Sök i Ratio Lex

Angående gottgörelse med anledning av visst av danske undersåten E. Bruun framställt krav mot svenska staten

1929-02-11 · 33 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 29 av 33 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1929:232, Angående gottgörelse med anledning av visst av danske undersåten E. Bruun framställt krav mot svenska staten

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23%.

1

Nr 232.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående gottgörelse med

anledning av visst av danske undersåten E. Bruun

framställt krav mot svenska staten; given Stockholms

slott den 26 april 1929.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över utrikesdepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen ministern för utrikes ärendena

hemställt.

GUSTAF.

Ernst Trygger.

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

26 april 1929.

N ärvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lund vik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmark, Johansson.

Ministern för utrikes ärendena anför efter gemensam beredning med cheferna

för kommunikations- och finansdepartementen:

Genom kontrakt den 25 juni 1913 (Bil. A.) med väg- och vattenbyggDadsstyrelsen

åtog sig danske undersåten L. C. Olesen att före den 1 juli 1916 på entreprenad

utföra anläggning av fiskehamn vid Träslövs fiskeläge i Hallands

län. Kontraktet föreskrev en dagabot av 100 kronor för entreprenadtidens

överskridande, därest ej förlängning därav särskilt avtalats eller dröjsmålet

förorsakats av force majeure (§ 12). I händelse av entreprenadtidens överskridande

av annan orsak än force majeure ägde beställaren därjämte rätt att

fråntaga entreprenören arbetet och själv utföra det på dennes risk och bekostnad

(§ 13).

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 196 häft. (Nr 232.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Genom avtal den 19 januari 1915 (Bil. B.) mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och danske undersåten, ingenjören E. Bruun överläts nämnda entreprenadkontrakt

å Bruun, varvid entreprenadtiden utsträcktes till utgången av

år 1916.

Under år 1916 konstaterades försening i arbetet av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

som i skrivelse till Bruun framhöll önskvärdheten av att detsamma

bedreves med ökad intensitet. Under en härav föranledd omfattande skriftväxling

gjorde Bruun gällande, att styrelsen vore skuld till förseningen, och gjorde

på denna grund förbehåll om förlängning av tiden för arbetets fullbordande.

Dessa framställningar tillbakavisades av styrelsen.

Efter entreprenadtidens utgång, då cirka en tredjedel av arbetet återstod

ofullbordad, meddelade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen Bruun, att den komme

att enligt kontraktet kräva dagabot. Detta besvarades av Bruun med hänvisning

till att inträdd force majeure redan för länge sedan skulle hava berättigat

honom att nedlägga arbetet samt att försummelser från styrelsens sida fördröjt

arbetet. Ett av Bruun den 4 juli 1917 framställt förslag om skiljedom

accepterades i princip av styrelsen, som dock önskade uppskov med sådant förfarande

till dess arbetet avslutats, då samtliga meningsskiljaktigheter kunde

på en gång avgöras.

Den 26 september 1917 anmälde Bruun till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

att arbetet automatiskt upphört på grund av bränslebrist, och föreslog, att styrelsen

skulle låta framdraga elektrisk ledning för åstadkommande av drivkraft.

I annat fall vore enligt Bruuns förmenande arbetets fortsättande ogörligt. Han

ville emellertid, om styrelsen likväl insisterade å dess fortsättande, efter bästa

förmåga söka utföra det enligt räkning. På grund av fördyringen hemställde

Bruun vidare om ett procentuellt tillägg på det avtalade priset för redan utfört

arbete.

Sedan denna framställning avslagits av väg- och vattenbyggnadsslyrelsen såsom

stridande mot avtalet, föreslog Bruun den 31 oktober 1917, att kontraktet

enligt närmare överenskommelse skulle hävas, att arbetet, sådant det — i färdigt

eller ofärdigt skick -— förelåge, skulle överlämnas till styrelsen och att uppgörelse

skulle ske efter värdering enligt närmare avtalade villkor. Framställningen

avslogs av styrelsen, som samtidigt förklarade sig förutsätta, att Bruun

vore ense med styrelsen om dennas övertagande av arbetet (på Bruuns risk och

bekostnad).

Mot sistnämnda uttalande protesterade Bruun i svarsskrivelse den 22 november

1917, vari han i stället vidhöll sitt förslag av den 31 oktober 1917 under

åberopande av force majeure (enligt kontraktets bestämmelser härom och i sådant

hänseende gällande allmänna principer).

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som enda utväg enligt avtalet hänvisat

till skiljedomsförfarande, hemställde Bruun den 19 december 1917 hos Kungl.

Maj:t om tillstånd till en överenskommelse, varigenom kontraktet hävdes, det

utförda arbetet överlämnades till styrelsen samt resterande betalning för utfört

arbete erlades tillika med betalning efter värdering av material och arbetsanordningar.

Bestämmande av dyrtidstillägg och annan ersättning för utfört

arbete skulle överlämnas åt skiljemän.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

3

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tekniske representant vid anläggningen

i utlåtande anfört bl. a., att arbetet, rätt bedrivet, bort kunna vara färdigt

i avtalad tid och att de av Bruun åberopade bevisen för force majeure förskreve

sig från tiden efter mars 1917, avslogs i överensstämmelse med styrelsens

hemställan Bruuns framställning av Kungl. Maj:t den 8 mars 1918.

Genom skrivelse den 4 april 1918 förklarade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

Bruun skild från arbetet i enlighet med kontraktets § 13. Häremot protesterade

Bruun och krävde, att arbetet skulle vila till dess han, sedan föreliggande

force majeure upphört, kunde återtaga detsamma.

Sedan vidare en framställning av denna innebörd till Kungl. Maj:t förklarats

ej föranleda någon åtgärd, meddelade Bruun den 1 juni 1918, att han, då väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen trots hans protest ingripit i hans arbete, betraktade

detta som avslutat.

Arbetet fullföljdes sedermera av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och fullbordades

först i mars 1921.

På Bruuns begäran hänskötos vissa tvistefrågor mellan honom och väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen till skiljedom, som avgavs den 28 september 1919. I

skiljedomen framhölls, att de förhandlingar, som förts rörande ändringar i sättet

för arbetets utförande, vållat Bruun sådan tidsförlust, att arbetstiden bort

utsträckas till den 1 juni 1917, då styrelsen skulle varit berättigad häva kontraktet.

Vid denna senare tidpunkt hade emellertid sådan force majeure inträtt,

som kunnat berättiga Bruun till förlängning av arbetstiden. Med stöd av denna

motivering ogillades dels styrelsens krav på dagabot (44,800 kronor), dels

Bruuns krav på ersättning därför att styrelsen orättmätigt skilt honom från arbetet

(130,668: 75 kronor).

Vidare ogillades ett krav på 33,000 kronor, som Bruun framställt på den

grund, att styrelsen krävt arbetets fortsättande trots rådande force majeure. Domens

motivering i denna del gick ut på att Bruun aldrig begärt att få nedlägga

arbetet utan endast begärt ändrade betalningsvillkor och att styrelsen ej genom

att avslå sistnämnda framställning ådragit sig ansvar för fördyringen.

Slutligen ogillades ett av Bruun, under åberopande av att det av honom övertagna

kontraktet avslutats före krigets början, framställt anspråk på 194,000

kronor såsom »dyrtidstillägg». Såsom domskäl anfördes, att den omständigheten,

att kontraktet slutits före världskrigets början desto mindre kunde medföra

skyldighet för styrelsen att utgiva dyrtidstillägg, som avtalet mellan

styrelsen och Bruun om kontraktets övertagande slutits efter krigets början.

Å andra sidan tillerkändes Bruun såsom vederlag för merkostnader på grund

av uppkomna tekniska svårigheter vid arbetet ett belopp av 47.797:57 kronor

jämte ränta.

Den 28 maj 1921 hemställde Bruun hos Kungl. Maj:t om bl. a. ersättning för

lidna förluster (med 194,000 kronor liksom inför 1919 års skiljenämnd). Sedan

såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som statskontoret avstyrkt bifall härtill,

avslog Kungl. Maj:t denna framställning den 2 december 1921.

Efter yrkande från båda parterna tillsattes sedermera ny skiljenämnd. I dom

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

den 12 april 1923 förklarade denna bl. a. Bruuns yrkanden i vad de avsåge betalning

för diverse fordringsposter med 23,678:87 kronor och ersättning för

förlust å hamnanläggningen med 354,000 kronor, allt med ränta, icke kunna

upptagas till prövning, då de måste anses omfattade av skiljedomen år 1919.

Samtidigt ogillades ett av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid detta skiljedomsförfarande

framställt anspråk på ersättning med 442,774 kronor för de merkostnader,

som styrelsen fått vidkännas för arbetets fullbordande. Utslaget motiverades

i sistnämnda del därmed, att ehuru styrelsen varit befogad att såsom

skett skilja Bruun från arbetet, force majeure vid den tidpunkten förelegat och

sedermera vållat merkostnaden.

Skiljenämnden förklarade däremot Bruun berättigad att utbekomma dels ett

enligt kontraktet av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen innehållet belopp av

32,231: 71 kronor jämte ytterligare innehållna 4,000 kronor, dels ock viss borgensförbindelse

å 60,000 kronor.

Sedermera hemställde Bruun den 25 juli 1925 hos Kungl. Maj:t, under betonande

av den betryckta ekonomiska ställning, vari han genom hamnföretaget råkat,

om ersättning för den av honom till 454,081 danska kronor beräknade förlusten

med så stort belopp, som Kungl. Maj:t med hänsyn till de föreliggande

omständigheterna kunde finna billigt. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avstyrkte

framställningen under hänvisning till de bägge laga kraftvunna skiljedomarna

men framhöll samtidigt, att »vad av sökanden anförts om ersättning för

vissa på ekonomisk force majeure beroende förluster torde kunna stödja sig på

en numera ganska allmän rättsuppfattning om skäligheten av en sådan ersättning».

Statskontoret, som likaledes avstyrkte framställningen, ville emellertid

icke förneka, att om saken endast såges ur billighetens synpunkt vissa skäl

kunde anses tala för ett tillmötesgående åtminstone i någon mån av Bruuns framställning.

Kungl. Maj:t avslog Bruuns framställning den 19 november 1926.

Frågan upptogs därefter under år 1927 på diplomatisk väg av danska regeringen,

varvid framhölls att Bruuns ekonomi genom hamnföretaget ödelagts

och att han hotades av fullständig ruin, därest han ej erhölle någon ersättning

av svenska staten. Från dansk sida framhölls vidare särskilt, att den uppfattning,

som legat till grund för 1919 års skiljedom — varigenom förklarades,

att Bruun icke i anledning av den till följd av världskriget inträdda kostnadsstegringen

kunde tillerkännas något dyrtidstillägg — under tiden intill 1923

års skiljedom undergått en sådan förändring, att skiljemännen, om de ej varit

bundna av 1919 års skiljedom, säkerligen, på sätt de ock förfarit år 1923 i ett

analogt fall i mål mellan entreprenören Olesen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

skulle hava tillerkänt Bruun dyrtidstillägg.

Då de med anledning härav inledda diplomatiska förhandlingarna ännu i

februari 1928 icke lett till något resultat, framfördes vid denna tidpunkt såsom

ett för båda regeringarna antagligt förfarande för frågans fortsatta behandling

tanken på att densamma borde hänskjutas till en för ändamålet särskilt

tillsatt förlikningsnämnd, sammansatt av en svensk och en dansk medlem

samt en norrman såsom ordförande, med uppdrag att underkasta frågan när
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

5

mare undersökning och att därefter till de båda regeringarnas fria prövning

framlägga ett utlåtande om resultatet därav tillika med förslag till frågans

lösning. Sedan norska regeringen på därom framställd begäran förklarat sig

villig utse ordförande i den ifrågasatta förlikningsnämnden, utsåg Kungl.

Maj:t den 4 augusti 1928, med godkännande av de i ärendet vidtagna förberedande

åtgärderna, förutvarande revisionssekreteraren, häradshövdingen Algot

Bagge till svensk medlem uti förlikningsnämnden. Till ordförande i nämnden

utsågs av norska regeringen höiesterettsdommer Paal Berg. Från dansk

sida utsågs professorn Kristian Sindballe.

Förlikningsnämndens utlåtande (Bil. C.) avgavs under sistlidne februari månad

och innebar, att den norske medlemmen förordade en ersättning av 75,000

kronor, till vilket förslag den danske medlemmen subsidiärt anslöt sig, ehuru

han i första hand tillstyrkt ett högre belopp, under det att den svenske medlemmen

i ett särskilt yttrande föreslog 30,000 kronor.

Under det att sålunda nämndens samtliga medlemmar funnit billighetsskäl

tala för att någon ersättning lämnades Bruun, hava meningarna divergerat

rörande det belopp, varmed sådan gottgörelse borde utgå. Som framgår av

majoritetens och den svenske medlemmens utlåtanden, har den bristande enigheten

härutinnan framför allt orsakats av skiljaktiga meningar dels rörande den

tidpunkt, vid vilken ekonomisk force majeure finge anses hava inträtt för

Bruun, dels ock beträffande den under världskriget inträffade prisstegringens

inverkan i det förevarande fallet. I förstnämnda hänseende har majoriteten ansett,

att Bruun, då han 1915 övertog entreprenadkontraktet utan annan ändring

av de år 1913 uppgjorda villkoren än att arbetstiden för honom förlängdes med

ett halvt år, befunnit sig i ett ekonomiskt tvångsläge (på grund av försträckning

till den dåvarande entreprenören), av vilket skäl Bruuns avtal med vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen i viss mån skulle varit att betrakta som ett förkrigskontrakt.

Den svenske medlemmen, vilken icke kunnat biträda denna uppfattning

och därför funnit ekonomisk force majeure hava inträtt vid en betydligt

senare tidpunkt än enligt majoritetens uppfattning, har, förutom detta skäl

för en relativt låg ersättningssumma, åberopat jämväl den förebragta utredningen

rörande den faktiska stegringen av lönenivån å arbetsplatsen.

Ungefär samtidigt med avslutandet av förlikningsnämndens arbete avled

ingenjör Bruun (den 12 februari 1929). Enligt vad som inhämtats är dödsboet

insolvent, i det att skulderna torde med minst 100,000 kronor överstiga

tillgångarna, varför arvingarna avträtt boet till urarvakonkurs. Bruun efterlämnar

tre döttrar i ett första gifte i åldern 17—22 år samt änka, efter allt

att döma i små omständigheter.

Då det nu gäller att från svensk sida taga ställning till det föreliggande

förslaget till definitiv reglering av denna fråga, vill jag i första hand framhålla,

att någon rättsligt grundad fordran mot svenska statsverket ej föreligger.

Såsom framgår av vad ovan anförts hava nämligen de krav från Bruuns

sida, varom nu är fråga, blivit genom bindande skiljedom underkända. Vidare

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

synes det mig i varje fall tveksamt, huruvida billighetsskäl, som i saken åberopats

eller kunna åberopas, tillräckligt motivera utanordnandet av en gottgörelse.

Enär emellertid från svensk sida sakens hänskjutande till förlikning medgivits,

varvid jämväl torde hava beaktats det ekonomiska nödläge, vari Bruun

råkat, och med hänsyn till den synnerliga vikt danska regeringen visat sig fästa

vid ett tillmötesgående av dess upprepade framställningar, hav jag icke desto

mindre, sedan ärendet underställts utrikesnämnden, stannat vid att vilja förorda

en gottgörelse, vilken dock icke torde böra sättas högre än 50,000 kronor.

För ändamålet torde ett extra anslag böra äskas å riksstaten för budgetåret

1929/1930. Med hänsyn till resultatet av den hittillsvarande riksdagsbehandlingen

av de olika huvudtitlarna i statsverkspropositionen torde det ifrågasatta

anslaget kunna täckas inom ramen av de inkomster, som beräknas enligt budgetförslaget.

Som torde framgå av ovanstående skulle Bruuns efterlämnade änka och barn

icke erhålla någon del av en eventuell betalning från svenska staten, därest

denna inginge i dödsboet. På grund av min uppfattning angående den bärande

grunden för ifrågavarande utbetalning kan jag emellertid icke anse ett dylikt

resultat tillfredsställande utan förordar, att 25,000 kronor överlämnas till

konkursboet samt 25,000 kronor fördelas mellan Bruuns änka och barn, på sätt

Kungl. Maj:t kan finna skäligt bestämma. Förutsättningen för ifrågavarande

utbetalning torde böra vara, att såväl konkursboet som Bruuns änka och barn

förklara sig avstå från varje ytterligare krav mot svenska statsverket.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj :t

måtte i proposition föreslå riksdagen

att till bestridande av gottgörelse med anledning av visst av

danske undersåten, ingenjören E. Bruun framställt krav mot

svenska staten under riksstatens tredje huvudtitel för budgetåret

1929/1930 anvisa ett extra anslag av .... kronor 50,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

B. Arfwedson.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Bilaga A.

Kontrakt

mellan Kungl. Väs?- och Vattenbyggnadsstyrelsen, beställare, samt Entreprenör

L. C. ölesen, Esbjerg, entreprenör, angående utförande af fiskehamiisanläggning

vid Träslöv i Hallands län.

§ 1.

Entreprenören förbinder sig härmed att för beställarens räkning utföra anläggning

af fiskehamn vid Träslövs fiskeläge i enlighet med en, till detta kontrakt

hörande, af Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen utarbetad och af

Kungl. Maj:t den 25. april 1913 fastställd arbetsplan, tillhörande arbetsbeskrifning

samt i enlighet med bestämmelserna i detta kontrakt.

§ 2.

Kontraktet bifogade ritningar och handlingar utgöras af:

a) ett band med 14 st. ritningar, försedda med beställarens påskrift,

b) arbetsbeskrifning,

c) prislista (= entreprenörens kostnadsanbud),

d) borgensförbindelse.

Entreprenaden omfattar alla de arbeten, som erfordras för fiskehamnens anläggning

i enlighet med ritningarna och arbetsbeskrifningen. I entreprenaden

ingår dock icke anskaffandet och bekostandet af fyranordningen på västra

yågbrytaren. Murningsarbetet för fyranordningens anbringande och grundande

å vågbrytaren ingår dock i entreprenaden.

Skulle å ritningarna saknas något, som finnes upptaget i arbetsbeskrifningen,

äger denna senare vitsord, och skulle ritningarna upptaga något, som ej

återfinnes i arbetsbeskrifningen, äga ritningarna vitsord. Skulle ritningar och

arbetsbeskrifning ej öfverensstämma, äger beställaren afgöra hvilkendera handlingen,

som skall lända till efterrättelse vid arbetets utförande. Å ritningarna

hafva alla i siffror angifna mått giltighet framför skalmått. Entreprenören

har att själf öfvertyga sig om tillförlitligheten af de undersökningar, som ligga

till grund för bestämmande af arbetets omfattning, och äger sålunda icke under

några omständigheter rätt till någon särskild ersättning, därest undersökningarna

skulle befinnas vilseledande, eller oförutsedt arbete uppstå. Skulle under

arbetenas utförande och innan hamnanläggningen blifvit slutligen afsynad och

af beställaren godkänd, skada å hamnanläggningen genom storm eller annorledes

uppstå, vare entreprenören skyldig utföra och bekosta arbetets återställande i

fullgodt skick, som af beställaren kan godkännas.

§ 4.

Entreprenören är skyldig att bekosta och verkställa alla för arbetets utförande

erforderliga undersökningar, mätningar, utstakningar och utsättningar

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

af mått och ansvara för dessas riktighet. Entreprenören är vidare skyldig

att före utförandet af hamnanläggningens olika delar för granskning och godkännande

af beställaren till denne insända profil-, sektions- och arbetsritningar

i dubbla exemplar öfver desamma, hvaraf det ena exemplaret efter granskning

återställes till entreprenören, vilket bör ske så fort som möjligt efter ritningarnas

inlämnande. Beställarens granskning och godkännande af ritningar medför

icke någon inskränkning i entreprenörens ansvar enligt detta kontrakt.

Entreprenören är skyldig att senast inom 2 månader efter arbetets godkännande

aflämna fullständiga arbets- och hufvudritningar, utvisande huru arbetet

blifvit utfördt.

Entreprenören skall dessutom ansvara för, att allmänna författningar och

stadgar samt af myndigheter meddelade föreskrifter, som i hvarje särskildt

fall äga tillämpning, iakttagas samt bestrida alla härmed förenade kostnader.

§ 5.

Materialier, som ej af beställarens ombud (= kontrollant och posthafvande

ingeniör) godkänts, få ej till arbetet användas. Samtliga arbeten skola, såvida

icke annorlunda skriftligen öfverenskommits mellan beställaren och entreprenören,

utföras i noggrann öfverensstämmelse med vid kontraktet fogade

ritningar och arbetsbeskrifning samt de särskilda föreskrifter, hvilka under

arbetets gång meddelas af beställarens ombud beträffande materialiernas beskaffenhet

och arbetenas utförande.

§ 6.

Entreprenören är skyldig att under arbetets gång verkställa de förändringar

eller utföra de tilläggsarbeten, som beställaren fordrar. Ändringsarbeten, som

icke föranleda ökning i kostnaderna, skola af entreprenören utföras utan särskild

ersättning.

För ändrings- eller tilläggsarbeten, som öka kostnaden, äger entreprenören

bekomma ersättning enligt prislistans å-pris. Skulle däremot ändring medföra

besparing i arbetskostnad eller materialier, skall entreprenören vidkännas motsvarande

afdrag å entreprenadsumman enligt prislistans ä-pris.

Ändrings- eller tilläggsarbete, hvarom ej före detsammas utförande skriftlig

öfverenskommelse träffats, föranleder icke ändring i den aftalade entreprenadssumman.

Förändringar och tilläggsarbeten berättiga ej entreprenören till förlängning

af arbetstiden, såvida icke skriftligt aftal därom på förhand träffats.

§ 7.

För kontroll och öfvervakande af arbetets kontraktsenliga utförande anställer

beställaren en kontrollant och en posthafvande ingeniör, och åligger det

entreprenören och hans arbetsledare på platsen att ställa sig till efterrättelse

alla de anvisningar och föreskrifter, som af dessa lämnas, detta äfven i afseende

å sådana detaljer, som icke på annat sätt blifvit fullständigt bestämda.

Entreprenören skall på sin bekostnad tillhandahålla kontrollanten, posthafvande

ingeniören eller dessas biträde all för granskning af entreprenörens i § 4

omförmälda undersökningar, mätningar, utstakningar och utsättningar af mått,

erforderlig handtlangning och lämplig undersökningsmateriel, däribland bemannade

båtar.

§ 8.

Under hela arbetstiden skall entreprenören vid arbetsplatsen hafva närvarande

ett fullt sakkunnigt ombud (ingeniör, verkmästare eller förman), som

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

9

leder arbetena å entreprenörens vägnar och till hvilken beställaren, beställarens

kontrollant eller posthafvande ingeniör skola äga att vid entreprenörens frånvaro

meddela sina föreskrifter eller anmärkningar med samma kraft och verkan,

som om dessa blifvit entreprenören direkt meddelade. Entreprenörens ombud

skall vara fullt förtrogen med utförandet af de arbeten, som ingå i entreprenaden,

samt skall vara af entreprenören ålagd att utan uppskof följa de föreskrifter,

som lämnas af beställaren, kontrollanten eller posthafvande ingeniören

beträffande arbetets kontraktsenliga utförande eller i fråga om ordningen på

arbetsplatsen. Skulle hos entreprenören vid hamnanläggningen anställd ingeniör,

verkmästare, förman eller dylik visa sig oduglig eller försumlig eller

vägra att ställa sig sådan beställarens, kontrollantens eller posthafvande ingeniörens

föreskrifter, som nyss nämnts, till efterrättelse, skall han, om beställaren

så fordrar, omedelbart aflägsnas från befattning med arbetet. Vid arbetets

utförande böra endast dugliga och vana arbetare användas. Hos entreprenören

anställd person, som icke iakttager god ordning eller godt uppförande, skall

efter beställarens tillsägelse omedelbart skiljas från arbetet.

§ 9.

Utförda delar av entreprenaden, som icke befinnas motsvara öfverenskomna

fordringar enligt detta kontrakt eller eventuella tillägg därtill, skola genast

undanskaffas och ersättas med nya, som fylla dessa fordringar. Underhaltiga

och kasserade materialier få icke användas till arbetet, utan skola genast af

entreprenören undanskaffas från arbetsplatsen vid äfventyr, att de eljest bortskaffas

genom beställarens försorg på entreprenörens bekostnad.

§ 10.

Arbetet skall så bedrifvas att därigenom så ringa hinder som möjligt uppstår

för trafiken i hamnen.

Entreprenören är intill dess hamnanläggningen afsynats och af beställaren

godkänts, ensam ansvarig för all genom arbetet uppkommen skada.

§ 11.

Entreprenören skall på sin bekostnad anskaffa alla för entreprenadens utförande

erforderliga arbetsredskap, maskiner, ställningar och materialier m. m.,

skolande dynamit och öfriga sprängämnen, stubin och tändhattar förvaras på

lagenligt sätt. Entreprenören har att själf förvärfva tillstånd att innehafva

erforderlig mängd sprängämnen samt bekosta och föranstalta om uppförande

af behöfliga förvaringsrum för desamma. Vid sprängning skall iakttagas

försiktighet och nödig signalering därvid äga rum.

§ 12.

Arbetet skall påbörjas så snart ske kan efter det kontrakt om arbetets utförande

blifvit med beställaren afslutadt, dock senast den 7. Juli 1913 och så

bedrifvas att det i sin helhet må vara fullbordadt före utgången av Juni 1916,

vid 100 kronors dagabot, där ej förlängning i arbetstiden blifvit i vederbörlig

ordning beviljad; åliggande det entreprenören att om arbetets fullbordan i god

tid gifva beställaren underrättelse, på det att beställaren må kunna föranstalta

därom, att arbetet varder i vederbörlig ordning afsynadt.

Skulle arbetstidens öfverskridande bevisligen vara förorsakadt af strejk,

allmän lockout eller större olycka, till hvilken entreprenören bevisligen ej varit

vållande, befrias entreprenören från erläggande af dagaboten, dock endast för

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Mai :ts proposition nr 232.

så lång tid, som motsvarar det häraf framkallade dröjsmålet. Uppstår hinder

af ofvanstående art, skall entreprenören ofördröjligen därom skriftligen underrätta

beställaren, vid risk att någon förlängning af arbetstiden eljest icke medgifves

och att dagaboten utgår.

§ 13.

Skulle arbetena bedrifvas så långsamt, att de icke kunna medhinnas inom

den i § 12 föreskrifna tiden, äger beställaren rätt att fråntaga entreprenören

arbetet och på dennes risk och bekostnad själf eller genom annan entreprenör

låta utföra detsamma, såvida icke arbetenas långsamma utförande är beroende

af sådana i § 12 angifna omständigheter, som befria entreprenören från dagabot

för försening.

Om materialier eller arbete äro bristfälliga eller ej i öfverensstämmelse med

i föreskrifven ordning lämnade föreskrifter, eller om entreprenören på annat

sätt skulle brista i fullgörandet af sina enligt kontraktet åtagna förbindelser,

äger beställaren rätt att fråntaga entreprenören arbetet helt eller delvis samt

på dennes risk och bekostnad själf eller genom ny entreprenör låta afhjälpa

och utföra, hvad som är bristfälligt eller ofullbordadt; varande entreprenören

därvid skyldig ersätta den ökade kostnad, som staten i följd däraf får vidkännas.

I händelse entreprenören på grund af bestämmelserna i denna paragraf skiljes

från entreprenaden, äger den, som öfvertager arbetets utförande, rätt att till

sig lösa alla för arbetets fullgörande erforderliga, vid arbetsplatsen befintliga,

entreprenören tillhöriga materialier, arbetsskjul, ställningar och redskap.

Kan godvillig öfverenskommelse om ersättning ej träffas, skall densamma bestämmas

af tre skiljemän enligt svensk lag.

Kostnader för värdering af arbete, materialier in. in., som måste verkställas

i samband med entreprenörs skiljande från entreprenaden, skola betalas af

samme entreprenör.

