Sök i Ratio Lex

Angående pensionering av vissa förutvarande regementspastorer vid armén

1928-03-16 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1928:207, Angående pensionering av vissa förutvarande regementspastorer vid armén

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

1

Nr 207.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående pensionering

av vissa förutvarande regementspastorer

vid armén; given Stockholms slott den 16 mars 1928.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det

förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Rosén.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 16 mars 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist, Lyberg,

von Stockenström.

Departementschefen, statsrådet Rosén anför efter gemensam beredning med

chefen för ecklesiastikdepartementet:

Enligt 1925 års beslut rörande försvarsväsendets omorganisation skulle vissa

prästerliga befattningar vid försvarsväsendet indragas, nämligen vid armén

samtliga regementspastorsbefattningar, befattningen såsom slottspastor å Karlberg

däri inbegripen, vid flottan en bataljonspredikantbefattning samt vid kustartilleriet

en regementspastors- och en fästningspredikantbefattning. Då innehavarna

av ifrågavarande befattningar — frånsett två undantagsfall — ej haft

fullmakt å desamma, hava befattningarna i regel kunnat indragas genom vederbörande

befattningshavares entledigande.

Efter det Kungl. Maj:t enligt beslut den 24 februari 1927 funnit en av regementspastorskonferensen

gjord framställning om ekonomiskt vederlag åt samtBihana

till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 175 häft. (Kr 207.) 63i 28 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

liga de sålunda entledigade regementspastorerna icke föranleda någon Kungl.

Maj :ts åtgärd, har allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse i skrivelse

den 9 april 1927 anfört följande.

Som en följd av den nya försvarsorganisationen hade de genom konstitutorial

tillsatta regementspastorerna entledigats och därmed utan någon som helst kompensation

mistat sina arvoden. De hade dock varit uppförda på ordinarie stat

och deras ämbetsverksamhet, även där de icke förestått militärförsamlingar med

egen kyrkobokföring, hade varit inordnad i försvarsväsendet. De hade för

denna sin tjänst åtnjutit ett obetydligt arvode, som långt ifrån motsvarat de

arbetsuppgifter detta ämbete ålagt dem. Under lång tid hade arvodet varit

1,000 kronor, på sistone förhöjt till 1,170 kronor.

Flera av dessa nu entledigade hade av intresse för denna verksamhet underlåtit

att söka högre avlönade tjänster. För andra hade en stor del av arvodet

tagits i anspråk för nödvändiga resor och vikariearvoden. Många hade nedlagt

ett hängivet arbete på att på frivillig väg åstadkomma soldathem vid lägerplatserna

och hade bundna av sitt initiativ härtill kvarstått i mer underordnade

tjänsteställningar för att få se sitt verk fullbordat. Och de hade icke räknat

med det i vad gällde allmän tjänst i riket väl exempellösa, att de skulle efter

mångårig och väl vitsordad tjänstgöring utan vidare entledigas från sina tjänster.

De funnes, som därigenom kommit i ett bekymmersamt läge. Detta

gällde framför allt dem, som hade en längre tjänstetid inom armén bakom sig

och innehade annan lägre avlönad tjänst.

Kungl. Maj:t hade avslagit en generell framställning om att regementspastorerna

skulle uppföras på övergångsstat eller på annat sätt erhålla något ekonomiskt

vederlag för sin förlorade tjänst. Emellertid syntes det centralstyrelsen,

att i vad det gällde enskilda regementspastorer borde och kunde denna fråga

upptagas till ny prövning i varje enskilt fall och att billighetshänsyn därvid

toges till långvarig tjänst och till vederbörandes ekonomiska förhållanden i

svagt avlönade befattningar och i övrigt till de särskilda omständigheter, som

kunde motivera, att åtgärder vidtoges för att bereda vederlag för genom tjänstens

indragning förlorade löneförmåner.

På grund av vad sålunda anförts hemställde centralstyrelsen, att Kungl. Maj:t

måtte vidtaga åtgärder för att bereda på grund av försvarsväsendets omorganisation

entledigade äldre regementspastorer ekonomiskt vederlag efter prövning

i varje särskilt fall.

Till Kungl. Maj:t hava jämväl inkommit särskilda ansökningar från åtskilliga

förutvarande regementspastorer om vederlag för de avlöningsförmåner,

varom de gått miste genom regementspastorsbefattningarnas indragning.

I ett över åtskilliga av dessa ansökningar den 8 juli 1927 avgivet utlåtande

har arméförvaltningens civila departement gjort vissa principiella uttalanden i

ämnet och i sådant hänseende anfört, bland annat, följande.

