Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 334) o-m rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område

1929-01-25 · 69 sidor, varav 56 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 56 av 69 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1929:36, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 334) o-m rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

1

Nr 36.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr

334) o-m rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att

inlösa under nyttjanderätt upplåtet område; given

Stockholms slott den 25 januari 1929.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18

juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under

nyttjanderätt upplåtet område.

Under Hans Haj:ts

Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Georg Bissmark.

Bihang till riksdagens protokoll 1929

1 samt.

29 häft. (Nr 36.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Eungl. Maj:ts proposition nr 86.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i

vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

Härigenom förordnas, att 2, 5, 6, 12, 14, 16, 18 och 19 §§ i lagen den 18

juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område skola, 2, 5, 6, 12, 14, 16 och 18 §§ i nedan angivna

delar och 18 § i dess lydelse enligt lagen den 1 april 1927 (nr 68), erhålla

följande ändrade lydelse:

2 §•

Lösningsrätt —----— påföljd.

Ej heller äger lösningsrätt rum, därest avståendet av den till lösning ifrågasatta

marken skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastighet eller därmed

sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet, eller, såvitt fråga är om mark,

däri kronan, stad, köping eller municipalsamhälle äger del, eljest skulle för det

allmänna innebära sådan olägenhet. Kan olägenhet, som nu sagts, undvikas

därigenom, att från lösning undantages viss del av marken, annan än den,

varå nyttjanderättshavarens boningshus är beläget, äge lösningsrätt rum till

marken i övrigt. Vid bedömande, huruvida utövande av lösningsrätt skulle

medföra avsevärd olägenhet, må hänsyn icke tagas till anordning, som prövas

hava vidtagits i syfte att förhindra utövande av lösningsrätt.

5 §•

Frågan-----omförmäles.

Ansökan om lantmäteriförrättning------dödsfallet.

Ansökan om förrättning skall, såvitt den ej avser mark, som är samfälld för

flera än tio fastigheter med skilda ägare, vara åtföljd av gravationsbevis rörande

fastigheten.

Har nyttjanderättshavare -— ---— stadgad.

6 §•

Har ansökan------samhället.

I fråga om kungörelse angående förrättningen, jordägarens och nyttjanderättshavarens

kallande till densamma ävensom andra underrättelser om förrättningen

skola de i 3 kap. 1 § första, andra och tredje styckena samt 2 § av lagen

om delning av jord å landet meddelade stadgandena äga motsvarande tillämp
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

3

ning, dock med iakttagande att kungörelsen städse skall införas i ortstidning

och att den skall innehålla, att de, vilkas rätt är beroende av förrättningen,

äga att därvid tillstädeskomma och bevaka sin rätt. Rörer ansökan mark,

som är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, och finnes för sarnfälligheten

känd styrelse eller annan, som är satt att den förvalta, erfordras

ej kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten, utan må kallelsen översändas

till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren; och vare denne, där han

ej äger att själv föra talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för att kallelsen

tillställes någon, som äger behörighet härtill, eller, om sådan ej finnes,

kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller förvaltare,

och är marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, må kallelsen

sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig; därjämte

skall underrättelse om förrättningen, såframt fastighet, som står under allmän

myndighets vård och inseende, har del i samfälligheten, tillställas Konungens

befallningshavande samt, där stad, köping eller municipalsamhälle är

delägare däri, översändas till den person eller myndighet, på vilken det ankommer

att sammankalla dem, som i avseende å talans utförande hava att för

menigheten besluta. Delgives kallelse på sätt, som sist nämnts, skall uppgift

om vilken delägare kallelsen tillställts intagas i kungörelsen om förrättningen,

och skall kungörelsen anslås i socken- eller rådstugan eller å annan lämplig

plats inom kommunen.

Besväras marken av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller för rätt

till avkomst eller annan förmån eller kan den enligt 11 kap. 2 § jordabalken i

ägarens hand häfta för fordran eller annan rättighet, som nyss är sagd, skola

innehavare av sådan fordran eller rättighet, om de äro kända och inom riket

boende, underrättas om förrättningen genom särskilda kallelsebrev enligt vad

om kallelsebrevs avsändande till jordägaren och nyttjanderättshavaren är stadgat.

Är marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, vare

dock sådan underrättelse ej nödig, såframt kungörelsen om förrättningen införes,

förutom i tidning inom orten, jämväl i allmänna tidningarna.

12 §.

Har nyttjanderättshavaren — ----— — med nedsättningen.

Vid nedsättningen ingive nyttjanderättshavaren gravationsbevis rörande fastigheten,

beslutet i ärendet samt bevis, att och när det vunnit laga kraft, ävensom

karta över området, vid äventyr att det felande varder på nyttjanderättshavarens

bekostnad anskaffat av Konungens befallningshavande. Avser inlösen

mark, som är samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, vare

nyttjanderättshavaren dock ej pliktig att ingiva gravationsbevis. Erfordras

i ty fall för löseskillingens fördelning att äga tillgång till dylik handling, må

densamma anskaffas på nyttjanderättshavarens bekostnad.

Löseskillingen-----ränta.

14 §.

Sedan------berättigad.

Häftar fastigheten för fordran eller annan rättighet enligt vad i 6 § sista

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

stycket sägs, äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling

för utmätningsvis såld fast egendom motsvarande tillämpning i den mån ej

nedan annorlunda stadgas. Sammanträde för fördelningen varde hållet så

snart ske kan. Kallelse till sammanträdet skall genom Konungens befallningshavandes

försorg minst fjorton dagar förut med posten sändas till jordägaren

och kända innehavare av fordran eller annan rättighet, som nu är sagd, samt,

om innehavare är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

Avser inlösen mark, som är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare,

skall vad för sådant fall i 6 § är stadgat beträffande kallelse och kungörelse

äga motsvarande tillämpning.

År marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, må betalning

ur löseskillingen icke tilläggas innehavare av fordran eller rättighet,

för vilken någon av fastigheterna häftar, med mindre denne eller annan sådan

rättägande i den fastighet senast å åttonde dagen före sammanträdet skriftligen

framställt anspråk därpå hos Konungens befallningshavande; underlåtenhet

att väcka dylikt anspråk må dock ej läggas någon till last såsom försummelse

i bevakande av honom eller annan tillkommande rättighet. Framställes

ej anspråk, som nu sagts, och påyrkar ej heller någon av delägarna i marken

senast vid sammanträdet fördelning av löseskillingen, må densamma tillhandahållas

delägarna för samfälld räkning. Göra ej dessa inom tio år från sammanträdet

anspråk på löseskillingen, må densamma lyftas av nyttjanderättshavaren,

såframt denne för sådant ändamål anmäler sig hos Konungens befallningshavande

under elfte året efter sammanträdet. Sker ej sådan anmälan,

tillfälle beloppet kronan. Erinran om vad i detta stycke stadgats skall i fall,

varom nu är fråga, intagas i kallelse och kungörelse.

Innehaves marken såsom fideikommiss, eller ingår den i häradsallmänning

eller annan samfällighet, som enligt vad därom är stadgat skall bibehållas oförminskad,

hålle Konungens befallningshavande den jordägaren tillkommande

ersättning inne, till dess förordnande meddelats, huru därmed skall förfaras.

Utfaller —-----fördelningslängden.

16 §.

Har jordägaren — -----— ändamålet.

Vill nyttjanderättshavare påkalla tillämpning av vad sålunda stadgats,

tillställe jordägaren bevisligen underrättelse därom inom trettio dagar från den

dag, då skyldighet att avträda marken för honom inträtt. År marken samfälld

för flera fastigheter med skilda ägare, må sådan underrättelse ske på

sätt, som i 6 § andra stycket är stadgat beträffande kallelse till lantmäteriförrättning

i motsvarande fall. Kan överenskommelse ej träffas om vad i löseskilling

eller såsom ersättning för markförbättring skall utgå, skall frågan

därom avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses av vardera parten

och de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att

utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej förena sig om valet av den tredje,

äger domaren i den ort eller rättens ordförande i den stad, där fastigheten är

belägen, förordna om valet. Hen, som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

5

säga, äger draga tvisten under rättens prövning, såframt han instämmer sin

talan inom nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes honom; och

skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga

för tvistens dragande under rättens prövning.

18 §.

I fråga om förrättning------— annorlunda stadgat.

Fullföljes —- — — -— -— laga skifte är stadgat.

Den i 13 § omförmälda prövning — --— -— avgjord.

Skall med tillämpning-------förmäles.

Är fråga om område i stad — -—- — --namn.

Är fråga om annat område än i nästföregående stycke sägs, skall fastställelse

meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad i 19 kap.

2 §, 12 § första och tredje styckena, 13 § tredje, fjärde och femte styckena

samt 20 § i lagen om delning av jord å landet är stadgat. Har marken före

den 1 januari 1928 tillagts fastighet genom sämjedelning, må den dock avskiljas,

såframt densamma jämte annan mark, som avstyckats eller avsöndrats från

fastigheten, ej överstiger hälften av fastighetens ägovidd. Inom de på bekostnad

eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län må,

i nämnda fall, när skäl därtill äro, fastställelse meddelas, ändå att mera än

hälften av ägovidden varder avskild.

Om beslut, —-----— Konungens befallningshavande.

19 §.

Denna lag äge ej tillämpning beträffande mark, som tillhör kronan, stad,

köping eller municipalsamhälle; dock må utan hinder av vad nu stadgats inlösen

ske av mark, som är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, för

såvitt kronan eller samhället icke äger mera än hälften däri.

Yad i denna lag stadgas äge ej heller tillämpning å mark, som ingår i fastställd

stadsplan.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1929.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 15 november 1928.

N ärvarande:

Statsministern Lindman, statsråden Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Bobell,

von Steyern, Malmberg, Lindskog, Bissmark, Johansson.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anför chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark:

Lagen den 18 »Lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att

^rått^viss™ ^n^sa un<ler nyttjanderätt upplåtet område (den s. k. ensittarlagen) avser

fält för_ nytt- att bereda vissa ägare av boningshus å ofri grund en tryggad ställning gevarfatUnlöaa

nom ^köp av marken. Enligt denna lag är den, som med nyttjanderätt för

under nyttjan- brukande eller bostadsändamål innehar annan tillhörig mark samt därå äger

^er*område^e* boningshus, under vissa betingelser tillförsäkrad rätt att efter värdering, företagen

av lantmätare och två gode män, tillösa sig marken, även om jordägaren

skulle motsätta sig det. Förutsättningar för denna lösningsrätt äro

dels att marken är upplåten för nyttjanderättshavarens livstid eller vid annan

upplåtelse, då ansökan om utövande av lösningsrätt göres, mer än tio år i

följd innehafts av annan än ägaren eller ock den tid, marken innehafts av

annan än ägaren, tillsammans med den tid, som återstår enligt gällande avtal

om nyttjanderätt till marken, uppgår till mer än tio år, dels att det å

marken befintliga, nyttjanderättshavaren tillhöriga boningshuset lämnar nöjaktig

bostad åt honom och hans familj dels att dylikt boningshus fanns å marken

uppfört redan den 1 januari 1919 samt då tillhörde någon, som med

nyttjanderätt innehade marken, dels ock att minst en fjärdedel av det värde,

som marken med därå befintliga byggnader äger, belöper på nyttjanderättshavarens

byggnader. Vid uppskattning av detta värde får dock ej medräknas

värdet av förbättring, vilken marken vunnit genom arbete eller kostnad, som

nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått

å denne, nedlagt å marken utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen

avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt (1 § första och fjärde styckena).

Ändå att nu angivna förutsättningar föreligga, äger icke lösningsrätt rum,

därest nyttjanderätten, då ansökan om utövande av sådan rätt göres, är förverkad,

eller därest avståendet av den till lösning ifrågasatta marken skulle

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

medföra avsevärd olägenhet för huvudfastighet eller därmed sambrukad, jordägaren

tillhörig fastighet. Kan sådan olägenhet undvikas därigenom, att från

lösning undantages viss del av marken, annan än den, varå nyttjanderättshavarens

boningshus är beläget, äger lösningsrätt rum till marken i övrigt.

Vid bedömande, huruvida utövande av lösningsrätt skulle medföra olägenhet,

som nu sagts, får hänsyn icke tagas till anordning, som prövas hava vidtagits

i syfte att förhindra utövande av lösningsrätt (2 §).

Även om avtal om nyttjanderätt till marken icke visas föreligga, skall lagen

äga tillämpning, för så vitt jordägaren icke, innan marken mer än tio år

i följd innehafts av annan än ägaren, för innehavarens skiljande från marken

vidtagit åtgärd, som leder till sådan påföljd (1 § tredje stycket och 2 § första

stycket).

Själva förfarandet är i huvudsak anordnat såsom en lantmäteriförrättning

och kan överklagas liksom en dylik förrättning. I övrigt må erinras om följande

bestämmelser. Ansökan om förrättning, vilken skall ingivas till Konungens

befallningshavande, skall vara åtföljd av gravationsbevis rörande

fastigheten (5 §). Förordnar Konungens befallningshavande lantmätare att

företaga förrättning enligt ensittarlagen, åligger det denne att till förrättningen

kalla jordägaren och nyttjanderättshavaren genom särskilda kallelsebrev,

som skola till dem med posten avsändas så tidigt, att kallelserna kunna

komma dem till handa minst fjorton dagar före förrättningen, så ock att föranstalta

därom, att kungörelse angående dag och ställe för förrättningen minst

fjorton dagar förut uppläses i kyrkan för den församling, där fastigheten är

belägen, och införes i tidning inom orten. Denna kungörelse skall tillika

innehålla, att de, vilkas rätt är beroende av förrättningen, äga att därvid

tillstädeskomma och bevaka sin rätt. Besväras fastigheten av sökt eller beviljad

inteckning för fordran eller för rätt till avkomst eller annan förmån

eller kan fastigheten enligt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för

fordran eller annan rättighet, som nyss är sagd, skola innehavare av sådan

fordran eller rättighet, om de äro kända och inom riket boende, underrättas

om förrättningen genom särskilda kallelsebrev enligt vad om kallelsebrevs avsändande

till jordägaren och nyttjanderättshavaren är stadgat (6 §). Förklaras

nyttjanderättshavaren berättigad att inlösa marken, åligger det honom att hos

Konungens befallningshavande nedsätta den bestämda löseskillingen inom viss

tid. Vid nedsättningen skall nyttjanderättshavaren bland annat ingiva gravationsbevis

rörande fastigheten vid äventyr att sadant bevis varder anskaffat

på hans bekostnad (12 §). Sedan nedsättning ägt rum, skall, därest det område,

varom fråga är, icke utgör en fastighet för sig, fastställelse meddelas a

områdets avskiljande. Kan dylik fastställelse ej meddelas, är lösningsrätten

förfallen. (13 och 18 §§.) Meddelas fastställelse eller finnes sådan ej vara erforderlig,

har Konungens befallningshavande att gå i författning om löseskillingens

utbetalning. Inlöst område skall övergå till nye ägaren fritt

från intecknad gäld ävensom rätt till avkomst eller annan förmån, varom i

6 § sägs (13 §). Häftar fastigheten för fordran eller annan rättighet, som

nu nämnts, skola stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpe
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

skilling för utmätningsvis såld fast egendom äga motsvarande tillämpning.

Sammanträde för fördelningen skall hållas så snart ske kan. Kallelse

till sammanträdet skall genom Konungens befallningshavandes försorg minst

fjorton dagar förut med posten sändas till jordägaren och kända innehavare

av fordran eller annan rättighet, som nu är sagd, samt, om innehavare är

okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten (14 §).

Ogillas nyttjanderättshavarens lösningsanspråk på grund av att avståendet

av marken skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheten eller därmed

sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet, är jordägaren pliktig att vid

nyttjanderättens upphörande övertaga nyttjanderättshavarens byggnader och

för dem, därest av nyttjanderättsavtalet icke framgår annat, utgiva full lösen

ävensom ersätta honom värdet av vissa jordförbättringar. Vill nyttjanderättshavaren

påkalla tillämpning härav, är han pliktig att bevisligen tillställa jordägaren

underrättelse inom 30 dagar från den dag, då skyldighet att avträda

marken inträtt för honom. Kan överenskommelse ej träffas om vad i löseskilling

eller såsom ersättning för jordförbättring skall utgå, skall frågan

därom avgöras av skiljemän (16 §).

Slutligen må nämnas, att lagen enligt vad i 19 § stadgas icke skall äga tilllämpning

beträffande mark, som tillhör kronan, stad, köping eller municipalsamhälle

eller som ingår i fastställd stadsplan.

I underdåniga skrivelser den 2 och 21 september 1927 samt den 4 maj 1928

har lantmäteristyrelsen hemställt dels om sådan ändring av 19 §, att lagen bleve

tillämplig i fråga om mark å allmänningar samt områden, som vid laga skifte

lämnats oskiftade eller undantagits för delägarnas allmänna behov, även om

kronan, stad, köping eller municipalsamhälle äger del däri, dels om vissa ändringar

i bestämmelserna i 6 § om kallelser till förrättning för inlösen av mark,

dels ock om vissa jämkningar i 18 § i fråga om villkoren för avskiljande av

inlöst mark. Sedan yttranden över berörda skrivelser infordrats från vederbörande

myndigheter m. fl., har jag låtit inom justitiedepartementet utarbeta

förslag till vissa ändringar i ensittarlagen. Detta förslag anhåller jag nu få

anmäla.

A. Lantmäteristyrelsens hemställan om ändring i 19 §.

Tillkomsten av

undantagsbestämmelsen

i 19 §.

Innan jag ingår på en närmare redogörelse för lantmäteristyrelsens förstnämnda

hemställan, torde det tillåtas mig att i korthet beröra anledningen till

att fastighet av de i styrelsens framställning omförmälda slag undantagits

från lagens tillämpning.

Ett uppslag till lagstiftning i det med ensittarlagen avsedda syftet gavs

i en av hushållningssällskapet i Östergötlands län till Kungl. Maj:t ingiven

skrivelse av den 22 mars 1§10. I denna framhölls bland annat, att trots det

betydliga antal lägenheter å ofri grund, som funnes inom länet, likväl inkommit

endast ett fåtal ansökningar om lån ur egnahemslånefonden till friköpande

av dylika lägenheter. Som orsak härtill angavs bland annat, att jorden, på

vilken lägenheterna vore belägna, icke vore till salu. Ett stort antal lägenheter

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO. 9

vore belägna på statens eller menigheters jord och kunde därför alls ieke eller

endast med stora svårigheter friköpas, och även den enskilde jordägaren vore

ofta obenägen att avstå jorden till lägenhetsinneliavaren. Under framhållande

av att i andra länder stiftats lagar, som möjliggjorde expropriation av jordytor

åstadkommande av egna hem, hemställde sällskapet, att Kungl. Maj :t måtte

föranstalta om en utredning rörande möjligheten att åstadkomma en inlösningsrätt

till jorden för sådana lägenheter å ofri grund, där jordens värde i förhållande

till åbyggnaderna vore av mindre betydenhet. _ o . .

I det förslag till lag om lösningsrätt för innehavare av vissa på fyrtionio

år eller längre tid avsöndrade lägenheter, som torpkommissionen avlämnade den

G maj 1911, undantogs från lösningsrätt lägenhet, som tillhör kronan, stad

eller annan kommun, municipalsamhälle, stiftelse eller fideikommiss.

Beträffande denna undantagsbestämmelse anförde egnahemssakkunniga i

motiven till sitt den 30 september 1913 avgivna förslag till lag om lösningsrätt

av vissa lägenheter å ofri grund, att det icke behövde möta oöverstigliga

svårigheter att medgiva lösningsrätt även för lägenheter å jord, tillhörig kommuner,

och att det stora antalet dylika lägenheter, i synnerhet å allmänningar,

gjorde en utsträckning av lösningsrätten till dylika särskilt önskvärd. På

grund av de stora svårigheter, som skulle vara förbundna med stadgandet av

lösningsrätt för lägenheter, som tillhörde kronan, stiftelser och fideikommiss,

vore det däremot nödvändigt att undantaga dessa. Vad särskilt anginge lägenheter

å kronojord, så torde en stor del av dem dessutom komma att friköpas

med användande av den rätt till hembud av lägenheternas jord, som enligt

särskilt stadgande vore tillförsäkrad ägare av åbyggnader å^kronojord. I enlighet

härmed erhöll ifrågavarande stadgande i förslaget sådan lydelse, att

lagen icke skulle gälla lägenhet, som tillhörde kronan, allmän inrättning, stiftelse

eller fideikommiss.

Sedan inom justitiedepartementet upprättats ett nytt förslag till^ensittarlag,

anförde departementschefen i statsrådet den 31 december 1917, då detta förslag

anmäldes, bland annat följande: Av de i de tidigare förslagen gjorda undantagen

från lösningsrätt hade bibehållits endast det, som avsåge kronan tillhörig

egendom. Det vore lämpligt, att liksom denna icke kunde bliva föremål

för expropriation, ej heller den föreslagna lösningsrätten kunde göras gällande

i fråga om densamma. Härutöver hade emellertid vissa nya bestämmelser

om undantag införts i förslaget. Tydligt vore, att lösningsrätt enligt den

föreslagna lagen icke lämpligen kunde äga rum inom område, som inginge i

tomtindelning. Likaledes borde mark i samhälle, för vilket skulle föras fastighetsregister

enligt de för stad meddelade bestämmelser, undantagas från den

föreslagna lagens tillämpningsområde, då det avsedda lösningsförfarandet i

regel ej torde lämpa sig i fråga om dylik mark samt det föreslagna sättet för

inlöst områdes avskiljande från stamfastighet ej stode i överensstämmelse med

vad om fastighetsbildning i sådant samhälle funnes stadgat. _ „ .

I överensstämmelse härmed avgavs proposition (nr 172) till 1918 års riksdag.

I en motion (I: 146) yrkades, att från lagens tillämpning måtte undantagas

jämväl område, som tillhörde stiftelse eller vore upplåtet till ecklesiastikt

ändamål. Lagutskottet avstyrkte i utlåtande nr 75 motionen, därvid utskottet

anförde: Frånsett ett par speciella undantag hade endast kronan tillhörig

egendom undantagits från den föreslagna lagens tillämpningsområde.

Liksom sådan egendom ej kunde bliva föremål för expropriation, hade det

synts lämpligt, att ej heller den nu föreslagna lösningsrätten skulle kunna göras

gällande i fråga om densamma. Tillräckliga skäl att ytterligare begränsa

lagens omfattning förelåge icke.

Under överläggningen i riksdagen framhöll departementschefen, att undanta
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

get beträffande kronojord berodde därpå, att man velat tillämpa samma principer

som beträffande expropriation, och att man dessutom ansett, att något praktiskt

behov av en utsträckning av lagens tillämpning till kronojord knappast

förelegat, då man därefter som dittills finge förutsätta, att kronan skulle underlätta

för brukaren att lösa den jord, han brukat. —■ Stadgandet antogs i sin av

Kungl. Maj :t föreslagna lydelse och ingick i lagen den 28 juni 1918.

I lagen den 26 mars 1920 inflöt nu ifrågavarande stadgande utan någon

ändring.

I det förslag till, ny ensittarlag, som jordkommissionen avlämnade den 28

april 1921, hade från lagens tillämpning undantagits allenast mark, som tillhörde

kronan eller som innehades med tomträtt. Denna undantagsbestämmelse

erhöll emellertid i den proposition (nr 251), som i anledning av förslaget avläts

till riksdagen 1922, en vidgad omfattning. Enligt denna skulle lagen ej äga

tillämpning beträffande »mark, som tillhör kronan, stad, köping eller municipalsamhälle

eller som innehaves med tomträtt». I denna fråga anförde departementschefen:
''Starka

skäl tala enligt min mening för att från friköpning undantaga mark,

som med äganderätt tillhör omförmälda samhällen. Då fråga är om till stad

donerad jord, lärer i varje fall en mot de vid donationen fästade bestämmelser

måhända stridande inlösen till enskilda icke böra förekomma. Men ej heller i

övrigt torde mark, varom nu är fråga, böra göras till föremål för friköpning

enligt förevarande lagstiftning. Samhällets intresse att för det allmännas räkning

ostört få tillgodogöra sig den jord, det måhända för speciella syften med

äganderätt förvärvat^ synes böra gå före en eller annan enskilds önskan att

inlösa visst markområde, varå han äger byggnader. Det sociala behovet av

inlösningsrätt till samhälles mark torde ej heller vara nämnbart starkt.’

Kungl. Maj:ts förslag föranledde i denna del icke någon ändring i 1920

års lag.

Då Kungl. Maj:t vid riksdagen 1925 ånyo framlade proposition (nr 142)

med förslag till revision av ensittarlagen, gjordes uti nu ifrågavarande hänseende

allenast den avvikelse från 1922 års förslag, att orden ''som innehaves

med tomträtt’ utbyttes mot uttrycket ''som ingår i fastställd stadsplan’.

Lantmäteristyrelsens

hemställan om

ändring *

19 §.

I skrivelsen den 2 september 1927 har lantmäteristyrelsen anfört:

''Enligt 19 § skall ensittarlagen icke aga tillämpning beträffande bland annat

mark, som tillhör kronan, stad, köping eller municipalsamhälle. Stadgandet

torde egentligen hava avsett de fall, då nu angivna rättssubjekt äro ensamma

ägare av jord, varom fråga är. Emellertid har det visat sig, att nämnda

lagrum kommit att utgöra hinder för inlösen i ett avsevärt antal andra fall.

Nyttjanderättsupplåtelser hava nämligen i stor utsträckning skett å allmänningar

eller å områden, som vid laga skifte lämnats oskiftade eller undantagits

för delägarnes allmänna behov. När då kronan, såsom ofta är fallet, ävensom

stad, köping eller municipalsamhälle, vilket dock mera sällan torde förekomma,

i egenskap av jordägare har del i allmänning eller såsom skiftesdelägare äger

andel i oskiftat område eller samfällighet har det ansetts, att, på grund av denna

bestämmelse, inlösen lagligen ej kan äga rum. Från styrelsen underställd

personal har upprepade gånger påpekats behövligheten av en lagändring, varigenom

inlösenrätt i dessa fall medgives nyttjanderättshavarna, om förutsättningarna

därför i övrigt äro för handen. Jämlikt föreskriften i 1 § av gällande

lantmäteriinstruktion har styrelsen ansett sig böra bringa förhållandet till

Kungl. Maj:ts kännedom; och vill styrelsen tillika för sin del tillstyrka en lagändring

i nu angiven riktning.’

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

11

Yttranden över denna skrivelse hava infordrats från överståthållarämbetet, Yttranden

länsstyrelserna, domänstyrelsen, kammarkollegium och byggnadsstyrelsen, var- mäteristyreljämte

Svenska stadsförbundet och Sveriges häradsallmänningsförbund lämnats sens hemtillfälle

att yttra sig i ärendet. Från samtliga myndigheter ävensom från

nämnda förbund hava yttranden inkommit. Flera länsstyrelser hava vid sina w §.

utlåtanden fogat yttranden från överlantmätare m. fl. Domänstyrelsen har

jämte eget utlåtande ingivit yttranden av samtliga jägmästare och domänintendenter

ävensom från domänfislcalen.

Av myndigheterna hava allenast överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Uppsala

län och domänintendenterna i Södermanlands och Älvshorgs län avstyrkt

den ifrågasatta lagändringen. Övriga myndigheter hava tillstyrkt lagstiftning

i den riktning, varom lantmäteristyrelsen hemställt, eller förklarat sig ej

hava något att erinra däremot.

Av länsstyrelsernas yttranden må till en början återgivas följande uttalanden,

däri lagändringen tillstyrkes:

Länsstyrelsen i Södermanlands län: ’I många fall kan nog en ändring uti

den av lantmäteristyrelsen angivna riktning synas önskvärd, men härutinnan

torde dock en viss varsamhet böra iakttagas, så att icke inlösen i enlighet med

ifrågavarande lag kommer att ske i sådan utsträckning, att fyllandet av det

ändamål, för vilket allmänning inrättats eller område lämnats oskiftat eller

undantagits, genom förändrad lagstiftning i ämnet äventyras.’

Länsstyrelsen i Östergötlands län: ’Då det kan ske utan att vederbörande

samhällens intressen genom den ifrågasatta ändringen trädas för nära, anser

sig länsstyrelsen böra tillstyrka sådan ändring i lagen ifråga att möjlighet beredes

nyttjanderättshavare att inlösa jord, som ingår i sådan samfällighet varom

fråga är.’

Länsstyrelsen i Jönköpings län: ''Enligt länsstyrelsens uppfattning tala för

den ifrågasatta lagändringen starka billighetsskäl. På grund härav och då

det icke synes vara ägnat att väcka några starkare betänkligheter av principiell

art att medgiva inlösenrätt enligt ensittarlagen beträffande jord, till vilken

det allmänna endast med avseende å en ideell andel är ägare, får länsstyrelsen

för sin del tillstyrka den av lantmäteristyrelsen förordade lagändringen. På

sätt överlantmätaren i länet i bifogat yttrande anfört, har emellertid för detta

läns vidkommande hittills knappast försports allvarligare olägenheter av gällande

bestämmelser i ämnet.’

Länsstyrelsen i Kronobergs län: ’Då även med bibehållande av stadgandet

i § 19 i övrigt oförändrat rätt till inlösen i det av lantmäteristyrelsen avsedda

fall icke synes böra vara utesluten, får länsstyrelsen förorda lagändring i sådan

riktning, som lantmäteristyrelsen tillstyrkt.’

Länsstyrelsen i Blekinge län: ''Hos länsstyrelsen bär vid upprepade tillfällen

förekommit, att i ärenden av nu ifrågavarande slag inlösen av nyttjanderättsområdet

ansetts icke lagligen kunna ske. Nästan undantagsvis torde emellertid

kronans eller samhällenas rätt icke vara i någon vidare mån berörd av

att inlösen i nu omhandlade fall äger rum. Det synes därför länsstyrelsen

vara för det allmänna av lika liten betydelse som det kan för den enskilde vara

av stor vikt att ett inlösningsförfarande får komma till stånd i fall, som här

äro i fråga, varför länsstyrelsen för sin del vill tillstyrka den ifrågasatta lagändringen.

’

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: ’I allmänhet torde någon olägenhet

knappast kunna tänkas uppkomma för det allmänna, om nyttjanderätts
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

havare medgåves inlösningsrätt i de fall, som avses i lantmäteristyrelsens skrivelse.

Skulle emellertid avståendet av den till lösning ifrågasatta marken i något

fall medföra avsevärd olägenhet för kronan, stad, köping eller municipalsamhälle,

som har del i marken, synes, även om denna olägenhet icke är hänförlig

till huvudfastigheten eller därmed sambrukad fastighet, lösningsrätt icke

böra äga rum. Ett bifall till framställningen torde därför böra föranleda jämkning

även i lagens 2 §.’

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: ''Inom detta län, där ett stort antal kronan

tillhöriga fastigheter förefinnas, förekommer ofta, att kronan i egenskap av

jordägare har del i område, som vid skiftesförrättning lämnats oskiftat eller

undantagits för delägarnas allmänna behov. Dylika oskiftade områden eller

samfällda undantag förekomma icke allenast vid laga skiften utan jämväl vid

enskiften samt stundom även vid storskiften å för flera skifteslag gemensamma

allmänningsskogar. Hittills har visserligen endast vid ett par tillfällen iakttagits,

att inlösen av under nyttjanderätt upplåtet område å allmänning eller

samfällt eller oskiftat område avslagits av den anledning, att kronan i egenskap

av jordägare ägt del i allmänningen eller det oskiftade eller samfällda området,

men då även inom detta län nyttjanderättsupplåtelser i stor utsträckning torde

hava ägt rum inom sådana allmänningar eller områden, är det att antaga, att

lagrummet i sin nuvarande lydelse kommer att utgöra hinder för inlösen i ett

stort antal fall. På grund härav anser sig länsstyrelsen böra tillstyrka den av

lantmäteristyrelsen föreslagna lagändringen, dock att därvid hänsyn tages till

det förhållandet, att områden förekomma, vilka lämnats oskiftade eller undantagits

för delägarnas allmänna behov icke blott vid laga skifte utan jämväl vid

enskifte och stundom vid storskifte.’

Länsstyrelsen i Värmlands län: ''Såvitt till länsstyrelsens kännedom kommit

har ännu icke i något fall inom Värmlands län nyttjanderättshavare av den

orsak blivit förvägrad inlösa markområde, att kronan, stad, köping eller municipalsamhälle

i egenskap av jordägare haft del i allmänning eller ägt andel i

oskiftat område. Då emellertid enligt lantmäteristyrelsens uppgift ovannämnda

lagrum kommit att i ett avsevärt antal fall utgöra hinder för inlösen,

får länsstyrelsen tillstyrka bifall till en lagändring i den av lantmäteristyrelsen

angivna riktning.’

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: ''Inom länet är ofta förhållandet att

nyttjanderättsupplåtelser skett å områden, undantagna för skifteslag i vilka

ecklesiastik jord ingår. Då det kan ifrågasättas, huruvida icke berörda i 19 §

angivna stadgande egentligen avsett de fall, då omförmälda rättssubjekt äro

ensamma ägare av under nyttjanderätt upplåten jord, samt då en lagändring,

varigenom inlösenrätt medgives nyttjanderättshavare, då de nämnda rättssubjekten

endast äga andel i dylik jord, om förutsättningarna i övrigt därför äro

för handen, icke synes kunna medföra olägenheter, får länsstyrelsen för sin

del tillstyrka en lagändring i angivna riktning.’

Länsstyrelsen i Jämtlands län: ''Inom Jämtlands län förekomma icke, såvitt

länsstyrelsen bär sig bekant, allmänningar, vari kronan har del. Däremot

hira i åtskilliga skifteslag, i vilka kronan är delägare, samfälligheter vara

avsatta. Huruvida i något av sistnämnda fall område upplåtits till nyttjanderättshavare

har länsstyrelsen sig icke bekant, liksom ej heller huruvida samfällighet

förekommer, vari municipalsamhälle har del. Sannolikt är dock, att

den ifrågasatta lagändringen för Jämtlands läns vidkommande har mycket

ringa betydelse. Därest ändringen påkallas av förhållanden i andra delar av

riket, synes icke vara något att däremot erinra.’

Länsstyrelsen i Norrbottens län: ''Det torde vara uppenbart, att bestämmelsen

^ 19 § ensittarlagen närmast har avseende på det fall, att kronan, stad,

köping eller municipalsamhälle ensam är ägare av den mark, vars inlösning

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:In proposition nr SO.

13

ifrågasattes. Grunden för stadgandet torde få anses vara den, att jord i statens

eller stadssamhälles hand ofta är avsedd att utnyttjas för något bestämt

allmänt, ändamål, för vilket den enskilde nyttjanderättshavarens intresse av

att få lösa till sig jorden bör stå tillbaka. Beträffande allmänningar och samfälligheter,

i vilka staten respektive stadssamhället endast har en större eller

mindre ideell andel, föreligger icke detta skäl mot ensittarlagens tillämpning.

Ehuru här i länet veterligen ännu icke förekommit nugot fall, där hinder av

ifrågavarande slag mött mot ett påbörjat inlösningsförfarande, synes det länsstyrelsen

vara av vikt att möjligheten därtill undanröjes. Länsstyrelsen får

sålunda för sin del tillstyrka en lagändring i det av lantmäteristyrelsen angivna

syftet.’

Av de yttranden, däri lagändringen avstyrkts, må anföras följande:

Överslålhållarämbetet: ''Av lantmäteristyrelsens berörda skrivelse framgår

icke klart, vad med densamma avses. Åsyftar man all jord som tillhör kronan,

stad, köping eller municipalsamhälle eller allenast nyttjanderättsupplåtelser,

därå nämnda rättssubjekt äga del i jorden? Vare sig man emellertid

avsett det ena eller andra fallet, kan emellertid överståthållarämbetet icke tillstyrka

bifall uti förevarande avseende. Det lärer till en början icke _ vara

vanligt, att kronan överlåter till annan sig tillhörig jord, vare sig den tillhör

kronan ensam eller tillsammans med andra, utan att man har klart för sig

var den är belägen eller det ersättningsbelopp, som för densamma erhålles,

därvid undantag endast gjorts för vissa allmänna ändamål, som äro särskilt

uppräknade. Och vad beträffar jordområden, som tillhöra städer och likartade

områden, så lärer det vara få områden, som dessa vaka över med sådant

intresse, som just dylika lägenheter. De vilja med alldeles särdeles iver tillse

att de allmänna intressena, som de finna sig befogade att övervaka, varda iakttagna.

Att nu stifta en lag, varigenom de nuvarande lägenhetsägarna få äganderätten

överlåten till sig med korsande av stadens planer, det skulle säkerligen

i hög grad uppröra bärarna av städernas intressen och dessa personer

skulle komma att känna sig kränkta på samma sätt och kanske i än högre grad

än de egendomsägare som redan nu känna sig träffade av den nuvarande ensittarlagen.

Med de åsikter, som överståthållarämbetet hyser beträffande denna

lag, kan överståthållarämbetet icke annat än på det bestämdaste avstyrka det

nu framkastade^ lagförslaget.’

Länsstyrelsen i Uppsala län: ''Länsstyrelsen har icke kunnat undgå att finna

egendomligt och på visst sätt stötande, att åt kronan och vissa kommuner

såsom jordägare förlänas en undantagsställning, som befriar dem från de å

andra jordägare vilande förpliktelser och inskränkningar. Så länge emellertid

en sådan undantagsställning anses böra i visst avseende bibehållas, torde väsentligen

samma skäl tala härför även när kronan eller kommunen allenast är

delägare. Detta gäller särskilt i de fall, då andelen kan genom skifte utbrytas

eller då kronan eller kommunen är huvuddelägare i samfälligheten. Å andra

sidan synes ifrågavarande undantagsbestämmelse böra tolkas restriktivt, så

att densamma icke får tillämpning å from stiftelses eller allmän inrättnings

jord, även om densamma är i jordeboken upptagen under kronotitel. Ett förtydligande

härav skulle måhända vara önskvärt, särskilt emedan bestämmelsen

om inlämnande av gravationsbevis kan vara ägnad att framkalla en viss tveksamhet,

när fråga är om jord, som icke är upptagen i fastighetsböckerna.’

Domänstyrelsen har såsom eget yttrande åberopat följande uttalande av domänintendenten

i Hallands län: ''Sådana fall torde. förekomma, där eljest befogad

lösningsrätt till lägenhet å allmänning förhindras genom kronans delägarskap

i allmänningen. .Visserligen kan ju en sådan allmänning skiftas och

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

kronans andel däri utbrytas, samt möjligen förläggas å sådan del, att lägenhet

som skall lösas icke beröres. Sådan procedur är ju dock omständlig och medför

kostnad, samt måhända ej under alla förhållanden genomförbar eller ledande

till det åsyftade ändamålets vinnande. Det vill därför synas vara önskvärt,

att lagändring kunde genomföras av beskaffenhet att uppmjuka bestämmelserna

i § 19 av omskrivna författning. Härvid torde dock böra beaktas,

att ensittarlägenheter å allmänningsjordar i regel icke tillkommit i samma laga

ordning som dylika lägenheter å enskild mark. För de förstnämnda synes

därför ej med fog kunna göras gällande samma tvångsrätt till frilösen som

för de å enskild mark belägna. I regel hava allmänningarna vid laga skiften

avsatts av oskifto för vissa, för skiftesdelägarna gemensamma ändamål som

lertäkter, grustäkter, tångtäkter m. m. och då ibland av storlek, att området i

sm helhet icke omedelbart tagits i anspråk för det gemensamma ändamålet,

men avsett att jämväl för framtiden täcka behovet. Många ensittarlägenheter

å sådana för tillfället ej helt utnyttjade allmänningar hava säkerligen tillkommit

utan nagot medgivande från samtliga delägarna i allmänningen, i varje

fall har sannolikt medgivande icke inhämtats från sådan delägare som kronan.

Ändring av § 19 i riktning att införa ovillkorlig tvångsinlösningsrätt för lägenheter

å publik jord, även då det gäller allenast sådana å allmänningar, vari

kronan eller menigheter hava del, synes mig icke böra tillstyrkas. Däremot

synes lämpligen sådana ändringar kunna vidtagas, att lägenhet å allmänning,

vari kronan har del, kan få friköpas, därest den förvaltande myndigheten -—

domänstyrelsen beträffande kronojord under dess förvaltning, domkapitlen i

fråga om den ecklesiastika jorden — efter de lokala förvaltningsorganens hörande

finner skäl att till framställning om friköp lämna bifall i vad saken

berör kronans eller kyrkans jordägareandel i allmänning eller oskiftad mark.’

Av övriga till domänstyrelsen ingivna yttranden må följande återgivas:

Overjägmästaren i Västra distriktet: ''Skäl synes föreligga för sådan ändring

i lagen, att den omständigheten, att kronan, stad, köping eller municipalsamhälle

i egenskap av jordägare äger del i allmänning eller i områden, som vid

laga skifte lämnats oskiftade eller undantagits för delägarnas allmänna behov,

ej må utgöra hinder för inlösen. Dock synes böra övervägas, om ej en viss

begränsning av inlösningsrätten i dylika fall borde stadgas. Man kan nämligen

tänka sig ^ fall, då kronan, stad, köping eller municipalsamhälle äger

största delen i sådan allmänning eller sådant område, och då det för dem är

av stort intresse, att därinom beläget område icke till nyttjanderättsinnehavare

upplåtes med äganderätt, utan att kronan etc. bibehålies vid sin äganderätt.

Sådana fall kunna exempelvis förekomma å en del kronoparker. Inom dessas

rågångar kunna ligga oskiftade områden, i vilka kronan äger största andelen,

och där det för kronan är av vikt att bibehållas vid sin äganderätt, exempelvis

för att kunna genont laga skifte eller utbrytning få sin andel bestämd och

tillagd kronoparken. Skäl synes därför föreligga att begränsa inlösningsrätten

till sådana fall, då kronan etc. äger mindre än hälften i allmänningen eller

samfälligheten.’

Överjägmästaren i Smålands distrikt: ’En lagändring i av lantmäteristyrelsen

föreslagen riktning synes vara för kronan fördelaktig. Kronan synes nämligen

i allmänhet icke ha någon större nytta av sitt delägarskap i allmänningar

och oskiftad mark. I många fall torde till och med detta delägarskap vara

obekant ända tills det blir utrett vid en lantmäteriförrättning.’

_ Domänintendenten i Kristianstads län: ''Det har vid åtskilliga tillfällen visat

sig, att lägenhet belägen å samfällighet, varuti kronan är delägare, icke ansetts

kunna friköpas på grund av kronans delägarskap och detta även i sådana

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

15

fall, då kronan ej kan hava det minsta intresse av att samfälligheten bibehålies.

Visserligen har i några fall detta hinder kunnat undanröjas, då full

enighet inom skifteslaget vunnits rörande försäljning, i det att då kunnat tilllämpas

bestämmelserna i lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter

m. in., men då någon av delägarna i enlighet med bestämmelsen

i £ 7 av nämnda lag yrkar på försäljning å offentlig auktion, synes lägenhetshavaren

vara rättslös. Jag anser därför en lagändring i berörda hänseende

vara erforderlig.’

Domänintendenten i Skaraborgs län: ''Det förekommer inom Skaraborgs län

mycket ofta, att vid laga skiften jord avsatts för grus- och lertag eller andra

för hela skifteslaget gemensamma behov och att dessa allmänningar, sedan de

ej längre utnyttjas för det ursprungliga ändamålet, uppodlats och bebyggts,

oftast utan någon som helst uppgörelse om villkoren för innehavet. Detta förhållande

leder mången gång till tvistigheter mellan jordägarna, som hava liten

eller ingen avgäld från allmänningen, och innehavaren, som, beroende av många

människors godkännande av innehavet, har en mycket otrygg nyttjanderätt

till området. Där ej den avsatta allmänningsjorden fortfarande behöves för

skifteslagets gemensamma bruk, anser jag det därför vara synnerligen lämpligt,

att den på sätt ovan anförda lag stadgar finge lösas av innehavaren.’

Domänintendenten i Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län framhåller,

att sökt inlösen av mark av samfällig natur bör i ett vart fall prövas

och medgivande därtill lämnas endast under förutsättning, att denna biträdes

av övervägande antalet delägare i samfälligheten eller i dennas styrelse och

av den myndighet, under vilkens förvaltning samfälligheten är ställd.

Kammarkollegium har anfört: ’Det är enligt kollegii mening tydligt att de

skäl, som föranlett, att mark tillhörig kronan, stad, köping eller municipalsamhälle

undantagits från ensittarlagens tillämplighetsområde icke, eller i

varje fall i betydligt ringare grad, göra sig gällande, när kronan eller menighet

som nyss nämnts allenast äger en måhända obetydlig ideell andel i

den mark, som ifrågasättes till inlösen. Å andra sidan vill det synas som

om de nämnda skälen alltjämt skulle kunna äga giltighet, då den ideella andelen

med avseende å storlek närmar sig den fullständiga äganderätten eller

då andelen, utan att i och för sig vara särskilt betydande, likväl avser ett

markområde, vars bibehållande i hittillsvarande omfattning kan vara ett allmänt

intresse. — Såsom lantmäteristyrelsen antytt torde det emellertid vara

ett mera sällan förekommande förhållande, att stad, köping eller municipalsamhälle

i egenskap av jordägare har del i allmänning eller såsom skiftesdelägare

äger andel i oskiftat område eller samfällighet. Det torde därför

med avseende å dylika samhällen knappast föreligga någon svårighet att på

föreslaget sätt utsträcka ensittarlagens tillämplighetsområde. För kronan, vilken

i icke ringa utsträckning såsom jordägare har del i samfälligheter av

omförmält slag, ställer sig saken däremot annorlunda. Kollegium har föreställt

sig möjligheten i detta fall av en anordning för kronans del snarlik den,

varom stadgats i 7 § av lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter

och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter. Här är föreskrivet

med avseende å delägares beslut om avhändande av samfälld äga, att

om boställe eller annat allmänt hemman har del i samfälld äga, vars avhändande

beslutes, beslutet ej må träda i verkställighet utan att tillstånd därtill

för berörda hemman lämnats i vederbörlig ordning. Anförda bestämmelse

innehåller ingen närmare anvisning av vilken myndighet tillståndet

skall lämnas. Kollegium finner det ändamålsenligt, att därest en liknande bestämmelse

inflyter i ensittarlagen, detta på något sätt angives, och anser kollegium

att meddelande av dylikt tillstånd utan olägenhet torde kunna anför
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

tros åt den myndighet, under vars inseende fastigheten lyder. Kollegium biträder

alltså lantmäteristyrelsens framställning, såvitt nu är fråga, dock att

därest kronan tillhörig fastighet finnes äga del i samfälld mark, varå nyttjanderättshavare

framställt lösningsanspråk, denne icke må förklaras berättigad

till inlösen, med mindre medgivande därtill inhämtats av den myndighet,

under vars inseende fastigheten lyder.’

Byggnadsstyrelsen har i likhet med lantmäteristyrelsen funnit skäl föreligga

till ändring av ensittarlagen uti ifrågavarande hänseende. Härvid har

styrelsen emellertid framhållit vikten av att det i samband med en dylik lagändring

fastställes, att inlösen ej må äga rum i de fall, då nyttjanderättsupplåtelse

skett å områden, där samfälligheten avsatts för väg eller allmän

plats.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet har anfört: ’Rent principiellt har styrelsen

ingenting att invända mot den uppfattning, för vilken lantmäteristyrelsen

i detta fall gjort sig till tolk. Äger t. ex. en stad del i mark, belägen

så långt utanför stadens gräns, att exploateringen av densamma icke rimligen

kan väntas få betydelse för stadens jordpolitik i en framtid, torde staden i

praktiken också sakna anledning att motsätta sig inlösen på dylikt område.

Fall förekomma emellertid, enligt vad styrelsen inhämtat, då stadssamhälle

äger del i mark, som utan att vara stadsplanelagd dock är belägen så nära

samhällets stadsplanelagda område, att en inlösen av densamma skulle för samhället

kunna medföra avsevärda olägenheter. I dessa fall, men sannolikt också

endast i dessa, torde från stadssamhälles sida verkligt intresse finnas av

nuvarande lagbestämmelsers bibehållande. Styrelsen vill under sådana förhållanden

för sin del förorda bibehållandet av nu gällande bestämmelser men

med tillägg, som medgåve friköpning i de av lantmäteristyrelsen avsedda

fallen under förutsättning av respektive stadssamhälles medgivande, inhämtat

i den ordning, lagen kan komma att bestämma.’

Sveriges här ads allmänning s förbund har anfört: ’Frågan om ensittarlagens

tillämplighet å häradsallmänning har till följd av en överklagad resolution,

given av länsstyrelsen i Uppsala län, varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

I nämnda resolution avslogs ansökan om förordnande för lantmätare för prövning

av lösningsrätten till ett å Tierps häradsallmänning beläget område,

under motivering, att allmänningen i jordeboken redovisades bland »KronoEgendomar

under enskild disposition» och därför finge anses tillhöra kronan.

Kungl. Maj:t fann i utslag den 22 september 1927 icke skäl att göra ändring

i resolutionen. -—- Förbundsstyrelsen kan icke dela den uppfattning, som kommer

till synes i länsstyrelsens motivering. Jordeböckerna äro skattelängder,

och någon karaktär av äganderegister eller dokument, utvisande vem som

äger däri upptecknade fastigheter, ha de icke. Förbundsstyrelsen kan knappast

tänka sig, att länsstyrelsen genom sin resolution tagit slutgiltig ställning till

frågan om kronans äganderätt till allmänningarna utan endast följt gängse

praxis, att jord, uppförd under kronotiteln, allenast för särskilda fall kan

försäljas, minskas eller intecknas för gäld. Förbundsstyrelsen anser sig därför

icke i detta sammanhang behöva framlägga skälen för sin åsikt, att kronan

icke har någon annan rätt till häradsallmänningarna än den, som kan härflyta

därav, att ek och storverksträd äro kronan förbehållna. — Förbundsstyrelsen

har emellertid av ett annat, nedan nämnt skäl den uppfattningen, att

ensittarlagen icke äger tillämplighet beträffande häradsallmänningarna. Om

dessa stadgas nämligen i § 5 av förordningen den 26 januari 1894, att de skola

bibehållas oförminskade. — I skrivelse den 2 september 1927 har lantmäteristyrelsen

fäst uppmärksamheten därpå, att § 19 i lagen icke allenast anses

gälla lägenhet å mark, som »tillhör kronan» utan även lägenheter å allmänning

och å oskiftade eller för skiftesdelägarnas allmänna behov undantagna om
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr So.

17

råden, vari kronan äger del, varigenom ett stort antal lägenheter undandragas

lagens tillämpning. — Häradsallmänningarna bestå dels av områden, vilka av

ålder varit allmänning, och dels av under senare tider inköpta jordbruksfastigheter.

Av de sistnämnda hava en del förvärvats med medel, vilka influtit

genom extra avverkning å den ursprungliga allmänningen. Vid beviljandet av

dylik avverkning har Kungl. Maj :t eller domänstyrelsen i regel fäst det villkoret,

att det förvärvade området skulle införlivas med den ursprungliga allmänningen

och i jordeböckerna föras under kronotitel. Såväl dessa områden

som de ursprungliga allmänningarna falla därför utanför ensittarlagens gränser.

— Övriga inköpta områden hava, möjligen med några undantag, icke införlivats

med den allmänning, som förvärvat dem. De föras i jordeböckerna

icke under kronotitel och de tillhöra den ursprungliga allmänningens delägare

efter oförmedlat hemmantal. Enligt den av lantmäteristyrelsen omnämnda

vida tolkningen av lagen skulle emellertid ensittarlagen ej heller vara tillämplig

å dem, enär kronan genom sina jordbruksfastigheter eller genom ecklesiastika

boställen av krononatur är delägare i varje dylikt område. — Till Sveriges

häradsalhnänningsförbund äro, utan att vara häradsallmänningar i rättshistorisk

bemärkelse, Svärdsjö och Envikens allmänningar anslutna. Dessa avsattes

vid avvittringen enligt nåd. brevet den 9 november 1861, och de kunna

icke inrymmas i orden »tillhör kronan». I dem äger emellertid kronan del,

varför även de ligga utanför lagens tillämpningsområde. — Slutligen bör omnämnas,

att vissa städer genom sina jordförvärv blivit delägare såväl i de ursprungliga

häradsallmänningarna som i inköpta, till dessa lagda områden. -—

Ensittarlagens utsträckande till häradsallmänningarna skulle för dem medföra

vissa olägenheter. Vid försäljning av ensitta.rlägenhetens hus har jordägaren

hittills kunnat utöva ett visst inflytande vid bestämmandet av köpare genom

att upplåta jorden endast till väl känd person och har därigenom kunnat utmönstra

sådana, som kunde befaras komma att göra åverkan eller bedriva

tjuvjakt. Vid utarrendering av jorden har arrendelegan ofta beräknats i dagsverken,

varigenom välbehövlig arbetskraft kunnat erhållas för skogsskötseln,

och även om den del därav, som utgjorts såsom vederlag för jordarrendet i

inånga fall varit obetydlig, har ensittaren i regel därutöver åtagit sig arbete å

allmänningen. Detta kan med tämligen stor säkerhet beräknas komma att

fortfara, så länge de nuvarande nyttjanderättshavarna efter en eventuell inlösen

kvarsitta å lägenheterna, men därefter kunna dessa komma att övergå till

för skogsarbete odugliga personer eller till sådana, som allmänningsförvaltningarna

av skilda skäl icke vilja eller kunna begagna såsom arbetare. —

Förbundsstyrelsen har på grund av den korta tid, som stått till förfogande

för avgivandet av detta yttrande, icke varit i tillfälle att inhämta allmänningsstyrelsernas

mening och anser sig därför endast böra framhålla, att lagens

tillämpning beträffande häradsallmänningarna skulle medföra så stora olägenheter

för skogsskötseln, att det är ovisst, om dessa uppvägas av de sociala

fördelar, som skulle vinnas, i all synnerhet som dessa beträffande häradsallmänningarna,

å vilka rättskaffens nyttjanderättshavares ställning är fullt trygg,

äro avsevärt mindre än å enskildas fastigheter, å vilka ensittarna ha en mindre

säker ställning.’

över ifrågavarande framställning har jag vidare inhämtat yttrande från de

s. k. kronojordsakkunniga (byråchefen J. G. Söderlind, ledamoten av riksdagens

första kammare E. B. Andersson i Fältenborg samt ledamöterna av riksdagens

andra kammare A. W. Gustafsson i Kasenberg och N. Adler ävensom

revisionssekreteraren S. Ekberg), vilka sakkunniga enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 27 maj 1927 av chefen för jordbruksdepartementet tillkallats

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 29 häft. (Nr 86.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

för att verkställa utredning av frågan om ändringar i förfaringssättet och

bestämmelserna rörande försäljningar och andra upplåtelser från kronans jordbruksdomäner.

Dessa sakkunniga hava •— under framhållande av, att de ansett

sig huvudsakligen böra beakta, i vad mån den lagändring, som ifrågasatts,

komme att inverka å kronans rätt — icke funnit anledning att göra någon

erinran mot ett bifall till lantmäteristyrelsens hemställan.

Departe
mentschefen.

Byallmänningar

och

andra samfälligheter.

Av den redogörelse för tillkomsten av ifrågavarande bestämmelse, vilken jag

i det föregående givit, framgår, att då från ensittarlagens tillämpning stadgades

undantag för mark, som tillhör kronan, stad, köping eller municipalsamhälle,

uppmärksamheten företrädesvis varit riktad å sådana fall, däri något

av nämnda rättssubjekt är ensam ägare av den till lösning ifrågasatta marken.

Huruvida man avsett att jämväl göra undantag för mark å byallmänningar och

andra samfällda områden, däri dylikt rättssubjekt endast äger en ideell andel,

synes tvivelaktigt. De skäl, som anförts för berörda undantagsbestämmelse,

torde nämligen icke eller åtminstone allenast i ringa mån äga giltighet för

dylika fall.

Yad först beträffar kronojord har detta undantag, frånsett vissa principiella

skäl utan större praktisk betydelse, föranletts av att något egentligt behov

av lagens tillämpning i dylikt fall icke ansetts vara för banden, enär genom

särskilda bestämmelser viss rätt till friköpning tillförsäkrats nyttjanderättshavare

med egna bus på sådan jord. Emellertid äga berörda bestämmelser,

vilka numera innefattas i 5 § förordningen den 17 december 1926 angående

grunder för upplåtande från vissa kronoegendomar av jordbrukslägenheter under

åborätt enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord samt av egnahemslägenheter,

icke tillämpning i andra fall än då jorden tillhör kronan ensam.

Visserligen äger Kungl. Maj:t jämlikt riksdagens skrivelse den 27 juli

1914 befogenhet att utan riksdagens vidare hörande försälja kronan tillhörig

andel i en för flera fastigheter gemensam samfällighet, för såvitt denna andel

icke äger högre värde än 1,000 kronor, men någon förköpsrätt är icke ensittaren

tillförsäkrad i detta fall. Härtill kommer, att enligt vad erfarenheten givit

vid handen mången gång stora svårigheter möta mot en försäljning på frivillighetens

väg av jord, som äges av ett flertal.

Såsom skäl för undantagandet från ensittarlagens tillämpning av jord, som

tillhör stad, köping eller municipalsamhälle, har anförts dels att samhällets intresse

att för det allmännas räkning ostört få tillgodogöra sig den jord, som

måhända förvärvats för speciella syften, borde gå före den enskildes intresse

att inlösa visst markområde, varå han äger byggnader, dels ock att det sociala

behovet av inlösningsrätt till samhällets mark ej vore nämnvärt stort, varvid

man tydligen förutsatt, att samhället, där hinder från det allmännas synpunkt

öj mötte, skulle frivilligt tillmötesgå ensittarens önskan att få friköpa den

mark, han brukade. Såsom lantmäteristyrelsen anmärkt, torde det icke ofta

förekomma, att sådant samhälle, varom nu är fråga, äger del i allmänning eller

annat samfällt område. Där så emellertid är förhållandet, kan tydligen förvärvet

— t. ex. då det avser en andel i ett grustag eller dylikt — hava skett för

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition nr SO.

