Sök i Ratio Lex

Angående pensionering av besiktningsmän vid exportslakterier och andra enskilda, under offentlig kontroll ställda slakteriinrättningar

1928-03-20 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1928:240, Angående pensionering av besiktningsmän vid exportslakterier och andra enskilda, under offentlig kontroll ställda slakteriinrättningar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 240.

1

Nr 240.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående pensionering av

besiktningsmän vid exportslakterier och andra enskilda, under

offentlig kontroll ställda slakteriinrättningar; given Stockholms

slott den 20 mars 1928.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. J. F. Almkvist.

Utdrag av protokoll över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 20 mars 1928.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Bibbing, Gärde, Pettersson, Hamrin, Almkvist, Lyberg, von Stockenström.

Departementschefen, statsrådet Almkvist anmäler efter gemensam beredning

med chefen för jordbruksdepartementet ånyo frågan angående pensionering

av besiktningsmän vid exportslakterier och andra under offentlig

kontroll ställda slakteriinrättningar och anför därvid följande:

Enligt förordningen den 10 oktober 1913 (nr 241) kan enskild slakteriinrättning,

avsedd huvudsakligen för utförsel av kött ur riket, ävensom

annan enskild utom stad belägen slakteriinrättning på ansökan av slakteriets

innehavare av medicinalstyrelsen ställas under offentlig kontroll, därvid

styrelsen förordnar en eller flera besiktningsmän samt ställföreträdare för

dessa att fullgöra besiktning, märkning och stämpling samt utöva i övrigt

föreskriven kontroll. Medicinalstyrelsen äger jämväl återkalla sålunda medBihang

till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 205 häft. (Nr 240.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 240.

delat förordnande för besiktningsman. Såväl besiktningsman som hans

ställföreträdare skola vara legitimerade veterinärer. Medicinalstyrelsen

bestämmer efter hörande av slakteriinrättningens innehavare den ersättning,

som skall utgå till besiktningsman under den tid han bestrider tjänsten

eller åtnjuter kostnadsfri ledighet. Nämnda ersättning gäldas av slakteriets

innehavare.

Besiktningsmannens avlöning utgår enligt reglering under år 1927 med

ett arvode av 300 kronor i månaden jämte viss avgift för besiktning avvar

je djur; dock är han garanterad en årsinkomst av 6,000 kronor vid

större och 5,000 kronor vid mindre slakteri, därest icke besiktningsmannen

är läns- eller distriktsveterinär, då minimiersättningen är begränsad till

3,600 kronor för år.

I riket finnas för närvarande 26 under offentlig kontroll ställda slakterier.

Av de där anställda besiktningsmännen innehava 11 ej annan tjänst. 9

äro tillika anställda vid köttbesiktningsbyrå, 1 är militär veterinär, 3 äro

distriktsveterinärer samt 2 distriktsveterinärer jämte veterinärer vid köttbesiktningsbyrå.

Frågan om besiktningsmännens pensionering upptogs först av de enligt

Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 juni 1918 tillkallade sakkunniga

för biträde inom ecklesiastikdepartementet vid beredning av frågan om

småskollärares m. fl. pensionering, vilkas uppdrag utvidgades att bland

annat omfatta jämväl distriktsveterinärers pensionering. I sitt den 11

februari 1919 avgivna betänkande hava de sakkunniga i sådant avseende

i samband med förslag rörande distriktveterinärers pensionering framhållit,

att när en kårs pensionering skulle regleras, det vore önskvärt, att samtidigt

även närstående kårers pensionering ordnades. De sakkunniga hade

därför ansett sig böra taga i övervägande bland annat frågan om pensionering

av ifrågavarande besiktningsmän, enär pensionsfrågans ordnande

givetvis vore av stor betydelse för denna kårs ändamålsenliga rekrytering.

De sakkunniga framhöllo därvid, att då det tydligen icke vore lämpligt

att göra besiktningsmännens pensionsrätt beroende av huvudmännens

villighet att uppfylla därför fordrade villkor, det borde åläggas dessa skyldighet

att göra sådan framställning. Det framhölls även, att huvudmän

och befattningshavare skulle erlägga de avgifter, som beräknades täcka

hela pensionskostnaden, vadan deras pensionering alltså icke komme att

kosta staten något avsevärt.

I proposition (nr 336) till 1919 års riksdag angående ombildning av

vissa pensions- och ålderdomsunderstödsanstalter till en anstalt för pensionering

av folkskollärare m. fl. tillstyrkte dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet

pensioneringens utsträckande även till ifrågavarande

besiktningsmän och framhöll därvid särskilt, att vad deras huvudmän

anginge anslutningen till den föreslagna pensionsanstalten skulle vara

obligatorisk. Att staten ålade dem att bidraga till besiktningsmännens

pensionering syntes honom endast vara en konsekvens av, att staten be
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 240.

3

stämde den avlöning, dessa tjänstemän skullo åtnjuta. Besiktningsmännen

skulle enligt det framlagda förslaget till reglemente för anstalten

tillkomma pensionsrätt efter samma grunder som distriktveterinärer

ehuru med andra pensionsunderlag.

Riksdagen förklarade sig i skrivelse (nr 10 A/1919) icke hava något att

erinra mot förslaget.

