Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 5 §§ i lagen den 9 december 1910 (nr 141 sid. 35) om emeritilöner för präster

1929-02-15 · 30 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 28 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1929:179, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 5 §§ i lagen den 9 december 1910 (nr 141 sid. 35) om emeritilöner för präster

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 179.

1

Nr 179.

Kungl. Maj:ts ''proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 2 5 §§ i lagen den 9 december

1910 (nr 141 sid. 35) om emeritilöner för präster; given

Stockholms slott den 15 februari 1929.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 2—5 §§ i lagen

den 9 december 1910 (nr 141 sid. 35) om emeritilöner för präster.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Cl. Lindskog.

Bihang till riksdagens protokoll 1929.

1 samt.

149 häft. (Nr 179.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition Nr 179.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 2—5 §§ i lagen den 9 december 1910 (nr 141 sid. 36)'')

om emeritilöner för präster.

Härmed förordnas, att 2—5 §§ i lagen den 9 december 1910 om emeritilöner

för präster skola i nedan angivna delar hava följande ändrade lydelse:

2 §•

Emeritilön delas i grundbelopp och provisoriskt tilläggsbelopp.

Grundbeloppet-----ettusenfemhundra kronor.

Bet provisoriska tilläggsbeloppet skall såväl för ordinarie tjänstinnehavare

som för extra ordinarie präst utgöra 1,000 kronor.

Angående nedsättning av emeritilönen i visst fall stadgas i 4 § 3 mom.

3 §•

Med iakttagande därav, att kyrkofonden eljest åliggande utgifter skola i

främsta rummet bestridas samt att icke något år mer än en million kronor

må användas till emeritilöner, bestämmer Konungen, huru tillgängliga medel

skola, med hänsyn till olika klasser av tjänstinnehavare, uppdelas i

lämpligt antal emeritilöner.

4 §■

1 mom. Ordinarie präst vare pliktig att, mot åtnjutande av emeritilön,

från tjänsten avgå:

a) när han fyllt sjuttio år; eller

b) när han fyllt sextiofem år samt under mer än tre av de senast förflutna

fem åren varit i följd av obotlig sjukdom eller ålderdomssvaghet

urståndsatt att själv fullgöra sina tjänståligganden och av sådan anledning

åtnjutit tjänstledighet; eller

c) när han -— utan att uppfylla de under a) eller b) uppställda fordringarna —

efter att under fem på varandra följande år på grund av sjukdom, vanförhet

eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra, finnes vara för framtiden till

tjänstgöring oförmögen.

2 mom. Extra ordinarie präst må erhålla emeritilön,

a) när han uppnått sextio års ålder; eller

'') Senaste lydelse se beträffande §§ 2 och 3 1927:55.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 179.

b) när han, utan att hava uppnått nämnda levnadsålder, under minst två

år i följd på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att

tjänstgöra samt finnes vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen, dock

endast under förutsättning att han innehar minst tio prästerliga tjänstår.

3 mom. Har befattningshavare, som avgår på grund av de i 1 mom.

c) eller 2 mom. b) intagna bestämmelserna, icke uppnått trettiofem prästerliga

tjänstår, skall emeritilönen utgå med avkortat belopp i förhållande till

det mindre antalet tjänstår, dock att den sålunda avkortade emeritilönen

icke må understiga sjuttiofem procent av hela emeritilönen.

Där emeritilönen vid uträkning efter ovan angivna grund ej uppgår till

jämnt tiotal kronor, skall densamma höjas till närmast högre tiotal.

5 §•

Konungen-----emeritilön.

För sådant ändamål har domkapitlet att hos Konungen anmäla, då stiftet

tillhörande präst fyllt sextionio år eller eljest enligt bestämmelserna i 4 §

finnes böra komma i åtnjutande av emeritilön; och skall dylik anmälan

göras före slutet av december månad.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1930, dock att redan utnämnd tjänstinnehavare

icke mot sitt bestridande är skyldig att, under andra förutsättningar

än dem, som äro stadgade i 4 §, sådan densamma lyder enligt lagen

den 9 december 1910, mot åtnjutande av emeritilön avgå från sin befattning,

skolande den i 5 § omförmälda anmälningsplikten första gången fullgöras

före slutet av december månad 1929.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Mctj.ts proposition Nr 179.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 15 februari 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmark, Johansson.

Departementschefen, statsrådet Lindskog anför härefter:

Vissa Tidigare i dag har jag för Kungl. Maj:t redogjort för frågan om beredande

emeridföne- åt det tjänstgörande ordinarie och extraordinarie prästerskapet i de territoriella

emfagen. församlingarna av provisorisk tilläggslön så avpassad, att tilläggslönen dels

innefattade ersättning för den för närvarande utgående tillfälliga löneförbättringen,

vilken därefter skulle upphöra, dels gåve kompensation för den

minskning i avlöningsförmåner, som bleve följden av att det procentuella

dyrtidstillägget skulle beräknas efter ett lägre procenttal än för närvarande,

dels ock lämnade en löneförhöjning huvudsakligen åt prästerna i de lägre

lönelägena. Kungl. Maj:t har ock på min hemställan beslutat proposition

till riksdagen med förslag till de lagar, som erfordrades för ändamålet, i

första hand lag om provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar

i nyreglerade pastorat m. in.

Såsom jag i sammanhang med förutberörda ärende meddelat, har det

synts mig påkallat att utreda huruvida och i vilken mån motsvarande löneförbättringsåtgärd

må kunna vidtagas i fråga om de pensionerade prästerna,

innehavarna av s. k. emeritilön. Härtill har synts mig föreligga så mycket

större anledning, som f. d. befattningshavare i statens tjänst, vilka äro i

åtnjutande av s. k. oreglerad pension och med vilka innehavarna av prästerlig

emeritilön närmast äro att jämföra, sedan några år tillbaka äro i åtnjutande

av stadigvarande pensionsförhöjning.

Jag anhåller nu att för Kungl. Maj:t få anmäla denna fråga. I samband

härmed ärnar jag underställa Kungl. Maj:ts prövning vissa andra spörsmål

rörande ändringar i lagen den 9 december 1910 (nr 141 sid. 35) om

emeritilöner för präster.

Gällande Bestämmelserna rörande prästerskapets pensionering återfinnas i nysshompr^terr

nämnda lag den 9 december 1910 om emeritilöner för präster jämte däri

skåpets pen- senare vidtagna förändringar.

sionering.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 179. 5

Enligt sagda lags ursprungliga lydelse gällde i ämnet huvudsakligen föl

jande bestämmelser. Emeritilönerna utgå ur kyrkofonden (1 §). För ordinarie

tjänstinnehavare motsvarar emeritilönen 80 procent av den reglerade

lönen, dock minst 3,200 kronor för kyrkoherde och 2,000 kronor för komminister

samt högst 4,500 kronor. För extraordinarie präst utgör emeritilönen

1,500 kronor (2 §). Med iakttagande därav att kyrkofonden eljest

åliggande utgifter skola i främsta rummet bestridas samt att icke något år

mer än 500,000 kronor må användas till emeritilöner, bestämmer Konungen

huru tillgängliga medel skola, med hänsyn till olika klasser av tjänstinnehavare,

uppdelas i lämpligt antal emeritilöner (3 §) *). Ordinarie präst är

pliktig att, mot åtnjutande av emeritilön, från tjänsten avgå när han fyllt

75 år eller när han fyllt 65 år samt under mer än 3 av de senast förflutna

5 åren varit i följd av obotlig sjukdom eller ålderdomssvaghet urståndsatt

att själv fullgöra sina tjänståligganden och av sådan anledning åtnjutit

tjänstledighet. Extraordinarie präst må erhålla emeritilön när han uppnått

60 års ålder (4 §). Konungen utser innehavare av emeritilön (5 §). Konungen

äger bestämma vilket år emeritilöner skola första gången utdelas (9 §). Vid

tiden för lagens ikraftträdande redan utnämnd tjänstinnehavare är ej mot

sitt bestridande skyldig att mot åtnjutande av emeritilön avgå från sin befattning

(10 §).

Till de prästerliga emeriti har, liksom till f. d. befattningshavarna i statens

tjänst, utgått dyrtidstillägg. Grunderna för dyrtidstilläggets beräknande bestämdes

efter i huvudsak samma normer, som gällde för statspensionärerna.

Från början utgick endast procentuellt tillägg.

År 1922 infördes för prästerna, jämte det procentuella dyrtidstillägget,

jämväl ett s. k. fast tillägg. Det fasta tillägget avsåg att giva innehavarna

av de lägsta emeritilönerna, nämligen de som understego 2,560 kronor för

år, en förhöjning i dyrtidstillägget, som skulle motsvara det pensionstillägg,

som dåmera beviljats vissa av statens pensionärer, jämte därå belöpande

dyrtidstillägg2). Det fasta tillägget var under olika år till beloppet något

växlande; för ecklesiastikåren 1924—1926 utgjorde det för innehavare av

emeritilön för extra ordinarie präst 40 kronor för kvartal samt för innehavare

av emeritilön för ordinarie präst, där emeritilönen icke uppgick till

2,560 kronor för år, 20 kronor för kvartal, dock att för innehavare av emeritilön,

som översköt 2,500 kronor men icke uppgick till 2,560 kronor för

*) För närvarande är antalet emeritilöner bestämt till 97 för kyrkoherde, 26 för komminister

och 25 för extraordinarie präst. De nuvarande emeritilönernas grundbelopp uppgår

till följande belopp: 1 till 2,000, 1 till 2,240, 5 till 2,400, 8 till 2,430—2,900, 8 till 3,020—

3,560, 24 till 3,600, 19 till 3,610—3,980, 9 till 4,000, 24 till 4,030—4,490 och 22 till 4,500

kronor.

2) Att man år 1922 för de prästerliga pensionärernas del gick den vägen, att man höjde

dyrtidstillägget och icke emeritilönen, berodde därpå att en höjning av själva emeritilönen

skulle hava fordrat medverkan jämväl av kyrkomötet, vilket icke kunde beräknas

sammankomma förrän flera år senare.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 179.

år, emeritilönen jämte det fasta och det procentuella tillägget icke fick tillhopa

överstiga det belopp, som i emeritilön och procentuellt tillägg sammanlagt

tillkom innehavare av emeritilön å 2,560 kronor. Till innehavare

av emeritilön å 2,560 kronor för år eller däröver utgick icke fast dyrtidstillägg.

Från och med ecklesiastikåret 1924/1925 utgick, utom procentuellt tillägg

och fast tillägg, jämväl ett särskilt barntillägg.

Genom dessa anordningar voro innehavarna av prästerliga emeritilöner i

avseende å dyrtidstillägg likställda med statens f. d. befattningshavare med

s. k. oreglerade pensioner, till vilka pensionärer dyrtidstillägget utgick efter

en högre procent än till f. d. befattningshavare med nyreglerade pensioner.

Från och med budgetåret 1925/1926 försvann denna skillnad i dyrtidstillläggens

belopp för statens pensionärer (kungörelsen den 18 juni 1925, nr

275). Statens pensionärer erhöllo därefter dyrtidstillägg efter reducerade

grunder enligt de för pensionärer med reglerade pensioner gällande bestämmelser.

I samband därmed undergingo de oreglerade statspensionerna —

frånsett de ytterligare förmåner, som i enlighet med kungörelsen samma den 18

juni 1925 (nr 280) skulle tillkomma åtskilliga statspensionärer och till vilka

jag återkommer längre fram — viss förhöjning, motsvarande minskningen

i dyrtidstillägget.

För att samma bestämmelser rörande dyrtidstillägg, som sålunda blivit

gällande för statspensionärer, skulle kunna få tillämpning å innehavarna av

emeritilöner meddelades, efter riksdagens hörande, genom kungörelsen den 18

juni 1926 (nr 288) förändrade bestämmelser angående dyrtidstillägget åt emeriti.

Som kompensation för minskning i förmån till följd av den förändrade grunden

för beräknande av dyrtidstillägg beviljades emeriti ett fast dyrtidstilllägg

till belopp som angavs i en vid kungörelsen fogad tabell. I detta fasta

dyrtidstillägg inräknades även det fasta tillägg, som, efter vad nyss nämnts,

utgått till vissa emeriti.

Genom lag den 18 mars 1927 (nr 55) om ändrad lydelse av 2 och 3 §§

i lagen om emeritilöner för präster vidtogs — efter riksdagens och kyrkomötets

hörande — den förändringen, att det fasta dyrtidstillägget överfördes

till att utgöra en del av emeritilönen. Enligt denna lags bestämmelser

delades nämligen emeritilönen i dels grundbelopp och dels fyllnadsbelopp,

av vilka grundbeloppet motsvarade den i emeritilönelagen enligt dess

ursprungliga lydelse omförmälda emeritilönen och fyllnadsbeloppet det i

kungörelsen den 18 juni 1926 omförmälda fasta dyrtidstillägget.

Samtidigt höjdes det belopp, som högst får tagas i anspråk ur kyrkofonden

för emeritilöner från 500,000 kronor till 570,000 kronor.

Emeritilönen utgör sålunda numera minst 3,623 kronor för kyrkoherde

och 2,332 för komminister samt högst 5,157 kronor; för extra ordinarie

präst utgör den 1,922 kronor.

Dyrtidstillägget till emeriti utgår numera enligt kungörelsen den 18 juni

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition Nr 179.

1927 (nr 295) med dels procentuellt tillägg, beräknat efter samma grund

som gäller för statspensionärer, dels ock barntillägg.

De prästerliga emeriti äro sålunda på det sätt likställda med statspensionärerna,

att emeriti med lägre emeritilön fått en mindre, reell förhöjning

i emeritilönen samt att samtliga emeritilöner såsom kompensation för att

dyrtidstillägget numera utgår efter ett reducerat procenttal blivit förhöjda,

vilken senare åtgärd emellertid ej innebär någon reell förhöjning.

Däremot hava de prästerliga emeriti icke kommit i åtnjutande av någon

motsvarighet till den verkliga förhöjning i pensionen, som beträffande eu

väsentlig del av f. d. befattningshavare i statens tjänst, vilka uppburo oreglerad

pension, genomfördes samtidigt med omläggningen av bestämmelserna

om dyrtidstillägget. Åtgärder härför synas mig nu böra vidtagas.

Innan jag närmare ingår på frågan om att sålunda bereda prästerliga emeriti

ökade förmåner torde jag få i korthet erinra om de allmännare åtgärder

som vidtagits i ändamål att förbättra tjänstepensionerna för vissa pensionerade

f. d. befattningshavare i statens tjänst, vilkas pensioner utgå efter annan

grund än nyreglerat pensionsunderlag. Härutinnan torde jag få i

övrigt hänvisa till det vid propositionen nr 198 till 1925 års riksdag fogade

statsrådsprotokollet.

Jag har tidigare berört den pensionsförhöjning, som vidtogs år 1922 och

avsåg att något förhöja sådana oreglerade pensioner, som understego 2,560

kronor årligen.

Ett avgörande steg till pensionsförbättring för pensionerade f. d. befattningshavare

i statens tjänst togs genom den i det föregående jämväl berörda

i överensstämmelse med riksdagens beslut utfärdade kungörelsen den

18'' juni 1925 (nr 280) med bestämmelser om ny pension för vissa pensionerade

f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer. De i denna

kungörelse innefattade bestämmelserna avsågo en allmän och definitiv reglering

av pensionerna av äldre typ. Avgörande för denna reglering skulle

vara det pensionsläge, som intogs av mot äldre pensioner svarande nyreglerade

pensioner. Som ett första led i pensionsregleringen vidtogs en höjning

av äldre pensioner, vilken förhöjning betecknades med uttrycket förhöjning

I och var så avpassad att, med tillämpning av tillika beslutad ändring

i grunderna för dyrtidstilläggets beräknande — införande av samma

reducerade beräkningsgrund som gällde för nyreglerade pensioner — innehavarna

av äldre pensioner skulle komma i åtnjutande av sammanlagda

pensions-] och dyrtidstilläggsförmåner av i huvudsak oförändrad storlek.

Härvid togs i beräkning även nyss omförmälda pensionstillägg åt f. d. befattningshavare

med låga pensioner. Nu ifrågavarande pensionsförhöjning I

skulle sålunda icke resultera i någon förbättring för pensionären i annat

avseende än att han bleve i mindre grad beroende av det tillfälliga dyrtidstillägget.

För större] delen av f. d. befattningshavare i statens tjänst med

Pensionsförbättring

åt

vissa pensionerade

f. d.

befattningshavare

i statens,

tjänst.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Pensionsförbättring

dt

prästerliga

emeriti, (provisoriskt

tillläggsbelopp

till emeritilönen.

)

Kyrkofondskommittén.

Kammarkollegiet

och

statskontoret.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 179.

pensioner av äldre typ innebar förhöjningen I endast en förberedande åtgärd

för att möjliggöra en verklig pensionsreglering. Denna ägde rum genom

en ytterligare höjning, betecknad som förhöjning II. Denna förhöjning

sattes i relation till skillnaden mellan de förhöjda äldre pensionerna

och motsvarande nyreglerade pensionsunderlag. Beträffande de områden av

statsförvaltningen, för vilka ny löne- och pensionsreglering ännu ej var genomförd,

bestämdes — med vissa undantag — särskilda underlag att tjäna

till jämförelse vid uträknandet av förhöjning II. Dessa skulle bliva gällande

endast intill dess nyreglerat pensionsunderlag blivit fastställt för den

tjänst, pensionären innehaft, eller motsvarande befattning, varefter en jämkning

av beloppet i förekommande fall var avsedd att äga rum. Ifrågavarande

förhöjning II utgår med ett belopp motsvarande hälften av skillnaden

mellan summan av den äldre pensionen och förhöjning I, å ena sidan,

samt, å andra sidan, vad som skulle hava tillkommit pensionären, om hans

pension avpassats efter motsvarande nyreglerat pensionsunderlag, respektive

det för tjänsten angivna särskilda underlaget.

Jag återgår nu till frågan om beredande av pensionsförbättring åt prästerliga

emeriti.

Därvid torde till en början ta erinras, att förslag i sådant syfte tidigare

blivit väckt redan av kyrkofondskommittén i dess till Kungl. Maj:t den 31

maj 1923 avlåtna skrivelse angående fast löneförbättring åt kyrkoherdar

och komministrar i nyreglerade pastorat med flera prästmän. Kommittén

■— vars förslag avläts innan frågan om de förut omförmälda förändringarna

beträffande emeritilönerna uppkommit — ansåg det önskvärt, att pensionsförbättringen

för emeriti måtte bestämmas till ett för alla innehavare

av emeritilöner för kyrkoherdar och komministrar lika belopp, samt föreslog,

att löneförbättringen måtte bestämmas till 1,000 kronor för en var av

dessa präster. För innehavare av emeritilön för extra ordinarie präster ansågs

beloppet böra bestämmas till 900 kronor. Förslaget förbands med

förslag därom att dyrtidstillägget skulle därefter beräknas efter det reducerade

procenttalet.

Då kammarkollegiet och statskontoret den 10 juni 1927 avgåvo gemensamt

utlåtande över kyrkomötets till ämbetsverkens yttrande remitterade

skrivelse den 4 november 1925 (nr 39) i fråga om prästerskapets löneförhållanden

m. m., uttalade sig ämbetsverken för att, därest åtgärder vidtoges

i syfte att bereda de ordinarie prästerna löneförbättring, frågan om

motsvarande förändring beträffande emeriti upptoges till samtidig behandling,

därest ej ovannämnda lag den 18 mars 1927 (nr 55) om ändrad lydelse

av 2 och 3 §§ i lagen om emeritilöner för präster finge anses utgöra hinder

därför. Mot innehållet i kyrkofondskommitténs förslag framställde ämbetsverken

icke någon anmärkning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj. ts proposition Nr 179.

Då efter inträdandet av den dyrtid, som var eu följd av världskriget,

prästerskapet och de ur tjänsten avgångna prästerna beviljades löneförhöjning,

skedde detta i nära anslutning till vad som vidtagits för att

bereda ökade förmåner för befattningshavare i statens tjänst och pensionerade

sådana befattningshavare. Det synes mig därför vara fullt befogat

och innebära en gärd av rättvisa att, sedan stora grupper förutvarande

statstjänstemän, vilka äro innehavare av s. k. oreglerade pensioner, kommit

i åtnjutande av provisorisk förhöjning av pensionerna att utgå intill dess

nyreglerat pensionsunderlag blivit fastställt för den tjänst, pensionären

innehaft, eller motsvarande befattning, även de prästerliga emeriti måtte

erhålla en liknande förmån. Dessa pensionärer befinna sig i en ställning,

som ingalunda är bättre än den, vari statspensionärerna befunno sig före

1925 års pensionsförbättring, utan snarare tvärtom, i det att emeritilönernas

grundbelopp äro förlagda till den pensionsnivå, som gällde i början

av 1900-talet.

Till stöd för en pensionsförbättring för prästerliga emeriti torde ock kunna

åberopas ett uttalande, som av riksdagen gjordes i skrivelse den 30 maj

1924, nr 217, i fråga om innehavare av oreglerade statspensioner. I denna

skrivelse anfördes, bland annat, att det icke kunde förnekas, att de under

helt andra förhållanden fastställda pensionsbeloppen för redan avgångna

tjänstinnehavare numera måste anses vara alltför knappt tillmätta, samt att

de yrkanden på pensionsförbättring, som tid efter annan framförts, därför

syntes vara befogade. Det i detta uttalande liggande löftet infriades beträffande

statspensionärerna genom 1925 års omförmälda beslut.

Den lagändring, som genomfördes genom ovannämnda lag den 18 mars

1927 (nr 55), tillförde, såsom förut erinrats, innehavarna av prästerliga

emeritilöner icke någon reell förhöjning av lönerna; den nya fyllnadspensionen

motsvarade den förhöjning I, som tillkom statspensionärer och

innebar en kompensation för det minskade dyrtidstillägget. Vid 1926 års

kyrkomöte och 1927 års riksdag, då förslaget om lagändringen handlades,

förelåg icke fråga om sådan reell förhöjning. Tillkomsten av sagda lag synes

mig fördenskull icke kunna utgöra hinder för frågans upptagande.

Den verkliga pensionsförbättring, som efter min mening bör beredas

prästerliga emeriti, bör, för att överensstämmelse må vinnas med den statspensionärerna

beviljade pensionsförbättringen, äga rum genom beviljande

av ett belopp, bestämt enligt liknande grunder som gälla för statspensionärernas

förhöjning IT Som förut nämnts utgår denna med ett belopp

motsvarande hälften av skillnaden mellan summan av den äldre pensionen

och förhöjning I, å ena sidan, samt, å andra sidan, vad som skulle hava

tillkommit pensionären, om hans pension hade avpassats efter motsvarande

nyreglerat pensionsunderlag, respektive det för tjänsten angivna särskilda

underlaget, Beträffande innehavarna av prästerliga emeritilöner för ordinarie

präster lärer det första jämförelsetalet böra utgöras av emeritilönen, bestämd

Departe
mentschefen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 179.

såsom i lagen den 18 mars 1927 sägs, enär denna lön är summan av den

äldre emeritilönen (i lagen benämnd grundlön) och tilläggslönen, den senare

motsvarande statspensionärernas förhöjning I. Såsom det senare jämförelsetalet

erbjuder sig självmant den pension, som skulle hava tillkommit emeritus,

därest hans pension hade avpassats efter ett underlag motsvarande

summan av den reglerade lönen och den provisoriska tilläggslön, om vars

bestämmande proposition till riksdagen tidigare på mitt förslag blivit beslutad.

Denna eventuella pension, med vilken den nuvarande pensionen

bör jämföras, skulle alltså bildas av summan av den i den nuvarande emeritilönen

ingående grundlönen och ett belopp motsvarande 80 procent av

tilläggslönen. I överensstämmelse med vad som gäller för statspensionärerna

skulle följaktligen tilläggspensionen för pensionerade ordinarie präster

utgöra ett belopp motsvarande hälften av skillnaden mellan, å ena sidan,

den nuvarande emeritilönen (grundbelopp och fyllnadsbelopp) och, å den

andra, summan av det i emeritilönen ingående grundbeloppet och ett belopp

motsvarande 80 procent av den för prästerskapet föreslagna tilläggslönen

2,100 kronor. Till belysning av det nu sagda torde få hänvisas till

följande tablå:

Reglerad

lön

1

Föreslagen

provisorisk

tilläggslön

2

Summa

3

E m

e r i t i

ö n

80 % av

summa

avlöning

(kol. 3)

7

Skillnaden

mellan

beloppen i

kol. 7

och kol. 6

8

Hälften av

skillnads- beloppet

i kol. 8

9

Grund-

belopp

4

Fyllnads-

belopp

5

Summa

(>

2,500

2,100

4,600

2,000

332

2,332

3,680

1,348

674

3,500

2,100

5,600

2,800

370

3,170

4,480

1,310

655

4,000

2,100

6,100

3,200

423

3,623

4,880

1,257

628

4,500

2,100

6,600

3,600

476

4,076

5,280

1,204

602

5,620

2,100

7,720

4,500

657

5,157

6,176

1,019

509

Av tablån framgår att innehavaren av lägsta emeritilön, vars grundbelopp

utgör 2,000 kronor, skulle bekomma ett tillägg av 674 kronor och att tilllägget

för innehavare av högre emeritilöner skulle successivt sjunka så att

det för innehavaren av högsta emeritilön, vars grundbelopp är 4,500 kronor,

komme att utgöra 509 kronor. För präster, vilkas reglerade lön understiger

2,500 kronor eller överstiger 5,620 kronor blir, på grund av stadgat

minimum, respektive maximum för grundbeloppet, tillägget detsamma som

för prästerna med samma löner.

För genomförandet av förslaget i fråga skulle erfordras uträknande av

tillägget för varje möjligt i emeritilönen ingående grundbelopp och upprättande

av en tabell däröver liknande den vid lagen den 18 mars 1927 fogade

att åtfölja den eventuella författningen i ämnet.

Då man, i händelse av bifall härtill, skulle hava att vid emeritilönernas

bestämmande röra sig med tre olika belopp, som skulle uträknas eller upp
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj.ts proposition Nr 179. 11

sökas i olika tabeller samt sammanräknas, vartill som en fjärde post komme dyrtidstillägg,

har det synts mig önskvärt att undersöka om ej eu enklare utväg

skulle kunna utfinnas för bestämmandet av de nya emeritilöuernas belopp.

Härvid framställer sig i första hand tanken att till ett belopp sammanslå

den redan beviljade kompensationsförhöjningen och det nu föreslagna tillläggsbeloppet.

Resultatet av en sådan sammanräkning framgår av följande

tablå :

Emeritilönens grundbelopp

2,000

2,800

3,200

3,600

4,500

Emeritilönens fyllnadsbelopp.......

332

370

423

476

657

Tilläggsbelopp.................

674

655

628

602

509

Summa

1,006

1,025

1,051

1,078

1,166

Summorna fyllnadsbelopp + tilläggslön skilja sig så obetydligt från varandra

att det synes mig kunna med fog ifrågasättas om ej för samtliga

innehavare av emeritilön för ordinarie präster skäligen bör bestämmas ett

och samma belopp, varmed emeritilönens grundbelopp skulle ökas. Ehuru

det icke skulle saknas skäl att detta för alla lika belopp borde bestämmas

till ett medium mellan de i ovanstående tablåjintagna lägsta och högsta

beloppen 1,006 och 1,166, har jag dock, då de särskilda summorna av fyllnadsbelopp

och tilläggslön föga överstiga talet 1,000, ansett beloppet 1,000

kronor lämpligen kunna bestämmas såsom det, varmed emeritilönens grundbelopp

skall sammanslås för att bilda den nya provisoriska emeritilönen.

Detta belopp sammanfaller ock med det av ämbetsverken föreslagna. I

överensstämmelse med vad som föreskrivits beträffande statspensionärerna

skulle denna nya pension utgå till såväl nuvarande som blivande emeriti

intill dess en definitiv nyreglering för de prästerliga emeriti kommer till

stånd.

Den reella förhöjning, som härigenom skulle tillkomma de prästerliga

emeriti utöver de dem genom lagen om emeritilöner ursprungligen tillerkända

emeritilönerna skulle — frånsett den förhöjning, som genom den

år 1922 vidtagna förändringen beviljats de fåtaliga emeriti med lägre emeritilön

än 2,560 kronor — bliva det belopp som framgår av följande sammanställning

:

Den reella förhöjningen blir, då emeritilönens grundbelopp utgör nedanstående belopp:

2,000

2,500

2,560

2,800

3,200

3,600

4,500

668

601

661

630

577

524

343

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. May.ts proposition Nr 179.

Att den pensionsförbättring, som genom 1922 års beslut tillgodokommit

innehavarna av de lägsta emeritilönerna och som även enligt 1927 års lagändring

kvarstår för dem, skulle komma att delvis utjämnas — såsom av ovanstående

sammanställning även framgår — lärer ej böra utgöra hinder för

det enhetliga beloppets genomförande. Ifrågavarande pensionsförbättring,

som uppgick till 60 kronor, dyrtidstillägget oberäknat, skulle för övrigt

bortgå till hälften, om man bestämde sig för att vid den nu ifrågasatta pensionsförbättringen

noga tillämpa de för statspensionärerna antagna grunderna.

Genom det av mig tillstyrkta enhetliga tillägget skulle väl för vissa

emeriti även den återstående hälften försvinna, men andra, nämligen innehavarna

av de allra lägsta emeritilönerna (lönerna under 2,360 kronor) skulle

förlora blott en del, beroende därpå att för dessa emeriti summan av det

med 60 kronor minskade fyllnadsbeloppet och tillägg, bestämt såsom om

tillägg II är stadgat, skulle understiga 1,000 kronor (vid 2,000 kronors emeritilön

skulle sagda summa utgöra 976 kronor).

Med tillämpning av nu föreslagna grunder komme emeritilönen att utgöra

minst 4,200 kronor för kyrkoherde och 3,000 kronor för komminister samt

högst 5,500 kronor. I procent räknat bleve förhöjningen av dessa löner

respektive omkring 16 %, 29 % och 7 % av den nuvarande emeritilönen.

Under förutsättning att nu ifrågavarande pensionsförhöjning beviljas innehavarna

av emeritilöner för ordinarie präster, böra även innehavare av emeritilöner

för extra ordinarie präster erhålla motsvarande förmån. Beloppet

synes även för dessa präster böra sättas till 1,000 kronor. Emeritilönen

för dem bleve alltså 2,500 kronor. Den reella förhöjningen skulle uppgå

till 578 kronor, utgörande något mer än 30 procent av den nuvarande

emeritilönen.

Kostnaden för emeritilönerna till f. d. prästerliga befattningshavare skall,

såsom förut erinrats, utgå ur kyrkofonden. Efter en av mig föranstaltad

beräkning, grundad på de emeritilönebelopp, som för närvarande utgå, kan

det av mig nu föreslagna tilläggsbeloppet, till den del det ej motsvaras av

det nu utgående fyllnadsbeloppet, antagas kräva en ökad utbetalning av

något mer än 71,000 kronor. Därtill kommer ökat dyrtidstillägg å omkring

13,500 kronor.

Bestämmelser rörande nu ifrågavarande pensionsförbättring torde böra

meddelas genom ändring i 2 § i lagen om emeritilöner för präster, sådan

denna paragraf lyder enligt lagen den 18 mars 1927. Ändringen torde böra

gå ut på att emeritilön delas i grundbelopp och provisoriskt tilläggsbelopp,

samt att det provisoriska tilläggsbeloppet skall för såväl ordinarie tjänstinnehavare

som extraordinarie präst utgöra 1,000 kronor.

Omförmälda ändring medför behov av ändring även i emeritilönelagens

3 §, såsom denna paragraf lyder enligt nyssnämnda lag den 18 mars 1927.

Det där omförmälda maximibeloppet 570,000 kronor bör givetvis av nu

förevarande anledning förhöjas med ett belopp, motsvarande summan av

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 17!). 13

de belopp, vartill emeritilöner, uppgående till nämnda maximum, komme att

genom de föreslagna nya bestämmelserna förhöjas. Efter vad nyss angivits

har kostnaden, med utgångspunkt från de för närvarande utgående emeritilönerna,

beräknats till något över 71,000 kronor. Då kostnadens storlek är

olika för olika stora löner och det sammanlagda kostnadsbeloppet följaktligen

måste bliva växlande synes en avrundning till 75,000 kronor av det

belopp, varmed det årliga maximibeloppet i fråga på grund av den av mig

nu föreslagna pensionsförbättringen bör ökas, vara lämplig.

Jag övergår härefter till att behandla vissa andra spörsmål rörande ändringar

i emeritilönelagen, vilka för närvarande kunna anses aktuella, och

vill då först lämna en redogörelse för de förslag i nämnda hänseenden, som

framkommit. Härvid kommer jag för fullständighetens skull att omnämna

även de framställningar om höjning av emeritilönerna, som tidigare gjorts,

och vilka torde få anses besvarade genom det av mig här förut framlagda

förslaget om provisoriskt tilläggsbelopp till emeritilönen.

Upprepade gånger hava förslag framkommit i syfte att ändra de i emeritilönelagen

meddelade bestämmelserna. Dessa förslag hava avsett dels ändring

av de i 2 § av lagen angivna grunderna för beräkning av emeritilönernas

storlek dels höjning av det i 3 § omförmälda maximibeloppet för

samtliga emeritilönerna, dels ock sänkning av de i 4 § bestämda åldersgränserna

för ordinarie prästmän.

Vid 1918 års kyrkomöte väcktes motion, nr 29, om vidtagande av åtgärder

för ändring i vissa delar av lagarna om reglering av prästerskapets avlöning,

om kyrkofond och om emeritilöner för präster. De av motionären

ifrågasatta ändringarna hade föreslagits i en av centralstyrelsen för allmänna

svenska prästföreningen avlåten, i motionen intagen skrivelse av den 17

januari 1917 och avsågo, så vitt nu är i fråga, höjning av emeritilönerna

för extra ordinarie präster till 2,000 kronor samt — i samband med förhöjning

av de enligt prästlöneregleringslagen utgående lönerna till i tjänst

varande prästmän — för komministrar till lägst 3,000 kronor och för kyrkoherdar

till lägst 4,000 kronor. Till stöd för denna hemställan hänvisades

bland annat till det genom penningvärdets fall ändrade ekonomiska läget.

