Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske m. m

69 sidor, varav 62 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 62 av 69 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1928:2, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

1

Nr 2.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 3 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt

till fiske m. m.; given Stockholms slott den 13 oktober

1927.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt till

fiske; och

2) lag om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt.

GUSTAF.

Johan C. W. Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 2 häft. (Nr 2.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Förslag

till

Lag

om lindrad lydelse av 3 § i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt

till fiske.

Härigenom förordnas, att 3 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

3 §.

I Norrbottens — — — — och onsdag.

Vid de — — — — skall dragas.

I Göteborgs och Bohus samt Hallands län äge varje svensk undersåte även

eljest rätt att med rörlig redskap utöva fiske eller agntäkt vid annans strand;

dock gälle härvid i avseende å det vatten, som finnes till och med etthundraåttio

meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager,

följande undantag:

fiske efter ostron vare strandägaren förbehållet;

i Vette, Tanums och Kville härad have strandägaren allena rätt till fiske

efter hummer; dock att, där sådant fiske vid stränderna av en ö och därtill

hörande holmar av ålder oklandrat bedrivits jämväl av andra å ön boende än

strandägarna, därvid skall förbliva;

fisket efter hummer tillhör ock strandägaren

i Aby fjorden innanför en linje, som tänkes dragen där kortaste avståndet

är mellan Skorvhuvud och andra stranden,

i Brofjorden innanför en linje, som tänkes dragen rätt åt öster från södra

änden av Rödhällorna, samt

i Gullmarsfjorden innanför en linje, som tänkes dragen från Lindholmens

västligaste udde till sydligaste udden av Finsbolandet.

Där vid öppna havsstranden och utom skären de fiskande av ålder oklandrat

med rörlig redskap utövat fiske eller agntäkt vid annans strand annorledes

än i denna lag är medgivet, vare de vid sådan rätt bibehållna.

De, som efter ty i denna § sägs idka fiske vid annans strand, äge att nyttja

stranden för landfäste och för sådan tillfällig uppdragning av redskap och

båt, som för fiskets utövande är av nöden; svare dock för skada och intrång.

Har strandägare — — — — det underhåller.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

3

Förslag

till

Lag

om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Skulle den ändring i lagen om rätt till fiske, som träder i kraft den 1 juli

1928, i något fall medföra att varje svensk undersåte erhåller rätt att utöva

fiske med rörlig redskap vid strand inom Göteborgs och Bohus eller Hallands

län, där sådant fiske enligt äldre lag var förbehållet strandens ägare, skall

ersättning av statsmedel utgå för värdet av den förmån, som för strandägaren

gått förlorad därigenom att fisket blivit fritt, så ock för förlust, som av sådan

anledning eljest må hava tillskyndats honom. Yar nämnda dag rätten till

fisket åt någon upplåten, njute ock denne ersättning för honom åsamkad

skada.

Yad i denna § stadgas om fiske skall äga motsvarande tillämpning beträffande

agntäkt.

'' 2 §•

Anspråk å ersättning skall, vid talans förlust, framställas i inlaga, som

före den 1 juli 1933 ingives till Konungens befälIningshavande i det län, där

stranden är belägen. Inlagan bör innehålla upplysning om de förhållanden,

å vilka anspråket grundas, samt vara åtföljd av de handlingar, som till stöd

därför kunna åberopas.

3 §.

När i rätt tid framställning om ersättning gjorts, åligger Konungens befallningshavande

att ofördröjligen, jämte eget utlåtande, översända inlagan med

därtill hörande handlingar till kammarkollegiet, som har att avgiva yttrande,

huruvida sådant fall är för handen att ersättning bör utgå. Yttrandet skall

genom Konungens befallningshavandes försorg tillställas ersättningssökanden

tillika med underrättelse om vad han har att iakttaga för anspråkets

fullföljande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

4 §.

Har kammarkollegiet förklarat att ersättning bör utgå, Tärde frågan om

ersättningens belopp prövad av tre ojäviga skiljemän. Konungens befallningshavande

utser skiljeman å kronans vägnar och underrättar sökanden om valet

samtidigt med att kammarkollegiets yttrande tillställes honom. Sökanden har

att, vid talans förlust, inom nittio dagar därefter till rätten eller domaren i

den ort, där stranden är belägen, ingiva kammarkollegiets yttrande och anmäla

sitt val av skiljeman. Tredje skiljemannen utses av rätten.

På yrkande av sökanden skall honom av skiljemännen tilläggas skälig gottgörelse

för utgifterna å ärendet.

Den, som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen säga, äger draga frågan

under rättens prövning, så framt han instämmer sin talan inom nittio dagar

från det skiljemännens beslut tillställdes honom. I beslutet skall lämnas tydlig

hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande

under rättens prövning.

5 §.

Innefattar kammarkollegiets yttrande att ersättning icke bör utgå, äger

sökanden påkalla rättens prövning av det väckta anspråket; instämme dock

kronan inom nittio dagar från det yttrandet kom honom till handa eller vare

sin talan förlustig.

6 §.

Vid skiljemannaförrättning och i mål, som i 4 eller 5 § sägs, bevakas kronans

rätt av kammarkollegiet.

Kostnaden för skiljemannaförrättning gäldas av kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 26 augusti 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Meurling, Rosén, Hamrin, Lyberg.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet och tillförordnade

chefen för jordbruksdepartementet anför chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Thyrén:

»Beträffande rätten att idka fiske i saltsjön gäller enligt 1 § i lagen den 27 Gällande

juni 1896 om rätt till fiske, att varje svensk undersåte äger bedriva fiske i öpp- ^nillser^om

na havet; dock får fiskegård, ryss ja eller annan dylik fast fiskeredskap där rätt till

utsättas blott med särskilt begivande. Däremot har som regel saltvattensfisket

närmare strand förbehållits dennas ägare. Enligt 2 § tillhör sålunda saltsjöfisket

inomskärs dem, som äga stränder och holmar omkring fiskevattnet, varjämte

vid öppna havsstranden och utom skären strandägarens enskilda fiskerätt

omfattar det vatten, som finnes till och med etthundraåttio meter från det

ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager.

Dessa regler gälla emellertid icke undantagslöst. Så stadgas i 12 §, att om

genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, avtal, dom eller skattläggning

eller på annat lagligt sätt är annorledes bestämt än förut sagts om

någons rätt till fiske, detta skall vara gällande. Och i 8 § meddelas särskild

bestämmelse, att kronans enskilda fisken -—• vilka till väsentlig del under

äldre tider kommit i kronans besittning på grund av då gällande regler angående

upptagande av fiske och kronans rätt att av fisken njuta inkomst — skola

vara kronan och dess rättsinnehavare förbehållna. Vidare äro några allmänna

inskränkningar stadgade, på grund av vilka strandägaren är pliktig i viss

utsträckning tåla, att jämväl andra idka fiske i det till hans fastighet hörande

vattnet. Härutinnan äro bestämmelser meddelade dels huvudsakligen till främjande

av de stora fiskena och dels för sådana fall, där av ålder en rätt till

utövande av fiske vid annans strand ansetts vara för handen.

Sålunda heter det i 3 § första stycket, att i Norrbottens, Västerbottens,

Västernorrlands och Gävleborgs län å ställen, där sådant av ålder varit vanligt,

strömmingsfiske med rörlig redskap må idkas av varje svensk undersåte

även vid annans strand, så framt den består av skogsmark eller sten och ej av

åker eller äng; dock är vid notfiske strandägaren, där han deltager i fisket, be
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

rättigad till första notdräkten varje måndag och onsdag. Enligt andra stycket

i samma paragraf gäller, att vid de delar av rikets västra kust, där för fångande

av havsfisk, som går till stränderna i stora stim, de fiskande av ålder

oklandrat följt fisken efter dess drev och fiskat vid annans strand, sådan rättighet

fortfarande tillkommer dem. Emellertid må i detta fall vid notfiske strandägaren,

när han deltager i fisket, bestämma den ordning, vari hans not skall

dragas. I paragrafens tredje stycke förklaras, att där vid öppna havsstranden

och utom skären, samt i Göteborgs och Bohus samt Hallands län jämväl

inomskärs, de fiskande av ålder oklandrat med rörlig redskap utövat fiske eller

agntäkt vid annans strand annorledes än i lagen är medgivet, de skola vara vid

sådan rätt bibehållna. Med avseende å samtliga här nämnda fall är emellertid

föreskrivet, att om strandägare med kostnad upprensat eller upptagit notvarp

inom det till hans strand hörande området i vattnet, han är berättigad att

uppbära trettiondedelen av den fisk, som av andra fångas i varpet, så länge

han underhåller det. Där fiske efter vad nu sagts idkas vid annans strand, äga

de fiskande att nyttja stranden för landfäste och sådan tillfällig uppdragning

av redskap och båt, som för fiskets utövande är av nöden, dock med skyldighet

att svara för skada och intrång. Anmärkas må ock, att enligt 4 § varje svensk

undersåte äger rätt att idka fiske med krok eller rev å djup i yttre skärgården

och i havsbandet.

Nu berörda inskränkningar i strandägarerätten gälla vare sig stranden tillhör

kronan eller är i enskild ägo. För visst fall äro emellertid särskilda bestämmelser

meddelade angående fiskerätten vid kronans stränder. Så äger

enligt stadgande i 1 § varje svensk undersåte fiska vid sådana kronan tillhöriga

havsstränder samt i saltsjön belägna skär och holmar, vilka icke höra

till något hemman eller innehavas under särskilda villkor. Fast fiskeredskap

av nyss angivna slag må emellertid ej heller här utsättas utan särskilt tillstånd.

I detta samband må nämnas, att med hänsyn till de omständigheter, under vilka

åtskilliga kronan tillhöriga holmar och skär anslagits lotsverket, rätten till

fisket vid dessa i viss omfattning tillkommer vederbörande lotspersonal.

Med avseende å den utveckling, fiskerättslagstiftningen undergått i vårt

land före tillkomsten av 1896 års lag, tillåter jag mig hänvisa till den redogörelse,

som lämnats i en inom kammarkollegiet verkställd utredning rörande

fiskerättsförhållandena vid rikets kuster, till vilken utredning jag framdeles

återkommer. Dock må följande huvudpunkter här framhållas:

1734 års lag innefattade icke något allmänt reglerande av rätten till fiske i

havet. Bestämmelser i detta hänseende inflöto emellertid i 2 kap. av ’Kungl.

Maj :ts nådiga allmänna stadga och ordning för rikets havs-, skär-, ström- och insjöfiske’

den 14 november 1766. I denna stadga, vilken antagits av ständerna

vid 1765—1766 års riksdag och utgör Sveriges första allmänna fiskerilag, återfinnas

de flesta av de nyss återgivna, ännu gällande bestämmelserna i ämnet,

om ock med vissa i det hela mindre betydande olikheter i avfattningen. Sålunda

fastslogs den grundsatsen, att fisket i öppna havet skulle stå Öppet för varje

svensk undersåte men strandägaren hava ensamrätt till fisket vid sin strand.

Härutinnan hette det, att saltsjöfisket inomskärs skulle anses för deras enskilda

egendom, vilka ägde strand och holmar däromkring. Vid öppna havsstranden

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

<

eller där ingen skärgård vore, så ock utom skåren finge däremot strandägaren

icke sträcka sin enskilda rättighet till fiske och vatten längre än hans landgrund’

räckte. Nuvarande 8 och 12 §§ i fiskerättslagen motsvarades av ett stadgande,

att, där konungs- eller allmänningsfiskeri av ålder inomskärs varit, eller

någon med urminnes hävd, skattläggning, dombrev eller andra ostridiga skäl

kunde visa enskild rätt till fiske omkring klippor, blindskär eller å grund utomskärs

och i havet, därvid skulle förbliva. Bestämmelserna i 3 § samma lag om de

av ålder fria fiskena vid annans strand hade sin motsvarighet dels i ett stadgande

angående frihet för dem, som fiskade strömming i Norrland — likasom för

invånarna i Finland — att, där sådant varit vanligt, vid öppna havs-, skogs-,

bergs- och stenstränder idka med jordägaren gemensamt sådant fiske, dels ock

i bestämmelsen att i de skärgårdar, där fiskare oklandrat och efter gammal vana

ömsom fiskat vid varandras land och följt saltsjöfisken efter dess drev. skulle

förbliva efter förra vanligheten; i synnerhet borde inga svenska undersåtar

stängas från nyttjande av sillfisket i Nordsjön vid vems stränder det kunde

varaT Samma skulle ock gälla med avseende å sillfiske i Östersjön, varest någon

ymnighet därav kunde visa sig. Vidare fanns stadgande därom att fiske ^med

krok och rev å djup i yttre skärgården och i havsbandet icke skulle vara någon

betaget. Likaså förklarades, att varje rikets undersåte ägde rätt att idka fiske

vid kronoskär, stränder och holmar, som egentligen icke hörde till något hemman

eller innehades under särskilda villkor.

Stadgandet i fråga om sillfisket i Nordsjön blev sedermera något förtydligat

genom en Kungl. Maj:ts förklaring den 24 januari 1771, och den 21 juli

1774 utfärdades särskild stadga och reglemente för nordsjöfiskerierna och salterierna

i Göteborgs och Bohus län.

1766 års stadga med nyssnämnda följdförfattningar ersattes av den förnyade

fiskeristadgan den 29 juni 1852, som emellertid innebar blott en obetydlig jämkning

av de förut gällande bestämmelserna angående rätten att idka fiske i havet.

Bland annat gavs nu den allmänna regeln, att där ej lagligen bestämts, hur långt

’landgrundet’ sträckte sig, under strandägarerätten finge inbegripas allt det

vatten, som funnes till och med etthundra famnar från det ställe invid stranden,

där stadigt djup av en famn vidtoge. Sedan högsta domstolen erinrat, att bestämmelsen

i 1766 års stadga angående skärgårdsfiskets frihet ursprungligen

avsett endast sillfångsten eller i allmänhet sådana slag av havsfisk, som ginge

till stränderna i större drev eller stimmar, erhöll motsvarande bestämmelse i

■den nya stadgan tillämplighet blott å dessa fiskslag.

I anledning av ifrågasatt revision av 1852 års stadga och i allmänhet de författningar,

som berörde fiskerinäringen, utarbetade en av Kungl. Maj :t tillsatt

kommitté betänkande med förslag till ny författning. Vid behandling av detta

förslag, som avgavs 1883, ansågs emellertid lämpligt, att de bestämmelser,

som voro av allmän lags natur, sammanfattades i en särskild lag och sålunda,

i motsats till vad förut varit fallet, fullständigt skildes från de ekonomiska

och administrativa föreskrifterna i ämnet. Ny kommitté tillsattes för utarbetande

av förslag till dylik lag, varefter i huvudsaklig överensstämmelse med

ett av denna kommitté år 1894 avgivet betänkande den nu gällande lagen om

rätt till fiske utfärdades.

I särskilda under december månad 1909 till Kungl. Maj :t inkomna skri- Skrivelser

velser anförde ett stort antal fiskare i Strömstad ävensom T jämo m. fl. socknar

i Göteborgs och Bohus län i huvudsak följande: och Bohus

Jordägarnas landrättigheter samt den omständigheten, att lotspersonalen

förbehölle sig rätten till fiske vid en stor del av kronans holmar och skär, gjorde

det allt svårare för den icke jordägande fiskarbefolkningen, som i detta län

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr g.

Framställning

från

fiskeristyrelsen

i Malmö

hus län.

1910 och 1911

års riksdagar.

utgjorde flera tusen personer, att vinna sin utkomst. På nämnda grunder

vore den nämligen utestängd från att idka fiske annorstädes än i öppna havet.

Visserligen hade enahanda rättsförhållanden mellan jordägare och fiskare bestått

sedan äldre tid, men jordägarna hade först nu börjat att — i en utsträckning,

som alltjämt ökades — tillvarataga sin rätt. Därför hemställdes om sådan

ändring i gällande lag, att jordägarna kunde under vissa villkor upplåta

de landrättigheter med avseende å fisket, som av dem lämnades obrukade, samt

att fisket vid kronans holmar och skär upplätes för yrkesfiskare.

Den 28 februari 1911 överlämnade den av hushållningssällskapet i Malmöhus

län tillsatta fiskeristyrelse till Kungl. Maj :t åtskilliga skrivelser, som

. inkommit till styrelsen från en mängd fiskare i de å kuststräckan mellan Falsterbo

och Kullen belägna städer och fisklägen. I skrivelserna anfördes:

Strandägarna vid Öresund hade av gammalt icke gjort anspråk på någon

enskild fiskerätt, utan hade fiskarbefolkningen allt från den tid Skåne tillhörde

Danmark med strandägarnas goda minne idkat fiske hur nära stranden

som helst. På senare tid hade dock såväl fiskare som andra sökt genom avtal

med ägare av särskilda strandfastigheter förskaffa sig ensamrätt till fisket

utanför dessa. Fara vore att på sådant sätt allt ål- och laxfiske vid den svenska

sidan av sundet kunde bringas i händerna på ett fåtal enskilda. Följden

därav bleve tydligen, att större delen av fiskarestammen, som nu i allmänhet

stode sig gott, komme att mista sitt livsuppehälle. Fördenskull yrkades, att

åtgärder måtte vidtagas i syfte att ingen skulle kunna erhålla företrädesrätt

till fisket vid stranden, utan fiskerätten bibehållas sådan den dittills utövats.

För egen del yttrade fiskeristyrelsen:

Under inflytande av den danska rättens grundsatser om kronans regalrätt

till havsfisket, vilka gällt i Skåne innan det blev svenskt, hade den åsikten

länge omfattats såväl av jordägarna som av fiskarbefolkningen, att fisket vid

provinsens kuster icke tillhörde strandägaren annorstädes än där det särskilt

skattlagts. Emellertid hade under de senare åren en eller annan jordägare sökt

göra gällande enskild fiskerätt vid sin strand. Såvitt känt funnes dock endast

ett par platser på kuststräckan mellan Falsterbo och Kullen, där någon jordägare

haft framgång i dylikt hänseende, i det att där en del fiskare verkligen

låtit förmå sig att betala avgift för rättigheten att utsätta ålryssjor.

På allra sista tid hade ock några mer förmögna fiskare och fiskhandlare

sökt att genom avtal med jordägarna försäkra sig om ensamrätt till utsättande

av vissa större fiskeredskap å de bästa fångstplatserna. Frågan ägde tydligen

mycket stor betydelse för fortsatt tillvaro av en självständig fiskarbefolkning.

Närmare utredning borde följaktligen ske angående kronans äganderätt till

stränder och kustfiske i Malmöhus län, och, om så funnes nödigt, åtgärder

vidtagas till tryggande av fiskarbefolkningens dittills åtnjutna rätt att fritt

utöva sin näring överallt vid länets kuster, där fisket icke vore särskilt skattlagt.

Frågan om fiskerättsförhållandena vid rikets kuster var under åren 1910

och 1911 föremål också för riksdagens behandling. Vid 1910 års riksdag

väcktes inom andra kammaren motion (nr 129) i liknande syfte som det med

framställningen från bohuslänska fiskare avsedda. Motionen lämnades utan

bifall, men vid följande riksdag väcktes ånyo inom samma kammare en motion

i ämnet (nr 212). Däri hemställdes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t

begära utredning angående förändring av nu gällande strand- och fiskerätts
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

9

lagstiftning i sådan utsträckning och riktning, att fiskarenas krav på obehindrat

utövande av sin näring fullt tillgodosåges.

Till stöd för yrkandet åberopades huvudsakligen, att enligt gällande lag, i

motsats till vad före tillkomsten av 1766 års fiskeristadga måste anses ha

varit fallet, nästan allt fiske förbehållits strandägarna. Någon motsvarande

förskjutning hade dock aldrig skett i den allmänna rättsuppfattningen. De i

lagen upptagna undantagsbestämmelserna visade för övrigt, att det ingalunda

vore att slå in på en ny väg, om lagstiftaren nu återvände till vad som

tidigare gällt. Att frigöra rätten till fisket från äganderätten till stranden

framstode som en tvingande nödvändighet, om fiske- och befolkningsförhållandena,

exempelvis å rikets västra kust, vederbörligen beaktades. Medan den

yngre och medelålders fiskarbefolkningen skaffade sig sitt uppehälle genom

att delta i storsjöfisket, vore detta alltför ansträngande för de mera ålderstigna.

Dessas försörjningsförmåga vore därför beroende på möjligheten att

idka fiske i omedelbart grannskap av hemmet. Härutinnan låge den största

faran av nu gällande bestämmelser i fråga om strandägares enskilda fiskerätt.

Någon principiell skillnad härvidlag mellan Bohuslän och västkusten i övrigt

kunde näppeligen påvisas. Icke heller vore på förhand uteslutet, att förhållandena

vid Östersjöns kust kunde påkalla enahanda lagändring. Gällande inskränkningar

i rätten för var man att idka fiske avsåge tvivelsutan ej så mycket

att gagna enskilda strandägarintressen som att skydda fisket mot hänsynslöst

utnyttjande. Nyare forskningar å detta område visade dock, att tillgången

på fisk i saltsjön, långt mindre än förut antagits, berodde av lokal

omvårdnad. De svårigheter, som av dylika hänsyn kunde resas, vore alltså

lätt övervunna. En revision av lagens bestämmelser syntes ock av nöden med

hänsyn till den i många stycken oklara avfattningen. Uttryck sådana som

’av ålder’, ''rörlig redskap’ och ''öppna havsstranden’ vore alltför mångtydiga

i en lag, som i första hand skulle tolkas av juridiskt oskolade personer. Nu

anmärkta frågor erfordrade tydligen en snar lösning, av genomgripande betydelse

som de vore för stora delar av rikets befolkning. Strandägarna hade i

allt större omfattning börjat att under åberopande av lagens föreskrifter göra

gällande anspråk på enskild fiskerätt.

Jordbruksutskottet, dit motionen hänvisades, yttrade i utlåtande (nr 69)

bland annat:

Den i motionen framkomna åsikten, att rätten till fiske borde helt och hållet

göras oberoende av strandäganderätten, syntes icke överensstämma med gällande

rättsuppfattning. Börande den begärda utredningen ville, utskottet framhålla,

att av vad lagberedningen anfört vid behandlingen av frågan om strandäganderättens

begränsning till vissa insjöar1 syntes framgå, att beredningen

ansåge en revision av fiskerilagstiftningen böra företagas i samband med omarbetningen

av jordabalken. Då ett förslag om ändringar i nämnda lagstiftning,

vilket förslag torde med det snaraste bliva av Kungl. Maj :t framlagt

för riksdagen, med all visshet komme att till behandling upptaga frågan om

det förhållande, vari rätten till fiske ansåges böra stå till strandäganderätten,

och riksdagen i detta sammanhang torde få pröva jämväl denna fråga, hemställde

utskottet, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Första kammaren beslöt i enlighet med utskottets hemställan, varemot andra

kammaren biföll ett under överläggningen framställt yrkande, att riksdagen

måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning om och i vad mån nu gällande

lag om rätt till fiske skulle för saltsjöfiskets vidkommande kunna ändras dit
-

1 Jfr lagberedningens förslag till jordabalk, del III, s. 141.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr %.

Uppdrag för

kammarkollegiet

att

verkställa

utredning

ang. ändringar

i fiskerättslagstiftningen.

Kammarkollegiets

förslag den

37 augusti

1934.

hän, att den bättre tillgodosåge fiskarbefolkningens intressen och därjämte

finge större klarhet i ordalagen. — Frågan hade alltså förfallit på grund av

kamrarnas stridiga beslut.

Två likaledes vid 1911 års riksdag väckta motioner (nr 59 i första och nr 97

i andra kammaren) om utredning i och för åtgärder till tryggande av den norrländska

fiskarbefolkningens rätt till fiske och bostäder vid havskusten föranledde

icke heller någon riksdagens åtgärd.

Emellertid anbefallde Kungl. Maj:t den 8 maj 1911 kammarkollegiet att avge

utlåtande med anledning av förut nämnda framställningar från fiskare i

Strömstad och Tjärnö m. fl. socknar ävensom fiskeristyrelsen i Malmöhus län,

över vilka framställningar redan förut åtskilliga myndigheter fått yttra sig.

I skrivelse den 15 maj 1911 anförde därefter kollegiet, att med hänsyn till befrämjandet

av fiskarbefolkningens utkomst en utredning rörande kronans äganderätt

till holmar och skär vid bohuslänska kusten ävensom rörande omfattningen

av lotsarnas fiskerätt och möjligheten av en eventuell inskränkning av

denna vore av synnerlig vikt. Vidare erfordrades — för bedömande i vad

mån den uti nu ifrågavarande framställningar jämväl ifrågasatta förändringen

i gällande lagstiftning för vidsträcktare tillgodoseende av vissa lokala sedvanor

borde vinna tillmötesgående -—- en närmare undersökning av den säkerligen

på olika orter skiftande sedvanerätten i fråga om fiskets utövande. Kollegiet

hemställde, att den utredning, vilken sålunda vore påkallad, måtte uppdragas

åt kollegiet samt få omfatta ej allenast Malmöhus samt Göteborgs och

Bohus län utan även Blekinge, Kristianstads och Hallands län. —- Kollegiets

hemställan bifölls av Kungl. Maj:t.

I anledning av framställningar dels från fiskare i Västernorrlands län om

utredning i fråga om åtgärder till förbättrande av den norrländska fiskarbefolkningens

ställning i avseende å bostads- och fiskerätt, dels ock av fiskare

i Östergötlands län om vidtagande av åtgärder för tillförsäkrande åt sökandena

av rätt att utöva deras gamla näringsfång med skötfiske i Bråviken utsträcktes

sedermera genom remiss den 8 november 1917 och nådigt brev den 30 april

1920 den kammarkollegiet anbefallda utredningen till att avse jämväl fiskerättsförhållandena

vid rikets kuster i övrigt.

I detta samband kan anmärkas, att efter Kungl. Maj:ts beslut om utrednings

verkställande vid 1912 års riksdag två motioner väcktes i utredningen

närliggande syfte (nr 17 och 50 i andra kammaren). Den första av dessa

motioner, vilken avsåg strömmingsfisket inom Stockholms läns havsområde, föranledde

emellertid till följd av skiljaktiga beslut i kamrarna icke någon åtgärd.

Och den andra, som hänförde sig till dylikt fiske vid Norrlandskusten, avslogs

av båda kamrarna.

Inom kammarkollegiet verkställdes den anbefallda utredningen av kammarrådet

A. W. Dufwa. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 augusti 1924 framlade

därefter kollegiet under åberopande av denna utredning — vars syfte

angavs ansluta sig till andra kammarens beslut vid 1911 års riksdag — följande
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. May. tö proposition nr 2.

11

’Förslag till lag ont ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1896 om rätt till

fiske.

Härigenom förordnas, att 4 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske

skall upphöra att gälla, samt att nedan angivna paragrafer i samma lag skola

erhålla följande ändrade lydelse:

1 §. I öppna havet ävensom vid sådana kronan tillhöriga havsstränder

samt i saltsjön belägna skär och holmar, vilka icke till något hemman höra

eller under särskilda villkor innehavas, äge varje svensk undersåte rätt att

fiska; ej må dock fast fiskredskap där utsättas, utan att Konungen därtill

giver lov eller i fall, varom i 2 § sägs, Konungens befallningshavande lämnar

särskilt tillstånd. _

Med fast fiskredskap förstås i denna lag fiskegård samt annan med palar

eller annorledes vid sjöbottnen stadigt fäst redskap, som^står på samma ställe

längre än tjugufyra timmar och som vittjas där den står utan att upptagas.

All annan redskap anses såsom rörlig.

2 §. Strandägares enskilda fiskerätt i saltsjön omfattar, där ej annorledes

i denna lag stadgas, allt det vatten, som finnes till och med etthundraåttio meter

från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager.

Strandägaren må ock från sitt enskilda fiskevatten än längre ut sträcka fast

fiskredskap, där i särskilt fall Konungens befallningshavande finner, att det

kan ske utan men för annan fiskande.

3 §. I vattenområde, som avses i 2 § första stycket, må fiske jämväl av

annan än strandägare bedrivas: „

a) i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Gävleborgs län, såvitt

angår strömmingsfiske med rörlig redskap och stranden består av skogsmark

eller sten och ej av åker eller äng; dock vare vid notfiske strandägaren, där

han i fisket deltager, berättigad till första notdräkten varje in and a g^ och onsdag,

b) vid rikets västra kust för fångst av sådan havsfisk, som går till stränderna

i stora stim; dock må vid notfiske strandägaren, där han i fisket deltager,

bestämma den ordning, vari hans not skall dragas:

c) vid Skånes västra kust från Falsterbo fyr till gränsen mot Halland;

d) eljest vid kust, där de fiskande av ålder oklandrat utövat fisket;

gällande vad under c) och d) medgivits även agntäkt.