I anslutning till riksdagens beslut utfärdade Kungl. Maj:t den 31 december

1919 (nr 878) reglemente för statens anstalt för pensionering av folkskollärare

m. fl. I detta reglemente, som trädde i kraft den 1 januari 1920, föreskrives i

kap. V § 52, att de rättigheter och skyldigheter, som stadgas i §§ 1—40, avseende

anstaltens förvaltning, allmänna bestämmelser om tjänstepension

och om familjepension, samt i §§ 52—59, upptagande föreskrifter angående

kommunalt anställda veterinärer m. fl., skola tillkomma, bland andra, av

medicinalstyrelsen förordnad besiktningsman vid under offentlig kontroll

ställt slakteri. Vidare fastställas däri bestämmelser i bland annat följande

avseenden, nämligen angående tjänstepensionsunderlaget, vilket enligt pensionsanstaltens

bestämmande icke må i stort sett överstiga "A av minimiavlöningen

såsom denna enligt gällande föreskrifter blivit godkänd av medicinalstyrelsen,

angående familjepensionsunderlaget vilket med 300 kronor

överstiger 20 procent av tjänstepensionsunderlaget, angående pensionsåldern

(65 år), angående antal tjänsteår (30), angående befattningshavarens

årliga avgift (3 ’/a procent av tjänstepensionsunderlaget) och hans årliga familjepensionsavgift

(19 procent av familjepensionsunderlaget) samt angående

huvudmannens årliga avgift (7 procent av tjäntepensionsunderlaget). Härjämte

föreskrives i övergångsstadgandena till kap. V i reglementet, att ifråga

om besiktningsmän pensionsanstalten skall, även utan framställning av huvudmannen,

bestämma (enligt § 6) den tidpunkt, från vilken reglementet skall

anses hava varit gällande för den, som innehade befattningen den 1 januari

1920. För detta ändamål skall det åligga huvudman att ofördröjligen för pensionsanstalten

anmäla de innehavare av besiktningsmansbefattning, vilka vid

nämnda tid funnos anställda hos huvudmannen, med angivande av deras

namn, ålder och föregående tjänstgöring.

I fråga om besiktningsmännens anslutning till statens anstalt för pensionering

av folkskollärare m. fl. eller, såsom anstalten numera från och

med den 1 juli 1926 benämnes, statens pensionsanstalt har Kungl. Maj:t

i kungörelse den 23 september 1926 (nr 440) angående ändrad lydelse av

nyssnämnda övergångsbestämmelser gjort det tillägg att, därest befattningshavare

gjort framställning enligt § 9 mom. 2 andra stycket av reglementet

om befrielse från befattningshavarens pensionsavgifter motsvarande

löneavdrag för tid, varunder han icke varit anställd i huvudmans

tjänst, tidpunkten, från vilken reglementet skall anses hava varit gällande,

må bestämmas tidigast till dagen för tillträdet av befattningen hos huvudmannen.

Härigenom har beträffande pensionsavgifternas gäldande borteliminerats

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 240.

den tid, som vederbörande befattningshavare före reglementets ikraftträdande

varit anställd såsom besiktningsman bos annan innehavare av

slakteriinrättning. Däremot kvarstår föreskrift om retroaktiv tillämpning

av reglementet för den tid, befattningshavaren före ikraftträdandet

varit anställd hos samma huvudman.

Vidare har Kungl. Maj:t genom kungörelse den 23 september 1926 (nr

439) gjort det tillägg till förordningen den 10 oktober 1913 (nr 241) angående

exportslakterier samt andra enskilda under offentlig kontroll ställda

slakteriinrättningar, att besiktningsman, som vid ingången av år 1920

innehade eller som efter nämnda tidpunkt erhållit förordnande som ordinarie

besiktningsman, vore skyldig tillhöra statens pensionsanstalt enligt

för samma anstalt gällande reglemente. Dylik befattning skulle anses

hava undergått sådan reglering, som enligt anstaltens reglemente erfordrades

för dess tillämplighet, och skulle slakteriinrättningens innehavare

anses såsom befattningshavarens huvudman med de åligganden, som enligt

reglementet tillkomme sådan. I sistnämnda kungörelse föreskrevs tillika

att, därest slakteriinrättningens innehavare oaktat av medicinalstyrelsen

gjord anmaning underläte utbetala huvudmannen påvilande avgifter för

besiktningsmans pensionering, medicinalstyrelsen ägde att, efter hörande

av slakteriinrättningens innehavare, meddela varning och, därest rättelse

det oaktat ej vunnes, förordna, att slakteriinrättningen ej vidare skulle stå

under offentlig kontroll. I reglementet för pensionsanstalten finnes denna

bestämmelse icke direkt införd.

Frågan om besiktningsmännens pensionering har sedermera varit föremål

för ytterligare behandling. Sålunda hemställdes i två likalydande

vid 1927 års riksdag väckta motioner (1:120 och II: 168), att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag

rörande omläggning av nuvarande bestämmelser om pensionering av ifrågavarande

besiktningsmän i huvudsaklig överensstämmelse med vad i

motionerna angivits.

I nämnda motioner har anförts bland annat följande:

Det torde kunna sättas i fråga, huruvida de av Kungl. Maj:t i pensionsreglementet

intagna bestämmelserna enligt ordalydelsen kunde anses innebära

skyldighet till delaktighet för besiktningsmännen. Enligt § 5 av reglementet,

vilket författningsrum uttryckligen förklarats gällande beträffande

samtliga de i § 52 upptagna befattningshavargrupperna, vore reglementet

beträffande befattning, för vilken minimiårsavlöning icke fastställts

i författning, icke gällande utan reglering av befattningen enligt bestämmelserna

i § 5. Sådan reglering skulle verkställas av huvudmannen och

avse bland annat av huvudmannen fastställd minimiårsavlöning. Sedan

regleringen godkänts av vederbörlig myndighet, ankomme det på huvudmannen

att göra framställning om pensionsrätt i anstalten.

Med stöd av motiveringen i den till grund för pensionsreglementet liggande

propositionen hade emellertid bestämmelserna i fråga tolkats så, att obligatorisk

delaktighet förefunnes. Innehavarna av exportslakterierna hade sålunda

ålagts att vidkännas delaktigheten samt att erlägga de i reglementet

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 240. 5

föreskrivna pensionsavgifterna. Till dessa avgifter bidroge staten ieke, såsom

fallet vore beträffande distriktsveterinärsbefattningarna, utan kostnaden fölle

helt på huvudmännen oeli befattningshavarna.

