Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, m. m

1928-03-16 · 71 sidor, varav 70 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 70 av 71 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1928:194, Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

S^tngl. Maj:ts proposition Nr 194.

1

Jfr 194.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning om

ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914

(nr 383) angående stämpelavgiften, m. m.; given Stockholms

slott den 16 mars 1928.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

l:o) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november

1914 (nr 383) angående stämpelavgiften; och

2:o) förordning om ändrad lydelse av 18 § i förordningen den 6 november

1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte

av fondpapper.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Lyberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 163 hd fl. (Nr 19b J

]

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november

1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Härigenom förordnas, att 1, 8 och 17 §§, 22 § 1 mom., 23, 25, 26, 28

och 29 §§, 34 § 1 mom. samt 39—41 §§ i förordningen den 19 november

1914 angående stämpelavgiften skola, 1, 8 och 17 §§>, 22 § 1 mom., 23, 26

och 28 §§, 34 § 1 mom. samt 41 § i nedan angivna delar, erhålla följande

ändrade lydelse:

1 $.

I fråga om stämpel till expeditionerna hänföras statsmyndigheterna till

följande avdelningar:

Första avdelningen:

Underdomstolar i stad;--— till statsförvaltningen hörande myndig
heter

i municipalsamhällen och med municipalsamhällen jämförliga samhällen;

polischefer; notarii publici; — — — avdelningar upptagna.

Tredje avdelningen:

Chefsämbeten och förvaltande myndigheter vid armén och marinen;

---Konungens befallningshavande och till landsstaten hörande tjänstemän;

poliskollegier; chefer för väg- och vattenbyggnadsdistrikten;---

lantmätare.

8 %.

Följande enskilda handlingar skola, även där de äro utfärdade av offentlig

myndighet, förses med stämpel på sätt här nedan stadgas.

Skuldebrev skall,---nedan sägs.

Då inteckning beviljas, skall skuldebrevet åsättas, förutom den stämpel,

varmed detsamma enligt vad nyss sagts må böra förses, inteckningskontrollstämpel,

där sådan icke förut är å skuldebrevet anbragt.

Då skuldebrev, för vilket inteckning beviljats före utgången av juni

1928, första gången efter sagda tidpunkt för förnyelse eller annan inteckningsåtgärd

ingives till inteckningsdomstolen eller, där sådant enligt lag

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

3

må ske, för ändamålet uppvisas vid annan underrätt, skall, om efter åtgärdens

vidtagande inteckning på grund av skuldebrevet fortfarande skall

gälla, skuldebrevet förses med inteckningskontrollstämpel.

Skuldebrev, som till rätten ingives för att i enlighet med bestämmelserna

i 21 eller 34 § av förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning

i fast egendom eller 10 § av lagen den 14 juni 1907 om inteckning

i tomträtt och vattenfallsrätt sättas i stället för äldre inteckningshandling,

skall jämväl förses med inteckningskontrollstämpel.

Se för övrigt 17 och 18 §§.

17 *.

Därest handling — — — ett år.

Där på — — — förnyad stämpelbeläggning.

Äskas med — — — av brandförsäkringsavtal.

Vad i denna paragraf sägs angående stämpelfrihet gäller icke i avseende

å den inteckningskontrollstämpel, varmed enligt 8 § skuldebrev skall i

vissa fall förses.

22 §.

1. Stämplar skola vara att tillgå av följande slag, nämligen:

a) helarksstämplar, av vilka de som äro avsedda för utdrag av inteckningsprotokoll

skola förses medj särskilt stämpeltryck utvisande deras användning,

b) enkla och dubbla beläggningsstämplar,

c) bank- och växelstämplar samt

d) inteckningskontrollstämplar.

I vilka valörer dessa stämplar skola tillhandahållas, bestämmes av generalpoststyrelsen;

dock skall inteckningskontrollstämpel finnas endast i valör av

25 öre.

Dessutom äger — — — 27 § föreskriver.

23 $.

Där ej enligt 7 § frihet från stämpel äger rum, skola till utdrag av inteckningsprotokoll

användas de under 22 § 1 mom. a) omförmälda särskilda

helarksstämplar och till gravationsbevis andra helarksstämplar.

Till handlingar, — — — dubbla beläggningsstämplar.

Om användande av inteckningskontrollstämpel stadgas i Jl § under rubriken

skuldebrev,

Till växel — — — icke användas.]

- 25 §.3 m

Då handling förses med beläggningsstämpel eller inteckningskontrollstämpel,

skall denna, med tydligt angivande av datum, makuleras genom

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

lämplig påteckning, färg- eller svartstämpling eller perforering, och skall

därvid tillses, att påteckningen, stämplingen eller perforeringen kommer

delvis å stämpeln och delvis å handlingen.

Närmare föreskrifter om makuleringen må utfärdas av Konungen.

26 §.

Generalpoststyrelsen skall å samtliga postanstalter tillhandahålla allmänheten

enkla beläggningsstämplar samt bank- och växelstämplar.

Hos generalpoststyrelsen skola helarksstämplar och inteckningskontrollstämplar

samt dubbla beläggningsstämplar tillhandahållas, helarksstämplar

till utdrag av inteckningsprotokoll och inteckningskontrollstämplar åt vederbörande

befattningshavare vid underrätt, övriga helarksstämplar åt ämbetseller

tjänsteman, som därav finnes vara i behov, samt dubbla beläggningsstämplar

åt vederbörande befattningshavare vid underrätt ävensom åt sådan

tjänsteman hos överståthållarämbetet eller länsstyrelse, vilken är ansvarig

för stämpelbeläggning av deklaration, som omförmäles i förordningen om

arvsskatt och skatt för gåva.

Ett exemplar av denna förordning skall för allmänheten finnas tillgängligt

å varje postkontor; och skall av generalpoststyrelsen utfärdad förteckning

över de valörer, i vilka stämplar tillhandahållas, finnas för allmänheten

tillgänglig å varje postanstalt.

Därest å — — — honom utlämnas.

Huru försäljning---— 28 och 33 §§.

28

Ämbets- eller tjänsteman, vilken har att å tjänstens vägnar mottaga handling,

som enligt II kap. skall vid företeendet inför offentlig myndighet förses

med stämpel, åligger att å det ställe, där handlingen skall mottagas, försälja

till densamma erforderliga stämplar, och skola stämplarna hos honom köpas

och stämpelbeläggningen av honom verkställas.

Ett exemplar — — — taga del.

29 §.

Stämpelförsäljare, varmed i denna förordning förstås såväl ämbets- eller

tjänsteman, som enligt 28 § utövar stämpelförsäljning, som ock ämbets- eller

tjänsteman, vilken har att å tjänstens vägnar stämpelbelägga utgående

expeditioner, äge på anmälan hos generalpoststyrelsen för sin tjänst utfå förskott

av stämplar till erforderligt belopp mot avlämnande av kvitto och

skriftligt erkännande om ansvarighet för beloppet. Vid dylik anmälan skall, då

så påfordras, fogas handling, utvisande att med tjänsten följer skyldighet

att mottaga stämpelpliktiga handlingar eller att stämpelbelägga utgående

expeditioner. Förskottsbeloppet fastställes efter stämpelförsäljarens hörande

av generalpoststyrelsen.

Då vid ledighet för ordinarie tjänstinnehavare vikarie övertager stämpel
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

försäljningen, skall vikarien mot kvitto mottaga inneliggande förråd av

stämplar samt till generalpoststyrelsen insända dels bestyrkt avskrift av

detta kvitto dels skriftligt erkännande om ansvarighet för vad han inom

det fastställda förskottet utbekommer dels ock handling, som bestyrker

hans behörighet att bestrida tjänsten. Då ledigheten upphör, skall den ordinarie

tjänstinnehavaren därom göra anmälan till general poststyrelsen.

Vad sålunda stadgats gäller även, då tjänst övertages av ny innehavare.

34

1. Åmbets- eller tjänsteman — — — 25 § föreskrives.

Är anmälan —--tillfalla statsverket.

Är annan handling, som i denna paragraf avses, icke behörigen försedd

med stämpel och erlägges ej genast efter erhållen tillsägelse penningar till

det felande stämpelbeloppet, må handlingen icke mottagas. Ämbets- eller

tjänsteman, som uppbnrit betalning för dubbel beläggningsstämpel utan att

handlingen samtidigt därmed stämpeibelagts, åligger att med användande av

blanketter, som jämlikt av Konungen utfärdade bestämmelser avgiftsfritt

tillhandahållas honom av generalpoststyrelsen, omedelbart och utan ersättning

lämna kvitto å sålunda uppburna medel.

Då ämbets- eller tjänsteman — — — handlingen erfordras.

39 §.

Stämpelförsäljare, som i förskott mottagit stämplar, åligger att senast inom

åtta dagar efter varje kvartals slut till general poststyrelsen inleverera under

kvartalet influtna stämpelmedel. Vid stämpelförsäljares ledighet eller avgång

från tjänst skall inom åtta dagar efter ledighetens inträffande eller

upphörande eller efter avgången då ännu icke levererad del av influtna

stämpelmedel inlevereras till generalpoststyrelsen och redovisning lämnas

för förskottet. Innan sådan leverering skett, må för tjänsten erforderliga

stämplar utlämnas allenast mot kontant betalning.

Stämpelförsäljare, som, enligt vad i 34 § sägs, uppburit betalning för

dubbel beläggningsstämpel utan att handlingen samtidigt därmed stämpelbelagts,

åligger att senast inom åtta dagar efter varje månads slut till

generalpoststyrelsen inleverera vad sålunda under månaden influtit och

samtidigt insända förteckningar, som svara mot de under månaden utfärdade

kvittona, och vilka skola föras i enlighet med av Konungen givna bestämmelser.

Förteckningarna skola i generalpoststyrelsen undergå granskning.

Där stämpelförsäljare ej inom föreskriven tid inlevererar stämpelmedel,

anses han hava försålt alla av honom mottagna stämplar; och åligger i följd

härav generalpoststyrelsen att genast låta indriva det däremot svarande

icke redovisade beloppet jämte laga ränta därå.

Angående skyldighet för stämpelförsäljare att anlita postgirorörelsen förordnar

Konungen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

40 §.

Stämpelförsäljare, som i förskott mottagit stämplar, är skyldig att senast

inom åtta dagar efter utgången av vart och ett av årets tre första kalenderkvartal

till generalpoststyrelsen insända ett av två ojäviga personer avgivet

intyg över sammanlagda värdet av de] vidj kvartalets utgång hos

honom befintliga osålda stämplar.

Varje år å sista söckendagen skall genom'' Kungl. Maj:ts befallningshavandes

försorg hos stämpelförsäljare, som erhållit stämplar i förskott, inventering

anställas till utrönande dels av värdet av osålda .stämplar dels

ock av kontanta behållningen av influtna, ^ icke levererade stämpelmedel.

Inom den 15 januari skola av Kungl.^Maj-.ts befallningshavande till generalpoststyrelsen

insändas instrumenten" över de hos, stämpelförsäljarna sålunda

hållna inventeringar.

Jämväl å annan tid må, när omständigheterna därtill föranleda, inventering

i enahanda ordning hos stämpelförsäljare kunna äga rum.

Stämplar till expeditioner, vilka hos stämpel försäljaren kvarligga outlösta

eller enligt kvitto av vederbörande förrättningsman utsänts för indrivning

och ännu icke äro utlösta, må i det ji första stycket omnämnda intyg och i

inventeringsinstrument särskilt upptagas såsom stämplar till outlösta expeditioner.

Förteckning för varje län över stämpelförsäljare, som äga erhålla stämplar

i förskott, skall generalpoststyrelsen årligen under loppet av november månad

upprätta och tillställa Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet.

41 $.

Stämpelförsäljare, som i förskott mottagit stämplar eller som för uppbörd

av kontant inköpta stämplar önskar komma i åtnjutande av ersättning,

varom i 42 § stadgas, skall föra och för kalenderår avsluta redogörelse över

mottagna stämplar och vad därför i penningar inflyter; börande av stämpelförsäljare,

som i förskott mottagit stämplar, redogörelsen jämte kvittenserna

å vad under året i penningar levererats vara avlämnad till generalpoststyrelsen

sist den 15 januari nästföljande år vid vite av en krona för varje

dag, stämpelförsäljaren därutöver med redogörelse utebliver.

Stämpelförsäljare vare — — — stämplar uppburit.

Tillika förordnas, att det vid förordningen angående stämpelavgiften fogade

formulär till kvitto och talong skall upphöra att gälla.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1928.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

7

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 18 § i förordningen den 6 november

1908, (nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte

av fondpapper.

Härigenom förordnas, att 18 § i förordningen den 6 november 1908 angående

en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper skall i

nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse:

18

Generalpoststyrelsen skall — — — till avräkningsnotor.

Ett exemplar av denna förordning skall hållas för allmänheten tillgängligt

å varje postkontor.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1928.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 16 mars 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist, Lyberg,

von Stockenström.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen

anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Lyberg, frågor

om vissa ändringar i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående

stämpelavgiften, m. m.

Föredraganden anför:

Stämpel- Före genomförandet av 1925 års polislagstiftning utövades, i enlighet med

expeditioner bestämmelser i vederbörande polisreglementen, den disciplinära bestrafffran

po is- ningsrätten över den lokala polispersonalen av olika myndigheter, såsom

polischefer^ länsstyrelser, magistrater, poliskammare, borgmästare, polismästare och rent

kommunala myndigheter. Genom den nya polislagstiftningen hava i detta

hänseende nya regler införts. Enligt 18 § i polisreglementet för riket den

26 september 1925 (nr 407) ankommer det på polischef att ålägga disciplinstraff

i fall, då han anser förseelse icke böra medföra strängare påföljd än

varning eller förlust av löneförmåner under högst sju dagar eller mistning

av tjänsten under högst samma tid. För bedömande av andra förseelser,

av beskaffenhet att böra disciplinärt beivras, skall enligt 12 § i

lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket i varje landstingsområde,

så ock i stad, som ej deltager i landsting, finnas ett poliskollegium.

Nämnda kollegium har även att upptaga besvär över polischefs beslut i

disciplinfrågor. Mot beslut, som meddelas av poliskollegium, må talan föras

hos Kungl. Maj:t i vederbörande statsdepartement. Poliskollegium skall

bestå av fyra ledamöter, av vilka ordföranden tillsättes av Kungl. Maj:t

och de övriga av landstinget eller, vad beträffar stad, som ej deltager i

landsting, av stadsfullmäktige. Enligt den lydelse 45 § i förnyade instruktionen

den 12 april 1918 (nr 198) för landshövdingarna i rikets län samt

de vid länsstyrelserna anställda tjänstemän erhållit genom kungörelsen

den 18 december 1925 (nr 490) åligger det länsnotarie att ombesörja protokollföringen

vid poliskollegium, som finnes tillsatt inom länet. I Stockholm

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition AV 194. 9

åligger motsvarande skyldighet notarierna hos överståthållarämbetet för

polisärenden.

Närmare bestämmelser angående poliskollegierna och förfarandet i disciplinmål

givas i polisreglementet. Däri föreskrives bland annat, att inför

poliskollegium talan om disciplinärt ansvar skall föras av allmänna åklagaren

i orten, landsfogde obetaget att mot befattningshavare, som är anställd

inom hans tjänstgöringsområde, föra sådan talan. Över handläggning av

disciplinmål såväl inför poliskollegium som inför polischef skall föras

protokoll, vari jämväl det slutliga beslutet och skälen därför skola antecknas.

Genom en den 11 januari 1928 utfärdad kungörelse (nr 5) infördes i polisreglementet

bland annat bestämmelse, att, då poliskollegium meddelat beslut,

utskrift därav skall genom ordförandens försorg tillställas åklagaren samt

att, då befattningshavare dömts till disciplinstraff utan att han närvarit

vid beslutets meddelande, polischefen eller, om beslutet meddelats av poliskollegium,

dess ordförande skall ombesörja, att beslutet skyndsamt delgives

befattningshavaren.

Då något stadgande icke givits om stämpelbeläggning av expeditioner i

mål, som handläggas av nämnda disciplinära myndigheter, torde därav följa,

att dylika expeditioner äro fria från stämpel. Detta synes även — med

hänsyn därtill att talan, i den mån sådan förekommer, utföres av allmän

åklagare och att målen röra fel eller försummelse i tjänsten — vara riktigt,

såvitt angår de expeditioner, som utfärdas till parterna. Emellertid kan

det inträffa, att expedition i disciplinmål begäres av annan än part. För

dylikt fall torde utfärdad expedition böra stämpelbeläggas i vanlig ordning.

På grund härav torde stämpelförordningen böra göras tillämplig å de

expeditioner, som utfärdas av omförmälda myndigheter. Enligt bestämmelserna

i förordningens 7 § kommer stämpelfrihet fortfarande att gälla i fråga

om expeditioner, som utgivas till parterna, och någon ytterligare föreskrift

härutinnan är ej erforderlig.

Jag kommer då till frågan, till vilken avdelning i 1 § av stämpelförordningen

nämnda myndigheter böra hänföras. Då poliskollegierna

bland annat äro besvärsinstanser och deras verksamhet i viss mån motsvarar

den befattning med polisärenden, som i övrigt tillkommer länsstyrelserna,

torde kollegierna i likhet med länsstyrelserna böra hänföras till

tredje avdelningen. Härvid kommer även i betraktande, att, enligt vad

redan berörts, protokollföringen vid poliskollegierna i regel åligger länsnotarie.

Polischef synes böra höra till första avdelningen.

De av mig nu föreslagna tilläggen till 1 § i stämpelförordningen torde

böra träda i kraft den 1 juli 1928. De förutsätta, att motsvarande tillägg

göras i förordningen angående expeditionslösen, varom förslag sedermera

kommer att underställas Kungl. Maj:t.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Ändrinoar i

stampelförordningen

till

skydd mot in

teckningsfdrfalskning
Framställningar

i

ämnet.

Behovet av

lagstiftning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

Till Kungl. Maj:t i justitiedepartementet hava inkommit två framställningar

angående vissa åtgärder till skydd mot inteckningsförfalskning.

Den ena framställningen har undertecknats av generaldirektören G.

Grefberg, sekreteraren och ombudsmannen i Sveriges allmänna hypoteksbank

E. Carlgren, advokaten J. Dondorff, f. d. rådmannen Hj. Martin och

bankdirektören I. Rooth, vilka utgjort en av Sveriges fastighetsägareförbund

för ändamålet tillsatt kommitté under ordförandeskap av Grefberg. —

I det följande användes för denna framställning beteckningen kommittén

eller kommittéförslaget.

Den andra framställningen är gjord av Svenska sparbanksföreningen,

som överlämnat ett av borgmästaren G. Bissmark vid föreningens årsmöte

den 8 oktober 1927 i ämnet hållet föredrag. I sin skrivelse till Kungl.

Maj:t har föreningen meddelat, att densamma vid årsmötet givit styrelsen

i uppdrag att hos Kungl. Maj:t framhålla behovet av att åtgärder i enlighet

med de synpunkter, som kommit till uttryck i föredraget, vidtoges

till förhindrande av inteckningsförfalskningar.

över dessa framställningar hava utlåtanden avgivits av hovrätterna,

föreningarna Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsdomare samt

Svenska bankföreningen ävensom av statskontoret och generalpoststyrelsen,

vilka sistnämnda ämbetsverk tillika haft att avgiva förslag till de ändringar

i gällande bestämmelser angående stämpelavgiften, till vilka framställningarna

kunde finnas föranleda.

Sedan nämnda utlåtanden och förslag inkommit, hava handlingarna i

ärendet överlämnats till finansdepartementet, varvid avsetts, att de åtgärder

i angivna syfte, som för närvarande kunde komma i fråga, borde

vidtagas inom stämpellagstiftningens område. De förslag, som avse ändringar

i inteckningslagstiftningen, lämnas alltså för tillfället åsido. Det

ankommer på chefen för justitiedepartementet att taga sistberörda förslag

under närmare omprövning.

Kommittén har inledningsvis framhållit, hurusom fastighetskrediten under

nutida förhållanden vore en av det ekonomiska livets viktigaste faktorer,

och att dess upprätthållande och stärkande därför vore en samhällsangelägenhet

av utomordentlig betydelse. Inteckningarna utgjorde ofta säkerhet

för däremot utfärdade obligationer. Detta vore fallet såväl med Sveriges

allmänna hypoteksbanks, Konungariket Sveriges stadshypotekskassas och

samtliga inteckningsgarantiaktiebolags obligationer, av vilka för närvarande

cirka 1 miljard kronor vore utelöpande, som med flertalet industriaktiebolags

obligationer. Statsinstitutioner, såsom statskontoret och postsparbanken,

ävensom bankerna, sparbankerna och försäkringsbolagen placerade

avsevärda delar av sina tillgångar mot säkerhet av inteckningar och i

obligationer, för vilka säkerheten utgjordes av inteckningar. Detsamma

gällde om omyndigas medel.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

11

På senaste tiden hade uppdagats flera fall av inteekningsförfalskningar,

vilka, särskilt därest de skulle visa sig förekomma i större utsträckning,

i hög grad skulle rubba förtroendet till fastighetskrediten. De ödesdigra

verkningar på hela det ekonomiska livet, som ett dylikt rubbande skulle

medföra, och den fara för hela vårt näringsliv, som därav kunde uppstå,

syntes ligga i öppen dag.

De åsyftade brottsliga förfaringssätten hade varit i huvudsak av tre

olika typer. I vissa fall hade reverserna varit äkta, medan rättens bevis

på inteckningen förfalskats. 1 andra fall hade skuldebrevet varit förfalskat,

medan inteckningsbeviset varit äkta. Slutligen hade såväl reversen

som beviset om inteckningens fastställande varit förfalskade. I sistnämnda

fall hade i regel gjorts ett flertal falsifikat av samma inteckning.

Med våra nu gällande bestämmelser i fråga om inteckningsväsendet

syntes det icke vara möjligt, såsom ock de dittills upptäckta brottsliga

förfarandena visat, att annat än på grund av en slump komma dylika

förfalskningar på spåren. Den enda framkomliga vägen syntes vara lagstiftningens.

I det av sparbanksföreningen ingivna föredraget har särskilt framhållits,

att för så gott som alla landets sparbanker inteckningar i fast egendom

utgjorde den väsentligaste delen av deras placeringsobjekt, och att det

därför vore icke blott förklarligt utan nödvändigt, att sparbankerna med

vaksamhet följde allt, som kunde inverka på bedömandet av inteckningshandlingarnas

säkerhetsvärde.

Från utlåtandena må rörande behovet av åtgärder och sättet för förverkligande

av framställningarnas syfte återgivas följande uttalanden.

Svea hovrätt har anfört: »De remitterade framställningarna hava föranletts

av vissa på senaste tiden inträffade fall av inteckningsförfalskning,

vilka varit mycket omfattande och säkerligen medfört stora förluster för

inteckningshavarna. Den oro, som dessa fall väckt hos penninginrättningar

och andra som taga befattning med belåning av inteckningar, är lätt förklarlig,

och tanken på åtgärder till förebyggande av deras upprepande ligger

nära till hands. Lyckligtvis hava emellertid fall av denna art i det hela

varit ganska sällsynta, och den ökade noggrannhet i granskningen av inteckningshandlingar,

som kan väntas bliva en följd av vad som nu förekommit,

torde i sin mån vara ägnad att minska faran för framtida förfalskningar

av denna art. I det uppseende, de ifrågavarande förfalskningsbrotten

väckt, ligger emellertid helt visst en anledning för de lagstiftande organen

att ägna frågan uppmärksamhet. Men på samma gång är det angeläget,

att man icke under ett slags panikstämning skrider till åtgärder, som,

utan att i avsevärd grad tjäna sitt syftemål, vålla svårigheter för den stora

allmänheten och även ur andra synpunkter kunna längre fram visa sig

mindre välbetänkta. Särskilt bör härvid erinras, att frågan om en helt ny

lagstiftning rörande fastighetsrätten, däri inbegripna spörsmålen om lagfart

och inteckning, sedan länge är upptagen till förberedande behandling och

inom en snar framtid — sedan arbetet med jordregister och stads fastighetsregister

blivit avslutat — torde bliva aktuell. Frågor om partiella men

likväl ingripande ändringar i inteckningslagstiftningen torde under sådana

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

förhållanden ej böra upptagas med mindre ett trängande behov är för

handen.»

Statskontoret och generalpoststyrelsen hava framhållit, att ämbetsverken

tillfullo delade den av de olika förslagsställarna uttalade uppfattningen om

nödvändigheten av att, med ‘hänsyn till fastighetskreditens oerhört stora

betydelse för det moderna ekonomiska livet, förtroendet till denna kreditform

icke rubbades och att, om fara för eu sådan eventualitet kunde anses

vara för handen, den största vikt låge uppå att så snabba och effektiva

åtgärder som möjligt från statens sida vidtoges för undanröjande av

orsakerna till den ändrade uppfattningen om värdet av inteckningssäkerheten.

Enstaka fall av förfalskningar av inteckningar hade visserligen tid

efter annan förekommit, men i ett par under senaste tiden inträffade fall hade

förfalskningarna varit av sådan omfattning och rört sig om så betydande

belopp, att bland fastighetsägare och de olika representanterna för fastighetskrediten

helt naturligt uppstått oro för att, om intet åtgjordes för att i

möjligaste mån förhindra förfalskningar, själva grundvalen för institutet

— det allmänna förtroendet för detsamma — skulle undergrävas och därmed

en skada av ofantlig räckvidd tillfogas den ekonomiska samfärdseln,

Med hänsyn härtill måste förutsättningarna för ett ingripande i lagstiftningsform

till åstadkommande av mera trygga förhållanden på förevarande

område anses vara för handen. Då i sakens natur låge, att åtgärderna så

fort som möjligt borde vidtagas, vore det givetvis uteslutet att avvakta

genomförande av den reform av hela vårt inskrivningsväsen, varom förslag

från lagberedningens sida sedan åtskilliga år tillbaka förelåge. Ej heller

syntes det vara lämpligt att för ifrågavarande ändamål vidtaga partiella

ändringar i 1875 års inteckningsförordning eller överhuvudtaget i den

allmänna civillagstiftningen. Bestämmelserna borde, såsom ock i de båda

framställningarna i ämnet framhölles, vara så enkla och så litet ingripande

i gällande författningar som möjligt samtidigt som det borde tillses, att de

icke föranledde några större utgifter för staten och mera betydande ökning

i myndigheternas arbetsbörda eller i nämnvärd grad vållade den rättssökande

allmänheten vare sig större besvär eller högre kostnad än för närvarande.

Förslag inom

stämpellagstiftningens

område.

Såväl kommittén som Bissmark hava till behandling upptagit åtskilliga

inom inteckningslagstiftningens område liggande förslag, som i den allmänna

diskussionen i ämnet framkastats till vinnande av det åsyftade

ändamålet, men i huvudsak sammanstämmande funnit sig icke kunna

biträda något av dessa. Det bör dock nämnas, att vid behandlingen av

denna grupp av åtgärder, avseende i huvudsak att försvåra endera vinnande

av inteckning å en falsk skuldsedel eller användningen av en

falsk inteckning, i båda framställningarna jämväl upptagits frågan om

möjligheten att genom särskilda bestämmelser beträffande inteckningsprotokollsutdraget

öka svårigheten för utnyttjandet av en falsk inteckning.

Kommittén har härom endast anfört, att ett framställt förslag att

protokollsutdraget skulle fastsättas vid skuldebrevet och att inteckningsrätten

icke skulle kunna göras gällande, därest protokollsutdraget ej vore

förenat med reversen, icke syntes kunna realiseras utan vidlyftiga ändringar

i inteckningsförordningen. Redan av detta skäl borde förslaget nu icke

tagas under övervägande. Bissmark har däremot ansett, att särskilda be
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

stämmelser till skyddande av protokollsutdragen borde meddelas och i

sådant avseende föreslagit, att för dessa expeditioner endast skulle få

användas ett särskilt slag av skrivstämplar (helarksstämplar), som icke

finge utlämnas till annan än behörig tjänsteman; att protokollsutdraget

skulle genom domstolens försorg fästas vid inteckningshandlingen; att å

protokollsutdragets framsida skulle finnas en tryckt varning från att skilja

utdraget från inteckningshandlingen samt att endast ett protokollsutdrag

i original finge utfärdas. Om protokollsutdraget förkomme, skulle emellertid

härav icke följa att inteckningen bleve ogiltig.

En annan åtgärd till försvårande av utnyttjandet av en falsk inteckning,

nämligen omgärdande av gravationsbevis med särskilda skyddsbestämmelser,

har av Bissmark föreslagits, under det att kommittén ej

vidrört denna fråga. Bissmark framhåller, att det syntes som ett slag i

luften att, om man försökte skydda sig mot förfalskning av inteckningar,

lämna gravationsbevisen utan beaktande. En förfalskning av gravationsbevis

vore nämligen betydligt lättare och kunde medföra lika ödesdigra

verkningar, som förfalskning av själva inteckningshandlingen.

I frågans nuvarande läge har uppmärksamheten inriktats på det ojämförligt

viktigaste spörsmålet i förevarande avseende, nämligen frågan om

åtgärder till förhindrande eller försvårande av förfalskning av inteckningsbeviset.

I sådant avseende föreslås i båda framställningarna, att beläggningsstämplarna

å skuldebrev, som företes för inteckning, skola vara av

särskilt, från andra dubbla beläggningsstämplar skilt slag, varjämte enligt

Bissmarks mening å skuldebrev, för vilket inteckning meddelas under

sådana förhållanden att vanlig beläggningsstämpel ej erfordras (17 §

stämpelförordningen), en beläggningsstämpel av särskild typ å fixt

belopp, exempelvis 25 öre, skulle anbringas. Båda dessa slag av stämplar

skulle tillhandahållas endast vederbörande befattningshavare vid

domstolarna.

För beredande av skydd mot förfalskning av den särskilda inteckningsstämpeln,

som kommittén tänkt sig skola komma till användning, har

kommittén lämnat vissa anvisningar angående stämpelns utseende och

sättet för dess anbringande å skuldebrevet. I sistnämnda avseende

påpekas lämpligheten av att stämpeln limmades endast å halva delen av

ena sidan, så att stämpeln bekvämt kunde uppvikas för kontrollerande

av befintlig vattenstämpel. Vidare uttalas att till skydd för den »lösa»

stämpelhalvan skuldebrevet möjligen borde utgöra helark och beläggningsstämpeln

anbringas på insidan av första bladet.

Kommittén har jämväl ifrågasatt, att skrivstämplarna skulle undantagas

från försäljning till allmänheten.

I båda framställningarna har såsom en ytterligare säkerhetsåtgärd påpekats

en effektiv makulering av inteckningsstämplarna. Det har framhållits, att

Framställ
ningarna.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Utlåtandena.

14 Kungl. Maj:ts -proposition Nr 194.

makuleringen för närvarande ofta sker på ett mycket otillfredsställande sätt

— endast genom en påskrift med vanligt bläck, innehållande ordet »makuleras»

eller »mak» eller understundom blott genom anbringande med bläck av ett

kryss över stämpeln — och att härigenom avsikten med makuleringen, förhindrande

av stämpelns överflyttning till annan handling, icke komme till sin

fulla rätt. Till vinnande av bättre ordning härutinnan hava ifrågasatts

åtskilliga åtgärder, såsom förbud mot makulering på angivet sätt, användande

av särskild stämpelstans upptagande domstolens eller domsagans namn och

förvarande av denna stans, så att den är oåtkomlig för annan än stämpelförsäljaren,

användande av perforeringsmaskin samt föreskrift att makuleringsstämpeln

anbringas så, att den kommer delvis på beläggningsstämpeln

och delvis på skuldebrevet.

Kommittén har slutligen ifrågasatt, att bevis om beviljande, utbyte eller

uppdelning av inteckning skulle tecknas delvis å beläggningsstämpeln och

delvis å skuldebrevet.

De i ärendet avgivna utlåtandena innehålla i nu förevarande avseende i

huvudsak följande:

Svea hovrätt: »Förtjänta av närmare uppmärksamhet förefalla---

vissa nu föreliggande förslag, åsyftande inteckningsförfalskningars försvårande

genom förändrade anordningar i stämpelväsendet. I detta hänseende föreslås

till en början införande av dubbla beläggningsstämplar av särskilt slag,

vilka skulle användas allenast för stämpelbeläggning av inteckningsreverser

och uteslutande tillhandahållas häradshövding eller vederbörande domstolsledamot.

Detta förslag torde vara praktiskt genomförbart och bör i tillämpningen

kunna bereda rätt stor trygghet mot förfalskningar. Emellertid förutsätter,

såsom jämväl framhållits, ett genomförande av detta förslag, att

övriga dubbla beläggningsstämplar erhålla ett annat utseende än det nuvarande

och att samtliga osålda sådana stämplar makuleras eller ändras. Dessa åtgärder

torde medföra vissa kostnader och besvär. En billigare och lättare

utväg torde i själva verket härvidlag stå till buds. Det kan nämligen tänkas,

att de nuvarande dubbla beläggningsstämplarna bibehållas och användas

på samma sätt som hittills men att vid sidan härav förekommer en uteslutande

för inteckningsreverser avsedd enkel beläggningsstämpel å exempelvis 50 öre

av egenartat utseende och tillverkad på sådant sätt, att den blir svår att

eftergöra. Denna enkla beläggningsstämpel bör i så fall anbringas å skuldebrevet

på samma gång som de dubbla stämplarna, då inteckning till säkerhet

för skuldebrevet sökes. Äldre skuldebrev, vilka redan tidigare stämpelbelagts

med den dubbla stämpeln, böra förses med den enkla stämpeln, då

de för förnyelse eller annan åtgärd ingivas till domstolen. Enkla beläggningsstämplar

av nu angivna slag böra endast tillhandahållas domare eller

domstolstjänsteman, som har att taga befattning med inskrivningsärenden.

Det har vidare satts i fråga, att gravationsbevis och utdrag av inteckningsprotokoll

skulle utskrivas allenast på särskilda, för ändamålet avsedda skrivstämplar.

Beträffande gravationsbevis har erinrats, att förfalskning av

dylikt bevis är jämförelsevis lätt att utföra och kan medföra lika ödesdigra

verkningar som förfalskning av inteckningshandlingen. Vad sålunda anförts

synes vara värt beaktande. Hovrätten håller före, att samma trygghet mot

förfalskning av gravationsbevis, som skulle vinnas, om särskild skrivstämpel

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

15

komme till användning, skulle kunna ernås, därest beviset försåges med en

enkel beläggningsstämpel av ovan angivet slag. Vid utfärdandet av tillläggsbevis

å gravationsbevis bör beviset förses med en dylik enkel stämpel.

Vad angår förslaget om särskilda skrivstämplar för utdrag ur inteckningsprotokollet

synes det hovrätten, att om man kan skapa garantier för att

själva inteckningshandlingen och gravationsbeviset äro äkta, protokollsutdraget

blir av ganska underordnad betydelse. Hovrätten anser alltså för

sin del något behov av särskilda skrivstämplar för protokollsutdrag icke

föreligga.

Vad till sist beträffar ett framställt förslag om närmare föreskrifter i fråga

om makulering av stämplar finner hovrätten välbetänkt, att föreskrifter

meddelas om makuleringens verkställande på fullt betryggande sätt.»

Göta hovrätt: »I såväl — — — skrivelsen (kommitténs) som föredraget

har föreslagits, att beläggningsstämplar för skuldebrev och andra handlingar,

som för fordringsinteckning företes, skola hava annat utseende än övriga

beläggningsstämplar och tillhandahållas endast ämbets- och tjänstemän, vilka

hava att taga befattning med inteckningsärenden; varjämte påkallats särskilda

bestämmelser om makulering av inteckningsstämplar. Förslaget

kräver för sitt genomförande sådan ändring i kungl. förordningen den 19

november 1914 angående stämpelavgiften, att nu ifrågavarande ämbets- och

tjänstemän åläggas skyldighet att försälja inteckningsstämplar, som bliva

erforderliga för stämpelbeläggningen, och att verkställa denna. Förslaget

synes innefatta, att stämpelbeläggningen skulle ske icke då inteckningsansökan

göres utan först då inteckning meddelas. Vidare skulle stämpelbeläggning

vid intecknings beviljande äga rum jämväl i de fall, då enligt

17 § stämpelförordningen stämpelbeläggning för närvarande vid ansökan om

inteckning icke sker. Det lärer icke kunna ifrågakomma att i dessa fall

ånyo utkräva den stämpelavgift, som tidigare erlagts. Gällande bestämmelser

angående uppbörd och redovisning av stämpelmedel samt tillsyn å stämpelavgiftens

utgörande torde emellertid lägga hinder i vägen för en fullt tillfredsställande

ordning för den förnyade stämpelbeläggningen. Dock återstår

givetvis den i föredraget för dessa fali anvisade utvägen, att stämpel av

mycket låg valör, som påföres inteckningssökanden, anbringas å skuldebrevet.

Hovrätten linner förslaget förtjäna beaktande men vill framhålla, att stadganden,

varigenom beläggningsstämplarna, på sätt föreslagits, göras till bevismedel

i fråga om inteckningshandlings äkthet, kunna komma att försvåra

eller omöjliggöra förändringar i sättet för stämpelavgifternas utgörande,

vilka eljest må befinnas lämpliga eller nödvändiga.

Ytterligare har i föredraget ifrågasatts, att protokollsutdrag i ärende angående

fordringsinteckning skulle skrivas å särskilda helarksstämplar, som

icke skulle användas för annat ändamål och skulle tillhandahållas endast

ovannämnda ämbets- och tjänstemän. I enlighet härmed torde särskilt tillverkat,

på enahanda sätt tillhandahållet papper böra komma till användning

för protokollsutdrag, därest i något fall stämpelfrihet jämlikt 7 §

i stämpelförordningen skulle åtnjutas. En sådan anordning, vilken givetvis,

om den skall få någon betydelse, förutsätter en mera allmän kännedom

om protokollsutdragens bevisvärde och om vikten därav, att protokollsutdragen

företes vid belåning av intecknade skuldebrev, lärer visserligen icke

erbjuda större garanti mot förfalskning. Förslaget synes dock vara förtjänt

av beaktande. Det torde vara lämpligast, att för samtliga expeditioner i

ärenden angående fordringsinteckning och således icke blott expeditioner

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

rörande beviljande av inteckning användas särskilda helarksstämplar eller

papper av ovan angiven beskaffenhet, men anledning lärer icke föreligga

att ålägga inteckningsdomstolen skyldighet att vid det fordringsbevis, som

ligger till grund för inteckning, fästa andra protokollsutdrag än det, som

innehåller beslutet angående inteckningens meddelande.

Förslaget att gravationsbevis skola skrivas på särskilda, för ändamålet

tillhandahållna helarksstämplar finner sig hovrätten böra biträda. — — —

De till Eders Kungl. Maj:t gjorda framställningarna avse inteckning

allenast enligt bestämmelserna i ovannämnda kungl. förordning angående

inteckning i fast egendom. Därest bestämmelser meddelas till skydd

mot förfalskning av inteckningshandling, som i nämnda kungl. förordning

avses, synas i tillämpliga delar böra meddelas enahanda bestämmelser

till skydd mot förfalskning av inteckningshandlingar, som avses i

lagen den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt, i lagen

den 10 maj 1901 om inteckning i fartyg och i kungl. förordningen den

13 april 1883 angående förlagsinteckning.»

Hovrätten över Skåne och Blekinge: »Vad — — — angår frågan om

ökat skydd mot förfalskning av domstolens bevis om intecknings beviljande

hava i båda de gjorda framställningarna föreslagits vissa åtgärder beträffande

själva stämpel beläggningen och vad därmed äger samband. Därjämte

har borgmästaren Bissmark för beredande av ytterligare skydd mot falska

inteckningshandlingar hemställt, att protokollsutdrag rörande intecknings

fastställande, skrivet å särskilt stämpelpapper, genom domstolens försorg

fogas vid skuldebrevet ävensom att vissa åtgärder vidtagas beträffande utfärdandet

av gravationsbevis. En reform i enlighet med de huvudsakliga

riktlinjer, som sålunda uppdragits, synes hovrätten ägnad att bereda ett

något ökat skydd för fastighetskrediten. Den föreslagna reformen har emellertid

såtillvida en begränsad räckvidd, att den i huvudsak avser allenast

inteckningar, som framdeles beviljas. I fråga om hittills meddelade inteckningar

skulle däremot i allmänhet förfalskning kunna äga rum lika obehindrat

som förut, dock att åtkomsten av beläggningsstämplar bleve försvårad

därigenom att dylika stämplar icke vidare skulle vara att tillgå för

allmänheten. Sistnämnda omständighet torde emellertid äga mindre betydelse,

ty dels sakna för närvarande alla utbytta och uppdelade inteckningar

beläggningsstämplar och dels torde det icke erbjuda någon större

svårighet för en förfalskare att skaffa sig tillgång till de hittills brukliga

beläggningsstämplarna, vilka nu åsättas alla slags handlingar såsom köpebrev

och bouppteckningar m. fl. För att reformen skall få tillräcklig prakiisk

betydelse, borde den fördenskull utsträckas att avse jämväl redan beviljade

inteckningar. En dylik utvidgning torde emellertid bliva svår att

på ett fullt tillfredsställande sätt genomföra. Möjligen kunde i tillämpliga

delar ett likartat förfaringssätt som det, vilket ifrågasatts vid beviljande

av ny inteckning, komma till användning, så snart äldre inteckning företes

hos rätten för att förnyas, nedsättas eller annorledes förändras, dock att den

åsatta stämpeln bleve av en fix, låg valör. Härvid möter emellertid den

faran, att en falsk handling företes och genom domstolens medverkan erhåller

sken av äkta. Även om inteckningshandlingen ägnas en omsorgsfull

granskning vid ärendets behandling, torde denna fara icke kunna helt avlägsnas.

Och härtill kommer, att en dylik granskning icke kan åvägabringas

i de fall, då inteckningshandlingen för åtgärd uppvisas hos annan

underrätt än den, som beviljat inteckningen. Med hänsyn till nämnda fara

är det måhända icke tillrådligt att förfara på sätt sålunda ifrågasatts, men

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr li)4. IT

hovrätten ser sig icke i stånd att anvisa någon annan utväg för frågans

lösning.

Vidkommande detaljerna får hovrätten allenast anmärka följande. I vissa

hänseenden förete de båda framställningarna skiljaktigheter beträffande

stämpelbeläggningen och vad därmed äger samband. Vad särskilt angår

utbyte och uppdelning av inteckningar synes det hovrätten enklare men

likväl ändamålsenligt att förfara på sätt som borgmästaren Bissmark föreslagit.

Att märka är emellertid den nyssberörda faran av att genom domstolens

medverkan en falsk handling erhåller sken av äkta, vilken fara här

förefinnes, då det är fastighetsägaren själv, som uppträder såsom förfalskare.

Det av generaldirektören Grefberg m. fl. väckta förslaget, att alla nu

brukliga dubbla beläggningsstämplar erhålla ett annat utseende, synes hovrätten

förtjänt av beaktande, då därigenom svårigheten att åtkomma dylika

stämplar för förfalskning av äldre inteckningar i någon mån ökas. Hovrätten

vill ock understryka vikten av att mera betryggande föreskrifter

meddelas rörande makulering av stämplar än de nu gällande.»

Föreningen Sveriges häradshövdingar: »Förslaget rörande stämplar till

inteckningar utgår från att stämplarna skulle kunna användas såsom medel

att kontrollera den stämpelbelagda handlingens behöriga behandling av

offentlig myndighet. Detta är emellertid eu synpunkt, som är alldeles

främmande för stämpelförordningen, vilken behandlar stämplar endast ur

flskalisk synpunkt såsom medel för beskattning och uppbörd. Enligt stämpelförordningen

skola också stämplarna tillhandahållas allmänheten, och detta

sammanhänger därmed att stämpelförsäljning icke åligger ämbets- eller

tjänsteman utan särskilt åtagande. Vill man emellertid använda stämplarna,

de dubbla beläggningsstämplarna och helarksstämplarna, även såsom medel

till kontroll över att en inteckningshandling i behörig ordning tillkommit,

är det givetvis nödvändigt att genomföra ändring i stämpelförordningen i

syfte att, sådana stämplar icke få vare sig direkt från generalpoststyrelsen

eller genom annan stämpelförsäljare utlämnas till andra än de ämbets- och

tjänstemän, som använda helarksstämplarna i tjänsten och skola ansvara

för att handlingarna äro försedda med beläggningsstämpel. Stämplarna

kunna dock ej användas som medel till kontroll i nu ifrågavarande avseende,

då befrielse äger rum från stämpelavgift. Måhända skall det därför befinnas

lämpligare att genom en särskild ämbetsstämpel utmärka, att en

skuldförbindelse i behörig ordning blivit föremål för inteckningsåtgärd. En

sådan stämpel borde användas även för gravationsbevis och tilläggsbevis

å sådant bevis och skulle kunna vara antingen pappersstämpel som påklistras

eller sådan som påstämplas handlingen med stans, vilketdera må vara beroende

på det sätt, som anses kunna göras med största effekt gentemot

efterapning. En påstämpling torde emellertid vara det enklaste i utförandet

och minst tidsödande i synnerhet om den samtidigt användes för makulering

av uppbördsstämplar. En dylik ämbetsstämpel skulle även med fördel

kunna användas för alla äldre inteckningar så snart de företes vid rätten

för förnyelse eller annan åtgärd, och ändring av de nu använda stämplarna

bleve obehövlig.

Användning av föreslagna vattenstämplade stämplar torde möjligen vara

ägnat att försvåra efterapning, men förslaget att med hänsyn till vattenstämpeln

beläggningsstämpeln endast till hälften skulle fastlimmas å handlingen

synes knappast vara lämpligt, då detta säkerligen skulle medföra

olägenheter. Emellertid synes det lämpligt, att vattenstämplat skrivpapper

av visst slag under iakttagande av behövliga försiktighetsmått tillhanda
Iiihang

till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 103 höft. (Sr 191.) -.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

hålles av statsverket för gravationsbevis och utdrag av inteckningsprotokoll

oberoende av sammanhang med uppbördsstämplar.

Beträffande beläggningsstämplar av det slag, varom här är fråga, torde

mera betryggande bestämmelser än de nuvarande böra meddelas rörande

makulering. Denna bör rätteligen ej ske medelst penna utan genom påstämpling,

möjligen i sammanhang med perforering, och på det sätt, att

stämplingen till en del skjuter över på handlingens papper. Vidare torde

särskilt böra stadgas, att inteckningshandling, som företes för utbyte eller

uppdelning, förses med tydlig makulering över det åtecknade beviset om

inteckningens beviljande, ävensom att för varje ny inteckningshandling i

sådant ärende utskrives särskilt protokollsutdrag.

Därest föreskrift skulle komma att meddelas angående begagnande av

stämpelstans av viss beskaffenhet, synes därav böra följa, att sådana stanser

på statsverkets bekostnad tillhandahållas vederbörande ämbets- och tjänstemän.»

Föreningen Sveriges stadsdomare: »Det synes lämpligt att, på sätt

som föreslagits, inteckningsreverser förses med beläggningsstämplar av särskilt

slag och att sådana endast tillhandahållas ämbetsmän, som hava att

förse reverser med beläggningsstämplar och vilka skulle hava skyldighet att

särskilt redovisa för dem. Till förekommande av att inteckningsstämplar

skola kunna flyttas från eu inteckning till annan revers torde kunna stadgas,

att, förutom nu föreskriven makulering av beläggningsstämpel, inteckningsstämpel

skall perforeras med inteckningens paragrafnummer. I samband

därmed torde ock lämpligen böra föreskrivas, att inteckningarna skola

paragraferas i nummerföljd för hela året. Genom dylika åtgärder synes

åstadkommandet av falsarier med inteckningar bliva om icke omöjliggjort

så dock i möjligaste mån försvårat. Befarar man att förfalskning av inteckningsrevers

skall ske på det sätt, att beloppet ändras, kan föreskrivas

att medelst perforering skola å reversen angivas det tusental kronor, varå

den lyder, eller, om den lyder å belopp mellan tusental, närmast högre tusental.

Däremot synes det icke behövligt, att protokollsutdrag rörande inteckning

skrives å särskilt slags skrivstämpelpapper.

Naturligtvis är det även av vikt för fastighetskrediten, att förfalskade gravationsbevis

icke förekomma. Mot sådan förfalskning kan man dock skydda

sig genom att själv förskaffa sig gravationsbevis direkt från domstolen eller,

om man erhållit sådant från fastighetsägare eller lånesökande, skaffa sig

domarens påskrift angående dess riktighet. För sådant ändamål torde en

bestiimmelse i förordningen om expeditionslösen angående lösen för sådan

påskrift å företett gravationsbevis vara erforderlig. Om en dylik praxis

infördes av sparbanker och andra penninginstitut, som i större omfattning

belåna inteckningar, skulle den antagligen snart bliva tämligen allmänt

tillämpad.»

Svenska bankföreningen: »Vad angår skyddet mot förfalskning av in
teckningsbevisen

synes oss den föreslagna föreskriften att för inteckningshandlingar

skola användas beläggningsstämplar av särskild typ, vilka endast

äro tillgängliga för vederbörande tjänstemän vid inteckningsdomstolarna, i

hög grad ägnad att bereda dylikt skydd. För att ej dessa stämplar skola

kunna avlägsnas från de handlingar, där de en gång anbringats, och i förfalskningssyfte

fästas å andra, böra givetvis bestämmelser meddelas om en

effektiv makulering av stämplarna.

I 17 § stämpelförordningen angivas emellertid vissa fall, då skuldebrev,

vilka företes för inteckning, äro fria från stämpel. Så föreligger ej stämpelplikt,

då inteckning dödats eller till följd av uraktlåten förnyelse förfallit

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 194.

19

och ny inteckning inom viss tid sökes, då inteckning sökes på grund av

skuldebrev, för vilket betalning tillförne varit sökt, samt då inteekningshandling

utbytes mot annan sådan. Införandet av särskilda inteckningsstämplar

bereder givetvis, därest dessa bestämmelser bibehållas, icke skydd

mot förfalskning av dylika icke stämpelpliktiga handlingar. Bestämmelserna

böra därför ändras därhän, att i de omförmälda fallen de förut å handlingarna

anbragta stämplarna avlägsnas och stämplar efter den nya typen

utan kostnad för sökanden anbringas å de handlingar, därå inteckningsbevisen

skrivas.

Man får ej heller bortse från att om också införandet av särskilda beläggningsstämplar

för inteckningshandlingar kommer att i hög grad försvåra

förfalskning av bevis, dagtecknade efter reformens genomförande, så föreligger

dock med den möjlighet, som allmänheten har att förskaffa sig dubbla

beläggningsstämplar, en fara för förfalskning av äldre bevis. Handlingar,

å vilka dylika finnas, skola ju vara försedda med vanliga beläggningsstämplar.

Införandet av särskilda stämplar för inteckningshandlingar bör därför kompletteras

med fastställandet av ny typ för de vanliga beläggningsstämplarna

och inakulering av det äldre lagret av dessa.

Som en ytterligare skyddsåtgärd vilja vi föreslå införandet av särskilda

helarksstämplar för utskrift av protokoll i inteckningsärende. Dessa helarksstämplar

böra i likhet med beläggningsstämplarna för inteckningshandlingar

icke tillhandahållas andra än de ämbets- och tjänstemän, vilka hava att ombesörja

expedierandet av inteckningsärenden. I varje ärende bör endast

göras en utskrift å dylik helarksstämpel. Skulle någon begära ytterligare

exemplar av protokollet, bör utskriften göras å vanlig karta.

Som skydd mot förfalskning av gravationsbevis bör även föreskrivas, att

gravationsbevis alltid skola utskrivas å särskilda helarksstämplar, vilka endast

få tillhandahållas de tjänstemän, som hava att utfärda dylika bevis.

Vad vi här ovan anfört i fråga om fastighetsinteckningar har givetvis

sin fulla giltighet även beträffande förlagsinteckningar.»

Statskontoret och generalpoststyrelsen dela med förslagsställarna den

uppfattningen, att det mest effektiva sättet för försvårande av förfalskning

av inteckningsbeviset är, att skuldebrevet förses med en beläggningsstämpel,

som är tillgänglig endast för domstolen. Emellertid hava

ämbetsverken funnit förslaget att för den vanliga, för uttagande av

stämpelskatten avsedda inteckningsstämpeln skulle användas en särskild

typ mindre tillfredsställande. Tryckning av fullständiga serier av

stämplar av den nya typen skulle medföra icke så obetydliga kostnader,

och för stämpelförsäljarna skulle det givetvis vålla ökat besvär vid rekvisition,

förvaring och redovisning att nödgas omhänderliava ännu en stämpeltyp,

där omkring 30 stycken olika valörer måste vara tillgängliga. Då

en särskild stämpel i allt fall, på sätt Bissmark framhållit, borde användas

i vissa fall, där skatteplikten redan vore fullgjord, syntes det ämbetsverken

enklast och mest praktiskt, att man icke rubbade något i de nuvarande

bestämmelserna vare sig om stämpelplikten för skuldebrev, som företeddes

för vinnande av inteckning, eller om de stämplar, som därvid skulle användas,

utan att föreskrift i stället meddelades om att, då inteckning

beviljades, skuldebrevet skulle, förutom med den vanliga intecknings
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr J94.

stämpeln, där sådan skulle utgöras, förses med en kontrollstämpel av särskild

typ, därest sådan stämpel icke förut påförts. Denna stämpel borde

vara av fixt belopp, vilket, då här icke vore fråga om någon skatteuppbörd

i egentlig mening, givetvis borde sättas ganska lågt, exempelvis såsom

föreslagits till 25 öre.

Genom att dylik kontrollstämpel påfördes varje inteckning, som beviljades,

utan avseende å om densamma vore fri från den vanliga inteckningsstämpeln

eller icke, komme också att upphöra det ur nu förevarande

synpunkt otillfredsställande förhållandet, att vissa inteckningar kunde expedieras

från domstolen utan att vara försedda med någon som helst

stämpel.

