Sök i Ratio Lex

Angående anvisande av ett statens skog södling sanslag

1930-02-21 · 96 sidor, varav 93 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 93 av 96 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1930:134, Angående anvisande av ett statens skog södling sanslag

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b.

1

Nr 134.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anvisande av

ett statens skog södling sanslag; given Stockholms slott

den 21 februari 1930.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Marits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

J. B. Johansson.

Bihang till riksdagens protokoll 1930.

1 sami.

106 haft. (Nr ISb.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr ISJf.

Utdrag av protokollet över jordbruk sär enden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet u

Stockholms slott den 21 februari 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog, Bissmark,

Johansson, Dahl.

Departementschefen statsrådet Johansson anför:

I tvänne likalydande motioner vid 1928 års riksdag (1:46 och 11:44) hemställdes,

att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag

angående statens medverkan till skogsodling av sådana kala, till skogsbörd

tjänliga marker, för vilka skogsodlingsskyldighet enligt gällande skogslagar

ej kunde åläggas markägaren. Därjämte hemställdes i en tredje vid samma

riksdag väckt motion (11:45), att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t ville låta med hänsynstagande till vad i motionen anförts

verkställa utredning och för riksdagen snarast möjligt framlägga förslag till

genomgripande åtgärder för den svenska skogsmarkens rationella utnyttjande

till skogsbörd.

Med anledning av nämnda motioner anhöll riksdagen i skrivelse den 1 juni

1928 nr 329 örn verkställande av utredning rörande de åtgärder, som kunde

vara erforderliga för vinnande av det i motionerna avsedda syftet, samt örn

framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen kunde giva

anledning.

Sedan jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 oktober 1928 chefen

för jordbruksdepartementet tillkallat fem utredningsmän, nämligen landshövdingen

J. Nilsson, ordförande, ledamöterna av riksdagens andra kammare

hemmansägarna C. J. Johansson i Uppmälby och P. Persson i Trången, revisionssekreteraren

T. W. G. Sjöfors och länsjägmästaren W. Lothigius, att

inom sagda departement i anslutning till den av riksdagen i berörda skrivelse

gjorda framställning och i statsrådsprotokollet över jordbruksärenden samma

dag närmare angivna grunder verkställa utredning samt avgiva förslag angående

statens medverkan, utöver vad för närvarande ägde rum, till vinnande

av skogsbörd å marker, vilka därtill vore tjänliga men vilka icke vore föremål

för rationellt utnyttjande, hava utredningsmännen, som antagit benämningen

1928 års skogsvårdskommitté, till fullgörande av sitt uppdrag den 1

november 1929 avgivit betänkande angående statens medverkan för vinnande

av ökad skogsproduktion å vissa marker (St. off. utr. 1929:27).

I betänkandet har kommittén hemställt, att Kungl. Maj:t måtte i proposi
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr iSh.

3

tion föreslå riksdagen att dels godkänna vissa av kommittén föreslagna grunder

för understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet inom

område, varå skogsvårdslagen ägde tillämpning, av företag, som avsåge skogsodling

eller annan åtgärd för vinnande av ändamålsenlig skogsproduktion å

vissa marker med otillfredsställande skogstillstånd, dels ock till sådant understödjande

anvisa för budgetåret 1930/1931 under benämning statens skogsodlingsanslag

ett extra reservationsanslag av 600,000 kronor.

Berörda av kommittén föreslagna grunder för den ifrågasatta understödsverksamheten

innefattas i ett betänkandet bilagt förslag till kungörelse angående

villkor för statsbidrag från statens skogsodlingsanslag, vilket förslag

torde få såsom bilaga A fogas vid detta protokoll.

över betänkandet hava infordrade yttranden avgivits av statskontoret, domänstyrelsen,

styrelsen för skogshögskolan och statens skogsförsöksanstalt,

lantbruksstyrelen och centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, ävensom

av samtliga länsstyrelser, skogsvårdsstyrelser och hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, varjämte svenska skogsvårdsföreningen, Norrlands skogsvårdsförbund,

Sveriges skogsägareförbund och skogssällskapet yttrat sig i

ärendet.

I årets statsverksproposition har i avbidan på proposition i ämnet under

nionde huvudtiteln, punkten 127, för den av kommittén föreslagna understödsverksamheten

under budgetåret 1930/1931 beräknats ett belopp av 600,000

kronor.

Sedan utredningen i ärendet numera slutförts, anhåller jag att få underställa

detsamma Kungl. Maj :ts prövning.

I förenämnda betänkande har kommittén till en början framhållit, att kommittén

funnit den åt kommittén uppdragna utredningen böra gälla allenast

enskilda skogar. För en dylik begränsning talade enligt kommitténs mening,

bland annat, det förhållandet, att å statens och andra allmänna skogar ett

fortlöpande arbete i regel bedreves för skogarnas rationella utnyttjande för

skogsbörd samt att något större behov av särskilda åtgärder i förevarande

syfte beträffande dessa skogar därför näppeligen kunde anses föreligga. Med

de allmänna skogarna torde i detta avseende de inom Kopparbergs och Gävleborgs

län belägna besparingsskogarna samt allmänningsskogarna i Västerbottens

och Norrbottens län väsentligen kunna likställas.

Kommittén har ansett, att till enskilda skogar borde i förevarande sammanhang

hänföras de skogar, som lydde under 1923 års skogsvårdslag, förordningen

den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å viss skog inom Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker med flera områden (lappmarkslagen),

lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom

vissa områden samt lagen den 24 juli 1903 (nr 79 s. 7) angående skyddsskogar.

Skogar, som tillhörde landskommuner, landsting och hushållningssällskap,

borde såsom lydande under skogsvårdslagen betraktas såsom enskilda skogar.

Städernas skogar lydde däremot under förordningen den 24 juli 1903 (nr 79)

angående förvaltningen av städernas skogar och skulle enligt denna stå under

domänstyrelsens överinseende och i vissa fall jämväl under skogsstatens vård

Omfattningen

av

kommitténs

utredning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr ISh.

och förvaltning. Med hänsyn härtill och då något mera framträdande behov

av statsåtgärder i förevarande syfte beträffande städernas skogar ej torde

föreligga, syntes dessa skogar här böra likställas med allmänna skogar och

sålunda ej inbegripas under utredningen.

Redogörelse Till ledning för bedömandet av de åtgärder, som från statens sida borde

Skilda sko- vidtagas för främjande av skogsproduktionen å de enskilda skogarna i langarnas

areal det, har kommittén lämnat en redogörelse för dessa skogars areal och fördeltillstånd

11 mS a vissa skogsagaregrupper samt skogstillstand.

m. m. Med ledning av riksskogstaxeringsnämndens uppgifter och domänstyrelsens

årliga förvaltningsberättelser samt vissa inom finansdepartementet tillgängliga

preliminära resultat från pågående utredningar i samband med 1928 års

allmänna fastighetstaxering har kommittén beräknat arealen produktiv skogsmark

å landets enskilda skogar samt huru denna areal fördelar sig å aktiebolags

samt andra skogsägares skogar. Resultatet av dessa beräkningar har

sammanställts i tre tabeller, av vilka framgår, att totala arealen av sådan

mark utgör, för skogar under skogsvårdslagen 15,408,000 hektar, för skogar

under lappmarks- och husbehovsskogslagarna 1,691,156 hektar samt för skogar

under skyddsskogslagen 405,400 hektar. Enligt tabellerna fördela sig

dessa arealer å aktiebolags och andra skogsägares skogar på följande sätt:

Skogsmark i hektar, tillhörande

Pro

cent

Aktiebolag

Andra

skogsägare

Samma

Aktiebolag

Andra

skogsägare

Skogar ander skogsvårdslagen ....

4,948,400

10,459,600

15,408,000

32

68

Skogar under lappmarks- och husbehovs- skogslagarna ...........

646,500

1,044,656

1,691,156

38

62

Skogar under skyddsskogslagen . . .

182,000

223,400

405.400

45

55

Summa

5,776,900

11,727,656

17,504,556

33

67

Med hänsyn till skogstillståndet har kommittén i huvudsaklig anslutning

till vid riksskogstaxeringen tillämpade grunder uppdelat skogsmarken å de

enskilda skogarna i fyra grupper, nämligen 1) kal skogsmark, 2) skogsmark,

bevuxen med bestånd av slutenhetsgrad 0.3—0.4, 3) skogsmark, varå skogstillståndet

överhuvud taget anses otillfredsställande, samt 4) skogsmark med

i stort sett tillfredsställande skogstillstånd. Till kal skogsmark har kommittén

härvid i överensstämmelse med nämnda grunder hänfört ej allenast

skogsmark, som är helt utan trädvegetation, utan jämväl dylik mark, som är

bevuxen med bestånd av slutenhetsgrad, som är lägre än 0.3. Kommittén har

framhållit, att slutenhetsgraden avsåge, enligt riksskogstaxeringsnämndens

föreskrifter, att giva ett uttryck för i vad mån det förefintliga beståndet med

hänsyn tagen till ålder och trädslag utnyttjade ståndortens virkesproducerande

förmåga. Vid fullt utnyttjad produktionsförmåga åsattes slutenhetsgrad

1. Graderna 0.3—0.4 betecknade synnerligen glesa bestånd och graderna 0, 0.1

och 0.2 så låg grad av utnyttjande, att marken borde redovisas som kalmark. Beträffande

gruppen 3) vore att märka, att denna till väsentlig del innefattade

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 184.

5

även marker, som vore att Hänföra under grupperna 1) och 2). Vad anginge

gruppen 4) eller skogsmarker med i stort sett tillfredsställande skogstillstånd

hade kommittén till denna grupp hänfört, förutom marker med fullt tillfredsställande

sådant tillstånd, jämväl vissa i riksskogstaxeringsnämndens sammanställningar

redovisade marker med mindre tillfredsställande skogstillstånd.

Då något behov av statsåtgärder för vinnande av ökad skogsproduktion å dessa

marker ej ansetts föreligga, hade kommittén i betänkandet bortsett från

dem.

Med ledning av riksskogstaxeringsnämndens uppgifter har kommittén utarbetat

tabeller över arealerna av berörda under 1)—3) upptagna grupperna

skogsmark å samtliga enskilda skogar i landet, därvid skilda tabeller uppgjorts

för 1) skogar under skogsvårdslagen, 2) skogar under lappmarks- och

husbehovsskogslagarna samt 3) skogar under skyddsskogslagen. I tabellerna

hava arealerna av ifrågavarande markgrupper angivits särskilt för varje landstingsområde

eller, vad angår Västerbottens och Norrbottens läns landstingsområden,

särskilt för till varje område hörande lappmark och kustland.

Tabellerna utvisa, att nämnda tre markgrupper å de olika kategorierna enskilda

skogar omfatta följande totalarealer i hektar:

Kal skogs- mark

Skogsmark

med bestånd

av slutenhets- grad 0.3—0.4

Skogsmark

med över- huvudtaget

otillfredsstäl- lande skogs- tillstånd

Skogar under skogsvårdslagen...........

1,434,700

1,911,600

3,122,000

Skogar under lappmarks- och husbehovsskogslagarna .

63,700

272,600

325,700

Skogar under skyddsskogslagen..........

7,300

77,400

81.500

Summa

1,505,700

2,261,600

3,529,200

Totala arealerna av ifrågavarande tre markgrupper å samtliga enskilda skogar

i landet utgöra alltså: för kal skogsmark 1,505,700 hektar, för skogsmark

med bestånd av slutenhetsgrad 0.3—0.4 2,261,600 hektar och för skogsmark

med överhuvudtaget otillfredsställande skogstillstånd 3,529,200 hektar.

Beträffande skogar under skogsvårdslagen hava arealerna av här avsedda

tre markgrupper av kommittén uträknats för tre särskilda zoner, inom vilka

de skogliga förhållandena kunna anses i viss mån likartade. Dessa zoner omfatta

zon I Norrland samt Kopparbergs och Värmlands län, zon II övriga

län i Svealand samt Östergötlands och Skaraborgs län samt zon III övriga län

i Götaland. Enligt kommitténs beräkning utgöra arealerna för de särskilda

markgrupperna inom de olika zonerna i hektar:

Zon I

Zon II

Zon lil

Kal skogsmark..................

645,300

240,800

548,600

Skogsmark med bestånd av slutenhetsgrad 0.8—0.4 .

1,186,500

268,200

456,900

Skogsmark med överhuvudtaget otillfredsställande

skogstillstånd..................

1,845,500

414,900

861,600

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr ISh.

Beträffande de i tabellerna angivna kalmarksarealerna bär kommittén anmärkt,

att dessa ej avsåge allenast sådana skogsmarker, som av ålder legat

kala, utan att däri inginge även mark, som med tillämpande av nu gängse avverkningsmetoder

normalt måste räknas vara utan skog. Under erinran, att

centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund i avgivet yttrande till jordbruksutskottet

vid 1928 års riksdag såsom sin åsikt uttalat, att den normala

kalytan i genomsnitt för hela landet kunde beräknas till fem procent av hela

arealen skogsproduktiv mark, har kommittén med ledning härav samt med

beaktande i möjligaste mån av inom olika trakter förekommande skogsbrukssätt

och i samband därmed hittills tillämpade föryngringsmetoder, kalmarkstidens

längd m. m. för de olika slagen enskilda skogar beräknat den normala

kalytan.

I fråga örn skogarna under skogsvårdslagen har kommittén uppskattat sagda

yta för zon I till 520,300 hektar, för zon II till 180,800 hektar och för zon

III till 188,600 hektar. Kommittén har därefter, genom att draga dessa arealer

från de för de särskilda zonerna beräknade totala kalmarksarealerna, erhållit

den areal skogsmark, som inom varje zon av ålder ligger kal, och funnit

denna areal utgöra för zon I 125,000 hektar, för zon II 60,000 hektar och för

zon III 360,000 hektar. Totala arealen skogsmark, som av ålder ligger kal

å skogar under skogsvårdslagen, utgör sålunda enligt denna beräkning 545,000

hektar.

Beträffande skogar under lappmarks- och husbehovsskogslagarna har kommittén

uppskattat den normala kalytan till 58,700 hektar. Därest denna areal

dragés från den av kommittén beräknade totala kalmarksarealen för dessa skogar,

återstår en areal av allenast 5,000 hektar, som sålunda skulle utgöra den

av ålder kala skogsmarken å ifrågavarande skogar.

I fråga örn skyddsskogarna Ilar kommittén framhållit, att den normala kalytan

för dessa skogar väsentligen torde motsvara den av kommittén för dem

beräknade totala kalmarksarealen, vadan enligt kommitténs åsikt av ålder kal

skogsmark ej torde i nämnvärd omfattning förekomma å skyddsskogarna.

Med allmänna

medel under

stödd hittillsvarande

verksamhet

för ifrågavarande

ändamål.

Sedan kommittén härefter i betänkandet lämnat en beskrivning över de å

_ enskilda skogar förekommande kala skogsmarker samt skogsmarker med synnerligen

glesa bestånd, bär kommittén övergått till att redogöra för den verksamhet,

som hittills bedrivits med understöd av allmänna medel för främjande

av skogsväxt beträffande marker med otillfredsställande skogstillstånd å nämnda

skogar.

Efter omnämnande, att understöd till berörda ändamål lämnats dels från vissa

statsanslag, dels av skogsvårdsavgifter och dels från särskilda av landsting och

hushållningssällskap beviljade anslag, har kommittén framhållit, att den med

sagda medel understödda verksamheten i förevarande syfte huvudsakligen avsett

arbeten av tre olika slag, nämligen 1) skogsodling å kala eller därmed jämförliga

marker, 2) rensnings- och röjningshuggningar å marker med hårt dimensionsavverkade

eller eljest giesa och oväxtliga bestånd samt 3) gallringar

i överslutna bestånd. Beträffande de under 2) angivna markerna hade understöd

i vissa fall lämnats, förutom till sådana huggningar, som nyss sagts, järn
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13Jf.

7

väl till kultur- eller markberedningsåtgärder, där sådana efter huggningarna

erfordrats för erhållande av nöjaktig återväxt.

Kommittén har uppgivit, att en betydande verksamhet för skogsodlande av

kala skogsmarker bedrivits av landsting och hushållningssällskap före ikraftträdandet

av 1903 års skogsvårdslag. Enligt uppgifter i vissa av skogsvårdsstyrelsema

till kommittén avgivna yttranden hade sålunda före denna tidpunkt med

understöd från nämnda korporationer skogsodlats inom Jönköpings län 2,783

hektar, inom Hallands län cirka 14,000 hektar, inom Göteborgs och Bohus län

cirka 24,000 hektar, inom Skaraborgs län cirka 2,400 hektar och inom Västmanlands

län cirka 2,800 hektar, allt gamla kalmarker. Sedan i samband med

införandet av 1903 års skogsvårdslag skogsvårdsstyrelser från och med år 1905

inrättats i samtliga län med undantag av Gotlands, Västerbottens och Norrbottens

län och allmänna medel i betydande omfattning ställts till dessas förfogande

för främjande av skogsvård å enskildas skogar, hade skogsvårdsstyrelserna

fullföljt och utvecklat den genom landstingens och hushållningssällskapens

försorg påbörjade skogsodlingsverksamheten. Särskilt inom de län, där

större arealer kala skogsmarker förefunnits, hade denna verksamhet under styrelsernas

ledning tagit en betydande omfattning.

Till belysning härav har kommittén med ledning av skogsvårdsstyrelsemas

årsberättelser samt av dessa i ärendet avgivna yttranden låtit upprätta en tabell

över arealen av den mark, som skogsodlats å skogar under skogsvårdslagen

under styrelsernas ledning eller eljest i samband med deras verksamhet under

åren 1905—1928. Tabellen avser ej Gotlands, Västerbottens och Norrbottens

län, enär skogsvårdslagen utsträcktes att gälla i dessa län först fran och med

den 1 juli respektive 1 januari 1925. I tabellen hava enligt upplysning av kommittén

införts uppgifter allenast om nyodlad areal. »Gammal» kal skogsmark

har i tabellen särskilts från annan skogsmark. Till förstnämnda kategori har

hänförts skogsmark, som legat kal före 1905.

Av tabellen, vilken fogats såsom bilaga I till betänkandet, framgår, att å

skogar under skogsvårdslagen med omförmälda undantag i samband med

skogsvårdsstyrelsemas verksamhet skogsodlats i medeltal per år under envar

av nedanangivna perioder följande arealer i hektar:

1905—1909

1910—1914

1915—1919

1920—1925

1926—1928

Summa

skogsoillad

(5 år)

(5 år)

(5 år)

(6 år)

(3 år)

areal

1905—1928

Gammal kal skogsmark .

7,682

4,410

5,764

2,424

2,164

104,824

1 Annan skogsmark ....

6,408

11,712

15,531

15,689

8,192

286,454

Summa

14,01*0

16,122

21,21*5

18,113

10,356

391,278

A de under skogsvårdslagen lydande skogar med nämnda undantag hava sålunda

under åren 1905—1928 i berörda ordning skogsodlats sammanlagt

104,824 hektar gammal kal skogsmark samt 286,454 hektar annan skogsmark.

För ett bedömande, i vad mån skogsvårdsstyrelsemas skogsodlingsverksam
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maurts proposition nr 134.

het under den i tabellen avsedda tiden tenderat att ökas eller minskas, har kommittén

funnit lämpligast att jämföra de i tabellerna upptagna arealsiffrorna

för perioderna 1910—1914 och 1926—1928. En dylik jämförelse visade —

framhåller kommittén — att under den senare perioden skogsodlingsverksamheten

varit avsevärt mindre än under den förra samt att denna nedgång vöre

särskilt framträdande beträffande gruppen gammal kal skogsmark. Den totala

areal sadan mark, som skogsodlats i medeltal per år under perioden 1926-—- 1928, uppginge sålunda ej ens till hälften av motsvarande areal för perioden

1910 1914. Även i fråga örn gruppen annan skogsmark vore nedgången be
tydande.

Den väsentliga orsaken till berörda nedgång i skogsodlingsverksamhetens

omfattning vore utan tvivel att söka däri, att skogsvårdsstyrelsema under

perioden 1926 1928 ej haft samma möjligheter att ekonomiskt understödja

hithörande arbeten som under den tidigare perioden.

Beträffande de två övriga grupperna skogsvårdsarbeten, vartill understöd

lämnats av allmänna medel har kommittén framhållit, att någon uppgift rörande

totala arealen skogsmark, som genom skogsvårdsstyrelsernas medverkan

blivit föremål för röjningshuggningar och varå föryngring genom kultur eller

självsadd därigenom möjliggjorts, ej stått att vinna. Av skogsvårdsstyrelsernas

yttranden i ärendet framginge emellertid, att styrelsernas intresse för dylika

huggningar under senare år allt mera ökats i samband med en stegrad insikt

örn deras skogliga och ekonomiska betydelse. Särskilt gällde detta de delar

av Sverige, där dimensionsavverkade skogar förefunnes i större utsträckning

och möjligheterna till erhållande av naturlig föryngring i allmänhet vore

goda. Vad anginge gallringar i överslutna bestånd hade understöd därtill utgått

huvudsakligen i de norra länen, där dylika bestånd förekomme i betydande

omfattning.

Beträffande resultatet av de skogsvårdsåtgärder, som på sätt förut nämnts

utförts under skogsvårdsstyrelsernas medverkan, bär kommittén anfört:

Resultatet av ifrågavarande åtgärder hade enligt skogsvårdsstyrelsernas yttranden

varierat såväl ^beträffande olika slag av åtgärder som inom skilda län.

Skogsodlingen hade sålunda inom flertalet län i stort sett medfört ett gott resultat

även å gamla kalmarker, och hade detta särskilt varit fallet, då odlingen

skett i form av plantering. Sådder a dylika marker hade däremot å vissa

trakter lämnat ojämna resultat. Ett par skogsvardsstyrelser hade dock gjort

gällande, att skogsodling i stor skala å ljungmarker lämpligast borde ske genom

sådd. I vissa fall hade emellertid även genom plantering verkställda

skogsodlingar misslyckats eller slagit mindre väl ut. I regel hade orsaken härtill

varit, att betesdjur inkommit å kulturfälten och förstört eller skadat plantorna

genom bett eller tramp. Inom de län, där skogsbetning allmänt förekomme,

hade nämnda skadegörelse ofta varit ganska omfattande. Förutom

genom kreatursbetning hade kulturfälten skadats, ehuru i mindre omfattning,

genom angrepp av svampar (särskilt snöskyttesvampen), insektshärjningar,

otjänlig väderlek, exponerat läge m. m. Ytterligare orsaker till ogynnsamma

resultat hade i. fråga örn vissa äldre odlingar varit, att frö av olämplig proveniens

kommit till användning, samt att man begagnat uteslutande tallfrö i fall,

då blandat tall- och granfrö bort användas. -— Röjningshuggningar i glesa och

oväxtliga bestånd för erhållande av naturlig föryngring samt gallringar i överslutna

bestånd hade i allmänhet medfört gynnsamma resultat. Särskilt hade

röjningar i s. k. stavagranbestand a vissa trakter lett till en synnerligen stark

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISh.

9

tillväxtökning hos bestånden. Plantskog, som efter verkställda röjningar uppkommit

genom självsådd, hade dock, liksom kulturfälten, varit utsatt för skadegörelse

genom betning, svampangrepp m. m.

Med avseende å behovet av statsåtgärder för iståndsättande av marker nied

otillfredsställande skogstillstånd har kommittén framhållit, att trots den betydande

verksamhet i detta syfte, som med understöd från det allmännas sida

sedan länge ägt rum, synnerligen omfattande arealer dylika marker i landet,

såsom av förenämnda av kommittén lämnade redogörelse framginge, alltjämt

förefunnes. Tydligt vore, att, därest man inom rimlig tid ville ernå nöjaktig

skogsproduktion å ifrågavarande marker, nyssangivna verksamhet måste väsentligt

utvidgas. Ett fullföljande av denna i dess nuvarande omfattning komme

att hava till följd, att under oöverskådlig tid framåt stora för skogsbörd

tjänliga och välbelägna markarealer komme att ligga kala eller bibehållas vid

en alltför ringa och mindervärdig produktion. Erån nationalekonomisk synpunkt

vore det emellertid uppenbarligen av största betydelse, att ifrågavarande

marker snarast möjligt sattes i det skogsproduktiva skick, som betingades av

de i varje särskilt fall förefintliga skogsbiologiska förhållanden och avsättningsmöjligheter.

En verksamhet i detta syfte komme ej blott att medföra en

väsentlig ökning av landets värdetillgångar med därav följande stegring av

statens inkomster och utveckling av exporten av skogsprodukter utan jämväl

att skapa vidgade existensmöjligheter och rikare arbetstillfällen för vår befolkning.

En dylik åtgärd komme sålunda även att innebära större möjligheter att

förebygga eller förhindra arbetslöshet i landet. Enligt kommitténs mening

förelåge sålunda synnerligen vägande nationalekonomiska och sociala skäl för

att staten efter förmåga på lämpligt sätt sökte verksamt främja åstadkommande

av en tillfredsställande skogsproduktion å förenämnda marker. En förutsättning

för statens ingripande borde emellertid vara, att de åtgärder, vilkas

utförande staten sökte främja, från skogsproduktiv synpunkt kunde antagas

medföra så gynnsamma, resultat, att de måste anses ekonomiskt berättigade.

Beträffande det sätt, varpå staten borde vara verksam för skogsproduktionens

höjande å ifrågavarande marker, har kommittén gjort gällande, att denna

verksamhet borde inriktas på främjande och utvecklande av de enskilda

markägarnas självverksamhet i förevarande syfte. Till stöd för denna ståndpunkt

har kommittén anfört :

Endast genom befordrande av en dylik verksamhet torde arbetet för anskaffande

av tillfredsställande skogsväxt å hithörande marker kunna erhålla önskvärd

omfattning utan att kostnaden därför bleve allt för betungande för det

allmänna. Det vore uppenbarligen jämväl av största betydelse, att verksamheten

anordnades på sådant sätt, att den utvecklade och befordrade markägarnas

intresse för skogsvård i allmänhet, och torde förverkligandet av detta önskemål

förutsätta, att verksamheten i största möjliga utsträckning byggde på frivillighetens

grund. Enligt kommitténs åsikt borde sålunda ägarna av här avsedda

marker ej genom lagbestämmelser tvingas att — utöver vad i gällande skogsvårdslagstiftning

i detta avseende föreskreves — vare sig själva med eller utan

bidrag från det allmänna vidtaga åtgärder för skapande å markerna av ändamålsenlig

skogsväxt eller tåla, att dylika åtgärder utfördes genom det allmän
-

Behovet av

statsåtgärder

för

ifrågavarande

ändamål.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majlis proposition nr 18b.

Yttranden.

nas försorg. Kommittén funne desto mindre anledning till tvekan i detta avseende,

som en dylik lagstiftning skulle innebära, att ägare av skogsmark i

skogsvårdens intresse ålades betydelsefulla skyldigheter utöver dem, som upptoges

i 1923 års skogsvårdslag, oaktat denna lag ännu ägt tillämpning blott

under ett fåtal år oell knappast hunnit fullständigt tränga igenom i den allmänna

uppfattningen. Vad särskilt anginge större kalmarkskomplex, vari

flera ägde del, kunde visserligen ej förnekas, att vissa praktiska skäl talade

för att tvinga delägarna i komplexet att i ett sammanhang verkställa skogsodling

av detta eller att tåla utförandet av sådan odling, men vore enligt kommitténs

uppfattning ej uteslutet, att även i dylika fall tillfredsställande resultat

kunde nås på frivillighetens väg. I varje händelse syntes verkningarna av

den statliga understödsverksamhet, som kommittén ämnade föreslå, böra avvaktas,

innan man skrede till införande av någon ny tvångslagstiftning på förevarande

område.

Körande beskaffenheten av de åtgärder, som staten borde vidtaga i förevarande

syfte, har kommittén vidare framhållit, att utvecklingen av markägarnas

självverksamhet ej torde kunna vinnas, utan att staten lämnade denna ett

effektivt ekonomiskt stöd. Erfarenheten från skogsvårdsstyrelsernas tidigare

arbete i förevarande syfte visade, att intresset för skogsodling och andra här

avsedda åtgärder vore i hög grad beroende därav, i vilken utsträckning penningbidrag

från det allmännas sida lämnades till desamma. Detta vore desto

mera naturligt, som utförandet av åtgärderna i många fall krävde betydande

kostnader, för vilkas bestridande markägarna ofta saknade erforderliga medel.

Därjämte borde uppmärksammas, att med hänsyn till klimatiska och andra förhållanden

ej obetydliga risker förelåge för att åtgärderna misslyckades eller

ej medförde avsett resultat. Härtill komme, att, örn åtgärderna lyckades, det

huvudsakliga ekonomiska utbytet av dessa i regel erhölles först efter så lång

tids förlopp, att den, som vidtoge åtgärderna, ej kunde hoppas att själv få tillgodogöra

sig detta utbyte. I enlighet med vad sålunda anförts ansåge kommittén

sig böra principiellt tillstyrka, att staten i män av tillgång på medel effektivt

understödde frivilliga åtgärder för vinnande av nöjaktig skogsproduktion

å därtill tjänliga skogsmarker, som läge kala eller varå skogstillståndet eljest

vore otillfredsställande.

I anslutning till den allmänna ståndpunkt, som kommittén intagit till frågan

om sättet för utövande av en statlig verksamhet i förevarande syfte, har

kommittén ansett, att denna verksamhet åtminstone tillsvidare ej borde till någon

del bedrivas i form av nödhjälpsarbete för bekämpande av arbetslöshet.

I de avgivna yttrandena har behovet av statens ingripande för iståndsättande

inom rimlig tid av ifrågavarande marker i allmänhet med skärpa understrukits,

och har det övervägande flertalet av de hörda myndigheterna jämväl

instämt i kommitténs uttalanden rörande beskaffenheten av de åtgärder, som

från statens sida borde vidtagas i förevarande syfte.

Från vissa håll hava dock uttalanden i annan riktning framkommit.

Skogsvårdsstyreisen i Södermanlands län har sålunda framhållit, att ett

i ståndsättande av de inom länet belägna marker med otillfredsställande skogstillstånd

kunde beräknas komma att ske allenast steg för steg i den mån som

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISA.

11

skogsägarna allmänt genomfört en rationell uppdelning mellan skogs- och betesbruk

samt en sålunda genomförd reform fått tillfälle att verka under en ganska

lång följd av år. De för nämnda markers produktivgörande erforderliga

åtgärderna vore dock i regel ej förenade med större svårigheter, enär erfarenheten

visade, att, örn sådan mark helt fredades för betesdjur, återväxt i allmänhet

ganska snabbt erhölles genom naturlig föryngring. En statlig understödsverksamhet

i förevarande syfte kunde därför enligt styrelsens mening ej bliva

av någon större betydelse för länet.

Skogsvårdsstyrelsen i Örebro län har uttalat, att med hänsyn till den inom

länet pågående omläggningen av betesbruket samt den omfattande nybildning

av fastigheter, som därstädes årligen ägde rum, skogsodling av de av ålder

kala markerna därstädes ej borde forceras utan ske med stor försiktighet.

Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län har ifrågasatt, huruvida ej behovet av

statsunderstöd för ifrågavarande ändamål av kommittén överskattats, samt härvid

framhållit, att enligt styrelsens erfarenhet behovet av dylikt understöd ej

bleve så framträdande, sedan markägarnas skogsvårdsintresse på lämpligt sätt

— genom förmåner in natura eller penningbidrag — blivit väckt. Styrelsen

har dock härvid betonat, att dess uppfattning härutinnan möjligen alltför

starkt påverkats av skogsförhållandena i Värmland, vilka av såväl biologiska

som skogshistoriska anledningar måhända vore gynnsammare än i flertalet

andra landsdelar. Styrelsen har därjämte framhållit, att det kunde befaras, att

den av kommittén föreslagna anordningen med statsunderstöd till i och för sig

ekonomiskt bäriga företag skulle medföra, att det nu otvivelaktigt pa manga

håll förefintliga och manifesterade intresset för att företaga dylika arbeten

rent av motverkades, i det att många skogsvårdsåtgärder, som eljest, utan annan

medverkan från det allmännas sida än råd och anvisning av skogsvårdsstyrelsens

personal, skulle kommit till utförande under en nära framtid, i stället bleve

uppskjutna på obestämd tid i avvaktan på erhållande av statsbidrag. Styrelsen

kunde sålunda icke annat än ställa sig något tveksam till en alltför utsträckt

understödsverksamhet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har framhållit olägenheten därav, att enskilda

markägare kunde ställa sig helt oförstående till den nationella uppgiften att

produktivgöra ifrågavarande marker och därigenom åstadkomma olämpliga

avbrott vid odlingen av större sammanhängande kalmarker. Huru mycket än

frivillighet vore att föredraga framför lagtvång, syntes dock sagda olägenhet

vara så beaktansvärd, att tanken på att genom lagstiftning framtvinga sådan

odling i vissa fall förtjänade ett grundligare övervägande än det principiella

avvisande, som kommit den till del från kommitténs sida.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Malmöhus län har påpekat, att

enligt dess åsikt ett statligt understödjande av frivilliga åtgärder i förevarande

syfte från markägarnas sida icke bleve tillräckligt för att få alla för skogskultur

lämpliga kalmarker försatta i skogbärande skick. Sedan den föreslagna

understödsverksamheten under någon tid tillämpats, torde det bliva uppenbart,

att strängare åtgärder behövde företagas. Det torde därvid icke behöva

möta betänkligheter, att dylika försummade kalmarkers plantering omhänder
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr ISA.

foges av det allmänna, varvid givetvis det överskott som i framtiden kunde

uppstå utöver planterings- och skötselkostnader borde redovisas till respektive

jordägare.

mentschefen Såsom framgår av utredningen i ärendet, förefinnas å de enskilda skogarna i

landet mycket omfattande arealer såväl av ålder kala marker som marker, vilka

äro bevuxna med mycket glesa och mindervärdiga bestånd eller varå skogstillståndet

eljest är otillfredsställande. Från nationalekonomiska och sociala synpunkter

är det uppenbarligen synnerligen önskvärt, att dessa marker snarast

möjligt försättas i ändamålsenligt skogsproduktivt skick. En verksamhet i

detta syfte kommer sålunda att medföra en avsevärd ökning av landets skogskapital,

varigenom stegrade inkomster tillföras det allmänna samt rikare arbetstillfällen

skapas för befolkningen. En dylik åtgärd är jämväl av stor betydelse

för tillgodoseende av landets och särskilt trävaruindustriens virkesbebov

samt för utvecklingen av exporten av skogsprodukter. Iståndsättandet av

ifrågavarande marker drager emellertid i många fall så betydande kostnader,

att de enskilda markägarna ofta ej äro i stånd att ensamma bestrida dem. Därjämte

är att märka, att det huvudsakliga ekonomiska utbytet av de härför erforderliga

arbetena i regel erhålles först efter så lång tids förlopp, att den, som

utför dylikt arbete, ej kan räkna på att själv få tillgodogöra sig detta utbyte.

Med hänsyn härtill kan det ej förväntas, att ifrågavarande arbeten inom överskådlig

tid skola komma till utförande genom markägarnas eget föranstaltande.

Detta vinner stöd även därav, att det otillfredsställande skogstillståndet å dessa

marker merendels ägt bestånd sedan lång tid tillbaka, utan att något åtgjorts

från ägarnas sida för markernas produktivgörande. Ett förverkligande av

förenämnda önskemål torde därför ej kunna ske, med mindre staten på lämpligt

sätt därtill lämnar sin medverkan.

I fråga om formen för denna medverkan delar jag kommitténs uppfattning,

att statens ingripande i främsta rummet bör åsyfta ett utvecklande av markägarnas

självverksamhet för ändamålet. Endast härigenom kan arbetet för

anskaffande av tillfredsställande skogsväxt å ifrågavarande marker erhålla

önskvärd omfattning, utan att kostnaden därför bliver alltför betungande. Härtill

kommer, att en dylik verksamhet är ägnad att väcka och vidmakthålla ett

ökat skogsvårdsintresse hos markägarna och sålunda främja skogsskötselns utveckling

i landet. En nödvändig förutsättning för åstadkommande av en frivillig

verksamhet i förevarande syfte från markägarnas sida är emellertid, att

staten lämnar verksamheten ett effektivt ekonomiskt stöd. Jag finner mig

förty, lika med kommittén och det övervägande flertalet av de hörda myndigheterna

och sammanslutningarna, böra principiellt tillstyrka, att staten i ökad

omfattning understödjer en dylik verksamhet.

Vad angår de av skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län uttalade farhågorna,

att beredande av ekonomisk hjälp från statens sida för iståndsättande av ifrågavarande

marker skulle kunna hava till följd, att det nu på många håll förefintliga

intresset för utförande utan särskilt understöd av dylika arbeten skulle

minskas, finner jag dessa farhågor ogrundade, därest den ifrågasatta statliga

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b.

13

understödsverksamheten begränsas på lämpligt sätt. Till spörsmålet härom

återkommer jag i det följande.

Erågan örn stadgande av skyldighet för ägare av mark, som här avses, att

utöver vad honom enligt gällande skogsvårdslagstiftning åligger vidtaga åtgärder

för markens produktivgörande eller tåla, att dylika åtgärder utföras

genom det allmänna, torde ej i detta sammanhang böra upptagas till behandling.

Med hänsyn till den korta tid, varunder 1923 års skogsvårdslag ägt tilllämpning,

synes en skärpning av denna lag ej redan nu böra ifrågasättas, och

torde i varje fall verkningarna av den föreslagna statliga understödsverksamheten

böra avvaktas, innan spörsmålet om en dylik skärpning göres till föremål

för närmare övervägande.

Kommittén har framhållit, att en statlig understödsverksamhet i förevaran- Kragan örn

de syfte borde kunna få stor betydelse för höjande av skogsproduktionen å fXdsfagifrågavarande

marker utan hinder därav, att frågan örn revision av gällande stiftning.

lagstiftning om ägofred och stängselskyldighet, varom särskilda sakkunniga Kommittén,

den 3 oktober 1928 avgivit förslag, ännu ej blivit löst. Kommittén har i detta

avseende vidare anfört:

Ägare av ohägnad skogsmark vore visserligen enligt nämnda lagstiftning ej

skyddad däremot, att främmande betesdjur inkomme å marken och tilläventyrs

skadade därå växande skog, men vore han dock, örn ej annat särskilt avtalats,

städse oförhindrad att genom uppförande av hägnad omkring marken utestänga

andras kreatur från denna. I regel ägde han därjämte rätt att kräva grannens

deltagande i hägnaden. Markägaren hade sålunda möjlighet att genom hägnad

skydda en av honom å marken verkställd skogskultur mot skadegörelse av främmande

betesdjur. Därest skogskulturen utförts med understöd av allmänna

medel, borde markägaren uppenbarligen vara pliktig att vid behov ombesörja

erforderlig hägnad omkring kulturfältet. Med hänsyn till nu angivna förhållanden

funne kommittén tillräckliga skäl ej föreligga att, på sätt vissa skogsvårdsstyrelser

yrkat, såsom villkor för anordnande av den ifrågasatta understödsverksamheten

föreslå, att en ändamålsenlig ägofredslagstiftning samtidigt

genomfördes. Då emellertid en dylik lagstiftning kunde i betydande mån underlätta

vidtagande av åtgärder för skogsproduktionens höjande å ifrågavarande

marker och sålunda öka vederbörande markägares intresse härför, vore

det enligt kommitténs mening synnerligen önskvärt, att en efter skogsbrukets

utveckling lämpad ny ägofredslagstiftning snarast möjligt komme till stånd.

Ett flertal myndigheter och sammanslutningar, däribland domänstyrelsen, Yttranden,

centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, svenska skogsvårdsföreningen,

Norrlands skogsvårdsförbund och Sveriges skogsägareförbund, har uttalat, att

en statlig understödsverksamhet i förevarande syfte skulle väsentligt underlättas

och bliva avsevärt mera effektiv, om nu gällande otidsenliga förordning

örn stängselskyldighet och ägors fredande mot skada av hemdjur ersattes med

en modern, efter skogsbrukets behov lämpad lagstiftning i ämnet, varigenom

kulturfält bereddes skydd mot främmande betesdjur och ett rationellt särskiljande

av skogsbruk och betesdrift befrämjades. En dylik lagstiftningsåtgärd

skulle särskilt få betydelse därutinnan, att en väsentlig reduktion skulle möj
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr ]3Jh

Departe
mentschefen.

Understöd

till betesförbättring.

Statens

nuvarande

verksamhet

för

ändamålet.

liggöras av de stora kostnader, som iståndsättandet av här avsedda marker enligt

kommitténs förslag komme att draga. Dels skulle nämligen härigenom

utgifterna för kulturfältens inhägnande kunna avsevärt nedbringas, dels ock

skulle vid tillämpande av betesfred i många fall förekommande smärre kalfläckar

och luckor på naturlig väg kunna förses med skogsåterväxt och statsunderstöd

för utförande av skogsodling å dessa sålunda ej behöva utgå. Det

hade därför varit i hög grad önskvärt, att en ny ägofredslagstiftning kunnat

genomföras i samband med anordnandet av den nu ifrågasatta understödsverksamheten.

I varje fall vore det för denna verksamhet av synnerlig vikt, att

en tillfredsställande lösning av nämnda lagstiftningsfråga snarast möjligt

komme till stånd.

Det torde vara obestridligt, att understödsverksamheten skulle i betydande

mån underlättas, därest en ny lagstiftning örn ägofred genomfördes, varigenom

den nu medgivna vidsträckta rätten till bete å ohägnad skogsmark inskränktes

eller upphävdes. Å andra sidan finner jag, med hänsyn till vad kommittén

därutinnan anfört, vara uppenbart, att även under nu gällande lagstiftning

i ämnet berörda verksamhet kan bliva av stor betydelse för höjande av

skogsproduktionen å ifrågavarande marker. På grund härav och då genomförande

av en ny, efter de skilda betesförhållandena i landets olika delar avpassad

ägofredslagstiftning är ett synnerligen grannlaga spörsmål, vars lösning

kan taga avsevärd tid i anspråk, synes ifrågavarande understödsverksamhet

böra anordnas oberoende av nämnda lagstiftningsfrågas behandling. Fölen

gynnsam utveckling av sagda verksamhet är det emellertid av vikt, att en

reviderad ägofredslagstiftning snarast möjligt kommer till stånd. Det synes

därför önskvärt, att utredningen härom utan uppskov fullföljes.

Jag övergår nu till spörsmålet, vilka åtgärder i förevarande syfte böra bliva

föremål för statsunderstöd.

Vid övervägande av detta spörsmål har kommittén i första rummet ägnat

uppmärksamhet åt frågan örn understödjande från statens sida av betesförbättringsåtgärder.

Innan jag redogör för kommitténs ståndpunkt i denna fråga, må erinras,

att staten redan nu i betydande omfattning lämnar ekonomiskt stöd för anordnande

av rationell beteskultur å icke odlad jord. Dylikt understöd utgår

dels i form av lån från allmänna och norrländska nyodlingsfondema, dels ock

genom bidrag utan återbetalningsskyldighet från anslaget till nyodling och

betesförbättring å ofullständiga jordbruk. En kortfattad översikt av denna

understödsverksamhet torde här böra lämnas.

Från envar av nyssnämnda två nyodlingsfonder hava enligt riksdagens medgivande,

beträffande den förra fonden från och med budgetåret 1925/1926

och beträffande den senare från och med budgetåret 1926/1927, ett belopp

av 300,000 kronor årligen kunnat utlämnas såsom lån i förevarande syfte.

Lånen från norrländska nyodlingsfonden avse understödjande av betesför
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

15

bättringsföretag inom Norrland och Dalarna, lånen från allmänna nyodlingsfonden

understödjande av dylika företag inom övriga delar av landet. Gällande

villkor för ifrågavarande lån upptagas i kungörelserna den 21 augusti

1925 (nr 396) och den 11 juni 1926 (nr 204). Enligt dessa villkor får lån

till betesförbättringsföretag ej överstiga 50 procent av den beräknade kostnaden

för företaget. Lånet får innehavas räntefritt och utan amortering under

två år; därefter skall under vart och ett av de följande fem åren dels återbetalas

en femtedel och dels gäldas ränta efter 4 procent.

De belopp, som riksdagen sålunda ställt till förfogande för utlämnande

såsom lån för befordrande av rationell beteskultur å icke odlad jord, hava

emellertid ej utnyttjats för ändamålet. Från allmänna nyodlingsfonden

hava under åren 1926—1929 i medeltal per år utlämnats lån för nämnda ändamål

å tillhopa 58,000 kronor, motsvarande cirka 19 procent av det tillgängliga

beloppet. Lånen från norrländska nyodlingsfonden hava under åren

1927—1929 i medeltal per år uppgått allenast till sammanlagt cirka 8,200

kronor, motsvarande blott cirka 2.7 procent av det tillgängliga beloppet.

Beträffande beviljande av bidrag från anslaget till nyodling och betesförbättring

å ofullständiga jordbruk, vilket anslag anvisats från och med

budgetåret 1927/1928, gäller kungörelsen den 20 maj 1927 (nr 206). Enligt

denna avser anslaget åstadkommande av förbättring och ändamålsenlig

utveckling av sådana ofullständiga jordbruk, som på grund av ringa areal

åker eller kultiverad betesmark icke giva brukaren erforderlig utkomst av

jordbruket. Till dylika jordbruk äro enligt kungörelsen att räkna allenast

sådana, vilkas areal åker, inberäknat den areal, vars uppodling till åker medelst

bidrag från anslaget ifrågasättes, ej överstiger 10 hektar, dock under förutsättning

att jordbruket icke brukas gemensamt med annat jordbruk av den

storlek, att de gemensamt brukade jordbrukens tillhopatagna areal av åker

och jord, som genom bidraget är avsedd att uppodlas, överstiger 10 hektar.

Från anslaget utgår bidrag, förutom för befrämjande av uppodling till

åker och därför lämplig odlingsbar jord, även för befordrande av rationell

beteskultur å icke odlad jord. Bidrag till sistangivna ändamål må kunna

uppgå till högst hälften av den beräknade kostnaden för företaget, dock icke

till mera än 125 kronor per hektar av den till förbättring avsedda arealen och

ej till högre belopp för varje bidragstagare än 500 kronor.

Ifrågavarande anslag har utgått för budgetåret 1927/1928 med 400,000

kronor och för budgetåret 1928/1929 med 800,000 kronor. För budgetåret

1929/1930 har för ändamålet anvisats 1,000,000 kronor, och har enahanda belopp

äskats för nästkommande budgetår. Enligt riksdagens beslut må intill

en fjärdedel av anslagets belopp användas till utlämnande av statsbidrag till

betesförbättring, dock med rättighet för Kungl. Majit att, därest förhållandena

skulle därtill giva anledning, för sistnämnda ändamål taga i anspråk större

belopp av ifrågavarande anslag. Under de år, som anslaget utgått, hava bidrag

därifrån sökts till väsentligt högre belopp än som kunnat täckas genom

anslaget.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 13J,..

Kommittén.

Yttranden.

Rörande spörsmålet örn understödjande från statens sida av betesförbättringsåtgärder

har kommittén anfört:

_ Bland de åtgärder, som vore av betydelse för höjande av skogsproduktionen

å landets_ till skogshöjd tjänliga marker, intoge otvivelaktigt betesbrukets

omläggning efter rationella grunder ett framträdande rum. Den nu

allmänt tillämpade skogsbetningen medförde obestridligen stor skada å skogsväxten

och vore, enligt vad i skogsvårdsstyrelsernas yttranden allmänt framhållits,

en av huvudorsakerna till den betydande förekomsten inom stora delar

av landet av vanhävdade skogar med giesa och oväxtliga bestånd. Därest

dessa skogar fredades från betesdjur, skulle i många fall en tillfredsställande

återväxt genom naturlig föryngring inställa sig och någon vidare åtgärd

för skogarnas försättande i produktivt skick ej erfordras.

Till följd av de betydande belopp, som staten under senare åren anvisat för

främjande av betesbrukets utveckling i landet, hade jordbrukarnas intresse

för genomförande av rationell beteskultur i hög grad stimulerats. Särskilt

hade anslaget till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk

föranlett en omfattande verksamhet i förevarande syfte, vilken verksamhet

sannolikt bomme att ytterligare utvecklas, därest ökade medel för ändamålet

ställdes till förfogande. Att de betesförbättringslån, som enligt riksdagens

medgivande finge utlämnas från allmänna och norrländska nyodlingsfonderna,

ej tillvunnit sig så stort intresse som önskvärt varit, torde åtminstone delvis

bero därpå, att kännedomen örn dessa lån ännu ej hunnit att bliva tillräckligt

spridd bland landets jordbrukare. I varje fall syntes någon tids ytterligare

erfarenhet rörande ifrågavarande låneverksamhet böra avvaktas, innan

man skrede till revision av de därför stadgade villkor. Med hansjon till

vad nu anförts och då ytterligare åtgärder från statens sida för understödjande

av betesförbättringsåtgärder — utöver den höjning av anslaget till nyodling

och betesförbättring å ofullständiga jordbruk, som med hänsyn till inkomna

framställningar örn bidrag från anslaget kunde föranledas — för närvarande

ej syntes påkallade, funne sig kommittén ej hava skäl att upptaga

detta spörsmål till närmare undersökning eller att därutinnan framställa

något förslag.

Kommittén ville emellertid i detta sammanhang framhålla önskvärdheten

därav, att vid upprättande av planer till sådana betesförbättringsföretag, vartill

lån eller bidrag utginge från förenämnda fonder eller anslag, för vederbörande

fastigheter, där så lämpligen kunde ske, verkställdes fullständig uppdelning

mellan mark, som vore avsedd att användas till bete, och mark, som

borde disponeras för skogsbruk. Utan genomförande av en dylik uppdelning

medförde sådant företag ej den planmässighet i fråga örn brukningen av

fastigheternas ägor, som från nationalekonomisk synpunkt vore påkallad.

Med det alltmera stegrade intresse för tillämpande av intensiv drivt inom

både jord- och skogsbruk, som den ekonomiska utvecklingen under senare tid

medfört, torde det emellertid kunna förväntas, att de tjänstemän hos hushållningssällskapen

och andra personer, som hade att upprätta planer till berörda

företag, komme att skänka vederbörligt beaktande åt nyssangivna önskemål.

Med anledning av vad kommittén i förevarande avseende anfört har Sveriges

skogsägareförbund yttrat, bland annat:

Den möjlighet, som enligt villkoren för allmänna och norrländska nyodlingsfondema

förelåge att erhålla lån till betesförbättring, hade ej på minsta

vis stimulerat intresset för sådana arbeten. Skogsägarna syntes ej vilja be
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 18b.

17

lasta sig- med lån för nämnda syften. Vad däremot anginge anslaget till nyodling

och betesförbättring å ofullständiga jordbruk, hade detta allmänt tagits

i anspråk. Nyttan för skogsbruket av nämnda anslag vore emellertid

relativt begränsad. Först vore att märka, att huvudparten av anslaget utnyttjades

för nyodling av åkerjord och sålunda ej komme skogsbruket till godo.

Än vidare gällde, att fastigheter med en åkerareal av över 10 har ej alls kunde

få del av anslaget. Därmed hade den stora mängden skogsbruk, vid vilka

betesfrågans lösande vore mest trängande, ställts utanför. Vid de minsta

jordbruken vore skogsarealen ofta så liten, att den ej inrymde områden, tjänliga

för anordnande av kulturbeten. Å dem torde skogsbetet aldrig kunna

helt frånkommas. Annat vore förhållandet å de medelstora jordbruken d. v. s.

den stora mängden bondehemman med mellan 10 och 30 har åker. Till dessa

hörde ofta tämligen stora skogar, å vilka ett avsättande av särskilda betesområden

med fördel skulle kunna äga rum. Här stöde stora värden i ökad

skogsproduktion att vinna. Några anslag, avsedda att väcka jordägarnas intresse,

funnes emellertid nu ej att tillgå utöver de knappa medel, som några

av de ekonomiskt bäst situerade skogsvårdsstyrelserna kunde disponera för

ändamålet.

