Sök i Ratio Lex

Angående vissa ändringar i den för skogsskötseln inom lappmarken m. fl. områden gällande s. k. lappmarkslagen

1929-02-15 · 40 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 38 av 40 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1929:197, Angående vissa ändringar i den för skogsskötseln inom lappmarken m. fl. områden gällande s. k. lappmarkslagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

1

Nr 19?.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående vissa ändringar i

den för skogsskötseln inom lappmarken m. fl. områden gällande

s. k. lappmarkslagen; given Stockholms slott den 15 februari

1929.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

./. B. Johansson.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 15 februari 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lund vik, Borell, von Steyern, Malmberg.

Lindskog, Bissmark, Johansson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Johansson anför:

Sedan jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 september 1927 dåvarande

chefen för jordbruksdepartementet tillkallat sakkunniga att inom departementet

verkställa utredning samt avgiva förslag rörande ändrad lagstiftning

för de under förordningen den 18 juni 1915 angående utsyning å viss skog

inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden eller

den så kallade lappmarkslagen lydande skogar och i samband därmed stående

administrativa och ekonomiska frågor, hava bemälda sakkunniga, vilka konstituerat

sig under benämningen »1927 år skogssakkunniga för Lappmarken»,

den 15 november 1928 avgivit betänkande med förslag till förordning

om inskränkning i tillämpningen av lappmarkslagen.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 165 hd fl. (Nr 197.)

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

Lappmarkslagens

giltig - hetsområde.

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Sakkunniga hava därjämte den 7 december 1928 i en till Konungen ställd

skrivelse — under åberopande av en av länsstyrelsen i Västerbottens län i

ämnet gjord framställning — hemställt, att Kungl. Maj:t ville taga i övervägande

att till 1929 års riksdag framlägga förslag till sådan ändring i 10

§ lappmarkslagen att däri meddelade bestämmelser om undersökning

samt prövning av länsstyrelse rörande skogsmarks lämplighet för odling

och avverkning av därför hinderlig skog icke skulle äga tillämpning å odling,

som i vederbörlig ordning föreskrivits som ersättning för till kronan

indragen ströäng.

Sedan infordrade yttranden över de sakkunnigas nämnda betänkande och

framställning inkommit, bar frågan om de ifrågasatta författningsändringarna

varit föremål för beredning inom jordbruksdepartementet, och får jag,

efter det beredningen numera slutförts, anmäla detta ärende för Kungl.

Maj:t.

Inskränkning i lappmarkslagens tillämpningsområde.

Jag torde först få ingå på frågan om inskränkning i lappmarkslagens

tillämpningsområde.

Innan jag emellertid närmare redogör för de förslag, som härutinnan

framställts i ärendet, torde en kort översikt böra meddelas angående lappmarkslagen

och de äldre bestämmelser, varå sagda lag vilar, ävensom de

förslag, som tidigare framställts om inskränkning i berörda lagstiftnings

tillämpningsområde.

För Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt vissa mindre

områden utom dessa gälla tre speciella skogslagar, nämligen förordningen

den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å viss skog inom Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, i det följande benämnd

lappmarkslagen, lagen den 5 juni 1909 (nr 53) angående husbehovsskogar

inom vissa områden samt förordningen den 18 juni 1920 (nr 331)

angående allmänningsskogar inom Västerbottens och Norrbottens län.

Den mest betydelsefulla av dessa författningar är lappmarkslagen. Sedan

avvittringen inom lappmarkerna numera slutförts, äger denna lag tillämpning

å följande skogar nämligen:

1) enskilda skogar inom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar i

Kopparbergs län, med undantag dock av husbehovsskogar och allmänningsskogar,

vilka äro underkastade särskilda b estämmelser genom förenämnda lag

den 5 juni 1909 och förordning den 18 juni 1920 samt, vad angår allmänningsskogarna

i Särna och Idre socknar, särskilda av Kungl. Maj:t meddelade

föreskrifter;

2) vissa enskilda skogar (de s. k. ströbemmanen), vilka ligga spridda

inom Västernorrlands och Jämtlands län samt Västerbottens och Norrbottens

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197. 3

lans kustland, nämligen dels skogar till sådana skattehemman, som avses i

förordningen den 29 juni 1866 angående dispositionsrätten över skogen å

vissa skattehemman i Norrland och Kopparbergs län, och dels skogar å en

del till enskilda sålda kronoöverloppsmarker, vilka omförmälas i Kungl.

Maj:ts skrivelse till kammarkollegium den 29 juni 1866 samt i kungörelsen

den 26 maj 1899 angående förändring i gällande föreskrifter om

åsättande av grundskatt m. in.; samt

3) en del allmänna skogar, nämligen skogar å sådana under stadgad åborätt

upplåtna kronohemman och kronobyggen, som äro belägna inom de sex

norra länen.

Sammanlagda arealen av de under lappmarkslagen lydande skogar utgör

enligt den av domänstyrelsen för år 1925 avlåtna förvaltningsberättelsen

3,071,293 hektar. Av denna areal belöpa å skogar inom lappmarkerna

2,575,542 hektar, inom Särna och Idre socknar 96,384 hektar samt inom

Västerbottens och Norrbottens läns kustland, Jämtlands län och Västernorrlands

län tillhopa 399,367 hektar.

Från vederbörande revirförvaltare hava infordrats uppgifter rörande areal

och virkesförråd å de skogar under lappmarkslagen, vilka äro belägna utom

lappmarkerna samt Särna och Idre socknar. Beträffande dessa uppgifter

hänvisas till bifogade fyra tablåer: se bilagorna I—IV.

Lappmarkslagen är byggd på principen om uthålligt skogsbruk samt ut- Lappmarkssyningstvång.

Avverkning av barrträd för annat ändamål än fastighetens *“w

eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov må bedrivas håll.

allenast efter utsyning och stämpling av vederbörande skogsstatstjänsteman,

och gäller vad sålunda föreskrivits jämväl i fråga om lövträd ovan odlingsgränsen.

Såsom villkor för utsynings verkställande kräves, att avverkningsplan

tinnes upprättad för skogen. Dylik plan upprättas för viss tid och på

sådant sätt, att skogsägarens ekonomiska intresse tillgodoses genom uthålligt

skogsbruk med iakttagande av skogsvårdens krav särskilt i fråga om borttagande

av överårig eller skadad skog samt höjande i övrigt av skogens

alstringsförmaga. Område, där i följd av markens försumpning, brist på

fröträd eller andra omständigheter naturlig återväxt är väsentligt försvårad,

skall i avverkningsplanen behandlas för sig. Avverkningsplan skall i allmänhet

uppgöras särskilt för varje fastighet samt upprättas av vederbörande

skogsstatsjänsteman på fastighetsägarens eller åbons begäran. Har emellertid

sådan plan genom fastighetsägarens eller åbons egen försorg upprättats av

annan sakkunnig person samt efter granskning av överjägmästaren godkänts

av domänstyrelsen, äger den laga giltighet. Med avseende å utsyning

föreskriver lagen vidare, att utsyning skall på ansökan verkställas

för en tid av tre år, dock att, när särskilda skäl därtill äro, domänstyrelsen

äger medgiva, att utsyning må därutöver ske för en tid framåt av högst

tre år. Fråga om utsyning för längre tid framåt prövas av Kungl. Maj:t.

Därest förrättningsman anser nödigt, att vissa träd tillsvidare överhållas

såsom fröträd, skall föreskrift härom meddelas vid förrättningen, och må

s. 4 Kontrollera mot PDF

Lappmarkslagens

handhavande.

Förordningen

den 29 juni

1866.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

fröträden, sedan desamma genom förrättningsmannens försorg försetts med

tydligt märke, icke avverkas utan tillstånd av vederbörande skogsstatstjänsteman.

I protokollet över förrättningen skola angivas de åtgärder för skogsvårdens

befrämjande å utsyningsområdet, som i avverkningsplanen eller

eljest må hava föreskrivits såsom villkor eller angivits såsom behövliga,

samt den tid, inom vilken föreskrivna åtgärder av dylikt slag skola vara

vidtagna. Utöver nu angivna bestämmelser innehåller lagen ej några föreskrifter

om åtgärder för tryggande av återväxt efter verkställd avverkning.

Lagen upptager även vissa bestämmelser om skogsmarks uppodling till åker

eller äng, vartill vederbörande länsstyrelse efter föregången undersökning på

marken skall meddela tillstånd. — Bedriver någon avverkning i strid med

lagens föreskrifter, drabbas han av bötesstraff, varjämte det avverkade

virket kan tagas i beslag och dömas förbrutet.

Handhavandet av lappmarkslagen ankommer i huvudsak å jägmästarna i

de revir, där de under lagen lydande skogar äro belägna, samt dem underlydande

skogsstatspersonal. Inseende över jägmästarnas förvaltning i förevarande

avseende utövas av överjägmästarna och domänstyrelsen. Kostnaderna

för lagens handhavande bestridas ur domänfonden, som erhåller

ersättning härför dels genom inflytande utsyningsavgifter och dels genom

särskilda under nionde huvudtiteln anvisade medel.

Grundvalen för lappmarkslagen lades genom förordningen den 29 juni

1866 angående dispositionsrätten över skogen å vissa skattehemman i Norrland

och Kopparbergs län samt Kungl. Maj:ts skrivelse till kammarkollegium

samma dag. Genom nämnda förordning infördes beträffande Norrland och

Kopparbergs län ett utsyningstvång med avseende å skogen å sådana skattehemman,

som uppkomme antingen av nybyggen, vilka upplätes från kronan

efter den 29 juni 1866, eller av sådana äldre nybyggen, för vilka föreskrivna

byggnads- och odlingsskyldiglieter icke blivit inom behörig tid fullgjorda.

Skattemannen skulle å dessa hemman ej äga annan rätt över skogen än att

han därifrån finge dels utan utsyning till husbehov hämta nödigt virke och

bränsle och dels efter utsyning och stämpling av vederbörande skogsstatstjänsteman

fritt taga eller försälja vad därutöver kunde med bevarande för framtiden

av skogens bestånd årligen avverkas. Ej heller för uppodling till

åker och äng finge skog å hemmanen fällas annorledes än efter erhållet

särskilt tillstånd. Med avseende å det sätt, varpå omförmälda föreskrifter

skulle vinna tillämpning å ifrågavarande hemman, stadgades bland annat,

att i alla beslut om nybygges omförande under skattetitel, som meddelades

efter den 29 juni 1866, skulle uttryckligen angivas, huruvida ägaren över

hemmanets skog åtnjöte full skattemannarätt eller allenast den inskränktare

rätt, som angåves i nyssnämnda föreskrifter, samt att anteckning därom

jämväl borde ske i jordeboken. Ägare av här avsett skattehemman, som

överträdde den honom sålunda tillkommande rätt över hemmanets skog,

skulle enligt förordningen straffas såsom för skogsåverkan enligt 24 kap.

strafflagen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197. 5

I motiveringen till den proposition nr 54, varmed Kungl. Maj:t för

18(!5—1866 års riksdag framlade förslag till förordningens huvudbestämmelser,

anföres med avseende å betydelsen av skogens bevarande för framtiden

å enskildas fastigheter i de norra länen, att enligt vad erfarenheten

lärt de nordliga länens invånare på grund av klimatets hårdhet och mångenstädes

även jordmånens magra beskaffenhet icke med säkerhet kunde hava

sin utkomst uteslutande av jordbruket, utan att åt dem måste bevaras eu

fortfarande biförtjänst av skogsavverkning och det arbete, en ordnad skogshushållning

samt trävaruförädlingen allt fortfarande borde lämna. Att förordningens

tillämplighet inskränktes till de däri angivna skattehemman

berodde, enligt vad framgår av berörda motivering, därpå att Rikets ständer

i skrivelse den 30 november 1863 förklarat sig icke önska något reglementerande

för hushållningen med de enskilda skogarna samt att vid sådant

förhållande någon inskränkning i den dispositionsrätt, som enligt då gällande

författningar tillkom ägare av redan befintligt skattehemman i avseende å

därtill hörande skog eller innehavare av redan behörigen anlagda nybyggen

i avseende å den skog, som genom framdeles skeende avvittring kunde dem

tillfalla, icke ansågs böra ifrågakomma. Däremot fann man någon betänklighet

ej möta, att i fråga om nybyggen, vilkas anläggande då ännu icke

blivit enligt gällande författningar medgivet, eller beträffande sådana äldre

nybyggen, för vilka föreskrivna odlings- och byggnadsskyldigheter icke inom

behörig tid blivit författningsenligt verkställda och över vilka kronans

dispositionsrätt i följd härav måste anses vara återställd, sådana bestämmelser

meddelades, varigenom innehavare av dylika nybyggen, även sedan desamma

efter fullgjorda odlings- och byggnadsskyldigheter i övrigt iklätt sig

natur av skattehemman, underkastades en inskränkning i rättigheten till

skogens begagnande, som med hänsyn till det allmännas intresse kunde

anses erforderlig.

Samtidigt med utfärdandet av omförmälda 1866 års förordning meddelade

Kungl. Maj:t i skrivelse till kammarkollegium vissa bestämmelser om försäljning

till enskilda av överloppsmarker i Kopparbergs län och de norrländska

länen. Dessa bestämmelser innehöllo, att med undantag av s. k.

renbetesland sådana trakter å överloppsmarkerna i nämnda län, vilka erbjöde

ringa tillfälle till odling och vare sig genom sitt läge i oregelbundna figurer

inom och emellan byars och utbrutna hemmans områden eller annars genom

sin särskilda beskaffenhet icke vore lämpliga att såsom kronoparker bibehållas,

skulle enligt Kungl. Maj:ts beprövande i varje särskilt fall antingen,

där dessa hemman eller byalag å marken begagnade mulbete mot smörränta,

med samma hemman förenas utan skatteköpeskilling men med tillökning i

hemmanens mantal och ränta, på sätt avvittringsförfattningarna föreskreve,

eller ock beläggas med skogsränta i enlighet med vad förordningen den 28

juni 1775 samt brevet den 5 december 1780 för skattläggningarnas verkställande

i Savolax och Karelen föreskreve samt åt den högstbjudande under

äganderätt försäljas. I bägge dessa fall skulle emellertid blivande en
-

Kungl. Maj.ts

skrivelse till

kammarkollegium

den 29

juni 1866.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Avvittring 8- stadgan den

30 maj 1873

skilda ägare av marken i fråga om nyttjanderätten till därå växande skog

vara underkastade enahanda bestämmelser, som enligt förordningen den 29

juni 1866 gällde i avseende å skog å skattehemman, uppkommet av nybygge,

vilket därefter upplätes från kronan.

De i denna skrivelse stadgade villkor, under vilka däri angivna överloppsmarker

finge i vissa fall förenas med vederbörande hemman eller försäljas

till den högstbjudande, hava sedermera genom kungörelsen den 26

maj 1899 angående förändring i gällande föreskrifter om åsättande av

grundskatt m. m. ändrats, men härvid har dock ej skett någon rubbning i

föreskriften, att enskilda ägare av ifrågarande marker skulle beträffande

därå befintlig skog vara underkastade förut angivna bestämmelser i förordningen

den 29 juni 1866.

De i 1866 års förordning meddelade bestämmelser om inskränkning i

dispositionsrätten till skogen utsträcktes sedermera genom stadgan den 30

maj 1873 (nr 26 sid. 1) om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns

lappmarker att gälla för frälse- och skattehemman samt lägenheter i lappmarkerna

med avseende å dem vid avvittring tilldelad skog. I denna stadga

föreskrevs, att hemman och nybyggen skulle, så vitt tillgång funnes, erhålla

skog ej blott till husbehov utan ock till avsalu, dock att ägare till frälseoch

skattehemman och lägenheter ej skulle över den vid avvittringen tilldelade

skogen äga vidsträcktare dispositionsrätt än enligt 1866 års förordning.

Av motiveringen till den proposition nr 4, varmed förslag till berörda

bestämmelser angående inskränkningar i vederbörande ägares dispositionsrätt

över skogen förelädes 1873 års riksdag, framgår, att vidtagandet av

åtgärder i nämnda syfte ansågs påkallat dels för att för framtiden trygga

odlingens bestånd i lappmarkerna, dels för att hindra, att den nyttjanderätt

till skogen i lappmarkerna, som av ålder tillkommit lapparna, omintetgjordes

genom överdriven avverkning av de enskilda fastighetsägarna, dels ock

för att förebygga den försämring i klimatet, som skulle bliva en följd av

lappmarksskogarnas uthuggande. Därjämte uttalades i motiveringen, att

genom bibehållande inom lappmarkerna av hittills gällande bestämmelser

om utsyning av all skog förutom till husbehov skulle förekommas de betydande

olägenheter och svårigheter i avseende å bevakande av kronans skogar,

som helt säkert uppstode, om avverkning till avsalu finge ske å enskilda

skogar utan föregången utsyning.

I berörda proposition framhölls vidare, att ingen bestämmelse tidigare

meddelats angående omfånget av de enskildas blivande områden i lappmarkerna

utom i 1850 års stadga för avvittring och skattläggning i Luleå lappmark,

vilken stadga emellertid ej vunnit tillämpning och således ej kunnat

grundlägga någon rätt för de enskilda, samt att det torde bero på Kungl.

Maj:ts gottfinnande att bestämma skogsområdenas storlek så, att, därest de

enskilda skulle erhålla oinskränkt dispositionsrätt över skogen, skadan av

denna rätts befarade missbruk inskränktes till minsta möjliga omfång —

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

en utväg, som påtagligen skulle vara för de enskilda mindre fördelaktig,

än om större områden dem tilldelades med förbehåll, som ledde därhän, att

av skogen väl (inge tagas så mycket, som utgjorde dess naturliga avkastning,

men icke något därutöver.

De i 1866 års förordning stadgade bestämmelser om inskränkning i dispositionsrätten

till skogen beträffande däri omförmälda skattehemman utsträcktes

sedermera genom skrivelsen till länsstyrelsen i Kopparbergs län den

27 juni 1879 angående grunder för avvittring och storskifte i Särna socken

med Idre kapellag att gälla jämväl i fråga om den skogsmark, som genom

storskifte tilldelades byar och lägenheter i nämnda socken och kapellag.

Enligt punkt 4 i sagda skrivelse skulle jordägarna över sagda mark ej

äga vidsträcktare dispositionsrätt än enligt § 1 i 1866 års förordning.

I likhet med vad fallet var beträffande övriga kronans ocli andra allmänna

skogar gällde före tillkomsten av 1915 års lappmarkslag, att i allmänhet

all avverkning till avsalu å till enskilda under åborätt upplåtna

kronohemman och nybyggen i de sex norra länen skulle föregås av utsyning

av vederbörande skogsstatstjänsteman, och stadgades i förordningen

den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i

riket bland annat, att vid dylik utsyning skogen ej finge hårdare anlitas,

än vad med dess bestånd i framtiden vore förenligt. Utsyningen borde i

övrigt helst så inskränkas, att skogen fortfarande kunde lämna enahanda

årlig tillgång på träd, som vore till timmer eller bräder användbara, dock

att fullmogen skog ej så länge finge sparas, att den av ålder eller eljest

toge skada.

Vid tillkomsten av 1915 års lappmarkslag erhöll denna tillämpning ej

allenast å samtliga de fastigheter, som enligt vad nyss angivits underkastats

bestämmelserna i 1866 års förordning, utan även å kronohemman och krononybyggen

under åborätt inom avvittrade delar av de sex norra länen.

Av motiven till lappmarkslagen framgår, att denna ej innebar någon

ändring i den rättsliga karaktär, som utsyningstvånget erhållit genom

förenämnda äldre författningar.

Redan före tillkomsten av 1915 års lappmarkslag hade från åtskilliga

håll framställts yrkanden om upphävande av det enligt 1866 års förordning

stadgade utsyningstvånget beträffande vissa enskilda skogar utanför lappmarkerna.

övre Norrlands skogsvårdsförening uttalade sålunda i skrivelse till Kungl.

Maj:t den 17 december 1906, att den då gällande s. k. dimensionslagen

(förordningen den 24 juli 1903 angående åtgärder till förekommande av

överdriven avverkning å ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län)

borde gälla för alla skogar i kustlandet, som ej vore av krononatur, och

sålunda även för de hemman av skattenatur, vilkas ägare på grund av förordningen

den 29 juni 1866 endast hade inskränkt dispositionsrätt till skogen.

Då dessa hemmans antal och areal vore förhållandevis obetydliga,

kunde ett införande av enhetlighet i lagstiftningen för skattehemmanssko
-

Skrivelse n till

länsstyrelsen i

Kopparbergs

län den 27

juni 1879.

Kronohemman

och krononybyggen

inom

de sex norra

länen.

1915 års lappmarkslag.

Ändrings
förslag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

garna i kustlanden ej sägas medföra någon som helst risk för en skogsskövling.

Norrländska skogsvårdskommittén, som i sitt den 16 mars 1912 avgivna

betänkande framlade förslag till ny; utsyningslag för lappmarkerna

med flera områden, framhöll i motiveringen till berörda förslag, att kommittén

ansett samtliga de skogar, som för det dåvarande stode under utsyningstvång,

fortfarande böra så behandlas, Ett inslående på den väg, som

på sätt ovan omtalats föreslagits av Övre Norrlands skogsvårdsförening, hade

icke synts kommittén tillrådligt. Onekligt torde nämligen vara, att 1866

års förordning vore ägnad att lämna ett verksammare skydd för skogens

bestånd än en dimensionslag kunde giva ävensom att betingelserna vid upplåtelserna

av ifrågavarande skattehemman under utsyningstvång fullväl motiverade

skillnaden i lagstiftning beträffande dispositionsrätten över skogstillgången.

Såsom förut nämnts, bibehölls i det förslag till 1915 års lappmarkslag,

som Kungl. Maj:t genom proposition nr 69 föreläde samma års riksdag, utsyningstvång

beträffande enskilda skogar utanför lappmarkerna i samma

utsträckning som förut. I motiveringen till berörda proposition framhöll

departementschefen, att de skäl, som norrländska skogsvårdskommittén anfört

mot ett upphävande av utsyningstvånget beträffande nyss angivna skogar,

torde äga giltighet. Den i propositionen i detta avseende intagna ståndpunkten

godkändes jämväl av riksdagen.

I skogslagstiftningskommitténs den 9 december 1918 avgivna betänkande

upptogs ånyo till diskussion frågan om utsyningstvångets upphävande beträffande

de under lappmarkslagen lydande skogar, som voro belägna nedom

Västerbottens län. Kommittén uppgav i detta hänseende, att det särskilt

rörande skogarna i de inom Västernorrlands och Jämtlands län beläga skattehemman,

som avsåges i 1866 års förordning, inom kommittén bragts på tal,

att det vore olämpligt, såväl att de med sin sporadiska förekomst skulle stå

kvar under skogsstatens handhavande, sedan alla övriga enskilda skogar i

orten kommit under skogsvårdsstyrelsernas tillsyn, som ock att de i övrigt

skulle vara underkastade särskilda bestämmelser i fråga om vården och dispositionsrätten.

Då emellertid dessa bestämmelser härledde sig från villkor

och föreskrifter vid upplåtande av kronomark åt enskilde och sålunda

vore av annan än skogsvårdslags karaktär, hade kommittén ej ansett sig

befogad att ingå på frågan om någon ändring i bestämmelserna om berörda

skogar i de nyssnämnda hänseendena. Från den föreslagna lagens tillämpning

undantoges i överensstämmelse härmed i det av kommittén avgivna

förslaget till lag angående vård av enskildas skogar, förutom skogar inom

Västerbottens och Norrbottens län, jämväl sådana nedom Västerbottens län

belägna skogar, som lydde under lappmarkslagen.

Kommitténs ordförande, landshövdingen K. S. Husberg, och dess ledamot

A. Sahlberg voro i förevarande avseende av skiljaktig mening och ansågo,

att utsyningstvånget borde upphävas beträffande nyss angivna skogar ned
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Knugl. Maj:ts proposition Nr It 17. !)

om Västerbottens län samt dessa skogar föras under eu blivande allmän

skogsvårdslag.

Husberg framhöll i avgiven reservation till kommitténs betänkade efter

en ingående jämförelse mellan lappmarkslagen och den av kommittén föreslagna

skogsvårdslagens bestämmelser, att ifrågavarande skogar syntes med

fördel kunna ställas under sistnämnda lag. Eu dylik åtgärd skulle medföra

större enhetlighet i lagstiftningen ävensom den från skogsadministrativ synpunkt

beaktansvärda vinsten, att skogsstaten bleve befriad från befattning

med dessa skogar. Med den förpliktelse till positivt handlande, som den

nya lagstiftningen ålade skogsägaren, och den personliga medverkan till

vinnande av lagens mål, som den krävde av honom, skulle vidare följa fördelen

därav, att ägarens skogliga samvete bleve väckt, varjämte skogsvårdsstyrelsens

upplysande, rådgivande och handledande verksamhet borde stärka

ägarens intresse för skogens vård samt nödiga skogsvårdsåtgärder befrämjas

genom styrelsens ekonomiska bidrag.

Husberg bemötte i sin reservation jämväl den av kommittén uttalade uppfattningen,

att de angående ifrågavarande skogar gällande särskilda bestämmelser

skulle vara av annan än skogsvårdslags karaktär, och anförde i sådant

avseende:

»Den uppfattning, varåt kommittén sålunda givit uttryck och varav spår

även annorledes förekommit, är för mig främmande. Jag kan ej förstå,

att sättet för bestämmelsernas ursprungliga tillkomst skulle medföra, att de

skulle falla utom skogslagsstiftningens område. De avse just vad som är

all skogslagstiftnings mål — betryggande bestånd och skogens goda vård —

men, så vitt jag fattar, intet härutöver; deras hela rättsliga karaktär ligger

i och sammanfaller med denna deras uppgift. Menar man månne, att de

skulle vara uttryck för någon slags kontraktsenligt bestämt förhållande

mellan kronan och den enskilde! Men om så vore, skulle ju ändring i

detta förhållande svårligen kunna ske annorledes än i ömsesidigt samförstånd

mellan parterna. Man måtte lia varit bestämd av något slags dylik

uppfattning, då man, såsom någon gång hänt, uttalat den förmodan, att

lappmarksreglerade skogshemman rätteligen icke skulle kunna t. ex. befrias

från utsyningstvånget, med mindre de gåve något vederlag genom skogsodlingsarbeten

eller annat dylikt, efter vad därom kunde mellan parterna

närmare överenskommas. Men lika litet som jag kan medgiva tillvaron

av ett kontraktsförhållande, lika litet förstår jag, att det här kan bliva tal

om vederlag i någon annan bemärkelse än det vederlag, som från skogsvårdssynpunkt

kan anses ligga däri, att de, fritagna från en lag, bliva underkastade

en annan, som kanske är strängare eller i allt fall bättre motsvarar

de syftemål, dem skogslagstiftningen över huvud vill vinna.»

Sahlberg anförde i särskilt yttrande till kommitténs betänkande såsom

motiv för sin skiljaktighet i förevarande avseende, bland annat:

»Det bleve obestridligen till den enskildes såväl som det allmännas gagn,

om dess skogar, som numera icke kunde sägas vara föremål för någon egentlig

skogsskötsel, komme under friare disposition och det intensivare bruk,

som syntes nödvändigt just för deras framtida bestånd, med åtföljande skyldigheter

och ansvar. Betingelserna vid upplåtelserna av ifrågavarande

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

1923 års

förslag till

skogsvårdslag.

skattehemman syntes icke heller lägga hinder i vägen för att så skedde.

Något det allmännas meddelägareskap förelåge ej. Inskränkningen i dispositionsrätten

vid tidpunkten ifråga syftade allenast till att förhindra skövling.

Häremot torde tillräckligt skydd vara och än mer bliva till finnandes

såväl i tidens uppfattning om värdet att äga skogstillgång som i redan

gällande och nu föreslagen lag angående vård av enskildes skogar.»

Det förslag till ny skogsvårdslag, som Kungl. Maj:t i proposition nr 104

föreläde 1923 års riksdag, anslöt sig i förevarande avseende till kommittémajoritetens

förslag. I motiveringen till berörda proposition framhöll departementschefen,

att beträffande nu ifrågavarande skogar torde råda särskilda

förhållanden, vilka borde göras till föremål för undersökning, innan

ny lagstiftning för dem kunde införas.

I sitt över berörda proposition avgivna utlåtande nr 1 föreslog särskilda

utskottet vid 1923 års riksdag ej någon ändring i propositionen i denna del.

Utskottet uttalade emellertid såsom önskvärt, att en undersökning komme

till stånd rörande överförande från lappmarkslagen till den nya skogsvårdslagen

av de under den förra lagen lydande skogar, som låge spridda inom

Västernorrlands och Jämtlands län samt inom Västerbottens och Norrbottens

läns kustland. Såsom skäl härför framhöll utskottet, att det givetvis i och

för sig vore ägnat att medföra olägenheter i olika avseenden, att fastigheter

med särskilda skogslagsbestämmelser funnes inspridda här och var inom ett

område, där i övrigt andra sådana lagbestämmelser tillämpades.

Vad utskottet sålunda anfört godkändes av riksdagen och åberopades i

den skrivelse nr 278, däri riksdagen anmälde sitt beslut om den nya skogsvårdslagens

antagande.

Med anledning av det av riksdagen sålunda gjorda uttalandet om utsyningstvångets

avlyftande beträffande skogar i Västernorrlands och Jämtlands

län samt Västerbottens och Norrbottens läns kustland infordrade Kungl.

Maj:t yttranden från, bland andra, länsstyrelserna och hushållningssällskapens

förvaltningsutskott i nämnda län, skogs vårdsstyrelserna i Västernorrlands

och Jämtlands län, landstingen i Västerbottens och Norrbottens län, domänstyrelsen

och kammarkollegium. Ifrågakomna remiss avsåg emellertid jämväl

frågan, huruvida den s. k. dimensionslagen, som då var gällande i

Norrbottens och Västerbottens kustland, skulle ersättas med 1923 års skogsvårdslag,

och lades vid remissens besvarande huvudvikten å denna fråga.

I de avgivna yttrandena tillstyrkte länsstyrelsen, hushållningssällskapets

förvaltningsutskott och skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län, att de

inom länet belägna skogar, som lydde under lappmarkslagen, överfördes

från denna lag till skogsvårdslagen. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Västerbottens län intog en liknande ståndpunkt beträffande ifrågavarande

skogar i kustlandet. Samtliga övriga omförmälda ortsmyndigheter

liksom domänstyrelsen avstyrkte lappmarkslagens upphävande beträffande

nämnda skogar eller hemställde, att spörsmålet härom måtte få vila tillsvidare

eller till dess en revision av lagen komme till stånd.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mujrts ''proposition Nr 197. 11

Kammarkollegium, som allenast hade att yttra sig därom, huruvida lappmarkslagens

bestämmelser, i vad dessa avsåge berörda skogar i Västernorrlands

och Jämtlands län samt Västerbottens och Norrbottens läns kustland,

kunde anses vara av annan natur än skogsvårdslag samt huruvida av sådan

grund hinder kunde anses möta mot skogsvårdslagens utsträckande att gälla

för samma skogar, anförde — efter redogörelse för tillkomsten av 1866 års

lagstiftning i ämnet — i detta hänseende:

»De av lappmarkslagen berörda kronohemman och krononybyggen under åborätt

intoge givetvis en särställning. Så länge kronan icke genom skatteköp

eller omföring efter fullgjorda odlingsskyldigheter till skatte avhänt

sig äganderätten till sina under åborätt upplåtna hemman och lägenheter,

torde betydelsen av de därå tillämpade skogsvårdsföreskrifterna icke vara

begränsad till desammas egenskap av ren skogsvårdslag. Det torde obestridligen

ligga i sakens natur, att nämnda föreskrifter därjämte hade en såväl

principiell som reell fiskalisk innebörd. — Häremot syntes icke kunna invändas,

att kronan, så länge åboförhållandet bestode, ej själv, för egen räkning,

uttoge något av dylika skogars avkastning. Ty icke blott genom åborättens

förverkande utan jämväl vid åboledighet, som på annan grund inträffade,

kunde kronan tänkas komma att återinträda i den fulla dispositionsrätten

till här ifrågavarande slag av fastigheter. Det förefölle kollegium,

som om redan de ifrågavarande hemmanens karaktär av kronans egendom

borde utesluta tanken på ett övergivande av de grunder för skogshushållningen,

som eljest, såvitt kollegium hade sig bekant, undantagslöst upprätthölles

beträffande dylik egendom. — Vad härefter vidkomme övriga här

förevarande kategorier av skogar eller sådana, som numera — vare sig efter

försäljning med förbehåll om inskränkt förfoganderätt till skogen eller efter

skatteomföring med samma förbehåll — kommit i enskildas ägo, torde av

den av kollegium lämnade redogörelsen för tillkomsten av 1866 års lagstiftning

i ämnet utan vidare framgå, att de i lappmarkslagen upptagna,

från nyss nämnda lagstiftning härrörande bestämmelserna om utsyningstvång

å dylika skogar ursprungligen ägt och följaktligen alltjämt måste

anses äga naturen av rena skogs vårdsföreskrifter. Väl hade dessa föreskrifter

med hänsyn till de lagstiftningsgrundsatser, som vid tiden för deras

första utfärdande omfattades av statsmakterna, ansetts kunna bringas till

tillämpning allenast genom förbehåll vid fastigheternas överlåtande å enskilda,

men torde denna omständighet icke, då varje fiskaliskt syfte varit

för de nämnda förbehållen främmande, kunna betaga bestämmelserna ifråga

deras rena skogsvårdskaraktär. Kollegium ansåge sig följaktligen kunna i

allt väsentligt biträda de uttalanden rörande dessa bestämmelsers natur,

som gjorts av skogslagstiftningskommitténs ordförande landshövdingen Husberg

i dennes till kommitténs betänkande avgivna reservation. Kollegium

ville härtill endast foga den ytterligare erinran att, därest ifrågavarande

bestämmelser varit eller vore av annan natur än skogsvårdslag, de med

stöd av dessa vid fastigheternas överlåtande från kronan gjorda förbehållen

icke torde kunnat eller kunna utan inteckning bevara sin giltighet gent

emot tredje man. — Med den sålunda angivna uppfattningen av den ifrågavarande

särlagstiftningens innebörd för nu nämnda i enskild ägo varande

skogars vidkommande syntes det kollegium, å andra sidan, icke utan vidare

följa, att den särskilda grund, varå dessa skogsvårdsbestämmelser — genom

sitt sammanhang med villkoren för skogarnas förvärvande från kronan —

vilade, skulle vara för den nu föreliggande lagstiftningsfrågan betydelselös.

Kannnar
kollcgium.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Proposition

nr 95 till

1924 års

rilisdag.

Skogslagstiftningens möjlighet att för tillgodoseende av det allmännas intresse

av de enskilda skogarnas bestånd ingripa i den enskilda skogsägarens

förfoganderätt torde, oaktat den förskjutning i rättsuppfattningen, som härutinnan

ägt rum sedan mitten av förra århundradet, alltjämt anses vara i

viss grad begränsad. Ansåges för den skull lappmarkslagen innefatta ett

skogsvårdssystem av effektivare slag än 1923 års skogsvårdslag - en fråga

varom kollegium icke torde hava att yttra sig — syntes all anledning föreligga

att beträffande nämnda skogar upprätthålla en särlagstiftning, som

kunde anses, å ena sidan, icke kränka någons enskilda rätt men, å andra

sidan, på ett verksammare sätt tillgodose den allmänna skogsvårdssynpunkten.

»

Vid anmälan den 25 januari 1924 för Kungl. Maj:t av frågan om berörda

skogars överförande från lappmarkslagen till skogsvårdslagen avstyrkte dåvarande

chefen för jordbruksdepartementet vidtagande av åtgärd i detta

syfte. Beträffande de under lappmarkslagen lydande kronohemman och

krononybyggen under åborätt, som avsåges med 1923 års riksdags förenämnda

uttalande, åberopade departementschefen härvid de av

legium i dess utlåtande anförda skäl. Vidkommande åter de i riksdagens

uttalande avsedda skattehemman och överloppsmarker anförde departementschefen,

bland annat:

I fråga om dessa fastigheter syntes skäl föreligga för den av kammarkollegium

hävdade uppfattningen, att de bestämmelser om inskränkt dispositionsrätt

till skogen å samma fastigheter, som meddelats genom förordningen

den 29 juni 1866 och skrivelsen till kammarkollegium av samma dag, vilka

bestämmelser sedermera med vissa ändringar och tillägg upptagits i lappmarkslagen,

allenast vore att betrakta som skogsvårdsföreskrifter. Spörsmålet

om dessa fastigheters överförande från lappmarkslagen till skogsvårdslagen

torde därför i främsta rummet böra bedömas med hänsyn därtill,

vilkendera lagen kunde anses bäst ägnad att främja rationell skogsvård å

fastigheterna. Vad härutinnan i ärendet förekommit syntes otvetydigt giva

vid handen, att lappmarkslagen i detta avseende borde givas ett bestämt

företräde framför skogsvårdslagen, beroende därpå, att lappmarkslagen garanterade

skogens bibehållande vid en viss beräknad avkastning och sålunda

vilade på en högre skoglig princip än skogsvårdslagen. På grund härav

och då med hänsyn till det sätt, varpå ifrågavarande utsyningstvång vunnit

tillämpning å dessa fastigheter, sagda tvång ej kunde anses i någon mån

ingripa i de enskilda fastighetsägarnas rätt utan fastmera ett upphävande

av tvånget skulle för dem medföra en oförtjänt värdestegring av fastigheterna,

syntes det ofrånkomligt, att ur skogliga synpunkter starka skäl

förelåge för bibehållande av lappmarkslagen beträffande dessa fastigheter.

Härför talade även den omständigheten, att ett upphävande av utsyningstvånget

otvivelaktigt skulle medföra en snabb exploatering av det i dessa

skogar sparade virkeskapitalet, vilket, på sätt i flera yttranden med skärpa

framhållits, dels ur nationalekonomisk synpunkt måste anses olämpligt, dels

ock mångenstädes skulle hava till följd en ur social synpunkt betänklig försämring

i ortsbefolkningens existensmöjligheter. Därjämte vore att märka,

att en dylik åtgärd ej torde bliva utan återverkningar med avseende å det

å lappmarkerna gällande utsyningstvång, vars bibehållande dock, enligt vad

i ärendet allmänt vitsordats, måste anses högst nödigt och nyttigt. — Ett

överförande av ifrågavarande skattehemman och överloppsmarker till skogs
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tu proposition Nr W7. 13

vårdslagen torde emellertid å andra sidan medföra även vissa fördelar.

Dessa torde väsentligen bestå i åstadkommandet av eu förenklad administration

för utövandet av tillsyn ä enskilda skogar i dessa trakter och i samband

därmed besparing i statens utgifter för detta ändamål. Vad anginge

berörda besparing, mötte det givetvis svårighet att exakt beräkna det belopp,

vartill statens utgifter för lappmarkslagens handhavande beträffande

ifrågavarande skogar för det dåvarande uppginge. Såsom grunder för eu

approximativ beräkning av detta belopp syntes emellertid kunna läggas

storleken av de anslag, som för budgetåret 1923/1924 anvisats såsom ersättning

till domänfonden för lappmarkslagens handhavande i fråga om skogar

i lappmarkerna samt Särna och i(lrc socknar, samt förhållandet mellan sistnämnda

och nu ifrågavarande skogars arealer, beräknade för produktiv

skogsmark. Då nyssnämnda anslag sammanlagt uppginge till 570,000 kronor

samt berörda arealer enligt domänstyrelsens förvaltningsberättelse för 1921

utgjorde 1,402,150 respektive 206,258 hektar, motsvarande ungefär förhållandet

7:1, skulle alltså domänfondens kostnader för nu ifrågavarande

skogar kunna beräknas till cirka 80,000 kronor per år. I detta sammanhang

torde emellertid böra erinras, dels att ifrågarande skogar ej sällan

vore belägna i omedelbar närhet av kronoparkerna samt i följd härav jämförelsevis

lätta för skogsstatens personal att övervaka, dels ock att även

skogsvårdslagens tillämpning å dessa skogar torde kräva ej oväsentliga bidrag

från statens sida. I följd härav torde den besparing för staten, som

ett överförande av ifrågavarande skogar till denna lag skulle medföra, i

varje fall ej bliva synnerligen betydande. Härtill komme, att värdet av den

förenkling i administrationen, som ett dylikt överförande skulle föranleda,

i viss mån förringades därigenom, att förenämnda i kustlanden belägna

kronohemman och krononybyggen under åborätt i varje fall borde kvarstå

under lappmarkslagen och sålunda under skogsstatens tillsyn. Av vad sålunda

anförts torde framgå, att de fördelar, som skulle vinnas genom ifrågavarande

skattehemmans och överloppsmarkers hänläggande under skogsvårdslagen,

ej vore av den betydelse, att de kunde anses uppväga de förluster

för viktiga allmänna intressen, som berörda åtgärd skulle medföra.

Den av departementschefen sålunda intagna ståndpunkt gillades av Kungl.

Maj:t, som i proposition nr 95 föreläde den i ärendet förebragta utredningen

1924 års riksdag.

I sitt med anledning av denna proposition avgivna utlåtande nr 30 uttalade

jordbruksutskottet, att även utskottet funne den förebragta utredningen

i fråga om samtliga här avsedda skogar klarlägga, att vissa skäl

talade mot att då överföra dem till skogsvårdslagen. För det dåvarande

syntes alltså ej förutsättningar föreligga för åtgärder i denna riktning. Vad

utskottet sålunda anfört godkändes av riksdagen.

I samband med ett den 10 april 1925 avgivet yttrande rörande vissa av

domänstyrelsen föreslagna ändringar i lappmarkslagen upptogo domänfullmäktige

till behandling frågan, huruvida lappmarkslagen borde bibehållas

för hela sitt nuvarande giltighetsområde, samt framställde förslag om, att

sådana under lappmarkslagen lydande mer godartade skogsmarker i bättre

geografiskt läge, som funnes insprängda i eller som i föryngringshänseende

vore likvärdiga med de områden, där skogsvårdslagens allmänna bestäm
-

Domänfidlmäktiges

yttrande den

10 april 1925.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

melser tillämpades, skulle undantagas från utsyningstvång samt inordnas

under skogsvårdslagen. Under lappmarkslagen lydande svårföryngrade skogar

samt skogar, som vore av skyddsskogs karaktär, skulle däremot enligt domänfullmäktiges

förslag kvarstå under lagen.

Domänfullmäktige anförde till utveckling av berörda förslag bland annat:

De godartade markerna borde behandlas på samma sätt som angränsande

hemman i andra län, vilka endast underkastades 1923 års lag. Utsyningstvånget

bleve här en kostnad för staten och en börda för markägaren. Dessa

marker borde sålunda vid den tidpunkt, då så ansåges lämpligt, läggas under

vederbörande skogsvårdsstyrelse efter prövning av det eventuella värdet av

statens servitut och den avlösning, som kunde bestämmas. Då dessa marker

i regel vore välbelägna, funnes här tillgång till den arbetskraft, som vore nödvändig

för utförandet av skogsvårdsarbetena. En förutsättning för tilllämpandet

av ett friare skogsbrukssätt vore uppenbarligen, att dugligt skogsfrö

från trakten kunde påräknas i tillräcklig mängd. De skogar, som borde

hänföras till denna kategori, vore de hemman med inskränkt dispositionsrätt

till skogen, som funnes insprängda i eller som i föryngringshänseende

ansåges likvärdiga med de områden, där 1923 års allmänna skogslag tilllämpades.

I ett med anledning av domänfullmäktiges berörda förslag den 30 april

1925 avgivet yttrande avstyrkte domänstyrelsen förslaget samt framhöll, att

ett avskiljande inom lappmarkerna av de mera godartade skogsmarkerna,

på sätt domänfullmäktige ifrågasatt, icke läte sig göra, enär dels i gällande

skogslagar ej funnes angivna sådana grunder för en dylik åtgärd, som motsvarade

de krav på behörigt hänsynstagande till de biologiska förutsättningarna

härför, som ovillkorligen måste uppställas, dels ock, om dylika

lagbestämmelser funnes, åtgärden komme att stöta på allt för stora praktiska

svårigheter såväl vid själva avskiljandet som ock vid tillämpningen

av olika skogslagar inom de särskilda områdena.

I de yttranden, som med anledning av de ifrågasatta ändringarna i lappmarkslagen

infordrats från vederbörande ortsmyndigheter efter det domänfullmäktiges

ifrågavarande förslag blivit framlagt, uttalade sig länsstyrelserna

och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Västernorr lands och

Jämtlands län för lappmarkslagens ersättande med skogsvårdslagen, såvitt

dessa län anginge, varemot övriga hörda ortsmyndigheter — med undantag

av skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län, som ej intog någon bestämd ståndpunkt

i saken — avstyrkte, att man, åtminstone för det dåvarande, innan

man ännu sett verkningarna av den då nyligen i Västerbottens och Norrbottens

läns kustland införda allmänna skogsvårdslagen, upphävde lappmarkslagen

beträffande någon del av de under densamma lydande skogar.

Norrlands Skogsvårdsförbund, som erhållit tillfälle att yttra sig i frågan, tillstyrkte,

att en förutsättningslös utredning verkställdes därom, huruvida vissa

delar av lappmarkslagens tillämpningsområde kunde utan olägenheter av skogsbiologisk,

social eller administrativ art flyttas in under 1923 års skogsvårdslag.

Sveriges Skogsägareförbund som jämväl avgivit yttrande framhöll:

»Det torde få anses ostridigt, att beträffande sådana under lappmarkslagen

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

15

lydande skogar, vilka låge inom Jämtlands och Västernorrlands län samt

Västerbottens läns kustland, de biologiska förhållandena ej lade minsta hinder

i vägen för utsyningstvångets avlyftande och skogarnas läggande under

1923 års lag. Domänstyrelsen torde ej heller med sina uttalanden i skrivelsen

den 30 april 1925 hava avsett dessa hemman under lappmarkslagen.

Desamma torde nu samtliga böra inläggas under 1923 års skogsvårdslags

tillämpningsområde. Vad de inom Norrbottens läns kustland belägna skogarna

beträffade torde ett betydande antal av dessa lämpligen kunna överflyttas

till allmänna skogsvårdslagen. Förbundet ansåge, att en utredning

härom snarast borde komma till stånd.»

Domänstyrelsen avgav nytt utlåtande den 22 oktober 1925 och vidhöll

därvid, att lappmarkslagen borde bibehållas för hela sitt nuvarande giltighetsområde.

Vid avgivandet av detta utlåtande voro domänfullmäktige av

skiljaktig mening och vidhöllo vad de i sitt särskilda yttrande den 10 april

1925 anfört samt underströko särskilt, att åtgärder snarast borde vidtagas,

för att statsverkets omkostnader för utsyningarna enligt lappmarkslagen

skulle kunna avsevärt minskas eller möjligen bortfalla.

Sedan med ledning av avgivna yttranden frågan om ändring i olika hänseenden

av lappmarkslagen varit föremål för beredning inom jordbruksdepartementet,

anmäldes ärendet den 5 februari 1926 för Kungl. Maj:t. Därvid

avstyrkte dåvarande chefen för jordbruksdepartementet vidtagandet av

åtgärd för inskränkning i lappmarkslagens giltighetsområde. Beträffande

de under lappmarkslagen lydande allmänna skogar framhöll departementschefen,

att det torde vara uppenbart, att dessa borde kvarstå under utsyningstvång.

Vad angick de enskilda skogar, vilka avsågos i de framställda

yrkandena rörande inskränkning av lappmarklagens giltighetsområde, voro

dessa, enligt vad departementschefen påpekade, av två slag nämligen dels

sådana skogar, som voro belägna utom lappmarkerna samt Särna och Idre

socknar, vilka skogar lågo insprängda bland skogar under 1923 års lag, och

dels sådana inom berörda områden befintliga skogar, som i föryngringsavseende

voro likställda med skogar, för vilka skogsvårdslagens allmänna bestämmelser

ägde tillämpning. Frågan, huruvida lappmarkslagen borde bibehållas

för berörda enskilda skogar eller beträffande dem ersättas med

skogsvårdslagen, torde i första rummet böra bedömas med hänsyn därtill,

vilkendera lagen kunde anses bäst ägnad att garantera skogskapitalets vidmakthållande

och rationella vård. Departementschefen fann det vara obestridligt,

att lappmarkslagen i berörda avseende borde givas företräde framför

skogsvårdslagen. Enligt departementschefens mening skulle icke heller

en inskränkning i lappmarkslagens giltighetsområde, på sätt blivit påyrkat,

medföra administrativa och ekonomiska lättnader av någon mer avsevärd

betydelse.

Den av departementschefen sålunda intagna ståndpunkten gillades av

Kungl. Maj:t, som i proposition nr 43 föreläde ärendet 1927 års riksdag.