Vidare löstes på enklaste sätt frågan om stämpelbeläggning av skuldebrev,

som till rätten ingåves för att sättas i stället för annat (21 § i

inteckningsförordningen och 10 § i lagen om inteckning i tomträtt och

vattenfallsrätt) eller för att en gemensam inteckning skulle kunna uppdelas

på de olika fastigheterna (34 § inteckningsförordningen). Att något

slag av stämpelbeläggning även i dessa fall borde äga ram syntes ämbetsverken

i likhet med kommittén och Bissmark tydligt, men de av kommittén,

med dess utgångspunkt att den särskilda inteckningsstämpeln

jämväl här skulle användas, föreslagna åtgärderna för att den för den

ursprungliga inteckningshandlingen uttagna stämpelavgiften skulle komma

de nya inteckningarna till godo — överlämnande av de gamla stämplarna

eller utbyte enligt 30 § i stämpelförordningen av dessa mot nya stämplar

— vore, oavsett att, såsom kommittén påpekat, fall kunde förekomma,

där de vore omöjliga att genomföra, så pass invecklade och besvärliga,

att förfaringssättet svårligen skulle låta sig använda.

Då det vore synnerligen önskvärt, att även de vid ikraftträdandet av

den nya ordningen utelöpande inteckningarna, i den mån sådant vore möjligt,

försåges med kontrollstämpel, syntes jämväl böra stadgas, att vid

förnyelse sådan stämpel skulle, om den icke förut vore anbragt å skuldebrevet,

påföras detta.

Bestämmelserna om i vilka fall den föreslagna kontrollstämpeln skulle

komma till användning borde införas i stämpelförordningen 8 §, rubriken

»skuldebrev», och nödig ändring med hänsyn därtill vidtagas i 17 §.

Bestämmandet av stämpelns utseende syntes böra, i likhet med vad som

för närvarande ägde rum med nu använda stämpelslag, överlämnas till

generalpoststyrelsen. De av kommittén ifrågasatta anordningarna vid

stämpelns fastsättande syntes alltför besvärliga och tidsödande för att böra

vinna tillämpning.

Såväl den av ämbetsverken sålunda angivna anordningen till förekommande

av inteckningsförfalskning som varje annat system, vilket grundade

sig på någon rättens åtgärd vid ingivandet av inteckningshandlingen,

lämnade emellertid de vid tiden för ikraftträdandet av bestämmelserna i

ämnet utelöpande inteckningarna utan något skydd. Den lättaste och

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

21

vanligaste formen för förfalskning — duplicering eller mångfaldigande av

en äldre äkta inteckning — kunde i allt fall användas. Till förhindrande

härav syntes det vara nödvändigt att, vare sig man enligt kommitténs

förslag använde särskilda inteckningsstämplar eller, såsom ämbetsverken

förordat, införde en kontrollstämpel, så ordna, att dubbla beläggningsstämplar

icke utlämnades till annan än vederbörande tjänsteman vid

domstolarna och att sålunda möjligheten uteslötes att vid förfalskning

av en äldre inteckning belägga denna med den med nr 1 betecknade

delen av dubbel beläggningsstämpel. Ämbetsverken erinra, att kommittén

uttalat, att en förutsättning för genomförande av dess förslag med särskilda

inteckningsstämplar vore, att övriga dubbla beläggningsstämplar

erhölle ett annat utseende än det nuvarande och att samtliga osålda

sådana stämplar makulerades eller till sitt yttre omändrades. Någon

särskild motivering för denna kommitténs uppfattning vore visserligen

icke lämnad, men man syntes kunna antaga, att härmed avsetts att vinna

samma mål, som ämbetsverken avsåge med förslaget om undantagande av

de dubbla beläggningsstämplarna från åtkomst av obehöriga. Vilket system

för stämpelbeläggningen man än använde, måste ämbetsverken emellertid

på det bestämdaste motsätta sig kommitténs sistberörda förslag. Att makulera

samtliga nu i förråd hos generalpoststyrelsen och domstolarna befintliga

dubbla beläggningsstämplar i 36 olika valörer och att nytrycka fullständiga

serier av sådana stämplar vore en åtgärd av den omfattning och

dragande så stora kostnader, att den redan av denna anledning icke syntes

böra tillgripas. Därtill komme att ett genomförande av densamma säkerligen

skulle under övergångstiden vålla mycket stora olägenheter i avseende

å både generalpoststyrelsens tillhandahållande av stämplar och domstolarnas

expeditionsbestyr.

Ämbetsverken hade icke förbisett, att mot det föreslagna systemet den

invändningen kunde göras, att om man undantoge de dubbla beläggningsstämplarna

från åtkomst av allmänheten, det vore onödigt att införa en

särskild kontrollstämpel. Även om denna mening, rent teoretiskt sett, kunde

göras gällande, hölle ämbetsverken dock före, att redan den ökade svårighet

för förfalskning, som låge i att härvid måste anskaffas, förutom den s. k.

»ettan» av den dubbla beläggningsstämpeln, jämväl kontrollstämpeln, vore

ett starkt skäl för anordningen. Därtill komme att det i allmänna rörelsen

givetvis vore betydligt lättare att kontrollera, att behörig stämpelbeläggning

av inteckningen vore gjord, om man visste, att beträffande alla inteckningar,

som beviljats eller förnyats efter en viss tidpunkt, en särskild kontrollstämpel

skulle vara anbragt å skuldebrevet.

Det skulle även kunna sägas, att då huvudändamålet med påförandet av

ifrågavarande stämpel icke vore uttagandet av skatt utan försvårande av

förfalskning, man för vinnande av denna avsikt icke behövde använda en

skattestämpel utan lika väl kunde anbringa ett märke, som icke hade

stämpels natur. Bestämmelserna om ett sådant förfaringssätt skulle emeller
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

tid icke kunna inrymmas i stämpelförordningen utan skulle erfordra eu

särskild författning av rätt vidlyftig beskaffenhet. Med hänsyn härtill och

då å andra sidan de nya bestämmelserna läte sig jämförelsevis lätt inarbeta

i stämpelförordningen samt stämpelkostnaden, 25 öre, icke kunde anses äga

någon som helst praktisk betydelse, hade ämbetsverken ansett lämpligast

att åt kontrollmärket gåves stämpels natur.

Kommittén hade jämväl ifrågasatt, att skrivstämplarna skulle undantagas

från försäljning till allmänheten. Någon särskild motivering för detta förslag

vore icke förebragt och ämbetsverken kunde icke finna tillräckliga skäl

för en så långt gående åtgärd. Ämbetsverken biträdde Bissmarks förslag,

att utdrag av inteckningsprotokoll skulle skrivas å skrivstämpel av särskilt

utseende, vilken ej kunde av annan än vederbörande tjänsteman inköpas.

Ehuru inteckningsfalsarier medelst förändring i gravationsbevis

synts vara mycket sällsynta, kunde det ock måhända i allt fall anses

lämpligt att med hänsyn till desamma vidtaga motsvarande åtgärder. Genom

detta förslag, att skrivstämplar till utdrag av inteckningsprotokollet och

eventuellt till gravationsbevis endast finge tillhandahållas vederbörande

befattningshavare, syntes vara sörjt för det skydd för skrivstämplarna, som

kunde anses erforderligt, och att gå längre i denna riktning syntes endast

komma att förorsaka myndigheterna besvär utan att någon motsvarande fördel

i nu förevarande avseende vunnes.

Beträffande de i framställningarna uttalade önskemålen beträffande makuleringen

av inteckningsstämplar hava ämbetsverken framhållit, att, då det

mest effektiva sättet att hindra begagnande av använd stämpel genom dess

överflyttande från en handling till en annan, otvivelaktigt vore en makulering,

som tydligt utmärkte stämpelns sammanhang med den handling, å vilken

den rätteligen blivit anbragt, de av förslagsställarna omförmälda, flerstädes

tillämpade sätten för makuleringen — förutom att de stode i bestämd strid med

i 25 § givna föreskrifter i ämnet — måste anses i hög grad otillfredsställande

och icke borde få vidare ifrågakomma. Då emellertid, såsom antytts, dessa

förfaringssätt redan enligt nuvarande bestämmelser icke vore tillåtna, i det

att i 25 § föreskreves, att vid makulering datum skulle angivas, syntes

någon ändring av paragrafen av denna anledning icke vara erforderlig,

utan syntes domstolarna endast böra genom cirkulär erinras om att nyssnämnda

sätt för makulering lagligen icke finge förekomma. Däremot syntes

i paragrafen böra utsägas, att datum tydligt skulle angivas, samt jämväl

införas den av kommittén föreslagna, säkerligen ganska effektiva bestämmelsen,

att makuleringspåskriften skulle anbringas så, att den komme delvis

på beläggningsstämpeln och delvis på handlingen. Vidare syntes bland

de uppräknade olika sätten för verkställande av makuleringen även böra

inrymmas perforering. Uttryckligt stadgande, såsom ifrågasatts, om användande

av särskild stämpelstans och dess förvarande under betryggande

former syntes däremot icke behöva meddelas.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

Kommittén hade slutligen ifrågasatt, att bevis om beviljande, utbyte

eller uppdelning av inteckning skulle tecknas delvis å beläggningsstämpeln

och delvis å skuldebrevet. Föreskrift om ett sådant förfaringssätt, vilket

otvivelaktigt skulle visa sig mycket besvärligt i tillämpningen, kunde

ämbetsverken emellertid icke förorda.

Bestämmelsen i 26 § att generalpoststyrelsen skall å samtliga postanstalter

tillhandahålla allmänheten stämplar av de särskilda slag, som enligt

stämpelförordningen skola vara att tillgå, borde, med hänsyn till förslaget

att inteckningskontrollstämplar, dubbla beläggningsstämplar och vissa

skrivstämplar endast skulle få inköpas av vederbörande befattningshavare

vid domstolarna, ändras för angivande av detta förhållande. Då enligt

förordningen om arvsskatt och skatt för gåva vederbörande tjänstemän

vid överståthållarämbetet och länsstyrelserna vore i behov av dubbla beläggningsstämplar

för uttagande i vissa fall av skatt jämlikt berörda förordning,

borde jämväl dessa tjänstemän angivas såsom berättigade att

erhålla dubbla beläggningsstämplar. I sammanhang härmed borde också

stadgande meddelas om undantagande av nämnda slag av stämplar från

försäljning å postanstalterna och om deras tillhandahållande endast av

generalpoststyrelsen.

En nödvändig förutsättning för genomförandet av bestämmelsen om att

vissa stämpelslag icke finge försäljas till allmänheten vore enligt ämbetsverken,

att den häradshövdingarna och vederbörande befattningshavare

vid rådhusrätterna jämlikt 28 § stämpelförordningen medgivna valfriheten

beträffande stämpelförsäljningen upphävdes, för så vitt anginge dessa

stämplar. I utlåtande den 19 november 1927 angående begränsning av

stämpelförsäljares rätt att erhålla stämplar i räkning hade emellertid

ämbetsverken uttalat sig för ett fullständigt upphävande av denna valfrihet

och framlagt ett i anslutning härtill avfattat förslag till ny lydelse av

28 §, varjämte ämbetsverken hemställt om motsvarande ändringar i arvsskatteförordningen''.

De stadganden i sistnämnda förordning, som berördes

av ändringen av 28 § stämpelförordningen, vore 43, 44 och 45 §§.

På grund av vad sålunda anförts hava ämbetsverken hemställt om

ändrad lydelse av vissa paragrafer i stämpelförordningen och i förordningen

om arvsskatt och skatt för gåva. Detta ämbetsverkens förslag

torde få såsom bilaga 1 fogas vid statsrådsprotokollet.

Såsom av utredningen framgår, råder i stort sett enighet såväl därom,

att med hänsyn till fastighetskreditens synnerligen stora betydelse åtgärder

i lagstiftningsväg äro erforderliga till effektivt förhindrande av inteckningsförfalskningar,

som därom, att dessa åtgärder böra vara så enkla

och så litet ingripande i gällande författningar som möjligt, samtidigt

som det bör tillses, att de icke föranleda några större utgifter för staten

eller mera betydande ökning i myndigheternas arbetsbörda och ej heller

Departements
chefen.

1 Se sid. 42.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

i nämnvärd grad vålla den rättssökande allmänheten större besvär och

högre kostnad än för närvarande.

Från dessa synpunkter, till vilka jag helt ansluter mig, synes mig statskontorets

och generalpoststyrelsens förslag väl avvägt. Jag anser mig

därför böra förorda, att detta förslag med några mindre jämkningar, för

vilka jag i det följande kommer att redogöra, lägges till grund för framställning

till riksdagen.

Förslagets innehåll synes kunna i korthet sammanfattas sålunda. För

försvårande av förfalskning av bevis å skuldebrev om till säkerhet därför

meddelad inteckning skall, då inteckning beviljas, skuldebrevet beläggas

— förutom med den beläggningsstämpel, varmed detsamma enligt redan nu

gällande bestämmelser må böra förses och alltså även i fall, då enligt

17 § stämpelförordningen frihet från sådan stämpel äger rum — ytterligare

med en särskild kontrollstämpel å bestämd valör av 25 öre, därest

sådan icke förut påförts. Kontrollstämpel skall också läggas å handling,

som, utan att ny inteckning meddelas, sättes i stället för annan. Jämväl

de vid ikraftträdandet av den nya ordningen utelöpande inteckningarna

skola, vid första förnyelse efter nämnda tidpunkt, förses med kontrollstämpel.

Till förhindrande särskilt av förfalskning av äldre inteckningar skola

dubbla beläggningsstämplar icke vidare få utlämnas till allmänheten utan

endast till vederbörande tjänstemän vid domstolarna samt till de tjänstemän

hos länsstyrelserna, vilka ombesörja stämpelbeläggning av deklarationer

enligt förordningen om arvsskatt och skatt för gåva.

Utdrag av inteckningsprotokoll skall utskrivas å helarksstämpel av särskilt

utseende, som ej heller må inköpas av andra än vederbörande tjänstemän

vid domstolarna.

Slutligen skall makulering av såväl dubbel beläggningsstämpel som inteckningskontrollstämpel

ske med tydligt angivande av datum och på

sådant sätt, att makuleringsåtgärden — påteckning, färg- eller svartstämpling

eller perforering — träffar delvis stämpeln och delvis handlingen.

Beträffande åtgärder mot förfalskning av gravationsbevis hava ämbetsverken

ifrågasatt men ej direkt tillstyrkt, att sådant bevis skulle skrivas

å helarksstämpel av särskilt slag, som ej skulle tillhandahållas annan än

domstolstjänsteman. Övriga slag av helarksstämplar skulle däremot liksom

hittills få å postanstalt säljas till allmänheten.

De jämkningar i förslaget, jag enligt vad förut sagts vill förorda, äro

följande.

Handlingen till äldre inteckning, d. v. s. sådan som beviljats före den

nya ordningens införande, synes mig böra förses med inteckningskontrollstämpel

vid det första tillfälle efter nämnda tidpunkt, då handlingen för

inteckningsåtgärd företes vid inteckningsdomstolen eller, där sådant enligt

lag må ske, vid annan underrätt, dock icke i fall, där inteckning på

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

25

grund av handliDgen icke sedermera skall gälla, såsom då inteckningen

helt och hållet dödas eller inteckningshandlingen utbytes mot annan handling.

I överensstämmelse med ämbetsverken anser jag det icke vara oundgängligen

erforderligt, att föreskrift meddelas om att gravationsbevis alltid

skall skrivas å särskilt slag av helarksstämpel. Emellertid synes det

vara lämpligt, att vanliga lielarksstämplar användas för detta ändamål.

Därest stadgande härom införes samt lielarksstämplar endast tillhandahållas

de tjänstemän, vilka därav äro i behov, skulle svårigheter möta

för förfalskning jämväl av gravationsbevis. Enligt vad jag under hand

erfarit från generalpoststyrelsen, är det endast ett fåtal tjänstemän utom

de nuvarande stämpelförsäljarna, som begagna sig av lielarksstämplar,

och annan än tjänsteman kan icke hava behov av dylika stämplar. Vid

sådant förhållande och då, såsom jag i det följande förordar, envar

tjänsteman, som har att å tjänstens vägnar stämpelbelägga utgående expeditioner,

skall på anmälan hos generalpoststyrelsen äga att utan ställande

av säkerhet utfå förskott av stämplar till erforderligt belopp, torde det ej

möta hinder att centralisera försäljningen av helarksstämplar till generalpoststyrelsen.

Det torde böra tillkomma Kungl. Maj:t att, där så finnes erforderligt,

meddela närmare föreskrifter om makulering av stämplar.

Såsom hovrätten över Skåne och Blekinge framhållit, kan med systemet

med inteckningskontrollstämpel vara förenad den faran, att falsk handling

företes och genom domstolens medverkan erhåller sken av äkta, och hovrätten

har fördenskull ansett det måhända icke tillrådligt att införa en

dylik stämpel, men å andra sidan icke sett sig i stånd att anvisa någon

annan utväg för frågans lösning. Med hänsyn till den stora risk för upptäckt,

som i dylikt fall skulle föreligga för förfalskaren, torde emellertid

förfalskningar av antydd art svårligen kunna taga en sådan omfattning,

att man av hänsyn till möjligheten av dylik förfalskning bör avstå från

att införa detta system, vars fördelar i övrigt synas uppenbara.

Nu gällande bestämmelser angående stämpelförsäljares rätt att efter rekvisition

hos generalpoststyrelsen erhålla stämplar på kredit, »i räkning»,

finnas meddelade i 29 § i stämpelförordningen. Enligt detta författningsrum

äger stämpelförsäljare, som hos generalpoststyrelsen för sin uppbörd ställt

av styrelsen godkänd säkerhet, efter rekvisition hos styrelsen erhålla stämplar

i räkning inom det belopp, för vilket säkerhet blivit av honom ställd.

Generalpoststyrelsens befogenhet härutinnan är sålunda inskränkt till att

godkänna eller underkänna den ställda säkerheten, varav följer, att därest

stämpelförsäljaren presterar en fullgod säkerhet, han kan erhålla kredit till

huru stort belopp som helst.

Då stämpelförsäljarnas behov av att på kredit erhålla stämplar rönt inverkan

av sistlidet år meddelade bestämmelser angående skyldighet för

Begränsning

av stärr p »Iforsäljares

rätt att erhålla

stämplar

i räkning.

Gällande bestämmelser.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

Skyldighet för

stämpelförsäljare

att

anlita postgirorörelsen.

Riksdagen

ang. begränsning

av stämpelkrediten.

stämpelförsäljare att anlita postgirorörelsen, torde beträffande tillkomsten

och innehållet av dessa bestämmelser en erinran här böra göras.

I anledning av en vid 1927 års riksdag inom första kammaren väckt

motion, nr 115, beslöt riksdagen, efter hemställan av bevillningsutskottet i

betänkande nr 36, ett tillägg till 39 § i stämpelförordningen därom, att

Kungl. Maj:t skulle äga förordna angående skyldighet för stämpelförsäljare att

anlita postgirorörelsen, varjämte riksdagen i skrivelse den 6 april 1927, nr

116, anhöll, att Kungl. Maj:t måtte utfärda bestämmelser rörande stämpelförsäljares

skyldighet att anlita postgirorörelsen i huvudsaklig överensstämmelse

med ett inom finansdepartementet utarbetat förslag till kungörelse i

ämnet (bilaga I vid bevillningsutskottets betänkande).

I en den 20 maj 1927 utfärdad förordning (nr 166) om ändring i vissa

delar av stämpelförordningen intogs det tillägg till 39 §, vilket riksdagen

sålunda beslutat. I en särskild samma dag utfärdad kungörelse (nr 168)

meddelades följande bestämmelser angående skyldighet för stämpelförsäljare

att anlita postgirorörelsen:

»1. Stämpelförsäljare, som avses i 29 § i förordningen den 19 november

1914 angående stämpelavgiften, är pliktig att hava särskilt postgirokonto

(tjänstepostgirokonto) samt därå insätta influtna medel för försålda stämplar,

vilka icke av honom inköpts mot kontant betalning, så ock medel, som av

honom uppburits såsom betalning för dubbel beläggningsstämpel, utan att

vederbörande, stämpel underkastade handling samtidigt därmed stämpelbelagts.

Insättning skall beträffande medel, som influtit för dubbel beläggningsstämpel,

ske senast sjätte söckendagen efter den dag, då medlen influtit, samt

i fråga om övriga stämpelmedel senast sjätte söckendagen efter utgången av

varje månad. Insättningsskyldighet äger dock icke rum förrän sammanlagt

minst trehundra kronor kunna insättas.

2. Inleverering av stämpelmedel, varom i 39 § i förordningen angående

stämpelavgiften finnes stadgat, skall ske över postgiro.»

Bestämmelserna hava trätt i kraft den 1 juli 1927.

Det torde böra nämnas, att jämlikt kungörelsen den 21 november 1924

(nr 473; jfr 1926 nr 184) ränta icke åtnjutes å medel, insatta å tjänstepostgirokonto,

samt att Kungl. Maj:t den 20 maj 1927 förordnat, att stämpelförsäljare

skall vid anlitande av postgirorörelsen i nämnda befattning åtnjuta

tjänstebrevsrätt.

I nyssnämnda motion vid 1927 års riksdag hemställdes jämväl, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte

verkställa utredning, huruvida icke den stämpelförsäljare tillkommande rätt

till kredit skulle kunna inskränkas.

I detta ämne anförde bevillningsutskottet i sitt förenämnda betänkande:

Den stämpelförsäljare medgivna rätten att mot ställande av säkerhet erhålla

stämplar i räkning syntes hava utnyttjats i högre grad än som på
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

kallats av behovet, vilket företrädesvis förefunnes beträffande enkla beläggningsstämplar

och helarksstämplar. Ehuru det vore sannolikt, att, i den

mån stämpelförsäljares möjlighet att tillgodonjuta ränta å uppburna stämpelmedel

upphörde, rätten till kredit icke komme att begagnas i så stor

omfattning som för närvarande, syntes det dock lämpligt, att, såsom motionären

föreslagit, denna rätt begränsades. Möjligen skulle en dylik begränsning

kunna ske på det sätt, att befogenhet tillerkändes generalpoststyrelsen

att medgiva stämpelEörsäljare rätt att, utan ställande av säkerhet, på kredit

uttaga stämpelpapper till visst av generalpoststyrelsen fastställt, efter olika

stämpelförsäljares behov avpassat belopp. I vad mån härutöver kunde erfordras

begränsning av rätten till kredit mot ställande av säkerhet syntes

kunna bedömas först efter en ytterligare utredning av denna fråga.

I anslutning till bevillningsutskottets hemställan anhöll ock riksdagen i

sin skrivelse nr 116, att Kungl Maj:t måtte verkställa utredning, huruvida

icke den stämpelförsäljare tillkommande rätt att erhålla stämplar i räkning

måtte kunna inskränkas.

Kungl. Maj:t anbefallde härefter den 20 maj 1927 statskontoret och generalpoststyrelsen

att gemensamt verkställa den av riksdagen sålunda begärda

utredningen ävensom att efter vederbörandes hörande avgiva det förslag,

vartill utredningen gåve anledning.

Med skrivelse den 19 november 1927 hava ämbetsverken avgivit utlåtande

och förslag i ämnet.

Vad till en början angår omfattningen av den begärda utredningen, hava

ämbetsverken ansett, att då föreskrifter meddelats beträffande stämpelförsäljares

skyldighet att inom viss tid insätta influtna stämpelmedel

å tjänstepostgirokonto samt att över postgiro fullgöra den inleverering till

generalpoststyrelsen av stämpelmedel, varom i 39 § i stämpelförordningen funnes

stadgat, nu ej vore fråga om någon jämkning av bestämmelserna angående

stämpelmedlens inbetalning till statsverket. Då numera, under förutsättning

att stadgade föreskrifter efterföljdes, all onödig tidsutdräkt med inbetalning

av stämpelmedel syntes hava förebyggts, och statsverket, vid det förhållande

att stämpelförsäljare ej åtnjöte ränta å de på tjänstepostgirokonto

insatta medlen, snarast möjligt komme i åtnjutande av stämpelmedlen, syntes

en jämkning av nyss antytt slag ej heller för närvarande vara av behovet

påkallad.

I ärendet hava ämbetsverken mottagit yttranden från rikets hovrätter,

överståthållarämbetet och länsstyrelserna samt styrelserna för föreningarna

Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsdomare. Av innehållet i dessa

yttranden framgår i huvudsak följande.

Svea hovrätt har allenast åberopat ett yttrande av aktuarien vid hovrätten

i egenskap av stämpelförsäljare, vilken beräknat årsomsättningen

av stämplar, bestående av enkla beläggningsstämplar, till högst 160,000

kronor samt ansett, att efter ikraftträdandet av kungörelsen den 20 maj

1927 stämpelkrediten skulle kunna inskränkas till 40,000 kronor.

Utredning

ang. begränsning

av stämpelkrediten.

Utredningens

omfattning.

Yttranden

till statskontoret

och generalpoststyrelsen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

Göta hovrätt har framhållit, att införandet genom kungörelsen den 20

maj 1927 av skyldighet för stämpel försäljare att inom viss kortare tid,

efter det stämpelmedel influtit, insätta dem å postgirokonto utan rätt för

stämpelförsäljaren att njuta ränta å medlen komme att medföra en begränsning

i begagnandet av rätten att i räkning erhålla stämplar. Något hinder

förelåge dock icke för en stämpel försäljare att genom ställande av tillräckligt

stor säkerhet på kredit erhålla stämplar till hur stort belopp som helst.

Då därjämte kontrollen över de i stämpelförordningen stadgade redovisningsbestämmelsernas

efterlevande icke kunde sägas vara fullt effektiv, ansåge

hovrätten möjlighet ännu föreligga för en stämpel försäljare att genom

begagnande av krediträtten njuta ränteinkomst å omhänderhavda stämpelmedel.

Vid bedömandet av frågan, huruvida och i vad mån en legal begränsning

av den stämpelförsäljare tillkommande rätt att i räkning erhålla

stämplar borde ske, syntes hovrätten en åtskillnad böra göras mellan å ena

sidan dubbla beläggningsstämplar och å andra sidan helarksstämplar och

enkla beläggningsstämplar. Då de senare av den rättssökande allmänheten

i regel gäldades i efterskott och stämpelförsäljaren på grund därav måste

av dylika stämplar innehava ett visst förråd, lämpat efter behovet vid

skilda tidpunkter, borde honom tillkomma rätt att i räkning erhålla sådana

stämplar intill ett belopp, som motsvarade högsta beräknade behovet. Beträffande

åter dubbla beläggningsstämplar stadgades i 34 § 1 mom. tredje

stycket i stämpelförordningen, att stämpelförsäljare icke vore skyldig mottaga

stämpelpliktig handling, med mindre densamma vore behörigen försedd

med stämplar, eller penningar till det felande stämpelbeloppet omedelbart

erlades. Betalningen för dylika stämplar skulle sålunda erläggas i förskott,

och detta torde också i praxis vara regel. Vid sådant förhållande

kunde det synas, som om något behov för stämpelförsäljare att erhålla

dylika stämplar i räkning icke förelåge. Skäl kunde dock förebringas för

lämpligheten av, att stämpelförsäljaren jämväl av dessa stämplar innehade

ett visst förråd. Det låge naturligtvis i den rättssökande allmänhetens intresse,

att ett rättsärende, med vilket förbundits skyldighet att låta stämpelbelägga

en ingiven handling, icke försenades på den grund, att stämpelförsäljaren

vore ur stånd att omedelbart tillhandahålla erforderliga stämplar.

