Sök i Ratio Lex

Med förslag till allmänt resereglemente

85 sidor, varav 79 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 79 av 85 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1929:40, Med förslag till allmänt resereglemente

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

1

Nr 40.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till allmänt

resereglemente; given Stockholms slott den 18 januari 1929.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bifogade utdrag av

statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att godkänna bilagda förslag till allmänt resereglemente.

Under Hans Maj:ts

Min’allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Nils Wohlin.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 31 häft. (Nr A0.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 40.

Förslag

till

Allmänt resereglemente.

Härigenom förordnas som följer:

1 $•

Vid resa inom riket för förrättning i statens ärenden äger vederbörande

förrättningsman, i den mån ej annorlunda är eller varder stadgat, åtnjuta

resekostnads- och traktamentsersättning enligt bestämmelserna i detta

reglemente.

Erfordras särskilda föreskrifter för tillämpningen av reglementet eller

finnes resekostnads- och traktamentsersättning för vissa grupper av befattningshavare

vid resor inom riket böra utgå med lägre belopp än i detta

reglemente sägs, äger Kungl. Maj:t därom förordna.

2 $.

1 mom. Resekostnadsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet

med vad för nedannämnda färdsätt och reseklasser finnes angivet.

Färdsätt

Klass I

Klass II

Klass III

Järnväg

Fartyg .....

Luftfartyg

Spårväg.....

Omnibus ..

Taxeautomobil • •

Annan automobil

Hästskjuts .........

Annat färdsätt i

nämnts ..........

/

Avgift för 1 plats

i I klass

Avgift för enskild hytt

\ med högsta liggplatser

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

samt 10 öre per km.

Avgift för 1 person

samt 10 öre per km.

40 öre per km.

[ Lega för 1 bäst samt

10 öre per km.

ovan

.......i 30 öre per km.

{

~{

Avgift för 1 plats

i II klass

[•Avgift för hyttplats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

samt 10 öre per km.

Avgift för 1 person

samt 10 öre per km.

40 öre per km.

Lega för 1 häst samt

10 öre per km.

30 öre per km.

Avgift för 1 plats

i III klass

Avgift för salongsplats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

samt 10 öre per km.

Avgift för 1 person

samt 10 öre per km.

40 öre per km.

Lega för 1 häst samt

10 öre per km.

30 öre per km.

Vid resa på järnväg utgår icke ersättning för avgift till högre vagnsklass

än som verkligen använts.

Med fartyg avses i detta reglemente farkost, som är underkastad sjövärdighetsbesiktning

av fartygsinspektionen. Vid resa å fartyg utgår icke ersättning

för dyrare plats än som verkligen använts.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40. 3

Till omnibus hänföres automobil i regelbunden persontrafik (s. k. linjetrafik).

Med taxeautomobil avses automobil, som med vederbörligt tillstånd användes

i annan yrkesmässig trafik än s. k. linjetrafik. Avgift för taxeautomobil

beräknas efter den lägsta fastställda taxa, som för resan kunnat

ifrågakomma.

Lega för häst utgår med det för orten fastställda maximibeloppet av dylik

lega för kilometer räknat.

Har förrättningsman nödgats för transportmedlet vidkännas kostnad till högre

belopp än den sammanlagda ersättning, som enligt ovanstående bestämmelser

tillkommer honom, eller är i fråga om hästskjuts maximilega icke för

viss ort bestämd, äger han undfå gottgörelse för vad han visar sig hava

utgivit.

2 mom. Traktamentsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet

med någon av nedannämnda traktamentsklasser.

Traktamentsklasser

A

B

C

» 1 ®

F

16 kronor

9 »

14 kronor

8

12 kronor

7

10 kronor

6 »

8 kronor

5

6 kronor

4 »

» natt ..................

Tillhopa för dygn

25 kronor

22 kronor

19 kronor

16 kronor

13 kronor

10 kronor

Dygnet räknas från klockan 0.

Med dag avses i detta reglemente tiden mellan klockan 6 och klockan

24, med natt den övriga delen av dygnet.

3 §.

Kungl. Maj:t bestämmer, till vilken rese- och traktamentsklass förrättningsman

är att hänföra.

Den befattning, i utövning varav förrättning äger rum, men icke annan

tjänstegrad, tjänsteklass, fullmakt eller värdighet är bestämmande i fråga

om den ersättning, som skall utgå.

Den, som förordnas att uppehålla högre befattning än han själv innehar,

åtnjuter under resa för tillträdande av förordnandet ersättning efter den befattning,

han sålunda har att bestrida, varemot vid återresa ersättning utgår

efter hans egen befattning.

Till förrättning må icke förordnas eller kommenderas någon av högre

tjänstegrad eller tjänsteklass än ärendets vikt fordrar.

4 $.

Resekostnads- och traktamentsersättning utgår med hänsyn tagen till den

väg och det färdsätt, som för resan verkligen använts, dock att ersättningen

icke må tillgodonjutas med sammanlagt högre belopp än som skulle hava utgått,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

därest förrättning smannen begagnat sig av den väg och det färdsätt, som med

avseende å resans ändamål samt för åstadkommande av minsta sammanlagda

rese- och traktamentskostnad eller eljest varit lämpligast. Vid beräknandet

av denna sammanlagda kostnad må hänsyn tagas jämväl till sådan förmån,

som förrättningsmannen vid sistnämnda färdsätt ägt åtnjuta och kunnat

begagna, varjämte må tagas i beräkning ej blott traktamente, även om

sådant icke av statsmedel utgår till förrättningsmannen, utan ock, i det

fall att förrättningsmannen äger avgiftsfritt anlita järnväg, fartyg, luftfartyg,

spårväg eller omnibus, den resekostnadsersättning, som vid färd

med sådant fortskaffningsmedel skulle hava tillkommit honom, om avgiftsfrihet

icke förelegat.

Förrättningsman är icke på grund av bestämmelserna i detta reglemente

pliktig att färdas med luftfartyg.

Därest av vederbörande myndighet för viss resa eller särskilda slags resor

icke annorlunda föreskrives, är förrättningsman icke skyldig att färdas med

omnibus i annat fall än då han samma dag, han avreser från en ort, dit

återkommer.

Har förrättningsman att verkställa flera förrättningar i följd, böra de därav

föranledda resorna, såvitt lämpligen ske kan, så anordnas, att kostnaden för

statsverket i största möjliga mån nedbringas.

5 $.

Resekostnadsersättning utgår icke för färd, som ej överstiger 1 kilometer.

Vid resa med annat fortskaffningsmedel än järnväg, fartyg, spårväg eller

omnibus utgår resekostnadsersättning allenast för färd, som äger rum utom

stads, köpings eller därmed jämförligt samhälles planlagda område. Företages

med ett och samma fortskaffningsmedel färd mellan ett planlagt område och

ort, belägen mer än 1 kilometer utanför samma område, utgår dock ersättning

jämväl för den del av färden, som äger rum inom det planlagda området.

6 $.

Resekostnadsersättning utgår icke för längre väg än som verkligen tillryggalagts,

där ej enligt gällande taxa avgift erlagts för viss minimiväglängd.

I dylikt fall må jämväl kilometerpenningar beräknas för samma

väglängd.

Vid beräkning av resekostnadsersättning enligt detta reglemente räknas

överskjutande del av kilometer såsom hel kilometer.

7 $.

Om till kostnadens nedbringande tur- och retur- eller annan dylik biljett

kunnat användas och detta låtit sig på förhand beräkna, må resekostnadsersättning

icke utgå med högre belopp än som vid användande av sådan

biljett skolat tillkomma förrättningsmannen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 40. 5

8 §.

1 mom. Hava vid förrättningsresa två eller flera i samma förrättning

deltagande personer att färdas samma väg och användes därvid icke fortskaffningsmedel,

som tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen,

skall den främste bland förrättningsmännen, där sådant låter sig göra och

beönnes ägnat att nedbringa resekostnaden, anskaffa för samtliga förrättningsmän

erforderliga fortskaffningsmedel. Det ankommer å nämnde förrättningsman

att meddela i sammanhang med resan erforderliga bestämmelser

såsom rörande färddeltagarnas fördelning på åkdon eller båtar m. m.

Resekostnadsersättning utgår i dylikt fall med vad som verkligen utgivits,

däri inbegripet styrkta utgifter för hämtning av skjuts, åkdonslega,

beställningspenningar och väntpenningar, samt förskjutes för samtliga förrättningsmän

av främste förrättningsmännen. Därjämte äger envar för''

rättningsman uppbära en ersättning av 10 öre per kilometer.

2 mom. Om vid gemensam färd användes fortskaffningsmedel, som tillhör

eller disponeras av någon av förrättningsmännen, äger denne därför åtnjuta

gottgörelse, om fortskaffningsmedlet utgöres av automobil, enligt för taxeautomobil

gällande taxa samt i annat fall med, förutom resekostnadsersättning

för egen resa enligt 2 § 1 mom., 10 öre per kilometer för varje medresande

förrättningsman. Till envar av sistnämnda förrättningsmän utgår

i sådant fall en resekostnadsersättning av 10 öre per kilometer.

9 %.

Där ej enligt gällande taxa förrättningsman är befriad från erläggande av

bro-, väg- eller färjavgift, är han berättigad till gottgörelse för av honom

erlagd dylik avgift.

10

Nödgas förrättningsman vid förrättning företaga särskild resa för erhållande

av nattkvarter, äger han därför åtnjuta ersättning enligt bestämmelserna

i detta reglemente, dock icke med högre belopp än som motsvarar

dubbelt traktamente för en natt och i intet fall med mera än 12 kronor.

Om eljest avväg tages eller uppehåll sker för enskild angelägenhet, skall

resekostnads- och traktamentsersättning beräknas, såsom hade förrättningen

eller resan fortgått utan dylikt avbrott.

11 %.

För plats i sovvagn utgår gottgörelse endast om förrättningsman nattetid

begagnat sådan plats.

12 $.

Har resande för färd från förrättningsställe använt samma fortskaffningsmedel

som för ditresan och för väntningen måst utgiva gottgörelse, är han

berättigad till ersättning för vad han styrker sig hava utgivit i väntpen
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

ningar, dock icke med högre belopp än som motsvarar den ökning i honom

tillkommande resekostnadsersättning, som skulle hava föranletts av nytt

fortskaffningsmedels anlitande.

13 $.

Kesekostnadsersättning utgår icke för sådan förflyttning till fots eller

medelst resdon, drivet av förrättningsmannen personligen, som till följd av

förrättnings natur måste äga rum under själva förrättningen.

14 $.

Har förrättningsman måst vidkännas särskild kostnad för befordran av

redskap, instrument eller annan dylik icke personlig utrustning, som han

för förrättnings verkställande behövt medföra, äger han, därest vikten av

sådan utrustning uppgår till minst 5 kilogram, undfå ersättning dels vid

färd å järnväg för erlagd avgift för inskrivning av sagda utrustning såsom

resgods, dels ock för vad han styrker sig därutöver hava i sådant avseende

utgivit.

Förrättningsman, som vid förflyttning till fots måst anlita vägvisare eller

för forsling av tält, proviant eller annan nödvändig utrustning använda

bärare, äger undfå ersättning för vad han styrker sig hava för sådant ändamål

utgivit, dock högst med 50 öre per kilometer.

15 §.

Då förrättningsman avgiftsfritt använder kronans transportmedel; då han

eljest färdas avgiftsfritt å järnväg, fartyg, luftfartyg, spårväg eller omnibus;

då, utom i fall som avses i 8 §, transportmedel enligt gällande bestämmelser

kostnadsfritt tillhandahålles honom; eller då biljett för resan genom vederbörande

myndighet utan kostnad för förrättningsmannen anskaffas, utgår

icke resekostnadsersättning.

16 §.

Ersättning för resa till förrättning må beräknas från förrättningsmannens

bostad, stationeringsort eller annan plats inom hans tjänstgöringsområde,

där han i tjänsteärende befinner sig, eller ock från ort, där han för fullgörande

av allmänt uppdrag vistas; och gäller motsvarande för resa från

förrättningsstället.

Om förrättningsman före en förrättnings början i enskilda angelägenheter

uppehåller sig å annan ort än nu sagts, utgår ersättning, såsom om resa

företagits från förrättningsmannens stationeringsort eller, om sådan icke är

för honom bestämd, från hans bostad.

Förrättningsman, som är bosatt utom sitt tjänstgöringsområde, vare ej

berättigad till ersättning för färd mellan bostaden och tjänstgöringsområdets

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:Is proposition Nr 40.

gräns. Är förrättningsman, som ej har visst tjänstgöringsområde, bosatt

utom den vanliga tjänstgöringsorten, äger han icke åtnjuta ersättning för

färd mellan bostaden och tjänstgöringsorten.

Om förrättningsman före en förrättnings början till följd av annat allmänt

uppdrag uppehåller sig å förrättningsstället, njute han ej ersättning för resa

dit. Ersättning må ej heller beräknas för resa från förrättningsstället, om

förrättningsmannen efter förrättningens slut på grund av allmänt uppdrag

där kvarstannar.

17 §.

1 mom. Traktamentsersättning må icke åtnjutas för förrättning, som utföres

å förrättningsmannens bostads- eller tjänstgöringsort eller på avstånd

ej överstigande 3 kilometer därifrån eller, beträffande stad, köping eller

därmed jämförligt samhälle, från gränsen för det planlagda område, inom

vilket förrättningsmannen har sin bostad eller tjänstgöring.

Ej heller må, där ej Kungl. Maj:t för särskild grupp av befattningshavare

annorlunda förordnar, sådan ersättning åtnjutas för förrättning, som endast

krävt frånvaro från bostads- eller tjänstgöringsorten under högst 6 dagtimmar

i följd.

2 mom. Traktamente för dag må endast beräknas för den tid, varunder

förrättningsman varit frånvarande från bostads- eller tjänstgöringsorten,

sålunda att frånvaro, som räckt mer än 6 men högst 18 dagtimmar, räknat

från tidpunkten för resas anträdande, ersättes med ett traktamente, frånvaro,

som räckt mer än 18 men högst 36 dagtimmar, med två traktamenten o. s. v.

3 mom. Vistas förrättningsman för förrättning på samma plats längre

tid i följd än 15 dygn, minskas traktamentsersättningen från och med

sextonde dygnet för den, som är familjeförsörjare, med hälften och för annan

med två tredjedelar.

Vistelsen å samma plats anses icke bliva avbruten därigenom, att förrättningsmannen

för enskild angelägenhet uppehåller sig å annan ort.

18 §.

Då förrättningsman på grund av gällande bestämmelse erhåller kostnadsfri

inkvartering, utgår icke traktamente för natt. Ej heller utgår sådant traktamente

i de fall, då förrättningsman på statens bekostnad innehar sovplats

å järnväg eller liggplats å fartyg; dock att vad nu sagts icke skall gälla

beträffande natt, under vilken förrättningsman ankommer till eller avreser

från förrättnings- eller överliggningsort.

19 §.

Inträffar under resa eller förrättning uppehåll genom naturhinder eller

styrkt sjukdom eller av annan giltig anledning, ma traktamentsersättning utgå

även för den tid, varunder uppehållet ägt rum, dock högst under 14 dygn.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

Förrättningsman, som är berättigad till traktamentsersättning, äger åtnjuta

sådan jämväl för helgdagar, som han i anledning av förrättning tillbringar

utom bostads- eller tjänstgöringsorten.

20 $.

Då under samma resa företagas två eller flera förrättningar, för vilka

kostnaden utgår av olika anslag eller medel, skall resekostnads- och traktamentsersättningen

för förrättningarna fördelas i förhållande till den gottgörelse,

som för varje särskild förrättning bort utgå, därest förrättningarna

ägt rum var för sig.

21 §.

Till befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av den,

som påkallat förrättningen, må icke av statsmedel utgå traktamente för

dygn, som använts allenast till dylik förrättning. Om sådan förrättningsman

under ett dygn verkställer både resa och förrättning, äger han att av

statsmedel åtnjuta fyllnad i arvodet, så att ersättningen i sin helhet för

dygn räknat kommer att uppgå till fullt traktamente enligt detta reglemente.

22 $.

Därest förrättningsman för reseutgifters bestridande är i behov av förskott,

må, på därom gjord ansökan, lämpligt sådant kunna av vederbörande myndighet

lämnas honom.

23 §.

I räkning å resekostnads- och traktamentsersättning skall uppgivas:

resans ändamål;

författning, instruktion eller särskilt förordnande, på grund varav förrättningen

ägt rum;

tiden för avresa och återkomst samt de dagar, under vilka förrättning

och resor företagits;

det för varje del av resan använda fortskaffningsmedlet, den vagnsklass

å tåg eller plats å fartyg, i vilken resan företagits, och numret å taxeautomobil,

som använts; ävensom

tilläventyrs uppburet förskott till reseutgifternas bestridande.

Vid sådan gemensam färd, som avses i 8 §, skall den främste bland förrättningsmännen

i sin reseräkning lämna uppgift å deltagarna i färden.

När förrättning ägt rum på grund av skriftligt förordnande, bör detta i

huvudskrift eller bestyrkt avskrift bifogas räkningen.

Befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av enskilda

men av statsmedel undfår ersättning för resekostnaden, skall vid sina räkningar

foga dagböcker, så uppställda, att ur dem erhålles upplysning om

dagen och timmen för varje förrättnings början och slut.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

24 §.

Räkning å resekostnads- och traktamentsersättning bör, där hinder icke

möter, vara till vederbörande myndighet inkommen inom tre månader efter

det resan eller förrättningen avslutats, eller, om förrättningsmannen avgiver

reseräkningar kvartalsvis, inom tre månader efter kvartalets utgång; dock

skall, därest förskott enligt 22 § uppburits, räkning avgivas inom den kortare

tid, som av vederbörande myndighet må fastställas.

25 §.

Såsom tjänstefel anses, om mot bättre vetande i reseräkning lämnas oriktig

uppgift i syfte att utbekomma högre ersättning än som enligt detta reglemente

bör utgå.

26 §.

Om resekostnads- och traktamentsersättning vid resor i statens ärenden

utom rikets gränser förordnar Kungl. Maj:t.

Därest förrättningsman vid resa utom riket tillerkännes högre traktamente

än i detta reglemente sägs, skall vid färd från land, där lägre traktamente

uppbäres, till land, där högre sådant utgår, det högre traktamentet uppbäras

från och med den dag, respektive natt, varunder ankomsten till hamn eller

station i det senare landet ägt rum, och vid färd i omvänd riktning traktamentet

efter enahanda grund nedsättas.

Detta reglemente träder i kraft den 1 juli 1929.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 januari 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmark, Johansson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wohlin, anför:

Sedan Kungl. Maj:t, i överensstämmelse med riksdagens beslut, den 18 juni

1925 utfärdat allmänt resereglemente att gälla under tiden från och med

den 1 augusti 1925 till och med den 30 juni 1927 (sv. förf.-saml. nr 354

år 1925), föreslog Kungl. Maj:t i proposition nr 190 till 1927 års riksdag,

att riksdagen måtte godkänna ett inom finansdepartementet utarbetat förslag

till allmänt resereglemente att utan tidsbegränsning gälla från och med

den 1 juli 1927.

Uti sin i anledning härav till Kungl. Maj:t avlåtna skrivelse, nr 184,

anförde riksdagen, bland annat, följande:

Riksdagen hade till en början till behandling upptagit frågan, huruvida

ett allmänt resereglemente lämpligen nu borde definitivt antagas. I detta

hänseende borde då först framhållas, att jämförelsevis obetydlig erfarenhet

stått att vinna beträffande det år 1925 antagna provisoriska reglementet,

vilket icke varit i tillämpning under mera än ett och ett halvt år. Redan

denna omständighet gjorde, att man måste ställa sig tveksam, huruvida de

genom nämnda reglemente införda nya grunderna för rese- och traktamentsersättningens

beräknande kunde anses hava blivit tillräckligt prövade. Riksdagen

hade även uppmärksammat, att från de olika ämbetsverk, som haft att

yttra sig rörande erfarenheterna av reglementet, ett flertal erinringar framställts

i fråga om lämpligheten av de grunder, på vilka detsamma byggde.

I det framlagda förslaget hade emellertid till behandling upptagits endast en

ringa del av de sålunda gjorda erinringarna. Även detta förhållande syntes

riksdagen tala för att man ännu någon tid borde vänta med att definitivt

antaga ett allmänt resereglemente. Det viktigaste och enligt riksdagens

mening avgörande skälet för uppskov med frågan vore emellertid, att

någon mera tillförlitlig erfarenhet icke kunde, av utredningen i ärendet

att döma, anses föreligga rörande det ekonomiska utfallet av 1925 års reglemente

vid jämförelse med det tidigare gällande resereglementet av år 1907.

Vid sitt ståndpunktstagande hade riksdagen jämväl tagit hänsyn till det

förhållande, att, såsom departementschefen meddelat, frågan om enhetliga

automobiltaxor i de olika länen vore under omprövning, ävensom att kommunikationsväsendet

för närvarande befunne sig i stark utveckling, omständigheter,

vilka båda talade för ett uppskov tillsvidare med frågan.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 40.

Riksdagen ansåge alltså, att 1925 års resereglemente fortfarande provisoriskt

borde gälla, och funne för sin del giltighetstiden böra bestämmas till ytterligare

två år, räknat från den 1 juli 1927. 1929 års riksdag syntes alltså

liöra till prövning upptaga frågan om antagande av nytt allmänt resereglemente.

Detta uteslöte dock icke, att riksdagen på vissa punkter ansett sig

böra vidtaga sådana ändringar i det gällande provisoriska reglementet, vilka

synts riksdagen vara påkallade med hänsyn till redan vunnen erfarenhet.

Riksdagen förutsatte, att den utredning, som komme att av Kungl. Maj:t

verkställas för förberedande av förslag till 1929 års riksdag till nytt resereglemente,

framför allt upptoge frågan om de ekonomiska verkningarna

av reglementet. Därjämte ville riksdagen framhålla önskvärdheten av att

de anmärkningar mot reglementet, som nu blivit gjorda och framdeles kunde

komma att framställas av vederbörande myndigheter, upptoges till en mera

fullständig och ingående granskning än som i samband med föreliggande

förslag syntes hava varit fallet. Detta funne riksdagen vara så mycket

mera påkallat, som vederbörande befattningshavare och ämbetsverk härigenom

kunde erhålla ett beaktansvärt stöd vid tolkningen av reglementets

olika bestämmelser, och sålunda både vederbörande förrättningsmän vinna

lättnad vid reseräkningarnas uppställande och arbetet hos ämbetsverken och

revisionsmyndigheterna vid räkningarnas granskning förenklas.

I anslutning till vad sålunda anförts anmälde riksdagen i sin ifrågavarande

skrivelse, att riksdagen för sin del antagit ett vid skrivelsen fogat

förslag till allmänt resereglemente. Detta förslag blev den 18 juni 1927 av

Kungl. Maj:t fastställt att, i enlighet med riksdagens beslut, gälla under

tiden från och med den 1 juli 1927 till och med den 30 juni 1929 (sv.

förf.-saml. nr 243 år 1927). Samma dag utfärdades tillika kungörelse med

tilläggsbestämmelser till allmänna resereglementet (nr 244). Denna kungörelse,

som erhöll enahanda giltighetstid som resereglementet, innehåller

bestämmelser om olika förrättningsmäns fördelning å de särskilda rese- och

traktamentsklasserna i reglementet.

Genom beslut den 8 juli 1927 anbefallde därefter Kungl. Maj:t ett stort

antal myndigheter — nämligen fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen, marinförvaltningen,

sjökarteverket, riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen,

socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket, generaltullstyrelsen,

kontrollstyrelsen, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

lantmäteristyrelsen, stuteriöverstyrelsen, chefen för rikets allmänna

kartverk, chefen för Sveriges geologiska undersökning, kommerskollegium,

lotsstyrelsen, statens meteorologisk-hydrografiska anstalt och samtliga länsstyrelser

— att senast den 31 augusti 1928 till finansdepartementet inkomma

med

dels yttrande, huruvida och i vilka avseenden erfarenheten visat, att ändringar

i gällande allmänna resereglemente jämte tilläggsbestämmelser syntes

vara av behovet påkallade,

dels ock uppgift för varje särskild grupp av förrättningsmän å det sam
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition Nr 40.

manlagda belopp, som av vederbörande myndighet eller densamma underordnade

förvaltningar under tiden 1 juli 1927—30 juni 1928 utbetalts för

a) resekostnadsersättning,

b) traktamentsersättning,

c) eventuellt förekommande förrättningsarvoden,

varvid skulle angivas, från vilka anslag eller andra medel kostnaderna i

fråga avförts.

Sedermera anbefallde Kungl. Maj:t genom beslut den 30 september 1927

vederbörande myndigheter att senast den 10 oktober 1928 inkomma med

uppgifter enligt visst formulär angående de under tiden 1 oktober 1927—

30 september 1928 utbetalda beloppen av rese- och traktamentsersättningar

för förrättningar i statens ärenden till följande grupper av förrättningsmän,

nämligen befattningshavare hos fångvårdsstyrelsen, befattningshavare,

tjänstgörande å arméförvaltningens artilleri-, fortifikations- och intendentsdepartement,

befattningshavare, tjänstgörande i marinförvaltningen, fattigvårdskonsulenter,

förste provinsialläkare och provinsialläkare, landsfiskaler,

befattningshavare i väg- och vattenbyggnadsdistrikten, befattningshavare

hos vattenfallsstyrelsen, befattningshavare, tjänstgörande i kontrollstyrelsen,

befattningshavare hos vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, riksantikvariens

ombud, folkskolinspektörer, lantmäteripersonal, sysselsatt med

lantmäteriförrättningar, personal, anställd hos rikets allmänna kartverk, befattningshavare

hos Sveriges geologiska undersökning samt befattningshavare

hos kommerskollegium och elektriska inspektionen.

Samtliga sålunda infordrade yttranden och uppgifter hava numera inkommit;

varjämte flygstyrelsen på särskild anmodan avgivit yttrande angående

enligt erfarenheten erforderliga ändringar i resereglementet och uppgift å

för flygvapnets räkning utbetalda resekostnads- och traktamentsersättningar

under budgetåret 1927/1928.

Vidare har trafiktjänstemännens riksförbund i skrivelse den 22 december

1928 anfört vissa önskemål i avseende å den definitiva utformningen av

resereglementet med därtill hörande tilläggsbestämmelser.

Såsom av det föregående framgår, utgår giltighetstiden för det nuvarande

allmänna resereglementet den 30 juni 1929. Med hänsyn härtill måste

frågan om motsvarande bestämmelser för tiden därefter underställas innevarande

års riksdag.

Till en början gäller det härvid att avgöra, huruvida det nuvarande

reglementet — med de ändringar, som anses böra däri vidtagas — bör

förlänas definitiv giltighet eller under ytterligare tid framåt tilläggas provisorisk

karaktär.

Ett av de skäl, 1927 års riksdag anförde till stöd för fortsatt provisorium,

var den jämförelsevis obetydliga erfarenhet, som — med hänsyn till den

korta tid, 1925 års resereglemente varit i tillämpning — stått att vinna

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

13

rörande de genom nämnda reglemente införda nya grunderna för resekostnadsoch

traktamentsersättningarnas beräknande. Detta skäl har uppenbarligen

nu icke motsvarande betydelse. Då 1927 års reglemente i fråga om grunderna

för ersättningarnas beräknande i allt väsentligt överensstämmer med

1925 års, måste nämligen dessa grunder anses hava blivit tillräckligt prövade.

Av de i ärendet avgivna yttrandena torde ock få anses framgå, att reglementet

i stort sett fyllt sin uppgift väl. Riktigheten av denna uppfattning

lärer icke jävas av den omständigheten, att en del erinringar, vilka i det

följande torde få upptagas till närmare skärskådande, framställts mot olika

detalj bestämmelser i reglementet.

Såsom det viktigaste och enligt riksdagens mening avgörande skälet för

det år 1927 beslutade uppskovet med antagande av definitivt resereglemente

angav riksdagen, att någon mera tillförlitlig erfarenhet icke förelåg rörande

det ekonomiska utfallet av 1925 års reglemente vid jämförelse med det

tidigare gällande resereglementet av år 1907. Med anledning härav torde

följande förtjäna framhållas i fråga om möjligheten att bestämma de ekonomiska

verkningarna av de nya resereglementena.

Ett sätt att beräkna desamma vore att efter de nya bestämmelserna omräkna

i enlighet med 1907 års reglemente uppgjorda och likviderade reseräkningar.

Naturligtvis ställer det sig ogörligt att så förfara med samtliga

under ett år ingivna reseräkningar, men även omdebitering av räkningar,

omfattande en eller annan procent av totalsumman reseersättning, skulle

medföra ett synnerligen omfattande arbete. Det är dessutom klart, att man

på ett än så omsorgsfullt gjort urval av räkningar för sistnämnda ändamål

svårligen kan grunda några slutsatser om kostnadsändringar för övriga räkningar.

Man behöver härvid blott tänka på den olika proportion, i vilken

för skilda befattningshavare resekostnadsersättning och traktamentsersättning

ingå i reseersättningen. För budgetåret 1927/1928 uppgingo sålunda exempelvis

för statsgeodeterna resekostnadsersättningarna till 16,400 kronor och traktamentsersättningarna

till 11,400 kronor, medan motsvarande siffror för statskartograferna

voro 8,200 kronor och 29,400 kronor. Vidare är att märka, att

man vid omdebitering av ersättningarna icke blott har att räkna med den rent

siffermässiga förändringen i ersättningstaxorna. Kunskap måste jämväl föreligga

om de rent lokala förhållandena i och för bestämmandet av den väg och

det färdsätt, för vilken ersättning skall utgå, liksom det för omräkning av

traktamentsersättningen är nödvändigt att veta tidpunkten för resans början

och slut. Kännedom om dessa förhållanden torde blott delvis kunna erhållas.

Vid en omräkning måste jämväl lämnas ur sikte de förändringar, som ett nytt

resereglemente kan medföra på sådana rent faktiska omständigheter, som äro

av betydelse för storleken av reseersättning, såsom färdsätt etc.

En annan metod att utröna de ekonomiska verkningarna av de nya resereglementena

skulle kunna tänkas vara att göra en jämförelse mellan belastningen

under olika år å de anslag i riksstaten, som äro avsedda enbart

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

för utgifter för rese- och traktamentsersättning. En sådan jämförelse torde

emellertid — förutom av det skäl, som gäller beträffande den nedan angivna

tredje tänkbara utvägen — icke kunna lämna tillfredsställande resultat på

den grund, att utgifter för reseersättningar i ett stort antal fall överflyttats

mellan olika riksstatsanslag efter den 1 juli 1925.

Den tredje tänkbara utvägen för bestämmande av de ekonomiska verkningarna

vore att för varje grupp befattningshavare uträkna de å densamma

belöpande ersättningarna för något år före och efter tillkomsten av

de nya reglementena. Denna utväg är emellertid behäftad med den bristfälligheten,

att den kostnadsändring, som på detta sätt kan konstateras, icke

utan vidare kan hänföras till omgestaltningar i ersättningstaxorna eller

andra bestämmelser i resereglementena. Densamma utesluter nämligen hänsynstagande

till den förskjutning, som kan hava inträtt i de rent faktiska,

för de sammanlagda resekostnadernas storlek bestämmande förhållandena. Förskjutning

kan sålunda hava skett i det antal färdmil, som årligen faller på

en viss grupp befattningshavare, denna förskjutning må nu vara att hänföra

till ändrat antal befattningshavare, ändrad tjänsteskyldighet, ändring i bestämmelserna

om för vilka resor ersättning utgår, inrättandet av nya eller

omläggning av äldre förbindelselinjer, exempelvis genom upprättandet av

omnibusrouter, anläggning av järnvägar och nya vägar etc. Ändringar i

fråga om traktamentsersättningar kunna jämväl vara beroende på växlingar i

färdhastigheten, vilken ju i sin tur är bestämd av bland annat det färdsätt,

som kommer till användning. Omkastningar i färdsättet komma givetvis

alltid att återspegla sig i kostnaderna för tjänsteresor. Man behöver därvid

blott tänka på den allt mer och mer framskridande automobiliseringen,

vare sig denna tager sig uttryck i anskaffande av egna motorfordon eller

i tillkomsten av bilar i allmän trafik.