I det utlåtande nr 63, som jordbruksutskottet avgav över berörda proposition,

hemställde utskottet om avslag å det i propositionen framlagda lag
-

Proposition

nr 43 till

1927 åis riksdag.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 197.

förslaget samt att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla dels

om skyndsamt framläggande av förslag rörande överförande till den allmänna

skogsvårdslagen av sådana utom lappmarkerna belägna, under lappmarkslagen

nu lydande enskilda skogar, beträffande vilka ur skogsbiologisk synpunkt

hinder härför icke mötte, dels ock om verkställande av utredning och

framläggande snarast möjligt av förslag till ny skogsvårdslag för inom lappmarkerna

belägna enskilda skogar, under beaktande å ena sidan att i möjligaste

män de principer följdes, varpå den allmänna skogsvårdslagen vore

byggd, samt å andra sidan att tillbörlig hänsyn toges till i dessa trakter

föreliggande svårigheter till föryngring, ävensom till önskvärdheten att av

sociala och nationalekonomiska skäl fördela avverkningen av den avverkningsmogna

skogen på längre tid. Utskottet anförde därvid bland annat:

»Utskottet utginge från den principiella uppfattningen, att en särlagstiftning

av ifrågavarande art icke borde till sin reella innebörd göras strängare

eller till giltighetsområdet vidare än som för tillgodoseende av det därmed

avsedda syftet kunde anses vara nödvändigt. Utskottet finge till en början

erinra att, då riksdagen år 1923 behandlade den allmänna skogsvårdslagen,

riksdagen uttalade sig för den uppfattningen, att vissa utanför lappmarkerna

belägna skogar under lappmarkslagen borde överföras från lappmarkslagen

till den allmänna skogsvårdslagen. Därvid underströks särskilt den synpunkten,

att det givetvis i och för sig vore ägnat att medföra olägenheter

i olika avseenden, att fastigheter med särskilda skogslagsbestämmelser funnes

inspridda här och var inom ett område, där i övrigt andra sådana lagbestämmelser

tillämpades. De skäl, som tidigare anförts för en inskränkning

i förevarande lagstiftnings giltighetsområde, syntes utskottet under de senaste

åren hava vunnit i styrka, närmast på grund av det ökade skogliga intresse

från de enskilda skogsägarnas sida, som på ett glädjande sätt kommit till

synes vid tillämpningen av den nya skogsvårdslagen. Den uppfattningen

torde därför hava blivit alltmera allmän, att den princip om »frihet under

ansvar», varpå skogsvårdslagen psykologiskt vore byggd, befunnits vara av

stort värde i skogsvårdshänseende. Även i övrigt torde erfarenheten ha visat,

att denna lag i allmänhet väl uppfyllde de förhoppningar, som ställts på

densamma. Icke minst torde det hava visat sig, att lagens restriktiva bestämmelser

ifråga om avverkning i svårföryngrad skog m. m. — kunnat

på ett verksamt sätt tillämpas. Vid sådant förhållande måste de olägenheter,

som vore förbundna med den alltigenom på tvång byggda lappmarkslagen,

komma att framstå i skärpt dager särskilt vad anginge därunder

lydande utom lappmarkerna belägna skogar. Det torde icke heller kunna

förnekas, att åtskilliga av de anmärkningar, som från rent skogliga och

ekonomiska synpunkter riktats mot den nuvarande lappmarkslagen, ägde

reellt fog. — Vid övervägande av de skäl, som anförts för och emot en

inskränkning av lappmarkslagens giltighetsområde, hade alltså utskottet

ansett sig i princip böra ansluta sig till den ståndpunkten, att en sådan

inskränkning borde äga rum, där hinder från skogsbiologisk synpunkt icke

mötte. Utskottet finge erinra, att någon närmare undersökning — såsom

av 1923 års riksdag ifrågasatts vilka skogar under lappmarkslagen som

vore att hänföra till den ena eller andra kategorien icke kommit till stånd

med hänsyn till Kungl. Maj:ts principiella ståndpunkt till den omhandlade

frågan. Det torde emellertid få anses såsom ostridigt, att de i Norrlands

kustland och i Jämtlands län belägna skogarna, vilka låge spridda bland

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

17

skogar under skogsvårdslagen, vore av dylik beskaffenhet. — Möjligen kunde

i detta avseende en viss tvekan råda i fråga om de nordligaste delarna av

kustlandet, vilket även torde gälla de inom Särna och Idre socknar av

Kopparbergs län belägna skogarna. Beträffande från vissa håll uttalade

farhågor för att befolkningen i nu ifrågavarande trakter skulle komma att

missbruka den i allmänna skogsvårdslagen medgivna fria avverkningsrätten

torde det vara tillräckligt erinra om de bestämmelser, som denna lag innehölle

till förhindrande av dylikt missbruk, och med avseende å förmågan

att rätt tillämpa lagens bestämmelser torde goda skäl finnas för antagandet,

att denna befolkning ägde lika stora förutsättningar som den i de under

lagen nu lydande delarna av Norrland. Utskottet ansåge, att efter verkställd

erforderlig utredning förslag borde föreläggas riksdagen om överförande

till skogsvårdslagen av berörda under lappmarkslagen lydande skogar eventuellt

med den begränsning, som kunde påkallas med hänsyn till antydda

tveksamhet i fråga om vissa av dessa skogar.»

Utskottets hemställan om avslag å Kungl. Maj:ts förslag bifölls av båda

kamrarna. Utskottets hemställan i övrigt bifölls av första men avslogs av

andra kammaren med 94 röster mot 82, som avgåvos för bifall till samma

hemställan. Denna föranledde sålunda ej någon riksdagens åtgärd.

1927 års skogssakkunniga för Lappmarken] hava i sitt avgivna betänkande Skogshemställt

om sådan lagändring, att de utanför lappmarkerna samt Särna sakkunrll9aoch

Idre socknar belägna enskilda skogar, som lyda under lappmarkslagen,

skola bliva underkastade samma lagbestämmelser i skogsvårdshänseende

som kringliggande enskilda'' skogar samt sålunda underkastade 1923 års

skogsvårdslags bestämmelser. Sakkunniga hava som motiv för sin hemställan

anfört:

»Det torde vara uppenbart, att avsevärda olägenheter måste uppkomma

av ett sådant förhållande, som nu råder, eller att den ena skogsmarken är

underkastad en skogslag och angränsande skogsmark en annan. Detta måste

i desto högre grad bliva förhållandet, som i ena fallet en myndighet utövar

den nödiga kontrollen, medan i andra fallet en annan myndighet fullgör

detta värv. Från praktiska och ekonomiska samt administrativa synpunkter

måste det ovillkorligen bliva en vinst av icke ringa värde, om

enhetliga lagbestämmelser härvidlag genomföras. Några invändningar häremot

torde ej heller kunna göras vare sig från biologiska eller klimatologiska

synpunkter, ty man lärer utan tvekan vara berättigad fastslå, att

skogarna å de s. k. ströhemmanen icke i dessa hänseenden förete någon

som helst skillnad mot kringliggande under skogsvårdslagen lydande skogar,

utan att den omständigheten, att de äro underkastade annan skogslag, har

en uteslutande historisk grund. Visserligen har jordbruksutskottet vid 1927

års riksdag ifrågasatt, att beträffande de nordligaste delarna av Norrbottens

kustland hinder av skogsbiologisk art möjligtvis skulle kunna förefinnas

för ett överflyttande av skog från lappmarkslagens till skogsvårdslagens

giltighetsområde, men sakkunniga, som haft sin uppmärksamhet särskilt

riktad på dessa förhållanden, hava vid företagna undersökningar blivit fullt

förvissade om, att skäl icke föreligger att från skogslagstiftningssynpunkt

behandla dessa längst norrut belägna ströhemmansskogar annorlunda än

skogarna å ströhemmanen i övrigt.

Ett ytterligare skäl, som starkt talar för att med avseende å ströhemBihang

till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 165 häft. fNr 197.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

manen genomföra enhetliga lagbestämmelser, är, att det för befolkningen,

som ju i allmänhet saknar kännedom om de historiska förutsättningarna,

måste framstå som eu orättvisa, att den ena hemmansägaren skall kunna

disponera sin skog på ett annat och kanske friare sätt än grannen, utan

att någon olikhet i mark och skog giver anledning härtill. Det har heller

icke saknats uttryck för en sådan uppfattning från befolkningens sida. Denna

känsla av orättvisa måste för övrigt uppenbarligen särskilt lätt framkallas,

när det icke är större sammanhängande områden utan, såsom fallet är med

dessa ströhemman, i huvudsak endast spridda skogar, som äro underkastade

särskilda lagbestämmelser.

Vid flera tidigare tillfällen, då det varit ifrågasatt att fritaga skogar från

lappmarkslagens föreskrifter, har gjorts gällande, att de särskilda bestämmelser,

varigenom skogarna underkastats denna lags inskränkningar, tillkommit

i samband med kronans upplåtelse av skogarna åt enskilda, samt

att dessa bestämmelser därför skulle hava annan än skogsvårdslags karaktär.

Från en sådan uppfattning rörande sagda bestämmelsers natur skulle

man törhända kunna hämta ett skäl, som talar emot, att enhetliga lagbestämmelser,

på sätt de sakkunniga velat föreslå, oförbehållsamt införas.

De sakkunniga anse sig därför här böra uttala, att de för sin del icke

kunna godtaga en dylik uppfattning, utan att enligt deras mening man

icke kan tillägga omnämnda bestämmelser annan innebörd än att de äro

av uteslutande skogsvårdslags natur. Bestämmelserna hava aldrig avsett

annat än ett betryggande av skogens bestånd och goda vård. Visserligen

är sant, att vid deras tillkomst man icke ansett dem kunna tillämpas med

avseende å andra skogar än sådana, över vilka kronan fortfarande kunde

anses hava dispositionsrätt; men denna försiktighet från statsmakternas sida

finner sin förklaring i de lagstiftningsgrundsatser, som vid den tidpunkten

omfattades av statsmakterna. Under alla omständigheter torde man —

även med en annan uppfattning i denna fråga — icke enligt de sakkunnigas

mening med fog kunna låta nämnda förhållande utgöra ett hinder

för genomförande av enhetliga lagbestämmelser, då i övrigt starka skäl tala

härför.

Sakkunniga hava begränsat sitt förslag till att avse allenast enskilda

skogar. Det har nämligen synts de sakkunniga uppenbart, att med avseende

å de allmänna skogar, för vilka lappmarkslagen gäller, d. v. s. skogar å

vissa under åborätt upplåtna kronohemman och krononybyggen, icke i detta

sammanhang någon ändring bör äga rum.

Då de sakkunniga med sitt förslag gått in för en utvidgning av giltighetsområdet

för 1923 års skogsvårdslag, stödja de sig på den betryggande

erfarenhet, som numera föreligger om nämnda lags verkningar. Det måste

nämligen anses till fullo ådagalagt, att skogsvårdslagen utrustat den övervakande

myndigheten, skogsvårdsstyrelsen, med tillfredsställande maktmedel

att förhindra skogsskövling och att framtvinga de skogsvårdande åtgärder,

som kunna erfordras för betryggande av skogarnas reproduktion efter företagna

avverkningar. Men framför allt kan man ej bortse ifrån betydelsen

av den i lagens anda framarbetade frivilliga samverkan mellan skogsvårdsstyrelse

och skogsägare och det i samband därmed hos befolkningen framkallade

ökade intresset för skogarnas vård. Detta skogliga intresse yttrar

sig dels däri, att skogsägarna i allt större utsträckning begära skogsvårdsstyrelsernas

råd och biträde vid utstämpling för avverkning i såväl äldre

som yngre skog, och dels däri, att arbeten för produktionens höjande, såsom

genom dikning av försumpade marker, beståndsvårdande röjningar m. m.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

19

nått en betydande omfattning. I detta frivilliga förtroendefulla samarbete

mellan skogsägarna och skogsvårdsstyrelserna har man enligt sakkunnigas

mening att finna den säkraste grunden för ett ökat skogsvårdsintresse och

därmed förbättrad skogsvård å de enskilda skogarna. Visserligen har man

tidigare icke ansett sig böra gå med på ett överflyttande av nu ifrågavarande

skogar från lappmarkslagens giltighetsområde till 1923 års skogsvårdslag,

men orsaken härtill är huvudsakligen att finna i den omständigheten,

att man då ännu icke haft tillräcklig erfarenhet rörande sistnämnda

lags verkningar inom de nordligaste länen.

Enligt de sakkunnigas mening torde man ej heller behöva befara, att

skogarnas överflyttande till skogsvårdslagen skall komma att medföra några

ödesdigra verkningar för skogskapitalets bestånd. Erfarenheten från de i

samma landsdelar belägna skogar, som hittills lytt under denna lag, har

icke givit anledning till dylika farhågor. Visserligen kan man förvänta,

att från nu ifrågavarande hemman, vilka i regel hava riklig tillgång på

äldre skog, väsentligt ökade avverkningar komma att företagas under en

tidsperiod framåt, men man torde ej behöva befara, att dessa ökade avverkningar

skola hava märkbart inflytande på virkesmarknaden. Emot en dylik

farhåga torde vara tillräckligt att peka på, att de skogsområden, varom nu

är fråga, hava relativt så ringa omfattning, att den ökning i virkestillgången,

som därifrån kan framkomma, ej gärna kan utöva någon inverkan

på marknadspriset.»

Sakkunniga hava tillika föreslagit vissa övergångsbestämmelser, vilka

skulle träda i kraft vid lappmarkslagens avlösande av skogsvårdslagen,

samt i detta samband framhållit, att man för det ifrågasatta utbytet av

skogslag borde välja en tidpunkt, då ett visst stillestånd i arbetet i skogarna

förelåge, t. ex. den 1 maj.

Över sakkunnigas förslag hava yttranden avgivits av länsstyrelserna, landstingens

förvaltningsutskott, hushållningssällskapens förvaltningsutskott och

skogsvårdsstyrelserna inom Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län, skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län, domänstyrelsen, kammarkollegium,

centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, Norrlands

skogsvårdsförbund samt Sveriges skogsägareförbund.

Av myndigheterna inom Kopparbergs län har länsstyrelsen hemställt, att

de under lappmarkslagen hörande skogarna inom Särna och Idre socknar

jämväl måtte undantagas från lappmarkslagens giltighetsområde, men i

övrigt icke haft något att erinra mot förslaget. Övriga myndigheter i länet

hava icke gjort några erinringar mot sakkunnigas förslag.

Samtliga myndigheter inom Jämtlands län hava lämnat förslaget utan

erinran.

Inom Västerbottens län hava länsstyrelsen, hushållningssällskapets förvaltningsutskott

och skogsvårdsstyrelsen tillstyrkt förslaget. Hushållningssällskapets

förvaltningsutskott har därvid anfört:

»Förhållandena inom de berörda områdena äro sådana, att man, oberoende

av den uppfattning man kan hysa om lappmarkslagen inom sitt egentliga

giltighetsområde, måste finna det fördelaktigast ur såväl enskild som allmän

synpunkt om en och samma skogslag blir gällande inom ett och samma

Yttranden.

Kopparbergs

län.

Jämtlands

län.

Västerbottens

län.

s. 20 Kontrollera mot PDF

Norrbottens

län.

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

område. De biologiska förhållandena kunna icke åberopas som lappmarkslagens

stöd vad rör nu berörda områden, och då dessa områden även äro

relativt små, kunna de sociala eller ekonomiska följderna av lappmarkslagens

föreslagna begränsning näppeligen bliva nämnvärda, om ens några.

De fördelar ur administrativ och rättslig synpunkt, som vinnas, äro däremot

påtagliga. Tidpunkten för lappmarkslagens begränsning synes också

förvaltningsutskottet lämplig.»

Landstingets förvaltningsutskott har yttrat:

»Västerbottens läns landsting har i tidigare avgivna yttranden angående

den särskilda skogslagen för lappmarken som sin mening uttalat, att denna

lag bör bibehållas. Ehuru nu föreliggande sakkunnigeförslag endast avser

hemman i kustlandet — beträffande vilka helt visst praktiska skäl kunna

finnas att lägga dem under allmänna skogsvårdslagen — synes det förvaltningsutskottet,

att ett ställningstagande till sakkunnigeförslaget kan komma

att bli av betydelse principiellt för den särskilda skogslagen i dess helhet.

