Sök i Ratio Lex

Angående bidrag till kostnaderna för upprättande av en regionplan för Stockholm med omgivningar

1929-02-01 · 16 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1929:49, Angående bidrag till kostnaderna för upprättande av en regionplan för Stockholm med omgivningar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

1

Nr 49.

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen angående bidrag

till kostnaderna för upprättande av en regionplan

för Stockholm med omgivningar; given Stockholms

slott den 1 februari 1929.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över koinmunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Th. Borell.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 1 februari 1929.

N ärvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Bokell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmark, Johansson.

Departementschefen, statsrådet Borell anför:

I innevarande års statsverksproposition har Kungl. Maj:t under punkten 48

i sjätte huvudtiteln föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition, som

kunde komma att avlåtas i ämnet, såsom bidrag till kostnaderna för upprättande

av en regionplan för Stockholm med omgivningar för budgetåret

1929/1930 beräkna ett extra reservationsanslag av 19,000 kronor.

Sedan utredningen i detta ärende numera slutförts, anhåller jag att åter få

anmäla detsamma.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 39 käft. (Nr 49.)

264 29

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

Därvid torde jag till en början få erinra, att frågan varit föremål för behandling

av 1928 års riksdag.

I två vid nämnda riksdag väckta likalydande motioner (I: 194 och II: 233)

framhölls, att det på grund av det fortgående, alltmera tätnande bebyggandet i

Stockholms omgivningar vore i hög grad påkallat att snarast ingripa reglerande

i detta bebyggande, så att detsamma lämnade utrymme för erforderliga trafikförbindelser.

Ett ordnande av trafikförhållandena i Stockholm med omgivningar,

i den mån därmed avsåges bestämmande av huvudtrafikleder av olika

art till deras huvudsakliga lägen och sträckningar inom överskådlig framtid,

kunde dock icke ske med mindre för Stockholmstraktens framtida bebyggande i

huvuddrag uppgjordes en plan eller med andra ord att en regionplan för Stockholm

med omgivningar upprättades. På anförda skäl ansågo motionärerna det

motiverat, att staten deltoge i de på förorterna ankommande kostnaderna,

150,000 kronor, för upprättande av en dylik regionplan, och hemställdes, att

riksdagen ville för sådant ändamål bevilja och ställa till länsstyrelsens i Stockholms

län förfogande ett belopp av 66,000 kronor samt därav i riksstaten för

budgetåret 1928/1929 upptaga ett belopp av 22,000 kronor.

Statsutskottet (utlåtande nr 120) anförde, att det torde vara obestridligt, att

en dylik undersökning kunde bliva av stort värde för gestaltningen av den fortsatta

samhällsbildningen kring huvudstaden ävensom genomlöpande vägnäts

lämpliga utveckling. I sin egenskap av ägare till betydande markområden i

och omkring Stockholm torde ock kronan hava intresse av att främja planens

tillkomst och av att erhålla tillfälle till medverkan vid dess utformning. Det

såsom statens bidrag till täckande av kostnaderna för utredningsarbetet ifrågasatta

beloppet, 66,000 kronor, framstode emellertid enligt utskottets mening

som betydande. Vid ärendets bedömande måste också tagas i betraktande det

samband, som förevarande fråga ägde med den pågående revisionen av gällande

stadsplanelagstiftning, vilken revision bland annat avsåge att bereda bättre

möjligheter än för närvarande till förekommande av olämplig förortsbebyggelse.

överhuvud måste utskottet finna det alltför vanskligt att i ärendets dåvarande

läge och utan att detsamma varit föremål för närmare utredning genom vederbörande

myndigheter ingå på ett bedömande, om och i vad mån statsanslag för

ifrågavarande ändamål borde då beviljas.

Utskottet avstyrkte alltså motionerna.

Sju reservanter hemställde om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om

övervägande, huruvida och på vad sätt staten lämpligen borde deltaga vid de

igångsatta förhandlingarna mellan Stockholms stad och vederbörande förortskommuner

m. fl. om upprättande av en regionplan för Stockholm och dess omgivningar.

I enlighet med utskottsmajoritetens hemställan blevo motionerna av riksdagen

avslagna.

Framställning

av Stockholms

fororters

regionplanedelegerade.

I skrivelse den 30 augusti 1928 hava Stockholms förorters regionplanedelegerade

åter upptagit denna fråga. Regionplanedelegerade anföra till en början,

att den utveckling, som sedan slutet av 1800-talet ägt rum beträffande rikets

huvudstad och dess omgivningar och vilken ännu påginge, måhända livligare

än någonsin, icke i allo fortgått på ett tillfredsställande sätt. Särskilt anmärkningsvärd

vore bristen på välordnade kommunikationer mellan Stockholm och

de utanför liggande samhällena, de s. k. förorterna. Frågan om åstadkommande

av goda sådana kommunikationer hade sedan länge stått på dagordningen, utan

att någon bestående lösning hittills blivit funnen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4U.

3

Regionplanedelegerade lämna eu redogörelse för vad som i sådant hänseende

åtgjorts; och torde härav få återgivas följande:

Redan år 1906, då förortstrafikens utveckling ännu stod i sin begynnelse,

började känslan att uppstå för nödvändigheten att i tid ordna för ändamålsenliga

kommunikationer. Frän många av förorterna gjorde sig strävandena

kraftigt gällande att 1''å till stånd förbättrade spårförbindelser med huvudstaden.

De banförslag och koncessionsansökningar, som till följd härav ingåvos

till Kungl. Maj:t, föranledde dåvarande chefen för civildepartementet att låta

verkställa en viss preliminär utredning över de särskilda omständigheter, vilkas

beaktande kunde äga betydelse för dessa frågors avgörande. Utredningen påvisade

såsom önskvärt, att de särskilda lokalbanelinjerna inom Stockholms förortsområde

uppfattades såsom delar av ett framtida enhetligt förortsbanesystem.

För framtvingande av önskvärd planmässighet vid själva bostadsbebyggandet

ifrågasattes, att koncession å banlinje av ifrågavarande slag jämväl

borde förbindas med lämpligt avvägda bestämmelser i fråga om vägnät, dränering

m. fl. välfärdsanordningar inom vidkommande delar av förortsområdet.

På detta sätt skulle även trygghet kunna ernås, att ett framtida förbättrande

av en första provisorisk bananläggning icke onödigtvis bleve försvårat.

I anledning av till staden remitterade koncessionsansökningar å förortsbanor

och spårvägar i Stockholm och dess omgivningar läto stadsfullmäktige

år 1908 genom särskilda sakkunniga utreda i främsta rummet frågan om inledande

av den norrifrån ingående lokaltrafiken. Det verkställda utredningsarbetet

resulterade väsentligen uti ett förslag om utförande genom Stockholms

stads försorg av en genom de norra stadsdelarna fortlöpande infartslinje i ostvästlig

riktning. För den söder ifrån kommande förortstrafiken, liksom också

för den från trakten utmed norra stambanan, förutsattes i förslaget tillkomsten

av en i samband med 1910 års bangårdsförslag föreslagen nord-sydlig förortsbaneinfart.