Samtliga ifrågavarande sökande hade uppehållit regementspastorsbefattning

i över 15 år — en av dem i nära 33 år — och enligt de militära myndigheternas

utsago hade de på ett om nit och intresse vittnande sätt fullgjort med befattningarna

förenade åligganden och i övrigt bedrivit en för den andliga vården

inom armén gagnelig verksamhet. I förlitande på att få bibehålla sina regementspastorsbefattningar

och åtnjuta därmed förenade löneförmåner hade vissa

av sökandena, vilka med regementspastorsbefattningen förenat annan prästerlig

syssla, underlåtit att söka vinna befordran till högre avlönade befattningar utom

försvarsväsendet, vartill de med hänsyn till ålder och meriter kunde varit be
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kuni/I. Maj:ts proposition nr 201.

rättigade, men vartill möjlighet numera med hänsyn till sökandenas mera framskridna

ålder knappast syntes föreligga. Slutligen hade vissa av sökandena med

hänsyn till de med deras ordinarie prästerliga befattningar förenade, synnerligen

blygsamma avlöningsförmåner eller av annan anledning genom mistningen

av regementspastorsarvodet kommit i en bekymmersam ekonomisk ställning.

På grund av nu anlörda omständigheter och i betraktande jämväl därav, att

sökandena utan eget förvållande för genomförande av den genom 1925 års härordning

beslutade ändrade organisationen i fråga om den andliga vården vid

armén entledigats Irån sina befattningar, ansåge civila departementet sig böra

ifrågasätta, huruvida icke i förevarande fall staten borde träda emellan för att

bereda vederbörande någon gottgörelse för den genom indragningen av regementspastorsarvodena

dem åsamkade minskning i deras inkomster.

Hot syntes departementet föreligga så mycket större anledning härtill, som

statsmakterna i övrigt vid genomförandet av den nya försvarsorganisationen för

tillgodoseende av personalens befogade intressen medgivit övertalig personal

förtidspensioner och avskedsersättningar till betydande belopp. Enligt härom

genom kungörelse den 15 januari 1926, nr 10, utfärdade bestämmelser vore visserligen

från rätt till dylik pension eller ersättning undantagen den, vilkens anställning

vid försvarsväsendet, i likhet med vad fallet varit beträffande regementspastorerna,

icke utgjort vederbörandes huvudsakliga .sysselsättning utan

varit att betrakta såsom en bisyssla. Oberoende härav och då, på sätt av ansökningarna

framginge, regementspastorsarvodet i vissa fall utgjort en väsentlig

del av vederbörandes arbetsinkomst samt här vore fråga om en jämförelsevis

begränsad grupp av befattningshavare, beträffande vilken en individuell undersökning

i varje särskilt fall kunde komma till stånd, ansåge civila departementet

angivna omständighet icke böra utgöra hinder för beredande, där så kunde

anses skäligt, av något understöd åt f. d. regementspastorer.

Beträffande den form, vari dylikt understöd borde utgå, syntes man hava att

välja mellan antingen engångsersättning eller årlig pension. Till stöd för att

sistnämnda form borde väljas, ville departementet framhålla, att 1924 års riksdag

i anledning av därom av Kungl. Maj:t avlåten proposition tillerkänt regementspastorn,

bataljonspredikanten vid flottans station i Stockholm A. T. Dehlgren,

i anledning därav att han vid hög levnadsålder avgått från prästerlig

arvodesbefattning vid försvarsväsendet, årlig pension från allmänna indragningsstaten

(proposition nr 30. riksdagens skrivelse nr 108).

Emellertid torde det icke kunna ifrågasättas att bereda pension eller understöd

åt samtliga till följd av genomförandet av 1925 års härordning entledigade

regementspastorer vid armén, utan torde härför böra fordras, att vederbörande

uppnått viss levnadsålder och kunde räkna en icke allt för kort anställningstid

vid försvarsväsendet. Härjämte borde viss hänsyn tagas till. i vad mån mis1- ningen av regementspastorsarvodet kunde hava kommit att öva inflytande på

vederbörandes ekonomiska ställning i allmänhet.

Den levnadsålder, som i enlighet härmed borde hava av vederbörande uppnåtts,

för att pension skulle kunna beviljas, syntes, i anslutning till vad i förut

åberopade kungörelse den 15 januari 1926, nr 10, stadgals i fråga om minimiålder

för rätt till förtidspension för arbetare, kunna som regel bestämmas till

50 år, och tjänståldern, likaledes i enlighet med i nämnda kungörelse meddelade

föreskrifter, till minst 15 år.