Väl vore det största antalet av ifrågavarande rättsärenden, liksom handläggningen

därav, av den natur, att stämpelförsäljaren inom den i lag

stadgade expeditionstiden kunde hinna hos generalpoststyrelsen rekvirera

stämplar. Men fall kunde tänkas, då den rättssökande hade ett berättigat

intresse av att genast eller så gott som genast erhålla stämplar till sin

handling. Och det kunde även inträffa, att stämpel på grund av felskrivning

eller av annan orsak blivit för sitt ändamål obrukbar och behövde

omedelbart ersättas. För dylika fall borde, åtminstone därest det vore fråga

om mindre belopp, stämpel försäljaren vara i stånd att genast tillhandahålla

stämplar. Emellertid syntes det hovrätten uppenbart, att rätten för stämpelförsäljare

att erhålla stämplar i räkning numera utan olägenhet kunde avsevärt

begränsas. Det syntes hovrätten lämpligt att, såsom riksdagen vid

behandlingen av förutnämnda motion ifrågasatt, befogenhet tillerkändes

generalpoststyrelsen att för varje stämpelförsäljare bestämma ett högsta

belopp för den medgivna krediten.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har såsom sin åsikt uttalat, att den

stämpelförsäljare tillkommande rätt att erhålla stämplar i räkning lämpligen

borde inskränkas till visst av generalpoststyrelsen fastställt, efter olika

stämpelförsäljares behov avpassat belopp.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

29

Av de utav överståthållarämbetet och länsstyrelserna avgivna yttrandena

framgår, att meningarna om nyttan och behovet av en begränsning av

stämpelkrediten varit delade. Elva av dessa myndigheter hava intet att

erinra mot en begränsning och anse, att stämpelkreditens storlek bör i varje

särskilt fall efter vederbörande stämpelförsäljares hörande av generalpoststyrelsen

prövas och fastställas i enlighet med föreliggande behov. Tolv

länsstyrelser ställa sig avvisande mot tanken på en begränsning och finna

denna onödig, varjämte två länsstyrelser ej direkt uttalat sig i frågan.

Beträffande av utskottet ifrågasatt borttagande av skyldigheten att ställa

säkerhet för stämpeluppbörden hava åtta av myndigheterna tillstyrkt detta

och fyra avstyrkt, medan de återstående tretton ej yttrat sig härom.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har anfört följande, såvitt

frågan angår häradshövding såsom stämpel försäljare. Då det före ikraftträdandet

av kungörelsen den 20 maj 19 L7 vore bestämt, att leverans av

stämpelmedel skulle ske dels kvartalsvis, dels månadsvis utan skyldighet för

stämpelförsäljaren att dessemellan avlämna medlen, läge det i stämpelförsäljarens

intresse att på kredit erhålla stämplar i räkning till så stort belopp

som möjligt i förhållande till beräknad åtgång för att icke oftare än som

vore nödvändigt behöva inleverera stämpeluppbörden. Genom medlens insättande

å bankräkning kunde stämpelförsäljaren bereda sig en inkomst

under mellantiden. Denna förmån hade genom nämnda kungörelse borttagits,

och därmed hade också för stämpelförsäljaren bortfallit all anledning att

hålla större stämpelförråd på kredit än som oundgängligen behövdes. Dock

borde därvid beaktas, att krediten ej borde vara så knappt tilltagen, att

rekvisition av stämplar måste ske alltför ofta. Beträffande helarksstämplar

och enkla beläggningsstämplar syntes lämpligast och bekvämast vara, om

sådana stämplar kunde på kredit erhållas till så stort belopp, att i allmänhet

rekvisition därav ej behövde ske oftare än varannan månad. Behovet i

detta avseende borde kunna för varje särskild domsaga beräknas med hänsyn

till det belopp sådana stämplar, som under eu viss period årligen i medeltal

åtgått. I fråga om dubbla beläggningsstämplar, vilkas årliga belopp i de

särskilda domsagorna vore mycket varierande, föreiage icke samma behov

som beträffande de andra stämplarna att hava dem omedelbart tillgängliga,

enär stämpelavgiften måste betalas på förhand, innan expeditionen vore

färdig. Uppbörden för dubbla beläggningsstämplar inlevererades också i

allmänhet i sammanhang med eller före rekvisitionen, och nagot avsevärt

behov att på kredit utbekomma sådana stämplar förefunnes icke. Emellertid

måste hänsyn tagas därtill, att något förråd av dubbla beläggningsstämplar

alltid borde finnas tillgängligt, enär exempelvis det ej sällan visade sig efter

stämpelavgiftens inbetalning, att den beräknats för lågt t. ex. till följd därav,

att enligt senare inkommet taxeringsbevis taxeringsvärdet vore högre än

köpeskillingen, så att stämpelbeloppet måste höjas. Av dubbla beläggningsstämplar

borde därför alltid finnas några av varje slag åtminstone till och

med storleken 100 kronor, med iakttagande att förrådet vore större av varje

slag ju mindre stämpelstorleken vore. Med hänsyn till det här anförda

torde för en medelstor domsaga förslagsvis kunna beräknas, att på kredit

erhölles enkla beläggningsstämplar intill högst 500 kronor, helarksstämplar

intill högst 3,000 kronor och dubbla beläggningsstämplar intill högst 1,500

kronor. Tillsammans syntes följaktligen eu kredit av 5,000 kronor behövas

för hållande av stämpel förråd i en medelstor domsaga. Styrelsen funne

sålunda hinder ej föreligga mot begränsning på sätt här sagts av rätten att

på kredit erhålla stämplar i räkning, men i sammanhang härmed syntes det

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majrts proposition Nr W4.

med hänsyn till såväl det ringa kreditbelopp, som av styrelsen ifrågasattes,

som den omständigheten, att stämpelförsäljarens ränteförmån numera bortfallit,

finnas befogad anledning att befria honom från skyldigheten att ställa

säkerhet för den begränsade krediten, eu skyldighet som merendels vore

förenad med särskild kostnad.

Föreningen Sveriges stadsdomare, som berett samtliga rådhusrätter i riket

tillfälle att yttra sig i ärendet, har anfört i huvudsak följande: Genom kungörelsen

den 20 maj 1927 hade statens möjlighet att erhålla ränta å stämpelmedel

tillvaratagits så långt, som praktiskt taget vore möjligt. Huru härutinnan

något skulle stå att vinna genom inskränkning i stämpel krediten,

kunde föreningen icke inse Krediten innebure ju blott, att stämplarna

överflyttades från postverkets till stämpelförsäljarens förvar, och härigenom

kunde tydligen någon rätt till ränta varken uppkomma eller gå förlorad,

utan detta kunde uppenbarligen inträffa först sedan stämplarna sålts och

betalts. Men när saken fortskridit så långt, grepe nämnda kungörelse in

och tillvaratoge statens ränteintresse. Det åberopade skälet till stämpelkreditens

inskränkande — nämligen att statsverket under långa tider linge

ligga ute med räntefria stämpelmedel — ansåge föreningen alltså sakna fog.

Föreningen kunde ej heller finna annat skäl därtill. Att stämpelförsäljare

behövde kredit beträffande helarksstämplar och enkla beläggningsstämplar,

tarvade icke någon närmare utläggning och medgåves för övrigt även av

motionären och bevillningsutskottet. Men jämväl med avseende å dubbla

beläggningsstämplar vore kredit erforderlig. Det kunde givetvis icke ifrågasättas,

att eu stämpelförsäljare skulle för varje gång han uppburit förskottsbetalning

för en stämpel rekvirera sådan, utan det vore för jämn och tillmötesgående

expediering av allmänheten och till undvikande av ett för både

stämpelförsäljaren och postverket tidsödande arbete med titt och tätt återkommande

stämpelrekvisitioner nödigt, att han måtte kunna på en gång

förse sig med ett någorlunda välsorterat lager av stämplar. Beträffande

bouppteckningar inträffade ej sällan, att det vid stämpelbeläggningen befunnes,

att inbetalt förskott vore för litet, I sådan händelse besparade det omgång

och besvär för såväl sökanden som stämpel försäljaren och postverket, om

stämpelförsäljaren hade nödiga stämplar till hands. I ej ringa utsträckning

tillämpades — till minskning av såväl den rättssökande allmänhetens besvär

som stämpelförsäljarens arbete med stämpelbokföringen — att stämpelpliktig

handling betalades, icke vid handlingens ingivande till rätten utan först vid

expeditionens utlösande. Även härför vore tydligen kredit nödig. För

allmänheten vore det givetvis till fördel att kunna erhålla stämplar vid den

domstol, där handlingar skulle inlämnas, och slippa köpa sådana å postanstalt.

Men skulle en inskränkning i rätten att erhålla stämplar i räkning

ske, kunde man befara, att det därav föranledda ytterligare arbetet med

stämpel försäljningen skulle, till olägenhet för allmänheten, medföra, att

åtskilliga stämpelförsäljare komme att avsäga sig rätten att tillhandahålla

stämplar. Den kredit, som enligt det sagda erfordrades, vore naturligen

högst olika för olika stämpelförsäljare. Medan flera torde kunna åtnöjas

med kredit för några hundra kronor, behövde andra kredit för upp till

10,000 kronor (Göteborg, Halmstad m. fl.), ja, för ända upp till 50,000 kronor

(Stockholm). Beträffande ordnandet av krediten hade föreningen icke något

att erinra mot det av utskottet väckta förslaget, att befogenhet tillerkändes

generalpoststyrelsen att medgiva stämpelförsäljare rätt att, utan ställande

av säkerhet, på kredit uttaga stämpelpapper till visst av generalpoststyrelsen

fastställt, efter olika stämpelförsäljares behov avpassat belopp. Därest emeller
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

31

tid vid en sådan anordning det skulle befinnas, att de belopp, generalpoststyrelsen

funne sig kunna utan säkerhet tillhandahålla, icke uppginge till

vad enligt förut angivna grunder finge anses önskvärt, borde möjlighet

bibehållas att därutöver mot säkerhet erhålla ytterligare kredit till det

belopp, som säkerheten motsvarade. Tillräckliga garantier mot att rätten

till stämpelkredit komme att utnyttjas mer än nödigt, låge enligt föreningens

mening dels i det genom skyldigheten att anlita postgirorörelsen högst väsentligt

minskade behovet av sådan kredit (t. ex. i ett fall från cirka 225,000

kronor till 10,000 kronor) och dels i besväret och kostnaden för anskaffande

av erforderlig säkerhet. Där kredit dock skulle begäras för höga belopp,

kunde ju alltid tillfredsställande säkerhet fordras. Såvitt föreningen hade

kunnat finna, vore alltså inskränkning i stämpelförsäljares rätt att erhålla

stämplar i räkning icke av något behov påkallad. På grund därav avstyrkte

föreningen ifrågavarande förslag.

Den av statskontoret och generalpoststyrelsen verkställda utredningen avser

frågor om stämpelkreditbeloppens begränsning, grunder för begränsning

av stämpelkrediten, stämpelsäkerhetens borttagande, kontrollföreskrifter samt

skyldighet för vissa tjänstemän att vara stämpelförsäljare. På grundval

av denna utredning hava ämbetsverken framlagt författningsförslag i ämnet.

I sitt utlåtande hava statskontoret och generalpoststyrelsen till en början

upplyst, att under senare delen av år 1927 flera stämpel försäljare utan

anmaning begärt nedsättning av de för dem gällande kreditbelopp, en omständighet

som tydligen finge sättas i samband med ikraftträdandet av kungörelsen

den 20 maj 1927. Sålunda hade en kredit å 250,000 kronor nedsatts

till 50,000 kronor, en å 225,000 kronor till 10,000 kronor, en å 80,000

kronor till 30,000 kronor, en å 33,000 kronor till 5,000 kronor, en å 30,000

kronor till 5,000 kronor, en å 15,000 kronor till 3,000 kronor o. s. v. En

stämpelförsäljare, som haft kredit å 200,000 kronor, hade avsagt sig all

kredit och köpte tills vidare stämplar kontant.

De årskrediter, som för närvarande åtnjutas av stämpelförsäljarna, äro.

enligt uppgifter i ämbetsverkens utlåtande, följande:

till och med

1,000 kronor 29 stycken

därutöver till

och med.....

2,500 »

33 »

»

» .....

... 5,000 »

103 »

»

» .....

10,000 »

83 »

»

» .....

... 15,000 »

27 »

»

» .....

20,000 »

19 »

»

» .....

... 25,000 »

11 »

»

» .....

... 30,000 »

10 »

»

» .....

... 40,000 »

12 »

»

» ......

... 50,000 »

3 »

»

» .....

60,000 »

3 »

»

» .....

75,000 »

1 »

»

» .....

... 125,000 »

1 »

Statskontoret

och generalpoststyrelsen.

StäiPpelkreditbeloppens

begränsning.

Summa 335 stycken.

s. 32 Kontrollera mot PDF

Grunder för

begränsningen

av stämpelkrediten.

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

Dessutom uttaga omkring 40 stycken stämpel försäljare sitt stämpelbehov

utan kredit mot kontant betalning, nämligen 8 häradshövdingar, 18 rådhustjänstemän,

8 landsstatstjänstemän och 6 andra stämpelförsäljare.

Anledningen för de flesta av dessa att ej använda kreditsystemet har,

enligt ämbetsverken, tydligen varit, att de för dubbla beläggningsstämplar

mottagit stämpelmedel i förskott, och de därigenom ej varit i behov av

stämpelkredit.

Ämbetsverken hålla före, att de flesta av dessa krediter äro onödigt höga,

och att en allmän begränsning av stämpelkrediten utan olägenheter skulle

kunna och jämväl borde vidtagas. Det finge nämligen härvid ej förbises,

att en dylik begränsning vore ett avsevärt medel att genomföra den i kungörelsen

den 20 maj 1927 föreskrivna insättningen av stämpelmedel å tjänstepostgirokonto.

Någon möjlighet att direkt kontrollera, att dessa insättningar

skedde i vederbörlig ordning, saknade generalpoststyrelsen, och Göta hovrätt

hade även i sitt yttrande påpekat, att kontrollen över de i stämpelförordningen

stadgade redovisningsbestämmelsernas efterlevande icke kunde

sägas vara fullt effektiv. En begränsning borde sålunda lämpligen ske och

på det sätt, att generalpoststyrelsen efter stämpelförsäljarnas hörande fastställde

kredit beloppet.

Vad åter angår frågan, huru och enligt vilka grunder begränsningen av

stämpelkrediten bör ske, hava ämbetsverken anfört följande:

»Uppenbart torde vara, att stämpelförsäljare bör hava ett tillräckligt förråd

av helarksstämplar och enkla beläggningsstämplar, och som dessa

stämplar av allmänheten betalas i efterskott, bör stämpelförsäljaren erhålla

dessa på kredit. Härvid bör även beaktas, att åtskilliga stämpelförsäljare

städse hava stämpelbelagda expeditioner liggande hos stads- och landsfiskaler

för indrivning. Under år 1926 försålde 385 stämpelförsäljare helarksstämplar

och enkla beläggningsstämplar intill följande belopp:

till och med

1,000 kronor 54 stycken

därutöver till

och med

2,500 »

84 »

»

» .....

5,000 »

80 »

»

» .....

10,000 »

103 »

»

» .....

... 15,000 »

16 »

»

»

20,000 »

5 »

»

» .....

25,000 »

10 »

»

» .....

30,000 »

4 »

»

» .....

.... 40,000 »

9 »

» .....

.... 50,000 »

7 »

»

»

.... 60,000 »

8 »

»

» .....

75,000 »

1 »

»

» .....

135,000 »

4 »

Summa 385 stycken.

För dessa slag av stämplar skulle enligt ämbetsverkens förmenande en

kredit lämpligen kunna beräknas i enlighet med häradshövdingarnas förenings

förslag till högst ett belopp motsvarande två månaders behov (en

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 194.

sjättedel av årsuppbörden); dock synes i de fall, att årsuppbörden uppginge

till mera avsevärda belopp, kreditsumman böra, till förhindrande att densamma

stege alltför högt, sättas till nagot mindre belopp än som svarade

mot två månaders behov.

Av förestående 1926 års stämpelförsäljare hade 122 stycken allenast behov

av de nyss nämnda stämplarna (landsstatstjänstemän, registratorer, överlantmätare,

bergmästare m. fl.), de återstående 263 stämpelförsäljarna (häradshövdingar,

stadsdomare och en del landsstatstjänstemän) hava dessutom haft

användning för dubbla beläggningsstämplar; 14 stycken hava sålt endast

dubbla beläggningsstämplar. För de dubbla beläggningsstämplarna skall

stämpelavgiften jämlikt 34 § i stämpelförordningen samt 42—45 §§ i förordningen

den 19 november 1914 om arvsskatt och skatt för gåva inbetalas

i förskott. Med anledning av detta betalningssätt uppstår för dessa

stämplar strängt taget intet kreditbehov. Emellertid framgår bland

annat av de utav Göta hovrätt och häradshövdingarnas och stadsdomarnas

föreningar avgivna yttranden, att något förråd av även ifrågavarande

stämplar bör finnas hos stämpelförsäljarna, och att följaktligen kredit

jämväl härutinnan är av nöden. Med hänsyn särskilt till vad häradshövdingarnas

förening anfört, synes emellertid denna kredit kunna i allmänhet

sättas till jämförelsevis låga belopp, svarande mot värdet av ett

begränsat lager av huvudsakligen de lägre valörerna. Denna kreditsumma

torde i de flesta fall kunna inskränkas till 1,000 å 2,000 kronor och till

högre belopp allenast vid några av de största domsagorna och rådhusrätterna.

Under år 1926 försålde 277 stycken stämpelförsäljare dubbla beläggningsstämplar

intill följande belopp:

till och med...

10,000 kronor 38

därutöver till

och med ..

25,000 »

50

»

»

50,000 »

58

»

»

75,000 »

54

»

»

100,000 »

29

»

»

200,000 »

30

»

»

300,000 »

6

»

»

400,000 »

4

»

»

500,000 »

1

»

»

.. 1,000,000 »

3

»

»

. 1,500,000 »

1

»

»

.. 2,000,000 »

1

»

»

.. 2,400,000 »

2

stycken

»

Summa 277 stycken.»

Med ledning härav har det synts ämbetsverken, att ett sammanlagt kreditbelopp

för alla slag av stämplar för det stora flertalet stämpelförsäljare

kunde bestämmas till 5,000 kronor och därunder samt för en del därutöver

intill 10,000 kronor. Ett kreditbelopp över sistnämnda summa syntes endast

i några få undantagsfall vara nödigt.

Bevillningsutskottet har, såsom förut påpekats, ifrågasatt, att stämpelförsäljare

skulle medgivas rätt att, utan ställande av säkerhet, på kredit

uttaga stämplar till visst av generalpoststyrelsen fastställt belopp samt möjligen

därutöver erhålla kredit inom visst belopp mot ställande av säkerhet.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 163 häft. CNr 19/t.) 3

Stämpelsäkerhetens

borttagande.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

Frågan om befrielse för stämpel försäljare från skyldigheten att ställa

säkerhet har förut varit under behandling.

Generalpostdirektören J. Juhlin överlämnade år 1909 till löneregleringskommittén

en promemoria angående postverkets övertagande av bestyret

med försäljning av statens stämpelmärken och redovisning av stämpeluppbörden.

I denna promemoria föreslogs bland annat, att varje domare från

postverket skulle erhålla ett fast förskott av stämplar till visst fastställt belopp,

att stämpelförrådet hos stämpelförsäljarna skulle vid varje månads

eller kvartals slut inventeras, och att, då genom en dylik anordning stämpelförskottens

storlek kunde nedbringas, bestämmelsen rörande säkerhet för

förskott möjligen kunde borttagas.

I det av särskilda kommitterade den 23 januari 1912 avlämnade betänkandet

med förslag rörande omläggning av stämpelförsäljningsväsendet

ansågs emellertid, att ett uppgivande av fordran på säkerhet för den med

stämpelförsäljningen förenade uppbörden säkerligen skulle kräva allt för

omfattande och kostsamma kontrollanordningar, vadan i betänkandet föreslogs

bibehållandet av ställande av säkerhet.

Frågan om borttagandet av fordran på uppbördssäkerhetens ställande behandlades

av generalpoststyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 13

februari 1913, däri styrelsen anförde bland annat:

Om ock domhavandena i regel vore stämpelförsäljare, vore likväl försäljningsbestyret

för dem icke någon med tjänsten förenad skyldighet utan beroende

på vars och ens fria val. Anledningen härtill torde vara att söka i

den stämpelförsäljaren nu åliggande skyldigheten att för sin uppbörd ställa

behörigen godkänd borgen eller ock nedsätta vissa slag av värdehandlingar.

Så länge detta villkor för befogenhet att sälja stämplar kvarstode, torde

svårligen vederbörande kunna åläggas att mot sin vilja försälja stämplar.

Då det emellertid från allmänhetens synpunkt vore av vikt, att stämpelförsäljningsplikt

förelåge för nu ifrågavarande kategori av tjänstemän, hade

generalpoststyrelsen ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke i detta sammanhang

lämpligen borde tagas under övervägande att, jämte borttagandet av

fordran på uppbördssäkerhetens ställande, ålägga dessa tjänstemän utöva

stämpelförsäljning. Vad beträffade postverkets tjänstemän, av vilka ett stort

antal omhänderhade kontanta medel till högst betydliga belopp, behövde desamma

numera icke ställa någon säkerhet för sin uppbörd.

I sammanhang härmed erinrade generalpoststyrelsen jämväl om kungörelsen

den 4 december 1908 angående upphörande av skyldighet för vissa

tjänstemän vid landsstaten att ställa uppbördssäkerhet.

Därest skyldigheten för stämpelförsäljare enligt 29 § att ställa uppbördsborgen

borttoges, måste staten å andra sidan fastställa de skärpta kontrollföreskrifter,

som kunde anses erforderliga för att trygga staten från förlust

i avseende å de till betydande belopp uppgående stämpelmedlen. Enligt

generalpoststyrelsens förmenande skulle lämpligen kunna ordnas så, att

tjänstemännen erhölle ett bestämt kvartalsförskott av stämplar. Dessa förskott

syntes visserligen i en del fall komma att uppgå till jämförelsevis

stora summor, men dock icke till så avsevärda belopp, att de kunde hindra

reformens genomförande. Generalpoststyrelsen hade tänkt sig, att veder
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

35

börande tjänsteman skulle hos styrelsen avgiva förslag å förskottets storlek,

och att generalpoststyrelsen skulle äga rättighet att efter för handen varande

omständigheter meddela de beslut i fråga om förskottens storlek, som kunde

finnas erforderliga. Stämpelförsäljaren hade sedan att successivt leverera

inflytande stämpelmedel. Kommitterade hade föreslagit, att leverans skulle

äga rum kvartalsvis. Ehuruväl med hänsyn till de jämförelsevis stora

summor, som det här vore fråga om, skulle kunna ifrågasättas, huruvida

icke, om borgen horttoges, den ordinarie leveransterminen borde bestämmas

till månad i stället för kvartal, hade generalpoststyrelsen i betraktande

av det merarbete, som därigenom onekligen skulle påläggas ifrågavarande

tjänstemän, ansett sig icke böra göra någon direkt framställning i sådant

syfte. Tjänstemannen skulle äga att i mån av behov på rekvisition utfå

nya stämplar, därvid generalpoststyrelsen hade att övervaka, att till honom

icke utlämnades stämplar till högre värde, än som motsvarade sammanlagda

beloppet av förskottet och inlevererade kontanta medel. Enligt den

av kommitterade föreslagna lydelsen av 40 §, skulle inventering av tjänstemännens

stämpelförråd verkställas sista söckendagen av året. Vid genomförande

av förskottssystemet borde inventering äga rum vid varje leveransperiods

slut för utrönande av behållningen utav osålda stämplar. Vidare

borde såväl vederbörande länsstyrelse som generalpoststyrelsen äga befogenhet

att när som helst, då förhållandena ansåges böra därtill föranleda,

genom länsstyrelsen verkställa inventering och påfordra redovisning av

stämpelförsäljare. Den risk uppbördsborgens borttagande, med iakttagande

av dessa bestämmelser, kunde medföra för postverket, som ju skulle bära

ansvaret för stämpelmedlens behöriga inflytande, syntes generalpoststyrelsen

icke vara synnerligen stor. Styrelsen föreställde sig, att borgens borttagande

skulle lika litet i detta fall, som då det gällde den egentliga postuppbörden,

komma att för verket medföra några förluster av betydenhet.

Med stöd av det anförda hyste generalpoststyrelsen den åsikten, att det

ur alla synpunkter vore önskvärt, att de tjänstemän, vilka hade att å

tjänstens vägnar mottaga handling, som skulle vid företeendet inför offentlig

myndighet förses med stämpel, befriades från skyldighet att ställa uppbördssäkerhet

men samtidigt ålades att tillhandahålla allmänheten stämplar.

Ej heller syntes förefinnas någon anledning att beträffande annan tjänsteman,

som hade att å tjänstens vägnar stämpelbelägga utgående expeditioner,

bibehålla kravet å uppbördssäkerhets ställande. I fråga om sättet för stämpelförsäljningens

ordnande, då ordinarie tjänstinnehavare atnjöte ledighet,

skulle detta, enligt generalpoststyrelsens förmenande, lämpligen kunna ske

i enahanda ordning, som tillämpades, då posttjänsteman, vilken mottagit

förskott av frankotecken, vore tjänstledig. Härom stadgades i reglementet

angående medelsredovisningen vid postkontoren, att då tjänsteman hade att

i anledning av ledighet överlämna förskottet till annan, denne skulle till

den ledige avgiva skriftligt erkännande om övertagande av ansvaret för

förskottet, samt att, då ledigheten upphörde, erkännandet skulle återställas.

Enligt generalpoststyrelsens förslag skulle sålunda 28 och 29 §§ i stämpelförordningen

erhålla följande ändrade innehåll:

»28 §. Ämbets- eller tjänsteman, vilken har att å tjänstens vägnar mottaga

handling, som enligt II art. skall vid företeendet inför offentlig myn
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kung!. Maj:ts proposition Nr 194.

dighet förses med stämpel, är förpliktad att å det ställe, där handlingen

skall mottagas, försälja till densamma erforderliga stämplar, och skola stämplarna

hos honom köpas och stämpelbeläggningen av honom verkställas.

29 §. Stämpelförsäljare, varmed i denna författning förstås såväl ämbetseller

tjänsteman, som jämlikt 28 § utövar stämpelförsäljning, som ock

ämbets- eller tjänsteman, vilken har att å tjänstens vägnar stämpelbelägga

utgående expeditioner, äger på anmälan hos generalpoststyrelsen mot kvitto

utfå förskott av stämplar till erforderligt belopp, som efter hans förslag

bestämmes av generalpoststyrelsen.

Då ordinarie tjänsteinnehavare undfår ledighet, skall han till den, vilken

under ledigheten förordnats att helt eller delvis bestrida ämbetet eller tjänsten,

överlämna förskottet, därvid den tillförordnade skall till den ordinarie tjänsteinnehavaren

avgiva skriftligt erkännande om förskottets övertagande och

ansvaret därför. Erkännandet, varav en avskrift skall genom den tillförordnades

försorg insändas till generalpoststyrelsen, skall återställas, då ledigheten

upphör.»

