Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete

53 sidor, varav 49 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 49 av 53 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1928:5, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

1

Nr 5.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni

1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete;

given Stockholms slott den 4 januari 1928.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

bärvid fogat förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni

1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete.

GUSTAF.

Jakob Pettersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 6 häft. (Kr 5.)

2041 27 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

ICuntjl. Maj:ts proposition nr 5.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235)

om försäkring för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 37 § i lagen den 17 juni 1916 om försäkring

för olycksfall i arbete skall upphöra att gälla samt att 6, 10 och

35 §§ i samma lag, av vilka 6 och 35 §§ senast ändrats genom lag den

18 juni 1926 (nr 215), skola i nedan angivna delar erhålla följande

ändrade lydelse:

6 §•

Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall på grund

av försäkringen till honom i ersättning utgivas:

1) om olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning

av arbetsförmågan:

a) så länge sjukdomen varar: erforderlig läkarvård jämte läkemedel och

andra till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga

följder av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, enklare

konstgjorda lemmar, glasögon och dylikt;

b) under förutsättning att sjukdomen varat mer än tre dagar efter dagen

för olycksfallet och att arbetsförmågan nedsatts med minst en fjärdedel,

från och med dagen efter sistnämnda dag och så länge sjukdomen varar:

sjukpenning för varje dag, utgörande vid förlust av arbetsförmågan ett

belopp, bestämt i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst pa

sätt nedan angives (hel sjukpenning), och vid nedsättning av arbetsförmågan

det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen; skolande hel sjukpenning

utgå med följande belopp, nämligen: — — — fem kronor 50 öre;

2) om olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört

under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av

arbetsförmågan:

a) livränta under — — — en tiondel;

b) sådan behandling — — — av arbetsförmågan.

På därom — — — gällande beräkningsgrunder.

Kan vid — — — den skadade.

På grund — — — av arbetsförmågan.

10 §.

Försäkringsinrättning, i vilken den skadade enligt 4 § är försäkrad,

äger rätt att när helst och under så lång tid, sådant tinnes lämpligt, bereda

honom vård å sjukvårdsanstalt. Den skadade må dock ej utan sitt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 5.

3

medgivande intagas å sjukvårdsanstalt, såvida ej skadan, enligt läkares intyg,

kräver vård å sådan anstalt.

Har den — — — högst hälften.

Försäkringsinrättning äger — — — dylik anstalt.

35 §.

Arbetsgivare vare berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra dels

annan arbetare än i denna lag avses för olycksfall i arbete, dels ock i anstalten

försäkrad arbetare för olycksfall utom arbete. Sådan försäkring må

ock av bolag, som i 4 § avses, meddelas för delägares arbetare.

Har försäkring — — — till efterrättelse.

Avtal om — — — än anstalten.

Yad i — — — samma värde.

Har anstalten — — — livräntan övertagits.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929; dock skall anspråk,

som grundas å olycksfall, vilket inträffat därförinnan, bedömas enligt

äldre lag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. May.ts proposition nr 5.

Nu gällande

bestämmelser.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

2 december 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Eibbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,

Lyberg, von Stockenström.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson, riksdagens skrivelse den

5 juni 1926 (nr 346), däri riksdagen bl. a. — under framhållande av önskvärdheten

av borttagande eller begränsning av den s. k. karenstiden i fråga

om den sociala olycksfallsförsäkringen — anhållit, att Kungl. Maj:t efter

närmare utredning av berörda spörsmål måtte till 1927 års riksdag framlägga

det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Härefter anför föredraganden:

Med karenstid förstås i allmänhet inom olycksfallsförsäkringen en viss

kortare eller längre tid efter olycksfallets inträffande, varunder ingen eller

blott reducerad ersättning utgår till den skadade. Inom den svenska sociala

olycksfallsförsäkringen har emellertid detta begrepp numera fått en något annan

innebörd. Här avser nämligen karenstiden den tid av 35 dagar närmast

efter olycksfallet, varunder sjukersättning visserligen icke utgår från vederbörande

försäkringsinrättning på grund av den obligatoriska försäkringen,

men under vilken tid den skadades arbetsgivare är skyldig att direkt utgiva

dylik ersättning i enlighet med härför givna bestämmelser. Från denna

skyldighet kan han emellertid befria sig genom att frivilligt taga försäkring

för nämnda tid.

Nu gällande bestämmelser rörande karenstiden finnas i 6, 35 och 37 §§

i lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete. I

6 § föreskrives sålunda, att då arbetare skadats till följd av olycksfall i

arbetet, skall på grund av den jämlikt lagen gällande försäkringen till honom

i ersättning utgivas bl. a. erforderlig läkarvård jämte läkemedel och särskilda

hjälpmedel ävensom på visst sätt bestämd daglig sjukpenning, allt under

förutsättning att olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller

nedsättning av arbetsförmågan under mera än 35 dagar efter dagen för

olycksfallet. Nämnda förmåner utgivas fr. o. m. den trettiosjätte dagen och

så länge sjukdomen varar. Genom stadgande i lagens 35 § har tillfälle

beretts arbetsgivare bl. a. att i riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt bolag,

som avses i lagen, försäkra arbetare för olycksfall i arbete i fråga om den

i 6 § omförmälda tid, under vilken sjukpenning från försäkringsinrättningen

ej utgår. Slutligen har i lagens 37 § stadgats bl. a. att, intill dess särskild

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 5

lag om sjukförsäkring må varda genomförd, arbetare, som i lagen avses, äger

vid sjukdom, som förorsakats av olycksfall i arbete, under de 35 första dagarna

efter dagen för olycksfallet, så länge sjukdomen varar, samt beträffande

erforderlig läkarvård och läkemedel jämväl under sistnämnda dag, av arbetsgivaren

erhålla ersättning enligt de i 6 § angående ersättning vid sjukdom

stadgade grunder, dock att den dagliga sjukpenningen utgår efter särskilda

grunder, till vilka jag återkommer i det följande, och att sjukpenning ej

utgår, med mindre sjukdomen varat under mer än tre dagar efter dagen för

olycksfallet. Kan den skadade, på grund av arbetsgivarens obestånd eller

av annan anledning, ej utfå ersättningen, utgives densamma i arbetsgivarens

ställe av den försäkringsinrättning, i vilken dennes arbetare eljest äro försäkrade

enligt lagen; och äger försäkringsinrättningen av arbetsgivaren söka

åter vad sålunda utgivits.

Enligt lagen den 5 juli 1901 (nr 39 s. 1) angående ersättning för skada Historik,

till följd av olycksfall i arbete, vilken lag stadgade skyldighet för arbets- Karenstiden

givare inom vissa verksamhetsområden att utgiva ersättning till arbetare, enl}31

som skadats genom olycksfall i arbetet, omfattade denna ersättningsskyldig- i901 " * ^

het icke gottgörelse för sjukdom eller invaliditet under de 60 första dagarna

efter olycksfallet.

I det av ålderdomsförsäkringskommittén den 19 oktober 1915 framlagda llderdomsförslaget

till lag om försäkring för olycksfall i arbete, vilket avsåg bl. a. in- f°rsäkrin?s
j

...... iien <••• ... . ° konwiitten.

förande av obligatorisk olycksfallsförsäkring för envar, som mot avlöning

användes till arbete för annans räkning, hade särbestämmelserna beträffande

karenstid borttagits i så måtto, att enligt nämnda förslag sjukpenning skulle

utgå redan fr. o. m. dagen efter olycksfallet, dock under förutsättning

att sjukdomen varat mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet. Enligt

förslaget skulle den skadade även fr. o. m. dagen för olycksfallet och därefter,

så länge sjukpenning utginge, erhålla erforderlig läkarvård jämte läkemedel,

inberäknat andra till arbetsförmågans höjande nödiga hjälpmedel.

Kommittén framhöll i sin allmänna motivering skiljaktigheterna beträffande

karenstidens längd i olika länders olycksfallslagstiftning. I vissa länder förekomme

en längre karenstid, växlande mellan 10 dagar och 13 veckor, i andra

länder vore åter karenstiden inskränkt till några få dagar, vanligen till endast

en dag. Enligt bestämmelserna i 1901 års lag tillhörde Sverige den första av

de nämnda kategorierna. Det förliölle sig emellertid så, att, med undantag

för Sverige och Danmark, länder med lång karenstid inom olycksfallsförsäkringen

hade infört obligatorisk sjukförsäkring, genom vilken i det övervägande

antalet fall vore sörjt för ersättning åt den skadade arbetaren vid

sjukdom under karenstiden. Orsaken till den långa karenstiden i Sverige

(8 V* veckor) och i Danmark (13 veckor), oaktat sjukförsäkringen där vore

frivillig, hade, anförde kommittén, huvudsakligen varit, dels att man velat

undvika de svårigheter vid förvaltningen, som skulle uppkomma, därest den

skadade genast från början omhändertoges av vederbörande försäkringsinrättning,

och dels att man, genom att hänvisa arbetaren till sjukkassorna,

velat i nagon mån fördela kostnadsbördan mellan honom och arbetsgivaren.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

1916 års

riksdag.

Proposition

Motioner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Kommittén ansåg dock, att förvaltningsfrågan icke vore svårare att lösa

för vårt land än för de andra länder, som hade mycket kort karenstid, särskilt

om en samverkan mellan olycksfallsförsäkringens bärare och de befintliga

sjukkassorna i största möjliga mån kunde komma till stånd. Det erinrades

även därom, att av de försäkringar, som vore tagna hos riksförsäkringsanstalten,

de allra flesta gällde utan egentlig karenstid, vilket visade,

att förvaltningssvårigheterna i nämnda hänseende i ganska stor utsträckning

kunnat övervinnas. Att hänvisa arbetaren till den frivilliga sjukförsäkringen

för erhållande av ersättning under karenstiden i syfte att därigenom minska

försäkringskostnaden för arbetsgivaren strede, framhöll kommittén, mot den

allmänna principen, att arbetsgivaren skulle bära kostnaden för olycksfallsersättningen.

I den proposition (nr 111) med förslag till lag om försäkring för olycksfall

i arbete m. m., vilken framlades för 1916 års riksdag, var i jämförelse

med kommittéförslaget beträffande karenstiden den ändringen vidtagen, att

en karenstid av fyra dagar, dagen för olycksfallet inräknad, införts, under

vilken tid sjukpenning icke skulle utgå till den skadade, även om sjukdomen

varade under längre tid än nämnda antal dagar. Denna ändring hade vidtagits

närmast i anledning av en av riksförsäkringsanstalten framförd anmärkning

på denna punkt. I sitt utlåtande över kommittéförslaget hade nämligen anstalten

framhållit, att det kunde vara att befara, att med den av kommittén

föreslagna bestämmelsen en skadad, som i verkligheten varit hindrad arbeta

i en, två eller tre dagar efter olycksfallsdagen, frestades göra allt för att

anses sjuk å fjärde dagen, då han ju skulle erhålla sjukpenning för fyra

dagar, under det han eljest icke erhölle någon kontant ersättning alls.

Beträffande läkarvård jämte läkemedel och andra hjälpmedel åt skadad

arbetare innehöll propositionen inga särskilda tidsbegränsningar.

Frågan om karenstiden upptogs vid sistnämnda riksdag även i två motioner,

en av herr von Sydow (I: 110) och en av herr Eriksson i Grängesberg

m. fl. (II: 275). I den förstnämnda motionen framhölls, att de kortvariga

olycksfallen allmänt ansåges tillhöra sjukförsäkringen och icke olycksfallsförsäkringen,

dels emedan den förra försäkringen vore lokalt organiserad och

därför mycket lättare kunde omedelbart omhändertaga olycksfallen än olycksfallsförsäkringen,

vilken vore och måste vara centralt organiserad, dels emedan

sjukkassorna vida mer än olycksfallsförsäkringens organ vore i tillfälle att

utöva eu effektiv kontroll därå, att den skadade återginge i arbete, så snart

detta lämpligen kunde ske. Då emellertid någon obligatorisk sjukförsäkring

icke funnes i vårt land och man sålunda enligt motionärens uppfattning icke

kunde omedelbart hänvisa olycksfallen till sjukkassorna, föreslog motionären,

att, tills vidare och intill dess en obligatorisk sjukförsäkring bleve införd i

vårt land, en omedelbar er sättning splikt för arbetsgivarna i stället för den

föreslagna försäkringsplikten måtte införas för tiden fr. o. m. den femte t. o. m.

den sextionde dagen efter olycksfallet. Det viktigaste skälet för eu dylik

ändring vore enligt motionärens mening det, att om riksdagen skulle bifalla

propositionen, det icke skulle bliva möjligt att längre fram överföra de

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 7

smärre olycksfallen från olycksfallsförsäkringen till sjukförsäkringen, alldenstund

olycksfallsförsäkringen betalades av arbetsgivarna ensamma, då däremot

sjukförsäkringen måste till större delen bekostas av de försäkrade själva.

Då enligt motionärens förslag sjukpenning t. o. m. den sextionde dagen

skulle utgivas direkt av arbetsgivarna, vore det nödvändigt, att sjukpenningens

belopp fixerades. Motionären föreslog i sådant hänseende på närmare anförda

skäl, att den dagliga sjukpenningen under nämnda tid måtte fastställas

till 1 krona 50 öre för manlig och till 1 krona för kvinnlig arbetare.

I den av herr Eriksson i Grängesberg in. fl. framlagda motionen förordades

ålderdomsförsäkringskommitténs nyss omnämnda förslag. Vad riksförsäkringsanstalten

anfört därom, att en dylik bestämmelse skulle innebära

en frestelse för den skadade att göra allt för att anses sjuk å fjärde dagen,

ansåge motionärerna icke överensstämma med verkliga förhållandet. Aven

om detta i ett fåtal undantagsfall skulle komma att ske, kunde enligt motionärernas

mening detta icke motivera en bestämmelse, som skulle drabba

alla skadade arbetare.

Ärendet remitterades till särskilt utskott, som i sitt utlåtande (nr 1) förklarade

sig icke kunna biträda de i nämnda motioner framlagda förslagen

utan beträffande karenstiden anslöt sig till propositionen. Beträffande den

av herr von Sydow väckta motionen framhöll utskottet bl. a., att det särskilt

för mindre arbetsgivare skulle vara förenat med stora svårigheter att

i alla förekommande fall sörja för den skadades sjukvård och utgiva eu

kontant ersättning, ej sällan uppgående till belopp, som för arbetsgivaren

vore synnerligen kännbara. Dessirtom skulle det enligt utskottets mening

helt säkert komma att väcka synnerligt missnöje, särskilt hos mindre arbetsgivare,

om de funne sig nödsakade att, fastän de erlagt eu premie till försäkringsanstalten,

ändock i de flesta fall själva utgiva ersättningen. Den

av motionären föreslagna anordningen skulle enligt utskottets uppfattning

även försvåra anordnandet av lämplig sjukvård för de skadade. Enligt den

modärna uppfattningen vore det, både ur humanitär synpunkt och för minskandet

av kostnaderna för ersättningarna, synnerligen viktigt för fyllandet

av den sociala olycksfallsförsäkringens uppgift att i största möjliga mån

kunna mildra olycksfallets följder med avseende å sjukdomens varaktighet

eller minska faran för eller graden av en varaktig nedsättning av arbetsförmågan.

För arbetsgivaren däremot skulle det lätt kunna tänkas ligga närmast

till hands att söka till minskande av sin ersättningsplikt fortast möjligt och

utan hänsyn till framtida skador få sjukdomstillståndet hävt. Utskottet ansåge

det därför vara att befara, att om den av motionären föreslagna anordningen

infördes, kostnaderna för försäkringen efter karenstidens slut komme

att stegras.

Vad angår de av herr von Sydow föreslagna sjukpenningbeloppen, 1 krona

50 öre för manlig och 1 krona för kvinnlig arbetare, framhöll utskottet, att

då lagstiftningen komme att gälla lönarbetare av olika kategorier och avlöningsvillkor,

dylika fixa ersättningsbelopp måste komma att verka synnerligen

ojämnt. Det mest vägande skälet mot att tills vidare låta olycksfalls
-

Utskottet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Riksdags
beslut.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

försäkringen omhändertaga de kortvariga olycksfallen, vore enligt utskottets

mening, att därigenom omkostnaderna för riksförsäkringsanstalten komme att

stegras. Utskottet ansåge emellertid detta vara av mindre betydelse i jämförelse

med de därigenom vunna fördelarna för arbetsgivare och arbetare och

i jämförelse med den besparing i kostnaderna för försäkringen, som sannolikt

skulle vinnas genom den bättre vården redan från början av olycksfallen.

Utskottet kunde slutligen icke dela motionärens uppfattning, att det genom

bifall till Kungl. Maj:ts förslag skulle förhindras, att de kortvariga olycksfallen

sedermera överfördes till sjukförsäkringen, om så skulle anses önskligt.

I fråga om den av herr Eriksson i Grängesberg in. fl. väckta motionen

anförde utskottet, att det syntes vara föga lämpligt att i lagen intaga en bestämmelse,

vilken obestridligen skulle medföra, att det för den försäkrade

arbetaren måste framstå som en fördel, om den sjukdom han vid olycksfall

ådragit sig varade fyra i stället för en, två eller tre dagar. Utskottet hade

sålunda icke kunnat tillstyrka bifall till det i sistnämnda motion i fråga om

karenstiden framställda yrkandet.

Vid utskottsutlåtandet, vari alltså beträffande karenstiden förordades bifall

till Kungl. Maj ds förslag, voro i avseende å denna fråga fogade två reservationer,

en av herr Lindman m. fl., som anslöto sig till det i herr von Sydows

motion framlagda förslaget, samt en av herr Branting m. fl., som tillstyrkte

bifall till det av herr Eriksson i Grängesberg in. fl. framställda förslaget.

Vid behandlingen i kamrarna biföll första kammaren herr Lindmans m. fl.

reservation med 60 röster mot 34, som tillföllo utskottets förslag, varemot

andra kammaren utan votering biföll sistnämnda förslag.

I det förslag till sammanjämkning av kamrarnas olika ståndpunkter, som

därefter av utskottet framlades i memorial (nr 3), föreslogs en tid av 35

dagar utöver dagen för olycksfallet, under vilken ersättning icke skulle utgå

från försäkringsinrättningen, varemot ersättning från arbetsgivaren föreslogs

skola utgå fr. o. m. första dagen efter dagen för olycksfallet, under förutsättning

att sjukdomen varat mer än tre dagar efter sistnämnda dag. Den dagliga

sjukpenning, som under den sålunda föreslagna s. k. karenstiden skulle

utgivas direkt av den skadades arbetsgivare, föreslogs böra utgå med fixa

belopp, växlande efter storleken av den avgift, som jämlikt lagen om allmän

pensionsförsäkring senast påförts den skadade. Denna avgift ansågs nämligen

skäligen kunna fastställas såsom bestämmande för den inkomst den

skadade skulle anses hava åtnjutit under året före olycksfallet. Den högsta

årliga arbetsförtjänst, efter vilken ersättning skulle beräknas, utgjorde enligt

förslaget 1,800 kronor. För utgörandet av läkarvård jämte läkemedel och

andra nödiga hjälpmedel skulle gälla samma tidsbegränsningar som beträffande

sjukpenning. Vad utskottet sålunda föreslagit bifölls av riksdagen.

Enligt de sålunda antagna bestämmelserna svarade mot följande pensionsavgift

här angivna dagliga sjukpenning:

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Pensionsavgift

Ingen avgift eller 3 kronor

5 kronor.............................

8 » .............................

13 ................................

Daglig sjukpenning

... l.oo kronor

... 1.2 5

1.7 5 »

... 2.50 »

9

I enlighet med riksdagens beslut utfärdades den 17 juni 1916 nu gällande

olycksfallsförsäkringslag.

Genom lag den 26 april 1918 (nr 323) vidtogs ändring i nyssnämnda lag

av den innebörd, att skadad arbetares rätt att av arbetsgivaren erhålla läkarvård

och läkemedel skulle omfatta jämväl dagen för olycksfallet.

Jämlikt Kungl. Maj:ts förslag i proposition (nr 175) beslöt 1919 års riksdag en

höjning från 1,800 till 2,400 kronor av maximum för den arbetsinkomst, efter

vilken olycksfallsersättning skulle beräknas. I samband därmed beslöts även

den ändringen i de nyss återgivna reglerna, att den dagliga sjukpenningen

under karenstiden skulle utgå med 3 kronor 50 öre, därest den skadade vore

påförd en pensionsavgift av 13 kronor och den inkomst, på grund varav

pensionsavgiften påförts, uppgått till 1,800 kronor eller mera. Lag härom

utfärdades den 19 juni 1919 (nr 323). Ett i motioner väckt förslag om höjning

av sjukpenningen under karenstiden med 1 krona om dagen i varje klass

vann icke riksdagens bifall.

I riksförsäkringsanstaltens skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 januari 1920

angående förenklingar i avseende å ämbetsverket åliggande uppgifter m. m.

hemställde anstalten bl. a., att obligatorisk försäkring för karenstiden måtte

införas för alla s. k. mindre arbetsgivare, d. v. s. sådana, hos vilka i regel

under året vore anställda högst sju tjänare eller andra arbetare. Socialförsäkringskommittén

avstyrkte i utlåtande den 29 januari 1921 detta förslag

under framhållande, att förslaget skulle komma att medföra ökade utgifter

för statsverket samt att frågan om karenstidens borttagande på det intimaste

sammanhängde med frågan om införande av obligatorisk sjukförsäkring och

därför borde lösas i samband med behandlingen av sistnämnda fråga. Förslaget

föranledde icke heller någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Även kommittén för socialförsäkringens organisation berörde i sitt den

25 oktober 1922 dagtecknade utlåtande rörande nedbringande av riksförsäkringsanstaltens

och pensionsstyrelsens administrationskostnader frågan

om karenstiden. Enligt kommitténs uppfattning måste olycksfallsförsäkringen

förutsätta allmän sjukförsäkring för att kunna uppbyggas på ett

praktiskt och ändamålsenligt sätt. Det förut omnämnda förslaget att införa

obligatorisk försäkring för de mindre arbetsgivarna även för karenstiden

ansåg kommittén vara av alltför stor omfattning och alltför djupt ingripande

på den sociala olycksfallsförsäkringen i dess helhet för att vara lämpligt som

ett provisorium, avsett att gälla intill dess obligatorisk sjukförsäkring kunde

komma att genomföras. Kommittén funne det i stället lämpligare, att riksförsäkringsanstalten

fortsatte på den av anstalten inslagna vägen att antingen

träffa överenskommelser med större arbetsgivare att för riksförsäkringsan
-

Lagändring

1918.

Lagändring

1919.

Förslag

1920.

Kommittén

för socialförsäkringens

organisation.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Lagändring

1922.

1924 års

riksdag.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

staltens räkning förskottera ersättningarna under karenstiden eller, såsom anstalten

i en del fall gjort, träffa avtal med sjukkassor rörande reglering av

skador under sjukdomstiden, för vilket arbete kassorna skulle erhålla ersättning

av anstalten.

Detta kommittéförslag föranledde emellertid icke någon Kungl. Maj:ts

proposition till riksdagen.

Genom lag den 15 juni 1922 (nr 320) vidtogs i bestämmelserna om ersättning

under karenstiden en jämkning, varigenom i lagtexten blev uppmärksammat,

att den jämlikt pensionsförsäkringslagen påförda pensionsavgiften

dåmera kunde överstiga 13 kronor.

I en av herrar Gardell och Karlström vid 1924 års riksdag ■väckt motion

(II: 72) framfördes ånyo det i ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande

framlagda förslaget, att sjukpenning skulle utgå från försäkringsinrättningen

fr. o. m. första dagen efter olycksfallet, under förutsättning att sjukdomen

varat mer än tre dagar efter olycksfallsdagen. Motionärerna framliöllo,

att en på många håll utbredd ovilja mot hela olycksfallsförsäkringen till

stor del hade sin grund däri, att försäkringen icke vore obligatorisk jämväl

under den nuvarande karenstiden. Då de flesta olycksfallen ginge till

hälsa under denna tid, framstode det, enligt vad motionärerna framhöllo, för

många arbetsgivare såsom i hög grad oförklarligt, att de skulle vara tvingade

att betala försäkringsavgift men ändock som regel själva nödgas ansvara för

ersättningen till den skadade.

Vid samma riksdag föreslogs i lika lydande motioner av herr Ljunggren

(I: 183) samt av herr Eriksson i Grängesberg m. fl. (II: 193), att registrerad

sjukkassa skulle efter tillstånd av tillsynsmyndigheten äga rätt att meddela

försäkring för karenstiden. Såsom villkor för en dylik anordning borde enligt

motionärernas mening uppställas, att riksförsäkringsanstalten bleve ensam

bärare av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen.

I utlåtande (nr 25) över motionerna gav andra lagutskottet, dit desamma

hänvisats, sin anslutning till önskemålet om åvägabringande av obligatorisk

försäkring även för karenstiden. Utskottet funne av erfarenheten bestyrkt,

att en dylik utsträckning av försäkringsplikten, särskilt vad anginge de mindre

arbetsgivarna och hos dem anställda arbetare, vore i hög grad av behovet

påkallad. Då frågan emellertid enligt utskottets mening synnerligen nära

sammanhängde med spörsmålet om införande av obligatorisk sjukförsäkring,

ansåge utskottet, att den ej lämpligen kunde lösas utan att samtidigt större

möjlighet bereddes till decentralisation vid liandhavandet av de därav föranledda

förvaltningsuppgifterna med därmed följande större möjligheter till

snabbt ingripande och effektiv kontroll. Vad beträffade förslaget att frivillig

försäkring för karenstiden även måtte få tecknas i registrerad sjukkassa, erinrade

utskottet om att motionärerna för eu sådan anordning uppställt som

ett bestämt villkor, att riksförsäkringsanstalten bleve ensam bärare av den

obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Utskottet hade funnit sig ej för det

dåvarande kunna fatta någon bestämd ståndpunkt till sistnämnda spörsmål.

Slutligen framhöll utskottet, att statens besparingskommitté under sitt syss
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

lande med spörsmål om socialförsäkringens ekonomiska förutsättningar för

visso komme att ingå i prövning jämväl av frågan om möjligheten att genomföra

en social sjukförsäkring och de lämpligaste vägarna därför ävensom av

de organisatoriska spörsmål i övrigt å socialförsäkringens område, som därmed

ägde samband. De riktlinjer, som besparingskommittén därvid kunde

komma att angiva för dessa frågors lösning, kunde tänkas bliva av bestämmande

vikt även vid bedömandet av förslaget beträffande försäkring för

ersättning under karenstiden. På grund av sålunda relaterade omständigheter

förklarade utskottet sig icke finna lämpligt, att i skrivelse till Kungl.

Maj:t gåves uttryck för en anslutning under vissa betingelser till de i motionerna

framförda förslagen.

I enlighet med utskottets hemställan anhöll emellertid riksdagen i skrivelse

den 31 maj (nr 243), att Kungl. Maj:t måtte vid den fortsatta behandlingen

av berörda spörsmål å socialförsäkringens område, under iakttagande av behovet

av enhetlighet i organisationshänseende, beakta de i omförmälda motioner

framförda förslagen i förening med innehållet i vissa över motionerna

avgivna yttranden.

I sitt den 19 februari 1925 avgivna betänkande med utredning och förslag

angående socialförsäkringens organisation föreslog besparingskommittén en

begränsning av karenstiden till 14 dagar, under vilken tid arbetsgivarna

skulle hava att själva utgiva sjukersättning till de skadade. Kommittén förmälde

sig anse, att sjukkasseväsendets tillsynsmyndighet borde kunna

lämna sjukkassa rätt att giva särskild försäkring för den av kommittén föreslagna

karenstiden. Av administrativa skäl hade kommittén ansett olämpligt

att vidare låta försäkringsinrättningen själv meddela dylik försäkring.

För de arbetsgivare, som redan hade karensförsäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen,

kunde möjligen, yttrade kommittén, ett borttagande av rätten

till karensförsäkring medföra något ökat besvär, då de ju själva finge utgiva

ersättning under viss tid efter olycksfallet. Men då denna tid endast skulle

uppgå till 14 dagar och då en decentraliserad behandling av framför allt de

kortvariga sjukdomsfallen syntes bliva både billigare och mer effektiv, än om

försäkringsinrättningen skulle handhava ifrågavarande ärenden, ansåge kommittén

berörda olägenhet till fullo uppvägd av fördelarna i organisatoriskt

avseende.

Yad angår beloppet av sjukersättningen under karenstiden framhöll kommittén,

att de enligt 1916 års lag gällande bestämmelserna härom syntes på

grund av oförstånd, okunnighet eller annan orsak icke alltid rätt tillämpas.

Bestämmelserna hade ock medfört, att sjukpenningen under karenstiden i

genomsnitt blivit avsevärt lägre än under därpå följande sjukdomstid. Kommittén

ansåg därför bestämmelserna i fråga böra ändras och ytterligare förenklas

och föreslog i detta syfte, att sjukpenning under de 14 första dagarna

efter olycksfallet skulle utgå med vissa bestämda belopp, olika för man och

kvinna samt för arbetare över, respektive under 18 år. Till manlig arbetare,

som fyllt 18 år, skulle vid full arbetsoförmåga utgå 2 kronor 50 öre för dag.

till kvinnlig arbetare i samma åldersgrupp 2 kronor. Arbetare, yngre än 18

Bcsparings
kommitténs
förslag.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

år, skulle erhålla, manlig 2 kronor och kvinnlig 1 krona 50 öre för dag.

Dessa ersättningsbelopp hade, yttrade kommittén, valts så, att kostnaden

för sjukpenning under ifrågavarande tid enligt de föreslagna nya bestämmelserna

skulle bliva ungefär densamma som enligt nuvarande bestämmelser.

De sålunda föreslagna bestämmelserna om sjukpenning under karenstiden

kunde i vissa fall komma att för den skadade innebära eu försämring,

i andra fall en förbättring i förhållande till den gällande lagens bestämmelser.

Därigenom att förslaget innebar en höjning av sjukpenningen

fr. o. m. den femtonde t. o. in. den trettiofemte dagen, kommo de av kommittén

föreslagna ersättningsbestämmelserna att medföra en ökning av kostnaden

för sjukersättningarna, vilken ökning beräknades uppgå till omkring

110,000 kronor för år.

ilesparin„ovor Beträffande frågan om karenstidens längd kommo i de yttranden, som av
kommitténs

gåvos över besparingskommitténs förslag, vitt skilda uppfattningar till syforsiag.

nes. Jliksförs äh ■ ing sanstal ten ansåg i likhet med kommittén, att en förkortning

av karenstiden av sociala skäl vore synnerligen önskvärd, och framhöll,

att det syntes råda allmänt missnöje med de gällande bestämmelserna

bland såväl arbetsgivare som arbetare. Anstalten förordade liksom i tidigare

yttranden eu minskning av karenstiden till tre dagar, olycksfallsdagen

oräknad, under vilken tid sjukpenning ej skulle utgå. Även försähringsrådet

tillstyrkte för sin del inskränkning i karenstiden. Landsorganisationen

föreslog, att karenstiden måtte helt borttagas. Socialstyrelsen såväl som

svenska arbetsgivareföreningen och de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagens

förening avstyrkte däremot kommitténs förslag på denna punkt. De skäl,

som anfördes mot eu förkortning av karenstiden, voro framför allt, att en

dylik åtgärd skulle komma i strid med utvecklingens hela tendens, samtidigt

som den skulle föranleda en ökning i antalet av de fall, beträlfande

vilka ersättning från två håll förekomme, å ena sidan från arbetsgivare eller

försäkringsinrättning och å andra sidan från sjukkassa.

Besparingskominitténs förslag att bestämma sjukpenningen under den av

kommittén föreslagna karenstiden till vissa fixa belopp tillstyrktes av bl. a.

de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagens förening. Arbetsgivareföreningen

fann kommitténs förslag i denna del vara värt beaktande. För sjukpenningens

beräkning fr. o. in. den fjärde dagen efter olycksfallet föreslogo riksförsäkringsanstalten

och landsorganisationen samma grunder, som gällde efter

den trettiofemte dagen. Sjukpenningen borde således enligt dessa yttranden

under hela sjukdomstiden bestämmas till två tredjedelar av den dagliga

arbetsförtjänsten. Jämväl försäkringsrådet fann det mera rationellt att ställa

karenstidsersättningen i direkt beroende av arbetsförtjänsten än att, som

besparingskommittén föreslagit, införa fixa sjukpenningbelopp.

Sakkunnig0. I det på grundval av besparingskommitténs betänkande uppgjorda utkast

till lag om försäkring för olycksfall i arbete, som utarbetades inom socialdepartementet

med biträde av två år 1925 tillkallade sakkunniga, vidtogs

icke någon förändring i nuvarande bestämmelser beträffande den tid, under

vilken sjukersättning över huvud skall utgå. Liksom för närvarande är

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

fallet, skulle alltså enligt nämnda utkast sjukpenning utgå redan fr. o. m.

dagen efter olycksfallsdagen, därest sjukdomen varat mer än tre dagar

efter sistnämnda dag. Däremot innebar de sakkunnigas förslag ett borttagande

av den nuvarande karenstiden, varigenom sjukersättning skulle

komma att allt ifrån olycksfallet utgivas av försäkringsinrättningen. Genom

denna anordning hade det blivit möjligt att sätta sjukpenningen i relation

till arbetsförtjänsten redan från början av ersättnings tiden. De sakkunnigas

utkast innebar därför också, att sjukpenningen redan från första dagen efter

olycksfallet skulle utgöra två tredjedelar av arbetsförtjänsten. Härvid liade

dock beträffande arbetsförtjänsten tillämpats ett intervallsystem, som medförde,

att sjukpenning endast komme att utgå i hela 50-tal ören. Det är

att märka, att inom departementet samtidigt utarbetats utkast till omorganisation

av det statsunderstödda sjukkasseväsendet, vilket utkast avsåg bl. a.

att småningom leda till sjukkassor, ägnade att medverka som lokala organ

för den statliga olycksfallsförsäkringen. I sistnämnda utkast funnos också

bestämmelser till förhindrande av dubbelersättning från sjukförsäkringen

och olycksfallsförsäkringen.

I de yttranden, som avgåvos av den inom socialdepartementet år 1925

tillsatta nämnden för granskning av bl. a. omförmälda utkast till olycksfallsförsäkringslag,

framställdes beträffande förslaget om karenstidens borttagande

icke någon erinran.

Sedan de sakkunnigas utkast inom socialdepartementet gjorts till föremål

för ny bearbetning, framlade Kungl. Maj:t vid 1926 års riksdag genom

proposition (nr 109) förslag till bl. a. lag om försäkring för olycksfall i arbete.

Förslaget innebar vittgående förändringar i fråga om såväl olycksfallsförsäkringens

organisation som dess materiella bestämmelser. Enligt

detsamma skulle försäkringen äga rum i en för omhänderhavandet därav

särskilt bildad, för hela riket gemensam försäkringsanstalt, riksförsäkringsanstalten.

Genom den föreslagna centraliseringen av olycksfallsförsäkringen

hade man velat vinna de fördelar, som ett samarbete i främsta rummet med

sjukförsäkringen erbjöde. I sådant syfte hade närmare riktlinjer utarbetats

rörande samarbete mellan riksförsäkringsanstalten och sjukkassorna. Förslaget

innebar sålunda, att anstalten skulle äga att med registrerad sjukkassa

träffa avtal därom, att kassan skulle inom sitt verksamhetsområde

eller viss del därav mot vederlag av anstalten och på eget ansvar i förhållande

till denna övertaga skyldigheten att bestämma och utgiva i lagen

stadgade, å tiden t. o. m. den sextiotredje dagen efter inträffat olycksfall

belöpande ersättningar till skadad arbetare med undantag av livräntor och

vissa särskilda hjälpmedel.

Förslaget innebar vidare, att föreskrifterna rörande karenstiden skulle

borttagas. Sjukersättningen skulle redan från tiden för olycksfallet omfattas

av den obligatoriska försäkringen och sålunda alltid utgå från försäkringsinrättningen.

Även skulle sjukpenningen under hela ersättningstiden

utgå med samma belopp, i princip motsvarande två tredjedelar av den skadades

dagliga arbetsförtjänst. Tillika föreslogs, att den högsta årliga ar
-

Grayiskningsnämnden

år 1925.

1926 års

riksdag.

Proposition.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition nr o.

betsförtjänst, efter vilken ersättning beräknades, skulle liöjas till 3,300 kronor,

samt att de skadade skulle indelas i inkomstklasser för vinnande av

förenkling i sättet för sjukpenningens beräknande.

Genom två andra till samma riksdag avlåtna propositioner, den ena (nr

113) med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 4 juli

1910 om sjukkassor och den andra (nr 117) angående anslag till sjukkasseväsendets

befrämjande, föreslogs en reformering av det statsunderstödda

frivilliga sjukkasseväsendet. Syftet var härvid bl. a. att giva sjukkasseväsendet

en sådan enhetlig organisation, att sjukkassorna skulle kunna på nyss

antytt sätt samarbeta med riksförsäkringsanstalten.

Vid framläggandet av omförmälda förslag till lag om försäkring för olycksfall

i arbete redogjorde min företrädare i ämbetet bl. a. för de förslag om

karenstidens borttagande eller förkortande, som tidigare framkommit, samt

anförde därefter i huvudsak:

»Redan vid tillkomsten av gällande lag betonades, att de då antagna, ännu

gällande bestämmelserna rörande karenstiden vore av provisorisk art. Bestämmelsernas

karaktär av provisorium har även funnit uttryck i lagtextens

ord (37 §): ''intill dess särskild lag om sjukförsäkring må vara genomförd,

äger arbetare’ etc.

När det sålunda gällande provisoriet rörande karenstiden antogs, gällde

det att finna en så enkel regel för sjukpenningens beräknande, att arbetsgivarna,

vilka själva skulle utgiva sjukpenning under nämnda tid, utan svårighet

kunde beräkna sjukpenningens storlek. Samtidigt skulle regeln även

fylla det villkoret, att den med dess tillhjälp beräknade sjukpenningen så

vitt möjligt skulle ansluta sig direkt till den skadades arbetsförtjänst. Då

nu avgiften för den allmänna folkpensioneringen till sin storlek var beroende

av den taxerade inkomsten, erbjöd sig här en till synes enkel väg för

tillgodoseende av båda dessa synpunkter.

Det sätt, varpå i överensstämmelse med denna tankegång sjukpenningen

bestämdes i förhållande till pensionsavgiften, gav anledning förmoda, att

den sålunda erhållna sjukpenningen skulle i stort sett motsvara den sjukpenning,

som erliölles vid eu beräkning direkt ur arbetsförtjänsten. Medan

de olika pensionsavgifterna motsvarade följande klasser av årsinkomster:

under 500 kronor, 500—799 kronor, 800—1,199 kronor samt 1,200 kronor

och däröver, motsvarade nämligen den för dessa olika inkomstklasser

fastställda sjukpenningen, 1: —, 1: 25, 1: 75 och 2: 50 kronor, följande arbetsförtjänster:

548, 684, 958 och 1,369 kronor, under förutsättning att sjukpenningen

beräknades till två tredjedelar av arbetsförtjänsten.

Erfarenheten har emellertid givit vid handen, att de på grundval av den

angivna regeln beräknade sj ukpenningbel öppen ingalunda komma att i genomsnitt

uppgå till två tredjedelar eller 67 % av arbetsförtjänsten. Såsom

framgår av den förut lämnade redogörelsen1 medföra de nuvarande bestämmelserna

en karenssjukpenning, som i genomsnitt endast uppgår till 50 %

av den dagliga arbetsförtjänsten. För de lägre inkomsterna med ty åtföljande

lägre pensionsavgift är disproportionen ännu större. För dessa uppgår

nämligen sjukpenningen under karenstiden till föga mer än en fjärdedel

av arbetsförtjänsten.

Redan i och för sig måste det framstå såsom oegentligt att dela upp

sjukhjälpstiden i flera perioder med på olika sätt beräknad ersättning. Då

1) Här utelämnad; se sid. 19 och 20.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts iproposition nr 5. 15

härtill komma de nu angivna, särskilt för de mindre inkomsttagarna ogynnsamma

verkningarna av gällande bestämmelser, torde det få anses såsom ett

ofrånkomligt behov, att ändringar i bestämmelserna rörande sjukersättning

under de 35 första dagarna vidtagas, så att sjukpenningen även under

den nuvarande karenstiden bestämmes att utgå med två tredjedelar av

arbetsförtjänsten. Ett ytterligare skäl för ändrade bestämmelser i detta

hänseende lärer vara, att därest det tidigare berörda kravet på överensstämmelse

i görligaste mån beträffande socialförsäkringens prestationer över

huvud skall i någon mån kunna realiseras, det självfallet fordras, att man

först ser till, att icke inom eu viss gren av försäkringen växlande grunder

tillämpas för bestämmande av ersättningar av samma art.

Det lärer av vad förut anförts utan vidare inses, att det icke är möjligt

att införa samma grund för sjukpenningens beräknande under den nuvarande

karenstiden, som gäller för tiden efter densamma, därest det skall

ankomma på arbetsgivarna att bestämma och utgiva ersättningarna. Ett

genomförande av dylik enhetlighet synes alltså, såsom under frågans tidigare

behandling framhållits, förutsätta, att försäkringen även under den nuvarande

karenstiden blir obligatorisk och överlämnas åt försäkringsinrättning.

Såsom framgått av det föregående har tanken på karenstidens borttagande

framförts redan av ålderdomsförsäkringskommittén och även upptagits i

propositionen till 1916 års riksdag. Skälet till att densamma icke vid detta

tillfälle vann båda kamrarnas gillande synes huvudsakligen hava varit den

omständigheten, att man önskade uppskjuta ordnandet av de kortvariga

olycksfallens behandling, till dess sjukförsäkringen först hunnit ordnas.

Därtill kom även, att man ansåg, att en centralisering till försäkringsinrättningarna

av behandlingen av de kortvariga skadorna skulle komma att föranleda

en utökning av förvaltningsapparaten.

Yad den första synpunkten beträffar, synes densamma numera icke längre

kunna åberopas, alldenstund-----införande av en obligatorisk

sjukförsäkring icke kan anses tillhöra de önskemål, som kunna väntas bliva

realiserade inom nära förestående framtid. I detta sammanhang må erinras

om att — — — — — det är avsett, att för den nu stundande riksdagen

skall framläggas ett förslag till nyorganisation av den statsunderstödda frivilliga

sjukkasseverksamheten, genom vilket förslag det samarbete mellan

olycksfallsförsäkringens organ och sjukkassorna, som man år 1916 torde

hava velat avvakta, lärer i huvudsak kunna genomföras. Att under sådana

förhållanden ytterligare förlänga det nuvarande karenstidsprovisoriet till den

ovissa tidpunkt, då en obligatorisk sjukförsäkring skulle komma att genomföras,

synes icke försvarligt.

Yad angår de påstådda svårigheterna ur förvaltningssynpunkt, är det

visserligen riktigt, att med oförändrad organisation av olycksfallsförsäkringen

och av den statsunderstödda sjukförsäkringen dylika svårigheter komma att

uppstå. Genom den ändring i organisationen för den sociala olycksfallsförsäkringen,

som nu är avsedd att genomföras, bortfaller emellertid även

detta skäl för ett bibehållande av den nuvarande karenstiden. Olycksfallsförsäkringens

centralisering till en enda anstalt tillsammans med den föreslagna

nya ordningen för sjukförsäkringens lokala organisationer möjliggör nämligen

en successiv decentralisation av de kortvariga olycksfallens behandling genom

deras överflyttande till sjukkassorna. Genom sjukkassornas medverkan vinnes

även — — — — — — fördelen av snabbare vård och förbättrad kontroll.

Det intervallsystem för sjukpenningens beräkning i förhållande till arbetsförtjänsten,

som jag har för avsikt att föreslå-----, kommer också

att bidraga till en förenkling av arbetet med bestämmande av sjukpenningens

storlek i olika fall.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Motioner.

Utskottet.

Kungl. Majits ''proposition nr 5.

Slutligen må anföras, att ett borttagande av karenstiden icke endast medför

möjlighet till ett bättre avvägande av de skadades ersättningar i förhållande

till arbetsförtjänsten utan även torde komma att avlägsna ett, särskilt bland

de mindre arbetsgivarna, ganska utbrett missnöje med de nuvarande förhållandena

på denna punkt. Bortåt fyra femtedelar av samtliga olycksfall

gå till hälsa under de trettiofem första dagarna, och ersättningarna för denna

betydande del av olycksfallen skola utgivas av arbetsgivarna själva. Då i

den ersättning, som sålunda enligt gällande lag skall gäldas av arbetsgivarna,

även ingår förekommande vård å sjukhus samt läkarvård i övrigt, kan tydligen

vad arbetsgivarna sålunda, oaktat de erlagt försäkringsavgifter, skola

själva utgiva i ersättning, stundom komma att uppgå till ganska avsevärda

belopp.

På grund av vad jag sålunda anfört har jag ansett mig böra föreslå, att

karenstiden borttages och att alltså nu gällande bestämmelser ändras i

så måtto, att ansvaret för sjukersättningarnas utgivande under de 35

första dagarna efter olycksfallet överflyttas från arbetsgivarna till den obligatoriska

försäkringen samt att sjukpenningen vid fullständig oförmåga till

arbete även under nämnda tid utgår med två tredjedelar av arbetsförtjänsten.

Att, på sätt vissa av de över besparingskommitténs förslag hörda myndigheterna

ifrågasatt, vidtaga en sådan ändring i gällande bestämmelser, att

ersättning icke i något fall skall utgå för de tre första dagarna, även då

sjukdomsfallet varar längre tid, har jag icke funnit tillrådligt. En dylik

bestämmelse skulle säkerligen i många fall komma att verka obilligt. Jämväl

i det omförmälda förslaget angående ändringar beträffande sjukförsäkringen

har för övrigt som villkor för statsbidrag förutsatts, att sjukkassor i förevarande

hänseende tillämpa regler, överensstämmande med bestämmelserna

i gällande olycksfallsförsäkringslag.»

I två likalydande motioner, den ena av herr Fehr (1:194) och den andra

av herrar Björhnan och af Ekenstam (II: 187), föreslogs ändring i gällande

olycksfallsförsäkringslag bl. a. därutinnan, att sjukpenning skulle utgå enligt ett

intervallsystem, som företedde vissa avvikelser från det av Kungl. Maj:t

föreslagna. Yidare förordade motionärerna, att sjukpenningen under karenstiden

icke skulle bestämmas på grund av den pensionsavgift, som påförts

den skadade, utan till vissa fixa belopp.

Andra särskilda utskottet, som förekade propositionen och motionerna till

behandling, avstyrkte i sitt utlåtande (nr 1) Kungl. Maj:ts förslag i vad det

avsåge omorganisation av den sociala olycksfallsförsäkringen, men fann

hinder icke möta att likväl till prövning upptaga sådana delar av förslaget,

som innebure ändringar i olycksfallsförsäkringslagens materiella bestämmelser

och som icke sammanhängde med organisationsfrågan. I enlighet härmed

föreslog utskottet ändring i vissa delar av olycksfallsförsäkringslagen.

Körande frågan om karenstiden uttalade utskottet, att denna fråga syntes

nära sammanhänga med organisationsfrågan. Då utskottet icke ansett sig

kunna biträda det av Kungl. Maj.t framlagda organisationsförslaget, ansåge

sig utskottet icke berett att med nuvarande organisation för det dåvarande

förorda karenstidens borttagande. Enär emellertid enligt utskottets mening

starka skäl anförts för ett borttagande eller eu begränsning av karenstiden,

syntes en ytterligare utredning i frågan böra företagas och förslag i ärendet

föreläggas 1927 års riksdag. Under sådana förhållanden syntes det i rnotio
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ö. IT

nerna I: 194 och II: 187 framlagda förslaget om införande av nya grunder

för beräkning av sjukpenning under karenstiden icke böra föranleda någon

riksdagens åtgärd. — Utskottet förordade emellertid Kungl. Maj ds förslag

att för sjukpenningens beräknande införa ett intervallsystem, likväl med den

ändringen, att den högsta arbetsförtjänst, efter vilken ersättning skulle beräknas,

bestämdes till 3,000 kronor.

Utskottets hemställan bifölls av kamrarna, varefter riksdagens beslut

anmäldes genom dess inledningsvis nämnda skrivelse den 5 juni 1926 (nr

346). Det av riksdagen antagna förslaget till lag om ändring i vissa delar

av olycksfallsförsäkringslagen upphöjdes till lag den 18 juni 1926 (nr 215).

Ej heller förslaget om sjukkasseväsendets omorganisation vann riksdagens

bifall. Med avslag å de framlagda propositionerna anhöll riksdagen i skrivelse

den 5 juni 1926 (nr 348), att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning, i

vad mån en omorganisation av det statsunderstödda sjukkasseväsendet kunde

ske enligt vissa av riksdagen angivna riktlinjer, samt för riksdagen framlägga

de förslag till ändringar i lagen om sjukkassor samt i grunderna för fördel

ningen av anslaget till sjukkasseväsendets främjande, vartill utredningen kunde

föranleda.

Med anledning av 1926 års riksdags omförmälda skrivelse nr 346 anbefallde

Kungl. Maj:t den 23 juli 1926 riksförsäkringsanstalten att verkställa utredning

dels angående den kostnadsökning, som — under förutsättning av i huvudsak

oförändrad organisation av olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen —

ett borttagande av karenstiden eller dess förkortande till 14 dagar, allt i

samband med införande av enhetliga grunder för sjukersättningens bestämmande

under hela sjukdomstiden, skulle medföra å ena sidan för statsverket

i form av fördyrad administration och å andra sidan för arbetsgivarna såväl

i form av dylik fördyring som på grund av ökning av de s. k. prestationskostnaderna,

d. v. s. kostnaderna för ersättningar åt de försäkrade, och dels

angående möjligheten av anordnande, under enahanda förutsättningar, av en

effektiv kontroll över de kortvariga sjukdomsfallen.

Till åtlydnad härav avlämnade riksförsäkringsanstalten med skrivelse den

29 september 1926 till Kungl. Maj:t den begärda utredningen. Nämnda

skrivelse torde få i sin helhet såsom bilaga (Bilaga A) fogas till statsrådsprotokollet

i detta ärende. Vid skrivelsen voro fogade däri omförmälda

yttranden från vissa enskilda bolag. Till denna utredning torde jag senare

få återkomma.

Proposition om borttagande av karenstiden avläts icke till 1927 års

riksdag. Däremot framlade Kungl. Maj:t genom propositioner (nr 113 och

114) förslag till omorganisation av sjukkasseväsendet. Nämnda förslag,

vilket i huvudsak anslöt sig till de av riksdagen angivna riktlinjerna, avsåg

bl. a. att sätta sjukkassorna i stånd att övertaga vissa funktioner även inom

den sociala olycksfallsförsäkringen. Förslaget vann icke riksdagens bifall.

Innan riksdagen tagit ställning till nämnda propositioner, upptogs frågan

om karenstidens borttagande i en inom andra kammaren framställd interpellation,

däri till mig riktades det spörsmålet, huruvida det kunde förväntas, att

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 5 Imf t. (Nr 5.) 204127 2

Riksdags
beslut.

Utredning

i anledning

av riksdagsskrivelsen
1926.

1927 års

riksdag.

Interpellation,

s. 18 Kontrollera mot PDF

Motion.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

proposition med förslag till borttagande av karenstiden komme att i enlighet

med riksdagens anhållan föreläggas 1927 års riksdag. I mitt svar redogjorde

jag i korthet för resultatet av riksförsäkringsanstaltens nyssnämnda utredning

samt yttrade vidare bl. a., att frågan om karenstidens borttagande otvivelaktigt

stode i nära sammanhang ej blott med spörsmålet om olycksfallsförsäkringens

organisation utan även med frågan om sjukförsäkringens omdaning. Den

genom riksförsäkringsanstalten verkställda utredningen hade givit ett kraftigt

stöd för denna uppfattning. Yad anstalten anfört rörande svårigheten att

med nuvarande organisation av olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen

utan betungande kostnader erhålla en tillfredsställande kontroll beträffande

de kortvariga olycksfallen, vore värt synnerligt beaktande. Utan att äga tillgång

till lokala organ, som kunde dels biträda med denna kontroll, dels ock

i övrigt tillhandagå med utbetalning av olycksfallsersättning m. in., kunde man

alltså svårligen tänka sig att upphäva de särskilda bestämmelserna om karenstid.

Genom det förslag i sjukförsäkringsfrågan, som förelagts 1927 års riksdag,

vore det visserligen avsett att man skulle genom de s. k. distriktssjukkassorna

erhålla organisationer, som skulle kunna användas såsom dylika lokalorgan.

Om sjukförsäkringsförslaget antoges år 1927, komme det dock att kräva viss

icke obetydlig tid, innan dylika distriktssjukkassor mera allmänt komme till

stånd; jag erinrade om att nämnda förslag räknade med en övergångstid av

4 år. Av det anförda framginge, att jag i varje fall icke ansåge det vara

tillrådligt att, förrän definitivt beslut om sjukförsäkringens omorganisation

förelåge, låta ett borttagande av karenstiden beträffande olycksfallsförsäkringen

träda i kraft. Yid sådant förhållande hade jag ansett starka skäl

föreligga att avvakta riksdagens behandling av sjukförsäkringsfrågan, innan

spörsmålet om karenstidens borttagande upptoges till legislativ behandling.

Så snart en tillfredsställande anordning av sjukkasse väsendet blivit beslutad,

skulle, så vitt på mig berodde, frågan om karenstidens avskaffande utan

dröjsmål föreläggas riksdagen. Emellertid tilläde jag, att därest riksdagen

skulle i huvudsak avslå den föreliggande propositionen om sjukkasseväsendet,

frågan om karenstiden syntes böra underkastas ny beredning och prövning.

Yid 1927 års riksdag väcktes vidare av herr Spångberg m. fi. en motion

(II: 106), avseende dels ändring av de vid nästföregående års riksdag antagna

bestämmelserna om beräkning av sjukpenning, dels borttagande av karenstiden.

Andra lagutskottet, dit motionen hänvisats, erinrade i sitt utlåtande (nr 33)

vidkommande karenstiden om 1926 års utskottsutlåtande och riksdagsskrivelse

i ämnet samt om mitt nyss omförmälda interpellationssvar. För egen del

anförde utskottet, att av mitt uttalande framginge, att jag visserligen velat

avvakta riksdagens behandling av sjukförsäkringsfrågan, innan spörsmålet om

karenstidens borttagande upptoges till legislativ behandling, men att jag i

varje fall ämnade låta frågan underkastas ny beredning och prövning, även

om riksdagen skulle i huvudsak avslå den framlagda propositionen om sjukkasseväsendet.

Yid detta förhållande ansåge utskottet anledning icke före
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ligga, för riksdagen att på grund av motionen vidtaga åtgärd i ärendet. —

Riksdagen biträdde utskottets förenämnda hemställan.

Jag övergår härefter till att redogöra för hur nuvarande lagstiftning verkat

samt för den nyss omförmälda, av riksförsäkringsanstalten verkställda utredningen.

Beträffande de ekonomiska verkningarna för de skadade av bestämmelserna

rörande karenstiden yttrade min företrädare i ämbetet vid framläggandet

av 1926 års proposition med förslag till lag om försäkring för olycksfall

i arbete m. m. bland annat följande (vid återgivande av en i yttrandet

åberopad tabell hava däri tillagts uppgifter för åren 1923 och 1924):

»Då det i gällande lag bestämdes, att arbetsgivarna själva skulle utgiva

sjukersättning under karenstiden, var det nödvändigt, att sjukpenningen i de

olika fallen bestämdes efter enkla grunder. Såsom förut liar framhållits,

fastslogs ju också, att mot en viss påförd pensionsavgift skulle svara en sjukpenning

av viss storlek. Då sjukpenningen under karenstiden sålunda ställdes

i relation till pensionsavgiften, var avsikten dock den, att sjukpenningen

även för denna tid skulle komma att stå i en viss relation till arbetsförtjänsten,

detta enär denna i viss män bestämde pensionsavgiftens storlek.

Då detta beslut rörande sjukpenningens storlek under karenstiden fattades,

var det givetvis icke möjligt att överblicka de ekonomiska konsekvenserna

därav. Med ledning av den av riksförsäkringsanstalten utarbetade olycksfallsstatistiken

är detta emellertid nu möjligt. Till belysning av frågan om

sjukpenningens genomsnittliga storlek under karenstiden, jämförd med dess

storlek efter samma tid, hava i följande tablå sammanställts vissa siffror från

5-årsperioden 1918—1922, för vilken tid det olycksfallsstatistiska materialet

föreligger bearbetat.

A r

Genomsnittlig daglig

sjukpenning i kronor

Förhållandet mellan

daglig sjukpenning efter

och under karenstiden

under karenstiden

efter

karenstiden

Män

Kvin-

nor

Till-

sam-

mans

Män

Kvin-

nor

Till-

sam-

mans

| „ . 1 Till-

Kvin-

Man ! 1 sam-

nor :

1 mans

1918.................

1.72

1.19

1.70

2.86

1.87

2.82

1.66 1 1.57 1.66

1919 ...........................

1.87

1.26

1.85

2.99

2.37

2.9 6

1.60 1.88 1.60

1920 ..............................

2.36

1.45

2.32

3.91

2.80

3.84

1.66 1.93 | 1.66

1921 ...................

2.69

1.79

2.64

3.96

2.90

3.88

1.47 1.62 1.47

1922 ................................

2.71

1.85

2.66

3.64

2.69

3.57

1.34 j 1.45 1 1.34

1923 ................

3.41

1.73

2.38

3.45

2.63

3.38

1.43 1.52 1.48

193-1 ...........................

3.24

1.63

2.21

3.50

2.51

3.43

1.56 1 1.64 ] 1.55

Av de i tablån anförda siffrorna framgår, att den genomsnittliga sjukpenningen

efter karenstiden är genomgående högre än sjukpenningen under

samma tid. I tabellens tre sista kolumner har angivits förhållandet mellan

nämnda sjukpenningar dels för män, dels för kvinnor, dels för båda könen

tillsammans. Av siffrorna i sista kolumnen framgår, att sjukpenningen efter

karenstiden överskjuter karenssjukpenningen med icke mindre än 66, 60 och

66 % för vart och ett av åren 1918, 1919 och 1920. För år 1921 hade nämnda

Verkningarna

av

gällande lagstiftning

m. m.

Jämförelse

mellan sjukpenningen

före och efter

karenstiden.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr !).

överskott sjunkit till 47 och för år 1922 till 34 %. Ifrågavarande växlingar

hava huvudsakligen framkallats av de förskjutningar i lönenivån, vilka ägt

rum under den period, som de anförda siffrorna avse.

Förhållandet mellan sjukpenningens storlek efter och under karenstiden

gestaltar sig emellertid ganska olika för olika värden på den senare sjukpenningen.

Vid en undersökning, som utförts genom besparingskommitténs

försorg, visade det sig sålunda, att sjukpenningen under karenstiden i de

fall, där den utgått med 1 krona, endast utgjorde 39 % av den sjukpenning,

vartill den skadade var berättigad efter karenstidens utgång. I de fall åter,

där karenssjukpenningen utgick med 3 kronor 50 öre, motsvarade den i

genomsnitt 87 % av sjukpenningen efter karenstiden Undersökningens

— — — resultat finnes sammanställt i följande översikt.

Sjukpen ning under

karenstiden

| i kronor

Sjukpenning under karenstiden i % av

sjukpenningen

efter karenstiden

den dagliga

arbetsförtjänsten

1.00

39

26

1.25

40

27

1.7 5

53

35

2.50

74

49

3.50

87

58

1 allt

75

50

Det framgår härav, att ju lägre sjukpenningen under karenstiden är, desto

lägre är den även i förhållande till den sjukpenning, vartill den skadade är

berättigad efter karenstiden. I sista kolumnen har angivits, huru många procent

av arbetsförtjänsten, som olika karenssjukpenningar i genomsnitt utgöra.

Medan sjukpenningen efter karenstiden enligt lagen utgår med två tredjedelar

eller omkring 67 % av den skadades dagliga arbetsförtjänst, utgör karenssjukpenningen

i genomsnitt endast 50 % av arbetsförtjänsten. I de fall, där

karenssjukpenningen utgår med 1 krona och 1 krona 25 öre, utgör den endast

26, respektive 27 % eller blott omkring en fjärdedel av den skadades arbetsförtjänst

»

Till vad min företrädare sålunda anfört vill jag tillägga följande. Såsom

tillägget av siffror för åren 1923 och 1924 i först berörda tabell utvisar, utgör

förhållandet mellan daglig sjukpenning efter och under karenstiden för

1923 1.42 och för 1924 1.56. I den av riksförsäkringsanstalten den 29 september

1926 avlämnade utredningen, avgiven vid en tidpunkt då förhållandetalet

för år 1923 men icke för år 1924 var känt, antages förhållandetalet för en

period med konstant lönenivå hålla sig omkring 1.45, vilket skulle innebära att

sjukpenningen efter karenstiden skulle överskjuta karenssjukpenningen med

omkring 45 %. — De genom lagen den 18 juni 1926 införda ändringarna i

olycksfallsförsäkringslagens ersättningsbestämmelser komma, i den mån de

röra sjukpenningens belopp, att påverka det ifrågavarande förhållandetalet.

Dessa ändringar gälla endast sjukpenningen efter karenstiden, varemot bestämmelserna

rörande karenssjukpenningens storlek icke nu ändrats. I riksförsäkringsanstaltens

nyss berörda utredning yttras härom, att införandet av

löneklasser för sjukpenningens bestämmande efter karenstiden finge med

hänsyn till storleken av den för varje löneklass bestämda dagliga sjukpen
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ningen antagas icke komma att påverka storleken av den genomsnittliga dagliga

efterkarenssjukpenningen. En sådan påverkan komme däremot att visa

sig med anledning av höjningen av maximum för den årliga arbetsförtjänstens

beräknande från 2,400 till 3,000 kronor. På grund härav hade den

genomsnittliga årliga arbetsförtjänsten beräknats komma att ökas med omkring

8.6 %. Den genom avlöningsmaximums höjning inträdande ökningen

i den genomsnittliga dagliga sjukpenningen efter karenstiden torde kunna

beräknas till samma procenttal. Under denna förutsättning kunde förhållandet

mellan daglig sjukpenning efter och under karenstiden på grund av de

fr. o. m. den 1 januari 1927 ändrade bestämmelserna antagas komma att

stiga från 1.45 till 1.575.

I samband med anstaltens yttrande erinras om den ytterligare stegring

av ifrågavarande förhållandetal, som, att döma av det omförmälda talet 1.5 5

för år 1924, synes hava ägt rum efter år 1923.

Beträffande den omfattning, i vilken den frivilliga försäkringen under

karenstiden kommit till användning, anförde min företrädare (även vid återgivande

av den i följande yttrande åberopade tabellen hava tillagts vissa

uppgifter, för åren 1923 och 1924 samt för perioden 1918—1924):

»Sjukersättningarna under karenstiden skola, såsom förut framhållits, utgivas

direkt av arbetsgivaren. Denne har dock rätt att överflytta sin ersättningsskyldighet

på vederbörande försäkringsinrättning. Det visar sig, att

denna frivilliga karensförsäkring tagit en mycket betydande omfattning. Till

belysning härav har i tabellform gjorts en sammanställning för åren 1918—

1922 dels av hela antalet olycksfall, som inträffat under vart och ett av dessa

år, dels av det antal olycksfall, som omfattats av karensförsäkring. Ifrågavarande

siffror hava angivits dels för riksförsäkringsanstalten dels för de

ömsesidiga bolagen. Olycksfall, som träffat i statens tjänst anställda, hava

icke medräknats.

Antal av karensförsäkring omfattade olycksfall i arbete.

Samtliga arbetsgivare (exkl. staten.)

A r

Iliksförsäkringsan stalten

Ömsesidiga bolag

Samtliga

olycksfall

Olycksfall, som om- fattas av karens- försäkring

Samtliga

olycksfall

Olycksfall, som om- fattas av karens- försäkring

Antal

I procent

av samtliga

Antal

I procent

av samtliga

1918...........................

25,016

17,365

69.4

26.367

21,466

81.4

1919..........................

22,631

15,634

69.1

27.436

22,379

81.6

1920...........................

20,751

13,449

64.8

26.938

22.210

82.4

1921...........................

16,157

9,067

56.i

21.072

16,529

78.4 :

1922...........................

16,851

10,258

60.9

25,251

20,701

82.0

1918—1922..................

101,406

65,773

64.9

127.064

103,285

|

81.3 i

1923...........................

23.230

15,506

66.7

28.612

24,213

S4.s

1924.........................

26,879

19,492

72. s

33,094

28,665

86.6

1918—1924.................

151,315

100.771

66.5

188,770

156,163

82.7

Karenstidsförsäkring

ens

omfattning.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr

Kostnads
frågan.

Av tabellen framgår, att av samtliga olycksfall, som under åren 1918—1922

träffade i riksförsäkringsanstalten försäkrade arbetare, omfattades 64.9 % av

karensförsäkring. För de ömsesidiga bolagen, där karensförsäkring förekommer

i större utsträckning, var motsvarande siffra 81.3. För riksförsäkringsanstalten

och bolagen tillsammans utgjorde liela antalet olycksfall under den

nämnda 5-årsperioden 228,470, varav 169,058 eller 74.0 % omfattades av

karensförsäkring.---—»

Till vad min företrädare sålunda yttrat är med avseende å de i sist

berörda tabell tillagda uppgifterna att framhålla, att ytterligare någon stegring

av de ifrågavarande procenttalen ägt rum under de senaste år, för vilka

siffror äro tillgängliga, sålunda att talen 64.9 % och 81.3 % för perioden

1918—1922 motsvaras av talen 66.6 % och 82.7 % för sjuårsperioden 1918—1924.

Talet 74.0 %, utgörande förhållandet mellan antalet karensförsäkrade skador

och samtliga skador för riksförsäkringsanstalten och bolagen tillsammans

under perioden 1918—1922, motsvaras för sjuårsperioden 1918—1924 av talet

75.5 %. Man torde kunna antaga, att även för närvarande de icke karensförsäkrade

skadorna utgöra för riksförsäkringsanstalten omkring en tredjedel,

för bolagen omkring en femtedel och för riksförsiikringsanstalten och bolagen

tillsammans omkring eu fjärdedel av samtliga skador.

Yad angår frågan om den kostnadsökning, som skulle bliva en följd av

karenstidens borttagande, kan enligt den av riksförsäkringsanstalten den 29

september 1926 avlämnade utredningen ökningen i de årliga prestationskos t - naderna genom införande av enhetliga grunder för sjukersättningens bestämmande

under hela sjukdomstiden uppskattas till i avrundat tal 1,730,000

kronor. Därvid hava alla statsanställda arbetare lämnats ur räkningen; kostnaderna

för staten som arbetsgivare hava således icke medräknats — jag

återkommer i det följande till denna fråga. Det påpekas emellertid i utredningen,

att en mycket betydande del av de statsanställda redan nu hava rätt

att vid sjukdom på grand av olycksfall i arbete behålla minst så stor del av

dem tillkommande avlöningsförmåner, som motsvarar sjukersättningen efter

den nuvarande karenstiden. Hänsyn har i utredningen icke kunnat tagas

till den omständigheten, att även hos vissa enskilda arbetsgivare anställda

vid sjukdom på grund av olycksfall i arbete äro berättigade till eller i verkligheten

få uppbära större ersättningar, än som stadgats i 37 § olycksfallsförsäkringslagen.

Vid beräknande av den förändring i fråga om förvaltningskostnader, som

skulle uppstå för arbetsgivarna, därest karenstiden borttoges eller förkortades,

har riksförsäkringsanstalten undersökt tre olika alternativ. Därest karenstiden

helt borttoges, skulle ökningen i de jämlikt 16 § i olycksfallsförsäkringslagen

från arbetsgivarna utgående tilläggsavgifter och bidrag till bestridande

av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet

komma att uppgå till i runt tal 120,000 kronor om året. Om åter

karenstiden förkortades till 14 dagar utan rätt för försäkringsinrättningarna

att meddela frivillig försäkring för karenstiden, skulle uppstå en minskning

i tilläggsavgifternas och bidragens belopp, vilken minskning kunde beräknas

till omkring 30,000 kronor årligen. Skulle slutligen karenstiden förkortas

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5. -•>

till 14 dagar och frivillig försäkring för den förkortade karenstiden antagas

äga rum i ungefär samma omfattning som för närvarande, kunde beräknas

uppkomma en årlig ökning av omförmälda avgifter och bidrag med i runt

tal 85,000 kronor. Beträffande samtliga dessa förändringar gäller, att deras

sålunda angivna verkan skulle till fullo inträda först ett par år efter lagändringens

genomförande.

De ifrågasatta förändringarna rörande karenstiden m. m. kunde enligt

utredningen även väntas komma att inverka på de ömsesidiga försäkringsbolagens

egna förvaltningskostnader. Biksförsäkringsanstalten hade dock

icke kunnat verkställa någon fullständig beräkning av den sannolika ökningen

i berörda kostnader,

Beträffande den inverkan, som de ifrågasatta förändringarna skulle medföra

i avseende å riksförsäkringsanstaltens av statsverket bestridda administrationskostnader,

bleve den naturligen olika under de särskilda, nyss

angivna alternativen. Det kunde antagas, att om karenstiden helt borttoges,

nämnda kostnader komme att ökas med 41,000 kronor om året. Denna

kostnadsökning fördelade sig på följande sätt, nämligen med omkring

19,000 kronor på avlöningar — inklusive dyrtidstillägg — till befattningshavare

hos anstalten, med omkring 2,500 kronor på lokalhyra och kontorskostnader

m. m. samt med omkring 19,500 kronor på kostnader för riksförsäkringsanstaltens

ombud. Ett förkortande av karenstiden till 14 dagar

utan rätt till karensförsäkring kunde beräknas medföra en årlig utgiftsminskning

av sammanlagt omkring 89,000 kronor. Om däremot karenstiden förkortades

till 14 dagar med rätt till karensförsäkring, finge beräknas en kostnadsökning

av i runt tal 32,000 kronor.

Påpekas finge jämväl, att även försäkringsrådets arbetsbörda syntes komma

att i viss mån röna inverkan av en ökning av antalet ersättningsberättigade

olycksfall i samband med karenstidens borttagande eller förkortande.

Vidkommande frågan om lokala organ till försäkringsinrättningarnas hjälp

vid olycksfallsförsäkringens administrering må först nämnas, att riksförsäkringsanstalten

för fullgörandet av sina uppgifter enligt olycksfallsförsäkringslagen

anlitar lokala ombud av två slag, mantalsombud och ortsombud. Mantalsombuden

utgöras i regel av vederbörande mantalssknvningsförrättare och

hava framför allt till uppgift att med ledning av mantalslängderna upprätta

s. k. arbetsgivarförteckningar. Ortsombuden äro till antalet omkring 1,000;

deras åligganden äro av mera omfattande art. De hava att granska och

komplettera arbetsgivarförteckningarna, envar för sitt område, anmäla tillfälliga

arbetsföretag och vara behjälpliga vid utredningar för premiedebitering

och dylikt. Men de skola ock vara riksförsäkringsanstalten behjälpliga

med utredningar om inträffade olycksfall. I detta avseende hava de att pa

anmodan av riksförsäkringsanstalten införskaffa upplysningar rörande olycksfallens

förlopp och orsaker, vidtaga åtgärder för att de skadade snarast möjligt

må komma under behandling av läkare eller, om detta ej låter sig göra.

tillse, att de erhålla annan lämplig vård, göra sig underrättade om skadade

personers arbetsförtjänst m. m.

Kontroll och

med verk au

vid skaderegleringen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

I riksförsäkringsanstaltens förut omförmälda utredning är närmare redogjort

för de åtgärder, som för närvarande vidtagits i syfte att erliålla en

effektiv kontroll över sjukdomsfallen under nuvarande karenstid. Denna

kontroll utövas i allmänhet i första hand genom läkarna och i förekommande

fall genom arbetsgivarna, varjämte anstalten i vissa fall sökt utöva kontroll

dels genom sjukkassor, vilka antagits till anstaltens ombud, och dels, i fråga

om Stockholm och Göteborg, genom sjukbesökare, anställda av anstalten,

i förening med anordnande av utbetalning av ersättningar vid personligt

besök hos anstalten respektive ombudskontoret i Göteborg.

I sin utredning meddelar riksförsäkringsanstalten vidare, beträffande den

antydda samverkan med vissa sjukkassor, att anstalten träffat avtal med 22

sjukkassor om medverkan vid handhavande av skaderegleringen, i vad den

avser sjukpenning samt läkarvård och läkarintyg. I dessa fall skedde den

sålunda avsedda skaderegleringen med tillämpning av ungefär samma system

beträffande mellanliavandet mellan anstalten och kassan, som mellan anstalten

och vederbörande större arbetsgivare tillämpades, när fråga vore om arbetare

hos arbetsgivare, vilka åtagit sig att själva förskottera sjukpenning,

läkarintyg och läkarvård. Anstalten bestämde, huruvida olycksfall i arbete

skulle anses föreligga, samt, därest sjukdomstillståndet varade över

karenstiden, det belopp, vartill arbetsförtjänsten skulle beräknas. I många

fall måste anstalten även bestämma sjukhjälpens belopp och den tid, för

vilken den skulle utgå. Redovisning angående sjukkassans utbetalningar

lämnades varje månad, varvid samtliga verifikationer, de skadades kvitton å

bekommen sjukhjälp samt läkarintyg, läkarvårdsräkningar m. m. granskades

av anstalten. — Liknande uppgift tillkomme anstaltens ombud i Göteborg

beträffande där varande, hos anstalten försäkrade arbetare.

Nyssnämnda anordning för samverkan med sjukkassor hade, säges det

i utredningen, i stort sett visat sig lämplig. Den nuvarande splittringen av

sjukkasseväsendet medförde dock, att någon samverkan mellan anstalten och

sjukkassorna i större omfattning, än redan skedde, icke vore möjlig. Det

vore också givet, att endast vissa sjukkassor lämpade sig för det ifrågavarande

samarbetet.

Beträffande de fall, där större arbetsgivare ville åtaga sig att förskottera

vissa ersättningar till de skadade, vore emellertid att märka, att arbetsgivaren

ofta därigenom kunde hava eu särskild anledning att utöva starkare

kontroll beträffande den skadade än eljest.

Anstalten har slutligen såsom sin mening framhållit, att med nuvarande

organisation av olycksfallsförsäkringen och av sjukkasseväsendet ytterligare

åtgärder icke stode till buds för åstadkommande utan alltför betungande

kostnader av någon i stort sett bättre kontroll beträffande de kortvariga

sjukdomsfallen. Att emellertid en mer effektiv kontroll vore av behovet påkallad,

syntes anstalten framgå av vunnen erfarenhet. En sådan kontroll

bleve sannolikt så mycket mer erforderlig, i samma mån som dels ersättningarna

under den nuvarande karenstiden höjdes, dels vid inträffande sjukdom

på grund av olycksfall i arbete sålunda förhöjda ersättningar skulle

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr ö.

komma att utgå till sjuk, vilken tillika vore medlem i sjukkassa och som

på grund av sålunda fortfarande bestående dubbelförsäkring skulle erhålla

ersättning även från sjukkassa.

Biksförsäkringsanstalten hade även, säges i utredningen, hos de enskilda

bolag, vilka dreve försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen, anhållit om

yttrande angående möjligheten att utöva effektiv kontroll över de kortvariga

sjukdomsfallen. I de svar, som i anledning härav avgivits, hade särskilt

framhållits, att den effektivaste kontrollen, under hänsynstagande till den

behandlande läkarens utlåtande, vunnes genom samarbete mellan vederbörande

försäkringsinrättning och den skadades arbetsgivare.

Att arbetare, som omfattas av vår sociala olycksfallsförsäkring, bör även

under den efter olycksfallet närmast följande sjuktiden erhålla sjukersättning

på arbetsgivarens bekostnad, är en princip, som vunnit erkännande redan

med tillkomsten av den nuvarande lagen i ämnet. Frågan har emellertid

gällt, förutom sättet för sjukpenningens beräkning, huruvida ersättningen till

arbetaren borde för den första sjuktiden bestämmas att utgå direkt från

arbetsgivaren, utan obligatorisk förmedling av försäkringsinrättning, eller

om arbetsgivarens bidrag borde utgivas i form av avgifter för arbetarens

försäkrande i försäkringsinrättning, vilken i sin tur hade att vid inträffande

olycksfall utgiva ersättning till arbetaren.

Ett val mellan de två systemen, arbetsgivarens direkta ersättningsplikt,

med eller utan rätt att taga frivillig försäkring, och försäkringstvång, är

under de förhållanden, som för närvarande råda med avseende å olycksfallsförsäkringens

organisation samt sjukförsäkringen, icke lätt att träffa.

Ett sådant val förutsätter tydligen, att fördelarna och olägenheterna med de

särskilda systemen vägas mot varandra med hänsyn till nämnda förhållanden.

Ur teoretisk synpunkt torde med rådande uppfattning icke föreligga någon

anledning att reglera arbetarens ersättning under den första sjuktiden efter

olycksfall enligt andra grunder än som gälla för den följande sjuktiden.

Yidare är det tydligt, att den strävan efter likformighet, som med avseende

å socialförsäkringens olika grenar givit sig tillkänna under arbetet på nämnda

försäkrings reformering, skall göra sig särskilt starkt gällande, när fråga är

om särskilda sjukdomstider efter ett och samma olycksfall.

Av synnerlig vikt för bedömande av de olika systemens förtjänster är

givetvis frågan om beskaffenheten av de förmåner, som med vartdera systemet

bjudas den skadade. Yad angår sjukpenningens belopp vilar ju vår gällande

lag på den, som det vill synas, riktiga grundsatsen, att sjukpenningens storlek

bör så nära som möjligt stå i direkt förhållande till den skadades vanliga

arbetsförtjänst, dock att härvid en begränsning med avseende å de större

inkomsterna måst göras. Beträffande den nuvarande karenstiden, under vilken

arbetsgivaren skall direkt utgiva ersättning åt arbetaren, har emellertid en

särskild, enkel grund för sjukpenningens beräkning befunnits av praktiska

skäl erforderlig. Ehuru man även vid bestämmande av denna beräknings
-

Departe
mentsciiefeii.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr ''>.

grund sökt tillämpa grundsatsen om sjukpenningens beräkning efter arbetsförtjänsten,

bär, såsom av det föregående framgått, den för karenstiden

gällande beräkningsgrunden — storleken av påförd pensionsavgift — medfört

betydande ojämnheter och orättvisa. Sålunda visar det sig av siffror, som

anförts i det föregående, att sjukpenningen under karenstiden i betydlig grad

understiger den sjukpenning, vartill den skadade är berättigad efter samma

tid, och enligt senast kända siffror genomsnittligt utgör endast omkring två

tredjedelar av sistnämnda sjukpenning. Och vidare framgår av anförda

siffror tydligt, att ju sämre den skadade är ställd i lönehänseende, desto

större är skillnaden mellan sjukpenningen under och efter karenstiden.

En i erforderlig mån enkel och på samma gång rättvis beräkningsgrund

för sjukpenningen under tid, då arbetsgivaren direkt utgiver ersättning, lärer

över huvud knappast stå att finna. Med systemet obligatorisk försäkring

under hela sjuktiden kunna åter enhetliga beräkningsgrunder för sjukdomstiden

i dess helhet komma till användning.

Frågan med vilketdera av de ifrågavarande systemen den skadade med

större snabbhet kan erhålla vård och ersättning bör måhända i och för sig

närmast besvaras till förmån för systemet direkt ersättningsplikt. Med detta

system finnes ju i de flesta fall den ersättningspliktige nära till hands för

den skadades omhändertagande. Emellertid lära det andra systemets möjligheter

att snabbt bringa vård och ersättning väsentligen vara beroende

av vilka anordningar vederbörande försäkringsinrättning kan träffa till skapande

av lokala organ för liandhavande av vissa uppgifter med skaderegleringen.