Departementet ville beträffande pensionernas belopp erinra därom, att

arvodet till regementspastorer enligt den från och med år 1922 gällande löneregleringen

för arméns personal utginge med 1,170 kronor för år räknat. Med

tillämpning av de grunder, som i liknande fall plägade följas vid bestämmande

av pensionsbelopp till statstjänare, vilka avginge från sin anställning på grund

av uppnådd viss högre levnadsålder, syntes pensionen böra utgöra ett belopp.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

motsvarande omkring två tredjedelar av arvodet eller alltså 780 kronor. Möjligen

skulle det kunna ifrågasättas, att något avdrag härifrån gjordes med

hänsyn därtill, att sökandena icke haft att i sin egenskap av regementspastorer

erlägga pensionsavgifter, men då deras avgång från befattningarna, på sätt

förut framhållits, icke varit frivillig utan föranletts av genomförandet av den

nya försvarsorganisationen, ansåge departementet ett sådant avdrag icke vara

påkallat.

Av nyss anförda skäl ansåge departementet sig icke heller kunna ifrågasätta,

att — ehuru ett på angivet sätt beräknat pensionsbelopp i allmänhet torde

för ordinarie beställningshavare vid försvarsväsendet utgå allenast efter 30 års

tjänstetid — någon reducering i det ovan ifrågasatta beloppet skulle vidtagas

för dem av sökandena, vilkas tjänstetid understege 30 år.

Enligt förut åberopade kungörelse den 15 januari 1926, nr 10, utginge visserligen

förtidspension till vissa därtill berättigade löntagare med ett för 15 års

anställningstid bestämt grundbelopp samt därutöver med visst tillägg för varje

fullt anställningsår utöver 15 år, dock för sammanlagt högst 30 anställningsår.

Anledningen till denna anordning torde vara att söka däri, att hänsyn ansetts

böra tagas till de olika utsikter att övergå till annan verksamhet, som för

arbetarpersonalen kunde antagas föreligga, allt efter det anställningstiden vid

försvarsväsendet varit av kortare eller längre varaktighet.

För de f. d. regementspastorer, som avsåges i föreliggande framställning,

torde emellertid, oberoende av den kortare eller längre tjänstgöringstiden, samma

svårigheter föreligga för dem samtliga att efter entledigande från respektive

beställningar kunna erhålla någon motsvarande bisyssla, varför de skäl, som för

arbetarnas del föranlett nyssnämnda gradering av pensionsbeloppen, icke syntes

vara i förevarande fall tillämpliga.

Att märka vore också, att de mera kvalificerade arbetare, som innehaft anställning

såsom verkmästare m. m., ägde åtnjuta förtidspension, som dock för

deras del utginge först efter 20 års anställningstid, med samma belopp oberoende

av den längre eller kortare anställningstiden.

Då det av departementet föreslagna pensionsbeloppet, 780 kronor, beräknats

efter s. k. reglerat arvode, torde utöver detsamma icke böra utgå pensionsförhöjning

eller pensionstillägg, varemot departementet förutsatte, att vederbörande

skulle å pensionen få åtnjuta dyrtidstillägg enligt därom för f. d. befattningshavare

i statens tjänst gällande grunder.

I särskilda utlåtanden över ansökningar av här ifrågavarande art har statskontoret

framhållit, att anställning som regementspastor endast vore att anse

som en bisyssla och att därför entledigande från dylik befattning i regel icke

borde medföra beviljande av pension eller gratifikation av statsmedel åt vederbörande.

Statskontoret förutsatte dock, att undantagsfall kunde förekomma, där

omständigheter av särskilt ömmande art talade för att något understöd bleve

beviljat.

Då civila löntagare, som på grund av den nya försvarsorganisationens ikraftträdande

gått miste om sin anställning vid försvarsväsendet, i regel erhållit

ekonomiskt vederlag härför, synes det mig billigt, att vederlag tillerkännes

jämväl regementspastor, som på grund av försvarsväsendets omorganisation

entledigats från regementspastorsbefattning. Sjuipunkten att denna befattning

möjligen kan anses hava utgjort en bisyssla i förhållande till av vederbörande

eventuellt innehavd prästerlig tjänst utom försvarsväsendet kan icke under alla

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207. 5

förhållanden tillmätas avgörande betydelse. Att märka är, att det vid föregående

tillfällen inträllat, att innehavare av befattningar, vilka till sin karaktär

äro jämförliga med nu förevarande, vid avgången från sagda befattningar tillerkänts

pension.