Bär fiske —---— det underhåller.’

Härjämte hemställde kollegiet, att Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder i

syfte att fisket vid kronan tillhöriga, lotsverket anslagna holmar och skär

å västkusten måtte upplåtas till fritt och allmänt begagnande.

över kollegiets förslag och hemställan avgavos efter remiss utlåtanden av

lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen och lotsstyrelsen samt länsstyrelserna i de

utefter rikets kust belägna länen. Med berörda utlåtanden överlämnades också

yttranden från fiskeriintendentema i samtliga distrikt utom det mellersta samt

från landstingen i de nämnda länen ävensom hushållningssällskapens förvaltningsutskott

jämte ett antal enskilda strandägare och fiskare därstädes m. fl.

Innan jag närmare ingår på den föreliggande frågan, tillåter jag mig i korthet

lämna några ur statistiska centralbyråns redogörelse för 1924 hämtade allmänna

upplysningar rörande det svenska saltvattensfisket.

Sagda år utövades dylikt fiske såsom yrke av 12,816 personer, varjämte det

utgjorde binäring för 9,241 personer. Störst var antalet yrkesfiskare i Göteborgs

och Bohus län, eller 5,793 personer. Närmast i ordningen kommo Gävle
-

Statistiska

uppgifter

om saltvattensfisket.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

borgs och Malmöhus län med respektive 1,335 och 1,295 personer. Anmärkas

må ock, att motsvarande siffror voro för Hallands län 499 och för Kristianstads

län 431. I samtliga län å ostkusten utom Yästernorrlands, Gävleborgs och

Uppsala län understeg antalet rena yrkesfiskare högst väsentligt antalet av

dem, som därjämte hade annat näringsfång. Även i Yästernorrlands län bildade

de senare en mycket betydande grupp. Egendomligt för det svenska saltvattensfisket

är den stora mängd söt- eller bräckvattensfiskar, som ingår i fångsten.

Dessa fisksorter äro t. o. m., bortsett från strömmingen, övervägande i hela

Bottniska viken samt längs Östersjöns kust ned till Kalmar län. Även där och

i Blekinge län fångas mycken sötvattensfisk. Av fångstmängden kom år 1924

0/''° på'' ostkusten, 6.1 % på sydkusten och 63.2 % på västkusten. Beträffande de

olika länen var samma ar fisket mest Betydande i Göteborgs och Bohus, Gävleborgs,

Östergötlands, Stockholms och Kalmar län. Betydelsen för landet i dess

helhet av saltsjöfisket i förstnämnda län framgår därav, att av 1924 års fångstvärde

för hela riket, eller 23,865,797 kronor, mer än hälften, eller 12,876,740

kronor, belöpte å detta län. Till jämförelse kan nämnas, att fångstvärdet för

Hallands län utgjorde blott 840,444 kronor samt, bortsett från skaldjursfångsten

för Kristianstads län 700,532 kronor och för Malmöhus län 1,174,969 kronor!

Det så kallade kustfisket inbragte år 1924 i Göteborgs och Bohus län 377,738

kronor och i Hallands län 172,948 kronor. Skaldjur fångas nästan uteslutande i

Kattegatt och Skagerack. I detta hänseende är hummerfisket av en viss betydelse.

Sådant idkas allmänt i Göteborgs och Bohus län, särskilt i Vette och

Tanums härad. Fångstmängden i länet utgjorde år 1924 19,912 tjog med ett

\ärde av 403,578 kronor. Även i Halland fiskas allmänt hummer, och fångsten

uppgick där nämnda år till 2,956 tjog med ett värde av 47,241 kronor. Fiske

efter ostron försiggår endast i Bohuslän. Utbytet är ringa; under 1924 var

det blott 80 tjog.

inskränk- S°m SyneS innefattar (let av kammarkollegiet den 27 augusti 1924 avgivna

niiia; av lagförslaget en ändring i 1 § i 1896 års fiskerättslag. Därmed åsyftas att

res^enskUda 6rhålla 611 narmare bestämning av vad med fast fiskeredskap skall förstås,

fiskerätt. Innan Jag redogör för detta jämförelsevis fristående spörsmål, anhåller jag

emellertid få till behandling upptaga kollegiets förslag med avseende å strandägares

enskilda fiskerätt, sådan denna är fastställd i 2—4 §§ berörda lag.

Till stöd för vad härutinnan föreslagits lämnades i den av kammarkollegiet

åberopade utredningen en sammanfattning av huvudsakligen följande innehåll:

Kammar- > Lagbestämmelser med så svävande innebörd som uttrycken ’inomskärs’ och

kollegiet dem utom skären’ vore icke lämpliga. Vidare hade den vidsträcktare fiskerätt, som

192d.S 1 ii • mme strandägare inomskärs, sedan gammalt varit den väsentligaste anledningen

till tvister mellan strandägare och icke strandägande fiskare. Ett

upphävande av denna särskilda hnomskärsrättighet5 hade ock i senare tid med

skärpa påyrkats av yrkesfiskare från skilda delar av riket. Väl hade häremot

erinrats, att nu gällande bestämmelser om den strandägare i allmänhet tillkommande^

fiskerätt vid havskusten grundade sig på urgammal rättsåskådnmg

eller åtminstone på den åskådning, som var rådande vid tiden för tillkomsten

av 1766 års fiskeristadga. Dock torde en närmare undersökning av förhållandet

ingalunda ge stöd för denna mening. I ett vid 1760—1762 års

riksdag upprättat projekt till stadga gjordes ingen skillnad emellan strandägares

fiskerätt inom- och utomskärs. Det var först, när frågan kom till behandling

vid 1765—66 års riksdag, som detta ansågs nödigt. Ett upphävande

av den särställning i avseende a fiskerätten, som alltsedan dess tillkommit

strandägare inomskärs, torde alltså icke kunna anses innebära ett våldförande

s. 13 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 2.

13

på en rättsåskådning, som var allmänt rådande vid tiden för utfärdandet av

vår första fiskerättslag. Ej heller torde ur äganderättssynpunkt kunna anses

inöta hinder för genomförande av likformighet i förevärande hänseende. Därest

strandägares rätt inomskärs begränsades i överensstämmelse med vad som gällde

för strandägare utomskärs, nämligen till vattenområdet inom etthundraåttio

meter ut från tvåmetersdjupet, skulle en sådan ändring av 2 § fiskerättslagen

stå i överensstämmelse med nu på stora sträckor av vår kust sedvanemässigt

rådande förhållanden. ■— Då bestämmelsen i 4 § fiskerättslagen att varje

svensk undersåte finge idka fiske med krok eller rev å djup i yttre skärgården

och i havsbandet, för den händelse nu föreslagna ändring av 2 § komme till

stånd, skulle förlora sin betydelse, syntes i så fall 4 § böra upphävas. -— Icke

heller inskränkningen i det norrländska strömmingsfiskets frihet torde överensstämma

med de förhållanden, som i allmänhet rådde vid norrländska kusten

vid tiden för tillkomsten av 1766 års fiskeristadga. Visserligen hade Kungl.

Maj:t år 1844 avslagit en av ständerna gjord hemställan om en lagförklaring

i den riktning, att 1766 års stadga i verkligheten medgåve, att strömmingsfisket

vid den norrländska kusten vore fritt vid alla skogs-, bergs- och stenstränder

utan annat förbehåll än strandägarnas förkasträtt. Dock hade beslutet

motiverats huvudsakligen därmed, att det icke kunde anses vara ådagalagt,

att vid tiden för utfärdandet av 1766 års fiskeristadga en sådan friare rätt till

strömmingsfiske som den påkallade varit vanlig överallt vid de norra länens

kuster, där öppna havs-, skogs-, bergs- och stenstränder mötte. Denna motivering

vilade emellertid på skäligen svag grund. Vid de norrländska länens

kuster, särskilt inom det län, Västemorrlands, där tvister om rätt till strömmingsfiske

oftast torde ha förekommit, funnes nämligen sedan gammalt åtskilliga

särskilt skattlagda strömmingsfisken. Vidare tillkomme på grund av särskilda

i äldre tid meddelade stadganden rätt till strömmingsfiske på flera ställen

vissa städer eller enskilda jordägare. På de ställen, där dylika fisken eller

särskilda fiskerättigheter förekommo, hade uppenbarligen den friare rätten

till strömmingsfiske icke kunnat vinna tillämpning, enär sådana fisken alltjämt

skyddats genom det i såväl 1766 och 1852 års fiskeristadgor förekommande

som till gällande fiskerättslag överflyttade i 12 § inrymda stadgande,

enligt vilket, där genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, avtal,

dom eller skattläggning eller på annat sätt annorledes än förut i lagen sägs

blivit bestämt om någons rätt till fiske, det skulle vara gällande. Under förutsättning

att denna paragraf fortfarande bibehölles eller åtminstone icke upphävdes

utan att de fiskerättsinnehavare, som därigenom bleve lidande, erhölle

full kompensation, torde ur rättslig synpunkt några betänkligheter icke möta

mot en ändring av fiskerättslagens 3 § första stycke i nu angivna syfte. —

Av utredningen torde framgå, att fiske av stimfisk vid rikets västra kust

finge fritt bedrivas utan hinder från strandägarnas sida. Vid sådant förhållande

torde andra stycket i 3 § fiskerättslagen böra ändras därhän, att denna

sedvänja lagfästes och förty här utsädes, att vid rikets västra kust fångst av

sådan havsfisk, som ginge till stränderna i stora stim, finge bedrivas jämväl

av annan än strandägare. Då vidare framginge, att vid Skånes västra kust

—- om man bortsåge från förhållandet vid ett eller annat frälsegods — fiske

och agntäkt sedan gammalt fått fritt bedrivas av en var med undantag för

några i senaste tid förekomna fall, då strandägare utarrenderat fiske eller

tvist om fiskerätt hänskjutits till domstols prövning, torde i lagen böra införas

en uttrycklig bestämmelse om att vid denna kust finge fiske och agntäkt bedrivas

jämväl av annan än strandägare. — Den utvidgning av nu gällande

bestämmelse i 3 § tredje stycket fiskerättslagen, som innefattas i 3 § första

stycket under d) i kammarkollegiets förslag, blev ej särskilt motiverad.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Lantbruks
styrelsen.

Lantbruksstyrelsen har i nu förevarande del yttrat följande:

Strandägares nuvarande ensamrätt till fiske inomskärs hade vid köp, byte

och andra rättshandlingar mellan enskilda ansetts såsom en äganderätt under

mer än etthundrafemtio år. Den hade ock sålunda betraktats vid skattläggning

av vederbörande skärgårdshemman. Vidare hade åtminstone på

vissa håll vattenområdena inomskärs skiftats i laga ordning. Det torde icke

väl överensstämma med nutida rättsuppfattning att utan vidare konfiskera

en dylik ärvd och förvärvad rätt ens till förmån för allmänna intressen. I andra

fall, då ingrepp gjordes i den enskilda äganderätten till förmån för något

allmänt intresse, såsom vid expropriation, erhölle ägaren full ersättning för

vad han nödgats avstå. Och staten hade även ansetts ersättningsskyldig, då

genom statsmakternas beslut enskilda berövats sina försörjningsmöjligheter.

Sålunda utgick ersättning bland annat till tobaksarbetarna vid tobaksmonopolets

upprättande. Ett genomförande av ifrågavarande förslag skulle säkerligen

avsevärt minska utkomstmöjligheterna för stora befolkningslager i vårt

land. Med hänsyn till vad nu anförts och då något liknande ersättningsförfarande

i detta fall icke torde vara möjligt genomföra, hölle styrelsen före, att

den föreslagna inskränkningen i strandägares fiskerätt inomskärs icke borde

komma till stånd, med mindre synnerligen viktiga skäl kunde anföras därför.

Något närmare avvägande av de skäl, som talade för och emot ifrågavarande

lagändring, hade icke skett i kammarkollegiets utredning. Enligt styrelsens

uppfattning kunde det emellertid ingalunda anses tillräckligt såsom motiv för

förslagets genomförande, att därigenom vissa förmåner skulle beredas de icke

strandägande yrkesfiskarena — något som på vissa platser kunde tänkas i

någon mån bidraga till uppkomsten av en stam icke strandägande yrkesfiskare

— utan det måste därjämte vara påtagligt, att genom den ifrågavarande lagändringens

vidtagande vissa garantier kunde erhållas för ett avsevärt bättre

tillgodogörande av fisket i saltsjön. För bedömande härav vore det nödvändigt

att skilja på väst- och ostkusten, beträffande vilka kustdelar helt olika

förhållanden vore rådande. På västkusten hade de icke strandägande yrkesfiskarena

redan nu i praktiken de förmåner, som genom förevarande förslag

avsetts att bereda dem. För västkustens vidkommande skulle sålunda förslagets

genomförande huvudsakligen innebära ett fastslående i lag av redan gällande

sedvanerätt. På ostkusten däremot hölle strandägarna i allmänhet på

sin fiskerätt inomskärs, och fisket utövades här som regel av strandägarna

själva ofta i form av verkligt yrkesfiske. Icke strandägande yrkesfiskare förekomme

givetvis även här, dock vad mellersta och södra Sverige beträffade icke

i större utsträckning. Förmodligen skulle förslagets genomförande här bidraga

till en ökning av sistnämnda kategori fiskande. Dock vore förutsättningarna

för en icke strandägande yrkesfiskarestam väsentligt olika på väst- och ostkusten.

Även om stammen av icke strandägande yrkesfiskare skulle avsevärt

ökas på ostkusten, vore det i allt fall knappast sannolikt och ingalunda säkert,

att möjligheterna för fiskets utnyttjande skulle tillvaratagas i så mycket högre

grad än vad nu skedde, att det ur det allmännas synpunkt kunde anses befogat

att vidtaga den starka beskärning av strandägares fiskerätt inomskärs, som

här ifrågasatts. En tillämpning av den föreslagna 2 § skulle också ganska

säkert minska strandägarnas intresse för fiskevård och dylikt. Vid stora delar

av ostkusten funnes knappast någon annan fiskarbefolkning än den, som innehade

strandäganderätt, d. v. s. hemmansägare och andra jordbrukare. Denna

vid jorden bundna fiskarbefolkning hämtade alltså sin utkomst såväl av jordbruk

som av fiske. Vilketdera av dessa näringsfång, som kunde anses vara

det viktigaste, berodde naturligtvis på förhållandena i det särskilda fallet.

Man torde emellertid icke kunna påstå, att fisket såsom regel finge stå efter

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

15

för jordbruket. Det torde lika ofta förhålla sig så, att jordbruket eftersattes

för fisket. Utginge man alltså från att ostkustens yrkesfiskare i stor omfattning

utgjordes av personer, som tillika vore jordbrukare, så torde det vara klart,

att åtminstone detta slags yrkesfiskare icke hade något att vinna genom den

föreslagna reformen. Därest strandäganderätten, såsom nu föreslagits, även

inomskärs skulle begränsas till att omfatta allenast visst område invid stränder

och omkring holmar, skulle ett stort antal vattenområden med mycket svårbestämbara

gränser och ofta av synnerligen ringa omfattning komma att bliva

fiskerättsallmänningar. Styrelsen hade mycket svårt att tro, att uppkomsten

av dessa fria områden skulle kunna bidraga till någon mera betydande ökning

av den yrkesfiskande befolkningen vid sidan av den nu fiskande jordbrukarbefolkningen.

Däremot torde kunna befaras, att nöjes- och okynnesfiske skulle

tilltaga, medförande osäkerhet och otrevnad för den bofasta befolkningen vid

utövningen av dess fiske. Den omständigheten, att vissa fjärdar även för

närvarande betraktades såsom utomskärs eller att vederbörande jordägare i

vissa fall tilläte fiske inom område, där fiskerätten uteslutande tillhörde jordägaren,

torde icke i och för sig kunna tagas till intäkt för den uppfattningen,

att jordägaren därmed avstått från sin fiskerätt i dylika vatten. Det vore styrelsen

bekant, att fiske å vissa områden inom bland annat Stockholms skärgård

sedan länge fått äga rum med vederbörande ägares goda minne, men

att därav sluta till att ägarna avstått från sin lagliga rätt torde vara att gå

för långt. Kunde det emellertid anses styrkt, att fiske av ålder bedrivits inom

strandägares fiskerättsområde, och det sålunda vid sidan av lag och författning

utbildat sig en sedvanerätt, borde denna naturligtvis i viss mån respekteras

och, om så ansåges nödigt, lagfästas. Den sedvanerätt, som kunde vara

tillfinnandes med avseende å nu ifrågavarande fiskerättsförhållanden, torde

emellertid vara helt olika på olika platser i vårt land. Den omständigheten,

att en viss sedvänja utbildat sig för fisket exempelvis vid Norrlandskusten,

torde icke kunna motivera, att sedvänjan upphöjdes till lag för riket i dess

helhet. Ett dylikt förfarande skulle komma i bestämd konflikt med det allmänna

rättsmedvetandet. Styrelsen ansåge därför, att frågan om strandäganderätten

icke kunde lösas efter ensartade principer beträffande rikets alla kuster.

Enligt styrelsens förmenande borde alltså vid en revision av bestämmelserna

om strandäganderätten tagas hänsyn till rådande skillnad i uppfattning, och

strandäganderättsområdet bestämmas efter olika principer i olika delar av landet.

Såsom en fördel i förslaget hade även framhållits, att jnan skulle komma

ifrån de oklara begreppen inomskärs och utomskärs. Även om en viss

oklarhet kunde sägas vidlåda dessa uttryck, så torde emellertid tolkningen därav

i det praktiska livet icke möta alltför stora svårigheter. Såvitt styrelsen

hade sig bekant, hörde därav härledda konflikter till sällsyntheterna. Styrelsen

kunde sålunda ej tillstyrka kollegiets förslag i 2 § till reglering av strandägares

allmänna fiskerätt inomskärs. Yad i princip anförts mot denna bestämmelse

föranledde styrelsen att avstyrka även de särskilda inskränkningar

i strandäganderätten, som avsågos med 3 § i förslaget. Dock syntes billighet

sskäl tala för antagande av den nya bestämmelsen i 3 § under b), vilken

jämväl tycktes motsvara den allmänna rättsuppfattningen å västkusten. Av

det föregående framginge ock, att styrelsen icke hade något att erinra mot bestämmelsen

i 3 § under d).

En ledamot i styrelsen, chefen för dess fiskeribyrå fil. dr. K. A. Andersson

har antecknat skiljaktig mening. Av hans yttrande må följande här upptagas:

Efter att ha framhållit, att vad kammarkollegiet föreslagit under 2 § första

stycket tydligen beträffande vissa kuststräckor innebure en begränsning av

strändägarerätten, har Andersson anfört, att strandägarna å den med skärgård

försedda delen av västkusten så gott som undantagslöst icke gjorde gäl
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

lande några anspråk på ensamrätt till fiske inomskärs utanför etthundraåttio

meter från stadigt tvåmetersdjup. Vid de delar av östersjökusten, som vore

försedda med skärgård, tillämpades däremot bestämmelsen, att fiskerätten inomskärs

tillkomme strandägarna, nu rätt olika. Sålunda hade den praxis i allmänhet

sedan gammalt varit rådande, att strömmingsfisket och stundom även krokoch

nätfiske efter annan fisk än strömming ansetts vara fritt för var och en

ute på de större öppna fjärdar, som flerstädes förekomme såväl i övre Norrlands

som i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands och Kalmar läns skärgårdar.

Särskilt förekomme det ofta, att strömmingsfiske med skötar ansåges

fritt utanför etthundraåttiometersgränsen och stundom alldeles in på stranden.

I trängre sund och vikar hade däremot strandägarna i allmänhet gjort anspråk

på allt fiske inom hela vattenområdet. Betydande olikheter förekomme dock

i denna praxis på olika ställen. Förslaget i denna del kunde vid första påseendet

mångenstädes synas innebära ett stort intrång på strandägarnas ensamrätt

till fiske. Att märka vore emellertid, att det s. k. fjällfisket (fiske

efter gädda, abborre och andra bräckvattensfiskar) i huvudsak vore bundet till

det enligt förslaget åt strandägarna bibehållna strandområdet, och att detta

fiske således i det stora hela alltjämt skulle bliva strandägarna ensamma förbehållet.

Detsamma skulle också bliva fallet med ålfisket med ryssjor och

strömmingsfisket med not. Det kunde jämväl framhållas, att, även sedan ändringsförslaget

eventuellt trätt i kraft, fisket i vikar och sund av rätt betydande

bredd komme att disponeras av strandägarna. 1 regel vidtoge ju stadigt djup

av två meter först ett stycke från land och alltid först utanför vassarna, och

ofta låge små holmar och skär eller grund med mindre djup än två meter ett

stycke från land, och vid dessa räknades givetvis strandägandeområdet på

samma sätt som från huvudstranden. Därigenom kunde strandägandeområdet

även enligt förslaget få en betydande omfattning. Ofta skulle väl en helt smal

strimma i de vikar, där strandägarna nu förbehölle sig hela fiskerätten, bli

fritt fiskevatten. I många fall torde dock dessa fria områden bli så små, att

de icke finge någon praktisk betydelse såsom fiskevatten. Praktiskt sett

komme förslaget säkerligen icke att medföra någon större omvälvning i nu

rådande förhållanden. Förslaget i fråga syntes hava sin praktiska betydelse

egentligen blott för Stockholms, Södermanlands, Östergötlands och Kalmar

län. Mot den föreslagna principen för strandäganderättsområdets bestämmande

hade framhållits bland annat följande. Förslaget i fråga skulle medföra

slitningar mellan sköt- och notfiske, vilket senare ofta sträckte sig utanför

etthundraåttiometersgränsen, varjämte det efter förslagets genomförande skulle

i vissa fall bliva svårare för strandägare att skydda sin fiskerätt mot intrång.

Den första av dessa båda olägenheter, som emellertid icke torde bli så stor,

då ju not- och skötfiske i regel påginge på olika tider av dygnet, notfisket om

dagen och skötfisket om natten, torde det tillkomma vederbörande myndighet,

Kungl. Maj:t eller länsstyrelse, att, där så funnes erforderligt, förebygga

genom utfärdande av lämpliga ordningsföreskrifter. Genom den av kammarkollegiet

föreslagna ändringen i 3 § beträffande strömmingsfisket i Norrland

skulle vinnas, förutom att de icke strandägande fiskarena i lagen tillerkändes

en något större frihet, att man komme ifrån det i praktiken alltid svårtillämpliga

uttrycket ’av ålder varit vanligt’. För strömmingsfiskets utveckling

i Norrland vore det av vikt, att detta fiske med rörlig redskap vore fritt

för var och en. — Jämväl i övrigt tillstyrkte Andersson i huvudsak vad

kammarkollegiet i nu förevarande del föreslagit. Beträffande västkusten förordades

emellertid på sätt i det följande skall nämnas en i vissa hänseenden avvikande

reglering.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

17

Domänstyrelsen har framhållit liknande synpunkter som lantbruksstyrelsen.

Sålunda har styrelsen anfört, att ett frångående av nuvarande rättsordning, vilken

varit gällande mer än etthundrafemtio år, uppenbarligen skulle innebära

ett mången gång avsevärt intrång i strandägarna hittills tillförsäkrade rättigheter.

Om ock förslaget skulle komma att stå i överensstämmelse med de nu

på stora sträckor av rikets kuster sedvanemässigt rådande förhållandena, särskilt

på västkusten, torde dock inom andra kustområden av betydande omfattning

den rätt, gällande lag i förevarande avseende tillförsäkrade strandägare,

allmänt respekteras. Ändringsförslaget i 2 § borde därför ej godkännas. Det

hade emellertid icke någon större ekonomisk betydelse för de särskilda intressen,

styrelsen företrädde.

Till domänstyrelsens yttrande, som i övrigt huvudsakligen hänför sig till förhållandena

å rikets västra kust, får jag anledning återkomma i det följande.

Även de av ortsmyndighetema avgivna yttrandena hava utvisat en bestämd

skillnad i uppfattningen med avseende å rikets västra kust samt övriga kuststräckor.

Medan sålunda fiskeriintendenten i västra distriktet påyrkat vissa utöver

kammarkollegiets förslag gående inskränkningar i den enskilda fiskerätten,

har förslaget i nu förevarande del avstyrkts av fiskeriintendenterna i övre

norra och östra distrikten. Fiskeriintendenten i södra distriktet har visserligen

funnit förslaget tillfredsställande, men har anmärkt, att fisket vid alla andra

kuster än den västra sedan lång tid tillbaka i praktiken ansetts tillkomma

strandägaren ensam. Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet har tillstyrkt

förslaget, men utan närmare motivering.

I tillstyrkande riktning hava ock uttalat sig länsstyrelserna i Göteborgs och

Bohus, Hallands, Kristianstads och Malmöhus län, de båda sistnämnda likväl

blott beträffande länens västkust. Vad angår övriga i ärendet hörda länsstyrelser

har förslaget avstyrkts av länsstyrelserna i Norrbottens, Uppsala, Stockholms,

Södermanlands och Östergötlands län, under det att tillstyrkande utlåtanden

föreligga från länsstyrelserna i Västerbottens, Västernorrlands, Gävleborgs,

Kalmar, Gotlands och Blekinge län.

Med avseende å sistnämnda yttranden bör emellertid anmärkas, att för dessa

län — bortsett från frågan om strömmingsfisket — allenast förslaget att begränsa

strandägarerätten inomskärs till vattenområdet inom etthundraåttio meter

från den punkt, där stadigt djup av två meter vidtager, torde vara av någon

större betydelse och att endast Västerbottens, Kalmar och Blekinge län hava

någon mera betydande skärgård. Exempelvis har hushållningssällskapets i Gävleborgs

län förvaltningsutskott uttalat, att för detta läns vidkommande den

föreslagna lagändringen icke komme att medföra någon avsevärd inverkan på

fiskeförhållandena. Vad angår Västerbottens län må anmärkas, att landstinget

i likhet med länsstyrelsen väl icke haft något att erinra mot förslaget men dock

funnit sig böra förorda gottgörelse till sådana strandägare, vilka kunde tillskyndas

förlust eller skada i följd av förslagets genomförande. Landstinget

i Kalmar läns norra landstingsområde och hushållningssällskapets därstädes

förvaltningsutskott — det södra landstingsområdet saknar skärgård — hava

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 2 haft. (Nr 2.) 2

Domän
styrelsen.

Fiskeriintendentema

i kustdistrikten.

Länsstyrelserna

i

kustlänen.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Departe
mentschefen,

2 § fiskerättslagen.

avstyrkt förslaget. Samma ståndpunkt har intagits av hushållningssällskapets

i Blekinge län förvaltningsutskott. Landstinget i sistnämnda län har såsom

skäl för tillstyrkande åberopat, att den föreslagna lagändringen ''icke berörde

fiskerättsförhållandena inom det område vid Blekinge läns kust, som varit

föremål för särskild av kammarrådet Dufwa verkställd utredning’.

Beträffande den föreslagna allmänna begränsningen av strandägareområdet

inhämtas av de nu ifrågavarande yttranden, som gått i avstyrkande riktning, i

huvudsak följande:

Införandet av etthundraåttiometersgränsen jämväl i fiskevattnen inomskärs

skulle i de östra och södra kustorterna verka alltför betungande för ägarna av

stranden. Dessa utnyttjade nämligen i stor utsträckning sin enskilda fiskerätt

genom fiske med fast redskap, som emellertid inom skären icke med fördel

kunde hållas inom den tillämnade etthundraåttiometersgränsen. Vidare

hade strandägarna ofta med stor kostnad upprensat notvarp utanför samma

gräns och för deras tillgodogörande anskaffat dyrbar redskap. Det stora flertalet

yrkesfiskare i hithörande delar av landet utgjordes i själva verket av

strandägare, vilka av gammalt idkat fiske vid sidan av jordbruk och ofta som

huvudnäring. I regel vore strandägarens fiskerätt av sådant värde för hans

hemman, att det tagits i beräkning vid köp och försäljning. Mången gång utgjorde

den hemmanets väsentligaste tillgång, representerande för vissa gårdar

en årlig inkomst av tusentals kronor. För sådana yrkesfiskare, vilka icke tilllika

vore strandägare, torde i allmänhet det nuvarande tillståndet, med möjlighet

för dem att genom arrende av strandägares enskilda fiskerätt skaffa sig

en uteslutande rätt, vara mera tillfredsställande än en lagändring i förslagets

riktning med därav föranledd konkurrens om fiskeplatserna med mera tillfälliga

fiskare, tillhörande exempelvis den eljest i andra yrken sysselsatta arbetarbefolkningen.