Låter man emellertid undersökningen omfatta exempelvis budgetåret

1924/1925 å ena och något senare budgetår å andra sidan, skulle ju kunna

sägas, att de faktiska förhållanden, som sålunda berörts, kunna antagas

under mellanliggande tid hava hållit sig konstanta, och att man alltså

utan större felkalkylering kan bortse från den inverkan, växlingar i

desamma haft på kostnadsändringen. Detta antagande håller dock icke

streck exempelvis beträffande en i kostnadshänseende så betydelsefull grupp

som landsfogdar, landsfiskaler, polis- och fjärdingsmän. Kostnaderna för

landsfogdars och landsfiskalers tjänsteresor utgjorde för budgetåret 1924/

1925 417,000 kronor. För budgetåret 1927/1928 torde enligt verkställd

utredning resekostnaderna för samma befattningshavare hava uppgått till

545,000 kronor. För polismäns och fjärdingsmäns resor, för vilka kostnaderna

för kalenderåret 1922 tidigare beräknats uppgå till 17,000 kronor,

utgjorde motsvarande kostnader enligt omförmälda utredning för budgetåret

1927/1928 113,000 kronor. Givetvis medför emellertid den omgestaltning

av polisväsendet på landet, som genomfördes från och med den 1 januari

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kun (/i. Maj:ts proposition Nr 40.

1926, liksom den avsevärda utökning, som därvid vidtogs i rätten till ersättning

för tjänsteresor, att det är omöjligt att avgöra, i vad mån kostnadsökningen

för hithörande befattningshavare är att hänföra till införandet av

de nya resereglementena.

På grund av de organisatoriska förändringar, som senare tider vidtagits

beträffande försvarsväsendet, ligger i öppen dag, att man icke heller beträffande

de högst betydande kostnader, som falla på detta förvaltningsområde,

kan draga några slutsatser om de nya reglementenas inverkan.

Vid sammanställning av å viss grupp befattningshavare belöpande resekostnader

för tid före och efter tillkomsten av de nya resereglementena

har man även att taga i betraktande den inverkan, som vid sidan av allmänna

resereglementet för befattningshavarna införda bestämmelser kunna

hava utövat. Sålunda har man beträffande rikets allmänna kartverk att

räkna med det inflytande, de år 1926 vidtagna ändringarna i de för verket

gällande specialbestämmelser kunna haft, ett inflytande vars noggrannare

bestämmande näppeligen är möjligt. Motsvarande förhållande gör sig gällande

beträffande lantmätarna, lantbruksingenjörerna och domänverket.

Beträffande sistnämnda verk torde jämväl hänsyn böra tagas till de personalindragningar,

som på senare tid vidtagits inom verket.

För de affärsdrivande verkens del har man att taga i betraktande de växlingar

i driftens omfattning, som bero av ekonomiska konjunkturer, nyanläggningar

av järnvägar, telegraflinjer och elektriska ledningar samt andra

driftsändringar, faktorer vilkas inverkan icke heller torde kunna närmare

bestämmas.

Vid veterinärstaten har man att beakta den större eller mindre utsträckning,

i vilken kreaturssjukdomar kunna hava förekommit.

Allt som allt torde man sålunda kunna påstå, att det beträffande ovan

berörda grupper befattningshavare — i kostnadshänseende synnerligen betydelsefulla

— icke låter sig göra att åvägabringa någon tillförlitlig utredning

om de ekonomiska verkningarna av de nya resereglementena vid jämförelse

med 1907 års reglemente. Beträffande vissa andra grupper har

jag emellertid låtit uppgöra en jämförande tablå, i samband varmed på

grundval av myndigheternas uppgifter upprättats sammanställningar över

samtliga resekostnader under tiden 1 september 1925—31 augusti 1926

och tiden 1 juli 1927—30 juni 1928 samt över resekostnadsersättningens

fördelning på olika färdsätt och traktamentsersättningens fördelning på

dag- och nattraktamenten för vissa befattningshavargrupper för tiden 1

oktober 1927 — 30 september 1928. Omförmälda tablå och sammanställningar

torde få såsom bilagor 1—3 fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

Ytterligare, om ock mera i förbigående, åberopade 1927 års riksdag till

stöd för sitt ståndpunktstagande i hithörande del, att frågan om enhetliga

automobiltaxor i de olika länen vore under omprövning, ävensom att kom
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

munikationsväsendet befunne sig i stark utveckling. Vad automobiltaxorna

beträffar, måste tyvärr konstateras, att den önskade enhetligheten ännu icke

kunnat åvägabringas. Frågan om åtgärder i denna riktning är, enligt vad

jag erfarit av chefen för kommunikationsdepartementet, fortfarande under

beredning i nämnda departement. Denna frågas inverkan på resereglementet

synes mig emellertid icke vara av den beskaffenhet, att ur denna synpunkt

ytterligare uppskov bör äga rum med antagandet av ett definitivt resereglemente.

Vad åter kommunikationsväsendets utveckling angår, torde det få

anses uteslutet att enbart med hänsyn till denna utveckling i längden fortsätta

med provisorium på förevarande område.

Överhuvud torde det, på sätt riksräkenskapsverket i sitt yttrande framhållit,

förhålla sig så, att, å ena sidan, beteckningen »definitiv» i detta ords egentliga

bemärkelse knappast kan användas om en utvecklingens lag så starkt

underkastad författning som ett resereglemente, men att, å andra sidan, tillräcklig

anledning att låta det resereglemente, som skall efterträda det nu

gällande, erhålla blott provisorisk karaktär, icke kan anses föreligga.

I överensstämmelse med denna min uppfattning har jag låtit inom finansdepartementet

uppgöra förslag till allmänt resereglemente att utan tidsbegränsning

gälla från och med den 1 juli 1929.

Uti 1927 års proposition med förslag till allmänt resereglemente uttalade

föredragande departementschefen, att behov törelåge av utvidgade och kompletterande

bestämmelser angående befattningshavares rätt att företaga tjänsteresor,

angående åtgärder för tjänsteresors rationella planläggning och angående

s. k. besparingsreglementen för vissa grupper av befattningshavare.

Utfärdandet av sådana bestämmelser ankomme å Kungl. Maj:t. Innan en

närmare reglering kunde ske, syntes emellertid med hänsyn till de skiftande

förhållanden, som på detta område vore för handen, en ingående utredning

vara oundgängligen nödvändig. Denna utredning borde med det snaraste

igångsättas. I sin förenämnda skrivelse i ämnet anförde riksdagen, bland

annat, att riksdagen med tillfredsställelse tagit del av departementschefens

uttalande om att en utredning i berörda hänseenden skulle åvägabringas.

Enligt riksdagens mening vore det emellertid önskvärt, att en undersökning

samtidigt komme till stånd, i vad mån det kunde anses lämpligt att ur allmänna

resereglementet helt och hållet utbryta sådana grupper befattningshavare,

vilka hade att under längre tidsperioder stadigvarande företaga förrättningar,

eller för vilka traktamentsersättningen jämväl kunde anses i viss

mån innefatta ersättning för det under förrättningen utförda arbetet. Det

ville nämligen synas riksdagen, som om åtskilliga skäl kunde anföras för att

i det allmänna resereglementet intaga bestämmelser beträffande huvudsakligen

allenast sådana extra förrättningar i statens ärenden, som tid efter annan

måste företagas för fullgörande av särskilda uppdrag, under det att i ett

särskilt reglemente eller på annat sätt föreskrifter meddelades angående er
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ris proposition Nr 40.

17

sättning för sådana förrättningar, vilka det ålåge befattningshavare att utföra

såsom ett direkt led i tjänsteutövningen.

Efter därtill av Kungl. Maj:t erhållet bemyndigande tillkallade min företrädare

i ämbetet den 27 juni 1927 numera generaldirektören K. Levinson

att såsom sakkunnig inom finansdepartementet verkställa ifrågavarande utredning.

Resultatet av utredningen föreligger i ett av den sakkunnige den

31 nästlidne december avgivet utlåtande, vilket torde få såsom bilaga 4

fogas till statsrådsprotokollet i förevarande ärende.

I detta utlåtande (sid. 5) anföres med avseende å nyssnämnda, av riksdagen

berörda fråga om allmänna resereglementets tillämpningsområde, bland annat,

att det för närvarande torde förhålla sig så, att ersättning utgår för

envar tjänsteresa i enlighet med sagda reglementes grunder, såvida särskilda

bestämmelser icke i en eller annan form meddelats om att ersättning ej

skall utgå eller skall utgå enligt andra normer. Som enligt den sakkunniges

mening någon erinran knappast syntes kunna göras mot den praxis,

som sålunda utvecklat sig, ifrågasätter den sakkunnige en i överensstämmelse

därmed ändrad utformning av allmänna resereglementets bestämmelser,

i samband varmed han framhåller, att befattningshavares rätt att företaga

tjänsteresor alltfort måste bliva beroende av innehållet i instruktioner eller

andra dylika föreskrifter.

Beträffande särskilt sådana befattningshavare, för vilka traktamentsersättningen

i viss mån innefattar ersättning för det under förrättningen utförda

arbetet, påvisar den sakkunnige (sid. 21—22 i utlåtandet) att, då ersättningsfrågan

för dessas vidkommande regleras eller kan regleras genom särskilda

föreskrifter, hänsyn till dem ej behöver tagas vid utformningen av

allmänna resereglementet.

Då jag delar den sakkunniges syn på förevarande fråga, har jag funnit

mig böra förorda en lösning av densamma i enlighet med hans förslag. Jag

föreslår alltså, att i allmänna resereglementet uttryckligen angives, att reglementets

ersättningsbestämmelser skola tillämpas i fråga om tjänsteresor,

med avseende å vilka ej annat särskilt är eller varder stadgat, samt att i

samband därmed, förutom ersättningsgrunderna, även ersättningsrätten fastslås

i reglementet. Formellt sett står visserligen den sålunda förordade anordningen

av reseersättningsbestämmelserna icke i överensstämmelse med

det av 1927 års riksdag gjorda uttalandet i ämnet. I sak torde emellertid

skillnaden vara skäligen oväsentlig, förutsatt att ersättningarna enligt allmänna

resereglementet i görligaste mån avpassas efter de verkliga resekostnaderna.

För tillgodoseende av sistnämnda synpunkt anser jag mig, såsom

av det följande kommer att framgå, böra förorda vissa ändringar i de nuvarande

bestämmelserna beträffande såväl resekostnads- som traktamentsersättning.

Vad angår de i berörda sakkunnigutlåtande avhandlade frågorna om planläggning

av tjänsteresor och om s. k. besparingsreglementen för vissa grupBihang

till riksdagens protokoll 1929. 1 samt 31 häft. (Nr bo.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Resereglementets

tillämpUgheisområde.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

per av befattningshavare, torde jag framdeles, sedan vederbörande myndigheter

blivit hörda, få underställa dessa frågor Kungl. Maj:ts prövning.

Jag torde nu få övergå till att lämna en redogörelse för de under de

särskilda paragraferna i förslaget upptagna bestämmelserna.

1 §•

Första stycket av denna paragraf har, i anslutning till det nyss anförda,

erhållit en i förhållande till motsvarande stycke i nu gällande resereglemente

sålunda ändrad avfattning, att här uttryckligen angives, att vid resa inom

riket för förrättning i statens ärenden ersättning skall utgå enligt resereglementet,

i den mån ej annorlunda är eller varder stadgat.

Sistnämnda förbehåll är tydligen nödvändigt med hänsyn därtill, att i

vissa fall ingen som helst ersättning för resan kan anses motiverad, och att

i andra fall väl resekostnads- men ej traktamentsersättning är vederbörande

medgiven. Förbehållet i fråga innebär emellertid därjämte, att i fall, där

båda slagen av ersättningar finnas böra utgå, andra grunder än de i resereglementet

stadgade härvid kunna vinna tillämpning.

Andra stycket av paragrafen innehåller bland annat bemyndigande för

Kungl. Maj:t att för vissa grupper av befattningshavare bestämma ersättningarna

till lägre belopp än i reglementet sägs.

Lantmäteristyrelsen har ifrågasatt sådan ändring i den nuvarande avfattningen

av detta stycke, att Kungl. Maj:t skulle erhålla befogenhet att

även meddela beslut om högre ersättning än reglementet medgiver. Till

stöd härför har styrelsen anfört, att ersättningen för färd till fots syntes

obillig för sådana förrättningsmän, vilkas inkomster till mera betydande del

utginge i form av förrättningsarvoden eller eljest ersättning för utfört arbete,

varför det vore erforderligt, att nämnda ersättning i dylika fall förhöjdes

eller ock särskild ersättning utginge för tidsspillan.

Utan att vilja fränkänna dessa synpunkter allt berättigande, finner jag

dem dock icke vara av den betydelse, att de motivera en ändring av den

nuvarande bestämmelsen.

Icke heller anser jag påkallat att, såsom trafiktjänstemännens riksförbund

ifrågasatt, vidtaga ändring i berörda bestämmelse i syfte att angiva, att

nedsättning av ersättningarna endast må ifrågakomma vid regelbundna

resor inom vederbörandes normala arbetsområde.

2 $.

I 1 mom. av denna paragraf angivas de olika färdsätten och resekostnadsersättningarna

vid vart och ett av dessa färdsätt.

Uti 1925 års reglemente voro de grundläggande bestämmelserna härom

följande.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

19

Färdsätt

Klass I

Klass II

Klass III

Järnväg .....................

Fartyg ........................ J

Spårväg .....................

Taxeautomobil ............|

Hästskjuts eller annat

färdsätt än ovan nämnts

I klass plats

Enskild hytt med

högst 2 liggplatser

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 person

samt 15 öre per km.

I.ega för 1 häst samt

15 öre per km.

II klass plats

} Hyttplats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 person

samt 15 öre per km.

Lega för 1 häst saint

15 öre per km.

III klass plats

Salongsplats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 person

samt 15 öre per km.

Lega för 1 häst samt

15 öre per km.

Enligt 1927 års proposition föreslogos motsvarande bestämmelser skola

hava följande innehåll:

Färdsätt

Klass I

Klass II

Klass III

Avgift för 1 plats

i I klass

Avgift för enskild hytt

medhögst 2 liggplatser

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

samt 10 öre per km.

Avgift för 1 person

samt 10 öre per km

Avgift för 1 plats

i II klass

^-Avgift för hyttplats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

samt 10 öre per km.

Avgift för 1 person

samt 10 öre per km.

Avgift för 1 plats

i III klass

Avgift för salongsplats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

samt 10 öre per km.

Avgift för 1 person

samt 10 öre per km.

30 öre per km.

30 öre per km.

30 öre per km.

50 öre per km.

50 öre per km.

50 öre per km.

Järnväg ........................|

Fartyg ........................j

Luftfartyg .....................

Spårväg ........................

Omnibus .....................|

Taxeautomobil...............|

Motorcykel, av förrätt-]

ningsman personligen I

drivet resdon eller för-j

flyttning till fots ......I

Annat färdsätt än ovant

nämnts ...................../

Till stöd för förslagen om införande av »omnibus» och »luftfartyg» såsom

färdsätt men uteslutande av »hästskjuts» bland de särskilt omnämnda färdsätten

anförde föredragande departementschefen, under erinran om att

»omnibus» redan i 1925 års proposition upptagits såsom särskilt färdsätt,

men då av riksdagen uteslutits ur reglementet, följande:

Med den ökade omfattning, som omnibustrafiken de senaste åren erhållit,

hade följden av omnibusens uteslutande såsom särskilt färdsätt blivit, att

statsverket i utbetalade reseersättningar fått vidkännas betydande merkostnader,

och att förrättningsmän, vilka anlitade ifrågavarande samfärdselmedel,

beretts tillfälle att tillgodoräkna sig avsevärda överskott. Detta förhållande,

vilket uppenbarligen icke stode i god överensstämmelse med grunderna för

resereglementet, hade ock påtalats i flera av de inkomna yttrandena.

Till belysande härav hade sålunda riksräkenskapsverket lämnat följande

jämförelse mellan de verkliga kostnaderna för resor, som inom Stockholms

län företoges med omnibus, och den ersättning, som vid dylika färder under

normala förhållanden tillkomme den resande.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

Resans längd

Avgift vid

färd med

Enligt resereglememet

utgående ersättning

omnibus

om dagen

om natten

kr. 0: 50

kr. 2: 7 B

kr. 3: IB

! 0 * ...........................

» 5: 5 0

» 6: 3 0

20 » ...........................

» 1: 25

» 11: —

» 12:6 0

so » ..........................

» 2: bo

» 27: BO

>; 31: BO |

En reduktion av resekostnadsersättningen vid färder av nu ifrågavarande

slag hade synts riksräkenskapsverket vara desto mer befogad, som resekostnadsersättning

numera utginge för färd, så snart den överstege 1 kilometer,

medan enligt det före den 1 augusti 1925 gällande resereglementet resekostnadse

rsättning icke utgått för kortare färd än 2 kilometer; och det syntes

hava varit med hänsyn bland annat till den av Kungl. Maj:t år 1925 föreslagna

nedsättningen av ersättning för färd med omnibus, motorcykel etc.,

som Kungl. Maj:t i sitt förslag till riksdagen ansett sig kunna tillmötesgå

framställt krav på nedsättning av ifrågavarande minimiväglängd.

Generaltullstyrelsen hade likaledes ifrågasatt, huruvida icke bland de i 1 §

angivna färdsätten jämväl färd med omnibus borde upptagas, på sätt Kungl.

Maj:t i proposition till 1925 års riksdag föreslagit. Visserligen borde icke

bortses från att i en del undantagsfall kunde befinnas olämpligt att för

resa använda omnibus, men å andra sidan måste det anses oegentligt, att i

fall, då omnibus verkligen användes, statsverket finge vidkännas utgift för

dyrare färdsätt. Till belysande av storleken av berörda merutgift hade generaltullstyrelsen

anfört några siffror för en del inom Stockholms län ofta förekommande

resor av tullpersonal. Resa från Gimo till Öregrund och åter

betingade sålunda efter häst 45 kronor 10 öre men med omnibus 6 kronor

vid köp av tur- och returbiljett och 8 kronor vid köp av enkla biljetter;

resa från Stockholm till Dalarö och åter kostade efter häst 52 kronor 80

öre men med omnibus 6 kronor. För å nämnda sträckor företagna resor,

vilka kunde förutsättas hava av tullpersonal i flertalet fall företagits med

omnibus, hade statsverket således haft att i regel utgiva för mycken ersättning

med respektive 39 kronor 10 öre, 37 kronor 10 öre eller 46 kronor 80 öre för

varje resa. Intagandet i reglementet av omnibus såsom färdsätt syntes med

hänsyn till lydelsen av de sista orden i första punkten av 4 § visserligen

icke ovillkorligen behöva medföra, att omnibus måste anlitas jämväl i förut

antydda undantagsfall. Men generaltullstyrelsen föreställde sig, att ett stadgande,

som inneslöte befogenhet för vederbörande verksstyrelse eller däremot

svarande annan överordnad myndighet att i de olika fallen träffa avgörande

i frågan, skulle verka lämpligt återhållande i fråga om utnyttjande av

möjligheten att utfå ersättning för i stället för omnibus anlitat dyrare fortskaffningssätt.

Jämväl statskontoret, arméförvaltningen, domänstyrelsen och byggnadsstyrelsen

samt länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Värmlands och

Gotlands liin hade föreslagit införande i resereglementet av bestämmelse om

skyldighet att för tjänsteresor använda omnibus, när sådan stode till buds.

Sedan frågan om omnibusen såsom ett av resereglementet erkänt regelbundet

färdsätt förra gången behandlades i riksdagen, hade utvecklingen av

omnibuslinjerna i vårt land gått raskt framåt. I många fall torde också

fordonens kvalitet hava avsevärt förbättrats. Om förrättningsmans skyldig
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

het att färdas med omnibus i allmänhet begränsades till de fall, då han

samma dag, han avreste från en ort, dit återkomme, syntes betänklighet

mot att upptaga omnibusen såsom färdsätt i resereglementet icke böra möta.

Reseffekter behövde i dylika fall endast i ringa utsträckning medföras, och

resans strapatser bleve föga större än vid färd med annat fortskaffningsmedel.

I 1925 års resereglemente funnes färd med luftfartyg icke omnämnd.

Detta innebure, att också sagda färdsätt inginge under rubriken »hästskjuts

eller annat färdsätt än ovan nämnts». Med hänsyn till flygtrafikens ökade

vikt hade det synts lämpligt att i förslaget till resereglemente intaga »luftfartyg»

såsom särskilt färdsätt.

Hästskjutsen hade med motortrafikens utveckling fått allt mindre betydelse.

I Malmöhus län vore sålunda från ingången av år 1927 skjutsstationerna

avskaffade, och liknande förhållande torde efter hand inträda även i andra

län. I anledning härav och då under sådana omständigheter hästlegan

knappast vidare lämpade sig såsom grund för reseersättnings bestämmande,

syntes tiden vara inne att helt avföra hästskjutsen ur resereglementet.

Riksdagen ansåg emellertid för sin del:

beträffande omnibus befattningshavarna icke böra åläggas att begagna

sig därav;

beträffande luftfartyg tiden icke ännu vara inne för dess upptagande såsom

särskilt färdsätt; samt

beträffande hästskjuts skäl icke för det dåvarande föreligga att ur reglementet

utesluta dylik skjuts såsom särskilt färdsätt.

I anslutning härtill och med iakttagande av vissa, av riksdagen i samband

härmed gjorda ändringar i övrigt, antog riksdagen för sin del följande,

i 1927 års reglemente fastställda lydelse för här ifrågavarande bestämmelser

:

Färdsätt

Klass I ; Klass II

Klass III

1

Avgift för I klass plats Avgift för II klass plats

AVgJn -fÖron,Skil1I;ytt Avgift för hyttplats

med högst 2 liggplatser °

Avgift för 1 plats Avgift för 1 plats

Avgift för 1 person Avgift för 1 person

samt 10 öre per km. samt 10 öre per km.

40 öre per km. 40 öre per km.

Lega för 1 häst samt Lega för 1 häst samt

15 öre per km. 15 öre per km.

30 öre per km. 30 öre per km.

Avgift för III klass plats

Avgift för salongsplats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 person

samt 10 öre per km.

40 öre per km,

Lega för 1 häst samt

15 öre per km.

30 öre per km.

Fartyg .....................{

Taxeautomobil............j

Annan automobil, ej i re-\

gelbunden persontrafik/

Hästskjuts............

Annat färdsätt än ovan\

nämnts....................1

Uti de nu avgivna yttrandena i ärendet hava en del myndigheter framställt

förslag om vissa ändringar i omförmälda bestämmelser.

Sålunda yrka vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, generaltullstyrelsen,

kammarrätten och riksräkenskapsverket samt länsstyrelserna i Stockholms,

Jönköpings, Kristianstads, Malmöhus och Örebro län upptagande av omnibus

såsom särskilt färdsätt, förstnämnda styrelse dock endast beträffande

färder inom planlagda områden. Med avseende å skyldigheten att använda

omnibus förutsätta de myndigheter, som yttrat sig härom, enahanda begräns
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

ning, som föreslogs i 1927 års proposition; dock att länsstyrelsen i Örebro

län i stället ifrågasätter den begränsningen, att dylik skyldighet skulle gälla

färd till plats, belägen på kortare avstånd från stads eller annat samhälles

planlagda område än förslagsvis 5 eller 10 kilometer.

Riksräkenskapsverket och allmänna kartverket föreslå införande av luftfartyg

såsom särskilt färdsätt. Förstnämnda verk och byggnadsstyrelsen förorda,

att hästskjuts måtte uteslutas såsom särskilt färdsätt. I samband härmed

ifrågasätter byggnadsstyrelsen, att »taxeautomobil» och »annan automobil,

ej i regelbunden persontrafik», »hästskjuts» och »annat färdsätt än

ovan nämnts» borde ersättas med »taxeautomobil eller annat färdsätt än ovan

nämnts», utan att dock närmare ingå på ersättningens beräknande i händelse

av en dylik åtgärd.

Vattenfallsstyrelsen och länsstyrelsen i Stockholms län påyrka upptagande

av motorbåt och roddbåt bland färdsätten.

Beträffande skälen för de sålunda framställda olika ändringsförslagen må

följande här nämnas.

Till stöd för yrkandet om upptagande av omnibus bland färdsätten åberopas

dels den bekvämlighet, som numera utmärker detta i ökad omfattning

anlitade färdsätt, dels ock den vinst, den nuvarande ersättningen för detta

färdsätt bereder förrättningsmännen. Den utförligaste motiveringen lämnas

av riksräkenskapsverket, som anför, att omnibuslinjernas antal i vårt land

under de allra senaste åren ökats oerhört, så att det nu beräknades uppgå

till omkring 3,000. Vid sådant förhållande kunde det knappast längre vara

försvarligt, att förrättningsmännen i resereglementet uttryckligen fritoges

från skyldighet att använda omnibus, helst som resekostnaden med detta

färdsätt bleve avsevärt billigare än vid användande av automobil eller häst.

Omnibusarnas beskaffenhet hade också betydligt förbättrats. Då förrättningsman

enligt 4 § vore skyldig att begagna det fortskaffningssätt, som

vore lämpligast, och han följaktligen under vissa omständigheter till och

med vore skyldig att färdas till fots — exempelvis då vägsträckan vore

mycket kort och inga reseffekter medfördes eller då terrängen icke medgåve

användande av åkdon — kunde riksräkenskapsverket icke finna det

vara rimligt, att han skulle vara fritagen från skyldigheten att begagna ett

så pass bekvämt och allmänt använt fortskaffningsmedel som omnibus. Det

borde måhända framhållas, att en förrättningsman, för vilken tiden måste

anses särskilt dyrbar, givetvis icke borde tvingas att offra tid på inväntandet

av lämplig omnibuslägenhet, om färden utan oskälig kostnad kunde företagas

på annat sätt.

Det sist av riksräkenskapsverket påpekade förhållandet beröres i viss mån

även av länsstyrelsen i Jönköpings län, som framhåller, att förrättningsmannens

tjänsteställning och resans ändamål ofta nog kunde motivera val

av annat fortskaffningsmedel än omnibus, men att dessa omständigheter

komme att beaktas vid prövning enligt 4 §, varför någon särbestämmelse för

omnibus ej syntes erforderlig.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kung!. Maj:ts proposition Nr 40.

I fråga om luftfartyg såsom reguljärt fortskaffningsmedel må erinras om,

att enligt nu gällande resereglemente förrättningsman må, dur särskilda förhållanden

sådant föranleda, efter medgivande av Kungl. Maj:t åtnjuta e rsiittning

för färd med luftfartyg, varvid ersättningen skall utgå med avgift

för 1 plats oberoende av den reseklass förrättningsmannen tillhör. I anslutning

härtill är i tilläggsbestämmelserna till resereglementet föreskrivet,

att förrättningsman, som icke tillhör rese- och traktamentsklassen I A, skall,

för erhållande av rätt att för viss resa utbekomma ersättning för färd med

luftfartyg, till vederbörande statsdepartement eller chefsmyndighet ingiva

till Konungen ställd ansökan i ämnet.

Under hänvisning till dessa bestämmelser framhåller riksräkenskapsverket,

att det kan inträffa, att förrättningsman, exempelvis tillhörande klass I B,

genom anlitande av flygfartyg kan nedbringa den honom tillkommande ersättningen

för resor och förrättningar under det belopp, som han ägt uppbära

om han begagnat järnväg, fartyg eller annat reguljärt färdsätt. Till belysande

härav anför ämbetsverket, att en första klassens biljett å järnväg och

färja från Göteborg till Köpenhamn kostar 39 svenska kronor + 10.0 5 danska

kronor, medan en färd å samma sträcka med luftfartyg betingar ett pris av

45 svenska kronor. I dylika fall vore det meningslöst att besvära Kungl.

Maj:t med ansökan om rätt att använda luftfartyg. Det syntes fördenskull

riksräkenskapsverket vara lämpligast att beträffande luftfartyg återupptaga

det i 1927 års proposition ingående förslaget.

Även i chefens för allmänna kartverket yttrande framföras liknande synpunkter.

Från telegrafstyrelsens och trafiktjänstemännens riksförbunds sida föreslås

sådan ändring i nu gällande bestämmelser i ämnet, att vederbörande verksstyrelse

måtte få lämna tillstånd till företagande av färd med luftfartyg.

Beträffande skälen för hästskjutsens uteslutande såsom särskilt färdsätt

hänvisa riksräkenskapsverket och byggnadsstyrelsen till 1927 års proposition.

Vad slutligen angår de av vattenfallsstyrelsen och länsstyrelsen i Stockholms

län framförda kraven på särskilda bestämmelser för färd med motorbåt och

roddbåt, hava de motiverats med, att den för närvarande såsom för »annat

färdsätt än ovan nämnts» utgående ersättningen stundom visat sig otillräcklig.

För egen del har jag vid det övervägande, jag ägnat frågan angående

de särskilda färdsätten, kommit till den uppfattningen, att vissa av ovannämnda

ändringsförslag äro synnerligen motiverade. Främst synes mig

så vara fallet beträffande omnibusens upptagande såsom särskilt färdsätt.

Kedan de skäl, som till stöd härför framförts såväl tidigare som i

vissa myndigheters nu avgivna yttranden, förefalla mig härvidlag vara avgörande.

Härtill kommer emellertid, att den ovan av mig förordade anordningen

av reseersättningsbestämmelserna i alldeles särskild grad kräver

tillvaratagande av den möjlighet till nedbringande av statsverkets kostnader

för tjänsteresor, som här föreligger. Ehuru det ur sistnämnda syn
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

Järnväg och

fartyg
-

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

punkt skulle kunna ifrågasättas, huruvida en inskränkning i skyldigheten

att använda detta färdsätt — vare sig i den riktning, 1927 års proposition

innehöll, eller i den riktning, länsstyrelsen i Örebro län i sitt förberörda

yttrande förordat — bör stadgas, har jag emellertid, om ock med tvekan, vid

utarbetandet av föreliggande förslag anslutit mig till den i sagda proposition

intagna ståndpunkten härutinnan. I betraktande av den begränsade omfattning,

vari befattningshavarna sålunda skulle komma att åläggas att begagna

omnibus, synas mig några befogade invändningar icke kunna göras mot

förslaget i denna del, särskilt som bestämmelserna i 4 § i sådana fall, som

nksräkenskapsverket och länsstyrelsen i Jönköpings län i sina yttranden

berört, torde giva stöd för eftergift även från den på ovan angivna sätt

inskränkta skyldigheten att använda ifrågavarande färdsätt.

Förutom den nu omförmälda ändringen i bestämmelserna rörande färdsätten

anser jag mig jämväl böra upptaga det i 1927 års proposition framförda

förslaget om luftfartygs införande såsom särskilt färdsätt. De nuvarande

bestämmelserna angående rätt till ersättning för färd med detta i

snabb utveckling stadda fortskaffningsmedel synas mig nämligen leda till

större omgång än nödigt är. Tillräcklig garanti mot missbruk av en i

enlighet med berörda proposition avfattad föreskrift i ämnet synes mig ligga

i bestämmelserna i 4 §, att ersättning icke må tillgodonjutas med sammanlagt

högre belopp än som skulle hava utgått, därest förrättningsmannen

begagnat sig av den väg och det färdsätt, som med avseende å resans

ändamål samt för åstadkommande av minsta sammanlagda rese- och traktamentskostnad

eller eljest varit lämpligast.

Beträffande hästskjutsen såsom särskilt färdsätt anser jag mig däremot

icke hava anledning att nu påyrka dess uteslutande ur reglementet.

Ehuru jag vidare finner vad vattenfallsstyrelsen och länsstyrelsen i Stockholms

län anfört angående ersättning för färd med motorbåt och roddbåt

värt beaktande, anser jag mig emellertid icke böra förorda de särskilda färdsättens

utökande med nämnda två fortskaffningsmedel, alldenstund, såsom

av det följande kommer att framgå, annan utväg torde stå till buds för

tillgodoseende av syftet med nämnda myndigheters förslag.

