Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar, m. m

1929-03-15 · 100 sidor, varav 85 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 85 av 100 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1929:214, Med förslag till förordning om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

1

Nr 214.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar,

m. m.; given Stockholms slott den 15 mars 1929.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga bifogade förslag till förordning om Svenska bostadskreditkassan

och om bostadskreditföreningar,

dels ock bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen därjämte hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Nils Wohlin.

Bihang till riksdagens protokoll 1929.

1 sand.

178 håft. (Nr 2U )

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 2H.

Förslag

till

Förordning

om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskredit

föreningar.

Härigenom förordnas som följer:

Kap. I. Bostadskreditkassan.

Om kassans ändamål.

§ 1.

Svenska bostadskreditkassan har till ändamål att i enlighet med bestämmelserna

i denna förordning och i reglemente, som utfärdas av Konungen,

driva lånerörelse genom att lämna lån åt bostadskreditföreningar, varom

i kap. II stadgas.

Om kassans fonder och obligationslån.

§ 2.

Såsom grundfond för kassan ställer staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret

till förfogande svenska statens fyra och en halv procent

obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp

av minst trettio miljoner kronor. Grundfondsobligationerna fortfara

att tillhöra staten, som dock ej äger att för annat ändamål förfoga över

dem, så länge kassans samtliga förbindelser icke äro fullgjorda.

§ 3.

För sin lånerörelse utfärdar kassan räntebärande till innehavaren ställda

obligationer. Sammanlagda beloppet av kassans utelöpande obligationer

må icke uppgå till mera än tio gånger beloppet av grundfonden.

§ 4.

Grundfonden, som är avsedd att tjäna såsom säkerhet för kassans obligationer,

må av kassans styrelse, efter medgivande av fullmäktige i riksgäldskontoret,

kunna tillfälligtvis anlitas för fullgörande av kassans för
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kanal. Maj: t a proposition Nr 214.

3

bindelser, därvid dock skull iakttagas, att grundfonden efter plan, som av

fullmäktige i riksgäldskontoret bestämmes, inom fem ur skall återställas

till sin förutvarande storlek. Kassan vare skyldig gottgöra staten vad

staten till följd av kassans åtgärd nödgas utgiva i ränta å obligationerna.

§ 5.

De obligationer, som av kassan utfärdas, skola återbetalas genom årlig

amortering enligt plan, som angives i obligationsavtalet. Obligationerna

skola kunna senast tio år efter utgivandet av kassan uppsägas till inbetalning

inom den tid av högst ett år, som är i obligationsavtalet bestämd.

Hava grundfondsobligationer tagits i anspråk till belopp av nominellt

två miljoner kronor, må kassan icke utställa obligationer för ny långivning

med mindre Konungen, efter hörande av fullmäktige i riksgäldskontoret,

därtill lämnar tillstånd.

§ 6.

Såsom säkerhet för de obligationer, som av kassan utgivas, tjäna de

förbindelser, som föreningarna för erhållna lån utfärda till kassan, jämte

de till föreningarna för erhållna lån lämnade reverser med tillhörande

hypotek.

Såsom säkerhet för förenings lån hos kassan skola pantförskrivas de till

föreningen för erhållna lån lämnade reverser med hypotek.

Det åligger kassans styrelse att tillse, att föreskriven säkerhet är ställd

och hålles vid makt. De till föreningarna lämnade reverser med hypotek

skola ställas under offentlig vård.

§ 7.

Kassans behållna årsvinst skall avsättas till en reservfond.

Såsom bidrag till reservfonden skall förening för varje lån, som från

kassan erhålles, årligen under tio år erlägga ett belopp, motsvarande

en tiondels procent av lånets ursprungliga belopp. Sådant bidrag må,

efter bestämmande av kassans styrelse, minskas eller upphöra att utgå, då

reservfonden överstiger fem procent av kassans skulder.

Reservfondens avkastning lägges till fonden; dock må avkastningen,

då fonden överstiger fem procent av kassans skulder, kunna användas

till bestridande av dess förvaltningskostnader eller, till den del avkastningen

ej är erforderlig för sådant ändamål, till beredande av annan

lättnad för föreningarna.

§ 8.

Reservfonden skall placeras i statens, Sveriges allmänna hypoteksbanks,

konungariket Sveriges stadshypotekskassas eller Svenska skeppshypotekskassans

obligationer eller i obligationer, som till den säkerhet de erbjuda

kunna anses jämförliga med obligationer av något av nyss angivna slag,

eller ock mot säkerhet i fullgod fastighetsinteckning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Om föreningarnas ansvarighet för kassans förbindelser.

§ 9.

Därest kassans förbindelser ej kunna infrias med anlitande av dess

egna tillgängliga medel, äger kassan infordra erforderliga tillskott från

föreningarna.

För kassans förbindelser svare föreningarna i förhållande till högsta

under räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen av sina från kassan erhållna

lån. Kan förening icke fullgöra den betalningsskyldighet, som

till följd av denna ansvarighet åligger föreningen, vare övriga föreningar

efter nyssnämnda grund ansvariga för bristen.

Om lånerörelsen.

§ 10.

Av förening gjord framställning om lån från kassan prövas av dennas

styrelse. Lån till förening utlämnas i kassans obligationer till parikurs

eller ock kontant. I förra fallet åligger det kassan att vara föreningens

låntagare behjälplig för obligationernas försäljning på lämpligt sätt. Lämnas

lånet kontant, skall föreningen gälda den kapitalrabatt och de övriga kostnader,

som kassan vid sin upplåning kan hava fått vidkännas.

Lån till förening skall förräntas och amorteras genom kontant erlagd

annuitet enligt fastställd plan. Amorteringstiden må ej överstiga fyrtio

år. Sedan tio år förflutit från lånets mottagande, kan föreningen uppsäga

lånet till inbetalning efter ett år.

Förening äger att, utöver den årliga amorteringen, göra ytterligare inbetalning

å erhållet lån, antingen kontant eller i obligationer utfärdade

av kassan. Föreningen vare dock skyldig att därvid underkasta sig de

villkor, som kassans styrelse finner nödigt föreskriva till förekommande

av förlust eller olägenhet för kassan.

Om förvaltningen m. m.

§ 11.

Kassan förvaltas av en styrelse med säte i Stockholm. Styrelsen består

av det antal ledamöter, minst sju högst nio, som av ombudsstämman

bestämmes, och skola suppleanter finnas till lika antal som antalet ledamöter.

Konungen utser, för en tid av tre år i sänder, två ledamöter och två

suppleanter för dem. Av dessa skall en ledamot, så ock suppleanten för

honom, äga insikt och erfarenhet beträffande rörelse för fastighetsbelåning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

5

Fullmäktige i riksgäldskontoret utse, likaledes för en tid av tre år i sänder,

en ledamot samt suppleant för honom. Övriga ledamöter och suppleanter

väljas å ombudsstämman. Vald ledamot eller suppleant utses för tiden till

den ordinarie ombudsstämma, som hålles under tredje året efter det, då

valet förrättades.

Fn av de av Konungen utsedda ledamöterna förordnas av Konungen

att vara ordförande i styrelsen. Vice ordförande väljes inom styrelsen.

Arvoden för de av Konungen och av fullmäktige i riksgäldskontoret

utsedda ledamöterna bestämmas av Konungen.

Styrelsen utser verkställande direktör samt tillsätter kassans övriga

tjänstemän. Beslut, varigenom verkställande direktör utsetts, vare ej

gällande med mindre det biträtts av en av Konungen utsedd styrelseledamot.

Styrelseledamöter, som genom att överträda denna förordning eller med

stöd av densamma meddelade bestämmelser eller eljest uppsåtligen eller

av vårdslöshet tillskynda kassan skada, svare för skadan en för alla och

alla för en.

§ 12.

För revision av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper skola

årligen utses tre revisorer med lika många suppleanter. En revisor och

en suppleant för honom utses av fullmäktige i riksgäldskontoret; de övriga

väljas å ombudsstämman. Av de sistnämnda skola en revisor och hans

suppleant vara av handelskammare i riket eller på annat, av Konungen

godkänt sätt auktoriserad revisor.

Hava revisorer i sin berättelse mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift

eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift

i handling, som av dem granskats, eller vid fullgörandet av sitt uppdrag

visat vårdslöshet, vare de, som låtit sådant komma sig till last, kassan

ansvariga för all därav uppkommande skada, en för alla och alla för en.

§ 13.

Ombud för föreningarna skola årligen före utgången av juni månad

samlas till ordinarie ombudsstämma i Stockholm å tid, som av kassans

styrelse bestämmes. Stämman förrättar föreskrivna val av ledamöter i

kassans styrelse och revisorer ävensom suppleanter för dessa samt beslutar

angående ansvarsfrihet för styrelsen.

Extra ombudsstämma skall styrelsen utlysa, när revisorerna sådant påyrka

eller styrelsen finner omständigheterna därtill föranleda.

§ 14.

Kassans förvaltningskostnader skola, i den mån de icke bestridas på

sätt i § 7 är sagt, gäldas genom bidrag av föreningarna efter ty kassans

styrelse bestämmer.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

§ 15.

Om kassans trädande i likvidation och om förfarandet därvid förordnar

Konungen.

Vid likvidation av kassan må grundfondsobligationer tagas i anspråk

allenast i den mån annan tillgång saknas, som svarar för kassans förbindelser.

Rörande användningen av vad som vid likvidationen återstår av kassans

tillgångar, efter det skulderna blivit guldna, bestämmer Konungen.

Kap. II. Bostadskreditföreningarna.

Om föreningarnas ändamål.

§ 16.

Bostadskreditföreningar hava till ändamål att, i enlighet med bestämmelserna

i denna förordning och i reglemente, som utfärdas av Konungen,

tillhandahålla sina medlemmar lån mot säkerhet av inteckning i fastighet.

Om förenings bildande och verksamhetsområde.

§ 17.

Ansökan om tillstånd till bildande av förening göres hos Konungen.

Inom den del av riket, som Konungen för föreningen bestämmer, äger

förening utöva verksamhet i samtliga städer och köpingar samt andra

samhällen, för vilka byggnadsstadgan för rikets städer och de för stad meddelade

bestämmelserna i hälsovårdsstadgan och i brandstadgan äro gällande,

så ock i annat inom samma del av riket beläget samhälle eller tätare

bebyggt område, som av Konungen förklarats skola tillhöra verksamhetsområdet.

Konungen meddelar föreskrift om det minimibelopp, för vilket förening,

innan den må börja sin verksamhet, skall hos kassan hava anmält sig till

erhållande av lån.

Om föreningsmedlemmarnas ansvarighet för föreningens förbindelser.

§ 18.

Medlem av förening är den, som häftar för inteckningslån hos föreningen.

§ 19.

För förenings förbindelser svare dess medlemmar i förhållande till

högsta under räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen av sina från föreningen

erhållna lån. Kan medlem icke fullgöra den betalningsskyldighet,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proj)osition Nr 214.

7

som till följd av denna ansvarighet åligger honom, vare föreningens

övriga medlemmar efter nyssnämnda grund ansvariga för bristen.

Om säkerhetsfond.

§ 20.

Förening skall såsom säkerhet för fullgörandet av sina förbindelser avsätta

en säkerhetsfond.

Såsom bidrag till säkerhetsfonden skall envar låntagare erlägga en särskild

avgift, motsvarande två procent av erhållet lån. Inbetalningen av

avgiften må kunna fördelas på en tid av högst fem år, räknat från lånets

beviljande. Grunderna för avgifternas inbetalning, därom föreningens

styrelse beslutar, skola vara godkända av kassans styrelse.

Avgifterna till säkerhetsfonden må, efter medgivande av kassans styrelse,

minskas eller upphöra att utgå, då säkerhetsfonden överstiger tio procent

av föreningens skulder.

Inbetalar låntagare i förtid sitt lån till fullo, må, där särskilda skäl äro

och kassans styrelse det medgiver, hans avgift till säkerhetsfonden helt

eller delvis återbetalas till honom.

Så länge förenings verksamhet fortfar, må dess säkerhetsfond icke komma

föreningens medlemmar till godo på annat sätt än i näst föregående stycke

sägs eller, vad angår fondens avkastning, i reglementet må stadgas.

§ 21.

I fråga om placering av förenings säkerhetsfond skall vad i § 8 stadgas

äga tillämpning.

Om lånerörelsen.

§ 22.

Förening må meddela lån allenast mot säkerhet av inteckning i bebyggd,

huvudsakligen för bostadsändamål anordnad fastighet, som är nöjaktigt

försäkrad mot brandskada.

För förenings utlåning lända i tillämpliga delar till efterrättelse de

bestämmelser, som gälla för utlåning från kassan till föreningarna, och

skall lån av förening utlämnas till låntagaren mot enahanda villkor, under

vilka föreningen erhåller motsvarande lån hos kassan. Därjämte skall

föreningen av låntagaren betinga sig de bidrag och avgifter, som jämlikt

stadganden i denna förordning eller i reglementet skola utgå till föreningen

eller från föreningen till kassan.

Lån må ej meddelas till lägre belopp än ettusen kronor.

§ 23.

Till minst det belopp, till vilket lån beviljas, skall finnas säkerhet

av inteckning eller inteckningar liggande inom tre fjärdedelar av fastig
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

hetens vid föreningens värdering uppskattade värde. Inteckning skall

jämväl vara belägen inom fastighetens brandförsäkringsvärde och tre

fjärdedelar av dess vid taxering enligt kommunalskattelagen åsatta värde.

§ 24.

Lån må ej meddelas med mindre lån mot säkerhet av inteckning med

bättre förmånsrätt i samma fastighet prövas vara på betryggande sätt

ordnat. Det åligger föreningen att vid bedömandet härav iakttaga de närmare

föreskrifter, som meddelas av kassans styrelse.

Om förvaltningen m. m.

§ 25.

Förening förvaltas av en styrelse med säte å den ort Konungen bestämmer.

Kassans styrelse utser en av ledamöterna i föreningens styrelse

ävensom suppleant för honom. Till sådan ledamot och suppleant böra utses

personer med insikt och erfarenhet beträffande rörelse för fastighetsbelåning.

Föreningens styrelse utser verkställande direktör. Sådant val vare ej

gällande med mindre det godkänts av kassans styrelse.

För revision av föreningsstyrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper

skola årligen utses revisorer jämte suppleanter. En av revisorerna

jämte suppleant för honom utses av kassans styrelse.

Ordinarie sammankomst med föreningens medlemmar skall årligen hållas.

Extra föreningssammankomst hålles i de fall, som i reglementet bestämmas.

Närmare bestämmelser om styrelse, revision och föreningssammankomster

meddelas i reglementet.

§ 26.

Varje förening utser till ombudsstämma, varom förmäles i § 13, ett ombud,

jämte en suppleant, för varje påbörjat femtal miljoner kronor av föreningens

sammanlagda oguldna lånebelopp hos kassan enligt kassans senast

fastställda bokslut, dock att förening ej må representeras av flera ombud

än fem.

§ 27.

Bidrag till bestridande av förenings förvaltningskostnader skola av låntagarna

gäldas på sätt i reglementet närmare stadgas, överskott, som må

uppstå å dylika bidrag, skall tillföras säkerhetsfonden.

§ 28.

Om förenings trädande i likvidation och om förfarandet därvid förordnar

Konungen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

!)

Vid förenings likvidation skall vad som återstår av föreningens tillgångar,

efter det skulderna blivit guldna, överlämnas till kassan.

Denna förordning träder i kraft den dag Konungen förordnar.

I samband med fastställandet av reglemente för kassan och föreningarna

meddelar Konungen de närmare bestämmelser, som finnas erforderliga med

avseende å kassans och föreningarnas bildande, och äger Konungen därvid

bestämma, att interimsstyrelse för kassan och för förening skall utgöras

av personer, utsedda av offentlig myndighet, ävensom att revisorer

för kassan och för förening skola, för den första tiden av kassans

eller föreningens verksamhet, utses av sådan myndighet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 15 mars 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Tryggek, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lund vik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmark, Johansson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, social- och jordbruksdepartementen

anför chefen för finansdepartementet, statsrådet Wohlin:

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 april 1926 tillkallade dåvarande

chefen för socialdepartementet den 22 i samma månad regeringsrådet

L. A. V. Rydin, tillförordnade byråchefen i socialstyrelsen, filososofie

licentiaten K. Bergström, direktören i livförsäkringsanstalten Folket K. Eriksson,

verkställande direktören i Stockholms intecknings garanti aktiebolag C.

G. Lagercrantz och statens egnahemsinspektör, kanslirådet C. E. A. Mannerfelt

att inom departementet såsom sakkunniga, enligt vissa angivna direktiv,

biträda med verkställande av utredning och avgivande av förslag angående

ordnande av kreditgivning för bostadsbyggande (bostadskreditsakkunniga),

varvid åt Rydin uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar.

Efter verkställd utredning överlämnade de sakkunniga med skrivelse den

15 maj 1928 till chefen för socialdepartementet betänkande angående

ordnandet av viss bostadskredit (statens offentliga utredningar 1928: 10),

innefattande förslag till förordning om svenska stadsinteckningskassan och

om stadsinteckningsföreningar samt förslag till kungörelse angående reglemente

för svenska stadsinteckningskassan och för stadsinteckningsföreningar,

jämte vissa därav föranledda förslag till följdförfattningar. Till betänkandet

voro fogade skiljaktiga meningar av Lagercrantz och Mannerfelt, var för

sig, samt ett särskilt yttrande av Rydin.

Över ifrågavarande betänkande hava yttranden efter remiss avgivits av statskontoret,

riksförsäkringsanstalten, socialstyrelsen, bank- och fondinspektionen,

försäkringsinspektionen, statens egnahemsstyrelse, statens byggnadsbyrå samt

fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden, överståthållarämbetet och länsstyrelserna,

riksgäldsfullmäktige, Stockholms stadsfullmäktige, styrelserna

s. 11 Kontrollera mot PDF

- Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

11

för Sveriges allmänna hypoteksbank och för vissa hypoteksföreningar, för

konungariket Sveriges stadshypotekskassa och för vissa stadshypoteksförenirigar,

för svenska sparbanksföreningen, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund ävensom för Sveriges fastighetsägareförbund, hyresgästernas

sparkasse- och byggnads l''ö reningars riksförbund u. p. a. och för

Stockholms kooperativa bostadsförening. Härförutom hava av vissa myndigheter

yttranden överlämnats från underordnade myndigheter och andra

underlydande organ och, i vissa fall, från enskilda sammanslutningar.

Sedan detta ärende jämlikt gällande stadga angående fördelning av ärendena

mellan statsdepartementen ansetts böra för sin fortsatta behandling

överflyttas till finansdepartementet, har sådan överflyttning ägt rum.

Vid ärendets övervägande inom finansdepartementet hava förutom remissyttrandena

beaktats vissa till social- eller till finansdepartementet inkomna

framställningar från enskilda.

Med anledning av den utredning, som efter betänkandets avgivande i

ärendet förekommit, har det av de sakkunniga avgivna förslaget till förordning

inom departementet underkastats överarbetning och komplettering.

Såsom resultat av detta arbete föreligger nu förslag till förordning om

Svenska bostadskreditkassan och om bostad,skreditföreningar.

Tidigare åtgärder och förslag.

Innan jag ingår på en redogörelse för de förslag rörande ordnandet av Statliga

bostadskredit i städer och stadsliknande områden, som föregått de sakkun- ordnamletr

nigas förslag, torde jag i korthet få redogöra för de statliga åtgärder, som i av bostadssådant

avseende redan vidtagits. kredit.

År 1909 bildades — på grundval av ett den 25 januari samma år fram- Stadslagt

kommittébetänkande och under beaktande av vissa av kommitténs hyPotekskas~

san och

ledamot vice häradshövdingen M. Wallenberg reservationsvis framlagda stadshypoteksförslag

— konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Kassans och de med fhreninnarnadenna

samhörande stadshypoteksföreningarnas organisation och verksamhet

regleras närmare genom två förordningar den 5 juni 1909 (nr 65) angående

konungariket Sveriges stadshypotekskassa samt angående grunderna

för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet och genom kungörelsen

den 18 januari 1910 (nr 3) angående reglemente för konungariket

Sveriges stadshypotekskassa, i vilka författningar sedermera företagits vissa

ändringar. Dessutom hava reglementen fastställts för de särskilda föreningarna.

Denna kreditorganisation har vissa tidigare förebilder i vårt land. Sålunda

hava flera grundläggande principer såväl som åtskilliga detaljer hämtats

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj ds proposition Nr 214,

från den år 1861 upprättade Sveriges allmänna hypoteksbank, vilken som

bekant avser belåning av jordbruksfastigheter, samt från allmänna hypotekskassan

för Sveriges städer, vilken bildats på grundval av ett av Kungl.

Maj:t år 1865 fastställt reglemente och som vid stadshypotekskassans inrättande

uppgick i denna. Stadshypotekskassans organisation skiljer sig dock

i flera väsentliga punkter från förebildernas.

Lika med nämnda båda äldre kreditinstitut utgöres förevarande institut

av en central kassa och låneförmedlande lokala föreningar, tillsammans

utgörande en organisatorisk enhet. I rättsligt hänseende regleras kassan och

föreningarna av de två nyss berörda, efter riksdagens hörande utfärdade

förordningarna. Både kassa och föreningar äro sålunda rättssubjekt av

specifik natur, icke underkastade banklagen, lagen om ekonomiska föreningar

eller liknande lagstiftning.

Kassans uppgift är att genom upplåning anskaffa de för verksamheten

avsedda medlen. Upplåningen sker genom utgivande av obligationer. Utlåningen

sker genom de lokala stadshypoteksföreningarna. Kassan äger ej

driva annan utlåning än genom föreningarna — tillfällig placering av medel

direkt av kassan är dock medgiven — och föreningarna å sin sida äga ej

anskaffa lånemedel i annan ordning än genom kassan. Kassan kan sålunda överhuvud

taget ej bedriva låneverksamhet oberoende av föreningarna och omvänt.

Såsom säkerhet för kassans obligationsutgivning tjäna i första hand låntagarnas

reverser till föreningarna med tillhörande hypotek. Dessa skola

ställas under offentlig vård, som utövas av särskilt ombud, förordnat av

länsstyrelsen i det län, där föreningens styrelse har sitt säte.

Låntagarna äro i förhållande till oguldna beloppet av erhållna lån solidariskt

ansvariga för föreningens förbindelser till kassan. Härjämte äro

föreningarna i förhållande till oguldna beloppen av sina lån från kassan

ansvariga för kassans förbindelser.

Såsom en ytterligare och sista säkerhet för kassans förbindelser till obligationsinnehavarna

står en av staten tillskjuten grundfond. Obligationsstocken

får ej överstiga tiodubbla beloppet av grundfonden jämte uppsamlad reservfond.

Grundfonden, som fortfar att tillhöra staten och förvaras hos riksgäldskontoret,

är överlämnad i svenska statens 3 1/ä procent obligationer.

Ursprungligen uppgick fonden till nominellt trettio miljoner kronor men

har sedermera vid två tillfällen ökats, först till femtio och senare (år 1927)

till åttio miljoner kronor.

Behållen vinst å rörelsen (överskott å förvaltningsbidrag m. m.) skall avsättas

till en reservfond.

Det statliga inslaget i kassan är starkt framträdande. Såsom redan nämnts,

äro icke blott de grundläggande förordningarna utfärdade av Kungl. Maj:t,

utan detsamma är förhållandet med reglementena för kassan och för de olika

föreningarna. Kungl. Maj:t utser vidare ordförande i kassans styrelse samt,

inom förslag som upprättas vid möte mellan ombud för föreningarna, tre

av de övriga fyra styrelseledamöterna. Den femte ledamoten, tillika vice

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition Nr 214. 13

ordförande, utses av riksgäldsfullmäktige. Av revisorerna, tre till antalet,

utses två av Kungl. Maj:t och den tredje av riksgäldsfullmäktige. Kungl.

Maj:t fattar beslut rörande ansvarsfrihet åt styrelsen. Vid kassans likvidation

skall vad som efter infriande av kassans förbindelser kan återstå av

tillgångar tillfalla staten.

Stadshypoteksföreningarna, vilkas medlemmar utgöras endast av låntagarna,

äga större grad av självstyrelse. De välja sålunda själva styrelse och revisorer

samt fatta beslut angående ansvarsfrihet åt styrelsen.

Åt föreningarna bar vidare inrymts ett visst inflytande på sammansättningen

av kassans styrelse och på dess verksamhet. För sådant ändamål

samlas årligen ombud för föreningarna till ombudsmöte. Ombudsmötet

äger, såsom nämnts, upprätta förslag till tre av kassans styrelseledamöter

och har vidare rätt att yttra sig över anmärkningar, som kunna hava framställts

av revisorerna.

Föreningarna sköta på eget ansvar utlåningen av de medel, som, kontant

eller i obligationer, erhållas av kassan.

Låntagarna äro skyldiga att, i mån av behov, lämna bidrag till bestridande

av föreningens samt kassans förvaltningskostnader. I övrigt skola

lånen lämnas på de fördelaktigaste villkor, som föreningens förbindelser till

kassan medgiva. Det ligger sålunda i kreditorganisationens natur, att

densamma icke åsyftar vinst, något som icke utesluter, att vinst kan uppkomma

för kassan eller för förening genom överskott å förvaltningsbidrag.

Sådan vinst skall tillföras kassans eller föreningens reservfond. Särskilda

bidrag, avsedda för fondbildning, påföras ej.

Vad angår själva långivningen, skall lån säkerställas av inteckning i fast

egendom inom förenings verksamhetsområde. Lånet skall ligga inom femtio

procent av egendomens uppskattade värde med iakttagande därav, att lånebeloppet

ej må överstiga vare sig fastighetens brandförsäkringsvärde eller

femtio procent av dess taxeringsvärde. För större städer kan belåningsgränsen

höjas till sextio procent. Lån skall i allmänhet utgå med bästa

förmånsrätt. Därest lån beviljas mot annan än första inteckning, skall det

lånebelopp, som eljest kunnat för fastigheten beviljas, minskas med så stort

belopp som motsvarar det med bättre förmånsrätt intecknade kapitalet samt,

därest första inteckningen icke är för annat lån hos föreningen pantsatt,

tre års ränta å sistnämnda kapital.

Enligt meddelade bestämmelser kan lån praktiskt taget endast lämnas för

fastigheter, som helt eller till väsentlig del äro anordnade för bostadsändamål.

Lånen, som äro ouppsägbara från långivarens sida och under tio år från

låntagarens, äro dels amorteringslån (annuitetslän) och dels fasta lån. Amorteringskvoten

för de förra skall utgöras minst en halv procent för stenhus och

minst en procent, där byggnaden är av annat, mindre hållbart material.

Endast amorteringslån beviljas intill den högsta medgivna belåningskvoten.

Fasta lån åter, vilka utställas på lägst tio och högst tjugo år, må utgöra i

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

fråga om stenhus högst tre fjärdedelar och i fråga om byggnader av annat,

mindre hållbart material högt två tredjedelar av nämnda maximum.

Stadshypoteksförenings verksamhetsområde, som endast må omfatta städer

och med städer jämförliga samhällen, fastställes av Kungl. Maj:t.

Av följande uppställning framgår vissa uppgifter rörande de nu verksamma

stadshypoteksföreningarna. Det sammanlagda lånebeloppet utgjorde

vid utgången av år 1928 i runt tal 509.8 miljoner kronor.

1

j Stadshypoteksföreningens

namn och säte

Verksam li

etsområde

Utestå- ende lån

Enligt föreningens reglemente

Enligt Kungl. Maj:ts resolu- tioner

den sl/i2

1928

Milj. kr.

1

i Stockholms shfg,

1 Stockholm.

Stockholm.

268.5

j Upplands shfg,

( Stockholm.

Sigtuna, Vaxholm.

Djursholm, Saltsjöbaden,

j Stockholm, Sundbyberg,

i Lidingön, Nynäshamn, Nya

Hagalund, Duvbo, Solhem.

30.3 j

Norra Roslags och Upp- j sal a shfg,

Uppsala.

Uppsala, Norrtälje, Öregrund

Östhammar.

i Tierp.

7.i j

Södermanlands shfg,

Nyköping.

Nyköping, Eskilstuna, Söder- tälje, Strängnäs, Mariefred,

Torshälla, Trosa.

Malmköping, Oxelösund, Ka- trineholm, Flen, Gnesta.

8.2 j

Östgöta shfg,

Linköping.

Linköping, Söderköping, Vad- stena, Skänninge, Motala.

Kisa, Mjölby, Åtvidaberg.

8.o

Norrköpings shfg,

j Norrköping.

Norrköping.

Norrköpings norra förstäder,

Borgs villastad.

22.5

Norra Smålands shfg,

Jönköping.

Jönköping, Eksjö, Gränna,

Västervik, Vimmerby, Os- karshamn, Visby.

Huskvarna, Tranås, Värnamo,

Vetlanda, Nässjö, Tranås- kvarn.

7.9

Södra Smålands shfg,

Kalmar.

Kalmar, Växjö, Borgholm.

Ljungby, Mönsterås, Nybro.

3.3

Blekinge shfg,

J Karlskrona.

Städerna i Blekinge län.

3.5

Skånes shfg,

j Malmö.

Städerna i Malmöhus och

Kristianstads län.

43.6

I Hypoteksföreningen för

Västkustens städer,

Göteborg.

Laholm, Halmstad, Falken- berg, Varberg, Kungsbacka,

Kungälv, Marstrand, Udde- valla, Strömstad, Lysekil.

Krokslätt, Gårda. Lunden,

Mölndal.

10.5

i

i

j Göteborgs shfg,

Göteborg.

Göteborg.

22.7

Alvsborgs läns shfg,

Vänersborg.

Vänersborg, Borås, Alingsås,

Ulricehamn, Amål.

Herrljunga.

7.0

Skaraborgs läns städers

hypoteksförening,

Skövde.

Städerna i Skaraborgs län.

1

Vara, Grästorp, Töreboda.

3.2

Värmlands shfg,

Karlstad.

Städerna i Värmlands län.

Säffle.

10.7

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

15

Stadshypoieksföreningens

namn och säte

V e r k s a m h

etsområde

Utestå- ende lån

Enligt föreningens reglemente

Enligt Kungl. Maj:ts resolu- tioner

(lön “/n

1928

Milj. kr.

Örebro läns shfg,

Örebro.

Städerna i Örebro län.

Hallsberg, Kopparberg, Kumla,

Karlskoga.

12.6

Västerås m. fl. städers

hypoteksförening,

Västerås.

Västerås, Arboga, Köping, Sala,

Enköping.

Kungsör.

5.5

Stadshypoteksföreningen

i Dalarne,

Falun.

Falun, Hedemora, Säter.

Avesta, Borlänge, Morastrand,

Krylbo, Leksandsnoret, Lud- vika.

3.o

Gävleborgs läns shfg,

Gänle.

Städerna i Gävleborgs län-

Bollnäs, Ljusdal.

6.3

Västernorrlands och

Jämtlands läns shfg,

Sundsvall.

Sundsvall, Härnösand, Öster- sund, Örnsköldsvik.

Sollefteå.

12.1

Västerbottens och Norr- bottens shfg,

Luleå.

Städerna i Västerbottens och

Norrbottens län.

Boden.''

9.5

Kiruna, Gällivare och

Malmbergets shfg,

Malmberget.

Kiruna, Gällivare och Malm- berget.

3.3

Dessutom kvarstå från tiden för allmänna hypotekskassans för Sveriges

städer verksamhet Småländska stadshypoteksföreningen samt Karlshamns

och Hälsinglands stadshypoteksföreningar med en lånestock den 31 december

1928 av respektive 0.3, 0.3 och 0.1 miljoner kronor.

Vid 1904 års riksdag inrättades statens egnahemslånefond i syfte att

medelst utlämnande av lån bereda mindre bemedlade arbetare tillfälle att

förvärva egnahem. De närmare bestämmelser, som reglerat lånerörelsen

hava under årens lopp varit föremål för jämkningar. Nu gällande bestämmelser

återfinnas huvudsakligen i kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 217) angående

allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten

och kungörelsen samma dag (nr 218) med reglementariska föreskrifter rörande

den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten.

Innebörden av gällande egnahemslånebestämmelser är i huvudsak följande.

Den egentliga låneverksamheten handhaves icke av staten själv, utan staten

använder därvid ansvariga mellanhänder, låneförmedlare, vilka på ansökan

hos Kungl. Maj:t årligen tilldelas statslån ur egnahemslånefonden att

av dem på egen risk och med egen beslutanderätt men under viss statlig

kontroll användas för utlämnande av de enskilda lånen.

Som låneförmedlare kunna hushållningssällskap, kommuner samt vissa

aktiebolag och föreningar antagas.

Samtliga låneförmedlare skola i avseende ^å sin egnahemsverksamhet och

Statens

egnahemslån

ef ond.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

vad därmed sammanhänger stå under uppsikt och kontroll av statens egnahemsstyrelse,

vilken trädde i verksamhet den 1 juli 1928.

Hushållningssällskap utövar statsunderstödd egnahemsverksamhet genom

en särskild egnahemsnämnd, som härvid handlar i sällskapets namn och å

dess vägnar. Egnahemsnämnden biträdes i kommunerna av ombud och

s. k. egnahemskommittéer.

Som villkor för att kommun skall kunna erhålla statslån från egnahemslånefonden

gäller, att kommunen skall hava för egnahemsrörelsen antagit

instruktion, som godkänts av statens egnahemsstyrelse.

Aktiebolag eller ekonomisk förening kan erhålla statslån från egnahemslånefonden

under villkor, att dess uppgift är att befrämja förvärvandet av

egnahem samt bolaget eller föreningen av Kungl. Maj:t, vid prövning i

varje särskilt fall, tinnes vara lämplig såsom mellanhand vid lånerörelsen

och bereda tillräcklig trygghet för att egnahems förvärrande av mindre

bemedlade personer blir på ett oegennyttigt och ändamålsenligt sätt befrämjat.

En å statens vägnar utsedd ledamot i bolagets eller föreningens styrelse

skall äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten, varjämte ett ombud

å statens vägnar skall äga deltaga i granskningen av räkenskaperna och

förvaltningen. Vidare skall instruktion för egnahemsrörelsen vara antagen

av låneförmedlaren och godkänd av statens egnahemsstyrelse. Bolagsordningen,

respektive föreningsstadgarna, skola vara upprättade i överensstämmelse

med vissa av Kungl. Maj:t bestämda grunder, innehållande bland

annat föreskrift om viss begränsning i vinstutdelningen till aktieägarna,

respektive medlemmarna, om dispositionen av överskjutande vinstmedel etc.

Låneförmedlare åtnjuta årligt bidrag av statsmedel för täckande av de

för dem genom lånerörelsen uppkommande kostnader och förluster.

Egnahemslånerörelsen omfattar två olika grenar, eu för främjande av förvärv

av jordbrukslägenheter och en för bostadslägenheter. Vid Kungl.

Maj:ts beviljande av statslån till låneförmedlarna anvisas visst belopp för

utlämnande av jordbrukslån och särskilt belopp för bostadslån. Med jordbrukslägenhet

förstås lägenhet av den beskaffenhet att å densamma kan

födas minst två kor; mindre lägenhet räknas såsom bostadslägenhet.

De lägenheter, för vilkas förvärvande egnahemslån kunna av låneförmedlarna

beviljas, skola vara belägna å landsbygden eller å till stad hörande

område, för vilket stadsplan icke blivit fastställd. Lägenhets beräknade

värde — jorden jämte därå befintliga eller för uppförande avsedda byggnader

— får i regel icke överstiga för obebyggd jordbrukslägenhet 15,000 kronor,

för bebyggd jordbrukslägenhet 12,000 kronor och för bostadslägenhet

10,000 kronor. Såsom obebyggd får därvid räknas lägenhet, där en mera

omfattande ombyggnad erfordras. Efter ansökan av låneförmedlare äger

Kungl. Maj:t lämna tillstånd, att sagda värdemaxima må höjas till 20,000

kronor för obebyggda och 16,000 kronor för bebyggda jordbrukslägenheter.

Egnahemslån får utgå endast för bildandet av sådant egethem, där lånta
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

17

garen äger såväl jordområdet som därå uppförda byggnader, dock får egnahemslån

tillsvidare även utgå till förvärvandet av bostadslägenhet, för vilken

mark upplåtits med tomträtt eller, beträffande Hvitfeldtska stipendieinrättningen

tillhörande mark, med ständig och oinskränkt besittningsrätt ävensom

för inlösen eller uppförande av byggnader å lägenhet, som inneliaves

under åborätt enligt den år 1926 utfärdade åborättslagen.

Bostadslån får i regel icke beviljas i andra fall, än där sökanden åsyftar

att genom nybyggnad bilda ett nytt eget hem. Egnahemslånebeloppet får

uppgå till högst »/„ av jordbrukslägenhets värde och till högst 3/i av bostadslägenhets

värde.

Räntan å lån, som beviljas från och med 1928, utgår efter följande

grunder. Räntan beräknas efter 4 procent under den tid lånet är amorteringsfritt.

Därefter är räntan 4.5 procent för jordbrukslån och 5 procent

för bostadslån. Egnahemslånet delas i fråga om återbetalningen i två delar,

en stående del utgörande 3/,- av beloppet och en amorteringsdel utgörande

2/;- av beloppet. Jordbrukslån är amorteringsfritt till och med femte året

efter utgången av det kalenderår, för vilket det beviljats. För bostadslån

är den amorteringsfria tiden två år kortare. Amorteringsdelen återbetalas

genom erläggandet av en annuitet av 6.5 procent för jordbrukslån och

8 procent för bostadslån. Den stående delen kan av staten i regel icke

uppsägas, förrän amorteringsdelen till fullo guldits.