I vanliga fall funnes ingen svårighet att på skäliga villkor

få till stånd en uppgörelse med strandägarna. Härtill komme, att i allt fall

fisket här gemenligen vore av sådan natur, att det krävde dispositionsrätt

jämväl till vattnet inom etthundraåttiometersgränsen. Reformen skulle säkerligen

mer skada än gagna fiskerinäringen i dess helhet. De biologiska förhållanden,

varav fisket inom skären vid dessa kuststräckor vore beroende,

ägde helt annan karaktär än å västkusten, och fiskets frigivande skulle därför

äventyra fiskevården. Vidare vore etthundraåttiometersgränsen praktiskt

orimlig i fråga om de till sin bredd mycket skiftande vattenområdena inom

skären. Slutligen erbjöde tolkningen av uttrycket ''stadigt djup av två meter’,

hänfört till området inomskärs, synnerliga svårigheter. Den i kammarkollegiets

förslag betonade vinsten av reformen, att man skulle komma ifrån den stundom

något obestämda skillnaden mellan begreppen inom och utom skären,

vore knappast av någon verklig betydelse.

Från ett stort antal enskilda strandägare vid olika delar av rikets kust hava

inkommit skrivelser, däri protester uttalats mot en lagstiftningsåtgärd i enlighet

med förslaget.

I fråga om 2 § fiskerättslagen innebär kammarkollegiets förslag den förändring,

att strandägares enskilda fiskerätt i saltsjön i allmänhet skulle inskränkas

till att avse det vatten, som finnes till och med etthundraåttio meter

från det ställe vid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager. Härigenom

skulle den strandägare enligt nuvarande lag tillkommande ensamrätten

s. 19 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 2. 19

till fiske inomskärs begränsas i överensstämmelse med vad som gäller för strandägare

utomskärs.

Av motiveringen till kammarkollegiets förslag synes framgå, att denna lagändring

icke ansetts äga någon större reell innebörd ntan väsentligen betraktats

såsom ett stadfästande av redan sedvanemässigt rådande förhållanden. Dock

har vitsordats, att uppfattningen å olika orter befunnits högst betydligt växla.

Den redogörelse för lokala undersökningar, vilken lämnats i utredningen, bestyrker

en dylik meningsskiljaktighet, och intrycket härav förstärkes av de

yttranden, vilka avgivits över förslaget. I fråga om de östra och södra kusterna

torde få anses ådagalagt, att de icke strandägande fiskarena, vilkas

intresse genom denna lagändring skulle befordras, hittills icke ägt att på

grund av någon mera allmänt gällande sedvana utöva en så vidsträckt fiskerätt,

som lagändringen för dem skulle medföra. För övrigt tillerkänner ej

1896 års lag sedvanan i dessa landsdelar någon rättslig betydelse med avseende

å vattnet inom skären. Det torde vid sådant förhållande icke kunna förbises,

att en dylik lagstiftningsåtgärd i sig innesluter spörsmålet om gottgörelse åt de

strandägare, vilka på detta sätt skulle tillskyndas förlust. Denna synpunkt

har framhållits även vid tidigare lagstiftning rörande fiskerättsförhållandena.

Sålunda anförde 1894 års kommitté, vars förslag ligger till grund för den nuvarande

lagen, att en lagändring, varigenom privat fiske överginge till kollektivt,

oftast vore betänklig och att den ej borde företagas utan att vederlag

lämnades de fiskeberättigade eller deras samtycke inhämtades. Även om,

på sätt synes hava antagits vid kammarkollegiets utredning, bestämmelserna

i 1766 års fiskeristadga om strandägarerätten inomskärs saknat stöd i dåtida

rättsåskådning — en uppfattning, som för övrigt ingalunda är oemotsagd -—

lärer detta förhållande dock sakna betydelse för den ersättningsfråga, som

skulle uppkomma i händelse en betydande inskränkning av strandägarerätten

nu genomfördes till rubbning av rättsförhållanden, vilka under halvtannat sekel

varit uttryckligen erkända av lagstiftningen. Angående omfattningen av

de ersättningsanspråk, för vilka i dylikt fall kunde krävas beaktande, föreligger

icke någon utredning.

Vid bedömande av skälen för och emot ett ingripande i ändamål att på strandägarnas

bekostnad skapa ökade förvärvsmöjligheter för den obesuttna fiskarbefolkningen

får tydligen ej heller lämnas ur sikte synpunkten av vad för

fiskerinäringen överhuvud kan vara lämpligt. Och utredningen synes härutinnan

ge vid handen, att vid de östra och södra kusterna —- varmed här avses

jämväl kusterna kring Öland och Gotland -—- förutsättningar för uppkomsten

och bibehållandet i större omfattning av en befolkning utan annat näringsfång

än fiske ingalunda äro att finna i samma utsträckning som å västkusten.

Till stöd för den ifrågasatta lagändringen har i kammarkollegiets utredning

särskilt framhållits, att därigenom skulle avlägsnas den obestämdhet, som måste

anses vidlåda den nuvarande lagtextens uttryck ''inomskärs’ och ''utom skären’.

Att i vissa fall tvekan kan råda, huruvida ett vattenområde är att anse såsom

beläget inom eller utom skären, lärer vara obestridligt. Dock torde denna omständighet

icke i och för sig vara tillräcklig att motivera en lagändring som den

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

nu ifrågavarande. Däremot kan ett försök till förtydligande icke anses opåkallat.

Förarbetena till 1896 års lag utvisa emellertid, att synnerligen stora svårigheter

funnits möta vid uppställandet av regler, vilka ägna sig att tillämpas

på alla de till utsträckning och geografisk beskaffenhet olikartade vattenområden,

om vilka här är fråga. I syfte att stadgandet i 2 § skulle erhålla större

tydlighet förordade nyssnämnda kommitté en bestämmelse av innebörd att för

''fjärdar, som åt något håll äro öppna mot havet’, skulle gälla samma regler

som för öppna havsstranden. Riksdagen fann emellertid, att detta stadgande

— som även mött gensaga inom högsta domstolen — borde utgå, enär dels det

föreslagna uttrycket lämnade rum för olika tolkningar och dels det syntes obehövligt

uttala, att verkligt öppna fjärdar vore att anse såsom öppen havsstrand.

I detta sammanhang må nämnas, att vissa strandägare vid Bråviken i en

till justitiedepartementet inkommen, den 28 mars 1927 dagtecknad skrivelse

hemställt, att först och främst i avseende å nämnda havsvik men vidare i frågaom

kusten från och med Uppland till och med Blekinge utredning måtte verkställas

av frågan, var den faktiska gränslinjen kunde anses gå mellan vattnet

utom och inom skären. Denna skrivelse, som överlämnats till jordbruksdepartementet,

har för yttrande remitterats till vissa myndigheter. Innan dessa yttranden

föreligga, kan jag tydligen icke närmare ingå på frågan. Dock anser

jag mig böra erinra, att den närmast torde höra samman med en lagstiftning

rörande ägogränser. Såsom en utbruten del av lagberedningens förslag till ny

jordabalk hade 1921 års riksdag att behandla ett av Kungl. Maj:t framlagt

lagförslag i detta ämne. Såväl nämnda förslag som ett därmed sammanhängande

förslag till lag om fastställande — genom särskild förrättning — av

yttergränsema för strandägares områden i vissa större insjöar avslogs emellertid

av riksdagen. Frågan, som otvivelaktigt är av synnerligen svårlöst natur, har

därefter kommit att vila. Behovet av en lagstiftning torde dock vara allmänt

erkänt, och senast har, i samband med den nya jorddelningslagstiftningens genomförande,

1926 års riksdag till Kungl. Maj:t avlåtit skrivelse i ett ämne,

som står i visst samband med lagstiftningen rörande ägogränser i allmänhet.

Då frågan alltså inom en närmare framtid torde komma under förnyat övervägande,

synes icke uteslutet, att spörsmålet om bestämmande av gränsen mellan

vattnet inomskärs och utom skären — lika väl som spörsmålet om nyssberörda

gränsförhållanden i de större insjöarna — kan befinnas böra lösas i en

blivande sådan lagstiftning.

Av vad nu anförts följer, att jag finner mig icke kunna tillstyrka den av

kammarkollegiet föreslagna ändringen av fiskerättslagens allmänna bestämmelse

i fråga om strandägares fiskerätt. De betänkligheter, vilka yppats emot

förslaget i detta avseende, hänföra sig till förhållandena vid de östra och södra

kusterna. Huruvida förhållandena å västkusten, vilka i mångt och mycket äro

av en helt annan natur, kunna anses påkalla nya bestämmelser såsom undantag

från den allmänna regeln i 2 §, skall nu upptagas till undersökning. Jag

övergår därmed till kollegiets förslag i fråga om 3 § fiskerättslagen, i vilken

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

21

de av lokala förhållanden och särskilda fiskesätt betingade undantagsbestämmelserna

hava sin plats. Till en början torde jag därvid få beröra förslagets

betydelse för andra trakter än västkusten.

I fråga om det norrländska strömmingsfisket har kammarkollegiet före- 3 § fiskeslagit

upphävande av den för allmän rätt till dylikt fiske vid annans strand nu rättslagen.

stadgade förutsättningen att ’sådant av ålder varit vanligt’. Beträffande ändringsförslaget

i denna del tillåter jag mig framhålla, att länsstyrelsen i Norrbottens

län och fiskeriintendenten i övre norra distriktet, vilka avstyrkt kammarkollegiets

förslag, uttalat, att ändringen varken vore av behovet påkallad eller

av befolkningen — strandägare likaväl som icke strandägande fiskare — eftersträvad.

Icke heller skulle reformen bidraga till strömmingsfiskets utveckling.

Därjämte måste vissa olägenheter uppkomma, om den genomfördes.

Ehuru de av länsstyrelserna i de övriga länen vid Norrlandskusten och fiskeriintendenten

i nedre norra distriktet avgivna utlåtandena utmynna i ett tillstyrkande

av förslaget, synes dock åtminstone i vissa fall ha antagits, att vid

sådana stränder, där strömmingsfisket av ålder icke varit fritt, vederbörande

strandägare, även om nu ifrågavarande lagändring skedde, skulle med stöd

av 12 § fiskerättslagen kunna förhindra andra att där idka sådant fiske.

Sålunda skulle blott den förändring i nu bestående förhållanden komma att äga

rum, att bevisskyldigheten i fråga om fiskets frihet överflyttades från de fiskande

till strandägarna. I fråga om Västerbottens län har länsstyrelsen —

i motsats till vederbörande fiskeriintendent — tillstyrkt förslaget jämväl i

denna del, varemot landstinget funnit förslaget ägnat att framkalla tvekan.

Och hushållningssällskapets i Gävleborgs län förvaltningsutskott har förklarat,

att för närvarande strömmingsfiske där bedreves allenast ute till havs på djupt

vatten. Beträffande Västernorrlands län synes av länsstyrelsens yttrande

framgå, att dess tillstyrkande närmast motiverats av vissa stridigheter, som

förekommit mellan strandägare och strömmingsfiskarena vid Ulvöhamns fiskläge.

Av utredningen lärer väl framgå, att på ett eller annat håll i Norrland någon

osäkerhet rått i fråga om den på sedvana grundade rätten till strömmingsfiske

vid annans strand. Tillräckliga skäl för den ifrågasatta lagändringen

synas dock icke hava förebragts. Även i denna del av landet finnas orter,

där strömmingsfiske av betydenhet ostridigt ansetts förbehållet strandägarna.

Också hava yrkanden om lagstiftningsåtgärder i den av kollegiet nu angivna

riktningen tidigare vid flera tillfällen avvisats. Närmare torde ligga att efter

särskild utredning i de fall, där oklarhet verkligen kan anses råda angående

fiskerättsförhållandena, söka åvägabringa en tillfredsställande uppgörelse mellan

de tvistande eller på annat sätt tillgodose det lokala behovet.

Av inledningen till kollegiets utredning framgår, att ett lämpligt ordnande

av den obesuttna fiskarbefolkningens bostadsförhållanden är av långt större

betydelse än en ändring av gällande bestämmelser om rätten till strömmingsfiske.

Utredningen ger också vid handen, att där svårigheter ej möta i avseende

å rätten till fiskarstugor och sjöbodar, fiskarena lyckats att ganska väl

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

hävda detta fiskes frihet. I praktiken torde möjligheten för fiskarena att komma

i besittning av nödig mark för dylika byggnaders uppförande utgöra en viktig

förutsättning för utövande av det fiske, vartill de eljest kunna äga rätt.

Riktigheten härav bestyrkes av de motioner, vilka i detta ämne förekommit i

riksdagen. Ett ytterligare stöd för denna uppfattning torde ock den omständigheten

erbjuda, att i de båda nordligaste länen — där efter vederbörande

fiskeriintendents mening något behov av lagändring ej föreligger — de för fisket

erforderliga byggnaderna i stor utsträckning uppförts å de här talrika kronoholmarna

(jfr 21 § fiskerättslagen) och enligt gammal hävd enskild mark

utan avgift fått begagnas för samma ändamål. Utan att nu närmare ingå på

spörsmålet om olika åtgärder, vilka i detta avseende skulle kunna komma

under övervägande, vill jag erinra, hurusom särskilda möjligheter till uppgörelse

erbjudas genom den år 1917 tillkomna expropriationslagstiftningen och

1925 års lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område (ensittarlagen). Vad särskilt rör förhållandena i

Yästernorrlands län, med hänsyn till vilka kammarkollerigets utredning kom

att omfatta jämväl Bottniska vikens kust, har redan erinrats om vissa stridigheter

mellan strandägare och fiskare vid Norrlands största fiskläge, Ulvöhamn.

I avseende å detta fiskläge har ensittarlagen erhållit tillämpning med

det resultat, att enligt vad länsstyrelsen meddelat de anspråk, som till ett

antal av något över trettio väckts av fiskare därstädes att få lösa till dem

upplåten tomtmark, blivit bifallna med undantag av ett, som ännu är på prövning

beroende.

Beträffande spörsmålet, i vad mån det av kammarkollegiet föreslagna stadgandet

i 3 § första stycket under d) skulle kunna anses påkallat med hänsyn

till förhållandena vid rikets östra och södra kuster, må anmärkas, att riksdagen

tidigare intagit den ståndpunkt, att ett frigivande av fisket inom skären vid

dessa kuster skulle vara olämpligt. Till följd härav erhöll 1896 års lag sådan

avfattning, att med avseende å nämnda kustområden stadgandet i 3 § tredje

stycket om lokal sedvanerätt blivit tillämpligt blott vid öppna havsstranden och

utom skären. För övrigt har i den nu föreliggande utredningen knappast påvisats

något konkret fall av den betydelse, att därav kan hämtas stöd för en lagändring

av så allmän innebörd. Visserligen kan i detta sammanhang erinras

om det i framställningen från fiskare i Östergötlands län omnämnda skötfisket

i Bråviken. Emellertid torde för detta fiske ■— som uteslutande lärer avse

strömmingsfångst —- den ifrågasatta ändringen i 2 § i och för sig äga större

betydelse än den jämkning, varom nu är fråga. Sålunda ger yttrandet från

länsstyrelsen i Östergötlands län vid handen, att i avseende å de inre delarna

av vattenområdet frågan, huruvida fisket av ålder varit fritt, knappast kan

med någon säkerhet jakande besvaras, helst anspråken från andra än strandägare

att få begagna fisket i åtskilliga fall framkommit först under de av

världskriget föranledda förhållandena. Vilka åtgärder som i detta och liknande

fall lämpligen böra vidtagas, låter sig tydligen icke bedöma utan ingående

lokala undersökningar.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

23

Jag övergår härefter till fiskerättsförhållandena vid rikets västra kust.

Beträffande västkusten av Skåne innebär kammarkollegiets förslag, att

strandägares enskilda fiskerätt skulle helt upphävas och att sålunda här idkande

av fiske eller agntäkt vid annans strand icke heller skulle vara beroende

därav, huruvida fast eller rörlig redskap komme till användning. I fråga

om Göteborgs och Bohus samt Hallands län skulle väl strandägares enskilda

fiskerätt fortfarande bibehållas, men begränsas, ej blott vid öppna havsstranden

samt utom skären, utan ock inomskärs, till att omfatta allenast det vatten,

som finnes till och med etthundraåttio meter från det ställe invid stranden,

där stadigt djup av två meter vidtager. Även inom detta område skulle emellertid

— oavsett frågan huruvida sådant av ålder oklandrat skett — fiske

få bedrivas jämväl av annan än strandägare för fångst av sådan havsfisk, som

går till stränderna i stora stim. Fiske och agntäkt skulle även eljest få

därstädes bedrivas vid sådan kust, där de fiskande av ålder oklandrat utövat

fisket eller agntäkten. Icke heller i sistnämnda hänseende gör förslaget någon

skillnad mellan olika fall allt efter som fast eller rörlig redskap användes.

Slutligen skulle upphävandet av 4 § gälla jämväl i fråga om de västra kustorterna.

Av 1894 års kommittébetänkande framgår, att i avseende å de i 3 § stadgade

undantagen från reglerna om strandägares enskilda fiskerätt lagen utgår från

förefintligheten vid rikets västra kust av en sedvana, enligt vilken fisket även

vid annans strand i stor omfattning står öppet för en och var.

I detta hänseende anförde kommittén huvudsakligen följande:

I många delar av landet hade bestämmelserna i 1852 års fiskeristadga om

enskild strandägarerätt vid fiske icke tillämpats, utan hade vid sidan av den

skrivna lagen den uppfattningen sedvanemässigt gjort sig gällande, att fisket

vore mer eller mindre fritt för allmänheten. Detta gällde i främsta rummet

om vissa delar av de kustlandskap, vilka först under sjuttonde århundradet

förenats med Sverige, nämligen Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän. I

förstnämnda tre landskap rådde, innan de avträddes till Sverige, den danska

lagstiftningens grundsatser, enligt vilka någon uteslutande fiskerätt vid havsstranden

icke tillkom strandägaren annorledes än på grund av förläning från

kronans sida. Dylika förläningar förekommo emellertid i stor utsträckning.

Till en början meddelades de åt enskilda personer, men sedermera förklarades

genom vissa s. k. handfästningar och recesser adeln och de andlige i allmänhet

uteslutande berättigade till fisket vid stränderna utanför deras gods. Å de

ställen åter, där strandfisket icke sålunda blivit bortförlänat, stod det öppet

för varje medborgare. Dessa rättsregler torde ej hava undergått någon förändring

förr än genom utfärdandet av 1766 års fiskeristadga, vilken utan något

undantag för de fordom danska landskapen uttryckligen uttalade de grundsatser

om strandägares uteslutande fiskerätt i saltsjön, vilka sedermera, om ock något

modifierade, återfunnes i 1852 års fiskeristadga. Sistnämnda grundsatser hade

dock ännu inom ifrågavarande provinser icke lyckats fullständigt tränga igenom.

Mångenstädes, särskilt vid de halländska och skånska kusterna, ansåges

fortfarande strandfisket, åtminstone det, som dreves med rörlig redskap, vara

fritt för en var, som ville begagna sig därav. Detta åskådningssätt vore emellertid

ingalunda undantagslöst gällande inom ifrågavarande landskap. Vid

vissa delar av kusterna, framför allt inom Blekinges skärgård, syntes den svenska

lagstiftningens grundsatser om strandägarerätt hava fullständigt gjort sig

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

gällande. I viss mån likartade förhållanden förelåge i Bohuslän. Att sedan

längre tid tillbaka strandägarerätten därstädes icke varit allmänt erkänd, framginge

otvetydigt av vissa undersökningar, som presidenten i kommerskollegium

G. Poppius år 1833 företog rörande orsakerna till det bohuslänska fiskets

tillbakagång. På den fråga, som Poppius vid samtliga av honom i skilda delar

av Bohuslän hållna sammanträden framställde därom, huruvida envar ansåges

berättigad att fiska på alla ställen vid kusten, gavs från den i allmänhet talrikt

församlade befolkningens sida städse och utan att motsägelse förspordes

det svar, att fisket i allmänhet allestädes ansåges fritt för var och en. Endast

i fråga om hummer- och ostronfiske ävensom fiske med bottengarn och makrillfiske

med vad förekommo olika meningar. Huruvida den uppfattning om

strandägarerätten, som sålunda vid nämnda tid syntes varit allmänt rådande,

härstammade från den tid, då norsk rätt ännu gällde i Bohuslän, eller uppkommit

på grund av den fordom tämligen vanliga tolkning av 1774 års reglemente

för nordsjöfisket, enligt vilken all strandägare rätt på västkusten därigenom

upphävdes, eller tilläventyrs hade någon annan förklaringsgrund, finge lämnas

därhän. Visst vore, att en likartad uppfattning på de flesta ställen ännu fortlevde.

Sedan i 1883 års förslag till ny fiskeristadga blivit hemställt om en

bestämmelse av innehåll, att de fiskande, där sådant av ålder varit vanligt,

skulle äga följa havsfisk och hummer efter dess drev och fiska vid annans

strand, blev i det utlåtande, som Göteborgs och Bohus läns landsting år 1884

avgav över nämnda förslag, annan anmärkning icke framställd mot berörda, i

främsta rummet på Bohuslän syftande bestämmelse, än att hummerfiske borde

vara strandägaren förbehållet. Detta förhållande syntes utmärka, att den föreslagna

bestämmelsen, vilken skulle i långt högre grad än motsvarande föreskrift

i 1852 års fiskeristadga inskränka strandägarerätten, ansetts överensstämma

med den allmänna uppfattningen. Liknande resultat hade ock framgått

av undersökningar, som vissa ledamöter av kommittén under sommaren

1894 företagit i olika delar av den bohuslänska skärgården. På de flesta ställen,

där man tillsport fiskare eller strandägare om rådande uppfattning angående

strandägarerätten, hade till svar erhållits, att allenast det fiske, som bedrevs

med fast redskap, jämte hummer- och ostronfiske ansåges förbehållet

strandägaren, varemot annat strandfiske vore fritt för varje svensk man. Så

ailmänt hade dock icke denna uppfattning befunnits härska, att på grund därav

eu särskild, för Bohuslän gällande rättsregel kunnat föreslås. Här och där, särskilt

i de innersta delarna av skärgården, syntes strandägarerätten hava i vidsträcktare

omfång, än nyss vore nämnt, gjort sig gällande, antingen i fråga

om fiske i allmänhet eller beträffande vissa värdefullare fiskslag såsom lax

och ål. -—■ Enligt vad de från Malmöhus län avgivna utlåtanden över 1883 års

förslag visade, hade även sådan agntäkt, som ej vore att hänföra till fiske, å

vissa orter fått av ålder oklandrat äga rum å annans strandområde. — De lokala

sedvanor, om vilka nu talats, vore av alltför stor vikt för landets fiskarbefolkning

för att vid en revision av fiskerilagstiftningen kunna lämnas obeaktade.

Till förekommande av mera väsentliga rubbningar i rådande grundsatser

om fiskerätt syntes det vara av nöden, att lagstiftningen i förevarande

fall, där sedvanerätten av särskilda anledningar kommit att erhålla större betydelse

än på de flesta områden, och där den lokala naturen av dess resultat

lade alltför stora hinder i vägen för dessas införlivande med den skrivna lagen,

genom en allmän bestämmelse gåve sitt uttryckliga erkännande åt dessa resultat.

Vidkommande de yttranden, som avgivits över kammarkollegiets förslag,

har i det föregående redogjorts för lantbruksstyrelsens i avseende å rikets västra

kust delvis tillstyrkande utlåtande. I sitt vid detta utlåtande fogade sär
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

25

skilda yttrande har byråchef en Andersson angående den föreslagna regleringen

av fiskerättsförhållandena, såvitt särskilt rör västkusten, anfört i huvudsak

följande:

För fisket på västkusten vore det av mycket stor vikt, att den gamla uppfattningen

om frihet i fisket alltjämt bevarades. Här funnes nu en stor yrkesfiskande

befolkning utan jord och strandrätt, för vilken befolknings utkomst

det vore av stor betydelse, att dess möjlighet till fiske icke beskures. På denna

kuststräcka vore det särskilt angeläget att vidmakthålla och öka antalet yrkesfiskare.

Emellertid syntes det dock vara att gå något för långt, om man skulle

begära fullt fritt fiske för hela västkusten. Inom Göteborgs och Bohus samt

Hallands län torde nämligen den uppfattningen vara rätt allmän, att laxfisket

med fast redskap, det vill i detta fall säga laxsätt och kilnotar, tillhörde strandägaren.

Detsamma torde ock gälla fiske med bottengam. Med den av kammarkollegiet

föreslagna definitionen på fast redskap skulle emellertid det

åsyftade målet nås genom att för de båda sistnämnda västkustlänen tillerkänna

icke-strandägare frihet att fiska med rörlig redskap vid annans strand.

Därigenom skulle fiske med laxsätt, kilnotar och bottengarn förbehållas strandägaren

ensam, men fiske exempelvis med hummer- och åltinor samt småTyssjor

bliva fritt. En dylik bestämmelse skulle i stort sett innebära en förändring i

nuvarande förhållanden endast däri, att hummerfisket, som strandägarna nu på

en del ställen förbehölle sig eller sökte förbehålla sig, skulle bliva fritt för envar.

I detta sammanhang borde framhållas, att rätten till agntäkt också vore

av betydelse för fisket på västkusten. Denna agntäkt bestode huvudsakligen

uti insamlande av blåmusslor. Kammarkollegiet föresloge härom vad anginge

Göteborgs och Bohus samt Hallands län icke någon ändring, utan skulle rätten

till agntäkt vid annans strand inom dessa län såsom hittills bliva beroende av

om sådan agntäkt av ålder oklandrat utövats. Då av utredningen framginge,

att dylik agntäkt med få undantag alltjämt vore fri inom nämnda län, syntes

betänkligheter knappast kunna resas mot att i lagen införa en bestämmelse om

att agntäkt vore tillåten vid annans strand inom dessa båda län i överensstämmelse

med vad kollegiet föreslagit för sträckan från Falsterbo fyr till gränsen

mot Halland. Med hänsyn till betydelsen för fiskerinäringen av att rätten till

fiske å sistnämnda kuststräcka reglerades i enlighet med vad kollegiet föreslagit

i 3 § under c) förordades också denna bestämmelse. Likaledes tillstyrktes

stadgandet i 3 § under d).

Domänstyrelsen, som efter vad redan nämnts antytt, att, ehuru styrelsen avstyrkt

den av kammarkollegiet föreslagna inskränkningen av strandägarerätten

inomskärs, inskränkningen likväl kunde överensstämma med de å västkusten

sedvanemässigt rådande förhållanden, har beträffande förslaget i övrigt

anfört bland annat:

Av vad som förekommit vid vissa av kammarrådet Dufwa år 1911 hållna

sammanträden med strandägare och fiskare vid Skånes västra kust framginge,

att strandägarna i stor utsträckning förbehölle sig dem enligt 2 § i 1896 års

lag tillkommande fiskerätt särskilt vad anginge fiske efter ål, vilket vore i ej

ringa omfattning utarrenderat. Denna rätt hade ock stadfästs vid processer

mot andra fiskande. Även kronan vore ägare till fastigheter vid nämnda kust,

vilka utarrenderats med därtill hörande fiskerätt. Det föreslagna stadgandet,

att vid västkusten av Skåne även annan än strandägaren skulle få bedriva fiske

i vatlenomådet inom etthundraåttiometersgränsen, borde därför utgå. Den i

kammarkollegiets förslag i 3 § under d) upptagna bestämmelsen skulle i så

fall äga tillämpning jämväl i avseende å Skånes västra kust.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

Fiskeriintendenten i västra distriktet har i avseende å förhållandena inom

detta distrikt, vilket omfattar Göteborgs och Bohus samt Hallands län, yttrat

följande:

Vad västkusten och speciellt Bohuslän anginge kunde kammarkollegiets förslag

icke anses motsvara rådande uppfattning om fiskerätten. Det vore nämligen

just vid fiske inom det område, som skulle kvarstå som strandägarnas

fiskevatten, som de flesta tvister uppstode. Inom detta område idkades fisket

med vadar och ryssjor, och fiskarena önskade därå få fiskerätt och ansåge sig

sedan gammalt ha sådan. För Bohuslän betydde den föreslagna inskränkningen

i strandägarnas fiskerätt i stort sett ingenting, ty strandägarna hade där,

då de gjort sin uteslutande rätt till fiske gällande, i allmänhet ej krävt större

område än det nu föreslagna. I detta hänseende torde sedvanerätten vara stadgad.

