Angående avskaffande av lastpenningarna
1929-02-01 · 32 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 28 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1929:44, Angående avskaffande av lastpenningarna
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kun yl. Maj ris proposition Nr 44.
Kl* 44.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående avskaffande av
lastpenningarna; given Stockholms slott den 1 februari 1929.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj ds
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Vilhelm Lundvik.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 1 februari 1929.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,
Lindskog, Bissmark, Johansson.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
departementschefen, statsrådet Lundvik:
»Genom beslut av Kungl. Maj:t den 26 september 1921 anbefalldes kommerskollegium
att verkställa utredning rörande möjligheten och lämpligheten
av en omläggning av nuvarande system för beräknandet och uppbörden
av allmänna sjöfartsavgifter — med undantag av lotsavgifter jämte
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 3i höft. (Nr ii.) 1
Kommerskollegii
skrivelse
den 4
augusti 1928.
Kungl. Maj it s
beslut den 26
oktober 1928.
2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 44.
hem vägser sättning — ävensom i samband därmed i vad mån och på vad
sätt lättnad i de till staten utgående eller till statsmyndigheter redovisade
dylika avgifter kunde beredas fartyg vid resor mellan frihamn och utrikes
ort, samt att till Kungl. Maj:t inkomma med det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Tillika bemyndigade Kungl. Maj:t kommerskollegium att
för ändamålet tillkalla högst tre sakkunniga personer.
Den 24 november 1922 förordnade Kungl. Maj:t, att nämnda utredningsarbete
skulle från och med den 1 januari 1923 vila och därefter icke utan
Kungl. Maj:ts särskilda medgivande återupptagas.
Sedan Kungl. Maj:t därefter den 13 juni 1924 förklarat, att utredningsarbetet
ifråga skulle så skyndsamt som möjligt återupptagas, tillkallade
kollegium den 23 september samma år tre andra personer att såsom sakkunniga
biträda vid utredningen. Dessa sakkunniga, vilka antogo namnet
Sjöfartsavgiftssakkunniga av 1924, avgåvo efter verkställd utredning den
23 mars 1927 ett betänkande med förslag angående sjöfartsavgifter.
De förslag, som framläggas i detta betänkande, innebära en vittgående
omreglering av de nuvarande sjöfartsavgifterna, vartill bland annat skulle
höra en stark reducering av fyr- och båkavgiften. Men härjämte hava de
sakkunniga även såsom eget förslag upptagit ett gammalt önskemål från
sjöfartens sida, som vid mångfaldiga tillfällen varit föremål för statsmakternas
prövning, nämligen lastpenningarnas fullständiga avskaffande.
I skrivelse den 4 augusti 1928 framhöll kommerskollegium, jämte anmälan
att kollegium införskaffat vissa vederbörandes yttranden över de sakkunnigas
förslag, att kollegium funnit läget i fråga om de i betänkandet omhandlade
spörsmålen vara sådant, att det icke utan vidare medgåve ett
slutligt ståndpunktstagande till vissa viktiga huvudpunkter i det framlagda
förslaget. Detta gällde särskilt de föreslagna nya grunderna för beräkning
av fyr- och båkavgiften m. m., för vilkas bedömande det syntes nödvändigt
att under ett års tid föranstalta en provdebitering på sätt Svenska hamnförbundet
ansett erforderligt med avseende å den föreslagna hamnavgiften
för fartyg.
I anledning av kommerskollegii berörda skrivelse har Kungl. Maj:t den
26 oktober 1928 beslutat en dylik provdebitering.
Med hänsyn till vad sålunda förekommit lärer det få anses uteslutet att
frågan om sjöfartsavgifterna i hela dess vidd kan komma att lösas under
den närmaste tiden. Sannolikt kan detta icke ske förrän tidigast vid 1931
års riksdag. Vid sådant förhållande, och i anslutning till ett av kominerskollegium
och generaltullstyrelsen den 8 november 1928 avgivet förslag,
vartill jag senare skall återkomma, har jag ansett mig redan nu böra
underställa Kungl. Maj:t frågan om ett genomförande av de sakkunnigas,
förslag i vad angår lastpenningarnas avskaffande.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 44. 3
Innan jas ingår på eu redogörelse för de skäl, som av föreniimnda sakkunniga
anförts till stöd för lastpenningarnas definitiva avskaffande, ävensom
för ämbetsverkens i nyssnämnda utlåtande framställda förslag, skall
jag tillåta mig att lämna dels, med utgångspunkt från de sakkunnigas betänkande,
en kortfattad historik rörande lastpenningfrågan, dels ock en översikt
över gällande bestämmelser i fråga om nämnda umgäld. I övrigt får jag
i detta avseende hänvisa till Kungl. Maj:ts propositioner i ämnet 1922:
nr 188, 1924: nr 108 och 1927: nr 4(5 ävensom riksdagens skrivelse 1927:
nr 72.
Lastpenningarna tillkommo i mitten av 1600-talet. Från att ursprungligen
hava influtit till »amiralitetsarmbössan» och såmedelst på visst sätt kommit
sjöfartsnäringen till nytta, övergingo lastpenningarna så småningom till att
utgöra en verklig skatt på fartygen, vilken närmast hänfördes till tullavgifterna.
Sedan år 1770 äro bestämmelserna om lastpenningarna intagna
i tullförfattningarna; de ingå bland statsinkomsterna och äro i riksstaten
uppförda såsom tillhörande bevillningen.
Frågan om lastpenningarnas avskaffande har upprepade gånger varit å
hane i form av såväl propositioner till och motioner i riksdagen som framställningar
och förslag från kommittéer och från intresserade sjöfartskretsar.
Första gången skedde det genom motion vid 1840/1841 års riksdag. Motionsvis
har sammanlagt icke mindre än nio gånger sedan nyss angivna tid yrkats
på avskaffande av denna umgäld. Från Kungl. Majds sida blev förslag i
samma riktning förelagt 1872 års riksdag. Propositionen tillstyrktes av
bevillningsutskottet men blev av riksdagen avslagen. Detta synes hava
berott därpå att frågan sammankopplades med det då aktuella spörsmålet
om grundskatternas samt rustnings- och roteringsbesvärens avskrivning.
Kamrarna följde en reservationsvis framförd uppfattning, att lindringar i
andra skatter än lastpenningarna vore i lika hög grad om ej ännu mera
av omständigheterna påkallade. Samma skäl föranledde avslag å en proposition
till 1883 års riksdag angående nedsättning av lastpenningarna från 14
till 10 öre per ton. En dylik nedsättning åstadkoms emellertid efter ny proposition
i ämnet vid 1885 års riksdag.
Behandlingen av motioner vid 1893 och 1895 års riksdagar angående lastpenningarnas
avskaffande erbjuder särskilt intresse därigenom, att bevillningsutskottets
majoritet vid båda tillfällena tillstyrkte en successiv avskrivning
av denna umgäld under tio år, en hemställan som blev av riksdagen vid
båda tillfällena avslagen först efter gemensam votering. Den segrande uppfattningen,
som företräddes av reservanter inom bevillningsutskottet samt
av första kammaren, synes i huvudsak hava grundats därpå, att lastpenningarnas
avskaffande icke ansåges skola praktiskt taget medföra någon
fördel för rederinäringen och att en dylik åtgärd i varje fall mera skulle
gagna utländska än svenska fartyg.
Beträffande utvecklingen före sekelskiftet i nu förevarande avseende må
Historik
rörande lastpenningarna.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 44.
i övrigt hänvisas till den utförliga historik, som finnes lämnad i handelsoch
sjöf artskommitténs år 1900 avgivna betänkande V om sjöfartsavgifter.
Majoriteten inom nämnda kommitté föreslog för sin del omedelbart avskaffande
av lastpenningarna. Minoritetens skäl mot en sådan åtgärd grundades
i första hand på den omständigheten, att kommittén framlade vissa
förslag till sjöfartens befrämjande, vilkas genomförande skulle åsamka statsverket
kostnader. Staten borde därför icke avhända sig den inkomst, som
lastpenningarna lämnade. För övrigt kunde det enligt minoritetens mening
icke ådagaläggas, att lastpenningarnas avskaffande skulle bereda några
fördelar för den svenska sjöfarten i konkurrensen med den utländska. Det
ifrågasattes också, huruvida den genom avgiftens avskaffande eventuellt
uppkommande fraktminskningen skulle i övervägande grad komma svenska
intressen tillgodo.
Kommerskollegium och generaltullstyrelsen anslöto sig i utlåtande den 12
februari 1901 till den uppfattning, som företräddes av kommitténs minoritet.
Från Kungl. Maj:ts sida föranledde förslaget ingen vidare åtgärd.
I gemensamt utlåtande den 1 mars 1912 angående framställningar från
Sveriges redareförening och handelskammaren i Gävle om lastpenningarnas
avskaffande uttalade kommerskollegium och statskontoret, bland annat, att
lastpenningarna vore en objektskatt, närmare bestämt en direkt produktionsskatt,
och såsom sådan den enda kvarstående av de i vårt land sedan äldre
tider förefintliga direkta produktionsskatterna, bland vilka erinrades om
grundskatterna, tackjärnstionden, hammarskatten och övrig bergverkstionde
samt kvarn- och sågtionde. Ämbetsverken erinrade om att den omgestaltning
till överensstämmelse med en nyare tids åskådningssätt och samhällsförhållanden,
som skatteväsendet såväl i Sverige som i ett flertal andra
länder under senare år undergått, hade medfört, att objektskatterna såsom
delar av statens skattesystem i allt större omfattning utbytts mot inkomstskatter
och personliga förmögenhetsskatter. Det vore icke att undra över
att målsmännen för den näring, som drabbades av den enda ännu kvarstående
direkta produktionsskatten — lastpenningarna — skulle känna denna
som en orättvisa.
Icke sällan hade, enligt vad ämbetsverken vidare anförde, mot de från
redarhåll anförda klagomålen mot lastpenningarna framhållits, att denna
avgift i själva verket icke i sista hand bures av rederinäringen utan inginge
som eu konstant faktor i redarnas fraktkalkyler och sålunda ytterst
drabbade den fraktade varan. Detta påstående ansågo ämbetsverken icke
kunna göra anspråk på allmängiltighet. Givetvis förefunnes hos redarna en
strävan att på befraktarna överflytta avgiften i fråga, men i vad mån denna
-strävan kunde vinna sitt mål, berodde uppenbarligen på de allmänna förhållandena
på fraktmarknaden i varje givet ögonblick. Ur finansteoretisk
synpunkt kunde en dylik överflyttning, i den mån den förekomme, icke
anses ägnad att utgöra ett försvar för avgiftens bibehållande, ty genom densamma
komme avgiften att verka på samma sätt som en tull på de
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 44. !)
varor, vilka den drabbade, oavsett om dessa varor i och för sig vore tullfria
eller redan belagda med högre eller lägre tilllsatser, alltså som en beskattning
på varuutbytet, vilken rättfärdigades av varken finansiella eller
nationalekonomiska hänsyn.
Emellertid tillstyrkte ämbetsverken likväl icke lastpenningarnas avskaffande
av det skäl, att borttagandet av denna umgäld i avsevärd mån skulle komma
utländska rederiföretag till godo. Ett oavvisligt krav vore doek, att åtgärder
vidtoges för beredande av ersättning i någon form åt den svenska sjöfartens
idkare för de olägenheter och förluster, som genom ifrågavarande beskattning
tillfogades dem. Ämbetsverken förordade därför, att åtminstone större
delen av lastpenningeintäkten bleve använd till ändamål, av vilka den svenska
sjöfartsnäringen hämtade direkt nytta.
Frågan om lastpenningarna hade behandlats även av 1907 års skeppsmätningssakkunniga,
som i sitt den 30 september 1911 avgivna betänkande ifrågasatte,
huruvida det icke i samband med införande av den engelska regeln
för skeppsmätning vore ett lämpligt tillfälle att fortgå i riktning mot lastpenningarnas
successiva avskrivning. De sakkunniga föreslogo, att avgiften
icke skulle höjas, ehuru fartygens nominella tontal bleve reducerat, om den
engelska regeln infördes.
I häröver avgivet gemensamt utlåtande den 18 maj 1912 av kommerskollegium
och generaltullstyrelsen åberopade kollegium nyssnämnda den 1
mars 1912 avgivna yttrande. Generaltullstyrelsen instämde däri och framhöll
det billiga uti, att lastpenningarna disponerades för bestridande av
framtida ökade kostnader för fyr- och båk- samt lotsväsendet. Dock ansåg
sistnämnda ämbetsverk, att lastpenningarna, även om vederlag i någon form
icke kunde beredas den svenska sjöfarten för denna beskattning, likväl icke
borde avskaffas.
Skeppsmätningssakkunnigas ifrågavarande förslag har icke blivit föremål
för vidare behandling.
I samband med återgivandet av dessa under år 1912 gjorda uttalanden
må även framhållas, att eu riksdagsmotion rörande lastpenningarnas avskaffande,
vilken väcktes samma år, blev av bevillningsutskottet avstyrkt
med den motiveringen, att utskottet ansåge sig hava skäl förmoda, att saken
redan vore föremål för regeringens uppmärksamhet.
I samband med frågan om inrättande av frihamnar i Sverige hade från
första början yrkats på avgiftslindringar för frihamnarnas vidkommande.
Beträffande lastpenningarna föreslog sålunda redan 1894 års frilagersoeh
frihamnskommitté, att i första rummet denna umgäld skulle avskaffas
icke blott i vad rörde fartygstrafiken i frihamn utan i allmänhet.
Då planerna på frihamnars inrättande stodo inför sitt realiserande, framfördes
detta yrkande på nytt. I utlåtanden den 16 december 1919 och den
13 mars 1920 över en framställning från styrelsen för Malmö frihamnsaktiebolag
uttalade sig sålunda först generaltullstyrelsen samt därefter
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr. 44.
kommerskollegium och statskontoret för lastpenningarnas avskaffande. De
sistnämnda båda ämbetsverken frånföllo därvid uttryckligen sitt tidigare
framförda förslag om att lastpengarna borde användas till ändamål av direkt
nytta för den svenska sjöfarten samt hemställde i stället om avgiftens
omedelbara slopande. Den av Malmö frihamnsaktiebolag framförda uppfattningen
att lastpenningarnas bibehållande innebure en avgjord olägenhet för
bedrivande av transithandel över svensk frihamn ansågo ämbetsverken äga
fullt fog. Därest det vore ofrånkomligt, att åt lotsverket bereddes ökade medelstillgångar
för nöjaktig utveckling och nödvändigt vidmakthållande av säkerhetsanstalterna,
vore den mest naturliga och riktiga utvägen att höja fyroch
båkavgiften.
Det var nyssnämnda framställning från Malmö frihamnsaktiebolag, som
närmast gav anledning till igångsättande av en utredning rörande möjligheten
av en omläggning av nuvarande system för beräknandet och uppbörden
av allmänna sjöfartsavgifter. De för ändamålet först tillkallade
sakkunniga hade främst att yttra sig om provisoriska avgiftslättnader för
frihamnarna. I sådant hänseende föreslogo de sakkunniga i utlåtande den 4
februari 1922 bland annat, att lastpenningarna borde för hela riket definitivt
avskaffas. Härtill anslöt sig kommerskollegium under åberopande av
det ovannämnda utlåtandet den 13 mars 1920. För den händelse en dylik
åtgärd av statsflnansiella eller av andra skäl icke skulle anses då böra
ifrågakomma, ansåg kollegium i varje fall vissa lättnader i denna umgälds
utgående böra åvägabringas. I enlighet med hemställan av statskontoret,
som i den dåvarande budgetära situationen icke ansåg sig kunna förorda
lastpenningarnas fullständiga slopande, anslöt sig Kungl. Maj:t till det av
kommerskollegium alternativt framlagda förslaget om lindringar i fråga om
lastpenningarna. Icke heller riksdagen ansåg yrkandet om lastpenningarnas
fullständiga avskaffande böra av statsflnansiella skäl vinna bifall. Däremot
fann riksdagen förslaget om avgiftslättnader väl avvägt särskilt med hänsyn
till syftet att främja den svenska frihamnsinstitutionens utveckling.
Bestämmelser i ämnet utfärdades genom förordning den 19 maj 1922. Däri
medgivna lättnader innefattade avgiftsbefrielse i följande hänseenden:
1) för den del av den avgiftspliktiga dräktigheten, som överstege 1,500 ton;
2) sedan under samma kalenderår lastpenningar erlagts av maskindrivet
fartyg eller lastpråm sex gånger och av segelfartyg fyra gånger;
3) för förnyad inklarering på vissa villkor efter avstickareresa, företagen
efter det fartyget ankommit från ort bortom linjen Islands västkust
—Kap Finisterre;
4) för förnyad utklarering på vissa villkor efter avstickareresa, sedan utklarering
först ägt rum till ort bortom linjen Islands västkust—Kap Finisterre
;
5) för fartyg, som anlöpte enbart frihamn.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 44. <
Nämnda förordning av den 19 maj 1922 var, i likhet med dem samma
dag utfärdade förordningen angående befrielse i vissa fall från erläggande
av fyr- och båkavgift, av provisorisk natur och utlöpte den 30 juni 1924.
Den 2 maj 1924 utfärdades emellertid nya förordningar i båda dessa ämnen
(nr 104 respektive nr 105) att gälla till och med den 30 juni 1927. Härvid
hade i fråga om lastpenningarna vidtagits vissa tillägg till och jämkningar
i de förut gällande bestämmelserna. Sålunda slopades medgivandet om
avgiftsfrihet vid in- eller utklarering efter avstickareresa, enär ifrågavarande
lättnad visat sig vara av mindre betydelse, varjämte bestämmelserna i ämnet
varit synnerligen svårtolkade. Vidare föreskrevs, att avgiftsbefrielsen föi
den del av dräktigheten, som överstege 1,500 ton, finge tillgodonjutas undei
ett och samma kalenderår först efter det lastpenningar erlagts en gång enligt
bestämmelserna i tulltaxeförordningen. Skälet härtill var, att den angivna befrielsegrunden
i sin tidigare utformning i allt för hög grad gynnat utländska
fartyg. Beträffande avgiftsbefrielsen för frihamnstrafiken företogs en viss
omformulering av föreskrifterna i förtydligande syfte.
Genom förordningar den 14 april 1927, nr 103 och 104, har åt ovannämnda
förordningar den 2 maj 1924 förlänats förlängd giltighet till och
med den 30 juni 1929.
De nu gällande huvudsakliga föreskrifterna om lastpenningar återfinnas Gällande
. , . j n . • i «-* i bestämmelser
i § 14 i förordningen med tulltaxa för inkommande varor den 9 juni 1911 om |a8tpen
(nr
80) samt i meranämnda förordning den 2 maj 1924 (nr 104) angående ningar.
befrielse i vissa fall från erläggande av lastpenningar.
Huvudbestämmelserna äro av följande lydelse:
''Lastpenningar till Kungl. Maj:t och kronan erläggas vid resor mellan
Sverige och utrikes ort och utgå till lika belopp av svenska som av främmande
fartyg med 10 öre för varje ton av fartygets avgiftspliktiga dräktighet
enligt gällande mätbrev. De betalas under loppet av ett kalenderår
sålunda:
a) vid inkommande första resan och vid förnyat inkommande, när fartyget
innehar last samt större eller mindre del därav lossar, och må härvid
jämväl såsom barlastat anses fartyg, då dess last uppgår till mindre än en
tiondel av fartygets avgiftspliktiga dräktighet; skolande vid beräkning härav
eu ton anses motsvara för varor, som i fartygets skeppshandlingar äro upptagna
i volym, 2.8 3 kubikmeter och för varor, som äro upptagna i vikt,
1,360 kilogram; samt
b) vid utgående allenast första resan.
Då lossning och lastning på flera ställen ägt rum, erläggas lastpenningar
endast å första lossnings- eller lastningsstäliet, därom bevis på märkrullan
•eller passet meddelas.
Från lastpenningars erläggande befrias:
8
Kungl, Maj:ts proposition Nr 44.
fartyg, med eller utan destination till svensk hamn, som inkommer
och åter utgår i barlast;
fartyg, som, under resa utrikes orter emellan, anlöper svensk hamn och
där endast avlämnar eller mottager passagerare jämte deras effekter
eller ock endast avlastar gods i annat fartyg för export;
fartyg, som av tvingande orsaker eller till inhämtande av order för
vidare resa anlöper svensk hamn och där icke verkställer lossning
och icke heller företager annan lastning än av förnödenheter för besättning,
medförda resande och fartyg;
fartyg, som i följd av liden sjöskada, varom sjöförklaring avgives,
anlöper svensk hamn och där lossar sin last samt efter verkställd
reparation densamma åter intager och utför;
fartyg, som av nyss omförmälda anledning lossar sin last och densamma
till större eller mindre del försäljer, då sådan försäljning inskränkes
till vad för bestridande av reparationskostnaderna bevisligen erfordrats;
samt
fartyg, som, under resa mellan utrikes orter, i svensk hamn lossar eller
lastar varor till högst fjärdedelen av fartygets lastdräktighet, för beräknande
varav fartygets skeppshandlingar skola tjäna till grund.
1 alla dessa fall skall dock fartygets befälhavare ställa sig till efterrättelse
de i tullstadgan givna föreskrifter om anmälan hos närmaste tullbetjänt ävensom
om märkrullans avlämnande samt i tillämpliga delar jämväl iakttaga
vad i nämnda stadga tinnes anbefallt rörande uttagande av tullpass.’
Den intill utgången av juni månad innevarande år förlängda förordningen
av den 2 maj 1924 angående befrielse i vissa fall från erläggande av lastpenningar
lyder sålunda:
Förordningen ''Lastpenningar, varom stadgas i § 14 av förordningen den 9 juni 1911
erli924 aJ me(i tulltaxa för inkommande varor (nr 80), skola för fartyg, för vilket
under ett kalenderår lastpenningar enligt sagda författningsrum erlagts en
gång, därefter under samma år icke utgå för den del av fartygets avgiftspliktiga
dräktighet, som överstiger 1,500 ton.
I övrigt skola från er läggande av lastpenningar vara befriade — förutom
fartyg, som på grund av bestämmelserna i ovannämnda författningsrum
åtnjuta dylik befrielse —
dels fartyg, för vilket under samma kalenderår erlagts lastpenningar sex
gånger, där fråga är om maskindrivet fartyg eller lastpråm, och fyra gånger,
där fråga är om segelfartyg;
dels och i frihamn,
fartyg, som från utrikes ort, direkt eller efter anlöpande av frihamn,
ankommer till sådan hamn och därifrån avgår till utrikes ort, direkt eller
med anlöpande av annan frihamn, ävensom
fartyg, som, i andra fall än nyss sagts, vid inkommande resa lossar last
enbart i frihamn eller vid utgående resa intager last enbart i sådan hamn.’
K ii it yl. Muj ris proposition År 44. 9
Slutligen ma anmärkas, att avgiftsfrihet gäller ilels för såväl svenska
som tyska ångfär.jor, vilka förmedla trafiken mellan Trälleborg och Sassnitz,
ävensom för i samband med denna taxitrafik stående fartyg, tlels för svenska
och danska fartyg, gående emellan samtliga orter inom Hälsingborgs, Landskrona,
Malmö och Trälleborgs tullkammardistrikt å ena sidan samt inom
Köpenhamns, Hälsingörs och Kjöges tulldistrikt å andra sidan (ministeriell
deklaration den 5 augusti 1879), dels ock under vissa villkor för bärgningsfartyg
och lustfartyg (kungl. kungörelse den 7 oktober 1927, nr 394).
