Angående bidrag till kostnaderna för upprättande av en regionplan för Stockholm med omgivningar
1929-02-01 · 16 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 14 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1929:49, Angående bidrag till kostnaderna för upprättande av en regionplan för Stockholm med omgivningar
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 49.
1
Nr 49.
Kungl. Maj ds proposition till riksdagen angående bidrag
till kostnaderna för upprättande av en regionplan
för Stockholm med omgivningar; given Stockholms
slott den 1 februari 1929.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över koinmunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Th. Borell.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 1 februari 1929.
N ärvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Bokell, von Steyern, Malmberg,
Lindskog, Bissmark, Johansson.
Departementschefen, statsrådet Borell anför:
I innevarande års statsverksproposition har Kungl. Maj:t under punkten 48
i sjätte huvudtiteln föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition, som
kunde komma att avlåtas i ämnet, såsom bidrag till kostnaderna för upprättande
av en regionplan för Stockholm med omgivningar för budgetåret
1929/1930 beräkna ett extra reservationsanslag av 19,000 kronor.
Sedan utredningen i detta ärende numera slutförts, anhåller jag att åter få
anmäla detsamma.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 39 käft. (Nr 49.)
264 29
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 49.
Därvid torde jag till en början få erinra, att frågan varit föremål för behandling
av 1928 års riksdag.
I två vid nämnda riksdag väckta likalydande motioner (I: 194 och II: 233)
framhölls, att det på grund av det fortgående, alltmera tätnande bebyggandet i
Stockholms omgivningar vore i hög grad påkallat att snarast ingripa reglerande
i detta bebyggande, så att detsamma lämnade utrymme för erforderliga trafikförbindelser.
Ett ordnande av trafikförhållandena i Stockholm med omgivningar,
i den mån därmed avsåges bestämmande av huvudtrafikleder av olika
art till deras huvudsakliga lägen och sträckningar inom överskådlig framtid,
kunde dock icke ske med mindre för Stockholmstraktens framtida bebyggande i
huvuddrag uppgjordes en plan eller med andra ord att en regionplan för Stockholm
med omgivningar upprättades. På anförda skäl ansågo motionärerna det
motiverat, att staten deltoge i de på förorterna ankommande kostnaderna,
150,000 kronor, för upprättande av en dylik regionplan, och hemställdes, att
riksdagen ville för sådant ändamål bevilja och ställa till länsstyrelsens i Stockholms
län förfogande ett belopp av 66,000 kronor samt därav i riksstaten för
budgetåret 1928/1929 upptaga ett belopp av 22,000 kronor.
Statsutskottet (utlåtande nr 120) anförde, att det torde vara obestridligt, att
en dylik undersökning kunde bliva av stort värde för gestaltningen av den fortsatta
samhällsbildningen kring huvudstaden ävensom genomlöpande vägnäts
lämpliga utveckling. I sin egenskap av ägare till betydande markområden i
och omkring Stockholm torde ock kronan hava intresse av att främja planens
tillkomst och av att erhålla tillfälle till medverkan vid dess utformning. Det
såsom statens bidrag till täckande av kostnaderna för utredningsarbetet ifrågasatta
beloppet, 66,000 kronor, framstode emellertid enligt utskottets mening
som betydande. Vid ärendets bedömande måste också tagas i betraktande det
samband, som förevarande fråga ägde med den pågående revisionen av gällande
stadsplanelagstiftning, vilken revision bland annat avsåge att bereda bättre
möjligheter än för närvarande till förekommande av olämplig förortsbebyggelse.
överhuvud måste utskottet finna det alltför vanskligt att i ärendets dåvarande
läge och utan att detsamma varit föremål för närmare utredning genom vederbörande
myndigheter ingå på ett bedömande, om och i vad mån statsanslag för
ifrågavarande ändamål borde då beviljas.
Utskottet avstyrkte alltså motionerna.
Sju reservanter hemställde om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om
övervägande, huruvida och på vad sätt staten lämpligen borde deltaga vid de
igångsatta förhandlingarna mellan Stockholms stad och vederbörande förortskommuner
m. fl. om upprättande av en regionplan för Stockholm och dess omgivningar.
I enlighet med utskottsmajoritetens hemställan blevo motionerna av riksdagen
avslagna.
Framställning
av Stockholms
fororters
regionplanedelegerade.
I skrivelse den 30 augusti 1928 hava Stockholms förorters regionplanedelegerade
åter upptagit denna fråga. Regionplanedelegerade anföra till en början,
att den utveckling, som sedan slutet av 1800-talet ägt rum beträffande rikets
huvudstad och dess omgivningar och vilken ännu påginge, måhända livligare
än någonsin, icke i allo fortgått på ett tillfredsställande sätt. Särskilt anmärkningsvärd
vore bristen på välordnade kommunikationer mellan Stockholm och
de utanför liggande samhällena, de s. k. förorterna. Frågan om åstadkommande
av goda sådana kommunikationer hade sedan länge stått på dagordningen, utan
att någon bestående lösning hittills blivit funnen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 4U.
3
Regionplanedelegerade lämna eu redogörelse för vad som i sådant hänseende
åtgjorts; och torde härav få återgivas följande:
Redan år 1906, då förortstrafikens utveckling ännu stod i sin begynnelse,
började känslan att uppstå för nödvändigheten att i tid ordna för ändamålsenliga
kommunikationer. Frän många av förorterna gjorde sig strävandena
kraftigt gällande att 1''å till stånd förbättrade spårförbindelser med huvudstaden.
De banförslag och koncessionsansökningar, som till följd härav ingåvos
till Kungl. Maj:t, föranledde dåvarande chefen för civildepartementet att låta
verkställa en viss preliminär utredning över de särskilda omständigheter, vilkas
beaktande kunde äga betydelse för dessa frågors avgörande. Utredningen påvisade
såsom önskvärt, att de särskilda lokalbanelinjerna inom Stockholms förortsområde
uppfattades såsom delar av ett framtida enhetligt förortsbanesystem.
För framtvingande av önskvärd planmässighet vid själva bostadsbebyggandet
ifrågasattes, att koncession å banlinje av ifrågavarande slag jämväl
borde förbindas med lämpligt avvägda bestämmelser i fråga om vägnät, dränering
m. fl. välfärdsanordningar inom vidkommande delar av förortsområdet.
På detta sätt skulle även trygghet kunna ernås, att ett framtida förbättrande
av en första provisorisk bananläggning icke onödigtvis bleve försvårat.
I anledning av till staden remitterade koncessionsansökningar å förortsbanor
och spårvägar i Stockholm och dess omgivningar läto stadsfullmäktige
år 1908 genom särskilda sakkunniga utreda i främsta rummet frågan om inledande
av den norrifrån ingående lokaltrafiken. Det verkställda utredningsarbetet
resulterade väsentligen uti ett förslag om utförande genom Stockholms
stads försorg av en genom de norra stadsdelarna fortlöpande infartslinje i ostvästlig
riktning. För den söder ifrån kommande förortstrafiken, liksom också
för den från trakten utmed norra stambanan, förutsattes i förslaget tillkomsten
av en i samband med 1910 års bangårdsförslag föreslagen nord-sydlig förortsbaneinfart.
Den av staden tillsatta kommitténs utredning föranledde dock ej
annat beslut från stadens sida än att förslaget skulle beaktas vid behandlingen
av föreliggande koncessionsansökningar.
Sedermera tillsattes av Stockholms stad år 1918 en ny trafikkommitté, vilken
i juni 1922 avgav förslag till snabbspårvägar och förortsbanor huvudsakligen
inom Brännkyrka och Bromma församlingar i huvudstaden.
Emellertid hade trafikfrågan rullats upp på en annan och mindre begränsad
linje tack vare statsmyndigheternas åtgärder. År 1919 tillsatte Kungl. Maj:t
statens förortsbanekommission för Stockholm, vilken i början av år 1923 avgav
betänkande och förslag till förortsbanefrågans ordnande. Kommissionen, som
under utredningen i viss mån samarbetat med nyssnämnda stadens trafikkommitté,
förordade i huvudsak en central nord-sydlig huvudlinje för förortsbanornas
infart till Stockholm med till desamma från olika håll anslutande förortslinjer.
Kommissionen framhöll, att åtgärder borde vidtagas för utarbetande av
en fullständig och detaljerad plan för förortsbanefrågans lösning i såväl tekniskt
som finansiellt hänseende, men uttalade sig icke om huru detta fullföljande
av arbetet skulle ske.
Parallellt med stadens förut omförmälda trafikkommittéer hade sedan år
1909 en annan kommitté, som sedan fick namnet stadsplanekommissionen,
arbetat med att uppgöra förslag till revision av Stockholms stadsplan. Denna
kommission ersattes från och med 1921 med en självständig nämnd, stadsplanenämnden,
vilken fick hand om planeringen inom hela stadsområdet. I februari
1923 beslöt stadsplanenämnden låta påbörja arbetet med utformande av Stockholms
generalplan, innefattande ett detaljerat program för stadsplanens framtida
utveckling i såväl tekniskt som socialt och ekonomiskt hänseende. Samtidigt
beslöts, att eu särskild delegation, generalplanedelegerade, skulle till
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 49.
sättas för att följa och övervaka arbetet. Generalplanen var avsedd att omfatta
hela det område inom och utom stadens gräns, där bosättning med möjlighet
till goda trafikförbindelser med stadens centrum kunde tänkas uppstå inom
överskådlig framtid (i första hand beräknat till ungefär en cirkel med 15 kilometers
radie).
Någon klar uppfattning synes vid denna tidpunkt icke hava förelegat om att
den avsedda planeringen skulle komma att sträcka sig även över störa områden,
där staden icke ägde någon administrativ befogenhet och sålunda särskilda svårigheter
förelågo för uppnående av en genomförbar plan. Något egentligt planarbete
kom då ej heller till stånd.
Emellertid väcktes i april 1924 i stadsfullmäktige en motion, avseende avskaffande
av den år 1918 tillsatta trafikkommittén och åstadkommande av ett
enhetligt och påskyndat generalplaliearbete under stadsplanenämnden. Av denna
nämnd framhölls, att det på grund av det nära sambandet mellan stadsplaneöch
trafikfrågorna syntes naturligt, att dessa frågor handlades och bereddes av
samma kommuilalä organ. Sålunda kom år 1925 en principiellt sett enhetlig
ledning till stånd inom staden beträffande det komplex av frågor, som hörde
samman med stadsplaneringen.
Under tiden hade förorterna icke varit overksamma. Åtskilliga framställningar
gjordes och delvis omfattande förslag framlades i syfte att ernå förbättrade
kommunikationer med huvudstaden. En speciell svårighet hade dock varit
bristen på ett enhetligt organ, som varit i stånd att utreda och klarlägga spörsmålen
i deras sammanhang och framföra förorternas synpunkter i samlad form.
Regionplanedelegerade anföra härefter, att när länsstyrelsen i Stockholms
län i slutet av år 1925 tog initiativ till sammanförande av förorterna till ett
gemensamt arbete för saken, visserligen tills vidare endast av förberedande och
organisatorisk art, detta initiativ möttes av en praktiskt taget enhällig anslutning
från förorternas sida. Härom anföra delegerade vidare:
Vid ett sålunda på länsstyrelsens inbjudan tillkommet möte den 7 januari
1926 med ombud från ett fyrtiotal kommuner och väghållningsdistrikt, inom
förortsområdet tillsattes eu delegation, bestående av elva personer från olika
delar av Stockholmstrakten jämte en representant för länsstyrelsen, med uppdrag
att verkställa vissa utredningar och framlägga förslag i vissa hänseenden.
I likhet med vad tidigare skett inom Stockholms stad fördes vid mötet
kommunikationsfrågan samman med andra stadsbyggnadsspörsmål, varav den
vore beroende. Den kom därför att ingå såsom de! av den större frågan om
enhetlig, huvudsaklig planläggning av Stockholm och dess omgivningar. I den
inbjudan, som föregick mötet, hade länsstyrelsen framhållit, att i samband med
den alltjämt vidgade bebyggelsen och samhällsbildningen inom kommunerna
kring Stockholm framträtt ett trängande behov av att så vitt möjligt, söka
åstadkomma en huvudsaklig plan — »regionplan» — för säkerställande av
viktigare trafikleder samt eventuellt andra likartade samhällsintressen, bland
annat genom reserverande av för sådana ändamål erforderlig mark. Denna
fråga vore av största vikt för kommunerna liksom för de redan uppvuxna eller
under bildning varande samhällena, och densamma torde icke kunna med utsikt
till ett gott resultat upptagas utan en planmässig och enhetlig undersökning,
vilken tydligen borde på lämpligt sätt kombineras med den redan påbörjade
behandlingen av Stockholms stads motsvarande trafikproblem.
Den vid mötet tillsatta delegationen fick i anslutning till sagda synpunkter
därför i uppdrag bland annat att efter närmare klargörande av behovet av en
dylik regionell planering av Stockholmstrakten undersöka, huru ett samarbete
med Stockholms stad vid en sådan planering lämpligast kunde åstadkommas
Kung!. Majds proposition nr 40. 5
samt i vad mån medverkan från statens myndigheter erfordrades, alt utreda
läjnpfigaste organisationen av arbetet med regionplanens upprättande samt
att utreda de ungefärliga kostnaderna för regionplanens åstadkommande och
framlägga förslag till kostnadernas täckande.
Efter verkställd utredning hade delegationen enhälligt ansett, att ett stort
behov förelåge av en regionplan för Stockholm med omgivningar. Den närmare
motiveringen härför återfunnes i en av länsarkitekten Edvin Stenfors upprättad
P. M. i ämnet.
Med anledning av framställning av delegationen hade stadskollegiet i Stockholm
beslutat tillsätta en delegation av fem personer med uppdrag att i ärendet
förhandla med förorternas delegerade, särskilt i fråga om lämpligaste sättet för
ett eventuellt samarbete mellan staden och förorterna för åstadkommande av
eu regionplan för Stockholm med omgivningar samt att för kollegiet framlägga
de förslag, vartill dessa förhandlingar kunde giva anledning.
