Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om befrielse i visst fall för befälhavare eller förare å luftfartyg, hörande till krigsmakten, från skyldighet att gälda skadestånd

13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1929:3, Med förslag till lag om befrielse i visst fall för befälhavare eller förare å luftfartyg, hörande till krigsmakten, från skyldighet att gälda skadestånd

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

1

Nr 3.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

befrielse i visst fall för befälhavare eller förare å luftfartyg,

hörande till krigsmakten, från skyldighet att

gälda skadestånd; given Stockholms slott den 9 november

1928.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om befrielse i visst fall för befälhavare eller

förare å luftfartyg, hörande till krigsmakten, från skyldighet att gälda skadestånd.

GUSTAF.

Georg Bissmarlc.

Bihang till riksdagens protokoll 1929

1 sand. 3 häft. (AV 3.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Förslag

till

Lag

om befrielse i visst fall för befälhavare eller förare å luftfartyg, hörande

till krigsmakten, från skyldighet att gälda skadestånd.

Härigenom förordnas som följer:

Vad i 33 § 4 mom. strafflagen för krigsmakten är stadgat angående befrielse

i visst fall för befälhavare å krigsmaktens fartyg från skyldighet att

gälda skada eller kostnad skall gälla jämväl beträffande krigsman, vilken

under utövande av befäl å luftfartyg, hörande till krigsmakten, eller såsom

förare å sådant fartyg är ansvarig för dess säkerhet.

Mål angående förseelse, varigenom uppkommit skada eller kostnad, från

vars ersättande befrielse kan, enligt vad ovan sägs, äga rum, skall, utan hinder

av bestämmelserna i 185 § strafflagen för krigsmakten om vad till disciplinmål

räknas, tillhöra krigsdomstols upptagande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 28 september 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,

Lyberg, von Stockenström.

Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet anför chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén:

»I fråga om skadestånd skall vid tillämpning av strafflagen för krigsmakten

jämlikt föreskrift i 33 § fjärde stycket lända till efterrättelse vad i allmän lag

finnes stadgat. Har krigsman, som under utövande av befäl å krigsmaktens

fartyg är ansvarig för dess säkerhet, vid fartygets manövrering eller navigering

begått förseelse, som i 130 § sägs, är han dock, där han ej varder dömd till

svårare straff än disciplinstraff, icke skyldig gälda skada eller kostnad, som

genom förseelsen tillskyndats kronan eller annan.

I en till justitiedepartementet den 13 december 1927 inkommen skrivelse

har chefen för flygvapnet erinrat, hurusom det gjorts gällande att luftfartyg

icke omfattades av nyssberörda undantag från de allmänna skadeståndsreglerna.

Vore denna tolkning riktig, syntes av behovet påkallat, att stadgandet

gåves sådan ändrad lydelse, att det bleve tillämpligt jämväl beträffande nämnda

transportmedel.

Med anledning av framställningen har krigshovrätten i ett efter remiss avgivet

utlåtande anfört, att — som vid den tid, då i strafflagen för krigsmakten beträffande

befälhavarna å krigsmaktens fartyg infördes ifrågakomna undantag

från de enligt lag gällande allmänna skadeståndsreglerna, eller år 1883,

några krigsmakten tillhöriga luftfartyg icke förekommit — med uttrycket

''krigsmaktens fartyg’ vid stadgandets tillkomst uppenbarligen avsetts allenast

fartyg i vanlig bemärkelse, d. v. s. sådana som uteslutande voro sjögående. Undantaget

kunde därför icke, så som stadgandet vore formulerat, tillämpas å

krigsmaktens luftfartyg, oavsett om vissa av dessa delvis vore sjögående.

Då emellertid de skäl, som vid undantagsbestämmelsens genomförande anfördes,

syntes tala för att befälhavare å krigsmaktens luftfartyg i förevarande

hänseende likställdes med befälhavare å krigsmaktens fartyg i lagens mening,

syntes den av chefen för flygvapnet gjorda framställningen vara befogad.