Jag övergår nu till en redogörelse för sjöfartssakkunnigas ovan ornlörmälda,
den 23 mars 1927 dagtecknade förslag i vad detsamma angår lastpenningarna.
De sakkunnigas betänkande innehåller till eu början en utredning om
sjöfartsavgifternas rättsliga natur, finansiella betydelse och ekonomiska verkningar.
Beträffande lastpenningarna hava de sakkunniga i förstnämnda
hänseende anfört följande:
»Ett riktigt bedömande av sjöfartsavgiftsfrågan förutsätter ett klargörande
av sjöf artsavgifternas rättsliga natur med beaktande särskilt av deras ställning
i skatteteoretiskt avseende. Endast härigenom kan en fast principiell
grundval vinnas för prövning av rättmätigheten och lämpligheten av en
avgiftsplikt av ifrågavarande slag samt för bedömande av avgiftsbördaus
fördelning och av de lämpligaste beräkningsgrunderna för avgifterna.
De i skattelagstiftningen tillämpade beskattningssystemen grunda sig i
huvudsak på tvenne skilda principer för skattefördelningen, nämligen skatt
efter förmåga och skatt efter intresse. Enligt den förra principen, som enligt
allmänt gängse uppfattning bör vara normerande för den statliga beskattningen,
utkräves skatt huvudsakligen med hänsyn till medborgarnas
olika skatteförmåga. Enligt principen om intressebeskattning, som åtminstone
i viss grad ansetts särskilt tillämplig ifråga om den kommunala beskattningen,
skall bidragsskyldigheten icke mätas endast efter skatteformågan
utan även efter, å ena sidan, de fördelar, som det allmänna genom
sina anstalter eller sin verksamhet för något visst ändamål bereder samhällsmedlemmarna
eller vissa grupper bland dem, samt, å andra sidan, de
olägenheter eller särskilda utgifter, den enskilde genom sin verksamhet förorsakar
det allmänna. Beskattning efter intresse kan antingen anordnas
som en å vissa objekt lagd allmän skatt (objektskatt) eller ock givas formen
av speciella avgifter såsom vederlag från dem, som taga i anspråk särskilda
av det allmänna vidtagna anstalter. Objektskatterna torde i allmänhet få
anses tillämpliga endast då skatteobjektets intressegemenskap med samhället
är av mera kontinuerlig natur utan att likväl taga sig sådana uttryck, att
därigenom en grund beredes för utmätande av vederlag i särskilda fall.
Speciella avgifter hänföras inom rättsvetenskapen oftast icke till skatter i
egentlig mening. De komma till användning endast i sådana fall, då intresset
anses kunna vid särskilda tillfällen mera noggrant mätas, och avgifternas
uttagande äger närmast karaktären av uppbörd i statens respektive
i kommunens verksamhet.
Avgiftsfrihet
för svenska
ängfärjor
m. //.
Sjöfarts
sakkunnigas
förslag angående
lastpenningarna.
Lastpenningarnas
rättsliga
natur.
10
Xastpenningarnas
finansiella
betydelse.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 44.
Sedda mot bakgrunden av nu angivna skattegrundsatser lära de nu utgående
svenska statliga och kommunala sjöfartsumgälderna — med undantag
för lastpenningarna - fa anses falla inom ramen för intressebeskattningen,
fattad i vidsträckt bemärkelse. De äro att hänföra till det slag av
pålagor, som äga karaktären av vederlag för i anspråk tagna prestationer
från det allmännas sida. De utgöra en uppbörd i statens respektive kommunens
verksamhet och rubriceras också, i vad rör de statliga umgälderna
fyr- och båkavgift samt lotspenningar, i budgeten såsom dylik uppbörd.
Andra avgifter av nu angiven art än de båda nämnda äro den statliga
isbrytaravgiften, kanal- oeh slussavgifter i farleder, som tillhöra stat eller
kommun, samt hamnavgifter i statens och kommunernas hamnar.
Befogenheten till upptagande av nyssnämnda avgifter torde för de statliga
avgifternas vidkommande få anses ha sin grund i Konungens ekonomiska
lagstiftningsmakt. Ur konstitutionell synpunkt erfordras alltså för
tillkomsten av hithörande författningar icke riksdagens medverkan. De
kommunala avgifterna grunda sig på kommunernas i kommunallagarna
förutsatta rättighet att lägga ''avgifter å den allmänna rörelsen’. Beslut om
dylika avgifters påläggande eller förhöjning skall dock enligt uttryckligt
stadgande underställas Kungl. Maj:ts prövning.
Vad lastpenningarna beträffar motsvaras denna umgäld icke av några
särskilda prestationer från det allmännas sida till sjöfartens gagn, varför
umgäldens karaktär av verklig skatt — till sin natur bestämt åtskild från
de ovannämnda avgifterna — är alldeles uppenbar, något som ju också flerfaldiga
gånger påvisats under den tidigare behandlingen av frågan om lastpenningarnas
avskaffande eller avskrivning. Denna lastpenningarnas skattekaraktär
har även kommit till uttryck därigenom, att avgiften beslutas
av riksdagen och att uppbörden därav redovisas i budgeten under rubriken
skatter såsom en bevillning.
Bestämmandet av arten av denna skatt enligt nutida åskådningar i beskattningsavseende
blir beroende av de förhållanden, som ansetts berättiga
till skattens fortsatta uttagande av sjöfarten. Så vitt sakkunniga kunnat
finna, har i detta avseende icke gjorts gällande, att sjöfarten skulle äga
större skatteförmåga än andra näringar, varför lastpenningarna icke böra
kunna karakteriseras som en speciell skatt efter förmåga. Erinras må därvid
i förbigående, att den under krigsåren av sjöfarten uttagna tonnageavgiften
utgjorde en typisk sadan särskatt efter förmåga. Å andra sidan har
icke heller gjorts gällande, att lastpenningarna skulle vara motiverade av
sådana omständigheter, som i allmänhet äro grundläggande för en objektskatt.
Närmast synas lastpenningarna böra betecknas som en föråldrad
kvarleva från tidigare tillämpade beskattningsgrundsatser, vars fortvaro
betingats av statsfinansiella hänsyn samt av föreställningen om att avgiftens
borttagande skulle i övervägande grad bereda fördelar för utländska
fartyg.»
I fråga om lastpenniiigarnas finansiella betydelse hava de sakkunniga uttalat
sig på följande sätt:
»Uppbörden av lastpenningar under tiden 1913—1925 framgår av tabellen
å sid. 67. Årsmedeltalet för 1923—1925 utgör i runt tal 647,000 kronor.
Vid en jämförelse mellan de olika årsintäkterna bör hänsyn tagas till
den minskning i uppbörden, som föranletts av de provisoriska bestämmel
-
11
Kungl. Maj:In proposition Nr 44.
serna om viss avgiftsreduktion enligt 1922 och 1924 ars förordningar om
befrielse i vissa fall från erläggande av lastpenningar. Enligt av genera Itullstyrelsen
tillhandahållna uppgifter har denna minskning i avgiftsuppbörden
under budgetåret 1925/1926 uppgått till i runt tal 276,000 kronor.
Som i annat sammanhang närmare utvecklats, äga lastpenningarna karaktären
av en verklig skatt till staten, mot vilken icke svara några särskilda
prestationer till sjöfartens tjänst. Lastpenningarnas finansiella betydelse
ligger därför uteslutande på det allmänt statsbudgetära området och kan
uppskattas allenast genom en jämförelse med riksstatens övriga motsvarande
inkomstposter. I nedanstående tabell lämnas en översikt över den relativa
storleken för år 1914 samt för budgetåren 1924/1925,1925/1926 och 1926/1927
av vissa inkomstposter under inkomsttiteln ''egentliga statsinkomster, skatter’.
Inkomsttitel
1914
I procent
1924/1925 1925/19261! 1926/1927 ''
av hela beloppet för »skatter
Inkomst- och förmögenhetsskatt •
22.4
29.2
27.i)
28.4
Stämpelmedel ............................
10.4
8.13
8.»
9.0
Automobilskattemedel .............
—
—
3.0
3.8
Tullmedel ................................
37.1
26.7
26.9
25.0
Sockerskatt ...............................
11.8
5.4
5.1
3.1 |
Tobaksskatt ........................... ■
—
lO.s
10.1
11.0
Itusdrycksskatter och maltskatt —
16.4
17.7
16.5
17.1
Lastpenningar ...........................
0.4
0.1
0.1
0.1
1.5
1.5
1.5
1.6
;
lOO.o
lOO.o
lOO.o
lOO.o
Av de lämnade uppgifterna framgår, vilken obetydlig roll lastpenningarna
numera spela ur statsfinansiell synpunkt. Uppbörden härav uppgår för de
tre senaste budgetåren icke till mera än 0. i procent av summan av de under
titeln ''skatter’ upptagna inkomstbeloppen.»
I fråga om sjöfartsavgifternas ekonomiska verkningar i allmänhet framhålla
de sakkunniga, att de låtit verkställa en beräkning över den totala årliga
avgiftsbelastningen å svenska handelsflottan. Enligt denna beräkning kunde
avgiftsbelastningen uppskattas till, lågt räknat, omkring 25 miljoner kronor
för år. Därav belöpte sig cirka 9.4 miljoner kronor på svenska hamnar
och återstoden på utländska hamnar. De sakkunniga påpeka, att avgiftsbelastningen
utgör mer än 10 procent av bruttofraktintäkten samt att den
väsentligt torde överstiga nettoinkomsten av rederirörelsen.
Till belysande av de svenska sjöf artsavgifternas storlek i förhållande till
dylika avgifter i andra länder hava de sakkunniga verkställt en särskild
utredning, vilken torde få såsom bilaga A fogas vid dagens protokoll.
Av denna utredning hava de sakkunniga ansett sig kunna draga den slutsatsen,
att avgiftsbelastningen i allmänhet vore störst i London samt att
Oslo och de svenska hamnarna komme därnäst. Det hade vidare konstaterats,
att den höga avgiftsbelastningen i den förstnämnda hamnen särskilt
Sjöfartsavgifternas
ekonomiska
verkningar.
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 44.
berodde på höga hamnumgälder av lokal karaktär, medan i de svenska
hamnarna och i Oslo det vore de stora beloppen statliga avgifter (andra än
lotspenningar), som medförde, att slutsumman i mera väsentlig mån skilde
sig från motsvarande avgiftsbelastning exempelvis i Köpenhamn, varest några
statliga sjöfartsumgälder — oavsett isbrytaravgift under vintertiden — icke
upptogos.
Emellertid påpeka de sakkunniga, att man icke linge draga förhastade
slutsatser rörande den sjöfartsekonomiska innebörden av denna avgiftsbelastning.
Det finge nämligen i stort sett ingalunda anses vara så, att avgiftsbördan
under normala förhållanden bures av rederinäringen. Endast under
ogynnsamma förutsättningar vid enstaka resor eller under de perioder, då
fraktnivån i allmänhet vore särskilt låg, syntes en större eller mindre del
av denna börda kunna anses åvila sjöfarten. Som regel skedde nämligen
genom fraktbetalningen en övervältring av avgiftsbördan på andra led i varuförmedlingen
och, sett på lång sikt, måste en sådan övervältring av avgiftsbördan
liksom av övriga fartygsomkostnader alltid äga rum, eftersom ju
detta utgjorde en given förutsättning för en ekonomiskt lönande drift överhuvudtaget.
Emellertid borde därvid bemärkas, att det i betydande omfattning
undandroge sig direkt inflytande från redarens sida, när en sådan
övervältring kunde verkställas, i det att frakten — utom i fall av fraktmonopol
eller fraktöverenskommelser — ju vore beroende av det allmänna
läget på fraktmarknaden i varje givet ögonblick. Vad beträffar konkurrensen
olika hamnar emellan framhålla de sakkunniga, hurusom det i den
allmänna diskussionen ofta gjorts gällande, att sjöfartsavgifterna härvidlag
spelade en viktig roll, men anföra vidare, att de sakkunniga för sin del vore
av den uppfattningen, att de egentliga sjöfartsavgifternas betydelse för hamnkonkurrensen
icke borde överskattas. Det vore i själva verket eu mångfald
andra faktorer med avsevärt större verkningsgrad, som härvidlag spelade in,
såsom hamnens geograliska läge, inseglingsförliållandena och hamndjupet,
hamnens tekniska utrustning, lossnings- och lastningskostnaderna m. m. dylikt.
Visserligen vore det så, att onormalt höga sjöfartsumgälder kunde verka
trafikhämmande även om konkurrensförutsättningarna i övrigt voro av gynnsammaste
slag och särskilt syntes de å godset vilande umgälderna ofta
kunna vara utslagsgivande vid avlastarnas val av skeppningsort. Men
i stort sett kunde sjöfartsavgifterna anses äga betydelse i hamnkonkurrensen
allenast i sådana fall, da konkurrensförutsättningarna i övrigt
vore i huvudsak likvärdiga. I den män sjöfartsavgifterna ägde någon inverkan
på hamnarnas förmåga att göra sig gällande i konkurrensen, bleve
emellertid dessa avgifter på indirekt väg av väsentlig betydelse för den
kommersiella utvecklingen i allmänhet. Hamnkonkurrensen erbjöde nämligen
intresse icke blott ur lokala synpunkter. När fråga vore om tävlan
med utländska hamnar ägde den i själva verket en räckvidd, som sträckte
sig vida härutöver. En hamns förmåga att i konkurrens med utländska
hamnar draga till sig den större trafiken och att såmedelst efter hand bliva
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj .ds proposition År 44. 1 :i
<-ii samlingspunkt för importen och (‘xporten samt i“tt centrum lör transittraiiken
utgjorde nämligen icke blott eu förutsättning av primär betydelse
för det lokala näringslivets uppbloinstring utan medförde även vidgade
affärsmöjligheter och allmänt ökad kommersiell livaktighet i första band
för hamnens uppland men i stort sett även för landet i dess helhet.
De sakkunniga ingå härefter pa spörsmålet, huruvida och i vilken omfattning
nu gällande sjöfartsavgifter höra bibehållas och upptaga härvid
först frågan om lastpenningarna.
De anföra i detta ämne följande:
»Den i föregående kapitel lämnade framställningen giver vid handen, att
de pålagor, som gemenligen betecknas såsom sjöfartsavgifter, alltjämt äro
relativt många och till sin karaktär av olika innebörd. Hit hänföras sålunda
icke blott sådana umgälder, vilka närmast äga naturen av uppbörd
i statens och kommunernas verksamhet till sjöfartens tjänst, utan dessutom
en verklig direkt skatt till staten, vidare eu del skatte- och avgiftsförläningar
samt slutligen några avgifter av privaträttslig karaktär. Att ett
dylikt invecklat och för sjöfarten och hamnrörelsen besvärande system av
pålagor alltjämt består i vårt land torde ha sin förklaring däri, att avgifterna,
som till övervägande delen leda sitt ursprung långt tillbaka i tiden,
icke synas hittills hava underkastats någon mera djupgående granskning
med hänsyn till de rättsgrunder, varpå avgifterna vila, och till den därav
betingade rättmätigheten i deras uttagande. De mått och steg i förenklande
riktning, som tid efter annan företagits i fråga om de lokala avgifterna,
hava visserligen medfört förbättringar i jämförelse med de verkligt kaotiska
förhållanden, som tidigare rådde på detta område. Men ännu förelinnas
vissa kvarlevor från äldre tiders åskådningssätt rörande sjöfartens speciella
lämplighet som bidragsgivare till skilda ändamål. Betydelsen av de pålagor,
varom nu är fråga, icke blott för sjöfarten utan även för den kommersiella
samfärdseln i allmänhet gör det angeläget, att dessa pålagor underkastas
en genomgående förenkling och nedskärning.
Vid behandlingen av frågan om vilka avgifter, som skola framgent bibehållas,
framstår först nödvändigheten utav att från sjöfartsavgifterna utmönstra
alla sådana pålagor, som äro av skattenatur och alltså innebära eu
extra beskattning av sjöfarten.
I kap. III här ovan har närmare påvisats vilka umgälder, som kunna
anses äga karaktären av skatt. Av sådant slag äro lastpenningarna och
avgiften till svenska kyrkan i London samt de i Stockholm utgående Danvikspenningarna
och fattigpenningarna. Även tonavgiften, som till sin
egentliga karaktär utgör ett arbetsgivarens bidrag till de arbetsanställdas
pensionering, kan, så länge avgiftsintäkten pa grund av otillräckligt statsanslag
till sjömanshusen måste tagas i anspråk för täckande av sjömanshusens
kostnader för offentliga förvaltningsbestyr, på visst sätt anses vara
av skattenatur. Endast lastpenningarna tagas direkt i anspråk av staten.
Övriga angivna skatter hava bortförlänts till respektive institutioner.
Frågan huruvida staten för täckande av sina allmänna inkomstbehov eller
för att bereda understöd åt allmännyttiga inrättningar lämpligen bör taga
särskilt sjöfarten i anspråk såsom skattekälla faller strängt taget utom ramen
för de sakkunnigas uppdrag. Det principiella bedömandet härav borde
givetvis helst ske i samband med behandlingen av frågan om statsskatternas
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 44.
fördelning i allmänhet, varvid olika näringars skatteförmåga eller intressegemenskap
med samhället såsom grund för speciell beskattning böra vägas
mot varandra. Då emellertid vid prövningen av de statliga skattefrågorna
lastpenningarna och övriga nu behandlade skatter — såvitt sakkunniga
kunnat finna — hittills lämnats åsido, har det ansetts nödigt att i detta
sammanhang ingå jämväl på hithörande spörsmål.
Vad då först lastpenningarna beträffar bör erinras om den långvariga strävan,
som gjort sig gällande för att få den ifrågavarande speciella skatten
å sjöfarten slopad. En dylik reform, som vid flera tillfällen synes ha varit
nära sitt förverkligande, liar doek icke hittills kunnat genomföras, om än
som resultat av det målmedvetna arbetet i denna riktning åstadkommits,
en minskning av skatten samt på senaste år som en provisorisk anordning
en icke obetydlig ytterligare beskärning av skatteplikten.
De skäl, som vid skilda tillfällen åberopats till stöd för avskaffande av
denna »avgift», hava i första hand hänfört sig till lastpenningarnas karaktär
av skatt. Det har påvisats, att avgiften utgör en kvarleva från numera
icke erkända skatteprinciper och att den äger en viss likhet med grundskatterna,
varför, när dessa avskrivits till fullo, också lastpenningarna borde
avskaffas. Uttagandet av en dylik »avgift» har ansetts innefatta en beskattning
icke på inkomsten genom fartygets användande utan på själva
fartyget, så mycket mera oegentligt som andra transportmedel icke beskattades.
Vidare har framhållits det orättvisa uti, att endast sjöfartsnäringen
vore belastad med en dylik direkt statsskatt av speciell natur, varjämte erinrats
om skattens verkningar som en extra belastning å varuutbytet. Slutligen
har erinrats om att genom frihamnsinstitutionens införande i vårt
land ett nytt och tungt vägande skäl för lastpenningarnas avskaffande tillkommit,
i det att en »avgift» av dylik natur tydligen verkar hämmandepå
de svenska frihamnarnas förmåga att draga till sig transittrafiken.
Gentemot nu angivna skäl för lastpenningarnas avskaffande synes såsom
motiv för deras bibehållande endast hava gjorts gällande, dels att denna inkomstkälla
av statsfinansiella hänsyn icke borde frånhändas det allmänna,,
dels att man genom lastpenningarna hade möjlighet att jämväl beskatta
den utländska sjöfarten på svenska hamnar.
De sakkunniga finna för sin del avgörande skäl tala för att lastpenningarna
snarast böra helt avskaffas.
Att lastpenningarna såsom skatt icke stå i överensstämmelse med nutida
åskådningar inom skatteteorien torde överhuvudtaget icke vara föremål för
bestridande. Även om sjöfartsnäringen med hänsyn till sin ekonomiska
bärkraft eller på grund av en förment starkare intressegemenskap med samhället
ännu skulle anses vara ett mera lämpat objekt för en särbeskattning
än andra näringar — något som emellertid synes kunna på goda grunder
betvivlas — kan det därför anses fullt motiverat, att lastpenningarna såsom
en otidsenlig skatteform avskaffas för att eventuellt, om så anses befogat,
ersättas med en på moderna grunder baserad skatt efter förmåga eller intresse.
Den uppfattningen, att lastpenningarna skulle erbjuda någon fördel framför
andra skatteformer på den grund, att genom den ifrågavarande mngälden
möjlighet bereddes till en beskattning jämväl av den utländska sjöfarten,
kan i stort sett icke anses riktig. Visserligen är det så, att den
skattebörda, som lastpenningarna representera, i första hand bäres av sjöfarten
och att alltså de utländska fartygen få taga sin anpart därav. Men
man måste — såsom närmare framhållits i kap. III — vara berättigad
Kungl. Maj:ts proposition Nr 41. 15
förutsätta, att eu skatteövervältring ])å andra led i varuomsättningen och
i sista hand på konsumenten i längden alltid äger rum. De enstaka undantagsfall,
då utländska fartyg vid tillfälliga hamnbesök i Sverige nödgas på
grund av fraktförhållandena själva i större eller mindre grad bära avgiftsbördan,
torde i verkligheten vara alltför sällsynta för att kunna motivera
bibehållandet av en beskattningsform, som av olika vägande skäl anses
olämplig och orättvis.
Vad de näringsekonomiska förhållandena beträffar har i kap. Ill blivit
mera allmänt belyst, vilka verkningar sjöfartsavgifterna äga för därav berörda
näringsintressen, för hamntrafiken och för konsumenterna. Den
belastning på de särskilda fartygen, som lastpenningarna utgöra, måste,
även med hänsyn tagen till den reduktion av denna umgäld, som för viss
trafik genomförts genom 1922 och 1924 års provisoriska förordningar om
befrielse i vissa fall från erläggande av lastpenningar, betecknas såsom
ganska kännbar. Till sina egentliga verkningar äro lastpenningarna emellertid
att likställa med finanstullarna men de belasta — i motsats till vad
fallet är med dessa tullar — icke blott vissa varuslag, vilka ansetts
särskilt lämpliga för en dylik belastning, utan även, i den mån de skola
erläggas, allt annat gods, som föres in eller ut över rikets gränser. Att
lastpenningarna härigenom måste i sin mån verka tillbakahållande på
den kommersiella livaktigheten i allmänhet torde ligga i sakens natur
liksom också att de i samma mån äga ett hämmande inflytande på hamntrafikens
utveckling. Beträffande transittrafiken och frihamnarna har
detta vunnit speciellt erkännande från statsmakternas sida genom tillkomsten
av 1922 och 1924 års nyssnämnda provisoriska förordningar, enligt
vilka lastpenningar under vissa förutsättningar icke erläggas i frihamn.
Vad slutligen angår de statsfinansiella hänsyn, som ansetts påkalla lastpenningarnas
bibehållande, har i kap. III påvisats, att den årliga intäkten
av denna skatt icke uppgår till mer än O.i procent av totala beloppet för
egentliga skatter. Med hänsyn härtill lär knappast med fog kunna göras
gällande, att det av statsfinansiella hänsyn skulle föreligga något avgörande
hinder mot lastpenningarnas avskaffande.»
På sätt i det föregående framhållits utgår giltighetstiden för de för närvarande
gällande provisoriska bestämmelserna avseende viss lindring i såväl
lastpenningarna som fyr- och båkavgiften den 30 juni innevarande år. I
anledning därav anmodade jag i skrivelse den 5 oktober 1928 kommerskollegium
och generaltullstyrelsen att gemensamt taga under övervägande,
om och i vad mån bestämmelser av motsvarande innehåll vore erforderliga
även efter förstnämnda dag. Den 8 november 1928 hava ämbetsverken
inkommit med det sålunda begärda yttrandet, och därvid, efter att bland
annat hava erinrat om förenämnda beslut den 26 oktober 1928 angående
provdebitering av fyr- och båkavgift samt sjömanshusavgift, anfört följande:
»Beträffande förarbetena till och grunderna för den lagstiftning, förevarande
remiss avser, tillåta sig ämbetsverken hänvisa särskilt till Kungl.