T princip ansluter jag mig till de asikter i ämnet, som av arméförvaltningens

civila departement uttalats i förenämnda utlåtande den 8 juli 1927. Jag anser

salunda, att itragavarande ekonomiska vederlag bör givas form av pension.

Emellertid kan det icke ifrågasättas att bereda pension åt samtliga till följd av

genomförandet av 1925 ars försvarsorganisation entledigade regementspastorer

vid armén. För rätt därtill torde böra fordras, att vederbörande uppnått viss levnadsålder

och att han kan räkna en icke alltför kort anställningstid vid försvarsväsendet.

Att bevilja pension åt andra vid försvarsväsendet tidigare anställda prästmän

än regementspastorer vid armén, däri inbegripen slottspastorn å Karlberg,

synes ej böra ifrågakomma. Beträffande de till indragning bestämda prästerliga

befattningarna vid marinen är nämligen att märka, att innehavaren av

bataljonspredikantbefattningen ej kunnat entledigas, utan måst överföras på

övergångsstat, att innehavaren av regementspastorsbefattningen vid kustartilleriet

samtidigt innehaft enahanda befattning vid truppförband av armén och

vid sådant förhållande, därest pension skulle tilldelas honom för sistnämnda

befattning, ej torde böra beredas pension jämväl för befattningen vid kustartilleriet,

samt att innehavaren av fästningspredikantbefattningen vid kustartilleriet

uppburit ett arvode av allenast 150 kronor om året och att beviljande

av något ekonomiskt vederlag för ett så ringa arvode svårligen kan anses vara

rimligt.

Bet av civila departementet föreslagna beloppet av 780 kronor synes mig

lämpligt såsom maximibelopp för pension i nu förevarande fall. Betta belopp

synes böra tillkomma dem, som innehava minst 30 tjänstår såsom regementspastorer

vid armén. För dem, som innehava 20 tjänstår eller däröver men

mindre än 30 tjänstår, synes mig ett pensionsbelopp av 660 kronor lämpligt

avvägt och likaledes ett belopp av 540 kronor för dem, som innehava 15 tjänstår

eller däröver men ej 20 tjänstår. En ytterligare förutsättning bör i samtliga

fall vara, att vederbörande vid viss tidpunkt, vilken lämpligen synes kunna bestämmas

till ingången av nästkommande budgetår, uppnått en ålder av minst

50 år.

Pensionerna torde böra bestridas från allmänna indragningsstaten samt utgå

från och med den 1 juli 1928.

Ben, som innehar mindre antal tjänstår än 15, bör ej tillerkännas pension.

Antalet entledigade regementspastorer överstiger 40, men med hänsyn till

nyss angivna restriktion m. fl. omständigheter kan man utgå från att antalet

pensionstagare kommer att uppgå till knappt 20.

Statskontoret, som anbefallts att yttra sig över ett i enlighet med av mig nu

angivna grunder inom försvarsdepartementet utarbetat förslag i ämnet, har i utlåtande

den 14 mars 1928 anfört, att statskontoret — under förutsättning att

pension funnes i större utsträckning än förut av ämbetsverket förordats böra

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 175 häft. (Nr 207.) 63i 28 2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

beredas regementspastorer såsom ersättning för mistad avlöning vid indragning

av deras beställningar — intet hade att erinra mot sagda förslag.

På grund av vad jag nu anfört får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att regementspastorer vid armén — slottspastorn å Karlberg däri inbegripen

— vilka till följd av genomförandet av den år 1925 beslutade försvarsorganisationen

blivit entledigade från av dem innehavda regementspastorsbefattningar,

må, under förutsättning att de den 1 juli 1928 uppnått en levnadsålder av minst

50 år, från och med nämnda dag under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten

uppbära årlig pension av 540 kronor för den, vilken som regementspastor

innehar 15 men ej 20 tjänstår, 660 kronor för den, som innehar 20

men ej 30 tjänstår, och 780 kronor för den, som innehar 30 tjänstår eller därutöver.

.! . : ii :Éi

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten lämna bifall

samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga vid detta

protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Erik von Horn.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1928.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1928:224 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl May.ts proposition angående pensionering av vissa förutvarande regementspastorer vid armén, jämte i ämnet väckta mo s. 5 i texten
  2. BU 1928:29 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionering av vissa förutvarande regementspastorer vid armén, jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten