Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 27 kap. 5—7 och 13 §§ rättegångsbalken m. m

24 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1928:3, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 27 kap. 5—7 och 13 §§ rättegångsbalken m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition AV 3.

1

Nr 3.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 27 kap. 5—7 och 13 §§ rättegångsbalken

m. m.; given Stockholms slott den 16 december 1927.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 27 kap. 5—7 och 13 §§ rättegångsbalken; och

2) lag om ändrad lydelse av 219, 220 och 225 §§ utsökningslagen.

GUSTAF.

Johan C. W. Thyrén.

Biriang till riksdagens protokoll 1928.

1 samt

3 haft. (Nr 3.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 27 kap. 5—7 och 13 §§ rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 27 kap. 5—7 och 13 §§ rättegångsbalken skola,

6 i nedan angivna delar, hava följande ändrade lydelse:

5 §.

Äro besvär anförda, varde, när skäl därtill äro, förordnande meddelat

om vederpartens hörande över besvären. Ej må, med mindre tillfälle

lämnats vederparten att sig förklara, ändring i underrättens utslag göras,

i annat fall än då besvären angå någons häktande eller kvarhållande i

häkte eller hämtande till rätten, eller oek stadgandet i senare stycket av

12 § äger tillämpning.

6 i

Skall någon---- till handa.

Har klaganden före utgången av den tid, som är stadgad för ingivande

av delgivningsbevis och återställande av besvärshandlingarna, hos hovrätten

sökt anstånd med fullgörande av vad honom i sagda hänseenden

åligger, må sådant anstånd på viss tid beviljas, när skäl därtill äro.

Åro vid besvären fogade kartor eller andra ritningar, eller ock handlingar

av vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll i annat rättegångsmål,

eller handlingar rörande laga skifte eller därmed jämförlig förrättning,

eller handelsböcker eller andra räkenskaper, varde, på framställning av

klaganden, efter omständigheterna förordnat, huruvida de må från delgivning

undantagas.

7 %.

År i fall, som uti 6 § avses, ej veterligt, var klagandens vederpart sig

uppehåller, eller upplyses, att han vistas å utrikes ort; har han ej i hovrätten

anmält viss person, som äger att å hans vägnar mottaga besvärshandlingarna,

eller anvisning å sådant omhud eljest kunnat erhållas; återställe

klaganden inom stadgad tid besvärshandlingarna, där de äro av

honom uttagna, och varde honom viss tid förelagd att styrka, det han

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

3

låtit i allmänna tidningarna tre gånger, minst fjorton dagar mellan varje

gång, kungöra, att besvär i målet blivit anförda, samt att besvärshandlingarna

finnas hos hovrätten att tillgå. Är klaganden allmän åklagare,

låte hovrätten besörja, att kungörelse varder i allmänna tidningarna införd,

efter ty nu är sagt.

13 $.

Varder beslut meddelat, att underdomares utlåtande över besvären skall

infordras, må ej part med beslutets delgivande betungas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1928.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr it.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 219, 220 och 225 §§ utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 219, 220 och 225 §§ utsökningslagen skola, 219 §

i nedan angivna delar, hava följande ändrade lydelse:

219 §.

Ej må — — — förklara.

Finnes någon böra över besvären höras, vare klaganden pliktig att efter

föreläggande uttaga de av honom ingivna besvärshandlingarna samt dem i

huvudskrift eller besannad avskrift vederparten tillställa, så ock att inom

lika tid, som för besvärens anförande gällt, räknad från den dag föreläggandet

genom anslag inom hovrätten kungöres, till hovrätten inkomma med

sådant intyg, som i 11 kap. 38 § rättegångsbalken sägs, rörande delgivningen

och dagen därför samt återställa handlingarna eller ingiva styrkt

avskrift därav.

Har klaganden före utgången av den tid, som är stadgad för ingivande

av delgivningshevis och återställande av besvärshandlingarna, hos hovrätten

sökt anstånd med fullgörande av vad honom i sagda hänseende åligger,

må sådant anstånd på viss tid beviljas, när skäl därtill äro.

Äro vid besvären fogade kartor eller andra ritningar, eller ock handlingar

av vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll i annat mål, eller handlingar

rörande laga skifte eller därmed jämförlig förrättning, eller handelshöcker

eller andra räkenskaper, varde, på framställning av klaganden, efter omständigheterna

förordnat, huruvida de må från delgivning undantagas.

220 §.

Är, i fall då klagandens vederpart skall höras, ej veterligt, var han sig

uppehåller, eller upplyses, att han vistas å utrikes ort; har han ej i hovrätten

anmält viss person, som äger att å hans vägnar mottaga besvärshandlingarna,

eller anvisning å sådant omhud eljest kunnat erhållas; återställe

klaganden inom stadgad tid besvärshandlingarna, där de äro av honom uttagna,

och varde honom viss tid förelagd att styrka, det han låtit i allmänna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

o

tidningarna tre gånger, minst fjorton dagar mellan varje gång, kungöra,

att besvär i målet blivit anförda, samt att besvärshandlingarna finnas bos

hovrätten att tillgå.

225 §.

Prövar hovrätten tillfälle böra lämnas klagandens vederpart att avgiva

yttrande över inlaga, som efter det besvären utställts till förklaring blivit

av klaganden ingiven, eller finnes nödigt, att klaganden höres över förklaring

eller annan inlaga, som av vederparten ingivits, äge hovrätten

meddela föreskrift om delgivande av inlaga, varom fråga är.

Varder beslut meddelat, att överexekutors eller utmätningsmans utlåtande

över besvären skall infordras, må ej part med beslutets delgivande

betungas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22

oktober 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meueling, Gäede, Pettersson, Rosén, Hamein, Almkvist,

Lybeeg, von Stockensteöm.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, anför:

»Uti det betänkande angående ändringar i hovrätternas organisation,

arbetssätt och löneförhållanden m. m., som av särskilt tillkallade sakkunniga

inom justitiedepartementet avgavs den 30 oktober 1926, har i syfte

att ernå ökat arbetsresultat i hovrätterna föreslagits bland annat viss förenkling

av sättet för fattande av beslut rörande kommunikation i besvärsmål.

För närvarande föredragas i hovrätterna besvärsmålen så snart de kommit

i sådant skick, att laga hinder för deras föredragning ej möter. Mål,

vari underrättens utslag fastställes, avgöres omedelbart, under det att övriga

mål utställas till vederbörandes hörande. Enligt 27 kap. 5 § rättegångsbalken

och 219 § utsökningslagen äger nämligen hovrätt ej göra ändring i

underrätts utslag med mindre motpart lämnats tillfälle att förklara sig över

besvären. Sådana mål, vilka utställts till förklaring med motparten, bliva,

sedan förklaring inkommit, ånyo föredragna inför hovrätten.