Behovet av lagändring i åsyftad riktning syntes vara av beskaffenhet att ofördröjligen

och oberoende av allmän revision av strafflagen för krigsmakten

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj :ts proposition nr S.

Departe
ments
chefen.

böra tillgodoses, varför krigshovrätten ville ifrågasätta, huruvida icke åtgärder

för åstadkommande av sådan lagändring omedelbart borde vidtagas.

Utlåtanden i ärendet hava därefter infordrats från arméförvaltningens civila

departement och marinförvaltningen. Marinförvaltningen har förklarat sig

biträda krigshovrättens yttrande. Arméförvaltningens civila departement har

— under erinran att till departementets förvaltningsområde icke vore hänförliga

frågor om anskaffning, tillsyn eller vård av den för luftfartstjänst avsedda

materielen, liksom att icke några anslag för angivna ändamål disponerades av

departementet -— funnit sig icke kunna därutöver avgiva något utlåtande.

Med avseende å stadgandet i 33 § fjärde stycket strafflagen för krigsmakten

synes mig med fog kunna ifrågasättas, huruvida stadgandets ordalydelse

med nödvändighet föranleder till den tolkning, att därunder inbegripas allenast

sjögående fartyg. Där ordalagen icke tydligt utmärka en motsatt

innebörd, torde i allmänhet lagens bestämmelser hava ansetts äga tillämpning

även å det nyinrättade flygvapnet. En jämförelse med vissa stadganden i

lagen kan emellertid göra tveksamt, i vad mån denna friare tolkning kan vara

berättigad i särskilda fall. Den oklarhet, som härutinnan förefinnes, ökas obestridligen

därigenom, att i särskilda författningar rörande flygvapnet uttrycket

''flygvapnets fartyg’ utan närmare bestämning icke lärer avse andra än sjögående

fartyg, vilka såsom moderfartyg för flygplan eller för annat ändamål

göra tjänst inom detta vapen. För att otvetydigt fastslå den ifrågavarande

speciella skadeståndsregelns tillämplighet å flygfartyg av alla slag synes

därför en lagstiftningsåtgärd vara erforderlig.

Grunderna för undantaget från den i allmänna strafflagen stadgade huvudregeln,

att skadestånd skall gäldas av den brottslige, evad brottet skett med

uppsåt eller av vållande, äro, enligt uttalande av lagrådet under förarbetena

till 1914 års krigslagstiftning, två och av något olika slag. I detta sammanhang

hade plägat framhållas, att en strängt genomförd tillämpning av skadeståndsreglerna

skulle leda till ett fullständigt missförhållande mellan förseelsen,

som ofta inskränkte sig till ett under knappaste rådrum begånget misstag

eller förbiseende, å ena, och påföljden, som kunde innebära ekonomisk ruin,

å andra sidan. Såges saken från denna synpunkt, vore de militära fartygsbefälhavarna

närmast att jämföra med befälhavarna å handelsfartyg. Vid lagens

tillkomst (se förordningen den 6 juni 1883) framhölls, att ersättning icke

av de senare utkrävdes i motsvarande fall. Rederiet hade sitt fartyg assurerat

och finge sin ersättning av assuradören. Denne hade visserligen regressrätt

emot befälhavaren men avhölles från dess begagnande av en allmän opinion.

Ifrågavarande bestämmelse i strafflagen för krigsmakten åstadkomme således

en faktisk likställighet mellan olika slag av fartygsbefälhavare. Om man

fasthölle, att här endast vore fråga om sådana ringare förseelser, som kunde

försonas med disciplinstraff, komme i själva verket nämnda billighetsgrund

att visa sig vara av mera allmän giltighet. En god husbonde skulle helt visst

icke i liknande fall hårdhänt behandla en eljest oförvitlig tjänare. Men till

denna mera allmängiltiga synpunkt komme ett ytterligare, för sjövapnet sär
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

5

eget skäl, grundat mera på det allmännas intresse än på omtanken för befälhavaren.