Förvaltningsutskottet, som icke är berett att fatta ett principavgörande innan

resultatet av den pågående utredningen om den särskilda skogslagen i dess

hela omfattning blivit slutförd, vill för närvarande endast ifrågasätta, att

det nu föreliggande förslaget får bli vilande för att behandlas i sammanhang

med skogslagen för lappmarken.»

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län har förutsatt,

att vissa inom Pajala och Junosuando socknar belägna områden, där på grund

av råhumus föryngringssvårigheter förefinnas, icke med nuvarande lagbestämmelser

skulle kunna förklaras såsom svårföryngrade. Med hänsyn härtill anser

förvaltningsutskottet, att samma områden böra bibehållas under lappmarkslagen,

men har eljest icke haft något att erinra mot sakkunnigas förslag. Utskottet anför:

Om man närmare studerar de av de sakkunniga upprättade tabellerna

över arealer och virkesförråd inom de olika socknarna, finner man, att, medan

impedimenten å hemmanen i de nordligaste socknarna Pajala, Junosuando

och Tärendö uppgå till sammanlagt 52 procent av totalarealen, motsvarande

siffra för övriga socknar i kustlandet utgör blott 34 procent. Dessa

impediment bestå nära nog helt och hållet av myrmarker. Det torde icke

kunna bestridas, att myrbildningen liksom uppkomsten av försumpade marker

har ett mycket intimt samband med nederbördens förhållande till avdunstningen

eller med andra ord med de klimatiska förhållandena. Även

de för förstnämnda socknar angivna låga kubikmassorna per ytenhet torde

hava sin grund i samma förhållande, enär avverkningarna i dessa trakter

ända till senaste åren på grund av oordnade flottledsförhållanden haft jämförelsevis

obetydlig omfattning och således icke kunnat inverka på beståndens

slutenhet. Härtill kommer, att hela Muonionalusta kapellförsamling

samt vissa delar av Junosuando och Pajala socknar ligga ovan marina

gränsen, vilken bildar en markerad skillnad även i skogligt avseende. Detta

område har en medeltemperatur under juni—september månader, som ligger

under 10.5° Celsius, vilket spelar en avgörande roll för tallens fröproduktion.

Goda fröår äro också ytterst sällsynta i dessa trakter. Visserligen

förekomma liknande förhållanden även inom andra delar av kustlandet, men

dels äro dessa av mindre omfattning, dels upptagas de huvudsakligen av

kronoparker och allmänningar. Då av sakkunnigeutlåtandet icke framgår

arten eller sättet för de undersökningar, varpå de grunda sitt uttalande om

tillståndet i skogarna i de nordligaste delarna av kustlandet, kan man ju

icke heller närmare bedöma desamma, men för var och en som sett sko
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

''21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

garna i Muonionalusta och vissa delar av Junosuando och Pajala är det

uppenbart, att de förete ett betydligt sämre utseende än inom övriga delar

av kustlandet. När förvaltningsutskottet tillstyrkte dimensionslagens ersättande

med skogsvårdslagen för de fria hemmanen även i dessa trakter,

skedde det med stor tvekan, men med hänsyn till att en stor del av hemmansskogarna

lydde under lappmarkslagen, ansåg det sig kunna gå med

därpå. Härvid bör emellertid bemärkas, att då hade man att välja på

skogsvårdslagen eller dimensionslagen, vilken senare icke erbjöd närmelsevis

samma effektiva skydd för skogen, som lappmarkslagen. Att härpå

grunda ett överförande av även övriga hemman till skogsvårdslagen synes

icke befogat, då det såsom redan visats, uppenbarligen råder väsentligt olika

förhållanden såväl i klimatiskt som biologiskt hänseende i dessa trakter i

förhållande till övriga delar av kustlandet. De sakkunniga hava tydligen

ansett, att, då det här är fråga om hemman, som ligga inom den nuvarande

skogsvårdslagens giltighetsområde, så är det självfallet, att de skola

lyda under denna lag, oberoende av om de ligga i omedelbar närhet till

kronohemman och nybyggen samt kronoparker och oberoende av alla andra

hänsyn och att lagen om svårföryngrade skogar torde erbjuda ett tillräckligt

effektivt skydd för skogarna i de nordligaste delarna av kustlandet. Av

denna anledning torde de hava ansett, att någon ingående utredning av de

spörsmål, som utskottet och departementschefen begärt, icke erfordras beträffande

skogarna i kustlandet. Emellertid gälla bestämmelserna om svårföryngrade

skogar endast ifråga om skogsmarks belägenhet »i havsbandet

eller på höjder eller eljest i särskilt exponerat läge», således icke ifråga om

de här allmänt förekommande råhumusmarkerna, som dock upptaga stora

arealer. Ett oeftergivligt villkor för att dessa marker skola kunna behandlas

såsom svårföryngrade skogar är, att § 18 i 1923 års skogsvårdslag omarbetas

till den huvudsakliga ordalydelse, som den hade i det av Kungl.

Maj:t framlagda förslaget. Någon besparing för statsverket genom den föreslagna

åtgärden är utesluten, såvida icke motsvarande kostnader skola överflyttas

på skogsägarna, vilket dock är varken lämpligt eller rättvist, enär

ett överflyttande av ifrågavarande skogar under skogsvårdsstyrelsen kommer

att medföra väsentligt ökade utsyningskostnader för de hemmansägare,

vilka komma att anlita skogsvårdsstyrelsens personal som biträde vid utsyningarna,

vilket i regel torde bliva fallet. Verkställd utredning visar nämligen,

att de kostnader, som drabba skogsägarna för utsyning enligt skogsvårdslagen

uppgå till väsentligt högre belopp än för motsvarande arbete

enligt lappmarkslagen. Vid frågans behandling inför 1927 års riksdag uttalades

tämligen samstämmigt, att utgångspunkterna för omarbetande av

lappmarkslagstiftningen böra vara dels tillgodoseende av kravet på uthålligt

skogsbruk, dels vidtagande av åtgärder för återväxtens betryggande, men

att den övermogna och skadade skogen bör tillgodogöras snarast möjligt.

Givetvis hade det betydligt underlättat ett ställningstagande till förevarande

fråga, om dessa riktlinjer beaktats av de sakkunniga vid utarbetandet av

det föreliggande förslaget. Under nuvarande förhållanden är det ju icke

möjligt att företaga en jämförelse mellan skogsvårdslagen och den reviderade

lappmarkslagen, då något förslag till den senare eller utredning härom

icke föreligger. När detta förslag föreligger, skall det kanske visa sig

att det, förutom tillgodoseendet av det inom riksdagen allmänt uttalade kravet

på uthållig avkastning och förslag till åtgärder för återväxtens betryggande,

även innehåller bestämmelser, som möjliggöra ett hastigare tillgodogörande

av den överåriga skogen och i övrigt äro avsedda att främja en

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

god beståndsvård. Måhända skall det även möjliggöra för de skogsägare,

som äga därtill kompetent personal, att under vederbörlig kontroll själva

handhava vården av sina skogar. Kanske skall detta förslag vara ägnat

att tillgodose såväl skogens som skogsägarnas berättigade intressen bättre

än skogsvårdslagen, beträffande vilken redan nu från flera håll framställts

krav på revision i flera avseenden. Om emellertid den omständigheten, att

ifrågavarande hemmansskogar äro belägna inom 1923 års skogsvårdslags

giltighetsområde skall vara avgörande på frågan om, under vilken skogslag

dessa skola lyda, får förvaltningsutskottet, under erinran om vad det och

landstingets förvaltningsutskott anförde år 1923, då de hade att yttra sig

över dimensionslagens ersättande med skogsvårdslagen, framhålla, att en

nödvändig förutsättning för genomförande av den ifrågasatta förändringen

är, att statsverket bestrider de ökade kostnader, som härigenom förorsakas

skogsvårdsstyrelsen, så att icke dessa kostnader överflyttas på skogsägarna.

Då staten får vidkännas nästan samtliga kostnader för lappmarkslagens

handhavande, skulle detta icke innebära någon ökad utgift för statsverket,

utan endast medlens överflyttande på det organ, åt vilket

anförtros vården och tillsynen av dessa skogar. Med stöd av vad ovan

anförts beträffande inom Muonionalusta kapellförsamling och inom vissa

delar av Pajala och Junosuando socknar belägna hemmansskogar får förvaltningsutskottet

hemställa, att dessa skogar undantagas från den föreslagna

förändringen, åtminstone till dess noggrann utredning angående de

skogliga förhållandena å dessa områden föreligger och gränserna för desamma

kunna närmare angivas, samt att bestämmelserna i § 18 angående

svårföryngrade skogar bliva ändrade därhän, att de komma att omfatta

även råhumusmarker.»

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län har ansett sig kunna lämna utan

erinran de sakkunnigas förslag i vad det avsåge huvudparten av de skogar,

som vore ifråga. Beträffande skogarna i länets kustlands nordligaste delar

har skogsvårdsstyrelsen dock icke lika oförbehållsamt godtagit de sakkunnigas

förslag, då inom dessa trakter funnos avsevärda områden med

svårföryngrad skog. Styrelsen åberopar beträffande dessa skogar en av biträdande

länsjägmästaren S. Lindroth gjord utredning samt anför vidare.

Att de sakkunniga ansett, att inga svårföryngrade områden skulle förefinnas,

kunde man icke förutsätta, utan torde förhållandet vara, att de förmenat

sådana områden kunna hänföras till svårföryngrat område jämlikt

skogsvårdslagens 18 §. Med hänsyn till uttalanden från en del håll att

nämnda paragrafs avfattning icke skulle göra densamma tillämplig i sådan

utsträckning, som i förevarande fall skulle påfordras, ansåge skogsvårdsstyrelsen

emellertid, att detta först borde klargöras och skogsvårdslagens

18 § eventuellt ändras, innan lappmarkslagen upphävdes för de angivna

trakterna. Med hänsyn till berörda omständigheter och då lappmarkslagen

snart skulle omarbetas, finge skogsvårdsstyrelsen för sin del förorda att, i

avvaktan härpå, med lagändringen skulle anstå för det i länets kustlands

nordligaste delar belägna området.

Det sålunda avsedda området hade utmätts å en yttrandet bifogad karta

samt överensstämde med det område, som i biträdande länsjägmästaren

Lindroths utredning benämnts »Muonionalustaområdet».

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr li)7.

I ovannämnda utredning anför Lindroth bland annat:

»Ligger sommarens medeltemperatur under 10.5° C. blir tallens fröproduktion

som regel mycket dålig. Goda fröår bliva i sådana trakter sällsynta.

Detta överensstämmer också med erfarenheter från nu ifrågavarande

landsända. En av de viktigaste för att icke säga den viktigaste faktorn för

skogens föryngring är därmed icke tillfinnandes. Jag har försökt utröna, inom

vilka områden, om vilka bär är fråga, medeltemperaturen under sommaren

understiger 10.5 '' C. Detta betinnes vara fallet dels inom en mängd mindre

spridda partier, dels inom tre större sammanhängande områden. Av dessa utgöra

Muonionalusta kapellförsamling, norra delen av Junosuando socken samt

nordvästra delen av Pajala socken — bär nedan benämnt Muonionalustaområdet

— ett; västra delarna av Tärendö och Korpilombolo socknar ett annat

och slutligen nordvästra delen av övertorneå socken, sydvästra delen av

Pajala socken och östra delen av Korpilombolo socken ett tredje. Av dessa

utgöras de två senare områdena till övervägande del av kronoparker delvis

även av allmänningar. Något mera framträdande behov av avsättande av

s. k. svårföryngrade områden här, kan därför icke anses föreligga. Samma

är förhållandet med ovannämnda mindre partier. Inom »Muonionalustaområdet»

förefinnes däremot en betydande areal enskilda skogar, varför här,

i den händelse skogsvårdslagen skulle vinna tillämpning på samtliga, särskilda

åtgärder anses nödvändiga, för att icke föryngringen skall äventyras

på avsevärda arealer. Det torde dessutom vara att anmärka, att detta avskilda

område är det ur bevakningssynpunkt mest svåråtkomliga delen av

hela kustlandet. »Muonionalustaområdet» ligger så gott som helt och hållet

ovan marina gränsen till skillnad från den övervägande delen av det övriga

kustlandet. Marken är därför uppbyggd- enbart av morän- och rullstensgrus

(sand). Det senare jordslaget sätter sin prägel på de i östra delen av

området mot Muonioälven liggande byarna, sådana som Muodoslombolo,

Merasjärvi, Kitkiöjärvi, Kitkiöjoki och Parkajoki. Dessa kunna närmast

sägas ligga på en mager sandplatå. Flerstädes påträffas vegetationslösa

vindfläckar. Tallplantorna äro här liksom överallt inom hela »Muonionalustaområdet»

ofta deformerade av olika orsaker (ren, insekter och svampar).

Allt som allt kan sägas, att denna del utgör det mest svårföryngrade inom

hela kustlandet. Mer åt sydväst mellan Muonio- och Lainio älvar ligger

ett högt parti, där expositionen i vanlig skoglig bemärkelse i förening med

mager jordmån försvårar föryngringen. Här ligga byarna Kärendöjärvi

och Parkalombolo. Väster om Lainioälven slutligen påträffas ett storslaget

ändmoränsområde med åsar och mellanliggande myrar och sjöar. Delvis

ligger detta område högt. Byn Oksajärvi inom denna del ligger på cirka

300 meters höjd över havet. Ifråga om detta område gäller om föryngringen

detsamma som sagts om byarna Kärendöjärvi och Parkalombolo.»

Skogsvårdsstyrelsen har i sitt yttrande slutligen berört frågan om de ekonomiska

följderna av de sakkunnigas förslag samt i detta hänseende yttrat:

Skogsstatens kostnader för ifrågavarande skogar samt kronohemman och

nybyggen lära hava uppgått till 42,171 kronor i medeltal för vart och ett

av åren 1925—1927. I Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1924 beräknades

statens utgifter år 1921 till cirka 80,000 kronor för samtliga dessa skogar,

vilket för Norrbottens län gör cirka 57,000 kronor. Sedan 1921 hava alltså

utgifterna väsentligt sjunkit. Huru stora kostnader skogsvårdsstyrelsen

i Norrbottens län kan åsamkas genom övertagandet av ifrågavarande skogar,

är vanskligt att nu avgöra. Någon nämnvärd minskning i de nuvarande

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

kostnaderna torde icke vara att förvänta. Någon personalminskning beträffande

övervakningen av dessa skogar kan icke beräknas. Bevakningen

måste nämligen göras betydligt mera effektiv i och med stämplingtvångets

upphävande. Utsynings- och stämplingsarbetena torde ej heller komma att

nämnvärt minskas. Däremot bortfalla de nu obligatoriska skogsindelningsarbetena.

Vid bedömande av kostnaden för ifrågavarande ytterligare arbetsuppgift

åt skogsvårdsstyrelsen måste bemärkas, att styrelsen för sitt nuvarande

arbete icke disponerar över tillräckliga medel. Styrelsen har också

blivit sämre tillgodosedd med anslagstilldelningen sedan statsanslagen till

samtliga skogsvårdsstyrelser år 1927 sammanslogos. Vid det ifrågasatta

överförandet under skogsvårdslagen av ströhemmanen måste skogsvårdsstyrelsens

personal sålunda utökas med särskild personal härför. Denna utökning

uppskattas till minst 1 biträdande länsjägmästare samt 6 extra

länsskogvaktare, för vilka totalkostnaderna torde kunna beräknas till i runt

tal 32,000 kronor per år.»

Landstingets förvaltningsutskott har åberopat skogsvårdsstyrelsens i länet

yttrande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i princip förordat de sakkunnigas förslag

men ifrågasatt, att lappmarkslagen skulle bibehållas för det inom den

nordligaste delen av Norrbottens kustland belägna området. Såsom motiv för

sin ståndpunkt bar länsstyrelsen andragit:

»Oavsettvilken ståndpunkt man intager till frågan om lappmarkslagens fortsatta

tillämpning inom de egentliga lappmarkerna, synes det icke gärna kunna

råda mer än en mening därom, att det nuvarande förhållandet med avseende

å enskilda skogar inom kustlandet, där i stort sett skogsvårdslagen

tillämpas men lappmarkslagen gäller beträffande enstaka hemman och lägenheter,

i längden icke är hållbart. Sedan numera genom erfarenhet blivit

bestyrkt, att skogsvårdslagen i det stora hela väl fyller sitt ändamål även

inom Norrbottens och Västerbottens läns kustland, torde tiden vara inne

att undanrödja den olikformighet, som för närvarande råder, och inordna

även de s. k. ströhemmannen under skogsvårdslagens bestämmelser. Länsstyrelsen

anser sig därför böra i princip förorda det föreliggande förslaget.