Förbundet hade velat framhålla vikten av, att beteskulturintresset genom

anvisande av statsbidrag för betesförbättring även till fastigheter med mer

än 10 har åkerareal framdreves vid sidan av de skogsvårdsåtgärder på andra

områden, som nu planerades.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har i förevarande avseende

framhållit, att anläggningar av permanenta betesvallar vore av största

gagn för skogsbruket, då därigenom stora skogsområden kunde befrias från

beteskreatur, samt att dylika anläggningar därför från nationalekonomisk synpunkt

vöre värda understöd likaväl som andra av kommittén till bidrag föreslagna

åtgärder. Centralrådet ville erinra, att ett stort antal skogsvårdsstyrelser

under de senaste åren ansett sig skyldiga att direkt arbeta för åstadkommande

av betesregleringar och betesanläggningar. Dylika arbetens understödjande

syntes i detta sammanhang värda särskilt beaktande, då deras

utförande skänkte gynnsammare förutsättningar för goda resultat av statens

uppoffringar till skogsodlingens befrämjande.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Malmöhus län har ifrågasatt,

att villkoren för lån till betesförbättringsföretag från allmänna och

norrländska nyodlingsfonderna ändrades i vissa avseenden i syfte att göra

jordägarna mera intresserade för dessa lån. Förvaltningsutskottet har härutinnan

framhållit, att anledningen till att möjligheterna till erhållande av

dylika lån för närvarande utnyttjades i ringa utsträckning torde vara de besvärliga

formaliteterna vid dylika låns beviljande, i det att de måste sökas

det ena året och kunde disponeras först nästa år. Långt bättre vore, om utlämnandet

av beteslån ordnades efter samma grunder, som gällde beträffande

täckdikningslån, så att hushållningssällskapen såsom låneförmedlare för

varje år erhölle en rund summa lånemedel, över vars användning de sedan

hade att avlägga redovisning. Därjämte torde lånemaximum lämpligen böra

höjas till hela kostnaden, dock högst 200 kronor pr hektar.

I nära anslutning härtill har länsstyrelsen i Malmöhus län gjort gällande,

, att samtidigt med genomförande av kommitténs förevarande förslag effektiva

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 10G höft. (Nr 18Jt.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:is proposition nr 13j

statsåtgärder till beteskulturens höjande borde vidtagas samt att i detta avseende

det av hushållningssällskapets förvaltningsutskott i länet framlagda förslaget

syntes vara förtjänt av beaktande.

Slutligen har lantbruksstyrelsen rörande förevarande spörsmål anfört:

Lantbruksstyrelsen, som ansåge betesförbättring såsom en kraftig hävstång

till förbättrande av jordbrukets ekonomi och sänkandet av produktionskostnaderna

för aminada jordbruksprodukter, funne det antagligt, att ytterligare

åtgärder till främjande av denna del av lanthushållningen skulle visa sig erforderliga.

Örn också lantbruksstyrelsen för närvarande kunde ansluta sig

till kommitténs mening i denna fråga, komme styrelsen dock att ägna frågan

fortsatt uppmärksamhet och, då skäl därtill syntes föreligga, avgiva förslag

till de åtgärder, som omständigheterna kunde föranleda.

Kommitténs uppfattning angående önskvärdheten att vid betesförbättring

fullständig uppdelning i största möjliga utsträckning måtte ske mellan mark,

som vore avsedd att användas till bete, och mark, som borde disponeras för

skogsbruk, delade lantbruksstyrelsen. I den mån så kunde ske, hade styrelsen

också för avsikt att låta denna synpunkt vinna beaktande vid utdelande av

lån för verkställande av betesförbättring.

De.P“te; Frågan örn genomförande av ett rationellt betesbruk är otvivelaktigt av

CDTSCI1CI0I1, , _ _ _ _ T • _

synnerligen stor betydelse saväl för skogsskötselns utveckling som för höjande

av jordbrukets räntabilitet. För främjande av övergången till en intensiv

betesdrift har staten ock, såsom förut framhållits, under de senare åren i betydande

omfattning lämnat ekonomiskt understöd till betesförbättringsåtgärder,

vilket understöd utgått dels i form av lån från allmänna och norrländska

nyodlingsfondema dels ock såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet från

anslaget till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk. Sistnämnda

understödsform må dock enligt de för berörda anslag stadgade villkor

tillämpas allenast beträffande sådana ofullständiga jordbruk, som på

grund av ringa areal åker eller kultiverad betesmark ej giva brukaren erforderlig

utkomst av jordbruket.

Beträffande understödjande från statens sida av åtgärder i förevarande

syfte är att märka, att, örn dylika åtgärder komma till utförande å för ändamålet

lämplig mark, de under normala förhållanden inom få år giva god avkastning

å det kapital, som därå nedlägges. Detta motiverar, att i allmänhet

statsunderstöd till dylika åtgärder lämnas i form av lån. Att undantag härifrån

medgivits ifråga örn de understöd, som för ändamålet utgå från anslaget

till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk, är betingat av det

sociala syftet med dessa understöd. Liknande hänsyn föreligga ej, då fråga är

örn vidtagande av betesförbättringsåtgärder å medelstora och större jordbruk.

För dessa torde låneformen därför böra bibehållas.

På sätt kommittén framhållit, hava emellertid de betesförbättringslån, som

enligt riksdagens medgivande må utlämnas från allmänna och norrländska

nyodlingsfondema, ej tillvunnit sig så stort intresse från jordbrukarnas sida

som varit önskvärt. Kommittén har antagit, att detta åtminstone delvis berott

därpå, att kännedomen örn dessa lån ännu ej hunnit att bliva tillräckligt spridd

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

19

bland jordbrukarna. Enligt kommitténs mening borde någon tids ytterligare

erfarenhet rörande ifrågavarande låneverksamhet avvaktas, innan man skrede

till revision av de därför stadgade villkor. Lantbruksstyrelsen har anslutit

sig till denna kommitténs mening men samtidigt förklarat, att styrelsen komme

att ägna ifrågavarande spörsmål fortsatt uppmärksamhet samt, då skäl

därtill syntes föreligga, avgiva förslag till de åtgärder, som omständigheterna

kunde föranleda.

Med hänsyn till vad lantbruksstyrelsen sålunda anfört och i betraktande

av den jämförelsevis korta tid, varunder ifrågavarande låneverksamhet utövats,

finner jag mig ej nu böra ifrågasätta någon ändring i de för verksamheten

gällande villkoren. På grund härav och då frågan örn storleken av de

belopp, som böra äskas till understödjande av betesförbättringsåtgärder för

nästkommande budgetår, redan prövats av Kungl. Majit i statsverkspropositionen

till årets riksdag, finner jag vad i ärendet förekommit rörande förevarande

spörsmål ej för närvarande böra föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

I betänkandet har kommittén jämväl berört frågan om statsunderstöd till

utdikning av skogsmark.

Med avseende å denna fråga må erinras, att densamma nyligen varit föremål

för utredning genom särskilda jämlikt Kungl. Majlis bemyndigande den

23 september 1926 tillkallade sakkunniga samt att dessa den 26 november

samma år avgivit betänkande i ämnet.- Sedan Kungl. Majit på grundval av

denna Utredning i proposition nr 156 till 1927 års riksdag framlagt förslag

i frågan, har riksdagen i huvudsaklig överensstämmelse med vad Kungl.

Majit föreslagit dels godkänt vissa grunder för understödjande medelst statsbidrag

utan återbetalningsskyldighet av torrläggningsföretag, som avse höjande

av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande för

skogsbörd, dels ock till sådant understödjande anvisat ett anslag, benämnt

statens skogsutdikningsanslag, å 200,000 kronor för budgetåret 1927/1928.

Beträffande villkoren för statsbidrag från nämnda anslag har Kungl. Majit

sedermera den 27 juni 1927 (nr 270) utfärdat kungörelse. Enligt denna

kungörelse kan dylikt bidrag anvisas till utförande av sådant torrläggningsföretag,

som nyss sagts, allenast inom område, varå 1923 års skogsvårdslag

äger tillämpning, och må bidrag utgå till högst 40 procent av kostnaden för

företaget. På grund av det stora intresse, som vederbörande skogsägare

visat ifrågavarande anslag, har dess belopp sedermera höjts, för budgetåret

1928/1929 till 300,000 kronor och för budgetåret 1929/1930 till 500,000

kronor.

Understöd

till skogsdikning.

Efter omnämnande, att enligt de av Kungl. Majit godkända direktiven för Kommittén,

kommitténs arbete denna ej hade att verkställa någon mera ingående undersökning

rörande de förutsättningar, varunder statsunderstöd borde utgå till

utdikning av skogsmark, har kommittén uttalat, att med hänsyn till den

korta tid, varunder statsanslag för ändamålet utgått, frågan om ändring i

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr ISA.

Yttranden.

Departe
mentschefen.

Understöd

till andra

åtgärder f ör

skogsproduktion

än

skogsdikning.

Kommittén.

de för anslaget stadgade villkoren ej för närvarande torde böra upptagas till

behandling, samt att kommittén ej heller eljest funnit anledning att med avseende

å ifrågavarande anslag framställa något förslag.

Med anledning av kommitténs berörda uttalanden har centralrådet för

skogsvårdsstyrelsernas förbund påpekat, att skogsdikningen i allmänhet gåve

bättre ekonomiskt resultat än skogsodlingen. Då centralrådet hävdade

den grundsatsen, att statens medel i första hand borde användas till de skogsvårdsåtgärder,

som gåve bästa ekonomiska utbyte, hade det varit önskvärt,

örn kommittén vid behandling av skogsbrukets anslagsfrågor jämväl till prövning

upptagit anslagsbehovet för skogsdikning, varigenom en lämplig avvägning

av erforderliga anslag till olika skogsvårdsåtgärder kunnat åstadkommas.

En dylik prövning av ifrågavarande spörsmål kunde emellertid ske

framdeles, och behövde dessa centralrådets synpunkter på intet vis stå hindrande

i vägen för ett omedelbart genomförande av vad kommittén föreslagit

till höjande av skogarnas avkastningsförmåga.

Även Sveriges skogsägareförbund har framhållit såsom ett önskemål, att

statsmakterna ej behandlade skogsdikningsanslaget och det av kommittén föreslagna

skogsodlingsanslaget såsom två från varandra skilda ärenden. Även

örn av praktiska skäl formen av två skilda anslag måste väljas, borde avvägningen

dem emellan ske i ett sammanhang, så att icke av tillfälliga orsaker

den mer betydelsefulla verksamheten erhölle det svagare stödet.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj :t på min hemställan föreslagit

riksdagen att för nästkommande budgetår till statsbidrag för utdikning av

skogsmark anvisa ett extra reservationsanslag av 500,000 kronor. Med den

ståndpunkt Kungl. Majit sålunda intagit till spörsmålet örn anslagsbehovet

för ifrågavarande ändamål torde anledning saknas att nu ingå på detta spörsmål.

På grund av den korta tid, varunder förevarande anslag utgått, finner jag,

lika med kommittén, att ej heller frågan örn ändring i de för anslaget gällande

villkoren för närvarande bör upptagas till behandling.

Jag övergår nu till den fråga, som utgjort huvudföremålet för kommitténs

utredning eller huruvida och i vad mån staten bör -— utöver vad nu äger

rum -— beträffande skogsmarker, som ligga kala eller varå skogstillståndet

eljest är otillfredsställande, lämna understöd till andra åtgärder för skogsproduktionens

förbättrande än skogsdikning.

Kommittén — vilken såsom förut nämnts principiellt tillstyrkt, att staten

i mån av tillgång på medel effektivt understödde frivilliga åtgärder för vinnande

av nöjaktig skogsproduktion å nyssangivna marker, under förutsättning

att åtgärderna från skogsproduktiv synpunkt kunde anses ekonomiskt

berättigade — har framhållit, att, då gagnet av ifrågavarande åtgärder direkt

komme de enskilda markägarna till godo och det allmänna allenast

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

21

indirekt i form av ökade skatter, stegrad omsättning, rikare arbetstillfällen

med mera därav bereddes förmån, statens ifrågavarande understödsverksamhet

borde underkastas vissa begränsningar utöver den nyss angivna. Kommittén

har i detta avseende vidare anfört:

I första rummet borde åtgärder, vilka den enskilde enligt gällande skogsvårdslag

vore pliktig vidtaga, principiellt undantagas från rätt till understöd.

En dylik inskränkning vore av mindre betydelse vid skogsdikning,

enär sådan dikning enligt sagda lagstiftning torde kunna påfordras allenast

i undantagsfall, men ägde avsevärd räckvidd, då fråga vore örn andra åtgärder

för främjande av skogsväxt. Såväl skogsodling som markberedning

och röjning med mera vore att hänföra till åtgärder, som normalt inbegrepes

under den i 9 och 10 §§ skogsvårdslagen stadgade reproduktionsslcyldigheten

och som markägaren sålunda under i nämnda lagrum angivna förutsättningar

vore pliktig att utföra. Förevarande princip torde dock ej böra äga

obegränsad tillämpning utan torde, såsom senare skulle utvecklas, vissa undantag

därifrån böra medgivas.

En annan inskränkning i den ifrågasatta understödsverksamheten betingades

därav, att det tydligen ej läge i statens intresse att ekonomiskt understödja

åtgärder, som de enskilda markägarna kunde antagas komma att utföra

inom rimlig tid utan sådant understöd. Då det närmast ankomme å dem

att själva sörja för en god skogsproduktion å dem tillhöriga marker, borde

statens uppoffring begränsas till sådana fall, då vidtagandet av åtgärder i

detta syfte med säkerhet ej komme till stånd genom markägarens egen försorg.

Endast med en dylik begränsning syntes den här avsedda understödsverksamheten

vara förenlig med sunda nationalekonomiska principer.

Med ledning av nu angivna allmänna utgångspunkter har kommittén sökt

att närmare uppdraga gränserna för ifrågavarande understödsvterksamhet,

så vitt anginge andra åtgärder för skogsproduktion än skogsdikning. Kommittén

har därvid funnit, att en dylik begränsning lämpligast borde ske på

det sätt, att statsunderstöd fastställdes att utgå i fråga örn vissa typer skogsmarker,

med avseende varå åtgärder i förevarande syfte genom markägarens

egen försorg ej kunde antagas bliva vidtagna inom skälig tid. Beträffande

dessa typer borde enligt kommitténs mening understöd utgå till varje åtgärd

— med undantag av skogsdikning -— som från en rationell skogsvårds

synpunkt kunde anses lämplig att vidtaga för markens försättande i tillfredsställande

skogsproduktivt skick. Något företräde för vissa åtgärder

i detta syfte borde sålunda ej givas, utan borde det ankomma å den myndighet,

åt vilken handhavandet av ifrågavarande understödsverksamhet uppdroges,

att i varje särskilt fall pröva, vilka åtgärder skulle för ändamålet

vidtagas och till vilka understöd sålunda skulle utgå.

Vad angår den mark, varå den ifrågasatta understödsverksamheten skulle

hava avseende, har kommittén uttalat, att statsunderstöd borde utgå allenast

i fråga örn skogsmark, samt att detta begrepp lämpligen borde givas samma

innebörd som i 1923 års skogsvårdslag och sålunda i stort sett anses omfatta

all mark, som ej användes till annat kulturändamål än skogsproduktion, under

förutsättning att marken ej vore otjänlig till skogsbruk.

Vid urvalet av de typer skogsmark, som borde bliva föremål för under
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

stöd, har kommittén i första rummet förordat, att understöd medgåves i fråga

om dylik mark, som lage kai. Till kal skogsmark borde härvid enligtkommitténs

mening hänföras ej allenast sådan mark, som vore bevuxen endast

med buskar eller eljest helt saknade trädvegetation, utan även mark, varå

visserligen träd förekomma men blott såsom enstaka individ. Sistnämnda

mark vore nämligen — framhåller kommittén — i fråga örn åtgärder för

dess försättande i skogsproduktivt skick i allmänhet att likställa med ren

kalmark. I varje fall gällde detta, då marken av ålder haft dylik gles trädvegetation.

I anslutning härtill borde enligt kommitténs åsikt begreppet kal

skogsmark i förevarande sammanhang anses innefatta, förutom helt kal sådan

mark, även mark, bevuxen med bestånd, vilka hade en slutenhetsgrad av högst

0.2 eller, med andra ord, hade så ringa slutenhet, att den ej kunde anses uppgå

till mera än högst 2/i0 av den slutenhet, som vid ett fullt utnyttjande av

markens produktionsförmåga skulle föreligga.

Kommittén har i detta sammanhang påpekat, att i fråga örn rätt till understöd

företräde ej borde givas för större sammanhängande komplex av kala

skogsmarker. Ett huvudsyfte för ifrågavarande verksamhet borde nämligen

vara att i vidast möjliga kretsar bland landets skogsägare skapa intresse

för försättande av ifrågavarande marker i nöjaktigt produktivt skick, och

härmed vore tydligen ej förenligt att i fråga om understöd särskilt gynna

ägarna av dylika komplex.

Kommittén har vidare föreslagit, att rätt till statsunderstöd skulle medgivas

även i fråga örn vanhävdade skogsmarker, där skogsbeståndet vore av synnerligen

otillfredsställande slutenhet och tillika i väsentlig mån saknade utvecklingsmöjligheter.

Såsom särskild förutsättning för rätten till understöd

i detta fall skulle dock enligt kommitténs förslag gälla, att avsättningsvärdet

å det virke, som borde avverkas å marken för erhållande av nöjaktig föryngring,

understege kostnaden för de åtgärder, som för sådant ändamål borde

utföras.

Till stöd för förslaget i denna del har kommittén anfört:

Såsom framginge av kommitténs redogörelse för skogstillståndet å de enskilda

skogarna funnes i landet mycket betydande arealer skogsmark, som

varit föremål för olämpliga avverkningar och där trädvegetationen vore av

synnerligen otillfredsställande slutenhet (d. v. s. hade en slutenhetsgrad av

allenast 0.3 eller 0.4) samt tillika i stort sett saknade utvecklingsmöjligheter.

Hit hörde bland annat skogar, varå hårda dimensionsavverkningar företagits,

ävensom hagmarker, som varit föremål för olämpliga plockhuggningar

och varå naturlig föryngring hindrats genom intensiv betning. För åstadkommande

av tillfredsställande skogsväxt å dylika marker erfordrades, att

den oväxtliga skogen genom rensningshuggning och röjning borttoges, samt,

i vissa fall, särskilt i södra och mellersta Sverige, därjämte särskilda markberednings-

eller kulturåtgärder. I norra Sverige kunde efter verkställande

av röjning å ifrågavarande marker i regel naturlig föryngring påräknas.

Därest den skog, som måste avverkas för erhållande av föryngring å nyss

angivna marker, hade ett avsättningsvärde, som överstege eller motsvarade

kostnaderna för de erforderliga föryngringsåtgärderna (varunder här inbegrepes

såväl nödig avverkning och röjning som eventuellt erforderliga mark
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13h.

23

berednings- eller kulturåtgärder), borde uppenbarligen understöd till utförandet

av nämnda åtgärder ej utgå. Markägaren hade i dylikt fall ett så

påtagligt ekonomiskt intresse av åtgärdernas vidtagande, att det i regel måste

förutsättas, att han komme att utföra dem, även örn understöd ej lämnades.

Annorlunda vore däremot förhållandet, om det avverkade virkets avsättningsvärde

understege kostnaderna för sagda åtgärder. För sådan händelse måste

markägaren vidkännas en direkt utgift för dessa, och härtill torde han oftast

ej vara villig. I många fall torde han ej heller äga nödiga medel för ändamålet.

Då ifrågavarande marker ofta vore av relativt god bonitet och nöjaktig

föryngring å desamma mången gång kunde erhållas på naturlig väg samt i

de fall, då kulturåtgärder erfordrades för vinnande av återväxt, tillfredsställande

resultat av dessa i allmänhet kunde påräknas, talade uppenbarligen

starka skäl för medgivande av statsunderstöd för dessa markers försättande

i ändamålsenligt skogsproduktivt skick. De farhågor, som av vissa skogsvårdsstyrelser

uttalats, att ett utsträckande av understödsverksamheten till

marker med glesa och oväxtliga bestånd skulle kunna medföra, att allt förstora

anspråk komme att ställas å det allmänna, syntes näppeligen vara grundade,

därest verksamheten begränsades till sådana marker, där röjningsvirkets

avsättningsvärde vore så ringa, som förut sagts.

Vad angår andra marker med otillfredsställande skogstillstånd än omförmälda

kala och vanhävdade marker har kommittén ansett, att rätt till understöd

beträffande dessa i allmänhet ej borde äga rum. Kommittén bär härvid

framhållit, att dessa markers försättande i nöjaktig produktion oftast

kunde ske för relativt ringa kostnad och tillika medförde så påtagliga ekonomiska

fördelar för markägarna, att dessa i regel måste antagas komma att

inom rimlig tid vidtaga åtgärder i sådant syfte, även örn understöd ej utginge.

Kommittén har i detta sammanhang särskilt diskuterat, huruvida understöd

borde medgivas i fråga örn gallringar i rena plant- och ungskogar, och

därvid uttalat, att värdet av gallringsvirket visserligen mången gång ej

täckte kostnaderna för gallringarnas utförande men att dylika gallringar å

andra sidan vore av så stor ekonomisk betydelse för markägaren, att han

näppeligen i längden torde försumma att utföra dem. Det borde jämväl uppmärksammas,

att vid tillämpande av ett rationellt skogsbruk gallringar i

plant- och ungskogar vore att anse såsom en normal, regelbundet återkommande

skogsvårdsåtgärd, vadan dylika gallringar med skogsskötsel^ utveckling

i landet komme att bliva mycket vanliga. Skulle ett statligt ingripande

ske för befordrande av sådana gallringar, torde detta närmast böra

få karaktären av lagstiftningsåtgärder. Frågan härom torde emellertid ej

böra upptagas i förevarande sammanhang. Det torde kunna antagas, att i

den mån ett mera allmänt behov av dylika gallringar bleve aktuellt, spörsmålet

att i lagstiftningsväg framtvinga sådana, örn behovet ej tillgodosåges på frivillighetens

väg, bleve föremål för övervägande. Av nu angivna grunder

syntes statsunderstöd till nyssangivna gallringar ej böra utgå.

Från regeln, att statsunderstöd ej skulle utgå beträffande nyssberörda marker

med otillfredsställande skogstillstånd, har kommittén ansett visst undantag

böra medgivas. Kommittén har sålunda föreslagit, att marker, bevuxna

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr ISA.

Yttranden.

med s. k. stavaskogsbestånd, i fråga om rätt till understöd skulle likställas

med förenämnda kala och vanhävdade marker. Till stöd härför har kommittén

anfört:

I Norrland och Dalarna förekomma i ej obetydlig omfattning skogsmarker,

som vöre bevuxna med överslutna, likåldriga och förhållandevis gamla bestånd,

vilkas tillväxt för huvudparten av träden nästan helt avslutats vid en

mycket låg brösthöjdsdiameter och trädhöjd men vilka, örn de gjordes till

föremål för röjningsgallring, oftast ägde utvecklingsmöjligheter. Ifrågavarande

bestånd, som inom skogsmannakretsar vanligen benämndes stavaskogar,

bildade stundom ganska stora sammanhängande komplex och kännetecknades,

bland annat, därigenom, att träden hade i stort sett samma höjd,

vadan den övre sidan av kronvalvet bildade en nästan jämn horisontal yta.

Dessa bestånd hade vanligen uppkommit efter skogseldar och uppvuxit i täta

snår, där träden förlorat sin skiktningsförmåga. Huvudsakligen utgjordes

de av gran. För beståndens utveckling borde vid röjningsgallringar 60 å 80

procent av träden borttagas.

Kommittén hade approximativt uppskattat arealen av de marker, som i

Norrland och Dalarna å skogar under skogsvårdslagen vore bevuxna med

bestånd av nyssangivna beskaffenhet, till cirka 350,000 hektar. Såvitt för

kommittén vore känt, förekomme ej dylika bestånd inom övriga delar av riket

i nämnvärd omfattning.

Skogsvårdsstyrelserna i Norrland och Dalarna hade i allmänhet av vederbörande

skogsvårdskassors medel lämnat understöd till gallringar i nu angivna

bestånd, och hade flera av dessa styrelser framhållit såsom synnerligen

önskvärt, att de sattes i tillfälle att bedriva denna verksamhet i ökad

omfattning. Enligt kommitténs mening förelåge obestridligen vägande skäl

för denna uppfattning. Då bestånden — i motsats till andra överslutna bestånd

— på grund av vissa ogynnsamma markbiologiska förhållanden nästan

fullständigt saknade förmågan att skikta sig, upphörde deras tillväxt, sedan

beståndsslutenheten nått sin höjdpunkt. Enär detta förhållande i allmänhet

inträdde, redan innan beståndet hunnit utväxa till avverkningsbara dimensioner,

hade markägaren ej något omedelbart ekonomiskt intresse att företaga

gallring eller annan avverkningsåtgärd i skogen. Följden bleve, att

dylik åtgärd ej utfördes.

Enär de marker, som vore bevuxna med stavaskogar, i fråga om improduktivitet

väsentligen vore att likställa med kal skogsmark samt erforderliga

åtgärder för åstadkommande av tillfredsställande skogsväxt å ifrågavarande

marker med säkerhet ej komme till utförande inom rimlig tid. med

mindre understöd därtill lämnades, hade kommittén ansett sig böra tillstyrka,

att även dessa marker inbegrepes under den ifrågasatta understödsverksamheten.

Kommittén hade funnit desto mera skäl härtill föreligga, som

nyssangivna åtgärder i allmänhet kunde inskränkas till röjningsgallringar

och alltså droge förhållandevis ringa kostnader. Där i undantagsfall stavaskogsbeståndet

i dess helhet måste borttagas och kulturåtgärder utföras för

markens försättande i produktivt skick, borde dock understöd även till dessa

åtgärder kunna utgå.

Vad kommittén i nu angivna avseenden föreslagit rörande den ifrågasatta

understödsverksamhetens omfattning har i de avgivna yttrandena i allmänhet

tillstyrkts. Från vissa håll hava dock erinringar däremot framställts.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har sålunda framhållit,

att den ifrågasatta understödsverksamheten ej torde böra begränsas att hava

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

25

avseende allenast å skogsmark i den mening detta begrepp användes i 1923

års skogsvårdslag, utan att understöd borde kunna utgå till skogsodling även

av sådan åkerjord, som från jordbrukssynpunkt ej gåve tillfredsställande avkastning.