Den av staden tillsatta kommitténs utredning föranledde dock ej

annat beslut från stadens sida än att förslaget skulle beaktas vid behandlingen

av föreliggande koncessionsansökningar.

Sedermera tillsattes av Stockholms stad år 1918 en ny trafikkommitté, vilken

i juni 1922 avgav förslag till snabbspårvägar och förortsbanor huvudsakligen

inom Brännkyrka och Bromma församlingar i huvudstaden.

Emellertid hade trafikfrågan rullats upp på en annan och mindre begränsad

linje tack vare statsmyndigheternas åtgärder. År 1919 tillsatte Kungl. Maj:t

statens förortsbanekommission för Stockholm, vilken i början av år 1923 avgav

betänkande och förslag till förortsbanefrågans ordnande. Kommissionen, som

under utredningen i viss mån samarbetat med nyssnämnda stadens trafikkommitté,

förordade i huvudsak en central nord-sydlig huvudlinje för förortsbanornas

infart till Stockholm med till desamma från olika håll anslutande förortslinjer.

Kommissionen framhöll, att åtgärder borde vidtagas för utarbetande av

en fullständig och detaljerad plan för förortsbanefrågans lösning i såväl tekniskt

som finansiellt hänseende, men uttalade sig icke om huru detta fullföljande

av arbetet skulle ske.

Parallellt med stadens förut omförmälda trafikkommittéer hade sedan år

1909 en annan kommitté, som sedan fick namnet stadsplanekommissionen,

arbetat med att uppgöra förslag till revision av Stockholms stadsplan. Denna

kommission ersattes från och med 1921 med en självständig nämnd, stadsplanenämnden,

vilken fick hand om planeringen inom hela stadsområdet. I februari

1923 beslöt stadsplanenämnden låta påbörja arbetet med utformande av Stockholms

generalplan, innefattande ett detaljerat program för stadsplanens framtida

utveckling i såväl tekniskt som socialt och ekonomiskt hänseende. Samtidigt

beslöts, att eu särskild delegation, generalplanedelegerade, skulle till
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

sättas för att följa och övervaka arbetet. Generalplanen var avsedd att omfatta

hela det område inom och utom stadens gräns, där bosättning med möjlighet

till goda trafikförbindelser med stadens centrum kunde tänkas uppstå inom

överskådlig framtid (i första hand beräknat till ungefär en cirkel med 15 kilometers

radie).

Någon klar uppfattning synes vid denna tidpunkt icke hava förelegat om att

den avsedda planeringen skulle komma att sträcka sig även över störa områden,

där staden icke ägde någon administrativ befogenhet och sålunda särskilda svårigheter

förelågo för uppnående av en genomförbar plan. Något egentligt planarbete

kom då ej heller till stånd.

Emellertid väcktes i april 1924 i stadsfullmäktige en motion, avseende avskaffande

av den år 1918 tillsatta trafikkommittén och åstadkommande av ett

enhetligt och påskyndat generalplaliearbete under stadsplanenämnden. Av denna

nämnd framhölls, att det på grund av det nära sambandet mellan stadsplaneöch

trafikfrågorna syntes naturligt, att dessa frågor handlades och bereddes av

samma kommuilalä organ. Sålunda kom år 1925 en principiellt sett enhetlig

ledning till stånd inom staden beträffande det komplex av frågor, som hörde

samman med stadsplaneringen.

Under tiden hade förorterna icke varit overksamma. Åtskilliga framställningar

gjordes och delvis omfattande förslag framlades i syfte att ernå förbättrade

kommunikationer med huvudstaden. En speciell svårighet hade dock varit

bristen på ett enhetligt organ, som varit i stånd att utreda och klarlägga spörsmålen

i deras sammanhang och framföra förorternas synpunkter i samlad form.

Regionplanedelegerade anföra härefter, att när länsstyrelsen i Stockholms

län i slutet av år 1925 tog initiativ till sammanförande av förorterna till ett

gemensamt arbete för saken, visserligen tills vidare endast av förberedande och

organisatorisk art, detta initiativ möttes av en praktiskt taget enhällig anslutning

från förorternas sida. Härom anföra delegerade vidare:

Vid ett sålunda på länsstyrelsens inbjudan tillkommet möte den 7 januari

1926 med ombud från ett fyrtiotal kommuner och väghållningsdistrikt, inom

förortsområdet tillsattes eu delegation, bestående av elva personer från olika

delar av Stockholmstrakten jämte en representant för länsstyrelsen, med uppdrag

att verkställa vissa utredningar och framlägga förslag i vissa hänseenden.

I likhet med vad tidigare skett inom Stockholms stad fördes vid mötet

kommunikationsfrågan samman med andra stadsbyggnadsspörsmål, varav den

vore beroende. Den kom därför att ingå såsom de! av den större frågan om

enhetlig, huvudsaklig planläggning av Stockholm och dess omgivningar. I den

inbjudan, som föregick mötet, hade länsstyrelsen framhållit, att i samband med

den alltjämt vidgade bebyggelsen och samhällsbildningen inom kommunerna

kring Stockholm framträtt ett trängande behov av att så vitt möjligt, söka

åstadkomma en huvudsaklig plan — »regionplan» — för säkerställande av

viktigare trafikleder samt eventuellt andra likartade samhällsintressen, bland

annat genom reserverande av för sådana ändamål erforderlig mark. Denna

fråga vore av största vikt för kommunerna liksom för de redan uppvuxna eller

under bildning varande samhällena, och densamma torde icke kunna med utsikt

till ett gott resultat upptagas utan en planmässig och enhetlig undersökning,

vilken tydligen borde på lämpligt sätt kombineras med den redan påbörjade

behandlingen av Stockholms stads motsvarande trafikproblem.

Den vid mötet tillsatta delegationen fick i anslutning till sagda synpunkter

därför i uppdrag bland annat att efter närmare klargörande av behovet av en

dylik regionell planering av Stockholmstrakten undersöka, huru ett samarbete

med Stockholms stad vid en sådan planering lämpligast kunde åstadkommas

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kung!. Majds proposition nr 40. 5

samt i vad mån medverkan från statens myndigheter erfordrades, alt utreda

läjnpfigaste organisationen av arbetet med regionplanens upprättande samt

att utreda de ungefärliga kostnaderna för regionplanens åstadkommande och

framlägga förslag till kostnadernas täckande.

Efter verkställd utredning hade delegationen enhälligt ansett, att ett stort

behov förelåge av en regionplan för Stockholm med omgivningar. Den närmare

motiveringen härför återfunnes i en av länsarkitekten Edvin Stenfors upprättad

P. M. i ämnet.

Med anledning av framställning av delegationen hade stadskollegiet i Stockholm

beslutat tillsätta en delegation av fem personer med uppdrag att i ärendet

förhandla med förorternas delegerade, särskilt i fråga om lämpligaste sättet för

ett eventuellt samarbete mellan staden och förorterna för åstadkommande av

eu regionplan för Stockholm med omgivningar samt att för kollegiet framlägga

de förslag, vartill dessa förhandlingar kunde giva anledning.