Man borde av sjömannen fordra en alldeles särskild beslutsamhet och

handlingskraft, ja till och med djärvhet. Dessa egenskaper, nödvändiga i ett

krig, måste under övningar i fredstid utvecklas och befästas. Man borde härvid

tänka sig t. ex. förhållandena under ett nattligt torpedbåtsanfall, eller då

det gällde att hastigt leta sig fram genom hemliga leder. Man kunde ej vänta

annat än att handlingskraften, som dock i så hög grad vore av nöden, skulle

förlamas, om den sjömilitäre befälhavaren nödgades ständigt handla med den

tanken för ögonen att även det minsta felgrepp kunde medföra hans fullständiga

ruin. Just ur det allmännas synpunkt måste fördenskull lagstiftningen

sikta till att befria honom från en dylik känsla av ovisshet.

Dör min del finner jag uppenbart, att de skäl, som alltså varit bestämmande

för att de allmänna skadeståndsreglerna icke erhållit obegränsad tillämpning

i fråga om befälhavare å krigsmaktens sjögående fartyg, äga enahanda

giltighet beträffande dem, som utöva militärt befäl å luftfartyg. Härav följer,

att jag finner mig böra tillstyrka en lagstiftningsåtgärd i den nu angivna riktningen.

I ett av särskilda inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga år 1926

avgivet betänkande angående vissa bestämmelser, som erfordrades för att krigslagarna

i särskilda avseenden skulle erhålla tillämpning å flygvapnet (jfr lagen

den 11 mars 1927, nr 50), anmärktes, att det beträffande bland annat stadgandet

i omförmälta 33 § fjärde stycket kunde sättas i fråga att med fartyg jämställa

flygvapnets luftfarkoster, åtminstone då dessa vore av stöTre dimensioner.

Spörsmålet hade emellertid, yttrade de sakkunniga, icke uppkommit därmed,

att flygvapnet organiserats såsom självständig huvudavdelning av krigsmakten,

utan förefunnits långt tidigare såsom följd av flygmaskiners användande

inom krigsmakten. På grund därav och då frågan ej kunde anses så

brännande, att den ej kunde anstå till prövning i samband med den allmänna

omgestaltning av strafflagen för krigsmakten, som vore under förberedande,

syntes spörsmålet icke för det dåvarande böra föranleda vidare åtgärd.

Vad angår sistberörda uttalande ansluter jag mig till krigshovrättens av

marinförvaltningen biträdda uppfattning att denna fråga icke bör uppskjutas

till den tidpunkt, då en allmän revision av strafflagen för krigsmakten kan

vara färdig för sin lösning. När förslag i sådant hänseende skall kunna framläggas,

är för närvarande icke möjligt att med någon säkerhet bedöma, och under

alla förhållanden torde dessförinnan en ganska avsevärd tid komma att

förflyta. Då spörsmålet om stadgandets tillämpning beträffande flygfartyg

när som helst kan uppkomma, synes det vara av vikt att lagstiftningen på

denna punkt befrias från den inkonsekvens, som enligt min uppfattning ligger

i skiljaktig behandling av sjögående fartyg och flygfartyg.

Den i 33 § fjärde stycket strafflagen för krigsmakten stadgade befrielsen

från ersättningsskyldighet gäller skada ej allenast å kronans fartyg och materiel

utan även å enskild egendom och detta oavsett om målsägaren vänder

sig mot kronan som fartygets redare eller framställer sina anspråk direkt hos

befälhavaren. I detta hänseende föreligger i huvudsak överensstämmelse med den

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

tidigare gällande, år 1883 genomförda lagbestämmelsen i ämnet. Det kan här

anmärkas, att enligt det förslag, som låg till grund för 1914 års strafflag

för krigsmakten och samma år granskades av lagrådet, lindringen i ersättningsskyldigheten

skulle tillämpas blott i fråga om skada å kronans egendom.

På grund av erinran från lagrådets sida bibehölls emellertid en sådan

inskränkning ej i det för riksdagen framlagda förslaget. Lagrådets yttrande

innehöll, att, om stadgandet ej finge äga sin förutvarande tillämplighet, det

åsyftade ändamålet tvivelsutan skulle i väsentlig mån förfelas. Det vore

visserligen sant, att under övningar i fredstid det vore kronans egendom, som

utsattes för de stora riskerna. Åtminstone vad de enskildes fartyg anginge,

hade man rätt att förutsätta att övningarna så anordnades, att dessa fartyg icke

i större män äventyrades. All fara därutinnan kunde dock icke ens under

fredsövningar anses utesluten, och i krig kunde risk för enskildes fartyg lätteligen

uppstå. Annan enskild egendom kunde ock vara utsatt för fara att skadas

eller förstöras under en övning, helst om den företoges nattetid. Även om den

särskilda fara, som vore förbunden med krigsmässiga övningar, företrädesvis

vilade å kronan, återstode de risker, som på sjön förefunnes för alla fartyg, de

kunde nu tillhöra handelsflottan eller marinen. Likaväl som handelsfartyg

möttes under vanskliga förhållanden och kunde kollidera, kunde kollision inträffa

mellan ett krigsfartyg och ett handelsfartyg. Här komme visserligen

den speciella sjömilitära synpunkten att försvinna. Befälhavaren å krigsfartyget

hade att handla med alldeles samma försiktighet som befälhavaren å handelsfartyget.

Däremot kvarstode de allmäna skälen; rådrummet kunde vara

lika knappt för båda. Den nu föreslagna regeln skulle ock här verka synnerligen

otillfredsställande. Vid en och samma kollision kunde det inträffa, att

skada uppstode å det ena fartyget eller å det andra eller ock å båda. I den

mån skadan drabbade det enskilda fartyget, skulle den ersättas av den militäre

befälhavaren; däremot vore han befriad från ersättning för den skada, som

inträffat å krigsfartyget. Det syntes vara omöjligt att uppleta något större

sammanhang med förseelsen beträffande den förra skadan än i fråga om den

senare. Den föreslagna begränsningen syntes således icke vara grundad i

sakens natur. Däremot ville det synas, som den med en lagstiftning av

ifrågavarande beskaffenhet åsyftade fördel för det allmänna väsentligen

komme att minskas. Här skulle åter inträda möjligheten att även det

minsta, på gränsen till straffrihet liggande förbiseende skulle kunna ådraga

befälhavaren oberäkneliga förluster. Det vore denna ovisshet, som kunde

verka tryckande och kanske förlamande på dem, som redan voro inne

på den sjömilitära banan, samt avhållande på dem, som ämnade där söka

inträde. Väl kunde man hoppas, att statsmakterna i ömmande fall komme att

träda emellan; men därigenom avhjälptes ej nämnda känsla av ovisshet. Och

icke utan allt skäl kunde man också förvänta, att en viss obenägenhet mot

dylika eftergifter i fråga om sjömilitära befälhavare kunde soppas just på den

grund att lagen här själv angåve den gräns, intill vilken lindringen i skadeståndsplikten

finge sträcka sig. Att med de gällande bestämmelserna befälhavarens

ansvarskänsla skulle obehörigen slappas torde icke vara att befara.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

7

Straffet kvarstode även för de mindre förseelserna; och för de mera allvarliga

inträdde de vanliga skadeståndsreglerna.

Väl torde den nu ifrågakomna begränsningen av befrielsen från skadeståndsskyldighet

äga mindre praktisk betydelse för flygvapnet än med avseende å marinen.

Åtminstone är skada, vållad under luftfart å person eller egendom, som

ej befordras med luftfartyget, relativt sällsynt och av mindre omfattning. Skäl

för att i detta hänseende försätta befälhavare å luftfartyg i annan ställning

än befälhavare å flottans fartyg synes dock ej vara för handen. Under de för

stadgandets tillämpning uppställda förutsättningarna bör följaktligen all skada

utan avseende å dess natur omfattas av bestämmelsen.

Att enskild person alltså icke skall äga föra ersättningstalan mot befälhavaren

å flygfartyg, torde icke för den skadelidande innebära rättsförlust

eller olägenhet. Utöver vad som följer av allmänna rättsgrundsatser stadgar

lagen den 26 maj 1922 angående ansvarighet för skada till följd av luftfart

en i allmänhet obegränsad skyldighet för den, för vars räkning luftfartyg

brukas, att svara för skada, som i följd av trafiken träffar utomstående. Och

med hänsyn till skada av annan art kan ersättningsplikt komma att åvila

kronan även jämlikt förordningen den 18 juni 1927 om ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Det stadgande, jag alltså funnit böra meddelas, torde lämpligen kunna givas

det innehåll, att undantagsbestämmelsen i 33 § fjärde stycket förklaras skola

äga motsvarande tillämpning beträffande krigsman, som utövar befäl å luftfartyg,

hörande till krigsmakten. I den nyss omförmälta ansvarighetslagen

av år 1922 är uttrycket ''luftfartyg’ en sammanfattande benämning för luftfarkoster

av olika slag och erhåller tydligen i nu förevarande sammanhang

lika innebörd. För närvarande finnas inom flygvapnet icke andra luftfartyg

än flygplan, men inom krigsmakten i övrigt användas jämväl ballonger. I

fråga om båda dessa slag av luftfartyg skulle alltsa stadgandet bliva tillämpligt,

i den mån förutsättningarna därför eljest äro för handen, vilket med avseende

å ballongerna mera sällan torde kunna inträffa. För en begränsning av

stadgandets räckvidd i detta hänseende synes desto mindre vara skäl som bestämmelsen

i 33 § fjärde stycket i fråga om marinen gäller alla farkoster, större

som mindre. Att i lagen upptaga de speciella beteckningar, som i gällande

författningar rörande krigsmakten användas för de båda slag av luftfarkoster,

vilka sålunda för närvarande förekomma, torde icke vara lämpligt, enär det

ingalunda är uteslutet, att andra typer än dessa framdeles komma att ingå i

krigsmaktens utrustning.

Bestämmelsen i 33 § fjärde stycket omfattar även sådan egendom, som ej

tillhör kronan men för dess räkning användes, såsom förhyrt eller rekvirerat

fartyg, vilket enligt givna bestämmelser skall anses tillsvidare tillhöra flottan.

I här förevarande fall blir tydligen förhållandet att uppfatta på liknande sätt.

Det bör ock anmärkas, att enligt lagrummets lydelse befrielse tillgodokommer

även den, som mera tillfälligt utövar befäl och i sådan egenskap ansvarar för ''

fartygets säkerhet.

Av lagtekniska skäl synes den nya bestämmelsen icke böra genomföras i form

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

av ändring i strafflagen för krigsmakten. De specialföreskrifter, som år 1927

med hänsyn till särskilda förhållanden inom flygvapnet utfärdades, blevo nämligen,

såsom redan anmärkts, meddelade genom en särskild lag med vissa till

den militära straff- och rättegångslagstiftningen anslutna bestämmelser. Orsaken

härtill angavs huvudsakligen vara den, att en allmän omarbetning av

sistnämnda lag vore å bane, och det ansågs förty mindre lämpligt att införa

ändringsbestämmelser i de särskilda paragraferna. Ej heller i detta fall torde

i strafflagen för krigsmakten böra infogas bestämmelser, som uteslutande

gälla flygvapnet.