För den händelse stämpelförsäljarna icke skulle behöva ställa säkerhet för

det förskott av stämplar, som tilldelats dem, syntes, på sätt förut antytts,

vara nödvändigt, att influtna stämpelmedel redovisades månadsvis eller

kvartalsvis och att intyg avgåves över behållningen av stämplar vid varje

månads eller kvartals utgång. 40 § i kommitterades förslag innehölle allenast

föreskrift om dylikt intyg beträffande sista kvartalet av året. Skulle

kvartalsredovisning anses tillräcklig, torde för årets tre första kvartal ej

vara nödvändigt, att inventering verkställdes genom länsstyrelsens försorg,

utan syntes behållningen kunna styrkas av två ojäviga vittnen. I 40 § borde

sålunda före kommitterades förslag intagas ett nytt stycke härom. De inventeringar,

som enligt paragrafen den sista söckendagen varje år skulle

ske hos stämpelförsäljarna, ansåge generalpoststyrelsen böra äga rum genom

vederbörande länsstyrelses försorg. Under den förut angivna förutsättningen

angående borttagandet av stämpelförsäljarnas uppbördssäkerhet skulle 40

§ med erforderliga redaktionella ändringar böra erhålla ungefär följande

lydelse:

»40 §. Stämpelförsäljare, som i förskott mottagit stämplar, är skyldig

att senast inom åtta dagar efter utgången av vart och ett av årets tre första

kalenderkvartal till generalpoststyrelsen insända en av två ojäviga personer

styrkt förteckning över behållningen av stämplar vid näst föregående kvartals

utgång.

Varje år å sista söckendagen skall genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes

försorg hos stämpelförsäljare, som erhållit stämplar i förskott,

inventering anställas till utrönande, huru mycket av mottagna stämplar är

osålt; och skola instrument över sistnämnda hos försäljningsmännen hållna

inventeringar av Kungl. Maj:ts befallningshavande innan den 15 januari

insändas till generalpoststyrelsen.

I förteckning eller inventeringsinstrument må hos domare på landet såsom

osålda upptagas stämplar, som blivit använda till sådana, något årets ting

tillhörande expeditioner, vilka vid förteckningens upprättande eller inventeringstillfället,

enligt intyg av vederbörande vittnen, inventeringsförrättare,

kronofogde eller länsman, ännu icke äro utlösta.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. May.ts proposition Nr 194.

Jämväl å annan tid må, när omständigheterna därtill föranleda, inventering

genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes försorg hos stämpelförsäljare

kunna äga rum, och skall då tillika redovisning avgivas för vad av mottagna

stämplar icke tinnes i behåll.»

Generalpoststyrelsens förslag funno emellertid icke stöd hos departementschefen

vid anmälan den 14 mars 1913 av ärendet för Kungl. Maj:t, i det

att departementschefen anförde följande:

Vad generalpoststyrelsen föreslagit syntes departementschefen icke framstå

såsom en nödvändig konsekvens av det förslag till stämpelväsendets

omläggning, som förelåge till avgörande. Vare sig stämpel väsendet fortfarande

såsom dittills handhades av statskontoret eller, såsom vore ifrågasatt,

överlämnades till postverket, torde behovet av reformer i angiven riktning

få anses föreligga i lika hög eller lika ringa grad. Det gjorda uppslaget

kunde således betraktas såsom alldeles oberoende av omläggningsförslaget

och bedömas med hänsyn till den erfarenhet, som vunnits vid tilllämpningen

av gällande bestämmelser på detta område. Dessa erfarenheter

syntes giva vid handen, att ett borttagande av skyldigheten att ställa borgen

för den stämpeluppbörd, varom vore fråga och vilken, såsom jämväl generalpoststyrelsen

framhållit, i vissa fall kunde röra sig om mycket stora belopp,

icke kunde ifrågasättas utan samtidigt införande av eu ganska omständlig,

besvärlig och dyrbar kontroll i syfte att övervaka ett stort antal stämpelförsäljare,

vilka visserligen till övervägande antal vore ordinarie tjänstemän,

men till ej ringa antal även utgjordes av tillförordnade tjänstinnehavare,

understundom måhända i mindre god ekonomisk ställning. Det läte

näppeligen tänka sig, att dessa mer eller mindre tillfälliga stämpelförsäljare

kunde underkastas så noggrann kontroll som t. ex. tjänstemännen å ett

postkontor eller i ett ämbetsverk, och den kontroll, som kunde utövas, komrne

helt säkert att draga en icke alldeles obetydlig kostnad. Då den dittills

tillämpade anordningen att lämna stämpelförsäljare stämplar på kredit inom

det belopp, för vilket säkerhet blivit av honom ställd, fungerat till belåtenhet

och icke från stämpelförsäljares sida försports klagomål över skyldigheten

att ställa uppbördssäkerliet i förhållande till den kredit, som av dem önskades,

kunde departementschefen icke ansluta sig till generalpoststyrelsens förslag,

vilket syntes honom ägnat att minska den trygghet för att uppburna stämpelmedel

också inflöte i statens kassa, som dåvarande system onekligen erbjöde.

Den av generalpoststyrelsen tänkta möjligheten, att, därest skyldigheten att

ställa uppbördssäkerhet bleve avskaffad, vederbörande ämbets- eller tjänstemän

skulle kunna åläggas att ombesörja stämpelförsäljning, som nu vore

beroende av deras frivilliga åtagande, syntes departementschefen icke vara

alldeles påtaglig. Vad t. ex. beträffade domhavande på landet torde väl

kunna ifrågasättas, huruvida de lämpligen borde påtvingas såsom ett tjänsteåliggande

skyldighet att vara uppbördsmän, och vad beträffade tjänstemännen

vid rådstuvurätter, torde väl även för många fall bliva svårt att i

en författning angiva, vilken eller vilka av dessa tjänstemän skyldigheten

att verkställa stämpelförsäljningen borde påvila. Under alla förhållanden

torde det kunna ifrågasättas, huruvida en skyldighet av ifrågavarande

beskaffenhet lämpligen borde åläggas vederbörande genom en bestämmelse i

stämpelförordningen. Ehuru departementschefen lika med generalpoststyrelsen

ansåge det synnerligen önskvärt, att de stämplar, som erfordrades

för beläggning av enskilda handlingar i de fall, som avsåges i 28 §, tillhandahölles

allmänheten genom vederbörande tjänstemän, vilka hade att i

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

tjänsten mottaga sådana handlingar, hade han således icke ansett sig böra

ifrågasätta den ändring i gällande bestämmelser, att nämnda tjänstemän

under alla förhållanden ålades att ombesörja stämpelförsäljningen i fråga.

Något behov av lagstadgad bestämmelse i sådan riktning kunde icke heller

anses föreligga. Så vitt departementschefen hade sig bekant, hade de tjänstemän,

som här avsåges, i regel frivilligt åtagit sig detta bestyr, och det

funnes icke anledning förutsätta, att i och med stämpelväsendets överlämnande

till postverket en tendens i motsatt riktning skulle visa sig. Finge

ifrågavarande tjänstemän en skälig gottgörelse för de med stämpelförsäljningen

förenade besvär och kostnader, och bleve de icke betungade med

alltför besvärande kontrollanordningar genom täta inventeringar och dylikt,

utöver vad som icke kunde undvikas, syntes de fortfarande som dittills få

antagas vara villiga att stå allmänheten till tjänst med stämplars tillhandahållande

i de fall, då sådant syntes önskvärt.

Statskontoret och generalpoststyrelsen hava nu efter erinran om de i yttrandena

till ämbetsverken gjorda uttalandena om stämpelsäkerhetens borttagande,

i denna fråga för egen del i huvudsak anslutit sig till de synpunkter,

som framfördes av generalpoststyrelsen i dess utlåtande den 13

februari 1913. De av departementschefen år 1913 framförda betänkligheterna

häremot syntes numera icke böra tillmätas allt för stor vikt.

Stämpeluppbörden syntes icke komma att röra sig om några mycket stora

belopp, vilket vid berörda tillfälle anförts som ett huvudsakligt skäl mot

förändringen; genom den begränsning av stämpelkrediten, varom ämbetsverken

nu framställt förslag, komme nämligen kreditsummornas storlek att

i högst avsevärd mån nedsättas. Ej heller bleve kontrollen, om den anordnades

på sätt ämbetsverken föreslagit, vare sig besvärlig eller dyrbar, då

den i själva verket ej komme att medföra några som helst extra kostnader.

Vad häradshövdingarnas förste och andre notarier anginge, vilka väl i vanligaste

fall komme att vikariera för häradshövdingarna, vore dessa numera

avlönade och statsanställda och sålunda i eu annan ställning än år 1913.

Angående förfarandet vid ombyte av stämpelförsäljare hava ämbetsverken

yttrat följande:

»Beträffande stämpelförsäljares vikarier plägar i allmänhet i fråga om

stämpelförsäljningen förfaras så, att vid kortare vikariat den ordinarie

stämpelförsäljaren fortfarande själv handhar denna försäljning, rekvirerar

stämplar och inlevererar stämpelmedel, vilken omständighet torde stå i

samband med rätten till stämpelprovision. Vid längre vikariatsförordnanden,

och då fråga är om ledigblivna befattningar, har hittills vikarien eller den,

som förordnats uppehålla tjänsten, brukat ställa säkerhet för egen stämpeluppbörd.

I och med säkerhetens borttagande torde i förstnämnda fall någon

ändring i det vanliga förfaringssättet ej behöva förutsättas. Då däremot

den ordinarie stämpelförsäljaren frånträder bestyret med stämpelförsäljningen,

blir sakläget något annorlunda. Det stämpelförskott, som fastställts,

avser nämligen en viss tjänstebefattning, vadan vid stämpelförsäljningens

övertagande av någon tillförordnad denne ej kan erhålla någon ny kredit

såsom nu med ny säkerhets ställande kan äga rum, utan han måste övertaga

den ordinaries förskott. Några särskilda svårigheter härvid synas ej

behöva befaras. Den nytillträdande övertager det kvarliggande stämpelför
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

rådet av den ordinarie mot avlämnande av kvitto samt insänder till generalpoststyrelsen

dels bestyrkt avskrift av detta kvitto, dels skriftligt erkännande

om ansvarsskyldigbet för vad lian inom det fastställda förskottet pa kredit

utbekommer, dels ock handling, som bestyrker hans behörighet att bestrida

tjänsten. Sedan den ordinarie till generalpoststyrelsen inlevererat influtna

stämpelmedel, kan vikarien till fullo utnyttja förskottsbeloppet. I anslutning

härtill torde böra i stämpelförordningen införas föreskrift därom, att

då stämpelförsäljare definitivt avgår från sin tjänst eller annan förordnats

att under viss tid uppehålla tjänsten under sådana omständigheter, att därmed

förenas skyldigheten att handhava stämpelförsäljningen, den ordinarie

tjänstemannen bör inom åtta dagar, efter det han lämnat tjänsten, till

generalpoststyrelsen inleverera resterande influtna stämpelmedel.»

Ämbetsverken anse, att stämpelförsäljare böra befrias från skyldigheten

att ställa uppbördssäkerhet men samtidigt åläggas att tillhandahålla allmänheten

stämplar. Att, såsom stadsdomarnas förening föreslagit, rätt skulle

medgivas stämpelförsäljare att utöver fastställt förskott av stämplar erhålla

ytterligare kredit mot ställande av säkerhet, synes ämbetsverken mindre

lämpligt med hänsyn därtill, att i så fall säkerligen åtskilliga stämpelförsäljare

skulle påfordra extra krediter och därigenom fördelarna av begränsad

stämpelkredit skulle kunna i avsevärd mån bortelimineras.

Ämbetsverken upplysa, att för närvarande 242 stämpelförsäljare ställt

säkerhet bestående av borgensförbindelser; 81 stämpelförsäljare hade ingivit

försäkringsbrev, utfärdade av därtill berättigade försäkringsaktiebolag

(9 stämpelförsäljare hade både borgen och försäkringsbrev) och 21 stämpelförsäljare

hade hos generalpoststyrelsen nedsatt obligationer representerande

ett sammanlagt värde av omkring 175,000 kronor. Borgensförbindelserna

medförde för statsverket åtskilligt arbete; frånsett att desamma skulle inom

tio år förnyas, utsände generalpoststyrelsen årligen till överståtliållarämbetet

och samtliga länsstyrelser förteckningar, upptagande de å förbindelserna

förekommande borgensmännens namn och borgensbeloppen, med begäran om

upplysning, huruvida borgensmännen fortfarande levde och vore vederhäftiga

för respektive borgensbelopp. I de fall, då nekande svar härå inginge till

generalpoststyrelsen, anmodade styrelsen vederbörande stämpelförsäljare att

inkomma med ny säkerhet. Borgensmännens antal uppginge nu till omkring

500 stycken. I ämbetsverkens utlåtande framhålles ock, att säkerheternas

borttagande givetvis skulle medföra en lättnad i arbete för ifrågavarande

myndigheter, och detta skulle även för stämpelförsäljarna själva utgöra en

förmån. Ett försäkringsbrev medförde i allmänhet en kostnad av 1 procent,

eller för exempelvis en försäkring å 10,000 kronor en årsutgift av 100

kronor. Jämväl anskaffandet av borgen syntes väl ofta vara förenat med

besvär och kanske även med någon motprestation.

Stämpelförsäljningen borde enligt ämbetsverkens förmenande ordnas så, att

generalpoststyrelsen efter vederbörandes hörande fastställde ett kreditbelopp,

ett förskott, inom vilket stämpelförsäljaren ägde att utbekomma stämplar utan

säkerhet. En var, som för sin tjänst hade behov av dylikt förskott, skulle

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kontrollföre
skrifter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

hos generalpoststyrelsen göra anmälan därom och därvid foga handling, som

utvisade, att han utnämnts till eller’ förordnats å tjänst, varmed följde skyldighet

att mottaga stämpelpliktiga handlingar eller att stämpelbelägga utgående

expeditioner. Vid övertagandet av stämpelförskott skulle han hava

att till generalpoststyrelsen därå överlämna kvitto, vilket även skulle innehålla

erkännande, att han vore för förskottet redovisningsskyldig. Leverering

av stämpelmedel till generalpoststyrelsen skulle ske å de tider, som

föreskrivas i 39 § i stämpelförordningen, och skulle generalpoststyrelsen

hava att tillse, att stämplar icke utlämnades till högre värde, än som motsvarade

sammanlagda beloppet av förskottet och inlevererade kontanta medel.

I sammanhang med borttagande av skyldigheten att ställa säkerhet böra,

anse ämbetsverken, i viss mån skärpta kontrollföreskrifter meddelas, så anordnade,

att de medföra minsta möjliga såväl kostnad för statsverket som

besvär för stämpelförsäljarna.

För närvarande stadgas i kontrollavseende i 40 § första stycket i

stämpelförordningen, att varje år å sista söckendagen skall genom Kungl.

Maj:ts befallningshavandes försorg hos stämpelförsäljare, som erhållit stämplar

i räkning, inventering anställas till utrönande, »huru mycket av mottagna

stämplar är osålt», samt i tredje stycket, att jämväl å annan tid må,

när omständigheterna därtill föranleda, inventering i enahanda ordning hos

stämpelförsäljare kunna äga rum, och skall då tillika redovisning avgivas

»för vad av mottagna stämplar icke finnes i behåll». Någon dylik extra

inventering har, såvitt ämbetsverken hava sig bekant, hittills icke ägt mm.

Vid sådant tillfälle skall konstateras ej blott såsom vid decemberinventeringen,

huru mycket av mottagna stämplar är osålt utan även att medel

finnas tillgängliga för de försålda stämplarna i den mån medel ej inlevererats

till generalpoststyrelsen. Det är vidare i 40 § första stycket föreskrivet,

att vid inventering hos domare på landet stämplar, som blivit använda

till sådana, något årets ting tillhörande expeditioner, vilka vid inventeringstillfället,

enligt intyg av förrättningsmannen (landsfiskal), ännu

icke äro utlösta, i instrumentet över förrättningen upptagas såsom osålda.

Denna föreskrift hör, anse ämbetsverken, ej vara inskränkt allenast till

domare på landet, enär jämväl andra befattningshavare, såsom stadsdomare

och hovrättsaktuarier, utsända stämpelbelagda expeditioner för indrivning

av lösen och stämpel.

Inventering av stämpelförsäljares förråd av stämplar verkställes sålunda

för närvarande endast en gång om året, sista söckendagen i december månad.

Med stöd av denna kan generalpoststyrelsen vid varje års början kontrollera,

huru stort belopp av influtna, icke till generalpoststyrelsen inlevererade

kontanta stämpelmedel skolat finnas hos stämpelförsäljaren vid nästföregående

årets utgång och följaktligen böra inlevereras inom de i 39 § första

stycket och 41 ''§ andra stycket i stämpelförordningen bestämda tider. Efter

en erinran, att en motsvarande kontroll för årets tre första kvartal icke

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

41

låter sig göra, anföra ämbetsverken till närmare motivering för ändrade

kontrollföreskrifter följande:

»Visserligen framgår av räkenskapshandlingarna, huruvida något belopp,

och i så fall vilket, blivit för de tre kvartalen inlevererat. Då intet belopp

alls inlevererats inom den i 39 § första stycket i stämpelförordningen föreskrivna

tiden (inom åtta dagar efter varje kvartals slut), pläga påminnelser

härom göras. Emellertid är det omöjligt konstatera, om inlevererat

stämpelmedelsbelopp motsvarar de under nästföregående kvartal influtna

medlen, detta beroende därpå, att generalpoststyrelsen ej kan veta, huru

mycket av de till stämpelförsäljaren översända stämplarna äro sålda eller

kvarligga osålda. I de fall då vid ett kvartals utgång den inlevererade

summan synts anmärkningsvärt liten i förhållande till av stämpelförsäljaren

rekvirerade och mottagna stämplar, bruka förfrågningar göras, vilka ofta

haft till påföljd ytterligare inlevereringar av medel men också ibland meddelanden,

att den av generalpoststyrelsen uppgivna skulden — skillnaden

mellan värdet av mottagna stämplar och inlevererade medel — utgjordes

av hos stämpelförsäljaren kvarliggande förråd av osålda stämplar. Önskligt

synes följaktligen vara, att generalpoststyrelsen bereddes möjlighet att även

för årets tre första kvartal kunna kontrollera, att föreskriven leverans av

stämpelmedel behörigen fullgjordes. Ett sådant önskemål torde svårligen

kunna framställas såsom obehörigt eller obehövligt, om man utgår från att

stämpelmedlen, såsom statsmedel, böra hållas skilda från stämpelförsäljarens

egna medel. Visserligen hava genom kungörelsen den 20 maj 1927 skärpta

inbetalningsbestämmelser blivit stadgade, men, som ämbetsverken redan antytt,

är kontrollen, att dessa bestämmelser efterlevas, otillfredsställande. Att även

för årets tre första kvartal föranstalta inventeringar genom länsstyrelse eller

annan myndighet torde bliva allt för kostsamt, och synes det vara tillräckligt

att, såsom generalpoststyrelsen i sitt utlåtande den 13 februari 1913

framhöll, stämpelförsäljare för de tre första kvartalen till generalpoststyrelsen

insänder intyg av två ojäviga personer över sammanlagda värdet av de vid

kvartalets slut hos honom kvarliggande osålda stämplar samt stämplar, använda

till expeditioner, vilka utsänts till magistrat, stadsfiskal eller landsfiskal

för indrivning och ännu icke utlösts. Med ledning av dylikt intyg

kan generalpoststyrelsen uträkna, för huru stort belopp stämplar blivit försålda,

och sålunda kontrollera, att vederbörliga stämpelmedel inlevereras.

Dessutom torde å sista söckendagen i december varje år såsom hittills inventering

ske genom Kungl. Maj:ts befallningskavandes försorg, men synes

denna inventering böra göras mera effektiv än vad nu är fallet. För närvarande

intygar inventeringsförrättaren allenast ’huru mycket av mottagna

stämplar är osålt’, d. v. s. till huru stort värde stämplar finnas kvar i förråd

hos stämpelförsäljaren, varemot ingen inventering av de kontanta medlen

förekommer. Men för att ernå det med en verklig inventering avsedda ändamålet,

synes böra föreskrivas, att inventeringsförrättaren vid decemberinventeringen

skall uppräkna och förvissa sig om befintligheten av ej allenast

osålda stämplar utan även vad av influtna stämpelmedel finnes kontant

hos stämpelförsäljaren, samt häröver upprätta instrument, som insändes till

generalpoststyrelsen.

Utöver decemberinventeringen bör genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes

försorg fortfarande, såsom för närvarande, extra inventering kunna

verkställas och redovisning påfordras, vadan stadgandet i 40 § tredje stycket

i stämpelförordningen synes böra bibehållas.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

Skyldighet lör

vissa tjänstemän

att vara

stämpelförsäljare.

Då fall förekommit, att stämpelförsäljare i början av ett år och innan

han tillfullo inlevererat stämpelmedel för det föregående året, från generalpoststyrelsen

rekvirerat och bekommit stämplar i räkning samt på detta

sätt kunnat balansera över stämpelskuld år ifrån år och genom ökad stämpelsäkerhet

kunnat successivt utvidga kreditbeloppet, bör bestämmelse införas därom,

att stämpelförsäljare icke äger att under ett kvartal på kredit utbekomma

några stämplar, förr än han tillfullo kontant inlevererat samtliga under det

nästföregående kvartalet influtna stämpelmedel.

Uti 41 § andra stycket i stämpelförordningen stadgas, att icke levererad

del av stämpelmedlen för ett år skall till generalpoststyrelsen inlevereras

samtidigt med insändandet av årsredogörelsen, d. v. s. sist den 15

januari nästföljande år. Som det i 39 § är föreskrivet, att under varje

kvartal influtna stämpelmedel skola inom åtta dagar efter kvartalets slut

inlevereras, synes förstnämnda stadgande onödigt. Den i sammanhang härmed

stadgade påföljden torde böra överflyttas till 39 § och gälla samtliga

kvartal.

Blanketter till förenämnda kvitton å mottagna stämpelförskott och erkännanden

angående redovisningsskyldighet för förskotten samt till nyssberörda

intyg avseende de tre första kalenderkvartalen torde böra tillhandahållas

av generalpoststyrelsen.»

Om stämpelförsäljningen anordnades på sätt ämbetsverken sålunda tänkt

sig, anse ämbetsverken intet vara att erinra mot stämpelsäkerhetens borttagande.

Därest skyldigheten att ställa säkerhet borttages, förmena ämbetsverken,

såsom förut antytts, att hinder ej borde möta för ändring av gällande bestämmelser

därhän, att ämbets- eller tjänstemän, som hade att mottaga

stämpelpliktiga handlingar, ålades att ombesörja härför erforderlig stämpelförsäljning,

samt anföra till vidare utveckling av skälen härför följande.

Samtliga nämnda ämbets- eller tjänstemän hade under många år frivilligt

åtagit sig detta bestyr. Först samtidigt med ikraftträdandet av kungörelsen

den 20 maj 1927 hade denna praxis brutits, i det då en häradshövding hos

generalpoststyrelsen anmält sig vilja upphöra med stämpelförsäljningen, till

följd varav generalpoststyrelsen jämlikt stadgandet i 28 § tredje stycket i

stämpelförordningen på annat sätt anordnat stämpelförsäljning vid de två

tingsställen, som funnes inom denne häradshövdings domsaga. Givetvis vore det

såväl ur allmänhetens som också ur postverkets synpunkt lämpligast, att

vederbörande ämbets- eller tjänsteman själv vore stämpelförsäljare. Skulle

exempelvis i stora domsagor med avlägset liggande tingsställen häradshövdingarna

avsäga sig stämpelförsäljningsbestyret, skulle detta otvivelaktigt

komma att medföra beaktansvärda extrakostnader för statsverket. Det syntes

därför vara önskligt, att i samband med övriga här föreslagna lagstiftningsåtgärder

föreskreves, att bemälda ämbets- eller tjänstemän hade skyldighet

att vara stämpelförsäljare; ett arbete för vilket de enligt 42 § i stämpelförordningen

åtnjöte särskild ersättning i form av stämpelprovision. För den

med stämpelförsäljningen förenade skriftväxlingen åtnjöte stämpelförsäljare

för närvarande ej fribrevsrätt, men om försäljningen bleve en med tjänsten

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

43

förenad skyldighet och sålunda ett tjänsteåliggande, bortfölle automatiskt

portoskyldigheten, och tjänsteman, som redan åtnjöte tjänstebrevsrätt, skulle

då äga använda sig därav jämväl beträffande de med stämpelförsäljningen

förenade postförsändelser. Skyldigheten att tillhandahålla stämplar skulle

följaktligen för stämpelförsäljarna medföra en, om ock mindre betydande,

ekonomisk fördel.

Vad departementschefen år 1913 anfört mot förslaget om stämpelförsäljningen

såsom ett tjänsteåliggande, syntes ej innebära några tungt vägande

skäl. Bland annat hade departementschefen omnämnt svårigheten att i en

författning angiva vilken eller vilka av tjänstemännen vid rådhusrätter

skulle hava att verkställa stämpelförsäljningen; det förefölle ämbetsverken,

som om någon dylik svårighet ej behövde utgöra hinder för införandet av

obligatorisk stämpelförsäljning. Vad exempelvis Stockholms magistrat och

rådhusrätt beträffade, funnes i befattningshavarnas tjänstereglemente föreskrivet,

att registrator ävensom annan befattningshavare vid magistraten

och rådhusrätten, åt vilken sådant av magistraten uppdroges, vore pliktig att

vara stämpelförsäljare; dock att staden, där så påfordrades, vore skyldig för

stämpeluppbörden ställa sådan säkerhet, som omförmäldes i 29 § stämpelförordningen.

Med anledning av departementschefens yttrande, att något

behov av lagstadgad bestämmelse i berörda riktning, nämligen att ålägga

vederbörande tjänstemän att ombesörja stämpelförsäljningen, icke kunde

anses föreligga, erinra ämbetsverken slutligen därom, att då nyligen en

häradshövding avsagt sig bestyret med stämpelförsäljningen, sådant behov

numera syntes få anses föreligga.

Med stöd av vad sålunda i ärendet förekommit hava ämbetsverken fram- Ämbetslagt

förslag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i stämpelförordningen,

vilket förslag torde få fogas såsom bilaga 2 vid statsrådsprotokollet, ävensom förslag,

hemställt, att motsvarande ändringar skulle göras i förordningen om arvsskatt

och skatt för gåva. Därutöver hava i förslaget till ändringar i stämpelförordningen,

med anledning av kungörelsen den 20 maj 1927 enligt vilken

stämpelmedel skola inlevereras över postgiro, beträffande 39 § vidtagits vissa

jämkningar.

Enligt gällande bestämmelser äger stämpelförsäljare att inom beloppet Departements
chefen.

för av honom ställd och av generalpoststyrelsen godkänd säkerhet erhålla

stämplar på kredit. Rätten till stämpelkredit avser samtliga slag av

stämplar och gäller oavsett om stämpelförsäljningen till allmänheten sker

mot kontant betalning eller, såsom är regel beträffande dubbla beläggningsstämplar,

mot förskottsbetalning.

Såsom utredningen visar, uppgå de årskrediter, som för närvarande åtnjutas

av stämpelförsäljare, i många fall till avsevärda belopp och hava

tidigare varit än större. Under senare delen av år 1927 hava nämligen

flera stämpelförsäljare begärt nedsättning av de för dem gällande kreditbeloppen.

Detta förhållande står i samband med de den 20 maj 1927

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

utfärdade bestämmelserna angående skyldighet för stämpelförsäljare att

anlita postgirorörelsen, enligt vilka bestämmelser stämpelförsäljare bar

att inom viss kortare tid, efter det stämpelmedel influtit, insätta medlen

å postgirokonto utan rätt för stämpelförsäljaren att därå åtnjuta ränta.

