Med förslag till förordning om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar, m. m
1929-03-15 · 100 sidor, varav 85 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 85 av 100 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1929:214, Med förslag till förordning om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
1
Nr 214.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar,
m. m.; given Stockholms slott den 15 mars 1929.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga bifogade förslag till förordning om Svenska bostadskreditkassan
och om bostadskreditföreningar,
dels ock bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen därjämte hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Nils Wohlin.
Bihang till riksdagens protokoll 1929.
1 sand.
178 håft. (Nr 2U )
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 2H.
Förslag
till
Förordning
om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskredit
föreningar.
Härigenom förordnas som följer:
Kap. I. Bostadskreditkassan.
Om kassans ändamål.
§ 1.
Svenska bostadskreditkassan har till ändamål att i enlighet med bestämmelserna
i denna förordning och i reglemente, som utfärdas av Konungen,
driva lånerörelse genom att lämna lån åt bostadskreditföreningar, varom
i kap. II stadgas.
Om kassans fonder och obligationslån.
§ 2.
Såsom grundfond för kassan ställer staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret
till förfogande svenska statens fyra och en halv procent
obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp
av minst trettio miljoner kronor. Grundfondsobligationerna fortfara
att tillhöra staten, som dock ej äger att för annat ändamål förfoga över
dem, så länge kassans samtliga förbindelser icke äro fullgjorda.
§ 3.
För sin lånerörelse utfärdar kassan räntebärande till innehavaren ställda
obligationer. Sammanlagda beloppet av kassans utelöpande obligationer
må icke uppgå till mera än tio gånger beloppet av grundfonden.
§ 4.
Grundfonden, som är avsedd att tjäna såsom säkerhet för kassans obligationer,
må av kassans styrelse, efter medgivande av fullmäktige i riksgäldskontoret,
kunna tillfälligtvis anlitas för fullgörande av kassans för
-
Kanal. Maj: t a proposition Nr 214.
3
bindelser, därvid dock skull iakttagas, att grundfonden efter plan, som av
fullmäktige i riksgäldskontoret bestämmes, inom fem ur skall återställas
till sin förutvarande storlek. Kassan vare skyldig gottgöra staten vad
staten till följd av kassans åtgärd nödgas utgiva i ränta å obligationerna.
§ 5.
De obligationer, som av kassan utfärdas, skola återbetalas genom årlig
amortering enligt plan, som angives i obligationsavtalet. Obligationerna
skola kunna senast tio år efter utgivandet av kassan uppsägas till inbetalning
inom den tid av högst ett år, som är i obligationsavtalet bestämd.
Hava grundfondsobligationer tagits i anspråk till belopp av nominellt
två miljoner kronor, må kassan icke utställa obligationer för ny långivning
med mindre Konungen, efter hörande av fullmäktige i riksgäldskontoret,
därtill lämnar tillstånd.
§ 6.
Såsom säkerhet för de obligationer, som av kassan utgivas, tjäna de
förbindelser, som föreningarna för erhållna lån utfärda till kassan, jämte
de till föreningarna för erhållna lån lämnade reverser med tillhörande
hypotek.
Såsom säkerhet för förenings lån hos kassan skola pantförskrivas de till
föreningen för erhållna lån lämnade reverser med hypotek.
Det åligger kassans styrelse att tillse, att föreskriven säkerhet är ställd
och hålles vid makt. De till föreningarna lämnade reverser med hypotek
skola ställas under offentlig vård.
§ 7.
Kassans behållna årsvinst skall avsättas till en reservfond.
Såsom bidrag till reservfonden skall förening för varje lån, som från
kassan erhålles, årligen under tio år erlägga ett belopp, motsvarande
en tiondels procent av lånets ursprungliga belopp. Sådant bidrag må,
efter bestämmande av kassans styrelse, minskas eller upphöra att utgå, då
reservfonden överstiger fem procent av kassans skulder.
Reservfondens avkastning lägges till fonden; dock må avkastningen,
då fonden överstiger fem procent av kassans skulder, kunna användas
till bestridande av dess förvaltningskostnader eller, till den del avkastningen
ej är erforderlig för sådant ändamål, till beredande av annan
lättnad för föreningarna.
§ 8.
Reservfonden skall placeras i statens, Sveriges allmänna hypoteksbanks,
konungariket Sveriges stadshypotekskassas eller Svenska skeppshypotekskassans
obligationer eller i obligationer, som till den säkerhet de erbjuda
kunna anses jämförliga med obligationer av något av nyss angivna slag,
eller ock mot säkerhet i fullgod fastighetsinteckning.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
Om föreningarnas ansvarighet för kassans förbindelser.
§ 9.
Därest kassans förbindelser ej kunna infrias med anlitande av dess
egna tillgängliga medel, äger kassan infordra erforderliga tillskott från
föreningarna.
För kassans förbindelser svare föreningarna i förhållande till högsta
under räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen av sina från kassan erhållna
lån. Kan förening icke fullgöra den betalningsskyldighet, som
till följd av denna ansvarighet åligger föreningen, vare övriga föreningar
efter nyssnämnda grund ansvariga för bristen.
Om lånerörelsen.
§ 10.
Av förening gjord framställning om lån från kassan prövas av dennas
styrelse. Lån till förening utlämnas i kassans obligationer till parikurs
eller ock kontant. I förra fallet åligger det kassan att vara föreningens
låntagare behjälplig för obligationernas försäljning på lämpligt sätt. Lämnas
lånet kontant, skall föreningen gälda den kapitalrabatt och de övriga kostnader,
som kassan vid sin upplåning kan hava fått vidkännas.
Lån till förening skall förräntas och amorteras genom kontant erlagd
annuitet enligt fastställd plan. Amorteringstiden må ej överstiga fyrtio
år. Sedan tio år förflutit från lånets mottagande, kan föreningen uppsäga
lånet till inbetalning efter ett år.
Förening äger att, utöver den årliga amorteringen, göra ytterligare inbetalning
å erhållet lån, antingen kontant eller i obligationer utfärdade
av kassan. Föreningen vare dock skyldig att därvid underkasta sig de
villkor, som kassans styrelse finner nödigt föreskriva till förekommande
av förlust eller olägenhet för kassan.
Om förvaltningen m. m.
§ 11.
Kassan förvaltas av en styrelse med säte i Stockholm. Styrelsen består
av det antal ledamöter, minst sju högst nio, som av ombudsstämman
bestämmes, och skola suppleanter finnas till lika antal som antalet ledamöter.
Konungen utser, för en tid av tre år i sänder, två ledamöter och två
suppleanter för dem. Av dessa skall en ledamot, så ock suppleanten för
honom, äga insikt och erfarenhet beträffande rörelse för fastighetsbelåning.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
5
Fullmäktige i riksgäldskontoret utse, likaledes för en tid av tre år i sänder,
en ledamot samt suppleant för honom. Övriga ledamöter och suppleanter
väljas å ombudsstämman. Vald ledamot eller suppleant utses för tiden till
den ordinarie ombudsstämma, som hålles under tredje året efter det, då
valet förrättades.
Fn av de av Konungen utsedda ledamöterna förordnas av Konungen
att vara ordförande i styrelsen. Vice ordförande väljes inom styrelsen.
Arvoden för de av Konungen och av fullmäktige i riksgäldskontoret
utsedda ledamöterna bestämmas av Konungen.
Styrelsen utser verkställande direktör samt tillsätter kassans övriga
tjänstemän. Beslut, varigenom verkställande direktör utsetts, vare ej
gällande med mindre det biträtts av en av Konungen utsedd styrelseledamot.
Styrelseledamöter, som genom att överträda denna förordning eller med
stöd av densamma meddelade bestämmelser eller eljest uppsåtligen eller
av vårdslöshet tillskynda kassan skada, svare för skadan en för alla och
alla för en.
§ 12.
För revision av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper skola
årligen utses tre revisorer med lika många suppleanter. En revisor och
en suppleant för honom utses av fullmäktige i riksgäldskontoret; de övriga
väljas å ombudsstämman. Av de sistnämnda skola en revisor och hans
suppleant vara av handelskammare i riket eller på annat, av Konungen
godkänt sätt auktoriserad revisor.
Hava revisorer i sin berättelse mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift
eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift
i handling, som av dem granskats, eller vid fullgörandet av sitt uppdrag
visat vårdslöshet, vare de, som låtit sådant komma sig till last, kassan
ansvariga för all därav uppkommande skada, en för alla och alla för en.
§ 13.
Ombud för föreningarna skola årligen före utgången av juni månad
samlas till ordinarie ombudsstämma i Stockholm å tid, som av kassans
styrelse bestämmes. Stämman förrättar föreskrivna val av ledamöter i
kassans styrelse och revisorer ävensom suppleanter för dessa samt beslutar
angående ansvarsfrihet för styrelsen.
Extra ombudsstämma skall styrelsen utlysa, när revisorerna sådant påyrka
eller styrelsen finner omständigheterna därtill föranleda.
§ 14.
Kassans förvaltningskostnader skola, i den mån de icke bestridas på
sätt i § 7 är sagt, gäldas genom bidrag av föreningarna efter ty kassans
styrelse bestämmer.
6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
§ 15.
Om kassans trädande i likvidation och om förfarandet därvid förordnar
Konungen.
Vid likvidation av kassan må grundfondsobligationer tagas i anspråk
allenast i den mån annan tillgång saknas, som svarar för kassans förbindelser.
Rörande användningen av vad som vid likvidationen återstår av kassans
tillgångar, efter det skulderna blivit guldna, bestämmer Konungen.
Kap. II. Bostadskreditföreningarna.
Om föreningarnas ändamål.
§ 16.
Bostadskreditföreningar hava till ändamål att, i enlighet med bestämmelserna
i denna förordning och i reglemente, som utfärdas av Konungen,
tillhandahålla sina medlemmar lån mot säkerhet av inteckning i fastighet.
Om förenings bildande och verksamhetsområde.
§ 17.
Ansökan om tillstånd till bildande av förening göres hos Konungen.
Inom den del av riket, som Konungen för föreningen bestämmer, äger
förening utöva verksamhet i samtliga städer och köpingar samt andra
samhällen, för vilka byggnadsstadgan för rikets städer och de för stad meddelade
bestämmelserna i hälsovårdsstadgan och i brandstadgan äro gällande,
så ock i annat inom samma del av riket beläget samhälle eller tätare
bebyggt område, som av Konungen förklarats skola tillhöra verksamhetsområdet.
Konungen meddelar föreskrift om det minimibelopp, för vilket förening,
innan den må börja sin verksamhet, skall hos kassan hava anmält sig till
erhållande av lån.
Om föreningsmedlemmarnas ansvarighet för föreningens förbindelser.
§ 18.
Medlem av förening är den, som häftar för inteckningslån hos föreningen.
§ 19.
För förenings förbindelser svare dess medlemmar i förhållande till
högsta under räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen av sina från föreningen
erhållna lån. Kan medlem icke fullgöra den betalningsskyldighet,
Kungl. Maj:ts proj)osition Nr 214.
7
som till följd av denna ansvarighet åligger honom, vare föreningens
övriga medlemmar efter nyssnämnda grund ansvariga för bristen.
Om säkerhetsfond.
§ 20.
Förening skall såsom säkerhet för fullgörandet av sina förbindelser avsätta
en säkerhetsfond.
Såsom bidrag till säkerhetsfonden skall envar låntagare erlägga en särskild
avgift, motsvarande två procent av erhållet lån. Inbetalningen av
avgiften må kunna fördelas på en tid av högst fem år, räknat från lånets
beviljande. Grunderna för avgifternas inbetalning, därom föreningens
styrelse beslutar, skola vara godkända av kassans styrelse.
Avgifterna till säkerhetsfonden må, efter medgivande av kassans styrelse,
minskas eller upphöra att utgå, då säkerhetsfonden överstiger tio procent
av föreningens skulder.
Inbetalar låntagare i förtid sitt lån till fullo, må, där särskilda skäl äro
och kassans styrelse det medgiver, hans avgift till säkerhetsfonden helt
eller delvis återbetalas till honom.
Så länge förenings verksamhet fortfar, må dess säkerhetsfond icke komma
föreningens medlemmar till godo på annat sätt än i näst föregående stycke
sägs eller, vad angår fondens avkastning, i reglementet må stadgas.
§ 21.
I fråga om placering av förenings säkerhetsfond skall vad i § 8 stadgas
äga tillämpning.
Om lånerörelsen.
§ 22.
Förening må meddela lån allenast mot säkerhet av inteckning i bebyggd,
huvudsakligen för bostadsändamål anordnad fastighet, som är nöjaktigt
försäkrad mot brandskada.
För förenings utlåning lända i tillämpliga delar till efterrättelse de
bestämmelser, som gälla för utlåning från kassan till föreningarna, och
skall lån av förening utlämnas till låntagaren mot enahanda villkor, under
vilka föreningen erhåller motsvarande lån hos kassan. Därjämte skall
föreningen av låntagaren betinga sig de bidrag och avgifter, som jämlikt
stadganden i denna förordning eller i reglementet skola utgå till föreningen
eller från föreningen till kassan.
Lån må ej meddelas till lägre belopp än ettusen kronor.
§ 23.
Till minst det belopp, till vilket lån beviljas, skall finnas säkerhet
av inteckning eller inteckningar liggande inom tre fjärdedelar av fastig
-
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
hetens vid föreningens värdering uppskattade värde. Inteckning skall
jämväl vara belägen inom fastighetens brandförsäkringsvärde och tre
fjärdedelar av dess vid taxering enligt kommunalskattelagen åsatta värde.
§ 24.
Lån må ej meddelas med mindre lån mot säkerhet av inteckning med
bättre förmånsrätt i samma fastighet prövas vara på betryggande sätt
ordnat. Det åligger föreningen att vid bedömandet härav iakttaga de närmare
föreskrifter, som meddelas av kassans styrelse.
Om förvaltningen m. m.
§ 25.
Förening förvaltas av en styrelse med säte å den ort Konungen bestämmer.
Kassans styrelse utser en av ledamöterna i föreningens styrelse
ävensom suppleant för honom. Till sådan ledamot och suppleant böra utses
personer med insikt och erfarenhet beträffande rörelse för fastighetsbelåning.
Föreningens styrelse utser verkställande direktör. Sådant val vare ej
gällande med mindre det godkänts av kassans styrelse.
För revision av föreningsstyrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper
skola årligen utses revisorer jämte suppleanter. En av revisorerna
jämte suppleant för honom utses av kassans styrelse.
Ordinarie sammankomst med föreningens medlemmar skall årligen hållas.
Extra föreningssammankomst hålles i de fall, som i reglementet bestämmas.
Närmare bestämmelser om styrelse, revision och föreningssammankomster
meddelas i reglementet.
§ 26.
Varje förening utser till ombudsstämma, varom förmäles i § 13, ett ombud,
jämte en suppleant, för varje påbörjat femtal miljoner kronor av föreningens
sammanlagda oguldna lånebelopp hos kassan enligt kassans senast
fastställda bokslut, dock att förening ej må representeras av flera ombud
än fem.
§ 27.
Bidrag till bestridande av förenings förvaltningskostnader skola av låntagarna
gäldas på sätt i reglementet närmare stadgas, överskott, som må
uppstå å dylika bidrag, skall tillföras säkerhetsfonden.
§ 28.
Om förenings trädande i likvidation och om förfarandet därvid förordnar
Konungen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
!)
Vid förenings likvidation skall vad som återstår av föreningens tillgångar,
efter det skulderna blivit guldna, överlämnas till kassan.
Denna förordning träder i kraft den dag Konungen förordnar.
I samband med fastställandet av reglemente för kassan och föreningarna
meddelar Konungen de närmare bestämmelser, som finnas erforderliga med
avseende å kassans och föreningarnas bildande, och äger Konungen därvid
bestämma, att interimsstyrelse för kassan och för förening skall utgöras
av personer, utsedda av offentlig myndighet, ävensom att revisorer
för kassan och för förening skola, för den första tiden av kassans
eller föreningens verksamhet, utses av sådan myndighet.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 15 mars 1929.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Tryggek, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Lund vik, Borell, von Steyern, Malmberg,
Lindskog, Bissmark, Johansson.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, social- och jordbruksdepartementen
anför chefen för finansdepartementet, statsrådet Wohlin:
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 april 1926 tillkallade dåvarande
chefen för socialdepartementet den 22 i samma månad regeringsrådet
L. A. V. Rydin, tillförordnade byråchefen i socialstyrelsen, filososofie
licentiaten K. Bergström, direktören i livförsäkringsanstalten Folket K. Eriksson,
verkställande direktören i Stockholms intecknings garanti aktiebolag C.
G. Lagercrantz och statens egnahemsinspektör, kanslirådet C. E. A. Mannerfelt
att inom departementet såsom sakkunniga, enligt vissa angivna direktiv,
biträda med verkställande av utredning och avgivande av förslag angående
ordnande av kreditgivning för bostadsbyggande (bostadskreditsakkunniga),
varvid åt Rydin uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar.
Efter verkställd utredning överlämnade de sakkunniga med skrivelse den
15 maj 1928 till chefen för socialdepartementet betänkande angående
ordnandet av viss bostadskredit (statens offentliga utredningar 1928: 10),
innefattande förslag till förordning om svenska stadsinteckningskassan och
om stadsinteckningsföreningar samt förslag till kungörelse angående reglemente
för svenska stadsinteckningskassan och för stadsinteckningsföreningar,
jämte vissa därav föranledda förslag till följdförfattningar. Till betänkandet
voro fogade skiljaktiga meningar av Lagercrantz och Mannerfelt, var för
sig, samt ett särskilt yttrande av Rydin.
Över ifrågavarande betänkande hava yttranden efter remiss avgivits av statskontoret,
riksförsäkringsanstalten, socialstyrelsen, bank- och fondinspektionen,
försäkringsinspektionen, statens egnahemsstyrelse, statens byggnadsbyrå samt
fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden, överståthållarämbetet och länsstyrelserna,
riksgäldsfullmäktige, Stockholms stadsfullmäktige, styrelserna
- Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
11
för Sveriges allmänna hypoteksbank och för vissa hypoteksföreningar, för
konungariket Sveriges stadshypotekskassa och för vissa stadshypoteksförenirigar,
för svenska sparbanksföreningen, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund ävensom för Sveriges fastighetsägareförbund, hyresgästernas
sparkasse- och byggnads l''ö reningars riksförbund u. p. a. och för
Stockholms kooperativa bostadsförening. Härförutom hava av vissa myndigheter
yttranden överlämnats från underordnade myndigheter och andra
underlydande organ och, i vissa fall, från enskilda sammanslutningar.
Sedan detta ärende jämlikt gällande stadga angående fördelning av ärendena
mellan statsdepartementen ansetts böra för sin fortsatta behandling
överflyttas till finansdepartementet, har sådan överflyttning ägt rum.
Vid ärendets övervägande inom finansdepartementet hava förutom remissyttrandena
beaktats vissa till social- eller till finansdepartementet inkomna
framställningar från enskilda.
Med anledning av den utredning, som efter betänkandets avgivande i
ärendet förekommit, har det av de sakkunniga avgivna förslaget till förordning
inom departementet underkastats överarbetning och komplettering.
Såsom resultat av detta arbete föreligger nu förslag till förordning om
Svenska bostadskreditkassan och om bostad,skreditföreningar.
Tidigare åtgärder och förslag.
Innan jag ingår på en redogörelse för de förslag rörande ordnandet av Statliga
bostadskredit i städer och stadsliknande områden, som föregått de sakkun- ordnamletr
nigas förslag, torde jag i korthet få redogöra för de statliga åtgärder, som i av bostadssådant
avseende redan vidtagits. kredit.
År 1909 bildades — på grundval av ett den 25 januari samma år fram- Stadslagt
kommittébetänkande och under beaktande av vissa av kommitténs hyPotekskas~
san och
ledamot vice häradshövdingen M. Wallenberg reservationsvis framlagda stadshypoteksförslag
— konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Kassans och de med fhreninnarnadenna
samhörande stadshypoteksföreningarnas organisation och verksamhet
regleras närmare genom två förordningar den 5 juni 1909 (nr 65) angående
konungariket Sveriges stadshypotekskassa samt angående grunderna
för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet och genom kungörelsen
den 18 januari 1910 (nr 3) angående reglemente för konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, i vilka författningar sedermera företagits vissa
ändringar. Dessutom hava reglementen fastställts för de särskilda föreningarna.
Denna kreditorganisation har vissa tidigare förebilder i vårt land. Sålunda
hava flera grundläggande principer såväl som åtskilliga detaljer hämtats
12
Kungl. Maj ds proposition Nr 214,
från den år 1861 upprättade Sveriges allmänna hypoteksbank, vilken som
bekant avser belåning av jordbruksfastigheter, samt från allmänna hypotekskassan
för Sveriges städer, vilken bildats på grundval av ett av Kungl.
Maj:t år 1865 fastställt reglemente och som vid stadshypotekskassans inrättande
uppgick i denna. Stadshypotekskassans organisation skiljer sig dock
i flera väsentliga punkter från förebildernas.
Lika med nämnda båda äldre kreditinstitut utgöres förevarande institut
av en central kassa och låneförmedlande lokala föreningar, tillsammans
utgörande en organisatorisk enhet. I rättsligt hänseende regleras kassan och
föreningarna av de två nyss berörda, efter riksdagens hörande utfärdade
förordningarna. Både kassa och föreningar äro sålunda rättssubjekt av
specifik natur, icke underkastade banklagen, lagen om ekonomiska föreningar
eller liknande lagstiftning.
Kassans uppgift är att genom upplåning anskaffa de för verksamheten
avsedda medlen. Upplåningen sker genom utgivande av obligationer. Utlåningen
sker genom de lokala stadshypoteksföreningarna. Kassan äger ej
driva annan utlåning än genom föreningarna — tillfällig placering av medel
direkt av kassan är dock medgiven — och föreningarna å sin sida äga ej
anskaffa lånemedel i annan ordning än genom kassan. Kassan kan sålunda överhuvud
taget ej bedriva låneverksamhet oberoende av föreningarna och omvänt.
Såsom säkerhet för kassans obligationsutgivning tjäna i första hand låntagarnas
reverser till föreningarna med tillhörande hypotek. Dessa skola
ställas under offentlig vård, som utövas av särskilt ombud, förordnat av
länsstyrelsen i det län, där föreningens styrelse har sitt säte.
Låntagarna äro i förhållande till oguldna beloppet av erhållna lån solidariskt
ansvariga för föreningens förbindelser till kassan. Härjämte äro
föreningarna i förhållande till oguldna beloppen av sina lån från kassan
ansvariga för kassans förbindelser.
Såsom en ytterligare och sista säkerhet för kassans förbindelser till obligationsinnehavarna
står en av staten tillskjuten grundfond. Obligationsstocken
får ej överstiga tiodubbla beloppet av grundfonden jämte uppsamlad reservfond.
Grundfonden, som fortfar att tillhöra staten och förvaras hos riksgäldskontoret,
är överlämnad i svenska statens 3 1/ä procent obligationer.
Ursprungligen uppgick fonden till nominellt trettio miljoner kronor men
har sedermera vid två tillfällen ökats, först till femtio och senare (år 1927)
till åttio miljoner kronor.
Behållen vinst å rörelsen (överskott å förvaltningsbidrag m. m.) skall avsättas
till en reservfond.
Det statliga inslaget i kassan är starkt framträdande. Såsom redan nämnts,
äro icke blott de grundläggande förordningarna utfärdade av Kungl. Maj:t,
utan detsamma är förhållandet med reglementena för kassan och för de olika
föreningarna. Kungl. Maj:t utser vidare ordförande i kassans styrelse samt,
inom förslag som upprättas vid möte mellan ombud för föreningarna, tre
av de övriga fyra styrelseledamöterna. Den femte ledamoten, tillika vice
Kungl. Maj:ls proposition Nr 214. 13
ordförande, utses av riksgäldsfullmäktige. Av revisorerna, tre till antalet,
utses två av Kungl. Maj:t och den tredje av riksgäldsfullmäktige. Kungl.
Maj:t fattar beslut rörande ansvarsfrihet åt styrelsen. Vid kassans likvidation
skall vad som efter infriande av kassans förbindelser kan återstå av
tillgångar tillfalla staten.
Stadshypoteksföreningarna, vilkas medlemmar utgöras endast av låntagarna,
äga större grad av självstyrelse. De välja sålunda själva styrelse och revisorer
samt fatta beslut angående ansvarsfrihet åt styrelsen.
Åt föreningarna bar vidare inrymts ett visst inflytande på sammansättningen
av kassans styrelse och på dess verksamhet. För sådant ändamål
samlas årligen ombud för föreningarna till ombudsmöte. Ombudsmötet
äger, såsom nämnts, upprätta förslag till tre av kassans styrelseledamöter
och har vidare rätt att yttra sig över anmärkningar, som kunna hava framställts
av revisorerna.
Föreningarna sköta på eget ansvar utlåningen av de medel, som, kontant
eller i obligationer, erhållas av kassan.
Låntagarna äro skyldiga att, i mån av behov, lämna bidrag till bestridande
av föreningens samt kassans förvaltningskostnader. I övrigt skola
lånen lämnas på de fördelaktigaste villkor, som föreningens förbindelser till
kassan medgiva. Det ligger sålunda i kreditorganisationens natur, att
densamma icke åsyftar vinst, något som icke utesluter, att vinst kan uppkomma
för kassan eller för förening genom överskott å förvaltningsbidrag.
Sådan vinst skall tillföras kassans eller föreningens reservfond. Särskilda
bidrag, avsedda för fondbildning, påföras ej.
Vad angår själva långivningen, skall lån säkerställas av inteckning i fast
egendom inom förenings verksamhetsområde. Lånet skall ligga inom femtio
procent av egendomens uppskattade värde med iakttagande därav, att lånebeloppet
ej må överstiga vare sig fastighetens brandförsäkringsvärde eller
femtio procent av dess taxeringsvärde. För större städer kan belåningsgränsen
höjas till sextio procent. Lån skall i allmänhet utgå med bästa
förmånsrätt. Därest lån beviljas mot annan än första inteckning, skall det
lånebelopp, som eljest kunnat för fastigheten beviljas, minskas med så stort
belopp som motsvarar det med bättre förmånsrätt intecknade kapitalet samt,
därest första inteckningen icke är för annat lån hos föreningen pantsatt,
tre års ränta å sistnämnda kapital.
Enligt meddelade bestämmelser kan lån praktiskt taget endast lämnas för
fastigheter, som helt eller till väsentlig del äro anordnade för bostadsändamål.
Lånen, som äro ouppsägbara från långivarens sida och under tio år från
låntagarens, äro dels amorteringslån (annuitetslän) och dels fasta lån. Amorteringskvoten
för de förra skall utgöras minst en halv procent för stenhus och
minst en procent, där byggnaden är av annat, mindre hållbart material.
Endast amorteringslån beviljas intill den högsta medgivna belåningskvoten.
Fasta lån åter, vilka utställas på lägst tio och högst tjugo år, må utgöra i
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
fråga om stenhus högst tre fjärdedelar och i fråga om byggnader av annat,
mindre hållbart material högt två tredjedelar av nämnda maximum.
Stadshypoteksförenings verksamhetsområde, som endast må omfatta städer
och med städer jämförliga samhällen, fastställes av Kungl. Maj:t.
Av följande uppställning framgår vissa uppgifter rörande de nu verksamma
stadshypoteksföreningarna. Det sammanlagda lånebeloppet utgjorde
vid utgången av år 1928 i runt tal 509.8 miljoner kronor.
1
j Stadshypoteksföreningens
namn och säte
Verksam li
etsområde
Utestå- ende lån
Enligt föreningens reglemente
Enligt Kungl. Maj:ts resolu- tioner
den sl/i2
1928
Milj. kr.
1
i Stockholms shfg,
1 Stockholm.
Stockholm.
268.5
j Upplands shfg,
( Stockholm.
Sigtuna, Vaxholm.
Djursholm, Saltsjöbaden,
j Stockholm, Sundbyberg,
i Lidingön, Nynäshamn, Nya
Hagalund, Duvbo, Solhem.
30.3 j
Norra Roslags och Upp- j sal a shfg,
Uppsala.
Uppsala, Norrtälje, Öregrund
Östhammar.
i Tierp.
7.i j
Södermanlands shfg,
Nyköping.
Nyköping, Eskilstuna, Söder- tälje, Strängnäs, Mariefred,
Torshälla, Trosa.
Malmköping, Oxelösund, Ka- trineholm, Flen, Gnesta.
8.2 j
Östgöta shfg,
Linköping.
Linköping, Söderköping, Vad- stena, Skänninge, Motala.
Kisa, Mjölby, Åtvidaberg.
8.o
Norrköpings shfg,
j Norrköping.
Norrköping.
Norrköpings norra förstäder,
Borgs villastad.
22.5
Norra Smålands shfg,
Jönköping.
Jönköping, Eksjö, Gränna,
Västervik, Vimmerby, Os- karshamn, Visby.
Huskvarna, Tranås, Värnamo,
Vetlanda, Nässjö, Tranås- kvarn.
7.9
Södra Smålands shfg,
Kalmar.
Kalmar, Växjö, Borgholm.
Ljungby, Mönsterås, Nybro.
3.3
Blekinge shfg,
J Karlskrona.
Städerna i Blekinge län.
3.5
Skånes shfg,
j Malmö.
Städerna i Malmöhus och
Kristianstads län.
43.6
I Hypoteksföreningen för
Västkustens städer,
Göteborg.
Laholm, Halmstad, Falken- berg, Varberg, Kungsbacka,
Kungälv, Marstrand, Udde- valla, Strömstad, Lysekil.
Krokslätt, Gårda. Lunden,
Mölndal.
10.5
i
i
j Göteborgs shfg,
Göteborg.
Göteborg.
22.7
Alvsborgs läns shfg,
Vänersborg.
Vänersborg, Borås, Alingsås,
Ulricehamn, Amål.
Herrljunga.
7.0
Skaraborgs läns städers
hypoteksförening,
Skövde.
Städerna i Skaraborgs län.
1
Vara, Grästorp, Töreboda.
3.2
Värmlands shfg,
Karlstad.
Städerna i Värmlands län.
Säffle.
10.7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
15
Stadshypoieksföreningens
namn och säte
V e r k s a m h
etsområde
Utestå- ende lån
Enligt föreningens reglemente
Enligt Kungl. Maj:ts resolu- tioner
(lön “/n
1928
Milj. kr.
Örebro läns shfg,
Örebro.
Städerna i Örebro län.
Hallsberg, Kopparberg, Kumla,
Karlskoga.
12.6
Västerås m. fl. städers
hypoteksförening,
Västerås.
Västerås, Arboga, Köping, Sala,
Enköping.
Kungsör.
5.5
Stadshypoteksföreningen
i Dalarne,
Falun.
Falun, Hedemora, Säter.
Avesta, Borlänge, Morastrand,
Krylbo, Leksandsnoret, Lud- vika.
3.o
Gävleborgs läns shfg,
Gänle.
Städerna i Gävleborgs län-
Bollnäs, Ljusdal.
6.3
Västernorrlands och
Jämtlands läns shfg,
Sundsvall.
Sundsvall, Härnösand, Öster- sund, Örnsköldsvik.
Sollefteå.
12.1
Västerbottens och Norr- bottens shfg,
Luleå.
Städerna i Västerbottens och
Norrbottens län.
Boden.''
9.5
Kiruna, Gällivare och
Malmbergets shfg,
Malmberget.
Kiruna, Gällivare och Malm- berget.
3.3
Dessutom kvarstå från tiden för allmänna hypotekskassans för Sveriges
städer verksamhet Småländska stadshypoteksföreningen samt Karlshamns
och Hälsinglands stadshypoteksföreningar med en lånestock den 31 december
1928 av respektive 0.3, 0.3 och 0.1 miljoner kronor.
Vid 1904 års riksdag inrättades statens egnahemslånefond i syfte att
medelst utlämnande av lån bereda mindre bemedlade arbetare tillfälle att
förvärva egnahem. De närmare bestämmelser, som reglerat lånerörelsen
hava under årens lopp varit föremål för jämkningar. Nu gällande bestämmelser
återfinnas huvudsakligen i kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 217) angående
allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten
och kungörelsen samma dag (nr 218) med reglementariska föreskrifter rörande
den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten.
Innebörden av gällande egnahemslånebestämmelser är i huvudsak följande.
Den egentliga låneverksamheten handhaves icke av staten själv, utan staten
använder därvid ansvariga mellanhänder, låneförmedlare, vilka på ansökan
hos Kungl. Maj:t årligen tilldelas statslån ur egnahemslånefonden att
av dem på egen risk och med egen beslutanderätt men under viss statlig
kontroll användas för utlämnande av de enskilda lånen.
Som låneförmedlare kunna hushållningssällskap, kommuner samt vissa
aktiebolag och föreningar antagas.
Samtliga låneförmedlare skola i avseende ^å sin egnahemsverksamhet och
Statens
egnahemslån
ef ond.
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
vad därmed sammanhänger stå under uppsikt och kontroll av statens egnahemsstyrelse,
vilken trädde i verksamhet den 1 juli 1928.
Hushållningssällskap utövar statsunderstödd egnahemsverksamhet genom
en särskild egnahemsnämnd, som härvid handlar i sällskapets namn och å
dess vägnar. Egnahemsnämnden biträdes i kommunerna av ombud och
s. k. egnahemskommittéer.
Som villkor för att kommun skall kunna erhålla statslån från egnahemslånefonden
gäller, att kommunen skall hava för egnahemsrörelsen antagit
instruktion, som godkänts av statens egnahemsstyrelse.
Aktiebolag eller ekonomisk förening kan erhålla statslån från egnahemslånefonden
under villkor, att dess uppgift är att befrämja förvärvandet av
egnahem samt bolaget eller föreningen av Kungl. Maj:t, vid prövning i
varje särskilt fall, tinnes vara lämplig såsom mellanhand vid lånerörelsen
och bereda tillräcklig trygghet för att egnahems förvärrande av mindre
bemedlade personer blir på ett oegennyttigt och ändamålsenligt sätt befrämjat.
En å statens vägnar utsedd ledamot i bolagets eller föreningens styrelse
skall äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten, varjämte ett ombud
å statens vägnar skall äga deltaga i granskningen av räkenskaperna och
förvaltningen. Vidare skall instruktion för egnahemsrörelsen vara antagen
av låneförmedlaren och godkänd av statens egnahemsstyrelse. Bolagsordningen,
respektive föreningsstadgarna, skola vara upprättade i överensstämmelse
med vissa av Kungl. Maj:t bestämda grunder, innehållande bland
annat föreskrift om viss begränsning i vinstutdelningen till aktieägarna,
respektive medlemmarna, om dispositionen av överskjutande vinstmedel etc.
Låneförmedlare åtnjuta årligt bidrag av statsmedel för täckande av de
för dem genom lånerörelsen uppkommande kostnader och förluster.
Egnahemslånerörelsen omfattar två olika grenar, eu för främjande av förvärv
av jordbrukslägenheter och en för bostadslägenheter. Vid Kungl.
Maj:ts beviljande av statslån till låneförmedlarna anvisas visst belopp för
utlämnande av jordbrukslån och särskilt belopp för bostadslån. Med jordbrukslägenhet
förstås lägenhet av den beskaffenhet att å densamma kan
födas minst två kor; mindre lägenhet räknas såsom bostadslägenhet.
De lägenheter, för vilkas förvärvande egnahemslån kunna av låneförmedlarna
beviljas, skola vara belägna å landsbygden eller å till stad hörande
område, för vilket stadsplan icke blivit fastställd. Lägenhets beräknade
värde — jorden jämte därå befintliga eller för uppförande avsedda byggnader
— får i regel icke överstiga för obebyggd jordbrukslägenhet 15,000 kronor,
för bebyggd jordbrukslägenhet 12,000 kronor och för bostadslägenhet
10,000 kronor. Såsom obebyggd får därvid räknas lägenhet, där en mera
omfattande ombyggnad erfordras. Efter ansökan av låneförmedlare äger
Kungl. Maj:t lämna tillstånd, att sagda värdemaxima må höjas till 20,000
kronor för obebyggda och 16,000 kronor för bebyggda jordbrukslägenheter.
Egnahemslån får utgå endast för bildandet av sådant egethem, där lånta
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
17
garen äger såväl jordområdet som därå uppförda byggnader, dock får egnahemslån
tillsvidare även utgå till förvärvandet av bostadslägenhet, för vilken
mark upplåtits med tomträtt eller, beträffande Hvitfeldtska stipendieinrättningen
tillhörande mark, med ständig och oinskränkt besittningsrätt ävensom
för inlösen eller uppförande av byggnader å lägenhet, som inneliaves
under åborätt enligt den år 1926 utfärdade åborättslagen.
Bostadslån får i regel icke beviljas i andra fall, än där sökanden åsyftar
att genom nybyggnad bilda ett nytt eget hem. Egnahemslånebeloppet får
uppgå till högst »/„ av jordbrukslägenhets värde och till högst 3/i av bostadslägenhets
värde.
Räntan å lån, som beviljas från och med 1928, utgår efter följande
grunder. Räntan beräknas efter 4 procent under den tid lånet är amorteringsfritt.
Därefter är räntan 4.5 procent för jordbrukslån och 5 procent
för bostadslån. Egnahemslånet delas i fråga om återbetalningen i två delar,
en stående del utgörande 3/,- av beloppet och en amorteringsdel utgörande
2/;- av beloppet. Jordbrukslån är amorteringsfritt till och med femte året
efter utgången av det kalenderår, för vilket det beviljats. För bostadslån
är den amorteringsfria tiden två år kortare. Amorteringsdelen återbetalas
genom erläggandet av en annuitet av 6.5 procent för jordbrukslån och
8 procent för bostadslån. Den stående delen kan av staten i regel icke
uppsägas, förrän amorteringsdelen till fullo guldits.