19

tillgodoseende av något samhällets speciella syfte. I regel torde detta dock

icke vara fallet. Merendels har säkerligen andelen i samfälligheten kommit i

samhällets ägo, då samhället för något visst ändamål inköpt stamfastigheten,

såsom en ur samhällets synpunkt mindre betydelsefull adpertinens till denna.

En inlösen enligt ensittarlagen, som berör samfälligheten, torde åtminstone i

sist omförmälda fall icke kunna komma i kollision med några samhällets intressen.

Att även svårigheter understundom kunna möta för en friköpning på

frivillighetens väg av sådan samfälld mark, varom nu är fråga, torde få anses

såsom visst.

Med hänsyn härtill och då en ändring av 19 § uti nu ifrågavarande hänseende

tillstyrkts av flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna, har jag

ansett mig böra vidtaga åtgärd för att en sådan må komma till stånd. Enligt

det förslag, jag nu anmäler, kan under vissa betingelser inlösen enligt ensittarlagen

äga rum av mark, som är gemensam för två eller flera fastigheter, utan

hinder därav att kronan, stad, köping eller municipalsamhälle äger del däri.

Att i dylika fall giva ensittarlagen tillämpning utan inskränkning har jag icke

ansett befogat. Såsom bland andra kammarkollegium framhållit, torde nämligen

de skäl, som tala för bibehållandet av bestämmelsen om undantag av mark,

som i sin helhet tillhör kronan eller samhälle, varom här är fråga, böra föranleda

till att undantag göres även, då dylikt rättssubjekt äger en så betydande

ideell andel, att denna närmar sig den fullständiga äganderätten. Med hänsyn

härtill har jag för lösningsrätt uti nu ifrågavarande fall ansett böra gälla den

begränsning, att den ideella andelen ej får överstiga hälften.

Tydligt är att för inlösning av mark, varom nu är fråga, böra gälla samma,

villkor, som beträffande inlösning i allmänhet äro stadgade i ensittarlagen.

Skulle alltså avståendet av ett visst område på en samfällighet komma att medföra

avsevärd olägenhet för någon av stamfastighetema eller med dem sambrukade,

delägarna tillhöriga fastigheter, får lösning icke ske. Härav följer, att lösningsrätt

icke kan göras gällande till mark å område, som vid lantmäteriförrättning

undantagits för ett gemensamt ändamål, t. ex. ett grustag, därest det föreligger

ett verkligt behov av marken för tillgodoseende av detta ändamål.

Emellertid synes lösningsrätten uti nu ifrågavarande fall böra ytterligare begränsas.

Såsom i vissa yttranden framhållits, torde nämligen fall kunna förekomma,

där en inlösning visserligen icke kan anses medföra avsevärd olägenhet

för någon av de huvudfastigheter, till vilka marken ifråga hör, eller med dessa

sambrukade fastigheter, men densamma det oaktat icke bör komina till stånd,

därför att den skulle lända till avsevärt men för det allmänna. Härutinnan synes

vad domänstyrelsen, kammarkollegium och styrelsen för svenska stadsförbundet

erinrat särskilt förtjäna beaktande. Av denna anledning har jag i samband

med ifrågavarande ändring av 19 § föreslagit sådan jämkning i 2 §, att

lösningsrätt icke äger rum, därest den till lösning ifrågasatta marken till någon

del tillhör kronan, stad, köping eller municipalsamhälle samt avståendet

av marken skulle medföra avsevärd olägenhet för det allmänna.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

Riksdagens

skrivelse 1922

ang. lägenhetsinnehavares

å allmänningar

rättsliga

ställning.

I detta sammanhang anser jag mig böra upptaga en annan fråga, som synes

hava givit anledning till viss tveksamhet vid ensittarlagens tillämpning. Jag

åsyftar frågan, huruvida inlösen enligt denna lag må äga rum av mark, som

ingår i häradsallmänning. Härvid vill jag till en början erinra om riksdagens

skrivelse den 7 juni 1922 (nr 252), däri riksdagen hemställt, att Kungl. Maj:t

måtte skyndsamt låta utreda, huruvida vissa lägenhetsägares på allmänningarna

ställning kunde rättsligen ordnas på så sätt, att dem tillförsäkrades antingen

tryggad besittningsrätt eller full äganderätt till disponerat markområde,

samt därefter vidtaga de åtgärder, vartill utredningen kunde föranleda.

Till grund för denna hemställan låg en inom andra kammaren väckt motion,

nr 163. I denna påpekades, att det på allmänningarna funnes en de! oskattlagda

torp., vilkas innehavares besittningsrätt till den mark, de disponerade,

vore synnerligen oklar. Med anledning härav påyrkade motionären skyndsam

utredning rörande ifrågavarande lägenhetsinnehavares rättsliga ställning samt

hemställde, att åtgärder måtte vidtagas för att tillförsäkra dessa lägenhetsinnehavare

antingen tryggad besittningsrätt eller full äganderätt till disponerat

markområde.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vilket motionen hänvisades,

inhämtade yttrande från kammarkollegium. Utredning i ärendet tillstyrktes

av kammarkollegii flertal. Avvikande mening anmäldes av en ledamot, som

ansåg den ifrågasatta utredningen icke vara av behovet påkallad. Beträffande

innehållet av kollegiets utlåtande får jag hänvisa till utskottets utlåtande

(nr 4).

Utskottet anförde i sitt utlåtande:

»Den utredning, som påyrkas i föreliggande motion, synes utskottet vara en

av billigheten fordrad konsekvens av den jordpolitik, som statsmakterna den

senaste tiden sökt utveckla, och som bland annat tagit sig uttryck i tillsättandet

av jordkommissionen. Visserligen kan det anmärkas, att kronan icke genom

lagstiftning eller annorledes uppmuntrat utan tvärtom sökt hindra uppkomsten

av ifrågavarande lägenheter å allmänningarna. Men då bebyggande av

allmänningar likväl ägt rum, torde det reellt sett vara ett allmänt intresse, att

dessa förhållanden bli föremål för omsorgsfull undersökning samt såvitt möjligt

rättsligen ordnade. Nämnas bör, att antalet lägenheter av här ifrågavarande

slag, såvitt utskottet kunnat finna, åtminstone inom vissa delar av landet

torde vara avsevärt. Utskottet vill alltså i likhet med kammarkollegium

tillstyrka en utredning av ärendet; och finner utskottet, ävenledes i likhet

med kammarkollegium och på de grunder som av kollegiet^anföras, att denna

utredning lämpligen må överlämnas åt jordkommissionen såsom en komplettering

av dess uppdrag. Då ett bifall till senare delen av motionärens slutyrkande

möjligen skulle kunna uppfattas såsom ett föregripande av den begärda

utredningens resultat, har utskottet i denna punkt tillåtit sig en omredigering,

vilken dock i sak torde helt överensstämma med motionens syfte. Med åberopande

av det anförda får utskottet hemställa, att andra kammaren ville för

sin del besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla att

Kungl. Maj :t ville skyndsamt låta utreda, huruvida lägenhetsägarnas på allmänningarna

ställning må kunna rättsligen ordnas på så sätt, att dem tillförsäkras

antingen tryggad besittningsrätt eller full äganderätt till disponerat

markområde, samt därefter vidtaga de åtgärder, vartill utredningen må föranleda.

»

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai:ts proposition nr SO.

21

Andra kammaren beslöt i enlighet med sitt utskotts hemställan.

Första kammaren hänvisade ärendet till sitt andra tillfälliga utskott, som

i anledning härav anförde:

»T förevarande motion omtalade lägenheter lära huvudsakligast vara sådana

å häradsallmänningar. En avsöndring av dylika och därmed tryggad besittningsrätt

för nyttjanderättsinnehavaren lärer dock förhindras genom kungl.

förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna

skogarna i riket § 5 jämförd med § 1, varigenom förordnas, att häradsallmänningar

skola bibehållas oförminskade. Ensittarlagen, som annars eventuellt

skulle kunna vinna tillämpning i dessa fall, synes därför icke utan bestämt

stadgande att så må ske, kunna användas. Då nu statsmakterna genom den

senaste tidens jordreformer sökt trygga besittningsrätten för vissa kategorier

av nyttjanderättsinnehavare, synes billigheten fordra att även nu förevarande

lägenhetsinnehavares rättsliga ställning undersökes och ordnas. Utskottet anser

sig därför i likhet med kammarkollegium och andra kammarens utskott

böra tillstyrka en utredning av ärendet och vill, på de skäl, som av kollegium

anförts, förorda att utredningen överlämnas åt jordkommissionen såsom en utvidgning

av dess uppdrag. Med stöd av vad sålunda anförts, får utskottet

hemställa, att första kammaren måtte biträda andra kammarens i ärendet fattade

beslut.»

Första kammaren biföll denna hemställan.

Den begärda utredningen anförtroddes till en början åt jordkommissionen.

Denna upplöstes emellertid, innan utredningen hunnit verkställas. Sedermera

tillkallades inom jordbruksdepartementet en särskild sakkunnig för frågans

utredande. Genom dennes försorg har undersökning verkställts angående antalet

av ifrågavarande lägenheter m. m. Något lagförslag har emellertid ännu

icke kunnat avgivas. Denna utredning har givit vid handen, att å häradsallmänningarna

— däri ej medräknats de i Kopparbergs och Norrbottens län belägna

skogsområden, vilka, ehuru de tillkommit på helt annat sätt än de söder om Dalarna

förefintliga häradsallmänningarna, fått samma benämning — finnas 353

lägenheter. Av dessa disponeras 176 för boställen åt skogvaktare, tillsyningsmän

eller skogsarbetare eller för annat ändamål, avseende allmänningarnas

vård eller annat för delägarna gemensamt intresse. 90 lägenheter äro försedda

med boningshus, som tillhöra innehavaren. Enligt vad vederbörande

allmänningsstyrelser och jägmästare upplyst, torde minst ett sjuttiotal av dessa

kunna friköpas utan men för vederbörande allmänning. Frågan om ensittarlagens

tillämplighet å ifrågavarande jord äger således en viss betydelse.

Denna fråga har, såsom i häradsallmänningsförbundets yttrande erinrats,

nyligen varit föremål för regeringsrättens prövning. Hos vederbörande länsstyrelse

hade innehavaren av en lägenhet å häradsallmänning anhållit om förordnande

för lantmätare att verkställa förrättning för prövning av hans lösningsrätt

till lägenheten enligt ensittarlagen. Länsstyrelsen fann emellertid

ansökningen icke kunna bifallas, enär den ifrågavarande marken utgjorde del

av häradsallmänning, vilken, i jordeboken redovisad bland ''Kronoegendomar

under enskild disposition’, finge anses tillhöra kronan, samt alltså enligt 19 §

ensittarlagen vad i denna lag stadgades icke ägde tillämpning beträffande omförmälda

mark. Regeringsrättens pluralitet fann ej skäl göra ändring i detta

Departe
mentschefen.

Häradsall
männingar.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

beslut. Två regeringsråd anförde skiljaktig mening; de ansågo det icke vara

uppenbart, att lösningsrätt ej kunde äga rum i ifrågavarande fall, samt funno

därför jämlikt 6 § ensittarlagen förordnande att verkställa den sökta förrättningen

böra meddelas. (Se Regeringsrättens årsbok 1927:113.)

Enligt vad jag erfarit, har ett mål av enahanda beskaffenhet erhållit en motsatt

utgång i högsta domstolen. I detta mål har högsta domstolen funnit den

omständigheten, att det med lösningsanspråket avsedda området tillhörde häradsallmänning,

icke utgöra hinder för inlösen enligt ensittarlagen. (Se utslag

den 26 oktober 1928.)

Såsom av det anförda framgår, har frågan om ensittarlagens tillämplighet

beträffande mark å häradsallmänning sammanställts med frågan om vem som

skall anses vara ägare till sådan allmänning. Rörande äganderätten till häradsallmänningar

råda emellertid olika meningar. Enligt en uppfattning äro

dessa allmänningar att anse såsom kronans tillhörighet. Enligt en annan

uppfattning tillhöra de vederbörande härad. Den sistnämnda meningen har

förfäktats av vissa nyare rättshistoriska forskare och lärer jämväl hava omfattats

av statsmakterna, såväl år 1823, då beslut fattades om upplåtande av

häradsallmänningarna på vissa villkor till häradsbornas egen disposition, som

vid tillkomsten av 1866 års skogsordning, vars bestämmelser om häradsallmänningar

sedermera i huvudsak upptogos i den nu gällande förordningen

den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket.

Häradsallmänningsförbundet har bestritt kronans äganderätt till häradsallmänningarna

men ansett, att ensittarlagen icke kunde tillämpas på därtill

hörande områden, under framhållande bland annat, att kronan ofta vore delägare

i allmänning.

Det är icke min avsikt att i detta sammanhang upptaga den ingalunda lättlösta

frågan om äganderätten till häradsallmänningar. Spörsmålet om ensittarlagens

tillämplighet på sådan jord synes nämligen böra lösas oberoende

av äganderättsfrågan. Avgörande torde härvid vara, att, såsom kammarkollegium

i sitt förut omförmälda yttrande till 1922 års riksdag framhållit, ensittarna

å häradsallmänningarna befinna sig gentemot jordägaren i en ställning,

som mera likställer dem med innehavare av lägenheter å jord under enskild

äganderätt än med lägenhetsinnehavare å kronojord. Jag erinrar att

enligt den förut omförmälda förordningen angående hushållningen med de allmänna

skogarna i riket häradsallmänningarna skola bibehållas oförminskade,

att delägare i häradsallmänning äro, där ej för särskilda fall blivit annorlunda

bestämt, de som i häradet bygga och bo, efter deras oförmedlade hemmantal,

att delägarna årligen äga att, genom sockenombud medelst omröstning efter

nyssnämnda grund, utse en allmänningsstyrelse, som i alla frågor rörande

allmänningen utövar delägarnas beslutanderätt, där icke i reglemente för allmänningen

är annorlunda stadgat, samt att allmänning skall stå under förvaltning

antingen av skogsstaten eller delägarna själva. I detta sammanhang

vill jag anmärka, att enligt vad senaste tillgängliga uppgifter utvisa, delägarna

vid början av år 1926 övertagit förvaltningen av 28 allmänningar med en

areal av tillhopa 58,628 hektar, under det att lika många allmänningar med

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl: Maj:ts proposition nr SO.

23

en areal av tillhopa 44,181 hektar stå omedelbart under skogsstatens vård.

Vidare vill jag erinra, att Kungl. Maj:t ansett sig jämlikt gällande bestämmelser

sakna befogenhet att ensam medgiva försäljning av mark från häradsallmänning

utan har, då fråga varit om dylik försäljning, städse begärt riksdagens

medgivande därtill.

Av vad nu anförts framgår, att merendels avsevärda svårigheter möta mot

en friköpning på frivillighetens väg av ensittarlägenheter å häradsallmänningar.

I betraktande härav synes det endast vara med billigheten överensstämmande,

att även innehavare av lägenheter å häradsallmänningar åtnjuta det

skydd, som ensittarlagen bereder. Härtill torde föreligga desto större anledning,

som ensittarlagens tillämpning å dylik jord enligt min mening näppeligen

kan tänkas komma att medföra några mera avsevärda olägenheter för allmänningsdelägarna.

Skulle nämligen avståendet av ett till lösning ifrågasatt område

medföra avsevärd olägenhet för allmänningen såsom sådan, möter enligt

2 § i lagen hinder mot lösningen. Sålunda torde exempelvis en lägenhet, vars

bibehållande såsom skogvaktarboställe eller skogsarbetartorp är av verklig betydelse

för skogsvården å allmänningen, — även om en sådan lägenhet mot vad

som regel är förhållandet skulle vara bebyggd med brukaren tillhörigt boningshus

-— icke kunna lösas mot delägarnas bestridande.

Vid föreliggande förslags utarbetande har jag utgått från att ensittarlagen

bör äga tillämpning å häradsallmänning. För att tvekan härom ej må råda har jag

ansett en erinran böra göras i 5 § av förordningen den 26 januari 1894 angående

hushållningen med de allmänna skogarna i riket. Då i denna förordning saknas

föreskrift om förvaltningen av köpeskilling, som inflyter vid försäljning av allmänningsjord,

torde dessutom erfordras bestämmelse, huru den löseskilling, som

erhålles för inlöst område, skall användas och förvaltas. Dylik löseskilling synes

böra företrädesvis användas eller fonderas för inköp av skogsmark för allmänningens

utvidgning eller för verkställande av sådana grundförbättringar å denna, som

äro ägnade att höja allmänningens skogsproduktion eller annat dylikt ändamål.

Lämpligt synes vara att Kungl. Maj:t må äga förordna därom för varje särskilt

fall. Bestämmelsen lärer lämpligen kunna inflyta såsom ett nytt stycke

i 11 § av berörda förordning.

Områden, som blivit vid avvittring utlagda till samfälld husbehovsskog eller

allmänningsskog, skola enligt lag bibehållas oförminskade liksom häradsallmänning.

Bestämmelser härom meddelas i lagen den 5 juni 1909 angående

husbehovsskogar inom vissa områden och förordningen den 18 juni 1920 angående

allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län. Motsvarande

jämkningar synas böra vidtagas i dessa författningar.

Förslag till ändringar i nu omförmälda skogsförfattningar torde senare under

denna dag komma att anmälas av chefen för jordbruksdepartementet.

I anslutning härtill erfordras ett tillägg till 14 § ensittarlagen av innehåll,

att därest inlösen avser mark, som ingår i häradsallmänning eller annan samfällighet,

som enligt vad därom är stadgat skall bibehållas oförminskad, Konungens

befallningshavande må innehålla den jordägaren tillkommande ersättning,

intill dess förordnande meddelats, huru därmed skall förfaras.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

B. Lantmäteristyr elsens hemställan om ändring i 6 §.

Lat''d££ Til1 grund för lantmäteristyrelsens hemställan i skrivelsen den 21 september

hemställan om 1927 angående förenkling i kallelseförfarandet för förrättning enligt ensittarändring

i lagen ligger en av överlantmätaren i Kopparbergs län till styrelsen överlämnad

promemoria, däri anförts följande:

''Bestämmelserna om kallelse av sakägarna till förrättning enligt ovanberörda

lag återfinnas i 2 och .3 styckena av 6 § i lagen. Förrättningsmannen skall

alltså, utom annat, kalla jordägaren och nyttjanderättshavaren genom särskilda

kallelsebrev, som skola till dem med posten avsändas.

Inom de delar av Kopparbergs län, som undergått storskifte på bekostnad

eller understöd av staten (mellersta och övre Dalarna), utgjorde socknarna eller

rättare pastoraten de primära skifteslagen. Vid dessa storskiften delades

först emellan byarna (bydelning), varefter varje by undergick storskifte för

sig mellan delägarna (åbodelning).

Vid bydelningarna avsattes åtskilliga områden av oskifto för delägarnas gemensamma

behov. Dessa områden eller undantag avsattes ofta med jämförelsevis

stora arealer, ibland flera tiotal tunnland. Samma undantag äro alltså

att anse såsom gemensamma för samtliga vid bydelningen tillkomna hemman.

Det må antecknas, att i flera fall genom efter storskiftena vidtagna ändringar i

den administrativa indelningen de primära storskifteslagen uppdelats i två eller

flera socknar._ Uti ifrågavarande trakter finnas alltså vid skifte undantagna

områden, vilka äro gemensamma för samtliga hemman ej endast i eu

socken utan jiven i tvenne eller flera socknar.

Ä-ven vid åbodelningarna avsattes liknande undantag, vilka sålunda äro samfällda

för samtliga hemman i vederbörande by.

Det förekommer ej sällan, att bosättningar under årens lopp skett å ovanberörda

samfälligheter. Detta gäller såväl sockensamfälligheterna som bysamfälligheterna.

Dessa bosättningar hava verkställts av såväl verkliga

ensittare som bydelägare själva, vilka funnit byområdena för trånga och

byggt på närliggande samfälligheter. I vissa fall föreligga avtal om nyttjanderätt,

men i de flesta fallen torde dylika avtal icke finnas.

Inom ifragavarande delar av länet har sedan lång tid tillbaka den praxis

utvecklats, att en institution kallad ''kommunalstämma med jordägande socknemän’

svarat för och förvaltat sockensamfälligheterna. Så vitt jag vet,

bär Aag.en ^en 1? Juni om förvaltning av bysamfälligheter och därmed

jämförliga samfällda ägor och rättigheter ännu icke tillämpats i annat än i

ytterst få fall för ifrågavarande socken- och bysamfälligheter.

Ensittarlagen har ännu icke i någon vidare utsträckning kommit till användning

för inlösen av ifrågavarande å socken- och bysamfälligheterna belägna

lägenheter. Tecken tyda emellertid på, att åtskilliga dylika inlösningsförrättningar

äro att motse under den närmaste tiden. Vid de förrättningar,

som skett, har man, särskilt då det gäller sockensamfälligheter, varit tveKsam,

på vilket sätt jordägarna skulle kallas. I vissa fall har man underrättat

kommunalstämmans ordförande, som vid ''kommunalstämma med jordägande

socknemän’ låtit utse ombud att svara för jordägarna vid förrättningen.

Detta har i vissa fall fått gå opåtalat. I ett nyligen förekommet fall har

emellertid dels vederbörande ''kommunalstämma med jordägande socknemän’

förklarat sig icke vilja utse ombud vid inlösningsförrättning dels vederbörande

ägodelningsrätt, da förrättningen likväl verkställts, i anledning av besvär undanröjt

förrättningen, da föreskrifterna om kallelse i 6 § 2 stycket ensittarlagen

icke iakttagits.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

25

Det torde vara påtagligt, att ovanberörda ''kommunalstämma med jordägande

soeknemän’ icke är en sådan myndighet, som vid inlösningsförrättningar

kan svara för hemmansägarna i socken. Då vidare ett förfarande enligt E. B.

11:12 icke lärer vara tillämpligt vid inlösningsförrättningar vare sig å socken-

eller bysamfälligheter, synes alltså kvarstå, att man med lagens nuvarande

bestämmelse vid dylika förrättningar är nödsakad att till varje ägare av i

mantal satt eller här rättare med jordtal betecknad jord avlåta särskilt kallelsebrev.

Det torde vara uppenbart, att ett dylikt kallelseförfarande med brev till

varje delägare i praktiken så gott som omöjliggör inlösningsförrättningar åtminstone

å sockensamfälligheterna. Kostnaderna och omgången för lösen av

mantalslängder och utfärdande av hundratals eller tusentals kallelser torde bli

alltför avsevärda. Det sagda gäller jämväl bysamfälligheterna. Många byar

finnas med både ett- och tvåhundra eller flera delägare. Vidare bo många delägare

ej i orten utan i andra trakter av landet eller utom riket.

På grund av det anförda torde det anses av ett verkligt behov påkallat att

gällande föreskrifter om kallandet av jordägare till inlösningsförrättningar

förenklas, då det gäller jord, som är samfälld för by eller skifteslag.’

I sin skrivelse anför lantmäteristyrelsen:

''övervägande skäl synas tala för att i de i promemorian åsyftade fall kallelse

av jordägare till förrättning må få utfärdas på enahanda sätt, som enligt

rättegångsbalken 11 kap. 12 § gäller för stämning av helt byalag. Att märka

är nämligen att jordägarna i nu ifrågavarande fall icke, på sätt vid skiftesförrättningar

i allmänhet är fråga, hava mot varandra stridande intressen utan

föra gemensam talan.

Då emellertid den nuvarande ordalydelsen i 6 § av 1925 års ovannämnda lag

icke synes bereda möjlighet för att på nu antytt sätt kalla sakägare, får lantmäteristyrelsen

i underdånighet hemställa om sådan ändring av nämnda paragraf

att, där område, varom här är fråga, tillhör helt skiftes- eller byalag med

flera än tio delägare, jordägarna skola anses behörigen kallade till förrättningen,

därest till en av delägarna särskilt kallelsebrev på sätt i paragrafen

sägs avsänts att vara för dem alla tillgängligt samt i kungörelsen till

förrättningen underrättelse lämnats vilken av delägarna bekommit sådant

kallelsebrev.’

Yttranden över denna framställning hava avgivits av överståthållarämbetet,

samtliga länsstyrelser, domänstyrelsen, kammarkollegium, byggnadsstyrelsen

och styrelsen för Svenska stadsförbundet. Ett flertal av länsstyrelserna har

vid sina utlåtanden fogat yttrande från överlantmätaren i vederbörande län.

Endast två myndigheter (länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt

Jämtlands län) hava uttalat betänkligheter mot den ifrågasatta lagändringen.

Övriga myndigheter hava antingen tillstyrkt densamma eller förklarat sig icke

hava något att erinra däremot.

Angående behovet av lagändringen har anförts av

Överlantmätaren i Stockholms län: ''Förhållandena i Stockholms län äro visserligen

icke sådana, att kallelseförfarandet någonsin där kan tänkas bliva så

omfattande, att det i praktiken kommer att inträffa fall, då en inlösningsförlättning

strandar av denna anledning. Det lärer dock icke kunna förnekas,

att den föreslagna förenklingen även för detta län skulle komma att bliva av

en viss betydelse, då en icke obetydlig besparing i förrättningskostnaderna i

Yttranden

över lantmäteristyrelsens

hemställan

om ändring

i 6 §.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

vissa fall därigenom skulle uppstå för ensittaren. Vid sådant förhållande och

då någon fara för rättssäkerheten genom den föreslagna förändringen icke synes

kunna uppstå, enär, såsom lantmäteristyrelsen framhållit, jordägarnas

intressen i detta fall ej äro mot varandra stridande såsom vid skiftesförrättningar

i allmänhet, synes mig den föreslagna ändringen hava fullt giltiga skäl

för sig och sålunda böra genomföras.’

Överlantmätaren i TJppsala län: ’Ehuru något sådant fall, som beröres i

överlantmätarens i Kopparbergs län promemoria, ännu icke förekommit inom

Uppsala län, torde säkerligen framdeles förrättningar enligt förenämnda lag,

berörande samfälligheter med många sakägare, komma till stånd. Och att en

ändring i gällande bestämmelser om kallelseförfarandet i dylika fall är av

behovet påkallad, synes mig uppenbart.’

Länsstyrelsen i Jönköpings län: ''Ehuru de i den lantmäteristyrelsens skrivelse

bifogade promemorian angivna olägenheter vid utfärdandet jämlikt nuvarande

bestämmelser av kallelse å jordägarna i större skifteslag främst torde

framträda vid förrättningar enligt ensittarlagen inom det i skifteshänseende

egenartade Kopparbergs län, torde dock jämväl inom vissa andra delar av landet

hava yppats behov av förenkling i ifrågakomna avseende av kallelseförfarandet

vid dylika förrättningar. Vid sådant förhållande torde en för hela

riket gällande lagändring av föreslaget innehåll få anses motiverad.’

Överlantmätaren i sistnämnda län: ’De i promemorian påtalade olägenheterna

vid utfärdandet av kallelse å jordägarna i större skifteslag äro så uppenbara,

att en lagändring i av lantmäteristyrelsen angiven riktning synes av

behovet påkallad.’

Överlantmätaren i Kronobergs län: ’Ehuru i detta län icke förekommer sådana

stora samfälligheter, som omförmälas i den med lantmäteristyrelsens skrivelse

följande avskriften av en P. M. från överlantmätaren i Kopparbergs län,

och vid vilka i fråga om inlösningsförrättningar kallelseförfarandet är synnerligen

betungande, har behov av den föreslagna ändringen gjort sig gällande

även här. Inlösningsförrättningar kunna nämligen förekomma å t. ex. grustag,

lertag, oskiftade skogstrakter o. d., som äro samfällda för ett eller flera hemman,

en eller flera hemmansdelar. Vid kallande av jordägarna skulle i dessa

fall den föreslagna ändringen medföra avsevärd nytta, och då jordägarna i

regel hava vid dessa förrättningar gemensamma intressen, torde det vara tillfyllest,

att kallelse sker på sätt föreslagits.’