De ekonomiska konsekvenserna av pensionsbestämmelserna inskränkte sig

emellertid icke till de årliga pensionsavgifternas gäldande. Enligt de i

samband med pensionsrättens beslutande meddelade övergångsföreskrifterna

skulle pensionsanstalten för den, som innehaft befattningen den 1 januari

11)20, även utan framställning av huvudmannen, i förekommande fall bestämma

retroaktiv tillämpning av pensionsreglementet för den tid, befattningshavaren

tidigare innehaft befattning, som med avseende å tjänstgöringens

art och omfattning varit sådan, att den kunnat förenas med pensionsrätt

enligt anstaltens reglemente, om detsamma då varit gällande. Härigenom

hade huvudmännen ålagts i vissa fall betydande retroaktivavgifter. Dessa

avgifter hade också blivit synnerligen växlande för olika företag. Då slakterierna,

såsom framginge av bestämmelserna i nämnda förordning, icke

ägde något inflytande på tillsättande och entledigande av besiktningsmän,

hade de nämligen ej heller haft möjlighet att inverka på retroaktivavgifternas

storlek, vilka varierade med hänsyn till befattningshavarnas ålder

och föregående tjänstgöring. I ett fall hade retroaktivavgiften gått upp till

den avsevärda summan av över 18,000 kronor.

Till ytterligare belysande av de egendomligheter i vissa avseenden, som

ifrågavarande bestämmelser medfört, framhölles vidare, att ett företag påförts

även avgifter, som belöpt å en tidigare innehavare av företaget, samt

att, sedan företaget på tillrådan av pensionsanstaltens direktör hos Kungl.

Maj:t sökt befrielse från nämnda avgifter, Kungl. Maj:t på hemställan av

pensionsanstalten förklarat framställningen icke föranleda någon åtgärd.

Sedan företaget övertagits av en tredje innehavare, hade medicinalstyrelsen

godkänt denna överlåtelse endast under förutsättning, att den nya innehavaren

iklädde sig ansvar för erläggande av samtliga huvudmannen påvilande

avgifter för pensionering av besiktningsmannen vid slakteriet.

Då pensionsanstalten tidigare emellertid torde hava saknat möjlighet att

mot företagens medgivande lagligen indriva vederbörliga avgifter, synas bestämmelserna

i många fall hittills icke hava kommit i tillämpning.

Emellertid hade genom kungörelse den 23 september 1926 (nr 439) vidtagits

sådan ändring av § 7 i förenämnda förordning angående exportslakterier

in. m., att medicinalstyrelsen kunde förordna, att slakteriinrättning

ej vidare skulle stå under offentlig kontroll, därest innehavaren icke erlade

huvudmannen påvilande avgifter för besiktningsmannens pensionering. Inrättningen

skulle sålunda, om den icke mäktade erlägga en betydande retroaktivavgift

— måhända delvis belöpande på föregående innehavare av företaget

— kunna förvägras sin existens.

Nu angivna förhållanden visade enligt motionärernas mening, att gällande

bestämmelser på förevarande område icke vore tillfredsställande. Behovet

och lämpligheten av en obligatorisk pensionsrätt för ifrågavarande befattningshavare

kunde emellertid efter motionärernas uppfattning, åtminstone

under nuvarande förhållanden, över huvud sättas i fråga. Dessa befattningar

torde nämligen i allmänhet hava karaktären av bisysslor. Innehavarna

av befattningarna vore ofta samtidigt innehavare av bataljons-, distriktsveterinärs-

eller kommunala veterinärbefattningar o. s. v., och beträffande

så gott som samtliga torde gälla, att de utövade enskild veterinärpraktik

i större eller mindre omfattning. Att för dylika bisysslor medgiva

pensionsrätt — och därtill obligatorisk pensionsrätt — i en av staten

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 240.

upprättad pensionsanstalt syntes icke vara riktigt eller lämpligt. Att de

slakterier, som hade den minsta omsättningen, finge hära särskild kostnad

för besiktningsmannens pensionering, syntes i varje fall orimligt. Däremot

syntes det vara klart, att i det fåtal fall, där befattningen verkligen utgjorde

befattningshavarens huvudsakliga arbete, det borde tillkomma företagets

innehavare att bidraga till hans pensionering. En sådan pensionering

torde med hänsyn till att företagen stode under offentlig kontroll och att

pensioneringen ej åsamkade det allmänna utgifter, kunna äga rum i pensionsanstalten.

Enligt motionärernas uppfattning syntes sålunda de nuvarande bestämmelserna

om pensionering av besiktningsmännen böra upphävas och ersättas

med bestämmelser, som ej ålade men medgåve företagen rätt att — efter

reglering av befattningarna enligt pensionsreglementets allmänna bestämmelser

därom — erhålla delaktighet för desamma i pensionsanstalten.

Sedan bankoutskottet avgivit utlåtande (nr 31) med bifogande av utav

utskottet införskaffade utlåtanden av medicinalstyrelsen den 16 februari

1927 samt av statens pensionsanstalt den 25 i samma månad, beslöt riksdagen

i skrivelse den 1 april 1927 (nr 114) anhålla, att Kungl. Maj:t

måtte låta verkställa utredning rörande jämkningar, i huvudsaklig överensstämmelse

med vad riksdagen i skrivelsen angivit, av gällande bestämmelser

rörande pensionering av besiktningsmän vid under offentlig kontroll

ställda slakterier samt därefter för riksdagen framlägga det förslag,

vartill utredningen kunde föranleda.

I sin nämnda skrivelse har riksdagen anfört bland annat följande:

Enligt riksdagens mening torde det icke kunna förnekas, att pensionsförhållandena

för ifrågavarande befattningshavare icke i allo blivit fullt tillfredställande

ordnade. Vad anginge frågan om obligatorisk eller frivillig

pensionsrätt, hade riksdagen likväl ansett sig icke böra understödja motionärernas

förslag att pensionsrätten skulle göras beroende av huvudmännens

initiativ. Av medicinalstyrelsens yttrande med därvid fogad bilaga framginge

emellertid, att vissa besiktningsmän tillika innehade distriktsveterinärsbefattning.