På Öland hade ex. de av vederbörande skogsvårdsstyrelse under

senaste år utförda skogsodlingar i ej oväsentlig omfattning verkställts å

dylik mager åkerjord, och sådana skogsodlingar torde ej vara sällsynta även

i andra delar av landet.

Skogsvårdsstyrclsen i Västmanlands län har i nära anslutning till centralrådets

berörda uttalande hävdat, att under begreppet skogsmark borde inrymmas

jämväl mark, som tidigare nyttjats för annat ändamål än skogsbruk

men som på grund av ändrade förhållanden lämpligen borde användas

för sådant bruk.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett det vara tvivelaktigt, huruvida alla

de kalmarker, som avsåges eller borde avses med de av kommittén föreslagna

bestämmelserna kunde innefattas under uttrycket skogsmark.

En del myndigheter hava vidare gjort gällande, att statsunderstöd borde

utgå allenast till skogsodling av kala skogsmarker eller att i varje fall dylika

marker borde givas visst företräde i fråga om rätt till understöd.

Skogsvårdsstyreisen i Kronobergs län har i detta avseende anfört, att det

enligt styrelsens åsikt funnes skäl för vissa betänkligheter mot kommitténs

förslag, att rätt till statsbidrag redan nu skulle medgivas i fråga örn vanhävdade

marker med glesa och oväxtliga bestånd i samma omfattning som beträffande

kalmarkerna. Det torde vara ändamålsenligast, att sistnämnda marker i

första hand gjordes skogbärande samt att först sedan arbetet på dessa slutförts

marker av förstangivna slag komme i åtnjutande av statsbidrag för bitr

avsett ändamål.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län har framhållit,

att det vore mindre lyckligt att, på sätt i kommitténs betänkande skett,

i fråga om anslagsbeviljande likställa, å ena sidan, skogsodling å kalmarker

och, å andra sidan, beståndsvårdande åtgärder, som icke vore förbundna med

direkt skogsodling. Åstadkommandet av skogsproduktion å egentliga kalmarker

vore ett företag på mycket lång sikt samt med svårbestämbar räntabilitet.

Vid dylika företag syntes de statliga synpunkterna vara av avgörande betydelse,

medan vidtagandet av beståndsvårdande åtgärder vitsordades vara mera

räntabla samt medföra så pass snar värdetillväxt å skogen, att det närmast

berodde på okunnighet eller kapitalbrist, att åtgärderna ej utan ingripande

från det allmännas sida vidtoges. Från nationalekonomisk synpunkt vore det

följaktligen fördelaktigast att på upplysningens väg samt genom lämpligen

avpassade anslag söka få de beståndsvårdande arbetena utförda, varvid anslag

endast borde ifrågakomma i sådana fall, där de enskilda markägarna ej

utan statens understöd kunde förväntas inom rimlig tid vidtaga dylika åtgärder.

Med hänsyn härtill torde rätten till bidrag i fråga örn sådana åtgärder

normalt böra begränsas till mindre skogsägare, dock att en viss frihet borde

medgivas att undantagsvis lämna bidrag i fråga örn berörda åtgärder även

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr ISi.

till större skogsägare. —• Länsstyrelsen i Västernorrlands län har anslutit sig

till vad hushållningssällskapets förvaltningsutskott i länet i förevarande avseende

anfört.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har gjort gällande, att skogsodling av gamla

kalmarker borde understödjas genom ett särskilt anslag, varifrån bidrag borde

kunna utgå jämväl till sådana skogsvårdande åtgärder, som vore direkt jämförliga

med kalmarksodling. Vad anginge understödjande av andra skogsvårdsåtgärder,

som gåve skogsägaren mera omedelbara fördelar, borde arbetet härmed

jämställas med skogsvårdsstyrelsernas övriga uppgifter och tillgodoses

genom att ökade medel ställdes till styrelsernas förfogande. Länsstyrelsen

bar därjämte framhållit, att vid understödjande från statens sida av skogsodling

å kalmarker uppmärksamheten i första hand borde riktas på större sammanhängande

områden av sådana marker.

Domänstyrelsen bär förklarat sig ej vilja avstyrka, att statsbidrag i förevarande

syfte, på sätt kommittén föreslagit, utginge beträffande sådana vanbävdade

marker, där skogsbeståndet vore av synnerligen otillfredsställande

slutenhet och tillika i väsentlig mån saknade utvecklingsmöjligheter, eller till

marker, bevuxna med stavaskogsbestånd, men framhållit såsom önskvärt, att

förefintliga av ålder kala skogsmarker i främsta rummet ifrågakomme vid

beviljande av statsbidrag. Domänstyrelsen har tillagt, att styrelsen förutsatte,

att statsunderstöd i fråga örn marker, bevuxna med stavaskogar, komme att

lämnas endast i fall, då det ej kunde förväntas, att skogsägaren vore benägen

att på egen bekostnad verkställa erforderlig röjning i dylika starkt överslutna,

trögväxande bestånd med hänsyn till den långa tid, som komme att förflyta,

innan med röjningen avsett resultat kunde stå att vinna, ävensom att

bidrag icke finge utgå, därest det röjda virkets rotvärde i något fall skulle

överstiga eller motsvara kostnaderna för röjningen.

Sveriges skogsägareförbund har uttalat, att förbundet funné kommitténs

förslag örn statsbidrag för produktivgörande av gamla kalmarker välbetänkt

såvitt anginge landets södra delar, men att förbundet ansåge sig böra påpeka,

att den föreslagna imderstödsverksamheten i fråga om Norrland, där de gamla

kalmarksområdena i betydande omfattning läge å böjdlägen (mera än 300

meter över havet), varest föryngringsförhållandena vore synnerligen vanskliga,

ej finge avse experimentartade skogsodlingar å dylika svårföryngrade

marker. Beträffande sådana marker borde statsbidraget med fördel kunna

användas till röjningar, markberedningar samt beredande av betesfred genom

hägnad omkring föryngringsytor å ohägnade, gemensamma mulbetesmarker.

Förbundet bar vidare förklarat sig biträda kommitténs förslag om statsbidrag

för iståndsättande av förenämnda vanhävdade marker och marker, bevuxna

med stavaskogsbestånd, vad angår förstnämnda marker dock allenast med stor

tvekan.

Skogsvårdsstyrclscn i Jönköpings län har framhållit, att kommitténs förslag

örn statsunderstöd för iståndsättande av vanhävdade marker med glesa

och oväxtliga bestånd vore av särskild betydelse för länet samt att erfarenheten

visat, att man ej vare sig med tillhjälp av skogsvårdslagen eller på upp
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. i\Iaj:ts proposition nr ISå.

27

lysningens väg kunde åstadkomma en önskvärd omläggning av skogstillståndet

å ifrågavarande marker. Det allmänna borde därför här träda emellan

med något slag av bidrag.

Centralrådet för skog svärdes ty reis enias förbund har gjort gällande, att kommitténs

nyssangivna förslag vore av stor betydelse för Västerbottens och Norrbottens

läns kustland samt möjligen även för vissa andra delar av Norrland.

Centralrådet har därjämte uttalat, att centralrådet jämväl funne kommitténs

förslag örn statsunderstöd för produktivgörande av de med stavaskogsbestånd

bevuxna markerna välmotiverat.

Vissa erinringar hava även framställts mot den av kommittén föreslagna

bestämmelsen, att statsunderstöd skulle kunna utgå beträffande förenämnda

vanhävdade marker allenast under förutsättning, att avsättningsvärdet å det

virke, som borde avverkas å marken för erhållande av nöjaktig föryngring,

understege kostnaden för de åtgärder, som för sådant ändamål borde utföras.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gotlands

län hava sålunda funnit denna bestämmelse mindre lämplig samt föreslagit,

att densamma skulle ersättas med ett stadgande av innehåll, att vid bidrags

tillmätande beträffande ifrågavarande marker viss hänsyn skulle tagas till

å marken befintligt virke samt att det skulle ankomma å skogsvårdsstyrelsen

att i varje fall pröva vad som kunde anses vara skäligt och lämpligt bidragsbelopp.

Till stöd för detta förslag har förvaltningsutskottet anfört:

Förvaltningsutskottet ville ej bestrida, att värdet av det virke, som borde

avverkas å ifrågavarande vanhävdade marker för erhållande av nöjaktig föryngring,

finge inverka på bidragets beräknande, men ansåge, att den av kommittén

föreslagna bestämmelsen vore för sträng och säkerligen ägnad att i

verkligheten hindra eller onödigt fördröja de åsyftade hjälpåtgärderna beträffande

en mycket stor del av de marker, som på grund av jämförelsevis god

jordmån främst vore förtjänta och lämpliga för kulturåtgärder. Dels komme

nämligen avstängningen från eller beskärningen av bidrag att synas markägaren

orättvis och minska hans intresse, dels vore ifrågavarande marker i länet

bevuxna med gräs, som lämnade ett av ägaren ganska högt skattat kreatursbete.

Ur såväl skoglig som jordbrukssynpunkt måste tvivelsutan anses lämpligast,

att huvudparten av sådana marker bleve föremål för skogsodling, medan

en del inlades till kultiverad betesmark, men dylika åtgärder skulle genom

nämnda bestämmelse röna föga uppmuntran. Bestämmelsen syntes därför

utskottet vara för stel, i praktiken ej alltid rättvis och ofta ledande till att de

för skogskultur allra tacksammaste områdena uteslötes från ifrågavarande

hjälpåtgärder.

Skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län har framfört väsentligen enahanda synpunkter

som nyssnämnda två myndigheter samt särskilt framhållit, att ifrågavarande

bestämmelse vore av speciell betydelse för Gotland, där skogstillgångarna

vore små och även skräpskogen för ägaren hade sitt värde, vare sig till

avsalu eller till husbehov. De svagt skogbevuxna marker, som i länet kommit

i vanhävd före 1908 års skogslag genom dimensionshuggning, representerade

den ojämförligt viktigaste av de t5rper, som kunde komma i fråga för statsunderstöd.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

I nära överensstämmelse med berörda myndigheter i Gotlands län har

skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län gjort gällande, att det knappast kunde

vara rättvist, att en markägare, som röjt och skogsodlat ett otillfredsställande

bevuxet område, icke alls finge något statsbidrag, såvida det avverkade virkets

värde täckte kostnaderna, under det att en markägare med helt kal mark

i bidrag finge 50 procent av skogsodlingskostnaden. Slutresultatet ifråga

örn markens utnyttjande bleve i båda fallen detsamma, men den förstnämnde

markägaren hade blivit av med det på marken förut befintliga virket jämte

dess tillväxt och komme således i ett ogynnsammare läge än den andre, vilket

säkerligen icke skulle sporra markägarna till de glesbevuxna områdenas försättande

i tillfredsställande skick. En ändring av bestämmelserna härvidlag

torde därför vara nödvändig.

I olikhet med den av förenämnda myndigheter hävdade uppfattningen hava

skog svårdsstyr elsalia i Kristianstads och Malmöhus län -— under erinran att

kommitténs förslag i denna del syntes avse bestånd, som genom åtgärd före

1903 års skogsvårdslags ikraftträdande försatts eller varit i sådant dåligt tillstånd,

att det nu ansåges böra ersättas med ett annat — framhållit, att dylika

bestånd borde enligt styrelsernas mening jämställas med gammal kalmark med

den skillnad, att icke blott värdet av den del av beståndet, som för föryngringen

bortröjdes, utan jämväl värdet av den del, som eventuellt tillsvidare lämnades

såsom ett nyttigt skärmbestånd eller att inväxa i den blivande föryngringen,

skulle beaktas vid bestämmande av understöd för åtgärden.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har i förevarande avseende

uttalat, att det visserligen kunde tänkas, att vid tillämpningen av förevarande

bestämmelse i kommitténs förslag svårigheter kunde uppstå, då kostnaderna

för föryngringsåtgärderna skulle reduceras med det bortröjda virkets värde,

men att dessa svårigheter vid ett klokt handhavande av bestämmelsen dock

kunde övervinnas.

Erån ett par håll har anmärkts, att tillämpningen av kommitténs förslag

örn understöd i fråga om marker, bevuxna med stavaskogsbestånd, skulle medföra

vissa svårigheter, då det i praktiken vore vanskligt att uppdraga någon

bestämd gräns mellan stavaskogsbestånd och annan tätt uppvuxen skog.

Domänstyrelsen har sålunda framhållit, att begreppet stavaskog, som vore

en mera lokalt använd benämning, torde vara rätt mångtydigt. Styrelsen ansåge

sig dock ej böra avstyrka kommitténs förslag i denna del.

Norrlands skogsvårdsförbund har med hänsyn till svårigheten att bestämt

avgränsa begreppet stavaskog gjort gällande, att statsunderstöd borde i stället

medgivas beträffande all sådan skog, som utan ett gallringsingripande

icke kunde komma att utveckla sig, så att träden utväxte till avsättningsbara

dimensioner. Såsom villkor borde därvid självfallet stadgas, att vid

gallringen utfallande virke väsentligen saknade avsättningsvärde.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har i nära anslutning till

den av kommittén lämnade beskrivningen å stavaskogsbestånd uttalat, att

med dylika bestånd förstodes sådana trädsamhällen, där individutvecklingen

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13k.

29

redan hämmats på det stadium, då träden trots hög ålder ej uppnått avsättningsbara

dimensioner. Dylika beståndstyper med i huvudsak förlorad spridningsförmåga

förekomme i kargt klimat och där särskilt på kalla lermarker.

Bestånden i fråga vore biologiskt skarpt skilda från ungskogsbestånd med

normal spridningsförmåga, som oftast även utan gallringar gåve försäljningsbart

gagnvirke, även om värdetillväxten och räntabiliteten genom gallringarnas

uteblivande förminskades.

Slutligen hava vissa ort smyndigheter i Stockholms och Västmanlands län

hemställt, att rätt till understöd måtte medgivas, förutom i fråga örn de i kommitténs

förslag angivna marktyperna, jämväl beträffande plant- och ungskogar

i syfte att främja röjningsgallringar i dessa skogar. Skogsvårdsstyrelsen

i Västmanlands län har i detta avseende anfört, att med hänsyn till den

stora betydelsen av gallringar i nämnda skogar, därvid i främsta rummet »vargtyper»

utsloges till båtnad för de bättre trädindividens utveckling, understöd till

dylika gallringar syntes väl befogat under förutsättning, att röjningsvirket

ej vore avsättningsbart vare sig till avsalu eller till husbehovsförbrukning. Enligt

styrelsens erfarenhet kunde dylika gallringar utan större men uppskjutas

till det äldre plantstadiet (12—15 år), då beståndets skiktning klart framträdde

och valet av utgallringsobjekt lätt träffades. Kostnaderna bleve i detta

skede väsentligt lägre. Att, såsom kommittén ifrågasatt, för åstadkommande

av behövliga gallringar i här avsedda skogar genom lagstiftning underkasta

markägarna skyldighet att vidtaga erforderliga åtgärder i detta avseende

syntes knappast kunna förordas och torde i varje fall vara ett medel, vars genomförande

tillhörde en ganska avlägsen framtid.

På sätt kommittén framhållit, torde vid bestämmandet av den ifrågasatta understödsverksamhetens

omfattning såsom allmän princip böra uppställas, att

verksamheten bör begränsas att avse allenast sådana marker, beträffande vilka

med fog kan antagas, att de ej inom skälig tid komma att försättas i nöjaktigt

skogsproduktivt skick genom markägarens egen försorg. I fråga örn dylika

marker torde understöd böra utgå till varje åtgärd — med undantag av skogsdikning

— som lämpligen bör å marken vidtagas för nämnda ändamål.

Vad angår urvalet av de särskilda marktyper, som med tillämpning av

nämnda princip böra bliva föremål för understöd, finner jag även härutinnan

kommitténs förslag välgrundat. Att, såsom från visst håll yrkats, från rätt

till understöd tillsvidare utesluta förenämnda vanhävdade marker med synnerligen

glesa och oväxtliga bestånd, kan jag ej förorda, då härigenom iståndsättandet

av dessa marker, vilket från nationalekonomisk synpunkt är högeligen

önskvärt, skulle komma att uppskjutas till en obestämd framtid. Ej heller synes

tillräcklig anledning föreligga att, på sätt vissa myndigheter föreslagit,

i understödsavseende giva kalmarkerna företräde framför förstnämnda marktyp

samt marker, bevuxna med stavaskogsbestånd, då behovet av understöd beträffande

samtliga ifrågavarande tre markkategorier är väsentligen likartat.

Departe
mentschefen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 Sältet

bör härvid uppmärksammas, att i fråga om förenämnda vanhävdade marker

understödsverksamheten enligt kommitténs förslag skall begränsas till sådana

marker, där röjningsvirkets avsättningsvärde understiger kostnaderna för erforderliga

föryngringsåtgärder, samt att iståndsättandet av dylika marker

ofta kräver mycket kännbara xrppoffringar från markägarens sida. Det torde

visserligen vara riktigt, att de åtgärder, som erfordras för produktivgörande av

sistnämnda marker samt de med stavaskog bevuxna markerna, i stort sett lämna

något gynnsammare ekonomiskt resultat än skogsodling av marker, som av

ålder legat kala, förutsatt att de skogsbiologiska förhållandena, varunder sagda

åtgärder utföras, äro lika, men det är att märka, att denna förutsättning beträffande

ifrågavarande tre marktyper i regel ej är förhanden. Såsom av kommitténs

utredning framgår, ligga kalmarkerna till övervägande del i södra Sverige,

under det berörda vanhävdade och med stavaskog bevuxna marker huvudsakligen

äro belägna i Norrland och Dalarna. Då iståndsättandet av sistnämnda

marker sålunda i allmänhet försvåras till följd av de relativt mindre gynnsamma

skogsbiologiska förhållanden, som råda i sagda landsdelar, synas goda skäl

föreligga att i fråga om rätt till understöd likställa dessa marker och de av ålder

kala skogsmarkerna.

Det av vissa myndigheter framställda förslaget, att understöd skulle bestämmas

att utgå jämväl till röjningsgallringar i plant- och ungskogar, finner jag

mig ej kunna biträda, De av kommittén anförda skälen mot understödjande

från statens sida av dylika åtgärder synas mig övertygande.

Ej heller anser jag mig böra tillstyrka, att, såsom i vissa yttranden ifrågasatts,

rätt till understöd medgives i fråga örn sådan mark, som ej är att hänföra

till skogsmark, men som finnes lämpligen böra användas för skogsproduktion.

En dylik utsträckning av understödsrätten skulle innebära, att, där ägare av

odlad jord önskade omlägga denna till skogsmark och för sådant ändamål skogsödla

jorden, han skulle kunna erhålla ekonomisk hjälp från staten för utförande

av sagda arbete. Då emellertid jorden i dylikt fall redan före omläggningen

utnyttjas för viss produktion, låt vara att denna från ägarens synpunkt är mindre

lönande, har staten tydligen ej samma intresse att ekonomiskt bispringa ägaren

som då fråga är örn iståndsättande av förenämnda skogsmarker, vilka före

utförandet av denna åtgärd äro väsentligen improduktiva, På grund härav och

då begreppet skogsmark i förevarande sammanhang bör, såsom kommittén framhållit,

anses omfatta all mark, som ej disponeras för annat kulturändamål än

skogsproduktion, förutsatt att marken ej är otjänlig till skogsbruk, finner jag

verksamheten principiellt böra begränsas till skogsmark.

Då understödsverksamheten bör åsyfta att beträffande alla här avsedda marker

uppväcka ägarnas intresse för markernas produktivgörande, är ej lämpligt

att, såsom länsstyrelsen i Älvsborgs län synes hava avsett, nied understöd särskilt

gynna ägarna av större kalmarkskomplex. Därest medel för ifrågavarande

ändamål komma att anvisas av riksdagen, torde det emellertid ligga i sakens

natur, att i de trakter, där dylika komplex äro belägna, vederbörande myndigheter

i främsta rummet komma att inrikta verksamheten på skogsodling av

dessa komplex.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134. 31

De av Sveriges skogsägareförbund uttalade farhågorna, att understödsverksamheten

beträffande Norrland kunde komma att avse experimentartade skogsodlingar

å svårföryngrade marker, torde vara ogrundade, därest verksamhetens

liandhavande uppdrages åt skogsvårdsstyrelserna och skogssällskapet. Det bör

för övrigt uppmärksammas, att planläggningen av de företag, vartill understöd

må beviljas, enligt kommitténs förslag är avsedd att underkastas viss granskning

från Kungl. Maj:ts sida i samband med anvisande av anslag till vederbörande

myndigheter för ifrågavarande ändamål och att sålunda, vid genomförande

av kommitténs förslag i denna del, garantier komma att skapas för understödsverksamhetens

handhavande på ett ändamålsenligt sätt.

Såsom villkor för lämnande av understöd beträffande förenämnda vanhävdade

skogsmarker bör gälla, att avsättningsvärdet å det virke, som bör avverkas å

marken för erhållande av nöjaktig föryngring, understiger kostnaden för de åtgärder,

som för detta ändamål böra utföras. En dylik bestämmelse synes påkallad

dels för att förebygga att understöd beviljas även i andra fall än då detta

verkligen är behövligt och dels för att i möjligaste mån klart avgränsa hithörande

marker från andra marktyper och sålunda underlätta verksamhetens

handhavande. Därest i vissa trakter behov av understöd skulle föreligga även i

fråga om sådana vanhävdade marker med gles och oväxtlig skog, där röjningsvirkets

värde uppgår till eller överstiger kostnaden för erforderliga föryngringsåtgärder,

synes detta behov böra tillgodoses genom de medel, som för understödjande

av skogsvårdsåtgärder i allmänhet stå till skogsvårdsstyrelsernas

förfogande.

Den beskrivning å begreppet stavaskog, som lämnats av kommittén och som

i vissa avseenden kompletterats i centralrådets yttrande, synes vara så fullständig

och klargörande, att större svårighet ej torde möta att i särskilda fall

avgöra, vilka skogar böra därunder inbegripas. På grund härav och då Norrlands

skogsvårdsförbunds förslag, att understödsrätten skulle fastställas att i

stället för stavaskogar avse alla skogar, som ej utan gallring kunde utveckla

sig till avsättningsbara dimensioner, ej synes kunna förordas med hänsyn till

det alltför obestämda innehåll, som rätten därigenom skulle erhålla, anser jag,

att kommitténs förslag jämväl i denna del bör oförändrat godkännas.

I anslutning till den principiella ståndpunkt, som kommittén, på sätt förut

nämnts, intagit beträffande understödsverksamhetens omfattning, har kommittén

föreslagit, att understöd i regel ej skulle utgå till åtgärd, som någon enligt

gällande eller äldre skogsvårdslag vore pliktig vidtaga.

Till stöd för stadgande av en dylik inskränkning i understödsverksamheten

såvitt angår omförmälda vanhävdade marker med gles och oväxtlig skog har

kommittén anfört:

En särskild förutsättning för medgivande av statsunderstöd i fråga om nämnda

vanhävdade marker vore självfallet, att det otillfredsställande skogstillståndet

å marken ej uppkommit genom någon orsak, som enligt gällande eller

äldre skogsvårdslag medförde skyldighet för markägaren eller annan att sörja

Fråga örn

understöd

till åtgärd,

som någon

enligt slcogsvärdlagstiftning

en

är pliktig

utföra■

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 13J/-.

yttranden.

för nöjaktig återväxt å marken. Örn så vore fallet, borde de för sagda ändamål

erforderliga åtgärderna uppenbarligen i laga ordning framtvingas. Det nu

anförda innebure, att från rätt till understöd skulle beträffande skogar under

skogsvårdslagen väsentligen uteslutas alla marker, som varit föremål för dimensions-

eller andra olämpliga avverkningar efter den 1 januari 1905 eller,

beträffande Gotlands län, efter den 15 november 1908 eller, i fråga örn Västerbottens

och Norrbottens läns kustland, efter den 1 januari 1925. I allmänhet

torde å dylika marker på grund av 1903 eller 1923 års skogsvårdslag erforderliga

återväxtåtgärder redan utförts, vadan behov av åtgärder i förevarande

syfte med avseende å dem i regel ej förelåge.

Från berörda regel, att understöd ej må utgå till åtgärd, som någon enligt

gällande eller äldre skogsvårdslag är pliktig vidtaga, skall enligt kommitténs

förslag undantag i visst fall äga rum. Kommittén har i detta avseende

hemställt, att understöd skulle kunna lämnas till utförande av erforderliga återväxtåtgärder

efter avverkning, som verkställts för erhållande av nöjaktig föryngring

å sådan vanhävdad mark med gles och oväxtlig skog, som förut sagts,

eller å mark, bevuxen med stavaskog.

Såsom motivering för denna undantagsbestämmelse i vad den avsåge dylik

vanhävdad mark har kommittén anfört:

Med sträng tillämpning av principen, att statsunderstöd ej borde utgå till

åtgärd, som någon enligt gällande eiler äldre skogsvårdslag vore pliktig vidtaga,

skulle understöd beträffande förenämnda vanhävdade marker ej kunna

ifrågakomma till andra åtgärder än de för föryngringen nödvändiga rensningsoch

röjningsavverkningarna. I och med företagandet av dylik avverkning

iklädde sig nämligen markägaren skyldighet enligt skogsvårdslagen att vidtaga

vederbörliga återväxtåtgärder, till vilka understöd följaktligen ej skulle

kunna utgå. Ett begränsande av understödsverksamheten till själva rensningsoch

röjningsavverkningarna skulle emellertid hava till följd, att verksamheten

bleve utan praktisk betydelse i fråga örn stora delar av södra och mellersta

Sverige, där kulturåtgärder i allmänhet erfordrades för erhållande av tillfredsställande

återväxt å ifrågavarande marker. De områden av dessa, vilkas för.

sättande i fullt produktivt skick från nationalekonomisk synpunkt torde vara

mest önskvärt, skulle sålunda med en dylik begränsning komma att bibehållas

vid sin nuvarande obetydliga och mindervärdiga produktion. En sådan anordning

vore uppenbarligen föga rationell. Härtill komme, att skyldigheten

för ägare av här avsedd mark att efter avverkning därå vidtaga behövliga återväxtåtgärder

även i det fall, att det avverkade virkets värde understege kostnaderna

för dessa åtgärder, obestridligen, på sätt ock under förarbetena till

skogsvårdslagen framhållits, måste betecknas såsom en betydande stränghet i

lagen. Vid nu angivna förhållanden syntes näppeligen böra möta betänklighet,

att staten till fullgörande av denna skyldighet i någon mån lämnade understöd.