Överlantmätaren i Hallands län, med vilken länsstyrelsen i samma län instämt:

’I viss mån analogt med förhållandena i Kopparbergs län förekommer

även inom Hallands län primärt att en hel socken eller flera socknar bildat

skifteslag. Så är exempelvis fallet beträffande Värö och Stråvalla socknar, vilka

undergått gemensamt skifte i avseende på utmarken. Vid detta skifte, som

verkställdes i början av 1800-talet, avsattes för delägarnas gemensamma behov

ett flertal samfällda platser för olika ändamål. På de samfälligheter, som hava

ett gynnsamt läge, har bebyggelse i vissa fall skett just av s. k. ensittare. Förfrågan

hos mig har gjorts rörande möjligheterna att tillämpa ensittarlagen

för inlösen av område inom dylik samfällighet. Med hänsyn dels till bestämmelsen

i 5 § ensittarlagen om anskaffande av gravationsbevis, dels till kallelseförfarandet

enligt 6 § samma lag och dels till den omständighet, att hemman

av krononatur äga andel i den ifrågakomna samfälligheten, har det ansetts

omöjligt att genomföra inlösen med anlitande av ensittarlagen. ■— Men även i

de fall, där hemman av krononatur icke äga andel i samfälligheten, har det

synts nära nog omöjligt att tillämpa nämnda lag, enär kostnaderna för anskaffning

av gravationsbevis och för kallelser till jordägarna skulle föranleda

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition «r 36.

27

mycket stora kostnader. Det ställer sig nämligen ofta så, att dylika sainfälligheter

tillhöra flera hundra, ibland vida över ettusen hemmanslotter. — Den

av lantmäteristyrelsen förordade ändring av 6 § i ensittarlagen har till syfte

att undanröja ett av ovannämnda hinder. Därest denna ändring blir genomförd,

har en icke ringa fördel vunnits.’

Överlantmätaren i Skaraborgs län: ’Vad som anförts i den av överlantmätaren

i Kopparbergs län upprättade promemorian gäller även för detta läns vidkommande.

Att ett verkligt behov föreligger till förenkling i nu gällande föreskrifter

om kallandet av jordägare till inlösningsförrättningar, då det gäller

jord, som är samfälld för by eller skifteslag, torde bäst belysas genom följande

konkreta fall. År 1925 verkställdes en förrättning för inlösen av ett

nyttjanderättsområde å en för 12 jordeboksenheter samfälld mark inom Grillstads

socken. Med ledning av ett från vederbörande häradsskrivare införskaffat

utdrag av mantalslängden nödgades förrättningsmannen utskriva kallelser

till en var av de 124 jordägarna. Utom det att det tog en betydande tid för

förrättningsmannen att utskriva dessa kallelser, medförde åtgärden väsentliga

kostnader. Förrättningskostnaden uppgick nämligen till kr. 126:85, men av

detta belopp utgjorde icke mindre än kr. 64: 50 ersättning för kallelser och

kungörelser. Då statsverket i detta fall skulle gälda förrättningskostnaden,

hade en väsentlig utgift kunnat besparas staten, därest kallelser till sammanträdet

kunnat utfärdas på det av lantmäteristyrelsen nu föreslagna förenklade

sättet. Med hänsyn till de kostnader och olägenheter i övrigt, som enligt det

sålunda anförda fallet nu vidlåda det nuvarande kallelseförfarandet, när det

gäller för helt skiftes- eller byalag samfällt område, får jag tillstyrka lantmäteristyrelsens

framställning.’

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: ’Jämväl vad detta län angår har behovet

av ändrade bestämmelser härutinnan gjort sig gällande. Hos länsstyrelsen är

för närvarande anhängigt ett ärende angående inlösen av ett område, som

berör 232 olika fastigheter.’

Överlantmätaren i sistnämnda län: ''Inom länet har hitintills avslutats endast

ett fåtal inlösningsförrättningar, som berört område tillhörigt helt skifteseller

byalag med flera än tio delägare, varvid i ett fall inemot 87 särskilda

kallelser utfärdats. -— Olägenheterna i vissa fall vid kallelseförfarandet synas

icke vara lika påtagliga inom härvarande län som inom Kopparbergs, län.

Då emellertid härstädes såväl skifteslagen som samfälligheterna till skifteseller

byalagen samt bosättningarna därå hava avsevärd omfattning- samt i. sådana

fall nu gällande författning i avseende å kallelseförfarandet är både tidsödande

och kostsamt, samt då s. k. ensittarlagen framdeles kan förväntas komma

till användning i vidare utsträckning, synes den ifrågasatta ändringen i

förekommande fall vara av behovet påkallad jämväl inom detta län.’

Länsstyrelsen i Jämtlands län: ''Förslaget synes ha framkommit på grund

av de säregna förhållandena i Dalarna. Därest med hänsyn till dem vissa

lättnader i avseende å kallelseförfarandet anses erforderliga, torde dock, för

att åtminstone i regel tillförsäkra jordägarna erforderlig trygghet, det förenklade

förfarandet böra begränsas till sådana fall, som avses i den remissen

åtföljande promemorian, i vilka fall delägareantalet ofta lärer vara avsevärt

större än tio.’

Överlantmätaren i Västerbottens län: ''De i ifrågavarande P. M. omnämnda

förhållanden äro jämväl till finnandes inom Västerbottens län. .Att såsom

överlantmätaren i Kopparbergs län framhåller, en lucka i lagstiftningen föreligger,

är klart och tydligt, och att förrättningarna enligt ensittarlagen inom

vårt län icke hakat upp sig, beror på att lantmätarna använt sig av en modifierad

tolkning av 11 kap. 12 § rättegångsbalken, i det att kallelse skickats till

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

vederbörande byålderman, som å bystämma låtit utse ombud att närvara vid

förrättningen, och att detta förfarande av domhavandena godtagits.’

Även länsstyrelserna i Östergötlands, Gotlands och Kopparbergs län hava

framhållit, att den ifrågasatta lagändringen vore av behovet påkallad.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört: ’I 3 kap. 1 § lagen

om delning av jord å landet har det ålagts lantmätare att, innan laga skifte

företages, bland annat minst fjorton dagar före första sammanträdet för befordran

med posten avlämna tjänsteskrivelser med kallelse till sammanträdet

till envar, som enligt senaste mantalslängd eller eljest tillgängliga uppgifter

är delägare i skifteslaget. I det vid 1926 års proposition fogade förslag

till lag om delning av jord på landet hade i motsvarande lagrum föreslagits,

att, därest delägarna i skifteslaget voro flera än tio, kallelsen skulle genom

rekommenderad tjänsteskrivelse tillställas en av dem att vara för dem alla tillgänglig.

Vore delägare emellertid bosatt utom kommun, där skifteslaget eller

del därav låge, skulle han i allt fall kallas genom särskild tjänsteskrivelse.

— Vid ärendets behandling i första särskilda utskottet förklarade emellertid

utskottet sig anse, att varje sakägare, oavsett antalet, borde kallas genom personlig

tjänsteskrivelse. Riksdagen biträdde vad utskottet sålunda föreslagit,

till följd varav bestämmelserna i ämnet erhållit sin i lagen angivna lydelse. —

Enligt 1 kapitlet 2 § i lagen om delning av jord å landet kan laga skifte förrättas

å sådana områden, som avses i lantmäteristyrelsens skrivelse. Även

i sådant fall skall det i 3 kapitlet 1 § omförmälda kallelseförfarandet äga rum.

— Någon rimlig anledning att i det av lantmäteristyrelsen åberopade fall i angivet

hänseende giva jordägarna en sämre ställning än då det gäller laga skifte

torde enligt länsstyrelsens mening icke föreligga. — Visserligen har i den av

lantmäteristyrelsen översända promemorian ordats om att den nuvarande ordningen

skulle förorsaka alltför betydande kostnader och omgång för lösen av

mantalslängder och utfärdande av kallelser. I allmänhet torde kostnaderna

icke behöva bliva så avsevärda. Sålunda torde val mången gång lösande av

mantalslängd vara obehövlig, då nyttjanderättshavare, som önskar inlösa under

nyttjanderätt upplåtet område, är skyldig att låta ansökningen vara åtföljd

av gravationsbevis rörande fastigheten. Av detta, som författningsenligt

skall innehålla uppgift på ägaren, lär lantmätaren kunna inhämta vilka

som äro jordägare. Icke heller torde utfärdandet av kallelsebreven i regel

bliva synnerligen betungande. — Slutligen tillåter sig länsstyrelsen bringa i

erinran, att nyttjanderättshavare, varom nu är fråga, äger rätt få kostnaderna

vid lantmäteriförrättning bestridda av allmänna medel, därest han icke äger

tillgång till gäldande av berörda kostnader eller efter deras utgivande skulle

sakna medel, som skäligen må anses erforderliga för hans eget och hans familjs

uppehälle. — Länsstyrelsen anser sig på grund av det anförda icke kunna

förorda lantmäteristyrelsens förslag.’

Beträffande den lagtekniska utformningen av en ändring i enlighet med

förslaget har anförts av

Länsstyrelsen i Malmöhus län: ’En lämplig begränsning av de fall, då det

föreslagna förenklade kallelsesättet bör få komma till användning, torde erhållas,

därest det ändrade stadgandet anslutes till bestämmelserna i 1 § av

lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga

samfällda ägor och rättigheter, så att kallelse på av lantmäteristyrelsen

föreslaget sätt må ske, då mark, om vars inlösen fråga är, tillhör ’bys eller

annat skifteslags samfällda ägor. som vid skifte eller annan laga delning eller

sämjedelning undantagits för gemensamt behov eller uteslutits från delningen’

eller ock ingår i ''mark, som eljest är gemensam för två eller flera fastigheter

med i övrigt skilda ägor’, allt för det fall, att delägarna äro flera än tio.’

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr .''it''*.

2! i

Länsstyrelsen i Jämtlands län: ’Då samtidigt med den föreliggande framställningen

Kungl. Maj :t har att pröva frågan om ändring i 19 § av samma

lag i syfte att samfällighet, vari kronan, stad, köping eller municipalsamhälle

har del, skulle inbegripas under lagens tillämplighetsområde, tillåter sig länsstyrelsen

framhålla, att med avseende a dessa rättssubjekt i varje fall kan ifrågasättas

att bibehålla nu gällande kallelseförfarande, då,eljest allt för stor sannolikhet

finnes att förrättningen blir för dem obekant.’

Landsfogden i Jönköpings län: ''Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke

kungörelsen om förrättningen bör anslås i sockenstugam Det är nämligen icke

säkert, att kungörelse genom uppläsning i kyrkan eller införande i tidning når

alla delägare.’

I detta sammanhang har av flera myndigheter framhållits nödvändigheten

av jämkningar i flera andra §§ av ensittarlagen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har sålunda anfört: Behovet av den föreslagna

lagändringen i 6 § 2 stycket härleder sig enligt överlantmätarens prornemoria

dels ur svårigheten eller rent av omöjligheten att, som delägarna i vissa

samfälligheter, från vilka område skall lösas, understundom kunna uppgå till

hundratal eller tusental, avlåta särskilt kallelsebrev till varje delägare i samfälligheten,

och dels ur kostnadssynpunkt, då det nämligen för nyttjanderättshavaren

skulle ställa sig allt för dyrt att bekosta lösen av erforderliga mantalslängder

samt med ledning av dessa utfärdade kallelser. Och den av lantmäteristyrelsen

föreslagna lagändringen kan nog också undanröja . berörda

missförhållanden. Men andra likartade sådana finnas i nämnda lag, vilka lika

väl tarva lagändring. I 12 § andra stycket finnes föreskrivet, att nyttjanderättshavaren

vid löseskillingens nedsättning hos länsstyrelse skall ingiva,

bland andra handlingar, gravationsbevis rörande fastigheten. Med fastighet

torde här böra förstås alla de fastigheter, till vilka samfälligheten hör, och för

bedömande, huruvida gravationsbevis ingivits för alla fastigheterna, torde erfordras

de mantalslängder, som genom ovannämnda lagändring skulle kunna

inbesparas. Vid köpeskillingens fördelning enligt 14 § återkommer, så frågan

om kallelseförfarandet, och det gäller då att kalla icke endast, alla jordägarna

utan även innehavare av inteckning för fordran eller för rätt till avkomst eller

annan förmån samt rättsägare enligt 11 kapitlet 2 § jordabalken. Slutligen

kan enligt 16 § andra stycket kontakt mellan nyttjanderättshavaren och delägarna

i samfälligheten bliva erforderlig för delgivning av underrättelse, varom

i sistnämnda lagrum sägs, eller ock vid det. skiljemannaförfarande., varom

stadgas i samma lagrum. — Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke genom

ändring av lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter

och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter skulle kunna rådas bot

på ovannämnda och andra likartade svårigheter vid rättsligt förfarande av

eller mot delägare i samfällighet och dylikt, därvid jämväl torde tagas hänsyn

till det med hänsyn till det praktiska resultatet orimligt stora arbete, som med

nu gällande bestämmelser i ovannämnda lag ävensom i expropriationslagen

måste föranledas av inbetalning av ett understundom mycket obetydligt belopp

till fördelning på ett nära nog oöverskådligt antal rättsägare.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har erinrat: Enligt länsstyrelsens uppfattning

skulle det kunna ifrågasättas, huruvida icke i detta sammanhang borde

— vad angår inlösningsförrättningar rörande områden, som tillhöra skifteseller

byalag med flera än tio delägare — åvägabringas lättnader även beträffande

kallandet av de i 6 § tredje stycket i ensittarlagen omförmälda rättsägare.

Dessa kunna nämligen vara synnerligen talrika och intresset för dem

att närvara vid lantmäteriförrättningen torde med hänsyn därtill, att deras

Ifrågasatt

ändring i

vissa andra

§§■

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

rätt i allt fall, enligt 14 § andra stycket samma lag, iakttages vid löseskillingens

fördelning, praktiskt sett vara mycket obetydligt.’

Överlantmätaren i Kalmar län bär anfört: ’I detta sammanhang sy
nes

böra ordnas även ett annat förhållande, som i fråga om sina ekonomiska

verkningar har långt större betydelse än de av överlantmätaren i Kopparbergs

län påtalade förhållandena. Jämlikt 5 § tredje stycket i ovanberörda

lag skall ansökan om lantmäteriförrättning vara åtföljd av gravationsbevis

rörande stamfastigheten. Är nu det område, som lösningsanspråket avser, tilläventyrs

beläget å mark, som undantagits för delägarnas gemensamma behov

vid skifte å större by, socken- eller häradsallmänning, skola alltså gravationsbevis

lösas beträffande samtliga till byn, socknen eller häradet hörande fastigheter,

som hava andel i samfälligheten, vilket kan föranleda till att kostnaderna

för dessa gravationsbevis springa upp till mångdubbla värdet av den mark.

som lösnmgsanspraket avser. Da härigenom i en mängd fall lösningsrätten

komme att bliva fullkomligt illusorisk, synas lämpliga åtgärder till förebyggande

härav böra vidtagas. För Kalmar läns vidkommande har berörda förhållande

sin största betydelse i fråga om de områden, som vid utmarksdelningen

på Öland undantagits för samtliga fastigheters inom respektive socknar

gemensamma behov. — De områden, varom här är fråga, äro i regel mycket

små, varför varje särskild fastighets andel i desamma är synnerligen obetydlig

i förhållande till fastighetens övriga områden. En bestämmelse därom,

att de i en fastighet meddelade inteckningar för fordran icke skulle gälla i

områden, som vid lantmäteriförrättningar avsatts för delägarnas gemensamma

behov, synes därför icke i nämnvärd mån kunna inverka på en inteckningshavares

rätt. Då härigenom dylika områden alltid komme att vara gravationsfria,

borde något bevis härom i varje särskilt fall icke erfordras, varåt uttryck

bör givas i förberörda lag. — Då den föreslagna bestämmelsen avser att reglera

redan bestående förhållanden, synes böra övervägas, om icke för undvikande

av missbruk densamma bör avse endast sådana områden, som undantagits

vid lantmäteriförrättningar, som verkställts före bestämmelsens ikraftträdande.

-— Det föreslagna sättet för frågans ordnande har sin närmaste motsvarighet

i lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps

befriande i vissa fall från ansvar för inteckning i stamfastigheten. För

att sistnämnda lag skall kunna få tillämpas, erfordras emellertid, att området

avsöndrats, en bestämmelse, som givetvis icke kan bibehållas beträffande nu

förevarande områden.’

Länsstyrelsen i Kalmar län har uttalat sin anlutning till, att den av överlantmätaren

väckta frågan om åtgärders vidtagande till förebyggande av de

olägenheter, som i visst fall vore förbundna med skyldigheten att vid ansökan

om lantmäteriförrättning foga gravationsbevis rörande stamfastigheten, gjordes

till föremål för nödig utredning.

Länsstyrelsen i Kristianstads lön har jämväl beaktat nu ifrågavarande förhållanden.

Länsstyrelsen har anfört: ’I många fall, då nyttjanderättsområdet

är beläget å allmänning eller för skifteslags gemensamma behov avsatt mark,

kunna delägarna i den samfällda marken uppgå till betydligt antal, understundom

ett eller annat hundratal. Anskaffandet av gravationsbevis vållar i

dessa fall nyttjanderättshavaren eller staten en avsevärd kostnad. Skulle vidare

bestämmelserna i 14 § strikt tillämpas, skulle fördelningen av löseskillingen

i dylika fall vålla ej blott länsstyrelsen oerhört arbete utan ock vederbörande

jordägare och inteckningshavare betydliga kostnader. Som löseskillingen

i allmänhet torde belöpa sig till några hundra kronor och ondast sällan

överstiga tusentalet, inses lätt, att förenämnda kostnader och besvär icke stå

i något rimligt förhållande till värdet av det lösta området. På varje fastighet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO. •>!

liirer nämligen av löseskillingen komma ett så ringa belopp, att det saknar

varje betydelse för inteckningshavaren. — Länsstyrelsen hemställer fördenskull,

huruvida icke en ändring i ovanberörda bestämmelser skulle finnas ^påkallad

beträffande område, beläget å allmänning eller annat samfällt område,

då delägarna i detta uppgå till något större antal, exempelvis minst tio.’

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört: ''Länsstyrelsen vill erinra, hurusom

14 § andra stycket ensittarlagen, 57 § tredje stycket lagen om expropriation

och 9 kap. 70 § vattenlagen innehålla stadganden, enligt vilka i fall, då

för fördelning av hos länsstyrelse nedsatta medel erfordras sammanträde, kallelse

till dylikt sammanträde skall med posten avsändas till jordägaren. Svårigheterna

vid användande av detta kallelsesätt kunna här vara desamma, som

påtalats i fråga om kallelse till förrättning enligt ensittarlagen. Åtminstone i

ett fall, då fråga var om fördelning av löseskilling lör eu skoltomt, exproprierad

från ett byalags samfällda mark, har länsstyrelsen sett sig nödsakad

att vid kallelse till fördelningssammanträde använda sig av ett kallelsesätt,

anslutande sig till föreskrifterna i 11 kap. 12 § rättegångsbalken. Det är

på grund härav anledning förorda, att genom ändrade lagbestämmelser beredes

möjlighet att jämväl vid kallelse till sådant sammanträde för fördelning, av

nedsatta medel, som avses i här ovan angivna lagrum, i enahanda omfattning,

som av länsstyrelsen förordats i fråga om kallelse till förrättning enligt ensittarlagen,

använda samma förenklade förfarande, som lantmäteristyrelsen

föreslagit i fråga om förrättning enligt sistnämnda lag.’

Länsstyrelsen i Hallands lån har beträffande inlösning av lägenheter å samfälld

mark, däri kronan eller annat i 19 § omförmält rättssubjekt^ äger del,

framhållit, hurusom bestämmelserna i 6 och 14 §§ ensittarlagen angående reglerande

av inteckningar m. in. kunde vålla oöverkomliga svårigheter för friköpandet

av dessa lägenheter, vilka graverades av samtliga inteckningar i alla

de fastigheter, till vilka samfälligheten hör. Länsstyrelsen har därför ifrågasatt,

huruvida icke någon åtgärd borde vidtagas för underlättande av lägenheternas

befriande från ansvar för dylika inteckningar i anslutning till motsvarande

stadganden beträffande ryttare-, soldat- och båtsmanstorp genom

lagen den 18 oktober 1907.

I sammanhang med frågan om inlösning av lägenheter å samfälligheter har

även länsstyrelsen i Gävleborgs län anfört:

''Kostnaderna för gravationsbevis kunna stundom gå till mycket avsevärda

belopp, som, i händelse sökanden beviljats kostnadsfri lantmäteriförrättning,

jämlikt 8 § i Kungl. kungörelsen den 20 juli 1925 om bestridande i vissa fall

med allmänna medel av kostnader förenade med inlösen av under nyttjanderätt

upplåtet område m. m. komma att drabba statsverket. — I ett hos länsstyrelsen

anhängigt dylikt fall hava gravationsbevisens antal uppgått till 275

stycken och sammanlagda lösen till 880 kronor 60 öre, vilken utgift knappast

kan anses stå i skäligt förhållande vare sig till den nytta sökanden, kan förvänta

genom den sökta rätten till inlösen eller, ännu mindre, till de intressen,

vilkas tillgodoseende gravationsbevisen äro avsedda att möjliggöra, helst i ett

fall som detta något sammanträde för fördelning av löseskillingen, med hänsyn

till svårigheterna och kostnaderna för dess hållande, knappast torde komma

att äga rum. — I fall som det ovan omnämnda, där värdet av den lägenhet, om

vars inlösen det är fråga, måste vara försvinnande litet i förhållande till värdet

av de fastigheter, vartill den hörer, synes den eljest i lag föreskrivna proceduren

för tillgodoseende av inteckningshavares intressen vara överflödig, och ett

förfarande analogt med det angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande

i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamfastigheten få anses

tillräckligt, och sålunda kravet på bifogande av gravationsbevis vid ansökan

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

om förrättning enligt ensittarlagen kunna uppgivas. — Länsstyrelsen får i

anslutning till det ovan anförda härmed hemställa att Kungl. Maj:t ville taga

i nådigt övervägande, huruvida ej en lagändring i berörda riktning kunde anses

påkallad.’

Liknande erinringar hava gjorts av flera överlantmätare. Sålunda har anförts

av

Överlantmätaren i Uppsala län: ’I början av den av överlantmätaren i Kopparbergs

län till lantmäteristyrelsen ingivna promemorian erinras om, att bestämmelser

om kallelse av sakägarna till förrättning enligt ensittarlagen återfinnas

i andra och tredje styckena av 6 §, men om kallelseförfarandet med avseende

å innehavare av sådan fordran eller rättighet, varom förmäles i sagda

tredje stycke, yttras sedermera ej ett ord. Ej heller berör lantmäteristyrelsen

i sin framställning frågan härom. Enligt mitt förmenande äger emellertid den

av överlantmätaren i Kopparbergs län väckta frågan ett nära samband dels

med sistnämnda kallelseförfarande dels med den i tredje stycket i 5 § uppställda

ovillkorliga, fordran, att ansökan om förrättning skall vara åtföljd av

gravationsbevis rörande fastigheten. Gravationsbeviset synes skola avse alla

de fastigheter, som hava del i en samfällighet. Jämlikt tredje stycket i förenämnda

6 § skola samtliga de däri omnämnda rättsinnehavare, om de äro kända

och inom riket boende, underrättas om förrättningen genom särskilda kallelsebrev.

^ Då emellertid varje fastighets andel i sådana samfälligheter, varom

bär är fråga, i regel torde hava ett mycket litet värde, synes mig, innan den

föreslagna ändringen i lagen vidtages, först böra verkställas en utredning, dels

huruvida icke vid ansökningar om förrättningar av nu ifrågavarande slag fordran

på gravationsbevis helt skulle kunna eftergivas, dels huruvida det nu föreskrivna

kallelseförfarandet över huvud taget behövde tillämpas å sistberörda

rättsägare.’

Överlantmätaren i Gotlands län: ''Om en ensittare önskar inlösa jord, som är

del av för flera fastigheter samfälld mark, skall han enligt gällande bestämmelser

vid ansökning om föreskriven lantmäteriförrättning foga gravationsbevis

rörande dessa fastigheter. Berör nu förrättningen ett samfällt område,

som i Dalarna tillhör ett storskifteslag, här på Gotland ett skifteslag omfattande

hel socken eller över huvud taget ett större skifteslag, komme att erfordras

gravationsbevis för ett synnerligen stort antal, hundratals, kanske till och

med tusentals fastigheter. Sedan förrättningen vunnit laga kraft, skulle för det

inlösta områdets befriande från gäld Kungl. Maj:ts befallningshavande fördela

löseskillingen mellan innehavare av intecknad fordran eller annan rättighet

till ett antal, som rent av översteg antalet gravationsbevis. Fördelningen kunde

under sådana förhållanden leda till orimligheter. Om vad sålunda anförts hänför

sig till ytterlighetsfall, lärer dock vara obestridligt, att förfaringssättet

även i fråga om ett begränsat antal fastigheter leder till kostnader och besvär,

som icke stå i rimligt förhållande till åsyftat ändamål. Därtill kommer jämväl,

att det mången gång är ytterst svårt att med bestämdhet utreda vilka

fastigheter äro andelsberättigade i det samfällda området. Här har på

sm tid nedlagts flera veckors arbete på en sådan utredning utan att full visshet

kunde vinnas. -— När område blivit inlöst från samfälld mark, torde lösesumman

knappast äga sådan betydelse för innehavare av mtecknad fordran,

att hänsyn behöver tagas till sådan rättsägare. Måhända finnes vid sådant

förhållande anledning överväga att^på dessa områden tillämpa bestämmelser,

analoga med dem, vilka^ gälla angående ryttare-, soldat- eller båtsmanstorps

befriande i vissa fall från ansvar för inteckning. Emellertid synes i så fall

även vara nödigt att bestämma, huru med lösesumma skall förfaras.’

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 36.

33

överlantmätaren i Västerbottens län: ’I 5 § tredje stycket ensittarlagen

stadgas, att ansökan om förrättning skall vara åtföljd av gravationsbevis rörande

fastigheten. Där fråga är om område beläget å samfälld mark till större

skifteslag, kan detta stadgande icke åtlydas och lärer ej heller i verkligheten

tillämpas. Att för lösen av en tomt om ett par hundra kronors värde offra

kanske ett tusental kronor på gravationsbevis kan ej gärna sättas i fråga. Lagen

borde därför kompletteras med ytterligare en bestämmelse, att gravationsbevis

ej erfordrades i fråga om område, som utlagts enligt 66 § skiftesstadgan

eller såsom samfällighet vid avvittring, åbodelning eller andra dylika förrättningar.

’

överlantmätaren i Skaraborgs län: ''På grund av bestämmelsen i 5 § måste

i ett visst fall gravationsbevis anskaffas beträffande samtliga de fastigheter,

som hade andel i den samfällda marken. Detta medförde (i ett visst fall) en

utgift av kr. 184: 25 eller betydligt mera än hela förrättningskostnaden. Det

synes mig påtagligt, att denna kostnad icke stod i proportion till det till kr.

650 bestämda beloppet för inlösen av jordområdet. Enligt min mening vore

det därför synnerligen önskvärt, om sådan lindring i här ifrågavarande stadgande

kunde åvägabringas, att anskaffandet av gravationsbevis icke erfordrades

vid inlösenförrättning av nyttjanderättsområde å för helt skiftes- eller byalag

samfällt område.’

Länsstyrelsen i sist nämnda län har i anledning härav anfört: ''Gravationsbeviset

är nödigt för inteckningshavarnas kallande till förrättningen. Inlösningsförfarande

medför nämligen den verkan, att förefintliga inteckningar förlora,

sin giltighet i det inlösta området. Med hänsyn till det intresse inteckningshavarna

måste anses äga av förrättningen i fråga kan länsstyrelsen icke

biträda nämnda förslag.’

Av den redogörelse, jag i det föregående lämnat, framgår, att såsom skäl

för den ifrågasatta förenklingen i kallelsesättet vid lantmäteriförrättning enligt

ensittarlagen företrädesvis anförts, att då fråga vore om mark å sockeneller

bysamfälligheter, kostnaderna och omgången för lösen av mantalslängder

och utfärdande av kallelser till alla delägarna bleve alltför avsevärda. Yad

först angår anskaffandet av utdrag ur mantalslängderna beträffande de fastigheter,

som beröras av förrättningen, vill jag erinra, att dylika utdrag som regel

erfordras icke blott för att lantmätaren skall kunna utfärda kallelser till förrättningen

å vederbörande jordägare utan även för att han vid denna skall

vara i stånd att verkställa den utredning rörande äganderättsförhållandena,

vilken jämlikt 18 § ensittarlagen jämförd med 3 kap. 10 § lagen om delning av

jord å landet skall äga rum. Då det tydligen ej kan komma i fråga att eftergiva

denna utredning, torde i berörda avseende icke i allmänhet några lättnader

vara att vinna genom den ifrågasatta lagändringen. Som resultat av denna ändring

skulle således återstå den lättnad i arbete och den besparing i utgifter för

lösen, som en minskning i antalet utfärdade kallelsebrev skulle medföra. Enligt

gällande lantmäteritaxa av den 25 november 1927 (nr 416) utgår ersättning

till lantmätaren med 50 öre för varje kallelse och, om antalet till ett

sammanträde utfärdade kallelser och kungörelser överstiger tjugo, för överskjutande

antal med 25 öre för varje. Även om det i flertalet fall låter sig

göra att utan alltför stor omgång och kostnad sända personliga kallelser, sy
-

Departe
mentschefen.

6 §■

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 29 haft. (Nr 36.)

3

280726

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

nes det mig dock med tanke på att delägarna understundom kunna uppgå till

flera hundra nödvändigt att öppna möjlighet för ett enklare och mera summariskt

kallelseförfarande. Detta har ock av myndigheterna så gott som enhälligt

tillstyrkts.

För vidtagande av den ifrågavarande lagändringen talar dessutom den omständigheten,

att ett liknande kallelsesätt som det ifrågasatta finnes för motsvarande

fall stadgat i ett flertal andra författningar. Sålunda föreskrives i

11 kap. 12 och 25 §§ rättegångsbalken, att om helt byalag skall stämmas och

svarandena äro flera än tio, stämningen må delgivas på det sätt, att en besannad

avskrift av densamma överlämnas till en av svarandena att vara för dem alla

tillgänglig samt stämningen därefter sist å sextionde dagen före inställelsedagen,

med underrättelse, vilken av svarandena bekommit avskriften, uppläses i

församlingens kyrka och anslås å rättens dörr. — Enligt 10 kap. 6, 8, 38 och

40 §§ vattenlagen gäller beträffande kallelse till syneförrättning, dels att kungörelse

med uppgift på tid och ställe för sammanträdet skall uppläsas i kyrkan

för församling, där förrättningen skall hållas, och införas i en eller flera

av ortens tidningar, dels ock att underättelse om tid och ställe för sammanträdet

skall i betalt öppet brev eller brevkort avlämnas å posten till varje känd

jordägare m. fl. Är egendomen samfälld för helt skifteslag eller eljest för

flera fastigheter, erfordras dock ej underrättelse till de särskilda delägarna i

den samfällda egendomen. Finnes för denna känd styrelse, skall styrelsen på

nämnda sätt underrättas. På huvudsakligen motsvarande sätt skall enligt 11

kap. 33 § samma lag underrättelse ske om ansökningsmåls anhängiggörande

m. m. — I 24 § lagen den 29 juni 1926 om enskilda vägar är beträffande klander

av förrättning stadgat, att den missnöjde skall instämma samtliga övriga

sakägare till domstol, samt att, om svarandena äro flera än tio, stämningen må

delgivas på sätt om stämning å helt byalag är stadgat i rättegångsbalken. -—

Slutligen gäller enligt 3 § lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter

och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter, att om delägarna

äro flera än tio eller det ej med säkerhet kan utrönas, vilka hava del i

samfälligheten, kallelse till sammanträde för behandling av fråga om samfälld

ägas användning eller tillgodogörande må delgivas sålunda, att densamma

överlämnas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig, varjämte

kallelsen skall, med underrättelse, vilken delägare bekommit densamma, minst

tjugu dagar före sammanträdet ej mindre uppläsas i kyrkan i den eller de

församlingar, där fastigheterna äro belägna, än även införas i en eller flera tidningar

inom orten. Har boställe eller annat allmänt hemman, som icke innehaves

under stadgad åborätt, del i samfälligheten, skall jämväl underrättelse

om sammanträdet meddelas Konungens befallningshavande. I 8 § av samma

lag stadgas vidare, att om delägare vill klandra beslut, som fattats av delägarna,

han skall instämma övriga delägare till rätten, samt att om dessa äro

flera än tio, delgivning av stämningen må ske enligt 11 kap. 12 och 25 §§

rättegångsbalken.

I detta sammanhang vill jag vidare erinra, att i det förslag till lag om del
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

35

ning av jord å landet, vilket av Kungl. Maj:t förelädes 1926 års riksdag, hade

beträffande kallelse till laga skifte föreslagits, att om delägarna i skifteslaget

vore flera än tio, särskilda kallelsebrev icke behövde tillställas alla delägarna

utan att det skulle vara tillfyllest att kallelse genom rekommenderad tjänsteskrivelse

tillställdes en av dem att vara för dem alla tillgänglig. Delgåves kallelse

på sådant sätt, skulle underrättelse därom, med uppgift tillika om vilken

delägare kallelsen tillställts, intagas i kungörelsen om förrättningen. Vore delägare

bosatt utom kommun, där skifteslaget eller del därav låge, skulle han

dock alltid kallas genom särskild tjänsteskrivelse. Första särskilda utskottet,

som behandlade propositionen, ansåg emellertid, att varje sakägare oavsett antalet

borde kallas genom personlig tjänsteskrivelse, och föreslog i överensstämmelse

härmed ändring av bestämmelsen. Detta förslag biträddes av riksdagen.

Att lagen om delning av jord å landet sålunda innehåller andra bestämmelser

om kallelseförfarandet än dem, som nu ifrågasättes till införande i ensittarlagen,

synes mig emellertid, i motsats till vad några av de hörda myndigheterna

förmenat, icke böra tilläggas prejudicerande betydelse uti förevarande

fall. Det torde nämligen böra beaktas, att förhållandena vid en förrättning

enligt ensittarlagen ej äro jämförliga med dem, som föreligga vid ett laga

skifte. Såsom lantmäteristyrelsen framhållit, torde de särskilda jordägarnas

intressen vid den förrättning, varom nu är fråga, i regel sammanfalla, medan

de vid ett laga skifte merendels äro stridiga, varför det i sistnämnda fall

är naturligt, att särskilda kallelser skola utgå. Med hänsyn härtill synas

några betänkligheter knappast kunna möta mot att vid en förrättning enligt

ensittarlagen införa ett enklare kallelseförfarande än det som gäller vid

laga skifte.

Vid den omarbetning, som jag låtit verkställa av 6 § ensittarlagen, har i huvudsak

följts det förslag till lag om delning av jord på landet, som framlades

i propositionen till 1926 års riksdag. Avser en ansökan om förrättning enligt

ensittarlagen mark, som är samfälld för flera än tio fastigheter, vilka ägas

av olika personer, får sålunda kallelse tillställas en av dem att vara för dem

alla tillgänglig. Begagnas detta kallelsesätt, skall underrättelse därom, med

uppgift om vilken delägare bekommit kallelsen, intagas i den kungörelse angående

förrättningen, som enligt de bestämmelser, vilka redan gälla, skall minst

fjorton dagar före förrättningen uppläsas i kyrkan för den eller de församlingar,

däri fastigheterna äro belägna, och införas i tidning inom orten. För

vinnande av ytterligare säkerhet, att underrättelsen skall nå alla delägarna,

har jag dessutom i nära anslutning till vad som är stadgat i 11 kap. 12 § rättegångsbalken

angående stämning å helt byalag funnit mig böra föreslå, att

underrättelsen skall anslås i vederbörande socken- eller rådstuga, varjämte jag,

såsom i det följande kommer att närmare utvecklas, särskilt med hänsyn till

inteckningshavare upptagit bestämmelse om att kungörelsen jämväl skall införas

i Post- och inrikes tidningar. Då, såsom jag redan antytt, de olika delägarna

i regel hava gemensam sak i ärenden angående lösningsrätt, har jag

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

ej ansett erforderligt att, såsOm i förslaget till jorddelningslag skedde, upptaga

bestämmelse om särskild kallelse av delägare, som är bosatt utom den kommun,

där marken ligger.

Omförmälda kallelsesätt får enligt förslaget användas icke blott då kallelse

skall ske å helt byalag med flera än tio delägare, utan jämväl eljest då den

mark, varom är fråga, är samfälld för flera än tio fastigheter med olika ägare.

Finnes för samfälligheten tillsatt känd styrelse, syssloman eller god man,

synes det dock vara tillfyllest, att kallelse i vanlig ordning tillställes sådan

förvaltare. Skulle denne ej själv vara behörig att vid förrättningen bevaka

samfällighetens rätt, vilket understundom ej låter sig bedöma utan en granskning

av det för samfälligheten gällande reglementet, blir det hans sak att ombesörja,

att förrättningen kommer till delägarnas kännedom. Utebli de, bör

förrättningen ej hindras därav.

Äger kronan eller allmän inrättning del i mark, som är ifrågasatt att lösas,

torde, i överensstämmelse med vad omförmälda förslag till lag om delning av

jord å landet förutsatte, det böra åligga lantmätaren att, även om det förenklade

kallelsesättet användes, i god tid insända underrättelse om förrättningen

till vederbörande Konungens befallningshavande, som har att föranstalta om

att allmänt ombud utses. Likaledes synes särskild kallelse böra tillställas

jämväl de kommunala myndigheter, vilka hava att företräda stad, respektive

köping eller municipalsamhälle, som äger del uti ett till lösning avsett område.

Mellan bestämmelserna om kallelse till lösningsförrättning enligt ensittarlagen

och föreskrifterna om kallelse till laga skifte föreligger efter nya jorddelningslagens

antagande — frånsett att enligt ensittarlagen kungörelse i ortstidning

om lösningsförrättningen är obligatorisk — allenast den skillnaden, att

enligt 3 kap. 1 § jorddelningslagen kallelsebrev till delägarna skola för befordran

med posten avlämnas minst fjorton dagar före sammanträdet, medan

enligt § 6 ensittarlagen kallelserna skola avsändas så tidigt, att de hinna komma

jordägaren och nyttjanderättshavaren till handa minst fjorton dagar före

förrättningen. Denna åtskillnad torde näppeligen vara av sakskäl betingad.

Enligt föreliggande förslag skola alltså kallelsebrev avsändas inom tid, som

i 3 kap. 1 och 2 §§ jorddelningslagen stadgas.

14 och 16 §§. Såsom i yttrandena erinrats, synas de förenklingar i kallelsesättet, som föreslagits

i fråga om lantmäteriförrättningen, böra vinna tillämpning jämväl, då

enligt 14 § ett flertal delägare i samfälld mark skall kallas till sammanträde

för fördelning av löseskillingen, ävensom då nyttjanderättshavare vill tillställa

sådana delägare meddelande enligt 16 §. Bestämmelser härom hava intagits i

berörda paragrafer. Är marken samfälld för flera än tio fastigheter med olika

ägare, får alltså kallelse ske sålunda, att den tillställes en av dem att vara

för dem alla tillgänglig, varjämte underrättelse om tid och ort för sammanträde,

som i 14 § sägs, eller om förhållande, som i 16 § avses, med uppgift tillika

om vilken delägare bekommit kallelsen, skall anslås i socken- eller rådstugan

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

37

samt införas i ortstidning och i det fall, som i 14 § avses, jämväl i Post- och

inrikes tidningar. Särskild underrättelse skall meddelas Konungens befallningshavande,

om saken rörer jord, som står under allmän myndighets vård

och inseende, så ock tillställas vederbörande kommunala organ, där fråga är

om mark, vari stad, köping eller municipalsamhälle äger del. Tydligt är, att

omförmälda åtgärder skola vara verkställda inom den tid, som för respektive

fall finnes stadgad i 14 eller 16 §.

I åtskilliga av yttrandena har framhållits, att då fråga varit om inlösen av

mark, som är samfälld för ett flertal fastigheter, bestämmelserna i 5 och 12 §§

om skyldighet för nyttjanderättshavaren att anskaffa gravationsbevis understundom

medfört kostnader, vilka ej kunna anses stå i rimlig proportion till

värdet av marken, och har fördenskull förordats rättelse härutinnan. Jag hänvisar

beträffande denna fråga till den redogörelse, som tidigare lämnats för

yttrandena.

De ifrågavarande bestämmelserna hava till ändamål att tillgodose inteckningshavarnas

rätt. Enligt 6 § aligger det, sasom tidigare berörts, lantmätaren

att till lantmäteriförrättningen kalla alla inteckningshavare, som äro

kända och inom riket boende. För att kunna göra detta måste han tydligen

hava tillgång till gravationsbevis beträffande de fastigheter, som beröras av

förrättningen. Sådant bevis erfordras även för den fördelning av löseskillingen,

som enligt 14 § skall äga rum, om någon av dessa fastigheter besväras av

inteckning eller därmed jämställd rättighet.

Då en viss oklarhet synes råda, huru denna fördelning skall ske, lärer det

vara nödvändigt att något närmare redogöra för de regler, som gälla härom.

Enligt 14 § skola stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling

för utmätningsvis såld fast egendom äga motsvarande tillämpning i fråga

om fördelning av löseskillingen för område, som inlösts enligt ensittarlagen.

Motsvarande anvisningar äro i 57 § lagen om expropriation lämnade beträffande

fördelning av expropriationsersättning. Att samma regler böra gälla i

båda fallen är tydligt. Den tveksamhet, som gjort sig gällande beträffande

sättet för fördelningen, hänför sig till det fall att allenast en del av en fastighet

tages i anspråk. Enligt en mening skall i dylikt fall expropriationsersättningen

fördelas sålunda, att den inteckning, som äger den bästa förmånsrätten,

först skall erhålla betalning till hela sitt belopp. Vad som därefter återstår

tillägges nästa inteckning o. s. v. Enligt en annan åsikt skall fördelning

av ersättningen ske som om den exproprierade delen av fastigheten och den

återstående delen därav vore två gemensamt intecknade fastigheter. Ansvaret

för inteckningarna skall alltsa fördelas mellan dessa fastigheter efter deras

värde, och då expropriationsersättningen får anses såsom köpeskilling för

den exproprierade delen, erhåller varje inteckning betalning allenast för vad

å den exproprierade delen belöper av inteckningen. Om salunda den exproprierade

delens värde utgör en tredjedel av hela fastighetens, skall mteckningshavaren

utfå allenast en tredjedel av inteckningarnas hela belopp. Återstoden

av ersättningen tillfaller ägaren.

, 6, 12 och

14§§.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Mai:ts proposition nr 86.

Det sistnämnda fördelningssättet är, såsom synes, ogynnsammare för innehavarna

av åtminstone de bästa inteckningarna. Det kan nämligen inträffa, att

återstoden av fastigheten icke förslår till gäldande av vad å densamma belöper

av inteckningarna. Av motiven till expropriationslagen synes ock framgå,

att fördelningen skall ske på först angivet sätt. Grunden härtill är att

genom expropriationen pantens värde anses försämrad, och ersättningen härför

skall i första hand komma inteckningen med den bästa förmånsrätten till

godo. Såsom en självständig fastighet är den exproprierade delen att betrakta

först sedan expropriationen genom nedsättningen av ersättningen fullbordats.

Även i praxis har detta fördelningssätt ansetts såsom det riktiga (se N J A

1925:312).

Beträffande kostnaderna för anskaffande av gravationsbevis må erinras, att

enligt förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen lösen för

gravationsbevis utgår för varje hemman, hemmansdel eller lägenhet på landet

till och med tre med två kronor 25 öre, över tre till och med sex med en krona

50 öre och över sex med 75 öre; dock må lösen ej överstiga 15 kronor. Härtill

kommer stämpel å beviset, vilken utgår med en krona. Beträffande fastigheter,

vilka äro lagfarna å olika ägare, torde icke kunna påfordras utfärdande

av gemensamt gravationsbevis. Då förrättningen berör ett stort antal fastigheter

med olika ägare, vilket ej sällan är fallet vid inlösen av mark å sockeneller

bysamfälligheter, torde sålunda anskaffandet av gravationsbevis beträffande

dessa fastigheter understundom betinga en avsevärd kostnad. Visserligen

äger nyttjanderättshavaren få kostnaderna för lantmäteriförrättningen, fastställande

av inlöst områdes avskiljande och löseskillingens fördelning, inberäknat

utgiften för gravationsbevis, bestridda av allmänna medel, för såvitt han icke

äger tillgång till berörda kostnader eller efter deras utgivande skulle sakna medel,

som skäligen må anses erforderliga för hans eget och hans familjs uppehälle.

Men där nyttjanderättshavaren icke kan påräkna hjälp från det allmänna

till bestridande av de med inlösningen förenade kostnaderna, är det tydligt, att

han icke inlåter sig på ett dylikt företag, om det betingar utgifter, vilka icke

stå i rimligt förhållande till vad han erhåller. De med ifrågavarande bestämmelser

förbundna olägenheterna bliva med all säkerhet ännu mera framträdande,

därest de utvidgningar av lösningsrätten, som nu föreslås, bliva förverkligade.

Vill man befrämja en friköping av ensittarlägenheter på allmänningar

och annan mark, däri ett flertal äger del, synes det följaktligen nödvändigt,

att kostnaderna för friköpningen och framför allt för anskaffandet av

gravationsbevis nedbringas.

Att för detta ändamål meddela bestämmelser, som ytterligare begränsa den

lösen, som är stadgad för dylika bevis, har jag ansett icke böra ifrågakomma.

Med hänsyn till det ofta betungande arbete och den ej sällan betydande risk,

vilka äro förenade med utfärdandet av gravationsbevis, torde den därför stadgade

ersättningen icke kunna anses oskälig. Syftet synes emellertid kunna

ernås på annan väg. Såsom i yttrandena erinrats, torde de bestämmelser, som

i lag den 18 oktober 1907 meddelats angående ryttare-, soldat- och båtsmans
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai ds proposition nr SO.

39

torps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamfastiglieten, kunna

i viss mån tjäna till förebild i förevarande fall.

Otvivelaktigt föreligga nämligen beträffande dessa torp och ensittarlågenheter

å samfälligheter vissa likheter, vilka kunna utgöra en utgångspunkt vid

lagstiftningen. En ensittarlägenhet pa en samfällighet är salunda liksom ett

icke avsöndrat knekttorp att anse såsom en oskiftad del av stamfastigheterna.

Varje inteckning, som meddelats i nagon av dessa fastigheter, belastar också

motsvarande andel av lägenheten. Emellertid torde de flesta långivare vara

okunniga om eller likgiltiga för huruvida till hemmanet hör någon dylik andel

eller icke. Många sakna säkerligen ock kunskap om att en sådan lägenhet

är delaktig i ansvaret för inteckningen. A-lla dessa hava lämnat mteckningslån

utan att påräkna någon säkerhet i lägenheten. Beloppet av dennas anpart

i ansvaret för en inteckning i stamhemmanet är även i de flesta fall, då ett

större antal fastigheter äga del i samfälligheten, en ren obetydlighet. Såsom

i yttrandena framhållits, händer det understundom, att den på en fastighet belöpande

löseskillingen utgör allenast några få kronor. En fördelning av ett

dylikt ringa belopp å inteckningshavare är väsentligen ändamålslös och genom

de kostnader, som äro förenade därmed, alltför betungande i förhållande

till resultatet.

Med hänsyn härtill synes det mig att, liksom i fråga om knekttorp öppnats

en möjlighet att på ett enklare sätt än vad eljest gäller frigöra torpet från

vissa stamhemmanet besvärande inteckningar, man skulle, då fråga är om inlösen

av område, som är samfällt för ett flertal fastigheter, kunna utan risk

för fastighetskrediten införa ett enklare och billigare sätt för dess befriande

från inteckningar i stamfastigheterna än det nu gällande.

Enligt lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps

befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamfastigheten gäller

i huvudsak följande: År lägenhet avsöndrad från hemman och varder, da

lagfart sökes eller eljest, inför vederbörlig domstol styrkt, att lägenheten utgör

område, som varit till ständigt ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp anslaget,

skall på ansökning av lägenhetens ägare anteckning om detta förhållande

införas i lagfartsprotokollet. Underrättelse om sadan anteckning skall intagas

i länskungörelserna ävensom införas i Post- och inrikes tidningar. Anmäler

innehavare av inteckning i stamhemmanet senast vid det lagtima ting, som

infaller näst efter sex månader från det anteckningen skedde, yrkande att inteckningen

skall fortfarande besvära lägenheten, kommer denna att svara för

inteckningen enligt eljest gällande allmänna regler. Underlåter däremot inteckningshavare

att göra dylik anmälan, blir lägenheten fri från ansvar för

inteckningen, vilken dock oavkortad gäller i återstoden av den intecknade fastigheten.

Underlåtenhet att göra anmälan, som nyss sagts, får ej läggas någon

till last såsom försummelse i bevakande av honom eller annan tillkommande

rättighet. Styrkes inför vederbörlig domstol, att visst till hemman hörande

område utgör eller utgjort ständigt ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp, far

på ansökning av hemmanets ägare anteckning därom införas ^i lagfartsprotokollet,

ändå att området ej från hemmanet avsöndrats. Har sådan anteckning

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

skett och varder området avsöndrat, blir den avsöndrade lägenheten fri från

stamfastigheten vidlådande inteckningar, för såvitt inteckningshavaren icke

gjort sådan anmälan, som förut nämnts. Vad som sålunda är föreskrivet om

avsöndrad lägenhet skall äga motsvarande tillämpning beträffande område,

som avstyckats till särskild fastighet enligt 19 kap. i lagen om delning av jord

å landet eller 5 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad, dock icke där stamf

as tigheten och det avstyckade området ännu äro i samma ägares hand. Befrielsen

gäller icke blott inteckningar för fordran utan även inteckningar för

rätt till avkomst, som åt nagon upplåtits att till visst belopp i penningar eller

varor utga av stamhemmanet eller del därav.

Det förfarande, som sålunda gäller beträffande knekttorps befrielse från

ansvar för inteckningar i stamhemmanet, synes emellertid icke utan vissa modifikationer

kunna göras tillämpligt vid inlösen enligt ensittarlagen. Av vad

.öru^ anförts framgår, att ett knekttorp icke blir befriat från stamfastighetens

inteckningar i andra fall än då inteckningshavaren underlåtit framställa yrkande

att inteckningen skall kvarstå i torpet. Då det gäller att befria ett enligt

ensittarlagen inlöst område från ansvar för inteckningar, som äro gällande

i stamfastigheten, är det uppenbarligen icke lämpligt att tillägga en dylik

omständighet avgörande betydelse. Detta skulle vara alltför ogynnsamt för

ensittaren. Då det vid löseskillingens bestämmande vore ovisst, huruvida någon

inteckningshavare komme att begagna sig av rätten att låta inteckningen

kvarstå i det inlösta området, skulle hänsyn ej kunna tagas till den värdeminskning,

som uppkomme genom att området bleve ansvarigt för en eller flera i stamfastigheten

meddelade inteckningar, utan finge löseskillingen bestämmas som

om området vore gravationsfritt. Därest en inteckningshavare sedermera påyrkade,

att hans inteckning skulle äga fortfarande giltighet i området, komme

ensittaren således, oaktat han betalt löseskillingen, att löpa risk att nödgas

ånyo utgiva lägenhetens värde för undvikande av att denna bleve exekutivt

försåld för gäldande av fordringsbelopp, som ej kunnat täckas ur stamfastigheten.

Vidare är att märka, att lägenheten genom inlösen vinner ej obetydligt i

värde till följd därav, att abyggnaden och marken förenas i samma hand. Tilläte

man, att inteckningar i stamfastigheten finge besvära lägenheten även efter

dess inlösen, komme denna värdeökning innehavarna av berörda inteckningar

tillgodo. Detta vore näppeligen med rättvisa och billighet överensstämmande,

da dessa inteckningshavare vid lånens beviljande uppenbarligen ej kunnat taga

ett dylikt förstärkande av säkerheten i betraktande. Härtill kommer, att ensittaren

icke kan erhålla egnahemslån med mindre detta kan intecknas med

bästa rätt i lägenheten. Att frångå den nu gällande principen, att inlöst område

skall övergå fritt från intecknad gäld, lärer följaktligen icke kunna komma

i fråga. Även i förevarande fall torde således inteckningshavarna böra vara

hänvisade till att erhålla betalning ur löseskillingen.

Med utgångspunkt från vad nu framhållits synes en tillfredsställande lösning

av förevarande spörsmål kunna vinnas, om det stadgas, att den inteckningshavare,

som vill göra gällande anspråk på löseskillingen, skall någon tid före sammanträdet

för fördelningen göra anmälan därom hos Konungens befallningsha
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

41

vande vid äventyr att han eljest eventuellt går all rätt till löseskillingcn förlustig.

Genom ett dylikt stadgande vinnes den fördelen, att gravationsbevis

icke behöva anskaffas rörande andra fastigheter än dem, beträffande vilka

anmälan göres. Då det torde vara att förutse, att inteckningshavarna i flertalet

fall, varom nu är fråga, finna den ringa utdelning, som kan tillkomma

dem, vara utan betydelse och således icke komma att göra gällande några anspråk,

lärer en sådan lagändring böra medföra en avsevärd lättnad för

ensittarna. Samtidigt synes den i tillbörlig mån tillgodose inteckningshavarnas

rätt. Den inteckningshavare, som finner inlösningen inverka på

sin inteckningssäkerhet, äger möjlighet att erhålla betalning ur löseskillingen,

blott han gör anmälan därom. Anmäler inteckningshavare anspråk

å löseskillingen, har Konungens befallningshavande först och främst att före

sammanträdet för fördelningen gå i författning om införskaffande på nyttjanderättshavarens

bekostnad av gravationsbevis rörande ifrågavarande fastighet.

Fördelning av löseskillingen skall beträffande denna fastighet ske på vanligt

sätt. Först skall alltså gäldas den inteckning, som äger bästa rätt, därefter

den näst bästa inteckningen o. s. v. På detta sätt bör förfaras, även om någon

utdelning icke kan tilläggas den inteckning, som anmälts. Det synes nämligen

icke befogat att i förevarande fall frångå den gällande förmånsrättsordningen,

så att en anmäld inteckning skulle gå före en inteckning, som enligt vanliga

regler äger bättre rätt men vilken ej anmälts. Ej heller torde det vara lämpligt

att låta frågan om fördelningen förfalla, därest det visar sig, att den

anmälda fordringen icke kan ens till någon del gäldas ur löseskillingen. Detta

skulle blott innebära, att löseskillingen i stället komme stamfastighetens ägare

till godo. Även om någon utdelning ej tillägges den inteckningshavare, som

äskat sådan, blir en fördelning av löseskillingen å andra inteckningar icke utan

betydelse för honom, då han därigenom vinner ökad möjlighet att få sin fordran

täckt ur stamfastigheten. Anmälan, som göres av en inteckningshavare, medför

alltså enligt förslaget samma verkan för övriga inteckningshavare som

om de själva gjort den. I fråga om de fastigheter, beträffande vilka någon

anmälan ej skett, skola såsom redan är nämnt gravationsbevis icke anskaffas.

Den del av löseskillingen för området, som belöper på en var av sagda fastigheter,

skall ej fördelas å inteckningshavarna utan skall utbetalas till fastighetsägarna

i den mån ej annat följer av vad jag i det följande kommer att utveckla.

Av vad jag förut anfört framgår, att lagändringen enligt min mening endast

bör avse sådana fall, då inlösen sker av mark å samfällighet, däri ett

större antal fastigheter äga del. I överensstämmelse med vad som föreslagits

beträffande sättet för kallande av delägare i samfällighet har fördenskull

för tillämpligheten av nu omförmälda bestämmelser om löseskillingens

fördelning uppställts den betingelse, att den inlösta marken skall hava varit

samfälld för flera än tio fastigheter med olika ägare.

I likhet med vad den förut nämnda lagen den 18 oktober 1907 stadgar har

i förslaget intagits bestämmelse, att underlåtenhet att på grund av inteckning

framställa anspråk å löseskillingen icke må uti nu ifrågavarande fall läggas

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj:is proposition nr 36.

någon till last såsom försummelse i bevakandet av honom eller annan tillkommande

rättighet.

För vinnandet av det syfte, som med denna lagändring avses, erfordras jämväl,

att bestämmelserna i 6 och 14 §§ om avsändandet av särskilda kallelsebrev

till inteckningsbavare eftergivas i förevarande fall. Detta synes kunna

ske utan något men för inteckningshavarna, därest underrättelse om förhållande,

som i nämnda lagrum avses, bringas till allmänhetens kännedom genom

kungörelse i Post- och inrikes tidningar och tidning inom orten. Jag erinrar,

att liknande kungörelsesätt ansetts vara till fyllest, då fråga är om knekttorps

befriande från ansvar för inteckningar i stamfastigheten. I överensstämmelse

härmed hava vissa jämkningar vidtagits i 6 och 14 §§ ensittarlagen.

I detta sammanhang synes mig böra tagas under övervägande, huruvida ej

en ytterligare lättnad vid fördelningen av löseskillingen står att vinna. Då

ett stort antal fastigheter hava del i den mark, som löses, kommer, såsom jag

redan antytt, av det relativt ringa belopp, som löseskillingen merendels utgör,

att belöpa allenast en obetydlig summa å varje delägare. Därest de lättnader

i lösningsförfarandet jag förordat bliva genomförda, torde anledning vara att

antaga, att dylika fall bliva ganska vanliga. Att fördela en löseskilling, som

kanske icke uppgår till 500 kronor, å ett tusental delägare, — ett fall, vilket

ingalunda är otänkbart exempelvis i Dalarna, — är uppenbarligen en alltför

omständlig procedur i förhållande till vad varje delägare därigenom erhåller.