Dessa befattningshavare vore även i sistnämnda egenskap

obligatoriskt delaktiga i pensionsanstalten. Pensionsunderlaget för distriktveterinärer

vore i reglementet fastställt till 3,500 kronor, under det att sådant

underlag för besiktningsman bestämdes av pensionsanstalten enligt reglementets

allmänna grunder beträffande tjänstepensionsunderlag (§ 23). Huvudregeln

vore därvid, att underlaget utgjorde 2/3 av avlöningen. Beträffande

förening av två enligt reglementet pensionsberättigade befattningar gällde, att,

om pensionsunderlagen tillsammans överstege 6,000 kronor, de skulle nedsättas

i sådant förhållande, att deras summa bleve nämnda belopp. Om

man utginge från, att vardera av ifrågavarande befattningar normalt förutsattes

taga sin innehavares väsentliga tid och arbetskraft i anspråk och att

pensionsunderlaget fastställts med hänsyn härtill, måste tydligen, trots

berörda bestämmelse rörande maximibeloppet av pensionerna, i förevarande

fall en viss dubbelpensionering anses förekomma. Då detta knappast kunde

betraktas såsom lämpligt, torde det kunna ifrågasättas, huruvida åt besiktningsman,

som i egenskap av distriktsveterinär vore delägare i pensionsanstalten,

dessutom borde medgivas delaktighet för besiktningsmanstjänsten,

eller åtminstone huruvida ej i dylika fall någon begränsning av pensionsbeloppet

för sistnämnda tjänst, utöver vad som kunde följa av nyss återgivna

stadgande rörande pensionernas maximibelopp, torde böra åvägabringas. Ett

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 240.

närmare övervägande på denna punkt syntes böra äga rum i samband med

den utredning, varom riksdagen hemställde. Riksdagen ville i detta

sammanhang erinra, att enligt det förslag rörande bland annat delaktighet i

statens pensionsanstalt för vissa dövstum präster, som av Kungl. Ma,j:t framlagts

för 1927 års riksdag och av riksdagen enligt skrivelse den 1 april 1927

(nr 113) bifallits, pensionsrätt skulle tillkomma allenast dövstumpräst, för

vilken befattningen utgjorde uteslutande eller huvudsaklig sysselsättning.

Vad härefter anginge frågan om retroaktiv tillämpning av pensionsreglementet

för ifrågavarande befattningshavare, ville det på grund av vad som

anförts i motionerna och i medicinalstyrelsens yttrande synas, som om bestämmelserna

i detta avseende, även efter den genom förberörda kungörelse

den 23 september 192(5 (nr 440) vidtagna modifikationen, vore av den beskaffenhet,

att ytterligare lättnad för företagen skäligen torde böra medgivas.

Riksdagen hade för sin del intet att erinra mot att, på sätt medicinalstyrelsen

tillstyrkt, den tidpunkt, från vilken reglementet skulle anses hava varit

för vederbörande befattningshavare gällande, bestämdes till tidigast den 1

januari 1920. Det torde emellertid böra ankomma på Kungl. Maj:t att låta

verskställa erforderlig utredning i denna fråga och därefter för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Med avseende

å vad medicinalstyrelsen yttrat angående återbetalning till huvudmän och

befattningshavare av redan guldna retroaktivavgifter ville riksdagen framhålla,

att det icke syntes böra förmenas de huvudmän och befattningshavare,

som så önskade, att vidkännas avgifter för retroaktiv tillämpning av

pensionsbestämmelserna i vidsträcktare mån än vad som kunde komma att

såsom regel stadgas.

Riksdagen ville slutligen hava uttalat, att enligt dess mening sådan ändring

i pensionsanstaltens reglemente syntes böra komma till stånd, att i själva

reglementet gåves klart uttryck för vad som stadgats eller kunde komma att

stadgas rörande delaktighet för ifrågavarande befattningshavare.

Sedan Kungl. Maj:t den 22 april 1927 anbefallt medicinalstyrelsen och

statens pensionsanstalt att gemensamt verkställa den av riksdagen i dess

nämnda skrivelse den 1 april 1927 ifrågasatta utredningen, hava ämbetsverken

den 1 juli 1927 avgivit yttrande i ärendet.

Medicinalstyrelsen har därvid för sin del anfört följande:

Den omständigheten, att besiktningsman vid exportslakteri innehade tjänst

såsom distriktsveterinär och på grund härav vore delaktig i statens pensionsanstalt,

borde enligt medicinalstyrelsens mening icke utgöra hinder för

att besiktningsmanstjänsten medförde skyldighet till dylik delaktighet i anstalten.

Om man nämligen, såsom torde vara berättigat, utginge ifrån, att

vardera av ifrågavarande befattningar normalt förutsattes taga sin innehavares

väsentliga tid och arbetskraft i anspråk, syntes medicinalstyrelsen

inga skäl föreligga varför icke besiktningsmanstjänsten lika väl som distriktsveterinärtjänsten

skulle medföra rätt till pension, i synnerhet som i detta

fall fråga vore om tvenne tjänster med olika uppdragsgivare. Däremot

hade medicinalstyrelsen intet att erinra emot, att pensionsunderlaget i fråga

om besiktningsman, som samtidigt vore distriktsveterinär, linge vidkännas

någon begränsning. Lämpligast torde då vara, att detsamma i dylikt fall

fastställdes till ett visst bestämt belopp, exempelvis 1,500 kronor. För en

besiktningsman, som jämväl innehade distriktsveterinärstjänst, skulle därigenom

det sammanlagda pensionsbeloppet för båda tjänsterna komma att

uppgå till 5,000 kronor.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 240.

Statens pensionsanstalt har i samma skrivelse gjort följande uttalande:

Enär enligt medicinalstyrelsens föregående utlåtanden i ärendet förening

av de ifrågavarande befattningarna med hänsyn till omfattningen av göromålen

icke lämpligen borde äga rum och man således kunde antaga, att

nuvarande förhållande — endast 5 besiktningsmän vore för tillfället tillika

distriktsveterinärer — vore i viss mån provisoriskt och att förening av de

båda befattningarna efter hand komme att upphöra, funne pensionsanstalten

knappast lämpligt att för dessa undantagsfall medgiva pension för båda

befattningarna, utan torde i sådana fall pension endast för den ena befattningen

— pensionen vore i båda fallen att betrakta såsom pension för

huvudsyssla — böra ifrågakomma. Skulle denna anstaltens uppfattning

vinna beaktande, torde § 52 c) av anstaltens reglemente böra erhålla ungefärligen

följande lydelse:

»c) av medicinalstyrelsen förordnad besiktningsman vid under offentlig

kontroll ställt slakteri, med undantag för det fall att besiktningsmannen

tillika innehar befattning som i a) sägs.»