Annan säkerhet än första inteckning i egnahemsfastigheten får icke godkännas

för egnahemslån, dock kan visst förskott få lämnas mot annan

säkerhet.

I lånekontrakt, som i varje fall skall upprättas mellan låneförmedlare och

egnahemslåntagare, skola bland annat bestämmelser intagas om de byggnader,

som böra å lägenheten uppföras, och om tiden, inom vilken de böra

vara fullbordade, samt angående de fall, i vilka låneförmedlaren äger rätt

att uppsäga lånet till inbetalning m. m.

Rörande egnahemslånerörelsens omfattning, i vad avser lån för bostadslägenheter,

må följande meddelas. Under åren 1905—1928 hava utlämnats i runt

tal 16,000 lån för obebyggda bostadslägenheter och 3,500 lån för bebyggda

bostadslägenheter eller tillhopa 19,500 bostadslån. Sammanlagda lånesumman

å berörda bostadslägenheter uppgår till ungefär 65 miljoner kronor. Av

denna lånesumma hava i runt tal 50 miljoner kronor förmedlats av hushållningssällskapen.

Med anledning av rådande bostadsbrist hade staten till främjande av

bostadsproduktionen för vart och ett av åren 1917—1919 ställt till förfogande

särskilda medel att utgå såsom statsbidrag utan ränte- eller återbetalningsskyldighet.

Emellertid visade det sig, att dessa åtgärder icke

voro tillräckliga för ändamålet. Även om en del av de då högt uppdrivna

byggnadskostnaderna avskrevs genom statsbidraget, erbjöd det dock med

hänsyn till den strama lånemarknaden betydande svårigheter att i låneväg

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 178 häft. (Nr 21å.) 2

Statens

bostads
lånefond.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

uppbringa det övriga för bostadsbyggandet nödiga kapitalet. Detta föranledde

år 1920 inrättandet av statens bostadslånefond. Med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition (nr 314) medgav riksdagen, att för bildande av fonden

ifråga finge såsom lån från statsverkets fond av rusdrycksmedel disponeras

15 miljoner kronor för vartdera av åren 1920 och 1921. Bostadslånefonden

har sedermera årligen ökats genom disposition av ytterligare medel från

rusdrycksmedelsfonden. Nyss omnämnda 30 miljoner kronor inberäknade,

hava ställts till förfogande:

för

år

1920 .........

....... 15.0 milj. kr.

för

år

1926

............... 6.9

milj.

kr.

»

»

1921 .........

....... 15.0

» »

»

»

1927

............... 6.o

»

»

»

»

1922 .........

....... 11.5

» »

»

»

1928 .

............... 6.o

»

»

»

1923

....... 7.o

» »

»

»

1929

............... 2.o

»

»

»

»

1924 .........

....... 7.o

» »

Summa 84.4

milj.

kr.

»

»

1925 .........

....... 8.o

» »

De villkor, under vilka dessa medel utlånats, hava i det stora hela varit

desamma under perioden, ehuru vissa jämkningar vidtagits. Dessa hava

närmast motiverats av den förbättring, som så småningom inträtt på bostadsmarknaden

och som ansetts medgiva, att de ursprungliga understödsmomenten

efter hand kunnat avlägsnas. Lånevillkoren, som årligen sammanfattats i

särskild kungörelse, hava i huvudsak varit följande.

Långivningen har avsett orter, där bostadsbrist varit rådande, och enligt

sakens natur har den till huvudsaklig del tillgodokommit städerna och deras

omgivningar samt andra på stadsliknande sätt bebyggda områden. På den

rena landsbygden har någon långivning ur fonden, åtminstone under de

senare åren, praktiskt taget ej förekommit.

Lånen hava förmedlats av vederbörande kommuner, som haft att ikläda

sig fullt betalningsansvar för dem. Sedan år 1925 medgives dock, att enskilda

sammanslutningar, som därtill erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd, få förmedla

lån. De villkor, under vilka sådan förmedling må äga rum, fastställas i

varje särskilt fall av Kungl. Maj:t.

Bostadslånefonden har stått öppen endast för nyproduktion av bostäder.

Till en början gjordes inga författningsenliga förbehåll om lägenheternas

storlek, ehuruväl lånen i enlighet med verksamhetens syfte företrädesvis

kommo smålägenhetsproduktionen till godo. Numera har emellertid stadgats,

att lägenheterna må utgöras av högst tre rum och kök eller, i enfamiljshus,

fyra rum och kök.

Lån må ej överstiga 50 procent av byggnadskostnaden, tomtkostnaden ej

inberäknad, och ej heller 8,000 — tidigare 12,000 — kronor per lägenhet. I

praktiken hava lånen under de senare åren så gott som undantagslöst begränsats

till 35 procent av byggnadskostnaden.

Vad angår inteckningssäkerhetens beskaffenhet har ansetts, att primärkrediten

bör anskaffas i annan ordning och att med lån ur bostadslåne
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

fonden bör tillgodoses sekundärkreditbehovet. Med hänsyn härtill bär i

författningarna meddelats den allmänna föreskriften, att låneförmedlaren ej

raii av företagare mottaga sådan säkerhet,» att låntagaren förhindras att i

skälig omfattning för byggnadsföretaget upptaga annat lån med bättre

förmånsrätt. Någon övre belåningsgräns bär tidigare icke varit fastställd.

I de tvä senaste årens lånek ungörelser har emellertid stadgats ett sådant

maximum av 75 procent av fastighetsvärdet, en gräns som emellertid i fråga

om stenhus inom stads planlagda område kan höjas till 80 procent.

Räntan för lån ur bostadslånefonden har alltsedan fondens inrättande varit

fem procent; dock är räntan för 1920—1923 års lån sedan sistnämnda år

tillsvidare nedsatt till fyra procent. Härjämte har medgivits viss räntefrihet,

till en början under ett år efter lånets lyftande och sedermera under

tiden intill första kalenderårets utgång. Enligt de två senaste årens lånekungörelser

medgives ingen räntefrihet.

Lånen löpa såsom amorteringslån. Till en början medgavs amortelingsfrihet

till utgången av sjätte kalenderåret. Numera medgives sådan

frihet endast till utgången av första kalenderåret. I samband med denna

avkortning av den amorteringsfria perioden nedsattes amorteringskvoten,

som tidigare var 2 procent, till 1 ’/2 procent. Lånetiden har härigenom

blivit ungefär densamma i bada fallen eller cirka trettio år. Amortering

och ränta utgöras genom fast årlig annuitet.

Lån ur bostadslånefonden kan författningsenligt lämnas till alla slag av

byggnadsföretagare (kommuner, bolag, föreningar, enskilda personer) och för

alla slag av bostadshus (hyreshus, kooperativa byggnader, egnahem). Dock

föreskrives, att »lånen skola så fördelas, att därigenom särskilt främjas

företag av direkt allmännyttig natur eller med anordningar, som avse att

bereda den boende äganderätt eller annan stadigvarande rätt till bostaden».

Med sistnämnda uttryck asyftas närmast egnahem och kooperativa byggnadsföretag.

Med hänsyn till det starka uppsving, som egnahemsbyggandet

omkring städerna uppvisat under senare år, har bostadslånefonden också

i praktiken kommit att inriktas på tillgodoseendet av kreditbehovet för

egnahem i städernas ytterområden. Under de allra senaste åren hava emellertid

de kooperativa byggnadsföretagen kommit att starkt tävla med egnahemmen.

Slutligen må nämnas, att lån på senare tid ej utgått för kommunala

byggen; med hänsyn till den stora efterfrågan å lånemedlen har

det ansetts, att kommuner, som ju hava relativt goda möjligheter att anskaffa

lån på den öppna lånemarknaden, borde ställas i efterhand.

Vad angår administrationen av statens bostadslånefond har Kungl. Maj:t

förbehållit sig att fördela lånemedlen mellan olika låneförmedlare med angivande,

i huvudsak, av de byggnadsföretag, för vilka medlen må disponeras.

Förvaltningen av fondens medel samt ut- och inbetalningarna äro förlagda

till statskontoret. I övrigt har administrationen varit anförtrodd åt

ett särskilt för hithörande ändamål inrättat organ, statens byggnadsbyrå.

Enligt instruktion, fastställd av Kungl. Maj:t den 26 september 1921 (nr

560), består byrån av en ordförande och två verkställande ledamöter, vilka

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 214.

ombesörja de löpande arbetsuppgifterna, samt av fyra extra ledamöter, som

inkallas vid behandlingen av vissa viktigare frågor (fördelningsförslagen m. m.).

Under tio år, efter det byggnad tagits i bruk, utövas viss fortsatt kontroll,

exempelvis att sammanslagning av lägenheter ej sker och att byggnadsföretagaren

vid eventuell försäljning ej betingat sig oskäligt pris. Där

åtgärder av sådant slag icke godkännas av byggnadsbyrån, anmäles lånet

till uppsägning och indrivning. Att märka är, att staten förbehållit sig

rätt till uppsägning av lån ur bostadslånefonden allenast vid fall av överträdelser

mot lånevillkoren men däremot icke rest binder för låntagare att

när som helst infria sin skuld till fonden.

Låneförmedlare skall tillhandahålla låntagare förmedlad kredit under enahanda

villkor, som gälla i fråga om förmedlarens betalningsskyldighet mot

staten. Enskild förmedlare äger dock betinga sig de avgifter för förvaltningskostnader

och risktäckning, som Kungl. Maj:t på därom gjord ansökan

medgiver. Jämväl äger förmedlaren förbehålla sig, att låntagaren fullgör

sin betalningsskyldighet på andra tider än kalenderår, exempelvis halvårseller

kvartalsvis.

Slutligen må i följande uppställning meddelas några siffror till belysande

av huru de av staten anvisade medlen till främjande av bostadsproduktionen

blivit disponerade från denna verksamhets påbörjande år 1917 och till

utgången av år 1928.

Under- stöd av

medel

för år

Byggnader, för vilka statsunderstöd

beviljats

Beviljade medel

i

11

a

Bygg-

nads-

kostnad

milj.

kronor

Hyres-

hus

Koope-

rativa

byggn.

Egna-

hem

Summa

byggn.

Lägen-

heter

Eld-

städer

lån

kronor

statsbidrag

kronor

l

1917

343

_

101

444

3,293

7,484

24.9 0

_

3,997,234: 93

1918

175

—

108

283

1,478

3,590

16.30

—

2,969,966: 7 3!

1919

103

—

25

128

1,081

2,787

16.30

—

1,935,707: 33

1920

74

8

1,721

1,803

3,385

11,348

52.40

14,729,938: 7 7

3,795,879: 63

1921

74

20

1,939

2,033

3,867

13,294

51.90

14,648,072: 12

3,974,985: 22;

1922

56

8

1,590

1,654

3,069

10,210

34.56

10,779,616: 51

—

1923

62

19

1,249

1,330

2,922

9,206

29.9 4

9,348,957: 56

—

1924

39

22

1,001

1,062

2,405

7,509

25.36

7,815,580: —

—

1925

25

35

730

790

2,372

7,106

26.51

8,004,292: so

—

1926

16

17

418

451

1,299

3,950

13.0 7

3,898,891: —

—

1927

25

51

424

500

3,004

7,509

30.li

8,518,527: 29

1928

18

22

153

193

1,160

3,291

11.54

3,044,956: —

S:a

1,006

202

9,452

10,660

29,309

87,197

334 12

80,586,769: 27

16,673,773: 84

Genom

1923 års extra statsbidrag har lånesumman minskats med

2,946,700: —

—

_

2,946,700: —

77,640,069: 27

19,620,473: 84

s. 21 Kontrollera mot PDF

K-uugl. Maj:ls proposition AV 214.

21

Vissa frågor rörande ordnande av kreditgivning för bostadsändamål, Tidigare fdrj

den män densamma icke genom stadshypotekskassans verksamhet eller an- S''nåndet av*"

norledes varit tillfredsställande ordnad, hava sedan länge varit föremål för bostadskredit

uppmärksamhet och givit anledning till flera utredningar och förslag såväl '' 8i!’t*er m'' m’

från det allmännas som från enskildas sida. För några av dessa förslag

torde en redogörelse här få lämnas.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 januari 1912 tillkallade che- Boatadskomfen

för dåvarande civildepartementet sakkunniga att verkställa utredning ^rsia^åt

och avgiva förslag med avseende å de mindre bemedlade klassernas bostads- 1917.

förhållanden (bostadskommissionen). Enligt departementschefens uttalanden

till statsrådsprotokollet borde ingående uppmärksamhet ägnas åt bostadskreditväsendet;

tillgången på kapital, som sökte placering i den här ifrågavarande

byggnadsverksamheten eller genom lämpliga åtgärder kunde ledas

i sådan riktning, syntes hava avgörande betydelse för vinnande av goda

och billiga bostäder för de mindre bemedlade klasserna.

Med skrivelse den 6 december 1917 avlämnade bostads kommissionen till

chefen för civildepartementet betänkande angående ordnandet av den sekundära

bostadskrediten, vilket betänkande innefattade förslag till en ny kreditorganisation.

Rörande syftet med denna organisation och densammas

räckvidd anförde kommissionen följande:

»Det av kommissionen utarbetade förslaget avser nämast en lösning av

sekundärkreditfrågan. Emellertid förefinnes även eu primärkredit, som av

skilda orsaker nära överensstämmer med sekundärkredit i fråga om de villkor,

under vilka den lämnas. Ur säkerhetssynpunkt torde denna få anses

vara jämställd med den senare krediten. I syfte att bereda möjlighet för

det föreslagna kreditinstitutet att jämväl ombesörja dylik primärkredit har

kommissionen undvikit att begränsa dess verksamhet genom uppdragande

av någon nedre helåningsgräns. Härigenom skulle institutets verksamhet

jämväl komma att fördelaktigt inverka på — — — municipalsamhällenas

kreditfråga, vilken i sin tur omsluter egnahemskreditfrågan, i vad angår

belåningen av villor och andra mindre bostadshus i förstäderna och andra

stadsliknande samhällen. Ej heller har den egentliga egnahemsrörelsen

lagts utanför gränserna för låneverksamhet, för så vitt ej avses egnahem

på den rena landsbygden. Det föreslagna kreditinstitutet skulle sålunda utan

tvivel i många enskilda fall kunna understödja denna rörelse, ehuru det

givetvis ingalunda innebär något uppslag till en lösning av egnahemsfrågan

i hela dess vidd. I stort sett går förslaget ut på skapandet av en

kreditorganisation, som på bostadslånemarknaden skulle kunna tillgodose det

legitima kreditbehov, vilket på fullt självständig grundval kan göras till

föremål för en organiserad lånerörelse utan att dock kunna omfattas av

den nuvarande stadshypotekskassans verksamhet.»

Kreditorganisationen erhöll enligt bostadskommissionens förslag följande

utformning. Efter mönster från stadshypotekskassan skulle inrättas dels

en obligationsutgivande central kassa, riksinteckningskassan, och dels, för

förmedling av lån ur kassan, lokala föreningar av låntagare, inteckningsföreningar.

Kassan skulle vidare kunna lämna lån under kommunal

s. 22 Kontrollera mot PDF

Förslag till

riksdagen

år 1925.

Statens byggnadsbyrå.

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

förmedling ävensom — i vissa fall — direkt till enskilda fastighetsägare,

bolag och ekonomiska föreningar. Liksom stadshypotekskassan skulle riksinteckningskassan

utrustas med en statlig grundfond (15 miljoner kronor)

och finge obligationsstocken ej överstiga grundfondens och reservfondens

tiodubbla belopp. Även i övrigt påminner den föreslagna kreditorganisationen

i mycket om förebilden. Förslaget torde därför till sin innebörd

klarast belysas genom framhävande av de punkter, i vilka det avviker från

densamma.

En sådan avvikelse är nyss berörd, nämligen att inteckningskassan i

motsats till stadshypotekskassan i vissa fall skulle kunna bedriva lånerörelse

utan anlitande av de lokala föreningarna. Olikheterna i övrigt äro

huvudsakligen betingade av den sekundära inteckningssäkerhetens lägre

värde och den därav föranledda större risken.

Åt svårigheterna att sammanföra hypotek av denna varierande beskaffenhet

under samma kreditgivning har bostadskommissionen ägnat särskild

uppmärksamhet. Enligt kommissionens mening vore det ej tillrådligt att

söka förena låntagarna i solidariskt ansvar på sätt, som fallet är i stadshypotekskassan.

Förslaget byggde sålunda ej på solidariskt ansvar.

Jämte det att den föreslagna kreditorganisationen skulle belåna hypotek

av lägre värde än stadshypotekskassan, skulle densamma alltså i förhållande

till denna erbjuda ett svagare underlag för obligationsutgivningen

även så till vida, att den ej hade att lita till den solidariska ansvarigheten.

Till stärkande av inteckningskassan föreslogos i stället anordningar, som

gingo ut på dels att åstadkomma en kraftig fondbildning och dels att åt

verksamheten trygga en strängt affärsmässig skötsel.

Beträffande bostadskommissionens förslag hänvisas i övrigt till den sammanfattning

därav, som lämnats i bostadskreditsakkunnigas betänkande

(sid. 62—68).

Bostadskommissionens förslag föranledde icke positiva åtgärder.

Såsom förut nämnts, inrättades statens bostadslånefond år 1920 såsom ett

led i det allmännas åtgärder till främjande av den under krisåren lamslagna

bostadsproduktionen. Långivningen var alltså ett provisorium, men

det ifrågasattes senare, att den efter vissa jämkningar skulle erhålla en

mera stadigvarande karaktär, närmast jämförlig med långivningen ur statens

egnahemslånefond. Sålunda uppdrog dåvarande chefen för socialdepartementet

genom ämbetsskrivelse den 21 november 1924 åt statens byggnadsbyrå

att verkställa utredning i huvudsaklig överensstämmelse med en

i statsrådsprotokollet samma dag angiven plan rörande ett mera permanent

ordnande av den sekundärkredit, som dittills beretts vissa byggnadsföretag

genom lån ur statens bostadslånefond.

Efter verkställd utredning framlade byggnadsbyrån sitt förslag i skrivelse

den 16 februari 1925. Enligt förslaget skulle långivningen fortgå efter i

huvudsak samma riktlinjer, som dittills följts. Emellertid föreslog byrån

vissa jämkningar, vilkas innebörd torde kunna sammanfattas däri, att de

opaginerad Kontrollera mot PDF

215

Kungl Maj-.ts proposition Nr 214.

understödsmoment, som betingats av bostadslånefondens ursprungliga kristidskaraktär,

skulle avlägsnas i och med att långivningen bleve av mera

stadigvarande natur.

Emellertid kan förslaget, eliuruväl det avsåg sekundärkreditgivning för

bostadsändamål, ej anses hava syftat till att i hela deras vidd lösa de kreditproblem,

som bostadskommissionen med sitt förslag åsyftade att bringa

till en lösning, utan detsamma hade en mera begränsad räckvidd. I första

hand märkes sålunda, att långivningen ur bostadslånefonden skulle förbehållas

allenast åt nyproduktionen, särskilt uppförandet av smålägenheter åt

de mindre bemedlade klasserna. Vidare skulle lån visserligen kunna utgå

för spekulativt husbyggande (hyreshus m. in.), men enligt förslaget skulle

bostadsbyggande av allmännyttig eller därmed jämförlig art, dock icke

rent kommunalt husbyggande, liksom dittills varit fallet erhålla en förhandsställning.

Närmast syftade förslaget på egnahemsbyggande i och omkring

städer och stadsliknande samhällen, men byrån antog, att jämväl bostadskooperationen

skulle komma att vinna ökad omfattning. Ändamålet med

.statens bostadslånefond enligt byggnadsbyråns förslag skulle kunna karakteriseras

så, att fonden för nyproduktion av smålägenheter i städer och stadsliknande

samhällen skulle erbjuda ungefär motsvarande lånemöjliglieter som

egnahemslånefonden, i vad den avser jordbruksfastigheter, erbjuder för nybildning

av smärre sådana fastigheter på landsbygden. I båda fallen skulle

det röra sig om eu för småfolket avsedd statlig långivning med direkt socialt

syfte.

De erforderliga lånemedlen, vilka, såsom dittills skett, syntes böra få disponeras

såsom lån ur rusdrycksmedelsfonden, beräknades av byrån till 10

eller åtminstone 8 miljoner kronor per år. Förslaget förutsatte, att frågan

om avsättningarnas storlek årligen skulle göras till föremål för riksdagens

prövning. Byrån förordade dock, att frågan om avsättning för visst år

skulle avgöras redan vid föregående års riksdag.

Utlåningsräntan borde fastställas så, att den i första hand medgåve normal

förräntning av rusdrycksmedelsfondens tillgångar vid varje särskild

tidpunkt. Den borde sålunda avpassas efter läget på kapitalmarknaden vid

utlåningstillfället men borde för det individuella lånet ligga fast under hela

lånetiden. Ingen räntefrihet skulle ifrågakomma. Lånen skulle löpa såsom

amorteringslån med fast annuitet; amorteringskvoten skulle däri ingå med

1 Va procent.

En fråga, nära sammanhängande med spörsmålet om räntan, rör täckandet

av den med långivningen förbundna risken. Härutinnan innebar förslaget,

att låntagarna skulle vara skyldiga att utöver den ränta, som vore

avsedd att inflyta till bostadslånefonden, erlägga en halv procent tilläggsränta,

vilken skulle användas till uppläggande av en särskild central,

statlig fond, bostadslånefondens reservfond. Vid uppkommande förluster

skulle dessa visserligen täckas av den låneförmedlande kommunen, men

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 214.

Propositi onen.

denna skulle efter diskretionär prövning kunna åtnjuta gottgörelse ur

reservfonden för sina gjorda utlägg. Sådan gottgörelse skulle dock icke

utgå med mera än två tredjedelar av förlustens belopp. Den återstående

tredjedelen borde av principiella skäl drabba kommunen.

För att den ifrågasatta reservfonden redan vid startandet av låneverksamheten

efter de nya linjerna skulle anses betryggande för sitt ändamål, föreslog

byggnadsbyrån, att till densamma måtte överföras 500,000 kronor av

besparing å de anslag till bostadsproduktionens främjande, vilka utgått av

byggnadsskattemedel.

Vad anginge den övre belåningsgränsen skulle det enligt förslaget ankomma

på byggnadsbyrån att tillse, att belåningen ej bleve äventyrligt hög

och syntes i allmänhet åttio procent av egendomens värde böra utgöra den

högsta tillåtna gränsen.

En nyhet i förslaget var vidare, att låneförmedlingen, som dittills skett

uteslutande genom vederbörande kommun, skulle kunna ombesörjas jämväl

av bolag, förening eller stiftelse, som erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd därtill.

Beträffande låneverksamhetens lokala omfattning uppehöll sig byggnadsbyrån

i sitt förslag särskilt vid frågan om bostadslånefondens avgränsning

mot egnahemslånefonden. Rörande byråns yttrande i denna fråga hänvisas

till bostadskreditsakkunnigas betänkande (sid. 66—67).

I proposition den 13 mars 1925 (nr 202) framlade Kungl. Maj:t till riksdagens

prövning förslag i ämnet, i alla delar anslutande sig till det av

byggnadsbyrån framlagda.

Den anordning i byggnadsbyråns förslag, som i främsta rummet avsåg

att möjliggöra och markera långivningens mera bestående natur, var

inrättandet av den ifrågasatta reservfonden. Frågan om de ökade ränteutgifter

för låntagarna, som enligt förslaget skulle föranledas av reservfondens

inrättande, torde därför i detta sammanhang få betraktas såsom

det principiellt kanske betydelsefullaste spörsmålet i förslaget. Nämnas

må, att statskontoret i avgivet utlåtande föreslagit, att den räntegottgörelse,

som för det dåvarande syntes böra tillgodoföras bostadslånefonden,

skulle beräknas efter 5 procent. Härutöver skulle låntagarna enligt

byggnadsbyråns förslag, såsom nämnts, för avsättning till reservfonden

erlägga ytterligare 1U procent, alltså en sammanlagd ränta av 5 V* procent.

Om grunderna för påförandet av räntan anförde föredragande departementschefen

(sid. 16 i prop.) följande:

»I det stora hela kan jag ansluta mig till den principiella motivering

för grunderna för räntefotens fastställande, som byggnadsbyrån framfört.

Jag anser sålunda, att lånen icke behöva eller böra förräntas efter en

så låg räntefot, att det finge karaktären av understöd. Det synes mig

långt viktigare, att de låntagargrupper, som här skulle ifrågakomma,

verkligen erhålla en legitim och rimlig kredit i form av ordnade lån, än

att de erhålla speciellt billiga lån. Den av statskontoret föreslagna räntesatsen

av fem och en halv procent synes ur statsfinansiell synpunkt väl

avvägd och får ur låntagarnas synpunkt anses fullt skälig, särskilt i be
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

traktande av att lånen utgå såsom sekundärkredit. .lag ansluter mig

därför till statskontorets förslag i denna punkt.»

I skrivelse den 2 juni 1925 (nr 277) anförde riksdagen, i fråga om de i

propositionen föreslagna anordningarna med syfte att förläna bostadslånefonden

en mera stadigvarande karaktär, följande:

»Enligt Eders Kungl. Maj:ts nu framlagda förslag skulle den låneverksamhet,

staten på hithörande område bedriver, omläggas i sådan

riktning, att verksamheten hädanefter skulle erhålla mera permanent

karaktär. Mot förslaget härutinnan har riksdagen icke kunnat undgå

att hysa vissa betänkligheter. I varje fall anser riksdagen tidpunkten

ännu icke vara inne att taga ställning till spörsmålet i fråga. Enligt

riksdagens mening måste bostadsproduktionen alltjämt anses arbeta under

så ovissa villkor, att tillräckliga hållpunkter knappast stå till buds, då

det gäller att för någon längre period framåt bestämma, huruvida och

på vad sätt det allmänna bör bidraga till stödjande av denna produktion.

Riksdagen kan sålunda icke medgiva, att, på sätt Eders Kungl. Maj:t

föreslagit, en ny särskild statlig fond, benämnd bostadslånefondens reservfond,

inrättas.»

I och med att riksdagen sålunda lämnade utan bifall Kungl. Maj:ts

förslag om inrättande av reservfonden i fråga, avslog riksdagen jämväl

förslaget om uttagandet av den för denna fonds bildande avsedda särskilda

överräntan av 1 /„ procent.

En framställning rörande ordnande av den sekundära bostadskrediter

som av Sveriges fastighetsägareförbund med skrivelse den 12 augusti

1925 överlämnades till Kungl. Maj:t, erbjuder i detta sammanhang intresse.

Det ursprungligen uppgjorda förslaget hade utarbetats av en

kommitté, tillsatt vid förbundets kongress år 1923 i Göteborg. Detta

förslag ägnades därefter åtskillig kritik. Den principståndpunkt, som

kom till uttryck i förbundets framställning till Kungl. Maj:t, utformades

icke i något detaljerat förslag utan angav endast Aussa allmänna, såsom

önskvärda ansedda riktlinjer.

Den omförmälda kommittén uppgjorde förslag till ett »normalreglemente

för föreningar med uppgift att tillgodose den sekundära fastighetskrediten

(inteckningsföreningar)». Såsom förebilder för de ifrågasatta föreningarna

hade tjänat dels de danska hypoteksföreningarna och dels i

viss mån de svenska stadshypoteksföreningarna.

Förslaget gick ut på bildande av flera, från varandra fullt fristående

låneföreningar aAr fastighetsägare. De för verksamheten nödiga lånemedlen

skulle anskaffas genom egen obligationsutgivning a\T A-arje enskild

förening.

Föreningarna voro avsedda att omfatta ett län, och i verksamhetsområdet

skulle ingå länets samtliga städer ävensom, efter föreningens beslut

och Kungl. Maj:ts medgivande, andra inom länet belägna samhällen,

där lagen om stadsplan och tomtindelning vore gällande.

Kik^dapen.

Sveriges

fastighetsägareförbunds

förslag år

1925.

Förbundets
kommitté.

opaginerad Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Låntagarna voro enligt förslaget solidariskt ansvariga. Denna ansvarighet

begränsades emellertid till låntagarna inom en och samma avdelning

inom föreningen. En avdelning skulle bestå av de låntagare, som

inom en på visst sätt angiven tid erhölle lån. En sålunda öppnad avdelning

skulle kunna avslutas, då dess låntagare erhållit sammanlagt tio

miljoner kronor i lån, dock senast tio år efter avdelningens öppnande.

Varje avdelning skulle hava sina egna fonder.

För bildande av en reserv- och förvaltningsfond skulle av låntagarna

göras tillskott, motsvarande 2 procent av beviljade lån; tillskottet skulle

kunna fördelas i fyra poster på vardera x/2 procent, av vilka den första

avdroges från lånebeloppet vid lånets beviljande och de tre återstående

inbetalades vid erläggande av de tre närmast följande halvårsannuiteterna.

Skulle fonden nedgå under 1 procent av obligationsstocken,

hade låntagarna att genom tillskott pro rata parte åter bringa upp

den till 2 procent. De gjorda tillskotten skulle återbäras, då lån guldits,

för så vitt fonden uppginge till minst 2 ‘/2 procent av avdelningens hela

obligationsskuld.

Belåmngsgränsen sattes till 75 procent av det uppskattade egendomsvärdet

respektive taxeringsvärdet.

Beviljat lånebelopp skulle utlämnas i föreningens obligationer till parikurs

eller, om styrelsen så medgåve, i penningar till belopp, vartill motsvarande

obligationer kunnat för låntagarens räkning avyttras. Lån beviljades

enligt förslaget endast mot amortering.

Föreningarna skulle enligt förslaget utöva full självstyrelse men stå

under tillsyn av länsstyrelsen, vilken jämväl ägde utse ombud att deltaga

i revisionen.

Vid bildandet skulle förening, på sätt som i förslaget icke närmare angivits,

åvägabringa en provisorisk garantifond, som finge avvecklas, då

reserv- och förvaltningsfonden bringats att motsvara tre procent av

obligationsstocken.

D-.r a. Åström. j ett särskilt yttrande framställde en av kommitténs ledamöter, ombudsmannen

i Skånes hypoteksförening, jur. doktor A. Åström, erinringar

mot vissa sidor av förslaget, vilket enligt hans mening icke i önskvärd

utsträckning tillgodogjort sig de danska erfarenheterna på området. Särskilt

vände han sig emellertid mot förslaget om decentraliserad obligationsutgivning.

Vidare fann reservanten förslaget om att lån alternativt

skulle kunna utlämnas i penningar strida mot det danska systemets

grundsats, att lån skall utlämnas i obligationer till dess nominella belopp,

vilket han i sin tur ansåge utgöra betingelsen för tillämpandet av principen

om öppna serier. Dylika serier innebära, att obligationsutgivningen

sker i mån av behov och att serierna slutas, när de omfatta lämpligi belopp.

Förbundets Styrelsens för fastighetsägareförbundet skrivelse till Kungl. Maj:t utstyreise.

mynnar i en hemställan, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande,

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition Nr 214.

27

om ej skäl kunde anses föreligga till åtgärders vidtagande för erhållande

av lagstiftning, möjliggörande bildandet av kreditföreningar enligt kommittéförslaget,

med reglemente enligt nämnda förslag och med iakttagande

av vissa däremot framställda anmärkningar, iden mån de förtjänade

beaktande, samt med eu överorganisation enligt det av doktor Åström

framställda förslaget, ävensom för erhållande av lagstiftning, möjliggörande

en utvidgning av konungariket Sveriges stadshypotekskassas och

stadshypoteksföreningarnas verksamhet till att omfatta även sekundär

kreditgivning och för erhållande av därför nödig statsgaranti.

Sedan Kungl. Maj:t berett stadshypotekskassans styrelse tillfälle att

avgiva yttrande i ärendet, anförde styrelsen följande.

Med allt behjärtande av önskvärdheten att vidtaga åtgärder för befrämjande

av den sekundära fastighetskrediten, avstyrkte styrelsen på

det bestämdaste varje anordning, som med skäl kunde befaras menligt

inverka på den primära fastighetskrediten. En sådan menlig inverkan

måste förväntas icke blott om den med primär kredit förknippade säkerheten

i realiteten försvagades, utan även om anledning gåves att i det

allmänna föreställningssättet mer eller mindre sammanblanda de båda

krediterna. På grund härav ansåge styrelsen det vara i högsta grad

olämpligt, om vare sig stadshypotekskassan eller stadshypoteksföreningarna

inom sitt verksamhetsområde upptoge förmedling av sekundär kredit.

Eventuella nya institutioner för sekundär kredit måste också erhålla

sådana benämningar och sådana verksamhetsformer, att förblandning

vore praktiskt sett utesluten. Möjliga fördelar i avseende å den sekundära

fastighetskrediten skulle — till skada icke minst för fastighetsägarna

själva — bliva allt för dyrt köpta, om den nya anordningen medförde

minskning i förtroendet för de nuvarande fastighetskreditinrättningarna.

Med skrivelse den 3 mars 1928 överlämnade föreningen Stockholms villastäder

till Kungl. Maj:t en promemoria angående frågan om ordnandet

av primärkrediten för vissa bostadsfastigheter och anhöll därvid, att

Kungl. Maj:t måtte skyndsamt vidtaga åtgärder för ordnandet av primär - krediten för egnahemsbostäder.

I fråga om innehållet av denna promemoria hänvisas till bostadskreditsakkunnigas

betänkande (sid 72—73).

Bostadskreditsakkunnigas uppgift. Översikt av deras

förslag. I

I samband med sin anhållan i statsrådet den 16 april 1926 om bemyndigande

att tillkalla sakkunniga för utredning om ordnandet av kreditgivningen

för bostadsbyggande anförde dåvarande chefen för socialdepartementet

bland annat följande:

Stadshypoteka
kassans
styrelse.

Föreningen

Stockholms

villastäders

forslaq år

1928.

Chefen för

socialdepartementet

vid de

sakkunnigas

tillkallande

år 1926.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

;>Det torde väl knappast kunna råda delade meningar om att eu ordnad

fastighetskreditgivning utgör en av de viktigaste förutsättningarna för

åstadkommande av tillfredsställande bostadsförhållanden särskilt för de

mindre bemedlade klasserna av befolkningen. Den kreditgivning för

bostadsbyggande, som staten anordnat genom att år 1920 provisoriskt inrätta

statens bostadslånefond, har i detta avseende haft sin stora betydelse.

Särskilt synes det böra beaktas, att den kredit statens bostadslånefond

lämnat varit ägnad att stärka och understödja sådana strävanden

hos den enskilde att själv sörja för sin bostad, som närmast komma

till uttryck i bostad skooper åt ioneai och egnahemsbyggandet. Dylika strävanden

hava med stöd av den låneverksamhet, som huvudsakligen under

kommunal medverkan utövats av bostadslånefonden, i betydande omfattning

lett till positiva gagnande resultat. Det synes mig därför påkallat

att undersöka, huruvida icke den kreditgivning, som för närvarande provisoriskt

anordnats till förmån för dessa strävanden, skulle kunna givas en

bestående organisation. En utredning i sådant syfte har verkställts av

statens byggnadsbyrå, som den 16 februari 1925 avgav ett förslag i detta

ämne. Ifrågavarande förslag, som i huvudsak upptogs i Kungl. Maj:ts

proposition till 1925 års riksdag angående lån till främjande av bostadsproduktionen

in. m. (proposition nr 202) vann emellertid icke riksdagens

bifall. Den förevarande frågan synes mig emellertid vara allt för betydelsefull

för att man skulle kunna stanna vid detta negativa resultat.

Den utredning, som jag enligt vad jag i det föregående antytt finner mig

böra förorda, torde därför i första hand böra avse spörsmålet om åstadkommande

av en varaktig, på lämpligt sätt ordnad kreditgivning till stöd

för egnahemsbyggandet och bostadskooperationen.

Vad angår utredningens omfattning torde böra uppmärksammas, att åtskilliga

beröringspunkter finnas mellan den för närvarande provisoriskt

anordnade kreditgivningen för bostadsändamål och den kreditgivning,

som bedrives ur statens egnahemlånefond. Med hänsyn härtill torde utredningen

även böra avse frågan om lämplig av g ränsning mellan nu

nämnda båda slag av kreditverksamhet.

En bestående kreditgivning för bostadsändamål kan givetvis tänkas

anordnad i flera olika organisationsformer. Det kan vara möjligt att inrättandet

av eu hypotekskassa för sekundär bostadskredit skulle kunna

innebära en antaglig lösning av den förevarande frågan. Vid den blivande

utredningen torde detta spörsmål böra uppmärksammas. För den

händelse man åter vid utredningen skulle stanna vid att förorda medverkan

från det allmänna i huvudsakligen samma former som för närvarande,

är det ett flertal detaljfrågor som kräva närmare undersökning.

Bland dessa frågor vill jag särskilt nämna spörsmålen om låneräntan,

om lånens amortering, om den säkerhet, som skall fordras för lånen, samt

om övriga lånevillkor. Under förutsättning av ekonomisk medverkan till

kreditgivningen från det allmännas sida bör dessutom undersökas, vilka

anordningar som kunna vidtagas för att i möjligaste mån minska risken

för det allmänna. En annan detaljfråga, som i detta sammanhang bör

utredas, är spörsmålet om för beviljande av bostadslån bör fordras att

särskild låneförmedlare finnes eller huruvida och i vilken mån direkt

kreditgivning till vederbörande låntagare må kunna äga rum. Därjämte

torde utredning böra verkställas angående den ungefärliga omfattning i

vilken en fortbestående bostadslåneverksamhet kan beräknas bliva erforderlig.

Vidare bör uppmärksamhet ägnas åt spörsmålet om beredandet av

nödiga penningmedel för verksamheten i fråga.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition År 214.

29

Även andra kreditspörsmål av stor betydelse för bostadsfragan vänta

emellertid på sin lösning. Sålunda har frågan om ordnandet av den sekundära

krediten för bostadsändamål i allmänhet, alltså frågan om beredande

av dylik kredit jämväl för annat bostadsbyggande än den kooperativa

och egnahemsbyggandet, länge varit aktuell. Förslag i denna

fråga, utarbetat av särskilda sakkunniga, föreligger sedan år 1917, men

har hittills icke lett till praktiskt resultat. Den av mig förordade utredningen

torde böra utsträckas till att omfatta jämväl sist omförmälda fråga,

därvid emellertid bör tillses att den del av utredningen som avser krediten

för egnahemsbyggandet och det kooperativa bostadsbyggandet icke här

igenom fördröjes, utan att, om så finnes nödigt, särskilt betänkande och

förslag härutinnan avgives.»

Efter återgivande av chefens för socialdepartementet nyssberörda yttrande

hava bostadskreditsakkunniga i sitt betänkande anfört:

»Enligt det givna uppdraget hade de sakkunniga sålunda att utreda tre

huvudfrågor, nämligen om ordnandet av sekundärkrediten för bostadsegnahem,

för kooperativa bostadsföretag samt för bostadshus i allmänhet.

Föremål för utredningen lärer enligt sakens natur endast kunna bliva

bostadskredit, säkerställd genom inteckning.

Uppdraget lärer ej omfatta kreditgivning mot inteckning i annan fasfighet

än bostadsfastighet (jordegendom), även om krediten till äventyrs

är avsedd för bostadsändamål, exempelvis bostadsbyggande för jordägaren

eller hans anställda. Sådan kredit synes oavsett ändamålet böra betecknas

såsom jordbrukskredit och tillhandahållas i för sådan kredit avsedd

ordning.

Vad angår egnahemskrediten bör till en början sådan kredit för jordbruksegnahem

enligt det anförda helt lämnas ur räkningen. Beträffande

egnahemskrediten för bostadsändamål förutsätta de sakkunniga, som till

följd av remiss haft att avgiva utlåtande i ärendet över kolonisationssakkunnigas

den 14 juli 1927 dagteeknade betänkande, att sådan kreditgivning,

i vad angår landsbygdens behov, skall i sammanhang med egnahemskrediten

för jordbruksändamål ordnas genom särskilda åtgärder (statens

egnaliemslånefond). Den långivning för bostadsegnahem, som i förevarande

sammanhang kommer i betraktande, skulle sålunda avse allenast

egnahem i städer och stadsliknande samhällen.

Enligt sakens natur torde slutligen utom ramen för utredningen falla

frågor om sådan bostadsbelåning, som med eller utan det allmännas mellankomst

redan kan anses på tillfredsställande sätt ordnad.»

De sakkunniga hava utgått från att de kreditbehov det gällt att tillgodose

utgjorts, vad egnahemmen angå, av såväl primär- som sekundärkredit samt,

beträffande bostadskooperationen och övriga bostadsfastigheter, av sekundärkredit.

Innan jag närmare ingår på frågan om beskaffenheten av dessa

behov, torde jag få lämna en kort översikt av de sakkunnigas förslag.

Detta förslag avser att genom inrättande av en ny kreditorganisation söka

i ett sammanhang tillgodose hela det förefintliga legitima behovet av kredit

för bostadsändamål i städer och stadsliknande samhällen, i den mån detta

behov icke i annan ordning tillgodoses genom ändamålsenlig kreditgivning.

De sakkunniga.

Översikt av

de sakkunnigas

förslag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Dock förutsattes, att bostadskooperationens behov av så kallad tertiärkredit —

vartill jag senare torde få återkomma — kommer att fyllas i särskild ordning,

tillsvidare under kommunal medverkan.

Den föreslagna organisationen utgör en sammanslutning av låntagarna

själva. Ehuru bildad under statlig medverkan (med statlig grundfond), är

den alltså en enskild kreditinrättning. Verksamheten lämnar ej rum för

företagarvinst. Förebilder till organisationen hava i viss mån utgjorts av dels

konungariket Sveriges stadshypotekskassa jämte stadshypoteksföreningarna,

vilka såsom förut nämnts lämna primär hostadskredit, och dels de danska

s. k. hypoteksföreningarna, vilka idka sekundärbelåning.

Organisationen, som är avsedd att omfatta hela riket, består enligt förslaget

av en centralkassa, svenska stadsinteckningskassan, som har att anskaffa

de erforderliga lånemedlen genom utställande av obligationer, och av

lokalföreningar, stadsinteckningsföreningar, med uppgift att förmedla lånen

åt sina medlemmar.

Kassan står enligt förslaget under ledning av en styrelse, i vilken Kungl.

Maj:t utser ordförande och riksgäldsfullmäktige en ledamot. I sista hand

beslutas rörande kassans angelägenheter av ombudsstämma. Denna stämma,

som enligt förslaget skall sammanträda årligen, består av ombud, valda av

föreningarna. Ombudsstämman väljer ledamöterna av kassans styrelse utom

de två förutnämnda, beslutar om ansvarsfrihet åt styrelsen samt väljer två

revisorer. En tredje revisor utses av riksgäldsfullmäktige.

Inom föreningarna välja medlemmarna själva vid årlig föreningssammankomst

styrelse och revisorer samt fatta beslut om ansvarsfrihet för styrelsen.

Ehuru föreningarnas styrelser närmast fatta beslut i förekommande

låneärenden, kan dock kassans styrelse efter egen prövning avslå låneansökning.

Föreningsmedlems rösträtt bestämmes, med vissa begränsningar, i förhållande

till beloppet av hans oguldna lån hos föreningen. Efter vissa i

huvudsak liknande grunder fastställes det antal ombud, som förening äger

utse att representera densamma vid ombudsstämma.

Kassan utställer obligationer mot säkerhet av de skuldförbindelser med

tillhörande inteckningshypotek, som de enskilda låntagarna avgiva till föreningarna,

och som föreningarna vid avgivande av egna skuldförbindelser i

sin tur pantförskriva till kassan.

Låntagarna äro enligt förslaget solidariskt ansvariga för varandras förbindelser

till föreningen och de olika föreningarna i sin tur likaledes solidariskt

ansvariga för varandras förbindelser till kassan.

I syfte att förebygga att denna ansvarighet i praktiken skulle behöva

anlitas, upptager förslaget föreskrifter om fondbildning genom tillskott från

låntagarna. Dylik fondbildning skall äga rum både hos kassan i viss mindre

utsträckning (reservfond) och hos varje förening (säkerhetsfond). För att

göra denna senare fondbildning så litet betungande som möjligt för lån
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:1s proposition Nr 214.

31

tagarna stadgar förslaget, delvis efter danskt mönster, att insatserna till

säkerhetsfonderna under vissa förbehåll skola återbäras, när lånet guldits.

Till utjämnande av risken vid belåning av olika slag av hypotek medgiver

förslaget, att insatserna till föreningarnas säkerhetsfonder, vilka insatser

skola utgöra minst 2 procent av erhållet lån samt erläggas under den

första lånetiden, kunna utgå efter högre procentsats än nämnda minimum.

Grunderna för bestämmande av insatsernas storlek och för deras inbetalning

skola vara godkända av kassans styrelse.

Såsom en yttersta säkerhet för kassans obligationer tjänar enligt förslaget

en av staten tillskjuten grundfond, bestående av obligationer å nominellt

20 miljoner kronor, vilken fond dock fortfar att tillhöra staten och må

disponeras endast i särskilda, närmare angivna fall.

Belåningsgränsen är enligt förslaget 75 procent av fastighetsvärdet.

Lån kan enligt förslaget beredas för såväl äldre som nybyggda bostadshus,

dock endast för färdiga hus.

Valuta för lån lämnas i kassans obligationer. Det förutsättes, att kassan

skall biträda vid försäljningen av obligationerna.

Enligt förslaget äro lånen, som skola amorteras enligt fastställd plan

under högst 40 år, ouppsägbara från långivarens sida under hela lånetiden.

Grundläggande spörsmål.

Då jag nu övergår till en närmare behandling av de spörsmål, som berörts

i bostadskreditsakkunnigas betänkande, förutsätter jag, att tillgång finnes

till betänkandet. Beträffande de sakkunnigas motivering för sina förslag

kommer jag i allmänhet inskränka mig till att vid redogörelsen för de

särskilda frågorna meddela sidhänvisningar till betänkandet.

Till en början upptager jag till övervägande i ett sammanhang de grundläggande

spörsmålen i det föreliggande frågekomplexet. Härtill räknar jag

frågorna om behovet av ordnande av de förevarande slagen av bostadskredit,

om tillgodoseende av behovet genom statlig eller enskild kreditgivning

och slutligen om inrättande av en gemensam kreditorganisation för

samtliga förevarande kreditbehov och de viktigaste grunderna för en sådan

organisation.

Behovet av

bostadskreditens

ordnande.

För bedömande av behovet av ett ordnande i en eller annan form utav

bostadsfastigheternas kreditförhållanden är tydligen av vikt att äga noggrann

kännedom om de faktiska förhållandena på området. En utredning

rörande dessa förhållanden, sådana de gestaltade sig år 1912, lämnades av

bostadskommissionen i dess publikation »Belåning av bostadsfastigheter i

Sverige år 1912» (del IV 1 och 2 i serien »Bostadskommissionens utredningar»),

som på hösten 1916 överlämnades till chefen för civildepartemen
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

Kreditbehovet

i allmänhet.

.Bo stad skommissionen.

32 Kungl. May.ts proposition Nr 214.

tet. En redogörelse för denna utredning har lämnats i bostadskreditsakkunnigas

betänkande (sid. 30—48). Till denna redogörelse tillåter jag mig

här att hänvisa.

De sakkunniga hava, efter vad de anfört, ansett sig icke kunna ifrågasätta

att en ny liknande undersökning utfördes, detta närmast med hänsyn

till den långa tid och de dryga kostnader arbetet skulle kräva. En sådan

undersökning hade av de sakkunniga ej heller ansetts vara strängt av

behovet påkallad. Visserligen hänförde sig bostadskommissionens utredning

till en tidpunkt, som låge halvtannat decennium tillbaka i tiden, och givet

vore, att långivningen för bostadsändamål under denna tid varit underkastad

åtskilliga förändringar. Trots alla förskjutningar, som ägt rum

efter år 1912, kunde man emellertid enligt de sakkunnigas åsikt utgå från

att kreditgivningen för bostadsändamål i vårt land sedan nämnda tidpunkt

icke ändrat sin allmänna struktur, utan att bostadskommissionens då verkställda

utredning medgåve ett bedömande av denna kreditgivning, sådan

den i stora drag torde gestalta sig även nu.

Till belysning av de brister och behov med avseende å bostadskrediten,

som genom bostadskommissionens utredning blivit ådagalagda, torde med

ledning av kommissionens den 6 december 1917 avlämnade betänkande

(sid. 6 ff.) följande mera allmänna synpunkter få anföras.

I allmänhet lämnades, ansåg kommissionen, lån mot inteckning i bostadshus

under former, som ej för låntagaren innebure tillräckligt betryggande

säkerhet för att lånen ej på alltför brådstörtat sätt kunde indrivas. Främst

gällde detta om de korta lånen — sådana lån, på högst ett år, utgjorde

11.8 2 procent av hela den undersökta lånesumman—och särskilt dem bland

dessa, som utlämnats av affärsbankerna. Dessa, vilka hade till uppgift att

vid sin utlåning i första band tillgodose det löpande kreditbehovet inom

affärslivet, vore beständigt beroende av dagens tillgång på kapital. Den

härav nödvändiggjorda likviditeten hos bankernas inteckningslån medförde,

att konjunkturerna på penningmarknaden även komme att avspegla sig på

bostadskreditens område. Samma risk, som påvisats beträffande korta

lån, förefunnes i stort sett vid all på kort uppsägning ställd kredit — hela

antalet stående uppsägningslån utgjorde 46.7 7 procent av samtliga undersökta

lån — och i viss mån även vid bundna lån (sådana lån, stående på

längre tid än ett år, utgjorde 23.0 5 procent av de undersökta).

I nära samband med likviditeten stode, efter vad kommissionen anförde,

frågan om räntefotens stabilitet. Såväl de korta lånen som uppsägningslånen

komme nämligen att följa de allmänna räntefluktuationerna, vilket

utgjorde ett viktigt hinder för en ordnad ekonomisk skötsel av en fastighet.

Ett likartat missförhållande förefunnes även vid bundna lån. När dessa

kunde uppsägas till betalning omsattes de i regel för en ny period, varvid

långivaren för denna nya period betingade sig den ränta, som vore en följd

av de för tillfället rådande förhållandena på penningmarknaden. Även vid

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

denna låneform kunde sålunda uppstå starka svängningar i låneräntan, låt

vara att perioderna bleve längre än vid korta lån.

Beträffande frågan om den allmänna tillgången på kapital för bostadsändamål

anmärkte kommissionen, att några siffermässiga uttryck för kreditbehovet

över huvud taget ej kunde förebringas. Dock kunde på indirekt

väg vissa slutsatser dragas, som otvetydigt angåve en knapp kapitaltillgång.

Den omfattande belåning hos affärsbankerna, som konstaterats, torde

till stor del vara en av låntagarna tillgripen nödfallsåtgärd för tillgodoseende

av ett kreditbehov, som ej kunnat fyllas på annat, lämpligare sätt.

Affärsbankerna betingade sig nämligen i regel en väsentligt högre räntegottgörelse

än övriga kreditgivare.

Med avseende å spörsmålet om kapitaltillgången inom olika slag av

samhällen konstaterade kommissionen, att i stort sett tillgången på fondbildande

institutioner, vilka placerade sina tillgångar i bostadshus, vore

större ju folkrikare orten vore. Ju mindre samhällena vore, desto mera

toge affärsbanker och sparbanker ledningen på bostadslånemarknaden. Beträffande

dessa båda bankgrupper inbördes ägde sparbankerna i allmänhet

den största betydelsen, men affärsbankerna måste i stigande omfattning

anlitas inom de mera fattiga landsändarna, exempelvis inom de nordliga

länen. — I allmänhet vore tillgången på kapital knapp inom de uppväxande

samhällena, såsom municipal- och stationssamhällen, och särskilt inom de

jämförelsevis hastigt uppväxande industrisamhällena.

Rörande sekundärkrediten framhöll kommissionen, så långt i detta sammanhang

må nämnas, att ändamålsenliga kreditorgan för fyllandet av detta

kreditbehov fullständigt saknades. På grund härav måste de tillfälliga kreditkällorna

anlitas, framför allt affärsbankerna. Sekundärlånen finge följaktligen

allmänt karaktären av dyra och tillfälliga banklån. Nästan undantagslöst

vore dylika sekundära lån ställda att betalas efter viss kort tid eller viss tid

efter uppsägning. En betydande del av detta kreditbehov tillgodosåges av

privatpersoner, och ej heller denna kreditgivning syntes i stort sett kunna

anses såsom lämpad för sitt ändamål. — I mindre städer och andra samhällen,

där kreditbehovet främst fylldes av sparbanker och affärsbanker och

där långivarna icke på samma sätt som »kassorna» vore bundna av en

viss belåningsgräns, plägade allenast ett enda, större lån i fastigheten

lämnas. Frånvaron av långivande »kassor» åstadkomme i många fall, särskilt

där tillika brist på sparbanksmedel gjorde sig gällande, att belåningen

i sin helhet inom mindre samhällen företedde samma drag som de större

städernas belåning mot sekundärkredit.

Beträffande sambandet mellan låneförhållandena och de boendes allmänna

förmögenhetsvillkor hade en särskild utredning företagits rörande

belåningen av fastigheter inom Stockholms stad och dess förkommuner. Det

framginge av undersökningen, att lånevillkoren i allmänhet ställde sig

betydligt mindre gynnsamma inom de stadsdelar och församhällen, som

företrädesvis beboddes av mindre bemedlade, än i stadsdelar och förstäder

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 118 häfl. (Nr 2H.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

De sakkunniga.

Egnahemmens

särskilda

kreditbehov.

Sekundärkrediten

i allmänhet.

Bostadskom
missionen.

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

med bättre situerad befolkning. — I stort sett måste, anförde kommissionen,

de mindre fastighetsägarnas kreditfråga, i främsta rummet med hänsyn till

den bristande kapitaltillgången, anses befinna sig i ett synnerligen ofördelaktigt

läge.

Såsom redan nämnts hava bostadskreditsakkunniga ansett, att trots de

förskjutningar, som i fråga om kreditgivning för bostadsändamål ägt rum

efter år 1912, man kan utgå från att denna kreditgivning sedan dess icke

ändrat sin allmänna struktur.

Behovet av kredit företer i fråga om egnahemsfastigheterna vissa särdrag.

Jag hänvisar härutinnan till vad bostadskreditsakkunniga anfört rörande

bostadsegnahemmens allmänna karaktär och utbredning samt om egnahemskreditbehovets

natur (betänkandet sid. 76—82).

Det kan förtjäna nämnas, att bostadskommissionen, vilken icke företagit

någon särskild undersökning rörande egnahem i trängre bemärkelse men

ansett de av kommissionen samlade uppgifterna om låneförhållandena för

större och mindre fastigheter belysande för egnahemmens kreditfråga, beträffande

de i småfastigheter — med värde av högst 10,000 kronor — placerade

lånen konstaterade, att denna kredit nästan helt och hållet utgjorde

en svävande skuld. Det relativa beloppet av de i sådana fastigheter bundna

lånen och ouppsägbara annuitetslånen utgjorde tillhopa mindre än 3 Va procent.

Räntefoten vore i genomsnitt ungefär i/i procent högre för dessa lån än för

dem, som graverade större fastigheter.

Vid den tid — år 1917 — då bostadskommissionen avgav sitt tidigare

omnämnda betänkande, lärer något särskilt framträdande spörsmål om bostadskooperationens

kreditbehov icke hava förelegat. Icke heller hava, på

sätt framgår av vad jag nyss förut anfört, egnahemsrörelsens speciella

kreditbehov i någon högre grad varit föremål för kommissionens undersökningar.

Vad kommissionen i betänkandet efter en allmän redogörelse

för sina undersökningsresultat, vilkas huvuddrag tidigare av mig återgivits,

sedermera anfört om sekundärkreditfrågan (sid. 16—22) torde därför huvudsakligen

kunna betraktas såsom avseende de kreditfrågor, som särskilt framträda

beträffande de vanliga hyreshusen.

För vad kommissionen sålunda andragit rörande sekundärkreditfrågan

torde här få lämnas en kort redogörelse. Långivning i form av sekundärkredit

vore, yttrade kommissionen, teoretiskt fullt legitim och nödvändig.

Ur bostadsproduktionens synpunkt förelåge ett starkt behov av sekundärbelåning.

Erfarenheten visade, att fastighetsmarknaden i långt ifrån tillräcklig

omfattning behärskades av personer, vilka förfogade över tillräckligt

kapital för besittning av enbart primärbelånade fastigheter. Såväl för bostadsproduktionen

som för den legitima fastighetsliandeln vore det därför

nödvändigt, att tillgång till sekundärkredit förefunnes. Jämväl borde framhållas,

att i vårt land en sekundärbelåning faktiskt ägde rum och avsåge

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr Hit.

stora belopp. Slutligen hänvisades till, att en verklig sekundärkreditfråga

kundo påvisas och jämväl i hög grad uppmärksammats i alla kulturländer.

Av kreditundersökningen framginge, fortsatte kommissionen, att sekundär

reditf rågan befunne sig i ett mycket ogynnsamt läge, vilket förhållande

även bekräftats genom en mängd uttalanden från fastighetsägarehåll. Bland

de brister, som utmärkte sekundärbelåningen komme främst i betraktande

frånvaron av organisation. En organisation av kroditgivningen vore i särskilt

hög grad av behovet påkallad på sekundärkreditens område, ej minst

med hänsyn till de systematiskt ordnade fastighetsvärderingar, som där

vore nödvändiga. — Tillgången på sekundärkredit finge anses vara mycket

knapp, och de enda kreditinstitut, som i större omfattning tillgodosåge behovet

av lån mot andra hypotek, vore affärsbankerna. Vid denna lånerörelse

bundes sålunda betydande kapital, som närmast borde tillföras

näringslivet och ej utan skada kunde undandragas detta. Det kunde därför

beträffande sekundärkrediten ur handelns och näringarnas synpunkt anföras

vägande skäl för att en för ändamålet inrättad kreditanstalt så småningom

övertoge den hithörande lånerörelse, som bedreves av affärsbankerna.

— Vidare förtjänade beträffande sekundärkrediten särskilt framhållas den

ojämna tillgången på kapital och därmed sammanhängande brist på fasta

utlåningsprinciper. Medan tillgången vore i genomsnitt knapp, vore den i

en hel del fall oproportionerligt riklig.

Beträffande lånevillkoren utvisade, efter vad kommissionen anförde, dess

utredning, att de brister, som i detta hänseende gjorde sig gällande på bostadslånemarknaden

i allmänhet, i särskilt framträdande grad återfunnes på

sekundärkreditens område. Ouppsägbara sekundärlån förekomme ej och

praktiskt taget ej heller bundna lån. Inemot halva lånebeloppet utgjordes

av korta lån och närmare 4/J0 av stående lån och amorteringslån, alla

ställda på kort uppsägningstid. Låntagaren vore vid uppsägning i regel

hänvisad till omplaceringar. Risken vid uppsägning av ett sekundärlån

vore i allmänhet större än vid uppsägning av kassalån. Sekundärlånen

hade vanligen både formellt och sakligt karaktären av en tillfällig affärskredit,

som långivaren mången gång av tvingande orsaker nödgades uppsäga

till inbetalning. En omplacering erbjöde städse svårigheter på grund

av bristen å lämpliga kreditinstitut. Därtill komme, att orsaken till uppsägningar,

åtminstone från affärsbankernas sida, vanligen vore att söka i

en allmän stramhet på penningmarknaden, vilken i ungefär samma utsträckning

återverkade på alla de särskilda bankinstituten. Under sådana perioder

av allmän penningknapphet syntes även en omplacering hos privatpersoner av

ett uppsagt lån vara förenat med avsevärda svårigheter. — Det anmärktes

vidare att ju större riskerna för rubbningar i penningplaceringen vore,

desto mera sökte sig det för fastighetsmarknaden värdefulla kapitalet över

till andra placeringsobjekt, varav följden bleve, att fastigheterna komme i

händerna på mindre kapitalstarka element inom samhället. Härigenom befordrades

s. k. husjobberi, vilket i sin tur menligt återverkade på bostads
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

De

sakkunniga.

Bostadskooperationens

särskilda

kreditbehov.

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

marknaden, särskilt genom höjande av hyresnivån. — I samband med

frågan om likviditeten i låneformerna stode frågan om räntefoten. Såsom

förut påpekats, komme låneräntan vid de likvida låneformerna att i stort

sett rätta sig efter fluktuationerna på den allmänna penningmarknaden.

Uppenbarligen lade detta stora hinder i vägen för en ordnad fastighetsekonomi

och bidroge till hyresnivåns höjande.

Bostadskreditsakkunniga hava rörande sekundärkrediten för bostadsändamål

i allmänhet på anförda skäl (betänkandet sid. 95—96) ansett, att belåningen

av hyreshus påkallade synnerlig uppmärksamhet samt att denna belånings

ordnande vore ett allmänt intresse.

I fråga om de kooperativa bostadsföretagen och deras särskilda kreditspörsmål

hava de sakkunniga yttrat, bland annat:

I allmänhet hava de kooperativa sammanslutningarna för bostadsändamål

konstituerat sig såsom ekonomiska föreningar enligt lagen om sådana föreningar,

vilken uttryckligen förutsätter bostadskooperation såsom en av uppgifterna

för ekonomiska föreningar. I vissa fall har dock även bolagsformen

använts.

Vid sidan av denna den egentliga bostadskooperationen hava, särskilt

under krisåren, i stor omfattning bildats sammanslutningar, som övertagit

redan befintliga hyreshus och upplåtit lägenheterna till sina medlemmar.

Dessa sammanslutningar skilja sig från de egentliga kooperativa bostadssammanslutningarna

väsentligen därutinnan, att de i regel ej träffat anordningar

till begränsande av medlemmarnas möjligheter att innehava flera

lägenheter eller att genom uthyrning i andra hand eller överlåtelse taga ut

ekonomisk vinst av sitt innehav. Den skillnad, som föreligger mellan dylika

sammanslutningar och egentliga kooperativa företag, skänker de förra en

annan karaktär än de senare. Dylika sammanslutningar angivas vanligen

ej heller såsom kooperativa utan helt enkelt såsom »bostadsföreningar».

Bostadskooperationen, som i vissa hänseenden endast ofullständigt förverkligar

egnahemsidén, torde enligt sakens natur hava sitt egentliga verksamhetsfält

på platser, där de stora flerfamiljshusen äro förhärskande och

egnahemsbyggande icke kan ifrågakomma, d. v. s. inom de större städernas

egentliga stadsområde, samt bland personer, som av skilda orsaker icke önska

bosätta sig ute i förortsområdena.

I de större städerna, särskilt i huvudstaden, hava de kooperativa bostadssammanslutningarna

efter krisåren uppvisat stor livaktighet och rörelsen har

visat tendens till koncentration i storföretag. I huvudstaden har sålunda

en väsentlig del av bostadskooperationen samlats i tvenne sammanslutningar.

Beträffande kreditbehovet torde de kooperativa bostadshusen icke skilja sig

från andra större fastigheter, i vad rör primär- och sekundärkredit, och synes

behovet av sådan kredit lämpligen kunna tillgodoses i enahanda ordning

som för icke kooperativa fastigheter. De kooperativa företagen stå sålunda

i förevarande hänseende närmare hyreshusen än egnahemsföretagen.

I motsats till vad fallet vanligen är vid egnahemsbyggande, torde emellertid

medlemmarna i en kooperativ bostadsförening såsom regel ej vara i

tillfälle att göra personliga arbetsinsatser i det gemensamma byggnadsföretaget

utan vara nödsakade att erlägga hela den utöver erhållen kredit erforderliga

kapitalinsatsen kontant. Härtill kommer, att den sammanlagda

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

37

kapitalinvesteringen för bostadbyggande i sådana områden, där bostadskooperationen

har sitt egentliga verksamhetsfält, alltid ställer sig relativt hög

och att den kontanta kapitalinsatsen följaktligen i proportion härtill likaledes

måste bliva jämförelsevis stor.

Beträffande bostadsproduktionen göres gällande, att den del av fastighetsvärdet,

som ej omsättes i lån utan måste likvideras med kontant insats, vid

normal belåning skulle bliva så stor och anspråken på medlemmarnas kapitalkraft

så höga, att erforderliga kapitalinsatser i regel ej vore att påräkna

från de samhällsgrupper, inom vilka medlemmarna rekryteras. Ehuru man

sålunda ej synes ifrågasätta, att kooperativa bostadsföretag med avseende å

primär- och sekundärkredit skulle intaga någon särställning framför andra

i tekniskt hänseende jämförliga byggnadsföretag, detta under förutsättning

dock att ordnad sekundärkredit kan erhållas, anser man, att bostadskooperationen

för sin framgång är beroende av viss ytterligare, fast ordnad kredit.

Hela det för bostadskooperationen speciella kreditproblemet kan sålunda i

korthet betecknas såsom en »tertiärkreditfråga».

Enligt de sakkunnigas på utförligt angivna skäl grundade åsikt (betänkandet

sid. 93—94) kan emellertid bostadskooperationens speciella kreditspörsmål,

»tertiärkreditfrågan», ej bedömas såsom en fastighetskreditfråga i

egentlig mening och lösas såsom en sådan, utan liknar fastmera spörsmålet

om personlig kredit. Lösningen blir också beroende av den tilltro man hyser

för den kooperativa idén, i vad mån man ur samhällelig synpunkt värdesätter

de strävanden, som komma till uttryck i densamma, och på grund

därav är beredd att påtaga sig de därmed förbundna riskerna.

De sakkunniga anse alltså, att bostadskooperationens speciella kreditbehov,

i den mån ett sådant förefinnes, ej bör tillgodoses i samband med övriga

kreditfrågor. Med hänsyn till att bostadskooperationen såsom en företeelse

av mera allmän social betydelse lärer hava och även för framtiden få sitt

egentliga verksamhetsfält begränsat till större orter, synes en sådan eventuell

medverkan från det allmännas sida knappast vara en statlig uppgift utan

en kommunernas sak.

Emellertid bör enligt de sakkunniga ordnandet av »tertiärkrediten» sättas

i efterhand efter frågan om ordnandet av den primära och den sekundära

krediten. Vad angår dessa båda senare slag av krediter böra de kooperativa

företagen självfallet ej ställas sämre än andra byggnadsföretag. Om primärkreditgivningen

för bostadsändamål, åtminstone vad rör större fastigheter

och därmed också de vanliga kooperativa komplexen, redan får anses

i det stora hela tillfredsställande ordnad, så är detta icke fallet med

den sekundära belåningen. De brister, vilka, om man bortser från den provisoriska

långivningen ur statens bostadslånefond, känneteckna vårt fastighetskreditväsen

på detta senare område, framför allt den bristande tillgången

på sekundär kredit under betryggande former, torde i speciellt hög grad utgöra

en olägenhet just för bostadskooperationen och undanröjandet av denna

brist skulle säkerligen i avsevärd mån främja det kooperativa bostadsbyggandet.

I ett senare sammanhang (betänkandet sid. 119—121) hava de sakkunniga

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Remissyttran
den.

Svenska stadsförbundet.

Länsstyrelsen

i Gotlands län.

Länsstyrelsen

i Jämtlands

län.

ytterligare berört bostadskooperationens behov av tertiärkredit. De sakkunniga

hava härvid givit vissa uppslag med avseende å fyllandet av detta

behov, delvis genom kommunernas medverkan.

Att behov föreligger av åtgärder till ordnande av fastighetskrediten i allmänhet

för bostadsegnahemmen och av den sekundära krediten över huvud

för fastigheter, däribland särskilt bostadskooperationens, i städer och stadsliknande

samhällen, har i ett flertal av de i anledning av remiss inkomna

yttrandena från myndigheter och enskilda uttryckligen vitsordats. Så är

förhållandet beträffande yttrandena från bland annat statskontoret, åtskilliga

länsstyrelser, riksgäldsfullmäktige, konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

svenska stadsförbundet och Sveriges fastighetsägareförbund samt, såvitt angår

egnahemsfastigheterna, statens egnahemsstyrelse.

Svenska stadsförbundets styrelse har härutinnan yttrat följande:

»Frånvaron av en ordnad sekundärkredit för bostadsproduktion har också

för stadssamhällena medfört betänkliga konsekvenser. Dessa hava framträtt

icke minst under de senaste årens kris på bostadsmarknaden, som väsentligen

försvårats av de bristande kreditmöjligheterna. I samarbete med statsmakterna,

och i åtskilliga fall helt på egen hand, hava stadssamhällena

måst vidtaga åtgärder för tillhandahållande av medel för en särdeles behövlig

bostadsproduktion och hava därvid nödgats ikläda sig betydande

risker. På sina håll hava samhällena därigenom redan förorsakats direkta

förluster och stå på många håll fortfarande i ansvar för betydande belopp,

som såväl av skattemedel som upplånade medel utlånats till de byggande.

Därtill komma avsevärda kostnader för låneverksamhetens ombesörjande.

Eu lösning av frågan om sekundärkrediten torde vara ägnad att bereda

byggnadsverksamheten en betydande lättnad och därmed också göra bostadsproduktionen

livligare och jämnare, det senare icke minst av betydelse ur

kommunalförvaltningens synpunkt. Att efter många års utredningsarbete i

denna segslitna fråga ett förslag framkommit, som åtminstone i sina huvuddrag

torde vara ägnat att föra till en lösning av problemet, synes från

stadssamhällenas sida vara att hälsa med den allra största tillfredsställelse,

önskvärt vore att förslaget så snart som möjligt komme till genomförande.»

Länsstyrelsen i Gotlands län har uttalat, att länsstyrelsen ansåge uppenbart,

att behov förelåge av statens stöd för främjande av krediten åt egnahem

i städerna, men att länsstyrelsen svårligen på förhållandena i länet kunde

grunda något omdöme om frågan i vad mån sådant behov vore för handen

jämväl beträffande sekundärkredit för andra bostadsfastigheter.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har anfört att, såvitt detta län anginge,

det kunde antagas, att, om de ifrågasatta kassorna och föreningarna komme

till stånd, tyngdpunkten i deras verksamhet tillsvidare komma att ligga

däri, att de kunde förmedla billigare sekundärkredit för hyreshus. De sakkunnigas

antagande, att sekundärkrediten för hyreshus och bostadskrediten

till egnakemsbyggare vore föremål för ett visst misstroende och därför från

affärsbankernas eller sparbankernas sida pålades ganska höga räntor, vore,

såvitt länsstyrelsen kunnat inhämta, överensstämmande med verkliga förhållandet.

Om genom de föreslagna kassorna skulle kunna åstadkommas,

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

39

att räntorna på byggnadslån och hyrorna för bostäder sjönke och således

den dryga utgiftsposten för bostäder i familjernas omkostnadskonto nedbringades,

skulle detta visserligen vara önskvärt under förutsättning att

fördelen ej vunnes genom överflyttning på de skatted ragande av någon del

av kostnaderna. Förslaget syntes doek i detta avseende vara ganska riskfritt.

Svenska bankföreningen har i denna del av ärendet yttrat: Föreningen

vore icke övertygad om nödvändigheten av att från det allmännas sida särskilda

åtgärder vidtoges för att tillgodose både hela kreditbehovet för egnahem

med uteslutande bostadskaraktär och behovet av sekundärkredit för

andra slag av bostadsfastigheter. För åstadkommande av den sistnämnda

krediten, således för fastigheter, som icke inrymdes under beteckningen egnahem,

vore enligt föreningens mening de redan tillgängliga utvägarna i stort

sett fullt tillräckliga. Någon svårighet att för hyresfastigheterna i städerna

och de stadsliknande samhällena lösa deras sekundärkreditfråga syntes i allmänhet

icke förefinnas. Fast hellre ville det förefalla, som om tillströmningen

av kapital och jämväl sådant, som åtnöjdes med sekundärläge, till

byggnadsverksamhet för dylika fastigheter vore så riklig, att det kunde

ifrågasättas, huruvida icke därigenom den direkt produktiva delen av vårt

näringsliv i viss mån missgynnades. Och det borde bemärkas, att kapitalkällorna

— alldeles frånsett de privata förlagsgivarna — till stor del vore

sådana, vilkas flöde befunne sig i stadig tillväxt. — Däremot delade föreningen

till fullo de sakkunnigas uppfattning om önskvärdheten av den

särskilt i socialt avseende betydelsefulla byggnadsverksamhet, som avsåge

skapandet av egnahem. Såsom de sakkunniga riktigt påvisat, gällde emellertid

problemet där mindre sekundärkrediten i egentlig mening. Vad där

framför allt erfordrades vore underlättandet av finansieringen från botten

upp till en förhållandevis hög belåningsgräns. Och behovet av kreditanordningar

vore icke minst framträdande inom sådana stadsliknande samhällen,

vilka fölle utanför stadshypotekskassans verksamhetsområde.

I detta sammanhang må återgivas vad bank- och fondinspektionen i denna

del andragit:

»Behovet av en organisation för kreditgivning till bostadsändamål, i den

mån sådan icke redan förefinnes i Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

med till densamma anslutna stadshypoteksföreningar, har i synnerhet

under senare tider allmänt gjorts gällande. Bank- och fondinspektionen

anser för sin del, att ett dylikt behov otvivelaktigt förefinnes i fråga om

egnahemsfastigheter, och vågar icke bestrida, att detta är fallet även i fråga

om sekundärkredit för andra bostadsfastigheter. Styrelsen för svenska bankföreningen

har visserligen i det senare hänseendet uttalat en motsatt uppfattning.

Men även om denna uppfattning är riktig så till vida, att möjligheter

i erforderlig utsträckning redan nu stå till buds för täckande av

behovet av sekundärkredit för andra bostadsfastigheter än egna hem, så

framgår av det av de sakkunniga lämnade statistiska materialet, att sådan

kredit hos nu förefintliga kreditinrättningar vanligen erhållits på villkor,

Svenska bankföreningen.

Bank- och

fondinspektionen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Social
styrelsen.

som måste betraktas såsom skäligen hårda. Den ifrågasatta organisationen

skulle ju närmast åstadkomma lindrigare lånevillkor.»

Socialstyrelsen har vid behandling av frågan om behovet av bostadskrediter

ordnande framhållit, hurusom den enda mera omfattande statistiska

undersökning, som verkställts på detta område, vore den, som utfördes

av 1912 års bostadskommission angående allmänna och enskilda institutioners

lån mot inteckning i bostadsfastigheter. I anledning av de sakkunnigas

antagande, att kreditgivningen för bostadsändamål icke ändrat sin

allmänna struktur, utan att bostad skommissionens för år 1912 verkställda

utredning medger bedömande av denna kreditgivning sådan den i stora drag

torde gestalta sig även nu, anför styrelsen:

»Det vill emellertid synas socialstyrelsen antagligt, att de mellanliggande

årens omvälvningar på det ekonomiska och sociala området, vilka, efter vad

av styrelsen verkställda undersökningar utvisa, i hög grad påverkat bostadsstandard

och hyresnivå, haft en rätt väsentlig betydelse även för bostadskreditväsendets

vidkommande. Vissa fakta synas också tala i sådan riktning.

Enligt den officiella rättsstatistiken utgjorde i städer (med egen jurisdiktion)

den intecknade gälden vid 1913 års slut 2,185 miljoner kronor och

vid 1926 års utgång 4,309 miljoner kronor. Att denna fördubbling av skuldsumman

ställd i förhållande till taxeringsvärdet ej innebär större ökning

än från 62.9 till 64.o procent, synes böra ses i samband därmed, att taxeringen

på detta som på andra områden noggrannare anpassats efter de

verkliga värdena. Bostadskreditsakkunniga ha även haft ögonen öppna för,

att en viss förskjutning i olika kreditgivares andel i belåningen inträtt

sedan år 1912. Främst nämnes därvid stadshypotekskassans tillväxt, vars

omslutning ökats från 142 miljoner kronor till omkring en halv miljard.

Det förtjänar dock även att beaktas, att affärsbankernas lån mot inteckning

i fast egendom ökats från cirka 752 miljoner kronor år 1912 till 1,510

miljoner kronor år 1927 samt att för de enskilda sparbankernas del motsvarande

siffror bliva respektive 559 och 1,509 miljoner kronor (år 1926),

låt vara att dessa tal även avse andra fastigheter än bostadsfastigheter.

Erinras må vidare om, att insättarnas behållning i postsparbanken under

samma period ökats från cirka 46 till 206 miljoner kronor, vilka siffror

åskådliggöra postsparbankens utveckling till ett stort penninginstitut, vars

fonder till icke oväsentlig del kommit bostadskrediten till godo. Härtill

kommer lånegivningen från statens egnahemslånefond, bostadslånefond och

pensionsförsäkringsfond, vilken, enligt vad bostadskreditsakkunniga meddela,

under tiden 1912—1927 torde uppgått till sammanlagt cirka 180 miljoner

kronor mot blott 7 miljoner kronor under åren 1905 — 1911.

Även om nu anförda siffror synas häntyda på, att förskjutningar ägt

rum beträffande fastighetslånens fördelning mellan förenämnda och andra

offentliga och enskilda institutioner, bör detta icke tillmätas alltför stor

betydelse, i synnerhet som utvecklingen härvidlag i huvudsak synes ha gått

i den riktning bostadskreditsakkunniga antyda. För bedömande av det faktiska

läget på bostadskreditmarknaden i vårt land torde det vara viktigare

att få någon kunskap om, i vilken utsträckning lån mot inteckning i

bostadsfastigheter måste sökas hos privatpersoner. Denna viktiga kategori

av kreditgivare lämnades helt å sido vid 1912 års undersökning, vilken helt

byggde på primärmaterial införskaffat från långivarna, ej från låntagarna.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Ett från representanter för sistnämnda grupp erhållet kompletterande

material skulle varit av särskild betydelse för belysande av det nuvarande

läget på bostadskreditmarknaden i vårt land. En dylik undersökning behövde

ej heller lia krävt några större kostnader eller tidsutdräkt, enär man

kunnat inskränka sig till att från ett litet men för olika ortsgrupper typiskt

urval av egnabemsbyggare, hyreshusägare och bostadsföreningar införskaffa

uppgifter om, huru de var för sig ordnat sin kreditfråga.

Med avseende på sistnämnda grupp av låntagare föreligga vissa uppgifter

i materialet till en statistisk utredning, som av socialstyrelsen verkställts

för de sakkunniga, vilka tillkallats för avgivande av förslag till lag med

särskilda bestämmelser om vissa bostadsföreningar. Dessa uppgifter, vilka

avse 819 bostadsföreningar å 39 orter med ett medlemsantal av cirka 20,000,

hava sammanställts här nedan:

Långivare

Staten (bostadslåne- och pensionsförsäkringsfonder,

öKuiaoeiopp

kr.

%

postsparbanken) ....................................

32,262,959

15.4

Kommuner .................................................

18,531,976

8.9

Försäkringsbolag ....................................

21,644,833

10.4

Inteckningsbolag.......................................

16,038,756

7.7

Hypotekskassor ........................................

24,794,975

11.9

Föreningar och stiftelser .......................

10,592,624

5.i

Banker (affärs- och sparbanker) ............

60,359,868

28.9

Enskilda personer och bolag .................

Summa

24,426,944

208,652,935

11.7

100.O

Ett dylikt konkret upplysningsmaterial, låt vara av mera begränsad omfattning,

skulle otvivelaktigt haft sin stora betydelse vid sidan av bostadskreditsakkunnigas

mera allmänt hållna utredning angående behovet av

egnahemskredit, av kredit för kooperativa bostadsföretag och av sekundärkredit

för bostadsändamål i allmänhet, när det gäller att bedöma den vanskliga

frågan, huruvida och i vad mån det nuvarande läget kan anses påkalla,

att det allmänna bör ikläda sig ansvaret för skapandet av en organisation

för tillgodoseende av ett visst kreditbehov, vilkens handhavande kommer att

bliva förenat med svårigheter och ingalunda sakna sina risker.»

Det bör bär tilläggas, att socialstyrelsen i fortsättningen av sitt utlåtande

förordat en lösning av den föreliggande frågan i huvudsaklig överensstämmelse

med de allmänna linjerna i bostadskreditsakkunnigas förslag.

Då det gäller det sätt, varå staten bör vara verksam för ett ordnande av Statligt eller

bostadsfastigheternas kreditförhållanden, kunna olika möjligheter tänkas. ensk‘b ord''

Staten kan, såsom föreslogs i proposition till 1925 års riksdag, själv upp- bostadsträda

såsom kreditgivare. Eller ock kan staten helt avhålla sig från direkt kredlten''

medverkan till långivningen och dess garanterande samt begränsa sig till

att i en eller annan form — reglerande lagstiftning, stadgande av frihet

från obligationsstämpel eller dylikt — för den enskilda företagsamheten

underlätta en verksamhet på området. Slutligen kan det tänkas, att staten

väljer en medelväg mellan dessa alternativ sålunda, att staten genom lag
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

Helt statlig

kreditgivning.

Enskild

kreditgivning,

med eller utan

statligt inslag.

De

sakkunniga.

Bankdirektören

Lagercrantz,

reservant.

42 Kungl. Mai ds proposition Nr 214.

stiftning underlättar tillkomsten av en på enskildas ansvarighet grundad

och av enskilda principiellt ledd kreditorganisation men samtidigt, genom

att åt denna organisations medelsupplåning giva en viss statlig garanti, bereder

ett större mått av förtroende åt organisationens verksamhet, än därförutan

kommit densamma till del.

En helt statlig kreditgivning lärer icke gärna kunna ifrågakomma för

hela det område, varest ett ordnande av kreditförhållandena enligt det

tidigare anförda skulle vara behövligt. För en sådan kreditgivning måste

sociala skäl av särskild styrka kunna anföras. Bostadskreditsakkunniga

synas hava förutsatt möjligheten av helt statlig kreditgivning allenast beträffande

egnahemmen. Då de sakkunniga emellertid icke ansett sig böra

förorda direkt statlig kreditgivning i någon form och då i de yttranden, som

avgivits över de sakkunnigas betänkande, något uttalande till förmån för

bostadskreditens ordnande under helt statliga former icke heller blivit gjort, kan

jag inskränka mig till att beträffande vad de sakkunniga härutinnan anfört

hänvisa till betänkandet (sid. 83—88).

Då bostadskreditsakkunniga diskuterat frågan huruvida staten bör avhålla

sig från varje organisatoriskt deltagande i kreditgivningen för bostadsändamål

på de områden, där sådan ansetts nu böra ordnas, eller huruvida ett visst

statligt inslag vid kreditgivningens organiserande vore ofrånkomligt, hava

de sakkunniga anknutit denna diskussion till frågan om kreditgivningens

anordnande i en riksorganisation eller enbart i lokala organisationer i landet.

Beträffande de sakkunnigas yttrande härutinnan hänvisas till betänkandet

(sid. 100—103). Yttrandet utmynnar i förslag att åstadkomma dels ett enda,

hela landet omfattande obligationsutgivande centralinstitut och dels ett flertal

lokala låneförmedlande föreningar. De sakkunniga hava vidare å sid.

110—113 i betänkandet utvecklat sina skäl för att den nya kreditorganisationen

borde erhålla en statlig grundfond.

Påpekas bör i detta sammanhang, att de sakkunniga, huvudsakligen såsom

en följd av förslaget om statlig grundfond, jämväl föreslagit insättande

av statliga representanter i den centrala kassans styrelse och en sådan

representant i kassans revision.

I den nu avhandlade frågan om statligt inslag i den föreslagna nya kreditorganisationen

har en av de sakkunniga, bankdirektören Lagercrantz, varit

av skiljaktig mening, vilken tillika, hänför sig till frågan om riksorganisation

eller enbart lokala organisationer. Efter en erinran om den direkta långivning,

som i Sverige under trycket av kristidens svårigheter provisoriskt

ägt rum; om stadshypotekskassan såsom ett precedensfall, där staten direkt

bidragit till skapandet av en kreditorganisation och till ökande av dess

kreditvärdighet; samt om de utomordentligt gynnsamma resultat, som utan

egentlig statlig inblandning åstadkommits i Danmark, har reservanten på

närmare anförda skäl (betänkandet sid. 140—143) hävdat den meningen, att

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition Nr 214.

43

det allmänna borde begränsa sin verksamhet på detta område till att genom

en särskild lagstiftning för obligationsutgivande inteckningsföreningar reglera

deras organisation och verksamhet samt till att medgiva dem frihet från

stämpel för utgivna obligationer. Slutligen skulle staten måhända kunna

till hjälp vid organiserandet av inteckningsföreningar anslå lämpliga belopp

av de byggnadsskattemedel, som ännu återstå. I övrigt skulle lösandet av

den föreliggande uppgiften lämnas åt det enskilda initiativet. När man

iakttagit, vad detta förmått åstadkomma i Danmark, England och Amerika,

kunde man enligt reservanten icke tvivla på att mycket betydande resultat

även här i landet skulle kunna nås på liknande väg. I varje fall syntes

man först böra pröva, huruvida självhjälpens väg vore framkomlig, innan

man toge det allmännas hjälp i anspråk i den utsträckning, som föresloges

i betänkandet.

I remissyttrandena uttalas endast i ett par fall, och då icke utan tveksamhet,

anslutning till den mening, enligt vilken man borde praktiskt taget

helt överlämna åt den enskilda företagsamheten att sörja för bostadskreditens

ordnande å områden där sådant ansetts behövligt. Länsstyrelsen i Kalmar

län, som i första hand förordat en sammanslagning av det föreslagna nya

kreditinstitutet med konungariket Sveriges stadshypotekskassa och endast

under förutsättning av en sådan sammanslagning tillstyrkt att staten engagerades

för det nya institutet, har, för den händelse en sammanslagning icke

kunde komma till stånd, funnit lämpligt att de ifrågavarande kredituppgifterna

lämnades åt den enskilda företagsamheten, stödd av en lämplig lagstiftning

och under statlig uppsikt.

Sedan nu redogjorts för utredningen om den principiella delen av frågan

om statens ställning till förevarande strävanden för bostadskreditens ordnande,

kommer jag till vissa spörsmål rörande anordnandet av den kreditorganisation,

som förutsättes bliva erforderlig. De närmast framträdande spörsmålen avse

frågan huruvida för tillgodoseende av de särskilda kreditbehoven — egnahemskrediten,

kooperationens kredit och sekundärkrediten i allmänhet —

särskilda kreditanstalter bliva nödvändiga eller om samtliga kreditbehoven

lämpligen böra tillgodoses i samma kreditorganisation; vidare frågan

huruvida organisationerna böra erhålla lokal begränsning för sin verksamhet

eller på visst sätt omfatta hela riket och i samband därmed huruvida anslutning

kan sökas till redan bestående kreditinstitut, samt slutligen frågan

om den solidariska ansvarigheten mellan låntagarna för upplånade medel.

Med hänsyn till dessa spörsmåls inbördes sammanhang, vilket särskilt kommit

till uttryck i en inom de sakkunniga avgiven reservation samt i remissyttranden,

torde det bliva nödvändigt att behandla de nämnda spörsmålen

tillsammans.

De sakkunnigas förslag rörande dessa frågor hava i det föregående i korthet

återgivits (sid. 29—30). Beträffande de sakkunnigas motivering hänvisas

Remiss
yttranden.

Gemensam

kreditorganisation

för

samtliga

kreditbehoven.

Riksorganisation.

Solidarisk

ansvarighet.

De sakkunniga.

s. 44 Kontrollera mot PDF

Kanslirådet

Mannerfelt,

reservant.

44 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 214.

till vad i betänkandet anföres angående frågan om kreditinstitut enbart

för egnahem (sid. 88—90), om förebilder och allmänna riktlinjer för en

gemensam kreditgivnings organiserande (sid. 99—100) samt angående frågan

om riksorganisation eller enbart lokala organisationer (sid. 100—103) ävensom

angående solidarisk ansvarighet för låntagarna (sid. 103—104).

I fråga om lösningen av nu förevarande spörsmål har en av de sakkunniga,

chefen för statens egnahemsstyrelse kanslirådet Mannerfelt, i viss

mån varit av skiljaktig mening. Reservanten har framhållit hurusom statsmakterna

vid behandling av frågor om bostadskredit under senaste tid utgått

därifrån, att det framför allt gällde att ordna kreditgivningen till stöd

för bostadsegnahem och kooperativa bostadsföretag. Såväl med hänsyn till

uppdragets innebörd som av rent sakliga skäl borde enligt reservantens

mening det förslag, som framginge ur nu förevarande utredning, bereda

största trygghet för, att krediten för bostadsegnahem ordnades på ett fullt

nöjaktigt sätt. Detta gällde jämväl krediten för kooperativa bostadshus. Sakkunnigmajoritetens

förslag syntes emellertid icke tillräckligt tillgodose förenämnda

grundläggande synpunkt i vad anginge bostadsegnahem. Förslaget

hade i stället huvudsakligen knutits till ordnandet av sekundärkrediten för

städernas hyreshus, ty de föreslagna anordningarna torde i främsta rummet

tillgodose denna del av bostadskrediten. Det största felet med majoritetens

förslag vore, enligt reservantens mening, att man hopfört alla olika här

ifrågavarande kreditobjekt i en och samma långivningsform. Detta torde

komma att i praktiken missgynna egnahemskrediten, varjämte sammanblandningen

även i övrigt syntes mindre lämplig.

I likhet med de sakkunnigas majoritet har reservanten ansett rent statlig

kreditgivning icke böra ifrågakomma samt, jämväl i överensstämmelse med

majoriteten, förordat att de till de sakkunnigas övervägande hänskjutna kreditspörsmålen

ordnas på kooperativ grund genom bildande, med statligt stöd och

under statlig tillsyn, av en kreditanstalt, bestående av dels lokalföreningar

mellan låntagarna och dels en central kassa för utgivande av obligationer

mot säkerhet av inteckning i de belånade fastigheterna. Beträffande kreditanstaltens

organisation och verksamhet har reservanten emellertid förordat

följande ändringar av majoritens förslag. Då det ej vore lämpligt att i

samma kreditanstalt hopblanda så olika krediter som å ena sidan lån mot

botteninteckning i egnahem och vissa andra fastigheter samt å andra sidan

lån mot andra inteckning i hyreshus men det ej heller vore önskvärt,

att två från varandra helt skilda kreditanstalter nyskapades, syntes den bästa

lösningen av frågan vara, att en ny kreditanstalt bildades, vilken dock borde

uppdelas i två skilda grenar.

Beträffande sättet för uppdelningen anföres i reservationen bland annat

följande:

Kreditanstalten bör bestå av en central kassa, men de till denna anslutna

lokalföreningarna böra uppdelas i två skilda avdelningar, nämligen avdel
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

45

ningen 1, omfattande medlemmar som erhållit lån mot botteninteckning upp

till högst 75 procent, samt avdelningen 2, omfattande medlemmar som erhållit

lån mot annan inom sagda gräns liggande inteckning än inteckning

med hästa rätt. Vidare bör låntagarnas kollektiva ansvar så uppdelas, att

låntagarna inom vardera avdelningen i en förening väl äro gemensamt ansvariga

för alla de lån hos kassan, som föreningen upptager för den avdelningen,

men däremot icke ansvariga för lån till den andra avdelningen och

ej heller för lån till andra föreningar. Vardera avdelningen inom en förening

bör hava sin särskilda säkerhetsfond, bildad av insatser från avdelningens

medlemmar och avsedd endast för de förbindelser, föreningen ingått

för erhållna lån till den avdelningen. Insatserna, lika för alla låntagare,

böra icke återbäras till dessa. Kassan bör utgiva två serier av obligationer,

nämligen serien 1, avsedd för låntagarna i avdelningen 1, och serien 2

avsedd för låntagarna i avdelningen 2. Obligationerna av serien 1 skola

stödja sig på de förbindelser, som förening utfärdar till kassan för lån till

avdelningen 1. Såsom säkerhet för dessa förbindelser pantförskrivas de till

föreningen av medlemmarna i avdelningen 1 avgivna reverser med hypotek

(innehållande förutom inteckningssäkerhet medlemmarnas åtagande om kollektivt

ansvar), varjämte såsom ytterligare säkerhet för dessa förbindelser

tjänar säkerhetsfonden för avdelning 1. Obligationerna av serien 2 skola stödja

sig på de motsvarande säkerheter, som avdelningarna 2 erbjuda genom förbindelser,

inteckningar, kollektivt ansvar och säkerhetsfonder. Såsom yttersta

säkerhet, gemensam för obligationer av serierna 1 och 2, tjäna kassans fonder,

nämligen den genom insatser från låntagarna uppsamlade reservfonden

samt den av staten tillskjutna grundfonden, vilka fonder böra vara förhållandevis

starka. Förvaltningen inom kreditanstalten bör vara gemensam

för båda grenarna.

Körande motiven för och den närmare innebörden av detta ändringsförslag

hänvisas till betänkandet (sid. 145—152).

I anslutning till sitt yttrande har Mannerfelt uppgjort förslag till ändrad

lydelse av vissa paragrafer i det av de sakkunnigas majoritet upprättade

förslaget till förordning om ifrågavarande kreditorganisation. I

I remissutlåtandena hava ifrågavarande spörsmål naturligt nog varit Remissyttranföremål

för mycken uppmärksamhet. den''

För sakkunnigmajoritetens linjer för organisationspörsmålens lösande,

åtminstone i huvudsak, hava uttalat sig bland annat bank- och fondinspektionen,

statens byggnadsbyrå, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,

Jönköpings, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Gävleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands och Västerbottens län, Stockholms stads drätselnämnd,

magistraten i Göteborg, styrelsen för konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

svenska bankföreningens, svenska sparbanksföreningens och Sveriges

fastighetsägareförbunds styrelser samt Stockholms bostadsföreningars centralförening.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts propositio7i Nr 214.

Bank- och

fondinspektionen.

Länsstyrelsen

i Stockholms

län.

Länsstyrelsen

i Uppsala län.

Därvid har av bank- och fondinspektionen yttrats:

»Givetvis kunna skilda meningar göra sig gällande angående lämpligheten

av att i en gemensam organisation sammanföra så olika grenar av fastighetskrediten

som de sakkunnigas förslag innebär, detta bland annat därför

att såväl fastigheterna såsom sådana som ock det olika relativa värdet av

de i desamma fastställda inteckningarna i så olika grad äro tjänliga såsom

kredit- och obligationsunderlag. Inspektionen åsyftar därvid särskilt egnahemsfastigheter.

Vid uppförandet av en dylik fastighet göra sig vanligen

personlig smak och personliga behov särskilt gällande, och då man icke kan

utgå ifrån, att fastigheten under hela kredittiden skall komma att förbliva

i den ursprungliga låntagarens hand, samt en köpare av fastigheten allenast

i undantagsfall torde vara benägen att värdesätta den föregående ägarens

rent personliga anordningar, måste man räkna med ett relativt lågt realisationsvärde

av dylika fastigheter. Det oaktat synes man svårligen kunna

undvika att gå den av sakkunnigemajoriteten föreslagna vägen, enär eljest

underlaget för den centrala kassans obligationsutgivning skulle kunna bliva av

för liten omfattning. Olägenheterna i förevarande avseende torde även i

viss mån kunna minskas genom — — — nedsättning av belåniugsgränsen

— — —.

En---av reservanterna har särskilt fäst sig vid det nyss behandlade

spörsmålet. Den uppdelning av kreditorganisationen i två avdelningar, som

reservanten tänkt sig, synes emellertid av praktiska skäl knappast genomförbar

utan att en verklig tudelning sker av hela organisationen, jämväl

dess centrala organ. Och då reservanten allenast av den begränsade omfattningen

av kooperativa bostadsföretag ser sig förhindrad att föreslå en särskild

avdelning för dylika fastigheter, skulle man efter hans linje, genomförd

på sätt inspektionen nyss nämnt, eventuellt vid en framtida ökad

kooperativ byggnadsverksamhet behöva räkna med en tredje fristående kreditorganisation,

något som knappast skulle verka underlättande för obligationsemissionerna.

»

Inspektionen har vidare uttalat en viss tveksamhet rörande sakkunnigförslaget

i vad angår den solidariska ansvarigheten, på sätt senare skall

beröras.

Länsstyrelsen i Stockholms län har beträffande reservationen yttrat:

»En reservant inom sakkunniga har på angivna skäl anmärkt, att förslaget

icke på ett nöjaktigt sätt tillgodosåge krediten för bostadsegnahem,

varför denna kreditgivning borde organiseras på visst sätt, skild från annan

kreditgivning för bostadsändamål. De farhågor i berörda hänseende, åt

vilka reservanten givit uttryck, synas länsstyrelsen icke vara utan betydelse.

Länsstyrelsen kan dock icke godkänna det förslag, som reservanten avgivit,

till undanröjande av samma farhågor. Det torde icke vara lämpligt, att

en och samma kreditanstalt uppdelas på avdelningar, vilka var för sig äro

ansvariga för olika slag av anstaltens förbindelser. Skall egnahemskrediten

skiljas från den andra krediten, måste en särskild organisation bildas för

densammas handhavande. Då det emellertid, på de skäl reservanten själv

framhållit, icke är önskvärt, att ytterligare en kreditanstalt nyskapas, synes

intet annat återstå, än att godtaga sakkunnigeförslaget i denna del.»

Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat, att länsstyrelsen föreställde sig

att en organisation, gemensam för kreditgivning åt egnaliemsbyggandet

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

47

och bostadskooperationen samt för sekundärkreditgivning i allmänhet, vore

av praktiska skäl nödvändig.

Länsstyrelsen i Hallands län har ansett det vara en väsentlig styrka i

förslaget, att detta bygger på samtliga de nyss angivna kreditgrenarna tillsammans,

enär kreditgrunden därigenom bleve så bred och stark som förhållandena

medgåve, vilket vore i hög grad ömkligt för att förläna erforderlig

ekonomisk stadga åt organisationen samt utgöra garanti för

obligationerna. Länsstyrelsen anslöte sig därför obetingat till förslagets

huvudgrunder och kunde icke tillstyrka Mannerfelts reservation.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län, som ifrågasatt huruvida ej de sakkunniga

överskattat vådan av stadshypotekskassans utbyggande till att att omfatta

även annan kreditgivning än dess nuvarande, har, för den händelse dock

en särskild ny organisation för nu ifrågavarande bostadskredit ansåges böra

anordnas, funnit sakkunnigmajoritetens organisationsförslag i stort sett

lämpligt.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har utlåtit sig:

»Vad angår själva organisationen av den nya kreditanordningen är enligt

Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning den av de sakkunnigas

majoritet i motsats mot reservanten Lagercrantz föreslagna formen med en

rikskassa och föreningar, gemensamma för sekundärkredit och egnahemskredit,

den lämpligaste. Det är icke sannolikt, att endast lokalföreningar

för ifrågavarande slag av kredit skulle uppnå tillräckligt förtroende. Obligationer,

som släpptes ut av dylika föreningar, skulle antagligen icke

kunna säljas med så låg effektiv ränta, att bostadskrediten i nämnvärd

mån därigenom bleve förbilligad. Möjligen kan man tänka sig att i detta

avseende en eller annan lokalt begränsad och väl skött förening med tiden

skulle tillvinna sig en särställning, men kreditfrågan i större omfattning

bleve icke därigenom löst.

Ej heller den av reservanten Mannerfelt föreslagna uppdelningen av

låntagarna i två avdelningar och utsläppandet av två serier obligationer

synes tillrådlig. Denne reservant utgår från att den avdelning, som representerar

egnahemskrediten, härigenom skulle kunna erhålla billigare

penningar. Ett sådant resultat är knappast sannnolikt, tvärtom torde det

väl för närvarande vara så, att egnahemsbyggares låneansökningar såväl

från affärsbanker som från sparbanker mötas med mycket stor försiktighet,

och anledningen därtill torde väl vara, att realisationsvärdet av en egnahemsfastighet

är mycket osäkert. Enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes

uppfattning skulle därför en uppdelning, på det sätt reservanten föreslagit,

snarast leda till, att den för egnahemskrediten avsedda avdelningens obligationer

erhölle sämre marknad än den andra. Denna nackdel torde icke

kunna uppvägas av en ökad anslutning från låntagarna. Huruvida en

sådan ökning skulle komma att ske, torde väl för övrigt få anses tvivelaktigt.

Avgörande för de låntagare, varom här är fråga, är säkerligen

det pris, till vilket krediten kan tillhandahållas. Däremot inverkar sannolikt

mindre den omständigheten att den solidariska ansvarigheten, fortfarande

mycket omfattande, skulle till en viss grad inskränkas.

Om kreditgivningen från en avdelning begränsades till egnahemsfastigheter,

så att denna avdelning i verkligheten komme att bilda ett kreditinstitut

för sig, är det också möjligt, att kreditinstitutet måste övergå till

Länsstyrelsen

i Hallands län.

Länsstyrelsen

i Gävleborgs

län.

Länsstyrelsen

i Jämtlands

län.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Stadshypo
tekakassan.

Sveriges

fastighets
ägareförbund.

Stockholms

bostadför
eningars
central
förening.

Social
styrelsen.

att, liksom vid vanlig kredit från affärsbanker eller sparbanker torde vara

fallet, behålla ägarhypoteket, till dess lånet vore amorterat åtminstone ned

till en viss lägre gräns. En sådan skärpning, i motsats till vad det föreslagna

reglementet, § 25, innebär, skulle tydligen för låntagaren vara

mycket ofördelaktig.»

Konungariket Sveriges statshypotekskassas styrelse har uttalat, att ehuru

vissa skäl kunde tala för ett åtskiljande från sekundärkrediten av kredit

för egna hem och dylikt inom områden, som icke omfattades av stadshypoteksföreningarnas

verksamhet, styrelsen dock funne, att ett sammanförande

av ifrågavarande kreditarter vore praktiskt nödvändigt för erhållande av

en tillräckligt bred bas. Att, på sätt av Mannerfelt förordats, klyva en

särskild förenings verksamhet, vilket skulle i sina yttersta konsekvenser

medföra, att en och samma förening kunde vara på en gång solvent och

insolvent, bleve lätteligen skadligt för var och en av de särskilda verksamhetsgrenarna

och kunde icke förordas.

Styrelsen för Sveriges fastighetsägareförbund har anfört, att enligt styrelsens

mening erfarenheten snart nog torde komma att ådagalägga det

mindre önskvärda uti, att penninginstitutionerna ifråga skulle syssla med

belåning av inteckningar såväl i vanliga uthyrningshus som i s. k. egnahemsvillor

och andra å icke stadsplanelagd mark belägna fastigheter, men

styrelsen ville å andra sidan framhålla, att ett omedelbart lösande av frågan

enligt förslagets linjer vore att föredraga framför ett uppskov för undersökning

om lämpligheten av att klyva upp verksamheten på två linjer.

Stockholms bostadsföreningars centralförening har ansett förslaget att i

enhetlig penningrörelse sammanhålla täckandet av) alla de ifrågavarande

kreditbehoven vara välbetänkt, då en så bred bas som möjligt för rörelsen

vore önskvärd för att den snabbt skulle kunna över landets olika delar

vinna erforderlig omfattning och styrka.

Socialstyrelsen har rörande ifrågavarande spörsmål utlåtit sig sålunda:

»Ehuru styrelsen — — — för sin del förordar en lösning av frågan i

huvudsaklig överensstämmelse med förslagets allmänna linjer, anser den sig

böra framföra vissa synpunkter beträffande den föreliggande organisationsplanen.

Med avseende å lämpligheten av att, såsom bostadskreditsakkunnigas majoritet

föreslagit, i en gemensam organisation sammanföra de olika kreditbehov,

som påkallas av egnahemsrörelsen, av bostadskooperationen och för

sekundärbelåning av större hyreshus, synas olika meningar göra sig gällande.

— — —

För bedömandet av ifrågavarande spörsmål är det enligt socialstyrelsens

mening av betydelse att klargöra, huruvida det egna hemmet och hyreshuset

verkligen representera så skilda saker, som — — — gjorts gällande.

Visst material för belysning av denna fråga föreligger i socialstyrelsens

bostadsstatistik, varur hämtats de ur bifogade tabell sammanförda uppgifterna

om olika hustypers förekomst och betydelse inom skilda ortstyper och bebyggelsezoner.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 178 håft. (Nr 21b.)

tf*

Olika hustypers betydelse inom bostadsbeståndet och bostadsproduktionen å vissa orter.

■

Samtliga bostadshus

Stockholm

Göteborg

Malmö

Städer med 20—

100,000 invånare (12)

Städer med 10—

20,000 invånare (15)

Städer och orter

med

Inre

sta-

den

Ytter-

om-

rådet

Hela

staden

Plan-

lagt

om-

råde

Icke

plan-

lagt

om-

råde

Hela

sta-

den

Inre

sta-

den

Ytter-

om-

rådet

Hela

Bta-

den

Inre

delar

Yltex--

om-

råden

Samt-

liga

delar

Inre

delar

Ytter-

om-

råden

Samt-

liga

delar

5—10,000

invånare

(27)

Under

5,000

in-

vånare

(21)

1920.

Antal hus med bostads-

lägenheter ...............

9,002

3,358

12,360

6,281

625

6,906

2,372

2,261

4,633

15,694

11,855

27,549

11,425

7,542

18,867

19,007

5,313

Därav (i %) hus med:

1 lag. enfamiljshus ^

11.7

47.5

1.4

16.2

45-8

18.9

IT

44.0

27.7

13.4

40.1

24.9

25.1

44.3

32.7

31.8

34. oj

Övriga hus )

\ 6.5

9.2

7.3

6.7

4.7

5.8

7.8

4.9

6.4

6.1

6.9

2 lägenheter ...........

7.3

24.5

12.0

9.2

23.8

10.6

12.7

21.3

16.8

17.7

25.4

21.1

24.2

24.3

24.2

25.6

25.3

3—9 lägenheter .........

39.9

21.0

34.7

51.8

26.9

49.e

35.0

19.1

27.8

49.4

25.4

39.1

39.7

24.8

33.8

34.6

31.1

10 och flera lägenheter

41.1

7.0

31.9

22-8

3.5

21.0

34.7

6.4

20.o

12.8

4.4

9.1

3.7

1.7

2.9

1.9

2.7

Medeltal läg. per hus

10. i

3.2

8.2

7.1

2.0

6.7

9.0

3.0

6.1

4.9

2-7

4.o

3.1

2.3

2.8

2.7

2.7

Under åren 1921—27 ng-

byggda bostadshus.

Antal hus med bostads-

lägenheter ...............

1 600

*4,136

1 4,736

—

—

1,517

-

—

764

—

—

4,142

—

—

8 3,128

4 3,365

6 5,772

Därav (i %) hus med:

1 lägenhet ..............

2 _

70-7

61.0

—

—

45.0

—

. —

39.1

—

—

30.a

—

—

25.0

33.5

45.4

2 lägenheter ............

2 _

23.0

19.4

—

—

33.1

—

—

47.8

—

—

49.0

—

—

57.9

52.7

44.51

3—9 lägenheter .........

1.0

4.9

4.4

—

—

4.o

—

—

3.8

—

—

15.9

—

—

15.4

12.6

9''6:

10 och flera lägenheter

99.o

1.4

15.2

—

—

17.8

—

—

9.8

—

—

4.5

—

—

1.1

1.2

0.5

Medeltal läg. per hus

34.5

1.7

5.9

—

—

4.7

—

—

4.2

—

-

3.1

—

—

2,5

2.4

2.1

Antalet under perioden 1920 25 tillkomna bostadshus har erhållits genom att 1920 års husbeståndssiffra (enligt bostadsräkningen)

subtraherats från 1925 års. Dessa uppgifter avse sålunda nettotillskottet, medan eljest bruttosiffror meddelats. — 8 Antalet inom den inre cd

staden befintliga hus med en eller två lägenheter har under perioden 1920—25 minskats med 65. — s Avser 22 orter. — 4 Avser 37 orter.

— 6 Avser 241 orter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Med avseende på municipalsamhällen och köpingar samt smärre och medelstora

städer bekräftar statistiken i huvudsak vad i betänkandet (sid. 83 ff)

framhålles, nämligen att ingen bestämd gräns förefinnes mellan de egentliga

tvåfamiljshusen och de för flertalet mindre stadssamhällen karakteristiska

typerna av hyreshus, vilka utom ägarens bostad inrymma några lägenheter

till uthyrning. I våra landsortsstäder komma i genomsnitt blott 2—

4 bostadslägenheter per hus. Helt annorlunda ligger saken till i Stockholm,

där inom den egentliga högt och slutet bebyggda staden medelantalet lägenheter

per bostadshus utgör 10, vad hela byggnadsbeståndet beträffar, men för

de under tiden 1921—1927 nybyggda husen ej mindre än 35. I skarp motsats

härtill står förortsområdet, där för hela bostadsbeståndet medeltalet per

hus är 3 lägenheter och för 1921—1927 års nybyggnader 1.7.

Att sakkunnigemajoriteten icke saknat blick för, att så utpräglade motsatsförhållanden

som de nu sist nämnda även böra beaktas på det organisatoriska

området, framgår av vissa uttalanden i betänkandet. Sålunda

framhålles (sid. 118), att det kan visa sig lämpligt, att man avskiljer huvudstadens

egentliga stadsområde med dess stora hyreshus och för deras vidkommande

bildar en förening samt låter stadens förorter med deras bostadsbestånd

av företrädesvis villor och egnahem bilda en egen. på belåning av

sådana mindre fastigheter inriktad förening eller låter dessa orter ingå i en

mera omfattande förening, omslutande även andra orter med jämförligt

byggnadssätt, När emellertid ett dylikt förfarande anses vara lämpligt endast

i undantagsfall, synes det böra framhållas, att liknande motsatsförhållanden

i fråga om byggnadssättet i den inre staden och i förortsområdet

även, om än i mindre utpräglad grad, synas göra sig gällande i Göteborg,

Malmö och kanske vissa andra större städer. Vidare må framhållas, vilken

dominerande ställning Stockholm intager på fastighetsmarknaden och i bostadsproduktionen

i vårt land. Av totalsumman intecknad gäld i rikets

städer kommer sålunda närmare hälften enbart på huvudstaden, och av den

betydande bostadsproduktion, som under de senaste fem åren ägt rum i vårt

lands städer och stadsliknande samhällen, belöper sig omkring hälften enbart

på »Stor-Stockholm».

Även om socialstyrelsen håller före, att bostadsförhållandenas faktiska

gestaltning kan anses motivera en anordning och fördelning av de föreslagna

lokala inteckningsföreningarna ej enbart efter geografiska och administrativa

synpunkter utan även med hänsyn till intressegemenskap och inre

samhörighet, ligger det givetvis ett visst avstånd mellan tillskapandet av

vissa föreningar med mera specialiserade verksamhetsuppgifter och en allmän

klyvning enligt herr Mannerfelts förslag av inteckningsföreningarna i

tvenne skilda avdelningar samt i samband härmed viss begränsning av den

solidariska ansvarigheten och uppläggning av skilda obligationsserier. Huruvida

uppdelningen skall drivas så långt, är emellertid en fråga, som närmast

synes böra avgöras ur lånetekniska och finansiella synpunkter och sålunda

knappast torde påkalla något bedömande från socialstyrelsens sida.»

Till förmån för det av Mannerfelt framställda o ra an is åt i o n s förs l a g e t

hava uttalat sig bland andra statens egnahemsstyrelse, länsstyrelserna i

Kronobergs, Kristianstads, Älvsborgs, Värmlands och Kopparbergs län, åtskilliga

hushållningssällskaps förvaltningsutskott eller egnahemsnämnder

samt aktiebolaget Hem på landet. Detsamma gäller Norrköpings stadshypoteksförening,

vilken därvid synes hava betraktat frågan ur synpunkten av

de intressen, som hysas av ägarna till städernas hyreshus. I övrigt synas

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

knappast några synpunkter å reservantens förslag utöver vad reservationen

innehåller hava framkommit i remissyttrandena.

Några uttalanden hava förekommit innebärande anslutning till Mannerfelts

förslag med vissa modifikationer.

Sålunda har Stockholms stads fastighetsnämnd — med vilken Stockholms Stockholms

stadsfullmäktige och överståthållarämbetet därutinnan instämt — yttrat s,ta<?“ .(a8tif

följande:

»Såsom en följd av sitt — — — förslag om låntagarnas uppdelning i

tvenne olika avdelningar har reservanten även föreslagit, att låntagarnas

kollektiva ansvar så uppdelas, att de inom vardera av---omnämnda

avdelningar i en förening äro gemensamt ansvariga för alla de lån hos

kassan, som föreningen upptager för eu avdelning, men däremot icke ansvariga

för lån till den andra avdelningen inom föreningen och ej heller

till andra föreningar. Då fastighetsnämnden--— funnit sig böra bi
träda

förslaget om låntagarnas uppdelning i tvenne avdelningar, anser nämnden

även lämpligt, att i enlighet härmed en uppdelning av låntagarnas kollektiva

ansvar genomföres. Emellertid kan nämnden härvid icke ansluta sig till

det förslag, reservanten framfört. Nämnden kan sålunda icke finna lämpligt,

att den kollektiva ansvarigheten avdelningsvis begränsas till de skilda

stadsinteckningsföreningarna var för sig, då detta givetvis skulle medföra

ett försvagande av föreningarnas ekonomiska ställning samt säkerligen bidraga

till att hos allmänheten minska förtroendet för den nya kreditorganisationen.

Nämnden vill därför förorda att låntagarna inom samma slag av

avdelningar för hela riket skola ikläda sig gemensam ansvarighet för samtliga

de lån, som utlämnats till medlemmar av dessa avdelningar. Med hänsyn

till olikheten ifråga om låneobjektens karaktär och därmed förbundna

risker i de olika avdelningarnas låneverksamhet anser nämnden vidare att

denna låntagarnas kollektiva ansvarighet skall begränsas på sådant sätt,

att låntagare, tillhörande det ena slaget av avdelningar, icke skall svara

för de låneförbindelser, som medlemmar, tillhörande det andra slaget av

avdelningar, iklätt sig.»

Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat, att uppdelningen å avdelningar

väl borde medföra att den solidariska ansvarigheten begränsades till varje

avdelning för sig, men har ansett ansvarigheten böra omfatta samliga föreningars

förbindelser.

Kristianstads läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, som i huvud- Kristianstads

sak förordat Mannerfelts förslag och ansett troligt att lägre ränta kunde läns hushån*

påräknas för primärlånen, om den egentliga sekundärkrediten skildes från ^eg^ahems*1*8

primärkrediten, har emellertid ifrågasatt, om man icke borde gå ännu längre nämndän

vad Mannerfelt föreslagit och avskilja all primärkredit till en särskild

avdelning, emedan den i viss mån även enligt Mannerfelts förslag jämte

primärkrediten ingående sekundärkrediten otvivelaktigt torde medföra om

ej mindre efterfrågan dock högre ränta å obligationerna.

Sällskapet Hem i Sverige har i likhet med Mannerfelt ansett, att egna- Sällskapet

hemmet och det större hyreshuset såsom låneobjekt icke borde sammanföras Hem'' Sverieei

samma belåningsform, och har därvid framhållit, att bostadsegnahemmet i

förhållande till hyreshuset vid inträffad fastighetskris kunde anses äga i

visst avseende större kreditvärde, i det att man för egnahemmets vidkom
-

neisnamna

in. fl.

Länsstyrelsen

i Malmöhus

län.

s. 52 Kontrollera mot PDF

Rikagäldsfull
mäktige.

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

mande kunde räkna med, förutom själva fastighetsvärdet, de personliga

imponderabilia, som sammanhängde med den normalt skötsamme familjeförsörjarens

strävan att till det yttersta bibehålla hus och hem för de sina.

Ett organisationsförslag av mera självständig beskaffenhet har framställts

av riksgäldsfullmäktige. vilka anfört följande:

»De sakkunniga framhålla, att den omständigheten, att den nya kassan

vid utställandet av obligationer kan hävda, att dessa säkerställas genom

solidarisk ansvarighet för såväl föreningarna som deras medlemmar, torde

innebära sådana praktiska fördelar och vara så avgörande för obligationernas

säljbarhet, att sådan ansvarighet ej kan undvaras. Häri anse sig fullmäktige

för sin del böra instämma. Fullmäktige hava emellertid ej kunnat

undgå att finna de synpunkter ä frågan, som framförts i —--reserva
tion

av herr Mannerfelt, till viss grad förtjäna beaktande. Såsom reservanten

framhållit, torde man hava att räkna med en viss obenägenhet hos

de mycket olikartade låntagargrupper, som den nya institutionen skulle

betjäna, särskilt de större fastighetsägarna i städerna och egnahemsägarna,

att ikläda sig solidarisk ansvarighet för varandra, en obenägenhet, som

måhända skulle kunna menligt inverka på institutionens utveckling. Vid

sådant förhållande synes det fullmäktige böra tagas under övervägande att

jämka på de av sakkunnigas majoritet föreslagna bestämmelserna i fråga

om den solidariska ansvarigheten och vad därmed sammanhänger. Att

därvid gå så långt, som i reservationen ifrågasatts, synes fullmäktige

emellertid ej böra ifrågakomma. Reservantens förslag om det kollektiva

ansvarets uppdelning samt obligationernas fördelning i två serier m. m.

borde enligt fullmäktiges mening medföra den konsekvensen, att två helt

skilda kreditanstalter skulle upprättas. Det kan nämligen ej anses lämpligt,

att en institution upptager obligationslån mot två slag av säkerhet,

avsedda att anskaffa medel för utlåning åt särskilda medlemsgrupper, som

då måhända finge sina lån på ganska olika villkor. Reservanten har visserligen

funnit en sådan anordning rättvis, i det att vardera gruppen av låntagare

då skulle erhålla sin kredit till ett pris, som det i vartdera fallet

förekommande faktiska kreditunderlaget betingade genom de olika obligationernas

kurs och effektiva ränta. Reservanten har därvid utgått från,

att en botteninteckning i ett eget hem intill 75 procent av fastighetens

värde ur säkerhetssynpunkt måste givas ett bestämt företräde framför en

sekundärinteckning i en hyresfastighet, liggande mellan 50 och 75 procent

av fastighetens värde. Fullmäktige kunna emellertid icke dela denna uppfattning

utan hålla före, att dessa olika slag av säkerheter i stort sett måste

anses tämligen likvärdiga, vilket emellertid sannolikt ej skulle utesluta

olikheter i ena eller andra riktningen i kurs och effektiv ränta mellan två

olika obligationssystem. Det må för övrigt i detta sammanhang anmärkas,

att inom stadshypotekskassans verksamhetsområde förekomma ganska olikartade

säkerheter för till föreningarna utlämnade lån, utan att dock, såvitt

fullmäktige hava sig bekant, lämpligheten av den enhetliga upplåningen

satts i fråga.

Fullmäktige anse för sin del, att herr Mannerfelts synpunkter skulle bliva

behörigen beaktade, därest den nya kreditanstalten organiserades så, att

varje förening på sätt reservanten föreslagit uppdelas å två avdelningar

och den kollektiva ansvarigheten ordnas så, att i första hand låntagarna

inom vardera avdelningen äro gemensamt ansvariga för alla de lån hos

kassan, som föreningen upptager för den avdelningen, och endast i andra

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

53

hand för lån till den andra avdelningen. Den kollektiva ansvarigheten

föreningurna emellan bör emellertid kunna göras gällande utan hänsyn till

berörda uppdelning i avdelningar. Den nu antydda organisationen torde

förutsätta, att de båda avdelningarna inom en förening hava var sin särskilda

säkerhetsfond, avsedd i första hand för de förbindelser, föreningen

ingått för erhållna lån till respektive avdelning. De båda avdelningarna

böra givetvis i möjligaste mån erhålla mot sin andel i respektive förening

svarande inflytande i föreningens styrelse ävensom i centralkassans årsstämmor.

»

Mera allmänt hållna uttalanden hava gjorts i några remissyttranden.

Sålunda uttalar länsstyrelsen i Gotlands län, efter att hava uppehållit sig

vid behoven av dels egnahemskredit och dels sekundärkredit i allmänhet,

att det syntes önskligt att i författningsförslagen det dubbla ändamål, anstalterna

skulle hava, finge ett direkt uttryck och att till undvikande av en

sammanblandning av de båda kreditsorterna en gräns uppdragits mellan

egnahem och andra bostadsfastigheter. — Länsstyrelsen i Norrbottens län

har, utan att i ämnet uttala någon bestämd mening, såsom beaktansvärt

framdragit förslaget om uppdelning av lokalföreningarna på två skilda

grenar. Lämpligheten av en uppdelning syntes länsstyrelsen närmast vara

beroende av huru stark intressemotsättning, som i kredithänseende förefunnes

mellan ägarna till egnahem och övriga bostadshus, ett förhållande

som syntes ganska svårt att bedöma. Därest emellertid i verkligheten en

mera utpräglad dylik motsättning förelåge, syntes ur såväl de olika intressegruppernas

som kreditanstaltens egen synpunkt vara att förorda, att spänningen

mildrades genom en försiktigt genomförd avdelningsuppdelning eller

möjligen - på annat sätt. Att åter upprätta helt skilda låneinstitut för de

båda förevarande slagen av byggnadskredit, syntes av vägande praktiska

skäl uteslutet.

Slutligen har Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

ansett fog finnas för farhågan att egnahemsägare, som helt naturligt

komme i en viss intressemotsättning till hyreshusägare, enligt majoritetsförslaget

kunde komma att bliva missgynnade, ett förhållande som om

möjligt borde avvärjas.

I flera remissutlåtanden har utvecklats tanken på en utbyggnad av

konungariket Sveriges stadshypotekskassa med stadshypoteksföreningarna

för övertagande av kreditgivning jämväl av den art som nu är ifråga.

Statskontoret har förklarat sig anse, att genom en dylik utbyggnad åtskilliga

fördelar vore att vinna. Kostnaderna för nyorganisation kunde avsevärt

nedbringas. Kreditfrågorna bleve prövade av en institution med

redan vunnen stor erfarenhet i fråga om fastiglietsbelåning. Kostnaderna

för värdering och tillsyn av fastigheterna bleve begränsade och förvaltningskostnaderna

över huvud mindre. Vad stadshypotekskassans styrelse mot ett

dylikt förslag anfört i yttrande över Sveriges fastighetsägareförbunds förslag

år 1925 vore förtjänt av allt beaktande, men syntes ej vara avgörande.

Någon sammanblandning av primär- och sekundärkredit syntes inom kassan

Länsstyrelsen

i Gotlands län.

Länsstyrelsen

i Norrbottens

län.

Göteborgs och

Bolins läns

hushållningssällskaps

förvaltningsutskott.

Statskontoret.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Länsstyrelsen i

Östergötlands

län.

Länsstyrelsen i

Kalmar län.

och föreningarna icke behöva äga rum. Obligationsutgivningen borde ske

genom två olika serier efter de olika slagen av säkerhet, och måhända bleve

nödvändigt att för de olika avdelningarna hava åtskilda fonder. — Ville

man emellertid ej beträda den väg statskontoret ansett ligga närmast till

hands, utan hölle före att ett fullt självständigt organ borde inrättas för

ifrågavarande kreditgivning, syntes sakkunnigmajoritetens förslag innebära

en lösning, till vilken statskontoret i huvudsak kunde ansluta sig. Beträffande

Manuerfelts reservation framhölles, att även om statskontoret ej

ville bestrida, att majoritetsförslaget knappast givit egnahemskrediten den

centrala plats i organisationen, vartill direktiven kunnat föranleda, statskontoret

dock ej funnit reservantens betänkligheter böra tillmätas alltför

stor betydelse. En uppdelning av föreningarnas verksamhet skulle föranleda

organisatoriska svårigheter av olika slag, och förslaget om den solidariska

ansvarighetens inskränkande skulle medföra ett tidigare anlitande av den

statliga grundfonden med åtföljande större förlustrisk för staten samt även

kunna menligt inverka på obligationsutgivningen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har uttalat liknande synpunkter som

statskontoret för en utbyggnad av stadshypotekskassan. Därest emellertid

en sådan utvidgning av dennas verksamhet ej ansåges böra komma till

stånd, anslöte sig länsstyrelsen till Mannerfelts organisationsförslag.

Länsstyrelsen i Kalmar län, som med erkännande omnämnt bland annat

de sakkunnigas försök att åt sitt förslag giva en bärig ekonomisk grund,

ägnad att bereda förtroende i det allmänna affärslivet, har ytterligare uttalat

följande:

»Från allmänt social synpunkt torde förslaget — — — både direkt och

indirekt kunna medföra synnerligen gagneliga verkningar, särskilt genom

att bidraga till sanering av fastighetshandeln och mildrande av de kriser

på fastighetsmarknaden, vilka varit så ödesdigra för det ekonomiska samhällslivet.

Om alltså den relativa kreditvärdigheten fått utgöra den fasta grunden

för det föreslagna kreditinstitutets verksamhet, kan det svårligen bortses

ifrån, att kreditunderlaget för en sådan hela riket och alla bostadshus, såvitt

de äro belägna i samhälle, omfattande organisation bliver av mycket

heterogen beskaffenhet. En effektiv utjämning lärer icke så lätt kunna åstadkommas;

då det kan förmodas att hypotek i de större, solitt byggda fastigheterna

i de största städerna fortfarande i den allmänna uppfattningen komma

att gå i eu klass för sig med gradering hela vägen nedåt till bostäder av

närmast baracktyp till exempel vissa norrländska gruvsamhällen. De större

enskilda kreditinrättningarnas och penningplacerande anstalternas hittillsvarande

hållning lärer nog i detta avseende fortfarande bliva vägledande

för uppskattningen av de olika säkerheternas inbördes värde, och det torde

vara otvivelaktigt, att för nämnda inrättningar en penningplacering upp till

50 procent i en trävilla i ett municipalsamhälle ingalunda anses i säkerhet

motsvara placering upp till 75 procent i stadsfastighet som ovan nämnts.

Skulle dessa mera högklassiga kreditobjekt fortfarande i tillräcklig utsträckning

få sitt legitima kreditbehov tillgodosett på helt enskild väg och den

nya kreditinrättningen tillföras klienter huvudsakligen bland de mera låg
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

55

värdiga kreditobjekten, lärer detta icke kunna undgå att avspegla sig i

värdesättningen av kreditinrättningens obligationer, alla garantier till trots.

Dessa farhågor, därest de skulle visa sig befogade, skulle emellertid verksamt

kunna elimineras av den i utredningen skymtande sammanslagningen

med Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och det synes icke vara på

ett övertygande sätt uppvisat, att icke eu sådan sammanslagning kan komma

till stånd på enahanda sätt som skedde vid nämnda kreditinstituts tillkomst,

då det i sig upptog Allmänna hypotekskassan för Sveriges städer. Sammanslagning

av primärkredit och sekundärkredit torde kunna undvikas till

exempel genom en inre uppdelning i analogi med vad kanslirådet Mannorfelt

föreslagit beträffande egnahemsbelåningen. Då förslaget räknat med, att

den organisatoriska fastheten i förening med den statliga garantien skulle

skapa marknad åt dess föreslagna instituts obligationer, borde väl så mycket

hellre under delvis statlig medverkan kunna vinnas en verkligt fast ställning

för ett all legitim bostadskredit omfattande institut. Härtill kommer, att en

sådan lösning skulle högst avsevärt minska förvaltningskostnaderna samt

onödiggöra särskilda värderingsförfaranden för primär- och sekundärkredit.

Endast med den ovan ifrågasatta sammanslagningen av instituten för

primär och sekundär bostadsfastighetskredit torde enligt länsstyrelsens förmenande

en tillräckligt bred och fast grund kunna läggas för obligationsupplåningen,

vilken sålunda under statlig garanti skulle kunna till väsentlig

del läggas även på den utländska penningmarknaden. Och endast under

sådan förutsättning finner länsstyrelsen tillräckliga skäl föreligga, att, på

sätt som föreslagits, engagera staten för det nya kreditinstitutet. Med anslutning

till den mening, som redan av kommittén enhälligt uttalats, nämligen

att det allmännas hjälp icke bör anlitas i vidare mån än som är oundgängligt,

vill länsstyrelsen ytterligare utforma sin ståndpunkt så, att statens direkta

medverkan i kreditgivningens organiserande och garanterande icke bör tagas

i anspråk, med mindre företagets framgång och en allmännare anslutning

till detsamma därmed äro säkerställda, vilket länsstyrelsen icke finner otvivelaktigt,

utan att den ifrågasatta sammanslagningen i lämplig form kommer

till stånd.»

Länsstyrelsen i Västmanlands län har uttalat sig för att förvaltningen

av den föreslagna organisationen anförtros åt stadshypotekskassan, dock såsom

en fullt fristående verksamhetsgren.

Även Skånes stadsliypoteksförening har uttalat sig för ett nära samarbete

mellan stadshypotekskassan med dess lokala föreningar och den nya inteckningskassan

med dess föreningar. Närmast ur obligationsutgivningens

synpunkt har föreningen uttalat, att en gemensam ledning av båda kassorna

syntes önskvärd.

Svenska bankföreningen, som utgått från att endast egnaliemskrediten

borde bliva föremål för ett organiserande, har ansett, att stadshypotekskassan

med stadshypoteksföreningarna borde med sin organisation och sina

arbetsresurser kunna i stor utsträckning utnyttjas jämväl för den kreditfråga,

vars tillgodoseende det sålunda gällde. Rättsligt sett syntes det

visserligen bliva erforderligt att för de nya arbetsuppgifterna bilda nya

organ, det centrala såväl som de lokala. Men i förvaltningshänseende kunde

en långt gående gemenskap med fördel etableras. Detta borde kunna ske

Länsstyrelsen i

Västmanlands

län.

Skånes stadshypoteksförening.

Svenska bankföreningen.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Svenska sparbanksföreningen.

Älvsborgs

läns södra

hushållningssällskaps

egnahemsnämnd.

Svenska bankföreningen.

Bank- och

i-)*-v: o
nen.

utan att därför de två kreditinstitutens rättsliga och ekonomiska självständighet

i förhållande till varandra träddes för nära.

Å andra sidan förtjänar i detta sammanhang nämnas, att styrelsen för

svenska sparbanksföreningen hemställt om förhud för såväl styrelseledamot

som tjänsteman i inteckningsförening att vara styrelseledamot eller tjänsteman

i stadsliypoteksförening. Såsom motivering härför har anförts, att en

persongemenskap mellan inteckningsförening och hypoteksförening sannolikt

skulle få till följd att lånesökande och låntagare hos inteckningsförening

där komme att bliva föremål för påtryckning i syfte att förmå dem upptaga

primärlånen i stadshypoteksföreningen. Resultatet av samarbete mellan

föreningarna skulle troligen bliva, att inteckningsföreningarnas kunder komme

att belåna sina primärinteckningar hos hypoteksförening även i de fall, då

belåning exempelvis hos en sparbank skulle medföra billigare eller eljest

gynnsammare lånevillkor.

Tanken på en central obligationsutgivande kassa, bildad av sparbankerna

med stöd av staten, för ifrågavarande kreditgivning, har framkastats av

Älvshorgs läns södra hushållningssällskaps egnahemsnämnd. Detta förutsatte,

enligt nämnden, en sådan utvidgning av sparbankernas verksamhet att de

kunde på sitt program upptaga även utlåning i ouppsäghara amorteringslån.

Sparbankerna arbetade, har det anförts, med synnerligen små omkostnader

och hade möjlighet till hästa lokala kontroll över fastighetsvärderingar.

Med avseende slutligen å den solidariska ansvarigheten mellan föreningarna

och, inom en förening, dess medlemmar, i den mån densamma

ej redan berörts, hava bestämmelserna härom i remissyttrandena i allmänhet

lämnats utan erinran.

I ett par fall har förslaget liärutinnan avstyrkts. Sålunda har styrelsen

för svenska bankföreningen förklarat sig anse sannolikt, att det från olika

synpunkter vore lämpligt att avstå från denna ansvarighet. De låntagare,

varom här vore fråga, kunde antagas i stor utsträckning icke överväga

innebörden och omfattningen av denna ansvarighet. För kassans del syntes

den solidariska ansvarigheten, på grund av den allmänna ekonomiska strukturen

hos de avsedda slagen av gäldenärer och de därmed förbundna svårigheterna

att i fall av behov göra ansvarigheten gällande, icke vara något

krafttillskott av stor reell betydelse.

Begränsningar av ansvarigheten hava i några yttranden ansetts erforderliga.

Bank- och fondinspektionen, som är tveksam om ansvarighetens lämplighet

över huvud, har anfört:

»Ifrågasättas kan, huruvida icke betydelsen av det solidariska ansvaret i

förevarande fall blivit överskattad. De gäldenärer, varom här kan bliva

fråga, torde nämligen i relativt stor utsträckning, och särskilt då innehavarna

av egna hem, befinna sig i sådan ekonomisk ställning, att deras solidariska

ansvar i realiteten icke i någon avsevärd grad skulle komma att utgöra

säkerhet för organisationens förbindelser. Det torde vidare kunna befaras,

att den solidariska ansvarigheten skulle avhålla ekonomiskt mera

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

57

välställda fastighetsägare från att söka anslutning till organisationen, i vilket

fall den genomsnittliga ekonomiska standarden hos kredittagarna skulle

bliva lägre. Förefintligheten av solidarisk ansvarighet skulle sålunda kunna

leda till, att säkerheten för de av centralorganisationen utgivna obligationerna

i realiteten bleve mindre, än om densamma icke vore stipulerad. Inspektionen

ställer sig därför tveksam till ändamålsenligheten av en dylik

ansvarighet. I varje fall bör en begränsning av ansvaret ske. Därigenom

skulle åtminstone en lånesökande kunna på förhand klargöra för sig innebörden

av det ansvar han komme att ikläda sig.»

På sätt tidigare nämnts hava riksgäldsfullmäktige ansett det höra tagas Riksgäidsunder

övervägande att jämka på sakkunnigmajoritetens bestämmelser om fuIlmaktlgeden

solidariska ansvarigheten och vad därmed sammanhängde.

Styrelsen för konungariket Sveriges stadshypotekskassa har uttalat att, Stadshypoteksdå

den föreslagna obegränsade solidariska ansvarigheten för låntagarna skulle kassankunna

verka skrämmande på fastighetsägarna och därigenom inverka på

anslutningen till den föreslagna institutionen, det syntes böra tagas under

övervägande, huruvida ej ansvarigheten kunde utan men för andra legitima

intressen på något sätt begränsas.

Slutligen har styrelsen för svenska sparbanksföreningen uttalat en viss St enska sparbetänksamhet

rörande den höga belåningsgränsen, sedd i sammanhang med l,an"nge°nre’

den ansvarighet för inteckningsföreningarnas förbindelser, som vore avsedd

att åläggas de enskilda medlemmarna solidariskt, i likhet med vad fallet

redan vore inom stadshypoteksföreningarna. Ansvarigheten bleve, anför

styrelsen, ingalunda lika ofarlig som inom dessa föreningar, vilkas kreditgivning

skedde under mera betryggande villkor. Därest icke en begränsning

av ansvarigheten, exempelvis efter danskt mönster, kunde anordnas — en

möjlighet, som de sakkunniga tycktes väl hastigt hava avvisat — så skulle

i varje fall en nedsättning av belåningsgränsen till 2/s av fastighetsvärdet

bidraga till säkrande av inteckningsföreningarnas ställning och därmed

till förminskande av de enskilda medlemmarnas risk.

I en till finansdepartementet inkommen skrivelse har föreningen Stockholms

villastäder framfört vissa önskemål rörande ordnandet av egnahemsfastigheternas

kredit. Därvid har bland annat uttalats, att ordnandet av

primärkrediten för bostadsegnahem vore för det allmänna av större betydelse

än ordnandet av sekundärkrediten för vare sig hyreshusen eller bostadsegnahemmen,

samt att frågan om denna primärkredit bäst löstes såsom en självständig

fråga, huvudsakligen enligt grunder angivna i förut berörda, av

föreningen med skrivelse den 3 mars 1928 överlämnade promemoria.

Framställning

utan

föregående

remiss.

Då jag först går att uttala mig rörande behovet av bostadskreditens Departeordnande

på ifrågavarande områden, tillåter jag mig erinra om att i det mentschefen

statsrådsyttrande, som föregick beslutet om den senaste utredningen i frågan, Be*°svte1d av

sikte i främsta rummet togs på den del av spörsmålet, som avser bostadsegna- kreditens

hemmen samt bostadskooperationen. Först i andra rummet ställdes i statsråds- ordnande.

s. 58 Kontrollera mot PDF

»Sekundär*

krediten.

58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

yttrandet frågan om ordnandet av den sekundära krediten för bostadsändamål

i allmänhet. Det är ock naturligt att så skedde, ty till de mera

allmänna ekonomiska synpunkter, som böra läggas å spörsmålet om bostadskrediten,

komma i fråga om bostadsegnakemmen och bostadskooperationen

synpunkter av utpräglat social natur. Att sistnämnda grenar av bostadsbyggandet

ur olika sociala synpunkter — icke minst samhällstrevnadens och vad

särskilt angår egnahemmen folkhälsans — böra underlättas och stödjas, torde

icke behöva närmare utvecklas. Då emellertid synpunkterna på frågan

om sekundärkrediten äro belysande för kreditfrågan i hela dess vidd, torde

jag först få uppehålla mig vid denna form av kredit.

Att behovet av sekundärkreditens tillgodoseende är fullt legitimt synes

icke kunna vara föremål för tvivel. Vare sig primärkreditens maximigräns

sättes vid 50 eller 60 procent eller vid en något högre kvotdel av fastighetsvärdet,

är det otvivelaktigt, att däröver och innan man når den gräns,

ovanför vilken det personliga förtroendet till fastighetsägaren blir avgörande

för kreditgivningen, ett område av fastighetens värdeskala tinnes, vilket —

ehuru icke under alla förhållanden av oomtvistlig säkerhet — utgör ett

jämförelsevis betryggande underlag för kreditgivning mot pant i fastigheten.

Särskilt under den första tiden av en byggnads bestånd, innan husbyggaren

hunnit amortera en för bygget åsamkad skuld, är det i de flesta fall för

honom nödvändigt att medelst belåning även av det nämnda mellanområdet

å värdeskalan bereda sig drägliga lånevillkor.

Att detta legitima behov av sekundärkredit för bostadshus i allmänhet

icke är i skälig mån tillgodosett, synes bostadskommissionen hava, såvitt

angår förhållandena år 1912, på ett fullt övertygande sätt ådagalagt. Delvis

såsom en följd av att några för detta slag av långivning särskilt lämpade

kreditorganisationer icke funnos hade för kreditgivningen lånevillkor kommit

till användning, vilka för låntagarna medförde väsentliga risker och olägenheter.

Av dessa sistnämnda torde framför allt böra framhållas faran av att

mer eller mindre plötsligt ställas inför nödvändigheten av omplacering

av lån och den därmed förenade risken för realisation av fastigheten.

Lånen blevo också för låntagarna dyra genom relativt hög ränta. De

svårigheter, som sålunda förelågo för fastighetsägarna, återverkade på olika

sätt på andra samhällslager, icke minst i form av högre hyror än med

bättre ordnad kreditgivning kunnat påräknas.

Rörande den utveckling, som på detta område ägt rum sedan år 1912,

hava de sakkunniga icke förebragt någon mera fullständig utredning. Men

på sätt de sakkunniga funnit lärer med fog kunna antagas, att ifrågavarande

kreditgivning efter nämnda tidpunkt icke till sin allmänna läggning undergått

någon större förändring, utan man torde kunna anse, att kommissionens

utredning giver en ganska god ledning för bedömandet av motsvarande

kreditgivning även i närvarande tid. Att någon mera avsevärd förbättring

icke gärna kunnat under de senare åren inträda synes i viss mån ligga i

sakens natur, så till vida som under dessa år icke tillkommit någon ny

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

59

mera betydande kreditgivare — utom statens bostadslånefond — som visat

sig äga intresse för sekundärkredit i lämpliga låneformer. Stöd för antagandet,

att förhållandena å bostadskreditens område alltjämt äro otillfredsställande,

har jag ock hämtat i uttalanden, som gjorts i vissa i det

föregående berörda remissyttranden i detta ärende.

Behovet av ett ordnande av bostadsegnahemmens kreditfråga lärer genom

den i det föregående återgivna utredningen vara till fullo ådagalagt.

Detta behov är ej heller i remissyttrandena från något håll bestritt. Även

här gör sig gällande bristen på kreditorganisationer, som äro särskilt

lämpade för ifrågavarande slag av kreditgivning. Nackdelarna av mindre

tillfredsställande låneformer förefinnas också på detta område.

Här tillkomma dessutom, såsom de sakkunniga anfört, ytterligare olägenheter.

Av det förhållandet, att belåningen av en egnahemsfastighet i allmänhet

bäst tillgodoses genom lämnandet av ett enda lån från botten och

så högt upp på värdeskalan, som fastigheten anses böra belånas, följer att

de långivare, som icke gå utöver primärkreditens gräns, i många fall icke

äro att tillgå vid egnahemsbelåning. Vidare äro de lån, som på detta

område ifrågakomma, i regel så små, att många kreditgivare av denna

orsak icke hava intresse för lånen. En olägenhet av speciell art är vidare

den, som sammanhänger med långivningen ur egnahemslånefonden. Då

amorteringsdelen av ett lån ur denna fond, avsedd att stödja nyproduktion,

återbetalts, kan den återstående delen av lånet uppsägas till återbetalning

inom viss kortare tid. En sådan uppsägning är också ur synpunkten av

fondens ändamål önskvärd. Emellertid är det, såsom de sakkunniga påpekat,

vid sådant förhållande angeläget att det genom en uppsägning uppstående

behovet av omplacering kan på tillfredsställande sätt tillgodoses.

Såvitt bostadsegnahemmen angår torde detta icke kunna ske utan vidtagande

av särskilda åtgärder.

De anförda olägenheterna beträffande kreditgivningen för bostadsegnahem

äro så mycket mera framträdande, om man tager i betraktande den sociala

betydelsen av ett utbrett och välordnat egnahemsväsende.

Genom ordnande av bostadsegnahemmens kreditfråga skulle slutligen en

lättnad beredas egnahemslånefonden. Denna har, såsom förut antytts, på

grund av omständigheternas makt måst, i högre grad än därmed strängt

taget varit avsett, tillgodose kreditbehovet för bostadsegnahem i stad utom

dess planlagda område. Bleve nu detta behov på annat sätt i viss utsträckning

fyllt, skulle fonden i ökad omfattning kunna tjäna sitt huvudsakliga

ändamål att befrämja landsbygdens egnahemsväsende.

Vad härefter angår bostadskooperationens kreditbehov torde svårigheterna

för dess tillgodoseende i huvudsak vara desamma som förut anförts på

tal om sekundärkreditbehovet i allmänhet. Att ordna primärkrediten för

bostadskooperationens fastigheter lärer i regel icke bereda några större

vanskligheter. Däremot torde svårigheterna för en högre belåning av dessa

fastigheter göra sig gällande i ungefärligen samma grad som beträffande

Egnahemmen

Kooperatio
nen.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Kredit under

byggnadstid.

Statligt eller

enskilt ordnande

av

bostadsJcrediten.

de vanliga hyreshusen. Att råda bot härför är med hänsyn till vikten ur

social synpunkt av bostadskooperationens utveckling av särskild betydelse.

De sakkunniga hava påvisat, huru i fråga om bostadskooperationen ett

särskilt kreditspörsmål framträder, avseende belåning av fastigheterna utöver

den gräns, som plägar betraktas såsom sekundärkreditens maximigräns,

nämligen spörsmålet om behovet av tertiärkredit. Stockholms stadsfullmäktige

hava genom instämmande i ett utlåtande från stadens fastighetsnämnd

hemställt, att även detta kreditbehov måtte i förevarande sammanhang

tillgodoses. Detta skulle, anföra fullmäktige, lämpligast kunna

ske därigenom, att den av de sakkunniga föreslagna kreditorganisationen

bereddes möjlighet att till kooperativa byggnadsföretag utlämna lån även

utöver 75 procent av fastighetsvärdet.

Såsom de sakkunniga framhållit, är emellertid frågan om tertiärkrediten

knappast någon fastighetskreditfråga i egentlig mening. Den betydelse man

ur allmän synpunkt tillmäter densamma lärer väsentligen bero av å ena

sidan den uppskattning man ur social synpunkt ägnar de kooperativa

företagen såsom bostadsproducenter och fastighetsägare och å andra sidan

det förtroende man i ekonomiskt avseende finner sig kunna hysa för dessa

företag. Det synes vara uppenbart, att därest resultatet av de åtgärder,

man förutsätter skola ägnas bostadskrediten, skall bliva en kreditanstalt i

en eller annan form med fastighetshypotek såsom huvudsaklig grund,

möjlighet icke finnes att i sådant sammanhang tillgodose ett behov av

tertiärkredit. Över huvud synes en det allmännas verksamhet för tertiärkreditbehovets

tillgodoseende — därest en sådan verkligen kan anses oumbärlig

— knappast vara en statlig utan fastmer, såsom de sakkunniga framhållit,

en kommunal uppgift.

De sakkunniga hava i sitt betänkande även berört frågan om behovet av

ordnad kreditgivning under byggnadstid, och jämväl i vissa remissyttranden

har denna fråga uppmärksammats. Det lärer emellertid vara tydligt, att

en sådan långivning är av så olikartad beskaffenhet i förhållande till egentlig

fastighetsbelåning, att ett sammanförande av dessa slag av kreditgivning icke

gärna kan ifrågakomma. Det kan ock befaras att, om en dylik sammankoppling

ägde rum, den nya kassans obligationer skulle av allmänheten få

ett mindre gynnsamt bedömande än eljest är att påräkna.

Jag övergår nu till spörsmålet om det sätt, på vilket staten bör vara

verksam för bostadskreditens ordnande, och får jag härvid först, i fråga om

lämpligheten av en rent statlig långivning, i huvudsak hänvisa till vad

de sakkunniga i ämnet yttrat. Såsom förut antytts skulle en sådan långivning

icke kunna förordas under annan förutsättning, än att sociala skäl

av betydande styrka kunde därför åberopas. Skäl av sådan beskaffenhet

hava legat till grund för statsmakternas beslut om bostadslånefondens inrättande

och verksamhet. Det av kristidsförhållandena föranledda extraordinära

behovet av bostadsproduktion torde emellertid numera vara praktiskt

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

61

taget tillfredsställt, och de kreditbehov det nu gäller att tillgodose ligga,

såsom av det föregående liirer framgå, på ett annat plan och kunna sägas

vara av mera normal karaktär. Beträffande hyreshus i allmänhet torde

en direkt statlig kreditgivning icke längre behöva ifrågakomma, men även vad

bostadsegnaliemmen och bostadskooperationen angår synes utvecklingen

numera hava lett därhän, att kreditförhållandena böra kunna i största utsträckning

ordnas utan statens direkta långivning.

Spörsmålet om bostadskreditens ordnande på helt enskild väg eller med

statligt stöd av mindre genomgripande art synes mig vara i något mindre

grad än de sakkunniga ansett beroende av frågan om de två alternativen

riksorganisation eller enbart lokala organisationer. Även om en viss garanti

i form av statlig grundfond lättare låter sig anordna vid en riksorganisation,

synes mig likväl det avgörande spörsmålet om behovet av statens

hjälp på området gälla den föreslagna kreditinrättningens soliditet. Man

kommer härvid in på vissa andra grundläggande frågor rörande det nya

kreditinstitutet, nämligen om den solidariska ansvarigheten mellan de lokala

föreningarna och deras medlemmar samt vilka grupper av lånebehov —

egnahemmens och bostadskooperationens kredit samt den sekundära krediten i

allmänhet — skola tillgodoses i kreditinstitutet. Till dessa frågor återkommer

jag i det följande. Men även med obegränsat solidariskt ansvar mellan

föreningarna och deras medlemmar och med samtliga nyssnämnda grupper

inrymda i institutet, inställer sig spörsmålet, huruvida ej en viss statlig

garanti för institutets medelsupplåning är av nöden.

Med ett så vidsträckt underlag för krediten som det nu förutsatta är det

visserligen tänkbart, att en medelsupplåning genom obligationsutgivning skulle

kunna komma till stånd och genomföras på skäliga villkor, även utan att

kreditinstitutet tillfördes en statlig grundfond. Erfarenheten har emellertid

hittills icke givit stöd för antagandet, att frågan skall kunna finna en tillfredsställunde

lösning på uteslutande enskilt initiativ. Obestridligt torde ock

vara, att det för allmänhetens föreställningar om det nya kreditinstitutets

soliditet spelar en icke oväsentlig roll, hur detsamma ter sig vid jämförelse

med närstående kreditinstitut. Såväl konungariket Sveriges stadshypotekskassa

som Sveriges allmänna hypoteksbank, vilka båda utgiva

obligationer mot säkerhet av primärkredit i fastighet, hava statliga grundfonder

av enahanda karaktär som den av de sakkunniga för stadsinteckningskassan

föreslagna. Denna sistnämnda skulle bedriva sin låneverksamhet

mot säkerhet av obestridligt mindre värdefulla fastighetshypotek.

Därest det nya kreditinstitutet icke komme att förses med statlig grundfond,

kunde en jämförelse mellan instituten lätt utfalla till den nya kassans

nackdel i högre grad än som betingas av de verkliga förhållandena.

På grund av det anförda finner jag den föreslagna nya kreditanstalten

böra erhålla en statlig garanti i form av en grundfond till visst belopp.

Frågan om fondens storlek torde jag senare få behandla. En förutsättning

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Gemensam

kreditorganisation

för

samtliga kreditbehoven.

för fondens anlitande för annat än tillfälligt ändamål skulle, såsom de sakkunniga

tänkt sig, vara att all kassans egendom ävensom låntagarnas inbördes

ansvarighet för kassans förbindelser redan tagits i anspråk.

Att förefintligheten av en av staten tillskjuten grundfond motiverar en

viss statlig representation i den föreslagna anstaltens styrelse och revision

synes vara uppenbart. Härtill torde jag få återkomma i ett senare sammanhang.

Jag upptager härefter till behandling frågan huruvida de särskilda kreditbehoven

lämpligen böra tillgodoses i en enda kreditanstalt eller om någon

annan anordning bör sökas.

Tanken att upprätta en kreditorganisation för tillgodoseendet av så olika

kreditbehov som bostadsegnahemmens och bostadskooperationens kredit samt

sekundär kredit i allmänhet kan naturligt nog synas mången främmande.

I sina typiska former förete egnahemmen och städernas bostadskaserner för

visso sådana olikheter sinsemellan, att med hänsyn till fastighetstyperna

ett sammanförande av nämnda kreditbehov i en låneinstitution kunde synas

mindre tilltalande. Egnahemshusens lånebehov äro ock, såsom i det föregående

utvecklats, i mycket av säregen beskaffenhet. Teoretiskt sett kunde

det otvivelaktigt synas mest naturligt att kreditorganisationer inrättades

särskilt för egnahemsfastigheter och särskilt för övriga fastigheter, därest

ej rent av kooperationshusen ansåges fordra sin egen organisation.