Genom den föreslagna ändringen av 3 § tredje stycket skulle den fördelen

för fiskarena vinnas, att fiskerätten komme att omfatta även fast redskap,

men bevisningsskyldigheten, att fisket ''av ålder oklandrat’ idkats, skulle

kvarstå. Den svenska lagstiftningens grundsatser hade aldrig fullständigt

trängt igenom i dessa landsdelar, speciellt icke i Bohuslän, utan hade fiskarbefolkningen

i allmänhet ansett den gamla norska, respektive danska rättsregeln

rörande fiskerätten fortfarande gällande. Det vore väl ock fråga, om ej 1766 års

fiskeristadga verkligen avsett att giva lagligt stöd åt dessa gamla rättsregler,

fastän detta ej blivit tydligt framhållet. Därför hemställdes, att den enskilda

fiskerätten i saltsjön måtte fullständigt upphävas, åtminstone i Bohuslän.^Ett

dylikt upphävande hade i kammarkollegiets utredning föreslagits för Skånes

västra kust. Det funnes emellertid icke något skäl att begränsa reformen till

denna kuststräcka. Enskild fiskerätt torde dock böra kvarstå i fall, då det

kunde visas, att sådan rätt erhållits genom förläning av kronan före tillkomsten

av 1766 års fiskeristadga. Undantag syntes ock böra göras för ostronfisket.

Det funnes så mycket mera skäl att taga detta förslag om upphävande

av strandägarens fiskerätt under övervägande, som först genom dess realiserande

fiskarbefolkningens intressen kunde anses fullt tillgodosedda.

Vidkommande Göteborgs och Bohus län har i den av kammarkollegiet framlagda

utredningen såsom belysande för rättsåskådningen inom denna provins

anförts följande:

Några vitesförbud mot saltsjöfiske hade icke meddelats under den tid norsk

rätt var gällande i Bohuslän och icke heller under tiden närmast efter 1683,

då den svenska rättsskipningen där infördes. Först omkring tjugo år senare

eller 1704 anträffades de första vitesförbuden. Till en början förekomme de

ganska sparsamt men bleve talrikare ju närmare man komme tiden för utfärdandet

av 1766 års fiskeristadga. Förbuden, som avsåge dels fiske av visst

eller vissa slag, mestadels hummer- och ostronfiske, dels olovligt fiske i allmänhet,

syntes i regel ha en mycket begränsad omfattning i lokalt hänseende.

Det hette sålunda vanligen, att fiske förbjödes vid hemmanets stränder, på sökandens

enskilda grund, vid hemmanets land, holmar eller grund, på dess tillhörige

fiskegrund o. s. v., men däremot icke på visst vattenområde. I flera

fall hade vitesförbud meddelats mot fiske utan erläggande av landlott, såsom

vid Väddö i Tanums socken, Gåsön i Kville socken, Hunnebo i Tossene socken,

Ramsvik, Håle och Knutsvik i Askims socken samt Kornö i Lyse socken. Landlotten

erlades till strandägaren för makrillfiske med vad och utgick sedan

gammalt vanligen med var sjuttonde fisk av fångsten. Denna sedvänja härledde

sig från den norska tiden och syntes tidigare ha förekommit i större ^utsträckning

men hade numera så gott som alldeles försvunnit. Endast i fråga

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

2 7

om hemmanen Kuseröd, Pinnön och Otterön i Tanums socken, Uleberg i Tossene

socken och Ramsvik i Askims socken hade denna rätt fortbestått in i senare

tid och av domstolarna erkänts.

Vidare har lämnats följande sammanfattande redogörelse för resultatet av

sammanträden, som år 1911 hållits för undersökning rörande fiskerättsförhållandena

vid kusten av Göteborgs och Bohus län:

''Vid sammanträdena utröntes, att fångandet av havsfisk, som går till stränderna

i stora stim, är fritt vid länets hela kust. Vidare befanns, att strandägarna

i allmänhet icke göra anspråk på större fiskeområde inomskärs än det

som sträcker sig etthundraåttio meter från det ställe invid stranden, där stadigt

djup av två meter vidtager. Inom Vette, Tanums och K ville härad rådde i övrigt

överensstämmelse däri, att strandägarna ej hindrade fiske med rörlig redskap.

Vid respektive sammanträden utröntes vidare: Tanums härad: Strandägarna förbehölle

sig i allmänhet hummer-, ostron- och ålfiske samt, om de vore närvarande,

första draget vid övrigt fiske, men i övrigt vore fisket fritt. Kville och Sotenäs

härad: Hummer- och ålfiske vore flerstädes av strandägarna förbjudet.

Stångenäs härad och Skaftö socken av Orusts västra härad: Fisket i Gullmarsfjorden

vore icke fritt, och plägade strandägarna, då tillstånd till fiske

lämnades, förbehålla sig viss andel av fångsten. Eljest var fisket fritt utom

på enstaka ställen. Orusts östra och västra härad med undantag av Skaftd

socken: Fisket var fritt vid Hermanö, Ellösefjorden, Flatön (dock ej ostronoch

ålfiske), Vallerön, Tornön, Vedholmen, Stifjorden, Edshult, Bråtön, Särsön,

Tången och Lyrön. Däremot var fisket ej fritt vid Torebo, Ängön (från år

1910) och Morlanda säteri. Tjörns härad och Inlands fögderi: Kring Tjörns

härad var fisket i allmänhet fritt, likaså agntäkt med undantag för Toftenäs

gård. Vid Klöverön och Åstol var hummerfisket dock av strandägarna förbjudet.

I Hakefjorden var fiske mångenstädes förbjudet. Göteborgs fögderi:

Fisket och agntäkten voro i allmänhet fria. Vid stränderna av Björlanda, Torslanda

och Lundby socknar var dock laxfiske förbehållet strandägarna.''

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har i sitt utlåtande anfört i huvudsak

följande:

Det skulle icke förnekas, att genom det av kammarkollegiet framlagda förslaget

den oklarhet, som vidlådde de nuvarande bestämmelserna rörande rätten

till strandfiske, i vissa avseenden undanröjdes, och att fiskarenas rättigheter

i någon mån utvidgades.

I 2 § av kollegiets förslag angåves huvudregeln för strandägares fiskerätt.

Såsom den där begränsats, komme de svårigheter, som dittills uppstått i fråga

om tolkningen av begreppen ''inomskärs’ och ''utom skären’, att bortfalla. Den

likformighet, som sålunda skulle komma att bli rådande i avseende å fiskerätten

inom och utom skären, torde för övrigt, såvitt anginge Göteborgs och Bohus

län, i huvudsak endast bli ett lagfästande av gällande sedvänja. Länsstyrelsen

ville också tillstyrka förslaget, att fångsten av havsfisk, som ginge till

stränderna i stora stim, skulle få utövas oberoende av strandäganderätt. Det

innebure allenast ett inskrivande i lagen av hävdvunnen sedvänja, varemot någon

erinran icke rests från strandägarhåll. De fiskslag, som här avsåges, vore

sill, makrill och skarpsill. Då en och annan ville göra gällande, att exempelvis

lax stundom ginge i stim, ville länsstyrelsen förorda, att för tydlighetens

skull förutnämnda tre fiskslag nämndes i lagtexten. Med de sålunda angivna

bestämmelserna stannade emellertid den såsom önskvärd betecknade klarheten

i lagens föreskrifter. Enligt förslagets 3 § finge nämligen i enskilt

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

fiskevatten vid saltsjön fiske och agntäkt bedrivas jämväl av annan än strandägaren

vid kust, där de fiskande av ålder oklandrat utövat fisket. Motsvarande

stadgande återfunnes, dock endast såvitt anginge fiske med rörlig redskap,

i nu gällande lag. Det vore icke minst på denna punkt, som lagens brist

på precisa bestämmelser vållat svårigheter och förorsakat tvister mellan strandägare

och fiskare. Visserligen hade enligt vad länsstyrelsen inhämtat dessa

tvistigheter enidast i ett fåtal fall lett till rättegångar. Detta torde emellertid

ha sin förklaring däri, att fiskaren oftast hellre underkastade sig strandägarens

vilja än han droge frågan under domstols prövning, helst det vore på

honom bevisbördan vilade. Det torde för övrigt vara att befara, att öppna

tvister skulle bli alltmera vanliga, då jordägarna på senare tid i allt större

utsträckning börjat bestrida fiskarena rätten till strandfisket. Uppenbart vore

också, att det osäkerhetstillstånd, som vore och vid förslagets upphöjande till

lag alltjämt skulle bli rådande, vore synnerligen olyckligt såsom ländande till

ständiga slitningar mellan kustbefolkningens olika klasser. Med det föreliggande

förslaget skulle för övrigt införas ytterligare ett tvisteämne, nämligen

frågan huruvida rätten till fiske med fast redskap vid vissa stränder av ålder

förekommit eller icke.

Länsstyrelsen har därefter vidare yttrat:

''För att klarlägga betydelsen av strandfisket torde vara lämpligt att här

lämna en översikt över de bohuslänska saltsjöfiskena. Dessa kunna hänföras

till två huvudgrupper. Den ena gruppen omfattar fisken, för vilkas idkande

erfordras stora båtar och fiskare ännu i sin krafts dagar, den andra fisken som

drivas med mindre båtar och huvudsakligen av äldre fiskare, vilka ej längre

kunna deltaga i de mera ansträngande fiskena. Denna senare grupp av fisken

går i allmänhet under det betecknande namnet hemmafisket. Till denna grupp

ansluter sig det fiske, sonl här och där bedrives av jordägare eller av andra

personer såsom mer eller mindre betydelsefull bisyssla. Någon fullt skarp

gräns kan emellertid naturligt nog ej dragas mellan dessa bägge grupper. De

till den förstnämnda gruppen hörande fiskena idkas huvudsakligen ute på öppna

havet, i vissa fall ända ute i Nordsjön och vid Shetland. Hit höra framförallt

sillfisket med snörpvadar, sillfisket med drivgarn, makrillfisket med

drivgarn, makrillfisket med dörj i Nordsjön, storsjöfisket, snurrevadsfisket och

trålfisket. Till denna grupp böra även räknas skarpsillfisket med snörpvadar,

koljebackefisket, trålfisket efter nordhavsräka samt en del av makrillfisket

med dörj, ehuru dessa fisken även idkas med mindre båtar och av äldre fiskare

och därigenom bilda övergång till det egentliga hemmafisket. Till hemmafisket

äro att räkna det fiske, som i den officiella statistiken går under namnet

kustfiske, samt vidare hummerfisket, makrillfisket med landvadar och det

makrillfiske med dörj, som från små öppna båtar idkas inomskärs eller omedelbart

utanför skärgården. Skarpsillfisket med landvadar är i stort sett även

att hänföra hit. För nu föreliggande fråga om revision av fiskerättsbestämmelserna

inomskärs är det uteslutande hemmafisket, som är av betydelse, och,

då fisket efter stimfisk (sill, skarpsill och makrill) allmänt anses fritt, framförallt

hummerfisket och kustfisket. Hummerfisket bedrives med så kallade

hummertinor, som lära vara att betrakta som rörlig redskap, en tolkning som

gillats av domstolarna. Hummerfisket försiggår dels inomskärs, dels omedelbart

utanför skärgården. Då hummern föredrager hård botten, som naturligtvis

ej förekommer allestädes utefter kusten, kan detta fiske ej alltid äga

rum i omedelbar närhet av fiskarenas hemorter utan måste förläggas till längre

bort belägen plats. Några längre fiskefärder företagas dock ej. På några få

ställen användas garn för hummerfiske. Under 10-årsperioden 1915—24 har

hummerfiskets avkastning växlat mellan 19,665 och 26.586 tjog och försäljningsvärdet

(förstahandspriset) mellan 325,061 och 639,060 kronor. Hummer
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

29

fisket har sin största betydelse för norra Bohuslän. Av den för 1924 till 19,912

tjog beräknade hummerfångsten i länet kommo 11,602 på fiskelägen inom Norrvikens

fögderi. Kustfisket bedrives med flera olika slags redskap, såsom landvadar,

sättgarn, bottengarn, torskryssjor, ålryssjor, krabbtinor, åltinor (ålkupor),

håvar, dörj och backor. Det försiggår liksom hummerfisket till stor del

invid stränderna ej blott i omedelbar närhet av fiskarenas hemorter utan även

längre bort, utan att dock längre fiskefärder företagas. I den officiella statistiken

har detta fiske i allmänhet under senare år upptagits till omkring 600

—700,000 kilogram med ett värde av omkring 400,000 kronor. Utan tvivel är

fångsten väsentligt större, då den fisk, som användes till husbehov, ej upptagits.

Ett flertal fiskslag erhållas vid kustfisket, såsom torsk, vitling, gråsej,

lyrtorsk, rödspotta, piggvar, slätvar, äkta tunga, näbbgädda, makrill, lax,

laxöring, ål, strandräkor och krabbor. Enligt de statistiska uppgifterna för

1924 visade torsk, ål, makrill och rödspotta de största fångsterna i nu nämnd

ordning. Med hänsyn till värdet kom ålen först, därnäst torsk, rödspotta och

makrill. Både hummerfisket och kustfisket äro av synnerligen stort värde för

de äldre fiskarena, som icke kunna deltaga i de längre, yngre krafter krävande

fiskefärderna. Kustfisket skänker dem ett viktigt bidrag till det egna

hushållet, och såväl detta som hummerfisket ge dem, om än i allmänhet icke

stora, så dock för dem betydelsefulla inkomster i kontanta penningar.’

Efter att ha erinrat, att naturligtvis olika meningar kunde råda angående

frågan i vad män fiskarena nu borde tillerkännas fri rätt till detta strandfiske,

har emellertid länsstyrelsen sagt sig icke finna tillrådligt att, på sätt från

vissa_ håll yrkats, utsträcka fiskerätten så långt, att den enskilda fiskerätten i

saltsjön bleve, utom beträffande ostronfisket, helt upphävd. Som emellertid

redan nu gällde, att fiske med rörlig redskap vid annans strand inom Göteborgs

och Bohus län stode öppet, där det av ålder oklandrat utövats, borde vid den

ifrågasatta lagrevisionen tagas till ögonmärke att om möjligt söka precisera

den sedvanerätt, som på området kunde anses vara gällande, och därefter i lagen

klart angiva, vilken rätt till fiske vid stranden, som tillkomme annan än jordägaren.

Till ledning därvid borde till en början kunna tjäna den rättshistoriska utvecklingen

beträffande rätten till fiske vid annans strand, med hänsjm till förhållandena

vid länets kust.

Enligt den vid tiden för Bohusläns införlivande med Sverige gällande norska

lagstiftningen syntes saltvattensfisket hava varit fritt för en var, dock hade på

åtskilliga, sträckor av kusten utvecklat sig en sedvan erättslig regel, enligt vilken

den fiskande hade att till strandägaren erlägga avgift, landlott. Laxfisket

med faststaende redskap ansågs emellertid förbehållet strandägaren. Ostron

innanför ’marbacken’ ansågos likaledes såsom strandägarens egendom. Tillika

torde böra anmärkas, att i ett kungl. reskript av den 23 april 1728 hummerfisket

förklarades hava varit allmänt från gammal tid och sålunda väl även

vid tiden för Bohusläns avträdande till Sverige.

De från norska tiden härstammande rättsförhållandena torde i Bohuslän hava

ägt bestand, intill dess de ersattes av Sveriges första allmänna fiskerilag, 1766

års fiskeristadga. I denna stadga uttalades grundsatsen om strandägares uteslutande

fiskerätt vid hans strand. Dock gjordes härifrån bland andra undantag

ett, som vore av särskilt intresse för Bohuslän. Det innefattades i 2 kap.

7 §, vilken lydde: ’Uti de skärgårdar, som fiskare oklandrat och efter gammal

vana ömsom fiskat vid varandras land och följt fisken efter dess drev. förbliver

det ock efter förra vanligheten.’ Såvitt länsstyrelsen kunde finna blev

särskilt genom sistnämnda stadgande fastslaget, att de av ålder bestående förhållandena

med avseende å rätten till fiske vid stränderna i Bohuslän lämnades

orubbade. I viss mån kunde detta sägas bestyrkas av den kungl. förklaring,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

som den 24 januari 1771 gavs till stadgan i avseende å förhållandet mellan

strandägare och fiskare i bohuslänska skärgården. Det bestämdes nämligen

i förklaringen — som dock i denna d^l måhända endast avsåg sillfisket -— att,

om åker och äng genom tramp eller på annat sätt skadades av dem som idkade

fisket eller röjde notvarp, skadan skulle på visst sätt ersättas.

I detta sammanhang borde omnämnas den i administrativ väg den 21 juli

1774 utfärdade stadgan och reglementet för nordsjöfiskerierna och salterierna i

Göteborgs och Bohus län. Häri förekomme en bestämmelse av innehåll, att

var och en av rikets inbyggare vore berättigad att i öppna havet och vid de

utom Öresund belägna skärgårdar idka fiske av vad art som helst. Denna bestämmelse

hade stundom uppfattats så, att all strandäganderätt å västkusten

därigenom upphävts. Enligt vad 1894 års fiskelagskommitté anmärkt, skulle

emellertid så icke vara förhållandet, utan skulle bestämmelsen endast innebära,

att något hinder från det allmännas sida ej mötte för fisket. ^ Å andra sidan

hade högsta domstolen vid granskning av förslaget till 1852 års fiskeristadga

såsom sin åsikt uttalat, att enligt 1774 års reglemente allt fiske i skärgårdarna

mellan Öresund och norska gränsen vore fritt för varje svensk, och att strandägaren

icke ens inom sitt hemmans ostridiga rå och rör hade uteslutande jätt till

något slags fiske. Oavsett den olika tolkningen av innebörden i 1774 års reglemente

torde dess ordalag hava styrkt den uppfattningen hos menige man, att

fisket vid bohuslänska kusten stode öppet för alla.

Efter långa förarbeten kom därefter 1852 års fiskeristadga^ till stånd. I

denna fastslogs ytterligare den allmänna grundsatsen i 1766 års stadga, att

strandägaren ägde uteslutande rätt till fisket i vattnet å hans grund. Denna

rätt inskränktes dock dels genom ett stadgande i 9 § av innehåll, att, där genom

urminnes hävd eller på annat lagligt sätt vore annorledes bestämt om

fiskerättighet å ett eller annat ställe, detta skulle vara gällande, dels genom en

bestämmelse i 3 § 2 stycket, enligt vilken i skärgårdar, där för fångande av

sådan havsfisk, som ginge till stränderna i stora stimmar, de fiskande av ålder

oklandrat fått följa fisken efter dess drev och fiska vid annans strand, därvid

skulle förbliva. Särskilt vore att märka, att ur sistnämnda stadgande borttagits

orden i 1766 års stadga, som särskilt torde ha syftat till att bevara den

sedvanerätt, som av ålder funnits i vissa skärgårdar (däribland med visshet de

bohuslänska) medgivande fiskare att fiska vid annans strand oavsett huruvida

fångsten gällde drevfisk. Emellertid torde de bohuslänska fiskarena ansett

sig kunna åberopa bestämmelsen i 9 § om urminnes hävd till stöd. för sin

rätt att vid annans strand bedriva fiske även efter annan fisk än stimfisk.

Den kommitté, som år 1894 avgav betänkande med förslag till lag om rätt

till fiske, hade upptagit i 3 § 2 stycket ett stadgande motsvarande 3 § 2 stycket

i 1852 års stadga, dock inskränkt att avse rikets västra kust, samt i 12 §

med oväsentlig omredigering nyss citerade punkt i 9 § av 1852 års stadga. Därtill

lades i förslaget ett andra stycke, innehållande följande nya bestämmelse:

’Där å viss ort de fiskande av ålder oklandrat utövat fiske eller ^agntäkt vid

annans strand annorledes än i denna lag är medgivet, vare de vid sådan rätt bibehållne.

’

Sedan länsstyrelsen härefter upptagit kommitténs förut av mig återgivna

yttrande angående den uppfattning, som i många delar av.landet sedvanemässigt

gjort sig gällande, att fisket vore mer eller mindre fritt för allmänheten,

har länsstyrelsen fortsatt:

Sedan Kungl. Maj:t till 1896 års riksdag avlåtit proposition i enlighet med

kommittéförslaget, gjordes inom lagutskottet vissa erinringar. Utskottet ansåg

visserligen önskvärt, att lagstiftningen lämnade sitt skydd åt en fiskarbefolkning,

som för utövande av sin näring icke hade någon rätt, allenast sed

att lita sig till — och härutinnan syntes förhållandena på rikets västkust vara

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

3]

förtjänta av synnerligt beaktande — men att tillmäta de lokala sedvanorna i allmänhet

en sådan vikt, som föreslagits, utan att något verkligt behov av dylik

inskränkning i den enskildes strandäganderätt kunde anses ådagalagt, vore

enligt utskottets tanke ej att tillråda. Utskottet hade sålunda först och främst

undantagit allt sötvattensfiske från grundsatsens tillämplighet. Ej heller fisket

inomskärs kunde, enligt utskottets mening, lämpligen och rättvisligen i allmänhet

undandragas den enskilda strandäganderätten, såsom förhållandet skulle

bliva, om ifrågavarande bestämmelse därå bleve tillämplig. Endast i fråga

om Göteborgs och Bohus samt Hallands län hade utskottet ansett förhållandena

härutinnan påkalla ett undantag. Även i ett annat avseende hade utskottet ansett

ifrågavarande stadgande böra modifieras. Utskottet hade nämligen ansett

det lämpligast att uttryckligen omnämna, att de lokala sedvanor, som i stadgandet

tillädes kraft av lag, endast avsåge fiske med rörlig redskap, helst, enligt

vad kommitterade anfört, fiske med fast redskap ävpn vid västkusten städse

betraktades såsom strandägarens uteslutande rätt. Utskottets hemställan bifölls

av riksdagen.

Av denna sammanfattning framginge, att lagstiftningen allt sedan äldre

tider utgått från förefintligheten av gammal sedvana, som i viss utsträckning

gåve fiskarena rätt att vid Bohusläns kust bedriva fiske vid annans strand.

Denna sedvanerätt hade också i nu gällande lag om rätt till fiske givits verkan

av skriven lag.

Då det gällde att bestämma den närmare omfattningen av denna sedvänja,

uppträdde emellertid svårigheterna. Till ledning för bedömandet hade man

närmast att gå till de av presidenten Poppius år 1833 hållna förhören, de vitesförbud

mot fiske vid annans strand som i äldre tider meddelats, de upplysningar

som kunde hämtas av 1894 års kommittébetänkande och protokollen från

de sammanträden, som under år 1911 i och för nu föreliggande utredning hållits

med strandägare och fiskare med flera. Länsstyrelsen hade därjämte att

taga hänsyn till de uppgifter, som lämnats av ortsbefolkningen vid samtal med

landshövdingen.

Av den sålunda tillgängliga utredningen borde då till en början kunna dragas

den slutsats, att fiske med fast redskap vid annans strand icke av ålder varit

tillåtet. Redan enligt den äldre norska rättsuppfattningen var sådant fiske i

alla händelser efter lax förbehållet strandägaren. Denna uppfattning gjorde

sig gällande även år 1894 och torde alltjämt vara rådande bland både fiskare

och strandägare, begreppet fast redskap därvid så fattat, som definitionen i

kammarkollegiets föreliggande förslag angåve. Detta fiske bedreves för övrigt

endast i ringa omfattning vid länets kust och torde i huvudsak avse allenast

fångst av lax och laxöring.

Enahanda torde få anses vara förhållandet i fråga om ostronfisket: det torde

av ålder hava så gott som undantagslöst betraktats såsom tillhörande den enskilda

strandägaren med andras uteslutande, något som även bestyrktes av de

upplysningar, som lämnats. De enda uttalanden som ginge i annan riktning

vore följande: Vid 1833 års möte i Kalvsund uppgavs, att ostronfisket drevs på

grundar vid Klädesholmen av fiskare från andra orter. Vidare uppgavs år 1911

vid sammanträdet i Grebbestad i Tanums härad, att fisket — jämväl ostronfisket

— vid Krossekärr, som hade obetydlig strandsträcka, vore fritt för alla,

men att det emellertid uteslutande vore Krossekärrsbor, nästan alla jordägare,

som fiskade där, samt vid sammanträdet i Marstrand, att ostronfisket vore fritt

vid Klöverön och Åstol. Söder om Marstrand torde något ostronfiske icke förekomma.

Dessa enstaka uttalanden syntes dock icke giva anledning till lagstiftning

i annan riktning än den nyss antydda. Eör övrigt vore ostronfisket

inom länet sedan några år ytterligt litet givande.

Vida svårare vore att avgöra i vad mån hummerfisket enligt gammal sedvana

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

kunde anses vara fritt för en och var. Att så varit förhållandet i äldsta tider,

då Bohuslän ännu hörde till Norge, därom torde det förut omförmälda reskriptet

av den 23 april 1728 bära vittne. Sedermera och jämförelsevis tidigt

hade dock rättsuppfattningen tydligen kommit att förskjuta sig i denna fråga,

och sedvänjan hade blivit något växlande på olika delar av kuststräckan.

Länsstyrelsen har därefter utförligt redogjort för de under senare delen av

sjuttonhundratalet av strandägare utverkade vitesförbud mot hummerfiske samt

för tillgängliga uppgifter rörande de år 1833 av presidenten Poppius ledda undersökningarna

ävensom för de år 1911 hållna sammanträdena och vissa upplysningar,

som länsstyrelsen särskilt införskaffat i syfte att komplettera utredningen

med hänsyn till nu rådande uppfattning. Rörande resultatet av

denna undersökning har länsstyrelsen lämnat följande sammanfattning:

En lagstiftning, som ginge ut på att kodifiera rådande sedvänja i fråga

om hummerfisket, borde ijiggas i huvudsak efter följande linjer. Vad Norrvikens

fögderi beträffade borde inom strandägarens enskilda fiskevatten, sådant detta

beskreves i 2 § av kammarkollegiets förslag, hummerfisket förbehållas jordägaren.

Dock torde kunna ifrågasättas, huruvida icke den restriktionen borde

göras, att där fisket omkring stränderna av en ö med tillhörande holmar av

ålder oklandrat bedrivits av öns befolkning oberoende av strandäganderätten,

denna rätt skulle fortbestå. På detta sätt skulle visserligen i lagen kvarstå ett

i och för sig mindre önskvärt stadgande om en allenast av sedvänja beroende

rättighet. Men länsstyrelsen hölle dock före, att en dylik bestämmelse icke

skulle komma att föranleda några tvistigheter, och att i varje fall bevisningen

rörande en på sådant sätt begränsad rätt icke skulle komma att medföra

nämnvärda svårigheter. Vad anginge förhållandena vid stränderna söder

om Norrvikens fögderi, syntes, enligt vad som framgått vid sammanträdena

1833 och 1911 liksom också av de särskilt införskaffade upplysningarna, hummerfisket

å denna sträcka av kusten vara fritt med några få undantag.. I

huvudsak hänförde sig dessa undantag till de i landet djupt inskjutande fjordarna

Åbyfjorden, Brofjorden och Gullmarsfjorden, där hummerfisket av

gammalt torde ha förbehållits strandägarna. Vid sådant förhållande^ syntes

vid ny lagstiftning därvid böra förbliva. Emellertid torde vara lämpligt att

angiva begränsningslinjerna för dessa fjordar. Länsstyrelsen ville sålunda

föreslå, att hummerfisket förbehölles strandägarna i Åbyfjorden innanför, en

linje dragen från Skorvhuvud till andra stranden över smalaste delen av fjorden,

i Brofjorden innanför en linje dragen från södra ändan av Rödhällorna

tvärs över fjorden samt i Gullmarsf jorden innanför en linje, dragen från västra

udden av Lindholmen till sydligaste udden av Finsbolandet. Däremot syntes

hummerfisket i de smärre fjordarna liksom i fjordarna omkring Orust

och Tjörn, där för övrigt detta fiske vore av mindre betydelse, vara fritt för

en var.

Vid Klöverön med tillhörande småholmar syntes strandägarna sedan ganska

långt tillbaka hava gjort sin uteslutanderätt gällande. Om man utginge från

principen att söka lagfästa nu rådande sedvanerätt, borde hummerfisket vid

nämnda ö med holmar antingen följa samma rättsregel, som föreslagits, för de

tre stora fjordarna eller ock, då det torde vara önskvärt att undvika ett isolerat

område med fiskerättsregel avvikande från den allmänt gällande, helst inlösas

av staten och upplåtas till fritt och allmänt begagnande. Kostnaden, för en

sådan inlösen borde icke bliva betydlig, då jordägaren, som till helt nyligen utarrenderat

hummerfisket, därför uppgivits hava erhållit allenast 100 kronor i

arrende. Vad hummerfisket vid Instön åter anginge, syntes strandägarna hava

gjort gällande uteslutande rätt, men först på allra sista tiden. Vid sammanträdet

i Marstrand år 1911 uppgavs nämligen allt fiske därstädes vara fritt. Någon

sedvanerätt innebärande uteslutanderätt för strandägarna till hummer
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr 2.