Maj:ts propositioner i ämnet nr 188 vid 1922 års riksdag, nr 108 vid 1924
års riksdag och nr 46 vid 1927 års riksdag samt sistnämnda riksdags skrivelse
nr 72 ävensom ämbetsverkens gemensamma yttranden i ämnet den
12 februari 1924 och den 29 oktober 1926 till vederbörande departementschef.
Kommerskollegii
och
generaltullstyrelsen*
utlåtande
den
8 november
1928.
16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 44.
I sitt sistnämnda yttrande framhöllo ämbetsverken, bland annat, hurusom,
såsom ock av ett utlåtandet bifogat yttrande från ovannämnda sakkunniga
framginge, det icke kunde förväntas, att förslag till allmän reglering av
föreskrifterna rörande sjöfartsavgifterna skulle kunna föreligga slutbehandlat,
ens såvitt på kollegium berodde, vid sådan tidpunkt, att därå kunde
grundas författningar, som skulle kunna träda i kraft den 1 juli 1927. Vid
sådant förhållande och då de syften, som låge till grund för åsyftade provisoriska
lagstiftning, syntes ämbetsverken alltjämt böra tillgodoses, funne
sig ämbetsverken böra föreslå, att lagstiftningen i fråga gåves förlängd
provisorisk giltighet. I sådant syfte hemställde kollegium, under åberopande
jämväl av vad de sakkunniga anfört rörande de då gällande provisoriska
författningarnas verkningar, om åtgärder i syfte att nämnda författningar
bleve gällande även efter den 30 juni 1927 tillsvidare intill dess annorlunda
kunde vara förordnat, och förklarade sig generaltullstyrelsen för sin del.
med hänsyn till förhandenvarande förhållanden, icke vilja motsätta sig ett
fortsatt provisorium på sätt kollegii hemställan innebure, varjämte ämbetsverken
förmälde sig icke hava att tillråda någon ändring i författningarna
i fråga.
Med beaktande av vad ämbetsverken sålunda anfört avläts ovannämnda
nådiga proposition nr 46 till 1927 års riksdag.
Sedan emellertid riksdagen i ovannämnda skrivelse nr 72, under uttalande
av förhoppning att resultatet av pågående utredning angående sjöfartsavgifter
skulle kunna föreläggas redan 1929 års riksdag, tillkännagivit, att
riksdagen, som icke kunnat oförändrat bifalla Eders Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition, antagit visst förslag till förordning om fortsatt tilllämpning
av förordningen den 2 maj 1924 angående befrielse i vissa fall
från erläggande av lastpenningar, utfärdades förberörda den 14 april 1927
omförmälda nådiga förordningar nr 103 och 104.
Såsom ovan framgår är ytterligare utredning i vissa hänseenden erforderlig,
innan ett slutligt bedömande av ovannämnda sakkunnigeförslag i
samtliga delar kan ske. Vad angår särskilt frågan om eventuellt nya beräkningsgrunder,
bland annat, beträffande fyr- och båkavgiften, så lärer
ett bedömande av förslaget i nu åsyftad del icke kunna verkställas förrän
efter erforderliga överväganden på grundval av de resultat, som må komma
att framgå efter ordnande och bearbetande av det genom omförmälda provdebitering
vunna materialet. Då provdebiteringen avses komma att omfatta
hela år 1929 och redan i sakens nuvarande läge kan förutses, att
åsyftade överväganden måste komma att föranleda ytterligare uppskov med
frågans slutliga handläggning, tillåta sig ämbetsverken, under framhållande
av att de skäl, som på sin tid föranlett statsmakterna att medgiva sjötrafiken
vissa lättnader i de statliga sjöfartsavgifterna, alltjämt göra sig gällande
med oförminskad styrka samt att ämbetsverken icke heller denna
gång hava att tillråda ändring i avseende å de beträffande fyr- och båkavgiften
genom omförmälda förordning nr 105 av den 2 maj 1924 meddelade
bestämmelser, härigenom föreslå, att i ämnet måtte utfärdas föreskrift
därom att nämnda förordning skall äga fortsatt tillämpning från och
med den 1 juli 1929 tillsvidare intill dess annorlunda kan varda förordnat.
Då kollegium i sin framställning den 4 augusti 1928 angående de sakkunnigas
betänkande framhållit, hurusom ett definitivt ståndpunktstagande
i åtskilliga avseenden redan nu borde kunna äga rum på grundval av den
av de sakkunniga verkställda utredningen, syftade kollegium bland annat
Kungl. Maj:ts proposition Nr 44. 17
och särskilt på det i betänkandet innefattade förslaget om lastpenningarnas
avskaffandet
Sedan ämbetsverken därefter i korta drag redogjort för innehållet i sjöfartsavgiftssakkunnigas
betänkande rörande lastpenningarna ävensom beträffande
sin tidigare intagna ständpunkt till frågan om denna umgälds
avskaffande hänvisat till ovannämnda utlåtanden den 16 december 1919
och den 13 mars 1920, anföra de vidare:
»Ämbetsverken finna sig kunna i huvudsak ansluta sig till de skäl, som
av de sakkunniga anförts till stöd för lastpenningarnas avskaffande.
Att lastpenningarnas upphörande skulle i icke oväsentlig grad gynnsamt
påverka de svenska hamnarnas, särskilt frihamnarnas, förmåga att i konkurrens
med utländska hamnar draga till sig trafik, synes ämbetsverken
vid beaktande av den utredning, som av sjöfartsavgiftssakkunniga förebragts
rörande avgiftsläget i de svenska hamnarna jämfört med motsvarande
förhållanden i utländska hamnar, vara påfallande. Väl äro genom
omförmälda förordning den 2 maj 1924 (nr 104) angående befrielse i vissa
fall från erläggande av lastpenningar vissa lättnader i denna avgift genomförda,
vilka komma särskilt frihamnstrafiken till godo och därmed kunna i
sin mån bidraga till stimulerande av transittrafiken på dessa hamnar, men
vore det givetvis av stort värde ur nu angivna synpunkter, om den avgiftsbelastning,
som lastpenningarna likväl alltjämt innebära, kunde helt
avlyftas. Verkningarna ur nämnda synpunkter av lastpenningarnas upphörande
böra sålunda enligt ämbetsverkens mening icke underskattas.
Det sedan längre tid rådande depressionspräglade läget inom sjöfarten
synes ämbetsverken särskilt tala för åtgärders vidtagande just nu för åstadkommande
av den lättnad i avgiftsbördan, som upphörandet av lastpenningarna
skulle innebära, en lättnad som måste anses så mycker mer motiverad,
som nu ifrågavarande avgift, såsom vid flerfaldiga tillfällen påvisats,
vilar på varken rättvis eller eljest rationell grund. Såvitt ämbetsverken
finna, kunna statsfinansiella skäl icke heller längre med tillräckligt fog
åberopas mot en åtgärd av nu åsyftad art.
Syftemålen med den tilltänkta omläggningen av systemet för beräknandet
och uppbörden av allmänna sjöfartsavgifter voro att vinna förenklingar och
större rättvisa i detta system. Redan upphävandet av lastpenningarna
skulle innebära en avsevärd förenkling av avgiftssystemet, varför även
häri synes ämbetsverken ligga ett starkt skäl för att på förevarande punkt
utan vidare uppskov realisera de sakkunnigas förslag. Åtgärden att ur avgiftssystemet
vid dettas uppbyggande efter mera rationella och rättvisa
grunder utmönstra lastpenningavgiften lärer få anses ofrånkomlig och måste
i varje fall förr eller senare upptagas till slutlig behandling. Då förslaget
härutinnan icke står i det samband med övriga av de sakkunniga framlagda
förslag, att detsamma icke kan eller bör behandlas för sig, när nu
frågan ånyo blivit aktuell genom utlöpande vid ovan angivna tidpunkt av
giltighetstiden för den provisoriska lagstiftningen i ämnet, anse ämbetsverken,
med hänvisning till vad ovan i övrigt anförts, att åtgärder för
ifrågavarande avgifts upphävande böra nu vidtagas. I detta sammanhang
torde slutligen förtjäna uppmärksammas, att samtliga vederbörande av
denna fråga berörda, som enligt vad ovan framgår, till kollegium avgivit
yttranden angående de sakkunnigas betänkande, hava givit sin anslutning
åt förslaget om avskaffande av denna starkt skattebetonade avgift. Vissa
representativa sammanslutningar bland dessa hava därjämte särskilt betonat
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 34 hd fl. (Nr 44.) 2
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 44.
Statskontoret.
angelägenheten av att åtgärder i dylik riktning vidtagas utan ytterligare
uppskov. Förslaget torde sålunda kunna sägas vara uppburet av en enhällig
opinion inom sjöfarten.
Ämbetsverken få alltså, med överlämnande tillika av en sammanställning,
varav framgår lastpenninguppbördens storlek beträffande ett vart av åren
1913—1927, hemställa om åtgärder i syfte dels att förordningen den 2 maj
1924 (nr 105) angående befrielse i vissa fall från erläggande av fyr- och
båkavgift kommer att äga fortsatt tillämpning från och med den 1 juli
1929 tillsvidare intill dess annorlunda kan varda förordnat, dels ock att
med utgången av juni månad nämnda år § 14 i gällande förordning med
tulltaxa för inkommande varor upphäves.»
Den i ämbetsverkens utlåtande åberopade sammanställningen över lastpenninguppbördens
storlek under vissa år torde få såsom bilaga B fogas
vid dagens protokoll.
Över kommerskollegii och generaltullstyrelsens i berörda utlåtande den 8
november 1928 sålunda framställda förslag har statskontoret, efter remiss,
den 27 november 1928 avgivit yttrande; därvid har iimbetsverket uttalat
sig på följande sätt:
»Statskontoret vill erinra, att kommerskollegium och statskontoret den 13
mars 1920 avgivit gemensamt utlåtande beträffande vissa sjöfartsavgifter
och därvid bland annat föreslagit, att lastpenningarna skulle från och med
1921 års ingång upphöra att utgå, ävensom uttalat, att en närmare utredning
borde ske i fråga om debiteringen av fyr- och båkavgifterna. Utredning
i sistnämnda hänseende har sedermera igångsatts, men något beslut
har icke fattats rörande upphörandet av lastpenningarna.
I förevarande utlåtande hava kommerskollegium och generaltullstyrelsen
föreslagit, att lastpenningarna skola upphöra att utgå från och med utgången
av juni månad 1929 samt att, i avvaktan på slutförandet av den pågående
utredningen rörande fyr- och båkavgifterna, nådiga förordningen den 2 maj
1924 (nr 105) angående befrielse i vissa fall från erläggande av fyr- och
båkavgift skall äga fortsatt tillämpning från och med den 1 juli 1929 tills
vidare, intill dess annorlunda kunde vara förordnat.
Statskontoret är fortfarande av den uppfattningen, att åtgärder böra vidtagas
för att lastpenningarna skola upphöra att utgå. Emellertid lära dessa
avgifter på grund av det sedan år 1920 förändrade penningvärdet numera
äga en större betydelse ur statsfinansiell synpunkt än tillförene. Det vill
därför synas ämbetsverket, som om tveksamhet kan råda, huruvida den
jämförelsevis betydande inkomst som lastpenningarna representera — å riksstaten
för budgetåret 1928/1929 har härav beräknats en inkomst å 750,000
kronor — kan uteslutas redan vid uppgörandet av riksstaten för budgetåret
1929/1930. För den händelse statsfinansiella skäl anses tala för ett uppskjutande
av åtgärder i angivna hänseende torde någon större olägenhet
knappast vara förbunden med att lastpenningarna upphöra först sedan utredningen
rörande fyr- och båkavgifterna avslutats. Det synes i så fall
statskontoret önskvärt, att denna utredning påskyndas så, att beslut i ärendet
kan fattas senast vid 1931 års riksdag. Med den ståndpunkt, statskontoret
sålunda intagit till frågan om lastpenningarnas avskaffande, vill ämbetsverket
ifrågasätta, om icke giltighetstiden av ovannämnda förordning den
2 maj 1924 angående befrielse i vissa fall från erläggande av fyr- och båkavgift
bör inskränkas till utgången av juni månad 1931.»
