Sök i Ratio Lex

Med förslag till bokföringslag

1929-03-12 · 120 sidor, varav 100 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 100 av 120 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1929:189, Med förslag till bokföringslag

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

1

Nr 189.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till bokföringslag;

given Stockholms slott den 12 mars 1929.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till bokföringslag.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Georg Bissmark.

Bihang till riksdagens protokoll 1929

1 sand. 158 håft. (Nr 189.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Förslag

till

Bokförings la g

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Bokföringsskyldighet enligt denna lag åligger aktiebolag, bolag, som blivit

infört i handelsregistret, samt, där annat ej följer av 2 §, en var som yrkesmässigt

driver någon av följande rörelser:

1) handel med varor, värdepapper eller annan lös egendom eller fastigheter,

2) tillverkning eller bearbetning av varor till avsalu eller på beställning,

3) reparationsverksamhet,

4) framställning eller överföring av elektrisk kraft till avsalu,

5) byggnadsverksamhet, utförande på beting av arbete å annans fastighet,

6) skeppsbyggen eller varvsrörelse,

7) verksamhet för utvinnande eller tillgodogörande av mineral, stenkol,

sten, kalksten, torv eller skogsprodukter,

8) tryckeri- eller förlagsrörelse,

9) apoteksrörelse,

10) hotell- eller pensionatrörelse, till vars utövande fordras tillstånd av myndighet,

11) kafé- eller värdsbusrörelse,

12) teater-, varieté-, cirkus-, biograf- eller därmed jämförlig rörelse eller

filminspelning,

13) järnvägsdrift, rederirörelse eller kanaldrift,

14) annan verksamhet för befordran mot avgift av personer, gods eller meddelanden,

15) fartygskommission, spedition, bärgning eller magasinering,

16) mäklerirörelse, handels- eller befraktningsagentur,

17) bank- eller försäkringsrörelse,

18) pantlånerörelse eller annan lånerörelse,

19) verksamhet såsom advokat eller patentombud, inkasseringsrörelse,

20) badhus- eller tvättinrättningsrörelse.

2 §.

Med utövande av rörelse följer icke bokföringsskyldighet i nedan angivna

fall:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

3

1) om någon idkar handel med varor genom kringlöring eller från salustånd

eller på annat liknande sätt och därvid vanligen icke biträdes av flera än make

och barn under sexton år eller en annan person;

2) om rörelse, som i 1 § 2), 3), 5), 6), 7)’, 8), 11), 14) eller 20) sägs,

vanligen drives utan biträde av flera än make och barn under sexton år samt

två andra personer;

3) om någon idkar rederirörelse endast med eget, av honom själv fört fartyg;

eller

4) om rörelse drives sasom binäring till jordbruk allenast för utnyttjande

av fastighetens alster eller naturtillgångar.

Staten och kommun äro icke underkastade bokföringsskyldighet enligt denna

lag.

3 §.

Bokföringen skall ske i överensstämmelse med allmänna bokföringsgrunder

och med iakttagande av god köpmannased.

4 §.

Genom bokföringen skall lämnas redovisning ej mindre för rörelsens gång

än även för den bokföringsskyldiges ekonomiska ställning vid rörelsens början

och vid utgången av varje räkenskapsår.

Till fullgörande härav skall den bokföringsskyldige dels över rörelsens gång

föra dagbok och de övriga handelsböcker, vilka med hänsyn till rörelsens omfattning

och beskaffenhet erfordras i den löpande bokföringen, dels ock över

sin ekonomiska ställning upprätta och i inventariebok införa inventarium och

balansräkning.

Inventarium och balansräkning, som avse ställningen vid räkenskapsårs utgång,

skola, där ej Konungen för visst slag av rörelse annat medgiver, vara

införda i inventarieboken inom tre och en halv månader därefter.

5 §.

Handelsbok skall, där den icke består av betryggande lösblads- eller kortsystem,

vara bunden och hava sidorna eller uppslagen numrerade i löpande sifferföljd.

Dagbok ma besta av en eller flera böcker. Dagbok och inventariebok

må icke utgöras av lösblads- eller kortsystem.

Införing skall göras med bläck, skrivmaskin eller på annat varaktigt sätt.

Tomma mellanrum må ej lämnas, där enligt gängse bokföringsregler införingar

skola göras i löpande följd. Radering får ej förekomma, ej heller får något

av innehållet genom överstrykning eller annorledes göras oläsligt. Göres ändring

i eller tillägg till införing, skall tillika riktigheten därav vitsordas och

dagen för åtgärden utsättas. Ur bunden handelsbok må blad icke borttagas.

6 §•

I dagboken skola affärshändelserna införas dagligen post för post. Affärshändelser

under dagen av likartad beskaffenhet må dock införas i en post. I

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

ty fall skola, där fråga ej är om influtna belopp vid kontantförsäljning, de i

posten ingående affärshändelserna vara antecknade i särskild för ändamålet

upprättad bilaga, som må bestå av betryggande lösblads- eller kortsystem.

Där rörelsens art och omfång det påkallar, må med införandet av gemensam

post anstå till nästa söckendag.

Vid den löpande bokföringen skall i övrigt särskilt iakttagas, att upplysning

på klart och överskådligt sätt lämnas om de fordringar och skulder, som

i rörelsen uppkommit, därvid borgenärernas och gäldenärernas namn samt

storleken av en vars fordran eller skuld skola angivas, om omkostnaderna för

rörelsen, om vad den bokföringsskyldige i penningar eller eljest i rörelsen insatt

eller därur uttagit, om de växlar, som med rörelsen hava samband, samt om de

borgens- och övriga ansvarsförbindelser för annan, vilka den bokföringsskyldige

i och för rörelsen ingått.

7 §.

Inventariet skall upptaga den bokföringsskyldiges samtliga tillgångar i fastigheter,

varulager, övriga lösören, fordringar, värdepapper, kontanta penningar

och annat ävensom hans samtliga skulder, evad tillgångarna och skulderna

ingå i rörelsen eller ej. De skola specificeras och för varje post skall värde därå

utsättas. Lösören, som icke ingå i rörelsen, må dock upptagas i en post. Jämväl

i övrigt må i en post sammanföras sinsemellan likartade tillgångar eller

skulder, så framt de äro med åsatta värden överskådligt införda i handelsbok

eller bilaga och hänvisning göres till boken eller bilagan. Tillgångar och skulder

skola var för sig sammanräknas och skillnaden mellan slutsummorna utsättas.

Inom linjen skola angivas dels samtliga borgens- och övriga ansvarsförbindelser

för annan, vilka den bokföringsskyldige iklätt sig, i den mån de icke upptagits

bland skulderna, dels ock samtliga av den bokföringsskyldige ställda panter,

evad förbindelserna eller panterna äga samband med rörelsen eller icke.

Bolag, som blivit infört i handelsregistret, skall inom linjen angiva beloppet

av bolagets fordran hos bolagsman.

8 §.

Balansräkningen skall utgöra ett översiktligt sammandrag av inventariet.

Den skall vara uppställd i lämpliga huvudposter och jämväl avse i inventariet

inom linjen lämnade uppgifter.

9§.

Vid upprättande av inventarium och balansräkning skall vidare iakttagas:

1) Den bokföringsskyldiges tillgångar må ej upptagas över sina verkliga

värden.

2) Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för den bokföringsskyldige,

må dock upptagas till det belopp, vartill kostnaderna för deras anskaffning eller

tillverkning uppgått, ehuru verkliga värdet är lägre än detta belopp. I ty

fall skall dock därå årligen avskrivas det belopp, som motsvarar tillgångarnas

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

5

av ålder och nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna värdeminskning.

I stället för sådan avskrivning må motsvarande belopp kunna uppföras

bland skulderna å särskilt värdeminskningskonto. Sådant konto må ej

minskas annorledes än genom en minskningen motsvarande avskrivning å ifrågavarande

tillgångar.

Upptagas tillgångar, som här avses, vid slutet av det räkenskapsår, varunder

de anskaffats eller tillverkats, till högre belopp än det, vartill kostnaderna för

deras anskaffning eller tillverkning uppgått, eller åsättes dylika tillgångar

högre värde än i närmast föregående balansräkning, skall i balansräkningen

angivas med vilket belopp höjning skett.

3) Osäkra fordringar skola upptagas endast till de belopp, varmed de beräknas

komma att inflyta. Värdelösa fordringar må icke uppföras såsom tillgång.

10 §.

Inventariet och balansräkningen skola av den bokföringsskyldige med hans

underskrift bestyrkas. Äro flera delägare obegränsat ansvariga för registrerat

bolags förbindelser, skola inventariet och balansräkningen av dem alla underskrivas.

11 §.

Räkenskapsår må icke överstiga tolv månader. Vid rörelsens början ävensom

vid omläggning av räkenskapsår må det dock utsträckas att omfatta högst aderton

månader.

12 §.

Ankommande brev, räkningar och övriga handlingar, som hava betydelse för

rörelsen, skola förvaras i ordnat skick.

Handlingar, som i rörelsen avsändas, skola kopieras. Kopiorna skola likaledes

i ordnat skick förvaras.

13 §.

Handelsbok med bilagor ävensom handling och kopia, varom i näst föregående

paragraf sägs, skola förvaras under tio år, räknade från utgången av det

räkenskapsår, varunder sista inskrivningen eller anteckningen gjordes eller

handlingen eller kopian tillkom.

14 §.

Vad i denna lag är stadgat äger ej tillämpning i den mån avvikande bestämmelser

gälla enligt annan lag eller författning.

15 §.

Befinnes bokföringsskyldig, som kommit i konkurs eller fått till stånd offentlig

ackordsförhandling utan konkurs, icke hava fullgjort vad i denna lag stadgas,

är han underkastad ansvar enligt 23 kap. strafflagen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1930, då 1—11 samt 19 §§ i

ningen den 4 maj 1855 (nr 66) angående handelsböeker och han

skola upphöra att gälla. Där i lag eller författning förekommer

till nämnda förordning, skall, såvitt angår sagda paragrafer, denna lag i stället

tillämpas.

Den, som jämlikt äldre lag är skyldig att föra handelsböeker, må, där räkenskapsåret

börjat löpa före nya lagens ikraftträdande, intill räkenskapsårets slut

fullgöra sin skyldighet i överensstämmelse med den äldre lagen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

7

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 26 mars 1926.

N ärvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss,

Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anför

chefen för justitiedepartementet statsrådet Nothin:

»I skrivelse den 4 mars 1903 hemställde riksdagen, att Kungl. Maj:t täck- Riksdagens

tes taga i övervägande, i vad mån de genom förordningen den 4 maj 1855 an
O

TV TT1**T TT TT T* fflrfltiS X

gående handelsböcker och handelsräkningar meddelade bestämmelser om skyldighet

att föra handelsböcker kunde erfordra utvidgning eller förtydligande.

I skrivelsen framhölls, bland annat, hurusom den i 2 § av nämnda förordning

förekommande uppräkning av särskilda yrken, vilkas utövande medför skyldighet

att föra handelsböcker, på grund av de ändrade förhållanden, som uppstått

efter tiden för förordningens tillkomst, numera torde vara i viss mån

föråldrad och ofullständig. Det syntes därför riksdagen lämpligt och behövligt,

att nämnda bestämmelser underkastades omprövning i ändamål att, förutom

nu uppräknade näringsgrenar, jämväl andra, som kunde anses med hänsyn

till betydelse för affärslivet vara med dem likställda, måtte, i den mån de

utövades i avsevärd omfattning, få sig ålagd bokföringsskyldighet. A andra

sidan kunde det enligt riksdagens mening ifrågasättas, huruvida samtliga de i

paragrafen angivna yrken städse vore av den betydelse för affärslivet eller utövades

i den omfattning, att förandet av handelsböcker borde vara ovillkorligen

och utan undantag påbjudet. I fråga om de näringar, vilka sammanhänga med

jordbruket, anförde riksdagen, att det syntes riktigt, att dessa vore fritagna

från bokföringsskyldighet. Men bestämmelsen härom syntes i tillämpningen

hava givit anledning till skiljaktiga åsikter angående frågan, vilka näringar

i förekommande fall borde anses på sådan grund vara undantagna. Stadgandets

mening vore, enligt riksdagens uppfattning, att undantaget avsåge endast

sådana näringar, vilka utgjorde verkliga binäringar. Vore däremot en näring

i och för sig av den beskaffenhet och omfattning, att den vore hänförlig under

bestämmelserna om bokföringsskyldighet, borde dylik skyldighet åligga nä
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Sakkunnigbetänhande

1916

ringsidkaren, även om näringen stode i närmare eller fjärmare samband med

jordbruket. Att med bestämdhet uppdraga gränsen härutinnan skulle efter

riksdagens mening möta synnerliga svårigheter, men det förtjänade i allt fall

tagas under övervägande, huruvida ett förtydligande skulle kunna åstadkommas

och enhet i rättstillämpningen därigenom vinnas. Slutligen har riksdagen

uttalat, att en revision av bestämmelserna i ämnet i syfte att giva desamma en

tydligare och mera tidsenlig avfattning torde jämväl i andra avseenden kunna

icke utan skäl ifrågasättas.

I utlåtande över riksdagens framställning har kommerskollegium anfört,

att med hänsyn till den stora utveckling, industrien och affärslivet vunnit

sedan år 1855, förhållandena syntes påkalla en omprövning av bestämmelserna

i nu ifrågavarande författning, ävensom att denna omprövning icke borde ske

allenast ur de av riksdagen särskilt angivna synpunkter utan omfatta författningens

bestämmelser i allmänhet, sålunda bland annat även beskaffenheten och

omfattningen av den bokföringsskyldighet, som borde åligga vissa näringsidkare.

Ärendet upptogs till behandling i statsråd den 27 augusti 1912, därvid

dåvarande chefen för justitiedepartementet anförde, bland annat, att det syntes

honom uppenbart, att den sålunda ifrågasatta omarbetningen av förordningen

angående handelsböcker och handelsräkningar borde avse icke blott bestämmelserna

om vilka näringsidkare det skulle åligga att föra handelsböcker utan

jämväl de stadganden, som närmare reglerade sättet för bokföringsskyldighetens

fullgörande, vilka stadganden i flera avseenden torde vara i behov av

modernisering. Däremot syntes anledning icke föreligga att i detta sammanhang

till behandling upptaga frågan om omarbetning av författningens stadganden

i övrigt, vilka huvudsakligen avsåge handelsböckers och handelsräkningars

vitsord såsom bevismedel och därmed sammanhängande förhållanden.

Departementschefen hemställde därefter om bemyndigande att tillkalla

högst fyra på affärslivets område sakkunniga personer att inom departementet

biträda med verkställande av utredning och avgivande av förslag rörande

omarbetning i angiven omfattning av omförmälda förordning, vilka personer

jämväl skulle biträda vid utredningen av den likaledes av riksdagen i skrivelse

den 8 maj 1902 väckta frågan om vidtagande av anordningar för införande

av legaliserade revisorer. Denna hemställan bifölls av Kungl. Maj:t, varefter

t. f. departementschefen den 17 september 1912 tillkallade advokaten John

Tjerneld, direktören i Stockholms köpmannaförening Hans Fr. Hansen, direktören

i Nya aktiebolaget Atlas Gunnar Jacobsson och direktören i Aktiebolaget

Sveriges allmänna revisionsbyrå Sven Nissvandt att i nämnda hänseenden biträda

inom departementet.

Med en till chefen för justitiedepartementet ställd skrivelse den 29 januari

1916 hava de sakkunniga överlämnat förslag till lag om ändrad lydelse i vissa

delar av förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar,

till lag angående ändring i lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag,

till lag angående ändring i den vid tiden för förslagets avgivande gällande

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

9

lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse samt till lag angående ändring i

lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse, allt jämte motiv.

Till följd av remisser hava underdåniga utlåtanden över omförmälda förslag

avgivits av kommerskollegium, generalpoststyrelsen, lantbruksstyrelsen, försäkringsinspektionen,

bankinspektionen, patent- och registreringsverket, kontrollstyrelsen,

överståthållarämbetet och Kungl. Maj :ts samtliga befallningshavande.

Kommerskollegium har tillika överlämnat yttranden i ärendet av samtliga handelskammare

i riket ävensom av Sveriges allmänna handelsförening, Sveriges

industriförbund, styrelsen för Stockholms handelsgymnasium och styrelsen för

Göteborgs handelsinstitut. Lantbruksstyrelsen har överlämnat yttranden från

förvaltningsutskotten hos flertalet hushållningssällskap i riket. Yttranden hava

vidare överlämnats, av försäkringsinspektionen från svenska livförsäkringsbolags

direktörsförening och styrelsen för svenska försäkringsföreningen samt

av bankinspektionen från styrelsen för svenska bankföreningen. Tillika har

Sveriges advokatsamfund, efter det tillfälle lämnats samfundet att yttra sig

i ärendet, inkommit med yttrande över de sakkunnigas förslag.

Att 1855 års förordning icke längre motsvarar skäliga anspråk på en tidsen- Departelig

lagstiftning för reglerande av näringsidkares bokföringsskyldighet lärer men^sc^efen

vara ställt utom varje tvekan. Under den långa tid, som förflutit från förordningens

tillkomst, har näringslivet i många och viktiga avseenden omgestaltats,

och den moderna bokföringstekniken kan endast i ofullständig mån anslutas

till de gamla lagbestämmelserna. Den bokföring, som användes inom det

nutida näringslivet, företer därför ringa överensstämmelse med de regler, 1855

års förordning uppställer. I mångt och mycket har förordningen därmed

blivit otjänlig för sitt ändamål att befordra ordning och trygghet i affärsförbindelser

mellan enskilda och att i det allmännas intresse underlätta skattskyldighetens

bestämmande. I det praktiska rättslivet hava dessa brister kommit

att framträda icke minst genom den vidgade betydelse 1855 års förordning

genom senare lagstiftning erhållit såsom normerande för tillämpningen av

viktiga lagbud inom olika rättsområden. Enligt 1887 års firmalag medför

idkande av handel eller annan näring, med vars utövande följer skyldighet att

föra handelsböcker, förpliktelse att anmäla firma till införande i handelsregistret.

Jämlikt 1895 års lag om handelsbolag och enkla bolag är bokföringsskyldigheten

avgörande för begreppet handelsbolag. Vidare bestämmes i 1905

års lag om köp och byte av lös egendom begreppet köpman — vilket ligger till

grund för den i denna lag genomförda åtskillnaden mellan handelsköp och s. k.

civila köp — genom hänvisning till gällande stadganden om bokföringsskyldighet.

Enligt 23 kap. strafflagen inträder straff för konkursgäldenär, som finnes

hava åsidosatt den bokföringsskyldighet, vilken jämlikt lag ålegat honom. Då i

dessa fall hänvisningen gäller den föråldrade 1855 års förordning, är det tydligt,

att tillämpningen stundom kan komma att mindre väl överensstämma med faktiskt

rådande uppfattning på det merkantila området och med den naturliga

rättskänslans krav. För min del har jag därför funnit det vara en angelägen

uppgift att arbetet för en revision av 1855 års förordning må kunna fullföljas

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

och avslutas. I detta syfte har inom justitiedepartementet verkställts en

överarbetning av de sakkunnigas förslag, därvid beaktande ägnats de anmärkningar

och önskemål, som innefattas i de av myndigheter och enskilda korporationer

avgivna yttrandena.

På grundval av de sakkunnigas förslag hade inom departementet utarbetats

utkast till lag om handelsböcker och handelsräkningar, till lag om ändrad lydelse

av 56 § i lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag och till lag om ändrad

lydelse av 43 och 159 §§ i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse. Härjämte

hade utarbetats utkast till lag om ändrad lydelse av 48 och 149 §§ i lagen

den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse samt till lag om ändrad lydelse av 31

och 33 §§ i lagen den 29 juni 1923 om sparbanker. Med hänsyn till den avsevärda

tid, som förflutit från det föregående yttranden i ärendet avgivits, hava

utkasten överlämnats för granskning till kommerskollegium, handelskamrarna

i riket, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, svenska revisorsamfundet,

Sveriges hantverksorganisation och Sveriges advokatsamfund. I

anledning av de därvid inkomna yttrandena hava vissa ändringar vidtagits.

Innan slutlig ståndpunkt tagits till frågan, har inom departementet därjämte

överläggning ägt rum med professorn i handelsteknik vid handelshögskolan i

Stockholm O. Sillén ävensom med särskilt tillkallade sakkunniga, ordföranden

i styrelsens för Sveriges hantverksorganisation verkställande utskott f. d. vice

konsuln C. J. F. Ljunggren, direktören i Sveriges allmänna lantbrukssällskap

J. E. J :son Leufvén, direktören V. Strömberg såsom representant för Sveriges

köpmannaförbund och sekreteraren i Stockholms handelskammare friherre

W. G. Stiernstedt, varjämte de inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga

för reformering av taxeringsväsendet lämnats tillfälle att taga del av

utkasten.

De sakkunniga hade i sitt förslag — på sätt ock angavs vid uppdragets meddelande

— begränsat omarbetningen av 1855 års förordning till de delar därav,

vilka avse bokföringsskyldighetens fastställande och vad därmed står i omedelbart

samband (1—10 §§), under det att övriga bestämmelser lämnats orubbade.

I sak synes häremot intet vara att erinra, då det näppeligen kan vara lämpligt

att för närvarande ingå på en revision av sistnämnda stadganden, vilka, i den

mån de fortfarande kunna anses äga gällande kraft eller hava någon praktisk

tillämpning, till stor del äro av processuell natur och således komma under omprövning

i samband med rättegångsreformen. Emellertid måste omarbetningen

av de grundläggande bestämmelserna angående handelsböcker föranleda en i viss

mån ändrad uppställning, som medför svårigheter att låta de nya föreskrifterna

ingå i den gamla förordningen. En rent formell överarbetning av de kvarstående

bestämmelserna torde med hänsyn till deras i åtskilliga avseenden föråldrade karaktär

svårligen kunna genomföras. Jag har därför funnit mig böra föreslå,

att de nya bestämmelserna upptagas i en särskild lag, betecknad lag med vissa

ändrade bestämmelser angående handelsböcker. Genom denna lag skulle upphävas

1—11 §§ i 1855 års förordning och i samband därmed vidtagas en

ändring i 19 § i samma förordning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

11

De sakkunniga hava vid utförandet av sitt uppdrag till en början haft att jgiO rs

taga ställning till frågan om reglerna för bokföringsskyldighetens omfattning, sakkunniga.

d. v. s. vilka verksamhetsgrenar som för sina utövare böra medföra dylik skyldighet,

och på vilket sätt denna skyldighet bör fastställas i lag. Härvid må

erinras, att om staten över huvud taget ålägger näringsidkare bokföringsskyldighet,

detta främst har sin grund i affärslivets krav på ordning och säkerhet

i förbindelserna köpmän emellan, särskilt där kreditaffärer i någon form komma

i fråga. Med denna utgångspunkt kunde det synas riktigast att generellt

föreskriva bokföringsskyldighet i alla de fall, där rörelse, av vad slag den

vara må, idkas i sådan omfattning att den för sitt rationella utövande kräver

vad man skulle kunna kalla köpmansmässig drift. Den tyska lagstiftningen i

förevarande ämne, för vilken de sakkunniga lämnat en kort redogörelse, har

också i viss mån intagit denna ståndpunkt, ehuru jämväl en del yrkesgrenar

uppräknas, vilkas utövare utan vidare äro att anse såsom köpmän och i denna

sin egenskap äro skyldiga att föra handelsböcker. Gällande svensk rätt har

som bekant icke använt ett likartat system. I 1 och 2 §§ av 1855 års förordning,

sådana dessa lagrum för närvarande lyda, lämnas bestämmelser angående

bokföringsskyldighetens omfattning, vilka visserligen stadga bokföringsskyldighet

för en var, som i den ordning särskilda författningar innehålla

gjort till sitt yrke att i gross eller minut idka handel såsom näring eller att

till försäljning tillverka eller bearbeta varor, men därjämte uppräknas särskilt

de näringsidkare, som äro avsedda att inbegripas under det sålunda givna

stadgandet. Vidare stadgas generell bokföringsskyldighet för aktiebolag och

för enkla bolag, som blivit införda i handelsregistret, samt meddelas föreskrifter

rörande särskilda undantag från de givna bestämmelserna om bokföringsskyldighet.

I de sakkunnigas förslag har bibehållits den gällande svenska lagstiftningens

system för angivande av bokföringsskyldighetens omfattning. Deras

förslag innehåller således en utförlig uppräkning av de verksamhetsgrenar, vilkas

utövande enligt förslaget skall medföra bokföringsskyldighet. Genom denna

uppräkning har avsetts att utsträcka ifrågavarande åliggande så långt

affärslivets krav för närvarande kunna anses föranleda. Förslaget har härutinnan

konstruerats på följande sätt: Först utsäges den allmänna regeln att en

var, som idkar ''handelsnäring’ — en av de sakkunniga från norsk lagstiftning

hämtad term -— är skyldig att föra handelsböcker. Härefter uppräknas de

verksamhetsgrenar, vilka, yrkesmässigt drivna, enligt förslaget skola falla under

begreppet handelsnäring. Med hänsyn därtill, att, såsom de sakkunniga

erinrat, en dylik uppräkning svårligen kan uppnå absolut fullständighet, innehåller

förslaget en bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj:t i administrativ

väg skall äga förordna, att näring, vilken icke upptagits i förenämnda uppräkning,

skall anses såsom handelsnäring. För vinnande av erforderlig begränsning

av bokföringsskyldigheten inom de särskilda yrkesgrenarna hava i förslaget

intagits vissa föreskrifter, enligt vilka eljest till handelsnäring hänförliga

verksamhetsgrenar skola, då de drivas i ringa omfattning, anses falla utom

berörda begrepp och deras utövare alltså befrias från skyldighet att föra

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

handelsböcker. Jämväl meddelas föreskrifter om vissa andra undantag från

eljest stadgad bokföringsskyldighet. Oberoende av verksamhetens art ålägger

förslaget aktiebolag, i handelsregistret införda enkla bolag och registrerade

ekonomiska föreningar sådan skyldighet.

De sakkunniga hava i sina motiv, till vilka jag såväl bärutinnan som för

den följande framställningen tillåter mig hänvisa, angivit de skäl, som föranlett

dem att vid bestämmande av bokföringsskyldighetens omfattning i metodiskt

hänseende ansluta sig till gällande svensk lagstiftning i ämnet. Endast

härigenom hava enligt de sakkunnigas mening de anspråk på lagbudens

tydlighet och bestämdhet, som i förevarande fall synts böra uppställas, kunnat

behörigen tillgodoses. De sakkunniga erinra i detta sammanhang, att

lagbestämmelserna om bokföringsskyldighetens omfattning stå i nära samband

med vad 23 kap. strafflagen innehåller rörande påföljd av underlåten eller

bristfällig bokföring. Vid nu angivna förhållanden bör enligt de sakkunnigas

uppfattning omarbetning av 1 och 2 §§ i 1855 års förordning gå ut på

en revision av där förekommande uppräkning av vissa yrken under beaktande

av den utveckling, affärslivet på olika områden numera vunnit.

Uppgiften för de sakkunniga har vidare varit att föreslå tidsenliga och affärslivets

krav motsvarande stadganden rörande sättet för bokföringsskyldighetens

fullgörande. De föreskrifter, 1855 års förordning härutinnan innehåller, äro ganska

knapphändiga och såsom redan anmärkts föråldrade. Nämnda författning

inskränker sig till att såsom obligatoriskt föreskriva förandet av dagbok,

brevbok och inventariebok, att stadga vad i en var av dessa böcker skall införas

samt att meddela vissa ordningsföreskrifter beträffande dessa handelsböcker.

I övrigt föreskrives upprättande av årlig balansräkning, varjämte uttalas,

att det är köpman obetaget att föra jämväl andra handelsböcker än de

obligatoriskt föreskrivna. Några särskilda bestämmelser rörande beskaffenheten

av bokföringen meddelas, bortsett från en del ordningsföreskrifter, icke

utöver stadgandet att handelsböckerna skola vara ''ordentliga’.

Vid uppställandet av reglerna rörande sättet för bokföringsskyldighetens

fullgörande hava de sakkunniga följt en annan princip, vilken legat till grund

för motsvarande bestämmelser inom ett flertal utländska lagstiftningar, särskilt

den tyska. Denna princip innebär i korthet, att lagen å ena sidan

bör uppställa vissa allmänna krav på bokföringens beskaffenhet, reglera dess

kvalitet, men att å andra sidan lämpligen kan åt den bokföringsskyldige i största

möjliga mån lämnas frihet att själv bestämma de metoder, han vill anlita för

att hans bokföring må motsvara de sålunda av lagen uppställda fordringarna i

kvalitativt avseende. Med denna utgångspunkt hava de sakkunniga såsom obligatoriska

angivit endast de handelsböcker, vilka ansetts i varje fall oundgängligen

nödvändiga för en bokföring, som skall kunna fjdla i berörda hänseende

uppställda krav, men i övrigt i vidsträckt mån lämnat den bokföringsskyldige

frihet att ordna sin bokföring efter de metoder, modernt affärsliv utexperimeriterat.

Härjämte hava de sakkunniga i sitt förslag upptagit föreskrifter

rörande värdesättning av den bokföringsskyldiges tillgångar, i vilket ämne

1855 års förordning saknar bestämmelser.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

13

I anslutning till det nu sagda kan de sakkunnigas förslag, såvitt detsamma

avser ändring av 1855 års förordning, till sina allmänna grunddrag karakteriseras

på följande sätt:

Skyldighet att föra handelsböeker föreskrives i den ökade utsträckning, det

moderna affärslivet visat sig fordra.

Omfattningen av denna skyldighet angives genom uppräkning av de verksamhetsgrenar,

vilkas utövande ansetts böra medföra dylikt åliggande. Uppräkningen

är emellertid avsedd att kunna i administrativ ordning kompletteras.

Vissa juridiska personer äro utan avseende å arten av sin verksamhet underkastade

dylik skyldighet.

För bokföringen uppställas vissa allmänna krav i kvalitativt avseende. Motsvarar

densamma icke dessa krav, kan bokföringsskyldigheten icke anses vara

på ett nöjaktigt sätt fullgjord.

Vissa särskilda handelsböeker, utan vilka en nöjaktig bokföring icke i något

fall ansetts kunna äga rum, hava föreskrivits såsom obligatoriska. I övrigt har

åt den bokföringsskyldige överlämnats att själv så ordna sin bokföring, att

den må uppfylla de på densamma ställda kvalitativa kraven.

Erforderliga ordningsföreskrifter meddelas.

De sakkunnigas förslag har i sina grunddrag i allmänhet vunnit de hörda

myndigheternas och korporationernas gillande. Förslaget har synts även

mig vara ägnat att, efter överarbetning i vissa avseenden, kunna läggas till

grund för ny lagstiftning i detta ämne. De avvikelser, det slutliga inom departementet

upprättade förslaget — i det följande betecknat departementsförslaget

— företer vid jämförelse med sakkunnigförslaget, samt de frågor i övrigt, vilka

påkalla ett närmare övervägande, torde jag få i lämpligt sammanhang beröra,

då jag nu övergår till en redogörelse för departementsförslagets särskilda paragrafer.

Förslag till lag med vissa ändrade bestämmelser angående handelsböeker. Speciell

motivering.

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § i 1855 års förordning och ansluter sig i sak

väsentligen till 1 § i de sakkunnigas förslag. Med gällande lag överensstämmer

det föreslagna stadgandet däri, att bokföringsskyldighet städse skall

åligga aktiebolag och registrerade enkla bolag oavsett arten och omfattningen

av deras verksamhet. Därjämte föreslås, att jämväl registrerade ekonomiska

föreningar skola vara underkastade dylik skyldighet; för övriga föreningar blir,

likasom för utövare av näring i allmänhet, bokföringsskyldigheten beroende av

verksamhetens art. I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag har undantag

från lagens tillämpning ansetts böra göras för verksamhet, som utövas av

staten; i departementsförslaget har detta undantag, i anslutning till en av handelskammaren

i Karlstad gjord hemställan, utvidgats till att avse även kommun,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj :ts proposition nr 189.

då det i dylikt fall lämpligen torde böra stå öppet att ordna bokföringen på sätt

efter omständigheterna kan vara ändamålsenligt.

2 §■

Paragrafen motsvarar 2 § i 1855 års förordning samt 2 § 1 mom. i de sakkunnigas

förslag. I detta förslag uppräknas de arter av yrkesmässig verksamhet,

vilka enligt de sakkunnigas mening böra hänföras till handelsnäring

och förty vara förenade med bokföringsskyldighet. För att i erforderlig utsträckning

befrielse må kunna vinnas från dylik skyldighet har beträffande

vissa av nämnda verksamhetsarter föreslagits, att desamma, drivna i ringa omfattning,

icke skola hänföras under begreppet handelsnäring. I ett följande

moment, 3 inom., föreslås vidare undantag från bokföringsskyldighet så vitt

angår vissa slag av verksamhet, där densamma bedrives i samband med eget

jordbruk. För detta fall hava de sakkunniga icke valt utvägen att förklara

vederbörande verksamhetsgren icke hänförlig till handelsnäring, utan har i

lagtexten direkt utsagts, att för dylik verksamhet bokföringsskyldighet icke

skall föreligga. Att emellertid jämväl för tillämpningen av sistnämnda moment

förutsattes, att verksamheten i och för sig skall vara att jämlikt mom. 1

anse såsom handelsnäring, lärer vara tydligt, enär eljest bokföringsskyldighet

överhuvud taget icke skulle föreligga och undantagsstadgandet följaktligen

vara obehövligt.

Departementsförslaget uppräknar i 2 § de arter av verksamhet, vilka, yrkesmässigt

bedrivna, skola anses såsom handelsnäring. I nästfoljande paragraf

meddelas stadgande om befrielse från bokföringsskyldighet, så vitt angår vissa

av de i 2 § uppräknade verksamhetsgrenarna, för den händelse de drivas i ringa

omfattning, och i 5 § utsäges, att den som driver rörelse såsom binäring till

eget jordbruk skall, ändå att rörelsen är att anse såsom en med bokföringsskyldighet

förenad handelsnäring, vara befriad från sådan skyldighet beträffande

omförmälda rörelse. Ur systematisk synpunkt synes denna form för angivande

av bokföringsskyldighetens begränsning vara att föredraga framför den metod,

som i de sakkunnigas förslag kommit till användning för samma ändamål.

Enligt de sakkunnigas förslag (2 § 4 mom.) skulle i lagen införas en bestämmelse

av innebörd, att Kungl. Maj:t skulle äga att i administrativ ordning

föreskriva, att viss yrkesverksamhet, som icke tillhörde någon av de i

lagen uppräknade yrkesgrupperna, jämväl skulle anses såsom handelsnäring

och alltså medföra bokföringsskyldighet för sin utövare. Härigenom skulle

underlättas en till äventyrs i framtiden erforderlig komplettering av lagens

ifrågavarande bestämmelser.

Emot vad sålunda föreslagits har advokatsamfundets styrelse i avgivet yttrande

erinrat, att med bokföringsskyldigheten följer ett utvidgat straffrättsligt

ansvar, varför det måste synas främmande att tillskapande härav skulle kunna

ske i administrativ väg. Vidare har framhållits, att med hänsyn till stadgandena

i lagen om handelsbolag och enkla bolag ett föreläggande av bokföringsskyl
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kuni/l. Maj.ls proposition nr 1,Stp

15

dighet kan komma att medföra ett vidgat ekonomiskt ansvar och att det även på

grund härav syntes oriktigt att låta bokföringsskyldigheten fastställas genom

en administrativ förordning.

För min del har jag, väsentligen på de av advokatsamfundets styrelse anförda

skälen, ansett ett stadgande av nu antytt innehåll icke kunna förordas.

''Även om den ifrågasatta befogenheten för Kungl. Maj:t skulle kunna i någon

mån begränsas genom närmare bestämmelser i lagen, synes det innebära en

oegentlighet, att för vissa näringsidkare skulle genom lag fastställas bokföringsplikt

under det att beträffande andra ett dylikt avgörande skulle ske i

administrativ ordning. Jag har därför utgått från att den i lagen gjorda

uppräkningen av bokföringspliktiga näringar bör göras i möjligaste mån fullständig.

I sak skiljer sig paragrafens innehåll enligt departementsförslaget föga från

de sakkunnigas förslag. Att skyldighet att föra handelsböcker bör åligga näringsidkare

inom flertalet av de olika verksamhetsområden, vilka upptagas i 2 §

i de sakkunnigas förslag, har synts mig uppenbart, och hänvisar jag härutinnan

till den av de sakkunniga lämnade motiveringen. Emellertid har jag ansett mig

böra föreslå jämkningar i ett par avseenden.

I detta sammanhang torde först böra upptagas vissa av styrelsen för Sveriges

advokatsamfund gjorda uttalanden. Styrelsen har anfört:

Styrelsen finner den utvalda vägen att i lagen uppräkna de verksamhetsgrenar,

som skola medföra bokföringsskyldighet, i och för sig vara att föredraga

framför upptagande av en generell bestämmelse härom. Man undviker därigenom

anledning till tveksamhet beträffande de i lagen särskilt uppräknade yrkesgrenarna

och får ett fast underlag för bestämmande av köpmannabegreppet,

ett förhållande, som är av betydelse särskilt för frågan om tillämplighetsområdet

för vissa bestämmelser uti 23 kapitlet Strafflagen.

Däremot lärer det få anses olämpligt och ledande till betänkliga konsekvenser,

då uppräknandet skett sålunda, att samtliga yrkesgrenar sammanförts

under begreppet handelsnäring, varigenom yrkesutövarna komma att bliva likställda

med köpmän. Förfarandet står i strid mot gott språkbruk och gängse

föreställningssätt i fråga om i synnerhet de uti § 2 under momenten 14) och 15)

[advokatverksamhet m. m.] uppräknade verksamhetsgrenar. Därutöver komma

följande synpunkter till beaktande. Införandet av bokföringsplikt har betydelse

icke allenast i förhållande till den föreslagna lagen och till nyssnämnda

bestämmelser uti allmänna strafflagen. Det må sålunda erinras om föreskriften

angående deklaTationsplikt samt om stadgandet uti 4 § lagen den 20 juni 1905

om köp och byte av lös egendom. Det torde böra undersökas, huruvida icke redan

med hänsyn till särskilt sistnämnda stadgande en omarbetning av förslaget

uti nu ifrågavarande avseende är önskvärd. Bokföringsskyldigheten har ytterligare

betydelse för tillämpligheten av lagen om handelsbolag och enkla bolag

den 28 juni 1895. Uti 1 kap. 1 § av denna lag stadgas, att där två eller flera

sluta bolag för att under gemensam firma idka handel eller annan näring, med

vars utövande följer skyldighet att föra handelsböcker, kallas det handelsbolag.

Detta stadgande är icke underkastat någon inskränkning. En utsträckning

av bokföringsskyldighetens omfattning till person lärer därför komma att medföra

en motsvarande utsträckning av tillämplighetsområdet för lagen om handelsbolag

och detta även till områden, som äro helt främmande för de rättsförhållanden,

som denna lag avser att reglera. En sådan utsträckning framstår

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

i många fall såsom icke önskvärd. Ett dylikt fall hänför sig till advokatyrket.

Det förekommer ofta, att två eller flera advokater utan att stå i bolagsförhållande

till varandra utöva sin verksamhet under en gemensam benämning.

En sådan benämning förekommer då i allmänhet på de trycksaker, såsom brevpapper

och kuvert m. m., varav advokaterna använda sig under verksamhetens

utövande, samt komma ofta till bruk vid adressangivning å inlagor till olika

myndigheter. I sistnämnda fall har benämningens användande det rent praktiska

syftet att för de hos myndigheten anställda tjänstemännen underlätta

arbetet med att tillställa advokaterna eller deras biträden av motparten ingivna

skrifter m. m. I alla dessa fall avser benämningen däremot såsom regel icke

på något sätt att angiva en firma och än mindre ett bolagsförhållande. Rörelsernas

bedrivande med gemensamt kontor och under, på ovan angivna sätt, gemensam

benämning har helt annat ändamål. Ett av dessa är redan nämnt.

Bland övriga må framhållas att ett sålunda ordnat samarbete giver advokaterna

ett ofta behövligt tillfälle att i lagtolkningsfrågor och beträffande erfarenhetsrön

utan dröjsmål få rådgöra med en kollega, ett behov, som gör sig särskilt

starkt gällande därför, att advokaten ju ofta hastigt måste taga ställning

till frågor av nyssnämnda art med mycket omfattande räckvidd. Utåt allmänheten

och för denna är det en avgjord styrka, att tillfälle till sådant samråd

står den anlitade advokaten till buds. Men det tillkännagivande härav, som

ligger uti den gemensamma benämningen, har intet att göra med rörelsegemenskap

såsom sådan. Det avser icke. och fattas icke heller såsom avseende angivande

av ett bolagsförhållande eller en solidarisk ansvarighet för ett uttalandes

riktighet eller för ekonomiska förpliktelser, som kunna följa av någon

åtgärd eller underlåtenhet. Om detta också i de flesta fall lärer vara alldeles

klart, så synes i allt fall en ändrad lagstiftning av den innebörd förslaget äger

kunna giva anledning till antagande av ett sådant bolagsförhållande, särskilt

därför, att något avtal mellan advokaterna dock erfordras i fråga om kontorskostnaderna.

Ett dylikt avtal avser givetvis icke att skapa ett bolagsförhållande

mellan advokaterna, lika litet som ett avtal, varigenom två olika affärsmän

hyra gemensamt kontor och använda samma kontorspersonal. En motsatt

tolkning är emellertid varken ur advokaternas eller ur allmänhetens synpunkt

önskvärd. Härtill kommer, att den rådsökande allmänheten dock i flertalet

fall icke vänder sig till en advokatfirma utan till den eller den advokaten,

för vilken klienten hyser förtroende. Och detta gäller även där klientens i

fråga varande intresse är av huvudsakligen ekonomisk art och kommer att

medföra eller kan komma att medföra uppbörd av penningar eller värdehandlingar.

Med det nu anförda vill styrelsen ingalunda hava sagt, att icke utövare av

advokatverksamhet i regel —- till eventuellt undantag återkommer styrelsen

här nedan —■ böra vara underkastade skyldighet att föra böcker och detta så

mycket mindre, som skyldighet att föra ordentliga räkenskaper redan är uti

stadgarna för Sveriges Advokatsamfund föreskriven. Däremot vill styrelsen

framhålla, att denna skyldighet, icke minst i allmänhetens eget intresse, icke

bör stadgas så, att verksamheten kan komma att fattas såsom affärsrörelse

samt att den bör givas annat innehåll än för handelsnäring eller de yrken,

som äro direkt hänförliga till samma begrepp.

Yad som sålunda anförts om advokatverksamhet torde gälla även beträffande

vissa andra yrkesgrenar, exempelvis mäklerirörelse och verksamhet som

patentombud.

Beträffande härefter lämpligheten och riktigheten av att underkasta även

annan yrkesmässig verksamhet än handelsnäring enahanda bokföringsskyldighet

som för den sistnämnda, vill styrelsen erinra om följande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

IT

Det förnämsta syftet med bokföringspliktens införande lärer vara tillvaratagande

av en berättigad hänsyn till borgenärernas intresse. Sådan hänsyn är

i varje fall bestämmande för straffskyddet mot försummad bokföringsskyldighet.