Ett av förorternas delegerade tillsatt arbetsutskott utredde vidare frågan
samt förhandlade i ämnet med Stockholms stads nyssnämnda delegation.
Regionplanedelegerade meddela, att som resultat av den sålunda verkställda
utredningen samt de preliminära beslut, som fattats av de båda delegationerna,
förelåge dels ett förslag till organisation av regionplanearbetet, dels utredning
om den totala kostnaden för detta arbete, i vad därav skulle på förorterna ankomma,
dels ock slutligen preliminärt förslag till fördelning av kostnaderna å
de olika kommunerna och väghållningsdistrikten inom förortsområdet.
Vidkommande organisationen innehåller förslaget bland annat följande:
Regionplanearbetet skulle närmast övervakas och viktigare underhandlingar
ledas av en kommitté, benämnd centralkommissionen, bestående av en ordförande,
utsedd av Kungl. Maj:t, landshövdingen i Stockholms län eller den han
i sitt ställe förordnar, de borgarråd, som äro ordförande i stadsplanenämnden
och gatunämnden i Stockholm, en ledamot, utsedd av stadsplanenämnden, samt
två ledamöter, utsedda av Stockholms förorters regionplanedelegerade. Centralkommissionen
skulle hava att, innan ställning toges i för regionplanearbetet
utslagsgivande ärenden, rådgöra med stadsplanenämnden och förorternas
regionplanedelegerade.
Varje inom förortsområdet belägen stad, köping, municipalsamhälle, landskommun
och väghållningsdistrikt, som anslagit medel till regionplanearbetet,
utser ett eller flera ombud jämte suppleanter för dem. Länsstyrelsen utser
ävenledes ett eller flera ombud för sig. Alla ombuden bilda förorternas regionplaneombuds
generalförsamling. Denna står under ordförandeskap av landshövdingen,
som är sammankallande. Församlingen utser bland sig 12 ledamöter,
därav 6 från norra förorterna och 6 från de södra, att jämte en av länsstyrelsen
utsedd representant inom vardera gruppen bilda Stockholms förorters
regionplanedelegerade.
Regionplanedelegerade. som stå under ordförandeskap av landshövdingen,
tillsätta inom sig, såsom förut antytts, två ledamöter uti centralkommissionen,
en representerande de norra förorterna och en de södra. Dessa representanter
skola vara ordförande i var sin gruppdelegation för de norra och de södra förorterna.
Vardera gruppdelegationen består sålunda av representanten uti centralkommissionen
såsom ordförande jämte de fem övriga delegerade samt länsstyrelsens
representant, summa 7 personer.
Stockholms förorters regionplanedelegerade hava närmaste överinseendet över
den del av regionplanearbetet, som ankommer på förorterna, och besluta an
-
6
Kungl. Maj. ts proposition nr 49.
gående tillsättande av chefen och övrig personal å förorternas regionplanekontor
samt huvudanvändningen av de medel, som för sagda regionplanearbete stå
till förfogande, liksom eljest i viktigare angelägenheter av här ifrågavarande
art i den mån de gälla såväl de norra som de södra förorterna.
För behandling av angelägenheter, som väsentligen beröra enbart de norra
eller södra förorterna, äro respektive gruppdelegationer närmast avsedda.
Den färdiga regionplanen skall, innan den underställes de olika förorterna
och väghållningsdistrikten, först bliva föremål för beslut av förorternas regionplaneombuds
generalförsamling.
Beträffande den kostnad för regionplanearbetet, som skulle ankomma på
förorterna, anföra regionplanedelegerade:
Utredningen hade givit vid handen, att denna kostnad skulle uppgå till
150,000 kronor, fördelade lika på de tre år, som planens upprättande beräknades
taga. Sagda summa vore grundad därå, att Stockholms stad och förorterna var för
sig bekostade den del av arbetet med planens upprättande, som svarade mot
stadens jurisdiktionsområde å ena sidan och det därutanför liggande förortsområdet
å den andra. Emellertid hade vid ytterligare undersökning framgått,
att, enär Stockholms stad kunde förväntas komma att utsträcka åtminstone
vissa förberedande arbeten även över jurisdiktionsgränsen, kostnaden för förorternas
del i dylikt fall skulle komma att ställa sig något lägre, dock icke
med mera än sammanlagt högst 18,000 kronor.
Enligt utredningen skulle vidare kostnaderna fördelas å inom förortsområdet
belägna städer, köpingar och landskommuner med därinom varande municipalsamhällen
samt väghållningsdistrikten. Härvid hade hänsyn tagits till de
olika kommunernas areal, folkmängd, inkomster, varå kommunalutskylder utdebiterats
senaste året, i viss mån även till avståndet från Stockholm. Yad väghållningsdistrikten
beträffade, vore fördelningen tänkt att grundas å beräknade
antalet deltagande vägfyrkar.
Den sålunda verkställda utredningen hade otvetydigt givit vid handen, att
kostnaden, vad förorterna beträffade, för upprättande av regionplan för Stockholm
med omgivningar komme att ställa sig betungande. Det torde ligga i
sakens natur, att förorterna under den snabba utveckling, som försiggått och
alltjämt fortginge, belastades med utgifter för olika ändamål i vida högre grad
än under en långsamt skeende utveckling. Ävenledes torde genomsnittligt sett
förorternas beskattningsobjekt icke vara av beskaffenhet att kunna tillföra desamma
några större intäkter, i varje fall icke jämfört med den förmånliga ställning,
huvudstaden i detta hänseende intoge.
Denna förorternas ställning skulle närmast kunna tänkas föranleda, att
regionplanearbetet bekostades av Stockholms stad även beträffande en större
del av förorternas område. Men sådan åtgärd skulle å andra sidan säkerligen
icke vidtagas utan ett starkt ökat inflytande över planläggningen inom förortsområdet,
varigenom förorterna komme att till förmån för den även eljest gynnsamt
ställda centralstaden förlora mer eller mindre av sin bestämmanderätt över
planeringen inom det egna området. Dylik utväg till lättande av kostnadsbördan
för förorterna syntes därför icke från deras synpunkt antaglig.
Det torde emellertid kunna göras gällande, att staten hade ett påtagligt
intresse av den stora planering av Stockholm med omgivningar, varom här vore
fråga. Staten vore nämligen ägare av mycket stora markområden även utom
stadsgränsen, vilka komme att beröras av sagda planering. Med tanke på
regionplanens allmänna betydelse för utvecklingen av de i planen ingående områdena
måste det vara för staten fördelaktigt, att en sådan plan komme till
stånd under medverkan från dess sida.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
Efter att hava erinrat om vad som i denna fråga förekommit vid 1928 års
riksdag lämna regionplanedelegerade en redogörelse rörande de åtgärder, som
vidtagits för åstadkommande av en regionplan för Köpenhamn med omgivningar.