Kungl. Maj.ts proposition Nr 44.
19
Frågan om avskaffande av den speciella uingäld, som under namn av last- pepartementspenningar
vilar å den utrikes sjöfarten, har, såsom av den av mig lämnade cAe/e«.
redogörelsen framgår, vid åtskilliga tillfällen varit föremål för statsmakternas
uppmärksamhet. En dylik reform har emellertid, huvudsakligen av statsfinansiella
hänsyn, hittills icke blivit genomförd. Som resultat av arbetet
i denna riktning är likväl att anteckna dels eu vid 1885 års riksdag vidtagen
nedsättning av lastpenningarna från 14 öre till 10 öre per ton av
fartygets avgiftspliktiga dräktighet dels ock på senaste år som en provisorisk
anordning en icke obetydlig ytterligare beskärning av skatteplikten.
Det av sjöfartsavgiftssakkunniga av år 1924 i deras betänkande den 23 mars
1927 framlagda förslaget om lastpenningarnas avskaffande ävensom kommerskollegii
och generaltullstyrelsens ovannämnda utlåtande den 8 november
1928 hava nu givit Kungl. Maj:t särskild anledning att taga frågan om
denna umgälds upphörande under förnyat övervägande. I meranämnda utlåtande
hava nämligen de båda ämbetsverken, i anledning därav att den i
ämnet gällande provisoriska lagstiftningen om lindringar i vissa fall beträffande
lastpenningarnas erläggande utgår med juni månad innevarande
år, kraftigt uttalat sig för att redan nu och utan att avvakta lösandet av
frågan om sjöfartsavgifterna i hela dess vidd förverkliga de sakkunnigas
förslag om sagda umgälds fullständiga avskaffande; och hava ämbetsverken
för sin del föreslagit, att tidpunkten för lastpenningarnas upphörande måtte
sättas till utgången av juni månad 1929. Även statskontoret har tillstyrkt
vidtagande av åtgärder i syfte att lastpenningarna skola upphöra att utgå,
ehuru väl detta ämbetsverk ifrågasatt, att, därest statsfinansiella skäl för
närvarande kunde anses tala för ett uppskjutande av dylik åtgärd, tidpunkten
för lastpenningarnas upphörande måtte tillsvidare framflyttas, dock
högst till utgången av juni månad år 1931.
De skäl, som vid skilda tillfällen åberopats till stöd för att lastpenningarna
borde avskaffas, hava i första hand hänfört sig till denna avgifts karaktär
av skatt. Det har framhållits, att desamma utgjorde en kvarleva från ett
skattesystem, som vilade på numera icke erkända principer. Då grundskatterna,
med vilka lastpenningarna närmast vore jämförliga, avskrivits
till fullo, borde jämväl lastpenningarna avskaffas. Uttagandet av denna
umgäld innefattade en beskattning icke på inkomsten genom fartygets användande
utan på själva fartyget, ett förhållande som vore så mycket mera
oegentligt som andra transportmedel icke beskattades. Än vidare har framhållits
det oegentliga uti, att endast sjöfartsnäringen vore belastad med en
dylik direkt statsskatt av speciell natur, som till sina verkningar även utgjorde
en extra belastning å varuutbytet. Slutligen har erinrats om att
genom frihamnsinstitutionens införande i vårt land ett nytt och tungt skäl
för lastpenningarnas avskaffande tillkommit, i ty att desamma verkade hämmande
på de svenska frihamnarnas förmåga att draga till sig transittrafiken.
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 44.
Att lastpenningarna såsom skatt icke stå i överensstämmelse med nutida
åskådningar inom skatteteorien torde över huvud taget icke vara föremål
för bestridande. Ifrågavarande umgäld, vilken bör noga skiljas från sådana
avgifter, som av skeppsfarten utkrävas såsom direkt gottgörelse för inrättningar
och anstalter till sjöfartens gagn, lärer svårligen kunna med principiella
grunder motiveras. Att lastpenningarna utgöra en otidsenlig skatteform
är ock en åsikt, som i utlandet vunnit erkännande. Sålunda hava
i olika länder av sjöfarten tillförene utkrävda avgifter, motsvarande lastpenningarna,
redan för lång tid tillbaka avskaffats.
Att lastpenningarnas upphörande även i vårt land skulle i icke oväsentlig
mån gynnsamt påverka de svenska hamnarnas, särskilt frihamnarnas, förmåga
att i konkurrens med utländska hamnar draga till sig trafik, synes
mig vid beaktande av den utredning, som av sjöfartsavgiftssakkunniga förebragts
rörande avgiftsläget i svenska hamnar jämfört med motsvarande förhållanden
i utländska hamnar, vara sannolikt. Visserligen hava särskilt
frihamnarna redan nu kommit i åtnjutande av vissa lättnader i fråga om
sagda umgälds erläggande, men det står för mig fullt klart, att det för
främjande av transittrafiken på dessa och svenska hamnar i allmänhet är
ett viktigt önskemål, att den avgiftsbelastning, som lastpenningarna innebära,
helt avlyftes.
Som stöd för de invändningar, som hittills framförts mot ett upphävande
av lastpenningarna, hava huvudsakligen åberopats statsfinansiella betänkligheter.
Beträffande lastpenningeupphördens storlek förhåller det sig ju emellertid
så, att denna umgäld under de senare åren uppgått till endast omkring
O.i procent av summan av de i riksstaten under titeln »skatter» upptagna
inkomstbeloppen. Ur statsfinansiell synpunkt måste lastpenningarna alltså
numera anses spela en tämligen obetydlig roll.
Den uppfattning, som vid några tillfällen framförts, nämligen att lastpenningarna
erbjöde en särskild fördel framför andra skatteformer på den
grund, att genom desamma möjlighet bereddes till en beskattning jämväl
av den utländska sjöfarten på svenska hamnar, kan i stort sett icke anses
riktig. Visserligen förhåller det sig så, att den skattebörda, som lastpenningarna
innebära, i första hand bäres av sjöfarten och att alltså även de
utländska fartygen få taga sin anpart därav. Men då man måste vara berättigad
att antaga, att en övervältring av skattebördan på andra led i
varuomsättningen och i sista hand på konsumenterna i de allra flesta fall
äger rum, lärer nyss framhållna synpunkt icke kunna tillerkännas någon
avgörande vikt. I själva verket komma lastpenningarna, såsom sjöfartsavgiftssakkunniga
påpekat, att till sina verkningar utgöra en flnanstull, som
påvilar all landets import och export utan åtskillnad eller hänsyn till skatteförmåga.
En sådan avgift måste betecknas såsom föga tillfredsställande
såväl ur statsfinansiell som ur nationalekonomisk synpunkt.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att någon möjlighet att från lastpenningar
befria de svenska fartygen men låta samma umgäld kvarstå för
21
Kung!. Maj:ts proposition Nr 44.
de utländska icke torde förefinnas med hänsyn till åtskilliga med olika
länder ingångna sjöfartstraktater, genom vilka vederbörande länders fartyg
tillförsäkrats enahanda förmåner som de svenska. Även frånsett detta förhållande
skulle en sådan åtgärd naturligen vara ägnad att ur internationell
synpunkt framkalla betänkliga konsekvenser.
Att lastpenningarnas avskaffande sålunda icke skulle komma enbart den
svenska sjöfarten till godo, förhindrar icke att en dylik åtgärd skulle av
denna näring hälsas med stor tillfredsställelse såsom en akt av rättvisa och
icke minst såsom en avsevärd förenkling av det nuvarande systemet för
beräknandet och uppbörden av de allmänna sjöfartsavgifterna, en förenkling
vilken måste sägas ur olika synpunkter vara i hög grad påkallad. Vid sådant
förhållande och enär frågan om lastpenningarnas avskaffande utan olägenhet
kan lösas för sig och således utan samband med övriga utav de sakkunniga
framlagda, ännu icke slutbehandlade förslag, anser jag mig böra
tillstyrka, att, då nu frågan om denna umgäld ånyo blivit aktuell genom
det snara utlöpandet av giltighetstiden för den provisoriska lagstiftningen
i ämnet, framställning om lastpenningarnas fullständiga avskaffande avlåtes
till den nu pågående riksdagen.
Med avseende å tidpunkten för denna umgälds upphävande synes mig
densamma lämpligen böra sättas till utgången av innevarande budgetår.
Detta står också i överensstämmelse med att någon intäkt från denna skatt
ej blivit beräknad i årets riksstatsförslag, från vilket skattetiteln ifråga jämväl
uteslutits. Det mindre belopp, som på grund av gällande bestämmelser
om anstånd med erläggande av sjöfartsavgifter kan komma att inflyta i
lastpenningar under budgetåret 1929/1930, torde böra redovisas under inkomsttiteln
»diverse inkomster».
Av vad ämbetsverken anfört i fråga om, bland annat, fyr- och båkavgiften
framgår, att det av de sakkunniga avgivna förslaget till reglering
av nämnda avgift icke kan föreligga slutbehandlat vid sådan tidpunkt, att
vid upphörande av de nu gällande provisoriska bestämmelserna beträffande
sagda avgift å förslaget grundad ny författning skulle kunna träda i kraft.
På grund härav och då de skäl, som på sin tid föranledde medgivande av
vissa lättnader i meranämnda avgift, alltjämt göra sig gällande, är det min
avsikt att i sinom tid, då riksdagens beslut i avseende å lastpenningarna
föreligger, förelägga Kungl. Maj:ts prövning förslag om förlängd giltighet
av den rörande fyr- och båkavgiften gällande provisoriska lagstiftningen, i
vilken icke några ändringar nu ifrågasättas.
Med åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen besluta, att § 14 i förordningen den 9 juni
1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande varor skall upphöra att gälla
med utgången av juni 1929.»
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 44.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition i
ämnet av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Einar Engelstedt.
Kungl. Maj:ts -proposition Nr 44.
23
Bilaga A.
Avgiftsbelastningen i vissa svenska och utländska hamnar.
Beträffande tillvägagångssättet för den i efterföljande tabeller innefattade
utredningen rörande avgiftsbelastningen i vissa svenska och utländska hamnar
hänvisas till den i texten sid. 71 lämnade redogörelsen K
Till de i tabellerna lämnade uppgifterna må göras följande särskilda anmärkningar.
Svenska hamnarna: Lotsavgifterna äro beräknade enligt sommartaxa.
Enligt vinterlotstaxan utgå högre lotsavgifter. Den statliga isbrytaravgiften,
som utgår under hela året, är inräknad i de statliga avgifterna. I Stockholm
utgå 50 % högre lotsavgifter, om Dalaröleden användes. Med de förutsättningar
i avseende å router och laster, som angivits i de valda exemplen,
synes en tillämpning av respektive hamntaxors bestämmelser om reduktion
i hamnavgiften vid reguljär fart icke kunna komma ifråga i avseende å de
nu ifrågavarande fartygen. För att emellertid lämna upplysning om den
ungefärliga storleken av de rabatter, som kunna inträda vid viss reguljär
fart, hava de rabatterade avgiftsbeloppen även angivits i tabellerna.
Oslo: Vintertid tillkommer lokal isbrytaravgift. Inga reduktioner i avgifterna
inträda vid reguljär fart utom beträffande »havnefogdepengene»,
som utgå med lägre belopp, om mindre än 100 »bestuvningston» lossas eller
lärStäS
Köpenhamn: Vintertid tillkommer statlig isbrytaravgift; då gälla också
högre lotsavgifter. För reguljär fart inträder avgiftsreduktion först vid två
anlöpningar per vecka. .