33

fiske kunde därför ej anses hava utbildat sig. Vid denna ö såväl som inom

övriga delar av länet torde den allmänt rådande uppfattningen, att hummerfisket

vore fritt, böra lagfästas.

Skulle även någon annan strandägare än de vid Klöverön kunna visa. att hummerfisket

av ålder varit honom uteslutande förbehållet, ansåge länsstyrelsen, att

han borde beredas ersättning därför av statsmedel.

Beträffande det övriga kustfisket med rörlig redskap framginge, att detta

ännu år 1833 vid tiden för presidenten Poppius undersökningar stått öppet för

alla. Någon nämnvärd förändring kunde sedan dess knappast sägas hava inträtt.

De upplysningar, som lämnades ledamöter av 1894 års fiskerilagskommitté,

gingo också i denna riktning, om än tillika uppgavs att här och där särskilt

i de innersta delarna av skärgårdarna strandäganderätten gjort sig gällande

i vidsträcktare omfattning. Vad som förekommit vid de år 1911 hållna

sammanträdena gåve också vid handen, att detta fiske sedan gammalt i allmänhet

varit fritt, ehuru på senaste åren en del strandägare börjat göra gällande,

att de vore ensamberättigade till fisket vid sin strand. Ett i senare tider

framställt anspråk torde emellertid icke kunna bryta gammal sedvänja och förminska

den rätt, som på grund därav enligt lag tillkomme övriga fiskande.

Måhända torde i enstaka fall sedvanan till följd av med all sannolikhet oberättigade

protester från jordägares sida sedan längre tid tillbaka kommit ur

bruk. Denna omständighet borde dock, vid en revision av fiskerättsbestämmelserna

i syfte bland annat att åstadkomma full klarhet i lagens stadganden,

icke föranleda att beträffande nu ifrågavarande slag av fisken i lagen

gjordes några undantag från den fria fiskerätten. Därav skulle endast förorsakas

oreda och tvistigheter. Vid en sådan lagrevision torde för övrigt aldrig

kunna undvikas, att vissa jämkningar måste ske i de rättsuppfattningar, som

utan klart stöd i lagen på en eller annan ort gjort sig gällande. Länsst5*relsen

ville sålunda förorda, att detta fiske bleve öppet för varje svensk undersåte.

Detta skulle enligt länsstyrelsens mening i själva verket icke innebära någon

lagändring utan endast ett tydligt inskrivande i lagen av vad som nu, åtminstone

i allt väsentligt vore gällande rätt.

Landstinget i Göteborgs och Bohus län har tillstyrkt kammarkollegiets förslag,

beträffande fiskerättsförhållandena inomskärs med följande motivering:

I stort sett hade strandägarna icke för sin fiskerätt inomskärs krävt större

område än etthundraåttio meter från stadigt djup av två meter. En stor mängd

icke strandägande fiskare hade behov av att inomskärs få bedriva även annat

fiske än fångst av så kallad stimfisk. Emellertid borde ostronfisket förbehållas

strandägarna, emedan detta fiske, som vore stationärt och erfordrade

särskilda åtgärder för sitt bestånd, icke kunde utövas rationellt, om det bleve

upplåtet till allmänt begagnande.

En minoritet inom landstinget har reserverat sig och förordat upphävande av

all enskild fiskerätt i saltsjön.

Efter det hushållningssällskapets förvaltningsutskott uppdragit åt en kommitté

att å utskottets vägnar avgiva yttrande över kollegiets förslag, har majoriteten

inom kommittén gjort enahanda uttalande som pluraliteten i landstinget,

varemot en ledamot anslutit sig till den av reservanterna inom landstinget uttalade

meningen. I majoritetens motivering har yttrats bland annat, att av

hänsyn till fiskevården strandägarerätten borde bibehållas inom etthundraåttiometersgränsen.

Styrelsen för Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening, som på anmodan

av länsstyrelsen avgivit yttrande i ärendet, har ansett bärande skäl finnas för

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 2 haft. (AV 2.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj ds proposition nr Z.

att fisket i saltsjön i Bohuslän med undantag för ostronfisket förklarades fritt

för alla. En ledamot av styrelsen har dock uttalat, att ej blott ostronfisket utan

även hummerfisket innanför etthundraåttiometersgränsen borde förbehållas

strandägaren.

Skrivelser hava inkommit jämväl från strandägare vid Gullmarsfjorden samt

å öarna Ängön, Flatön, Ramholmen och Jonsborg. Under åberopande huvudsakligen

av fiskevårdssynpunkter hava dessa strandägare yrkat, att gällande

regler angående strandägarerätten måtte bibehållas.

Vad angår Hallands län har enligt kammarkollegiets utredning, såvitt domböckerna

utvisa, icke meddelats något vitesförbud mot olovligt fiske. I avseende

å de sammanträden, som hållits år 1911 för undersökning av fiskerättsförhållandena,

har i kammarkollegiets utredning lämnats följande sammanfattande

redogörelse:

’Fjäre härad: Fisket av stimfisk var här fritt, annat fiske plägade endast

tillåtas insockne fiskare. — Fiske och Hinnle härad samt staden Varberg:

Stråvalla, Värö, Träslövs och Tvååkers socknar: Fisket var fritt med undantag

av laxfisket. Ås socken: Förutom laxfiske var såväl små- som agnfiske

numera förbjudet i Klosterfjorden. I övriga fjordar var småfiske ej förbjudet.

Torpa och Lindbergs socknar: Allt fiske var fritt. Laxfiske förekom ej. Varbergs

stad: Fisket var fritt, för laxfiske erlades åtta procent av nettoavkastningen

till jordägaren. — Faurås och Årstads härad samt staden Falkenberg:

Morups och Stafsinge socknar: Allt fiske var fritt. Falkenbergs stad samt

Skrea och Eftra socknar: Fisket var fritt med undantag av laxfiske med fast

redskap. — Halmstads, Tönnersjö och Höks härad samt Halmstads stad: Halmstads

härad: Fisket var fritt förutom laxfisket. Trönninge, Eldsberga och

Laholms socknar: Strandägarna förbehöllo sig laxfisket. Annat fiske var

fritt för insocknes fiskare. Skummeslövs och östra Karups socknar: Strandägarna

förbehöllo sig och sina egna strandsittare allt fiske förutom fiske av

stimfisk, som var fritt på hela denna kuststräcka.’

Till denna redogörelse må anmärkas, att av protokollen över sammanträdena

synes framgå, att utefter Hallandskusten fiske med fast redskap av gammalt

bedrivits allenast efter lax, men att sedan någon tid jämväl ål understundom

börjat fångas på enahanda sätt. Även där sådant ej uttryckligen sagts, synas

vissa tecken tyda på, att de från strandägarehåll framställda anspråken på enskild

fiskerätt åsyftat endast fiske med fast redskap. Den huvudsakliga

delen av fisket med rörlig redskap torde ha utgjort fiske efter torsk, vitling

och flatfisk samt s. k. stimfisk. I norra delarna av länet fångas därjämte

hummer och räkor. Fiskeförhållandena vid stränderna av de socknar vid Laholmsbukten,

där fiske, med undantag av fiske efter stimfisk, i redogörelsen

upptagits som fritt blott för insocknes boende eller egna strandsittare,

synas vara av sådan natur, att det avsedda fiskets utövande av andra knappast

kommer i fråga. Och vad angår de övriga orter, där liknande förhållande förklarats

råda, lära vissa vid sammanträdena fällda yttranden kunna föranleda

till det antagande, att dylik inskränkning påståtts först under senare tid.

Länsstyrelsen i Hallands län har i sitt utlåtande funnit kollegiets förslag i nu

förevarande del mycket lämpligt, men har dock hemställt, att de fiskslag, som

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

35

avsåges med medgivandet i fråga om stimfisk, måtte anges vara sill, skarpsill

och makrill samt att tillåtelsen att fiska vid annans strand av hänsyn till laxfisket

måtte begränsas att gälla endast fiske med rörlig redskap. — I samma

riktning har hushållningssällskapets förvaltningsutskott uttalat sig. — Länets

landsting har yttrat, att från de halländska strandägarnas synpunkt de föreslagna

inskränkningarna i deras enskilda fiskerätt icke syntes kunna tillmätas

alltför stor betydelse. Även efter tillkomsten av 1766 års fiskeristadga hade

man i Halland mindre strängt hållit på strandägarnas rätt, och denna rätt

hade heller aldrig ansetts synnerligen värdefull. I fråga om laxfiske hade

dock strandägarna åtminstone på senare tider strängt hållit på sin rätt. Ej

heller ändringen av bestämmelserna i fråga om rätt till s. k. stimfiske syntes

vara av någon större betydelse för strandägarna i Hallands län eller medföra

någon större rubbning i bestående förhållanden. Enligt vad den förebragta

utredningen gåve vid handen, hade nämligen stimfiske varit tillåtet i Halland

överallt för vem som helst med undantag möjligen för Trönninge, Eldsberga

och Laholms socknar, där fisket likväl varit fritt för insocknes fiskare. Landstinget

kunde således tillstyrka jämväl denna del av lagförslaget utan att därigenom

i nämnvärd mån åsidosätta strandägarnas intressen.

I fråga om västkusten av Skåne må först framhållas, att enligt kammarkollegiets

utredning icke heller med avseende å denna sträcka av kusten något

vitesförbud kunnat anträffas.

Utredningen har upptagit följande sammanfattning av resultatet av de å

förevarande orter hållna sammanträdena:

o ’Allt fiske på denna kust uppgavs sedan gammalt vara fritt, allenast med

få, mestadels i senare tid tillkomna undantag. Vid frälseegendomen KullaGunnarstorps

strand hade sedan gammalt endast godsets underlydande rätt

att fiska. På tvenne ställen vid denna kust hade fiskerätten i senare tid varit

föremål för domstols avgörande. I utslag den 8 mars 1916 fann Kungl. Maj rf.

skäligt fastställa ett av hovrätten över Skåne och Blekinge den 14 juni 1912

meddelat utslag, varigenom vissa personer, som av ägaren till Löddesnäs gård

i Borgeby socken tilltalats för olovligt fiske med rörlig redskap vid egendomens

strand innanför skäret Löddekar, fälldes till ansvar enligt 24 kap. 14 §

strafflagen, enär det icke i målet blivit av svarandena styrkt, att fiskarbefolkningen

i orten av ålder oklandrat fått där idka fiske. I den andra rättegången,

avgjord genom Kungl. Majrts dom den 22 september 1922 ogillades

väckt talan att utan strandägarens medgivande få idka ålfiske med fast fiskeredskap

vid stranden till hemmanet Hyllie nr 29. Vidare utröntes, att ålfisket

vid fiskläget Gravarne sedan gammalt bedreves endast av där boende fiskare

och att ålfisket vid Hilleshög och ön Hven i senare tid brukat utarrenderas av

strandägarna.’

Framställningen torde giva anledning till vissa erinringar.

Sålunda lärer en närmare granskning av de vid sammanträdena förda protokollen

giva vid handen, att en skillnad bör göras emellan det med fast redskap

bedrivna fisket och fiske med rörlig redskap. Det förra synes avse praktiskt taget

blott fångst av lax och ål. Vad beträffar laxfisket torde av protokollen framgå,

att vid de relativt få ställen, huvudsakligen belägna inom Kristianstads

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition■ nr 2.

län, där fast redskap kan komma till användning, strandägarna ostridigt ansetts

hava ensamrätt därtill. Vidkommande ålfisket med fast redskap var ock på

en del håll klart, att strandägarnas ensamrätt till detta fiske ansågs obestridd. I

avseende härå må särskilt framhållas, att vid sammanträde med befolkningen

å sträckan från Allerums sockens norra gräns till Raus sockens södra

gräns •— där bland andra det stora fiskläget Rå är beläget, varifrån yrkandena

å fiskets allmänna frigivande varit mest enträgna — beträffande vissa

stränder uttryckligen förklarades, att ålfiske med fast redskap sedan äldre tid

''förbehållits delägarna i byn, vilka delat ålställena sig emellan’. Vid samma

tillfälle yttrades även å fiskarehåll, att det ''nog betalts avgift för rättighet att

fiska ål vid annans strand sedan äldre tid’. Vid alla sammanträdena förekommo

emellertid påståenden av innebörd dels att den allmänna åsikten bland

fiskarbefolkningen på skånska västkusten alltid varit, att fisket — således

även sådant med fast redskap — vore fritt för var och en hur nära stranden

som helst, och dels att ingen strandägare förrän på senare tid gjort anspråk

på uteslutande rätt till fisket. Det synes sannolikt, att, där fiske med fast

redskap otvivelaktigt måste antagas hava förbehållits strandägarna, fråga

varit om orter, varest dylik redskap av gammalt funnit användning vid

ålfångst. I avseende å sådana orter där fiskarbefolkningens representanter

uppgivit, att ''allt fiske’ vore fritt, ehuru detta på senare tid bestritts av strandägarna,

innehålla protokollen ofta antingen att fisket efter ål överhuvud varit

helt obetydligt eller ock att det intill senare tid utövats endast med rörlig redskap.

För övrigt anfördes i fråga om vissa orter, att där fortfarande ålfångst

med fast redskap icke förekom. Särskilt tyckes så hava varit förhållandet

vid den del av västkusten, som ligger inom Kristianstads län. Användningen

av det numera betydelsefulla redskapet ålbottengarn, vilket ostridigt är att anse

som fast, torde vid Skånes västkust vara en tämligen ny företeelse. I själva

verket synes framför allt häri kunna sökas en väsentlig orsak till de under senare

tid uppkomna tvisterna mellan strandägare och fiskare vid nämnda kust.

Upplysande äro sådana vid flera tillfällen under sammanträdena fällda yttranden

som att ''frågan om jordägarnas anspråk på fiskerätten hade sitt sammanhang

med ålbottengarnens uppkomst’ och att strandägarna, sedan ''ålbottengarnen

kommit i användning och sålunda ålfisket blivit mera ekonomiskt givande’,

förbehållit sig eller utarrenderat detta fiske.

Med avseende å frågan, huruvida fisket med rörlig redskap stode öppet för

en var eller ansåges förbehållet strandägarna, torde av protokollen kunna slutas,

att detta fiske — även efter den egentligen blott vid Hallands Väderö

förekommande hummern — betraktats som fritt inom det till Kristianstads län

hörande västkustområdet. Dock uppgavs, att på senare tid allt slags fiske

förbjudits vid tre uppgivna fastigheter vid Skälderviken. Emellertid hade förbudet

ej respekterats; ej heller hade åtal följt på överträdande. Agntäkt hade

hindrats endast på ett ställe och detta först under senare tid. — Vad angår

kusten utanför Malmöhus län uppgavs allmänt, att fisket med rörlig redskap av

ålder varit fritt, dock ej vid stränderna av frälseegendomen Kulla-Gunnarstorp,

vars underlydande och strandsittare emellertid tillätes att fritt fiska.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr

37

.Rörande fideikommisset Krapperup, å vars mark åtskilliga fisklägen äro

belägna, upplystes, att dessas befolkning i kontrakt angående upplåtna

jordlägenheter ofta fått förbinda sig att avstå viss andel av sina sillfångster.

Huruvida detta avsetts utgöra arrendeavgift för marken eller en verklig

fiskeavgift, synes emellertid av många orsaker omtvistligt, helst andra

fiskande tyckas ha fått fiska utan ersättning till strandägaren. Slutligen

hade fisket vid Löddesnäs gård i Borgeby socken sedan slutet av 1870-talet

varit utarrenderat. Agntäkt synes vid kusten av Malmöhus län ha lämnats

oklandrad.

Rörande Skånes västkust har fiskeriintendenten i södra distriktet yttrat följande:
Genom

den av kammarkollegiet föreslagna ändringen skulle de önskemål,

som framställts av fiskare vid ifrågavarande kust bliva tillgodosedda. Denna

frågas lösning på sätt, som nu av kollegiet föreslagits, vore av fundamental

betydelse för fisket vid skånska västkusten. Särskilt vid tider, då

sillfisket sloge fel, såsom fallet varit de sista åren, måste yrkesfiskarena i

större utsträckning än eljest ägna sig åt fisket vid stranden. Det förnämsta

fisket därstädes vore ålfisket med bottengarn, som emellertid vore ganska dyrbart

på grund av redskapens höga pris. Av största vikt vore därför, att detta

fiske ej finge monopoliseras av strandägarna, så att det genom arrendeavgifter

ytterligare fördyrades, utan att gammal sedvana, som i stort sett varit, att

fiskarena på Skånes västkust oberoende av strandrätt fått idka fiske även vid

stranden, bleve lagfäst. Av synnerlig vikt vore, att frågan om fiskerätten vid

skånska västkusten finge ett snart avgörande, enär fiskarenas och strandägarnas

olika intressen redan föranlett tvistigheter, som måst avgöras vid domstol.

Ur fiskets synpunkt vore den nu av kollegiet föreslagna lösningen den enda

riktiga.

Vad härefter särskilt beträffar Kristianstads län har länsstyrelsen anfört, att

som förslaget i förevarande del icke torde innebära någon ändring i de faktiskt

bestående förhållandena vid länets kuster, länsstyrelsen icke hade något att

erinra mot den ifrågasatta lagändringen, vilken syntes vara både gagnelig för

fiskarbefolkningen och till fördel för fiskets rationella utnyttjande. — Landstingets

förvaltningsutskott, som bemyndigats avgiva yttrande å landstingets

vägnar, har likaledes förklarat, att det lagfästande av faktiskt rådande förhållanden,

som avsåges med ifrågavarande stadganden, syntes vara ägnat att

trygga fiskarbefolkningen i dess yrkesutövning. — Däremot har hushållningssällskapets

förvaltningsutskott avstyrkt förslaget i nu förevarande del. I stället

har det stadgande förordats, att fiske måtte få bedrivas jämväl av annan än

strandägare vid kust, där de fiskande av ålder oklandrat utövat sådant. Härigenom

skulle sådana strandägare, som använde den enskilda fiskerätten, bibehållas

vid sina rättigheter.

Rörande Malmöhus län har länsstyrelsen yttrat:

Genom den föreliggande utredningen torde få anses fastslaget, att om också

fiskarenas anspråk på att vid Skånes västkust få fritt bedriva fiske ända intill

stranden icke vore av beskaffenhet att kunna rättsligen göras gällande,

detsamma dock vore grundat på ett sedan den danska tiden bestående faktiskt

förhållande, som först på senare tider i viss omfattning rubbats. Såvitt läns
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

styrelsen kunde bedöma, torde det för frågan om fiskets bestånd vara utan

större betydelse, huruvida man medgåve fritt fiske vid stranden för annan

än strandägare allenast med rörlig redskap eller med såväl rörlig som fast

redskap såsom kollegiets förslag innebure. Beaktas borde, att den fisk, som

fångades vid svenska sidan av Öresund, huvudsakligen torde vara vandringsfisk,

som passerade på genomfart. Icke heller hade länsstyrelsen sig bekant

något förhållande, som visade hän på att ett medgivande av fiskerätt vid

stranden av Öresund i den av kollegiet föreslagna omfattningen skulle innebära

någon fara för den bofasta fiskarbefolkningen. Länsstyrelsen hade kommit

till den uppfattning, att för tryggande av fiskarbefolkningens å länets västra

kust utkomstmöjligheter det vore av största vikt, att fiskerätten bleve reglerad,

på sätt kollegiets förslag innehölle.

Även hushållningssällskapets förvaltningsutskott har tillstyrkt förslaget, varemot

landstinget yttrat:

För länets fiskeriidkande befolkning vore förslaget otvivelaktigt betydelsefullt

såtillvida, att det tillgodosåge befolkningens länge närda önskan om ett

fastställande i lag av rätten att vid stranden av Öresund bedriva fiske ända

in till land. Emellertid ansåge landstinget, att en så oinskränkt fiskerätt, som

den i förslaget tilltänkta, icke vore lycklig med hänsyn såväl till fiskets bestånd

som till den bofasta fiskeriidkande ortsbefolkningens intressen. Landstinget

förmenade fastmera, att nu ifrågavarande rätt borde begränsas såtillvida,

att fiske av annan än strandägare å dennes enligt gällande lag enskilda

område bleve tillåtet allenast med rörlig redskap.

Slutligen hava femton byamän i Hilleshög i skrivelse till länsstyrelsen framhållit

bland annat:

De hade, medvetna om sin ensamrätt till fisket i vattnet inom etthundraåttiometersgränsen,

begagnat fisket och utarrenderat det under en följd av år mot

kontant avgift. Försök att betaga dem ensamrätt till fiske med fast redskap

utanför deras strand hade också tillbakavisats genom domstolars utslag till

deras förmån. Denna rätt hade vidare vid fastigheternas inköp beräknats vid

köpeskillingens bestämmande. Fisket utmed Skånes västkust hade icke så

litet värde, i all synnerhet ålfisket, som bedreves i stor omfattning och gåve

sina ägare och brukare avsevärd inkomst. Icke ens om ersättning för mistningen

därav komme att utgivas, kunde strandägarna vara villiga avstå sin

rätt.

Med hänsyn till folkförsörjningen i vårt land har sedan gammalt fisket vid

rikets västra kust haft en betydande uppgift att fylla. Det har ock tidigt

varit föremål för särskilda åtgärder från det allmännas sida. Exempel härå

erbjuda bland annat de allmänna förordningar angående fisket, vilka tid efter

annan ända från mitten av 1700-talet blivit utfärdade. Vid den reglering

av havsfisket, som därvid ägt rum, har städse framträtt en tydlig strävan att

genom särskilda efter västkustens behov lämpade bestämmelser bevara den del

av dess befolkning, som har fiske till uteslutande näringsfång, vid dess av ålder

åtnjutna rättigheter i avseende å fiskets utövande. Detta var ock fallet vid tillkomsten

av nu gällande lag i ämnet. Sålunda sökte man därvid bereda

erkännande i lagen åt de lokala sedvanor, som vid denna kust ända

från det dansk-norska väldets tid fortlevat vid sidan om lagstiftningen

och till övriga fiskandes förmån inskränkt de strandägandes en
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

39

skilda fiskerätt. De sedvanor, vilka på detta sätt erhöllo stadfästelse, hänförde

sig emellertid blott till det med rörlig redskap bedrivna fisket. Lagen kom sålunda

icke att erkänna någon på sedvana grundad rätt för envar att vid annans

strand utöva fiske med fast redskap, och detta fiske är alltså strandägaren undantagslöst

förbehållet. I detta hänseende intog, på sätt omnämnts i det förut

återgivna yttrandet från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, kommittéförslaget

en annan ståndpunkt. Detta upptog ett stadgande, enligt vilket, där

å viss ort de fiskande av ålder oklandrat utövat fiske eller agntäkt, vid annans

strand annorledes än i lagen vore medgivet, de skulle vara vid sådan rätt bibehållna.

Bestämmelsen motsvaras, efter vissa av riksdagen gjorda modifikationer,

av 3 § tredje stycket i den nu gällande lagen. Då stadgandet erhöll sin

slutliga avfattning, uttalade riksdagen, att det ansetts lämpligast uttryckligen

omnämna, att de lokala sedvanor, som i stadgandet tillädes kraft av lag, endast

avsåge fiske med rörlig redskap. Riksdagen var därvid av den meningen, att

fiske med fast redskap även vid västkusten städse betraktats såsom strandägarens

uteslutande rätt.

Kammarkollegiet har uttalat den uppfattning, att 1896 års lagstiftare

misstagit sig om de faktiska förhållandena i avseende å det med fast

redskap bedrivna fisket. I själva verket skulle detta fiske på vissa håll vid

rikets västra kust av ålder hava stått öppet för de fiskande även vid annans

strand. Sålunda har kollegiet beträffande Skånes västra kust antagit, att vid

tiden för fiskerättslagens tillkomst även fiske med fast redskap så gott som

överallt betraktats som fritt och att strandägarna därefter underlåtit att begagna

den monopolställning, lagen tillerkänt dem, vadan sedvanan i stort sett fortfarande

vore obruten. För kollegiets antagande kan otvivelaktigt ett visst stöd

hämtas av protokollen över de förut omnämnda år 1911 hållna sammanträdena

med befolkningen å provinsens kust ävensom av de med anledning av 1924 års

förslag avgivna utlåtandena. Det framgår dock, att åtskilliga undantag finnas.

Att vid vissa stränder fiske med fast redskap av gammalt utövats blott av

strandägarna, kan icke bestridas. Yad angår laxfisket synes detta undantagslöst

hava varit fallet. Men samma förhållande kan påvisas också i fråga om det

slag av fiske, fångst av ål, vid vars utövande den fasta redskapen vid denna

kust väsentligen har betydelse. I vilken omfattning den uppgivna sedvanan

förekommit kan i själva verket icke tillförlitligen bedömas med ledning av nu

tillgängliga upplysningar. Frågan i vad mån sedvanan efter utfärdandet av

1896 års lagstiftning trätt ur tillämpning är likaledes outredd. Undersökningarna

vid 1911 års sammanträden äro, bland annat med hänsyn till den långa

tid som därefter förflutit, icke obetingat vägledande. Ej heller erbjuda de utlåtanden

över kollegiets förslag, som gått i tillstyrkande riktning, tillräckligt

material för ett avgörande. Tydligen har man i allmänhet fäst mera avseende

vid vad som uppfattats såsom önskvärt och lämpligt med hänsyn till fiskarbefolkningens

bästa än vid att utreda nu förevarande spörsmål. Därutinnan föreligga

vanligen helt allmänna omdömen, vilka påtagligen icke grunda sig å

några särskilda undersökningar.

Att i samband med frågan om ett allmänt frigivande vid Skånes västra kust

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

av det med fast redskap idkade fisket måste uppkomma spörsmålet om gottgörelse

för det intrång i strandägarerätten, som en dylik åtgärd skulle innebära,

torde vara uppenbart. Skulle under alla förhållanden fullt vederlag för

ensamrättens värde utgå till samtliga strandägare, är det tydligt, att ersättningssumman

komme att uppgå till högst avsevärda belopp. Häri ligger

otvivelaktigt en betydande svårighet vid genomförandet av en lagändring av

den ifrågasatta räckvidden.

De spörsmål, vilka kräva en lösning i samband med en sådan lagändring,

äro sålunda av en mycket invecklad beskaffenhet med hänsyn såväl till de faktiska

förhållandena som till sin rättsliga natur. Utan vidare utredning torde

det alltså näppeligen vara befogat att draga någon mera bestämd slutsats beträffande

frågan, i vad mån erforderliga betingelser för ett frigivande av fiske

med fast redskap vid Skånes västkust äro för handen. Efter min mening skulle

en dylik utredning motsvara ett verkligt behov. Att de av fiskarbefolkningen

å denna kust framförda önskemålen med avseende å berörda fiske i

mångt och mycket kunna äga berättigande har av de hörda myndigheterna enstämmigt

vitsordats. Otvivelaktigt har under senare tid denna befolkning

kommit att intaga en i vissa hänseenden bekymmersam ställning. Även om orsakerna

härtill icke uteslutande eller huvudsakligen äro att söka i gällande regler

om rätten till fiske — erinras kan sålunda om vad fiskeriintendenten i södra

distriktet yttrat rörande det skånska sillfiskets tillbakagång — bör likväl denna

lagstiftning ställas under omprövning med hänsyn till dess inverkan å den

egentliga fiskarbefolkningens yrkesutövning.

Med avseende å västkusten norr om Skåne har kammarkollegiet förordat, att

i lagen infördes en hänvisning till lokala sedvanor. Härutinnan torde det vara

tillräckligt att erinra om de olägenheter, som i yttrandena från denna kuststräcka

påvisats i fråga om tillämpningen av den nuvarande bestämmelsen i 3 §

tredje stycket. I detta samband må anmärkas, att den föreslagna begränsningen

av strandägareområdet inomskärs till vattnet inom etthundraåttio meter

från stadigt tvåmetersdjup knappast torde i och för sig vara av någon större

betydelse för fiske med fast redskap vid nämnda kust.

Vidkommande härefter fiske med rörlig redskap lärer utredningen ge vid

handen, att huvudregeln i 2 § blott i ringa utsträckning har tillämpning i de

västra kustortema. Det torde sålunda kunna sägas, att i stort sett på grund

av gällande lags allmänna hänvisning till rådande sedvanor de fiskande å västkusten

för närvarande äga rätt att fiska med rörlig redskap även vid annans

strand. Såsom den föregående framställningen visar är denna lagbestämmelse

byggd på en stark historisk grund. Härvidlag kan jag inskränka mig att

hänvisa till de i 1894 års kommittébetänkande och i yttrandet från länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län gjorda sammanfattningarna. Likaledes har visats,

hurusom vid åtskilliga tillfällen efter tillkomsten av 1766 års lagstiftning

i ämnet förefintligheten av en sådan sedvana, som här avses, blivit vitsordad.