En dubbelföredragning av vissa besvärsmål äger sålunda rum. För undvikande

härav har tidigare ifrågasatts införande av bestämmelser därom,

att alla besvärsmål skulle, innan de föredroges, hava utställts till delgivning

med motpart, varigenom den tid, som åtgår för första föredragningen av

dylika mål, skulle vinnas för föredragning av andra mål.

Förslag i Uti det förslag, som låg till grund för 1901 års lag om ändring i vissa

s?™bJirld ''"}ed delar av rättegångsbalken, fanns sålunda i 27 kap. 5 § nämnda balk in
loOl

axs Lag

om ändring t taget ett stadgande av innehåll, att om part i föreskriven ordning fullföljt

mssa delar av ^ajan mot underrätts slutliga utslag i brottmål eller mot utslag, varigenom

rattegangs
balken.

underrätt i sådant mål dömt till värjemålsed, och ej någon i malet holles

häktad, tillfälle skulle lämnas klagandens vederpart att över besvären yttra

sig. Såsom skäl för obligatorisk kommunikation i dessa mål åberopades,

att en betydande tidsbesparing i hovrätternas arbete därigenom skulle ernås.

Vid granskningen i högsta domstolen avstyrktes förslaget av fyra justitieråd,

som därvid anförde i huvudsak, att enligt förslaget den synnerligen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

snabba rättsskipning, som dittills ägt rum i de mål, vilka avgjordes utan

kommunikation, icke vidare vore att påräkna, att i de mål, som kunde avgöras

utan kommunikation, denna saknade all betydelse för målets prövning

och verkade allenast kostnader för parterna och dröjsmål med avgörandet,

att även om man i fråga om kostnaderna icke toge hänsyn till

klaganden, dock alltid kvarstode, att förklaranden flnge vidkännas en onödig

utgift, som han i många fall icke kunde få ersatt, samt att den ovillkorliga

kommunikationen och därav följande utsikt till ett avsevärt uppskov

med målets avgörande uppmuntrade till klagomål i fall, då klaganden kunde

hava intresse av att avgörandet fördröjdes. Två av dessa justitieråd ansågo

det dock böra tagas i övervägande, huruvida icke den preliminära prövning

av besvär, vilken föreginge beslut om förklarings infordrande, kunde anförtros

åt någon hovrättens ledamot eller tjänsteman, på vilken det alltså

skulle ankomma, huruvida besvären utan föregående kommunikation skulle

föredragas inför hovrätten.

Det till högsta domstolen remitterade förslaget förelädes i denna del oförändrat

1901 års riksdag men blev i anseende till kamrarnas skiljaktiga beslut

icke antaget av riksdagen. Därvid åberopades emot förslaget huvudsakligen

samma skäl som de, vilka framförts i högsta domstolen.

Frågan upptogs ånyo under förarbetena till de ändringar i hovrätternas Förslag år

arbetsordningar, vilka genomfördes år 1919. Därvid var ifrågasatt att

utsträcka den obligatoriska kommunikationen utöver det år 1901 föreslagna

tillämplighetsområdet jämväl till andra civila hesvärsmål än utsökningsmål.

över ett i anslutning härtill utarbetat utkast till ändrad lydelse av 27 kap.

5 § rättegångsbalken avgåvos yttranden av hovrätterna, vilka lämnade

utkastet utan anmärkning. Förslaget blev dock ej förelagt riksdagen.

Nödvändigheten att söka nedbringa i hovrätterna uppkomna arbetsbalanser Förslag år

föranledde emellertid, att under år 1923 inom justitiedepartementet utarbetades

förslag till sådan ändrad lydelse av 27 kap. 5 § rättegångsbalken och

219 § första stycket utsökningslagen, att kommunikation skulle bliva ovillkorlig,

enligt först berörda lagrum, dels då talan fullföljdes mot underrätts

slutliga utslag i brottmål med undantag av sådana, däri någon hölles häktad,

eller i sådant civilt besvärsmål, varå bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken

ägde tillämpning, dels ock då talan fullföljdes mot underrätts utslag,

varigenom någon dömts till värjemålsed, samt enligt det senare lagrummet,

då talan fullföljdes mot överexekutors utslag i mål angående lagsökning

för gäld. Lagrådet ansåg sig under föreliggande förhållanden ej böra avstyrka

förslaget till ändrad lydelse av 27 kap. 5 § rättegångsbalken; två

ledamöter avstyrkte den föreslagna ändringen av 219 § utsökningslagen.

Fn ledamot anförde bland annat:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

Obestridligen vore åtskilliga avsevärda fördelar förenade med den sedan

tillkomsten av 1734 års lag tillämpade ordningen för behandling av besvärsmål,

som fullföljts till hovrätt. Till vad i avseende därå framhållits under

förarbetena till de föreliggande förslagen ville denne ledamot tillägga, att

med nuvarande ordning den icke klagande parten genom kommunikationen

finge sin uppmärksamhet riktad på att bifall till besvären ej vore uteslutet

utan det funnes en eller annan omständighet i målet, som kunde föranleda

ändring i underrättens utslag, och att sålunda en närmare utredning,

eventuellt med biträde av rättskunnig person, vore av nöden för att fä

utslaget fastställt. Bleve däremot alla besvär, utan hänsyn till deras större

eller mindre befogenhet, kommunicerade, innebure kommunikationen i och för

sig ingen dylik erinran åt den icke klagande, utan denne kunde, där han

icke själv vore rättsbildad, antingen, i sin övertygelse att fog för besvären

saknades, helt underlåta att anskaffa och åberopa en för sakens vinnande

erforderlig utredning eller ock se sig nödsakad att för säkerhets skull föranstalta

om eu kanske fullständigt irrelevant utredning till bemötande av

besvären eller att anlita hjälp av rättskunnig person och därigenom ådraga

sig en kostnad, som med våra ganska höga advokatarvoden icke finge bagatelliseras.

— Det syntes icke vara ställt utom tvivel, att verkligen den

ifrågasatta reformen vore ägnad att medföra sådan tidsvinst i hovrätternas

arbete, att man fördenskull borde avstå från de fördelar den nuvarande

ordningen medförde. Frågan därom berodde till väsentlig del av det sätt,

varå inkomna besvärsmål i hovrätten föredroges. Skedde föredragningen,

såsom sig borde, sålunda, att föredraganden strax framhölle de omständigheter,

som enligt hans mening kunde föranleda bifall till besvären, syntes i ett

stort antal fall föredragningen av mål, vari kommunikation skulle äga rum,

icke behöva bliva synnerligen tidsödande. Hade åter ett besvärsmål blivit

fullständigt föredraget, innan kommunikation av besvären beslutades, vore

vid dess förnyade föredragning såsom skriftväxlingsmål en viss tidsbesparing

i regel vunnen genom den tidigare föredragningen; hänsynen därtill finge

antagas hava utgjort grunden för den i hovrätternas arbetsordningar intagna

bestämmelsen därom att brottmål i regel skulle, ändå att förklaring infordrades,

avgöras å den division, som en gång fått detsamma sig tilldelat. —

Fn viss tidsvinst skulle kunna åstadkommas därigenom att mål av vidlyftigare

beskaffenhet undantoges från fullständig föredragning såsom besvärsmål.