Emellertid har nu såväl av länets skogsvårdsstyrelse, vars yttrande åberopats

av landstingets förvaltningsutskott, som ock av hushållningssällskapets

förvaltningsutskott ifrågasatts, att de nordligaste delarna av länets kustland,

omfattande vissa delar av Pajala och Junosuando socknar, icke

skulle inbegripas i den nu föreslagna utvidgningen av skogsvårdslagens

tillämplighetsområde. Med hänsyn därtill att skogsvårdslagen redan gäller

för större delen av de enskilda skogarna inom ifrågavarande områden, synes

skogsvårdsstyrelsens uttalande i ämnet närmast peka på behovet av ett

förtydligande av 18 § skogsvårdslagen. Genom den av utskottet gjorda ändringen

i det ursprungliga förslaget har denna paragrafs räckvidd onekligen

bliva något dunkel. Det synes emellertid länsstyrelsen påtagligt, att sådana

klimatiska förhållanden, som förorsaka väsentligen nedsatt fröproduktion och

låg grobarhet, i lika hög grad som belägenhet i havsbandet eller på höjder

eller eljest i särskilt exponerat läge böra kunna åberopas som skäl för tilllämpningen

av de särskilda bestämmelser, som enligt skogsvårdslagen gälla

för svårföryngrad skog. Då tvekan nu tydligen råder om innebörden av

18 §, synes det vara av vikt att densamma gives en sådan formulering, att

skogarna inom ifrågavarande områden må kunna förklaras för svårföryngrade

i skogsvårdslagens mening. Därest emellertid den sålunda ifrågasatta

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

lagändringen icke omedelbart kan bringas till stånd, biträder länsstyrelsen

skogsvårdsstyrelsens förslag, att från den nu föreslagna förordningens tilllämpning

tillsvidare undantagas de av styrelsen närmare angivna områdena

av Pajala och Junosuando socknar. I övrigt har länsstyrelsen icke funnit

anledning till någon erinran mot det föreliggande förslaget.»

Inom centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har majoriteten hem- Centralrådet.

ställt, att Kungl. Maj:t måtte förelägga 1929 års riksdag det av de sakkunniga

framlagda förslaget till antagande.

Två ledamöter hava ansett, att centralrådet bort hemställa att, då slutlig

ståndpunkt till de sakkunnigas förslag ej lämpligen borde tagas förrän i

samband med prövning av frågan om ändrad lagstiftning för de under lappmarkslagen

lydande skogar, som vore belägna inom lappmarkerna samt

Särna och Idre socknar, de sakkunnigas förslag för närvarande ej måtte

föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Centralrådets majoritet har i sitt yttrande anfört bland annat:

» I all lagstiftning bör den grundläggande principen vara att åstadkomma

största möjliga rättvisa och enhetlighet. Konsekvensen härav är, att inom

riket även största möjliga enhetlighet i skogslagstiftningshänseende måste

eftersträvas. Detta syfte främjas i utpräglad grad genom de sakkunnigas

förslag, som sålunda bör vara värt att utan dröjsmål förverkligas, om ej

mot detsamma synnerligen bärkraftiga skäl kunna åvägabringas. Centralrådet

har tidigare antytt, att den lagstadgade inskränkningen i dispositionsrätten

till ifrågavarande skogar numera ej synes kunna tolkas som tillkommen

i annat syfte än att befrämja skogsvården. Ur denna synpunkt

möta sålunda ej några hinder för genomförande av de sakkunnigas förslag.

Ej heller torde med fog kunna påstås, att detta skulle medföra några som

helst sociala vådor. Ett inrymmande av dessa spridda skogar om

lagt något över 200,000 har under 1923 års skogsvårdslag kan näppeligen

tänkas för framtiden komma att ofördelaktigt påverka arbetsmarknaden, och

farhågorna om att därigenom ägarnas ekonomi i allmänhet skulle försämras

torde helt säkert vara överdrivna. Lika litet kan den ifrågasatta lagändringen

ur näringspolitisk synpunkt vara av större betydelse, vilket här ej

närmare torde behöva utvecklas.

Vad slutligen angår den biologiska sidan av saken kräves förvisso intet

annat försvar för de sakkunnigas förslag än att påpeka, att de skogar, den

förändrade lagstiftningen gäller, ligga i trakter, där skogarna i allmänhet

redan höra under 1923 års skogsvårdslag, från vilka de i biologiskt hänseende

på intet vis skilja sig. Ett skärskådande av frågan ur ovan berörda

synpunkter kan sålunda enligt centralrådets mening ej ge annat än kraftigt

stöd åt de sakkunnigas förslag, genom vars realiserande större enhetlighet

i skogslagstiftningshänseende skulle åstadkommas. För frågans allsidiga

bedömande återstår sålunda endast att pröva, huruvida en skogslag, byggd

på uthålligt skogsbruk och utsyningstvång, ur samhällets synpunkt är så

värdefull i jämförelse med allmänna skogsvårdslagen, att den berättigar till

kvarhållande av ströhemmanens ägare under särlagstiftning och till brytande

för dessa av kravet på enhetlig lagstiftning. Centralrådet kan ej finna, att

lappmarkslagen besitter så värdefulla egenskaper, att detta bör ske. Tvärtom

anser centralrådet, att uthålligt skogsbruk, i den bemärkelse det fått i

och för ifrågavarande skogar upprättade hushållningsplaner, knappast kan

vara att eftersträva, då de skogars virkesförråd, sagda hushållningsplaner

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Domän
styrelsen.

Över jägmästarna.

Kammarkolle
gium.

Norrlands

skogsvårds
förbund.

avse, oftast äro synnerligen onormalt sammansatta med överskott av mogen

och övermogen skog. För rikets och exportindustriens virkesförsörjning

torde den uthållighet i skogsbruket, skogsvårdslagen garanterar, i allmänhet

och vad angår nu ifrågavarande skogar vara tillfyllest. Vad åter utsyningstvånget

beträffar måste erkännas, att detta givetvis medfört både fördelar

och olägenheter. Den sakkunskap, som anlitas för utsyningarnas verkställande,

måste förutsättas åtminstone skänka skogen en ur biologisk synpunkt

så god vård, som liushållningsplanen medgiver. Å andra sidan torde ej

kunna förnekas, att utsyningstvånget måste utgöra en hämsko på skogsägarnas

intresse, vilket, att döma av de erfarenheter skogsvårdslagens tilllämpning

givit, i längden blir den viktigaste hävstången för åstadkommandet

av en på lång sikt inriktad, förbättrad skogsskötsel. Lappmarkslagens

ersättande med skogsvårdslagen skulle ju ej heller innebära, att skogsägaren

för sin utsyning bleve utan sakkunnigt biträde, då skogsvårdsstyrelsernas

tjänstemän härför stå till förfogande. Centralrådet anser sålunda, att för

ifrågavarande skogar skogsvårdslagen är att föredraga framför lappmarkslagen.

Vore förhållandet omkastat och i stället den senare i alla avseenden

överlägsen skogsvårdslagen, bleve konsekvensen av det åskådningssätt, som

för centralrådet här varit vägledande, att 1923 års skogsvårdslag borde

ändras till uthålligt skogsbruk och utsyningstvång. Fn utveckling mot

större tvång och ofrihet torde dock ej i vår tid ur någon synpunkt kunna försvaras.

Som centralrådet redan nämnt, har skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens

län med visst förbehåll skänkt sin anslutning till de sakkunnigas förslag.

Detta förbehåll gäller kustlandets nordligaste spets, där enligt skogsvårdsstyrelsens

mening skogen måste betraktas som svårföryngrad. Ett

jämförande studium av den i skogsvårdsstyrelsens yttrande citerade utredningen

och den samma yttrande bilagda kartan ger emellertid vid handen,

att de som särskilt svårföryngrade angivna trakterna (byarna) av Muonionaiustaområdet

med få undantag utgöras av skogar, som ej äro underkastade

inskränkt dispositionsrätt. Då frågan om lappmarkslagens bibehållande

för de sålunda särskilt angivna trakterna enligt centralrådets mening

ej synes vara av den betydelse, skogsvårdsstyrelsen velat tillägga densamma,

finner sig centralrådet sakna anledning förorda lappmarkslagens bibehållande

å av skogsvårdsstyrelsen föreslaget område. Detta så mycket mera

som enligt centralrådets mening hinder ej torde möta för skogsvårdsstyrelsen

att efter vederbörlig framställning få önskat område förordnat såsom

svårf öryngrat.»

Domänstyrelsen har — efter hörande av överjägmästarna i de områden,

som beröras av förslaget — under åberopande av dessas yttranden uttalat

önskvärdheten av att ändring i lappmarkslagen vidtoges för samtliga däri

avsedda skogar i ett sammanhang.

De i ärendet hörda överjägmästarna hava avstyrkt de sakkunnigas förslag

samt i allmänhet hemställt, att med lagstiftningen för de så kallade

ströhemmanen skulle anstå i avbidan på den skogslag för själva lappmarken,

som de sakkunniga hade under utarbetande.

Kammarkollegium har lämnat förslaget utan erinran.

Inom styrelsen för Norrlands skogsvårdsförbund hava två olika meningar

kommit till synes. De fyra ledamöter, som utsetts bland statens skogstjänstemän,

hava hemställt, att frågan om inskränkning i lappmarkslagens

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

tillämpningsområde måtte få anstå, intill dess de sakkunnigas uppdrag i

fråga om revision av lappmarkslagen blivit slutfört. Do fyra övriga ledamöterna

hava tillstyrkt de sakkunnigas förslag.

Sveriges skogsägareförbund har uttalat, att förbundet för sin del icke

hade något att erinra emot de sakkunnigas utredningar och motivering samt

förty tillstyrkte den av de sakkunniga föreslagna lagändringen.

De skäl, som av de sakkunniga framlagts för ett omedelbart överförande

till 1923 års skogsvårdslags tillämpningsområde av de under lappmarkslagen

lydande skogar, som äro belägna utanför lappmarken samt Särna och

Idre socknar av Kopparbergs län, synas mig vara bärande. Den synpunkt,

som för de sakkunniga vid frågans avgörande varit mest vägande, har

uppenbarligen varit den, att vid all lagstiftning likformighet måste eftersträvas,

så att icke de, för vilka lagarna skola gälla, få känslan av olikartad

behandling från lagstiftarnas sida, samt att denna likformighet icke

får brytas utan att särskilda skäl därtill verkligen föreligga. Denna de

sakkunnigas ståndpunkt kan av mig obetingat godtagas. Jag kan ej

heller finna, att det föreligger några verkliga skäl för att skogarna å

dessa ströhemman skola bibehållas i en undantagsställning gentemot kringliggande

i enskild ägo varande skogar. Från skogsbiologisk synpunkt förefinnes

ingen skillnad dein emellan och, om man bortser från de i nordligaste

delen av Norrbottens kustland belägna ströhemmanen, rörande vilka

särskilda förhållanden råda och till vilka jag senare skall återkomma, har

icke heller under ärendets behandling gjorts gällande, att hinder av biologisk

art skulle råda mot att låta bestämmelserna i 1923 års skogsvårdslag

bliva gällande jämväl med avseende å skogarna å ströhemmanen.

Vad angår de skadliga verkningarna av social natur, vilka man befarat

skola bliva en följd av den ifrågasatta överflyttningen, torde dessa bliva

föga kännbara. Man kan väl näppeligen tänka sig, att frigörandet från utsyningstvånget

av dessa inom ett stort område spridda skogar om sammanlagt

något över 200,000 hektar skulle komma att för framtiden i större

mån påverka arbetsmarknaden. Farhågorna för att skogsägarnas ekonomi

i allmänhet skulle försämras genom alltför stora avverkningar torde icke

behöva vara större i fråga om förevarande skogar än de intill dem liggande,

under skogsvårdslagen redan lydande marker.

Såsom skäl emot utsyningstvångets upphävande och ströhemmansskogarnas

inordnande under allmänna skogsvårdslagen hava jämväl andragits de särskilda

omständigheter, under vilka utsyningstvånget å dessa skogar tillkommit.

Enligt min mening har emellertid frågan om utsyningstvångets

innebörd, vilken fråga ju är föremål för skiljaktiga meningar, i förevarande

fall huvudsakligen historiskt intresse och bör icke tillmätas större betydelse,

när huvudändamålet är att tillse, att skogen kommer under en vård och

tillsyn som överensstämmer med statens intressen av skogens bevarande

samtidigt som den enskildes krav på upprätthållande av enhetliga bestäm
-

Sveriges

skogsägare
förbund.

Departe
mentschefen
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 KungL. Maj:ts proposition Nr 197.

melser för de skogar, som i biologiskt och klimatiskt hänseende äro likställda,

tillgodoses.

Såsom ytterligare stöd för min mening att biträda de sakkunnigas ståndpunkt

vill jag framhålla, att såväl länsstyrelserna som skogsvårdsstyrelserna

i de båda nordligaste länen funnit, att allmänna skogsvårdslagen därstädes

i stort sett visat sig hava goda verkningar. Man äger jämväl rätt att vänta,

att ett överflyttande av ströhemmanen till skogsvårdsstyrelsernas arbetsområde

skall få till följd, att å dessa hemman föryngringsåtgärder och andra

behövliga arbeten till skogsvårdens höjande skola komma till stånd i avsevärt

större omfattning än vad tidigare skett. Man kan icke bortse ifrån

det förhållandet, att skogsstatens huvuduppgift självfallet måste vara förvaltandet

av statens egna fastigheter. Tillsynen och kontrollen över enskildas

skogar, däribland ströhemmanen, måste därför, när särskilda skäl icke kräva

undantag, bliva en andra hands uppgift för skogsstaten samt för denna komma

att kännas huvudsakligen betungande och detta alltmer i den mån krav

på intensivare skogsvård framkommer. För skogsvårdsstyrelserna åter måste

tillsynen över enskildas skogar alltid bliva en första hands uppgift, då ju

dessa organisationer äro tillskapade för detta ändamål.

I likhet med de sakkunniga anser jag ifrågavarande överflyttning från lappmarkslagen

till 1923 års skogsvårdslag böra begränsas till att avse allenast

enskilda skogar. Det måste nämligen anses olämpligt, att med avseende å

de allmänna skogar, för vilka lappmarkslagen gäller och beträffande vilka

staten har särskilda intressen, för närvarande vidtagas sådana åtgärder, att

tillsynen över dem skulle avhändas skogsstaten.

De i ärendet hörda lokala myndigheterna inom Norrbottens län hava

uttalat, att inom nordligaste delen av länets kustland skogarna i viss omfattning

hade karaktären av svårföryngrade, samt att därför betänkligheter

måste hysas mot att nu lägga ströhemmanen därstädes under allmänna skogsvårdslagen.

Skogsvårdsstyrelsen har å karta markerat det område —

omfattande delar av Pajala och Junosuando socknar — som sålunda enligt

dess förmenande borde på grund av sin svårföryngrade karaktär bibehållas

under lappmarkslagen. Detta område omfattar enligt verkställd utredning

omkring 100,000 hektar enskilda skogar. Därav utgöras emellertid 64,000

hektar av sådana skogar, som redan nu lyda under allmänna skogsvårdslagen,

under det att blott 36,000 hektar tillhöra lappmarkslagens tillämpningsområde.

Därtill kommer, vilket jämväl påvisats av centralrådet för

skogsvårdsstyrelsernas förbund, att de hemmansskogar, som i skogsvårdsstyrelsens

utredning betecknats som särskilt svårföryngrade, i flertalet fall

redan nu innehavas med fri dispositionsrätt, under det att flertalet av de

ofria skogarna ligga inom områden, som skogsvårdsstyrelsen betecknat som

biologiskt bättre lottade. Vid sådant förhållande samt då de sakkunniga

vid sin resa i förevarande trakter kommit till den bestämda uppfattningen

att behov icke föreligger att bibehålla ströhemmanen därstädes under lappmarkslagen,

finner jag mig sakna anledning att föreslå åtgärder i sådan

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 197.

29

riktning. Denna ståndpunkt finner jag så mycket mer motiverad som Kungl.

Maj:t, därest föryngringssvårigheter i anförd omfattning skulle föreligga,

torde vara oförhindrad att efter hemställan av vederbörande skogsvårdsstyrelse

för de inom ifrågavarande trakter belägna skogar meddela sådant förordnande,

som omtalas i skogsvårdslagens § 18, därest behov därav visas

föreligga.