Enligt stadgandet i 185 § under 16) strafflagen för krigsmakten räknas mål

efter 130 § icke till disciplinmål, därest genom den förseelse, som är i fråga,

uppkommit skada, från vars ersättande befrielse enligt 33 § kan äga rum. Den

befälhavare, som har disciplinär bestraffningsrätt, äger således ej att i dylikt

fall upptaga målet till behandling, vadan skadeståndsfrågan kommer att prövas

endast av domstol. Motsvarande bestämmelse bör tydligen meddelas i avseende

å den här föreslagna lindringen i ersättningsskyldighet.

I enlighet med nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet

upprätta förslag till lag angående befrielse i visst fall för befälhavare å luftfartyg,

hörande till krigsmakten, från skyldighet att gälda skada eller kostnad

m. m.».

Föredraganden uppläser härefter sagda förslag av den lydelse, bilaga till

detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälta ändamål inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 3.

9

Bilaga.

Förslag

till

Lag

angående befrielse i visst fall för befälhavare å luftfartyg, hörande till

krigsmakten, från skyldighet att gälda skada eller kostnad in. in.

Härigenom förordnas som följer:

Yad i 33 § fjärde stycket strafflagen för krigsmakten är stadgat angående

befrielse i visst fall för befälhavare å krigsmaktens fartyg, vilken begått förseelse

mot 130 § samma lag, att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen

tillskyndats kronan eller annan, skall äga motsvarande tillämpning

beträffande krigsman, som utövar befäl å luftfartyg, hörande till krigsmakten.

Mål angående förseelse, varigenom uppkommit skada eller kostnad, från

vars ersättande befrielse kan, enligt vad ovan sägs, äga rum, skall, utan hinder

av bestämmelserna i 185 § strafflagen för krigsmakten om vad till disciplinmål

räknas, tillhöra krigsdomstols upptagande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 22 oktober

1928.

Närvarande:

justi tieråden Stenberg,

Appelberg,

Tiselius,

regeringsrådet Söderwall.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 28 september

1928, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till

lag angående befrielse i visst fall för befälhavare å luftfartyg, hörande till

krigsmakten, från skyldighet att gälda skada eller kostnad m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av extra ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsassessorn

Ragnar Gyllenswård.

Lagrådet yttrade:

Lika med föredragande departementschefen anser lagrådet, att de allmänna

skadeståndsreglerna böra i det uti remissprotokollet berörda hänseendet mildras

till förman för dem, som hava befattning med manövrering eller navigering

av krigsmaktens luftfartyg. I sådant syfte har föreslagits motsvarande tilllämpning

av det stadgande i ämnet, som i 33 § 4 mom. strafflagen för krigsmakten

givits med avseende å personal på krigsmaktens sjögående fartyg. I

enlighet härmed skulle mildring i skadeståndsplikten komma de krigsmän

till godo, som under utövande av befäl å krigsmaktens luftfartyg äro ansvariga

för deras säkerhet. Tjänstgöringsförhållandena å de sjögående fartygen,

å ena, samt de inom vårt försvarsväsen för närvarande mest brukliga luftfartygen,

flygplanen, å andra sidan, lära emellertid icke vara så likartade att

nämnda stadgande bör beträffande de senare oförändrat tillämpas. Å de sjögående

fartygen har i allmänhet ingen annan än den, som för befäl, att svara

för manövrering eller navigering. Annorlunda förhåller det sig med avseende

å flygplanen. På dem består besättningen i flertalet fall av två personer,

en förare och en spanare. Befälsrätten tillkommer av dessa den, som

har högsta tjänstegraden, måhända oftast spanaren. Enligt förslaget torde,

om spanaren sålunda har befälet, föraren icke kunna vinna mildring i skadeståndsskyldigheten

i anledning av fel eller försummelse, som han vid flygplanets

manövrering begått. Men då i regel spanaren icke lärer befatta sig med

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

11

själva manövreringen och föraren alltså liar att pa eget ansvar sköta denna,

synas i huvudsak samma skäl tala för tillämpning av den mildrande skadeståndsregeln

vid fel begånget av föraren som om felet varit befälhavarens.

Och därest planet är bemannat uteslutande med en förare, kan denne knappast

sägas utöva något befäl men bör självfallet komma i åtnjutande av den

mildring, som ifrågavarande regel innefattar. Skall således för den ensamme

föraren skadeståndsplikten mildras, är detta ett ytterligare skal för att under

enahanda förhållanden icke utkräva skadestånd av en förare, som står under

befäl av medföljande spanare.

På grund av vad nu anförts hemställer lagrådet om sadan ändring i lagförslagets

första stycke att vad i 33 § 4 mom. strafflagen för krigsmakten

är stadgat angående befrielse i visst fall för befälhavare a krigsmaktens fartyg

från skyldighet att gälda skada eller kostnad förklaras skola gälla jämväl

beträffande krigsman, vilken under utövande av befäl å luftfartyg, hörande

till krigsmakten, eller såsom förare a sådant fartyg är ansvarig för dess

säkerhet. En dylik ändring påkallar även jämkning i avfattningen av lagens

rubrik.

I övrigt lämnar lagrådet förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Eungl. Maj:ts proposition nr 8.

TJtdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 9 november 1928.

N ärvarande:

Statsministern Lindman, statsråden Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell,

von Steyern, Malmberg, Lindskog, Bissmark, Johansson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anmäler, efter gemensam

beredning med chefen för förvarsdepartementet, lagrådets den 22 oktober

1928 avgivna utlåtande över det den 28 september 1928 till lagrådet

remitterade förslaget till lag angående befrielse i visst fall för befälhavare å luftfartyg,

hörande till krigsmakten, från skyldighet att gälda skada eller kostnad

m. m.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»I likhet med min företrädare i ämbetet finner jag mig böra tillstyrka nu

ifrågavarande mildring av de allmänna skadeståndsreglerna till förmån för dem,

som hava befattning med manövrering eller navigering av krigsmaktens luftfartyg.

Till denna uppfattning har även lagrådet anslutit sig, men har därvid

anmärkt, att lagändringen ej borde avse allenast sådana krigsmän, som utöva

befäl å krigsmaktens luftfartyg. Lagrådet har sålunda ansett, att i huvudsak

samma skäl talade för tillämpning av den mildrande skadeståndsregeln vid fel

begånget av förare som om felet varit befälhavarens. Följaktligen har hemställts

om sådan ändring i förslaget, att detta komme att gälla jämväl beträffande

krigsman, vilken såsom förare å ett krigsmaktens luftfartyg är ansvarig

för dess säkerhet.

Är luftfartyg bemannat uteslutande med en förare, bör, såsom lagrådet anfört,

denne självfallet komma i åtnjutande av det lindrigare bedömande, som avsetts

med lagförslaget, och det av lagrådet förordade tillägget innebär såtillvida

blott ett förtydligande. I övrigt medför väl tillägget en viss utvidgning

i förhallande till den framställning från chefen för flygvapnet, vilken legat

till grund för det remitterade förslaget. Uppenbarligen tala emellertid praktiska

skäl för att stadgandet erhåller den avfattning, lagrådet tillstyrkt, och

att från principiell synpunkt icke något kan vara att däremot invända, är likaledes

tydligt. Jag har alltså låtit inom justitiedepartementet omarbeta lagförslagets

första stycke i enlighet med lagrådets hemställan, därvid även vidtagits

jämkning i avfattningen av lagens rubrik.»

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kunrjl. Maj-.ts proposition nr S.

13

Föredraganden uppläser härefter det omarbetade förslaget och hemställer, att

detsamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

IT. Stefenson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1929:19 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om befrielse i visst fall för befälhavare eller förare å luftfartyg, höra a1 i texten
  2. 1LU 1929:3 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om befrielse i visst fall för befälhavare eller förare å luftfartyg, hörande till krigsm s. 1 i texten