Av denna redogörelse framgår, att en av Dansk Ingeniorforening tillsatt
kommitté år 1926 avgav förslag till huvudtrafikleder mellan Köpenhamn
och dess grannkommuner och mellan dem inbördes, att häröver hörda in- och
utländska fackmän i stort sett hävdade utredningens ofullständighet samt att
ett med anledning härav i Köpenhamn den 18 juni 1928 hållet möte med ombud
för 26 kommuner, representanter för statsmakterna och ett stort antal fackmän
på olika områden uttalat sig för åstadkommande av en regionplan, som skulle
innefatta icke blott huvudtrafikleder utan jämväl dels användningen av olika
områden för särskilda ändamål med hänsyn till regionens lämpliga utveckling,
dels förläggningen av parker, öppna platser eller skyddsområden, vilka ansåges
nödvändiga eller önskvärda för en lycklig utveckling av regionen, dels ock
huvuddragen av regionens utveckling i dess helhet.
Slutligen anföra regionplanedelegerade:
Åven om, såsom skett i Köpenhamn såväl som här, strävandena hittills
huvudsakligen inriktats på ett sammanförande av vederbörande kommunala
institutioner i ett gemensamt undersöknings- och planeringsarbete, torde dock
statens intresse av att arbetet komme till stånd vara påtagligt. Från intet håll
hade veterligen detta heller på allvar bestritts. Även 1928 års riksdag torde
få sägas hava bekräftat förhållandet, såsom bland annat framginge av statsutskottets
utlåtande.
På grund av de stora kostnaderna för arbetet med en regionplans upprättande,
i vad på förorterna ankomme, och de synnerligen begränsade ekonomiska
resurser, varöver dessa kunde förfoga, hade det synts angeläget att under
åberopande av statens intresse i ämnet, ej minst såsom ägare av mycket stora,
genom regionplanearbetet berörda markområden, underställa Kungl. Maj:t
fråga om bidrag till arbetet från statens sida. Härvid ifrågasattes bidrag med
de belopp och på det sätt, som i ovanberörda motioner vid 1928 års riksdag
begärts.
Regionplanedelegerade hemställa därför, att såsom bidrag till kostnaderna
för upprättande av en regionplan för Stockholm med omgivningar måtte beviljas
ett belopp av 66,000 kronor och därav såsom anslag för budgetåret 1929/1930
anvisas 22,000 kronor.
över denna framställning hava utlåtanden avgivits av länsstyrelsen i Stockholms
län den 9 november 1928, byggnadsstyrelsen den 18 december 1928 och
statskontoret den 19 januari 1929.
Länsstyrelsen i Stockholms län anför bland annat följande:
Länsstyrelsen delade obetingat den enhälliga mening, som kom till^ uttryck
vid förenämnda möte i januari 1926 med representanter för de av frågan berörda
orterna, nämligen att en planläggning på längre sikt särskilt av huvudsakliga
trafikleder mellan huvudstaden och omgivande delar av länet visat sig
vara högeligen angelägen, och regionplanedelegerades utredning hade givit
ytterligare stöd härför. Till grund för denna mening låge för länsstyrelsens
del — liksom säkerligen även för ortsrepresentanternas — en ständigt upprepad
Yttranden.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 49.
praktisk erfarenhet av de olägenheter och svårigheter, som föranleddes genom
bristen på sådan planläggning.
Den oupphörligt växande trafiken mellan huvudstaden och samhällena i dess
omkrets samt för övrigt även mellan dessa samhällen inbördes ställde åt olika
sidor allt större krav ej blott på själva infarts- och utfartsvägarna över Stockholms
stadsgräns utan också på dessa in- och utfartsvägars lämpliga förgrening
till de många förorter, som redan uppstått och vore i tillväxt eller som
befunne sig i vardande. För närvarande hade man snart sagt ingen möjlighet
att effektivt sammanhålla dessa trafikproblem och lösa dem på ett rationellt
sätt. Utvecklingen av huvudvägarna till och från Stockholm vore beroende av
uppgörelser mellan huvudstadens myndigheter å ena sidan, ett flertal sinsemellan
fristående väghållningsdistrikt å den andra; frågor om förbättring
eller utökning av dessa huvudvägar åt alla håll vore uppe men behandlades av
varje väghållningsdistrikt lör sig och syntes — av och i för sig naturliga
skäl — endast långsamt kunna föras framåt; under tiden saknades fasta hållpunkter
för utformningen av det lokala vägnätet och därmed för vägarnas anordning
i de växande eller nytillkommande förortssamhällena. Vid granskning
av stadsplaner och styckningsplaner gjorde sig denna osäkerhet gång på gång
synnerligen kännbar. Såsom länsstyrelsen framhållit i sin inbjudan till förut
omnämnda möte i januari 1926. skulle det nämligen vara av största betydelse
att kunna vid uppgörande av stadsplaner och styckningsplaner säkerställa plats
för större trafikleder och eventuellt andra liknande samhällsintressen genom
reserverande av för sådana ändamål erforderlig mark. Skedde detta icke, kunde
det knappast undvikas, att när behovet av nya eller bättre trafikleder en gång
måste tillgodoses, kostnaderna för marklösen stegrades i eu grad, som bleve
oskäligt och onödigt betungande, för att icke tala om att utan dylik markreservation
den fortgående bebyggelsen i vissa fall kunde komma" att lägga
oöverstigliga^ hinder i vägen för trafikledernas framtida framdragande på det
mest ändamålsenliga sätt.
Länsstyrelsen ansåge det sålunda vara uppenbart, att både trafikmässiga,
ekonomiska och sociala skäl synnerligen starkt talade för den avsedda regionplan^
Länsstyrelsen förbisåge icke de svårigheter, som kunde komma att
möta såväl vid utarbetandet av en dylik plan som vid dess genomförande. Men
behovet vore så trängande, att ett allvarligt försök efter länsstyrelsens mening
med nödvändighet borde göras.
Länsstyrelsen anför vidare, att liksom länsstyrelsen oförbehållsamt vitsordade
angelägenheten av att eu utredning för åstadkommande av en regionplan
k om me till stånd, ville länsstyrelsen lika oförbehållsamt stödja de delegerades
hemställan, att staten måtte verksamt bidraga därtill. Härom anför länsstyrelsen:
-
Länsstyrelsen anslöte sig i allo till den av delegerade förebragta motiveringen
för en sådan medverkan från statens sida och anhölle att i vissa punkter få
komplettera densamma.
Eu utredning av nu ifrågavarande art hade så stor räckvidd och betydelse,
att staten redan ur denna synpunkt borde hava oavvislig anledning att lägga
hand därvid. I själva verket vore också detta statsintresse redan officiellt konstaterat
därigenom, att Kungl. Maj:t år 1919 »med hänsyn till sakens vikt för
det allmänna» föranstaltade en utredning i liknande syfte genom den av Kungl.