Danzig: Vintertid tillkommer särskild isbrytaravgift. Fyravgift utgar i
stället för hamnavgift vid lastning eller lossning på redden. Avgiftsreduktion
i hamnavgiften med 5 % fr. o. m. sjunde och med 10 fr. o. m. elfte
hamnbesöket.
Stettin: Vintertid tillkommer särskild isbrytaravgift. Bogseringstvång galler
i farleden Stettin—Swinemunde för större fartyg, varigenom avgiftssumman
avsevärt höjes. Reduktion i avgiften inträder först fr. o. m. elfte
anlöpningen.
Hamburg: Högre vinterlotstaxa. De i förevarande exempel avsedda varorna
lossas i regel på redden. Om kaj användes tillkommer »Raumgebiihr» (0,08
guldmark per dygn och kbm nettodräktighet) och »Ladungsgebuhr» (0,12
guldmark för 100 kg lossat eller lastat gods). Ingen reduktion i avgifterna
vid reguljär fart. Lika i tullhamnen och frihamnen. * i
1 Utredningen har avsett fyra båtar, vilka antagits dels (alt. A.) första gången under året
i oregelbunden fart anlöpa de ifrågavarande hamnarna, dels (alt. B.) under ett ar trafikera
samma hamnar i reguljär fart och vilka i båda alternativen antagits antingen anlöpa med full
last för att utklarera i barlast eller ock anlöpa i barlast för utklarering med full last.
Endast å fartyget vilande sjöfartsavgifter i egentlig mening hava medtagits såsom lotsavgifter
(inkl. hamnlotspengar) lastpenningar, fyravgifter, hamn- och dockavgifter, sjömanshusavgifter
och dylikt. (Däremot ha ej medräknats stuvningskostnad, kranavgift, bogsering, vattenavgift
m fl. sådana speciella kostnader.) Isbrytaravgifter hava ej heller medtagits med undantag
dock för den svenska statliga isbrytaravgiften, som utgår under hela året som en förhöjning
av fyr- och båkavgiften.
24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 44.
Antwerpen: Högre vinterlotstaxa. Kajavgiften utgår med lägre belopp
vid tätare hamnbesök.
Rotterdam: Högre vinterlotstaxa. För fartyg, som lossa »general cargo»
vid kaj, tillkommer kajavgift Reduktion i hamnavgiften efter 12 anlöpningar.
London: »Light Dues» utgå endast 6 ggr per år, räknat från 1 april.
Hull: Ingen reduktion för reguljär fart. — Dockavgiften står i förhållande
till resans längd. Fartyget III antages föra trä från svensk Norrlandshamn.
Le Havre: För »general cargo» gäller reduktion i dockavgiften (30 %)
efter 6 månaders reguljär fart med minst en anlöpning per månad.
Myntkurserna äro avrundade medeltal för tiden juli—september 1926.
Fartyg I. {3,600 s "gn "ttoton" I SPannm:il fran Sydamerika.
A. Ej reguljär fart.
Lotsavgif- ter och
hamnlots- pengar
Övriga nu avsedda
Omräk- ningskurs
till svenska
kronor
Hamn
fartygs-
avgifter
därav till
staten eller
andra allm.
Summa
fartygs-
avgilter
| Svenska
I kronor
ändamål
|
Stockholm
Tullhanin ...............
Frihamn..................
610: —
610: —
3,700: —
3,190: —
2,620: —
2,110: —
4,310: - 3,800: —
—
4,310: —
3,800: —
Göteborg
Tullhamn ...............
290: —
4,090: —
2,580: —
4,380: —
4,380: —
3,870: —
Frihamn.................
290: —
3,580: —
2,070: —
3,870: —
—
Malmö
Tullhamn ...............
150: —
3,880: —
2,580: —
4,030: —
4,080*
Frihamn..................
150: —
3,370: —
2,070: —
3,520: —
—
3,520: —
Sundsvall .................
110: —
3,660: —
2.580: —
3,770: —
—
3,770: —
Oslo...........................
800: —
4,010: —
3,080: —
4,810: —
0: 82
3,940: — [
Köpenhamn
Tullhamn ............
170: —
1,820: —
_
1,990: —
0: 99
1,070: —
Frihamn.................
150: —
1,820: —
—
1,970: —
0: 99
L950: —
Danzig .....................
570: —
1,590: —
—
2,160: —
0:73
1,580: —
Stettin.....................
870: —
2,080: -
62: —
2,950: —
0: 89
2,630: —
Hamburg
Tullhamn \
Frihamn /...............
450: —
680: —
—
1,130: —
0:89
1,010: — j
Antwerpen .................
1,600: —
4,450: -
60: —
6,050: —
0: 10
610: —
Rotterdam..................
480: —
870: —
70: —
1,350: —
1:50
2,030: —
London .....................
54.0.0
285.0.0
35.0.0
339.0.0
18: 16
6,160: —
Hull .........................
11.0.0
272.0.0
35.0.0
283.0.0
18: 16
5,140: —
Le Havre ..................
1,470: —
6,880: —
420: —
8,350: —
0: 103
860: — 1
Kungl. Maj:ts proposition Nr 44
25
Fartyg I. (3So s^neTtoton0"''} Spannm:''1 ,rän Sydamerika.
B. Reguljär fart. (2 hamnbesök per år.)
Hamn
Lots- avgifter och
hamnlots- pengar
Övriga n
fartygs-
avgifter
a avsedda
därav till
staten eller
andra allm.
ändamål
Summa
fartygs-
avgifter
Omräk- ningskurs
till svenska
kronor
Svenska
kronor
1,210: —
15,760: —
3,600: —
*6,970: —
_
16,970: —
1,210: —
15,100: —
2,940: —
*6,310: —
—
‘6,310: —
2 _
2 _
—
2 _
580: —
16,550: —
3,520: —
*7,130: —
‘7,130: —
2 5,410: —
»5,990: —
—
»5,990: —
580: —
*5,890: -
2,860: —
‘6,470: —
—
■ 6 470: —
»4,750: —
»5,330: —
—
»5,330: —
300: —
■6,120: —
3,520: —
‘6,420: —
_
*6,420: -
2 _
2 _
—
2 _
300: —
15,460: —
2
2,860: —
15,760: —
2
—
15,760: —
2
220: —
■5,680: —
3,520: —
‘3,740: —
_
*3,740: —
»4,600: —
»4,820: —
—
»4,820: —
1,600: —
8,030: —
6,160: -
9,630: —
0: 82
7,900: —
350: —
3,640: —
_
3,990: —
0: 99
3,950: —
300: —
3,640: —
—
3,940: —
0: 99
3,900: —
1,140: —
3,170: —
—
4,310: -
0: 73
3,150: —
1,740: —
4,160: —
120: —
5,900: —
0:89
5,250: —
900: —
1,360: —
—
2,260: -
0: 89
2,010: -
3,200: —
7,220: —
120: —
10,420: -
0: 10
1,040: —
960: —
1,730: —
140: —
2,690: —
1:50
4,040: —
109.0-0
570.0.0
71.0.0
679.0.0
18: 16
12,330: —
23.0.0
543.0.0
71.0.0
566.0.0
18: 16
10,280: —
2,930: —
13,760: —
840: —
16,690: —
0: 103
1,720: -
Stockholm
Tullhamn
Frihamn
Göteborg
Tullhamn
Frihamn
-
Malmö
Tullhamn
FrihamnSundsvall
■
Oslo .........
Köpenhamn
Tullhamn
Frihamn- ••
Danzig .....
Stettin ........
Hamburg
Tullhamnl
Frihamn /
Antwerpen
Rotterdam....
London .......
Hull ..........
Le Havre — 1
1 Hamnavgiften beräknad enligt hamntaxans huvudgrunder utan rabatt.
» Rabatterat belopp för hamnavgifter, för den händelse rabatt för reguljär fart kunnat
enligt taxans bestämmelser få åtnjutas.
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 44.
Fartyg II.
/ 1,150 eng. nettoton.
I 1,500 sv. nettoton.
!
Kol från England.
A. Ej reguljär fart.
Övriga nu avsedda
Summa
fartygs-
avgifter
Omräk- ningskurs
till svenska
kronor
Hamn
avgifter och
hamnlots- pengar
fartygs-
avgifter
därav till
staten eller
andra allm.
ändamål
Svenska
kronor
1,630: —
1,330: —
1,180: —
880: —
1,980: —
1,680: —
—
1,980: —
1,680: —
1,790: —
1,490: —
1,160: —
860: —
1,990: —
1,690: —
—
1,990: —
1,690: —
1,700: —
1,400: —
1,160: —
860: —
1,820: —
1,520: —
—
1,820: —
1,520: —
1,610: —
1,160: —
1,700: —
—
1,700: —
1,590: —
1,270: —
2,080: —
0.82
1,710: —
690: —
690: —
—
840: —
790: —
0.99
0.99
830: —
780: —
650: —
—
920: —
0.73
670: —
850: —
30: —
1,210: —
0.89
1,080: —
280: —
—
560: —
0.89
500: —
1,770: —
50: —
2,660: —
0.10
270: —
330: —
10: —
570: —
1.50
860: —
27.0.0
14.0.0
34.0.0
18.16
620: —
1,500: —
120: —
2,150: —
0.103
220: —
Stockholm
Tullhamn
Frihamn...
Göteborg
Tullhamn
Frihamn...
Malmö
Tullhamn
Frihamn...
Sundsvall ...
Oslo............
Köpenhamn
Tullhamn
Frihamn
Danzig ......
Stettin ......
Hamburg
Tullhamnj
Frihamn /
Antwerpen •
Rotterdam...
London ......
Hull .........
Le Havre ...
350:
350:
200:
200:
120:
120
90
490
150
100
270
360
280: —
890: —
240: —
7.0.0
650: —-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 44
27
Fartyg II. {];3 }
H
Lotsavgif- ter och
hamnlots- pengar
Övriga nu
avsedda
Summa
fartygs-
avgifter
Omräk- ningskurs
till svenska
kronor
Svenska
kronor
fartygs-
avgifter
därav till
staten eller
andra allm.
ändamål
1,950: —
1 7,290: —
4,590: —
1 9,240: —
1 9,240
2 5,300-6,400
2 7,250—8,350
—
2 7,250—8,350
1,950: —
1 6,390: —
3,690: —
1 8,340: —
—
1 8,340: -
24,400—5,500
2 6,350—7,450
—
2 6,350-7,450
1,120: —
1 8,280: —
4,500: —
1 9,400: —
_
1 9,400: —
2 7,900: —
2 9,020: —
—
2 9,020: —
1,120: —
1 7,380: —
3,600: —
1 8,500: —
—
1 8,500: —
2 7,000: —
2 8,120: —
—
2 8,120: —
670: —
1 7,740: —
4,500: —
1 8,410: —
_
1 8,410: —
2 6,120: —
2 6,790: —
—
2 6,790: —
670: —
1 6,840: —
3,600: —
1 7,510: —
—
1 7,510: —
2 5,220: —
2 5,890: —
—
2 5,890: —
470: -
1 7,200: —
4,500: —
1 7,670: —
—
1 7,670: —
2 5,850: —
2 6,320: —
—
2 6,320: —
2,970: —
9,510: —
7,590: —
12,480: —
0.82
10,230: —
870: —
4,160: —
5,030: —
0.99
4,980: —
590: —
4,160: —
—
4,750: —
0.99
4,700: —
1,590: —
3,910: —
—
5,500: —
0.73
4,020: —
2,150: —
5,090: —
200: —
7,240: —
0.89
6,440: —
1,680: —
1,680: —
—
3,360: —
0.89
2,990: —
5,330: —
8,550: —
270: —
13,880: —
0.10
1,390: —
1,410: —
1,990: —
60:-
3,400: —
1.50
5,100: —
41.00
120.0.0
44.0.0
161.0.0
18.16
2,920: —
3,920: —
9,010: —
960: —
12,930: —
0.103
1,330: —
Stockholm
Tullhamn •
Frihamn .