Härtill skall jag senare återkomma i samband med berörande av

andra svårigheter av administrativ art.

Med frågan om sjukvårdens snabbhet sammanhänger nära frågan om dess

beskaffenhet. På sätt särskilt av vederbörande utskott vid 1916 års riksdag

framhållits, måste det såväl ur humanitär synpunkt som av kostnadsskäl

anses synnerligen viktigt att söka i största möjliga mån mildra olycksfallets

följder med avseende å sjukdomens varaktighet och graden av varaktig nedsättning

av arbetsförmågan. Onekligen skulle med systemet direkt ersättningsplikt

kunna tänkas, att arbetsgivaren till minskande av prestationerna

på grund av sin ersättningsplikt frestades att, visserligen utan ond avsikt

men kanske också utan tillräcklig hänsyn till risken för arbetaren av framtida

sjukdom eller nedsättning i arbetsförmågan, söka fortast möjligt få hans

sjukdomstillstånd för tillfället hävt. Men även med bortseende härifrån

synes det med skäl kunna antagas, att den sjukvård en försäkringsinrättning

ombestyr skall i många fall, särskilt då fråga är om mindre arbetsgivare,

vara överlägsen den, som arbetsgivaren kan erbjuda.

I detta sammanhang må erinras om att ett tidigare under diskussionen

i karenstidsfrågan anfört skäl mot systemet direkt ersättningsplikt, nämligen

att den skadade skulle kunna gå miste om sin ersättning i händelse

av arbetsgivarens insolvens, numera förlorat sin giltighet. I olycksfallsförsäkringslagen

har nämligen — såsom inledningsvis anförts — intagits

stadgande därom att, där den skadade ej kan utfå ersättningen hos arbets
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr ö.

givaren, ersättningen i stället utgives av den försäkringsinrättning, vari dennes

arbetare eljest äro försäkrade enligt lagen. Det kvarstår dock för den förutsatta

händelsen vissa olägenheter för arbetaren genom dröjsmål och besvär

för ersättningens utfående.

Skärskådar man härefter den föreliggande frågan ur arbetsgivarnas särskilda

synpunkter, bör framför allt framhållas, hurusom, med arbetsgivarens

direkta ersättningsplikt, det särskilt för de mindre arbetsgivarna ofta torde

vara betungande och förenat med avsevärda svårigheter att i förekommande

fall sörja för en skadad arbetares sjukvård — varunder kunna falla dyrbara

operationer m. m. — och tillika till arbetaren utgiva kontant ersättning.

Härutinnan erbjuder systemet med försäkringstvång eu avgjord fördel, i

det att dylika svårigheter bortfalla.

Vidare bör erinras att, även med systemet direkt ersättningsplikt, det dock

knappast torde kunna undgås att giva arbetsgivarna tillfälle att försäkra

arbetarna under karenstiden. Då enligt hittills vunnen erfarenhet denna

möjlighet komme att begagnas i stor utsträckning, bleve fördelarna med

nämnda system väsentligen motverkade genom arbetsgivarnas egna åtgöranden.

Men den utbredning, som den frivilliga försäkringen av arbetare under

karenstiden vunnit, kan ock på ett mera direkt sätt åberopas såsom skäl till

förmän för systemet med försäkringstvång. I det föregående hava anförts siffror,

utvisande att av hela antalet olycksfall, som under den senaste tid, för vilken

siffror äro kända, träffat enligt olycksfallsförsäkringslagen försäkrade arbetare,

omfattades ungefär tre fjärdedelar jämväl av frivillig försäkring under karenstiden.

Av antalet i riksförsäkringsanstalten försäkrade fall utgjorde motsvarande

andel två tredjedelar och av antalet i enskilda bolag försäkrade

fall ej mindre än fyra femtedelar. Med hänsyn till dessa siffror synes med

fog kunna sägas, att utvecklingen själv, åtminstone i vad på arbetsgivarna

berott, i viss mån korrigerat det val av system i förevarande avseende, som

1916 års lagstiftare träffade för användning i första hand.

Ur arbetsgivarsynpunkt har särskilt på senare tid framförts ett skäl av

psykologisk natur till förmån för systemet med försäkringstvång under hela

sjukdomstiden. Det har nämligen framhållits, att med nu gällande system

det mången gång måste för en arbetsgivare verka främmande och irriterande,

att ehuru han varit tvungen att erlägga premier för sina arbetares olycksfallsförsäkring,

han likväl nödgas direkt utgiva ersättning till skadade arbetare,

nämligen under karenstiden. Onekligen synes denna sjmpunkt hava ett visst

berättigande. Och skälet blir av större betydelse i belysning av det förhållandet,

att de olycksfall, som under de 35 första dagarna gå till full hälsa,

utgöra ett högst betydligt större antal än olycksfallen med en längre sjuktid.

Ur såväl arbetar- som arbetsgivarsynpunkt bör framhållas att, medan

systemet direkt ersättningsplikt är ägnat att framkalla tvister mellan arbetsgivare

och arbetare, denna olägenhet helt undgås, därest försäkringsinrättningen

ensam svarar för all sjukvård och annan sjukersättning.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr ■'').

Såsom huvudskäl mot systemet med försäkringstvång för lielu sjuktiden

efter olycksfall hava anförts de svårigheter, som ansetts förbundna därmed

i avseende å kontroll och å vissa uppgifter vid skaderegleringen. Skall arbetsgivaren

själv under någon tid efter olycksfallet direkt sörja för sjukvård och

ersättning åt arbetaren, lärer han, med det intresse han har av att sjukdomstiden

förkortas, vanligen kunna och vilja själv utöva en viss kontroll

över sjukdomens förefintlighet och den skadades skötsel. Om åter vård

och ersättning skola utgå från en centralt organiserad försäkringsinrättning,

kunna givetvis vissa svårigheter uppstå med avseende å denna kontroll, liksom

ock vid anskaffandet av läkarvård och läkarintyg ävensom för utbetalande

av ersättningar. Det är dock oriktigt att beteckna ifrågavarande olägenheter

såsom förenade med försäkringsformen över huvud. Mycket beror härvidlag

på försäkringens organisation. I den mån försäkringsinrättningen kan genom

pålitlig representant eller mellanhand på platsen tillfredsställande ordna de

nämnda bestyren, hava ock de åsyftade betänkligheterna mot försäkringsformen

förlorat sitt berättigande.

Innan jag närmare ingår på dessa spörsmål för riksförsäkringsanstaltens

del, bör måhända redan nu framhållas, att någon särskild olägenhet av systemet

obligatorisk försäkring under den nuvarande karenstiden icke synes

förefinnas med hänsyn till den omständigheten, att försäkringsverksamlieten

enligt olycksfallsförsäkringslagen till väsentlig del bedrives av enskilda ömsesidiga

försäkringsbolag. I stället torde de anförda svårigheterna med försäkringsformen

för bolagens del vara av betydligt mindre betydelse än för

riksförsäkringsanstalten. Bolagen äga. nämligen i sina delägare, arbetsgivarna,

ett slags organ för kontroll och viss befattning med skaderegleringen. Också

har ju, på riksförsäkringsanstaltens förfrågan hos bolagen rörande möjligheten

att utöva effektiv kontroll över de kortvariga sjukdomsfallen, såsom

nyss angivits, från bolagens sida i allmänhet framhållits, att den mest effektiva

kontrollen, under beaktande av vederbörande läkares utlåtande, vunnes

genom samarbete mellan försäkringsinrättningen och arbetsgivaren. Även

om olägenheter kunna anföras beträffande en organisation för olycksfallsförsäkringen,

som vid sidan av eu statlig anstalt även upptager enskilda

försäkringsanstalter — ett spörsmål, vartill jag nu icke bär att taga ståndpunkt

— lära således dylika olägenheter ingalunda bliva på något särskilt

sätt framträdande, för den händelse man inför obligatorisk försäkring under

nuvarande karenstid.

Frågan blir härefter, huruvida det är möjligt att, med bibehållande av en

central försäkringsinrättning av riksförsäkringsanstaltens typ, ernå de lokala

anordningar för kontroll och viss befattning med skaderegleringen, som

skulle bliva erforderliga i händelse den obligatoriska försäkringen utsträcktes

att omfatta även den nuvarande karenstiden. Det ligger ju nära till hands att

i detta hänseende tänka sig en samverkan mellan riksförsäkringsanstalten och

sjukkassorna, i vilkas verksamhet just ingår utbetalning av ersättning under

sjukdomstid. Såsom känt är emellertid sjukkasseväsendet för närvarande

icke av den beskaffenhet, att eu sådan samverkan i önskvärd utsträckning är

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

möjlig. Man bär hittills liyst den förhoppningen, att en sådan omorganisation

av sjukkasseväsendet skulle låta sig genomföra, att detsamma komme att

vara till fullo ägnat för en samverkan med olycksfallsförsäkringens organ.

Sedan Kungl. Maj:ts vid 1926 och 1927 års riksdagar framlagda förslag angående

sjukförsäkringens ordnande blivit av riksdagen avslagna, torde tanken

på en inom den närmaste framtiden genomförd omorganisation av det frivilliga

sjukkasseväsendet få uppgivas. Under intryck av de missförhållanden,

som äro förenade med det nuvarande karenstidssystemet, har jag emellertid

ansett böra övervägas, huruvida icke, oaktat de organisatoriska förutsättningarna

icke vore de bästa för en samverkan mellan olycksfallsförsäkringen

och sjukförsäkringen, det ändock vore möjligt att under eu sådan samverkan

så långt sig göra låter och med utnyttjande av de övriga möjligheter, som

kunna stå till buds, införa obligatorisk olycksfallsförsäkring även för tiden

närmast efter olycksfallet.

I riksförsäkringsanstaltens förut av mig omförmälda utlåtande den 29

september 1926 har utförligt angivits, på vad sätt de lokala bestyren för

olycksfallsförsäkringen för närvarande ombesörjas. Det må tillåtas mig att

i detta sammanhang göra en kort sammanfattning därav. Kontroll i avseende

å sjukdom, orsakad av olycksfall, utövas i allmänhet genom läkarna

och arbetsgivarna, vidare genom vissa sjukkassor såsom riksförsäkringsanstaltens

ombud samt i Stockholm och Göteborg genom särskilt anställda

sjukbesökare och vid de skadades jmrsonliga besök hos anstalten, respektive

i Göteborg å ombudskontoret, för sjukersättnings lyftande. Beträffande skaderegleringen

har anstalten träffat avtal med ett antal sjukkassor om medverkan

härtill, varjämte anstaltens ombud i Göteborg har en liknande uppgift,

som tillkommer dessa sjukkassor. Även har anstalten med en del

större arbetsgivare överenskommit om viss befattning med skaderegleringen.

I alla dessa fall sker skaderegleringen sålunda, att anstalten bestämmer,

huruvida försäkringsfall enligt olycksfallsförsäkringslagen föreligger, och,

därest sjukdomen varar utöver karenstiden, den skadades arbetsförtjänst; i

många fall bestämmer anstalten ock sjukhjälpens belopp samt den tid, för

vilken den skall utgå. Däremot utbetala nämnda lokala organ sjukpenning

samt ersättning för läkarintyg och läkarvård. I vissa fall har något större

frihet medgivits enskilda lokala organ än som gäller flertalet.

Det bör ock erinras om den medverkan vid skaderegleringen, som riksförsäkringsanstaltens

ortsombud lämna genom åtgärder för bringande av

vård åt skadade arbetare och biträde för bestämmande av deras arbetsförtjänst.

Man torde få utgå från att, såsom ock riksförsäkringsanstalten framhållit,

med nuvarande organisation av olycksfallsförsäkringen och av sjukkasseväsendet

någon bättre eller ytterligare kontroll beträffande sjuktiden efter

olycksfall än den nu anordnade i stort sett icke kan för närvarande ernås,

vare sig genom samverkan med sjukkasseväsendet eller eljest. Detsamma

gäller med avseende å lokal medverkan för skaderegleringen. Möjligen

skulle dock i dessa avseenden i vissa fall någon mindre utvidgning av orts
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.is proposition nr 5.

ombudens uppgifter kunna vidtagas. Därest nu obligatorisk försäkring införes

för den nuvarande karenstiden, förutsättes givetvis, att riksförsäkringsanstalten,

liksom f. ö. även de enskilda bolagen, använder sig av samma

möjligheter till överflyttning av vissa bestyr till lokala organ, varav man

med nu gällande ordning begagnat sig. Det är ock min förvissning, att i

den mån ytterligare möjligheter till samarbete mellan olycksfallsförsäkringens

centrala organ samt sjukkassor och andra lokala bildningar må yppa sig,

desamma också skola av centralorganen utnyttjas. Grundad förhoppning

torde även föreligga därom, att sådana möjligheter skola i en nära framtid

komma till synes. I sådant avseende må erinras, att planer å sammanslutning

av det stora flertalet s. k. rikssjukkassor äro å bane. Därest dessa

planer resultera i en gemensam stor rikssjukkassa, lära dennas lokala avdelningar

komma att på många håll erbjuda organ, väl lämpade att medverka

för olycksfallsförsäkringens ifrågavarande syften. Särskilt för Norrlands del

skulle antagligen härmed de föreliggande svårigheterna till stor del finna

en lösning. Den pågående rörelsen för sammanslutning av de lokala sjukkassor,

som äro verksamma på en och samma ort, ingiver liknande förhoppningar.

I detta sammanhang torde böra beröras det av riksförsäkringsanstalten

i dess utredning anmärkta förhållandet, att ersättning stundom utgår till

skadade personer samtidigt från olycksfallsförsäkringen och från sjukkassa.

Därest sjukersättningen från olycksfallsförsäkringen, såsom med föreliggande

förslag avses, höjes under den nuvarande karenstiden, framträda givetvis

starkare olägenheterna därav, att enligt gällande regler om statsbidrag till

sjukkasserörelsen dylikt bidrag utgår även under sjukdom, för vilken ersättning

åtnjutes enligt olycksfallsförsäkringslagen. Frågan om undvikande av

dylik dubbelförsäkring över huvud har utförligt avhandlats vid de senaste årens

behandling av sjukförsäkringsfrågan; jag tillåter mig att i detta hänseende hänvisa

till proposition nr 117 år 1926 sid. 103 och ff. samt proposition nr 114 år

1927 sid. 54. Frågan har emellertid därvid setts i sammanhang med en allmän

omorganisation av sjukförsäkringen, och då det föreslagits, att statsbidrag icke

skulle utgå under tiden för dylik dubbelförsäkring, har denna inskränkning i

rätten till statsbidrag motvägts av nya förmåner för sjukkassorna. Företagandet

av den ifrågasatta lagändringen beträffande karenstiden lärer icke

utgöra tillräcklig grund för att man nu skulle vidtaga åtgärder i berörda

fråga och sålunda utbryta en enstaka punkt av spörsmålet om statens understödjande

av sjukkasserörelsen till särskild behandling. Det bör tillika

framhållas, att med nuvarande bestämmelser rörande statsbidragen frågan

icke har någon större praktisk betydelse. S. k. sjukdagsbidrag utgår nu med

högst 2 kronor per år och sjukkassemedlem. Då sjukdagsbidraget per sjukdag

är 25 öre, innebär nämnda bestämmelse, att statsbidrag icke åtnjutes

för mera än åtta sjukdagar per medlem och år. Nu visar emellertid utredning,

som jag låtit verkställa, att för sjukkassor, omfattande nära hälften av

antalet sjukkassemedlemmar, det genomsnittliga årliga antalet sjukdagar, det

s. k. sjuktalet, överstiger åtta. För dessa medlemmar erliålles alltså icke

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

bidrag för alla sjukdagar, och då antalet sjukdagar i anledning av olycksfall

i genomsnitt för samtliga sjukförsäkrade personer endast utgör en ringa del

av den totala sjuktiden inom sjukkassan, följer härav, att i de flesta fall för

nu avsedda sjukkassor rätten till statsbidrag för sjuktid, då olycksfallsersättning

utgår, i realiteten icke har någon praktisk betydelse och att alltså ett

borttagande av denna rätt icke skulle i avsevärd mån minska statens utgifter

för bidragen.

Jag övergår härefter till att behandla kostnadsfrågan. I det föregående

hava ur riksförsäkringsanstaltens med skrivelse den 29 september 1926 avlämnade

utredning återgivits siffror rörande inverkan å kostnaderna för

olycksfallsförsäkringen för den händelse nu gällande särskilda bestämmelser

rörande karenstiden upphörde att äga giltighet.

Beträffande kostnaderna för sjukersättningarna, de s. k. prestationskostnaderna,

skulle enligt riksförsäkringsanstaltens beräkningar uppstå en kostnadsökning

till belopp av omkring 1,730,000 kronor årligen. Av skäl, som

tidigare anförts, hava vid denna beräkning de statsanställda arbetarna icke

medtagits.

Yad angår kostnaderna för försäkringens förvaltning har den ökning av

arbetsgivarnas och de enskilda bolagens till statsverket ingående tilläggsavgifter

och omkostnadsbidrag för riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets

verksamhet, som skulle följa med premiehöjningen i anledning av ett

borttagande av särbestämmelserna för karenstiden, beräknats komma att

uppgå till omkring 120,000 kronor årligen samt ökningen i statsverkets administrationskostnader

för riksförsäkringsanstalten till ungefär 41,000 kronor

för år. Då även försäkringsrådets arbetsbörda komme att röna inverkan av

den ifrågasatta systemändringen, torde ock med ändringen följa en ökning

av kostnaden för rådets verksamhet, men efter vad jag under hand inhämtat

kan denna kostnadsökning antagas komma att stanna vid omkring 2,500—3,000

kronor årligen och således bliva tämligen obetydlig. Ökningen i de enskilda

bolagens egna förvaltningskostnader har icke kunnat av riksförsäkringsanstalten

fullständigt beräknas. Av bolagens meddelanden i denna sak till

anstalten synes mig dock kunna dragas den slutsatsen, att under den ifrågavarande

förutsättningen väl någon ökning av sist berörda kostnader skulle

uppstå men att ökningen bleve av ganska ringa betydenhet, detta särskilt

med hänsyn till den mycket stora användning, som den frivilliga karenstidsförsäkringen

erhållit hos dessa bolag, vilka huvudsakligen omfatta s. k.

större arbetsgivare.

Utöver de verkningar, som enligt nyss anförda uppgifter skulle uppstå beträffande

riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets administrationskostnader,

bör emellertid även tagas i betraktande förslagets inverkan beträffande

vissa på statsverket ankommande kostnader, som icke äro att hänföra till

administrationsutgifter. Jag syftar härvid dels på statsverkets kostnader enligt

19 och 37 §§ olycksfallsförsäkringslagen, vilka bestridas från ett under

femte huvudtiteln för ändamålet uppfört förslagsanslag, dels ock på kostnaderna

för olycksfallsförsäkringslagens tillämpning å arbetare, som användas

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

till arbete för statens räkning, vilka sistnämnda kostnader — i den mån

de icke bestridas av vederbörande statsinrättning — utgå från ett under

elfte huvudtiteln uppfört, jämväl för vissa andra ändamål avsett anslag

under rubriken »statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar

i anledning av olycksfall i arbete». Nu avsedda verkningar av den

ifrågasatta lagändringen hava ej omnämnts i riksförsäkringsanstaltens förenämnda

utredning, men på min anmodan hava inom anstalten verkställts

vissa beräkningar härutinnan. Dessa beräkningar hava givit vid handen, att

i anledning av den ifrågasatta lagändringen kostnaderna enligt 19 § olycksfallsförsäkringslagen

— vilka kostnader avse de belopp, som skola av statsverket

förskjutas i anledning av arbetsgivares försumlighet att på föreskrivet

sätt erlägga honom påförda försäkringsavgifter till riksförsäkringsanstalten

och som sedermera icke kunna indrivas — kunna beräknas bliva ökade med

ett nettobelopp av omkring 30,000 kronor för år. Vad däremot angår kostnaderna

enligt lagens 37 § — vilka avse ersättning för den förlust, som för riksförsäkringsanstalten

uppkommer därigenom, att av anstalten i arbetsgivares

ställe utgivna sjukpenningsbelopp och läkarvårdskostnader för den nuvarande

karenstiden på grund av arbetsgivarens obestånd icke kunnat indrivas —

komma givetvis dessa kostnader att efter lagändringens genomförande bortfalla.