Maj:t själv förordnade förortsbanekommissionen. Det måste ligga i sakens
natur, att det då tagna initiativet borde vederbörligen fullföljas på sådana
linjer, som den numera inträdda situationen anvisade. Denna uppfattning hade
också kommit till oförtydbart uttryck under frågans behandling vid 1928 års
Kungl. Maj:ts proposition nr 41). 9
riksdag. Statsutskottets uttalande innebure uppenbarligen ett direkt erkännande
av sakens vikt för det allmänna oeh av statens delaktighet i uppgiften att bringa
problemet till lösning.
Beträffande statens, i egenskap av markägare, intresse av och medverkan
till planens främjande hade länsstyrelse:! låtit uppgöra en sammanställning över
de arealer, liggande inom respektive 1 oeh 2 mils rayon omkring Stockholm,
vilka ägdes av kronan eller såsom hörande till ecklesiastik jord kunde därmed
i nu förevarande hänseende jämställas. Den upprättade tablån gjorde icke anspråk
på absolut fullständighet, och särskilt borde anmärkas, att arealsiffrorna
icke kunnat helt utskiljas för de båda rayonerna efter en- och tvåmilsgränsen,
enär inom den första rayonen måst räknas hela arealen av sådana kronoegendomar
och ecklesiastika jordar, som även sträckte sig in i den andra, och till
den andra rayonen likaledes helt räknats sådana, som delvis sträckte sig utöver
tvåmilsgränsen. Detta inverkade emellertid tydligen icke på tablåns användbarhet
ur nu förevarande synpunkt.
Sammanställningen visade, att kronoegendomar och kyrkojord inom en mil
från Stockholms stadsgräns sammanlagt omfattade 3,610 hektar och inom två
mil från stadsgränsen ej mindre än 13,127 hektar. Det framginge vidare, att
dessa markområden i allmän ägo låge spridda åt alla sidor av Stockholms omkrets.
I vissa kommuner vore arealsiffran för jord av sådan allmän natur inom
den angivna rayonen icke blott i och för sig utan även i proportion till varje
kommuns totala jordareal frapperande hög; så representerade den inom dessa
rayoner helt eller delvis belägna fasta jordegendomen i allmän ägo inom Botkyrka
socken 20.i procent av hela socknens jordareal, inom Solna 63.5 procent,
i Danderyd med Stocksund 30.6 procent, i Fresta 33.6 procent, i Järfälla 23.3
procent, i Spånga 46 procent, i Lovö 82 procent, i Sånga 33.7 procent. Länsstyrelsen
torde knappast behöva framhålla, att dessa preciserade uppgifter angående
omfattningen och fördelningen av kronans och kyrkans jordinnehav inom
området för den avsedda regionplanen ställde statens omedelbara intresse såsom
markägare i den starkaste dager. Man kunde väl hava rätt att säga, att ett
sådant markinnehav borde medföra icke blott ett intresse, utan en förpliktelse
för staten att verksamt bidraga till regionplanens utarbetande.
I detta sammanhang kunde lämpligen meddelas, att regionplanens betydelse
för det allmänna numera föranlett länets landsting att giva densamma ett verksamt
stöd. På framställning av regionplanedelegerade hade länsstyrelsen till
1928 års landsting ingått med en motiverad hemställan, att landstinget måtte
till utarbetande av sagda plan anvisa ett anslag av 36,000 kronor, att efter förvaltningsutskottets
beprövande utgå under tre år med 12,000 kronor årligen,
och denna hemställan hade bifallits av landstinget.
Efter att hava erinrat, att landstinget förbehållit sig att genom sitt förvaltningsutskott
få insätta en ledamot i centralkommissionen, anför länsstyrelsen i
fråga om organisationen av regionplanearbetet:
Förslaget, att ordförande i den centrala kommissionen skulle tillsättas av
Kungl. Maj:t, ville länsstyrelsen på det kraftigaste förorda. Det vore av stor
vikt, att den högsta ledningen för ett företag sådant som detta komme att utövas
av en person, vilken med vederbörliga kvalifikationer i övrigt kunde förena
den auktoritet, som ett förordnande av Kungl. Maj:t gåve, och därigenom verka
sammanhållande samt om så skulle erfordras opartiskt utjämnande mellan olika
intressen. Utan en sådan auktoritativ och erkänt opartisk högsta ledning kunde
enhetligheten i arbetet allt för lätt äventyras. På organisationsförslagets enskildheter
i övrigt skulle länsstyrelsen icke nu ingå. Det ville emellertid synas, som
om även dessa lämpligast skulle fixeras under viss medverkan från statens sida,
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 49.
varom förbehåll i någon form kunde göras vid ett beslut om statens deltagande
i företaget.
Till organisationsfrågan skulle kunna hänföras ett hittills icke berört uttalande
i statsutskottets utlåtande över motionerna vid 1928 års riksdag. Utskottet
ansåg, att vid bedömande av frågan om statens medverkan till en regionplan
också måste tagas i betraktande det samband, som denna fråga ägde med den
pågående revisionen av gällande stadsplanelagstiftning, vilken revision bland
annat avsåge att bereda bättre möjligheter än för närvarande till förekommande
av olämplig förortsbebyggelse. Härmed åsyftades tydligen det av sakkunniga
inom justitiedepartementet i februari 1928 avgivna förslaget till stadsbyggnadslag,
vars 7 kap. handlade om »kommunalt samarbete för antagande och
genomförande av generalplan eller stadsplan så ock av regionplan». Det vore
förklarligt, att denna del av lagförslaget av utskottet uppmärksammats vid dess
handläggning av motionerna. Länsstyrelsen hade emellertid vid granskning av
förslaget kommit till den bestämda uppfattningen, att detsamma, även om det
skulle komma att upphöjas till lag, icke torde kunna inverka på lösande av den
regionplanefråga, som det nu gällde.
Vad lagförslagets kapitel 7 innehölle vore endast bestämmelser, som avsåge
att möjliggöra bildande av kommunalförbund för de i rubriken angivna ändamål
mellan städer, köpingar, municipalsamhällen och landskommuner samt —
i fråga om regionplan — väghållningsdistrikt, enligt reglerna i nuvarande lag
om kommunalförbund. Detta uteslöte emellertid ingalunda, att även andra former
för samarbete mellan flera kommuner och samhällen för nämnda ändamål
förutsattes kunna komma till användning; förslaget bibehölle också —■ samt
måste av skäl, som i betänkandet anfördes, bibehålla — den fastslagna principen
för kommunalförbund, att sådana endast kunde bildas genom frivillig anslutning
av vederbörande kommuner och samhällen. I nu förevarande fall syntes
uppenbart, att kommunalförbund enligt lagförslaget varken skulle vara den
lämpliga formen för samarbete eller läte sig åstadkommas. Den regionplan,
som nu vore i fråga, vore alltför omfattande för att kunna med fördel behandlas
efter de snäva reglerna i lagen om kommunalförbund, och det funnes säkerligen
inga utsikter för att Stockholms stad å ena sidan, mångfalden av länsstäder,
köpingar, municipalsamhällen, landskommuner och vägdistrikt å den andra
skulle vilja binda sig för en sådan organisation. Härtill komme, att i ett (eller
flera?) kommunalförbund icke skulle finnas plats vare sig för landstingets eller
för statens medverkan. Att avvakta en eventuellt blivande stadsbyggnadslag,
innan arbetet på den nu ifrågavarande regionplanen upptoges, skulle under sådana
förhållanden efter länsstyrelsens uppfattning vara en ändamålslös tidspillan.
