stycket föreskrives, dels att
stämpelförsäljare, som, enligt vad i 34 § sägs, uppburit betalning för dubbel
beläggningsstämpel utan att handlingen samtidigt därmed stämpelbelagts,
har att, så snart lämpligen ske kan och minst en gång i månaden, till
generalpoststyrelsen inleverera vad sålunda må hava influtit, med bifogande
därvid av den del av den i samma paragraf omförmälda talong, som motsvarar
de utfärdade kvittona, dels ock att sålunda överlämnad del av talong
skall i generalpoststyrelsen undergå behörig granskning.
Dessa författningsrum innehålla sålunda bestämmelser om skyldighet
för vederbörande ämbets- eller tjänsteman, utom beträffande inleverering av
stämpelmedel till generalpoststyrelsen, varom nu ej är fråga,
dels att å medel, som uppburits för dubbel beläggningsstämpel utan att
handlingen samtidigt därmed stämpelbelagts, lämna kvitto,
Förändrad
redovisning
av vissa
stämpelmedel.
Gällande bestämmelser.
Stämpelför
ordningen
1894.
Justitieom
budsmannen
1903.
Riksdagen
1903.
46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
dels ock att till generalpoststyrelsen insända mot utgivna kvitton svarande
talonger.
Skyldigheten att lämna kvitto å inbetalda stämpelmedel infördes första
gången i förordningen den 9 augusti 1894 (nr 66 s. 1) angående stämpelavgiften,
34 § fjärde stycket, men var då beroende av att medlen åtföljdes
av reversal; något stadgande om talonger förekom ej i nämnda förordning.
Förslag till mera effektiv kontroll över stämpeluppbörden väcktes av
justitieombudsmannen i den till 1903 års riksdag avgivna ämbetsberättelsen
(sid. 43—56). I sådant syfte framhölls av justitieombudsmannen, hurusom
en av förhållandena påkallad, föga omständlig åtgärd syntes vara att ålägga
varje stämpelförsäljare, till vilken stämpelavgifter kunde komma att i förskott
inbetalas, att föra anteckningar över influtna stämpelmedel eller åtminstone
över de förskottsvis erlagda, varjämte skulle kunna föreskrivas,
att vid de kvartalsvis skeende inlevereringarna av influtna stämpelmedel
också borde till bestyrkande av leveransens riktighet överlämnas utdrag ur
nyss nämnda anteckningar, dock att, om det skulle anses vara för stämpelförsäljaren
allt för betungande att föra dylika anteckningar beträffande alla
slag av stämplar, skyldigheten härutinnan, enligt justitieombudsmannens
mening, möjligen kunde begränsas till dubbla beläggningsstämplar.
I anledning av denna justitieombudsmannens framställning förklarade
riksdagen i skrivelse den 20 februari 1903, nr 10, sig hava funnit det tydligt
framgå, att de i stämpelförordningen förekommande bestämmelser om
redovisning av stämpelmedel icke vore så fullständiga och klara, att de
kunde anses fullt tillfredsställande. Enligt vad riksdagen vidare förmälde,
komme härtill ytterligare, att alla föreskrifter saknades om kontroll däröver
att av ämbets- eller tjänstemän, vilka hade att å tjänstens vägnar mottaga
enskilda stämpelpliktiga handlingar, i förskott uppburna stämpelmedel bleve
behörigen till statsverket inlevererade och således den enskilde, som inbetalt
stämpelmedel, skyddad mot eventuell förlust genom bristande redovisning
av uppbördsmannen. Det vore tydligt, fortsatte riksdagen, att kontrollföreskrifter
i detta hänseende vore av behovet påkallade, och detta så mycket
mera som riktigheten av en av justitieombudsmannen uttalad åsikt, att vid
brist hos den redovisningsskyldige ämbets- eller tjänstemannen skadan måste
drabba statsverket, väl icke kunde anses så erkänd, att utan en särskilt
härom gällande lagstiftning ett dylikt statsverkets ansvar skulle inträda;
och vid sådant förhållande hade riksdagen därför icke kunnat annat än
finna justitieombudsmannens framställning böra föranleda till vidtagande
av åtgärder i syfte att söka åstadkomma en effektiv kontroll över redovisningen
av stämpelmedel. Huruvida i berörda avseende borde föreskrivas
skyldighet för personer, vilka vore redovisningsskyldiga för stämpeluppbörd,
och således jämväl för nyssnämnda ämbets- och tjänstemän att, i likhet med
vad som vore genom kungörelse den 10 juli 1899 för annat fall stadgat,
47
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
föra kassajournal, eller, om någon annan form för kontrollen borde väljas,
därom ansåge sig emellertid riksdagen icke äga anledning att för det dåvarande
uttala sig; och anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag till bestämmelser, varigenom en
ej mindre för statsverket än även för den enskilde betryggande kontroll
över redovisningen och inlevereringen till statsverket av stämpelmedel skulle
kunna åvägabringas.
I förevarande ämne avgav statskontoret den 2 februari 1905 utlåtande, Statskontoret
däri bland annat anfördes följande: 1905''
Ovetenhet om tillvaron av stadgandet, att kvitto skulle på begäran lämnas
å stämpelmedel (stämpelförordningen 1894 § 34), eller obenägenhet att
synas på något sätt misstänksam hade sannolikt i många fall gjort och
gjorde fortfarande, att kvitto å stämpelförskottsmedel icke ifrågasattes. Såväl
ur ordnings- och kontrollsynpunkter som med hänsyn till den betalningsskyldiges
befogade anspråk på något erkännande av det honom avfordrade
skattebeloppets mottagande syntes det emellertid befinnas önskvärt, att kvitto
å dylika medel alltid och oberoende därav, huruvida särskild begäran därom
framställdes eller icke, bleve avlämnat till inbetalaren. Vid sådant förhållande
borde det, enligt statskontorets förmenande, knappast råda någon
tvekan om lämpligheten och rättmätigheten av en sådan förändring av
nämnda stadgande, att skyldighet att omedelbart avlämna kvitto å inbetalda
stämpelförskottsmedel, varom fråga vore, ålades den, som å tjänstens
vägnar hade att emottaga den handling, för vars stämpelbeläggning medlen
vore avsedda, ävensom att denna skyldighet icke ställdes i beroende av
det förhållande, huruvida de inlevererade medlen hade åtföljts av reversal
eller icke. Genom införande av en dylik bestämmelse skulle, i den män
sådant vore förenligt med nuvarande uppbördssätt för stämpelskatt, i statskontorets
tanke kunna anses sörjt för att enskild part icke skulle blottställas
för krav å stämpelbelopp, som en gång blivit av honom erlagt, och, därest
sådant krav skulle framställas, vara i tillfälle att styrka dess obefogenhet.
För att ej föreskriften skulle komma att bliva alltför betungande, borde den
kunna inskränkas till att gälla endast dubbla beläggningsstämplar, alldenstund
beträffande övriga stämpelförskottsmedel, där sådana förekomme, gällande
bestämmelse om kvittos avgivande finge anses tillfyllestgörande. I*
anledning av väckt fråga därom, att staten skulle uttryckligen ikläda sig
garanti för medel, som till inköp av stämplar blivit av enskild person avlämnade
till vederbörande tjänsteman, erinrade statskontoret om innebörden
av en Kungl. Maj:ts dom den 19 augusti 1904, av vilken kunde anses framgå,
att den, som å tjänstens vägnar emottagit och lagfört handling, som vid
ingivandet skolat förses med stämpel, vore ansvarig gentemot statsverket
för det stadgade stämpelbeloppets redovisande, av vilket förhållande emellertid
icke syntes kunna dragas någon slutsats, som vore ägnad att förringa
den enskildes anspråk på eller behov av kvitto å ett för stämpelinköp förskottsvis
erlagt belopp. Bleve det en ovillkorlig skyldighet för emottagaren
av en viss stämpelpliktig handling att genast meddela kvitto å de kontanta
medel, som för handlingens förseende med stämplar till erforderligt belopp
avlämnats, syntes det statskontoret ligga nära till hands att förbinda nämnda
skyldighet med ett av ordningshänsyn fullt påkallat åliggande att föra räkning
över sådan penninguppbörd. För dessa medel måste nämligen vederbörande
tjänsteman, enligt statskontorets mening, under alla omständigheter
48
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
anses bära uppbördsmannaansvar gent emot såväl den person, som varit
förpliktad att inbetala medlen, som staten, intill dess handlingen blivit belagd
med stämplar till belopp motsvarande uppbördsmedlen; och statskontoret
hemställde därför, att, i sammanhang med införande i stämpelförordningen
av föreskrift om skyldighet för emottagare av stämpelförskottsmedel att därå
meddela kvitto, det måtte utfärdas en bestämmelse, varigenom det ålades
uppbördsmannen att bokföra alla dylika medel. Då det vore av vikt att
icke utöver det nödvändiga betunga vederbörande dom stol st j äns te män med
de ifrågasatta nya bestyren, och då statskontoret föreställde sig, att detta
besvär skulle i väsenlig grad underlättas genom användandet av för ändamålet
avpassat blankettryck, hade statskontoret uttalat sig för meddelande
av en föreskrift därom, att kvitto å förskottsmedel för inköp av stämplar
skulle utfärdas å tryckt blankett enligt antaget formulär, i vilken händelse
bokföringen av medlen borde kunna inskränka sig till en kvittots huvudsakliga
innehåll motsvarande anteckning å en talong. För berörda ändamål
borde alltså, enligt statskontorets mening, komma till användning blanketthäften,
i vilka talongbladen, liksom kvittensblanketterna, skulle vara numrerade
i löpande följd och för övrigt så inrättade, att de använda talongbladen
med lätthet kunde avskiljas från de ännu obegagnade för att såsom
verifikationer åtfölja den remiss av stämpelmedel, till vilken de hörde.
Kungl. Maj:ts Härefter framlade Kungl Maj:t i proposition nr 160 till 1908 års riksdag
pro*goglon förslag till ny stämpelförordning, vars 35 § tredje stycket innefattade ett
med nu gällande likartat stadgande, vilket vann riksdagens godkännande och
under samma paragrafnummer intogs i förordningen den 18 september 1908
(nr 108) angående stämpelavgiften.
Stämpelfor- I nämnda förordning föreskrevs sålunda, att ämbets- eller tjänsteman,
-ST som uppburit betalning för dubbel beläggningsstämpel, utan att handlingen
samtidigt därmed stämpelbelagts, ålåge dels att, med användande av tryckta
i löpande följd numrerade blanketter, omedelbart och utan ersättning lämna
kvitto å sålunda uppburna medel samt därvid anteckna kvittots huvudsakligaste
innehåll å en till blanketterna hörande, på samma sätt numrerad
.talong, dels ock att, så snart lämpligen ske kunde och minst en gång i
månaden, till statskontoret inleverera vad som sålunda influtit, med bifogande
därvid av den del av nyssnämnda talong, som motsvarade de utfärdade
kvittona.
stämpelför- Uti nu gällande stämpelförordning återfinnas nyssnämnda föreskrifter till
ord™”9en förra delen i 34 § 1 mom. tredje stycket och till senare delen i 39 § tredje
stycket, därvid statskontoret ersatts med generalpoststyrelsen.
Såväl till 1908 som till 1914 års stämpelförordningar fogades formulär
till talong och kvitto.
Jämlikt dessa föreskrifter åligger det stämpelförsäljare att vid mottagande
av stämpelmedel av ifrågavarande slag i varje fall lämna kvitton, sålunda
vare sig dylika begäras eller ej, ävensom att till generalpoststyrelsen insända
motsvarande talonger.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194. 49
Stämpelförsäljarna hava emellertid i stor utsträckning underlåtit att ställa
sig dessa föreskrifter till efterrättelse. Detta missförhållande påpekades
redan i justitieombudsmannens skrivelse till Kungl. Maj:t den 11 december
1920, däri bland annat anfördes följande:
Orsaken till att föreskrifterna om kvittenser och insändande av talonger
icke alltid kommit att tillämpas, torde åtminstone delvis vara att söka däri,
att de fastställda formulären blivit så vidlyftigt avfattade, att det visade
sig alltför tidsödande och hindrande i arbetet att använda dem. Vid den
brådska och anhopning av göromål, som rådde under ett tingssammanträde,
hade det visat sig ogörligt att medhinna ifyllandet av de dubbla formulären,
och författningsföreskrifterna hade därför måst lämnas obeaktade. Som
emellertid skälen för införandet av det ifrågavarandet stadgandet i 34 § icke
i någon mån förfallit, syntes någon åtgärd böra vidtagas, för att kvittots
utskrivande förenklades och underlättades. Dittills hade det ankommit å
varje stämpelförsäljare att på egen bekostnad anskaffa stadgade blanketter.
Följden därav hade blivit, att blanketter av olika utseende och icke alltid
av det innehåll, som föreskrivits, kommit till användning. Sålunda hade,
jämväl efter det 1914 års förordning trätt i tillämpning, använts blanketter,
varå icke utmärkts plats för uppgift å dagen för stämpelheloppets mottagande.
Det syntes justitieombudsmannen lämpligt, att ifrågavarande blanketter
avgiftsfritt tillhandahölles vederbörande ämbets- eller tjänstemän
genom generalpoststyrelsens försorg. Den kostnad, som därför skulle uppkomma,
bleve lätt ersatt genom de fördelar, som med en effektivare redovisning
vunnes. Användande av bläck vid kvittots utskrivande syntes icke
behöva fordras. Blanketthäftena kunde lämpligen så anordnas, att det bleve
möjligt att med mellanliggande karbonpapper utskriva kvittot och ifylla
talongen samtidigt. Såsom förebild kunde tagas de orderböcker, vilka inom
affärslivet användes i stor omfattning.
I anledning av denna framställning infordrades utlåtanden av statskontoret,
generalpoststyrelsen och riksräkenskapsverket.
Statskontoret fann de av justitieombudsmannen föreslagna ändringarna
höra vidtagas.
Generalpoststyrelsen anförde: Justitieombudsmannens förslag syntes lämpligt
och kunde följaktligen av generalpoststyrelsen tillstyrkas. Från generalpoststyrelsens
sida funnes intet att erinra mot att blanketter till kvitton å
stämpelmedel, på sätt justitieombudsmannen föreslagit, utan avgift tillhandahölles
vederbörande stämpelförsäljare genom styrelsens försorg. Dylika
blanketter, numrerade och sammanförda till häften, borde anordnas så, att
såväl talongen som kvittot samtidigt medelst inlagt färgat papper kunde
utskrivas. De närmare bestämmelsei-na om dessa häftens anordnande och
tillhandahållande borde meddelas av generalpoststyrelsen.
Riksräkenskapsverket framhöll, att mycket vore att vinna såväl ur
kontrollsynpunkt som för underlättande av stämpelförsäljarnas arbete med
redovisningen, därest blanketter, praktiskt uppställda, trycktes centralt på
statsverkets bekostnad. Utarbetandet i detalj ävensom tryckningen av dessa
blanketter borde, enligt verkets mening, lämpligen åligga generalpoststyrelsen
och kostnaden för tryckning av blanketterna avföras å sjunde huvudtitelns
förslagsanslag till stämpelomkostnader.
liihang till riksdagens protokoll 192S. t samt. 163 häft. (Nr 194.) 4
J ustitieow - budsmanne ■>
1920.
Utlåtanden
ö'' er ju st it ieombudsmannens
framställning
1920.
50
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
Kungl. Maj:ts
proposition
1921.
Riksdagen
1921.
Justitieom
budsmannen
1926.
Med stöd av vad sålunda förekommit framlade Kungl. Maj:t i proposition
nr 232 till 1921 års riksdag förslag till ändrad lydelse av 34 § 1 mom.
tredje stycket och 39 § tredje stycket i stämpelförordningen. Enligt detta
förslag skulle ämbets- eller tjänsteman, som uppburit betalning för dubbel
beläggningsstämpel utan att samtidigt belägga handlingen med av honom
kontant inköpta stämplar, omedelbart och utan ersättning lämna kvitto å
sålunda uppburna medel med användande av blanketter, som avgiftsfritt
skulle tillhandahållas honom av generalpoststyrelsen jämlikt av Konungen utfärdade
bestämmelser. Stämpelförsäljare skulle i detta fall inom åtta dagar
efter varje månads slut till generalpoststyrelsen inleverera vad sålunda
kunde liava influtit under den tilländalupna månaden med bifogande därvid
av de till blanketterna hörande talonger, som motsvarade de under månaden
utfärdade kvittona. De överlämnade talongerna skulle undergå behörig
granskning i generalpoststyrelsen.
Riksdagen avslog emellertid propositionen i berörda avseenden och anförde
i skrivelse den 17 juni 1921, nr 398, bland annat följande:
Riksdagens väsentligaste betänklighet mot Kungl. Maj:ts förslag i förevarande
delar gällde de föreslagna ändringarna i 34 § 1 mom. tredje stycket.
Dessa avsåge visserligen att för vederbörande domare underlätta uppfyllandet
av en redan stadgad plikt, nämligen att lämna kvitto å stämpelmedel,
uppburna utan att stämpelbeläggning samtidigt kommit till stånd. Men
särskilt i större domsagor skulle det, även med de lättnader som ett bifall
till Kungl. Maj:ts ändringsförslag i ifrågavarande del kunde medföra, säkerligen
föranleda en för allmänheten högst besvärande tidsutdräkt, om kvitto
komme att utfärdas å alla, även de minsta stämpelbelopp. Om riksdagen
på sålunda anförda skäl funnit sig icke kunna bifalla vad Kungl. Maj:t i
förevarande hänseende föreslagit, så hade riksdagen å andra sidan ansett de
av justitieombudsmannen påvisade förhållandena vara av den art, att det
vore synnerligen önskvärt att få erforderliga ändringar införda i författningen.
Inom riksdagen hade därför varit ifrågasatt att söka åstadkomma
ytterligare utredning i ärendet och därvid närmast att bereda de förefintliga
sammanslutningarna mellan dels. lantdomare och dels stadsdomare tillfälle
att yttra sig. Med hänsyn till nödvändigheten att så vitt möjligt påskynda
arbetet hade denna tanke emellertid uppgivits; och hade riksdagen stannat
vid att lämna Kungl. Maj:ts förslag, i vad det rörde 34 § 1 mom. tredje
stycket samt 39 §, utan bifall. Riksdagen förutsatte emellertid, att Kungl.
Maj:t komme att ägna frågan fortsatt uppmärksamhet och därvid undersöka
de olika utvägar, vilka kunde erbjuda sig för att avhjälpa här ifrågavarande
missförhållanden, samt därefter för riksdagen framlägga förslag i ämnet.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 oktober 1926 har nu justitieombudsmannen
återupptagit frågan om talonger och kvitton för dubbla beläggningsstämplar
och därom yttrat i huvudsak följande:
Det vore icke i sin ordning, att de enskilda till vederbörande myndigheter
överlämnade betydande summor i förskott utan att alltid full garanti
förelåge för sakens bevislighet, ej heller att en mera ingående kontroll saknades
över dessa summors snara redovisning till generalpoststyrelsen. Erfaren
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
51
heten torde hava ådagalagt, att den bristande efterlevnaden av föreskrifterna
i 34 § 1 mom. tredje stycket stämpelförordningen haft sina huvudsakliga
orsaker dels i det påbjudna förfarandets omständlighet och dels i eu ganska
utbredd benägenhet hos allmänheten att visa myndigheterna sitt förtroende
genom att avböja kvittenser. Denna erfarenhet syntes böra tillvaratagas.