Lika med ämbetsverken anser jag emellertid, att även åtskilliga av de

nuvarande kreditbeloppen äro onödigt höga och att en allmän begränsning

av stämpelkrediten utan olägenheter kan och jämväl bör vidtagas. Med

hänsyn till det växlande kreditbehovet för olika stämpelförsäljare torde

det vara lämpligt att, såsom ämbetsverken föreslagit, därvid stadga, att

kreditbeloppet skall fastställas av generalpoststyrelsen efter stämpelförsäljarens

hörande.

För begränsningen av stämpelkreditbeloppet torde beträffande helarksstämplar

och enkla beläggningsstämplar de riktlinjer, som häradshövdingeföreningen

uppdragit och till vilka statskontoret och generalpoststyrelsen

anslutit sig, kunna tillämpas. Beträffande de dubbla beläggningsstämplarna,

vilka i regel av allmänheten betalas i förskott, linnes strängt

taget intet kreditbehov. I ärendet har emellertid upplysts, att åtskilliga

stämpelförsäljare av tillmötesgående och till undvikande av det med uppbörden

av förskott förenade besväret, särskilt i fråga om mindre stämpelbelopp,

uppbära betalning först vid expeditionens utlämnande samt att

därför något förråd även av ifrågavarande stämplar bör förefinnas hos

stämpelförsäljarna. Med anledning härav och med hänsyn till den av

ämbetsverken lämnade statistiken delar jag ämbetsverkens åsikt, att ett

sammanlagt kreditbelopp för alla slag av stämplar för det stora flertalet

stämpelförsäljare bör kunna fastställas till högst 5,000 kronor samt för

en del därutöver till högst 10,000 kronor. Ett kreditbelopp över sistnämnda

summa synes bliva erforderligt allenast för stämpelförsäljare vid

de största städernas rådhusrätter.

Därest stämpelkreditbeloppen begränsas på sätt nu nämnts torde, såsom

bevillningsutskottet vid 1927 års riksdag anfört, det kunna ifrågasättas

att eftergiva kravet å ställande av säkerhet för stämpelkredit.

Frågan härom har sedan länge varit föremål för övervägande och synes

nu omsider hava kommit i det läge, att en lösning av densamma är möjlig.

För vidtagande av åtgärd för säkerheternas avskaffande kan åberopas,

att vården om desamma förorsakar statsverket ej obetydliga kostnader

och besvär samt att ställandet av säkerhet ofta för stämpelförsäljarna medför

kostnader. Ur statsverkets synpunkt lärer med hänsyn till såväl de

jämförelsevis låga belopp, vartill stämpelkrediterna i regel skulle uppgå,

som stämpelförsäljarnas tjänsteställning behov av säkerhet i framtiden

i allmänhet icke föreligga. För de undantagsfall, där krediten skulle bliva

fastställd till mera avsevärda belopp, lära de av ämbetsverken föreslagna

förändrade kontrollföreskrifterna i avseende å stämpelredovisningen, mot

vilka jag icke har någon erinran, väsentligt öka statsverkets möjligheter

till kontroll därå, att uppburna stämpelmedel verkligen inflyta. Det må ock

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

45

i detta sammanhang erinras, att lika litet i framtiden som hittills stämpelförsäljare

skulle vara skyldig att ställa säkerhet för medel, uppburna i

förskott för dubbla beläggningsstämplar, vilka medel ofta mångfaldigt

överstiga de kreditbelopp, vilka i framtiden skulle bliva fastställda.

I samband med frågan om uppbördssäkerhetens borttagande har varit

under övervägande att införa skyldighet för ämbets- eller tjänsteman, som

har att å tjänstens vägnar mottaga stämpel underkastad handling, att

vara stämpelförsäljare. Så länge säkerhet avkräves stämpelförsäljare, kan

det — låt vara att han för detta bestyr äger uppbära provision — med

fog anses, att stämpelförsäljningen icke bör påtvingas tjänsteman såsom

tjänsteplikt. Då samtliga ifrågavarande befattningshavare intill senaste

tid frivilligt åtagit sig stämpelförsäljningen, har något egentligt behov

av tvångsstadgande icke heller förelegat. Annorlunda blir förhållandet,

därest å ena sidan risk föreligger att — såsom redan i ett fall inträffat

— befattningshavare i frånvaro av sådant tvångsstadgande avsäger sig

stämpelförsäljningen, varigenom postverket åsamkas väsentligt ökat besvär,

och å andra sidan skyldigheten att ställa säkerhet bortfaller. Jag finner

alltså lika med ämbetsverken, att stadgande nu bör meddelas om skyldighet

för ifrågavarande befattningshavare att vara stämpelförsäljare.

I ämbetsverkens förslag till de ändringar i stämpelförordningen, som

föranledas av de nu berörda ändringsförslagen och som avse 28 och 29 §§

samt 39—41 §§, har jag vidtagit vissa smärre formella jämkningar. Förslag

till motsvarande ändringar i arvsskatteförordningen torde jag senare

i dag få anmäla.

Uti 34 § 1 mom. tredje styckets senare del i stämpelförordningen stadgas,

att ämbets- eller tjänsteman, som uppburit betalning för dubbel beläggningsstämpel

utan att handlingen samtidigt därmed stämpelbelagts, åligger att

med användande av tryckta, i löpande följd numrerade blanketter omedelbart

och utan ersättning lämna kvitto å sålunda uppburna medel samt därvid

anteckna kvittots huvudsakliga innehåll å en till blanketterna hörande,

på samma sätt numrerad talong. I 39 § tredje stycket föreskrives, dels att

stämpelförsäljare, som, enligt vad i 34 § sägs, uppburit betalning för dubbel

beläggningsstämpel utan att handlingen samtidigt därmed stämpelbelagts,

har att, så snart lämpligen ske kan och minst en gång i månaden, till

generalpoststyrelsen inleverera vad sålunda må hava influtit, med bifogande

därvid av den del av den i samma paragraf omförmälda talong, som motsvarar

de utfärdade kvittona, dels ock att sålunda överlämnad del av talong

skall i generalpoststyrelsen undergå behörig granskning.

Dessa författningsrum innehålla sålunda bestämmelser om skyldighet

för vederbörande ämbets- eller tjänsteman, utom beträffande inleverering av

stämpelmedel till generalpoststyrelsen, varom nu ej är fråga,

dels att å medel, som uppburits för dubbel beläggningsstämpel utan att

handlingen samtidigt därmed stämpelbelagts, lämna kvitto,

Förändrad

redovisning

av vissa

stämpelmedel.

Gällande bestämmelser.

s. 46 Kontrollera mot PDF

Stämpelför
ordningen
1894.

Justitieom
budsmannen
1903.

Riksdagen

1903.

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

dels ock att till generalpoststyrelsen insända mot utgivna kvitton svarande

talonger.

Skyldigheten att lämna kvitto å inbetalda stämpelmedel infördes första

gången i förordningen den 9 augusti 1894 (nr 66 s. 1) angående stämpelavgiften,

34 § fjärde stycket, men var då beroende av att medlen åtföljdes

av reversal; något stadgande om talonger förekom ej i nämnda förordning.

Förslag till mera effektiv kontroll över stämpeluppbörden väcktes av

justitieombudsmannen i den till 1903 års riksdag avgivna ämbetsberättelsen

(sid. 43—56). I sådant syfte framhölls av justitieombudsmannen, hurusom

en av förhållandena påkallad, föga omständlig åtgärd syntes vara att ålägga

varje stämpelförsäljare, till vilken stämpelavgifter kunde komma att i förskott

inbetalas, att föra anteckningar över influtna stämpelmedel eller åtminstone

över de förskottsvis erlagda, varjämte skulle kunna föreskrivas,

att vid de kvartalsvis skeende inlevereringarna av influtna stämpelmedel

också borde till bestyrkande av leveransens riktighet överlämnas utdrag ur

nyss nämnda anteckningar, dock att, om det skulle anses vara för stämpelförsäljaren

allt för betungande att föra dylika anteckningar beträffande alla

slag av stämplar, skyldigheten härutinnan, enligt justitieombudsmannens

mening, möjligen kunde begränsas till dubbla beläggningsstämplar.

I anledning av denna justitieombudsmannens framställning förklarade

riksdagen i skrivelse den 20 februari 1903, nr 10, sig hava funnit det tydligt

framgå, att de i stämpelförordningen förekommande bestämmelser om

redovisning av stämpelmedel icke vore så fullständiga och klara, att de

kunde anses fullt tillfredsställande. Enligt vad riksdagen vidare förmälde,

komme härtill ytterligare, att alla föreskrifter saknades om kontroll däröver

att av ämbets- eller tjänstemän, vilka hade att å tjänstens vägnar mottaga

enskilda stämpelpliktiga handlingar, i förskott uppburna stämpelmedel bleve

behörigen till statsverket inlevererade och således den enskilde, som inbetalt

stämpelmedel, skyddad mot eventuell förlust genom bristande redovisning

av uppbördsmannen. Det vore tydligt, fortsatte riksdagen, att kontrollföreskrifter

i detta hänseende vore av behovet påkallade, och detta så mycket

mera som riktigheten av en av justitieombudsmannen uttalad åsikt, att vid

brist hos den redovisningsskyldige ämbets- eller tjänstemannen skadan måste

drabba statsverket, väl icke kunde anses så erkänd, att utan en särskilt

härom gällande lagstiftning ett dylikt statsverkets ansvar skulle inträda;

och vid sådant förhållande hade riksdagen därför icke kunnat annat än

finna justitieombudsmannens framställning böra föranleda till vidtagande

av åtgärder i syfte att söka åstadkomma en effektiv kontroll över redovisningen

av stämpelmedel. Huruvida i berörda avseende borde föreskrivas

skyldighet för personer, vilka vore redovisningsskyldiga för stämpeluppbörd,

och således jämväl för nyssnämnda ämbets- och tjänstemän att, i likhet med

vad som vore genom kungörelse den 10 juli 1899 för annat fall stadgat,

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

föra kassajournal, eller, om någon annan form för kontrollen borde väljas,

därom ansåge sig emellertid riksdagen icke äga anledning att för det dåvarande

uttala sig; och anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta

och för riksdagen framlägga förslag till bestämmelser, varigenom en

ej mindre för statsverket än även för den enskilde betryggande kontroll

över redovisningen och inlevereringen till statsverket av stämpelmedel skulle

kunna åvägabringas.

I förevarande ämne avgav statskontoret den 2 februari 1905 utlåtande, Statskontoret

däri bland annat anfördes följande: 1905''

Ovetenhet om tillvaron av stadgandet, att kvitto skulle på begäran lämnas

å stämpelmedel (stämpelförordningen 1894 § 34), eller obenägenhet att

synas på något sätt misstänksam hade sannolikt i många fall gjort och

gjorde fortfarande, att kvitto å stämpelförskottsmedel icke ifrågasattes. Såväl

ur ordnings- och kontrollsynpunkter som med hänsyn till den betalningsskyldiges

befogade anspråk på något erkännande av det honom avfordrade

skattebeloppets mottagande syntes det emellertid befinnas önskvärt, att kvitto

å dylika medel alltid och oberoende därav, huruvida särskild begäran därom

framställdes eller icke, bleve avlämnat till inbetalaren. Vid sådant förhållande

borde det, enligt statskontorets förmenande, knappast råda någon

tvekan om lämpligheten och rättmätigheten av en sådan förändring av

nämnda stadgande, att skyldighet att omedelbart avlämna kvitto å inbetalda

stämpelförskottsmedel, varom fråga vore, ålades den, som å tjänstens

vägnar hade att emottaga den handling, för vars stämpelbeläggning medlen

vore avsedda, ävensom att denna skyldighet icke ställdes i beroende av

det förhållande, huruvida de inlevererade medlen hade åtföljts av reversal

eller icke. Genom införande av en dylik bestämmelse skulle, i den män

sådant vore förenligt med nuvarande uppbördssätt för stämpelskatt, i statskontorets

tanke kunna anses sörjt för att enskild part icke skulle blottställas

för krav å stämpelbelopp, som en gång blivit av honom erlagt, och, därest

sådant krav skulle framställas, vara i tillfälle att styrka dess obefogenhet.

För att ej föreskriften skulle komma att bliva alltför betungande, borde den

kunna inskränkas till att gälla endast dubbla beläggningsstämplar, alldenstund

beträffande övriga stämpelförskottsmedel, där sådana förekomme, gällande

bestämmelse om kvittos avgivande finge anses tillfyllestgörande. I*

anledning av väckt fråga därom, att staten skulle uttryckligen ikläda sig

garanti för medel, som till inköp av stämplar blivit av enskild person avlämnade

till vederbörande tjänsteman, erinrade statskontoret om innebörden

av en Kungl. Maj:ts dom den 19 augusti 1904, av vilken kunde anses framgå,

att den, som å tjänstens vägnar emottagit och lagfört handling, som vid

ingivandet skolat förses med stämpel, vore ansvarig gentemot statsverket

för det stadgade stämpelbeloppets redovisande, av vilket förhållande emellertid

icke syntes kunna dragas någon slutsats, som vore ägnad att förringa

den enskildes anspråk på eller behov av kvitto å ett för stämpelinköp förskottsvis

erlagt belopp. Bleve det en ovillkorlig skyldighet för emottagaren

av en viss stämpelpliktig handling att genast meddela kvitto å de kontanta

medel, som för handlingens förseende med stämplar till erforderligt belopp

avlämnats, syntes det statskontoret ligga nära till hands att förbinda nämnda

skyldighet med ett av ordningshänsyn fullt påkallat åliggande att föra räkning

över sådan penninguppbörd. För dessa medel måste nämligen vederbörande

tjänsteman, enligt statskontorets mening, under alla omständigheter

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

anses bära uppbördsmannaansvar gent emot såväl den person, som varit

förpliktad att inbetala medlen, som staten, intill dess handlingen blivit belagd

med stämplar till belopp motsvarande uppbördsmedlen; och statskontoret

hemställde därför, att, i sammanhang med införande i stämpelförordningen

av föreskrift om skyldighet för emottagare av stämpelförskottsmedel att därå

meddela kvitto, det måtte utfärdas en bestämmelse, varigenom det ålades

uppbördsmannen att bokföra alla dylika medel. Då det vore av vikt att

icke utöver det nödvändiga betunga vederbörande dom stol st j äns te män med

de ifrågasatta nya bestyren, och då statskontoret föreställde sig, att detta

besvär skulle i väsenlig grad underlättas genom användandet av för ändamålet

avpassat blankettryck, hade statskontoret uttalat sig för meddelande

av en föreskrift därom, att kvitto å förskottsmedel för inköp av stämplar

skulle utfärdas å tryckt blankett enligt antaget formulär, i vilken händelse

bokföringen av medlen borde kunna inskränka sig till en kvittots huvudsakliga

innehåll motsvarande anteckning å en talong. För berörda ändamål

borde alltså, enligt statskontorets mening, komma till användning blanketthäften,

i vilka talongbladen, liksom kvittensblanketterna, skulle vara numrerade

i löpande följd och för övrigt så inrättade, att de använda talongbladen

med lätthet kunde avskiljas från de ännu obegagnade för att såsom

verifikationer åtfölja den remiss av stämpelmedel, till vilken de hörde.

Kungl. Maj:ts Härefter framlade Kungl Maj:t i proposition nr 160 till 1908 års riksdag

pro*goglon förslag till ny stämpelförordning, vars 35 § tredje stycket innefattade ett

med nu gällande likartat stadgande, vilket vann riksdagens godkännande och

under samma paragrafnummer intogs i förordningen den 18 september 1908

(nr 108) angående stämpelavgiften.

Stämpelfor- I nämnda förordning föreskrevs sålunda, att ämbets- eller tjänsteman,

-ST som uppburit betalning för dubbel beläggningsstämpel, utan att handlingen

samtidigt därmed stämpelbelagts, ålåge dels att, med användande av tryckta

i löpande följd numrerade blanketter, omedelbart och utan ersättning lämna

kvitto å sålunda uppburna medel samt därvid anteckna kvittots huvudsakligaste

innehåll å en till blanketterna hörande, på samma sätt numrerad

.talong, dels ock att, så snart lämpligen ske kunde och minst en gång i

månaden, till statskontoret inleverera vad som sålunda influtit, med bifogande

därvid av den del av nyssnämnda talong, som motsvarade de utfärdade

kvittona.

stämpelför- Uti nu gällande stämpelförordning återfinnas nyssnämnda föreskrifter till

ord™”9en förra delen i 34 § 1 mom. tredje stycket och till senare delen i 39 § tredje

stycket, därvid statskontoret ersatts med generalpoststyrelsen.

Såväl till 1908 som till 1914 års stämpelförordningar fogades formulär

till talong och kvitto.

Jämlikt dessa föreskrifter åligger det stämpelförsäljare att vid mottagande

av stämpelmedel av ifrågavarande slag i varje fall lämna kvitton, sålunda

vare sig dylika begäras eller ej, ävensom att till generalpoststyrelsen insända

motsvarande talonger.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194. 49

Stämpelförsäljarna hava emellertid i stor utsträckning underlåtit att ställa

sig dessa föreskrifter till efterrättelse. Detta missförhållande påpekades

redan i justitieombudsmannens skrivelse till Kungl. Maj:t den 11 december

1920, däri bland annat anfördes följande:

Orsaken till att föreskrifterna om kvittenser och insändande av talonger

icke alltid kommit att tillämpas, torde åtminstone delvis vara att söka däri,

att de fastställda formulären blivit så vidlyftigt avfattade, att det visade

sig alltför tidsödande och hindrande i arbetet att använda dem. Vid den

brådska och anhopning av göromål, som rådde under ett tingssammanträde,

hade det visat sig ogörligt att medhinna ifyllandet av de dubbla formulären,

och författningsföreskrifterna hade därför måst lämnas obeaktade. Som

emellertid skälen för införandet av det ifrågavarandet stadgandet i 34 § icke

i någon mån förfallit, syntes någon åtgärd böra vidtagas, för att kvittots

utskrivande förenklades och underlättades. Dittills hade det ankommit å

varje stämpelförsäljare att på egen bekostnad anskaffa stadgade blanketter.

Följden därav hade blivit, att blanketter av olika utseende och icke alltid

av det innehåll, som föreskrivits, kommit till användning. Sålunda hade,

jämväl efter det 1914 års förordning trätt i tillämpning, använts blanketter,

varå icke utmärkts plats för uppgift å dagen för stämpelheloppets mottagande.

Det syntes justitieombudsmannen lämpligt, att ifrågavarande blanketter

avgiftsfritt tillhandahölles vederbörande ämbets- eller tjänstemän

genom generalpoststyrelsens försorg. Den kostnad, som därför skulle uppkomma,

bleve lätt ersatt genom de fördelar, som med en effektivare redovisning

vunnes. Användande av bläck vid kvittots utskrivande syntes icke

behöva fordras. Blanketthäftena kunde lämpligen så anordnas, att det bleve

möjligt att med mellanliggande karbonpapper utskriva kvittot och ifylla

talongen samtidigt. Såsom förebild kunde tagas de orderböcker, vilka inom

affärslivet användes i stor omfattning.

I anledning av denna framställning infordrades utlåtanden av statskontoret,

generalpoststyrelsen och riksräkenskapsverket.

Statskontoret fann de av justitieombudsmannen föreslagna ändringarna

höra vidtagas.

Generalpoststyrelsen anförde: Justitieombudsmannens förslag syntes lämpligt

och kunde följaktligen av generalpoststyrelsen tillstyrkas. Från generalpoststyrelsens

sida funnes intet att erinra mot att blanketter till kvitton å

stämpelmedel, på sätt justitieombudsmannen föreslagit, utan avgift tillhandahölles

vederbörande stämpelförsäljare genom styrelsens försorg. Dylika

blanketter, numrerade och sammanförda till häften, borde anordnas så, att

såväl talongen som kvittot samtidigt medelst inlagt färgat papper kunde

utskrivas. De närmare bestämmelsei-na om dessa häftens anordnande och

tillhandahållande borde meddelas av generalpoststyrelsen.

Riksräkenskapsverket framhöll, att mycket vore att vinna såväl ur

kontrollsynpunkt som för underlättande av stämpelförsäljarnas arbete med

redovisningen, därest blanketter, praktiskt uppställda, trycktes centralt på

statsverkets bekostnad. Utarbetandet i detalj ävensom tryckningen av dessa

blanketter borde, enligt verkets mening, lämpligen åligga generalpoststyrelsen

och kostnaden för tryckning av blanketterna avföras å sjunde huvudtitelns

förslagsanslag till stämpelomkostnader.

liihang till riksdagens protokoll 192S. t samt. 163 häft. (Nr 194.) 4

J ustitieow - budsmanne ■>

1920.

Utlåtanden

ö'' er ju st it ieombudsmannens

framställning

1920.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

Kungl. Maj:ts

proposition

1921.

Riksdagen

1921.

Justitieom
budsmannen
1926.

Med stöd av vad sålunda förekommit framlade Kungl. Maj:t i proposition

nr 232 till 1921 års riksdag förslag till ändrad lydelse av 34 § 1 mom.

tredje stycket och 39 § tredje stycket i stämpelförordningen. Enligt detta

förslag skulle ämbets- eller tjänsteman, som uppburit betalning för dubbel

beläggningsstämpel utan att samtidigt belägga handlingen med av honom

kontant inköpta stämplar, omedelbart och utan ersättning lämna kvitto å

sålunda uppburna medel med användande av blanketter, som avgiftsfritt

skulle tillhandahållas honom av generalpoststyrelsen jämlikt av Konungen utfärdade

bestämmelser. Stämpelförsäljare skulle i detta fall inom åtta dagar

efter varje månads slut till generalpoststyrelsen inleverera vad sålunda

kunde liava influtit under den tilländalupna månaden med bifogande därvid

av de till blanketterna hörande talonger, som motsvarade de under månaden

utfärdade kvittona. De överlämnade talongerna skulle undergå behörig

granskning i generalpoststyrelsen.

Riksdagen avslog emellertid propositionen i berörda avseenden och anförde

i skrivelse den 17 juni 1921, nr 398, bland annat följande:

Riksdagens väsentligaste betänklighet mot Kungl. Maj:ts förslag i förevarande

delar gällde de föreslagna ändringarna i 34 § 1 mom. tredje stycket.

Dessa avsåge visserligen att för vederbörande domare underlätta uppfyllandet

av en redan stadgad plikt, nämligen att lämna kvitto å stämpelmedel,

uppburna utan att stämpelbeläggning samtidigt kommit till stånd. Men

särskilt i större domsagor skulle det, även med de lättnader som ett bifall

till Kungl. Maj:ts ändringsförslag i ifrågavarande del kunde medföra, säkerligen

föranleda en för allmänheten högst besvärande tidsutdräkt, om kvitto

komme att utfärdas å alla, även de minsta stämpelbelopp. Om riksdagen

på sålunda anförda skäl funnit sig icke kunna bifalla vad Kungl. Maj:t i

förevarande hänseende föreslagit, så hade riksdagen å andra sidan ansett de

av justitieombudsmannen påvisade förhållandena vara av den art, att det

vore synnerligen önskvärt att få erforderliga ändringar införda i författningen.

Inom riksdagen hade därför varit ifrågasatt att söka åstadkomma

ytterligare utredning i ärendet och därvid närmast att bereda de förefintliga

sammanslutningarna mellan dels. lantdomare och dels stadsdomare tillfälle

att yttra sig. Med hänsyn till nödvändigheten att så vitt möjligt påskynda

arbetet hade denna tanke emellertid uppgivits; och hade riksdagen stannat

vid att lämna Kungl. Maj:ts förslag, i vad det rörde 34 § 1 mom. tredje

stycket samt 39 §, utan bifall. Riksdagen förutsatte emellertid, att Kungl.

Maj:t komme att ägna frågan fortsatt uppmärksamhet och därvid undersöka

de olika utvägar, vilka kunde erbjuda sig för att avhjälpa här ifrågavarande

missförhållanden, samt därefter för riksdagen framlägga förslag i ämnet.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 oktober 1926 har nu justitieombudsmannen

återupptagit frågan om talonger och kvitton för dubbla beläggningsstämplar

och därom yttrat i huvudsak följande:

Det vore icke i sin ordning, att de enskilda till vederbörande myndigheter

överlämnade betydande summor i förskott utan att alltid full garanti

förelåge för sakens bevislighet, ej heller att en mera ingående kontroll saknades

över dessa summors snara redovisning till generalpoststyrelsen. Erfaren
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

51

heten torde hava ådagalagt, att den bristande efterlevnaden av föreskrifterna

i 34 § 1 mom. tredje stycket stämpelförordningen haft sina huvudsakliga

orsaker dels i det påbjudna förfarandets omständlighet och dels i eu ganska

utbredd benägenhet hos allmänheten att visa myndigheterna sitt förtroende

genom att avböja kvittenser. Denna erfarenhet syntes böra tillvaratagas.

Det borde icke heller vara omöjligt att utfinna stadganden, varigenom så

skedde. I den mån stämpelbeläggning ägde rum samtidigt med betalningen

syntes, vare sig stämpelförsäljaren kontant köpt stämplarna eller han eniottagit

desamma i räkning, av den betalandes intresse icke påkallas något

tillhandahållande åt honom av kvitto. Att däremot kvitto, då det begärdes,

ovillkorligen borde utfärdas av den, som uppbure betalning för dubbel beläggningsstämpel

utan att den ingivna handlingen samtidigt belädes därmed,

syntes uppenbart. Begärde den betalande åter intet kvitto, syntes detta visserligen

icke böra medföra, att hans intresse av betalningens bevisligliet i författningen

lämnades obeaktat, men det syntes för sådant fall tillräckligt,

om det sörjdes för att betalningen hos stämpel försäljaren ordentligt bokfördes

i eu offentlig handling. Den nu föreskrivna ovillkorliga skyldigheten att

utfärda kvitto kunde då få bortfalla. Vad man ville vinna sy it tes kunna

ernås genom ett stadgande, att stämpelförsäljaren skulle föra en förteckning

över inbetalningar, som gjorts för dubbla beläggningsstämplar, med angivande

av dagen, då betalning skett, den betalandes namn och adress samt

det inbetalta beloppets storlek, vilket allt borde omedelbart vid betalningens

erläggande införas i förteckningen. I fråga om förteckningens tillförlitlighet

och beskaffenhet i övrigt syntes böra gälla samma anspråk som för

andra offentliga handlingar av motsvarande slag. Särskild vikt syntes böra

läggas vid, att radering under inga förhållanden skedde, och att överstrykningar

icke utfördes så, att läsning av den överstrukna texten omöjliggjordes.

Skulle den nyss förordade förteckningen endast tjäna till att ersätta

det obligatoriska utfärdandet av kvitton och de nu föreskrivna talongerna

fortfarande ifyllas och insändas till generalpoststyrelsen, vore ju emellertid

föga vunnet ur förenklingssynpunkt. Fördes en dylik förteckning, syntes

den dock kunna fylla även det ändamål, för vilket de nu föreskrivna

talongerna vore avsedda, nämligen att ligga till grund för kontrollen av

att stämpelmedlen behörigen inlevererades. En dylik sammanhängande, i

löpande följd uppställd förteckning, mot vars förande inga tekniska svårigheter

förefölle kunna åberopas, syntes till och med bättre ägnad därför än

de lösa talongerna, vilka, såsom nämnts, visat sig opraktiska; och intet skäl

syntes finnas att använda de sistnämnda vid sidan av förteckningen. Insändes

periodvis ett bestyrkt utdrag av förteckningen till generalpoststyrelsen,

syntes detta utgöra en fullt tillfredsställande grundval för den avsedda

kontrollen.

Justitieombudsmannen, som i berörda skrivelse även föreslagit avskaffande

av de kvartalsvis skeende leveranserna av stämpelmedel till generalpoststyrelsen,

har i ämnet slutligen anfört följande:

Om de i 34 § stämpelförordningen föreskrivna talongerna ersattes med

den förutnämnda förteckningen över influtna stämpelmedel samt en enhetlig

leveranstid i fråga om stämpelmedlen infördes och kvartalsleveranserna sålunda

avskaffades, syntes följdriktigheten kräva, att förteckningen för kontrollens

skull komme att upptaga icke allenast de inbetalningar för dubbla

beläggningsstämplar, som gjordes utan att den ingivna handlingen samtidigt

därmed stämpel belädes, utan också inbetalningar, som skedde i sam
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

Riksdagen

1927.

Utredning

1927.

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

band med påläggning av sådana dubbla beläggningsstämplar, vilka av

stämpelförsäljaren innehades i räkning. Förteckningen torde böra föras så,

att därav framginge, i vad mån de influtna stämpelmedlen antingen redovisades

genom inleverering eller genom tidigare av stämpelförsäljaren verkställt

kontant inköp av stämplar eller också tilläventyrs av en eller annan

anledning återbetalats till vederbörande, i vilket sistnämda fall kvitto å

återbetalningen lämpligen syntes böra företes.

I bevillningsutskottets vid 1927 års riksdag av mig förut omförmälda

betänkande nr 36, som vann riksdagens godkännande, har utskottet framhållit

såsom önskvärd en utredning beträffande justitieombudsmannens omförmälda

förslag om enhetliga redovisningsbestämmelser för stämpelförsäljare

samt eu mera effektiv kontroll över dessas efterlevande, än för närvarande

kunde äga rum. En sådan utredning har också nu verkställts.

Sedan justitieombudsmannens framställning överlämnats till statskontoret

och generalpoststyrelsen, då åt dessa verk, på sätt förut nämnts, uppdrogs att

verkställa utredning om stämpelförsäljares rätt att erhålla stämplai i läkning,

har generalpoststyrelsen i den i berörda framställning avsedda frågan

begärt yttranden från styrelserna för föreningarna Sveriges häradshövdingar

och Sveriges stadsdomare. I sammanhang härmed har generalpoststyrelsen

eventuellt föreslagit användandet av, i stället för talonger, en med kvitton

kombinerad förteckning, liknande eu i posttjänsten i bruk varande »journal

över inlämnade postanvisningar».

Föreningen Sveriges häradshövdingar har genom sin styrelse i yttrande

den 29 november 1927 anfört följande:

Vid bestämmande av sättet för redovisning av influtna förskottsavgifter föi

dubbla beläggningsstämplar vore det enligt styrelsens uppfattning en bjudande

nödvändighet tillse, att detta sätt bleve så litet tidsödande och omständligt som

möjligt. Arbetet med stämpeluppbörden finge nämligen ej mer än nödvändigt

vore inkräkta på den tid, som måste ägnas åt domstolarnas egentliga

arbetsuppgift. Svårigheterna för en mera detaljerad bokföring med avseende

å denna uppbörd vore avsevärt olika i olika domstolar. I de domsagor, där

kansliet och tingsstället vore belägna i samma stad eller annan mera central

plats, där allmänheten vore van vid att ingiva handlingar, som skulle stämpelbeläggas,

å kansliet emellan tingssammanträdena, kunde det utan storre

olägenhet gå för sig att antingen omedelbart vid handlingarnas mottagande

stämpelbelägga dem eller bokföra beloppen och utfärda kvitton därå. Där

åter handlingarna i regel inströmmade vid tingssammanträdena, inkiäktade

stämpeluppbörden på ett ganska menligt sätt pa tiden för de egentliga rättegångsmålen,

om ett mera omständligt arbete krävdes för kvittering och bokföring.

Så t. ex. åtginge ofta flera timmar med dylikt arbete, innan förhandlingarna

kunde börja, vilket givetvis för såväl rätten som parter och

ombud vore synnerligen hindrande. Det vore uppenbart, att det vore sådana

förhållanden, som föranlett, att bestämmelserna i 39 § i stämpelföiordningen

icke kommit att vinna avsedd tillämpning. Det i sammanhang med bestämmelserna

fastställda formuläret för kvitto och talong vore nämligen synnerligen

opraktiskt särskilt därigenom, att det förutsatte dubbelskrivning av

egentligen samma sak utan att ändock motsvarande anteckning till egen

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungi. Maj:ts proposition Nr 194.

kontroll funnes kvar, enär såväl kvittot som talongen bortlämnades. 1 första

rummet måste därför detta formulär ändras, om det krävdes, att kvitto alltid

skulle lämnas i de fall, då stämpelbeläggning ej ägde rum omedelbart.

Ändringen borde då ske därhän, att endast kvitto utskreves, men att detta

skedde så, att samtidigt därav toges två blåkopior, varav en behölles fastsittande

i blocket och den andra, motsvarande talongen, avsändes för redovisning,

men även detta sätt inkräktade menligt på den dyrbara tiden vid

tinget. Enligt justitieombudsmannens förslag skulle kvitto icke behöva utskrivas

i andra fall än då sådant begärdes, och i stället för talongen skulle

för redovisningen avlämnas styrkt avskrift av en för de influtna stämpelmedlen

förd förteckning upptagande beloppen för alla avgifter för dubbla

beläggningsstämplar, vare sig stämplarna omedelbart åsattes eller ej, ävensom

angivande dagen, då betalning skett, samt den betalandes namn och

adress, och i denna förteckning skulle införing ske omedelbart i sammanhang

med mottagande av betalning. Givetvis syntes detta redovisningssätt,

särskilt om avskriften toges genom blåkopia, vara det enklaste, för såvitt

ej kvitton mera allmänt måste utskrivas. Dock måste anmärkas, att förteckningen,

om den skulle motsvara ändamålet att på enklaste sätt redovisa,

icke borde upptaga avgifterna för de dubbla beläggningsstämplar, vilka betalades

först i sammanhang med expeditionen. Detta skulle nämligen medföra

en tredubbel bokföring av sådana stämpelavgifter, ty de måste ändock

alltid bokföras i expeditionslistan för tingsexpeditioner och i dagskassan.

Ej heller borde väl i förteckningen upptagas avgift för stämpel, som omedelbart

åsattes vid handlingens ingivande. I händelse förteckning av här angivet

slag skulle föreskrivas i stället för talonger, syntes det böra medgivas

rätt för den, som regelbundet utskreve kvitton å de i förskott uppburna

avgifterna för dubbla beläggningsstämplar och för redovisning avlämnade

blåkopior av kvittona, att i förteckningen endast upptaga datum samt kvittots

nummer och slutsumma. Beträffande ett av generalpoststyrelsen i ärendet

framställt förslag om kvittensblankett av den typ, som användes för

kvitton å postanvisningar och därmed förenad, genom blåkopia åstadkommen

förteckning å varje mottaget belopp, kunde anmärkas, att dylikt förfaringssätt

förutsatte, att inlämnaren av flera stämpelpliktiga handlingar finge

kvitto endast å summan av stämpelbeloppen. Man måste emellertid alltid

uppskriva de olika beloppen, och även för egen kontroll vore det därför

bättre att hava de särskilda beloppen införda i förteckningen, men då måste

utrymmet för varje kvittensblankett bliva så stort, att endast två eller tre

sådana finge plats på en sida av papperet. Därigenom åter skulle fördelen

av den samtidiga förteckningen gå förlorad. Vid övervägande av de olika

förslagen ville styrelsen för sin del förorda det av justitieombudsmannen

framställda med den modifikationen, att i förteckningen endast upptoges

stämpelavgifter för dubbla beläggningsstämplar, då dessa ej omedelbart

äsattes. Förteckningen borde föras i två kolumner, den ena för de olika

avgiftsbelopp, samma person betalade, och den andra för summan av dessa

belopp. Justitieombudsmannens förslag framställdes emellertid, innan bestämmelserna

om insättning å postgiro utfärdades, och det syntes kunna

ifrågasättas, om ej numera dessa bestämmelser skulle vara tillräckliga, i

synnerhet om dessutom rätten att i räkning utbekomma stämplar begränsades.

I sådant fall måste ju praktiskt taget alla dubbla beläggningsstämplar

betalas i sammanhang med rekvisition av desamma.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:is proposition Nr 194.

Föreningen Sveriges stadsdomare har den 9 december 1927 avgivit yttrande

av följande innehåll:

Föreningen ifrågasätter, om den i 39 § stämpelförordningen stadgade

kontrollen genom insändande till generalpoststyrelsen av däri omförmälda

talonger eller annan, motsvarande anordning kunde vara nödig jämväl efter

tillkomsten av kungörelsen den 20 maj 1927 angående skyldighet för stämpelförsäljare

att anlita postgirorörelsen, genom vilken stämpelförsäljarna ju

fått en mycket stark press på sig att skyndsamt inbetala uppburna stämpelmedel.

Skulle kontroll av ifrågavarande beskaffenhet likväl anses fortfarande

böra bibehållas, borde den omfatta allenast i förskott inbetalda

stämpelmedel samt bestämmelserna avse att möjliggöra kontroll över att

stämpelförsäljarna icke onödigt länge dröjde med inleverering av i förskott

inbetalda större stämpelbelopp. Anordnandet av en i detalj gående

kontroll skulle nämligen förorsaka betydande arbete och kostnader utan

motsvarande nytta. Över i förskott inbetalda stämpelmedel för dubbla beläggningsstämplar

torde varje stämpelförsäljare redan föra eller låta föra

förteckning. Det syntes då lämpligen kunna föreskrivas, att varje stämpelförsäljare

skulle föra dylik förteckning enligt fastställt formulär, upptagande

dagen för betalningen, den betalandes namn och titel eller adress, beloppets

storlek samt, eventuellt, förkortad beteckning för det protokoll, vari den

stämpelpliktiga handlingen skulle behandlas (t. ex. lp, ip, bp, äp), varjämte

förteckningen borde så anordnas, att man med användande av mellanliggande

karbonpapper erhölle en kopia å perforerat papper. Förteckningen skulle

avslutas och summeras för varje månad, varefter kopian avreves och insändes

inom en vecka efter månadens slut. Mot uppställning, på sätt generalpoststyrelsen

föreslagit, av en eventuell blankett till kvitto över i förskott

uppburna stämpelmedel i huvudsaklig överensstämmelse med omförmälda

förteckning hade föreningen icke något att erinra. Anordnades blankett till

förteckning och kvitto på dylikt sätt, förutsatte detta, att kvitto alltid lämnades

å medel, som skulle upptagas i förteckningen. I annat fall syntes

den nuvarande bestämmelsen, att kvitto alltid skulle lämnas, då betalning

mottoges utan att handlingen samtidigt därmed stämpelbelades, böra såsom

onödig och tyngande utbytas mot föreskrift, att kvitto skulle lämnas endast

då sådant begärdes. Båda systemen vore i kontrollavseende fullt tillfredsställande,

och det syntes därför lämpligt, att stämpelförsäljaren berättigades

använda vilketdera han önskade. Enär förteckningen komme att ersätta de

nuvarande talongerna till kvitto, skulle naturligtvis insändande av talonger

icke vidare ifrågakomma. Därest staten funne blanketter av dylikt eller

annat slag erforderliga för kontroll å stämpelförsäljarna, syntes det skäligen

böra åligga staten och ej stämpelförsäljarna att bekosta blanketterna,

detta så mycket mer som staten genom tid efter annan utfärdade bestämmelser

mer och mer inskränkt stämpelförsäljarnas inkomst av stämpelförsäljningen.

Att blanketterna avgiftsfritt tillhandahölles stämpel försäljarna

hade ock föreslagits av såväl justitieombudsmannen som vederbörande departementschef

i propositionen nr 232 till 1921 års riksdag.

Statskontoret och generalpoststyrelsen hava i sitt utlåtande den 20

december 1927 till en början erinrat, att alltsedan år 1908 förelegat skyldighet

för ämbets- eller tjänsteman, som uppburit betalning för dubbel beläggningsstämpel,

utan att handlingen samtidigt därmed stämpelbelagts, dels att

å de sålunda uppburna medlen omedelbart och utan ersättning lämna kvitto,

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition AV 194. 55

dels ock att till generalpoststyrelsen insända talonger motsvarande de utfärdade

kvittona, men att dessa föreskrifter emellertid ingalunda alltid iakttagits

av vederbörande ämbets- och tjänstemän. De befattningshavare, som

kunde tänkas mottaga ifrågavarande förskottsmedel för dubbla beläggningsstämplar,

uppginge till ett antal av omkring 260 och utgjordes av häradshövdingar,

borgmästare, rådmän och landsstatstjänstemän. Antalet sådana

befattningshavare, som år 1926 till generalpoststyrelsen insänt talonger

utgjorde allenast 44 och för närvarande, sedan generalpoststyrelsen under

sommaren 1927 utsänt ett cirkulär i ämnet, 76. Anledningen till att så få

av vederbörande ämbets- och tjänstemän ställt sig stämpelförordningens föreskrifter

till efterrättelse, syntes vara, att kvitton icke begärts vid medlens

inbetalande, samt att bestyret med utskrivandet av kvitton och talonger

förefallit allt för tidsödande.

Vad angår justitieombudsmannens förslag, att kvitto allenast i det fall

skulle utfärdas av den, som uppbure betalning i förskott för dubbel beläggningsstämpel,

att kvitto begärdes, samt att de inbetalda medlen skulle uppföras

i en förteckning, hava ämbetsverken anmärkt, att det inom affärsvärlden

torde vara otänkbart, att medel bytte ägare utan kvitto, och ämbetsverken

kunde icke finna, att undantag från denna regel borde medgivas

beträffande stämpelmedlen. Det syntes tvärtom med god ordning överensstämmande

och ofrånkomligt, att i varje fall, då stämpelmedel förskottsvis

inbetalades till en befattningshavare, denne skulle därå lämna kvitto. Det

hade av justitieombudsmannen omnämnts, att en ganska utbredd benägenhet

hos allmänheten förefunnes att visa myndigheterna sitt förtroende genom

att avböja kvittenser; ett dylikt förfaringssätt kunde vid dödsfall eller andra

oförutsedda fall medföra ödesdigra följder och borde såsom synnerligen

olämpligt ej vidare få förekomma. Ur såväl allmänhetens som domarens

egen synpunkt borde vara angeläget, att varje medelsbetalning, som ägde

rum utan att handlingen samtidigt belädes med stämpel, fastställdes genom

kvitto och motsvarande anteckning. Mot förslaget att göra avlämnande av

kvitto fakultativt måste ämbetsverken följaktligen inlägga en bestämd gensaga.

Då åter kvitto begärdes, skulle enligt justitieombudsmannen skyldighet

föreligga att utfärda sådant, men härvid uppstode givetvis ett extra tidsödande

besvär, om ej särskilda anstalter träffats för underlättandet av

kvittons utskrivande.

Ämbetsverken anse lämpligt, att någon mot kvittot svarande handling

insändes till generalpoststyrelsen för att där granskas. Genom denna

handling, som skulle utvisa dagen för stämpelmedlens inbetalning till ärnbetseller

tjänstemannen, kunde kontrolleras, att inlevereringen av ifrågavarande

stämpelmedel till generalpoststyrelsen icke fördröjdes; och denna kontroll

vore den enda, som generalpoststyrelsen i sådant syfte vore i tillfälle att

utöva.

Beträffande frågan, huru denna handling lämpligen bör vara beskaffad,

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

hava ämbetsverken inledningsvis framhållit, att det syntes vara otvivelaktigt,

att det nu föreskrivna formuläret till kvitto och talong vore opraktiskt

och föranledande onödig tidsutdräkt därigenom, att respektive uppgifter måste

skrivas två gånger, dels å kvittot och dels å talongen; varefter ämbetsverken

härutinnan anfört bland annat följande:

»Härvid torde det vara lämpligt att upptaga justitieombudsmannens tanke

beträffande förandet av en förteckning å inbetalda medel, vilken förteckning

emellertid bör vara kombinerad med kvittoblanketter. Genom en förteckning

vinnes överskådlighet, och de inbetalda medlen kunna lättare hopsummeras

än vid användandet av nuvarande talongsystem. Själva förteckningen

bör vara i två exemplar, av vilka det ena behålles av stämpelförsäljaren

och det andra insändes till generalpoststyrelsen. Medelst användning

av kopiepapper erhålles på detta sätt genom en enda skrivning samtidigt

dels kvitto till inbetalaren dels en förteckning för ämbetsmannen dels ock

en förteckning till generalpoststyrelsen. Dä man väl ej kan utgå från, att

de ofta betydande medelsbelopp, vilka här kunna förekomma, mottagas utan

några som helst anteckningar, kan, om berörda förteckningar anordnas på

ett praktiskt sätt, det nu ifrågasatta förfaringssättet icke medföra några

extra eller tidsödande besvärligheter. Ämbetsverken hava uppgjort--—

förslag till förteckningar med tillhörande kvitton, vilket förslag under hand

delgivits förenämnda föreningars styrelser och av dem i huvudsak godkänts.

— — —

Då tänkbart är, att ändringar i dessa förteckningar tid efter annan kunna

bliva önskvärda, synes för underlättandet härav formulär till förteckningarna

icke böra, i likhet med vad är fallet beträffande de nu föreskrivna

kvittona och talongerna, införas i stämpelförordningen utan böra efter

general poststyrelsens hörande fastställas av Kungl. Maj:t.

De för närvarande föreskrivna talongerna skola av vederbörande ämbetseller

tjänstemän på egen bekostnad anskaffas. Blanketter till dessa talonger

dels tillhandahållas av tryckerifirmor dels ock utföras på särskild beställning

av stämpelförsäljare; i flera fall hava talongerna icke utförts i överensstämmelse

med stämpelförordningens formulär. Såväl med hänsyn härtill

som för att underlätta användandet av de nu föreslagna förteckningarna,

torde i överensstämmelse med vad förut av olika myndigheter förordats,

vara lämpligt, att blanketter till desamma tryckas av generalpoststyrelsen

och jämte tillhörande kopiepapper kostnadsfritt tillhandahållas vederbörande

stämpelförsäljare av general poststyrelsen.»

Emot justitieombudsmannens förslag, att i förteckningen skulle upptagas

icke allenast förskottsinbetalningar utan även sådana inbetalningar, som

gjordes i samband med handlings stämpelbeläggning, hava ämbetsverken

lika med de båda föreningarna, anfört, att det vore ur redovisningssynpunkt

lämpligare, att förteckningen komme att omfatta allenast de inbetalningar

för dubbla beläggningsstämplar, som gjordes utan att den ingivna handlingen

samtidigt därmed stämpelbelades.

Som den i 39 § tredje stycket i stämpelförordningen nu föreskrivna tidpunkten

för inleverering av förskottsmedlen och insändande av redovisning

därför, »så snart lämpligen ske kan och minst en gång i månaden», icke

synts tillräckligt bestämd, hava ämbetsverken i detta sammanhang före
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

slagit en omredigering av stadgandet därhän, att nämnda åliggande skall

fullgöras senast inom åtta dagar efter varje månads slut. Då ej sällan kunde

inträffa, att inbetalda förskottsmedel sedermera kunde befinnas otillräckliga

eller ock överstiga det erforderliga beloppet, kunde en avräkning härutinnan

vid månadens slut lämpligen ske, varom föreskrift synts ämbetsverken böra

av Kungl. Maj:t meddelas i sammanhang med utfärdandet av bestämmelser

angående de förenämnda förteckningarna.

Med stöd av det sålunda anförda hava statskontoret och generalpoststyrelsen

föreslagit dels att 34 § 1 mom. tredje stycket och 39 § tredje stycket

skola erhålla den ändrade lydelse, som framgår av bilaga 2 vid statsrådsprotokollet,

dels ock att det vid stämpelförordningen fogade formulär till

kvitto och talong måtte utgå.

Gällande bestämmelser om redovisning av stämpelmedel innebära bland Oepartemen

chefen.

annat skyldighet för ämbets- eller tjänsteman, som uppburit betalning för

dubbel beläggningsstämpel utan att handlingen samtidigt därmed stämpelbelagts,

att lämna kvitto å sålunda uppburna medel samt att till generalpoststyrelsen

insända mot utgivna kvitton svarande talonger.

I ärendet har utretts, att stämpelförsäljarna i stor utsträckning underlåta

att ställa sig dessa föreskrifter till efterrättelse. Kvitto lämnas sålunda

icke. Antalet befattningshavare, som insända talonger, är förhållandevis

lågt, utgörande endast 76 av de 260 stämpelförsäljare, som kunna

tänkas mottaga förskottsmedel för dubbla beläggningsstämplar. Från skilda

håll vitsordas, att orsaken till att föreskrifterna om kvittenser och insändande

av talonger icke i större utsträckning tillämpats, huvudsakligen

äro att söka däri, att det fastställda formuläret blivit så vidlyftigt avfattat,

att det visat sig alltför tidsödande och hindrande i arbetet att

använda detsamma. En ganska utbredd benägenhet hos allmänheten

synes också förefinnas att visa myndigheterna sitt förtroende genom att

avböja kvitton.

Såväl ur ordnings- och kontrollsynpunkt som med hänsyn till den inbetalandes

befogade anspråk på erkännande av det honom avfordrade stämpelbeloppets

mottagande är det emellertid uppenbarligen önskvärt, att kvitto å

dylika medel alltid lämnas. Ett eftergivande av de grunder, varå ifrågavarande

stadganden i stämpelförordningen vila, lärer därför icke böra

ifrågakomma. I stället bör en utväg sökas till undanröjande i möjligaste

mån av de hinder, som föranlett att föreskrifterna i fråga icke vunnit

effektiv tillämpning.

I likhet med statskontoret och generalpoststyrelsen anser jag, att de i

nämnda syfte nu ifrågasatta åtgärderna böra avse endast betalningen för

dubbla beläggningsstämplar i fall, då handlingen icke stämpelbelägges

samtidigt med betalningen. Jag kan lika litet som ämbetsverken biträda

justitieombudsmannens förslag, att kvitto allenast på begäran skall i dylikt

fall utfärdas. Ett bifall till detta förslag skulle innebära en åter
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

Tillhandahållande

ä postanstalter

av

vissa

stämpeffdr
fattningar.

Gällande bestämmelser.

gång till ett system, likartat det som redan år 1908 övergavs. Att någon

mot kvittot svarande handling insändes till generalpoststyrelsen för att

där granskas synes mig ock nödvändigt, då detta torde vara det enda

möjliga sättet för effektiv kontroll därå, att insättning å postgirokonto och inleverering

till generalpoststyrelsen av ifrågavarande stämpelmedel icke obehörigen

fördröjes.

Den kontroll, som ligger i lämnande av kvitto och insändande till generalpoststyrelsen

av en mot kvittot svarande handling, kan sålunda enligt

min mening icke eftergivas. Av anförda skäl hör emellertid det nu

föreskrivna formuläret till kvitto och talong upphävas och i stället för

detta formulär införas ett annat, mot vilket det icke bör kunna riktas

anmärkning, att detsamma är opraktiskt och i användandet föranleder

onödig tidsutdräkt. Det av statskontoret och generalpoststyrelsen framlagda

förslaget härom torde fylla rimliga krav i berörda avseenden.

Detta förslag innebär, att i två exemplar föres en förteckning å inbetalda

stämpelmedel, vilken förteckning kombineras med kvittoblanketter.

Förteckningarna utskrivas med användande av kopiepapper på samma

gång som kvittot. Av förteckningarna behåller stämpelförsäljaren en för

egen bokföring och kontroll och insänder den andra till generalpoststyrelsen.

Ämbetsverken hava under hand delgivit styrelserna för föreningarna

Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsdomare detta förslag,

som av föreningarna i huvudsak godkänts. Formulär till förteckningarna

torde böra fastställas i administrativ ordning och blanketter till desamma

tryckas av generalpoststyrelsen samt jämte kopiepapper av styrelsen kostnadsfritt

tillhandahållas stämpelförsäljarna. Med denna anordning vinnes

även den icke betydelselösa fördelen, att den nya redovisningshandlingen

får ett för samtliga redogörare enhetligt innehåll.

Vad statskontoret och generalpoststyrelsen föreslagit i fråga om förtydligande

av bestämmelsen i 39 § tredje stycket stämpelförordningen, avseende

tiden för inlevererandet av förskottsmedel och insändande av redovisning

därför m. m., giver ej anledning till erinran från min sida.

För genomförande av de nu föreslagna åtgärderna erfordras ändring

endast i 34 § 1 mom. tredje stycket och 39 § tredje stycket, varjämte det

vid förordningen fogade formuläret till kvitto och talong bör utgå. I

ämbetsverkens förslag till ändringar i dessa paragrafer hava endast vidtagits

redaktionella jämkningar.

I 26 § andra stycket av stämpelförordningen föreskrives, att ett exemplar

av denna förordning skall för allmänheten finnas tillgängligt å varje postanstalt.

Likaså skall enligt 18 § andra stycket i förordningen den 6 november

1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av

fondpapper ett exemplar av denna förordning hållas för allmänheten tillgängligt

å varje försäljningsställe. Motsvarande föreskrift finnes i 19 § tredje

stycket i förordningen den 17 maj 1923 (nr 113) om utgörande av en sär
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ls proposition Nr 194.

skild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller införsel till riket av

pärlor med flera lyxvaror.

Jämlikt av generalpoststyrelsen utfärdade bestämmelser skola alla i förenämnda

förordningar omförmälda stämplar tillhandahållas å rikets samtliga

postanstalter.

På grund av ifrågavarande föreskrifter hava exemplar av berörda förordningar

utsänts till postanstalterna liksom även de varje år utkommande

författningar, vilka innehållit ändringar i eller tillägg till förordningarna.

I skrivelse den 24 februari 1928 har generalpoststyrelsen framhållit, att

som antalet postanstalter i riket vore ganska avsevärt eller tillhopa 3,776,

därav 237 postkontor, 70 postexpeditioner och 3,469 poststationer, utsändningarna

av stämpelförfattningarna medförde såväl arbete som kostnader.

Det kunde emellertid på goda skäl ifrågasättas, huruvida det vore nödvändigt,

att förordningarna skulle finnas å samtliga postanstalter. Postkontoren

syntes hava behov av dem, men vad postexpeditioner och poststationer

anginge syntes dessa postanstalter utan olägenhet kunna undvara dem.

Skulle mot förmodan dessa sistnämnda postanstalter i visst fall behöva någon

upplysning ur förordningarna, kunde de erhålla sådan från det överordnade

postkontoret.

Med stöd härav har generalpoststyrelsen hemställt,

dels att 26 § andra stycket i stämpelförordningen måtte erhålla följande

lydelse: »Ett exemplar av denna förordning skall för allmänheten finnas

tillgängligt å varje postkontor; och skall av generalpoststyrelsen utfärdad

förteckning över de valörer, i vilka stämplar tillhandahållas, finnas för allmänheten

tillgänglig å varje postanstalt»;

dels ock att 18 § andra stycket i förordningen den 6 november 1908 och

19 § tredje stycket i förordningen den 17 maj 1923 måtte erhålla denna

lydelse: »Ett exemplar av denna förordning skall hållas för allmänheten

tillgängligt å varje postkontor».