Däremot mötte givetvis intet hinder att redan nu, i den mån så funnes
lämpligt, för organisationen av samarbetet tillgodogöra sig vissa delar av normerna
för kommunalförbund. Länsstyrelsen hade sig bekant, att man också hade
för avsikt att så göra.
Beträffande kostnaderna och statens bidrag till deras täckande anför länsstyrelsen
följande:
Länsstyrelsen vågade till en början förutsätta, att staten själv ansvarade för
det arvode till den av Kungl. Maj:t tillsatte ordföranden i arbetsstyrelsen, som
efter länsstyrelsens uppfattning vore erforderligt med hänsyn till en sådan förtroendemans
maktpåliggande uppgifter. Men därjämte tillstyrkte länsstyrelsen
på det kraftigaste, att staten lämnade ett avsevärt anslag till de direkta utgifterna
för det tekniska arbetet. Ett sådant anslag måste anses lika starkt motiverat
genom företagets stora betydelse för det allmänna och statens direkta intresse
därav — än en gång kunde erinras, att staten åren 1919—1923 helt bekostade
utredningen genom förortsbanekommissionen — som det vore angeläget,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majds proposition nr 4d.
för alt do deltagande kom in n nciiia, samhällena oeh väghällningsdistriktcn icke
skulle bliva alltför liiirt betungade. Beträffande beloppet hade länsstyrelsen ansett
sig böra söka hållpunkter för eu avvägning i några fakta och synpunkter,
som kompletterade delegerades framställning.
Den beräknade utgiftssumman för länsomrädets del, sammanlagt 100,000
kronor under tre är, kunde patagligen icke nedbringas. Även om Stockholms
stad, såsom delegerade hoppades, skulle utsträcka vissa förarbeten över jurisdiktionsgränsen,
vilket antagits kunna medföra eu lättnad för länsdelens arbetskostnader
av högst 18,000 kronor, måste detta i kalkylen mot vägas av en däri
nu förbigången post för oförutsedda utgifter, vilken ej torde böra understiga
samma belopp. Av totalbeloppet 100,000 kronor täcktes 130,000 kronor genom
landstingets anslag, varefter kvarstode 114,000 kronor. Länsstyrelsen funne
starka skäl tala för att staten härav påtoge sig hälften, 57,000 kronor, eller
19,000 kronor årligen under tre är. Ett sådant bidrag torde få anses mycket
måttligt med hänsyn till företagets betydelse för det allmänna och .statens
direkta intressen såsom markägare; det framstode också såsom skäligt i jämförelse
med landstingets anslag, som ju icke representerade så omedelbara intressen.
De 57,000 kronor, som efter nu föreslagna statsanslag skulle påvila kommuner
och väghållningsdistrikt med 19,000 kronor årligen, medförde i alla händelser,
enligt preliminärt uppställda grunder för utskiftningen, för var och en
av dessa deltagare i företaget och i synnerhet för vissa kommuner en kännbar
extra utgift. Och länsstyrelsen ville med styrka framhålla, att den ekonomiska
påkänningen måste begränsas, om man skulle kunna vinna den allmänna anslutning
till företaget, som vore en grundläggande förutsättning för dess förverkligande.
Länsstyrelsen hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte hos 1929 års riksdag
äska ett anslag å 57,000 kronor att med 19,000 kronor årligen under tre år
utgå såsom bidrag till kostnaderna för ifrågavarande regionplan under de förutsättningar,
som Kungl. Maj:t kunde finna lämpligt bestämma.
Byggnadsstyrelsen har anfört bland annat följande:
Sedan länge hade gjort sig gällande den trängande nödvändigheten av att
en plan uppgjordes för Stockholms stads tillfarts- och utfartsvägar, häri inbegripet
spårvägs- och förortsbanetrafik, vilken plan borde omfatta icke blott
stadens judieiella område utan ock förorterna utanför stadsområdet samt trafiklederna
mellan dessa förortsområden. Ständiga påminnelser om behovet av
denna trafikplan hade framkommit vid planeringarna för de alltjämt uppkommande
samhällsbildningarna, vilkas rationella planläggning på ett kännbart sätt
försvårats och delvis omöjliggjorts till följd av bristen på en dylik utredande
plan, s. k. regionplan.
Från byggnadsstyrelsens sida hade vid olika tillfällen gjorts uttalanden i
denna fråga, och kunde styrelsen helt instämma i vad från förorternas delegerade
och från länsstyrelsen i Stockholms län nu framhållits rörande önskvärdheten.
att eu regionplan för Stockholm och dess omgivningar snarast måtte
komma till stånd. Det organisationsarbete, som från länsstyrelsens sida vidtagits
för möjliggörande av erforderligt samarbete mellan Stockholms stad och
övriga samhällen och kommuner, måste därför hälsas med tillfredsställelse. Den
hastigt växande antomobiltra fiken krävde ett snabbt uppordnande av de äldre
vägarna och en vidare utveckling av vägnätet, men detta försvårades och fördyrades.
därest bebyggelsen finge fortskrida för långt.
Denna omfattande planläggning kunde givetvis ej i första hand påläggas
markägarna: det måste bliva de olika kommunernas sak såväl att samråda
12
Kunyl. Maj:ts proposition nr 49.
härom som att söka anskaffa behövliga medel till planeringen. Det statliga
stödet torde även i många fall vara behövligt.
Vad anginge regionplanearbetets organisation, skulle, enligt vad byggnadsstyrelsen
av handlingarna och vid förhandling med vederbörande kunnat inhämta,
det tekniska arbetet utföras av under länsstyrelsen i Stockholms län
ställda sakkunniga å ena sidan samt stadsplanekontoret i Stockholms stad å
andra sidan i samarbete, och dessa skulle i sin tur samarbeta a ena sidan med
förorternas regionplaneförsamlings direktion under landshövdingens ordförandeskap
och a andra, sidan med stadsplanenämnden i Stockholm. Vid tillsättandet
av nämnda direktion skulle förorternas och kommunernas intressen behörigen
tillgodoses. Denna plan för arbetets organisation vore emellertid ännu ej definitiv
och syntes ej heller avses att slutligt bestämmas, förrän frågan om statens
bidrag blivit avgjord.