Det borde icke heller vara omöjligt att utfinna stadganden, varigenom så
skedde. I den mån stämpelbeläggning ägde rum samtidigt med betalningen
syntes, vare sig stämpelförsäljaren kontant köpt stämplarna eller han eniottagit
desamma i räkning, av den betalandes intresse icke påkallas något
tillhandahållande åt honom av kvitto. Att däremot kvitto, då det begärdes,
ovillkorligen borde utfärdas av den, som uppbure betalning för dubbel beläggningsstämpel
utan att den ingivna handlingen samtidigt belädes därmed,
syntes uppenbart. Begärde den betalande åter intet kvitto, syntes detta visserligen
icke böra medföra, att hans intresse av betalningens bevisligliet i författningen
lämnades obeaktat, men det syntes för sådant fall tillräckligt,
om det sörjdes för att betalningen hos stämpel försäljaren ordentligt bokfördes
i eu offentlig handling. Den nu föreskrivna ovillkorliga skyldigheten att
utfärda kvitto kunde då få bortfalla. Vad man ville vinna sy it tes kunna
ernås genom ett stadgande, att stämpelförsäljaren skulle föra en förteckning
över inbetalningar, som gjorts för dubbla beläggningsstämplar, med angivande
av dagen, då betalning skett, den betalandes namn och adress samt
det inbetalta beloppets storlek, vilket allt borde omedelbart vid betalningens
erläggande införas i förteckningen. I fråga om förteckningens tillförlitlighet
och beskaffenhet i övrigt syntes böra gälla samma anspråk som för
andra offentliga handlingar av motsvarande slag. Särskild vikt syntes böra
läggas vid, att radering under inga förhållanden skedde, och att överstrykningar
icke utfördes så, att läsning av den överstrukna texten omöjliggjordes.
Skulle den nyss förordade förteckningen endast tjäna till att ersätta
det obligatoriska utfärdandet av kvitton och de nu föreskrivna talongerna
fortfarande ifyllas och insändas till generalpoststyrelsen, vore ju emellertid
föga vunnet ur förenklingssynpunkt. Fördes en dylik förteckning, syntes
den dock kunna fylla även det ändamål, för vilket de nu föreskrivna
talongerna vore avsedda, nämligen att ligga till grund för kontrollen av
att stämpelmedlen behörigen inlevererades. En dylik sammanhängande, i
löpande följd uppställd förteckning, mot vars förande inga tekniska svårigheter
förefölle kunna åberopas, syntes till och med bättre ägnad därför än
de lösa talongerna, vilka, såsom nämnts, visat sig opraktiska; och intet skäl
syntes finnas att använda de sistnämnda vid sidan av förteckningen. Insändes
periodvis ett bestyrkt utdrag av förteckningen till generalpoststyrelsen,
syntes detta utgöra en fullt tillfredsställande grundval för den avsedda
kontrollen.
Justitieombudsmannen, som i berörda skrivelse även föreslagit avskaffande
av de kvartalsvis skeende leveranserna av stämpelmedel till generalpoststyrelsen,
har i ämnet slutligen anfört följande:
Om de i 34 § stämpelförordningen föreskrivna talongerna ersattes med
den förutnämnda förteckningen över influtna stämpelmedel samt en enhetlig
leveranstid i fråga om stämpelmedlen infördes och kvartalsleveranserna sålunda
avskaffades, syntes följdriktigheten kräva, att förteckningen för kontrollens
skull komme att upptaga icke allenast de inbetalningar för dubbla
beläggningsstämplar, som gjordes utan att den ingivna handlingen samtidigt
därmed stämpel belädes, utan också inbetalningar, som skedde i sam
-
Riksdagen
1927.
Utredning
1927.
52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
band med påläggning av sådana dubbla beläggningsstämplar, vilka av
stämpelförsäljaren innehades i räkning. Förteckningen torde böra föras så,
att därav framginge, i vad mån de influtna stämpelmedlen antingen redovisades
genom inleverering eller genom tidigare av stämpelförsäljaren verkställt
kontant inköp av stämplar eller också tilläventyrs av en eller annan
anledning återbetalats till vederbörande, i vilket sistnämda fall kvitto å
återbetalningen lämpligen syntes böra företes.
I bevillningsutskottets vid 1927 års riksdag av mig förut omförmälda
betänkande nr 36, som vann riksdagens godkännande, har utskottet framhållit
såsom önskvärd en utredning beträffande justitieombudsmannens omförmälda
förslag om enhetliga redovisningsbestämmelser för stämpelförsäljare
samt eu mera effektiv kontroll över dessas efterlevande, än för närvarande
kunde äga rum. En sådan utredning har också nu verkställts.
Sedan justitieombudsmannens framställning överlämnats till statskontoret
och generalpoststyrelsen, då åt dessa verk, på sätt förut nämnts, uppdrogs att
verkställa utredning om stämpelförsäljares rätt att erhålla stämplai i läkning,
har generalpoststyrelsen i den i berörda framställning avsedda frågan
begärt yttranden från styrelserna för föreningarna Sveriges häradshövdingar
och Sveriges stadsdomare. I sammanhang härmed har generalpoststyrelsen
eventuellt föreslagit användandet av, i stället för talonger, en med kvitton
kombinerad förteckning, liknande eu i posttjänsten i bruk varande »journal
över inlämnade postanvisningar».
Föreningen Sveriges häradshövdingar har genom sin styrelse i yttrande
den 29 november 1927 anfört följande:
Vid bestämmande av sättet för redovisning av influtna förskottsavgifter föi
dubbla beläggningsstämplar vore det enligt styrelsens uppfattning en bjudande
nödvändighet tillse, att detta sätt bleve så litet tidsödande och omständligt som
möjligt. Arbetet med stämpeluppbörden finge nämligen ej mer än nödvändigt
vore inkräkta på den tid, som måste ägnas åt domstolarnas egentliga
arbetsuppgift. Svårigheterna för en mera detaljerad bokföring med avseende
å denna uppbörd vore avsevärt olika i olika domstolar. I de domsagor, där
kansliet och tingsstället vore belägna i samma stad eller annan mera central
plats, där allmänheten vore van vid att ingiva handlingar, som skulle stämpelbeläggas,
å kansliet emellan tingssammanträdena, kunde det utan storre
olägenhet gå för sig att antingen omedelbart vid handlingarnas mottagande
stämpelbelägga dem eller bokföra beloppen och utfärda kvitton därå. Där
åter handlingarna i regel inströmmade vid tingssammanträdena, inkiäktade
stämpeluppbörden på ett ganska menligt sätt pa tiden för de egentliga rättegångsmålen,
om ett mera omständligt arbete krävdes för kvittering och bokföring.
Så t. ex. åtginge ofta flera timmar med dylikt arbete, innan förhandlingarna
kunde börja, vilket givetvis för såväl rätten som parter och
ombud vore synnerligen hindrande. Det vore uppenbart, att det vore sådana
förhållanden, som föranlett, att bestämmelserna i 39 § i stämpelföiordningen
icke kommit att vinna avsedd tillämpning. Det i sammanhang med bestämmelserna
fastställda formuläret för kvitto och talong vore nämligen synnerligen
opraktiskt särskilt därigenom, att det förutsatte dubbelskrivning av
egentligen samma sak utan att ändock motsvarande anteckning till egen
53
Kungi. Maj:ts proposition Nr 194.
kontroll funnes kvar, enär såväl kvittot som talongen bortlämnades. 1 första
rummet måste därför detta formulär ändras, om det krävdes, att kvitto alltid
skulle lämnas i de fall, då stämpelbeläggning ej ägde rum omedelbart.
Ändringen borde då ske därhän, att endast kvitto utskreves, men att detta
skedde så, att samtidigt därav toges två blåkopior, varav en behölles fastsittande
i blocket och den andra, motsvarande talongen, avsändes för redovisning,
men även detta sätt inkräktade menligt på den dyrbara tiden vid
tinget. Enligt justitieombudsmannens förslag skulle kvitto icke behöva utskrivas
i andra fall än då sådant begärdes, och i stället för talongen skulle
för redovisningen avlämnas styrkt avskrift av en för de influtna stämpelmedlen
förd förteckning upptagande beloppen för alla avgifter för dubbla
beläggningsstämplar, vare sig stämplarna omedelbart åsattes eller ej, ävensom
angivande dagen, då betalning skett, samt den betalandes namn och
adress, och i denna förteckning skulle införing ske omedelbart i sammanhang
med mottagande av betalning. Givetvis syntes detta redovisningssätt,
särskilt om avskriften toges genom blåkopia, vara det enklaste, för såvitt
ej kvitton mera allmänt måste utskrivas. Dock måste anmärkas, att förteckningen,
om den skulle motsvara ändamålet att på enklaste sätt redovisa,
icke borde upptaga avgifterna för de dubbla beläggningsstämplar, vilka betalades
först i sammanhang med expeditionen. Detta skulle nämligen medföra
en tredubbel bokföring av sådana stämpelavgifter, ty de måste ändock
alltid bokföras i expeditionslistan för tingsexpeditioner och i dagskassan.