Den stora vikten av att härvid väga de olika intressena mot varandra, den

enskildes intresse att icke onödigtvis betungas med bokföringsplikt och borgenärernas

intresse att en förlustbringande verksamhet icke må få fortsättas

till borgenärernas förfång, ligger i öppen dag. Förslaget har velat finna lösningen

uti vad som stadgas uti dess §§ 3—5. De föreslagna undantagen från

en eljest förefintlig bokföringsplikt förefalla emellertid icke tillräckligt omfattande.

Icke heller giva de en lösning av frågan för de fall, där en betydligt

enklare bokföring bör vara tillräcklig än den, som må vara erforderlig

för verklig handelsnäring. Många fall lära dock föreligga, där förandet av

endast en ordentlig kassabok borde vara tillfyllest. I dessa hänseenden tilllåter

sig styrelsen anföra följande.

En ingenjör, som utövar allenast konstruktiv eller konsulterande verksamhet,

skall enligt förslaget, och detta med rätta, icke bliva bokföringspliktig.

Däremot blir en advokat, som idkar endast konsultativ verksamhet, ovillkorligen

bokföringspliktig, fastän verksamheten icke är i någon mån förenad med

uppbörd av penningar eller redovisningsskyldighet. Här föreligger dock en

uppenbar inkonsekvens. Bland de nya verksamhetsgrenar, som avses skola

underkastas en ovillkorlig bokföringsplikt, återfinnas biografrörelse och pensionatsrörelse,

som faller under 1917 års stadga. Sådana rörelser, även den

sistnämnda, äro ofta av mindre omfattande art. Exempelvis må nämnas en

biografrörelse, som sysselsätter en man (ägaren) som maskinist, hans hustru

som biljettförsäljare, en vaktmästare och måhända en musiker, eller en pensionatsrörelse

idkad av t. ex. en studentvärdinna, som hyr ut rum åt och bespisar

flera än fyra studerande. Det synes knappast föreligga något verkligt behov

att för sådana yrkesutövare föreskriva en bokföringsskyldighet av samma omfattning

som för en verklig köpman. I många fall komme rörelsernas utövare

att sakna tillräcklig kunskap för ändamålet och ekonomisk möjlighet att anlita

främmande biträde därför. I händelse av konkurs stode de i allt fall inför

risken att dömas som konkursförbrytare.

Styrelsen har alltså visserligen icke funnit något att erinra mot att samtliga

uppräknade näringsidkare bliva underkastade bokföringsplikt men har ansett,

att allenast vissa av dem böra anses såsom idkare av handelsnäring och därmed

falla under begreppet köpman. Vidare finner styrelsen, att för de grupper av

bokföringsskyldiga, vilka alltså icke skulle anses såsom köpmän, en bokföring

av enklare beskaffenhet skulle vara tillräcklig.

Enligt gällande rätt anses såsom köpman en var, som har skyldighet att föra

handelsböcker. Därav följer, såsom redan erinrats, att vissa bestämmelser angående

köpmän i andra lagar och författningar bliva tillämpliga å bokföringsskyldiga.

Advokatsamfundets styrelse anser nu, att vissa av de näringsgrupper,

vilka enligt de sakkunnigas förslag upptagits såsom bokföringsskyldiga,

icke böra falla under nämnda bestämmelser. Detta skulle framför allt gälla utövare

av advokatverksamhet och en del närstående verksamhetsgrenar. Särskilt

riktas anmärkning mot att vissa stadganden i lagen om handelsbolag och

enkla bolag skulle bliva tillämpliga å utövare av advokatverksamhet, enär därigenom

svårigheter skulle uppstå för advokater, som idka sin verksamhet gemensamt

eller å gemensamt kontor. Att, på sätt sålunda ifrågasatts, fördela

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 158 haft. (Nr 189.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

de bokföringspliktiga näringsidkarna i två olika grupper, av vilka den ena

skulle frigöras från beroendet av köpmansbegreppet, har jag icke ansett mig

böra förorda. Tillämpningen av de bestämmelser, vilka gälla för köpmän i legal

bemärkelse, måste enligt min uppfattning försvåras, därest icke såsom hittills

dessa bestämmelser kunna enhetligt hänföras till den lagstadgade bokföringsskyldigheten.

Däremot har jag funnit de skäl beaktansvärda, vilka åberopats

mot inordnande av advokatverksamhet under nu förevarande lagstiftning.

I departementsförslaget har därför denna verksamhet icke upptagits bland dem,

vilkas utövare äro underkastade bokföringsplikt. Vad angår inkasseringsverksamhet

samt verksamhet såsom mäklare eller patentombud har anledning- till

undantagande från bokföringsskyldighet icke synts mig föreligga, då dylik

verksamhet är i övervägande grad att anse såsom rörelse av rent ekonomisk

natur.

Beträffande den av advokatsamfundets styrelse berörda frågan om en enklare

bokföring för vissa bokföringsskyldiga må erinras, att de sakkunnigas förslag,

från vilket jag därutinnan icke ansett mig böra avvika, i detta avseende innebär,

att i lagen endast uppställas vissa allmänna krav på bokföringens beskaffenhet

och att i övrigt lämnas frihet åt den bokföringsskyldige att ordna bokföringen

på sätt han finner lämpligast. Till följd härav lärer för mindre rörelse bokföringen

kunna bliva av synnerligen enkel beskaffenhet. Såsom obligatoriska

handelsböcker hava de sakkunniga föreslagit kassabok och ställningsbok. I departementsförslaget

hava såsom obligatoriska föreskrivits dagbok och ställningsbok.

Advokatsamfundets styrelse anmärker nu, att i vissa fall förandet

av endast en ordentlig kassabok borde vara tillfyllest. Ställningsbok skulle sålunda

vara överflödig. För att en bokföringsskyldig skall kunna överblicka

sitt ekonomiska läge torde det emellertid vara nödvändigt, att han klargör sin

ställning vid vissa bestämda tidpunkter. Kravet på förande av ställningsbok

synes därför icke kunna uppgivas. Till frågan huruvida fullständig dagbok

eller allenast kassabok bör vara obligatorisk återkommer jag vid 7 och 8 §§.

Stockholms handelskammare har anfört, att det vore tveksamt, huruvida reparation

av varor innefattades under de uppräknade yrkesgrenar, till vilka bokföringsskyldigheten

blivit begränsad. Fn dylik verksamhet, omfattande exempelvis

reparation av velocipeder och motorfordon, kunde emellertid ofta uppnå

en beaktansvärd omfattning och även föranleda kreditgivning i en ej obetydlig

utsträckning. En efter köpmannamässiga grunder ordnad bokföring vore sålunda

här erforderlig. Jämväl handelskammaren för Örebro och Västmanlands

län samt Skånes handelskammare hava uttalat sig i enahanda riktning. I denna

del yttrar vidare Västernorrlands och Jämtlands handelskammare:

I fråga om de i § 2 angivna verksamhetsgrenar, för vilka skyldighet att

föra handelsböcker skulle föreligga, saknar handelskammaren en kategori, som

särskilt under sista åren växt upp i stort antal och även flerstädes ernått stor

omfattning, nämligen reparationsverkstäder. Automobilismens oerhörda framsteg

har fört med sig ett stort antal dylika reparationsverkstäder, som ligga

inne med avsevärda lager automobiltillbehör vilka helt säkert merendels äro beroende

av krediter i större eller mindre utsträckning. Inom handelskammarens

opaginerad Kontrollera mot PDF

liunyl. Maj:ts proposition nr 189.

1!)

verksamhetsområde finnas verkstäder av den omfattning, att det skulle verka

orättvist gentemot andra företag, om de vore befriade från bokföringsplikt. Det

är möjligt att dylika verkstäder kunna inbegripas bland de verksamhetsgrenar,

som angivas inom grupp 2). Men liksom denna grupp tillhörande skeppsbyggen

och varvsrörelse särskilt framhållits, vill handelskammaren föreslå att

även reparationsverkstäder angivas såsom bokföringspliktiga. Så framt dessa

verkstäder drivas endast i ringa omfattning äro de ju jämlikt § 3 befriade från

skyldighet att föra handelsböcker.

Jämväl kommerskollegium har ansett, att reparationsverksamhet bör medföra

bokföringsskyldighet.

Såsom av yttrandena framgår, synes det framför allt vara reparationsverkstäder

för automobiler och velocipeder, som ansetts böra inbegripas under bokföringsskyldighet.

Då emellertid även annan reparationsverksamhet torde kunna

drivas i den omfattning, att den bör vara bokföringsskyldig, synes i allmänhet

sådan verksamhet böra medtagas i uppräkningen i denna paragraf. Att

sådan verksamhet, driven i ringa omfattning, bör vara fritagen från bokföringsskyldighet

torde vara uppenbart. Den lärer därför böra inbegripas under

de i 3 § upptagna undantagsfallen.

Framställning till avsalu eller överföring till avsalu av elektrisk energi synes

jämväl, på sätt kommerskollegium hemställt, böra anses såsom verksamhet,

med vilken följer bokföringsskyldighet.

I övrigt har 2 § i sakkunnigförslaget underkastats vissa ändringar av väsentligen

redaktionell art. Så har exempelvis med anledning av erinran från kommerskollegium

i andra punkten direkt utsagts, att i den däri avsedda verksamhet

skola inbegripas jämväl skeppsbyggen och varvsrörelse, vilka rörelsegrenar

för övrigt särskilt omnämnas i 2 § i 1855 års förordning. Då enligt gällande

gruvlagstiftning med gruvdrift torde förstås verksamhet för utvinnande av

sådana mineralier, vilka äro föremål för inmutning, har åt sjätte punkten givits

en härmed överensstämmande avfattning. I sjunde nunkten har för beskrivningen

av förlagsrörelse synts böra användas en formulering, som ansluter sig

till stadgandet i § 1 12 :o tryckfrihetsförordningen. Beträffande nionde punkten

har, så vitt angår hotell- och pensionatrörelse, bokföringsskyldigheten ansetts

lämpligen kunna begränsas till sådan rörelse, till vars utövande erfordras

tillstånd enligt därom meddelade föreskrifter, för närvarande stadgan den 8

juni 1917. Åt tolvte punkten har givits en formulering, varigenom densamma

kommer att avse jämväl yrkesmässig lufttrafik, om vars inordnande under bokföringsbestämmelserna

styrelsen för advokatsamfundet gjort erinran. Beträffande

pantlånerörelse, omnämnd i sextonde punkten, må erinras, att 2 § i förordningen

den 28 maj 1918 angående idkande av dylik rörelse innehåller bestämmelse

om bokföringsskyldighet för utövare av sådan verksamhet, vilken

bestämmelse tydligen fortfarande skall vara gällande. Dylika specialföreskrifter

finnas för övrigt meddelade i vissa andra författningar. Erinran om deras

fortfarande giltighet bär gjorts i sista stycket av 8 §.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

3 §.

Paragrafen motsvarar vissa föreskrifter i 2 § i de sakkunnigas förslag samt

stadgande i andra stycket av 2 § i 1855 års förordning. Genom att i en och

samma paragraf sammanföras de särskilda bestämmelserna om undantag från

bokföringsskyldighet på grund av rörelses ringa omfattning torde vinnas större

överskådlighet.

I yttrande över utkastet, däri paragrafen hade väsentligen samma innehåll

som i föreliggande förslag, har Sveriges köpmannaförbund anfört:

Under årtionden har av köpmanna- och hantverksorganisationerna m. fl.

framhållits nödvändigheten av att alla näringsidkare utan undantag åläggas

bokföringsskyldighet samt förete bevis om kunskap i enkelt bokhålleri, innan

firmaregistrering beviljas. Sådant bokföringstvång måste ur samhällssynpunkt

anses väl motiverat, och för näringsidkarna själva medför en ordnad bokföring

så betydande fördelar, att de besvär och kostnader, som därav åsamkas, mer än

väl uppvägas härav. Köpmannaförbundet hyser också den bestämda uppfattningen,

att den nuvarande generationen av näringsidkare redan äger tillräcklig

skolunderbyggnad för att ha möjlighet att fylla de bokföringskrav, som förslaget

uppställer som ett minimum. Förbundet vill därför förorda, att något undantag

från bokföringsskyldigheten för den, som driver handel med varor icke

må medgivas.

Visserligen skulle, om förbundet rätt uppfattat förslaget, befrielse från bokföringsskyldighet

endast medgivas den, som driver handel med varor genom

dessas kringförande eller från salustånd. Men även ett sådant undantag är enligt

förbundets förmenande högst betänkligt. Handelsrörelse under dessa former

drives nämligen numera flerstädes i rätt betydande omfattning. Utvecklingen

har under senare år tyvärr gått i den riktningen, att handel genom varors

kringförande högst betydligt stegrats. Likaledes drives inom vissa branscher

en betydande handel från salustånd. De ovannämnda sakkunniga vitsorda

ock dessa förhållanden genom uttalanden å sidorna 16 och 17 i sitt meromnämnda

betänkande. Ett generellt fritagande från bokföringsplikt för dessa företag

skulle ju det föreliggande förslå,get icke innebära, på grund av stadgandet att

rörelsen tillika skall vara av »ringa omfattning», men i praktiken torde dock

all ambulatorisk och saluståndshandel bliva undantagen, enär det väl svårligen

kan avgöras, huruvida en sådan rörelse är av ringa omfattning eller icke. En

gårdfarihandlare, som driver sin affärsrörelse med tillhjälp av hustru och ett

par barn samt dessutom tvenne biträden, torde få anses ha en mycket omfattande

rörelse men skulle likväl enligt lagförslagets ordalydelse anses driva sin

rörelse i endast ringa omfattning.

Kostnaderna för en enkel bokföring, som fyller måttet för de krav, som enligt

lagförslaget stallas å näringsidkarna, äro icke stora. Även den allra obetydligaste

gårdfarihandlare eller hantverkare kan utan ekonomisk svårighet

förskaffa sig de numera i handel allmänt förekommande billiga kolumnkassaböckerna,

i vilka även den mest oerfarne efter ringa övning kan införa sina

dagliga transaktioner och, för undvikande av månatligt införande av de särskilda

posterna i huvudboken, överföra summorna av de olika räkningarna sida

efter sida, månad efter måna,d, för att vid årets slut ha resultatet av varje konto

eller detalj i dagboken färdigt att införas i ställningsboken i och för inkomstberäkningen

enligt lagförslagets § 14.

Sedan flera år tillbaka förutsättes från statens och kommunernas sida, att

alla näringsidkare föra sa detaljerade anteckningar, att de dels kunna på heder

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 180.

21

och samvete ifylla en så specificerad uppgift till sin deklaration, som återfinnes

å nuvarande bilaga C II, dels för sina arbetare, även om dessa icke äro

flera än två, lämna uppgift om dessas verkliga löner. Fullgöres icke sistnämnda

åliggande, kan näringsidkaren ådömas böter, och lämnas ej förstnämnda

uppgift, riskerar vederbörande, att hans deklaration ej av taxeringsnämnden

godtages. Det synes förbundet, som om det föreliggande förslaget, om det

upphöjdes till lag, i stället för att förbättra förhållandena skulle åstadkomma

försämringar så till vida, att en mängd näringsidkare, vilka själva anse sig

kunna enligt § 3 undantagas från bokföringsskyldigheten, därefter skulle undandraga

sig all.uppgiftsskyldighet och underlåta att fortsätta med den bokföring,

som de hittillsvarande förhållandena framtvingat. Bedömandet av en

rörelses storlek — huruvida den enligt § 4 bedrivits i ringa omfattning eller

icke -—torde i verkligheten tillkomma vederbörande myndighet endast i det fall

att näringsidkaren råkar i konkurstillstånd. Varken taxeringsnämnd, allmän

åklagare eller annan myndighet synes sedan med någon påföljd kunna ålägga

vederbörade bokföringsskyldighet eller avfordra honom räkenskaper.

Med hänsyn till åberopade omständigheter anser förbundet det vara en överflödig

grannlagenhet att göra undantag från bokföringsskyldigheten och får

därför ifragasätta, huruvida icke §§ 3 och 4 borde helt utgå ur lagförslaget.

Under alla förhallanden anser förbundet, att undantag från bokföringsskyldighet

enligt § 3 för den handel, som bedrives genom varornas kringförande eller

från salustånd, icke bör förefinnas, enär, såsom ovan framhållits, praktiskt taget

all ambulatorisk handel och försäljning från salustånd skulle bli befriad

från bokföringsplikt, och detta ehuru utövarna av dyl. verksamhet ha samma förutsättningar

att föra räkenskaper som alla andra mindre minuthandlare. Inga

verkligt bärande skäl torde kunna anföras, att just dessa slag av handel med

varor skola undantagas från en skyldighet, som utan överdrift kan sägas ha

utomordentligt stor betydelse ej blott för näringsidkarna själva utan även för

stat och kommun.

Sveriges hantverksorganisation har uttalat, att bestämmelser rörande undantag

för det fall, att verksamheten bedrives i allenast ’ringa omfattning’, ofta

kunde medföra olägenheter, varför det borde åligga var och en, som direkt till

allmänheten utförde arbete eller försålde varor, att föra böcker, på det att

verksamhetens ekonomi skulle kunna kontrolleras.

Att, på sätt köpmannaförbundet och hantverksorganisationen hemställt, utsträcka

bokföringsskyldigheten till alla idkare av handelsnäring torde icke

vara möjligt. Ett åläggande i sådan riktning måste framstå såsom obilligt

beträffande smärre näringsidkare. Skyldigheten torde böra inskränkas till de

fall, då näringen drives på ett mera köpmannamässigt sätt. På sätt styrelsen

för. advokatsamfundet i sitt av mig förut återgivna yttrande erinrat, blir en

näringsidkare, som är skyldig att föra böcker, att betrakta såsom köpman i

lagens mening, och därmed ställas på honom vissa skärpta fordringar, i vilket

avseende särskilt ma erinras om köplagens bestämmelser rörande handelsköp.

Det synes otvivelaktigt, att genom bokföringsskyldighetens utsträckande till

här avsedda mindre näringsidkare på dem skulle komma att ställas anspråk,

vilka de icke rimligen kunna antagas vara i stånd att till fullo motsvara.

Köpmannaförbundets och hantverksorganisationens mening i denna del har ej

heller biträtts av kommerskollegium och de korporationer, som uttalat sig i

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj ris proposition nr 189.

frågan. Så anför kommerskollegium, att genom bokföringsskyldighetens utvidgning

till att omfatta ett avsevärt antal grupper från bokföringsskyldighet

för närvarande fritagna näringsidkare dylik skyldighet skulle, om undantag

ej medgåves, komma att åvila ett stort antal personer, som bedriva sin

verksamhet i så ringa omfattning, att de åligganden, som bokföringslagen

skulle medföra för dem, i förening med eventuella påföljder vid bristande

bokföring icke kunde anses stå i rimligt förhållande till den nytta, affärslivet

skulle hava av att bokföringsskyldigheten omfattade jämväl dessa personer.

Yad därefter angår frågan om undantag från bokföringsskyldighet för idkare

av handel i egentlig mening torde i överensstämmelse med vad de sakkunniga

föreslagit detta undantag böra avse endast handel, vilken drives, såsom

de sakkunniga uttrycka sig, med primitiva medel, nämligen genom kringförande

av varor eller från salustånd. Dock synes såsom en ytterligare förutsättning

för frihet från bokföringsskyldighet böra gälla, att rörelsen drives i

allenast ringa omfattning. I fråga om den form av handel genom kringföring

av varor, vilken utgöres av den yrkesmässiga gårdfarihandeln, hava de sakkunniga

anfört, att densamma i regel torde bliva bokföringspliktig, då den i flertalet

fall lärer drivas under sådana former, att den ej faller under begreppet

handel i ringa omfattning. Detta gäller även enligt departementsförslaget,

även om däri (4 §) begreppet ''ringa omfattning’ bestämts något annorlunda än

enligt de sakkunnigas förslag. I övrigt lärer handel genom kringföring av varor

endast i obetydlig utsträckning vara tillåten enligt näringsfrihetsförordningen.

I betraktande kommer väsentligen endast den i § 11 stycket 3 av nämnda

förordning omförmälda kringföring till salu av livsförnödenheter, jordbruksoch

ladugårdsprodukter samt alster av inhemsk husslöjd. Denna kringföring

får enligt näringsfrihetsförordningen ske utan anmälan. Om sådan handel

bleve ovillkorligt bokföringsskyldig, skulle skyldighet att anmäla densamma

till handelsregistret inträda, då till handelsregistret skall anmälas

handel, med vars idkande följer skyldighet att föra handelsböcker. Men att

sålunda göra handel av den art, att för densammas drivande ej ens fordras

anmälan enligt näringsfrihetsförordningen, ovillkorligt bokföringsskyldig,

synes icke vara lämpligt. Väl kan anmärkas, att ej heller enligt förslaget

det är uteslutet, att en rörelse av nämnd art kan bliva anmälningspliktig till

handelsregistret, nämligen i den händelse att nyssnämnda bestämmelse i näringsfrihetsförordningen

omfattar även sådan rörelse, som idkas i större omfattning.

Oegentligheten skulle dock väsentligen skärpas, därest handel av

ifrågavarande slag skulle medföra ovillkorlig bokföringsplikt. I vad mån bestämmelserna

om handel genom kringföring av varor äro i behov av revision, är

en fråga som ligger utom området för nu ifrågavarande lagstiftning.

Vad därefter angår handel från salustånd må anmärkas att, såsom de sakkunniga

erinrat, med salustånd icke avses sådana lokala anordningar för handel,

som förekomma i saluhallar. Även s. k. kiosker lära få anses såsom så

stabila försäljningsanordningar, att de ej falla under begreppet salustånd.

De föreslagna undantagen från bokföringsskyldighet i fråga om handel lära

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189. 23

därför ej hava sådan räckvidd, att de kunna vara ägnade att ingiva betänklighet.

4 §.

Denna paragraf motsvaras i sakkunnigförslaget av 2 § 2 mom. samt föreskrifter

i 2, 3, 4, 5 och 6 punkterna av samma paragrafs 1 mom. Sistnämnda

föreskrifter äro tydligen avsedda att beträffande vissa näringsgrenar utgöra

kompletterande stadganden till de allmänna bestämmelserna i 2 § 2 mom.,

varigenom innebörden av begreppet ringa omfattning angives. I 1855 års förordning

förekommer ett dylikt stadgande i 2 § andra stycket. I departementsförslaget

hava samtliga föreskrifter i detta avseende sammanförts i 4 §.

Enligt de sakkunnigas förslag förutsättes för att rörelsen skall anses driven

i ringa omfattning, att ett fåtal personer sysselsattes i densamma, att rörelsen

drives med ringa, till huvudsaklig del eget kapital samt att avkomsten av

rörelsen icke avsevärt överstiger vad enligt förhållandena, i orten kan anses

såsom nödtorftig bärgning. I det lagutkast, som senast varit föremål för

remiss, hade icke upptagits den sist omförmälda förutsättningen för att rörelse

skall anses driven i ringa omfattning. Mot en dylik bestämmelse synes

nämligen kunna anmärkas, att den prövning, som skulle ligga till grund för

tillämpningen, måste bliva förenad med gan ska betydande praktiska svårigheter.

Stadgandet skulle jämväl kunna leda till den oegentlighet, att bokföringsskyldigheten

bleve beroende av den skötsamhet och duglighet, som vederbörande

näringsidkare kunde ådagalägga i utövningen av sin rörelse; en dylik

bestämmelse kunde därför komma att direkt gynna en vårdslös eller mindre

solid affärsverksamhet. Även med avseende å antalet i rörelsen sysselsatta

personer hade i utkastet vidtagits ändring, i det att härutinnan föreslogs, att

rörelse skulle anses driven i ringa omfattning, därest i densamma ej sysselsattes

flera än två arbetare förutom näringsidkaren själv, hans maka och hemmavarande

barn.

I de över utkastet avgivna yttrandena hava framställts vissa ändringsförslag.

Sålunda har Smålands och Blekinge handelskammare hemställt, att lämplig

statsmyndighet måtte erhålla befogenhet att, efter anmälan av t. ex. skattemyndighet,

avgöra, huruvida en företagare enligt lag är bokföringsskyldig.

Handelskammaren anför vidare:

Beträffande spörsmålet, vilka företagare böra vara bokföringsskyldiga, så

framträder vid studium av §§ 2—4 den omständigheten, att förslaget i denna

del i viss mån kan sägas hava byggt på 1916 års utkast, men att genom utbytandet

av 2 § 2 mom. i 1916 års utkast mot §§ 3 och 4 i lagförslaget vidtagits

högst väsentliga förändringar i fråga om de undantag från § 2 i lagförslaget,

som må anses lämpliga. De anmärkningar, som handelskammaren i detta hänseende

har att göra, ansluta sig till andra punkten av § 3 ävensom till § 4. Frågan

rör i första hand definitionen av uttrycket: en affärsrörelse ’i ringa omfattning’.

Handelskammaren har härvid icke något att erinra emot bestämmelsen

i § 3 punkten 1 därom, att verksamhet för tillverkning och bearbetning av va
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

ror, vare sig sådant sker på beställning eller icke, inklusive skeppsbyggen och

varvsrörelse, byggnadsverksamhet, självständigt skogsbruk, gruvdrift, torv-,

stenkol-, kalk-, sten- samt mineralbearbetning, tryckerirörelse och därmed jämförlig

verksamhet, hotell- och pensionatsrörelse, värdshusrörelse, verksamhet för

person- och godsbefordran samt badhusrörelse undantagas, därest verksamheten

drives allenast i ringa omfattning. Frågan gäller härvid vad som skall avses

med uttrycket ''ringa omfattning’. I sina förut avgivna yttranden i fråga om

1916 års utkast har handelskammaren anslutit sig till den generella definition,

som upptages i 2 § 2 mom. i utkastet. Om den prövningsrätt av myndighet,

som handelskammaren här ovan ansett oundgängligen behövlig, införes, så är

det otvivelaktigt praktiskt att icke i § 4 stadga en så pass bestämd begränsning

som skett, utan att nöja sig med en mera vag definition, ty en skarp gräns,

varom icke kan tvistas, kan icke oberoende av omsättning och vinst å respektive

affär där fastslås. Utkastet har vid vissa grupper av företagare till exempel

i punkterna, 2-—6 från bokföringsskyldighet undantagit näringsverksamhet, ''då

den drives i ringa omfattning eller med biträde av högst två arbetare’. I vissa

fall upptagas följande undantag: Om verksamheten drives i ringa omfattning

eller med biträde allenast av hustru och hemmavarande barn eller med biträde

av högst två,arbetare.’ § 4 i förslaget betecknar däremot såsom rörelse i ringa

omfattning, ’då i densamma sysselsättas i regel icke flera än två arbetare förutom

näringsidkaren själv, dennes maka och hemmavarande barn’. Skillnaden

är uppenbar. Fn företagare, som vid sin näringsverksamhet inom ovan uppräknade

grupper använder två arbetare jämte hustru och hemmavarande barn, kan

hava en högst omfattande affär, och att beteckna en sådan verksamhet såsom

av ringa omfattning synes icke vara riktigt. Om en företagare har flera söner,

vilka användas i verksamheten och därtill två arbetare, kan ju arbetarstammen

uppgå till 5, 6 personer utom företagaren själv. Fn sådan verksamhets

omsättning och avkastning måste i regel vara sådan att bokföringsskyldighet

bör åligga företagaren.

. Jämför man för övrigt lagförslaget med undantagen i 1855 års bokföringslag,

vilken tillkom under en tid, då förhållandena på näringslivets område icke vore

så komplicerade som nu, så finner man att undantagna äro: ''de, som utan biträde

av annan än hustru och barn idka månglerirörelse eller annan sådan mindre

rörelse''. Handelskammaren har härmed velat fästa uppmärksamheten på den betydande

skillnaden emellan förslaget, å ena sidan, samt 1855 års bokföringslag

och 1916 års utkast, å den andra. Tendensen i nuvarande tid bör vara den, att

— med användande av den högst förbättrade kunskapen i räkning och ekonomiska

ting, som en dyrbar folkskolebildning måste göra möjlig — man tillser, att

såsom regel uppställes att envar, som driver ekonomisk verksamhet, skall i handelsbok

redogöra för densamma. Undantagen böra därför bestämmas med största

försiktighet. En rörelse, som drives utan annat biträde än hustru och egna

barn eller med högst två biträden eller arbetare, kan i regel betecknas såsom

ringa, men användandet av hustru, barn och två biträden eller arbetare konstituerar

i de flesta fall en rörelse av större omfattning. Dock beror saken ytterst

på vad för slags rörelse det är. Svårigheten kan icke övervinnas, om icke en

myndighet får prövningsrätt. Handelskammaren vill därför föreslå en omarbetning

av § 4 i ovan antydd riktning.

Särskild uppmärksamhet bör härefter ägnas åt bestämmelsen i 3 § 2 punkten

i fråga om handel med varor. Förslaget synes hava gjort skillnad emellan handel

under varors kringförande eller från salustånd, å ena sidan, samt all annan

handel, a den andra. Den sistnämnda kategorien skulle alltid vara bokföringsskyldig,

den förra endast om den bedrives i icke ringa omfattning. En person,

som idkar handel i en bod således från fast upplagsställe, men som har mycket

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr 180.

25

ringa omsättning och ringa vinst samt icke anlitar kredit, skulle alltid vara

bokföringsskyldig. En person däremot, som till exempel med gårdfarihandelsbrev

på fickan per automobil reser länet ikring och försäljer en massa industrivaror,

eller en person, som med biträde av sina barn och två andra biträden eller

arbetare likaledes färdas per bil och, såsom sker runt om de större städerna,

säljer livsförnödenheter och därvid kommer upp till en betydande omsättning

och anlitar i stor utsträckning kredit, eller en försäljare, som med biträde av

hustru, barn och två arbetare idkar avsevärd handel dock icke från fast upplagsställe,

men från salustånd på samma plats under längre tid, han skulle icke

vara bokföringsskyldig, ty han har icke överskridit den i § 4 bestämda gränsen

för uttrycket ringa omfattning. Detta vore nästan upprörande och exemplet

visar dels behovet av en myndighet, som i det särskilda fallet bestämmer, och

dels att definitionen i § 4 å ’ringa omfattning’ icke duger, utan skulle föra till

de största inkonsekvenser.

Inom handelskammaren hava därför röster höjts för införande av bokföringsskyldighet

för all handel, och törhända vore detta den enda utvägen, om därjämte

en viss lokal myndighet lämnades befogenhet att meddela dispens. Detsamma

kunde i så fall sägas om företagare inom alla yrken. En dylik mening

har dock icke fått majoritet inom handelskammaren. Emellertid kan det icke

förnekas, att kringförandet av allehanda varor vad landsbygden angår företer

en oerhörd stegring under de senaste fem åren. Automobiltrafiken har omlagt

handeln likasom så mycket annat. I annan form än på grund av för viss person

beviljad gårdfarihandelsrättighet (undantagandes s. k. realisation) må icke

enligt gällande lag industrivaror, som icke äro tillverkade av säljaren, kringföras

av annan än honom själv eller hans ombud. Däremot må ju livsförnödenheter

och lantmannaprodukter samt husslöjdsvaror fritt kringföras. I båda

fallen användas numera vanligen automobil som fortskaffningsmedel; omsättningen

blir stor, men kontrollen därå är omöjlig, om icke bokföringsskyldighet

ålägges. Vid sådant förhållande kan icke uttrycket ringa omfattning göras så

vidsträckt som i § 4 föreslagits, ty detta skulle förvirra läget. Handelskammaren

föreslår alltså även med hänsyn till handeln med varor en omarbetning

av § 4.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare har anmärkt, att den

vaga formuleringen av 4 § syntes göra frågan om bokföringsskyldigheten för

åtskilliga kategorier idkare av handelsnäring stridig, varjämte den möjligheten

icke syntes utesluten, att handelsnäring, bedriven i rätt avsevärd omfattning,

undandroges bokföringsskyldighet.

Handelskammaren i Karlstad har ansett, att maximiantalet arbetare för bokföringsfri

rörelse bör sättas till man, hustru och två medhjälpare, dock att någon

jämkning borde ifrågakomma beträffande hantverk men ej beträffande

handel. Handelskammaren har jämväl funnit det ej böra inverka på bokföringsplikten,

huru penningar anskaffas för rörelsen.

Handelskammaren i Gävle har ansett, att till paragrafen hör göras tillägg

av det innehåll, att rörelsen icke skall anses driven i ringa omfattning, när,

utom näringsidkaren själv, fyra personer äro sysselsatta i densamma.

Svenska revisorsamfundet har anfört:

Då ordnad bokföring, även då det gäller en mindre verksamhet, får anses

vara av stort intresse både för näringsidkaren själv och för hans borgenärer,

samt den enkla bokföring, som i lagen förutsättes, utan större svårighet torde

kunna läras och ombestyras av en var, som äger övriga personliga förutsättnin
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

gar för att självständigt idka handelsnäring, lär befrielse från skyldighet att

föra handelsböcker böra medgivas endast för verksamhet, som bedrives i synnerligen

ringa omfattning. En verksamhet, som sysselsätter ägaren, dennes

make, två eller flera vuxna barn och två andra arbetare, lär icke vara av så

ringa omfattning, att den bör vara befriad från bokföringsskyldighet. Med

hänsyn till verksamhetens omfattning och dess betydelse för borgenärerna torde

det vara oväsentligt, huruvida näringsidkarens medhjälpare äro hans familjemedlemmar

eller icke. Befrielse från skyldighet att föra handelsböcker enligt

§ 4 bör därför anknytas till antalet medhjälpare, oavsett dessas eventuella släktskap

till näringsidkaren, och bör befrielse icke äga rum, om antalet medhjälpare,

näringsidkarens make oberäknad, överstiger två.

Kommerskollegium har anfört:

De i denna § meddelade stadgandena om vad som i lagen skulle anses utgöra

rörelse, bedriven i ringa omfattning, äro delvis vidare än de, som förefinnas

i sakkunnigeförslaget av år 1916. Aven om det kan synas möjligt att härigenom

i åtskilliga fall näringsidkare, vilka lämpligen bort vara bokföringsskyldiga,

bliva befriade från dylik skyldighet, så torde dock anmärkningarna

mot §:en, med hänsyn till svårigheten att finna en lämpligare begränsning, få

inskränka sig till dels att åtminstone sådant tillägg göres till §:en, att i regel,

förutom näringsidkaren själv, allenast dennes make och hemmahörande barn

eller två arbetare må, i stället för såsom enligt förslaget dennes make och hemmahörande

barn samt två arbetare, sysselsättas i rörelse enligt 2 § 1 punkten,

för att denna rörelse skall kunna anses driven i ringa omfattning och alltså

under vissa förhållanden enligt 3 § ej medföra bokföringsskyldighet, dels ock

— då 4 § :ens formulering ej utesluter att även annan rörelse än den i 4 § angivna

kan komma att anses bedriven i ringa omfattning, vilket, om så är avsett, knappast

synes lämpligt — att framför ordet ''därest’ inskjutes ordet ''allenast’.

Vad först angår Smålands och Blekinge handelskammares förslag att till

särskild myndighet skulle överlämnas att pröva, huruvida en rörelse drives i

ringa omfattning, synes en sådan utväg icke lämplig, då i lagen torde böra meddelas

bestämmelser i detta avseende. I övrigt hava anmärkningarna huvudsakligen

riktat sig mot bestämmelsen, att rörelsen får anses såsom driven i

ringa omfattning, därest i densamma ej sysselsättas flera än två arbetare

förutom näringsidkaren själv, dennes make och hemmavarande

barn. Framför allt har bestämmelsen ansetts för vid så vitt angår handel.

Med hänsyn till den ringa omfattning, i vilken handel över huvud kan komma

att hänföras under undantagsstadgandet i 3 §, torde det dock knappast vara

lämpligt att, såsom kommerskollegium föreslår, upptaga en särskild bestämmelse

i detta avseende angående handeln. Ej heller i övrigt har jag funnit

de erinringar, som i denna del framställts mot utkastet, innefatta övertygande

skäl att frångå den föreslagna bestämmelsen. För många personer, vilka utöva

näring i mindre skala och under jämförelsevis enkla förhållanden, torde en bokföringsskyldighet

i enlighet med vad nu föreslås kunna bliva ganska betungande,

och en viss varsamhet synes mig därför böra iakttagas vid införande av vidsträcktare

förpliktelser i detta avseende.

Handelskammaren i Karlstad har, såsom redan anmärkts, uttalat den uppfattning,

att på bokföringsplikten ej bör inverka, huru penningar anskaffas

för rörelsen. Även mig har en dylik föreskrift synts mindre lämplig. Vid den

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai:ts proposition nr 189.

27

utvidgning- av bokföringsskyldigheten, som förslaget innebär, torde det få anses

önskligt, att fasta regler komma att ligga till grund för avgörandet. Till

följd av den obestämdhet, som måste komma att vidlåda ett dylikt stadgande,

skulle tillämpningen, vilken bleve i alltför hög grad beroende av den enskildes

omdöme, lätt bliva ojämn och godtycklig. Särskilt synes osäkerhet kunna uppkomma

i sådana fall, då näringsidkaren mera tillfälligt upptager lån. I departementsförslaget

har därför icke upptagits någon bestämmelse av denna

innebörd.

5 §.

Denna paragraf motsvarar 2 § 3 mom. i de sakkunnigas förslag samt föreskrift

i andra stycket av 2 § i 1855 års förordning. För bestämmande av begreppet

binäring till jordbruk har med någon jämkning använts den definition

härå, som lämnats av 1921 års kommunalskattekommitté i dess betänkande.

Sakligt sett torde här icke ligga någon ändring i förhållande till de sakkunnigas

förslag. Ej heller med hänsyn till gällande rätt lärer föreligga någon

mera betydande skiljaktighet; dock torde genom den närmare bestämning,

begreppet binäring till jordbruk erhållit, en viss utsträckning av bokföringsskyldigheten

på detta område av näringslivet komma att följa, därest förslaget

varder upphöjt till lag.

Från åtskilliga håll, exempelvis ett flertal handelskammare, har anmärkning

framställts däremot att enligt förslaget jordbruksnäringen i sin helhet,

således även det större, affärsmässigt bedrivna jordbruket, fortfarande fritages

från bokföringsskyldighet. På sätt de sakkunniga erinrat, torde emellertid de

synpunkter, vilka ligga till grund för stadgandena om den allmänna handelsbokföringen,

icke utan vidare äga tillämpning för idkare av denna näring. Jag

har därför ansett den nu gällande lagstiftningens ståndpunkt i detta avseende

böra bibehållas.

6§.

Paragrafen överensstämmer i sak med 3 § i de sakkunnigas förslag.

I yttrande över utkastet (7 §) har revisorsamfundet vid denna paragraf

anfört:

Då ett företags ännu icke avvecklade leveransavtal, särskilt de, som äro

avslutade på längre sikt och under tider med starkare konjunkturväxlingar, på

grund av inträdande prisändringar kunna utöva en ruinerande inverkan på

företaget, är det givetvis av vikt, att, såsom gällande lag stadgar, i dagbok

föres tillfyllestgörande anteckning om varje sådant avtal, som medför ansvarsförbindelse

för den bokföringsskyldige. Eljest kan man icke ur bokföringen

noggrant avläsa rörelsens gång och affärsställningen. Revisorsamfundet, som

kan konstatera, att i praktiken ofta brytes mot denna princip, förmenar alltså,

att bland de i § 7 givna riktlinjer för bokföring bör oavsett stadgandet i § 9

[8 § i departementsforslaget] inflyta bestämmelse därom.

Även handelskammaren för Örebro och Västmanlands län har ansett föreskrift

vara erforderlig om att en fullständig redogörelse skall lämnas i bokföringen

för ingångna köp och försäljningsavtal.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Såsom de sakkunniga i sitt betänkande anfört, måste i skyldigheten att lämna

redovisning för rörelsens gång även inläggas plikten att i behörigen inrättade

handelsböcker införa eller på annat sätt bevara de minnesanteckningar

av olika slag, som äro nödvändiga för rörelsens ordentliga drift. Hit böra, enligt

vad de sakkunniga framhållit, anteckningar om affärsavtal, i den mån avtalen

ej antecknas i den egentliga bokföringen. De sakkunniga anföra vidare,

att det i den föreslagna lagtexten använda uttrycket, att genom bokföringen

skall lämnas en noggrann redogörelse för rörelsens gång, ej behöver tolkas så

inskränkt, att hela redovisningen måste ske genom anteckningar i behörigen

inrättade handelsböcker. Ordet bokföring finge antagas omfatta hela redovisningsmaterialet,

även om detsamma bestode av annat än bundna böcker.

Det kunde sålunda ingalunda anses otillåtligt att fullgöra redovisningsskyldigheten

genom att framlägga kontrakt, förvarade i en portfölj, slutnotor,

inhäftade i en samlingspärm etc.

Av vad de sakkunniga anfört framgår, att enligt förslaget skyldighet föreligger

att redovisa ingångna avtal. Skulle i förevarande paragraf, på sätt

revisorsamfundet yrkat, införas särskild bestämmelse om leveransavtal, skulle

detta innebära, att den bokföringsskyldige bleve nödsakad att föra särskild

bok eller förteckning över leveransavtal. Detta lärer emellertid för närvarande

i allmänhet icke förekomma. Icke heller torde lämpligen kunna föreskrivas

sådan bokföring beträffande samtliga leveransavtal. Det skulle väl

endast kunna ifrågakomma att sålunda förteckna viktigare avtal. Men att här

uppdraga en gräns mellan viktiga och mindre viktiga avtal lärer vara svårt.

Under sådana förhållanden har jag icke ansett någon ändring i förslaget på

denna punkt böra vidtagas. Frågan huruvida leveransavtal böra antecknas

i dagboken skall jag närmare beröra vid 8 §. Av vad nu anförts och av jämförelse

med 15 § torde tydligt framgå, att exempelvis ett kontrakt rörande leveransavtal

tillhör de handlingar, vilka enligt 15 § skola för framtiden förvaras.

7 §•

Paragrafen motsvarar 4 § och sista punkten av 6 § i de sakkunnigas förslag

samt 3 § i 1855 års förordning. I paragrafen hava emellertid vissa ändringar

vidtagits i förhållande till de sakkunnigas förslag.

I förevarande fråga hava de sakkunniga i sitt betänkande anfört:

De av kommitterade föreslagna nya lagbestämmelserna upptaga varken begreppen

dagbok eller begreppet memorial. Därav får dock ingalunda dragas

den slutsatsen, att det vore kommitterades avsikt att vilja avskaffa memorialen.

Så är icke fallet. Denna bok måste alltjämt finnas i de flesta bokföringar

såsom jämte kassaboken en mycket viktig bok för primäranteckningar. Anledningen,

varför denna bok ej medtagits såsom obligatorisk är den, att allmängiltiga

regler för bokens förande icke kunna meddelas utan att på olämpligt

sätt kringskära friheten, samt att boken i många fall icke är behövlig. Det

torde vara svårt att generellt föreskriva vad i en dylik bok bör införas ävensom

att meddela allmängiltiga föreskrifter om tidpunkten för införandet av de

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

2!)

särskilda affärshändelserna. I övrigt hänvisas till den kritik, som lämnats

av 4 § i 1855 års förordning.

Det har ifragasatts, att i lagen införa bestämmelse om obligatorisk dagbok

för alla, som giva eller taga kredit. En dylik bestämmelse anse kommitterade

dels överflödig, dels olämplig. Den är överflödig av det skäl, att lagförslaget

i § 4 stadgar skyldighet för envar bokföringsskyldig att i mån av rörelsens

omfattning och beskaffenhet föra de övriga böcker, som krävas för fullgörande

av redovisningsskyldigheten. Om man nu utgår ifrån, att den tyska lagstiftningen

med sin generella föreskrift, att varje köpman är pliktig att föra böcker

och i dessa redogöra för sin affär och för sin affärsställning enligt reglerna

för ordentlig bokföring’, fyller sitt ändamål och visat sig innehålla tillräcklig

ledning för lagskipningen på detta rättsområde, så torde föreliggande lagförslag,

som jämte generella föreskrifter även upptager en del detaljerade bestämmelser

och anvisningar, ej vara mindre ägnat att reglera detta rättsområde.

Att i lagen föreskriva skyldighet att föra ''dagbok’ utan att tillika angiva

^ad som skall där antecknas, och när antecknandet skall ske, lärer väl ej kunna

ifrågasättas. Kommitterade anse, att man med fullt förtroende bör kunna åt

domstolarna överlämna att med stöd av föreslagna lagbestämmelserna bedöma,

huru redovisning genom bokföring i allmänhet bör ske, och i vilken grad dylik

redovisningsskyldighet i det individuella fallet eventuellt blivit eftersatt. En

föreskrift, att förandet av viss bok göres beroende av, huruvida kredit lämnas

eller tages, är olämplig ur den synpunkten, att själva villkoret ■— om kredit

gives eller tages — icke låter schematiskt bestämma sig. Om en fader lämnat

sin son ett lån för att börja en affär, så är det otvivelaktigt ett fall, då kredit

tages, men sådan kredit, som skulle grundlägga skyldighet att föra dagbok,

torde det ej vara. Bokföringen av dylikt stående lån, som t. o. m. kan taga

karaktären av förskott på arv, är skäligen likgiltig i annat avseende än att

la„net, upptages i ställningen. En mängd andra gränsfall kunna tänkas, såsom;

da nagon tillfälligt lanar ut penningar eller tillfälligt köper varor på kredit.

Då kan fråga uppkomma, om skyldighet att föra dagbok skall inträda. För

domstolarna vore det en ytterst vansklig uppgift att med stöd av en dylik

bestämmelse bedöma, huruvida skyldighet att föra dagbok över kreditaffärer

förelegat, ej minst emedan beviset om skyldigheten ävensom om tidpunkten för

dess inträdande skulle lämnas just av den bok, som kanske fattas. Den ifrågasatta

bestämmelsen skulle inbjuda till en formalistisk lagtillämpning.

I de sakkunnigas förslag hava såsom obligatoriska handelsböcker upptagits

kassabok och ställningsbok. Emellertid framställdes i vissa av de över förslaget

angivna yttrandena anmärkning mot att icke förandet av fullständig

dagbok d. v. s. såväl kassabok som s. k. memorial gjorts obligatoriskt. Sålunda

föreslog kommerskollegium i anledning av hemställan från Stockholms handelskammare,

att kreditaffärer skulle bokföras dagligen post för post i den ordning

de inginges. I anledning härav gjordes i utkastet förandet av dagbok

obligatoriskt.

I yttrande över utkastet anför nu kommerskollegium, att det kan ifrågasättas,

om utkastet beträffande sättet för bokföringens fullgörande i erforderlig mån

beaktat, att ej den stora skara av mindre yrkesutövare onödigt betungades,

vilken trots de blivande undantagen från bokföringsskyldighet enligt lagförslagets

8 och 4 §§, vilka undantag ju endast oväsentligt berörde den viktigaste

handelsnäringen d. v. s. den egentliga handeln — enligt förslaget skulle

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

inrangeras bland de bokföringspliktiga. Kommerskollegium yttrar härom vidare:
Det

av sakkunniga år 1916 avlämnade lagförslaget föreskrev förande av kassabok

(i stället för dagbok i sin helhet) och ställningsbok ävensom de övriga

handelsböcker, vilka med hänsyn till rörelsens omfattning och beskaffenhet må

erfordras. Det förefaller som om det vore lämpligare att på detta sätt allenast

särskilt angiva kassabok och ställningsbok såsom obligatoriska, vilka torde vara

de böcker, som äro oundgängliga även i den minsta och enklaste bokföringsskyldiga

rörelse. Visserligen kan det invändas att i mindre butiker m. m. där

allenast kontantaffärer förekomma, är skyldigheten att föra dagbok fullgjord

i och med att kassabok föres. Men ej sällan förekommer i de mindre butikerna

även kreditförsäljning. Att ålägga dessa att på grund härav föra även annan

dagbok än kassaboken torde emellertid vara ganska onödigt tvång. I stället

för att i en sådan annan dagbok ’dag för dag i den ordning de (affärshändelserna)

inträffat’ behöva anteckna kreditförsäljningarna torde det säkerligen

ofta i en dylik mindre butik vara betydligt mera praktiskt att i stället allenast

lägga upp ett särskilt konto för varje person, till vilken leveranser på

kredit sålunda äga rum. Kravet å bokföring torde i detta hänseende kunna

tillräckligt tillgodoses genom föreskriften att vederbörande skola föra de övriga

handelsböcker, vilka med hänsyn till rörelsens omfattning och beskaffenhet

må erfordras.

Handelskammaren i Karlstad har uttalat, att enligt dess mening kassabok

borde angivas såsom obligatorisk, och har gjort gällande, att om kassaposter

skulle ingå i dagboken, det kunde uppstå en sammanblandning mellan dessa

och memorialposterna.

I övrigt har ifrågavarande bestämmelse ej givit anledning till anmärkning.

Smålands och Blekinge handelskammare uttalar uttryckligen sin anslutning

till förslaget i denna del. Handelskammaren anför sålunda:

Vad först angår frågan om sättet för bokföringsskyldighetens fullgörande,

har handelskammaren funnit, att detta uttryckts i §§ 7 och 8 [7 § i departementsförslaget]

av förslaget ungefär på samma sätt som i 1916 års utkast,

och detta synes vara fullt riktigt. Den redovisningsskyldighet, som företagare

måste fullgöra, uttryckas i § 8 sålunda, att han är skyldig att föra »dagbok

(enligt 1916 års utkast = kassabok) samt ställningsbok ävensom de övriga

handelsböcker, vilka med hänsyn till rörelsens omfattning och beskaffenhet

erfordras». De i regel obligatoriska handelsböckerna äro således dagbok och

ställningsbok. Nämnda uttryck är väl funnet, ty bokföringsskyldighet kan

i fråga om mindre affärer med användande av dessa böcker fullgöras enkelt

och praktiskt. En företagare, som driver ekonomisk verksamhet i ringa omfattning,

behöver icke göra stora anordningar för att fylla lagförslagets krav

i denna del. Han kan förskaffa sig, utan avsevärd kostnad, de numera i handeln

allmänt förekommande billiga kolumnkassaböckerna, i vilka även den

mest oerfarne kan införa sina dagliga transaktioner, för att vid årets slut

hava resultatet i varje detalj i dagboken färdigt att införas i ställningsboken.

Härigenom kan han ock uppgöra det vinst- och förlustkonto, som enligt § 14

i förslaget [utan motsvarighet i departementsförslaget] avses.

Vad de sakkunniga anfört emot bestämmelse om obligatorisk dagbok

synes knappast övertygande. Därest i en rörelse icke göras kreditaffärer, kommer

tydligen dagboken faktiskt att sammanfalla med kassabok. Att göra fö
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr JS9.

31

randet av dagbok obligatoriskt allenast för dem, som giva eller taga kredit,

skulle därför icke vara av nagon betydelse. Att bok skall föras även över kreditaffärer

framgår av G §, och frågan blir då, huruvida även angående dessa

alfåier anteckning skall göras i tidsföljd eller om en systematisk bokföring i

denna del är tillräcklig. Härvid synes det ur kontrollsynpunkt vara nödvändigt

att fordra bokföring i tidsföljd även av kreditaffärer. Kommerskollegium

har emellertid i sitt senast avgivna utlåtande funnit, att skyldigheten att föra

annan dagbok än kassabok skulle alltför mycket betunga innehavarna av

mindre butiker och att i sadana affärer det ofta vore mera praktiskt att beträffande

kreditförsäljningar allenast upplägga särskilt konto för varje person,

till vilken leveranser på kredit ägt rum. Mot vad kommerskollegium anfört

torde böra framhallas, att skyldigheten att föra dagbok över kreditaffärer kan

i omförmälta butiker fullgöras genom förande av s. k. kladdbok. I denna

uppskrives vad som lämnats på kredit och göres, då betalning sker, anteckning

härom vid vederbörande post. Sådan bokföring av kreditaffärer lärer redan nu

vara ganska vanlig i de butiker, varom här är fråga. Vidare må framhållas,

att för närvarande vid all undervisning i bokföring torde inskärpas nödvändigheten

av att föra dagbok över såväl kontant- som kreditaffärer. Lagförslaget

lärer salunda i denna del ansluta sig till ett krav, som i merkantila kretsar

ställes å bokföring.

I anledning av vad handelskammaren i Karlstad anfört vill jag anmärka, att

enligt lagförslaget (8 §) dagboken kan föras i en eller flera delar och att sålunda

intet hinder föreligger att i de fall, då så finnes lämpligt, föra kassabok

och memorial såsom skilda böcker.

De sakkunniga hade vidare i 6 § upptagit en bestämmelse av innehåll, att

handelsbok, med undantag för kassabok och ställningsbok, kan ersättas genom

anteckningar å lösa blad eller kort i enlighet med antaget system, dock att

grundanteckningarna alltid skola göras i behörigen inrättade handelsböcker.

Angående detta stadgande anförde de sakkunniga i motiven:

Från affärslivets målsmän har som ett viktigt önskemål framhållits, att en

ny lagstiftning angående handelsbokföring bör taga särskild hänsyn till den

utveckling, som moderna bokföringsmetoder med bruk av lösblads- och kortsystem

vunnit Föreliggande förslag tillmötesgår dessa önskemål så långt som

med kravet på bokföringens kontroll- och redovisningsförmåga är förenligt.

Huvudregeln är, att alla böcker med undantag av böcker för grundanteckningar

samt ställningsboken kunna ersättas av anteckningar å lösa blad eller å

kort. Förslaget kräver således, att kassabok och memorial, där sådana för

rörelsen erfordras, maste föras. Även om erfarenheten visat, att i ett och

annat större företag kassaanteckningarna kunna utan våda föras på lösa blad,

som efteråt inbindas, så är därmed ingalunda ådaglagt, att lagstiftningen utan

synnerlig vada kan generellt tillåta dylik bokföring. Den fortlöpande redovisning,

_ som en bok lämnar, kan icke med samma säkerhet erhållas genom

anteckningar a lösa blad, da blad kunna komma bort, vare sig avsiktligt eller

genom slarv, ävensom utbytas. Väl hava åtskilliga »kontrollanordningar»

föreslagits sasom lämpliga och ändamålsenliga, men dessa kontrollmedel avse

samtliga den inre kontrollen, d. v. s. af färsledningens kontroll på de underordnade,

en synpunkt, som visserligen är av betydelse, men ingalunda sam
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

manfaller med den kontroll, som den allmänna handelsbokslagstiftningen åsyftar.

Lagstiftningens huvudsyfte är att fastställa sådana minimifordringar på

handelsbokföringen, att därigenom kontroll kan från tredje mans sida utövas

på af färsinnehavaren själv. Så länge denne fullgör sina förpliktelser mot

sina borgenärer, utövas icke denna kontroll enligt i vårt land antagna rättsgrundsatser,

men om den bokföringsskyldige råkar i konkurs, blir kontrollen

aktuell och utövas genom borgenärerna och deras förtroendemän.

Den, som för försäljningsbok på lösa blad enligt ''billingsystemet’ och sålunda

samtidigt utskriver räkning och anteckning å lösbladet, nödgas även i

bok anteckna åtminstone räkningens slutsumma, om han vill följa den grundsats,

som i lagförslaget vunnit uttryck.

Efter det de sakkunnigas betänkande avgavs har utvecklingen gått i den

riktningen, att kort- och lösbladssystem kommit till användning i allt större utsträckning,

och i många affärer, framför allt större sådana, lärer det numera

vara vanligt, att även grundanteckningarna, d. v. s. kassabok eller memorial,

föras å lösa blad eller kort. I anledning härav hade i det inom departementet

utarbetade utkastet upptagits den bestämmelse, att bokföringsskyldig, vars räkenskaper

befunnes underkastade betryggande kontroll, finge efter medgivande

av kommerskollegium föra jämväl dagbok å lösa blad eller kort.

Angående denna bestämmelse har Östergötlands och Södermanlands handelskammare

anfört:

Handelskammaren anförde i sitt utlåtande den 8 oktober 1915 följande:

Enligt § 6 skulle kort- och lösbladssystemen bliva lagligen tillåtna, förutsatt

att anteckningarna å bladen återfinnas i behörigen inrättade handelsböcker.

Redan nu förekomma å större kontor bokföringssystem, som icke blott

strida mot de nuvarande lagbestämmelserna utan även skulle överskrida gränsen

för den nu föreslagna lagen. Fruktan för oegentligheter och felaktigheter

på grund av förkomna kort eller blad vid användning av kort- eller lösbladssystemen

synes ofta vara överdriven. De moderna bokföringsmetoderna i förening

med maskinella anordningar för tidsbesparing, kontroll och överskådlighet

utvecklas hastigt, och det skulle därför enligt Handelskammarens mening

bliva ett hinder för bokföringsteknikens utveckling, om den nya lagen droge

allt för snäva gränser för användning av nya och tidsbesparande metoder.

Förhållandet bleve måhända detsamma som för närvarande, nämligen, att lagen

icke komme att efterföljas. De nya bestämmelserna böra för den skull lämna

utrymme för utveckling, och åtminstone göra sådana metoder lagliga, som

redan nu med fördel visat sig kunna tillämpas utan att i avsevärd mån låta

bokföringen förlora i kontroll.

Bestämmelserna om rätt för Kommerskollegium att medgiva bokföringsskyldig,

vars räkenskaper befinnas underkastade betryggande kontroll, att föra

jämväl dagbok å lösa blad eller kort, tillmötesgår i viss mån affärslivets krav

på frihet att, på det sätt som för näringsidkaren synes lämpligast, ordna sin

affär och bokföring och är ett steg i rätt riktning. Vidhållande den uppfattning,

som Handelskammaren enligt ovanstående givit uttryck åt, anse vi dock,

att rätten att jämväl föra dagbok å lösa blad eller kort icke bör inskränkas

genom bestämmelserna om Kommerskollegii medgivande. Om bestämmelsen

bibehålies komma säkerligen en mängd överträdelser att ske, enär många näringsidkare

helt enkelt ordna sin bokföring efter det modernaste och för deras

affär bäst lämpade systemet, såsom redan skett i många fall.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 180.

33

Handelskammaren i Karlstad yttrar:

Då maskinbokföring redan är genomförd i en mängd större affärer, bör

lösbladssystemen medgivas utan särskilt tillstånd av Kungl. Kommerskollegium,

som annars skulle bli överhopat med göromål för denna saks skull.

Såväl lösblads- som kortsystem har brukats lång tid och i stor omfattning,

utan att till Handelskammarens kännedom kommit någon olägenhet eller något

missbruk.

Smalands och Blekinge handelskammare förklarar, att handelskammaren,

som väl inser nutidens krav på rationella och tidsbesparande metoder, tillstyrker

den föreslagna anordningen.

Sveriges köpmannaförbund anför:

Förbundet vill med tillfredsställelse konstatera det föreslagna lagfästandet

av de redan i praktiken i stor utsträckning tillämpade moderna metoderna

i fråga om användande av lösblads- och kortsystem. Det torde vara fullständigt

överflödigt att vidlyftigt orda om fördelarna av detta system. Förbundet

ansluter sig helt och fullt till den föreslagna förändringen sådan den framträder

i § 8 av det föreliggande förslaget.

Svenska revisorsamfundet anför:

Då i § 8: 2 uttalas, att annan handelsbok än dagbok och ställningsbok må

kunna ersättas av lösa blad eller kort enligt ''visst system’, utan att till det

•citerade uttrycket fogats någon bestämning, angivande vilka krav, som skola

ställas pa detta system, torde konsekvensen bli, att det åt den bokföringsskyldige

lämnas rätt att föra sådan bok, hur han finner lämpligt, blott han konstant

tillämpar samma principer, och detta även om dessa äro fullständigt otillfredsställande.

Då detta näppeligen kan vara avsett synes ett klarare uttryckssätt

erforderligt.

Enär riksräkenskapsverket torde vara den statsmyndighet, som besitter särskild

kompetens att bedöma bokföringstekniska frågor, bör medgivande att i

vissa fall föra jämväl dagbok å lösa blad eller kort lämnas av nämnda verk

i stället för av kommerskollegium.

Kommerskollegium ifrågasätter, huruvida icke förslagets bestämmelse angående

användandet av lösblads- och kortsystem kan lägga hinder i vägen för

ett praktiskt ordnande av bokföringen i enlighet med de moderna framstegen

på området, och anför vidare:

Det kan visserligen ej förnekas att dylika system icke erbjuda samma garanti

mot falsarier i bokföringen som de inbundna böckerna. Men det får

även ihågkommas, att dessa ej heller äro några osvikliga medel däremot, då

det även väl låter sig göra att i dessa uttaga en eller flera pappersterner och

ersätta dem med andra eller att i stället för en påbörjad eller avslutad bok

upprätta en helt och hållet ny bok.

Ehuru även den nu gällande förordningen på området förbjuder användande

av lösa blad i fråga om dagbok och den närmast mot lagförslagets ställningsbok

svarande inventarieboken, har det emellertid i praktiken blivit allmänt

bruk att dagbokens olika delar föras på lösa blad eller kort. Orsaken härtill

har legat i de praktiska fördelar, som varit förenade med ett dylikt system, och

synes det hava ingått i det allmänna medvetandet, att gällande författningsbestämmelser

på området varit föråldrade i detta hänseende. Då ny lag torde

böra skrivas så, att dess efterföljande verkligen kan påräknas, och så att den

ej blir allenast en lag på papperet, torde det därför vara att förorda, att större

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 158 haft. (Nr 189.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

frihet lämnas den bokföringsskyldige att ordna sin bokföring på mest ändamålsenligt

sätt, det vill härvidlag säga att generellt medgivande till bokföring

medelst lösa blad eller kort bör ingå i en blivande lag, dock med undantag för

ställningsboken, vilken utan alltför stor olägenhet torde kunna och böra utgöras

av en inbunden bok.

Enligt lagförslaget skulle visserligen Kommerskollegium i speciella fall kunna

lämna medgivande till användande av lösblads- eller kortsystem i sistnämnda

omfattning, men torde ett dylikt projekt i praktiken visa sig mycket svårt

att rättvist genomföra, särskilt som det även för den initierade torde i många

fall vara så gott som omöjligt att förutsäga när den skärpta kontroll, soin den

inbundna boken medför, kan bliva av nöden, varför en dylik lösning av frågan

omöjligt kunnat förordas, så mycket mindre som en dylik anordning skulle

kunna betänkligt inverka på fullgörandet av Kollegii övriga göromål utan

däremot svarande nytta.

Såsom av yttrandena framgår, är frågan i vad mån lösblads- och kortsystem

böra tillåtas i viss mån tveksam. Å ena sidan synes det uppenbart, att ett sådant

system icke erbjuder samma garanti mot falsarier i bokföringen som de bundna

böckerna; å andra sidan hava dessa system visat sig medföra synnerligen stora

praktiska fördelar, och alltför snäva bestämmelser i detta avseende kunna därför

lätt få till följd, att lagen blir betungande eller att den icke efterleves.

Den lösning, som föreslogs i utkastet, har, såsom av den föregående redogörelsen

för yttrandena framgår, mött motstånd från åtskilliga håll, och det lärer

vara riktigt, att, i den mån begagnandet av lösblads- eller kortsystem blir

allmännare, bestämmelsen om inhämtande av medgivande från kommerskollegium

till förande av dagbok enligt sådant system kan medföra för mycken

omgång för den bokföringsskyldige och för stor arbetsbelastning för kommerskollegium.

Vid sådant förhållande har jag ansett nämnda bestämmelse icke

böra bibehållas. Den har därför icke upptagits i departementsförslaget, därvid

dock såsom villkor för användande av lösblads- eller kortsystem angivits,

att detta skall ske i anslutning till visst gängse system samt att i fråga om

dagbok sådant system må användas endast av företag, som är underkastat

kontroll av sakkunnig revisor. I det första villkoret ligger, att endast system,

som möjliggör kontroll, får användas. Med uttrycket ''sakkunnig revisor’

avses revisor, som på grund av utbildning och erfarenhet är kompetent att

verkställa granskning av bokföring. Förutom av medlemmarna av de större

revisorssammanslutningarna torde denna fordran uppfyllas av åtskilliga personer,

vilka väl icke yrkesmässigt syssla med revisioner men dock på grund

av insikt i affärsföretags skötsel och kännedom om bokföring kunna anses

skickade för dylika uppdrag.

Det i 3 mom. upptagna stadgandet har tydligen avseende så väl å redan vid

denna lags tillkomst gällande speciella bestämmelser rörande bokföring utöver

vad 1855 års förordning innehåller i de delar, som nu föreslås skola upphävas,

som å föreskrifter av dylikt innehåll, vilka framdeles kunna komma att fastställas.

8 §.

Paragrafen motsvarar 5 § 1 mom. i de sakkunnigas förslag samt föreskrifter

i 4 § i 1855 års förordning. Som följd av bestämmelsen i 7 § om dagbok såsom

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H9.

Ö5

obligatorisk handlar emellertid förevarande paragraf om vad i dagbok skall

antecknas nnder det att motsvarande stadgande i de sakkunnigas förslag avsåg

kassabok.

Paragrafen stadgar, att affärshändelserna skola antecknas dagligen post för

post i den ordning de inträffat. Såsom de sakkunniga anfört kan man skilja

mellan två olika slag av anteckningar i en bokföring, nämligen sådana, som äro

avsedda att ingå såsom led i själva bokföringen i inskränkt bemärkelse, i det

dubbla bokhålleriet, d. v. s. debiteringar och krediteringar, å ena, samt andra

anteckningar, vilka ej ingå i bokföringssystemet för vidare bearbetning utan

fasthellre hava karaktären av minnesanteckningar, å andra sidan. Till det

förra slaget höra alla penningtransaktioner, debiteringar för utlämnade varor

etc. Till det senare slaget höra anteckningar angående de flesta affärsavtal

såsom köp och försäljning, borgens- och ansvarsförbindelser av olika slag m. in.

Enligt 4 § i 1855 års förordning skola båda slagen av anteckningar föras i

dagboken. Den moderna bokföringen tenderar emellertid, såsom de sakkunniga

anmärkt, till att i de verkliga dagböckerna, vanligare kallade kassabok

och memorial, endast införes vad man skulle kunna benämna verkliga bokföringsfakta

d. v. s. anteckningar angående åtminstone å den ena sidan fullgjorda

prestationer. Övriga affärshändelser antecknas i olika därför avsedda böcker,

därest bokföring därav överhuvud ifrågakommer. Gäller det t. ex. beställningar

vid en fabrik, torde dessa ofta nog införas i en särskild beställningsbok.

Till verklig bokföring föranleda dylika avtal först, då från endera sidan prestation

fullgjorts, d. v. s. då förskott av fabriken mottagits eller då leveransen

helt eller delvis fullgjorts.

I sitt yttrande över det inom departementet upprättade utkastet har styrelsen

för Sveriges advokatsamfund mot förslaget framfört vissa erinringar, som

väsentligen hänföra sig till den föreslagna bestämmelsens betydelse för advokatverksamheten.

Då emellertid i departementsförslaget nämnda verksamhet

undantagits från ovillkorlig bokföringsplikt, torde ett närmare ingående på

vad sålunda anförts icke vara erforderligt. Jag anser mig blott böra framhålla,

att med bestämmelserna i 8 § icke åsyftas att genomföra någon ändring

i nu rådande praxis. Med affärshändelser avses sålunda i förslaget allenast

verkliga bokföringsfakta. Detta lärer även framgå av uttrycket ''post för post’.

Ett försäljningsavtal torde oftast icke kunna föranleda anteckning av en bestämd

post utan endast en minnesanteckning. Redovisning av själva avtalet

sker sålunda genom orderbok eller orderlistor. Först då prestation å endera

sidan skett, kan anteckning om viss post i dagboken äga rum.

9 §•

Denna paragraf motsvarar 5 § 2 mom. i de sakkunnigas förslag samt 7 §

i 1855 års förordning. De jämkningar, som företagits vid överarbetningen av

de sakkunnigas förslag, äro av redaktionell natur.

I fråga om förslaget att den i 1855 års förordning föreskrivna årliga balansräkningen

skall ersättas med arlig ställning hänvisas till de sakkunnigas motivering

a sid. 61 i betänkandet. Att en i enlighet med förevarande förslag

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 18''J.

upprättad ställning lämnar betydligt noggrannare upplysningar om ett affärsföretags

större eller mindre soliditet än en måhända högeligen summarisk balansräkning

synes vara otvivelaktigt.

Kommerskollegium har ifrågasatt, att den tid, inom vilken ställningen skall

upprättas, borde begränsas i överensstämmelse med den deklarationstid, som

är eller kan bliva medgiven i skattelagstiftningen. Då jämlikt 14 § i

förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid

taxering uppgiftspliktig, som enligt lag är skyldig att föra handelsböcker, kan

efter ansökan erhålla anstånd med avgivande av deklaration till och med den

14 april, synes erforderlig överensstämmelse med skatteförfattningarna för

närvarande förefinnas. Att i denna lag hänvisa till en i skatteförfattningarna

angiven tid synes mindre lämpligt, särskilt därför att räkenskapsår ej behöver

sammanfalla med kalenderår.

10 §.

Paragrafen motsvarar 5 § 3 mom. i de sakkunnigas förslag. Berörda

moment ansluter sig i fråga om innehållet i stort sett nära till föreskrifterna

i 56 § 1—5 mom. i lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag. Från 4 mom.

i sistnämnda paragraf hava de sakkunniga upptagit föreskriften om rätt för

aktiebolag att i stället för avskrivning göra avsättning till särskild förnyelsefond.

Vid överarbetningen av de sakkunnigas förslag har det synts lämpligt att

i möjligaste mån formulera nu ifrågavarande paragraf i överensstämmelse med

förenämnda stadganden i lagen om aktiebolag, särskilt som det icke torde varit

de sakkunnigas avsikt att i sakligt hänseende föreslå någon ändring av omförmälda

bestämmelser i aktiebolagslagen.

Sista punkten i stycket c) i 3 mom. av 5 § i de sakkunnigas förslag har, i

överensstämmelse med hemställan från såväl åtskilliga handelskammare som

kommerskollegium, ansetts böra utgå.

Redan i yttrandena över de sakkunnigas förslag framställdes från åtskilliga

håll anmärkning mot det i lagen om aktiebolag använda uttrycket ''förnyelsefond’,

vilket enligt nämnda förslag skulle komma att upptagas i lagstiftningen

om handelsböcker. I utlåtandet över det inom departementet utarbetade utkastet

har kommerskollegium vidhållit av kollegiet tidigare gjord anmärkning mot

detta uttryck samt hemställt, att uttrycket ''avskrivningskonto’ i stället måtte

komma till användning. Åven handelskammaren för Örebro och Västmanlands

län har uttalat, att med hänsyn till att ordet förnyelsefond användes som namn

på verkliga kapitalfonder detta ord bör utbytas mot annat.

Uttrycket förnyelsefond är otvivelaktigt i någon mån missvisande. En

fond behöver visserligen icke, såsom ordet numera användes, utgöras av vissa

från övrig egendom avskilda tillgångar, men i begreppet fond torde dock

få anses ligga, att mot fonden svarande tillgångar finnas, även om dessa tillgångar

icke för sig redovisas. Förnyelsefond är emellertid icke en fond i denna

bemärkelse utan allenast en korrigeringspost, avsedd att utgöra motvikt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

iil

till aktivposter, som på grund av uraktlåten avskrivning upptagits till allt för

högt värde. När i ett bolags balansräkning förnyelsefond redovisas å passivsidan,

kan emellertid detta lätt föranleda till den missuppfattningen, att denna

fond liksom t. ex. reservfonden motsvaras av tillgångar, och sålunda kan bolagets

ställning komma att anses bättre än den verkligen är. Det lärer även hava

förekommit, att förnyelsefonden i strid mot lagens stadgande använts till

täckande av förluster. En bidragande orsak till att så verkligen kunnat ske

lärer hava legat i namnet ''förnyelsefond’. Vid sådant förhållande synes det

lämpligt, att ordet förnyelsefond ändras till förnyelsekonto.

Under 5) i förevarande paragraf stadgas, att tillgångar, avsedda till stadigvarande

bruk i rörelsen, ej må i vidare mån än som betingas av å densamma nedlagda

förbättringar upptagas till högre värde än det, vartill de varit upptagna

i närmast föregående ställning. I utkastet, däri 11 § motsvarade förevarande

paragraf, hade föreslagits ett undantag från denna bestämmelse. Värdet av

fast egendom eller byggnad skulle, där egendomen upptagits till lägre värde

än taxeringsvärdet, få böjas intill sistnämnda värde.

Beträffande denna bestämmelse har Smålands och Blekinge handelskammare

anfört:

Emot den nyhet, som innehålles i 11 § sista stycket, nämligen medgivande

av höjning av bokfört fastighetsvärde intill fastigheten asatt taxeringsvärde,

bör enligt handelskammarens förmenande en protest höjas. Handelskammaren

fruktar, att det är kortsynta fiskaliska intressen, som dikterat detta medgivande,

vilket onekligen skulle komma att fresta näringsidkare att på detta sätt

framskapa i viss mån imaginära vinster. Man må icke glömma, att asatta

taxeringsvärden dock gärna bliva godtyckliga. Om taxeringsvärdet skall tagas

såsom rättesnöre för bokföringsvärdet, borde man väl i första hand sörja för

att det sistnämnda ej kommer att överstiga det förstnämnda.. En sådan situation

är nämligen med den vaga formuleringen av 11 § 4 mom. icke alls otänkbar.

Handelskammaren föreslår med anledning av det anförda, att åsatt taxeringsvärde

skall vara norm för fastighets bokföringsvärde, endast i det fall att det

bokförda värdet överstiger ett taxeringsvärde, som åsättes fastigheten, d. v. s.

om vid en enligt föreliggande förslag till omorganisation av taxeringsväsendet

varje femte år återkommande fastighetsvärdering en fastighet uppskattas till

exempelvis 100,000 kronor, medan den står bokförd i företagets böcker till

110.000 kronor, så skall nedskrivning äga rum med 10,000 kronor. Om däremot,

under i övrigt samma förutsättningar, det bokförda värdet skulle vara

90.000 kronor, så bör, enligt handelskammarens förmenande, varken rätt eller

skyldighet föreligga att uppvärdera fastigheten. Det torde väl för övrigt innebära

en inkonsekvens, att utdelning av den på det föreslagna sättet uppkomna

vinsten är omöjliggjord endast för aktiebolag genom den föreslagna bestämmelsen,

att motsvarande belopp skall avsättas till reservfonden, medan alla andra

rättssubjekt såsom banker, försäkringsbolag, ekonomiska föreningar, handelsbolag,

kommanditbolag etc. tillåtas att ostört konsumera dylika imaginära

överskott. Det enda fall. då ett aktiebolag kan hava ett verkligt och lojalt intresse

av att på i lagförslaget föreslaget sätt höja en fastighets bokförda värde

torde vara, då bolaget utan denna möjlighet enligt bestämmelsen i aktiebolagslagens

97 § 1 mom. skulle vara pliktigt att träda i likvidation. Handelskammaren

tillstyrker därför förslaget i ifrågavarande punkt, därest till orden »sistnämnda

värde» fogas satsen »för så vitt, vad aktiebolag, banker och försäkringsbolag

angår, likvidationsplikt utan sådan höjning enligt gällande lagbestämmelser

skulle inträda».

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Handelskammaren i Göteborg anför beträffande förevarande §:

Den i denna paragrafs sista avdelning meddelade bestämmelsen, enligt vilken

värdet av fast egendom må för aktiebolag kunna höjas till det åsatta taxeringsvärdet,

under villkor att ett förhöjningen motsvarande belopp avsättes till reservfonden,

synes Handelskammaren kunna medföra betänkliga konsekvenser.

I det fallet att genom den vidtagna överföringen reservfonden uppnått lagstadgat

maximum, kan i ett kommande år bolaget disponera en vinst motsvarande

det belopp, som eljest skulle tillförts reservfonden. Handelskammaren ställer

sig tveksam, huruvida detta kan anses vara lämpligt, då härigenom möjlighet

till utdelning av en icke realiserbar bokföringsvinst föreligger.

Kommerskollegium yttrar i denna del:

Frånsett §:ns sista punkt, som handlar om uppskrivning av värdet å fast

egendom m. m. till taxeringsvärdet, överensstämmer §:n i sak med innehållet

i aktiebolagslagens nuvarande 56 §. På de av de sakkunniga vid avgivandet

år 1916 av sitt förslag i ämnet å sid. 69—70 i det tryckta betänkandet angivna

skäl torde det kunna starkt ifrågasättas, om det verkligen är lämpligt att möjlighet

till dylik uppskrivning till taxeringsvärdet medgives. I varje fall torde

anledning finnas till föreskrift om att sådan uppskrivning ej må ske utan särskild

anmärkning i böckerna om att grunden till uppskrivningen är taxeringsvärdets

motsvarande höjning.

Det yttrande av de sakkunniga, vartill kommerskollegium hänvisar, var av

följande lydelse:

Det har framkastats, huruvida ej värdesättningen av fastighet skulle kunna

sättas i relation till taxeringsvärdet därå. Detta har emellertid visat sig omöj-- ligt i praktiken. I en stad som Stockholm skulle detta kunna leda till den konsekvensen,

att en köpman, som kände sin ställning undergrävd, skaffade sig en

fastighet, som han övertog mot inteckningar, vilket särskilt i nuvarande tider

är lätt nog. Då många fastigheter säljas långt under taxeringsvärdet, skulle

en dylik köpman bereda sig tillfälle att genom fastighetens uppförande i ställningen

till taxeringsvärdet »förbättra» sin ställning avsevärt och därigenom tillskapa

sig en legal grund att fortsätta rörelsen samt utan risk av ansvar borga

penningar och varor. Det är bekant att hittills under 1855 års bokföringslag,

som icke känner några bestämmelser om värdet av i balansräkningen ingående

förmögenhet, ej sällan praktiserats, att köpmän inköpt värdelösa aktier för att

sedan i sin balansräkning upptaga dem till högre värde än inköpskostnaden i

sytte att därmed undgå ansvar för rörelsens fortsättande efter inträtt obestånd.

Mot dylikt ofog måste givetvis sättas en damm.

Ifrågavarande bestämmelse upptogs i utkastet med hänsyn därtill, att i vissa

fall stadgandet, att värdet a stadigvarande tillgångar ej får höjas, kan verka

synnerligen hårt. Har i ett aktiebolag av någon anledning, t. ex. för att konsolidera

företaget, värdet å tillgångar, avsedda för stadigvarande bruk, nedsknvits,

finnes sedermera ingen möjlighet att åter höja värdet, även om det

skulle vara uppenbart, att det verkliga värdet väsentligen överstiger det bokförda.

Balansräkningen kan sålunda komma att utvisa, att en del av aktiekapitalet

gatt förlorat, ehuru, med en uppskattning av ifrågavarande tillgångar

till deras verkliga värde, behållning skulle förefinnas utöver aktiekapitalet.

Vinstutdelning kan härigenom bliva omöjliggjord måhända lång tid framåt.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr ISO.

39

Vidare kan bolagets hela ställning lida därigenom att balansräkningen utvisar

ett dåligt resultat. Emellertid kan taxeringsvärdet icke under alla förhållanden

vara en fullt säker mätare å en fastighets verkliga värde. Stadgandet i fråga

skulle därför kunna utnyttjas i illojalt syfte, och då, såsom av den föregående

redogörelsen framgår, stadgandet mötts av betänkligheter å åtskilliga håll, har

jag ansett detsamma böra utgå. Med anledning av vad Smålands och Blekinge

handelskammare anfört vill jag påpeka, att stadgandet icke torde komma att

hava inflytande på frågor om aktiebolags likvidation. Vid avgörandet av

fråga om likvidation skola nämligen jämlikt 98 § aktiebolagslagen tillgångarna

upptagas till sitt verkliga värde. Är alltså detta värde högre än det bokförda

värdet, får förstnämnda värde läggas till grund för beräkningen av förlusten.

11 §•

Paragrafen motsvarar 5 § 4 mom. i de sakkunnigas förslag. Den i nämnda

moment intagna föreskriften om handelsböckers numrering har doek ansetts

lämpligen böra införas i 13 §. I anledning av anmärkning från handelskammaren

i Gävle har i sagda paragraf medgivits särskild numrering av böcker,

förda å skilda kontor. Härav har föranletts viss ändring jämväl av förevarande

paragraf. I övrigt har paragrafen undergått redaktionell jämkning.

12 §.

Denna paragrafs första stycke motsvarar 5 § 5 mom. i de sakkunnigas förslag

samt 8 § i 1855 års förordning. Med föreskrifterna i andra och tredje

punkterna av första stycket böra jämföras stadgandena i 4 och 6 §§ i förordningen

den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet. Kommerskollegium

har uttalat, att bestämmelsen angående skyldighet för gift man att

underskriva ställning, då rörelse drives av hans hustru, borde jämkas, enär

nya giftermålsbalken kan vara delvis tillämplig å makars förmögenhetsförhållanden.

Härtill må anmärkas, att det i lagtexten använda uttrycket

överensstämmer med stadgandet i 7 § i lagen den 11 juni 1920 om införande av

nya giftermålsbalken, samt att uttrycket måste sålunda tolkas, att gift man

är befriad från skyldighet att underskriva ställningen allenast då nya giftermålsbalken

är i sin helhet tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden.

Andra stycket har tillkommit vid den inom justitiedepartementet verkställda

överarbetningen av de sakkunnigas förslag. I saknad av denna bestämmelse

skulle det möjligen kunna anses, att reglerna för underskrivande av ställningskulle

tillämpas i fråga om underskrivandet av den i 7 § andra stycket omförmälda

förteckning över tillgångar och skulder, samt att således en dylik

förteckning för exempelvis ett solidariskt bankbolag måste underskrivas av

samtliga huvudlottägare.

Sista stycket har likaledes tillkommit vid omförmälda överarbetning. Av

kommerskollegium har anmärkts, att, vad angår partrederier, bestämmelse

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

saknas rörande vem som bär ansvaret för bokföringsskydighetens fullgörande,

samt att det borde särskilt angivas att sådan ansvarighet skall åligga huvudredaren.

Med hänsyn till den ställning, som jämlikt sjölagen tillkommer huvudredare,

lärer sådan ansvarighet för denne ligga i sakens natur och torde

stadgandet i 15 § sjölagen härutinnan icke sakna betydelse. Det synes emellertid

lämpligt att i den allmänna handelsbokslagstiftningen meddelas uttrycklig

bestämmelse om skyldighet för huvudredare att underskriva rederiets

ställning, genom vilket stadgande hans ansvarighet för densamma kommer

att särskilt framhävas. Skulle undantagsvis huvudredare ej finnas vald, lärer

underskrift böra fordras av samtliga redare.

I detta sammanhang torde jag få beröra en fråga, vilken ansetts icke böra

föranleda någon bestämmelse i denna lag. I det inom departementet utarbetade

utkastet hade upptagits en paragraf av följande lydelse:

Bokföringsskyldig skall för varje år, inom den i 10 § andra stycket för upprättande

av årlig ställning stadgade tid, uppgöra inkomstberäkning, däri upptagas

inkomster och utgifter i rörelsen under året. Bland inkomsterna skall

den bokföringsskyldige jämväl upptaga värdet av de varor, som han från sin

rörelse må hava tillgodogjort sig för sitt hushåll eller eljest för sin egen eller

sin familjs räkning. Bland utgifterna skola i skilda poster upptagas utbetalningar

av räntor, minskning i värde å driftinventarier, avskrivningar å osäkra

eller värdelösa fordringar ävensom å fast egendom eller å andra för stadigvarande

bruk i rörelsen avsedda tillgångar, driftkostnader samt skatter till

stat och kommun. Ej må bland utgifterna upptagas de penningbelopp, som den

bokföringsskyldige för eget behov ur rörelsen uttagit.

I stället för inkomstberäkning, varom nu är sagt, må kunna uppgöras vinstoch

förlustkonto, och skall å upprättandet av sådant konto i tillämpliga delar

gälla vad ovan om inkomstberäkning är stadgat.

Inkomstberäkningen eller vinst- och förlustkontot skall införas i ställningsboken

och underskrivas av den bokföringsskyldige på sätt om ställning är

stadgat.

Denna paragraf, till vilken någon motsvarighet icke förefinnes i de sakkunnigas

förslag, står i nära överensstämmelse med ett stadgande under 5 §

punkt 5 i ett av de sakkunniga tidigare utarbetat preliminärt förslag, vilket

stadgande emellertid sedermera ansågs böra utgå. Införandet av föreskrift om

upprättande av inkomstberäkning har emellertid i yttranden över de sakkunnigas

förslag ifrågasatts av två handelskammare, Stockholms och Skånes, och

kommerskollegium har likaledes gjort hemställan i sådant syfte. Kollegium

erinrar, att möjligheten för vederbörande företagare att med ledning av en inkomstberäkning

själv bedöma sitt företags räntabilitet m. m. torde vara av den

allmänna betydelse, att den bör befordras genom ett direkt stadgande. Vidare

framhålles, att dylik inkomstberäkning uppgivits vara oundgängligen nödvändig

för fullgörande av vederbörandes deklarationsplikt.

För min del bär jag emellertid funnit övervägande skäl för att icke i lagen

upptages något stadgande av den här ifrågasatta innebörden. En dylik bestämmelse

kan näppeligen bringas till full överensstämmelse med skattelagstiftningen

och kan därför komma att verka vilseledande.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

41

13 §.

Denna paragrafs tvä första stycken motsvara 6 § och föreskrift i 5 § 4 mom.

i de sakkunnigas förslag samt 9 § i 1855 års förordning. Angående företagen

jämkning av bestämmelsen rörande numrering av handelsböckerna hänvisas till

vad vid 11 § anförts. Stadgandet om tillägg till eller ändring av införing har

modifierats.

Sista stycket saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag. Någon närmare

motivering av detsamma torde icke vara av nöden.

Att stadgandet i sista punkten av 6 § första stycket i de sakkunnigas förslag

införts i 8 § i departementsförslaget har redan omnämnts.

14 §.