Medicinalstyrelsen och statens pensionsanstalt hava i förberörda skrivelse

gemensamt anfört följande:

Ämbetsverken hade intet att erinra emot, att den tidpunkt, från vilken

reglementet skulle anses hava varit gällande för besiktningsmän vid exportslakterier,

bestämdes till tidigast den 1 januari 1920. Därest en dylik ändring

komme till stånd, torde därvid också böra föreskrivas, att de slakteriinnehavare

och besiktningsmän, vilka redan erlagt dem påvilande retroaktivavgifter,

Ange äga rätt att återbekomma dessa avgifter.

Beträffande slutligen det av riksdagen framhållna önskemålet, att i pensionsanstaltens

reglemente skulle givas klart uttryck för vad som stadgats

rörande delaktighet för besiktningsmän i pensionsanstalten, hade ämbetsverken

intet att erinra emot införande i reglementet av dylika bestämmelser.

Statskontoret har i infordrat utlåtande den 14 november 1927 yttrat

bland annat följande:

Enligt föreskrift i § 5 av reglementet för statens pensionsanstalt kunde

reglementet bliva gällande å befattning, för vilken mimimiårsavlöning icke

fastställts i författning, endast under förutsättning, bland annat, att den,

hos vilken befattningshavare vore anställd (huvudmannen), gjort framställning

om befattningens förenande med pensionsrätt för innehavaren. Något

undantag från nämnda huvudregel vore ej medgivet. I fråga om retroaktivavgifter

stadgades i § 6 av samma reglemente att, om befattningshavare vid

den tidpunkt, då reglementet började tillämpas å honom, befunne sig i viss

angiven levnadsålder, pensionsanstalten, därest huvudmannen därom gjorde

framställning, kunde bestämma, att reglementet skulle anses hava varit

gällande för honom under viss tid dessförinnan, för vilken retroaktivavgifter

i följd härav skulle erläggas. Såsom undantag från denna regel vore

i övergångsstadgandena till kapitel V av anstaltens reglemente föreskrivet

i fråga om, bland andra, besiktningsmansbefattning vid under offentlig kontroll

ställt slakteri, att pensionsanstalten även utan sådan framställning

skulle bestämma den tidpunkt, från vilken reglementet skulle anses hava

varit gällande för den, som innehade befattningen den 1 januari 1920. För

detta ändamål skulle det enligt nämnda övergångsstadganden åligga huvud
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition Nr 240.

man att för pensionsanstalten anmäla de innehavare av sådan befattning,

vilka vid niimnda tid funnes hos huvudmannen anställda.

Sistnämnda stadgande hade åberopats såsom stöd för den åsikten, att

skyldighet för nu ifrågavarande besiktningsmän att vara delägare i anstalten

skulle enligt reglementet föreligga. Det syntes dock kunna ifrågasättas,

huruvida så vore förhållandet. Minimiårsavlöning vore för besiktningsmansbefattning

ej fastställd i författning och, därest huvudman gjorde anmälan

om hos honom anställd besiktningsman utan att göra i § 5 omnämnd

framställning om befattningens förenande med pensionsrätt, torde pensionsanstalten

ej kunna fastställa den tid, reglementet skulle retroaktivt tillämpas

å befattningshavaren, ty förutsättningen härför vore enligt § 6, att

reglementet börjat tillämpas å befattningshavaren, vilket enligt § 5 icke

kunde ske med mindre huvudmannen därom gjort framställning.

Fråga hade nu uppstått, huruvida det borde föreligga skyldighet för besiktningsman

vid under offentlig kontroll ställt slakteri att tillhöra pensionsanstalten.

Utan kännedom om slakteriinnehavarnas åsikt i frågan vore det

vanskligt att göra ett bestämt uttalande härom. Därest slakteriinnehavarna

motsatte sig obligatorisk delaktighet, syntes betänkligheter möta att ålägga

en liten grupp enskilda näringsidkare att sörja för sina befattningshavares

pensionering, under det att sådan skyldighet icke ålåge andra näringsidkare.

Det torde ej föreligga större skäl för obligatorisk anslutning till pensionsanstalten

för befattning såsom besiktningsman än exempelvis för befattning

såsom sjuksköterska i sjukvård, anordnad av bruk, fabrik eller därmed jämförligt

företag, vilken senare befattning kunde förenas med pensionsrätt

först sedan huvudmannen därom gjort framställning. Däremot vore de

kommunalt anställda distriktssjuksköterskorna skyldiga tillhöra pensionsanstalten.

För den händelse nu ifrågavarande befattningar emellertid alltjämt borde

anses vara obligatoriskt anslutna till pensionsanstalten, torde uttrycklig

föreskrift i sådan riktning böra meddelas i anstaltens reglemente.

Vidkommande frågan huruvida pensionsanstalten även utan därom av

huvudmannen gjord framställning skulle äga bestämma den tidpunkt, från

vilken anstaltens reglemente skulle gälla för vederbörande, ansåge statskontoret,

att det saknades anledning att i nu ifrågavarande avseende medgiva

mindre frihet för huvudman för besiktningsman än för huvudman för

annan kommunalt anställd veterinär än distriktsveterinär. Statskontoret förordade

därför sådan ändring av 1 mom. av förutberörda övergångsstadganden

i reglementet för pensionsanstalten, att detsamma endast komme att äga

tillämpning å befattning, som i § 52 a) omförmäldes, d. v. s. distriktsveterinär.

Därest dylik ändring komme till stånd, torde jämväl föreskrift böra

meddelas, att de slakteriinnehavare och besiktningsmän, vilka redan erlagt

dem åvilande retroaktivavgifter, ägde rätt att återbekomma dessa avgifter.