Ej heller borde väl i förteckningen upptagas avgift för stämpel, som omedelbart
åsattes vid handlingens ingivande. I händelse förteckning av här angivet
slag skulle föreskrivas i stället för talonger, syntes det böra medgivas
rätt för den, som regelbundet utskreve kvitton å de i förskott uppburna
avgifterna för dubbla beläggningsstämplar och för redovisning avlämnade
blåkopior av kvittona, att i förteckningen endast upptaga datum samt kvittots
nummer och slutsumma. Beträffande ett av generalpoststyrelsen i ärendet
framställt förslag om kvittensblankett av den typ, som användes för
kvitton å postanvisningar och därmed förenad, genom blåkopia åstadkommen
förteckning å varje mottaget belopp, kunde anmärkas, att dylikt förfaringssätt
förutsatte, att inlämnaren av flera stämpelpliktiga handlingar finge
kvitto endast å summan av stämpelbeloppen. Man måste emellertid alltid
uppskriva de olika beloppen, och även för egen kontroll vore det därför
bättre att hava de särskilda beloppen införda i förteckningen, men då måste
utrymmet för varje kvittensblankett bliva så stort, att endast två eller tre
sådana finge plats på en sida av papperet. Därigenom åter skulle fördelen
av den samtidiga förteckningen gå förlorad. Vid övervägande av de olika
förslagen ville styrelsen för sin del förorda det av justitieombudsmannen
framställda med den modifikationen, att i förteckningen endast upptoges
stämpelavgifter för dubbla beläggningsstämplar, då dessa ej omedelbart
äsattes. Förteckningen borde föras i två kolumner, den ena för de olika
avgiftsbelopp, samma person betalade, och den andra för summan av dessa
belopp. Justitieombudsmannens förslag framställdes emellertid, innan bestämmelserna
om insättning å postgiro utfärdades, och det syntes kunna
ifrågasättas, om ej numera dessa bestämmelser skulle vara tillräckliga, i
synnerhet om dessutom rätten att i räkning utbekomma stämplar begränsades.
I sådant fall måste ju praktiskt taget alla dubbla beläggningsstämplar
betalas i sammanhang med rekvisition av desamma.
54
Kungl. Maj:is proposition Nr 194.
Föreningen Sveriges stadsdomare har den 9 december 1927 avgivit yttrande
av följande innehåll:
Föreningen ifrågasätter, om den i 39 § stämpelförordningen stadgade
kontrollen genom insändande till generalpoststyrelsen av däri omförmälda
talonger eller annan, motsvarande anordning kunde vara nödig jämväl efter
tillkomsten av kungörelsen den 20 maj 1927 angående skyldighet för stämpelförsäljare
att anlita postgirorörelsen, genom vilken stämpelförsäljarna ju
fått en mycket stark press på sig att skyndsamt inbetala uppburna stämpelmedel.
Skulle kontroll av ifrågavarande beskaffenhet likväl anses fortfarande
böra bibehållas, borde den omfatta allenast i förskott inbetalda
stämpelmedel samt bestämmelserna avse att möjliggöra kontroll över att
stämpelförsäljarna icke onödigt länge dröjde med inleverering av i förskott
inbetalda större stämpelbelopp. Anordnandet av en i detalj gående
kontroll skulle nämligen förorsaka betydande arbete och kostnader utan
motsvarande nytta. Över i förskott inbetalda stämpelmedel för dubbla beläggningsstämplar
torde varje stämpelförsäljare redan föra eller låta föra
förteckning. Det syntes då lämpligen kunna föreskrivas, att varje stämpelförsäljare
skulle föra dylik förteckning enligt fastställt formulär, upptagande
dagen för betalningen, den betalandes namn och titel eller adress, beloppets
storlek samt, eventuellt, förkortad beteckning för det protokoll, vari den
stämpelpliktiga handlingen skulle behandlas (t. ex. lp, ip, bp, äp), varjämte
förteckningen borde så anordnas, att man med användande av mellanliggande
karbonpapper erhölle en kopia å perforerat papper. Förteckningen skulle
avslutas och summeras för varje månad, varefter kopian avreves och insändes
inom en vecka efter månadens slut. Mot uppställning, på sätt generalpoststyrelsen
föreslagit, av en eventuell blankett till kvitto över i förskott
uppburna stämpelmedel i huvudsaklig överensstämmelse med omförmälda
förteckning hade föreningen icke något att erinra. Anordnades blankett till
förteckning och kvitto på dylikt sätt, förutsatte detta, att kvitto alltid lämnades
å medel, som skulle upptagas i förteckningen. I annat fall syntes
den nuvarande bestämmelsen, att kvitto alltid skulle lämnas, då betalning
mottoges utan att handlingen samtidigt därmed stämpelbelades, böra såsom
onödig och tyngande utbytas mot föreskrift, att kvitto skulle lämnas endast
då sådant begärdes. Båda systemen vore i kontrollavseende fullt tillfredsställande,
och det syntes därför lämpligt, att stämpelförsäljaren berättigades
använda vilketdera han önskade. Enär förteckningen komme att ersätta de
nuvarande talongerna till kvitto, skulle naturligtvis insändande av talonger
icke vidare ifrågakomma. Därest staten funne blanketter av dylikt eller
annat slag erforderliga för kontroll å stämpelförsäljarna, syntes det skäligen
böra åligga staten och ej stämpelförsäljarna att bekosta blanketterna,
detta så mycket mer som staten genom tid efter annan utfärdade bestämmelser
mer och mer inskränkt stämpelförsäljarnas inkomst av stämpelförsäljningen.
Att blanketterna avgiftsfritt tillhandahölles stämpel försäljarna
hade ock föreslagits av såväl justitieombudsmannen som vederbörande departementschef
i propositionen nr 232 till 1921 års riksdag.
Statskontoret och generalpoststyrelsen hava i sitt utlåtande den 20
december 1927 till en början erinrat, att alltsedan år 1908 förelegat skyldighet
för ämbets- eller tjänsteman, som uppburit betalning för dubbel beläggningsstämpel,
utan att handlingen samtidigt därmed stämpelbelagts, dels att
å de sålunda uppburna medlen omedelbart och utan ersättning lämna kvitto,
Kungl. Maj:ts proposition AV 194. 55
dels ock att till generalpoststyrelsen insända talonger motsvarande de utfärdade
kvittona, men att dessa föreskrifter emellertid ingalunda alltid iakttagits
av vederbörande ämbets- och tjänstemän. De befattningshavare, som
kunde tänkas mottaga ifrågavarande förskottsmedel för dubbla beläggningsstämplar,
uppginge till ett antal av omkring 260 och utgjordes av häradshövdingar,
borgmästare, rådmän och landsstatstjänstemän. Antalet sådana
befattningshavare, som år 1926 till generalpoststyrelsen insänt talonger
utgjorde allenast 44 och för närvarande, sedan generalpoststyrelsen under
sommaren 1927 utsänt ett cirkulär i ämnet, 76. Anledningen till att så få
av vederbörande ämbets- och tjänstemän ställt sig stämpelförordningens föreskrifter
till efterrättelse, syntes vara, att kvitton icke begärts vid medlens
inbetalande, samt att bestyret med utskrivandet av kvitton och talonger
förefallit allt för tidsödande.
Vad angår justitieombudsmannens förslag, att kvitto allenast i det fall
skulle utfärdas av den, som uppbure betalning i förskott för dubbel beläggningsstämpel,
att kvitto begärdes, samt att de inbetalda medlen skulle uppföras
i en förteckning, hava ämbetsverken anmärkt, att det inom affärsvärlden
torde vara otänkbart, att medel bytte ägare utan kvitto, och ämbetsverken
kunde icke finna, att undantag från denna regel borde medgivas
beträffande stämpelmedlen. Det syntes tvärtom med god ordning överensstämmande
och ofrånkomligt, att i varje fall, då stämpelmedel förskottsvis
inbetalades till en befattningshavare, denne skulle därå lämna kvitto. Det
hade av justitieombudsmannen omnämnts, att en ganska utbredd benägenhet
hos allmänheten förefunnes att visa myndigheterna sitt förtroende genom
att avböja kvittenser; ett dylikt förfaringssätt kunde vid dödsfall eller andra
oförutsedda fall medföra ödesdigra följder och borde såsom synnerligen
olämpligt ej vidare få förekomma. Ur såväl allmänhetens som domarens
egen synpunkt borde vara angeläget, att varje medelsbetalning, som ägde
rum utan att handlingen samtidigt belädes med stämpel, fastställdes genom
kvitto och motsvarande anteckning. Mot förslaget att göra avlämnande av
kvitto fakultativt måste ämbetsverken följaktligen inlägga en bestämd gensaga.
Då åter kvitto begärdes, skulle enligt justitieombudsmannen skyldighet
föreligga att utfärda sådant, men härvid uppstode givetvis ett extra tidsödande
besvär, om ej särskilda anstalter träffats för underlättandet av
kvittons utskrivande.
Ämbetsverken anse lämpligt, att någon mot kvittot svarande handling
insändes till generalpoststyrelsen för att där granskas. Genom denna
handling, som skulle utvisa dagen för stämpelmedlens inbetalning till ärnbetseller
tjänstemannen, kunde kontrolleras, att inlevereringen av ifrågavarande
stämpelmedel till generalpoststyrelsen icke fördröjdes; och denna kontroll
vore den enda, som generalpoststyrelsen i sådant syfte vore i tillfälle att
utöva.