Paragrafen motsvarar 7 § i de sakkunnigas förslag. Av en reservant inom

Stockholms handelskammare har framhållits, att vid bildandet av ett företag

första tiden vanligen omfattar endast organisationsgöromål, vilka medföra allenast

kostnader. Det syntes då enligt reservantens åsikt tämligen meningslöst,

att en sådan kortare period, som infölle på hösten, icke finge medräknas i

räkenskapsår, om detta vore kalenderår. Räkenskapsperiod borde sålunda

omfatta lika tidrymd, icke överstigande tolv månader, såvitt icke nybildning

eller ombildning gåve fog för annan tidslängd, högst femton månader. Liknande

synpunkter hava framförts av Sveriges industriförbund. Kommerskollegium

har biträtt de sålunda gjorda framställningarna.

Då vad sålunda i denna fråga anförts synts mig förtjänt av beaktande, har

förevarande paragraf erhållit en häremot svarande avfattning.

15 §.

Denna paragraf motsvarar 9 § i de sakkunnigas förslag samt 6 § i 1855 års

förordning. På sätt de sakkunniga i sin motivering anfört, kunna olika grunder

för affärskorrespondensens ordnande tänkas, och det bör stå den bokföringsskyldige

fritt att välja den för honom ändamålsenligaste. Den för närvarande

gällande regeln om ordnande av ankommande brev efter datum torde

i onödan inskränka handlingsfriheten härutinnan.

Närmare redogörelse för vissa i de sakkunnigas förslag företagna jämkningar,

vilka äro av allenast formell natur, torde ej erfordras.

16 §.

Paragrafen återgiver med vissa formella jämkningar innehållet av 10 § i de

sakkunnigas förslag samt motsvarar 10 § i 1855 års förordning.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

17 §.

Beträffande 17 § i förslaget har Smålands och Blekinge handelskammare

anmärkt, att i fråga om sättet för bestämmande i speciellt fall, huruvida bokföringsskyldighet

fullgjorts eller icke, förslaget kvarstode på sainma grundval

som 1855 års förordning. Handelskammaren fortsätter:

Det kan efter handelskammarens mening skarpt ifrågasättas, huruvida detta,

med hänsyn till tidsutvecklingen, kan vara tillfyllest. Tio år hava snart förflutit

sedan 1916 års utkast dryftades, och därefter har mycket förändrats,

som berättigar till en annan syn på saken. En lag om redovisning för ekonomisk

verksamhet tjänar rättssäkerheten emellan företagaren och alla dem,

till vilka han kommer i rättsförhållande. Bland dessa befinnas icke blott enskilda

personer utan även stat och kommun. Politiskt-ekonomiska intressen

av betydande vikt kräva med hänsyn icke blott till stat och kommun utan även

till skattebetalarna i gemen, att samtliga de företagare, vilkas verksamhet icke

är alltför ringa och för vilka ett åläggande av bokföringsskyldighet icke skulle

vara alltför betungande, bliva skyldiga att föra handelsböcker. Härav följer,

att det icke kan vara tillräckligt, att endast efter inträffad konkurs undersöka,

huruvida en bokföringsskyldig företagare fullgjort sin plikt mot andra

enskilda samt mot stat och kommun såsom skattekrävare. Det måste vara

rättvist att möjlighet finnes att göra lagen effektiv även utom konkurs, då

det allmännas eller tredje mans intressen äventyras. Ett bristande fullgörande

av bokföringsplikt bör icke alltid leda till straff, allra minst till frihetsstraff.

Handelskammaren har redan i yttrande år 1917 påpekat, att lämplig statsmyndighet

borde äga befogenhet att, efter anmälan av till exempel skattemyndighet,

oberoende av konkurs få utrönt, huruvida företagare enligt gällande

lag är bokföringsskyldig samt huruvida bokföringsskyldigheten verkligen

fullgöres. Lämplig myndighet borde ock hava befogenhet att förelägga

en redovisningsskyldig företagare vid vite att föra handelsböcker enligt lagens

bestämmelser. Yad handelskammaren här påpekar är något helt annat än

den i § 6 av förslaget för Kungl. Haj:t avsedda befogenheten att under bokföringsskyldighet

inrangera vissa verksamhetsgrenar. Om det nu ifrågavarande

spörsmålet bleve ordnat på sätt här ovan är skisserat, skulle säkerligen

en större rättvisa, särskilt i beskattningshänseende, kunna uppnås till

gagn för stat och kommun samt för att möjliggöra rättvist hänsynstagande till

andra skattebetalares bördor.

Såsom handelskammaren erinrat, gäller för närvarande ingen annan påföljd

för underlåtenhet att efterkomma lagens stadganden beträffande bokföring

än att sådan underlåtenhet vid konkurs medför straff för konkursförbrytelse.

Effektiviteten av denna straffpåföljd kan ifrågasättas, då väl den bokföringsskyldige

ofta räknar med konkurs som en ytterst avlägsen eventualitet. Ä

andra sidan synes det med hänsyn till handelsbokföringens privata karaktär

vara tveksamt, huruvida oberoende av konkurs straff eller annan påföljd bör

stadgas för försummad bokföring. Att, på sätt handelskammaren föreslår,

låta särskild myndighet utröna, huruvida bokföringsskyldigheten verkligen

fullgöres, samt förelägga bokföringspliktig vid vite att fullgöra samma skyldighet,

lärer knappast vara lämpligt. Vill man oberoende av konkurs införa

särskild påföljd för försummad bokföring, synes enda utvägen vara att utsätta

straff för rmderlåten bokföringsskyldighet eller låta domstol vid vite

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

43

förelägga bokföringspliktig att fullgöra sin skyldighet i sådant hänseende.

Men i därav följande rättegång torde det icke kunna undvikas, att handelsböckerna

bleve åtminstone i viss mån offentliga. Stadgandet skulle därför

lätt kunna utnyttjas i illojalt syfte. Sin förnämsta betydelse skulle stadgandet,

såsom handelskammaren framhåller, få ur beskattningssynpunkt. Det

måste emellertid fasthållas, att bestämmelserna angående skyldighet att föra

handelsböcker i första hand avse att skydda dem, med vilka eu näringsidkare

träder i affärsförbindelse. Beskattningssynpunkten kan vid ifrågavarande

lagstiftning- endast sekundärt vinna beaktande. Då ej heller 1 något annat

av de avgivna yttrandena bestämmelser i omförmält hänseende ifrågsatts, har

handelskammarens hemställan i denna del ej synts mig böra föranleda någon

åtgärd.

Den hänvisning, som i 11 § i 1855 års förordning förekommer till konkurslagen,

torde numera böra avse 23 kap. strafflagen.

I lider 8 § hade de sakkunniga föreslagit ett stadgande av innehåll, att bokföringsskyldig

skulle vid början av rörelse och vid tid för upprättande av

årlig ställning förete sin ställningsbok vid postanstalt eller inför notarius

publicus.

Departementsförslaget innehåller icke någon motsvarighet till nämnda stadgande.

Detsamma har avstyrkts av flertalet handelskammare under framhållande,

att någon effektiv kontroll över ställnings upprättande genom det föreslagna

förfaringssättet icke komme att vinnas, varemot stadgandet väl kunde vålla de

bokföringsskyldiga besvär och obehag samt föranleda trakasserier. Kommerskollegium

har funnit, att med det föreslagna kontrollsättet vissa olägenheter

äro förenade, och har ansett kontrollens effektivitet hava till en viss grad

överskattats. Emellertid har kollegium icke ansett omförmälda olägenheter

vara av den betydelse, att kollegium på grund därav velat motsätta sig det

föreslagna stadgandets antagande, då detsamma dock i verkligheten torde

möjliggöra en icke oväsentlig kontroll. Kollegium har därför tillstyrkt godkännande

av de sakkunnigas förslag.

Generalpoststyrelsen har framhållit, att ehuruväl det i de sakkunnigas förslag

ifrågasatta förfarandet, att ställningsbok skulle å postanstalt företes och

avstämplas, torde kunna försiggå utan nämnvärd olägenhet för det egentliga

postarbetet, en del omständigheter likväl talade mot utfärdandet av en föreskrift

sådan som den föreslagna. Inom posttjänsten meddelades i vissa fall

intjrg på det sätt, att vederbörande handling försåges med avtryck av postanstaltens

datumstämpel. Vid sådant förhållande syntes det icke lämpligt att

posttjänsteman skulle, såsom nu föreslagits, med dylikt stämpelavtryck förse

vilken som helst underskriven handling, som, under uppgift att handlingen utgjordes

av ställningsbok, företeddes å postanstalt, men om vilken handlings

natur posttjänstemannen icke skulle taga kännedom. En bestämmelse sådan

som den föreslagna kunde möjligen missbrukas på det sätt att t. ex. en underskriven

handling av innehåll att en prestation blivit fullgjord företeddes och

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

avstämplades vid postanstalt för att bibringa någon den föreställningen att

prestationens fullgörande intygats av postanstalten. Härtill komme, att en icke

ringa del av postanstalterna förestodes av personer, som enligt det ifrågasatta

lagförslaget skulle bliva skyldiga att föra ställningsböcker, och dessa poststationsföreståndare

kunde val näppeligen medgivas rätt att stämpla sina egna

böcker. Vidare torde icke en affärsman inom en sådan poststations område,

som förestodes av eu konkurrent, vara hågad att för konkurrenten uppvisa sin

ställningsbok för avstämpling. På grund av vad sålunda anförts och då ifrågavarande

bestyr måste anses för postverkets uppgift alldeles främmande, hemställde

styrelsen, att sådan föreskrift om ställningsboks avstämpling genom

postverkets försorg, som genom 8 § i de sakkunnigas förslag ifrågasatts, icke

måtte utfärdas.

Jag delar den uppfattning, som kommit till uttryck i åtskilliga av de

över de sakkunnigas förslag avgivna yttrandena, att den kontroll över ställningens

ordentliga upprättande och underskrivande, vilken genom det föreslagna

stadgandet skulle vinnas, troligen bleve tämligen ineffektiv. En verklig

kontroll i detta avseende torde kunna ernås allenast därigenom att den

kontrollerande erhåller såväl rättighet som skyldighet att taga närmare

del av vederbörande handlings innehåll. Införandet av en dylik kontroll

synes mig emellertid icke i nu förevarande sammanhang böra sättas i fråga,

och ej heller lärer utövande av sådan kontroll kunna uppdragas åt postverkets

tjänstemän. Jag har därför icke ansett mig böra tillstyrka ett dylikt stadgandes

införande i lagen.

Övergång sstadgandet.

Tiden för den nya lagens ikraftträdande har synts kunna bestämmas till den

1 januari 1928. För att underlätta övergången till de nya bokföringsreglerna

för sådana näringsidkare, för vilka räkenskapsåret icke sammanfaller med kalenderåret,

har föreslagits medgivande att intill utgången av det vid lagens

ikraftträdande löpande räkenskapsåret fullgöra bokföringsskyldigheten i enlighet

med äldre lag. Detta medgivande har ansetts kunna begränsas till dem, vilka

äro bokföringsskyldiga enligt äldre lag. För de nya grupper av bokföringsskyldiga,

vilka skulle tillkomma genom den föreslagna lagen, torde det icke

erbjuda alltför stor svårighet att till den 1 januari 1928 ordna bokföringen

efter de nya reglerna, även om räkenskapsåret icke skulle sammanfalla med

kalenderåret.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 19 § i 1855 års förordning.

I 19 § i 1855 års förordning har, i stället för nuvarande bestämmelse angående

böcker, vilka komplettera de obligatoriska handelsböckerna, införts erforderligt

stadgande därom, att de kvarstående bestämmelserna i förordningen

skola äga tillämpning även i fråga om lösblads- eller kortsystem, som i enlighet

med den nya lagen om handelsbokföringen begagnas till ersättning för

handelsbok.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

45

Övriga lagförslag.

Av förslaget till ny lag om handelsbokföringen betingas vissa ändringar i

ett antal andra författningar. Förslag till sådana ändringar hava jämväl,

såsom förut omnämnts, framlagts av de sakkunniga. Förslagen avse ändringar

i 56 § i lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag, 25 § i den tidigare gällande

lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse samt 43 och 159 §§ i

lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse.

Beträffande förslaget till lag om ändrad lydelse av 56 § i lagen om aktiebolag

har handelskammaren i Gävle anfört:

Enligt förslaget skall aktiebolag årligen upprätta dels i bokföringslagen Ändringar i

föreskriven ställning dels i aktiebolagslagen föreskriven balansräkning. För lagen om

ställningen gäller bokföringslagens allmänna regler samt därutöver, dels att atfie6oiaffavskrivning

å tillgång avsedd till stadigvarande bruk får ske medelst uppläggande

av förnyelsefond, dels att uppskrivning av fastighet skall kompenseras

genom avsättning till reservfond. Då de värderingsregler, som nu återfinnas

i 56 § aktiebolagslagen, i förslaget överflyttats till bokföringslagen,

sker i förstnämnda lagrum hänvisning till den senare för balansräkningens upprättande.

Därjämte föreskrives för balansräkningen, att fonder skola föras

på skuldsidan, att kostnader för bolagets bildande, organisations- och förvaltningskostnader

eller förvärvad egen aktie ej må uppföras som tillgång, att bolagets

innehav av främmande aktier skall specificeras samt att i balansräkningen

borgens- och övriga ansvarsförbindelser skola angivas, där de ej äro hänförliga

till i räkningen upptagen gäld.

Då, förbudet att som tillgång upptaga kostnader för bolags bildande, organisations-

och förvaltningskostnader samt förvärvad egen aktie ej återfinnes

i bokföringslagen, kan enligt förslaget sådana poster upptagas på tillgångssidan

i ställningen. I den sistnämnda behöva å andra sidan aktiekapital, reservoch

andra fonder ej specificeras. Likaledes behöver ej i ställningen specifikation

lämnas för innehav av främmande aktier.

Det ma ifrågasättas, om skäl förefinnas för dessa olika regler för ställningen

ä ena sidan och för balansräkningen å den andra. De i förslaget till ny lydelse

för aktiebolagslagens 56 § uppställda reglerna böra rimligtvis även gälla bolags

ställning. Det riktiga torde väl vara, att ställningen skall uppfylla såväl bokföringslagens

som aktiebolagslagens fordringar, medan för den summariska

balansräkningen endast gälla aktiebolagslagens regler. Med denna utgångspunkt

vill handelskammaren föreslå, att i bokföringslagen införes ett stadgande

om att för uppgörande av bolags ställning skola utöver vad i bokföringslagen

därom stadgats gälla även vad i aktiebolagslagen föreskrives om uppgörande

av balansräkning. För vinnande av bättre överskådlighet över dessa lagars

förhallande till varandra, bör i samband därmed ur bokföringslagen till aktiebolagslagen

56 § överflyttas de enligt förslaget i förutnämnda lags 11 § givna

speciella reglerna för värdering av aktiebolags tillgångar.

Kommerskollegium bär anfört:

De i 06 § av aktiebolagslagen — enligt dess, i samband med upprättandet

av det nu föreliggande lagförslaget om handelsböcker och handelsräkningar

föreslagna nya lydelse angivna stadgandena för balansräknings uppgörande

i mom. 2—5 kunna i allmänhet antingen anses innefattade i nämnda lagfor^S8

regler för ställnings upprättande eller äro de av den beskaffenhet att

deras frånvaro bland reglerna för ställnings upprättande ej behöver medföra

olika resultat för ställning och balansräkning. Fråga är dock om ej ett undan
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

46

tag härvidlag föreligger beträffande de i 56 § mom. 3 omtalade kostnaderna

för bolags bildande, organisations- och förvaltningskostnader samt värdet

av förvärvad egen aktie, vilka i balansräkningen icke må uppföras såsom

tillgång. Då balansräkningen i huvudsak lärer vara att betrakta såsom en

mera summarisk redogörelse för de i ställningen angivna förhållandena,

torde det därför ifrågasättas, om ej i 11 § i lagen om handelsböcker och handelsräkningar

[10 § i departementsförslaget] bör meddelas bestämmelse om, att

nämnda kostnader resp. aktier ej må i ställningen åsättas något värde. Fråga

kan vara om ej lämpligen även i de 56 §, mom. 2, intagna bestämmelserna

borde i lagen om handelsböckker m. m., uttryckligen föreskrivas för aktiebolags

upprättande.

Ställning och balansräkning böra tydligen såvitt möjligt överensstämma, bortsett

från den skillnad, som följer av balansräkningens mera summariska karaktär.

De särskilda bestämmelser angående balansräkning för aktiebolag, som

upptagits i förslaget till lag om ändrad lydelse av 56 § aktiebolagslagen, böra

förty i första hand göras tillämpliga å ställningen. Därefter torde böra stadgas,

att enahanda regler jämväl skola gälla i avseende å upprättande av balansräkning.

I enlighet härmed har jämkning vidtagits i de sakkunnigas

förslag. Det kunde ifrågasättas att i samband härmed till denna paragraf

överflytta jämväl bestämmelsen om förnyelsekonto för aktiebolag. Då denna

bestämmelse innebär ett direkt undantag från reglerna i 10 § i den föreslagna

lagen med vissa ändrade bestämmelser angående handelsböcker, synes densamma

emellertid böra bibehållas i sistnämnda paragraf.

I 98 § aktiebolagslagen förekommer en hänvisning till 56 §. Då det stadgande,

hänvisningen avser, enligt föreliggande förslag skulle överflyttas till

lagen med vissa ändrade bestämmelser angående handelsböcker, har en häremot

svarande jämkning företagits i 98 §.

Ändringar i Frågan om ändring i lagen om bankrörelse och i lagen om sparbanker hör un^bankrörelse

r^er finansdepartementets behandling. Frågan om ändring i lagen om försäkom

spar- ringsrörelse ankommer på föredragning av chefen för handelsdepartementet.

oTrt /örsl/f- Förslag till erforderliga lagändringar torde komma att anmälas av cheferna

ringsrörelse, för dessa departement senare under denna dag.»

Departementschefen uppläser härefter förslag till lag med vissa ändrade bestämmelser

angående handel sb öclc er, lag om ändrad lydelse av 19 § i förordningen

den 4 mai 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar samt lag om

ändrad lydelse av 56 och 98 §§ i lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag av

den lydelse, bilagor till detta protokoll utvisa, samt hemställer, att lagrådets

utlåtande över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Hegenten.

IJr protokollet.

S. Cervin.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 18U.

47

Bilaga till statsrådsprotokollet

den 26 mars 1920.

Förslag*

till

Lag

med vissa ändrade bestämmelser angående liandelsböcker.

Härigenom förordnas som följer

1 §•

1 mom. Envar, som idkar handelsnäring, är, där ej annat följer av vad

nedan i 3 mom. och 3—5 §§ stadgas, skyldig att föra handelsböcker på sätt

i denna lag sägs.

2 mom. Skyldighet, varom i 1 mom. sägs, åligger enkelt bolag, som blivit

infört i handelsregistret, registrerad ekonomisk förening samt aktiebolag,

ändå att den verksamhet, som idkas av bolaget eller föreningen, icke på

grund av stadgande i denna lag är förenad med bokföringsskyldighet.

3 mom. Bokföringsskyldighet enligt denna Jag föreligger ej för staten eller

för kommun.

2 §•

Med handelsnäring förstås enligt denna lag rörelse, som yrkesmässigt bedrives

inom någon av nedan angivna verksamhetsgrenar:

1) Handel med varor, värdepapper eller fastigheter.

2) Tillverkning eller bearbetning av varor i och för arbetsproduktens avyttring

eller i anledning av beställning för annans räkning, häri inbegripna

jämväl skeppsbyggeri och varvsrörelse.

3) Reparation sverksamhet.

4) Framställande eller överförande till avsalu av elektrisk energi.

5) Byggnadsverksamhet för egen eller annans räkning ävensom utförande

på beting av arbete å annans fastighet.

6) Verksamhet för tillgodogörande av skogsprodukter, gruvdrift och verksamhet

för utvinnande av torv, stenkol, kalk, sten och sådana mineralier,

vilka icke äro föremål för inmutning.

7) Tryckerirörelse ävensom verksamhet för utgivning till föryttrande av

skrifter, konstverk eller fotografiska eller därmed jämförliga bilder (förlagsrörelse;.

8) Apoteksrörelse.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Mai :ts proposition nr 189.

9) Hotell- och pensionatrörelse, till vars utövande fordras tillstånd enligt

vad därom särskilt är stadgat, ävensom rörelse, med vilken avses att mot

betalning tillhandahålla gäster förplägnad (värdshusrörelse).

10) Teater-, varieté-, cirkus-, biograf- och därmed jämförlig rörelse.

11) Kanaldrift och rederirörelse.

12) Annan verksamhet än under 11) sägs, som har till ändamål att mot

avgift ombesörja befordran av personer, gods eller meddelanden, samt ridhusrörelse.

13) Verksamhet såsom fartygskommissionär eller speditör, bärgningsrörelse

och magasineringsrörelse.

14) Verksamhet såsom mäklare eller agent; annan agenturverksamhet än

befraktningsagentur eller handelsagentur dock endast för så vitt med densamma

är förenad uppbörd av penningar.

15) Bankrörelse och penninghandel.

16) Pantlånerörelse ävensom annan lånerörelse, som bedrives utan samband

med bankrörelse.

17) Försäkringsrörelse.

18) Inkasseringsverksamhet och verksamhet såsom patentombud.

19) Badhusrörelse och drift av tvättinrättning.

3 §•

Skyldighet att föra handelsböcker föreligger ej, där rörelse, varom i 2 §

2, 3, 4, b, 6, 7, 12 och 19 punkterna sägs, är att anse såsom driven i ringa omfattning.

Sådan skyldighet föreligger ej heller beträffande dels handel med

varor, vilken bedrives genom varornas kringförande eller från salustånd, och

dels värdshusrörelse, vilken icke är förenad med rättighet att utskänka rusdrycker,

där handeln eller värdshusrörelsen drives i ringa omfattning. Från

skyldighet att föra handelsböcker är ock den befriad, som endast med eget,

av honom själv fört fartyg idkar rederi- eller bärgningsrörelse.

4 §•

Rörelse skall anses såsom driven i ringa omfattning, därest i densamma

vanligen icke sysselsättas flera än två arbetare förutom näringsidkaren själv,

hans make och hemmavarande barn.

5 §•

Den, som driver rörelse såsom binäring till eget jordbruk, är, ändå att

rörelsen är att anse såsom handelsnäring, icke skyldig att för den rörelse

föra handelsböcker.

Såsom dylik binäring till jordbruk skall anses sådan i sammanhang med

jordbruk driven verksamhet, vilken med tillhjälp huvudsakligen av den för

jordbruket anställda arbetskraften har till ändamål att genom utnyttjande

av fastighetens alster eller naturtillgångar utvinna en biförtjänst.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

49

ö §•

Bokföringsskyldigheten skall fullgöras på sådant sätt, att genom bokföringen

lämnas en noggrann redovisning ej mindre för rörelsens gång än även för

affärsställningen å vissa bestämda tider.

Bokföringen skall sålunda på klart och överskådligt sätt lämna upplysning

om samtliga tillgångar, om borgenärer och gäldenärer jämte beloppet

av en vars fordran eller skuld, om affärsomkostnader, om räntor, om beloppet

av penningar samt mängd och värde av varor, som den bokföringsskyldige

för eget behov uttagit ur rörelsen, om växel- och betalningsförbindelser, om

pantavtal samt om borgens- och övriga ansvarsförbindelser för andra, som

den bokföringsskyldige ingått.

7 §•

1 mom. Till fullgörande av vad i 6 § stadgas skall bokföringsskyldig föra

dagbok och ställningsbok ävensom de övriga handelsböeker, vilka med hänsyn

till rörelsens omfattning och beskaffenhet må erfordras.

Bank. försäkringsbolag, aktiebolag för drivande av pantlånerörelse samt

rusdrycksförsäljningsbolag skola icke hava skyldighet att föra ställningsbok:

dock skall det åligga bank och bolag, varom nu är sagt, att vid den tidpunkt,

då rörelsen börjas, upprätta sådan förteckning över tillgångar och

skulder, varom nedan i 9 § första stycket sägs.

Angående de böcker, som skola föras av sparbank, är särskilt stadgat.

2 mom. Annan handelsbok än dagbok och ställningsbok må kunna ersättas

av lösa blad eller kort i anslutning till visst gängse system. Bokföringsskyldig,

vars räkenskaper äro underkastade kontroll av sakkunnig revisor,

må föra jämväl dagbok å lösa blad eller kort på sätt nu är sagt.

3 mom. Är eljest i lag eller författning särskilt stadgande meddelat angående

bokföring, lände det till efterrättelse jämte föreskrifterna i denna lag.

8 §•

Dagbok må föras i en eller flera delar.

I dagboken skola affärshändelserna antecknas dagligen post för post,

den ordning de inträffat, dock att vid försäljning i minut mot kontant betalning

de för varje dag influtna penningbelopp må vid dagens slut införas

i en post.

9 §•

Ställningsbok skall uppläggas vid den tidpunkt, då den bokföringsskyldige

börjar sin rörelse. Det åligger den bokföringsskyldige att i nämnda bok

införa sin ställning eller förteckning å dels samtliga sina tillgångar i kontanta

penningar, fastigheter, lösören, varulager, fordringar, värdepapper och

annat, dels ock samtliga sina skulder. För varje post skall värde därå utsättas.

I ställning må under en och samma post upptagas flera föremål av

enahanda eller sins emellan likartad beskaffenhet, men skall, där så sker

vid posten tecknas hänvisning till bilaga, däri de under posten upptagna

föremål var för sig skola finnas antecknade. Borgens- och övriga ansvars
Bihang

till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 158 häft. (Nr 189 .) 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj :ts proposition nr 189.

förbindelser för andra, i vilka den bokföringsskyldige må häfta, skola, i den

mån de ej upptagas bland skulderna, särskilt antecknas. Även skall redogörelse

lämnas för säkerhet, som den bokföringsskyldige erhållit för fordran

eller lämnat för gäld. Samtliga i ställningen upptagna tillgångar och skulder

skola var för sig summeras och skillnaden emellan slutsummorna utsättas.

Ställning, utvisande samtliga tillgångar och skulder vid slutet av sistförflutna

räkenskapsår, skall ock, på sätt nu är sagt, inom tre och en halv

månader efter utgången av räkenskapsåret upprättas och i ställningsboken

införas.

10 §.

I fråga om de värden, till vilka i ställning antecknade tillgångar och

skulder skola upptagas, skall gälla följande:

1) Den bokföringsskyldiges tillgångar må ej, där ej nedan annorlunda

stadgas, upptagas vare sig över sina verkliga värden eller till högre belopp

än som motsvara kostnaderna för deras anskaffning eller tillverkning.

2) Andra tillgångar än sådana, som äro avsedda för stadigvarande bruk i

rörelsen, må upptagas till högre belopp än som motsvara kostnaderna för

deras anskaffning eller tillverkning, så framt särskilda omständigheter kunna

anses lämna fog härför och dessa i ställningen fullständigt angivas.

3) Osäkra fordringar skola var för sig till sitt värde prövas och må upptagas

endast till de belopp, med vilka de beräknas komma att inflyta. Värdelösa

fordringar skola avskrivas. Bokföringsskyldig må icke såsom tillgång

upptaga fordran hos sig själv. I handelsbolags ställning skall beloppet

av bolagsmans fordran hos eller skuld till bolaget tydligt angivas.

4) Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk i rörelsen, må upptagas till

belopp, motsvarande kostnaderna för tillgångarnas anskaffning eller tillverkning,

ehuru verkliga värdet är lägre än detta belopp. I ty fall skall dock

därå årligen avskrivas det belopp, som motsvarar tillgångarnas av ålder och

nyttjande eller annan jämförlig orsak uppkomna värdeminskning.

Aktiebolag, varå lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag äger tillämpning,

må i stället för sådan avskrivning, som i nästföregående stycke sägs,

göra motsvarande avsättning till ett särskilt förnyelsekonto. Sådant konto

må ej minskas annorledes än genom en minskningen motsvarande avskrivning

å ifrågavarande tillgångar.

5) Tillgångar, som under 4) avses, må ej i vidare mån än som betingas

av å desamma nedlagda förbättringar upptagas till högre värde än det,

vartill de varit upptagna i närmast föregående ställning.

11 §•

I ställningsbok skall för varje räkenskapsår intagas förteckning över

samtliga under året i rörelsen förda handelsböcker. Böckerna skola i förteckningen

upptagas i nummerföljd eller, där jämlikt 13 § särskild numrering

skett av böcker å skilda kontor, i nummerföljd för varje kontor. Tilllika

skall i ställningsbok för varje år angivas i vad mån bokföring sker med

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai:ts proposition nr ISO.

51

användande av system av lösa blad eller kort ävensom uppgivas de särskilda

bandelsböcker, vilka därigenom ersättas.

12 §.

Ställning skall, där ej nedan annat sägs, av den bokföringsskyldige själv

underskrivas. År den bokföringsskyldige gift kvinna, som sammanlever

med mannen, och är ej nya giftermålsbalken tillämplig i fråga om makarnas

förmögenhetsförhållanden, skall jämväl mannen underskriva ställningen. Är

den bokföringsskyldige omyndig, skall ställningen underskrivas av förmyndaren.

Bolags eller förenings ställning skall underskrivas med dess firma,

dock att, där alla eller flera delägare äro i sådan egenskap för bolags

förbindelser personligen ansvariga, samtliga dessa därjämte skola under

ställningen teckna sina namn.

Förteckning över tillgångar och skulder, som enligt 7 § 1 mom. andra

stycket skall av bank, försäkringsbolag, aktiebolag för drivande av pantlånerörelse

samt rusdrycksförsäljningsbolag upprättas innan rörelsen börjas, skall

underskrivas med bankens eller bolagets firma.

Rederis ställning skall underskrivas av huvudredaren eller, om huvudredare

icke är vald, av samtliga redare.

13 §.

Handelsbok skall, innan den tages i bruk, inbindas och pagineras i löpande

sifferföljd sida för sida eller uppslag för uppslag. Å pärmen eller före texten

skall finnas uppgift om den bokföringsskyldiges firma, bokens benämning

samt det år, till vilket första anteckningen i boken hänför sig. Samtliga

i rörelse förekommande handelsböcker skola numreras i löpande följd,

dock att, där rörelsen drives vid flera kontor, särskild numrering må ske av

de å varje kontor använda böcker.

Föres handelsbok i flera delar, skall varje del numreras såsom självständig

bok.

Införing i handelsbok skall ske med bläck eller på annat varaktigt sätt.

Tomma mellanrum mellan införingar må ej lämnas å ställen, där enligt gängse

bokföringsregler införingar skola ske i löpande följd. Blad får ej utrivas, ej

heller får något av innehållet genom överstrykning, radering eller annorledes

göras oläsligt eller utplånas. Gföres ändring i eller tillägg till införing,

skall vid ändringen eller tillägget anteckning om dagen för dess införande

ske och bestyrkas av den, som gjort ändringen eller tillägget.

Vad ovan i denna paragraf stadgas om handelsbok och införing däri skall

i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande system av lösa blad eller kort,

som begagnas till ersättning för handelsbok.

14 §.

Period, för vilken bokföringsskyldigs räkenskaper regelmässigt avslutas

(räkenskapsår), må icke överstiga tolv månader, dock att, där bokföringsskyldig

börjar sin rörelse under någon av kalenderårets sista tre månader,

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

sådan period må, därest särskilda omständigheter därtill föranleda, första

gången utsträckas att omfatta högst femton månader.

15 §•

Brev, räkningar och övriga handlingar, vilka ankomma till bokföringsskyldig

och avse förhållande av beskaffenhet att föranleda anteckning i handelsbok,

skola, ordnade efter visst system, noggrant förvaras.

Brev, räkning eller annan handling, som i och för rörelsen avsändes av

bokföringsskyldig, skall dessförinnan kopieras och skola kopiorna förvaras på

sätt i första stycket sägs.

16 §.

Handelsbok, system av lösa blad eller kort, som begagnas till ersättning

för sådan bok, ävensom handling och kopia, varom i 15 § sägs, skola förvaras

av bokföringsskyldig under tio år, räknade från utgången av det räkenskapsår,

varunder sista inskrivningen eller anteckningen skedde eller

handlingen eller kopian tillkom.

17 §.

Den, som är skyldig föra handelsböcker men befinnes icke hava efterkommit

vad därom i denna lag är stadgat, är, där han kommer i konkurstillstånd,

underkastad påföljd enligt 23 kap. strafflagen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928, dock att, där räkenskapsår

icke sammanfaller med kalenderår, bestämmelserna i lagen icke skola

utgöra hinder för den, som jämlikt äldre lag är skyldig föra handelsböcker,

att intill utgången av det vid tiden för denna lags ikraftträdande löpande

räkenskapsåret fullgöra nämnda skyldighet i enlighet med bestämmelserna i

äldre lagen.

Genom denna lag upphävas 1—11 §§ i förordningen den 4 maj 1855 (nr 66)

angående handelsböcker och handelsräkningar.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till nämnda förordning

skola, såvitt angår omförmälda 1—11 §§, i stället tillämpas bestämmelserna

i denna lag.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

53

Bilaga till statsrådsprotokollet

den 36 mars 1.036.

F ö r s I a »•

till

Lag

om ändrad lydelse av 19 § i förordningen den 1 maj 1855 (nr (56) angående

handelsböcker och handelsräkningar.

Härigenom förordnas, att 19 § i förordningen den 4 maj 1855 angående

handelsböcker och handelsräkningar skall erhålla följande ändrade lydelse

19 §.

Yad i 12—18 §§ här ovan om handelsbok sägs skall äga tillämpning jämväl

i avseende å system av lösa blad eller kort, som efter vad i lagen med vissa

ändrade bestämmelser angående handelsböcker är stadgat begagnas till ersättning

för handelsbok.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Bilaga till statsrådsprotokollet

den 26 mars 1926.

Förslag’

till

Lag

om ändrad lydelse av 56 och 98 §§ i lagen den 12 augusti 1910 (nr

88 s. 1) om aktiebolag.

Härigenom förordnas, att 56 och 98 §§ i lagen den 12 augusti 1910 om

aktiebolag, 98 § i nedan angiven del, skola erhålla följande ändrade lydelse

56 §.

Jämte vad i lagen med vissa ändrade bestämmelser angående handelsböeker

är stadgat gälle i avseende å aktiebolags ställning:

1) De belopp, vartill aktiekapitalet, reservfonden, andra fonder samt förnyelsekonto

uppgå, skola var för sig i ställningen uppföras bland skulderna.

2) Kostnader för bolagets bildande, organisations- och förvaltningskostnader

eller förvärvad egen aktie må ej uppföras såsom tillgång.

3) Äger bolaget aktier i annat bolag, skola dessa i ställningen, särskilt

för varje sådant bolag, upptagas till antal och värden.

Det åligger styrelsen att inom den i lagen med vissa ändrade bestämmelser

angående handelsböeker stadgade tid för upprättande av årlig ställning

jämväl upprätta en balansräkning, utvisande bolagets samtliga tillgångar

och skulder vid utgången av senaste räkenskapsår.

Förutom vad här ovan under 1)—3) angående ställning är stadgat skall i

avseende å denna balansräkning gälla,

att i densamma värdet å tillgångarna skola bestämmas enligt samma grunder,

som i sådant hänseende gälla för upprättande av ställning;

att, där bolaget äger aktier i annat bolag, till balansräkningen skall, om

så ske kan, fogas sistnämnda bolags senaste fastställda balansräkning; samt

att i balansräkningen skola angivas samtliga de borgens- och övriga ansvarsförbindelser

för andra, i vilka bolaget häftar, i den mån samma förbindelser

ej äro att hänföra till i räkningen upptagen gäld.

98 §.

Visar — — —- — bolagsstämma.

Det — — — — ställning.

Vid förlustens beräkning skola tillgångarna upptagas till sina verkliga

värden; dock att tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för bolaget, må,

även om verkliga värdet är lägre, upptagas till det belopp, som motsvarar

kostnaderna för deras anskaffning eller tillverkning med avdrag av den

värdeminskning, för vilken enligt vad därom särskilt är stadgat avskrivning

bort äga rum.

Underlåter — — — — skuld.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr IM).

Utdrag av protokollet över finansdepartcmentsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Re g enten i statsrådet

å Stockholms slott den 26 mars 1926.

N arv arande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Olsson,

Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss

Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför chefen

för finansdepartementet statsrådet Wigforss:

»Såsom protokollet över justitiedepartementsärenden för denna dag utvisar,

har Kungl. Maj :t bestämt, att lagrådets yttrande skall för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamål inhämtas över förslag till lag med vissa ändrade

bestämmelser angående handelsböcker. Av detta lagförslag påkallas vissa ändringar

i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse och lagen den 29 juni 1923

om sparbanker. Ändringarna äro likväl allenast av formell natur.

I 43 § i lagen om bankrörelse meddelas stadganden om balansräkning för

bankaktiebolag. Däri hänvisas till vad i förordningen angående handelsböcker

och handelsräkningar är stadgat om balansräkning. Då förslaget till lag med

vissa ändrade bestämmelser angående handelsböcker icke innehåller några bestämmelser

om balansräkning, har i förevarande paragraf införts stadgande

om skyldighet för styrelse i bankaktiebolag att upprätta balansräkning. För

fullgörande av denna skyldighet har bestämts samma tid, som enligt den ifrågasatta

nya lagstiftningen om handelsböcker skall gälla för upprättande av årlig

ställning. Under en ny punkt 7 i paragrafen har vidare införts den bestämmelse

angående upptagande i balansräkningen av borgens- och övriga ansvarsförbindelser,

vilken för närvarande finnes upptagen i 7 § i förordningen

angående handelsböcker och handelsräkningar. Motsvarande ändringar hava

vidtagits i 159 §, vilken handlar om balansräkning i solidariska bankbolag.

Beträffande lagen om sparbanker föreslås en jämkning av första stycket i

31 §. Jämkningen har föranletts därav att enligt förslaget till lag med vissa

ändrade bestämmelser angående handelsböcker ställningsbok skall föras i stället

för inventariebok. I 33 § första stycket torde böra vidtagas ändringar av

enahanda innebörd som nyss angivits i fråga om lagen om bankrörelse. Någon

tid inom vilken balansräkning skall vara upprättad har dock ej föreskrivits i

förevarande lagrum. Av 32 § framgår emellertid, att balansräkningen måste

vara upprättad inom tre månader efter kalenderårets utgång. Den skall nämligen

upptagas i förvaltningsberättelsen, vilken skall föreligga underskriven

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

inom nämnda tid. I 33 § andra stycket har hänvisningen till förordningen om

handelsböcker och handelsräkningar borttagits.»

Föredraganden uppläser härefter i enlighet med vad sålunda anförts upprättade

förslag till lag om ändrad lydelse av 43 och 159 §§ i lagen den 22 juni

1911 (nr 74 s. 1) om hankrörelse samt lag om ändrad lydelse av 31 och 33 §§

i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker av den lydelse, bilagor till

detta protokoll utvisa, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen

måtte, för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål, inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga medlemmar biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

E. Regnér.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

■ u

liilagu till statsrådsprotokollet

den 26 mars 1926.

F ö r 8 I a £

till

Lag

om Tindrad lydelse av 43 och 159 4$ i lagen den 22 juni 1911 (nr 74

s. 1) om bankrörelse.

Härigenom förordnas, att 43 och 159 §§ i lagen1 den 22 juni 1911 om

bankrörelse skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

43 §.

Det åligger styrelsen att inom den i lagen med vissa bestämmelser angående

handelsböcker stadgade tid för upprättande av årlig ställning upprätta eu

balansräkning, utvisande bankaktiebolagets samtliga tillgångar och skulder

vid utgången av senaste räkenskapsår, och gälle i avseende å denna balansräkning:
-

6) Kostnader — — — tillgång.

7) I balansräkningen skola angivas samtliga de borgens- och övriga ansvarsförbindelser

för andra, i vilka bolaget häftar, i den mån samma förbindelser

ej äro att hänföra till i räkningen upptagen gäld.

159 §.

Det åligger styrelsen att inom den i lagen med vissa bestämmelser angående

handelsböcker stadgade tid för upprättande av årlig ställning upprätta en

balansräkning, utvisande det solidariska bankbolagets samtliga tillgångar och

skulder vid utgången av senaste räkenskapsår, och gälle i avseende å denna

balansräkning:

6) Kostnader — — — tillgång.

7) I balansräkningen skola angivas samtliga de borgens- och övriga ansvarsförbindelser

för andra, i vilka bolaget häftar, i den män samma förbindelser

ej äro att hänföra till i räkningen upptagen gäld.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Bilaga till statsrådsprotok

den 26 mars 1926.

Forsla g;

till

Lag

om ändrad lydelse av 31 och 33 §§ i lagen den 20 juni 1923 (nr 286)

om sparbanker.

Härigenom förordnas, att 31 och 33 §§ i lagen den 29 juni 1923 om sparbanker

skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

31 §•

I stället för de i lagen med vissa bestämmelser angående handelsböcker

föreskrivna dag- och ställningsböcker skall sparbank föra följande böcker:

kassabok —--låneräkningarna.

Därjämte--— slut.

Styrelsen---böcker.

no o

oo §.

Det åligger styrelsen att årligen upprätta en balansräkning, utvisande sparbankens

samtliga tillgångar och skulder vid utgången av senaste kalenderår,

och gälle i avseende å denna balansräkning:

7) Organisations- eller förvaltningskostnader----tillgång.

8) I balansräkningen skola angivas samtliga de borgens- och övriga ansvarsförbindelser

för andra, i vilka sparbanken häftar, i den mån samma

förbindelser ej äro att hänföra till i räkningen upptagen gäld.

Balansräkningen skall införas i den i 31 § omförmälda huvudboken.

Beträffande —--avskrivningar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

''»‘J

Utdrag av protokollet över handelsdepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 26 mars 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss,

Möller, Levinson.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Svensson, anför efter gemensam

beredning med chefen för justitiedepartementet:

»På föredragning av chefen för justitiedepartementet har Kungl. Maj:t förut

denna dag beslutit inhämta lagrådets utlåtande över förslag till lag med vissa

ändrade bestämmelser angående handelsböcker. Vid behandlingen av detta ärende

anförde chefen för justitiedepartementet, att berörda förslag syntes böra

medföra vissa ändringar i lagen om försäkringsrörelse. Jag anhåller nu att få

anmäla sist avsedda fråga.

Ändringarna i lagen om försäkringsrörelse avse 48 och 149 §§. I dessa paragrafer

torde böra vidtagas den jämkning, som betingas därav att föreskrift om

upprättande av balansräkning icke upptagits i förslaget till lagstiftning rörande

bokföringsskyldighet i allmänhet. Någon viss tidsfrist för balansräkningens

upprättande har såvitt angår försäkringsbolag ansetts icke böra fastställas.

Enligt vad försäkringsinspektionen uti avgivet utlåtande anfört, har den nu

gällande fristen — fem månader — ofta nog visat sig vara för knappt tilltagen,

i det att försäkringsbolag ej sällan måst uppgöra sin balansräkning, innan

bolaget erhållit slutavräkningar från sina återförsäkrare eller så fullständiga

uppgifter om inträffade försäkringsfall, att försäkringsfonden kunnat

med noggrannhet beräknas.