Härför torde knappast erfordras någon lagändring. Het kunde

nämligen ej med nu gällande lag anses uteslutet, att mål, som ej krävde

särskilt skyndsam behandling, av hovrätten kommunicerades allenast på

grund av dess vidlyftighet, och att alltså den föredragande medgåves rätt

att på sådan grund, utan att hava berett sig på målets fullständiga föredragning,

anmäla detsamma till kommunikation; vissa allmänna regler i

dylikt hänseende syntes, tillämpade utan formalism, måhända under tillsyn

av en utav hovrätten därtill utsedd ledamot i hovrätten, vara ägnade att

under nuvarande anhopning av mål i hovrätterna, som uppgåves väsentligen

bero av eu under kristiden exceptionellt stegrad tillströmning av mål, åstadkomma

arbets besparing utan alltför stort inkräktande å de med den nuvarande

ordningen förenade fördelarna. — Ifrågasättas kunde ock, huruvida

icke den åsyftade arbetsbesparingen skulle i tillfredsställande mån och med

avsevärt mindre olägenheter än enligt de föreliggande förslagen kunna

vinnas genom att låta inkomna besvärsmål föredragas inför allenast tre

ledamöter, som, där de vore ense om att fastställa det slut, vartill underrätten

kommit, slutligen prövade besvären men eljest beslöte desammas kommunikation.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

9

Berörda förslag blevo genom proposition, nr 190, förelagda 1923 ars riksdag,

men vunno icke riksdagens godkännande. Som skäl härför åberopades

vad sammansatta bevillnings- och första lagutskottet anfört i utlåtande

nr 3. Däri yttrades bland annat:

Det syntes vara uppenbart, att eu viss tid skulle vinnas för mals föredragning

till slutligt avgörande, därest dubbelföredragningen av vissa besvärsmål

avskaffades. Värdet av denna tidsvinst finge dock icke överskattas.

På sätt inom lagrådet framhållits, syntes, därest föredragningen

av inkomna besvär skedde sålunda, att föredraganden strax framhölle de

omständigheter, som enligt hans mening kunde föranleda bifall till besvären,

i ett stort antal fall föredragningen av mål, vari kommunikation skulle äga

rum, icke behöva bliva synnerligen tidsödande. Om åter ett besvärsmål

blivit fullständigt föredraget, innan kommunikation av besvären beslutats,

torde vid dess förnyade föredragning såsom skriftväxlingsmål en viss tidsbesparing

i regel vara vunnen genom den tidigare föredragningen. Förbises

finge ej heller, att hovrätternas arbetsresultat icke uteslutande vore beroende

på den tid, som stode till buds för måls föredragning på tjänsterummet.

Avgörande bleve i sista hand vad som under hemarbetet kunde

medhinnas.

Från Svea hovrätt hade inhämtats, att den tidsbesparing, som skulle vinnas

genom den obligatoriska kommunikationen, i nämnda hovrätt syntes

kunna skattas till 90 föredragningsdagar för hovrätten i dess helhet. Då i

medeltal något mindre än 3 vädjade mål föredroges per dag, skulle besparingen,

räknad i antalet vädjade mål, kunna beräknas till 250 eller omkring

30 på envar av de åtta ordinarie divisionerna.

Mot införandet av obligatorisk kommunikation kunde emellertid anföras

allvarliga betänkligheter.

För närvarande torde över 30 procent av alla inkommande besvärsmål

avgöras utan kommunikation. För dessa mål skulle den föreslagna reformen

medföra ett avsevärt dröjsmål med avgörandet. Att därigenom en av

besvärsförfarandets viktigaste fördelar skulle gå förlorad, syntes vara tydligt.

Särskilt skulle denna olägenhet framträda ifråga om mål av beskaffenhet

att kräva största möjliga snabbhet i avgörandet. Svea hovrätt hade i

ett den 20 december 1922 avgivet utlåtande framhållit lagsökningsmålen.

Eu annan grupp av mål, som ofta krävde skyndsam behandling, utgjordes

av sådana, däri klagan fördes över utslag, varigenom ådömts edgång. Även

om dessa grupper av mål skulle undantagas från den föreslagna åtgärden,

skulle dock densamma ifråga om andra mål, som nu avgjordes utan kommunikation,

för den rättssökande allmänheten medföra betydande olägenheter.

Dessa bleve givetvis så mycket betänkligare, som cfc företrädesvis

komme att drabba de parter, som haft fog för sin talan. Departementschefen

hade gjort gällande, att den för vissa parter förmånliga snabba rättsskipningen

i de mål, varom nu vore fråga, icke linge vinnas på bekostnad

av övriga mål. Det syntes emellertid kunna ifrågasättas, huruvida den

föreslagna reformen vore ägnad att i någon större utsträckning påskynda

avgörandet av dessa övriga mål. I en av departementschefen åberopad promemoria

»angående stämpelavgift å bevis om erlagt vad» hade framhållits,

att i betydande omfattning mål fullföljdes till hovrätterna bland annat

blott för att fördröja sakens slutliga avgörande. Det ville synas utskottet,

som om den ovillkorliga kommunikationen med därav följande utsikt till

ett betydande uppskov med målets slutliga prövning skulle vara ägnad att

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

uppmuntra till klagomål i de fall, då klagandens ändringssökande huvudsakligen

avsåge att vinna tid. Därest den föreslagna åtgärden skulle medföra

ökning av antalet besvärsmål, komme det med reformen avsedda syftet

att förfelas. Ett visst avseende syntes även böra fästas vid anmärkningen,

att det snabba avgörandet i hovrätten minskade klagandens benägenhet

att fullfölja talan mot hovrättens utslag och sålunda i sin mån tjänade

till att medföra minskning i tillströmningen av mål till högsta domstolen.

En annan olägenhet av den föreslagna åtgärden vore givetvis den därmed

följande ökningen i parternas rättegångskostnader. Till gendrivande

av denna anmärkning hade anförts, bland annat, att berörda kostnadsökning

komme att drabba företrädesvis klaganden, samt att det icke kunde

anses obilligt, att denne även i de fall, då hans talan icke bleve bifallen,

finge vidkännas vissa utgifter för att inkalla sin motpart till rätten. Vidare

kunde utsikten att få gälda vederpartens förklaringskostnad bilda ett välbehövligt

korrektiv mot obehörigt ändringssökande. Det torde emellertid

kunna ifrågasättas, huruvida det vore riktigt att pålägga klaganden kostnader

för vederpartens inkallande, då detta icke tjänade något praktiskt

ändamål. Medel att hindra oberättigad klagan syntes för övrigt böra sökas

genom andra anordningar än ett onödigt fördyrande av rättegången. Märkas

borde jämväl, att kommunikationen kunde medföra ej obetydliga kostnader

för klagandens vederpart. Även om denne ägde rätt att insända sin

förklaring med posten, skedde insändandet dock på förklarandens egen risk,

varför han ej sällan torde anlita ombud för sin talans bevakande. Ofta

torde han även anse sig nödsakad att för förklaringens uppsättande rådföra

sig med rättsbildat eller annat biträde. För härigenom vållade utgifter och

besvär torde ej alltid gottgörelse kunna påräknas.