Jag torde härefter få övergå till frågan om närmare föreskrifter rörande

de olika färdsätten.

Vad då först järnväg och fartyg beträffar, hava riksräkenskapsverket och

ett flertal militära myndigheter ifrågasatt upphävande av de nu gällande

bestämmelserna, att vid resa å järnväg eller fartyg ersättning icke utgår

efter högre vagnsklass, respektive dyrare plats, än som verkligen använts.

Till stöd härför har i huvudsak åberopats svårigheten att övervaka efterlevnaden

av nämnda bestämmelser och risken att dessa lockade till användande

av annat färdsätt, genom vars anlitande vederbörande kunde bereda

sig vinst på resan.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

Från riksräkenskapsverkets yttrande i angivna del har chefen så tillvida

varit skiljaktig, att han uttalat, att han visserligen för sin del ansåge

införandet av självkostnadsprincipen i fråga om järnvägs- och fartygsresor

icke vara av omständigheterna betingat, men att, dä nu en gång så skett

och några större olägenheter därav icke försports, det syntes honom icke

böra ifrågakomma att återgå till de tidigare gällande bestämmelserna i

ämnet.

De till stöd för omförmälda förslag anförda skälen hänföra sig till förhållanden,

som varit under övervägande vid ifrågavarande bestämmelsers

införande år 1925. Med hänsyn härtill och då, på sätt chefen för riksräkenskapsverket

uttalat, några större olägenheter av nämnda bestämmelser

icke försports, synes förslaget icke böra föranleda någon vidare åtgärd.

Vidkommande järnvägsresa hava skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen och

länsstyrelsen i Stockholms län uttryckt önskvärdheten av att gällande bestämmelser

förtydligades med avseende å rätten att beräkna ersättning för

snälltågsbiljett. Samtliga framhålla, att ersättning för tilläggsbiljett till

snälltåg understundom förvägrats, trots att tidsvinsten genom användande

av snälltåg varit avsevärd. Till förekommande härav anser skolöverstyrelsen

tillräckligt att komplettera bestämmelserna om ersättning för järnvägsresa

med ett stadgande om att ersättning för tilläggsbiljett till snälltåg ej utgår,

om icke sådant tåg använts för resan, under det att länsstyrelsen i Stockholms

län för samma ändamål föreslår införande av en uttrycklig bestämmelse

om att ersättning för dylik tilläggsavgift utgår, därest den tidsvinst,

som användningen av snälltåg medfört för förrättningsmannen, kan anses

hava kommit dennes tjänst tillgodo.

Såsom alla tre myndigheterna synas förutsätta, inbegripes givetvis tillläggsbiljett

till snälltåg i den avgift för vagnsklass, varför ersättning enligt

resereglementet utgår. Det är således utan vidare klart, att vederbörande

icke äger tillgodoräkna sig gottgörelse för dylik tilläggsbiljett, med mindre

snälltåg verkligen använts. Men det synes icke heller kunna råda någon

tvekan därom, att frågan, huruvida snälltåg i det särskilda fallet får anlitas

och ersättning därför beräknas, måste avgöras under hänsynstagande till

samtliga de omständigheter, som enligt 4 § äro av betydelse för resekostnadsersättningens

beräknande i olika fall, varvid uppenbarligen även tidsvinsten

kommer i betraktande. Något förtydligande härutinnan lärer icke vara av

behovet påkallat. I allt fall synes intetdera av de av skolöverstyrelsen och

förenämnda länsstyrelse framställda ändringsförslagen vara ägnat att leda

till ökad klarhet. Jag anser mig alltså icke böra i anledning av dessa förslag

förorda någon ändring i nu gällande bestämmelser i ämnet.

Såsom i 1927 års proposition föreslogs, torde ersättningen vid begagnande Luftfartyg.

av färdsättet luftfartyg för samtliga reseklasser böra utgå med avgift för

1 plats.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

Spårväg. I de beträffande spårväg gällande föreskrifterna bär icke påyrkats ändring

i vidare mån, än att länsstyrelsen i Örebro län uttalat lämpligheten av att

låta kilometerpenningar utgå, för att begagnandet av detta färdsätt icke

skall bliva alltför betungande.

För egen del kan jag icke biträda detta förslag och finner ej heller i

övrigt anledning att föreslå någon ändring i förevarande bestämmelser.

Taxe- I fråga om ersättningens beräknande för färd med taxeautomobil hava

automobil. ändringar av 0]ika innebörd föreslagits i vissa av de avgivna yttrandena.

Länsstyrelsen i Örebro län, som uttalar sig för självkostnadsprincipens

tillämpande i ökad utsträckning, föreslår, att ersättningen måtte utgå efter

den verkliga kostnad, färden enligt kvitto betingat, vartill dock borde,

såsom nu, komma kilometerpenningar med 10 öre.

Vattenfallsstyrelsen är inne på en i viss mån liknande tankegång. Styrelsen

framhåller, att vid långa resor med automobil fordonen ofta utan

svårighet kunna genom särskild överenskommelse erhållas för lägre kostnad

än avgiften enligt gällande taxa, och föreslår, att vid sådana resor med

automobil, vilka med samma fordon överstiga 15 mil, ersättning måtte utgå

endast med det belopp, förrättningsmannen styrker sig hava utgivit för

själva förhyrandet av fordonet. Vidare föreslår styrelsen, att, då beloppet

av kilometerpenningar vid automobilresor visat sig kunna bliva alltför stort

i förhållande till de verkliga kostnader, som kilometerpenningarna avse att

täcka, nämnda ersättning måtte begränsas att utgå för högst 15 mil per dygn.

Även länsstyrelsen i Gotlands län anser, att ersättningen för färd med

taxeautomobil bör sänkas. I sådant avseende anför länsstyrelsen, att, då

full ersättning i regel utgår för bilkostnader (som dessutom i verkligheten

ofta betinga lägre pris än officiella taxan), kilometerpenningarna borde bortfalla

eller åtminstone reduceras. Därest undantagsvis extra kostnad för

beställning eller dylikt betingades, syntes sådan kostnad i stället böra ersättas.

Sistnämnda länsstyrelse samt telegrafstyrelsen och trafiktjänstemännens

riksförbund vända sig mot den nu gällande bestämmelsen, att avgiften för

taxeautomobil skall beräknas efter den lägsta fastställda taxa, som för resa

kunnat ifrågakomma. Med tillämpningen av denna bestämmelse — vilken

icke upptogs i 1927 års proposition — vore förenade svårigheter för såväl

förrättningsmannen som revisionen.

Slutligen erinrar riksräkenskapsverket om att innebörden av ordet taxeautomobil

visat sig vara föremål för olika uppfattning. Medan kammarrätten

tidigare i visst fall förklarat, att automobil, som tillhandahållits allmänheten

mot ersättning, varit att hänföra till taxeautomobil i resereglementets

mening, ehuru ägaren icke hade tillstånd att med samma automobil

idka yrkesmässig trafik, hade riksräkenskapsverket däremot i två särskilda

den 18 maj 1928 meddelade utslag uttalat motsatt uppfattning.

Ehuru en reducering av ersättningen för färd med taxeautomobil måste

anses äga visst stöd i ovan omförmälda myndigheters yttranden i denna

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 40. 27

del, finner jag mig dock, i betraktande av den sänkning av kilometer penningarna,

som i 1927 års reglemente genomfördes, böra avstå från att nu

föreslå vidtagande av åtgärd i sådan riktning. I det föreliggande förslaget

hava således i fråga om detta färdsätt gällande ersättningsgrunder upptagits

oförändrade.

Vad angår bestämmelsen, att ersättningen i varje särskilt fall skall

beräknas efter den lägsta fastställda taxa, som därvid kunnat ifrågakomma,

lärer denna bestämmelse icke kunna undvaras, så länge en enhetlig reglering

av biltaxorna inom olika län icke kommit till stånd. Med hänsyn härtill

har nämnda bestämmelse upptagits även i föreliggande förslag.

I anledning av den av riksräkenskapsverket påvisade oklarheten rörande

begreppet taxeautomobil, får jag erinra om, att 1927 års förslag i denna del

upptog en i överensstämmelse med riksräkenskapsverkets uppfattning avfattad

förtydligande bestämmelse, vilken dock av riksdagen uteslöts. Även om

genom kammarrättens i riksräkenskapsverkets yttrande omförmälda utslag

får anses fastslaget, att enligt de nuvarande bestämmelserna till taxeautomobil

bör hänföras jämväl sådan automobil, som, utan att omfattas av

meddelat tillstånd att idka yrkesmässig trafik, mot ersättning upplåtes till

allmänheten, vill det dock förefalla mera egentligt att i ersättningshänseende

likställa färd med dylik automobil med färd med »annan automobil». Jag

har därför upptagit en bestämmelse härom i förevarande förslag.

Enligt mitt förut framställda förslag skulle i det nya resereglementet

omnibus upptagas såsom särskilt färdsätt. I fråga om den ersättning, som

vid anlitande av detta färdsätt bör utgå, må erinras om, att nämnda ersättning

i 1925 års proposition föreslogs till avgift för 2 platser och i 1927 års

proposition till avgift för 1 plats jämte 10 öre per kilometer. Av de myndigheter,

som nu yttrat sig i denna fråga, ansluta sig riksräkenskapsverket

samt länsstyrelserna i Jönköpings och Örebro län till 1927 års förslag, medan

generaltullstyrelsen och länsstyrelsen i Kristianstads län föreslå ersättningens

bestämmande till allenast avgift för 1 plats samt länsstyrelsen i Stockholms

län förordar tillämpning av sistnämnda ersättning för färd inom planlagt

område och 20 öre för kilometer för färd utom dylikt område.

Då den i 1927 års proposition föreslagna ersättningen med hänsyn till

önskvärdheten att främja användandet av ifrågavarande färdsätt vid tjänsteresor

synts mig väl avvägd, har densamma även upptagits i föreliggande

förslag.

Ersättningen för färd med annan automobil än taxeautomobil och omnibus

— vilken ersättning enligt 1925 års reglemente utgick efter samma grund

som ersättningen för hästskjuts — bestämdes av 1927 års riksdag till 40

öre per kilometer. Förslag hava nu framställts såväl om höjning som om

sänkning av ifrågavarande ersättning.

Omnibus.

Annan automobil.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

Socialstyrelsen erinrar om, att styrelsen i sitt yttrande angående erfarenheterna

av 1925 års reglemente anförde, att det näppeligen kunde anses

oskäligt, att ersättningen finge utgå såsom vid begagnande av taxeautomobil.

De fasta omkostnaderna per mil för en taxeautomobil vore nämligen avsevärt

lägre än dem, som måste beräknas för en tjänstemans egen bil, på

grund därav att en taxeautomobil genomlöpte ett betydande större årligt

kilometertal. Det vore ock, enligt vad styrelsen vidare i samma yttrande

uttalade, tänkbart, att frågan kunde ordnas genom uppgörelse mellan staten

och de särskilda tjänstemännen eller tjänstemannagrupperna på sådant sätt,

att tjänstemännen tillförsäkrades visst belopp per mil för visst antal mil,

för år räknat, och att därefter ersättningen skulle utgå efter en reducerad

taxa.

Styrelsen tillägger nu, att den nuvarande ersättningen synes vara för låg

och böra höjas. I förenämnda yttrande uttalad farhåga för att befattningshavarna

efterhand skulle finna sig nödsakade att återgå till andra färdsätt

med åtföljande minskning i arbetsprestationen hade, enligt vad som framginge

av yrkesinspektörernas yttranden, besannats. En ersättning av 5

kronor per mil syntes skälig.

Lantbruksstyrelsen anför, att av styrelsen underställda tjänstemän anmärkts,

att den nuvarande ersättningen för begagnande av egen bil vore för låg och

icke täckte kostnaderna för slitage och drift, särskilt när denna ersättning

enligt bestämmelserna i 4 § i själva verket skulle helt eller delvis beräknas

enligt järnvägs biljettpriser.

Lantmäteristyrelsen anser, att ur principiell synpunkt någon anledning

till skillnad i fråga om ersättningen vid begagnande av taxeautomobil eller

av egen automobil icke föreligger, liksom att en dylik skillnad ej heller

påkallas av några praktiska skäl, åtminstone såvitt angår den styrelsen

underställda personalen. Vidare framhåller även denna styrelse, under åberopande

av delvis samma omständigheter, som berörts i socialstyrelsens och

lantbruksstyrelsens yttranden, att den nu medgivna ersättningen i regel icke

täcker förrättningsmannens självkostnader. Styrelsen föreslår därför samma

ersättning som för färd med taxeautomobil.

Länsstyrelserna i Stockholms och Västerbottens län göra gällande liknande

synpunkter och föreslå, förstnämnda länsstyrelse att samma ersättning måtte

fa utgå vid användande av privatbil som för färd med taxeautomobil, med

undantag för kilometerpenningar, samt sistnämnda länsstyrelse, att ersättningen

måtte bestämmas till 50 öre per kilometer.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att kilometerpenningar rättvisligen

böra utgå även vid färd med annan automobil än taxeautomobil, samt

erinrar härvid om, att så är förhållandet vid samåkning.

Sänkning av den nu utgående ersättningen ifrågasättes åter av länsstyrelsen

i Gotlands län, som anför, att i fråga om taxeautomobil vanligen

gäller, att vid återfärd halv taxa skall beräknas. Då detta ej vore fallet

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

29

för »annan automobil», bleve prisskillnaden ofta ej så stor mellan privatbil

och yrkesbil, ehuru för yrkesbilens ägare tillkomme extra kostnader såsom

chaufför in. in., vilka utgifter ej alltid träffade den privata bilägaren.

Även riksräkenskapsverket synes förorda en sänkning av ersättningen för

ifrågavarande färdsätt. Ämbetsverket uttalar nämligen, att en åtskillnad

mellan »annan automobil» och »annat färdsätt» knappast synes vara av

behovet påkallad, särskilt sedan automobiltaxorna blivit nedbringade till en

rimligare nivå än för närvarande på sina håll vore fallet.

Såsom av den nu lämnade redogörelsen framgår, är det endast ett relativt

fåtal myndigheter, som framställt erinringar mot de för ifrågavarande färdsätt

för närvarande fastställda ersättningsgrunderna. Och bland dessa myndigheter

hava meningarna i förevarande fråga visat sig delade. Även om

härvid flera uttalat sig för höjning än för sänkning av den nuvarande

ersättningen, utgöra dock anförda förhållanden enligt min mening i viss

mån ett bevis för att sistnämnda ersättning i det stora hela torde vara

ganska väl avvägd. I själva verket synes det till stor del vara jämförelsen

med ersättningen för färd med taxeautomobil, som givit anledning till yrkandena

om höjning av ersättningen vid nu ifrågavarande färdsätt. Det torde

därför icke saknas skäl att antaga, att den justering nedåt av biltaxorna i

vissa län, vilken väl torde komma att ingå såsom ett led i regleringen

av biltaxorna inom riket, kommer att återverka på uppfattningen om

skäligheten av den nuvarande ersättningen för färd med annan automobil.

På grund av det nu anförda finner jag icke anledning föreslå någon

ändring i förevarande avseende.

Även i fråga om ersättningen för detta färdsätt hava vissa ändringar Hästskjuts.

föreslagits i de avgivna yttrandena.

Sålunda anför riksräkenskapsverket, att anledning syntes saknas att bibehålla

kilometerpenningarna vid så högt belopp som 15 öre. Kilometerpenningarna

vore ju avsedda till bestridande av kostnaderna för hämtning

av skjuts, åkdonslega och s. k. beställningspenningar. Då gästgiverierna

nu allmänt använde automobiler vid skjutsningen, komme hästskjuts företrädesvis

till användning i de fall, då förrättningsman hade egen häst, och

i dylika fall förekomme icke några utgifter för nyss angivna ändamål. Det

syntes ämbetsverket föreligga så mycket mindre skäl för de jämförelsevis

höga kilometerpenningarna vid hästskjuts, som detta mindre rationella och

mindre kostsamma färdsätt vore förenat med högre ersättning än det moderna

fortskaffningsmedlet »automobil, ej i regelbunden trafik». Medräknades

kilometerpenningarna, kunde sålunda skillnaden mellan egen hästskjuts och

egen bil uppgå till ej mindre än 3 kronor 50 öre för mil.

Det av riksräkenskapsverket senast berörda förhållandet har ock påtalats

av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som föreslår rättelse på det sätt,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

Annat färdsätt

än ovan

nämnts.

att ersättningen för »annan hästskjuts än från skjutsstation» begränsas till

samma belopp, som utgår för »annan automobil, ej i regelbunden persontrafik».

Länsstyrelsen i Örebro län — som, på sätt i det föregående omförmälts,

förordar ökad tillämpning av självkostnadsprincipen — föreslår med utgångspunkt

härifrån, att ersättningen för färd med hästskjuts måtte, i likhet med

ersättningen för färd med taxeautomobil, bestämmas till verkliga kostnaden

jämte 10 öre i kilometerpenningar.

Med avseende å förevarande fråga må vidare erinras därom, att, då 1927

års riksdag, i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag, beslöt sänka kilometerpenningarna

vid taxeautomobil från 15 till 10 öre, riksdagen samtidigt

uttalade, att de skäl, som motiverade denna åtgärd, icke syntes riksdagen

vara tillämpliga beträffande hästskjuts, enär vid begagnande av detta färdsätt

förrättningsman ofta finge vidkännas åtskilliga kostnader utöver hästlega,

såsom för åkdonslega m. m. För min del kan jag icke anse sistberörda

förhållande utgöra tillräckligt skäl för att beräkna kilometerpenningarna

till högre belopp för hästskjuts än för taxeautomobil. Med större fog skulle

möjligen till stöd för olikheten i kilometerpenningarnas storlek vid omförmälda

tvenne färdsätt kunna anföras, att den vinst, en förrättningsman vid

användande av taxeautomobil kan tillgodogöra sig på kilometerpenningarna,

är av en helt annan storleksordning än motsvarande vinst vid färd med

hästskjuts. Icke heller detta förhållande torde emellertid kunna anses innefatta

bärande skäl för bibehållande av den förefintliga olikheten i kilometerpenningarna

vid dessa båda färdsätt.

På grund härav och av de ytterligare skäl, som framgå av riksräkenskapsverkets

och länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus län ovan återgivna yttranden,

finner jag — som icke heller i fråga om hästskjuts kan understödja

länsstyrelsens i Örebro län förslag — mig nu böra föreslå, att kilometerpenningarna

vid förevarande färdsätt bestämmas till 10 öre.

Ersättningen vid begagnande av hit hänförligt färdsätt bestämdes av 1927

års riksdag till 30 öre per kilometer.

Länsstyrelsen i Örebro län föreslår nu, att, till vinnande av förenkling,

ifrågavarande ersättning bestämmes till 40 öre per kilometer, varigenom

»annan automobil» skulle kunna hänföras hit och alltså icke behöva särskilt,

omnämnas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser kilometerpenningar rättvisligen böra

utgå även vid begagnande av här ifrågavarande färdsätt.

Å andra sidan uttalar länsstyrelsen i Gotlands län, att ifrågavarande ersättning

synes kunna något reduceras för färd till fots, med cykel m. m.,

men däremot böra bibehållas med avseende å färd med motorcykel.

Vad sålunda förekommit har icke föranlett mig att föreslå någon ändring

i nu gällande ersättningsbestämmelse, utan ansluter sig det föreliggande förslaget

i denna del till 1927 års reglemente.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

31

I nuvarande resereglemente är i fråga om färd efter liäst föreskrivet, att,

om resande måst vidkännas resekostnad till högre belopp än den för orten

fastställda maximilegan, han äger undfå gottgörelse för vad han visar sig

hava utgivit. Uti 1927 års proposition föreslogs, att dylikt medgivande

skulle gälla oberoende av transportmedlets art, men endast avse sådant fall,

då den verkliga kostnaden överstege den sammanlagda ersättning, som vederbörande

enligt de i 2 § 1 mom. meddelade regler ägde åtnjuta. Ett flertal

myndigheter hava nu påyrkat, att omförmälda föreskrift måtte ändras i

överensstämmelse med nämnda förslag eller kompletteras i den riktning,

samma förslag avsåg. Sålunda uttala sig riksräkenskapsverket, kammarkollegium

och länsstyrelserna i Jönköpings samt Göteborgs och Bohus län fölen

bestämmelse i enlighet med berörda förslag, varvid framhålles (av riksräkenskapsverket),

att särskilt vid båtfärder den verkliga resekostnaden ofta

betydligt överstiger den enligt resereglementet utgående, samt (av förstnämnda

länsstyrelse), att kostnaden för hämtning av taxeautomobil ibland

överstiger kilometerpenningarna. Vidare föreslår telegrafstyrelsen, under

åberopande av kostnaderna vid motorbåtsfärder, en komplettering av de

nuvarande bestämmelserna i angivna riktning, såvitt avser »annat färdsätt

än ovan nämnts». Detta förslag biträdes av trafiktjänstemännens riksförbund.

Ytterligare förorda socialstyrelsen, statskontoret, lantbruksstyrelsen,

lantmäteristyrelsen och länsstyrelsen i Jämtlands län en bestämmelse om

merkostnadens ersättande vid motorbåtsfärd (socialstyrelsen: »färd sjöledes»,

statskontoret och nämnda länsstyrelse: »motor- eller roddbåt»). Slutligen

påyrka skolöverstyrelsen samt länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och

Norrbottens län ersättande av de verkliga hämtningskostnaderna (skolöverstyrelsen:

eventuellt höjning av kilometerpenningarna i vissa fall).

Här må ock erinras om vattenfallsstyrelsens och länsstyrelsens i Stockholms

län i det föregående omnämnda förslag angående motorbåts och roddbåts

upptagande bland de särskilt uppräknade färdsätten.

Vid det övervägande jag ägnat ovan omförmälda yrkanden, har jag kommit

till den uppfattningen, att förberörda i 1927 års proposition framställda

förslag måste anses innebära en rättvis, praktisk och även i övrigt oangriplig

lösning av förevarande spörsmål.

Det nu utarbetade förslaget har därför i denna del avfattats i nära överensstämmelse

med sagda proposition. I II

I detta sammanhang anser jag mig böra omnämna, att statskontoret

ifrågasatt införande i 2 § 1 mom. av en bestämmelse, inrymmande befogenhet

för Kungl. Maj:t att medgiva tjänsteinnehavare, tillhörande reseklass

II eller III, rätt att, då han under resa nattetid måste medföra handlingar

av särskild vikt såsom värdepapper, hemliga handlingar eller dylikt, efter

av vederbörande myndighet för varje fall meddelat beslut att resan skall

företagas å järnväg i första klass eller å fartyg i enskild hytt, åtnjuta den

för nämnda färdsätt för reseklass I stadgade ersättning. Till stöd härför

Ersättning i

/all, då den

verkliga resekostnaden

överstigar den

enligt 2 §

1 mom. eljest

utgående.

Ifrågasatt

rätt till ersättning

för

högre vagnsJclass

ä järnväg

eller

dyrare plats

å fartyg än

eljest enligt

2 § 1 mom.

skulle gälla.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition. Nr 40.

har statskontoret anfört, att statskontorets ombudsman, vilken är uppförd i

lönegraden B 28 och sålunda åtnjuter resekostnads- och traktamentsersättning

enligt klass II C, understundom vore nödsakad att vid resor i tjänsten

nattetid medföra värdehandlingar — vanligen inteckningar — till betydande

belopp, då tiden icke medgåve att postledes under assurans försända handlingarna.

Beslut om ombudsmannens inställelse vid vederbörande förrättning,

t. ex. en exekutiv auktion eller en köpeskillingslikvid, kunde nämligen

på grund av ingångna underrättelser behöva fattas så sent, att avresan

måste ske med nattåg samma dag, och ifrågavarande förrättningar

vore vanligen utsatta så tidigt på dagen, att man icke vågade riskera att

genom försändande med posten handlingarna icke skulle vara i rätt tid för

ombudsmannen tillgängliga. Uppenbart vore emellertid, att handlingarnas

medförande i en 2 klass kupé, där vanligen åtminstone ytterligare en

resande vistades, måste medföra större risk för olovligt tillgrepp av desamma

än om förrättningsmannen disponerade egen sovkupé. Inom hankvärlden

förekomme det icke heller, att man under motsvarande omständigheter

vågade transportera värdehandlingar på ett dylikt föga betryggande

sätt. Statskontorets ombudsman hade också vid ett under senaste tid inträffat

tillfälle av angiven art ansett sig böra färdas i 1 klass och i sin

reseräkning debiterat ersättning härför. Statskontorets pluralitet godkände

på grund av de förekomna omständigheterna räkningen och utanordnade

beloppet från den fond, vars intresse i ärendet bevakats. Anmärkning häremot

hade emellertid framställts av riksräkenskapsverkets revision, och

målet vore för närvarande beroende på nämnda ämbetsverks prövning.

Sannolikt förefunnes behov av en för dylikt fall avsedd bestämmelse även

beträffande transport av andra viktiga handlingar än värdepapper i egentlig

mening, såsom militära eller utrikesförvaltningen berörande handlingar.

Vad statskontoret sålunda anfört synes mig icke utgöra tillräckligt skäl

för införande i resereglementet av en sådan detaljbestämmelse som den av

statskontoret föreslagna. Uppenbarligen äro de fall, då värdehandlingar och

dylikt av skäl, som statskontoret angivit, nödvändigtvis måste medföras i

tågkupé eller fartygshytt, synnerligen sällsynta. Och där de undantagsvis

förekomma, torde det icke saknas utväg att täcka den av handlingarnas

medförande orsakade merutgiften. Så har ju ock skett i det av statskontoret

anförda fallet, ehuru anmärkning däremot sedermera framställts av riksräkenskapsverkets

revision. Enligt vad jag inhämtat, har anmärkningsmålet

på grund av mellankomna omständigheter numera nedlagts.

Traktaments
ersättningens
storlek.

2 mom. av 2 § innehåller bestämmelser rörande traktamentsersättningens

storlek.

I 1925 års reglemente fastställdes antalet traktamentsklasser till sex, betecknade

med A, B, C, I), E, F, och bestämdes traktamentena i dessa klasser,

för dygn räknat, till 24 kronor, 21 kronor, 18 kronor, 15 kronor, 12 kronor och 9

kronor. Ett vart av dessa traktamenten uppdelades i dagtraktamente och natttraktamente

sålunda, att 2/s utgjorde dagtraktamente och 1/3 nattraktamente.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

Uti 1927 års proposition med forslas till allmänt resereglemente anförde

dåvarande departementschefen bland annat. Av de i ärendet hörda myndigheterna

hade allmänt framhållits, att traktamentena vore för sitt ändamål

otillräckliga. Särskilt hade anförts, att nattraktamentet ofta icke försloge

till bestridande av de med förhyrande av nattlogi förenade utgifterna. Det

syntes departementschefen icke kunna förnekas, att de utgående traktamentsersättningarna

vore låga, i all synnerhet om hänsyn toges till att

traktamentet vore avsett att bestrida jämväl kostnaderna för transport av

reseffekter, vilka kostnader enligt förut gällande reglemente särskilt gottgjorts

den resande. En mindre höjning av traktamentsbeloppen syntes för

den skull rimlig. I sådant avseende finge departementschefen föreslå, att

traktamentet ökades med en krona, lika för alla klasser, att läggas till

nattraktamentet.

Riksdagen anförde i sin i anledning av berörda proposition till Kungl.

Maj:t avlåtna skrivelse i ärendet, att riksdagen icke ansett lämpligt för det

dåvarande vidtaga någon ändring i gällande bestämmelser rörande traktamentsersättningen,

utan syntes dessa böra tillämpas även under den förlängda

provisorietiden. Härvid uttalade dock riksdagen, att enligt dess

mening åtskilliga skäl kunde anföras för den av Kungl. Maj:t ifrågasatta

förhöjningen i traktamentsersättningen.

I anslutning härtill fastställdes traktamentsersättningen uti 1927 års

reglemente till samma belopp som i 1925 års reglemente.

Även i de nu avgivna yttrandena hava myndigheterna i stor utsträckning

framhållit otillräckligheten av den nuvarande traktamentsersättningen,

särskilt nattraktamentet, och framställt mer eller mindre preciserade yrkanden

om förhöjning av beloppen. Av dem, som angivit sin mening rörande

den erforderliga höjningens storlek, inskränka sig två, nämligen statskontoret

och kommerskollegium, till att påyrka upptagande av det i 1927 års

proposition framlagda förslaget, medan övriga, nämligen arméförvaltningen,

socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens meteorologiskhydrografiska

anstalt samt länsstyrelserna i Skaraborgs och Örebro län

anse en större höjning erforderlig, somliga ända till 3 kronor per dygn.

Trafiktjänstemännens riksförbund hemställer om höjning av dagtraktamentena

med 1 krona och nattraktamentena med 2 kronor.

I samband härmed må ock nämnas, att socialstyrelsen nu vidhåller sitt i

yttrandet över verkningarna av 1925 års resereglemente framställda förslag

om avskaffande av traktamentsersättningens uppdelning i dag- och natttraktamente,

samt att länsstyrelsen i Älvsborgs län anser avvägningen

mellan dag- och nattraktamentet otillfredsställande.

Vad nu och tidigare i denna fråga förekommit synes mig giva vid handen,

att en höjning av traktamentsersättningens belopp icke längre låter

sig undanskjutas. Beträffande storleken av denna höjning anser jag mig

Biliang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 31 håft. (Nr åO.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

Indelningen i

re se- och

traktaments
klasser.

Ersättning

vid resa för

till- och fr anträdande

av

förordnande

ä högre tjänst.

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

icke kunna gå utöver vad i 1927 års proposition i sådant avseende föreslogs.

På grund härav och då jag icke finner anledning att biträda socialstyrelsens

förslag om borttagande av ersättningens uppdelning i dag- och natttraktamente,

samt länsstyrelsens i Älvsborgs län erinringar beträffande

denna uppdelning förefalla mig sakna fog, tillstyrker jag, att den nuvarande

traktamentsersättningen, lika för alla klasser, ökas med en krona,

att läggas till nattraktamentet.

Den kostnadsökning för statsverket, som ett bifall till detta förslag kan

komma att medföra, låter sig svårligen ens något så när exakt på förhand

beräknas. Påpekas må emellertid, att enär förrättningar i mycket stort antal

slutföras på en dag och då vidare enligt 18 § nattraktamente i allmänhet

icke anses skola utgå i de fall, då förrättningsman på statens bekostnad

innehar sovplats å järnväg eller liggplats å fartyg, frågans statsfinansiella

räckvidd betydligt reduceras. Ifrågavarande kostnadsökning torde för övrigt

komma att uppvägas av de likaledes svårberäkneliga besparingar, vilka lära

uppkomma på grund av vissa av mig å andra punkter föreslagna ändringar

i de nuvarande bestämmelserna.

Utöver ovanberörda sakliga ändring hava bestämmelserna i 2 § 2 mom,

jämväl synts böra underkastas vissa formella jämkningar, sammanhängande

med den numera tillämpade timindelningen av dygnet.

3 §.

Enligt 3 § första stycket av resereglementet bestämmer Kungl. Maj:t,

till vilken rese- och traktamentsklass förrättningsman är att hänföra. Föreskrifter

härom finnas, såsom nämnt, meddelade i de samtidigt med resereglementet

utfärdade tilläggsbestämmelserna till reglementet.

I fråga om rese- och traktamentsklassindelningen hava i förevarande sammanhang

åtskilliga ändringsyrkanden framställts, vilka yrkanden företrädesvis

gå ut på vissa befattningshavargruppers uppflyttning i högre rese- och traktamentsklasser.