I fråga om delaktighet i pensionsanstalten för besiktningsman, vilken

tillika vore distriktsveterinär, ansåge statskontoret på av pensionsanstalten

anförda skäl, att dylik delaktighet ej borde ifrågakomma. Ej heller besiktningsman,

vilken innehade annan kommunal veterinärbefattning eller vore

länsveterinär, torde böra tillhöra pensionsanstalten. Annorlunda vore förhållandet

beträffande besiktningsman, vilken tillika innehade bataljonsveterinärbefattning,

som ej vore avsedd att taga innehavarens tid helt i

anspråk. .

De slakteriinnehavare och besiktningsmän, vilka erlagt årsavgifter till

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 205 häft. (Nr 2b0.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 240.

pensionsanstalten, men efter genomförande av den av statskontoret förordade

ändringen av § 52 c) i reglementet för anstalten skulle befrias därifrån,

torde jämväl böra erhålla rätt att återkomma dessa avgifter.

I skrivelse i ärendet den 19 oktober 1927 har svenska andelsslakteriernas

exportförening u. p. a. bland annat framhållit betydelsen av frågan om

nedsättning av pensionsavgift för ej allenast besiktningsman, som tillika är

distriktsveterinär, utan även för besiktsman som jämväl är stadsveterinär,

bataljonsveterinär eller köttbesiktningsman. Vidare påpekas, att ett fastställande

av tiden för pensionsavgifternas uträkning per den 1 januari 1920

komme att föranleda många svårigheter, enär en del slakterier under tiden

nedlagts eller gått i konkurs. I händelse av en framflyttning av tiden för

beräknandet av anslutning till pensionsanstalten kunde redan inbetalta bidrag

anses såsom frivilliga bidrag till pensionsavgifter och i så fall icke

avräknas eller återbekommas.

Föreningen av besiktningsmän vid Sveriges exportslakterier, som beretts

tillfälle i ärendet avgiva yttrande, har framhållit följande:

Ehuru det författningsenligt vore bestämt, att ovannämnda besiktningsmän

skulle tillhöra statens pensionsanstalt, och då det tydligt av riksdagens

skrivelse framginge, att så vore fallet, ville dock föreningen — under framhållande

att föreningen ansåge besiktningsmännens lagliga rättighet vara

att bliva retroaktivt pensionerade från den 1 januari 1920 - uttala, att

besiktningsmännen av hänsyn till förhållandena sådana de nu utvecklats

syntes böra frånträda denna rätt och medge, att pensionering genomföres

först från och med den 1 juli 1928. Mindre svårigheter skulle härigenom

skapas för slakterierna, då ett genomförande av pensioneringen från annan

tidpunkt skulle medföra högst olika ekonomiska konsekvenser för dessa.

Rörande den ifrågasatta dubbelpensioneringen av vissa besiktningsveterinärer,

som innehade annan tjänst, instämde föreningen i vad medicinalstyrelsen

härutinnan föreslagit.

Som pensionsunderlag borde beräknas den av medicinalstyrelsen för varje

slakteri fastställda minimilönen.

Därest pensionen skulle komma att gälla från den 1 juli 1928, borde

redan inbetalta avgifter återbäras till respektive slakterier och besiktningsmän.

I yttrande, som efter anmodan avgivits av delegerade för svenska andelsslakteriernas

exportförening och exportslakterierna, har under åberopande

av §§ 5 och 52 i reglementet för statens pensionsanstalt hävdats den uppfattningen

att, för att anslutning till pensionsanstalten skall föreligga, huvudmannen

skall hava gjort framställning om pensioneringen. Dylik framställning

förelåge emellertid icke i något fall från slakteriernas sida, och ej

heller hade någon besiktningsman begärt pension. En del slakterier hade

emellertid efter påyrkande av medicinalstyrelsen delvis inbetalt avgifterna.

Vidare har anförts i huvudsak följande.

Begreppet huvudman vore för slakterierna såsom sådana företagare i allmänhet

ganska oklart, enär i en del fall stadsveterinär, bataljongsveterinär,

distriktsveterinär eller köttbesiktningsveterinär förordnats till besiktningsman

vid slakteri, ibland förenande flera av dessa befattningar gemensamt.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 240.

Skulle nu de slakterier, vilkas besiktningsman även hade några av de

nämnda befattningarna, icke anses såsom huvudman, men det slakteri, vars

besiktningsman icke innehade annan officiell befattning, anses som sådan,

vore det en uppenbar orättvisa mot sistnämnda slakterier, enär de alla hade

samma kontroll.

Skulle slakterierna såsom privata företagare anses som sådana huvudmän,

som icke allenast skulle hava rätt att göra framställning om pensionsrätt

för befattningshavare utan skyldighet därtill, skulle detta till sina konsekvenser

få mycket vittgående följder, därigenom att befattningshavare, såväl

de av staten förordnade kontrollörer som andra hos privata företagare

anställda befattningshavare, med samma skäl och rätt kunde göra anspråk

på pensionering med huvudman som premiebetalare.

Då statens pensionsanstalt icke ansett sig kunna exekutivt uttaga pensionsavgifterna

från slakterierna, kom medicinalstyrelsen dem till hjälp och föreslog

ändrad lydelse och tillägg till § 5 i förordningen av 10 oktober 1913,

vilket förslag fastställdes genom kungörelsen av 23 september 1926.

Härav framginge, att nämnda ämbetsverk ansett ytterligare bestämmelser

nödvändiga för att tvinga exportslakterierna att göra framställning om

pensionering av besiktningsman, icke aktande att de föreslagna bestämmelserna

komme att stå i strid med pensionsanstaltens reglemente.

Angående de retroaktiva avgifterna skulle dessa icke i något fall komma

att verka lika och rättvist såväl på grund av besiktningsmännens olika

ålder som olika tider för deras förordnande.