Ett av förorternas delegerade tillsatt arbetsutskott utredde vidare frågan

samt förhandlade i ämnet med Stockholms stads nyssnämnda delegation.

Regionplanedelegerade meddela, att som resultat av den sålunda verkställda

utredningen samt de preliminära beslut, som fattats av de båda delegationerna,

förelåge dels ett förslag till organisation av regionplanearbetet, dels utredning

om den totala kostnaden för detta arbete, i vad därav skulle på förorterna ankomma,

dels ock slutligen preliminärt förslag till fördelning av kostnaderna å

de olika kommunerna och väghållningsdistrikten inom förortsområdet.

Vidkommande organisationen innehåller förslaget bland annat följande:

Regionplanearbetet skulle närmast övervakas och viktigare underhandlingar

ledas av en kommitté, benämnd centralkommissionen, bestående av en ordförande,

utsedd av Kungl. Maj:t, landshövdingen i Stockholms län eller den han

i sitt ställe förordnar, de borgarråd, som äro ordförande i stadsplanenämnden

och gatunämnden i Stockholm, en ledamot, utsedd av stadsplanenämnden, samt

två ledamöter, utsedda av Stockholms förorters regionplanedelegerade. Centralkommissionen

skulle hava att, innan ställning toges i för regionplanearbetet

utslagsgivande ärenden, rådgöra med stadsplanenämnden och förorternas

regionplanedelegerade.

Varje inom förortsområdet belägen stad, köping, municipalsamhälle, landskommun

och väghållningsdistrikt, som anslagit medel till regionplanearbetet,

utser ett eller flera ombud jämte suppleanter för dem. Länsstyrelsen utser

ävenledes ett eller flera ombud för sig. Alla ombuden bilda förorternas regionplaneombuds

generalförsamling. Denna står under ordförandeskap av landshövdingen,

som är sammankallande. Församlingen utser bland sig 12 ledamöter,

därav 6 från norra förorterna och 6 från de södra, att jämte en av länsstyrelsen

utsedd representant inom vardera gruppen bilda Stockholms förorters

regionplanedelegerade.

Regionplanedelegerade. som stå under ordförandeskap av landshövdingen,

tillsätta inom sig, såsom förut antytts, två ledamöter uti centralkommissionen,

en representerande de norra förorterna och en de södra. Dessa representanter

skola vara ordförande i var sin gruppdelegation för de norra och de södra förorterna.

Vardera gruppdelegationen består sålunda av representanten uti centralkommissionen

såsom ordförande jämte de fem övriga delegerade samt länsstyrelsens

representant, summa 7 personer.

Stockholms förorters regionplanedelegerade hava närmaste överinseendet över

den del av regionplanearbetet, som ankommer på förorterna, och besluta an
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 49.

gående tillsättande av chefen och övrig personal å förorternas regionplanekontor

samt huvudanvändningen av de medel, som för sagda regionplanearbete stå

till förfogande, liksom eljest i viktigare angelägenheter av här ifrågavarande

art i den mån de gälla såväl de norra som de södra förorterna.

För behandling av angelägenheter, som väsentligen beröra enbart de norra

eller södra förorterna, äro respektive gruppdelegationer närmast avsedda.

Den färdiga regionplanen skall, innan den underställes de olika förorterna

och väghållningsdistrikten, först bliva föremål för beslut av förorternas regionplaneombuds

generalförsamling.

Beträffande den kostnad för regionplanearbetet, som skulle ankomma på

förorterna, anföra regionplanedelegerade:

Utredningen hade givit vid handen, att denna kostnad skulle uppgå till

150,000 kronor, fördelade lika på de tre år, som planens upprättande beräknades

taga. Sagda summa vore grundad därå, att Stockholms stad och förorterna var för

sig bekostade den del av arbetet med planens upprättande, som svarade mot

stadens jurisdiktionsområde å ena sidan och det därutanför liggande förortsområdet

å den andra. Emellertid hade vid ytterligare undersökning framgått,

att, enär Stockholms stad kunde förväntas komma att utsträcka åtminstone

vissa förberedande arbeten även över jurisdiktionsgränsen, kostnaden för förorternas

del i dylikt fall skulle komma att ställa sig något lägre, dock icke

med mera än sammanlagt högst 18,000 kronor.

Enligt utredningen skulle vidare kostnaderna fördelas å inom förortsområdet

belägna städer, köpingar och landskommuner med därinom varande municipalsamhällen

samt väghållningsdistrikten. Härvid hade hänsyn tagits till de

olika kommunernas areal, folkmängd, inkomster, varå kommunalutskylder utdebiterats

senaste året, i viss mån även till avståndet från Stockholm. Yad väghållningsdistrikten

beträffade, vore fördelningen tänkt att grundas å beräknade

antalet deltagande vägfyrkar.

Den sålunda verkställda utredningen hade otvetydigt givit vid handen, att

kostnaden, vad förorterna beträffade, för upprättande av regionplan för Stockholm

med omgivningar komme att ställa sig betungande. Det torde ligga i

sakens natur, att förorterna under den snabba utveckling, som försiggått och

alltjämt fortginge, belastades med utgifter för olika ändamål i vida högre grad

än under en långsamt skeende utveckling. Ävenledes torde genomsnittligt sett

förorternas beskattningsobjekt icke vara av beskaffenhet att kunna tillföra desamma

några större intäkter, i varje fall icke jämfört med den förmånliga ställning,

huvudstaden i detta hänseende intoge.

Denna förorternas ställning skulle närmast kunna tänkas föranleda, att

regionplanearbetet bekostades av Stockholms stad även beträffande en större

del av förorternas område. Men sådan åtgärd skulle å andra sidan säkerligen

icke vidtagas utan ett starkt ökat inflytande över planläggningen inom förortsområdet,

varigenom förorterna komme att till förmån för den även eljest gynnsamt

ställda centralstaden förlora mer eller mindre av sin bestämmanderätt över

planeringen inom det egna området. Dylik utväg till lättande av kostnadsbördan

för förorterna syntes därför icke från deras synpunkt antaglig.

Det torde emellertid kunna göras gällande, att staten hade ett påtagligt

intresse av den stora planering av Stockholm med omgivningar, varom här vore

fråga. Staten vore nämligen ägare av mycket stora markområden även utom

stadsgränsen, vilka komme att beröras av sagda planering. Med tanke på

regionplanens allmänna betydelse för utvecklingen av de i planen ingående områdena

måste det vara för staten fördelaktigt, att en sådan plan komme till

stånd under medverkan från dess sida.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Efter att hava erinrat om vad som i denna fråga förekommit vid 1928 års

riksdag lämna regionplanedelegerade en redogörelse rörande de åtgärder, som

vidtagits för åstadkommande av en regionplan för Köpenhamn med omgivningar.