Någon rubbning i revirindelning eller med avseende å den ordinarie personalen

å reviren synes knappast påkallas av den nu ifrågasatta överflyttningen

av skogsmarker. Däremot torde inskränkningar kunna ske beträffande

den extra personalen inom reviren. Vad angår det ökade arbete, som kommer

att åligga skogsvårdsstyrelserna, torde viss ökning i dessas arbetskrafter

komma att erfordras. Man torde härvid hava rätt att förvänta, att skogsstatens

övertaliga personal i största möjliga utsträckning tages i anspråk av skogsvårdsstyrelserna.

Ströliemmanens överflyttande från domänstyrelsens till skogsvårdsstyrelsernas

överinseende medför en avsevärd förenkling i administrativt hänseende,

varigenom statens förvaltningskostnader i viss utsträckning komma att nedbringas.

Svårigheter torde dock föreligga att på förhand tillförlitligt beräkna

storleken av denna besparing.

Enligt inom domänstyrelsen verkställd utredning kunna de årliga kostnaderna

för lappmarkslagens handhavande i vad ströhemmanen angår för

närvarande beräknas till 67,010 kronor. Därav skulle 36,447 kronor belöpa

å Norrbottens län, 17,899 kronor å Västerbottens län samt 12,664 kronor

å Västernorr lands och Jämtlands län. Från ströhemmanen influtna utsyningsavgifter

hava under år 1927 uppgått till 9,153 kronor, och detta

belopp torde kunna anses utgöra ett ungefärligt riktigt medeltal. Domänverkets

utgifter skulle sålunda, genom att vården om skogarna å ströhemmanen

bortfölle, årligen minskas med omkring 57,850 kronor. Detta belopp

får nog anses vara lågt beräknat. Till jämförelse kan påpekas, att i den

till 1924 års riksdag framlagda propositionen nr 95 dåvarande chefen för

jordbruksdepartementet beräknade domänfondens årliga kostnader för ströhemmanens

skogar till omkring 80,000 kronor.

Å andra sidan måste man naturligtvis räkna med förhöjda utgifter för

skogsvårdsstyrelserna i samma mån som dessas arbetsuppgifter ökas. Vad

Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län beträffar synes denna ökning

knappast bliva så betydande, att den icke torde kunna tillgodoses inom

den nuvarande finansiella ramen med den stegring av skogsvårdsavgifter

samt andel i statsanslag, som blir en följd av arealökningen. För Norrbottens

län kommer däremot saken att ställa sig annorlunda. Här blir

ökningen av arbetsbördan relativt mycket större utan att inkomsterna i motsvarande

mån komma att stiga. Saken är nämligen den, att inkomsterna

av skogsvårdsavgifter från de avsides belägna skogar med låga rotvärden,

varom här är fråga, bliva synnerligen obetydliga. De hava uppskattats att

uppgå till allenast omkring 2,000 kronor årligen. Genom centralrådet för

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

skogsvårdsstyrelsernas förbund har verkställts utredning för beräkning av

de ökade utgifter, skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län skulle åsamkas på

grund av de nytillkomna ströhemmanen. Enligt denna utredning skulle

sagda utgifter årligen komma att belöpa sig till omkring 35,000 kronor.

För Norrbottens län skulle i anslutning till denna beräkning framdeles

komma att erfordras ett ej oväsentligt ökat årligt anslag.

Av de skäl, som härovan framlagts, har jag funnit- mig böra förorda,

att ströhemmanen på sätt de sakkunniga föreslagit nu överföras till 1923

års skogsvårdslags tillämpningsområde. I överensstämmelse härmed har

jag låtit utarbeta förslag till sådan ändring av 1 § i lappmarkslagen, att

denna lag icke längre skall vara tillämplig å enskilda skogar belägna

utom lappmarken samt Särna och Idre socknar i Kopparbergs län. Jag vill

emellertid framhålla, att mitt ställningstagande beträffande nu förevarande

skogar icke i någon mån får anses innebära ett ståndpunktstagande till frågan

om skogslagstiftningen för själva lappmarken samt Särna och Idre socknar.

Nämnda trakter få uppenbarligen bedömas efter de särskilda förhållanden,

som med avseende å dem äro rådande.

Beträffande tiden för genomförandet av den föreslagna överflyttningen

delar jag de sakkunnigas mening, att en tidpunkt bör väljas, då ett visst

stillestånd i arbetet i skogarna föreligger. Tiden omkring den 1 maj torde

fylla ett sådant krav, varför bestämmelserna föreslås skola träda i kraft

den 1 maj 1930.

I likhet med de sakkunniga finner jag vidare vissa övergångsbestämmelser

vara erforderliga vid lappmarkslagens ersättande med skogsvårdslagen

med avseende å ströhemmanens skogar.

Av allmänna regler följer, att rättsförhållanden, som uppkommit genom

avverkningar, vilka ägt rum å här avsedda skogar före skogsvårdslagens

ikraftträdande, böra bedömas enligt den vid tiden för avverkningarnas verkställande

gällande lagen. Denna grundsats innebär å ena sidan, att något

krav å reproduktionsåtgärder enligt skogsvårdslagen ej'' bör kunna framställas

med anledning av dylika avverkningar. Å andra sidan följer därav,

dels att vederbörande är pliktig vidtaga sådana åtgärder för skogsvårdens

befrämjande, som blivit föreskrivna som villkor för avverkningen, dels ock

att överträdelser av lappmarkslagen, som vid berörda avverkningar ägt rum,

böra straffas efter sagda lag jämväl efter skogsvårdslagens ikraftträdande.

Vidare torde berörda grundsats hava till följd att, därest beträffande sådan

avverkning, varom här är fråga, föreskrift enligt 8 § i lappmarkslagen meddelats

om överhållande av vissa träd såsom fröträd samt dessa träd vederbörligen

märkts, vad i lappmarkslagen är stadgat om förbud mot avverkning

av dylika träd och överträdelse av sådant förbud bör fortfara att

gälla efter skogsvårdslagens ikraftträdande.

Därest utsyningsförrättning verkställts enligt lappmarkslagen av skogsstatstjänsteman

utan att avverkning därefter företagits, bör icke en dylik förrättning

komma att sakna betydelse. En sådan utsyning torde böra få

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

giltighet så tillvida, att avverkning i enlighet med utsyningen och med

iakttagande av de i samband därmed till äventyrs lämnade föreskrifter må

äga rum inom viss begränsad tid, varvid lappmarkslagens och icke allmänna

skogsvårdslagens föreskrifter bliva med avseende å avverkningen tilliimpliga.

Skulle däremot vid avverkning inom den skogstrakt, där utsyning ägt rum,

avverkningen utsträckas utöver utsyningen eller i utsyningsprotokollet meddelade

föreskrifter frånträdas, böra uteslutande skogsvårdslagens bestämmelser

med därav föranledd reproduktionsskyldigliet komma till tillämpning

beträffande avverkningen. Såsom lämplig tidsbegränsning i berörda avseende

torde kunna antagas en tid av fem år.

Vad angår tillstånd till odlingsföretag och föreskrift därom, som av länsstyrelsen

meddelats enligt 10 § i lappmarkslagen, synes uppenbart, att även

dylika tillstånd och föreskrifter, där de äga giltighet vid tiden för skogsvårdslagens

ikraftträdande, böra fortfara att gälla efter sagda tidpunkt.

Härvid är emellertid att märka, att tillstånd, som nyss sagts, medför ej

blott rätt utan även skyldighet att utföra företag, som däri avses, i det att

vid meddelande av dylikt tillstånd viss tid föreskrives, inom vilken företaget

skall vara fullbordat vid äventyr av vite. En underlåtenhet att ställa

sig dylik föreskrift till efterrättelse torde jämväl efter skogsvårdslagens

ikraftträdande böra medföra en tillämpning av föreskriven vitespåföljd.

Härav torde följa att, där sökanden väl fullbordar) företaget inom bestämd

tid men överskrider tillståndet genom att bedriva avverkning å ett större

område än tillståndet avser, detta ej bör föranleda, att tillståndet förfaller,

utan allenast hava till påföljd, att skogsvårdslagen erhåller tillämpning å

den del av avverkningen, som ej faller under tillståndet. Har avverkning

enligt tillståndet ännu ej påbörjats, då skogsvårdslagen träder i kraft, och

finner sökanden lämpligare att utföra odlingsföretaget med tillämpning av

skogsvårdslagens föreskrifter, torde hinder ej möta för honom att bos länsstyrelsen

återkalla ansökningen om företaget med verkan, att tillståndet förfaller.

En del av de bestämmelser i lappmarkslagen, som enligt vad förut nämnts

böra förlänas fortsatt giltighet efter skogsvårdslagens ikraftträdande, förutsätta

vidtagande av vissa åtgärder av befattningshavare vid skogsstaten.

Likaledes förutsattes i lappmarkslagen att vid utförande av odlingsföretag,

vartill tillstånd enligt denna lag meddelats, vissa åtgärder böra vidtagas av

skogsstatstjänsteman eller genom dennes försorg. Då skogsstatspersonalen efter

det skogsvårdslagen vunnit tillämpning å ströhemmanen icke vidare bör

tagas i anspråk för dessa hemman, synas förenämnda åtgärder efter nyssnämnda

tidpunkt böra ankomma på vederbörande skogsvårdsstyrelser samt

deras befattningshavare.

I enlighet med vad sålunda anförts hava i förslaget upptagna övergångsbestämmelser

utarbetats.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Framställning

från

länsstyrelsen

i Västerbottens

län.

Yttranden.

Ändring av lappmarkslagens bestämmelser rörande skogsmarks utläggande

för odling m. m.

Jag torde därefter få övergå till spörsmålet om de föreslagna ändringarna

i bestämmelserna i 10 § lappmarkslagen.

I nämnda lagrum stadgas, att där ägare eller åbo vill för skogsmarks

uppodling till åker eller äng fälla barrträd utöver husbehovet, han därtill

skall förvärva tillstånd av vederbörande länsstyrelse. Meddelas tillstånd,

skall länsstyrelsen utsätta viss tid, inom vilken odlingen vid vite

skall vara fullbordad. Länsstyrelsens prövning i ärendet skall grunda sig

på av vederbörande skogstjänsteman eller kronobetjänt avgivet yttrande

samt föregås av besiktning, som skall verkställas antingen av endera av

nyssnämnda personer eller av lantmätare, lantbruksingenjör eller jordbrukskonsulent

eller av två trovärdiga män. Virket skall, innan det avföres

från avverkningsplatsen, stämplas samt skall avräknas vid den utsyning,

som i övrigt kan ske å fastigheten.

I skrivelse den 28 augusti 1928 hemställde länsstyrelsen i Västerbottens

län, att Kungl. Maj:t ville medgiva undantag från bestämmelserna i 10 §

lappmarkslagen så till vida, att däri föreskriven besiktning ävensom föreläggande

vid vite att fullgöra odlingsarbetet icke skulle erfordras med avseende

å odling, som jämlikt lagen den 22 juni 1921 skulle utgöra vederlag

för till kronan indragen ströäng. Länsstyrelsen framhöll, att särskild besiktning

icke vore erforderlig, då en sakkunnig undersökning redan skett genom

vederbörande ströängsnämnd. Likaledes saknades anledning att föreskriva

vite, då ju fastighetsägaren hade särskilt intresse av att fullgöra odlingen

med hänsyn till den särskilda ersättning han för densamma åtnjöte.

Lagen om ströängars indragande till kronan den 22 juni 1921 stadgar i

hithörande delar följande.

Vederlag för ströäng, som indrages till kronan, utgår medelst bekostande

av odling å den fastighet, vartill ängen hör. Därvid uppkommande frågor

rörande området för odlingen samt om planen för odlingen handläggas och

avgöras av den så kallade ströängsnämnden. Denna består av en lantmätare,

en jordbrukskonsulent eller annan person med jämförlig utbildning samt en

person, som iitan att behöva äga dylik utbildning besitter praktisk insikt i

lappmarkernas jordbruksförhållanden. Ersättning för odlingsarbetet utbetalas

med vid arbetets påbörjande, med när arbete motsvarande halva

beräknade kostnaden fullgjorts, och med 2/fl, då arbetet avslutats. Det åligger

den i ströängsnämnden tjänstgörande lantmätaren att viss tid efter förrättningens

avslutande till vederbörande revirförvaltare översända de till förrättningen

hörande koncepthandlingarna, varefter det åligger revirförvaltaren

att granska handlingarna samt att, där han finner sådant påkallat, å kronans

vägnar fullfölja talan mot förrättningen.

Domänstyrelsen, vars yttrande över den av länsstyrelsen i Västerbottens

län gjorda hemställan infordrades, förklarade sig finna framställningen

synnerligen beaktansvärd men framhöll, att densamma på grund av formella

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197. 33

skäl icke kunde bifallas annorledes än genom en ändring av bestämmelserna

i 10 § lappmarkslagen.

Sedan handlingarna i ärendet därefter överlämnats till 1927 års skogssakkunniga

för lappmarken för att tagas i beaktande i samband med det

de sakkunniga lämnade uppdraget, hava dessa, på sätt förut omnämnts,

inkommit med hemställan, att Kungl. Maj:t ville framlägga förslag till

ändring av bestämmelserna i 10 § lappmarkslagen samt därvid tillika ifrågasatt,

huruvida icke motsvarande ändring borde vidtagas med avseende å

bestämmelserna i 6 § i lagen om husbehovsskogar inom vissa områden.

Såsom motiv för sin framställning hava de sakkunniga anfört:

»Det syntes de sakkunniga vara uppenbart, att vid en revision av skogslagstiftningen

för lappmarken man måste tillse, att bestämmelser icke meddelades,

varigenom vid odling, som föreskrivits vid ströängsförrättning,

vederbörande fastighet belastades med kostnader för dubbla undersökningar.

Vidare syntes det icke vara erforderligt, att vid dylik odling vitesbestämmelser

meddelades, då därvidlag andra omständigheter förefunnes, som framtvingade

odlingsarbetets fullgörande. Sakkunniga funno sålunda de framförda

önskemålen om ändring i nu befintliga bestämmelser uti ifrågakommet

hänseende vara synnerligen beaktansvärda och komme givetvis att vid sitt

arbete taga hänsyn till desamma. Då emellertid enligt vad sakkunniga

inhämtat förrättningarna för ströängarnas indragning till kronan till stor

del redan verkställts samt sålunda frågan om därvid föreskrivna odlingars

företagande måste vara synnerligen aktuell, ansåge de sakkunniga de ifrågasatta

ändringarna i bestämmelserna böra komma till stånd fortast möjligt

och icke anstå i avvaktan på att komma i betraktande först i samband

med sakkunnigas lagstiftningsarbete.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i infordrat utlåtande — efter att hava

inhämtat över jägmästarnas i länet yttrande — anfört:

»Det syntes länsstyrelsen uppenbart att, där ströängsnämnden anvisat visst

område till uppodling, någon vidare undersökning och prövning jämlikt

lappmarkslagen icke borde fordras för rätt att avverka å området växande

skog, och länsstyrelsen finge sålunda förorda de av 1927 års skogssakkunniga

för lappmarken föreslagna författningsändringarna.»

De i ärendet hörda över jägmästarna hava vitsordat önskvärdheten av att

de föreslagna lagändringarna genomfördes.

De i 10 § lappmarkslagen upptagna bestämmelserna om särskilt tillstånd

till avverkning för skogsmarks uppodling hava tillkommit för att förebygga

att en skogsägare under förevändning att han ämnar verkställa odling förskaffar

sig tillfälle att avverka skog. Det har därvid lagts i vederbörande

länsstyrelses hand att utöva kontroll på odlingsarbetets planläggande och

arbetets utförande. Kontrollen i förstnämnda hänseende sker i samband

med besiktning å platsen för den tilltänkta odlingen, och kravet på arbetets

utförande tillgodoses genom vitesföreläggande. Dessa kontrollåtgärder torde

emellertid icke vara av behovet påkallade, när det är fråga om odling, som

skall utgöra vederlag för till kronan indragen ströäng. Dylik odling tillBihantj

till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 165 höft. (Sr 197.) 3

Departements
chefen.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Majds proposition Nr 197.

kommer ju på grund av särskilda lagbestämmelser och beslutet därom

föregås av sakkunnig undersökning och särskild prövning. När det sålunda

redan skett en undersökning rörande dessa förhållanden, måste det,

såsom också framhållits i ärendet, vara olämpligt, att låta en ny undersökning

äga rum rörande samma sak, något som emellertid måste ske med

nuvarande lagstiftning. Vidare bör undvikas, att de i allmänhet ekonomiskt

svaga skogsägarna inom lappmarkerna belastas med kostnader för

dylika dubbla undersökningar. Icke heller torde fara föreligga att icke

det av ströängsnämnden planlagda odlingsarbetet kommer att genomföras.