Sedan utskottet förklarat sig finna beaktansvärt vad inom lagrådet anförts

om betydelsen av att med nuvarande ordning den icke klagande parten

genom kommunikationen finge sin uppmärksamhet riktad på att bifall

till besvären ej vore uteslutet utan att det, funnes en eller annan omständighet

i målet, som kunde föranleda ändring i underrättens utslag, erinrade

utskottet, att den obligatoriska kommunikationen medförde risk, att ett

större antal parter på grund av försummelse med avseende å fullgörande

av delgivning in. m. komme att förlora sin talan. Det kunde visserligen

invändas, att denna anmärkning saknade värde, då förslaget hade avseende

endast å mål, i vilka överklagade utslaget i allt fall skulle hava fastställts

av hovrätten. Märkas borde emellertid, att varje åtgärd ägnad att öka antalet

fall, då part på grund av underlätet iakttagande av formella föreskrifter

förlorade rätten att få sin talan prövad i sak, måste ingiva betänkligheter.

Ehuru utskottet sålunda icke kunde ansluta sig till Kungt. Maj:ts förslag,

ansåge dock utskottet, att åtgärder måste vidtagas för balansernas avarbetande.

Ett flertal andra åtgärder i detta syfte än de av Kungl. Majd föreslagna

hade under ärendets behandling blivit framställda. Utskottet framhöll

jämte andra dels det inom lagrådet framförda förslaget, att inkomna

besvärsmål borde föredragas inför allenast tre ledamöter, som, där de vore

ense om att fastställa det slut, vartill underrätten kommit, slutligen prövade

besvären men eljest beslöte desammas kommunikation, dels ock att man med

bibehållande till viss grad av det nuvarande systemets fördelar skulle kunna

i huvudsak ernå den med obligatorisk kommunikation avsedda tidsvinsten,

därest åt en tjänsteman i hovrätten överlämnades att avgöra, huruvida i

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kanyl. Maj:ls proposition Nr 3.

besvärsmål förklaring skulle inhämtas från klagandens vederpart. Utskottet

förklarade sig emellertid icke för det dåvarande vara i tillfälle att taga

ställning till de framställda förslagen. Ett avgörande därutinnan måste enligt

utskottets uppfattning förutsätta en allsidig och ingående undersökning

av förslagens fördelar och olägenheter. Utskottet ansåge angeläget, att en

sådan undersökning snarast verkställdes.

Förenämnda år 1926 tillkallade sakkunniga anförde i sitt betänkande:

Med hänsyn till riksdagens uttalade uppfattning hade de sakkunniga funnit

sig icke böra upptaga frågan om obligatorisk kommunikation i besvärsmål.

Emellertid ville det synas som om den med obligatorisk kommunikation

åsyftade tidsvinsten skulle kunna i någon mån ernås, därest man, i viss anslutning

till vad som inom lagrådet och nyssnämnda utskott ifrågasatts, bestämde

sig för en sådan anordning, att vederbörande fiskal, där han i fråga

om ett till honom för föredragning överlämnat besvärsmål ansåge sig hava

anledning antaga att underrättens beslut skulle komma att av hovrätten

ändras, skulle vara skyldig att anmäla målet inför någon divisionens ledamot,

lämpligen ordföranden, vilken, om även han ansåge ändring böra ske,

beslöte kommunikation, men eljest förordnade, att målet skulle på vanligt

sätt föredragas å divisionen; givetvis kunde i sistnämnda fall inträffa, att

divisionen för sin del funne ändring böra ske och förty infordrade förklaring.

Denna ordning, enligt vilken en ledamot av hovrätten i första hand

bestämde, huruvida förklaring skulle inhämtas, måste enligt de sakkunnigas

mening äga företräde framför det i utskottsutlåtandet omförmälda förslaget

att överlämna avgörandet härutinnan åt fiskalen. De sakkunniga — som

tänkt sig, att dessa mål skulle föredragas inför ordföranden, då han ensam

vore tjänstgörande å ämbetsrummet — hade utgått från att föredragningen

borde kunna ske ganska summariskt, så att densamma ej toge ordförandens

tid i anspråk mer än skäligt kunde vara. I varje fall syntes, då divisionens

övriga ledamöter befriades från att närvara vid den första föredragningen

av ifrågavarande mål, en betydande tidsbesparing på detta sätt stå

att vinna. För genomförande av den ordning, varom de sakkunniga sålunda

hemställt, erfordrades ändring av 27 kap. 5 § rättegångsbalken och

219 § utsökningslagen. Förslag till ändrad lydelse av ifrågavarande lagrum

hade av de sakkunniga utarbetats.

Mot de sakkunnigas ifrågavarande förslag har från hovrätternas sida

icke förekommit erinran i vidare mån än att Göta hovrätt ansett, att,

därest syftet med den föreslagna anordningen skulle helt ernås, det icke

vore tillfyllest att ändra endast 5 ^ i 27 kap. rättegångsbalken och

219 § utsökningslagen. Jämväl 6 g 3 stycket, 7, 8, 12—14 och 17 §§ i

nämnda kapitel av rättegångsbalken samt 3 och 4 styckena''i 219 § och

220, 221 och 225 §§ i utsökningslagen, liksom oek 26 kap. 14 § rättegångsbalken

syntes böra underkastas en motsvarande omredigering.

Sakkunniga

år 1926.

Hovrätterna.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

Tillgängliga statistiska uppgifter utvisa, att av antalet av hovrätterna

under åren 1921 och 1922 avgjorda kriminella besvärsmål samt civila besvärsmål

med undantag av utsökningsmål mellan 45 och 50 procent avgjorts

efter kommunikation. För tiden efter 1922 års utgång saknas statistiska

uppgifter i nu berörda hänseenden. Emellertid torde någon mera

avsevärd förskjutning icke hava inträtt i proportionen mellan antalet mål

avgjorda utan föregående kommunikation och antalet mål avgjorda efter

kommunikation. Visserligen förekommer ej dubbelföredragning av samtliga

mål, som avgöras efter kommunikation. I de flesta fall torde väl numera mål

av mera vidlyftig omfattning utan föregående föredragning kommuniceras

efter allenast anmälan av vederbörande fiskal. Jämväl beträffande andra

mål än sådana av sistnämnd bekaffenhet förekommer ej sällan, att kommunikation

beslutes efter allenast en kort anmälan av fiskalen, därvid

denne angiver de omständigheter, som enligt hans uppfattning böra leda

till ändring av underrättens beslut. I sådana fall, där kommunikationsanledningen

ej är klar och otvetydig — och dessa fall torde utgöra det

övervägande flertalet — måste dock divisionen tämligen fullständigt höra

målet i dess helhet eller åtminstone i någon avgränsad del därav. Vid

tillämpning av nu gällande lagstadganden i ämnet kan det därför ej undvikas,

att dubbelföredragnirig förekommer i jämförelsevis betydande omfattning.

