Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län

13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1928:4, Med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.

1

Nr 4.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om fortsatt

tillämpning av lagen den 28 april 1926 om inskränkning i

rätten till inmutning inom vissa län; given Stockholms slott

den 30 december 1927.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.

Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om

fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 om inskränkning i rätten

till inmutning inom vissa län.

GUSTAF.

Johan C. W. Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 1928.

1 samt.

i häft. (Nr i.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.

Förslag

till

lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 (nr 88) om inskränkning

i rätten till inmutning inom vissa län.

Härigenom förordnas, att lagen den 28 april 1926 om inskränkning i

rätten till inmutning inom vissa län, vilken lag gäller till den 1 januari

1929, skall äga fortsatt giltighet till den 1 januari 1930.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30

december 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,

Lyberg, von Stockenström.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anför

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén:

»Allt sedan år 1902 hava beträffande rätten till gruvdrift inom de nordligaste

delarna av landet provisoriska lagbestämmelser varit gällande. Dessa

bestämmelser hava avseende å s. k. odisponerad kronojord eller sålunda

kronojord, som ej innehaves under ständig besittningsrätt eller är anslagen

till boställe. Bestämmelserna, som från början endast avsågo Norrbottens

län, men sedermera utsträcktes att gälla jämväl Västerbottens och Jämtlands

län, inneburo ursprungligen förbud för inmutning för annans än kronans

räkning. Dessa bestämmelser, som årligen erhöllo förlängd giltighet, ersattes

genom den likaledes provisoriska lagen den 31 maj 1918 (nr 288),

varigenom inmutningsförbudet begränsades till att avse järnmalmsfyndigheter

inom nämnda län. Denna lag innehöll därjämte bestämmelser, innefattande

vissa avvikelser från gruvstadgans föreskrifter med avseende å

verkan av inmutning och det inbördes förhållandet mellan inmutare och

jordägare. 1918 års lag gällde till den 1 maj 1926, då den avlöstes av

lagen den 28 april samma år (nr 88). Sistnämnda lag medförde en återgång

till det tidigare gällande vidsträckta, inmutningsförbudet. En nyhet i

förhållande till den före 1918 års lag gällande lagstiftningen utgör emellertid

den Kungl. Maj;t tillerkända befogenheten att medgiva dispens från

lagens tillämpning. 1926 års lag, som enligt slutbestämmelserna skulle

upphöra att gälla den 1 januari 1928, så framt ej Kungl. Maj:t med riksdagen

annorlunda förordnade, har prolongerats till den 1 januari 1929.

I skrivelse den 3 oktober 1927 har jag anmodat kommerskollegium, länsstyrelserna

i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, chefen för Sveriges

geologiska undersökning samt bergmästaren i norra bergmästardistriktet att

inkomma med yttrande, huruvida förordnande om fortsatt tillämpning av

1926 års lag bör meddelas, ävensom angående den tid ett dylikt förordnande

eventuellt bör avse. Sedan dessa yttranden numera inkommit, anhåller jag

få lämna redogörelse för deras innehåll.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.

Bergmästaren

i norra bergmästaredistriktet.

Bergmästaren i norra bergmästaredistriktet C. I. Asplund bär anfört

följande:

''Förutom de i mitt senast avgivna yttrande av den 11 november 192(1

angående förlängning av 1926 års lag till den 31 december 1928 omnämnda,

från enskilda efter den 1 maj 1926 inkomna ansökningar om tillsammans

11 stycken mutsedlar å sådan kronojord, som avses i nämnda lag, därav 1

återkallades, medan ansökan beträffande 7 mutsedlar på mitt avstyrkande

lämnades utan bifall av Kungl. Maj:t, men tillstånd till 3 mutsedlars erhållande

beviljades den 10 december 1926, hava till denna dag inkommit 4

olika ansökningar om mutsedlar å kronojord, varav en å en sannolikt obetydlig

kopparmalmsfyndighet inom Gällivare socken återkallats, medan två

ansökningar från Västerbottens Gruvaktiebolag å vardera sex stycken mutsedlar

å kronoparker inom Norsjö och Mala socknar inom Västerbottens län

av Kungl. Maj:t bifallits och eu ansökan från samma bolag om två mutsedlar

å kronoparken Södra Vidmarken inom Norsjö socken är på Kungl.

Maj:ts prövning beroende.