Vad kommittén i förevarande avseenden föreslagit har föranlett erinringar

och uttalanden från vissa av de i ärendet hörda myndigheterna och sammanslutningarna.

Centralrådet för skogsvårdsstyrebenius förbund har sålunda beträffande förslaget

i denna del anfört:

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen, att understöd ej finge utgå till

åtgärd, som någon enligt gällande eller äldre skogsvårdslag vore pliktig ut
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

33

föra, medförde, där denna gåves sådan innebörd, som kommittén angivit, att

åtminstone i södra och mellersta Sverige, där skogsvårdslag gällt sedan den 1

januari 1905, endast obetydliga arealer av förenämnda vanhävdade marker

kunde komma i fråga för statsanslag. I de flesta fall torde nämligen, även

örn det otillfredsställande skogstillståndet redan förefunnits vid sagda lags

ikraftträdande, sedan denna tid upprepade avverkningar å dessa marker ägt

rum, vilka varje gång de utförts måhända varit av så obetydlig omfattning,

att de ej föranlett skogsvårdsstyrelserna att ingripa och framtvinga radikala

föryngringsåtgärder. Men dessa upprepade, olämpliga, om än svaga huggningar,

till följd varav markerna enligt kommitténs förslag skulle vara uteslutna

från rätt till understöd, hade förvisso, då markerna i de flesta fall samtidigt

betats, i många fall varit anledningen till att skogstillståndet ej förbättrats.

Det torde sålunda i angivna delar av landet vara ytterst få områden, som dimensionshuggits

före år 1905 och sedan varit fredade för yxan. För övrigt torde

det bliva synnerligen svårt att nu avgöra, huruvida en avverkning ägt rum

före eller efter 1905. För bidrags erhållande borde rätteligen vederbörande

markägare styrka, att avverkning ej skett efter detta år.

I anslutning till vad sålunda anförts har centralrådet gjort gällande, att kommitténs

förslag i denna del ej borde oförändrat genomföras, utan hemställt att,

örn skogsbeståndet redan vid ikraftträdandet av 1903 års skogsvårdslag befunnit

sig i sådant otillfredsställande tillstånd, som här avsåges, samt beståndet efter

nämnda tidpunkt ej i nämnvärd grad ändrats eller förbättrats, statsbidrag

skulle kunna utgå för beståndets iståndsättande, om i övrigt förutsättningar

härför funnes. Därest å ifrågavarande vanhävdade marker efter berörda tidpunkt

avverkningar företagits, som ej varit ursprungliga orsaken till skogens

otillfredsställande tillstånd, och som, varje gång de utförts, varit av så obetydlig

omfattning, att de ej skäligen kunnat föranleda skogsvårdsstyrelsens

ingripande med fordran å radikala åtgärder till skogens förbättring, borde

avverkningarna alltså ej utgöra hinder för statsbidrags beviljande till nu avsedda

ändamål.

Skogsvårdsstyrelserna i Kronobergs och Värmlands län samt Kalmar läns

norra del hava beträffande kommitténs förslag i förevarande avseende framfört

väsentligen samma synpunkter som centralrådet.

Domänstyrelsen har påpekat, att i de delar av landet, varest 1903 års lag

om enskildes skogar gällt och där alltså tidpunkten för reproduktionsskyldighetens

inträdande läge långt tillbaka, det ofta torde bliva i hög grad vanskligt

att, vid en praktisk tillämpning av de av kommittén angivna grunder, avgöra,

huruvida bidrag kunde utgå eller icke. Fall, svåra att bedöma, skulle

helt visst ofta yppa sig.. Det vore ej osannolikt, att bidrag stundom kunde

komma att beviljas i fall, där vanhävden bottnade i bristande efterföljd av

gällande lag.

Skogsvårdsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län hava med anledning

av kommitténs förevarande förslag framhållit, att sådana efter ikraftträdandet

av 1903 års skogsvårdslag hårt dimensionshuggna eller eljest hårt

uthuggna bestånd, i vilka naturlig föryngring bort kulina inställa sig och därför

eller av annan anledning ej påkallat skogsvårdsstyrelsens ingripande, men

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 106 höft. (Nr 134.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Martts proposition nr ISk

Departe
mentschefen.

där föryngring på grund av betning eller andra omständigheter uteblivit, borde

enligt styrelsernas uppfattning icke bliva föremål för statsunderstöd.

I likhet med kommittén anser jag, att statsunderstöd principiellt ej må utgå

till åtgärd, som någon enligt gällande eller äldre skogsvårdslag är pliktig

utföra. Från denna regel bör dock, jämväl i överensstämmelse med vad kommittén

föreslagit, sådant undantag stadgas, att statsunderstöd må lämnas till

utförande av erforderliga återväxtåtgärder efter avverkning, som verkställts

för erhållande av nöjaktig föryngring å sådan vanhävdad mark med gles och

oväxtlig skog, som förut sagts, samt å mark, bevuxen med stavaskog.

Vissa myndigheter hava förutsatt, att berörda förbud mot beviljande av

understöd till åtgärd, som någon enligt gällande eller äldre skogsvårdslag är

pliktig utföra, innebure, att från rätt till understöd skulle beträffande 1903

års skogsvårdslags tillämpningsområde uteslutas alla vanhävdade marker med

gles och oväxtlig skog, varå avverkning ägt rum efter den 1 januari 1905, då

sagda skogsvårdslag trädde i kraft. Enligt vad myndigheterna antagit,

skulle nämligen markerna i dylikt fall vara underkastade reproduktionsplikt

enligt sagda lag eller 1923 års skogsvårdslag. Då det övervägande flertalet

av dessa marker varit föremål för avverkning efter nämnda tidpunkt, skulle

enligt myndigheternas uppfattning den föreslagna understödsverksamheten

bliva av relativt ringa betydelse i fråga örn dem. Myndigheterna hava även framhållit,

att vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse stor svårighet

skulle möta att i särskilda fall avgöra, huruvida viss avverkning ägt rum

före eller efter den 1 januari 1905.

Med anledning av vad sålunda anförts vill jag erinra, att reproduktionsplikt

ingalunda inträtt efter varje avverkning, som verkställts efter den 1

januari 1905 å vanhävdade marker med gles och oväxtlig skog, belägna inom

1903 års lags giltighetsområde. Sagda lag stadgade reproduktionsskyldighet

efter avverkning, allenast därest denna varit av den art, att återväxten därigenom

uppenbarligen äventyrats, och framgår av den utredning rörande lagens

tillämpning, som lämnats i 1911 års skogslagstiftningskommittés betänkande

(sid. 92—97), att denna bestämmelse tolkats restriktivt. De avverkningar,

som efter den 1 januari 1905 verkställts å nämnda marker, hava, såsom

yttrandena utvisa, i allmänhet utgjorts av upprepade mindre plockhuggningar,

vilka ej medfört reproduktionsskyldighet enligt 1903 års lag. Däremot

hava dessa avverkningar, där de företagits efter ikraftträdandet av 1923 års

skogsvård slag, principiellt grundat reproduktionsplikt enligt denna lag, men

torde sistnämnda lags större stränghet i förevarande avseende hava medfört,

att dylika huggningar allenast i mindre omfattning kommit till utförande

efter sistberörda tidpunkt. I de undantagsfall, då ifrågavarande marker varit

föremål för kalavverkningar eller andra mycket hårda avverkningar efter den 1

januari 1905, torde stadgad reproduktionsplikt i regel hava utkrävts och markerna

sålunda i allmänhet blivit föremål för vederbörliga återväxtåtgärder.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

35

Med hänsyn till det nu anförda torde kunna förutsättas, att berörda förbud

mot lämnande av understöd till åtgärd, som någon enligt gällande eller äldre

skogsvårdslag är pliktig vidtaga, ej kommer att i större utsträckning från

rätt till understöd utesluta här avsedda vanhävdade marker med gles och

oväxtlig skog samt ej heller medföra större svårigheter vid tillämpningen.

Det bör för övrigt uppmärksammas, att den prövning, som enligt förbudet

ankommer å vederbörande myndighet, är av samma art som uppgiften att enligt

skogsvårdslagen bedöma, huruvida reproduktionsskyldighet i visst fall

föreligger och ingripande mot vederbörande på grund härav skall äga rum.

Då sistnämnda uppgift kunnat av skogsvårdsstyrelserna fullgöras på ett tillfredsställande

sätt, torde även tillämpningen av nämnda förbud kunna utan olägenhet

anförtros åt dem.

Jag övergår nu till frågan, huruvida understödsverksamheten bör avse alla

enskilda skogar eller begränsas till viss eller vissa grupper av dessa.

Kommittén har föreslagit, att verksamheten skulle omfatta allenast skogar,

som lyda under 1923 års skogsvårdslag. Från rätt till understöd skulle sålunda

uteslutas skogar under lappmarks-, husbehovsskogs- och skyddsskogslagarna.

Med skogar under sistnämnda lag borde enligt kommitténs mening

likställas de skogar å flygsandsfälten i Hallands län, som omförmälas i kungl,

brev den 16 juni 1847 och den 27 juli 1860.

T fråga örn skogarna under 1923 års skogsvårdslag har kommittén ansett,

att understödsverksamheten borde avse samtliga dessa skogar.

Till stöd för undantagande från rätten till understöd av skogar under lappmarkslagen

har kommittén anfört, bland annat:

Då arealen av ålder kal mark å dessa skogar enligt kommitténs beräkning

uppginge allenast til 5,000 hektar, skulle den ifrågasatta understödsverksamheten

beträffande dessa skogar väsentligen få betydelse allenast beträffande

vissa därå förefintliga dimensionsavverkade marker och stavaskogsbestånd.

Det vöre emellertid att märka, att den för ifrågavarande skogar gällande lagstiftning

direkt åsyftade, att avverkningen å dem under skogsstatens medverkan

bedreves på sådant sätt, att en tillfredsställande skogsväxt erhölles.

En effektiv tillämpning av denna lagstiftning skulle sålunda medföra, att berörda

dimensionsavverkade marker och stavaskogsbestånd utan särskilda åtgärder

i förevarande syfte så småningom komme att förses med nöjaktig skog.

Sedan flera år tillbaka hade emellertid frågan örn revision av lappmarkslagen

varit aktuell. För närvarande vore denna fråga föremål för utredning genom

särskilda jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 september 1927 tillkallade

sakkunniga. Enligt de av Kungl. Majit godkända direktiven för nämnda

utredning skulle denna avse undersökning, såväl huruvida ändring i lagens

avverkningsregler vore påkallade samt lagen borde kompletteras med bestämmelser

om skyldighet att efter avverkning sörja för återväxt, som huruvida

den nuvarande organisationen för lagens handhavande borde bibehållas eller

en ny form härför skapas. Med hänsyn till den genomgripande nygestaltning

av denna lagstiftning, som sålunda vore ifrågasatt, syntes ej lämpligt att

ålägga de organ, åt vilka lagstiftningens tillämpning för närvarande i huvudsak

vore anförtrodd, nya och betungande uppgifter beträffande skötseln av

Vilka

enskilda

skogar bör

understödsverksamheten

avse?

Kommittén.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b.

Yttranden.

de under densamma lydande skogar. Anordnandet av en statlig understödsverksamhet

i förut angivet syfte i fråga örn dessa skogar torde därför böra

anstå, till dess frågan örn införande av ny lagstiftning för dem blivit avgjord.

Beträffande skogarna under husbehovsskogslagen har kommittén framhållit,

att frågan örn statsunderstöd till dessa skogar borde prövas i samband med

spörsmålet örn dylikt understöd till skogarna under lappmarkslagen.

Vad slutligen angår skyddsskogarna har kommittén på grund av de ogynnsamma

skogsbiologiska förhållanden, som i allmänhet rådde å skyddsskogarna,

ej ansett sig kunna förorda, att dessa skogar för närvarande inbegrepes under

den ifrågasatta understödsverksamheten. Nationalekonomiska hänsyn krävde,

att de medel, som kunde komma att ställas till förfogande för här avsett

ändamål, ej nedlades å skogar, med avseende varå enligt hittills vunnen erfarenhet

tvekan oftast måste råda, huruvida utförande av skogsvårdsåtgärder

vore ekonomiskt berättigat. I varje fall borde enligt kommitténs mening

resultatet av den utredning som begärts av 1923 års riksdag i skrivelse nr 283

örn införande av reproduktionsskyldighet för skyddsskogarna böra avvaktas,

innan ökade medel anvisades för främjande av skogsproduktion å dessa skogar.

Även i denna del har kommitténs förslag i allmänhet tillstyrkts i de avgivna

yttrandena. Från några håll hava dock vissa erinringar med anledning

av förslaget framställts.

Ortsmyndigheterna i Norrbottens län hava sålunda ifrågasatt, huruvida ej å

enskilda tillhöriga skogar inom lappmarkerna marker av här avsedd beskaffenhet

—- stavaskogar, brännland och restskogsbestånd — förekomme i tillräcklig

omfattning för att motivera statsunderstöd för deras försättande i

produktivt skick. Myndigheterna hava emellertid framhållit, att det torde

kunna förväntas, att frågan härom komme upp i samband med ändrad lagstiftning

för dessa skogar.

Norrlands skogsvårdsförbund har anslutit sig till kommitténs ståndpunkt

i förevarande avseende men uttalat, att de inom lappmarkerna förekommande

betydande markområden av ifrågavarande beskaffenhet borde komma i åtnjutande

av de i kommitténs förslag avsedda förmåner, så snart lagstiftningen

för lappmarksskogarna definitivt ordnats. I liknande riktning har

Sveriges skogsägareförbund yttrat sig.

Även domänstyrelsen har förklarat sig ej hava någon erinran mot kommitténs

förslag i denna del men gjort gällande, att skogarna under lappmarkslagen

vore i behov av avsevärt större bidrag av allmänna medel till skogsvårdsåtgärder

än det anslag å 20,000 kronor, som nu utginge för detta ändamål.

Styrelsen föreställde sig emellertid, att denna anslagsfråga skulle finna

en tillfredsställande lösning i samband med genomförande av en ny lagstiftning

för dessa skogar.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands län har gjort gällande,

att även å skogarna under skyddsskogslagen funnes marker, där åt
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13i.

37

gärder för en ökad skogsproduktion vore fullt befogade, samt uttalat såsom

önskvärt, att den av 1923 års riksdag begärda utredningen om införande av

reproduktionsskyldighet för dessa skogar måtte verkställas snarast möjligt

och därigenom möjlighet vinnas för understödjande från statens sida av dylika

åtgärder å sagda marker.

Skogsvårdsstyreisen i Hallands län har erinrat, att av de skogar å flygsandsfält

inom länet, som omförmäldes i berörda kungl, brev den 16 juni

1847 och den 27 juli 1860, vissa stöde under länsstyrelsens uppsikt, under

det andra ej vore underkastade denna myndighets tillsyn. Då kommitténs

mening torde vara, att endast den förra kategorien av ifrågavarande skogar

skulle undantagas från rätt till understöd, borde detta tydligt utsägas i de

blivande bestämmelserna i ämnet.

Jag tillstyrker, att samtliga skogar under 1923 års skogsvårdslag principiellt

inbegripas under den föreslagna understödsverksamheten. Skogarna

under lappmarks-, husbehovsskogs- och skyddsskogslagarna böra sålunda för

närvarande undantagas från denna verksamhet. Därest dessa skogar framdeles

komma att underkastas ändrad lagstiftning, däri skyldighet kommer att

stadgas för ägarna av dessa att sörja för återväxtens betryggande, torde emellertid

frågan örn statsunderstöd för främjande av skogsproduktionen å dessa

skogar böra tagas under förnyat övervägande.

Vad angår de skogar å flygsandsfälten i Hallands län, som omförmälas i

Kungl. Maj :ts brev den 16 juni 1847 och den 27 juli 1860, äro dessa enligt

2 § 1 mom. i 1923 års skogsvårdslag undantagna från tillämpningen av sagda

lag. Vid sådant förhållande torde i fråga örn berörda skogar motsvarande undantag

böra göras från rätten till understöd.

I enlighet med vad sålunda anförts torde understödsverksamheten för närvarande

böra begränsas att avse skogarna under 1923 års skogsvårdslag.

Vad angår formen för här avsett statsunderstöd har kommittén föreslagit,

att understödet skulle lämnas såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet.

Beträffande denna fråga må till en början erinras, att enligt kungörelsen

den 27 juni 1927 (nr 270) angående villkoren för statsbidrag från statens

skogsutdikningsanslag understöd till torrläggning av mark i ändamål av skogsbol

skall utgå i form av bidrag utan återbetalningsskyldighet. I det betänkande

angående statsbidrag till nämnda ändamål, som avgavs av särskilda

sakkunniga den 26 november 1926 och som ligger till grund för de i sagda kungörelse

stadgade bidragsvillkor, lämnades en utförlig redogörelse för de skäl,

som talade för att understöd'' till dylika torrläggningsföretag utginge i nyssangivna

form. Då denna redogörelse är av intresse jämväl för bedömande

Departe
mentschefen,

Formen för

statsunderstödet.

1926 års

skogsdikningssakknnniga.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj:ts proposition nr ISh.

av nu föreliggande spörsmål, tillåter jag mig att här i vissa delar återgiva

densamma.

Efter det nämnda sakkunniga i betänkandet omnämnt, att man i fråga örn

statsunderstöd till berörda torrläggningsföretag hade att välja mellan bidrag

utan återbetalningsskyldighet och lån samt en kombination av båda dessa former

anförde de sakkunniga i förevarande avseende:

I betraktande av att de utdikningar, som med utredningen avsåges, när de

vore rätt planlagda och utförda, i allmänhet måste anses vara ekonomiskt

räntabla och fördelaktiga, skulle det kunna synas naturligast att välja formen

av lån. Härvid vore emellertid åtskilliga omständigheter att beakta.

En princip för statens låneverksamhet på närliggande områden, såväl vad

statens avdikningslånefond (förut odlingslånefonden) som vad allmänna och

norrländska nyodlingsfonderna anginge, torde vara, att det arbete, som genom

lånet utfördes, förutsattes komma att stegra markens alstringskraft i sådan

grad och inom sådan tid, att ökningen i avkastningen förmådde motsvara

ränta och amortering å lånet under den tid, då detta skulle förräntas och återbetalas.

Vid marks torrläggning för användning såsom åker eller vid nyodling

eller betesförbättring kunde denna avkastningsökning med någorlunda

säkerhet bedömas. Helt annorlunda vore förhållandena vid skogsdikning. Allt

efter som marken, som utdikades, vore bevuxen med ett äldre eller yngre,

bättre eller sämre skogsbestånd eller utgjordes av mer eller mindre fullständig

kalmark, som kanske måste skogsodlas, växlade inträdet av den tidpunkt, då

den av utdikningen föranledda förbättringen beredde möjlighet att uttaga ökad

avkastning, inom mycket vida gränser. Härtill komme att, då skogen icke

liksom åkern och betesmarken gå ve årlig skörd utan i stället en följd av år

måste förflyta mellan de tillfällen, då man återkomme med awerkningsatgärder

i samma bestånd, dessa periodiska tillfällen, då skogens avkastning

uttoges.^icke motiverade en regelbunden årlig annuitet. Det torde då befinnas,

att en lånerörelse för skogsutdikning ej gärna kunde grundas på ovannämnda

princip,, enär den i så fall måste konstrueras med växlande amorteringstider

och periodiska inbetalningar allt efter de olika sätt, på vilka den genom utdikningen

vunna förbättringen kunde antagas komma att giva avkastning vid

avverkning av skog å området.

Härmed vöre visserligen icke sagt, att tanken på låneformen fördenskull

måste övergivas. Oberoende av nyssberörda låneteoretiska princip vore det

uppenbart, att det ^för en markägare kunde vara förmånligt att till ett utdikningsföretag

erhålla lån mot billig ränta och i övrigt goda villkor och således

fördela utgiften pa en följd av år i stället för att nödgas på en gång

av egna .medel bekosta hela arbetet. Såge man frågan ur denna mera enkla

opportunitetssynpunkt, kunde man ordna lånerörelsen och reglera återbetalningstiden

mera fritt, allt efter som man ansåge lämpligast. En undersökning

hade därför ansetts böra göras angående de lånesystem, som skulle kunna

ifrågakomma.

De statslånefonder, som förut omnämnts, tillhörde två olika typer. Den ena

representerades av statens avdikningslånefond, från vilken staten utlämnade

lenén direkt till de enskilda låntagarna och som säkerhet erhölle, sedan lånet

blivit, genom utslag fäst vid vissa fastigheter, tyst förmånsrätt framför inteckningar.

Att utsträcka detta från äldre tider härstammande förmånsrättsmstitut

till skogsutdikningslån torde icke vara tänkbart. Icke heller syntes

en statens direkta långivning mot annat slag av säkerhet vara att tänka på,

bland annat med hänsyn till den vidlyftiga organisation, som då för statens

räkning säkerligen bleve oundviklig.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 18i.

39

Den andra typen, representerad av nyodlingsfondema, begagnade sig av

låneförmedlare. Itali denna typ skulle användas för skogsutdikningslån, borde

låneförmedlingen uppenbarligen ske genom skogsvårdsstyrelserna. Allvarliga

betänkligheter kunde emellertid göras gällande häremot. Skogsvårdsstyrelsernas

ställning såsom officiella organ, tillsatta av Kungl. Majit, landsting

och hushållningssällskap, syntes göra dem föga lämpliga såsom ansvariga låntagare

gentemot staten. Deras ekonomi vore blott i begränsad omfattning

beroende av deras egna åtgöranden. Utgifterna föranleddes till stor del av

deras lagliga skyldighet att öva tillsyn över skogsvårdslagens efterlevnad,

och härtill måste under alla förhållanden medel finnas tillgängliga. Deras

inkomster vore mycket oberäkneliga. Skogsvårdsstyrelserna syntes sålunda

icke hava vare sig den fria ställning eller den tryggade ekonomiska grundval,

som borde krävas av en organisation, som vore direkt ansvarig låntagare gentemot

staten.

Anordnandet av en statlig lånerörelse för främjande av skogsutdikning syntes

sålunda möta stora svårigheter. En dylik lånerörelse skulle säkerligen

bliva av ganska ringa omfattning och den hjälp, som därigenom skulle beredas

skogsdikningsverksamheten, skulle bliva skäligen obetydlig i förhållande

till det stora arbete, som vore att utföra.

Det kunde ifrågasättas att vid skogsutdikning anordna en kombination mellan

bidrag och lån i analogi med vad som beträffande torrläggning för odlingsändamål

skedde mellan bidrag från statens avdikningsanslag och lån ur

allmänna eller norrländska nyodlingsfonden. (Ett lånesystem i likhet med

allmänna avdikningslånefondens torde av förut framhållna skäl icke kunna

ifrågakomma.) På grund av de allvarliga svårigheter och olägenheter, som,

på sätt förut visats, vore förbundna med anlitande av skogsvårdsstyrelserna

såsom låneförmedlare, borde emellertid enligt de sakkunnigas åsikt en dylik

lånerörelse icke heller kombinationsvis anordnas, därest den icke vore av

trängande behov påkallad. Något sådant behov kunde dock enligt de sakkunnigas

mening icke anses för närvarande föreligga. De sakkunniga hade

därför ansett tanken på en statlig lånerörelse för nu ifrågavarande ändamål

böra för närvarande övergivas. I

I motiveringen till sitt förslag i denna del har kommittén framhållit, att Kommittén,

såsom lämpliga anordningar för understödjande från statens sida av de åtgärder,

som här avsåges, ifrågasatts lån, bidrag utan återbetalningsskyldighet

samt en kombination av nyssnämnda två former. Härförutom hade i motionen

II: 45 vid 1928 års riksdag föreslagits, att staten skulle tillskjuta erforderligt

kapital för utförande av åtgärd, varom här är fråga, mot det att

det framtida ekonomiska utbytet av åtgärden efter viss grund fördelades mellan

staten och markägaren.

Beträffande sistnämnda förslag har kommittén påpekat, att ett genomförande

därav torde förutsätta, att ett bolags- eller samäganderättsförhållande, gällande

för viss eller obegränsad tid, anordnades mellan staten och markägaren. En

dylik reglering torde visserligen enligt kommitténs mening vara juridiskt

möjlig men skulle uppenbarligen medföra stora praktiska svårigheter vid tilllämpningen.

Särskilt skulle vansklighet möta med avseende å fixerande och

uttagande av statens del i avkastningen från det stora antal små och spridda

områden, vartill statsbidrag för ifrågavarande ändamål torde komma att utgå,

och skulle organisationen av en dylik verksamhet med nödvändighet draga

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr ISA.

stora kostnader, som helt eller i huvudsak måste bäras av staten. Härtill

komme, att den avsevärda inskränkning i markägarens förfoganderätt över

skogen å dylikt område, som en reglering i angivet syfte måste medföra,

tydligen ej vore ägnat att skapa något allmännare intresse bland landets jordägare

för ett anlitande av en dylik understödsform. Med hänsyn härtill funne

sig kommittén ej kunna förorda en lösning enligt detta förslag.

I fråga om övriga ifrågasatta understödsformer har kommittén till ledning

för bedömandet av frågan i denna del sökt beräkna den årliga ränteiavkastning,

som vid skogsodling å kal, för ändamålet tjänlig, medelgod skogsmark

i södra eller mellersta Sverige kunde vinnas å det i odlingen nedlagda kapitalet,

och har kommittén därvid funnit, att sagda avkastning kunde — under

förutsättning att beräkningen grundades å nu gällande virkespriser och arbetslöner

samt att den kala skogsmarken ej upptoges till något värde — uppskattas

till cirka 4 procent. Efter framhållande, att den årliga ränteavkastningen vid

skogsodling i norra Sverige under angivna förutsättningar bleve något lägre

än 4 procent samt att ränteavkastningen å kapital, som nedlades å åtgärder

för försättande i produktivt skick av skogar med mycket glesa och oväxtliga

bestånd'', generellt bleve gynnsammare än vid skogsodling å kal skogsmark,

men att förskjutningen i avkastningen till förmån för nyssnämnda skogar

torde bliva skäligen obetydlig, därest, såsom kommittén förutsatt, hänsyn foges

allenast till sådana skogar av nyssangivna beskaffenhet, där röjningsvirkets

avsättningsvärde ej täckte kostnaderna för erforderliga föryngringsåtgärders

vidtagande, har kommittén uttalat, att ränteavkastningen å kapital, som investerades

i åtgärder, varom här vore fråga, under nu rådande konjunkturer i genomsnitt

kunde antagas uppgå till cirka 4 procent.