I kyrkolagsutskottets i ärendet avgivna betänkande, nr 16, och kyrkomötets

därpå grundade skrivelse i ämnet (nr 28) gjordes intet direkt uttalande

angående det sålunda framförda förslaget om förhöjning av emeritilönerna,

utan hemställdes allenast om åtgärder i syfte att åstadkomma en allmän

revidering av de prästerliga avlöningslagarna.

I en vid 1920 års kyrkomöte väckt motion, nr 36, yrkades sådan ändring

av 4 § emeritilönelagen, att det bleve ordinarie präst medgivet att, mot åtnjutande

av emeritilön, från tjänsten avgå, när han fyllt 70 år. I motionen

Framställningar

om

vissa ändringar

i emeritilönelagen.

Höjning av

emeritilönens

storlek.

Sänkning av

pensionsåldern

till

70 är.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 179.

framhölls, att prästerliga tjänstinnehavare i åldern 70—74 år endast i undantagsfall

ägde kvar för prästämbetets utövning nödiga själs- och kroppskrafter.

Kyrkolagsutskottet, till vilket motionen hänvisats, tillstyrkte bifall till densamma

på de i motionen anförda skäl och med hänsyn jämväl till pensionstiderna

för civila befattningshavare i statens tjänst (betänkande nr 31).

I enlighet med vad utskottet anfört och hemställt avlät kyrkomötet den

23 november 1920 skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t (nr 23).

I en vid 1923 års riksdag i andra kammaren väckt motion, nr 31, framställdes

yrkande av enahanda lydelse som i ovannämnda vid 1920 års kyrkomöte

väckta motion nr 36.

Motionen hänvisades till förberedande behandling av bankoutskottet. Innan

utskottet avgav utlåtande över motionen hade efter framställning av utskottet

statskontoret anbefallts att yttra sig i ämnet. Statskontoret inhämtade i sin

ordning yttrande från kyrkofondskommittén, vilket yttrande statskontoret

överlämnade till utskottet och för egen del åberopade.

Kyrkofondskommittén förklarade sig dela motionärernas uppfattning därom,

att ordinarie präster i en ålder av 70—74 år borde hava möjlighet att

avgå från tjänsten mot åtnjutande av emeritilön även under annan förutsättning

än den i 4 § stadgade om viss längre tids otjänstbarhet. Därvid

syntes det dock enligt kommitténs mening kunna erinras, att, om en ändring

i sådan riktning funnes böra genomföras, det förtjänade att tagas under

övervägande, om icke prästerna i sagda ålder borde fullt jämställas med

de präster, som fyllt 75 år, d. v. s. förklaras skyldiga att avgå mot åtnjutande

av emeritilön i stället för att motionärerna allenast velat öppna en

möjlighet för dem att i händelse av egen önskan sålunda avgå.

Kommittén anförde vidare:

Emellertid synes det kommittén för närvarande vara mindre lämpligt att

vidga den genom lagen uppdragna ramen för emeritilöneinstitutet. I avseende

på tillämpningen av lagens nuvarande bestämmelser befinner man sig

nämligen ännu, såsom av det förut sagda framgår, i en övergångsperiod,

i det att man hittills ej kunnat skrida till utdelning av emeritilöner i hela

den i lagen avsedda utsträckningen. Inom denna mera begränsade ram kan

ej alltid emeritilön beredas alla, som nu frivilligt söka avgå mot erhållande

av sådan lön. Aven om man fullt ut tager i anspråk det i lagen angivna

maximibeloppet lärer det, efter vad verkställda beräkningar givit vid handen,

i regel icke bliva möjligt, att, sedan det i 10 § gjorda förbehållet försvunnit,

bevilja emeritilön åt alla de enligt 4 § avgångsskyldiga. Förr än det för

emeritilöner disponibla beloppet ökats i erforderlig mån synas därför nya

kategorier till emeritilön berättigade icke böra upptagas. Med hänsyn till

den betydande nedgång i kyrkofondens kapitalbehållning, som ägde rum

under år 1921, synes det ej för närvarande vara lämpligt att öka det nu

bestämda antalet emeritilöner eller att ifrågasätta en höjning i det i lagen

bestämda maximibeloppet. Härtill bidrager även den osäkerhet, som för

närvarande måste anses råda i avseende å de många faktorer av olika slag,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj.ts proposition Nr 179. 15

som inverka på kyrkofondens ställning ocli dess förmåga att fullgöra sina

åligganden.

På grund av vad sålunda anförts ansåg kommittén, att bifall till motionen

icke borde förordas.

Utskottet, som förmälde sig behjärta motionens syfte, framhöll, med hänvisning

till kommitténs yttrande, att det icke syntes möjligt att företaga

någon utvidgning av området för den nuvarande lagens tillämpning, innan

det för ändamålet fastställda årliga maximibeloppet av 500,000 kronor blivit

i erforderlig grad utökat, samt att en höjning av beloppet icke syntes kunna

för det dåvarande förordas.

Riksdagen beslöt emellertid att hos Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t

täcktes låta verkställa utredning rörande möjligheten av sådan ändring i

emeritilönelagen, att det måtte bliva för ordinarie prästman möjligt att vid

fyllda 70 år mot åtnjutande av emeritilön avgå från tjänsten, även om de

i 4 § av nämnda lag angivna förutsättningar icke vore för handen, samt

för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda

(skrivelse den 20 april 1923, nr 104).

I detta sammanhang anhåller jag att få anmäla dels en till Kungl. Maj:t

ingiven, den 19 juli 1922 dagtecknad skrivelse från Skara stifts prästmöte

år 1922, i vilken likaledes ifrågasattes sådan ändring av omförmälda 4 §,

att prästman, som sådant begärde, skulle berättigas att erhålla emeritilön

vid 70 års ålder, dels ock en den 10 januari 1925 dagtecknad skrivelse från

domkapitlet i Karlstad, varmed domkapitlet överlämnade en av 1923 års

prästmöte i Karlstads stift gjord framställning om sänkning av emeritilöneåldern

till 70 år.

Kyrkomötets skrivelse nr 23/1920, riksdagens skrivelse nr 104/1923 samt

Skara stifts prästmötes ovannämnda framställning remitterades var för sig

till kammarkollegiet och statskontoret, och hava nämnda myndigheter, efter

att från domkapitlen och Stockholms stads konsistorium hava infordrat yttranden

över riksdagens ifrågavarande skrivelse, den 26 oktober 1923 gemensamt

avgivit särskilda utlåtanden över berörda skrivelser och framställning.

Ämbetsverken hava därvid till svar å remisserna av kyrkomötets och prästmötets

framställning åberopat det av dem avgivna, här nedan refererade

utlåtandet i anledning av remissen å riksdagens skrivelse.

Samtliga domkapitel utom domkapitlen i Växjö och Göteborg hava jämte

Stockholms stads konsistorium uttalat sig till förmån för den ifrågasatta

ändringen av 4 §, därvid av vissa domkapitel framhölls, att avgången under

åldern 70—74 år borde vara beroende av frivillig önskan. Domkapitlet i

Växjö ansåg väl vissa betänkligheter vara förenade med emeritirättens utsträckning,

särskilt med hänsyn till dåvarande prästbristen, men förklarade

sig icke vilja motsätta sig förslaget under förutsättning att efter noggrann

utredning kyrkofonden visade sig kunna bära den därmed förenade ökade

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 179.

kostnaden. Domkapitlet i Göteborg synes hava ansett en förändring icke

vara tillrådlig.

Kammarkollegiet och statskontoret anförde bland annat följande:

I avseende på frågan om det lämpliga i att utvidga möjligheten för

prästerna att avgå från tjänsten mot åtnjutande av emeritilön har statskontoret

ingen anledning att frångå den mening statskontoret uttalat i sitt

förut omförmälda yttrande.1) Till samma mening ansluter sig även kollegiet.

Emellertid torde det tillkomma ämbetsverken att yttra sig rörande möjligheten

av sådan ändring i emeritilönelagen som i riksdagens skrivelse

angives. Härvid anse sig ämbetsverken böra utgå från den förutsättningen

att — emot vad ämbetsverken för egen del anse lämpligt — en eventuell

ändring skulle grundas på att för präster i åldern 70—74 år icke skulle

föreligga någon skyldighet att avgå, men att avgången skulle vara beroende

på deras egen önskan. I sådant syfte går nämligen motionens yrkande,

och i samma riktning yttrade sig ock de talare i riksdagen, vilka förordade

bifall till motionen. Domkapitlen synas även vara eniga om denna

uppfattning. Visserligen hålla kammarkollegiet och statskontoret före,

att ändring av bestämmelserna om emeritilön i den riktning, att skyldighet

att avgå med sådan lön stadgas för präst, som uppnått 70 års ålder och

enligt av domkapitlet förebragt utredning icke längre kan på tillfredsställande

sätt sköta sitt ämbete, vore ur församlingsvårdens synpunkt mera

angelägen än den av riksdagen ifrågasatta utvidgningen av rätten till

emeritilön; men ämbetsverken hava icke ansett sig böra ingå på bedömande

av frågan om att avgången i 70—74 års åldern bör göras beroende av

väsentlig nedsättning i arbetsförmågan hos tjänstinnehavaren och om

skyldighet för denne att under sådan förutsättning avgå från tjänsten mot

åtnjutande av emeritilön. Emellertid torde få framhållas att de ifrågasatta

nya bestämmelserna givetvis icke böra tillerkänna den icke 75-årige

prästen, som önskar avgå, större rätt att få denna önskan uppfylld än som

enligt gällande bestämmelser tillkommer den 75-årige prästen, som givit

uttryck åt en sådan önskan. Den senares rätt är nämligen icke ovillkorlig,

utan beroende på att emeritilön kan ånyo utdelas med iakttagande av bestämmelserna

i 3 §, liksom han under alla förhållanden är underkastad

Konungens prövningsrätt.

En eventuell bestämmelse i nu avsett syfte torde böra erhålla det innehåll

att ordinarie präst, som fyllt sjuttio år, må, även där de i första stycket

av 4 § angivna förutsättningarna icke föreligga, kunna på egen ansökning

beviljas rätt att avgå från tjänsten mot åtnjutande av emeritilön.

Bestämmelsen torde böra ingå som ett särskilt stycke näst efter första

stycket i 4 §.

I vilken män det kan befinnas möjligt att, med bibehållande i övrigt

av de bestämmelser, som nu äga tillämpning angående emeritilöners tilldelande,

låta 70—74-åriga präster, vilka under annan förutsättning än den

i 4 § 1 stycket angivna önska avgå med emeritilön, få denna önskan uppfylld,

är beroende på omständigheter, som ej nu kunna med bestämdhet

bedömas. Hittills har avgången bland prästerna varit nästan undantagslöst

beroende på frivilligt uttalad önskan. Det synes som skulle bland

åldriga och sjukliga präster göra sig gällande en stigande tendens att söka

emeritilöner. Likväl finnes, efter vad kyrkofondskommittén uppgivit, ett

'') Till bankoutskottet vid 1923 års riksdag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

IT

Kungl. Mqj-.ts proposition Nr 179.

antal av nära 100 kyrkoherdar och niira 20 kom tn in i st rar, vilka, oaktat

uppnådd löreskriven ålder, icke begärt emeritilön. Huru stor den frivillig

avgången bland 75-åringar och sjuklingar kommer att i framtiden

bliva är naturligtvis ej möjligt att beräkna. Den obligatoriska avgångsskyldigheten

gör sig först småningom gällande, och det dröjer relativt

liinge, innan den blir av egentlig betydelse.

Annu svårare är det givetvis att bedöma i vilken omfattning präster i

åldern /O t4 ar kunna komma att söka emeritilön. Såsom det visat sig i

avseende å prästerna tillhörande åldersklasserna från och med 75 år, lärer

dock vara att påräkna, att även inom åldersklasserna 70—74 år antalet

sökande till emeritilöner icke kommer att överstiga halva antalet.

Såsom förut erinrats, uppgår det belopp av kyrkofondens medel, som

ställts till Kungl. Maj:ts förfogande för beredande av emeritilöner

för prästerskapet, till högst 500,000 kronor, vilket belopp för närvarande

tagits i anspråk till nära fyra femtedelar. Då antalet emeritilönesökande

präster i nu medgiven pensionsålder givetvis kommer att växla, lärer väl

— så länge obligatorisk avgång endast i ringa utsträckning äger rum —

inträffa att ett eller flera av de nu bestämda emeritilönerummen skulle

kunna, i händelse av en utsträckning av pensionsrätten, tilldelas sökande

i åldern 70—74 år, allra helst det måste i den Kungl. Maj:t förbehållna

bestämanderätten ligga, att av två sökande eu yngre kan erhålla

företräde^ till lönen,, om starkare skäl, exempelvis otjänstbarhet, tala för

hans avgång. Men å andra sidan är uppenbart att, om den ifrågasatta utsträckningen

genomföres, en icke obetydlig ökning i antalet emeritilöner

måste äga rum, åtminstone med anlitande av det i lagen stadgade maximibeloppet.

I den man emellertid bestämmelserna om obligatorisk avgång

vinna tillämpning beträffande ett allt större antal präster, lärer man, så

länge maximibeloppet 500,000 kronor bibehålies, få räkna med att utsikterna

för de 70—74-åriga prästerna att undfå emeritilön bliva allt mindre.

Forr eller senare måste det därför framträda krav på att maximibeloppet

förhöjes.

Huruvida det må, med hänsyn till de förpliktelser som påvila kyrkofonden,

anses möjligt och lämpligt att ålägga fonden skyldigheten att,

inom ramen för nyssnämnda belopp, svara för ett större antal emeritilöner

än nu äro bestämda, är med hänsyn till det invecklade prästerliga

lönesystemet ytterst vanskligt att bedöma, och än svårare är det att avgöra

om ett ökat belopp skulle kunna ställas till förfogande för ändamålet.

Det iir väl sant, att kyrkofonden allt från år 1914, då den bildades, årligen

tillvuxit, med undantag hittills allenast för ett enda år, och att dess nominella

kapitalbehållning numera är nära tre gånger så stor som vid fondens

tillkomst, men å andra sidan måste tagas i betraktande dels att storleken

av kyrkofondens inkomster och utgifter är i hög grad beroende på

konjunktur! äxlingar och att den brist på stadga, som ännu gör sig kraftigt

gällande på det ekonomiska området, gör det omöjligt att med någon

större grad av sannolikhet beräkna hur ingripande eller ens i vilken riktning

konjunkturväxlingarna komma att verka på kyrkofondens ställning,

och dels att det för närvarande föreligger till prövning åtskilliga förslag!

vilkas genom i örande skulle ställa stora krav på kyrkofonden. I sådant

avseende torde få erinras exempelvis om kyrkofondskommitténs förslag

om inrättande av en kyrkofondsstyrelse, samma kommittés förslag om

den till prästerna utgående tillfälliga löneförbättringens utbytande mot

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 149 häft. (Nr 179.) 9

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 179.

stadigvarande sådan till förhöjt belopp, de ecklesiastika arrendesakkunnigas

förslag om ecklesiastika domänintendenter och ecklesiastika bostadsnämnder

ävensom samma sakkunnigas förslag rörande förhöjd skjutsersättning

till prästerna. Samtliga dessa förslag torde om de cl .1 est

anses förtjäna avseende — böra tillgodoses före förslaget om utsträckning

av emeritilönerätten, helst denna rätt uttryckligen är gjord villkorlig så

som beroende av tillgängliga medel.

Med hänsyn till vad nu anförts synes det icke för närvarande krävas

någon ingående utredning angående storleken av det belopp, som skulle

krävas för att bereda emeritilön såväl till alla enligt 4 § 1 stycket avgångsskyldiga

vid den tid, då samtliga präster kommit in under lagens tvångsbestämmelse,

som ock till alla avgångsvilliga tillhörande nu ifrågasatta

nya kategori pensionärer. Ej heller synes det nödigt att nu utreda huruvida

kyrkofonden lämnar tillgång till att, jämte sina övriga utgifter —

här inberäknat tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg — bereda emeritilöner

utöver det belopp, som nu tages i anspråk för ändamålet, och eventuellt

utöver det stadgade maximibeloppet 500,000 kronor.

Införes i 4 § emeritilönelagen den ifrågasatta bestämmelsen om befogenhet

att bevilja emeritilön åt 70—74-årig präst även för det fall att de i

paragrafen nu angivna förutsättningarna icke föreligga — och något hinder

mot vidtagande av en sådan lagändring, om det med hänsyn till den

nuvarande prästbristen anses välbetänkt att utvidga pensionsrätten, finnes

givetvis icke -— lärer det framdeles som hittills fa ligga i Kungl.

Maj:ts hand att tid efter annan bedöma om det med hänsyn å ena sidan

till antalet sökande och å den andra till disponibla medel må finnas anledning

att öka antalet emeritilöner. När det i en framtid visar sig önskligt

att tillmötesgå krav, som ej kunna tillgodoses inom den nuvarande

gränsen, synes först då finnas anledning att, efter verkställd utredning

utverka sådan ändring i emeritilönelagens 3 %, att ökat belopp ställes till

förfogande. Härvid tillåta sig ämbetsverken erinra om att det synes nödvändigt

att endast stegvis utvidga antalet emeritilöner; en massavgång —

såsom kunde tänkas ske om alla nuvarande ordinarie präster i åldern

70—74 år, som sådant önskade, beviljades avgång från tjänsten — kunde

tvivelsutan bliva för kyrkan synnerligen oläglig. _ Den ökade rekrytering

å den prästerliga banan, som man menat bliva följden av pensioneringens

genomförande, kan av naturliga skäl först småningom göra sig gällande.

Det genom ovannämnda motioner vid kyrkomötet 1920 och riksdagen

1923 framställda yrkandet, att det måtte bliva ordinarie präst medgivet att,

mot åtnjutande av emeritilön, från tjänsten avgå, när han fyllt 70 år, återupptogs

i en vid 1925 års kyrkomöte väckt motion, nr 22, med tillägg, att

därest det för emeritilöner avsedda anslaget ur kyrkofonden icke skulle räcka

till, åtgärder måtte vidtagas för att nödiga medel ställdes till disposition för

att alla avgångspliktiga präster ävensom alla pensionsberättigade, vilka så

önskade, måtte kunna erhålla pension. I samma syfte framställdes förslag

jämväl i de vid samma kyrkomöte väckta motionerna nr 87 och 97, varjämte

i motionen nr 98 yrkades sådan ändring av 3 § emeritilönelagen, att

alla till emeritilöns erhållande berättigade präster måtte kunna, oberoende

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj ds proposition Nr 179.

av förut bestämda anslag, erhålla pension, då de i behörig tid till pensions

erhållande anmält sig.

Nämnda fyra motioner behandlades inom kyrkomötet i samband med åtskilliga

andra vid mötet väckta motioner rörande prästerskapets avlöningsförhållanden.

Kyrkolagsutskottet (betänkande nr 20) underströk kraftigt det av motionärerna

framförda kravet på utredning av alla hithörande frågor och framhöll,

att förslag till ändrade bestämmelser om emeritilöner för prästerskapet

snarast möjligt måtte framläggas för kyrkomötet.

I skrivelse den 4 november 1925, nr 39, hemställde kyrkomötet, så vitt

angår de i ovannämnda motioner berörda spörsmålen, i enlighet med vad

utskottet tillstyrkt, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder ej mindre för

sådant tillägg till lagen om emeritilöner för präster, att Kungl. Maj:t finge

rätt att åt präst, som fyllt 70 år och därom framställde önskan, tilldela

emeritilön, än även för sådan ändring av maximibeloppet ur kyrkofonden

till emeritilöner, som kunde finnas av behovet påkallad.

Över kyrkomötets skrivelse nr 39/1925 hava yttranden avgivits av samtliga

domkapitel och länsstyrelser samt kammarkollegiet och statskontoret.

Den av kyrkomötet gjorda hemställan i vad den avsåg ändring i emeritilönelagen

har blivit så gott som enhälligt tillstyrkt av de i ärendet hörda

ortsmyndigheterna. Allenast länsstyrelsen i Stockholms län har så till vida

intagit en olika ståndpunkt, som länsstyrelsen uttalat att det med hänsyn

till församlingsvården vore önskvärt, att frågan om »förtidspensionering»

av sjuk präst vunne sin lösning förr än sänkning av den nuvarande

åldersgränsen beslutades. Länsstyrelsen i Malmö har icke uttalat sig i

frågan.

I övrigt har anförts bland annat följande: Av länsstyrelsen i Jönköping:

Varje präst, som uppnått 70 år och ej längre kunde på tillfredsställande

sätt sköta sitt ämbete, borde hava både rätt och skyldighet att avgå mot

emeritilön. Då kyrkofondens ställning ej syntes medgiva detta, vore kyrkomötets

förslag ett steg i rätt riktning. Länsstyrelsen i Vänersborg har anfört:

Prövningen i varje särskilt fall utgjorde garanti för att åt denna pensionering

ej gåves större omfattning än som verkligen vore av behovet påkallad.

Domkapitlet i Uppsala yttrar: Ökningen av antalet emeritilöner

vore nödvändig med hänsyn till församlingarnas behov av fullt tjänstbara

präster. Domkapitlet i Västerås anför följande: Önskvärt vore att möjlighet

till erhållande av emeritilön utsträcktes till samtliga präster, som uppnått

70 år. Som första önskemål framträdde emellertid höjandet av maximibeloppet

i syfte att pensioneringen måtte åtminstone någorlunda effektivt

genomföras inom den av lagen angivna ramen. Domkapitlet i Luleå yttrar:

Förslaget vore välgrundat lika mycket ur församlingarnas synpunkt som i

de efter långvarig tjänstgöring kroppsligen och andligen uttjänta prästernas

intresse. Domkapitlet i Visby framhåller, att en präst vid 70 års ålder

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 179.

vanligen förbrukat det mesta och bästa av sin kraft, varför det ej vore för

mycket begärt, att församlingen i sådant fall erhölle en bättre förmåga.

Den ordningsföljd, i vilken de olika ändamålen skulle tillgodoses, har i

allmänhet ej framkallat någon erinran.

Kammarkollegiet och statskontoret hava i gemensamt, den 10 juni 1927

dagtecknat utlåtande anfört huvudsakligen följande:

På sätt framgår av ämbetsverkens utlåtande den 26 oktober 19231) dela

ämbetsverken uppfattningen därom att ordinarie präster i eu ålder av

70—74 år borde hava möjlighet att avgå från tjänsten mot åtnjutande

av emeritilön även under annan förutsättning än den i 4 § stadgade om

viss längre tids otjänstbarhet, därvid det dock enligt ämbetsverkens mening

borde tagas under övervägande om icke prästerna i sagda ålder

borde fullt jämställas med de präster, som fyllt 75 år, d. v. s. förklaras

skyldiga att avgå mot åtnjutande av emeritilön. Emellertid ansågo ämbetsverken

det vara för det dåvarande mindre lämpligt att vidga den

genom lagen uppdragna ramen för emeritilöneinstitutet. Som skäl härför

åberopades bland annat att även om man fullt ut toge i anspråk det i

lagen (ursprungligen) angivna maximibeloppet, bleve det i regel icke möjligt

att, sedan det i 10 § emeritilönelagen gjorda förbehållet försvunnit, bevilja

emeritilön åt alla de enligt 4 § avgångsskyldiga. Förr än det för

emeritilöner disponibla beloppet ökats i erforderlig mån syntes därför nya

kategorier till emeritilön berättigade icke böra upptagas.

Vidare torde böra. erinras därom att utsträckningen av emeritirätten

skulle även så till vida medföra en ökad utgift för kyrkofonden, som på

grund av lag den 22 april 1927 (nr 115) pensionsavgift till prästerskapets

änke- och pupillkassas försäkringsfond, som belöper å innehavare av prästerlig

emeritilön. skall gäldas av kyrkofonden. Sådan avgift utgöres av

präst till och med det kvartal då han fyllt 75 år (kassans reglemente § 16).

De uttalanden, som av ämbetsverken gjordes i omförmälda utlåtande,

hava av erfarenheten bekräftats. Ehuru emeritilöner med grundbelopp

uppgående nära intill det i lagen ursprungligen stadgade maximum blivit

enligt det senast meddelade beslutet bestämda till utdelning, hava ej

alla till emeritilön anmälda sökande kunnat placeras. En utsträckning

av emeritirätten på sätt föreslagits skulle alltså bliva skäligen ändamålslös,

därest ej tillika det disponibla beloppet höjdes. I sitt berörda utlåtande

vågade ämbetsverken med hänsyn till då föreliggande omständigheter

icke uttala sig rörande möjligheten att för ifrågavarande ändamål

ställa till förfogande ett högre belopp ur kyrkofonden än det ursprungligen

medgivna. Under den tid som gått sedan berörda utlåtande

avgavs hava väl förhållandena på det ekonomiska området mycket stadgat

sig, varigenom dessa förhållanden numera låta sig lättare bedöma,

liksom den ovisshet, som gjort sig gällande i avseende å bedömandet av

kyrkofonden och dess ställning, delvis minskats. Men å andra sidan framgår

av vad ämbetsverken i en senare del av utlåtandet anföra att man

ännu bör med rätt stor varsamhet pålägga kyrkofonden nya förpliktelser.

Emeritilönerna få väl utgå ur kyrkofonden allenast under den i lagen

angivna förutsättningen att »kyrkofonden eljest åliggande utgifter skola

i främsta rummet bestridas», vilket måste anses innebära att nya emeriti

) Över riksdagens skrivelse nr 104/1923.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 179. 21

ej få utses med mindre fondens inkomster utöver utgifter finnas kunna

lämna tillgång till de nya emeritilönerna. Trots detta och ehuru ett eventuellt

förhöjt belopp givetvis icke komme att tagas i anspråk annat än

successivt och i mån man finner kyrkofonden därtill förslå, synes det mindre

lämpligt att genom lagändring vidtaga en betydande ökning i kretsen

av dem, som kunna ifrågakomma till emeritilön och eu höjning av det

maximibelopp, som får för ändamålet användas, förr än åtminstone sannolikhet

föreligger för att kyrkofonden, efter tillgodoseende av de krav

som kunna anses hava bättre rätt än det nu ifrågavarande, må äga förmåga

att utgiva ett ökat antal emeritilöner.

Ehuru ämbetsverken, såsom förut berörts, finna det befogat att präster

i 70—74-årsåldern må kunna pensioneras även när den i 4 § em er i ti lönelagen

angivna förutsättningen angående obotlig sjukdom eller ålderdomssvaghet

icke föreligger, finna sig ämbetsverken på grund av det anförda

förhindrade att för närvarande tillstyrka vidtagande av de ifrågasatta

ändringarna i emeritilönelagen.

Härvid torde tillika få erinras därom att frågan rörande nya grunder

för lagstiftningen om prästerskapets avlöning torde få antagas snart göras

till föremål för utredning samt att det även fördenskull kan synas mindre

lämpligt att redan nu lagstifta om en utvidgad pensionsrätt, vilken sannolikt

icke skulle på länge kunna tagas i anspråk. Givetvis är frågan om

utsträckt pensionsrätt av beskaffenhet att böra upptagas till behandling

vid omförmälda utredning.

Slutligen torde ämbetsverken få erinra om sina innevarande dag avgivna

utlåtanden angående dels beredande av möjlighet lör obotligt sjuk

prästman att före 65-årsåldern komma i åtnjutande av emeritilön, dels

ock ändrad lydelse av emeritilönelagens 2 och 3 §§, i vilket senare ärende

fråga ar om höjning av det maximibelopp, som får användas till emeritilöner.

Såsom av det förut sagda framgår kan emeritilön utgå beträffande ordinarie

prästman tidigast efter uppnådda 65 levnadsår och i fråga om extra

ordinarie präst först vid fyllda 60 år.

Vid 1925 års riksdag väcktes inom andra kammaren motion, nr 228, i

vilken ifrågasattes skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning

rörande möjligheten för obotligt sjuk prästman att före 65-årsåldern komma

i åtnjutande av emeritilön. Möjlighet att erhålla emeritilön före nämnda

ålder borde enligt motionärernas mening beredas prästman t. ex. efter fem

års oavbruten tjänstledighet för sjukdom, som av läkare förklarats icke

lämna utsikt till så varaktig förbättring, att tjänstgöringen skulle kunna

återupptagas. Enligt motionärernas förslag borde denna emeritilön icke

understiga stadgat minimum för emeritilön.

Bankoutskottet, till vilket motionen remitterades, anförde i avgivet utlåtande,

nr 20, bland annat följande:

Ur församlingarnas synpunkt måste det givetvis vara till avsevärd olägenhet

att prästman, som till följd av varaktig sjukdom vore oförmögen

att uppehålla sin tjänst, kunde under lång tid kvarstå vid densamma. På

sätt i motionen ifrågasattes syntes det böra övervägas, huruvida icke, i an
-

Förtidspcnsioneriiu/

av otjänstbara

präster.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 179.

slutning till vad i motsvarande fall gällde för civila tjänstinnehavare, ordinarie

prästman skulle kunna, oavsett levnadsåldern förpliktas att mot emeritilön

från tjänsten avgå, om han, efter att under fem på varandra följande

år, i följd av sjukdom, vanförhet eller lyte hava varit ur stånd att tjänstgöra,

funnes vara för framtiden oförmögen till tjänstgöring. I samband

därmed syntes måhända ock böra övervägas, huruvida möjlighet kunde beredas

för obotligt sjuk extra ordinarie prästman att i vissa fall före uppnådda

60 levnadsår komma i åtnjutande av emeritilön. I olikhet med vad

i motionen gjorts gällande ville utskottet ifrågasätta, huruvida icke vid »förtidspensionering»

av nyss nämnd anledning någon reduktion av eljest stadgade

emeritilönebelopp skäligen borde äga rum; och ville utskottet härvid

erinra, att för civila befattningshavare, som i motsvarande fall förtidspensionerades

utan att hava uppnått för hel pension stadgat antal tjänstår, viss

avkortning av pensionsbeloppen vore föreskriven. — Utskottet förbisåge

ingalunda att möjligheten att genomföra ett förslag i här antytt syfte givetvis

vore beroende av kyrkofondens förmåga att påtaga sig de ökade utgifter,

som kunde bliva förenade med en förtidspensionering av angiven

art. Utskottet hade emellertid ansett frågan vara av den vikt, att en utredning

av densamma borde påkallas och hade på grund härav funnit sig

böra tillstyrka, att en skrivelse i ämnet avlätes till Kungl. Maj:t.

Utskottets utlåtande utmynnade i en hemställan att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj;t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa

utredning rörande möjlighet för prästman, som till följd av varaktig sjukdom,

vanförhet eller lyte vore oförmögen till tjänstgöring, att före nu stadgad

ålder komma i åtnjutande av emeritilön samt därefter för riksdagen framlägga

det förslag, vartill omständigheterna kunde föranleda.

I enlighet med vad bankoutskottet anfört och hemställt avlät riksdagen

den 10 mars 1925 skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t (nr 68).

Över riksdagens skrivelse hava infordrade yttranden avgivits av samtliga

domkapitel och länsstyrelser samt kammarkollegiet och statskontoret.

Samtliga de i ärendet hörda myndigheterna hava uttalat sig till förmån

för den ifrågasatta ändringen, därvid dock de flesta framhållit sådan ändrings

beroende av kyrkofondens ekonomiska ställning. Kammarkollegiet

och statskontoret hava i gemensamt, den 10 juni 1927 dagtecknat utlåtande

anfört huvudsakligen följande.

Kammarkollegiet och statskontoret finna den föreslagna förändringen

vara synnerligen befogad. Ur alla synpunkter synes det vara olämpligt

att en ordinarie prästman, som under en följd av år varit urståndsatt att

tjänstgöra och visas vara för framtiden oförmögen till tjänstgöring, skall

vara förhindrad att avgå från tjänsten därför att möjlighet saknas för

hans pensionering. Och vad icke ordinarie präster beträffar tala efter ämbetsverkens

mening starka billighetsskäl för en motsvarande förmån. Visserligen

kan sjuk extraordinarie präst numera under viss förutsättning

erhålla sjukavlöning, men denna förmån är mindre värdefull än den nu

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition Nr 179. 23

ifrågasatta. Ämbetsverken tillstyrka fördenskull och med hänsyn till vad

nedan anföres beträffande kyrkofonden och dess ansvarighet för nu ifrågavarande

emcritilöner sådan ändring i lagen den 9 december 1910 (nr 141

sid. 35) om emeritilöner för präster, att emeritilön må under vissa förutsättningar

kunna tillerkännas präst, som visas vara för framtiden urståndsatt

till tjänstgöring.

Beträffande de förutsättningar, som anses böra uppställas för beviljande

av förtida emeritilön, hava de flesta myndigheterna hänvisat till

vad därutinnan finnes föreskrivet beträffande civila tjänstemän. Vissa

härifrån avvikande förslag hava även framkommit, såsom att oförmågan

skulle hava sträckt sig över minst tre av de senast förflutna fem åren.

Efter ämbetsverkens mening är det lämpligast att härutinnan — med

bibehållande av de i 4 § givna gynnsammare bestämmelserna rörande sjuk

präst i åldern 65—74 år — för prästerskapet upptaga den civila pensionslagens

stadgande.

I frågan huruvida till tjänstgöring oförmögen präst, varom här sägs,

skall vara allenast berättigad eller tillika skyldig att avgå med emeritilön

äro åsikterna bland myndigheterna delade. Det synes ämbetsverken

att övervägande skäl tala för att skyldighet att avgå stadgas, dock med

begränsning, motsvarande den i 10 § emeritilönelagen föreskrivna.

Likaledes har det yppats olika meningar huruvida emeritilön, som av

nu angivet skäl tillerkännes präst, under alla förhållanden skall utgå oavkortad

eller må kunna nedsättas. Till stöd för den förra uppfattningen

har åberopats bland annat, att emeritilönerna redan nu vore så låga, att

de ej tålde en ytterligare beskärning. Beträffande den senare uppfattningen

har hänvisats till gällande bestämmelser rörande civila befattningshavare.

För sin del ansluta sig ämbetsverken, i likhet med riksdagen,

i huvudsak till denna senare uppfattning och anse skäligt att emeritilönen

(inberäknat såväl grundbelopp som fyllnadsbelopp) för präst,

som icke uppnått 35 tjänstår, bestämmes till avkortat belopp i förhållande

till det mindre antalet tjänstår. Tillika torde skäligen böra stadgas att

sålunda avkortad emeritilön (grundbelopp och fyllnadsbelopp) i intet fall

får understiga 75 % av hel emeritilön och ej heller utgå med lägre belopp

än 3,200 kronor för kyrkoherde, 2,000 kronor för komminister och 1,800 kronor

för extraordinarie präst.

Biksdagen och flertalet myndigheter förutsätta tydligtvis, att även de

emeritilönex-, varom här är fråga, skulle utgå ur kyrkofonden. Ett par av

myndigheterna åter hava uttalat den meningen, att dessa emeritilöner

skulle gäldas av samma medel, som vore anvisade till prästerskapets avlöning.

För denna avvikelse från den i emeritilönelagen stadgade ovillkorliga

regeln att emeritilön gäldas av kyrkofonden synes något giltigt

skäl icke kunna åberopas.

Såväl riksdagen som de över riksdagens

förutsätta vidare, att för beredande av tillgång till de ifrågasatta nya

emeritilönerna skulle erfordras en höjning av det belopp av numera

570,000 kr., som enligt 3 § emeritilönelagen högst får användas till emeritilöner.

En sådan höjning lärer åtminstone för närvarande ej vara oundgänglig.

Då ingen präst — även om han är skyldig att avgå mot åtnjutande

av emeritilön — fått sig tillförsäkrad rätt att sålunda avgå, förefinnes

möjlighet att utan anslagets höjande intaga en ny kategori präster

bland dem, som kunna erhålla emeritilön. Det betyder blott att präster

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 179.

tillhörande den nya kategorin äger i konkurrens med andra komma i

åtanke vid emeritilönernas utdelande. Vid sådan konkurrens lärer en på

grund av obotlig sjukdom till tjänstgöring oförmögen men yngre prästman

sannolikt givas företräde framför en äldre men tjänsteduglig präst,

om emeritilönernas antal ej gör det möjligt för båda att erhålla emeriti

lön. Vore ej detta fallet skulle det för övrigt vara ändamålslöst att höja

anslaget med ett belopp, motsvarande vad som kan förväntas vara behövligt

för yngre till tjänstgöring oförmögna präster, ty, på sätt närmare

framgår av ämbetsverkens utlåtande den 26 oktober 1923 angående do

ifrågasatt ändring i 4 § lagen om emeritiiöner för präster (remiss å riksdagens

skrivelse 1923: 104), är det för emeritiiöner bestämda maximibeloppet

icke tillräckligt för att bereda sådana löner åt de i 4 § avsedda

prästerna, om dessa samtliga skulle anmäla sig till erhållande av sådan.

För att under alla förhållanden tillförsäkra emeritilön åt präster tillhörande

den nytillkomna kategorien skulle därför bliva nödigt att i lagen

angiva ett visst belopp, som företrädesvis skulle användas till förmån för

denna kategori. En sådan bestämmelse synes dock ej påkallad eller ens

lämplig, så mycket mindre som en motsvarande bestämmelse ej i lagen

intagits beträffande den där redan omförmälda kategorien sjuka präster

i åldern 65—74 år. Det torde utan olägenhet kunna överlämnas till Kungi.

Maj:t att vid emeritilönernas fördelning välja den, som är mest i behov.

Skulle det emellertid befinnas önskvärt att tillförsäkra obotligt sjuka

präster under 65 år emeritilön utan att samtidigt minska utsikterna för

de redan berättigade att komma i åtnjutande av emeritilön, något som

kunde synas så mycket mera befogat numera, som samtliga vid senaste utdelningen

till emeritilön sökande icke kunnat erhålla sådan lön, ehuru

maximibeloppet nästan fullständigt disponerats, kan detta lämpligast ske

på sådant sätt att emeritilön förklaras få till obotligt sjuka präster under

65 år utgå även för det fall att sammanlagda beloppet emeritiiöner därigenom

skulle komma att överstiga stadgat maximum. Såsom av det följande

framgår, kan någon tvekan ej råda om kyrkofondens förmåga att

bära den härav föranledda ökade utgiften.

Till utredning av frågan angående antalet präster, som kunna beräknas

ifrågakomma till emeritilön av nu ifrågavarande anledning, och det belopp,

vartill emeritilön åt dem skulle utgå, ha ämbetsverken från domkapitlen

och Stockholms stads konsistorium införskaffat erforderliga uppgifter.

Enligt dessa uppgifter hade av ordinarie präster, vilka ej fyllt 65

år — de övriga ha lämnats utom räkningen såsom redan berättigade —

allenast 3 kyrkoherdar och 3 komministrar varit sjuklediga hela år 1926

och minst 4 år omedelbart dessförinnan. Huruvida för dessa förelegat

förutsättningen av framtida otjänstbarhet framgår ej av uppgifterna, och

man vet givetvis cj heller för hur många av dem framställning om avsked

med emeritilön skulle göras. Emeritilönerna för dem skulle hava uppgått

till 21,558 kronor (därav grundbelopp 18,910 kronor). Till jämförelse må

meddelas att av präster, vilka vid utgången av år 1926 ej fyllt 65 år, ett

antal av, förutom nyss omförmälda, allenast 5 kyrkoherdar och 3 komministrar

åtnjutit tjänstledighet på grund av sjukdom under hela år 1926.

Sammanlagda emeritilönebeloppet för dessa 8 präster skulle ha varit

32,982 kronor, därav 29,070 kronor grundbelopp. Av dessa 8 präster var

det ingen, respektive en, som inberäknat år 1926 åtnjutit tjänstledighet 4

år, respektive 3 år i sträck. Bland do extra ordinarie prästerna, vilka ej

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 179.

fyllt 60 år, förekom ingen, som på grund av sjukdom åtnjutit 5 års tjänstledighet

i sträck; blott en hade haft sådan tjänstledighet under hela

år 1926.

Jag torde i detta sammanhang böra nämna, att eu obotligt sjuk extra

ordinarie präst på grund av särskilt medgivande av riksdag (skrivelse nr

329/1920) och kyrkomöte (skrivelse nr 4/1920) genom Kungl. Maj:ts beslut

den 19 november 1920 förklarats berättigad till emeritilön, ehuru han icke

uppnått den härför stadgade åldern. Ifrågavarande präst, som var född

1879, hade under de senare åren långa tider nödgats på grund av sjukdom

vara tjänstledig samt kunde enligt i ärendet företett läkarbetyg anses vara

för framtiden oförmögen till arbete. Den beviljade emeritilönen bestämdes

att utgå från och med ecklesiastikåret 1921—1922 med ett belopp av 1,500

kronor för år eller således det belopp, varmed emeritilön enligt då gällande

bestämmelser utgick till extra ordinarie präst.

I syfte att genom förhöjning av emeritilönerna bereda prästerliga emeriti

kompensation för minskning i pensionsförmånerna till följd av förändrade

grunder för beräknande av dyrtidstilläggen avlät Kungl. Maj:t till 1926 års

JcyrJcomöte skrivelse (nr 9) med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 och

3 §§ ovannämnda lag. Enligt 2 § av nämnda förslag skulle denna reglering

av emeritilönerna ske så, att ifrågavarande förhöjning lades såsom

fyllnadsbelopp till den i lagen bestämda emeritilönen såsom grundbelopp.

Summan av dessa båda belopp skulle alltså bilda den prästerliga emeritilönen1).

Den sålunda föreslagna ändringen medförde i sin tur behov av ändring

i emeritilönelagens 3 §, då ju det där omförmälda maximibeloppet 500,000

kronor givetvis borde förhöjas med ett belopp motsvarande summan av de

belopp, varmed de till detta maximum uppgående emeritilönerna komme

att förhöjas. Enligt gjorda beräkningar skulle härför erfordras 66,000 kronor.

På grund härav syntes ett till 70,000 kronor avrundat belopp skäligen

böra upptagas som förhöjning av sagda maximum, vilket alltså föreslogs till

570,000 kronor.

Kungl. Maj:ts skrivelse (nr 9) blev av kyrkomötet remitterad till kyrkolagsutskottet.

I samband med nämnda skrivelse hade utskottet att behandla

två i ämnet väckta, likaledes till utskottet remitterade motioner (nr 16 och

nr 30).

I motionen nr 16 föreslogs, att det i 3 § emeritilönelagen angivna maximibeloppet

skulle höjas till 1,000,000 kronor.

I motionen nr 30 föreslogs skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att

Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för sådant tillägg till emeritilönelagen,

att Kungl. Maj:t finge rätt att åt präst, som fyllt 70 år och därom

framställde önskan, tilldela emeritilön, jämte eventuella åtgärder för sådan

Höjning av

(let för emeritilöner

disponibla

beloppet.

'') Jfr sid. 6.

s. 26 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

Sänkning av

pensionsåldern.

26 Kungl. Majds proposition Nr 179.

ändring av maximibeloppet ur kyrkofonden till emeritilöner, som kunde

finnas av behovet påkallad.

Kyrkolagsutskottet avgav två betänkanden i ämnet, nr 12 och nr 30. I

enlighet med utskottets i sistnämnda betänkande gjorda förslag avlät kyrkomötet

den 3 november 1926 skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 35), däri kyrkomötet

anmälde, dels att kyrkomötet godkände Kungl. Maj:ts förslag till lag

om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ i emeritilönelagen, dels ock att kyrkomötet

— för tillgodoseende av de i motionerna avhandlade önskemålen, så

vitt anginge 3 § i nämnda lag — för sin del jämsides härmed antoge ytterligare

ett förslag om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ samma lag. Enligt sistnämnda

förslag skulle 2 § hava enahanda lydelse som enligt Kungl. Maj:ts

förslag, varemot 3 § skulle erhålla den förändrade lydelsen, att det maximibelopp,

som finge användas till emeritilöner, höjdes till 750,000 kronor.

Sedan Kungl. Maj:ts av kyrkomötet godkända förslag härefter förelagts

1927 års riksdag, blev detsamma jämväl av riksdagen godkänt (propositionen

nr 26, bankoutskottets utlåtande nr 17 och riksdagens skrivelse nr 49).

I överensstämmelse med det sålunda godkända förslaget utfärdades, såsom

förut (sid. 6) meddelats, den 18 mars 1927 lag (nr 55) om ändrad

lydelse av 2 och 3 §§ i lagen den 9 december 1910 (nr 141 sid. 35) om

emeritilöner för präster.

Kyrkomötets förslag om sådan ändring av omförmälda 3 §, att det däri

stadgade maximibeloppet höjdes till 750,000 kronor har av kammarkollegiet

och statskontoret i den 10 juni 1927 avgivet utlåtande avstyrkts under hänvisning

till vad ämbetsverken i sitt samma dag avgivna utlåtande anfört

över 1925 års kyrkomötes i ovannämnda skrivelse nr 39 framställda förslag

i fråga om bland annat ändring i lagen om emeritilöner för präster.