Beträffande frågan, huru denna handling lämpligen bör vara beskaffad,
56 Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
hava ämbetsverken inledningsvis framhållit, att det syntes vara otvivelaktigt,
att det nu föreskrivna formuläret till kvitto och talong vore opraktiskt
och föranledande onödig tidsutdräkt därigenom, att respektive uppgifter måste
skrivas två gånger, dels å kvittot och dels å talongen; varefter ämbetsverken
härutinnan anfört bland annat följande:
»Härvid torde det vara lämpligt att upptaga justitieombudsmannens tanke
beträffande förandet av en förteckning å inbetalda medel, vilken förteckning
emellertid bör vara kombinerad med kvittoblanketter. Genom en förteckning
vinnes överskådlighet, och de inbetalda medlen kunna lättare hopsummeras
än vid användandet av nuvarande talongsystem. Själva förteckningen
bör vara i två exemplar, av vilka det ena behålles av stämpelförsäljaren
och det andra insändes till generalpoststyrelsen. Medelst användning
av kopiepapper erhålles på detta sätt genom en enda skrivning samtidigt
dels kvitto till inbetalaren dels en förteckning för ämbetsmannen dels ock
en förteckning till generalpoststyrelsen. Dä man väl ej kan utgå från, att
de ofta betydande medelsbelopp, vilka här kunna förekomma, mottagas utan
några som helst anteckningar, kan, om berörda förteckningar anordnas på
ett praktiskt sätt, det nu ifrågasatta förfaringssättet icke medföra några
extra eller tidsödande besvärligheter. Ämbetsverken hava uppgjort--—
förslag till förteckningar med tillhörande kvitton, vilket förslag under hand
delgivits förenämnda föreningars styrelser och av dem i huvudsak godkänts.
— — —
Då tänkbart är, att ändringar i dessa förteckningar tid efter annan kunna
bliva önskvärda, synes för underlättandet härav formulär till förteckningarna
icke böra, i likhet med vad är fallet beträffande de nu föreskrivna
kvittona och talongerna, införas i stämpelförordningen utan böra efter
general poststyrelsens hörande fastställas av Kungl. Maj:t.
De för närvarande föreskrivna talongerna skola av vederbörande ämbetseller
tjänstemän på egen bekostnad anskaffas. Blanketter till dessa talonger
dels tillhandahållas av tryckerifirmor dels ock utföras på särskild beställning
av stämpelförsäljare; i flera fall hava talongerna icke utförts i överensstämmelse
med stämpelförordningens formulär. Såväl med hänsyn härtill
som för att underlätta användandet av de nu föreslagna förteckningarna,
torde i överensstämmelse med vad förut av olika myndigheter förordats,
vara lämpligt, att blanketter till desamma tryckas av generalpoststyrelsen
och jämte tillhörande kopiepapper kostnadsfritt tillhandahållas vederbörande
stämpelförsäljare av general poststyrelsen.»
Emot justitieombudsmannens förslag, att i förteckningen skulle upptagas
icke allenast förskottsinbetalningar utan även sådana inbetalningar, som
gjordes i samband med handlings stämpelbeläggning, hava ämbetsverken
lika med de båda föreningarna, anfört, att det vore ur redovisningssynpunkt
lämpligare, att förteckningen komme att omfatta allenast de inbetalningar
för dubbla beläggningsstämplar, som gjordes utan att den ingivna handlingen
samtidigt därmed stämpelbelades.
Som den i 39 § tredje stycket i stämpelförordningen nu föreskrivna tidpunkten
för inleverering av förskottsmedlen och insändande av redovisning
därför, »så snart lämpligen ske kan och minst en gång i månaden», icke
synts tillräckligt bestämd, hava ämbetsverken i detta sammanhang före
-
57
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
slagit en omredigering av stadgandet därhän, att nämnda åliggande skall
fullgöras senast inom åtta dagar efter varje månads slut. Då ej sällan kunde
inträffa, att inbetalda förskottsmedel sedermera kunde befinnas otillräckliga
eller ock överstiga det erforderliga beloppet, kunde en avräkning härutinnan
vid månadens slut lämpligen ske, varom föreskrift synts ämbetsverken böra
av Kungl. Maj:t meddelas i sammanhang med utfärdandet av bestämmelser
angående de förenämnda förteckningarna.
Med stöd av det sålunda anförda hava statskontoret och generalpoststyrelsen
föreslagit dels att 34 § 1 mom. tredje stycket och 39 § tredje stycket
skola erhålla den ändrade lydelse, som framgår av bilaga 2 vid statsrådsprotokollet,
dels ock att det vid stämpelförordningen fogade formulär till
kvitto och talong måtte utgå.
Gällande bestämmelser om redovisning av stämpelmedel innebära bland Oepartemen
chefen.
annat skyldighet för ämbets- eller tjänsteman, som uppburit betalning för
dubbel beläggningsstämpel utan att handlingen samtidigt därmed stämpelbelagts,
att lämna kvitto å sålunda uppburna medel samt att till generalpoststyrelsen
insända mot utgivna kvitton svarande talonger.
I ärendet har utretts, att stämpelförsäljarna i stor utsträckning underlåta
att ställa sig dessa föreskrifter till efterrättelse. Kvitto lämnas sålunda
icke. Antalet befattningshavare, som insända talonger, är förhållandevis
lågt, utgörande endast 76 av de 260 stämpelförsäljare, som kunna
tänkas mottaga förskottsmedel för dubbla beläggningsstämplar. Från skilda
håll vitsordas, att orsaken till att föreskrifterna om kvittenser och insändande
av talonger icke i större utsträckning tillämpats, huvudsakligen
äro att söka däri, att det fastställda formuläret blivit så vidlyftigt avfattat,
att det visat sig alltför tidsödande och hindrande i arbetet att
använda detsamma. En ganska utbredd benägenhet hos allmänheten
synes också förefinnas att visa myndigheterna sitt förtroende genom att
avböja kvitton.
Såväl ur ordnings- och kontrollsynpunkt som med hänsyn till den inbetalandes
befogade anspråk på erkännande av det honom avfordrade stämpelbeloppets
mottagande är det emellertid uppenbarligen önskvärt, att kvitto å
dylika medel alltid lämnas. Ett eftergivande av de grunder, varå ifrågavarande
stadganden i stämpelförordningen vila, lärer därför icke böra
ifrågakomma. I stället bör en utväg sökas till undanröjande i möjligaste
mån av de hinder, som föranlett att föreskrifterna i fråga icke vunnit
effektiv tillämpning.
I likhet med statskontoret och generalpoststyrelsen anser jag, att de i
nämnda syfte nu ifrågasatta åtgärderna böra avse endast betalningen för
dubbla beläggningsstämplar i fall, då handlingen icke stämpelbelägges
samtidigt med betalningen. Jag kan lika litet som ämbetsverken biträda
justitieombudsmannens förslag, att kvitto allenast på begäran skall i dylikt
fall utfärdas. Ett bifall till detta förslag skulle innebära en åter
-
58
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
Tillhandahållande
ä postanstalter
av
vissa
stämpeffdr
fattningar.
Gällande bestämmelser.
gång till ett system, likartat det som redan år 1908 övergavs. Att någon
mot kvittot svarande handling insändes till generalpoststyrelsen för att
där granskas synes mig ock nödvändigt, då detta torde vara det enda
möjliga sättet för effektiv kontroll därå, att insättning å postgirokonto och inleverering
till generalpoststyrelsen av ifrågavarande stämpelmedel icke obehörigen
fördröjes.
Den kontroll, som ligger i lämnande av kvitto och insändande till generalpoststyrelsen
av en mot kvittot svarande handling, kan sålunda enligt
min mening icke eftergivas. Av anförda skäl hör emellertid det nu
föreskrivna formuläret till kvitto och talong upphävas och i stället för
detta formulär införas ett annat, mot vilket det icke bör kunna riktas
anmärkning, att detsamma är opraktiskt och i användandet föranleder
onödig tidsutdräkt. Det av statskontoret och generalpoststyrelsen framlagda
förslaget härom torde fylla rimliga krav i berörda avseenden.
Detta förslag innebär, att i två exemplar föres en förteckning å inbetalda
stämpelmedel, vilken förteckning kombineras med kvittoblanketter.
Förteckningarna utskrivas med användande av kopiepapper på samma
gång som kvittot. Av förteckningarna behåller stämpelförsäljaren en för
egen bokföring och kontroll och insänder den andra till generalpoststyrelsen.
Ämbetsverken hava under hand delgivit styrelserna för föreningarna
Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsdomare detta förslag,
som av föreningarna i huvudsak godkänts. Formulär till förteckningarna
torde böra fastställas i administrativ ordning och blanketter till desamma
tryckas av generalpoststyrelsen samt jämte kopiepapper av styrelsen kostnadsfritt
tillhandahållas stämpelförsäljarna. Med denna anordning vinnes
även den icke betydelselösa fördelen, att den nya redovisningshandlingen
får ett för samtliga redogörare enhetligt innehåll.
Vad statskontoret och generalpoststyrelsen föreslagit i fråga om förtydligande
av bestämmelsen i 39 § tredje stycket stämpelförordningen, avseende
tiden för inlevererandet av förskottsmedel och insändande av redovisning
därför m. m., giver ej anledning till erinran från min sida.
För genomförande av de nu föreslagna åtgärderna erfordras ändring
endast i 34 § 1 mom. tredje stycket och 39 § tredje stycket, varjämte det
vid förordningen fogade formuläret till kvitto och talong bör utgå. I
ämbetsverkens förslag till ändringar i dessa paragrafer hava endast vidtagits
redaktionella jämkningar.
I 26 § andra stycket av stämpelförordningen föreskrives, att ett exemplar
av denna förordning skall för allmänheten finnas tillgängligt å varje postanstalt.
Likaså skall enligt 18 § andra stycket i förordningen den 6 november
1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av
fondpapper ett exemplar av denna förordning hållas för allmänheten tillgängligt
å varje försäljningsställe. Motsvarande föreskrift finnes i 19 § tredje
stycket i förordningen den 17 maj 1923 (nr 113) om utgörande av en sär
-
59
Kungl. Maj:ls proposition Nr 194.
skild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller införsel till riket av
pärlor med flera lyxvaror.
Jämlikt av generalpoststyrelsen utfärdade bestämmelser skola alla i förenämnda
förordningar omförmälda stämplar tillhandahållas å rikets samtliga
postanstalter.