Beträffande ifrågavarande understödsformer har kommittén vidare anfört:

Tydligt vore, att, därest statsunderstöd skulle lämnas till här avsedda åtgärder

i fonn av lån, räntefoten för dylika lån måste, örn lånen över huvud

skulle bliva föremål för något intresse från skogsägarnas sida, sättas avsevärt

lägre än nyss angivna ränteavkastning. Detta följde redan därav, att

de för nämnda ränteavkastning bestämmande faktorerna avsevärt växlade

under olika tidsperioder samt att skogsägaren därför vid sökande av statslån

måste taga i beräkning, att ränteavkastningen kunde nedgå under den tid

lånet löpte. Härtill hade han desto mera anledning, som sagda tid borde

bestämmas i förhållande till skogens omloppstid och sålunda bleve av betydande

längd.

På grund härav torde, örn staten skulle understödja ifrågavarande åtgärder

genom lån, räntefoten för dylika lån i genomsnitt ej kunna sättas högre

än cirka 2‘A procent. Då den ränta, som staten vid upptagande av lån själv

måste betala, för närvarande uppginge till cirka 4Vs procent, skulle, under förutsättning

att sagda upplåningsränta komme att förbliva oförändrad, anordnande

av en statlig låneverksamhet för ifrågavarande ändamål med förstnämnda

räntesats i verkligheten innebära, att staten för varje lån finge under

lånetiden vidkännas en årlig förlust, motsvarande cirka 2 procent å lånebeloppet.

Även med en räntesats av nyss angivna blygsamma storlek torde emellertid

enligt kommitténs uppfattning en dylik låneverksamhet ej komma att medföra

någon mera omfattande verksamhet för vidtagande av åtgärder i före
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b.

41

varande syfte. Den övervägande delen av de marker, med avseende varå statsunderstöd

enligt kommitténs förslag skulle utgå, innehades av bönder och andra

mindre skogsägare, vilka i regel ännu ej genomfört ekonomiska principer i

fråga örn skötseln av dem tillhöriga skogar och därför måste antagas obenägna

att upptaga lån för ifrågavarande ändamål. Denna uppfattning vunne

stöd även därav, att såvitt för kommittén vore känt den av skogsvårdsstyrelserna

hittills bedrivna verksamheten för främjande av skogsväxt å ifrågavarande

marker ej i något fall skett i form av tillhandahållande av lån för

ändamålet. Därest bland skogsägarna något mera påtagligt intresse förefunnits

för upptagande av sådana lån, hade otvivelaktigt under den långa tid

skogsvårdsstyrelserna utövat sagda verksamhet frågan örn användande av denna

understödsform blivit aktuell.

Mot ett utlämnande av ifrågavarande understöd såsom lån talade även de

skäl, som 1926 års skogsdikningssakkunniga anfört mot understödjande i denna

form av skogsdikningsföretag och vilka skäl enligt kommitténs uppfattning i

allt väsentligt ägde tillämpning även i förevarande fall. Särskilt ville kommittén

betona, att, därest en låneverksamhet i förevarande syfte skulle anordnas,

detta ej lämpligen torde kunna ske på annat sätt än att skogsvårdsstyrelserna

bekläddes med uppgiften att vara låneförmedlare. Att emellertid

styrelserna i sin nuvarande fonn ej kunde anses lämpade för ett dylikt uppdrag,

hade berörda sakkunniga på ett otvetydigt sätt påvisat.

Vad särskilt anginge premielån, torde ett begagnande av denna låneform

för understödjande av åtgärder, som här avsåges, därest åsvftad verkan skulle

ernås, förutsätta, att lånet gjordes fritt från ränta samt att hela lånebeloppet

skulle anses guldet, då de åtgärder, till vars understödjande lånet lämnats,

blivit av lån tagesen behörigen utförda. Förbundes lånet med dessa villkor,

komme det emellertid i verkligheten att bliva väsentligen likställt med ett

bidrag utan återbetalningsskyldighet. En förutsättning för utbetalning av

dylikt bidrag eller, örn utbetalning skett, för rätten att behålla detsamma borde

nämligen vara, att det arbete bidraget avsåge på behörigt sätt och inom föreskriven

tid utfördes. Då statens ekonomiska uppoffring sålunda bleve väsentligen

densamma, vare sig understödet gåves i form av premielån eller bidrag

utan återbetalningsskyldighet, syntes det senare tillvägagångssättet vara att

föredraga. Det torde nämligen böra antagas, att den rena bidragsformen av

psykologiska skäl vore ägnad att i högre grad stimulera jordägarnas intresse

för här avsedda åtgärder än ett understöd'' i form av premielån eller en kombination

av bidrag och dylikt lån.

Att staten understödde de åtgärder, varom här vore fråga, medelst bidrag

utan återbetalningsskyldighet kunde ej anses mindre berättigat än att statsunderstöd

i sådan form lämnades till skogsutdikningsföretag eller torrläggningsföretag,

som avsåge marks uppodling till åker eller betesförbättring. I

samtliga dessa fall stegrades värdet av landets naturtillgångar, vilket på många

sätt komme befolkningen i dess helhet till godo. I detta sammanhang finge

även framhållas, att, då den ränteavkastning, som här avsedda åtgärder enligt

förut gjorda beräkningar lämnade å däri investerat kapital, kunde antagas

komma att utgå under obegränsad framtid, denna avkastning i och för sig

måste anses tillfredsställande. På sätt förut berörts, medförde emellertid sagda

åtgärder såväl för staten som för den enskilde betydande indirekta fördelar av

olika slag.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hade kommittén ansett sig böra föreslå,

att statens understöd till de åtgärder, varom nu vore fråga, uteslutande lämnades

såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet. Därest framdeles en statlig

lånerörelse i förevarande syfte skulle finnas vara tillfyllest för åstad
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 13Jt.

Yttranden.

Departe
mentschefen.

kommande av en tillräckligt omfattande verksamhet i detta avseende, mötte

ju ej hinder att då- upptaga frågan till förnyad prövning.

Kommitténs förslag i denna del har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av samtliga i ärendet hörda myndigheter och sammanslutningar med undantag

av länsstyrelsen i Örebro län. Denna har ifrågasatt, huruvida ej statens understöd

till ifrågavarande åtgärder borde till hälften lämnas såsom bidrag utan

återbetalningsskyldighet samt återstående hälften tillhandahållas såsom lån

att innestå räntefritt under förslagsvis 20—25 år samt att därefter återbetalas

genom amortering under viss tid. Sådant lån borde enligt länsstyrelsens

mening kunna utan olägenhet förbindas med samma säkerhet, som tillkomme

statslån till odlingsföretag eller vattenavtappningar. Det kunde knappast anses

skäligt, att staten skulle till enskild nytta helt bortskänka belopp av den

storlek, varom här vore fråga. I anslutning till den av länsstyrelsen sålunda

hävdade uppfattning har länsstyrelsen förordat verkställande av utredning rörande

lämpligheten av sådan ändring i kommitténs förslag, som av länsstyrelsen

ifrågasatts.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har bestämt avstyrkt, att ifrågavarande statsunderstöd

lämnades i form av lån. Det torde enligt länsstyrelsens mening icke

vara möjligt att verkställa någon exakt beräkning av räntabiliteten för de

kostnader, vilka kunde nedläggas för skogsvården, då man saknade kännedom

om såväl det framtida virkespriset som den blivande räntefoten och då det

gällde en så lång period som skogens tillväxttid från den produktiva åtgärden

till dess den bleve avverkningsbar. Vid sådant förhållande vore uppenbart,

att den enskilda skogsägaren skulle vara föga benägen att belasta sin fastighet

för lång tid framåt med lån för dylikt ändamål. En låneförmedling av

detta slag torde också komma att medföra tunga och dyrbara administrativa

former, vilka skulle öka statens utgifter och minska lockelsen för de enskilda

skogsägarna.

På sätt länsstyrelsen i Jämtlands län framhållit, torde det ej vara möjligt

att exakt beräkna räntabiliteten för de kostnader, som nedläggas å skogsodling

av kal skogsmark eller andra här avsedda åtgärder. Med hänsyn härtill

och då dessa åtgärder i allmänhet först efter mycket lång tids förlopp

giva någon avkastning av betydenhet, torde det ej kunna antagas, att ägarna

av ifrågavarande marker i någon större utsträckning äro villiga att för bestridande

av sagda kostnader upptaga lån, förenade med förräntnings- och amorteringsskyldighet.

Anordnande av en låneverksamhet i förevarande syfte skulle

därför, vare sig den tillämpades såsom ensam understödsform eller kombinerades

med en därefter avpassad bidragsverksamhet, säkerligen ej komma att

uppväcka något större intresse för iståndsättande av ifrågavarande marker.

Å andra sidan skulle en dylik verksamhet med nödvändighet draga högst betydande

förvaltningskostnader, som i huvudsak måste bestridas av staten. Avsevärda

svårigheter skulle ock möta att bereda staten betryggande säkerhet för

utlämnade lån, då det ej torde kunna ifrågasättas att bereda dessa lån samma

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13

43

förmånsrätt som statslån till odlings- eller avdikningsföretag. På grund härav

och under åberopande i övrigt av de skäl, som kommittén i förevarande avseende

anfört, tillstyrker jag, i likhet med kommittén och i anslutning till en

nästan enhällig mening bland de hörda myndigheterna och sammanslutningarna,

att här avsett statsunderstöd bestämmes att helt utgå i form av bidrag utan

återbetalningsskyldighet.

Jag torde nu få övergå till spörsmålet örn bidragsverksamhetens organi- Buvud
-

verksam
-

grunaerna

för bidrags

Kommittén har föreslagit, att bidragsverksamheten i regel skall handha- ^libation0

vas av skogsvårdsstyrelsema, av varje styrelse såvitt angår de under dess till- kommittén

syn stående skogar. Kommittén har härvid framhållit, att med den ingående

kännedom örn skogstillståndet å de skogar, som bidragsverksamheten enligt

kommitténs förslag skulle avse, och det förtroende, som skogsvårdsstyrelsema

åtnjöte bland ägarna av dessa skogar, styrelserna måste anses väl lämpade för

en dylik uppgift.

Från berörda regel skall enligt kommitténs förslag undantag äga rum, såvitt

angår sådana under skogsvårdslagen lydande skogar, som ägas av skogssällskapet

eller vilkas vård och förvaltning utövas under sällskapets medverkan

och tillsyn. Beträffande dylika skogar skall bidragsverksamheten enligt

förslaget handhavas av skogssällskapet. Till stöd härför har kommittén erinrat

örn stadgandet i 2 § 3 mom. skogsvårdslagen, enligt vilket stadgande Kungl.

Majit äger att på ansökan av skogssällskapet beträffande nyssnämnda skogar

medgiva befrielse från tillämpningen av skogsvårdslagens bestämmelser, samt

framhållit, att på grund av den särställning, som de till sällskapet anslutna

skogar under skogsvårdslagen sålunda intoge, ävensom med hänsyn till det

sätt, varpå skogssällskapet vore organiserat, och det allmännyttiga ändamålet

med dess verksamhet den ifrågasatta bidragsverksamheten beträffande dessa

skogar ej borde handhavas av vederbörande skogsvårdsstyrelser utan uppdragas

åt sällskapet. Härför talade även den omständigheten, att sällskapet beträffande

nämnda skogar handhade den statliga understödsverksamheten i fråga

om skogsdikning samt att sällskapet, såvitt känt vore, fullgjort denna uppgift

på ett tillfredsställande sätt.

Enligt kommitténs förslag skola skogsvårdsstyrelsema och skogssällskapet

äga att självständigt pröva och avgöra frågor om beviljande av statsbidrag till

åtgärder, varom här är fråga. De markägare, som önska erhålla bidrag, hava

att därom göra ansökan hos vederbörande skogsvårdsstyrelse eller, vad angår

till skogssällskapet anslutna skogar, hos detta.

Förslaget upptager vidare bestämmelser därom, att de medel, som riksdagen

må komma att anvisa till ifrågavarande ändamål, skola fördelas mellan

de bidragsbeviljande myndigheterna av Kungl. Majit efter hörande av centralrådet

för skogsvårdsstyrelsernas förbund. Till ledning för fördelningen skall

bidragsbeviljande myndighet årligen till Kungl. Majit göra framställning om

erhållande av anslag för ändamålet, och skall dylik framställning åtföljas av

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Majlis proposition nr 18b.

förteckning över sådana till myndigheterna inkomna ansökningar om statsbidrag,

som myndigheten funnit vara av beskaffenhet att böra beviljas. Formulär

till dylik förteckning skall fastställas av Kungl. Maj:t.

De medel, som Kungl. Majit för ändamålet tilldelat bidragsbeviljande myndighet,

skola av statskontoret i viss ordning ställas till myndighetens förfogande.

Medlen skola av myndigheten särskilt bokföras och redovisas och

skall därå upplupen ränta tillgodogöras samma medel.

Beträffande planläggningen av här avsett företag har kommittén föreslagit,

att, sedan ansökan om bidrag inkommit till vederbörande bidragsbeviljande

myndighet, denna skall, där ej ansökningen omedelbart finnes böra avslås, förantalta

örn upprättande av förslag till utförande av det företag, vartill statsbidrag

sökes, samt att dylikt förslag skall uppgöras i den ordning Kungl. Majit

bestämmer.

Enligt kommittéförslaget åligger det även bidragsbeviljande myndighet att

fastställa arbetsplan beträffande företag, vartill bidrag lämnas, ävensom att

upprätta skriftligt kontrakt med bidragstagaren angående företaget. I kontraktet

skall bidragstagaren förbinda sig, bland annat, att inom bestämd tid

fullborda i företaget ingående arbete i överensstämmelse med den fastställda

planen samt att bestrida vad till fullbordande av detta arbete må erfordras

utöver beviljat bidrag. Myndigheten skall utöva tillsyn därå, att arbete, varom

kontrakt blivit upprättat, utföres på ändamålsenligt sätt, samt meddela slutligt

godkännande av arbetet.

Slutligen skall det åligga bidragsbeviljande myndighet att årligen till

Kungl. Majit avgiva redogörelse för verksamheten under nästföregående år

enligt föreskrifter, som meddelas av Kungl. Majit.

I motiveringen till förslaget rörande bidragsverksamhetens organisation bar

kommittén diskuterat de grunder, enligt vilka för ändamålet anvisade medel

borde fördelas mellan de bidragsbeviljande myndigheterna, och har kommittén

i detta avseende anförti

Med avseende å fördelningen av nämnda medel kunde väsentligen två olika

tillvägagångssätt komma i fråga. Det ena innebure, att fördelningen verkställdes

med hänsyn till vissa skogliga faktorer av stadigvarande natur, som

kunde anses utgöra en mätare på behovet av bidrag inom vederbörande skogsvårdsstyrelses

(respektive skogssällskapets) verksamhetsområde, exempelvis

arealen av den skogsmark inom området, med avseende varå bidrag för vinnande

av ökad skogsproduktion finge utgå, samt beskaffenheten av de åtgärder,

som i detta syfte borde vidtagas; den andra åsyftade, att de inom dylikt område

gjorda ansökningar örn bidrag betraktades såsom ett giltigt uttryck för

bidragsbehovet inom området samt att fördelningen sålunda skedde i proportion

till summan av de vid varje tillfälle inom området sökta bidragen. Tydligt

vore, att den förra metoden principiellt gåve ett mindre exakt uttryck för

bidragsbehovet än den senare, men vore å andra sidan obestridligt, att förstnämnda

metod ägde vissa praktiska företräden. I detta avseende finge särskilt

framhållas, att denna metod lämnade möjlighet för den bidragsbeviljande

myndigheten att, där totala beloppet av ifrågavarande medel vöre känt, på förhand

med någon säkerhet beräkna storleken av det anslag, som av dessa medel

komme att tilldelas myndigheten, vilket uppenbarligen vore till fördel för

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr Vik.

45

bedömande av den omfattning, vari planer till bär avsedda företag borde av

myndigheten uppgöras, ävensom omöjliggjorde försök från annan sådan

myndighets sida att genom anskaffande av talrika ansökningar örn bidrag å

stora belopp öva inflytande å fördelningen till förmån för skogsägarna inom

det egna verksamhetsområdet.

Kommittén ville erinra, att fördelningen av det å nionde huvudtiteln utgående

anslaget till skogsvårdens befrämjande, vilket Kungl. Maj:t enligt riksdagens

beslut hade att fördela mellan vederbörande skogsvårdsstyrelser efter

förefallande behov, i viss mån ägde rum efter förstnämnda metod. Däremot

skedde fördelningen av statens skogsutdikningsanslag, varmed ett blivande anslag

för här avsett ändamål närmast torde vara att jämföra, enligt den andra

metoden.

En förutsättning för tillämpande i förevarande fall av en på skogliga

faktorer grundad fördelningsmetod vore tydligen, att arealen av den skogsmark,

med avseende varå bidrag för här avsett ändamål finge utgå, vore i någon

mån exakt känd. Detta vore emellertid ej fallet. De beräkningar, som

kommittén med ledning av tillgängliga uppgifter i detta avseende kunnat verkställa,

vore samtliga approximativa och kunde ej lämpligen läggas till grund

för en fördelning av ett blivande anslag till statsbidrag i förevarande syfte.

Särskilt finge framhållas, att arealen av de vanhävdade marker med glesa och

oväxtliga bestånd, som enligt kommitténs förslag skulle vara bidragsberättigade,

vore ytterligt vansklig att angiva, då i sagda areal skulle ingå allenast

sådana marker av berörda beskaffenhet, för vilka röjningsvirkets avsättningsvärde

ej täckte kostnaden för erforderliga föryngringsåtgärder. Det vore vidare

tydligt, att vid ett tillämpande i förevarande fall av sistnämnda metod

hänsyn borde tagas ej allenast till arealen av den skogsmark, varom här vore

fråga, utan även till arten av de olika åtgärder, som erfordrades för försättande

av denna areal i tillfredsställande produktivt skick. Där dessa åtgärder huvudsakligen

bestode i skogsodling, krävdes uppenbarligen i allmänhet ett högre

statsbidrag, än där åtgärderna utgjordes av enbart röjningshuggningar eller

gallringar. Nu angivna förhållande försvårade ytterligare användandet av

berörda metod vid ifrågavarande fördelning.

I anslutning till vad sålunda anförts har kommittén förordat, att i likhet

med vad som gällde i fråga om statens skogsutdikningsanslag fördelningen av

det nu ifrågasatta anslaget principiellt verkställdes med hänsyn till de vid

varje tillfälle inom respektive bidragsbeviljande myndigheters verksamhetsområden

gjorda ansökningar örn bidrag. Kommittén har emellertid härvid

förutsatt, att under den fortsatta utövningen av den föreslagna bidragsverksamheten

närmare kännedom komme att vinnas om de skogliga faktorer, som

kunde anses lämpade att läggas till grund för en fördelning av statsanslaget till

denna verksamhet samt att, då så skett, frågan om anslagets fördelande med

hänsyn till dessa faktorer upptoges till förnyad prövning.

Beträffande tillämpningen av berörda av kommittén föreslagna fördelningsmetod

har kommittén anfört:

Allenast sådan ansökan örn bidrag, som upprättats i behörig ordning och

godkänts av vederbörande bidragsbeviljande myndighet, borde komma i betraktande

vid fördelningen. En dylik anordning syntes nödvändig för att förebygga,

att mindre väl grundade ansökningar vid fördelningen tillerkändes inflytande.

För tillgodoseende av detta önskemål borde det åligga varje bidragsbeviljande

myndighet att årligen före viss dag göra framställning om erhål
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Yttranden.

lande av visst anslagsbelopp för ifrågavarande ändamål samt därvid foga en

av myndigheten upprättad förteckning över de till denna inkomna ansökningar

örn bidrag, som av myndigheten godkänts.

I likhet med vad som gällde i motsvarande avseende beträffande statens

skogsutdikningsanslag torde fördelningen av det ifrågasatta anslaget böra

verkställas av Kungl. Maj:t.

^ Ehuru fördelningen, på sätt kommittén förutsatt, principiellt borde ske i förhållande

till summorna av de bidrag, som sökts hos respektive bidragsbeviljande

myndigheter, borde det ankomma å Kungl. Maj :t att, då skäl därtill förelåge,

vidtaga jämkningar i denna grundsats och sålunda pröva, huru fördelningen

lämpligast skulle äga rum, så att bidragsbehovet inom de särskilda myndigheternas

verksamhetsområden på möjligast rättvisa sätt tillgodosåges.

Slutligen har kommittén i fråga örn planläggningen av företag, till vilka

statsbidrag sökts, framhållit, att, då det vore av synnerlig vikt, att planer till

dylika företag uppgjordes på ett från skoglig synpunkt ändamålsenligt sätt,

det borde ankomma å vederbörande skogsvårdsstyrelse respektive skogssällskapet

att genom hos styrelsen eller sällskapet anställd, skogligt utbildad personal

föranstalta örn planernas upprättande. Behörighet i sådant avseende

torde böra tillkomma ej allenast skogsvårdsstyrelsernas och skogssällskapets

tjänstemän med högre skoglig utbildning utan även länsskogvaktarna och med

dem likställd personal, sistnämnda befattningshavare dock under villkor, att

av dem upprättade planer granskades och godkändes av tjänsteman med högre

skoglig utbildning. Plan, som här avsåges, borde upptaga, förutom erforderliga

uppgifter om själva företaget och dess utförande, en fullständig och specificerad

beräkning över kostnaderna för detsamma. Erforderliga föreskrifter

rörande ordningen för upprättande av dylik plan torde böra meddelas av Kungl.

Maj :t.

Kommitténs förslag, att bidragsverksamhetens handhavande skulle uppdragas

åt skogsvårdsstyrelserna eller, vad angår till skogssällskapet anslutna skogar

under skogsvårdslagen, åt sällskapet, har i yttrandena tillstyrkts eller

lämnats utan erinran. Länsstyrelsen i Uppsala län har dock framhållit, att,

då skogsvårdsstyrelserna enligt kommitténs förslag finge till sitt förfogande

stora belopp anslagsmedel, det kunde ifrågasättas, om ej deras organisation

borde i viss mån förstärkas, med beredande av ökad garanti för statsintressets

beaktande.

Beträffande grunderna för fördelningen mellan skogsvårdsstyrelserna och

skogssällskapet av de medel, som må komma att anvisas till ifrågavarande

ändamål, har skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasatt, huruvida

ej en kombination av den av kommittén i detta avseende föreslagna metoden

och en på skogliga faktorer grundad fördelningsmetod borde tillgripas, varigenom

en begränsning av bidrag enligt »gjorda ansökningar» kunde vinnas

efter exempelvis omfattningen av den produktiva skogsmarken inom respektive

skogsvårdsmyndigheters verksomhetsområden.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har betonat, att centralrådet

med de erfarenheter, som vunnits från fördelningen av statens skogsutdiknings
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 18b.

47

anslag, ej kunde finna den av kommittén föreslagna fördelningsmetoden i alla

avseenden rationell. Med hänsyn till rådande, av kommittén anförda svårigheter

att för de olika verksamhetsområdena med tillfredsställande noggrannhet

beräkna arealen bidragsberättigade marker syntes emellertid för närvarande

ej finnas möjlighet att grunda fördelningen på annan metod, än den av

kommittén föreslagna. Visade det sig, att omförmälda svårigheter kunde

övervinnas, funnes ju intet som hindrade, att andra fördelningsnormer senare

kunde vinna tillämpning.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län har i förevarande

avseende gjort gällande, att anvisande av medel för understödjande

av skogsodling å kalmarker borde ske efter en för hela landet upprättad generalplan,

vid vars utarbetande hänsyn borde tagas till räntabiliteten av de

olika grupperna av skogsodlingsföretag. Sedan så skett, borde hinder ej föreligga

att i huvudsak använda de av kommittén föreslagna bestämmelserna

för sagda anslagsgivning, enär därigenom en gagnelig konkurrens uppstode

de olika skogsvårdsstyrelserna emellan om de anslag, som utginge för skogsodling

å de olika grupperna av kalmarker.

Jämväl vad kommittén föreslagit rörande planläggningen av här avsedda

företag samt verksamhetens organisation i övrigt har från vissa håll föranlett

erinringar.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län har sålunda

uttalat, att kommitténs förslag i förevarande avseende kunde i huvudsak

anses lämpat att komma till användning i fråga örn bidrag till skogsodling

å egentliga kalmarker. Vad anginge bidrag till övriga av kommittén

föreslagna åtgärder borde däremot verksamheten i denna del regleras på

sådant sätt, att vederbörande skogsvårdsstyrelse tillförsäkrades största möjliga

handlingsfrihet, samt att åtgärdernas handhavande kunde inrangeras bland

skogsvårdsstyrelsernas ordinarie uppgifter. Vid denna reglering syntes författningarna

angående statsbidrag till nyodling och betesförbättring å ofullständiga

jordbruk samt det system, som staten i övrigt använde vid utdelande

av bidrag till jordbrukets befrämjande, kunna i viss mån tjäna såsom

förebild.

Länsjägmästaren i Kalmar läns södra del har i avgiven reservation till

skogsvårdsstyrelsens i sagda länsdel yttrande gjort gällande, att de av kommittén

i förevarande avseende föreslagna bestämmelserna i alltför hög grad

inkräktade på de fria former, varunder skogsvårdsstyrelserna måste arbeta för

att kunna snabbt och effektivt vara skogsägarna till hjälp och nytta. Länsjägmästaren

har därför föreslagit, att bidragsverksamheten skulle ordnas på

det sätt, att varje skogsvårdsstyrelse årligen erhölle ett efter dess verksamhet

lämpat anslag, baserat på de rekvisitioner, som föregående år inkommit

till styrelsen, samt att detta anslag finge av styrelsen användas för här avsett

ändamål på bästa och lämpligaste sätt. Redovisning över användandet

skulle lämnas i den vanliga årsberättelsen och underställas skogsvårdsstyrelsens

revisorer. — Skogsvårdsstyrclsen i Örebro län har uttalat sig i liknande

riktning.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S\.