Härtill kommer, att det understundom möter stora svårigheter att utreda äganderättsförhållandena

och envar delägares andel i samfälligheten. Enligt min

uppfattning länder det delägarna i en samfällighet till större fördel, om

löseskillingen för ett inlöst område på samfälligheten i sin helhet användes eller

reserveras för något ändamål, som kan befrämja samfällighetens nytta t. ex.

för skogsodling eller dylikt, än om varje enskild delägare erhåller en andel

därav, som törhända endast kan räknas i ören. Med utgångspunkt härifrån har

jag ansett mig böra föreslå sådan jämkning i lagen, att jämväl löseskillingens

fördelning på de särskilda delägarna göres beroende av att yrkande därom framställes.

Yäckes alltså varken av inteckningshavare eller någon av delägarna

anspråk på löseskillingen, skall fördelning därav ej äga rum utan löseskillingen

av länsstyrelsen tillhandahållas delägarna för samfälld räkning. Dessa hava

alltså att sammankomma och besluta om dispositionen av beloppet. Genom

lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga

samfällda ägor och rättigheter är möjlighet beredd för delägarna att,

i den mån så erfordras, ordna förvaltningen av samfälligheten.

Ehuruväl det med visst fog kan ifrågasättas, att den nu förordade bebestämmelsens

tillämplighet begränsas till sådana fall, då delägarnas antal

är mycket stort, har jag likväl ansett det bidraga till enkelhet och reda, därest

förutsättningarna bliva desamma, som enligt förslaget skola gälla beträffande

det förenklade kallelsesättet och inteckningshavares rätt till löseskillingen,

nämligen att fråga är om mark, som är samfälld för flera än tio fastigheter

med skilda ägare.

För att fördelning i fall, som nu avses, skall äga rum, bör delägare påkalla

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kunrjl. Maj:ts proposition nr 36.

43

sådan senast vid det sammanträde, som länsstyrelsen utlyst för detta ändamål.

I kallelsen och kungörelsen rörande sammanträdet bör erinras härom.

Innestår löseskillingen och hava ej delägarna inom tio år efter sammanträdet

framställt anspråk på utbekommande av densamma för gemensam räkning,

synes rätten därtill böra vara preskriberad och löseskillingen tillfalla kronan.

Uti 12 § andra stycket ensittarlagen föreskrives, att nyttjanderättshavaren,

då han hos Konungens befallningshavande nedsätter löseskillingen, skall ingiva,

förutom gravationsbevis rörande fastigheten, beslutet i ärendet samt bevis

att och när det vunnit laga kraft, ävensom karta över området, vid äventyr

att det felande varder på nyttjanderättshavarens bekostnad anskaffat av den

myndighet, som enligt 18 § har att pröva förrättningen. Beträffande denna bestämmelse

har lantmäteristyrelsen anfört:

''Bestämmelsen kvarstår från den tid, då dylik förrättning alltid prövades av

Konungens befallningshavande. Vad angår områden å rena landsbygden blir

det emellertid numera i regel överlantmätaren, som får anskaffa de felande handlingarna.

Denna anordning, vilken icke torde varit avsedd, synes knappast vara

lämplig. Styrelsen får därför tillstyrka en lagändring därhän, att det skall

åligga Konungens befallningshavande tillse att föreskrivna handlingar bliva

ingivna ävensom att, där handlingar felas, på nyttjanderättshavarens bekostnad

anskaffa dessa.’

Då framställningen, som tillstyrkts av de hörda myndigheterna, synts befogad,

har densamma blivit beaktad i det föreliggande förslaget.

C. Lantmäteristyrelsens hemställan rörande ensittarlagens tillämpning

å sämjedelad jord.

I skrivelse den 4 maj 1928 har lantmäteristyrelsen bland annat hemställt om

utvidgning av ensittarlagens tillämpning i fråga om mark, som tillhör sämjedelad

fastighet. I denna fråga vill jag till en början erinra, att 1925 års ensittarlag

ursprungligen föreskrev, att inlöst område skulle, därest detsamma ej

utgjorde en fastighet för sig, avskiljas genom jordavsöndring. Inlösen kunde

följaktligen ej äga rum, därest området av en eller annan grund — antingen

huvudfastighetens egen beskaffenhet eller det nyttjade områdets storlek — icke

kunde fastställas såsom avsöndring. Lagakraftägande dylik fastställelse utgjorde

slutpunkten i lösningsförfarandet. Först då laga kraft åkommit fastställelsen,

var områdets inlösen fullbordad. I detta hänseende överensstämde

lagen med tidigare lagstiftning i ämnet.

Jag erinrar vidare, att enligt lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,

ägostyckning och jordavsöndring, vilken i förevarande avseende ägde tillämpning,

stadgades, att av hemman, vilket kunde klyvas, avsöndring i en eller flera delar

finge äga rum till och med en femtedel av ägovidden, dock att inom Norrland

och vissa delar av Svealand ej finge avsöndras inägojord till den omfattning,

att stamhemmanets jordbruk därigenom märkligen försvagades (20 § 1 mom.).

Från de sålunda stadgade begränsningarna för jordavsöndringsinstitutets tilllämplighet

ägde emellertid länsstyrelsen meddela dispens, där omständigheterna

Gällande

bestämmelsers

tillkomst.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

därtill föranledde, Särskilt finge vad som stadgades beträffande Norrland och

vissa delar av Svealand icke utgöra hinder för dispens, där avsöndringen erfordrades

för egnahemsanläggningar eller industriella anläggningar eller annat

dylikt ändamål. (22 §.) Med nu angivna inskränkningar kunde avsöndring äga

rum jämväl från en sämjedelningslott.

Då det förslag, som låg till grund för 1918 års ensittarlag, anmäldes i statsrådet,

anförde departementschefen bland annat:

’Då i torpkommissionens förslag stadgas, att lägenhet, som inlöses, skall

utbrytas från huvudfastigheten genom avsöndring, om vilken skall gälla vad

eljest är föreskrivet om jordavsöndring, torde detta stadgande innebära, att de

allmänna bestämmelserna om avsöndringsrättens begränsning skola äga tilllämpning.

Vilken ståndpunkt egnahemssakkunnigas förslag intager i samma

fråga är mera ovisst. Såsom jag förut framhållit torde det emellertid icke böra

medgivas, att inlösen sträckes längre än till en mindre del av huvudfastigheten.

Den i 20 § av lagen den 27 juni 1896 givna bestämmelse, enligt vilken av hemmans

ägovälde icke må för alltid avsöndras mer än en femtedel av ägovidden i

en eller flera delar, synes i nämnda hänseende innefatta en lämplig inskränkning.

I en senare paragraf av föreliggande förslag har jämväl meddelats en föreskrift,

motsvarande den av torpkommissionen föreslagna, att område vid inlösen

skall avsöndras från den övriga fastigheten. —---Här må vidare erin
ras,

att den i 20 § 1 mom. av berörda lag meddelade bestämmelsen, att i de sex

norra länen inägojord ej må avsöndras till den omfattning, att hemmanets jordbruk

därigenom märkligen försvagas, ej lär kunna föranleda ogillande av förrättningen.

Enligt föreskrift i 22 § av samma lag må nämligen nämnda bestämmelse

icke utgöra hinder för tillstånd till större avsöndring, om denna erfordras

för egnahemsanläggning.’

Vid förslagets granskning i lagrådet anförde tre ledamöter:

''Enligt vad departementschefens yttrande giver vid handen, avser förslaget,

att i fall, motsvarande de, om vilka i 22 § av lagen om hemmansklyvning in. m.

är fråga, Konungens befallningshavande skall förfara, som hade jordägarna sökt

tillstånd till områdets avsöndrande. Vad sålunda åsyftas lärer dock icke med

erforderlig tydlighet framgå av lagtexten. Med hänsyn till det nu anförda

hemställes, att första stycket av nu förevarande paragraf (14 §) måtte få det

innehåll dels att, om Konungens befallningshavande finner områdets avskiljande

överensstämma med vad om jordavsöndring är stadgat, befallningshavanden har

att meddela fastställelse därå, och dels att vid ärendets prövning skall så anses,

som hade området genom beslutet angående brukarens lösningsrätt avsöndrats

av jordägaren och, där till områdets avsöndrande särskilt tillstånd skolat erfordras,

sådant vore sökt.’

I enlighet med denna hemställan erhöll förevarande bestämmelse i 1918 års

lag sin slutliga utformning. Bestämmelsen upptogs oförändrad i såväl 1920

års som 1925 års ensittarlagar.

Genom lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet har det gamla

jordavsöndringsinstitutet blivit upphävt. I dess ställe har införts ett nytt jorddelningsförfarande,

avstyckning, vilket jämväl ersatt det förutvarande ägostyckningsinstitutet.

Enligt 19 kap. 2 § i berörda lag är avstyckning tillåten

såväl av mark, som genom laga delning utbrutits för viss fastighet, som ook av

mark, som är samfälld för flera fastigheter. Mark, som tillagts fastighet genom

sämjedelning, får ej avstyckas, med mindre sämjedelningen kommit till stånd

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

4 b

före lagens ikraftträdande, den 1 januari 1928. I ty fall får genom avstyckning

avskiljas högst en femtedel av nämnda mark.

I fråga om avstyckningsinstitutets tillämplighet å sämjedelad mark hava

olika meningar framträtt under förarbetena till den nya jorddelningslagen.

Härom tillåter jag mig erinra följande.

I betänkande den 26 oktober 1918 anförde skifteslagstiftningskommissionen i

denna fråga:

''Enligt kommitténs (av år 1906) förslag var såväl styckning av som avsöndring

från sämjedelade ägor tillåten. Lantmäteristyrelsen har haft erinringar

häremot samt därvid i fråga om avsöndring framhållit, att ett medgivande av

avsöndring från sämjevis utlagd fastighet kunde föranleda avsteg från den

gräns, som kunde bliva bestämd för avsöndringsrätten och att särskilt detta

kunde bliva fallet, där sämjedelning ej medförde rätt att vid skifte bekomma

andel efter innehavet. Upptages i fråga om avstyckningsinstitutet icke någon

begränsning i förhållande till stamfastighetens areal eller värde, förfaller val

den av styrelsen gjorda erinran, men olägenhet av enahanda beskaffenhet, som i

anmärkningen innehålles, kan emellertid uppkomma i fråga om stamfastigheten

i dess helhet — vid skifte med annan delningsgrund än innehavet kunde nämligen

inträffa, att stamfastigheten funnes icke berättigad till så mycket mark,

som blivit avstyckad. Det torde emellertid få anses komma att höra till undantagen

att så bliver förhållandet. Även utan begränsningsföreskrift lärer väl i

det ojämförligt största antalet fall avstyckningarna komma att röra sig om en

mindre del av stamfastigheten. I varje fall är förhållandet icke av beskaffenhet

att föranleda förbud mot avstyckning från genom sämjedelning utlagd mark.

Avsöndring från sådan mark har enligt gällande lagstiftning ansetts tillåten och

några olägenheter därav hava icke försports. Förbud mot avstyckning från

sämjedelad mark synes därför icke böra meddelas. Givetvis skulle ett sådant

förbud föranleda praktiska olägenheter. För att emellertid förebygga sådana

olyckliga konsekvenser, som efter vad förut anförts skulle kunna följa av en

obegränsad avstyckningsrätt, synes sådan rätt böra begränsas till viss del av

ägovidden hos mark, som tillagts fastighet vid sämjedelning. Medgives avstyckning

allenast intill hälften av sådan marks ägovidd, torde berörda syfte

vara vunnet.’

Jordstyckning skommissionen yttrade i sitt betänkande den 16 oktober 1920:

''Därest fastighet, vars ägor utlagts genom sämjedelning, ingår i laga skifte,

förefinnes möjlighet såväl att fastighetens ägoinnehav varder förlagt till annan

plats än de fastigheten sämjevis tilldelade ägor som ock, i händelse skiftet äger

rum med annan delningsgrund än innehavet, att fastighetens ägobelopp_ förminskas.

----— Med den osäkerhet beträffande ägornas förläggning vid ett

möjligen inträffande laga skifte, som i fråga om sämjevis utlagd fastighet förefinnes,

måste ägaren av en från sådan fastighet avstyckad lägenhet givetvis

räkna med den möjlighet att vid ett dylikt skifte hans lägenhet kan komma att

förläggas till annan plats än den ursprungliga. Stadgandet i förslagets 1 kap.

10 § andra stycket (1 kap. 20 §) lämnar ej något absolut skydd mot en dylik

förflyttning, och risken för att en omplacering av den avstyckade lägenheten

vid skifte måste äga rum ökas givetvis i den mån lägenheten upptager en mera

avsevärd del av stamfastighetens ursprungliga ägor. En förflyttning vid skifte

av redan färdigbildade, måhända med dyrbara åbyggnader försedda lägenheter

bör emellertid uppenbarligen så långt möjligt är undvikas och detta såväl i

den enskilde lägenhetsägarens som i skifteslagets intresse. Vid nu anförda förhållanden

har kommissionen ansett riktigast att, såvitt angår avstyckning från

fastigheter med sämjevis utlagda ägor, inskränka rätten till avstyckning inom

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

de gränser, som för närvarande i regel gälla för jordavsöndring. Då uppdelning

av sådana fastigheter genom ägostyckning ju lagligen icke kan äga rum, kan

kommissionens förslag i stort sett sägas innebära ett fasthållande vid gällande

rätts ståndpunkt i fråga om möjligheten att från sämjevis utlagd fastighet avskilja

på förhand till läge och gränser bestämd ägovidd. Att härutinnan gå

längre eller att förbjuda all avstyckning av mark, som tillagts fastighet genom

sämjedelning, har kommissionen ansett betänkligt, då därigenom en önskvärd

avstyckning ofta skulle hindras eller fördröjas.’

Vid granskningen av jordstyckningskommissionens förslag anförde lagrådet

i utlåtande den 4 oktober 1922:

’Förevarande paragraf innebär, bland annat, att avstyckning skall få ske

även från en sämjedelningslott. För närvarande är ägostyckning av dylik ägolott

förbjuden, varemot hinder enligt lag icke föreligger för avsöndring från

sådan lott. Förslaget innefattar alltså i viss mån en utvidgning av möjligheten

att lagligen dela upp jord, som ägaren allenast på grund av sämjedelning innehar.

Denna utvidgning synes stå i föga god överensstämmelse med förslagets

allmänna tankegång. Enligt bestämmelserna i förevarande kapitel skall, bortsett

från det fall att fråga är om sammanläggning, avstyckning ej få ske, med

mindre såväl den del, som skall avstyckas, som den återstående stamfastigheten

lämpligen kunna bestå såsom särskilda fastigheter. Dessa bestämmelser måste

närmast utgå från att den fastighet, om vars delning är fråga, själv utbrutits

vid laga delning. Ty en undersökning av huruvida den efter avstyckningen

kvarstående delen är lämplig såsom självständig fastighet skulle ju, om avstyckningen

verkställdes från en sämjelott, bliva av ringa intresse, i betraktande därav

att en begäran om laga skifte när som helst kunde föranleda en omdelning,

som måhända gåve åt den ifrågavarande hemmansdelen helt andra ägor. Att

märka är vidare, att om det medgives att verkställa avstyckning från sämjelotter,

sålunda avstyckade områdens ägoanordning bör, enligt den tanke, som ligger

till grund för bestämmelsen i 1 kap. 10 § andra stycket (1 kap. 20 §), vid

blivande skifte regelmässigt respekteras. Däremot skall enligt förslaget själva

ägolottens utläggning vid sämjedelning icke äga någon som helst betydelse vid

lottens lagliga utbrytande genom sedermera inträffat laga skifte. Det måste

då anses oegentligt, att sämjelotts ägare genom att låta verkställa avstyckning

från sin lott skall kunna i viss mån så att säga fastlåsa ägoanordningen inom

skifteslaget. Att ur jordredovisningssynpunkt förslagets ståndpunkt i förevarande

del måste anses mindre tillfredsställande, kan svårligen förnekas. I

jordregistret skall för varje genom jorddelning utbrutet område angivas, från

vilken fastighet området i fråga utbrutits, och synes jordregisterförordningen

utgå från att denna fastighet skall finnas upptagen i registret. Så är visserligen

för närvarande icke fallet beträffande sämjelott, från vilken avsöndring

skett. Den oegentlighet, som måste anses ligga häri och som enligt gällande

lagstiftning icke kunnat undgås, skulle nu icke blott kvarstå utan även framträda

tydligare och i än större omfattning än förut. Mot en lagstiftning, som

förbjöde avstyckning från en allenast sämjevis utlagd lott, kan visserligen anföras,

att härigenom i många fall önskvärda förvärv av mindre jordområden

skulle försvåras och kanske understundom omöjliggöras. Åt dessa praktiska

hänsyn bör givetvis tillerkännas stor vikt. Det är emellertid att märka, att den

ledamot av jordstyckningskommissionen, som får anses däri hava representerat

det praktiska jordbrukarintresset, avgjort ställt sig på den ståndpunkt att förbud

mot avstyckning av jord från hemmansdel, som ej lagligen utbrutits, icke kan

anses vara till skada för jordägarna. Då det gäller att taga ställning till den

föreliggande frågan, synes man böra göra skillnad mellan å ena sidan det fall,

att sämjelott, från vilken avstyckning ifrågasattes, tillkommit vid delning före

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

47

den blivande lagens ikraftträdande, och å andra sidan det fall, att sämjedelningen

skett efter ikraftträdandet av lagen. Medgivande till avstyckning från en

sämjelott innebär i viss mån en sanktion av den skedda sämjedelningen. Att

giva en dylik sanktion åt sämjedelningar, som komma till stånd efter lagens

ikraftträdande, synes icke böra ifrågakomma. Snarare synes lagstiftningen

böra, såsom tidigare framhållits, söka i möjligaste mån avhålla jordägaren från

att ordna sina förhållanden genom sämjedelning. Såvitt angår tidigare tillkomna

sämjelotter ställer sig saken annorlunda. Med hänsyn därtill, alt på sätt

ovan antytts, avsöndring från sådana för närvarande får ske, kan det ej tillrådas

att nu förbjuda avstyckning från desamma. Men härtill kommer, att därest vid

officialprövning enligt nya lagen hinder skulle möta mot laglig utbrytning, av

sådan lott, ett förbud mot avstyckning därifrån skulle verka än mer obilligt.

Med hänsyn till det nu anförda torde åt stadgandet i förevarande paragraf böra

givas sådant innehåll, att avstyckning blir förbjuden från lott, som utlagts allenast

vid sämjedelning, men att undantag härifrån göres för det fall, att sämjedelningen

skett före lagens ikraftträdande.’

I enlighet med denna hemställan erhöll ifrågavarande bestämmelse sin slutgiltiga

utformning i den proposition med förslag till jorddelningslag, som förelädes

riksdagen 1926. I motion (II: 363) hemställde herr Olsson i Kullenbergstorp,

att riksdagen måtte besluta, att avstyckning från mark, som tillagts fastighet

genom sämjedelning, icke måtte äga rum. I motiveringen anfördes:

Enligt propositionen skulle avstyckningar upp till en femtedel av vederbörande

markområde kunna äga rum å allenast sämjedelad jord, därest sämjedelningen

kommit till stånd före den nya jorddelningslagens ikraftträdande. Det

kunde enligt motionärens uppfattning icke anses stå i överensstämmelse med

sunda grundsatser på jorddelningsväsendets område att, såsom här föresloges,

medgiva avstyckningar från jordbruksfastigheter, vilka icke genom laga jorddelningsförrättningar

fått sina gränser noggrant fastställda. Ett för både den

framtida jordbruksutvecklingen och för de rättsliga förhållandena samt för kommande

skiftesförrättningar menligt och hinderligt tillstånd komme härigenom

att lagfästas.

Första särskilda utskottet avstyrkte i utlåtande nr 1 motionen, därvid utskottet

yttrade: För närvarande vore ägostyckning av sämjedelningslott för
bjuden,

varemot hinder enligt lag icke förelåge för avsöndring från sådan lott.

Genom ett bifall till motionen skulle alltså ske en inskränkning i möjligheten att

lagligen uppdela jord. Härigenom skulle säkerligen i många fall önskvärda

förvärv av mindre jordområden försvåras och kanske understundom omöjliggöras.

Lagrådet hade i sitt år 1922 avgivna utlåtande förklarat, att det ej

kunde tillrådas förbjuda avstyckning från sämjelotter, tillkomna före nya lagens

ikraftträdande. Genom bestämmelsen i förevarande paragraf att högst en

femtedel av sådan lott finge genom avstyckning avskiljas, vore rätten till dylik

avstyckning begränsad på samma sätt som i fråga om avsöndring enligt gällande

lagstiftning. På grund av det sålunda anförda hade utskottet icke ansett

sig kunna tillstyrka bifall till motionen.

Efter det den nya jorddelningslagen antagits av riksdagen, uppdrogs åt en

särskild sakkunnig att verkställa utredning angående de ändringar, som i anledning

därav påkallades i ensittarlagen. Denne framhöll i avgivet förslag,

att de fordringar, som i fråga om avstyckning uppställts bland annat i 19 kap.

2 § i jorddelningslagen, borde gälla även beträffande områdes avskiljande enligt

ensittarlagen. Sedan detta förslag granskats och uti nu ifrågavarande av
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Lantmäieristyrelsens

hemställan

rörande tilllämpningen

av 19: 2

jorddelningslagen

i ensiitarärenden.

Yttranden

över lantmäteristyrelsens

hemställan

rörande

tilllämpningen

av 19: 2

jorddelningslagen

i ensiltarärenden.

seende lämnats utan erinran av såväl lantmäteristyrelsen som lagrådet, blev proposition

avlåten till riksdagen 1927 i överensstämmelse med förslaget och jämväl

antagen av denna. I enlighet härmed har 18 § i ensittarlagen genom lag den

1 april 1927, som trätt i kraft den 1 januari 1928, erhållit det innehåll, att för

fastställelse å avskiljande av inlöst område på landet fordras, bland annat, att

avskiljandet överensstämmer med vad i 19 kap. 2 § jorddelningslagen är stadgat.

I skrivelsen den 4 maj 1928 har lantmäteristyrelsen anfört:

Med lagen den 1 april 1927 om ändrad lydelse av 8 och 18 §§ i ensittarlagen

avsåges i huvudsak endast att ersätta de i denna lag förekommande hänvisningar

till vissa delar av skiftesstadgan samt lagen om hemmansklyvning,

ägostyckning och jordavsöndring med hänvisningar till motsvarande stadganden

i lagen om delning av jord å landet. Ehuru berörda ändringar sålunda

vore mera av redaktionell art, hade desamma emellertid kommit att i vissa fall

innebära väsentliga inskränkningar i lösningsrätten.

Enligt 19 kap. 2 § första stycket jorddelningslagen finge från fastighet,

som utbrutits genom sämjedelning, tillkommen före den 1 januari 1928, genom

avstyckning avskiljas högst en femtedel av fastighetens vid sämjedelningen

erhållna areal. (Från fastighet, som utbrutits genom sämjedelning efter nämnda

tidpunkt, kunde avstyckning icke ske.) Den ovillkorliga tillämpningen av

denna bestämmelse i fråga om avskiljande enligt ensittarlagen innebure avsevärt

minskade möjligheter för inlösen. Visserligen gällde enligt 20 § i lagen om

hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring såsom huvudregel, att

från hemmans ägovälde ej finge avsöndras mer än en femtedel av ägovidden,

men jämlikt stadgande i 22 § ägde Konungens befallningshavande att, där omständigheterna

därtill föranledde, tillåta större avsöndring; och hade, såvitt

för lantmäteristyrelsen vore känt, icke i något fall inträffat., att fastställelse

å områdes avskiljande enligt ensittarlagen vägrats av den anledning, att lägenheten

omfattat större ägovidd än femtedelen av stamfastighetens areal. Verkningarna

av lagändringen hade redan gjort sig märkbara i orter, där sämjedelning

varit vanlig, t. ex. vissa delar av Halland. Sålunda hade distriktslantmätaren

i Kungsbacka distrikt anmält, att han hade under handläggning

ett flertal förrättningar enligt ensittarlagen å sämjedelade hemman, där nyttjanderättslägenheten

överstege en femtedel av den areal, stamfastigheten erhållit

vid sämjedelningen. Det ville emellertid synas som om det knappast

stode i överensstämmelse med lagens syfte att i här berörda avseende uppställa

hinder för inlösen. Styrelsen tilläte sig därför ifrågasätta, huruvida

icke hänvisningen i 1.8 § sjätte stycket i ensittarlagen till 19 kap. 2 § i jorddelningslagen

lämpligen borde utgå.

Yttranden över ifrågavarande framställning hava infordrats från länsstyrelserna.

Det övervägande flertalet bland dessa har, merendels efter hörande

av vederbörande överlantmätare, tillstyrkt lagändringen eller förklarat sig

icke hava något att erinra däremot. Länsstyrelsen i Uppsala län har avstyrkt

densamma. Länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län hava framhållit,

att frågan för dessa läns vidkommande saknade större, om ens någon betydelse.

Av de utlåtanden, däri lagändringen tillstyrkts, må återgivas följande:

Överlantmätaren i Stockholms län: ’Vad angår stadgandet i 19 kap. 2 §

,;orddelningslagen och dess tillämpning på ensittarlagen är det uppenbart, att

i ej så la fall kommer detsamma att utgöra hinder för inlösen. Flerstädes i

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungt. Maj ds proposition nr 30.

49

landet förekommer säinjedelning i avsevärd omfattning, och rätten till inlösen

enligt ensittarlagen är bär således mången gång illusorisk. Då emellertid

lagen den 1 april 1927 om ändrad lydelse av vissa paragrafer av ensittarlagen

tydligen endast tillkommit i avsikt att inrangera ensittarlagen beträffande

vissa vid tillämpningen av densamma förekommande förrättningsåtgärder

under lagen om delning av jord på landet, och således någon förändring i

ensittarlagens verkningsområde icke avsetts, anser jag i likhet med lantmäteristyrelsen

en lagändring erforderlig. Något ovillkorligt stadgande om femtedelen

som maximigräns fanns ieke före den nya jorddelningslagens ikraftträdande,

och det torde med fog kunna ifrågasättas, huruvida de restriktiva bestämmelserna

i 19 kap. 2 § i gällande jorddelningslag äro ägnade att befordra

egnahemsbildningen. Sådana fall lärer nämligen säkerligen kunna förekomma,

då fullgoda skäl för avstyckning från sämjedelade hemman kunna förebringas,

ehuru jordområdet ifråga utgör mer än femtedelen av hemmanets

areal. Att under sådana förhållanden begränsa rätten till avstyckning i vissa

fall endast till de enligt ensittarlagen lösningsberättigade synes mig vara en

nödfallsåtgärd. Lämpligare hade enligt mitt förmenande varit, att frågan

om överskridandet av femtedelen vid dylika avstyckningar gjorts till föremål

för förrättningsmannens prövning i varje särskilt fall. Då måhända kravet

på en lagändring i sistberörda syfte icke kan med utsikt till lycklig lösning

framföras just nu, och då dessutom nyttjanderättshavarnas situation härvidlag

möjligen kan anses mera prekär, torde den av styrelsen föreslagna lagändringen

på angivet sätt ifråga om hänvisning till 19 kap. 2 § jorddelningslagen

vara att föredraga.’

Överlantmätaren i Södermanlands län, med vilken länsstyrelsen instämt:

Den dispens från ovanberörda enligt jorddelningslagen föreskrivna . villkor

för avstyckning, som framställningen innebär i fråga om områden, å vilka ensittarlagen

tillämpas, torde vara av behovet påkallad för främjande av syftemålet

med nämnda lag, ehuruväl inom Södermanlands län den lagändring,

som avser sämjedelad lott, har mindre betydelse, då sämjedelning här förekommer

endast i ringa utsträckning. De föreslagna undantagsbestämmelserna

för ensittarområden synas berättigade på den grund, att dessa utgöra redan

färdigbildade brukningsdelar. Emellertid må framhållas, att det torde förekomma

många torp och nyttjanderättslägenheter, å vilka ensittarlagen icke

är tillämplig — exempelvis, där byggnaderna tillhöra jordägaren — men som

kunna bliva föremål för frivillig försäljning. Likställigheten synes. fordra,

att även i fråga om dessa områden samma undantagsbestämmelser bliva gällande.

Det synes därför med fog kunna sättas i fråga, att i de avseenden,

lantmäteristyrelsens framställning angiver, en generell lagändring, i fråga om

avstyckning av redan färdigbildade brukningsdelar bör komma till stånd.’

Länsstyrelsen i Gotlands lån: ’Då syftet med ensittarlagen är att befordra

egnahemsintresset och då en förutsättning för lagens tillämpning är att äganderätt

till bostadshus å den mark, som kan ifrågakomma till lösning, redan

föreligger, synes det icke vara erforderligt eller lämpligt att för markens avskiljande

i allo uppställa samma villkor som för avstyckning i allmänhet

äro stadgade. Vad lantmäteristyrelsen i berörda avseende anmärkt anser

länsstyrelsen vara fullt befogat. Om emellertid de i ensittarlagen införda hänvisningar

till 19 kap. 2 och 3 §§ borttagas, torde, till förekommande av att

dessa lagrum ändock tillämpas vid avstyckning enligt ensittarlagen eller av

ovisshet huru rätteligen skall förfaras, vara nödigt att i sistnämnda lag införa

särskilda bestämmelser under vilka villkor däri avsedda avstyckning må äga

rum såsom angående ägovidden, sammanläggning av områden från. särskilda

registerfastigheter m. in., varjämte i jorddelningslagen lärer böra inflyta en

erinran härom.’

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 29 häft. (I\r 36.) 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

Överlantmätaren i Kristianstads län: ’I detta län har hittills icke förekom
mit

fall, där avstyckat område, ensamt för sig eller tillsammans med tidigare

gjorda avsöndringar, uppgått till mer än l/5del av stamfastighetens areal.

Emellertid säger det sig självt, att bestämmelserna om femtedelen såsom maximum

innebär en begränsning i ensittarlagens utnyttjande, som icke torde varit

från början avsedd.’

Överlantmätaren i Hallands län: De synpunkter, som legat till grund för

lantmäteristyrelsens ifrågavarande framställning, hava ofta framträtt med

anspråk på beaktande vid handläggning av förrättningar enligt ensittarlagen

inom Halland. Jag har alltså all anledning tillstyrka, att de föreslagna ändringarna

komma till stånd.’

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: ’I likhet med lantmäteristyrelsen anser

länsstyrelsen, att hänvisningen i 18 § sjätte stycket ensittarlagen till 19 kap.

2 § i lagen om delning av jord på landet bör utgå. De olägenheter, som medfölja

avstyckning från en genom sämjedelning tillkommen fastighet och som

föranlett den i sistnämnda ■ lagrum stadgade inskränkningen i rätten till avstyckning

från sådan fastighet, föreligga väl även då fråga är om avskiljande

av område jämlikt ensittarlagen, men dessa olägenheter synas länsstyrelsen

icke vara av den vikt, att de må utgöra hinder för nyttjanderättshavare att

inlösa av honom nyttjat område.’

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: ''Till länsstyrelsens kännedom har

icke kommit något fall, då 1927 års lagändring kommit att utgöra hinder för

inlösen, som enligt förut gällande bestämmelser skulle kunnat ske. Skulle det

emellertid hava visat sig, att § 18 i sin nuvarande lydelse innebär avsevärt

minskade möjligheter till inlösen, har länsstyrelsen intet att erinra emot att

de ändringar i lagen vidtagas, som anses erforderliga för avlägsnande av berörda

hinder.’

Överlantmätaren i sistnämnda län: ''Beträffande Västernorrlands län har

visserligen hittills icke, såvitt till min kännedom kommit, inträffat, att vid

förrättning enligt ensittarlagen å sämjedelade hemman, nyttjanderättslägenheten

överstigit l/5del av den areal stamfastigheten vid sämjedelningen erhållit.

Förhållandet torde sammanhänga därmed att sämjedelningar i länet

icke äro allt för talrikt förekommande. Detta hindrar dock icke, att fall jämväl

här kunna inträffa, då nu gällande bestämmelser i detta avseende skulle

lägga hinder i vägen för inlösen.’

Mot den ifrågasatta lagändringen hava i utlåtandena uttalats följande betänkligheter

:

Länsstyrelsen i Uppsala län: ''Länsstyrelsen kan icke finna antagligt, att

vid övervägandet av den lagstiftning om jorddelning, som trädde i kraft den

1 januari 1928, och särskilt av den i lantmäteristyrelsens skrivelse anförda

lagen den 1 april 1927 de tydliga konsekvenserna lämnats obeaktade, eller att

det är emot lagstiftarens avsikt, som vidtagna jämkningar »kommit att» medföra

väsentliga inskränkningar i så kallade ensittares lösningsrätt, vilken man

eljest är angelägen att utvidga. I allt fall anser sig länsstyrelsen ej kunna

tillstyrka, att i fråga om jorddelning, som avses i den så kallade ensittarlagen,

införas lättnader, som icke kunna och böra medgivas även beträffande annan

jorddelning. Den omständigheten, att nyttjanderättshavaren har gent emot

jordägaren tillerkänts befogenhet att förvärva föremålet för nyttjanderätten,

kan icke gent emot det allmännas anspråk i avseende å jorddelningen giva honom

bättre rätt, än i motsvarande fall skulle hava tillkommit jordägaren. Om

förbudet mot att av fastighet, utbruten genom sämjedelning, avskilja mer än

en femtedel är på goda skäl grundat, bör det alltså gälla även gent emot så

kallade ensittare.’

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Sfi. Öl

öv er lantmätaren i Uppsala län: ''Därest hänvisningen i 18 § sjätte stycket i

ensittarlagen till 19 kap. 2 § första stycket i jorddelningslagcn uteslötes, skulle

hela den areal, som en fastighet erhållit vid sämjedelning, kunna avstyckas.

Med tanke på motivet för införande i sistnämnda lagrum av den starkt restriktiva

bestämmelsen om femtedelen synes mig lantmäteristyrelsens förslag gå

allt för långt. Att genom ändring av lagrummet medgiva avstyckning av

större del av sämjelott synes mig också betänkligt. Annan utväg för att nå

syftet med styrelsens förslag, vilket syfte även jag finner beaktansvärt, torde

böra sökas. En framkomlig väg synes mig vara att efter föregången prövning

tillerkänna ensittaren skiftesvitsord. Sedan fastighetens andel i det förut

sämjedelade området utbrutits, bör, om lantmäteristyrelsens förslag om

uteslutande av hänvisningen till 19 kap. 3 § första stycket i jorddelningslagen

resulterar i lagändring, intet hinder möta för avstyckning åt ensittare av ända

till hela den utbrutna andelen, om han förut innehaft hela sämjelotten.’

Överlantmätaren i Gotlands län: ''Skulle det anses, att sådan jämkning be
träffande

ensittarområdet förut rätteligen kunnat äga rum, som för särskilda

fall ifråga om avsöndring var medgiven, lärer det väl vara möjligt att giva

uttryck härför i författningen. Lantmäteristyrelsens förslag i denna del åter

synes innebära en icke oväsentlig avvikelse från vad förut i detta hänseende

varit stadgat.’

Överlantmätaren i Älvsborgs län, med vilken länsstyrelsen instämt: ''Visserligen

är det obestridligt, att bibehållandet av nu gällande bestämmelse i

detta hänseende kommer att avsevärt minska möjligheterna för inlösen inom

trakter, där sämjedelning är mera allmän, men å andra sidan kan befaras, att

slopandet av hänvisningen till 19 kap. 2 § jorddelningslagen kommer att medföra

än betänkligare konsekvenser. Om t. ex. en till flera fastigheter hörande

äga blivit dem emellan delad genom sämjedelning och ägaren till en fastighet

under nyttjanderätt upplåtit hela eller större delen av den fastigheten genom

sämjedelning tillfallna marken och denna nyttjanderättslägenhet fått avskiljas

enligt ensittarlagen, kan det ju sedermera vid ett eventuellt laga skifte visa

sig, att den avskilda delen betydligt överstiger vad på stamfastigheten belöper

av den oskiftade marken. Genom avskiljandet skulle alltså en uppenbar

rättskränkning hava tillfogats övriga delägare i den oskiftade marken. Allt

är naturligtvis beroende på den grad av noggrannhet, med vilken sämjedelningen

verkställts, men har erfarenheten visat, att därutinnan mycket brister.

Ett avskiljande av högst hälften av mark, som genom sämjedelning tillfallit

fastighet, torde dock kunna tillåtas. Därest således hänvisningen till 19 kap.

2 § jorddelningslagen anses böra utgå ur 18 § i ensittarlagen, lärer den böra

ersättas med en föreskrift i sistnämnda hänseende.’

Av den redogörelse, som jag i det föregående lämnat för den år 1927 vidtagna

ändringen i ensittarlagen, följer, att då fråga är om mark, som tillhör en sämjedelad

fastighet, lösningsrätten i viss mån inskränkts genom lagändringen. Den

möjlighet till dispens, som i förevarande fall tidigare förelåg, har upphört i och

med det att avtsyckningsinstitutet utan modifikation gjorts tillämpligt å avskiljande

av inlösta ensittarlägenheter. Det är emellertid endast med någon tvekan,

som jag ansett mig böra upptaga denna fråga. Vissa sakliga skäl synas mig

nämligen kunna anföras mot den av lantmäteristyrelsen förordade ändringen av

18 § ensittarlagen i detta lagrums nya lydelse. De betänkligheter rörande avstyckningsinstitutets

tillämplighet å sämjedelad jord, vilka vid den nya jord
-

Departe
mentschefen.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

delningslagens tillkomst uttalats såväl av lagrådet som från det håll, som särskilt

får anses företräda det praktiska jordbruksintresset, äga tydligen giltighet

jämväl, då fråga är om avskiljande av inlösta ensittarlägenheter från sådan

jord. Det torde sålunda icke kunna frånses, att om varje begränsning för avstyckningsinstitutets

användning bortfölle, fall möjligen kunde inträffa, där

vid skifte med annan delningsgrund än innehavet stamfastigheten befunnes

icke vara berättigad till så mycket mark, som blivit avstyckad för ensittaren.

De olägenheter, vilka i följd härav kunna uppstå såväl för ägaren av stamhemmanet

som i ytterlighetsfall jämväl för ägarna av övriga i sämjedelningen

ingående fastigheter, torde vara påtagliga. En omständighet, som i detta sammanhang

synes mig vara förtjänt av beaktande, är att, särskilt då på

sämjedelningslotten finnas ett flertal ensittarlägenheter, som eventuellt kunna

bliva föremål för inlösen, det vid lösningsförrättningen icke alltid torde kunna

bedömas, huruvida dylika olägenheter kunna följa av områdets inlösen och hinder

således bör möta mot förrättningen jämlikt 2 § andra stycket ensittarlagen.

Ytterligare må framhållas, att lagstiftaren i ett liknande fall, där billighetsskäl

ansetts kräva vissa modifikationer i de bestämmelser, som uppställts för

avstyckning i allmänhet, icke funnit sig böra eftergiva fordran på detta instituts

begränsning i fråga om sämjedelad mark. Jag åsyftar de i 19 kap. 26 §

jorddelningslagen uppställda reglerna för avstyckning av område, som varit

anslaget till ständigt ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp.

Att jag trots de betänkligheter, från vilka det alltså icke är möjligt att

bortse, ansett mig böra tillmötesgå lantmäteristyrelsens hemställan om lagändring

i förevarande hänseende, har sin orsak däri, att jag genom den föreliggande

utredningen blivit övertygad om att en sådan ändring är förestavad av

ett behov, som åtminstone för vissa trakter av landet är oförnekligt. Billigheten

synes mig sålunda i fråga om avskiljande av inlösta ensittarlägenheter

kräva vissa eftergifter av de principer, som eljest måste anses vara sunda och

riktiga beträffande avstyckning. Härtill kommer, att de nya bestämmelserna

i 18 § ensittarlagen lära under vissa betingelser öppna en säkerligen av lagstiftaren

ej avsedd utväg för mindre rättsinniga jordägare att omintetgöra en

ännu icke realiserad lösningsrätt och såmedelst eludera ensittarlagens tilllämpning.

Enär avstyckning, i motsats till vad som gällde i fråga om jordavsöndring,

får äga rum oberoende av att avtal om överlåtelse av den jord,

som skall avskiljas, ej förefinnes, kan nämligen en jordägare låta avstycka

en femtedel av sitt ägovälde och därigenom förhindra därå varande ensittare

att realisera dem eljest tillkommande lösningsrätt. Uppenbart är, att dylika möjligheter

till kringgående av lagen böra såvitt möjligt förebyggas. Även ur

denna synpunkt finner jag sålunda en lagändring vara motiverad.

Att, såsom lantmäteristyrelsen hemställt, eftergiva varje fordran på begränsning

beträffande avstyckning från sämjedelad fastighet, har jag emellertid av

förut anförda skäl icke ansett böra ifrågakomma En tillfredsställande lösning

synes mig vinnas genom en höjning av den för avstyckning tillåtna arealen från

nu stadgade en femtedel till hälften av sämjedelningslottens ägovälde. Med en

dylik begränsning lära angivna olägenheter av de nu gällande bestämmel
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO. 53

serna väsentligen undanröjas, liksom de förut anförda betänkligheterna mot

avstyckning från sämjedelningslott i någon mån lörringas. Jag erinrar, att i

1918 års betänkande denna gräns förordades beträffande avstyckning i allmänhet

från sämjedelad fastighet. Jag vill således förorda, att avstyckning av

ett till sämjedelad fastighet hörande område, som inlösts enligt ensittarlagen,

må äga rum, därest detta område tillsammans med annan mark, vilken avskilts

från fastigheten genom jordavsöndring eller avstyckning, icke överstiger hälften

av den vid sämjedelningen fastigheten tillagda ägovidden samt sämjedelningen

ägt rum före den 1 januari 1928.

Att utsträcka denna undantagsbestämmelse till att avse jämväl sämjedelning,

som ägt rum efter den 1 januari 1928, har jag ej funnit påkallat. En dylik

sämjedelning är enligt den nya jorddelningslagen utan verkan. Den omständigheten,

att sämjedelning efter sagda dag företagits eller företages av den

jord, däri ensittarlägenheten ingår, lärer ej kunna medföra hinder för en lösningsrätt,

som eljest förefunnits. Ensittaren torde nämligen i sådant fall vara

oförhindrad att rikta sitt lösningsanspråk mot samtliga delägare i den sämjedelade

jorden.

Den nu förordade bestämmelsen synes emellertid icke kunna gälla utan viss

modifikation. De säregna jordförhållandena i Kopparbergs län hava påkallat

vissa eftergifter i de för avstyckning uppställda reglerna i jorddelningslagen.

Sålunda har genom lag den 9 mars 1928 beträffande avstyckning av ägovidd,,

som överlåtits till annan, inom de på bekostnad eller med understöd av staten

storskiftade delarna av Kopparbergs län stadgats, att från mark, som

före den 1 januari 1928 tillagts fastighet genom sämjedelning, må, när

skäl därtill äro, avstyckas mer än en femtedel. Under förarbetena till denna

lag har med skärpa betonats, att det vore varken lämpligt eller nödvändigt

att beträffande dessa bygder fastställa en viss maximigräns för avstyckning

från sämjelott. Med hänsyn härtill har jag funnit en motsvarande modifikation

böra vidtagas i den lagbestämmelse, vilken nu föreslås till införande i

ensittarlagen.

D. Lantmäteristyrelsens hemställan rörande tillämpningen i ensittarärenden

av 19: 3 jorddelning slag en.

Enligt den år 1927 vidtagna ändringen i 18 § ensittarlagen fordras vidare för

fastställelse å inlöst områdes avskiljande, att detta överensstämmer med vad

i 19 kap. 3 § första stycket jorddelningslagen är stadgat. I skrivelsen den 4

maj 1928 har lantmäteristyrelsen hemställt, att nämnda hänvisning till jorddelningslagen

måtte utgå.

Till belysande av denna fråga må erinras, att den frihet att till och med

en femtedel av hemmanets ägovidd verkställa avsöndring, som förefanns enligt

lagen den 27 juni 1896 utom i fråga om jord i Norrland och vissa delar av

Svealand, genom avstyckningsinstitutets införande väsentligen begränsats. För

att avstyckning skall få äga rum, uppställas i den nya jorddelningslagen vissa

materiella förutsättningar, avsedda att förhindra >en olämplig fastighetsbild
-

ftällande

bestämmehrr

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

Lantmäteritlyrelsens

hemställan

rörande tilllämpningen

* ensittarärenden

av 19:3 jord

delningslagen

ning. I 19 kap. 3 § första stycket stadgas sålunda, att ägovidd, som skall

avstyckas, skall till omfång och belägenhet samt beskaffenhet i övrigt vara

sådan, att den med hänsyn därtill och till eljest föreliggande förhållanden lämpligen

kan antingen såsom fastighet för sig på ett varaktigt sätt användas för

det med styckningen avsedda ändamålet eller ock, där den skall sammanläggas

med annan fastighet, bilda en fastighet gemensamt med denna. Jämlikt bestämmelse

i 1 § av samma kapitel får avstyckning av ägovidd, som är avsedd

att sammanläggas med annan fastighet, ej ske med mindre sådan sammanläggning

efter vad därom är särskilt stadgat må äga rum. Beträffande sammanläggning

äro föreskrifter meddelade i lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning

av fastigheter å landet. Enligt denna lag må fastigheter å landet, som äro

i en ägares hand, sammanläggas till en fastighet under vissa angivna betingelser

och i särskild ordning. Bland villkoren för dylik åtgärd må framhållas, att

fastigheterna skola tillhöra samma primära skifteslag, såsom ien by eller enstaka

bosättning, vars ägor äro genom rågång skilda från andra ägor. Det har

nämligen funnits angeläget tillse, att sammanläggning ej får komma till stånd

på sådant sätt, att den skulle medföra rubbning i skifteslagsindelningen. Vidare

må erinras, att för sammanläggning, utom i visst fall, varom nu ej är fråga,

fordras, att fastigheterna eller, då del av en fastighet skall sammanläggas med

annan fastighetsdel, vederbörande stamfastigheter äro upptagna i jordregistret.

Ärende angående sammanläggning prövas av ägodelningsdomaren. Finner

han laga hinder möta mot bifall därtill, skall han hänskjuta ärendet till ägodelningsrätten.

Är fråga om avstyckning av mark för sammanläggning med annan

fastighet, får fastställelse ej meddelas å avstyckningen utom i samband

med förordnande om sammanläggning. Sedan avstyckningsförrättningen vunnit

laga kraft, skola därför handlingarna överlämnas till ägodelningsdomaren

för prövning av sammanläggningsfrågan och eventuell fastställelse av förrättningen.

Till stöd för nu ifrågavarande hemställan har lantmäteristyrelsen anfört följande:
Ofta

inträffar att en nyttjanderättslägenhet sträcker sig över två eller flera

jordregisterfastigheter. Om en sådan lägenhet, sedan den inköpts av en person,

skulle hava avskilts genom vanlig avstyckning, hade därvid skolat ''tillämpas

bestämmelserna i 19 kap. 3 § första stycket angående avstyckning för sammanläggning.

Därest hinder för sammanläggning icke förefunnits, hade förrättningsmannen

alltså haft att tillse, att lägenheten i sin helhet — icke de från

varje särskild registerfastighet avstyckade delarna för sig — utgjorde en lämplig

fastighet. I sakens natur ligger att samma synpunkt på saken bör anläggas

vid ^förrättning, enligt ensittarlagen; att uppställa den fordran, att områdena

från de särskilda registerfastigheterna vart för sig skola uppfylla villkoren

för sammanläggning, vore orimligt och skulle i de flesta fall leda till

att inlösen omöjliggjordes. Då emellertid nyttjanderättshavaren, medan förrättningen

pågår, ännu icke ’äger’ de områden, som skola avstyckas, och ej

heller frågan om fastställelsen är såsom vid vanlig avstyckning för sammanläggning,

sammankopplad med fråga om sammanläggning, torde det vara

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kun yl. Maj: Is proposition nr :l(i. oö

tveksamt om man är lagligen befogad att anlägga nyss antydda betraktelsesätt.

.

Hade däremot hinder för sammanläggning förelegat — t. ex. om nyttjanderättslägenheten

varit belägen å fastigheter, tillhörande olika^ primära skifteslag

— hade vanlig avstyckning icke kunnat komma till stånd, med mindre

områdena från de särskilda registerfastigheterna vart för sig uppfyllt fordringarna

i 19 kap. 3 § första stycket. Och detsamma torde gälla i fråga om avskiljande

enligt ensittarlagen. I detta fall, vilket liksom det förut nämnda ofta

förekommer inom större egendom skomplex, där de gamla fastighetsgränserna

blivit utplånade genom att fastigheterna legat i sambruk, blir alltså inlösen

många gånger helt eller delvis omöjliggjord.

Vid övervägande av den ändring i ensittarlagen, som kan anses erforderlig

för avlägsnande av här berörda hinder för inlösen, har lantmäteristyrelsen

funnit det enklast, att hänvisningen i 18 § sjätte stycket i ensittarlagen till

19 kap. 3 § första stycket jorddelningslagen finge utgå,. Detta synes ock stå

i överensstämmelse med den uppfattning i fråga om tillämpningen av 1 kap.

8 § jorddelningslagen, som uttalats av första särskilda utskottet vid 1926 års

riksdag. Utskottet yttrade, att därvid borde beaktas, att föreskrifterna i första

punkten skäligen icke borde utgöra hinder för utbrytning av lotter, som

delägare på grund av sämjedelning hävdat före den nya lagens ikraftträdande.

Den omständigheten att delägare före nämnda tidpunkt innehaft ägovidd av

viss storlek och beskaffenhet borde alltså godtagas såsom bevis för att den

ägolott, som vid skifte skulle komma att utläggas åt honom, kunde på varaktigt

sätt erhålla ändamålsenlig användning såsom särskild fastighet. Emellertid

synes det styrelsen önskvärt, att i fall, då nyttjanderättslägenheten består av

delar av olika jordregisterfastigheter, vilka kunna ingå i sammanläggning, sådan

också kommer till stånd i samband med inlösningsförrättningen. Detta

torde lämpligen kunna ordnas på det sätt, att, såsom nu är fallet vid vanlig

avstyckning för sammanläggning, frågan om fastställelsen å avskiljandet göres

beroende av att sammanläggning kommer till stånd.’

I de yttranden, som över denna framställning avgivits, har densamma i allmänhet

tillstyrkts. Endast länsstyrelsen i Uppsala har avstyrkt framställningen.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för avstyrkandet, tillåter jag

mig hänvisa till den redogörelse, som förut lämnats beträffande cnsittarlagens

tillämpning å sämjedelad jord.

Av de yttranden, som avgivits i denna fråga, må återgivas följande:

Överlantmätaren i Stockholms lön: ''Beträffande frågan om tillämpningen

av 19 kap. 3 § första stycket jorddelningslagen ensittarförrättningar är det

tydligt, att stadgandena i förenämnda paragraf vålla inskränkning i den rätt,

som eljest tillkommit vederbörande nyttjanderättshavare. Ofta förekommer det

nämligen, särskilt på större jordegendomar, att lägenheter utlagts, som beröra

två eller flere jordregisterfastigheter och även olika jordeboksenheter och byar,

och detta gäller icke blott lägenheter, som kunna bliva föremål för inlösen enligt

ensittarlagen utan även andra. Då områdena från de olika hemmanen icke

var för sig kunna brukas som särskilda fastigheter, och sammanläggning enligt

sammanläggningslagen icke kan ske, kan avstyckningen ej äga rum. Starka

skäl synes mig tala för den uppfattningen, att dylika jordområden, som ändamålsenligt

hävdats och brukats som särskild fastighet, borde efter förrättningsmannens

särskilda prövning kunna bliva föremal för avstyckning, oavsett om

ensittarlagen kan tillämpas å desamma eller ej. Av samma anledning som förut

Y tlranden

över lanimäteristyrdsens

hemställan

rörande

tillämpningen

i ensiltarårenden

av 19:3

jorddelningslagen.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Mai:ls proposition nr 86.

nämnts i fråga om möjligheterna till lagändring beträffande 19 kap. 2 § jorddelningslagen

anser jag den av lantmäteristyrelsen föreslagna lagändringen

i fråga om hänvisningen i 18 § sjätte stycket ensittarlagen till 19 kap. 3 § första

stycket jorddelningslagen bör komma till stånd.’

o Överlantmätaren i Kronobergs län: ’De olägenheter, som i förslaget framhållits

såsom följd av nu gällande bestämmelser, hava redan i ett par fall inträffat

i detta län, och flera förekomma inom den närmaste tiden, varför det

vore mycket önskvärt, att ändringen med första komme till stånd.’

Överlantmätaren i Gotlands län: ''Vad angår hänvisningen till 19 kap. 3 §

första stycket jorddelningslagen är denna av beskaffenhet att medföra, att

fastställelse i särskilda fall icke skulle kunna meddelas. Det område, som ensittaren

berättigas inlösa, bör emellertid med hänsyn till lagens grund tillerkännas

honom oberoende av om det uppfyller de villkor för fastighets sammansättning

av skilda ägoslag och dylikt, vilka uppställts i fråga om avstyckmng.

Man måste i stort sett vara berättigad att utgå ifrån att området i fråga

rimliga krav pa ändamålsenlighet och det är icke alls nödvändigt

eller ens lämpligt att här uppställa samma villkor som vid en avstyckning,

vilken åsyftar bildande av en helt ny fastighet. Det ligger nära till hands att

i detta sammanhang utöver vad lantmäteristyrelsen anfört om tillämpningen av

1 kap. 8 § jorddelningslagen erinra om grunden för 19 kap. 26 § samma lag.

Lantmäteristyrelsen har i sin framställning även berört de fall, då ensittaromradet

i sig innefattar delar av skilda registerfastigheter. Därest hänvisningen

till 19:3 jorddelningslagen bortfaller, förfaller väl även motsvarande villkor

för sammanläggning. Tilläventyrs kräves dock särskilt stadgande för att tvekan

icke må uppstå, huruvida de allmänna villkoren för sammanläggnings genomförande

skulle gälla även ensittarområde. Av vikt är emellertid, att sammanläggning

kommer till stånd. Då området ur lösningssynpunkt torde böra

betraktas såsom en enhet, synes det, som om de för sammanläggningens genomförande

behövliga utredningsåtgärderna kunde av lagstiftaren överlämnas åt

lörrättningslantmätaren att av honom vidtagas såsom tjänsteåtgärder. En sådan

anordning förutsätter dock givetvis särskilda bestämmelser, vilka måhända

borde inarbetas i ensittarlagen. Även om ensittarområdet som sådant i stort

sett kan. betraktas . såsom en enhet, bör dock givetvis detta förhållande icke

kunna giva anledning till en sammanläggning, som står i strid med bestämmelserna

i 1, 4 och 5 §§ i lagen om sammanläggning av fastigheter å landet.’

överlantmätaren i Hallands län: ''De synpunkter, som legat till grund för

lantmätenstyrelsens ifrågavarande framställning, hava ofta framträtt med ansprak

pa beaktande vid handläggning av förrättningar enligt ensittarlagen

inom Halland. Jag har alltså all anledning tillstyrka att den föreslagna ändringen

kommer till stånd.’

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: ’Emot borttagande på skäl, som av lantmätenstyrelsen

angivits, ur 18 § sjätte stycket ensittarlagen av hänvisningen till

19 kap. 3 § första stycket jorddelningslagen är från länsstyrelsens sida ej något

att erinra. Ett särskilt stadgande av innebörd, att fastställelse å avskiljandet

av en nyttjanderättslägenhet, som utgör del av mer än en stamfastighet, må

bliva gällande endast under förutsättning att sökanden, där sammanläggning

kan ifragakomma, vidtager härför erforderliga åtgärder, synes emellertid,

därest sistberörda hänvisning utgår, lämpligen böra införas.’

Länsstyrelsen i Örebro län: ’Då de ifrågasatta ändringarna synas välbetänkta,

far länsstyrelsen förorda, att förslaget lägges till grund för lagstiftningsåtgärd.

likasom länsstyrelsen jämväl biträder vad i framställningen an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

Öl

förts om önskvärdheten av att, i de fall då nyttjanderättslägenhet utgöres av

delar av olika jordregisterfastigheter, vilka kunna ingå i sammanläggning, sådan

sammanläggning också må komma till stånd i samband med inlösningsförrättningen.

I sistberörda hänseende tillåter länsstyrelsen sig emellertid påpeka,

att genomförandet av berörda önskemål torde förutsätta sådan ändring i

lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning av jord å landet, att sammanläggning

i nu avsett fall må kunna påfordras jämväl av nyttjanderättshavare.’

Överlantmätaren i Västernorrlands län: ’Att en ändring i föreslagen riktning

jämväl för detta län är av stor betydelse är otvivelaktigt. I framställningen

uttalas önskvärdheten av att i fall, då nyttjanderättslägenheten består

av delar av olika jordregisterfastigheter, vilka kunna ingå i sammanläggning,

sådan kan komma till stånd i samband med inlösningsförrättningen. Så vitt

jag kan finna synes lantmäteristyrelsens uttalande i förevarande hänseende väl

få tolkas sålunda, att redan vid förrättningen skall, på sätt i 19 kap. 9 § i jorddelningslagen

angives, i protokollet upptagas, att de från de olika fastigheterna

avstyckade områdena äro avsedda att sammanläggas, ehuru nyttjanderättshavaren

då ännu icke »äger» de områden som skola avstyckas. Denna slutsats

synes följa av att frågan om fastställelse skulle göras beroende av att sammanläggning

kommer till stånd. Huruvida det sålunda uttalade önskemålet, som

i och för sig synes värt allt beaktande, kan realiseras allenast genom den föreslagna

lagändringen i 18 § i ensittarlagen synes mig emellertid vara synnerligen

tveksamt. Måhända bör i detta sammanhang framhållas, att det kan synas

innebära en viss inkonsekvens, att om en nyttjanderättslägenhet består av

delar av olika fastigheter, som icke kunna ingå i sammanläggning, avstyckningarna

från de olika fastigheterna utan vidare få fastställas — en fastställelse,

som i regel skall meddelas av överlantmätaren — medan en i övrigt på

enahanda sätt beskaffad lägenhet, som består av delar av olika registerfastigheter,

som kunna ingå i sammanläggning, icke får fastställas med mindre sammanläggning

kommer till stånd.’