Särskilt må framhållas de på 1830-talet av presidenten Poppius ledda

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

41

undersökningarna och iakttagelser av 1894 års kommitté. Från senare tid har

förebragts ett omfattande material i uttalanden från ortsbefolkningen vid 1911

års sammanträden. Slutligen föreligga i denna del sammanstämmande uttalanden

från de myndigheter och korporationer, vilka yttrat sig i ärendet.

Vidkommande särskilt Göteborgs och Bohus län, för vilket frågan är av

största vikt, kan erinras, hurusom länsstyrelsen grundat sitt utlåtande å noggranna

efterforskningar inom vederbörande bygder. Beträffande detta län

torde för övrigt vara uppenbart, att de talrika och betydande fisklägen, vilka

av ålder där funnits, icke kunnat uppkomma och äga bestånd utan fri tillgång

åtminstone till de ekonomiskt viktigaste fiskena. En dylik utveckling skulle

ej gärna varit möjlig, om de fiskande, som i allmänhet ej haft äganderätt till

någon mark, varit beroende av jordägarnas samtycke för att icke nödgas tillryggalägga

en lång väg genom den vidsträckta inre skärgården och först utanför

denna, där fisket är fritt för alla, utöva sin näring.

Att skyddandet av det med rörlig redskap bedrivna fiskets frihet är av största

betydelse för fiskerinäringen å västkusten, torde allmänt vara erkänt. I själva

verket synes en nödvändig förutsättning för upprätthållande och ytterligare

utveckling av det stora, mer eller mindre långt från kusten bedrivna havsfisket

vara, att strandägarna icke hävda en vidsträcktare förfoganderätt över fiskevattnet

vid stranden än i det föregående antagits överensstämma med gällande

lag. Detta fiske kräver nämligen en talrik befolkning av yrkesfiskare. Utan en

sådan torde vårt land ej heller i längden kunna, på sätt under de senaste två

decennierna blivit alltmer vanligt, deltaga i tillgodogörandet av världshavets

fiskemöjligheter, något som är önskvärt även ur den synpunkten, att sillfiskets

avkastning vid västkusten är i hög grad periodiskt växlande. För en sådan

befolkning är det ett livsvillkor att tillika kunna utöva fiskerätt invid

stranden. Att det egentliga havsfisket är alltför ansträngande och mödosamt

för att i längden passa andra fiskare än sådana, som ännu tillhöra de kraftigaste

åldersklasserna, ligger i öppen dag. Av yrkesfiskarena måste de övriga

äga möjlighet att bedriva sin näring på närmare håll. För denna

befolkning, vars ekonomiska förhållanden i allmänhet äro ganska osäkra,

utgör fisket en nödvändig betingelse för livsuppehället. Av tillgängliga upplysningar

framgår, att av de tusentals strandsittarna i Bohuslän en betydande

del är hänvisad att leva av det fiske, varom: nu är fråga, och att om rättighet

härtill ej funnes många av dem icke kunde hålla nöden från dörren.

Emellertid har utredningen gjort tydligt, att de i 3 § i 1896 års lag meddelade

undantagsbestämmelserna ingalunda utesluta anspråk från den jordägande

befolkningens sida på strandägarerätt jämväl i avseende å fiske med

rörlig redskap. Åtminstone på några håll torde stridigheterna haft sin orsak i

att de fiskande sökt göra gällande sedvanerätt även beträffande fiske med fast

redskap, och motståndet häremot har då stundom utvidgats till försök att hindra

främmande fiske överhuvud. En antydan härom förekommer i de förut berörda

sammanträdesprotokollen. För övrigt torde det ligga i sakens natur, att en sedvana

av denna art — om den än är objektivt fullt bevislig — mången gång icke

så ingått i den enskilde jordägarens medvetande, att han är villig utan vidare

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

erkänna den. Att under de senare åren en kraftig tendens till motstånd mot sedvanerätten

framträtt, lärer icke kunna förnekas. Endast en hänvisning i lagen

till rådande sedvana kan därför icke längre anses innefatta ett tillräckligt

skydd för fiskarbefolkningens intressen. I talrika fall måste sålunda,

helst efter någon tids förlopp, stora svårigheter möta för den enskilde

fiskaren att styrka en å sedvana grundad rätt att idka fiske inom ett

visst vattenområde, då rätten bestrides av den, som äger därvid belägen fastighet.

Strömmingsfisket, för vilket en liknande regel är gällande, erbjuder

i sådant avseende icke någon jämförelse, då detta fiske är inskränkt till vissa

tider av året och då utövas i ett sammanhang inom vidsträckta områden.

Att, på sätt i vissa utlåtanden framhållits, det blivit alltmer vanligt, att enskilda

fiskare i särskilda fall hellre ge vika för jordägarnas motstånd än

underkasta sig obehaget och kostnaderna av en rättegång, är tydligen ägnat att

försvaga fiskarbefolkningens ställning; därigenom upphör sedvanan att äga

tillämpning å allt större delar av kusten. För uppehållande eller återställande

av det rättsliga läge, vilket 1896 års lag avsåg att befästa, synes alltså en lagändring

beträffande fisket med rörlig redskap å västkusten vara synnerligen

påkallad. Med den uppfattning, jag hyser i fråga om lagstiftningens rätta

innebörd på denna punkt, är det klart, att jag i en sådan lagändring icke ser

någon egentlig nyhet utan väsentligen ett förtydligande.

De skäl, vilka åberopats för en lagändring i nu förevarande hänseende, äga

uppenbarligen tillämpning framför allt å de båda nordliga västkustlänen. Av

vederbörande myndigheter i Skåne har dock gjorts gällande, att också vid

västkusten av denna provins det med rörlig redskap idkade strandfisket är av

betydelse för den egentliga fiskarbefolkningen. Om emellertid, på sätt jag

redan anfört, den vidare behandlingen av frågan om rätten till fiske med fast

redskap göres beroende av särskild utredning, synas övervägande skäl tala för

att spörsmålet om fiskerätten i Skåne upptages till behandling i ett sammanhang

och att följaktligen jämväl beträffande rätten till fiske med rörlig redskap

får anstå med införande av nya regler. Någon omedelbar olägenhet torde

icke behöva följa av ett dylikt uppskov, då av utredningen i detta ärende

synes kunna slutas, att i allmänhet icke några strävanden kunnat förmärkas

från de skånska strandägarnas sida att utestänga andra från detta fiske. Den

lagändring, jag nu ämnar tillstyrka, hänför sig alltså blott till Göteborgs och

Bohus samt Hallands län. Att med avseende å dessa län framskjuta frågans

lösning synes mig varken nödigt eller lämpligt.

Den behandling, detta ärende undergått, torde hava givit vid handen, att

härvid kammarkollegiets förslag icke lämpligen kan godkännas i alldeles oförändrat

skick. Det synes nämligen icke kunna betvivlas, att bibehållandet

i avsedd utsträckning inom Göteborgs och Bohus samt Hallands län av strandägarerätten

jämväl beträffande fiske med rörlig redskap skulle i hög grad minska

lagändringens praktiska betydelse. Det avsedda syftet torde kunna uppnås

endast genom ett allmänt frigivande av nämnda fiske utefter denna del av

västkusten. I samband härmed lärer även rätten till agntäkt böra förklaras i

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

43

motsvarande utsträckning fri för en var. Enligt protokollen över 1911 års

sammanträden hava i stort sett strandägarna icke haft något att invända mot

strandvattnets begagnande i och för agntäkt.

Enligt min uppfattning bör en lagändring genomföras på det sätt, att ifrågavarande

fiske och agntäkt förklaras fria för varje svensk undersåte. Då i 3 §

fiskerättslagen vid hänvisning till särskilda orters sedvanerätt nu användes uttrycket

''de fiskande’ för att beteckna de till utövning av det fria fisket berättigade,

skulle möjligen den nya lagbestämmelsen kunna anses i någon mån innebära

en vidsträcktare inskränkning av strandägarerätten än den, som föranledes

av nu gällande lagstiftning. Visserligen synes ej uteslutet, att vid tidigare

lagändringar dessa uttryck ansetts motsvara varandra. Sålunda införde i

fråga om det norrländska strömmingsfisket 1852 års fiskeristadga beteckningen

’var och en rikets inbyggare’, där 1766 års stadga använde ''de som fiska efter

strömming’. Och tvärtom stod enligt sistnämnda stadga sillfisket öppet för

varje svensk undersåte, under det att motsvarande bestämmelse år 1852 hänfördes

till ’de fiskande’. Emellertid anmärkte en ledamot av högsta domstolen vid

granskning av 1894 års förslag rörande det föreslagna stadgande, varigenom

sedvanemässigt fiske vid annans strand skulle legaliseras, att stadgandet ginge

längre än dess grund i själva verket föranledde och att det syntes tillräckligt

stadga, att, där fiske under angivna förutsättningar dittills utövats i annans

fiskevatten av fiskarbefolkningen å ett visst fiskläge eller en viss plats, befolkningen

å detta läge eller denna plats skulle fortfarande äga rätt att fiska i samma

vatten; men förslaget läte sådant strandfiske stå öppet icke blott för dem, som

förut begagnat sig av detsamma, utan även för alla andra. Till bemötande härav

anförde chefen för justitiedepartementet, att den gjorda erinran icke överensstämde

med en riktig tolkning av ifrågavarande bestämmelse, vilken i det angivna

fallet icke syntes rätteligen kunna erhålla vidsträcktare tillämpning än

a,tt grannarna även framgent vore berättigade till fiske i det avsedda vattenområdet.

I avseende härå vill jag framhålla, att med hänsyn till vad som förekommit

under utredningen det torde kunna med säkerhet antagas, att, där strandfisket

är i någon högre grad givande, dess sedvanerättsliga frihet icke är inskränkt

till allenast den närmaste ortens befolkning utan gäller åtminstone till förmån

för en så pass talrik fiskarstam eller befolkningen inom ett så vidsträckt område,

att dess frigivande också för andra fiskande icke kan vara av någon

nämnvärd betydelse för strandägaren. Och vid sådana stränder, där fisket är

mindre värdefullt, kan det uppenbarligen icke med någon fördel nyttjas av mera

avlägset boende. Den utvidgning, den av mig antydda formuleringen till äventyrs

kan medföra, bör därför knappast möta betänklighet.

De sakkunniga myndigheterna hava ansett fog saknas för de av vissa strandägare

uttryckta farhågorna, att en utsträckning av rätten att utöva fiske

skulle föranleda ett sådant utnyttjande därav, att fiskebeståndet bleve hotat.

Skulle dessa farhågor framdeles besannas, torde rättelse vara att söka i hushållningsföreskrifter

jämlikt fiskeristadgan. Denna synpunkt lärer alltså icke

böra sammanföras med spörsmålet om fiskerätten.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Gällande lag innehåller beträffande fiske med rörlig redskap förutom den

allmänna hänvisningen i 3 § tredje stycket ett särskilt stadgande i andra

stycket med avseende å de delar av rikets västra kust, där för fångande av

havsfisk, som går till stränderna i stora stim, de fiskande av ålder oklandrat

följt fisken efter dess drev och fiskat vid annans strand. Huruvida lagstiftarens

uppfattning varit, att härvid begagnas även annan redskap än rörlig,

kan synas tvivelaktigt, bland annat med hänsyn till de omständigheter, under

vilka tredje stycket infördes i lagen. Om den av mig nu förordade lagändringen

inskränkes till de båda nordligaste västkustlänen, synes dock skäl icke

föreligga att för Skånes vidkommande bryta den nuvarande uppställningen,

helst vissa hänsyn kunna anses tala för att särskilt framhålla en ekonomiskt

så betydelsefull del av fisket som stimfisket. Den jämkning i avfattningen,

som emellertid torde vara påkallad, lärer kunna ske på sådant sätt att

för varje fall stadgandets tillämpning inom Göteborgs och Bohus samt Hallands

län icke uteslutes, såvitt rör annan redskap än rörlig. Någon rubbning

av strandägares företrädesrätt, när vid rikets västra kust notdräkt äger rum

för fångst av drevfisk, har ej påyrkats. Med den minskade betydelse, uttrycket

''havsfisk som går till stränderna i stora stim’ efter nu ifrågasatta ändring

skulle erhålla, torde den närmare bestämning av uttrycket, varom: hemställts i

ett par yttranden, fortfarande kunna undvaras, helst förarbetena till lagen giva

tydlig anvisning å de fiskslag, man därmed åsyftat, eller sill, skarpsill, makrill

och gråsej.

4 § fiske- I kammarkollegiets utredning hemställdes, för den händelse ändringsförslaget

ra g '' med avseende å 2 § ej vunne bifall och 4 § sålunda icke kunde helt upphävas,

att i allt fall det däri förekommande uttrycket ’i yttre skärgården och i havsbandet’

måtte utbytas mot ’i skärgården och i havsbandet’. Med hänsyn bland

annat till stadgandets behandling under förarbetena till 1896 års lag har jag

emellertid ansett någon ändring i dess avfattning icke böra nu vidtagas.

Utkast till

ändring i

3 § fiskerättslagen.

I överensstämmelse med de grunder, jag nu angivit, utarbetades inom justitiedepartementet

ett utkast till nödiga ändringar i 3 § fiskerättslagen. Utkastet,

som innefattade en undantagsbestämmelse i fråga om fiske efter ostron och

hummer, hänförde sig emellertid även till Skånes västra kust. Vidare upptogs

i utkastet det nuvarande särskilda stadgandet om stimfiske blott i vad

det rörde strandägares företrädesrätt vid notdräkt. I samband med de nya bestämmelsernas

avfattande vidtogs i nuvarande fjärde stycket en mindre jämkning

av uteslutande redaktionell art.

Utkastet var av följande innehåll:

’3 §. I Norrbottens---och onsdag.

Vid rikets västra kust äge varje svensk undersåte rätt att med rörlig redskap

utöva fiske eller agntäkt även vid annans strand; dock gälle härvid följande

undantag:

1) fiske efter ostron vare strandägaren förbehållet;

2) i Vette, Tanums och Kville härader ha ve strandägaren allena rätt till

fiske efter hummer; dock att där fiske vid stränderna av en ö och därtill

hörande holmar av ålder bedrivits jämväl av andra å ön boende än strandägarna,

därvid skall förbliva;

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

45

3) strandägaren allena vare ock berättigad till fiske efter hummer

i Åbyfjorden innanför en linje, som tankes dragen från Skorvhuvud till andra

stranden över smalaste delen av fjorden,

i Brofjorden innanför en linje, som tankes dragen rätt åt öster från södra

änden av Rödhällorna, samt

i Gullmarsfjorden innanför en linje, som tänkes dragen från Lindholmens

västligaste udde till sydligaste udden av Finsbolandet.

Idkas i enlighet med vad i föregående stycke sägs för fångande av havsfisk,

som går till stränderna i stora stim, notfiske vid annans strand, må strandägaren,

där han i fisket deltager, bestämma den ordning, vari hans not skall

dragas.

Där vid öppna havsstranden och utom skären å annan ort. än som avses i

andra stycket, de fiskande av ålder oklandrat med rörlig redskap utövat fiske

eller agntäkt vid annans strand annorledes än i denna lag är medgivet, vare

de vid sådan rätt bibehållna.

De, som efter ty i denna § sägs idka fiske vid annans strand, äge att nyttja

stranden för landfäste och för sådan tillfällig uppdragning av redskap och båt,

som för fiskets utövande är av nöden; svare dock för skada och intrång.

Har strandägaTe---det underhåller.’

Utkastet blev därefter remitterat till kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, domänstyrelsm

och lotsstyrelsen samt till länsstyrelserna i de fyra västra kustlänen.

Lantbruksstyrelsen anbefalldes tillika att införskaffa yttranden från

fiskeriintendenterna i södra och västra distrikten.

Från kammarkollegiet har med anledning härav inkommit ett den 27 maj

1927 dagtecknat utlåtande. Anmärkas må, att vid dess avgivande de personer,

generaldirektören Nehrman och kammarrådet Dufwa, vilka å kollegiets vägnar

beslutit förutnämnda skrivelse den 27 augusti 1924, icke längre tillhörde kollegiet,

i det att den förre avgått ur tjänst och den senare avlidit. I utlåtandet

har kollegiet givit uttryck åt en uppfattning av denna lagstiftningsfråga,

som i vissa hänseenden avviker från de synpunkter, jag i det föregående

framlagt. Sålunda har kollegiet anfört bland annat följande:

Efter att ha framhållit, att avsikten med den i utkastet föreslagna lagändringen

vore att uttryckligt lagfästa vad som skulle anses i stort sett vara resultatet

för västkustens del av den inom kollegiet verkställda med nyssberörda skrivelse

överlämnade utredningen, säger sig kollegiet icke ha någon principiell invändning

att framställa mot en sådan revision, under förutsättning att gottgörelse

tillerkändes de strandägare, som därigenom tillskyndades förlust. De sociala

skäl, som anförts till stöd för lagändringen, måste naturligen tillmätas

icke ringa betydelse, och det måste uppenbarligen anses ändamålsenligt att, såvitt

möjligt, genom generella rättsregler avskaffa en sedvanemässigt uppkommen

blandning av om varandra liggande fria och enskilda fisken. Emellertid syntes

man ha skäl ifrågasätta lämpligheten av en fiskerättslagstiftning i de delar, varom

nu vore fråga, utan att samtidigt eller tidigare en lagstiftning förelåge, som

lämnade ledning för bestämmande av strandfastigheternas vattenområden. Då en

ägogränslagstiftning även av andra skäl torde vara av behovet särdeles påkallad,

ansåge sig kollegiet böra hemställa, att regleringen av strandägares fiskerätt

icke genomfördes, utan att samtidigt frågan om en sådan lagstiftning företoges

till avgörande. — I fråga om de föreslagna bestämmelserna i och för sig yttrar

kollegiet, att hos kollegiet uppstått tvivel, huruvida angivna förutsättningar i

verkligheten förelåge med avseende å vad som finge anses vara ådagalagt såsom

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

ostridigt beträffande det vid västkusten bedrivna fria fisket å annans grund. Det

borde sålunda ej förbises, att vid de år 1911 hållna sammanträdena de närvarande

strandägarna näppeligen ägde befogenhet att yttra sig å de frånvarandes

vägnar, att i åtskilliga av de fall, då från strandägarnas sida fritt

fiske medgivits, det ej framginge, huruvida detta framstode såsom ett av ålder

bestående oklandrat förhållande eller huruvida vederbörande allenast för sin

del utan gensaga ville finna sig i ett dylikt fiske, samt att, vad anginge såväl

strandägarna som icke strandägande fiskare, värdet av deras uttalanden enligt

sakens natur måste bedömas med hänsyn till att de var för sig företrädde egna

intressen. Härtill komme, att man kunde ställa sig tveksam, huruvida i äldre

tider det sedvanemässigt fria fisket vid annans strand inom särskilt Bohus

län obehindrat utövats i sådan omfattning, som nu gjordes gällande. Den inom

kollegiet verkställda undersökningen i äldre domböcker gåve vid handen, att

domstolarna i orten i stor omfattning utfärdat vitesförbud mot dylikt fiske

under hela 1700-talet. Hade undersökningen i denna del utsträckts även till

1800-talets domböcker, vore icke uteslutet, att det skulle visa sig att, åtminstone

under de första årtiondena av nämnda århundrade, dylika vitesförbud

i icke ringa utsträckning alltjämt förekommit. Såsom egendomligt framstode

ock det förhållande, att i den angränsande Kristianiafjorden strandägarna

skulle i betydligt större utsträckning komma att förbehållas fisket, än vad

förhållandet bleve i Göteborgs och Bohus län, därest utkastet upphöjdes till

lag. Detta förhållande samt den omständigheten att laxfisket vid de norska

kusterna i viss utsträckning vore förbehållet strandägarna kunde måhända

tyda på att själva den rättshistoriska utgångspunkt, som plägade åberopas

till stöd för det fria fisket i Bohusläns skärgård, mera vilade på ett litterärt

än ett faktiskt underlag. Av ett uttalande i högsta domstolen vid föredragning

där av 1894 års kommittéförslag framginge ock, i vilken grad svårigheter

mötte jämväl för domstolarna att ernå materiellt riktiga resultat i

fråga om det sedvanemässigt bedrivna fisket vid annans strand. Ställde man

sig kritisk i fråga om domstolarnas förmåga att ernå materiellt riktiga resultat

i omförmälda avseende, syntes försiktigheten bjuda att, när fråga vore

att lagstiftningsvis upphöja sedvänjorna till lag, allenast godtaga sådana utredningsresultat,

vilka framstode såsom i huvudsak ostridiga. Lagändringen

borde därför begränsas icke blott lokalt utan ock med avseende å fiskeslag.

till vad som allenast gällde såsom ostridigt bland befolkningen i de delar av

landet, varom vore fråga. För sin del ställde sig kollegiet synnerligen

tveksamt, huruvida den nu föreliggande utredningen kundo anses utgöra

tillräckligt stöd för en lagändring i fråga om hummerfångst å annans

grund vid de enligt utkastet icke undantagna delarna av västkusten. Såsom

framginge av domboksundersökningarna, hade genom vitesförbud detta fiske

i stor utsträckning varit till strandägarnas förmån fredat jämväl i de södra

delarna av Bohusläns skärgård. Det torde vidare med hänsyn till beskaffenheten

av den redskap, hummertina, varmed hummerfångsten bedreves, icke vara

ställt utom allt tvivel, att 1896 års lag avsett att legalisera sedvanemässig sådan

fångst å annans grund. Även lagens förarbeten gåve anledning till tvivel i

sådant avseende. Antydda oklara förhållanden beträffande hummerfisket

talade starkt för att gällande bestämmelser rörande detta fiske lämnades orubbade.

Härtill komme jämväl följande omständighet. Enligt utkastet skulle i

Vette, Tanums och Kville härad, där hummerfisket vid stränderna av en ö

och därtill hörande holmar av ålder bedrivits jämväl av andra å ön boende

än strandägarna, därvid alltjämt förbliva. Detta förbehåll, som torde få anses

avse ett bibehållande delvis av nuvarande rättsregler i dessa härad, hade icke

influtit med avseende å hummerfisket i Åby-, Bro- och Gullmarsfjordarna.

Slutligen syntes särskilt för hummerfiskets del betänkligt och rent av kunna

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai ds proposition nr 2.

47

leda till skada för fisket att enligt utkastet det fria fisket å annans grund utsträckts

till förmån för varje svensk undersåte, medan enligt gällande lag förmånen

allenast gällde ’de fiskande’. För sin del ville kollegiet hemställa, att

nu gällande bestämmelser, såvitt anginge hummerfiske, lämnades orubbade. —

De skäl, som blivit anförda för hummerfiskets undantagande, torde i det

väsentliga kunna åberopas till stöd för ett undantagande jämväl av agntäkten.

Då strandägarna emellertid ej gjort några gensagor mot dess frigivande, och

den numera icke syntes vara av samma betydelse som förut för det i större

skala bedrivna fisket, saknade kollegiet anledning att i denna del påkalla någon

jämkning i utkastet. — Vidkommande laxfisket framginge ej, att det nu eller

tidigare vid västkusten bedrivits i någon större omfattning med rörlig redskap.

Någon rättssedvänja torde således ej kunna åberopas. Å andra sidan torde

icke heller strandägarna, därest dylikt laxfiske i framtiden skulle visa sig

lönande och fördenskull börja utövas, kunna med fog göra gällande, att de därvid

lede intrång. Däremot kunde måhända befaras, att laxfiske med rörlig

redskap utanför älvmynningarna i Hallands län kunde lända de i älvarna befintliga

enskilda laxfiskena till skada eller eljest ge anledning till konflikter

med fiskerättsägare. Huruvida i sådant avseende vissa fredningslinjer utanför

älvmynningarna borde fastställas i själva lagen eller tilläventyrs bestämmas

i administrativ väg, vore en öppen fråga. Kollegiet hemställde emellertid,

att bestämmelser för undvikande av dylika konflikter toges under övervägande.

— Slutligen anmärker kollegiet, att som åtskilliga skattläggningar av bolmar i

Bohusläns skärgård närmast avsett det vid holmarna förekommande fisket, det

kunde tänkas uppkomma tvekan, huruvida i dylika fall förelåge ett skattlagt

fiske eller icke. Vid sådant förhållande och då enligt 12 §:s nuvarande allmänna

lydelse även strandägare kunde åberopa urminnes hävd, avtal och dom

till stöd för anspråk på fiskerätt vid sidan av och utöver de generella bestämmelserna

i lagen, syntes det nödvändigt, att i anledning av den föreslagna ändringen

av 3 § jämväl företoges jämkning i 12 § :s avfattning.

Övriga myndigheter, vilka yttrat sig över det inom departementet upprättade

lagutkastet, hava i allmänhet endast anfört, att de på det kraftigaste

ville tillstyrka ifrågavarande lagändring samt vitsorda det trängande behovet

därav. Därutöver hava lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus län och

fiskeriintendenterna uttalat, att det vore önskvärt, att lagstiftningen icke inskränktes

till en revision beträffande det med rörlig redskap idkade fisket.

Sålunda har lantbruksstyrelsen tillstyrkt, att frågan om frigivande av fisket

med fast redskap vid den skånska västkusten toges under förnyat övervägande,

och i avseende härå anfört, att styrelsen naturligtvis förutsatte, att

strandägarna tillerkändes skälig ersättning för de förluster, som kunde

tillfogas dem därigenom, att också detta fiske upplätes till allmänt begagnande.

Man behövde icke utan vidare anse, att en dylik lösensskyldighet

skulle bliva så betungande för det allmänna, att tanken på fiskets fulla

frigivande därför måste uppgivas. Även om den sedvana, som förekomme på

ifrågavarande kuststräcka, icke vore av lagen erkänd beträffande fiske med

fast redskap, syntes den nämligen ändock böra respekteras vid ersättningsbeloppens

utmätande. Därest strandägarnas ensamrätt till fiske med fast redskap

ånyo sanktionerades genom lagstiftning, vore fara att strandägarna skulle

mera än dittills söka tillvarataga denna sin rätt och måhända småningom,

till men för fisket i allmänhet, helt utestänga icke strandägande yrkesfiskare.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

— Sistnämnda omständighet bär ock framhållits i en skrivelse, som, efter det

utkastet remitterats till nyss omförmälda myndigheter, inkommit till justitiedepartementet

från Rå fiskareförening. — Rörande utkastets detaljer har länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län anmärkt, att utkastet i motsats till kammarkollegiets

förslag lämnat 2 § fiskerättslagen oförändrad. Som vid västkusten

sedvanemässigt den regel tillämpades, att strandägarna icke heller inomskärs

gjorde anspråk på större fiskeområde än det som sträckte sig etthundraåttio

meter från tvåmetersdjupet, skulle emellertid följden bliva, att den strandägare

enligt 3 § i utkastet förbehållna rätten till fiske efter ostron och hummer

inom vissa inomskärsområden bleve mera omfattande än den rätt, varpå strandägarna

för närvarande gjorde anspråk. 3 § andra stycket borde därför erhålla

sådan lydelse, att de däri berörda undantagen komme att gälla blott beträffande

det vatten, som finnes till och med etthundraåttio meter från det ställe invid

stranden, där stadigt djup av två meter vidtager. Enahanda erinran har framställts

av lantbruksstyrelsen och, såvitt rör fiske efter hummer, av fiskeriintendenten

i västra distriktet.

Med avseende å vad kammarkollegiet i det senast avgivna utlåtandet anfört

om sammanhanget mellan fiskerätts- och ägogränslagstiftning, ansluter jag

mig väl till den uppfattning, vilken av hänsyn till ett sådant sammanhang finner

varsamhet böra iakttagas vid ändringar i fiskerättslagen. Emellertid kan

jag icke anse hinder föreligga att vidtaga en av erfarenhet och praktiskt behov

väl grundad modifikation av en specialbestämmelse i denna lag, i all synnerhet

som enligt min tanke icke härigenom införes någon principiell nyhet.

Även om i en blivande lagstiftning angående ägogränser särskilda regler komma

att uppställas beträffande strandägarens rätt till själva vattenområdet,

följer därav icke, att denna rätt blir utan inskränkning bestämmande för hans

rätt till fiske inom samma område. Att angiva den begränsning, vilken av

historiska eller sociala skäl kan böra gälla i detta hänseende, lärer tillhöra

fiskerättslagstiftningen. Oavsett vad i framtiden kan komma att stadgas om

strandfa,stigheters ägovälde i havet, torde alltså i samma ordning som hittills

kunna meddelas bestämmelser om rätten till utövande av visst slag av fiske,

eller, såsom i detta fall ifrågasättes, genom stadgande i fiskerättslagen kunna

förklaras, att det med rörlig redskap bedrivna fisket skall vara fritt på viss del

av den västra havskusten.

De av kollegiet särskilt anförda omständigheterna mana även enligt min

uppfattning till försiktighet vid meddelandet av nya bestämmelser. Jag kan

emellertid icke finna annat än att i stort sett tillbörlig hänsyn till skilda intressen

blivit iakttagen vid det föreliggande förslagets upprättande. Särskilt torde

böra framhållas den noggranna och ingående utredning, varå länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län grundat sin framställning i ärendet.

I fråga om hummerfisket har kollegiet uttalat den uppfattning, att med

hänsyn till hummertinans beskaffenhet det icke vore ställt utom allt tvivel,

att 1896 års lag avsett att legalisera sedvanemässig hummerfångst å annans

grund. Härvid må anmärkas, dels att Göta hovrätt — såsom kollegiet för

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 2.

49

övrigt omnämnt — i utslag den 25 juni 1900 funnit stadgandet i 3 § tredje

stycket fiskerättslagen tillämpligt å fiske med hummertina, och dels att hummerfångst,

efter vad utredningen visar, understundom bedrives även med annan

redskap, vars egenskap av rörlig icke synes kunna betvivlas. Med förarbetena

till fiskerättslagen, vilka i detta sammanhang åberopats, har kollegiet

åsyftat ett under överläggningen i andra kammaren vid 1896 års riksdag

av chefen för justitiedepartementet gjort uttalande angående hummerfisket. Då

emellertid detta uttalande, såsom kollegiet självt funnit, icke står i överensstämmelse

med den avfattning, lagen erhållit, lärer det knappast berättiga till den

slutsats, kollegiet därav dragit, helst 1894 års kommitté upptagit bland annat

hummerfiske såsom ett särskilt slag av fiske vid sidan av ’det fiske, som bedrives

med fast redskap’. Ej heller vissa andra under förarbetena gjorda uttalanden,

vilka kunna synas stå i strid med det av länsstyrelsen angivna undersökningsresultatet,

torde böra så uppfattas. I första hand lära med dessa yttranden

hava åsyftats förhållandena i de trakter, norra delarna av Bohuslän,

där hummerfisket är av någon större betydelse.

Vid nu angivna förhållanden har jag ansett hinder ej möta att låta den

ifrågasatta lagändringen avse jämväl hummerfisket. Att härvid en hänvisning

till lokal sedvanerätt kommer att kvarstå, i det att förbehåll göres om

fiskerätt för befolkningen å vissa öar i de nordligaste häradena å Bohusläns

kust, kan tydligen med den begränsade räckvidd ett sådant stadgande erhåller

icke medföra den oklarhet eller de olägenheter i övrigt, som blivit en följd av

nuvarande lags allmänna hänvisning härutinnan.

Vad angår kollegiets anmärkning i fråga om laxfiskena i de halländska älvarna

ger utredningen icke anledning antaga, att dessa skulle röna någon inverkan

av den föreslagna lagändringen. Att de egentliga fredningsförhållandena

icke böra sammanföras med fiskerättslagstiftningen har jag tidigare haft

anledning påpeka.

Vidkommande kollegiets erinran i avseende å 12 § fiskerättslagen må framhållas,

att om vid skattläggning av en viss fastighet fiske tagits i beräkning,

därav icke torde följa, att genom skattläggningen fastställts någon ensamrätt

till fisket för innehavaren av hemmanet. Härutinnan kan jag hänvisa till vad

1924 års utredning innehåller rörande betydelsen ur äganderättssynpunkt av

saltsjöfiskes skattläggning, över huvud torde för västkustens del 12 § vara

av föga betydelse, såvitt angår fiske med rörlig redskap. I allmänhet lärer

sålunda en hemmansinnehavares fiskerätt vid den egna stranden efter nu gällande

lag vara grundad omedelbart på huvudregeln i 2 § och ej på någon

av de i 12 § angivna rättstitlarna. En jämkning i paragrafens avfattning på

sätt kollegiet ifrågasatt synes därför icke vara erforderlig och torde jämväl böra

undvikas med hänsyn till de starkt växlande förhållanden, som avses med stadgandet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län mi. fl. myndigheter hava förordat

ett visst tillägg till undantagsbestämmelserna rörande ostron- och hummerfiske.

Kammarkollegiet, som erhållit tillfälle att taga del av länsstyrelsens uttalande,

har avstyrkt detta tillägg huvudsakligen av det skäl, att ett dylikt förbehåll —

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 2 haft. (Nr 2.)

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

vilket enligt kollegiets mening rätteligen borde behandlas under 2 § — säkerligen

komme att åberopas till stöd för en ägogränsregel, speciell för västkusten.

Med den ståndpunkt, jag intager till spörsmålet om förhållandet mellan lagstiftning

om ägogränser och om fiskerätt, kan jag icke tillägga detta skäl någon

avgörande betydelse. Att förbehållet icke kan undvaras, därest lagändringen

skall avse jämväl nämnda fisken, lärer med hänsyn till utredningen vara

tydligt.

Ehuru den ifrågasatta lagändringen i stort sett torde innebära endast ett lagfästande

av en redan gällande sedvanerätt, kan den likväl komma att i ett eller

agarJ^ts a annat fall medföra rättsförlust för strandägare. I det föregående har jag antytt

min uppfattning, att en dylik lagstiftningsåtgärd icke bör genomföras,

utan att strandägaren erhåller skäligt vederlag, där det kan påvisas, att intrång

sker i en honom förut tillkommande fiskerätt. Genom särskild lag torde nö
-

Ersättnina

åt strana
-

diga föreskrifter härutinnan böra meddelas.

Samtidigt med förenämnda utkast till ändringar i fiskerättslagen remitterades

därför till samma myndigheter ett likaledes inom justitiedepartementet utarbetat

utkast till lagbestämmelser i nu förevarande hänseende. Detta utkast

var av följande innehåll.

’1 §. Visar ägare av havsstrand, där enligt lag denna dag om ändrad lydelse

av-----fiske med rörlig redskap står öppet för varje svensk under
såte,

att efter förut gällande lag nämnda fiske eller visst slag därav vid hans

strand var förbehållet strandens ägare, skall ersättning av statsmedel utgå

för värdet av den förmån, som för strandägaren gått förlorad därigenom att

fisket blivit fritt, så ock för förlust som av sådan anledning eljest må hava

tillskyndats honom.

Var vid lagens trädande i kraft rätten till fisket åt någon upplåten, njute

ock brukaren ersättning för honom åsamkad skada.

Vad i denna § stadgas i fråga om fiske skall äga motsvarande tillämpning

beträffande agntäkt.

2 §. Anspråk å ersättning skall vid påföljd att rätt därtill eljest är förverkad,

framställas i inlaga, som sist inom två år efter det denna lag trätt i kraft

skall ingivas till rätten eller domaren i den ort, där stranden är belägen. Inlagan

skall innehålla upplysning om de förhållanden, å vilka anspråket grundas,

samt vara åtföljd av de handlingar, som till stöd därför kunna åberopas.

3 §. Har framställning, som i 2 § sägs, blivit gjord, åligger rätten eller domaren

att ofördröjligen översända inlagan med därtill hörande handlingar till

kommarkollegiet, som har att å kronans vägnar till rätten eller domaren avgiva

yttrande, huruvida sådant fall är för handen att ersättning bör utga.

4 §. Där i avgivet yttrande kammarkollegiet förklarat, att ersättning bör

utgå, skall genom rättens eller domarens försorg meddelande harom i rekommenderat

brev med posten sändas till den ersättningssökande. Frågan om ersättningens

belopp varde därefter bedömd av tre ojäviga skiljemän, av vilka en

utses av vardera parten och den tredje av rätten eller domaren. Kronan skall

gälda kostnaden för skiljemannaförrättningen samt motpartens utgifter a

saken. .

Part, som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen säga, age draga tvisten

under rättens prövning, såframt han sin talan instämmer inom nittio dagar

från det skiljedomen tillställdes honom. I skiljedomen skall lämnas tydlig

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr $t. Öl

hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under

rättens prövning.

5 §. Innefattar kammarkollegiets yttrande att ersättning icke bör utgå,

varde den mellan kronan och strandägaren uppkomna tvisten prövad av rätten.

Tillkännagivande om tiden för målets företagande vid rättan skall genom

rättens eller domarens försorg minst fjorton dagar förut i rekommenderat brev

med posten sändas såväl till kammarkollegiet som till den ersättningssökande.

Kronans rätt bevakas i målet av kammarkollegiet genom dess advokatfiskal.''

Beträffande det nu omnämnda lagutkastet har kammarkollegiet anfört i

huvudsak följande:

Icke sällan torde det bliva förenat med utomordentliga svårigheter för vederbörande

strandägare att visa, att efter förut gällande lag fiske eller visst slag

därav tillhört hans fastighet. Kollegiet kunde för sin del icke medgiva, att

en fullständig omkastning av bevisbördan blivit tillfyllestgörande motiverad

av den föreliggande utredningen. Billigheten syntes därför fordra, att strandägaren

finge anses hava fullgjort vad på honom ankomme i bevisningshänseende,

åtminstone om han visat sannolika skäl för sitt anspråk. Lagen borde

erhålla en avfattning i överensstämmelse härmed. — Den föreslagna preklusionstiden

av två år ansåge kollegiet vara för knappt tillmätt. En strandägare,

å vars fiskevatten de fiskande under den tidigare lagstiftningen aldrig

gjort anspråk på att få utöva fritt fiske, saknade yttre anledning att omedelbart

reagera mot de nya fiskerättsbestämmelserna. Dessa bestämmelser syntes

därför böra hava varit i tillämpning så länge, att deras innebörd för

strandägaren framstode fullt tydlig. Härtill komme, att tillräcklig tid borde

tillmätas för att sätta honom i tillfälle att verkställa utredning om den rätt,

som kunde tillkomma honom. Kollegiet ville med hänsyn till dessa omständigheter

förslagsvis hemställa, att preklusionstiden sattes till fem år. — Den nya

arbetsuppgift, som anförtrotts kollegiet, kunde tilläventyrs visa sig innebära

ett betydande tillskott i kollegiets normala arbetsbiirda. Kollegiet hade dock

icke velat motsätta sig anordningen, då kollegiet icke vore i stånd att hänvisa

till någon annan central ämbetsmyndighet och det från många synpunkter icke

vore lämpligt att uppdraga ifrågavarande befattning med ersättningsanspråken

till länsstyrelserna. Beträffande innebörden av den befattning, kollegiet

skulle taga med de framställda ersättningsanspråken, föreställde sig kollegiet

avsikten vara, att det yttrande, kollegiet skulle å kronans vägnar

avgiva till rätten eller domaren, skulle föregås av en i saken verkställd

utredning. Kollegiet föreställde sig vidare, att ehuru nämnda yttrande

skulle avgivas å kronans vägnar, den föregående utredningen skulle

vara av fullt opartisk karaktär och i förekommande fall rent av kunna

komma att innebära ett fullständigande av den utredning, ersättningssökanden

kunde hava förmått förebringa. Det ville synas kollegiet önskligt,

att denna kollegiets icke partsbetonade ställning i förhållande till strandägaren

under ersättningsfrågans tidigare stadium på något sätt kunde framgå

av lagtexten. Strandägarna kunde i motsatt fall förmodas i icke ringa utsträckning

anse sig nödsakade att anlita enskild rättshjälp, förenad med betydande

kostnader, vilka slutligen måhända komme att stanna på statsverket. —

Ersättningsbeloppets bestämmande i sådana fall. då kollegiet funnit ersättning

böra utgå, innebure, sakligt sett, icke något annat än vanlig uppskattning

av expropriationsersättning. Kollegiet ifrågasatte, huruvida tillräckliga

skäl förelåge att icke anförtro denna uppskattning åt expropriationsnäinnd i

den ordning, 1917 års expropriationslag stadgade. Den i utkastet föreslagna

anordningen komme sannolikt icke att ställa sig väsentligt billigare för stats
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

verket och, då en anhopning av ersättningsanspråk icke finge anses utesluten,

skulle domstolarna, vilka eventuellt i sista hand skulle pröva ersättningsbeloppen,

måhända komma att i hög grad betungas med dessa frågor, även

om från kammarkollegiets sida principiellt medgåves, att ersättning borde utgå.

Kollegiet ansåge för sin del övervägande skäl tala för att ersättningsbeloppen

skulle bestämmas i vanlig ordning av expropriationsnämnd samt att följaktligen

till domstols slutliga avgörande, i händelse av bestridande från kronans

sida, allenast komme att hänskjutas frågan, huruvida sådana omständigheter

vore för handen att ersättning borde utgå. — Då utkastet tydligtvis utginge

från att kronans talan skulle bevakas även vid ersättningsbeloppets bestämmande,

men stadgandet i 5 § att kronans talan ’i målet’ skulle bevakas av

kollegiet genom dess advokatfiskalsämbete närmast torde åsyfta själva tvistemålet,

föresloge kollegiet att sistnämnda stadgande erhölle sådan plats och

avfattning, att kollegiets befogenhet tydligen komme att omfatta såväl det

ena som det andra fallet. Slutligen finge kollegiet hemställa, att orden ''genom

dess advokatfiskal’ måtte, såsom innefattande en organisatorisk anordning

inom ämbetsverket, utgå ur lagtexten.

Övriga hörda myndigheter hava ej haft något att erinra mot de grunder, i

enlighet med vilka ersättningsfrågan i utkastet reglerats.

I avseende härå har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län särskilt anfört,

att det syntes vara en fullt riktig ståndpunkt, att bevisskyldigheten för att

fiskerätten av ålder varit förbehållen strandägaren skulle påvila den ersättningssökande.

Av den föreliggande utredningen torde nämligen klart framgå,

att fiskerätten ursprungligen och långt in på 1800-talet med^ vissa undantag,

som i utkastet till ändring i 3 § fiskerättslagen beaktats, stått öppen för en

var. Därest i övrigt i något fall en strandägare genom hävd blivit ensamrådande

över fisket vid sin strand, hade detta tydligen skett därigenom, att

strandens ägare en gång börjat oberättigat utestänga andra fiskande och att

detta förhållande ägt rum under så lång tid, att hävd kunde anses ha uppkommit.

Det tycktes då vara fullt i sin ordning, att strandägaren skulle leda

tillvaron av en dylik hävd i bevis.

Jag tillåter mig härefter lämna en redogörelse för den uppfattning, som

legat till grund för det sist remitterade utkastet. Därvid skall jag ock angiva

i vad mån jag, bland annat på grund av de av kammarkollegiet framställda

anmärkningarna, funnit avvikelse böra ske från vad som föreslagits i utkastet.

Med hänsyn till de faktiska förhållanden, vilka ansetts påkalla ändringen i

fiskerättslagen, synes naturligt att utgå från en presumtion, att strandägarens

enskilda fiskerätt redan till följd av gällande lags hänvisning till rådande sedvanor

är inskränkt på det sätt, som genom den nya avfattningen skulle uttryckligen

fastställas. Strandägare, som vill göra gällande rätt till ersättning,

lärer alltså — där ej förhållandet är notoriskt — hava att förebringa sådan

utredning, att presumtionen ej längre kan upprätthållas. Med anledning av

kammarkollegiets anmärkning i fråga om den bevisskyldighet, som skulle komma

att åligga den ersättningssökande, må anmärkas, att det icke lärer behöva

särskilt utsägas, att kollegiet vid avgivande av yttrande i ersättningsfrågor

äger anlägga en viss skälighetssyn. Till undvikande av missuppfattning härutinnan

synes dock någon jämkning böra vidtagas av de i utkastet använda

ordalagen.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

53

Den rätt till fiske, varom är fråga, kan naturligtvis avse såväl fiske med

rörlig redskap i allmänhet som allenast fiske med visst slag av dylik redskap

eller fångst av visst slags fisk eller skaldjur.

Av samma skäl, som motiverat ersättning till strandägare, bör, om i något

fall denne upplåtit sin fiskerätt till annan, gottgörelse utgå även till brukaren

för den skada, som tillskyndas honom genom fiskets frigivande för en och var.

Vad som stadgas om fiske torde böra erhålla motsvarande tillämpning beträffande

agntäkt. Även om denna numera spelar en jämförelsevis underordnad

roll, kan det dock med hänsyn till vad under utredningen förekommit icke

anses uteslutet, att i något enstaka fall ersättningsfrågan kan bliva av praktisk

betydelse.

På grund av de omständigheter, under vilka ersättning skall utgå, måste

den påtagligen bestridas av statsmedel.

I fråga om själva förfarandet, där någon vill kräva ersättning, synes böra

stadgas, att anspråket skall anhängiggöras genom inlaga till rätten eller domaren

i den ort, där stranden är belägen. Till förhindrande av att ärendet på

ett ur utredningssynpunkt mindre lämpligt sätt fördröjes, lärer därvid en viss

preklusionstid böra fastställas. Denna tid har i utkastet bestämts till två år.

Kammarkollegiet har anmärkt, att härigenom tillräckligt rådrum ej lämnades

vederbörande strandägare att träffa nödiga anstalter för sin rätts bevakande.

Med beaktande härav har preklusionstiden synts mig böra sättas till fem år.

Inlagan torde böra innehålla upplysning om de förhållanden, å vilka anspråket

grundas, och vara åtföljd av de handlingar, som åberopas till stöd därför.

I ärenden angående ersättningsanspråk torde det lämpligen böra ankomma

på kammarkollegiet att bevaka det allmännas rätt. Sålunda skall, när framställning

om ersättning gjorts, rätten eller domaren översända inlagan och

övriga handlingar till kollegiet, som därefter har att yttra sig, huruvida ersättning

bör utgå. Med avseende härå har kammarkollegiet i sitt omförmälda utlåtande

påyrkat en särskild lagbestämmelse i syfte att närmare klargöra kollegiets

ställning till utredningsarbetet. En dylik föreskrift synes emellertid

knappast vara av nöden. Beträffande den utredande verksamhet, som skulle

ankomma på kollegiet, lärer ändock vara tydligt, att kollegiet oavsett innehållet

av sökandens framställning har att verkställa en undersökning, som är

ägnad att leda till ett objektivt tillfredsställande resultat. Då av utredningen

framgår, att ersättningsfallen varken torde bliva synnerligen många

eller invecklade, synes kollegiets arbete i sådant hänseende icke behöva bliva

alltför omfattande. Till föreskrifterna i denna paragraf torde böra göras det

tillägg, att kollegiets yttrande skall avgivas i två exemplar, därav det ena

genom rättens eller domarens försorg sändes till den ersättningssökande. Vid

sådant förhållande bör den i utkastets 4 § upptagna föreskriften om meddelande

till sökanden angående yttrandets innehåll utgå. Vidare torde det vara

lämpligt stadga, att rätten eller domaren samtidigt lämnar underrättelse om

vad sökanden därefter har att iakttaga för anspråkets fullföljande.

I 4 § meddelas föreskrifter i avseende å det fall att i yttrande över ersättningsanspråk

kammarkollegiet funnit, att ersättning bör utgå. Frågan om

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

ersättningsbeloppets storlek torde här lämpligen behandlas av gode män. På

grund av svårigheten att bedöma vad som må vara en skälig gottgörelse synes

skiljemannaförfarandet kunna göras obligatoriskt. Skiljemännens antal bestämmes

till tre, av vilka kronan och sökanden vardera utser en. Beträffande

den tredje skiljemannen har i utkastet föreslagits, att denne skall nämnas av

rätten eller domaren. Härutinnan synes dock lämpligare, att tredje skiljemannen

städse utses av rätten. Det torde ock böra föreskrivas, att sökanden, vid

påföljd att rätten till ersättning eljest är förlorad, inom viss tid, lämpligen

nittio dagar från det kollegiets yttrande kom honom till handa, anmäler sitt

val av skiljeman hos rätten eller domaren, som därefter har att vidtaga åtgärd

för övriga skiljemäns tillkallande. Annat lärer ej kunna ifrågasättas än att

kronan vidkännes kostnaden för skiljemannaförfarandet och skälig gottgorelse

till sökanden för hans utgifter såväl hos skiljemännen som för ärendets utredning

och bevakande. Uppskattningen av det belopp, som i sistnämnda hänseende

skall utgå, synes böra överlämnas åt skiljemännen. Möjlighet torde böra

stå öppen för den, som är missnöjd med skiljemännens beslut vare sig beträffande

själva ersättningsbeloppet eller i kostnadsfrågan, att draga ärendet under

rättens prövning.

I utkastet stadgas, att om kammarkollegiets prövning av ersättningsanspråket

icke skulle utfalla till sökandens förmån, ärendet skall prövas av rätten.

Därvid skall enligt utkastet sökanden icke betungas med någon skyldighet att

instämma kronan till svaromål. I stället skall rätten eller domaren utsätta

tid för ärendets företagande vid rätten och lämna såväl kammarkollegiet som

sökanden meddelande härom. Emellertid synes av flera skäl riktigare att göra

rättens prövning beroende av att sökanden inom den tid, som nyss sagts, genom

stämning påkallar dylik prövning, vid påföljd om sådant underlåtes att

han går rätt till ersättning förlustig. Då frågan, huruvida för anspråket föreligger

giltig grund, i denna ordning avgöres av rätten, synes det innebära

en onödig omgång att också här i händelse av bifall till anspråket låta ersättningssummans

storlek i första hand bedömas av gode män. Även i denna del

kan prövningen verkställas av rätten. I fall, som nu avses, torde med hänsyn

till stadgandena i 21 kapitlet rättegångsbalken särskilda bestämmelser i fråga

om utgifter å ärendet ej vara erforderliga.

Kammarkollegiet har förordat, att uppskattningen av ersättningsbeloppen

alltid skulle överlämnas till expropriationsnämnd. Efter min mening skulle detta

icke innebära någon fördel bland annat med hänsyn till de föreskrifter,

som gälla i fråga om tillsättande av sådan nämnd. En förebild till den i utkastet

angivna ordningen för prövning av ett ersättningsanspråk, som bifallits

redan av kammarkollegiet, är i viss mån att finna i 20 § fiskerättslagen

om ersättning för skada och intrång till följd av fiske.

I utkastet är ej angivet vem som har att utse skiljeman å kronans vägnar.

Härutinnan lärer böra stadgas, att sådan befogenhet tillkommer länsstyrelsen

i det län, där den strand, varom är fråga, är belägen.

Kammarkollegiets hemställan i fråga om bevakandet av kronans talan torde

böra föranleda viss ändring i utkastets avfattning. Jämväl i övrigt synas

några redaktionella jämkningar böra företagas.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

55

Beträffande storleken av de ersättningsbelopp, vilka statsverket skulle vidkännas,

därest den nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärden genomföres, synes av

föreliggande utredning kunna slutas, att den sammanlagda gottgörelse, som bleve

att utgöra, icke kan komma att uppgå till någon mera avsevärd summa. Vid

den senast omnämnda remissen anmodades vederbörande länsstyrelser att särskilt

yttra sig i detta hänseende.

I fråga härom har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anfört följande:

Enligt länsstyrelsens åsikt torde de ersättningar, som kunde tänkas utgå enligt

den ifrågasatta lagstiftningen, komma att hållas inom mycket rimliga belopp.

Till en början vore att märka, att fångsten av stimfisk enligt hävdvunnen

sedvänja, som ej från något håll bestritts, redan nu stode öppen för en

var. Vad anginge det ekonomiskt mest betydelsefulla fisket, hummerfisket, skulle

detta enligt förslaget förbehållas strandägarna inom de delar av länet, där

detta fiske huvudsakligen bedreves. Inom övriga delar av länet hade, såvitt

kunde bedömas av gjorda undersökningar, strandägarna icke annat än i undantagsfall

gjort anspråk på ensamrätt till hummerfisket. Uppenbart vore också,

att ersättning icke skulle utgå i fall, då strandägarna endast under senare år

sökt göra gällande rätt att ensam fiska vid sin strand; för att gottgörelse skulle

utgå, måste strandägaren visa, att han av ålder hävdat dylik rätt. Vad anginge

det övriga kustfisket gåve den föreliggande utredningen vid handen, att

de fall, där strandägaren kunde bli berättigad till ersättning, kunde räknas till

rena undantagen. Skulle strandägaren i något fall finnas berättigad till ersättning,

torde för övrigt beloppet därav bli skäligen ringa. Det vore ju ingalunda

fråga om att utestänga strandägaren från rätten att fiska vid egen strand;

det gällde endast att i lagen inskriva rätten för övriga att jämte strandägaren

där utöva fiske. Och när det gällde havsfisk, som ju icke vore stationär, torde

det svårligen kunna påstås, att strandägaren genom sådan konkurrens skulle

lida någon avsevärd förlust.

Länsstyrelsen i Hallands län har yttrat, att för detta läns vidkommande ersättningsbeloppet

säkerligen bleve mycket obetydligt och att sålunda utgiften

från det allmännas sida vore väl motiverad av angelägenheten att vinna ordning

och reda i hithörande förhållanden.

Vad härefter angår den av kammarkollegiet gjorda hemställan i avseende å

de av lotsverket disponerade holmar och skär å västkusten må av vad lotsstyrelsen

anfört i sitt utlåtande över 1924 års utredning följande här återgivas:

De kronans holmar och skär, som upplåtits åt lotsar vid olika lotsplatser.

syntes vara att betrakta såsom upplåtna under sådana villkor, som angåves i

7 § av nu gällande förordning den 9 juli 1862 angående lotshemman och boningsplatser

för lotsar. Däri föreskreves nämligen, att kronan förbehållna hemman,

fiskelägen, allmänningar, öar och skär, å vilka åboar icke lagligen vore

antagna, finge till lotshemman av kammarkollegiet användas, emot det att vederbörande

lotsar bleve ansvariga för den ränta och de skyldigheter, vartill dylika

lägenheter vore skattlagda eller som av dem förut utgått. I enlighet med

denna uppfattning skulle lotsar, åt vilka dylika lägenheter upplåtits, ha den

rätt att med andras uteslutande begagna de till de upplåtna lägenheterna hörande

fisken, som enligt 11 § fiskerättslagen tillkomme den, åt vilken jord

vore till bruk upplåten. Genom de löneregleringar, som ägt rum vid lotsverket

åren 1914 och 1922 och varigenom lotspersonalen, som före år 1915 avlönats

nästan uteslutande genom intäkter av lotsning, tilldelats avlöning i likhet

med befattningshavare i statens tjänst i allmänhet, hade samma personal icke

tillförsäkrats någon inkomst genom åtnjutande av sådana naturaförmåner, vilka

Fiskerätten

vid lotsverkets

holmar och

skär.

Lotss

tyr elsen.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Departe
mentschefen.

Ifrågasatt

definition

av uttrycket

''fast fiskeredskap’.

Kammarkollegiet

den

27 auqusti

1924.

utginge av jord eller lägenhet, som upplåtits på grund av författningarna om

lotshemman. Vid 1914 års lönereglering stadgades endast, att för bostadslägenhet

och övriga naturaförmåner, som tillhandahölles tjänstinnehavare tillhörande

lotspersonalen, statsverket skulle bekomma ersättning genom avdrag å

avlöningen, varjämte i 14 § av de den 30 november 1922 utfärdade tilläggsbestämmelserna

till avlöningsreglementet den 9 juni 1922 för befattningshavare

vid lots- och fyrstaten föreskrivits, bland annat, att, där tjänsteman åtnjöte

annan naturaförmån än i 20 och 21 §§ i avlöningsreglementet omförmäldes, ersättning

för förmånens värde skulle av förmånstagaren erläggas genom avdrag

å avlöningen. Lotsarna hade sålunda numera icke någon rätt att utan att vidkännas

avdrag å sin avlöning påfordra utbekommande eller åtnjutande av naturaförmåner

enligt ifrågakomna förordning den 9 juli 1862.

De nya bestämmelser, som av mig förordats till införande i 3 § fiskerättslagen,

synas åtminstone i vissa fall bliva tillämpliga även med avseende å sådana

holmar och skär, som anslagits till lotsverket. Frågan om särskilda åtgärder

i det med kammarkollegiets hemställan avsedda syftet blir då av mindre

betydelse såvitt rör fiske med rörlig redskap. Oberoende av detta har emellertid

enligt meddelande från lotsstyrelsen utredning redan igångsatts angående

upphävande av 1862 års förordning. Av lotsstyrelsens uttalande angående

den underlydande personalens avlöningsförhållanden framgår, att oavsett huruvida

förordningens giltighet upphör den nyss berörda konsekvensen beträffande

lotsverkets holmar och skär av de tillämnade ändringarna i 3 § icke

kan lägga hinder för dessas genomförande. Sedan förut omnämnda utkast

till ändringar i fiskerättslagen remitterats till lotsstyrelsen, har ock styrelsen

förklarat sig icke hava något att erinra mot att fisket vid rikets västra kust

bleve fritt i den omfattning, utkastet angåve.