Skogsvårdsstyreisen i Västernorrlands län har ansett, att det borde överlämnas

åt de bidragsbeviljande myndigheterna att avgöra, beträffande vilka

företag de av kommittén föreslagna bestämmelserna i förevarande avseende

skulle äga tillämpning, eller att bestämmelserna i varje fall skulle begränsas

att gälla allenast större företag. Skogsvårdsstyrelsen bar i detta avseende anfört:
Därest

fullständig plan skulle upprättas över hyggesrensnings- och röjningsarbeten,

innan dessa finge komma till utförande, skulle organisationskostna

derna i allmänhet ställa sig oskäligt höga, ja, beträffande småföretag i

svårtillgängliga trakter, mången gång överskrida de direkta arbetskostnaderna.

Styrelsen ansåge det fördenskull vara en praktisk nödvändighet, att vissa dylika

företag, som utfördes genom styrelsens försorg, kunde understödjas av

statsmedel, även örn plan icke upprättats och godkänts före arbetets utförande.

Styrelsen kunde ej heller biträda kommitténs förslag, att arbetsplan skulle

upprättas och fastställas beträffande varje företag, vartill statsbidrag beviljats,

utan ansåge, att frågan härom borde överlämnas till den bidragsbeviljande

myndighetens avgörande.

Då bidraget för mindre skogsvårdsföretag ofta belöpte sig till allenast ett

eller annat tiotal kronor, ansåge styrelsen vidare det vara alltför betungande

för både den bidragsbeviljande myndigheten och bidragstagaren att i sådana

fall upprätta kontrakt rörande arbetets utförande, så mycket hellre som arbetet

enligt styrelsens mening borde kunna utföras utan planläggning på papperet.

Därest frågan om upprättande av kontrakt icke ansåges kunna helt

överlåtas åt den bidragsbeviljande myndigheten, syntes tillämpningen av bestämmelserna

härom böra i allmänhet gälla allenast större företag, exempelvis

sådana, som beviljats större bidrag än 100 kronor.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har gjort gällande, att upprättande

av kontrakt beträffande ifrågavarande företag överhuvud ej vore behövligt,

samt förmenat, att erforderliga garantier för behörigt utförande av dessa företag

lämpligen skulle kunna vinnas genom sådan komplettering av skogsvårdslagen,

att bestämmelserna i 3 kap. av lagen utsträcktes att i tillämpliga delar

gälla beträffande ifrågavarande företag. Skulle en dylik komplettering av

skogsvårdslagen ej anses lämplig, borde en överenskommelse, tecknad å själva

arbetsplanen och innehållande de viktigaste kontraktsbestämmelsema, vara

tillfyllest. Det vore enligt styrelsens mening betydelsefullt, att den föreslagna

bidragsverksamheten anförtroddes skogsvårdsstyrelserna och skogssällskapet

utan alltför snäva bestämmelser, så att styrelserna och sällskapet så smidigt

som möjligt kunde infläta denna nya verksamhetsgren bland de övriga.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västmanlands län har ansett,

att arbetsplan och kontrakt jämte erforderlig säkerhetsförbindelse för kontraktets

fullgörande borde kunna sammanföras till en enda handling, som lämpligen

borde benämnas kontrakt.

iSkogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra del har hemställt, att kontrakt rörande

ifrågavarande företag i vissa fall skulle kunna upprättas byvis, sa att

delägare i en och samma by undertecknade ett gemensamt kontrakt. Styrelsen

har till stöd härför åberopat förhållandena på Öland, där kalmarkema

i flertalet fall utgjordes av mindre områden, som legat kala sedan tusentals

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

49

år, och beträffande vilka samtliga ägare borde vara berättigade till statsbidrag.

Styrelsen Ilar tillika uttalat såsom önskvärt, att bestämmelserna rörande

bidragsverksamheten gjordes så smidiga som möjligt samt att detaljerna

vid utfärdande av cirkulär och specialbestämmelser i största möjliga utsträckning

överlämnades åt skogsvårdsstyrelserna.

Jämväl vissa andra ortsmyndigheter hava understrukit vikten därav, att

bestämmelserna angående bidragsverksamhetens organisation till undvikande

av onödigt höga kostnader gjordes så enkla som möjligt.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har förklarat sig ej hava

något att erinra mot kommitténs förslag, att fullständig plan skulle upprättas

rörande varje företag, vartill bidrag sökts. Centralrådet har vidare i

detta avseende anfört:

Med hänsyn till nödvändigheten, att bidragsverksamheten bedreves efter

sunda ekonomiska linjer, måste emellertid plantvånget i kombination med de

av kommittén föreslagna fördelningsgrunderna medföra, att smärre företag i

regel måste uteslutas ur ansökningarna örn bidrag från ifrågavarande anslag.

För dessa småföretag komme nämligen berörda tvång att hava till följd, att

de bidragssbeviljande myndigheternas förvaltningskostnader bleve så stora, att

de ej stöde i rimlig proportion till företagens omfattning och båtnad.

Centralrådet holle före, att dylika småföretag med större fördel borde tillgodoses

med medel ur skogsvårdskassorna, där dessas tillgångar det medgåve.

Slutligen har Norrlands skogsvårdsförbund ifrågasatt, huruvida länsskogvaktare,

såsom kommittén syntes hava ansett, i allmänhet besutte tillräckliga

förutsättningar för utarbetande av de båtnadsberäkningar och ekonomiska kalkyler,

som erfordrades för upprättande av plan till här avsett företag, samt

framhållit angelägenheten därav, att ifrågavarande förberedande arbeten i allmänhet

anförtroddes åt personer med högre skoglig utbildning. Förbundet har

därjämte påpekat önskvärdheten av att sådana arbeten, för vilka anslag beviljats,

i möjligaste mån koncentrerades, vilket torde kunna ske genom att markägare

med intill varandra liggande marker enades om att samtidigt vidtaga erforderliga

åtgärder.

På sätt kommittén föreslagit och de i ärendet hörda myndigheterna och sammanslutningarna

utan meningsskiljaktighet tillstyrkt, torde handhavandet av

den ifrågasatta bidragsverksamheten böra uppdragas åt skogsvårdsstyrelserna

eller, vad angår till skogssällskapet anslutna skogar under skogsvårdslagen, åt

sällskapet. Vid fullgörande av detta uppdrag torde styrelserna och sällskapet

böra äga befogenhet att självständigt pröva och avgöra frågor örn beviljande av

bidrag till företag, varom här är fråga.

Tillräckliga skäl torde ej föreligga att, på sätt länsstyrelsen i Uppsala län

ifrågasatt, i samband med anordnandet av förevarande bidragsverksamhet vidtaga

ändring i skogsvårdsstyrelsernas organisation i syfte att bereda ökad

garanti för statsintressets beaktande i styrelsernas verksamhetsutövning. Jag

Bihang till riksdagens protokoll 1030. 1 sami. 100 höft. (Nr 134.) 4

Departe
mentschefen.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

erinrar härvid, att sådan garanti i stegrad utsträckning vunnits genom den centrala

organisation för skogsvårdsstyrelserna, som bildats år 1925 under namn

av skogsvårdsstyrelsernas förbund.

Beträffande grunderna för fördelningen mellan skogsvårdsstyrelserna och

skogssällskapet av de medel, som må komma att anvisas för ifrågavarande ändamål,

samt sättet för dessa medels bokförande och redovisande hos styrelserna

och sällskapet, finner jag mig, i likhet med det övervägande flertalet av de

hörda myndigheterna och sammanslutningarna, böra tillstyrka kommitténs förslag

jämväl i denna del. Därest framdeles närmare kännedom kommer att vinnas

örn arealerna bidragsberättigade marker inom de särskilda skogsvårdsstyrelsemas

(respektive skogssällskapets) verksamhetsområden, torde emellertid,

på sätt kommittén förutsatt, frågan om sagda medels fördelande med hänsyn

till dessa arealer böra upptagas till förnyad prövning.

Vad angår uppgörande av förslag- till företag, varom här är fråga, synes

uppenbart, att ett nöjaktigt bedömande av frågan, huruvida statsbidrag bör

utgå till visst företag, ej kan ske, nied mindre en plan över företaget upprättats,

innefattande jämväl uppgift å de kostnader, som företagets utförande beräknas

kräva. I likhet med kommittén och flertalet i ärendet hörda myndigheter och

sammanslutningar anser jag därför, att vederbörande bidragsbeviljande myndigheter

böra åläggas att föranstalta örn uppgörande av dylika planer beträffande

alla företag, vartill bidrag sökts, förutsatt att gjord ansökning ej finnes

böra omedelbart avslås. En dylik bestämmelse kommer visserligen att hava till

följd, att bidragsverksamheten måste begränsas till sådana företag, där kostnaderna

för planläggningen stå i skäligt förhållande till kostnaderna för företagens

utförande, men synes denna omständighet ej böra föranleda uppgivande

av fordran på plans upprättande såsom villkor för bidrag. Jag vill härvid erinra,

att, då planläggningen av ifrågavarande företag i allmänhet ej torde draga

större kostnader, sagda begränsning ej lärer bliva av någon mera avsevärd

betydelse. Vidare är att märka, att de marker, med avseende varå bidrag må

utgå, i många fall äro så belägna, att planer rörande åtgärder för deras iståndsättande

lämpligen kunna i ett sammanhang uppgöras, varigenom kostnaderna

för planerna kunna avsevärt nedbringas. Det torde ock kunna förutsättas, att,

där markerna hava dylik belägenhet, de bidragsbeviljande myndigheterna komma

att tillse, att de för markernas produktivgörande erforderliga arbetena i

möjligaste mån samtidigt planläggas och utföras. Slutligen må framhållas, att

i sådana fall, då av kostnadshänsyn plan rörande visst företag ej anses böra

upprättas och statsbidrag till företaget sålunda ej kan beviljas, vederbörande

skogsvårdsstyrelse är oförhindrad att utan sådan planläggning, varom nu är

fråga, av skogsvårdskassans medel lämna understöd till företaget på det sätt

och i den omfattning, som skogsvårdsstyrelsen finner lämplig.

Beträffande den ordning, vari plan till här avsett företag bör upprättas,

torde det, på sätt kommittén föreslagit, böra ankomma å Kungl. Maj :t att härutinnan

meddela erforderliga bestämmelser. Vid avfattandet av dessa lärer

Kungl. Maj:t komma att tillse, att planerna i intet fall göras mera omfattande

och detaljerade än som för bidragsfrågans behöriga bedömande är nödigt.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 184.

51

I likhet med kommittén anser jag, att behörighet att upprätta ifrågavarande

planer bör tillkomma ej allenast skogsvårdsstyrelsernas och skogssällskapets

tjänstemän med högre skoglig utbildning utan även länsskogvaktare och med

dem likställd personal, sistnämnda befattningshavare dock under villkor, att

av dem upprättade planer granskas och godkännas av tjänsteman med högre

skoglig utbildning. De av Norrlands skogsvårdsförbund framförda betänkligheterna

mot tillerkännande åt länsskogvaktare av behörighet i förevarande

avseende synas ej grundade, därest länsskogvaktamas kompetens härutinnan

begränsas på sätt nyss angivits.

Vad härefter angår fastställande av arbetsplan och upprättande av kontrakt

rörande företag, som här avses, samt utövande av tillsyn därå, har kommitténs

förslag i dessa delar utformats i nära anslutning till vad i motsvarande avseende

gäller rörande företag, vartill bidrag utgår från statens skogsutdikningsanslag.

Tydligt är, att, därest avsevärda anslag av statsmedel ställas till skogsvårdsstyrelsernas

och skogssällskapets förfogande för iståndsättande av här avsedda

marker med otillfredsställande skogstillstånd, betryggande garantier måste krävas

för att de arbeten, vartill statsbidrag beviljas, behörigen utföras. Vad kommittén

i detta avseende föreslagit kan ej anses innefatta strängare föreskrifter,

än som skäligen måste fordras. Det torde sålunda vara uppenbart, att vid

beviljande av bidrag till ifrågavarande företag vederbörande myndighet bör

bestämma, inom vilken tid och på vilket sätt företaget skall utföras, eller,

med andra ord, fastställa arbetsplan för detta ävensom genom kontrakt med

bidragstagaren tillförbinda denne att fullgöra dessa bestämmelser och att bestrida

vad som erfordras för företagets fullbordande utöver statsbidraget. Det

må härvid erinras, att, där erforderliga uppgifter om sätt och tid för företagets

utförande införts i det vid företagets planläggning upprättade förslaget,

hinder ej möter att fastställa detta såsom arbetsplan. Vidare må framhållas,

att, då tryckta formulär i allmänhet torde kunna användas för upprättande

av arbetsplan (resp. förslag till företag) och kontrakt samt arbetsplanen

lämpligen kan fogas såsom bilaga till kontraktet, uppgörandet av dessa handlingar

ej kan bliva i. nämnvärd grad betungande för de bidragsbeviljande myndigheterna.

Jag finner mig förty böra tillstyrka kommitténs förslag i denna

del.

Att, såsom skogsvardsstyrelsen i Kalmar läns södra del synes hava ifrågasatt,

medgiva bidragsbeviljande myndighet befogenhet att upprätta gemensamt

kontrakt rörande företag, som avse skilda fastigheter med olika ägare, kan jag

ej förorda. Däremot möter tydligen ej hinder att upprätta gemensamt kontrakt,

då fråga är om företag, som avser skilda fastigheter med samme ägare, eller

företag, som angår samfälld mark med flera delägare.

Beträffande slutligen frågan om skyldighet för bidragsbeviljande myndighet

att i viss ordning avgiva redogörelse för ifrågavarande bidragsverksamhet finner

jag även härutinnan kommitténs förslag böra följas. Jag erinrar härvid,

att förslaget i denna del ansluter sig till vad i motsvarande avseende gäller rörande

statens verksamhet för understödjande av skogsdikning.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Kostnaderna

för bidragsverksamhetens

handhavande.

Kommittén.

Yttranden.

I samband med spörsmålet örn bidragsverksamhetens organisation Ilar kommittén

till behandling upptagit frågan, huru kostnaderna för verksamhetens

handha vande skola bestridas.

Under framhållande, att dessa kostnader ej komme att bliva obetydliga, därest

verksamheten skulle bedrivas i en mot bidragsbehovet svarande omfattning,

har kommittén uttalat, att sagda kostnader uppenbarligen borde bestridas av

staten, i den mån gäldandet av kostnaderna ej ansåges böra ankomma å de enskilda

bidragstagarna. En förutsättning för att denna verksamhet skulle omfattas

med mera allmänt intresse bland landets skogsägare vore emellertid enligt

kommitténs mening, att allenast en mycket ringa del av ifrågavarande kostnader

lades å bidragstagarna. Kommittén har vidare erinrat, att enligt de för

statens skogsutdikningsanslag gällande bestämmelser (kungl, kungörelsen den

27 juni 1927 nr 271 och Kungl. Maj :ts cirkulär samma dag nr 273 till samtliga

skogsvårdsstyrelser och skogssällskapet) kostnaden för upprättande av förslag

till skogsdikningsföretag skulle gäldas av vederbörande sakägare allenast till

20 procent, där förslaget uppgjorts vid syn enligt vattenlagen, samt att, örn förslaget

upprättats i annan ordning, den bidragsbeviljande myndigheten ägde att

med sakägarna träffa överenskommelse, att dessa skulle gälda dels högst 20

procent av förrättningsmannen tillkommande arvode samt resekostnads- och

traktamentsersättning, dels ock därutöver hantlangningskostnad samt övriga

kostnader för förslagets upprättande. Kommittén har slutligen framhållit, att i

nära anslutning till dessa bestämmelser borde beträffande den nu ifrågasatta

bidragsverksamheten gälla, att kostnaderna för handhavandet av denna i huvudsak

skulle bestridas av staten men att kostnaden för hantlangning vid upprättande

av plan till företag, som här avsåges, ävensom viss del, förslagsvis 20

procent, av vederbörande förrättningsman tillkommande arvode samt rese- och

traktamentsersättning för planens uppgörande skulle gäldas av vederbörande

sakägare. Den bidragsbeviljande myndigheten borde dock vara oförhindrad att.

där den så funne lämpligt, av egna medel helt eller delvis gälda de kostnader,

som enligt det nyss anförda borde bestridas av vederbörande sakägare. Erforderliga

bestämmelser härutinnan torde böra meddelas av Kungl. Majit i samband

med utfärdandet av föreskrifter rörande upprättande av planer till här

avsedda företag.

Yad kommittén i förevarande avseende anfört har föranlett erinringar allenast

i ett fåtal yttranden.

Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län har med stöd av gjorda erfarenheter

från handläggningen av ärenden angående planläggning av skogsdikningsföretag

förordat, att planläggningen av nu ifrågavarande arbeten måtte lämnas

markägarna kostnadsfritt — dock med undantag för erforderlig hantlangning

— under förutsättning, att arbetet verkligen komme till utförande, sedan

bidrag därtill beviljats. Därest arbetet ej utfördes enligt fastställd plan, borde

markägaren å andra sidan vara pliktig att ersätta skogsvårdsstyrelsens självkostnad

för planläggningen. — Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i

Jämtlands län har utttalat sig i väsentligen samma riktning.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

53

Sveriges skogsägareförbund har anmärkt, att det syntes onödigt, att skogsvårdsstyrelserna

i något fall skulle påtaga sig även hantlangningskostnadema

vid arbetenas planläggning. Denna hantlangning utförde jordägaren oftast med

eget folk och utan kontanta utlägg.

Då giltig anledning ej synes föreligga att ifråga örn gäldande av kostnaderna Departeför

den föreslagna bidragsverksamhetens handhavande fastställa andra grunder mentschefen,

än dem, som gälla i motsvarande avseende beträffande den statliga understödsverksamheten

för främjande av skogsdikning, ansluter jag mig till kommitténs

förslag i förevarande avseende. Enär detta innebär, att den bidragsbeviljande

myndigheten skall vara oförhindrad att av egna medel helt eller delvis gälda

de kostnader, som i normala fall skola bestridas av vederbörande sakägare,

förefinnes enligt förslaget, där i särskilda fall beredande av helt kostnadsfri

planläggning utgör en nödvändig förutsättning för väckande av vederbörande

markägares intresse för ifrågavarande verksamhet, möjlighet att taga vederbörlig

hänsyn till dessa fall. Att, såsom Sveriges skogsägareförbund synes

hava ifrågasatt, direkt förbjuda bidragsbeviljande myndighet att bestrida

även kostnad för erforderlig hantlangning vid planläggningen, sjuies ej påkallat.

Det kan med säkerhet antagas, att myndigheten ej kommer att gälda

sådan kostnad, om ej giltiga skäl därtill föreligga.

Vidkommande den av skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län väckta frågan

örn stadgande av skyldighet för markägare att till vederbörande myndighet

utgiva ersättning för den kostnad, som myndigheten fått vidkännas för planläggning

av här avsett företag, därest företaget ej av honom utföres enligt fastställd

plan, torde sådan skyldighet visserligen följa av allmänna avtalsregler,

men lärer i tydlighetens intresse en uttrycklig föreskrift härom böra meddelas. I

I fråga örn sättet för statsbidragets utgående och bidragets storlek har kom- Sättet för

mittén föreslagit, att bidrag ina kunna beviljas till högst femtio procent av gs££t8utgåenden

av skogsvårdsstyrelsen eller skogssällskapet godkända kostnaden för fö- de och

retaget samt att i denna kostnad må, där skogsvårdsstyrelsen finner erforderligt,

att det område, som företaget avser, inhägnas eller att annan häg- Kommittp„

nadsåtgärd för områdets fredande mot betesdjur vidtages, inräknas ersättning

för åtgärdens utförande. Bidraget skall enligt förslaget i viss ordning

tillhandahållas bidragstagaren, mot det att denne åtager sig utförande av det

företag, bidraget avser.

I motiveringen till detta förslag har kommittén till en början diskuterat, i vilken

forin statsbidraget borde utgå, och i detta hänseende anfört:

Vid bedömandet av denna fråga syntes, såsom allmän utgångspunkt böra

fasthållas, att bidragsverksamheten borde anordnas på sådant sätt, att den lämpligen

kunde anpassas såväl efter de olika mark- och skogsförhållanden, som vore

rådande inom skilda delar av landet, som efter olika skogsägarekategoriers behov.

Å andra sidan vore uppenbart, att reglerna rörande verksamheten ej finge

givas en så allmän och obestämd avfattning, att de ej erbjöde tillräckliga garantier

för verksamhetens handhavande på ett ändamålsenligt sätt.

I anslutning härtill ansåge sig kommittén ej kunna förorda, att statsbidraget

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 13h.

principiellt bestämdes att helt och eller delvis utgå i form av skogsodlingsmaterial

eller arbetsledning. En dylik anordning skulle tydligen ej vara lämplig i

de fall, då bidragstagarna själva förfogade över fullgott dylikt material eller

ägde erforderlig sakkunskap för självständigt utförande av här avsedda arbeten.

Med det alltmera stegrade intresse för skogsvård, som skogsskötselns utveckling

under senare tid medfört bland landets skogsägare, torde det antal

bland dessa, som hade förmåga att på ett betryggande sätt ombesörja arbeten av

ifrågavarande art, komma att snabbt nog ökas. Kommittén förutsatte visserligen,

att det överlämnades åt vederbörande bidragsbeviljande myndigheter att i

varje fall meddela erforderliga bestämmelser såväl angående beskaffenheten av

det skogsodlingsmaterial, som finge användas vid företag, vartill statsbidrag

utginge, som angående sättet för utförande av dylika företag, men syntes myndigheterna

vid utövande av denna bestämmanderätt ej böra bindas av några

snävt avfattade föreskrifter.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts syntes böra gälla, att statsbidraget

städse skulle fastställas till visst belopp i penningar. Detta innebure

dock ej, att bidraget jämväl i alla fall skulle kontant utbetalas till bidragstagaran,

utan borde det, såsom redan antytts, ankomma å de bidragsbeviljande myndigheterna

att bestämma, i vad mån bidraget skulle kontant erläggas eller tillhandahållas

i form av skogsodlingsmaterial, arbetsledning eller annan prestation.

I sistangivna fall skulle visst pris åsättas vederbörande material eller

prestation, vilket pris avräknades å statsbidraget.

Kommittén har därefter ingått på frågan, enligt vilken grund statsbidraget

borde beräknas, och därvid funnit sig böra förorda, att i likhet med vad som i

motsvarande avseende gällde i fråga örn statens skogsutdikningsanslag statsbidraget

bestämdes att utgå med viss del av den beräknade kostnaden för företaget.

Kommittén har i detta sammanhang särskilt betonat, att med hänsyn till

de betydande skiljaktigheter, som förelåge mellan olika delar av riket såväl beträffande

beskaffenheten av de åtgärder, som erfordrades i förevarande syfte,

som i fråga örn sättet och kostnaderna för deras utförande, det säkerligen vore

mindre lämpligt att, såsom från vissa håll föreslagits, bestämma statsbidraget

till visst belopp per hektar mark, som företaget avsåge. Huru omsorgsfullt en

regel i detta syfte än utformades, skulle den dock ej kunna givas en avfattning,

som passade för alla fall. Härtill komme, att vid växlande arbetslöner och

priser å skogsodlingsmaterial m. m. en dylik bestämmelse lätt skulle kunna

medföra, att statsbidraget bleve antingen för högt eller för lågt.

Kommittén har vidare till behandling upptagit frågan örn sättet för beräknande

av kostnaden för företaget och i detta hänseende anfört:

Kostnaderna för upprättande av planer till ifrågavarande företag, vilka kostnader

enligt kommitténs förslag allenast till en mindre del skulle gäldas av

vederbörande skogsägare, borde ej till någon del inräknas bland dem, som skulle

ligga till grund för statsbidragets beräknande. Ej heller borde bland dessa inbegripas

övriga kostnader för bidragsverksamhetens handhavande, vilka kostnader

helt borde gäldas av staten. Då vidare speciella bestämmelser borde meddelas

i fråga örn ansvaret för vidmakthållande av skog, som uppdragits med

hjälp av statsbidrag, samt dessa bestämmelser borde åsyfta, att det skulle åligga

vederbörande bidragstagare att vidtaga erforderliga åtgärder i detta avseende,

dock i regel med rätt för honom att från den bidragsbeviljande myndigheten

kostnadsfritt erhålla skogsodlingsmaterial och arbetsledning, borde uppenbart

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 13J/..

55

gen ej heller kostnaderna för dessa åtgärder upptagas bland de utgifter, som

skulle tjäna till ledning för statsbidragets beräknande.

Med tillämpning av det anförda torde i allmänhet svårighet ej möta att närmare

fastställa sistnämnda utgifter. Till dessa borde sålunda väsentligen hänföras

erforderliga arbetskostnader för utförande av den skogsodlings- eller

skogsvårdsåtgärd, varom fråga vore, jämte nödiga utgifter för arbetsledning

samt, där fråga vore örn skogsodling, kostnader för skogsodlingsmaterial och

för slitage å erforderliga maskiner eller redskap. Härförutom borde, där den

bidragsbeviljande myndigheten funne nödigt att i samband med nämnda åtgärds

utförande hägnad uppfördes för fredande av det område, varå åtgärden vidtoges,

kostnaden för uppförande av dylik hägnad inräknas i förevarande utgifter.

Däremot borde ej i dessa inbegripas stämplingskostnad. I de fall, då stämpling

erfordrades, borde denna verkställas redan vid upprättande av plan till företaget

och kostnaden för stämplingen sålunda inräknas i plankostnaderna.

Avsåge företaget röjning i skräpskog eller gallring i stavaskogsbestånd eller

eljest avverkning av skog, borde det beräknade avsättningsvärdet a det virke,

som skulle avverkas, avdragas från summan av kostnaderna för företaget. Allenast

restbeloppet borde sålunda läggas till grund för bidragets beräknande.