Med hänsyn härtill synes det icke böra komma i fråga att för försäkringsbolag

föreskriva upprättande av balansräkning inom den i den allmänna

bokföringslagstiftningen för upprättande av årlig ställning stadgade tid eller

inom tre och en halv månader efter utgången av varje räkenskapsår. Uti 73 §

i lagen om försäkringsrörelse föreskrives beträffande försäkringsaktiebolag att

ordinarie bolagsstämma skall hållas inom sex månader efter utgången av varje

räkenskapsår samt att därvid skall av styrelsen framläggas bland annat balansräkningen

för det förflutna året, vilken balansräkning emellertid jämlikt 61 §

minst en månad före sagda bolagsstämma skall hava avlämnats till revisorerna.

Vad angår ömsesidiga försäkringsbolag hava motsvarande stadganden upptagits

i lagens 172 och 162 §§. Vid sådant förhållande lärer något särskilt stadgande

om tiden för balansräkningens upprättande icke erfordras i lagens 48

och 149 §§. Då, såsom nyss erinrats, förslaget till den allmänna bokförings
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

lagstiftningen icke innehåller föreskrift om balansräkning, torde i nu förevarande

paragrafer böra införas föreskrift, som ersätter det genom lag den 14 maj

1909 i 7 § andra stycket av 1855 års förordning angående handelsböcker och

handelsräkningar upptagna stadgandet om angivande i balansräkning av borgens-

och övriga ansvarsförbindelser för andra, i vilka köpman häftar. Sådant

stadgande har därför upptagits såsom 9 resp. 8 mom. av ifrågavarande 48 och

149 §§ i lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse, och hava dessa moment

därvid erhållit den lydelse, som av försäkringsinspektionen i dess förut omförmälda

utlåtande förordats.

I enlighet med nu angivna grunder har upprättats förslag till lag om ändrad

lydelse av 48 och 149 §§ i lagen den 25 maj 1917 (nr 257) om försäkringsrörelse.

''»

Föredraganden uppläser sistherörda förslag, av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

J. H. Göransson.

opaginerad Kontrollera mot PDF

liungl. Maj:ts proposition nr 189.

(i!

Bilaga till statsrådsprotokollet

den 26 mars 1926.

Förslå gtill
Lag
om

ändrad lydelse av 48 och 149 §§ i lagen den 25 maj 1917 (nr 257)

om försäkringsrörelse.

Härigenom förordnas, att 48 och 149 §§ i lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse

skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

48 §.

Det åligger styrelsen att årligen upprätta en balansräkning, utvisande försäkringsaktiebolagets

samtliga tillgångar och skulder vid utgången av senaste

räkenskapsår, och gälle i avseende å denna balansräkning:

8) De-----år.

Där-----linjen.

9) I balansräkningen skola angivas samtliga de borgens- och övriga ansvarsförbindelser

för andra, i vilka bolaget häftar, i den mån samma förbindelser

ej äro att hänföra till i räkningen upptagen gäld eller ingåtts genom av bolaget

meddelad försäkring.

149 §•

Det åligger styrelsen att årligen upprätta en balansräkning, utvisande försäkringsbolagets

samtliga tillgångar och skulder vid utgången av senaste räkenskapsår,

och gälle i avseende å denna balansräkning:

7) De —----år.

Där —-----— linjen.

8) X balansräkningen skola angivas samtliga de borgens- och övriga ansvarsförbindelser

för andra, i vilka bolaget häftar, i den mån samma förbindelser

ej äro att hänföra till i räkningen upptagen gäld eller ingåtts genom av bolaget

meddelad försäkring.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 13 december

1926.

N ärvarande:

justitierådet von Seth,

justitierådet Wedberg,

regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,

justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet den 26 mars 1926, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets yttrande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över

upprättade förslag till lag med vissa ändrade bestämmelser angående handelsböcker,

lag om ändrad lydelse av 19 § i förordningen den å maj 1855 (nr 66)

angående handelsböcker och handelsräkningar samt lag om ändrad lydelse av

56 och 98 §§ i lagen den 12 augusti 1910 (nr 88 s. l) om aktiebolag.

Förslagen, som finnas hilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsrådet E.

Bergendal.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

Förslaget till lag med vissa ändrade bestämmelser angående

handelsböcker.

1—2 §§.

Justitierådet Wedberg, regeringsrådet Planting-Gyllenbåga och justitierådet

''Alexanderson:

I motiven till 1890 års förslag till bolagslagar framhölls angelägenheten

därav att begreppen köpman och handelsrörelse gåves en och samma innebörd

inom den svenska allmänna rätten i dess helhet. På samma uppfattning byggde

förslaget till lag om köp och byte av lös egendom 1903. Bolagskommittén fann

sig av nämnda hänsyn bunden att beträffande arten av den rörelse, som giver

ett bolag egenskap av handelsbolag, hänvisa till bestämmelserna om bokföringsskyldighet

i 1855 års förordning såsom varande den grundläggande

författningen i ämnet. Kommittén erinrade om att samma förfaringssätt iakttagits

såväl i konkurslagen som i lagen om handelsregister, firma och prokura.

Denna förslagets ståndpunkt godkändes genom lagen om handelsbolag och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

()*i

enkla bolag. Sedermera bär i lagarna om köp och byte samt om kommission

Jn- m- begreppet köpman —- som i sin ordning ligger till grund för begreppen

handelsköp och handelskoinmission — bestämts till att vara identiskt med

bokföringsskyldig. Ocli detsamma gäller om nya konkurslagen och lagen om

ackordsförhandling utan konkurs, ehuru med den redan av äldre konkurslagen

tillämpade modifikation, att egenskapen av köpman här räknas fortvara viss

tid efter det bokföringsskyldigheten upphört. Den sålunda vunna enhetligheten

är utan tvivel ett värde, som icke utan tungt vägande skäl bör givas till spillo.

Att just författningen om bokföringsskyldighet blivit den på området normerande,

torde visserligen mera få tillskrivas den yttre tillfällighet att det ämne

den avhandlar råkat att först av alla hithörande bliva föremål för legislativ

behandling i nyare tid; och i olika sammanhang ha ock framhävts eller antytts

olägenheter, som med denna tekniska anordning äro förbundna. Någon rubbning

härutinnan lärer dock icke numera böra ifrågasättas; men så mycket

angelägnare är att vid bestämmandet av kretsen av dem som skola vara bokj

öiingsskyldiga taga behörig hänsyn till de återverkningar i olika riktningar,

som ett sådant bestämmande för med sig till följd av lagstiftningens nyss angivna

ståndpunkt.

Enligt ursprungliga lydelsen av 1855 års förordning var den drivna verksamhetens

art och beskaffenhet alltid avgörande för frågan om bokföringsskyldighet

forelåge. ^ På förslag av bolagskommittén blev denna grundsats i samband

med 1895 års bolags- och föreningslagstiftning föremål för en viss modifikation,

i det att det föreskrevs att registrerade enkla bolag samt aktiebolag

skulle oberoende av verksamhetens art städse vara bokföringsskyldiga. Såsom

skäl härför hänvisades i fråga om enkla bolag till den antagna principen, att

dessa i och med registreringen äro i allo att anse såsom handelsbolag, samt beträffande

aktiebolag därtill att åtskilliga stadganden i aktiebolagslagen vila på

förutsättningen att handelsböcker skola av dylika bolag föras. I detta sammanhang

bär naturligen kommit under övervägande, huruvida enahanda skyldighet

borde åläggas de ekonomiska föreningarna såsom sådana. Likaså har denna

fråga måst framställa sig, då vid utarbetandet av 1911 års föreningslag skillnad

i visst hänseende uppdrogs mellan bokföringsskyldiga och icke bokföringsskyldiga

föreningar. Tydligen hava emellertid vid intetdera tillfället så avsevärda

skäl ansetts tala för en dylik ovillkorlig skyldighet, att frågan ens

behövde dryftas i de tryckta förarbetena. Då förslaget nu vill införa denna

ovillkorliga bokföringsplikt för de ekonomiska föreningarna, har härför icke

aberopats något skäl utöver vad de sakkunniga i 1916 års motiv anfört eller

att böcker ändock maste föras redan för fullgörande av styrelsens redovisningsskyldighet

inför föreningen, varjämte de sakkunniga hänvisat till parallellen

med

kraft ligger emellertid i öppen dag. Och att ordnade räkenskaper måste föras

iör vederbörlig redovisning är ett förhallande som gäller sammanslutningar i

allmänhet liksom stiftelser och överhuvud handhavande av anförtrodda medel,

men kan icke i och för sig åberopas som stöd för ekonomisk förenings bokföringsskyldighet

efter de för köpmän gällande normerna och under det ansvar som

s. 64 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

64

för dem är stadgat. Ett stort antal föreningar kommer uppenbarligen sådan

skyldighet att åvila på grund av verksamhetens beskaffenhet. Men det synes

föga lämpligt att varje bostadsförening, avelsförening o. s. v. skall vara underkastad

densamma, med verkan tillika att å föreningen skulle tillämpas de

strängare regler i fråga om köp, konkursgrunder m. in., som följa av att den

betraktas såsom köpman.

Det hemställes därför att gällande lags ståndpunkt i förevarande hänseende

måtte bibehållas.

I detta sammanhang må erinras att bestämmelsen i 10 § under 3) rörande

handelsbolag uppenbarligen bör gälla även registrerat enkelt bolag, men att

med den beteckning sådant bolag erhållit i 1 § 2 mom. detta icke tillräckligt

klart framgår.

I fråga om bokföringsskyldighet, som beror på den bedrivna verksamhetens

art, synes det vara det riktiga att, på sätt i förslaget skett, fixera kretsen av

bokföringsskyldiga genom en uttömmande uppräkning av yrkesgrenar samt jämväl

i fråga om de undantag, som inom vissa av dessa yrkesgrenar böra medgivas

för en rörelse i enkla former och av ringa betydenhet, bestämma deras räckvidd

sålunda att minsta möjliga utrymme lämnas för ovisshet var gränsen går. Visserligen

kan med en sådan metod icke undvikas, att denna gräns kommer att

lida av en viss stelhet och i många enskilda fall te sig såsom ganska irrationell.

Men även om denna olägenhet uppskattas till sin fulla vikt, synes den dock

avgjort böra stå tillbaka i betydelse för angelägenheten att den, som idkar en

viss verksamhet, sättes i tillfälle att klart bedöma huruvida han är vid äventyr

av frihetsstraff enligt 23 kap. strafflagen bokföringsskyldig, samt, om han driver

verksamheten i bolag med annan, huruvida han solidariskt ansvarar för de

av hans bolagsman för rörelsen ingångna förbindelserna.

Bland de verksamhetsgrenar, som skola medföra bokföringsskyldighet, upptog

de sakkunnigas förslag 1916 jämväl advokatyrket. I anledning av vissa

erinringar, som framställts av styrelsen för Sveriges Advokatsamfund, har de

sakkunnigas mening i denna punkt icke följts i det remitterade förslaget. Ad\okatsamfundets

skulle vara underkastat bokföringsskyldighet; det framhölls tvärtom att samfundet

av sina egna medlemmar redan för närvarande krävde ordnad bokföring,

om än icke i de i 1855 års förordning stadgade former. Erinringarna

gällde däremot olämpligheten av att advokatverksamhet skulle hänföras under

det av de sakkunniga uppställda och i det remitterade förslaget bibehållna begreppet

handelsnäring. Vidare framhöllos en del, av advokatyrkets verksamhetsformer

beroende, svårigheter att bokföra affärshändelser i den ordning,

som enligt styrelsens tolkning av de sakkunnigas förslag krävdes för att bokföringsskyldigheten

skulle anses behörigen fullgjord. Slutligen gjordes gällande

att den återverkan på vederbörandes rättsställning, som enligt annan lagstiftning

följde av bokföringsskyldigheten, icke vore rätt väl på sin plats vare sig

i fråga om advokater eller vissa andra, som dylik skyldighet skulle åligga enligt

förslaget. Styrelsen hänvisade därför till möjligheten att upplösa det intima

sambandet mellan bokföringsskyldighet och begreppen lmndelsköp, han
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

(i5

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

delsbolag o. s. v. Att denna väg icke lämpligen torde kunna beträdas, har i det

föregående framhållits. Men därav synes icke böra följa, att advokatyrket utmönstras

från de bokföringsskyldiga yrkesgrenarna. Med den yrkesmässigt

bedrivna advokatverksamheten torde i de allra flesta fall följa uppdrag och

transaktioner av en art och en omfattning, som låta borgenärers intresse av en

ordnad och översiktlig bokföring framstå såsom synnerligen väl befogat. I

många fall är med verksamheten såsom advokat förknippad en yrkesmässig

inkasseringsverksamhet, vilken ju enligt förslaget medför skyldighet att föra

böcker. Och även där detta ej kan sägas otvivelaktigt vara förhållandet, är

gränsen till den yrkesmässiga inkasseringen i allt fall flytande. Hinder mot

att följa sakkunnigförslaget synes, närmare besett, ej heller möta ur de av

Advokatsamfundets styrelse framförda synpunkterna. Såsom i departementschefens

yttrande vid 8 § antydes, lärer förslaget icke avse att fordra »affärshändelsers»

förtecknande i annan form och på tidigare stadium än som även för

närvarande plägar anses med god ordning förenligt; ett förtydligande av lagtextens

innebörd härutinnan torde för övrigt kunna företagas. Driva två eller

flera advokater sin verksamhet för gemensam räkning, torde inga giltiga skäl

tala emot att sådan gemensamhet behandlas såsom handelsbolag och intressenternas

förbindelser bedömas i enlighet därmed. Om sådan intressegemenskap

däremot icke föreligger, kan uppenbarligen den omständigheten att de gemensamt

förhyra kontor och helt eller delvis begagna samma personals arbetskrafter

lika litet som det förhållande att de å sina brevpapper eller vid adresshänvisningar

ställa sina namn sida vid sida skapa ett bolagsförhållande dem emellan

och följaktligen ej heller, vid bokföringsskyldighet för varderas verksamhet särskilt,

grunda något handelsbolag. Vad slutligen angår den mycket förklarliga

motviljan mot att inordna advokatverksamhet under beteckningen handelsnäring,

torde det redan ur andra synpunkter vara lämpligt att låta nämnda beteckning

helt och hållet bortfalla. Någon lämplig gemensam benämning för alla

de yrkesgrenar, med vilka bokföringsskyldighet är förenad, utgör den icke;

någon sådan torde f. ö. svårligen kunna angivas. Ingenstädes i förslaget göres

bruk av densamma, tydligen av det enkla skäl, att vad förslaget i det följande

stadgar om bokföringsskyldighetens fullgörande icke innehåller några särskilda

regler om dem, som äro bokföringsskyldiga endast på grund av verksamhetens

art, till skillnad från de rättssubjekt, som äro det redan på grund av sin rättsliga

organisation, t. ex. aktiebolag. Beteckningen tjänar med andra ord i förslaget

intet lagtekniskt behov. Den förekommer såvitt veterligt ej heller annorstädes

i vår lagstiftning. Och vad den avser att omfatta motsvarar ej omfånget

av begreppet köpman, sådant detta bestämts i köplagen m. fl. lagar.

Avstår man från den gemensamma beteckningen såsom överflödig, vinnes

jämväl fördelen av en förenklad uppställning av de båda första paragraferna.

Med sammanarbetning av 1 § 1 mom. och 2 § kunde nämligen stadgas att skyldighet

att föra handelsböcker åligger den som idkar handel eller yrkesmässigt

driver verksamhet inom någon av de därefter uppräknade yrkesgrenarna, önskar

man, i motsats till vad nu hemställts, bibehålla en uppräkning av olika

föremål för handel, lärer i allt fall av en jämförelse med 4 § kommissionslagen,

Bxhang till riksdagens protokoll 1989. 1 samt. 158 häft. (Nr 189-) 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

som talar om köp och försäljning av varor, värdepapper eller annan lös egendom,

framgå att förslagets lydelse måste undergå jämkning.

Till förteckningen å verksamhetsgrenar med bokföringsplikt må anmärkas

följande: I 2. torde orden »i och för arbetsproduktens avyttring eller i anledning

av beställning för annans räkning» lämpligen böra utbytas mot »till avsalu

eller på beställning». 6. borde börja med gruvdrift och avslutas med tillgodogörande

av skogsprodukter. I 7. kunde det utan fara för missförstånd

heta »tryckeri- eller förlagsrörelse». Sista ledet i 9. borde utbrytas till särskilt

nummer och beteckningen bliva »kafé- eller värdshusrörelse». Måhända

är avsett att här skola inbegripas jämväl konditorirörelse och bespisning vid slutet

bord. Men i den mån konditorirörelse ej är att hänföra till kaférörelse, lärer

den vara att räkna såsom handel eller falla under 2. Bespisning vid slutet bord

åter sjmes ej behöva medföra bokföringsskyldighet. I 11. torde rederirörelse

böra ställas främst. De under 13. upptagna verksamhetsgrenarna kunde kortare

betecknas »fartygskommission, spedition, bärgning, magasinering». Att

ålägga andra agenter än handels- och befraktningsagenter legal bokföringsplikt

torde icke vara lämpligt; iakttages detta kunde det under 14. heta »mäklerirörelse,

handels- eller befraktningsagentur». Även på andra punkter kunde

förteckningen undergå överarbetning i förenklande syfte. — Under 1.—4. äro

de olika verksamhetsgrenarna ställda vid sidan av varandra genom ett »eller»;

i det följande nyttjas däremot mindre tjänligt »och».

Om annan plats för bestämmelserna i 2 och 3 mom. i 1 § skall talas under

3—5 §§.

Justitierådet von Seth:

Förslaget innebär en väsentlig utvidgning av bokföringsskyldigheten till

nya grupper av företag och, såsom särskilt framhållits av Sveriges Advokatsamfund,

medför detta konsekvenser vida utöver det område förslaget i första

hand avser att reglera, i det att till följd av stadganden i andra författningar

de nya bokföringsskyldiga i åtskilliga hänseenden bliva att behandla som köpmän.

Sålunda bliva t. ex. bostadsföreningar på grund av stadgandet i 193 §

konkurslagen underkastade bestämmelserna i 3 § samma lag om skyldighet

att träda i konkurs vid fall av betalningsinställelse över en vecka, ehuru man

väl i regel ej ställer större fordringar på att en sådan förening skall hålla

tillgångar likvida — det kan ju t. ex. gälla en växel, som föreningen beräknat

få omsätta —; en del lantmannaföreningar, avelsföreningar, tröskverksföreningar

o. dyl., bliva underkastade samma bestämmelser, ehuru dessa naturligtvis

passa lika litet för dem som för bostadsföreningar. Beträffande föreningar

av nyssnämnda slag lärer det också vara allt annat än lämpligt att

i fråga om köp, som de ingå för sin rörelse, underkasta dem bestämmelserna

i köplagen om handelsköp eller vissa av bestämmelserna i lagen om kommission,

handelsagentur och handelsresande. Deras ledare besitta nog i regel

icke den affärsvana och den förmåga av snabbt handlande, som förutsättes

i åtminstone flertalet av dessa bestämmelser. Detsamma torde gälla även

om en del aktiebolag, t. ex. vissa familjebolag, och likaså om några av de

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

t)7

rörelsegrenar, som uppräknas i 2 § av förslaget. Advokatsamfundet har berört

ett par dylika, som enligt dess förmenande ej lämpligen kunna behandlas

som köpmannayrken; och det kan ifrågasättas, om det verkligen vore överensstämmande

med livets förhållanden att i ovannämnda hänseenden behandla

t. ex. en militärperson, som driver ridhusrörelse, vilken icke på grund av stadgandet

i 3 § är undantagen, såsom köpman. Enahanda betänklighet möter

i fråga om de i 2 § under 10) upptagna rörelsegrenarna och måhända även

några andra, och den skärpes, såvitt enskilda företagare angår, därav att ett

flertal sådana i och med det att rörelsegrenen inrangeras bland dem, som

medföra bokföringsplikt, skulle bliva förhindrade driva sådan rörelse tillsamman

under den mera riskfria formen av enkelt bolag. Å andra sidan lärer i och

för sig intet vara att erinra mot att dylika föreningar och näringsidkare åläggas

att föra affärsböcker. Så enkelt som bokföringen för sådana företag,

enligt vad under förarbetena till förslaget framhållits, kan ordnas, torde det

ej möta större svårigheter för deras ledning att fullgöra ett dylikt åliggande,

särskilt som vissa lättnader i fråga om förandet av den i förslaget s. k.

ställningsboken borde kunna beredas sådana bokföringsskyldiga, som ej vore

köpmän. Kredit måste ju ofta anlitas för rörelsen. Den ovillkorliga sammankopplingen

av köpmannaegenskapen med bokföringsskyldigheten, som är

utmärkande för gällande svensk rätt och däri förslaget ej gör ändring, medför

även en annan olägenhet, i det att yrkesidkare, som eljest, enligt vad

allmänt erkännes vara riktigt, borde vara bokföringspliktiga, icke ansetts böra

åläggas bokföringsskyldighet, därför att man måst säga sig, att det ej vore

lämpligt att i övriga hänseenden likställa dem med köpmän. Vad som i förevarande

lagstiftningsärende förekommit i fråga om advokatyrket lämnar ett

starkt i ögonen fallande exempel härpå, och det är att befara att vid försök att

tillgodose det behov att än ytterligare utsträcka bokföringsskyldigheten, som

är att förutse, liknande betänkligheter skola yppa sig. Jag tänker härvid

särskilt på vissa stiftelser och ideella föreningar med mera omfattande ekonomisk

förvaltning. En del av dem anlitar ju även kredit i icke ringa omfattning,

t. ex. för byggnadsföretag.

Det synes i betraktande av de olägenheter, som sålunda äro förbundna med

den nuvarande anordningen, böra ifrågasättas, om ej det rätta tillfället nu vore

inne att företaga en omläggning därhän, att köpmannaegenskapen ej längre

blir ett korrelat till skyldigheten att föra affärsböcker. Jag tänker mig'' saken

närmast böra ordnas så, att bokföringsskyldighet i första hand ålägges alla

köpmän och att det i samband därmed angives, vilka näringsyrken skola anses

som köpmannayrken, därvid naturligtvis, i likhet med vad som iakttagits

i förslaget, hänsyn bör tagas även till rörelsens omfattning, samt att det därutöver

ålägges även vissa andra näringsidkare att föra affärsböcker, med iakttagande

jämväl beträffande åtminstone vissa av dessa av tillbörlig hänsyn till

rörelsens storlek.

Den boskillnad, som sålunda borde göras mellan köpmannayrkena och övriga

bokföringsskyldiga yrken, kräver emellertid en utredning av ganska ingående

beskaffenhet, vartill erforderligt material icke föreligger i ärendets

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Eungl. Maj:ts proposition nr 189.

nuvarande skick, och även ändringar i vissa andra lagar och författningar,

som med förslagets ståndpunkt kunnat lämnas å sido. Vid en sådan utredning

bör också tagas i övervägande, huruvida åt bestämmelserna i 12—18 §§

av 1855 års förordning bör tillerkännas giltighet även i fråga om andra bokföringsskyldiga

än köpmän.

Jag hemställer alltså i första hand, att det nu förevarande förslaget icke

måtte göras till föremål för proposition till riksdagen, och i följd härav måste

jag avstyrka även övriga i samband med detta till lagrådets granskning hänskjutna

förslag.

Oaktat denna min principiella ståndpunkt lärer jag emellertid böra i det följande

inlåta mig även på förslagens detaljer, därvid jag naturligtvis har att utgå

ifrån att i ovanberörda hänseende nuvarande ordning kommer att bibehållas.

Från denna utgångspunkt anser jag mig i första hand böra lika med lagrådets

övriga ledamöter hemställa, att i fråga om ekonomiska föreningar gällande

lags ståndpunkt måtte bibehållas samt att även de yrkesgrenar, om

vilkas uteslutande från förteckningen i 2 § nämnda ledamöter hemställt, måtte

befrias från bokföringsskyldighet; och vill jag ifrågasätta, om ej även åtminstone

en del av de av mig här ovan särskilt berörda näringsgrenarna borde

utgå ur uppräkningen.

I avseende å den formella behandlingen är jag i huvudsak ense med lagrådets

övriga ledamöter.

3—5 §§.

Lagrådet:

Att någon yrkesmässigt bedriver »bärgningsrörelse» allenast med eget av

honom själv fört fartyg torde, om det förekommer, vara en alltför ensamstående

företeelse för att påkalla något lagstadgande.

Förslagets 5 § lärer böra redaktionellt överarbetas och förenklas. Stadgandet

kunde lämpligen innehålla att rörelse för tillgodogörande av en jordbruksfastighets

alster eller naturtillgångar, som drives i samband med eget

jordbruk och med tillhjälp huvudsakligast av den vanligen i jordbruket sysselsatta

arbetskraften, icke är underkastad bokföringsskyldighet. Att i förevarande

lag uppställa ett särskilt begrepp »binäring till jordbruk» är obehövligt

och synes, då det måhända ej kommer att sammanfalla med det i annan

lagstiftning använda eller åsyftade, mindre lämpligt.

Justitierådet Alexanderson:

I 3 § synes det i stället för hemmavarande barn böra heta barn under 16 år.

Jag ifrågasätter, huruvida sådant kringförande av varor, som sker medelst

motorfordon, bör undantagas från bokföringsskyldighet. Å andra sidan synes

drift av tvättinrättning kunna undantagas, därest ej flera än fyra eller fem biträden

där sysselsättas.

Justitierådet Wedberg, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga instämde

:

Jag är ense med justitierådet Alexanderson utom i vad rör hans först framställda

anmärkning.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

69

Torghandel, som icke sker från salustånd, och försäljning i kiosker kommer

enligt förslagets ordalydelse att medföra bokföringsskyldighet, likaså försäljning

från s. k. tillfälliga oinhägnade dagsplatser i saluhall. Enligt förslagets

syfte, sådant det angivits av de sakkunniga (s. 17) och departementschefen,

skulle bokföringsskyldighet även vara förknippad med annan saluhallshandel.

Om detta syfte komme att vinnas med förslagets avfattning förefaller dock i

hög grad ovisst, eftersom det allmänna språkbruket under uttrycket stånd inbegriper

ej blott försäljningsanordningar i det fria utan även inredningen i

saluhallarna. Oavsett huru förslaget i denna del rätteligen bör tolkas, anser

jag det önskligt att med försäljning genom kringförande eller från salustånd

jämställes försäljning på annat liknande sätt eller också att uttrycket »mångleri

eller annan sådan mindre handelsrörelse» bibehålies.

Ehuruväl jag finner vissa skäl tala för att åt begreppet »ringa omfattning»

gives olika innehåll för handel och för annan rörelse och att det för båda

fallen göres något snävare än enligt förslaget — kanske så att kretsen av de

biträden, som näringsidkaren äger regelmässigt anlita utan att bokföringsskyldighet

inträder, bestämmes för handel till make och hemmavarande barn

men för annan rörelse till make och hemmavarande barn eller högst två andra

— tilltror jag mig icke att härutinnan göra någon hemställan. I formellt

hänseende synes mig lämpligt att lagtexten ej alls rör sig med begreppet, utan

omedelbart uppställer dess innehåll som ett villkor för undantaget från bokföringsskyldighet.

Justitierådet von Seth:

Det skulle naturligtvis, såsom redan de sakkunniga i motiven till 1916 års

förslag framhållit, vara till given fördel, om det kunde i lagen tydligt angivas,

under vilka förhållanden en rörelse finge anses såsom driven i ringa omfattning

och förty vara undantagen från bestämmelserna om skyldighet att föra

handelsböcker. De försök, som i detta hänseende gjorts, visa emellertid, vilka

svårigheter det möter att nå fram till en definition, som passar för alla förhållanden.

Att vad som utsäges i 4 § icke fyller detta anspråk, synes mig

otvivelaktigt. En handel, i vilken finnes användning för det antal biträden,

som där sägs, är i de flesta fall en ganska omfattande affär, medan t. ex. en

mekanisk verkstad eller en verksamhet av det slag, som omtalas i 2 § under 6),

med samma antal medhjälpare kan vara ganska obetydlig. De sakkunniga

sökte undgå svårigheterna genom den överskådligheten störande utvägen att

särskilt för en var av vissa verksamhetsgrenar angiva maximiantalet biträden,

men de sågo sig dock nödsakade att därutöver i ett allmänt stadgande angiva

vissa kriterier, som borde tillkomma för att verksamheten skulle få betraktas

som ringa. Att de detta oaktat icke lyckades tillfredsställande lösa frågan

framgår av den kritik, för vilken deras förslag blev utsatt. Det kan ifrågasättas,

om ej förhållandena över huvud taget äro så växlande, att det icke går

att på ett enhetligt sätt bestämma, när en rörelse från de synpunkter, varom

här är fråga, är så ringa, att bokföringsskyldighet ej bör åligga innehavaren.

För min del skulle jag, i likhet med vad majoriteten inom högsta domstolen

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

ansåg vid granskningen av det förslag, som låg till grund för 1855 års förordning,

finna lämpligast att stanna ungefär vid den ståndpunkt denna förordning

intager och undantaga endast dem, som utan biträde av andra än hustru

och barn under 16 år idka mångleri eller annan sådan mindre handelsrörelse

eller som i ringa omfattning driva någon av de i 2 § 2—7 samt 12 och 19 punkterna

omförmälda rörelsegrenarna samt den, som endast med eget, av honom

själv fört fartyg, idkar rederirörelse.

Visserligen skulle härav föranledas, att vederbörande näringsidkare i en del

gränsfall icke på förhand kunde veta, hur hans rörelse en gång skulle bliva

bedömd från de synpunkter, varom här är fråga, men olägenheten härav bleve

ju ej annan, än att han för säkerhets skull måste förhålla sig så, som om han

vore bokföringsskyldig.

Lagrådet:

Det har redan erinrats, att 1 § 1 mom. och 2 § torde böra hoparbetas till en

inledande bestämmelse, men även eljest synes, för vinnande av större reda och

överskådlighet, en förändrad uppställning av reglerna i förslagets 1—5 §§ vara

önsklig. Tämligen självfallet lärer vara, att såsom 2 § bör komma 2 mom. i förslagets

1 § och att förslagets 3 och 4 §§ böra sammanarbetas, därvid de särskilda

rörelsegrenarna förtecknas punktvis. I övrigt erbjuda sig olika utvägar.

Måhända skall det sålunda visa sig lämpligt att redan i 1 § såsom 2 och 3 mom.

infoga bestämmelserna i förslagets 3—5 §§ och att låta 3 mom. i förslagets

1 § utgöra 3 §; eller kanske än bättre vore att 1 § ej finge innefatta mer än

det av förslagets 1 § 1 mom. och 2 § hoparbetade stadgandet jämte en erinran,

att om undantag från vad sålunda bestämts vore stadgat i 3 §, som då i sig

upptoge — klart och översiktligt uppställt — innehållet i såväl förslagets 1 §

3 mom. som dess 3—5 §§.

7 och 8 §§.

Lagrådet:

Enligt förslaget skall envar bokföringspliktig ovillkorligen föra två böcker,

dagbok och ställningsbok, den sistnämnda motsvarande inventarieboken i 1855

års förordning, och rörelsens art och omfång kan göra ytterligare böcker nödiga.

Ställningsboken skall vara bunden och paginerad, men övriga böcker —

under viss förutsättning även dagboken — må kunna föras å lösa blad eller

kort i anslutning till visst gängse system.

Mot dessa bestämmelser torde i sak intet vara att erinra, utom såvitt angår

medgivandet, att dagbok må föras å lösa blad eller kort.

Från principen, att alla affärshändelser skola, dag efter dag och post för

post i den ordning de inträffat, omedelbart antecknas i bunden paginerad bok,

medger 1855 års förordning ej annat undantag, än att de penningebelopp, som

för dagen influtit för varuförsäljning i minut, må för en gång vid dagens slut

antecknas i dagboken. Det är uppenbart, att denna rigorösa ståndpunkt ej

numera kan fasthållas; affärslivets och bokföringsteknikens utveckling har

medfört, att i rörelse av större omfattning gällande lag ej längre efterleves

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Jti!).

71

eller kan efterlevas. Någon ytterligare lättnad i tvånget att i boken anteckna

varje särskild affärshändelse redan samma dag den inträffat synes oundgänglig.

Den stora utsträckning, vari bokföring å lösa blad eller kort kommit till

användning, visar att den s. k. inre kontrollen, affärsledningens kontroll å de

underordnade, därmed finner sig väl betjänt. Det lärer ock kunna sägas, att

när för en viss tidsperiod hela det samlade materialet systematiskt ordnats,

när kedjan slutits, skälig trygghet vunnits jämväl för den utomstående mot

obehöriga manipulationer med bokföringen. Men under den tid av kanske

flera veckor eller en hel månad, varunder materialet ännu ligger splittrat, är

den utomstående i saknad av sådan trygghet. Förslaget har nu velat vinna

en viss garanti mot missbruk genom föreskriften, att dagbok må föras å lösa

blad eller kort endast i sådan rörelse, vars räkenskaper äro underkastade kontroll

av sakkunnig revisor. Frånsett svårigheten att avgöra, när villkoret må

anses uppfyllt, torde det emellertid vara tydligt, att den mer eller mindre sakkunnige

och samvetsgranne revisorns uppsikt över bokföringen icke kan bliva

av den ständiga och ingående art, att den i någon avsevärd mån kan ersätta

det dagliga införandet av de löpande affärerna i en bunden bok.

Enligt lagrådets mening bör lagen alltjämt upprätthålla fordringen på en

dagbok av den typ nu gällande rätt kräver, men för de större affärsföretagen

måste vissa lättnader medgivas. Det synes sålunda lämpligen kunna givas

ett stadgande av innehåll, att, där rörelsens art och omfång gör sådant påkallat,

dels med införande av den gemensamma posten för dagens kontanta inbetalningar

må kunna anstå en eller högst två dagar och dels varje annat särskilt

slag av affärshändelser må kunna bokföras på samma sätt som de kontanta

inbetalningarna, det senare dock under villkor, att tillförlitliga anteckningar om

varje affärshändelse, som ingår i gemensam post, göras å lösa blad eller kort i

anslutning till visst gängse system och att dessa anteckningar skola förvaras

såsom bilagor till dagboken. Ett sådant stadgande torde på en gång tillgodose

både borgenärernas skäliga anspråk på en tillförlitlig bokföring och

affärslivets befogade krav att bokföringsplikten icke göres över hövan betungande.

Såsom framgår av stadgandena i 22 § lagen om sjukkassor och 13 § lagen

om understödsföreningar äro sjukkassor och understödsföreningar underkastade

bokföringsskyldighet enligt 1855 års förordning och detsamma gäller även återförsäkringskassor

på grund av hänvisning i lagen den 18 juni 1926. Av det

sätt varpå ovannämnda två lagrum avfattats, får väl anses framgå, att man

ansett sådana kassors och föreningars rörelse vara hänförlig till försäkringsrörelse.

De skulle således också bliva underkastade den nu ifrågasatta lagstiftningen.

Vid sådant förhållande lärer böra tagas i övervägande, huruvida

icke samma skäl, som ansetts böra föranleda till att försäkringsbolag befrias

från skyldighet att föra ställningsbok, böra leda till en motsvarande befrielse

för sjukkassor, understödsföreningar och återförsäkringskassor. De särskilda

bestämmelser om bokföringen, vilka kunna erfordras till följd härav, lärer det

böra få ankomma på vederbörande tillsynsmyndighet att meddela.

Vidare torde kunna ifrågasättas, om ej befrielsen borde tillgodokomma vissa

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

andra anstalter, exempelvis godkända jordbrukskassor och centralkassor för

jordbrukskredit. Beträffande dylika kassors balansräkningar finnas föreskrifter

meddelade i § 20 kungörelsen den 18 juni 1915 angående godkännande

från det allmännas sida av vissa jordbrukskassor och § 17 kungörelsen av

samma dag angående godkännande från det allmännas sida av vissa centralkassor

för jordbrukskredit.

Angående beteckningen ställningsbok kommer lagrådet att yttra sig vid 9 §.

Mot förslagets formella avfattning i övrigt kan anmärkas, att det talas

än om lösa blad eller kort i anslutning till visst gängse system (7 § 2 mom.)

än om system av lösa blad eller kort (t. ex. 11 §), och att väl på ett ställe

(7 § 2 mom.) medgives att, under viss förutsättning, dagbok må föras å

lösa blad eller kort, men man dock i allmänhet rör sig med handelsbok och bladeller

kortsystem såsom två skilda begrepp. Det skulle lända till avsevärd

lättnad vid redaktionen, om lagtexten erkände, att lösa blad eller kort kunna

utgöra handelsbok. En sådan terminologi torde falla sig ganska naturlig.

En pärm med lösa blad och låsanordning, enligt nu vid bokföring vanlig typ,

skiljer sig till det yttre ej mycket från en bunden paginerad bok.

Godkännes den förordade terminologien, synas följande jämkningar i förslaget

böra vidtagas. De båda första styckena i 7 § 1 mom. få bilda en

särskild paragraf. Närmast efter denna sättes en paragraf bestående av två

moment, av vilka det första upptar de tre första styckena i 13 § och det andra

(motsvarande 7 § 2 mom. och 13 § sista stycket) innehåller, att annan handelsbok

än dagbok och inventariebok må kunna bestå av lösa blad eller kort i

anslutning till visst gängse system och att om sålunda förd handelsbok skall

i tillämpliga delar gälla vad i 1 mom. är sagt. Vad nu säges i 7 § 1 mom.

tredje stycket och 3 mom. sammanföres i en paragraf närmast efter 16 §. Att

dagbok må föras i en eller flera delar blir överflödigt att omtala. 11 § erhåller

en betydligt enklare avfattning, och 16 § talar ej vidare om system

av lösa blad eller kort. I slutstadgandet bör även 19 § i 1855 års förordning

upphävas.

9 §-

Lagrådet:

Enligt 1855 års förordning skall inventariebok upprättas vid tidpunkten för

rörelsens början och sedermera år för år kompletteras med balansräkning.

Likasom den bokföringspliktige skall vid rörelsens början i boken införa en

fullständig, specificerad förteckning på alla sina tillgångar och skulder, så

lärer det få antagas hava varit lagens mening, att även balansräkningen skulle

utgöra en dylik detaljerad förteckning eller, såsom lagutskottet yttrade vid

riksdagen 1853—54, ett »nytt inventarium för året». Utvecklingen har emellertid

gått därhän att balansräkning, åtminstone i regeln, numera består i blott

en mera summarisk jämförelse mellan tillgångar och gäld.

Förslaget talar icke om balansräkning, men avser — såsom de samtidigt

remitterade mindre lagförslagen utvisa — att med balansräkning skall i framtiden

förstås en blott summarisk uppställning av tillgångar och skulder med

angivande av saldo. En dylik balansräkning skall icke ingå som ett led i

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

73

den för alla påbjudna bokföringen. Denna skall fastmer icke blott vid rörelsens

början utan också för varje räkenskapsår lämna en fullständig, detaljerad

förteckning över samtliga tillgångar och skulder. En sådan förteckning kallas

i förslaget ställning, och den handelsbok, som skall inrymma ställningarna, benämnes

ställningsbok.

Att bokföringen bör för varje år omfatta en dylik fullständig förteckning,

lärer vara välbetänkt. Likaså torde förslaget hava rätt däri, att termen balansräkning

bör få för framtiden behålla sin betydelse av en blott summarisk

uppställning. Men användandet av ordet ställning såsom benämning å den

fullständiga förteckningen synes icke vara att tillråda. Såsom de sakkunniga

själva framhållit nyttjas ställning allmänneligen för att beteckna icke

den sifferkombination, som ger uttryck för ett visst förmögenhetsläge, utan

detta läge självt. I denna betydelse tages ordet även i lagstiftningen ej

sällan i sådant sammanhang, att genom den nya termens införande i förevarande

lag och i aktiebolagslagen missförstånd kunna uppstå, jfr t. ex. 98 §

aktiebolagslagen, 97 § konkurslagen och 23 kap. 3 § strafflagen. Med hänsyn

till det sagda och då lagrådet icke kan finna de skäl övertygande, som åberopats

mot den nuvarande termen inventariebok, anser lagrådet sig böra avstyrka den

föreslagna namnförändringen.

I fråga om handelsbolag ej mindre än om registrerade enkla bolag och aktiebolag

gäller uppenbarligen, att såväl dagbok som annan »rörelsens gång»

avseende bokföring skall omfatta all bolagets rörelse, även den som ej är av

beskaffenhet att i och för sig grunda bokföringsskyldighet. Detsamma torde

gälla ekonomiska föreningar och andra juridiska personer, så snart inom deras

verksamhetsområde faller rörelse, varmed följer bokföringsskyldighet. Vid

sådant förhållande kommer tydligen för alla de nu nämnda denna fortlöpande

bokföring att äga samma omfattning som den, som skall visa »affärsställningen

å vissa bestämda tider».

Annorlunda lärer, ehuru detta ej framgår av 6 §, förhållandet vara beträffande

den enskilda näringsidkaren. De affärshändelser, som han är pliktig att

redovisa i den löpande bokföringen, äro uppenbarligen ej andra än de, som med

den bokföringsplikt underkastade verksamheten äga samband. För inkomster

och utgifter, som hänföra sig till annan verksamhet eller till egendom, ej insatt

i rörelsen, för transaktioner med dylik egendom, för förbindelser, som ej

äga sammanhang med rörelsen, för sina privata levnadskostnader o. s. v. är

han ej bokföringspliktig i vidare mån än att i rörelsens bokföring skall angivas

beloppet av penningmedel eller värdet och beskaffenheten av andra tillgångar,

som han insätter i rörelsen eller för densamma ovidkommande ändamål därifrån

uttager. Men en motsvarande begränsning i bokföringsplikten gäller icke i

fråga om redovisning för affärsställningen vid viss tidpunkt. Likasom enligt

gällande förordning inventarieboken, skall enligt förevarande paragraf i förslaget

ställningsboken upptaga samtliga näringsidkarens tillgångar och förbindelser,

således ej blott dem som hänföra sig till den bokföringsskyldighet medförande

verksamheten. Detta är ju ock en nödvändig förutsättning för att

ställningsboken skall kunna giva en riktig föreställning om graden av han*

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

ekonomiska vederhäftighet, eftersom han är samtliga borgenärer, i och utom

rörelsen, ansvarig med sina tillgångar av alla slag. Däremot synes det vara

att spänna anspråken högre än nödigt är och verkligheten kan förväntas motsvara,

då paragrafen kräver specifikation i detalj jämväl å all utom rörelsen

stående egendom, antingen i ställningsbok eller i därvid fogade bilagor. I fråga

om fastigheter, värdepapper och fordringar torde väl detta krav böra upprätthållas;

i fråga om lösören torde det vara tillfyllest att ungefärliga totalvärden

angivas. Göres ej denna eftergift i lagtexten, kan det befaras, att i praktiken

tillämpas den uppfattning, att det överhuvud ej kan vara så noga ment med

anspråket på specifikation av egendom och gäld utom rörelsen.

10 §.

Justitierådet Alexander son, med vilken justitierådet Wedberg och regeringsrådet

Planting-Gyllenbåga instämde:

Denna paragraf handlar enligt sin ingress om de värden, till vilka tillgångar

och skulder skola i ställningen upptagas. Vad i de två sista punkterna under

3) stadgas därom att den bokföringsskyldige icke må såsom tillgång upptaga

fordran hos sig själv samt att i handelsbolags ställning beloppet av bolagsmans

fordran hos eller skuld till bolaget skall angivas, torde alltså icke hava sin

plats i denna, utan i nästföregående paragraf.