Annan säkerhet än första inteckning i egnahemsfastigheten får icke godkännas
för egnahemslån, dock kan visst förskott få lämnas mot annan
säkerhet.
I lånekontrakt, som i varje fall skall upprättas mellan låneförmedlare och
egnahemslåntagare, skola bland annat bestämmelser intagas om de byggnader,
som böra å lägenheten uppföras, och om tiden, inom vilken de böra
vara fullbordade, samt angående de fall, i vilka låneförmedlaren äger rätt
att uppsäga lånet till inbetalning m. m.
Rörande egnahemslånerörelsens omfattning, i vad avser lån för bostadslägenheter,
må följande meddelas. Under åren 1905—1928 hava utlämnats i runt
tal 16,000 lån för obebyggda bostadslägenheter och 3,500 lån för bebyggda
bostadslägenheter eller tillhopa 19,500 bostadslån. Sammanlagda lånesumman
å berörda bostadslägenheter uppgår till ungefär 65 miljoner kronor. Av
denna lånesumma hava i runt tal 50 miljoner kronor förmedlats av hushållningssällskapen.
Med anledning av rådande bostadsbrist hade staten till främjande av
bostadsproduktionen för vart och ett av åren 1917—1919 ställt till förfogande
särskilda medel att utgå såsom statsbidrag utan ränte- eller återbetalningsskyldighet.
Emellertid visade det sig, att dessa åtgärder icke
voro tillräckliga för ändamålet. Även om en del av de då högt uppdrivna
byggnadskostnaderna avskrevs genom statsbidraget, erbjöd det dock med
hänsyn till den strama lånemarknaden betydande svårigheter att i låneväg
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 178 häft. (Nr 21å.) 2
Statens
bostads
lånefond.
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
uppbringa det övriga för bostadsbyggandet nödiga kapitalet. Detta föranledde
år 1920 inrättandet av statens bostadslånefond. Med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition (nr 314) medgav riksdagen, att för bildande av fonden
ifråga finge såsom lån från statsverkets fond av rusdrycksmedel disponeras
15 miljoner kronor för vartdera av åren 1920 och 1921. Bostadslånefonden
har sedermera årligen ökats genom disposition av ytterligare medel från
rusdrycksmedelsfonden. Nyss omnämnda 30 miljoner kronor inberäknade,
hava ställts till förfogande:
för
år
1920 .........
....... 15.0 milj. kr.
för
år
1926
............... 6.9
milj.
kr.
»
»
1921 .........
....... 15.0
» »
»
»
1927
............... 6.o
»
»
»
»
1922 .........
....... 11.5
» »
»
»
1928 .
............... 6.o
»
»
»
1923
....... 7.o
» »
»
»
1929
............... 2.o
»
»
»
»
1924 .........
....... 7.o
» »
Summa 84.4
milj.
kr.
»
»
1925 .........
....... 8.o
» »
De villkor, under vilka dessa medel utlånats, hava i det stora hela varit
desamma under perioden, ehuru vissa jämkningar vidtagits. Dessa hava
närmast motiverats av den förbättring, som så småningom inträtt på bostadsmarknaden
och som ansetts medgiva, att de ursprungliga understödsmomenten
efter hand kunnat avlägsnas. Lånevillkoren, som årligen sammanfattats i
särskild kungörelse, hava i huvudsak varit följande.
Långivningen har avsett orter, där bostadsbrist varit rådande, och enligt
sakens natur har den till huvudsaklig del tillgodokommit städerna och deras
omgivningar samt andra på stadsliknande sätt bebyggda områden. På den
rena landsbygden har någon långivning ur fonden, åtminstone under de
senare åren, praktiskt taget ej förekommit.
Lånen hava förmedlats av vederbörande kommuner, som haft att ikläda
sig fullt betalningsansvar för dem. Sedan år 1925 medgives dock, att enskilda
sammanslutningar, som därtill erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd, få förmedla
lån. De villkor, under vilka sådan förmedling må äga rum, fastställas i
varje särskilt fall av Kungl. Maj:t.
Bostadslånefonden har stått öppen endast för nyproduktion av bostäder.
Till en början gjordes inga författningsenliga förbehåll om lägenheternas
storlek, ehuruväl lånen i enlighet med verksamhetens syfte företrädesvis
kommo smålägenhetsproduktionen till godo. Numera har emellertid stadgats,
att lägenheterna må utgöras av högst tre rum och kök eller, i enfamiljshus,
fyra rum och kök.
Lån må ej överstiga 50 procent av byggnadskostnaden, tomtkostnaden ej
inberäknad, och ej heller 8,000 — tidigare 12,000 — kronor per lägenhet. I
praktiken hava lånen under de senare åren så gott som undantagslöst begränsats
till 35 procent av byggnadskostnaden.
Vad angår inteckningssäkerhetens beskaffenhet har ansetts, att primärkrediten
bör anskaffas i annan ordning och att med lån ur bostadslåne
-
19
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
fonden bör tillgodoses sekundärkreditbehovet. Med hänsyn härtill bär i
författningarna meddelats den allmänna föreskriften, att låneförmedlaren ej
raii av företagare mottaga sådan säkerhet,» att låntagaren förhindras att i
skälig omfattning för byggnadsföretaget upptaga annat lån med bättre
förmånsrätt. Någon övre belåningsgräns bär tidigare icke varit fastställd.
I de tvä senaste årens lånek ungörelser har emellertid stadgats ett sådant
maximum av 75 procent av fastighetsvärdet, en gräns som emellertid i fråga
om stenhus inom stads planlagda område kan höjas till 80 procent.
Räntan för lån ur bostadslånefonden har alltsedan fondens inrättande varit
fem procent; dock är räntan för 1920—1923 års lån sedan sistnämnda år
tillsvidare nedsatt till fyra procent. Härjämte har medgivits viss räntefrihet,
till en början under ett år efter lånets lyftande och sedermera under
tiden intill första kalenderårets utgång. Enligt de två senaste årens lånekungörelser
medgives ingen räntefrihet.
Lånen löpa såsom amorteringslån. Till en början medgavs amortelingsfrihet
till utgången av sjätte kalenderåret. Numera medgives sådan
frihet endast till utgången av första kalenderåret. I samband med denna
avkortning av den amorteringsfria perioden nedsattes amorteringskvoten,
som tidigare var 2 procent, till 1 ’/2 procent. Lånetiden har härigenom
blivit ungefär densamma i bada fallen eller cirka trettio år. Amortering
och ränta utgöras genom fast årlig annuitet.
Lån ur bostadslånefonden kan författningsenligt lämnas till alla slag av
byggnadsföretagare (kommuner, bolag, föreningar, enskilda personer) och för
alla slag av bostadshus (hyreshus, kooperativa byggnader, egnahem). Dock
föreskrives, att »lånen skola så fördelas, att därigenom särskilt främjas
företag av direkt allmännyttig natur eller med anordningar, som avse att
bereda den boende äganderätt eller annan stadigvarande rätt till bostaden».
Med sistnämnda uttryck asyftas närmast egnahem och kooperativa byggnadsföretag.
Med hänsyn till det starka uppsving, som egnahemsbyggandet
omkring städerna uppvisat under senare år, har bostadslånefonden också
i praktiken kommit att inriktas på tillgodoseendet av kreditbehovet för
egnahem i städernas ytterområden. Under de allra senaste åren hava emellertid
de kooperativa byggnadsföretagen kommit att starkt tävla med egnahemmen.
Slutligen må nämnas, att lån på senare tid ej utgått för kommunala
byggen; med hänsyn till den stora efterfrågan å lånemedlen har
det ansetts, att kommuner, som ju hava relativt goda möjligheter att anskaffa
lån på den öppna lånemarknaden, borde ställas i efterhand.
Vad angår administrationen av statens bostadslånefond har Kungl. Maj:t
förbehållit sig att fördela lånemedlen mellan olika låneförmedlare med angivande,
i huvudsak, av de byggnadsföretag, för vilka medlen må disponeras.
Förvaltningen av fondens medel samt ut- och inbetalningarna äro förlagda
till statskontoret. I övrigt har administrationen varit anförtrodd åt
ett särskilt för hithörande ändamål inrättat organ, statens byggnadsbyrå.
Enligt instruktion, fastställd av Kungl. Maj:t den 26 september 1921 (nr
560), består byrån av en ordförande och två verkställande ledamöter, vilka
20
Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 214.
ombesörja de löpande arbetsuppgifterna, samt av fyra extra ledamöter, som
inkallas vid behandlingen av vissa viktigare frågor (fördelningsförslagen m. m.).
Under tio år, efter det byggnad tagits i bruk, utövas viss fortsatt kontroll,
exempelvis att sammanslagning av lägenheter ej sker och att byggnadsföretagaren
vid eventuell försäljning ej betingat sig oskäligt pris. Där
åtgärder av sådant slag icke godkännas av byggnadsbyrån, anmäles lånet
till uppsägning och indrivning. Att märka är, att staten förbehållit sig
rätt till uppsägning av lån ur bostadslånefonden allenast vid fall av överträdelser
mot lånevillkoren men däremot icke rest binder för låntagare att
när som helst infria sin skuld till fonden.
Låneförmedlare skall tillhandahålla låntagare förmedlad kredit under enahanda
villkor, som gälla i fråga om förmedlarens betalningsskyldighet mot
staten. Enskild förmedlare äger dock betinga sig de avgifter för förvaltningskostnader
och risktäckning, som Kungl. Maj:t på därom gjord ansökan
medgiver. Jämväl äger förmedlaren förbehålla sig, att låntagaren fullgör
sin betalningsskyldighet på andra tider än kalenderår, exempelvis halvårseller
kvartalsvis.
Slutligen må i följande uppställning meddelas några siffror till belysande
av huru de av staten anvisade medlen till främjande av bostadsproduktionen
blivit disponerade från denna verksamhets påbörjande år 1917 och till
utgången av år 1928.
Under- stöd av
medel
för år
Byggnader, för vilka statsunderstöd
beviljats
Beviljade medel
i
11
a
Bygg-
nads-
kostnad
milj.
kronor
Hyres-
hus
Koope-
rativa
byggn.
Egna-
hem
Summa
byggn.
Lägen-
heter
Eld-
städer
lån
kronor
statsbidrag
kronor
l
1917
343
_
101
444
3,293
7,484
24.9 0
_
3,997,234: 93
1918
175
—
108
283
1,478
3,590
16.30
—
2,969,966: 7 3!
1919
103
—
25
128
1,081
2,787
16.30
—
1,935,707: 33
1920
74
8
1,721
1,803
3,385
11,348
52.40
14,729,938: 7 7
3,795,879: 63
1921
74
20
1,939
2,033
3,867
13,294
51.90
14,648,072: 12
3,974,985: 22;
1922
56
8
1,590
1,654
3,069
10,210
34.56
10,779,616: 51
—
1923
62
19
1,249
1,330
2,922
9,206
29.9 4
9,348,957: 56
—
1924
39
22
1,001
1,062
2,405
7,509
25.36
7,815,580: —
—
1925
25
35
730
790
2,372
7,106
26.51
8,004,292: so
—
1926
16
17
418
451
1,299
3,950
13.0 7
3,898,891: —
—
1927
25
51
424
500
3,004
7,509
30.li
8,518,527: 29
1928
18
22
153
193
1,160
3,291
11.54
3,044,956: —
S:a
1,006
202
9,452
10,660
29,309
87,197
334 12
80,586,769: 27
16,673,773: 84
Genom
1923 års extra statsbidrag har lånesumman minskats med
2,946,700: —
—
_
2,946,700: —
77,640,069: 27
19,620,473: 84
K-uugl. Maj:ls proposition AV 214.
21
Vissa frågor rörande ordnande av kreditgivning för bostadsändamål, Tidigare fdrj
den män densamma icke genom stadshypotekskassans verksamhet eller an- S''nåndet av*"
norledes varit tillfredsställande ordnad, hava sedan länge varit föremål för bostadskredit
uppmärksamhet och givit anledning till flera utredningar och förslag såväl '' 8i!’t*er m'' m’
från det allmännas som från enskildas sida. För några av dessa förslag
torde en redogörelse här få lämnas.
Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 januari 1912 tillkallade che- Boatadskomfen
för dåvarande civildepartementet sakkunniga att verkställa utredning ^rsia^åt
och avgiva förslag med avseende å de mindre bemedlade klassernas bostads- 1917.
förhållanden (bostadskommissionen). Enligt departementschefens uttalanden
till statsrådsprotokollet borde ingående uppmärksamhet ägnas åt bostadskreditväsendet;
tillgången på kapital, som sökte placering i den här ifrågavarande
byggnadsverksamheten eller genom lämpliga åtgärder kunde ledas
i sådan riktning, syntes hava avgörande betydelse för vinnande av goda
och billiga bostäder för de mindre bemedlade klasserna.
Med skrivelse den 6 december 1917 avlämnade bostads kommissionen till
chefen för civildepartementet betänkande angående ordnandet av den sekundära
bostadskrediten, vilket betänkande innefattade förslag till en ny kreditorganisation.
Rörande syftet med denna organisation och densammas
räckvidd anförde kommissionen följande:
»Det av kommissionen utarbetade förslaget avser nämast en lösning av
sekundärkreditfrågan. Emellertid förefinnes även eu primärkredit, som av
skilda orsaker nära överensstämmer med sekundärkredit i fråga om de villkor,
under vilka den lämnas. Ur säkerhetssynpunkt torde denna få anses
vara jämställd med den senare krediten. I syfte att bereda möjlighet för
det föreslagna kreditinstitutet att jämväl ombesörja dylik primärkredit har
kommissionen undvikit att begränsa dess verksamhet genom uppdragande
av någon nedre helåningsgräns. Härigenom skulle institutets verksamhet
jämväl komma att fördelaktigt inverka på — — — municipalsamhällenas
kreditfråga, vilken i sin tur omsluter egnahemskreditfrågan, i vad angår
belåningen av villor och andra mindre bostadshus i förstäderna och andra
stadsliknande samhällen. Ej heller har den egentliga egnahemsrörelsen
lagts utanför gränserna för låneverksamhet, för så vitt ej avses egnahem
på den rena landsbygden. Det föreslagna kreditinstitutet skulle sålunda utan
tvivel i många enskilda fall kunna understödja denna rörelse, ehuru det
givetvis ingalunda innebär något uppslag till en lösning av egnahemsfrågan
i hela dess vidd. I stort sett går förslaget ut på skapandet av en
kreditorganisation, som på bostadslånemarknaden skulle kunna tillgodose det
legitima kreditbehov, vilket på fullt självständig grundval kan göras till
föremål för en organiserad lånerörelse utan att dock kunna omfattas av
den nuvarande stadshypotekskassans verksamhet.»
Kreditorganisationen erhöll enligt bostadskommissionens förslag följande
utformning. Efter mönster från stadshypotekskassan skulle inrättas dels
en obligationsutgivande central kassa, riksinteckningskassan, och dels, för
förmedling av lån ur kassan, lokala föreningar av låntagare, inteckningsföreningar.
Kassan skulle vidare kunna lämna lån under kommunal
Förslag till
riksdagen
år 1925.
Statens byggnadsbyrå.
22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
förmedling ävensom — i vissa fall — direkt till enskilda fastighetsägare,
bolag och ekonomiska föreningar. Liksom stadshypotekskassan skulle riksinteckningskassan
utrustas med en statlig grundfond (15 miljoner kronor)
och finge obligationsstocken ej överstiga grundfondens och reservfondens
tiodubbla belopp. Även i övrigt påminner den föreslagna kreditorganisationen
i mycket om förebilden. Förslaget torde därför till sin innebörd
klarast belysas genom framhävande av de punkter, i vilka det avviker från
densamma.
En sådan avvikelse är nyss berörd, nämligen att inteckningskassan i
motsats till stadshypotekskassan i vissa fall skulle kunna bedriva lånerörelse
utan anlitande av de lokala föreningarna. Olikheterna i övrigt äro
huvudsakligen betingade av den sekundära inteckningssäkerhetens lägre
värde och den därav föranledda större risken.
Åt svårigheterna att sammanföra hypotek av denna varierande beskaffenhet
under samma kreditgivning har bostadskommissionen ägnat särskild
uppmärksamhet. Enligt kommissionens mening vore det ej tillrådligt att
söka förena låntagarna i solidariskt ansvar på sätt, som fallet är i stadshypotekskassan.
Förslaget byggde sålunda ej på solidariskt ansvar.
Jämte det att den föreslagna kreditorganisationen skulle belåna hypotek
av lägre värde än stadshypotekskassan, skulle densamma alltså i förhållande
till denna erbjuda ett svagare underlag för obligationsutgivningen
även så till vida, att den ej hade att lita till den solidariska ansvarigheten.
Till stärkande av inteckningskassan föreslogos i stället anordningar, som
gingo ut på dels att åstadkomma en kraftig fondbildning och dels att åt
verksamheten trygga en strängt affärsmässig skötsel.
Beträffande bostadskommissionens förslag hänvisas i övrigt till den sammanfattning
därav, som lämnats i bostadskreditsakkunnigas betänkande
(sid. 62—68).
Bostadskommissionens förslag föranledde icke positiva åtgärder.
Såsom förut nämnts, inrättades statens bostadslånefond år 1920 såsom ett
led i det allmännas åtgärder till främjande av den under krisåren lamslagna
bostadsproduktionen. Långivningen var alltså ett provisorium, men
det ifrågasattes senare, att den efter vissa jämkningar skulle erhålla en
mera stadigvarande karaktär, närmast jämförlig med långivningen ur statens
egnahemslånefond. Sålunda uppdrog dåvarande chefen för socialdepartementet
genom ämbetsskrivelse den 21 november 1924 åt statens byggnadsbyrå
att verkställa utredning i huvudsaklig överensstämmelse med en
i statsrådsprotokollet samma dag angiven plan rörande ett mera permanent
ordnande av den sekundärkredit, som dittills beretts vissa byggnadsföretag
genom lån ur statens bostadslånefond.
Efter verkställd utredning framlade byggnadsbyrån sitt förslag i skrivelse
den 16 februari 1925. Enligt förslaget skulle långivningen fortgå efter i
huvudsak samma riktlinjer, som dittills följts. Emellertid föreslog byrån
vissa jämkningar, vilkas innebörd torde kunna sammanfattas däri, att de
opaginerad Kontrollera mot PDF
215
Kungl Maj-.ts proposition Nr 214.
understödsmoment, som betingats av bostadslånefondens ursprungliga kristidskaraktär,
skulle avlägsnas i och med att långivningen bleve av mera
stadigvarande natur.
Emellertid kan förslaget, eliuruväl det avsåg sekundärkreditgivning för
bostadsändamål, ej anses hava syftat till att i hela deras vidd lösa de kreditproblem,
som bostadskommissionen med sitt förslag åsyftade att bringa
till en lösning, utan detsamma hade en mera begränsad räckvidd. I första
hand märkes sålunda, att långivningen ur bostadslånefonden skulle förbehållas
allenast åt nyproduktionen, särskilt uppförandet av smålägenheter åt
de mindre bemedlade klasserna. Vidare skulle lån visserligen kunna utgå
för spekulativt husbyggande (hyreshus m. in.), men enligt förslaget skulle
bostadsbyggande av allmännyttig eller därmed jämförlig art, dock icke
rent kommunalt husbyggande, liksom dittills varit fallet erhålla en förhandsställning.
Närmast syftade förslaget på egnahemsbyggande i och omkring
städer och stadsliknande samhällen, men byrån antog, att jämväl bostadskooperationen
skulle komma att vinna ökad omfattning. Ändamålet med
.statens bostadslånefond enligt byggnadsbyråns förslag skulle kunna karakteriseras
så, att fonden för nyproduktion av smålägenheter i städer och stadsliknande
samhällen skulle erbjuda ungefär motsvarande lånemöjliglieter som
egnahemslånefonden, i vad den avser jordbruksfastigheter, erbjuder för nybildning
av smärre sådana fastigheter på landsbygden. I båda fallen skulle
det röra sig om eu för småfolket avsedd statlig långivning med direkt socialt
syfte.
De erforderliga lånemedlen, vilka, såsom dittills skett, syntes böra få disponeras
såsom lån ur rusdrycksmedelsfonden, beräknades av byrån till 10
eller åtminstone 8 miljoner kronor per år. Förslaget förutsatte, att frågan
om avsättningarnas storlek årligen skulle göras till föremål för riksdagens
prövning. Byrån förordade dock, att frågan om avsättning för visst år
skulle avgöras redan vid föregående års riksdag.
Utlåningsräntan borde fastställas så, att den i första hand medgåve normal
förräntning av rusdrycksmedelsfondens tillgångar vid varje särskild
tidpunkt. Den borde sålunda avpassas efter läget på kapitalmarknaden vid
utlåningstillfället men borde för det individuella lånet ligga fast under hela
lånetiden. Ingen räntefrihet skulle ifrågakomma. Lånen skulle löpa såsom
amorteringslån med fast annuitet; amorteringskvoten skulle däri ingå med
1 Va procent.
En fråga, nära sammanhängande med spörsmålet om räntan, rör täckandet
av den med långivningen förbundna risken. Härutinnan innebar förslaget,
att låntagarna skulle vara skyldiga att utöver den ränta, som vore
avsedd att inflyta till bostadslånefonden, erlägga en halv procent tilläggsränta,
vilken skulle användas till uppläggande av en särskild central,
statlig fond, bostadslånefondens reservfond. Vid uppkommande förluster
skulle dessa visserligen täckas av den låneförmedlande kommunen, men
24
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 214.
Propositi onen.
denna skulle efter diskretionär prövning kunna åtnjuta gottgörelse ur
reservfonden för sina gjorda utlägg. Sådan gottgörelse skulle dock icke
utgå med mera än två tredjedelar av förlustens belopp. Den återstående
tredjedelen borde av principiella skäl drabba kommunen.
För att den ifrågasatta reservfonden redan vid startandet av låneverksamheten
efter de nya linjerna skulle anses betryggande för sitt ändamål, föreslog
byggnadsbyrån, att till densamma måtte överföras 500,000 kronor av
besparing å de anslag till bostadsproduktionens främjande, vilka utgått av
byggnadsskattemedel.
Vad anginge den övre belåningsgränsen skulle det enligt förslaget ankomma
på byggnadsbyrån att tillse, att belåningen ej bleve äventyrligt hög
och syntes i allmänhet åttio procent av egendomens värde böra utgöra den
högsta tillåtna gränsen.
En nyhet i förslaget var vidare, att låneförmedlingen, som dittills skett
uteslutande genom vederbörande kommun, skulle kunna ombesörjas jämväl
av bolag, förening eller stiftelse, som erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd därtill.
Beträffande låneverksamhetens lokala omfattning uppehöll sig byggnadsbyrån
i sitt förslag särskilt vid frågan om bostadslånefondens avgränsning
mot egnahemslånefonden. Rörande byråns yttrande i denna fråga hänvisas
till bostadskreditsakkunnigas betänkande (sid. 66—67).
I proposition den 13 mars 1925 (nr 202) framlade Kungl. Maj:t till riksdagens
prövning förslag i ämnet, i alla delar anslutande sig till det av
byggnadsbyrån framlagda.
Den anordning i byggnadsbyråns förslag, som i främsta rummet avsåg
att möjliggöra och markera långivningens mera bestående natur, var
inrättandet av den ifrågasatta reservfonden. Frågan om de ökade ränteutgifter
för låntagarna, som enligt förslaget skulle föranledas av reservfondens
inrättande, torde därför i detta sammanhang få betraktas såsom
det principiellt kanske betydelsefullaste spörsmålet i förslaget. Nämnas
må, att statskontoret i avgivet utlåtande föreslagit, att den räntegottgörelse,
som för det dåvarande syntes böra tillgodoföras bostadslånefonden,
skulle beräknas efter 5 procent. Härutöver skulle låntagarna enligt
byggnadsbyråns förslag, såsom nämnts, för avsättning till reservfonden
erlägga ytterligare 1U procent, alltså en sammanlagd ränta av 5 V* procent.
Om grunderna för påförandet av räntan anförde föredragande departementschefen
(sid. 16 i prop.) följande:
»I det stora hela kan jag ansluta mig till den principiella motivering
för grunderna för räntefotens fastställande, som byggnadsbyrån framfört.
Jag anser sålunda, att lånen icke behöva eller böra förräntas efter en
så låg räntefot, att det finge karaktären av understöd. Det synes mig
långt viktigare, att de låntagargrupper, som här skulle ifrågakomma,
verkligen erhålla en legitim och rimlig kredit i form av ordnade lån, än
att de erhålla speciellt billiga lån. Den av statskontoret föreslagna räntesatsen
av fem och en halv procent synes ur statsfinansiell synpunkt väl
avvägd och får ur låntagarnas synpunkt anses fullt skälig, särskilt i be
-
25
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
traktande av att lånen utgå såsom sekundärkredit. .lag ansluter mig
därför till statskontorets förslag i denna punkt.»
I skrivelse den 2 juni 1925 (nr 277) anförde riksdagen, i fråga om de i
propositionen föreslagna anordningarna med syfte att förläna bostadslånefonden
en mera stadigvarande karaktär, följande:
»Enligt Eders Kungl. Maj:ts nu framlagda förslag skulle den låneverksamhet,
staten på hithörande område bedriver, omläggas i sådan
riktning, att verksamheten hädanefter skulle erhålla mera permanent
karaktär. Mot förslaget härutinnan har riksdagen icke kunnat undgå
att hysa vissa betänkligheter. I varje fall anser riksdagen tidpunkten
ännu icke vara inne att taga ställning till spörsmålet i fråga. Enligt
riksdagens mening måste bostadsproduktionen alltjämt anses arbeta under
så ovissa villkor, att tillräckliga hållpunkter knappast stå till buds, då
det gäller att för någon längre period framåt bestämma, huruvida och
på vad sätt det allmänna bör bidraga till stödjande av denna produktion.
Riksdagen kan sålunda icke medgiva, att, på sätt Eders Kungl. Maj:t
föreslagit, en ny särskild statlig fond, benämnd bostadslånefondens reservfond,
inrättas.»
I och med att riksdagen sålunda lämnade utan bifall Kungl. Maj:ts
förslag om inrättande av reservfonden i fråga, avslog riksdagen jämväl
förslaget om uttagandet av den för denna fonds bildande avsedda särskilda
överräntan av 1 /„ procent.
En framställning rörande ordnande av den sekundära bostadskrediter
som av Sveriges fastighetsägareförbund med skrivelse den 12 augusti
1925 överlämnades till Kungl. Maj:t, erbjuder i detta sammanhang intresse.
Det ursprungligen uppgjorda förslaget hade utarbetats av en
kommitté, tillsatt vid förbundets kongress år 1923 i Göteborg. Detta
förslag ägnades därefter åtskillig kritik. Den principståndpunkt, som
kom till uttryck i förbundets framställning till Kungl. Maj:t, utformades
icke i något detaljerat förslag utan angav endast Aussa allmänna, såsom
önskvärda ansedda riktlinjer.
Den omförmälda kommittén uppgjorde förslag till ett »normalreglemente
för föreningar med uppgift att tillgodose den sekundära fastighetskrediten
(inteckningsföreningar)». Såsom förebilder för de ifrågasatta föreningarna
hade tjänat dels de danska hypoteksföreningarna och dels i
viss mån de svenska stadshypoteksföreningarna.
Förslaget gick ut på bildande av flera, från varandra fullt fristående
låneföreningar aAr fastighetsägare. De för verksamheten nödiga lånemedlen
skulle anskaffas genom egen obligationsutgivning a\T A-arje enskild
förening.
Föreningarna voro avsedda att omfatta ett län, och i verksamhetsområdet
skulle ingå länets samtliga städer ävensom, efter föreningens beslut
och Kungl. Maj:ts medgivande, andra inom länet belägna samhällen,
där lagen om stadsplan och tomtindelning vore gällande.
Kik^dapen.
Sveriges
fastighetsägareförbunds
förslag år
1925.
Förbundets
kommitté.
opaginerad Kontrollera mot PDF
26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
Låntagarna voro enligt förslaget solidariskt ansvariga. Denna ansvarighet
begränsades emellertid till låntagarna inom en och samma avdelning
inom föreningen. En avdelning skulle bestå av de låntagare, som
inom en på visst sätt angiven tid erhölle lån. En sålunda öppnad avdelning
skulle kunna avslutas, då dess låntagare erhållit sammanlagt tio
miljoner kronor i lån, dock senast tio år efter avdelningens öppnande.
Varje avdelning skulle hava sina egna fonder.
För bildande av en reserv- och förvaltningsfond skulle av låntagarna
göras tillskott, motsvarande 2 procent av beviljade lån; tillskottet skulle
kunna fördelas i fyra poster på vardera x/2 procent, av vilka den första
avdroges från lånebeloppet vid lånets beviljande och de tre återstående
inbetalades vid erläggande av de tre närmast följande halvårsannuiteterna.
Skulle fonden nedgå under 1 procent av obligationsstocken,
hade låntagarna att genom tillskott pro rata parte åter bringa upp
den till 2 procent. De gjorda tillskotten skulle återbäras, då lån guldits,
för så vitt fonden uppginge till minst 2 ‘/2 procent av avdelningens hela
obligationsskuld.
Belåmngsgränsen sattes till 75 procent av det uppskattade egendomsvärdet
respektive taxeringsvärdet.
Beviljat lånebelopp skulle utlämnas i föreningens obligationer till parikurs
eller, om styrelsen så medgåve, i penningar till belopp, vartill motsvarande
obligationer kunnat för låntagarens räkning avyttras. Lån beviljades
enligt förslaget endast mot amortering.
Föreningarna skulle enligt förslaget utöva full självstyrelse men stå
under tillsyn av länsstyrelsen, vilken jämväl ägde utse ombud att deltaga
i revisionen.
Vid bildandet skulle förening, på sätt som i förslaget icke närmare angivits,
åvägabringa en provisorisk garantifond, som finge avvecklas, då
reserv- och förvaltningsfonden bringats att motsvara tre procent av
obligationsstocken.
D-.r a. Åström. j ett särskilt yttrande framställde en av kommitténs ledamöter, ombudsmannen
i Skånes hypoteksförening, jur. doktor A. Åström, erinringar
mot vissa sidor av förslaget, vilket enligt hans mening icke i önskvärd
utsträckning tillgodogjort sig de danska erfarenheterna på området. Särskilt
vände han sig emellertid mot förslaget om decentraliserad obligationsutgivning.
Vidare fann reservanten förslaget om att lån alternativt
skulle kunna utlämnas i penningar strida mot det danska systemets
grundsats, att lån skall utlämnas i obligationer till dess nominella belopp,
vilket han i sin tur ansåge utgöra betingelsen för tillämpandet av principen
om öppna serier. Dylika serier innebära, att obligationsutgivningen
sker i mån av behov och att serierna slutas, när de omfatta lämpligi belopp.
Förbundets Styrelsens för fastighetsägareförbundet skrivelse till Kungl. Maj:t utstyreise.
mynnar i en hemställan, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande,
Kungl. Maj :ts proposition Nr 214.
27
om ej skäl kunde anses föreligga till åtgärders vidtagande för erhållande
av lagstiftning, möjliggörande bildandet av kreditföreningar enligt kommittéförslaget,
med reglemente enligt nämnda förslag och med iakttagande
av vissa däremot framställda anmärkningar, iden mån de förtjänade
beaktande, samt med eu överorganisation enligt det av doktor Åström
framställda förslaget, ävensom för erhållande av lagstiftning, möjliggörande
en utvidgning av konungariket Sveriges stadshypotekskassas och
stadshypoteksföreningarnas verksamhet till att omfatta även sekundär
kreditgivning och för erhållande av därför nödig statsgaranti.
Sedan Kungl. Maj:t berett stadshypotekskassans styrelse tillfälle att
avgiva yttrande i ärendet, anförde styrelsen följande.
Med allt behjärtande av önskvärdheten att vidtaga åtgärder för befrämjande
av den sekundära fastighetskrediten, avstyrkte styrelsen på
det bestämdaste varje anordning, som med skäl kunde befaras menligt
inverka på den primära fastighetskrediten. En sådan menlig inverkan
måste förväntas icke blott om den med primär kredit förknippade säkerheten
i realiteten försvagades, utan även om anledning gåves att i det
allmänna föreställningssättet mer eller mindre sammanblanda de båda
krediterna. På grund härav ansåge styrelsen det vara i högsta grad
olämpligt, om vare sig stadshypotekskassan eller stadshypoteksföreningarna
inom sitt verksamhetsområde upptoge förmedling av sekundär kredit.
Eventuella nya institutioner för sekundär kredit måste också erhålla
sådana benämningar och sådana verksamhetsformer, att förblandning
vore praktiskt sett utesluten. Möjliga fördelar i avseende å den sekundära
fastighetskrediten skulle — till skada icke minst för fastighetsägarna
själva — bliva allt för dyrt köpta, om den nya anordningen medförde
minskning i förtroendet för de nuvarande fastighetskreditinrättningarna.
Med skrivelse den 3 mars 1928 överlämnade föreningen Stockholms villastäder
till Kungl. Maj:t en promemoria angående frågan om ordnandet
av primärkrediten för vissa bostadsfastigheter och anhöll därvid, att
Kungl. Maj:t måtte skyndsamt vidtaga åtgärder för ordnandet av primär - krediten för egnahemsbostäder.
I fråga om innehållet av denna promemoria hänvisas till bostadskreditsakkunnigas
betänkande (sid 72—73).
Bostadskreditsakkunnigas uppgift. Översikt av deras
förslag. I
I samband med sin anhållan i statsrådet den 16 april 1926 om bemyndigande
att tillkalla sakkunniga för utredning om ordnandet av kreditgivningen
för bostadsbyggande anförde dåvarande chefen för socialdepartementet
bland annat följande:
Stadshypoteka
kassans
styrelse.
Föreningen
Stockholms
villastäders
forslaq år
1928.
Chefen för
socialdepartementet
vid de
sakkunnigas
tillkallande
år 1926.
28
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
;>Det torde väl knappast kunna råda delade meningar om att eu ordnad
fastighetskreditgivning utgör en av de viktigaste förutsättningarna för
åstadkommande av tillfredsställande bostadsförhållanden särskilt för de
mindre bemedlade klasserna av befolkningen. Den kreditgivning för
bostadsbyggande, som staten anordnat genom att år 1920 provisoriskt inrätta
statens bostadslånefond, har i detta avseende haft sin stora betydelse.
Särskilt synes det böra beaktas, att den kredit statens bostadslånefond
lämnat varit ägnad att stärka och understödja sådana strävanden
hos den enskilde att själv sörja för sin bostad, som närmast komma
till uttryck i bostad skooper åt ioneai och egnahemsbyggandet. Dylika strävanden
hava med stöd av den låneverksamhet, som huvudsakligen under
kommunal medverkan utövats av bostadslånefonden, i betydande omfattning
lett till positiva gagnande resultat. Det synes mig därför påkallat
att undersöka, huruvida icke den kreditgivning, som för närvarande provisoriskt
anordnats till förmån för dessa strävanden, skulle kunna givas en
bestående organisation. En utredning i sådant syfte har verkställts av
statens byggnadsbyrå, som den 16 februari 1925 avgav ett förslag i detta
ämne. Ifrågavarande förslag, som i huvudsak upptogs i Kungl. Maj:ts
proposition till 1925 års riksdag angående lån till främjande av bostadsproduktionen
in. m. (proposition nr 202) vann emellertid icke riksdagens
bifall. Den förevarande frågan synes mig emellertid vara allt för betydelsefull
för att man skulle kunna stanna vid detta negativa resultat.
Den utredning, som jag enligt vad jag i det föregående antytt finner mig
böra förorda, torde därför i första hand böra avse spörsmålet om åstadkommande
av en varaktig, på lämpligt sätt ordnad kreditgivning till stöd
för egnahemsbyggandet och bostadskooperationen.
Vad angår utredningens omfattning torde böra uppmärksammas, att åtskilliga
beröringspunkter finnas mellan den för närvarande provisoriskt
anordnade kreditgivningen för bostadsändamål och den kreditgivning,
som bedrives ur statens egnahemlånefond. Med hänsyn härtill torde utredningen
även böra avse frågan om lämplig av g ränsning mellan nu
nämnda båda slag av kreditverksamhet.
En bestående kreditgivning för bostadsändamål kan givetvis tänkas
anordnad i flera olika organisationsformer. Det kan vara möjligt att inrättandet
av eu hypotekskassa för sekundär bostadskredit skulle kunna
innebära en antaglig lösning av den förevarande frågan. Vid den blivande
utredningen torde detta spörsmål böra uppmärksammas. För den
händelse man åter vid utredningen skulle stanna vid att förorda medverkan
från det allmänna i huvudsakligen samma former som för närvarande,
är det ett flertal detaljfrågor som kräva närmare undersökning.
Bland dessa frågor vill jag särskilt nämna spörsmålen om låneräntan,
om lånens amortering, om den säkerhet, som skall fordras för lånen, samt
om övriga lånevillkor. Under förutsättning av ekonomisk medverkan till
kreditgivningen från det allmännas sida bör dessutom undersökas, vilka
anordningar som kunna vidtagas för att i möjligaste mån minska risken
för det allmänna. En annan detaljfråga, som i detta sammanhang bör
utredas, är spörsmålet om för beviljande av bostadslån bör fordras att
särskild låneförmedlare finnes eller huruvida och i vilken mån direkt
kreditgivning till vederbörande låntagare må kunna äga rum. Därjämte
torde utredning böra verkställas angående den ungefärliga omfattning i
vilken en fortbestående bostadslåneverksamhet kan beräknas bliva erforderlig.
Vidare bör uppmärksamhet ägnas åt spörsmålet om beredandet av
nödiga penningmedel för verksamheten i fråga.
Kungl. Maj.ts proposition År 214.
29
Även andra kreditspörsmål av stor betydelse för bostadsfragan vänta
emellertid på sin lösning. Sålunda har frågan om ordnandet av den sekundära
krediten för bostadsändamål i allmänhet, alltså frågan om beredande
av dylik kredit jämväl för annat bostadsbyggande än den kooperativa
och egnahemsbyggandet, länge varit aktuell. Förslag i denna
fråga, utarbetat av särskilda sakkunniga, föreligger sedan år 1917, men
har hittills icke lett till praktiskt resultat. Den av mig förordade utredningen
torde böra utsträckas till att omfatta jämväl sist omförmälda fråga,
därvid emellertid bör tillses att den del av utredningen som avser krediten
för egnahemsbyggandet och det kooperativa bostadsbyggandet icke här
igenom fördröjes, utan att, om så finnes nödigt, särskilt betänkande och
förslag härutinnan avgives.»
Efter återgivande av chefens för socialdepartementet nyssberörda yttrande
hava bostadskreditsakkunniga i sitt betänkande anfört:
»Enligt det givna uppdraget hade de sakkunniga sålunda att utreda tre
huvudfrågor, nämligen om ordnandet av sekundärkrediten för bostadsegnahem,
för kooperativa bostadsföretag samt för bostadshus i allmänhet.
Föremål för utredningen lärer enligt sakens natur endast kunna bliva
bostadskredit, säkerställd genom inteckning.
Uppdraget lärer ej omfatta kreditgivning mot inteckning i annan fasfighet
än bostadsfastighet (jordegendom), även om krediten till äventyrs
är avsedd för bostadsändamål, exempelvis bostadsbyggande för jordägaren
eller hans anställda. Sådan kredit synes oavsett ändamålet böra betecknas
såsom jordbrukskredit och tillhandahållas i för sådan kredit avsedd
ordning.
Vad angår egnahemskrediten bör till en början sådan kredit för jordbruksegnahem
enligt det anförda helt lämnas ur räkningen. Beträffande
egnahemskrediten för bostadsändamål förutsätta de sakkunniga, som till
följd av remiss haft att avgiva utlåtande i ärendet över kolonisationssakkunnigas
den 14 juli 1927 dagteeknade betänkande, att sådan kreditgivning,
i vad angår landsbygdens behov, skall i sammanhang med egnahemskrediten
för jordbruksändamål ordnas genom särskilda åtgärder (statens
egnaliemslånefond). Den långivning för bostadsegnahem, som i förevarande
sammanhang kommer i betraktande, skulle sålunda avse allenast
egnahem i städer och stadsliknande samhällen.
Enligt sakens natur torde slutligen utom ramen för utredningen falla
frågor om sådan bostadsbelåning, som med eller utan det allmännas mellankomst
redan kan anses på tillfredsställande sätt ordnad.»
De sakkunniga hava utgått från att de kreditbehov det gällt att tillgodose
utgjorts, vad egnahemmen angå, av såväl primär- som sekundärkredit samt,
beträffande bostadskooperationen och övriga bostadsfastigheter, av sekundärkredit.
Innan jag närmare ingår på frågan om beskaffenheten av dessa
behov, torde jag få lämna en kort översikt av de sakkunnigas förslag.
Detta förslag avser att genom inrättande av en ny kreditorganisation söka
i ett sammanhang tillgodose hela det förefintliga legitima behovet av kredit
för bostadsändamål i städer och stadsliknande samhällen, i den mån detta
behov icke i annan ordning tillgodoses genom ändamålsenlig kreditgivning.
De sakkunniga.
Översikt av
de sakkunnigas
förslag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
30
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
Dock förutsattes, att bostadskooperationens behov av så kallad tertiärkredit —
vartill jag senare torde få återkomma — kommer att fyllas i särskild ordning,
tillsvidare under kommunal medverkan.
Den föreslagna organisationen utgör en sammanslutning av låntagarna
själva. Ehuru bildad under statlig medverkan (med statlig grundfond), är
den alltså en enskild kreditinrättning. Verksamheten lämnar ej rum för
företagarvinst. Förebilder till organisationen hava i viss mån utgjorts av dels
konungariket Sveriges stadshypotekskassa jämte stadshypoteksföreningarna,
vilka såsom förut nämnts lämna primär hostadskredit, och dels de danska
s. k. hypoteksföreningarna, vilka idka sekundärbelåning.
Organisationen, som är avsedd att omfatta hela riket, består enligt förslaget
av en centralkassa, svenska stadsinteckningskassan, som har att anskaffa
de erforderliga lånemedlen genom utställande av obligationer, och av
lokalföreningar, stadsinteckningsföreningar, med uppgift att förmedla lånen
åt sina medlemmar.
Kassan står enligt förslaget under ledning av en styrelse, i vilken Kungl.
Maj:t utser ordförande och riksgäldsfullmäktige en ledamot. I sista hand
beslutas rörande kassans angelägenheter av ombudsstämma. Denna stämma,
som enligt förslaget skall sammanträda årligen, består av ombud, valda av
föreningarna. Ombudsstämman väljer ledamöterna av kassans styrelse utom
de två förutnämnda, beslutar om ansvarsfrihet åt styrelsen samt väljer två
revisorer. En tredje revisor utses av riksgäldsfullmäktige.
Inom föreningarna välja medlemmarna själva vid årlig föreningssammankomst
styrelse och revisorer samt fatta beslut om ansvarsfrihet för styrelsen.
Ehuru föreningarnas styrelser närmast fatta beslut i förekommande
låneärenden, kan dock kassans styrelse efter egen prövning avslå låneansökning.
Föreningsmedlems rösträtt bestämmes, med vissa begränsningar, i förhållande
till beloppet av hans oguldna lån hos föreningen. Efter vissa i
huvudsak liknande grunder fastställes det antal ombud, som förening äger
utse att representera densamma vid ombudsstämma.
Kassan utställer obligationer mot säkerhet av de skuldförbindelser med
tillhörande inteckningshypotek, som de enskilda låntagarna avgiva till föreningarna,
och som föreningarna vid avgivande av egna skuldförbindelser i
sin tur pantförskriva till kassan.
Låntagarna äro enligt förslaget solidariskt ansvariga för varandras förbindelser
till föreningen och de olika föreningarna i sin tur likaledes solidariskt
ansvariga för varandras förbindelser till kassan.
I syfte att förebygga att denna ansvarighet i praktiken skulle behöva
anlitas, upptager förslaget föreskrifter om fondbildning genom tillskott från
låntagarna. Dylik fondbildning skall äga rum både hos kassan i viss mindre
utsträckning (reservfond) och hos varje förening (säkerhetsfond). För att
göra denna senare fondbildning så litet betungande som möjligt för lån
-
Kungl. Maj:1s proposition Nr 214.
31
tagarna stadgar förslaget, delvis efter danskt mönster, att insatserna till
säkerhetsfonderna under vissa förbehåll skola återbäras, när lånet guldits.
Till utjämnande av risken vid belåning av olika slag av hypotek medgiver
förslaget, att insatserna till föreningarnas säkerhetsfonder, vilka insatser
skola utgöra minst 2 procent av erhållet lån samt erläggas under den
första lånetiden, kunna utgå efter högre procentsats än nämnda minimum.
Grunderna för bestämmande av insatsernas storlek och för deras inbetalning
skola vara godkända av kassans styrelse.
Såsom en yttersta säkerhet för kassans obligationer tjänar enligt förslaget
en av staten tillskjuten grundfond, bestående av obligationer å nominellt
20 miljoner kronor, vilken fond dock fortfar att tillhöra staten och må
disponeras endast i särskilda, närmare angivna fall.
Belåningsgränsen är enligt förslaget 75 procent av fastighetsvärdet.
Lån kan enligt förslaget beredas för såväl äldre som nybyggda bostadshus,
dock endast för färdiga hus.
Valuta för lån lämnas i kassans obligationer. Det förutsättes, att kassan
skall biträda vid försäljningen av obligationerna.
Enligt förslaget äro lånen, som skola amorteras enligt fastställd plan
under högst 40 år, ouppsägbara från långivarens sida under hela lånetiden.
Grundläggande spörsmål.
Då jag nu övergår till en närmare behandling av de spörsmål, som berörts
i bostadskreditsakkunnigas betänkande, förutsätter jag, att tillgång finnes
till betänkandet. Beträffande de sakkunnigas motivering för sina förslag
kommer jag i allmänhet inskränka mig till att vid redogörelsen för de
särskilda frågorna meddela sidhänvisningar till betänkandet.
Till en början upptager jag till övervägande i ett sammanhang de grundläggande
spörsmålen i det föreliggande frågekomplexet. Härtill räknar jag
frågorna om behovet av ordnande av de förevarande slagen av bostadskredit,
om tillgodoseende av behovet genom statlig eller enskild kreditgivning
och slutligen om inrättande av en gemensam kreditorganisation för
samtliga förevarande kreditbehov och de viktigaste grunderna för en sådan
organisation.
Behovet av
bostadskreditens
ordnande.
För bedömande av behovet av ett ordnande i en eller annan form utav
bostadsfastigheternas kreditförhållanden är tydligen av vikt att äga noggrann
kännedom om de faktiska förhållandena på området. En utredning
rörande dessa förhållanden, sådana de gestaltade sig år 1912, lämnades av
bostadskommissionen i dess publikation »Belåning av bostadsfastigheter i
Sverige år 1912» (del IV 1 och 2 i serien »Bostadskommissionens utredningar»),
som på hösten 1916 överlämnades till chefen för civildepartemen
-
Kreditbehovet
i allmänhet.
.Bo stad skommissionen.
32 Kungl. May.ts proposition Nr 214.
tet. En redogörelse för denna utredning har lämnats i bostadskreditsakkunnigas
betänkande (sid. 30—48). Till denna redogörelse tillåter jag mig
här att hänvisa.
De sakkunniga hava, efter vad de anfört, ansett sig icke kunna ifrågasätta
att en ny liknande undersökning utfördes, detta närmast med hänsyn
till den långa tid och de dryga kostnader arbetet skulle kräva. En sådan
undersökning hade av de sakkunniga ej heller ansetts vara strängt av
behovet påkallad. Visserligen hänförde sig bostadskommissionens utredning
till en tidpunkt, som låge halvtannat decennium tillbaka i tiden, och givet
vore, att långivningen för bostadsändamål under denna tid varit underkastad
åtskilliga förändringar. Trots alla förskjutningar, som ägt rum
efter år 1912, kunde man emellertid enligt de sakkunnigas åsikt utgå från
att kreditgivningen för bostadsändamål i vårt land sedan nämnda tidpunkt
icke ändrat sin allmänna struktur, utan att bostadskommissionens då verkställda
utredning medgåve ett bedömande av denna kreditgivning, sådan
den i stora drag torde gestalta sig även nu.
Till belysning av de brister och behov med avseende å bostadskrediten,
som genom bostadskommissionens utredning blivit ådagalagda, torde med
ledning av kommissionens den 6 december 1917 avlämnade betänkande
(sid. 6 ff.) följande mera allmänna synpunkter få anföras.
I allmänhet lämnades, ansåg kommissionen, lån mot inteckning i bostadshus
under former, som ej för låntagaren innebure tillräckligt betryggande
säkerhet för att lånen ej på alltför brådstörtat sätt kunde indrivas. Främst
gällde detta om de korta lånen — sådana lån, på högst ett år, utgjorde
11.8 2 procent av hela den undersökta lånesumman—och särskilt dem bland
dessa, som utlämnats av affärsbankerna. Dessa, vilka hade till uppgift att
vid sin utlåning i första band tillgodose det löpande kreditbehovet inom
affärslivet, vore beständigt beroende av dagens tillgång på kapital. Den
härav nödvändiggjorda likviditeten hos bankernas inteckningslån medförde,
att konjunkturerna på penningmarknaden även komme att avspegla sig på
bostadskreditens område. Samma risk, som påvisats beträffande korta
lån, förefunnes i stort sett vid all på kort uppsägning ställd kredit — hela
antalet stående uppsägningslån utgjorde 46.7 7 procent av samtliga undersökta
lån — och i viss mån även vid bundna lån (sådana lån, stående på
längre tid än ett år, utgjorde 23.0 5 procent av de undersökta).
I nära samband med likviditeten stode, efter vad kommissionen anförde,
frågan om räntefotens stabilitet. Såväl de korta lånen som uppsägningslånen
komme nämligen att följa de allmänna räntefluktuationerna, vilket
utgjorde ett viktigt hinder för en ordnad ekonomisk skötsel av en fastighet.
Ett likartat missförhållande förefunnes även vid bundna lån. När dessa
kunde uppsägas till betalning omsattes de i regel för en ny period, varvid
långivaren för denna nya period betingade sig den ränta, som vore en följd
av de för tillfället rådande förhållandena på penningmarknaden. Även vid
33
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
denna låneform kunde sålunda uppstå starka svängningar i låneräntan, låt
vara att perioderna bleve längre än vid korta lån.
Beträffande frågan om den allmänna tillgången på kapital för bostadsändamål
anmärkte kommissionen, att några siffermässiga uttryck för kreditbehovet
över huvud taget ej kunde förebringas. Dock kunde på indirekt
väg vissa slutsatser dragas, som otvetydigt angåve en knapp kapitaltillgång.
Den omfattande belåning hos affärsbankerna, som konstaterats, torde
till stor del vara en av låntagarna tillgripen nödfallsåtgärd för tillgodoseende
av ett kreditbehov, som ej kunnat fyllas på annat, lämpligare sätt.
Affärsbankerna betingade sig nämligen i regel en väsentligt högre räntegottgörelse
än övriga kreditgivare.
Med avseende å spörsmålet om kapitaltillgången inom olika slag av
samhällen konstaterade kommissionen, att i stort sett tillgången på fondbildande
institutioner, vilka placerade sina tillgångar i bostadshus, vore
större ju folkrikare orten vore. Ju mindre samhällena vore, desto mera
toge affärsbanker och sparbanker ledningen på bostadslånemarknaden. Beträffande
dessa båda bankgrupper inbördes ägde sparbankerna i allmänhet
den största betydelsen, men affärsbankerna måste i stigande omfattning
anlitas inom de mera fattiga landsändarna, exempelvis inom de nordliga
länen. — I allmänhet vore tillgången på kapital knapp inom de uppväxande
samhällena, såsom municipal- och stationssamhällen, och särskilt inom de
jämförelsevis hastigt uppväxande industrisamhällena.
Rörande sekundärkrediten framhöll kommissionen, så långt i detta sammanhang
må nämnas, att ändamålsenliga kreditorgan för fyllandet av detta
kreditbehov fullständigt saknades. På grund härav måste de tillfälliga kreditkällorna
anlitas, framför allt affärsbankerna. Sekundärlånen finge följaktligen
allmänt karaktären av dyra och tillfälliga banklån. Nästan undantagslöst
vore dylika sekundära lån ställda att betalas efter viss kort tid eller viss tid
efter uppsägning. En betydande del av detta kreditbehov tillgodosåges av
privatpersoner, och ej heller denna kreditgivning syntes i stort sett kunna
anses såsom lämpad för sitt ändamål. — I mindre städer och andra samhällen,
där kreditbehovet främst fylldes av sparbanker och affärsbanker och
där långivarna icke på samma sätt som »kassorna» vore bundna av en
viss belåningsgräns, plägade allenast ett enda, större lån i fastigheten
lämnas. Frånvaron av långivande »kassor» åstadkomme i många fall, särskilt
där tillika brist på sparbanksmedel gjorde sig gällande, att belåningen
i sin helhet inom mindre samhällen företedde samma drag som de större
städernas belåning mot sekundärkredit.
Beträffande sambandet mellan låneförhållandena och de boendes allmänna
förmögenhetsvillkor hade en särskild utredning företagits rörande
belåningen av fastigheter inom Stockholms stad och dess förkommuner. Det
framginge av undersökningen, att lånevillkoren i allmänhet ställde sig
betydligt mindre gynnsamma inom de stadsdelar och församhällen, som
företrädesvis beboddes av mindre bemedlade, än i stadsdelar och förstäder
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 118 häfl. (Nr 2H.)
3
De sakkunniga.
Egnahemmens
särskilda
kreditbehov.
Sekundärkrediten
i allmänhet.
Bostadskom
missionen.
34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
med bättre situerad befolkning. — I stort sett måste, anförde kommissionen,
de mindre fastighetsägarnas kreditfråga, i främsta rummet med hänsyn till
den bristande kapitaltillgången, anses befinna sig i ett synnerligen ofördelaktigt
läge.
Såsom redan nämnts hava bostadskreditsakkunniga ansett, att trots de
förskjutningar, som i fråga om kreditgivning för bostadsändamål ägt rum
efter år 1912, man kan utgå från att denna kreditgivning sedan dess icke
ändrat sin allmänna struktur.
Behovet av kredit företer i fråga om egnahemsfastigheterna vissa särdrag.
Jag hänvisar härutinnan till vad bostadskreditsakkunniga anfört rörande
bostadsegnahemmens allmänna karaktär och utbredning samt om egnahemskreditbehovets
natur (betänkandet sid. 76—82).
Det kan förtjäna nämnas, att bostadskommissionen, vilken icke företagit
någon särskild undersökning rörande egnahem i trängre bemärkelse men
ansett de av kommissionen samlade uppgifterna om låneförhållandena för
större och mindre fastigheter belysande för egnahemmens kreditfråga, beträffande
de i småfastigheter — med värde av högst 10,000 kronor — placerade
lånen konstaterade, att denna kredit nästan helt och hållet utgjorde
en svävande skuld. Det relativa beloppet av de i sådana fastigheter bundna
lånen och ouppsägbara annuitetslånen utgjorde tillhopa mindre än 3 Va procent.
Räntefoten vore i genomsnitt ungefär i/i procent högre för dessa lån än för
dem, som graverade större fastigheter.
Vid den tid — år 1917 — då bostadskommissionen avgav sitt tidigare
omnämnda betänkande, lärer något särskilt framträdande spörsmål om bostadskooperationens
kreditbehov icke hava förelegat. Icke heller hava, på
sätt framgår av vad jag nyss förut anfört, egnahemsrörelsens speciella
kreditbehov i någon högre grad varit föremål för kommissionens undersökningar.
Vad kommissionen i betänkandet efter en allmän redogörelse
för sina undersökningsresultat, vilkas huvuddrag tidigare av mig återgivits,
sedermera anfört om sekundärkreditfrågan (sid. 16—22) torde därför huvudsakligen
kunna betraktas såsom avseende de kreditfrågor, som särskilt framträda
beträffande de vanliga hyreshusen.
För vad kommissionen sålunda andragit rörande sekundärkreditfrågan
torde här få lämnas en kort redogörelse. Långivning i form av sekundärkredit
vore, yttrade kommissionen, teoretiskt fullt legitim och nödvändig.
Ur bostadsproduktionens synpunkt förelåge ett starkt behov av sekundärbelåning.
Erfarenheten visade, att fastighetsmarknaden i långt ifrån tillräcklig
omfattning behärskades av personer, vilka förfogade över tillräckligt
kapital för besittning av enbart primärbelånade fastigheter. Såväl för bostadsproduktionen
som för den legitima fastighetsliandeln vore det därför
nödvändigt, att tillgång till sekundärkredit förefunnes. Jämväl borde framhållas,
att i vårt land en sekundärbelåning faktiskt ägde rum och avsåge
35
Kungl. Maj:ts proposition Nr Hit.
stora belopp. Slutligen hänvisades till, att en verklig sekundärkreditfråga
kundo påvisas och jämväl i hög grad uppmärksammats i alla kulturländer.
Av kreditundersökningen framginge, fortsatte kommissionen, att sekundär
reditf rågan befunne sig i ett mycket ogynnsamt läge, vilket förhållande
även bekräftats genom en mängd uttalanden från fastighetsägarehåll. Bland
de brister, som utmärkte sekundärbelåningen komme främst i betraktande
frånvaron av organisation. En organisation av kroditgivningen vore i särskilt
hög grad av behovet påkallad på sekundärkreditens område, ej minst
med hänsyn till de systematiskt ordnade fastighetsvärderingar, som där
vore nödvändiga. — Tillgången på sekundärkredit finge anses vara mycket
knapp, och de enda kreditinstitut, som i större omfattning tillgodosåge behovet
av lån mot andra hypotek, vore affärsbankerna. Vid denna lånerörelse
bundes sålunda betydande kapital, som närmast borde tillföras
näringslivet och ej utan skada kunde undandragas detta. Det kunde därför
beträffande sekundärkrediten ur handelns och näringarnas synpunkt anföras
vägande skäl för att en för ändamålet inrättad kreditanstalt så småningom
övertoge den hithörande lånerörelse, som bedreves av affärsbankerna.
— Vidare förtjänade beträffande sekundärkrediten särskilt framhållas den
ojämna tillgången på kapital och därmed sammanhängande brist på fasta
utlåningsprinciper. Medan tillgången vore i genomsnitt knapp, vore den i
en hel del fall oproportionerligt riklig.
Beträffande lånevillkoren utvisade, efter vad kommissionen anförde, dess
utredning, att de brister, som i detta hänseende gjorde sig gällande på bostadslånemarknaden
i allmänhet, i särskilt framträdande grad återfunnes på
sekundärkreditens område. Ouppsägbara sekundärlån förekomme ej och
praktiskt taget ej heller bundna lån. Inemot halva lånebeloppet utgjordes
av korta lån och närmare 4/J0 av stående lån och amorteringslån, alla
ställda på kort uppsägningstid. Låntagaren vore vid uppsägning i regel
hänvisad till omplaceringar. Risken vid uppsägning av ett sekundärlån
vore i allmänhet större än vid uppsägning av kassalån. Sekundärlånen
hade vanligen både formellt och sakligt karaktären av en tillfällig affärskredit,
som långivaren mången gång av tvingande orsaker nödgades uppsäga
till inbetalning. En omplacering erbjöde städse svårigheter på grund
av bristen å lämpliga kreditinstitut. Därtill komme, att orsaken till uppsägningar,
åtminstone från affärsbankernas sida, vanligen vore att söka i
en allmän stramhet på penningmarknaden, vilken i ungefär samma utsträckning
återverkade på alla de särskilda bankinstituten. Under sådana perioder
av allmän penningknapphet syntes även en omplacering hos privatpersoner av
ett uppsagt lån vara förenat med avsevärda svårigheter. — Det anmärktes
vidare att ju större riskerna för rubbningar i penningplaceringen vore,
desto mera sökte sig det för fastighetsmarknaden värdefulla kapitalet över
till andra placeringsobjekt, varav följden bleve, att fastigheterna komme i
händerna på mindre kapitalstarka element inom samhället. Härigenom befordrades
s. k. husjobberi, vilket i sin tur menligt återverkade på bostads
-
De
sakkunniga.
Bostadskooperationens
särskilda
kreditbehov.
36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
marknaden, särskilt genom höjande av hyresnivån. — I samband med
frågan om likviditeten i låneformerna stode frågan om räntefoten. Såsom
förut påpekats, komme låneräntan vid de likvida låneformerna att i stort
sett rätta sig efter fluktuationerna på den allmänna penningmarknaden.
Uppenbarligen lade detta stora hinder i vägen för en ordnad fastighetsekonomi
och bidroge till hyresnivåns höjande.
Bostadskreditsakkunniga hava rörande sekundärkrediten för bostadsändamål
i allmänhet på anförda skäl (betänkandet sid. 95—96) ansett, att belåningen
av hyreshus påkallade synnerlig uppmärksamhet samt att denna belånings
ordnande vore ett allmänt intresse.
I fråga om de kooperativa bostadsföretagen och deras särskilda kreditspörsmål
hava de sakkunniga yttrat, bland annat:
I allmänhet hava de kooperativa sammanslutningarna för bostadsändamål
konstituerat sig såsom ekonomiska föreningar enligt lagen om sådana föreningar,
vilken uttryckligen förutsätter bostadskooperation såsom en av uppgifterna
för ekonomiska föreningar. I vissa fall har dock även bolagsformen
använts.
Vid sidan av denna den egentliga bostadskooperationen hava, särskilt
under krisåren, i stor omfattning bildats sammanslutningar, som övertagit
redan befintliga hyreshus och upplåtit lägenheterna till sina medlemmar.
Dessa sammanslutningar skilja sig från de egentliga kooperativa bostadssammanslutningarna
väsentligen därutinnan, att de i regel ej träffat anordningar
till begränsande av medlemmarnas möjligheter att innehava flera
lägenheter eller att genom uthyrning i andra hand eller överlåtelse taga ut
ekonomisk vinst av sitt innehav. Den skillnad, som föreligger mellan dylika
sammanslutningar och egentliga kooperativa företag, skänker de förra en
annan karaktär än de senare. Dylika sammanslutningar angivas vanligen
ej heller såsom kooperativa utan helt enkelt såsom »bostadsföreningar».
Bostadskooperationen, som i vissa hänseenden endast ofullständigt förverkligar
egnahemsidén, torde enligt sakens natur hava sitt egentliga verksamhetsfält
på platser, där de stora flerfamiljshusen äro förhärskande och
egnahemsbyggande icke kan ifrågakomma, d. v. s. inom de större städernas
egentliga stadsområde, samt bland personer, som av skilda orsaker icke önska
bosätta sig ute i förortsområdena.
I de större städerna, särskilt i huvudstaden, hava de kooperativa bostadssammanslutningarna
efter krisåren uppvisat stor livaktighet och rörelsen har
visat tendens till koncentration i storföretag. I huvudstaden har sålunda
en väsentlig del av bostadskooperationen samlats i tvenne sammanslutningar.
Beträffande kreditbehovet torde de kooperativa bostadshusen icke skilja sig
från andra större fastigheter, i vad rör primär- och sekundärkredit, och synes
behovet av sådan kredit lämpligen kunna tillgodoses i enahanda ordning
som för icke kooperativa fastigheter. De kooperativa företagen stå sålunda
i förevarande hänseende närmare hyreshusen än egnahemsföretagen.
I motsats till vad fallet vanligen är vid egnahemsbyggande, torde emellertid
medlemmarna i en kooperativ bostadsförening såsom regel ej vara i
tillfälle att göra personliga arbetsinsatser i det gemensamma byggnadsföretaget
utan vara nödsakade att erlägga hela den utöver erhållen kredit erforderliga
kapitalinsatsen kontant. Härtill kommer, att den sammanlagda
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
37
kapitalinvesteringen för bostadbyggande i sådana områden, där bostadskooperationen
har sitt egentliga verksamhetsfält, alltid ställer sig relativt hög
och att den kontanta kapitalinsatsen följaktligen i proportion härtill likaledes
måste bliva jämförelsevis stor.
Beträffande bostadsproduktionen göres gällande, att den del av fastighetsvärdet,
som ej omsättes i lån utan måste likvideras med kontant insats, vid
normal belåning skulle bliva så stor och anspråken på medlemmarnas kapitalkraft
så höga, att erforderliga kapitalinsatser i regel ej vore att påräkna
från de samhällsgrupper, inom vilka medlemmarna rekryteras. Ehuru man
sålunda ej synes ifrågasätta, att kooperativa bostadsföretag med avseende å
primär- och sekundärkredit skulle intaga någon särställning framför andra
i tekniskt hänseende jämförliga byggnadsföretag, detta under förutsättning
dock att ordnad sekundärkredit kan erhållas, anser man, att bostadskooperationen
för sin framgång är beroende av viss ytterligare, fast ordnad kredit.
Hela det för bostadskooperationen speciella kreditproblemet kan sålunda i
korthet betecknas såsom en »tertiärkreditfråga».
Enligt de sakkunnigas på utförligt angivna skäl grundade åsikt (betänkandet
sid. 93—94) kan emellertid bostadskooperationens speciella kreditspörsmål,
»tertiärkreditfrågan», ej bedömas såsom en fastighetskreditfråga i
egentlig mening och lösas såsom en sådan, utan liknar fastmera spörsmålet
om personlig kredit. Lösningen blir också beroende av den tilltro man hyser
för den kooperativa idén, i vad mån man ur samhällelig synpunkt värdesätter
de strävanden, som komma till uttryck i densamma, och på grund
därav är beredd att påtaga sig de därmed förbundna riskerna.
De sakkunniga anse alltså, att bostadskooperationens speciella kreditbehov,
i den mån ett sådant förefinnes, ej bör tillgodoses i samband med övriga
kreditfrågor. Med hänsyn till att bostadskooperationen såsom en företeelse
av mera allmän social betydelse lärer hava och även för framtiden få sitt
egentliga verksamhetsfält begränsat till större orter, synes en sådan eventuell
medverkan från det allmännas sida knappast vara en statlig uppgift utan
en kommunernas sak.
Emellertid bör enligt de sakkunniga ordnandet av »tertiärkrediten» sättas
i efterhand efter frågan om ordnandet av den primära och den sekundära
krediten. Vad angår dessa båda senare slag av krediter böra de kooperativa
företagen självfallet ej ställas sämre än andra byggnadsföretag. Om primärkreditgivningen
för bostadsändamål, åtminstone vad rör större fastigheter
och därmed också de vanliga kooperativa komplexen, redan får anses
i det stora hela tillfredsställande ordnad, så är detta icke fallet med
den sekundära belåningen. De brister, vilka, om man bortser från den provisoriska
långivningen ur statens bostadslånefond, känneteckna vårt fastighetskreditväsen
på detta senare område, framför allt den bristande tillgången
på sekundär kredit under betryggande former, torde i speciellt hög grad utgöra
en olägenhet just för bostadskooperationen och undanröjandet av denna
brist skulle säkerligen i avsevärd mån främja det kooperativa bostadsbyggandet.
I ett senare sammanhang (betänkandet sid. 119—121) hava de sakkunniga
38
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
Remissyttran
den.
Svenska stadsförbundet.
Länsstyrelsen
i Gotlands län.
Länsstyrelsen
i Jämtlands
län.
ytterligare berört bostadskooperationens behov av tertiärkredit. De sakkunniga
hava härvid givit vissa uppslag med avseende å fyllandet av detta
behov, delvis genom kommunernas medverkan.
Att behov föreligger av åtgärder till ordnande av fastighetskrediten i allmänhet
för bostadsegnahemmen och av den sekundära krediten över huvud
för fastigheter, däribland särskilt bostadskooperationens, i städer och stadsliknande
samhällen, har i ett flertal av de i anledning av remiss inkomna
yttrandena från myndigheter och enskilda uttryckligen vitsordats. Så är
förhållandet beträffande yttrandena från bland annat statskontoret, åtskilliga
länsstyrelser, riksgäldsfullmäktige, konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
svenska stadsförbundet och Sveriges fastighetsägareförbund samt, såvitt angår
egnahemsfastigheterna, statens egnahemsstyrelse.
Svenska stadsförbundets styrelse har härutinnan yttrat följande:
»Frånvaron av en ordnad sekundärkredit för bostadsproduktion har också
för stadssamhällena medfört betänkliga konsekvenser. Dessa hava framträtt
icke minst under de senaste årens kris på bostadsmarknaden, som väsentligen
försvårats av de bristande kreditmöjligheterna. I samarbete med statsmakterna,
och i åtskilliga fall helt på egen hand, hava stadssamhällena
måst vidtaga åtgärder för tillhandahållande av medel för en särdeles behövlig
bostadsproduktion och hava därvid nödgats ikläda sig betydande
risker. På sina håll hava samhällena därigenom redan förorsakats direkta
förluster och stå på många håll fortfarande i ansvar för betydande belopp,
som såväl av skattemedel som upplånade medel utlånats till de byggande.
Därtill komma avsevärda kostnader för låneverksamhetens ombesörjande.
Eu lösning av frågan om sekundärkrediten torde vara ägnad att bereda
byggnadsverksamheten en betydande lättnad och därmed också göra bostadsproduktionen
livligare och jämnare, det senare icke minst av betydelse ur
kommunalförvaltningens synpunkt. Att efter många års utredningsarbete i
denna segslitna fråga ett förslag framkommit, som åtminstone i sina huvuddrag
torde vara ägnat att föra till en lösning av problemet, synes från
stadssamhällenas sida vara att hälsa med den allra största tillfredsställelse,
önskvärt vore att förslaget så snart som möjligt komme till genomförande.»
Länsstyrelsen i Gotlands län har uttalat, att länsstyrelsen ansåge uppenbart,
att behov förelåge av statens stöd för främjande av krediten åt egnahem
i städerna, men att länsstyrelsen svårligen på förhållandena i länet kunde
grunda något omdöme om frågan i vad mån sådant behov vore för handen
jämväl beträffande sekundärkredit för andra bostadsfastigheter.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har anfört att, såvitt detta län anginge,
det kunde antagas, att, om de ifrågasatta kassorna och föreningarna komme
till stånd, tyngdpunkten i deras verksamhet tillsvidare komma att ligga
däri, att de kunde förmedla billigare sekundärkredit för hyreshus. De sakkunnigas
antagande, att sekundärkrediten för hyreshus och bostadskrediten
till egnakemsbyggare vore föremål för ett visst misstroende och därför från
affärsbankernas eller sparbankernas sida pålades ganska höga räntor, vore,
såvitt länsstyrelsen kunnat inhämta, överensstämmande med verkliga förhållandet.
Om genom de föreslagna kassorna skulle kunna åstadkommas,
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
39
att räntorna på byggnadslån och hyrorna för bostäder sjönke och således
den dryga utgiftsposten för bostäder i familjernas omkostnadskonto nedbringades,
skulle detta visserligen vara önskvärt under förutsättning att
fördelen ej vunnes genom överflyttning på de skatted ragande av någon del
av kostnaderna. Förslaget syntes doek i detta avseende vara ganska riskfritt.
Svenska bankföreningen har i denna del av ärendet yttrat: Föreningen
vore icke övertygad om nödvändigheten av att från det allmännas sida särskilda
åtgärder vidtoges för att tillgodose både hela kreditbehovet för egnahem
med uteslutande bostadskaraktär och behovet av sekundärkredit för
andra slag av bostadsfastigheter. För åstadkommande av den sistnämnda
krediten, således för fastigheter, som icke inrymdes under beteckningen egnahem,
vore enligt föreningens mening de redan tillgängliga utvägarna i stort
sett fullt tillräckliga. Någon svårighet att för hyresfastigheterna i städerna
och de stadsliknande samhällena lösa deras sekundärkreditfråga syntes i allmänhet
icke förefinnas. Fast hellre ville det förefalla, som om tillströmningen
av kapital och jämväl sådant, som åtnöjdes med sekundärläge, till
byggnadsverksamhet för dylika fastigheter vore så riklig, att det kunde
ifrågasättas, huruvida icke därigenom den direkt produktiva delen av vårt
näringsliv i viss mån missgynnades. Och det borde bemärkas, att kapitalkällorna
— alldeles frånsett de privata förlagsgivarna — till stor del vore
sådana, vilkas flöde befunne sig i stadig tillväxt. — Däremot delade föreningen
till fullo de sakkunnigas uppfattning om önskvärdheten av den
särskilt i socialt avseende betydelsefulla byggnadsverksamhet, som avsåge
skapandet av egnahem. Såsom de sakkunniga riktigt påvisat, gällde emellertid
problemet där mindre sekundärkrediten i egentlig mening. Vad där
framför allt erfordrades vore underlättandet av finansieringen från botten
upp till en förhållandevis hög belåningsgräns. Och behovet av kreditanordningar
vore icke minst framträdande inom sådana stadsliknande samhällen,
vilka fölle utanför stadshypotekskassans verksamhetsområde.
I detta sammanhang må återgivas vad bank- och fondinspektionen i denna
del andragit:
»Behovet av en organisation för kreditgivning till bostadsändamål, i den
mån sådan icke redan förefinnes i Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
med till densamma anslutna stadshypoteksföreningar, har i synnerhet
under senare tider allmänt gjorts gällande. Bank- och fondinspektionen
anser för sin del, att ett dylikt behov otvivelaktigt förefinnes i fråga om
egnahemsfastigheter, och vågar icke bestrida, att detta är fallet även i fråga
om sekundärkredit för andra bostadsfastigheter. Styrelsen för svenska bankföreningen
har visserligen i det senare hänseendet uttalat en motsatt uppfattning.
Men även om denna uppfattning är riktig så till vida, att möjligheter
i erforderlig utsträckning redan nu stå till buds för täckande av
behovet av sekundärkredit för andra bostadsfastigheter än egna hem, så
framgår av det av de sakkunniga lämnade statistiska materialet, att sådan
kredit hos nu förefintliga kreditinrättningar vanligen erhållits på villkor,
Svenska bankföreningen.
Bank- och
fondinspektionen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
40
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
Social
styrelsen.
som måste betraktas såsom skäligen hårda. Den ifrågasatta organisationen
skulle ju närmast åstadkomma lindrigare lånevillkor.»
Socialstyrelsen har vid behandling av frågan om behovet av bostadskrediter
ordnande framhållit, hurusom den enda mera omfattande statistiska
undersökning, som verkställts på detta område, vore den, som utfördes
av 1912 års bostadskommission angående allmänna och enskilda institutioners
lån mot inteckning i bostadsfastigheter. I anledning av de sakkunnigas
antagande, att kreditgivningen för bostadsändamål icke ändrat sin
allmänna struktur, utan att bostad skommissionens för år 1912 verkställda
utredning medger bedömande av denna kreditgivning sådan den i stora drag
torde gestalta sig även nu, anför styrelsen:
»Det vill emellertid synas socialstyrelsen antagligt, att de mellanliggande
årens omvälvningar på det ekonomiska och sociala området, vilka, efter vad
av styrelsen verkställda undersökningar utvisa, i hög grad påverkat bostadsstandard
och hyresnivå, haft en rätt väsentlig betydelse även för bostadskreditväsendets
vidkommande. Vissa fakta synas också tala i sådan riktning.
Enligt den officiella rättsstatistiken utgjorde i städer (med egen jurisdiktion)
den intecknade gälden vid 1913 års slut 2,185 miljoner kronor och
vid 1926 års utgång 4,309 miljoner kronor. Att denna fördubbling av skuldsumman
ställd i förhållande till taxeringsvärdet ej innebär större ökning
än från 62.9 till 64.o procent, synes böra ses i samband därmed, att taxeringen
på detta som på andra områden noggrannare anpassats efter de
verkliga värdena. Bostadskreditsakkunniga ha även haft ögonen öppna för,
att en viss förskjutning i olika kreditgivares andel i belåningen inträtt
sedan år 1912. Främst nämnes därvid stadshypotekskassans tillväxt, vars
omslutning ökats från 142 miljoner kronor till omkring en halv miljard.
Det förtjänar dock även att beaktas, att affärsbankernas lån mot inteckning
i fast egendom ökats från cirka 752 miljoner kronor år 1912 till 1,510
miljoner kronor år 1927 samt att för de enskilda sparbankernas del motsvarande
siffror bliva respektive 559 och 1,509 miljoner kronor (år 1926),
låt vara att dessa tal även avse andra fastigheter än bostadsfastigheter.
Erinras må vidare om, att insättarnas behållning i postsparbanken under
samma period ökats från cirka 46 till 206 miljoner kronor, vilka siffror
åskådliggöra postsparbankens utveckling till ett stort penninginstitut, vars
fonder till icke oväsentlig del kommit bostadskrediten till godo. Härtill
kommer lånegivningen från statens egnahemslånefond, bostadslånefond och
pensionsförsäkringsfond, vilken, enligt vad bostadskreditsakkunniga meddela,
under tiden 1912—1927 torde uppgått till sammanlagt cirka 180 miljoner
kronor mot blott 7 miljoner kronor under åren 1905 — 1911.
Även om nu anförda siffror synas häntyda på, att förskjutningar ägt
rum beträffande fastighetslånens fördelning mellan förenämnda och andra
offentliga och enskilda institutioner, bör detta icke tillmätas alltför stor
betydelse, i synnerhet som utvecklingen härvidlag i huvudsak synes ha gått
i den riktning bostadskreditsakkunniga antyda. För bedömande av det faktiska
läget på bostadskreditmarknaden i vårt land torde det vara viktigare
att få någon kunskap om, i vilken utsträckning lån mot inteckning i
bostadsfastigheter måste sökas hos privatpersoner. Denna viktiga kategori
av kreditgivare lämnades helt å sido vid 1912 års undersökning, vilken helt
byggde på primärmaterial införskaffat från långivarna, ej från låntagarna.
41
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
Ett från representanter för sistnämnda grupp erhållet kompletterande
material skulle varit av särskild betydelse för belysande av det nuvarande
läget på bostadskreditmarknaden i vårt land. En dylik undersökning behövde
ej heller lia krävt några större kostnader eller tidsutdräkt, enär man
kunnat inskränka sig till att från ett litet men för olika ortsgrupper typiskt
urval av egnabemsbyggare, hyreshusägare och bostadsföreningar införskaffa
uppgifter om, huru de var för sig ordnat sin kreditfråga.
Med avseende på sistnämnda grupp av låntagare föreligga vissa uppgifter
i materialet till en statistisk utredning, som av socialstyrelsen verkställts
för de sakkunniga, vilka tillkallats för avgivande av förslag till lag med
särskilda bestämmelser om vissa bostadsföreningar. Dessa uppgifter, vilka
avse 819 bostadsföreningar å 39 orter med ett medlemsantal av cirka 20,000,
hava sammanställts här nedan:
Långivare
Staten (bostadslåne- och pensionsförsäkringsfonder,
öKuiaoeiopp
kr.
%
postsparbanken) ....................................
32,262,959
15.4
Kommuner .................................................
18,531,976
8.9
Försäkringsbolag ....................................
21,644,833
10.4
Inteckningsbolag.......................................
16,038,756
7.7
Hypotekskassor ........................................
24,794,975
11.9
Föreningar och stiftelser .......................
10,592,624
5.i
Banker (affärs- och sparbanker) ............
60,359,868
28.9
Enskilda personer och bolag .................
Summa
24,426,944
208,652,935
11.7
100.O
Ett dylikt konkret upplysningsmaterial, låt vara av mera begränsad omfattning,
skulle otvivelaktigt haft sin stora betydelse vid sidan av bostadskreditsakkunnigas
mera allmänt hållna utredning angående behovet av
egnahemskredit, av kredit för kooperativa bostadsföretag och av sekundärkredit
för bostadsändamål i allmänhet, när det gäller att bedöma den vanskliga
frågan, huruvida och i vad mån det nuvarande läget kan anses påkalla,
att det allmänna bör ikläda sig ansvaret för skapandet av en organisation
för tillgodoseende av ett visst kreditbehov, vilkens handhavande kommer att
bliva förenat med svårigheter och ingalunda sakna sina risker.»
Det bör bär tilläggas, att socialstyrelsen i fortsättningen av sitt utlåtande
förordat en lösning av den föreliggande frågan i huvudsaklig överensstämmelse
med de allmänna linjerna i bostadskreditsakkunnigas förslag.
Då det gäller det sätt, varå staten bör vara verksam för ett ordnande av Statligt eller
bostadsfastigheternas kreditförhållanden, kunna olika möjligheter tänkas. ensk‘b ord''
Staten kan, såsom föreslogs i proposition till 1925 års riksdag, själv upp- bostadsträda
såsom kreditgivare. Eller ock kan staten helt avhålla sig från direkt kredlten''
medverkan till långivningen och dess garanterande samt begränsa sig till
att i en eller annan form — reglerande lagstiftning, stadgande av frihet
från obligationsstämpel eller dylikt — för den enskilda företagsamheten
underlätta en verksamhet på området. Slutligen kan det tänkas, att staten
väljer en medelväg mellan dessa alternativ sålunda, att staten genom lag
-
Helt statlig
kreditgivning.
Enskild
kreditgivning,
med eller utan
statligt inslag.
De
sakkunniga.
Bankdirektören
Lagercrantz,
reservant.
42 Kungl. Mai ds proposition Nr 214.
stiftning underlättar tillkomsten av en på enskildas ansvarighet grundad
och av enskilda principiellt ledd kreditorganisation men samtidigt, genom
att åt denna organisations medelsupplåning giva en viss statlig garanti, bereder
ett större mått av förtroende åt organisationens verksamhet, än därförutan
kommit densamma till del.
En helt statlig kreditgivning lärer icke gärna kunna ifrågakomma för
hela det område, varest ett ordnande av kreditförhållandena enligt det
tidigare anförda skulle vara behövligt. För en sådan kreditgivning måste
sociala skäl av särskild styrka kunna anföras. Bostadskreditsakkunniga
synas hava förutsatt möjligheten av helt statlig kreditgivning allenast beträffande
egnahemmen. Då de sakkunniga emellertid icke ansett sig böra
förorda direkt statlig kreditgivning i någon form och då i de yttranden, som
avgivits över de sakkunnigas betänkande, något uttalande till förmån för
bostadskreditens ordnande under helt statliga former icke heller blivit gjort, kan
jag inskränka mig till att beträffande vad de sakkunniga härutinnan anfört
hänvisa till betänkandet (sid. 83—88).
Då bostadskreditsakkunniga diskuterat frågan huruvida staten bör avhålla
sig från varje organisatoriskt deltagande i kreditgivningen för bostadsändamål
på de områden, där sådan ansetts nu böra ordnas, eller huruvida ett visst
statligt inslag vid kreditgivningens organiserande vore ofrånkomligt, hava
de sakkunniga anknutit denna diskussion till frågan om kreditgivningens
anordnande i en riksorganisation eller enbart i lokala organisationer i landet.
Beträffande de sakkunnigas yttrande härutinnan hänvisas till betänkandet
(sid. 100—103). Yttrandet utmynnar i förslag att åstadkomma dels ett enda,
hela landet omfattande obligationsutgivande centralinstitut och dels ett flertal
lokala låneförmedlande föreningar. De sakkunniga hava vidare å sid.
110—113 i betänkandet utvecklat sina skäl för att den nya kreditorganisationen
borde erhålla en statlig grundfond.
Påpekas bör i detta sammanhang, att de sakkunniga, huvudsakligen såsom
en följd av förslaget om statlig grundfond, jämväl föreslagit insättande
av statliga representanter i den centrala kassans styrelse och en sådan
representant i kassans revision.
I den nu avhandlade frågan om statligt inslag i den föreslagna nya kreditorganisationen
har en av de sakkunniga, bankdirektören Lagercrantz, varit
av skiljaktig mening, vilken tillika, hänför sig till frågan om riksorganisation
eller enbart lokala organisationer. Efter en erinran om den direkta långivning,
som i Sverige under trycket av kristidens svårigheter provisoriskt
ägt rum; om stadshypotekskassan såsom ett precedensfall, där staten direkt
bidragit till skapandet av en kreditorganisation och till ökande av dess
kreditvärdighet; samt om de utomordentligt gynnsamma resultat, som utan
egentlig statlig inblandning åstadkommits i Danmark, har reservanten på
närmare anförda skäl (betänkandet sid. 140—143) hävdat den meningen, att
Kungl. Muj:ts proposition Nr 214.
43
det allmänna borde begränsa sin verksamhet på detta område till att genom
en särskild lagstiftning för obligationsutgivande inteckningsföreningar reglera
deras organisation och verksamhet samt till att medgiva dem frihet från
stämpel för utgivna obligationer. Slutligen skulle staten måhända kunna
till hjälp vid organiserandet av inteckningsföreningar anslå lämpliga belopp
av de byggnadsskattemedel, som ännu återstå. I övrigt skulle lösandet av
den föreliggande uppgiften lämnas åt det enskilda initiativet. När man
iakttagit, vad detta förmått åstadkomma i Danmark, England och Amerika,
kunde man enligt reservanten icke tvivla på att mycket betydande resultat
även här i landet skulle kunna nås på liknande väg. I varje fall syntes
man först böra pröva, huruvida självhjälpens väg vore framkomlig, innan
man toge det allmännas hjälp i anspråk i den utsträckning, som föresloges
i betänkandet.
I remissyttrandena uttalas endast i ett par fall, och då icke utan tveksamhet,
anslutning till den mening, enligt vilken man borde praktiskt taget
helt överlämna åt den enskilda företagsamheten att sörja för bostadskreditens
ordnande å områden där sådant ansetts behövligt. Länsstyrelsen i Kalmar
län, som i första hand förordat en sammanslagning av det föreslagna nya
kreditinstitutet med konungariket Sveriges stadshypotekskassa och endast
under förutsättning av en sådan sammanslagning tillstyrkt att staten engagerades
för det nya institutet, har, för den händelse en sammanslagning icke
kunde komma till stånd, funnit lämpligt att de ifrågavarande kredituppgifterna
lämnades åt den enskilda företagsamheten, stödd av en lämplig lagstiftning
och under statlig uppsikt.
Sedan nu redogjorts för utredningen om den principiella delen av frågan
om statens ställning till förevarande strävanden för bostadskreditens ordnande,
kommer jag till vissa spörsmål rörande anordnandet av den kreditorganisation,
som förutsättes bliva erforderlig. De närmast framträdande spörsmålen avse
frågan huruvida för tillgodoseende av de särskilda kreditbehoven — egnahemskrediten,
kooperationens kredit och sekundärkrediten i allmänhet —
särskilda kreditanstalter bliva nödvändiga eller om samtliga kreditbehoven
lämpligen böra tillgodoses i samma kreditorganisation; vidare frågan
huruvida organisationerna böra erhålla lokal begränsning för sin verksamhet
eller på visst sätt omfatta hela riket och i samband därmed huruvida anslutning
kan sökas till redan bestående kreditinstitut, samt slutligen frågan
om den solidariska ansvarigheten mellan låntagarna för upplånade medel.
Med hänsyn till dessa spörsmåls inbördes sammanhang, vilket särskilt kommit
till uttryck i en inom de sakkunniga avgiven reservation samt i remissyttranden,
torde det bliva nödvändigt att behandla de nämnda spörsmålen
tillsammans.
De sakkunnigas förslag rörande dessa frågor hava i det föregående i korthet
återgivits (sid. 29—30). Beträffande de sakkunnigas motivering hänvisas
Remiss
yttranden.
Gemensam
kreditorganisation
för
samtliga
kreditbehoven.
Riksorganisation.
Solidarisk
ansvarighet.
De sakkunniga.
Kanslirådet
Mannerfelt,
reservant.
44 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 214.
till vad i betänkandet anföres angående frågan om kreditinstitut enbart
för egnahem (sid. 88—90), om förebilder och allmänna riktlinjer för en
gemensam kreditgivnings organiserande (sid. 99—100) samt angående frågan
om riksorganisation eller enbart lokala organisationer (sid. 100—103) ävensom
angående solidarisk ansvarighet för låntagarna (sid. 103—104).
I fråga om lösningen av nu förevarande spörsmål har en av de sakkunniga,
chefen för statens egnahemsstyrelse kanslirådet Mannerfelt, i viss
mån varit av skiljaktig mening. Reservanten har framhållit hurusom statsmakterna
vid behandling av frågor om bostadskredit under senaste tid utgått
därifrån, att det framför allt gällde att ordna kreditgivningen till stöd
för bostadsegnahem och kooperativa bostadsföretag. Såväl med hänsyn till
uppdragets innebörd som av rent sakliga skäl borde enligt reservantens
mening det förslag, som framginge ur nu förevarande utredning, bereda
största trygghet för, att krediten för bostadsegnahem ordnades på ett fullt
nöjaktigt sätt. Detta gällde jämväl krediten för kooperativa bostadshus. Sakkunnigmajoritetens
förslag syntes emellertid icke tillräckligt tillgodose förenämnda
grundläggande synpunkt i vad anginge bostadsegnahem. Förslaget
hade i stället huvudsakligen knutits till ordnandet av sekundärkrediten för
städernas hyreshus, ty de föreslagna anordningarna torde i främsta rummet
tillgodose denna del av bostadskrediten. Det största felet med majoritetens
förslag vore, enligt reservantens mening, att man hopfört alla olika här
ifrågavarande kreditobjekt i en och samma långivningsform. Detta torde
komma att i praktiken missgynna egnahemskrediten, varjämte sammanblandningen
även i övrigt syntes mindre lämplig.
I likhet med de sakkunnigas majoritet har reservanten ansett rent statlig
kreditgivning icke böra ifrågakomma samt, jämväl i överensstämmelse med
majoriteten, förordat att de till de sakkunnigas övervägande hänskjutna kreditspörsmålen
ordnas på kooperativ grund genom bildande, med statligt stöd och
under statlig tillsyn, av en kreditanstalt, bestående av dels lokalföreningar
mellan låntagarna och dels en central kassa för utgivande av obligationer
mot säkerhet av inteckning i de belånade fastigheterna. Beträffande kreditanstaltens
organisation och verksamhet har reservanten emellertid förordat
följande ändringar av majoritens förslag. Då det ej vore lämpligt att i
samma kreditanstalt hopblanda så olika krediter som å ena sidan lån mot
botteninteckning i egnahem och vissa andra fastigheter samt å andra sidan
lån mot andra inteckning i hyreshus men det ej heller vore önskvärt,
att två från varandra helt skilda kreditanstalter nyskapades, syntes den bästa
lösningen av frågan vara, att en ny kreditanstalt bildades, vilken dock borde
uppdelas i två skilda grenar.
Beträffande sättet för uppdelningen anföres i reservationen bland annat
följande:
Kreditanstalten bör bestå av en central kassa, men de till denna anslutna
lokalföreningarna böra uppdelas i två skilda avdelningar, nämligen avdel
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
45
ningen 1, omfattande medlemmar som erhållit lån mot botteninteckning upp
till högst 75 procent, samt avdelningen 2, omfattande medlemmar som erhållit
lån mot annan inom sagda gräns liggande inteckning än inteckning
med hästa rätt. Vidare bör låntagarnas kollektiva ansvar så uppdelas, att
låntagarna inom vardera avdelningen i en förening väl äro gemensamt ansvariga
för alla de lån hos kassan, som föreningen upptager för den avdelningen,
men däremot icke ansvariga för lån till den andra avdelningen och
ej heller för lån till andra föreningar. Vardera avdelningen inom en förening
bör hava sin särskilda säkerhetsfond, bildad av insatser från avdelningens
medlemmar och avsedd endast för de förbindelser, föreningen ingått
för erhållna lån till den avdelningen. Insatserna, lika för alla låntagare,
böra icke återbäras till dessa. Kassan bör utgiva två serier av obligationer,
nämligen serien 1, avsedd för låntagarna i avdelningen 1, och serien 2
avsedd för låntagarna i avdelningen 2. Obligationerna av serien 1 skola
stödja sig på de förbindelser, som förening utfärdar till kassan för lån till
avdelningen 1. Såsom säkerhet för dessa förbindelser pantförskrivas de till
föreningen av medlemmarna i avdelningen 1 avgivna reverser med hypotek
(innehållande förutom inteckningssäkerhet medlemmarnas åtagande om kollektivt
ansvar), varjämte såsom ytterligare säkerhet för dessa förbindelser
tjänar säkerhetsfonden för avdelning 1. Obligationerna av serien 2 skola stödja
sig på de motsvarande säkerheter, som avdelningarna 2 erbjuda genom förbindelser,
inteckningar, kollektivt ansvar och säkerhetsfonder. Såsom yttersta
säkerhet, gemensam för obligationer av serierna 1 och 2, tjäna kassans fonder,
nämligen den genom insatser från låntagarna uppsamlade reservfonden
samt den av staten tillskjutna grundfonden, vilka fonder böra vara förhållandevis
starka. Förvaltningen inom kreditanstalten bör vara gemensam
för båda grenarna.
Körande motiven för och den närmare innebörden av detta ändringsförslag
hänvisas till betänkandet (sid. 145—152).
I anslutning till sitt yttrande har Mannerfelt uppgjort förslag till ändrad
lydelse av vissa paragrafer i det av de sakkunnigas majoritet upprättade
förslaget till förordning om ifrågavarande kreditorganisation. I
I remissutlåtandena hava ifrågavarande spörsmål naturligt nog varit Remissyttranföremål
för mycken uppmärksamhet. den''
För sakkunnigmajoritetens linjer för organisationspörsmålens lösande,
åtminstone i huvudsak, hava uttalat sig bland annat bank- och fondinspektionen,
statens byggnadsbyrå, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Jönköpings, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands och Västerbottens län, Stockholms stads drätselnämnd,
magistraten i Göteborg, styrelsen för konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
svenska bankföreningens, svenska sparbanksföreningens och Sveriges
fastighetsägareförbunds styrelser samt Stockholms bostadsföreningars centralförening.
46
Kungl. Maj:ts propositio7i Nr 214.
Bank- och
fondinspektionen.
Länsstyrelsen
i Stockholms
län.
Länsstyrelsen
i Uppsala län.
Därvid har av bank- och fondinspektionen yttrats:
»Givetvis kunna skilda meningar göra sig gällande angående lämpligheten
av att i en gemensam organisation sammanföra så olika grenar av fastighetskrediten
som de sakkunnigas förslag innebär, detta bland annat därför
att såväl fastigheterna såsom sådana som ock det olika relativa värdet av
de i desamma fastställda inteckningarna i så olika grad äro tjänliga såsom
kredit- och obligationsunderlag. Inspektionen åsyftar därvid särskilt egnahemsfastigheter.
Vid uppförandet av en dylik fastighet göra sig vanligen
personlig smak och personliga behov särskilt gällande, och då man icke kan
utgå ifrån, att fastigheten under hela kredittiden skall komma att förbliva
i den ursprungliga låntagarens hand, samt en köpare av fastigheten allenast
i undantagsfall torde vara benägen att värdesätta den föregående ägarens
rent personliga anordningar, måste man räkna med ett relativt lågt realisationsvärde
av dylika fastigheter. Det oaktat synes man svårligen kunna
undvika att gå den av sakkunnigemajoriteten föreslagna vägen, enär eljest
underlaget för den centrala kassans obligationsutgivning skulle kunna bliva av
för liten omfattning. Olägenheterna i förevarande avseende torde även i
viss mån kunna minskas genom — — — nedsättning av belåniugsgränsen
— — —.
En---av reservanterna har särskilt fäst sig vid det nyss behandlade
spörsmålet. Den uppdelning av kreditorganisationen i två avdelningar, som
reservanten tänkt sig, synes emellertid av praktiska skäl knappast genomförbar
utan att en verklig tudelning sker av hela organisationen, jämväl
dess centrala organ. Och då reservanten allenast av den begränsade omfattningen
av kooperativa bostadsföretag ser sig förhindrad att föreslå en särskild
avdelning för dylika fastigheter, skulle man efter hans linje, genomförd
på sätt inspektionen nyss nämnt, eventuellt vid en framtida ökad
kooperativ byggnadsverksamhet behöva räkna med en tredje fristående kreditorganisation,
något som knappast skulle verka underlättande för obligationsemissionerna.
»
Inspektionen har vidare uttalat en viss tveksamhet rörande sakkunnigförslaget
i vad angår den solidariska ansvarigheten, på sätt senare skall
beröras.
Länsstyrelsen i Stockholms län har beträffande reservationen yttrat:
»En reservant inom sakkunniga har på angivna skäl anmärkt, att förslaget
icke på ett nöjaktigt sätt tillgodosåge krediten för bostadsegnahem,
varför denna kreditgivning borde organiseras på visst sätt, skild från annan
kreditgivning för bostadsändamål. De farhågor i berörda hänseende, åt
vilka reservanten givit uttryck, synas länsstyrelsen icke vara utan betydelse.
Länsstyrelsen kan dock icke godkänna det förslag, som reservanten avgivit,
till undanröjande av samma farhågor. Det torde icke vara lämpligt, att
en och samma kreditanstalt uppdelas på avdelningar, vilka var för sig äro
ansvariga för olika slag av anstaltens förbindelser. Skall egnahemskrediten
skiljas från den andra krediten, måste en särskild organisation bildas för
densammas handhavande. Då det emellertid, på de skäl reservanten själv
framhållit, icke är önskvärt, att ytterligare en kreditanstalt nyskapas, synes
intet annat återstå, än att godtaga sakkunnigeförslaget i denna del.»
Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat, att länsstyrelsen föreställde sig
att en organisation, gemensam för kreditgivning åt egnaliemsbyggandet
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
47
och bostadskooperationen samt för sekundärkreditgivning i allmänhet, vore
av praktiska skäl nödvändig.
Länsstyrelsen i Hallands län har ansett det vara en väsentlig styrka i
förslaget, att detta bygger på samtliga de nyss angivna kreditgrenarna tillsammans,
enär kreditgrunden därigenom bleve så bred och stark som förhållandena
medgåve, vilket vore i hög grad ömkligt för att förläna erforderlig
ekonomisk stadga åt organisationen samt utgöra garanti för
obligationerna. Länsstyrelsen anslöte sig därför obetingat till förslagets
huvudgrunder och kunde icke tillstyrka Mannerfelts reservation.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län, som ifrågasatt huruvida ej de sakkunniga
överskattat vådan av stadshypotekskassans utbyggande till att att omfatta
även annan kreditgivning än dess nuvarande, har, för den händelse dock
en särskild ny organisation för nu ifrågavarande bostadskredit ansåges böra
anordnas, funnit sakkunnigmajoritetens organisationsförslag i stort sett
lämpligt.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har utlåtit sig:
»Vad angår själva organisationen av den nya kreditanordningen är enligt
Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning den av de sakkunnigas
majoritet i motsats mot reservanten Lagercrantz föreslagna formen med en
rikskassa och föreningar, gemensamma för sekundärkredit och egnahemskredit,
den lämpligaste. Det är icke sannolikt, att endast lokalföreningar
för ifrågavarande slag av kredit skulle uppnå tillräckligt förtroende. Obligationer,
som släpptes ut av dylika föreningar, skulle antagligen icke
kunna säljas med så låg effektiv ränta, att bostadskrediten i nämnvärd
mån därigenom bleve förbilligad. Möjligen kan man tänka sig att i detta
avseende en eller annan lokalt begränsad och väl skött förening med tiden
skulle tillvinna sig en särställning, men kreditfrågan i större omfattning
bleve icke därigenom löst.
Ej heller den av reservanten Mannerfelt föreslagna uppdelningen av
låntagarna i två avdelningar och utsläppandet av två serier obligationer
synes tillrådlig. Denne reservant utgår från att den avdelning, som representerar
egnahemskrediten, härigenom skulle kunna erhålla billigare
penningar. Ett sådant resultat är knappast sannnolikt, tvärtom torde det
väl för närvarande vara så, att egnahemsbyggares låneansökningar såväl
från affärsbanker som från sparbanker mötas med mycket stor försiktighet,
och anledningen därtill torde väl vara, att realisationsvärdet av en egnahemsfastighet
är mycket osäkert. Enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes
uppfattning skulle därför en uppdelning, på det sätt reservanten föreslagit,
snarast leda till, att den för egnahemskrediten avsedda avdelningens obligationer
erhölle sämre marknad än den andra. Denna nackdel torde icke
kunna uppvägas av en ökad anslutning från låntagarna. Huruvida en
sådan ökning skulle komma att ske, torde väl för övrigt få anses tvivelaktigt.
Avgörande för de låntagare, varom här är fråga, är säkerligen
det pris, till vilket krediten kan tillhandahållas. Däremot inverkar sannolikt
mindre den omständigheten att den solidariska ansvarigheten, fortfarande
mycket omfattande, skulle till en viss grad inskränkas.
Om kreditgivningen från en avdelning begränsades till egnahemsfastigheter,
så att denna avdelning i verkligheten komme att bilda ett kreditinstitut
för sig, är det också möjligt, att kreditinstitutet måste övergå till
Länsstyrelsen
i Hallands län.
Länsstyrelsen
i Gävleborgs
län.
Länsstyrelsen
i Jämtlands
län.
48
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
Stadshypo
tekakassan.
Sveriges
fastighets
ägareförbund.
Stockholms
bostadför
eningars
central
förening.
Social
styrelsen.
att, liksom vid vanlig kredit från affärsbanker eller sparbanker torde vara
fallet, behålla ägarhypoteket, till dess lånet vore amorterat åtminstone ned
till en viss lägre gräns. En sådan skärpning, i motsats till vad det föreslagna
reglementet, § 25, innebär, skulle tydligen för låntagaren vara
mycket ofördelaktig.»
Konungariket Sveriges statshypotekskassas styrelse har uttalat, att ehuru
vissa skäl kunde tala för ett åtskiljande från sekundärkrediten av kredit
för egna hem och dylikt inom områden, som icke omfattades av stadshypoteksföreningarnas
verksamhet, styrelsen dock funne, att ett sammanförande
av ifrågavarande kreditarter vore praktiskt nödvändigt för erhållande av
en tillräckligt bred bas. Att, på sätt av Mannerfelt förordats, klyva en
särskild förenings verksamhet, vilket skulle i sina yttersta konsekvenser
medföra, att en och samma förening kunde vara på en gång solvent och
insolvent, bleve lätteligen skadligt för var och en av de särskilda verksamhetsgrenarna
och kunde icke förordas.
Styrelsen för Sveriges fastighetsägareförbund har anfört, att enligt styrelsens
mening erfarenheten snart nog torde komma att ådagalägga det
mindre önskvärda uti, att penninginstitutionerna ifråga skulle syssla med
belåning av inteckningar såväl i vanliga uthyrningshus som i s. k. egnahemsvillor
och andra å icke stadsplanelagd mark belägna fastigheter, men
styrelsen ville å andra sidan framhålla, att ett omedelbart lösande av frågan
enligt förslagets linjer vore att föredraga framför ett uppskov för undersökning
om lämpligheten av att klyva upp verksamheten på två linjer.
Stockholms bostadsföreningars centralförening har ansett förslaget att i
enhetlig penningrörelse sammanhålla täckandet av) alla de ifrågavarande
kreditbehoven vara välbetänkt, då en så bred bas som möjligt för rörelsen
vore önskvärd för att den snabbt skulle kunna över landets olika delar
vinna erforderlig omfattning och styrka.
Socialstyrelsen har rörande ifrågavarande spörsmål utlåtit sig sålunda:
»Ehuru styrelsen — — — för sin del förordar en lösning av frågan i
huvudsaklig överensstämmelse med förslagets allmänna linjer, anser den sig
böra framföra vissa synpunkter beträffande den föreliggande organisationsplanen.
Med avseende å lämpligheten av att, såsom bostadskreditsakkunnigas majoritet
föreslagit, i en gemensam organisation sammanföra de olika kreditbehov,
som påkallas av egnahemsrörelsen, av bostadskooperationen och för
sekundärbelåning av större hyreshus, synas olika meningar göra sig gällande.
— — —
För bedömandet av ifrågavarande spörsmål är det enligt socialstyrelsens
mening av betydelse att klargöra, huruvida det egna hemmet och hyreshuset
verkligen representera så skilda saker, som — — — gjorts gällande.
Visst material för belysning av denna fråga föreligger i socialstyrelsens
bostadsstatistik, varur hämtats de ur bifogade tabell sammanförda uppgifterna
om olika hustypers förekomst och betydelse inom skilda ortstyper och bebyggelsezoner.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 178 håft. (Nr 21b.)
tf*
Olika hustypers betydelse inom bostadsbeståndet och bostadsproduktionen å vissa orter.
■
Samtliga bostadshus
Stockholm
Göteborg
Malmö
Städer med 20—
100,000 invånare (12)
Städer med 10—
20,000 invånare (15)
Städer och orter
med
Inre
sta-
den
Ytter-
om-
rådet
Hela
staden
Plan-
lagt
om-
råde
Icke
plan-
lagt
om-
råde
Hela
sta-
den
Inre
sta-
den
Ytter-
om-
rådet
Hela
Bta-
den
Inre
delar
Yltex--
om-
råden
Samt-
liga
delar
Inre
delar
Ytter-
om-
råden
Samt-
liga
delar
5—10,000
invånare
(27)
Under
5,000
in-
vånare
(21)
1920.
Antal hus med bostads-
lägenheter ...............
9,002
3,358
12,360
6,281
625
6,906
2,372
2,261
4,633
15,694
11,855
27,549
11,425
7,542
18,867
19,007
5,313
Därav (i %) hus med:
1 lag. enfamiljshus ^
11.7
47.5
1.4
16.2
45-8
18.9
IT
44.0
27.7
13.4
40.1
24.9
25.1
44.3
32.7
31.8
34. oj
Övriga hus )
\ 6.5
9.2
7.3
6.7
4.7
5.8
7.8
4.9
6.4
6.1
6.9
2 lägenheter ...........
7.3
24.5
12.0
9.2
23.8
10.6
12.7
21.3
16.8
17.7
25.4
21.1
24.2
24.3
24.2
25.6
25.3
3—9 lägenheter .........
39.9
21.0
34.7
51.8
26.9
49.e
35.0
19.1
27.8
49.4
25.4
39.1
39.7
24.8
33.8
34.6
31.1
10 och flera lägenheter
41.1
7.0
31.9
22-8
3.5
21.0
34.7
6.4
20.o
12.8
4.4
9.1
3.7
1.7
2.9
1.9
2.7
Medeltal läg. per hus
10. i
3.2
8.2
7.1
2.0
6.7
9.0
3.0
6.1
4.9
2-7
4.o
3.1
2.3
2.8
2.7
2.7
Under åren 1921—27 ng-
byggda bostadshus.
Antal hus med bostads-
lägenheter ...............
1 600
*4,136
1 4,736
—
—
1,517
-
—
764
—
—
4,142
—
—
8 3,128
4 3,365
6 5,772
Därav (i %) hus med:
1 lägenhet ..............
2 _
70-7
61.0
—
—
45.0
—
. —
39.1
—
—
30.a
—
—
25.0
33.5
45.4
2 lägenheter ............
2 _
23.0
19.4
—
—
33.1
—
—
47.8
—
—
49.0
—
—
57.9
52.7
44.51
3—9 lägenheter .........
1.0
4.9
4.4
—
—
4.o
—
—
3.8
—
—
15.9
—
—
15.4
12.6
9''6:
10 och flera lägenheter
99.o
1.4
15.2
—
—
17.8
—
—
9.8
—
—
4.5
—
—
1.1
1.2
0.5
Medeltal läg. per hus
34.5
1.7
5.9
—
—
4.7
—
—
4.2
—
-
3.1
—
—
2,5
2.4
2.1
Antalet under perioden 1920 25 tillkomna bostadshus har erhållits genom att 1920 års husbeståndssiffra (enligt bostadsräkningen)
subtraherats från 1925 års. Dessa uppgifter avse sålunda nettotillskottet, medan eljest bruttosiffror meddelats. — 8 Antalet inom den inre cd
staden befintliga hus med en eller två lägenheter har under perioden 1920—25 minskats med 65. — s Avser 22 orter. — 4 Avser 37 orter.
— 6 Avser 241 orter.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
50
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
Med avseende på municipalsamhällen och köpingar samt smärre och medelstora
städer bekräftar statistiken i huvudsak vad i betänkandet (sid. 83 ff)
framhålles, nämligen att ingen bestämd gräns förefinnes mellan de egentliga
tvåfamiljshusen och de för flertalet mindre stadssamhällen karakteristiska
typerna av hyreshus, vilka utom ägarens bostad inrymma några lägenheter
till uthyrning. I våra landsortsstäder komma i genomsnitt blott 2—
4 bostadslägenheter per hus. Helt annorlunda ligger saken till i Stockholm,
där inom den egentliga högt och slutet bebyggda staden medelantalet lägenheter
per bostadshus utgör 10, vad hela byggnadsbeståndet beträffar, men för
de under tiden 1921—1927 nybyggda husen ej mindre än 35. I skarp motsats
härtill står förortsområdet, där för hela bostadsbeståndet medeltalet per
hus är 3 lägenheter och för 1921—1927 års nybyggnader 1.7.
Att sakkunnigemajoriteten icke saknat blick för, att så utpräglade motsatsförhållanden
som de nu sist nämnda även böra beaktas på det organisatoriska
området, framgår av vissa uttalanden i betänkandet. Sålunda
framhålles (sid. 118), att det kan visa sig lämpligt, att man avskiljer huvudstadens
egentliga stadsområde med dess stora hyreshus och för deras vidkommande
bildar en förening samt låter stadens förorter med deras bostadsbestånd
av företrädesvis villor och egnahem bilda en egen. på belåning av
sådana mindre fastigheter inriktad förening eller låter dessa orter ingå i en
mera omfattande förening, omslutande även andra orter med jämförligt
byggnadssätt, När emellertid ett dylikt förfarande anses vara lämpligt endast
i undantagsfall, synes det böra framhållas, att liknande motsatsförhållanden
i fråga om byggnadssättet i den inre staden och i förortsområdet
även, om än i mindre utpräglad grad, synas göra sig gällande i Göteborg,
Malmö och kanske vissa andra större städer. Vidare må framhållas, vilken
dominerande ställning Stockholm intager på fastighetsmarknaden och i bostadsproduktionen
i vårt land. Av totalsumman intecknad gäld i rikets
städer kommer sålunda närmare hälften enbart på huvudstaden, och av den
betydande bostadsproduktion, som under de senaste fem åren ägt rum i vårt
lands städer och stadsliknande samhällen, belöper sig omkring hälften enbart
på »Stor-Stockholm».
Även om socialstyrelsen håller före, att bostadsförhållandenas faktiska
gestaltning kan anses motivera en anordning och fördelning av de föreslagna
lokala inteckningsföreningarna ej enbart efter geografiska och administrativa
synpunkter utan även med hänsyn till intressegemenskap och inre
samhörighet, ligger det givetvis ett visst avstånd mellan tillskapandet av
vissa föreningar med mera specialiserade verksamhetsuppgifter och en allmän
klyvning enligt herr Mannerfelts förslag av inteckningsföreningarna i
tvenne skilda avdelningar samt i samband härmed viss begränsning av den
solidariska ansvarigheten och uppläggning av skilda obligationsserier. Huruvida
uppdelningen skall drivas så långt, är emellertid en fråga, som närmast
synes böra avgöras ur lånetekniska och finansiella synpunkter och sålunda
knappast torde påkalla något bedömande från socialstyrelsens sida.»
Till förmån för det av Mannerfelt framställda o ra an is åt i o n s förs l a g e t
hava uttalat sig bland andra statens egnahemsstyrelse, länsstyrelserna i
Kronobergs, Kristianstads, Älvsborgs, Värmlands och Kopparbergs län, åtskilliga
hushållningssällskaps förvaltningsutskott eller egnahemsnämnder
samt aktiebolaget Hem på landet. Detsamma gäller Norrköpings stadshypoteksförening,
vilken därvid synes hava betraktat frågan ur synpunkten av
de intressen, som hysas av ägarna till städernas hyreshus. I övrigt synas
51
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
knappast några synpunkter å reservantens förslag utöver vad reservationen
innehåller hava framkommit i remissyttrandena.
Några uttalanden hava förekommit innebärande anslutning till Mannerfelts
förslag med vissa modifikationer.
Sålunda har Stockholms stads fastighetsnämnd — med vilken Stockholms Stockholms
stadsfullmäktige och överståthållarämbetet därutinnan instämt — yttrat s,ta<?“ .(a8tif
följande:
»Såsom en följd av sitt — — — förslag om låntagarnas uppdelning i
tvenne olika avdelningar har reservanten även föreslagit, att låntagarnas
kollektiva ansvar så uppdelas, att de inom vardera av---omnämnda
avdelningar i en förening äro gemensamt ansvariga för alla de lån hos
kassan, som föreningen upptager för eu avdelning, men däremot icke ansvariga
för lån till den andra avdelningen inom föreningen och ej heller
till andra föreningar. Då fastighetsnämnden--— funnit sig böra bi
träda
förslaget om låntagarnas uppdelning i tvenne avdelningar, anser nämnden
även lämpligt, att i enlighet härmed en uppdelning av låntagarnas kollektiva
ansvar genomföres. Emellertid kan nämnden härvid icke ansluta sig till
det förslag, reservanten framfört. Nämnden kan sålunda icke finna lämpligt,
att den kollektiva ansvarigheten avdelningsvis begränsas till de skilda
stadsinteckningsföreningarna var för sig, då detta givetvis skulle medföra
ett försvagande av föreningarnas ekonomiska ställning samt säkerligen bidraga
till att hos allmänheten minska förtroendet för den nya kreditorganisationen.
Nämnden vill därför förorda att låntagarna inom samma slag av
avdelningar för hela riket skola ikläda sig gemensam ansvarighet för samtliga
de lån, som utlämnats till medlemmar av dessa avdelningar. Med hänsyn
till olikheten ifråga om låneobjektens karaktär och därmed förbundna
risker i de olika avdelningarnas låneverksamhet anser nämnden vidare att
denna låntagarnas kollektiva ansvarighet skall begränsas på sådant sätt,
att låntagare, tillhörande det ena slaget av avdelningar, icke skall svara
för de låneförbindelser, som medlemmar, tillhörande det andra slaget av
avdelningar, iklätt sig.»
Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat, att uppdelningen å avdelningar
väl borde medföra att den solidariska ansvarigheten begränsades till varje
avdelning för sig, men har ansett ansvarigheten böra omfatta samliga föreningars
förbindelser.
Kristianstads läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, som i huvud- Kristianstads
sak förordat Mannerfelts förslag och ansett troligt att lägre ränta kunde läns hushån*
påräknas för primärlånen, om den egentliga sekundärkrediten skildes från ^eg^ahems*1*8
primärkrediten, har emellertid ifrågasatt, om man icke borde gå ännu längre nämndän
vad Mannerfelt föreslagit och avskilja all primärkredit till en särskild
avdelning, emedan den i viss mån även enligt Mannerfelts förslag jämte
primärkrediten ingående sekundärkrediten otvivelaktigt torde medföra om
ej mindre efterfrågan dock högre ränta å obligationerna.
Sällskapet Hem i Sverige har i likhet med Mannerfelt ansett, att egna- Sällskapet
hemmet och det större hyreshuset såsom låneobjekt icke borde sammanföras Hem'' Sverieei
samma belåningsform, och har därvid framhållit, att bostadsegnahemmet i
förhållande till hyreshuset vid inträffad fastighetskris kunde anses äga i
visst avseende större kreditvärde, i det att man för egnahemmets vidkom
-
neisnamna
in. fl.
Länsstyrelsen
i Malmöhus
län.
Rikagäldsfull
mäktige.
52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
mande kunde räkna med, förutom själva fastighetsvärdet, de personliga
imponderabilia, som sammanhängde med den normalt skötsamme familjeförsörjarens
strävan att till det yttersta bibehålla hus och hem för de sina.
Ett organisationsförslag av mera självständig beskaffenhet har framställts
av riksgäldsfullmäktige. vilka anfört följande:
»De sakkunniga framhålla, att den omständigheten, att den nya kassan
vid utställandet av obligationer kan hävda, att dessa säkerställas genom
solidarisk ansvarighet för såväl föreningarna som deras medlemmar, torde
innebära sådana praktiska fördelar och vara så avgörande för obligationernas
säljbarhet, att sådan ansvarighet ej kan undvaras. Häri anse sig fullmäktige
för sin del böra instämma. Fullmäktige hava emellertid ej kunnat
undgå att finna de synpunkter ä frågan, som framförts i —--reserva
tion
av herr Mannerfelt, till viss grad förtjäna beaktande. Såsom reservanten
framhållit, torde man hava att räkna med en viss obenägenhet hos
de mycket olikartade låntagargrupper, som den nya institutionen skulle
betjäna, särskilt de större fastighetsägarna i städerna och egnahemsägarna,
att ikläda sig solidarisk ansvarighet för varandra, en obenägenhet, som
måhända skulle kunna menligt inverka på institutionens utveckling. Vid
sådant förhållande synes det fullmäktige böra tagas under övervägande att
jämka på de av sakkunnigas majoritet föreslagna bestämmelserna i fråga
om den solidariska ansvarigheten och vad därmed sammanhänger. Att
därvid gå så långt, som i reservationen ifrågasatts, synes fullmäktige
emellertid ej böra ifrågakomma. Reservantens förslag om det kollektiva
ansvarets uppdelning samt obligationernas fördelning i två serier m. m.
borde enligt fullmäktiges mening medföra den konsekvensen, att två helt
skilda kreditanstalter skulle upprättas. Det kan nämligen ej anses lämpligt,
att en institution upptager obligationslån mot två slag av säkerhet,
avsedda att anskaffa medel för utlåning åt särskilda medlemsgrupper, som
då måhända finge sina lån på ganska olika villkor. Reservanten har visserligen
funnit en sådan anordning rättvis, i det att vardera gruppen av låntagare
då skulle erhålla sin kredit till ett pris, som det i vartdera fallet
förekommande faktiska kreditunderlaget betingade genom de olika obligationernas
kurs och effektiva ränta. Reservanten har därvid utgått från,
att en botteninteckning i ett eget hem intill 75 procent av fastighetens
värde ur säkerhetssynpunkt måste givas ett bestämt företräde framför en
sekundärinteckning i en hyresfastighet, liggande mellan 50 och 75 procent
av fastighetens värde. Fullmäktige kunna emellertid icke dela denna uppfattning
utan hålla före, att dessa olika slag av säkerheter i stort sett måste
anses tämligen likvärdiga, vilket emellertid sannolikt ej skulle utesluta
olikheter i ena eller andra riktningen i kurs och effektiv ränta mellan två
olika obligationssystem. Det må för övrigt i detta sammanhang anmärkas,
att inom stadshypotekskassans verksamhetsområde förekomma ganska olikartade
säkerheter för till föreningarna utlämnade lån, utan att dock, såvitt
fullmäktige hava sig bekant, lämpligheten av den enhetliga upplåningen
satts i fråga.
Fullmäktige anse för sin del, att herr Mannerfelts synpunkter skulle bliva
behörigen beaktade, därest den nya kreditanstalten organiserades så, att
varje förening på sätt reservanten föreslagit uppdelas å två avdelningar
och den kollektiva ansvarigheten ordnas så, att i första hand låntagarna
inom vardera avdelningen äro gemensamt ansvariga för alla de lån hos
kassan, som föreningen upptager för den avdelningen, och endast i andra
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
53
hand för lån till den andra avdelningen. Den kollektiva ansvarigheten
föreningurna emellan bör emellertid kunna göras gällande utan hänsyn till
berörda uppdelning i avdelningar. Den nu antydda organisationen torde
förutsätta, att de båda avdelningarna inom en förening hava var sin särskilda
säkerhetsfond, avsedd i första hand för de förbindelser, föreningen
ingått för erhållna lån till respektive avdelning. De båda avdelningarna
böra givetvis i möjligaste mån erhålla mot sin andel i respektive förening
svarande inflytande i föreningens styrelse ävensom i centralkassans årsstämmor.
»
Mera allmänt hållna uttalanden hava gjorts i några remissyttranden.
Sålunda uttalar länsstyrelsen i Gotlands län, efter att hava uppehållit sig
vid behoven av dels egnahemskredit och dels sekundärkredit i allmänhet,
att det syntes önskligt att i författningsförslagen det dubbla ändamål, anstalterna
skulle hava, finge ett direkt uttryck och att till undvikande av en
sammanblandning av de båda kreditsorterna en gräns uppdragits mellan
egnahem och andra bostadsfastigheter. — Länsstyrelsen i Norrbottens län
har, utan att i ämnet uttala någon bestämd mening, såsom beaktansvärt
framdragit förslaget om uppdelning av lokalföreningarna på två skilda
grenar. Lämpligheten av en uppdelning syntes länsstyrelsen närmast vara
beroende av huru stark intressemotsättning, som i kredithänseende förefunnes
mellan ägarna till egnahem och övriga bostadshus, ett förhållande
som syntes ganska svårt att bedöma. Därest emellertid i verkligheten en
mera utpräglad dylik motsättning förelåge, syntes ur såväl de olika intressegruppernas
som kreditanstaltens egen synpunkt vara att förorda, att spänningen
mildrades genom en försiktigt genomförd avdelningsuppdelning eller
möjligen - på annat sätt. Att åter upprätta helt skilda låneinstitut för de
båda förevarande slagen av byggnadskredit, syntes av vägande praktiska
skäl uteslutet.
Slutligen har Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ansett fog finnas för farhågan att egnahemsägare, som helt naturligt
komme i en viss intressemotsättning till hyreshusägare, enligt majoritetsförslaget
kunde komma att bliva missgynnade, ett förhållande som om
möjligt borde avvärjas.
I flera remissutlåtanden har utvecklats tanken på en utbyggnad av
konungariket Sveriges stadshypotekskassa med stadshypoteksföreningarna
för övertagande av kreditgivning jämväl av den art som nu är ifråga.
Statskontoret har förklarat sig anse, att genom en dylik utbyggnad åtskilliga
fördelar vore att vinna. Kostnaderna för nyorganisation kunde avsevärt
nedbringas. Kreditfrågorna bleve prövade av en institution med
redan vunnen stor erfarenhet i fråga om fastiglietsbelåning. Kostnaderna
för värdering och tillsyn av fastigheterna bleve begränsade och förvaltningskostnaderna
över huvud mindre. Vad stadshypotekskassans styrelse mot ett
dylikt förslag anfört i yttrande över Sveriges fastighetsägareförbunds förslag
år 1925 vore förtjänt av allt beaktande, men syntes ej vara avgörande.
Någon sammanblandning av primär- och sekundärkredit syntes inom kassan
Länsstyrelsen
i Gotlands län.
Länsstyrelsen
i Norrbottens
län.
Göteborgs och
Bolins läns
hushållningssällskaps
förvaltningsutskott.
Statskontoret.
54
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
Länsstyrelsen i
Östergötlands
län.
Länsstyrelsen i
Kalmar län.
och föreningarna icke behöva äga rum. Obligationsutgivningen borde ske
genom två olika serier efter de olika slagen av säkerhet, och måhända bleve
nödvändigt att för de olika avdelningarna hava åtskilda fonder. — Ville
man emellertid ej beträda den väg statskontoret ansett ligga närmast till
hands, utan hölle före att ett fullt självständigt organ borde inrättas för
ifrågavarande kreditgivning, syntes sakkunnigmajoritetens förslag innebära
en lösning, till vilken statskontoret i huvudsak kunde ansluta sig. Beträffande
Manuerfelts reservation framhölles, att även om statskontoret ej
ville bestrida, att majoritetsförslaget knappast givit egnahemskrediten den
centrala plats i organisationen, vartill direktiven kunnat föranleda, statskontoret
dock ej funnit reservantens betänkligheter böra tillmätas alltför
stor betydelse. En uppdelning av föreningarnas verksamhet skulle föranleda
organisatoriska svårigheter av olika slag, och förslaget om den solidariska
ansvarighetens inskränkande skulle medföra ett tidigare anlitande av den
statliga grundfonden med åtföljande större förlustrisk för staten samt även
kunna menligt inverka på obligationsutgivningen.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har uttalat liknande synpunkter som
statskontoret för en utbyggnad av stadshypotekskassan. Därest emellertid
en sådan utvidgning av dennas verksamhet ej ansåges böra komma till
stånd, anslöte sig länsstyrelsen till Mannerfelts organisationsförslag.
Länsstyrelsen i Kalmar län, som med erkännande omnämnt bland annat
de sakkunnigas försök att åt sitt förslag giva en bärig ekonomisk grund,
ägnad att bereda förtroende i det allmänna affärslivet, har ytterligare uttalat
följande:
»Från allmänt social synpunkt torde förslaget — — — både direkt och
indirekt kunna medföra synnerligen gagneliga verkningar, särskilt genom
att bidraga till sanering av fastighetshandeln och mildrande av de kriser
på fastighetsmarknaden, vilka varit så ödesdigra för det ekonomiska samhällslivet.
Om alltså den relativa kreditvärdigheten fått utgöra den fasta grunden
för det föreslagna kreditinstitutets verksamhet, kan det svårligen bortses
ifrån, att kreditunderlaget för en sådan hela riket och alla bostadshus, såvitt
de äro belägna i samhälle, omfattande organisation bliver av mycket
heterogen beskaffenhet. En effektiv utjämning lärer icke så lätt kunna åstadkommas;
då det kan förmodas att hypotek i de större, solitt byggda fastigheterna
i de största städerna fortfarande i den allmänna uppfattningen komma
att gå i eu klass för sig med gradering hela vägen nedåt till bostäder av
närmast baracktyp till exempel vissa norrländska gruvsamhällen. De större
enskilda kreditinrättningarnas och penningplacerande anstalternas hittillsvarande
hållning lärer nog i detta avseende fortfarande bliva vägledande
för uppskattningen av de olika säkerheternas inbördes värde, och det torde
vara otvivelaktigt, att för nämnda inrättningar en penningplacering upp till
50 procent i en trävilla i ett municipalsamhälle ingalunda anses i säkerhet
motsvara placering upp till 75 procent i stadsfastighet som ovan nämnts.
Skulle dessa mera högklassiga kreditobjekt fortfarande i tillräcklig utsträckning
få sitt legitima kreditbehov tillgodosett på helt enskild väg och den
nya kreditinrättningen tillföras klienter huvudsakligen bland de mera låg
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
55
värdiga kreditobjekten, lärer detta icke kunna undgå att avspegla sig i
värdesättningen av kreditinrättningens obligationer, alla garantier till trots.
Dessa farhågor, därest de skulle visa sig befogade, skulle emellertid verksamt
kunna elimineras av den i utredningen skymtande sammanslagningen
med Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och det synes icke vara på
ett övertygande sätt uppvisat, att icke eu sådan sammanslagning kan komma
till stånd på enahanda sätt som skedde vid nämnda kreditinstituts tillkomst,
då det i sig upptog Allmänna hypotekskassan för Sveriges städer. Sammanslagning
av primärkredit och sekundärkredit torde kunna undvikas till
exempel genom en inre uppdelning i analogi med vad kanslirådet Mannorfelt
föreslagit beträffande egnahemsbelåningen. Då förslaget räknat med, att
den organisatoriska fastheten i förening med den statliga garantien skulle
skapa marknad åt dess föreslagna instituts obligationer, borde väl så mycket
hellre under delvis statlig medverkan kunna vinnas en verkligt fast ställning
för ett all legitim bostadskredit omfattande institut. Härtill kommer, att en
sådan lösning skulle högst avsevärt minska förvaltningskostnaderna samt
onödiggöra särskilda värderingsförfaranden för primär- och sekundärkredit.
Endast med den ovan ifrågasatta sammanslagningen av instituten för
primär och sekundär bostadsfastighetskredit torde enligt länsstyrelsens förmenande
en tillräckligt bred och fast grund kunna läggas för obligationsupplåningen,
vilken sålunda under statlig garanti skulle kunna till väsentlig
del läggas även på den utländska penningmarknaden. Och endast under
sådan förutsättning finner länsstyrelsen tillräckliga skäl föreligga, att, på
sätt som föreslagits, engagera staten för det nya kreditinstitutet. Med anslutning
till den mening, som redan av kommittén enhälligt uttalats, nämligen
att det allmännas hjälp icke bör anlitas i vidare mån än som är oundgängligt,
vill länsstyrelsen ytterligare utforma sin ståndpunkt så, att statens direkta
medverkan i kreditgivningens organiserande och garanterande icke bör tagas
i anspråk, med mindre företagets framgång och en allmännare anslutning
till detsamma därmed äro säkerställda, vilket länsstyrelsen icke finner otvivelaktigt,
utan att den ifrågasatta sammanslagningen i lämplig form kommer
till stånd.»
Länsstyrelsen i Västmanlands län har uttalat sig för att förvaltningen
av den föreslagna organisationen anförtros åt stadshypotekskassan, dock såsom
en fullt fristående verksamhetsgren.
Även Skånes stadsliypoteksförening har uttalat sig för ett nära samarbete
mellan stadshypotekskassan med dess lokala föreningar och den nya inteckningskassan
med dess föreningar. Närmast ur obligationsutgivningens
synpunkt har föreningen uttalat, att en gemensam ledning av båda kassorna
syntes önskvärd.
Svenska bankföreningen, som utgått från att endast egnaliemskrediten
borde bliva föremål för ett organiserande, har ansett, att stadshypotekskassan
med stadshypoteksföreningarna borde med sin organisation och sina
arbetsresurser kunna i stor utsträckning utnyttjas jämväl för den kreditfråga,
vars tillgodoseende det sålunda gällde. Rättsligt sett syntes det
visserligen bliva erforderligt att för de nya arbetsuppgifterna bilda nya
organ, det centrala såväl som de lokala. Men i förvaltningshänseende kunde
en långt gående gemenskap med fördel etableras. Detta borde kunna ske
Länsstyrelsen i
Västmanlands
län.
Skånes stadshypoteksförening.
Svenska bankföreningen.
56
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
Svenska sparbanksföreningen.
Älvsborgs
läns södra
hushållningssällskaps
egnahemsnämnd.
Svenska bankföreningen.
Bank- och
i-)*-v: o
nen.
utan att därför de två kreditinstitutens rättsliga och ekonomiska självständighet
i förhållande till varandra träddes för nära.
Å andra sidan förtjänar i detta sammanhang nämnas, att styrelsen för
svenska sparbanksföreningen hemställt om förhud för såväl styrelseledamot
som tjänsteman i inteckningsförening att vara styrelseledamot eller tjänsteman
i stadsliypoteksförening. Såsom motivering härför har anförts, att en
persongemenskap mellan inteckningsförening och hypoteksförening sannolikt
skulle få till följd att lånesökande och låntagare hos inteckningsförening
där komme att bliva föremål för påtryckning i syfte att förmå dem upptaga
primärlånen i stadshypoteksföreningen. Resultatet av samarbete mellan
föreningarna skulle troligen bliva, att inteckningsföreningarnas kunder komme
att belåna sina primärinteckningar hos hypoteksförening även i de fall, då
belåning exempelvis hos en sparbank skulle medföra billigare eller eljest
gynnsammare lånevillkor.
Tanken på en central obligationsutgivande kassa, bildad av sparbankerna
med stöd av staten, för ifrågavarande kreditgivning, har framkastats av
Älvshorgs läns södra hushållningssällskaps egnahemsnämnd. Detta förutsatte,
enligt nämnden, en sådan utvidgning av sparbankernas verksamhet att de
kunde på sitt program upptaga även utlåning i ouppsäghara amorteringslån.
Sparbankerna arbetade, har det anförts, med synnerligen små omkostnader
och hade möjlighet till hästa lokala kontroll över fastighetsvärderingar.
Med avseende slutligen å den solidariska ansvarigheten mellan föreningarna
och, inom en förening, dess medlemmar, i den mån densamma
ej redan berörts, hava bestämmelserna härom i remissyttrandena i allmänhet
lämnats utan erinran.
I ett par fall har förslaget liärutinnan avstyrkts. Sålunda har styrelsen
för svenska bankföreningen förklarat sig anse sannolikt, att det från olika
synpunkter vore lämpligt att avstå från denna ansvarighet. De låntagare,
varom här vore fråga, kunde antagas i stor utsträckning icke överväga
innebörden och omfattningen av denna ansvarighet. För kassans del syntes
den solidariska ansvarigheten, på grund av den allmänna ekonomiska strukturen
hos de avsedda slagen av gäldenärer och de därmed förbundna svårigheterna
att i fall av behov göra ansvarigheten gällande, icke vara något
krafttillskott av stor reell betydelse.
Begränsningar av ansvarigheten hava i några yttranden ansetts erforderliga.
Bank- och fondinspektionen, som är tveksam om ansvarighetens lämplighet
över huvud, har anfört:
»Ifrågasättas kan, huruvida icke betydelsen av det solidariska ansvaret i
förevarande fall blivit överskattad. De gäldenärer, varom här kan bliva
fråga, torde nämligen i relativt stor utsträckning, och särskilt då innehavarna
av egna hem, befinna sig i sådan ekonomisk ställning, att deras solidariska
ansvar i realiteten icke i någon avsevärd grad skulle komma att utgöra
säkerhet för organisationens förbindelser. Det torde vidare kunna befaras,
att den solidariska ansvarigheten skulle avhålla ekonomiskt mera
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
57
välställda fastighetsägare från att söka anslutning till organisationen, i vilket
fall den genomsnittliga ekonomiska standarden hos kredittagarna skulle
bliva lägre. Förefintligheten av solidarisk ansvarighet skulle sålunda kunna
leda till, att säkerheten för de av centralorganisationen utgivna obligationerna
i realiteten bleve mindre, än om densamma icke vore stipulerad. Inspektionen
ställer sig därför tveksam till ändamålsenligheten av en dylik
ansvarighet. I varje fall bör en begränsning av ansvaret ske. Därigenom
skulle åtminstone en lånesökande kunna på förhand klargöra för sig innebörden
av det ansvar han komme att ikläda sig.»
På sätt tidigare nämnts hava riksgäldsfullmäktige ansett det höra tagas Riksgäidsunder
övervägande att jämka på sakkunnigmajoritetens bestämmelser om fuIlmaktlgeden
solidariska ansvarigheten och vad därmed sammanhängde.
Styrelsen för konungariket Sveriges stadshypotekskassa har uttalat att, Stadshypoteksdå
den föreslagna obegränsade solidariska ansvarigheten för låntagarna skulle kassankunna
verka skrämmande på fastighetsägarna och därigenom inverka på
anslutningen till den föreslagna institutionen, det syntes böra tagas under
övervägande, huruvida ej ansvarigheten kunde utan men för andra legitima
intressen på något sätt begränsas.
Slutligen har styrelsen för svenska sparbanksföreningen uttalat en viss St enska sparbetänksamhet
rörande den höga belåningsgränsen, sedd i sammanhang med l,an"nge°nre’
den ansvarighet för inteckningsföreningarnas förbindelser, som vore avsedd
att åläggas de enskilda medlemmarna solidariskt, i likhet med vad fallet
redan vore inom stadshypoteksföreningarna. Ansvarigheten bleve, anför
styrelsen, ingalunda lika ofarlig som inom dessa föreningar, vilkas kreditgivning
skedde under mera betryggande villkor. Därest icke en begränsning
av ansvarigheten, exempelvis efter danskt mönster, kunde anordnas — en
möjlighet, som de sakkunniga tycktes väl hastigt hava avvisat — så skulle
i varje fall en nedsättning av belåningsgränsen till 2/s av fastighetsvärdet
bidraga till säkrande av inteckningsföreningarnas ställning och därmed
till förminskande av de enskilda medlemmarnas risk.
I en till finansdepartementet inkommen skrivelse har föreningen Stockholms
villastäder framfört vissa önskemål rörande ordnandet av egnahemsfastigheternas
kredit. Därvid har bland annat uttalats, att ordnandet av
primärkrediten för bostadsegnahem vore för det allmänna av större betydelse
än ordnandet av sekundärkrediten för vare sig hyreshusen eller bostadsegnahemmen,
samt att frågan om denna primärkredit bäst löstes såsom en självständig
fråga, huvudsakligen enligt grunder angivna i förut berörda, av
föreningen med skrivelse den 3 mars 1928 överlämnade promemoria.
Framställning
utan
föregående
remiss.
Då jag först går att uttala mig rörande behovet av bostadskreditens Departeordnande
på ifrågavarande områden, tillåter jag mig erinra om att i det mentschefen
statsrådsyttrande, som föregick beslutet om den senaste utredningen i frågan, Be*°svte1d av
sikte i främsta rummet togs på den del av spörsmålet, som avser bostadsegna- kreditens
hemmen samt bostadskooperationen. Först i andra rummet ställdes i statsråds- ordnande.
»Sekundär*
krediten.
58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
yttrandet frågan om ordnandet av den sekundära krediten för bostadsändamål
i allmänhet. Det är ock naturligt att så skedde, ty till de mera
allmänna ekonomiska synpunkter, som böra läggas å spörsmålet om bostadskrediten,
komma i fråga om bostadsegnakemmen och bostadskooperationen
synpunkter av utpräglat social natur. Att sistnämnda grenar av bostadsbyggandet
ur olika sociala synpunkter — icke minst samhällstrevnadens och vad
särskilt angår egnahemmen folkhälsans — böra underlättas och stödjas, torde
icke behöva närmare utvecklas. Då emellertid synpunkterna på frågan
om sekundärkrediten äro belysande för kreditfrågan i hela dess vidd, torde
jag först få uppehålla mig vid denna form av kredit.
Att behovet av sekundärkreditens tillgodoseende är fullt legitimt synes
icke kunna vara föremål för tvivel. Vare sig primärkreditens maximigräns
sättes vid 50 eller 60 procent eller vid en något högre kvotdel av fastighetsvärdet,
är det otvivelaktigt, att däröver och innan man når den gräns,
ovanför vilken det personliga förtroendet till fastighetsägaren blir avgörande
för kreditgivningen, ett område av fastighetens värdeskala tinnes, vilket —
ehuru icke under alla förhållanden av oomtvistlig säkerhet — utgör ett
jämförelsevis betryggande underlag för kreditgivning mot pant i fastigheten.
Särskilt under den första tiden av en byggnads bestånd, innan husbyggaren
hunnit amortera en för bygget åsamkad skuld, är det i de flesta fall för
honom nödvändigt att medelst belåning även av det nämnda mellanområdet
å värdeskalan bereda sig drägliga lånevillkor.
Att detta legitima behov av sekundärkredit för bostadshus i allmänhet
icke är i skälig mån tillgodosett, synes bostadskommissionen hava, såvitt
angår förhållandena år 1912, på ett fullt övertygande sätt ådagalagt. Delvis
såsom en följd av att några för detta slag av långivning särskilt lämpade
kreditorganisationer icke funnos hade för kreditgivningen lånevillkor kommit
till användning, vilka för låntagarna medförde väsentliga risker och olägenheter.
Av dessa sistnämnda torde framför allt böra framhållas faran av att
mer eller mindre plötsligt ställas inför nödvändigheten av omplacering
av lån och den därmed förenade risken för realisation av fastigheten.
Lånen blevo också för låntagarna dyra genom relativt hög ränta. De
svårigheter, som sålunda förelågo för fastighetsägarna, återverkade på olika
sätt på andra samhällslager, icke minst i form av högre hyror än med
bättre ordnad kreditgivning kunnat påräknas.
Rörande den utveckling, som på detta område ägt rum sedan år 1912,
hava de sakkunniga icke förebragt någon mera fullständig utredning. Men
på sätt de sakkunniga funnit lärer med fog kunna antagas, att ifrågavarande
kreditgivning efter nämnda tidpunkt icke till sin allmänna läggning undergått
någon större förändring, utan man torde kunna anse, att kommissionens
utredning giver en ganska god ledning för bedömandet av motsvarande
kreditgivning även i närvarande tid. Att någon mera avsevärd förbättring
icke gärna kunnat under de senare åren inträda synes i viss mån ligga i
sakens natur, så till vida som under dessa år icke tillkommit någon ny
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
59
mera betydande kreditgivare — utom statens bostadslånefond — som visat
sig äga intresse för sekundärkredit i lämpliga låneformer. Stöd för antagandet,
att förhållandena å bostadskreditens område alltjämt äro otillfredsställande,
har jag ock hämtat i uttalanden, som gjorts i vissa i det
föregående berörda remissyttranden i detta ärende.
Behovet av ett ordnande av bostadsegnahemmens kreditfråga lärer genom
den i det föregående återgivna utredningen vara till fullo ådagalagt.
Detta behov är ej heller i remissyttrandena från något håll bestritt. Även
här gör sig gällande bristen på kreditorganisationer, som äro särskilt
lämpade för ifrågavarande slag av kreditgivning. Nackdelarna av mindre
tillfredsställande låneformer förefinnas också på detta område.
Här tillkomma dessutom, såsom de sakkunniga anfört, ytterligare olägenheter.
Av det förhållandet, att belåningen av en egnahemsfastighet i allmänhet
bäst tillgodoses genom lämnandet av ett enda lån från botten och
så högt upp på värdeskalan, som fastigheten anses böra belånas, följer att
de långivare, som icke gå utöver primärkreditens gräns, i många fall icke
äro att tillgå vid egnahemsbelåning. Vidare äro de lån, som på detta
område ifrågakomma, i regel så små, att många kreditgivare av denna
orsak icke hava intresse för lånen. En olägenhet av speciell art är vidare
den, som sammanhänger med långivningen ur egnahemslånefonden. Då
amorteringsdelen av ett lån ur denna fond, avsedd att stödja nyproduktion,
återbetalts, kan den återstående delen av lånet uppsägas till återbetalning
inom viss kortare tid. En sådan uppsägning är också ur synpunkten av
fondens ändamål önskvärd. Emellertid är det, såsom de sakkunniga påpekat,
vid sådant förhållande angeläget att det genom en uppsägning uppstående
behovet av omplacering kan på tillfredsställande sätt tillgodoses.
Såvitt bostadsegnahemmen angår torde detta icke kunna ske utan vidtagande
av särskilda åtgärder.
De anförda olägenheterna beträffande kreditgivningen för bostadsegnahem
äro så mycket mera framträdande, om man tager i betraktande den sociala
betydelsen av ett utbrett och välordnat egnahemsväsende.
Genom ordnande av bostadsegnahemmens kreditfråga skulle slutligen en
lättnad beredas egnahemslånefonden. Denna har, såsom förut antytts, på
grund av omständigheternas makt måst, i högre grad än därmed strängt
taget varit avsett, tillgodose kreditbehovet för bostadsegnahem i stad utom
dess planlagda område. Bleve nu detta behov på annat sätt i viss utsträckning
fyllt, skulle fonden i ökad omfattning kunna tjäna sitt huvudsakliga
ändamål att befrämja landsbygdens egnahemsväsende.
Vad härefter angår bostadskooperationens kreditbehov torde svårigheterna
för dess tillgodoseende i huvudsak vara desamma som förut anförts på
tal om sekundärkreditbehovet i allmänhet. Att ordna primärkrediten för
bostadskooperationens fastigheter lärer i regel icke bereda några större
vanskligheter. Däremot torde svårigheterna för en högre belåning av dessa
fastigheter göra sig gällande i ungefärligen samma grad som beträffande
Egnahemmen
Kooperatio
nen.
60
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
Kredit under
byggnadstid.
Statligt eller
enskilt ordnande
av
bostadsJcrediten.
de vanliga hyreshusen. Att råda bot härför är med hänsyn till vikten ur
social synpunkt av bostadskooperationens utveckling av särskild betydelse.
De sakkunniga hava påvisat, huru i fråga om bostadskooperationen ett
särskilt kreditspörsmål framträder, avseende belåning av fastigheterna utöver
den gräns, som plägar betraktas såsom sekundärkreditens maximigräns,
nämligen spörsmålet om behovet av tertiärkredit. Stockholms stadsfullmäktige
hava genom instämmande i ett utlåtande från stadens fastighetsnämnd
hemställt, att även detta kreditbehov måtte i förevarande sammanhang
tillgodoses. Detta skulle, anföra fullmäktige, lämpligast kunna
ske därigenom, att den av de sakkunniga föreslagna kreditorganisationen
bereddes möjlighet att till kooperativa byggnadsföretag utlämna lån även
utöver 75 procent av fastighetsvärdet.
Såsom de sakkunniga framhållit, är emellertid frågan om tertiärkrediten
knappast någon fastighetskreditfråga i egentlig mening. Den betydelse man
ur allmän synpunkt tillmäter densamma lärer väsentligen bero av å ena
sidan den uppskattning man ur social synpunkt ägnar de kooperativa
företagen såsom bostadsproducenter och fastighetsägare och å andra sidan
det förtroende man i ekonomiskt avseende finner sig kunna hysa för dessa
företag. Det synes vara uppenbart, att därest resultatet av de åtgärder,
man förutsätter skola ägnas bostadskrediten, skall bliva en kreditanstalt i
en eller annan form med fastighetshypotek såsom huvudsaklig grund,
möjlighet icke finnes att i sådant sammanhang tillgodose ett behov av
tertiärkredit. Över huvud synes en det allmännas verksamhet för tertiärkreditbehovets
tillgodoseende — därest en sådan verkligen kan anses oumbärlig
— knappast vara en statlig utan fastmer, såsom de sakkunniga framhållit,
en kommunal uppgift.
De sakkunniga hava i sitt betänkande även berört frågan om behovet av
ordnad kreditgivning under byggnadstid, och jämväl i vissa remissyttranden
har denna fråga uppmärksammats. Det lärer emellertid vara tydligt, att
en sådan långivning är av så olikartad beskaffenhet i förhållande till egentlig
fastighetsbelåning, att ett sammanförande av dessa slag av kreditgivning icke
gärna kan ifrågakomma. Det kan ock befaras att, om en dylik sammankoppling
ägde rum, den nya kassans obligationer skulle av allmänheten få
ett mindre gynnsamt bedömande än eljest är att påräkna.
Jag övergår nu till spörsmålet om det sätt, på vilket staten bör vara
verksam för bostadskreditens ordnande, och får jag härvid först, i fråga om
lämpligheten av en rent statlig långivning, i huvudsak hänvisa till vad
de sakkunniga i ämnet yttrat. Såsom förut antytts skulle en sådan långivning
icke kunna förordas under annan förutsättning, än att sociala skäl
av betydande styrka kunde därför åberopas. Skäl av sådan beskaffenhet
hava legat till grund för statsmakternas beslut om bostadslånefondens inrättande
och verksamhet. Det av kristidsförhållandena föranledda extraordinära
behovet av bostadsproduktion torde emellertid numera vara praktiskt
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
61
taget tillfredsställt, och de kreditbehov det nu gäller att tillgodose ligga,
såsom av det föregående liirer framgå, på ett annat plan och kunna sägas
vara av mera normal karaktär. Beträffande hyreshus i allmänhet torde
en direkt statlig kreditgivning icke längre behöva ifrågakomma, men även vad
bostadsegnaliemmen och bostadskooperationen angår synes utvecklingen
numera hava lett därhän, att kreditförhållandena böra kunna i största utsträckning
ordnas utan statens direkta långivning.
Spörsmålet om bostadskreditens ordnande på helt enskild väg eller med
statligt stöd av mindre genomgripande art synes mig vara i något mindre
grad än de sakkunniga ansett beroende av frågan om de två alternativen
riksorganisation eller enbart lokala organisationer. Även om en viss garanti
i form av statlig grundfond lättare låter sig anordna vid en riksorganisation,
synes mig likväl det avgörande spörsmålet om behovet av statens
hjälp på området gälla den föreslagna kreditinrättningens soliditet. Man
kommer härvid in på vissa andra grundläggande frågor rörande det nya
kreditinstitutet, nämligen om den solidariska ansvarigheten mellan de lokala
föreningarna och deras medlemmar samt vilka grupper av lånebehov —
egnahemmens och bostadskooperationens kredit samt den sekundära krediten i
allmänhet — skola tillgodoses i kreditinstitutet. Till dessa frågor återkommer
jag i det följande. Men även med obegränsat solidariskt ansvar mellan
föreningarna och deras medlemmar och med samtliga nyssnämnda grupper
inrymda i institutet, inställer sig spörsmålet, huruvida ej en viss statlig
garanti för institutets medelsupplåning är av nöden.
Med ett så vidsträckt underlag för krediten som det nu förutsatta är det
visserligen tänkbart, att en medelsupplåning genom obligationsutgivning skulle
kunna komma till stånd och genomföras på skäliga villkor, även utan att
kreditinstitutet tillfördes en statlig grundfond. Erfarenheten har emellertid
hittills icke givit stöd för antagandet, att frågan skall kunna finna en tillfredsställunde
lösning på uteslutande enskilt initiativ. Obestridligt torde ock
vara, att det för allmänhetens föreställningar om det nya kreditinstitutets
soliditet spelar en icke oväsentlig roll, hur detsamma ter sig vid jämförelse
med närstående kreditinstitut. Såväl konungariket Sveriges stadshypotekskassa
som Sveriges allmänna hypoteksbank, vilka båda utgiva
obligationer mot säkerhet av primärkredit i fastighet, hava statliga grundfonder
av enahanda karaktär som den av de sakkunniga för stadsinteckningskassan
föreslagna. Denna sistnämnda skulle bedriva sin låneverksamhet
mot säkerhet av obestridligt mindre värdefulla fastighetshypotek.
Därest det nya kreditinstitutet icke komme att förses med statlig grundfond,
kunde en jämförelse mellan instituten lätt utfalla till den nya kassans
nackdel i högre grad än som betingas av de verkliga förhållandena.
På grund av det anförda finner jag den föreslagna nya kreditanstalten
böra erhålla en statlig garanti i form av en grundfond till visst belopp.
Frågan om fondens storlek torde jag senare få behandla. En förutsättning
62
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
Gemensam
kreditorganisation
för
samtliga kreditbehoven.
för fondens anlitande för annat än tillfälligt ändamål skulle, såsom de sakkunniga
tänkt sig, vara att all kassans egendom ävensom låntagarnas inbördes
ansvarighet för kassans förbindelser redan tagits i anspråk.
Att förefintligheten av en av staten tillskjuten grundfond motiverar en
viss statlig representation i den föreslagna anstaltens styrelse och revision
synes vara uppenbart. Härtill torde jag få återkomma i ett senare sammanhang.
Jag upptager härefter till behandling frågan huruvida de särskilda kreditbehoven
lämpligen böra tillgodoses i en enda kreditanstalt eller om någon
annan anordning bör sökas.
Tanken att upprätta en kreditorganisation för tillgodoseendet av så olika
kreditbehov som bostadsegnahemmens och bostadskooperationens kredit samt
sekundär kredit i allmänhet kan naturligt nog synas mången främmande.
I sina typiska former förete egnahemmen och städernas bostadskaserner för
visso sådana olikheter sinsemellan, att med hänsyn till fastighetstyperna
ett sammanförande av nämnda kreditbehov i en låneinstitution kunde synas
mindre tilltalande. Egnahemshusens lånebehov äro ock, såsom i det föregående
utvecklats, i mycket av säregen beskaffenhet. Teoretiskt sett kunde
det otvivelaktigt synas mest naturligt att kreditorganisationer inrättades
särskilt för egnahemsfastigheter och särskilt för övriga fastigheter, därest
ej rent av kooperationshusen ansåges fordra sin egen organisation.
Det slag av kredit, som det i främsta rummet gäller att tillgodose, är,
såsom tidigare berörts, bostadsegnahemmens, och onekligen kunde vissa skäl
anföras för upprättandet av en särskild kreditanstalt för detta ändamål.
Emellertid förhåller det sig nog, på sätt de sakkunniga närmare utvecklat,
så, att bostadsegnahemmen såsom kreditunderlag erbjuda vissa vanskligheter,
vilka medföra nödvändigheten att för den ifrågasatta kreditorganisationen
anordna en bredare bas. Detta torde ej kunna ske annat än genom ett
utvidgande av organisationens verksamhetsfält till att tillgodose andra kreditbehov,
där riskerna måhända icke äro mindre men motvägas av fördelar,
som egnahemskrediten saknar.
Vad angår bostadsegnahemmens risker såsom kreditunderlag bör framhållas,
att fastighetsvärdena i egnaliemssamhällen stundom icke torde vara att
anse såsom fullt lika stabila som å orter, bebyggda med större hus. Det
kan synas som om tillräcklig hänsyn härtill skulle kunna tagas vid
fastigheternas värdering för belåning. Detta lärer dock ej alltid kunna
ske, vartill kommer att växlingar i värde kunna inträffa efter det belåningsvärdet
fastställts och lån utlämnats. Vidare torde för dessa hus,
vilka ofta inredas efter sina första ägares personliga smak, i allmänhet
endast relativt låga realisationsvärden kunna påräknas, och det synes
ingalunda säkert, att detta förhållande kunnat i tillbörlig grad beaktas
vid värderingen. Slutligen bör framhållas, att lånen i bostadsegnahemmen
63
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
i regel uppgå till små belopp. Eu följd härav blir, att omkostnaderna
för varje lån — särskilt för värdering och för kontroll av fastighetens
skötsel — ställa sig jämförelsevis höga, en olägenhet, som i en kreditorganisation
för enbart egnahem antagligen skulle vara ganska framträdande.
Huvudsakligen på grund av nu angivna förhållanden torde det
vara en tämligen utbredd uppfattning, att bostadsegnahemmen utgöra ett
i någon mån osäkert kreditunderlag.
Betänkligheterna mot upprättandet av ett kreditinstitut för belåning enbart
av egnahemsfastigheter för bostadsändamål bliva, med hänsyn till egnahemsbyggarnas
oftast ringa ekonomiska bärkraft, mer vägande i den mån
institutet skall grundas på låntagarnas ansvarighet för varandras lån.
Beaktas bör även svårigheten att avgränsa verksamhetsområdet för en dylik
kreditanstalt, i det att, på sätt de sakkunniga påpekat, gränsen mellan egnahemsfastigheter
och mindre hyreshus av vanlig typ i många samhällen
är svår att draga. Dessutom är att räkna med den jämväl av de sakkunniga
påvisade svårigheten att för rimlig kostnad anordna lokala organ för
kreditgivning enbart åt bostadsegnahem.
Det bör också framhållas, att i en kreditanstalt för allenast bostadsegnahem
en statlig grundfond bleve av större vikt för anstaltens bärighet och
förenad med större risk för staten än om kreditanstalten är grundad på en
bredare bas.
Då man söker att anordna ett sådant bredare underlag för den ifrågasatta
kreditanstaltens verksamhet synas bostadskooperationens fastigheter först
böra komma i fråga. Bostadskooperationens kreditbehov är nämligen vid
sidan av egnahemmens av sociala skäl viktigast att tillgodose. Genom ett medtagande
av kooperationshusen, vilket alltså icke bör underlåtas, vore emellertid
föga vunnet, enär dessa ännu så länge äro jämförelsevis fåtaliga och i
huvudsak äro att finna i landets större städer.
Man kommer av dessa skäl fram till en sådan lösning av frågan, som
innebär att jämväl sekundärkrediten för hyreshus i allmänhet blir föremål
för kreditanstaltens verksamhet.
Mot ett tillgodoseende av dessa olika kategorier av kreditbehov genom
en gemensam kreditorganisation hava visserligen invändningar framförts
under motivering att endera kategorien därigenom skulle komma att gynnas
på den andras bekostnad. Från förespråkarna för bostadsegnahemmen har
sålunda gjorts gällande, att egnahemmen, beträffande vilka långivningen
omfattade även primärkredit, erbjöde en bättre säkerhet än hyreshusen, för
vilka fråga vore allenast om sekundärkredit. Egnahemmen borde med
hänsyn därtill hava anspråk på gynnsammare lånevillkor, så mycket hellre
som dessa fastigheter i händelse av en allmän bostadskris besutte större stabilitet
i värdehänseende. Från den andra sidan har en motsatt uppfattning
om förhållandet mellan de olika kreditarterna framförts, därvid framhållits
att under normala förhållanden de större husens fastighetsvärden företedde
64
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
mindre växlingar, och att en för enbart dessa fastigheter inrättad kreditanstalt
skulle draga lägre administrationskostnad.
Ett visst berättigande måste tillerkännas vad sålunda åberopats till förmån
för vartdera slaget av kredit. Väger man fördelar och risker mot varandra,
synes det emellertid kunna sägas, att de olika kreditarterna såsom
underlag för långivning äro i stort sett ungefärligen jämnställda. Vid sådant
förhållande och då samtliga parter torde vara häst betjänta av att en
tillräckligt bred bas erhålles för den ifrågavarande kreditgivningen, har jag
funnit mig böra biträda sakkunnigmajoritetens förslag att såsom föremål
för en kreditanstalts verksamhet sammanföra samtliga de kreditbehov, för
vilka ansetts böra sörjas i detta sammanhang.
De invändningar, som kunna göras mot det reservationsvis framlagda
förslaget om en kreditorganisation i två avdelningar, torde väsentligen
framgå av vad som redan yttrats. Detta förslag synes i själva verket innefatta
två kreditinstitut, ehuru under gemensam ledning och med gemensamma
reserv- och grundfonder. Den solidariska ansvarigheten har beskurits.
Förutom de betänkligheter, som av sistnämnda förhållande framkallas,
bör framhållas det olämpliga i att endera föreningsavdelningen
kommer att ledas av en styrelse, vars majoritet utgöres av den andra avdelningens
förtroendemän, en oegentlighet, som blir betydligt mera framträdande
än om ingen uppdelning i avdelningar sker. Vidare är att erinra därom,
att gemenskapen i vissa fonder skapar stor ovisshet om dessa fonders värde
för de särskilda avdelningarna.
Biks- Vad härefter angår frågan om alternativen riksorganisation eller enbart
organisation, lokala föreningar, låge det måhända närmast till hands att, om man utgår
från att låneverksamheten principiellt bör bedrivas såsom enskild, med
så ringa statligt inslag som möjligt, verksamheten organiserades lokalt, så
att densamma vuxe fram allt efter som de naturliga förutsättningarna
härför förelåge. I sådana delar av landet, där ett till omfång och beskaffenhet
särskilt gott kreditunderlag förefinnes, skulle förmodligen lokala
föreningar kunna nå en rätt kraftig utveckling, och i den mån så skedde,
skulle kännedomen härom sannolikt hava en gynnsam återverkan på föreningens
obligationsutgivning.
Det gäller emellertid att finna en organisationsform, varigenom så stora
delar av vårt land med dess växlande befolknings- och bebyggelseförhållanden
som över huvud är möjligt kunna få sina ifrågavarande behov
tillgodosedda. Med alternativet enbart lokala föreningar torde med all
sannolikhet ett sådant resultat icke kunna uppnås inom överskådlig framtid.
Räknar man matematiskt efter lånebehovens storlek, skulle visserligen en
betydande del av kreditbehovet även med detta alternativ bliva tillgodosett,
eftersom de större städerna med sina stora och dyrbara hus taga en
väsentlig del av tillgänglig kredit i anspråk, men räknar man geografiskt,
skulle säkerligen frågans lösning efter detta alternativ medföra, att stora
delar av landet bleve utan kreditorganisation.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 214. H5
Med en central kassa för medelsupplåningen och lokala föreningar för utlåningen
torde däremot en god lösning kunna vinnas. En sådan central
kassa synes särskilt i ett land som vårt kunna bliva av betydligt värde.
Den blir en moderorganisation i förhållande till de lokala föreningarna, och
den bör kunna utveckla eu gagnande verksamhet för stimulerande av förenings"
bildandet i orter, där sådan stimulans är erforderlig. En central kassa bör
ock kunna vara föreningarna till värdefullt stöd, särskilt under den första
tiden för deras verksamhet. Till dessa skäl för en riksorganisation kommer,
att stadshypotekskassan utgör eu efterföljansvärd förebild på ett närliggande
kreditområde.
Såsom jag tidigare återgivit hava i remissyttrandena åtskilliga röster höjts
för en mer eller mindre nära anslutning av den nya kreditorganisationen
till stadshypotekskassan. Med hänsyn till de skäl för ett avböjande, varmed
stadshypotekskassans styrelse, då en liknande fråga år 1925 var aktuell,
mött ett dylikt förslag, anser jag dock en sådan närmare anslutning ej böra
ifrågasättas.
Den sakkunskap på ifrågavarande område, varöver den redan bestående
organisationen förfogar, synes emellertid kunna i en eller annan form tillföras
den nya organisationen, och även ett samarbete i kostnadsbesparande
syfte bör icke vara uteslutet. Den nya organisationen synes mig för vinnande
av sådana fördelar böra vända sig även till sparbankerna.
Den solidariska ansvarigheten spelar för de sakkunnigas organisationsförslag
eu stor roll. Med de avsatta fonderna — i föreningarna och i kassan
— skola väl i första hand förluster mötas, men därefter inträder föreningsmedlemmarnas
solidariska ansvar för sin förenings förbindelser och föreningarnas
motsvarande ansvar för kassans förbindelser; först i sista hand skall
grundfonden kunna anlitas.
Då man icke velat för kreditorganisationen intressera det enskilda kapitalet
under någon form, som lämnar rum för företagarvinst, och någon direkt statlig
långivning på sätt förut nämnts icke kommer i fråga, synes någon annan utväg
att tillföra anstalten nödigt ekonomiskt underlag vid sidan av den statliga
grundfonden icke återstå än den som de sakkunniga föreslagit. En dylik form
av kooperativ verksamhet har i vårt land visserligen prövats på primärkreditens
område, men då det nu gäller ett nytt steg i samma riktning på
ett område, där riskerna äro större, påkallar detta stor försiktighet och fordras
även, att de bästa möjliga garantier skapas för att den solidariska ansvarigheten
över huvud icke skall behöva tagas i anspråk. Såsom de sakkunniga
betonat, är det för framgången av ifrågavarande verksamhet av
största vikt, att företaget kommer under bästa möjliga ledning, och för att,
så långt medelst författningsbestämmelser är möjligt, säkerställa en sådan
ledning av kassan och föreningarna, synas mig vissa ändringar i sakkunnigförslaget
böra göras. Angeläget lärer också vara, att kassan och före
-
Solidarisk an
svårighet.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 17S häft. (Nr 214.)
Låntagarnas
fondbildning.
66 Kungl. Mai ds proposition Nr 214.
nifagarna, i den man detta låter sig göra utan att låntagarna alltför mycket
betungas, erhålla starka fonder. Till dessa frågor återkommer jag i det
följande.
Värdet av den solidariska ansvarigheten bör naturligtvis icke överskattas
men ej heller skattas för ringa. Väl är det sant, att bland medlemmarna
i de nya föreningarna torde komma att finnas många personer, vilkas ekonomiska
bärkraft icke är stor. Men särskilt i betraktande av den avsevärda
del av föreningsmedlemmarna, som torde komma att utgöras av hyreshusens
ägare, lärer den solidariska ansvarigheten representera en betydande
tillgång. Att märka är i detta sammanhang, att sedan kreditanstalten nått
ett någorlunda stort verksamhetsfält, eventuellt inträffade förluster — i den
mån de mot all förmodan icke täckas av hopsamlade fonder — komma att
fördelas på ett så stort antal händer, att de särskilda föreningsmedlemmarnas
andelar i förlusterna ej böra bliva alltför kännbara.
Vad slutligen angår det från några håll framförda kravet på en begränsning
på ett eller annat sätt av den solidariska ansvarigheten, kunna möjligen
vissa skäl för ett dylikt krav anföras. Göres denna begränsning relativt
svag, torde emellertid föga vara vunnet, varemot redan tillvaron av en
begränsning ofördelaktigt påverkar efterfrågan på obligationerna, och om
begränsningen blir starkare, lärer detta medföra en ytterligare minskning
i allmänhetens förtroende för kreditanstalten. Av dessa skäl har jag stannat
vid att icke föreslå någon begränsning av ansvarigheten.
Övriga huvudfrågor.
Körande fondbildning i föreningarna hava i sakkunnigförslaget
bestämmelser meddelats i § 18 av förordningen om kassan och föreningarna
samt i §§ 14 och 15 av reglementet. Bestämmelserna innebära
i huvudsak följande. Varje förening avsätter såsom säkerhet för fullgörandet
av sina förbindelser av insatser från låntagarna en säkerhetsfond.
Insatserna kunna beräknas efter olika procenttal för olika låntagare
och skola utgöra minst 2 procent av erhållet lån. Inbetalningen
av insats må kunna fördelas på en tid av högst fem år. Insats skall så
avvägas, att den kan anses motsvara den risk, som med hänsyn till fastighetens
byggnadsmaterial, skick, belägenhet och andra inverkande förhållanden
är i det särskilda fallet förenad med lånet. Vid låntagares avgång
ur förening äger han utfå sin insats, i den mån säkerhetsfonden därtill
förslår utan förnärmande av övriga låntagares lika rätt. Under en förenings
verksamhetstid må dess säkerhetsfond icke komma medlemmarna
till godo annat än på nyss angivna sätt eller så till vida, att fondens av
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214. (57
kastning kun användas till bestridande av förvaltningskostnaderna, doek
endast diirest fonden överstiger summan av de inbetalda och de till betalning
förfallna insatserna för iinnn icke slutligt återbetalda lån. —
Enligt § 7 i sakkunnigmajoritetens förslag till förordning skall kassan
avsiitta en reservfond, och såsom bidrag till denna fond skall varje
förening ärligen under tio år från utlämnandet av varje särskilt lån
erlägga x/io procent av lånets ursprungliga belopp. Sådant bidrag må
dock efter kassastyrelsens beslut upphöra att utgå, om reservfonden överstiger
7i0 av den statliga grundfondens nominella belopp, föreslaget till
20 miljoner kronor. Kassans behållna årliga vinst skall enligt förslaget till
förordning tillföras reservfonden. § 8 i förslaget innehåller, att kassans
förvaltningskostnader skola gäldas genom bidrag av föreningarna men
att, om reservfonden överstiger 7» av grundfondens nominella belopp,
jämväl andra kassans inkomster må användas för sådant ändamål.
I siii reservation har Mannerfelt, som föreslagit eu grundfond
på 30 miljoner kronor, ansett att insatserna till säkerhetsfond borde bestämmas
lika för alla låntagare samt icke återbäras. Reservanten har
tänkt sig en insats av i dess helhet 2 procent av lånet, därav 11/2 procent
skulle tillföras säkerhetsfonden — vardera avdelningen av en förening
skulle ju hava sin särskilda säkerhetsfond — och 1/2 procent kassans
reservfond. Insatsens inbetalande skulle kunna fördelas på fem år. Avsättning
till reservfonden skulle kunna minskas eller upphöra, när fonden
utgör minst 2;/2 procent av kassans utelöpande lån. Även avsättning
till säkerhetsfonden skulle kunna minskas eller upphöra, nämligen när
fonden utgör minst 71j2 procent av vederbörande avdelnings utelöpande
lån.
Beträffande motiven för sakkunnigförslaget i denna del hänvisas till
betänkandet (sid. 104—110 samt 113). Reservantens motivering återfinnes
å sid. 151—152 i betänkandet.
I remissyttrandena hava rörande låntagarnas fondbildning uttalanden
förekommit i olika riktningar.
Styrelsen för svenska bankföreningen har mera allmänt uttalat, att för
beredande av tillräckligt förtroende för den nya typen av obligationer
mycken omsorg oundgängligen måste nedläggas på åstadkommandet av
garantier, avsedda att motväga den genom den högre belåningsgränsen
och måhända även i andra avseenden ökade risken. Förhållandevis stora
anspråk borde ställas på storleken av icke blott den statliga grundfonden
utan även den delägarna själva åliggande fondbildningen.
Bank- och fondinspektionen har framhållit, att även med en av inspektionen
ifrågasatt sänkning av belåningsgränsen emissionsvillkoren för
centralkassans obligationer sannolikt komme att ställa sig mindre förmånliga
än då det gällde obligationer, utfärdade av redan nu befintliga
likartade institutioner. Enligt inspektionens mening skulle man emel
-
Remiss
yttranden.
Svenska bankföreningen.
Bank- ocli
fondinspektionen.
68
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
lertid kunna i viss mån motverka detta genom att bestämma någon relation
mellan kassans fonder och dess utelöpande obligationer. De sakkunniga
hade icke föreslagit någon dylik relation och hade därtill föranletts
av den erfarenhet, man vunnit i Danmark på motsvarande område. Inspektionen
vore icke övertygad om att denna erfarenhet kunde åberopas
för svenska förhållanden. Inom stadshypotekskassan vore förhållandet
mellan fonden och utelöpande obligationer bestämt till 1/10. För den nu
förevarande organisationen syntes en något strängare fordran på fondtäckning
böra uppställas på grund av det svagare obligationsunderlaget.
Med en av inspektionen föreslagen fastare fondbildning syntes relationen
kunna upprätthållas utan ökning av den statliga grundfonden.
Till sakkunnigmajoritetens förslag till bestämmelser om insatserna till
säkerhetsfond har statens byggnadsbyrå uttryckligen anslutit sig, därvid
byrån yttrat:
statens bygg- »Vad angår majoritetens förslag, att möjlighet skall hållas öppen att
nadsbyrå. variera storleken av insatserna till säkerhetsfonderna, hava vissa betänkligheter
framförts mot förslaget i denna del. En annan utväg för utjämnande
av de olika riskerna vore att vid värderingarna nedskära belåningsvärdena.
Visserligen måste man vid värderingarna taga den största
hänsyn till fastigheternas beskaffenhet, belägenhet, byggnadsmaterial
och säljbarhet med flera faktorer, som tillhopa konstituera belåningsvärdet.
Men det torde kunna pekas på fall, där vissa bostadsfastigheter
vid exekutiv försäljning måste slumpas bort för en ren obetydlighet.
Särskilt torde dylika fall vid sammanträffande ogynnsamma omständigheter
kunna inträffa i fråga om egnahem. Skulle vid värderingarna full
hänsyn tagas till dylika eventualiteter, kunde det befaras, att belåningsvärdet
komme att sättas så lågt, att lånen ofta icke tillgodosåge låntagarnas
legitima behov. Det synes därför ur hithörande låntagares synpunkt
vara vida fördelaktigare, om den förefintliga speciella risken utjämnades
genom en höjd insats och att belåningsvärdena beräknades
efter normala inköps- eller byggnadskostnader. Förslaget påbjuder för
övrigt icke utan endast medgiver, att insatserna i vissa fall höjas över
föreskrivet minimum. I den mån erfarenhet vinnes beträffande riskerna
vid belåning av olika slag av bostadsfastigheter, lärer även insatsernas
storlek komma att jämkas härefter. Genom förslagets föreskrifter om
återbäring av insatser mildras också verkningarna av eventuellt för
högt bedömda risker.»
Från åtskilliga håll har hemställts, att insatserna måtte bestämmas
lika för alla låntagare. Sådan hemställan har gjorts från bland andra
statskontoret, bank- och fondinspektionen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Hallands, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands
län, riksgäldsfullmäktige samt styrelserna för Sveriges allmänna
hypoteksbank och konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Till stöd
för denna hemställan har åberopats delvis samma skäl som i Mannerfelts
reservation men även i viss mån nya synpunkter.
stat''kontoret. Statskontoret liar yttrat, att den härutinnan av sakkunnigmajoriteten
föreslagna anordningen syntes innebära, att kassan och föreningarna
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kuitgl. M<ij:ts proposition År 214.
(i!)
skulle, mot erhållande av särskilt avvägda riskpremier, vilja inlåta sig
på krediter, som strängt taget ieke kunde anses lämpade för det slag av
lånerörelse, kassan och föreningarna skulle utöva. Lämpligheten av de
olika stora insatshelöppen ifrågasattes emellertid. Såsom av Mannerlelt
framhållits, syntes det även statskontoret bliva svårt att finna fullt rättvisa
normer för bestämmande av insatsernas olika storlek, och det ville
förefalla, som om härav misshälliglieter inom föreningarna lätt kunde
uppstå. I likhet med reservanten hölle statskontoret också före, att eu
utjämning av riskerna borde ske vid fastställandet av fastighetens belåningsvärde.
Det kunde också ifrågasättas, huruvida icke förtroendet
för kassan och föreningarna skulle minskas, därest förluster uppstode på
grund av för högt utlämnade lån, även om dessa förluster komme att
täckas genom erlagda högre insatser.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ansett, att lånerisken borde begränsas
genom att fastigheternas belåningsvärden fastställdes med synnerlig
omsorg, och genom begränsning av lånens höjd men icke genom
särskilda riskpremier, vilkas rättvisa bestämmande alltid måste vålla
svårigheter och lätt kunde föranleda misstankar om godtycklighet. Med
anslutning härutinnan till vad Mannerfelt anfört förordar länsstyrelsen
att i instruktion meddelas normerande regler för fastigheternas värdering.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett det vara sannolikt, att den
ifrågavarande bestämmelsen i sakkunnigförslaget komme att tillämpas
så, att egnahemskrediten bleve dyrare än hyreshuskrediten. En sådan tilllämpning
syntes också svara bäst mot formuleringen av § 14 i reglementsförslaget,
däri icke talades om lånets läge på värdeskalan, utan endast
om vissa egenskaper hos fastigheten. Enligt länsstyrelsens uppfattning
vore denna föreskrift icke fullt överensstämmande med själva utgångspunkten
för de sakkunnigas förslag, då de sakkunniga sammanfört de
två olika kreditbehoven och gjort låntagarnas ansvar proportionellt mot
lånebeloppet. I praktiken syntes det också bliva förenat med mycket stora
svårigheter för föreningarnas styrelser att fastställa riktiga grunder för
de olika insatsernas storlek.
Biksgäldsfullmäktige hava utlåtit sig:
»Mot de föreslagna bestämmelserna om avsättningar till fonderna hava
fullmäktige intet att erinra, ehuru dessa avsättningar komma att i sin
mån bidraga till att lånen från den nya kassan, i varje fall till en början,
säkerligen icke komma att bliva så billiga som de sakkunniga torde hava
räknat med. Man synes emellertid kunna förvänta, att, i den mån institutionens
fonder växa, berörda utgifter för låntagarna skola kunna minskas.
De sakkunnigas förslag om insatsernas till säkerhetsfonden beräknande
efter olika procenttal för olika låntagare har i förslaget till reglemente
preciserats så, att insatserna skola avvägas på sådant sätt, att de kunna
anses motsvara den risk, som med hänsyn till vederbörande fastigheters
byggnadsmateriel, skick, belägenhet och andra inverkande förhållanden
är i de särskilda fallen förenad med lånen. Då det synes fullmäktige, att
det måste bliva förenat med betydande svårigheter att på ett rationellt
Länsstyrelsen
i Gävleborgs
län.
Länsstyrelsen
i Jämtlands
län.
Riksgäldsf allmakt
i
70
Kungl. Maj.ts proposition Nr 214.
och rättvist sätt gradera risken på sätt de sakkunniga ifrågasatt, och
missnöje ej torde utebliva lios de fastighetsägare, som skulle erlägga
sina insatser efter högre procenttal än det lägsta, vilja fullmäktige för
sin del instämma i herr Mannerfelts förslag om fastställande för samtliga
låntagargrupper av en enhetlig insats, vilken givetvis ej bör göras högre
än som kan anses oundgängligt för att syftet med säkerhetsfonderna
skall kunna Vinnas.»
Stadshy pol ekskassan.
Länsstyrelsen
i Gotlands län.
Länsstyrelsen
i Malmöhus
län.
Stadshypotekskassans styrelse, vilken som nämnt jämväl hemställt om
bestämmelse rörande lika insatser för alla, har ansett högre insatser
kunna förordas allenast beträffande fastigheter i visst samhälle, som
eventuellt hänfördes under den nya anstaltens verksamhetsområde i trots
av brist på fullt tryggad stabilitet; i vilket fall emellertid även föreskrift
om påskyndad amortering av dylika lån borde givas.
Eu viss tveksamhet beträffande insatsernas storlek synes framkomma
i länsstyrelsens i Gotlands län utlåtande, i det länsstyrelsen anmärkt, att
det föreslagna stadgandet om insatsberäkning efter olika procenttal syntes
lämna väl stort utrymme för godtycke. Även om det berättigade i
principen om olika insatser erkändes, syntes dock en högsta gräns för
procenttalet vara önsklig.
I viss mån nya synpunkter hava framförts av länsstyrelsen i Malmöhus
län, som yttrat:
»Beträffande medlemmarnas insatser må framhållas, att, enär dessa
äro att anse som förskott å den solidariska ansvarigheten, deras belopp
borde vara lika. Vid bestämmandet av ett dylikt förskott torde man nämligen
böra utgå från den så att säga normala risken, vilken är lika för
alla lån. Därest säkerheten för ett lån är sämre än för ett annat, föranleder
detta förhållande i en affärsbank tillämpning av en högre räntesats
eller ett lägre belåningsvärde. Enär den nya kreditorganisationen
icke anses böra förfara på samma sätt, är intet att erinra emot en skyldighet
att i angivna fall erlägga en avgift för ’merrisken’, men dessa avgifter
böra ej sammanföras med de egentliga insatserna. Härigenom uppnås
även eu enklare ställning till frågan, huruvida insatserna skola återbäras
vid länets infriande. Beträffande återbäring av de egentliga insatserna
är ingenting att principiellt erinra, dock må framhållas, att vid en så
pass lång amorteringstid som 40 år de flesta låntagare torde föredraga
att erlägga en något lägre insats utan återbäringsrätt framför att efter
så lång tidsrymd återbekomma ett högre insatsbelopp. Avgifterna för
''merrisken’ böra däremot icke återbäras.---Det ligger i sakens na
tur,
att det vid ett visst låns inlösande ofta kan sägas, att hnerrisken’
visat sig vara felberäknad. Men detta kan icke gälla, därest samtliga
pantfastigheter indelas i olika grupper med hänsyn till den olika risken.
I sistnämnda fall kan riskberäkningens tillförlitlighet icke slutligt prövas,
förrän samtliga lån inom varje grupp äro gnidna.»
Till sakkunnigmajoritetens förslag om återbäring av insatserna till
säkerhetsfonden har länsstyrelsen i Hallands län anslutit sig.
Å andra sidan hava i åtskilliga remissutlåtanden föreslagits, att dessa
Kanyl. Maj:ts proposition AV iili.
71
insatser icke skola kunna Aterbäras. Ofta utgöras dessa utlåtanden av
desamma, i vilka förordats lika insatsbelopp.
Bank och fondinspektionen har ansett, att någon återbäring axgjorda
insatser icke borde ifrågakomma. 1 likhet med Mannerfelt anser
inspektionen det vara att föredraga, att insatsernas belopp i någon
mån begränsades. Därest ingen återbäring skedde, skulle en fastare
fondbildning komma att äga rum inom föreningarna. Reservanten hade —
fortsätter inspektionen — föreslagit att avsättning till säkerhetsfond
sknlle kunna minskas eller upphöra, då fonden uppginge till visst belopp
i förhållande till utelöpande lån. Inspektionen ifrågasatte, huruvida ett
därigenom uppstående favoriserande av senare tillkommande låntagare
kunde vara lämpligt. Närmare till hands syntes vara, att säkerhetsfondens
avkastning finge något friare användas till täckande av förvaltningskostnader
och därigenom till nedbringande av låntagarnas bidragsskyldighet
i sistnämnda hänseende. Vad senast nämnts gällde även kassans
reservfond och bidrag till densamma.
Överståthållarämbetet, liksom ock Stockholms stadsfullmäktige, hava
instämt i ett av Stockholms stads fastighetsnämnd avgivet utlåtande i
vad däri förevarande fråga berörts. I utlåtandet framhålles, att vad
egnahemsbyggarna beträffade frågan om återbetalning av insatsbelopp
icke syntes vara av större betydelse. Däremot vore av största vikt, att
insatserna för alla slag av låntagare nedbringades till minsta möjliga
belopp. Egnahemsbyggaren vore i många fall i sådan ekonomisk ställ
ning, att han under de närmaste åren efter byggnadens färdigställande
kände även eu ringa extra utgift ganska betungande, medan det syntes
vara av mindre betydelse för hans ekonomi, om han, sedan lånet guldits,
återfinge det till fonderna inbetalade beloppet.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har uttalat, att eu återbäring av insatsen,
sedan lånet blivit guldet, sällan torde för låntagaren äga större betydelse.
För honom vore det sannolikt viktigare att insatsbetalningen kunde
fördelas på flera år, så att den icke belastade krediten alltför hårt vid
lånets erhållande. Däremot syntes det, såväl för statsverket ur synpunkten
att utgiftsrisken borde starkt begränsas som även för föreningarna
och kassan, vara betydelsefullt nog, att insatserna kvarstode i säkerhetsfonden.
Åtminstone till dess erfarenhet vunnits av de risker, som vore
förenade med ifrågavarande kreditgivning, syntes därför återbäring axinsatserna
icke böra äga rum.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har även anslutit sig till åsikten att
insatserna icke borde återbäras utan behållas i fonderna. I sådant fall
kunde nämligen insatsernas belopp sättas avsevärt lägre, än eljest vore
möjligt utan att fondbildningen i längden försvårades. Det syntes uppenbart,
att det för fastighetsägare av hithörande kategorier vore betydligt
viktigare, att lånet löpte mot lägsta möjliga effektiva ränta, än att detsamma,
bedömt i sin helhet vid amorteringstidens slut, blex^e billigast
Bank- och
fondinsjmk1
iomfn.
Överståthållaräm
betet
m. fl.
Länsstyrelsen
Jämtlands län
Länsstyrelsen
Norrbotten»
län.
72
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
Kiksgäldsfull
mäktige.
Allmänna
hypoteks
banken.
möjligt. De svårigheter med avseende å fondhildningen för säkerhetsändamål,
som genom den nu förordade anordningen möjligen uppkomme
i början av kreditanstaltens verksamhetstid, syntes relativt lätt kunna
avhjälpas genom en tillfälligt något ökad garanti från det allmännas sida.
Även riksgäldsfullmäktige hava ifrågasatt, huruvida förslaget om återbäring
av inbetalda insatser kunde anses välbetänkt. En principiell invändning
syntes kunna göras däremot, nämligen att den föreslagna kreditanstalten
ej hade anledning att genom återbetalningar ur säkerhetsfonden
tillgodose utträdande delägare i föreningarna och därigenom försvåra
eller omöjliggöra den nedskrivning av insatsprocenten och minskning
eller borttagande av avgifterna till förvaltningskostnader, som borde
eftersträvas. Vidare kunde mot insatsernas återbäring anföras, att i betraktande
av den långa amorteringstiden återbäringen säkerligen i de
flesta fall skulle komma att ske till annan person eller familj än den,
som inbetalt insatsen. Detta förhållande skulle enligt fullmäktiges mening
i och för sig vara ett tillräckligt skäl för ett avstyrkande av förslaget
i denna del. Mot detsamma kunde emellertid ytterligare anföras,
att återbäringen utan tvivel skulle komma att medföra ej oväsentligt
ökade förvaltningskostnader för föreningarna. Därest man stannade vid
lika insatser för alla, syntes även låntagarna skola med större jämnmod
finna sig i att någon återbäring ej ägde rum.
Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har andragit: Styrelsen
instämde i förslaget att insatserna ej skulle få återbäras. Hypoteksbanken
och landshypoteksföreningarna hade i detta avseende haft åtskilliga
olägenheter på grund därav att föreningarnas reservfonder tidigare varit
föremål för återbetalning till utträdande delägare-låntagare. Detta återbetalningssystem
hade nämligen alldeles lämnat ur räkningen det förhållandet,
att målet för fondbildningen borde vara det successiva minskandet
och slutliga upphörandet av det för låntagarna ganska betungande
förvaltningsbidraget. Häremot hade tidigare gjorts gällande, att de gamla
låntagarna betalt för mycket i sådant bidrag, för vilken merbetalning
de borde hållas skadeslösa. Frånsett den omtvistade frågan, huruvida
landshypoteksföreningarnas förvaltningskostnader kunnat helt bestridas
av de erlagda bidragen och om ej härför tagits i anspråk jämväl räntor
på bildade fonder och andra inkomster, vore att märka, att på grund av
ofta skedda ombyten av ägare reservfondsutdelningarna ofta kommit att
tillfalla helt andra personer än dem, som inbetalt bidragen. Härtill
komme att institutionen, som måste arbeta på lång sikt, ej haft anledning
gynna dem, som utträdde ur densamma, framför dem, som kvarstode
eller inträdde däri. Vad inteckningsföreningarna beträffade, så skulle
också deras ekonomi komma att försvagas genom utbetalningar ur säkerhetsfonderna,
enär samma utbetalningar icke komme att ersättas genom
avsättning till några andra fonder. Det syntes bankstyrelsen därför lämpligare
att bestämma insatserna till lägre procentsats utan rätt till åter
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
T.\
bäring iin till högre procentsats med dylik rätt. Skulle förslaget om återbäring
komma att utgå, kunde möjligen uttrycket »insats» utbytas mot
något lämpligare, exempelvis »inträdesavgift».
Även styrelsen för konungariket Sveriges stadshypotekskassa har an- stmisbypoteks
slutit sig till meningen att insatserna icke borde återbetalas, helst en kasSKn''
dylik återbetalning i följd av ombyte av fastighetsägare ofta komme att
tillfalla andra personer än dem, som inbetalt bidragen. I stiillet kunde
måhända en nedsättning av insatsernas belopp ske framdeles, om den
nya kassan växte sig stark.
Likaledes har styrelsen för svenska bankföreningen avstyrkt förslaget Svenska bank
om återbäring av insatserna till säkerhetsfonden; så ock hyresgästernas c"nei""’1gen
sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. samt styrelsen
för Stockholms bostadsföreningars centralförening.
En anordning med hänsyn till återbäring vid förtidig inlösen av lån Länsstyrelsen
har föreslagits av länsstyrelsen i Västernorrlands län. Länsstyrelsen, som
utgått från principerna lika insatser för alla och ingen återbäring, har
ansett ett stadgande böra införas av innehåll, att vid förtidig inbetalning
av lån den del av insatsen, som belöper å återstoden av lånetiden, skall
återbetalas till fastighetsägaren.
I fråga om låntagarnas bidrag till kassans reservfond har sakkunnigmajoritetens
förslag tillstyrkts av länsstyrelsen i Hallands län. — Däremot
har, på sätt förut anmärkts, bank- och fondinspektionen ifrågasatt
lämpligheten av att avsättning till fonden skulle upphöra eller minskas,
då fonden uppginge till viss relationsvis bestämd storlek. — Länsstyrelsen
i Malmöhus län har, rörande sättet för angivande av reservfondens storlek,
ansett Mannerfelts förslag att utgå från förhållandet mellan reservfond
och utelöpande lån vara att föredraga framför majoritetens förslag,
som avser relation till grundfonden. — Slutligen har styrelsen för konungariket
Sveriges stadshypotekskassa föreslagit den ändring i § 7 i
förordningen, att bidraget till reservfond icke skulle automatiskt upphöra
efter tio år utan skulle även efter denna tid kunna utkrävas, om ej
kassans ställning skulle anses medgiva bidragets upphörande.
Till slut bör nämnas, att länsstyrelsen i Stockholms län med avseende
å den föreslagna kreditorganisationens kapitalbehov i övrigt anfört följande:
»De
kreditanstalter, som tillgodose primärkrediten, torde endast i undantagsfall
vara nödsakade att till skyddande av sin fordran övertaga den
intecknade fastigheten. Därest så emellertid i enstaka fall sker, möter
dock, med hänsyn till den i förhållande till fastighetens värde låga köpeskilling,
som erfordras för täckande av fordringen jämte uppkomna kostnader,
ingen svårighet att inom en kort tid åter avyttra densamma. I
fråga om sekundärkrediten ställa sig förhållandena annorlunda. Här kan
kreditanstalten bliva nödsakad att övertaga ett större antal fastigheter,
74
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
Departements
chefen.
Lika insatsbc
lopp
-
vilka anstalten sedan liar att utan förlust söka försälja och som anstalten
därför, med hänsyn till den liögre köpeskilling som måste fordras, kanske
under lång tid blir tvungen att själv förvalta. Länsstyrelsen tillåter sig
att till belysande härav anföra följande exempel från länsstyrelsens verksamhet
såsom överexekutor.
Ett hastigt överslag inom länsstyrelsen ger vid handen, att under tiden
den */7 1927—3% 1928 av länsstyrelsen exekutivt försålts 91 bebyggda
fastigheter, belägna inom tätare bebyggda samhällen, av vilka fastigheter
89 inropats av inteckningshavare. I 11 av dessa senare fastigheter
översteg icke inteckningsbelåningen 50 procent av saluvärdet och
i 7 av samma fastigheter innehade köparen endast inteckningar liggande
över 75 procent av detta värde.