Av denna redogörelse framgår, att en av Dansk Ingeniorforening tillsatt

kommitté år 1926 avgav förslag till huvudtrafikleder mellan Köpenhamn

och dess grannkommuner och mellan dem inbördes, att häröver hörda in- och

utländska fackmän i stort sett hävdade utredningens ofullständighet samt att

ett med anledning härav i Köpenhamn den 18 juni 1928 hållet möte med ombud

för 26 kommuner, representanter för statsmakterna och ett stort antal fackmän

på olika områden uttalat sig för åstadkommande av en regionplan, som skulle

innefatta icke blott huvudtrafikleder utan jämväl dels användningen av olika

områden för särskilda ändamål med hänsyn till regionens lämpliga utveckling,

dels förläggningen av parker, öppna platser eller skyddsområden, vilka ansåges

nödvändiga eller önskvärda för en lycklig utveckling av regionen, dels ock

huvuddragen av regionens utveckling i dess helhet.

Slutligen anföra regionplanedelegerade:

Åven om, såsom skett i Köpenhamn såväl som här, strävandena hittills

huvudsakligen inriktats på ett sammanförande av vederbörande kommunala

institutioner i ett gemensamt undersöknings- och planeringsarbete, torde dock

statens intresse av att arbetet komme till stånd vara påtagligt. Från intet håll

hade veterligen detta heller på allvar bestritts. Även 1928 års riksdag torde

få sägas hava bekräftat förhållandet, såsom bland annat framginge av statsutskottets

utlåtande.

På grund av de stora kostnaderna för arbetet med en regionplans upprättande,

i vad på förorterna ankomme, och de synnerligen begränsade ekonomiska

resurser, varöver dessa kunde förfoga, hade det synts angeläget att under

åberopande av statens intresse i ämnet, ej minst såsom ägare av mycket stora,

genom regionplanearbetet berörda markområden, underställa Kungl. Maj:t

fråga om bidrag till arbetet från statens sida. Härvid ifrågasattes bidrag med

de belopp och på det sätt, som i ovanberörda motioner vid 1928 års riksdag

begärts.

Regionplanedelegerade hemställa därför, att såsom bidrag till kostnaderna

för upprättande av en regionplan för Stockholm med omgivningar måtte beviljas

ett belopp av 66,000 kronor och därav såsom anslag för budgetåret 1929/1930

anvisas 22,000 kronor.

över denna framställning hava utlåtanden avgivits av länsstyrelsen i Stockholms

län den 9 november 1928, byggnadsstyrelsen den 18 december 1928 och

statskontoret den 19 januari 1929.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför bland annat följande:

Länsstyrelsen delade obetingat den enhälliga mening, som kom till^ uttryck

vid förenämnda möte i januari 1926 med representanter för de av frågan berörda

orterna, nämligen att en planläggning på längre sikt särskilt av huvudsakliga

trafikleder mellan huvudstaden och omgivande delar av länet visat sig

vara högeligen angelägen, och regionplanedelegerades utredning hade givit

ytterligare stöd härför. Till grund för denna mening låge för länsstyrelsens

del — liksom säkerligen även för ortsrepresentanternas — en ständigt upprepad

Yttranden.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

praktisk erfarenhet av de olägenheter och svårigheter, som föranleddes genom

bristen på sådan planläggning.

Den oupphörligt växande trafiken mellan huvudstaden och samhällena i dess

omkrets samt för övrigt även mellan dessa samhällen inbördes ställde åt olika

sidor allt större krav ej blott på själva infarts- och utfartsvägarna över Stockholms

stadsgräns utan också på dessa in- och utfartsvägars lämpliga förgrening

till de många förorter, som redan uppstått och vore i tillväxt eller som

befunne sig i vardande. För närvarande hade man snart sagt ingen möjlighet

att effektivt sammanhålla dessa trafikproblem och lösa dem på ett rationellt

sätt. Utvecklingen av huvudvägarna till och från Stockholm vore beroende av

uppgörelser mellan huvudstadens myndigheter å ena sidan, ett flertal sinsemellan

fristående väghållningsdistrikt å den andra; frågor om förbättring

eller utökning av dessa huvudvägar åt alla håll vore uppe men behandlades av

varje väghållningsdistrikt lör sig och syntes — av och i för sig naturliga

skäl — endast långsamt kunna föras framåt; under tiden saknades fasta hållpunkter

för utformningen av det lokala vägnätet och därmed för vägarnas anordning

i de växande eller nytillkommande förortssamhällena. Vid granskning

av stadsplaner och styckningsplaner gjorde sig denna osäkerhet gång på gång

synnerligen kännbar. Såsom länsstyrelsen framhållit i sin inbjudan till förut

omnämnda möte i januari 1926. skulle det nämligen vara av största betydelse

att kunna vid uppgörande av stadsplaner och styckningsplaner säkerställa plats

för större trafikleder och eventuellt andra liknande samhällsintressen genom

reserverande av för sådana ändamål erforderlig mark. Skedde detta icke, kunde

det knappast undvikas, att när behovet av nya eller bättre trafikleder en gång

måste tillgodoses, kostnaderna för marklösen stegrades i eu grad, som bleve

oskäligt och onödigt betungande, för att icke tala om att utan dylik markreservation

den fortgående bebyggelsen i vissa fall kunde komma" att lägga

oöverstigliga^ hinder i vägen för trafikledernas framtida framdragande på det

mest ändamålsenliga sätt.

Länsstyrelsen ansåge det sålunda vara uppenbart, att både trafikmässiga,

ekonomiska och sociala skäl synnerligen starkt talade för den avsedda regionplan^

Länsstyrelsen förbisåge icke de svårigheter, som kunde komma att

möta såväl vid utarbetandet av en dylik plan som vid dess genomförande. Men

behovet vore så trängande, att ett allvarligt försök efter länsstyrelsens mening

med nödvändighet borde göras.

Länsstyrelsen anför vidare, att liksom länsstyrelsen oförbehållsamt vitsordade

angelägenheten av att eu utredning för åstadkommande av en regionplan

k om me till stånd, ville länsstyrelsen lika oförbehållsamt stödja de delegerades

hemställan, att staten måtte verksamt bidraga därtill. Härom anför länsstyrelsen:
-

Länsstyrelsen anslöte sig i allo till den av delegerade förebragta motiveringen

för en sådan medverkan från statens sida och anhölle att i vissa punkter få

komplettera densamma.

Eu utredning av nu ifrågavarande art hade så stor räckvidd och betydelse,

att staten redan ur denna synpunkt borde hava oavvislig anledning att lägga

hand därvid. I själva verket vore också detta statsintresse redan officiellt konstaterat

därigenom, att Kungl. Maj:t år 1919 »med hänsyn till sakens vikt för

det allmänna» föranstaltade en utredning i liknande syfte genom den av Kungl.