I övrigt innehåller paragrafen -— med en saklig avvikelse i en liten detalj —

ett nästan ordagrant återgivande av vad för närvarande i 56 § 1)—5) aktiebolagslagen

stadgas om aktiebolags balansräkning. Nyssnämnda avvikelse

utgöres av ett förbud för annan bokföringsskyldig än aktiebolag att i stället

för avskrivning å tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk i rörelsen, begagna

formen av en avsättning till förnyelsefond eller, såsom det i förslaget heter,

förnyelsekonto. Skälet till detta förbud har i 1916 års sakkunnigbetänkande

angivits vara att man i fråga om aktiebolag, men ej beträffande andra bokföringspliktiga,

skulle vara i tillfälle att kontrollera efterlevnaden av föreskriften

att sådan fond ej må minskas utan motsvarande avskrivning å den tillgångspost

den balanserar.

Förslaget innebär alltså att samtliga de stränga bestämmelser, som meddelats

till förekommande av övervärdering i aktiebolags balansräkning, hädanefter

skola gälla alla bokföringsskyldiga — enskilda rörelseidkare såväl som bolag

och föreningar — vid det årliga upprättandet av ställning. Samma ståndpunkt

intog redan de sakkunnigas förslag, med viss ytterligare skärpning, som det

remitterade förslaget låtit falla. De sakkunniga hade likvisst inledningsvis

såsom allmänna riktlinjer för en ny lagstiftnings bokföringsregler med allt

skäl betonat, att lagen på den bokföringsskyldige ej borde lägga större tvång

eller inskränka hans handlingsfrihet mera än som med hänsyn till bokföringens

allmänna ändamål ovillkorligen krävdes; inom ej alltför snävt tillmätta gränser

borde det överlämnas åt den enskilde att ordna sin bokföring såsom honom

syntes lämpligast. I fråga om värdesättningen å tillgångar hava de sakkunniga

vidare erinrat att i utländsk lagstiftning man allmänt begränsat sig till att

föreskriva att tillgångarna skola upptagas till det värde de äga eller skäligen

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

75

kunna skattas till vid den tid, räkningen avser, stundom med inskärpande av

att omsorg skall vid värdesättningen iakttagas. Ett av de sakkunniga såsom

uttryck lör en tendens till mera detaljerade föreskrifter åberopat norskt lagutkast

innehåller härutinnan ej mera än att varor, värdepapper och andra beståndsdelar

av förmögenheten ej må upptagas över gällande saluvärde samt att

i fråga om fartyg, anläggningar, maskiner och därmed jämförliga »driftsmidler»,

som stadigvarande brukas i rörelsen, man har att utgå från ursprungliga

värdet och därå företaga mot ålder och slitning svarande avdrag. Ett på utkastet

grundat lagförslag, som för ett par år sedan förelagts stortinget, har ej

skärpt dessa föreskrifter. Och i Schweiz, där för närvarande bokföringsskyldighet

är för enskilda näringsidkare begränsad till den löpande bokföringen,

men där i ett år 1919 framlagt och 1923 överarbetat lagförslag skyldighet att

upprätta jämväl inventarium och balansräkning upptagits, har man i fråga om

värderingen blott velat stadga, att de i företaget insatta tillgångarna skola

upptagas till det värde de vid den tid, balansräkningen avser, äga för företaget.

Av den expertkommission, som fick sig det reviderade förslaget förelagt till

granskning, företogs häri ingen ändring, och i den senare offentliga diskussionen

synes blott hava ifrågasatts, huruvida ej i stället borde stadgas att

inom affärslivet allmänt godkända grundsatser borde tjäna till ledning vid

värdesättningen.

Då de sakkunniga i fråga om ställnings upprättande inslagit på en helt annan

väg, motiveras detta därmed att bristen på värderingsregler i 1855 års

förordning vore ägnad att göra dess stadgande om balansräkning illusoriskt,

»såsom av åtskilliga rättsfall framginge», samt att man borde fixera vissa minimikrav,

som till domstolarnas ledning skapade fasta hållpunkter för det

straffrättsliga begreppet »icke ordentligen fullgjord bokföring». Icke heller

i fråga om värdesättningen kunde man således nöja sig med generella lagbud,

vars utläggning och komplettering överlätes åt litteratur och praxis; jämväl i

detta hänseende borde ansvar för vårdslös bokföring grundas på tydlig lag.

Enligt de sakkunnigas syfte skulle alltså deras förslag föra med sig vittgående

straffrättsliga konsekvenser. Utan formell ändring i strafflagens 23 kapitel

skulle exempelvis den, som i upprättad ställning höjde värdet å tillgångar, som

stadigvarande användas i rörelsen, över ursprungliga anskaffningskostnaden

eller över ett i tidigare ställning, efter gjorda nedskrivningar, upptaget värde,

därmed hänföras till dem som enligt 3 § 3) i nämnda kapitel icke ordentligen

fullgjort sin bokföringsskyldighet. Tolkningen av orden »uppenbar vårdslöshet»

i paragrafens ingress kunde svårligen undgå att härav taga intryck. Möjligen

har det däremot icke varit avsett att ett medvetet överträdande av värderingsreglerna

skulle innebära falsk bokföring enligt kapitlets 1 §.

Jag har mig icke bekant något fall, då frågan om ansvar för konkursförbrytelse

genom oriktig värdesättning i handelsbok — i och för sig, utan sammanhang

med vilseledande anteckning om tillgångens eller skuldens beskaffenhet

— blivit föremål för domstols prövning, och kan alltså icke uttala mig om de

av de sakkunniga åsyftade rättsfallen. Något mål, där dylik fråga prövats

i högsta instans, torde i varje fall icke vara refererat i rättsfallssamlingama.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj :ts proposition nr 189.

Emellertid kan det icke vara riktigt att gällande förordning skulle, såsom de

sakkunniga uttalat, ställa sig likgiltig till frågan om värdesättningen. Då det

föreskrives att tillgångarna skola i ingångsinventariet förtecknas med därå

påfört värde och ställningen sedermera årligen redovisas i form av balansräkning,

måste, såsom i motiven till 1910 års aktiebolagslag med rätta framhållits,

förutsättningen vara att den bokfö ringsskyldige har att angiva verkliga värdet

eller åtminstone icke ett för högt sådant. Att även med denna innebörd förordningen

i likhet med andra länders lagar i ämnet lämnar rum för en ganska

vid latitud för en försvarlig värdesättning är visserligen uppenbart. På sätt

i utländsk litteratur och praxis allmänt plägat antagas, lärer dock den bokföringsskyldige

hava att taga behörig hänsyn bl. a. till vad inom sunt affärsliv

i allmänhet och inom hans egen bransch i synnerhet gäller såsom riktiga

värderingsprinciper och detta desto mera, ju större anspråk man med hänsyn

till rörelsens art och omfattning kan ställa på bokföringens kvalitet. Straffrättslig

betydelse torde emellertid försyndelser beträffande värdesättningen

egentligen äga i andra hänseenden än de sakkunniga haft i sikte. Bortsett från

vissa fall, där oriktighet i värderingen sammanflyter med felaktighet i anteckningen

av själva tillgången, torde det konkursborgenärernas intresse av

klarhet över gången av gäldenärens transaktioner och över befintliga aktiva

och passiva vid vissa tidpunkter, som man avsett att skydda genom straff buden

för oordentlig bokföring, i allmänhet icke lida skada genom övervärdering av

tillgångarna. Däremot kan, om en näringsidkare förskaffar sig kredit genom

företeende av ett i följd av övervärdering missvisande bokslut, bliva fråga om

ansvar enligt 22 kap. 1 § strafflagen. Och vidare kan värdesättningens skälighet

bliva av betydelse, då det vid fråga om ansvar enligt 23 kap. 2 § 2) eller

3 § 4) gäller att bedöma huruvida gäldenären vid tiden för ett visst hans förfarande

ägt, resp. bort äga kännedom om sitt obestånd. Å andra sidan är tydligt,

att om en bokföringsskyldig är av lagbestämmelser tvingad att tillämpa

vissa värderingsregler oavsett att de föra till undervärdering, hans bokförda

ställning ej i och för sig har betydelse för frågan om hans skyldighet att likvidera

eller att begära sig i konkurs. Ett uttryck för detta förhållande föreligger

i aktiebolagslagens 98 §, något som ock framhölls vid lagens framläggande

av dåvarande chefen för justitiedepartementet.

Stadgandena i 56 § aktiebolagslagen om vissa maximivärden vid upprättandet

av aktiebolags balansräkning, vilka bestämmelser hava mer eller mindre

vittgående motsvarigheter i utländsk bolagslagstiftning, äga ett intimt samband

med reglerna i 54 och 55 §§ om bolagsstämmas befogenhet att disponera

över den enligt balansräkningen förefintliga årsvinsten. Detta samband betonades

med största eftertryck i förarbetena till lagen. Såsom skäl för de

stränga värderingsreglerna framhölls såväl av aktiebolagskommittén som av

lagrådet uteslutande angelägenheten att i företagets eget intresse förhindra att

aktieägarna såsom »vinst» utdelade vad som icke utgjorde redan intjänad inkomst

av rörelsen, utan antingen innebure en diskontering av framtida vinst,

som det gynnsamma marknadsläget ställde i en mer eller mindre säker utsikt,

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai:ts proposition nr 180.

77

eller ock ett utsugande, i anledning av en måhända tillfällig värdestegring, av

det kapital, som låge bundet i bolagets till stadigvarande bruk avsedda egendom.

Och till svar på anförda betänkligheter mot reglerna i fråga yttrade

chefen för justitiedepartementet under riksdagsdebatten i ämnet, att den i 56 §

avhandlade balansräkningen icke vore avsedd att visa bolagets status, utan

uteslutande att klargöra vad bolaget kunde och finge utdela såsom vinst; det

funnes intet hinder för ett bolag att vid sidan av den framlagda balansräkningen

uppgöra en räkning, utvisande dess verkliga ställning.

De synpunkter, som således varit för aktiebolagslagstiftningen bestämmande,

äga tydligen alldeles icke direkt tillämplighet å den enskilda näringsidkaren.

Honom står det ju fritt att när som helst under löpande räkenskapsår och

oberoende av årsvinstens storlek uttaga ur rörelsen de belopp han finner för

gott. En helt annan sak, som icke har samband med bokföringsfrågan, är att

han i händelse av konkurs står sina borgenärer i straffrättsligt ansvar om han

gjort sig skyldig till lättsinnig användning av de uttagna medlen. Med det sagda

skall icke bestridas att värderingsreglerna i aktiebolagslagen må vara

ägnade att tjäna även den enskilde näringsidkaren såsom ledande grundsatser

vid bokslut över hans företag. Men härifrån och till att ålägga honom att under

alla förhållanden ställa sig desamma till noggrann efterrättelse är ett långt

steg. Härvid får ej heller förbises att paragrafens stadganden gälla även tillgångar,

som ej äro insatta i den bokföringspliktiga rörelsen. Särskilt förtjänar

uppmärksammas att åtskilliga bland de enligt förslaget bokföringspliktiga

icke tillhöra den egentliga affärsvärlden, och att den rörelse, som medför

bokföringsplikt, måhända utgör en liten bisak inom vederbörandes ekonomi.

De fastigheter, värdepapper, lösören m. m., som han långt tidigare och under

helt andra prisförhållanden ärvt eller förvärvat och hållit utom sin rörelse, få

enligt förslaget ej upptagas utöver »anskaffningskostnaden», såvida ej skälen

härför i ställningen fullständigt angivas. Om åter en fabriksfastighet inköpts

för trettio år tillbaka och numera t. ex. på grund av ändrade tomtvärden i hela

den stadsdel, där den är belägen, äger ett beståndande minimivärde, tiodubbelt

större än inköpsbeloppet, får den under inga förhållanden upptagas till högre

än sistnämnda belopp. Da det ej aktats nödigt att i övergångsbestämmelserna

upptaga ett stadgande, motsvarande det som 141 § 7) aktiebolagslagen innehåller,

maste vidare i vissa fall mycket betydande nedskrivningar av nu bokförda

värden med ett slag ske.

Det kan med visshet förutses att, om paragrafens bestämmelser upphöjas till

lag, de enskilda bokföringsskyldiga i stor utsträckning icke skulle komma att

iakttaga dem. För talrika bland dem bleve det eljest nödvändigt att operera

med trefaldig bokföring: en till egen information om verkliga ställningen, en

som likväl endast i händelse av konkurs behöver företes — till uppfyllande

av bokföringslagens föreskrift och en för taxeringsändamål. Icke ens om man

ville göra allvar av hotet att med straffsanktion i 23 kap. strafflagen söka

upprätthålla föreskrifternas efterlevnad, kan det förväntas att syftet i avsevärd

man vunnes, då ju föreställningen om möjlig framtida konkurs och därmed

följande kalamiteter torde för de flesta vara föga aktuell. Kan man åter

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. May.ts proposition nr 189.

icke besluta sig för ett sådant avsteg från nu hos oss och annorstädes gällande

principer på konkursstraffrättens område — vilket ginge i rakt motsatt riktning

mot där rådande tendenser -— och måste det vidare anses uteslutet att införa

en straffbestämmelse, motsvarande den i aktiebolagslagens 132 § för aktiebolags

styrelseledamöter gällande, lärer desto säkrare inträffa att den föreslagna

paragrafen i fråga om enskild näringsidkare blir en blott pappersföreskrift.

Olägenheterna med dylika just på förevarande område äro emellertid

uppenbara.

Även å handelsbolag har med vissa modifikationer det sagda tillämpning.

Såvitt angår bokslutets betydelse för bolagsmännens inbördes förhållande, blir

t7/dligen bolagsavtalet avgörande, och fixa lagregler om värderingsgrunder

vid detta boksluts uppgörande kunna alltså göra en dubbel bokföring nödvändig.

Huruvida, i vilka fall och i vilken omfattning aktiebolagslagens balansräkningsregler

böra vinna tillämpning å bokföringspliktiga ekonomiska föreningar

är åter en särskild fråga, som utomlands blivit mycket olika bedömd

och som i detta lagärendes befintliga skick icke kan bliva föremål för närmare

prövning.

Pa grund av det anförda hemställes att paragrafens värderingsregler måtte

ersättas med mera allmänt hållna föreskrifter. Huru dessa lämpligast skola

avfattas kan, såsom framgår av en i andra länder sedan länge förd livlig

diskussion, vara föremål för skiftande meningar. I och för sig vore måhända

bäst om man kunde nöja sig med en föreskrift att tillgångarna ej få i ställningen

upptagas över sina verkliga värden jämte tillägg att vid bestämmandet

av värdena i synnerhet å sådana tillgångar, som äro insatta i den bokföringspliktiges

rörelse, han icke utan giltiga skäl bör avvika från de grundsatser,

som inom det sunda affärslivet pläga tillämpas. Denna regel bleve emellertid,

med den innebörd uttrycket »verkliga värdet» kommit att få i vår bokföringslagstiftning,

alltför sträng. Stadgandet i aktiebolagslagen 56 § 4) vilar nämligen

på förutsättningen att där tillåtna värderingsnorm för tillgångar anskaffade

för stadigvarande bruk — anskaffningsvärdet med årliga avskrivninSar

innefattar en klar avvikelse från regeln att tillgångar ej må upptagas

över verkliga värdet. Vid sadant förhållande synes det vara nödvändigt att till

den angivna regeln fogas ett modifierande tillägg, som uttryckligen medgiver

ett motsvarande bruk av nyssnämnda värderingsnorm vid ställnings upprättande,

giltig anledning att därvid knyta något förbud mot avskrivning i form av

motbalansering å förnyelsekonto torde ej förefinnas. Måhända bör vidare beträffande

osäkra och värdelösa fordringar givas en erinran lika med den, som

innehålles i 56 § aktiebolagslagen och i remitterade förslaget.

I allt fall torde någon jämkning av paragrafens ingress erfordras, enär fortsättningen

icke innehåller något om värdesättningen av skulder.

Justitierådet von Seth:

Jag är ense med justitierådet Alexanderson i vad han erinrat beträffande

paragrafens ingress samt stadgandena i de två sista punkterna under 3).

Även vad justitierådet Alexanderson i övrigt anfört mot paragrafen synes

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

79

mig vara värt det allra största beaktande. Det är emellertid anmärkningsvärt,

att icke någon av de korporationer och myndigheter, som yttrat sig i ärendet

och som måste antagas äga ingående kännedom om förhållandena på de områden

förslaget närmast berör, haft något att erinra mot de grunder, på vilka

detsamma i nu ifrågavarande hänseende är byggt. Detta gör, att jag känner

mig tveksam, om man bör gå så långt i förenklande riktning, som justitierådet

Alexanderson ifragasatt, eller om man icke skulle kunna genom någon mindre

modifikation undanröja de största av de av honom påpekade svårigheterna.

Vore detta möjligt, skulle man ju därigenom vinna, att den fördel för de boklöringsskykliga,

som ligger i att hava mera detaljerade värderingsregler att

följa, kunde bibehållas.

Granskar man från denna utgångspunkt de olika punkterna i paragrafen,

torde det kunna sägas, att de fyra första av dem icke innehålla stort annat än

vad en var någotsånär förtänksam affärsman i varje fall bör iakttaga och som

han, även om åt paragrafen gåves den av justitierådet Alexanderson ifrågasatta

avfattningen, skulle nödgas i huvudsak tillämpa. Att vissa bokföringsskyldiga,

som enligt vad jag förut erinrat rätteligen ej borde hänföras till

köpmän, kunna känna sig främmande för desamma, får naturligtvis, såsom

förslaget är lagt, icke inverka. Det är först när man närmare granskar bestämmelsen

i punkten 5), som allvarligare betänkligheter börja yppa sig. Detta

stadgande åsyftar ju i första hand att förhindra, att ett aktiebolag begagnar

sig av de dolda reserver, som föreligga däri att tillgångar av där avsedd art

äro upptagna till lägre värde än det verkliga — vare sig nu detta beror på

för starka nedskrivningar eller därpå att en tillgång på stadigvarande sätt

ökat i värde efter dess förvärvande — för att få möjlighet till en årsutdelning,

som eljest icke kunnat äga rum. Denna synpunkt saknar ju tillämplighet i

fråga om enskilda näringsidkare och handelsbolag, men den kan säkerligen ej

iamnas å sido beträffande aktiebolag och med dem likställda företagare. Bestämmelsen

i fråga har emellertid, såsom departementschefen framhållit, även

en annan sida. Det skulle innebära en obillighet mot en företagare, om han

pa grund av densamma skulle nödgas avsluta sitt årsinventarium med ett underskott,

som i verkligheten icke finnes därför att det fullt uppväges av dylika

dolda reserver. Det är också att märka, att det, då fråga här är om en detaljerad

forteckning av tillgångar och skulder, icke med stadgandets lydelse lärer

ga tor sig att, såsom möjligen kunnat ske i den mera summariska balansräkningen,

kompensera en avskrivning, som man funnit sig nödgad vidtaga å en

i en gemensam summa ingående tillgångspost, med en uppskrivning av en annan

i summan ingående tillgång, som förut varit upptagen till ett värde understigande

det verkliga. Dessa olägenheter skulle, utan att härovan först berörda

synpunkt behövde åsidosättas, kunna i det väsentliga undanröjas, om

åt punkten 5) gåves en sådan avfattning, att däri och i punkten 1) intagna

stadganden förklarades ej utgöra hinder för att tillgång upptoges till sitt verk!ga

var e, i den mån det erfordrades till täckande av förlust, som uppstått

a rörelsen i dess helhet, eller av en motsvarande avskrivning å annan tillgång

av samma slag. Ett liknande medgivande finnes beträffande obligationer in
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

taget i 33 § första stycket punkten 5) av lagen om sparbanker utan att, såvitt

känt, därav vållats någon olägenhet. Emellertid lärer försiktigheten kräva,

att sådan uppskrivning ej får göras annat än i fråga om fast egendom och i

varje fall ej till högre belopp än som motsvarar taxeringsvärdet. Vidare lärer

det böra krävas, att skälen för uppskrivningen och de grunder, efter vilka

fastighetens värde beräknats, tydligt angivas, vilket vad värderingen angår bör

kunna göras i t. ex. ett bilagt värderingsinstrument. Med iakttagandet av nu

angivna begränsningar av uppskrivningsrätten synas de anmärkningar, till

vilka det inom departementet utarbetade utkastet i förevarande hänseende gav

anledning, hava förlorat det mesta av sin betydelse.

Jag anser mig alltså böra förorda, att, om icke vad justitierådet Alexanderson

hemställt finnes böra iakttagas, paragrafen i varje fall måtte ändras på

sätt jag härförut angivit.

En utvidgning i fråga om enskilda företagare av räckvidden för straffstadgandet

i 23 kap. 3 § strafflagen kommer säkerligen att följa av införandet

bland de allmänna bokföringsföreskrifterna av mera preciserade värderingsföreskrifter.

Såsom justitierådet Alexanderson anfört, kan nämligen innebörden

av uttrycket »uppenbar vårdslöshet» icke undgå att påverkas av dessa bestämmelser,

och det är att märka att nämnda straffstadgande omfattar även

sådant brytande mot meddelade bokföringsföreskrifter, som sker av vållande

utan att detta nödvändigt behöver vara av grövsta art. Visserligen får genom

införandet av mera detaljerade värderingsföreskrifter den bokföringsskyldige

en ledning för bokföringen, som han nu saknar, men å andra sidan går han

miste om den rörelsefrihet inom en ganska vid ram, som han med nuvarande

bestämmelse i 1855 års förordning otvivelaktigt har. Då emellertid domstolarna

hittills ansett sig kunna i stor utsträckning frikänna från ansvar, då felaktigheterna

i bokföringen varit av mindre väsentlig betydelse, och det är att

antaga, att de, även da fråga blir om brytande mot de nya värderingsföreskrifterna,

skola komma att tillämpa samma grundsats, torde någon fara för

obilliga adömanden av straff i förevarande hänseende ej föreligga.

12 §.

Lagrådet:

Bestämmelserna i andra och tredje punkterna av denna paragraf innefatta

nyheter, som synas icke vara tillräckligt motiverade. De sakkunniga hava som

skäl för desamma anfört, att »mannen och förmyndaren i dylika fall böra vara

för rörelsen ansvariga». Vad härmed avses synes oklart. Det må emellertid

här blott erinras, att i detta sammanhang frågan närmast gäller vem ansvaret

för bokföringens ordentliga fullgörande åligger. Befinnes den äkta mannen

hava varit den verklige utövaren av rörelse, som drivits i hustruns namn, har väl

i rättsskipningen stadigt ansetts hinder ej möta för att i straffrättsligt hänseende

behandla honom som gäldenär; men samma uppfattning har tillämpats

generellt å den, som under annans namn driver rörelse, och bör alltså desto

mindre föranleda uppställandet av en sådan regel som förslaget innehåller. Vad

förmyndare angår, är tydligt, att därest rörelsen ej idkas av den omyndige

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

81

själv (första stycket av 6 § i 1864 års näringsfrihetsförordning) utan av förmyndaren

å den omyndiges vägnar (andra stycket i samma lagrum), det är förmyndaren

som bokfö ringsplikten åligger. Han skall alltså i dylikt fall underskriva

ställningen jämlikt stadgandet i första punkten av förevarande paragraf.

Uttrycket »personligen ansvariga» i sista punkten av första stycket torde

icke fullt otvetydigt angiva dem, som i gällande förordning betecknas såsom

»obegränsat ansvariga». Det hemställes om förtydligande härutinnan.

Andra stycket torde böra väsentligen förkortas.

14 §.

Lagrådet:

Då »räkenskapsår» är en så välkänd term, att något angivande av dess betydelse

icke lärer tarvas — ordet är också i flera föregående paragrafer nyttjat

utan förklaring — torde paragrafen böra erhålla en förenklad avfattning.

15 §.

Lagrådet:

Den förvaringsplikt, som i första stycket ålägges bokföringsskyldig, torde —

i överensstämmelse med gällande lag, de sakkunnigas förslag och stadgandet i

andra stycket — böra avse brev, räkningar och övriga handlingar som ankomma

i och för rörelsen.

I olikhet mot 1855 års förordning inbegriper förslaget icke samlingen av

brevkopior bland handelsböckerna. Härav följer visserligen, att bestämmelserna

i sagda förordnings 12—18 §§ ej vidare bliva å denna samling tillämpliga.

Men då, med den fria bevisprövning som råder vid våra domstolar, dessa paragrafer

såsom de sakkunniga framhållit (s. 78) förlorat så gott som all praktisk

betydelse, lärer mot förslaget i denna del icke någon erinran vara att göra.

Promulgationsstadgandet.

Lagrådet:

Att även 19 § i 1855 års förordning lärer böra upphävas är förut påpekat.

Stadgandet om rätt att fullgöra bokföringsskyldighet i överensstämmelse med

den äldre lagen synes kunna göras enklare och lättfattligare.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 19 § i förordningen den 4 maj

1855 (nr 66) angående handelsböcker och handelsräkningar.

Lagrådet:

Om i enlighet med vad lagrådet tidigare under granskningen förordat, termen

handelsbok får omfatta även lösa blad eller kort, kommer nu förevarande lagförslag

att förfalla.

6

Bihang till Riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 158 häft. (Nr 189.)

s. 82 Kontrollera mot PDF

82 • Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 56 och 98 §§ i lagen den 12

augusti 1910 (nr 88 s. 1) om aktiebolag.

Lagrådet:

Förslaget är föranlett därav att, enligt de tillämnade nya reglerna om bokföringsskyldighet,

för framtiden skulle i all bokföring väl upprättas s. k. ställning,

men däremot ej balansräkning och att utförliga, allmängiltiga föreskrifter

skulle givas om de värden, med vilka tillgångarna borde upptagas i ställning.

Om, på sätt lagrådet hemställt, benämningen ställning utbytes mot inventarium

och tillika i enlighet med vad lagrådets flesta ledamöter ifrågasatt föreskrifterna

om värderingen väsentligt inskränkas, bör föreliggande förslag omredigeras.

56 § lärer sålunda, i fråga om vad som skall jämte de allmänna

föreskrifterna gälla beträffande aktiebolags inventarium, böra upptaga sådana

bestämmelser att de, tillika med nämnda allmänna föreskrifter, motsvara vad

paragrafen för närvarande innehåller om balansräkning. Att aktier i annat

bolag skola bland tillgångarna upptagas särskilt för varje sådant bolag till

antal och värden torde härvid icke behöva utsägas, då detta följer av de allmänna

nya bokföringsreglema. Vidare torde böra stadgas, att styrelsen har att

inom samma tid som om det årliga inventariet är föreskrivet upprätta ett sammandrag

därav (balansräkning). Rörande balansräkningens innehåll synes

böra stadgas, att den skall efter inventariet utvisa beloppen av samtliga tillgångar

och skulder, fördelade å lämpliga huvudposter, ävensom saldot jämte

de borgens- och övriga ansvarsförbindelser, som i inventariet särskilt antecknats,

varförutom torde erfordras sådana föreskrifter att i balansräkningen de

»särskilda omständigheter», som nu omtalas i 56 § 2), bliva fullständigt angivna

och att i övrigt de krav fyllas, som nu innefattas i 56 § 6) och 8). 47 §

bör ändras så, att den kommer att handla om »förnyelsekonto», ej »förnyelsefond».

Att efter omredigeringen av 56 § hänvisningen i 141 § 8) torde bli

vilseledande, synes ej böra föranleda någon jämkning i sistnämnda lagrum,

vilket ju redan upphört att äga praktisk betydelse. Däremot lärer böra tillses

att hänvisningen i 141 § 7) icke blir oriktig.

Att upprättande av balansräkning skall framdeles åligga endast vissa bokföringspliktiga

påkallar ändring även i andra författningar än dem, som avses i

de remitterade förslagen. Lagrådet vill sålunda erinra om 55 § konkurslagen,

2 § lagen om ackordsförhandling utan konkurs, 24 § lagen om fondkommissionsrörelse

och fondbörsverksamhet samt 6 § förordningen om taxeringsmyndigheter

och förfarandet vid taxering.

Justitierådet von Seth:

Till vad lagrådet samfällt anfört beträffande förevarande förslag anser jag

mig böra foga en erinran, att, därest omarbetningen av 10 § i förslaget till lag

med vissa ändrade bestämmelser angående handelsböcker inskränkes till vad

jag eventuellt ifrågasatt, omredigeringen av 56 § i förevarande förslag måste

jämkas därefter.

Någon bestämmelse om tiden för balansräkningens upprättande torde icke böra

meddelas i 56 §, då ju vad som härutinnan erfordras, framgår av 69 och 82 §§.

In fidem

A. V. Stenkula.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1<S9.

83

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 13 december

1926.

Närvarande:

justitierådet von Seth,

justitierådet Wedberg,

regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,

justitierådet Alexandebson.

Enligt lagrådet tiUhandakommet utdrag av protokollet över finansdepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet den 26 mars 1926, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas

över upprättade förslag till lag om ändrad lydelse av 43 och 159 §§ i lagen

den 22 juni 1911 (nr 74 s. 1) om bankrörelse samt lag om ändrad lydelse av

31 och 33 §§ i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsrådet E. Bergendal.

Förslagen föranledde följande uttalanden av lagrådet:

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 43 och 159 §§ i lagen den 22

juni 1911 (nr 74 s. 1) om bankrörelse.

Med hänsyn till vad som stadgas i 65, 77, 181 och 193 §§ lagen om bankrörelse

bör i 43 och 159 §§ ej meddelas någon bestämmelse om tiden för upprättande

av balansräkning.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 31 och 33 §§ i lagen den 29

juni 1923 (nr 286) om sparbanker.

Om, på sätt lagrådet i annat sammanhang hemställt, den allmänna bokföringsskyldigheten

fortfarande kommer att omfatta förande av dag- och inventariebok,

bör någon ändring ej vidtagas i 31 §.

Att styrelsen för varje år skall upprätta balansräkning framgår redan av

32 § och behöver således ej upprepas i 33 §.

In fidem

A. V. Stenkula

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 13 december

1926.

N ärvarande:

justitierådet von Seth,

justitierådet Wedberg,

regeringsrådet Planting-Gtllenbåga,

justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över handelsdepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

den 26 mars 1926, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets yttrande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat

förslag till lag om ändrad lydelse av 48 och 149 §§ i lagen den 25 maj

1917 (nr 257) om försäkringsrörelse.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsrådet E. Bergendal.

Lagrådet lämnade förslaget utan annan anmärkning än att det i båda paragraferna

tillagda stadgandet om vissa ansvarsförbindelser borde uppflyttas

före nuvarande sista stycket.

In fidem

A. V. Stenkula.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S9.

Sb

Utdrag av protokollet övert justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 12 mars 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmark, Johansson.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och handelsdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, lagrådets

den 13 december 1926 avgivna utlåtanden över de den 26 mars 1926 till lagrådet

remitterade förslagen till lag med vissa ändrade bestämmelser angående

handelsböcker, lag om ändrad lydelse av 19 § i förordningen den 4 maj 1855

angående handelsböcker och handelsräkningar, lag om ändrad lydelse av 56

och 98 §§ i lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag, lag om ändrad lydelse

av 43 och 159 §§ i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse, lag om ändrad lydelse

av 31 och 33 §§ i lagen den 29 juni 1923 om sparbanker samt lag cnn

ändrad lydelse av 48 och 149 §§ i lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse.

Efter redogörelse för utlåtandena anför föredraganden:

Erågan om revision av förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker

och handelsräkningar har länge stått på dagordningen. Redan i skrivelse

den 4 mars 1903 hemställde riksdagen, att Kungl. Maj :t måtte taga under övervägande

i vad mån bestämmelserna om bokföringsskyldighet kunde erfordra

utvidgning eller förtydligande. Sedan kommerskollegium i utlåtande över

denna riksdagens framställning understrukit behovet av en omprövning av

förordningens bestämmelser i allmänhet och således även angående bokföringens

beskaffenhet, tillkallades den 17 september 1912, jämlikt Kungl. Maj:ts

bemyndigande, särskilda sakkunniga att inom departementet biträda med verkställande

av utredning i ämnet. De sakkunniga avgåvo den 29 januari 1916

betänkande med därvid fogade lagförslag, varefter yttranden infordrades från

åtskilliga myndigheter och organisationer inom näringslivet. Förslagen hava

sedermera överarbetats inom justitiedepartementet, varefter yttranden inhämtats

från kommerskollegium, handelskamrarna i riket och andra korporationer

med flera. Vid anmälan i statsrådet den 26 mars 1926 av förevarande lagstiftningsärende

för erforderlig remiss till lagrådet framhöll dåvarande chefen

för justitiedepartementet, att 1855 års förordning i mångt och mycket blivit

otjänlig för sitt ändemål och att dess brister kommit att än mer framträda på

grund av den vidgade betydelse förordningen erhållit genom senare lagstift
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

ning, samt att han i anledning härav funnit det vara en angelägen uppgift att

arbetet på en revision av förordningen måtte kunna fullföljas och avslutas.

Lagrådets majoritet har icke haft något att erinra mot de huvudgrunder,

varå 1926 års förslag vila. En ledamot har emellertid — i betraktande av de

olägenheter, som bibehållandet av köpmannaegenskapens sammankoppling med

bokföringsskyldigheten enligt hans mening medförde — ifrågasatt, om ej det

rätta tillfället vore inne att företaga en omläggning därhän, att köpmannaegenskapen

ej längre bleve ett korrelat till skyldigheten att föra affärsböcker,

samt, då härför krävdes ytterligare utredning, avstyrkt lagförslagen.

Efter det lagrådet avgivit sitt utlåtande, har kommerskollegium i ett den

24 oktober 1928 avgivet utlåtande med riktlinjer för en ny näringsfrihetslagstiftning

framhållit såsom önskvärt, att arbetet på näringsfrihetsförordningens

revision finge äga rum under nära kontakt med den fortsatta omarbetningen

av 1855 års förordning, och såsom skäl härför åberopat, att bestämmelserna

om bokföringsskyldighet, enligt kollegiets förmenande, ägde ett synnerligen

nära samband med de grundläggande stadgandena om rätten att idka

näring och om registrering av näringsverksamhet, samt att det därför låge nära

till hands, att överensstämmelse åvägabragtes mellan de nya bokförings- och näri

ngslagarnas tillämplighetsområden.

För egen del ansluter jag mig till den av lagrådets majoritet intagna ståndpunkten

till förevarande lagstiftningsfråga. De på olika grunder anförda

skälen för uppskov synas mig icke bärande. Yäl är det möjligt, att utvecklingen

kan gå därhän, att vid åläggandet av bokföringsskyldighet skillnad

måste göras mellan köpmannayrken och övriga bokföringspliktiga näringar.

För närvarande lärer dock icke föreligga anledning att låta den på detta område

vunna enhetligheten givas till spillo. Hänsyn till köpmannabegreppet torde

möjligen kunna föranleda, att en eller annan näringsgren, för vilken bokföringsplikt

kan ifrågasättas, icke anses böra inrangeras bland de bokföringspliktiga,

men en närmare granskning av de speciella fallen torde dock visa, att

olägenheterna härav icke äro alltför betydande. Gentemot det av kommerskollegium

framförda förslaget att ålägga varje anmälningspliktig näringsidkare

skyldighet att föra böcker torde allvarliga betänkligheter kunna hysas. För

en så utsträckt bokföringsskyldighet lärer i varje fall tiden ännu icke vara

inne. Om jag sålunda finner vad som anförts emot ett fullföljande av revisionsarbetet

icke kunna tillmätas större betydelse, synes mig å andra sidan behovet

av en reformerad bokföringslagstiftning så trängande, att frågan icke

längre kan få undanskjutas. Jag har därför ansett detta lagstiftningsärende

böra nu fullföljas. De inom lagrådet framställda erinringarna hava därvid i

allmänhet vunnit beaktande. Under arbetets gång hava överläggningar ägt rum

med professorn i handelsteknik vid handelshögskolan i Stockholm Oskar Sillén.

Efter den överarbetning huvudförslaget undergått, hava de tidigare ifrågasatta

följdändringarna i vissa andra lagar synts kunna undvaras. Såsom resultat

av ärendets fortsatta beredning får jag nu anmäla förslag till bokföringslag.

Förslaget, sammanställt med motsvarande 1926 års förslag, torde få såsom bilaga

A fogas vid detta protokoll.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

*7

Lagförslagets rubrik.

Med hänsyn till önskvärdheten av en kort och i dagligt tal användbar benämning

särskilt på en lag sådan som denna har rubriken synts mig kunna ändras

till ''Bokföringslag’. Den omständigheten, att speciella bokföringsreglcr givas

eller kunna komma att givas i särskilda författningar, torde icke böra lägga

hinder i vägen för användandet av denna rubrik. Ej heller synes mig det förhållande,

att vissa stadganden i 1855 års förordning, nämligen 12—18, 21—

25 och 28 §§, äro avsedda att fortfarande äga gällande kraft, tala mot benämningen.

I den mån föreskrifterna i dessa paragrafer icke reglera handelsboks

beviskraft och sålunda äro av processuell natur, avse de uteslutande handelsräkningar.

Dessa stadganden torde för övrigt få anses delvis föråldrade

och i varje fall sakna nämnvärd praktisk tillämpning.

1 och 2 §§.

Paragraferna avhandla bokföringsskyldighetens omfattning och motsvaras

i 1926 års förslag av 1—5 §§, vilka lagrum sammanarbetats i huvudsaklig

anslutning till lagrådets hemställan. I 1 § bestämmes, vilka som skola vara

bokföringsskyldiga, medan 2 § upptager de härifrån medgivna undantagen.

Beteckningen handelsnäring har i enlighet med lagrådets hemställan uteslutits.

Handelsbolag, varmed enligt lagen den 28 juni 1895 förstås bolag,

som driver näring med vars utövande följer skyldighet att föra handelsböcker,

och registrerat enkelt bolag hava i 1 § sammanförts under benämningen ''bolag,

som blivit infört i handelsregistret’.

1 § skiljer sig i sak från 1926 års förslag därutinnan, att i enlighet med lagrådets

hemställan ekonomisk förening ävensom andra agenter än handels- och

befraktningsagenter uteslutits ur och utövare av advokatverksamhet (19) upptagits

i de bokföringsskyldigas krets. Därjämte har, utöver vad lagrådet hemställt,

filminspelning (12) medtagits bland de uppräknade rörelsegrenarna, varemot

i anslutning till inom lagrådet gjort uttalande ridhusrörelse fått utgå.

Vidkommande till en början ekonomiska föreningar har jag mot lagrådets

enhälliga avstyrkande icke ansett föreskriften om ovillkorlig bokföringsskyldighet

för dem böra bibehållas. Förenings bokföringsskyldighet kommer sålunda

enligt förslaget''att bliva beroende av huruvida dess rörelse faller under

de i 1 § angivna verksamhetsgrenarna eller ej. Att ålägga andra agenter än

handels- och befraktningsagenter, t. ex. försäkringsagenter, bokföringsplikt

finner jag lika med lagrådet knappast erforderligt. Beträffande advokatverksamheten

anser jag lagrådet hava anfört goda grunder för dess upptagande bland

de bokföringsskyldiga yrkesgrenarna. Med den läggning lagförslaget erhållit

lärer advokatens bokföringsskyldighet i stort sett icke bliva mera omfattande

än den skyldighet ’att föra ordentliga räkenskaper ävensom diarier över mottagna

rättegångs- och inkasseringsuppdrag samt angående därvid vidtagna åtgärder’,

som åligger medlem av Sveriges advokatsamfund enligt 8 § i dess stadgar.

Erinras må ock, att den redovisningsskyldighet, som 18 kapitlet handels
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

balken ålägger syssloman, samt angelägenheten att noggrant skilja på egna och

för andras räkning omhänderhavda medel för advokaten kan föranleda särskild

bokföring. Filminspelning drager ofta betydande kostnader och måste, då inkomsterna

först inflyta sedan filmen blivit färdig, merendels bygga på kredit.

Vad slutligen ridhusrörelse angår lärer denna knappast vara av beskaffenhet

att i detta sammanhang påkalla lagstiftarens uppmärksamhet.

1 förhållande till 1926 års förslag företer förteckningen över de verksamhetsgrenar,

som medföra bokföringsskyldighet, förutom de ändringar, som påkallats

av nyssnämnda skiljaktigheter i sak, följande avvikelser: Under 1) har

med bibehållande av uppräkningen av de olika föremålen för handel ''annan

lös egendom’ i enlighet med lagrådets hemställan tillagts. Uppräkningen av

de olika föremålen för handel synes vara av viss betydelse, särskilt med hänsyn

därtill, att undantaget i 2 § endast rör handel med varor. 2) har undergått

av lagrådet påyrkad redaktionell jämkning, varjämte skeppsbyggeri och

varvsrörelse upptagits för sig under 6). 4) har formellt omredigerats. I 5)

har uteslutits ''för egen eller annans räkning’; i sak avses ej härmed någon

ändring. 7) och 8), motsvarande 6) och 7) i 1926 års förslag, hava givits

en förenklad avfattning, delvis i överensstämmelse med lagrådets önskan. 10)

och 11) motsvara förra förslagets 9). Den av lagrådet påyrkade uppdelningen

av punkten och jämkningen i innehållet har synts mig lämplig. Värdshusrörelse

kan enligt ordets språkliga innebörd icke anses utövas av den, som i

sitt hem mot betalning mottager gäster till bespisning vid slutet bord. 13),

15) och 16), motsvarande 11), 13) och 14) i 1926 års förslag, hava synts mig

böra formuleras på sätt lagrådet föreslagit, varjämte i 13) järnvägsdrift ansetts

böra uttryckligen omnämnas. Under 17) hava sammanförts bestämmelserna

i 15) och 17) i 1926 års förslag, därvid ''penninghandel'' såsom ingående

under 1) uteslutits, varjämte 14), 18) och 20), motsvarande förra 12), 16) och

19), hava underkastats någon jämkning.

2 § innehåller undantagen från bokföringsskyldighet på grund av rörelses

ringa omfattning m. m. Enligt 1926 års förslag skulle rörelse anses driven

i ringa omfattning, därest i densamma vanligen icke sysselsattes flera än två

arbetare förutom näringsidkaren själv, hans make och hemmavarande barn.

Undantaget avsag endast handel med varor genom kringföring eller från salustånd

samt vissa andra särskilt nämnda rörelsegrenar. Annan handel ävensom

Övriga icke angivna verksamhetsarter medförde under alla förhållanden

bokfönngsplikt. I denna fråga hava inom lagrådet uttalats högst skiftande

meningar. Justitierådet Alexanderson har i huvudsak icke gjort någon erinran

mot förslaget, dock har han ansett hemmavarande böra närmare bestämmas

till barn under 16 år. Justitierådet ledberg och regeringsrådet PlantingGvllenbåga,

som funnit förslaget mindre lämpligt eller tydligt i fråga om

torghandel från annat än salustand, saluhallshandel och försäljning i

kiosk, hava framhållit att, oavsett huru förslaget härutinnan borde tolkas, det

vore önskligt att med försäljning genom kringföring eller från salustånd jämställdes

försäljning på annat liknande sätt eller också att uttrycket ''mångleri

eller annan sådan mindre handelsrörelse’ bibehölles. Ehuruväl vissa skäl ta
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

89

lade för att åt begreppet ringa omfattning gåves olika innehåll för handel och

för annan rörelse och att det för båda fallen gjordes något snävare än enligt 1926

års förslag — kanske så att kretsen av de biträden, som näringsidkaren ägde

regelmässigt anlita utan att bokföringsskyldighet inträdde, bestämdes för han

del till make och hemmavarande barn, men för annan rörelse till make och hemmavarande

barn eller högst två andra — tilltrodde de sig likväl icke att härutinnan

göra någon hemställan. Justitierådet von Seth slutligen förklarade,

att han för sin del skulle finna lämpligast att stanna ungefär vid den ståndpunkt

1855 års förordning intager och undantaga endast dem, som utan biträde

av andra än hustru och barn under 16 år idka mångleri eller annan sådan

mindre handelsrörelse eller som i ringa omfattning driva någon av de i 2 §

2—7 samt 12 och 19 punkterna av 1926 års förslag omförmälda rörelsegrenar.

Slutligen har justitierådet Alexanderson, med vilken justitierådet Wedberg

och regeringsrådet Planting-G-yllenbåga instämt, ifrågasatt, huruvida

kringföring av varor medelst motorfordon borde undantagas från bokföringsskyldighet,

medan drift av tvättinrättning synts dem kunna undantagas, därest

ej flera än fyra eller fem biträden däri sysselsattes.

Lika med justitierådet Wedberg och regeringsrådet Planting-Gyllenbåga

samt i viss anslutning till justitierådet von Seth anser jag, att i nu förevarande

avseende med handel genom kringföring eller från salustånd bör jämställas

försäljning ''på annat liknande sätt’. Därunder torde falla torghandel, som

icke sker från salustånd, försäljning från mera enkelt anordnade platser i

saluhall, försäljning från smärre kiosker utomhus och annan jämförlig handelsrörelse

i mindre omfattning. I likhet med förstnämnda båda ledamöter av

lagrådet finner jag vidare, att i avseende å rörelsens omfattning något strängare

regler böra uppställas för handel än för annan rörelse, varom här är

fråga. Emellertid har jag icke trott det vara tillrådligt att beträffande handel

göra undantaget så snävt, som nyssnämnda tre ledamöter ifrågasatt. Än

mindre har jag således funnit mig kunna tillmötesgå Sveriges köpmannaförbund

och Sveriges hantverksorganisation, som hemställt, att handel undantagslöst

underkastas bokföringsskyldighet. Jag har stannat vid att föreslå, att

med ifrågavarande slag av handel skall vara förenad bokföringsplikt, så snart

handlanden vanligen icke biträdes av flera än make och barn under 16 år eller

en annan person. Om ock med tvekan har jag ansett mig icke böra ifrågasätta

någon särbestämmelse för handel genom kringföring medelst motorfordon.

Vidkommande de slag av andra rörelsegrenar, som på grund av rörelsens

mindre omfattning böra frikallas från bokföringsplikt, har jag därutinnan icke

ifrågasatt annan ändring i 1926 års förslag än att i överensstämmelse med

kommerskollegii på sin tid gjorda hemställan ''framställning eller överföring

av elektrisk kraft till avsalu’ (4) funnits under alla förhållanden böra medföra

bokföringsskyldighet. Ej heller har innebörden av begreppet ringa omfattning

angivits annorlunda än i nämnda förslag, därvid dock liksom i fråga

om handel hemmavarande barn närmare bestämts till barn under 16 år. Tillräcklig

anledning att upptaga en specialregel för tvättinrättning har jag ansett

icke föreligga, särskilt som dylik rörelse med de allt vanligare moderna ma
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

skinella anordningarna även med ett par biträden kan taga ej ringa omfattning.

Den i 1926 års förslag upptagna särbestämmelsen för värdshusrörelse har

synts mig kunna utgå, då sådan rörelse med utskänkningsrätt praktiskt taget

torde städse drivas i den omfattning, att bokföringsplikt ändock inträder. Vidare

har i enlighet med lagrådets hemställan undantaget beträffande viss bärgningsrörelse

uteslutits.

Jordbruksnäringen är enligt förevarande förslag, liksom i de sakkunnigas

och 1926 års, frikallad från bokföringsskyldighet. Vidkommande jordbrukets

binäringar har jag ansett dessa icke böra för jordbrukaren medföra bokföringsplikt

i fullt så stor utsträckning som enligt de tidigare förslagen. Intager man

den ståndpunkten, att jordbruksnäringen såsom sådan icke bör åläggas bokföringsskyldighet,

synes den jordbrukare, som för rationellt utnyttjande av

sin fastighet och för dess behov sätter upp t. ex. ett mejeri, icke i anledning

därav böra bliva bokföringsskyldig, då därmed enligt förslaget skulle följa

skyldighet för honom att i inventarium och balansräkning lämna redovisning

för jordbruket i dess helhet. Förslaget har synts mig böra givas det innehåll,

att exempelvis ett mejeri för fastighetens mjölk, en kvarn för fastighetens säd,

en såg för fastighetens skog, ett tegelbruk, som förädlar fastighetens lera, eller

liknande uteslutande för utnyttjande av fastighetens alster eller naturtillgångar

drivna rörelser icke skola för jordbrukaren medföra bokföringsskyldighet

under förutsättning att rörelsen ej har ett sådant omfång, att rörelsen blir huvudsak

och jordbruket en bisak. Detta bör gälla oberoende av huruvida rörelsen

drives med tillhjälp av den för jordbruket anställda arbetskraften eller

icke. Med ordet binäring bör i förslaget förstås endast vad som enligt allmänt

språkbruk ligger i själva ordet, d. v. s. jordbruket skall vara huvudsaken och

den i samband därmed drivna rörelsen bisaken. När detta kan anses vara förhållandet,

får avgöras i det särskilda fallet och torde som regel ej möta svårighet.

I fråga om de måhända oftast förekommande binäringarna — mejeri,

kvarn, såg och tegelbruk — torde förslaget överensstämma med de sakkunnigas.

Såsom bestämmelserna nu föreslagits synas de för övrigt närmast ansluta

sig till de riktlinjer, som riksdagen på denna punkt uppdragit i den skrivelse,

som föranlett förevarande lagstiftningsarbete.

3 §•

Denna paragraf är ny.

I fråga om sättet för bokföringsskyldighetens fullgörande bygger såväl tidigare

som nu föreliggande förslag på helt andra principer än 1855 års förordning,

vilkens bestämmelser torde få anses delvis antikverade och svårligen

kunna fyllas av ett nutida affärsföretag. Av en ny lagstiftning torde böra

fordras, att dess bestämmelser göras sådana, att de av alla bokföringsskyldiga

kunna tillämpas utan avsevärd olägenhet och att de också regelmässigt komma

att bliva tillämpade. I motsats till 1855 års förordning uppställas i den föreslagna

lagstiftningen endast vissa allmänna krav på bokföringens beskaffenhet,

medan den bokföringsskyldige lämnas största möjliga frihet att med be
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

91

aktande av sitt företags omfattning och speciella behov själv bestämma, vilken

bokföringsmetod han vill använda. Förandet av dagbok och inventariebok

har dock ansetts oundgängligen nödvändigt, hur den bokfö ringsskyldige

än ordnar sin bokföring, och dessa böcker hava därför föreskrivits såsom obligatoriska.

De principer, varå lagförslaget sålunda vilar, medföra, att man vid avgörande

av frågan, huruvida bokföringen i det speciella fallet kan anses nöjaktig,

i stor utsträckning har att tillämpa allmänna bokföringsprinciper och god köpmannased

samt med utgångspunkt härifrån bedöma, huruvida bokföringsskyldigheten

ordentligen fullgjorts eller ej. Även vid värdesättning av tillgångarna

bör den bokföringsskyldige uppenbarligen taga hänsyn till sed och bruk. Inom

lagrådet har ock föreslagits, att det borde direkt utsägas, att den bokföringsskyldige

vid bestämmandet av värdena i synnerhet å sådana tillgångar, som

vore insatta i hans rörelse, icke utan giltiga skäl borde avvika från de grundsatser,

som inom det sunda affärslivet plägade tillämpas. Med hänsyn till

nu angivna förhållanden har det synts mig angeläget, att redan i 3 § och således

som en slags inledning till den del av lagförslaget, som rör sättet för

bokföringsskyldighetens fullgörande, klart och tydligt uttalas, att bokföringen

skall ske i överensstämmelse med allmänna bokföringsgrunder och med iakttagande

av god köpmannased. Denna regel gäller naturligtvis icke endast bokföringens

form utan också dess innehåll och således även vid värdesättningen

av tillgångarna.

4 §■

Denna paragraf motsvarar i 1926 års förslag 6 § första stjmket, 7 § 1 mom.

första stycket och delar av 9 §, vilka bestämmelser ansetts lämpligen kunna

sammanföras till en paragraf. Av skäl, för vilka jag kommer att redogöra

vid 8 §, har — till skillnad från vad som gäller enligt 1926 års förslag — skyldigheten

att upprätta balansräkning bibehållits. Jag har vidare ansett det

vara av vikt, att den betydelsefulla skillnad, som råder mellan redovisningen för

rörelsens gång, å ena, och för den bokföringsskyldiges ekonomiska ställning,

å andra sidan, kommer till klart uttryck i paragrafen, en skillnad, som än tydligare

understrykes i de i 7 och 8 §§ givna reglerna om inventarium och balansräkning.

Under det att den löpande bokföringen sålunda endast behöver omfatta

de affärshändelser, som äga samband med den bokföringsplikt underkastade rörelsen,

måste den årliga redovisningen för den ekonomiska ställningen omfatta

den bokföringsskyldiges samtliga tillgångar och skulder, evad de hänföra sig

till rörelsen eller ej. För aktiebolag, handelsbolag och registrerat enkelt bolag,

som ju äro bokföringspliktiga oberoende av beskaffenheten av den rörelse de

driva, lärer även den löpande bokföringen böra omfatta all den verksamhet

bolaget driver.

I anslutning till lagrådets hemställan har det hävdvunna uttrycket inventariebok

bibehållits som benämning på den bok, för vilken 1926 års förslag

upptog den av de sakkunniga nyskapade beteckningen ställningsbok. Denna

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

förändring är en direkt följd därav, att benämningen ställning ansetts böra

vika för benämningen inventarium. Beträffande motiveringen härför hänvisas

till vad därom anföres under 7 §.

Ehuru tiden för åtnjutande, efter anmälan, av anstånd med avgivande av

skattedeklaration genom den nya taxeringsförordningen (36 § 1 mom.) förkortats

från tre och en halv till tre månader, har den för bokslutets införande i

inventarieboken enligt 1926 års förslag (9 §) stadgade tiden av tre och en halv

månader bibehållits oförändrad. Det har nämligen från bokföringsförfaret

håll framhållits, att om ock upprättandet av inventarium och balansräkning

kunde medhinnas före deklarationsfristens utgång, det dock vore önskvärt,

att därutöver en kortare tid medgåves för införingen i inventarieboken. Ej

ens en tid av tre och en halv månader torde emellertid vara tillfyllest för

alla slag av rörelser. Sålunda har försäkringsinspektionen framhållit, att den

för försäkringsbolag nu gällande fristen — fem månader — ofta nog visat sig

vara för knappt tilltagen. Med hänsyn härtill har Kungl. Maj.''t tillagts befogenhet

att för visst slag av rörelse utsträcka tiden.

Med de mindre stränga krav på specifikation i inventariet, som lagförslaget

uppställer, och vartill jag återkommer längre fram, föreligger icke längre anledning

att fritaga vissa grupper av företag från skyldighet att upprätta inventarium.

De omfattande undantag, som i 1926 års förslag (7 § 1 mom. 2

stycket) måst uppställas, hava därför kunnat uteslutas.

Innan jag lämnar denna paragraf torde böra påpekas, att en bokföringsskyldig,

som önskar utesluta sin privatförmögenhet från bokföringen, enklast når

detta syfte genom att för den bokföringspliktiga rörelsen bilda ett kommanditbolag

eller vanligt handelsbolag.

5 §■

Första stycket motsvaras i 1926 års förslag av 13 § första punkten, 8 § första

stycket och 7 § 2 mom. första punkten, vilka bestämmelser sammanförts i huvudsaklig

anslutning till lagrådets hemställan. På sätt lagrådet förordat har

jag ansett en sådan terminologi böra användas, att även lösblads- och kortsystem

erkännas utgöra — ej endast ersätta — handelsböcker. Det i handelstekniska

läroböcker och avhandlingar allmänt nyttjade uttrycket lösblads- eller kortsystem

har synts mig kunna upptagas i lagspråket utan risk för misstolkningav

vad därmed förstås. Förutom till det krav, som redan ligger i ordet system,

hänvisar jag till den allmänna bestämmelse, som återfinnes i 3 § om bokföringens

överensstämmelse med allmänna bokföringsgrunder och god köpmannased.

För att emellertid framhäva, att endast lösblads- eller kortsystem, som möjliggöra

erforderlig kontroll, få användas, har utsagts, att systemet skall vara

betryggande.

Enligt 1926 års förslag 7 § 2 mom. andra punkten skulle bokföringsskyldig,

vars räkenskaper voro underkastade kontroll av sakkunnig revisor, vara berättigad

att föra sin dagbok å lösblads- eller kortsystem. I likhet med lagrådet har

jag ansett ett dylikt undantag icke böra medgivas. Såsom framgår av 6 §

föreslår jag i stället vissa lättnader i förandet av dagbok därhän, att likartade

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kimgl. Maj.ts proposition nr 180.

9 3

affärshändelser under vissa förutsättningar må föras i bilaga till dagboken,

vilken bilaga må kunna utgöras av kort- eller lösbladssystem.

Andra stycket i 5 § motsvarar 13 § tredje stycket i 1926 års förslag. Bestämmelserna

hava undergått redaktionell jämkning men innebära i sak intet

nytt.

De föreskrifter, som 1926 års förslag innehöll i andra och tredje punkterna

av 13 § första stycket ävensom i 13 § andra stycket, vilka innefattade åtskilliga

detaljföreskrifter i avseende å bokföringens handhavande, har jag ansett böra

utgå såsom mindre lämpade att i lag påbjudas, så mycket mer som lagstiftningen

bör upptaga endast de minimikrav, som oundgängligen måste ställas på

en bokföring, för att den skall kunna fylla det ändamål, som med lagstiftningen

avses.

Föreskrifterna i 11 § av 1926 års förslag hava icke upptagits i förevarande

lagförslag. Givetvis är det lämpligt, om en förteckning uppgöres över de i

rörelsen förda handelsböckerna och att därvid angives vilka av dem som utgjorts

av lösblads- eller kortsystem, men det synes mig som om en dylik förteckning

knappast är av den vikt och betydelse, att densamma bör i lag påbjudas.

Ur den synpunkt, som framför allt är den för förevarande lagstiftning

bestämmande, borgenärernas möjlighet till kontroll, torde det icke vara

nödvändigt att fordra en sådan förteckning. Ett närmare studium av räkenskaperna

torde väl regelmässigt giva vid handen, vilka handelsböcker som

förts, och om någon av dem saknas. Flertalet affärsföretag bibehålla ju också

år efter år det av dem en gång upplagda bokföringssystemet. Det torde vara

fara värt, att påbudet av en dylik nyhet på bokföringens område tämligen

allmänt kommer att av de bokföringsskyldiga eftersättas, en underlåtenhet,

vartill de saklöst kunna göra sig skyldiga, då vid eventuell konkurs frihetsstraff

enligt 23 kap. strafflagen väl näppeligen torde komma att ådömas för en

dylik underlåtenhet i och för sig.

6 §.

Paragrafen motsvarar 8 § andra stjmket och 6 § andra stycket i 1926 års

förslag.

Enligt tidigare förslag skulle affärshändelserna i dagboken antecknas dagligen

post för post, i den ordning de inträffat. Sistnämnda ord hava ansetts

böra utgå, då önskemål framförts att kunna före införingen i viss mån gruppera

olika slag av affärshändelser.

Lagrådet har föreslagit, att även andra slag av affärshändelser än kontantförsäljningar

skulle i dagboken få bokföras på samma sätt som dessa, d. v. s.

få införas i en gemensam post för varje dag, under förutsättning att tillförlitliga

anteckningar om varje i sådan post ingående affärshändelse gjordes å lösblads-

eller kortsystem och att dessa anteckningar förvarades såsom bilagor

till dagboken. Bokföringsteknikens utveckling — jag behöver blott nämna

den allt vanligare bokföringen medelst kombinerade räkne- och skrivmaskiner

samt den mångsidiga användningen av olika genomskriftsmetoder — gör det

nödvändigt att i någon form legalisera bruket att föra dagbokens olika delar,

försäljningsbok, inköpsbok o. s. v., på lösblads- eller kortsystem. Men lika

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

nödvändigt är det å andra sidan, att härvid icke göres eftergift i fordringarna

på tillförlitlighet och möjlighet till kontroll. Av vad i detta lagstiftningsärende

förekommit framgår nogsamt, vilka svårigheter det mött att här finna

en anordning, som kunnat fylla dessa ur vitt skilda synpunkter framkomna

krav. Det är därför med tillfredsställelse jag på denna punkt accepterar lagrådets

förslag, som enligt mitt förmenande på ett lyckligt sätt löst berörda

svårigheter.

Lagrådet har vidare föreslagit, att där rörelsens art och omfång gjorde sådant

påkallat, med införandet av berörda gemensamma post skulle kunna få

anstå en eller två dagar. Då häremot intet torde vara att invända, har jag låtit

i förslaget intaga medgivande av anstånd till nästa söckendag. Längre anståndstid

synes icke med nödvändighet erforderlig.

De i andra stycket mot 6 § andra stycket i 1926 års förslag svarande bestämmelserna

hava i anslutning till den av mig tidigare uttalade uppfattningen nu

hänförts uteslutande till den löpande bokföringen och med hänsyn härtill underkastats

vissa jämkningar. Till skillnad från vad som ifrågasatts i 1926 års

förslag har föreskrivits, att bokföringen skall utvisa jämväl vad den bokföringsskyldige

insatt i rörelsen och icke allenast vad han därur uttagit. Särskilt omnämnande

av räntor i detta sammanhang har icke ansetts nödigt, då de icke

under alla omständigheter torde böra bokföras för sig. Att uttryckligen meddela

föreskrifter om andra skuldförbindelser än växlar, vilka inom affärsvärlden

intaga en särställning, har synts mig icke nödvändigt, då ju varje borgenärs

fordran framgår av den föreskrivna bokföringen över borgenärer och gäldenärer.

Ej heller torde det vara mera erforderligt att giva föreskrifter om bokföring

av pantavtal än av affärsavtal i allmänhet.

Stadgandena i förevarande paragrafs andra stycke torde väl komma att föranleda

att en del bokföringsskyldiga, som icke redan nu tillämpa kontoföring,

komma att upplägga särskilda konton för de affärshändelser, varom här är

fråga. I företag av mindre omfattning lärer emellertid upplysning om dessa

affärshändelser kunna vinnas på ett klart och överskådligt sätt utan kontoföring.

Så pläga t. ex. kreditförsäljningama ofta bokföras i följd i en särskild

försäljningsmemorial, vanligen kallad kladdbok, och då likvid sedermera inflyter,

överkorsas den gjorda anteckningen. Detta lika enkla som vanliga bokföringssätt

torde böra godtagas under förutsättning att kladdboken ej innehåller

allt för många obetalda poster. Beträffande växlar lärer nu ifrågavarande

stadgande i många fall kunna fyllas redan genom förande av en enkel

förfallobok, däri växlarna införas och anteckningarna, allt efter som växlarna

infrias, överstrykas. Med hänsyn till nu angivna förhållanden har kontoföring

icke synts mig böra föreskrivas som obligatorisk.

7 §.

Denna paragraf, som motsvarar 9 § och 10 § 3) sista punkten i 1926 års förslag,

företer därifrån följande avvikelser: Benämningarna ställning och ställningsbok

hava icke upptagits utan de nu brukliga benämningarna inventarium

och inventariebok hava bibehållits. Från kravet på fullständig specifikation i

inventariet av tillgångar och skulder hava vissa omfattande undantag gjorts.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189. 95

Slutligen har föreskriften om skyldighet att redovisa mottagen säkerhet uteslutits.

I likhet med lagrådet finner jag benämningarna inventarium och inventariebok

vara att föredraga framför de av de sakkunniga föreslagna och i 1926 års

förslag upptagna uttrycken. De sakkunniga (s. 51) göra gällande, att ordet

inventariebok, ehuru infört i svenskt lagspråk redan genom 1855 års förordning,

dock ej vunnit burskap i svenskt språkbruk, samt att inventarium ofta sammanblandats

med inventarier med påföljd att inventariebok i allmänna medvetandet

allt för ofta kommit att beteckna allenast en specifikation över inventarier. Oavsett

hur härmed må förhålla sig, brukades dock benämningarna inventarium och

inventariebok här i landet långt innan 1855 års förordning kom till, och de

hava sedermera undantagslöst använts såväl vid bokföringsundervisningen som

i läroböcker och annan litteratur. Härtill kommer, att den bokföringsskyldige

enligt förevarande förslag ålagts att upprätta icke endast inventarium utan

även balansräkning. Att under sådana förhållanden använda ordet ställning

i stället för inventarium och att följaktligen ställa balansräkning och ställning

vid sidan av varandra såsom två skilda begrepp torde icke vara tillfredsställande.

Även balansräkningen är ju en uppställning över den bokföringsskyldiges

tillgångar och skulder. Inventariet är i själva verket intet annat än en

specifikation till balansräkningen. Redan i själva ordet inventarium ligger en

viss häntydan på inventering och specifikation, som medför, att vid sammanställningen

inventarium—balansräkning distinktionen mellan dessa båda begrepp

göres relativt lättfattlig. Benämningen inventarium användes för övrigt

i de flesta länder. Danmark och Norge begagna dock i stället ordet status.

Enligt 1926 års förslag, liksom enligt de sakkunnigas, fordrades, att alla

tillgångar och skulder skulle fullständigt specificeras i inventariet eller i varje

fall i särskild bilaga till inventariet. I anslutning till lagrådets hemställan har

jag ansett undantag till en början böra göras för sådana den bokföringsskyldige

tillhöriga lösören, som icke ingå i rörelsen. Enligt förevarande förslag behöva

dessa icke specificeras och således ej heller värdesättas var för sig. Anmärkas

må, att det senaste schweiziska lagförslaget tillåter den bokföringsskyldige att

upptaga hela sin utom rörelsen stående förmögenhet i en enda post. Detta synes

mig vara att gå för långt. För borgenärerna torde det vara av sådan betydelse

att kunna erhålla tillförlitlig överblick även över den bokföringsskyldiges utom

rörelsen ägda fastigheter, värdepapper, fordringar och skulder, att kravet på

specifikation härutinnan icke lärer böra uppgivas. Det härigenom förorsakade

bokföringsarbetet bör ingalunda bliva betungande, i synnerhet som väl de allra

flesta bokföringsskyldiga, lagens stadgande förutan, föra eller i varje fall i eget

intresse och för fullgörande av sin deklarationsplikt måste vid årets slut uppgöra

förteckning över dessa tillgångar och skulder.

Men även i ett annat hänseende har jag, utöver vad lagrådet ifrågasatt, ansett

viss eftergift i kravet på specifikation kunna göras. För vissa större företag

torde det bliva synnerligen betungande att i inventariet eller bilaga till detsamma

förteckna samtliga borgenärer och gäldenärer jämte beloppet av en vars fordran

eller skuld. Jag tänker härvid särskilt på de företag, där borgenärernas och

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

gäldenärernas antal regelbundet räknas i åtskilliga tusental och där följaktligen

reskontran eller däremot svarande handelsböcker innehålla ett synnerligen stort

antal konton. Sådana företag finnas många i vårt land: banker, ekonomiska föreningar

med sparkasserörelse, försäkringsbolag, hypoteksföreningar, tidningsföretag

och för övrigt större handels- och industriföretag av skilda slag. Enligt

inhämtade upplysningar har sålunda ett av våra större varuhus närmare 15,000.

ett av våra större industriföretag inom verkstadsbranschen bortåt 30,000 och

en stor arbetalningsaffär omkring 52,000 konton i sin reskontra. En av våra

största banker hade i september 1928 de medel, som innestodo å de vanliga

bankräkningarna, uppdelade på 686,551 konton. Samtidigt utgjorde antalet

av bankens diskonterade växlar och utestående lån 388,774.

I sådana större företag, som här berörts, brukar vid bokslutet någon särskild

förteckning över borgenärer och gäldenärer icke uppgöras. För att erhålla summan

av utestående fordringar eller skulder genomgås reskontran konto för konto

och adderas på räknemaskin kontonas debet- eller kreditsaldon. Slutsummorna

jämföras med slutsummorna i huvudbokens motsvarande kollektivkonton, med

vilka de skola överensstämma. I kontrollhänseende anse affärsmännen sig tillräckligt

betjänta med jämförelsen med huvudboken. Härtill kommer, att uppr

rättandet av en särskild förteckning givetvis i många fall skulle kräva avsevärd

arbetstid och draga ej ringa kostnad.

Det torde väl till stor del hava varit de nu framförda synpunkterna, som

föranlett att i de tidigare förslagen vissa företag ansetts böra helt och hållet

befrias från skyldighet att upprätta inventarium. De sakkunniga fritogo

sålunda banker, försäkringsbolag och aktiebolag för idkande av pantlånerörelse.

I 1926 års förslag tillädes rusdrycksförsäljningsbolag. Av vad ovan

framhållits torde emellertid framgå, att det även för åtskilliga andra företag

skulle bliva alltför betungande att fullständigt specificera sitt inventarium.

Redan den omständigheten, att så vitt gående undantag måst göras

från huvudregeln om skyldighet för varje bokföringspliktig att upprätta inventarium,

häntyder på, att man i sitt krav på specifikation gått för långt.

Vad borgenärerna kunna fordra är, att bokföringen skall vara så beskaffad,

att de vid den bokföringsskyldiges obestånd kunna vinna en överblick över

hans kreditgivning och kredittagning. Genom föreskrifterna i 6 § andra stycket

är också sörjt för, att den bokföringsskjddige håller sådana handelsböcker,

d. v. s. vanligen reskontra, att en dylik överblick kan ernås. Att en särskild

förteckning i inventariet över borgenärer och gäldenärer härvid kunde giva

viss ledning, skall naturligtvis icke förnekas. Särskilt gäller detta i de företag,

vilkas reskontra utgöres av lösblads- eller kortsystem. Även då låter det

sig visserligen i allmänhet med lätthet göra att ur reskontran finna de poster,

som ingå i senaste inventariets post för fordringar eller skulder, men det

kan vålla visst besvär att avgöra, vilka delposter ingått i ett tidigare inventariums

motsvarande poster, i händelse en del kort t. ex. för personer,

vars förbindelser med den bokföringsskyldige sedermera upphört, uttagits ur

reskontran och lagts till arkivet. Emellertid måste ju även de uttagna korten

av den bokföringsskyldige förvaras i välordnat skick, i regel alltså i bok
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj:ts proposition nr ISO.

it 7

stavsordning för uttagningsår, vadan svårigheterna icke torde få överskattas.

Har den bokföringsskyldige icke uppgjort särskilda förteckningar över fordringar

och skulder vid upprättandet av inventarium, måste större krav ställas

på ett ordentligt ocli översiktligt ordnande av de uttagna korten än eljest

är nödigt. Härtill må slutligen framhållas, att kortens innehåll helt naturligt

för varje år som går blir av allt mindre intresse.

Vad sålunda anförts synes mig motivera det påståendet, att fördelen för

borgenärerna av fordringars och skulders fullständiga specifikation i inventariet

är relativt obetydlig, och att fördelen ingalunda står i rimligt förhållande

till det arbete och den kostnad ett dylikt förtecknande i många fall

skulle ådraga den bokföringsskyldige. Men även beträffande andra tillgångar

än fordringar kunna sådana handelsböcker vara förda att det måste anses fullt

tillräckligt om hänvisning göres till den bok, däri de i posten ingående tillgångar

redovisas. I förevarande förslag har därför intagits en bestämmelse

av innebörd att för tillgångar eller skulder, som i inventariet redovisas kollektivt,

hänvisning må ske antingen liksom enligt 1926 års förslag till särskilt

upprättad bilaga eller också till den handelsbok, i vilken de särskilda tillgångarna

eller skulderna finnas överskådligt införda. Anmärkas kan naturligtvis, att

för företag av mindre omfattning något verkligt behov av befrielse icke är för

handen. Men att här draga en gräns mellan större och mindre företag torde

icke låta sig göra redan av det skäl, att fixa och rättvisa regler för gränsbestämningen

svårligen låta sig uppställa. Kontoantalet kan ju för samma företag

växla med åren. Jag har därför stannat för att låta förevarande undantag

gälla alla bokföringsskyldiga.

Framhållas må, att om den bokföringsskyldige har privata fordringar och

skulder, som han icke redovisar i bokföringen över rörelsens gång, dessa måste

specificeras i inventariet eller i bilaga till inventariet, ty beträffande dem

finnes ingen handelsbok, till vilken hänvisning kan ske.

Enligt de tidigare förslagen skulle i inventariet redogörelse även lämnas

för säkerhet, som den bokföringsskyldige erhållit för fordran eller lämnat

för gäld. Någon motivering till denna föreskrift har dock icke lämnats. Då

det hittills icke varit brukligt att vid bokslut redovisa mottagna eller ställda

panter, torde man böra framgå med försiktighet och icke utan moget övervägande

lagstiftningsvis påtvinga de bokföringsskyldiga en dylik nyhet. Någit

behov att stipulera redovisningsskyldighet för mottagna panter synes mig

icke föreligga. Vanligen rör det sig här om värdepapper o. d., som lämnats

den bokföringsskyldige som säkerhet för lån. Panternas beskaffenhet

framgår av lånehandlingarna, som ju finnas i den bokföringsskyldiges förvar.

En granskning av dessa giver erforderliga upplysningar. För banker

av olika slag och överhuvud för företag, som driva omfattande utlåningsrörelse,

bleve det över hövan betungande att i inventariet redogöra för alla

mottagna säkerheter. Det förhållande att mottagna panter icke redovisas kan

för övrigt endast ingiva en granskare av inventariet den föreställningen, att

den bokföringsskyldiges ställning är sämre än den i själva verket är. Man

synes därför kunna överlämna åt den bokföringsskyldige att själv avgöra,

Bih ang till riksdagens protokoll 19S9. 1 samt. 158 häft. (Nr 189). 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

huruvida dessa panter böra redovisas i inventariet eller ej. Annat är förhållandet

med säkerheter, som den bokföringsskyldige själv lämnat. Angivas

icke dessa, kan den bild, inventariet ger över den bokföringsskyldiges ekonomiska

ställning och framför allt över hans likviditet, bliva gynnsammare

än verkligheten. Det torde därför få anses vara av synnerlig vikt, att anteckning

härom göres i inventariet. Något nämnvärt besvär torde härigenom

ej vållas de bokföringsskyldiga. I enlighet med de synpunkter, som här framhållits,

har i förslaget redovisningsskyldigheten gjorts obligatorisk allenast i

fråga om panter, som den bokföringsskyldige ställt.

Det har ansetts vara självfallet och följaktligen icke behöva i lagtexten särskilt

framhållas, att redovisningen för borgens- och övriga ansvarsförbindelser

samt för panter i likhet med redovisningen för tillgångar och skulder kan få

göras kollektivt, om förbindelserna och panterna förtecknas i särskild bilaga.

I 10 § 3 mom. 3 punkten av 1926 års förslag föreskrevs, att i handelsbolags

ställning beloppet av bolagsmans fordran hos eller skuld till bolaget skulle

tydligt angivas. Enligt vad de sakkunniga (sid. 72) anfört, avsågs härmed

att förekomma det missförhållandet, att bolagsmännens på skuldsidan bokförda

insatser gjordes illusoriska genom att bland tillgångarna upptoges fordringar

hos dem själva. I enlighet med lagrådets hemställan har denna bestämmelse

ansetts böra få sin plats i förevarande paragraf. Syftet med stadgandet har

därvid ansetts kunna bättre vinnas genom föreskrift att inom linjen skall angivas

beloppet av bolagets fordran hos bolagsman.

8 §.

Denna paragraf är ny men svarar mot 7 § andra punkten i 1855 års förordning.

Enligt de tidigare förslagen var såsom nämnts endast inventariet obligatoriskt.

De sakkunniga förklarade sig anse, att inventariet genom föreskriften

om nedsummering av posterna och utsättande av skillnaden mellan tillgångar

och skulder, komme att göra samma tjänst som balansräkningen eller att utvisa

tillgångar, skulder och eget kapital. I motiveringen till 1926 års förslag framhölls,

att inventariet lämnade betydligt noggrannare upplysningar om ett affärsföretags

större eller mindre soliditet än en måhända högeligen summarisk

balansräkning. Enligt mitt förmenande kan ett inventarium, därför att det

utvisar tillgångar, skulder och eget kapital, icke ersätta en balansräkning. Dennas

uppgift är nämligen att giva upplysning om skuldernas och tillgångarnas,

i vissa fall också om det egna kapitalets, fördelning på olika huvudposter.

Vilka dessa huvudposter böra vara får avgöras i varje särskilt fall, men det

är angeläget, att den en gång gjorda grupperingen icke utan särskilda skäl

ändras vid senare bokslut. För ett rätt bedömande av affärsställningen är det

av betydelse att kunna sinsemellan jämföra dessa huvudposters storlek, och det

är genom att sammanställa flera års balansräkningar och jämföra dessas mot

varandra svarande poster, som man erhåller en överblick över företagets utveckling,

över tillgångarnas och skuldernas förskjutning. I eget intresse kan

en bokföringsskyldig knappast underlåta att sammanföra inventariets mång
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

99

bild skiftande poster till en överskådlig balansräkning. Att balansräkningarna

äro borgenärerna till gagn är påtagligt.

Men härtill kommer ytterligare ett talande skäl för upprättandet jämväl av

balansräkning. Enligt 31 § i taxeringsförordningen skall bokföringsskyldig

vid sin deklaration foga avskrift bl. a. av in- och utgående balansräkning

d. v. s. balansräkningen för de två sistförflutna åren. Att i stället föreskriva

skyldighet att förete avskrift av inventariet kan naturligtvis icke ifrågakomma.

Därigenom skulle den bokföringsskyldige kunna nödgas blotta för honom betydelsefulla

affärshemligheter. Låt vara att de lämnade uppgifterna icke äro

offentliga, i taxeringsnämnden kunna dock sitta personer, till vilkas kännedom

uppgifterna i fråga icke böra komma. Förutom att avskrivandet av inventariet

med alla dess poster kan förorsaka icke ringa arbete, måste taxeringsmyndigheternas

intresse i regel anses vederbörligen tillgodosett genom att balansräkningens

poster bringas till deras kännedom. Därest i förevarande lagförslag

föreskreves upprättande av allenast inventarium, läte det tänka sig att i

taxeringsförordningen stadga skyldighet att bilägga deklarationen ett i lämpliga,

eventuellt i förordningen närmare preciserade huvudposter gjort överskådligt

sammandrag av inventariet. Men innebörden härav bleve i själva verket

endast den, att den bokföringsskyldige ålades uppgöra en balansräkning,

ehuruväl hans underlåtenhet härutinnan aldrig kunde bliva föremål för bestraffning

enligt 23 kap. strafflagen. Att helt eftergiva varje krav på att ur

räkenskaperna hämtade uppgifter skola tillhandahållas taxeringsmyndigheterna

lärer icke kunna ifrågakomma.

De nu framlagda synpunkterna hava föranlett mig att, ehuru lagrådet icke

därom gjort framställning, i förslaget upptaga föreskrift om upprättande

jämväl av balansräkning. Förslaget bibehåller härigenom kontinuiteten med

gällande rätt. Och ehuru 1855 års förordning endast påbjuder upprättande

av balansräkning, torde de allra flesta företag därutöver hava uppgjort ett

mer eller mindre utförligt inventarium. Man kan därför säga, att förslagets

bestämmelser om uppgörande av inventarium och balansräkning endast innebära

ett lagfästande av en allmänt utbredd sedvana.

Balansräkningen skall utgöra ett översiktligt sammandrag av inventariet.

Den skall vara uppställd i lämpliga huvudposter och jämväl avse de inom linjen

i inventariet lämnade uppgifterna. Tillgångarnas slutsumma skall vara

samma i båda. Detsamma gäller summan av skulderna. Om därför vid en var

av balansräkningens särskilda poster hänvisning göres till en specificerad bilaga,

eventuellt till handelsbok, kommer balansräkningen att samtidigt fylla förslagets

fordringar på ett inventarium. På så sätt kan den bokföringsskyldige i

e n uppställning fullgöra den honom enligt förslaget 7 och 8 §§ åvilande skyldighet.

I 1926 års förslag, 10 § 3) tredje punkten förekom en i nu föreliggande förslag

ej bibehållen föreskrift därom, att bokföringsskyldig icke finge i ställningen

såsom tillgång upptaga fordran hos sig själv. I det nu framlagda förslaget

framhålles uttryckligen, att bokslutet, till skillnad från den löpande bokföringen,

skall omfatta den bokförings skyldiges tillgångar och

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

skulder. Med hänsyn härtill torde felaktigheten i berörda bokföringssätt ligga

så i öppen dag, att särskilt förbud mot detsamma icke längre behöver upptagas

i lagtexten.

9 §■

Denna paragraf, som handlar om värderingsreglerna vid inventariums och

balansräknings upprättande, motsvarar 10 § i 1926 års förslag. De inom lagrådet

vid granskningen av sistnämnda paragraf framställda anmärkningar finner

jag beaktansvärda. I enlighet med den hemställan, som gjorts av lagrådets

majoritet, har jag därför låtit det förra förslagets värderingsregler ersättas

med mera allmänt hållna föreskrifter.

Bland de många frågor, som möta på bokföringsområdet, torde väl knappast

någon vatit föremål för så stor uppmärksamhet och så mycken meningsskiljaktighet

som just värderingsproblemen. Att finna de rätta reglerna för värdesättning

av skulderna möter i allmänhet ej större svårigheter, men beträffande

tillgångarna är detta så mycket mera fallet.

Enligt förevarande förslag skall bokföringen bl. a. lämna redovisning för

den bokföringsskyldiges ekonomiska ställning vid rörelsens början och utgången

av varje räkenskapsår. Denna redovisning sker genom upprättande av

inventarium och balansräkning. Ändamålet med dessa uppställningar är dock

icke så mycket att visa vad ett företag i ett visst ögonblick är värt, utan ändamålet

är också eller kanske rättare framför allt att vinna kännedom om affärsresultatet.

Här är alltså fråga om vad man inom bokföringstekniken brukar

kalla driftbalans eller resultatutredningsbalans till skillnad från förmögenhetseller

likvidationsbalans. Då intet förbud finnes mot undervärdering av tillgångarna,

kan i själva verket företaget mycket väl vara mera värt och den bokföringsskyldiges

nettoförmögenhet större än bokföringen utvisar. I allmänhet

lärer nog den bokföringsskyldige anse med sitt intresse förenligt att ej låta denna

skillnad bliva för stor. Den omständigheten, att läget måhända i verkligheten

är bättre än vad inventarium och balansräkning giva vid handen, innebär emellertid

icke någon fara; härigenom visas icke någon vårdslöshet mot borgenärerna.

En annan sak är tillgångarnas värdering vid avgivande av skattedeklaration

eller vid fråga om konkurs eller sökande av ackord o. d. Det är

då av vikt, att värdesättningen icke bliver för låg. Men att lämna skydd däremot

är icke en uppgift, som tillkommer den lagstiftning varom nu är fråga.

Att genom lagstiftning fastslå mer eller mindre detaljerade regler för tillgångarnas

värdesättning låter sig enligt mitt förmenande icke göra. Jag hänvisar

till vad lagrådets majoritet härutinnan anfört. Här gäller att icke utan tvingande

skäl''lägga band på den bokföringsskyldiges handlingsfrihet. Lagens

föreskrifter skola ju gälla såväl den minste handlande som den störste grossist,

såväl då rörelsen går med avsevärd vinst som då den medför förlust, såväl vid

hög- som lågkonjunktur. Om man också kunde giva uttryck för vad som i

allmänhet finge anse vara en sund värderingsregel, kunna omständigheterna i

det särskilda fallet dock vara sådana, att de väl motivera ett undantag från

regeln. Det är icke lagstiftningens uppgift att lösa frågan om vad som bör

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

101

vara den rätta värderingsprincipen. Det spörsmålet må överlåtas till det

praktiska affärslivet och ekonomisk forskning. Den lagstiftning, varom nu

är fråga, har endast att tillse, att borgenärerna och andra av rörelsen intresserade

icke behöva bliva vilseledda i för dem oförmånlig riktning. Det är

ur denna synpunkt föreskrifterna i andra stycket under 2) i förevarande paragraf

upptagits, till vilka jag återkommer i det följande.

De enda normer för värdesättningen, som förslaget numera innehåller, äro:

under 1) att tillgångarna icke få upptagas över sina verkliga värden, under 2)

att tillgångar avsedda till stadigvarande bruk för den bokföringsskyldige utan

hinder av vad under 1) stadgats dock må upptagas till det belopp, vartill kostnaderna

för deras anskaffning eller tillverkning uppgått, men att viss årlig

avskrivning i så fall skall ske, samt under 3) att osäkra fordringar skola upptagas

endast till de belopp, varmed de beräknas komma att inflyta, och värdelösa

fordringar icke uppföras såsom tillgång. Genom dessa bestämmelser ger paragrafen

i huvudsak uttryck för de av lagrådets majoritet hysta önskemålen.

Att, såsom jämväl ifrågasattes, tillägga att vid bestämmandet av värdena, i

synnerhet å sådana tillgångar, som äro insatta i den bokföringsskyldiges rörelse,

han icke utan giltiga skäl bör avvika från de grundsatser, som inom det

sunda affärslivet pläga tillämpas, finner jag icke erforderligt, då redan i 3 §

framhålles, att bokföringen skall ske i överensstämmelse med allmänna bokföringsgrunder

och med iakttagande av god köpmannased, vilken föreskrift

uppenbarligen avser jämväl värdesättningen.

Bestämmelsen i första stycket under 2) gäller den bokföringsskyldiges

samtliga tillgångar av här avsedd natur. Det synes mig innebära onödig

stränghet att, såsom i 1926 års förslag, här göra åtskillnad mellan i rörelsen insatt

egendom och annan. Bestämmelsens syfte är att bereda den bokföringsskyldige

möjlighet att fördela skedd minskning i värde av egendom, som

är avsedd icke att försäljas utan att av honom under längre tid brukas, å hela

den tidsperiod under vilken egendomen av honom begagnas. Något bärande

skäl för denna regels inskränkning till rörelsens egendom lärer näppeligen föreligga.

I samband härmed må påpekas, att avskrivning icke med nödvändighet

behöver pågå längre än till dess verkliga värdet nåtts.