Kostnaden för sagda arbete, vilket avser att bereda fastighetsägaren ersättning

för det foder han förut avbärgat av indragna ströängar, utgår av allmänna

medel och ersättningen utbetalas i den mån arbetet utföres.

Samtliga myndigheter, som hörts i frågan, hava också vitsordat att, när

det gäller odling, som skall utgöra ersättning för till kronan indragen ströäng,

de kontrollåtgärder, som eljest finnas föreskrivna för odling å skogsmark,

kunna bortfalla och skogsägaren tillerkännas frihet att utan särskilt

tillstånd företaga den avverkning, som betingas av odlingsarbetet.

Vad angår den av de sakkunniga ifrågasatta ändringen i lagen om husbehovsskogar,

torde dylik ändring icke vara erforderlig, enär indragning

av ströängar jämlikt lagen den 22 juni 1921 knappast lärer kunna förekomma

å område, där förstnämnda lag äger tillämpning.

De ändrade bestämmelserna i nu förevarande hänseende torde böra träda

i kraft den 1 juli 1929.

I anslutning till vad sålunda anförts dels rörande frågan om ströhemmanens

överförande från lappmarkslagen till 1923 års skogsvårdslags tilllämpningsområde

och dels beträffande frågan om rätt för skogsägare att

verkställa avverkning i samband med odling, som skall utgöra vederlag

för indragen ströäng, har jag låtit utarbeta förslag till förordning om

ändrad lydelse av 1 och 10 §§ i förordningen den 18 juni 1915 (nr 251)

angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns

lappmarker med flera områden.

Departementschefen uppläser därefter nämnda författningsförslag av den

lydelse bilaga A till detta protokoll utvisar samt hemställer, att riksdagens

godkännande av detsamma måtte inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifall samt förordnar, att proposition av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Maj:ts proposition Nr 197.

35

Bilaga A.

Förslag

till

Förordning om ändrad lydelse av 1 och 10 §§ i förordningen den 18

juni 1915 (nr 251) angående utsyning å viss skog inom Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

Härigenom förordnas, att 1 och 10 §§ i förordningen den 18 juni 1915

angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns

lappmarker med flera områden skola erhålla följande ändrade lydelse.

1

Å följande fastigheter, nämligen

1) skatte- och frälsehemman samt lägenheter av skatte- eller frälsenatur

inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt inom Sär na

och Idre socknar av Kopparbergs län, allmännings- och husbehovsskogar

dock undantagna; samt

2) inom de sex norra länen belägna kronohemman och kronobyggen

under stadgad åborätt,

skola vederbörande rättsägare med avseende å dispositionsrätten över

skogen vara underkastade de inskränkningar, som i denna förordning

stadgas.

10

Har jämlikt lagen den 22 juni 1921 om ströängars indragande till kronan

bestämts, att vederlag för ströäng, som indrages till kronan, skall utgå

medelst bekostande av odling å område som utgör skogsmark, må fastighetsägaren

eller åbon utan hinder av bestämmelserna i denna förordning

avverka å området växande barrträd. Sålunda avverkat virke skall, i

den mån det icke tagas i anspråk för fastighetens och därmed sambrukad

fastighets oundgängliga husbehov, genom vederbörande skogstjänstemans

försorg stämplas, innan virket avföres, samt avräknas vid utsyning i

övrigt å fastigheten.

Vill fastighetsägare eller åbo eljest för skogsmarks uppodling till åker

eller äng fälla barrträd utöver fastighetens eller därmed sambrukad fastighets

oundgängliga husbehov, göre anmälan därom hos vederbörande skogstjänsteman;

och åligge det denne att, så snart det lämpligen kan ske i

sammanhang med annan tjänsteförrättning i orten, verkställa undersökning

å den uppgivna odlingsmarken till utrönande av dess läge, storlek,

beskaffenhet och tjänlighet till odling samt därefter till Konungens be
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

fallningshavande insända instrumentet över undersökningen med uppgift

å den tid, som anses erforderlig för odlingens fullbordande, jämte det

yttrande i övrigt, vartill undersökningen kan föranleda, önskar sökanden

vinna snabbare handläggning av ärendet, äge han på egen bekostnad

antingen för undersökning å marken påkalla skyndsam åtgärd av vederbörande

skogstjänsteman eller kronobetjänt, varefter denne med ärendet

vidare förfar i den ordning ovan stadgas, eller oek låta undersökningen verkställas

av lantmätare, lantbruksingenjör, jordbrukskonsulent eller två

andra trovärdiga män samt insända däröver avgivet intyg jämte ansökning

i ärendet till endera av förstnämnda tjänstemän, som har att med eget

yttrande befordra ansökningen till Konungens befallningshavandes prövning.

Finner Konungens befallningshavande det tillämnade odlingsföretaget

vara av beskaffenhet, att den sökta avverkningen bör medgivas, meddele

Konungens befallningshavande tillstånd därtill med utsättande av viss

tid, inom vilken vid vite, som Konungens befallninghavande äger bestämma,

odlingen skall vara fullbordad; skolande underrättelse om Konungens

befallningshavandes beslut i ärendet meddelas skogstjänstemannen

för sökandens förständigande. Virket skall, innan det avföres, genom

skogstjänstemannens försorg stämplas. Vad sålunda stämplats skall avräknas

vid utsyning i övrigt å fastigheten.

Denna förordning skall träda i kraft, i vad den avser ändring i 10 §

den 1 juli 1929 samt vad angår övriga delar den 1 maj 1930. Dock skall

med avseende å fastighet, beträffande vilken förordningen den 18 juni

1915 icke längre skall vara tillämplig, iakttagas.

1) Beträffande avverkning, som ägt rum före den 1 maj 1930, skola

förut gällande bestämmelser äga tillämpning.

2) Har utsyning verkställts enligt förordningen den 18 juni 1915 men

avverkning ej utförts före den 1 maj 1930, må avverkning jämlikt förut

gällande bestämmelser verkställas jämväl därefter, dock icke senare än

inom fem år från det utsyningsförrättningen avslutats.

3) Tillstånd till odlingsföretag samt föreskrift därom, som meddelats

enligt förordningen den 18 juni 1915 och ej upphört att gälla före den 1

maj 1930, skola äga fortsatt giltighet därefter.

4) Vad i förordningen den 18 juni 1915 är stadgat om befogenhet eller

skyldighet för befattningshavare vid skogsstaten att vidtaga eller föranstalta

om viss åtgärd, skall efter den 1 maj 1930 i fall, där sagda förordning

eller enligt densamma meddelat tillstånd eller föreskrift äger

fortsatt giltighet, i stället gälla om vederbörande skogsvårdsstyrelse samt,

vad angår rätt att taga i beslag virke, som skall anses förhrutet, jämväl

om hos denna anställd befattningshavare med skoglig utbildning.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

37

Bil. I.

Areal och virkesförråd & skogar under 1915 års lappmarkslag 1927.

Areal

Virkesförråd å produktiv skogsmark

l’rod.

skogs-

mark

har

Procentuell fördelning

å mogenhetsklasser

Socken

Impedi-

ment

har

Summa

bar

Summa

kbm

Ter

har

kbm

A-skog

% av

förrå- det

B-skog

% av

förrå- det

C-skog

% av

förrå- det

Norrbottens låns kustland

Pajala ........................

21,256

24,319

45,575

822,124

38.7

51.0

31.0

18.0

Junosuando..................

19,621

19,016

38,637

651,739

33.2

38.6

47.4

14.0

Tärendö .....................

13,954

16,382

30,336

530,424

38.0

34.2

35.8

30.0

Korpilombolo...............

9,624

5,535

15,159

417,607

43.4

35.8

25.7

39.0

Övertorneå ..................

2,328

2,078

4,406

113,353

48.7

63.9

20.7

15.4

Nedertorneå ...............

674

171

845

32,820

48.7

63.9

20.7

15.4

Överkalix.....................

20,580

11,643

32,223

1,023,010

49.7

40.1

37.5

22.4

Nederkalix ..................

1,738

1,055

2,793

61,428

35.3

22.5

46.4

31.1

Hietaniemi ..................

3,602

1,232

4,834

105,602

29.3

65.9

23.2

10.9

Karl-Gustals ...............

1,088

870

1,958

46,394

42. c

74.5

5.o

20.5

Töre...........................

1,751

1,022

2,773

40,600

23.2

35.0

6.0

59.0

Råneå ........................

26,567

13,603

40,170

1,292,736

48.7

37.1

32.1

30.8

Edefors........................

12,178

6,773

18,951

594,031

48.s

40.7

20.5

38.8

Nederluleå ..................

1,274

1,065

2,339

59,114

46.4

30.7

35.1

34.2

Överluleå.....................

4,275

1,764

6,039

221,360

51.8

29.5

35.9

34.6

Älvsbyn .....................

18,793

6,911

25,704

1,030,261

54.8

43.4

39.3

17.8

Hortlax........................

791

535

1,326

38,202

48.2

47.3

27.8

24.9

Norrfjärden..................

1,626

633

2,259

83,788

51.5

35.7

53.5

10.8

Piteå...........................

7,892

5,129

13,021

381,768

48.4

47.2

28.0

24.8

Summa o. medeltal

169,612

119,736

289,348

7,546,861

44.5

41*

33.6

26.1

Härav:

Skatte o. frälseh.......

138,607

94,947

233,554

6,255,076

45.1

42.3

30.8

26.9

Kronoh. o. nybyggen-..

31,005

24,789

55,794

1,291,285

41.7

39.9

44.5

15.6

Innehavas av:

Enskilda ..................

98,709

79,462

178,171

4,174,410

42.3

43.9

37.8

18.3

Trävarubolag ............

70,903

40,274

111,177

3,371,951

47.6

38.2

28.4

33.4

Sammanlagda totalarealen skog under 1923 års allmänna skogsvårdslag och 1915 års lappmarkslag

beräknas uppgå till 1,686,655 har och utgör skog under lappmarkslagen alltså

17.1 % därav.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Bil. It.

Areal

Virkesförråd å produktiv skogsmark

Frod.

skogs-

mark

har

Procentuell fördelning

å mogenhetsklasser

Socken

Impedi-

ment

har

Summa

har

Summa

khm

Per

har

kbm

A-skog

% av

förrå- det

B-skog

% av

förrå- det

C-skog

% av

förrå- det

Västerbottens läns kust- land

Bureå ........................

261

33

294

12,789

49.0

33.0

59.0

8.0 |

N örsjö........................

5,556

3,314

8,870

437,712

78.S

32.8

49.8

17.4

Skellefteå.....................

1,536

647

2,183

74,873

48.7

33.1

58.7

8.2

Jörns ........................

9,967

5,102

15,069

581,463

58.3

25.9

49.8

24.3

Byske ........................

1,000

329

1,329

49,000

49.0

33.0

59.0

8.0

Burträsk .....................

9,252

6,474

15,726

589,562

63.7

50.7

31.8

17.5

Bygdeå........................

1,881

1,273

3,154

158,371

84.2

37.7

51.3

11.0

Lövånger.....................

106

24

130

3,726

35.1

5.9

39.4

54.7

Nysätra........................

1,347

471

1,818

103,705

77.0

36.0

47.0

17.0

Degerfors.....................

2,554

1,166

3,720

190,827

74.7

43.4

28.4

28.2

Sävar...........................

1,938

1,335

3,273

92,750

47.9

47.6

41.7

10.7

Umeå ........................

1,822

1,174

2,996

101,415

55.7

47.1

42.5

10.4

Hörnefors .................

237

108

345

10,170

42.9

42.8

32.5

24.7

Vännäs........................

931

504

1,435

66,780

71.7

68.2

27.3

4.5

Bjurholm.....................

1,434

214

1,648

104,712

73.0

70.0

27.3

2.7

Nordmaling..................

1,088

470

1,558

67,128

61.7

30. o

50. o

20. o

Summa o. medeltal

40,910

22,638

63,548

2,644,983

64.7

39.9

42.4

17 7

Härav:

Skatte o. frälseh. .....

39,031

21,796

60,827

2,530,498

64.8

39.9

42.4

17.7

Kronoh. o. nybyggen .

1,879

842

2,721

114,485

61.2

37.4

51.2

11.4

Innehavas av:

Enskilda ...............

12,735

6,928

19,663

790,392

62.1

36.5

48.4

15.1

Trävarubolag ............

28,175

15,710

43,885

1,854,591

65.8

41.3

40. o

18.7

Sammanlagda totalarealen skog under 1923 års allmänna skogsvårdslag och 1915 års lappmarkslag

beräknas uppgå till 1,515,899 har och utgör skog under lappmarkslagen alltså

4.2 % därav.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

39

Bil. III.

1

Area

1

Virkesförråd å produktiv skogsmark

Socken

Prod.

skogs-

mark

har

:

!

Procentuell fördelning

å mogenbetsklaBSer

Impedi-

ment

bär

| Summa

har

Summa

kbm

Per

har

kbm

A-skog

% av

förrå- det

B-skog

% av

i förrå- det

jC-8kog

% av

förrå- det 1

Västeniorrlands län

Bodums .....................

2,989

617

3,606

166,529

i

55.7

28.8

25.7

45.5 |

j Tåsjö...........................

4,141

982

5,123

196,569

47.5

23.9

52.3

23.8

Fjällsjö........................

1,347

253

1,600

90,445

67.t

23.1

52.0

24.9

j Junsele........................

1,633

368

2,001

109,356

67.0

22.8

50. c

26.6

Trehörningsjö...............

61

—

61

3,295

54.0

18.8

40.7

41.0

Anundsjö.....................

6,996

2,326

9,322

377,679

54.0

18.8

40.7

41.0

Edsele ........................

2,094

662

2,756

173,235

83 o

25.7

56.7

i7.o ;

Ramsele .....................

2,744

594

3,338

227,216

82.8

33.5

58.3

8.2

Skorpeds .....................

3,956

779

4,735

195,136

49.3

30.2

37.0

32.8

Överlännäs ..................

1,725

347

2,072

96,045

55.7

44.6

44.2

11.8

Graninge .....................

2,192

458

2,650

124,408

56.8

24.4

44.8

31.3

Indalslidens.................

431

63

494

28,830

67.0

20.0

44.8

35.2

Ytterlännäs..................

1,062

254

1,316

77,721

73.0

16.2

62.3

21.5

Haverö........................

527

114

641

38,718

73.4

12.2

30.4

57.4

Summa o. medeltal

31,898

7,817

39,715 1,905,182

59.7

256

46 l

28.4

Härav: *

Skatte o. frälseh.......

31,842

7,810

39,652

1,897,652

59.7

25.5

46.1

28.4

Ivronoh. o. nybyggen •

56

7

63

7,530

134.2

8.0

46.0

46.0

Innehavas av:

Enskilda ..................

5,790

1,875

7,665

334,265

57.7

23.6

45.0

31.4

Trävarubolag ............

26,108 |

5,942''

32,050

1,570,917

60.2

25.9

46.3 |

27.8

Sammanlagda totalarealen skog under 1923 års allmänna skogsvårdslag och 1915 års lappmarkslag

beräknas uppgå till 2,051,815 har och utgör skog under lappmarkslagen alltså

1.98 % därav.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Bil. IV.

1

Areal

Virkesförråd å

produktiv

skogsmark

Socken

Prod.

skogs-

mark

Impedi-

ment

Summa

Summa

Per

har

bär

har

har

kbm

kbm

Jämtlands lån

Hällesjö ...................................................

2,857

528

3,385

—

—

Offerdal ...................................................

764

441

1,205

50,760

66.4

634

101

735

62,316

98.8

Summa o. medeltal

4,255

1,070

5,325

—

— |

Endast skatte och frälsehemman.

Innehavas av:

Enskilda ...............................................

272

43

315

—

—

Trävarubolag ..........................................

3,983

1,027

5,010

—

—

Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1929.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1929:284 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i den för skogsskötseln inom lappmarken m. fl. områden gällande s. k. a1 i texten
  2. JoU 1929:69 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i den för skogsskötseln inom, lappmarken m. fl. områden gällande s. k. lappmarkslage s. 1 i texten