Såsom ett skäl för bibehållande av den nuvarande ordningen har anförts,

att om ett besvärsmål blivit fullständigt föredraget, innan kommunikation

av besvären beslutits, vid målets förnyade föredragning såsom skriftväxlingsmål

en viss tidsbesparing i regel vore vunnen genom den tidigare

föredragningen. Enligt föreskrift i hovrätternas arbetsordningar skall nämligen

mål, däri förklaring infordrats, avgöras å den division målet en gångtilldelats.

Emellertid bör bemärkas, att den omständigheten att ett besvärsmål,

sedan beslut om kommunikation av besvären fattats, anses bundet vid

den division målet en gång tilldelats, ej innefattar någon säkerhet för att

samtliga de ledamöter, som närvarit vid kommunikationsbeslutet, också

komma att deltaga i målets slutliga avgörande. Här inverka bland andra

omständigheter det för närvarande i hovrätterna rådande vikariatsystemet

och ledamöternas regelmässiga ledigheter från tjänstgöring å ämbetsrummet

därhän, att endast ordföranden, som tjänstgör samtliga ordinarie sessionsdagar,

kan sägas representera kontinuiteten i divisionens sammansättning.

Huruvida i övrigt någon eller några av de ledamöter, som fattat lcommunikationsbeslut,

ock komma att deltaga i målets slutliga avgörande, blir i

flertalet fall bei''oende av tillfälligheter. Ofta torde av de fyra ledamöter,

vilka närvarit vid beslut om kommunikation av anförda besvär, två, stundom

tre deltaga i målets slutliga avgörande. Att divisionen vid båda dessa

tillfällen består av alldeles samma ledamöter är däremot jämförelsevis sällsynt.

Det lärer därför i allmänhet icke kunna undvikas, att mål, i vilka

beslut om kommunikation av besvären meddelats, vid företagandet till slutligt

avgörande måste föredragas i sin helhet. Detta förhållande medför tydligen,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

att den tidsbesparing, som vid föredragning av skriftväxlingsmål kan beräknas

följa därav att fullständig föredragning av målet tidigare ägt rum,

icke kan skattas särdeles högt.

Efter den utgång, frågan om obligatorisk kommunikation i besvärsmål

två gånger erhållit i riksdagen, finner jag, i likhet med de sakkunniga, ett

förnyat upptagande av denna fråga icke vara att förorda.

Skall den tid, som för närvarande åtgår för dubbelföredragning av mål i

hovrätterna, kunna bättre utnyttjas, torde stå till buds allenast endera av

de två utvägar, som antyddes i utskottsutlåtandet vid 1923 års riksdag.

Man har sålunda att välja mellan att antingen låta inkomna besvärsmål

föredragas inför allenast tre ledamöter, vilka, om de äro ense att fastställa

det slut, vartill underrätten kommit, skola slutligen pröva besvären, men

eljest besluta kommunikation, eller ock överlämna åt en befattningshavare

vid hovrätten att pröva, huruvida i besvärsmål förklaring skall inhämtas

från klagandens vederpart.

Det förra alternativet skulle innefatta ett avsteg från gällande regler

om domförhet i hovrätt. I det skede, vari frågan om en allmän reformering

av vårt rättegångsväsen numera inträtt, lärer det dock näppeligen

kunna anses lämpligt att i förevarande hänseende vidtaga en förändring,

som obestridligen äger en i viss mån principiell innebörd. Jag finner därför

uteslutet att för närvarande tillstyrka den anordning, att besvärsmålen

komme att prövas inför allenast tre ledamöter.

Återstår alltså det andra alternativet, vilket förordats av de sakkunniga

i den modifierade form, att det skulle överlåtas åt någon ledamot å divisionen

att pröva, huruvida i besvärsmål förklaring skall inhämtas från

klagandens vederpart. Den förberedande handläggningen av besvärsmål,

sådan de sakkunniga tänkt sig densamma, skulle följaktligen te sig sålunda,

att den preliminära prövningen av frågan, huruvida anledning att infordra

förklaring föreligger, skall verkställas av föredraganden. Finner han, att

underrättens utslag bör fastställas, har han att föredraga målet a divisionen.

Anser han däremot anledning föreligga, att underrättens beslut bör ändras

av hovrätten, har han att anmäla målet inför någon divisionens ledamot,

enligt de sakkunnigas mening lämpligen inför ordföranden, vilken, om han

anser ändring i underrättens utslag böra äga rum, besluter kommunikation

av besvären, men i annat fall förordnar, att målet skall i vanlig ordning

föredragas inför divisionen.

På sätt de sakkunniga funnit, torde det få antagas, att eu betydande tidsbesparing

står att vinna med en sådan anordning. Emellertid lärer det ej

kunna undvikas, att arbetet med prövning av besvär för kommunikation,

därest denna prövning verkligen skall fylla den uppgift, som åsyftats, måste

bliva jämförelsevis betungande. Ej heller synes böra uppgivas regeln, att

ordföranden skall deltaga i alla måls avgörande och sålunda tjänstgöra samtliga

ordinarie sessionsdagar. Det torde vid sådant förhållande bliva nödvändigt,

att verkställandet av den tilltänkta förberedande prövningen av

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

besvärsmålen delas mellan ordföranden och den därnäst främste ledamoten

å divisionen. Måhända skall det ock visa sig erforderligt, att åt nämnda

två ledamöter i jämförelse med övriga ledamöter å divisionen beredes någon

lättnad i dem åvilande skyldighet att deltaga i arbetet med att i första hand

kontrolläsa handlingarna i föredragna mål. Dessa spörsmål torde jag få

anledning upptaga till ytterligare övervägande i samband med frågan om

de ändrade bestämmelser i hovrätternas arbetsordningar, vilka kunna påkallas

av vissa andra ifrågasatta förändringar i hovrätternas organisation.

En sålunda anordnad, av en ledamot verkställd förberedande prövning av

besvärsmålen synes stå i god överensstämmelse med de grunder, vilka i

processkommissionens förslag till rättegångsväsendets ombildning angivits

för förfarandet i hovrätt uti dit fullföljda mål. Enligt kommissionens förslag

skall sålunda i fullföljt mål viss ledamot av hovrätten omedelbart utses

att såsom referent utöva särskild tillsyn och befattning med målet.