Då man icke torde kunna hysa några förhoppningar, att en ny, definitiv

gruvlag kan komma att bliva framlagd och antagen redan av nästkommande

års riksdag, och icke heller någon provisorisk lag för fyndigheter å kronoinark

i stil med 1918 års lag kan förväntas framkomma, synes en förlängning

av den i 1926 års lag Kungl. Maj:t medgivna rätten att för särskilt

fall bevilja enskild person rätt till inmutning ä kronojord vara nödvändig,

och torde densamma lämpligen böra utsträckas till den 1 januari 1930. I

fråga om lagens innehåll synas emellertid erfarenheterna av lagens tillämpning

kraftigt understryka behovet av att i lagen intagas vissa, generellt

tillämpliga bestämmelser, avseende de förändringar eller tillägg till gällande

gruvstadgas föreskrifter, som anses nödiga beträffande såväl inmutarens som

kronans rättigheter och skyldigheter, givetvis med rätt för Kungl. Maj:t att

för särskilt fall där så belinnes lämpligt, fastställa ytterligare villkor för

tillgodoseende av kronans eller det allmännas intressen. Jag skall här

nedan i korthet söka motivera detta förslag, som av mig framförts i föregående

yttranden och av såväl kommerskollegium som chefen för Sveriges

geologiska undersökning även ansetts behövligt.

Till en början torde böra påpekas, att i promulgationsbestämmelserna till

lagen den 31 maj 1918 förordnas, att efter giltighetstidens slut dess 1 §

skall upphöra att gälla ''liksom lagens övriga bestämmelser icke skola tilllämpas

med avseende a inmutning, som sökes efter sistnämnda tid, allt så

framt ej Konungen med riksdagen annorlunda förordnar’. Tar man vidare

hänsyn därtill, att icke blott gruvestadgan av den 16 maj 1884 och alla i

densamma sedermera gjorda ändringar förelagts riksdagen till godkännande,

utan även att detsamma skett med 1855 års gruvestadga, som godkänts av

rikets detta år församlade ständer, allt innan respektive lagar utfärdades,

så torde goda skäl förefinnas för den i kommerskollegii yttrande av december

1926 gjorda tolkningen av 1926 års lag, att vid meddelande av dispens

från däri stadgade förbud mot inmutning av på odisponerad kronomark

befintliga fyndigheter av även andra malmer och mineraler än järnmalm,

varken de bestämmelser, som enligt 1918 års lag skyddade kronans intressen,

eller andra särskilda, vare sig mindre eller mera omfattande bestämmelser

till skydd för samma intressen synas kunna meddelas. Som motiv för utelämnandet

ur 1926 års lag av ''regler för dispensrättens handhavande’ anfördes

av dåvarande justitieministern, att det för tillfället icke vore möjligt att

utforma desamma, utan att Kungl. Maj:ts befogenhet i detta avseende torde

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 4. 5

kunna angivas på samma sätt som för där avsedda fall skett i 1 § i lagen

den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom

eller gruva eller aktier i vissa bolag. Då emellertid det åberopade

lagrummet ingalunda innehåller någon bestämmelse alls om dispensrätt

överhuvud taget för Kungl. Maj:t från förbud mot inmutning utan tvärtom

ett ovillkorligt förbud för utlänning att ’i något fall härstädes inmuta

mineralfyndighet’, synes något stöd för utelämnandet i 1926 års lag avalla

detaljbestämmelser icke vara att finna i sagda lagrum.

Om sålunda formella invändningar kunna göras mot denna lucka i 1926

års lag, så synes dessutom den praktiska tillämpningen av lagen medföra

vissa olägenheter. Då särskilda bestämmelser för varje fall av dispens måste

utarbetas (och ändringar ha även gjorts från fall till fall, utan att vara påkallade

av några olika förhållanden i de särskilda dispensfallen), blir avgörandet

av varje dispens fördröjt i alltför hög grad. Nedanstående data beträffande

de tre hittills av Kungl. Maj:t beviljade dispenserna giva belägg

härpå.

Storåliden

Kedträsk-

Rackejaur

nr 1—3

heden nr 1 — 6

Myrgruva nr

1 — 6

Ansökan inköra till bergmästaren .......................

ls/8 1926

6/2 1927

~~ 11 1927

Dispensansökan inkom till Kungl. Maj:t ...............

31/s 1926

u/2 1927

98/4 1927

Länsstyrelsens remiss till bergmästaren..................

7» 1926

18/i 1927

—

Utlåtande avgavs av:

Bergmästaren...................................................

15/i0 1926

3'':< 1927

•’7< 1927

Länsstyrelsen..................................................

!7io 1926

I0/s 1927

7s 1927

Kommerskollegium ........................................

24/u 1926

19/7 1927

16 7 1927

Kungl. Maj:ts dispens beviljades ...........................

1 °/12 1926

;/io 1927

7/io 1927

Inkom till kommerskollegium .............................

I3/i 1927

J7u 1927

19/i i 1927

Detsamma delgavs bergmästaren ...........................

I9/i 1927

21 In 1927

21’/n 1927

Mutsedlarna utfärdades ......................................