På grund av ifrågavarande föreskrifter hava exemplar av berörda förordningar
utsänts till postanstalterna liksom även de varje år utkommande
författningar, vilka innehållit ändringar i eller tillägg till förordningarna.
I skrivelse den 24 februari 1928 har generalpoststyrelsen framhållit, att
som antalet postanstalter i riket vore ganska avsevärt eller tillhopa 3,776,
därav 237 postkontor, 70 postexpeditioner och 3,469 poststationer, utsändningarna
av stämpelförfattningarna medförde såväl arbete som kostnader.
Det kunde emellertid på goda skäl ifrågasättas, huruvida det vore nödvändigt,
att förordningarna skulle finnas å samtliga postanstalter. Postkontoren
syntes hava behov av dem, men vad postexpeditioner och poststationer
anginge syntes dessa postanstalter utan olägenhet kunna undvara dem.
Skulle mot förmodan dessa sistnämnda postanstalter i visst fall behöva någon
upplysning ur förordningarna, kunde de erhålla sådan från det överordnade
postkontoret.
Med stöd härav har generalpoststyrelsen hemställt,
dels att 26 § andra stycket i stämpelförordningen måtte erhålla följande
lydelse: »Ett exemplar av denna förordning skall för allmänheten finnas
tillgängligt å varje postkontor; och skall av generalpoststyrelsen utfärdad
förteckning över de valörer, i vilka stämplar tillhandahållas, finnas för allmänheten
tillgänglig å varje postanstalt»;
dels ock att 18 § andra stycket i förordningen den 6 november 1908 och
19 § tredje stycket i förordningen den 17 maj 1923 måtte erhålla denna
lydelse: »Ett exemplar av denna förordning skall hållas för allmänheten
tillgängligt å varje postkontor».
Då generalpoststyrelsens förslag synes ägnat att medföra kostnadsbesparing
och dess genomförande icke torde komma att vålla olägenheter, tillstyrker
jag bifall till framställningen, dock med den begränsning, att enär årets
riksdag redan beslutat fortsatt tillämpning av förordningen om lyxstämpelavgiften,
varom Kungl. Maj:t den 2 innevarande månad utfärdat författning,
de av generalpoststyrelsen föreslagna ändringarna nu böra avse endast
den allmänna stämpelförordningen och fondstämpelförordningen.
De sålunda tillstyrkta författningsändringarna torde böra träda i kraft
den 1 juli 1928.
Med hänsyn särskilt till angelägenheten av att de till förhindrande av
inteckningsförfalskning avsedda åtgärderna snarast möjligt genomföras,
har jag ansett mig böra utgå från att ändringarna i stämpelförordningen
Generalpost
styrelsen.
Departementschefen.
Ikraftträ
dande.
60
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
Hemställan.
i hithörande delar träda i kraft den 1 juli 1928. Det nära sambandet
mellan dessa ändringar och vissa andra nu föreslagna synes böra föranleda,
att förslaget jämväl i övriga delar, beträffande vilkas ikraftträdande
jag icke förut uttalat mig, sättes i tillämpning vid sagda tid. Då generalpoststyrelsen
före ikraftträdandet har att vidtaga vissa tidskrävande
åtgärder, är det önskvärt, att författning i ämnet kan utfärdas under förra
hälften av maj månad.
Föredraganden uppläser härefter upprättade förslag till
l:o) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften; och
2:o) förordning om ändrad lydelse av 18 § i förordningen den 6 november
1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av
fondpapper
samt hemställer, att förslagen måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,
bil. litt. vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.
Ur protokollet:
Einar Regnér.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
61
Bilaga 1.
Statskontorets och generalpoststyrelsens förslag
till
ändringar i förordningarna den 19 november 1914 angående stämpelavgiften
samt om arvsskatt och skatt för gåva.
Förslag angående åtgärder till skydd mot inteckningsförfalskning m. m.
Stämpelförordningen.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
8 §.
Skuldebrev skall, då det för vinnande av inteckning eller betalning lios
offentlig myndighet företes, förses med stämpel av 25 öre för varje fulla
100 kronor av det kapitalbelopp, för vilket inteckning eller betalning sökes;
dock är skuldebrev fritt från sådan stämpel, då på grund därav fordran
bevakas i konkurs eller inteckning sökes i järnväg eller då detsamma skall
vara försett med stämpel lika med obligation i enlighet med vad här nedan
sägs.
Då inteckning beviljas, skall
skuldebrevet åsättas, förutom den
stämpel, varmed detsamma, enligt
vad ovan sägs, må böra förses, inteckning
skontrollstämpel av 25 öre,
där sådan stämpel icke förut är å
skuldebrevet anbragt.
Då inteckning förnyas och skuldebrevet
icke är försett med inteckning
skontrollstämpel, skall detsamma
åsättas sådan stämpel av
25 öre.
Skuldebrev, som till rätten ingives
för sådant ändamål, som omförmäles
i 21 eller 34 § av förordningen
den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom eller 10
§ av lagen den 14 juni 1907 om
inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt,
skall förses med inteckning
skontrollstämpel av 25 öre.
62
Kungl. Maj:ls proposition Nr 194.
Nuvarande lydelse:
Föreslagen lydelse:
17 §.
Därest handling, vilken för vinnande av lagfart, inteckning, inskrivning
eller betalning varit inför offentlig myndighet företedd och därvid blivit
försedd med stämpel, ånyo i samma avseende som tillförene ingives, äge
förnyad stämpelbeläggning ej rum, dock med undantag för de i 14 § omförmälda
fall ävensom för det fall, då inteckning, som meddelats på grund
av skuldebrev eller annat fordringshevis, till följd av uraktlåten förnyelse
förfallit eller av domstol dödats och ny inteckning därefter ej blivit sökt,
på landet sist vid det ting, som infaller näst efter ett år, och i stad inom
ett år.
Där på grund av skuldebrev eller annat fordringshevis betalning sökes
för belopp, för vilket inteckning tillförene varit sökt, eller där inteckning
sökes för belopp, för vilket betalning tillförene varit sökt, sker ej förnyad
stämpelbeläggning.
Äskas med avseende å inteckning i fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt
sådan åtgärd, som omförmäles i 21, 26, 27 eller 34 § av förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom eller i 10 eller
14 § av lagen den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt,
skall den handling, som för sådant ändamål ingives jämte den gamla inteckningshandlingen,
icke beläggas med stämpel; ej heller skall stämpel läggas
å handling, för vilken inteckning meddelas på grund av 4 § i lagen den 8
april 1927 om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår
på grund av brandförsäkringsavtal.
Vad ovan sägs angående stämpelfrihet
gäller icke i avseende å den
inteckningskontrollstämpel, varmed
enligt 8 § i vissa fall skuldebrev
skall förses.
22 §.
1. Stämplar skola vara att tillgå
av följande slag, nämligen:
a) helarksstämplar,
b) enkla och dubbla beläggningsstämlar
samt
1. Stämplar skola vara att tillgå
av följande slag, nämligen:
a) helarksstämplar, av vilka de,
som äro avsedda för utdrag av inteckning
sprotokoll, skola förses med
särskilt stämpeltryck utvisande
deras användning,
b) enkla och dubbla beläggningsstämplar,
c) inteckning skontrollstämplar
samt
d) bank- och växelstämplar.
I vilka valörer dessa stämplar skola
tillhandahållas, bestämmes av generalpoststyrelsen;
dock att inteckning
skontrollstämplar endast skola
finnas i valör av 25 öre.
Dessutom äger stämpling av blanketter till aktiebrev, lottbrev, andelsbevis
och delaktighetsbevis i inländska bolag samt obligationer, som utfärdas
här i riket, rum i den ordning, 27 § föreskriver.
c) bank- och växelstämplar.
I vilka valörer dessa stämplar skola
tillhandahållas, bestämmes av generalpoststyrelsen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
63
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
23 §.
Till utdrag av inteckning sprotokoll
skola användas de under 22 §
1 mom. a) omförmälda särskilda
helarksstämplar.
Till handlingar, som för vinnande av lagfart, inteckning eller inskrivning
vid domstol företes, till äktenskapsförord, morgongåvobrev och avhandlingar
om lösöreköp, vilka till underdomstol ingivas, skola begagnas dubbla beläggningsstämplar.
Om användande av inteckningskontrollstämplar
stadgas i 8 § under
rubriken för skuldebrev.
Till växel och annan handling, som enligt 8 § skall lika med växel
stämpelbeläggas, skola i annat fall än där fråga är om utgörande av den
särskilda stämpel, varmed handlingen skall förses, då på grund därav betalning
sökes hos offentlig myndighet, användas sådana bank- och växelstämplar,
om vilka i 22 § 1 mom. c) förmäles. om vilka i 22 § 1 mom. d) förmäles.
Enahanda bank- och växelstämplar skola användas för stämpelbeläggning
av sådant, i 8 § under rubriken för depositionsräkning omförmält och enligt
vad under rubrikerna för checkräkning, kapitalräkning och sparkasseräkning
sägs därmed likställt räntebesked eller annan anteckning, varigenom insättare
tillgodoföres eller erkänner sig hava mottagit ränta å insatta medel. För
beläggning av andra än nu nämnda handlingar må stämplar, som nyss sagts,
icke användas.
25 §.
Då handling förses med beläggningsstämpel,
skall denna med angivande
av datum makuleras genom
lämplig påteckning, färg- eller svartstämpling.
Den, som till offentlig myndighet
ingiv er handling, som skall förses med
dubbel beläggning sstämpel, skall,
där icke enligt 34 § 1 mom. fjärde
stycket stämpeln skall makuleras av
vederbörande ämbets- eller tjänsteman,
makulera den med nr 1 märkta
delen, varemot den andra delen
makuleras av ämbets- eller tjänstemannen.
26 $.