En del slakterier, hade, oavsett att de varit till i många år, nya innehavare

eller ägare med kvarstående besiktningsman såsom Hallsberg, Kil,

Yarberg, Landskrona, Kristianstad m. fl. För dessa slakteriers befattningshavare

skulle det även bliva orättvist vad retroaktiv pensionsberäkning

beträffade, enär nuvarande ägaren icke kunde åläggas betala pensionsavgift

för tid, han icke drivit rörelsen, varför dessa slakteriers besiktningsmän

antingen själva finge betala de retroaktiva avgifterna eller nöja sig med

mindre pension.

Med instämmande i förutnämnda motioners såväl innehåll som syfte samt

statskontorets utlåtande föreslogo de delegerande, att exportslakterierna icke

måtte såsom privata företagare anses som sådana huvudmän, vilka vore

skyldiga att göra framställning om pensionering av besiktningsman, att

kungörelsen den 23 september 1926 (nr 439) angående ändrad lydelse av

$ 5 i förordningen den 10 oktober 1913 angående exportslakterier samt andra

enskilda under offentlig kontroll ställda slakterier måtte upphävas samt att,

om mot ovannämnda bestridande och yttrande förslag upprättades innebärande

skyldighet för exportslakterierna att i egenskap av huvudmän göra

framställning om pensionering av besiktningsman, tiden för delaktighet

måtte bestämmas att gälla tidigast från den dag, då Kungl. Maj:t efter

riksdagens beslut utfärdade ändrade bestämmelser för besiktningsmännens

pensionering; dock med sådana bestämmelser, att retroaktiva avgifter icke

finge förekomma.

Därefter hava medicinalstyrelsen och statens pensionsanstalt anbefallts att

i ärendet avgiva gemensamt förnyat utlåtande.

Såsom svar härå har statens pensionsanstalt i utlåtande den 11 februari

1928 anfört följande:

Beträffande den av statskontoret ävensom av delegerade för svenska andelsslakteriernas

exportförening och för exportslakterierna berörda frågan, huru
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 240.

vida det borde föreligga skyldighet för besiktningsman att tillhöra pensionsanstalten,

erinrade pensionsanstalten, att sådan skyldighet för närvarande

vore stadgad genom kungörelse den 23 september 1926 (nr 439). Visserligen

hade anstalten i yttrande den 25 februari 1927 till riksdagens bankoutskott

förklarat sig ej vilja avstyrka en utredning i syfte att göra anslutningen

till anstalten frivillig. Men med hänsyn därtill att medicinalstyrelsen i

sitt till utskottet avgivna yttrande på det enträgnaste avrått från borttagande

av den obligatoriska anslutningen samt jämväl besiktningsmannaföreningen

i sin skrivelse uttalat sig i samma riktning, ansåge pensionsanstalten skäl

ej vidare föreligga att ifrågasätta ett frångående av den obligatoriska anslutningen.

Vidkommande de med denna pensionering förenade förvaltningsbestyr

linge dock erinras därom, att den särskilda ställning slakterierna intoge till

besiktningsmännens pensionering hittills berett pensionsanstalten vissa svårigheter

vid indrivandet av slakteriernas pensionsavgifter. Gent emot andra

huvudmän för så kallade reglerade tjänster hade pensionsanstalten det

tvångsmedlet vid bristande avgiftslikvid att indraga pensionsrätten. Även

om detta medel — vilket ej här vore fallet — stode anstalten till buds,

skulle det i förevarande fall vara verkningslöst, då slakterierna själva ej

hade något verkligt intresse av pensioneringen. Pensionsanstalten, vilkens

pensionsavgifter icke i något fall vore exekutiva, måste därför i detta fall

anlita ett annat ämbetsverk (medicinalstyrelsen), som under framhållande

av risken att förlora rätten att stå under offentlig kontroll kunde förmå

slakterierna att fullgöra sin avgiftsplikt. Det kunde då förefalla enklare,

att medicinalstyrelsen själv svarade för avgifternas erläggande och ombesörjde

deras inbetalning till anstalten.

Med hänsyn till dessa svårigheter hade pensionsanstalten för avsikt att

med stöd av föreskriften i § 8 mom. 2 i sitt reglemente överenskomma med

medicinalstyrelsen om en sådan anordning, som nyss antytts. Medicinalstyrelsen,

som ju tillsätter och entledigar besiktningsmännen, borde ock,

syntes det, lämpligen kunna över dem föra sådan liggare, som föreskrives.

i § 21 mom. 2 av anstaltens reglemente.

Pensionsanstalten biträdde för sin del vad statskontoret föreslagit i fråga

om besiktningsman, som tillika innehade annan med pensionsrätt förenad

befattning.

Pensionsanstalten hade intet att erinra mot att, såsom av besiktningsmannaföreningen

föreslagits, pensionsrätten bestämdes att gälla från och

med den 1 juli 1928. Återbäring av därförut erlagda engångs- och årsavgifter

kunde tydligen möta svårigheter med hänsyn därtill, att slakteriföretag

upphört eller fått ny innehavare eller besiktningsman avlidit. Det

torde vara tillfyllest, att det medgåves nuvarande slakteriinnehavare att

återfå av dem erlagda avgifter. De nu i tjänst anställda besiktningsmännen

borde lämnas öppet att återfå erlagda avgifter eller, där tjänståren efter den

1 juli 1928 icke försloge för erhållande av hel pension, låta avgifterna

innestå för erhållande av pensionsfyllnad. För dem, som avgått eller avlidit,

hade erlagda avgifter grundlagt rätt till uppskjuten tjänstepension

eller rätt till familjepension åt efterlevande. Någon ränta torde icke böra

beräknas på avgifter, som återbures.

Medicinalstyrelsen har för sin del i skrivelse den 14 februari 1928 i

huvudsak åberopat statens pensionsanstalts ovannämnda utlåtande av den 11

februari 1928; och har styrelsen med avseende härå vidare anfört:

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 240. 13

Styrelsen ansåge sig emellertid icke kunna biträda anstaltens förslag, att

besiktningsman, som tillika innehade annan med pensionsrätt förenad befattning,

icke skulle såsom besiktningsman vara delaktig i pensionsanstalten.

I detta hänseende vidhölle styrelsen den uppfattning, som styrelsen uttalat

i det gemensamt med pensionsanstalten avgivna utlåtandet den 1 juli 1927.

En förutsättning för att styrelsen skulle kunna biträda det i pensionsanstaltens

utlåtande framlagda förslaget om utfärdande av sådana bestämmelser,

att besiktningsmännens pensionsavgifter skulle genom medicinalstyrelsens

förmedling inbetalas till pensionsanstalten, vore, att bestämmelserna i

kungörelsen den 23 september 1926 (nr 439) angående iindrad lydelse av §§>

5 och 7 i förordningen den 10 oktober 1913 (nr 241) fortfarande ägde ti 11- lämpning.

Såsom redan förutsattes i samband med den vid 1919 års riksdag skedda Departementsregleringen

av pensionsförhållandena för ifrågavarande besiktningsmän, chefen.

torde deras anslutning till statens pensionsanstalt alltjämt böra regelmässigt

betraktas som obligatorisk. Detta synes mig också böra uttryckligen angivas

genom lämpliga bestämmelsers införande i reglementet, varom emellertid

det lärer ankomma på Kungl. Maj:t att förordna, sedan riksdagens beslut i

ärendet föreligger.

Härvid bör dock tillses, att dubbelpensionering må undvikas. Såsom

mindre påkallat torde nämligen — såsom 1927 års riksdag framhållit —

få anses, att exempelvis en besiktningsman, vilken redan i egenskap av

distriktsveterinär är delägare i anstalten, också kan erhålla delaktighet på

grund av sin besiktningsmannabefattning. I avseende å den utformning

ifrågavarande inskränkande stadgande bör erhålla ansluter jag mig till

statskontorets förslag, som innebär, att besiktningsman, som tillika innebar

annan befattning, varmed är förenad pensionsrätt enligt civila tjänstepensionslagen

eller reglementet för statens pensionsanstalt, skall i förstnämnda

sin egenskap vara utesluten från delaktighet i statens pensionsanstalt. Innehavare

av militär veterinärbefattning torde åtminstone tillsvidare kunna

erhålla pensionsrätt jämväl som besiktningsman.

Vidkommande frågan om den tid, från vilken pensionsrätten skall räknas,

får jag i anslutning till de i ärendet gjorda uttalanden från såväl besiktningsmännens

och slakteriernas sida som ock från pensionsanstalten tillstyrka,

att nämnda tid bestämmes till den 1 juli 1928, dock med rätt för

huvudman att med avseende å besiktningsman, som då är upptagen såsom

pensionsberättigad i anstalten, kvarstå i förutvarande ställning. Det torde

vid ett dylikt framflyttande av tiden för pensionsrättens beräknande böra

medgivas nuvarande slakteriinnehavare att återfå av dem eventuellt erlagda

avgifter. Ävenså torde nu i tjänst anställda besiktningsmän böra

lämnas öppet att återfå erlagda avgifter eller, i det fall tjänståren efter

den 1 juli 1928 icke förslå för erhållande av hel pension, låta avgifterna

innestå för erhållande av pensionsfyllnad. För dem, som avgått eller

avlidit, torde, såsom pensionsanstalten framhållit, erlagda avgifter hava

grundlagt rätt till uppskjuten tjänstepension eller rätt till familjepension

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 205 haft. (Nr 2h0.) 3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 240.

åt efterlevande. Någon ränta torde icke böra beräknas på avgifter, som

återbäras.

I detta sammanhang anser jag mig, i överensstämmelse jämväl med vad

chefen för jordbruksdepartementet påpekat, böra erinra om en av riksdagen

— i anledning av i ämnet väckta motioner — den 2 juni 1927 avlåten skrivelse,

nr 253, däri riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes taga under

omprövning frågan om nedbringande av de kostnader, som för anordnande

av nödvändig kontroll böra åläggas exportslakterierna. I skrivelsen fästes

bland annat uppmärksamheten på, att vissa av de vid exportslakterierna

anställda veterinärerna tillika inneha va annan veterinärtjänst; särskilt i

sådana fall ansåges en minskning av utgående ersättning önskvärd.

De sålunda av riksdagen berörda frågorna sammanhänga, såsom ock

riksdagen framhållit, med tidigare här behandlade spörsmål om pensionering

av exportslakteriernas veterinärpersonal. Vad närmast angår avlöningsnormerna

för de av exportslakteriernas besiktningsmän, som även

bestrida annan veterinärtjänst, har emellertid medicinalstyrelsen, enligt

vad styrelsen uti infordrat utlåtande den 21 juni 1927 upplyst, vidtagit

åtgärder för åvägabringande av viss reduktion av ersättningen åt dylika

besiktningsmän.

Tvivelsutan kommer också ett genomförande av de av mig föreslagna

ändrade normerna för besiktningsmännens pensionering att innebära viss

ekonomisk lättnad för ett flertal exportslakterier. Enligt vad chefen för

jordbruksdepartementet meddelat, måste det enligt hans mening dock

alltjämt framstå som önskligt att även i övrigt en reduktion av exportslakteriernas

besiktningskostnader kan åstadkommas; och hade detta även

framhållits i de yttranden, som härutinnan avgivits av lantbruksstyrelsen

och statskontoret. Nämnde departementschef hade sin uppmärksamhet fästad

på denna angelägenhet, men hade han erinrat, att det i första hand ankomme

på medicinalstyrelsen att taga under övervägande de ytterligare

åtgärder, som i detta avsende kunna ifrågakomma.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att förklara

hinder för riksdagens del icke möta för Kungl. Maj:t att i huvudsaklig

överensstämmande med ovan angivna riktlinjer utfärda bestämmelser

om pensionering av besiktningsmän vid exportslakterier eller andra

enskilda, under offentlig kontroll ställda slakteriinrättningar.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan finner Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

gott lämna bifall samt förordnar, att proposition

i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Em. G:son Bergman.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1928:152 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående pensionering av besiktningsmän vid exportslakterier och andra enskilda, under offent a1 i texten
  2. BU 1928:38 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående pensionering av besiktningsmän vid exportslakterier och andra enskilda, under offentlig kontroll st s. 1 i texten