8/s 1927

26/u 1927

3Yu 1927

En rationellt bedriven malmletning, i vars väg ett kanske ganska obetydligt

kronoskifte kommer, och som måste göra undersökningar å detta skifte,

innan malmletningen å andra sidan därom kan fullföljas, vållas givetvis

betydande olägenheter genom att så lång tid, som av ovanstående framgår,

måste förflyta mellan första anmälan om ett fynd och mutsedels utfärdande.

Först sedan fjorton dagar förflutit efter det avskrift av mutsedeln delgivits

vederbörande länsstyrelse har nämligen inmutaren rätt påbörja arbete inom

inmutningen. För ovan angivna inmutningsliomplex har tidsutdräkten

mellan ingivande av anmälan om fyndet och den tid, då undersökningsarbete

kunde påbörjas, uppgått till mera än resp. sex, tio och åtta månader,

medan motsvarande tid vid fri inmutningsrätt varierar mellan tre veckor

och halvannan eller två månader. Då de särskilda villkoren kunna variera

för varje dispens, kunna tryckta blanketter för mutsedlarna ej användas,

utan måste såväl dessa som för delgivning in. m. behövliga avskrifter utskrivas

särskilt; och med de vidlyftiga särbestämmelser, som hittills förekommit,

upptar den ''lagtext’ som måste utskrivas å varje mutsedel så stor

plats, att denna uppfyller fyra å fem tätskrivna sidor. Även vid publikation

i kyrka, som är en nödvändig förutsättning för mutsedels giltighet,

vållas särskilt besvär genom den långa texten.

De särskilda dispensvillkor, som hittills uppställts, ha icke varierat i avseende

på kronans eller det allmännas särskilda förmåner, eller inmutares

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.

rättigheter och skyldigheter, utan enda skillnaden har varit att i de senaste

dispenserna uteslutits de bestämmelser, som ingingo i 9 och 10 §§ i 1918

års lag och avsågo, att årlig avgift skulle erläggas för den mark, som begagnas

inom utmålet, i stället för marklösen eu gång för alla enligt 30 §

gruvestadgan, varigenom sistnämnda bestämmelse blivit gällande för de senaste

inmutningarna. Därjämte har ett tillägg gjorts till bestämmelsen om

rätt för kronan att dröja med anmälan om jordägarandelens begagnande

under fem år från den dag delgivning av matsedeln skett till vederbörande

länsstyrelse, innebärande, att anmälan i intet fall behöver göras förrän ett

år förflutit från utmålsförrättningens avslutande. Då den förkortning av

arbetstiden och rätt till dess förlängning, som stadgats i 1918 års lag, ej

upptagits såsom dispensvillkor, och gällande gruvestadga medger en arbetstid

av tre år med rätt till förlängning i ytterligare två år, innan malm

behöver vara blottad och utmål sökt, skulle utan detta tillägg kunnat inträffa

att fristen på fem år för anmälan om jordägarandelen skulle i något

fall kunna utgå före utmålsläggningen och kronan därigenom komma i sämre

ställning än enligt 1884 års gruvestadga.

Ehuru hland dispensvillkoren icke upptagits 1 § i 1918 års lag, att inmutning

av järnmalmsfyndigheter å kronojord må ske endast för kronans

räkning, har strykning dock ej skett av den som konsekvens till g 1 införda

5 §, som medgiver, att förekommande järnmalm visserligen får brytas i den

mån sådant är erforderligt för gruvarbetets ändamålsenliga drivande samt i

den mån den behöves ’ior gruvdriftens ändamål’, varmed huvudsakligen

förstås dess användande såsom igensättningsmaterial vid underjordisk brytning,

av inmutaren disponeras. Bestämmelsen gäller i 1884 års gruvstadga

»gråberg» och andra mer eller mindre värdelösa icke inmutningsbara mineral,

men dä den såsom här tillämpas på järnmalm, innebär den en möjlighet

till uppenbar misshushållning med verkliga värden. Användes ej

järnmalmen för sådant ändamål, skall inmutaren upplägga densamma å

särskilt anvisad plats för kronans räkning, för så vitt icke Kungl. Maj:t

genom en ny, särskild tillståndsprocedur medgiver inmutaren att behålla

den järnmalm, som icke stjälpes tillbaka i gruvan. Sedan, efter införande

av förbud mot varje ipmutning å kronojord utan särskild dispens hela bestämmelsen

om absolut förbud mot inmutning av järnmalm blivit meningslös

och denna punkt i hittills föreliggande fall även uteslutits från villkoren,

bör även en sådan bestämmelse, som innefattas i 5 § av 1918 års

lag, uteslutas. Är den ifrågavarande fyndigheten huvudsakligen en järnmalmsfyndighet

och förefinnes skäl mot att bevilja brytning av järnmalm

å densamma, är det givetvis lämpligast, att Kungl. Maj:t icke beviljar dispens

från inmutningsförbudet. Innehåller åter fyndigheten andra malmer i

sådan omfattning att ett tillgodogörande av dessa synes vara önskvärt, kan

ett villkor, som varken ger inmutaren rätt till att uttaga och behålla därjämte

befintlig järnmalm, ej heller att mot densammas avstående till kronan

erhålla ersättning för brytningskostnaden, lätt förorsaka sådana svårigheter

för de önskvärda malmsorternas ekonomiska tillgodogörande, att detta omöjliggörcs.

I realiteten torde det ytterst sällan förekomma, att en fyndighet,

innehållande andra malmer av någon betydelse, tillika häller så stora och i

kvalitet så framstående järnmalmer, att dessas tillgodogörande skulle vålla

någon som helst olägenhet för järnmalmsexporten. Vad den svenska järnhanteringen

beträffar, kan den givetvis icke lida av en ökad tillgång på

järnmalm, och intet hinder förefinnes ju, att Kungl. Maj:t, då så finnes

befogat såsom dispensvillkor för särskilt fall föreskriver, att förekommande

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.

7

järnmalm ej får exporteras och jämväl att den skall tillhandahållas till nedsatt

pris ända ned till självkostnaden åt inhemska förädlare. Jag anser

därför att bestämmelserna i 5 § av 1918 års lag icke höra upptagas bland

dispensvillkoren.

1918 års lag innehåller åtskilliga bestämmelser, som speciellt avsågo att

utgöra en särskild lockelse till malmletning och igångsättande av gruvdrift.

En sådan var intagen i § 4 och innebar, att inmutaren icke skulle vara

skyldig att underkasta sig blivande nya gruvlagstiftning förrän tjugu år

förflutit från mutsedelns utfärdande. Då meningen med 1926 års lag icke

är densamma, utan huvudsakligen avser, att då en malmletare, som å enskild

mark uppspårat lösa malmblock eller dylikt, vid sin jakt efter dessas

fasta klyft ledes in på kronojord, han skall genom särskild dispens kunna

få rätt att fullfölja jakten till slut och tillförsäkra sig förstahandsrätt till

den i fast klyft befintliga malmen, även om den befinnes ligga inom kronans

rågångar, synes anledning saknas att befria honom från skyldigheten

att omedelbart underkasta sig en ny lagstiftning, varigenom man kan undvika

ett alltför stort antal undantagsfall från denna. I anslutning härtill

borde ur den punkt i dispensvillkoren, som motsvarar 4 § i 1918 års lag

uteslutas orden: ''dock att inmutarens skyldighet i nämnda hänseende icke

skall inträda förrän tjugu år förflutit från mutsedelns utfärdande’.

Den punkt av dispensvillkoren, som motsvarar 6 § andra stycket i 1918

års lag, är hämtad från 17 § tredje stycket i 1884 års gruvstadga, men

utesluter det i denna gjorda förbehållet: ''dock att i detta fall inmutaren

från utgången av tjugonde året efter utmålsläggningen är skyldig att vara

underkastad de bestämmelser om rätt för kronan att själv begagna jordägarandelen,

vilka då må vara gällande’. Då detta uteslutande möjligen

kan föranleda den tolkningen, att någon tidsbegränsning för inmutarens

tillgodonjutande av jordägarandel i genom dispens tillkommen inmutning

som ej begagnats av kronan, icke gjorts, anser jag det för säkerhets skull

vara tillrådligt att i villkoren intaga även den uteslutna satsen.

I till detta yttrande fogade bilaga A har jag tillåtit mig att uppgöra ett

förslag till ny lag på grundval av 1918 års lagtext med de ändringar,

tillägg och uteslutningar, som gjorts dels i de senast av Kungl. Maj:t fastställda

dispensvillkoren enligt resolutionerna av den 7 sistlidne oktober dels

föranledas av vad jag här ovan ytterligare föreslagit, varvid tillägg och

omformuleringar understrukits, och får jag under åberopande av ovan anförda

motivering vördsamligen föreslå att i det nya förslag till lag om inskränkning

i rätten till inmutning inom vissa län, som kan komma att efterträda lagen

den 26 maj 1926, måtte intagas detalj bestämmelser angående de särskilda

villkoren, utöver vad gällande gruvestadga föreskriver, vid dispens från i

lagen stadgade förbud mot inmutning å kronojord av i förslaget angivna

innehåll.’

Vid yttrandet är fogat ett förslag till lag om inskränkning i rätten till

inmutning inom vissa län så lydande:

''Härigenom förordnas, att med avseende å rätten till inmutning av

mineralfyndigheter å sådan inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands

län belägna kronojord, som ej innehaves under ständig besittningsrätt eller

är anslagen till boställe, skola följande bestämmelser gälla:

1 §. Inmutning för annans än kronans räkning må ej ske utan Konungens

för särskilt fall givna tillstånd, och skola med avseende å inmutning samt

de rättigheter och förpliktelser, som därav föranledas, föreskrifterna i 2—6 §4

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.

härnedan lända till efterrättelse, de sistnämnda i den mån de äro förenliga

med denna lag och i motsvarande tillämpning, där sådan av förhållandena

påkallas.

Utöver vad sålunda föreskrives, äge Konungen för särskilt fall, där så

befinnes lämpligt, vid beviljande av tillstånd för inmutning fastställa

ytterligare villkor för tillgodoseende av kronans intressen.

2 §. I mutsedel, som utfärdas för inmutning varom i 1 § förmäles, skall

erinran göras om att inmutarens rätt är begränsad genom stadgandena i

denna lag.

3 §. Inmutare, varom i 1 § förmäles, skall vara underkastad de förändrade

bestämmelser, som genom ny lagstiftning kunna bliva fastställda och avseende

å rätten att nyttja den genom inmutningen uppkomna gruvanläggningen

eller gruvdriftens bedrivande å densamma. För den händelse genom

blivande lagstiftning rätt att bearbeta mineralfyndighet göres beroende av

särskilt tillstånd samt upptäckare av fyndighet medgives företräde till erhållande

av dylikt tillstånd, skall sådan företrädesrätt tillkomma inmutaren

för den genom inmutningen uppkomma gruvanläggningen. Därest enligt

ny lagstiftning företrädesrätt, varom ovan förmäles, icke skulle tillkomma

upptäckare av mineralfyndighet samt inmutaren av sådan anledning skulle

gå förlustig rätten till gruvan, skall inmutaren vara berättigad till ersättning

för värdet av för gruvdriften inlöst mark och av byggnader och övriga

anläggningar, som äro erforderliga för den fortsatta gruvdriften, ävensom

för kostnaden för blottläggning och tillredning av mineraltillgångar, vilka

vid hans avträdande av gruvan ligga färdiga för brytning. Inmutaren

skall vara underkastad vad den nya lagstiftningen kan komma att stadga

angående sättet huru dylik ersättning i händelse av tvist skall fastställas.

4 §. Med avseende å fyndighet, som inmutats enligt 1 §, äge kronan

anmäla sig till begagnande av sin jordägarandel inom fem år från det

avskrift av mutsedeln på grund av föreskriften i 13 § 1 mom. gruvestadgan

blivit ingiven till Konungens Befallningshavande; dock erfordras i intet

fall, att sådan anmälan göres tidigare än inom ett år från den dag förrättning,

varigenom utmål blivit utlagt för fyndigheten, avslutats.

Där kronan ej begagnar jordägarandelen, skall inmutaren njuta densamma

till godo med förpliktelse att för varje kalenderår från och med året efter

utmålsläggningen, inom mars månad nästföljande år erlägga den i tredje

stycket av 17 § gruvestadgan angivna avgäld; dock att i detta fall inmutaren

från utgången av tjugonde året efter utmålsläggningen är skyldig

att vara underkastad de bestämmelser om rätt för kronan att själv begagna

jordägarandelen, vilka då må vara gällande.

Från den tid kronan bevisligen hos inmutaren gjort anmälan om begagnande

av sin jordägarandel, njute kronan delaktighet i anläggningen, dock

med förbindelse att vidkännas motsvarande andel i alla kostnader, som för

arbetets bedrivande därefter erfordras, ävensom att i enahanda förhållande

ersätta värdet av för gruvdriften inlöst mark och de för arbetet nödiga

och nyttiga byggnader, redskap och förråd, som dessförinnan blivit anskaffade.

I kostnad, som inmutaren haft för fyndighetens undersökning och blottande,

vare kronan ej skyldig taga del.

Uppstår tvist om beloppet av den ersättning, kronan bör giva, gånge med

bestämmandet därav enligt 12 § gruvestadgan, och kronan njute icke desto

mindre under tiden sin andel i anläggningen till godo.

5 §. För fyndighet, som inmutats enligt 1 §, må utmål icke läggas på

annan mark än sådan kronan tillhörig jord, som avses i denna lag.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 4. 9

6 §. Då inmutning skett enligt 1 §, vare överträdelse av inmutningsrätten

icke giltig, med mindre bergmästaren å mutsedeln gjort anteckning

om överlåtelsen. För verkställandet av sådan anteckning skall mutsedeln

bifogas, när anmälan enligt 56 § gruvestadgan göres om överlåtelsen. Därest

den, till vilken överlåtelsen skett, icke äger att utan Konungens tillstånd

förvärva eller bearbeta mineralfyndighet samt dylikt tillstånd icke erhållits,

skall bergmästaren förvägra anteckning, varom ovan förmäles.’

Länsstyrelsen i Jämtlands län har yttrat: Sedan ingången av år 1920

hade någon mutsedel å fyndighet å kronojord icke blivit ingiven till länsstyrelsen.

För länets vidkommande syntes därför grundad anledning icke

föreligga att ytterligare utsträcka tiden för lagens giltighet. Skulle emellertid

förhållandena i de båda övriga länen, som berördes av lagen, anses tala

för en fortsatt tillämpning av densamma, hade länsstyrelsen för sin del intet

att erinra mot att tiden för lagens giltighet utsträcktes under ytterligare

ett år.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har uttalat, att förordnandet om lagens

giltighet syntes böra utsträckas under ytterligare ett år i avbidan å ny

gruvlagstiftning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har, under åberopande av vad bergmästaren

Asplund i sitt utlåtande anfört, för sin del föreslagit en fortsatt tillämpning

av lagen intill utgången av år 1929.

Chefen för Sveriges geologiska undersökning har yttrat: I avvaktan på

ny definitiv gruvlag förefölle det lämpligast att tillsvidare bibehålla nu

gällande provisorium, och syntes det sålunda önskvärt, att lagen förlängdes

på ytterligare ett år.

Kommerskollegium, som förmält sig hava tagit del av bergmästaren Asplunds

yttrande, har anfört följande:

''Någon omständighet av beskaffenhet att nu böra föranleda ett lösgivande

av inmutningsrätten i den mån den genom lagen inskränkts har, så vitt

kollegium finner, icke inträffat, varför kollegium får förorda, att inskränkande

bestämmelser i förevarande avseende må tillämpas även under år 1929.

I sitt underdåniga utlåtande den 14 december 1926 rörande då föreliggande

likartad fråga om förlängning av 1926 års lags giltighetstid erinrade kollegium

om möjligheterna att antingen i författningen stadga de villkor, som skulle

gälla för inmutning, vartill tillstånd enligt författningen meddelades, eller

att intaga i densamma bemyndigande för Kungl. Maj:t att vid lämnande

av tillstånd till inmutning fastställa villkor för inmutningen och den uppkommande

gruvegendomens nyttjande.

Bergmästaren i Norra distriktet hade även vid detta tillfälle förordat den

förra utvägen, men kollegium yttrade, att det knappast syntes kollegium

nödvändigt att redan i förväg fastslå de villkor, varunder dispenserna skulle

meddelas. Kollegium uttalade, att det tvärtom icke torde vara helt uteslutet

att de erfarenheter härutinnan, som vunnes genom praxis, kunde bliva

av värde såväl vid senare skeende upplåtelser som vid blivande lagstiftning

i ämnet. Kollegium förordade därför det senare alternativet.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 4 häfl- (Sr i.) 2

Länsstyrelserna

i

Jämtlands.

Västerbottens

och Norrbottens

län.

Chefen för

Sveriges geologiska

undersökning.

Kommers
kollegium.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.

Kungl. Maj:t ansåg sig emellertid oförhindrad att utan därtill uttryckligen

lämnat medgivande föreskriva särskilda villkor vid beviljande av

inmutningstillstånd.

Vid föredragningen inför Kungl. Maj:t av propositionen i ämnet till 1927

års riksdag (nr 66) ansåg ej heller den föredragande statsrådsledamoten något

behov föreligga att i lagen angiva särskilda villkor för dispens, därvid jämväl

erinrades, att vid lagens tillkomst dåvarande chefen för justitiedepartementet

åberopat, att det icke varit möjligt att i lagen närmare utforma vissa regler

för dispensrättens utövande.

Den erfarenhet, kollegium vunnit av författningens tillämpning, är emellertid

av den beskaffenhet, att kollegium numera ser sig föranlåtet biträda den

ståndpunkt bergmästaren intager. Av bergmästarens yttrande över nu föreliggande

fråga om förlängning av författningens giltighetstid framgår tydligt

de olägenheter, kollegium åsyftar.

Mot bergmästarens förslag har kollegium endast följande smärre erinringar

att göra.

I olikhet mot bergmästaren anser kollegium att till första punkten i 3 §

av bergmästarens lagförslag bort fogas det i 4 § i 1918 års lag, innefattande

särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län, förefintliga

tillägget: ’dock att inmutarens skyldighet i nämnda hänseende icke

skall inträda förrän tjugo år förflutit från mutsedelns utfärdande’. Visserligen

är avsikten med 1926 års lag ej densamma som med 1918 års lag,

nämligen att utgöra en särskild lockelse till malmletning, men 1926 års lag

bör dock ej genom tillskapande av allt för osäkra villkor för nyttjanderätten

till nyupptäckt fyndighet få verka direkt avskräckande bärutinnan,

vilket kollegium befarar kunde bliva fallet med den av bergmästaren föreslagna

bestämmelsen.

Möjligen bör vidare i enlighet med vad Kungl. Maj:t den 7 oktober 1927

föreskrivit som villkor för åtnjutande av rätt att inmuta vissa fyndigheter

å kronoparkerna Kedträskheden och Skäppträskåheden i 3 § efter orden

''för gruvdriften inlöst mark’ böra inskjutas orden ’däri inbegripen ersättning,

som enligt 33 § gruvstadgan må hava erlagts en gång för alla’.

Andra och fjärde styckena av 4 § synas obehövliga, då vad i desamma

föreskrives icke skiljer sig från vad gruvstadgans 17 och 18 §§ innehålla i

motsvarande ämnen.

6 § är så avfattad, att den tydligen förutsätter, att överlåtelse av den på

mutsedeln grundade rätten såväl före som efter utmålsläggningen alltid sker

genom transport, tecknad å mutsedeln. I regel torde också detta vara fallet

beträffande överlåtelse av inmutningsrätt före utmålsläggningen. Men har

utmålsläggning skett, torde detta långt ifrån alltid vara förhållandet och

synes ej heller böra föreskrivas. Avser utmålsförrättningen ett komplex

av inmutningar, kan nämligen denna förrättning medföra en betydlig omreglering

i avseende på inmutningsrätterna. Vid utmålsläggningen kan det

ju inträffa, att ett utmål utlägges över två eller flei-a inmutningspunkter.

Kollegium får därför föreslå, att den nu föreslagna paragrafen gives följande

lydelse:

’Då inmutning skett enligt 1 §, vare överlåtelse av inmutningsrätten

icke giltig med mindre bergmästaren genom anteckning å mutsedeln eller

annorledes för sin del godkänt överlåtelsen. Därest den, till vilken överlåtelsen

skett, icke äger att utan Konungens tillstånd förvärva eller bearbeta

mineralfyndighet samt dylikt tillstånd icke erhållits, får bergmästaren icke

godkänna överlåtelsen.’

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.

11

Med dessa ändringar får kollegium alltså tillstyrka åtgärds vidtagande

för författningens omarbetande i enlighet med bergmästarens förslag.’

I avbidan å en definitiv lösning av gruvlagstiftningsfrågan bär 1926 års Pepartementslag,

i likhet med den tidigare gällande speciella lagstiftningen för de tre ''Wwnordligaste

länen, erhållit allenast provisorisk giltighet. Beträffande nämnda

frågas nuvarande läge får jag, under hänvisning till de härom årligen

lämnade uppgifterna i propositionerna angående den provisoriska lagstiftningens

prolongation, nu erinra, att socialiseringsnämnden i augusti 1927

avgivit utlåtande över det av särskilda sakkunniga år 1923 avlämnade betänkandet

ävensom över de i anledning av betänkandet av vissa myndigheter

och enskilda sammanslutningar avgivna yttranden. Kommerskollegium

har därefter den 29 september 1927 anbefallts att efter samtliga bergmästares

hörande före den 1 februari 1928 inkomma med yttrande över nämndens

utlåtande, varjämte vissa sammanslutningar beretts tillfälle att inom samma

tid avlämna yttrande. Såväl med hänsyn härtill som på grund av detta

lagstiftningsärendes vidlyftiga beskaffenhet är det uteslutet, att förslag i

ämnet kan föreläggas 1928 års riksdag. Vid sådant förhållande torde provisoriska

bestämmelser böra meddelas för ännu någon tid, och synes denna

tid, såsom hittills skett, lämpligen kunna fastställas till ett år.

Bergmästaren Asplund och kommerskollegiet hava i sina utlåtanden föreslagit,

att i den provisoriska lagen måtte införas utförliga bestämmelser i

ändamål att reglera den Kungl. Maj:t tillkommande dispensrätten. Samma

spörsmål förelåg vid ärendets behandling, då giltighetstiden för 1926 års

lag första gången utsträcktes genom beslut av 1927 års riksdag. Asplund hade,

med instämmande i princip av kommerskollegiet och chefen för Sveriges geologiska

undersökning, ifrågasatt, huruvida lagen borde på angivet sätt fullständigas.

Vid anmälan av ärendet i statsråd den 28 januari 1927 anförde

föredragande departementschefen bland annat följande: Till grund för de

olika förslag, vilka blivit framställda, syntes ligga den uppfattning, att den

dispensbestämmelse, lagen innehåller, skulle innefatta en viss begränsning

av Kungl. Maj:ts befogenhet att vid meddelande av dispens fastställa de

villkor, som i föreliggande fall kunde finnas lämpliga, särskilt för betryggande

av kronans intresse och ett ändamålsenligt ordnande av förhållandena

vid övergången till en blivande ny gruvlagstiftning. Vid lagens tillkomst

hade icke varit möjligt att i lagen närmare utforma vissa regler för dispensrättens

handhavande, och Kungl. Maj:ts befogenhet i detta avseende hade

därför angivits på samma sätt som för där avsedda fall skett i 1 § i lagen

den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom

eller gruva eller aktier i vissa bolag. Någon erinran mot denna avfattning

av 1926 års lag hade icke förekommit vare sig från lagrådets

eller riksdagens sida. Det syntes ock tydligt, att en dylik allmänt hällen

bestämmelse vore bäst ägnad att vid avgörandet av dispensfrågor låta de

olika synpunkter, som krävde beaktande, komma fullt till sin rätt. Att i

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.

lagen angiva särskilda villkor för dispens måste — såsom i viss mån framginge

även av de sinsemellan skiljaktiga förslag, som framkommit i utlåtandena

— ställa sig ganska vanskligt. Något behov därav syntes ej

heller vara för handen. I tillämpningen hade redan förekommit, att Kungl.

Maj:t vid beviljande av dispens fastställt, bland andra, sådana föreskrifter

för tillvaratagande av kronans intresse, vilka nu föreslagits till införande i

själva lagen. Otvivelaktigt komme de ämbetsmyndigheter, vilka hade att i

varje särskilt dispensärende avgiva yttranden, icke att underlåta att därvid

framhålla sådana omständigheter som kunde innefatta anledning till fastställande

av speciella villkor. Vid sådant förhållande syntes det mindre

lämpligt att genom en ändring i den provisoriska gruvlagen bryta den likformighet,

som vore rådande mellan denna lag och nyssnämnda 1916 års

lag; något behov av ändring i den senare lagen hade veterligen ej yppats.

I enlighet med föredragandens hemställan beslöt Kungl. Maj:t föreslå, att

förordnande skulle meddelas om fortsatt giltighet av 1926 års lag för tiden

till den 1 januari 1929. Denna uppfattning biträddes av första lagutskottet,

som hemställde, att riksdagen måtte, med avslag å motioner av herr Asplund

i första och herr Wikström i andra kammaren innefattande yrkande

om antagande av särskilt lagförslag i ämnet, bifalla Kungl. Maj:ts proposition.

Utskottets hemställan godkändes av båda kamrarna utan debatt.

Av vad nu erinrats i fråga om detta lagstiftningsärendes föregående behandling

lärer framgå, att ärendet befinner sig i ett väsentligen oförändrat

läge. Visserligen föreligger ytterligare någon tids erfarenhet med avseende å

den dispensprövning, som enligt 1926 års lag utövas av Kungl. Maj:t, men

denna erfarenhet har enligt min uppfattning icke ådagalagt något behov av

att i det skede, vari gruvlagstiftningsfrågan nu kommit, söka genomföra en

mera detaljerad lagstiftning av fortfarande provisorisk karaktär. Knappast har

påvisats, att den gällande ordningen medfört någon mera betydande olägenhet,

som skulle undanröjas genom en lag av det ifrågasatta innehållet.

Däri skulle icke komma att upptagas någon bestämmelse, vilken icke lika fullt

kan vinna beaktande vid dispensprövningen. Ej heller torde ärendenas behandling

kunna i avsevärd mån påskyndas genom en sådan lag, då fortfarande

prövningen skulle ligga i Kungl. Maj:ts hand och vederbörande

ämbetsmyndigheters hörande lärer bliva erforderligt. Med avseende å den

tidsutdräkt, som förekommit vid avgörandet av de, för övrigt ytterst fåtaliga,

ärenden, vilka behandlats under år 1927, synes grundad anledning finnas

till antagande, att densamma föranletts mindre av procedurens oinständlighet

än av erforderliga sakliga överväganden.

Under hänvisning i övrigt till de skäl, vilka anfördes i propositionen till

1927 års riksdag och i första lagutskottets utlåtande, finner jag mig alltså

böra tillstyrka, att förordnande meddelas om fortsatt giltighet av 1926 års

lag för tiden till den 1 januari 1930. Jag erinrar därvid, att jämlikt lagens

övergångsbestämmelser beslut om sådant förordnande kan fattas utan iakt
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.

tagande av den i § 87 regeringsformen stadgade ordning och att följaktligen

lagrådets hörande över förslag i detta hänseende icke är erforderligt.

1 enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet

upprätta förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen

den 28 april 1926 (nr 88) om inskränkning i rätten till inmutning inom

vissa län''».

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar samt hemställer, att förslaget måtte genom proposition

föreläggas riksdagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

E. Lindström.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 4 häft. (Nr b.)

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1928:16 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungi. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 om inskränkning i rätt a1 i texten
  2. 1LU 1928:4 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 om inskränkning i rätten till in s. 1 i texten