Sök i Ratio Lex

Angående understöd från allmänna indragningsstaten åt stenarbetaren Per Eriksson

1929-02-01 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1929:55, Angående understöd från allmänna indragningsstaten åt stenarbetaren Per Eriksson

Dokumentets text

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr >5.5.

9

Nr 55.

Kungl. Majits proposition till riksdagen angående understöd

från allmänna indragningsstaten åt stenarbetaren

Per Eriksson; given Stockholms slott den 1 februari

1929.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Th. B or ett.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 1 februari 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmark, Johansson.

Departementschefen, statsrådet Borell anför:

I en till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ställd, av styrelsen med skrivelse

den 9 augusti 1928 överlämnad skrift har stenarbetaren Per Eriksson

hemställt att få komma i åtnjutande av understöd av statsmedel. Såsom

skäl för denna sin anhållan anför Eriksson, att han under åren 1926 och

1927 haft anställning vid den av staten bedrivna fiskehamnsbyggnaden vid

Hölick i Gävleborgs län, att han därvid genom arbete i kallt vatten och

bristfällig förläggning ådragit sig en svårartad ledgångsreumatism samt att

han saknade medel till fortsatt läkarvård och underhåll för sig och familjen.

304 29

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

Av ansökningen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens skrivelse samt

därvid fogade handlingar framgår bland annat följande:

Eriksson, som vore född den 7 mars 1877, vore gift och hade tre minderåriga

barn. Han hade anställts som stenarbetare vid fiskehamnsbyggnaden

vid Hölick den 29 juni 1926. Den 2 november 1927 hade Eriksson under

arbetet erhållit en kontusion i högra axelleden, i anledning av vilken skada

han till och med den 7 mars 1928, då han av läkare förklarats återställd

från följderna av olycksfallet utan kvarstående men, uppburit sjukpenning

dels från riksförsäkringsanstalten med tillhopa 467 kronor 25 öre, dels och

— enär han enligt gällande arbetsavtal varit vid kroppsskada, ådragen under

arbetet, berättigad till sjukavlöning med 6 kronor för varje söckendag —

från hamnbyggnadens kassa med 156 kronor 75 öre, eller sammanlagt 624

kronor. För skadans botande erforderlig bad- och massagebehandling hade

gäldats dels av riksförsäkringsanstalten och dels med hamnbyggnadens medel.

I samband med förenämnda kontusion hade konstaterats, att Eriksson lede

av kronisk ledgångsreumatism, vilken sjukdom kvarstått jämväl efter det

skadan i axelleden botats. Enligt arbetsavtalet ägde Eriksson för annan

sjukdom än under arbetet liden kroppsskada utfå sjukavlöning med högst 4

kronor för varje söckendag under en tid av 4 månader. Då emellertid ledgångsreumatism

konstaterats redan den 2 november 1927, hade de fyra månaderna

förflutit, då sjukavlöningen för axelledsskadan den 7 mars 1928

upphörde att utgå. Däremot gäldade arbetsgivaren på grund av bestämmelse

i arbetsavtalet även efter sistnämnda dag kostnaderna för läkarvård samt

bad- och massagebehandling för ledgångsreumatismen.

Väg och vattenbyggnadsstyrelsen har i sin förenämnda skrivelse meddelat,

att den läkare, som vårdat Eriksson för skadan och sjukdomen, i intyg

av den 24 juli 1928 förklarat, att Eriksson, som sedan november 1927

undergått behandling vid badanstalt, icke blivit så återställd, att han återvunnit

arbetsförmågan, att någon avsevärd förbättring efter så lång tids

nästan fruktlös behandling icke vore att vänta samt att Eriksson alltså för

framtiden torde vara hänvisad till något enklare hantverk eller dylikt, men

att något mera inkomstbringande arbete knappast torde för honom kunna

ifrågakomma. Styrelsen har med anledning av vad sålunda intygats och

då Eriksson skulle ådragit sig sjukdomen i arbete för statens räkning ansett

det billigt, att staten lämnade honom ett årligt understöd, vilket icke

borde sättas lägre än 600 kronor.

Statskontoret har i utlåtande den 28 augusti 1928 påpekat, att Eriksson

vid olycksfallet varit anställd i statens tjänst allenast lVs år, vilken tid

vore alldeles för kort för att i och för sig läggas till grund för pension av

statsmedel. Eriksson hade för olycksfallet och sjukdomen kommit i åtnjutande

av alla förmåner, som arbetsavtalet medgåve, vadan det syntes

ganska tveksamt, huruvida pension borde utverkas, i all synnerhet som

det icke blivit styrkt, att Eriksson vore för framtiden oförmögen till arbete,

varmed han kunde försörja sig. Därest Kungl. Maj:t ville, med behjärtande

av att Eriksson torde bliva hänvisad till mindre inkomstbringande

arbete, utverka något årligt understöd åt honom, syntes dock be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

1 I

loppet böra sättas lägre än väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ifrågasatt,

förslagsvis till 450 kronor. Understödet borde utgå från och med den 8

mars 1928, då sjukavlöningen upphört.

Med anledning av statskontorets yttrande har Eriksson i en till Kungl.

Maj:t ingiven skrift hemställt, att få komma i åtnjutande av det av vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna understödsbeloppet av 600 kronor.

Till stöd härför har Eriksson dels hänvisat till föreliggande ömmande

omständigheter, som finge anses uj>pväga den korta anställningstiden, dels

åberopat ett den 24 september 1928 utfärdat läkarintyg av följande lydelse

:

»Att jag denna dag ånyo undersökt förut under längre tid av mig behandlade

stenarbetaren Per Eriksson från Högsta med anledning av kvarstående

invaliditet efter ledgångsreumatism, vilken han med all sannolikhet

ådragit sig under arbete vid statens fiskehamnsbyggnader, samt att jag

funnit honom fortfarande lida av avancerade kroniskt-reumatiska förändringar,

särskilt i axellederna och mest den högra, att vidare hans arbetsförmåga

senaste tiden icke synes ha i någon mån förbättrats, samt slutligen att efter

den erfarenhet jag har dels om ifrågavarande fall, som nu ett helt ar stått

under min behandling, dels även om dylika fall i allmänhet, jag anser det

för visst, att Eriksson för framtiden kommer att förbli till allt egentligt arbete

oförmögen, varder härmed på heder och samvete intygat.

Hudiksvall den 2Yfl 1928.

L. Ulvhammar.

Förste stadsläkare.»

Med anledning av Erikssons framställning har utlåtande den 18 december

1928 avgivits av riksförsäkringsanstalten, som meddelat, att anstalten låtit

företaga polisutredning rörande Erikssons olycksfall m. m. Av anstaltens

bland annat därpå grundade redogörelse i ämnet inhämtas följande.

I oktober månad 1925 hade Eriksson, som då varit anställd vid ett av

Ostkustbanans aktiebolag bedrivet brobyggnadsföretag, drabbats av olycksfall

i arbetet, varvid han stukat vänstra axeln. Enligt trenne i november

1925 och januari 1926 utfärdade läkarintyg hade Eriksson behandlats för

nämnda skada jämte kronisk ledgångsreumatism, som skulle hava förvärrats

genom olycksfallet. Eriksson hade friskskrivits den 23 januari 1926 med

vissa kvarstående men. Under den tid han till följd av olycksfallet varit

arbetsoförmögen, hade han från vederbörande försäkringsinrättning erhållit

sjukpenning. Däremot syntes förenämnda kvarstående men icke hava ansetts

böra föranleda utgivande av livränta.