I skrivelsen den 27 augusti 1924 har kammarkollegiet även, såsom förut

nämnts, föreslagit, att i samband med ändring av bestämmelserna rörande

strandägarerätten skulle i 1 § av fiskerättslagen intagas en närmare förklaring

angående vad med fast fiskeredskap är att förstå. Detta spörsmål äger betydelse

ej blott för de i 1 § angivna fiskevattnen utan ock beträffande såväl

saltsjön i övrigt som vissa sötvattensområden (jfr 6 § fiskerättslagen). Vad

kammarkollegiet föreslagit innebär därjämte den sakliga förändringen, att det

i lagrummet upptagna förbudet att i där avsedda fiskevatten utsätta vissa slag

av fast redskap komme att utsträckas till sådan redskap i allmänhet.

I fråga om grunden till nämnda förbud, vilket icke hade någon motsvarighet

i lagstiftningen före år 1896, hänvisar jag till 1894 års kommittébetänkande,

för vilket en redogörelse lämnats i kammarkollegiets utredning. Likaledes

må framhållas de i samband härmed återgivna uttalanden rörande viss rörlig

redskap, med vilka kommittén motiverade stadgandet i 3 § första stycket om

strömmingsfisket i Norrland. Av intresse äro vidare de i utredningen lämnade

uppgifterna angående rättspraxis’ ställning i fråga om några redskap,

vilkas egenskap av fast eller rörlig varit föremål för domstols bedömande.

Kammarkollegiet har i 1924 års utredning lämnat följande sammanfattning

av de omständigheter, vilka för frågans bedömande äro av betydelse:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 2.

0<

Varken lagen eller motiven till densamma gåve någon exakt ledning för bedömande

av vad som menades med fast eller rörlig redskap. Lagen upplyste

endast, att fiskegårdar och ryssjor vore fast redskap, samt antydde, att

det funnes även annan redskap, som vore att hänföra till fast. Av motiven

framginge därutöver endast att laxsätt, såsom inbegripna under uttrycket fiskegårdar,

samt ålhommor och vid strömmingsfiske i de norrländska kustlänen

bruklig ryssjeartad redskap vore att hänföra till fast redskap, varjämte

i fråga om den rörliga redskapen uttalades, att -— förutom not — skötar vore

att dit hänföra. Då någon bestämd skillnad mellan de båda slagen av fiskeredskap

icke heller funnes uppdragen inom fiskeritekniken, vore det givet, att

stor osäkerhet skulle råda om vad rätteligen vore att förstå med det ena eller

andra slaget.

Efter det redogörelse lämnats för de mycket skiljaktiga uppfattningar, som

härutinnan yppats vid de på kollegiets föranstaltande hållna sammanträdena

med ortsbefolkningen — sådana höllos, förutom år 1911 å västkusten, i de

södra och delvis även i de östra kustorterna -— har vidare anförts:

Frånvaron av exakta bestämmelser i ämnet vore en betänklig brist, vars avhjälpande

framstode såsom synnerligen önskvärd. Två utvägar erbjöde sig

därvid. Antingen kunde man i lagen uttryckligen ange, vilka nu brukliga och

lovliga fiskeredskap vore att anse som fasta eller som rörliga, eller ock kunde

man inskränka sig till en allmän definition på de båda huvudslagen av redskap.

Valde man den förra utvägen, vunne man uppenbarligen på ett effektivt sätt

målet att förebygga tvister i förevarande hänseende men endast såvitt det gällde

nu förefintlig redskap. Då utvecklingen kunde medföra uppfinnande av

nya redskap av sådan konstruktion, att de icke utan vidare kunde likställas med

något redan befintligt, i lagen omförmält redskap, skulle för sådant fall uppstå

en lucka i lagen med därav följande behov av supplerande lagbestämmelse.

Valde man åter den andra utvägen, mötte den stora svårigheten att ge definitionen

av de båda olika slagen redskap en sådan avfattning, att osäkerhet i

varje fall förebyggdes. Ehuru detta knappast läte sig göra, torde dock den senare

utvägen vara att föredraga. — En betingelse för att ett fiskeredskap skulle

anses som fast vore, att det för att kunna fiska måste vara på stadigt sätt fäst

vid sjöbottnen vare sig det utsattes i saltsjön, i insjö eller i rinnande vatten. Att

låta varje sålunda anbragt redskap hänföras till fast skulle emellertid föranleda,

att helt få redskap bleve rörliga, varigenom det s. k. fria fisket, vars bedrivande

enligt gällande bestämmelser i regel begränsats till rörlig redskap,

komme att i avsevärd mån inskränkas. För att vederbörligen tillgodose det

fria fisket så, som betingades av den historiska utvecklingen, utan att göra

oskäligt intrång på strandägarerätten, torde därför böra till rörlig redskap hänföras

sådan vid sjöbottnen fäst redskap, som sattes ut endast för en kortare tid

och således icke kunde anses utgöra något stadigvarande hinder för fisket inom

strandägareområdet. Vid de i orterna hållna sammanträdena hade ganska allmänt

uttalats den uppfattningen, att till rörlig borde hänföras sådan på ett eller

annat sätt vid bottnen förankrad redskap, som sattes ut på aftonen och toges

upp påföljande morgon. Med hänsyn därtill och i överensstämmelse med vad

en av fiskeriintendenterna i detta avseende uttalat torde maximitiden för ett dylikt

redskaps kvarstående på samma plats lämpligen kunna anses vara tjugofyra

timmar. För att ännu tydligare avgränsa de fasta redskapen från de rörliga

syntes ytterligare böra i definitionen anges det för all fiskeredskap, som

brukade under längre tid få stå kvar på samma plats, gemensamma kännetecknet,

nämligen att den vittjades där den stode utan att upptagas, såsom förhållandet

vore med exempelvis en laxpata eller ett bottengarn, av vilket senare redskap

endast en del av själva garnet vid vittjandet uppdroges för att därefter

s. 58 Kontrollera mot PDF

Lantbruks
styrelsen.

Domän
styrelsen.

Länsstyrelser

och

fisker iintendenter

m. il.

58 Kungl. Maj ds proposition nr 2.

åter nedsänkas. — Till den föreslagna utvidgningen av förbudet i 1 § har ej

lämnats någon motivering.

I yttrande över kammarkollegiets förslag i nu förevarande del har lantbruksstyrelsen

anfört:

Att räkna upp de olika slag av redskap, som skulle hänföras till fast fiskeredskap,

erbjöde stora svårigheter. Redskap med samma namn kunde vara

av så olika konstruktion, att de än syntes vara att hänföra till fast och än till

rörlig redskap. Såsom exempel härpå kunde anföras de olika slag av ryssjor,

som användes bland annat i vissa delar av Norrland, storryssjor, och de små,

lätta ryssjor, som användes här och där på västkusten. En allmän definition

borde föredragas, ehuru det vore förenat med betydande svårigheter att finna

en sådan, som kunde tillämpas i alla gränsfall. Med den av kammarkollegiet

föreslagna definitionen skulle laxsätten räknas till fast redskap liksom även

sådan redskap som bottengarn, kilnotar, storryssjor och liknande redskap, men

däremot icke åltinor, hummertinor, vissa slag av småryssjor, mjärdar, flundregarn

och dylik redskap. Med fast redskap skulle alltså förstås stor, vid

bottnen stadigt fäst redskap, som på grund av sin storlek och fastgörning vid

bottnen icke lämpligen flyttades från en plats till annan, utan stode en längre

tid på samma ställe. En definition, som droge gränsen på detta sätt, syntes styrelsen

böra förordas.

Domänstyrelsen har förklarat, att styrelsen visserligen icke hade något att

erinra mot den av kammarkollegiet föreslagna definitionen, men att styrelsen

likväl knappast funne den vara sådan, att under alla förhållanden osäkerhet vid

tillämpningen förebyggdes. — Förslaget i nu ifrågavarande del har, dock i allmänhet

utan egentlig motivering, tillstyrkts även av fiskeriintendenten i nedre

norra distriktet ävensom länsstyrelserna i Västerbottens, Västernorrlands, Gävleborgs,

Uppsala, Kalmar, Gotlands och Blekinge län samt de båda Skånelänen.

I samma riktning hava vidare uttalat sig landstingen i nämnda län och hushållningssällskapens

förvaltningsutskott med undantag dock av det i Kristianstads

län. — Fiskeriintendenten i övre norra distriktet samt länsstyrelsen

i Norrbottens län jämte landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott

hava i sina yttranden icke berört den nu föreliggande frågan. —

Helt avstyrkts har lagändringen av länsstyrelsen i Stockholms län, som förklarat

sig anse den i gällande lag gjorda beskrivningen vara att föredraga.

Till stöd härför har åberopats, att en stadgad praxis torde ha hunnit utbilda

sig under den långa tid stadgandet varit gällande. I avstyrkande riktning

hava också landstinget samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands

län uttalat sig. — Fiskeriintendenten i södra distriktet har anmärkt,

att genom den föreslagna tidsbegränsningen även redskap, som borde anses

som fast, blott genom att inom den nämnda tiden flyttas, bleve att betrakta som

rörlig. Enligt vedertaget bruk vore icke all redskap, som fästes vid bottnen,

att anse som fast. Det enda riktiga vore att uppräkna de redskap, som skulle

betraktas som fasta. -—- Också hushållningssällskapets i Kristianstads län förvaltningsutskott

bär förklarat sig föredraga uppräkning framför en mera allmän

definition samt vidare yttrat, att den av kammarkollegiet föreslagna bestämmelsen

syntes bliva synnerligen svår att tillämpa. — Fiskeriintendenten

i östra distriktet har anfört, att han ej hört omtalas något enda fall, där lagens

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

59

otydlighet förorsakat tvist. Skulle någon definition uppställas, borde man

mera fästa sig vid tidslängden för redskapets kvarstående på ett ställe än vid

hur stadigt redskapet blivit fäst. Vissa av de i distriktet nyttjade ryssjorna

tycktes enligt den av kammarkollegiet föreslagna bestämningen i strid med

praxis och till skada för fiskerinäringen bliva att anse som rörlig redskap.

För övrigt erbjöde formuleringen olika tolkningsmöjligheter. Uttrycket Vid

sjöbottnen stadigt fast’ vore farligt. -—- Liknande synpunkter hava framhållits

av landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Stockholms lön

samt länsstyrelsen jämte landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Södermanlands län ävensom länsstyrelsen i Östergötlands län.

— Fiskeriintendenten i västra distriktet har ifrågasatt, huruvida ej kammarkollegiets

definition lämpligen borde förtydligas genom att framför

ordet ''upptagas’ inskötes ordet ’helt’. Exempelvis en ryssja upptoges nämligen

delvis ur vattnet, då den skulle vittjas. — Liknande hemställan

har gjorts av länsstyrelsen samt landstinget och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Hallands län. De båda förstnämnda hava ock funnit,

att andra ej närmare angivna jämkningar vore av nöden. — Anmärkningen i

fråga om uttrycket ''upptagas’ har framställts även i utlåtandet från länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län, som likaledes ansett, att villkoret om viss tids

kvarstående kunde inbjuda till att söka kringgå lagen och därför borde uteslutas.

Såsom av historiken framgår, erhöll skillnaden mellan fast och rörlig red- Departeskap

först sent, eller genom 1896 års lag, betydelse i fråga om rätten att mentschefen

utöva fiske i havet. Vid sådant förhållande lärer det vara berättigat utgå

från att vägande skäl förelegat för att icke i samband därmed lämnades någon

bestämd anvisning om vari nämnda skillnad finge anses bestå. I 1924

års utredning har uppgivits, att man vid lagens tillkomst sökt erhålla

en klarare bestämmelse, men att man kommit till det resultat, att en

sådan icke läte sig åvägabringa. Den föreliggande utredningen bestyrker

ock, att synnerliga svårigheter möta för en närmare bestämning av ifrågavarande

begrepp. I några av de yttranden, som avgivits över förslaget, har

den anmärkning framställts, att den av kammarkollegiet angivna tidsbestämningen

i vissa fall lätt kunde inbjuda till att söka kringgå lagen. Riktigheten

härav torde näppeligen kunna bestridas. Jämväl det till redskapets vittjande

anknutna villkoret synes framkalla en liknande erinran. Tvivelsutan kunna

redskap, exempelvis vissa ryssjeartade sådana, påvisas, vilka till konstruktion

och användning äro av beskaffenhet att med hänsyn till de grunder, efter vilka

i lagen uppdragits en skillnad mellan fast och rörlig redskap, böra hänföras

till det förstnämnda slaget, men som likväl utan alltför mjmket besvär eller

större tidsutdräkt kunna upptagas vid vittjandet. Vidare tyckes åtminstone

vid tidsbestämningens uppställande nödig hänsyn knappast hava tagits till

fiskeförhållandena i de förut omnämnda sötvattensområdena. Härtill kommer,

att vissa redskap, om vilkas egenskap av rörliga någon ovisshet icke efter

gällande lag torde råda, efter en lagändring i enlighet med förslaget synas

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj ds proposition nr 2.

bliva att hänföra till fasta. X sadant hänseende må erinras om de i kammarkollegiets

utredning omförmälda, vid strömmingsfiske nyttjade s. k. krokskötarna.

Att i avseende å andra redskap ett rakt motsatt resultat icke är uteslutet,

har gjorts gällande i ett par yttranden. Den under utredningen framställda

anmärkningen, att uttrycket ''utan att upptagas’ vore för trångt, lärer vara befogad.

Å andra sidan torde definitionen bliva för vid, om man, på sätt föreslagits,

däri inskjuter ordet ''helt''. Ej heller kan uttrycket vid sjöbottnen stadigt

fäst anses på otvetydigt sätt angiva de former av fastgörande, vilka skulle

utesluta redskapens hänförande till de rörligas grupp. Bland annat lärer tvekan

kunna uppkomma rörande fragan i vad man en förankring exempelvis

med stenar finge anses uppfylla nämnda villkor eller huruvida hänsyn bleve

att taga icke blott till förankringens beskaffenhet utan ock till redskapens egen

tyngd, det djup, varå redskapen nedlägges, samt strömförhållandena i vattnet.

Åven torde ett fastgörande icke vid sjöbottnen utan vid närliggande strand

vilken enligt 3 § far nyttjas för landfäste vid fritt fiske å annans grund —

kunna ske beträffande viss redskap, även om den med hänsyn till sin natur

borde hänföras till fast.

Pa grund av vad nu anförts kan jag ej finna, att den av kollegiet föreslagna

definitionen innebär en sådan förbättring, att den bör införas i lagen. Även

om det icke kan förnekas, att bristen pa närmare bestämning av begreppen

fast och rörlig redskap i vissa fall kunnat giva anledning till någon osäkerhet,

torde likväl en lagbestämmelse, vilken varit i kraft under mer än trettio

år och vars innehåll dock i tolkningsväg ernått en viss stadga, icke böra

utbytas mot en ny, med mindre denna betecknar ett avgjort framsteg i fråga

om otvetydig och fast utformning. Då jag vidare funnit riktigt vad i vissa

utlåtanden anmärkts mot att i lagen intaga en fullständig uppräkning av de redskap,

vilka skulle hänföras till fasta, och någon ytterligare utväg för frågans

lösning icke synes erbjuda sig, måste jag alltså föredraga ett bibehållande av

den nuvarande bestämmelsen, enligt vilken i sista hand åt rättstillämpningen

överlämnas att i tveksamma fall träffa avgörandet.

Jag tillåter mig slutligen framhålla, att i sammanhang med kammarkollegiets

förutnämnda yttrande den 27 maj 1927 kollegiet på vissa av de skäl,

som jag nu anfört, funnit sig böra avstyrka de ändringar i 1 och 2 §§ fiskerättslagen,

som skulle föranledas av den av kollegiet tidigare ifrågasatta definitionen

å fast fiskeredskap, samt tillika uttalat den mening, att det vore

förenat med oövervinneliga svårigheter att avfatta en fullt tillfredsställande

definition pa vad som skall avses med dylik redskap. Kollegiet har ock framhållit,

att det torde vara lika fruktlöst att få till stånd en av alla såsom riktig

erkänd definition å rörlig redskap. En dylik vore eljest med hänsyn till bestämmelserna

i 3 § av större betydelse än frågan om innebörden av begreppet

fast redskap. Slutligen har kollegiet anfört, att svårigheten, vare sig det

gällde fast eller rörlig redskap, att giva en uttömmande och allmänt såsom

riktig erkänd definition syntes sammanhänga därmed, att rättssedvänjan kommit

att gripa om, icke blott själva rätten till fisket, utan även den redskap,

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

61

varmed den utövades. Och med hänsyn till vårt lands långa kuststräcka måste

tydligen sedvänjorna i fråga om fiskeredskapen i hög grad växla.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet

upprätta förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om

rätt till fiske; och

2) förslag till lag om ersättning i vissa fall för intrång i rätt till fiske eller

agntäkt.»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse, bilagor till

detta protokoll utvisa, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Eungl. Maj:ts proposition nr 2.

Bilaga 1.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 3 § i lagen den 27 juni 18% (nr 42 s. 1) om rätt

till fiske.

Härigenom förordnas, att 3 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

3 §.

I Norrbottens-----och onsdag.

I Göteborgs och Bohus samt Hallands län äge varje svensk undersåte rätt

att med rörlig redskap utöva fiske eller agntäkt även vid annans strand; dock

gälle härvid i avseende å det vatten, som finnes till och med etthundraåttio

meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager,

följande undantag:

fiske efter ostron vare strandägaren förbehållet;

i Vette, Tanums och Kville härad have strandägaren allena rätt till fiske

efter hummer; dock att, där sådant fiske vid stränderna av en ö och därtill

hörande holmar av ålder oklandrat bedrivits jämväl av andra å ön boende än

strandägarna, därvid skall förbliva;

fisket efter hummer tillhör ock strandägaren

i Åbyfjorden innanför en linje, som tänkes dragen från Skorvhuvud till andra

stranden över smalaste delen av fjorden,

i Brofjorden innanför en linje, som tänkes dragen rätt åt öster från södra änden

av Rödhällorna, samt

i Gullmarsfjorden innanför en linje, som tänkes dragen från Lindholmens

västligaste udde till sydligaste udden av Finsbolandet.

Vid de delar av rikets västra kust, där eljest de fiskande av ålder oklandrat

för fångande av havsfisk, som går till stränderna i stora stim, följt fisken

efter dess drev och fiskat vid annans strand, skall denna rättighet fortfarande

tillkomma dem. Idkas för fångande av sådan fisk å nämnda kust notfiske

vid annans strand, må strandägaren, där han i fisket deltager, bestämma den

ordning, vari hans not skall dragas.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

63

Där vid öppna havsstranden och utom skären å viss utom Göteborgs och

Bohus samt Hallands län belägen ort de fiskande av ålder oklandrat med rörlig

redskap utövat fiske eller agntäkt vid annans strand annorledes än i denna lag

är medgivet, vare de vid sådan rätt bibehållna.

De, som efter ty i denna § sägs idka fiske vid annans strand, äge att nyttja

stranden för landfäste och för sådan tillfällig uppdragning av redskap och

båt, som för fiskets utövande är av nöden; svare dock för skada och intrång.

Har strandägare-----det underhåller.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(54

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Bilaga 2.

Förslag

till

Lag

om ersättning i vissa fall för intrång i rätt till fiske eller agntäkt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har vid strand, där varje svensk undersåte äger rätt att utöva fiske med

rörlig redskap, sådant fiske enligt den lag, som gällde före den 1 juli 1928,

varit förbehållet strandens ägare, skall ersättning av statsmedel utgå för värdet

av den förmån, som för strandägaren gått förlorad därigenom att fisket blivit

fritt, så ock för förlust, som av sådan anledning eljest må hava tillskyndats

honom. Var nämnda dag rätten till fisket åt någon upplåten, njute ock denne

ersättning för honom åsamkad skada.

Vad i denna § stadgas om fiske skall äga motsvarande tillämpning beträffande

agntäkt.

2§.

Anspråk å ersättning skall, vid påföljd att rätt därtill eljest är förverkad,

framställas i inlaga, som före den 1 juli 1933 skall ingivas till rätten eller

domaren i den ort, där stranden är belägen. Inlagan bör innehålla upplysning

om de förhållanden, å vilka anspråket grundas, samt vara åtföljd av de

handlingar, som till stöd därför kunna åberopas.

3 §•

När i rätt tid framställning om ersättning gjorts, åligger rätten eller

domaren att ofördröjligen översända inlagan med därtill hörande handlingar

till kammarkollegiet, som har att avgiva yttrande, huruvida sådant fall är för

handen att ersättning bör utgå. Yttrandet avgives i två exemplar, därav det

ena genom rättens eller domarens försorg skall i rekommenderat brev sändas

till den ersättningssökande. Därvid skall tillika lämnas underrättelse om vad

sökanden har att iakttaga för anspråkets fullföljande.

4§.

Har kammarkollegiet förklarat att ersättning bör utgå, varde frågan om ersättningens

belopp prövad av tre ojäviga skiljemän, av vilka kronan och sökan
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

65

den vardera utser en och rätten den tredje. Det åligger sökanden, vid påföljd

som i 2 § sägs, att inom nittio dagar från det kammarkollegiets yttrande kom

honom till handa anmäla sitt val av skiljeman hos rätten eller domaren, som

därefter har att vidtaga åtgärd för övriga skiljemäns tillkallande.

På yrkande av sökanden skall honom av skiljemännen tilläggas skälig gottgörelse

för utgifterna å ärendet.

Den, som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen säga, äger draga frågan

under rättens prövning, så framt han instämmer sin talan inom nittio dagar

från det skiljemännens beslut tillställdes honom. I beslutet skall lämnas tydlig

hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under

rättens prövning.

5 §.

Innefattar kammarkollegiets yttrande att ersättning icke bör utgå. äger

sökanden påkalla rättens prövning av det väckta anspråket; instämme dock.

vid påföljd som förut sagts, sin talan inom nittio dagar från det yttrandet

kom honom till handa.

. 6§.

Å kronans vägnar utses skiljeman efter denna lag av Konungens befallningshavande

i det län, där stranden är belägen.

Vid skiljemannaförrättning och i mål, som i 4 eller 5 § sägs, bevakas kronans

rätt av kammarkollegiet.

Kostnaden för skiljemannaförrättning gäldas av kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.

Bihang till riksdagens protokoll 1928.

1 saml. 2 häft.

CNr 2.)

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 oktober

1927.

N ärvarande:

justitierådet von Seth,

justitierådet Wedberg,

regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,

justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

den 26 augusti 1927, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas

över upprättade förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 27 juni

1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske samt lag om ersättning i vissa fall för intrång

i rätt till fiske eller agntäkt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsassessorn Ragnar

Gyllenswärd.

Förslagen föranledde följande yttranden:

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 27 juni 1896

om rätt till fiske.

Lagrådet:

En något avvikande uppställning och formulering torde i överskådlighetens

och tydlighetens intresse vara att förorda. De båda första styckena borde få

bibehålla sin nu gällande lydelse oförändrad. Därefter skulle följa det nya

stadgandet om fisket i de båda västkustlänen, med sådan redaktionell jämkning

att dels det säges att inom dessa fän varje svensk undersåte även eljest

äger rätt att med rörlig redskap utöva fiske eller agntäkt vid annans strand,

och dels läget för gränslinjen i Åbyfjorden angives vara där kortaste avståndet

är mellan Skorvhuvud och andra stranden. Fjärde stycket borde ej i vidare

mån skilja sig från det tredje i gällande lag än att vad där särskilt säges om

Göteborgs och Bohus samt Hallands län uteslutes.

Förslaget till lag om ersättning i vissa fall för intrång i rätt till fiske

eller agntäkt.

Rubriken.

Lagrådet:

Då den förlust, varför ersättning kan komma att utgå, är en omedelbar

följd av lagstiftarens åtgärd, är det knappast lämpligt att beteckna ersätt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

fi7

ningens föremål såsom »intrång i rätt». Måhända kunde lagens ämne angivas

vara ersättning till strandägare för mistad fiskerätt.

1 §•

Lagrådet:

Räckvidden av lagens bestämmelser bleve bättre klargjord, om det angåves

att ersättning skall utgå därest den ändring i lagen rm rätt till fiske, som

träder i kraft den 1 juli 1928, skulle i något fall medföra att varje svenskundersåte

erhåller rätt att utöva fiske med rörlig ledskap vid strand inom

Göteborgs och Bohus eller Hallands län, där sådait fiske enligt äldre lag

var förbehållet strandens ägare.

2-4 §§. \

Lagrådet:

Enligt det i statsrådsprotokollet meddelade utkastet till förevarande lagförslag

hade ingivandet av den i 2 § omförrrRlda inlagan karaktären av ett

verkligt anhängiggörande vid domstol av ersättningstalan, vilket definitivt

avbröt preklusion av anspråket. Innefattade kammarkollegiets inhämtade yttrande

att ersättningsrätt ej förefunnes, hade rätten eller domaren att inkalla

parterna för målets fortsatta behandling i vanlig rättegångsordning. Medgavs

åter ersättningsrätt; skulle för beloppets bestämmande skiljenämnd konstitueras

under rättens eller domarens medverkan; något äventyr för ersättningssökanden,

därest han ej inom viss tid gjorde framställning härom eller anmälde

sitt val av skiljeman, fanns ej stadgat.

Med denna läggning av proceduren föll det sig naturligt att det var till

domstol sökanden hade att ingiva sin inlaga. I det remitterade förslaget ligger

saken annorledes. Den administrativa prövningen av sökandens ersättningsrätt

är här i själva verket utskild till ett fristående förfarande. Sedan kollegiets

yttrande kommit sökanden till handa, har han vid preklusionspåföljd att

fullfölja sitt anspråk genom stämning å kronan, om yttrandet utfallit avvisande,

genom anmälan om val av skiljeman, om ersättningsrätt medgivits

föreligga. Vid sådant förhållande framställer sig frågan om anledning vidare

är för handen att anlita domstols medverkan i förfarandets första, administrativa

skede; och svaret synes böra utfalla nekande. Rättens eller domarens

uppgilt inskränker sig här till att överbringa sökandens inlaga till kammarkollegium

och kollegiets yttrande till sökanden. Det synes ligga långt närmare

till hands att låta denna förmedling ske genom Konungens befallningshavande,

desto hellre som denna myndighets utlåtande torde esomoftast erfordras

till vägledning vid kollegiets prövning och befallningshavanden, som

har att å kronans vägnar tillkalla skiljeman, bör för detta ändamål hava tillgång

till handlingarna i ärendet. För sökanden torde denna anordning desto

mindre behöva medföra ökat besvär som inlagan ju kan, om han så önskar,

insändas till befallningshavanden med posten eller ock till kommissionären.

Vinner den gjorda erinringen beaktande, torde i förslagets detaljer lämpligen

vidtagas vissa jämkningar. I 3 § lärer böra föreskrivas, att det åligger

s. 68 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma] :ts proposition nr 8.

68

befallningshavanden att vid översändande till kammarkollegium av sökandens

inlaga bifoga eget utlåtande ävensom att ombesörja att avgivet yttrande tillställes

sökanden. Bestämmelse om yttrandets utfärdande i ännu ett exemplar

lärer ej böra inflyta i lagen. I 4 § torde stadgas att sökanden har att, inom

tid och vid påföljd som i förslaget sägs, till rätten eller domaren ingiva kollegiets

yttrande och anmäla sitt val av skiljeman.

Ur protokollet:

Oskur Adelsohn.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

69

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärendcn. hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 13 oktober 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,

Lyberg, von Stockenström.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, anmäler lagrådets den

3 oktober 1927 avgivna utlåtande över de den 26 augusti i år till lagrådet remitterade

förslagen till lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 27 juni 1896

(nr ;i2 s. 1) om rätt till fiske samt lag om ersättning i vissa fall för intrång

i rätt till fiske eller agntäkt.

Efter redogörelse för utlåtandet -''anför föredraganden, att han låtit i förslagen

vidtaga ändringar i de av lagrådet anmärkta hänseenden ävensom därutöver

några mindre jämkningar av formell natur.

Föredraganden uppläser härefter de omarbetade förslagen samt hemställer,

att desamma måtte genom proposition föreläggas nästkommande års riksdag till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml.

2 häft

(Nr g.)

6

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1928:313 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av § 3 i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske m. m. s. 6 i texten
  2. JoU 1928:33 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske m. m s. 1 i texten