Göteborg
Tullhamn •
Frihamn
Malmö
Tullhamn ■
Frihamn
Sundsvall •••■
Oslo ..........
Köpenhamn
Tullhamn
Frihamn
Danzig .......
Stettin .......
Hamburg
Tullhamnl
Frihamn /
Antwerpen
Rotterdam..
London......
Hull .........
Le Havre ...
1 Hamnavgitten beräknad enligt hamntaxans huvudgrunder utan rabatt.
2 Rabatterat belopp för /uminavgifter, för den händelse rabatt för reguljär art kunnat
enligt taxans bestämmelser få åtnjutas.
28
Kungl. Maj:ts proposition Nr 44
Fartyg III. {j “J ^f,n^Sto®n''} Trävaror Irån Sverige.
A. Ej reguljär fart.
Lotsavgif- ter och
hamnlots- pengar
Övriga nu avsedda
Omräk- ningskurs
till svenska
kronor
Hamn
lartygs-
avgifter
därav till
staten eller
andra allm.
ändamål
Summa
fartygs-
avgifter
Svenska
kronor
Stockholm
Tullhamn ...............
330: —
1,090: —
790: —
1,420: —
1,420
: —
Frihamn..................
330: —
890: —
590: —
1,220: —
—
1,220
; _
Göteborg
Tullhamn ..............
180: —
1,200: —
780: —
1,380: —
1,380: —
Frihamn..................
180: —
1,000: —
580: —
1,180: —
—
1,180: —
Malmö
Tullhamn ...............
70: —
1,140: —
780: —
1,210: —
1,210
Frihamn..................
70: —
940: —
580: —
1,010: —
—
1,010
—
Sundsvall ..................
80: —
1,080: —
780: -
1,160: —
—
1,160: —
Oslo .......................
Köpenhamn
Tullhamn ...............
120: —
480: —
600: —
0.99
590
Frihamn..................
80: —
480: —
—
560: —
0.99
550
—
Danzig .....................
200: —
450: —
—
650: —
0.73
480
—
Stettin .....................
250: —
470: —
20: —
720: —
0.89
640
—
Hamburg
Tullhamnl
Frihamn /
230: —
190: —
—
420: —
0.89
370: —
Antwerpen..................
710 —
1,310: —
40: —
2,020: —
0.10
200
_
Rotterdam..................
170: —
260: —
40: —
430: —
1.50
650
—
London .....................
33.0.0
83.0.0
10.0.0
116.0.0
18.16
2,110
—
Hull ........................
6.0.0
57.0.0
10.0.0
63.0.0
18.16
1,140
—
Le Havre ..................
580: —
1,050: —
80: —
1,630: —
0.103
170
—
Kungl. Maj:ts proposition Nr 44,
29
Fartyg
ITT / 800 eng. nettoton. I
\ 1,000 sv. netto ton. /
Trävaror från Sverige.
B. Reguljär fart (10 liamnbesök per år).
Hamn
Lots- avgifter och
hamnlots- pengar
Övriga nu
fartygs-
avgifter
avsedda
därav till
staten eller
andra allra,
ändamål
Summa
artygs-
avgifter
Omräk- ningskurs
till svenska
kronor
Svenska
kronor
Stockholm
Tullhamn .....
2,550: —
1 5,900: —
2,900: —
‘8,450: —
—
‘8,450: —
2 3,700—4,900
>6,250—7,450
—
>6,250—7,450
Frihamn .....
2,550: —
15,700: —
2,700: —
‘8,250: —
—
‘8,250: —
2 3,500-4,700
>6,050—7,250
—
>6,050—7,250
Göteborg
Tullhamn......
1,440: —
17,000: —
2,800: —
'' 8,440: —
—
‘8,440; —
2 6,580: —
>8,020: —
—
>8,020: —
Frihamn ......
1,440: —
16,800: —
2,600: —
‘8,240: —
—
18,240: —
2 6,380: —
>7,820: —
—
>7,820: —
Malmö
Tullhamn......
560: —
‘6,400: —
2,800: —
‘6.960: —
—
16,960: —
>4,600: —
>5,160: —
—
>5,160: —
Frihamn ......
560: —
‘6,200: —
2,600: —
‘ 6,760. —
—
‘6,760: —
2 4,400: -
>4,960: —
—
>4,960: —
Sundsvall.........
600: —
‘5,800: —
2,800: —
‘6,400: —
—
‘6,400: —
2 4,300: —
>4,900: —
—
>4,900: —
Oslo ...............
Köpenhamn
Tullhamn......
1,190: —
4,790: —
—
5,980: —
0.99
5,920: —
Frihamn ......
780: —
4,790: —
—
5,570: —
0.99
5,510: —
Danzig............
1,990: —
4,440: —
—
6,430: —
0.73
4,690: —
Stettin ............
2,490: —
4,670: —
240: —
7,160: —
0.89
6,370: —
Hamburg
Tullhamnl
2,300: —
1,900: —
_
4,200: —
0.89
3,740: —
Frihamn /
Antwerpen • ■ ■ ■
7,060: —
10,700: —
400: —
17,760: —
0.10
1,780: —
Rotterdam ......
1,680: —
2,620: —
350: —
4,300: —
1.50
6,450: —
London............
331.0.0
787.0.0
61.0.0
1,118.0.0
18.16
20,300: -
Hull ...............
60.0.0
531.0.0
61.0.0
591.0.0
18.16
10,730: —
Le Havre........
5,750: —
10,510: —
800: —
16,260: —
0.103
1,680: —
1 Hamnavgiften beräknad enligt hamntaxans huvudgrunder utan rabatt.
2 Rabatterat belopp för hamnavgifter, för den händelse rabatt för reguljär fart kunnat enligt
taxans bestämmelser få åtnjutas.
30
Kungl. Maj:ts proposition Nr 44.
Fartyg IV.
(400 eng. nettoton. I
1550 sv. nettoton.)
Kol från England.
A. Ej reguljär fart.
Hamn
Stockholm
Tullhamn
Frihamn.......
Göteborg
Tullhamn • •
Frihamn.......
Malmö
Tullhamn —
Frihamn.......
Sundsvall .......
Oslo ...............
Köpenhamn
Tullhamn ....
Frihamn.......
Danzig .........
Stettin.............
Hamburg
Tullhamnl
Frihamn /.....
Antwerpen.......
Rotterdam.......
London ...........
Hull.................
Le Havre ........
Övriga nn avsedda
Summa
fartygs-
avgifter
Omräk- ningskurs
till svenska
kronor
avgifter och
hamnlots- pengar
fartygs-
avgifter
därav till
staten eller
andra allm.
ändamål
Svenska
kronor
200: —
600: —
430: —
800: —
800: —
200: —
490: —
320: —
690: —
—
690: —
110: —
660: —
425: —
770; —
770: —
110: —
550: —
315: —
660: —
—
660: —
70: —
620: —
425: —
690: —
690; —
70: —
510: —
315: —
580: -
—
580: —
50: —
590: —
425: —
640: —
—
640: —
260: —
560: —
440: —
820: —
0.82
670: —
90: —
210: —
300: —
0.99
297: —
60: —
210: —
—
270: —
0.99
267; —
110: -
230: —
—
340: —
0.73
250: —
120: —
230: —
10: —
350: —
0.89
300: —
180: —
100: —
—
280: —
0.89
250: —
460: —
710: —
40: -
1,170: —
0.10
120: —
100: —
130: —
3: —
230: —
1.50
350: —
27.0.0
520.0
5.0.0
79.0.0
18.16
1,440: —
5.0.0
10.0.0
5.0.0
15.0.0
18.16
270: —
310: —
420: —
40: —
730: —
0.103
80: —
Kungl. Maj:ts proposition Nr 44
31
Fartyg IV. (“J ?Ä} IM w"
B. Reguljär fart (12 hamnbesök per år).
Hamn
Lotsavgif- ter och
hamnlots- pengar
Övriga nu
avsedda
Summa
fartygs-
avgitler
Omräk- ningskurs
till svenska
kronor
Svenska
kronor
fartygs-
avgifter
därav till
staten eller
andra allm.
ändamål
1,700: —
1 3,860: —
1,880: —
1 5,560: —
1 5,560: —
2 3,200: —
2 4,900: —
_
2 4,900: —
1,700: —
1 3,530: —
1,550: —
1 5,230: —
—
1 5,230: —
2 2,870: —
2 4,570: —
—
2 4,570:— |
1,060: —
1 4,590: —
1,820: —
1 5,650: —
—
1 5,650: — !
2 4,310: —
2 5,370: —
—
2 5,370: —
1,060: —
1 4,260: —
1,490: —
1 5,320: —
—
1 5,320: —
2 3,980: —
2 5,040: —
2 5,040: —
650: —
1 4,190: —
1,820: —
1 4,840: —
_
1 4,840: —
2 3,000: —
2 3,650: —
—
2 3,650: —
650: —
1 3,860: —
1,490: —
1 4,510: —
—
1 4,510: — 1
2 2,670: —
2 3,320: —
—
2 3,320: — ;
430: —
1 3,790: —
1,820: —
1 4,220: —
—
1 4,220: — i
2 2,i-00; —
2 3,230: --
—
2 3,230: —
3,180: —
6,670: —
5,280: -
9,850: —
0.82
8,080: —
1,080: —
2,520: —
3,600: —
0.99
3,560: —
960: —
2,520: —
—
3,480: —
0.99
3,450: —
1,340: —
2,620: —
—
3,960: —
0.73
2,890: —
1,500: —
2,630: —
140: —
4,130: -
0.89
3,680: —
2,160: —
1,150: —
—
3,310: —
0.89
2,950: —
5,510: —
6,830: -
350: —
12,340: —
0.10
1,230: —
1,250: —
1,560: —
30: —
2,810: -
1.50
4,220: —
328.0.0
583.0.0
30.0.0
911.0.0
18.16
16,540: —
63.0.0
93.0.0
30.0.0
156.0.0
18.16
2,830: —
3,740: —
5,090: —
480: —
8,830: —
0.103
910: —
Stockholm
Tullhamn
Frihamn • •
Göteborg
Tullhamn
Frihamn
Malmö
i,Tullhamn
Frihamn ■ •
Sundsvall
Oslo.............
Köpenhamn
Tullhamn •
Frihamn ■
Danzig..........
Stettin..........
Hamburg
Tullhamn \
Frihamn )''
Antwerpen
Rotterdam ....
London .......
Hull.............
Le Havre
1 Hamnavgilten beräknad enligt hamntaxans huvudgrunder utan rabatt.
2 Rabatterat belopp för hamnavgiften, för den händelse rabatt för reguljär fart kunnat
enligt taxans bestämmelser få åtnjutas.
32
Kungl. Maj:ts proposition Nr 44,
Bilaga B.
Lastpenningar.
Å r
Svenska
fartyg
Främmande
fartyg
Summa
1913 ..............................
448,519
382,250
830,769
1914 ..............................
430,615
336,750
767,365
1915 ..............................
401,943
413,274
815,217
1916 ..............................
316,526
477,816
794,342
1917..............................
160,363
294,585
454,948
1918 ............................
196,376
261,257
457,633
1919 ............................
277,966
307,783
585,749
1920 ..............................
303,611
553,253
856,864
1921 .............................
223,073
363,414
586,487
1922 ..............................
256,532
316,872
603,404
1923 ..............................
257,424
314,554
571,978
1924 .............................
284,658
392,531
677,189
1925 .........................
279,644
411,776
691,420
1926 .............................
279,428
338,903
618,331
1927 ..............................
310,078
408,949
719,027
Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1929.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1929:56 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående avskaffande av lastpenningarna. a1 i texten
- BevU 1929:3 Betänkande, i anledning av Kungl. Mai ds proposition angående avskaffande av lastpenningarna. s. 1 i texten