Under sin tjänstgöring vid statens fiskehamnsbyggnader vid Hölick hade

Eriksson tvenne gånger drabbats av olycksfall. Den 7 september 1926 hade

han ådragit sig en ryggskada, vilken av riksförsäkringsanstalten ansetts

medföra en nedsättning av arbetsförmågan med 10 procent och för vilken

han av anstalten tillerkänts, förutom sjukpenning, temporär livränta att utgå

från och med den 29 maj 1927 till och med den 28 augusti 1929 med 160

kronor för år räknat. För utbekommande av ytterligare ersättning hade

Eriksson att förete nytt liikarintyg. Den 2 november 1927 hade Eriksson

därefter åsamkats en kontusion å högra axelleden, som endast berättigat

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj-.ts proposition nr 55.

honom till ersättning i form av sjukpenning och efter vilken skada han av

läkare den 7 mars 1928 förklarats återställd utan kvarvarande men.

Vid polisutredningen hade uppgivits, att Eriksson under sin tjänstgöring

vid fiskeliamnsbygget varit hänvisad till bristfälliga förläggningsförliållanden

(dragig och kall bostad) samt att han under nämnda tjänstgöring blivit svårt

förkyld och fått lunginflammation.

För bedömande av frågan i vad mån Erikssons kroniska ledgångsreumatism

medfört nedsättning av hans arbetsförmåga hade riksförsäkringsanstalten

vidare införskaffat läkarutlåtande från lasarettsläkaren V. Bohm i Hudiksvall

av den 25 oktober 1928; av detta framginge bland annat följande.

Eriksson klagade över smärtor och rörelseinskränkning i axelleden och

ryggen, värk i underarmar och huvud etc.; han hade öronsusningar, vore

mycket lättrörd, gräte gärna samt vore sällskapsskygg. Han rörde sig

något stelt men företedde icke någon misställning eller abnorm stelhet av

ryggen. Röntgenologiskt hade konstaterats samma uttalade spondilitisdeformansförändringar

i ryggen som i september 1926. — Skulderpartierna

företedde icke någon muskelatrofi. Rörligheten vore lika i båda axellederna

och armarna kunde föras såväl framåt som utåt till horisontalplanet samt

därifrån uppat dock ej till full vertikal sträckning. Dessa rörelser utfördes

endast efter uttrycklig tillsägelse, skedde mycket knyckigt och vore smärtande.

Eriksson förmådde blott en kort stund hålla armarna uppe i sträckt

ställning. Armbågsledernas rörlighet vore något inskränkt men lika på båda

sidor. Innerleden på vartdera pekfingret vore lindrigt om och svullen.

I ^ övrigt förefunnes intet anmärkningsvärt å lederna. Grova kraften vore

något svagare i höger än vänster hand. Under hela undersökningen hade

Eriksson haft ständiga ryckningar i ytliga ansikts- och halsmuskulaturen,

särskilt på vänster sida.

I en av biträdande läkaren hos riksförsäkringsanstalten, professor A.

Troell i ärendet avgiven promemoria har bland annat anförts:

Av handlingarna i ärendet framginge, att Eriksson sedan väl tre år tillbaka

företedde symtom av kroniska ledförändringar i vänstra skulderleden.

Vid läkarundersökningen i oktober 1928 hade båda skulderlederna i ungefär

lika hög grad företett tecken på måttlig kronisk ledinflammation med någon

nedsättning i rörlighetens utsträckning och framförallt rörelsernas styrka.

Anmärkningsvärt vore likvisst att någon atrofi av skulderpartiernas muskulatur

icke förelåge; detta gåve obestridligen anledning misstänka, att Eriksson

i någon mån aggraverade sina besvär.

För bedömande av frågan i vad mån Erikssons arbetsanställning i statens

tjänst kunde hava givit upphov till hans nuvarande ledbesvär och därmed

följande arbetsoförmåga vore att taga hänsyn till Erikssons uppgift, att han

varit tvingad till mycket dåliga yttre levnadsförhållanden (vistelse i dragig

och kall bostad, arbete i kallt vatten). Möjligheten av en inverkan härav på

Erikssons hälsotillstånd kunde ingalunda bestridas. Tvärtom kunde det

anses sannolikt att Eriksson, som antagligen från början varit en »reumatiskt

disponerad individ», dels genom olika led- och skelettskador dels genom påverkan

av kyla och väta under en mera utdragen period kommit att lida av

en för arbetsförmågan i hög grad och under lång tid liinderlig kronisk

multipel reumatisk affektion.

Riksförsäkringsanstalten har i sitt utlåtande framhållit, att en ganska

avsevärd nedsättning av Erikssons arbetsförmåga tydligen förelåge. Då det

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr <55,

13

gällde att bedöma frågan om orsakssammanhanget mellan denna invaliditet

och Erikssons tjänstgöring vid statens fiskeliamnsbygge, syntes man emellertid

icke kunna bortse från det förhållandet, att Eriksson redan före sin

anställning vid liamnbygget företett symptom av kronisk ledgångsreumatism.

Erikssons invaliditet borde alltså i viss mån tillskrivas omständigheter,

som icke stode i samband med hans tjänstgöring vid fiskeliamnsbygget.

Etiksförsäkringsanstalten ansåge, att den invaliditet, som Eriksson kunde

hava åsamkat sig efter sin anställning vid hamnbygget, skäligen borde

uppskattas till sammanlagt 30 procent. Häri inginge då den till 10 procent

fastställda invaliditet, som kvarstode såsom följd av det första olycksfallet

under arbetet vid hamnbygget, för vilket Eriksson för närvarande

åtnjöte livränta. Anstalten hade följaktligen funnit den av Eriksson till

stöd för framställningen åberopade sjukdomen, i den mån densamma kunde

sättas i samband med hans tjänstgöring vid statens fiskehamnsbygge, hava

medfört en nedsättning i arbetsförmågan med 20 procent. Då Erikssons

årliga arbetsförtjänst vid fiskehamnsbygget beräknats till 2,400 kronor, skulle

denna nedsättning i arbetsförmågan, därest olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser

varit tillämpliga, berättigat honom till en årlig livränta av 320

kronor.

Genom den i ärendet förebragta utredningen torde få anses styrkt dels Departementsatt

Eriksson lider av en ganska avsevärd, bestående nedsättning i arbets- chefenförmågan,

dels att denna nedsättning i viss mån får sättas i samband med

de olycksfall, för vilka han varit utsatt under sin anställning vid statens

fiskehamnsbyggnad i Hölick och de ogynnsamma yttre förhållanden, under

vilka han där måst arbeta och vistas. Det synes därför, särskilt av sistnämnda

anledning, skäligt, att han för sin återstående livstid kommer i

åtnjutande av något understöd av statsmedel.

4rad beträffar det belopp, som härvid kan komma i fråga, har statskontoret

ansett den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna summan

av 600 kronor böra nedsättas till 450 kronor. Den sedermera genom

riksförsäkringsanstalten vidtagna undersökningen har emellertid visat, att

den minskning i Erikssons arbetsförmåga, som kan anses hänföra sig till

hans anställning i statens tjänst, till den del han icke redan åtnjuter ersättning

från anstalten för densamma, skulle, om ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen

kunnat därför medgivas, berättigat Eriksson till en livränta

av endast 320 kronor. Med hänsyn härtill anser jag understödet

till Eriksson böra begränsas till sistnämnda belopp.

I enlighet med vad statskontoret föreslagit torde understödet få utgå

från och med den 8 mars 1928, då sjukpenning för det sista olycksfallet

upphörde att utbetalas. Understödet, som icke synes böra berättiga till

dyrtidstillägg, lärer böra utgå å allmänna indragningsstaten.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

att stenarbetaren Per Eriksson må, räknat från och med

den 8 mars 1928, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten

uppbära ett årligt understöd av 320 kronor,

dock utan rätt att därå åtnjuta dyrtidstillägg.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition

i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Fredric Hawerman.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1929.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BU 1929:24 Utlåtande, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln, innefattande anslagen till pensionsoch indragning sstaterna. Bankoutskottet får härmed avgi s. 105 i texten