Rörande detta spörsmål, som tarvar ett ingående övervägande,

har jag för avsikt att sedermera, efter det riksdagen fattat beslut om resereglementet,

inför Kungl. Maj:t framlägga förslag. Redan här vill jag

emellertid hava uttalat, att den nu gällande klassindelningen, som vad nyreglerade

förvaltningsgrenar angår i regel följer lönegradregleringen enligt

avlöningsreglementena, i princip torde böra bibehållas, samt att sålunda

undantag från denna allmänna grundsats bör ifrågasättas allenast i sådana

fall, då särskilt starka skäl kunna därför åberopas. I

I 3 § andra stycket föreskrives, att den befattning, i utövning varav förrättning

äger rum, men icke annan tjänstegrad, tjänsteklass, fullmakt eller

värdighet är bestämmande i fråga om den ersättning, som skall utgå, och

i tredje stycket av samma paragraf stadgas, att den, som förordnas att uppehålla

högre befattning än han själv innehar, åtnjuter ersättning efter den

befattning han sålunda bestrider.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 40.

35

Uti 1927 års proposition anförde min företrädare i ämbetet, att vid tillämpningen

av berörda bestämmelse i tredje stycket tvekan uppstått, huruvida

tjänsteman, som förordnats att uppehålla befattning av högre grad än sin

egen å annan ort än stationeringsorten, skulle för resa, som företoges för

tillträdande av förordnandet respektive efter förordnandets upphörande, äga

uppbära resekostnads- och traktamentsersättning efter den klass, som den

befattning, förordnandet avsåge, tillhörde, eller allenast efter den klass, vartill

hans egen tjänst berättigade. Praxis hade varit olika härutinnan. Riksräkenskapsverket

hade meddelat, att verket i förekommande fall tillämpat

den för förrättningsmännen mindre fördelaktiga tolkningen, men hade förklarat

sig hålla före att goda skäl, särskilt önskvärdheten av tydliga bestämmelser,

kunde anföras för utfärdande av föreskrift, som på denna punkt gåve förrättningsmännen

i någon mån ökade förmåner. Riksräkenskapsverket hade

därför föreslagit, att 3 § tredje stycket måtte erhålla ett tillägg av innehåll,

att den högre ersättningen skulle utgå ej blott under tiden för förordnandet

utan även vid resor för till- och frånträdande av förordnandet.

I analogi med bestämmelsen i 26 § av resereglementet föreslogs i 1927

års proposition, att omförmälda fråga skulle lösas på sådant sätt, att vid

förordnande å högre tjänst ersättning skulle utgå för bortresan efter de bestämmelser,

som gällde för den högre befattningen, men för återresan efter

de föreskrifter, som vore tillämpliga å befattningshavarens egen tjänst.

Riksdagen fann sig emellertid icke böra vidtaga någon ändring i angivna

hänseende.

Nu hava yrkanden åter framkommit om förtydligande av ifrågavarande

bestämmelse, varvid olika meningar gjort sig gällande angående den riktning,

i vilken förtydligandet bör ske.

Generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen och kammarrätten samt trafiktjänstemännens

riksförbund förorda komplettering av bestämmelsen därhän,

att reseersättning må utgå efter den befattning, förordnandet avser,

vid såväl bort- som återresa. Generalpoststyrelsen — som förmäler sig

redan hava tillämpat bestämmelsen på detta sätt — och järnvägsstyrelsen

motivera sin ståndpunkt därmed, att resorna måste anses föranledda av

det meddelade förordnandet. Förstnämnda styrelse hämtar ock stöd för

sin uppfattning i Kungl. Maj:ts skrivelse till statskontoret den 3 maj

1927, enligt vilken skrivelse landskanslist och landskontorist ävensom

extra ordinarie tjänsteman vid länsstyrelse skulle, då han, i anledning

av ordinarie tjänsteman beviljad ledighet, förordnades att upprätthålla

tjänst vid landsstaten utom länsstyrelsen, äga att för resan till och från

tjänstgöringsorten åtnjuta reseersättning enligt den klass i resereglementet,

till vilken den befattning vore att hänföra, som han förordnats uppehålla.

Kammarrätten — som beträffande tolkningen av nu gällande bestämmelse

i ämnet intager motsatt ståndpunkt mot generalpoststyrelsen — åberopar

till stöd för en ändring av bestämmelsen, att jämlikt 37 § i domsagostadgan

vikarie för häradshövding för resa för tillräde av förordnande och

s. 36 Kontrollera mot PDF

Resekostnad seraättning

vid 8. k.

fingerade

resor m. m.

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

för återresa vid förordnandets frånträde åtnjuter reseersättning enligt vad

för häradshövding är stadgat.

Eiksräkenskapsverket — som i sitt yttrande angående erfarenheterna av

1925 års reglemente framställde enahanda förslag som förenämnda myndigheter

nu framföra — inskränker sig i sitt senaste yttrande till att — under

erinran om innehållet i 1927 års proposition i denna del — hemställa om

ändring i överensstämmelse med nämnda proposition.

Telegrafstyrelsen, som även anser behov föreligga av förtydligande av den

nuvarande bestämmelsen, hävdar emellertid den uppfattningen, att detta

förtydligande bör gå i den riktningen, att de för den förordnades egen befattning

gällande föreskrifterna angående ersättning för tjänsteresa skola tilllämpas.

För vinnande av en likformig tillämpning av omförmälda bestämmelse i

förevarande paragraf anser även jag, att under alla förhållanden ett förtydligande

av denna bestämmelse bör komma till stånd. I och för sig skulle

det kanske ligga närmast till hands att i sådant avseende uttryckligen fastslå

vad som väl för närvarande torde gälla, nämligen att den förordnades

egen befattning skall vara bestämmande med avseende å den ersättning, som

skall utgå vid ifrågavarande resor. Starka skäl synas emellertid kunna

anföras även till förmån för en bestämmelse i motsatt riktning. I betraktande

härav vill det förefalla mig, att den medelväg, som valdes i 1927

års proposition, innebär en rimlig lösning av förevarande fråga. Åt det nu

utarbetade reglementsförslaget har därför i förevarande del givits samma

innehåll som det med nämnda proposition framlagda förslaget. I samband

härmed har, liksom i sistnämnda förslag var fallet, det nuvarande stadgandet

i tredje stycket, vilket till fullo täckes av föreskriften i andra stycket,

fått utgå.

4 §•

Enligt 4 § första stycket i nu gällande reglemente, vilket härutinnan överensstämmer

med 1925 års reglemente, utgår resekostnadsersättning efter det

eller de olika sätt att färdas, som för resan verkligen använts, dock att

ersättningen icke må beräknas med högre belopp än som skulle hava utgått,

därest förrättningsmannen begagnat den väg och det färdsätt, som med

hänsyn till resans ändamål samt för åstadkommande av minsta sammanlagda

rese- och traktamentskostnad eller eljest varit lämpligast. Vid beräknandet

av denna sammanlagda kostnad skall traktamente medräknas, även

om sådant icke utgår till förrättningsmannen av statsmedel.

I 1927 års proposition uttalades, att tillämpningen av förevarande stadgande

visat sig förenad med betydande svårigheter.

Sålunda hade — med hänsyn till stadgandet i 11 § resereglementet, att

gottgörelse för plats i sovvagn utginge endast om förrättningsman nattetid

begagnat sig av sådan plats — fråga uppstått, huruvida dylik ersättning

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 40.

för sovvagnsbiljett kunde beräknas vid fingerad resa. Liknande vanskliglieter

kunde uppkomma även i andra fall, exempelvis med avseende å ersättning,

som förrättningsman enligt 14 § ägde tillgodonjuta. Med utgångspunkt

härifrån hade skolöverstyrelsen föreslagit, att vid den beräkning, som

enligt 4 § skulle äga rum, då förrättningsman icke begagnat den väg och

det färdsätt, som med hänsyn till resans ändamål samt för åstadkommande

av minsta sammanlagda rese- och traktamentskostnad eller eljest varit lämpligast,

hänsyn skulle tagas till de vid sist berörda färdsätt medgivna förmåner,

vilka förrättningsmannen reglementsenligt ägt och kunnat åtnjuta,

om han använt ifrågavarande färdsätt. För tillgodoseende av denna synpunkt,

vilken syntes vara värd beaktande, borde införas en bestämmelse i

den av skolöverstyrelsen ifrågasatta riktningen. Andra svårigheter hade

framträtt för det fall, då förrättningsman, exempelvis en landsfiskal, som i

sin tjänsteutövning begagnat sig av egen bil, hade fribiljett å järnväg.

Frågan hade då gällt, om med nuvarande bestämmelser förrättningsmannen

över huvud taget kunde erhålla resekostnadsersättning för bilfärden, i den

mån densamma täcktes av fingerad kostnad för den avgiftsfria järnvägsresan.

Även i fall av denna art syntes det uppenbart, att resekostnadsersättning

borde utgå, detta så mycket hellre som det ofta ur tidsvinstens och

andra synpunkter måste anses ligga i tjänsteutövningens intresse att tjänsteresa

företoges med användande av egen bil. Stadgandet i 4 § första stycket

borde fördenskull kompletteras med en bestämmelse av innebörd att vid

beräknandet av ersättning för fingerad resa i fall, då förrättningsman ägde

avgiftsfritt anlita järnväg, fartyg, luftfartyg, spårväg eller omnibus, skulle

tagas i beräkning den resekostnadsersättning, som vid färd med sådant fortskaffningsmedel

skulle hava tillkommit honom, om avgiftsfrihet icke förelegat.

Uti 4 § första stycket borde slutligen jämkning vidtagas i syfte att

klargöra, att det var den sammanlagda resekostnads- och traktamentsersättningen,

till vilken hänsyn skulle tagas vid den föreskrivna jämförelsen

mellan kostnaderna vid användande av olika vägar och färdsätt.

Riksdagen ansåg sig emellertid icke böra vidtaga de sålunda ifrågasatta

ändringarna.

Uti de nu avgivna yttrandena påyrka statskontoret, riksräkenskapsverket,

skolöverstyrelsen och länsstyrelsen i Jönköpings län upptagande i större eller

mindre utsträckning av de i 1927 års proposition föreslagna förtydligandena,

vilkas behövlighet bekräftats av erfarenheten.

Även i andra avseenden hava emellertid enligt myndigheternas yttranden

svårigheter framträtt vid tillämpningen av ifrågavarande stadgande.

Sålunda gör riksräkenskapsverket gällande den tolkningen, att den i förevarande

paragraf föreskrivna jämförelsen mellan kostnaden för olika färdsätt

skall avse bort- och återresa var för sig, medan skolöverstyrelsen giver

uttryck för den motsatta uppfattningen, att jämförelsen skall omfatta resan

i dess helhet. Enligt vad riksräkenskapsverket upplyst, är denna fråga i

ett visst fall dragen under kammarrättens prövning.

Vidare framhåller länsstyrelsen i Kronobergs län såsom ett önskemål, att

på ett eller annat sätt anvisning gives till ledning för avgörandet, huruvida

vid omförmälda jämförelse hänsyn må, såsom länsstyrelsen anser skäligt,

tagas jämväl till den större eller mindre tidsuppoffring och därav följande

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

intrång på befattningshavarens tjänstegöromål i hemvistet, som begagnandet

av det ena eller andra färdsättet medför.

I nära samband härmed står ett av kammarrätten uttalat önskemål om

åtminstone en exemplifiering av de faktorer, med vilka man bör räkna vid

ifrågavarande jämförelse.

Ytterligare beröra länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus och Göteborgs

och Bohus län det fall, att förrättningsman använder egen automobil till

färden, men kunnat begagna sig av järnväg till viss järnvägsstation och

därifrån färdas å landsväg till förrättningsstället. Med avseende å detta

fall synas delade meningar hava yppat sig, huruvida vid den i förevarande

paragraf föreskrivna jämförelsen mellan reseersättningskostnaderna vid användande

av egen automobil för hela färden och motsvarande kostnader

vid begagnande av den till buds stående järnvägsförbindelsen, förrättningsmannen

skall för den efter avslutad järnvägsresa återstående färdsträckan

anses berättigad att tillgodoräkna sig ersättning för färd med taxeautomobi 1

eller endast för färd med egen automobil.

Såsom av förestående redogörelse framgår, lämnar den nuvarande avfattningen

av första stycket i 4 § mycket övrigt att önska i fråga om

tydlighet. Det måste givetvis anses önskvärt att i största möjliga utsträckning

råda bot på detta missförhållande. Genom upptagande av de förslag,

som i sådant avseende framlades i 1927 års proposition, torde detta önskemål

kunna i väsentlig mån tillgodoses. Härigenom skulle visserligen ovan

särskilt nämnda, dels av riksräkenskapsverket och skolöverstyrelsen, dels av

länsstyrelsen i Kronobergs län och kammarrätten, dels ock av länsstyrelserna

i Jönköpings, Malmöhus och Göteborgs och Bohus län berörda tolkningsfrågor

icke vinna sin lösning. Att i en författning meddela bestämmelser

för alla de olika fall, där tvekan kan komma till synes, lärer emellertid

överhuvud icke vara görligt. Åt praxis måste överlämnas att härutinnan

komplettera de meddelade bestämmelserna. Till vägledning härvid

vill jag emellertid, dels erinra om att jag redan i det föregående anfört

tidsvinst såsom en omständighet, vilken måste tagas i betraktande vid den

i förevarande paragraf stadgade jämförelsen, dels ock framhålla, att det icke

synes mig rimligt att vid denna jämförelse förutsätta skyldighet för en förrättningsman

att, efter färd från hemorten med exempelvis järnväg, vid

järnvägsresans slut anlita egen automobil.

Utöver vad som följer av det ovan anförda, hava de nuvarande bestämmelserna

i 4 § jämväl, i anslutning till vad jag vid behandlingen av 2 §

1 mom. anfört och föreslagit, vid utarbetandet av föreliggande förslag underkastats

vissa ytterligare ändringar och kompletteringar. Sålunda har här

upptagits en föreskrift om att förrättningsman icke på grund av bestämmelserna

i reglementet skall vara pliktig att färdas med luftfartyg. Och vidare

har det nuvarande stadgandet, att förrättningsman icke är skyldig använda

omnibus, ersatts med en bestämmelse av innebörd, att, därest vederbörande

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Maj:ts proposition Nr 40. 39

myndighet icke för viss resa eller särskilda slags resor annorlunda föreskriver,

förrättningsman ej är skyldig begagna sistnämnda färdsätt i annat

fall än då han samma dag, han avreser från en ort, dit återkommer. Även i

nu angivna delar överensstämmer förslaget således med 1927 års proposition.

5 §.

Beträffande första stycket av denna paragraf i nuvarande reglementet Begränsning

ifrågasätta vattenfallsstyrelsen och riksräkenskapsverket förtydligande i den ^*£gtnaåariktningen,

att resekostnadsersättning ej skall utgå för sådan del av ersättning vid

resa, som ej överstiger 1 kilometer och för vilken användes annat färdsätt kortare fard

än som närmast därförut eller därefter nyttjats. Riksräkenskapsverket anser

emellertid undantag härvid böra göras för färd med båt, enär dylikt fortskaffningsmedel

ej sällan måste anlitas för färd, som icke överstiger 1 kilometer.

Då något förtydligande av ifrågavarande bestämmelse icke synes erforderligt

och tillräckliga skäl för den av riksräkenskapsverket förordade undantagsbestämmelsen

enligt min åsikt ej föreligga, kan jag icke förorda någon

åtgärd i anledning av berörda förslag.

Mot bestämmelsen i andra stycket av förevarande paragraf hava åtskilliga

erinringar gjorts i de i ärendet avgivna yttrandena.

Socialstyrelsen, stuteriöverstyrelsen och länsstyrelsen i Norrbottens län

anse, att bestämmelsen i fråga leder till orättvisa och därför bör utgå.

Vattenfallsstyrelsen föreslår, att beträffande rätt till ersättning för hästskjuts

och automobil ingen skillnad måtte göras mellan färder inom städer

och stadsliknande samhällen samt färder å landsbygden.

Kontrollstyrelsen, kommerskollegium och länsstyrelsen i Älvsborgs län —

av vilka myndigheter ingen anslutit sig till kravet på upptagande av omnibus

såsom särskilt färdsätt — förorda, att ersättning för färd med detta

fortskaffningsmedel må utgå även vid färd inom planlagt område.

Skolöverstyrelsen anser omformulering av den nuvarande bestämmelsen

erforderlig för tydliggörande av att, när under färd planlagt område passeras,

ersättning skall utgå jämväl för den del av färden, som äger rum inom

detta område.

För egen del finner jag en utvidgning av rätten till ersättning för färd

inom planlagt område alltför vansklig för att kunna tillstyrka en sådan. I

det föreliggande förslaget hava de i denna riktning gjorda yrkandena därför

icke vunnit beaktande. En annan sak är, att mitt i det föregående framställda

förslag om upptagande av omnibus bland de i 2 § 1 mom. särskilt

angivna färdsätten leder till, att färd med detta fortskaffningsmedel i nu

förevarande avseende bör likställas med resor å järnväg, fartyg och spårväg.

Vad angår det av skolöverstyrelsen ifrågasatta förtydligandet av bestämmelsen

i andra punkten av andra stycket, torde det få anses fullt klart, att,

då nämnda bestämmelse för det fall att färd med ett och samma fortskaff
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

ningsmedel företages mellan ett planlagt område och ort, belägen mer än 1

kilometer utanför samma område, medgiver ersättning jämväl för den del

av färden, som äger rum inom det planlagda området, rätt till ersättning

föreligger även vid passerande av mellanliggande planlagt område. Jag

saknar därför anledning att föreslå något förtydligande för sistnämnda fall.

6 §.

jiesekostaads- Med avseende å denna paragraf anser riksräkenskapsverket det kunna

JgTJfndast ifrågasättas, huruvida kilometerpenningar böra utgå för längre väg än som

för verkligen verkligen tillryggalagts. Särskilt finner ämbetsverket det vara obefogat att

hUryggalagd vjd färc] med av gästgiveri tillhandahållen hästskjuts kilometerpenningarna

alltid skola utgå för 5 kilometer, om resa endast omfattat 1—4 kilometer.

Ehuru riksräkenskapsverkets erinran i denna del torde äga ett visst berättigande,

synes mig densamma icke vara av den betydelse, att den bör

föranleda ändring av nu gällande bestämmelse i ämnet.

Ej heller i övrigt finner jag anledning föreligga till ändrad avfattning av

bestämmelserna i förevarande paragraf.

7 $.

Tur- och I 7 § föreskrives, att, om till kostnadens nedbringande tur- och returreturbiljett.

ener annan dylik biljett kunnat användas och sådant låtit sig på förhand

beräkna, resekostnadsersättning icke må utgå med högre belopp än som vid

användande av sådan biljett skolat tillkomma den resande. I anslutning

till ett av länsstyrelsen i Stockholms län framställt yrkande föreslogs i 1927

års proposition, att detta stadgande skulle kompletteras med en föreskrift

av innehåll, att, om sådan föidiandsberäkning, som nyss nämnts, icke varit

möjlig, men det sedermera visade sig, att biljett av berörda beskaffenhet

kunnat begagnas, anteckning härom borde göras i reseräkningen.

Riksdagen upptog emellertid denna paragraf oförändrad.

Nu har om förmälda länsstyrelse förnyat sitt yrkande i angivna hänseende.

Då det föreslagna tillägget synes höra hemma i 23 §, torde jag få återkomma

till denna fråga vid behandlingen av nämnda paragraf.

I fråga om 7 § har någon anledning till ändring av nu gällande bestämmelser

icke yppats.

8 §

Samåkning. Denna paragraf innehåller bestämmelser angående s. k. samåkning.

I 1925 års reglemente hade motsvarande paragraf följande lydelse:

När vid förrättningsresa två eller flera i samma förrättning deltagande

personer hava att färdas samma väg med taxeautomobil, hästskjuts eller

fortskaffningsmedel, för vilket enligt 1 § ersättning beräknas såsom för

hästskjuts, skall, där sådant låter sig göra och befinnes ägnat att nedbringa

resekostnaden, den främste bland förrättningsmännen anskaffa för samtliga

förrättningsmän erforderliga fortskaffningsmedel och mot ersättning förskjuta

kostnaden därför, inberäknat utgifter för hämtning av skjuts, åkdons
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

lega samt s. k. beställnings- och väntpenningar. Det åligger honom att

meddela i sammanhang med resan erforderliga bestämmelser, såsom rörande

färddeltagarnas fördelning på åkdon eller båtar m. m.

Vid resa av här ifrågavarande beskaffenhet äger envar resande uppbära

ersättning motsvarande kilometerpenningarna.

I 1927 års proposition — vilken innefattade förslag om, att såväl hästskjuts

som annan automobil än omnibus och taxeautomobil skulle i

ersättningshänseende hänföras till »annat färdsätt än ovan nämnts», varvid

färd med dylikt fortskaffningsmedel skulle gottgöras med 50 öre per

kilometer — föreslogs i anslutning härtill den ändringen i samåkningsbestämmelserna,

att vid gemensam färd med fortskaffningsmedel, tillhörande

någon av förrättningsmännen, denne skulle åtnjuta, förutom resekostnadsersättning

för egen resa enligt angivna grund, gottgörelse med 10 öre per

kilometer för varje medresande förrättningsman. Till envar av sistnämnda

förrättningsmän skulle i sådant fall utgå en resekostnadsersättning av

10 öre per kilometer.

Beträffande särskilt kilometerpenningarna yttrade departementschefen i sitt

anförande till statsrådsprotokollet följande:

I sin berättelse till riksdagen hade 1926 års statsrevisorer påtalat, att

enligt 1925 års resereglemente kilometerpenningar vid samåkning utginge till

samtliga befattningshavare. Då det ålåge den främste bland förrättningsmännen

att anskaffa alla för förrättningsmännen erforderliga fortskaffningsmedel

och mot ersättning förskjuta kostnaden därför, hade det synts revisorerna,

som om det knappast kunde anses rimligt, att övriga i förrättningen

deltagande personer, vilka begagnade sig av samma fortskaffningsmedel,

skulle äga uppbära kilometerpenningar. En ändring av bestämmelserna

på denna punkt hade därför synts böra vidtagas. Även från vissa

av de i ärendet hörda myndigheternas sida hade ifrågasatts, om icke förevarande

säi-skilda ersättning vid samåkning borde borttagas eller minskas.

Vid framläggandet av 1925 års proposition rörande resereglementet

hade föredragande departementschefen motiverat kilometerpenningarna vid

samåkning därmed, att det fullständiga borttagandet därav säkerligen

skulle göra de resande synnerligen obenägna att anordna samåkning, helst

denna i regel skulle medföra minskad bekvämlighet för de i färden deltagande,

samt att det syntes billigt, att den betydande besparing, som genom

samåkning kunde uppstå, i någon mån också komme de resande till godo.

Då dessa skäl alltjämt måste tillerkännas giltighet, syntes i förevarande

hänseende annan ändring icke vara påkallad i gällande föreskrifter än som

följde av det i det föregående framställda förslaget om nedsättning överhuvud

taget av kilometerpenningarna från nu utgående 15 öre till 10 öre

per kilometer.

I anledning av detta yttrande anförde riksdagen i sin skrivelse i ämnet:

Riksdagen hade ej kunnat undgå att finna de nu gällande bestämmelserna

vara i åtskilliga hänseenden mindre tillfredsställande, men hade likväl icke

velat nu vidtaga någon ändring i desamma. Det borde också framhållas,

att en omständighet, som i någon mån inverkade till minskning av den

ersättning, som tillkomme de i samåkningen deltagande förrättningsmännen,

vore, att enligt Kungl. Maj:ts förslag och det av riksdagen nu godkända

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

reglementet kilometerpenningarna vid färd med taxeautomobil sänkts från

15 öre till 10 öre. Det borde även erinras om att det ålåge den främste av

förrättningsmännen att anordna samåkning samt att det alltså icke finge

betraktas såsom vederbörande befattningshavares ensak att bestämma, huruvida

han ville deltaga i samåkningen. Då av propositionens utredning och

statsrevisorernas uttalanden rörande kilometerpenningarna framginge, att,

såsom ovan antytts, åtskilliga invändningar kunde göras mot lämpligheten

av de nuvarande föreskrifterna, hade riksdagen ansett önskvärt, att en närmare

utredning av denna fråga skedde för vinnande av en fullt tillfredsställande

lösning i samband med kommande förslag till definitivt resereglemente.

För sin del gjorde riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag ingen

annan ändring i förevarande paragraf i 1925 års reglemente, än att riksdagen

kompletterade densamma med eu föreskrift om samåkning med användande

av automobil, som tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen.

I enlighet med riksdagens sålunda fattade beslut erhöll ifrågavarande paragraf

i 1927 års reglemente följande lydelse:

När vid förrättningsresa två eller flera i samma förrättning deltagande

personer hava att färdas samma väg med taxeautomobil eller hästskjuts,

skall, där sådant låter sig göra och befinnes ägnat att nedbringa resekostnaden,

den främste bland förrättningsmännen anskaffa för samtliga förrättningsmän

erforderliga fortskaffningsmedel och mot ersättning förskjuta

kostnaden därför inberäknat utgifter för hämtning av skjuts, åkdonslega

samt s. k. beställnings- och väntpenningar. Det åligger honom att meddela

i sammanhang med resan erforderliga bestämmelser såsom rörande färddeltagarnas

fördelning på åkdon.

Om vid gemensam färd användes annan automobil än taxeautomobil och

denna tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen, äger denne

åtnjuta gottgörelse därför enligt för taxeautomobil gällande taxa.

Vid resa av här ifrågavarande beskaffenhet äger envar resande uppbära

ersättning motsvarande kilometerpenningarna.

Uti de nu avgivna yttrandena har icke någon erinran gjorts mot storleken

av den ersättning, som enligt sistnämnda bestämmelser i olika fall utgår

vid samåkning. Jag bortser härvid från riksräkenskapsverkets i det föregående

omförmälda uttalande rörande kilometerpenningarnas storlek vid färd

med hästskjuts, vilket uttalande även hänför sig till samåkningsbestämmelserna.

I andra hänseenden har däremot viss kritik ägnats åt förevarande bestämmelser.

Sålunda anser riksräkenskapsverket den nuvarande avfattningen mindre

lycklig, emedan den, bland annat, dels icke i samåkningsbestämmelserna

inrymmer båtfärder, dels lider av oklarhet beträffande ersättningen vid

gemensam färd med hästskjuts, som tillhör eller disponeras av någon av

förrättningsmännen.

Åven domänstyrelsen anmärker på att samåkningsbestämmelserna icke

med nuvarande avfattning gälla i fråga om båtresor.

Kommerskollegium och länsstyrelsen i Kopparbergs län anse ersättnings
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 40. 43

bestämmelserna i andra stycket otydliga. Kommerskollegium anför i sådant

hänseende, att tvekan uppstått, huruvida, då vid gemensam färd

annan automobil än taxeautomobil användes och denna tillhör eller disponeras

av någon av förrättningsmännen, dessa skola hava någon ersättning

utom kilometerpenningar. Nämnda länsstyrelse åter anför, att enligt automobiltaxan

i Kopparbergs län ersättning för automobil utgår med olika

belopp, allteftersom därmed befordas 1 — 2 personer eller 3 eller flera personer.

Olika meningar hava nu, enligt vad länsstyrelsen vidare framhåller, uppstått,

huruvida, i det fall att någon av förrättningsmännen äger eller disponerar

den använda automobilen och själv framför densamma, denne förrättningsman

skall betraktas såsom »resande» och sålunda erhålla kilometerpenningar

eller icke.

Lantmäteristyrelsen anför, att bestämmelserna syntes otydliga, när fråga

vore om de inom lantmäteriet synnerligen vanliga fall, då samåkning skedde

av befattningshavare, som ägde uppbära ersättning av statsmedel (lantmätare)

och funktionärer, som åtnjöte reseersättning av enskilda sakägare (skiftesgodemän).

Ett förtydligande syntes vara oundgängligen påkallat. Med avseende

å frågan, efter vilken linje en lösning borde sökas, ville styrelsen till

en början erinra därom, att samåkningsbestämmelsen tidigare varit tillämplig

endast då vederbörande åtnjutit resekostnadsersättning efter resereglementet,

samt att denna begränsning utan någon för styrelsen känd motivering

kommit att bortfalla. Ett återinförande av denna begränsning syntes

emellertid icke vara sakligt motiverat. De enskilda befattningshavarna

borde ej komma i åtnjutande av högre ersättning än som tillkomme statstjänstemän

vid samåkning. Vad åter anginge fördelningen av kostnaderna,

borde enligt styrelsens förmenande bestämmelserna om samåkning knappast

föranleda till att statsverket, när samåkning med skiftesgodemän ägde rum,

å de enskilda jordägarna översköte någon del av resekostnaden för lantmätaren.

De övervägande skälen syntes tala för en sådan lösning av frågan,

att den förrättningsman, som uppbure ersättning av statsmedel, påförde

statsverket kostnaden för sin resa, som om samåkning med annan icke ägt

rum, samt att den eller de funktionärer, vilka ägde uppbära reseersättning av

enskilda sakägare, av dessa ägde uttaga allenast kilometerpenningar jämte

i förekommande fall den ökade resekostnad, som kunnat uppkomma till

följd av samåkningen.

Slutligen må i detta sammanhang anföras följande uttalande av kammarrätten:
Tillämpningen

av ifrågavarande bestämmelser hade varit synnerligen skiftande.

Det hade sålunda inträffat, att samåkning allenast fingerats och att

den ersättning, som skolat utgå för samåkning, fördelats mellan deltagarna,

vilka färdats var för sig i omnibus eller på annat sätt. Den uppfattningen

hade även gjorts gällande, att vid samåkning med användande av taxeautomobil

ersättning finge uppbäras enligt gällande taxa, ehuru överenskommelse

om lägre ersättning träffats. Ersättning för samåkning borde

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

emellertid utgå med allenast den verkliga kostnaden, och varken anordnaren

av samåkningen eller de övriga färddeltagarna finge göra sig någon vinst

härpå. Paragrafens ordalydelse och motiven till densamma gåve även vid

handen, att en sådan tolkning av bestämmelserna vore riktig. Det hade

vidare ifrågasatts, huruvida bestämmelserna om samåkning vore gällande

vid förrättning, som endast delvis ersattes av statsmedel, exempelvis vägsyneförrättning,

men där reseersättning skulle utgå enligt bestämmelserna i

allmänna resereglementet. Kammarrätten hade i visst fall utgått från att

samåkningsbestämmelserna skulle gälla även dylika förrättningar. Det syntes

emellertid vara lämpligt, att ett uttalande i sådant syfte gjordes i en blivande

proposition i ämnet. Stundom syntes vederbörande haft en viss obenägenhet

att anordna samåkning, oaktat detta lämpligen kunnat ske. Det kunde

därför ifrågasättas, huruvida ej vederbörandes skyldighet härutinnan borde

starkare betonas.

Såsom ovan framhållits, hava i förevarande sammanhang praktiskt taget

inga erinringar framställts mot storleken av den ersättning, som för närvarande

i olika fall utgår vid samåkning. Vid sådant förhållande torde

man hava rätt att utgå från, att de år 1927 antagna ändrade bestämmelserna

härutinnan äro i stort sett väl avvägda. Med hänsyn till vad i de i

ärendet avgivna yttrandena anförts synas emellertid nämnda bestämmelser

böra i vissa avseenden fullständigas.

Sålunda torde, i anslutning till riksräkenskapsverkets och domän styrelsens

uttalanden härutinnan, bestämmelserna böra erhålla sådan avfattning, att

de — i likhet med vad fallet var med motsvarande föreskrifter i 1925 års

reglemente — bliva tillämpliga även i fråga om båtfärder.

Vidare synes, såsom riksräkenskapsverket anmärkt, bestämmelse böra

meddelas angående ersättningen vid gemensam färd med hästskjuts, som

tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen; varjämte motsvarande

föreskrift erfordras beträffande färd med båt, som tillhör eller

disponeras av förrättningsman. I båda dessa fall synes ersättningen böra

beräknas efter de i 1927 års proposition härutinnan föreslagna grunderna.

Utöver de nu förordade ändringarna föranleder mitt i det föregående framställda

förslag om sänkning av kilometerpenningarna vid hästskjuts även

motsvarande ändring i denna paragraf.

