Angående tilläggspension åt förre vaktkonstapeln i fångvården Sven Bengtsson Lilja och pension åt mjölnaren vid statens uppfostringsanstalt å Bona Adolf Fredrik Andersson
1929-01-12 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1929:8, Angående tilläggspension åt förre vaktkonstapeln i fångvården Sven Bengtsson Lilja och pension åt mjölnaren vid statens uppfostringsanstalt å Bona Adolf Fredrik Andersson
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 8.
1
Nr 8.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående tilläggspension åt
förre vaktkonstapeln i fångvården Sven Bengtsson Lilja och pension
åt mjölnaren vid statens uppfostringsanstalt å Bona Adolf
Fredrik Andersson; given Stockholms slott den 12 januari 1929.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt under punkterna l:o och 2:o.
GUSTAF.
Georg Bissmark.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12
januari 1929.
Närvarande:
Statminister Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Lund vik, Borell, von Steyern, Malmberg,
Lindskog, Bissmark, Johansson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark anför:
l:o.
Den 8 januari 1898 blev dåvarande vaktkonstapeln vid centralfängelset å
Långholmen Sven Bengtsson Lilja under tjänstgöring överfallen av en därstädes
förvarad straffånge Johan Olof Lundqvist, som tilldelade Lilja dels
upptill å vänstra låret ett tvärgående sår, vilket på mitten gick ända in till
lårbenet och som sträckte sig från lårets främre, inre sida till baksidans mitt,
dels ock åtskilliga hugg å vänstra sidan av bröstet, vilka delvis genomträngde
kläderna utan att dock medföra någon kroppsskada. För misshandeln,
vilken synes hava förövats med en av Lundqvist vid korgarbete i
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt S häft■ (Nr 8.) 1
Tilläggspension
åt förre
vaktkonstapeln
8. Bengtsson
Lilja.
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 8.
fängelset använd slidkniv, blev Lundqvist av Kungl. Maj:t genom utslag den
2 augusti 1898 dömd till fem års straffarbete.
Sedan Lilja, som av Lundqvist icke kunnat utbekomma någon som helst
ersättning för de honom till följd av övervåldet tillskyndade utgifter och
lidanden, hos Kungl. Maj:t anhållit om gottgörelse dels för utgifter för sjukvård
och skadade klädespersedlar med 91 kronor 25 öre, dels för mistade
tjänstgöringspenningar med 294 kronor 35 öre och dels för sveda och värk
med 100 kronor, tilldelade Kungl. Maj:t genom beslut den 10 februari 1899
Lilja en gratifikation av 485 kronor 60 öre.
I skrivelse den 20 september 1928 har Lilja — vilken efter uppnådd pensionsålder
med nämnda september månads utgång erhållit avsked med pension
— anfört, att vid tiden för beviljandet av omförmälda gratifikation det
på grund av då avgivet läkarbetyg antagits, att skadan ej skulle för Lilja
medföra framtida men. Under årens lopp hade emellertid visat sig, att detta
antagande var felaktigt. Hela tiden efter misshandeln hade Lilja haft svår
värk i det skadade benet, vilken värk tilltagit i intensitet med åldern. Fångvårdsstyrelsen
hade årligen bekostat Lilja ett visst antal badstubad, som i
någon mån lindrat plågorna. Då han nu erliölle avsked, bleve Lilja nödsakad
att själv bekosta dylika bad. Den pension, som Lilja komme att tilldelas,
vore emellertid ej så stor, att den tålde utgifter för särskild skötsel.
Även Liljas förvärvsförmåga vore genom skadan nedsatt. På grund härav
och under framhållande tillika att möjlighet till befordran inom fångvården
ej torde varit utesluten för Lilja, därest han icke till följd av sitt lidande
måst undan för undan söka transport till fängelser, där relativt lindrig tjänstgöring
kunnat påräknas, hemställde Lilja om en tilläggspension av 40 kronor
i månaden, räknat från den 1 oktober 1928.
Vid skrivelsen var fogat ett läkarintyg rörande Lilja av följande lydelse:
»Lilja klagar över värk i vänstra låret med utstrålning uppåt höften och
nedom knät, över kramp, som lokaliseras till lårmuskulaturen å vänstra
lårets framsida samt över svaghet i vänstra benet. Obehagen och svagheten
hava under senare åren tilltagit. Värken är ständig, förvärras av långvarigare
och kraftigare ansträngning. Lilja kan ej ligga på vänster sida, ty
detta läge ökar smärtan. Vid läge på höger sida är det svårt att få vänstra
benet i lämpligt läge. Krampen kommer även efter mindre ansträngningar.
Smärtan och krampen förskjuter eller förhindrar sömnen. I allmänhet är
vänstra benet väl dugligt att gå och stå, ja för några år sedan även att
springa kortare sträcka (sådant ökar smärtan); men ibland är benet i stället
så svagt, att Lilja ej kan gå uppför en trappa på vanligt sätt utan måste gå
före med högra foten. A vänstra låret upptill ett långt, djupt indraget ärr,
som börjar å lårets främre inre sida 3 tvärfingrar nedanför lig. Pouparti,
löper snett nedåt utåt, fortsätter å baksidan och slutar å lårets bakre inre
sida 3 tvärfingrar nedanför glutealvecket; den sistnämnda delen av såret i
en utsträckning av 10 centimeter visar ringa respektive ingen indragning.
I större delen av sin utsträckning visar ärret en bredd av 2 å 3 tvärfingrar
och är stråligt. Framtill och på sidan är ärret mycket känsligt. Främre
muskelpartiet nedanför ärret företer ökad känslighet för tryck. Såret och
Kungl. Maj:ts proposition Nr 8. 3
underbenets muskulatur visar insen atrofi. Snarare är volymen ökad ett
stycke ovan och nedan ärret. Vid stående vilar kroppen på det sträckta
högra benet nästan undantagslöst. När kroppstyngden någon gång överflyttas
på vänstra benet, står detta i helt lindrig böjställning. Vänstra benet
kan endast en helt kort stund helt sträckas, ty annars olidlig smärta i nedreyttre
delen av poples. Styrkan vid böjning och sträckning i höftleden samt
böjning och sträckning i knäleden är å vänstra sidan betydligt nedsatt.
Jag har minne av Liljas skada, då jag såsom läkare mottog honom den
8 januari 1898 och sedan skötte honom. Snittet räckte från de stora kärlen
å framsidan till v. ischiad. å baksidan utan att dock skada dessa och gick
ända in till benet.
Lilja har under de 18 år, han varit i tjänstgöring här och enligt uppgift
även tidigare årligen erhållit 12—20—24 stycken badstubad för lindring av
värken; och han är säkerligen i behov av dylika fortfarande.
Ängelholm i kronohäktet den 28 augusti 1928.
C. Adlercreutz
Fängelseläkare, l.asarettsläkare.“
Fångvårdsstyrelsen, som med skrivelse den 25 september 1928 överlämnat
Liljas framställning till Kungl. Maj:t, anför i yttrande över ansökningen:
Att den Lilja av Kungl. Maj:t tilldelade gratifikationen bestämdes till
förut nämnda, jämförelsevis blygsamma belopp, hade uppenbarligen haft sin
grund däri, att det men, Lilja fått av misshandeln, då antagits icke skola
bliva bestående för framtiden. Detta antagande hade emellertid, såsom framginge
av det vid den nu föreliggande ansökningen fogade läkarintyget, visat
sig oriktigt; och hade Lilja kunnat inom fångvården sysselsättas allenast
med mindre krävande arbete. Även hade Lilja till följd av misshandeln,
särskilt under senare år, lidit av plågor i det skadade benet, varför fångvårdsstyrelsen
år för år medgivit, att han linge på fångvårdens bekostnad
undergå badbehandling.
Då Lilja efter sin nära fyrtioåriga, väl vitsordade tjänstetid hos fångvården
med utgången av september 1928 avginge, ägde han under sin återstående
livstid uppbära en årlig pension av 1,716 kronor, oberäknat dyrtidstillägg.
Med hänsyn till att Lilja vid fullgörandet av sm tjänstgöring inom långvården
lidit skador, vilka för honom medfört bestående invaliditet i förening
med plågor, för vilkas lindrande han även för framtiden torde behöva vidkännas
kostnader, syntes det styrelsen som om den ringa ersättning för
skada och värk, han tidigare erhållit, icke vore tillfyllest och att staten fördenskull
icke borde undandraga sig att bereda honom något tillägg till den
honom tillkommande pensionen.
Styrelsen finge alltså hemställa, att Kungl. Maj:t måtte bereda Lilja ett
årligt understöd till skäligt ansett belopp av 300 kronor att utgå från och
med den 1 oktober 1928.
Statskontoret, som hörts i ärendet, uttalar i ett den 13 oktober 1928 dagtecknat
utlåtande, att ämbetsverket med hänsyn till föreliggande omständigheter
funne billigheten bjuda, att Lilja undfinge något tillskott till sin pension
såsom ersättning för den honom övergångna misshandeln och för att
sätta honom i tillfälle att fortfarande genom lämplig behandling lindra plågorna
i det skadade benet; och ansåge sig statskontoret kunna biträda vad
fångvårdsstyrelsen i sådant avseende föreslagit. På grund härav och under
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 8.
erinran, att 1927 års riksdag under likartade förhållanden beviljat tilläggspension
åt förre vaktkonstapeln J. A. Schwan, föreslog statskontoret, att
tilläggspension å 300 kronor för år från allmänna indragningsstaten måtte
utverkas åt Lilja.
Av i ärendet företedda handlingar framgår, att Lilja, som är född den 9
juni 1863, inträdde i fångvårdens tjänst den 1 november 1888 samt konstituerades
till vaktkonstapel den 5 mars 1889. Efter tjänstgöring vid
tvångsarhetsanstalten i Karlskrona och centralfängelset å Långholmen transporterades
Lilja från och med den 1 januari 1899 till tvångsarhetsanstalten
i Landskrona, varifrån han för att erhålla lindrigare tjänstgöring den 1
juni 1910 förflyttades till kronohäktet i Ängelholm, där han tjänstgjorde
till avskedstagandet. Från fängelseföreståndare och andra, under vilka
Lilja tjänstgjort, har han erhållit mycket goda vitsord för redbarhet och
duglighet.
Lika med de hörda myndigheterna anser jag den föreliggande framställningen
vara förtjänt av beaktande. Utredningen giver vid handen, att den
Lilja i tjänsten åsamkade skadan varit av allvarligare art och efterlämnat
mera kvarstående men än från början kunnat bedömas. Med åren har nämligen,
på sätt det i ärendet företedda läkarintyget utvisar, uppkommit svår
värk i det skadade benet i förening med kramp, varjämte en viss invaliditet
inträtt. Lilja, som icke erhållit annan skadeersättning än förutnämnda av
Kungl. Maj:t honom tillerkända gratifikation, har därjämte på fångvårdens
bekostnad fått undergå badbehandling för att vinna lindring i värken. Då
efter avskedstagandet denna förmån ej längre står honom till buds och hans
numera minskade inkomster ej torde förslå att bekosta dylik skötsel, synas mig
starka billighetsskäl tala för att statsmakterna för ändamålet bereda honom
någon ekonomisk hjälp. Jag anser mig därför böra tillstyrka myndigheternas
förslag om utverkande av tilläggspension åt Lilja. Till stöd härför tillåter
jag mig jämväl åberopa det av statskontoret anförda fallet.
Tilläggspensionen synes mig böra så utmätas, att därigenom tillförsäkras
Lilja möjlighet att anlita erforderlig behandling, och torde det av myndigheterna
härutinnan föreslagna beloppet få anses väl avvägt. Liksom den
Lilja tillförsäkrade pensionen torde tilläggspensionen böra utgå från och
med den 1 oktober 1928.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att förre vaktkonstapeln Sven Bengtsson Lilja må från och
med den 1 oktober 1928 under sin återstående livstid uppbära —
utöver honom författningsenligt tillkommande pension — en pension
från allmänna indragningsstaten av 300 kronor för år.
Kungl- Maj:ts proposition Nr 8.
5
2:o.
1 .skrivelse den 18 juni 1928 har styrelsen för statens uppfostringsanstalt
å Bona hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att bevilja mjölnaren
vid anstalten Adolf Fredrik Andersson ep årlig pension av 8,r>0
kronor att utgå från och med den 1 juli 1929.
Till stöd för sin hemställan anför styrelsen för Bonaanstalten följande:
Alltsedan Bonaanstalten med 1905 års ingång begynte sin verksamhet,
hade vid det vid anstaltens egendom bedrivna jordbruket varit anställda
vissa befattningshavare, vilka uppburit avlöning av nämnda egendoms avkastning.
Avlöningen hade utgått med belopp, som av anstaltens styrelse
bestämts. Några av dessa befattningshavare hade under längre tid varit
vid Bona egendom anställda, innan densamma kom i statens ägo. Bland
dessa vore även Andersson, född den 13 juni 1864. Då Bona egendom den
14 mars 1904 övertogs av delegerade för anordnande därstädes av en tvångsuppfostringsanstalt,
hade Andersson antagits i Bona egendoms tjänst. Alltsedan
dess hade Andersson, förutom det han handhaft skötseln av anstaltens
kvarn, varit slöjdare och biträtt med vakthållning vid och vård av anstaltens
elektriska belysningsmaskinerier och jämväl deltagit i tillsynen å anstaltens
elever under deras fritider. Vid sin numera framskridna levnadsålder behövde
Andersson med hänsyn till de stora krav på obruten och spänstig
kropps- och själskraft, som i uppfostringsverksamlieten vid Bona måste ställas
på där tjänstgörande befattningshavare, ersättas med en yngre person.