§ 14.

Entreprenören är i den utsträckning, gällande lag föreskrifver, ansvarig för

hos honom anställda arbetare beträffande ersättningsskyldighet vid olycksfall

och skyldig att i riksförsäkringsanstalten låta försäkra hos honom för hamnanläggningsarbetena

anställda arbetare och förmän för att bereda dem ersättning

i enlighet med bestämmelserna i lagen den 5 juli 1901, angående ersättning

för skada till följd af olycksfall i arbete. Eörsäkringsbref och premiekvitton

skola för beställarens ombud företes.

Fullgör icke entreprenören sina skyldigheter i detta afseende, eller försummar

han att verkställa inbetalning af försäkringspremier, äger beställaren att

på entreprenörens bekostnad verkställa försäkring och inbetala premierna, samt

att af entreprenören eller hans borgensmän uttaga full ersättning härför.

§ 15.

Entreprenören är ansvarig för sina underordnades gärningar med afseende

på ifrågavarande arbete. Beställaren fritages från allt ansvar för hvarje ingrepp

i tredje mans rätt, som begås af entreprenören, hans ombud, medhjälpare

eller arbetare.

§ 16.

Utan beställarens medgifvande får entreprenören icke transportera någon af

sina kontraktsenliga förpliktelser på annan eller andra.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

11.

§ 17.

Entreprenören har att själl'' sörja för uppsikt öfver oeh bevakning af de af

honom utförda arbetena, ända till dess de blifvit slutafsynade och af beställaren

godkända. Före sistnämnda tidpunkt bär entreprenören ansvaret för all

skada.

Därest i anledning af arbetena polisbevakning befinnes erforderlig, skall

denna bekostas af entreprenören, liksom äfven alla ifrågakommande omkostnader

för de vid arbetena anställda arbetarnes sjukvård.

§ 18.

Entreprenören ikläder sig två års garanti, räknadt från den dag, arbetet

slutafsynats och skriftligen godkänts. Entreprenören är skyldig att på sin

bekostnad utan uppskof afhjälpa alla brister, som under denna tid uppstå på

grund af bristfälliga materialier eller bristfälligt utförande eller sättningar och

hopsjunkningar; dock är entreprenören fritagen från ansvar för skador, som

under garantitiden utan hans förskyllande uppkommit genom vanvård, okynne

eller olyckshändelser som icke helt eller delvis hafva sin orsak i bristfälligt

utförande eller bristfälliga materialier. Skulle entreprenören ej genast och på

tillfredsställande sätt utföra de honom sålunda åliggande arbetena, är beställaren

berättigad att själf eller genom annan person låta på entreprenörens bekostnad

utföra desamma.

§ 19.

Entreprenören äger att för hamnanläggningen kostnadsfritt uttaga sten ur

de s. k. Banka- och Högahallarne alldeles i närheten af hamnplatsen, samt att

fritt använda den sten, som av honom upptages i hamnbassinen.

§ 20.

För detta kontrakts fullgörande samt för gäldande af beställarens på detta

kontrakt grundade fordringar skall entreprenören, innan arbetet påbörjas, ställa

borgen eller annan säkerhet till tio procent af betalningssumman, förbehållande

sig beställaren att pröfva och godkänna den erbjudna borgen eller säkerheten.

§ 21.

Efter arbetets fullbordande skall afsyning förrättas af en nämnd, bestående

af ett ombud för beställaren, ett ombud för entreprenören samt en af beställaren

förordnad ojäfvig sakkunnig.

.Vid besiktningar för utrönande af arbetets fortgång, äfvensom för afgörande

af fråga om arbetets godkännande skall entreprenören vidkännas de besiktnings-

och afsyningskostnader, som ej utgöras af arfvoden och reseersättningar

för kontrollant och de af beställaren utsedda besiktningsmännen, och får slutligt

godkännande ej grundas på annan undersökning än den, som efter hela

arbetets fullbordande verkställes af de på föregående sätt utsedda besiktningsmännen,

förbindande sig entreprenören att åtnöjas med afsyningsnämndens beslut,

i följd hvaraf entreprenören afsäger sig all rätt att påkalla öfverbesiktning.

Efterbesiktning omedelbart före ansvarstidens utgång verkställes, om beställaren

det fordrar, och sker pa samma sätt, och kostnaden för densamma bestrides

efter samma grunder som ofvan föreskrifvits.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. proposition nr 282.

Entreprenören är skyldig att ställa sig till efterrättelse de vid besiktning

och efterbesiktning gjorda anmärkningarna samt att ofördröjligen verkställa

de förbättringar, ändringar eller kompletteringar, som af besiktningsnämnd påyrkas,

vid äfventyr att desamma eljest verkställas genom beställarens försorg

på entreprenörens bekostnad.

§ 22.

För hvad entreprenören genom detta kontrakt åtagit sig betalar beställaren

i ett för allt en summa af Trehundrasjuttioniotusensexhundraaderton kr. 50 öre

(379,618: 50) kronor, som efter anmälan hos och bepröfvande af beställaren utbetalas

till entreprenören i den mån arbetet fortskrider, och sådant utförts för

25,000 kr., dock ej oftare än hvar månad och då med innehållande af 7 10 af

värdet af den färdiga delen af anläggningen. Värderingen häraf verkställes

i enlighet med de enhetspris, som finnas upptagna i anbudet (= prislistan),

och skall denna del af betalningen innehållas till dess hela arbetet är färdigt

och godkändt. Vid värderingen iakttages att betalning ej utgår för materialier,

som ännu ej äro använda i den utförda delen af anläggningen.

Förskott till högst 10 % af entreprenadsumman kan beviljas efter pröfning

af därom gjord framställning. Beviljas förskott, skola 7 % däraf återbetalas

vid hvarje utanordning till entreprenören genom innehållande jämväl af detta

belopp utöfver förberörda 1110.

Då det kontrakterade arbetet blifvit afsynadt och af beställaren godkändt,

utbetalas återstoden af entreprenadsumman med de af drag eller tillägg, som

kunna blifva en följd af bestämmelserna i detta kontrakt, sedan af bevis om

afsyning och godkännande åtföljd räkning till beställaren inkommit och blifvit

granskad.

§ 23.

Tvist angående tolkningen eller tillämpningen af detta entreprenadkontrakt

eller därmed i samband stående rättsförhållanden liksom ock angående den betalningsskyldighet,

som till följd af kontraktet åligger kontrahenterna, får icke

dragas under domstols pröfning, utan skall afgöras af tre skiljomän i enlighet

med gällande svensk lag om skiljomän.

§ 24.

Det åligger entreprenören att under arbetets gång låta taga och bekosta fotografier

af de pågående, respektive färdiga arbetena på tider, som af kontrollanten

eller posthafvande ingeniören bstämmas, hvilka fotografier i minst 2

exemplar skola till beställaren öfverlämnas.

§ 25.

Där särskilda bestämmelser ej äro i detta kontrakt meddelade, gälla uti tilllämpliga

delar föreskrifterna i Kungl. förordningen den 17 nov. 1893 angående

statens upphandlings- och entreprenadväsende, jämte Kungl. kungörelsen

den 1 juli 1897 angående ändrad lydelse å § 4 i nämnda Kungl. förordning.

Af detta entreprenadkontrakt äro två lika lydande exemplar, ett för hvardera

kontrahenterna, upprättade och af båda kontrahenterna underskrifna.

§ 26.

Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen förbehåller sig rätt att af entreprenadsumman

betala premierna under byggnads- och ansvarstiden å de såsom säkerhet

för den i § 18 stadgade 2 års garantien lämnade lifförsäkringsbrefven å

sammanlagt 40.000 kronor och att för detta ändamål minska utbetalningen till

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23Z.

13

entreprenören med premiebeloppet pr år under byggnadstiden och vid arbetets

godkännande innehålla av entreprenadsumman ett belopp, motsvarande premier

för två år. Undertecknad Olesen medger Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen

rätt att, därest jag skulle avlida eller bliva insolvent före garantitidens

slut af lifförsäkringsbeloppet gottgöra sig för sådana skador, som omförmälas

i § 18 af detta kontrakt.

Stockholm den 25. juni 1913.

Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen.

Fr idol f Wijnbladh.

O. Z. Ekdahl. G. C. A. Lindencrona.

Entreprenör L. C. Olesen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Bilaga B.

Detta kontrakt överlåtes härmed å Herr Ingeniören Erik Bruun, som jämlikt

skrivelse den 16. januari 1915 under förbehåll av arbetstidens förlängning till

utgången av år 1916 åtagit sig att med samma skyldigheter och rättigheter som

i detta kontrakt stadgats för entreprenören Olesen fullborda hamnanläggningen

samt därför denna dag ställt av Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen

godkända säkerheter.

Privatbankens i Köpenhamn ovan tecknade borgen den 1. juli 1913 för Entreprenören

L. C. Olesen annulleras härmed.

Stockholm den 19. januari 1915.

Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen.

Fridolf Wijnbladh.

O. Z. Ekdahl. G. C. A. Lindencrona.

Kontraktet övertages på ovan angivna villkor.

Stockholm den 19. Jan. 1915.

Erik Bruun.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

15

Bilaga C.

Uttalelse

fra

den forliksnevnd som av den danske og den svenske regjeiing er nedsatt

för aa treinkomnie med uttalelse og förslag i anledning av sporsmaalet

om erstatning til ingenior Erik Bruun for tap ved hans arbeide

med Träslöf iiskehavn.

Den kongelige danske regjering og den kongelige svenske regjering har med

hverandre avtalt saadant kompromis:

Efter åt der i lengere tid liar vrnrt fort forhandlinger mellern den danske og

svenske regjering om utbetaling av et erstatningsbelop til ingenior Erik Bruun

för de tap han har lidt ved arbeidet paa Träslöf fiskerihavn, er de to regjeringer

blitt enige om aa forelegge sporsmaalet for en i dette oiemed nedsatt

sasrlig forliksnevnd, bestaaende av et av hver part utnevnt medlem og en av den

norske regjering utpekt opmann.

Forliksnevnets medlemmer skal gjore sporsmaalet til gjenstand for mermere

overveielse og forhandling og derefter overfor de to regjeringer fremsette en

uttalelse om resultatet av deres virksomhet ledsaget av et förslag til sporsmaalets

lösning.

Den danske regjering bar som medlem av forliksnevnden opnevnt professor

dr. mr. Kristian Sindballe.

Den svenske regjering har opnevnt revisjonssekretser Algot Bagge.

Den norske regjering har som opmann utpekt hoiesterettsdommer Paal Berg.

Efter åt der fra begge sider var blitt redegjort for saken gjennem skriftlige

Iremstillinger, og efter åt forliksnevndens medlemmer hver for sig hadde gjort

imioe^en^ me.^ ^''sse redegjorelser med bilag, traadte nevnden den 14. januar

1929 sammen i Oslo til droftelse og behandling av det sporsmaal som er den

förelagt. Nevndens arbeide blev fortsatt i moter den 15., 16., 17. og 19. januar

og 3. februar. Under nevndens muntlige behandling av saken har der fra

begge sider vasrt oversendt til nevnden supplerende skriftlige redegjorelser

som nevnden har gjort sig bekjendt med.

Sakens forhistorie er i store trekk:

Ved kontrakt av 25. juni 1913 overtok den danske entreprenör L. C. Olesen

overfor Kungl Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen aa utfore som entreprise anlegget

av en fiskehavn ved Träslöf i Halland len.

Entreprisen omfattet efter kontraktens § 3 alle de for anlegget av fiskehavnen

nodvendige arbeider efter tegninger og arbeidsbeskrivelser.

Entreprisesummen var efter kontraktens § 22 kr. 379,618:50. Entreprenören

hadde efter § 6 rett til aa kreve särskilt godtgjorelse for endrings- og

tilleggsarbeider som medforte okede utgifter. Men saadanne arbeider skulde

ikke gi entreprenören rett til forlengning av arbeidstiden medmindre skriftlig

avtale blev truffet derom paa forhaand.

Arbeidet skulde efter § 12 begynne saa snart som mulig, og skulde vtere avsluttet

jnnen utgången av juni 1916 mot en dagbot av kr. 100, om ikke for
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Eungl. Maj :ts proposition nr 232.

lengelse av arbeidstiden paa behörig maate var inrommet. Det beter videre i

samme paragraf!: »Skulle arbetstidens öfverskridande bevisligen vara förorsakadt

af strejk, allmän lockout eller större olycka, till hvilken entreprenören

bevisligen ej varit vållande, befrias entreprenören från erläggande af dagaboten,

dock endast för så lång tid, som motsvarar det häraf framkallade dröjsmålet.

» .

I § 13 bestemmes: »Skulle arbetena bedrifvas sa langsamt, att de icke kunna

medhinnas inom den i § 12 föreskrifna tiden, äger beställaren rätt att fråntaga

entreprenören arbetet och på dennes risk och bekostnad själf eller genom

annan entreprenör låta utföra detsamma, såvida icke arbetenas långsamma utförande

är beroende af sådana i § 12 angifna omständigheter, som befria entreprenören

från dagabot för försening.» .

Ved kontrakt av 17. juli 1913 overdrog L. C. Olesen utforelsen av arbeidet

til en annen dansk entreprenör, Chr. Olesen, uten åt Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen

blev gjort bekjendt hermed.

Da Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen i november 1914 kom til kunnskap om

dette forhold, krevet den åt Chr. Olesen skulde fjernes fra arbeidet. Dette

krav blev reist i medhold av kontraktens § 16, som bestemmer åt entreprenören

ikke uten den annen parts samtykke maa överföre sine kontraktsforpliktelser

til nogen annen.

Paa vegne av de danske menn som hadde forstrukket Chr. Olesen med penger,

henvendte overrettssakforer Viggo Ottesen sig til Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen

med anmodning om åt den fortsatte utforelse av arbeidet maatte bli överfört

til ingenior Erik Bruun, som var en av dem som hadde deltatt i den pekunisere

stötte til Chr. Olesen.

Forhandlingene forte til en avtale av 19. januar 1915. \ed denne paatok

Bruun sig fullforelsen av arbeidet med samme rettigheter og förpliktelser som

for L. C. Olesen bestemt i hans kontrakt, dog saaledes åt arbeidstiden blev

forlenget til utgången av 1916.

L. C. Olesen blev samtidig lost fra sine förpliktelser efter kontrakten.

Bruun har opgitt åt for den gevinst L. C. Olesen skulde hatt efter sin kontrakt

med Chr. Olesen, fik L. C. Olesen utbetalt av Bruun kr. 29,000.

Da Bruun 19. januar 1915 overtok entreprisen, var der utfört arbeide for kr.

71.568 av kontraktssummen.

I en skrivelse av 22. april 1916 gjorde Bruun Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen

opmerksom paa åt han ikke hadde faatt nogen meddelelse om Styrelsens

stilling til forskjellige förslag vedrorende anlegget, og åt som folge derav arbeidet

saa godt som ganske var gaatt i staa. Han saa sig derfor nodsaget til

aa reservere sig en passende forlengelse av tiden for avleveringen av arbeidet.

Styrelsen svarte i skrivelse av 27. s. m. åt Bruun selv bär skyiden for forsinkelsen

og åt man derfor ikke kunde samtykke i nogen forlengelse av arbeidstiden.

I en skrivelse av 29. april 1916 gjorde derpaa Väg- och A'' attenbyggnadsstyrelsen

Bruun opmerksom paa åt arbeidet ikke blev drevet med den intensitet som

syntes nodvendig for aa faa det fserdig innen avtalt tid, og Styrelsen henstillet

derfor til ham aa drive arbeidet med storre raskhet og effekt. Samtidig blev

der i skrivelsen pekt paa endel forsommelser som Styrelsen mente Bruun hadde

gjort sig skyldig i. .

Bruun svarte i flere skrivelser, bl. a. i en av 9. mai 1916, åt arbeidet var

blitt drevet med intensitet, og åt det ikke var hans skyld åt det nu omtrent

var gaatt i staa. I en tidligere skrivelse av 2. s. in. hadde forovrig Bruun forbeholdt

sig en forlengelse av arbeidstiden paa grunn av en forsinkelse av arbeidet

som han mente var aa legge Styrelsens vedkommende til last. Styrelsen

paa sin side hadde i svarskrivelse av 6. s. m. meddelt Bruun åt hans anke
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

17

niaal var uberettigede og åt Styrelsen dorfor ikke kunde anerkjenne nogen rett

för ham til forlengelse av arbeidstiden.

Bruuns anforsler i hans skrivelse av 9. mai 1916 blev av Styrelsen imotegaatt

i en skrivelse av 17. s. m.

Den efterfolgende korrespondance mellem Bruun og Styrelsen viser åt der i

lopet av 1916 var forskjellige uoverensstemmelser med hensyn til utforelsen av

arbeidet.

Ved utgången av 1916, daa arbeidet skulde vart avsluttet, var der utfört arbete

för ca. kr. 250,000 av kontraktssummen, hvorhos der var utfört ekstraarbeider

til et samlet belop av ca. kr. 25,000. Der gjenstod saaledes ordinsert

arbeide til et belop av ca. kr. 129,000.

1 anledning av åt den kontraktmessig fastsatte arbeidstid var utlöpt 1. januar

1917 sendte Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen den 12. januar 1917 en

meddelelse til Bruun om åt den vilde komme til aa kreve den i kontraktens § 12

fastsatte dagbot fra 11. s. m. Naar Styrelsen saaledes fant aa kunne fri

Bruun for dagboten for et tidsrum av 10 dager, var det fordi man mente åt

dette var det tidstap for Bruun som man i det hoieste kunde regne med paa

grunn av den skade som to fiskerbaater den 8. august 1916 hadde voldt paa

fangdammen.

1 skrivelse av 4. juli 1917 til Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen gjorde Bruun

opmerksom paa, åt de store vanskeligheter og betydelige pekunisere krav som

krigen hadde fort med sig, vilde ha gitt ham rett til aa innstille arbeidet for

lenge siden. Dertil kom vanskeligheter som efter hans mening Styrelsen

hadde paafort ham. I den anledning anmodet han om åt en voldgiftsrett maatte

bli nedsatt i medhold av kontraktens § 23 til bedommelse av de tvistigheter som

allerede var opstaatt eller som maatte opstaa.

I skrivelse av 14. s. m. svarte Styrelsen åt den ikke hadde noget imot voldgift,

men åt den fant det rigtigst og mest praktisk åt alle tvistigheter blev

avgjort samtidig. Den mente derfor åt voldgiftsrett forst burde nedsettes naar

arbeidet i sin helhet var fserdig.

I en skrivelse av 26. september 1917 bragte Bruun paa bane arbeidssituasjonen

som den da forelaa. Det heter bl. a. i denne skrivelse: »Ved Gennemgang

af de fremsendte Bedegorelser fra min Arbetschef vil Kungl. Styrelsen finde,

åt der av mig er företaget, vad der er menneskeligt muligt for uanseet de saaledes

efterhaanden opstaaede Vanskeligheder åt kunne udfore Arbetet ved

Träslöf Havn, og jeg mener åt kunne sige, åt Resultatet af mine Anstrengelser

hidtil har va:rot over Korventning gode, ligesom jeg mener åt kunne hsevde,

åt det praesterede Arbeide og dettes Msengder viser, åt al Energi fra min

Side er anvendt for Arbeidets fremme. Det er jo en given Ting, åt det saaledes

paa Trods av alle Vanskeligheder og uhyre Prisstigninger udforte Arbeide

er blevet ganske vsesentlig dyrere end forudsat ved Havnearbeidets Begyndelse.

og mener jeg mig berettiget til åt erholde Ersättning, og skal der,

®r Bilade mig åt andrage Kungl. Styrelsen om, åt der bevilges mig et Tillaeg

til Entreprisesummen for det alt udforte Arbeide, i hvilken Henseende jeg tilläde?''

mig åt foreslaa, åt dette Tillseg anssettes til en vis Procentdel af Enhedspnseme.

Jeg fremssetter denne min ajrbodige Anmodning med saa meget

storre Frihed, som jeg foler mig overbevist om, åt jeg ikke efter Indholdet

af mm Kontrakt har vseret förpligtet til åt betale de enorme Omkostninger, der

er en Folge af Forholdenes Udvikling, hvorfor jeg ogsaa mener åt have et retfserdig

Krav paa Kungl. Styrelsen i denne Anledning, hvilket Krav i alle Tilfselde

forbeholdes. Jeg skal yderligere tilläde mig åt henlede Kungl. Styrelsens

Opmerksomhet paa, åt ved alle Stats- og Offentlige Arbeider i Danmark

er Tillseg ydede under Hensyntagen til de raadende Forhold. ____»

Drivkraftsporsmaalet hadde voldt ham vanskeligheter. I den anledning

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 196 haft. (Nr 232.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

fremkom han i skrivelsen av 26. september 1917 med et förslag om överföring

av elektrisk kraft til Träslöf. Han fortsetter saa: »Dersom en saadan Ord
ning

.— der maa anses for åt vaere den eneste rationelle i Oieblikket — kan

opnaaes, skal jeg, dog under ethvert Forbehold, under Hänvisning, åt det

resterende Arbete ved Träslöf Fiskehamn nu i det v®sentlige er indskrsenket

til åt omfatte noget Mudringsarbete og Anlaeg af Kaier, hvortil Materialier

som oven anfört alt forefindes paa Pladsen og under Henvisning til mit foranforte

og den der givne Begrundelse, aerbodigst andrage Kungl. Styrelsen om

åt der til Imodegaaelse af de Udgifter som Övergången til andre Kraftkilder

og Arbetets nuvserende Fordyrelse, bevilges mig et procentvis Tillseg til Enbetspriserne.

I modsat Fald betragter jeg Arbetets Fortsasttelse under de nuvserende

Forhold som uigjennemforligt, men dersom Kungl. Styrelsen ikke

desto mindre vil skonne, åt der trods alt er nogen Mulighed for en Fortssettelse,

da skal jeg efter bedste Evne soge åt udfore Arbetet efter Kungl. Styrelsens

Ordre og skal jeg da herved aerbodigst andrage om, åt Kungl. Styrelsen

lader mig udfore det resterende Arbete ved Träslöfs Fiskehamn efter

Regning.»

Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen svarte i skrivelse av 12. oktober 1917:

»att Kungl. Styrelsen icke äger möjlighet att höja det gällande kontraktsbeloppet

eller att låta staten övertaga kostnader för att tillhandahålla Eder elektrisk

kraft. Beträffande den elektriska kraftledningen kan det ju tänkas, att kommunen

skulle kunna befinnas villig att på ett eller annat sätt dela kostnaden

med Eder för dess åvägabringande, varom underhandling med kommunen torde

kunna leda till klarhet. Eder slutliga begäran att i fall av avslag å Eder

förberörda framställning få utföra det resterande arbetet efter räkning, är

Kungl. Styrelsen jämväl förhindrad att bifalla, då detta ju skulle innebära

ett frångående av kontraktet.»

I skrivelse av 31. oktober 1917 till Styrelsen kom Bruun tilbake til åt arbeidet

var stanset paa grunn av mangel paa kraftkilder m. v. Han foreslog i

denne skrivelse åt kontrakten blev ophevet og åt opgjor skulde finne sted efter

vurdering paa nasrmere avtalte vilkaar.

I skrivelse av 10. november 1917 svarte Styrelsen åt den »icke kan medgiva

ett upphävande av kontraktet och en uppgörelse efter värdering enligt grunder,

som vore oberoende av kontraktet och dess bestämmelser». Derimot var

Styrelsen villig til selv aa fullfore arbeidet i medhold av § 13 i kontrakten. _

I en skrivelse av 22. november 1917 gjorde Bruun under henvisning til

force majeure-regelen en fornyet henvendelse om ophevelse av kontrakten ved

mindelig overenskomst og paa vilkaar som man kunde forhandle om.

Styrelsen svarte i sin skrivelse av 28. s. m. åt den ikke hadde adgang til aa

treffe nogen avtale om aa heve kontrakten eller företa opgjor paa et grunnlag

som var uavhengig av kontrakten. Den peker paa åt den eneste vei for

lösning av saken var aa gaa til voldgift efter kontraktens § 23.

Den 19. december 1917 inngav Bruun til Kungl. Maj .t en ansökning om aa

faa kontrakten hevet, saaledes åt det utforte arbeide overleveres til Väg- och

Vattenbyggnadsstyrelsen mot åt denne betalte hvad der gjenstod för utfört arbeide,

og derhos betalte efter takst for materiel og arbeidsanordninger. Han

foreslog ennvidere åt man overlot til voldgiftsmenn aa treffe avgjorelsen med

hensyn til dyrtidstillegg og annen erstatning för utfört arbeide.

I anledning av dette andragende avgav den tilsynshavende ingenior ved anlegget,

Jonsson, den 15. januar 1918 en uttalelse. Han fremholder her åt det

synes aa vasre betydelig overdrivelse, naar Bruun gjor gjeldende åt arbeidet har

vaert förbundet med store vanskeligheter av teknisk, administrativ og ekonomisk

art. De tekniske vanskeligheter var ikke storre enn åt de burde v®rt

förutsett i januar 1915. Administrasjonen var den enkleste som kunde tenkes.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 2:12.

19

Og de okonomiske vanskeligheter bär Bruun selv paa sett eg vis skyiden for.

Arbeidet var drevet langsomt, saa fullforelsen var blitt förhålet og materialkjop

maatte företas paa uheldige tidspunkter, likesom ökning av arbeidslonmnger

kunde vsert undgaatt, om tiden ikke var blitt trukket ut. Sommeren

1915 var det ikke vanskelig aa skafte folk og all slags materiell. En ubetydelig

forcering av arbeidet i begynnelsen av 191G vilde ha medfört, åt alt var

blitt fserdig i rett tid. Men efter mars 1916 syntes det som Bruun helt hadde

tapt all interesse for arbeidet, som delvis blev utfört paa en saadan maate åt

unodige utgifter blev paafort ham. Da Styrelsen i april 1916 krevet av Bruun

åt han skulde gjore storre fortgång med arbeidet, var der ennu ingen vanskeligheter

med aa skaffe materialier, selv om en del var steget i pris. Ei heller

sommeren 1916 var det umulig aa skaffe materialier. Vanskelighetene begynte

forst i oktober 1916. Men det hadde ennu ikke vaert umulig aa skaffe

noget som trengtes för aa drive arbeidet rasjonelt. Samtlige de bevis som

Bruun hadde paaberopt sig for force majeure, skrev sig fra tiden efter mars

1917.

Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen innstillet paa avslag av Bruuns andragende.

Ved Kungl. Maj.ts beslutning av 8. mars 1918 blev avslag gitt.

Den 4. april 1918 gav derpaa Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen Bruun en

^eddelelse om åt den i medhold av kontraktens § 13 fratok ham arbeidet, som

vilde bli fullfort av Styrelsen for hans regning og risiko.

Bruun protesterte i skrivelse av 12. april mot dette mngrep i hans arbeide,

og reiste krav om åt arbeidet skulde hvile til han kunde ta det op lgjen, naar

den foreliggende force majeure var ophort.

I skrivelse av 6. mai 1918 fremsatte derpaa Bruun krav om voldgiftsbehandhng

av de forskjellige tvistemaal. Blandt de sporsmaal han reiste, var hvorvidt

Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen hadde hatt rett til aa ta arbeidet fra

ham. Han fremsatte ogsaa krav om en erstatning paa kr. 33,000 for åt Vägoch

Vattenbyggnadsstyrelsen hadde krevet arbeidet fortsatt paa en tid, da han

efter kontraktens § 12 skulde ha rett til aa la arbeidet hvile som folge av den

force majeure som verdenskrigen hadde medfört. Ennvidere krevet han et dyrtidstillegg

av kr. 194,000 under henvisning til åt han var inntraadt i L. C.

Olesens alle oprindelige rettigheter efter en kontrakt som var sluttet for verdenskrigen.

Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen paa sin side krevet ogsaa voldgift til avgjorelse

av, i hvilken utstrekning Styrelsen hadde krav overfor Bruun paa

dagbot for overskridelse av den i kontrakten fastsatte arbetstid. Styrelsen

medgav, som foran nevnt, åt tiden for fullforelsen av arbeidet burde forlenges

med 10 dager paa grunn av skade forvoldt i august 1916 ved åt fiskerbaater

under storm var drevet ned paa en av Bruun opfort fangdam. Den regnet

derfor med åt dagboten skulde lope forst fra 11. januar 1917. For tiden fra

denne dag til 4. april 1918 krevet den sig tilkjendt hos Bruun en samlet dagbot

av kr. 44,800.

^rfor dette krav hadde Bruun fordret sig tilkjendt en erstatning paa kr.

24,700, lordi Styrelsen ved aa opstille kontraktstridige krav og ved langsom

ekspedisjon skulde ha förhålet utforelsen av arbeidet, med den folge åt Bruun

som entreprenör var blitt hindrett i aa dra fordel av de gunstige aarstider,

hvorved arbeidet blev fordyret og store tap blev forvoldt.

Med hensyn til tiden for fullforelsen av arbeidet uttalte voldgiftsretten i

sm dom av 28. septbr. 1919.

»De mellan Styrelsen och Bruun förda vidlyftiga underhandlingar om förändringar

i sättet för arbetets utförande, särskilt förhandlingarna i fråga om

kajkonstruktionen, med avseende varå enligt skiljemännens uppfattning, under

föreliggande förhållanden en ändring varit nödvändig, hava emellertid för

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

entreprenören medfört tidsförlust, som skäligen bör i enlighet med entreprenörens

vid upprepade tillfällen gjorda förbehåll, föranleda utsträckning av arbetstiden.

Med hänsyn härtill fastställa skiljemännen den 1. juni 1917 såsom

den dag, då arbetet bort vara avslutat.»

Da der ved denne tid gjenstod en meget betydelig del av arbeidet, fant voldgiftsretten

åt Styrelsen kunde ha hevet kontrakten i medhold av dens § 13.

Men paa den annen side bemerket voldgiftsretten:

»Ungefär samtidigt uppstode såsom en följd av världskriget svårigheter att

anskaffa åtskilliga för arbetets bedrivande erforderliga förnödenheter. Dessa

svårigheter, vilkas inträffande man icke kan anse, att Bruun vid kontraktets

övertagande bort taga i beräkning, hava enligt skiljemännens mening vållat

hinder i arbetet, som jämlikt 12 § i kontraktet berättigat Bruun till förlängning

av arbetstiden; och detta hinder har kvarstatt under tiden till dess

styrelsen övertog arbetet.»

Som folge herav fant voldgiftsretten, åt omenn Styrelsen hadde rett til aa

ta arbeidet fra Bruun, var han paa sin side ikke skyldig til aa betale dagbot

för forsinkelsen. Hverken Bruuns krav paa erstatning for åt arbeidet var tatt

fra ham, eller Styrelsens krav paa dagbot blev derfor tatt til folge av voldgiftsretten.

.

Med hensyn til Bruuns paastand om aa tilkjennes kr. 33,000 tor åt Styrelsen

hadde krevet arbeidet fullfort tiltross for den force majeure som var skapt

ved verdenskrigen, bemerket voldgiftsretten: .

»De till skiljemännen ingivna skrivelser, som Bruun avlåtit till Styrelsen

efter det ovan omförmälda av kriget föranledda svårigheter inträtt, innefatta

icke begäran att få nedlägga arbetet utan framställningar om ökad betalning

och ändrade villkor för arbetets fullföljande. Genom att avslå dessa framställningar

har Styrelsen icke ådragit sig ansvar för den fördyring av arbetet,

som nämnda svårigheter kunna hava medfört för Bruun. Denna post kan

följaktligen icke godkännas.»

Hvad angaar Bruuns krav paa dyrtidstillegg for det arbeide som var utfört

av ham, bemerket voldgiftsretten:

»Enär den omständigheten, att kontraktet slutits före världskrigets början

desto mindre kan för Styrelsen medföra förpliktelse att till Bruun utgiva dyrtidstillägg,

som avtalet mellan Styrelsen och Bruun om kontraktets övertagande

slutits efter krigets början, ogillas ifrågavarande post.»

Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen hadde imidlertid fortsatt arbeidet med

aa fullfore havneanlegget. Forst i mars 1921 var arbeidet fgerdig. I skrivelse

av 10. mars 1921 underrettet Styrelsen Bruun om åt fullforelsen av anlegget

hadde kostet den svenske stat kr. 586,363: 49. Den del av fullforelsesutgiftene

som översteg den ved Styrelsens overtagelse av arbeidet gjenstaaende del av

kontraktssummen, ansaa Styrelsen Bruun ansvarig for. Men den tilbod aa anbefale

en mindelig ordning, saaledes åt Bruun fik utbetalt et i medhold av kontrakten

tilbakeholdt belop paa kr. 32,231: 57, åt Bruun fikk utlevert et kausjonsdokument

for kr. 60.000, og åt den svenske stat eftergav ham sitt krav paa

dekning av sine merutgifter, som belop sig til kr. 442.774:90.

Styrelsen bemerket i sin skrivelse, åt den ansaa en saadan avslutning av

saken for aa vsere den for Bruun gunstigst mulige. Enhver tanke paa et särskilt

dyrtidstillegg for det av Bruun for mai 1918 utforte arbeide maatte vsere

fullstendig utelukket, dels fordi den foreliggende voldgiftsdom hadde forkastet

Bruuns krav herom, og dels fordi den svenske stat alltid til da hadde avslaatt

en rekke saadanne krav fra entreprenörer.

I samme skrivelse opgav Styrelsen, åt om Bruun hadde fullfort arbeidet,

vilde det belop som skulde vsert utbetalt ham efter kontrakten og senere sserskilte

avtaler om tilleggs- og endringsarbeider, ha utgjort ialt kr. 494,738:20.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr £38.

21

Herav falt kr. 351,149: 57 paa det arbeide som Bruun hadde utfört da Styrelsen

overtok fullforelsen av havneanlegget. Ingen av disse summer omfattet de

belop paa tilsammen kr. 51,797:57 som ved de to voldgiftsdommer blev tilkjendt

Bruun.

Ved styrelsens overtagelse av havneanlegget gjenstod der efter de nevnte

opgaver kontraktsarbeide for et samlet belop av kr. 143,588: 63. Bruun bar

opgitt åt det gjenstaaende arbeide belop sig til kr. 83,945: 82.

I skrivelse av 28. mai 1921 inngav Bruun til den svenske regjering en ansökning

om åt faa sig utbetalt det i Styrelsens skrivelse av 10. mars 1921

nevnte belop kr. 32,231: 57, åt faa utlevert kausjonsdokumentet för kr. 60,000,

åt faa utbetalt kr. 30,080:28, som han mente voldgiftsretten ved et misstak

hadde undlatt aa tilkjenne ham, og ennvidere faa utbetalt kr. 194,000 for det

ham ved krigssituasjonen paaforte tap.

I sin uttalelse av 31. mai 1921 fraraadet Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen

aa imotekomme Bruuns andragende om aa faa utbetalt kr. 30,080:28 og kr.

194,000, men anbefalte iovrig hans andragende, og tilfoiet åt dermed skulde

sluttopgjor vrere foretatt mellem Bruun og den svenske stat. Den uttalte bl. a.:

»---ingendera parten kunde förutse att världskriget skulle vara i 4 år

och efterföljas av en sådan allmän ekonomisk depression, som råder ännu i dag

efter ytterligare 3 år.

Med hänsyn till detta abnorma förhållande, som icke kunnat förutsättas varken

när kontraktsavtalet slöts eller när det övertogs av ingenjör Bruun, finner

Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen det icke rimligen nu år 1921 kunna krävas,

att ingenjör Bruun skulle gälda den ökade kostnaden efter den tidpunkt då arbetets

fullbordande måst övertagas av staten själv genom Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen.

»

Bruuns ansökning blev imidlertid avslaatt av Kungl. Maj.t efteråt Statskontoret

hadde uttalt sig imot innvilgelse.

I skrivelse av 19. januar 1923 fremsatte Bruun krav om fornyet voldgiftsbehandling

av hans mellemvserende med Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen.

Blandt de krav han reiste, var ogsaa krav om kr. 194,000 i dyrtidstillegg.

Med hensyn til dette krav hadde han under prosedyren for den voldgiftsrett

som blev nedsatt, gjort gjeldende åt betegnelsen »dyrtidstillegg» var urigtig.

Om hans standpunkt for voldgiftsretten heter det i dommen:

»Med detta yrkande avsåg nämligen Bruun att Styrelsen, som tvungit Bruun

att fortsätta arbetet, oaktat han på grund av de såsom en följd av världskriget

inträffade förhållanden varit berättigad att inställa detsamma, måtte förpliktas

att ersätta Bruun de förluster han lidit vid utförandet av Träslöfs fiskehamn,

och som dessa förluster uppginge till 354,000 kronor, fordrade Bruun

att utfå detta belopp jämte 5 % ränta därå från den 5 april 1918.»

Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen paa sin side reiste overfor voldgiftsretten

krav om aa tilkjennes hos Bruun kr. 442,774: 90, som utgjorde den svenske

stats merutgift til fullforelse av anlegget efteråt arbeidet var tatt fra

Bruun. Styrelsen protesterte ennvidere mot åt bl. a. Bruuns krav om erstatning

for fördyring av arbeidet blev tatt under behandling av voldgiftsretten.

Ved dom av 12. april 1923 tok voldgiftsretten til fölge denne Styrelsens avvisningspaastand

under henvisning til åt Bruuns krav forsaavidt var blitt avgjort

ved voldgiftsdommen av 28. september 1919.

Med hensyn til Styrelsens krav om erstatning hos Bruun for sine merutgifter

til fullfering av arbeidet heter det i dommen:

»Enär, såsom i förenämnda skiljedom yttrats, styrelsen väl måste anses hava

varit befogad att, på sätt som skett, skilja Bruun från arbetet, men vid tiden

för styrelsens övertagande av arbetet förelegat av världskriget förorsakade

svårigheter att anskaffa för arbetets bedrivande erforderliga förnödenheter,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr £32.

varav vållats sådant hinder i arbetet, att Bruun jämlikt § 12 i kontraktet varit

berättigad till förlängning av arbetstiden,

samt den ökning i kostnaden, som arbetets bedrivande för styrelsen medfört,

måste anses hava huvudsakligen berott på den prisstegring, som inträtt

i sammanhang med berörda svårigheter och övriga av världskriget framkallade

förhållanden,

kan styrelsens yrkande om ersättning för kostnadsökningen icke av skiljemännen

godkännas.»

Efter åt voldgiftsretten hadde avslaatt aa ta Bruuns erstatningskrav under

behandling, inngav han den 31. juli 1925 en ansökning til den svenske regjering

om åt der maatte bli tilstaatt ham en passende erstatning for tap som

var paafort ham ved krigen.

I dette andragende opgav Bruun sitt tap paa arbeidet til kr. 454,081, administrasjonsutgifter

heri ikke medregnet. Av dette tap var efter hans mening

den overveiende del en direkte folge av krigstidens almindelige varefordyrelse.

Til legitimasjon av tapet vedla Bruun en av Centralanstalten for Revision

og Driftsorganisation i Kjobenhavn den 1. juli 1925 utfaerdiget erkhering om

åt Bruuns tap paa Träslöf havneanlegg efter de av ham fremlagte regnskaper

utgjorde kr. 270,742: 89, hvortil var lagt 3 % halvaarlige renter og rentesrenter,

saaledes åt det samlede tap pr. 30. juni 1923 var opfort med kr.

454,081:11.

I Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens uttalelse av 16. mars 1926 om dette

andragende heter det:

»Ehuru vad av sökanden anförts om ersättning för vissa på ékonomisk force

majeure beroende förluster torde kunna stödja sig på en numera ganska allmän

rättsuppfattning om skäligheten av en sådan ersättning, anser sig dock

Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen, vid det förhållande, att mellanhavandet

mellan styrelsen och sökanden reglerats genom två laga kraftvunna skiljedomar

samt Kungl. Maj:t den 2/12 1921 icke funnit en liknande framställning

från Bruun föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd, ej kunna förorda bifall till

den nu ifrågavarande ansökningen.»

Statskontoret uttalte i sin betenkning av 23. oktober 1926:

»Någon anledning att betvivla riktigheten av den av Bruun förebragta utredningen

angående förlustens storlek eller hans uppgift att större delen av

förlusten hänför sig till prisstegringen under kriget, synes icke föreligga. Vid

sådant förhållande och med hänsyn till övriga i ärendet förekommande omständigheter,

vill statskontoret väl icke förneka att, om saken endast ses ur billighetens

synpunkt, vissa skäl kunna anses tala för ett tillmötesgående åtminstone

i någon mån av Bruuns framställning, ehuru det å andra sidan icke bör

förbises, att när genom 1923 års skiljedom Bruun på grund av de av världskriget

framkallade förhållanden förklarades icke skyldig att ersätta Väg- och

Vattenbyggnadsstyrelsen dess merkostnad för arbetets slutförande kr.

442,774: 90, skiljedomstolen måste i avseende å denna högst betydande post anses

hava tillämpat just skälighetssynpunkten och härigenom berett sökanden en

förmån, som icke torde kunnat tillkomma honom i sträng överensstämmelse

med kontraktets ordalydelse. Om än frågan således, rent sakligt sett, kan

synas något tveksam, anser sig statskontoret dock ur principiell synpunkt icke

kunna tillstyrka framställningen.»

Bruuns andragende blev avslaatt ved Kungl. Maj:ts beslutning av 19. november

1926.

Senere henvendelser fra det danske utenriksministerium har foranlediget åt

den svenske regjering ved det forannevnte kompromis med den danske regje
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

23

ring bär samtykket i åt Bruuns mellemvserende med Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen

underkastes en ny undersokelse ut fra et billighetssynspunkt.

Ingenior Bruun har for nevnden opstillet den samme tapsberegning som i

andragendet av 31. juli 1925 til den svenske regjering. Tapet pr. 30. juni 1923

opforer han saaledes med kr. 454,081:11, hvortil han foier sitt eget uhonorerte

arbeide og det av ham i 1915 til L. C. Olesen utbetalte overdragelseshonorar

stort kr. 29,000.

Fra svensk side er fremholdt:

Det rettslige mellemvserende mellem Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen og

ingenior Bruun er definitivt ordnet og avgjort ved de to voldgiftsdommer av

henboldsvis 28. september 1919 og 12. april 1923. Den svenske regjering har

imidlertid ved det forannevnte kompromis samtykket i en fornyet undersokelse

ut fra billighetssynspunkt av ingeniör Bruuns mellemvserende med Väg- och

Vattenbyggnadsstyrelsen. Ved den fornyede granskning av saken, som i den

anledning er blitt iverksatt, er man paa svensk side alene blitt styrket i den

opfatning åt Bruuns grunner for en billighetsgodtgjorelse er uboldbare.

Fra svensk side har videre vsert hevdet, åt en ubetydelig forcering av arbeidet

i begynnelsen av aaret 1916 vilde ha medfört åt arbeidet i sin helhet var

blitt fserdig innen avtalt tid. Og Bruuns langsomme utforing av arbeidet

forte til åt Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen, da den vaaren 1918 overtok arbeidet,

maatte fullfore det under den verste dyrtid med en ekstra utgift for

den svenske stat av kr. 442,774 utöver entreprisesummen. For Bruun selv

hadde ogsaa den langsomme utforelse av arbeidet medfört unodige utgifter.

Med hensyn til Bruuns tap paa entreprisen har fra svensk side vsert anfört

åt der ikke föreligger materiale for aa bedomme om Bruun har hatt det tap

som han opgir. Og i ethvert fall maa det formodes åt den langt overveiende

del av Bruuns virkelige tap har sin aarsak i mangel paa forutseenhet ved anskaffelse

av materialier og i mangel paa planmessighet og energi ved utforelsen

av arbeidet.

Ennvidere har fra svensk side vsert fremholdt åt Bruun aldrig har anmodet

om aa faa ophore med arbeidet, men tvertom har villet hindre Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen

fra aa överta det. Ved det standpunkt han saaledes har

tatt med hensyn til fortsettelsen av arbeidet, hadde han gjort det umulig for

Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen aa gripe inn for aa forebygge tap, og det

vilde ikke vsere billig åt nogen annen enn Bruun selv bserer den del av tapet

som han muligens ikke har kunnet undgaa, og som derfor skulde skrives paa

prisstigningens konto.

Bruun paa sin side har fremholdt åt det syn paa en billighetsgodtgjorelse

som nu gjores gjeldende fra svensk side i nogen grad synes aa avvike fra

den opfatning som efter hans mening svenske myndigheter tidligere har gitt

uttrykk for. Han har forsaavidt henvist til Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens

uttalelse av 16. mars 1926. Han har ennvidere henvist til Statskontorets

uttalelse av 23. oktober 1926.

Överfor de anker som er reist med hensyn til den maate hvorpaa han har

utfört og planlagt arbeidet, har Bruun hevdet åt disse besvseringer savner

grunnlag. Han hevder åt han tvertom paa tross av aarstiden har forcert

arbeidet, og åt det er Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen som bserer ansvaret

for forsinkelsen. Han har i saa henseende blant annet henvist til åt voldgiftsretten

av 1919 i sin dom hadde forlenget tiden for arbeidets kontraktsmessige

fullforelse med ca. 5 maaneder.

Överfor den svenske anforsel, åt Bruun ikke hadde anmodet om aa faa slutte

med arbeidet, har han henvist til Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens korres
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr S282.

pondance med ham i tiden efter 29. april 1916. Han henviser saaledes specielt

til sin skrivelse av 26. september 1917, hvori han anholder om aa faa

utfore det gjenstaaende arbeide i lopende regning, saafremt Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen

fant der var nogen mulighet for fortsettelse, — samt til

skrivelse av 31. oktober s. a., hvori han anmoder om åt kontrakten opheves,

og arbeidet som det föreligger, fserdig og uavsluttet, overlates til Väg- och

Vattenbyggnadsstyrelsen mot opgjor efter vurdering i henhold till nsermere

avtale.

Han har fremholdt åt han ikke var uvillig til aa opgi kontrakten, men

hvad han var uvillig til, var att Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen — som

i dens skrivelse av 10. november 1917 foreslaatt — i medhold av kontraktens

§13 skulde kunne överta fullforelsen av arbeidet for hans regning og risiko.

Med hensyn til rigtigheten av hans tapsopgave gjor Bruun gjeldende åt

den ikke tidligere har vsert bestridt. Han henviser i saa henseende til Statskontorets

skrivelse av 23. oktober 1926.

Naar forliksnevnden skal uttale sig om hvorvidt der ut fra et billighetssynspunkt

kan foreligge rimelige grunner for en godtgjorelse til Bruun utöver

hvad hans kontrakt efter de foreliggende voldgiftsdommer hjemler ham,

finner man åt sannsynligheten i og for sig taler for åt der som folge av

verdenskrigen og de vanskeligheter av forskjellig art som den forte med sig,

har vsert paafort Bruun utgifter som han vanskelig paa forhaand kunde ha

regnet med, og det selv om man tar i betraktning åt han gikk inn i kontrakten

paa en tid da krigen hadde vart henimot et halvt aars tid.

Efter de foreliggende voldgiftsdommer har Bruun intet rettslig krav paa

aa faa sine uppaaregnede utgifter dekket. Men forsaavidt uppaaregnede okede

utgifter maa antas aa ha vseret uundgaaelige, kan det synes billig åt han

ikke ensidig bor bsere det hele tap, og åt han ikke bor gaa ut av affaeren med

et tap som vilde virke urimelig tungt.

Det forste sporsmaal som reiser sig, er om man skal ta sitt utgångspunkt

i forholdene som de var i juni 1913, da L. C. Olesen sluttet den oprindelige

kontrakt, eller skal se hen till forholdene som de var i januar 1915, da Bruun

traadte inn i kontrakten.

Rettslig sett er forpliktelsesforholdet for Bruun forst skapt ved hans egen

overtagelse av kontrakten i januar 1915. Han har a.ltsaa gaatt inn i kontraktsforholdet

paa en tid, da han hadde anledning til aa overveie hvilke

folger krigen kunde tenkes aa faa, om man enn maa holde ham til gode åt

han — som vistnok de fleste — dengang ikke kan ha förutsett den varighet

krigen vilde faa, og saaledes heller ikke kan ha hatt översikt i sin fulle utsökning

over folgene av krigen for det okonomiske liv.

Ser man paa forholdet ut fra hvad billighet kan tilsie, og ikke ut fra et

strengt rettslig synspunkt, finner man aa maatte legge vekt paa åt Bruun

overtok arbeidet for et vederlag som ikke var beregnet efter forholdene som

de laa an paa den tid da han gikk inn i kontrakten. Den kontraktssum han

skulde utfore arbeidet for, var fastsatt i 1913 paa grunnlag av hvad dengang

maatte ansees som forsvarlige kalkyler. Og naar Bruun overtok den

gamle kontrakt, uten nogen förändring som folge av den i 1915 foreliggende

nye situasjon, maa man anta åt grunnen dertil i forste rekke har vsert åt

han og hans danske medinteressenter mente sig aa vsere i en viss ekonomisk

tvangssituasjon paa grunn av forholdsvis betydelige pengeforstrekninger som

de hadde ydet underentreprenören Chr. Olesen. I betraktning herav kan det

synes billig åt man legger adskillig vekt paa åt det var en forkrigs-kontrakt

som Bruun overtok, og åt som folge derav Bruun bare har faatt et veder
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 232.

25

lag- for sitt arbeid, beregnet paa grunnlag av forkrigstidens arbeidslonninger

og materialpriser, mens lian har hatt krigstidens utgifter under utforelsen av

arbeidet. Bruun stod saaledes til en viss grad i samme stilling med liensyn

til Träslöf-entreprisen som L. C. Olesen med hensyn til Glommen-entreprisen,

som av barn var overtatt samtidig med Träslöf-anlegget. For Bruuns stilling

med hensyn til Träslöf-anlegget kan man derfor, ut fra et billighetssynspunkt

sett, til en viss grad gjore gjeldende betraktninger av samme art

som de der har fort til åt Olesens krav paa dyrtidstillegg for arbeidet med

Glommen-anlegget blev anerkjent ved en voldgiftsdom i 1923 i en av Olesen

anlagt sak. Opgjoret av mellemvserendet mellem L. C. Olesen og Vägoch

Vattenbyggnadsstyrelsen i anledning av Glommen-anlegget vil derfor ha

en viss betydning for bedommelsen av hvorvidt Bruuns krav bor imotekommes.

Med hensyn til opgjoret med Olesen for Glommen-anlegget skal nevnes:

L. C. Olesen hadde omkring midten av august 1916 innstillet arbeidet paa

Glommen-anlegget, bl. a. paa grunn av de forretningsmessige vanskeligheter

som krigen hadde skapt.

Efter åt en voldgiftsdom av 28. december 1917 hadde forkastet Olesens paastand

om åt han var ubundet av kontrakten fordi havbunden hadde vist sig

aa vaere av en annen art enn forutsatt, blev der paa vegne av Olesen i november

1922 fremsatt krav om nedsettelse av en ny voldgiftsrett til behandling bl. a.

av hvorvidt der tilkom ham erstatning for hvad den av ham utforte del av

arbeidet (altsaa til midten av august 1916) hadde kostet ham i merutgift

utöver hvad der var forutsatt da kontrakten blev sluttet.

Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen hadde overfor voldgiftsretten erklmrt, åt

forsaavidt voldgiftsretten mente aa ha adgang til aa ta erstatningskravet under

behandling — fant styrelsen det »skäligt, att Olesen till den del, som skiljemännen

kunde finna billig, tillerkännes ersättning för den genom berörda prisförhöjningar

honom tillskyndade förlust».

Olesens samlede tap paa det av ham utforte arbeide blev for voldgiftsretten

opgitt til kr. 130,000, deri ikke medregnet hans eget arbeide med ledelsen av

anlegget. Av det opgivne belop kr. 130,000 blev omtrent halvparten eller kr.

65,000 angitt aa skrive sig fra prisokninger i anledning av krigen.

I sin dom av 5. januar 1923 fant voldgiftsretten under hensyn til de foreliggende

oplysninger aa burde tilkjenne Olesen kr. 45,000 i erstatning for tap paa

grunn av prisökningen under krigen.

For bedommelsen av hvilken betydning denne voldgiftsavgjorelse bor tillegges,

naar det sporres om billighetsgodtgjorelse til Bruun, er aa bemerke åt Olesen

i motsetning til Bruun bygget paa en ren forkrigskontrakt. Og den omstendighet

åt Bruun hadde traadte inn i kontraktsforholdet efter krigens begyndelse,

var netop av voldgiftsretten i Bruuns sak av 1919 tillagt avgjorende betydning

for åt der ikke rettslig sett tilkom ham nogen godtgjorelse for prisökningen.

Men ut fra et billighetssynspunkt kan der som foran nevnt vmre grunn til aa

legge vekt paa åt Bruun ikke stod helt fritt da han i januar 1915 overtok kontrakten.

Og naar det krav, som han har reist om dyrtidstillegg, skal veies mot

Olesens, maa man ta i betraktning åt Olesen traadte tilbake fra sin kontrakt

allerede i midten av august 1916, mens man for Bruuns vedkommende bor ta

hensyn til forholdene som de senere utviklet sig, i ethvert fall sa langt frem

som til 1. juni 1917, da anlegget efter voldgiftsdommen av 1919 burde vmrt

faerdig.

Nogen bindende veiledning med hensyn til storrelsen av Bruuns mulige billighetskrav

gir dog ikke det belop som er tilkjendt Olesen. Forholdene med

hensyn til de to havneanlegg var ikke ensartede, og det tor ikke vaere utelukket

åt voldgiftsretten ved sin skjonnsmessige ansettelse av erstatningsbelopet kan

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr

ha tatt et visst hensyn til de tekniske vanskeligheter som arbeidet i Glommen

paa grunn av havbundens beskaffenhet hadde frembudt. I saa henseende bar

dog nevnes åt krav om erstatning for tap forvoldt ved feilagtige oplysninger

om havbundens beskaffenhet var blitt reist av Olesen for voldgiftsretten av

1917, som imidlertid forkastet dette krav. Det blev saa reist paany for voldgiftsretten

av 1923, men blev da avvist som endlig avgjort ved dommen av

1917. ■ , • . ...

Om man nu gaar ut fra åt prisakningen i og for sig kan betinge en viss billighetsgodtgjarelse

til Bruun, vilde det dog ikke vmre retfserdig og rimelig åt

den annen kontraktspart skulde dekke Bruuns derved forvoldte tap, dersom de

akede utgifter kunde vsert spart ved en forsvarlig og planmessig förberedelse

og ledelse av arbeidet. Folgene av egen forsammelighet har Bruun intet billighetskrav

paa aa faa veltet over paa den annen part. Og heller ikke vil han ha

noget rimelig og naturlig billighetskrav paa aa faa sitt tap dekket, saa fremt

han ved forsommelighet og mangel paa fortgång med arbeidet har forvoldt åt

den annen part har maattet överta fullforelsen av arbeidet paa en tid da det

fält sserlig kostbart aa bringe det til avslutning, og den annen part som felge

derav er paafort et tap som opveier Bruuns eget tap.

Hvorvidt de av Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen fremforte klagemaal over

Bruuns utforelse og ledelse av arbeidet er rettmessige, er det vanskelig for forliksnevnden

aa opgjore sig en virkelig berettiget mening om.

Voldgiftsretten av 1919 har fastslaatt åt Bruun hadde skjellig krav paa en

forlengelse av kontraktens arbeidstid med 5 maaneder til 1. juni 1917. Den

har konstatert åt der ved denne tid, da arbeidet skulde vsert färdig, gjenstod

en meget betydelig del av det. Men den har intet uttalt om hvorvidt aarsaken til

åt arbeidet innen denne tid ikke var blitt fullfort, er aa soke i forsommelighet

fra Bruuns side. Naar voldgiftsretten — tiltross for åt Bruun ikke hadde fullfort

arbeidet i rett tid — frifant ham for Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens

krav om dagbot, var det forholdene efter 1. juni 1917 som forsaavidt hadde vsert

bestemmende for voldgiftsretten. Den fant nemlig åt der fra tiden omkring 1.

juni 1917 da arbeidet burde vsert fserdig, og til den tid da arbeidet blev fratatt

Bruun i april 1918, hade vsert saadanne vanskeligheter _ för arbeidsdriften åt

Bruun hade hatt rett til aa kreve en forlengelse av arbeidstiden i medhold av

kontraktens § 12.

Heller ikke voldgiftsdommen av 1923 uttaler sig om der har foreligget nogen

forsommelighet fra Bruuns side for 1. juni 1917. Frifinnelsen av Bruun for

Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens krav paa dekning av merutgiftene ved fullforelsen

av arbeidet er bygget paa hvad dommen av 1919 hadde antatt om forholdene

efter 1. juni 1917.

Naar saaledes forliksnevnden staar uten nogen veiledning i uttalelser fra de

to voldgiftsretter som har behandlet mellemvserendet mellem Bruun og Vägoch

Vattenbyggnadsstyrelsen, har man ikke dristet sig til, bare med grunnlag

i det for nevnden foreliggende materiale, aa fastslaa positivt åt det er forsommelighet

og mangel paa planmessig ledelse fra Bruuns side som er den virkelige

aarsak til hans tap, og åt som folge derav enhver billighetsgodtgjorelse til

ham bor vaere utelukket.

Paa den annen side kan det sies åt forutsetningen for en billighetsgodtgjorelse

burde vsere åt det var paa det rene åt Bruun i enhver henseende hadde

drevet arbeidet forsvarlig, og åt han derfor var uten skyld i åt det blev dyrere

enn beregnet. Et saadant bevis fra Bruuns side kan ikke sies aa foreligge.

Det vilde dog neppe stemme med det billighetssynspunkt man mener aa

burde legge til grunn, om man ut fra en altfor streng opfatning av bevisbyrdens

stilling vilde frakjenne Bruun enhver billighetsgodtgjorelse. Men naar

det gjelder storrelsen av en passende billighetsgodtgjorelse, kan man ikke und
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

•2 7

late aa maatte regne ogsaa med den muligliet åt Bruun ikke har drevet arbeidet

med den energi som kunde kreves av ham.

Hvad saa angaar de nkede utgifter som maa antas aa ha vrnrt uforskyldte og

uundgaaolige, kan Bruun ikke ha billig krav paa aa faa disse dekket i sin

helhet av den annen part. Lengere enn til en passende fordeling av disse utgifter

kan man ikke kornnie, selv ut fra et billighetssynspunkt. Ved fordelingen

kan man heller ikke se bort fra åt fullforelsen av arbeidet har kostet den svenske

stat et belop som langt överstiger den del av kontraktssummen som svarte

til den av Bruun ufullforte del av arbeidet, og åt saaledes denne del av arbeidet

er blitt upaaregnet meget dyrere for den svenske stat enn i kontrakten

fastsatt.

Men samtidig kan man, naar billighetshensyn skal vsere avgjorende, heller

ikke se bort fra åt den del av arbeidet som Bruun har utfört, er blitt betalt med

eu pris som var fastsatt i 1913, og som derfor sikkerlig laa under hvad der

efter utforelsestidens forhold vilde vsert en rimelig og billig godtgjorelse for arbeidet.

Bet kan sies åt Bruun, da dyrtiden grep inn med okede og upaaregnede utgifter,

burde ha stillet Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen fritt, saa den hadde

hatt valget mellem enten aa betale ham hoiere pris eller ogsaa samtykke i åt

kontrakten blev hevet. Og det kan med en viss foie sies åt Bruun, ved aa holde

fast ved kontrakten saa lenge som han gjorde, har avskaaret Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen

fra aa ta standpunkt til, om den vilde foretrekke selv aa

ut.fore arbeidet fremfor aa godtgjore Bruun hans dyrtidstillegg. Men Bruuns

forhold forsaavidt kan til nogen grad finne sin förklaring i åt Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen

overfor ham hadde hevdet den opfatning, åt den, om

Bruun gav op arbeidet, hadde rett til aa la det fullfore for hans regning og

risiko. Det kan forstaaes åt Bruun ikke uten videre vilde gi arbeidet fra sig

paa det vilkaar.

Det bor i denne henseende ogsaa komme Bruun tilgode åt rettsopfatningen

med hensyn til virkningene av ekonomisk force majeure paa den tid ennu var

usikker, og paa ingen maate avklaret.

Det kan ogsaa nevnes, åt uaktet L. C. Olesens krav paa dyrtidserstatning for

Glommen-anlegget forst fremkom efter åt hans arbeide med dette anlegg vaT

avsluttet, blev der saavidt sees —■ ikke paa det grunnlag reist nogen innvending

mot åt voldgiftsretten tilkjendte ham en passende erstatning.

Hvad angaar storrelsen av det tap som Bruun har lidt som folge av uventet

okede varepriser og arbeidslonninger og paa grunn av krigsvanskelighetene i

det hele, finner man ikke uten videre aa kunne legge til grunn Bruuns foreliggende

opgave over det tap entreprisen har paafort ham. Dette tap kan ogsaa

omfatte poster som ingen förbindelse har med krigsvanskelighetene.

Under voldgiftsprocedyren i 1919 var hans dyrtidskrav kr. 194,000, hvortil

kom kr. 33,000 som vederlag for åt arbeidet skulde vsere blitt fordyret ved åt

Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen hadde krevet fullforelse av arbeidet paa en

tid da den av verdenskrigen skapte force majeure efter Bruuns mening hadde

gitt ham rett efter kontraktens § 12 til aa la arbeidet hvile. Heller ikke disse

belop er nsermere legitimert for forliksnevnden.

Imidlertid er det, som foran nevnt, i og for sig sandsynlig åt verdenskrigen og

de vanskeligheter den forte med sig virkelig har paafort Bruun utgifter som

man paa forhaand vanskelig kan ha regnet med. Ut fra almindelige betraktninger

av denne art er det antagelig ogsaa åt Statskontoret har funnet aa kunne

uttale i sin betenkning av 23. oktober 1926, åt det ikke hadde nogen anledning

til aa betvile riktigheten av Bruuns opgivender om storrelsen av hans tap og

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 2232.

hans anforsel om åt den storre del av tapet skrev sig fra prisstigningen under

krigen.

Ogsaa i L. C. Olesens voldgiftssak av 1923 var hans tap paa prisstigningen

bare anslagsvis ansatt, uten — saavidt sees — nermere legitimasjon fra Olesens

side for hvordan man var kommet til det belop som var opfort som prisstigningstapet.

.

Selv om det, efter det materiale forliksnevnden har hatt til sin raadighet og

efter forholdets natur i det hele, ikke lar sig gjore aa opstille eksakte tall, mener

man efter hele totalbilledet av forholdet og i betraktning av det vederlag

Bruun i henhold til kontrakten har faatt for sitt arbeide, — åt der er grunn til

aa anta åt hans upaaregnede utgifter har gaatt op i et saadant belop åt det

vilde virke ubillig tungt for ham om hele tapet skulde bli hvilende paa ham. Et

stottepunkt forsaavidt har man i åt voldgiftsretten av 1923 i L. C. Olesens sak

fant åt hans arbeide med Glommen-anlegget inntil han i august 1916 opgav det,

var blitt utfört i en tidsperiode da prisstigningen som folge av krigen hadde

naadd en saadan höide åt han var berettiget til aa instille arbeidet.

Til det direkte tap Bruun maa antas aa ha hatt i form av okede utgifter, kommer

ogsaa det rentetap som han i de forlopne aar har hatt paa disse uttellinger.

Man finner saaledes — alle forhold tatt i betraktning — att det er tilstede et

grunnlag for en passende billighetsgodtgjorelse til Bruun for hans arbeide med

Träslof havn.

Naar nevnden ut fra sine overveielser og droftelser av de ulike hensyn som

komme i betraktning, skal uttale sig om storrelsen av en saadan billighetsgodtgjorelse,

vil man ha uttalt åt den skjonsmessige fastsettelse av et bestemt belop

efter sakens natur maa fremby store vanskeligheter, og den vil hvile paa saa vidt

mange usikre faktorer åt den nodvendigvis til en viss grad maa bli vilkaarlig.

Ut fra hvad saaledes er anfört og efter aa ha overveiet hvad der i vedheftede

sservotum er uttalt av et av nevndens medlemmar, revisjonssekretser Bagge, er

opmannen blitt staaende ved aa bringe i förslag åt den Svenske Stat utbetaler til

Bruun en billighetsgodtgjorelse som ansettes til 75,000 — fem og sytti tusen

kröner.

Professor Sindballe, som principalt har holdt paa et hoiere belop, har subsidisert

sluttet sig til opmannens förslag.

Revis jonssekretaer Bagge har under henvisning til sitt vedheftede sservotum

funnet aa burde bringe i förslag en billighetsgodtgjorelse som settes till 30,000

— tretti tusen — kröner.

Oslo 5 februar 1929. Köbenhavn, 6. Februar 1929.

Paal Berg. Kristian Sindballe.

Stockholm den 11 februari 1929.

Algot Bagge.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tu proposition nr 23$.

2!)

Saervotum, avgift av revisjonssekretser Bagge:

Därest till följd av förhållanden, som världskrigets skärpning och utvidgning

medfört och som icke varit att förutse, kostnaden för utförandet av arbetet på

Träslöfs hamn blivit så väsentligt stegrad att arbetets fullgörande till avtalat

pris skolat för Bruun medföra en ekonomisk uppoffring av den storlek, att densamma

måste antagas hava legat helt och hållet utanför förutsättningarna för

parternas överenskommelse, hade enligt grunderna för en av Sveriges Högsta

Domstol den 14 februari 1923 meddelad dom (Nytt Jurid. Arkiv Avd. I sid.

20) Bruun, vid den tidpunkt då en sådan ekonomisk force majeure inträtt, ägt

rätt att såsom villkor för arbetets fortsättande uppställa en ökning av det avtalade

priset med en med hänsyn till omständigheterna skälig del av kostnaden

på grund av prisstegringen, samt att, om denna fordran ej uppfyllts, häva avtalet.

Bruun har emellertid, frånsett ett yrkande att Bruun skulle erhålla ersättning

för prisstegring å cement, vilket yrkande Bruun t. o. m. motiverade med

det av .Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen avvisade påståendet att det arbete, till

vilket cementen skulle användas, ej hörde under kontraktet, först på ett tämligen

sent stadium i arbetet, nämligen under hösten 1917, framställt yrkanden om

betalningens utgående efter ändrade grunder. Då Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen

under hänvisning till kontraktet avslog dessa yrkanden, fortsatte

Bruun likväl arbetet.

När Bruun stod inför valet mellan att häva kontraktet, därest dyrtidstillägg

ej beviljades, eller att fortsätta arbetet, valde han alltså det senare.

Arbetet skulle enligt det mellan Bruun och Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen

träffade avtalet vara fullgjort vid utgången av år 1916. Skiljemännen i

1919 års skiljedomsförfarande medgåvo emellertid, med hänsyn till de mellan

Styrelsen och Bruun förda vidlyftiga underhandlingarna om förändringar i sättet

för arbetets utförande, en utsträckning av arbetstiden, och fastställde den 1

juni 1917 såsom den dag, då arbetet bort vara avslutat. Vid denna tid återstod

en högst betydande del av arbetet. Då styrelsen i april 1918 under åberopande

av § 13 i kontraktet fråntog Bruun arbetet, var en betydande del av detsamma

alltjämt ofullbordad. Genom Bruuns underlåtenhet att inom behörig tid fullgöra

arbetet har dettas slutförande för Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen, som

till följd av det redan påbörjade arbetets beskaffenhet ej kunnat dröja med dess

fullbordande, dragit en merkostnad på grund av prisstegringen, som uppgått, till

ett högst betydande belopp. Bruun har icke kunnat styrka, att underlåtenheten

att inom behörig tid slutföra arbetet icke kan tillräknas honom såsom försummelse.

Under sådana förhållanden torde det var föga sannolikt att svensk domstol

skulle med stöd av svensk rätt hava till någon del bifallit Bruuns ersättningsanspråk.

Förlikningsmännen skola emellertid enligt det dem givna uppdraget verkställa

en undersökning ur billighetsynpunkt av Bruuns mellanhavanden med

Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen. Beskaffenheten av det sålunda medddelade

uppdraget samt de förhandlingar mellan representanter för de svenska och danska

Tegeringarna, som föregått förlikningsnämndens tillsättande, torde giva vid

handen, att fullt så stränga krav på bevisningen och ett så noggrant beaktande

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

av bevisbördans fördelning, som vid en domstol eller till och med vid en skiljedomstol

skulle varit på sin plats, icke böra här uppställas, liksom ock vid förlikningsmannens

undersökning omständigheter, till vilka vid ett domstols- eller

skiljemannaförfarande icke kunnat tagas hänsyn, här icke böra lämnas alldeles

utan beaktande.

Vad då först beträffar den omständigheten, att Bruun, då Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen

avvisade av Bruun framställda förslag om pristillägg, icke

nedlade arbetet, torde ett sådant förfarande i viss mån finna sin förklaring i den

stora ovisshet rörande ekonomisk force majeures betydelse för rätt att häva avtal,

som vid nämnda tid förefanns, och i den betydande risk för Bruun, som, i

händelse en sådan rätt ej ansåges ha inträtt, förelåg i kontraktets bestämmelser

om dagabot samt Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens rätt att på Bruuns räkning

och risk utföra ofullbordat arbete.

Å andra sidan bör beaktas, att, såsom förut angivits, frånsett ett yrkande av

Bruun att erhålla pristillägg i händelse av ytterligare prisstegring å cement,

Bruuns framställningar om tilläggsbetalning samtliga framkommit på ett tämligen

sent stadium i arbetet, nämligen tidigast under hösten 1917. Man får av

Bruuns förfarande det intrycket, att han av olika anledningar, bland andra

möjligen förhoppning om ett snart förestående slut på kriget och därefter följande

prissänkning, i det längsta inriktat sig på ett fullgörande av kontraktet

enligt den däri stadgade betalningen men med en del extra tillägg för särskilda

arbeten.

Att å andra sidan Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen ansåg det vara i beställarens

intresse att Bruun i det längsta på de i kontraktet bestämda betalningsvillkoren

fortsatte arbetet, synes framgå bland annat av den ställning styrelsen

intog, jämväl sedan den kunnat skilja Bruun från arbetet.

Även om, på sätt ovan angivits, Bruuns tvekan att sätta saken på sin spets

kan anses förklarlig, och således, ur billighetssynpunkt sett, Bruun icke redan

på grund av underlåtenheten att häva avtalet bör anses avskuren från varje ersättning,

måste dock även ur nämnda synpnkt den omständigheten att Bruun

fortsatt arbetet i fullt medvetande om att motparten icke under några förhållanden

vore villig att betala något som helst dyrtidstillägg, tilläggas en stor betydelse

vid bedömandet av frågan huruvida ersättning bör utgå för den exorbitanta

delen av Bruuns kostnadsökning på grund av prisstegringen.

Härefter böra tagas i betraktande de förhållanden som, med beaktande av vad

nu sagts och även den vägande omständigheten att Bruuns anspråk ogillats i

lagligen bindande skiljedomar, kunna tala för en fördelning i ifrågavarande fall

mellan beställare och entreprenör av den senares kostnader på grund av prisstegringen,

och vidare spörsmålet huruvida det får antagas, att dröjsmålet med

arbetets utförande icke kan tillrä.knas entreprenören såsom fö''rsummelse.

Bruun har hävdat, att hans avtal med Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen av

den 19 januari 1915 i fråga om tiden för ingåendet borde vara att betrakta såsom

likställt med de av Olesen år 1913 ingångna kontrakten rörande Träslöf och

Glommen och således vara att anse såsom ett avtal ingånget före kriget. Någon

rättslig grund för en sådan ståndpunkt föreligger icke.

Emellertid har under förlikningsförhandlingarna från dansk sida — under

åberopande av en av Viggo Ottosen den 15 januari 1915 till Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen

ingiven skrivelse, däri Ottosen, med hemställan att Bruun

måtte antagas till huvudentreprenör vid Träslöf, anfört, att Ottosen, som hade

i Träslöf sarbetet stående ett kapital av 121,000 kronor, hade en rimlig chance

att få tillbaka penningarna, om Bruun antoges, — uppgivits, att Bruun och

ytterligare en person hade del jämte Ottosen i denna finansiering av Träslöfsarbetet

och att denna omständighet medfört, att Bruun vid övertagandet av

Träslöfsentreprenaden befunnit sig i ett visst ekonomiskt tvångsläge, som med
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13it.

31

verkat till att oaktat den av kriget föranledda prisstegringen då redan börjat,

Bruun likväl på oförändrade betalningsvillkor åtagit sig arbetet.

Någon ledning föreligger dock icke för bedömande vare sig av storleken av

de penningintressen Bruun skulle haft i detta konsortium eller av frågan, huruvida

Bruun övertagit arbetet för att söka rädda ofördelaktigt placerade penningar

eller av annan anledning. För övrigt synes även ur billighetssynpunkt vad

sålunda från dansk sida framhållits sakna betydelse. Den utgångspunkt i tiden,

efter vilken kravet på ett skäligt beaktande från Bruuns sida av krigets

inverkan på prisstegringen bör bedömas, kan ej av sådan anledning, som nu

gjorts gällande, sättas längre tillbaka än till den tidpunkt som eljest skulle vara

avgörande d. v. s. tiden för Bruuns övertagande av kontraktet den 19 januari

1915.

Ej heller kan jag finna, att såsom från dansk sida gjorts gällande, ett uttalande

i skiljedomen mellan Olesen och Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen den

5 januari 1923, att de av styrelsen å Glommens hamn utförda arbetena ägt rum

under en tidsperiod, då prisstegringen i följd av kriget nått en sådan höjd att

Olesen måste anses varit berättigad att inställa arbetet, kan medföra att Bruun

bör anses hava ägt rätt att på grund av prisstegringen frånträda sitt avtal samtidigt

som Olesen nedlade arbetet i augusti 1916.

Bruun har icke vare sig under skiljemannaförfarandet eller sedermera framlagt

några specificerade uppgifter på de kostnader prisstegringen medfört för

honom. Han har endast angivit några klumpsummor, olika vid olika tillfällen,

som icke varit atföljda av nagon specifikation och därför icke kunnat tjäna

till någon som helst ledning.

Man är därför i fråga om tidpunkten för inträdet av en ekonomisk force majeure

för Bruun hänvisad till det bedömande, som kan ske på grund av den prisindex

och de grafiska framställningar, som åberopats i och bifogats svenska

Utrikesdepartementets memoranda.

Enligt den prisindex över den allmänna lönenivån, som åberopats i Utrikesdepartementets

^memorandum den 29 december 1928, var i mitten av juli 1916

prisstegringen å löner i förhållande till den 1 januari 1915 inemot 12 %. Enligt

den grafiska framställning, som Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens kontrollant

vid arbetet ingav till styrelsen i början av år 1918, och som bifogats

Utrikesdepartementets memorandum den 1 februari 1929, var emellertid vid

Träslöf prisstegringen i mitten av år 1916 i förhållande till den 1 januari 1915

för stenhuggare högst 6 %, för timmermän högst 3 % och för grovarbetare högst

4.7 %. Beträffande byggnadsmaterialier var enligt den Utrikesdepartementets

förstnämnda memorandum bifogade prisindexen prisstegringen i förhållande

till den 1 januari 1915 inemot 50 °/°, och enligt samma prisindex för byggnadsmaterialier

och arbetslöner, efter en sammansättning av 33 % materialier och 67 %

arbetslöner, 26 %. Räknas med den stegring av arbetslönerna, som faktiskt förelåg

vid Träslöf, går alltså i mitten av år 1916 för Bruun prisstegringen för

byggnadsmaterialier och löner upp till högst 20 % i förhållande till den 1

januari 1915.

Därvid är dock att märka att bland materialierna icke ingått bränslematerialier,

varav priset på kol, som^ krävdes särskilt för mudderverket, vid nämnda

tid stigit betydligt i pris. Då emellertid hela den muddring och schaktning,

som Bruun utförde före arbetets övertagande från styrelsens sida, uppgått till

endast 12,163 m3, måste den på grund av prisstegring ökade driftkostnaden vid

nu nämnda tidpunkt för mudderverket hava varit tämligen obetydlig. Detsamma

gäller i än högre grad i fråga om de använda kvantiteterna bensin och

fotogén, för vilka prisstegringen intill nämnda tid ej var avsevärt högre än å

byggnadsmaterialierna.

Vid en prövning av frågan om ekonomisk force majeure måste för övrigt be
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

träffande den prisstegring, som inträffat å materialier, beaktas, att en ^entreprenör

bör antagas hava vid tiden för entreprenadavtalets ingående, där så kunnat

ske, i regel försäkrat sig om erforderliga materialier till gällande pris.

Har han underlåtit detta under tider av betydande prisväxlingar, innebär det

ej sällan endast en spekulation i fallande priser, som i händelse den misslyckas

bör drabba honom själv.

På grund av vad sålunda anförts och då Bruun avslutat avtalet fyra och en

halv månader efter krigets utbrott, kan icke sägas att för Bruun kostnaden för

arbetets utförande blivit, då Olesen i mitten av år 1916 nedlade arbetet, till

följd av prisstegringen så ökad, att ekonomisk force majeure då förelegat för

Bruun.

Att av skiljedomen mellan Olesen och Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen

draga några slutsatser rörande frågan huruvida dyrtidsersättning till större

eller mindre belopp eller icke alls skall utgå till Bruun i anledning av Träslöfsarbetet,

synes i lika måtto vanskligt. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen

förklarade visserligen i skiljemannaförfarandet i Olesens sak i april 1923, att

om skiljemännen komme att lämna styrelsens yrkande om ersättning för kostnadsökning

under den tid styrelsen omhänderhaft arbetet utan bifall, styrelsen

funne skäligt, att Olesen till den del som skiljemännen kunde finna billigt,

tillerkändes ersättning för den genom prisförhöjningen honom tillskyndade förlusten

samt att styrelsen varken ville medgiva eller bestrida, att kostnadsökningen

på grund av prisstegringen uppgått till det av Olesen angivna beloppet

sextiofemtusen kronor; och denna förklaring ledde till att Olesen i skiljedomen

tillerkändes ersättning med fyrtiofemtusen kronor.

Huru näraliggande jämförelser mellan Olesens och Bruuns mellanhavanden

med Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen än kunna synas, måste dock beaktas, att

på grund av de med Glommenentreprenaden förknippade särskilda förhållandena

sådana jämförelser lätt leda vilse. Olesens kontrakt var ingånget år 1913; Olesen

anförde som skäl för arbetets nedläggande den 5 augusti 1916 ej blott »de vanskliga

affärsförhållanden som kriget i Europa skapat», utan även »att kontraktsbestämmelsernas

uppgifter om muddringsarbetet icke överensstämde med verkliga

förhållandet» — ett påstående som gav skiljemännen vid 1917 års skiljemannaförfarande

anledning uttala att muddringsarbetet blivit avsevärt svårare

och kostsammare än Olesen med ledning av de uppgifter om bottnens beskaffenhet.

som arbetsbeskrivningen och formuläret till kostnadsanbud innehålla,

haft anledning beräkna — och slutligen synas jämväl i övrigt i vissa

avseenden svårigheterna för arbetets utförande hava varit större vid Glommen

än vid Träslöf.

Att sådana och andra särskilda omständigheter medfört, att Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen

och till följd därav även skiljemännen ställt sig synnerligen

välvilliga mot Olesen, synes påtagligt.

Bruuns ekonomiska force majeure måste anses hava inträtt vid en mycket

senare tidpunkt än Olesens. Ända intill mitten av år 1917, då efter en strejk

lönenivån vid Träslöf stegrades i förhållande till den 1 januari 1915 för stenhuggare

med 27.5 %. för timmermän med 22 % och för grovarbetare med 18.6 %,

var högsta stegringen i förhållande till den 1 januari 1915 för stenhuggare 7.8 %,

för timmermän 4 % och för grovarbetare 9.3 %. Vid bestämmande av en ersättning

för den exorbitanta delen av Bruuns kostnadsökning måste alltså beaktas,

att, om hänsyn tages allenast till lönestegringen, en tillämpning av kontraktets

priser under utförandet av den ojämförligt största delen av arbetet

icke till någon del kan hava legat helt och hållet utanför parternas förutsättningar

för avtalet. En ersättning till Bruun för den exorbitanta delen av

Bruuns kostnadsökning måste därför, även om i viss mån hänsyn tagas jämväl

till prisstegringen å materialier och även med beräkning, att prisstegringen

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

33

u materialier skedde mycket snabbare och till högre belopp än lönestegringen,

stanna vid ett jämförelsevis lågt belopp.

Ifrågasättas kan emellertid, om det är skäligt, att Bruun utfår ens ett sådant

belopp. Som ovan nämnts återstod, då arbetet skolat vara färdigt, en högst

betydande del därav, och då Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen övertog arbetet,

kvarstod jämväl en betydande del av detsamma. Bruun har icke kunnat styrka,

att dröjsmålet med arbetets slutförande inom behörig tid icke kan tillräknas

honom såsom försummelse.

Visserligen har Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen i avgivet utlåtande den 31

maj 1921 yttrat, att det icke rimligen kunde krävas, att Bruun skulle gälda

den ökade kostnaden efter den tidpunkt, då arbetets fullbordande måst övertagas

av Styrelsen, och detta uttalande kunde synas grundat på den uppfattningen,

att något dröjsmål med arbetets utförande, som låge Bruun till last

och på den grund gjorde honom ersättningsskyldig, icke kunde anses hava

förelegat.

Beaktas bör emellertid, att Styrelsens nämnda utlåtande avsåg tillstyrkande

av en uppgörelse, varigenom såväl Bruun som Styrelsen skulle avstå från ansprak

på ersättning för kostnader orsakade av dyrtiden. I varje fall har Styrelsen

vid skiljemannaförfarandet år 1919 gjort gällande att dröjsmålet med

arbetets utförande vore att tillskriva Bruuns försummelse, liksom också under

den tid Bruuns arbete pågått denna uppfattning hävdats av Styrelsens posthavande

ingenjör vid arbetet och av Styrelsen själv i dess brevväxling med Bruun;

och efter avgivandet av nämnda utlåtande har, sedan uppgörelse på nämnda

eJ kommit till stand, Styrelsen vid 1923 års skiljemannaförfarande framställt

yrkande om förpliktande för Bruun att ersätta merkostnaden utöver kontraktsbeloppet.

Jag delar emellertid den norska och den danska förlikningsmannens uppfattning^

att det föreliggande materialet icke med säkerhet utvisar en försummelse

från Bruuns sida av beskaffenhet att böra helt utesluta honom från att

i viss man erhalla ersättning för den honom tillskyndade kostnadsökningen på

grund av prisstegring. Ej heller bör under förhandenvarande förhållanden den

omständigheten att å andra sidan Bruun icke styrkt, att försummelse icke ligger

honom till last, föranleda en sådan utgång. Emellertid kan vid bestämmandet

av ersättningens belopp ej bortses från att Bruun dock sannolikt varit

åtminstone i viss mån vållande till dröjsmålet med arbetets fullgörande inom

behörig tid.

Vid övervägande av vad sålunda anförts och i övrigt förekommit har jag

funnit mig väl böra föreslå att ersättning skall utgå till Bruun, men att beloppet

av denna ersättning icke skall sättas högre än trettiotusen kronor.

Oslo den 3 februari 1929.

Algot Bagge.

Bihang till riksdagens pivtokoll 1929. 1 samt. 196 häft. (Nr 232.)

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1929:233 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gottgörelse med anledning av visst av danske undersåten E. Bruun framställt krav mot s a1 i texten
  2. SU 1929:115 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gottgörelse med anledning av visst av danske undersåten E. Bruun framställt krav mot svenska staten. s. 1 i texten