Däremot kan jag icke finna behov föreligga av särskilda bestämmelser i

de av kommerskollegium och länsstyrelsen i Kopparbergs län omförmälda

hänseenden. Vad angår det av kommerskollegium avsedda fallet, regleras

detsamma ju för närvarande i andra och tredje styckena av paragrafen.

Genom den i föreliggande förslag verkställda omredigeringen av samåkningsbestämmelserna

torde varje anledning till tvekan rörande bedömandet av

nämnda fall bliva undanröjd. Beträffande åter det av nämnda länsstyrelse

berörda spörsmålet, vill det synas självfallet, att en förrättningsman under

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

av länsstyrelsen angivna förhål land eu ägor uppbära ersättning motsvarande

kilometerpenningar.

Med avseende å lantmäteristyrelsens yttrande rörande behovet av förtydligande

i fråga om samåkningsbestämmelsernas tillämplighet vid förrättning,

som endast delvis ersättes av statsmedel, får jag, under hänvisning i övrigt

till kammarrättens uttalande i denna del, framhålla, att resereglementets

bestämmelser i allmänhet gälla även beträffande dylik förrättning och att

något undantag härifrån icke stadgats för samåkningsbestämmelserna. På

grund härav och då tillräckliga skäl icke synas föreligga för den av lantmäteristyrelsen

föreslagna särbestämmelsen angående sättet för bestämmelsernas

tillämpande i förevarande fall, finner jag mig icke kunna tillstyrka

någon åtgärd i anledning av styrelsens förslag.

Vidkommande slutligen kammarrättens uttalande angående önskvärdheten

av, att samåkningsskyldigheten starkare betonas, är jag visserligen fullt

ense med kammarrätten i fråga om angelägenheten av, att samåkning i

största möjliga utsträckning anordnas, men kan jag icke se något sätt att

tydligare än som skett giva uttryck däråt i reglementet.

9 §.

Någon ändring av det nuvarande innehållet i denna paragraf är ej från Bro-, väg-och

färjavqift.

något håll ifrågasatt.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller emellertid, att det syntes tveksamt,

i vilken omfattning denna paragraf innefattade rätt till ersättning för

transport av fordon över vattendrag eller sund. Det hade nämligen inträffat,

att befattningshavare vid yrkesinspektionen, vilka hade sin stationeringsort

i Jönköping, vid resor för inspektion å Öland låtit överföra sina från hemorten

medhavda automobiler till Öland med ångfartyg, varå de själva varit

passagerare. Länsstyrelsen hade visserligen vid det förhållandet, att kostnaden

för resor å Öland med taxebil överstigit sammanlagda beloppet av kostnaden

för bilfrakten och för samma resor företagna med den medförda bilen,

ansett sig kunna utbetala ersättning för frakt. Emellertid hade i riksräkenskapsverket

framställts anmärkningar mot dessa utbetalningar. Då det således

icke kunde anses fullt tydligt, huruvida ersättning för dylik frakt flnge

beredas vederbörande, men det ej vore mer än skäligt, att så kunde ske,

syntes en uttrycklig bestämmelse härom vara erforderlig.

Med anledning härav får jag såsom min mening uttala, att det synes

överensstämma med de allmänna principerna i resereglementet att ersätta

dylik frakt i fall, då den sammanlagda kostnaden för resan därigenom icke

bliver högre, än om eljest medgivet färdsätt kommit till användning. Även

i andra avseenden lära emellertid nämnda principer i tillämpningen förutsätta

bedömanden utan ledning av särskilda bestämmelser. Med hänsyn

härtill synes mig icke lämpligt att för detta speciella fall införa en uttrycklig

föreskrift i reglementet.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Mcij:ts proposition Nr 40.

Resa för erhållande

av

nattkvarter

m. m.

10 §.

I denna paragraf i nu gällande reglemente, vilken är av samma lydelse

som motsvarande paragraf i 1925 års reglemente, stadgas till en början,

att förrättningsman, som vid förrättning nödgas företaga särskild resa för

erhållande av nattkvarter, äger att därför åtnjuta ersättning enligt resereglementets

bestämmelser, dock icke med högre belopp än som motsvarar

traktamente för en natt.

Uti 1927 års proposition hade föreslagits en höjning av angivna maximigräns

till ett belopp motsvarande dubbelt nattraktamente, dock högst 12

kronor, men detta ändringsförslag biträddes icke av riksdagen.

Av åtskilliga myndigheter, varibland socialstyrelsen samt länsstyrelserna

i Kristianstads och Skaraborgs län, påyrkas nu borttagandet helt och hållet

av omförmälda maximigräns och dylik ersättnings utgående med verkliga

kostnaden. Alternativt föreslås av socialstyrelsen och sistnämnda länsstyrelse

höjning av maximigränsen samt av länsstyrelsen i Kristianstads län

fastställande av ett och samma maximibelopp för alla traktamentsklasser.

Förenämnda yrkanden hava motiverats med att den nuvarande ersättningen

understundom icke förslår att täcka förrättningsmännens kostnader

för färder till nattkvarter.

Det vill ock förefalla mig, att ett visst fog finnes för de sålunda gjorda

erinringarna. Särskilt för befattningshavare tillhörande de lägre traktamentsklasserna

torde ifrågavarande bestämmelser i många fall ställa sig

obilliga. Mest tillfredsställande vore obestridligen, om man här kunde tilllämpa

självkostnadsprincipen. Härför möter emellertid hinder i bristande

kontrollmöjligheter. Jag kan därför icke anvisa någon annan lösning än

att höja den nuvarande maximigränsen, varvid det i 1927 års proposition

härutinnan framställda förslaget synes mig väl avvägt. I enlighet med

nämnda förslag tillstyrker jag därför sådan ändring i förevarande paragraf,

att ersättning för resa för erhållande av nattkvarter må utgå med högst det

belopp, som motsvarar dubbelt traktamente för natt, och i intet fall med

mera än 12 kronor.

Förutom nu berörda föreskrift upptager förevarande paragraf i det gällande

reglementet en bestämmelse om, att, där eljest avväg tages eller uppehåll

sker för enskild angelägenhet, resekostnads- och traktamentsersättning skall

beräknas, såsom hade förrättningen eller resan fortgått utan dylikt avbrott.

Kammarrätten har nu framhållit, att sistnämnda bestämmelse tydligen

vore avsedd att förekomma, att ett uppehåll för enskild angelägenhet skulle

leda till ökning av kostnaderna för det allmänna. Ett sådant uppehåll

kunde emellertid i särskilda fall leda till minskning i kostnadssumman.

Då bestämmelsen i fråga möjligen kunde tagas till intäkt för att i dessa

särskilda fall debitera de högre belopp, som skulle utgått, om avbrott i resan

icke förekommit, samt det vore påtagligt, att detta strede mot reglementets

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 40.

47

anda, kunde det ifrågasättas, om icke 10 § borde förtydligas med förbehåll,

som även för dylika fall gjorde den verkliga kostnaden till maximigräns.

I samband därmed borde måhända föreskrivas, att reseräkning skulle innehålla

uppgift om avbrott, som förekommit.

Teoretiskt sätt kan väl vad kammarrätten sålunda erinrat hava sitt berättigande,

men ur praktisk synpunkt förefaller mig frågan äga alltför liten

betydelse för att motivera en ändring av förevarande bestämmelse.

11 §•

Någon anledning till ändring i denna paragraf i det nuvarande regle- Smvagnsplats.

mentet har icke framkommit.

12 §.

Bestämmelsen i denna paragraf av nu gällande reglemente överensstäm- vantpen
mer

med motsvarande föreskrift i 1925 års reglemente allenast med den nwgar.

skillnaden, att sistnämnda föreskrift icke uppställde krav på att utgivna

väntpenningar skulle styrkas.

Av de i ärendet hörda myndigheterna yrkar nu eu länsstyrelse återgång

till 1925 års reglemente i denna del och en annan sådan ändring i avfattningen

av förevarande bestämmelse, att väntpenningar skulle ersättas enligt

för väntning med taxeautomobil fastställd taxa och endast tiden för väntningen

behöva styrkas.

Andra av myndigheterna föreslå, att ersättning för väntning skall utgå

med verkliga utgiften i fall, där svårighet föreligger att på förhand beräkna

väntetiden, och åter andra kräva generell tillämpning av denna ersättningsprincip.

Skolöverstyrelsen finner det icke fullt klart framgå av den nuvarande

bestämmelsen, om väntpenningsersättning skall kunna förekomma i andra

fall, än då väntningen avser direkt återresa. Då styrelsen för sin del är

av den åsikten, att dylik ersättning bör utgå även vid väntning i och för

fortsatt resa till annan förrättningsort, föreslår styrelsen ett förtydligande i

denna riktning.

Att nu frånträda det så sent som år 1927 uppställda kravet på väntpenningars

styrkande synes mig icke kunna ifrågakomma. Icke heller kan jag

finna skäl föreligga vare sig att låta ersättningen i alla fall utgå efter för

taxeautomobil i sådant avseende gällande taxa eller att avskaffa den nu gällande

begränsningen, att dylik ersättning icke må utgå med högre belopp

än som motsvarar den ökning i resekostnadsersättningen, som skulle hava

föranletts av nytt fortskaffningsmedels anlitande. Mera befogat vore det

visserligen att eftergiva sistnämnda begränsning i fall, där svårighet förelegat

att på förhand beräkna väntetiden. Men då en ändring av bestämmelsen

i denna riktning skulle medföra ökat besvär vid reseräkningarnas

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

granskning, finner jag mig böra avstå även från att föreslå en sådan ändring.

Vad angår den av skolöverstyrelsen berörda frågan, har jag för min del

svårt att förstå den tvekan rörande tolkningen av den nuvarande bestämmelsen,

varåt styrelsen givit uttryck. Det synes ligga i sakens natur, att

ersättning för väntpenningar enligt förevarande paragraf skall utgå, såväl

då väntningen avser fortsatt resa, som då den avser återresa.

13 §.

Fotvandring Beträffande denna paragraf i nu gällande reglemente, som är av samma

**■ lydelse som motsvarande paragraf i 1925 års reglemente, har generalpoststyrelsen

i sitt nu föreliggande, liksom i sitt år 1926 avgivna yttrande framhållit,

att det i vissa fall, exempelvis vid inspektion av lantbrevbäringslinje,

kunde vara praktiskt, ehuru ej oundgängligen nödvändigt, att vederbörande

inspektionsförrättare företoge färd till fots eller medelst velociped. Generalpoststyrelsen

hade visserligen ansett sig kunna tolka stadgandet i förevarande

paragraf på det sätt, att i dylikt fall ersättning kunde utgå för förflyttningen,

men då detta skett med viss tvekan, funne styrelsen ett förtydligande

härvidlag vara önskvärt.

Vidare har länsstyrelsen i Norrbottens län gjort gällande, att ifrågavarande

föreskrift kunde leda till stor orättvisa, och i sådant avseende erinrat

om att till exempel vid en flottledssyn å ett större vattendrag förrättningsmännen

ofta vore nödsakade att flera dagar i sträck gå miltals efter vattendraget,

utan att ersättning utginge för dessa till fots tillryggalagda sträckor.

Vad först angår det av generalpoststyrelsen påpekade förhållandet, synes

mig något förtydligande av förevarande bestämmelse för det av styrelsen

åsyftade fallet så mycket mindre erforderligt, som styrelsen själv ansett

denna bestämmelse icke vara därå tillämplig.

Vidkommande därefter den av omförmälda länsstyrelse gjorda erinran,

synes densamma icke kunna frånkännas allt berättigande. Då emellertid

konsekvenserna av ett uppgivande helt eller delvis av ifrågavarande bestämmelse

äro svåra att överskåda och någon invändning mot densamma icke

från annat håll framförts, anser jag mig icke nu böra förorda någon ändring

i bestämmelsen.

14 §.

Transport av Denna paragraf i det nuvarande reglementet är av samma lydelse som

“utrustning3 m°tsvarande paragraf i 1925 års reglemente.

I 1927 års proposition föreslogos — av skäl beträffande vilka torde få

hänvisas till nämnda proposition — vissa ändringar, vilka riksdagen emellertid

avvisade. Dessa ändringar gingo ut på: att ersättning för kostnad

för befordran av i paragrafen omförmäld utrustning endast skulle utgå, där

vikten av utrustningen uppgick till minst 5 kilogram; att ersättning skulle

opaginerad Kontrollera mot PDF

4»

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

utga dels vid färd å järnväg för erlagd avgift för inskrivning av utrustningen

såsom resgods, dels ock för vad vederbörande styrkte sig därutöver

hava för transporten utgivit; att Kungl. Maj:t skulle öga förordna om ersättning

för befordran av effekter till eller från sjökommendering; samt att

förrättningsman, som vid förflyttning till fots måste anlita vägvisare eller för

forsling av tält, proviant eller annan nödvändig utrustning använda bärare,

skulle äga undfå ersättning för vad han styrkte sig hava för sådant ändamål

utgivit, dock högst med 50 öre per kilometer.

Från vissa myndigheters sida hava nu berörda ändringsförslag i större

eller mindre utsträckning upptagits.

Sålunda påyrka åtskilliga myndigheter införande av en uttrycklig bestämmelse

om rätt till ersättning för inskrivningsavgift vid färd med

järnväg.

Vidare förordar marinförvaltningen införande av bemyndigande för Kungl.

Maj:t att meddela särbestämmelser om ersättning för transport av effekter

till och från sjökommendering. Detta bemyndigande anses av arméförvaltningen

och statskontoret böra utvidgas att omfatta befordran av effekter

till och från militär kommendering i allmänhet, medan vattenfallsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, stuteriöverstyrelsen och kommerskollegium

framhålla behovet av särbestämmelser i förevarande avseende för deras

förvaltningsområden.

Ytterligare föreslå ett antal myndigheter medgivande i enlighet med 1927

års proposition av rätt till ersättning för kostnad för anlitande av vägvisare

eller bärare vid förflyttning till fots.

Utöver nu omförmälda ändringsförslag hava yrkanden väckts: av kammarrätten

om exemplifiering i förtydligande syfte av till icke personlig utrustning

hörande effekter samt av chefen för allmänna kartverket om medgivande

av rätt till ersättning för transport av velociped å järnväg.

För egen del finner jag samtliga de ändringsförslag, som framfördes i

1927 års proposition, hava goda skäl för sig. Beträffande det ifrågasatta

bemyndigandet för Kungl. Maj:t att meddela bestämmelser om ersättning

för transport av effekter till eller från sjökommendering får jag emellertid

erinra om 1927 års riksdags uttalande i denna del. Riksdagen yttrade, att

enligt dess mening dylika föreskrifter icke kunde inskränkas till att omfatta

endast sjökommendering, då likartade skäl med dem, som i detta fall

talade för en sådan bestämmelse, kunde anföras till stöd för motsvarande

bestämmelse även vid andra kommenderingar eller annan tjänstgöring,

framför allt i fråga om lantförsvaret och flygvapnet tillhörande personal.

Såsom av det föregående framgår, bekräftas detta riksdagens uttalande av

de i förevarande sammanhang avgivna yttrandena. Då dessa emellertid

tydligt giva vid handen, att en rättvis gränsdragning mellan olika personalgrupper

i förevarande avseende är förenad med stora svårigheter, synes

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 31 häfl. (Nr UO.) 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

Resekostnadsersättning

utgår

icke vid

avgiftsfri

resa.

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

mig tanken pa meddelande av särbestämmelser härutinnan böra uppgivas.

På grund av det nu anförda och då det icke kan anses behövligt att, på sätt

kammarrätten hemställt, tynga reglementet med en exemplifiering av till

icke personlig utrustning hänförliga effekter samt i fråga om transport av

velociped å järnväg lärer böra gälla vad under 9 § anförts angående transport

av automobil å fartyg, synes förevarande paragraf böra avfattas i enlighet

med motsvarande paragraf i det vid 1927 års proposition fogade förslaget,

allenast med iakttagande av att bestämmelsen om bemyndigande för Kungl.

Maj:t att förordna om ersättning för befordran av effekter till eller från

sjökommendering icke bör medtagas.

15 §.

Med avseende å bestämmelsen i denna paragraf hava några smärre förtydliganden

i den nuvarande avfattningen påyrkats av vissa myndigheter.

Sålunda hava riksräkenskapsverket och kommerskollegium framfört ett i

1927 års proposition upptaget förslag om införande av en hänvisning till 8 §>

för att förekomma eljest tänkbart missförstånd. Chefen för förstnämnda

ämbetsverk har emellertid till protokollet uttalat avvikande mening och

förordat den lösningen av motsägelsen mellan 8 och 15 §§, att kilometerpenningar

skulle utgå även vid samåkning med statens fordon.

Vidare har vattenfallsstyrelsen, med förmälan att uttrycket »Då förrättningsman

avgiftsfritt använder kronans transportmedel» medfört svårigheter

(vilka dessa svårigheter äro angives icke) vid tillämpningen, förordat detta

uttrycks utbytande mot »Då kronan avgiftsfritt tillhandahåller transportmedel».

Slutligen har länsstyrelsen i Blekinge län ansett en klarare formulering

erforderlig i syfte att utmärka, att paragrafen icke har avseende å kostnadsfritt

begagnande av privatbil.

Då tillräckliga skäl icke synas föreligga att, såsom chefen för riksräkenskapsverket

föreslagit, medgiva kilometerpenningars utgående vid samåkning

med av kronan avgiftsfritt upplåtet fordon, anser jag mig böra tillstyrka

ett förtydligande av ifrågavarande bestämmelse i den riktning, riksräkenskapsverkets

majoritet och kommerskollegium angivit. I övrigt synes något

förtydligande icke erforderligt. Vad särskilt angår den av förenämnda länsstyrelse

berörda frågan, vill det förefalla självklart, att paragrafen icke har

avseende å kostnadsfri färd med privatbil.

Med anledning av mitt i det föregående väckta förslag om upptagande av

luftfartyg och omnibus såsom särskilda färdsätt, har avgiftsfri färd med

dessa fortskaffningsmedel ansetts böra jämställas med dylik färd å järnväg,

fartyg eller spårväg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

16 §.

Med avseende ä bestämmelsen i första stycket av förevarande paragraf i nu

gällande reglemente har vattenfallsstyrelsen påyrkat ett detaljerat angivande

av när tjänsteställe, bostad etc. skall tagas till utgångspunkt för beräkning

av ersättning för resa.

Beträffande andra stycket av denna paragraf i nuvarande reglemente har

länsstyrelsen i Jiinköpings län ifrågasatt, att förrättningsman med bostads,

ort utom tjänstgöringsområdet, exempelvis landsfiskal, som ej själv ägt bestämma

sin bostadsort, borde erhålla ersättning från bostadsorten.

I 1927 års proposition föreslogs införande av en föreskrift av innehåll

att, om förrättningsman före en förrättnings början i enskilda angelägenheter

uppehölle sig å annan ort än bostads- eller stationeringsorten, ersättning

skulle utgå, såsom om resan företagits från stationeringsorten eller,

om sådan icke vore för honom bestämd, från hans hostad. Riksdagen biträdde

emellertid icke detta förslag. Riksräkenskapsverket framhåller nu i

sitt yttrande behovet av en dylik bestämmelse.

Uti nämnda proposition framhöll föredragande departementschefen vidare,

att, då befattningshavare under pågående semester eller annan ledighet inkallades

i tjänstgöring, han enligt gällande bestämmelser icke kunde erhålla

gottgörelse för resa, som i anledning därav påkallades från och åter

till den ort, där han under ledigheten befunne sig. Det hade synts departementschefen

kunna ifrågasättas, om icke en föreskrift borde intagas i resereglementet,

varigenom tillfälle bereddes att i särskilda fall av nämnda art

medgiva ersättning. Då emellertid ett stadgande i sådan riktning lätteligen

skulle kunna föranleda missbruk och då redan för närvarande Kungl.

Maj:t syntes äga möjlighet att undantagsvis bereda gottgörelse för resor av

ifrågavarande slag, hade icke någon bestämmelse i ämnet intagits i det vid

propositionen fogade reglementsförslaget.

I omförmälda avseende hava generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen

samt trafiktjänstemännens riksförbund ifrågasatt meddelande av en bestämmelse,

som lämnade åt vederbörande verkstyrelse att pröva, huruvida

ersättning finge utgå eller icke.

Med anledning av ovannämnda olika ändringsförslag får jag anföra följande.

Då det icke synes av behovet påkallat att närmare än som i nu gällande

reglemente skett detaljera bestämmelserna i första stycket av förevarande

paragraf och då det icke heller torde kunna ifrågakomma att jämka på de i

paragrafens andra stycke fastslagna principerna, anser jag vattenfallsstyrelsens

och förenämnda länsstyrelses erinringar icke böra föranleda någon åtgärd.

I fråga om resekostnadsersättningens beräknande i det fall, att förrättningsmannen

före förrättningens början i enskilda angelägenheter vistas

utom bostads- eller stationeringsorten, finner jag däremot en komplettering av

Utgångspunkten

för

resa vid beräknande

av

ersättning

därför.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Traktaments
ersättnings
åtnjutande.

•*>2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

gällande bestämmelser erforderlig, och förordar jag i sådant avseende meddelande

av föreskrift av samma innebörd som den i 1927 års proposition

härutinnan föreslagna.

Vad slutligen angår resa, föranledd av inkallelse till tjänstgöring av befattningshavare,

som åtnjuter semester eller annan ledighet, synas övervägande

skäl tala för tillämpning av det förfaringssätt, som i nyssberörda

proposition förordades av min företrädare i ämbetet.

17 §.

Mot lydelsen av denna paragraf i nu gällande reglemente hava vissa erinringar

gjorts i de från myndigheterna inkomna yttrandena.

Sålunda framhålla generalpoststyrelsen och vattenfallsstyrelsen, att uttrycket

»som det åligger förrättningsman att verkställa på grund av innehavande

befattning» visat sig ägnat att framkalla den uppfattningen, att

härunder icke skulle falla förrättning, som en tjänsteman verkställer på

särskilt uppdrag av överordnad. I anslutning härtill framställas olika förslag

till omformulering av förevarande bestämmelse.

Vidare påpeka ett par länsstyrelser, att av paragrafens avfattning ej tydligt

framgår, huruvida traktamentsersättning får åtnjutas i det fall, att förrättningsplatsen

väl är belägen mera än 3 kilometer från det planlagda området

för stad eller dylikt, inom vilket förrättningsmannen har sin bostad

eller tjänstgöring, men inom annat planlagt område, vars gräns är belägen

på kortare avstånd än 3 kilometer från förstnämnda planlagda områdes gräns.

En annan länsstyrelse anför, att planlagt område icke kan anses såsom lämplig

utgångspunkt för begränsning av rätt till traktamente, enär genom en sådan

begränsning orättvisa vederfares förrättningsmän i större samhällen. Sistnämnda

synpunkt göres även gällande av trafiktjänstemännens riksförbund.

Med anledning av ovannämnda erinringar får jag anföra följande.

Då det icke torde kunna förnekas, att det av generalpoststyrelsen och

vattenfallsstyrelsen åsyftade uttrycket kan vara ägnat att framkalla missförstånd,

synes detsamma böra uteslutas ur paragrafen. Där i något fall

traktamentsersättning anses böra utgå jämväl vid förrättning inom bostadseller

tjänstgöringsorten, torde detta framgå av sådana särskilda bestämmelser,

som omförmälas i 1 §, varför något behov att i 17 § göra förbehåll

härom icke synes föreligga.

Vad åter angår de av förstnämnda två länsstyrelser gjorda påpekandena,

synes mig den nuvarande formuleringen av paragrafen icke giva anledning

till att vid beräkning av det såsom förutsättning för traktamentsersättnings

åtnjutande stadgade minimiavståndet taga hänsyn till gränsen för annat

planlagt område än det, inom vilket förrättningsmannen har sin bostad

eller tjänstgöring. Något förtydligande härutinnan synes mig alltså icke

erforderligt.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 40.

Icke heller kan jas, bär lika litet som beträffande 5 <j>, förorda någon ändring

i anledning av vad i förevarande sammanhang anförts rörande olämpligheten

av att taga planlagt område såsom utgångspunkt för begränsningen

av traktamentsersättningsrätten.

Förutom ovan omförmälda erinringar föreligga från eu del myndigheter

olika förslag om borttagande eller begränsande av rätten till traktamentsersättning

vid kortvariga resor. Sålunda uttala sig lotsstyrelsen samt länsstyrelserna

i Gotlands och Örebro län för eu nedsättning av traktamentsersättningen

vid förrättning, som icke påkallar bortovaro från bostads- eller

tjänstgöringsorten under längre tid än 6 timmar. Härvid föreslå lotsstyrelsen

och länsstyrelsen i Örebro län traktamentsersättningens begränsande

till hälften av eljest utgående belopp. I samma fråga anför statskontoret,

att under den tid, det provisoriska resereglementet varit gällande, med allt

större styrka för statskontoret framträtt det otillfredsställande i att helt

dagtraktamente utginge, oavsett om resan och förrättningen tillsammans tagit

en helt liten del av dagen i anspråk, ofta icke mer än 3 å 4 timmar eller

mindre. Så vore exempelvis fallet vid en mängd resor, som företoges från

Stockholm till närbelägna förrättningsställen såsom Drottningholm, Ulriksdal,

Uppsala m. fl. platser. Statskontoret hade kommit till den uppfattningen,

att i dylika fall halvt dagtraktamente borde utgöra fullt

skälig ersättning och att tidsbegränsningen för sådan ersättning lämpligen

borde bestämmas till högst 6 timmar. Samma fråga beröres vidare av

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som framhåller, hurusom genom

motorfordonens övertagande av trafiken det blivit möjligt för en förrättningsman

att snabbare, än tidigare kunnat ske, utföra en tjänsteresa. Då

det numera ofta förekomme, att hela resan icke toge i anspråk så lång

tid, att vederbörande behövde intaga måltid utanför hemmet och därmed

grunden för traktamentsersättningen försvunnit, ville länsstyrelsen ifrågasätta

införande av en bestämmelse om, att traktamentsersättning icke skulle

utgå för förrättning, som, inberäknad resa fram och tillbaka, icke tagit längre

tid i anspråk än 4 timmar. Även länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar

sig för en efter tiden för förrättningen bestämd gräns beträffande rätten till

traktamentsersättning. En minimitid borde uppställas, varjämte eventuellt

även borde föreskrivas reduktion av traktamentsbeloppen för kortvarig förrättning.

Jämväl i fall, då förrättning eller resa sträckte sig endast obetydligt

över gräns emellan dag och natt, syntes reduktion av traktamente

böra föreskrivas. Att giva den, som avreste sent på kvällen eller anlände

på morgonen, fullt dagtraktamente vore ej överensstämmande med grunden

för rätten till traktamente.

Denna fråga behandlas även i förenämnda den 31 december 1928 avgivna

sakkunnigutlåtande (sid. 18—20). På skäl, som där framgå, föreslår den sakkunnige

införande i allmänna resereglementet av en bestämmelse av ungefär

följande innehåll:

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

»Traktamentsersättning utgår ej för förrättning, som endast krävt frånvaro

från bostads- eller tjänstgöringsorten under högst 6 dagtimmar i följd.

Dylik ersättning beräknas endast för den tid, varunder vederbörande varit

frånvarande från bostads- eller tjänstgöringsorten, sålunda att frånvaro, som

räckt mer än 6 men högst 18 dagtimmar, ersättes med ett dagtraktamente,

frånvaro, som räckt mer än 18 men högst 36 dagtimmar, med två dagtraktamenten

o. s. v.»

De skäl, som sålunda från olika håll anförts till stöd för en begränsning

av den nuvarande traktamentsersättningsrätten vid kortvariga resor, synas

mig övertygande. Jag finner mig därför nu böra tillstyrka införande av

föreskrift i sådant hänseende. Vad angår innehållet i en dylik föreskrift, hava

såsom den ovan lämnade redogörelsen giver vid handen, olika meningar

gjort sig gällande. Efter övervägande av de på denna fråga inverkande

omständigheter har jag stannat för att biträda bemälde sakkunniges förslag

härutinnan. I detta förslag ingår även en bestämmelse, avseende att undanröja

den för närvarande förefintliga oegentligheten, att full traktamentsersättning

utgår jämväl för dag, varav endast ett fåtal timmar tagas i anspråk

för resas anträdande eller avslutande. Genom att upptaga även denna

bestämmelse synes man på ett nöjaktigt sätt tillgodose det av mig i det föregående

uttalade önskemålet om ersättningens avpassande i görligaste mån

efter de kostnader, som äro avsedda att därmed bestridas.

I enlighet med vad nu anförts avfattade bestämmelser hava således upptagits

i föreliggande reglementsförslag. Då det emellertid beträffande en

eller annan av de befattningshavargrupper, som enligt särskilda besparingsreglementen

äro underkastade en allmän reducering av traktamentsersättningsbeloppen,

möjligen kan befinnas ur statsverkets synpunkt önskvärt att

meddela eftergift från den föreslagna begränsningen av traktamentsersättningsrätten

vid kortvariga resor, har i förslaget inryckts en föreskrift, som

lägger i Kungl. Maj:ts hand att träffa avgörande därutinnan.

Med hänsyn till vad förenämnde sakkunnige (sid. 21 i utlåtandet) anfört

beträffande reducering av traktamentsersättningen vid längre tids vistelse i

och för en eller flera förrättningar på samma plats, har jag vidare ansett

mig böra förorda införande av bestämmelse jämväl härom i denna paragraf.

18

Begränsning

i rätten till

nattraktamente

vid

innehav av

sovplats å

järnväg o. d.

Den nuvarande bestämmelsen i förevarande paragraf är av samma lydelse

som motsvarande föreskrift i 1925 års reglemente.

Uti 1927 års proposition ifrågasattes icke någon ändring i denna paragraf.

I sin skrivelse i ämnet anförde emellertid riksdagen, att motionsvis

yrkande framställts, att i paragrafen stadgad begränsning i rätten till natttraktamente

icke skulle inträda, då avresa med järnväg eller fartyg skedde

på natten eller resan måst avbrytas på natten samt nattlogi tagits före eller

efter begagnande av sovplats å tåg eller liggplats å fartyg. Riksdagen hade

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

55

för sin del ansett de angivna synpunkterna vara värda att uppmärksammas,

men funnit tillräckliga skäl icke föreligga att i avseende å provisorietiden

göra någon ändring av de gällande bestämmelserna. Riksdagen förutsatte

emellertid, att berörda spörsmål gjordes till föremål för en närmare undersökning,

innan förslag till definitivt reglemente framlades.

I de nu avgivna yttrandena hava dels åtskilliga myndigheter, däribland

socialstyrelsen, statskontoret och styrelserna vid de särskilda kommunikationsverken,

dels ock trafiktjänstemännens riksförbund framställt förslag i

den i riksdagens skrivelse angivna riktningen.

På sätt i omförmälda yttranden framhålles, lärer nu gällande bestämmelse

i ämnet vila på det antagandet, att förrättningsman icke behöver åsamkas

någon utgift för logi under natt, då staten åt honom bekostar sovplats å

järnväg eller liggplats å fartyg. Detta antagande torde emellertid icke hålla

streck för det fall, att förrättningsman under natten (det vill enligt resereglementet

säga mellan klockan 12 midnatt och 6 förmiddagen) avreser från

förrättnings- eller överliggningsort eller nattetid framkommer till sådan ort.

I allmänhet torde han i dylika fall vara nödsakad anskaffa rum för den del

av natten, som infaller före resans påbörjande respektive efter dess avslutande.

Där detta är förhållandet, innebär givetvis den nuvarande bestämmelsen en

obillighet. Till förebyggande härav anser jag mig nu böra föreslå sådan

ändring i nämnda bestämmelse, att vad i densamma sägs icke skall äga

tillämpning beträffande natt, varunder förrättningsman ankommer till

eller avreser från förrättnings- eller överliggningsort. De uppgifter, som

i reseräkningarna skola lämnas, torde giva nöjaktig ledning för utövande

av kontroll över att den sålunda ändrade bestämmelsen icke missbrukas.

19 %.

Även denna paragraf i nuvarande reglemente har med oförändrad lydelse

upptagits från 1925 års reglemente.