Flera av anstaltens befattningshavare, vilka åtnjöte arvoden å ordinarie
avlöningsstat, började också komma upp i sådana åldersklasser, att de visade
avtagande själslig spänstighet och kroppslig vitalitet. Så framt de icke
bleve helt oförmögna till tjänstgöring, finge dessa icke avgå med pension
förrän vid fyllda 65 år. Styrelsen hade därför funnit det synnerligen önskvärt,
att sådana i anstaltens tjänst använda personer, å vilka gällande pensionslag
. icke vore tillämplig, men som efter långvarig verksamhet vid anstalten
icke längre kunde fylla kraven på tjänstduglighet, kunde, efter det
de genom särskilda riksdagsbeslut beviljats pension, ersättas med vngre
krafter.
I fråga om pensionens storlek yttrar styrelsen:
Andersson hade under sin tjänstetid vid Bona egendom åtnjutit avlöning,
som i det närmaste motsvarat extra förmans avlöning. För närvarande
uppbure han årligt arvode av 1,740 kronor jämte dyrtidstillägg därå enligt
de för statstjänare i nyreglerade verk i allmänhet gällande grunder, med
skyldighet att erlägga hyra för den till honom upplåtna bostad och utan
några naturaförmåner. Tre fjärdedelar av ovanberörda arvode utgjorde
1,305 kronor. Om hänsyn toges därtill att för full pension åt ordinarie befattningshavare
i sådan tjänsteställning, med vilken Anderssons befattning
kunde anses likvärdig, fordrades en tjänstetid av trettiofem år, men Andersson
icke varit i tjänst vid anstaltens egendom mer än något över tjugofem
år, torde han icke kunna göra anspråk på högre pension än 935 kronor,
vilket belopp, då Andersson icke med egna pensionsavgifter bidragit till sin
pensionering, torde böra ytterligare minskas till ett av styrelsen såsom skäligt
ansett belopp av 850 kronor. På i det föregående anförda skäl syntes
pension för Andersson böra utgå från och med den 1 juli 1929. Vid nämnda
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 8 höft. (Nr 8.) 2
Pension åt
mjölnaren vid
statens uppfostringsanstalt
å Bona
.4. F. Andersson.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 8.
tidpunkt hade Andersson under nästföregående månad uppnått en levnadsålder
av sextiofem år och varit vid statens uppfostringsanstalts å Bona
egendom anställd något över tjugofem år.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har i utlåtande den 18 augusti 1928
tillstyrkt Bonastyrelsens framställning.
Statskontoret, som avgivit ett den 4 september 1928 dagtecknat utlåtande
över framställningen, anför däri följande:
Med hänsyn till vad i ärendet blivit meddelat och anfört torde goda skäl
få anses föreligga för utverkande av någon pension åt Andersson. Beträffande
pensionsbeloppet kunde emellertid någon tvekan råda. Med hänsyn
till Anderssons ställning i avlöningshänseende skulle väl närmast ett belopp
av 720 kronor kunna ifrågakomma; men då enligt bestämmelserna om förtidspension
åt civila löntagare vid försvarsväsendet (Svensk författningssamling
nr 10/1926) manlig löntagare, tillhörande den lägsta gruppen (daglönare),
skulle efter lika lång anställningstid, som av Andersson innehades,
erhålla pension å 1,044 kronor, ansåge sig statskontoret icke böra göra
någon erinran mot det av Bonaanstaltens styrelse för Andersson föreslagna
pensionsbeloppet 850 kronor, vilket dock torde böra, såsom numera plägade
iakttagas, bestämmas till närmaste med tolv i fullt krontal jämnt delbara
belopp eller 852 kronor. Pensionen torde böra anvisas att från allmänna
indragningsstaten utgå från och med månaden näst efter erhållet enledigande.
Även jag finner mig böra tillstyrka, att Andersson efter slutad anställning
vid Bonaanstälten, dock tidigast från och med den 1 juli 1929, beredes
pension av statsmedel. Vad pensionsbeloppet angår, torde detsamma,
i enlighet med anstaltsstyrelsens förslag med den av statskontoret ifrågasatta
jämkning, böra bestämmas till 852 kronor.
Jag får alltså hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att mjölnaren vid statens uppfostringsanstalt å Bona Adolf
Fredrik Andersson må från och med månaden näst efter den,
då han entledigas från sin anställning vid anstalten, dock tidigast
från och med den 1 juli 1929, under sin återstående livstid från
allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 852 kronor.
Vad föredraganden under punkterna l:o och 2:o hemställt,
däri statsrådets övriga ledamöter instämma, behagar
Hans Maj:t Konungen bifalla samt förordnar, att
proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
H. Stefenson.
Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1929.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- BU 1929:24 Utlåtande, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln, innefattande anslagen till pensionsoch indragning sstaterna. Bankoutskottet får härmed avgi s. 36 i texten