Generalpoststyrelsen skall å samt- Generalpoststyrelsen skall å samtliga
postanstalter tillhandahålla all- liga postanstalter tillhandahålla allmänheten
stämplar av de särskilda mänheten stämplar av de särskilda
Då handling förses med beläggningsstämpel,
skall denna, med tydligt
angivande av datum, makuleras
genom lämplig påteckning, färgeller
svartstämpling eller perforering;
börande därvid tillses att påteckningen,
stämplingen eller perforeringen
kommer delvis å beläggningsstämpeln
och delvis å handlingen.
64
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
slag, som enligt denna författning slag, som enligt denna författning
skola vara att tillgå. skola vara att tillgå; dock att hel
arksstämplar
till utdrag av inteckning
sprotokoll och inteckningskontrollstämplar
endast må tillhandahållas
vederbörande befattningshavare
vid underrätt, samt dubbla
beläggning sstämplar endast må utlämnas
till bemälda befattningshavare
eller sådan tjänsteman hos
länsstyrelse eller överståthållarämbetet,
vilken är ansvarig för
stämpelbeläggning av deklaration,
som. omförmäles i kungl. förordningen
den 19 november 1914 om
arvsskatt och skatt för gåva; och
må de sålunda särskilt omförmälda
slagen av stämplar endast direkt
från generalpoststyrelsen tillhandahållas.
Ett exemplar av denna förordning jämte av generalpoststyrelsen utfärdad
förteckning över de valörer, i vilka stämplar tillhandahållas, skola för allmänheten
finnas tillgängliga å varje postanstalt.
Därest å postanstalt befintligt stämpel förråd icke innehåller stämplar av det
slag eller i de valörer, som enligt författningen och generalpoststyrelsens
förteckning skola vara att tillgå samt i gjord rekvisition begäras, åligger
det postanstaltens föreståndare att så snart ske kan anskaffa och rekvirenten
tillhandahålla de rekvirerade stämplarna ävensom att underrätta rekvirenten
om dagen, då stämplarna kunna till honom utlämnas.
Huru försäljning av stämplar i vissa fall ombesörjes av ämbets- och
tjänstemän (stämpelförsäljare), stadgas i 28 och 33 §§.
Arvsskatteförordningen.
43 §.
Då ämbets- eller tjänsteman, vilten
har att å tjänstens vägnar emottaga
handling, som enligt 42 § skall
vid ingivandet förses med stämpel,
tillhandahåller stämplar, skola de
till handlingen erforderliga stämplar
hos honom köpas; börande i sådant
fall ämbets- eller tjänstemannen
verkställa stämpelbeläggningen.
Ämbets- eller tjänsteman, vilken
har att å tjänstens vägnar mottaga
handling, som enligt 42 § skall vid
ingivandet förses med stämpel, åligger
att tillhandahålla de till handlingen
erforderliga stämplar, och
skola dessa hos honom köpas;
börande stämpelbeläggningen verkställas
av ämbets- eller tjänstemannen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
65
Nuvarande lydelse:
Föreslagen lydelse:
44 $.
Är bouppteckning eller fideikommissbrev
icke vid ingivandet behörigen
åsatt stämpel och erläggas ej
genast efter erhållen tillsägelse penningar
till det felande stämpelbeloppet
eller, där ämbets- eller tjänstemannen
ej är stämpelförsäljningsman,
nämnda stämpelbelopp, må
handlingen ej mottagas.
45 %.
Är deklaration icke vid ingivandet
till Kungl. Maj:ts befallningshavande
försedd med stämpel till erforderligt
belopp eller åtföljes densamma
icke av penningar till stämpels anskaffande,
äger Kungl. Maj:ts befallningshavande
förordna om uttagande
av skattebeloppet i den ordning, som
om uttagande av oguldna kronoutskylder
är stadgad.
Är bouppteckning eller fideikommissbrev
icke vid ingivandet åtföljt
av penningar till stämpeln och erlägges
ej genast efter erhållen tillsägelse
det felande beloppet, må
handlingen ej mottagas.
Är deklaration icke vid ingivandet
till Kungl. Maj:ts befallninghavande
åtföljd av penningar till stämpeln,
äger Kungl. Maj:ts befallningshavande
förordna om uttagande avskattebeloppet
i den ordning, som om
uttagande av oguldna kronoutskylder
är stadgad.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. häft. 163. (Nr 19U.)
O
66
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
Bilaga 2.
Statskontorets och generalpoststyrelsens förslag
till
ändringar i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften.
Förslag om begränsning av stämpel försäljares rätt att erhålla stämplar i
räkning och om förändrad redovisning av vissa stämpelmedel.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
28 §.
Ämbets- eller tjänsteman, vilken
har att å tjänstens vägnar mottaga
handling, som enligt II kap. skall
vid företeendet inför offentlig myndighet
förses med stämpel, vare,
därest han hos generalpoststyrelsen
anmält, att han tillhandahåller dylika
stämplar, berättigad och förpliktad
att å det ställe, där handlingen
skall mottagas, försälja till
densamma erforderliga stämplar, och
skola i sådant fall stämplarna hos
honom köpas och stämpelbeläggningen
av honom verkställas.
Har anmälan, varom ovan sägs,
gjorts av ordinarie tjänstinnehavare,
medför densamma enahanda rättighet
och förpliktelse jämväl för den,
som under ledighet för honom förordnats
att helt eller delvis bestrida
ämbetet eller tjänsten, därest icke
den tillförordnade hos generalpoststyrelsen
gör anmälan, att han icke
vill utöva stämpelförsäljningen.
Därest ordförande i häradsrätt
icke är stämpelförsäljare, åligger
det generalpoststyrelsen att föranstalta
därom, att under pågående
lagtima ting stämplar tillhandahållas
allmänheten å tingsstället eller
i dess närhet.
Ett exemplar av denna förordning
och skatt för gåva skall tillställas
paragraf avses, och av denne hållas
taga del.
Ämbets- eller tjänsteman, vilken
har att å tjänstens vägnar mottaga
handling, som enligt II kap. skall
vid företeendet inför offentlig myndighet
förses med stämpel, åligger
att å det ställe, där handlingen skall
mottagas, försälja till densamma erforderliga
stämplar, och skola stämplarna
hos honom köpas och stämpelbeläggningen
av honom verkställas.
ävensom av förordningen om arvsskatt
ämbets- eller tjänsteman, som i denna
tillgängligt för envar, som önskar därav
67
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
Nuvarande lydelse:
29 §.
Har stämpelförsäljare, varmed i
denna förordning förstås såväl ämbets-
eller tjänsteman, som jämlikt
28 § utövar stämpelförsäljning, som
ock ämbets- eller tjänsteman, vilken
har att å tjänstens vägnar stämpelbelägga
utgående expeditioner, hos
generalpoststyrelsen för sin uppbörd
ställt av styrelsen godkänd borgen
eller ock nedsatt obligationer eller
avlämnat försäkringsbrev i enlighet
med därom gällande föreskrifter,
äge han efter rekvisition hos generalpoststyrelsen
erhålla stämplar i räkning
inom det belopp, för vilket
säkerhet blivit av honom ställd.
Föreslagen lydelse:
Stämpelförsäljare, varmed i denna
förordning förstås såväl ämbets- eller
tjänsteman, som enliyt 28 § utövar
stämpelförsäljning, som ock ämbetseller
tjänsteman, vilken har att å
tjänstens vägnar stämpelbelägga utgående
expeditioner, äge på anmälan
hos generalpoststyrelsen för sin
tjänst utfå förskott av stämplar till
erforderligt belopp mot avlämnande
av kvitto och skriftligt erkännande
om ansvarighet därför. Vid dylik
anmälan skall, då so påfordras, fogas
handling, utvisande att med
tjänsten följer skyldighet att mottaga
stämpelpliktiga handlingar eller
att stämpelbelägga utgående
expeditioner. Förskottsbeloppet fastställes
efter stämpelförsäljarens hörande
av generalpoststyrelsen.
Då vid ledighet för ordinarie
tjänstinnehavare vikarien övertager
stämpelförsäljningen, skall vikarien
mottaga inneliggande förråd av
stämplar mot kvitto samt till generalpoststyrelsen
insända dels bestyrkt
avskrift av detta kvitto dels
skriftligt erkännande om ansvarighet
för vad han inom det fastställda
förskottet på kredit utbekommer
dels ock handling, som bestyrker
hans behörighet att bestrida tjänsten.
Då ledigheten upphör, skall
den ordinarie tjänstinnehavaren
därom göra anmälan till generalpoststyrelsen.
Vad sålunda stadgats, gäller även,
då tjänst övertages av ny innehavare.
34 §.
1. Ämbets- eller tjänsteman, notarius publicus eller mäklare, till vilken
stämpel underkastad handling ingives, bör tillse, att handlingen är behörigen
försedd med stämpel, och att stämpeln är makulerad på sätt i 25 § föreskrives.
Är anmälan om köp av fartyg eller fartygslott icke, då den inkommer
till kommerskollegium, försedd med stämpel till behörigt belopp och erlägges
ej genast efter erhållen tillsägelse penningar till det felande stämpelbeloppet,
åligger det kommerskollegium att hos vederbörande ämbetsmyndighet på
-
68
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
kalla åtgärd för uttagande av stämpelavgiftsbeloppet jämte såsom stämmoböter
tre procent därå i den ordning, som om uttagande av oguldna kronoutskylder
är stadgad. Av stämmoböterna skola en tredjedel, dock högst
100 kronor, tillkomma den, som verkställer indrivningen, och återstoden tillfalla
statsverket.