I de nu avgivna yttrandena hava emellertid vissa ändringsförslag framförts.

Sålunda uttalar järnvägsstyrelsen, att det knappast vore riktigt, att en

tjänsteman, som insjuknade under tjänsteresa och intoges på sjukhus på

annan ort än hemorten, under alla förhållanden skulle erhålla traktamentsersättning

även under sjukhusvistelsen, i den mån sjukdomstiden ej överstege

14 dagar. Särskilt då, såsom vid statens järnvägar vore fallet, vederbörande

vore berättigad åtnjuta fri sjukhusvård på verkets bekostnad, syntes det

styrelsen uppenbart, att nu gällande bestämmelser härutinnan icke kunde

anses tillfredsställande. Styrelsen hemställde därför om ett tillägg till paragrafen

av innehåll, att, om under resa inträffad sjukdom påkallade sjukhusvård,

traktamentsersättning under tiden för sjukhusvistelsen endast skulle

utgå i den mån och med belopp, som prövades skäligt.

Vidare ifrågasätter vattenfallsstyrelsen dels utbytande av ordet »må» i första

Traktamentsersättning

vid

uppehåll

under resa

m. m.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

Resekostnadernas

fördelning

på olika

anslag.

Begränsning

i rätten till

traktamentsersättning

vid

förrättning,

för vilken

arvode utgives

av enskild

sakägare.

Reseförskott.

Reseräkning.

stycket mot uttrycket »må kunna» dels ock borttagande av den i samma

stycke fastställda maximigränsen, 14 dygn.

Slutligen anser länsstyrelsen i Gotlands län berörda maximigräns kunna

sänkas till 7 dygn.

Med anledning av dessa olika ändringsförslag får jag anföra följande.

Järnvägsstyrelsens erinran kan visserligen icke frånkännas ett visst fog.

Densamma synes emellertid icke vara av beskaffenhet att böra föranleda

ändring i allmänna resereglementet, utan i stället böra tagas under omprövning

vid den fortsatta granskningen av de så kallade besparingsreglementena.

Ett genomförande av vattenfallsstyrelsens förslag måste befaras komma

att leda till en olikformig tillämpning av ifrågavarande bestämmelse med

ty åtföljande klagomål och ökade administrativa besvär. Med hänsyn härtill

kan jag icke heller tillstyrka detta förslag.

Beträffande slutligen förenämnda länsstyrelses ändringsyrkande synas mig

tillräckliga skäl icke föreligga att nu vidtaga någon inskränkning i den

befattningshavarna för närvarande tillkommande rätt att vid uppehåll av i

första stycket av förevarande paragraf avsett slag åtnjuta traktamentsersättning

under högst 14 dygn.

I överensstämmelse härmed har paragrafen i fråga i det föreliggande förslaget

bibehållits vid sin nuvarande lydelse.

20 %.

Med avseende å denna paragraf i det gällande reglementet synes någon

anledning till ändring icke föreligga.

21 %.

Icke heller i den nuvarande bestämmelsen i denna paragraf synes någon

ändring påkallad.

22 $.

Även bestämmelsen i denna paragraf av nu gällande reglemente synes

böra med oförändrad lydelse upptagas i det nya reglementet.

23 $.

Uti de under denna paragraf i gällande reglemente upptagna bestämmelserna

hava från en del myndigheters sida påyrkats ändringar, i syfte att

reseräkningarnas uppgifter måtte i olika hänseenden fullständigas.

Sålunda föreslås, att skyldighet måtte stadgas: att uppgiva tidpunkterna

för ankomst till och avfärd från förrättningsställe, att beträffande färd å

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kunc/l. Maj:ts proposition Nr 40.

57

Tid för ingivande

av

reseräkning.

järnväg angiva färdvägen samt att lämna utförliga uppgifter angående beräkningar

enligt 4 §. Hit torde vidare böra hänföras ett under 7 § omförmält

yrkande om åläggande att meddela uppgift angående orsaken till att

tur- och retur- eller annan dylik biljett icke kommit till användning.

Givetvis är det ur kontroll synpunkt av värde, att reseräkningarna innehålla

så fullständiga uppgifter som möjligt. Beträffande såväl tidpunkterna

för ankomst till och avfärd från förrättningsställe som färdvägen vid

järnvägsresa torde emellertid reseräkningarna, i den mån de avfattas i överensstämmelse

med det vid tillämpningsföreskrifterna till resereglementet

fogade formuläret, i allmänhet giva tillräcklig ledning för granskningsmyndigheten.

Vad angår övriga ifrågasatta nya uppgifter, torde de i fall

av behov utan större besvär kunna av nämnda myndighet införskaffas.

Med hänsyn härtill och då redan den nu förrättningsmännen åliggande uppgiftsskyldigheten

är ganska omfattande och betungande, anser jag mig icke

böra förorda bifall till de framställda ändringsyrkandena.

24 §.

Denna paragraf i det nuvarande reglementet är av samma lydelse som

motsvarande paragraf i 1925 års reglemente.

Uti 1927 års proposition föreslogs sådan ändring, att för fall, där reseräkningar

avgåves kvartalsvis, tiden för räkningarnas ingivande skulle bestämmas

till 3 månader efter kvartalets utgång. Riksdagen lämnade emellertid

ändringsförslaget utan bifall.

Lantmäteristyrelsen hemställer nu om förnyat upptagande av nämnda

förslag.

Socialstyrelsen anser, att förevarande paragraf bör kompletteras med eu

bestämmelse, att den granskande myndigheten skall hava verkställt sin granskning

inom 3 månader efter det räkningen till myndigheten inlämnats.

Två länsstyrelser föreslå i detta sammanhang bestämmande av en särskild

kortare preskriptionstid för ersättningskrav enligt resereglementet.

Vad omförmälda ändringsförslag angår, finner jag mig beträffande tiden

för ingivande av kvartalsräkningar böra tillstyrka en bestämmelse av det

innehåll, som i 1927 års proposition föreslogs, varemot jag i övriga hänseenden

icke anser skäl föreligga till ändring av det nuvarande stadgandet

i förevarande ämne.

25 $.

Denna paragraf i det nuvarande reglementet synes böra med oförändrad Oriktig uppavfattning

upptagas i det nya reglementet. gift i räkning.

26 §.

I den under denna paragraf i nu gällande reglemente upptagna bestäm- Resor utom

melsen synes allenast, i överensstämmelse med vad i 1927 års proposition riket''

föreslogs, böra vidtagas en mindre, formell jämkning.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 31 håft. (Nr ko.) 5

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Ma]ds proposition Nr 40.

Departements
chefens
hemställan.

Föredragande departementschefen uppläser härefter förslag till allmänt

resereglemente och hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

godkänna detsamma.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att proposition i ämnet skall avlåtas till riksdagen av

den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olga Gjörloff.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:tu proposition Nr 40.

1

Bilaga 1.

Tablå över utgifterna för resekostnads- och traktamentsersättning under

budgetåren 1924/1925, 1926/1927 och 1927/1928 för vissa

grupper befattningshavare.

1924/1925

1926/1927

1927/1928

Överkontrollörer vid brännvins- och maltdryckstill-

verkningen .....................................................

65,000.86

69,423.4 9

71,049.08

Befattningshavare vid skolöverstyrelsen ...............

35.144.S2

38,566.01

''31,809.10

Kolkskolinspektörer ............................................

271,108.32

255,871.25

245,264.10

Gymnastikinspektörer.........................................

62,892.31

53,623.2 5

51,196.27

Fiskeriadministrationen .......................................

32,712.41

33,465.88

30,659.10

1 Minskningen torde bero på minskat antal resor.

Bilaga 2.

Sammanställning över statsverkets utgifter för resekostnads- och

traktamentsersättning under tiden 1 september 1925—31

augusti 1926 och 1 Juli 1927—30 juni 1928.

Titel

1 september 1925—31 augusti 1926

1 juli

1927—30 juni 1928

Resekostuads-

ersättning

Traktaments- 0

.... . ! oumma

ersättning

Resekostnads-

ersättning

Traktaments-

ersättning

Summa

ä II H. T....

291,067.95

127,414.- 418,481.95

313,708.6 7

126,329.6 7

440,038.34

| IV » ...

458,043.68

719,245.40 1,177,289.081 423,490.82

570,722.17

994,212.99

V » ...

874,518.59

362,117.5 8 j 1,236,636.17

1,025,503.8 0

418,348.67

1,443,852.4 7

! vi » ...

117,958.7 2

24,380.— 142,338.72

130,350.14

38,475.40

168,825.64

j VII » ...

98,563.71

284,296.61 382,860.221 151,713.77

303,625.58

455,339.85

VIII » ...

213,483.7 0

200,641.04 414,124.74!

214,985.49

219,520.80

434,506.2 9

IX » ...

597,889.28

1,155,122.21 1,753,011.49

549,577.42

1,107,450.S3

1,657,028.2 6

X *• ...

70,627.67

64,448.08 135,075.76

72,891.97

80,729.40

153,621.87

Statens al-

färsdrivan-

de verk ...

1,096,019.70

2,953,543.21 4,049,562.91

1,042,546.11

2,835,109.18

3,877,655.29

Diverse ine-

del .........

21,485.66

76,478.—j 97,963.56|

12,699.11

37,199.—

49,898.11

Summa kr.

3,839,658.56

5,967,686.03) 9,807,344.59|

3,937,467.80

5,737,510.70

9,674,978.—|

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 31 höft. (Nr 40.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

Sammanställning, utvisande resekostnadsersättningens fördelning på olika färdsätt

grupper förrättningsmän för tiden

K e

s e k o s

t n a d s-

Förrättnmgsmän

i

Järnväg

kronor j

Fartyg

kronor j

Spårväg

kronor

Taxe-

automobil

kronor .

Annan

automobil

kronor

I Befattningshavare hos fångvårdsstyrelsen

3,938.7 0

224.—

16.10

14.50

| Befattningshavare, tjänstgörande å ar- méförvaltningens artilleri-, fortifika- tions- och intendentsdepartement ...

23,156.45

990.7 0

128.2 0

822.61

.127.03

| Befattningshavare, tjänstgörande i ma- rinförvaltningen .........................

19,035.3 5

256.19

’’

90.15

109.05

89. so

Fattigvårdskonsulenter ....................

6,129.20

29.25

48.40

4,388.15

7,981.75

Förste provinsialläkare och provinsial- läkare .........................................

4,660.4 5

286.—

48.50

48,005.53

35,359.23

Landsfiskaler....................................

4,523.59

347.85

22.70

287,300.83

134,244.48!

Befattningshavare i väg- och vatten- byggnadsdistrikten ........................

5,339.32

351.95

17.45

5,971.88

8,388.55!

Befattningshavare''; hos vattenfallsstjTel- sen ............................................

32,666.90

131.20

114.—

12,262.4 0

3,295.3sj

Befattningshavare, tjänstgörande i kon- trollstyrelsen .................................

5,725.90

303.—

71.55

753.96

427.71:

Befattningshavare hos vitterhets-, histo- rie- och antikvitetsakademien .........

1,412.15

208.65

2.90

557.04

1,461.7 oj

Riksantikvariens ombud.....................

4,979.95

266.75

51.60

2,117.95

1,339.15!

Folkskolinspektörer ..........................

18,854.75

783.6 7

93.70

53,901.19

28,793.97

Lantmäteripersonal, sysselsatt med lant- mäteriförrättningar ........................

40,598.85

1,171.53

303.18

103,814.2 7

41,791.58.

Personal, anställd hos rikets allmänna

kartverk .......................................

5,901.40

754.95

173.45

24,076.28

11,402.3 6

Befattningshavare hos Sveriges geolo- giska undersökning........................

5,456.90

153.65

9.45

12,407.0 7

4,617.50

Befattningshavare hos kommerskolle- gium.............................................

12,855.2 7

632.0 2

25.75

8,418.58

3,567.20

195,235.19

6,891.36

l,217.03j564,906.24 282,901.84

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40,

3

Bilaga 3.

och traktamentsersättningens fördelning på dag- och nattraktamenten för vissa

1 oktober 1927—30 september 1928.

e r s ä t t n

i n g

!

Traktamentsersättning

Summa rese- 1

kostnads- ocli trakta- j

mentsersätt- I

ning

kronor 1

Hästskjuts

kronor

Annat

färdsätt

kronor

Samma rese- kostnads- ersättning j

kronor |

Dagtrakta-

menten

kronor

Nattrakta-

menten

kronor

Summa dag- och natt- traktamenten

kronor

—

—

4,193.80;

1,900.—

398.—

2,298.—

:

6,491-3 o i

1.50

2.0 0

25,229.3 9

19,955.9 0

5,034.80

24,990.7 0

j 50,220.o»

20.90

_

19,601.44

16,683.90

4,766.5 0

21,450.40 41,051.84

513.10

165.43

19,255.2 8

12,915.-

4,330.—

17,245.—

36,500.28

2,730.78

1,378.22

92,468.71

63,586.92

6,115.—

69.701.9 2 162,170.68

24,387.13

12,212.42

463,038.50

6,412.60

505.9 »

6,918.55 469,957.05

1,165.53

2,507.59

23,742.2 7

14,941.78

4,628.9 6

19,570.7s| 43,313. — j

249.65

759.10

49,478.09

j 38,335.70

12,733.3 0

51,069.—

100,547.6 9

—

80.35

7,362.4 7

6,044.—

1,886.—

7,930.-

tl

15,292 47|

9.50

76.05

3,727.9 9

3,110.—

1,185.—

4,295.-

j 8,022.99

138.05

992.26

9,885.71

16,702.—

5,760.50

22,462.50

32,348.21

5,197.70

4,145.54

111,770.8 2

87,810.—

19,622.-

107,432.-

219,202.521

12,502.81

11,335.29

211,516.91

422,579.94

132,371.87

554,951.31

| 766,468.22

915.77

3,164.55

46,388.71

63,371.59

31,287.68

94,659.2''

j 141,047.98

14.25

6,108.89

28,767.71

31,632.—

15,008.—

46,640.— | 75,407.71

17.06

85.05

25,600.92

i 9,746.-

3,133—

12,879.-

j 38.479.92

47,863.22

43,013.6 4

1,142,028.52

| 815,727.38

248,766.05 1,064,493.381| 2,206,521.90

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts proposition Nr 40.

1

Bilaga 4.

Till herr statsrådet och chefen för kungl. finansdepartementet.

Enligt Kungl. Ma.i :ts bemyndigande den 27 juni 1927 uppdrog dåvarande

statsrådet och chefen för kungl. finansdepartementet samma dag åt undertecknad

att såsom sakkunnig inom nämnda departement verkställa utredning

angående befattningshavares rätt att företaga tjänsteresor, rörande

åtgärder för tjänsteresors rationella planläggning och angående

s. k. besparingsreglementen för vissa grupper av befattningshavare. Med

stöd av samma bemyndigande utsåg bemälde departementschef vidare

den 30 augusti 1927 revisorn i statskontoret K. A. V. Arvidsson att biträda

med selcreterargöromål vid utredningen.

I anledning av utredningen hava enligt Kungl. Maj:ts beslut eller underhand

till mig överlämnats framställningar i ämnet från följande myndigheter

m. fl.:

1) medicinalstyrelsen angående särskilda bestämmelser rörande traktamentsersättning

till befattningshavare vid statens hospital och asyler;

2) sjukskötaren vid Kristinehamns hospital K. Kvist angående hospitalspersonals

rätt till traktamentsersättning vid vissa resor;

3) lcommunikationsverkens lönenämnd, dels angående förslag till bestämmelser

i fråga om ersättning för vissa tjänsteresor vid kommunikationsverken,

dels angående grunderna för bestämmande av traktamentsersättning

vid resa för tillträde av förordnande å högre tjänst m. m.;

4) svenska järnvägsmannaförbundet angående stationeringsortens bestämmande

för vissa banvakter;

5) generaltullstyrelsen angående ändringar i vissa bestämmelser om

resekostnads- och traktamentsersättning till befattningshavare vid tullverket;
6)

statskartografen E. P:son Berger m. fl. angående viss ändring av 2 §

i resereglementet för rikets allmänna kartverk;

7) statstopografen K. Stigmark m. fl. angående d:o;

8) rikets allmänna kartverk angående ändring i bestämmelserna om resekostnads-

och traktamentsersättning vid fältarbete;

9) stuteriöverstyrelsen angående ökade dagtraktamenten m. m. till stallpersonalen

vid statens hingstdepåer och stuteri;

10) Sveriges statstjänstemannaförhund angående visst samarbete vid

upprättande av förslag till besparingsreglementen;

11) trafiktjänstemännens riksförbund angående d:o;

12) styrelserna för föreningen Sveriges ordinarie jägmästare och de

extra jägmästarnas förbund angående nytt särskilt resereglemente för domänverkets

personal.

Sedan utredning i berörda avseenden numera blivit av undertecknad

verkställd, varvid samråd i erforderlig utsträckning ägt rum med representanter

för olika ämbetsverk, får jag härmed framlägga dess resultat.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 31 häfi. (Nr io.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr. 40.

Härvid synes mig lämpligast att först lämna en redogörelse för utredningens

förhistoria samt därefter var för sig behandla fragorna om befattningshavares

rätt att företaga tjänsteresor, om planläggning a^ djlika

resor samt om besparingsreglementen.

I. Utredningens förhistoria.

Enligt 1 § i 1907 års resereglemente skulle resekostnads- och traktamentsersättning

utgå för extra förrättning i statens ärenden, där ej genom

instruktioner eller särskilda föreskrifter annorlunda var stadgat.

Extra förrättning angavs i 3 § i reglementet vara antingen i allmän

författning bestämd eller för tillfället genom nådigt förordnande eller a\

vederbörande ämbetsmyndighet anbefalld.

Ingresserna till 1 och 2 §§ i 1925 års resereglemente innehöllo, att, där

enligt allmän författning eller särskild föreskrift resekostnads- och traktamentsersättning

skulle utgå för förrättning i statens ärenden, vederbörande

förrättningsman ägde, i den mån ej annorlunda vore eller kunde

varda stadgat, åtnjuta ersättning i enlighet med resereglementet. I sin

motivering till nyssnämnda författningsrum anförde vederbörande departementschef

följande:

»De sakkunnigas förslag är i denna del väsentligen överensstämmande

med gällande reglemente. De sakkunniga hava emellertid erinrat, att fråga

tidigare varit att i resereglementet intaga närmare bestämmelser om vad

som menas med extra förrättning, men hava för sin del icke ansett någon

dylik definition vara behövlig. Såsom skäl härför har anförts, att i resereglementet

icke angivas de fall, i vilka ersättning för resor i statens ärenden

utgår, utan att i resereglementet allenast meddelas föreskrifter om de

grunder, enligt vilka resekostnads- och traktamentsersättning utgår i de

fall, då sådan ersättning enligt lag eller allmän författning, instruktion,

brev, ämbetsmyndighets föreskrift etc. tillkommer befattningshavare.

Mot den av de sakkunniga föreslagna avfattningen hava vissa erinringar

framställts av länsstyrelsen i Kronobergs län, som dels påpekat, att uttrycket

''extra förrättning’ lämpligen borde utbytas mot ''förrättning’, dels

ock i övrigt föreslagit en avfattning av paragrafen, enligt vilken densamma

skulle utsäga, att, när — på grund av allmän författning eller annan

föreskrift — förrättningsman äger åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning,

sådan skall, där ej annorlunda stadgas, utgå enligt bestämmelserna

i reglementet.

Det synes mig icke vara skäl att längre bibehålla uttrycket ''extra förrättning’,

då ett stort antal tjänsteresor i verkligheten utgöra förrättningsmännens

egentliga tjänsteverksamhet. Då det vidare är klart, att

resereglementet har att bestämma, huru men icke att ersättning skall utgå,

finner jag mig ock böra förorda en avfattning av 1 § i nära anslutning

till nyssnämnda länsstyrelses förslag. Ehuruväl det nya reglementet

sålunda skulle komma att i nu berörda avseenden innebära vissa formella

ändringar av gällande stadganden, är ej därmed avsett att införa någon

ändring beträffande omfattningen av de förrättningar, vid vilka resereglementet

skall vinna tillämpning.» I

I 1927 års resereglemente hava bestämmelserna om reglementets tillämplighetsområde

sammanförts i första stycket av 1 §. I sak förete dessa bo
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40. 3

stiimmelser icke någon avvikelse från motsvarande i öreskri i''ter i 1925 års

resereglemente. Däremot liar i andra stycket av nämnda paragraf införis

ett stadgande, vartill någon motsvarighet icke fanns i 1925 års resereglemente,

nämligen bestämmelsen, att, om särskilda föreskrifter erfordras

för tillämpningen av resereglementet eller om resekostnads- och traktamentsersättning

för vissa grupper befattningshavare vid resor inom riket

finnes böra utgå med lägre belopp än i reglementet sägs, Kungl. Maj it

äger därom förordna. Beträffande motiveringen till nämnda paragraf må

anföras följande uttalande av vederbörande departementschef:

»Frågan angående befattningshavares rätt att företaga resor i tjänsten

regleras för närvarande genom spridda bestämmelser i allmänna författningar,

instruktioner för olika ämbetsmyndigheter o. s. v. I många fall

äro emellertid föreskrifterna liärutinnan ofullständiga och i andra fall

saknas helt och hållet bestämmelser. Riksräkenskapsverket har fäst uppmärksamheten

å detta förhållande samt framhållit, att ovisshet, huruvida

rätt att resa föreligger, emellanåt är för handen, och att i brist på bestämda

regler dylika frågor ej sällan vore svåra att lösa. Enligt riksräkenskapsverkets

uppfattning borde därför de föreskrifter, som reglera ifrågavarande

spörsmål, fullständigas och i vissa fall förtydligas.

I sin förenämnda skrivelse nr 334 angående förslaget till allmänt resereglemente

berörde 1925 års riksdag en annan, i viss mån närstående fråga,

nämligen angående en ändamålsenlig planläggning av vederbörande

förrättningsmäns tjänsteresor samt om myndigheternas skyldighet att vaka

häröver. Enligt riksdagens mening borde betydande begränsningar å reseanslagen

kunna uppstå, därest noga övervakades, att förrättningsmännens

resor ordnades på det såväl med hänsyn till förrättningarnas utförande

som med avseende på kostnadernas nedbringande lämpligaste sättet. Riksdagen

ansåg sig därför böra uttala sin förväntan, att Kungl. Maj:t skulle

vidtaga de åtgärder för ändamålet, som kunde befinnas påkallade.

Under åberopande av detta uttalande hava 1926 års statsrevisorer anfört,

att de ansett det äga intresse att något närmare undersöka det sätt,

på vilket planläggningen av befattningshavarnas tjänsteresor i allmänhet

ägt rum. Revisorerna hade därvid kommit till den bestämda uppfattningen,

att uti ifrågavarande hänseende åtskilliga brister förelåge. För att för

framtiden hindra missbruk syntes det revisorerna lämpligt att för den

myndighet, som lämnade i uppdrag åt en befattningshavare att företaga

tjänsteresa, stadga skyldighet att i beslutet om resans företagande fullständigt

och specificerat angiva de platser, som skulle besökas, ävensom

de närmare orsakerna till att resan anbefallts. I fråga om planläggningen

av resorna syntes från vederbörande myndigheters sida i allmänhet tillräcklig

kontroll icke utövas över sådana befattningshavare, vilka det

ålåge att mera stadigvarande företaga tjänsteresor i inspektionssyfte. Här

vore det enligt revisorernas mening påkallat, att förrättningsmännen ålades

att regelbundet förete av dem uppgjorda resplaner för lämplig tidsperiod

framåt, samt att dessa planer av vederbörande myndigheter underkastades

noggrann granskning och eventuell korrigering, innan resorna

finge företagas, varjämte bevis om resans överensstämmelse med den fastställda

planen borde åtecknas ingiven reseräkning, innan densamma överlämnades

till vederbörande för utbetalning. I nu omförmälda hänseenden

vore önskvärt, att kompletterande bestämmelser meddelades.

För vissa grupper av befattningshavare, nämligen sådana, för vilka resor

i tjänsten ingå såsom ett regelbundet led i tjänsteutövningen, hava sär
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

skilda resereglementen, s. k. besparingsreglementen, utfärdats, varigenom

bland annat traktamentsersättningens storlek begränsats. Sådana reglementen

förekomma exempelvis vid statens olika affärsverk, för lantmätare,

lantbruksingenjörer m. fl. Riksräkenskapsverket bär emellertid

framhållit, att det syntes böra tagas under omprövning, huruvida icke besparingsreglementen

borde i vidgad omfattning komma till användning i

fråga om befattningshavare, som på grund av sitt ämbete hade att i mera

betydande utsträckning företaga tjänsteresor. Särskilt gällde detta befattningshavare

— inspektörer m. fl. — vilka väsentligen utförde förrättningar

å landsbygden. Härvid borde jämväl beaktas, huruvida i nu gällande

besparingsreglementen iakttagits de begränsningar i rätten till resekostnads-

och traktamentsersättning, som med hänsyn till de särskilda förhållandena

kunde anses påkallade och skäliga.

Tvivel synes mig icke kunna råda därom, att i samtliga nu berörda

spörsmål — angående befattningshavares rätt att företaga tjänsteresor,

angående åtgärder för tjänsteresors rationella planläggning och angående

s. k. besparingsreglementen för vissa grupper av befattningshavare

— ett starkt behov av utvidgade och kompletterande bestämmelser föreligger.

Utfärdandet av sådana bestämmelser torde ankomma på Kungl.

Maj:t. Innan en närmare reglering kan ske, synes emellertid med hänsyn

till de skiftande förhållanden, som på dessa områden äro för handen, en

ingående utredning vara oundgängligen nödvändig. Denna utredning lärer

med det snaraste böra igångsättas.

Allmänna resereglementet torde i nu omhandlade hänseenden icke böra

innehålla annat än dels ett stadgande, att, där vid resa inom riket för förrättning

i statens ärenden ersättning skall utgå, vederbörande förrättningsman

äger, i den mån ej annorlunda är eller varder stadgat, åtnjuta

resekostnads- och traktamentsersättning enligt bestämmelserna i reglementet,

dels ock en bestämmelse, att, om särskilda föreskrifter erfordras för

tillämpningen av resereglementet eller om resekostnads- och traktamentsersättning

för vissa grupper av befattningshavare vid resor inom riket

finnes böra utgå med lägre belopp än i reglementet sägs, Kungl. Maj:t

äger därom förordna. Stadgande av denna innebörd har av mig intagits i en

första paragraf av det föreliggande förslaget.» I

I sin skrivelse nr 184 i anledning av propositionen med förslag till allmänt

resereglemente förklarade sig 1927 års riksdag anse behovet av särskilda

bestämmelser uti ifrågavarande hänseenden vara starkt motiverat.

I sammanhang härmed framhöll riksdagen önskvärdheten av att en undersökning

samtidigt komme till stånd, i vad mån det kunde anses lämpligt

att ur resereglementet helt och hållet utbryta sådana grupper befattningshavare,

vilka hade att under längre tidsperioder stadigvarande företaga

förrättningar eller för vilka traktamentsersättningen jämväl kunde anses

i viss mån innefatta ersättning för det under förrättningen utförda arbetet.

Det ville nämligen synas riksdagen, som om åtskilliga skäl

kunde anföras för att i det allmänna resereglementet intaga bestämmelser

beträffande huvudsakligen allenast sådana extra förrättningar i

statens ärenden, som tid efter annan måste företagas för fullgörande av

särskilda uppdrag, under det att i ett särskilt reglemente eller på annat

sätt föreskrifter meddelades angående ersättning för sådana förrättningar,

vilka det ålåge befattningshavare att utföra såsom ett direkt led i tjänsteutövningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition Nr 40.

II. Befattningshavares rätt att företaga tjänsteresor.

Frågan om befattningshavares rätt att företaga tjänsteresor torde i förevarande

sammanhang vara av betydelse allenast såvitt därmed avses rätt att

mot ersättning av statsmedel företaga dylika resor. Bortser man från ersättningsfrågan,

torde nämligen företagandet av tjänsteresor mindre böra

betraktas såsom en befattningshavaren tillkommande rättighet än såsom

en honom åvilande skyldighet. Denna åtskillnad är emellertid icke konsekvent

iakttagen i gällande instruktioner oeli reglementen. I vissa av

dessa talas om skyldighet att verkställa tjänsteresor (eller fullgöra åligganden,

som förutsätta sådana), i andra åter om rätt därtill. Visserligen skulle

det kanske ligga nära till hands att i anslutning härtill anse bestämmelserna

i sistnämnda, men icke i förstnämnda, fall jämväl innebära medgivande

om reseersättnings utgående, under förutsättning naturligtvis att

ersättningsfrågan icke särskilt reglerats. Emellertid torde eu dylik slutsats

icke vara riktig. Även där tjänsteresor angivas såsom befattningshavare

åliggande skyldighet lärer nämligen reseersättning tillkomma vederbörande.

Faktiskt torde det förhålla sig så, att ersättning utgår för envar

tjänsteresa i enlighet med allmänna resereglementets grunder, såvida särskilda

bestämmelser icke i en eller annan form meddelats om att ersättning

ej skall utgå eller skall utgå enligt andra normer. Detta förhållande rubbas

icke därav, att i åtskilliga fall uttryckliga bestämmelser finnas meddelade

angående såväl ersättningsrätten som ock ersättningsgrunderna,

även där dessa icke avvika från allmänna resereglementet.

Till närmare belysning av det ovan anförda har genom sekreterarens

försorg upprättats härvid fogade sammanställning1 av olika gällande bestämmelser

angående tjänsteresor och ersättning därför. I denna sammanställning

— vilken jämväl giver en föreställning om nuvarande föreskrifter

angående tjänsteresors planläggning — har dock i vissa fall ansetts

tillräckligt att endast göra en hänvisning till vederbörlig författnings

datum och nummer i Svensk författningssamling.

I anslutning till den praxis, som, enligt vad i det föregående angivits,

utvecklat sig och mot vars befogenhet någon erinran knappast torde kunna

göras, synes, till undanröjande av varje anledning till tvekan härutinnan,

lämpligen böra övervägas ett generellt stadgande av den innebörd, att för

tjänsteresa ersättning skall, i den mån ej annat särskilt är eller varder

föreskrivet, utgå enligt allmänna resereglementet. En dylik bestämmelse

skulle givetvis hava sin rätta plats i nämnda reglemente. Genom besparingsreglementen

eller andra särskilda föreskrifter finge, liksom för närvarande

är förhållandet, erforderliga undantag därifrån stadgas.

Den sålunda skisserade anordningen av reseersättningsbestämmelserna

kan visserligen synas gå i motsatt riktning mot vissa av 1927 års riksdag

gjorda uttalanden i ämnet. Formellt sett skulle detta även bliva fallet.

Men i sak torde skillnaden icke bliva synnerligen stor, förutsatt nämligen,

att man, så långt det ur praktisk synpunkt visar sig möjligt, fortsätter på

den år 1925 inslagna och år 1927 i viss mån vidare beträdda vägen att mer

och mer avpassa ersättningarna enligt allmänna resereglementet efter de

verkliga resekostnaderna. Till spörsmålet om de åtgärder, som i sistnämnda

avseende kunna ifrågasättas, återkommer jag i det följande.

Införandet i allmänna resereglementet av en generell föreskrift av ovan

angivet innehåll skulle uppenbarligen endast lösa frågan angående rätten 1

1 Här utesluten.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

till ersättning för tjänsteresor och grunderna för denna ersättnings beräknande.

Frågan, huruvida och i vad mån tjänsteresor höra av olika

befattningshavare företagas, skulle däremot alltjämt bliva beroende av

innehållet i de för olika befattningshavare gällande instruktioner eller

andra dylika föreskrifter. De nuvarande bestämmelserna härutinnan äro,

såsom av förenämnda sammanställning framgår, av skiftande innehåll.