Då emellertid utgifterna för senast avsedda ändamål icke uppgått till

något större belopp — under budgetåret 1926—1927 utgjorde kostnaderna i

runt tal 1,250 kronor — saknar denna inverkan ekonomisk betjMelse. Vad

slutligen angår de från nyssnämnda anslag under elfte huvudtiteln bestridda

kostnaderna för tillämpning av 1916 års olycksfallsförsäkringslag å arbetare,

som användas till arbete för statens räkning, har på grund av ökade sjukpenningsbelopp

därutinnan beräknats uppkomma en stegring med omkring

35 % av beloppet av nu utgående sjukpenningar, d. v. s. med cirka 7,000

kronor för år. Ökningen i kostnaderna för lagens tillämpning å statens

arbetare, i den mån dessa kostnader bestridas direkt av vederbörande statsinrättning,

har ansetts bliva allenast obetydlig.

Med avseende å förslagets verkningar i budgethänseende torde böra framhållas,

att den beräknade ökningen av arbetsgivarnas och de enskilda försäkringsbolagens

tilläggsavgifter och omkostnadsbidrag till statsverket komme

att medgiva eu motsvarande höjning av den å riksstatens inkomstsida bland

egentliga statsinkomster under avdelningen uppbörd i statens verksamhet

upptagna posten »bidrag till försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten»,

medan å andra sidan de beräknade ökningarna av statsverkets kostnader i

olika hänseenden skulle föranleda stegrad belastning å vederbörande under

femte och elfte huvudtitlarna uppförda riksstatsanslag. Någon höjning av

anslagen till de statsinrättningar, som hava att direkt utgiva ersättning till

de vid dem använda arbetarna, torde icke erfordras.

De stegringar i kostnaderna, som enligt de nu i sammandrag återgivna beräkningarna

skulle bliva en följd av karenstidens slopande, synas icke vara

av den beskaffenhet, att med hänsyn därtill några betänkligheter behöva möta

mot övergång till ett system med genomfört försäkringstvång. Yad steg
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ringen i prestations kostnaderna angår, kan ju beloppet 1,730,000 kronor årligen

för enskilda arbetsgivare synas betydande. Utgår man från den åskådning, som

uppbär 1916 års olycksfallsförsäkringslagstiftning, lärer dock få anses, att denna

omständighet icke bör få utgöra hinder för en lagändring. År 1916 sökte man

en för sjukpenningen under karenstiden lätt användbar beräkningsgrund, som

skulle medföra en sjukpenning, till storleken så nära som möjligt överensstämmande

med sjukpenningen efter karenstiden, men det önskade resultatet

nåddes ej. Att sjukpenningens belopp nu, genom införande av enhetliga

beräkningsgrunder för hela sjuktiden, skidle för den första sjuktiden

ökas och därigenom prestationskostnaderna i sin helhet stegras, torde således

kunna sägas ej innebära annat än en senkommen justering av 1916 års beslut

till bättre överensstämmelse med den till grund för beslutet liggande

avsikten.

Beträffande förvaltningskostnaderna är särskilt att märka, att statsverket

icke genom en systemändring skulle åsamkas någon som helst ökad nettokostnad,

i det att, såsom framgår av den lämnade redogörelsen, ökningen

av de enskildas tilläggsavgifter och omkostnadsbidrag kan beräknas komma

att ej obetydligt överstiga stegringen av statsverkets förvaltningskostnader.

Det torde f. ö. icke vara uteslutet, att någon besparing i förevarande avseende

skall för riksförsäkringsanstaltens del visa sig möjlig, och att alltså nettovinsten

för statsverket blir större, än de angivna siffrorna utvisa. Däremot

skulle ju en ganska avsevärd ökning, åtminstone skenbart, ske av arbetsgivarnas

kostnader för förvaltningen. Skenbart — ty mot ökningen i nyssnämnda

avgifter och bidrag bör å andra sidan ställas den lättnad arbetsgivarna skulle

vinna genom att slippa själva ombestyra vård och ersättning åt sina skadade

arbetare, till den del nämligen sådana bestyr kunna jämföras med en

försäkrings förvaltning. En uppskattning i penningvärde av denna lättnad

är omöjlig att åstadkomma, men med hänsyn till densamma och till den

måttliga stegringen i arbetsgivarnas kontanta förvaltningsbidrag för det genomförda

försäkringssystemet torde goda skäl tinnas för den meningen, att

nämnda system komme att — bortsett från prestationskostnaderna —- för

arbetsgivarna medföra endast ringa kostnadsökning.

Såsom av historiken synes, har under den nu förevarande frågans behandling

på sina håll föreslagits, att man skulle, med bibehållande av en

karenstid, i hög grad inskränka dess varaktighet, enligt besparingskommitténs

förslag till 14 dagar. Detta förslag torde grunda sig på insikten om å ena

sidan förmånerna med försäkringssystemet, å andra sidan de administrativa

svårigheterna därmed. Med en sådan förkortning av karenstiden är dock

icke mycket vunnet. Yäl skulle man därigenom undgå de svårigheter, som

äro förenade med att olycksfallsförsäkringen omfattar även de kortvarigaste

olycksfallen, men likartade svårigheter skulle dock kvarstå beträffande ett

stort antal fall. Samtidigt skulle de olägenheter med det nuvarande systemet,

vilka föranlett önskningarna om en systemändring, i väsentlig omfattning

förbliva. Märkas bör även, att eu förkortning av karenstiden i kostnads
Bihang

till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 5 haft. (Nr 5.) 2041 st 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

hänseende skulle — därest rätten till frivillig försäkring bibehölles, vilket

sannolikt skulle vara nödvändigt — ställa sig mindre fördelaktig för statsverket

än ett borttagande därav. Anser man sig väl kunna fastslå, att fördelarna

med försäkringssystemet över huvud överväga nackdelarna därmed,

synes det också följdriktigt att helt undvika karenstid. Såsom ett avsteg

från denna princip kan icke betecknas att man i enlighet med grunderna

för det nu gällande stadgandet i 37 § i lagen såsom villkor för åtnjutande av

sjukpenning på grund av försäkring uppställer den fordran, att sjukdomstiden

varat utöver tre dagar efter dagen för olycksfallet; är detta villkor

uppfyllt, skulle sjukpenning utgå fr. o. in. dagen efter olycksfallsdagen.

I betraktande av de fördelar, som, enligt vad av det föregående torde

hava framgått, systemet med genomfört försäkringstvång synes erbjuda framför

systemet med direkt ersättningsplikt under en karenstid, har jag — trots

vissa betänkligheter mot försäkringssystemet med hänsyn huvudsakligen till

svårigheter av administrativ art — funnit mig böra föreslå upphävande av

gällande särbestämmelser rörande karenstiden och införande av obligatorisk

försäkring av arbetare även för den första sjuktiden efter olycksfall.

Jag har därför låtit inom socialdepartementet utarbeta ett förslag till lag

om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring

för olycksfall i arbete. Förslaget innebär till en början den ändringen i 6 §

i olycksfallsförsäkringslagen, sådan paragrafen lyder enligt lagen den 18 juni

1926, att de i nämnda lagrum stadgade, på grund av försäkring enligt lagen

utgående förmånerna av läkarvård, läkemedel och särskilda hjälpmedel åt

arbetare, som skadats till följd av olycksfall i arbete, skola utgå så länge

av olycksfallet förorsakad sjukdom varar, således allt ifrån det olycksfallet

inträffade och även vid helt kortvarig sjuktid, samt vidare att sjukpenning

till den skadade skall, efter de beräkningsgrunder, som redan nu äro i 6 §

stadgade, utgå fr. o. m. dagen efter olycksfallsdagen och så länge sjukdomen

varar, dock under förutsättning att sjukdomen varat mer än tre dagar efter

olycksfallsdagen.

Såsom en följd av ändringarna i 6 § har den nu i 10 § förekommande

erinran om den i 6 § 1) omförmälda tid funnits böra utgå.

Vidare har 35 § i olycksfallsförsäkringslagen undergått ändring på det

sätt, att ur lagrummet borttagits stadgandet om möjlighet för arbetsgivare

att försäkra arbetare för olycksfall i fråga om den nuvarande karenstiden.

Slutligen har stadgandet i 37 § om arbetsgivares direkta ersättningsplikt

under karenstid föreslagits skola upphöra att gälla.

Den föreslagna lagen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1929;

dock torde anspråk, som grundas å olycksfall, vilket inträffat därförinnan,

böra bedömas enligt äldre lag.

Till frågan om de höjningar av vederbörande under femte huvudtiteln

uppförda riksstatsanslag, som vid ett genomförande av ifrågavarande förslag

böra äga rum för budgetåret 1928—1929, torde jag få återkomma längre

fram i samband med behandling av frågan om uppgörande av förslag till

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

riksstat för nämnda budgetår. Beträffande förenämnda under elfte huvudtiteln

upptagna anslag till statsverket åliggande, av andra medel ej utgående

ersättningar i anledning av olycksfall i arbete ber jag att redan bär få framhålla,

att ett bifall till förslaget om borttagande av särbestämmelserna rörande

karenstiden icke torde behöva medföra anslagshöjning för nästkommande

budgetår. Förevarande anslag, nu å 250,000 kronor, synes nämligen kunna

utan höjning bära den av lagändringen betingade ökningen i belastning,

vilken ökning för nämnda budgetår ej torde komma att uppgå till mer än

omkring 3,500 kronor.

Vidkommande slutligen den förhöjda inkomst till statsverket, som enligt

vad förut nämnts skulle följa av den nyss berörda ökningen av arbetsgivarnas

och de enskilda försäkringsbolagens tilläggsavgifter och omkostnadsbidrag

för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet, torde med

hänsyn till gällande föreskrifter angående tid och sätt för inbetalningen av

berörda avgifter och bidrag denna inkomsthöjning kunna beräknas i sin

helhet utöva inverkan först under budgetåret 1930—1931. Enligt vad jag

från riksförsäkringsanstalten inhämtat, torde under budgetåren 1928—1929

och 1929—1930 en inkomstökning av respektive 40,000 kronor och 95,000

kronor kunna antagas uppkomma.

Departementschefen uppläser härefter nämnda förslag till lag om ändring

i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall

i arbete av den lydelse, bilaga (Bilaga 1) till detta protokoll utvisar, samt

hemställer, att för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, lagrådets

utlåtande över förslaget måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Carl TJllman.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Förslag

till

Lag

Bilaga 1.

om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235)

om försäkring för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 37 § i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för

olycksfall i arbete skall uppliöra att gälla samt att 6, 10 och 35 §§ i samma

lag, 6 och 35 §§ i deras lydelse enligt lagen den 18 juni 1926 (nr 215), skola

i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

6 §•

Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall på grund av

försäkringen till honom i ersättning utgivas:

1) om olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning

av arbetsförmågan:

a) erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans

höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av olycksfallet nödiga

särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda lemmar, glasögon

och dylikt, allt så länge sjukdomen varar;

b) under förutsättning att sjukdomen varat mer än tre dagar efter dagen

för olycksfallet, från och med dagen efter sistnämnda dag och så länge sjukdomen

varar: sjukpenning för varje dag — — — fem kronor 50 öre;

2) om olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört

under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan

:

a) livränta under — — — en tiondel;

b) sådan behandling — — — av arbetsförmågan.

På därom — — — gällande beräkningsgrunder.

Kan vid---den skadade.

På grund —--av arbetsförmågan.

10 §.

Försäkringsinrättning, i vilken den skadade enligt 4 § är försäkrad, äger

rätt att när helst och under så lång tid, sådant finnes lämpligt, bereda

honom vård å sjukvårdsanstalt. Hen skadade må dock ej utan sitt medgivande

intagas å sjukvårdsanstalt, såvida ej skadan, enligt läkares intyg,

kräver vård å sådan anstalt.

Har den — — — högst hälften.

Försäkringsinrättning äger--— dylik anstalt.

35 §.

Arbetsgivare vare berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra dels

annan arbetare än i denna lag avses för olycksfall i arbete, dels ock i an
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 37

stalten försäkrad arbetare för olycksfall utom arbete. Sådan försäkring må

ock av bolag, som i 4 § avses, meddelas för delägares arbetare.

Har försäkring--— till efterrättelse.

Avtal om---än anstalten.

Yad i — — — samma värde.

Har anstalten — — — livräntan övertagits.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929; dock skall anspråk,

som grundas å olycksfall, vilket inträffat därförinnan, bedömas enligt äldre lag.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr

Bilaga A.

Till KONUNGEN.

I skrivelse den 5 jnni 1926, nr 346, i anledning av bland annat Kungl.

Maj:ts proposition nr 109 med förslag till lag om försäkring för olycksfall i

arbete m. m., bär riksdagen vidkommande frågan om den s. k. karenstiden

i fråga om olycksfallsförsäkring i anslutning till vad som anförts i berörda

skrivelse och under framhållande av önskvärdheten av borttagande eller begränsning

av nämnda karenstid anhållit, att Kungl. Maj:t måtte efter närmare

utredning av berörda spörsmål till nästa års riksdag framlägga det

förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Genom nådigt beslut den 23 juli 1926 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt

riksförsäkringsanstalten att verkställa utredning dels angående den kostnadsökning,

som — under förutsättning av i huvudsak oförändrad organisation

av olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen —- ett borttagande av den

s. k. karenstiden eller dess förkortande till 14 dagar, allt i samband med

införande av enhetliga grunder för sjukersättningens bestämmande under

hela sjukdomstiden, skulle medföra å ena sidan för statsverket i form av

fördyrad administration och å andra sidan för arbetsgivarna såväl i form av

dylik fördyring som på grund av ökning av de s. k. prestationskostnaderna,

och dels angående möjligheten av anordnande, under enahanda förutsättningar.

av en effektiv kontroll över de kortvariga sjukdomsfallen.

Till åtlydnad härav får riksförsäkringsanstalten anföra följande.

Beträffande de nuvarande bestämmelserna rörande karenstiden, tillkomsten

av desamma ävensom rörande de olika förslag till förändring av samma bestämmelser,

som framkommit, får riksförsäkringsanstalten hänvisa till den

redogörelse, som intagits i Kungl. Maj:ts proposition nr 109 till 1926 års

riksdag (sid. 125 och följande).

Yidare torde få erinras, att enligt lag den 18 juni 1926 (nr 215) angående

ändring av vissa delar av olycksfallsförsäkringslagen sjukpenningen enligt

6 § i denna lag, d. v. s. för tiden efter karenstiden, skall utgå efter ett intervallsystem

med i lagen angivna sjukpenningbelopp för olika inkomstklasser.

Denna lagändring träder i kraft den 1 januari 1927.

För den utredning, som riksförsäkringsanstalten nu blivit anbefalld att

verkställa, är eu av förutsättningarna, att enhetliga grunder för sjukersättningens

bestämmande skola vara gällande under hela sjukdomstiden. Riksförsäkringsanstalten

har därvid utgått från, att dessa enhetliga grunder skola

överensstämma med de från och med den 1 januari 1927 för tiden från och

med 36:e dagen efter olycksfallsdagen gällande. Sjukpenning antages skola

tillkomma den skadade enligt dessa grunder från och med dagen efter olycksfallet,

dock under förutsättning att sjukdomen varat mer än tre dagar efter

nyssnämnda dag — oavsett huruvida sjukpenningen skall utgå från försäkringsinrättning

eller från arbetsgivaren direkt.

Beträffande frågan om karenstidens borttagande eller förkortande ur den

obligatoriska försäkringens synpunkt — med andra ord från och med vilken

dag efter olycksfallet sjukpenningen skall börja utgå på grund av den obliga
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 39

toriska försäkringen — äro följande två alternativ angivna i förutsättningarna

för utredningen.

Alt. 1. Karenstiden borttages, d. v. s. sjukpenningen utgår redan från

början på grund av den obligatoriska försäkringen.

Alt. 2. Karenstiden förkortas till 14 dagar, oberäknat olycksfallsdagen,

varvid sjukpenning alltså utgår från försäkringsinrättningen för tiden från

och med den 15:e dagen efter olycksfallsdagen. Under karenstiden skulle

arbetsgivarna hava att utgiva ersättning direkt till den skadade efter samma

grunder som för tiden därefter. Om vid detta alternativ frivillig försäkring

för karenstiden antages icke få äga rum i riksförsäkringsanstalten eller sådant

ömsesidigt försäkringsbolag, som avses i 4 § av olycksfallsförsäkringslagen,

bör emellertid även ett tredje alternativ tagas i betraktande, nämligen

Alt. 3. Karenstiden förkortas till 14 dagar med rätt för arbetsgivaren att

för denna tid teckna försäkring på samma sätt som nu äger rum.

Uppskattning av antalet olycksfall i arbete.

För att kunna meddela de önskade upplysningarna har riksförsäkringsanstalten

sökt att uppskatta antalet olycksfall i arbete under ett år med

ledning av antalet anmälda olycksfall år 1925.

Antalet till riksförsäkringsanstalten anmälda olycksfall utgjorde år 1925 i

runt tal 67,000.

Vid en uppskattning av antalet under ett år inträffade olycksfall är att

märka, att anmälningsskyldigheten till riksförsäkringsanstalten beträffande i

bolagen försäkrade arbetare fullgöres i viss mån ofullständigt. Sålunda förekom

i fråga om olycksfall, som inträffat år 1923, i ej mindre än omkring

4,300 fall att anmälningsskyldigheten till riksförsäkringsanstalten icke fullgjorts,

ehuru anmälan om olycksfallet gjorts till det bolag, i vilket den skadade

var försäkrad. Tillägges ett häremot svarande antal erhålles för 1925

ett antal av omkring 71,000 olycksfall. Dessa fördela sig på olika arbetsgivaregrupper

och försäkringsinrättningar på följande sätt:

Anta

1 o 1 y c k

fall

Itiksför- säkrings- an stalt en

Bolag

Tillsammans

Staten ...........................................................

5.000

27,700

34.300

5.000

62.000

Mindre arbetsgivare ..........................................

2,800

1.200

4.000

Summa

35,500

35,500

71.000

Men icke heller nyssnämnda antal, 71,000, kan antagas fullt motsvara

antalet verkligen inträffade olycksfall i arbete under ett år, något som torde

komma att visa sig, därest karenstiden skulle borttagas.

Visserligen föreligger redan nu anmälningsskyldighet för varje olycksfall,

som medfört eller skäligeu kan antagas medföra påföljd, som kan föranleda

ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser, vare sig ersättningen

skall utgå från försäkringsinrättning eller från arbetsgivaren direkt,

men det framgår av olycksfallsstatistiken, att lättare olycksfall i många fall

icke anmälas, om ej en tecknad försäkring för karenstiden ger utsikt att erhålla

ersättning från försäkringsinrättningen. Särskilt framträder detta förhållande

i fråga om mindre arbetsgivare. Sålunda framgår exempelvis av

tab. F. i »Olycksfall i arbete år 1923» (sid. 13), att antalet invaliditets- och

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr b.

dödsfall i procent av hela antalet anmälda olycksfall, i de fall, då endast

obligatorisk försäkring var gällande, var mer än tre gånger så stort som i

de fall, då såväl obligatorisk som karensförsäkring gällde. Med ledning av

tabellen kan det antal olycksfall hos mindre arbetsgivare, som icke anmäles,

uppskattas till omkring 4,000, vilket antal så gott som uteslutande kommer

på riksförsäkringsanstaltens andel.

Ett liknande förhållande äger rum även för de större arbetsgivarna. Enligt

vad den i statistiken rörande olycksfall i arbete år 1922 intagna sjuklängdstabellen

giver vid handen, skulle man kunna antaga, att antalet icke anmälda

olycksfall hos större arbetsgivare uppginge till mellan 2,000 och 3,000. Med

hänsyn till det förhållandet, att bland de anmälda olycksfallen finnes ett —

visserligen relativt obetydligt — antal fall, i vilka ersättning icke utgives av

den anledning, att den skadade icke varit arbetare i lagens mening, att

olycksfallet icke inträffat i arbete eller av annan dylik anledning, torde det

vara tillräckligt att här räkna med den lägre siffran, alltså 2,000, varav

ungefär hälften för riksförsäkringsanstalten och hälften för bolagen.

Alt. 1. Därest karenstiden borttages, skulle olycksfallsantalet i runda tal

kunna uppskattas på följande sätt:

Anta] olycksfall

Riksför-

säkrings-

anstalten

Bolag

Tillsammans

5,000

28,500

6,500

35,500

1,500

5.000

64,000

8.000

40,000

37,000

77,000

Staten.............................

Övriga större arbetsgivare

Mindre arbetsgivare .........

Summa

Alt. 2. Om karenstiden förkortas till 14 dagar samt det antagandet göres,

att ingen karensförsäkring skulle förekomma, reduceras antalet ersättningsberättigande

olycksfall enligt ovannämnda sjuklängdstabell till 62.3 % av de

under föregående alternativ upptagna antalen. Olycksfallsantalet skulle sålunda

kunna uppskattas på följande sätt:

Anta

1 olycksfall

Rikstor-

j

säkrings-

Bolag 1 Tillsammans

anstalten

Staten.............................

3,000

3.000

Övriga större arbetsgivare..........................

18,000

22,000 40,000

Mindre arbetsgivare .........................................

4,000

1,000 1 5,000

Summa

25,000

23,000 | 48,000 |

Alt. 3. Skulle karenstiden förkortas till 14 dagar och karensförsäkring

antagas förekomma i ungefär samma omfattning som för närvarande, skulle

förutom de sistnämnda 48,000 olycksfallen ytterligare ett antal sådana föranleda

ersättning från försäkringsmrättningarna. Antalet ersättningsberättigande

olycksfall kan för detta alternativ uppskattas till följande:

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

41

Antal olycksfall

Riksför- säkrin gs- anstaltcn

Bolag

Tillsammans

Staten...........................................................

Övriga större arbetsgivare................................

Mindre arbetsgivare ..........................................

5,000

26,000

5,000

34.500

1,500

|

5,000

60,500

6,500

Summa

36,000

36,000

72.000

I alternativen 2 och 3 har antagits, att anmälningsskyldighet, i motsats

mot vad som nu är fallet, endast skulle komma att föreligga för ersättningsberättigande

olycksfall.

Prestationskostnadernas ökning vid införande av enhetliga grunder

för sjukersättningens bestämmande.

Enligt nu gällande bestämmelser utgår sjukpenning från och med 36:e

dagen efter olycksfallsdagen med ett i förhållande till den skadades dagliga

arbetsförtjänst bestämt belopp per sjukdag. Under karenstiden utgår sjukpenning

däremot med ett dagligt belopp, som bestämmes med hänsyn till

den pensionsavgift, som senast påförts den skadade enligt lagen om allmän

pensionsförsäkring.

Då den dagliga sjukpenningen efter karenstiden enligt nu gällande bestämmelser

i genomsnitt är högre än den dagliga sjukpenningen under

karenstiden, måste ett införande av enhetliga grunder för sjukersättningens

bestämmande under hela sjukdomstiden under den förutsättning därom, som

ovan angivits, leda till en ökning av de sammanlagda kostnaderna för sjukpenning

under den nuvarande karenstiden. F ör bedömande av denna kostnadsöknings

storlek erfordras kännedom om dels antalet till ersättning berättigande

olycksfall, dels det genomsnittliga förhållandet mellan daglig sjukpenning

efter karenstiden och daglig sjukpenning under karenstiden (enligt

från och med den 1 januari 1927 gällande ersättningsbestämmelser) och dels

slutligen den genomsnittliga kostnaden per olycksfall för sjukpenning under

karenstiden enligt nu gällande ersättningsgrunder.

I fråga om antalet olycksfall, som berättiga till ersättning, kan detta, enligt

vad ovan anförts, uppskattas till 72,000, om olycksfallen bland statsanställda

arbetare icke medräknas.

Rörande storleken av det genomsnittliga förhållandet mellan daglig sjukpenning

efter och länder karenstiden kunna följande siffror erhållas ur statistiken

över olycksfall i arbete för åren 1920—1923.

o

A r

Genomsnittlig daglig

sjukpenning i kronor

Förhållandet mellan |

daglig sjukpenning !

efter och under

karenstiden

under 1 efter

karenstiden 1 karenstidcn

1920..............................................

2.32 '' 3.84

1.66

1921............................................

2.64 j 3.88

1.47

1922................................................

2.66 3.57

1.34

1923...............................................

2.38 | 3.38

1.43

En granskning av dessa siffror visar, att förhållandet mellan daglig sjukpenning

efter och under karenstiden varierat icke obetydligt under den tid,

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

de nuvarande ersättningsbestämmelserna varit gällande. Variationerna hava

huvudsakligen framkallats av lönenivåns förändringar under den ifrågavarande

perioden och närmast föregående år och synas väl överensstämma med vad

man på grund av förskjutningarna i lönenivån kan hava rätt att vänta.

För senare år än 1923 är någon mera fullständig beräkning av ifrågavarande

relationstal icke för närvarande möjlig att utföra. Under åren 1924

och 1925 har lönenivån sakta stigit. Med hänsyn härtill kan man vänta sig

en mindre stegring i förhållandet mellan daglig sjukpenning efter och under

karenstiden under nämnda år. För eu period med konstant lönenivå synes

förhållandet kunna antagas hålla sig omkring 1.4 5, vilket skulle innebära,

att sjukpenningen efter karenstiden skulle överskjuta karenssjukpenningen

med omkring 45 %.

De vid innevarande års riksdag beslutade ändringarna i olycksfallsförsäkringslagens

ersättningsbestämmelser komma, i den mån de röra sjukpenningens

belopp, att påverka det ifrågavarande förhållandetalet. Dessa ändringar

gälla endast sjukpenningen efter karenstiden, varemot bestämmelserna

rörande karenssjukpenningens storlek icke nu ändrats. Införandet av

löneklasser för sjukpenningens bestämmande efter karenstiden får med hänsyn

till storleken av den för varje löneklass bestämda dagliga sjukpenningen

antagas icke komma att påverka storleken av den genomsnittliga dagliga

efterkarenssjukpenningen. Eu sådan påverkan kommer däremot att visa sig

med anledning av höjningen av maximum för den årliga arbetsförtjänstens

beräknande från 2,400 till 3,000 kronor. På grund härav har den genomsnittliga

årliga arbetsförtjänsten beräknats komma att ökas med omkring

8.6 %. Den genom avlöningsmaximums höjning inträdande ökningen i den

genomsnittliga dagliga sjukpenningen efter karenstiden torde kunna beräknas

till samma procenttal. Under denna förutsättning kan förhållandet mellan

daglig sjukpenning efter och under karenstiden på grund av de från och

med den 1 januari 1927 ändrade bestämmelserna antagas komma att stiga

från 1.45 till 1.575.

Den genomsnittliga kostnaden per olycksfall för sjukpenning under karenstiden

enligt nu gällande ersättningsgrunder kan beräknas som produkten

av den genomsnittliga dagliga sjukpenningen under karenstiden och det

genomsnittliga antalet sjukdagar per olycksfall under samma tid. Storleken

av den genomsnittliga dagliga sjukpenningen under karenstiden enligt olycksfallsstatistiken

för åren 1920—1923 framgår av nyss anförda tabell. Under

åren 1924 och 1925 kan den genomsnittliga karenssjukpenningen på grund

av löneutvecklingen antagas hava ytterligare minskats något. Vid stickprov,

som verkställts för vissa månader under åren 1924—1926 och som för varje

undersökt månad omfattat ett tusental anmälda olycksfall bland i riksförsäkringsanstalten

försäkrade arbetare, erhöllos följande genomsnittsvärden å

karenssjukpenningen.

Om den nuvarande lönenivån antages stabiliserad, skulle den genomsnittliga

karenssjukpenningen möjligen kunna med ledning av det nu anförda

antagas till kronor 2.2 5 eller 2.3 0. Det senare talet torde få läggas till

grund för beräkningarna.

År

Genomsnittlig sjukpenning

per dag under karenstiden

kronor

1924 ......

1925 ......

1926 ......

2.2 4

2.22

2.2 8

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj-.ts proposition nr 5.

För den genomsnittliga sjnktiden under de 35 första dagarna efter olycksfallet

erhållas följande siffror ur olycksfallsstatistiken.

År

Antal olycksfall med

ersättning enligt

37 § i lagen

Motsvarande antal

sjukdagar under

karenstiden

Genomsnittlig sjuktid

under karenstiden

dagar

1918.......................................

38,061

702,557

18.5

1919.......................................

37,095

662,496

17.9

1920.......................................

34,729

620,978

17,9

1921.......................................

24.463

456,949

1S.7

1922.......................................

29,577

552,151

18.7

1923.......................................

37,868

678,944

17.9

1918—1923..............................

201.793

3,674,075

18.2

Den genomsnittliga sjuktiden under karenstiden torde med ledning av

dessa siffror kunna uppskattas till 18.2 dagar.

Ökningen i prestationskostnaderna genom införande av enhetliga grunder

för sjukersättningens bestämmande under hela sjukdomstiden kan med ledning

av det nu anförda uppskattas till i avrundat tal 1,730,000 kronor.

Vid ovanstående kostnadsberäkning hava alla statsanställda arbetare lämnats

ur räkningen, d. v. s. kostnaderna för staten som arbetsgivare hava

icke medräknats. En mycket betydande del av de statsanställda hava ju

redan nu rätt att vid sjukdom på grund av olycksfall i arbete behålla minst

så stor del av dem tillkommande avlöningsförmåner, som motsvarar sjukersättningen

efter den nuvarande karenstiden.

Hänsyn har icke kunnat tagas till den omständigheten, att även hos

vissa enskilda arbetsgivare anställda vid sjukdom på grund av olycksfall i

arbete äro tillförsäkrade eller i verkligheten få uppbära större ersättningar

än enligt 37 § i olycksfallsförsäkringslagen.

Förvaltningskostnader för arbetsgivarna.

Enligt 16 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete skall såsom bidrag

till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

verksamhet för varje försäkring i riksförsäkringsanstalten

till statsverket erläggas tilläggsavgift med belopp, motsvarande fem procent

av försäkringsavgiften, beräknad utan hänsyn till avdrag, som i 11 § omförmäles.

Yidare är ömsesidigt försäkringsbolag, som avses i 4 § i lagen, skyldigt

att till statsverket erlägga bidrag till bestridande av nämnda omkostnader.

Bidraget erlägges för varje räkenskapsår efter årets utgång på tid och sätt,

som av Konungen bestämmes, med belopp, motsvarande tre procent av

summan av försäkringsavgifterna, beräknade utan hänsyn till avdrag, som i

11 § omförmäles, för de i bolaget under räkenskapsåret tagna försäkringar.

Införande av enhetliga grunder för sjukersättningens bestämmande under

hela sjukdomstiden på sätt som nyss antagits skulle föranleda ökning av

arbetsgivarnas andel i olycksfallsförsäkringens förvaltningskostnader därutinnan,

att tilläggsavgifter och bidrag enligt anförda bestämmelser skulle

komma att ökas i samma mån som de högre prestationskostnaderna tvingade

försäkringsinrättningarna att uttaga högre försäkringsavgifter av arbetsgivarna.

Om därjämte den nuvarande karenstiden borttoges eller förkortades, så

skulle även därigenom en ökning av försäkringsavgifternas sammanlagda

belopp föranledas, då ju ett stort antal arbetare nu icke äro försäkrade för

opaginerad Kontrollera mot PDF

44- Kungl. Maj:ts proposition nr ö.

karenstiden. Tilläggsavgifternas och bidragens belopp skulle då också

komma att ökas.

Vid denna beräkning måste de ovan angivna olika alternativen betraktas

vart och ett för sig.

Alt. 1. Karenstiden borttages. Antalet ersättningsberättigande olycksfall

kan för detta alternativ, såsom framgår av de ovan gjorda beräkningarna,

uppskattas till 35,000 för riksförsäkringsanstalten och 37,000 för bolagen, om

olycksfall bland statsanställda icke medräknas. För statens arbetare utgå

nämligen inga tilläggsavgifter. De enligt nuvarande bestämmelser karensförsäkrade

olycksfallen kunna för riksförsäkringsanstalten uppskattas till

omkring 23,500 och för bolagen till omkring 33,500. Genom karenstidens

borttagande skulle alltså försäkringsinrättningarna få att ersätta ytterligare

ett antal olycksfall, som för riksförsäkringsanstalten kan uppskattas till omkring

11,500 och för bolagen till omkring 3,500. För beräkning av den ökning

i nettopremiebeloppen, som kan antagas bliva föranledd härav, förutsättes,

att såväl den genomsnittliga dagliga sjukpenningen under karenstiden

som läkarvårdskostnaden per sjukdag under samma tid får antagas till

samma belopp för såväl riksförsäkringsanstalten som bolagen. Läkarvårdskostnaden

per sjukdag under karenstiden kan med hänsyn till olycksfallsstatistikens

resultat antagas till i genomsnitt kronor 1.4 6. Antages den

genomsnittliga sjukpenningen under karenstiden såsom förut till kronor 2.3 0

samt den genomsnittliga sjuktiden till 18.2 dagar, kan ökningen i nettopremiebeloppen

uppskattas till 785,000 kronor för riksförsäkringsanstalten

och 239,000 kronor för bolagen.

En ytterligare ökning av premiebeloppet skulle föranledas av införandet

av enhetliga grunder för sjukpenningens bestämmande under hela sjukdomstiden.

Det mot sjukpenningen svarande nettopremiebeloppet skulle med

anledning härav komma att ökas med i runt tal 1,730,000 kronor, varav

840,000 kronor för riksförsäkringsanstalten och 890,000 kronor för bolagen.

Då bolagens bidrag enligt 16 § i lagen skola beräknas å bruttopremierna,

d. v. s. nettopremierna med tillägg av bolagens egna förvaltningskostnader

m. m., måste även ökningen i dessa premier beräknas. Huru stor ökningen

i bolagens bruttopremier skulle bliva är emellertid svårt att säga. Sannolikt

kommer bruttopremiebeloppet icke att behöva ökas i fullt samma proportion

som nettopremiebeloppet. Enligt 1925 års räkenskaper utgjorde

bolagens förvaltningskostnader i genomsnitt omkring 12 % av bruttopremierna.

För nu ifrågavarande ändamål synes det emellertid vara tillräckligt

att räkna med exempelvis 10 % av nettopremierna.

Ökningen i tilläggsavgifterna och bidragen skulle således under detta

alternativ kunna uppskattas till 118,500 kronor eller i runt tal 12<)J>00

kronor.

Alt. 2. Karenstiden förkortas till 14 dagar utan rätt för försäkringsinrättningarna

att meddela frivillig försäkring för karenstiden.

Antalet ersättningsberättigande olycksfall är i ovanstående beräkningar

uppskattat till 45,000, om olycksfallen bland statsanställda icke medräknas.

Av dessa beräknas 22,000 komma på riksförsäkringsanstaltens del och 23,000

på bolagens.

Enligt 1922 års sjuklängdstabell för karensförsäkrade utgjorde antalet

sjukdagar under tiden från och med den 15:e till och med den 35:e dagen

efter olycksfallsdagen 81,815 för 10,000 den 4:e dagen efter olycksfallsdagen

sjuka. Av dessa kvarstodo å 15:e dagen 6,226 sjuka, vadan den under ifrågavarande

period infallande genomsnittliga sjuktiden för de å 15:e dagen sjuka

uppgår till 13.1 dagar.

Då all försäkring för de 14 första dagarna enligt detta alternativ skulle

upphöra, skulle det för försäkringsinrättningarna erforderliga nettopremie
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 3. 4o

beloppet på grund härav och med hänsyn jämväl till förkortningen i karenstiden

komma att minskas. Minskningen kan för riksförsäkringsanstaltens

del uppskattas till 523,000 kronor och för bolagens del till 1,156,000 kronor.

Emellertid kommer å andra sidan införandet av enhetliga grunder för

sjukpenningens bestämmande under hela sjukdomstiden att medföra en ökning

av nettopremiebeloppet. För riksförsäkringsanstalten kan denna ökning beräknas

till 381,000 kronor och för bolagen till 398,000 kronor.

Minskningen i de erforderliga nettopremiebeloppen begränsas sålunda till

142,000 kronor för riksförsäkringsanstalten och 758,000 kronor för bolagen.

Enligt detta alternativ skulle alltså en minskning i tilläggsavgifternas och

bidragens belopp uppkomma, vilken minskning kan beräknas till 32,100

kronor eller i runt tal 30,000 Tcronor.

Alt. 3. Karenstiden förkortas till 14 dagar och frivillig försäkring för

den förkortade karenstiden antages äga rum i ungefär samma omfattning som

för närvarande.

Vid detta alternativs genomförande skulle ett antal av de in; icke karensförsäkrade

olycksfallen med kortare sjuktid än 36 dagar komma att föranleda

utgivande av ersättningar från försäkringsinrättningarna. Med ledning av

de förut för detta alternativ angivna antalen ersättningsberättigande olycks

fall kan detta antal uppskattas till för riksförsäkringsanstalten 7.500 och för

bolagen 2,500.

Den erforderliga ökningen i nettopremiebeloppet kan på grund härav

beräknas till 368,000 kronor för riksförsäkringsanstalten och 123,000 kronor

för bolagen.

På grund av de enhetliga grundernas införande skulle emellertid de till

försäkringsinrättningarna inflytande nettopremiebeloppen under detta alternativs

förutsättningar behöva ytterligare ökas med följande belopp: för riksförsäkringsanstalten

696,000 kronor samt för bolagen 850,000 kronor.

Sammanlagt skulle alltså ökningen i tilläggsavgifter och bidrag vid detta

alternativs genomförande kunna uppskattas till 85,300 kronor eller i runt

tal 83.000 kronor.

Av ovanstående framgår alltså att arbetsgivarnas bidrag till försäkringsrådets

och riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader skulle enligt alternativ

1 och 3 avsevärt ökas men enligt alternativ 2 något minskas.

De ifrågasatta förändringarna rörande karenstiden m. m. kunna emellertid

väntas komma att inverka på arbetsgivarnas andel i olycksfallsförsäkringens

förvaltningskostnader även därutinnan, att bolagens egna förvaltningskostnader

härav röna inverkan.

Enligt bolagens årsberättelser för 1925 uppgingo deras sammanlagda förvaltningskostnader

nämnda år till omkring 923,000 kronor.

I avsikt att erhålla någon ledning för bedömande av huru stor förändring

i bolagens förvaltningskostnader, som skulle kunna väntas inträda under de

angivna förutsättningarna, har riksförsäkringsanstalten begärt yttranden i

frågan från de olika bolagen. Yttranden hava inkommit från samtliga bolag

utom Olycksfallsförsäkringsbolaget Mercur, Ömsesidigt. Avskrifter av de inkomna

yttrandena bifogas *).

Två av bolagen, Enskilda järnvägars ömsesidiga försäkringsförening för

olycksfall i arbete och Industriföreningen i Norrköping för ömsesidig försäkring,

vilka icke meddela försäkring för den nuvarande karenstiden, hava

angivit den för dem erforderliga ökningen i förvaltningskostnaderna till

omkring 17,500 kronor resp. 2,500 kronor, om karenstiden borttages och

omkring 11,500 kronor resp. 800 kronor, om karenstiden förkortas till 14

dagar.

Här utelämnade.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj;ts proposition nr 5.

Ett av bolagen, Arbetsgivarnes Ömsesidiga Olycksfallsförsäkringsbolag,

anför, att med hänsyn till den stora omfattning karenstidsförsäkringen för

bolagets vidkommande redan tagit, skulle, om enahanda grunder tillämpades

för bestämmande av sjukpenningen under och efter karenstiden, ett borttagande

eller förkortande av karenstiden sakna nämnvärd praktisk betydelse.

Som emellertid enligt nuvarande bestämmelser fastställandet av sjukpenningen

efter karenstiden kräver betydligt mera arbete än som fordras för karenstidssjukpenningens

bestämmande, måste administrationskostnaderna ökas,

om det mera omständliga förfaringssättet tillämpas tidigare och följaktligen

i flera fall. Enligt bolagets åsikt skulle därför ett fullständigt borttagande

av karenstiden medföra en betydlig ökning av arbetet och därmed av administrationskostnaderna.

Bolaget har emellertid icke uppgivit något belopp,

vartill ökningen kunde väntas uppgå. Ett förkortande av karenstiden till 14

dagar skulle, enligt vad bolaget anför, måhända icke medföra lika stor kostnadsökning.

Om vid förkortad karenstid förbud mot försäkring infördes och

försäkringsinrättningarna därjämte befriades från skyldigheten att kontrollera

arbetsgivarnas utbetalning av karenstidsersättningarna skulle måhända härigenom

vinnas kompensation för det genom minskning av karenstiden från

35 till 14 dagar ökade arbetet.

Övriga bolag hava i särskilda yttranden lämnat meddelanden av, såvitt

denna fråga angår, i huvudsak överensstämmande innehåll, nämligen att

karenstidens borttagande eller förkortande till 14 dagar icke anses komma

att i någon avsevärd mån inverka på bolagets administrationskostnader. Ett

par av bolagen anse, att snarare någon minskning i administrationskostnaderna

kunde förväntas på grund av större enhetlighet vid ersättningarnas

bestämmande.

Såsom härav framgår innehålla bolagens yttranden icke material för någon

fullständig beräkning av den sannolika ökningen i bolagens förvaltningskostnader.

Då det för bedömandet av frågan emellertid kan vara av vikt att äga

kännedom om, i vilken utsträckning de i bolagen för närvarande försäkrade

arbetarna äro försäkrade jämväl för den nuvarande karenstiden hava med

ledning av från bolagen lämnade uppgifter samt olycksfallsstatistiken för år

1923 (det senaste år, för vilket densamma föreligger i bearbetat skick) i

nedanstående tabell sammanförts uppgifter i nyssberörda avseende.

De i kol. 4 angivna talen grunda sig på av resp. bolag utförda approximativa

beräkningar.

1

2

s

4

Bolag

Antal

Därav karensförsäkrade

Antal

årsarbetare

årsarbetare

1923

absolut

i %

1926

Egid ................................................

17.188

7,547

43.9

17.000

Lantbrukarn e....................................

63,524

47,385

74.g

65.000

Enskilda Järnvägar...........................

25,169

—

—

25,000

Målarmästarne .................................

2,814

2,814

100. o

—

Byggmästame .................................

2,418

2,418

100.o

3,000

A. Ö. O. .............................

154,553

125,513

81.2

170.000

Land och Sjö ..................................

93,144

84,754

91.0

110,000

Mercur.............................................

55,682

43,849

78.7

58,000

Textil .............................................

9,786

5,220

53. s

10.000

Bokindustri.......................................

7,379

7,242

98.1

8,000

Industriföreningen ...........................

23,873

—

—

20,000

Sleipner .........................................

3,739

3,194

85.4

19,000

Samtliga bolag .................................

459,269

329,936

71.8

505,000 ;

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Om de för år 1923 för de olika bolagen gällande procenttalen karensförsäkrade

fortfarande vore tillämpliga, skulle härav följa, ett sammanlagt omkring

372,000 årsarbetare för närvarande vore karensförsäkrade i bolagen.

Emellertid torde numera för dera bolag ett större procenttal än som i kol.

3 angives av de i bolagen försäkrade arbetarna jämväl vara karensförsäkrade.

Sålunda uppgiver Arbetsgivarnes Ömsesidiga Olycksfallsförsäkringsbolag, att

antalet i bolaget karensförsäkrade årsarbetare nu uppgå till omkring 87 %

av liela antalet i bolaget försäkrade arbetare. Sammanlagt torde antalet i

bolagen karensförsäkrade arbetare nu kunna uppskattas till 75 ä 80 procent

av bolagens hela årsarbetareantal. Antalet icke karensförsäkrade årsarbetare

i bolagen skulle således kunna uppskattas till 20 ä 25 procent av sammanlagda

antalet i bolagen försäkrade årsarbetare eller 100,000 ä 125.000.

Riksförsäkringsanstaltens administrationskostnader.

Beträffande den inverkan de ifrågasatta förändringarna skulle medföra i

avseende på riksförsäkringsanstaltens av statsverket bestridda administrationskostnader

blir denna givetvis olika under de särskilda ovanberörda

alternativen.

Alt. 1. Karenstiden borttages.

I avseende å skaderegleringsarbetet skulle viss ökning uppstå. Av de år

1925 anmälda olycksfallen voro enligt verkställd uppskattning omkring 7 000

sådana, för vilka försäkring ej gällt för karenstiden. För att reglera dessa

olycksfall samt de — utöver antalet år 1925 anmälda olycksfall — tillkommande

omkring 4,500 olycksfallen under karenstiden torde, därest nu gällande

grunder med pensionsavgiften såsom grund för ersättningens bestämmande

bibehölles, behovet av ökad personal enligt uppgift av chefen för

riksförsäkringsanstaltens första skaderegleringsbyrå kunna uppskattas till

omkring 3 manliga e. o. kontorsskrivare och omkring 4—5 kvinnliga e. o.

skrivbiträden.

Beräknas sjukersättningen efter arbetsförtjänsten även under den nuvarande

karenstiden, kommer detta att medföra, att antalet lönebestämningar.

som för närvarande beräknas uppgå till omkring 7,000, kommer att ökas till

omkring 35,000. Eu stor del av dessa olycksfall, för vilka karensförsäkring

för närvarande gäller, hänför sig emellertid till i industrier och hantverk fast

anställd personal, för vilken lönebestämningen som regel är jämförelsevis

enkel. Den ökning i personalbehovet utöver den nyss angivna ökningen,

som uppstår till följd av att lönebestämning måste äga rum för samtliga

olycksfall, torde kunna uppskattas till 1 förste amanuens, 1 andre amanuens

och 1 e. o. kontorsskrivare (14:e graden) samt någon mindre ökning i arbetet

för den kvinnliga personalen. Den sammanlagda ökningen för skaderegleringsarbetet

skulle alltså bliva omkring 6 manliga och 5 kvinnliga befattningshavare.

Å andra sidan skulle minskning uppstå i de egentliga försäkringsgöromålen

därigenom, att dels arbetet med behandling av ansökningarna om

karensförsäkring och därmed sammanhängande korrespondens och registerföring

bortfaller, dels arbetet med premiedebiteringar förenklas. Däremot

skulle arbetet med registrering av skador och andra därmed sammanhängande

göromål något ökas. Minskningen i personalbehovet skulle enligt uppgift

av chefen å försäkringsbyrån uppgå till 1 andre amanuens och omkring 7 kvinnliga

e. o. skrivbiträden.

Nettoökningen i avlöningarna skulle enligt ovanstående kunna beräknas

till omkring 16.000 kronor. Till detta belopp skulle komma dyrtidstillägg

med förslagsvis 18 procent eller omkring 3,000 kronor.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Kostnaden för hyra och kontorskostnader m. m. skulle kunna antagas

komma att ökas med cirka 2,500 kronor.

Vad beträffar kostnaden för riksförsäkringsanstaltens ortsombud utgå

ombudsarvodena i allmänhet dels med visst belopp för varje hos riksförsäkringsanstalten

registrerad arbetsgivare, dels med visst för olika fall växlande

belopp för varje godkänt olycksfall, som drabbat i riksförsäkringsanstalten

försäkrad ej statsanställd arbetare. Summan av dessa senare arvoden

utgjorde år 1925 cirka 132,500 kronor. Med beräknande av 30,500

olycksfall år 1925 skulle arvodet per olycksfall samma år i genomsnitt hava

utgjort kronor 4:34. Då antalet olycksfall enligt förevarande alternativ

beräknats komma att ökas med 4,500 skulle kostnadsökningen för ombudsarvoden

bliva i runt tal 19,500 kronor.

Man skulle sålunda kunna antaga, att, om karenstiden borttages, kostnaderna

sammanlagt skulle komma att ökas på följande sätt:

Avlöningar med dyrtidstillägg....................

Hyra och kontorskostnader m. m...............

Ombudskostnader.......................................

.................. cirka kronor 19,000: —

.................. » » 2,500: —

................. » > 19,500: —

Summa kronor 41,000: —

Den för detta alternativ uppskattade förut omnämnda ökningen i tilläggsavgifter

och bidrag uppgår till omkring 120,000 kronor och överväger alltså

den beräknade ökningen av statsverkets utgifter för riksförsäkringsanstalten.

Alt. 2. Karenstiden förkortas till 14 dagar utan rätt till karensförsäkring.

Anmälningsplikten för icke ersättningsberättigande olycksfall skulle bortfalla.

Enligt detta alternativ skulle riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader

något minskas.

Vad beträffar skaderegleringsarbetet skulle visserligen, om sjukersättningen

beräknas efter arbetsförtjänsten från och med 15:e dagen efter olycksfallsdagen,

antalet lönebestämningar komma att ökas från 7,000 till omkring

22,000. A andra sidan skulle antalet anmälda olycksfall minskas från nuvarande

omkring 30,500 till omkring 22,000. Med hänsyn till dessa båda faktorer

torde den med skaderegleringsarbetet sysselsatta personalen kunna

minskas med omkring 2 manliga e. o. kontorsskrivare och 3 kvinnliga e. o.

skrivbiträden.

De egentliga försäkringsgöromålen skulle i avsevärd grad minskas genom

karensförsäkringens bortfallande och förenkling i arbetet med registrering

av skador m. m. Minskningen av personalen å försäkringsbyrån skulle

kunna antagas till 1 andre amanuens och omkring 11 kvinnliga e. o. skrivbiträden.

För det statistiska arbetet beräknas personalbehovet komma att minskas

med ett kvinnligt e. o. skrivbiträde.

På grund av ovanstående torde avlöningskostnaderna för anstaltens personal

kunna beräknas nedgå med c:a 39,000 kronor jämte dyrtidstillägg efter

18 % med c:a 7,000 kronor.

Kostnaden för hyra, kontorskostnader in. m. torde komma att minskas

med c:a 6,000 kronor.

Beträffande ombudskostnaderna torde dessa, under antagande att antalet

olycksfall minskas med 8,500, kunna beräknas nedgå med c:a 37,000

kronor.

Sammanlagda utgiftsminskningen skulle alltså kunna antagas till

avlöningar och dyrtidstillägg....................

hyra, kontorskostnader m. m................

ombudskostnader ......................................

......................... c:a kronor 46,000: —

......................... » » 6,000: —

......................... » » 37,000: —

Summa kronor 89,000: —

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds propiosition nr 3. 49

A andra sidan skulle, såsom förut nämnts, eu minskning i tilläggsavgifternas

och bidragens belopp uppkomma med c:a 30,000 kronor.

Alt. 3. Karenstiden förkortas till 14 dagar med rätt till karensförsäkring.

Anmälningsplikten för icke ersättningsberättigande olycksfall borttages.

Yad beträffar skaderegleringsarbetet skulle antalet lönebestämningar komma

att ökas från nuvarande omkring 7,000 till omkring 31,000. Personalen skulle

under detta alternativ med hänsyn tagen till ökningen i arbetet på grund av

dels antalet anmälda olycksfall och dels det ökade antalet lönebestämningar

behöva ökas med 1 förste amanuens, 2 andre amanuenser och 1 e. o. kontorsskrivare

samt 2 kvinnliga e. o. skrivbiträden.

Försäkringsgöromålen skulle enligt detta alternativ något ökas. Ett kvinnligt

skrivbiträde anses ytterligare behöva anställas.

Den sammanlagda ökningen av personalkostnaderna antages till omkring

22,000 kronor, vartill kommer dyrtidstillägg med omkring 4,000 kronor.

Hyra och kontorskostnaderna m. m. torde ökas med c:a 3,500 kronor.

Ombudskostnaderna beräknas, med eu ökning av antalet olycksfall av

c:a 500, komma att stiga med omkring 2,200 kronor.

Sammanlagda kostnadsökningen skullo alltså bliva

avlöningar och dyrtidstillägg.......................

hyra och kontorskostnader m. m...............

ombudskostnader .........................................

..................... c:a kronor 26.000: —

..................... » » 3.500: —

.................... » » 2.200: —

Summa kronor 31,700: —

eller i runt tal 32,000 kronor.

Å andra sidan skulle tilläggsavgifter och bidrag komma att stiga med

c:a 85,000 kronor.

I detta sammanhang vill riksförsäkringsanstalten för sin del framhålla,

att det enligt anstaltens mening synes olämpligt ordna denna fråga på sätt

under alternativ 2 och 3 angives. Beträffande särskilt alternativ 2 vill

riksförsäkringsanstalten erinra om att då lagen den 5 juli 1901 angående ersättning

för olycksfall i arbete trädde i kraft år 1903, hade riksförsäkringsanstalten

icke rätt att bevilja försäkring för den då till 60 dagar bestämda

karenstiden. Det visade sig emellertid, med hänsyn till arbetsgivarnas därom

uttalade önskningar, nödvändigt att medgiva sådan rätt, vilket skedde

redan genom en lag den 3 juni 1904. Även enligt nu gällande lag hava arbetsgivarna

i mycket stor utsträckning visat sig uppskatta möjligheten att

taga försäkring för den nuvarande karenstiden. Sålunda äro enligt olycksfallsstatistiken

av samtliga arbetare hos större arbetsgivare 59.8 procent

försäkrade för karenstiden. Av de i riksförsäkringsanstalten försäkrade äro

48,7 procent och av de i bolagen försäkrade 71,5 procent karensförsäkrade.

Sannolikt hava dessa procenttal på senaste tiden förskjutits uppåt.

Det torde få påpekas, att även försäkringsrådets ax-betsbörda torde komma

att röna inverkan av en ökning av antalet ersättningsberättigande olycksfall i

samband med karenstidens borttagande eller föi-kortning.

Möjlighet till en effektiv kontroll över de kortvariga sjukdomsfallen.

Den erforderliga kontrollen i avseende å sjukdom, som orsakats av olycksfall,

utövas i allmänhet i första hand genom läkarna och i föi-ekommande

fall genom arbetsgivarna. Dessutom har riksförsäkringsanstalten för vissa

fall sökt utöva kontroll dels genom sjukkassor, vilka antagits till riksföi-säkringsanstaltens

ombud, dels i fråga om Stockholm och Göteborg genom av

anstalten anställda sjukbesökare i förening med anordnande av utbetalning

Bihan] till riksdagens protokoll 1323. 1 samt. 5 häft. (Nr 3.) 2041 2? 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr ö.

av ersättningar vid personligt besök hos respektive riksförsäkringsanstalten

eller ombudskontoret i Göteborg.

Anstalten bär träffat avtal med 22 sjukkassor om viss medverkan vid

handhavande av skaderegleringen, i vad den avser sjukpenning samt läkarvård

och läkarintyg, varjämte anstaltens ombud i Göteborg beträffande olycksfall,

som drabba i riksförsäkringsanstalten försäkrade därvarande arbetare,

har liknande uppgift som eljest tillkommer nämnda sjukkassor. I dessa fall

sker den sålunda avsedda skaderegleringen med tillämpning av ungefär

samma system beträffande mellanliavandet mellan anstalten och kassan, som

mellan anstalten och vederbörande större arbetsgivare tillämpas, när fråga

är om arbetare hos dylika arbetsgivare, vilka åtagit sig att själva förskottera

sjukpenning, läkarintyg och läkarvård. Anstalten bestämmer, om olycksfall

i arbete skall anses föreligga samt, därest sjukdomstillståndet varar över

karenstiden, det belopp, vartill arbetsförtjänsten skall beräknas. I många

fall måste anstalten även bestämma sjukhjälpens belopp och den tid, för

vilken den skall utgå. Redovisning angående sjukkassans utbetalningar

lämnas varje månad, varvid samtliga verifikationer, de skadades kvitton å

bekommen sjuklijälp samt läkarintyg, läkarvårdsräkningar in. m. granskas

av riksförsäkringsanstalten. I fråga om två sjukkassor samt anstaltens ombud

i Göteborg har anstalten ansett sig kunna medgiva viss större frihet

beträffande deras ifrågavarande arbete för anstaltens räkning än som ansetts

kunna lämnas övriga sjukkassor.

Nyss nämnda anordning för samverkan med sjukkassor har i stort sett

visat sig lämplig. Den nuvarande splittringen av sjukkasseväsendet medför

dock, att någon samverkan mellan riksförsäkringsanstalten och sjukkassorna

i någon större omfattning icke är möjlig. Det är också givet, att endast

vissa sjukkassor på samma sätt lämpa sig för det ifrågavarande samarbetet.

I de fall, där större arbetsgivare vilja åtaga sig att förskottera vissa ersättningar

till de skadade, kan arbetsgivaren ofta härigenom hava en särskild

anledning att utöva starkare kontroll beträffande den skadade iin eljest.

För främjande av dylik förskottering har anstalten tidigare avgivit förslag,

vartill anstalten får hänvisa. (Anstaltens utlåtande den 8 april 1926 till

riksdagens andra särskilda utskott.)

På sätt riksförsäkringsanstalten även vid olika tillfällen tidigare framhållit,

lära med nuvarande organisation av olycksfallsförsäkringen och av

sjukkasseväsendet ytterligare åtgärder icke stå till buds för åstadkommande

utan alltför betungande kostnader av någon i stort sett bättre kontroll beträffande

de kortvariga olycksfallen.

Att emellertid eu mer effektiv dylik kontroll är av behovet påkallad, synes

anstalten framgå av vunnen erfarenhet. Eu sådan kontroll torde bliva så

mycket mer erforderlig i samma mån som dels ersättningarna under den

nuvarande karenstiden höjas, dels vid inträffande sjukdom på grund av olycksfall

i arbete sålunda förhöjda ersättningar skulle komma att utgå till sjuk,

vilken tillika är medlem i sjukkassa och som på grund av sålunda fortfarande

bestående dubbelförsäkring skulle erhålla ersättning även från sjukkassan.

Riksförsäkringsanstalten har även hos de enskilda bolag, vilka driva försäkring

enligt olycksfallsförsäkringslagen, anhållit om yttrande angående

möjligheten att utöva effektiv kontroll över de kortvariga sjukdomsfallen. I

de svar, som i anledning härav avgivits och till vilka riksförsäkringsanstalten

får hänvisa, har särskilt framhållits att den effektivaste kontrollen, under hänsynstagande

till den behandlande läkarens utlåtande, vinnes genom samarbete

mellan vederbörande försäkringsinrättning och den skadades arbetsgivare.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:tf* proposition nr 5.

I detta ärendes handläggning hava deltagit, förutom undertecknade, byråcheferna

von Schulzenheim och Odelstierna. Ärendet har föredragits av

undertecknad Östrand, i vad angår kostnaden för skadeersättningarna och

förvaltningskostnaderna för arbetsgivarna samt därmed sammanhängande

frågor, och i övrigt av undertecknad Eisen.

Stockholm den 29 september 1926.

Underdånigst

J. MAY.

Albert Eisen.

David Östrand.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Utdrag av protokollet, hället i Kungl. Maj:ts lagråd den

6 december 1927.

Närvarande:

justitierådet von Seth,

justitierådet Wedberg,

regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,

justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,

hållet inför Hans Maj it Konungen i statsrådet den 2 december 1927, liade

Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag

om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring

för olycksfall i arbete.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Holger Elliot.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 5.

53

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 4 januari 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,

Lyberg, von Stockenström.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson, lagrådets den 6 december

1927 avgivna utlåtande över det den 2 i samma månad till lagrådet

remitterade förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni

1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete.

Föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan

anmärkning, måtte, efter redaktionella jämkningar i ingressen och 6 §, jämlikt

§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas 1928 års riksdag till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Conr. Falkenberg.

THliang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 5 häft. (Nr 5.)

2041 27 O

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1928:148 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 a1 i texten
  2. 2LU 1928:27 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 s. 1 i texten