Är annan handling, som i denna
paragraf avses, icke behörigen försedd
med stämpel och erlägges ej
genast efter erhållen tillsägelse penningar
till det felande stämpelbeloppet
eller, där ämbets- eller tjänstemannen
ej är stämpelförsäljare, nämnda
stämpelbelopp, må handlingen icke
mottagas. Ämbets- eller tjänsteman,
som uppburit betalning för dubbel
beläggningsstämpel, utan att handlingen
samtidigt därmed stämpelbelagts,
åligger att med användande
av tryckta, i löpande följd numrerade
blanketter omedelbart och utan
ersättning lämna kvitto å sålunda
uppburna medel samt därvid anteckna
kvittots huvudsakliga innehåll
å en till blanketterna hörande,
på samma sätt numrerad talong.
Då ämbets- eller tjänsteman jämlikt 28 § verkställer stämpelbeläggning
av handling, som ingives till offentlig myndighet, åligger honom ock att
utan ersättning makulera stämpeln. Är i annat fall stämpel till ingiven
handling ej vederbörligen makulerad, bör ämbets- eller tjänstemannen, notarius
publieus eller mäklaren besörja fullgörandet därav mot ersättning
för besväret därmed av 5 öre för varje stämpel; dock må denna ersättning
ej beräknas för flera stämplar än det minsta antal, som för handlingen
erfordras.
Är annan handling, som i denna
paragraf avses, icke behörigen försedd
med stämpel och erlägges ej
genast efter erhållen tillsägelse penningar
till det felande stämpelbeloppet,
må handlingen icke mottagas.
Ämbets- eller tjänsteman, som uppburit
betalning för dubbel beläggningsstämpel,
utan att handlingen
samtidigt därmed stämpelbelagts,
åligger att med användande av blanketter,
som avgiftsfritt tillhandahållas
honom av generalpoststyrelsen
jämlikt av Konungen utfärdade
bestämmelser, omedelbart och utan
ersättning lämna kvitto å sålunda
uppburna medel.
Stämpelförsäljare, som i räkning
mottagit stämplar, åligger att inom
åtta dagar efter varje kvartals slut
till generalpoststyrelsen inleverera
under kvartalet influtna stämpelmedel.
Stämpelmedel, som levereras,
åtföljas av reversal i två exemplar,
av vilka det ena kvitterat återställes
till stämpelförsäljaren.
Sådana reversal skola ock avlämnas
av stämpelförsäljare, som vid
inköp av stämplar mot kontant betalning,
önskar erhålla kvitto å de
inbetalda medlen.
§•
Stämpelförsäljare, som i förskott
mottagit stämplar, åligger att inom
åtta dagar efter varje kvartals slut
till generalpoststyrelsen inleverera
under kvartalet influtna stämpelmedel.
Då vid ledighet vikarie övertager
stämpelförsäljningen, och vid
avgång från tjänst skall inom åtta
dagar efter ledighetens inträffande
eller upphörande eller efter avgången
då ännu icke levererad del
av influtna stämpelmedel till generalpoststyrelsen
inlevereras, därvid
även redovisning skall lämnas för
förskottet. Innan sådan leverering
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
69
Nuvarande lydelse:
Stämpelförsäljare, som, enligt vad
i 34 § sägs, uppburit betalning för
dubbel beläggningsstämpel utan att
handlingen samtidigt därmed stämpelbelagts,
åligger att, så snart lämpligen
ske kan och minst en gång i
månaden, till generalpoststyrelsen
inleverera vad sålunda må hava influtit,
med bifogande därvid av den
del av den i samma paragraf omförmälda
talong, som motsvarar de
utfärdade kvittona. Sålunda överlämnad
del av talong skall i generalpoststyrelsen
undergå behörig granskning.
(Se 41 § andra stycket.)
Angående skyldighet för
ordnar Kungl. Maj:t.
Föreslagen lydelse:
skett, varom i detta stycke sägs,
må för tjänsten erforderliga stämplar
allenast mot kontant betalning
utlämnas.
Stämpelförsäljare, som, enligt vad
i 34 § sägs, uppburit betalning för
dubbel beläggningsstämpel, utan att
handlingen samtidigt därmed stämpelbelagts,
åligger att senast inom
åtta dagar efter varje månads slut
till generalpoststyrelsen inleverera,
vad sålunda må hava under månaden
influtit, och samtidigt till generalpoststyrelsen
insända förteckningar,
som svara mot de under månaden
utfärdade kvittona, och vilka skola
föras i enlighet med av Konungen
givna bestämmelser. Berörda förteckningar
skola i generalpoststyrelsen
undergå behörig granskning.
Där stämpelförsäljare ej inom
föreskriven tid inlevererar stämpelmedel,
anses han hava försålt alla
av honom mottagna stämplar; och
åligger i följd härav generalpoststyrelsen
att genast låta indriva det
däremot svarande, dittills icke redovisade
belopp jämte laga ränta därå.
iljare att anlita postgirorörelsen för
-
40 $.
Varje år å sista söckendagen skall
genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes
försorg hos stämpelförsäljare,
som erhållit stämplar i räkning,
inventering anställas till utrönande,
huru mycket av mottagna
stämplar är osålt; och må därvid
hos domare på landet stämplar, som
blivit använda till sådana, något
Stämpelförsäljare, som i förskott
mottagit stämplar, är skyldig att
senast inom åtta dagar efter utgången
av vart och ett av årets tre
första kalenderkvartal till generalpoststyrelsen
insända ett av två
ojäviga personer avgivet intyg över
sammanlagda värdet av de vid nästföregående
kvartals utgång hos
honom befintliga osålda stämplar.
Varje år å sista söckendagen skall
genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes
försorg hos stämpelförsäljare,
som erhållit stämplar i förskott,
inventering anställas till utrönande
dels av värdet av osålda
stämplar, dels ock av kontanta behållningen
av influtna, icke levererade
stämpelmedel. Inom den 15
70
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
årets ting tillhörande expeditioner,
vilka vid inventering stillfället, enligt
intyg av förrättningsmannen,
(kronofogde eller länsman) ännu
icke äro utlösta, i instrumentet över
förrättningen upptagas såsom osålda.
Inom den 15 januari skola av
Kungl. Majrts befallningshavande till
generalpoststyrelsen insändas instrumenten
över de hos försäljningsmännen
sålunda hållna inventeringar.
Jämväl å annan tid må, när omständigheterna
därtill föranleda, inventering
i enahanda ordning hos
stämpelförsäljare kunna äga rum,
och skall då tillika redovisning avgivas
för vad av mottagna stämplar
icke finnes i behåll.
Förteckning för varje län över
stämpelförsäljare, som äga erhålla
stämplar i räkning, skall generalpoststyrelsen
årligen under loppet av
november månad upprätta och tillställa
Kungl. Maj:ts vederbörande
befallningshavande.
41
Stämpelförsäljare, som i räkning
mottagit stämplar eller som för uppbörd
av kontant inköpta stämplar
önskar komma i åtnjutande av ersättning,
varom i 42 § stadgas, skall
föra och för kalenderår avsluta redogörelse
över mottagna stämplar och
vad därför i penningar inflyter;
börande av stämpelförsäljare, som i
räkning mottagit stämplar, redogörelsen
jämte kvittenserna å vad under
året i penningar levererats vara avlämnad
till generalpoststyrelsen sist
den 15 januari nästföljande år vid
vite av en krona för varje dag stämpelförsäljaren
därutöver med redogörelse
utebliver.
januari skola av Kungl. Maj:ts befallningshavande
till generalpoststyrelsen
insändas instrumenten över
de hos stämpelförsäljarna sålunda
hållna inventeringar.
Jämväl å annan tid må, när omständigheterna
därtill föranleda, inventering
i enahanda ordning hos
stämpelförsäljare kunna äga rum.
Stämplar till expeditioner, vilka
hos stämpelförsäljaren kvarligga
outlösta eller enligt kvitto av vederbörande
förrättning sman utsänts för
indrivning och ännu icke äro utlösta,
må i det i första stycket omnämnda
intyg och i inventering sinstrument
särskilt upptagas såsom stämplar
till outlösta expeditioner.
Förteckning för varje län över
stämpelförsäljare, som äga erhålla
stämplar i förskott, skall generalpoststyrelsen
årligen under loppet av
november månad upprätta och tillställa
Kungl. Maj:ts vederbörande
befallningshavande.
§•
Stämpelförsäljare, som i förskott
mottagit stämplar eller som för uppbörd
av kontant inköpta stämplar
önskar komma i åtnjutande av ersättning,
varom i 42 § stadgas, skall
föra och för kalenderår avsluta redogörelse
över mottagna stämplar och
vad därför i penningar inflyter;
börande av stämpelförsäljare, som i
förskott mottagit stämplar, redogörelsen
jämte kvittenserna å vad under
året i penningar levererats vara avlämnad
till generalpoststyrelsen sist
den 15 januari nästföljande år vid
vite av en krona för varje dag stämpelförsäljaren
därutöver med redogörelse
utebliver.
71
Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
Samtidigt härmed skall jämväl (Se 39 § tredje stycket.)
ännu icke levererad del av stämpelmedlen
för året inlevereras till generalpoststyrelsen,
vid påföljd i annat
fall, att stämpelförsäljaren anses
hava försålt alla av honom mottagna
stämplar; och åligger i följd härav
generalpoststyrelsen att genast låta
indriva det däremot svarande, dittills
icke redovisade belopp jämte
laga ränta därå.
Stämpelförsäljare vare berättigad att till generalpoststyrelsen återleverera
osålda stämplar mot återbekommande av för dem erlagd betalning efter avdrag
av det belopp, som han må hava såsom provision för samma stämplar
uppburit.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (4)
4 kopplingar.
- BevU 1928:41 Bevillningsutskottets memorial Nr 41 s. 1 i texten
- Rskr. 1928:185 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 s. 3 i texten
- BevU 1928:38 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 s. 2 i texten
- BevU 1928:35 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 s. 1 i texten