Sök i Ratio Lex

Angående frigivande till allmänt begagnande av fisket vid vissa kronan tillhöriga stränder, holmar och skär vid västkusten

1929-02-01 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1929:74, Angående frigivande till allmänt begagnande av fisket vid vissa kronan tillhöriga stränder, holmar och skär vid västkusten

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 74.

1

Nr 74.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående frigivande till allmänt

begagnande av fisket vid vissa kronan tillhöriga stränder,

holmar och skär vid västkusten; given Stockholms slott den 1

februari 11)29.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

J. B. Johansson.

TJtdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 1 februari 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmark, Johansson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Johansson anför följande:

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 augusti 1928 har länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län hemställt om upplåtande för varje svensk undersåte

av dels rätt till fiske vid kronan tillhöriga, lotsverket anslagna holmar och

skär å västkusten dels ock rätt till fiske efter hummer vid den under

domänstyrelsens förvaltning stående ögruppen Väderöarna Norra nr 1 i

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 58 häft. (Nr 74.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Gällande lagbestämmelser.

2 Kungl. May.ts proposition Nr 74.

K ville socken samt utarrenderade kronoegendomar i Vette, Tanums och

Kville härad av Göteborgs och Bohus län.

över länsstyrelsens framställning hava infordrade utlåtanden avgivits av

lantbruksstyrelsen den 24 september 1928 och av kammarkollegiet den 20

november 1928. Med kammarkollegiets utlåtande hava överlämnats ej mindre

av kollegiet inhämtat yttrande av lotsstyrelsen och av samma styrelse införskaffade

yttranden från personalen vid samtliga lots- och fyrplatser inom

västra lotsdistriktet än även till kollegiet avgivet utlåtande av domänstyrelsen

och av sistnämnda styrelse infordrat yttrande av domänintendenten i

Göteborgs och Bohus län.

Beträffande rätt att idka fiske i saltsjön gäller enligt 1 § i lagen den 27

juni 1896 om rätt till fiske, att varje svensk undersåte äger bedriva fiske i

öppna havet ävensom vid sådana kronan tillhöriga havsstränder samt skär

och holmar, vilka icke höra till något hemman eller innehavas under särskilda

villkor. Dock får fiskegård, ryssja eller annan dylik fast fiskredskap

icke där utsättas, utan att Kungl. Maj:t eller i visst fall länsstyrelsen därtill

lämnat tillstånd. Saltvattensfisket närmare stranden har såsom regel

förbehållits dennas ägare. Enligt 2 § tillhör sålunda saltsjöfisket inomskärs

dem, som äga stränder och holmar omkring fiskevattnet, varjämte vid öppna

havsstranden och utom skären strandägarens enskilda fiskerätt omfattar det

vatten, som finnes till och med etthundraåttio meter från det ställe invid

stranden, där stadigt djup av två meter vidtager.

I dessa regler finnas inskränkningar stadgade, på grund av vilka strandägaren

är pliktig att i viss utsträckning tåla, att jämväl andra idka fiske

i det till hans fastighet hörande vattnet.

Bland annat gäller sålunda enligt 3 § tredje stycket beträffande rätten

till fiske vid annans strand inom Göteborgs och Bohus samt Hallands län,

att varje svensk undersåte där må utöva fiske eller agntäkt med rörlig

redskap; dock har med avseende å det vatten, som finnes till och med etthundraåttio

meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två

meter vidtager, åt strandägaren förbehållits dels fiske efter ostron, dels ock

fiske efter hummer i Vette, Tanums och Kville härad samt vissa delar av

Åby-, Bro- och Gullmarsfjordarna. Beträffande hummerfisket i nämnda

härad har emellertid stadgats att, om sådant fiske vid stränderna av en ö

och därtill hörande holmar av ålder oklandrat bedrivits jämväl av andra

å ön boende än strandägarna, därvid skall förbliva. Vidare finnes i paragrafens

fjärde stycke gällande för hela riket föreskrivet att, där vid öppna

havsstranden och utom skären de fiskande av ålder oklandrat med rörlig

redskap utövat fiske eller agntäkt vid annans strand annorledes än i sagda

lag är medgivet, de skola varda bibehållna vid sådan rätt.

Nu berörda inskränkningar i strandäganderätten gälla vare sig stranden

tillhör kronan eller är i enskild ägo. Enligt stadgandena i 1 § göres emellertid

liärutinnan förut omförmälda undantag, att varje svensk undersåte

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 74.

må fiska vid sådana kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna

skär och holmar, vilka icke höra till något hemman eller innehavas under

särskilda villkor.

Nyssberörda i 3 § tredje stycket stadgade inskränkningar i strandägarens

fiskerätt hava i sin nuvarande lydelse utformats först genom lagen den 22

juni 1928 (nr 183) om ändrad lydelse av 3 § i fiskerättslagen. För rätt till

fiske eller agntäkt med rörlig redskap vid annans strand fordrades tidigare

beträffande Göteborgs och Bohus samt Hallands län — med någon utsträckning

utöver vad som fortfarande gäller för övriga delar av riket — att

dylikt fiske av ålder oklandrat där ägt rum. Berörda lagändring tillkom

med hänsyn till det osäkerhetstillstånd med avseende på fiskerätten, som

förelegat vid kusten av nämnda län, och avsåg att stadfästa de stadigvarande

sedvaneförhållanden, som förelåge beträffande kustfisket. Den ingående utredning,

som legat till grund för lagändringen, hade givit vid handen, att

kustfisket i allmänhet av ålder vore fritt på denna kuststräcka, med undantag

dock för hummerfångst på vissa orter, där strandägarna i övervägande

grad sedan längre tid tillbaka förbehållit sig rätten därtill, samt för ostronfisket.

Genom lagändringen avsåges att reglera rättigheterna i enlighet med

de sålunda föreliggande faktiska förhållandena. Med hänsyn till att i enstaka

fall avvikelser härifrån kunde väntas uppstå, skulle ersättning till

strandägare i dylika fall utgå för mistad fiskerätt. Bestämmelser i sådant

hänseende finnas införda i den av riksdagen samtidigt antagna lagen om

ersättning till strandägare för mistad fiskerätt. Erinras må, att vid behandlingen

av förslaget om ändringar i fiskelagen motionsvis gjordes gällande,

att undantagen från regeln om den allmänna fiskerätten vid västkusten skulle

inskränkas att gälla allenast ostronfisket och sålunda ej avse hummerfångst.

För en dylik utvidgning av förslaget ansåg emellertid riksdagen tillräckligt

bärande skäl ej föreligga.

Vad nu först angår frigivandet av fisket vid de lotsverket anslagna holmar Fisket vid

och skär på västkusten, anförde i särskilda under december 1909 till Kungl. lsiagnahoima''r

Maj:t inkomna skrivelser ett stort antal fiskare i Göteborgs och Bohus län, ocfl skäT vid

hurusom svårigheter alltmer hopade sig för fiskarbefolkningens möjlighet västkustentill

utkomst dels genpm jordägarnas landrättigheter och dels genom den

fiskeriidkande befolkningens utestängande från fiske vid en stor del av kronans

holmar och skär, där lotspersonalen förbehölle sig fiskerätten. På

grund härav hemställdes om sådan ändring i gällande lag, att fisket vid

kronans holmar och skär måtte upplåtas för yrkesfiskare samt att jordägarna

kunde under vissa villkor upplåta de landrättigheter med avseende

å fisket, som av dem innehades men ofta lämnades obrukade.

I samband med den utredning, som i anledning av nämnda framställning Tidigare beföranstaltades,

anförde kammarkollegiet i infordrat utlåtande den 15 maj frågan.

1911 bland annat att, med hänsyn till befrämjandet av fiskarbefolkningens

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 74.

utkomst, en utredning rörande kronans äganderätt till holmar och skär vid

bohusländska kusten ävensom rörande omfattningen av lotsarnas fiskerätt

och möjligheten av en eventuell inskränkning av denna vore av synnerlig

vikt.

Sedan Kungl. Maj:t anbefallt kammarkollegiet att verkställa utredning

omfattande bland annat nämnda spörsmål, erhöll kammarrådet A. W. Dufwa

uppdrag att verkställa undersökning i ämnet, och avgav han den 15 augusti

1924 en utredning rörande fiskerättsförhållandena vid rikets kuster (Statens

offentliga utredningar 1925: 19). Häri lämnas bland annat en redogörelse

för kronan tillhöriga av lotsverket disponerade holmar och skär inom västra

lotsdistriktet. Av redogörelsen inhämtas, att dylika holmar och skär funnes

till stort antal inom Göteborgs och Bohus län. I Hallands län funnes allenast

tre sådana holmar, benämnda Lotsholmarna nr 1 och belägna i Onsala

socken. Av vad Dufwa anfört i utredningen må i övrigt följande här

återgivas.

I samband med de under 1820-talet på grund av Kungl. Maj:ts förordningar

den 20 juni 1820 och den 16 maj 1827 angående lots- och båkinrättningen

i riket företagna lotsregleringarna samt i vissa fall även tidigare

hade ett avsevärt antal kronan tillhöriga holmar och skär inom västra lotsdistriktet,

huvudsakligen Göteborgs och Bohus län, upplåtits till lotspersonalen

vid lotsplatserna inom distriktet. Syftet med dessa upplåtelser hade

varit att bereda lotspersonalen boningsplatser samt tillgång huvudsakligen

till mulbete och fiske.

Beträffande dessa lotspersonalen tilldelade naturaförmåner stadgades i

Kungl. Maj ds kungörelse den 1 oktober 1914 angående villkor och bestämmelser

för åtnjutande av de i staterna för befälet vid lotsverket, för lotspersonalen

etc. upptagna avlöningsförmåner, att statsverket skulle därför bekomma

ersättning genom avdrag å avlöningen med belopp, som med hänsyn

till de upplåtna förmånernas värde och till förhållandena i orten kunde

av lotsverket befinnas skäligt. Genom nu gällande avlöningsreglemente för

lots- och fyrstaten den 9 juni 1922 (nr 379) hade lotspersonalen bibehållits

vid ifrågavarande naturaförmåner mot skyldighet i huvudsaklig överensstämmelse

med 1914 års kungörelse att därför till statsverket månadsvis erlägga

ersättning genom avdrag å avlöningen.

Enligt uppgift från lotsstyrelsen hade, jämlikt sistnämnda avlöningsreglemente,

avdrag för naturaförmåner inom västra lotsdistriktet år 1923 skett

för lotspersonalen vid åtta lotsplatser, till vilka kronoholmar disponerades,

av vilka avdrag allenast de för lotspersonalen vid Strömstads, Väderöarnas

och Havstenssunds lotsplatser avsåge fiske, och uppginge dessa avdrag för

Strömstad till 60 kronor för rätt till hummerfiske vid vissa holmar, för Väderöarna

till 243 kronor 90 öre för hummerfiske och för Havstenssund till 37

kronor 50 för hummerfiske samt fårbete å skären Rotholmen och Gulskär.

Vad anginge Väderöarnas lotsplats hade nämnda öar med 1924 års ingång

upphört att vara avlöningsförmån åt därvarande lotsar i vidare män än att

för dem reserverats boningsplatser och mulbete, varemot öarna i övrigt lagts

under förvaltning av domänstyrelsen.

Av förhandlingar vid vissa under år 1911 hållna sammanträden med fiskarbefolkningen

och lotsarna m. fl. å västkusten hade framgått, att vissa kategorier

fiskare, särskilt sådana som på grund av ohälsa, hög ålder eller bri
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma.j:ts proposition Nr 74.

stande tillgångar icke kunde deltaga i det egentliga havsfisket, vore för sin

utkomst hänvisade till strandfiske, samt att hland fiskarbefolkningen rådde

en allmän önskan att till lättande av nämnda kategoriers i ekonomiskt hänseende

betryckta läge fiskerätten vid av kronan åt lotsverket upplåtna holmar

och skär måtte varda till allmänt begagnande frigivna.

Den kostnad statsverket härför finge vidkännas skulle — sedan numera

fisket vid Norra Väderöarna icke vidare disponerades av lotsverket och i allt

fall till följd av öarnas avlägsenhet från fastlandet knappast torde lämpa

sig för nyssnämnda kategori av fiskare — inskränka sig till 97 kronor 50

öre årligen eller de, enligt vad förut nämnts, för lotspersonalen vid Strömstads

och Havstenssunds lotsplatser gjorda löneavdragen. Härtill komme de

mycket obetydliga grundskattebelopp, i allmänhet blott några öre, lotsarna

ännu hade att utgöra för holmarna, och vilka grundskatter billigtvis torde

böra eftergivas, därest ifrågasatta inskränkning i lotsarnas nyttjanderätt

komme till stånd.

Då fiskets frigivande alltså komme att åsamka statsverket allenast ringa

kostnad men däremot tillgodose ett icke obetydligt socialt intresse, syntes

fiskarbefolkningens önskemål i förevarande avseende böra vinna tillmötesgående

och förty den lotsarna uteslutande tillkommande dispositionsrätt till

fisket vid ifrågavarande åt dem upplåtna holmar och skär så snart ske

kunde upphöra mot erhållande, där löneavdrag för denna förmån ägde rum,

av motsvarande lönefyllnad samt fisket därefter upplåtas till fritt och allmänt

begagnande av varje svensk undersåte, i samband varmed holmarna

påvilande grundskatt torde avskrivas.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 augusti 1924 hemställde därefter

kammarkollegiet, under åberopande av berörda utredning, att Kungl. Maj:t

ville vidtaga åtgärder i syfte att fisket vid kronan tillhöriga, lotsverket

anslagna holmar och skär på västkusten måtte upplåtas till fritt och allmänt

begagnande.

Över denna kammarkollegiets hemställan avgåvos efter remisser utlåtanden

av flera myndigheter. Lotsstyrelsen yttrade i utlåtande den 30 oktober

1925 bland annat följande.

De kronans holmar och skär, som upplåtits åt lotsar vid olika lotsplatser,

syntes vara att betrakta såsom upplåtna under sådana vilkor, som angåves

i 7 § av nu gällande förordning den 9 juli 1862 angående lotshemman och

boningsplatser för lotsar. Däri föreskreves nämligen, att kronan förbehållna

hemman, fiskelägen, allmänningar, öar och skär, å vilka åboar icke lagligen

vore antagna, finge till lotshemman av kammarkollegiet användas, emot det

att vederbörande lotsar bleve ansvariga för den ränta och de skyldigheter,

vartill dylika lägenheter vore skattlagda eller som av dem förut utgått. I

enlighet med denna uppfattning skulle lotsar, åt vilka dylika lägenheter upplåtits,

hava den rätt att med andras uteslutande begagna de till de upplåtna

lägenheterna hörande fisken, som enligt 11 § fiskerättslagen tillkomme den,

åt vilken jord vore till bruk upplåten. Genom de löneregleringar, som ägt

rum vid lotsverket åren 1914 och 1922 och varigenom lotspersonalen, som

före år 1915 avlönats nästan uteslutande genom intäkter av lotsning, tilldelats

avlöning i likhet med befattningshavare i statens tjänst i allmänhet,

hade samma personal icke tillförsäkrats någon inkomst genom åtnjutande av

sådana naturaförmåner, vilka utginge av jord eller lägenhet, som upplåtits

på grund av författningarna om lotshemman. Vid 1914 års lönereglering

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 74.

stadgades endast, att för bostadslägenhet och övriga naturaförmåner, som

tillhandahölles tjänstinnehavare tillhörande lotspersonalen, statsverket skulle

bekomma ersättning genom avdrag å avlöningen, varjämte i 14 § av de

den 30 november 1922 utfärdade tilläggsbestämmelserna till avlöningsreglementet

den 9 juni 1922 för befattningshavare vid lots- och fyrstaten föreskrivits,

bland annat, att, där tjänsteman åtnjöte annan naturaförmån än i

20 och 21 §§ i avlöningsreglementet omförmäldes, ersättning för förmånens

värde skulle av förmånstagaren erläggas genom avdrag å avlöningen. Lotsarna

hade sålunda numera icke någon rätt att utan att vidkännas avdrag

å sin avlöning påfordra utbekommande eller åtnjutande av naturaförmåner

enligt ifrågakomna förordning den 9 juli 1862.

Genom Kungl. Maj:ts remiss den 26 februari 1921 hade lotsstyrelsen fått

sig anbefallt att avgiva utlåtande över en av kammarkollegiet den 31 december

1920 gjord framställning, däri föreslagits bland annat, att omförmälda

förordning den 9 juli 1862 måtte upphävas och att den skyldighet med avseende

å lotsning eller beredande av boplats för lotsar m. m., som under

benämning lotsningsbesvär hittills ålegat vissa fastigheter i riket, måtte

förklaras skola upphöra. Sagda remiss hade till följd av ärendets omfattande

natur icke ännu av lotsstyrelsen besvarats.

Efter vad jag inhämtat är lotsstyrelsens svar å nyssberörda remiss att

förvänta inom närmaste tiden.

I den proposition (nr 2 till 1928 års riksdag), vari Kungl. Maj:t framlade

det förslag rörande utsträckt fiskerätt vid enskild strand i Göteborgs och

Bohus samt Hallands län, som föranledde förutberörda ändringar i 3 § tredje

stycket i liskerättslagen, anförde föredragande departementschefen beträffande

den inverkan nämnda av riksdagen med obetydlig jämkning godkända förslag

skulle få med avseende å fisket Vid lotsverkets holmar och skär följande:

De nya bestämmelser, som av mig förordats till införande i 3 § fiskerättslagen,

synas åtminstone i vissa fall bliva tillämpliga även med avseende å sådana

holmar och skär, som anslagits till lotsverket. Frågan om särskilda

åtgärder i syfte att, på sätt kammarkollegiet i yttrande i ärende föreslagit,

fisket vid kronan tillhöriga lotsverket anslagna holmar och skär å västkusten

måtte upplåtas till fritt och allmänt begagnande, blir då av mindre

betydelse såvitt rör fiske med rörlig redskap. Oberoende av detta har

emellertid enligt meddelande från lotsstyrelsen utredning redan igångsatts

angående upphävande av 1862 års förordning angående lotshemman och

boningsplatser för lotsar. Av uttalanden av lotsstyrelsen angående den

underlydande personalens avlöningsförhållanden framgår att, oavsett huruvida

förordningens giltighet upphör, den nyss berörda konsekvensen beträffande

lotsverkets holmar och skär av de tillämnade ändringarna i

3 § icke kan lägga hinder för dessas genomförande. Lotsstyrelsen har ock

förklarat sig icke hava något att erinra mot att fisket vid rikets västra kust

bleve fritt i den omfattning, lagutkastet angåve.

Länsstyrelsens I länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus län ovanberörda skrivelse den 7

och BohusTän augusti 1928 har beträffande fisket vid lotsverket anslagna kronoholmar och

nu före- skär anförts i huvudsak följande,

liggande

framställning. Efter den ändring i 3 § i lagen om rätt till fiske, som ägt rum genom

lagen den 22 juni 1928, torde väl lotspersonalens ensamrätt till fiske med

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 74. 7

rörlig redskap vid kronan tillhöriga lotsverket anslagna holmar och skär

vara inskränkt till hummerfisket, men även denna rätt hade sådan betydelse

för utkomstmöjligheterna särskilt för de yrkesfiskare, som av kustfiske nödgades

söka sin utkomst, att det i deras intresse vore av stor betydelse, att

hummerfisket vid nämnda holmar och skär frilädes. Länsstyrelsen ville

därför understryka önskemålet, att åtgärder verkligen vidtoges, så att de

ifrågavarande holmarna och skären hänfördes till sådana i 1 § av lagen om

rätt till fiske omnämnda, kronan, tillhöriga holmar och skär, vilka icke innehades

under särskilda villkor, och att fisket följaktligen där öppnades för

varje svensk undersåte.

Lantbruksstyrelsen har i sitt utlåtande tillstyrkt länsstyrelsens förslag i

förevarande del. Styrelsen har därvid hänvisat till det yttrande, som av

styrelsen den 31 oktober 1925 avgivits över kammarkollegiets förberörda utredning

och vari styrelsen förordat kollegiets förslag om fiskets frigivande.

Styrelsen framhåller nu vidare, att den föreslagna anordningen skulle för

staten innebära en ringa uppoffring, medan densamma för fiskarbefolkningen

skulle vara av stor betydelse. Särskilt de äldre fiskarena, som vore hänvisade

till fiske i skärgården, skulle enligt styrelsens förmenande därigenom

vinna avsevärd lättnad i sitt i ekonomiskt hänseende betryckta läge. För

fiskarbefolkningen hade det varit ett gammalt önskemål, att fisket vid förevarande

holmar bleve fritt, såsom det enligt 1 § i fiskelagen redan vore vid

Övriga kronoholmar.

Det vore hummerfisket, som vore det viktigaste vid ifrågavarande holmar.

Enligt gällande lag torde det vidare endast vara inom Vette, Tanums

och K ville härad som kronan kunde på detta sätt tillgodogöra sig hummerfisket.

^ Även ostronfisket vore, såsom förut nämnts, inom 180-metersgränsen

förbehållet strandägaren. Detta fiske torde emellertid vid dessa holmar vara

så gott som betydelselöst, varför man vid bedömande av föreliggande spörsmål

icke syntes behöva taga någon hänsyn därtill.

Ett tillmötesgående av fiskarbefolkningens intresse i förevarande avseende

syntes kunna ske endast genom att låta de nuvarande dispositionerna av

fisket upphöra, varigenom holmarna skulle komma att hänföras till de i

1 § av fiskerättslagen avsedda kronoholmarna, vid vilka fisket vore fritt

för varje svensk undersåte. Den tidpunkt, från vilken en sådan anordning

skulle tillämpas, syntes lämpligen böra förläggas till den 14 mars 1929, då

arrendetiden för hummerfisket vid Norra Väderöarna, vilkets frigivande av

lantbruksstyrelsen tillstyrktes, utginge. Samtidigt torde den holmarna påvilande

grundskatten, som i de flesta fall utginge med obetydliga belopp,

böra avskrivas.

Av de yttranden, som lotsstyrelsen genom vederbörande lotskapten i

västra lotsdistriktet införskaffat från lots- och fyrpersonalen inom distriktet,

inhämtas, att något hummerfiske icke bedrives av lotsverkets personal vid

kronans under lotsverkets disposition stående holmar och skär, dock med

följande undantag. Lotspersonalen vid Havstenssunds lotsplats har plägat

bedriva dylikt fiske i mindre omfattning vid Gulskär och Rotholmen och

har härför fått vidkännas årligt avdrag å avlöningen. Två personer vid

Strömstads lotsplats hava under de senaste sex åren bedrivit hummerfiske

vid Leskär och Ljungholmen, varjämte hummerfisket vid Ynholmen i Dyne
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 74.

kilen under en följd av år varit jämte fårbetet därstädes bortarrenderat.

Nettoinkomsten av fisket vid Leskär och Ljungholmen jämte nämnda

arrende har föga överstigit det belopp, 60 kronor, som för naturaförmåner

årligen avdrages från personalens vid Strömstads lotsplats gemensamma avlöning.

Slutligen idkas hummerfiske i ringa omfattning av lotspersonalen

vid Varö, Pater Nosters, Måseskärs, Islandsbergs, Klövskärs och Väderöbods

fyrplatser.

I eget utlåtande har lotsstyrelsen förklarat att, då det hummerfiske, som

av lots- och fyrpersonalen i västra distriktet nu bedreves, torde kunna fortfara,

även om den samma personal tillkommande ensamrätten till hummerfiske

vid de av lotsverket disponerade holmar och skär upphörde, styrelsen

intet hade att erinra emot det ifrågasatta friläggandet av hummerfisket vid

berörda holmar och skär.

I sitt utlåtande över förevarande del av ärendet har kammarkollegiet

framhållit, att ett bifall till länsstyrelsens framställning beträffande fisket

vid lotsverket anslagna holmar och skär skulle förverkliga vad kollegiet

tidigare föreslagit och fortfarande ansåge önskvärt, och har kollegiet vidare

yttrat.

Då det allmänna redan iklätt sig betydande utgifter för utvidgning av

den fria fiskerätten på västkusten samt icke tvekat att för sådan utvidgnings

genomförande göra ingrepp i enskild rätt, syntes de förhållandevis

små ekonomiska uppoffringar, som skulle vara förbundna med bifall till

länsstyrelsens framställning beträffande fisket vid lotsverkets holmar och

skär samt hummerfisket vid de utarrenderade egendomarna i Vette, Tanums

och Kville härad icke vara av beskaffenhet att böra föranleda avslag å

framställningen.

Kammarkollegiet finge fördenskull så vitt nu vore fråga om fisket vid de

till lotsverket anslagna holmar och skär hemställa, att Kungl. Maj:t ville i

proposition till riksdagen föreslå, att fisket vid samtliga nämnda holmar

och skär vid västkusten omedelbart matte upplåtas till fritt och allmänt

begagnande i den omfattning, som 1 § i lagen om rätt till fiske omförmälde,

varvid grundskatten från holmarna, vilken uppginge till obetydliga belopp,

lämpligen borde upphöra att utgå.

Fisket vid Vad angår länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus län hemställan rörande

Väderöarna efj-er hummer vid ögruppen Norra Väderöarna nr 1 samt vissa utarrende
Troluegen-

rade kronoegendomar i Vette, Tanums och Kville härad må först här återdomar

i givas vad j)ufwa vid sammanträden år 1911 med fiskarbefolkningen och

och Kville lotsarna m. fl. utrönt beträffande fisket vid Norra Väderöarna. Dufwa yttrar

härad. ^ s^n ovannämnda utredning härom följande (sid. 358 3o9).

Enligt uppgift av lotskaptenen i distriktet ansåges detta fiske oundgängligen

nödvändigt för därvarande lotsar, enär lotsbefattningarna vid denna

lotsplats på grund av dennas avlägsenhet från fastlandet endast med svårighet

kunde besättas, och det huvudsakligen vore utsikten att genom det givande

hummerfisket ernå ökade inkomster, som kunnat förmå lotsar att söka

dessa befattningar. Lotsarna uppgåve sin årliga inkomst till omkring 900

kronor vardera eller för fem lotsar tillhopa omkring 4,500 kronor.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kanyl. Maj:ls proposition Nr 74.

L övrigt må erinras vad förut upplysts därom, att Norra Väderöarna med

1924 års ingång upphört att vara avlöningsförmån åt därvarande lotsar i

vidare mån än att för dem reserverats boningsplatser och mulbete, varemot

öarna i övrigt lagts under förvaltning av domänstyrelsen.

I nu förevarande fråga har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anfört

och hemställt följande.

Länsstyrelsen, som på nära håll hade tillfälle erfara behovet och betydelsen

av att västkustfiska renas ekonomiska ställning med till buds stående

medel förbättrades, vore av den bestämda uppfattningen, att en lämplig åtgärd

i sådan riktning vore, att för fiskarena till fritt begagnande öppnades

det hummerfiske, varöver kronan förfogade vid ögruppen Väderöarna Norra

nr 1 i Kville socken, vilken stode under domänstyrelsens förvaltning och

med därtill hörande fiske genom länsstyrelsens förmedling utarrenderats enligt

särskilda avtal, det senaste för tiden l‘/:l 1928— *■''/., 1929. Den förhållandevis

obetydliga inkomst, 900 kronor, som genom senaste utarrenderingen tillfördes

domänstyrelsen, syntes icke vara av betydelse att i och för sig böra

ingiva betänkligheter däremot.

I samband därmed ville länsstyrelsen erinra om, att kronan för vissa utarrenderade

kronoegendomar i Vette, Tanums och Kville härad ägde strandrätt

vid saltsjön, där hummerfiske möjligen kunde tänkas bedrivet av arrendator.

Verkställd undersökning gåve vid handen, att sådan fiskerätt icke

vore av den vikt, att vid verkställda arrendeuppskattningar särskilt värde

beräknats för sådan förmån för arrendator. Det kunde sålunda icke tänkas

vara av nämnvärd betydelse för kronan men till förmån för fiskerinäringens

bedrivare, om gällande fiskerätt efter hummer vid stränderna bleve undantagen

från arrendators förfogande i de arrendekontrakt, som hädanefter bleve

utfärdade och i stället överlämnad till fritt begagnande. Länsstyrelsen hemställde

sålunda om utfärdande av föreskrift, att vid hädanefter inträffande

förnyad utarrendering av de under domänstyrelsens vård och förvaltning

ställda egendomar i Göteborgs och Bohus län skulle från utarrendering undantagas

den rätt till fiske efter hummer, som enligt 3 § i fiskerättslagen i

vissa delar av länet tillkomme strandägaren och att i stället denna rätt till

fiske bleve fri för varje svensk undersåte.

Lantbruksstyrelsen har i huvudsak anfört följande.

Beträffande ögruppen Norra Väderöarna funnes ingen anledning att förfara

annorlunda än med de av lotsverket disponerade kronoholmarna, och

borde således nämnda ögrupp föras samman med de i 1 § i fiskerättslagen

avsedda holmar, vid vilka fisket vore fritt. Lämpligaste tidpunkten härför

torde vara den 14 mars 1929, då arrendetiden för hummerfisket vid öarna

utginge.

Vidare ansåge sig lantbruksstyrelsen böra förorda länsstyrelsens förslag

om undantagande vid utarrendering av vissa kronoegendomar i Vette, Tanums

och Kville härad av den rätt till fiske efter hummer, som enligt 3 § i lagen

om rätt till fiske i dessa delar av länet tillkomme strandägaren. Enligt

utredningen kunde kronan icke sägas hava någon inkomst av detta hummerfiske,

men väl kunde det tänkas, att samma fiske bleve till fördel för fiskerinäringen,

om det överlämnades till fritt begagnande. Styrelsen ansåge det

vara så mycket större anledning att tillstyrka förslaget som genom lagen

den 22 juni 1928 den före samma lags ikraftträdande inom nämnda tre

härader befintliga fria rätten till fiske efter hummer i viss omfattning

borttagits.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 58 häft. (Nr 7b.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 74.

Domänintendenten i Göteborgs och Bohus län har avgivit följande

yttrande.

Med undantag för ögruppen Norra Väderöarna i Kville socken torde ingen

strandrätt vid saltsjön vara av större intresse eller hava någon nämnvärd

betydelse för arrendatorerna av kronoegendomar inom Vette, Tanums och

Kville härad. Nämnda ögrupp hade under år 1928 utarrenderats intill den

14 mars 1929 för 900 kronor, men tidigare hade arrendesumman icke uppgått

till mer än 500 kronor. Vid en år 1926 företagen arrende- och saluvärdering

av ögruppen hade föreslagits ett arrende av 750 kronor och ett

saluvärde av 15,000 kronor, vilka värden beräknats uteslutande med fäst

avseende å hummerfisket. Värdet i penningar av det obetydliga hummerfiske,

som möjligen kunde bedrivas vid någon utarrenderad jordbruksegendom

med strand rätt vid saltsjön, kunde icke utan närmare utredning angivas,

men arrendeavgifterna vore i intet fall grundade eller bestämda med

hänsyn till hummerfisket.

Domänstyrelsen har i sitt utlåtande väl ansett hummerfisket vid Norra

Väderöarna samt vid statens i om förmälda härad belägna strandägande

jordbruksegendomar ej vara av större ekonomisk betydelse för statsverket.

Styrelsen har dock ej funnit anledning föreligga för kronan att avhända sig

denna fiskerätt och genom en sådan åtgärd försätta sig i sämre ställning

än en privat strandägare. Styrelsen hemställer fördenskull, att länsstyrelsens

framställning i vad den avser frigivande av fisket vid kronan tillhöriga

under domänstyrelsens förvaltning stående fastigheter inom länet

icke må föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Kammarkollegiet har, såsom förut anförts, ansett, att de förhållandevis

små ekonomiska uppoffringar för det allmänna, som skulle vara förbundna

med bifall till länsstyrelsens framställning, bland annat, angående frigivande

av hummerfisket vid ifrågavarande utarrenderade egendomar, icke vore av

beskaffenhet att böra föranleda avslag å samma framställning.

Beträffande hummerfisket vid Norra Väderöarna har däremot kollegiet

funnit sig, på grund av vad i kammarrådet Dufwas utredning anförts om

fisket därstädes samt med hänsyn till den icke alldeles obetydliga inkomst

kronan åtnjöte därav, icke kunna förorda förslaget om detta fiskes frigivande.

Då ostronfisket vid de utarrenderade egendomarna icke torde äga någon

betydelse samt allt övrigt fiske därstädes utom hummerfisket redan är fritt,

kommer, framhåller kollegiet, sistnämnda fiskes frigivande att praktiskt

taget innebära, att friheten att fiska vid egendomarna erhåller samma omfattning,

som den i 1 § lagen om rätt till fiske omförmälda fria fiskerätten.

På grund av vad sålunda anförts har kollegiet hemställt, att Kungl.

Maj:t måtte begära riksdagens medgivande, att det saltvattensfiske, som

tillkommer kronans under domänstyrelsens förvaltning stående jordbruksdomäner

i Vette, Tanums och Kville härad, måtte efter hand som löpande

arrendeperioder gå till ända upplåtas till fritt och allmänt begagnande i

den omfattning, som 1 § i lagen om rätt till fiske omförmäler.

En ledamot av kammarkollegiet, kammarrådet friherre von Otter, var

skiljaktig samt ansåg sig sakna skäl tillstyrka kollegiets hemställan i förevarande

del.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition Nr 74. 11

Vad först angår frågan om frigivande av fisket vid kronan tillhöriga, lotsverket

anslagna holmar och skär vid västkusten, torde man kunna räkna

med, att den enligt 1928 års riksdags beslut medgivna utsträckningen av

fiskerätten i Göteborgs och Bohus samt Hallands län vid annans strand

är tillämplig beträffande nämnda holmar och skär. Innebörden av ett bifall

till länsstyrelsens framställning i denna del skulle sålunda vara ett

frigivande jämväl av hummerfisket vid de lotsverkets holmar och skär, som

äro belägna inom de i 3 § fiskelagen uppräknade orter inom Göteborgs och

Bohus län, där dylikt fiske förbehållits strandägaren. Någon ovisshet kan

dock råda, huruvida i vissa undantagsfall lotspersonalen jämväl efter berörda

lagändring må äga en vidsträcktare fiskerätt, som nu skulle bortfalla.

Emot länsstyrelsens förslag om upphörande av den särskilda fiskerätt, som

må tillkomma lotspersonalen, synes mig ej vara något att erinra. Ett gammalt

önskemål från den yrkesidkande fiskarbefolkningens sida skulle härigenom

realiseras. Sedan numera å lotsarnas fastställda avlöning avdrag göres för

värdet av fiske, som av dem bedrives vid dessa platser, torde fisket, som

idkas i ringa omfattning, för dem vara av föga ekonomisk betydelse samt

i övrigt i nödig utsträckning tillgodoses genom den uppkommande allmänna

fiskerätten. Den ringa intäkt kronan har av fisket torde föga betyda gent

emot den fördel, som genom fiskets frigivande skulle beredas den del av

fiskarbefolkningen på västkusten, som är hänvisad till fiske närmare kusten

och som särskilt torde vara i behov av stöd och hjälp. Från denna allmänna

fiskerätt vid lotsverkets holmar och skär torde dock undantag böra

göras för ostronfisket. Detta fiske, som i övrigt för närvarande är utan

praktisk betydelse, är enligt fiskerättslagens 3 § tredje stycke i dess nya

lydelse alltid undantaget från den allmänheten tillkommande rätten att med

rörlig redskap utöva fiske eller agntäkt vid annans strand i nyssnämnda län.

Ett särskilt skäl för detta undantag torde finnas utsagt i det yttrande, som i

ärendet om berörda lagändring avgavs av landstinget i Göteborgs och Bohus

lan, däri uttalades, att ostronfisket borde förbehållas strandägarna, emedan

detta fiske, som vore stationärt och erfordrade särskilda åtgärder för sitt

bestånd, icke kunde utövas rationellt, om det bleve upplåtet till allmänt

begagnande.

I anslutning till det frigivande till allmänt begagnande av fisket vid

nämnda platser, som skett genom 1928 års ändring i fiskerättslagen samt nu

ifrågasättes, torde den från hithörande holmar utgående grundskatten böra

avskrivas. Ränte- och tiondebelopp från lotsverket anslagna holmar och

skäl av ki ononatur hava icke varit föremal för den allmänna avskrivning

av grundskatterna, som beslöts vid 1885 och 1892 års riksdagar. Grundskatterna

från ifrågavarande holmar och skär i Göteborgs och Bohus samt

Hallands län hava uppgått till sammanlagt omkring 24 kronor. Enär vid

upplåtande till fritt och allmänt begagnande av fisket — utom vad angår

det betydelselösa ostronfisket — vid lotsverket anslagna kronoholmar och

skär a västkusten lotsverkets personal kommer att gå förlustig viss förmån,

Departements

chefen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 74.

vill jag sålunda, efter samråd med chefen för finansdepartementet, förorda,

att den med denna förmåns åtnjutande förbundna skyldigheten till erläggande

i vissa fall av grundskatt bortfaller.

Beträffande förslaget om vidtagande av åtgärder för tillgodoseende av

fiskarenas intressen vid västkusten därigenom, att vid hädanefter skeende

utarrendering av kronan tillhörande fastigheter inom Vette, Tanums och

Kville härad skulle från arrendators förfogande undantagas den rätt till

fiske efter hummer, som enligt 3 § i lagen om rätt till fiske enligt dess

nuvarande lydelse tillkommer strandägaren i nämnda delar av Göteborgs

och Bohus län, synes mig detta förslag, som utan att bereda kronan någon

ekonomisk förlust torde kunna i sin mån bidraga till kustfiskarenas understödjande,

vara förtjänt av bifall. Även kronans hummerfiske vid Norra

Väderöarna torde på samma sätt böra upplåtas till allmänt nyttjande. Anledning

torde knappast föreligga att allenast för dessa öar göra ett undantag

från regeln om fiskets frigivande vid kronans fastigheter på västkusten.

Det har ifrågasatts, huruvida hummerfisket vid Norra Väderöarna må kunna

tillgodogöras av kustfiskarena. Enär någon fri fiskerätt vid öarna icke tidigare

förefunnits för dem eller andra, äger man visserligen ingen erfarenhet,

huru därmed må förhålla sig, men då Väderöarna icke äro belägna på större

avstånd än omkring en mil från kusten, förefinnes all anledning antaga,

att hummerfisket vid dessa öar skall kunna tillgodogöras av kustfiskarena,

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att fisket vid de till lotsverket anslagna holmar och skär inom Göteborgs

och Bohus samt Hallands län, dock med undantag av fiske efter ostron,

upplåtes till allmänt begagnande i den omfattning, som 1 § i lagen den 27

juni 1896 om rätt till fiske omförmäler,

att från och med budgetåret 1929/1930 grundskatt skall upphöra att utgå

från nämnda holmar, samt

att hummerfiske, som tillkommer kronans under domänstyrelsens förvaltning

stående fastigheter inom Vette, Tanums och Kville härad av Göteborgs

och Bohus län, efterhand som löpande arrendeperioder gå till ända upplåtes

på sätt nyss nämnts beträffande lotsverket anslagna holmar och skär och

sålunda undantages vid fastigheternas disponerande för kronans räkning.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifall samt förordnar, att proposition i ämnet

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Joh.s Thygesen.

Stockholm, lsaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1929.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. AK 4TU 1929:6 Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om utredning av äganderätten till holmarna och skären inom Göteborgs och Bohus läns skärgård. Beträffande motiverin s. 3 i texten
  2. Rskr. 1929:87 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående frigivande till allmänt begagnande av fisket vid vissa kronan tillhöriga stränder, hol s. 2 i texten
  3. JoU 1929:20 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående frigivande till allmänt begagnande av fisket vid vissa kronan tillhöriga stränder, holmar och skär v s. 7 i texten