Av 91 exekutivt försålda fastigheter, samtliga sådana som skulle kunna
bliva föremål för belåning från den föreslagna nya kreditorganisationen,
hava således inteckningshavare, vilka meddelat sekundärkredit, inropat 71.
Det torde icke vara för mycket sagt, om man antager, att nästan alla dessa
71 inrop skett på grund av önskan att skydda fordringar.
Förestående exempel torde visa, att vid meddelande av sekundärkredit
fordringsägaren i många fall måste vara beredd på afl övertaga fastigheter,
om han vill skydda sig mot förlust. Härav följer, att eu organisation
för sekundärkredit i högre grad än en dylik för primärkredit måste kunna
disponera kapital för berörda ändamål. Därjämte måste den förra organisationen
vara så inrättad, att den kan åtaga sig förvaltningen av de övertagna
fastigheterna under den längre eller kortare tid, som åtgår till förr
säljningen, ävensom disponera tillräckligt kapital jämväl till bestridande
av förvaltningskostnader.»
Såsom i det föregående vid behandlingen av den solidariska ansvarigheten
anförts, måste det, med hänsyn till denna ansvarighet och till beskaffenheten
av den kreditgivning, varom nu är fråga, anses synnerligen
angeläget, att en sådan fondbildning äger rum hos föreningarna och den
centrala kassan, att den solidariska ansvarigheten icke behöver tagas i
anspråk medelst uttaxering.
De sakkunnigas förslag att låta fondbildningen äga rum huvudsakligen
i föreningarna och endast i mindre mån hos kassan liksom även förslaget
att fondbidragen skulle inbetalas under den första delen av låne
tiden — beträffande bidrag till säkerhetsfonderna under högst fem år och
vad angår bidrag till kassans reservfond under tio år — har jag funnit
höra godtagas. Däremot har jag beträffande vissa andra frågor, särskilt
rörande de föreslagna insatserna till säkerhetsfonden, kommit till annat
resultat än sakkunnigmajoriteten.
Till förmån för majoritetens förslag, att dessa insatser skulle kunna
sättas till olika procenttal för olika låntagare i syfte att utjämna riskerna
talar onekligen, att man på detta sätt kan i vidsträcktare mån tillgodose
låntagarnas kreditbehov.
Det kan emellertid starkt ifrågasättas, huruvida en sådan anordning
för riskutjämning är lämplig. Riskutjämning bör i främsta rummet
ske genom fastställande av fastigheternas värde på betryggande sätt.
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 214.
75
1 den man detta ej är tillfyllest, lärer ingen annan utväg böva tillgripas,
än att beträffande mindre kreditvärdiga fastigheter stanna vid
en jämförelsevis lag belåningsgräns. Endast ett sådant förfaringssätt synes
std väl tillsammans med grundsatsen om låntagarnas solidariska
ansvarighet efter lånebeloppens storlek. En högre belåning av vissa
fastigheter än sålunda förordats skulle nämligen ske med den över minimum
liggande insatsdelen såsom särskild riskpremie, vilket innebure eu
utlåningsrörelse, där man beträffande vissa kreditobjekt skulle räkna med
förluster såsom ej blott möjliga utan rent av normalt inträffande.
Även olägenheter av praktisk art möta vid systemet med olika stora
insatser. Det synes vara en vansklig uppgift, att på ett någorlunda rättvist
sätt bestämma insatsernas storlek, och i trots av kassastyrelsens reglerande
inflytande är att befara, att ojämnheter skulle förekomma vid
tillämpningen av de fastställda grunderna i de särskilda föreningarna.
Systemet lärer ock vara ägnat att vålla friktion mellan olika grupper av
föreningsmedlemmar.
Om jag sålunda ansluter mig till grundsatsen om procentuellt lika insatser
för samtliga låntagare, återstår frågan huruvida insatserna böra
återbäras. Den avgörande synpunkten synes härvid vara den, att fondbildningen
hos föreningen bör äga en viss fasthet. Detta krav kan knappast
sägas var fyllt med ett återbäringssystem. Därest åter insatserna
förbliva i säkerhetsfonden, kommer detta att längre fram möjliggöra lägre
insatser för låntagarna. Härtill kommer, att en låntagare väl i regel fäster
ganska ringa vikt vid rättigheten att efter lång tid återfå insatsen, om
han i stället från början kan slippa ifrån med eu lägre insats. Ofta lärer
det, såsom påpekats, ej bliva den ursprungliga låntagaren själv, som
skulle utbekomma insatsen.
Emellertid synes, därest man icke stadgar återbäring såsom regel, det
böra finnas en möjlighet att återlämna gjord insats, då så kan finnas
påkallat av särskilda skäl och kreditorganisationens ställning det medgiver.
Det torde böra vara kassans styrelse förbehållet att härutinnan
träffa det slutliga avgörandet.
Vad angår fondbidragens storlek har sakkunnigmajoriteten föreslagit
bidrag av minst 2 procent av lånebeloppet till säkerhetsfond och tillsammans
1 procent till kassans reservfond. För min del har jag anslutit mig
till detta förslag, dock med den skillnad att, såsom nämnt, de 2 procenten
bliva ej minimum utan ett lika stort bidrag för alla.
Beträffande åter sättet för angivande av den storlek å fonderna, vid
vars uppnående fondavsättning skulle kunna minskas eller upphöra, har
jag i likhet med reservanten ansett mest rationellt att man härvid hänför
sig till summan av kassans (föreningens) upplånade medel. Reservanten
har ansett en sammanlagd fondsumma motsvarande 10 procent av upplånade
medel böra vara tillfyllest för fondavsättningarnas upphörande, därav
2 Va procent för reservfonden och 7 Va procent för säkerhetsfonden.
Ingen återbäring
av
insatserna.
Fondbidragens
storlek.
Upphörandet
av fondavsättning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Fondavkastningens
användning.
Rörelsekapital
för fastighetsförvaltning.
Spörsmål
om grund
fonden.
”6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
För min del har jag, med hänsyn till den solidariska ansvarigheten och
denna kreditgivnings relativt större risker, funnit fondbildningen från
låntagarna vara av sådan vikt, att ifrågavarande relativa tal bör sättas
till 15 procent, därav 5 procent för reservfondens och 10 procent för säkerhetsfondernas
vidkommande.
Även vid bestämmande av viss storlek hos fonderna såsom förutsättning
för att fondavkastningen skall få användas till bestridande av förvaltningsutgifter
har jag ansett, att fonderna böra sättas i relation till summan
av upplånade medel.
Då det med de relativt stora reserv- och säkerhetsfonder, som enligt departementsförslaget
skulle kunna bildas, är tänkbart att — även sedan fondernas
avkastning använts till bestridande av förvaltningskostnaderna —
ett överskott å avkastningen skulle kunna uppkomma, som icke vore erforderligt
för vidare fondbildning, har jag tänkt mig att dylikt överskott skulle
kunna få användas till beredande av annan lättnad för föreningarna och
deras medlemmar.
I enlighet med de synpunkter jag nu anfört har sakkunnigmajoritetens
förslag i hithörande delar omarbetats (§§ 7 och 20 i departementsförslaget).
Y ad länsstyrelsen i Stockholms län anfört rörande föreningarnas behov
av rörelsekapital för inköp vid exekutiva auktioner av fastigheter och deras
förvaltande under tiden närmast efter inköpet, synes mig beaktansvärt.
Yttrandet härutinnan må vara en erinran om nödvändigheten att särskilt
under kreditanstaltens första tid, innan den hunnit vinna styrka, ombesörja
kreditgivningen med stor försiktighet. Det torde dock böra framhållas,
att, såvitt egnahemsfastigheter angår, en förening, som innehar
högt liggande inteckningar, i regel också torde innehava fastigheternas inteckningar
från botten och att därför några större kapitalutlägg för
inköp å exekutiv auktion sällan lära behövas. Även beträffande andra
fastigheter torde man merendels kunna utgå från sistnämnda förhållande,
emedan enligt uttrycklig föreskrift i den föreslagna förordningen
(§ 24) sekundärkreditgivning icke må ske utan att primärlånet i fastigheten
är på betryggande sätt ordnat. Vid tillfälle, då större kapital ändock
skulle erfordras, lärer en förening, i den mån förvaltningsavgifterna
ej förslå, kunna med bistånd från kassan till måttlig ränta erhålla det
er f order 1 i ga kapitalet.
Efter denna redogörelse för departementsförslagets innehåll med avseende
å fondbildning genom låntagarna torde vara lämpligt att upptaga
vissa spörsmål rörande den statliga grundfonden, vilka icke blivit berörda
vid den principiella behandlingen av frågan om denna fond.
I § 2 av sakkunnigmajoritetens förslag till förordning hava bestämmelser
upptagits om grundfonden. Enligt dessa skall staten genom riksgäldskontoret
för bildande av grundfonden till den nya kassan överlämna svenska
statens obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till nomi
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr k It.
77
nellt belopp av 20 miljoner kronor. Fragan om obligationernas räntefot
har i förslaget lämnats öppen. Obligationerna skola fortfarande tillhöra
staten, men staten skall, så länge ej kassans alla förbindelser äro fullgjorda,
icke äga förfoga över obligationerna. För fullgörande av kassans förbindelser
få obligationerna tagas i anspråk dels vid tillfälligt behov för
kassan och dels vid dennas likvidation. För ett förfogande vid tillfälligt
behov erfordras riksgäldsfullmäktiges medgivande, varvid fullmäktige uppgöra
en plan för amortering under högst fem år av det i anspråk tagna beloppet;
i detta fall skall kassan gottgöra staten ränta å vad som tagits i anspråk.
Skulle genom försäljning av obligationerna för kassan uppkomma
ett överskott, skall detta föras till kassans reservfond. I paragrafens näst
sista stycke gives den viktiga regeln, att grundfondsobligationer må vid
kassans likvidation tagas i anspråk endast i den mån kassans egna tillgångar
— inberäknat föreningarnas avgivna lånereverser med hypotek —
icke förslå till fullgörande av kassans förbindelser. Slutligen stadgas i
paragrafens sista stycke, att om grundfondsobligationer tagits i anspråk
till större nominellt belopp än 2 miljoner kronor, kassan icke må upptaga
nytt lån, med mindre Kungl. Maj:t, efter riksgäldsfullmäktiges hörande,
därtill lämnar tillstånd. Beträffande de sakkunnigas närmare motiv för
bestämmelserna i § 2 hänvisas till betänkandet (sid. 124).
Reservanten Mannerfelt har såsom nämnts föreslagit grundfondens storlek
till 30 miljoner kronor, varjämte han såsom en följd av sitt förslag beträffande
den solidariska ansvarigheten vidtagit vissa ändringar i de
ifrågavarande bestämmelserna.
Anslutning till sakkunnigmajoritetens förslag i denna del har uttryckligen
lämnats av länsstyrelsen i Hallands län samt av riksgäldsfullmäktige.
De senare hava därvid förklarat sig utgå från att tillfälle framdeles,
därest den föreslagna kreditanstalten komme till stånd, bereddes fullmäktige
att närmare yttra sig angående räntefoten å ifrågavarande obligationer.
Statens byggnadsbyrå har framhållit såsom angeläget, att fonden från
början gjordes tillräckligt stor för att motsvara syftet därmed, detta med
hänsyn till dels att det kreditbehov det gällde att tillgodose vore betydande
och dels att grundfonden ej skulle behöva ytterligare ökas vid eu
över viss gräns stigande omslutning. I allt fall syntes fonden ej böra
sättas till lägre belopp än föreslagna 20 miljoner kronor.
Grundfond å högre belopp har förordats av bland andra överståthållarämbetet
och Stockholms stadsfullmäktige samt av hyresgästernas sparkasse-
och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. och styrelsen för Stockholms
bostadsföreningars centralförening, vilka alla önskat en grundfond
å 30 miljoner kronor. Såsom skäl härför har framhållits vikten av att
allmänhetens förtroende vunnes för den nya kassans obligationer.
Remissytt
randen.
78
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
Statskontoret.
Länsstyrelsen i
Örebro län.
Länsstyrelsen i
Västmanlands
län.
Svenska bankföreningen.
Departements
chefen.
I några remissyttranden liar hemställts om bestämmande av visst relation
stat mellan den nya kreditanstaltens låneomslutning och grundfondens
belopp.
Sålunda har statskontoret, som förklarat sig icke hava något att erinra
mot den föreslagna formen för grundfondens överlämnande till kassan,
ansett de sakkunnigas skäl för en avvikelse på denna punkt från den förebild,
stadshypotekskassan erbjöde, väl vara värda beaktande men ifrågasatt,
om ej åtminstone tills vidare borde föreskrivas upprätthållandet
av viss relation mellan kassans obligationsutgivning och grundfonden.
Därest grundfonden bleve 20 miljoner kronor och relationstalet 10, skulle
obligationsutgivningen begränsas till 200 miljoner kronor. Då tillgång
till ytterligare medel krävdes, syntes lättare kunna bedömas huruvida
en förhöjning av grundfonden borde ske eller den dittills upprätthållna
relationen eftergivas.
Länsstyrelsen i Örebro län har ansett det böra övervägas, huruvida icke
omfattningen av kassans utlåning borde begränsas i visst förhållande till
grund- och reservfonderna.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har ansett det vara ett synnerligen
angeläget önskemål, att kursen å kassans obligationer upprätthölles. Detta
kunde enligt länsstyrelsens mening icke ske på annat sätt än att det allmänna
trädde emellan och antingen lämnade garanti för obligationerna
eller ock i kassan inlade en väsentligt större grundfond än den föreslagna,
minst dubbelt så stor som enligt nu gällande föreskrift skulle utgöra täckning
för stadshypotekskassans obligationer. En statsgaranti, som emellertid
skulle kunna föranleda oberäkneliga anspråk på statskassan, vore
måhända ur andra synpunkter att föredraga, enär obligationerna i så fall
kunde göras mera lågprocentiga och ändock hållas uppe i kurs. Låntagarna
kunde ändock tillförbindas att erlägga en något högre ränta och behållningen
tillföras säkerhetsfonden, vilken, när den vuxit i erforderlig
grad, möjligen kunde ersätta statsgarantien.
Svenska bankföreningens styrelse har uttalat, att den nya kassans fonder
borde, liksom förhållandet vore beträffande stadshypotekskassan, stå i
visst förhållande till storleken av dess obligationsskuld. Med hänsyn till
den högre belåningsgräns för inteckningarna, varom här vore fråga, syntes
emellertid kravet på fondernas storlek i förhållande till obligatonsskulden
böra något skärpas utöver den för stadshypotekskassan fastställda
tioprocentlimiten. I
I likhet med vissa myndigheter och sammanslutningar har jag ansett
det böra tagas under övervägande att giva den statliga grundfonden en
större styrka än den fått enligt sakkunnigmajoritetens förslag. Vill man
beträffande denna fond införa något förstärkande moment erbjuda sig
flera utvägar: antingen kan man höja fondens absoluta belopp eller
oelr kan ett relationstal bestämmas mellan å ena sidan den nya kas
-
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 214. 79
sans låneomslutning och å andra sidan dess grundfond, om man så,
vil! ökad med kassans reservfond; man kan oek tänka sig eu kombination
av dessa förfaringssätt.
Mot införandet av ett relationstal kan anföras, att en förstärkning av''
grundfonden för möjliggörande av eu ökning av kassans långivning, även
då denna nått mycket höga siffror, knappast vore ur saklig synpunkt erforderlig.
Med en omslutning av exempelvis 200 eller 300 miljoner kronor
bör ju kas8an hava vunnit en betydande styrka, särskilt som vid sekundärkredit
långivningen fördelar sig på ett mycket större antal fastigheter än
fallet är vid primärkredit med samma omslutning.
Emellertid lärer det för obligationsköparna spela en icke oväsentlig roll,
att för en viss bestämd kvotdel av kassans skulder täckning finnes
i statsobligationer, och detta så mycket mera som en sådan garanti
redan finnes för stadshypotekskassan. Såsom ett ytterligare skäl för införande
av relationstal kan anföras att, om ett sådant tal finnes, statsmakterna
framdeles, då fråga uppstår om ökning av grundfonden för möjliggörande
av vidare obligationsutgivning, bliva i tillfälle att pröva det
sätt och de riktlinjer, efter vilka kassans verksamhet bedrivits.
Beslutar man sig för ett relationstal, torde detta lämpligen böra sättas
till samma siffra, nämligen 10, som gäller för stadshypotekskassan, varjämte
relationstalet bör hänföras till å ena sidan hela obligationsbeloppet
och å andra sidan allenast grundfonden.
För beredande av ett kraftigt stöd för den nya kreditorganisationen
under dess första verksamhetstid synes vidare grundfondens belopp hora
höjas från föreslagna 20 till 30 miljoner kronor.
I departementsförslaget har sålunda grundfonden bestämts (§ 2) till
minst sistnämnda belopp och föreskrift givits (§ 3) därom, att det sammanlagda
beloppet av kassans utelöpande obligationer icke må uppgå till mera
än 10 gånger beloppet av grundfonden.
Vad angår räntefoten å grundfondsobligationerna föreslås denna, efter
samråd med riksgäldsfullmäktige, till 4 7* procent.
Ett betydelsefullt spörsmål vid inrättande av den föreslagna nya kassan
är uppenbarligen frågan om det högsta läge å fastighetens värdeskala
eu inteckning må hava för att kunna belånas genom kassan. Av största
vikt för en kreditanstalt för här avsedda ändamål är också, att fastigheternas
värde bestämmes på betryggande sätt.
Sakkunnigförslaget innehåller, att förening må bevilja lån mot inteckning,
belägen inom 3/4 av fastighetens vid föreningens värdering uppskattade
värde, med iakttagande därav, att inteckningen jämväl skall vara belägen
inom fastighetens brandförsäkringsvärde och s/4 av dess taxeringsvärde
(förordningen § 20). Fastigheten skall enligt förslaget besiktigas
och värderas av ojäviga värderingsmän, som utsetts av föreningens styrelse.
De åtnjuta ersättning enligt taxa, fastställd av styrelsen, och för
Belåningsgräns
och beiåningsvärde.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Remissytt
randen.
Bank- och
fondinspektionen.
Reservant
inom inspektionen.
Stadshypoteks
kassan.
SO Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
dem skall gälla instruktion, fastställd av kassans styrelse. Instruktionen
skall innehålla bestämmelser om värderingsgrunderna. Värderingsinstrumentet
skall avfattas enligt formulär, som kassastyrelsen fastställer. Lånesökanden
är pliktig att vid förrättningen meddela alla upplysningar och
förete alla handlingar om fastigheten, som prövas erforderliga (reglementet
§ 16).
De sakkunnigas motivering av bestämmelserna om belåning sgränsen
och om belåningsvärdets fastställande återfinnes å sid. 113—117 samt sid.
136 i betänkandet.
De sakkunnigas förslag rörande belåningsgränsen har uttryckligen förordats
av länsstyrelsen i Västmanlands län samt av styrelserna för svenska
stadsförbundet och svenska bankföreningen.
Att maximigränsen, 75 procent, blivit för bostadsföreningarnas vidkommande
satt för låg, har gjorts gällande av styrelsen för Stockholms bostadsföreningars
centralförening under påstående att en bostadsförening
vore att anse såsom — under i övrigt jämförliga förhållanden — i högre
grad kreditvärdig än en enskild fastighetsägare, i det att för samtliga
medlemmar i en dylik förening det vore etl stort ekonomiskt och ideellt
värde att bevara fastigheten i föreningens ägo. Det borde därför, anför
föreningen, tagas under omprövning, huruvida ej lånegränsen för bostadsföreningar
skulle kunna höjas till 80 procent av fastighetsvärdet utan att
ett försvagande av obligationskurserna riskerades. Liknande synpunkter
hava beträffande kooperativa byggnader, med instämmande av Stockholms
stadsfullmäktige, gjorts gällande av Stockholms stads fastighetsnämnd.
A andra sidan har från några håll gjorts gällande, att den valda maximigränsen
vore åtminstone för vissa slags fastigheter för hög. Sålunda har
bank- och fondinspektionen förmenat, att med så hög belåningsgräns den nya
kassans obligationer skulle, vare sig med eller utan stadgande om solidariskt
ansvar för låntagarna, för de förnämsta avnämarna av obligationer
av ifrågavarande art bliva ur placeringssynpunkt väsentligt mindre begärliga
än obligationer, utfärdade av redan nu befintliga organisationer.
Med åberopande av de sakkunnigas egen motivering har inspektionen ansett
omständigheterna utvisa, att skäl förefunnes för ett sänkande, beträffande
andra fastigheter än hyreshus och kooperativa byggnader i de
större städerna, av den övre belåningsgränsen till 2/s av fastighetsvärdet.
En reservant inom inspektionen, riksgäldsfullmäktigen Tamm, har förklarat
sig icke kunna ansluta sig till majoritetens mening, enär enligt
reservantens åsikt den lägre belåningsgränsen skulle medföra, att ändamålet
med den nya kreditorganisationen icke komme att i avsedd oinfattning
fyllas, i varje fall icke i fråga om sekundärlån för andra fastigheter
än egnahem.
Styrelsen för konungariket Sveriges stadshypotekskassa har anfört: Det
kunde med allt skäl ifrågasättas att sänka den högsta tillåtna belånings
-
81
Kanyl. Maj.ts proposition Nr 214.
procenten åtminstone lör vissu lall. Om häremot invändes, att i sådant
lall marginalen för sekundärkrediten skulle ldiva alltför trång, sa
gällde denna invändning icke i någon män de fall, dä, såsom ofta
hleve fallet utanför hypoteksföreningarnas verksamhetsområden, den
nya organisationen skulle ombesörja iiven bottenkrediten. Dessutom vore
ingalunda uteslutet, att stadshypoteksföreningarna, även utan ändring
i gällande bestämmelser, funne sig i anledning av exceptionellt högt uppdrivna
byggnadskostnader och hyror, som ej lämpligen kunde tillräckligt
reduceras vid värdering, föranlåtna att sänka belåningsprocenten.
I alla händelser syntes den solidariska ansvarigheten komma att mana
vederbörande styrelser till största försiktighet vid begagnande av den
högst medgivna belåningsgränsen.
Styrelsen för svenska sparbanksföreningen har med avseende å belåningsgränsen
erinrat, att enligt vad erfarenheten ådagalagt belåning av
inteckningar i bostadsfastigheter, liggande i förmånsrättsavseende långt
under ifrågavarande gräns, kunde vara förbunden med avsevärd risk till
följd av stadgandet i 17 kapitlet 4 § handelsbalken om arbetares förmånsrätt
för dagspenning eller avlöning, som ej stått inne längre än sex månader
efter förfallodagen. Styrelsen, som med tanke på sparbankernas
fastighetsbelåning redan tidigare fört på tal frågan om nödvändigheten
av en lagändring för begränsning av nämnda förmånsrätt, ansåge ytterligare
anledning föreligga till sådan lagändring, därest den nu föreslagna
kreditorganisationen komme till stånd. — För övrigt ville styrelsen
icke underlåta att uttala en viss betänksamhet rörande den höga belåningsgränsen,
sedd i sammanhang med de enskilda medlemmarnas ansvarighet
för föreningarnas förbindelser. Ansvarigheten bleve ingalunda
lika ofarlig som inom stadshypoteksföreningarna. Därest icke
en begränsning av medlemmarnas ansvarighet kunde anordnas, skulle i
allt fall en nedsättning av belåningsgränsen till 7» av fastighetsvärdet bidraga
till säkrande av föreningarnas ställning och därmed till förminskande
av de enskilda medlemmarnas risk.
Slutligen har aktiebolaget Hem på landet förklarat sig hysa en viss
tvekan om lämpligheten att sätta lånegränsen så hög som till 7* av fastighetsvärdet.
Att förmedlarna av statens egnahemslån, anför bolaget, praktiskt
taget icke lidit några förluster på bostadslånen, ehuru sådana fått
utgå inom motsvarande belåningsgräns, torde delvis bero på att, såsom
de sakkunniga anfört, de säkra lånen för egnahem i regel låge inom högst
2/a av fastighetsvärdet. Därvid vore också att märka, att dessa lån i regel
beviljats verkliga egnahemsbyggare, som oftast satte in sin egen arbetskraft
vid det egna hemmets uppförande. Arbetskostnaden bleve härigenom
väsentligen mindre än om lejd arbetskraft i större utsträckning måste
anskaffas, varför fastighetsvärdet kunde sättas lägre. Värdet av tomt
och byggnad vid dessa lån finge ej heller Överstiga 10,000 kronor. Helt
annorlunda syntes det ställa sig vid en lånerörelse, som skulle omfatta
Svenska sparbanksföreningen.
Aktiebolaget
Hem på landet.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 178 haft. (Nr 2U.)
Skånes stadshypoteksförening.
Länsstyrelsen i
Stockholms
län.
Svenska bankföreningen.
Länsstyrelsen i
Södermanlands
län.
82 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
alla för bostadsändamål anordnade fastigheter, där ingen värdegräns vore
satt och där lejd arbetskraft kunde antagas i stor utsträckning komma till
användning. Visserligen hade den långivande föreningen i sin hand att
själv begränsa risken vid bestämmandet av fastighetens belåningsvärdc;
men dels kunde sådana värderingar verkställas mer eller mindre samvetsgrant,
dels kunde fastställandet av en så hög belåningsgräns som 75
procent tänkas menligt påverka obligation svillkoren. Det viktigaste fölen
sund egnahemsrörelse syntes vara primärkreditfrågans lösande, och
denna borde under inga förhållanden äventyras genom för hög kreditgivning.
Ett särskilt förslag har framställts av styrelsen för Skånes stadshypoteksförening,
som förordat bestämt förbud för inteckningsföreningarna
att belåna sådana inteckningar, som av låntagarna kunna placeras i
hypoteksföreningarna, innan inteckningarna hembjudits åt dessa. Detta har
motiverats med önskvärdheten att förhindra konkurrens om primärlånen,
vid vilken konkurrens de nya föreningarna skulle hava fördelen av att
kunna erbjuda större lan i ett sammanhang.
Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit följande: Vid beräknande
av en intecknings läge i fastigheten syntes enligt förslaget hänsyn icke
skola tagas till räntor å inteckningar med bättre rätt. Detta vore agnat
att öka belåningsrisken i rätt hög grad. Det syntes lämpligt att vid
nämnda beräkning medtaga åtminstone ett års räntor å bättre liggandeinteckningar.
Med avseende å fastighetsvärdets bestämmande i samband med kreditgivning
har styrelsen för svenska bankföreningen särskilt understrukit
vikten av att fastighetsvärderingarna göras med försiktighet, vilket borde
överensstämma jämväl med lånesökandenas verkliga intresse.
Länsstyrelsen i Södermanlands län bar förklarat sig anse, att frågan om
kredit under byggnadstiden och under den långa tid, som oftast förflöte
innan lån hunnit utbetalas på grund av inteckning i den bebyggda fastigheten,
ägde större betydelse än de sakkunniga syntes hava tillmätt frågan.
Bebyggaren-låntagaren stode, har länsstyrelsen yttrat, i de flesta fall betydligt
starkare mot ohemula krav från leverantörer och andra intressenter
med den ordning, som för närvarande gällde vid lånehjälp från statens
bostadslånefond, än förhållandet skulle bliva vid den gällande ordningens
ersättande med den föreslagna kreditgivningen. Och icke ens
då byggnaden stode fullt färdig skulle ägaren kunna påräkna kredit hos
det allmänna eller av statsunderstödd anstalt. Förslaget innehölle nämligen,
att lån finge beviljas först efter avlämnande av bland annat gravationsbevis,
utvisande den belånade inteckningens förmånsrättsläge jämväl
med avseende å 11 kap. 2 § jordabalken, samt bevis om senast fastställda
bevillningstaxeringsvärde, vilket jämte andra värden skulle läggas
till grund för avgörandet om belåningsvärdet. Särskilt villkoret om påvisande
av taxeringsvärdet, vilket icke kunde fastställas förrän efter, och
83
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 214.
i många fall långt efter det nybyggnad vore fullt färdig, kunde föranleda
att fastighetsägare först efter lång tids förlopp konime i åtnjutande av den
avsedda krediten.
Vad angår kravet på högre maximigräns vid utlåningen än den
av de sakkunniga föreslagna, har jag tidigare i annat sammanhang
uttalat mig för att så kallad tertiärkredit bör anses ligga utanför den
nya kreditorganisationens verksamhetsfält. Det gäller då att avgöra,
var gränsen mellan sekundär- och tertiärkredit bör dragas. Lika med de
sakkunniga anser jag denna gräns icke böra ligga högre än vid 75
procent av fastighetsvärdet. De skäl, som kunna anföras för åsikten
att gränsen i fråga om de kooperativa fastigheterna skulle kunna sättas
högre, synas mig icke tillräckligt vägande för att medgiva eu undantagsställning
för dessa fastigheter.
Att, på sätt från vissa håll påyrkats, fastställa en lägre maximigräns,
åtminstone för vissa slag av fastigheter, har jag ansett knappast böra
ifrågakomma, utan torde samma maximigräns böra stadgas för alla slag
av fastigheter. Detta bör emellertid ingalunda hindra, att man vid kreditgivningen
gör en åtskillnad mellan fastigheter av olika kreditvärdighet.
Fastmer har i det föregående den meningen uttalats, att i den mån en
utjämning av riskerna icke kan äga rum medelst fastighetsvärderingen,
sådan utjämning bör ske just genom sänkning av den övre belåningsgränsen.
Att rätt använda detta medel för riskutjämning blir en maktpåliggande
och ömtålig uppgift för kassans och föreningarnas styrelser.
Det lärer ej vara nödvändigt att uttryckligen föreskriva att vid
beräkning av den övre beläningsgränsen, på sätt länsstyrelsen i Stockholms
län föreslagit, hänsyn skall tagas till möjligen ogulden ränta å primärlånen.
Genom stadgandet i § 24 av förordningen synes vara tillräckligt
sörjt för att tillbörlig uppmärksamhet skall ägnas det sätt, varå primärlånen
ordnats.
Med avseende å fastighetsvärderingen har redan antytts, vilken viktig
roll det måste spela i en låneanstalt för högt liggande fastighetskredit att
värderingen verkligen sker på ett betryggande sätt. Den största omsorg
måste av kassans och föreningarnas styrelser nedläggas på att, genom
utfärdande av lämpliga föreskrifter och val av de bästa värderingsmän,
som stå till buds, skapa garantier i detta avseende. Kassastyrelsens
instruktioner kunna härvid i erforderlig mån kompletteras genom
vissa efter de lokala förhallandena lämpade föreskrifter av föreningsstyrelsen.
Efter de nya skatte- och taxeringsförfattningarnas ikraftträdande bör
uttrycket bevillningstaxeringsvärde utbytas mot uttrycket värde åsatt vid
taxering enligt kommunalskattelagen.
Departementschef
en.
Föreningarnas
verksamhetsområden.
Remiss
yttrandena.
Bank- och
fondinspektionen
m. fl.
84 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
Yad härefter angår frågan om föreningarnas verksamhetsområden i
lokal mening innehåller § 15 av de sakkunnigas förslag till förordning
bestämmelser, enligt vilka, sedan Kungl. Maj:t bifallit ansökan om tillstånd
till bildande av förening, Kungl. Maj:t efter hörande av kassans
styrelse fastställer föreningens verksamhetsområde samt meddelar föreskrift
om det minimibelopp, för vilket föreningen skall hos kassan hava
anmält sig till erhållande av lån, innan föreningen må börja sin verksamhet.
Föreningens verksamhetsområde omfattar enligt nämnda paragraf
samtliga inom den av Kungl. Maj:t bestämda del av riket belägna
städer, köpingar och municipalsamhällen ävensom annat därinom beläget
samhälle, som av Kungl. ^Maj:t förklaras tillhöra verksamhetsomiadet.
Beträffande de sakkunnigas motiv hänvisas till betänkandet (sid. 117
—118).
I remissutlåtandena hava förekommit uttalanden såväl för en begränsning
beträffande arten av de samhällen, som må ingå i föreningarnas verksamhetsområden,
som ock i motsatt riktning.
Sålunda har i begränsande riktning uttalat sig bank- och fondinspektionen,
som yttrat: Inspektionen ville särskilt understryka de sakkunnigas
uttalande om nödvändigheten att iakttaga varsamhet, då det gällde att
till en förening ansluta samhälle, som icke vore stad, köping eller municipalsamhälle
och vars befolkning till väsentlig del vore beroende av ett
enda ekonomiskt företag. Denna uppfattning syntes inspektionen ur
synpunkten av bestående säkerhet för obligationerna vara av så stor
betydelse, att den borde komma till uttryck i huvudförfattningen. Likaledes
borde i författningen möjlighet beredas att från verksamhetsområdet
utesluta sådant samhälle, som väl vore av den föreskrivna administrativa
naturen men som dock för sitt bestand vore beroende av ett enda
ekonomiskt företag. Det framhölles att, enligt vad inspektionen hade
sig bekant, det ofta förekomme att i industrisamhällen vederbörande industriföretag
medverkade till egnahemsbebyggelsen genom att lämna erforderliga
fastighetslån. Tillämpningen av de strängare bestämmelser,
som inspektionen ifrågasatt, behövde därför icke medföra, att egnahemsinnehavare
— och det vore sadana det här gällde skulle utestängas från
möjligheten att komma i åtnjutande av erforderlig bostadskredit.
Behovet av försiktighet i fråga om anslutning till förening av samhällen,
som väsentligen bero av enstaka industriföretag har i flera andra
remissyttranden betonats, bland annat av riksgäldsfullmäktige. Svenska
bankföreningens styrelse har understrukit betydelsen av att försiktighet
iakttoges, då det gällde att medgiva smärre landsortssamhällens
anslutning till förening. Krav måste uppställas pa en viss ekonomisk
ryggrad lios samhället och någorlunda säkerställda utvecklingsmöjligheter.
85
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
Länsstyrelserna i Malmöhus och i Hallands län hava ansett det böra i
förordningen uttryckligen angivas, att för automatiskt inordnande under
föreningens verksamhetsområde av samhälle, som icke vore stad eller
köping, erfordrades att såväl byggnadsstadgan för rikets städer som de
för stad meddelade bestämmelserna i brand- och hälsovårdsstadgorna vore
gällande för samhället. Sistnämnda länsstyrelse har i fråga om befogenheten
för Kungl. Maj:t att utsträcka förenings verksamhet till andra samhällen
ansett böra beaktas de möjligheter, som erbjödes genom utfärdande
av byggnadsföreskrifter jämlikt 1 kap. 42 § sista stycket i lagen om fastighetsbildning
i stad.
Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har, i fråga om den
avsedda befogenheten för Kungl. Maj:t att hänföra samhälle under kreditorganisationens
verksamhetsområde, med hänsyn till riskerna vid fastighetsbelåning
i vissa industrisamhällen funnit önskligt, att någon garanti
mot dessa risker kunde utfinnas såsom grundval för den prövning Kungl.
Maj:t komme att ägna varje föreliggande fall, detta i synnerhet som tillvaron
av vanskliga låneobjekt måste till följd av den solidariska ansvarigheten
öka de övriga låntagarnas risk och därigenom fördyra lånevillkoren.
Styrelsen för konungariket Sveriges stadshypotekskassa har yttrat: Det
vore maktpåliggande, att endast samhällen med faktiskt tryggad stabilitet
inbegrepes i den nya organisationens verksamhetsområde. Möjligen
kunde dock fordringarna på stabilitet i någon mån minskas, om för vissa
områden föreskreves en särskild låneform med icke blott stegrad avsättning
till säkerhetsfonden utan också påskyndad amortering. Även oberoende
av dylika anordningar borde det tagas i övervägande, huruvida
icke, i motsats mot vad föreslaget vore, i tillståndsresolutioner borde uttryckligen
angivas de inom viss bestämd del av riket belägna samhällen,
som skulle utgöra föreningens verksamhetsområde; det kunde eljest bliva
svårt att undvika medtagandet av uppenbart olämpliga samhällen, som
låge i nära lokal förbindelse med de övriga, och ett uttryckligt undantag
skulle lätt verka stötande.
Uttalande för ett något vidsträcktare verksamhetsområde än förslaget
avser har gjorts av länsstyrelsen i Kristianstads län, som för ett samhälles
automatiska hänförande under verksamhetsområdet ansett tillräckligt,
att byggnadsstadgan tillämpades för samhället och att detta således
blivit i byggnadshänseende reglerat.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har andragit: Från verksamhetsområdet
uteslötes sådana områden, å vilka en reglering av bostadsverksamheten
med tillämpning av 19 kap. 1 § i lagen om delning av jord på landet
ägde rum. Någon bestämd åtskillnad ur ekonomisk synpunkt mellan
vissa av de äldre köpingarna, vissa municipalsamhällen och nyssnämnda,
med tillämpning av den senaste lagstiftningen uppkommande
Länssty relscrna
i
Malmöhus
ocli i Hallands
län.
Allmänna hypoteksbanken.
Stadshypoteks
kassan.
Länsstyrelsen i
Kristianstads
län.
Länsstyrelsen i
Jämtlands län.
Länsstyrelsen i
Skaraborgs län.
Departements''
chefen.
86 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
samhällsbildningar förelåge icke. Även inom de sistnämnda förekomme
på åtskilliga ställen just ett sådant slag av egnahemsbyggande, som lämpligen
borde stödjas av det ifrågasatta kreditinstitutet. Därtill komme, att
enligt 5 kap. 8 a § i lagen om fastighetsbildning i stad inom städernas
områden dylika samhällsbildningar kunde förekomma, vilka enligt förslaget
syntes falla inom kreditinstitutets verksamhetsområde. Länsstyx-elsen
föresloge därför, att även nu nämnda områden, vare sig på landsbygd
eller i stad, skulle kunna tillhöra förenings verksamhetsområde.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län har erinrat om strävandena att stadga
åtgärder för byggnadsverksamhetens ordnande redan på tidigt stadium,
innan ännu tätt sammanträngd befolkning uppkommit och i följd därav
tillämpning av bestämmelserna för municipalsamhälle ägde fog. Enligt
1 kap. 42 §, jämförd med 46 §, i lagen om fastighetsbildning i stad ägde
Kungl. Maj:t förordna om stadsplans upprättande för viss ort samt
fastställa såväl stadsplan som särskilda bestämmelser om sättet för byggnadskvarterens
användande ävensom meddela särskilda föreskrifter för
byggnadsverksamhetens ordnande (byggnadsordning). Det syntes vara
av stor vikt, att även dylika orter med begynnande befolkningscentra, om
i övrigt förutsättningar förelåge, på tidigt stadium komme i åtnjutande
av de kreditförmåner, som det nya institutet skulle bereda. Utredning
om dessa orter kunde lätt förebringas av vederbörande länsstyrelse.