Maj:t själv förordnade förortsbanekommissionen. Det måste ligga i sakens

natur, att det då tagna initiativet borde vederbörligen fullföljas på sådana

linjer, som den numera inträdda situationen anvisade. Denna uppfattning hade

också kommit till oförtydbart uttryck under frågans behandling vid 1928 års

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41). 9

riksdag. Statsutskottets uttalande innebure uppenbarligen ett direkt erkännande

av sakens vikt för det allmänna oeh av statens delaktighet i uppgiften att bringa

problemet till lösning.

Beträffande statens, i egenskap av markägare, intresse av och medverkan

till planens främjande hade länsstyrelse:! låtit uppgöra en sammanställning över

de arealer, liggande inom respektive 1 oeh 2 mils rayon omkring Stockholm,

vilka ägdes av kronan eller såsom hörande till ecklesiastik jord kunde därmed

i nu förevarande hänseende jämställas. Den upprättade tablån gjorde icke anspråk

på absolut fullständighet, och särskilt borde anmärkas, att arealsiffrorna

icke kunnat helt utskiljas för de båda rayonerna efter en- och tvåmilsgränsen,

enär inom den första rayonen måst räknas hela arealen av sådana kronoegendomar

och ecklesiastika jordar, som även sträckte sig in i den andra, och till

den andra rayonen likaledes helt räknats sådana, som delvis sträckte sig utöver

tvåmilsgränsen. Detta inverkade emellertid tydligen icke på tablåns användbarhet

ur nu förevarande synpunkt.

Sammanställningen visade, att kronoegendomar och kyrkojord inom en mil

från Stockholms stadsgräns sammanlagt omfattade 3,610 hektar och inom två

mil från stadsgränsen ej mindre än 13,127 hektar. Det framginge vidare, att

dessa markområden i allmän ägo låge spridda åt alla sidor av Stockholms omkrets.

I vissa kommuner vore arealsiffran för jord av sådan allmän natur inom

den angivna rayonen icke blott i och för sig utan även i proportion till varje

kommuns totala jordareal frapperande hög; så representerade den inom dessa

rayoner helt eller delvis belägna fasta jordegendomen i allmän ägo inom Botkyrka

socken 20.i procent av hela socknens jordareal, inom Solna 63.5 procent,

i Danderyd med Stocksund 30.6 procent, i Fresta 33.6 procent, i Järfälla 23.3

procent, i Spånga 46 procent, i Lovö 82 procent, i Sånga 33.7 procent. Länsstyrelsen

torde knappast behöva framhålla, att dessa preciserade uppgifter angående

omfattningen och fördelningen av kronans och kyrkans jordinnehav inom

området för den avsedda regionplanen ställde statens omedelbara intresse såsom

markägare i den starkaste dager. Man kunde väl hava rätt att säga, att ett

sådant markinnehav borde medföra icke blott ett intresse, utan en förpliktelse

för staten att verksamt bidraga till regionplanens utarbetande.

I detta sammanhang kunde lämpligen meddelas, att regionplanens betydelse

för det allmänna numera föranlett länets landsting att giva densamma ett verksamt

stöd. På framställning av regionplanedelegerade hade länsstyrelsen till

1928 års landsting ingått med en motiverad hemställan, att landstinget måtte

till utarbetande av sagda plan anvisa ett anslag av 36,000 kronor, att efter förvaltningsutskottets

beprövande utgå under tre år med 12,000 kronor årligen,

och denna hemställan hade bifallits av landstinget.

Efter att hava erinrat, att landstinget förbehållit sig att genom sitt förvaltningsutskott

få insätta en ledamot i centralkommissionen, anför länsstyrelsen i

fråga om organisationen av regionplanearbetet:

Förslaget, att ordförande i den centrala kommissionen skulle tillsättas av

Kungl. Maj:t, ville länsstyrelsen på det kraftigaste förorda. Det vore av stor

vikt, att den högsta ledningen för ett företag sådant som detta komme att utövas

av en person, vilken med vederbörliga kvalifikationer i övrigt kunde förena

den auktoritet, som ett förordnande av Kungl. Maj:t gåve, och därigenom verka

sammanhållande samt om så skulle erfordras opartiskt utjämnande mellan olika

intressen. Utan en sådan auktoritativ och erkänt opartisk högsta ledning kunde

enhetligheten i arbetet allt för lätt äventyras. På organisationsförslagets enskildheter

i övrigt skulle länsstyrelsen icke nu ingå. Det ville emellertid synas, som

om även dessa lämpligast skulle fixeras under viss medverkan från statens sida,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

varom förbehåll i någon form kunde göras vid ett beslut om statens deltagande

i företaget.

Till organisationsfrågan skulle kunna hänföras ett hittills icke berört uttalande

i statsutskottets utlåtande över motionerna vid 1928 års riksdag. Utskottet

ansåg, att vid bedömande av frågan om statens medverkan till en regionplan

också måste tagas i betraktande det samband, som denna fråga ägde med den

pågående revisionen av gällande stadsplanelagstiftning, vilken revision bland

annat avsåge att bereda bättre möjligheter än för närvarande till förekommande

av olämplig förortsbebyggelse. Härmed åsyftades tydligen det av sakkunniga

inom justitiedepartementet i februari 1928 avgivna förslaget till stadsbyggnadslag,

vars 7 kap. handlade om »kommunalt samarbete för antagande och

genomförande av generalplan eller stadsplan så ock av regionplan». Det vore

förklarligt, att denna del av lagförslaget av utskottet uppmärksammats vid dess

handläggning av motionerna. Länsstyrelsen hade emellertid vid granskning av

förslaget kommit till den bestämda uppfattningen, att detsamma, även om det

skulle komma att upphöjas till lag, icke torde kunna inverka på lösande av den

regionplanefråga, som det nu gällde.

Vad lagförslagets kapitel 7 innehölle vore endast bestämmelser, som avsåge

att möjliggöra bildande av kommunalförbund för de i rubriken angivna ändamål

mellan städer, köpingar, municipalsamhällen och landskommuner samt —

i fråga om regionplan — väghållningsdistrikt, enligt reglerna i nuvarande lag

om kommunalförbund. Detta uteslöte emellertid ingalunda, att även andra former

för samarbete mellan flera kommuner och samhällen för nämnda ändamål

förutsattes kunna komma till användning; förslaget bibehölle också —■ samt

måste av skäl, som i betänkandet anfördes, bibehålla — den fastslagna principen

för kommunalförbund, att sådana endast kunde bildas genom frivillig anslutning

av vederbörande kommuner och samhällen. I nu förevarande fall syntes

uppenbart, att kommunalförbund enligt lagförslaget varken skulle vara den

lämpliga formen för samarbete eller läte sig åstadkommas. Den regionplan,

som nu vore i fråga, vore alltför omfattande för att kunna med fördel behandlas

efter de snäva reglerna i lagen om kommunalförbund, och det funnes säkerligen

inga utsikter för att Stockholms stad å ena sidan, mångfalden av länsstäder,

köpingar, municipalsamhällen, landskommuner och vägdistrikt å den andra

skulle vilja binda sig för en sådan organisation. Härtill komme, att i ett (eller

flera?) kommunalförbund icke skulle finnas plats vare sig för landstingets eller

för statens medverkan. Att avvakta en eventuellt blivande stadsbyggnadslag,

innan arbetet på den nu ifrågavarande regionplanen upptoges, skulle under sådana

förhållanden efter länsstyrelsens uppfattning vara en ändamålslös tidspillan.

Däremot mötte givetvis intet hinder att redan nu, i den mån så funnes

lämpligt, för organisationen av samarbetet tillgodogöra sig vissa delar av normerna

för kommunalförbund. Länsstyrelsen hade sig bekant, att man också hade

för avsikt att så göra.

Beträffande kostnaderna och statens bidrag till deras täckande anför länsstyrelsen

följande:

Länsstyrelsen vågade till en början förutsätta, att staten själv ansvarade för

det arvode till den av Kungl. Maj:t tillsatte ordföranden i arbetsstyrelsen, som

efter länsstyrelsens uppfattning vore erforderligt med hänsyn till en sådan förtroendemans

maktpåliggande uppgifter. Men därjämte tillstyrkte länsstyrelsen

på det kraftigaste, att staten lämnade ett avsevärt anslag till de direkta utgifterna

för det tekniska arbetet. Ett sådant anslag måste anses lika starkt motiverat

genom företagets stora betydelse för det allmänna och statens direkta intresse

därav — än en gång kunde erinras, att staten åren 1919—1923 helt bekostade

utredningen genom förortsbanekommissionen — som det vore angeläget,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 4d.

för alt do deltagande kom in n nciiia, samhällena oeh väghällningsdistriktcn icke

skulle bliva alltför liiirt betungade. Beträffande beloppet hade länsstyrelsen ansett

sig böra söka hållpunkter för eu avvägning i några fakta och synpunkter,

som kompletterade delegerades framställning.

Den beräknade utgiftssumman för länsomrädets del, sammanlagt 100,000

kronor under tre är, kunde patagligen icke nedbringas. Även om Stockholms

stad, såsom delegerade hoppades, skulle utsträcka vissa förarbeten över jurisdiktionsgränsen,

vilket antagits kunna medföra eu lättnad för länsdelens arbetskostnader

av högst 18,000 kronor, måste detta i kalkylen mot vägas av en däri

nu förbigången post för oförutsedda utgifter, vilken ej torde böra understiga

samma belopp. Av totalbeloppet 100,000 kronor täcktes 130,000 kronor genom

landstingets anslag, varefter kvarstode 114,000 kronor. Länsstyrelsen funne

starka skäl tala för att staten härav påtoge sig hälften, 57,000 kronor, eller

19,000 kronor årligen under tre är. Ett sådant bidrag torde få anses mycket

måttligt med hänsyn till företagets betydelse för det allmänna och .statens

direkta intressen såsom markägare; det framstode också såsom skäligt i jämförelse

med landstingets anslag, som ju icke representerade så omedelbara intressen.

De 57,000 kronor, som efter nu föreslagna statsanslag skulle påvila kommuner

och väghållningsdistrikt med 19,000 kronor årligen, medförde i alla händelser,

enligt preliminärt uppställda grunder för utskiftningen, för var och en

av dessa deltagare i företaget och i synnerhet för vissa kommuner en kännbar

extra utgift. Och länsstyrelsen ville med styrka framhålla, att den ekonomiska

påkänningen måste begränsas, om man skulle kunna vinna den allmänna anslutning

till företaget, som vore en grundläggande förutsättning för dess förverkligande.

Länsstyrelsen hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte hos 1929 års riksdag

äska ett anslag å 57,000 kronor att med 19,000 kronor årligen under tre år

utgå såsom bidrag till kostnaderna för ifrågavarande regionplan under de förutsättningar,

som Kungl. Maj:t kunde finna lämpligt bestämma.

Byggnadsstyrelsen har anfört bland annat följande:

Sedan länge hade gjort sig gällande den trängande nödvändigheten av att

en plan uppgjordes för Stockholms stads tillfarts- och utfartsvägar, häri inbegripet

spårvägs- och förortsbanetrafik, vilken plan borde omfatta icke blott

stadens judieiella område utan ock förorterna utanför stadsområdet samt trafiklederna

mellan dessa förortsområden. Ständiga påminnelser om behovet av

denna trafikplan hade framkommit vid planeringarna för de alltjämt uppkommande

samhällsbildningarna, vilkas rationella planläggning på ett kännbart sätt

försvårats och delvis omöjliggjorts till följd av bristen på en dylik utredande

plan, s. k. regionplan.

Från byggnadsstyrelsens sida hade vid olika tillfällen gjorts uttalanden i

denna fråga, och kunde styrelsen helt instämma i vad från förorternas delegerade

och från länsstyrelsen i Stockholms län nu framhållits rörande önskvärdheten.

att eu regionplan för Stockholm och dess omgivningar snarast måtte

komma till stånd. Det organisationsarbete, som från länsstyrelsens sida vidtagits

för möjliggörande av erforderligt samarbete mellan Stockholms stad och

övriga samhällen och kommuner, måste därför hälsas med tillfredsställelse. Den

hastigt växande antomobiltra fiken krävde ett snabbt uppordnande av de äldre

vägarna och en vidare utveckling av vägnätet, men detta försvårades och fördyrades.

därest bebyggelsen finge fortskrida för långt.

Denna omfattande planläggning kunde givetvis ej i första hand påläggas

markägarna: det måste bliva de olika kommunernas sak såväl att samråda

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kunyl. Maj:ts proposition nr 49.

härom som att söka anskaffa behövliga medel till planeringen. Det statliga

stödet torde även i många fall vara behövligt.

Vad anginge regionplanearbetets organisation, skulle, enligt vad byggnadsstyrelsen

av handlingarna och vid förhandling med vederbörande kunnat inhämta,

det tekniska arbetet utföras av under länsstyrelsen i Stockholms län

ställda sakkunniga å ena sidan samt stadsplanekontoret i Stockholms stad å

andra sidan i samarbete, och dessa skulle i sin tur samarbeta a ena sidan med

förorternas regionplaneförsamlings direktion under landshövdingens ordförandeskap

och a andra, sidan med stadsplanenämnden i Stockholm. Vid tillsättandet

av nämnda direktion skulle förorternas och kommunernas intressen behörigen

tillgodoses. Denna plan för arbetets organisation vore emellertid ännu ej definitiv

och syntes ej heller avses att slutligt bestämmas, förrän frågan om statens

bidrag blivit avgjord.

Byggnadsstyrelsen ville livligt instämma i länsstyrelsens uttalanden rörande

ordföranden i centralkommissionen men ansåge sig böra framhålla, att hur kvalificerad

denne ordförande än kunde vara, det dock torde vara nödvändigt, att

han ägde möjlighet att vid sin sida förfoga över sakkunskap ur såväl trafikteknisk

synpunkt som stadsplanesynpunkt, då han samtidigt med sitt ledande

ordförandeskap torde hava att tillse, att ej statens intressen som markägare

asnl osattes.

Ehuru byggnadsstyrelsen för sin del väl ansåge, att staten oberoende av sin

egenskap av markägare borde hava intresse för tillkomsten av föreliggande

regionplan, hade dock såväl i förevarande framställning som ock från riksdagens

sida statens egenskap av markägare särskilt framhållits. Uttalanden vid frågans

behandling i riksdagen gåve ock vid handen, att det .statliga intresset borde

få göra, sig på lämpligt sätt gällande vid planens utarbetande, vilket endast

torde kunna ske genom att sakkunniga stadsplane- och trafiktekniei finge följa

arbetet och för den av Kungl. Maj:1 tillsatta ordföranden framlägga sina synpunkter.

Dessa borde hava säte i förorternas regionplaneförsamlings direktion

men eventuellt även kunna efter ordförandens önskan få närvara vid centralkommissionens

sammanträden, ehuru där ej hava rösträtt. De borde även följa

arbetet med planens tekniska upprättande. Bland regionplanens ändamål hade

även framhållits eu undersökning om den sannolika uppkomsten av nya samhällsbildningar

och dessas lämpliga anordning samt framdragande av trafikleder

genom redan befintliga samhällen eller eljest bebyggda områden.

Härigenom skulle även ett slags saklig granskning från statens sida iiga

rum, vilken skulle giva det slutliga regionplaneförslaget eu mera bindande

karaktär och till någon del ersätta förslagets fastställelse, vartill möjlighet med

nu gällande lagbestämmelser ju icke förelåge.

Beträffande de beräknade kostnaderna för arbetets ut förande, som angivits

till 150,000 kronor, fördelade på tre år. förelåge i ärendet ej någon utredning,

men byggnadsstyrelsen hade blivit i tillfälle att under hand taga del av de

kalkyler, som låge till grund för beräkningen, och hade styrelsen därvid med

hänsyn till regionplaneutredningens omfattning funnit, afl de angivna kostnaderna

icke torde kunna nedbringas.

För bedömande av huru stor de] av detta, belopp, som rättvisi igen borde falla

på statsverket, finge byggnadsstyrelsen hänvisa till den inom länsstyrelsens

landskontor gjorda utredningen över omfattningen av statens mark inom socknarna

utanför Stockholms stads jurisdiktion inom en omkrets av 2 mil från

Stockholms Stortorg, vilken utredning utvisade, afl i genomsnitt 38 (7< av totalarealen

av fast egendom inom socknarna vore statlig; 38 % av 150,000 kronor

utgjorde 57,000 kronor eller det belopp, länsstyrelsen ansett böra utgå av statsmedel.

sedan landstinget, under förutsättning att i centralkommissionen få insätta

en representant, påtagit sig 30.000 kronor av totalkostnaden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4it.

VA

Byggnadsstyrelsen kunde sålunda helt ansluta sig till länsstyrelsens i utlåtandet

gjorda hemställan.

Slutligen ville byggnadsstyrelsen framhålla, att styrelsen, i likhet med länsstyrelsen,

även förutsatt, att staten bestrede arvodet till den av Kungl. Maj:t

tillsatta ordföranden i centralkommissionen, och borde givetvis samma förhållande

gälla beträffande de sakkunniga, som vid sidan av övervakandet av planen

ur allmän stadsplanesynpunkt skulle hava att bevaka .statens intressen såsom

markägare. Styrelsen ansåge sig emellertid ej kunna angiva något belopp

för denna ersättning, innan omfattningen av deras arbete blivit närmare bestämd.

Statskontoret har anfört följande:

Behovet av en regionplan för Stockholms omgivningar syntes vara ådagalagt;

och funne statskontoret riktigt, att staten såsom den högsta samhällsorganisationen

och på samma gång stor markägare inom förortsområdet bidroge till

kostnaderna för regionplanens upprättande.

Någon utredning beträffande storleken av dessa kostnader vore icke förebragt,

men liade bägge de i ärendet hörda myndigheterna, länsstyrelsen i Stockholms

län och byggnadsstyrelsen, vitsordat, att kostnaderna ej kunde beräknas

till lägre belopp än det i framställningen angivna, 150,000 kronor.

Med sitt uttalande, att staten själv borde ansvara för arvodet till den av

Kungl. Maj:t tillsatte ordföranden i centralkommissionen, syntes länsstyrelsen

åsyfta, att denna utgift borde gäldas av andra medel än det anslag å riksstaten,

som enligt länsstyrelsens hemställan skulle utverkas hos riksdagen.

Statskontoret ansåge för sin del, att även det för ordförandens arvode erforderliga

beloppet borde på förhand beräknas, och ville ifrågasätta, om ej detsamma

borde inräknas i övriga kostnader för förslagets genomförande.

Beträffande byggnadsstyrelsens förslag, att vid sagde ordförandes sidä skulle

vara anställda sakkunniga stadsplane- och trafikteknici, syntes stadsplane- och

trafikteknisk sakkunskap skola bliva representerade i förorternas regionplanekontor,

varför det förfölle tvivelaktigt, om en sådan kontrollerande institution

vore av behovet påkallad. I fråga om ersättningen till dessa sakkunniga

ville statskontoret i varje fall göra samma erinringar som beträffande ordförandearvodet.

I övrigt hade statskontoret icke funnit anledning till erinran mot vad i ärendet

föreslagits.

Under de senaste årtiondena har bebyggelsen omkring Stockholm undergått

en Synnerligen kraftig utveckling, och denna fortskrider alltjämt med stor snabbhet.

De samhällsbildningar, vartill denna fortgående bebyggelse givit upphov,

uppstodo till en början huvudsakligast intill järnvägarna. Genom anläggning

av nya förortsspårvägar och med motorfordonstrafikens alltmer ökade omfattning

hava samhällsbildningar därjämte till allt större antal uppkommit icke

blott utmed de från huvudstaden utgående gamla huvudvägarna utan även i de

mellan järnvägarna och dessa huvudvägar liggande områdena, och denna tätare

bebyggelse har sökt sig allt längre ut från staden. Utvecklingen av bebyggelsen

utanför Stockholm har emellertid icke i allo fortgått lyckligt. Många av samhällsbildningarna

hava vuxit upp utan tillfredsställande planläggning, vilket

medfört betydande svårigheter vid samhällenas fortsatta utveckling. Alldeles

särskilt hava svårigheterna framträtt i den mån genom ökad bebyggelse samhällena

kommit att omedelbart stöta intill varandra. För nödiga genomgående

Departements
chefen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

huvudvägar utöver de gamla landsvägarna har icke från början sörjts. För närvarande

är läget sålunda, att å ena sidan behovet av snabba, säkra och billiga

kommunikationer med huvudstaden oavlåtligt växer i och med det allt tätare

bebyggandet, men å andra sidan hotar detta bebyggande att utveckla sig så,

att allt större svårigheter möta att bereda utrymmen för erforderliga nya trafikförbindelser.

Frågan om förbättrade anordningar i trafikhänseende har också sedan mer än

ett årtionde blivit alltmer brännande, och åtgärder för att främja denna frågas

lösning hava tid efter annan vidtagits såväl från Stockholms stads som länsstyrelsens

i Stockholms län sida, varjämte talrika hänvändelser i samma syfte

förekommit från de närmast berörda förorterna. Jämväl från statens sida har

denna fråga till viss del varit föremål för utredning, i det att den av Kungl.

Maj:t tillsatta förortsbanekommissionen för Stockholm avgivit förslag om vissa

principer för ett system av förortsbanor.

Efter hand hava trafikfrågorna kommit att ingå såsom ett led i det större

spörsmålet om en ändamålsenlig planläggning av bebyggelsen såväl i själva

huvudstaden som i dess omgivningar. Stockholms stad har för sin del funnit det

nödvändigt att föranstalta om utarbetande av en generalplan för behandling för

stadens vidkommande av problemet. Men även för de staden omslutande delarna

av Stockholms län har behovet av ett motsvarande planeringsarbete gjort sig

alltmera gällande, och strävandena att tillgodose detta behov hava slutligen

resulterat i det nu framlagda förslaget att i samarbete med Stockholms stad

söka åvägabringa en allmän plan — regionplan — för det framtida bebyggandet

av Stockholms omgivningar och för anordnandet av erforderliga huvudtrafikleder

såväl från huvudstaden som mellan de olika samhällena inbördes.

Att en dylik planläggning i stort av områdena omkring huvudstaden är av

behovet påkallad och ur olika synpunkter kommer att medföra stort gagn för

därav berörda trakters framtida utveckling torde vara uppenbart och har jämväl

vitsordats såväl av samtliga i ärendet hörda myndigheter som inom riksdagen

nästlidet år vid behandlingen av i det föregående omförmälda. motioner.

Om sålunda vederbörande kommuner och enskilda hava ett stort intresse av att

en dylik regionplan upprättas, så föreligga jämväl goda skäl för att även staten

lämnar sin medverkan till planens förverkligande. Byggnadsstyrelsen har erinrat,

att staten inom de områden utanför huvudstaden, som skulle beröras av

regionplanen, äger icke mindre än i genomsnitt 38 procent av den sammanlagda

markarealen i respektive socknar. Redan på grund härav har staten intresse

av regionplanens tillkomst. Men även i övrigt torde det ur statens synpunkt

vara angeläget, att bebyggelsen och trafikförhållandena inom rikets huvudstad

med omgivningar, där omkring en tiondel av landets hela befolkning är bosatt,

på ett ändamålsenligt sätt planeras för lång tid framåt. Jag vill därvid erinra

om den betydelse det har för staten, som i allt större utsträckning bidrager till

vägnätets utbyggande och förbättring, att vägföretag inom förevarande område

planläggas och utföras pa sadant sätt, att framtida dyrbara omläggningar såvitt

möjligt undvikas. Det synes mig sålunda föreligga välgrundad anledning att

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

tillmötesgå det framställda önskemålet om bidrag av statsmedel till bestridande

av de kostnader för regionplanearbetet, som eljest helt skulle i sista band falla

på ortsinvånarna. Det av länsstyrelsen föreslagna beloppet, 57,000 kronor fördelat

på tre år, synes mig, jämväl med hänsyn till omfattningen av statens markinnehav

inom ifrågavarande område, vara lämpligt avvägt. Jag vill alltså förorda,

att staten bidrager med nämnda belopp, fördelat på sålunda angivet sätt.

För att övervaka och leda regionplanearbetet har föreslagits skola tillsättas

en centralkommission, vars ordförande skulle utses av Kungl. Maj:t. Då vid

detta arbete mot varandra stridande synpunkter icke sällan torde komma att

göra sig gällande och en framträdande uppgift för ordföranden lärer bliva att,

såsom länsstyrelsen framhållit, verka sammanhållande och, om så skulle erfordras,

utjämnande mellan olika intressen, anser jag mig böra förorda, att

nämnde ordförande utses av Kungl. Maj:t, som jämväl torde böra bestämma

arvode till honom. Länsstyrelsen synes hava avsett, att detta arvode skulle bestridas

av andra statsmedel än det anslag, varom länsstyrelsen hemställt. Då

statens kostnader för regionplanearbetet icke synas böra överstiga det av mig

ovan förordade beloppet, tillhopa 57,000 kronor, torde, såsom jämväl statskontoret

ifrågasatt, utgiften för ordförandearvodet få täckas av nämnda belopp.

Byggnadsstyrelsen har framfört den tanken, att till ordförandens förfogande

skulle ställas särskilda sakkunniga i trafikteknik och stadsplaneväsen för att i

statens intresse följa och i viss omfattning deltaga i regionplanearbetet. Det

synes kunna ifrågasättas, huruvida en dylik anordning skall vara påkallad och,

i varje fall, huruvida icke erforderligt sakkunnigbiträde vid behov skall kunna

lämnas från vederbörande ämbetsverk. Utan att taga ståndpunkt till detta

spörsmål vill jag emellertid framhålla, att, därest dylika sakkunniga skulle

finnas behövliga, detta icke lärer böra föranleda utgift för statsverket utöver

förut nämnt belopp.

Vad beträffar organisationen av regionplanearbetet, har denna, i avvaktan

på huruvida statsbidrag skulle kunna erhållas, ännu icke slutgiltigt utformats.

Det synes emellertid lämpligt, att den definitiva organisationsplanen föreligger

och i sina huvuddrag underställes Kungl. Majits prövning och godkännande,

innan någon del av statsbidraget utbetalas. Likaledes torde dessförinnan böra.

visas, att arbetets genomförande är i vad angår bidrag från orterna väsentligen

säkerställt.

Såsom förut nämnts, har det belopp å 57,000 kronor, varmed staten skulle

bidraga till ifrågavarande kostnaders bestridande, avsetts att fördelas på tre

år. För budgetåret 1929/1930 skulle alltså erfordras ett belopp av 19,000 kronor.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen

att såsom bidrag till kostnaderna för upprättande av en regionplan

för Stockholm med omgivningar bevilja ett belopp av 57,000

kronor samt därav för budgetåret 1929/1930 såsom extra reservationsanslag

anvisa ett belopp av .............. kronor 19,000.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj-.ts proposition nr 49.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet:

Fredric Hawerman.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1929.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. SU 1929:6 Utlåtande angående regleringen för budgetåret 1929 1930 av utgifterna under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartemente s. 51 i texten