Då generalpoststyrelsens förslag synes ägnat att medföra kostnadsbesparing

och dess genomförande icke torde komma att vålla olägenheter, tillstyrker

jag bifall till framställningen, dock med den begränsning, att enär årets

riksdag redan beslutat fortsatt tillämpning av förordningen om lyxstämpelavgiften,

varom Kungl. Maj:t den 2 innevarande månad utfärdat författning,

de av generalpoststyrelsen föreslagna ändringarna nu böra avse endast

den allmänna stämpelförordningen och fondstämpelförordningen.

De sålunda tillstyrkta författningsändringarna torde böra träda i kraft

den 1 juli 1928.

Med hänsyn särskilt till angelägenheten av att de till förhindrande av

inteckningsförfalskning avsedda åtgärderna snarast möjligt genomföras,

har jag ansett mig böra utgå från att ändringarna i stämpelförordningen

Generalpost
styrelsen.

Departementschefen.

Ikraftträ
dande.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

Hemställan.

i hithörande delar träda i kraft den 1 juli 1928. Det nära sambandet

mellan dessa ändringar och vissa andra nu föreslagna synes böra föranleda,

att förslaget jämväl i övriga delar, beträffande vilkas ikraftträdande

jag icke förut uttalat mig, sättes i tillämpning vid sagda tid. Då generalpoststyrelsen

före ikraftträdandet har att vidtaga vissa tidskrävande

åtgärder, är det önskvärt, att författning i ämnet kan utfärdas under förra

hälften av maj månad.

Föredraganden uppläser härefter upprättade förslag till

l:o) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november

1914 (nr 383) angående stämpelavgiften; och

2:o) förordning om ändrad lydelse av 18 § i förordningen den 6 november

1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av

fondpapper

samt hemställer, att förslagen måtte genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,

bil. litt. vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet:

Einar Regnér.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

61

Bilaga 1.

Statskontorets och generalpoststyrelsens förslag

till

ändringar i förordningarna den 19 november 1914 angående stämpelavgiften

samt om arvsskatt och skatt för gåva.

Förslag angående åtgärder till skydd mot inteckningsförfalskning m. m.

Stämpelförordningen.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

8 §.

Skuldebrev skall, då det för vinnande av inteckning eller betalning lios

offentlig myndighet företes, förses med stämpel av 25 öre för varje fulla

100 kronor av det kapitalbelopp, för vilket inteckning eller betalning sökes;

dock är skuldebrev fritt från sådan stämpel, då på grund därav fordran

bevakas i konkurs eller inteckning sökes i järnväg eller då detsamma skall

vara försett med stämpel lika med obligation i enlighet med vad här nedan

sägs.

Då inteckning beviljas, skall

skuldebrevet åsättas, förutom den

stämpel, varmed detsamma, enligt

vad ovan sägs, må böra förses, inteckning

skontrollstämpel av 25 öre,

där sådan stämpel icke förut är å

skuldebrevet anbragt.

Då inteckning förnyas och skuldebrevet

icke är försett med inteckning

skontrollstämpel, skall detsamma

åsättas sådan stämpel av

25 öre.

Skuldebrev, som till rätten ingives

för sådant ändamål, som omförmäles

i 21 eller 34 § av förordningen

den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom eller 10

§ av lagen den 14 juni 1907 om

inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt,

skall förses med inteckning

skontrollstämpel av 25 öre.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ls proposition Nr 194.

Nuvarande lydelse:

Föreslagen lydelse:

17 §.

Därest handling, vilken för vinnande av lagfart, inteckning, inskrivning

eller betalning varit inför offentlig myndighet företedd och därvid blivit

försedd med stämpel, ånyo i samma avseende som tillförene ingives, äge

förnyad stämpelbeläggning ej rum, dock med undantag för de i 14 § omförmälda

fall ävensom för det fall, då inteckning, som meddelats på grund

av skuldebrev eller annat fordringshevis, till följd av uraktlåten förnyelse

förfallit eller av domstol dödats och ny inteckning därefter ej blivit sökt,

på landet sist vid det ting, som infaller näst efter ett år, och i stad inom

ett år.

Där på grund av skuldebrev eller annat fordringshevis betalning sökes

för belopp, för vilket inteckning tillförene varit sökt, eller där inteckning

sökes för belopp, för vilket betalning tillförene varit sökt, sker ej förnyad

stämpelbeläggning.

Äskas med avseende å inteckning i fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt

sådan åtgärd, som omförmäles i 21, 26, 27 eller 34 § av förordningen

den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom eller i 10 eller

14 § av lagen den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt,

skall den handling, som för sådant ändamål ingives jämte den gamla inteckningshandlingen,

icke beläggas med stämpel; ej heller skall stämpel läggas

å handling, för vilken inteckning meddelas på grund av 4 § i lagen den 8

april 1927 om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår

på grund av brandförsäkringsavtal.

Vad ovan sägs angående stämpelfrihet

gäller icke i avseende å den

inteckningskontrollstämpel, varmed

enligt 8 § i vissa fall skuldebrev

skall förses.

22 §.

1. Stämplar skola vara att tillgå

av följande slag, nämligen:

a) helarksstämplar,

b) enkla och dubbla beläggningsstämlar

samt

1. Stämplar skola vara att tillgå

av följande slag, nämligen:

a) helarksstämplar, av vilka de,

som äro avsedda för utdrag av inteckning

sprotokoll, skola förses med

särskilt stämpeltryck utvisande

deras användning,

b) enkla och dubbla beläggningsstämplar,

c) inteckning skontrollstämplar

samt

d) bank- och växelstämplar.

I vilka valörer dessa stämplar skola

tillhandahållas, bestämmes av generalpoststyrelsen;

dock att inteckning

skontrollstämplar endast skola

finnas i valör av 25 öre.

Dessutom äger stämpling av blanketter till aktiebrev, lottbrev, andelsbevis

och delaktighetsbevis i inländska bolag samt obligationer, som utfärdas

här i riket, rum i den ordning, 27 § föreskriver.

c) bank- och växelstämplar.

I vilka valörer dessa stämplar skola

tillhandahållas, bestämmes av generalpoststyrelsen.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

63

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

23 §.

Till utdrag av inteckning sprotokoll

skola användas de under 22 §

1 mom. a) omförmälda särskilda

helarksstämplar.

Till handlingar, som för vinnande av lagfart, inteckning eller inskrivning

vid domstol företes, till äktenskapsförord, morgongåvobrev och avhandlingar

om lösöreköp, vilka till underdomstol ingivas, skola begagnas dubbla beläggningsstämplar.

Om användande av inteckningskontrollstämplar

stadgas i 8 § under

rubriken för skuldebrev.

Till växel och annan handling, som enligt 8 § skall lika med växel

stämpelbeläggas, skola i annat fall än där fråga är om utgörande av den

särskilda stämpel, varmed handlingen skall förses, då på grund därav betalning

sökes hos offentlig myndighet, användas sådana bank- och växelstämplar,

om vilka i 22 § 1 mom. c) förmäles. om vilka i 22 § 1 mom. d) förmäles.

Enahanda bank- och växelstämplar skola användas för stämpelbeläggning

av sådant, i 8 § under rubriken för depositionsräkning omförmält och enligt

vad under rubrikerna för checkräkning, kapitalräkning och sparkasseräkning

sägs därmed likställt räntebesked eller annan anteckning, varigenom insättare

tillgodoföres eller erkänner sig hava mottagit ränta å insatta medel. För

beläggning av andra än nu nämnda handlingar må stämplar, som nyss sagts,

icke användas.

25 §.

Då handling förses med beläggningsstämpel,

skall denna med angivande

av datum makuleras genom

lämplig påteckning, färg- eller svartstämpling.

Den, som till offentlig myndighet

ingiv er handling, som skall förses med

dubbel beläggning sstämpel, skall,

där icke enligt 34 § 1 mom. fjärde

stycket stämpeln skall makuleras av

vederbörande ämbets- eller tjänsteman,

makulera den med nr 1 märkta

delen, varemot den andra delen

makuleras av ämbets- eller tjänstemannen.

26 $.

Generalpoststyrelsen skall å samt- Generalpoststyrelsen skall å samtliga

postanstalter tillhandahålla all- liga postanstalter tillhandahålla allmänheten

stämplar av de särskilda mänheten stämplar av de särskilda

Då handling förses med beläggningsstämpel,

skall denna, med tydligt

angivande av datum, makuleras

genom lämplig påteckning, färgeller

svartstämpling eller perforering;

börande därvid tillses att påteckningen,

stämplingen eller perforeringen

kommer delvis å beläggningsstämpeln

och delvis å handlingen.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

slag, som enligt denna författning slag, som enligt denna författning

skola vara att tillgå. skola vara att tillgå; dock att hel
arksstämplar

till utdrag av inteckning

sprotokoll och inteckningskontrollstämplar

endast må tillhandahållas

vederbörande befattningshavare

vid underrätt, samt dubbla

beläggning sstämplar endast må utlämnas

till bemälda befattningshavare

eller sådan tjänsteman hos

länsstyrelse eller överståthållarämbetet,

vilken är ansvarig för

stämpelbeläggning av deklaration,

som. omförmäles i kungl. förordningen

den 19 november 1914 om

arvsskatt och skatt för gåva; och

må de sålunda särskilt omförmälda

slagen av stämplar endast direkt

från generalpoststyrelsen tillhandahållas.

Ett exemplar av denna förordning jämte av generalpoststyrelsen utfärdad

förteckning över de valörer, i vilka stämplar tillhandahållas, skola för allmänheten

finnas tillgängliga å varje postanstalt.

Därest å postanstalt befintligt stämpel förråd icke innehåller stämplar av det

slag eller i de valörer, som enligt författningen och generalpoststyrelsens

förteckning skola vara att tillgå samt i gjord rekvisition begäras, åligger

det postanstaltens föreståndare att så snart ske kan anskaffa och rekvirenten

tillhandahålla de rekvirerade stämplarna ävensom att underrätta rekvirenten

om dagen, då stämplarna kunna till honom utlämnas.

Huru försäljning av stämplar i vissa fall ombesörjes av ämbets- och

tjänstemän (stämpelförsäljare), stadgas i 28 och 33 §§.

Arvsskatteförordningen.

43 §.

Då ämbets- eller tjänsteman, vilten

har att å tjänstens vägnar emottaga

handling, som enligt 42 § skall

vid ingivandet förses med stämpel,

tillhandahåller stämplar, skola de

till handlingen erforderliga stämplar

hos honom köpas; börande i sådant

fall ämbets- eller tjänstemannen

verkställa stämpelbeläggningen.

Ämbets- eller tjänsteman, vilken

har att å tjänstens vägnar mottaga

handling, som enligt 42 § skall vid

ingivandet förses med stämpel, åligger

att tillhandahålla de till handlingen

erforderliga stämplar, och

skola dessa hos honom köpas;

börande stämpelbeläggningen verkställas

av ämbets- eller tjänstemannen.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

65

Nuvarande lydelse:

Föreslagen lydelse:

44 $.

Är bouppteckning eller fideikommissbrev

icke vid ingivandet behörigen

åsatt stämpel och erläggas ej

genast efter erhållen tillsägelse penningar

till det felande stämpelbeloppet

eller, där ämbets- eller tjänstemannen

ej är stämpelförsäljningsman,

nämnda stämpelbelopp, må

handlingen ej mottagas.

45 %.

Är deklaration icke vid ingivandet

till Kungl. Maj:ts befallningshavande

försedd med stämpel till erforderligt

belopp eller åtföljes densamma

icke av penningar till stämpels anskaffande,

äger Kungl. Maj:ts befallningshavande

förordna om uttagande

av skattebeloppet i den ordning, som

om uttagande av oguldna kronoutskylder

är stadgad.

Är bouppteckning eller fideikommissbrev

icke vid ingivandet åtföljt

av penningar till stämpeln och erlägges

ej genast efter erhållen tillsägelse

det felande beloppet, må

handlingen ej mottagas.

Är deklaration icke vid ingivandet

till Kungl. Maj:ts befallninghavande

åtföljd av penningar till stämpeln,

äger Kungl. Maj:ts befallningshavande

förordna om uttagande avskattebeloppet

i den ordning, som om

uttagande av oguldna kronoutskylder

är stadgad.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. häft. 163. (Nr 19U.)

O

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

Bilaga 2.

Statskontorets och generalpoststyrelsens förslag

till

ändringar i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående

stämpelavgiften.

Förslag om begränsning av stämpel försäljares rätt att erhålla stämplar i

räkning och om förändrad redovisning av vissa stämpelmedel.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

28 §.

Ämbets- eller tjänsteman, vilken

har att å tjänstens vägnar mottaga

handling, som enligt II kap. skall

vid företeendet inför offentlig myndighet

förses med stämpel, vare,

därest han hos generalpoststyrelsen

anmält, att han tillhandahåller dylika

stämplar, berättigad och förpliktad

att å det ställe, där handlingen

skall mottagas, försälja till

densamma erforderliga stämplar, och

skola i sådant fall stämplarna hos

honom köpas och stämpelbeläggningen

av honom verkställas.

Har anmälan, varom ovan sägs,

gjorts av ordinarie tjänstinnehavare,

medför densamma enahanda rättighet

och förpliktelse jämväl för den,

som under ledighet för honom förordnats

att helt eller delvis bestrida

ämbetet eller tjänsten, därest icke

den tillförordnade hos generalpoststyrelsen

gör anmälan, att han icke

vill utöva stämpelförsäljningen.

Därest ordförande i häradsrätt

icke är stämpelförsäljare, åligger

det generalpoststyrelsen att föranstalta

därom, att under pågående

lagtima ting stämplar tillhandahållas

allmänheten å tingsstället eller

i dess närhet.

Ett exemplar av denna förordning

och skatt för gåva skall tillställas

paragraf avses, och av denne hållas

taga del.

Ämbets- eller tjänsteman, vilken

har att å tjänstens vägnar mottaga

handling, som enligt II kap. skall

vid företeendet inför offentlig myndighet

förses med stämpel, åligger

att å det ställe, där handlingen skall

mottagas, försälja till densamma erforderliga

stämplar, och skola stämplarna

hos honom köpas och stämpelbeläggningen

av honom verkställas.

ävensom av förordningen om arvsskatt

ämbets- eller tjänsteman, som i denna

tillgängligt för envar, som önskar därav

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

Nuvarande lydelse:

29 §.

Har stämpelförsäljare, varmed i

denna förordning förstås såväl ämbets-

eller tjänsteman, som jämlikt

28 § utövar stämpelförsäljning, som

ock ämbets- eller tjänsteman, vilken

har att å tjänstens vägnar stämpelbelägga

utgående expeditioner, hos

generalpoststyrelsen för sin uppbörd

ställt av styrelsen godkänd borgen

eller ock nedsatt obligationer eller

avlämnat försäkringsbrev i enlighet

med därom gällande föreskrifter,

äge han efter rekvisition hos generalpoststyrelsen

erhålla stämplar i räkning

inom det belopp, för vilket

säkerhet blivit av honom ställd.

Föreslagen lydelse:

Stämpelförsäljare, varmed i denna

förordning förstås såväl ämbets- eller

tjänsteman, som enliyt 28 § utövar

stämpelförsäljning, som ock ämbetseller

tjänsteman, vilken har att å

tjänstens vägnar stämpelbelägga utgående

expeditioner, äge på anmälan

hos generalpoststyrelsen för sin

tjänst utfå förskott av stämplar till

erforderligt belopp mot avlämnande

av kvitto och skriftligt erkännande

om ansvarighet därför. Vid dylik

anmälan skall, då so påfordras, fogas

handling, utvisande att med

tjänsten följer skyldighet att mottaga

stämpelpliktiga handlingar eller

att stämpelbelägga utgående

expeditioner. Förskottsbeloppet fastställes

efter stämpelförsäljarens hörande

av generalpoststyrelsen.

Då vid ledighet för ordinarie

tjänstinnehavare vikarien övertager

stämpelförsäljningen, skall vikarien

mottaga inneliggande förråd av

stämplar mot kvitto samt till generalpoststyrelsen

insända dels bestyrkt

avskrift av detta kvitto dels

skriftligt erkännande om ansvarighet

för vad han inom det fastställda

förskottet på kredit utbekommer

dels ock handling, som bestyrker

hans behörighet att bestrida tjänsten.

Då ledigheten upphör, skall

den ordinarie tjänstinnehavaren

därom göra anmälan till generalpoststyrelsen.

Vad sålunda stadgats, gäller även,

då tjänst övertages av ny innehavare.

34 §.

1. Ämbets- eller tjänsteman, notarius publicus eller mäklare, till vilken

stämpel underkastad handling ingives, bör tillse, att handlingen är behörigen

försedd med stämpel, och att stämpeln är makulerad på sätt i 25 § föreskrives.

Är anmälan om köp av fartyg eller fartygslott icke, då den inkommer

till kommerskollegium, försedd med stämpel till behörigt belopp och erlägges

ej genast efter erhållen tillsägelse penningar till det felande stämpelbeloppet,

åligger det kommerskollegium att hos vederbörande ämbetsmyndighet på
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

kalla åtgärd för uttagande av stämpelavgiftsbeloppet jämte såsom stämmoböter

tre procent därå i den ordning, som om uttagande av oguldna kronoutskylder

är stadgad. Av stämmoböterna skola en tredjedel, dock högst

100 kronor, tillkomma den, som verkställer indrivningen, och återstoden tillfalla

statsverket.

Är annan handling, som i denna

paragraf avses, icke behörigen försedd

med stämpel och erlägges ej

genast efter erhållen tillsägelse penningar

till det felande stämpelbeloppet

eller, där ämbets- eller tjänstemannen

ej är stämpelförsäljare, nämnda

stämpelbelopp, må handlingen icke

mottagas. Ämbets- eller tjänsteman,

som uppburit betalning för dubbel

beläggningsstämpel, utan att handlingen

samtidigt därmed stämpelbelagts,

åligger att med användande

av tryckta, i löpande följd numrerade

blanketter omedelbart och utan

ersättning lämna kvitto å sålunda

uppburna medel samt därvid anteckna

kvittots huvudsakliga innehåll

å en till blanketterna hörande,

på samma sätt numrerad talong.

Då ämbets- eller tjänsteman jämlikt 28 § verkställer stämpelbeläggning

av handling, som ingives till offentlig myndighet, åligger honom ock att

utan ersättning makulera stämpeln. Är i annat fall stämpel till ingiven

handling ej vederbörligen makulerad, bör ämbets- eller tjänstemannen, notarius

publieus eller mäklaren besörja fullgörandet därav mot ersättning

för besväret därmed av 5 öre för varje stämpel; dock må denna ersättning

ej beräknas för flera stämplar än det minsta antal, som för handlingen

erfordras.

Är annan handling, som i denna

paragraf avses, icke behörigen försedd

med stämpel och erlägges ej

genast efter erhållen tillsägelse penningar

till det felande stämpelbeloppet,

må handlingen icke mottagas.

Ämbets- eller tjänsteman, som uppburit

betalning för dubbel beläggningsstämpel,

utan att handlingen

samtidigt därmed stämpelbelagts,

åligger att med användande av blanketter,

som avgiftsfritt tillhandahållas

honom av generalpoststyrelsen

jämlikt av Konungen utfärdade

bestämmelser, omedelbart och utan

ersättning lämna kvitto å sålunda

uppburna medel.

Stämpelförsäljare, som i räkning

mottagit stämplar, åligger att inom

åtta dagar efter varje kvartals slut

till generalpoststyrelsen inleverera

under kvartalet influtna stämpelmedel.

Stämpelmedel, som levereras,

åtföljas av reversal i två exemplar,

av vilka det ena kvitterat återställes

till stämpelförsäljaren.

Sådana reversal skola ock avlämnas

av stämpelförsäljare, som vid

inköp av stämplar mot kontant betalning,

önskar erhålla kvitto å de

inbetalda medlen.

§•

Stämpelförsäljare, som i förskott

mottagit stämplar, åligger att inom

åtta dagar efter varje kvartals slut

till generalpoststyrelsen inleverera

under kvartalet influtna stämpelmedel.

Då vid ledighet vikarie övertager

stämpelförsäljningen, och vid

avgång från tjänst skall inom åtta

dagar efter ledighetens inträffande

eller upphörande eller efter avgången

då ännu icke levererad del

av influtna stämpelmedel till generalpoststyrelsen

inlevereras, därvid

även redovisning skall lämnas för

förskottet. Innan sådan leverering

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

69

Nuvarande lydelse:

Stämpelförsäljare, som, enligt vad

i 34 § sägs, uppburit betalning för

dubbel beläggningsstämpel utan att

handlingen samtidigt därmed stämpelbelagts,

åligger att, så snart lämpligen

ske kan och minst en gång i

månaden, till generalpoststyrelsen

inleverera vad sålunda må hava influtit,

med bifogande därvid av den

del av den i samma paragraf omförmälda

talong, som motsvarar de

utfärdade kvittona. Sålunda överlämnad

del av talong skall i generalpoststyrelsen

undergå behörig granskning.

(Se 41 § andra stycket.)

Angående skyldighet för

ordnar Kungl. Maj:t.

Föreslagen lydelse:

skett, varom i detta stycke sägs,

må för tjänsten erforderliga stämplar

allenast mot kontant betalning

utlämnas.

Stämpelförsäljare, som, enligt vad

i 34 § sägs, uppburit betalning för

dubbel beläggningsstämpel, utan att

handlingen samtidigt därmed stämpelbelagts,

åligger att senast inom

åtta dagar efter varje månads slut

till generalpoststyrelsen inleverera,

vad sålunda må hava under månaden

influtit, och samtidigt till generalpoststyrelsen

insända förteckningar,

som svara mot de under månaden

utfärdade kvittona, och vilka skola

föras i enlighet med av Konungen

givna bestämmelser. Berörda förteckningar

skola i generalpoststyrelsen

undergå behörig granskning.

Där stämpelförsäljare ej inom

föreskriven tid inlevererar stämpelmedel,

anses han hava försålt alla

av honom mottagna stämplar; och

åligger i följd härav generalpoststyrelsen

att genast låta indriva det

däremot svarande, dittills icke redovisade

belopp jämte laga ränta därå.

iljare att anlita postgirorörelsen för
-

40 $.

Varje år å sista söckendagen skall

genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes

försorg hos stämpelförsäljare,

som erhållit stämplar i räkning,

inventering anställas till utrönande,

huru mycket av mottagna

stämplar är osålt; och må därvid

hos domare på landet stämplar, som

blivit använda till sådana, något

Stämpelförsäljare, som i förskott

mottagit stämplar, är skyldig att

senast inom åtta dagar efter utgången

av vart och ett av årets tre

första kalenderkvartal till generalpoststyrelsen

insända ett av två

ojäviga personer avgivet intyg över

sammanlagda värdet av de vid nästföregående

kvartals utgång hos

honom befintliga osålda stämplar.

Varje år å sista söckendagen skall

genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes

försorg hos stämpelförsäljare,

som erhållit stämplar i förskott,

inventering anställas till utrönande

dels av värdet av osålda

stämplar, dels ock av kontanta behållningen

av influtna, icke levererade

stämpelmedel. Inom den 15

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

årets ting tillhörande expeditioner,

vilka vid inventering stillfället, enligt

intyg av förrättningsmannen,

(kronofogde eller länsman) ännu

icke äro utlösta, i instrumentet över

förrättningen upptagas såsom osålda.

Inom den 15 januari skola av

Kungl. Majrts befallningshavande till

generalpoststyrelsen insändas instrumenten

över de hos försäljningsmännen

sålunda hållna inventeringar.

Jämväl å annan tid må, när omständigheterna

därtill föranleda, inventering

i enahanda ordning hos

stämpelförsäljare kunna äga rum,

och skall då tillika redovisning avgivas

för vad av mottagna stämplar

icke finnes i behåll.

Förteckning för varje län över

stämpelförsäljare, som äga erhålla

stämplar i räkning, skall generalpoststyrelsen

årligen under loppet av

november månad upprätta och tillställa

Kungl. Maj:ts vederbörande

befallningshavande.

41

Stämpelförsäljare, som i räkning

mottagit stämplar eller som för uppbörd

av kontant inköpta stämplar

önskar komma i åtnjutande av ersättning,

varom i 42 § stadgas, skall

föra och för kalenderår avsluta redogörelse

över mottagna stämplar och

vad därför i penningar inflyter;

börande av stämpelförsäljare, som i

räkning mottagit stämplar, redogörelsen

jämte kvittenserna å vad under

året i penningar levererats vara avlämnad

till generalpoststyrelsen sist

den 15 januari nästföljande år vid

vite av en krona för varje dag stämpelförsäljaren

därutöver med redogörelse

utebliver.

januari skola av Kungl. Maj:ts befallningshavande

till generalpoststyrelsen

insändas instrumenten över

de hos stämpelförsäljarna sålunda

hållna inventeringar.

Jämväl å annan tid må, när omständigheterna

därtill föranleda, inventering

i enahanda ordning hos

stämpelförsäljare kunna äga rum.

Stämplar till expeditioner, vilka

hos stämpelförsäljaren kvarligga

outlösta eller enligt kvitto av vederbörande

förrättning sman utsänts för

indrivning och ännu icke äro utlösta,

må i det i första stycket omnämnda

intyg och i inventering sinstrument

särskilt upptagas såsom stämplar

till outlösta expeditioner.

Förteckning för varje län över

stämpelförsäljare, som äga erhålla

stämplar i förskott, skall generalpoststyrelsen

årligen under loppet av

november månad upprätta och tillställa

Kungl. Maj:ts vederbörande

befallningshavande.

§•

Stämpelförsäljare, som i förskott

mottagit stämplar eller som för uppbörd

av kontant inköpta stämplar

önskar komma i åtnjutande av ersättning,

varom i 42 § stadgas, skall

föra och för kalenderår avsluta redogörelse

över mottagna stämplar och

vad därför i penningar inflyter;

börande av stämpelförsäljare, som i

förskott mottagit stämplar, redogörelsen

jämte kvittenserna å vad under

året i penningar levererats vara avlämnad

till generalpoststyrelsen sist

den 15 januari nästföljande år vid

vite av en krona för varje dag stämpelförsäljaren

därutöver med redogörelse

utebliver.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition Nr 194.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

Samtidigt härmed skall jämväl (Se 39 § tredje stycket.)

ännu icke levererad del av stämpelmedlen

för året inlevereras till generalpoststyrelsen,

vid påföljd i annat

fall, att stämpelförsäljaren anses

hava försålt alla av honom mottagna

stämplar; och åligger i följd härav

generalpoststyrelsen att genast låta

indriva det däremot svarande, dittills

icke redovisade belopp jämte

laga ränta därå.

Stämpelförsäljare vare berättigad att till generalpoststyrelsen återleverera

osålda stämplar mot återbekommande av för dem erlagd betalning efter avdrag

av det belopp, som han må hava såsom provision för samma stämplar

uppburit.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. BevU 1928:41 Bevillningsutskottets memorial Nr 41 s. 1 i texten
  2. Rskr. 1928:185 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 s. 3 i texten
  3. BevU 1928:38 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 s. 2 i texten
  4. BevU 1928:35 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 s. 1 i texten