Det syntes lämpligt att länsstyrelsen bereddes tillfälle att yttra sig, innan
verksamhetsområdet för en förening fastställdes, och därvid föreslå intagning
i verksamhetsområdet av dylik ort.
Att föreningarnas verksamhetsområden bestämmas så stora som möjligt
utan att sakkännedomen inom varje förenings hela område eftersättes,
bar av styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank framhållits
såsom lämpligt, detta ur synpunkten av angelägenheten att organisationens
förvaltningskostnader kunde hållas så låga som möjligt.
Vid bestämmande av de samhällen, som automatiskt skulle ingå i förenings
verksamhetsområde, torde beträffande municipalsamhällen vara
erforderligt, att såväl brand- och hälsovårdsstadgornas bestämmelser för
städer som byggnadsstadgan äro för samhället gällande. För ernåendet
härav lärer vara nödigt att denna fordran direkt utsäges i författningstexten
(§ 17 i departementsförslaget). Då det är önskvärt, att vissa tätare
bebyggda områden a landsbygden — exempelvis områden med stadsplan
enligt 1 kap. 42 § lagen om fastighetsbildning i stad — kunna genom
Kungl. Maj:ts beslut förklaras tillhöra verksamhetsområdet, men sådana
områden knappast torde omfattas av uttrycket »samhälle» i sakkunnigförslagets
§ 15 tredje stycket, har uttrycket synts böra ersättas med
»samhälle eller tätare bebyggt område».
I övrigt har jag icke funnit skäl att frångå de sakkunnigas förslag i
nu förevarande del. Särskilt må påpekas, att det ej synts lämpligt att
opaginerad Kontrollera mot PDF
87
K ungt. Maj:ts proposition Nr 214.
stadda- begränsningar i regeln om den automatiska anslutningen. Genoxn
att icke bevilja ansökningar om lån torde nämligen kassa- och föreningsstyrelserna
kunna skydda sig mot kreditgivning i samhällen, som enligt
regeln skulle tillhöra verksamhetsområdet men som icke lämpa sig för
kreditgivning.
Till motiverande av de namn de sakkunniga valt för den föreslagna kas- Kassans och
san med föreningar (betänkandet sid. 123) hava de sakkunniga bland annat benämningar,
framhållit angelägenheten av att man erhölle ett firmanamn, som dels så- De gak
vitt möjligt kort och adekvat angåve föremålet för verksamheten och dels kunniga.
även i dagligt tal tydligt skilde den från andra obligationsutgivande penninginrättningar.
De sakkunniga hade trott sig i Svenska stadsinteckningskassan
finna ett firmanamn, som behörigen tillgodosåge nu angivna
önskemål. I anslutning härtill föresloges, att föreningarna benämndes
stadsinteckningsföreningar, för var och eu med det tillägg till namnet,
som angåve föreningens verksamhetsområde.
I flera remissyttranden har anmärkning framställts därom, att de Remissför
den nya kreditanstalten valda benämningarna icke tillräckligt skyd- yttranden.
dade konungariket Sveriges stadshypotekskassa med dess föreningar från
förväxling med den nya anstalten. En ändring av benämningarna har
ansetts angelägen bland annat med hänsyn till den ifrågasatta samverkan
mellan stadshypoteksföreningarna och de nya föreningarna samt med
avseende å likheten hos de namn, som vid översättning till franska spåket
skulle uppkomma för de två kreditorganisationerna.
Då det synes önskvärt, att möjlighet till förväxling mellan den äldre Departementsorganisationen
för städernas fastighetskredit och den här föreslagna or- chefenganisationen
undvikes, vill jag såsom benämningar å den nya kassan
och de därtill anslutna föreningarna föreslå Svenska bostadskreditkassan
och bostadskreditföreningar.
Speciell motivering.
De bestämmelser, som funnits erforderliga för reglerandet av den föreslagna
kreditanstaltens organisation och verksamhet, torde böra fördelas på
en förordning och ett reglemente, vardera författningen upptagande stadganden
för såväl kassan som föreningarna. Gällande bestämmelser för stadshypotekskassan
och dess föreningar äro fördelade på liknande sätt; varje
förening har dock sitt särskilda reglemente.
I förordningen rörande den nya kreditanstalten hava upptagits de stadganden
av grundläggande natur, rörande vilka riksdagens beslut synes
opaginerad Kontrollera mot PDF
88 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
böra föreligga, samt vissa andra bestämmelser, som för köparna av den nya
kassans obligationer äro av mera omedelbart intresse. Övriga stadganden
avses att bliva meddelade i reglementet. Förslag till reglemente anser jag
mig icke nu böra framlägga. Det synes mig nämligen lämpligt, att de
personer, som skola utgöra den nya kassans interimsstyrelse, beredas tillfälle
att uttala sig om ett sådant förslag. Emellertid lärer kunna antagas, att
reglementet icke väsentligen kommer att skilja sig från de sakkunnigas förslag
till reglemente, sedan detta undergått den överarbetning, som föranledes
av de vidtagna ändringarna i de sakkunnigas förslag till förordning.
Då jag nu övergår till den speciella motiveringen av förordningen, hänför
jag mig till paragraferna i departementsförslaget och hänvisar beträffande
sakkunnigförslagets lydelse till betänkandet. Jag förutskickar, att en omgruppering
av förordningens innehåll och åtskilliga ändringar i bestämmelserna,
huvudsakligen av formell innebörd, företagits till vinnande av största
möjliga överensstämmelse mellan detta förslag och det i proposition nr 160
till innevarande års riksdag framlagda förslaget till förordning angående
Svenska skeppshypotekskassan. Av samma anledning hava flera underrubriker
erhållit ändrad lydelse.
§ 2.
Stadgandet motsvarar första och andra styckena av § 2 i sakkunnigförslaget.
Bestämmelsernas sakliga innehåll har tidigare behandlats.
§§ 3, 5 och 10.
Av dessa stadganden, vilka i huvudsak reglera kassans in- och utlåning,
motsvaras §§ 3 och 5 av sakkunnigförslagets § 4 första stycket och § 2
sista stycket samt § 10 av § 5 i sakkunnigförslaget.
Rörande de sakkunnigas motivering av ifrågavarande bestämmelser hänvisas
till betänkandet (sid. 124—127).
Remiss
yttranden.
Kiksgäldsfull
mäktige.
Från åtskilliga håll har i remissyttrandena förordats, att möjlighet gåves
för kassan att utlämna lån även i kontanta medel. Yttranden i sådan
riktning hava avgivits av bland andra bank- och fondinspektionen, överståthållarämbetet
och Stockholms stadsfullmäktige, länsstyrelsen i Örebro
län, riksgäldsfullmäktige, styrelserna för Sveriges allmänna hypoteksbank
och för stadshypotekskassan, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund u. p. a. samt styrelsen för Stockholms bostadsföreningars
centralförening.
Därvid har av riksgäldsfullmäktiges majoritet yttrats:
»Det av de sakkunniga föreslagna sättet för utbetalande av beviljade lån
till föreningarna tillämpas av stadshypotekskassan; och de till denna anslutna
föreningarna tillhandahålla jämväl sina medlemmar valutan för beviljade
lån i obligationer, vilkas försäljande låntagarna själva få ombesörja. Detta
Kanyl. Muj:fs proposition Nr 214.
89
förfaringssätt erbjuder visserligen fördelar för den obligationsemitterande
institutionen, men ger enligt fullmäktiges mening både från låntagarnas
synpunkt och i (ivrigt rum föranmärkningar. Det lärer ej kunna undvikas,
att ett så gott som ständigt utbjudande i marknaden av samma slags obligationer,
vilket bleve följden av berörda förfarande, måste verka nedpressande
på obligationernas kurs. Visserligen kan det sägas, att detta är av mindre
intresse för kassan, då den själv slipper ifrån att lösa kapitalrabattsfrågan,
men det torde ej lida något tvivel, att kapitalrabatten kan bliva och i konkreta
fall även blivit mindre betungande för låntagarna hos institutioner,
som själva ombesörjt upplåningen å penningmarknaden. Ehuru det sålunda
synes fullmäktige lämpligare och riktigare, att lånen från kassan, såsom
alltid sker i allmänna hypoteksbanken, utlämnas i kontanta medel, som
kassan då linge anskaffa genom att själv ombesörja försäljningen av sina
obligationer, anse sig fullmäktige dock ej böra påyrka, att kassan bindes
vid detta förfaringssätt, utan torde styrelsen böra erhålla frihet att allt
efter sig företeende omständigheter välja mellan båda de ifrågavarande förfaringssätten.
Då den föreslagna formuleringen av § 5 näppeligen giver
möjlighet därtill, synes föreskriften böra omformuleras och exempelvis lyda:
’lån till förening utlämnas kontant eller i kassans obligationer till parikurs’.
Fullmäktige vilja i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på, att den
nya kassan i varje fali torde bliva nödsakad att vid sin start anskaffa nödigt
kapital genom egna emissionsåtgärder, särskilt av den anledningen att,
därest obligationerna skulle successivt utbjudas av låntagarna, stor ovisshet
angående obligationernas värde till en början torde komma att förefinnas
hos den obligationsköpande allmänheten.
Ett utlämnande helt eller delvis av lånen till föreningarna i kontanta
medel komme givetvis att omöjliggöra ett strängt uppehållande av den av
de sakkunniga uttalade principen, att kassans obligationsskuld alltid bör
noga svara mot dess fordringar för utlämnade lån. Denna omständighet synes
emellertid ej böra tillmätas allt för stor betydelse. Kassan finge givetvis
förfara på samma sätt som allmänna hypoteksbanken, vilken alltid utlämnar
sina lån i kontanta medel, nämligen att vid nya lånemissioner söka
genom avtal med de låneövertagande bankerna ordna så, att kassans effektiva
obligationsskuld och dess fordringar av föreningarna för utlämnade lån vid
varje tidpunkt så nära som möjligt överensstämma med varandra».
Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har yttrat: Det kunde Allmänna hy
ifrågasättas,
om ej de olägenheter, som vidlådde lånens utlämnande i ob- P°teksbanken
ligationer i stället för i kontanta penningar, vore för låntagarna större än
de fördelar, som därmed skulle vinnas för institutionen såsom sådan. Erfarenheten
hade nämligen visat, att ett mer eller mindre oavbrutet utbjudande
på penningmarknaden av samma slags obligationer i små poster vore i avsevärd
grad ägnad att nedpressa kurserna på dessa till men för säljarna.
Valutans utlämnande i kontanter medförde visserligen tidvis uttagande av
kapitalrabatt, men erfarenheten hade ådagalagt, att denna ofta ställt sig
lägre då låneinstitutionen ombesörjt upplåningen, än då de särskilda låntagarna
själva sökte på marknaden avyttra sina obligationer. Bankstyrelsen
ville hemställa, att i författningarna inrymdes åtminstone valfrihet beträffande
valutans utbetalande i obligationer eller kontanter.
Styrelsen för svenska bankföreningen har ansett den ifrågavarande be- Svenska bank
föreningen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
90 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
stämmelsen vara ägnad att verka försvagande på kassastyrelsens känsla av
ansvar för obligationernas marknadspris, orsaka svårigheter och förluster för
föreningarnas låntagare och även ofördelaktigt påverka den allmänna obligationsmarknaden
till olägenhet ej minst för statens och de offentliga korporationernas
upplåning.
Beträffande amorteringstiden har bank- och fondinspektionen ansett i förordningen
böra uttryckligen angivas, att för rena sekundärlån för egnahemsfastigheter
amorteringstiden icke finge överstiga exempelvis 20 år. —
Styrelsen för svenska bankföreningen har framhållit vikten av att amorteringstiden
för lån från kassan utmätes förhållandevis snävt.
Rörande den föreslagna inbetalningen i förtid av lån medelst obligationer
av vederbörligt slag hava erinringar gjorts från några håll.
Länsstyrelsen Länsstyrelsen i Stockholms län har härvid andragit: Länsstyrelsen förut’
St0Ciä“lms satte, att obligationerna ifråga vid lånets återbetalning skulle beräknas till
det värde de hade i allmänna marknaden, dock högst till pari. Skulle så
icke vara avsikten, syntes ifrågavarande medgivande vara olämpligt. En
låntagare skulle eljest genom att betala sitt lån med obligationer, då dessa
stode i en lägre kurs än vid tiden för lånets meddelande, kunna göra en
obehörig vinst, vilken komme att motsvaras av en förlust för kreditanstalten.
Allmänna hy- Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har funnit ifrågavarande
potekebanken. bestämmelse vara ägnad att menligt inverka på kreditanstaltens ekonomi.
Anstalten skulle nämligen ej — i motsats till vad fallet vore hos landshypoteksinstitutionen
— kunna betinga sig någon gottgörelse för det påräknade
förvaltningsbidrag, som sålunda bortfölle, vilket måste medföra viss svårighet
för föreningarna att beräkna sina framtida inkomster.
Stadshypoteks- Styrelsen för stadshypotekskassan har yttrat, att det i varje fall kunde
kassan. ifrågasättas, huruvida en rätt till förtida inbetalning kunde vara av den
vikt, att den uppvägde de förvaltningsolägenheter, som skulle uppstå genom
därav föranledd rubbning av amorteringsplanerna. Varje lån, för vilket
dylik extra avbetalning komme att ske, måste ur bokföringssynpunkt ägnas
en individuell behandling, som, därest avbetalningarna toge större omfattning,
skulle medföra ett betydande arbete.
Departements- Rörande sättet för kassans utlåning hava de sakkunniga tydligen tänkt
ebefem. gig att lån föreiling _ och för övrigt också lån från förening till den
Obligationer1 enskilde — skulle kunna utlämnas endast i kassans obligationer. Då det i
eller kontant, motiveringen förutsättes möjligheten av att kassans obligationer övertagas
av andra penninginstitut, lärer härmed avses, att den försäljning av
obligationerna, som i dessa penninginstitut ägde rum. skulle ske för vederbörande
låntagares räkning.
Även om man så till vida vill godtaga de sakkunnigas förslag i denna del, att
lån från kassan till förening och från förening till den enskilde i regel bör
utlämnas i kassans obligationer, lärer det knappast vara lämpligt att undan
-
91
Kanyl. Maj.-ts proposition Nr 214.
tagslöst påbjuda ett sådant förfaringssätt. Hot torde vara riktigare att L
författningen tillåta såväl kontant långivning som långivning i obligationer
och överlämna åt kassans styrelse att avgöra, vilketdera alternativet vid
olika tidpunkter är för kassan och låntagarna lämpligast. Angeläget är
emellertid att tillse att, därest långivningen sker kontant, den kapitalrabatt
och de övriga kostnader, som kassan får vidkännas vid sin upplåning, icke
stanna å kassan utan påföras föreningarna och i sista hand de enskilda
låntagarna. Det lärer därför böra i förordningen direkt utsägas, att, då lån
lämnas kontant, låntagaren skall gälda kapitalrabatt och övriga kostnader
vid kassans upplåning.
För de fall, då lån från kassan utlämnas i obligationer, torde stundom en
bättre kurs vara att påräkna, därest försäljningen av obligationerna sker
genom kassans försorg. Ehuru man kanske kan förutsätta, att även utan
särskild bestämmelse kassan härutinnan lämnar låntagarna sitt bistånd, lärer
i förordningen böra stadgas skyldighet för kassan att vara behjälplig med
obligationernas försäljning på lämpligt sätt. Naturligtvis bör en sådan
bestämmelse icke fattas såsom innebärande ett tvång till försäljning genom
kassan, om låntagaren önskar annorledes förfoga över obligationerna.
Om man sålunda i § 10 av departementsförslaget anvisar båda de nämnda
alternativen för långivningen, synes man också böra avfatta stadgandena
om kassans upplåning, §§ 3 och 5 i samma förslag, på ett sätt som täcker
båda alternativen för utlåningen. — Nämnas må också, att bestämmelsen i
§ 4 andra stycket av sakkunnigförslaget icke ansetts behövlig, liksom tredje
stycket i samma paragraf icke funnits böra upptagas i förordningen.
Att föreskriva ett särskilt maximum för amorteringstiden beträffande lån Amorteringai
vissa slag av fastigheter, synes mig knappast vara lämpligt. Det måste för- tlden>
utsättas, att kassans och föreningarnas styrelser nedlägga omsorg på bestämmandet
av lämplig amorteringstid allt efter omständigheterna i de särskilda
fallen.
De sakkunnigas förslag att medgiva låntagarna — föreningarnas och där- Inbetalning ay
med även kassans — rätt att göra inbetalning å lån utöver den årliga lån '' ,örtid''
amorteringen synes mig ur flera synpunkter lämpligt. För de enskilda låntagarna
kan mången gång behov av sådan rätt föreligga, och därest inbetalningen
får ske i kassans obligationer, som i likviden mellan låntagaren
och kassan (föreningen) få gälla till sitt nominella belopp, komma i tider
av sjunkande kurs å kassans obligationer dessas kurs att stödjas genom
att de enskilda låntagarna uppträda såsom köpare.
Det är emellertid nödvändigt att tillse, att rätten till förtida återbetalning
icke leder till förlust för kassan. Utlämnas alla lån från kassan i dess
obligationer och har i författningen föreskrivits, att sådan återbetalning
skall ske i det slag av obligationer, vari vederbörligt lån utlämnats, kan
kassan genom återbetalningen näppeligen utsättas för annan olägenhet än
någon ökning av förvaltningsarbetet och mistning av ett påräknat bidrag till
förvaltningskostnader. Därest åter —- såsom med departementsförslaget är
92
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
fallet — även kontant långivning från kassan medgives, kunna, om förtida
återbetalning sker kontant, allvarligare olägenheter uppstå i händelse av
obligationskursens stegring över pari.
Vill man med de former för långivningen, som departementsförslaget
upptager, medgiva rätt till förtida återbetalning av lån, lärer det bliva nödvändigt
att åt kassastyrelsen överlämna att föreskriva de villkor för återbetalningen,
som finnas nödiga till förekommande av förlust eller olägenheter
för kassan. Avsikten med en sådan föreskrift skulle vara att giva
låntagarna hela den förmån, en återbetalningsrätt kan innebära, blott kassan
icke utsättes för förluster genom rättens utövande. Har lån utlämnats i
obligationer och vill låntagaren helt eller delvis återbetala lånet medelst
återställande av obligationer av samma slag, torde kassastyrelsen icke hava
anledning att föreskriva andra villkor härför, än möjligen att låntagaren
utgiver någon ersättning för uteblivet bidrag till förvaltningskostnad och,
vid partiell återbetalning, ersättning för ökning i förvaltningsarbetet.
I enlighet med anförda synpunkter har tredje stycket i § 5 i sakkunnigförslaget
omarbetats (departementsförslaget § 10 tredje stycket).
§ 4
motsvarar § 2 fjärde stycket i sakkunnigförslaget.
§ 7.
Innehållet i denna paragraf har tidigare behandlats. Det må här endast
tilläggas, att bestämmelser om användningen av reservfondens avkastning
upptagits i ett sista stycke av paragrafen.
§ 8
motsvarar de sakkunnigas § 9.
Riksgäldsfullmäktige hava beträffande bestämmelserna i sistnämnda paragraf
uttalat, att bestämmelserna synts fullmäktige vara väl snäva, såvitt
anginge den nya kreditanstaltens fondmedel. Fullmäktige hava ifrågasatt,
huruvida icke såsom fondplacering borde tillåtas även reglementsenlig fordran
av inteckningsförening. Eu sådan placering skulle, anföra fullmäktige,
genom bättre avkastning vara ägnad att påskynda kassans fondbildning.
Det anmärktes, att såväl allmänna hypoteksbanken som stadshypotekskassan
vore obundna av föreskrifter rörande placering av sina fondmedel. — Liknande
synpunkter hava framförts av styrelsen för allmänna hypoteksbanken.
Å andra sidan har styrelsen för svenska bankföreningen funnit de föreslagna
bestämmelserna lämpligt avvägda och förklarat sig icke kunna ansluta
sig till riksgäldsfullmäktiges yttrande. Att fonderna skulle vara likvida
och från föreningarna helt avskilda, syntes vara en fördel, från vilken man
ej borde avstå.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214. 93
Då det ur flera synpunkter torde vara mindre lämpligt att kassans reservfond
till större eller mindre del placeras i kassans egna obligationer, har den
föreslagna bestämmelsen om sådan placering fått utgå. Däremot bar, till
utökande av de tillåtna placeringsobjekten, paragrafen i fråga ändrats därhän,
att placering tillätes i Svenska skeppshypotekskassans obligationer och
i obligationer, som till den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med
obligationer av något av de förut i paragrafen angivna slagen. Vidare bär
stadgandet om placering av andra kassans tillgängliga medel än reservfonden
fått, såsom knappast erforderligt, utgå.
§ 9
motsvarar § 3 i sakkunnigförslaget. Denna paragrafs två stycken hava ansetts
lämpligen böra byta plats. I övrigt har en jämkning skett med avseende
å uttrycket för de belopp, efter vilka föreningarnas inbördes ansvar
för kassans förbindelser regleras.
§ 11
motsvarar de sakkunnigas § 10. Rörande de sakkunnigas motivering till
paragrafen får jag hänvisa till betänkandet (sid. 128—129).
I flera remissyttranden har betonats vikten av att kassan erhåller en stark
och duglig styrelse. — Särskilt har av styrelsen för svenska bankföreningen
framhållits såsom det viktigaste av allt för betryggande av kassans verksamhet,
att kassan bleve ställd under verkligt sakkunnig och försiktig ledning.
Därförutan båtade en aldrig så sträng reglementering föga. Att
största möjliga säkerhet i detta hänseende bereddes, borde från det allmännas
sida göras till föremål för dess synnerliga omsorg.
Riksgäldsfullmäktige hava ansett, att den styrelseledamot, som enligt förslaget
skulle utses av fullmäktige, borde vara styrelsens vice ordförande
såsom fallet vore i allmänna hypoteksbanken och stadshypotekskassan.
Redan tidigare har jag, i samband med behandlingen av frågan om den
solidariska ansvarigheten för kassans och föreningarnas förbindelser, haft
tillfälle betona vikten av att den nya kreditorganisationen kommer under
en god och sakkunnig ledning, och detta må här ytterligare understrykas.
Under bearbetningen inom departementet av sakkunnigförslaget
har tagits under övervägande möjligheten att i detta hänseende tillföra kreditanstaltens
organisation någon förstärkning. I sådant syfte har man ansett
det böra stadgas, att Kungl. Maj:t skall utse, förutom den ledamot som
skall vara styrelsens ordförande jämte suppleant för denne ledamot, ytterligare
en ledamot i kassastyrelsen jämte suppleant, samt föreskrivas såsom
en fordran beträffande en av de två av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna,
att han skall äga insikt och erfarenhet beträffande rörelse för fastighetsbelåning.
Samma fordran skulle ställas på denne ledamots suppleant.
En annan garanti kan måhända också lämpligen vinnas genom ett stad
-
94
Kungl. May.ts proposition Nr 214.
gande att styrelsens val av verkställande direktör skall för att vara gällande
biträdas av någon av de styrelseledamöter, som utsetts av Kungl. Maj:t.
På detta sätt skulle de två av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna, om de
äro eniga, kunna förhindra val av en direktör, som icke ansåges besitta
fullt tillräckliga kvalifikationer.
Då med de angivna ändringarna i fråga om styrelsens tillsättande statsrepresentanterna
i styrelsen bleve tre, men det fortfarande är önskligt att de
valda ledamöternas antal överstiger statsrepresentanternas, har det minsta
antalet styrelseledamöter funnits böra sättas till sju i stället för fem.
I enlighet med det anförda och jämväl i övrigt i formellt hänseende har
sakkunnigförslagets § 10 undergått över ar betning.
§ 12.
De sakkunnigas motivering till motsvarande stadgande — §11 — återfinnes
å sid. 129 i betänkandet.
I enlighet med påpekande i ett remissyttrande har i stadgandet vidtagits
en jämkning till ernående av att, därest den auktoriserade revisorn är förhindrad
att utöva sitt uppdrag, i stället inkallas den suppleant, som skall
besitta enahanda sakkunskap.
§ 13
överensstämmer med de sakkunnigas § 12.
§ 14.
Sakkunnigförslagets motsvarande stadgande — § 8 — har undergått viss
omarbetning, delvis betingad av att föreskrifter om användningen av reservfondens
avkastning upptagits i § 7 av departementsförslaget.
§ 15.
I denna paragraf, vilken liksom de sakkunnigas motsvarande stadgande
(§ 13) handlar om kassans likvidation, hava upptagits: i första stycket en
bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj:t förordnar om kassans trädande i
likvidation och om förfarandet därvid, samt i andra stycket en motsvarighet
till de sakkunnigas § 2 femte stycket om grundfondsobligationers användande
vid likvidation.
Tredje stycket i § 15 motsvarar de sakkunnigas § 13, vars föreskrift
därom att Kungl. Maj:t före meddelandet av bestämmelser om användningen
av kassans återstående tillgångar skulle inhämta yttrande från ombudsstämman
dock funnits böra utgå. Skälet är, att det med hänsyn till kreditanstaltens
vid sådan tidpunkt framskridna likvidation kan vålla svårigheter
att välja ombud till stämma.
Kungl. Maj.ts proposition Nr 214.
95
§ 16.
Denna paragraf, motsvarande § 14 i sakkunnigförslaget har undergått formell
överarbetning, huvudsakligen för vinnande av en viss överensstämmelse med
lydelsen av § 1.
% 17
motsvarar de sakkunnigas § 15.
§ 18
motsvarande de sakkunnigas § 16, har ansetts böra flyttas in under rubriken
om föreningsmedlemmarnas ansvarighet för föreningens förbindelser.
§ 19.
Några jämkningar hava vidtagits i sakkunnigförslagets § 17, därav en
såsom följd av säkerhetsfondens förändrade karaktär, då återbäring av låntagarnas
avgifter till fonden i regel ej äger rum.
§ 20
motsvarar de sakkunnigas §> 18.
§ 21
motsvarar § 23 andra stycket i sakkunnigförslaget.
Bestämmelserna i första stycket av sistnämnda paragraf hava ansetts kunna
utgå.
§ 22.
De sakkunnigas motivering till motsvarande stadganden — §§ 19 och 21
— återfinnes å sid. 130—132 i betänkandet.
I ett och annat remissyttrande har förordats, att även tomträttsinteckning
borde godtagas såsom säkerhet för lån hos den nya kreditanstalten. — Sålunda
har riksgäldsfullmäktigen Anderson såsom reservant bland riksgäldsfullmäktige
anfört, att ehuru det i viss mån vore förklarligt, att de sakkunniga
icke föreslagit såsom godtagbar säkerhet för sådant lån jämväl tomträttsinteckning,
reservanten dock funne, vid det förhållande att tomträtt vore ett
av staten godkänt institut, att konsekvensen av den statliga sanktionen bort
kräva godtagande av sådan säkerhet vid en av staten garanterad kassas utlåning.
Stockholms stadsfullmäktige hava instämt i ett av stadens fastighetsnämnd
avgivet yttrande, däri andragits bland annat: Kommunernas ingripande för
ordnandet av kreditbehovet för innehavare av tomträtt hade nödvändiggjorts
av de mycket stora svårigheterna att på den allmänna lånemarknaden erhålla
lån mot säkerhet av tomträttsinteckning. Tillgodoseendet av detta kreditbehov
vore emellertid icke endast en angelägenhet för vederbörande kom
-
96
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
mun. I stället syntes staten böra hava samma intresse och skyldighet att
sörja för sådan kreditgivning som för kreditgivning åt andra byggnadsföretagare.
Det vore därför synnerligen angeläget, att den nya kredit
anstalten bereddes möjlighet att utlämna lån för byggnader, uppförda å
mark som upplåtits med tomträtt.
På de skäl, som de sakkunniga anfört rörande tomträtten såsom underlag
för kreditgivning och därav möjligen följande återverkan på bedömandet
av säkerheten för kassans obligationer, lärer det icke vara lämpligt att
i samma kreditanstalt sammanföra fastighets- och tomträttsinteckningar.
Omarbetning av sakkunnigförslagets bestämmelser i § 19 andra stycket
har skett i förtydligande syfte.
§ 23
motsvarar § 20 i sakkunnigförslaget. Om dessa bestämmelser har tidigare
talats. Det torde endast vara att tillägga, att inledningsorden beteckna en
bearbetning i förtydligande syfte av motsvarande uttryck i sakkunnigförslaget.
§ 24
överensstämmer med § 22 i sakkunnigförslaget.
§ 25.
En reservant bland de sakkunniga, kanslirådet Mannerfelt, har med hänvisning
till en vid 1928 års riksdag vidtagen ändring av lagen om ekonomiska
föreningar (39 a §) ansett det vara lämpligt, att möjlighet gåves
jämväl för förening av förevarande art att, efter medgivande av kassans
styrelse och tillstånd av Kungl. Maj:t, besluta att befogenhet för föreningssammankomst
skulle helt eller delvis utövas av därtill utsedda föreningsmedlemmar
(fullmäktige) samt att sammanträde, som hölles av sålunda
utsedda, skulle vara ansett såsom föreningssammankomst.
I sitt remissyttrande har länsstyrelsen i Norrbottens län framhållit såsom
lämpligt, att länsstyrelsen å den ort, där förenings styrelse hade sitt säte,
finge rätt att i föreningsstyrelsen insätta en representant för det allmänna.
Såsom skäl för en sådan bestämmelse har åberopats omsorg om grundfonden
samt angelägenheten att hos allmänheten ingiva förtroende för den nya
kreditanstalten. — Länsstyrelsen i Malmöhus län liar biträtt Mannerfelts
förslag om införande av fullmäktiginstitution. I liknande riktning har
socialstyrelsen uttalat sig.
Rörande betydelsen av att den nya kreditanstalten kommer under bästa
möjliga ledning får jag hänvisa till vad därom tidigare anförts vid behandlingen
av § 11. Till vinnande av ökade garantier i detta avseende kan
ifrågasättas, att en av föreningsstyrelsens ledamöter jämte suppleant skulle
tillsättas av vederbörande länsstyrelse eller av kassans styrelse. Åt det sistnämnda
alternativet synes böra givas företräde, då kassastyrelsen lärer vara
97
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
särskilt lämpad att träffa valet och en förbindelse av värde därigenom skulle
vinnas mellan kassa- och föreningsstyrelserna. Den av kassastyrelsen utsedda
ledamoten och suppleanten böra om möjligt äga insikt och erfarenhet
beträffande rörelse för fastighetsbelåning.
Med hänsyn till vikten att såsom ledare av förening kunna erhålla den
lämpligaste person, som står till buds, även om han icke skulle vara ledamot
av föreningens styrelse, torde för varje förening böra utses en verkställande
direktör. Någon särskild verkställande ledamot av styrelsen skulle
då icke erfordras. Såsom ytterligare garanti för ett gott val av direktör
bör nog uppställas, att valet icke blir gällande med mindre det godkänts
av kassans styrelse.
I enlighet med sålunda angivna synpunkter har omarbetning skett av
första stycket i de sakkunnigas § 25. — Att införa möjlighet till den fullmäktigerepresentation,
varom från ett par håll hemställts, har icke synts
erforderligt.
§ 26.
I flera remissyttranden har förordats en snävare begränsning av antalet
ombud till ombudsstämma. Så är fallet beträffande utlåtandena från bankoch
fondinspektionen, riksgäldsfullmäktige, länsstyrelserna i Stockholms och
Norrbottens län samt styrelserna för Sveriges allmänna hypoteksbank och
för svenska bankföreningen. I flertalet fall har denna hemställan motiverats
med nödvändigheten att begränsa kassans förvaltningskostnader, i ett par
fall med faran för överorganisation. — Länsstyrelsen i Norrbottens län har
ansett syftet med stadgandet om representationsrätt kunna vinnas å annat,
enklare sätt än det föreslagna, exempelvis genom införande av röstvärdeberäkning
för föreningarnas ombud.
Av kostnadsskäl och till förekommande av alltför stora ombudsförsamlingar
synes man böra begränsa antalet ombud i överensstämmelse med de regler,
som gälla för stadshypoteksföreningarna.
§ 27
överensstämmer med de sakkunnigas § 24.
§ 28.
I överensstämmelse med vad som skett vid motsvarande stadgande om
kassan (§ 15) har i förevarande paragraf (jämför § 27 i sakkunnigförslaget)
intagits en bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj:t förordnar om förenings
trädande i likvidation och om förfarandet därvid.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 178 häfl. (Nr 21b.)
7
98
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
Följdförfatt- Sveriges allmänna hypoteksbank och konungariket Sveriges stadshypoteksnmgar.
kassa jämte de under dessa kreditinrättningar lydande hypoteksföreningarna
äro frikallade från skattskyldighet till staten för all inkomst samt kommunalt
skattskyldiga allenast för inkomst av fastighet. De tvenne inrättningarna
åtnjuta vidare frihet från stämpel för obligationer, som av
dem utgivas, varjämte frihet från fondstämpel medgivits vid överlåtelse av
obligationer, då den ene kontrahenten är någondera av samma inrättningar.
De sakkunniges majoritet hava föreslagit att motsvarande förmåner måtte
beredas den nya kassan och de därunder lydande föreningarna. Bankdirektören
Lagercrantz har i avseende å förslaget om skattefrihet för inkomst
reservationsvis uttalat en viss tvekan.
Då den föreslagna kreditanstalten är i stort sett organiserad efter samma
linjer och avsedd för liknande ändamål som stadshypotekskassan jämte dess
föreningar, lärer i överensstämmelse med sakkunnigmajoritetens uppfattning
sådan ändring böra vidtagas dels i 7 § i förordningen den 28 september
1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt dels ock i 53 §
1 mom. i kommunalskattelagen samma dag (nr 370), att bostadskreditkassan
och bostadskreditföreningarna frikallas från skattskyldighet till
staten för all inkomst samt bliva skyldiga att erlägga kommunalskatt
allenast för inkomst av fastighet. Vidare bör i 8 § i förordningen den 19
november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften införas bestämmelse om
frihet för bostadskreditkassan från stämpel för obligationer, som av kassan
utfärdas, samt bestämmelsen i 3 § 2 mom. i förordningen den 6 november
1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper
ändras därhän, att stämpelfrihet medgives vid överlåtelse av obligationer,
då den ene kontrahenten är bostadskreditkassan.
Jag ämnar senare i dag anmäla fråga om proposition till riksdagen med
förslag till de sålunda avsedda författningsändringarna.
Förslag till vissa av den nya kreditorganisationens tillkomst föranledda
ändringar i lagen om ekonomiska föreningar och i lagen om ackordsförhandling
utan konkurs komma att senare i dag anmälas av chefen för
justitiedepartementet.
Hemställan. Föredragande departementschefen uppläser härefter det inom finansdepartementet
upprättade förslaget till förordning om Svenska bostadskreditkassan
och om bostadskreditföreningar samt hemställer, att Kungl. Maj:t
måtte i proposition föreslå riksdagen att
dels antaga samma förslag;
dels ock besluta, att från riksgäldskontoret skola till Svenska bostadskreditkassan
såsom dess grundfond överlämnas svenska statens fyra och
en halv procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett
nominellt belopp av 30,000,000 kronor med rätt för kassan att enligt bestämmelserna
i förordningen förfoga över obligationerna.
99
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet.
Elis Lindahl.
100
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
Innehållsförteckning.
Sid.
Propositionen ........................................................................................................ 1
Förslag till förordning om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar
...................................................................................................... 2
Statsrådsprotokollet ............................................................................................ 10
Tidigare åtgärder och förslag ............................................................................ 11
Stadshypotekskassan och stadshypoteksföreningarna s. 11, statens egnahemsl&nefond
s. 15, statens bostadslånefond s. 17. — Bostadskommissionens
förslag år 1917 s. 21, förslag till riksdagen år 1925 s. 22, Sveriges
fastighetsägareförbunds förslag år 1925 s. 25, föreningen Stockholms
villastäders förslag år 1928 s. 27.
Bostadskreditsakkunnigas uppgift. Översikt av deras förslag ....................... 27
Grundläggande spörsmål ................................................................................... 31
Behovet av bostadskreditens ordnande s. 31. — Statligt eller enskilt ordnande
av bostadskrediten s. 41. — Gemensam kreditorganisation för
samtliga kreditbehoven; riksorganisation; solidarisk ansvarighet s. 43. —
Departementschefen s. 57.
Övriga huvudfrågor ............................................................................................ 6 g
Låntagarnas fondbildning s. 66. — Spörsmål om grundfonden s. 76. —
Belåningsgräns och belåningsvärde s. 79. — Föreningarnas verksamhetsområden
s. 84. — Kassans och föreningarnas benämningar s. 87.
Speciell motivering ............................................................................................ 87
Hemställan.......................................................................................................... 98
Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag. 1929.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- BU 1929:65 Memorial med förslag till nytt reglemente för riksgäldskontoret. Bankoutskottet får härmed överlämna förslag till nytt reglemente för riksgäldskontoret. s. 2 i texten
- 1LU 1929:37 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 91 § i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar och lag om ä s. 2 i texten
- BU 1929:58 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar, m. m. jämte i ämn s. 1 i texten