Ytterligare torde jag i detta sammanhang böra anmäla en av domkapitlet

i Skara i ämnet gjord framställning. I skrivelse den 19 december 1928

har nämnda domkapitel anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes med det snaraste

vidtaga åtgärder för att den av 1926 års kyrkomöte föreslagna ändringen

av 3 § emeritilönelagen — höjning av maximibeloppet till 750,000 kronor

—- måtte bliva gällande lag. — Framställningar i enahanda syfte hava inkommit

jämväl från domkapitlen i Uppsala, Strängnäs, Västerås, Växjö,

Lund, Göteborg, Luleå och Visby.

De framställningar om ändringar i emeritilönelagen, för vilka jag här förut

redogjort, avse, såsom tidigare framhållits, dels sänkning av pensionsåldern

från 75 år till 70 år, dels beredande av möjlighet till pensionering av otjänstbara

ordinarie och extra ordinarie präster, som icke fyllt 65 år, respektive

60 år, dels ock ökning av det för emeritilöner för närvarande disponibla

beloppet 570,000 kronor.

Jag vill då först till övervägande upptaga frågan om sänkning av pensionsåldern.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 179.

Riksdagen och kyrkomötet synas hava utgått ifrån, att möjlighet skulle

beredas att tilldela ordinarie präster i åldersläget 70—74 år, vilka därom

gjorde ansökning, emeritilön, men att någon skyldighet för dylik prästman

att mot erhållande av emeritilön avgå från befattningen icke skulle stadgas.

Kammarkollegiet och statskontoret hava i princip tillstyrkt förslaget men

uttalat sig för att avgången borde göras obligatorisk. Ämbetsverken hava

dock med hänsyn till svårigheten att bedöma, huruvida kyrkofonden •—

efter tillgodoseendet av vissa krav, som måste anses utgå med bättre förmånsrätt

-— kan förväntas komma att äga förmåga att bära utgiften för ett

ökat antal emeritilöner, funnit sig förhindrade att för det dåvarande tillstyrka

här ifrågavarande ändring i emeritilönelagen.

För egen del anser jag i likhet med alla hörda vederbörande, att den

föreslagna sänkningen av pensionsåldern är synnerligen påkallad med hänsyn

till församlingarnas intressen. Jag håller jämväl före, att det knappast

kan anses billigt, att möjligheten att erhålla pension skall för de prästerliga

befattningshavarnas del inträda vid en avsevärt högre levnadsålder än den

som är bestämd för statstjänstemannen. I likhet med ämbetsverken synes

det mig principiellt riktigt att för den nya gruppen pensionsberättigade

stadga skyldighet att avgå, dock naturligen med undantag för redan utnämnd

befattningshavare. Liksom hittills varit fallet med de präster, som fyllt 75 år,

lärer emellertid denna skyldighet endast undantagsvis komma att göras gällande.

Såsom regel kommer helt visst under en överskådlig framtid att

gälla, att endast den, som själv önskar avgå, erhåller emeritilön.

Enligt en inom ecklesiastikdepartementet verkställd beräkning uppgår antalet

ordinarie prästerliga befattningshavare i åldern 70—74 år för närvarande till

106 kyrkoherdar och 28 komministrar. För att alla dessa skola kunna erhålla

emeritilön enligt av mig tidigare föreslagna grunder skulle erfordras

ett belopp av omkring 685,000 kronor om året. Då endast en del av dessa

befattningshavare torde komma i fråga till erhållande av emeritilön, synes

det erforderliga beloppet nu knappast behöva beräknas högre än omkring

250,000 kronor om året.

Vad härefter angår frågan om beredande av ökade möjligheter till förtidspensionering

— emeritilön åt otjänstbara ordinarie och extra ordinarie

präster, som icke fyllt 65 år, respektive 60 år — synas mig de skäl, som

anförts förren dylik, av samtliga hörda myndigheter tillstyrkt åtgärd, synnerligen

övertygande.

Beträffande de förutsättningar, som böra uppställas för beviljande av dylik

förtida emeritilön, har jag känt mig något tveksam rörande lämpligheten

av att, såsom kammarkollegiet och statskontoret föreslagit, upptaga den civila

pensionslagens föreskrifter om otjänstbarhet under fem på varandra

följande år, i stället för att ansluta till emeritilönelagens bestämmelse om

förtida emeritilön åt präst, som fyllt 65 år (otjänstbarhet under tre av de

Förtidspen
sionering.

s. 28 Kontrollera mot PDF

ökning av

emeritilöneanslaget.

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 179.

senast förflutna fem åren). Jag har dock icke ansett tillräckliga skäl föreligga

att avvika från ämbetsverkens förslag i denna del. Endast beträffande

de extra ordinarie prästerna synes mig nödigt vidtaga en modifikation.

Dylika prästmän kunna, även vid varaktig otjänstbarhet, ej erhålla sjukledighetsarvode

för längre tid än sammanlagt 730 dagar under loppet av fem

år. Redan efter två års otjänstbarhet upphör således möjligheten att erhålla

sjukledighetsarvode. Det synes då hårt, om vederbörande prästman — även

i de fall då något tvivel icke kan råda därom att otjänstbarheten är permanent

— skall behöva vänta i tre år, innan han kan erhålla emeritilön.

I de ytterst få fall, varom här kan bli fråga, torde ej behöva möta några

betänkligheter att bereda möjlighet till utdelande av emeritilön redan efter

två års otjänstbarhet.

I likhet med ämbetsverken anser jag, att till tjänstgöring oförmögen präst,

som kan komma i fråga till erhållande av förtida emeritilön, skall — med

den inskränkning som föranledes av hänsynen till redan utnämnd befattningshavare

— vara skyldig avgå med emeritilön. Jämväl i fråga om avkortning

av emeritilönen i vissa fall ansluter jag mig till ämbetsverkens

uppfattning. Dock torde med hänsyn till den höjning av emeritilönerna,

som åvägabringas genom det av mig tidigare framlagda förslaget om provisoriskt

tilläggsbelopp till emeritilönen, icke behöva stadgas annan undre

gräns för den avkortade emeritilönen än att denna skall utgöra minst 75

procent av hel emeritilön. Lägsta avkortade emeritilönen skulle således,

efter höjning till närmast högre tiotal kronor, komma att utgöra: för kyrkoherde

3,150 kronor, för komminister 2,250 kronor och för extra ordinarie

prästman 1,880 kronor.

Frågan huruvida för erhållande av avkortad emeritilön skall, i likhet med

vad som är föreskrivet för statstjänstemannen, uppställas fordran på visst

minimiantal tjänstår har icke berörts av ämbetsverken. För de ordinarie

prästmännens del synes mig ett dylikt villkor ej erforderligt. Vidkommande

åter de extra ordinarie prästmännen synes försiktigheten bjuda att man uppställer

krav på vissa tjänstår, förslagsvis tio, i analogi med vad som gäller

för statstjänstemännen.

Kostnaden för den av mig nu föreslagna utsträckta förtidspensioneringen

torde bliva jämförelsevis obetydlig. Med utgångspunkt från den av ämbetsverken

verkställda utredningen synes den kunna beräknas till cirka 25,000

kronor om året.

Det årliga belopp ur kyrkofonden, som står till förfogande för utdelande

av emeritilöner uppgår, såsom förut meddelats, till 570,000 kronor. Detta belopp

har visat sig vara otillräckligt för att medgiva beviljandet av emeritilön åt

alla, som ansöka därom. Under ecklesiastikåret 1929—1930 finnas disponibla

högst 97 emeritilöner för kyrkoherdar, högst 26 för komministrar och högst

25 för extra ordinarie präster. Härav hava tagits i anspråk respektive 97,

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. May.ts proposition Nr 179.

24 och 23 emeritilöner med ett sammanlagt grundbelopp av omkring 495,000

kronor. Vid beviljandet av nya emeritilöner för nämnda ecklesiastikår

kunde endast 14 av 28 sökande kyrkoherdar erhålla emeritilön. För sökande

komministrar och extra ordinarie präster har däremot hittills som regel

funnits lediga rum.

För att tillgodose alla till emeritilön för närvarande berättigade präster, som

önska komma i åtnjutande av dylik lön men hittills icke kunnat erhålla sådan,

torde erfordras ett ärligt belopp av omkring 75,000 kronor. Den av mig bär

förut föreslagna pensionsförbättringen, som blir eu följd av fyllnadsbeloppets

utbytande mot provisoriskt tilläggsbelopp, medför, såsom förut meddelats, i

fråga om de nuvarande emeriti en kostnadsökning av likaledes omkring

75.000 kronor om året. Till emeritilöner åt ordinarie präster i åldersläget

70 74 år bör, enligt vad förut nämnts, beräknas cirka 250,000 kronor.

Slutligen erfordras för förtidspensionering av präster under 65 år, respektive

60 år omkring 25,000 kronor. Totalkostnaden för den utsträckta pensioneringen

kan således, om man frånser ökningen i dyrtidstillägg1), beräknas

till cirka 425,000 kronor. En förhöjning av det nuvarande emeritilöneanslaget

570,000 kronor till 1,000,000 kronor torde således vara tillräcklig

för att tillgodose behovet under den närmaste framtiden.

Såsom framgår av vad jag förut anfört, hava kammarkollegiet och statskontoret

ställt sig mycket tveksamma till kyrkofondens förmåga att kunna

utan anlitande av sina kapitaltillgångar bestrida kostnaderna såväl för en

pensionering i utsträckt omfattning av prästerskapet som för vissa angivna

förestående utgifter, till vilkas bestridande fondens medel i första rummet

borde reserveras. Den utveckling fonden under de senaste åren undergått

synes mig dock innebära ett vederläggande av ämbetsverkens farhågor.

Fonden, som nu uppgår till nära 47 millioner kronor, har nämligen

under de fem senast tilländagångna budgetåren 1923/1928 enligt de av statskontoret

utgivna s. k. fondredogörelserna ökats med i medeltal omkring

2.675.000 kronor årligen. För budgetåret 1927/1928 har ökningen utgjort

icke mindre än cirka 3,450,000 kronor. Vid sådant förhållande s}mes mig

icke kunna råda någon tvekan om kyrkofondens förmåga att, jämte de av

mig tidigare föreslagna utgifterna för arvoden åt ordförandena i de ecklesiastika

boställsnämnderna, cirka 62,000 kronor, och provisorisk tilläggslön åt

de nyreglerade prästmännen in. m., omkring 1,060,000 kronor, bära jämväl

den ökade kostnaden för emeritilöner, utgörande — inberäknat ökningen i

dyrtidstillägg — högst (1,000,000 — 570,000 + 85,000) 515,000 kronor.

Föredragande departementschefen uppläser härefter förslag till lag om

andrad lydelse av 2—5 §§ i lagen den 9 december 1910 om emeritilöner

för präster samt hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen antaga

berörda lagförslag.

'') Denna ökning torde uppgå till omkring 85,000 kronor.

Kyrkofondens

bärkraft.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 179.

Vad föredragande departementschefen sålunda, med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter, hemställt behagar

Hans Kunglig Höghet Kronprinsen-Regenten bifalla

samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga

vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

H. B. Hammar.

Stockholm 1929, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1929:228 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2—5 §§ i lagen den 9 december 1910 a1 i texten
  2. B1LU 1929:1 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat m. m. s. 8 i texten
  3. B1LU 1929:2 Utlåtande i anledning av Kungl. Maf.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2—5 §§ i lagen den 9 december 1910 s. 11 i texten