Det slag av kredit, som det i främsta rummet gäller att tillgodose, är,

såsom tidigare berörts, bostadsegnahemmens, och onekligen kunde vissa skäl

anföras för upprättandet av en särskild kreditanstalt för detta ändamål.

Emellertid förhåller det sig nog, på sätt de sakkunniga närmare utvecklat,

så, att bostadsegnahemmen såsom kreditunderlag erbjuda vissa vanskligheter,

vilka medföra nödvändigheten att för den ifrågasatta kreditorganisationen

anordna en bredare bas. Detta torde ej kunna ske annat än genom ett

utvidgande av organisationens verksamhetsfält till att tillgodose andra kreditbehov,

där riskerna måhända icke äro mindre men motvägas av fördelar,

som egnahemskrediten saknar.

Vad angår bostadsegnahemmens risker såsom kreditunderlag bör framhållas,

att fastighetsvärdena i egnaliemssamhällen stundom icke torde vara att

anse såsom fullt lika stabila som å orter, bebyggda med större hus. Det

kan synas som om tillräcklig hänsyn härtill skulle kunna tagas vid

fastigheternas värdering för belåning. Detta lärer dock ej alltid kunna

ske, vartill kommer att växlingar i värde kunna inträffa efter det belåningsvärdet

fastställts och lån utlämnats. Vidare torde för dessa hus,

vilka ofta inredas efter sina första ägares personliga smak, i allmänhet

endast relativt låga realisationsvärden kunna påräknas, och det synes

ingalunda säkert, att detta förhållande kunnat i tillbörlig grad beaktas

vid värderingen. Slutligen bör framhållas, att lånen i bostadsegnahemmen

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

i regel uppgå till små belopp. Eu följd härav blir, att omkostnaderna

för varje lån — särskilt för värdering och för kontroll av fastighetens

skötsel — ställa sig jämförelsevis höga, en olägenhet, som i en kreditorganisation

för enbart egnahem antagligen skulle vara ganska framträdande.

Huvudsakligen på grund av nu angivna förhållanden torde det

vara en tämligen utbredd uppfattning, att bostadsegnahemmen utgöra ett

i någon mån osäkert kreditunderlag.

Betänkligheterna mot upprättandet av ett kreditinstitut för belåning enbart

av egnahemsfastigheter för bostadsändamål bliva, med hänsyn till egnahemsbyggarnas

oftast ringa ekonomiska bärkraft, mer vägande i den mån

institutet skall grundas på låntagarnas ansvarighet för varandras lån.

Beaktas bör även svårigheten att avgränsa verksamhetsområdet för en dylik

kreditanstalt, i det att, på sätt de sakkunniga påpekat, gränsen mellan egnahemsfastigheter

och mindre hyreshus av vanlig typ i många samhällen

är svår att draga. Dessutom är att räkna med den jämväl av de sakkunniga

påvisade svårigheten att för rimlig kostnad anordna lokala organ för

kreditgivning enbart åt bostadsegnahem.

Det bör också framhållas, att i en kreditanstalt för allenast bostadsegnahem

en statlig grundfond bleve av större vikt för anstaltens bärighet och

förenad med större risk för staten än om kreditanstalten är grundad på en

bredare bas.

Då man söker att anordna ett sådant bredare underlag för den ifrågasatta

kreditanstaltens verksamhet synas bostadskooperationens fastigheter först

böra komma i fråga. Bostadskooperationens kreditbehov är nämligen vid

sidan av egnahemmens av sociala skäl viktigast att tillgodose. Genom ett medtagande

av kooperationshusen, vilket alltså icke bör underlåtas, vore emellertid

föga vunnet, enär dessa ännu så länge äro jämförelsevis fåtaliga och i

huvudsak äro att finna i landets större städer.

Man kommer av dessa skäl fram till en sådan lösning av frågan, som

innebär att jämväl sekundärkrediten för hyreshus i allmänhet blir föremål

för kreditanstaltens verksamhet.

Mot ett tillgodoseende av dessa olika kategorier av kreditbehov genom

en gemensam kreditorganisation hava visserligen invändningar framförts

under motivering att endera kategorien därigenom skulle komma att gynnas

på den andras bekostnad. Från förespråkarna för bostadsegnahemmen har

sålunda gjorts gällande, att egnahemmen, beträffande vilka långivningen

omfattade även primärkredit, erbjöde en bättre säkerhet än hyreshusen, för

vilka fråga vore allenast om sekundärkredit. Egnahemmen borde med

hänsyn därtill hava anspråk på gynnsammare lånevillkor, så mycket hellre

som dessa fastigheter i händelse av en allmän bostadskris besutte större stabilitet

i värdehänseende. Från den andra sidan har en motsatt uppfattning

om förhållandet mellan de olika kreditarterna framförts, därvid framhållits

att under normala förhållanden de större husens fastighetsvärden företedde

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

mindre växlingar, och att en för enbart dessa fastigheter inrättad kreditanstalt

skulle draga lägre administrationskostnad.

Ett visst berättigande måste tillerkännas vad sålunda åberopats till förmån

för vartdera slaget av kredit. Väger man fördelar och risker mot varandra,

synes det emellertid kunna sägas, att de olika kreditarterna såsom

underlag för långivning äro i stort sett ungefärligen jämnställda. Vid sådant

förhållande och då samtliga parter torde vara häst betjänta av att en

tillräckligt bred bas erhålles för den ifrågavarande kreditgivningen, har jag

funnit mig böra biträda sakkunnigmajoritetens förslag att såsom föremål

för en kreditanstalts verksamhet sammanföra samtliga de kreditbehov, för

vilka ansetts böra sörjas i detta sammanhang.

De invändningar, som kunna göras mot det reservationsvis framlagda

förslaget om en kreditorganisation i två avdelningar, torde väsentligen

framgå av vad som redan yttrats. Detta förslag synes i själva verket innefatta

två kreditinstitut, ehuru under gemensam ledning och med gemensamma

reserv- och grundfonder. Den solidariska ansvarigheten har beskurits.

Förutom de betänkligheter, som av sistnämnda förhållande framkallas,

bör framhållas det olämpliga i att endera föreningsavdelningen

kommer att ledas av en styrelse, vars majoritet utgöres av den andra avdelningens

förtroendemän, en oegentlighet, som blir betydligt mera framträdande

än om ingen uppdelning i avdelningar sker. Vidare är att erinra därom,

att gemenskapen i vissa fonder skapar stor ovisshet om dessa fonders värde

för de särskilda avdelningarna.

Biks- Vad härefter angår frågan om alternativen riksorganisation eller enbart

organisation, lokala föreningar, låge det måhända närmast till hands att, om man utgår

från att låneverksamheten principiellt bör bedrivas såsom enskild, med

så ringa statligt inslag som möjligt, verksamheten organiserades lokalt, så

att densamma vuxe fram allt efter som de naturliga förutsättningarna

härför förelåge. I sådana delar av landet, där ett till omfång och beskaffenhet

särskilt gott kreditunderlag förefinnes, skulle förmodligen lokala

föreningar kunna nå en rätt kraftig utveckling, och i den mån så skedde,

skulle kännedomen härom sannolikt hava en gynnsam återverkan på föreningens

obligationsutgivning.

Det gäller emellertid att finna en organisationsform, varigenom så stora

delar av vårt land med dess växlande befolknings- och bebyggelseförhållanden

som över huvud är möjligt kunna få sina ifrågavarande behov

tillgodosedda. Med alternativet enbart lokala föreningar torde med all

sannolikhet ett sådant resultat icke kunna uppnås inom överskådlig framtid.

Räknar man matematiskt efter lånebehovens storlek, skulle visserligen en

betydande del av kreditbehovet även med detta alternativ bliva tillgodosett,

eftersom de större städerna med sina stora och dyrbara hus taga en

väsentlig del av tillgänglig kredit i anspråk, men räknar man geografiskt,

skulle säkerligen frågans lösning efter detta alternativ medföra, att stora

delar av landet bleve utan kreditorganisation.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 214. H5

Med en central kassa för medelsupplåningen och lokala föreningar för utlåningen

torde däremot en god lösning kunna vinnas. En sådan central

kassa synes särskilt i ett land som vårt kunna bliva av betydligt värde.

Den blir en moderorganisation i förhållande till de lokala föreningarna, och

den bör kunna utveckla eu gagnande verksamhet för stimulerande av förenings"

bildandet i orter, där sådan stimulans är erforderlig. En central kassa bör

ock kunna vara föreningarna till värdefullt stöd, särskilt under den första

tiden för deras verksamhet. Till dessa skäl för en riksorganisation kommer,

att stadshypotekskassan utgör eu efterföljansvärd förebild på ett närliggande

kreditområde.

Såsom jag tidigare återgivit hava i remissyttrandena åtskilliga röster höjts

för en mer eller mindre nära anslutning av den nya kreditorganisationen

till stadshypotekskassan. Med hänsyn till de skäl för ett avböjande, varmed

stadshypotekskassans styrelse, då en liknande fråga år 1925 var aktuell,

mött ett dylikt förslag, anser jag dock en sådan närmare anslutning ej böra

ifrågasättas.

Den sakkunskap på ifrågavarande område, varöver den redan bestående

organisationen förfogar, synes emellertid kunna i en eller annan form tillföras

den nya organisationen, och även ett samarbete i kostnadsbesparande

syfte bör icke vara uteslutet. Den nya organisationen synes mig för vinnande

av sådana fördelar böra vända sig även till sparbankerna.

Den solidariska ansvarigheten spelar för de sakkunnigas organisationsförslag

eu stor roll. Med de avsatta fonderna — i föreningarna och i kassan

— skola väl i första hand förluster mötas, men därefter inträder föreningsmedlemmarnas

solidariska ansvar för sin förenings förbindelser och föreningarnas

motsvarande ansvar för kassans förbindelser; först i sista hand skall

grundfonden kunna anlitas.

Då man icke velat för kreditorganisationen intressera det enskilda kapitalet

under någon form, som lämnar rum för företagarvinst, och någon direkt statlig

långivning på sätt förut nämnts icke kommer i fråga, synes någon annan utväg

att tillföra anstalten nödigt ekonomiskt underlag vid sidan av den statliga

grundfonden icke återstå än den som de sakkunniga föreslagit. En dylik form

av kooperativ verksamhet har i vårt land visserligen prövats på primärkreditens

område, men då det nu gäller ett nytt steg i samma riktning på

ett område, där riskerna äro större, påkallar detta stor försiktighet och fordras

även, att de bästa möjliga garantier skapas för att den solidariska ansvarigheten

över huvud icke skall behöva tagas i anspråk. Såsom de sakkunniga

betonat, är det för framgången av ifrågavarande verksamhet av

största vikt, att företaget kommer under bästa möjliga ledning, och för att,

så långt medelst författningsbestämmelser är möjligt, säkerställa en sådan

ledning av kassan och föreningarna, synas mig vissa ändringar i sakkunnigförslaget

böra göras. Angeläget lärer också vara, att kassan och före
-

Solidarisk an

svårighet.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 17S häft. (Nr 214.)

s. 66 Kontrollera mot PDF

Låntagarnas

fondbildning.

66 Kungl. Mai ds proposition Nr 214.

nifagarna, i den man detta låter sig göra utan att låntagarna alltför mycket

betungas, erhålla starka fonder. Till dessa frågor återkommer jag i det

följande.

Värdet av den solidariska ansvarigheten bör naturligtvis icke överskattas

men ej heller skattas för ringa. Väl är det sant, att bland medlemmarna

i de nya föreningarna torde komma att finnas många personer, vilkas ekonomiska

bärkraft icke är stor. Men särskilt i betraktande av den avsevärda

del av föreningsmedlemmarna, som torde komma att utgöras av hyreshusens

ägare, lärer den solidariska ansvarigheten representera en betydande

tillgång. Att märka är i detta sammanhang, att sedan kreditanstalten nått

ett någorlunda stort verksamhetsfält, eventuellt inträffade förluster — i den

mån de mot all förmodan icke täckas av hopsamlade fonder — komma att

fördelas på ett så stort antal händer, att de särskilda föreningsmedlemmarnas

andelar i förlusterna ej böra bliva alltför kännbara.

Vad slutligen angår det från några håll framförda kravet på en begränsning

på ett eller annat sätt av den solidariska ansvarigheten, kunna möjligen

vissa skäl för ett dylikt krav anföras. Göres denna begränsning relativt

svag, torde emellertid föga vara vunnet, varemot redan tillvaron av en

begränsning ofördelaktigt påverkar efterfrågan på obligationerna, och om

begränsningen blir starkare, lärer detta medföra en ytterligare minskning

i allmänhetens förtroende för kreditanstalten. Av dessa skäl har jag stannat

vid att icke föreslå någon begränsning av ansvarigheten.

Övriga huvudfrågor.

Körande fondbildning i föreningarna hava i sakkunnigförslaget

bestämmelser meddelats i § 18 av förordningen om kassan och föreningarna

samt i §§ 14 och 15 av reglementet. Bestämmelserna innebära

i huvudsak följande. Varje förening avsätter såsom säkerhet för fullgörandet

av sina förbindelser av insatser från låntagarna en säkerhetsfond.

Insatserna kunna beräknas efter olika procenttal för olika låntagare

och skola utgöra minst 2 procent av erhållet lån. Inbetalningen

av insats må kunna fördelas på en tid av högst fem år. Insats skall så

avvägas, att den kan anses motsvara den risk, som med hänsyn till fastighetens

byggnadsmaterial, skick, belägenhet och andra inverkande förhållanden

är i det särskilda fallet förenad med lånet. Vid låntagares avgång

ur förening äger han utfå sin insats, i den mån säkerhetsfonden därtill

förslår utan förnärmande av övriga låntagares lika rätt. Under en förenings

verksamhetstid må dess säkerhetsfond icke komma medlemmarna

till godo annat än på nyss angivna sätt eller så till vida, att fondens av
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214. (57

kastning kun användas till bestridande av förvaltningskostnaderna, doek

endast diirest fonden överstiger summan av de inbetalda och de till betalning

förfallna insatserna för iinnn icke slutligt återbetalda lån. —

Enligt § 7 i sakkunnigmajoritetens förslag till förordning skall kassan

avsiitta en reservfond, och såsom bidrag till denna fond skall varje

förening ärligen under tio år från utlämnandet av varje särskilt lån

erlägga x/io procent av lånets ursprungliga belopp. Sådant bidrag må

dock efter kassastyrelsens beslut upphöra att utgå, om reservfonden överstiger

7i0 av den statliga grundfondens nominella belopp, föreslaget till

20 miljoner kronor. Kassans behållna årliga vinst skall enligt förslaget till

förordning tillföras reservfonden. § 8 i förslaget innehåller, att kassans

förvaltningskostnader skola gäldas genom bidrag av föreningarna men

att, om reservfonden överstiger 7» av grundfondens nominella belopp,

jämväl andra kassans inkomster må användas för sådant ändamål.

I siii reservation har Mannerfelt, som föreslagit eu grundfond

på 30 miljoner kronor, ansett att insatserna till säkerhetsfond borde bestämmas

lika för alla låntagare samt icke återbäras. Reservanten har

tänkt sig en insats av i dess helhet 2 procent av lånet, därav 11/2 procent

skulle tillföras säkerhetsfonden — vardera avdelningen av en förening

skulle ju hava sin särskilda säkerhetsfond — och 1/2 procent kassans

reservfond. Insatsens inbetalande skulle kunna fördelas på fem år. Avsättning

till reservfonden skulle kunna minskas eller upphöra, när fonden

utgör minst 2;/2 procent av kassans utelöpande lån. Även avsättning

till säkerhetsfonden skulle kunna minskas eller upphöra, nämligen när

fonden utgör minst 71j2 procent av vederbörande avdelnings utelöpande

lån.

Beträffande motiven för sakkunnigförslaget i denna del hänvisas till

betänkandet (sid. 104—110 samt 113). Reservantens motivering återfinnes

å sid. 151—152 i betänkandet.

I remissyttrandena hava rörande låntagarnas fondbildning uttalanden

förekommit i olika riktningar.

Styrelsen för svenska bankföreningen har mera allmänt uttalat, att för

beredande av tillräckligt förtroende för den nya typen av obligationer

mycken omsorg oundgängligen måste nedläggas på åstadkommandet av

garantier, avsedda att motväga den genom den högre belåningsgränsen

och måhända även i andra avseenden ökade risken. Förhållandevis stora

anspråk borde ställas på storleken av icke blott den statliga grundfonden

utan även den delägarna själva åliggande fondbildningen.

Bank- och fondinspektionen har framhållit, att även med en av inspektionen

ifrågasatt sänkning av belåningsgränsen emissionsvillkoren för

centralkassans obligationer sannolikt komme att ställa sig mindre förmånliga

än då det gällde obligationer, utfärdade av redan nu befintliga

likartade institutioner. Enligt inspektionens mening skulle man emel
-

Remiss
yttranden.

Svenska bankföreningen.

Bank- ocli

fondinspektionen.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

lertid kunna i viss mån motverka detta genom att bestämma någon relation

mellan kassans fonder och dess utelöpande obligationer. De sakkunniga

hade icke föreslagit någon dylik relation och hade därtill föranletts

av den erfarenhet, man vunnit i Danmark på motsvarande område. Inspektionen

vore icke övertygad om att denna erfarenhet kunde åberopas

för svenska förhållanden. Inom stadshypotekskassan vore förhållandet

mellan fonden och utelöpande obligationer bestämt till 1/10. För den nu

förevarande organisationen syntes en något strängare fordran på fondtäckning

böra uppställas på grund av det svagare obligationsunderlaget.

Med en av inspektionen föreslagen fastare fondbildning syntes relationen

kunna upprätthållas utan ökning av den statliga grundfonden.

Till sakkunnigmajoritetens förslag till bestämmelser om insatserna till

säkerhetsfond har statens byggnadsbyrå uttryckligen anslutit sig, därvid

byrån yttrat:

statens bygg- »Vad angår majoritetens förslag, att möjlighet skall hållas öppen att

nadsbyrå. variera storleken av insatserna till säkerhetsfonderna, hava vissa betänkligheter

framförts mot förslaget i denna del. En annan utväg för utjämnande

av de olika riskerna vore att vid värderingarna nedskära belåningsvärdena.

Visserligen måste man vid värderingarna taga den största

hänsyn till fastigheternas beskaffenhet, belägenhet, byggnadsmaterial

och säljbarhet med flera faktorer, som tillhopa konstituera belåningsvärdet.

Men det torde kunna pekas på fall, där vissa bostadsfastigheter

vid exekutiv försäljning måste slumpas bort för en ren obetydlighet.

Särskilt torde dylika fall vid sammanträffande ogynnsamma omständigheter

kunna inträffa i fråga om egnahem. Skulle vid värderingarna full

hänsyn tagas till dylika eventualiteter, kunde det befaras, att belåningsvärdet

komme att sättas så lågt, att lånen ofta icke tillgodosåge låntagarnas

legitima behov. Det synes därför ur hithörande låntagares synpunkt

vara vida fördelaktigare, om den förefintliga speciella risken utjämnades

genom en höjd insats och att belåningsvärdena beräknades

efter normala inköps- eller byggnadskostnader. Förslaget påbjuder för

övrigt icke utan endast medgiver, att insatserna i vissa fall höjas över

föreskrivet minimum. I den mån erfarenhet vinnes beträffande riskerna

vid belåning av olika slag av bostadsfastigheter, lärer även insatsernas

storlek komma att jämkas härefter. Genom förslagets föreskrifter om

återbäring av insatser mildras också verkningarna av eventuellt för

högt bedömda risker.»

Från åtskilliga håll har hemställts, att insatserna måtte bestämmas

lika för alla låntagare. Sådan hemställan har gjorts från bland andra

statskontoret, bank- och fondinspektionen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Stockholms, Hallands, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands

län, riksgäldsfullmäktige samt styrelserna för Sveriges allmänna

hypoteksbank och konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Till stöd

för denna hemställan har åberopats delvis samma skäl som i Mannerfelts

reservation men även i viss mån nya synpunkter.

stat''kontoret. Statskontoret liar yttrat, att den härutinnan av sakkunnigmajoriteten

föreslagna anordningen syntes innebära, att kassan och föreningarna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kuitgl. M<ij:ts proposition År 214.

(i!)

skulle, mot erhållande av särskilt avvägda riskpremier, vilja inlåta sig

på krediter, som strängt taget ieke kunde anses lämpade för det slag av

lånerörelse, kassan och föreningarna skulle utöva. Lämpligheten av de

olika stora insatshelöppen ifrågasattes emellertid. Såsom av Mannerlelt

framhållits, syntes det även statskontoret bliva svårt att finna fullt rättvisa

normer för bestämmande av insatsernas olika storlek, och det ville

förefalla, som om härav misshälliglieter inom föreningarna lätt kunde

uppstå. I likhet med reservanten hölle statskontoret också före, att eu

utjämning av riskerna borde ske vid fastställandet av fastighetens belåningsvärde.

Det kunde också ifrågasättas, huruvida icke förtroendet

för kassan och föreningarna skulle minskas, därest förluster uppstode på

grund av för högt utlämnade lån, även om dessa förluster komme att

täckas genom erlagda högre insatser.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ansett, att lånerisken borde begränsas

genom att fastigheternas belåningsvärden fastställdes med synnerlig

omsorg, och genom begränsning av lånens höjd men icke genom

särskilda riskpremier, vilkas rättvisa bestämmande alltid måste vålla

svårigheter och lätt kunde föranleda misstankar om godtycklighet. Med

anslutning härutinnan till vad Mannerfelt anfört förordar länsstyrelsen

att i instruktion meddelas normerande regler för fastigheternas värdering.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett det vara sannolikt, att den

ifrågavarande bestämmelsen i sakkunnigförslaget komme att tillämpas

så, att egnahemskrediten bleve dyrare än hyreshuskrediten. En sådan tilllämpning

syntes också svara bäst mot formuleringen av § 14 i reglementsförslaget,

däri icke talades om lånets läge på värdeskalan, utan endast

om vissa egenskaper hos fastigheten. Enligt länsstyrelsens uppfattning

vore denna föreskrift icke fullt överensstämmande med själva utgångspunkten

för de sakkunnigas förslag, då de sakkunniga sammanfört de

två olika kreditbehoven och gjort låntagarnas ansvar proportionellt mot

lånebeloppet. I praktiken syntes det också bliva förenat med mycket stora

svårigheter för föreningarnas styrelser att fastställa riktiga grunder för

de olika insatsernas storlek.

Biksgäldsfullmäktige hava utlåtit sig:

»Mot de föreslagna bestämmelserna om avsättningar till fonderna hava

fullmäktige intet att erinra, ehuru dessa avsättningar komma att i sin

mån bidraga till att lånen från den nya kassan, i varje fall till en början,

säkerligen icke komma att bliva så billiga som de sakkunniga torde hava

räknat med. Man synes emellertid kunna förvänta, att, i den mån institutionens

fonder växa, berörda utgifter för låntagarna skola kunna minskas.

De sakkunnigas förslag om insatsernas till säkerhetsfonden beräknande

efter olika procenttal för olika låntagare har i förslaget till reglemente

preciserats så, att insatserna skola avvägas på sådant sätt, att de kunna

anses motsvara den risk, som med hänsyn till vederbörande fastigheters

byggnadsmateriel, skick, belägenhet och andra inverkande förhållanden

är i de särskilda fallen förenad med lånen. Då det synes fullmäktige, att

det måste bliva förenat med betydande svårigheter att på ett rationellt

Länsstyrelsen

i Gävleborgs

län.

Länsstyrelsen

i Jämtlands

län.

Riksgäldsf allmakt

i

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition Nr 214.

och rättvist sätt gradera risken på sätt de sakkunniga ifrågasatt, och

missnöje ej torde utebliva lios de fastighetsägare, som skulle erlägga

sina insatser efter högre procenttal än det lägsta, vilja fullmäktige för

sin del instämma i herr Mannerfelts förslag om fastställande för samtliga

låntagargrupper av en enhetlig insats, vilken givetvis ej bör göras högre

än som kan anses oundgängligt för att syftet med säkerhetsfonderna

skall kunna Vinnas.»

Stadshy pol ekskassan.

Länsstyrelsen

i Gotlands län.

Länsstyrelsen

i Malmöhus

län.

Stadshypotekskassans styrelse, vilken som nämnt jämväl hemställt om

bestämmelse rörande lika insatser för alla, har ansett högre insatser

kunna förordas allenast beträffande fastigheter i visst samhälle, som

eventuellt hänfördes under den nya anstaltens verksamhetsområde i trots

av brist på fullt tryggad stabilitet; i vilket fall emellertid även föreskrift

om påskyndad amortering av dylika lån borde givas.

Eu viss tveksamhet beträffande insatsernas storlek synes framkomma

i länsstyrelsens i Gotlands län utlåtande, i det länsstyrelsen anmärkt, att

det föreslagna stadgandet om insatsberäkning efter olika procenttal syntes

lämna väl stort utrymme för godtycke. Även om det berättigade i

principen om olika insatser erkändes, syntes dock en högsta gräns för

procenttalet vara önsklig.

I viss mån nya synpunkter hava framförts av länsstyrelsen i Malmöhus

län, som yttrat:

»Beträffande medlemmarnas insatser må framhållas, att, enär dessa

äro att anse som förskott å den solidariska ansvarigheten, deras belopp

borde vara lika. Vid bestämmandet av ett dylikt förskott torde man nämligen

böra utgå från den så att säga normala risken, vilken är lika för

alla lån. Därest säkerheten för ett lån är sämre än för ett annat, föranleder

detta förhållande i en affärsbank tillämpning av en högre räntesats

eller ett lägre belåningsvärde. Enär den nya kreditorganisationen

icke anses böra förfara på samma sätt, är intet att erinra emot en skyldighet

att i angivna fall erlägga en avgift för ’merrisken’, men dessa avgifter

böra ej sammanföras med de egentliga insatserna. Härigenom uppnås

även eu enklare ställning till frågan, huruvida insatserna skola återbäras

vid länets infriande. Beträffande återbäring av de egentliga insatserna

är ingenting att principiellt erinra, dock må framhållas, att vid en så

pass lång amorteringstid som 40 år de flesta låntagare torde föredraga

att erlägga en något lägre insats utan återbäringsrätt framför att efter

så lång tidsrymd återbekomma ett högre insatsbelopp. Avgifterna för

''merrisken’ böra däremot icke återbäras.---Det ligger i sakens na
tur,

att det vid ett visst låns inlösande ofta kan sägas, att hnerrisken’

visat sig vara felberäknad. Men detta kan icke gälla, därest samtliga

pantfastigheter indelas i olika grupper med hänsyn till den olika risken.

I sistnämnda fall kan riskberäkningens tillförlitlighet icke slutligt prövas,

förrän samtliga lån inom varje grupp äro gnidna.»

Till sakkunnigmajoritetens förslag om återbäring av insatserna till

säkerhetsfonden har länsstyrelsen i Hallands län anslutit sig.

Å andra sidan hava i åtskilliga remissutlåtanden föreslagits, att dessa

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition AV iili.

71

insatser icke skola kunna Aterbäras. Ofta utgöras dessa utlåtanden av

desamma, i vilka förordats lika insatsbelopp.

Bank och fondinspektionen har ansett, att någon återbäring axgjorda

insatser icke borde ifrågakomma. 1 likhet med Mannerfelt anser

inspektionen det vara att föredraga, att insatsernas belopp i någon

mån begränsades. Därest ingen återbäring skedde, skulle en fastare

fondbildning komma att äga rum inom föreningarna. Reservanten hade —

fortsätter inspektionen — föreslagit att avsättning till säkerhetsfond

sknlle kunna minskas eller upphöra, då fonden uppginge till visst belopp

i förhållande till utelöpande lån. Inspektionen ifrågasatte, huruvida ett

därigenom uppstående favoriserande av senare tillkommande låntagare

kunde vara lämpligt. Närmare till hands syntes vara, att säkerhetsfondens

avkastning finge något friare användas till täckande av förvaltningskostnader

och därigenom till nedbringande av låntagarnas bidragsskyldighet

i sistnämnda hänseende. Vad senast nämnts gällde även kassans

reservfond och bidrag till densamma.

Överståthållarämbetet, liksom ock Stockholms stadsfullmäktige, hava

instämt i ett av Stockholms stads fastighetsnämnd avgivet utlåtande i

vad däri förevarande fråga berörts. I utlåtandet framhålles, att vad

egnahemsbyggarna beträffade frågan om återbetalning av insatsbelopp

icke syntes vara av större betydelse. Däremot vore av största vikt, att

insatserna för alla slag av låntagare nedbringades till minsta möjliga

belopp. Egnahemsbyggaren vore i många fall i sådan ekonomisk ställ

ning, att han under de närmaste åren efter byggnadens färdigställande

kände även eu ringa extra utgift ganska betungande, medan det syntes

vara av mindre betydelse för hans ekonomi, om han, sedan lånet guldits,

återfinge det till fonderna inbetalade beloppet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har uttalat, att eu återbäring av insatsen,

sedan lånet blivit guldet, sällan torde för låntagaren äga större betydelse.

För honom vore det sannolikt viktigare att insatsbetalningen kunde

fördelas på flera år, så att den icke belastade krediten alltför hårt vid

lånets erhållande. Däremot syntes det, såväl för statsverket ur synpunkten

att utgiftsrisken borde starkt begränsas som även för föreningarna

och kassan, vara betydelsefullt nog, att insatserna kvarstode i säkerhetsfonden.

Åtminstone till dess erfarenhet vunnits av de risker, som vore

förenade med ifrågavarande kreditgivning, syntes därför återbäring axinsatserna

icke böra äga rum.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har även anslutit sig till åsikten att

insatserna icke borde återbäras utan behållas i fonderna. I sådant fall

kunde nämligen insatsernas belopp sättas avsevärt lägre, än eljest vore

möjligt utan att fondbildningen i längden försvårades. Det syntes uppenbart,

att det för fastighetsägare av hithörande kategorier vore betydligt

viktigare, att lånet löpte mot lägsta möjliga effektiva ränta, än att detsamma,

bedömt i sin helhet vid amorteringstidens slut, blex^e billigast

Bank- och

fondinsjmk1

iomfn.

Överståthållaräm

betet

m. fl.

Länsstyrelsen

Jämtlands län

Länsstyrelsen

Norrbotten»

län.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Kiksgäldsfull
mäktige.

Allmänna

hypoteks
banken.

möjligt. De svårigheter med avseende å fondhildningen för säkerhetsändamål,

som genom den nu förordade anordningen möjligen uppkomme

i början av kreditanstaltens verksamhetstid, syntes relativt lätt kunna

avhjälpas genom en tillfälligt något ökad garanti från det allmännas sida.

Även riksgäldsfullmäktige hava ifrågasatt, huruvida förslaget om återbäring

av inbetalda insatser kunde anses välbetänkt. En principiell invändning

syntes kunna göras däremot, nämligen att den föreslagna kreditanstalten

ej hade anledning att genom återbetalningar ur säkerhetsfonden

tillgodose utträdande delägare i föreningarna och därigenom försvåra

eller omöjliggöra den nedskrivning av insatsprocenten och minskning

eller borttagande av avgifterna till förvaltningskostnader, som borde

eftersträvas. Vidare kunde mot insatsernas återbäring anföras, att i betraktande

av den långa amorteringstiden återbäringen säkerligen i de

flesta fall skulle komma att ske till annan person eller familj än den,

som inbetalt insatsen. Detta förhållande skulle enligt fullmäktiges mening

i och för sig vara ett tillräckligt skäl för ett avstyrkande av förslaget

i denna del. Mot detsamma kunde emellertid ytterligare anföras,

att återbäringen utan tvivel skulle komma att medföra ej oväsentligt

ökade förvaltningskostnader för föreningarna. Därest man stannade vid

lika insatser för alla, syntes även låntagarna skola med större jämnmod

finna sig i att någon återbäring ej ägde rum.

Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har andragit: Styrelsen

instämde i förslaget att insatserna ej skulle få återbäras. Hypoteksbanken

och landshypoteksföreningarna hade i detta avseende haft åtskilliga

olägenheter på grund därav att föreningarnas reservfonder tidigare varit

föremål för återbetalning till utträdande delägare-låntagare. Detta återbetalningssystem

hade nämligen alldeles lämnat ur räkningen det förhållandet,

att målet för fondbildningen borde vara det successiva minskandet

och slutliga upphörandet av det för låntagarna ganska betungande

förvaltningsbidraget. Häremot hade tidigare gjorts gällande, att de gamla

låntagarna betalt för mycket i sådant bidrag, för vilken merbetalning

de borde hållas skadeslösa. Frånsett den omtvistade frågan, huruvida

landshypoteksföreningarnas förvaltningskostnader kunnat helt bestridas

av de erlagda bidragen och om ej härför tagits i anspråk jämväl räntor

på bildade fonder och andra inkomster, vore att märka, att på grund av

ofta skedda ombyten av ägare reservfondsutdelningarna ofta kommit att

tillfalla helt andra personer än dem, som inbetalt bidragen. Härtill

komme att institutionen, som måste arbeta på lång sikt, ej haft anledning

gynna dem, som utträdde ur densamma, framför dem, som kvarstode

eller inträdde däri. Vad inteckningsföreningarna beträffade, så skulle

också deras ekonomi komma att försvagas genom utbetalningar ur säkerhetsfonderna,

enär samma utbetalningar icke komme att ersättas genom

avsättning till några andra fonder. Det syntes bankstyrelsen därför lämpligare

att bestämma insatserna till lägre procentsats utan rätt till åter
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

T.\

bäring iin till högre procentsats med dylik rätt. Skulle förslaget om återbäring

komma att utgå, kunde möjligen uttrycket »insats» utbytas mot

något lämpligare, exempelvis »inträdesavgift».

Även styrelsen för konungariket Sveriges stadshypotekskassa har an- stmisbypoteks

slutit sig till meningen att insatserna icke borde återbetalas, helst en kasSKn''

dylik återbetalning i följd av ombyte av fastighetsägare ofta komme att

tillfalla andra personer än dem, som inbetalt bidragen. I stiillet kunde

måhända en nedsättning av insatsernas belopp ske framdeles, om den

nya kassan växte sig stark.

Likaledes har styrelsen för svenska bankföreningen avstyrkt förslaget Svenska bank

om återbäring av insatserna till säkerhetsfonden; så ock hyresgästernas c"nei""’1gen

sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. samt styrelsen

för Stockholms bostadsföreningars centralförening.

En anordning med hänsyn till återbäring vid förtidig inlösen av lån Länsstyrelsen

har föreslagits av länsstyrelsen i Västernorrlands län. Länsstyrelsen, som

utgått från principerna lika insatser för alla och ingen återbäring, har

ansett ett stadgande böra införas av innehåll, att vid förtidig inbetalning

av lån den del av insatsen, som belöper å återstoden av lånetiden, skall

återbetalas till fastighetsägaren.

I fråga om låntagarnas bidrag till kassans reservfond har sakkunnigmajoritetens

förslag tillstyrkts av länsstyrelsen i Hallands län. — Däremot

har, på sätt förut anmärkts, bank- och fondinspektionen ifrågasatt

lämpligheten av att avsättning till fonden skulle upphöra eller minskas,

då fonden uppginge till viss relationsvis bestämd storlek. — Länsstyrelsen

i Malmöhus län har, rörande sättet för angivande av reservfondens storlek,

ansett Mannerfelts förslag att utgå från förhållandet mellan reservfond

och utelöpande lån vara att föredraga framför majoritetens förslag,

som avser relation till grundfonden. — Slutligen har styrelsen för konungariket

Sveriges stadshypotekskassa föreslagit den ändring i § 7 i

förordningen, att bidraget till reservfond icke skulle automatiskt upphöra

efter tio år utan skulle även efter denna tid kunna utkrävas, om ej

kassans ställning skulle anses medgiva bidragets upphörande.

Till slut bör nämnas, att länsstyrelsen i Stockholms län med avseende

å den föreslagna kreditorganisationens kapitalbehov i övrigt anfört följande:
»De

kreditanstalter, som tillgodose primärkrediten, torde endast i undantagsfall

vara nödsakade att till skyddande av sin fordran övertaga den

intecknade fastigheten. Därest så emellertid i enstaka fall sker, möter

dock, med hänsyn till den i förhållande till fastighetens värde låga köpeskilling,

som erfordras för täckande av fordringen jämte uppkomna kostnader,

ingen svårighet att inom en kort tid åter avyttra densamma. I

fråga om sekundärkrediten ställa sig förhållandena annorlunda. Här kan

kreditanstalten bliva nödsakad att övertaga ett större antal fastigheter,

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Departements
chefen.

Lika insatsbc
lopp
-

vilka anstalten sedan liar att utan förlust söka försälja och som anstalten

därför, med hänsyn till den liögre köpeskilling som måste fordras, kanske

under lång tid blir tvungen att själv förvalta. Länsstyrelsen tillåter sig

att till belysande härav anföra följande exempel från länsstyrelsens verksamhet

såsom överexekutor.

Ett hastigt överslag inom länsstyrelsen ger vid handen, att under tiden

den */7 1927—3% 1928 av länsstyrelsen exekutivt försålts 91 bebyggda

fastigheter, belägna inom tätare bebyggda samhällen, av vilka fastigheter

89 inropats av inteckningshavare. I 11 av dessa senare fastigheter

översteg icke inteckningsbelåningen 50 procent av saluvärdet och

i 7 av samma fastigheter innehade köparen endast inteckningar liggande

över 75 procent av detta värde.

Av 91 exekutivt försålda fastigheter, samtliga sådana som skulle kunna

bliva föremål för belåning från den föreslagna nya kreditorganisationen,

hava således inteckningshavare, vilka meddelat sekundärkredit, inropat 71.