Länsstyrelsen i Jämtlands län: ''Länsstyrelsen har sig ej bekant, att inom

länet förekommit, att inlösning hindrats i följd av bestämmelserna angående

avstyckning för sammanläggning.’

Vad angår det i lantmäteristyrelsens framställning först omförmälda fallet, Departeatt

en ensittarlägenhet sträcker sig över två eller flera jordregisterfastigheter menischefenoch

att de områden, som tillhöra de särskilda fastigheterna, icke vart för sig

utgöra en lämplig fastighetsbildning, vill jag framhålla, att ensittarlagen, även

om den härutinnan möjligen icke kan anses äga fullt otvetydig innebörd, enligt

min uppfattning likväl måste givas den tolkningen, att bestämmelserna angående

avstyckning för sammanläggning böra äga motsvarande tillämpning och

att sammanläggning, där laga hinder därför ej möter, jämväl bör ske i ensittarärendet.

Den omständigheten, att nyttjanderättshavaren, medan lösningsförrättningen

pågår, ej ’äger’ dessa områden, torde icke kunna tilläggas någon

betydelse, enär förrättningen just har till ändamål att förskaffa honom äganderätt

till dem samt vid den tidpunkt, då prövning av sammanläggningsfrågan

sker, rätten till inlösen jämväl är fastslagen.

Gives åt ensittarlagen sådan tolkning, kan emellertid ej förnekas, att, såsom

styrelsen anfört, möjligheterna till inlösen blivit genom den år 1927 vidtagna

lagändringen i viss mån begränsade. I de fall, där sammanläggning ej

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungi. Maj:ts proposition nr 36.

lagligen kan äga rum och således ej heller fastställelse å områdenas avskiljande

kan meddelas, förfaller den vunna rätten till inlösen. Enligt vad den

verkställda utredningen utvisar, har denna fråga en viss praktisk betydelse.

Billighetsskäl synas mig fördenskull tala för en ändring av ensittarlagen i

den riktning, styrelsen angivit. Några vägande betänkligheter av hänsyn till

det allmännas intresse att förhindra olämplig fastighetsbildning torde näppeligen

möta mot ett eftergivande i förevarande fall av de fordringar, vilka uppställts

för avstyckning i allmänhet. De lägenheter, om vilkas frilösande det

är fråga, hava under en lång följd av år i verkligheten, om än ej ur kameral

synpunkt, bestått och nyttjats såsom självständiga ägokomplex. Denna omständighet

lärer i och för sig utgöra fullgod säkerhet för att de kunna på ett

varaktigt sätt brukas såsom särskilda fastigheter, änskönt de formella förutsättningarna

för sammanläggning av de områden, som ingå i dem, icke äro

uppfyllda.

Lantmäteristyrelsen har ansett, att fordringen på sammanläggning icke borde

eftergivas i andra fall än då sådan lagligen icke kunde ske. Eljest borde

sammanläggning verkställas i ensittarärendet. Utan tvivel kunna vägande skäl

anföras för en dylik utformning av lagen. Därest de avstyckade områdena ej

sammanläggas, kan det nämligen befaras, att det samband, som förut bestått

mellan områdena, brytes därigenom att ensittaren avyttrar ett eller flera

av dem. Emellertid torde detta endast undantagsvis kunna inträffa, enär de

ifrågavarande områdena merendels äro så små, att de näppeligen kunna nyttjas

för sig. Vidare är att märka, att det ej torde vara ovanligt, att några av

de områden, som ingå i en ensittarlägenhet, kunna sammanläggas, medan beträffande

andra hinder möter för dylik åtgärd. Av sådan anledning och då

beträffande de storskiftade delarna av Dalarna möjlighet till sammanläggning

i det alldeles övervägande flertalet fall icke förefinnes, har i den förut berörda

lagen med särskilda bestämmelser angående avstyckning inom vissa delar av

Kopparbergs län fordran å sammanläggning helt eftergivits. Sålunda stadgas,

att om grundad anledning finnes antaga, att efter avstyckning den avstyckade

ägovidden kommer att läggas i sambruk med annan samma ägare

tillhörig jord till en brukningsdel av beskaffenhet som i 19 kap. 3 § lagen om

delning av jord å landet sägs, avstyckning må äga rum utan villkor av sammanläggning,

ändå att sådan enligt nämnda paragraf erfordras. Av skäl, som sålunda

anförts, har jag funnit lämpligast, att jämväl i förevarande fall frågan

om sammanläggning lämnas helt öppen. Där sådan åtgärd lagligen kan ske,

torde den sannolikt ofta i allt fall komma till stånd, då det uppenbarligen är

till fördel för ägaren av lägenheten, att de områden från skilda registerfastigheter,

som ingå i densamma, bliva sammanlagda till en fastighet.

Lagändringarna synas böra träda i kraft den 1 juli 1929.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om ändring i vissa delar

av lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, vilket förslag är bilagt

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr SO,

59

detta protokoll, samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

N. C ervin.

t

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i

vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

Härigenom förordnas, att 2, 5, 6, 12, 14, 16, 18 och 19 §§ i lagen den 18

juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under

nyttjanderätt upplåtet område skola, 2, 5, 6, 12, 14, 16 och 18 §§ i nedan

angivna delar och 18 § i dess lydelse enligt lagen den 1 april 1927 (nr 68),

erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

Lösningsrätt----— påföljd.

Ej heller äger lösningsrätt rum, därest avståendet av den till lösning ifrågasatta

marken skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastighet eller

därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet, eller, i det fall att denna

lag är tillämplig å mark, däri kronan, stad, köping eller municipalsamhälle

äger del, eljest skulle för det allmänna innebära sådan olägenhet.

Kan olägenhet, som nu sagts, undvikas därigenom, att från lösning undantages

viss del av marken, annan än den, varå nyttjanderättshavarens boningshus

är beläget, äge lösningsrätt rum till marken i övrigt. Vid bedömande,

huruvida utövande av lösningsrätt skulle medföra avsevärd olägenhet,

må hänsyn icke tagas till anordning, som prövas hava vidtagits i

syfte att förhindra utövande av lösningsrätt.

5 §•

Frågan------omförmäles.

Ansökan om lantmäteriförrättning-----dödsfallet.

Ansökan om förrättning skall, såvitt den ej avser mark, som är samfälld

för flera än tio fastigheter med skilda ägare, vara åtföljd av gravationsbevis

rörande fastigheten.

Har nyttjanderättshavare------stadgad.

6 §•

Har ansökan----— samhället.

Det åligger lantmätaren att till förrättningen kalla jordägaren och nyttjanderättshavaren

genom särskilda kallelsebrev såsom i o kap. 1 och 2 §§

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Öl

lagen om delning av jord å landet, är stadgat beträffande kallelse till laga

skifte så ock att föranstalta därom, att kungörelse angående dag och ställe

för förrättningen minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan för den församling,

där fastigheten är belägen, och införes i tidning inom orten; skolande

kungörelsen tillika innehålla, att de, vilkas rätt är beroende av förrättningen,

äga att därvid tillstädeskomma och bevaka sin rätt. Rörer ansökan mark,

som är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, och finnes för samfäll

i gbeten känd styrelse eller annan, som är satt att den förvalta, erfordras

ej kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten, utan må kallelsen

översändas till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren; och vare denne,

där han ej äger att själv föra talan för samfälligheten, delägarna ansvarig

för att kallelsen tillställes någon, som äger behörighet härtill, eller, om sådan

ej finnes, kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller

förvaltare, och är marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda

ägare, må kallelsen sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig;

dock skall jämväl underrättelse om förrättningen, såframt fastighet,

som står under allmän myndighets vård och inseende, har del i samfälligheten,

tillställas Konungens befallningshavande samt, där stad, köping eller

municipalsamhälle är delägare däri, översändas till den person eller myndighet,

på vilken det ankommer att sammankalla dem, som i avseende å talans utförande

hava att för menigheten besluta. Delgives kallelse på sätt, som sist

nämnts, skall uppgift om vilken delägare kallelsen tillställts intagas i kungörelsen

om förrättningen, och skall kungörelsen anslås i socken- eller rådstugan.

Besväras marken av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller för

rätt till avkomst eller annan förmån eller kan den enligt 11 kap. 2 § jordabalken

i ägarens hand häfta för fordran eller annan rättighet, som nyss är

sagd, skola innehavare av sådan fordran eller rättighet, om de äro kända

och inom riket boende, underrättas om förrättningen genom särskilda kallelsebrev

enligt vad om kallelsebrevs avsändande till jordägaren och nyttjanderättshavaren

är stadgat. År marken samfälld för flera än tio fastigheter

med skilda ägare, vare dock sådan underrättelse ej nödig, såframt kungörelsen

om förrättningen införes, förutom i tidning inom orten, jämväl i allmänna

tidningarna.

12 §.

Har nyttjanderättshavaren — — — — — med nedsättningen.

Vid nedsättningen ingive nyttjanderättshavaren gravationsbevis rörande

fastigheten, beslutet i ärendet samt bevis, att och när det vunnit laga kraft,

ävensom karta över området, vid äventyr att det felande varder på nyttjanderättshavarens

bekostnad anskaffat av Konungens befallningshavande. Avser

inlösen mark, som är samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare,

vare nyttjanderättshavaren dock ej pliktig att ingiva gravationsbevis. Erfordras

i ty fall för löseskillingens fördelning att äga tillgång till dylik

handling, må densamma anskaffas på nyttjanderättshavarens bekostnad.

Löseskillingen--— ---ränta.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

14 §.

Sedan — —---— berättigad.

Häftar fastigheten för fordran eller annan rättighet enligt vad i 6 § sista

stycket sägs, äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling

för utmätningsvis såld fast egendom motsvarande tillämpning i den

mån ej nedan annorlunda stadgas. Sammanträde för fördelningen varde

hållet så snart ske kan. Kallelse till sammanträdet skall genom Konungens

befallningshavandes försorg minst fjorton dagar förut med posten sändas till

jordägaren och kända innehavare av fordran eller annan rättighet, som nu är

sagd, samt, om innehavare är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning

inom orten. Avser inlösen mark, som är samfälld för flera fastigheter

med skilda ägare, äge bestämmelserna i 6 § om kallelse och kungörelse

motsvarande tillämpning.

Är marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, må betalning

ur löseskillingen icke tilläggas innehavare av fordran eller rättighet,

med mindre denne eller annan sådan rättägande i den fastighet senast å

åttonde dagen före sammanträdet skriftligen framställt anspråk därpå hos

Konungens befallningshavande; underlåtenhet att väcka dylikt anspråk må

dock ej läggas någon till last såsom försummelse i bevakande av honom eller

annan tillkommande rättighet. Framställes ej anspråk, som nu sagts, och

påyrkar ej heller någon av delägarna i marken senast vid sammanträdet fördelning

av löseskillingen, må densamma tillhandahållas delägarna för samfälld

räkning. Göra ej dessa inom tio år från sammanträdet anspråk på

löseskillingen, tillfälle den kronan. Erinran om vad i detta stycke stadgats

skall i fall, varom nu är fråga, intagas i kallelse och kungörelse.

Innehaves marken såsom fideikommiss, eller ingår den i häradsallmänning

eller annan samfällighet, som enligt vad därom är stadgat skall bibehållas

oförminskad, hålle Konungens befallningshavande den jordägaren tillkommande

ersättning inne, till dess förordnande meddelats, huru därmed skall

förfaras.

Utfaller — — — — — fördelningslängden.

16 §.

Har jordägaren------ ändamålet.

Vill nyttjanderättshavare påkalla tillämpning av vad sålunda stadgats,

tillställe jordägaren bevisligen underrättelse därom inom trettio dagar från

den dag, då skyldighet att avträda marken för honom inträtt. Är marken

samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, må sådan underrättelse ske

på sätt, som i 6 § andra stycket är stadgat beträffande kallelse till lantmäteriförrättning

i motsvarande fall. Kan överenskommelse ej träffas om vad i löseskilling

eller såsom ersättning för markförbättring skall utgå, skall frågan

därom avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses av vardera

parten och de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas någondera

parten att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej förena sig om valet av

den tredje, äger domaren i den ort eller rättens ordförande i den stad, där

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

03

fastigheten är belägen, förordna om valet. Den, som ej nöjes med vad de

flesta skiljemännen säga, äger draga tvisten under rättens prövning, såframt

han instämmer sin talan inom nittio dagar från det skiljemännens beslut

tillställdes honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den

missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under rättens prövning.

18 §.

I fråga om förrättning — -----annorlunda stadgat.

Fullföljes-----laga skifte är stadgat.

Den i 13 § omförmälda prövning-----avgjord.

Skall med tillämpning------förmäles.

Är fråga om område i stad-----namn.

Är fråga om annat område än i nästföregående stycke sägs, skall fastställelse

meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad i

19 kap. 2 §, 12 § första och tredje styckena, 13 § tredje, fjärde och femte

styckena samt 20 § i lagen om delning av jord å landet är stadgat. Mark,

som före den 1 januari 1928 tillagts fastighet genom sämjedelning, må dock

avskiljas, såframt nämnda mark tillsammans med annan mark, som avstyckats

eller avsöndrats från fastigheten, ej överstiger hälften av fastighetens ägovidd.

Inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna

av Kopparbergs län må i nämnda fall, när skäl därtill äro, fastställelse meddelas,

ändå att mera än hälften av ägovidden avstyckas.

Om beslut,----— Konungens befallningshavande.

19 §.

Denna lag äge ej tillämpning beträffande mark, som tillhör kronan, stad,

köping eller municipalsamhälle; dock må utan hinder av vad nu stadgats

inlösen ske av mark, som är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare,

för såvitt kronan eller samhället icke äger mera än hälften däri.

Vad i denna lag stadgas äge ej heller tillämpning å mark, som ingår i

fastställd stadsplan.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1929.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 24 januari 1929.

Närvarande:

j ustitieråden Stenberg,

Appelberg,

Tiselius,

regeringsrådet Söderwall.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 15 november

1928, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag

till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt

i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

Förslaget, som finnes hilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av revisionssekreteraren Seve Ekberg.

I anledning av förslaget avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess

särskilda ledamöter.

6 §.

Lagrådet:

Den i första punkten av denna paragrafs andra stycke upptagna huvudregeln

om kungörande av förrättning enligt ensittarlagen uttrycker icke

med önskvärd tydlighet vad som lärer vara avsett. En lämpligare avfattning

torde vinnas, om det föreskrives, att i fråga om kungörelse angående

förrättningen, jordägarens och nyttjanderättshavarens kallande till densamma

ävensom andra underrättelser om förrättningen de i 3 kap. 1 § första, andra och

tredje styckena samt 2 § av lagen om delning av jord å landet meddelade

stadgandena skola äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande att

kungörelsen städse skall införas i ortstidning och att den skall innehålla, att

de, vilkas rätt är beroende av förrättningen, äga att därvid tillstädeskomma

och bevaka sin rätt.

Därest det föreslagna förenklade kallelsesättet tillämpas, skall kungörelsen

om förrättningen i visst fall ej blott uppläsas i kyrka och införas i ortstidning

utan även anslås i socken- eller rådstugan. Bestämmelsen härom har tillkommit

utan att de i ärendet hörda myndigheterna haft anledning att särskilt beakta

denna detalj. Sådant anslående är ej heller i allmänhet i andra författningar

föreskrivet för liknande fall, men då det synes vara ägnat att i viss

mån öka effektiviteten av kungörelseförfarandet, vill lagrådet ej motsätta sig

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 36.

1)3

berörda anordning-. Det kan emellertid i större landskommuner vara tjänligare

att anslå kungörelsen å annan plats än i sockenstuga, och då härtill kommer,

att i vissa kommuner lärer saknas socken- eller rådstuga, hemställes, att

ifrågavarande stadgande erhåller en allmännare avfattning, exempelvis så att

anslag skall ske i socken- eller rådstugan eller å annan lämplig plats inom

kommunen.

14 §.

Lagrådet:

Beträffande dispositionen av nedsatt löseskilling meddelas i det föreslagna

tredje stycket närmare bestämmelser för det fall, att inlösningen avser mark,

som är samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare. Betalning ur

löseskillingen må vid fördelningssammanträdet icke tilläggas innehavare av

fordran eller rättighet, för vilken någon av fastigheterna häftar, med mindre

denne eller annan sådan rättägande i fastigheten senast å åttonde dagen före

sammanträdet skriftligen framställt anspråk därpå hos Konungens befallningshavande.

Framställes ej dylikt anspråk och påyrkar ej heller någon av delägarna

i marken senast vid sammanträdet fördelning av löseskillingen, skall

densamma tillhandahållas delägarna för samfälld räkning. Men om dessa

ej inom tio år från sammanträdet göra anspråk på löseskillingen, skall den

tillfalla kronan.

Det torde icke kunna anföras någon rättsgrund för att uti sistnämnda händelse

löseskillingen skall tillfalla kronan med förbigående av nyttjanderättshavaren,

som nedsatt löseskillingen. Endast om även nyttjanderättshavaren

försummar att inom viss, stadgad tid bevaka sin rätt, torde — av rent praktiska

skäl — löseskillingen böra tillfalla kronan. För jämförelse må hänvisas

till 7 § i den nya lagen om gälds betalning genom penningars nedsättande i

allmänt förvar av den 24 mars 1927.

I förevarande fall torde emellertid den för delägarna i marken samfällt gällande

preklusionstiden utan olägenhet kunna väsentligt förkortas. Enligt lagrådets

mening kan lämpligen stadgas, att om ej delägarna i marken inom

fem år från sammanträdet göra anspråk på löseskillingen, densamma må lyftas

av nyttjanderättshavaren, så framt denne för sådant ändamål anmäler sig hos

Konungens befallningshavande under det sjätte året efter sammanträdet, men

att, om så ej sker, löseskillingen skall tillfalla kronan.

Det kan för övrigt sättas i fråga, huruvida bestämmelser av denna art böra

begränsas till det fall, att marken, som löses, är samfälld för flera än tio

fastigheter med skilda ägare; det torde knappast kunna sägas, att stadgandena

äro mera motiverade i detta fall än då marken eljest är samfälld, och skäl

kunna till och med anses tala för att göra dem tillämpliga även då det gäller

mark, som ej är under samfälld äganderätt.

18 §.

Lagrådet:

I samband med att lantmäteristyrelsen i sin uti remissprotokollet omförmälda

skrivelse av den 4 maj 1928 föreslog, att den i sjätte stycket av före
Bihang

till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 29 haft. {Nr 36.) 5

opaginerad Kontrollera mot PDF

Rungl. Maj:ts proposition nr 36.

varande paragraf nu förekommande hänvisningen till 19 kap. 3 § första stycket

jorddelningslagen skulle uteslutas, uttalade styrelsen såsom önskvärt, att,

därest en ensittarlägenhet bestode av delar av olika jordregisterfastigheter, sammanläggning

av dessa delar ägde rum i sådana fall, då det enligt lagstiftningen

om sammanläggning av fastigheter vore möjligt. Saken kunde enligt

styrelsens åsikt ordnas på det sätt att, såsom nu vore fallet vid vanlig avstyckning

för sammanläggning, fastställelse å avskiljandet gjordes beroende

av att sammanläggning komme till stånd.

Detta förslag synes beaktansvärt, då genom sammanläggningen befordras

reda i fastighetsförhållandena. Om emellertid lagrådet, i likhet med föredragande

departementschefen, icke vill föreslå åtgärd i berörda syfte, är det

väsentligen därför, att den ökade omgång, som ett sammanläggningsförfarande

skulle medföra, knappast kan anses motiverad, då det gäller sådana obetydliga

områden, varom här i regel är fråga.

19 §.

Justitierådet Appelberg, med vilken regeringsrådet Söderwall instämde:

Den föreslagna lagtexten måste anses utgå ifrån att under uttrycket mark,

som tillhör kronan eller samhälle, inbegripes även mark, som är samfälld för

flera fastigheter, av vilka kronan eller samhälle äger en del. Sedan kronan

köpt ett hemman i by, skulle alltså byns samfällda mark vara att i denna

lags mening anse såsom kronan tillhörig mark. Enligt min uppfattning

är det icke riktigt att tolka nämnda uttryck i och för sig så vidsträckt; än

mindre kan det vara befogat att giva uttrycket här i lagen en dylik tolkning,

då, såsom departementschefen yttrat, de skäl, som anförts beträffande

den givna undantagsbestämmelsen, icke eller åtminstone endast i ringa mån

äga giltighet för nu berörda fall. Har man den åsikten, att om kronan

eller samhälle äger en viss större andel i marken, samma regel bör gälla som

när kronan eller samhället ensam äger marken — och onekligen tala vissa

skäl för den standpunkt förslaget intager härutinnan — synes det visserligen,

då härom måste givas en särskild regel, praktiskt sett rätt likgiltigt, från

vilken tolkning av nämnda utryck man utgår. Emellertid är att märka, att

även i åtskilliga andra lagar, exempelvis lagen om expropriation och lagen om

återköpsrätt, särskilda regler givas om kronan eller samhälle tillhörig mark,

och då i dessa lagar åt ifragavarande uttryck uppenbarligen icke kan givas

sådan tolkning som i förslaget framträtt, och man i möjligaste mån bör undvika^

att i olika lagar använda samma uttryck i olika betydelse, hemställer jag,

att åt bestämmelserna i ämnet gives den avfattning, att från lagens tillämpning

undantages förutom mark, som tillhör kronan eller samhälle, även mark,

som är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, såvitt kronan eller

samhället äger mera än hälften däri.

Regeringsrådet Söderwall:

Att från lagstiftningssynpunkt icke någon anledning föreligger att undantaga

häradsallmänningar från tillämpningen av ensittarlagen, synes även mig

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO,

67

uppenbart. Där lagens tillämpande å dem hittills blivit med stöd av dess

19 § förvägrat, har det berott av att dessa allmänningar av gammalt ansetts

tillhöra kronan. Samma uppfattning i fråga om äganderätten till dem ligger

till grund för lagstiftningen inom annat område. Till statens allmänningsskogar,

vilka enligt 6 § väglagen äro skyldiga att deltaga i vägunderhåll,

räknas sålunda enligt motiven till lagrummet (se Nytt Jur. Arkiv avd. II

1892 nr 1 sid. 23) bland annat häradsallmänningar, med undantag för vissa i

senare tid tillkomna, belägna i Kopparbergs och Norrbottens län, vilka anses

tillhöra menigheter; av denna grund galler å häradsallmänningar den i 33 §

samma lag stadgade rättigheten att å kronans allmänning utan ersättning taga

väglagningsämnen. Den ståndpunkt till frågan om äganderätten till häradsallmänningar,

vilken sålunda intagits av lagstiftningen, lärer icke utan vidare

böra frånkännas vitsord. I remissprotokollet framhålles också, att avsikten icke

är att nu taga ställning till spörsmålet. Likväl utgår förslaget från att lagen

bör, utan att ändring vidtages i densamma, vinna tillämpning beträffande häradsallmänningarna.

Följdriktigare synes vara att i 19 § upptaga såsom ett

särskilt stadgande, att lagen äger tillämpning å dem.

Justitieråden Stenberg, Appelberg och Tiselius:

Angående häradsallmänningaTS rättsliga ställning har sedan länge rått meningsskiljaktighet.

Frågan, om äganderätten tillkommer kronan eller ej, har,

såvitt bekant, hittills icke varit föremål för avgörande i tvist mellan vederbörande

parter, måhända beroende av att, på grund av gällande regler om

dispositionen av dessa allmänningar, frågan knappast har någon reell betydelse.

Men då enligt ensittarlagen från dess tillämplighet uteslutes mark,

tillhörande kronan, hava domstolarna för avgörande, om denna lag är tilllämplig

å mark inom häradsallmänning, nödgats taga ståndpunkt till frågan.

I ett dylikt mål föreligger nu ett av högsta domstolen enhälligt beslutat utslag,

däri domstolen, i enlighet med utlåtande från kammarkollegium, utgått

från att äganderätt till häradsallmänning icke tillkommer kronan och

förty förklarat ensittarlagen vara tillämplig beträffande mark å sådan allmänning.

Med hänsyn härtill kan man förutsätta, att lagen skall bliva tilllämpad

å häradsallmänningar utan att något uttryckligt stadgande därom införes

i lagen.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

G8

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 25 januari 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, lagrådets den 24 januari

1929 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 15 november 1928 remitterade

förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 334)

om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

område.

Efter att hava redogjort för innehållet i lagrådets yttrande anför föredraganden

:

»Vad lagrådet anmärkt vid 6 § har jag ansett böra beaktas. Denna paragraf

har följaktligen ändrats i enlighet med lagrådets hemställan.

Beträffande den i 14 § tredje stycket upptagna bestämmelsen, att löseskilling,

som icke lyftes inom viss tid, skulle tillfalla kronan, har lagrådet ifrågasatt,

huruvida densamma borde, såsom i förslaget skett, begränsas till det fall,

att marken, som löses, är samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare.

Lagrådet har ansett, att stadgandet knappast vore mera motiverat i detta fall

än då marken eljest vore samfälld och att skäl till och med kunde anses tala för

att göra detsamma tillämpligt även då det gällde mark, som ej vore under samfälld

äganderätt. I anledning av denna erinran vill jag framhålla, att den

föreslagna bestämmelsen är grundad å det förhållandet, att vid inlösen av samfälld

mark, däri ett större antal fastigheter äga del, den å varje enskild delägare

belöpande andelen av löseskillingen ofta är så ringa, att den för honom

saknar nästan varje betydelse. Det torde därför kunna förutses, att i dylikt

fall anspråk på löseskillingens utbekommande understundom ej kommer att

framställas. Hänsyn till delägarnas intressen kan ej kräva, att staten skall

åtaga sig en till obegränsad tid utsträckt förvaringsskyldighet. Yäckes ej

inom rimlig tid anspråk på utbekommande av det nedsatta beloppet, lärer rätten

därtill böra vara försutten. Men förhållandet är enligt min uppfattning ej alldeles

likartat vid inlösen av mark, däri allenast ett ringa antal fastigheter äga

del, och ännu mindre, då marken ej ingår i en samfällighet. Frånsett att i så
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

69

dana fall det endast undantagsvis torde inträffa, att löseskillingen icke inom

relativt kort tid lyftes, synes det ekonomiska intresse, som den till lyftning

berättigade här äger, merendels vara så starkt, att det måste väcka betänkligheter

att på sätt som föreslagits låta honom gå förlustig sin rätt. Av denna

grund har jag icke ansett mig böra förorda den utvidgning av bestämmelsen,

som av lagrådet ifrågasatts.

Vid denna paragraf har lagrådet vidare hemställt, att vid preklusionstidens

utgång nyttjanderättshavaren i första rummet skulle äga lyfta löseskillingen

samt att endast om även han försummade att inom viss tid bevaka sin rätt, beloppet

skulle tillfalla kronan. I detta avseende har jag funnit mig böra biträda

lagrådets förslag och således låtit vidtaga erforderlig jämkning i paragrafen.

Slutligen har lagrådet framhållit, att den för delägarna föreslagna preklusionstiden

kunde utan olägenhet förkortas till fem år. Härutinnan har jag

emellertid ej ansett mig böra föreslå någon ändring av det remitterade förslaget.

Den däri upptagna tiden av tio år överensstämmer med vad som gäller

beträffande preskription av fordringsanspråk i allmänhet. Enligt kungl. brevet

den 2 oktober 1828 skola hos länsstyrelserna deponerade belopp, som innestått

tio år, genom kungörelser uppsägas till lyftning inom natt och år. Detta

brev torde väl näppeligen äga giltighet i sådana fall, varom här är fråga. Men

det synes mig knappast vara befogat att i ensittarlagen avvika från den tidsbestämning,

som sålunda vunnit en viss allmängiltighet i fråga om likartade

förhållanden.

Vad vid 18 och 19 §§ anförts inom lagrådet har icke synts mig innefatta an- 18, 19 §§.

ledning att frångå det remitterade förslaget.

I redaktionellt hänseende hava mindre jämkningar vidtagits i vissa paragrafer.

»

Föredraganden uppläser härefter det i enlighet med vad sålunda anförts överarbetade

förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925

(nr 334) ,om rätt i vissa fall för nyttjanåerättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område samt hemställer, att förslaget måtte, jämlikt § 87

regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Doktrin (1)

  1. Frågan om äganderätten till häradsallmänningarna från 1800-talets början till nutiden., SvJT 1930 s. 556, på s. 557 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. JoU 1929:40 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 11 § i förordningen den 26 januari 1894 s. 8 i texten
  2. Rskr. 1929:89 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 a1 i texten
  3. 2LU 1929:24 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 1930 s. 556 Frågan om äganderätten till häradsallmänningarna från 1800-talets början till nutiden. s. 557 i texten