Vissa befattningshavare hava att för fullgörande av inspektions- eller kontrollåligganden

besöka vederbörliga platser visst antal gånger under olika

angivna tidsperioder. För andra äro tjänsteresorna knutna till vissa förrättningar,

vilka än äro en gång för alla bestämda, än beroende på rekvisition

av förrättningssökande. För åter andra befattningshavare stadgas

skyldighet att företaga tjänsteresor, utan att denna skyldighet är till

omfattningen närmare bestämd. Gemensamt för sistnämnda grupp gäller

givetvis vad beträffande åtskilliga hithörande befattningshavare uttryckligen

finnes stadgat, nämligen att tjänsteresorna skola vara »nödiga» eller

»påkallas av vederbörandes ämbetsförvaltning» etc. De skiftningar, som

ifrågavarande bestämmelser förete, sammanhänga givetvis med de i de

olika fallen föreliggande, till befattningshavarnas arbetsuppgifter sig hänförande

särskilda förhållandena. Med hänsyn till dessa lärer det ock vara

uteslutet att söka åvägabringa någon mera genomförd enhetlighet i förevarande

avseende, varvid naturligtvis bortses från vissa rent formella olikheter,

vilkas utplånande emellertid icke torde vara av någon som helst betydelse

i detta sammanhang. Av angivna skäl synes det även ogörligt att för

dem av nu omförmälda befattningshavare, för vilkas tjänsteresor en bestämd

övre gräns icke utan vidare är given, införa en sådan. Beträffande

vissa av dem, t. ex. yrkesinspektionens befattningshavare, torde det rent av

kunna anses såsom ett samhällsintresse, att tjänsteresor företagas i största

möjliga utsträckning. Där det emellertid ur besparingssynpunkt anses önskvärt

och med statens intressen i övrigt förenligt att söka begränsa antalet

tjänsteresor, torde enda framkomliga vägen vara att på förhand bestämma

den ungefärliga storleken av de belopp, som staten anses hava råd att

för ändamålet avse. En sådan anordning torde förutsätta beviljande av

erforderliga medel i form av särskilda anslag för olika grupper av befattningshavare,

vilka anslagsmedel fördelas mellan gruppen tillhörande

befattningshavare av den myndighet, varunder dessa närmast lyda och

vilken får anses mest kompetent att verkställa en dylik fördelning. Då

denna fråga sammanhänger med spörsmålet om tjänsteresors planläggning,

får jag tillfälle att under nästa avdelning närmare ingå på densamma.

Beträffande vissa verk är förhållandet det, att gällande instruktioner

eller andra föreskrifter icke innehålla några bestämmelser om tjänsteresor

eller pålägga verken eller befattningshavarna skyldigheter, vilkas fullgörande

uppenbarligen förutsätter dylika resor. I dessa fall torde sådana

resor ej heller förekomma, med mindre Kungl. Maj:t eller, beträffande

tjänsteman vid statsdepartement, vederbörande departementschef därom

meddelat uppdrag. Att sådant uppdrag i dessa fall är en förutsättning för

ersättnings utgående finnes väl icke i lag eller författning uttryckligen

bestämt, men torde anses så självfallet, att något lagfästande därav icke

är av behovet påkallat.

Av vad sålunda anförts framgår, att jag för min del kommit till det

resultat, att det för flertalet fall icke är görligt och för övriga fall icke

kan anses påkallat att i vidare mån än som redan skett genom författningsbestämmelser

reglera befattningshavares rätt (skyldighet) att företaga

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungi. Maj:ts proposition Nr 40.

tjänsteresor. Olägenheterna av den ofullständiglict eller oklarhet, som ansetts

vidlåda de nu gällande bestämmelserna i detta avseende, synas ej

heller böra överskattas. Risken för missbruk av tjänstereseratten torde

nämligen kunna antagas komma att avlägsnas, i man som reseersättningen

närmar sig de verkliga resekostnaderna.

III. Planläggning av tjänsteresor.

För nedbringande av statsverkets kostnader för befattningshavares

tjänsteresor är det uppenbarligen av den allra största vikt, att en omsorgsfull

planläggning av resorna äger rum, så att i resorna ingående förrättningar

företagas i den ordning, som för statsverket medför minsta resekostnaden,

samt, där vederbörande har att företaga en serie förrättningar,

dessa inordnas i resor under hänsynstagande — i den män så låter sig göra

__till samma synpunkt. I sistnämnda avseende är ju sålunda önskvärt, att

förrättningar i en och samma trakt företagas under samma resa och att förrättning

å avlägsen ort kombineras på billigaste sätt med resa. I första hana

åligger det givetvis befattningshavarna själva att iakttaga dessa synpunkter

med avseende å dem åliggande tjänsteresor. Åt denna deras skyldighet

har ock i viss mån givits uttryck i 4 § av allmänna resereglementet.

Där stadgas nämligen, bland annat, att förrättningsman bör vid flera förrättningar

i följd anordna de därav föranledda resorna, såvitt lämpligen

ske kan, på så sätt, att kostnaden för statsverket i största möjliga mån

nedbringas. I de fall, där tjänsteresor företagas efter uppdrag av överordnad

myndighet, torde denna hava skyldighet att tillse, att nämnda

stadgande efterleves. Med hänsyn härtill lärer val ock vederbörande myndighet,

där tjänsteresa avser flera förrättningar, i allmänhet fastställa plan

för densamma. I de fall åter, där dylikt uppdrag för resans företagande icke

erfordras, lämnas måhända ofta tillsynen över efterlevnaden av ifrågavarande

stadgande helt åt den myndighet, som har att utbetala reseersättningen.

En sådan tillsyn förutsätter emellertid en fortgående kontroll

över resornas företagande — en kontroll, som den utbetalande myndigheten

i allmänhet icke lärer vara i tillfälle att utöva. Det måste därför

framstå såsom ett önskemål att komplettera utbetalningsmyndighetens

granskning av tjänsteresornas planläggning med en granskning jämväl

av den fackmyndighet, under vilken befattningshavaren lyder. Mest

effektivt torde härvid vara att stadga skyldighet för befattningshavarna

att i förväg underställa fackmyndigheten resplaner. Härigenom blir

det även möjligt för fackmyndigheten att avskilja sådana resor, som anses

mindre nödvändiga eller mindre viktiga.

Såsom framgår av den i det föregående åberopade sammanställningen

av gällande bestämmelser rörande tjänsteresor, är eu i överensstämmelse

med det senast anförda ordnad planläggning av tjänsteresorna stadgad

beträffande vissa grupper av befattningshavare. Så är förhållandet i

fråga om:

1) fattigvårdskonsulenter och skyddshemsinspektören, för vilka statens,

inspektör för fattigvård och barnavård fastställer resplaner;

2) överinspektören för sinnessjukvården, statsinspektören över köttkontrollen,

1. provinsialläkare, inspelctrisen över sjuksköterskeväsendet och

länsveterinärer, för vilka (beträffande sistnämnda befattningshavare dock

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

endast med avseende å vissa resor) resplaner fastställas av medicinalstyrelsen;
3)

folkskolinspektörer, för vilka skolöverstyrelsen fastställer resplaner;

4) lantbruksingenjörer, statskonsulenter, inspektörer över den lägre lantbrulpsnndervisningen

och befattningshavare vid statens lokala fiskeriadministration,

för vilka lantbruksstyrelsen fastställer resplaner.

Enahanda system tillämpas ock beträffande:

5) underinspektörer vid yrkesinspektionen och gymnastikinspektörer,

för vilka vederbörande yrkesinspektör, respektive skolöverstyrelsen enligt

av social- respektive skolöverstyrelsen meddelade bestämmelser fastställer

resplaner.

I dylika resplaner torde ifrågakommande förrättningar i allmänhet upptagas

i den ordning, som är ägnad att medföra minsta resekostnaden. Beträffande

de resplaner, som fastställas för lantbruksingenjörernas resor,

har emellertid, enligt vad jag från lantbruksstyrelsen erfarit, svårigheten

att i förväg beräkna förrättningarnas varaktighet i förening med den omständigheten,

att vissa efter resplans fastställande inkommande ansöknin8:a.

,''.°m biträcle av lantbruksingenjör måste tillgodoses, starkt begränsat

möjligheterna att handlägga förrättningarna i enlighet med dylik plan.

Med hänsyn härtill och till följd av den alltjämt fortgående ökningen i

förrättningarnas antal hava resplanerna för lantbruksingenjörernas vidkommande

under årens lopp ändrat karaktär, så att de numera endast utgöras

av förteckningar över av lantbruksstyrelsen eller vederbörande länsstyrelse

meddelade förordnanden. Vid dessa resplaners fastställande erinras

emellertid vederbörande befattningshavare, bland annat, därom, att

förrättningar i en och samma trakt böra, i den mån så liimpligen kan ske,

för nedbringande av resekostnaden utföras i ett sammanhang.

Med anledning av det mig lämnade utredningsuppdraget har jag givetvis

ansett mig böra i främsta rummet undersöka möjligheterna för en utsträckt

tillämpning av det system för granskning av tjänsteresors planläggning,

som kommit till användning beträffande ovan uppräknade grupper av befattningshavare,

ehuru det i fråga om lantbruksingenjörerna numera måst

övergivas. I första hand har denna undersökning inriktats på vissa

befattnmgshavargrupper, för vilka de årliga resekostnaderna uppgå till

mera betydande belopp, nämligen yrkesinspektörer och lantmätare. Härvid

har samråd ägt rum med vederbörande centralmyndighet.

Vad angår yrkesinspektör erna, har från socialstyrelsens sida i huvudsak

framhållits, att den mera regelbundna inspektionsverksamheten redan

nu i förväg planlägges av inspektörerna själva; att styrelsen tidvis underkastar

nämnda_ verksamhet granskning även ur synpunkten av huruvida

planmässighet iakttagits vid dess fullgörande; att en anordning med genomgående

förhandsgranskning och fastställande av resplaner för ifrågavarande

befattningshavare skulle förutsätta inrättande av ett centralregister

över alla landets arbetsställen och nödvändiggöra en avsevärd utökning

av styrelsens administrativa apparat med därav följande ökade

förvaltningskostnader; samt att en dylik anordning, även om den sålunda

tekniskt läte sig genomföra, skulle stöta på betydande svårigheter med

hänsyn till de omkastningar i tjänsteresorna, med vilka man enligt sakens

natur alltid måste räkna på förevarande verksamhetsområde.

I avseende å lantmätarna har från lantmäteristyrelsens sida erinrats om

de svårigheter, som föreligga att på förhand beräkna varaktigheten av

olika lantmäteriförrättningar. Särskilt har härvid pekats på det ofta

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl, Maj:ts proposition Nr 40. it

återkommande förhållandet, att vid en förrättnings företagande det av olika

skäl visar sig erforderligt att omedelbart avbryta densamma. Att detta,

i afl synnerhet då fråga är om en förrättning, vars utförande beräknats

draga läng tid, måste alldeles omkasta en på förhand uppgjord resplan

ligger ju i öppen dag. Ytterligare har erinrats om, att mellankommande

brådskande förrättningar äro ägnade att inom lantmäteriverksamheten

mer än på något annat område försvåra följandet av dylika resplaner.

Med hänsyn till vad sålunda anförts i förevarande fråga vill det synas

uteslutet att för yrkesinpektörernas och lantmätarnas vidkommande binda

tjänsteresorna vid på förhand uppgjorda, av vederbörande centralmyndighet

fastställda resplaner.

Jämväl beträffande andra grupper, såsom befattningshavare vid polisväsendet,

kontrollväsendet, bergsstaten, egnahems-, sprängämnes-, elektriska-

och fartygsinspektionerna, synes det av nära liggande, delvis med

de i fråga om yrkesinspektörerna ovan anförda sammanfallande skäl omöjligt

eller olämpligt att gå in för ett dylikt system.

Om det vid nu angivna förhållanden — åtminstone vad beträffar befattningshavare,

för vilka tjänsteresor i större utsträckning förekomma —

icke synes låta sig göra att, i vidare mån än redan skett, anordna fackmyndigheternas

kontroll å tjänsteresornas rationella planläggning efter

ifrågavarande system, är härmed givetvis icke sagt, att tanken på att vid

sidan av utbetalningsmyndighetens granskning åvägabringa en dylik kontroll

bör uppgivas. Självfallet är enbart den omständigheten, att de myndigheter,

vilka hava att övervaka vederbörande befattningshavares verksamhet

i allmänhet, i samband härmed ägna uppmärksamhet jämväl åt

planläggningen av tjänsteresor, som av verksamheten föranledas, av stort

värde ur nu förevarande synpunkt. I regel torde ock myndigheterna beakta

detta och, i den mån tid och arbetskrafter det tillåta, följa de underlydande

befattningshavarnas dispositioner uti ifrågavarande avseende.

Icke desto mindre kan det naturligtvis i betraktande av frågans betydelse

övervägas att i ett cirkulär eller dylikt understryka angelägenheten av att

myndigheterna öva tillsyn över planläggningen av dem underställda befattningshavares

tjänsteresor.

Genom att ålägga de underlydande befattningshavarna alt föra dagbok

över ifrågdkommande tjänsteresor, angivande jämväl de resevägar, som

tagits, och den reseersättning, som påförts statsverket, kunna myndigheterna

sätta sig i stånd att kontinuerligt följa resorna och giva de anvisningar,

vartill de finna anledning föreligga. Detta förfaringssätt tillämpas

för närvarande exempelvis av socialstyrelsen beträffande yrkesinspektionens

befattningshavare, för vilka styrelsen meddelat bestämmelser härom

i särskilt utfärdade tjänstgöringsföreskrifter. I ett eventuellt cirkulär

till myndigheterna kunde en dylik anordning lämpligen anbefallas till

allmänt begagnande.

I detta sammanhang må ock erinras om det system, som till resekostnadernas

nedbringande införts beträffande fartygsinspektionens befattningshavare.

För dessas vidkommande bestridas resekostnaderna icke av vederbörande

huvudtitels allmänna reseanslag, utan hava de för ändamålet erforderliga

medlen sammanförts med övriga för ifrågavarande förvaltningsgren

avsedda medel. De ingå således såsom en post i anslaget till anordnande

av förhandskontroll å fartygs sjövärdighet. Angående användningen

av denna anslagspost har Kungl. Maj:t förordnat, att fördelningen

skall ske enligt de grunder, som av kommerskollegium bestämmas, samt

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

att ifrågavarande ersättningar skola utbetalas till i Stockholm stationerad

personal av kollegium samt till övrig personal av länsstyrelsen i det

län, inom vilket personalen är stationerad.

Enligt vad från kollegium inhämtats, går kollegium vid fördelningen

av ifrågavarande anslagspost tillväga på följande sätt. Vid budgetårets

början uppgöres hos kollegium, med ledning av uppgifterna rörande de

rese- och traktamentsbelopp, som under de föregående budgetåren förbrukats

av respektive inspektörer, en fördelning å de olika inspektörerna av

resemedelsanslaget, sedan likväl eu del därav reserverats tillsvidare för att

framdeles under budgetåret anlitas i den mån det för den ene eller andre

inspektören beräknade totalbeloppet visar sig behöva utökas. I ändamål

att det sålunda för envar fartygsinspektör förslagsvis beräknade totalbeloppet

för helt budgetår må kunna i görligaste mån jämnt fördelas å

budgetåret, tilldelas inspektören enligt skrivelse till respektive länsstyrelse

för varje gång allenast en fjärdedel av det beräknade totalbeloppet.

Inspektören åligger därefter att i god tid, innan sålunda anvisat belopp

i sin helhet tagits i anspråk, därom underrätta kollegium, som, om tidpunkten

för anvisande av ny fjärdedel är inne eller eljest sådan tilldelning

finnes motiverad, avlåter ny skrivelse till länsstyrelsen. Inspektörs reseräkning

insändes till vederbörande länsstyrelse för varje kalendermånad

samtidigt med att avskrift av reseräkningen översändes till kollegium.

Med en dylik anordning äger kollegium möjlighet att redan från budgetårets

början följa det tempo, i vilket resemedlen förbrukas. I enstaka fall, då

inspektör finnes hava överskridit det anvisade beloppet, plägar kollegium i

samband med anvisandet av nytt belopp meddela inspektören att, därest

under viss angiven tid det anvisade beloppet överskrides, ersättning av

statsmedel för överskjutande del kan påräknas allenast i det fall inspektören,

vid trängande behov av tjänsteresa, därtill inhämtat kollegii medgivande

före resans anträdande.

Även med avseende å folkskolinspektörerna, vilkas resekostnader bestridas

från ett särskilt för ändamålet i riksstaten upptaget anslag, har ett

liknande system kommit till användning, fastän det här kombinerats med

förhandsgranskning och fastställande av resplaner.

Ehuru den grundläggande förutsättningen -— nämligen resekostnadernas

bestridande från ett anslag, om vars närmare användning det tillkommer

vederbörande överordnade myndighet att bestämma — icke föreligger

i fråga om gymnastikinspektörerna, vilkas resor bekostas av åttonde

huvudtitelns allmänna reseanslag, har skolöverstyrelsen, efter överenskommelse

med statskontoret om förläggandet av den sakliga granskningen

av reseersättningarna till överstyrelsen, gått in för motsvarande

anordning beträffande sistnämnda inspektörer.

Betydelsen i besparingshänseende av dylika reglerande åtgärder belyses

av följande siffror rörande resekostnaderna för folkskol- och gymnastikinspektörer

under olika budgetperioder.

För folkskolinspektörernas resor hava kostnaderna uppgått till följande

belopp:

1921 ............................................................................................ kronor 389,853: 9 o

1922 ....................................

1 januari—30 juni 1923

1 juli 1923—30 juni 1924

» 366,534: sb

» 174,733:9 4

» 350,290: 18

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

1 juli 1924 (från och med vilken tidpunkt systemet med

maximibelopp för de särskilda inspektörerna började

tillämpas)—Öl) juni 1925 ....................................................

1 juli 1925—30 juni 1926

1 juli 1926—30 juni 1927

1 juli 1927—30 juni 1928 ....................................................

kronor 271,108: 3 2

» 233,254:5 6

» 255,871:2 5

» 245,264: io

För gymnastikinspektörernas resor ställa sig motsvarande siffror sålunda:
-

1921 ............................................................................................

^922 ............................................................................................

1 januari—30 juni 1923 .......................................................

1 juli 1923 (från och med vilken tidpunkt reseräkningarna

började attesteras av skolöverstyrelsen) —30 juni 1924

1 juli 1924 (från och med vilken tidpunkt systemet med

maximibelopp för de särskilda inspektörerna började

tillämpas) —30 juni 1925....................................................

1 juli 1925-30 juni 1926 ....................................................

1 juli 1926-30 juni 1927 ....................................................

1 juli 1927—30 juni 1928 ....................................................

kronor 100,133: 77

» 88.951:2 7

» 42,731:os

62,892: 31

55,489:7 8

53,623: 25

51,196: 27.

Härmed torde böra jämföras nedan angivna siffror rörande kostnaderna

för resor av befattningshavare vid vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien,

för vilka befattningshavare resekostnaderna före den 1 jun.

1925 utgingo från två i riksstaten under vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien

uppförda reservationsanslag, nämligen 1) rese- och transportkostnader,

fornlämningars vård, lyshållning m. in. samt 2) undersökning

och beskrivning av fäderneslandets fornlämningar m. m., men

från och med nämnda tidpunkt bestridas av åttonde huvudtitelns anslag

till rese- och traktamentspenningar. Dessa kostnader hava uppgått till

följande belopp:

1 juli 1923-30 juni 1924

1 juli 1924—30 juni 1925

1 juli 1925—30 juni 1926

1 juli 1926—30 juni 1927

1 juli 1927—30 juni 1928

Härtill må endast fogas den anmärkningen, att det givetvis icke är uteslutet,

att de förändringar i olika riktningar, som ovan anförda kostnadssiffror

förete, till någon del kunna förklaras av omständigheter, som icke

sammanhänga med sättet för resekostnadernas bestridande eller resornas

planläggande.

Ett sådant fastställande av maximibelopp för olika befattningshavares

tjänsteresor, som ovan omförmälts, torde visserligen, av i viss mån samma

skäl som lägga hinder i vägen för tillämpning av systemet med fastställda

resplaner, med avseende å vissa grupper av befattningshavare vara förenat

med betydande svårigheter. Men även om dessa i något fall skulle befinnas

oöverkomliga, är dock anordningen med särskilda, från de allmänna

reseanslagen utbrutna anslag eller anslagsposter i och för sig ägnad att

kronor 25,895:3 2

» 26,850:41

» 21,375: —

» 40,693: -

» 42,928: —

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

tjäna besparingsintresset genom den översikt, som densamma möjliggör

över medelsåtgången för olika befattningshavargruppers resor och genom

vilken fackmyndighetens tillsyn över resornas planmässiga ordnande givetvis

i hög grad underlättas. Med hänsyn härtill torde det vara förtjänt

att tagas under övervägande, huruvida det icke skulle vara lämpligt att

gå in för en utsträckt tillämpning av berörda anordning. Bland grupper,

som härvid i första hand borde komma i betraktande, må nämnas befattningshavare

vid länsstyrelserna och fögderiförvaltningen, lappfogdar och

lapptillsyningsmän, befattningshavare vid yrkesinspektionen, fattigvårdskonsutenter,

statens gymnastikinspektörer, befattningshavare vid den lokala

fiskeriadministrationen, lantbruksingenjörer och lantmätare.

Även utan en dylik anordning är naturligtvis eu överflyttning av den

sakliga granskningen av reseräkningarna å vederbörande fackmyndighet

tänkbar. I fråga om gymnastikinspektörerna har, såsom i det föregående

nämnts, en sådan överflyttning från och med den 1 juli 1928 ägt rum.

Men jämväl beträffande andra befattningshavare lärer det förekomma, att

utbetalningsmyndigheten låter fackmyndigheten granska inkomna reseräkningar.

IV. Besparingsreglementen.

A. Översikt över hit hänförliga föreskrifter.

Från allmänna resereglementet avvikande bestämmelser i besparande

syfte förekomma beträffande ett flertal grupper befattningshavare. De

sålunda stadgade avvikelserna äro av varierande innebörd och omfattning

för olika hithörande grupper. I allmänhet hava de avseende å traktamentsersättningen,

stundom gälla de emellertid även resekostnadsersättningen.

De mest betydande avvikelserna från allmänna resereglementet

förete de särbestämmelser, som meddelats för kommunikationsverken, tullverket,

lantbruksingenjörer, lantmätare, allmänna kartverket, lots- och fyrstaten

samt domänverket. Smärre avsteg från nämnda reglementes ersättningsbestämmelser

förekomma beträffande försvarsväsendets personal och

vissa andra till omfånget mindre betydande personalgrupper. Jag övergår

nu till att närmare redogöra för innebörden av ifrågavarande från

allmänna resereglementet avvikande bestämmelser i olika fall.

1. Avvikelser från allmänna resereglementets bestämmelser beträffande

traktamentsersättning.

Fall, där traktamentsersättning ej alls utgår.

I vissa fali, där resekostnadsersättning är medgiven, utgår icke någon

traktamentsersättning alls. Så är förhållandet beträffande nämndeman

vid vissa rannsaknings- och tingsresor samt vid vägsyner och formliga

efterbesiktningar, ävensom beträffande landsfiskaler. Hit kan ock möjligen

hänföras en bestämmelse i det av statens vattenfallsverk för tjänstemän

vid nämnda verk utfärdade besparingsreglementet, enligt vilken det i vissa

iall ankommer på vederbörande förvaltningschef att bestämma, i vad mån

traktamentsersättning må åtnjutas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kun yl. Muy.ts proposition Nr 40. 13

Fall, där tvaktamentsersättning utgår i mera speciella former.

I vissa 1''all är traktamentsersättning väl medgiven, men utgår den i

särskilda former, såsom milpenningar till tågpersonal vid statens järnvägar

samt resetraktamente, tilläggstraktamente och härbärgesersättnmg

till resande personal vid postverket. (Särskilda kungl. brev den 16 december

1927.)

Fall, där en allmän reducering av tr aktamentser sättningen äger rum.

En tredje grupp av särbestämmelser i fråga om traktamentsersättning

omfattar de fall, där generella reduceringar av nämnda ersättnings storlek

äro föreskrivna för större eller mindre kategorier av befattningshavare.

Sådan reducering bar vunnit tillämpning vid telegrafverket, där viss

lägre linjepersonal vid resa eller förrättning inom eget distrikt åtnjuter

dagtraktamenten med belopp, som med 16—33 procent understiga vad enligt

allmänna reseregiementet skolat utgå.

Vid statens vattenfallsverk reduceras traktamentsersättningen överlag

vid tjänsteresa inom eget tjänstgöringsområde, men utom stationeringsorten.

Reduceringen varierar från cirka 11 till 50 procent av allmänna

resereglementets belopp.

Vid tullverket gälla olika bestämmelser för inspektions-, visitations- och

bevakningsresor, varvid regeln är den, att vid inspektionsresor full traktamentsersättning

utgår, att vid visitationsresor en reducering av 10 procent

inträder, vartill ytterligare kommer en av ersättningens beräknande

per tjänstgöringstimme föranledd minskning, samt att vid bevakningsresor

traktamentsersättningen med vissa modifikationer reduceras med minst

50 procent.

Vid domänverket reduceras traktamentsersättningen genomgående beträffande

resor, som ingå i den vanliga tjänstutövningen. Reduceringen

växlar från cirka SO till 50 procent.

Under allmänna kartverkets fältarbeten reduceras traktamentsersättningen

till 85 procent för dag, varunder arbete på fältet äger rum, samt

med ytterligare 2 kronor för annan dag.

Slutligen äger reducering jämväl rum för viss personal tillhörande lotsoch

fyrstaten, i det att lotskapten och lotslöjtnant, då tjänsteresa sker

med anlitande av lotsverkets tjänstefartyg, i dylik ersättning för dag åtnjuta

ett belopp motsvarande SO procent av det enligt allmänna reseregiementet

för dag bestämda traktamentsbeloppet.

Fall, där traktamentsersättning bortfaller eller reduceras på grund av

förrättningens (resans) kortvarighet.

Beträffande åtskilliga grupper av befattningshavare gäller, att, då förrättnings-

(inklusive rese-) tiden understiger visst bestämt antal timmar,

ingen som helst traktamentsersättning utgår.

Sålunda stadgas för befattningshavare vid domänverket, att traktamente

ej utgår vid frånvaro från bostaden under kortare tid än 6 timmar.

Likaså förutsättes för traktamentsersättnings utgående vid inspektions-

och vissa bevakningsresor av tullverkets personal, att bortovaron

från tjänstgöringsområdet eller, vid resor inom det sistnämnda, från bostadsorten

omfattat minst 6 timmar, vilken tid emellertid i ett fall av

bevakningsresa utsträckts ända till 24 timmar.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kanal Maj:ts proposition Nr 40.

Jämväl beträffande vissa tjänstemän vid statens vattenfallsverk bortfaller

traktamente vid frånvaro från stationeringsorten mindre än 6 timmar,

för andra är gränsen satt till 12 timmar, i händelse frånvaron från nämnda

ort helt och hållet faller inom samma dygn. Vid tjänsteresa inom eget

tjänstgöringsområde med frånvaro från stationeringsorten under 6—12

timmar utgår för förstnämnda grupp tjänstemän tre fjärdedels eller ett

traktamente, allt eftersom frånvaron faller inom ett eller två dygn, för

de senare ett halvt traktamente då frånvaron faller inom två dygn. Dygnet

räknas härvid från klockan 12 ena natten till samma tidpunkt påföljande

natt.

För vissa tjänsteresor av järnvägstjänstemän gälla i viss mån likartade

bestämmelser. Har resan ej varat 6 dagtimmar, utgår intet dagtraktamente.

Har resan varat minst 6 men icke fullt 12 dagtimmar, utgår dagtraktamente

med hälften av det i resereglementet för eu resedag stadgade

beloppet. Traktamente beräknas endast för den tid, varunder tjänsteman

varit frånvarande från egen stationsort, sålunda att frånvaro, som räckt

högst 18 dagtimmar, ersättes med ett traktamente, frånvaro 18—36 dagtimmar

med två traktamenlen o. s. v. Nät traktamente utgår däremot

enligt allmänna resereglementet.

I fråga om försvarsväsendets personal innehålla tilläggsbestämmelserna

till de militära avlöningsreglementena, att traktamentsersättning vid tjänsteresa

icke utgår, därest frånvaron från förläggningsorten räckt kortare

tid än 8 timmar.

Med avseende å vissa andra grupper av befattningshavare innebära hithörande

besparingsföreskrifter allenast en reducering av traktamentsersättningen.

Detta är fallet i fråga om lantbruksingenjörer och lantmätare, för vilka

båda grupper gäller, att traktamentsersättningen utgår med hälften av i

allmänna resereglementet medgivet belopp, när under ett dygn företagna

resor och förrättningar sammanlagt krävt kortare tid än 6 timmar.

Samma förhållande äger rum beträffande fångförare och befattningshavare

vid statens uppfostringsanstalt å Bona, för vilka traktamentsersättningen

under vissa tjänsteresor reduceras till hälften, när bortovaron

från vederbörande anstalt icke omfattat mer än 6 timmar.

Enahanda princip har slutligen vunnit tillämpning i ytterligare ett par

fall, på vilka emellertid synes onödigt här ingå.

Fall, där reducering av traktamentsersättningen inträder på grund av

resans ringa utsträckning.

Grundsatsen, att traktamentsersättning icke skall utgå vid förrättning,

som företages inom visst kortare avstånd från befattningshavares bostads(tjänstgörings-)ort,

är ju fastslagen i 17 § av allmänna resereglementet, där

det stadgas, att traktamentsersättning icke må åtnjutas för förrättning,

som utföres å förrättningsmannens bostads- eller tjänstgöringsort eller på

avstånd ej överstigande 3 kilometer därifrån eller — beträffande stad etc.

— från det planlagda områdets gräns.

Beträffande vissa affärsdrivande verk har emellertid det sålunda i allmänhet

för rätt till traktamentsersättning förutsatta avståndet utökats.

För telegrafverkets vidkommande gäller sålunda, att dylik ersättning ej

utgår för resa eller förrättning inom ett avstånd av 5 kilometer, färdevägen

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. May.ts proposition Nr 40.

räknat, från tjänstgöringsortens centraitelegrai station (telefonstation),

dock med iakttagande av omförmälda bestämmelse i allmänna resereglementei

Till befattningshavare vid statens vatten fallsverk utgar icke

traktamentsersättning vid resa inom stationeringsorten, som i. regel omfattar

ett cirkelformigt område med 4 kilometers radio omkring en for

varje ort fastställd medelpunkt. För domänverkets befattningshavare

bortfaller traktamentsersättning vid resa, som icke sträckt sig ^mer an »

kilometer, eller förrättning, som icke verkställts på längre avsiand an »

kilometer från bostaden, räknat i rak riktning från denna.

Fält, där reducering av traktamentsersättning en inträder vid längre tids

uppehåll å samma plats.

Enligt kommunikationsverkens och övriga på samma lönesystem uppbyggda

avlöningsbestämmelser utgår det tjänstgöringstraktamente, som

tillkommer befattningshavare vid tjänsteutövning å annan ort inom riket

än stationeringsorten, under 1-15 dygnet med belopp motsvarande vad

vederbörande enligt allmänna resereglementet ar berättigad uppbara såsom

dygnstraktamente vid tjänsteresa, varemot tjänstgöringstraktamentet,

därest vistelsen på eu och samma plats fortsätter längre, från och med

16: de dygnet är underkastat eu avsevärd minskning.

I vissa besparingsreglementen föreskrives en motsvarande reduktion av

den vid tjänsteresor medgivna traktamentsersättningen vid uppehåll pa

samma plats under längre tid i följd än 15 dygn. Så är, bland annat, förhållandet

beträffande befattningshavare vid tullverket och domänverket,

lantbruksingenjörer och lantmätare. ,

Även där särskild föreskrift i angivna riktning ej meddelats, larer emellertid

för befattningshavare, som tillhör nyreglerat verk, enahanda reducering

av traktamentsersättningen enligt resereglementet böra inträda pa

grund av ovan åsyftade stadgande i avlöningsbestämmelserna. . I denna

del må här hänvisas till Kungl. Maj:ts proposition nr 95/1925, sid. 58 oJ.