Det torde icke vara för mycket sagt, om man antager, att nästan alla dessa

71 inrop skett på grund av önskan att skydda fordringar.

Förestående exempel torde visa, att vid meddelande av sekundärkredit

fordringsägaren i många fall måste vara beredd på afl övertaga fastigheter,

om han vill skydda sig mot förlust. Härav följer, att eu organisation

för sekundärkredit i högre grad än en dylik för primärkredit måste kunna

disponera kapital för berörda ändamål. Därjämte måste den förra organisationen

vara så inrättad, att den kan åtaga sig förvaltningen av de övertagna

fastigheterna under den längre eller kortare tid, som åtgår till förr

säljningen, ävensom disponera tillräckligt kapital jämväl till bestridande

av förvaltningskostnader.»

Såsom i det föregående vid behandlingen av den solidariska ansvarigheten

anförts, måste det, med hänsyn till denna ansvarighet och till beskaffenheten

av den kreditgivning, varom nu är fråga, anses synnerligen

angeläget, att en sådan fondbildning äger rum hos föreningarna och den

centrala kassan, att den solidariska ansvarigheten icke behöver tagas i

anspråk medelst uttaxering.

De sakkunnigas förslag att låta fondbildningen äga rum huvudsakligen

i föreningarna och endast i mindre mån hos kassan liksom även förslaget

att fondbidragen skulle inbetalas under den första delen av låne

tiden — beträffande bidrag till säkerhetsfonderna under högst fem år och

vad angår bidrag till kassans reservfond under tio år — har jag funnit

höra godtagas. Däremot har jag beträffande vissa andra frågor, särskilt

rörande de föreslagna insatserna till säkerhetsfonden, kommit till annat

resultat än sakkunnigmajoriteten.

Till förmån för majoritetens förslag, att dessa insatser skulle kunna

sättas till olika procenttal för olika låntagare i syfte att utjämna riskerna

talar onekligen, att man på detta sätt kan i vidsträcktare mån tillgodose

låntagarnas kreditbehov.

Det kan emellertid starkt ifrågasättas, huruvida en sådan anordning

för riskutjämning är lämplig. Riskutjämning bör i främsta rummet

ske genom fastställande av fastigheternas värde på betryggande sätt.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 214.

75

1 den man detta ej är tillfyllest, lärer ingen annan utväg böva tillgripas,

än att beträffande mindre kreditvärdiga fastigheter stanna vid

en jämförelsevis lag belåningsgräns. Endast ett sådant förfaringssätt synes

std väl tillsammans med grundsatsen om låntagarnas solidariska

ansvarighet efter lånebeloppens storlek. En högre belåning av vissa

fastigheter än sålunda förordats skulle nämligen ske med den över minimum

liggande insatsdelen såsom särskild riskpremie, vilket innebure eu

utlåningsrörelse, där man beträffande vissa kreditobjekt skulle räkna med

förluster såsom ej blott möjliga utan rent av normalt inträffande.

Även olägenheter av praktisk art möta vid systemet med olika stora

insatser. Det synes vara en vansklig uppgift, att på ett någorlunda rättvist

sätt bestämma insatsernas storlek, och i trots av kassastyrelsens reglerande

inflytande är att befara, att ojämnheter skulle förekomma vid

tillämpningen av de fastställda grunderna i de särskilda föreningarna.

Systemet lärer ock vara ägnat att vålla friktion mellan olika grupper av

föreningsmedlemmar.

Om jag sålunda ansluter mig till grundsatsen om procentuellt lika insatser

för samtliga låntagare, återstår frågan huruvida insatserna böra

återbäras. Den avgörande synpunkten synes härvid vara den, att fondbildningen

hos föreningen bör äga en viss fasthet. Detta krav kan knappast

sägas var fyllt med ett återbäringssystem. Därest åter insatserna

förbliva i säkerhetsfonden, kommer detta att längre fram möjliggöra lägre

insatser för låntagarna. Härtill kommer, att en låntagare väl i regel fäster

ganska ringa vikt vid rättigheten att efter lång tid återfå insatsen, om

han i stället från början kan slippa ifrån med eu lägre insats. Ofta lärer

det, såsom påpekats, ej bliva den ursprungliga låntagaren själv, som

skulle utbekomma insatsen.

Emellertid synes, därest man icke stadgar återbäring såsom regel, det

böra finnas en möjlighet att återlämna gjord insats, då så kan finnas

påkallat av särskilda skäl och kreditorganisationens ställning det medgiver.

Det torde böra vara kassans styrelse förbehållet att härutinnan

träffa det slutliga avgörandet.

Vad angår fondbidragens storlek har sakkunnigmajoriteten föreslagit

bidrag av minst 2 procent av lånebeloppet till säkerhetsfond och tillsammans

1 procent till kassans reservfond. För min del har jag anslutit mig

till detta förslag, dock med den skillnad att, såsom nämnt, de 2 procenten

bliva ej minimum utan ett lika stort bidrag för alla.

Beträffande åter sättet för angivande av den storlek å fonderna, vid

vars uppnående fondavsättning skulle kunna minskas eller upphöra, har

jag i likhet med reservanten ansett mest rationellt att man härvid hänför

sig till summan av kassans (föreningens) upplånade medel. Reservanten

har ansett en sammanlagd fondsumma motsvarande 10 procent av upplånade

medel böra vara tillfyllest för fondavsättningarnas upphörande, därav

2 Va procent för reservfonden och 7 Va procent för säkerhetsfonden.

Ingen återbäring

av

insatserna.

Fondbidragens

storlek.

Upphörandet

av fondavsättning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Fondavkastningens

användning.

Rörelsekapital

för fastighetsförvaltning.

Spörsmål

om grund

fonden.

”6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

För min del har jag, med hänsyn till den solidariska ansvarigheten och

denna kreditgivnings relativt större risker, funnit fondbildningen från

låntagarna vara av sådan vikt, att ifrågavarande relativa tal bör sättas

till 15 procent, därav 5 procent för reservfondens och 10 procent för säkerhetsfondernas

vidkommande.

Även vid bestämmande av viss storlek hos fonderna såsom förutsättning

för att fondavkastningen skall få användas till bestridande av förvaltningsutgifter

har jag ansett, att fonderna böra sättas i relation till summan

av upplånade medel.

Då det med de relativt stora reserv- och säkerhetsfonder, som enligt departementsförslaget

skulle kunna bildas, är tänkbart att — även sedan fondernas

avkastning använts till bestridande av förvaltningskostnaderna —

ett överskott å avkastningen skulle kunna uppkomma, som icke vore erforderligt

för vidare fondbildning, har jag tänkt mig att dylikt överskott skulle

kunna få användas till beredande av annan lättnad för föreningarna och

deras medlemmar.

I enlighet med de synpunkter jag nu anfört har sakkunnigmajoritetens

förslag i hithörande delar omarbetats (§§ 7 och 20 i departementsförslaget).

Y ad länsstyrelsen i Stockholms län anfört rörande föreningarnas behov

av rörelsekapital för inköp vid exekutiva auktioner av fastigheter och deras

förvaltande under tiden närmast efter inköpet, synes mig beaktansvärt.

Yttrandet härutinnan må vara en erinran om nödvändigheten att särskilt

under kreditanstaltens första tid, innan den hunnit vinna styrka, ombesörja

kreditgivningen med stor försiktighet. Det torde dock böra framhållas,

att, såvitt egnahemsfastigheter angår, en förening, som innehar

högt liggande inteckningar, i regel också torde innehava fastigheternas inteckningar

från botten och att därför några större kapitalutlägg för

inköp å exekutiv auktion sällan lära behövas. Även beträffande andra

fastigheter torde man merendels kunna utgå från sistnämnda förhållande,

emedan enligt uttrycklig föreskrift i den föreslagna förordningen

(§ 24) sekundärkreditgivning icke må ske utan att primärlånet i fastigheten

är på betryggande sätt ordnat. Vid tillfälle, då större kapital ändock

skulle erfordras, lärer en förening, i den mån förvaltningsavgifterna

ej förslå, kunna med bistånd från kassan till måttlig ränta erhålla det

er f order 1 i ga kapitalet.

Efter denna redogörelse för departementsförslagets innehåll med avseende

å fondbildning genom låntagarna torde vara lämpligt att upptaga

vissa spörsmål rörande den statliga grundfonden, vilka icke blivit berörda

vid den principiella behandlingen av frågan om denna fond.

I § 2 av sakkunnigmajoritetens förslag till förordning hava bestämmelser

upptagits om grundfonden. Enligt dessa skall staten genom riksgäldskontoret

för bildande av grundfonden till den nya kassan överlämna svenska

statens obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till nomi
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr k It.

77

nellt belopp av 20 miljoner kronor. Fragan om obligationernas räntefot

har i förslaget lämnats öppen. Obligationerna skola fortfarande tillhöra

staten, men staten skall, så länge ej kassans alla förbindelser äro fullgjorda,

icke äga förfoga över obligationerna. För fullgörande av kassans förbindelser

få obligationerna tagas i anspråk dels vid tillfälligt behov för

kassan och dels vid dennas likvidation. För ett förfogande vid tillfälligt

behov erfordras riksgäldsfullmäktiges medgivande, varvid fullmäktige uppgöra

en plan för amortering under högst fem år av det i anspråk tagna beloppet;

i detta fall skall kassan gottgöra staten ränta å vad som tagits i anspråk.

Skulle genom försäljning av obligationerna för kassan uppkomma

ett överskott, skall detta föras till kassans reservfond. I paragrafens näst

sista stycke gives den viktiga regeln, att grundfondsobligationer må vid

kassans likvidation tagas i anspråk endast i den mån kassans egna tillgångar

— inberäknat föreningarnas avgivna lånereverser med hypotek —

icke förslå till fullgörande av kassans förbindelser. Slutligen stadgas i

paragrafens sista stycke, att om grundfondsobligationer tagits i anspråk

till större nominellt belopp än 2 miljoner kronor, kassan icke må upptaga

nytt lån, med mindre Kungl. Maj:t, efter riksgäldsfullmäktiges hörande,

därtill lämnar tillstånd. Beträffande de sakkunnigas närmare motiv för

bestämmelserna i § 2 hänvisas till betänkandet (sid. 124).

Reservanten Mannerfelt har såsom nämnts föreslagit grundfondens storlek

till 30 miljoner kronor, varjämte han såsom en följd av sitt förslag beträffande

den solidariska ansvarigheten vidtagit vissa ändringar i de

ifrågavarande bestämmelserna.

Anslutning till sakkunnigmajoritetens förslag i denna del har uttryckligen

lämnats av länsstyrelsen i Hallands län samt av riksgäldsfullmäktige.

De senare hava därvid förklarat sig utgå från att tillfälle framdeles,

därest den föreslagna kreditanstalten komme till stånd, bereddes fullmäktige

att närmare yttra sig angående räntefoten å ifrågavarande obligationer.

Statens byggnadsbyrå har framhållit såsom angeläget, att fonden från

början gjordes tillräckligt stor för att motsvara syftet därmed, detta med

hänsyn till dels att det kreditbehov det gällde att tillgodose vore betydande

och dels att grundfonden ej skulle behöva ytterligare ökas vid eu

över viss gräns stigande omslutning. I allt fall syntes fonden ej böra

sättas till lägre belopp än föreslagna 20 miljoner kronor.

Grundfond å högre belopp har förordats av bland andra överståthållarämbetet

och Stockholms stadsfullmäktige samt av hyresgästernas sparkasse-

och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. och styrelsen för Stockholms

bostadsföreningars centralförening, vilka alla önskat en grundfond

å 30 miljoner kronor. Såsom skäl härför har framhållits vikten av att

allmänhetens förtroende vunnes för den nya kassans obligationer.

Remissytt
randen.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Statskontoret.

Länsstyrelsen i

Örebro län.

Länsstyrelsen i

Västmanlands

län.

Svenska bankföreningen.

Departements
chefen.

I några remissyttranden liar hemställts om bestämmande av visst relation

stat mellan den nya kreditanstaltens låneomslutning och grundfondens

belopp.

Sålunda har statskontoret, som förklarat sig icke hava något att erinra

mot den föreslagna formen för grundfondens överlämnande till kassan,

ansett de sakkunnigas skäl för en avvikelse på denna punkt från den förebild,

stadshypotekskassan erbjöde, väl vara värda beaktande men ifrågasatt,

om ej åtminstone tills vidare borde föreskrivas upprätthållandet

av viss relation mellan kassans obligationsutgivning och grundfonden.

Därest grundfonden bleve 20 miljoner kronor och relationstalet 10, skulle

obligationsutgivningen begränsas till 200 miljoner kronor. Då tillgång

till ytterligare medel krävdes, syntes lättare kunna bedömas huruvida

en förhöjning av grundfonden borde ske eller den dittills upprätthållna

relationen eftergivas.

Länsstyrelsen i Örebro län har ansett det böra övervägas, huruvida icke

omfattningen av kassans utlåning borde begränsas i visst förhållande till

grund- och reservfonderna.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har ansett det vara ett synnerligen

angeläget önskemål, att kursen å kassans obligationer upprätthölles. Detta

kunde enligt länsstyrelsens mening icke ske på annat sätt än att det allmänna

trädde emellan och antingen lämnade garanti för obligationerna

eller ock i kassan inlade en väsentligt större grundfond än den föreslagna,

minst dubbelt så stor som enligt nu gällande föreskrift skulle utgöra täckning

för stadshypotekskassans obligationer. En statsgaranti, som emellertid

skulle kunna föranleda oberäkneliga anspråk på statskassan, vore

måhända ur andra synpunkter att föredraga, enär obligationerna i så fall

kunde göras mera lågprocentiga och ändock hållas uppe i kurs. Låntagarna

kunde ändock tillförbindas att erlägga en något högre ränta och behållningen

tillföras säkerhetsfonden, vilken, när den vuxit i erforderlig

grad, möjligen kunde ersätta statsgarantien.

Svenska bankföreningens styrelse har uttalat, att den nya kassans fonder

borde, liksom förhållandet vore beträffande stadshypotekskassan, stå i

visst förhållande till storleken av dess obligationsskuld. Med hänsyn till

den högre belåningsgräns för inteckningarna, varom här vore fråga, syntes

emellertid kravet på fondernas storlek i förhållande till obligatonsskulden

böra något skärpas utöver den för stadshypotekskassan fastställda

tioprocentlimiten. I

I likhet med vissa myndigheter och sammanslutningar har jag ansett

det böra tagas under övervägande att giva den statliga grundfonden en

större styrka än den fått enligt sakkunnigmajoritetens förslag. Vill man

beträffande denna fond införa något förstärkande moment erbjuda sig

flera utvägar: antingen kan man höja fondens absoluta belopp eller

oelr kan ett relationstal bestämmas mellan å ena sidan den nya kas
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 214. 79

sans låneomslutning och å andra sidan dess grundfond, om man så,

vil! ökad med kassans reservfond; man kan oek tänka sig eu kombination

av dessa förfaringssätt.

Mot införandet av ett relationstal kan anföras, att en förstärkning av''

grundfonden för möjliggörande av eu ökning av kassans långivning, även

då denna nått mycket höga siffror, knappast vore ur saklig synpunkt erforderlig.

Med en omslutning av exempelvis 200 eller 300 miljoner kronor

bör ju kas8an hava vunnit en betydande styrka, särskilt som vid sekundärkredit

långivningen fördelar sig på ett mycket större antal fastigheter än

fallet är vid primärkredit med samma omslutning.

Emellertid lärer det för obligationsköparna spela en icke oväsentlig roll,

att för en viss bestämd kvotdel av kassans skulder täckning finnes

i statsobligationer, och detta så mycket mera som en sådan garanti

redan finnes för stadshypotekskassan. Såsom ett ytterligare skäl för införande

av relationstal kan anföras att, om ett sådant tal finnes, statsmakterna

framdeles, då fråga uppstår om ökning av grundfonden för möjliggörande

av vidare obligationsutgivning, bliva i tillfälle att pröva det

sätt och de riktlinjer, efter vilka kassans verksamhet bedrivits.

Beslutar man sig för ett relationstal, torde detta lämpligen böra sättas

till samma siffra, nämligen 10, som gäller för stadshypotekskassan, varjämte

relationstalet bör hänföras till å ena sidan hela obligationsbeloppet

och å andra sidan allenast grundfonden.

För beredande av ett kraftigt stöd för den nya kreditorganisationen

under dess första verksamhetstid synes vidare grundfondens belopp hora

höjas från föreslagna 20 till 30 miljoner kronor.

I departementsförslaget har sålunda grundfonden bestämts (§ 2) till

minst sistnämnda belopp och föreskrift givits (§ 3) därom, att det sammanlagda

beloppet av kassans utelöpande obligationer icke må uppgå till mera

än 10 gånger beloppet av grundfonden.

Vad angår räntefoten å grundfondsobligationerna föreslås denna, efter

samråd med riksgäldsfullmäktige, till 4 7* procent.

Ett betydelsefullt spörsmål vid inrättande av den föreslagna nya kassan

är uppenbarligen frågan om det högsta läge å fastighetens värdeskala

eu inteckning må hava för att kunna belånas genom kassan. Av största

vikt för en kreditanstalt för här avsedda ändamål är också, att fastigheternas

värde bestämmes på betryggande sätt.

Sakkunnigförslaget innehåller, att förening må bevilja lån mot inteckning,

belägen inom 3/4 av fastighetens vid föreningens värdering uppskattade

värde, med iakttagande därav, att inteckningen jämväl skall vara belägen

inom fastighetens brandförsäkringsvärde och s/4 av dess taxeringsvärde

(förordningen § 20). Fastigheten skall enligt förslaget besiktigas

och värderas av ojäviga värderingsmän, som utsetts av föreningens styrelse.

De åtnjuta ersättning enligt taxa, fastställd av styrelsen, och för

Belåningsgräns

och beiåningsvärde.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Remissytt
randen.

Bank- och

fondinspektionen.

Reservant

inom inspektionen.

Stadshypoteks

kassan.

SO Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

dem skall gälla instruktion, fastställd av kassans styrelse. Instruktionen

skall innehålla bestämmelser om värderingsgrunderna. Värderingsinstrumentet

skall avfattas enligt formulär, som kassastyrelsen fastställer. Lånesökanden

är pliktig att vid förrättningen meddela alla upplysningar och

förete alla handlingar om fastigheten, som prövas erforderliga (reglementet

§ 16).

De sakkunnigas motivering av bestämmelserna om belåning sgränsen

och om belåningsvärdets fastställande återfinnes å sid. 113—117 samt sid.

136 i betänkandet.

De sakkunnigas förslag rörande belåningsgränsen har uttryckligen förordats

av länsstyrelsen i Västmanlands län samt av styrelserna för svenska

stadsförbundet och svenska bankföreningen.

Att maximigränsen, 75 procent, blivit för bostadsföreningarnas vidkommande

satt för låg, har gjorts gällande av styrelsen för Stockholms bostadsföreningars

centralförening under påstående att en bostadsförening

vore att anse såsom — under i övrigt jämförliga förhållanden — i högre

grad kreditvärdig än en enskild fastighetsägare, i det att för samtliga

medlemmar i en dylik förening det vore etl stort ekonomiskt och ideellt

värde att bevara fastigheten i föreningens ägo. Det borde därför, anför

föreningen, tagas under omprövning, huruvida ej lånegränsen för bostadsföreningar

skulle kunna höjas till 80 procent av fastighetsvärdet utan att

ett försvagande av obligationskurserna riskerades. Liknande synpunkter

hava beträffande kooperativa byggnader, med instämmande av Stockholms

stadsfullmäktige, gjorts gällande av Stockholms stads fastighetsnämnd.

A andra sidan har från några håll gjorts gällande, att den valda maximigränsen

vore åtminstone för vissa slags fastigheter för hög. Sålunda har

bank- och fondinspektionen förmenat, att med så hög belåningsgräns den nya

kassans obligationer skulle, vare sig med eller utan stadgande om solidariskt

ansvar för låntagarna, för de förnämsta avnämarna av obligationer

av ifrågavarande art bliva ur placeringssynpunkt väsentligt mindre begärliga

än obligationer, utfärdade av redan nu befintliga organisationer.

Med åberopande av de sakkunnigas egen motivering har inspektionen ansett

omständigheterna utvisa, att skäl förefunnes för ett sänkande, beträffande

andra fastigheter än hyreshus och kooperativa byggnader i de

större städerna, av den övre belåningsgränsen till 2/s av fastighetsvärdet.

En reservant inom inspektionen, riksgäldsfullmäktigen Tamm, har förklarat

sig icke kunna ansluta sig till majoritetens mening, enär enligt

reservantens åsikt den lägre belåningsgränsen skulle medföra, att ändamålet

med den nya kreditorganisationen icke komme att i avsedd oinfattning

fyllas, i varje fall icke i fråga om sekundärlån för andra fastigheter

än egnahem.

Styrelsen för konungariket Sveriges stadshypotekskassa har anfört: Det

kunde med allt skäl ifrågasättas att sänka den högsta tillåtna belånings
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kanyl. Maj.ts proposition Nr 214.

procenten åtminstone lör vissu lall. Om häremot invändes, att i sådant

lall marginalen för sekundärkrediten skulle ldiva alltför trång, sa

gällde denna invändning icke i någon män de fall, dä, såsom ofta

hleve fallet utanför hypoteksföreningarnas verksamhetsområden, den

nya organisationen skulle ombesörja iiven bottenkrediten. Dessutom vore

ingalunda uteslutet, att stadshypoteksföreningarna, även utan ändring

i gällande bestämmelser, funne sig i anledning av exceptionellt högt uppdrivna

byggnadskostnader och hyror, som ej lämpligen kunde tillräckligt

reduceras vid värdering, föranlåtna att sänka belåningsprocenten.

I alla händelser syntes den solidariska ansvarigheten komma att mana

vederbörande styrelser till största försiktighet vid begagnande av den

högst medgivna belåningsgränsen.

Styrelsen för svenska sparbanksföreningen har med avseende å belåningsgränsen

erinrat, att enligt vad erfarenheten ådagalagt belåning av

inteckningar i bostadsfastigheter, liggande i förmånsrättsavseende långt

under ifrågavarande gräns, kunde vara förbunden med avsevärd risk till

följd av stadgandet i 17 kapitlet 4 § handelsbalken om arbetares förmånsrätt

för dagspenning eller avlöning, som ej stått inne längre än sex månader

efter förfallodagen. Styrelsen, som med tanke på sparbankernas

fastighetsbelåning redan tidigare fört på tal frågan om nödvändigheten

av en lagändring för begränsning av nämnda förmånsrätt, ansåge ytterligare

anledning föreligga till sådan lagändring, därest den nu föreslagna

kreditorganisationen komme till stånd. — För övrigt ville styrelsen

icke underlåta att uttala en viss betänksamhet rörande den höga belåningsgränsen,

sedd i sammanhang med de enskilda medlemmarnas ansvarighet

för föreningarnas förbindelser. Ansvarigheten bleve ingalunda

lika ofarlig som inom stadshypoteksföreningarna. Därest icke

en begränsning av medlemmarnas ansvarighet kunde anordnas, skulle i

allt fall en nedsättning av belåningsgränsen till 7» av fastighetsvärdet bidraga

till säkrande av föreningarnas ställning och därmed till förminskande

av de enskilda medlemmarnas risk.

Slutligen har aktiebolaget Hem på landet förklarat sig hysa en viss

tvekan om lämpligheten att sätta lånegränsen så hög som till 7* av fastighetsvärdet.

Att förmedlarna av statens egnahemslån, anför bolaget, praktiskt

taget icke lidit några förluster på bostadslånen, ehuru sådana fått

utgå inom motsvarande belåningsgräns, torde delvis bero på att, såsom

de sakkunniga anfört, de säkra lånen för egnahem i regel låge inom högst

2/a av fastighetsvärdet. Därvid vore också att märka, att dessa lån i regel

beviljats verkliga egnahemsbyggare, som oftast satte in sin egen arbetskraft

vid det egna hemmets uppförande. Arbetskostnaden bleve härigenom

väsentligen mindre än om lejd arbetskraft i större utsträckning måste

anskaffas, varför fastighetsvärdet kunde sättas lägre. Värdet av tomt

och byggnad vid dessa lån finge ej heller Överstiga 10,000 kronor. Helt

annorlunda syntes det ställa sig vid en lånerörelse, som skulle omfatta

Svenska sparbanksföreningen.

Aktiebolaget

Hem på landet.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 178 haft. (Nr 2U.)

s. 82 Kontrollera mot PDF

Skånes stadshypoteksförening.

Länsstyrelsen i

Stockholms

län.

Svenska bankföreningen.

Länsstyrelsen i

Södermanlands

län.

82 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

alla för bostadsändamål anordnade fastigheter, där ingen värdegräns vore

satt och där lejd arbetskraft kunde antagas i stor utsträckning komma till

användning. Visserligen hade den långivande föreningen i sin hand att

själv begränsa risken vid bestämmandet av fastighetens belåningsvärdc;

men dels kunde sådana värderingar verkställas mer eller mindre samvetsgrant,

dels kunde fastställandet av en så hög belåningsgräns som 75

procent tänkas menligt påverka obligation svillkoren. Det viktigaste fölen

sund egnahemsrörelse syntes vara primärkreditfrågans lösande, och

denna borde under inga förhållanden äventyras genom för hög kreditgivning.

Ett särskilt förslag har framställts av styrelsen för Skånes stadshypoteksförening,

som förordat bestämt förbud för inteckningsföreningarna

att belåna sådana inteckningar, som av låntagarna kunna placeras i

hypoteksföreningarna, innan inteckningarna hembjudits åt dessa. Detta har

motiverats med önskvärdheten att förhindra konkurrens om primärlånen,

vid vilken konkurrens de nya föreningarna skulle hava fördelen av att

kunna erbjuda större lan i ett sammanhang.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit följande: Vid beräknande

av en intecknings läge i fastigheten syntes enligt förslaget hänsyn icke

skola tagas till räntor å inteckningar med bättre rätt. Detta vore agnat

att öka belåningsrisken i rätt hög grad. Det syntes lämpligt att vid

nämnda beräkning medtaga åtminstone ett års räntor å bättre liggandeinteckningar.

Med avseende å fastighetsvärdets bestämmande i samband med kreditgivning

har styrelsen för svenska bankföreningen särskilt understrukit

vikten av att fastighetsvärderingarna göras med försiktighet, vilket borde

överensstämma jämväl med lånesökandenas verkliga intresse.

Länsstyrelsen i Södermanlands län bar förklarat sig anse, att frågan om

kredit under byggnadstiden och under den långa tid, som oftast förflöte

innan lån hunnit utbetalas på grund av inteckning i den bebyggda fastigheten,

ägde större betydelse än de sakkunniga syntes hava tillmätt frågan.

Bebyggaren-låntagaren stode, har länsstyrelsen yttrat, i de flesta fall betydligt

starkare mot ohemula krav från leverantörer och andra intressenter

med den ordning, som för närvarande gällde vid lånehjälp från statens

bostadslånefond, än förhållandet skulle bliva vid den gällande ordningens

ersättande med den föreslagna kreditgivningen. Och icke ens

då byggnaden stode fullt färdig skulle ägaren kunna påräkna kredit hos

det allmänna eller av statsunderstödd anstalt. Förslaget innehölle nämligen,

att lån finge beviljas först efter avlämnande av bland annat gravationsbevis,

utvisande den belånade inteckningens förmånsrättsläge jämväl

med avseende å 11 kap. 2 § jordabalken, samt bevis om senast fastställda

bevillningstaxeringsvärde, vilket jämte andra värden skulle läggas

till grund för avgörandet om belåningsvärdet. Särskilt villkoret om påvisande

av taxeringsvärdet, vilket icke kunde fastställas förrän efter, och

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 214.

i många fall långt efter det nybyggnad vore fullt färdig, kunde föranleda

att fastighetsägare först efter lång tids förlopp konime i åtnjutande av den

avsedda krediten.

Vad angår kravet på högre maximigräns vid utlåningen än den

av de sakkunniga föreslagna, har jag tidigare i annat sammanhang

uttalat mig för att så kallad tertiärkredit bör anses ligga utanför den

nya kreditorganisationens verksamhetsfält. Det gäller då att avgöra,

var gränsen mellan sekundär- och tertiärkredit bör dragas. Lika med de

sakkunniga anser jag denna gräns icke böra ligga högre än vid 75

procent av fastighetsvärdet. De skäl, som kunna anföras för åsikten

att gränsen i fråga om de kooperativa fastigheterna skulle kunna sättas

högre, synas mig icke tillräckligt vägande för att medgiva eu undantagsställning

för dessa fastigheter.

Att, på sätt från vissa håll påyrkats, fastställa en lägre maximigräns,

åtminstone för vissa slag av fastigheter, har jag ansett knappast böra

ifrågakomma, utan torde samma maximigräns böra stadgas för alla slag

av fastigheter. Detta bör emellertid ingalunda hindra, att man vid kreditgivningen

gör en åtskillnad mellan fastigheter av olika kreditvärdighet.

Fastmer har i det föregående den meningen uttalats, att i den mån en

utjämning av riskerna icke kan äga rum medelst fastighetsvärderingen,

sådan utjämning bör ske just genom sänkning av den övre belåningsgränsen.

Att rätt använda detta medel för riskutjämning blir en maktpåliggande

och ömtålig uppgift för kassans och föreningarnas styrelser.

Det lärer ej vara nödvändigt att uttryckligen föreskriva att vid

beräkning av den övre beläningsgränsen, på sätt länsstyrelsen i Stockholms

län föreslagit, hänsyn skall tagas till möjligen ogulden ränta å primärlånen.

Genom stadgandet i § 24 av förordningen synes vara tillräckligt

sörjt för att tillbörlig uppmärksamhet skall ägnas det sätt, varå primärlånen

ordnats.

Med avseende å fastighetsvärderingen har redan antytts, vilken viktig

roll det måste spela i en låneanstalt för högt liggande fastighetskredit att

värderingen verkligen sker på ett betryggande sätt. Den största omsorg

måste av kassans och föreningarnas styrelser nedläggas på att, genom

utfärdande av lämpliga föreskrifter och val av de bästa värderingsmän,

som stå till buds, skapa garantier i detta avseende. Kassastyrelsens

instruktioner kunna härvid i erforderlig mån kompletteras genom

vissa efter de lokala förhallandena lämpade föreskrifter av föreningsstyrelsen.

Efter de nya skatte- och taxeringsförfattningarnas ikraftträdande bör

uttrycket bevillningstaxeringsvärde utbytas mot uttrycket värde åsatt vid

taxering enligt kommunalskattelagen.

Departementschef

en.

s. 84 Kontrollera mot PDF

Föreningarnas

verksamhetsområden.

Remiss
yttrandena.

Bank- och

fondinspektionen

m. fl.

84 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Yad härefter angår frågan om föreningarnas verksamhetsområden i

lokal mening innehåller § 15 av de sakkunnigas förslag till förordning

bestämmelser, enligt vilka, sedan Kungl. Maj:t bifallit ansökan om tillstånd

till bildande av förening, Kungl. Maj:t efter hörande av kassans

styrelse fastställer föreningens verksamhetsområde samt meddelar föreskrift

om det minimibelopp, för vilket föreningen skall hos kassan hava

anmält sig till erhållande av lån, innan föreningen må börja sin verksamhet.

Föreningens verksamhetsområde omfattar enligt nämnda paragraf

samtliga inom den av Kungl. Maj:t bestämda del av riket belägna

städer, köpingar och municipalsamhällen ävensom annat därinom beläget

samhälle, som av Kungl. ^Maj:t förklaras tillhöra verksamhetsomiadet.

Beträffande de sakkunnigas motiv hänvisas till betänkandet (sid. 117

—118).

I remissutlåtandena hava förekommit uttalanden såväl för en begränsning

beträffande arten av de samhällen, som må ingå i föreningarnas verksamhetsområden,

som ock i motsatt riktning.

Sålunda har i begränsande riktning uttalat sig bank- och fondinspektionen,

som yttrat: Inspektionen ville särskilt understryka de sakkunnigas

uttalande om nödvändigheten att iakttaga varsamhet, då det gällde att

till en förening ansluta samhälle, som icke vore stad, köping eller municipalsamhälle

och vars befolkning till väsentlig del vore beroende av ett

enda ekonomiskt företag. Denna uppfattning syntes inspektionen ur

synpunkten av bestående säkerhet för obligationerna vara av så stor

betydelse, att den borde komma till uttryck i huvudförfattningen. Likaledes

borde i författningen möjlighet beredas att från verksamhetsområdet

utesluta sådant samhälle, som väl vore av den föreskrivna administrativa

naturen men som dock för sitt bestand vore beroende av ett enda

ekonomiskt företag. Det framhölles att, enligt vad inspektionen hade

sig bekant, det ofta förekomme att i industrisamhällen vederbörande industriföretag

medverkade till egnahemsbebyggelsen genom att lämna erforderliga

fastighetslån. Tillämpningen av de strängare bestämmelser,

som inspektionen ifrågasatt, behövde därför icke medföra, att egnahemsinnehavare

— och det vore sadana det här gällde skulle utestängas från

möjligheten att komma i åtnjutande av erforderlig bostadskredit.

Behovet av försiktighet i fråga om anslutning till förening av samhällen,

som väsentligen bero av enstaka industriföretag har i flera andra

remissyttranden betonats, bland annat av riksgäldsfullmäktige. Svenska

bankföreningens styrelse har understrukit betydelsen av att försiktighet

iakttoges, då det gällde att medgiva smärre landsortssamhällens

anslutning till förening. Krav måste uppställas pa en viss ekonomisk

ryggrad lios samhället och någorlunda säkerställda utvecklingsmöjligheter.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Länsstyrelserna i Malmöhus och i Hallands län hava ansett det böra i

förordningen uttryckligen angivas, att för automatiskt inordnande under

föreningens verksamhetsområde av samhälle, som icke vore stad eller

köping, erfordrades att såväl byggnadsstadgan för rikets städer som de

för stad meddelade bestämmelserna i brand- och hälsovårdsstadgorna vore

gällande för samhället. Sistnämnda länsstyrelse har i fråga om befogenheten

för Kungl. Maj:t att utsträcka förenings verksamhet till andra samhällen

ansett böra beaktas de möjligheter, som erbjödes genom utfärdande

av byggnadsföreskrifter jämlikt 1 kap. 42 § sista stycket i lagen om fastighetsbildning

i stad.

Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har, i fråga om den

avsedda befogenheten för Kungl. Maj:t att hänföra samhälle under kreditorganisationens

verksamhetsområde, med hänsyn till riskerna vid fastighetsbelåning

i vissa industrisamhällen funnit önskligt, att någon garanti

mot dessa risker kunde utfinnas såsom grundval för den prövning Kungl.

Maj:t komme att ägna varje föreliggande fall, detta i synnerhet som tillvaron

av vanskliga låneobjekt måste till följd av den solidariska ansvarigheten

öka de övriga låntagarnas risk och därigenom fördyra lånevillkoren.

Styrelsen för konungariket Sveriges stadshypotekskassa har yttrat: Det

vore maktpåliggande, att endast samhällen med faktiskt tryggad stabilitet

inbegrepes i den nya organisationens verksamhetsområde. Möjligen

kunde dock fordringarna på stabilitet i någon mån minskas, om för vissa

områden föreskreves en särskild låneform med icke blott stegrad avsättning

till säkerhetsfonden utan också påskyndad amortering. Även oberoende

av dylika anordningar borde det tagas i övervägande, huruvida

icke, i motsats mot vad föreslaget vore, i tillståndsresolutioner borde uttryckligen

angivas de inom viss bestämd del av riket belägna samhällen,

som skulle utgöra föreningens verksamhetsområde; det kunde eljest bliva

svårt att undvika medtagandet av uppenbart olämpliga samhällen, som

låge i nära lokal förbindelse med de övriga, och ett uttryckligt undantag

skulle lätt verka stötande.

Uttalande för ett något vidsträcktare verksamhetsområde än förslaget

avser har gjorts av länsstyrelsen i Kristianstads län, som för ett samhälles

automatiska hänförande under verksamhetsområdet ansett tillräckligt,

att byggnadsstadgan tillämpades för samhället och att detta således

blivit i byggnadshänseende reglerat.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har andragit: Från verksamhetsområdet

uteslötes sådana områden, å vilka en reglering av bostadsverksamheten

med tillämpning av 19 kap. 1 § i lagen om delning av jord på landet

ägde rum. Någon bestämd åtskillnad ur ekonomisk synpunkt mellan

vissa av de äldre köpingarna, vissa municipalsamhällen och nyssnämnda,

med tillämpning av den senaste lagstiftningen uppkommande

Länssty relscrna

i

Malmöhus

ocli i Hallands

län.

Allmänna hypoteksbanken.

Stadshypoteks
kassan.

Länsstyrelsen i

Kristianstads

län.

Länsstyrelsen i

Jämtlands län.

s. 86 Kontrollera mot PDF

Länsstyrelsen i

Skaraborgs län.

Departements''

chefen.

86 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

samhällsbildningar förelåge icke. Även inom de sistnämnda förekomme

på åtskilliga ställen just ett sådant slag av egnahemsbyggande, som lämpligen

borde stödjas av det ifrågasatta kreditinstitutet. Därtill komme, att

enligt 5 kap. 8 a § i lagen om fastighetsbildning i stad inom städernas

områden dylika samhällsbildningar kunde förekomma, vilka enligt förslaget

syntes falla inom kreditinstitutets verksamhetsområde. Länsstyx-elsen

föresloge därför, att även nu nämnda områden, vare sig på landsbygd

eller i stad, skulle kunna tillhöra förenings verksamhetsområde.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har erinrat om strävandena att stadga

åtgärder för byggnadsverksamhetens ordnande redan på tidigt stadium,

innan ännu tätt sammanträngd befolkning uppkommit och i följd därav

tillämpning av bestämmelserna för municipalsamhälle ägde fog. Enligt

1 kap. 42 §, jämförd med 46 §, i lagen om fastighetsbildning i stad ägde

Kungl. Maj:t förordna om stadsplans upprättande för viss ort samt

fastställa såväl stadsplan som särskilda bestämmelser om sättet för byggnadskvarterens

användande ävensom meddela särskilda föreskrifter för

byggnadsverksamhetens ordnande (byggnadsordning). Det syntes vara

av stor vikt, att även dylika orter med begynnande befolkningscentra, om

i övrigt förutsättningar förelåge, på tidigt stadium komme i åtnjutande

av de kreditförmåner, som det nya institutet skulle bereda. Utredning

om dessa orter kunde lätt förebringas av vederbörande länsstyrelse.

Det syntes lämpligt att länsstyrelsen bereddes tillfälle att yttra sig, innan

verksamhetsområdet för en förening fastställdes, och därvid föreslå intagning

i verksamhetsområdet av dylik ort.

Att föreningarnas verksamhetsområden bestämmas så stora som möjligt

utan att sakkännedomen inom varje förenings hela område eftersättes,

bar av styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank framhållits

såsom lämpligt, detta ur synpunkten av angelägenheten att organisationens

förvaltningskostnader kunde hållas så låga som möjligt.

Vid bestämmande av de samhällen, som automatiskt skulle ingå i förenings

verksamhetsområde, torde beträffande municipalsamhällen vara

erforderligt, att såväl brand- och hälsovårdsstadgornas bestämmelser för

städer som byggnadsstadgan äro för samhället gällande. För ernåendet

härav lärer vara nödigt att denna fordran direkt utsäges i författningstexten

(§ 17 i departementsförslaget). Då det är önskvärt, att vissa tätare

bebyggda områden a landsbygden — exempelvis områden med stadsplan

enligt 1 kap. 42 § lagen om fastighetsbildning i stad — kunna genom

Kungl. Maj:ts beslut förklaras tillhöra verksamhetsområdet, men sådana

områden knappast torde omfattas av uttrycket »samhälle» i sakkunnigförslagets

§ 15 tredje stycket, har uttrycket synts böra ersättas med

»samhälle eller tätare bebyggt område».

I övrigt har jag icke funnit skäl att frångå de sakkunnigas förslag i

nu förevarande del. Särskilt må påpekas, att det ej synts lämpligt att

opaginerad Kontrollera mot PDF

87

K ungt. Maj:ts proposition Nr 214.

stadda- begränsningar i regeln om den automatiska anslutningen. Genoxn

att icke bevilja ansökningar om lån torde nämligen kassa- och föreningsstyrelserna

kunna skydda sig mot kreditgivning i samhällen, som enligt

regeln skulle tillhöra verksamhetsområdet men som icke lämpa sig för

kreditgivning.

Till motiverande av de namn de sakkunniga valt för den föreslagna kas- Kassans och

san med föreningar (betänkandet sid. 123) hava de sakkunniga bland annat benämningar,

framhållit angelägenheten av att man erhölle ett firmanamn, som dels så- De gak

vitt möjligt kort och adekvat angåve föremålet för verksamheten och dels kunniga.

även i dagligt tal tydligt skilde den från andra obligationsutgivande penninginrättningar.

De sakkunniga hade trott sig i Svenska stadsinteckningskassan

finna ett firmanamn, som behörigen tillgodosåge nu angivna

önskemål. I anslutning härtill föresloges, att föreningarna benämndes

stadsinteckningsföreningar, för var och eu med det tillägg till namnet,

som angåve föreningens verksamhetsområde.

I flera remissyttranden har anmärkning framställts därom, att de Remissför

den nya kreditanstalten valda benämningarna icke tillräckligt skyd- yttranden.

dade konungariket Sveriges stadshypotekskassa med dess föreningar från

förväxling med den nya anstalten. En ändring av benämningarna har

ansetts angelägen bland annat med hänsyn till den ifrågasatta samverkan

mellan stadshypoteksföreningarna och de nya föreningarna samt med

avseende å likheten hos de namn, som vid översättning till franska spåket

skulle uppkomma för de två kreditorganisationerna.

Då det synes önskvärt, att möjlighet till förväxling mellan den äldre Departementsorganisationen

för städernas fastighetskredit och den här föreslagna or- chefenganisationen

undvikes, vill jag såsom benämningar å den nya kassan

och de därtill anslutna föreningarna föreslå Svenska bostadskreditkassan

och bostadskreditföreningar.

Speciell motivering.

De bestämmelser, som funnits erforderliga för reglerandet av den föreslagna

kreditanstaltens organisation och verksamhet, torde böra fördelas på

en förordning och ett reglemente, vardera författningen upptagande stadganden

för såväl kassan som föreningarna. Gällande bestämmelser för stadshypotekskassan

och dess föreningar äro fördelade på liknande sätt; varje

förening har dock sitt särskilda reglemente.

I förordningen rörande den nya kreditanstalten hava upptagits de stadganden

av grundläggande natur, rörande vilka riksdagens beslut synes

opaginerad Kontrollera mot PDF

88 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

böra föreligga, samt vissa andra bestämmelser, som för köparna av den nya

kassans obligationer äro av mera omedelbart intresse. Övriga stadganden

avses att bliva meddelade i reglementet. Förslag till reglemente anser jag

mig icke nu böra framlägga. Det synes mig nämligen lämpligt, att de

personer, som skola utgöra den nya kassans interimsstyrelse, beredas tillfälle

att uttala sig om ett sådant förslag. Emellertid lärer kunna antagas, att

reglementet icke väsentligen kommer att skilja sig från de sakkunnigas förslag

till reglemente, sedan detta undergått den överarbetning, som föranledes

av de vidtagna ändringarna i de sakkunnigas förslag till förordning.

Då jag nu övergår till den speciella motiveringen av förordningen, hänför

jag mig till paragraferna i departementsförslaget och hänvisar beträffande

sakkunnigförslagets lydelse till betänkandet. Jag förutskickar, att en omgruppering

av förordningens innehåll och åtskilliga ändringar i bestämmelserna,

huvudsakligen av formell innebörd, företagits till vinnande av största

möjliga överensstämmelse mellan detta förslag och det i proposition nr 160

till innevarande års riksdag framlagda förslaget till förordning angående

Svenska skeppshypotekskassan. Av samma anledning hava flera underrubriker

erhållit ändrad lydelse.

§ 2.

Stadgandet motsvarar första och andra styckena av § 2 i sakkunnigförslaget.

Bestämmelsernas sakliga innehåll har tidigare behandlats.

§§ 3, 5 och 10.

Av dessa stadganden, vilka i huvudsak reglera kassans in- och utlåning,

motsvaras §§ 3 och 5 av sakkunnigförslagets § 4 första stycket och § 2

sista stycket samt § 10 av § 5 i sakkunnigförslaget.

Rörande de sakkunnigas motivering av ifrågavarande bestämmelser hänvisas

till betänkandet (sid. 124—127).

Remiss
yttranden.

Kiksgäldsfull
mäktige.

Från åtskilliga håll har i remissyttrandena förordats, att möjlighet gåves

för kassan att utlämna lån även i kontanta medel. Yttranden i sådan

riktning hava avgivits av bland andra bank- och fondinspektionen, överståthållarämbetet

och Stockholms stadsfullmäktige, länsstyrelsen i Örebro

län, riksgäldsfullmäktige, styrelserna för Sveriges allmänna hypoteksbank

och för stadshypotekskassan, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars

riksförbund u. p. a. samt styrelsen för Stockholms bostadsföreningars

centralförening.

Därvid har av riksgäldsfullmäktiges majoritet yttrats:

»Det av de sakkunniga föreslagna sättet för utbetalande av beviljade lån

till föreningarna tillämpas av stadshypotekskassan; och de till denna anslutna

föreningarna tillhandahålla jämväl sina medlemmar valutan för beviljade

lån i obligationer, vilkas försäljande låntagarna själva få ombesörja. Detta

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Muj:fs proposition Nr 214.

89

förfaringssätt erbjuder visserligen fördelar för den obligationsemitterande

institutionen, men ger enligt fullmäktiges mening både från låntagarnas

synpunkt och i (ivrigt rum föranmärkningar. Det lärer ej kunna undvikas,

att ett så gott som ständigt utbjudande i marknaden av samma slags obligationer,

vilket bleve följden av berörda förfarande, måste verka nedpressande

på obligationernas kurs. Visserligen kan det sägas, att detta är av mindre

intresse för kassan, då den själv slipper ifrån att lösa kapitalrabattsfrågan,

men det torde ej lida något tvivel, att kapitalrabatten kan bliva och i konkreta

fall även blivit mindre betungande för låntagarna hos institutioner,

som själva ombesörjt upplåningen å penningmarknaden. Ehuru det sålunda

synes fullmäktige lämpligare och riktigare, att lånen från kassan, såsom

alltid sker i allmänna hypoteksbanken, utlämnas i kontanta medel, som

kassan då linge anskaffa genom att själv ombesörja försäljningen av sina

obligationer, anse sig fullmäktige dock ej böra påyrka, att kassan bindes

vid detta förfaringssätt, utan torde styrelsen böra erhålla frihet att allt

efter sig företeende omständigheter välja mellan båda de ifrågavarande förfaringssätten.

Då den föreslagna formuleringen av § 5 näppeligen giver

möjlighet därtill, synes föreskriften böra omformuleras och exempelvis lyda:

’lån till förening utlämnas kontant eller i kassans obligationer till parikurs’.

Fullmäktige vilja i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på, att den

nya kassan i varje fali torde bliva nödsakad att vid sin start anskaffa nödigt

kapital genom egna emissionsåtgärder, särskilt av den anledningen att,

därest obligationerna skulle successivt utbjudas av låntagarna, stor ovisshet

angående obligationernas värde till en början torde komma att förefinnas

hos den obligationsköpande allmänheten.

Ett utlämnande helt eller delvis av lånen till föreningarna i kontanta

medel komme givetvis att omöjliggöra ett strängt uppehållande av den av

de sakkunniga uttalade principen, att kassans obligationsskuld alltid bör

noga svara mot dess fordringar för utlämnade lån. Denna omständighet synes

emellertid ej böra tillmätas allt för stor betydelse. Kassan finge givetvis

förfara på samma sätt som allmänna hypoteksbanken, vilken alltid utlämnar

sina lån i kontanta medel, nämligen att vid nya lånemissioner söka

genom avtal med de låneövertagande bankerna ordna så, att kassans effektiva

obligationsskuld och dess fordringar av föreningarna för utlämnade lån vid

varje tidpunkt så nära som möjligt överensstämma med varandra».

Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har yttrat: Det kunde Allmänna hy
ifrågasättas,

om ej de olägenheter, som vidlådde lånens utlämnande i ob- P°teksbanken

ligationer i stället för i kontanta penningar, vore för låntagarna större än

de fördelar, som därmed skulle vinnas för institutionen såsom sådan. Erfarenheten

hade nämligen visat, att ett mer eller mindre oavbrutet utbjudande

på penningmarknaden av samma slags obligationer i små poster vore i avsevärd

grad ägnad att nedpressa kurserna på dessa till men för säljarna.

Valutans utlämnande i kontanter medförde visserligen tidvis uttagande av

kapitalrabatt, men erfarenheten hade ådagalagt, att denna ofta ställt sig

lägre då låneinstitutionen ombesörjt upplåningen, än då de särskilda låntagarna

själva sökte på marknaden avyttra sina obligationer. Bankstyrelsen

ville hemställa, att i författningarna inrymdes åtminstone valfrihet beträffande

valutans utbetalande i obligationer eller kontanter.

Styrelsen för svenska bankföreningen har ansett den ifrågavarande be- Svenska bank
föreningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

90 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

stämmelsen vara ägnad att verka försvagande på kassastyrelsens känsla av

ansvar för obligationernas marknadspris, orsaka svårigheter och förluster för

föreningarnas låntagare och även ofördelaktigt påverka den allmänna obligationsmarknaden

till olägenhet ej minst för statens och de offentliga korporationernas

upplåning.

Beträffande amorteringstiden har bank- och fondinspektionen ansett i förordningen

böra uttryckligen angivas, att för rena sekundärlån för egnahemsfastigheter

amorteringstiden icke finge överstiga exempelvis 20 år. —

Styrelsen för svenska bankföreningen har framhållit vikten av att amorteringstiden

för lån från kassan utmätes förhållandevis snävt.

Rörande den föreslagna inbetalningen i förtid av lån medelst obligationer

av vederbörligt slag hava erinringar gjorts från några håll.

Länsstyrelsen Länsstyrelsen i Stockholms län har härvid andragit: Länsstyrelsen förut’

St0Ciä“lms satte, att obligationerna ifråga vid lånets återbetalning skulle beräknas till

det värde de hade i allmänna marknaden, dock högst till pari. Skulle så

icke vara avsikten, syntes ifrågavarande medgivande vara olämpligt. En

låntagare skulle eljest genom att betala sitt lån med obligationer, då dessa

stode i en lägre kurs än vid tiden för lånets meddelande, kunna göra en

obehörig vinst, vilken komme att motsvaras av en förlust för kreditanstalten.

Allmänna hy- Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har funnit ifrågavarande

potekebanken. bestämmelse vara ägnad att menligt inverka på kreditanstaltens ekonomi.

Anstalten skulle nämligen ej — i motsats till vad fallet vore hos landshypoteksinstitutionen

— kunna betinga sig någon gottgörelse för det påräknade

förvaltningsbidrag, som sålunda bortfölle, vilket måste medföra viss svårighet

för föreningarna att beräkna sina framtida inkomster.

Stadshypoteks- Styrelsen för stadshypotekskassan har yttrat, att det i varje fall kunde

kassan. ifrågasättas, huruvida en rätt till förtida inbetalning kunde vara av den

vikt, att den uppvägde de förvaltningsolägenheter, som skulle uppstå genom

därav föranledd rubbning av amorteringsplanerna. Varje lån, för vilket

dylik extra avbetalning komme att ske, måste ur bokföringssynpunkt ägnas

en individuell behandling, som, därest avbetalningarna toge större omfattning,

skulle medföra ett betydande arbete.

Departements- Rörande sättet för kassans utlåning hava de sakkunniga tydligen tänkt

ebefem. gig att lån föreiling _ och för övrigt också lån från förening till den

Obligationer1 enskilde — skulle kunna utlämnas endast i kassans obligationer. Då det i

eller kontant, motiveringen förutsättes möjligheten av att kassans obligationer övertagas

av andra penninginstitut, lärer härmed avses, att den försäljning av

obligationerna, som i dessa penninginstitut ägde rum. skulle ske för vederbörande

låntagares räkning.

Även om man så till vida vill godtaga de sakkunnigas förslag i denna del, att

lån från kassan till förening och från förening till den enskilde i regel bör

utlämnas i kassans obligationer, lärer det knappast vara lämpligt att undan
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kanyl. Maj.-ts proposition Nr 214.

tagslöst påbjuda ett sådant förfaringssätt. Hot torde vara riktigare att L

författningen tillåta såväl kontant långivning som långivning i obligationer

och överlämna åt kassans styrelse att avgöra, vilketdera alternativet vid

olika tidpunkter är för kassan och låntagarna lämpligast. Angeläget är

emellertid att tillse att, därest långivningen sker kontant, den kapitalrabatt

och de övriga kostnader, som kassan får vidkännas vid sin upplåning, icke

stanna å kassan utan påföras föreningarna och i sista hand de enskilda

låntagarna. Det lärer därför böra i förordningen direkt utsägas, att, då lån

lämnas kontant, låntagaren skall gälda kapitalrabatt och övriga kostnader

vid kassans upplåning.

För de fall, då lån från kassan utlämnas i obligationer, torde stundom en

bättre kurs vara att påräkna, därest försäljningen av obligationerna sker

genom kassans försorg. Ehuru man kanske kan förutsätta, att även utan

särskild bestämmelse kassan härutinnan lämnar låntagarna sitt bistånd, lärer

i förordningen böra stadgas skyldighet för kassan att vara behjälplig med

obligationernas försäljning på lämpligt sätt. Naturligtvis bör en sådan

bestämmelse icke fattas såsom innebärande ett tvång till försäljning genom

kassan, om låntagaren önskar annorledes förfoga över obligationerna.

Om man sålunda i § 10 av departementsförslaget anvisar båda de nämnda

alternativen för långivningen, synes man också böra avfatta stadgandena

om kassans upplåning, §§ 3 och 5 i samma förslag, på ett sätt som täcker

båda alternativen för utlåningen. — Nämnas må också, att bestämmelsen i

§ 4 andra stycket av sakkunnigförslaget icke ansetts behövlig, liksom tredje

stycket i samma paragraf icke funnits böra upptagas i förordningen.

Att föreskriva ett särskilt maximum för amorteringstiden beträffande lån Amorteringai

vissa slag av fastigheter, synes mig knappast vara lämpligt. Det måste för- tlden>

utsättas, att kassans och föreningarnas styrelser nedlägga omsorg på bestämmandet

av lämplig amorteringstid allt efter omständigheterna i de särskilda

fallen.

De sakkunnigas förslag att medgiva låntagarna — föreningarnas och där- Inbetalning ay

med även kassans — rätt att göra inbetalning å lån utöver den årliga lån '' ,örtid''

amorteringen synes mig ur flera synpunkter lämpligt. För de enskilda låntagarna

kan mången gång behov av sådan rätt föreligga, och därest inbetalningen

får ske i kassans obligationer, som i likviden mellan låntagaren

och kassan (föreningen) få gälla till sitt nominella belopp, komma i tider

av sjunkande kurs å kassans obligationer dessas kurs att stödjas genom

att de enskilda låntagarna uppträda såsom köpare.

Det är emellertid nödvändigt att tillse, att rätten till förtida återbetalning

icke leder till förlust för kassan. Utlämnas alla lån från kassan i dess

obligationer och har i författningen föreskrivits, att sådan återbetalning

skall ske i det slag av obligationer, vari vederbörligt lån utlämnats, kan

kassan genom återbetalningen näppeligen utsättas för annan olägenhet än

någon ökning av förvaltningsarbetet och mistning av ett påräknat bidrag till

förvaltningskostnader. Därest åter —- såsom med departementsförslaget är

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

fallet — även kontant långivning från kassan medgives, kunna, om förtida

återbetalning sker kontant, allvarligare olägenheter uppstå i händelse av

obligationskursens stegring över pari.

Vill man med de former för långivningen, som departementsförslaget

upptager, medgiva rätt till förtida återbetalning av lån, lärer det bliva nödvändigt

att åt kassastyrelsen överlämna att föreskriva de villkor för återbetalningen,

som finnas nödiga till förekommande av förlust eller olägenheter

för kassan. Avsikten med en sådan föreskrift skulle vara att giva

låntagarna hela den förmån, en återbetalningsrätt kan innebära, blott kassan

icke utsättes för förluster genom rättens utövande. Har lån utlämnats i

obligationer och vill låntagaren helt eller delvis återbetala lånet medelst

återställande av obligationer av samma slag, torde kassastyrelsen icke hava

anledning att föreskriva andra villkor härför, än möjligen att låntagaren

utgiver någon ersättning för uteblivet bidrag till förvaltningskostnad och,

vid partiell återbetalning, ersättning för ökning i förvaltningsarbetet.

I enlighet med anförda synpunkter har tredje stycket i § 5 i sakkunnigförslaget

omarbetats (departementsförslaget § 10 tredje stycket).

§ 4

motsvarar § 2 fjärde stycket i sakkunnigförslaget.

§ 7.

Innehållet i denna paragraf har tidigare behandlats. Det må här endast

tilläggas, att bestämmelser om användningen av reservfondens avkastning

upptagits i ett sista stycke av paragrafen.

§ 8

motsvarar de sakkunnigas § 9.

Riksgäldsfullmäktige hava beträffande bestämmelserna i sistnämnda paragraf

uttalat, att bestämmelserna synts fullmäktige vara väl snäva, såvitt

anginge den nya kreditanstaltens fondmedel. Fullmäktige hava ifrågasatt,

huruvida icke såsom fondplacering borde tillåtas även reglementsenlig fordran

av inteckningsförening. Eu sådan placering skulle, anföra fullmäktige,

genom bättre avkastning vara ägnad att påskynda kassans fondbildning.

Det anmärktes, att såväl allmänna hypoteksbanken som stadshypotekskassan

vore obundna av föreskrifter rörande placering av sina fondmedel. — Liknande

synpunkter hava framförts av styrelsen för allmänna hypoteksbanken.

Å andra sidan har styrelsen för svenska bankföreningen funnit de föreslagna

bestämmelserna lämpligt avvägda och förklarat sig icke kunna ansluta

sig till riksgäldsfullmäktiges yttrande. Att fonderna skulle vara likvida

och från föreningarna helt avskilda, syntes vara en fördel, från vilken man

ej borde avstå.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214. 93

Då det ur flera synpunkter torde vara mindre lämpligt att kassans reservfond

till större eller mindre del placeras i kassans egna obligationer, har den

föreslagna bestämmelsen om sådan placering fått utgå. Däremot bar, till

utökande av de tillåtna placeringsobjekten, paragrafen i fråga ändrats därhän,

att placering tillätes i Svenska skeppshypotekskassans obligationer och

i obligationer, som till den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med

obligationer av något av de förut i paragrafen angivna slagen. Vidare bär

stadgandet om placering av andra kassans tillgängliga medel än reservfonden

fått, såsom knappast erforderligt, utgå.

§ 9

motsvarar § 3 i sakkunnigförslaget. Denna paragrafs två stycken hava ansetts

lämpligen böra byta plats. I övrigt har en jämkning skett med avseende

å uttrycket för de belopp, efter vilka föreningarnas inbördes ansvar

för kassans förbindelser regleras.

§ 11

motsvarar de sakkunnigas § 10. Rörande de sakkunnigas motivering till

paragrafen får jag hänvisa till betänkandet (sid. 128—129).

I flera remissyttranden har betonats vikten av att kassan erhåller en stark

och duglig styrelse. — Särskilt har av styrelsen för svenska bankföreningen

framhållits såsom det viktigaste av allt för betryggande av kassans verksamhet,

att kassan bleve ställd under verkligt sakkunnig och försiktig ledning.

Därförutan båtade en aldrig så sträng reglementering föga. Att

största möjliga säkerhet i detta hänseende bereddes, borde från det allmännas

sida göras till föremål för dess synnerliga omsorg.

Riksgäldsfullmäktige hava ansett, att den styrelseledamot, som enligt förslaget

skulle utses av fullmäktige, borde vara styrelsens vice ordförande

såsom fallet vore i allmänna hypoteksbanken och stadshypotekskassan.

Redan tidigare har jag, i samband med behandlingen av frågan om den

solidariska ansvarigheten för kassans och föreningarnas förbindelser, haft

tillfälle betona vikten av att den nya kreditorganisationen kommer under

en god och sakkunnig ledning, och detta må här ytterligare understrykas.

Under bearbetningen inom departementet av sakkunnigförslaget

har tagits under övervägande möjligheten att i detta hänseende tillföra kreditanstaltens

organisation någon förstärkning. I sådant syfte har man ansett

det böra stadgas, att Kungl. Maj:t skall utse, förutom den ledamot som

skall vara styrelsens ordförande jämte suppleant för denne ledamot, ytterligare

en ledamot i kassastyrelsen jämte suppleant, samt föreskrivas såsom

en fordran beträffande en av de två av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna,

att han skall äga insikt och erfarenhet beträffande rörelse för fastighetsbelåning.

Samma fordran skulle ställas på denne ledamots suppleant.

En annan garanti kan måhända också lämpligen vinnas genom ett stad
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. May.ts proposition Nr 214.

gande att styrelsens val av verkställande direktör skall för att vara gällande

biträdas av någon av de styrelseledamöter, som utsetts av Kungl. Maj:t.

På detta sätt skulle de två av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna, om de

äro eniga, kunna förhindra val av en direktör, som icke ansåges besitta

fullt tillräckliga kvalifikationer.

Då med de angivna ändringarna i fråga om styrelsens tillsättande statsrepresentanterna

i styrelsen bleve tre, men det fortfarande är önskligt att de

valda ledamöternas antal överstiger statsrepresentanternas, har det minsta

antalet styrelseledamöter funnits böra sättas till sju i stället för fem.

I enlighet med det anförda och jämväl i övrigt i formellt hänseende har

sakkunnigförslagets § 10 undergått över ar betning.

§ 12.

De sakkunnigas motivering till motsvarande stadgande — §11 — återfinnes

å sid. 129 i betänkandet.

I enlighet med påpekande i ett remissyttrande har i stadgandet vidtagits

en jämkning till ernående av att, därest den auktoriserade revisorn är förhindrad

att utöva sitt uppdrag, i stället inkallas den suppleant, som skall

besitta enahanda sakkunskap.

§ 13

överensstämmer med de sakkunnigas § 12.

§ 14.

Sakkunnigförslagets motsvarande stadgande — § 8 — har undergått viss

omarbetning, delvis betingad av att föreskrifter om användningen av reservfondens

avkastning upptagits i § 7 av departementsförslaget.

§ 15.

I denna paragraf, vilken liksom de sakkunnigas motsvarande stadgande

(§ 13) handlar om kassans likvidation, hava upptagits: i första stycket en

bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj:t förordnar om kassans trädande i

likvidation och om förfarandet därvid, samt i andra stycket en motsvarighet

till de sakkunnigas § 2 femte stycket om grundfondsobligationers användande

vid likvidation.

Tredje stycket i § 15 motsvarar de sakkunnigas § 13, vars föreskrift

därom att Kungl. Maj:t före meddelandet av bestämmelser om användningen

av kassans återstående tillgångar skulle inhämta yttrande från ombudsstämman

dock funnits böra utgå. Skälet är, att det med hänsyn till kreditanstaltens

vid sådan tidpunkt framskridna likvidation kan vålla svårigheter

att välja ombud till stämma.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 214.

95

§ 16.

Denna paragraf, motsvarande § 14 i sakkunnigförslaget har undergått formell

överarbetning, huvudsakligen för vinnande av en viss överensstämmelse med

lydelsen av § 1.

% 17

motsvarar de sakkunnigas § 15.

§ 18

motsvarande de sakkunnigas § 16, har ansetts böra flyttas in under rubriken

om föreningsmedlemmarnas ansvarighet för föreningens förbindelser.

§ 19.

Några jämkningar hava vidtagits i sakkunnigförslagets § 17, därav en

såsom följd av säkerhetsfondens förändrade karaktär, då återbäring av låntagarnas

avgifter till fonden i regel ej äger rum.

§ 20

motsvarar de sakkunnigas §> 18.

§ 21

motsvarar § 23 andra stycket i sakkunnigförslaget.

Bestämmelserna i första stycket av sistnämnda paragraf hava ansetts kunna

utgå.

§ 22.

De sakkunnigas motivering till motsvarande stadganden — §§ 19 och 21

— återfinnes å sid. 130—132 i betänkandet.

I ett och annat remissyttrande har förordats, att även tomträttsinteckning

borde godtagas såsom säkerhet för lån hos den nya kreditanstalten. — Sålunda

har riksgäldsfullmäktigen Anderson såsom reservant bland riksgäldsfullmäktige

anfört, att ehuru det i viss mån vore förklarligt, att de sakkunniga

icke föreslagit såsom godtagbar säkerhet för sådant lån jämväl tomträttsinteckning,

reservanten dock funne, vid det förhållande att tomträtt vore ett

av staten godkänt institut, att konsekvensen av den statliga sanktionen bort

kräva godtagande av sådan säkerhet vid en av staten garanterad kassas utlåning.

Stockholms stadsfullmäktige hava instämt i ett av stadens fastighetsnämnd

avgivet yttrande, däri andragits bland annat: Kommunernas ingripande för

ordnandet av kreditbehovet för innehavare av tomträtt hade nödvändiggjorts

av de mycket stora svårigheterna att på den allmänna lånemarknaden erhålla

lån mot säkerhet av tomträttsinteckning. Tillgodoseendet av detta kreditbehov

vore emellertid icke endast en angelägenhet för vederbörande kom
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

mun. I stället syntes staten böra hava samma intresse och skyldighet att

sörja för sådan kreditgivning som för kreditgivning åt andra byggnadsföretagare.

Det vore därför synnerligen angeläget, att den nya kredit

anstalten bereddes möjlighet att utlämna lån för byggnader, uppförda å

mark som upplåtits med tomträtt.

På de skäl, som de sakkunniga anfört rörande tomträtten såsom underlag

för kreditgivning och därav möjligen följande återverkan på bedömandet

av säkerheten för kassans obligationer, lärer det icke vara lämpligt att

i samma kreditanstalt sammanföra fastighets- och tomträttsinteckningar.

Omarbetning av sakkunnigförslagets bestämmelser i § 19 andra stycket

har skett i förtydligande syfte.

§ 23

motsvarar § 20 i sakkunnigförslaget. Om dessa bestämmelser har tidigare

talats. Det torde endast vara att tillägga, att inledningsorden beteckna en

bearbetning i förtydligande syfte av motsvarande uttryck i sakkunnigförslaget.

§ 24

överensstämmer med § 22 i sakkunnigförslaget.

§ 25.

En reservant bland de sakkunniga, kanslirådet Mannerfelt, har med hänvisning

till en vid 1928 års riksdag vidtagen ändring av lagen om ekonomiska

föreningar (39 a §) ansett det vara lämpligt, att möjlighet gåves

jämväl för förening av förevarande art att, efter medgivande av kassans

styrelse och tillstånd av Kungl. Maj:t, besluta att befogenhet för föreningssammankomst

skulle helt eller delvis utövas av därtill utsedda föreningsmedlemmar

(fullmäktige) samt att sammanträde, som hölles av sålunda

utsedda, skulle vara ansett såsom föreningssammankomst.

I sitt remissyttrande har länsstyrelsen i Norrbottens län framhållit såsom

lämpligt, att länsstyrelsen å den ort, där förenings styrelse hade sitt säte,

finge rätt att i föreningsstyrelsen insätta en representant för det allmänna.

Såsom skäl för en sådan bestämmelse har åberopats omsorg om grundfonden

samt angelägenheten att hos allmänheten ingiva förtroende för den nya

kreditanstalten. — Länsstyrelsen i Malmöhus län liar biträtt Mannerfelts

förslag om införande av fullmäktiginstitution. I liknande riktning har

socialstyrelsen uttalat sig.

Rörande betydelsen av att den nya kreditanstalten kommer under bästa

möjliga ledning får jag hänvisa till vad därom tidigare anförts vid behandlingen

av § 11. Till vinnande av ökade garantier i detta avseende kan

ifrågasättas, att en av föreningsstyrelsens ledamöter jämte suppleant skulle

tillsättas av vederbörande länsstyrelse eller av kassans styrelse. Åt det sistnämnda

alternativet synes böra givas företräde, då kassastyrelsen lärer vara

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

särskilt lämpad att träffa valet och en förbindelse av värde därigenom skulle

vinnas mellan kassa- och föreningsstyrelserna. Den av kassastyrelsen utsedda

ledamoten och suppleanten böra om möjligt äga insikt och erfarenhet

beträffande rörelse för fastighetsbelåning.

Med hänsyn till vikten att såsom ledare av förening kunna erhålla den

lämpligaste person, som står till buds, även om han icke skulle vara ledamot

av föreningens styrelse, torde för varje förening böra utses en verkställande

direktör. Någon särskild verkställande ledamot av styrelsen skulle

då icke erfordras. Såsom ytterligare garanti för ett gott val av direktör

bör nog uppställas, att valet icke blir gällande med mindre det godkänts

av kassans styrelse.

I enlighet med sålunda angivna synpunkter har omarbetning skett av

första stycket i de sakkunnigas § 25. — Att införa möjlighet till den fullmäktigerepresentation,

varom från ett par håll hemställts, har icke synts

erforderligt.

§ 26.

I flera remissyttranden har förordats en snävare begränsning av antalet

ombud till ombudsstämma. Så är fallet beträffande utlåtandena från bankoch

fondinspektionen, riksgäldsfullmäktige, länsstyrelserna i Stockholms och

Norrbottens län samt styrelserna för Sveriges allmänna hypoteksbank och

för svenska bankföreningen. I flertalet fall har denna hemställan motiverats

med nödvändigheten att begränsa kassans förvaltningskostnader, i ett par

fall med faran för överorganisation. — Länsstyrelsen i Norrbottens län har

ansett syftet med stadgandet om representationsrätt kunna vinnas å annat,

enklare sätt än det föreslagna, exempelvis genom införande av röstvärdeberäkning

för föreningarnas ombud.

Av kostnadsskäl och till förekommande av alltför stora ombudsförsamlingar

synes man böra begränsa antalet ombud i överensstämmelse med de regler,

som gälla för stadshypoteksföreningarna.

§ 27

överensstämmer med de sakkunnigas § 24.

§ 28.

I överensstämmelse med vad som skett vid motsvarande stadgande om

kassan (§ 15) har i förevarande paragraf (jämför § 27 i sakkunnigförslaget)

intagits en bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj:t förordnar om förenings

trädande i likvidation och om förfarandet därvid.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 178 häfl. (Nr 21b.)

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Följdförfatt- Sveriges allmänna hypoteksbank och konungariket Sveriges stadshypoteksnmgar.

kassa jämte de under dessa kreditinrättningar lydande hypoteksföreningarna

äro frikallade från skattskyldighet till staten för all inkomst samt kommunalt

skattskyldiga allenast för inkomst av fastighet. De tvenne inrättningarna

åtnjuta vidare frihet från stämpel för obligationer, som av

dem utgivas, varjämte frihet från fondstämpel medgivits vid överlåtelse av

obligationer, då den ene kontrahenten är någondera av samma inrättningar.

De sakkunniges majoritet hava föreslagit att motsvarande förmåner måtte

beredas den nya kassan och de därunder lydande föreningarna. Bankdirektören

Lagercrantz har i avseende å förslaget om skattefrihet för inkomst

reservationsvis uttalat en viss tvekan.

Då den föreslagna kreditanstalten är i stort sett organiserad efter samma

linjer och avsedd för liknande ändamål som stadshypotekskassan jämte dess

föreningar, lärer i överensstämmelse med sakkunnigmajoritetens uppfattning

sådan ändring böra vidtagas dels i 7 § i förordningen den 28 september

1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt dels ock i 53 §

1 mom. i kommunalskattelagen samma dag (nr 370), att bostadskreditkassan

och bostadskreditföreningarna frikallas från skattskyldighet till

staten för all inkomst samt bliva skyldiga att erlägga kommunalskatt

allenast för inkomst av fastighet. Vidare bör i 8 § i förordningen den 19

november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften införas bestämmelse om

frihet för bostadskreditkassan från stämpel för obligationer, som av kassan

utfärdas, samt bestämmelsen i 3 § 2 mom. i förordningen den 6 november

1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper

ändras därhän, att stämpelfrihet medgives vid överlåtelse av obligationer,

då den ene kontrahenten är bostadskreditkassan.

Jag ämnar senare i dag anmäla fråga om proposition till riksdagen med

förslag till de sålunda avsedda författningsändringarna.

Förslag till vissa av den nya kreditorganisationens tillkomst föranledda

ändringar i lagen om ekonomiska föreningar och i lagen om ackordsförhandling

utan konkurs komma att senare i dag anmälas av chefen för

justitiedepartementet.

Hemställan. Föredragande departementschefen uppläser härefter det inom finansdepartementet

upprättade förslaget till förordning om Svenska bostadskreditkassan

och om bostadskreditföreningar samt hemställer, att Kungl. Maj:t

måtte i proposition föreslå riksdagen att

dels antaga samma förslag;

dels ock besluta, att från riksgäldskontoret skola till Svenska bostadskreditkassan

såsom dess grundfond överlämnas svenska statens fyra och

en halv procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett

nominellt belopp av 30,000,000 kronor med rätt för kassan att enligt bestämmelserna

i förordningen förfoga över obligationerna.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet.

Elis Lindahl.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionen ........................................................................................................ 1

Förslag till förordning om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar

...................................................................................................... 2

Statsrådsprotokollet ............................................................................................ 10

Tidigare åtgärder och förslag ............................................................................ 11

Stadshypotekskassan och stadshypoteksföreningarna s. 11, statens egnahemsl&nefond

s. 15, statens bostadslånefond s. 17. — Bostadskommissionens

förslag år 1917 s. 21, förslag till riksdagen år 1925 s. 22, Sveriges

fastighetsägareförbunds förslag år 1925 s. 25, föreningen Stockholms

villastäders förslag år 1928 s. 27.

Bostadskreditsakkunnigas uppgift. Översikt av deras förslag ....................... 27

Grundläggande spörsmål ................................................................................... 31

Behovet av bostadskreditens ordnande s. 31. — Statligt eller enskilt ordnande

av bostadskrediten s. 41. — Gemensam kreditorganisation för

samtliga kreditbehoven; riksorganisation; solidarisk ansvarighet s. 43. —

Departementschefen s. 57.

Övriga huvudfrågor ............................................................................................ 6 g

Låntagarnas fondbildning s. 66. — Spörsmål om grundfonden s. 76. —

Belåningsgräns och belåningsvärde s. 79. — Föreningarnas verksamhetsområden

s. 84. — Kassans och föreningarnas benämningar s. 87.

Speciell motivering ............................................................................................ 87

Hemställan.......................................................................................................... 98

Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag. 1929.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. BU 1929:65 Memorial med förslag till nytt reglemente för riksgäldskontoret. Bankoutskottet får härmed överlämna förslag till nytt reglemente för riksgäldskontoret. s. 2 i texten
  2. 1LU 1929:37 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 91 § i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar och lag om ä s. 2 i texten
  3. BU 1929:58 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar, m. m. jämte i ämn s. 1 i texten