Denne skall föranstalta om att alla åtgärder bliva vidtagna, som erfordras

för målets förberedande till huvudförhandling. Referenten skall ensam

kunna vidtaga vissa hithörande åtgärder, såsom infordrande av yttrande m.m.

Vad Göta hovrätt anmärkt därom, att jämväl vissa andra förberedande

åtgärder än de i 27 kap. 5 § rättegångsbalken och 219 § andra stycket utsökningslagen

omförmälda borde bliva föremål för prövning av allenast en

ledamot, har jag funnit i vissa avseenden äga fog. Det har sålunda synts

mig att, därest åt en ledamot överlåtes att i vanligt besvärsmål pröva,

huruvida anledning föreligger att höra motpart över anförda besvär, åt

samme ledamot jämväl kan och bör uppdragas att bevilja anstånd, när

skäl därtill äro, med fullgörande av vad i meddelat beslut om delgivning

av besvär med motparten blivit klaganden förelagt, att förordna, huruvida

vid besvären fogade kartor eller andra ritningar eller ock handlingar

av vidlyftigare beskaffenhet må på framställning av klaganden

undantagas från delgivning, att pröva, huruvida delgivning av besvärshandlingarna

må ske genom kungörelse i allmänna tidningarna, ävensom

förelägga klaganden att styrka, det han låtit i allmänna tidningarna

införa sådan kungörelse, samt att infordra underdomares, överexekutors

eller utmätningsmans utlåtande över besvären.

Däremot har jag funnit det föreslagna förfarandet icke böra vinna tillämpning

vid prövning av fråga, huruvida klaganden varit på grund av laga

förfall hindrad att fullgöra vad honom blivit förelagt i meddelat beslut om

delgivning med motpart av anförda besvär. Då dessa ärenden innefatta

tillämpning av rättegångsbalkens stadganden om laga förfall, synas de böra

bibehållas vid vederbörande divisioner. Ej heller har jag funnit lämpligt,

att den föreslagna ordningen kommer till användning, då kommunikationsåtgärden

avser annan inlaga än besvären och dem åtföljande handlingar.

En förändring i avseende å dessa mera sällan förekommande fall torde icke

vara ägnad att medföra någon avsevärd tidsbesparing. Likaledes har jag

icke kunnat tillstyrka, att åt allenast en ledamot uppdrages att besluta om

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

infordrande av förklaring i mål, däri någon hålles häktad, eller om hörande

av part i underställt mål. Sistberörda två kategorier av mål äro av beskaffenhet

att kräva särskild skyndsamhet i avgörandet. Vid tillämpning av det nu föreslagna

förfarandet för prövning av fråga, huruvida anledning'' föreligger att

höra motpart, lärer det emellertid icke kunna undvikas, att understundom dröjsmål

kommer att inträffa med föredragning å vederbörande division av mål, som

vid den av en ledamot verkställda förberedande prövningen funnits icke böra

utställas till delgivning med motpart. En ytterligare anledning till att förberedande

prövning av allenast en ledamot ej bör förekomma i dessa mål ligger däri,

att, därest klaganden yrkat att bliva försatt på fri fot, detta yrkande, vilket

erfordrar synnerligen skyndsam handläggning, i varje fall måste prövas av

vederbörande division.

Har i vädjat mål talan fullföljts mot beslut, varigenom underrätten fällt

part att utgiva vite eller att böta för uteblivande eller annan förseelse i

målet, och finnes yttrande i denna fråga böra inhämtas av allmänne åklagaren,

torde det ävenledes fortfarande böra tillkomma vederbörande division att

besluta om infordrande av sådant yttrande. På det stadium av målets behandling

i hovrätten, då dylikt beslut kan ifrågakomma, är målet nämligen

redan överlämnat till viss ledamot i egenskap av referent i målet. Därest

befogenhet att fatta beslut, varom nu är fråga, skulle tillkomma en ledamot

å divisionen, är tydligen den ledamot, som fått målet sig tilldelat, närmast

att erhålla sådan beslutanderätt. Men det torde vara mindre lämpligt och

ej heller överensstämmande med förutsättningarna för de nu ifrågasatta lagändringarna

att överlåta berörda uppgift åt adjungerade ledamöter.

Utöver de förslag till lag om ändrad lydelse av 27 kap. 5 § rättegångsbalken

och 219 § andra stycket utsökningslagen, vilka framlagts av de

sakkunniga, har jag, i anslutning till vad jag nu anfört, låtit inom departementet

utarbeta förslag till ändrad lydelse av jämväl 27 kap. 6 § andra

och tredje styckena, 7 och 13 §§ rättegångsbalken samt 219 § tredje och

fjärde styckena, 220 och 225 §§ utsökningslagen.»

Föredraganden uppläser omförmälda förslag, av den lydelse bilagor till

detta protokoll utvisa, samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslagen

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

Bilaga..

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 27 kap. 5—7 och 13 §§ rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 27 kap. 5—7 och 13 §§ rättegångsbalken skola,

6 § i nedan angivna delar, hava följande ändrade lydelse:

5 %.

Äro besvär anförda, varde, när skäl därtill äro, förordnande meddelat om

vederpartens hörande över besvären; dock må ej, med mindre tillfälle lämnats

vederparten att sig förklara, ändring i underrättens utslag göras, i annat

fall än då besvären angå någons häktande eller kvarhållande i häkte eller

hämtande till rätten, eller ock stadgandet i senare stycket av 12 § äger

tillämpning.

6 §.

Skall någon — — — till handa.

Har klaganden före utgången av den tid, som är stadgad för ingivande

av delgivningsbevis och återställande av besvärshandlingarna, hos hovrätten

sökt anstånd med fullgörande av vad honom i sagda hänseenden åligger, må

sådant anstånd på viss tid beviljas, när skäl därtill äro.

Äro vid besvären fogade kartor eller andra ritningar, eller ock handlingar

av vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll i annat rättegångsmål, eller

handlingar rörande laga skifte eller därmed jämförlig förrättning, eller

handelsböcker eller andra räkenskaper, varde, på framställning av klaganden,

efter omständigheterna förordnat, huruvida de må från delgivning

undantagas.

7 *.

Är i fall, som uti 6 § avses, ej veterligt, var klagandens vederpart sig

uppehåller, eller upplyses, att han vistas å utrikes ort; har han ej i hovrätten

anmält viss person, som äger att å hans vägnar mottaga besvärshandlingarna,

eller anvisning å sådant ombud eljest kunnat erhållas; återställe

klaganden inom stadgad tid besvärshandlingarna, där de äro av honom

uttagna, och varde honom viss tid förelagd att styrka, det han låtit i all
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

männa tidningarna tre gånger, minst fjorton dagar mellan varje gång,

kungöra, att besvär i målet blivit anförda, samt att besvärshandlingarna

finnas bos hovrätten att tillgå. Är klaganden allmän åklagare, låte hovrätten

besörja, att kungörelse varder i allmänna tidningarna införd, efter

ty nu är sagt.