I enlighet med vad lagrådets majoritet föreslagit har förmånen att verkställa

avskrivning genom motbalansering å skuldsidan icke inskränkts allenast

till aktiebolag. De sakkunniga hava som enda skäl för sagda inskränkning

anfört, att beträffande andra bokföringspliktiga möjlighet saknades att

kontrollera efterlevnaden av föreskriften, att det å skuldsidan angivna beloppet

icke finge minskas annorledes än genom minskningen motsvarande avskrivning

å ifrågavarande tillgångar. Skälet verkar knappast övertygande. Innan

den bokföringsskyldige råkat i konkurs eller sökt ackord, kan man överhuvud

taget icke kontrollera, huruvida han iakttagit bokföringslagens föreskrifter.

Det torde därjämte vara en väsentlig lättnad för en bokföringsskyldig att, i

stället för att verkställa avskrivning t. ex. å varje särskild i inventariet eller

bilaga därtill upptagen maskin, få bland skulderna sammanföra all sådan avskrivning

till en enda post. Då den understundom brukade beteckningen värde
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

minskningskonto synts mig tydligare än förnyelsekonto angiva ifrågavarande

posts verkliga natur, har jag i lagtexten begagnat förstnämnda beteckning.

Första punkten under 2) har undergått en mindre omredigering. Anledningen

härtill har varit, att den tidigare lydelsen ''belopp, motsvarande kostnaderna

för tillgångarnas anskaffning eller tillverkning’ uppgives någon gång

hava föranlett den missuppfattningen, att därmed avsåges ett belopp, motsvarande

den kostnad, som uppstode, om man vid tidpunkten för inventariets eller

balansräkningens upprättande skulle anskaffa eller, tillverka dylika tillgångar.

I 1926 års förslag funnos, med 56 § i aktiebolagslagen som förebild, upptagna

föreskrifter innebärande dels att tillgångar avsedda för stadigvarande

bruk i rörelsen icke finge upptagas till högre belopp än anskaffnings- eller tillverkningskostnaden,

änskönt det verkliga värdet vore högre, dels att sådana

tillgångar ej finge i vidare mån än som betingades av å desamma nedlagda förbättringar

upptagas till högre värde än det, vartill de varit upptagna i närmast

föregående inventarium, dels ock att andra tillgångar ej finge upptagas

utöver anskaffnings- eller tillverkningskostnaden, även om det verkliga värdet

vore högre, med mindre särskilda omständigheter kunde anses lämna fog härför

och dessa i inventariet fullständigt angåvos. Om också den bokföringsskyldige

icke lämpligen kan åläggas att under alla förhållanden ställa sig dessa regler

till efterrättelse, måste dock, såsom inom lagrådet framhållits, dessa regler

anses ägnade att tjäna även den enskilde näringsidkaren såsom ledande grundsatser

vid bokslut över hans företag. Det torde emellertid böra överlämnas åt

den bokföringsskyldige att med iakttagande av god köpmannased själv avgöra,

när avvikelse härifrån må äga rum. Att höjning icke får ske utöver verkliga

värdet, framgår av det under 1) givna stadgandet. Men god köpmannased

torde, särskilt då det gäller tillgångar avsedda att försäljas, i de flesta fall

fordra ett lägre värde. I bokföringslitteraturen brukar det framhållas såsom

förkastligt att diskontera ännu ej uppkommen vinst, även om den med mer

eller mindre säkerhet kan förväntas. Inom affärsvärlden söker man undvika

att i bokslutet åsätta tillgångar, som äro avsedda att försäljas, högre värde

än som motsvarar anskaffnings- eller tillverkningskostnaderna, och det torde

vara synnerligen sällan och endast då särskilda omständigheter därtill föranleda,

som man anser sig kunna upptaga till stadigvarande bruk avsedda

tillgångar till ett högre belopp än i föregående bokslut.

Bör sålunda en för alla det levande livets mångskiftande förhållanden gällande

regel om anskaffnings- eller tillverkningskostnaderna eller om det en

gång åsatta värdet såsom maximum vid tillgångarnas värdesättning icke i den

allmänna bokföringslagstiftningen uppställas, synas mig borgenärer och övriga

av en rörelse intresserade dock med fullt skäl kunna påfordra, att vidtagna värdehöjningar,

åtminstone i fråga om de till stadigvarande bruk avsedda tillgångarna,

tydligt och klart framgå av bokföringen. Om också en höjning ingalunda

behöver tyda på att allt ej är väl beställt, utövar den dock inverkan

på det i inventariet och balansräkningen såsom eget kapital eller vinst utvisade

beloppets storlek, en inverkan som är av synnerligen stor betydelse för rätt

bedömande av affärsresultatet. En granskare av bokslutet bör redan av balans
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

103

läkningen erhålla kännedom om i vad mån vinsten härleder sig från eller förlusten

minskats genom sådana värdehöjningar. Han kan då också genom närmare

undersökning av förhållandena förvissa sig om höjningens befogenhet och

behöver sålunda ej på grund av densamma bliva missledd vare sig i fråga om

affärsresultatet eller i fråga om den bokföringsskyldiges förmögenhetsställning.

De synpunkter, som här framhållits, hava föranlett de i förvarande paragraf

under 2) andra stycket intagna föreskrifterna. Förekomsten av ett stadgande

med denna innebörd innebär på samma gång en erinran till den bokföringsskyldige

att iakttaga försiktighet vid dylika värdehöjningar. Av lagtextens

ordalydelse framgår, att särskild anteckning om höjningen endast behöver

vidtagas i balansräkningen för det år, varunder höjningen skett.

Det kan ifrågasättas, huruvida icke även en värdehöjning å tillgångar, som

icke äro avsedda för stadigvarande bruk, borde i balansräkningen anmärkas.

Jag har emellertid av praktiska skäl ansett mig böra stanna vid att låta regeln

omfatta de i lagtexten angivna tillgångarna.

Med de värderingsregler, som i förevarande förslag upptagits, torde något

särskilt övergångsstadgande icke erfordras. För stadigvarande bruk avsedd

tillgång får ju, om skäl därtill kan anses föreligga, utan hänsyn till det verkliga

värdet upptagas till anskaffnings- eller tillverkningsvärdet även om anskaffningen

eller tillverkningen skett långt tidigare. Tillåtelse att i andra fall

överskrida verkliga värdet torde icke vara av behovet påkallad.

10 §.

Paragrafen motsvarar 12 § i 1926 års förslag. De av lagrådet mot sistnämnda

paragraf framställda anmärkningar hava iakttagits. Det har vidare

synts mig obehövligt att framhålla, att bolags eller förenings inventarium

och balansräkning skola underskrivas med dess firma. Detta torde redan

ligga i föreskriften, att inventarium och balansräkning skola av den bokföringsskyldige

med hans underskrift bestyrkas. Att märka är, att underskrivandet

ingalunda är prejudicierande för frågan om vem som har att bära

ansvaret för oordentlig bokföring. Särskilt gäller detta då den bokföringsskyldige

är en juridisk person.

Beträffande rederier framhölls redan i motiveringen till 1926 års förslag,

att en huvudredare enligt sjölagen intoge en sådan ställning, att det låge i

sakens natur, att han bure ansvaret för bokföringsskyldighetens fullgörande.

Särskilt hänvisades till 15 § sjölagen. I 10 § sjölagen föreskrives, att för

rederi skall utses en huvudredare. Under sådana förhållanden synes mig

specialföreskrift om undertecknandet av rederis inventarium och balansräkning

icke erforderlig.

11 §•

Paragrafen, som motsvarar 14 § i 1926 års förslag, har omarbetats.

Behov att avsluta räkenskaperna för längre tidsperiod än tolv månader kan

tänkas föreligga ej blott vid rörelsens början utan även vid omläggning av

räkenskapsår. För en bokföringsskyldig är det i allmänhet fördelaktigt, sär
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

skilt då hans företag svällt ut till större omfång, att förlägga bokslutet till

den tid på året, då inneliggande lager är som minst. För ett aktiebolag kan

det vara önskvärt, att ett dotterbolags bokslut verkställes å sådan tid, att

moderbolaget vid sitt bokslut kan taga hänsyn till dotterbolagets. Även av

andra orsaker kan en omläggning av räkenskapsår vara fullt berättigad. I

samband härmed har jag ansett maximitiden böra utsträckas från femton månader,

såsom i 1926 års förslag, till aderton månader.

Såsom lagrådet framhållit, lärer termen räkenskapsår vara allt för välkänd

för att i lagtexten kräva en definition.

12 §.

Paragrafen motsvarar 15 § i 1926 års förslag.

Lagrådet har ansett det däri förekommande uttrycket ''brev, räkningar och

övriga handlingar, vilka ankomma till bokföringsskyldig och avse förhållande

av beskaffenhet att föranleda anteckning i handelsbok’ böra utbytas mot ''brev,

räkningar och övriga handlingar, som ankomma i och för rörelsen’. I gällande

lag heter det ‘brev, som i handelsärenden ankomma’. Naturligtvis är det

icke meningen, att kataloger, priskuranter, reklamtryck, oombedda offerter

o. d. i allmänhet skall förvaras. Förvaringsplikten skall i stort sett avse

handlingar ägnade att visa ett faktum av betydelse för rörelsen. Detta synes

mig något tydligare framhävas genom det nu föreslagna uttrycket ''ankommande

brev, räkningar och övriga handlingar, som hava betydelse för rörelsen’. I

och med att det star klart, att viss handling icke längre kan bliva av betydelse

för rörelsen, bör handlingen kunna få förstöras.

I övrigt har paragrafen undergått vissa redaktionella jämkningar.

13 §.

Paragrafen, som motsvarar 16 § i 1926 års förslag, har undergått vissa formella

jämkningar, som föranletts, bland annat, av den nu införda terminologien,

varigenom begreppet handelsbok omfattar även lösblads- eller kortsystem.

14 §•

Paragrafen, som tillkommit på lagrådets hemställan, motsvarar 7 § 1 mom.

tredje stycket och 3 mom. i 1926 års förslag.

15 §.

Paragrafen, som motsvarar 17 § i 1926 års förslag, har givits en.sådan for

mulering att därav framgår, att straff enligt 23 kap. strafflagen kan ifrågakomma

icke endast vid konkurs utan även då den bokföringsskyldige fått till

stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs.

Vid remitterande till lagrådet av 1926 års förslag berörde dåvarande chefen

för justitiedepartementet de med varandra intimt förbundna frågorna om bokföringens

offentlighet och straff för försumlig bokföring oberoende av den

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

105

bokföringsskyldiges obestånd. Enligt gällande rätt är det först vid konkurs

eller ackordsförhandling utan konkurs, som handelsböckerna må av borgenärerna

granskas. Dessförinnan bar den bokföringspliktige icke skyldighet att

förete sina böcker för någon. I den nya taxeringsförordningen bär visserligen

i 32 § 3 mom. föreskrivits, att skattskyldig, som under beskattningsåret enligt

lag varit skyldig föra handelsböcker, är skyldig att, efter anmaning av

landskamrerare, i den utsträckning denne prövar nödigt, tillhandahålla sin bokföring

och därtill hörande handlingar för granskning, men man har icke ansett

sig kunna föreskriva straff för underlåtenhet att efterkomma anmaningen.

Påföljden blir endast den, att anteckning om förhållandet verkställes

i inkomstlängden (taxeringsförordningen 39 § 5 mom.) och naturligtvis också,

att den skattskyldige riskerar förhöjd taxering.

Det är handelsbokföringens privata karaktär och vådan för den bokföringsskyldige,

att affärshemligheter av olika slag blottas, som gjort att man icke

ansett sig böra genom straffbud eller vitesföreskrifter framtvinga bokföringens

framläggande. Först då den bokföringsskyldige råkar på obestånd, fårhans

intresse vika för borgenärernas. För närvarande synes mig anledning

icke föreligga att avvika från dessa principer angående bokföringens offentlighet.

Därmed följer då också, att straffpåföljd för bristfällig eller underlåten

bokföring icke lämpligen kan föreskrivas annat än vid konkurs eller

ackordsförhandling utan konkurs.

Men icke ens då den bokföringsskyldige råkat på sådant obestånd, som nu

sagts, straffas han för varje förseelse mot lagens bokföringsregler. För att

straffpåföljd enligt 23 kap. 3 § strafflagen skall kunna ifrågakomma, fordras,

att oordentligheten i bokföringen varit av sådan beskaffenhet, att gäldenären

genom att göra sig skyldig till densamma kan sägas hava visat uppenbar

vårdslöshet mot sina borgenärer. När så är förhållandet kan givetvis vara

vanskligt att avgöra. Den omständigheten, att strafflatituden endast omfattar

fängelse, icke böter, visar att lagrummets tillämpning förutsätter en relativt

hög grad av oordentlighet. Domstolarna hava också i stor utsträckning

ansett sig böra frikänna från ansvar, då felaktigheterna i bokföringen varit

av mindre väsentlig betydelse. Att föreskriva särskilt bötesstraff för sådana

bristfälligheter i bokföringen, som domstolen icke anser böra föranleda straff

enligt 23 kap. strafflagen, torde för närvarande icke vara av behovet påkallat.

Måhända kunde däremot visst fog förefinnas att låta under sagda kapitel

fallande bokföringsförseelser sonas även med böter. Frågan om ändring

av strafflatituden synes emellertid ej heller mig böra i detta sammanhang upptagas.

Därmed torde få anstå till en mera omfattande revision av strafflagens

23 kapitel.

I promulgationsstadgandet har i enlighet med lagrådets hemställan även

19 § i 1855 års förordning förklarats upphävd. Stadgandet har därjämte

underkastats redaktionella jämkningar.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Såsom av inledningen framgår, ansågs 1926 års förslag till lag med vissa

ändrade bestämmelser angående handelsböcker betinga vissa ändringar i lagarna

om aktiebolag, om bankrörelse och om sparbanker samt om försäkringsrörelse.

Med dessa ändringar åsyftades icke att göra någon saklig rubbning i

dittills gällande lagstiftning. Då emellertid enligt 1926 års förslag begreppet

balansräkning skulle utgå ur den allmänna handelsboklagstiftningen, blev

det nödvändigt att i nämnda lagar införa kompletterande bestämmelser angående

skyldighet att upprätta på visst sätt beskaffad balansräkning.

I motsats till 1926 års förslag bibehåller det nu framlagda förslaget till

bokföringslag skyldighet att upprätta balansräkning. Därmed förfaller den

ursprungliga anledningen till de föreslagna ändringarna i omhandlade specialförfattningar.

Härtill kommer, att förslaget till bokföringslag, i olikhet med

1926 års förslag, upptager i fråga om de för all bokföring betydelsefulla värderingsgrunderna

helt andra bestämmelser än dem, som gälla för aktiebolag,

vilket har till följd att det ej är möjligt eller i allt fall icke lämpligt att, på

sätt som skett i de tidigare förslagen, i aktiebolagslagen göra hänvisning

till bokföringslagens värderingsregler och därutöver i förstnämnda

lag endast upptaga den påbyggnad, som kan befinnas erforderlig. För vinnande

av överskådlighet över nu omhandlade lagars förhållande till bokföringslagen

synes det mig snarast vara till fördel, att de bokföringsregler, som nu

givas i specialförfattningarna och varmed vederbörande rörelses utövare äro

förtrogna, såvitt möjligt bibehållas oförändrade och sammanförda var för sig

i de lagar, dit de höra. Enligt denna min uppfattning har jag låtit, på sätt

nämnts, i bokföringslagen intaga en föreskrift (14 §), att lagen ej äger tilllämpning

i den män avvikande bestämmelser gälla enligt annan lag eller

författning, och enligt promulgationsstadgandet skall, där i lag eller författning

förekommer hänvisning till 1855 års förordning, bokföringslagen i stället

tillämpas. Med tillämpning av dessa bestämmelser torde av bokföringslagen

icke påkallas några ändringar i de tidigare berörda lagarna. Att aktiebolagslagens

och de övriga lagarnas strängare värderingsregler i fråga om balansräkning

icke efter orden komma att avse jämväl inventariet lärer icke föranleda

missförstånd vid det förhållande att balansräkningen enligt bokföringslagen

skall utgöra ett översiktligt sammandrag av inventariet. På någon enstaka

punkt kan det väl till äventyrs komma att brista i formell överensstämmelse

i de olika lagarnas uttryckssätt, därest dessa icke nu jämkas, men denna

omständighet lärer icke få vara avgörande. Erforderliga justeringar torde utan

olägenhet kunna anstå till dess ifrågavarande författningar av annan anledning

komma att ändras. Erinras må att frågan om revision av aktiebolagslagen

sedan länge stått på dagordningen.

Föredraganden hemställer, att det överarbetade förslaget till bokföringslag

måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 180.

107

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgrcn.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ta proposition nr 189.

(1926 års förslag.)

Förslag

till

Lag

med vissa ändrade bestämmelser

angående liandelsböcker.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

1 mom. Envar, som idkar handelsnäring,

är, där ej annat följer

av vad nedan i 3 mom. och 3—5 §§

stadgas, skyldig att föra handelsböcker

på sätt i denna lag sägs.

2 mom. Skyldighet, varom i 1

mom. sägs, åligger enkelt bolag, som

blivit infört i handelsregistret, registrerad

ekonomisk förening samt aktiebolag,

ändå att den verksamhet,

som idkas av bolaget eller föreningen,

icke på grund av stadgande i

denna lag är förenad med bokföringsskyldighet.

3 mom. Bokföringskyldighet enligt

denna lag föreligger ej för staten eller

för kommun.

2 §■

Med handelsnäring förstås enligt

denna lag rörelse, som yrkesmässigt

bedrives inom någon av nedan angivna

verksamhetsgrenar:

1) Handel med varor, värdepapper

eller fastigheter.

2) Tillverkning eller bearbetning

av varor i och för arbetsproduktens

avyttring eller i anledning av beställning

för annans räkning, häri inbe
-

Bilaga A.

(1929 års förslag.)

Förslag

till

Bokföri ngsl ag.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Bokföringsskyldighet enligt denna

lag åligger aktiebolag, bolag, som blivit

infört i handelsregistret, samt, där

annat ej följer av 2 §, en var som yrkesmässigt

driver någon av följande

rörelser:

(Jfr 2 § sista stycket.)

1) handel med varor, värdepapper

eller annan lös egendom eller fastigheter,

2) tillverkning eller bearbetning av

varor till avsalu eller på beställning,

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

109

gripna jämväl skeppsbyggen och

varvsrörelse.

3) Reparations verksamhet.

4) Framställande eller överförande

till avsalu av elektrisk energi.

5) Byggnadsverksamhet för egen

eller annans räkning ävensom, utförande

på beting av arbete å annans

fastighet.

(Jfr punkt 2.)

6) Verksamhet för tillgodogörande

av skogsprodukter, gruvdrift och

verksamhet för utvinnande av torv,

stenkol, kalk, sten och sådana mineralier,

vilka icke äro föremål för inmutning.

7) Tryckerirörelse ävensom verksamhet

för utgivning till föryttrande

av skrifter, konstverk eller fotagrafiska

eller därmed jämförliga bilder

(förlagsrörelse).

8) Apoteksrörelse.

9) Hotell- och pensionatrörelse, till

vars utövande fordras tillstånd enligt

vad därom särskilt är stadgat, ävensom

rörelse, med vilken avses att mot

betalning tillhandahålla gäster förplägnad

(värdshusrörelse).

10) Teater-, varieté-, cirkus-, biograf-

och därmed jämförlig rörelse.

11) Kanaldrift och rederirörelse.

12) Annan verksamhet än under

11) sägs, som har till ändamål att

mot avgift ombesörja befordran av

personer, gods eller meddelanden,

samt ridhusrörelse.

13) Verksamhet såsom fartygskommissionär

eller speditör, bärgningsrörelse

och magasineringsrörelse.

14) Verksamhet såsom mäklare

eller agent; annan agenturverksamhet

än befraktningsagentur eller handels
-

(Jfr punkt G.)

3) reparationsverksamhet,

4) framställning eller överföring av

elektrisk kraft till avsalu,

5) byggnadsverksamhet, utförande

på beting av arbete å annans fastighet.

6) skeppsbyggeri eller varvsrörelse,

7) verksamhet för utvinnande eller

tillgodogörande av mineral, stenkol,

sten, kalksten, torv eller skogsprodukter,

8) tryckeri- eller förlagsrörelse,

9) apoteksrörelse,

10) hotell- eller pensionatrörelse, till

vars utövande fordras tillstånd av myndighet,

11) kafé- eller värdshusrörelse,

12) teater-, varieté-, cirkus-, biograf - eller därmed jämförlig rörelse eller

filminspelning,

13) järnvägsdrift, rederirörelse eller

kanaldrift,

14) annan verksamhet för befordran

mot avgift av personer, gods eller meddelanden,

15) fartygskommission, spedition,

bärgning eller magasinering,

16) mäklerirörelse, handels- eller bef

raktningsagentur,

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

agentur dock endast för så vitt med

densamma är förenad uppbörd av

penningar.

15) Bankrörelse och penninghandel.

16) Pantlånerörelse ävensom annan

lånerörelse, som bedrives utan

samband med bankrörelse.

17) Försäkringsrörelse.

18) Inkasseringsverksamhet och

verksamhet såsom patentombud.

19) Badhusrörelse och drift av tvättinrättning.

3 §.

Skyldighet att föra handelsböcker

föreligger ej, där rörelse, varom i

2 § 2, 3, 4, 5, 6, 7, 12 och 19 punkterna

sägs, är att anse såsom driven

i ringa omfattning. Sådan skyldighet

föreligger ej heller beträffande dels

handel med varor, vilken bedrives genom

varornas kringförande eller från

salustånd, och dels värdshusrörelse,

vilken icke är förenad med rättighet

att utskänka rusdrycker, där handeln

eller värdhusrörelsen drives i ringa

omfattning. Från skyldighet att föra

handelsböcker är ock den befriad, som

endast med eget, av honom själv fört

fartyg idkar rederi- eller bärgningsrörelse.

(Jfr 5 §.)

(Jfr 1 § 3 mom.)

4 §.

Rörelse skall anses såsom driven i

ringa omfattning, därest i densamma

vanligen icke sysselsättas flera än

två arbetare förutom näringsidkaren

själv, hans make och hemmavarande

barn.

17) bank- eller försäkringsrörelse,

18) pantlånerörelse eller annan lånerörelse,

(Jfr punkt 17.)

19) verksamhet såsom advokat eller

patentombud, inkasseringsrörelse,

20) badhus- eller tvättinrättningsrörelse.

2 §•

Med utövande av rörelse följer icke

bokföringsskyldighet i nedan angivna

fall:

1) om någon idkar handel med varor

genom kringföring eller från salustånd

eller på annat liknande sätt och

därvid vanligen icke biträdes av flera

än make och barn under sexton år eller

en annan person;

2) om rörelse, som i 1 § 2), 3), 5),

6), 7), 8), 11), 14) eller 20) sägs,

vanligen drives utan biträde av flera

än make och barn under sexton år samt

två andra personer;

3) om någon idkar rederirörelse endast

med eget, av honom själv fört

fartyg; eller

4) om rörelse drives såsom binäring

till jordbruk allenast för utnyttjande

av fastighetens alster eller naturtillgångar.

Staten och kommun äro icke underkastade

bokföringsskyldighet enligt

denna lag.

(Jfr 2 §.)

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

in

5 §•

Den, som driver rörelse såsom binäring

till eget jordbruk, är, ändå

att rörelsen är att anse såsom handelsnäring,

icke skyldig att för den rörelse

föra handelsböcker.

Såsom dylik binäring till jordbruk

skall anses sådan i sammanhang

med jordbruk driven verksamhet,

vilken med tillhjälp huvudsakligen

av den för jordbruket anställda

arbetskraften har till ändamål att genom

utnyttjande av fastighetens alster

eller naturtillgångar utvinna en

biförtjänst.

6 §.

Bokföringsskyldigheten skall fullgöras

på sådant sätt, att genom bokföringen

lämnas en noggrann redovisning

ej mindre för rörelsens gång

än även för affärsställningen å vissa

bestämda tider.

Bokföringen skall sålunda på klart

och överskådligt sätt lämna upplysning

om samtliga tillgångar, om borgenärer

och gäldenärer jämte beloppet

av envars fordran eller skuld,

om affärsomkostnader, om räntor, om

beloppet av penningar samt mängd

och värde av varor, som den bokföringsskyldige

för eget behov uttagit

ur rörelsen, om växel- och betalningsförbindelser,

om pantavtal samt om

borgens- och övriga ansvarsförbindelser

för andra, som den bokföringsskyldige

ingått.

7 §•

1 mom. Till fullgörande av vad i

6 § stadgas skall bokföringsskyldig

(Jfr 2 SJ

3 §.

Bokföringen skall ske i överensstämmelse

med allmänna bokföringsgrunder

och med iakttagande av god köpmannased.

4 8.

Genom bokföringen skall lämnas redovisning

ej mindre för rörelsens gång

än även för den bokföringsskyldiges

ekonomiska ställning vid rörelsens början

och vid utgången av varje räkenskapsår.

(Jfr 6 S 2 st.)

Till fullgörande härav skall den

bokföringsskyldige dels över rörelsens

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

föra dagbok och ställningsbok ävensom

de övriga handelsböcker, vilka

med hänsyn till rörelsens omfattning

och beskaffenhet må erfordras.

(Jfr 9 §.)

(Jfr 9 § 2 st.)

Bank, försäkringsbolag, aktiebolag

för drivande av pantlånerörelse

samt rusdrycksförsäljningsbolag skola

icke hava skyldighet att föra ställningsbok;

dock skall det åligga bank

och bolag, varom nu är sagt, att vid

den tidpunkt, då rörelsen börjas, upprätta

sådan förteckning över tillgångar

och skulder, varom nedan i 9 §

första stycket sägs.

Angående de böcker, som skola

föras av sparbank, är särskilt stadgat.

2 mom. Annan handelsbok än dagbok

och ställningsbok må kunna ersättas

av lösa blad eller kort i anslutning

till visst gängse system.

Bokföringsskyldig, vars räkenskaper

äro underkastade kontroll av sakkunnig

revisor, må föra jämväl dagbok

å lösa blad eller kort på sätt nu är

sagt.

3 mom. År eljest i lag eller författning

särskilt stadgande meddelat

angående bokföring, lände det till

gång föra dagbok och de övriga handelsböcker,

vilka med hänsyn till

rörelsens omfattning och beskaffenhet

erfordras i den löpande bokföringen,

dels ock över sin ekonomiska ställning

upprätta och i inventariebok införa inventarium

och balansräkning.

Inventarium och balansräkning, som

avse ställningen vid räkenskapsårs utgång,

skola, där ej Konungen för visst

slag av rörelse annat medgiver, vara införda

i inventarieboken inom tre och

en halv månader därefter.

(Jfr li §.)

5 §•

Handelsbok skall, där den icke består

av betryggande lösblads- eller

kortsystem, vara bunden och hava sidorna

eller uppslagen numrerade i löpande

sifferföljd. Dagbok må bestå av

en eller flera böcker. Dagbok och inventariebok

må icke utgöras av lösblads-

eller kortsystem.

(jfr li §.)

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

113

efterrättelse jämte föreskrifterna i

denna lag.

(Jfr 13 § 3 st.)

8 §.

Dagbok må föras i en eller flera

delar.

I dagboken skola affärshändelserna

antecknas dagligen post för post, i den

ordning de inträffat, dock att vid försäljning

i minut mot kontant betalning

de för varje dag influtna penningbelopp

må vid dagens slut införas i

en post.

(Jfr 6 § 2 st.)

Införing skall göras med bläck,

skrivmaskin eller på annat varaktigt

sätt. Tomma mellanrum må ej lämnas,

där enligt gängse bokföringsregler

införingar skola göras i löpande

följd. Radering får ej förekomma, ej

heller får något av innehållet genom

överstrykning eller annorledes göras

oläsligt. Göres ändring i eller tilllägg

till införing, skall tillika riktigheten

därav vitsordas och dagen för åtgärden

utsättas. Ur bunden handelsbok

må blad icke borttagas.

(Jfr 5 § l st.)

6 §.

I dagboken skola affärshändelserna

införas dagligen post för post. Affärshändelser

under dagen av likartad beskaffenhet

må dock införas i en post.

I ty fall skola, där fråga ej är om influtna

belopp vid kontantförsäljning, de

i posten ingående affärshändelserna vara

antecknade i särskild för ändamålet

upprättad bilaga, som må bestå av betryggande

lösblads- eller kortsystem.

Där rörelsens art och omfång det påkallar,

må med införandet av gemensam

post anstå till nästa söclcendag.

Vid den löpande bokföringen skall

i övrigt särskilt iakttagas, att upplysning

på klart och överskådligt sätt

lämnas om de fordringar och skulder,

som i rörelsen uppkommit, därvid borgenärernas

och gäldenärernas namn

samt storleken av en vars fordran eller

skuld skola angivas, om omkostnaderna

för rörelsen, om vad den

bokföringsskyldige i penningar eller

eljest i rörelsen insatt eller därur uttagit,

om de växlar, som med rörel
-

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 158 häft. (Nr 189.)

8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. May.ts proposition nr 189.

9 §•

Ställningsbok skall uppläggas vid

den tidpunkt, då den bokföringsskyldige

börjar sin rörelse. Det åligger den

bokföringsskyldige att i nämnda bok

införa sin ställning eller förteckning

å dels samtliga sina tillgångar i kontanta

penningar, fastigheter, lösören,

varulager, fordringar, värdepapper och

annat, dels ock samtliga sina skulder.

För varje post skall värde därå utsättas.

I ställning må under en och

samma post upptagas flera föremål av

enahanda eller sins emellan likartad

beskaffenhet, men skall, där så sker,

vid posten tecknas hänvisning till bilaga,

däri de under posten upptagna

föremål var för sig skola finnas antecknade.

Borgens- och övriga ansvarsförbindelser

för andra, i vilka den bokföringsskyldige

må häfta, skola, i deu

mån de ej upptagas bland skulderna,

särskilt antecknas. Även skall redogörelse

lämnas för säkerhet, som den

bokföringsskyldige erhållit för fordran

eller lämnat för gäld. Samtliga i

ställningen upptagna tillgångar och

skulder skola var för sig summeras

och skillnaden emellan slutsummorna

utsättas.

Ställning, utvisande samtliga tillgångar

och skulder vid slutet av sistförflutna

räkenskapsår, skall ock, på

sätt nu är sagt, inom tre och en halv

månader efter utgången av räkenskapsåret

upprättas och i ställningsboken

införas.

(Jfr 10 § 3 punkt.)

sen hava samband, samt om de borgens-

och övriga ansvarsförbindelser

för annan, vilka den bokföringsskyldige

i och för rörelsen ingått.

7 §•

Inventariet skall upptaga den bokföringsskyldiges

samtliga tillgångar i

fastigheter, varulager, övriga lösören,

fordringar, värdepapper, kontanta

penningar och annat ävensom hans

samtliga skulder, evad tillgångarna

och skulderna ingå i rörelsen eller ej.

De skola specificeras och för varje

post skall värde därå utsättas. Lösören,

som icke ingå i rörelsen, må

dock upptagas i en post. Jämväl i övrigt

må i en post sammanföras sinsemellan

likartade tillgångar eller skulder,

så framt de äro med åsatta värden

överskådligt införda i handelsbok

eller bilaga och hänvisning göres till

boken eller bilagan. Tillgångar och

skulder skola var för sig sammanräknas

och skillnaden mellan slutsummorna

utsättas.

Inom linjen skola angivas dels samtliga

borgens- och övriga ansvarsförbindelser

för annan, vilka den bokföringsskyldige

iklätt sig, i den mån

de icke upptagits bland skulderna,

dels ock samtliga av den bokföringsskyldige

ställda panter, evad förbindelserna

eller panterna äga samband

med rörelsen eller icke.

Bolag, som blivit infört i handelsregistret,

skall inom linjen angiva beloppet

av bolagets fordran hos bolagsman.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

115

8 §.

Balansräkningen skall utgöra ett

översiktligt sammandrag av inventariet.

Den skall vara uppställd i lämpliga

huvudposter och jämväl avse i inventariet

inom linjen lämnade uppgifter.

10 §.

I fråga om de värden, till vilka i

ställning antecknade tillgångar och

skulder skola upptagas, skall gälla

följande:

1) Den bokföringsskyldiges tillgångar

må ej, där ej nedan annorlunda

stadgas, upptagas vare sig över sina

verkliga värden eller till högre belopp

än som motsvara kostnaderna

för deras anskaffning eller tillverkning.

2) Andra tillgångar än sådana,

som äro avsedda för stadigvarande

bruk i rörelsen, må upptagas till högre

belopp än som motsvara kostnaderna

för deras anskaffning eller tillverkning,

så framt särskilda omständigheter

kunna anses lämna fog härför

och dessa i ställningen fullständigt

angivas.

3) Osäkra fordringar skola var för

sig till sitt värde prövas och må

upptagas endast till de belopp, med

vilka de beräknas komma att inflyta.

Värdelösa fordringar skola avskrivas.

Bokföringsskyldig må icke såsom tillgång

upptaga fordran hos sig själv.

I handelsbolags ställning skall beloppet

av bolagsmans fordran hos eller

skuld till bolaget tydligt angivas.

4) Tillgångar, avsedda till stadigvarande

bruk i rörelsen, må upptagis

till belopp, motsvarande kostnaderna

9 §.

Vid upprättande av inventarium och

balansräkning skall vidare iakttagas:

1) Den bokföringsskyldiges tillgångar

må ej upptagas över sina verkliga

värden.

(Jfr punkt 3.)

(Jfr 7 § sista stycket.)

2) Tillgångar, avsedda till stadigvarande

bruk för den bokföringsskyldige,

må dock upptagas till det belopp, var
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

för tillgångarnas anskaffning eller

tillverkning, ehuru verkliga värdet är

lägre än detta belopp. I ty fall skall

dock därå årligen avskrivas det belopp,

som motsvarar tillgångarnas av

ålder och nyttjande eller annan jämförlig

orsak uppkomna värdeminskning.

Aktiebolag, varå lagen den 12 augusti

1910 om aktiebolag äger tilllämpning,

må i stället för sådan avskrivning,

som i nästföregående stycke

sägs, göra motsvarande avsättning

till ett särskilt förnyelsekonto.

Sådant konto må ej minskas annorledes

än genom en minskningen motsvarande

avskrivning å ifrågavarande

tillgångar.

(Jfr punkt 3.)

5) Tillgångar, som under 4) avses,

må ej i vidare mån än som betingas

av å desamma nedlagda förbättringar

upptagas till högre värde än det,

vartill de varit upptagna i närmast

föregående ställning.

11 §•

I ställningsbok skall för varje räkenskapsår

intagas förteckning över

samtliga under året i rörelsen förda

handelsböckér. Böckerna skola i förteckningen

upptagas i nummerföljd

eller, där jämlikt 13 § särskild num
-

till kostnaderna för deras anskaffning

eller tillverkning uppgått, ehuru verkliga

värdet är lägre än detta belopp. I

ty fall skall dock därå årligen avskrivas

det belopp, som motsvarar tillgångarnas

av ålder och nyttjande eller annan

därmed jämförlig orsak uppkomna

värdeminskning. I stället för sådan

avskrivning må motsvarande belopp

kunna uppföras bland skulderna å särskilt

värdeminskningskonto. Sådant

konto må ej minskas annorledes än

genom en minskningen motsvarande

avskrivning å ifrågavarande tillgångar.

Upptagas tillgångar, som här avses,

vid slutet av det räkenskapsår,

varunder de anskaffats eller tillverkats,

till högre belopp än det, vartill kostnaderna

för deras anskaffning eller tillverkning

uppgått, eller åsättes dylika

tillgångar högre värde än i närmast föregående

balansräkning, skall i balansräkningen

angivas med vilket belopp

höjning skett.

3) Osäkra fordringar skola upptagas

endast till de belopp, varmed de

beräknas komma att inflyta. Värdelösa

fordringar må icke uppföras såsom

tillgång.

(Jfr punkt 2 andra stycket.)

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

117

rering skett av böcker å skilda kontor,

i nummerföljd för varje kontor.

Tillika skall i ställningsbok för varje

år angivas i vad mån bokföring

sker med användande av system av

lösa blad eller kort ävensom uppgivas

de särskilda handelsböcker, vilka

därigenom ersättas.

12 §.

Ställning skall, där ej nedan annat

sägs, av den bokföringsskyldige

själv underskrivas. Är den bokföringsskyldige

gift kvinna, som sammanlever

med mannen, och är ej

nya giftermålsbalken tillämplig i fråga

om makarnas förmögenhetsförhållanden,

skall jämväl mannen underskriva

ställningen. Är den bokföringsskyldige

omyndig, skall ställningen

underskrivas av förmyndaren.

Bolags eller förenings ställning skall

underskrivas med dess firma, dock

att, där alla eller flera delägare äro

i sådan egenskap för bolags förbindelser

personligen ansvariga, samtliga

dessa därjämte skola under ställningen

teckna sina namn.

Förteckning över tillgångar och

skulder, som enligt 7 § 1 mom. andra

stycket skall av bank, försäkringsbolag,

aktiebolag för drivande

av pantlånerörelse samt rusdrycksförsäljningsbolag

upprättas innan rörelsen

börjas, skall underskrivas med

bankens eller bolagets firma.

Rederis ställning skall underskrivas

av huvudredaren eller, om huvudredare

icke är våld, av samtliga

redare.

10 §.

Inventariet och balansräkningen skola

av den bokföringsskyldige med hans

underskrift bestyrkas. Äro flera delägare

obegränsat ansvariga för registrerat

bolags förbindelser, skola inventariet

och balansräkningen av dem alla

underskrivas.

13 §.

Handelsbok skall, innan den tages (jfr 5 §.)

i bruk, inbindas och pagineras i löpande

sifferföljd sida för sida eller

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

uppslag för uppslag. Å pärmen eller

före texten skall finnas uppgift

om den bokföringsskyldiges firma,

bokens benämning samt det år, till

vilket första anteckningen i boken

hänför sig. Samtliga i rörelse förekommande

handelsböcker skola numreras

i löpande följd, dock att, där

rörelsen drives vid flera kontor, särskild

numrering må ske av de å varje

kontor använda böcker.

Föres handelsbok i flera delar,

skall varje del numreras såsom självständig

bok.

Införing i handelsbok skall ske

med bläck eller på annat varaktigt

sätt. Tomma mellanrum mellan införingar

må ej lämnas å ställen, där

enligt gängse bokföringsregler införingar

skola ske i löpande följd.

Blad får ej utrivas, ej heller får något

av innehållet genom överstrykning,

radering eller annorledes göras

oläsligt eller utplånas. Göres ändring

i eller tillägg till införing, skall

vid ändringen eller tillägget anteckning

om dagen för dess införande

ske och bestyrkas av den, som gjort

ändringen eller tillägget.

Vad ovan i denna paragraf stadgas

om handelsbok och införing däri skall

i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande

system av lösa blad eller

kort, som begagnas till ersättning för

handelsbok.

14 §.

Period, för vilken bokföringsskyldigs

räkenskaper regelmässigt avslutas

(räkenskapsår), må icke överstiga

tolv månader, dock att, där bokföringsskyldig

börjar sin rörelse under

någon av kalenderårets sista tre

månader, sådan period må, därest

särskilda omständigheter därtill för
-

11 §•

Räkenskapsår må icke överstiga tolv

månader. Vid rörelsens början ävensom

vid omläggning av räkenskapsår

må det dock utsträckas att omfatta

högst aderton månader.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

no

anleda, första gången utsträckas att

omfatta högst femton månader.

15 §.

Brev, räkningar och övriga handlingar,

vilka ankomma till bokföringsskyldig

och avse förhållande av

beskaffenhet att föranleda anteckning

i handelsbok, skola, ordnade efter

visst system, noggrant förvaras.

Brev, räkning eller annan handling,

som i och för rörelsen avsändes av

bokföringsskyldig, skall dessförinnan

kopieras och skola kopiorna förvaras

på sätt i första stycket sägs.

16 §.

Handelsbok, system av lösa blad eller

kort, som begagnas till ersättning

för sådan bok, ävensom handling

och kopia, varom i 15 § sägs, skola

förvaras av bokföringsskyldig under

tio år, räknade från utgången av det

räkenskapsår, varunder sista inskrivningen

eller anteckningen skedde eller

handlingen eller kopian tillkom.

(Jfr 7 § 1 mom. 3 st. och 3 mom.)

17 §.

Den, som är skyldig föra handelsböcker

men befinnes icke hava efterkommit

vad därom i denna lag är

stadgat, är, där han kommer i konkurstillstånd,

underkastad påföljd

enligt 23 kap. strafflagen.

Denna lag skall träda i kraft den

1 januari 1928, dock att, där räkenskapsår

icke sammanfaller med kalenderår,

bestämmelserna i lagen ie
-

12 §.

Ankommande brev, räkningar och

övriga handlingar, som hava betydelse

för rörelsen, skola förvaras i ordnat

skick.

Handlingar, som i rörelsen avsändas,

skola kopieras. Kopiorna skola likaledes

i ordnat skick förvaras.

13 §.

Handelsbok med bilagor ävensom

handling och kopia, varom i näst föregående

paragraf sägs, skola förvaras

under tio år, räknade från utgången av

det räkenskapsår, varunder sista inskrivningen

eller anteckningen gjordes

eller handlingen eller kopian tillkom.

14 §.

Vad i denna lag är stadgat äger ej

tillämpning i den mån avvikande bestämmelser

gälla enligt annan lag eller

författning.

15 §.

Befinnes bokföringsskyldig, som

kommit i konkurs eller fått till stånd

offentlig ackordsförhandling utan konkurs,

icke hava fullgjort vad i denna

lag stadgas, är han underkastad ansvar

enligt 23 kap. strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1930, då 1—11 samt 19 §§ i förordningen

den 4 maj 1855 (nr 66) angående

handelsböcker och handelsräk
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

ke skola utgöra hinder för den, som

jämlikt äldre lag är skyldig föra

handelsböcker, att intill utgången av

det vid tiden för denna lags ikraftträdande

löpande räkenskapsåret fullgöra

nämnda skyldighet i enlighet

med bestämmelserna i äldre lagen.

Genom denna lag upphävas 1—11

§§ i förordningen den 4 maj 1855

(nr 66) angående handelsböcker och

handelsräkningar.

Där i lag eller författning förekommer

hänvisning till nämnda förordning

skola, såvitt angår omförmälda

1—11 §§, i stället tillämpas

bestämmelserna i denna lag.

ningar skola upphöra att gälla. Där

i lag eller författning förekommer hänvisning

till nämnda förordning, skall,

såvitt angår sagda paragrafer, denna

lag i stället tillämpas.

Den, som jämlikt äldre lag är skyldig

att föra handelsböcker, må, där räkenskapsåret

börjat löpa före nya lagens

ikraftträdande, intill räkenskapsårets

slut fullgöra sin skyldighet i

överensstämmelse med den äldre lagen.

Stockholm 1929. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

290634

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. 1LU 1929:35 Första lagutskottets memorial nr 35 s. 1 i texten
  2. Rskr. 1929:209 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till hok förin g sia g dels oek i ämnet väckt motion. s. 1 i texten
  3. 1LU 1929:30 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till bokföringslag dels ock i ämnet väckt motion. s. 1 i texten
  4. BevU 1929:17 Betänkande, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av effektivare kontroll över skattskyldigas inkomstuppgifter m. m. s. 12 i texten