Utöver de i det föregående omförmälda olika fall av avvikelser från allmänna

resereglementets bestämmelser om traktamentsersättning, förekomma

för vissa grupper ytterligare särbestämmelser, vilka emellertid synas

alltför speciella för att behöva här närmare omnämnas.

2. Avvikelser från allmänna resereglementets bestämmelser beträffande

resekostnadsersättning.

Beträffande resekostnadsersättningen äro avvikelser från allmänna resereglementets

bestämmelser mera sparsamt förekommande. _

X förevarande hänseende må iramhallas, att resekostnadsersättning till

reparatörer och linjeförmän vid telegrafverket utgår med verkliga kostnaden

(dock icke med högre belopp än enligt allmänna resereglementet),

samt att i anslutning härtill dylik tjänsteman icke erhåller någon resekostnadsersättning

vid nyttjande av resdon, som av honom själv fram
drives,

eller vid fotvandring. . .

Även vid stadens vattenfallsverk är rätten till resekostnadsersättning i

viss mån begränsad vid användande av senast omförmält färdsätt, i det

att vid tjänsteresa inom eget tjänstgöringsområde densamma beror av vederbörande

överordnades medgivande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

För vissa befattningshavare vid domänverket gäller, att resekostnadsersättning

icke utgår för färd till fots eller medelst skidor utan användande

av dragare, varjämte vissa inskränkningar stadgats i fråga om såväl

rätten till som beloppet av dylik ersättning vid färd med velociped

(även med motoranordning) och färd med skidor efter dragare.

Med sistnämnda inskränkningar i viss mån likartade begränsningar gälla

för befattningshavare vid allmänna kartverket i avseende å vissa färder

under fältarbete.

Till ledamot i ströängs- och avvittringsnämnd utgår resekostnadsersättning

vid färd inom förrättningsområde endast för det fall, att färden överstiger

6 kilometer och för färden använts fortskaffningsmedel, som ej kostnadsfritt

ställts till förfogande.

I detta sammanhang må ock erinras om den vid domänverket förekommande

anordningen med månatliga fasta respenninganslag till vissa befattningshavare.

Densamma innebär, att domänstyrelsen årligen på grundval

av vunnen erfarenhet inordnar ifrågavarande befattningshavare i

vissa resekostnadsgrupper, för vilka bestämda respenninganslag äro fastställda.

Därest sålunda utgående respenninganslag befinnes hava varit

otillräckligt för vederbörandes verkliga reseutgifter under ett och samma

kalenderår, kan domänstyrelsen tilldela honom skäligt tilläggsanslag, varjämte

styrelsen, då omständigheterna föranleda särskild ökning under viss

tid av de en befattningshavare åliggande resor, undantagsvis äger bevilja

extra resekostnadstillägg för sådan tid.

B. I vad mån kan tillämpningen av besparingsreglementen utvidgas?

1. I fråga om traktamentsersättning.

För ett riktigt bedömande av förevarande spörsmål är det givetvis av

nöden att först klargöra, vilka särskilda omständigheter som kunna anses

möjliggöra begränsning av traktamentsersättningen i olika fall. Iiärutinnan

må följande anföras.

Den allmänna utgångspunkten vid införandet av dylika begränsningar

torde väl få anses hava varit, att ersättningarna enligt allmänna resereglementet

äro så pass rikligt utmätta, att befattningshavare, som i större

utsträckning företaga tjänsteresor, äro i tillfälle att — åtminstone i längden

— göra sig en vinst på resorna. Att så ursprungligen varit förhållandet

lärer väl ej heller kunna förnekas. Men lika obestridligt synes det

vara, att möjligheten därtill undan för undan minskats, i mån som ersättningarna

enligt resereglementet mer och mer anpassats efter de verkliga

kostnaderna. Visserligen innehålla även de under senare tid utfärdade

avlöningsförfattningarna allmänt en klausul, som torde vila på förstnämnda

tankegång. Där stadgas nämligen, att för sådana regelbundet eller

ofta återkommande resor, som innefattas i tjänstemans vanliga tjänsteutövning,

ersättning må utgå enligt särskilda av Kungl. Maj:t meddelade

bestämmelser. Emellertid torde det icke kunna förutsättas, att statsmakterna

härmed avsett annat, än att ersättningarna enligt resereglementet

skola beskäras i den mån de med hänsyn till de regelbundna och ofta återkommande

resorna kunna anses överstiga de skäliga resekostnaderna.

I anslutning till detta resonnemang gäller det således att avgöra, under

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

vilka omständigheter med en befattning förenade, regelbundet eller ofta

återkommande tjänsteresor kunna utföras mot kostnader, som understiga

de enligt resereglementet utgående ersättningarna, och lägre ersättningar

fördenskull kunna ifrågasättas. Utan vidare synes det härvid klart, att

där resorna äro begränsade till mindre tjänstgöringsdistrikt, vissa möjligheter

föreligga att vidtaga anordningar för nedbringande av levnadskost

naderna. Särskilt där samma platser regelbundet eller ofta besökas, torde

lägre kostnad för kost och logi kunna utverkas. Men även vunnen lokal

kännedom om näringsställen och nattkvarter samt förvärvade personliga

relationer komma härvid i betraktande. Synpunkter av nu antytt slag

hava legat till grund för den beträffande domänverkets personal vidtagna

kraftiga reduceringen av traktamentsersättningen. Detsamma torde hava

varit fallet vid begränsandet av berörda ersättning för i det föregående

omförmälda befattningshavare vid telegrafverket och statens vattenfallsverk.

Den undersökning, som i förevarande sammanhang verkställts rörande

frågan, i vad mån förutsättningar av ovan angiven art föreligga för generella

reduceringar av den i allmänna resereglementet fastställda traktamentsersättningen

beträffande andra grupper av befattningshavare än

dem, för vilka dylika reduceringar redan genomförts, har givit vid handen,

att så knappast är fallet. Härvid är att märka, att vid bedömandet

av befattningshavares möjligheter att nedbringa kostnaderna för tjänsteresor

hänsyn icke torde få tagas till den gästfrihet, varför vederbörande

på grund av sin tjänstutövning kunna bliva föremål. Att göra befattningshavare

till någon del beroende av dylik gästfrihet synes så mycket

mindre kunna ifrågakomma, som det måste anses vara en angelägenhet

av största vikt att förebygga varje anledning till misstanke om våld och

partiskhet vid tjänstutövningen.

Om således ytterligare generella traktamentsreduceringår icke torde

kunna motiveras ur de synpunkter, som legat till grund för de hittills

redan genomförda, skulle det emellertid kunna ifrågasättas, om icke dylika

reduceringar beträffande ett par större grupper befattningshavare äro

befogade av andra skäl. De grupper, som här åsyftas, äro lantbruksingenjörer

och lantmätare samt de befattningshavare (lantbruksstipendiater,

assistenter och tekniska bitriiden), som äro underkastade samma reseersättningsbestämmelser

som nämnda tjänstemän. Enligt de för hithörande

befattningshavare gällande bestämmelser i ämnet åligger det sakägare

att, där så påfordras och det utan avsevärda svårigheter kan ske, mot i

orten gängse pris tillhandahålla förrättningsmannen och hans tjänstebiträden

god husmanskost samt tjänligt husrum med ljus, värme och upppassning.

Uraktlåter sakägare detta, åligger honom att gälda ersättning

till vederbörande för den merkostnad, som denne styrker sig hava för

kost och husrum utgivit utöver honom tillkommande traktamentsersättning.

Det torde vara ofrånkomligt, att, i den män ifrågavarande, sakägarna

åliggande prestanda av dem utkrävas, möjlighet föreligger för befattningshavarna

att å den till dem utgående traktamentsersättningen tillgodogöra

sig viss besparing. Storleken av denna besparing torde väl i allmänhet

kunna antagas stå i direkt förhållande till traktamentsersättningens

storlek samt fördenskull bliva större för högre befattningshavare

än för lägre. Å andra sidan torde det förhålla sig så, att det förnämligast

Rihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt 31 häfl. (Nr 40.)

o

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

är de lägre befattningshavarna, som draga fördel av den här avsedda

bestämmelsen. Från lantbruks- och lantmäteristyrelserna hava icke några,

närmare upplysningar kunnat erhållas angående den utsträckning, vari

vederbörande befattningshavare begagna sig av förmånen i fråga. Det

torde emellertid vara berättigat att räkna med, att en reducering av traktamentsersättningarna

skulle föranleda ökad tillämpning av omförmälda

bestämmelse. Det tvång och den tunga, som ifrågavarande, sakägarna

åvilande skyldighet i viss mån torde anses innebära för dem, måste således

under angivna förutsättning antagas komma att göra sig gällande i ökad

grad. Redan med hänsyn till de betänkligheter, som ur denna synpunkt

kunna anföras mot en traktamentsreducering för hithörande befattningshavare,

förefaller det tveksamt om det kan vara lämpligt att gå in för er

sådan. Härtill kommer, att ifrågavarande befattningshavare, såsom i det

föregående omförmälts, äro underkastade bestämmelse om reducering av

traktamentsersättningen från och med 16:de dygnet vid längre tids vistelse

för en eller flera förrättningar på samma plats. Enligt sakens natur måste

en dylik bestämmelse spela en betydande roll inom de verksamhetsområden,

vilka det här gäller. Och detta just såvitt avser de (lägre) befattningshavare,

från vilkas sida utkrävande av ovannämnda sakägarna åliggande

prestationsskyldighet förnämligast lärer ifrågakomma. Det är nämligen

dessa befattningshavare, som utföra det väsentliga arbetet på marken

och därför äro bundna vid förrättningsorten för längre tid. Då omförmälda,

från och med 16:de dygnet inträdande reducering av traktamentsersättningen

uppgår till hälften för den, som är familjeförsörjare,

och till två tredjedelar för annan, lärer någon ytterligare reducering beträffande

nämnda tid få anses fullkomligt utesluten. Från vederbörande

myndigheters sida har fastmera uttalats önskemål om mildring i reduceringsbestämmelserna.

Som dessa emellertid, enligt vad i det föregående

angivits, ansluta sig till den princip, som i motsvarande hänseende kommit

till uttryck i nyare avlöningsbestämmelser, torde det ej böra ifrågakomma

att vidtaga någon ändring på denna punkt. Bibehållas berörda

bestämmelser oförändrade, synes å andra sidan betydelsen av en reducering

av traktamentsersättningen vid kortvariga förrättningar och under

de 15 första dygnen av förrättningar, som föranleda längre tids vistelse

på en och samma plats, ej oväsentligt minskas.

Ej heller beträffande andra grupper av befattningshavare synas giltiga

skiil föreligga för generella reduceringar av traktamentsersättningen.

Jag övergår härefter till frågan, i vad man reducering av ersättningen

kan genomföras för kortvariga eller till utsträckningen obetydliga tjänsteresor

eller vid av tjänsteresa föranledd längre tids vistelse på en och

samma ort.

Vad då först angår kortvariga resor, innehåller allmänna resereglementet

icke någon särbestämmelse beträffande sådana, utan förutsätter reglementet

tillämpning av samma ersättningsgrunder, oavsett vilken tid tjänsteresan

i varje särskilt fali tager i anspråk. I åtskilliga av ovan omförmälda

besparingsbestämmelser äro däremot mer eller mindre långtgående

inskränkningar stadgade i fråga om ersättningen vid dylika resor.

Till grund för dessa olika inskränkningar ligger givetvis den synpunkten,

att tjänsteresa, som föranleder endast kortare bortovaro från bostads- eller

tjänstgöringsorten, icke medför några särskilda kostnader för förrätt
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kuugl. Maj:Is proposition Nr 40.

ningsmannen. Antingen vallas icke någon som helst rubbning i befäl!

ningshavarens vanliga måltidsordning eller ock kan måltid utan olägenhet

förläggas till tid lore avresan eller efter återkomsten eller kost med

föras under resan. Och vad förrättning under nattetid beträffar, kan anlitande

av särskilt nattkvarter ställa sig onödigt.

Den synpunkt, som sålunda ligger bakom ovan åsyftade inskränkande

bestämmelser, synes äga den allmängiltighet, att tillräckliga skäl saknas

att över huvud begränsa tillämpningen av dylika bestämmelser till vissa

grupper av befattningshavare eller, såsom beträffande vissa grupper är

förhållandet, till tjänsteresor inom eget tjänstgöringsdistrikt. Här synes

med andra ord möjlighet erbjuda sig att i viss mån tillgodose det i det

föregående angivna önskemålet om ersättningarnas avpassande efter de

verkliga kostnaderna. Åt detta förhållande har ock uppmärksamhet ägnats

i vissa av de yttranden, som infordrats från myndigheterna angaende

enligt erfarenheten påkallade ändringar i det nu provisoriskt gällande

allmänna resereglementet.

Sålunda uttala sig lotsstyrelsen samt länsstyrelserna i Gotlands och

Örebro län för en nedsättning av traktamentsersättningen vid förrättning,

som icke påkallar bortovaro från bostads- eller tjänstgöringsorten under

längre tid än 6 timmar. Härvid föreslå lotsstyrelsen och länsstyrelsen i

Örebro län traktamentsersättningens begränsande till hälften av eljest

utgående belopp. I samma fråga anför statskontoret, att under den tid,

det provisoriska resereglementet varit gällande, med allt större styrka

för statskontoret framträtt det otillfredsställande i att helt dagtraktamente

utginge, oavsett om resan och förrättningen tillsammans tagit en helt

liten del av dagen i anspråk, ofta icke mer än 3 å 4 timmar eller mindre.

Så vore exempelvis fallet vid en mängd resor, som företoges från Stockholm

till närbelägna förrättningsställen såsom Drottningholm, Ulriksdal.

Uppsala m. fl. platser. Statskontoret hade kommit till den uppfattningen,

att i dylika fall halvt dagtraktamente borde utgöra fullt skälig

ersättning och att tidsbegränsningen för sådan ersättning lämpligen

borde bestämmas till högst 6 timmar. Samma fråga beröres vidare av länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län, som framhåller, hurusom genom motorfordonens

övertagande av trafiken det blivit möjligt för en förrättningsman

att snabbare, än tidigare kunnat ske, utföra en tjänsteresa. Då det

numera ofta förekomme, att hela resan icke toge i anspråk så lång tid,

att vederbörande behövde intaga måltid utanför hemmet och därmed grunden

för traktamentsersättningen försvunnit, ville länsstyrelsen ifrågasätta

införandet av en bestämmelse om, att traktamentsersättning icke skulle

utgå för förrättning, som, inberäknad resa fram och tillbaka, icke tagit

längre tid i anspråk än 4 timmar. Även länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar

sig för en efter tiden för förrättningen bestämd gräns beträffande rätten

till traktamentsersättning. En minimitid borde uppställas, varjämte eventuellt

även borde föreskrivas reduktion av traktamentsbeloppen för kortvarig

förrättning. Jämväl i fall, då förrättning eller resa sträckte sig

endast obetydligt över gräns emellan dag och natt, syntes reduktion av

traktamente böra föreskrivas. Att giva den, som avreste sent på kvällen

eller anlände på morgonen, fullt dagtraktamente vore ej överensstämmande

med grunden för rätten till traktamente.

Den närmare utformningen av en för införande i allmänna resereglementet

avsedd tidsbegränsningsbestämmelse kan, såsom det föregående

giver vid handen, ske på många olika sätt. Utöver de redan tillämpade

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

eller enligt det ovan anförda föreslagna möjligheterna må i detta sam

manhang jämväl omnämnas det, enligt vad inledningsvis berörts, till mig

överlämnade av kommunikationsverkens lönenämnd avgivna förslaget till

bestämmelser i fråga om ersättning för vissa tjänsteresor vid kommunikationsverken.

Enligt detta förslag skulle, bland annat, vid tjänsteresa

inom eget distrikt, vilken omfattat högst 48 timmar, i traktamentsersättning

utgå:

a) därest resan omfattat minst 4 men icke fullt 8 dagtimmar, hälften av

det i allmänna resereglementet för en resedag stadgade beloppet;

b) därest resan omfattat minst 8 men icke fullt 12 dagtimmar, tre fjärde

delar av nämnda belopp;

c) därest resan omfattat minst 12 dagtimmar, hela sagda belopp:

d) därest frånvaro från stationeringsorten räckt minst 2 sammanhängande

nattimmar, nattraktamente enligt resereglementet.

Därest resan varat kortare tid än 4 timmar, skulle intet dagtraktamente

utgå.

Vid tjänsteresa, varför enligt förberörda förslag fullt dagtraktamente

skulle utgå, skulle traktamente beräknas endast för den tid, varunder

vederbörande varit frånvarande från stationeringsorten, sålunda att frånvaro,

som räckt högst 18 dagtimmar, räknat från tiden för resans anträdande,

skulle ersättas med ett traktamente, frånvaro, som räckt mer än

18 men högst 36 dagtimmar, med två traktamenten samt frånvaro över 36

dagtimmar med. tre traktamenten. Såsom dagtid skulle jämväl räknas i

resetiden ingående nattid, för vilken nattraktamente ej utginge.

Ehuru några vägande invändningar icke synas kunna framställas mot

riktigheten av den tankegång, som ligger till grund för ovannämnda av

kommunikationsverkens lönenämnd upprättade förslag i angivna del,

torde dock — såsom också i däröver hörda myndigheters yttranden framhållits

— det ifrågasatta tidsbegränsningssystemet, sådant det i förslaget

utformats, få anses alltför invecklat för att kunna förordas till fastställelse.

I all synnerhet måste det anses av stor betydelse att vid ett eventuellt

införande av ett dylikt system i allmänna resereglementet däråt giva

den enklast möjliga utformning. Efter övervägande av olika på förevarande

fråga inverkande omständigheter har jag kommit till den uppfattningen,

att eu med hänsyn till samtliga här föreliggande intressen godtagbar

lösning av frågan skulle ernås genom en bestämmelse av ungefär

följande innehåll: Traktamentsersättning utgår ej för förrättning, som

endast krävt frånvaro från bostads- eller tjänstgöringsorten under högst

6 dagtimmar i följa. Dylik ersättning beräknas endast för den tid, var

under vederbörande varit frånvarande från bostads- eller tjänstgöringsorten,

sålunda att frånvaro, som räckt mer än 6 men högst 18 dagtimmar,

ersättes, med ett dagtraktamente, frånvaro, som räckt mer än 18 men högst

36 dagtimmar, med två dagtraktamenten etc.

Vidkommande härefter traktamentsersättning för förrättning, som äger

rum, inom visst kortare avstånd från bostads- eller tjänstgöringsorten,

innehåller allmänna resereglementet, såsom i det föregående erinrats, en

bestämmelse om reducering av dylik ersättning för sådan förrättning, varjamte

i vissa besparingsreglementen meddelats skärpta föreskrifter i berörda

avseende. Då sistnämnda sinsemellan avvikande föreskrifter torde

vara betingade av de vid respektive förvaltningsgren rådande säregna förhållandena

samt större betydelse lärer böra tillmätas den för förrättningen

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majds proposition Nr 40.

använda tiden än dt;t mellan förrättnings- och bostads-, respektive tjänstgöringsorten

liggande avståndet, synas tillräckliga skäl ej föreligga att

härutinnan meddela andra föreskrifter än som sålunda redan gälla.

Återstår sa frågan om reducering av traktmnentserstittningen vid längre

tids vistelse å en och samma plats. Såsom i det föregående framhållits,

var vid framläggandet för riksdagen av det förslag i ämnet, som legat till

grund för 1925 års allmänna resereglemente, utgångspunkten den, att de i

nyare avlöningsbestämmelser införda reglerna angående reducering av

vid tjänsteutövning a plats utom den vanliga tjänstgöringsorten utgående

tjänslgöringstraktamonte utan vidare vore tillämpliga även på de under

nämnda avlöningsbestämmelser lydande befattningshavarnas tjänsteresor.

På grund härav och då det icke ansågs av omständigheterna påkallat att

meddela dylika föreskrifter för befattningshavare vid oreglerade statsinstitutioner

samt eu dylik avknappning av traktamentsersättningen därtill

icke syntes lämplig beträffande sådana förrättningmän, vilka för sitt

arbete icke åtnjöte annan gottgörelse än traktamente, upptogs icke någon

bestämmelse därom i allmänna resereglementet. I vissa av de utfärdade

besparingsreglementena har däremot, på sätt den föregående redogörelsen

giver vid handen, så skett.

Erfarenheten har nu visat, att olika meningar yppats angående de i förenämnda

avlöningsbestämmelser ingående reduktionsreglernas tillämplighet

å tjänsteresor. I detta avseende må här hänvisas till riksdagens revisorers

berättelse om den år 1927 av dem verkställda granskningen (Del I

sid. 164 och 165 och Del III sid. 136—139). Av berörda anledning och då

de sakliga skäl, som uppbära reduktionsreglerna i sagda avlöningsbestämmelser

och som legat till grund för motsvarande reglers upptagande i

vissa resebesparingsreglementen, synas äga full giltighet beträffande befattningshavares

tjänsteresor i allmänhet, synas, till vinnande av enhetlighet

i förevarande hänseende, bestämmelser i angiven riktning böra upptagas

i allmänna resereglementet. Den omständigheten, att vissa förrättningsmän

för sitt arbete icke åtnjuta annan gottgörelse än traktamente,- torde icke böra utgöra hinder för en dylik åtgärd. Dels torde nämligen

frågan för dessa förrättningsmäns vidkommande i stort sett sakna aktualitet,

dels står ju möjligheten öppen att i förekommande undantagsfall genom

särskilda bestämmelser reglera saken på annat sätt.

Även övriga ovan ifrågasatta inskränkningar i rätten till traktamentsersättning

kunna naturligtvis tänkas föranleda särbestämmelser beträffande

sistnämnda kategori befattningshavare. Den tankegången, att hithörande

befattningshavares ersättning kunde behöva regleras genom särskilda

bestämmelser, kom ock, såsom av det föregående framgår, till uttryck

i 1927 års riksdagsskrivelse i ämnet. Däri framhölls nämligen önskvärdheten

av, att, bland annat, en undersökning komme till stånd, i vad

mån det kunde anses lämpligt att ur resereglementet helt och hållet utbryta

sådana grupper av befattningshavare, för vilka traktamentsersättningen

jämväl kunde anses i ATiss mån innefatta ersättning för det under

förrättningen utförda arbetet. De befattningshavare, som härmed åsyftas,

torde utgöras av nämndemän, ledamöter i ägodelningsrätt, gode män vid

vissa förrättningar, ordförande och ledamöter i vissa nämnder och dylikt.

Frågan, huruvida traktamentsersättningen för dessas vidkommande innefattar

gottgörelse för utfört arbete, torde böra besvaras olika allt eftersom

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

vederbörande är tillförsäkrad traktamentsersättning, oavsett om förrättningen

äger rum utom eller inom hans egen bostadsort, eller dylik ersättning

i enlighet med allmänna resereglementets bestämmelser tillkommer

vederbörande allenast vid förrättning utom bostadsorten och på visst minimiavstånd

från denna. Endast i förstnämnda fall torde traktamentsersättningen

kunna anses innefatta gottgörelse för det under förrättningen

utförda arbetet. Då emellertid allmänna resereglementets bestämmelser

bär icke lära vara tillämpliga i vidare mån, än särskild föreskrift därom

meddelats, synes man böra bortse från dessa fall vid avfattningen av

nämnda reglemente. Ehuru traktamentsersättningen beträffande befattningshavare,

vars enda gottgörelse för en förrättning utgöres av ersättning

för därav föranledda resor och frånvaro från bostadsorten, måste anses

hava en annan karaktär än i nyssberörda fall, föreligger tydligen intet

hinder att jämväl beträffande sådan befattningshavare meddela särbestämmelser

i förevarande hänseende. I vad mån så kan anses påkallat,

torde böra ankomma på de myndigheter, till vilkas förvaltningsområden

förrättningarna höra, att i första hand bedöma. Till vilket resultat man

härvidlag än må komma, på allmänna resereglementets innehåll torde det

icke böra öva något inflytande.

2. I fråga om resekostnadsersättning.

De föreskrifter, som, enligt vad av det föregående framgår, i syfte att

nedbringa resekostnadsersättningen meddelats för befattningshavare vid

vissa verk torde i det stora hela vara betingade av sådana i de olika fallen

föreliggande särskilda förhållanden, som icke alls eller åtminstone icke i

samma grad motivera motsvarande föreskrifter på andra håll. Undantag

härifrån bildar givetvis den vid domänverket i viss utsträckning tillämpade

anordningen med s. k. fasta respenninganslag. Denna anordning är

avsedd att beträffande resekostnadsersättningen fylla samma uppgift som

de i det föregående avhandlade särskilda reseanslagen i fråga om reseersättningen

i dess helhet. I den mån svårigheter göra sig gällande att för

olika befattningshavare fastställa bestämda reseanslag, torde motsvarande

hinder möta att för dem utmäta särskilda respenninganslag. Därest emellertid

frågan om särskilda reseanslag för olika grupper av befattningshavare

anses förtjänt att tagas under närmare övervägande, torde detta

övervägande böra och komma att avse jämväl spörsmålet om utvidgad användning

av fasta respenninganslag.

En fråga, som i förevarande sammanhang är av betydelse, är frågan om

skyldighet att använda omnibus såsom färdmedel och om resekostnadsersättningens

beräknande härvid. Enligt gällande allmänna resereglemente

föreligger icke sådan skyldighet. Därest nämnda färdmedel emellertid

begagnas, utgår ersättning härför såsom för :>annat färdsätt», d. v. s.

med 30 öre per kilometer. Såsom närmare framgår av Kungl. Maj:ts proposition

nr 195/1927 (sid. 15—17 samt 21 och 28), föreslog Kungl. Maj:t omnibus

till införande såsom färdsätt vid framläggande av förslag till resereglemente

såväl år 1925 som år 1927. Härvid förutsattes skyldigheten att

anlita detta färdsätt begränsad till de fall, då förrättningsmannen samma

dag han avreser från en ort dit återkommer. Ersättningen skulle enligt

1925 års förslag beräknas till avgift för 2 platser och enligt 1927 års förslag

till avgift för 1 plats samt 10 öre per kilometer. I de. enligt vad i det

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr it).

föregående nämnts, från myndigheterna infordrade yttrandena angående

erforderliga ändringar i 1927 års resereglemente liar nu upptagande av omnibus

bland färdsätten påyrkats av generaltullstyrelsen, kammarrätten,

riksräkenskapsverket och byggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna i Stockholms,

Jönköpings, Kristianstads, Malmöhus och Örebro län. Härjämte

har vattenfallsstyrelsen föreslagit omnibus såsom färdsätt vid färder

inom planlagda områden. Däremot har statskontoret, som tidigare framfört

yrkande pa upptagande av omnibus bland färdsätten, med hänsyn till

den avvisande ställning riksdagen i denna fråga intagit, nu ansett sig böra

avstå från att förnya nämnda yrkande. Med avseende å skyldigheten att

använda omnibus förutsätta de myndigheter, som yttrat sig härom, enahanda

begränsning, som föreslogs i 1927 års proposition; doek att länsstyrelsen

i Örebro län i stället ifrågasätter den begränsningen, att dylik skyldighet

skulle giilla färd till plats, belägen på kortare avstånd från stads

eller annat samhälles planlagda område än förslagsvis 5 eller 10 kilometer.

I fråga om ersättningen för omförmälda färdsätt ansluta sig riksräkenskapsverket

samt länsstyrelserna i Jönköpings och Örebro län till 1927 års

förslag, medan generaltullstyrelsen och länsstyrelsen i Kristianstads län

föreslå ersättningens bestämmande till avgift för 1 plats samt länsstyrelsen

i Stockholms län förordar tillämpning av sistnämnda ersättning för

färd inom planlagt område samt 20 öre för kilometer för färd utom dylikt

område.

Därest reseersättningsbestämmelserna anordnas på sätt under avdelningen

om befattningshavares rätt att företaga tjänsteresor föreslagits

och ersättningarna alltså i görligaste mån avpassas efter de verkliga kostnaderna,

ökas givetvis befogenheten av yrkandena om upptagande av omnibus

bland de i allmänna reseregleinentet särskilt omnämnda färdsätten.

Ur samma synpunkt skulle väl ock starka skäla tala för obegränsad skyldighet

att begagna dylikt färdsätt och för ersättningens bestämmande till

avgift för 1 plats. Med hänsyn till vad i 1927 års proposition i hithörande

delar anförts torde det emellertid vara lämpligast att — åtminstone för

närvarande — härutinnan följa nämnda proposition. I så fall synes emellertid,

såsom i samma proposition förutsattes, en blivande bestämmelse i

ämnet böra förbindas med ett förbehåll om rätt för vederbörande myndighet

att, beträffande skyldigheten att använda nämnda färdsätt, för viss resa

eller särskilda slags resor meddela längre gående föreskrifter, än allmänna

resereglementet innehåller. I sistnämnda avseende må nämnas, att det för befattningshavare

vid telegrafverket gällande besparingsreglementet i anslutning

till den i det föregående berörda föreskriften om resekostnadsersättningens

utgående med verkliga kostnaden till viss personal jämväl

upptager ett stadgande av innebörd, att omnibus skall användas i den utsträckning,

som betingas av telegrafverkets intressen. För den händelse

att bestämmelser i ovan angiven riktning införas i allmänna resereglementet,

bör givetvis eu undersökning genom vederbörande myndigheter

äga rum, huruvida och i vad mån en i reglementet intagen begränsning

av skyldigheten att använda omnibus bör för dem underlydande befattningshavares

tjänsteresor modifieras.

Skulle åter kraven på införande av omnibus bland de i allmänna resereglementet

upptagna särskilda färdsätten, i trots av nu och tidigare till

stöd därför anförda skäl, allt fortfarande lämnas utan beaktande, torde, på

sätt av generaltullstyrelsen i förevarande sammanhang antytts, frågan böra

lösas genom särskilda föreskrifter för olika verk.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

3. Sammanfattning.

Det ovan under förevarande avdelning anförda kan helt allmänt sammanfattas

så:

I fråga om traktamentsersättning synas förutsättningar saknas för generella

reduceringar av beloppen beträffande andra grupper av befattningshavare

än dem, som redan äro underkastade sådana; däremot äro

vissa inskränkningar i ersättningsrätten och speciella reduceringar av beloppen

möjliga och befogade för alla grupper. Med avseende å resekostnadsersättning

är förhållandet i viss mån detsamma.

De åtgärder till nedbringande av statens kostnader för tjänsteresor, som

sålunda befunnits möjliga och befogade, böra hänföras till allmänna resereglementet.

Därest emellertid denna ståndpunkt underkännes, bör en undersökning

äga rum rörande frågan, i vad mån förefintliga speciella resereglementen

böra i hithörande avseenden jämkas eller nya dylika föreskrifter

böra tillkomma.

Om besparingsbestämmelser i ovan angiven utsträckning införas i allmänna

resereglementet, kommer detta givetvis att medföra, att de avsevärda

olikheter, som de nu förefintliga besparingsreglementena sinsemellan

förete, i ej obetydlig mån bortfalla och större enhetlighet på förevarande

område inträder. I väsentliga stycken sammanhänga dock nämnda

olikheter med de för skilda grupper av befattningshavare rådande växlande

tjänsteförhållandena och torde likformiga bestämmelser därför få

anses uteslutna. Innan frågan om det allmänna resereglementets utformning

blivit för längre eller kortare tid framåt avgjord, torde det få anses

ändamålslöst att närmare ingå på nu berörda spörsmål och alltså till detaljgranskning

upptaga de speciella besparingsreglementena. I sinom tid

torde vederbörande myndigheter böra erhålla i uppdrag att, var för sin

verksamhetsgren, avgiva förslag till de ändrade eller nya besparingsreglementen,

som må kunna föranledas av statsmakternas ståndpunktstagande

till det allmänna resereglementet.

Samtliga i anledning av utredningen till mig överlämnade framställningar

biläggas härjämte.

Stockholm den 31 december 1928.

KARL LEVINSON.

V. Arvidsson.

Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1929.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. SU 1929:71 Utlåtande i anledning av Kungl. Mai ds proposition med förslag till allmänt resereglemente jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten