Med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län
13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1928:4, Med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
1
Nr 4.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om fortsatt
tillämpning av lagen den 28 april 1926 om inskränkning i
rätten till inmutning inom vissa län; given Stockholms slott
den 30 december 1927.
Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.
Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om
fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 om inskränkning i rätten
till inmutning inom vissa län.
GUSTAF.
Johan C. W. Thyrén.
Bihang till riksdagens protokoll 1928.
1 samt.
i häft. (Nr i.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
Förslag
till
lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 (nr 88) om inskränkning
i rätten till inmutning inom vissa län.
Härigenom förordnas, att lagen den 28 april 1926 om inskränkning i
rätten till inmutning inom vissa län, vilken lag gäller till den 1 januari
1929, skall äga fortsatt giltighet till den 1 januari 1930.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30
december 1927.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,
Lyberg, von Stockenström.
Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anför
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén:
»Allt sedan år 1902 hava beträffande rätten till gruvdrift inom de nordligaste
delarna av landet provisoriska lagbestämmelser varit gällande. Dessa
bestämmelser hava avseende å s. k. odisponerad kronojord eller sålunda
kronojord, som ej innehaves under ständig besittningsrätt eller är anslagen
till boställe. Bestämmelserna, som från början endast avsågo Norrbottens
län, men sedermera utsträcktes att gälla jämväl Västerbottens och Jämtlands
län, inneburo ursprungligen förbud för inmutning för annans än kronans
räkning. Dessa bestämmelser, som årligen erhöllo förlängd giltighet, ersattes
genom den likaledes provisoriska lagen den 31 maj 1918 (nr 288),
varigenom inmutningsförbudet begränsades till att avse järnmalmsfyndigheter
inom nämnda län. Denna lag innehöll därjämte bestämmelser, innefattande
vissa avvikelser från gruvstadgans föreskrifter med avseende å
verkan av inmutning och det inbördes förhållandet mellan inmutare och
jordägare. 1918 års lag gällde till den 1 maj 1926, då den avlöstes av
lagen den 28 april samma år (nr 88). Sistnämnda lag medförde en återgång
till det tidigare gällande vidsträckta, inmutningsförbudet. En nyhet i
förhållande till den före 1918 års lag gällande lagstiftningen utgör emellertid
den Kungl. Maj;t tillerkända befogenheten att medgiva dispens från
lagens tillämpning. 1926 års lag, som enligt slutbestämmelserna skulle
upphöra att gälla den 1 januari 1928, så framt ej Kungl. Maj:t med riksdagen
annorlunda förordnade, har prolongerats till den 1 januari 1929.
I skrivelse den 3 oktober 1927 har jag anmodat kommerskollegium, länsstyrelserna
i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, chefen för Sveriges
geologiska undersökning samt bergmästaren i norra bergmästardistriktet att
inkomma med yttrande, huruvida förordnande om fortsatt tillämpning av
1926 års lag bör meddelas, ävensom angående den tid ett dylikt förordnande
eventuellt bör avse. Sedan dessa yttranden numera inkommit, anhåller jag
få lämna redogörelse för deras innehåll.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
Bergmästaren
i norra bergmästaredistriktet.
Bergmästaren i norra bergmästaredistriktet C. I. Asplund bär anfört
följande:
''Förutom de i mitt senast avgivna yttrande av den 11 november 192(1
angående förlängning av 1926 års lag till den 31 december 1928 omnämnda,
från enskilda efter den 1 maj 1926 inkomna ansökningar om tillsammans
11 stycken mutsedlar å sådan kronojord, som avses i nämnda lag, därav 1
återkallades, medan ansökan beträffande 7 mutsedlar på mitt avstyrkande
lämnades utan bifall av Kungl. Maj:t, men tillstånd till 3 mutsedlars erhållande
beviljades den 10 december 1926, hava till denna dag inkommit 4
olika ansökningar om mutsedlar å kronojord, varav en å en sannolikt obetydlig
kopparmalmsfyndighet inom Gällivare socken återkallats, medan två
ansökningar från Västerbottens Gruvaktiebolag å vardera sex stycken mutsedlar
å kronoparker inom Norsjö och Mala socknar inom Västerbottens län
av Kungl. Maj:t bifallits och eu ansökan från samma bolag om två mutsedlar
å kronoparken Södra Vidmarken inom Norsjö socken är på Kungl.
Maj:ts prövning beroende.
Då man icke torde kunna hysa några förhoppningar, att en ny, definitiv
gruvlag kan komma att bliva framlagd och antagen redan av nästkommande
års riksdag, och icke heller någon provisorisk lag för fyndigheter å kronoinark
i stil med 1918 års lag kan förväntas framkomma, synes en förlängning
av den i 1926 års lag Kungl. Maj:t medgivna rätten att för särskilt
fall bevilja enskild person rätt till inmutning ä kronojord vara nödvändig,
och torde densamma lämpligen böra utsträckas till den 1 januari 1930. I
fråga om lagens innehåll synas emellertid erfarenheterna av lagens tillämpning
kraftigt understryka behovet av att i lagen intagas vissa, generellt
tillämpliga bestämmelser, avseende de förändringar eller tillägg till gällande
gruvstadgas föreskrifter, som anses nödiga beträffande såväl inmutarens som
kronans rättigheter och skyldigheter, givetvis med rätt för Kungl. Maj:t att
för särskilt fall där så belinnes lämpligt, fastställa ytterligare villkor för
tillgodoseende av kronans eller det allmännas intressen. Jag skall här
nedan i korthet söka motivera detta förslag, som av mig framförts i föregående
yttranden och av såväl kommerskollegium som chefen för Sveriges
geologiska undersökning även ansetts behövligt.
Till en början torde böra påpekas, att i promulgationsbestämmelserna till
lagen den 31 maj 1918 förordnas, att efter giltighetstidens slut dess 1 §
skall upphöra att gälla ''liksom lagens övriga bestämmelser icke skola tilllämpas
med avseende a inmutning, som sökes efter sistnämnda tid, allt så
framt ej Konungen med riksdagen annorlunda förordnar’. Tar man vidare
hänsyn därtill, att icke blott gruvestadgan av den 16 maj 1884 och alla i
densamma sedermera gjorda ändringar förelagts riksdagen till godkännande,
utan även att detsamma skett med 1855 års gruvestadga, som godkänts av
rikets detta år församlade ständer, allt innan respektive lagar utfärdades,
så torde goda skäl förefinnas för den i kommerskollegii yttrande av december
1926 gjorda tolkningen av 1926 års lag, att vid meddelande av dispens
från däri stadgade förbud mot inmutning av på odisponerad kronomark
befintliga fyndigheter av även andra malmer och mineraler än järnmalm,
varken de bestämmelser, som enligt 1918 års lag skyddade kronans intressen,
eller andra särskilda, vare sig mindre eller mera omfattande bestämmelser
till skydd för samma intressen synas kunna meddelas. Som motiv för utelämnandet
ur 1926 års lag av ''regler för dispensrättens handhavande’ anfördes
av dåvarande justitieministern, att det för tillfället icke vore möjligt att
utforma desamma, utan att Kungl. Maj:ts befogenhet i detta avseende torde
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4. 5
kunna angivas på samma sätt som för där avsedda fall skett i 1 § i lagen
den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom
eller gruva eller aktier i vissa bolag. Då emellertid det åberopade
lagrummet ingalunda innehåller någon bestämmelse alls om dispensrätt
överhuvud taget för Kungl. Maj:t från förbud mot inmutning utan tvärtom
ett ovillkorligt förbud för utlänning att ’i något fall härstädes inmuta
mineralfyndighet’, synes något stöd för utelämnandet i 1926 års lag avalla
detaljbestämmelser icke vara att finna i sagda lagrum.
Om sålunda formella invändningar kunna göras mot denna lucka i 1926
års lag, så synes dessutom den praktiska tillämpningen av lagen medföra
vissa olägenheter. Då särskilda bestämmelser för varje fall av dispens måste
utarbetas (och ändringar ha även gjorts från fall till fall, utan att vara påkallade
av några olika förhållanden i de särskilda dispensfallen), blir avgörandet
av varje dispens fördröjt i alltför hög grad. Nedanstående data beträffande
de tre hittills av Kungl. Maj:t beviljade dispenserna giva belägg
härpå.
Storåliden
Kedträsk-
Rackejaur
nr 1—3
heden nr 1 — 6
Myrgruva nr
1 — 6
Ansökan inköra till bergmästaren .......................
ls/8 1926
6/2 1927
~~ 11 1927
Dispensansökan inkom till Kungl. Maj:t ...............
31/s 1926
u/2 1927
98/4 1927
Länsstyrelsens remiss till bergmästaren..................
7» 1926
18/i 1927
—
Utlåtande avgavs av:
Bergmästaren...................................................
15/i0 1926
3'':< 1927
•’7< 1927
Länsstyrelsen..................................................
!7io 1926
I0/s 1927
7s 1927
Kommerskollegium ........................................
24/u 1926
19/7 1927
16 7 1927
Kungl. Maj:ts dispens beviljades ...........................
1 °/12 1926
;/io 1927
7/io 1927
Inkom till kommerskollegium .............................
I3/i 1927
J7u 1927
19/i i 1927
Detsamma delgavs bergmästaren ...........................
I9/i 1927
21 In 1927
21’/n 1927
Mutsedlarna utfärdades ......................................
8/s 1927
26/u 1927
3Yu 1927
En rationellt bedriven malmletning, i vars väg ett kanske ganska obetydligt
kronoskifte kommer, och som måste göra undersökningar å detta skifte,
innan malmletningen å andra sidan därom kan fullföljas, vållas givetvis
betydande olägenheter genom att så lång tid, som av ovanstående framgår,
måste förflyta mellan första anmälan om ett fynd och mutsedels utfärdande.
Först sedan fjorton dagar förflutit efter det avskrift av mutsedeln delgivits
vederbörande länsstyrelse har nämligen inmutaren rätt påbörja arbete inom
inmutningen. För ovan angivna inmutningsliomplex har tidsutdräkten
mellan ingivande av anmälan om fyndet och den tid, då undersökningsarbete
kunde påbörjas, uppgått till mera än resp. sex, tio och åtta månader,
medan motsvarande tid vid fri inmutningsrätt varierar mellan tre veckor
och halvannan eller två månader. Då de särskilda villkoren kunna variera
för varje dispens, kunna tryckta blanketter för mutsedlarna ej användas,
utan måste såväl dessa som för delgivning in. m. behövliga avskrifter utskrivas
särskilt; och med de vidlyftiga särbestämmelser, som hittills förekommit,
upptar den ''lagtext’ som måste utskrivas å varje mutsedel så stor
plats, att denna uppfyller fyra å fem tätskrivna sidor. Även vid publikation
i kyrka, som är en nödvändig förutsättning för mutsedels giltighet,
vållas särskilt besvär genom den långa texten.
De särskilda dispensvillkor, som hittills uppställts, ha icke varierat i avseende
på kronans eller det allmännas särskilda förmåner, eller inmutares
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
rättigheter och skyldigheter, utan enda skillnaden har varit att i de senaste
dispenserna uteslutits de bestämmelser, som ingingo i 9 och 10 §§ i 1918
års lag och avsågo, att årlig avgift skulle erläggas för den mark, som begagnas
inom utmålet, i stället för marklösen eu gång för alla enligt 30 §
gruvestadgan, varigenom sistnämnda bestämmelse blivit gällande för de senaste
inmutningarna. Därjämte har ett tillägg gjorts till bestämmelsen om
rätt för kronan att dröja med anmälan om jordägarandelens begagnande
under fem år från den dag delgivning av matsedeln skett till vederbörande
länsstyrelse, innebärande, att anmälan i intet fall behöver göras förrän ett
år förflutit från utmålsförrättningens avslutande. Då den förkortning av
arbetstiden och rätt till dess förlängning, som stadgats i 1918 års lag, ej
upptagits såsom dispensvillkor, och gällande gruvestadga medger en arbetstid
av tre år med rätt till förlängning i ytterligare två år, innan malm
behöver vara blottad och utmål sökt, skulle utan detta tillägg kunnat inträffa
att fristen på fem år för anmälan om jordägarandelen skulle i något
fall kunna utgå före utmålsläggningen och kronan därigenom komma i sämre
ställning än enligt 1884 års gruvestadga.
Ehuru hland dispensvillkoren icke upptagits 1 § i 1918 års lag, att inmutning
av järnmalmsfyndigheter å kronojord må ske endast för kronans
räkning, har strykning dock ej skett av den som konsekvens till g 1 införda
5 §, som medgiver, att förekommande järnmalm visserligen får brytas i den
mån sådant är erforderligt för gruvarbetets ändamålsenliga drivande samt i
den mån den behöves ’ior gruvdriftens ändamål’, varmed huvudsakligen
förstås dess användande såsom igensättningsmaterial vid underjordisk brytning,
av inmutaren disponeras. Bestämmelsen gäller i 1884 års gruvstadga
»gråberg» och andra mer eller mindre värdelösa icke inmutningsbara mineral,
men dä den såsom här tillämpas på järnmalm, innebär den en möjlighet
till uppenbar misshushållning med verkliga värden. Användes ej
järnmalmen för sådant ändamål, skall inmutaren upplägga densamma å
särskilt anvisad plats för kronans räkning, för så vitt icke Kungl. Maj:t
genom en ny, särskild tillståndsprocedur medgiver inmutaren att behålla
den järnmalm, som icke stjälpes tillbaka i gruvan. Sedan, efter införande
av förbud mot varje ipmutning å kronojord utan särskild dispens hela bestämmelsen
om absolut förbud mot inmutning av järnmalm blivit meningslös
och denna punkt i hittills föreliggande fall även uteslutits från villkoren,
bör även en sådan bestämmelse, som innefattas i 5 § av 1918 års
lag, uteslutas. Är den ifrågavarande fyndigheten huvudsakligen en järnmalmsfyndighet
och förefinnes skäl mot att bevilja brytning av järnmalm
å densamma, är det givetvis lämpligast, att Kungl. Maj:t icke beviljar dispens
från inmutningsförbudet. Innehåller åter fyndigheten andra malmer i
sådan omfattning att ett tillgodogörande av dessa synes vara önskvärt, kan
ett villkor, som varken ger inmutaren rätt till att uttaga och behålla därjämte
befintlig järnmalm, ej heller att mot densammas avstående till kronan
erhålla ersättning för brytningskostnaden, lätt förorsaka sådana svårigheter
för de önskvärda malmsorternas ekonomiska tillgodogörande, att detta omöjliggörcs.
I realiteten torde det ytterst sällan förekomma, att en fyndighet,
innehållande andra malmer av någon betydelse, tillika häller så stora och i
kvalitet så framstående järnmalmer, att dessas tillgodogörande skulle vålla
någon som helst olägenhet för järnmalmsexporten. Vad den svenska järnhanteringen
beträffar, kan den givetvis icke lida av en ökad tillgång på
järnmalm, och intet hinder förefinnes ju, att Kungl. Maj:t, då så finnes
befogat såsom dispensvillkor för särskilt fall föreskriver, att förekommande
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
7
järnmalm ej får exporteras och jämväl att den skall tillhandahållas till nedsatt
pris ända ned till självkostnaden åt inhemska förädlare. Jag anser
därför att bestämmelserna i 5 § av 1918 års lag icke höra upptagas bland
dispensvillkoren.
1918 års lag innehåller åtskilliga bestämmelser, som speciellt avsågo att
utgöra en särskild lockelse till malmletning och igångsättande av gruvdrift.
En sådan var intagen i § 4 och innebar, att inmutaren icke skulle vara
skyldig att underkasta sig blivande nya gruvlagstiftning förrän tjugu år
förflutit från mutsedelns utfärdande. Då meningen med 1926 års lag icke
är densamma, utan huvudsakligen avser, att då en malmletare, som å enskild
mark uppspårat lösa malmblock eller dylikt, vid sin jakt efter dessas
fasta klyft ledes in på kronojord, han skall genom särskild dispens kunna
få rätt att fullfölja jakten till slut och tillförsäkra sig förstahandsrätt till
den i fast klyft befintliga malmen, även om den befinnes ligga inom kronans
rågångar, synes anledning saknas att befria honom från skyldigheten
att omedelbart underkasta sig en ny lagstiftning, varigenom man kan undvika
ett alltför stort antal undantagsfall från denna. I anslutning härtill
borde ur den punkt i dispensvillkoren, som motsvarar 4 § i 1918 års lag
uteslutas orden: ''dock att inmutarens skyldighet i nämnda hänseende icke
skall inträda förrän tjugu år förflutit från mutsedelns utfärdande’.
Den punkt av dispensvillkoren, som motsvarar 6 § andra stycket i 1918
års lag, är hämtad från 17 § tredje stycket i 1884 års gruvstadga, men
utesluter det i denna gjorda förbehållet: ''dock att i detta fall inmutaren
från utgången av tjugonde året efter utmålsläggningen är skyldig att vara
underkastad de bestämmelser om rätt för kronan att själv begagna jordägarandelen,
vilka då må vara gällande’. Då detta uteslutande möjligen
kan föranleda den tolkningen, att någon tidsbegränsning för inmutarens
tillgodonjutande av jordägarandel i genom dispens tillkommen inmutning
som ej begagnats av kronan, icke gjorts, anser jag det för säkerhets skull
vara tillrådligt att i villkoren intaga även den uteslutna satsen.
I till detta yttrande fogade bilaga A har jag tillåtit mig att uppgöra ett
förslag till ny lag på grundval av 1918 års lagtext med de ändringar,
tillägg och uteslutningar, som gjorts dels i de senast av Kungl. Maj:t fastställda
dispensvillkoren enligt resolutionerna av den 7 sistlidne oktober dels
föranledas av vad jag här ovan ytterligare föreslagit, varvid tillägg och
omformuleringar understrukits, och får jag under åberopande av ovan anförda
motivering vördsamligen föreslå att i det nya förslag till lag om inskränkning
i rätten till inmutning inom vissa län, som kan komma att efterträda lagen
den 26 maj 1926, måtte intagas detalj bestämmelser angående de särskilda
villkoren, utöver vad gällande gruvestadga föreskriver, vid dispens från i
lagen stadgade förbud mot inmutning å kronojord av i förslaget angivna
innehåll.’
Vid yttrandet är fogat ett förslag till lag om inskränkning i rätten till
inmutning inom vissa län så lydande:
''Härigenom förordnas, att med avseende å rätten till inmutning av
mineralfyndigheter å sådan inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands
län belägna kronojord, som ej innehaves under ständig besittningsrätt eller
är anslagen till boställe, skola följande bestämmelser gälla:
1 §. Inmutning för annans än kronans räkning må ej ske utan Konungens
för särskilt fall givna tillstånd, och skola med avseende å inmutning samt
de rättigheter och förpliktelser, som därav föranledas, föreskrifterna i 2—6 §4
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
härnedan lända till efterrättelse, de sistnämnda i den mån de äro förenliga
med denna lag och i motsvarande tillämpning, där sådan av förhållandena
påkallas.
Utöver vad sålunda föreskrives, äge Konungen för särskilt fall, där så
befinnes lämpligt, vid beviljande av tillstånd för inmutning fastställa
ytterligare villkor för tillgodoseende av kronans intressen.
2 §. I mutsedel, som utfärdas för inmutning varom i 1 § förmäles, skall
erinran göras om att inmutarens rätt är begränsad genom stadgandena i
denna lag.
3 §. Inmutare, varom i 1 § förmäles, skall vara underkastad de förändrade
bestämmelser, som genom ny lagstiftning kunna bliva fastställda och avseende
å rätten att nyttja den genom inmutningen uppkomna gruvanläggningen
eller gruvdriftens bedrivande å densamma. För den händelse genom
blivande lagstiftning rätt att bearbeta mineralfyndighet göres beroende av
särskilt tillstånd samt upptäckare av fyndighet medgives företräde till erhållande
av dylikt tillstånd, skall sådan företrädesrätt tillkomma inmutaren
för den genom inmutningen uppkomma gruvanläggningen. Därest enligt
ny lagstiftning företrädesrätt, varom ovan förmäles, icke skulle tillkomma
upptäckare av mineralfyndighet samt inmutaren av sådan anledning skulle
gå förlustig rätten till gruvan, skall inmutaren vara berättigad till ersättning
för värdet av för gruvdriften inlöst mark och av byggnader och övriga
anläggningar, som äro erforderliga för den fortsatta gruvdriften, ävensom
för kostnaden för blottläggning och tillredning av mineraltillgångar, vilka
vid hans avträdande av gruvan ligga färdiga för brytning. Inmutaren
skall vara underkastad vad den nya lagstiftningen kan komma att stadga
angående sättet huru dylik ersättning i händelse av tvist skall fastställas.
4 §. Med avseende å fyndighet, som inmutats enligt 1 §, äge kronan
anmäla sig till begagnande av sin jordägarandel inom fem år från det
avskrift av mutsedeln på grund av föreskriften i 13 § 1 mom. gruvestadgan
blivit ingiven till Konungens Befallningshavande; dock erfordras i intet
fall, att sådan anmälan göres tidigare än inom ett år från den dag förrättning,
varigenom utmål blivit utlagt för fyndigheten, avslutats.
Där kronan ej begagnar jordägarandelen, skall inmutaren njuta densamma
till godo med förpliktelse att för varje kalenderår från och med året efter
utmålsläggningen, inom mars månad nästföljande år erlägga den i tredje
stycket av 17 § gruvestadgan angivna avgäld; dock att i detta fall inmutaren
från utgången av tjugonde året efter utmålsläggningen är skyldig
att vara underkastad de bestämmelser om rätt för kronan att själv begagna
jordägarandelen, vilka då må vara gällande.
Från den tid kronan bevisligen hos inmutaren gjort anmälan om begagnande
av sin jordägarandel, njute kronan delaktighet i anläggningen, dock
med förbindelse att vidkännas motsvarande andel i alla kostnader, som för
arbetets bedrivande därefter erfordras, ävensom att i enahanda förhållande
ersätta värdet av för gruvdriften inlöst mark och de för arbetet nödiga
och nyttiga byggnader, redskap och förråd, som dessförinnan blivit anskaffade.
I kostnad, som inmutaren haft för fyndighetens undersökning och blottande,
vare kronan ej skyldig taga del.
Uppstår tvist om beloppet av den ersättning, kronan bör giva, gånge med
bestämmandet därav enligt 12 § gruvestadgan, och kronan njute icke desto
mindre under tiden sin andel i anläggningen till godo.
5 §. För fyndighet, som inmutats enligt 1 §, må utmål icke läggas på
annan mark än sådan kronan tillhörig jord, som avses i denna lag.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4. 9
6 §. Då inmutning skett enligt 1 §, vare överträdelse av inmutningsrätten
icke giltig, med mindre bergmästaren å mutsedeln gjort anteckning
om överlåtelsen. För verkställandet av sådan anteckning skall mutsedeln
bifogas, när anmälan enligt 56 § gruvestadgan göres om överlåtelsen. Därest
den, till vilken överlåtelsen skett, icke äger att utan Konungens tillstånd
förvärva eller bearbeta mineralfyndighet samt dylikt tillstånd icke erhållits,
skall bergmästaren förvägra anteckning, varom ovan förmäles.’
Länsstyrelsen i Jämtlands län har yttrat: Sedan ingången av år 1920
hade någon mutsedel å fyndighet å kronojord icke blivit ingiven till länsstyrelsen.
För länets vidkommande syntes därför grundad anledning icke
föreligga att ytterligare utsträcka tiden för lagens giltighet. Skulle emellertid
förhållandena i de båda övriga länen, som berördes av lagen, anses tala
för en fortsatt tillämpning av densamma, hade länsstyrelsen för sin del intet
att erinra mot att tiden för lagens giltighet utsträcktes under ytterligare
ett år.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har uttalat, att förordnandet om lagens
giltighet syntes böra utsträckas under ytterligare ett år i avbidan å ny
gruvlagstiftning.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har, under åberopande av vad bergmästaren
Asplund i sitt utlåtande anfört, för sin del föreslagit en fortsatt tillämpning
av lagen intill utgången av år 1929.
Chefen för Sveriges geologiska undersökning har yttrat: I avvaktan på
ny definitiv gruvlag förefölle det lämpligast att tillsvidare bibehålla nu
gällande provisorium, och syntes det sålunda önskvärt, att lagen förlängdes
på ytterligare ett år.
Kommerskollegium, som förmält sig hava tagit del av bergmästaren Asplunds
yttrande, har anfört följande:
''Någon omständighet av beskaffenhet att nu böra föranleda ett lösgivande
av inmutningsrätten i den mån den genom lagen inskränkts har, så vitt
kollegium finner, icke inträffat, varför kollegium får förorda, att inskränkande
bestämmelser i förevarande avseende må tillämpas även under år 1929.
I sitt underdåniga utlåtande den 14 december 1926 rörande då föreliggande
likartad fråga om förlängning av 1926 års lags giltighetstid erinrade kollegium
om möjligheterna att antingen i författningen stadga de villkor, som skulle
gälla för inmutning, vartill tillstånd enligt författningen meddelades, eller
att intaga i densamma bemyndigande för Kungl. Maj:t att vid lämnande
av tillstånd till inmutning fastställa villkor för inmutningen och den uppkommande
gruvegendomens nyttjande.
Bergmästaren i Norra distriktet hade även vid detta tillfälle förordat den
förra utvägen, men kollegium yttrade, att det knappast syntes kollegium
nödvändigt att redan i förväg fastslå de villkor, varunder dispenserna skulle
meddelas. Kollegium uttalade, att det tvärtom icke torde vara helt uteslutet
att de erfarenheter härutinnan, som vunnes genom praxis, kunde bliva
av värde såväl vid senare skeende upplåtelser som vid blivande lagstiftning
i ämnet. Kollegium förordade därför det senare alternativet.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 4 häfl- (Sr i.) 2
Länsstyrelserna
i
Jämtlands.
Västerbottens
och Norrbottens
län.
Chefen för
Sveriges geologiska
undersökning.
Kommers
kollegium.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
Kungl. Maj:t ansåg sig emellertid oförhindrad att utan därtill uttryckligen
lämnat medgivande föreskriva särskilda villkor vid beviljande av
inmutningstillstånd.
Vid föredragningen inför Kungl. Maj:t av propositionen i ämnet till 1927
års riksdag (nr 66) ansåg ej heller den föredragande statsrådsledamoten något
behov föreligga att i lagen angiva särskilda villkor för dispens, därvid jämväl
erinrades, att vid lagens tillkomst dåvarande chefen för justitiedepartementet
åberopat, att det icke varit möjligt att i lagen närmare utforma vissa regler
för dispensrättens utövande.
Den erfarenhet, kollegium vunnit av författningens tillämpning, är emellertid
av den beskaffenhet, att kollegium numera ser sig föranlåtet biträda den
ståndpunkt bergmästaren intager. Av bergmästarens yttrande över nu föreliggande
fråga om förlängning av författningens giltighetstid framgår tydligt
de olägenheter, kollegium åsyftar.
Mot bergmästarens förslag har kollegium endast följande smärre erinringar
att göra.
I olikhet mot bergmästaren anser kollegium att till första punkten i 3 §
av bergmästarens lagförslag bort fogas det i 4 § i 1918 års lag, innefattande
särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län, förefintliga
tillägget: ’dock att inmutarens skyldighet i nämnda hänseende icke
skall inträda förrän tjugo år förflutit från mutsedelns utfärdande’. Visserligen
är avsikten med 1926 års lag ej densamma som med 1918 års lag,
nämligen att utgöra en särskild lockelse till malmletning, men 1926 års lag
bör dock ej genom tillskapande av allt för osäkra villkor för nyttjanderätten
till nyupptäckt fyndighet få verka direkt avskräckande bärutinnan,
vilket kollegium befarar kunde bliva fallet med den av bergmästaren föreslagna
bestämmelsen.
Möjligen bör vidare i enlighet med vad Kungl. Maj:t den 7 oktober 1927
föreskrivit som villkor för åtnjutande av rätt att inmuta vissa fyndigheter
å kronoparkerna Kedträskheden och Skäppträskåheden i 3 § efter orden
''för gruvdriften inlöst mark’ böra inskjutas orden ’däri inbegripen ersättning,
som enligt 33 § gruvstadgan må hava erlagts en gång för alla’.
Andra och fjärde styckena av 4 § synas obehövliga, då vad i desamma
föreskrives icke skiljer sig från vad gruvstadgans 17 och 18 §§ innehålla i
motsvarande ämnen.
6 § är så avfattad, att den tydligen förutsätter, att överlåtelse av den på
mutsedeln grundade rätten såväl före som efter utmålsläggningen alltid sker
genom transport, tecknad å mutsedeln. I regel torde också detta vara fallet
beträffande överlåtelse av inmutningsrätt före utmålsläggningen. Men har
utmålsläggning skett, torde detta långt ifrån alltid vara förhållandet och
synes ej heller böra föreskrivas. Avser utmålsförrättningen ett komplex
av inmutningar, kan nämligen denna förrättning medföra en betydlig omreglering
i avseende på inmutningsrätterna. Vid utmålsläggningen kan det
ju inträffa, att ett utmål utlägges över två eller flei-a inmutningspunkter.
Kollegium får därför föreslå, att den nu föreslagna paragrafen gives följande
lydelse:
’Då inmutning skett enligt 1 §, vare överlåtelse av inmutningsrätten
icke giltig med mindre bergmästaren genom anteckning å mutsedeln eller
annorledes för sin del godkänt överlåtelsen. Därest den, till vilken överlåtelsen
skett, icke äger att utan Konungens tillstånd förvärva eller bearbeta
mineralfyndighet samt dylikt tillstånd icke erhållits, får bergmästaren icke
godkänna överlåtelsen.’
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
11
Med dessa ändringar får kollegium alltså tillstyrka åtgärds vidtagande
för författningens omarbetande i enlighet med bergmästarens förslag.’
I avbidan å en definitiv lösning av gruvlagstiftningsfrågan bär 1926 års Pepartementslag,
i likhet med den tidigare gällande speciella lagstiftningen för de tre ''Wwnordligaste
länen, erhållit allenast provisorisk giltighet. Beträffande nämnda
frågas nuvarande läge får jag, under hänvisning till de härom årligen
lämnade uppgifterna i propositionerna angående den provisoriska lagstiftningens
prolongation, nu erinra, att socialiseringsnämnden i augusti 1927
avgivit utlåtande över det av särskilda sakkunniga år 1923 avlämnade betänkandet
ävensom över de i anledning av betänkandet av vissa myndigheter
och enskilda sammanslutningar avgivna yttranden. Kommerskollegium
har därefter den 29 september 1927 anbefallts att efter samtliga bergmästares
hörande före den 1 februari 1928 inkomma med yttrande över nämndens
utlåtande, varjämte vissa sammanslutningar beretts tillfälle att inom samma
tid avlämna yttrande. Såväl med hänsyn härtill som på grund av detta
lagstiftningsärendes vidlyftiga beskaffenhet är det uteslutet, att förslag i
ämnet kan föreläggas 1928 års riksdag. Vid sådant förhållande torde provisoriska
bestämmelser böra meddelas för ännu någon tid, och synes denna
tid, såsom hittills skett, lämpligen kunna fastställas till ett år.
Bergmästaren Asplund och kommerskollegiet hava i sina utlåtanden föreslagit,
att i den provisoriska lagen måtte införas utförliga bestämmelser i
ändamål att reglera den Kungl. Maj:t tillkommande dispensrätten. Samma
spörsmål förelåg vid ärendets behandling, då giltighetstiden för 1926 års
lag första gången utsträcktes genom beslut av 1927 års riksdag. Asplund hade,
med instämmande i princip av kommerskollegiet och chefen för Sveriges geologiska
undersökning, ifrågasatt, huruvida lagen borde på angivet sätt fullständigas.
Vid anmälan av ärendet i statsråd den 28 januari 1927 anförde
föredragande departementschefen bland annat följande: Till grund för de
olika förslag, vilka blivit framställda, syntes ligga den uppfattning, att den
dispensbestämmelse, lagen innehåller, skulle innefatta en viss begränsning
av Kungl. Maj:ts befogenhet att vid meddelande av dispens fastställa de
villkor, som i föreliggande fall kunde finnas lämpliga, särskilt för betryggande
av kronans intresse och ett ändamålsenligt ordnande av förhållandena
vid övergången till en blivande ny gruvlagstiftning. Vid lagens tillkomst
hade icke varit möjligt att i lagen närmare utforma vissa regler för dispensrättens
handhavande, och Kungl. Maj:ts befogenhet i detta avseende hade
därför angivits på samma sätt som för där avsedda fall skett i 1 § i lagen
den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom
eller gruva eller aktier i vissa bolag. Någon erinran mot denna avfattning
av 1926 års lag hade icke förekommit vare sig från lagrådets
eller riksdagens sida. Det syntes ock tydligt, att en dylik allmänt hällen
bestämmelse vore bäst ägnad att vid avgörandet av dispensfrågor låta de
olika synpunkter, som krävde beaktande, komma fullt till sin rätt. Att i
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
lagen angiva särskilda villkor för dispens måste — såsom i viss mån framginge
även av de sinsemellan skiljaktiga förslag, som framkommit i utlåtandena
— ställa sig ganska vanskligt. Något behov därav syntes ej
heller vara för handen. I tillämpningen hade redan förekommit, att Kungl.
Maj:t vid beviljande av dispens fastställt, bland andra, sådana föreskrifter
för tillvaratagande av kronans intresse, vilka nu föreslagits till införande i
själva lagen. Otvivelaktigt komme de ämbetsmyndigheter, vilka hade att i
varje särskilt dispensärende avgiva yttranden, icke att underlåta att därvid
framhålla sådana omständigheter som kunde innefatta anledning till fastställande
av speciella villkor. Vid sådant förhållande syntes det mindre
lämpligt att genom en ändring i den provisoriska gruvlagen bryta den likformighet,
som vore rådande mellan denna lag och nyssnämnda 1916 års
lag; något behov av ändring i den senare lagen hade veterligen ej yppats.
I enlighet med föredragandens hemställan beslöt Kungl. Maj:t föreslå, att
förordnande skulle meddelas om fortsatt giltighet av 1926 års lag för tiden
till den 1 januari 1929. Denna uppfattning biträddes av första lagutskottet,
som hemställde, att riksdagen måtte, med avslag å motioner av herr Asplund
i första och herr Wikström i andra kammaren innefattande yrkande
om antagande av särskilt lagförslag i ämnet, bifalla Kungl. Maj:ts proposition.
Utskottets hemställan godkändes av båda kamrarna utan debatt.
Av vad nu erinrats i fråga om detta lagstiftningsärendes föregående behandling
lärer framgå, att ärendet befinner sig i ett väsentligen oförändrat
läge. Visserligen föreligger ytterligare någon tids erfarenhet med avseende å
den dispensprövning, som enligt 1926 års lag utövas av Kungl. Maj:t, men
denna erfarenhet har enligt min uppfattning icke ådagalagt något behov av
att i det skede, vari gruvlagstiftningsfrågan nu kommit, söka genomföra en
mera detaljerad lagstiftning av fortfarande provisorisk karaktär. Knappast har
påvisats, att den gällande ordningen medfört någon mera betydande olägenhet,
som skulle undanröjas genom en lag av det ifrågasatta innehållet.
Däri skulle icke komma att upptagas någon bestämmelse, vilken icke lika fullt
kan vinna beaktande vid dispensprövningen. Ej heller torde ärendenas behandling
kunna i avsevärd mån påskyndas genom en sådan lag, då fortfarande
prövningen skulle ligga i Kungl. Maj:ts hand och vederbörande
ämbetsmyndigheters hörande lärer bliva erforderligt. Med avseende å den
tidsutdräkt, som förekommit vid avgörandet av de, för övrigt ytterst fåtaliga,
ärenden, vilka behandlats under år 1927, synes grundad anledning finnas
till antagande, att densamma föranletts mindre av procedurens oinständlighet
än av erforderliga sakliga överväganden.
Under hänvisning i övrigt till de skäl, vilka anfördes i propositionen till
1927 års riksdag och i första lagutskottets utlåtande, finner jag mig alltså
böra tillstyrka, att förordnande meddelas om fortsatt giltighet av 1926 års
lag för tiden till den 1 januari 1930. Jag erinrar därvid, att jämlikt lagens
övergångsbestämmelser beslut om sådant förordnande kan fattas utan iakt
-
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
tagande av den i § 87 regeringsformen stadgade ordning och att följaktligen
lagrådets hörande över förslag i detta hänseende icke är erforderligt.
1 enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen
den 28 april 1926 (nr 88) om inskränkning i rätten till inmutning inom
vissa län''».
Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar samt hemställer, att förslaget måtte genom proposition
föreläggas riksdagen.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
E. Lindström.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 4 häft. (Nr b.)
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1928:16 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungi. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 om inskränkning i rätt a1 i texten
- 1LU 1928:4 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 om inskränkning i rätten till in s. 1 i texten