13 $.

Varder beslut meddelat, att underdomares utlåtande över besvären skall

infordras, må ej part med beslutets delgivande betungas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1928.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 3 häft. {Nr 3.)

9

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 219, 220 och 225 §§ utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 219, 220 och 225 §§ utsökningslagen skola, 219 $

i nedan angivna delar, hava följande ändrade lydelse:

219 §.

Ej ,må — — — förklara.

Finnes någon böra över besvären höras, vare klaganden pliktig att efter

föreläggande uttaga de av honom ingivna besvärshandlingarna samt dem i

huvudskrift eller besannad avskrift vederparten tillställa, så ock att inom

lika tid, som för besvärens anförande gällt, räknad från den dag föreläggandet

genom anslag inom hovrätten kungöres, till hovrätten inkomma med

sådant intyg, som i 11 kap. 38 § rättegångsbalken sägs, rörande delgivningen

och dagen därför samt återställa handlingarna eller ingiva styrkt

avskrift därav.

Har klaganden före utgången av den tid, som är stadgad för ingivande

av delgivningsbevis och återställande av besvärshandlingarna, hos hovrätten

sökt anstånd med fullgörande av vad honom i sagda hänseenden åligger,

må sådant anstånd på viss tid beviljas, när skäl därtill äro.

Äro vid besvären fogade kartor eller andra ritningar, eller ock handlingar

av vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll i annat mål, eller handlingar

rörande laga skifte eller därmed jämförlig förrättning, eller handelsböcker

eller andra räkenskaper, varde, på framställning av klaganden, efter omständigheterna

förordnat, huruvida de må från delgivning undantagas.

220 §.

Är, i fall då klagandens vederpart skall höras, ej veterligt, var han sig

uppehåller, eller upplyses, att han vistas å utrikes ort; har han ej i hovrätten

anmält viss person, som äger att å hans vägnar mottaga besvärshandlingarna,

eller anvisning å sådant ombud eljest kunnat erhållas; återställe

klaganden inom stadgad tid besvärshandlingarna, där de äro av honom uttagna,

och varde honom viss tid förelagd att styrka, det han låtit i allmänna

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

tidningarna tre gånger, minst fjorton dagar mellan varje gång, kungöra,

att besvär i målet blivit anförda, samt att besvärshandlingarna finnas hos

hovrätten att tillgå.

225 §.

Prövar hovrätten tillfälle böra lämnas klagandens vederpart att avgiva

yttrande över inlaga, som efter det besvären utställts till förklaring blivit

av klaganden ingiven, eller finnes nödigt, att klaganden höres över förklaring

eller annan inlaga, som av vederparten ingivits, äge hovrätten

meddela föreskrift om delgivande av inlaga, varom fråga är. Varder beslut

meddelat, att överexekutors eller utmätningsmans utlåtande över besvären

skall infordras, må ej part med beslutets delgivande betungas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition, Nr 3.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 28 november

1927.

Närvarande:

justitierådet von Seth,

justitierådet Wedberg,

regeringsrådet Planting-GyllenbIga,

justitierådet Alexandebson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

22 oktober 1927, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade

förslag till:

1) lag om ändrad lydelse av 27 kap. 5—7 och 13 §§ rättegångsbalken

samt

2) lag om ändrad lydelse av 219, 220 och 225 §§ utsökning slagen.

Förslagen, som finnas hilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Torsten Petersson.

Justitierådet Alexander son anförde:

De båda förslagen avse att undanröja hindren för laglig giltighet av

en anordning, enligt vilken i besvärsmål vissa förberedande åtgärder och

beslut, som för närvarande ankomma på hovrättsdivision i domfört antal,

skola kunna i första hand meddelas av ordföranden eller den därnäst

främste å divisionen ensam, efter föredragning för honom av vederbörande

fiskal. Att en sådan anordning vidtages synes praktiskt och icke förenat

med betänkligheter; likaså att den vinner tillämpning i den omfattning,

förslagen avse. Däremot lärer det kunna ifrågasättas huruvida de hinder,

gällande lag uppställer mot anordningen i fråga, verkligen blivit genom

förslagen på ett tillfredsställande sätt undanröjda. Då hela saken gäller

snarare en praktisk detalj i det inre hovrättsarbetet än en rättsändring

av reell natur, är det visserligen förklarligt att man låtit sig angeläget

vara att i minsta möjliga mån rubba bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken

och 11 kap. utsökningslagen. Men icke desto mindre synes det

något betänkligt att vid lagändringen låta leda sig av ett så formalistiskt

betraktelsesätt som det vilket ligger till grund för förslagens avfattning,

nämligen att i varje fall, där ej lagen uttryckligen angiver att visst beslut

eller viss åtgärd ankommer på hovrätten, hovrättens arbetsordning

kan träffa avgörande om kompetensen. Ett sådant åskådningssätt synes

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

21

åt det enskilda lagbudets språkliga dräkt tillmäta en betydelse över hövan,

pa bekostnad av behörig hänsyn till såväl arten av det ämne, som avhandlas,

som ock det sammanhang, vari lagbudet förekommer. Såsom ett

exempel på olägenheterna härvid må hänvisas till 225 § utsökningslagen

sådan den enligt det förevarande förslaget rörande vissa ändringar i nämnda

lag skulle lyda. Första punkten stadgar huru förfaras skall, om hovrätten

prövar tillfälle böra lämnas part att avgiva yttrande över motparts inlaga.

Därefter begynner andra punkten: »Varder beslut meddelat, att överexekutors

eller utmätningsmans utlåtande över besvären skall infordras

—--»• Efter vanliga lagtolkningsgrunder måste innebörden onekligen

antagas vara, att sistnämnda beslut likaväl som det i första punkten omförmälda

alltid ankommer på hovrätten i domför sammansättning, medan

förslagets syfte är det motsatta.

Möjligen kan man vilja åberopa att det lagtekniska grepp, som i förslagen

tillitats, redan kommit till användning genom lagen den 22 juni

1923 om ändrad lydelse av 26 kap. 7 § och 27 kap. 4 § rättegångsbalken.

Förutsättningarna äro emellertid väsentligt olika. Det gällde där åtgärder

av rent expeditionell natur, såsom ock framgår av att de enligt arbetsordningarna

anförtrotts åt tjänstemän hos hovrätten; här är åter fråga

om en prövning efter sakliga grunder, om vilken ej kunnat ifrågasättas

annat än att den skulle ankomma på person i verklig domareställning i

hovrätten.