Byggnadsstyrelsen ville livligt instämma i länsstyrelsens uttalanden rörande
ordföranden i centralkommissionen men ansåge sig böra framhålla, att hur kvalificerad
denne ordförande än kunde vara, det dock torde vara nödvändigt, att
han ägde möjlighet att vid sin sida förfoga över sakkunskap ur såväl trafikteknisk
synpunkt som stadsplanesynpunkt, då han samtidigt med sitt ledande
ordförandeskap torde hava att tillse, att ej statens intressen som markägare
asnl osattes.
Ehuru byggnadsstyrelsen för sin del väl ansåge, att staten oberoende av sin
egenskap av markägare borde hava intresse för tillkomsten av föreliggande
regionplan, hade dock såväl i förevarande framställning som ock från riksdagens
sida statens egenskap av markägare särskilt framhållits. Uttalanden vid frågans
behandling i riksdagen gåve ock vid handen, att det .statliga intresset borde
få göra, sig på lämpligt sätt gällande vid planens utarbetande, vilket endast
torde kunna ske genom att sakkunniga stadsplane- och trafiktekniei finge följa
arbetet och för den av Kungl. Maj:1 tillsatta ordföranden framlägga sina synpunkter.
Dessa borde hava säte i förorternas regionplaneförsamlings direktion
men eventuellt även kunna efter ordförandens önskan få närvara vid centralkommissionens
sammanträden, ehuru där ej hava rösträtt. De borde även följa
arbetet med planens tekniska upprättande. Bland regionplanens ändamål hade
även framhållits eu undersökning om den sannolika uppkomsten av nya samhällsbildningar
och dessas lämpliga anordning samt framdragande av trafikleder
genom redan befintliga samhällen eller eljest bebyggda områden.
Härigenom skulle även ett slags saklig granskning från statens sida iiga
rum, vilken skulle giva det slutliga regionplaneförslaget eu mera bindande
karaktär och till någon del ersätta förslagets fastställelse, vartill möjlighet med
nu gällande lagbestämmelser ju icke förelåge.
Beträffande de beräknade kostnaderna för arbetets ut förande, som angivits
till 150,000 kronor, fördelade på tre år. förelåge i ärendet ej någon utredning,
men byggnadsstyrelsen hade blivit i tillfälle att under hand taga del av de
kalkyler, som låge till grund för beräkningen, och hade styrelsen därvid med
hänsyn till regionplaneutredningens omfattning funnit, afl de angivna kostnaderna
icke torde kunna nedbringas.
För bedömande av huru stor de] av detta, belopp, som rättvisi igen borde falla
på statsverket, finge byggnadsstyrelsen hänvisa till den inom länsstyrelsens
landskontor gjorda utredningen över omfattningen av statens mark inom socknarna
utanför Stockholms stads jurisdiktion inom en omkrets av 2 mil från
Stockholms Stortorg, vilken utredning utvisade, afl i genomsnitt 38 (7< av totalarealen
av fast egendom inom socknarna vore statlig; 38 % av 150,000 kronor
utgjorde 57,000 kronor eller det belopp, länsstyrelsen ansett böra utgå av statsmedel.
sedan landstinget, under förutsättning att i centralkommissionen få insätta
en representant, påtagit sig 30.000 kronor av totalkostnaden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 4it.
VA
Byggnadsstyrelsen kunde sålunda helt ansluta sig till länsstyrelsens i utlåtandet
gjorda hemställan.
Slutligen ville byggnadsstyrelsen framhålla, att styrelsen, i likhet med länsstyrelsen,
även förutsatt, att staten bestrede arvodet till den av Kungl. Maj:t
tillsatta ordföranden i centralkommissionen, och borde givetvis samma förhållande
gälla beträffande de sakkunniga, som vid sidan av övervakandet av planen
ur allmän stadsplanesynpunkt skulle hava att bevaka .statens intressen såsom
markägare. Styrelsen ansåge sig emellertid ej kunna angiva något belopp
för denna ersättning, innan omfattningen av deras arbete blivit närmare bestämd.
Statskontoret har anfört följande:
Behovet av en regionplan för Stockholms omgivningar syntes vara ådagalagt;
och funne statskontoret riktigt, att staten såsom den högsta samhällsorganisationen
och på samma gång stor markägare inom förortsområdet bidroge till
kostnaderna för regionplanens upprättande.
Någon utredning beträffande storleken av dessa kostnader vore icke förebragt,
men liade bägge de i ärendet hörda myndigheterna, länsstyrelsen i Stockholms
län och byggnadsstyrelsen, vitsordat, att kostnaderna ej kunde beräknas
till lägre belopp än det i framställningen angivna, 150,000 kronor.
Med sitt uttalande, att staten själv borde ansvara för arvodet till den av
Kungl. Maj:t tillsatte ordföranden i centralkommissionen, syntes länsstyrelsen
åsyfta, att denna utgift borde gäldas av andra medel än det anslag å riksstaten,
som enligt länsstyrelsens hemställan skulle utverkas hos riksdagen.
Statskontoret ansåge för sin del, att även det för ordförandens arvode erforderliga
beloppet borde på förhand beräknas, och ville ifrågasätta, om ej detsamma
borde inräknas i övriga kostnader för förslagets genomförande.
Beträffande byggnadsstyrelsens förslag, att vid sagde ordförandes sidä skulle
vara anställda sakkunniga stadsplane- och trafikteknici, syntes stadsplane- och
trafikteknisk sakkunskap skola bliva representerade i förorternas regionplanekontor,
varför det förfölle tvivelaktigt, om en sådan kontrollerande institution
vore av behovet påkallad. I fråga om ersättningen till dessa sakkunniga
ville statskontoret i varje fall göra samma erinringar som beträffande ordförandearvodet.
I övrigt hade statskontoret icke funnit anledning till erinran mot vad i ärendet
föreslagits.
Under de senaste årtiondena har bebyggelsen omkring Stockholm undergått
en Synnerligen kraftig utveckling, och denna fortskrider alltjämt med stor snabbhet.
De samhällsbildningar, vartill denna fortgående bebyggelse givit upphov,
uppstodo till en början huvudsakligast intill järnvägarna. Genom anläggning
av nya förortsspårvägar och med motorfordonstrafikens alltmer ökade omfattning
hava samhällsbildningar därjämte till allt större antal uppkommit icke
blott utmed de från huvudstaden utgående gamla huvudvägarna utan även i de
mellan järnvägarna och dessa huvudvägar liggande områdena, och denna tätare
bebyggelse har sökt sig allt längre ut från staden. Utvecklingen av bebyggelsen
utanför Stockholm har emellertid icke i allo fortgått lyckligt. Många av samhällsbildningarna
hava vuxit upp utan tillfredsställande planläggning, vilket
medfört betydande svårigheter vid samhällenas fortsatta utveckling. Alldeles
särskilt hava svårigheterna framträtt i den mån genom ökad bebyggelse samhällena
kommit att omedelbart stöta intill varandra. För nödiga genomgående
Departements
chefen.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 49.
huvudvägar utöver de gamla landsvägarna har icke från början sörjts. För närvarande
är läget sålunda, att å ena sidan behovet av snabba, säkra och billiga
kommunikationer med huvudstaden oavlåtligt växer i och med det allt tätare
bebyggandet, men å andra sidan hotar detta bebyggande att utveckla sig så,
att allt större svårigheter möta att bereda utrymmen för erforderliga nya trafikförbindelser.
Frågan om förbättrade anordningar i trafikhänseende har också sedan mer än
ett årtionde blivit alltmer brännande, och åtgärder för att främja denna frågas
lösning hava tid efter annan vidtagits såväl från Stockholms stads som länsstyrelsens
i Stockholms län sida, varjämte talrika hänvändelser i samma syfte
förekommit från de närmast berörda förorterna. Jämväl från statens sida har
denna fråga till viss del varit föremål för utredning, i det att den av Kungl.
Maj:t tillsatta förortsbanekommissionen för Stockholm avgivit förslag om vissa
principer för ett system av förortsbanor.
Efter hand hava trafikfrågorna kommit att ingå såsom ett led i det större
spörsmålet om en ändamålsenlig planläggning av bebyggelsen såväl i själva
huvudstaden som i dess omgivningar. Stockholms stad har för sin del funnit det
nödvändigt att föranstalta om utarbetande av en generalplan för behandling för
stadens vidkommande av problemet. Men även för de staden omslutande delarna
av Stockholms län har behovet av ett motsvarande planeringsarbete gjort sig
alltmera gällande, och strävandena att tillgodose detta behov hava slutligen
resulterat i det nu framlagda förslaget att i samarbete med Stockholms stad
söka åvägabringa en allmän plan — regionplan — för det framtida bebyggandet
av Stockholms omgivningar och för anordnandet av erforderliga huvudtrafikleder
såväl från huvudstaden som mellan de olika samhällena inbördes.
Att en dylik planläggning i stort av områdena omkring huvudstaden är av
behovet påkallad och ur olika synpunkter kommer att medföra stort gagn för
därav berörda trakters framtida utveckling torde vara uppenbart och har jämväl
vitsordats såväl av samtliga i ärendet hörda myndigheter som inom riksdagen
nästlidet år vid behandlingen av i det föregående omförmälda. motioner.
Om sålunda vederbörande kommuner och enskilda hava ett stort intresse av att
en dylik regionplan upprättas, så föreligga jämväl goda skäl för att även staten
lämnar sin medverkan till planens förverkligande. Byggnadsstyrelsen har erinrat,
att staten inom de områden utanför huvudstaden, som skulle beröras av
regionplanen, äger icke mindre än i genomsnitt 38 procent av den sammanlagda
markarealen i respektive socknar. Redan på grund härav har staten intresse
av regionplanens tillkomst. Men även i övrigt torde det ur statens synpunkt
vara angeläget, att bebyggelsen och trafikförhållandena inom rikets huvudstad
med omgivningar, där omkring en tiondel av landets hela befolkning är bosatt,
på ett ändamålsenligt sätt planeras för lång tid framåt. Jag vill därvid erinra
om den betydelse det har för staten, som i allt större utsträckning bidrager till
vägnätets utbyggande och förbättring, att vägföretag inom förevarande område
planläggas och utföras pa sadant sätt, att framtida dyrbara omläggningar såvitt
möjligt undvikas. Det synes mig sålunda föreligga välgrundad anledning att
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 49.
tillmötesgå det framställda önskemålet om bidrag av statsmedel till bestridande
av de kostnader för regionplanearbetet, som eljest helt skulle i sista band falla
på ortsinvånarna. Det av länsstyrelsen föreslagna beloppet, 57,000 kronor fördelat
på tre år, synes mig, jämväl med hänsyn till omfattningen av statens markinnehav
inom ifrågavarande område, vara lämpligt avvägt. Jag vill alltså förorda,
att staten bidrager med nämnda belopp, fördelat på sålunda angivet sätt.
För att övervaka och leda regionplanearbetet har föreslagits skola tillsättas
en centralkommission, vars ordförande skulle utses av Kungl. Maj:t. Då vid
detta arbete mot varandra stridande synpunkter icke sällan torde komma att
göra sig gällande och en framträdande uppgift för ordföranden lärer bliva att,
såsom länsstyrelsen framhållit, verka sammanhållande och, om så skulle erfordras,
utjämnande mellan olika intressen, anser jag mig böra förorda, att
nämnde ordförande utses av Kungl. Maj:t, som jämväl torde böra bestämma
arvode till honom. Länsstyrelsen synes hava avsett, att detta arvode skulle bestridas
av andra statsmedel än det anslag, varom länsstyrelsen hemställt. Då
statens kostnader för regionplanearbetet icke synas böra överstiga det av mig
ovan förordade beloppet, tillhopa 57,000 kronor, torde, såsom jämväl statskontoret
ifrågasatt, utgiften för ordförandearvodet få täckas av nämnda belopp.
Byggnadsstyrelsen har framfört den tanken, att till ordförandens förfogande
skulle ställas särskilda sakkunniga i trafikteknik och stadsplaneväsen för att i
statens intresse följa och i viss omfattning deltaga i regionplanearbetet. Det
synes kunna ifrågasättas, huruvida en dylik anordning skall vara påkallad och,
i varje fall, huruvida icke erforderligt sakkunnigbiträde vid behov skall kunna
lämnas från vederbörande ämbetsverk. Utan att taga ståndpunkt till detta
spörsmål vill jag emellertid framhålla, att, därest dylika sakkunniga skulle
finnas behövliga, detta icke lärer böra föranleda utgift för statsverket utöver
förut nämnt belopp.
Vad beträffar organisationen av regionplanearbetet, har denna, i avvaktan
på huruvida statsbidrag skulle kunna erhållas, ännu icke slutgiltigt utformats.
Det synes emellertid lämpligt, att den definitiva organisationsplanen föreligger
och i sina huvuddrag underställes Kungl. Majits prövning och godkännande,
innan någon del av statsbidraget utbetalas. Likaledes torde dessförinnan böra.
visas, att arbetets genomförande är i vad angår bidrag från orterna väsentligen
säkerställt.
Såsom förut nämnts, har det belopp å 57,000 kronor, varmed staten skulle
bidraga till ifrågavarande kostnaders bestridande, avsetts att fördelas på tre
år. För budgetåret 1929/1930 skulle alltså erfordras ett belopp av 19,000 kronor.
På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen
att såsom bidrag till kostnaderna för upprättande av en regionplan
för Stockholm med omgivningar bevilja ett belopp av 57,000
kronor samt därav för budgetåret 1929/1930 såsom extra reservationsanslag
anvisa ett belopp av .............. kronor 19,000.
16
Kungl. Maj-.ts proposition nr 49.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till
riksdagen.
Ur protokollet:
Fredric Hawerman.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1929.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- SU 1929:6 Utlåtande angående regleringen för budgetåret 1929 1930 av utgifterna under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartemente s. 51 i texten