Vinner den gjorda erinran beaktande, synes den enklast kunna tillgodoses

exempelvis sålunda att de uppgjorda lagförslagen ersättas med en slutparagraf

i 27 kap. rättegångsbalken av innehåll att förordnande om vederpartens

hörande över anförda besvär, beslut att infordra underdomares

utlåtande över besvären, beviljande av anstånd eller av undantagande

från delgivning, varom i 6 § andra och tredje styckena sägs, ävensom

föreläggande enligt 7 § må, i den ordning Konungen bestämmer, kunna

meddelas jämväl av viss ledamot av hovrätten, samt med ett parallellstadgande

i 11 kap. utsökningslagen, vilket synes utan större betänkligheter

kunna infogas såsom första stycke i lagens 226 §. Viss jämkning i lydelsen

av nuvarande stadgandet i sistnämnda paragraf bleve därvid erforderlig.

Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga lämnade förslagen utan anmärkning.

Justitierådet Wedberg utlät sig:

I huvudsaklig överensstämmelse med vad justitierådet Alexanderson

anfört finner jag de remitterade förslagens avfattning vara mindre tillfredsställande.

Jag anser ock den redaktionella utväg han anvisat äga

ett avgjort företräde framför den i förslagen anlitade. Än bättre vore

dock mahända att lämna 27 kap. rättegångsbalken och utsökningslagen

alldeles orubbade och i stället till 23 kap. 1 § nämnda balk foga ett till
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

lägg, som i viss utsträckning överlämnar åt Konungen att bestämma om

domfört antal i hovrätt. Efter mitt förmenande kunde det lämpligen och

utan våda stadgas att beslut i rättegången, som ej får särskilt överklagas,

må kunna efter Konungens förordnande fattas av allenast en ledamot.

Det må påpekas att med mitt förslag anledning ej föreligger att ändra

ingressen till förordningen den 23 augusti 1851 (rörande besvärsmål från

Gotland), en ändring som eljest skulle kunna finnas påkallad. Hänvisas må

ock till processkommissionens betänkande I s. 127 punkt 3, jämförd exempelvis

med III s. 121 punkt 7.

Justitierådet von Seth yttrade:

Den lagteknik, som i förslagen användes, är i viss mån redan inaugurerad

vid 1901 och 1923 års ändringar i rättegångsbalken och bör måhända

därför icke nu föranleda erinran, ehuru den nog, på sätt inom lagrådet

anförts, näppeligen kan anses lyckligt funnen. Ansluter man sig

till densamma, synes den emellertid, åtminstone såvitt angår själva rättegångsbalken,

böra genomföras följdriktigt. Att efter den föreslagna ändringen

i 27 kap. 7 § behålla uttrycket »hovrättens föreläggande» i sista

punkten av 8 § andra stycket torde sålunda vara mindre tilltalande.

Även i sakligt hänseende synas mig förslagen lida av en viss brist på

konsekvens, nämligen såvitt 27 kap. 14 § rättegångsbalken och första

punkten i 225 § utsökningslagen lämnats oförändrade. Inkommer från

klaganden inlaga, efter det besvären utställts till förklaring, men innan

sådan inkommit och förklaringstiden utgått, synes det som om en sådan inlaga

lämpligen borde kunna få behandlas på samma sätt som själva besvärsskriften

i fråga om yttrandes inhämtande, åtminstone om ej allt för stor

del av förklaringstiden gått till ända, då inlagan inkommer. Det torde

utan betänklighet kunna överlämnas åt den ledamot, som beslutat om

kommunikationen av besvären, att efter omständigheterna förordna, att

inlagan omedelbart skall delgivas motparten, eller bestämma, att den skall

vila i hovrätten i avbidan på målets föredragning. Att åt samme ledamot

överlämna att i första hand avgöra, huruvida klaganden bör erhålla tillfälle

att yttra sig över förklaring eller annan inlaga, som ingivits av

vederparten, torde ej heller böra möta betänklighet. Jag anser mig därför

böra ifrågasätta, om ej en med vad jag sålunda anfört överensstämmande

jämkning i nämnda lagrum bör företagas. Visserligen skulle icke därigenom

vinnas någon större arbetsbesparing för hovrätten, men a andra

sidan lära några olägenheter icke vara att befara därav.

Iakttages vad jag sålunda hemställt, föranleder det även ändring i

rubriken till det under 1) omförmälda förslaget.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

23

TJtdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16

december 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,

Lyberg, von Stockenström.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, anmäler lagrådets

den 12 i denna månad avgivna utlåtande över de den 25 november 1927

till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag om ändrad lydelse av 27 kap. 5—7 och 13 §§ rättegångsbalken-, och

2) lag om ändrad lydelse av 219, 220 och 225 §§ utsökningslagen.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»I detta lagstiftningsärende föreligga särskilda yttranden av lagrådets

samtliga ledamöter.

Med avseende å det sakliga innehållet har inom lagrådet ifrågasatts,

huruvida även vissa andra beslut av hovrätt än de i förslagen avsedda

borde meddelas i den ordning, som nu föreslås till införande. Jag finner

ej skäl att härutinnan frånträda den uppfattning jag angivit vid remissen

till lagrådet.

I fråga om förslagens formella avfattning hava två ledamöter hemställt

om ändring, och i deras yttranden hava anvisats skilda utvägar för sådan

ändrings genomförande. En ledamot har, om ock med beaktande av vad

sålunda i lagtekniskt avseende anmärkts, funnit förslagen måhända icke

böra föranleda erinran på grund av deras anslutning härutinnan till vissa

förut vidtagna ändringar i rättegångsbalken. Av en ledamot hava förslagen

lämnats helt utan anmärkning.

För min del finner jag väl beaktansvärt vad inom lagrådet anmärkts

i fråga om sättet för dessa lagändringars genomförande. Emellertid har

redan tidigare samma form använts för att i rättegångsbalken angiva en

sådan ordning för meddelande av beslut, vilken vidare regleras genom

föreskrifter i administrativ väg. Med den formulering, ifrågavarande

lagrum enligt förslagen skulle erhålla, överlämnas åt Kungl. Maj:t att i

hovrätternas arbetsordningar införa erforderliga närmare bestämmelser.

Vid dessa förhållanden har jag icke funnit tillräcklig anledning att härutinnan

vidtaga ändring i de sakkunnigas förslag, som jämväl biträtts

av hovrätterna. I likhet med två av lagrådets ledamöter anser jag ock

nu förslagens avfattning i berörda avseende kunna bibehållas.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

Jag tillstyrker alltså, att förslagen, efter ett par mindre jämkningar av

redaktionell natur, må föreläggas riksdagen till antagande.»

Föredraganden uppläser härefter berörda lagförslag samt hemställer, att

förslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

nästkommande års riksdag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. Cervin.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1928:293 Skrivelse till Konungen i anledning av vissa av Kungl. Maj.t under andra huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag till hovr s. 4 i texten
  2. Rskr. 1928:65 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 27 kap. 5—7 och 13 §§ rättegångsbalken m. m. s. 1 i texten
  3. 1LU 1928:17 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 27 kap. 5—7 och 13 §§ rättegångsbalken m. m. s. 1 i texten