Slutligen har kommittén utvecklat de skäl, som enligt kommitténs mening i

förevarande fall talade för bidragsandelens bestämmande till 50 procent av den

godkända kostnaden för företaget. Kommittén Ilar härvid erinrat, att enligt omförmälda

kungörelse den 27 juni 1927 (nr 270) statsbidrag till skogsutdikningsföretag

finge beviljas till högst 40 procent av den utav vederbörande

myndighet godkända kostnaden för torrläggningsarbetet, samt vidare anfört:

Vid bestämmande av bidraget till här avsedda åtgärder borde givetvis tillses,

å ena sidan, att bidraget erhölle sådan storlek, att det förmådde uppväcka ett

allmänt intresse bland vederbörande markägare för vidtagande av dylika åtgärder

samt, å andra sidan, att staten ej för ändamålet gjorde större uppoffring än

som verkligen vore behövligt. Med avseende å tillämpning av den förra synpunkten

i förevarande fall vore att märka, att det slutliga ekonomiska resultatet

av skogsodling, särskilt sådan å gammal kalmark, torde i regel inträda betydligt

senare än då fråga vore örn skogsdikning samt att behovet att använda legd

arbetskraft vore större med avseende å den förra åtgärden än beträffande den

senare. Sistnämnda förhållande ägde, bland annat, samband därmed, att skogsodling

lämpligen kunde utföras allenast under kortare tid av året, under det

skogsdikning kunde verkställas under alla årstider, blott marken ej vore frusen.

Med hänsyn härtill och då kostnaden för skogsodling per hektar i stort sett torde

få anses motsvara kostnaden för skogsdikning samt utförande av skogsodling

med hjälp av statsbidrag borde medföra förpliktelse att vidmakthålla den skog,

som uppkommit genom odlingen, under viss tid, torde vägande skäl föreligga att

medgiva högre statsbidrag i fråga örn skogsodling än beträffande skogsdikning.

Vad anginge röjning i skräpskogar för erhållande av naturlig föryngring,

torde visserligen dylik röjning i regel lämna något bättre ekonomiskt utbyte

än skogsodling, men då även i detta fall statsbidraget borde förbindas med skyldighet

för markägaren att vidmakthålla den efter röjningen uppkomna, plantskogen

samt det vore ett nationalekonomiskt intresse av synnerlig vikt, att

ifrågavarande röjningar skyndsamt komme till utförande, syntes statsbidrag

till dessa böra utgå efter samma grund som statsbidrag till skogsodling. Kommittén

ville härvid erinra, att i Västerbottens och Norrbottens län, där ifrågavarande

röjningar vore av särskild betydelse, skogsvårdsstyrelserna för närvä
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr ISb.

Yttranden.

rande beviljade bidrag till dessa åtgärder med belopp, som avsevärt överstege

halva kostnaden för arbetenas utförande.

Beträffande slutligen gallringar i stavaskogsbestånd, vilka bestånd, såvitt

känt vore, förekomme allenast i Norrland och Dalarna, vore intresset för utförande

av dylika gallringar i allmänhet ännu så ringa, att ett verksamt bidrag

erfordrades, därest några mera omfattande åtgärder av denna art inom en näraliggande

framtid skulle komma till stånd. Det vore jämväl att märka, att gallringarna

med hänsyn till skogarnas läge och beskaffenhet ofta lämnade mindre

gynnsamt ekonomiskt resultatet än röjningarna i skräpskogarna. Av dessa skäl

ansåge kommittén, att även berörda gallringar i fråga om statsbidrag borde likställas

med förenämnda skogsodlingsföretag.

Kommitténs förslag i förevarande avseende har tillstyrkts av flertalet av de

hörda myndigheterna och sammanslutningarna. Från en del håll hava dock

erinringar framställts mot förslaget.

Beträffande formen för bidragets utgående har Sveriges skogsägareförbund

sålunda gjort gällande, att kommitténs förslag härutinnan, enligt vilket bidraget

principiellt skulle fastställas till visst belopp i penningar och i viss ordning tillhandahållas

bidragstagaren mot åtagande från dennes sida att utföra vederbörande

företag, ej städse kunde anses lämpligt. I många fall torde ökad arbetseffekt

och förbilligad kostnad kunna ernås, örn skogsvårdsstyrelsen själv övertoge

arbetenas utförande i deras helhet. Detta kunde förväntas bliva händelsen

särskilt i sådana trakter, där skogskultur skulle utföras å ett stort antal små

samt olika ägare tillhörande, men intill varandra liggande fastigheter. Jordägarna

kunde i dylika fall tillhandahålla sin anpart av kostnaden i form av arbetskraft

under skogsvårdsstyrelsens regi. Förbundet ansåge därför, att skogsvårdsstyrelserna

borde berättigas att i lämpliga fall själva verkställa arbetena

i deras helhet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har framfört väsentligen samma synpunkter

som skogsägareförbundet samt papekat, att den av förbundet angivna metoden

torde vara den lämpligaste beträffande de större sammanhängande kalmarkerna,

där maskinella anordningar för odlingsarbetet vore att förorda.

Länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län hava föreslagit, att, där

företag avsåge skogsodling av kalmark, vederbörande skogsvårdsstyrelse skulle

berättigas att med markägaren avtala, att styrelsen skulle helt ombesörja skogsodlingen

mot det att styrelsen ägde utfå till företaget utgående statsbidrag samt

markägaren till styrelsen erlade vad som utöver bidraget erfordrades för företagets

utförande. Skogsvårdsstyrelsen borde därvid jämväl äga rätt att medgiva,

att markägarens bidrag till företaget finge fördelas å ett flertal år. Skogsvårdsstyrelsen

i länet bär till stöd för detta förslag anfört:

Skogsvårdsstyrelsen hade bedrivit en i förhållande till storleken av länets utmark

rätt så omfattande skogsodlingsverksamhet beträffande av ålder kal mark.

Därvidlag hade tillgått på det sätt, att styrelsen ombesörjt hela skogsodlingen

och härför av markägaren betingat sig en viss ersättning, vilken vederbörande

i enlighet med det mellan styrelsen och honom upprättade kontraktet medgivits

rätt att inbetala med lika avgifter utan ränteberäkning under en tid av 20, 10

eller 5 år, allt efter vederbörandes ekonomiska ställning. För markägaren hade

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13Jf.

57

systemet varit till stor fördel, ty därigenom hade han varit i tillfälle att på flera

år fördela utgiften för en grundförbättring, som visserligen höjt hemmanets

värde, men som i de flesta fall ej medfört någon direkt nytta för honom utan

först för hans efterlevande. Om möjlighet ej bereddes markägaren att fördela

sin anpart i utgiften för skogsodlingen på ett antal år, bleve följden den, att

skogsodlingen måhända ej komme till stånd i önskad utsträckning. I alla händelser

komme skogsodlingskostnaderna att bliva högre. Örn en markägare ägde

exempelvis 10 har gammal kalmark, som han önskade skogsödla, så skulle

hans utgifter härför bliva c:a 600 kronor. Då denna summa ej vore möjlig

för en mindre eller medelstor jordbrukare att åstadkomma, kanske han ginge

in för att under 10 års tid begära anslag till 1 har örn året. Därigenom bleve

utgiften kanske överkomlig för honom och den enda fördelen för honom bleve

att på de 10 hektaren få skog av 10 olika åldrar, men givetvis komme skogsodlingen

att ställa sig dyrare än örn hela arealen skogsodlades på en gång.

Hägnadsfrågan bleve i förra fället betydligt mera svårlöst än i det senare.

Vidare hava i vissa yttranden anmärkningar framställts mot kommitténs uttalanden

rörande sättet för beräknande av den kostnad, som skulle ligga till

grund för statsbidragets bestämmande.

Länsstyrelsen, skogsvårdsstyreisen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Norrbottens län hava sålunda föreslagit, att det skulle överlämnas åt

skogsvårdsstyrelsema att avgöra, huruvida kostnaden för skogsodlingsmaterial

skulle inbegripas bland de utgifter, som skulle tjäna till ledning för statsbidragets

beräknande. Därest berörda kostnad, såsom kommittén förordat, ovillkorligen

skulle medräknas bland nämnda utgifter, skulle bi dragssökanden

städse bestrida minst hälften av denna kostnad. Det kunde emellertid antagas,

att varje kontant utlägg komme att avhålla många markägare från att utnyttja

den erbjudna hjälpen.

Centralrådet för skog svårdssty reiser nas förbund samt skog svårdssty reisen i

Västmanlands län hava framhållit, att vid beräkning av kostnaden för hägnad,

som erfordrades för företaget, rotvärdet å hägnadsvirket ej borde medtagas, örn

tillgång å sådant virke funnes å fastigheten.

Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län har gjort gällande, att, där företaget

avsåge röjning i skräpskog eller eljest avverkning av skog, vid kostnadsberäkningen

avdrag ej borde, såsom kommittén föreslagit, göras för avsättningsvärdet

å det virke, som skulle avverkas. Enligt styrelsens mening bleve

det dels mången gång dyrbart att vid uppgörande av planer till här avsedda

företag nödgas räkna upp skogen i och för värdesättning, dels ofta betungande

för den merendels ekonomiskt svagt situerade skogsägaren att göra de kapitalutlägg,

som trots det ifrågasatta statsbidraget komme att åligga honom.

Länsstyrelsen, skogsvårdsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Gotlands län hava ifrågasatt sådan ändring i kommitténs förslag

i förevarande avseende, att den bidragsbeviljande myndigheten allenast ålades

att vid statsbidragets bestämmande taga viss hänsyn till värdet av det virke,

som skulle avverkas å marken, men att det överlätes åt myndigheten att för

varje fall pröva vad som kunde anses vara skäligt bidragsbelopp.

Slutligen hava från åtskilliga håll erinringar gjorts mot kommitténs förslag

i fråga om sättet för bidragsandelens bestämmande.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 13Jh

Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län har sålunda föreslagit, att bidragsandelen

skulle fastställas i förhållande till sökandens arealinnehav av skogsmark,

så att andelen sattes högre vid mindre arealinnehav än vid större. Styrelsen

har framhållit, att behovet av uppmuntran och stöd åt den enskilde

skogsägaren med avseende å utförande av ifrågavarande arbeten växlade i

mycket påfallande grad samt att detta behov i stort sett vore proportionellt

mot arealinnehavet. Styrelsen har gjort gällande, att reglerna för bidragsandelens

bestämmande enligt nyss angivna grund borde variera för skilda län

samt beträffande Gävleborgs län förordat, att följande bidragsandelar skulle

fastställas för nedan angivna arealinnehav:

areal-innehav i hektar

— 25

26— 50

51— 100

101— 200

201—1 000

1001—

bidragsmedel i procent

75

60

50

40

30

20

Vidare har i vissa yttranden gjorts gällande, att även en mindre bidragsandel

än femtio procent skulle vara tillfyllest för vinnande av det med bidragsverksamheten

avsedda syftet.

Sveriges skogsägareförbund har, under erinran att flertalet jordägare verkställde

ifrågavarande arbeten med eget folk, gjort gällande, att den avsedda

effekten skulle säkert nås med en bidragsprocent av 33 eller allra högst 40.

Länsstyrelsen i Uppsala län har förklarat sig ej kunna förorda, att bidragsprocenten

i förevarande fall sattes högre än vid skogsdikning. I liknande riktning

hava domänstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län uttalat

sig, därvid sistnämnda myndighet dock förutsatt, att planläggningen av ifrågavarande

arbeten i dess helhet skulle bekostas av staten.

Jämväl länsstyrelserna i Skaraborgs och Värmlands län hava ansett, att ett

tillfredsställande resultat av bidragsverksamheten skulle vinnas även med en

mindre bidragsprocent än kommittén föreslagit.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län har ifrågasatt,

huruvida ej bidragsandelen borde sättas lägre vid röjningar i skräpskogar

och stavaskogsbestånd än vid skogsodling av kala marker, samt gjort

gällande, att statsbidraget ifråga örn förstnämnda åtgärder i varje fall borde

bestämmas till visst maximibelopp per hektar.

I motsats mot förenämnda myndigheter har länsstyrelsen i Jämtlands län

hävdat, att bidragets maximibelopp ej borde sättas lägre än femtio procent av

den godkända kostnaden och att detta borde gälla även vid gallringar och röjningar.

Erfarenheten från skogsvårdsstyrelsens i länet verksamhet syntes

hava givit vid handen, att även en sänkning av bidraget med belopp, som kunde

förefalla jämförelsevis obetydligt, exempelvis 10 %, åstadkomme avsevärd’

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 134.

59

minskning i markägarnas skogsvårdande verksamhet, och anledningen härtill

vore tydligen den, att ur rent privatekonomisk synpunkt arbetena betraktades

såsom utgifter, vilka markägaren för närvarande hade svårt att bära.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Blekinge län har ansett, att

ett statsbidrag av den av kommittén föreslagna storleken i och för sig vore

otillräckligt, då det för många markägare vore omöjligt att anskaffa de medel,

som utöver statsbidraget erfordrades för utförandet av ifrågavarande arbeten.

En förutsättning för att dessa arbeten skulle taga önskad omfattning vore enligt

utskottets mening, att markägarna bereddes tillfälle att för ändamålet

jämväl erhålla lån på fördelaktiga villkor och med lång amorteringstid.

Skogsvårdsstyrelscn och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kalmar

läns norra del hava gjort gällande, att de mindre jordägarna inom länsdelen i

allmänhet ej ägde sådan ekonomisk ställning, att de kunde i den utsträckning

som kommittén förutsatt deltaga i kostnaderna för här avsedda arbeten.

Beträffande formen för statsbidragets utgående finner jag mig böra biträda

kommitténs förslag, att bidraget principiellt skall fastställas i penningar samt

i viss ordning tillhandahållas bidragstagaren mot det att denne förbinder sig

att utföra det företag, bidraget avser. Denna form överensstämmer med bidragsverksamhetens

allmänna syfte att främja utvecklingen av jordägarnas

självverksamhet för iståndsättande av ifrågavarande marker samt att höja deras

intresse för markernas rationella skötsel. Att, såsom från vissa håll föreslagits,

vid sidan av nu angivna bidragsform medgiva användandet jämväl av

en annan, enligt vilken vederbörande skogsvårdsstyrelse skulle äga att med

bidragstagaren avtala, att styrelsen skulle helt ombesörja företagets utförande

mot lyftande av därtill beviljat bidrag och utfående från bidragstagaren av

vad därutöver erfordrades för företagets fullbordande, kan jag ej tillstyrka.

En dylik anordning torde förutsätta, att befogenheten att bevilja bidrag överlämnades

åt andra myndigheter än skogsvårdsstyrelserna, då det näppeligen

kunde anses lämpligt, att styrelserna skulle äga att utdela bidrag till företag,

vilkas utförande styrelserna åtagit sig såsom entreprenörer åt markägarna.

Ett överflyttande av sagda befogenhet till andra myndigheter torde emellertid

ej böra ifrågasättas. Det bör jämväl uppmärksammas, att av de i ärendet

hörda skogsvårdsstyrelserna allenast en gjort gällande, att tillämpandet av

sistnämnda bidragsform vore av behovet påkallat. Örn det i undantagsfall befinnes

önskvärt, att skogsvårdsstyrelsen helt ombesörjer utförande av vederbörande

företag, torde därför kostnaden härför, i den mån denna ej bestrides

av markägaren, böra utgå av skogsvårdskassans medel. Även må framhållas,

att den lättnad, som markägaren vid tillämpandet av nyssnämnda form kan

beredas genom fördelning å ett flertal år av de utgifter för företaget, som belöpa

å honom, jämväl kan vinnas enligt kommitténs förslag, därest skogsvårdsstyrelsen

av skogsvårdskassan till markägaren utlånar erforderligt belopp

för bestridande av nämnda utgifter samt medgiver, att detta lån må av

markägaren amorteras under vissa år.

Departe
mentschefen.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr ISh.

Med avseende å den grund, enligt vilken statsbidraget bör beräknas, anser

jag, i överensstämmelse med kommitténs förslag och en nästan enhällig mening

bland de i ärendet hörda myndigheterna, att statsbidraget bör, i likhet med vad

som gäller i fråga örn statsbidrag till skogsdikningsföretag, fastställas att

utgå med viss del av den godkända kostnaden för företaget.

Vad härefter angår sättet för beräknande av sistnämnda kostnad, ansluter

jag mig även härutinnan till vad kommittén uttalat. I enlighet med vad centralrådet

för skogsvårdsstyrelsernas förbund påpekat, synes dock böra iakttagas,

att i kostnaden för hägnad, som erfordras för företaget, ej inräknas rotvärdet

av hägnadsvirket, därest tillgång å sådant virke finnes å vederbörande

fastighet.

Beträffande slutligen frågan örn bidragsandelens bestämmande, torde, i anslutning

till reglerna örn statsbidrag till skogsdikningsföretag, en generell

maximigräns för andelen böra fastställas samt åt de bidragsbeviljande myndigheterna

böra överlämnas att inom denna gräns i varje särskilt fall utmäta det

bidrag, som skäligen finnes böra beviljas. Jag kan sålunda ej tillstyrka

skogsvårdsstyrelsens i Gävleborgs län förslag, att bidraget skulle bestämmas

att utgå med växlande storlek, allteftersom bidragstagarnas arealinnehav av

skogsmark vore större eller mindre. Bortsett från den stelhet, som skulle vidlåda

en dylik anordning, och de svårigheter vid tillämpningen, som denna

skulle medföra, är uppenbart, att bidragstagarnas skogsmarksinnehav i många

fall ej kan anses utgöra en tillfredsställande mätare å bidragsbehovet.

Vidkommande spörsmålet örn bidragsandelens maximistorlek finner jag de

skäl, som kommittén anfört till stöd för andelens fastställande till högst femtio

procent av den godkända kostnaden för företaget, vara övertygande. Särskilt

vill jag påpeka, att den av kommittén angivna skyldigheten för bidragstagaren

att vidmakthålla den plantskog, som uppdragits med hjälp av beviljat

statsbidrag, innefattar ett kännbart onus och utgör ett starkt motiv för bidragsandelens

bestämmande på sätt kommittén föreslagit. Därest ett verkligt

allmänt intresse för ifrågavarande markers produktivgörande skall

genom bidragsverksamheten väckas bland landets jordägare, torde därför bidrag

av nämnda storlek böra kunna beviljas för ändamålet. Skulle det visa

sig, att en tillräckligt omfattande verksamhet i förevarande syfte kan ernås

med lägre bidrag, hava enligt kommitténs förslag vederbörande myndigheter

i sin hand att bestämma bidragsandelen lägre än femtio procent. Att, såsom

från visst håll föreslagits, bereda ägarna till ifrågavarande marker möjlighet

att erhålla förutom bidrag av nyssangivna storlek, jämväl lån på billiga villkor

för bestridande av de kostnader, som ägarna själva måste vidkännas för

markernas iståndsättande, torde däremot i allmänhet ej vara behövligt, då

dessa kostnader i regel ej komma att innefatta kontanta utlägg utan avse arbeten,

som ägarna kunna utföra med eget folk. Där i undantagsfall ägarna

skulle behöva understöd utöver statsbidraget, torde sådant understöd kunna beredas

genom lån från skogsvårdskassorna.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1''ik
-

61

Kommittén har med avseende å statsbidrags beviljande föreslagit vissa Allmänna

villkor i ändamål att trygga en tillfredsställande användning av hithörande

medel eller att eljest skapa garantier för vinnande av det med bidragsverksamheten

avsedda syfte.

I förevarande avseende bär kommittén till en början föreslagit, att, där a) Markens

den bidragsbeviljande myndigheten funne, att företag, vartill bidrag sökts,

eller viss del därav anginge mark, som borde användas för vederbörande produktion.

fastighets eller därmed sambrukad fastighets behov såsom betesmark för Kommittéu.

ordnat betesbruk eller eljest för annat ändamål än skogsproduktion, bidrag

ej finge lämnas till företaget eller sagda del därav. Vid prövning av dylik

fråga ägde myndigheten, där sådant av förhållandena påkallades, inhämta

utlåtande från i lanthushållning sakkunnig person.

I motiveringen till förslaget i denna del har kommittén anfört:

Bidrag till företag, varom här vore fråga, borde enligt sakens natur kunna

beviljas allenast under förutsättning, att den mark, som företaget avsåge,

med hänsyn till de i det särskilda fallet föreliggande omständigheterna lämpligen

borde användas till skogsproduktion. Det borde härvid ej anses tillfyllest,

att de förhandenvarande skogsbiologiska förhållandena vore sådana,

att marken vore tjänlig till skogsbörd, utan borde därjämte fordras, att markens

användande för skogsproduktion vore förenligt med tillämpande av en

rationell hushållning å vederbörande fastighet. Prövningen i detta avseende

borde ankomma å vederbörande bidragsbeviljande myndighet. Vid ifrågavarande

prövning torde hänsyn böra tagas till behovet av mark för olika

brukningsändamål ej allenast å den fastighet, varå marken vore belägen,

utan även å med denna sambrukad fastighet. Till underlättande av en dylik

prövning, som i särskilda fall kunde möta betydande svårighet, borde vid

upprättande av plan till företag, varom fråga vore, erforderlig utredning i

ämnet, verkställas. Av särskild betydelse vore, att härvid behovet av betesmark

för ordnat betesbruk undersöktes, och torde en dylik undersökning i

vissa fall förutsätta, att för vederbörande fastighet eller fastigheter en fullständig

uppdelning verkställdes mellan mark, som borde användas^ för skogsbörd,

och mark, som borde brukas till förstnämnda ändamål. Då för bedömande

av frågan, till vilket brukningsändamål mark borde användas, understundom

speciell sakkunskap i lanthushållning krävdes, syntes den bidragsbeviljande

myndigheten böra äga rätt att vid prövning av dylik fråga infordra

utlåtande från person med dylik sakkunskap. Kommittén förutsatte,

att hushållningssällskapens tjänstemän härvid i första rummet komme att

anlitas.

Kommitténs förslag i förevarande avseende har föranlett vissa erinringar Yttranden,

och uttalanden i de avgivna yttrandena.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har gjort gällande, att såsom villkor för

statsbidrag till skogsodling å viss fastighet borde krävas, att å fastigheten

en bestämd skillnad mellan skogsmark oell betesmark åvägabragtes och upprätthölles.

Det finge nämligen ej förbises, att ett kraftigt producerande av

skogsbestånd svårligen kunde erhållas å mark, som betades, och att den ska
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Departe
mentschefen.

degörelse, som åstadkommes av betesdjur, ofta vore avsevärd. Samtidigt

vore ett tillgodoseende av betesbehovet, särskilt vad smärre egendomar anginge,

av stor vikt. På grund härav torde frågan örn skogsproduktion och

bete böra behandlas jämsides. Skjddigheten att vidtaga fredningsåtgärder

mot betning borde därför enligt länsstyrelsens mening göras obligatorisk.

Skogsvårdsstyrelserna i Västernorrlands län har ifrågasatt, huruvida icke

företag, varom här vore fråga, borde gynnas å sådana fastigheter, varest ett

ordnat betesbruk redan funnes eller vore under anläggning. Det vore även

tänkbart att, där efter inkommen ansökan örn bidrag undersökning gåve vid

handen, att för visst fall omständigheterna vore gynnsamma för ett åtskiljande

av skogs- och betesbruk, ett ändamålsenligt ordnande med statsbidrag

av betesbruket uppställdes såsom villkor för erhållande av statsbidrag av

här ifrågavarande art.

Skogsvårdsstyreisen i Kalmar läns norra del har påpekat, att vid tillämpningen

av kommitténs förevarande förslag tekniska svårigheter torde komma

att uppstå, då marker lämpliga och behövliga till betesmarker vore spridda

över ali skogsmark inom länsdelen och inhägnad av dessa ofta små områden

bleve nödvändig. — Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län har gjort gällande,

att liknande förhållanden förelåge i fråga om de mindre egendomarna inom

länet.

Skogsvårdsstyrelsen i Örebro län har framhållit, att det inom länet mer

än en gång inträffat, att av ålder kal mark, som skogsodlats, några år därefter

av en ny ägare eller i samband med jordavsöndring disponerats för annat

brukningsändamål, så att den verkställda skogsodlingen visat sig vara

ändamålslös. Dessa förhållanden sammanhängde med den omläggning av

jordbruket, som försigginge inom länet, varvid en del åker, kalmarker och

gamla glest bevuxna hagmarker omvandlades till permanenta betesvallar.

Samtidigt härmed skedde en sönderdelning av en del stora och medelstora

jordbruk och bildades årligen en stor mängd s. k. egnahem.

Slutligen har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kristianstads

län påpekat, att det vore av synnerlig vikt, att skogsvårdsstyrelserna och

hushållningssällskapen genom sina tjänstemän komme att samarbeta för ordnandet

av den betydelsefulla frågan örn uppdelning mellan mark, som vore

avsedd att användas till bete, och mark, som borde disponeras för skogsbruk.

Ett dylikt samarbete skulle enligt utskottets mening verksamt främjas genom

sådan ändring av kommitténs förslag i detta ämne, att sk.yl di gil et stadgades

för skogsvårdsstyrelse att vid prövning av fråga, som i förslaget avsåges,

där sådant av förhållandena påkallades, inhämta utlåtande från hos

hushållningssällskapet i orten anställd sakkunnig person.

Då det ligger i sakens natur, att statsbidrag bör utgå allenast beträffande

mark, som med hänsyn till de i det särskilda fallet föreliggande omständigheterna

anses böra användas till skogsproduktion, biträder jag kommitténs

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

förslag i förevarande avseende. Jag finner ej heller anledning till erinran mot

vad kommittén anfört rörande förslagets praktiska tillämpning. Däremot synes

ej vara lämpligt att, såsom hushållningssällskapets förvaltningsutskott i

Kristianstads län ifrågasatt, ålägga skogsvårdsstyrelserna att vid infordrande

av utlåtanden rörande frågor, för vilket ändamål i företag ingående mark

lämpligen bör användas, städse hänvända sig till tjänstemännen hos hushållningssällskapen,

utan torde styrelserna böra äga frihet att härför anlita även

andra i lanthushållning sakkunniga personer. Det torde emellertid med säkerhet

kunna antagas, att styrelserna utan särskild föreskrift i regel komma

att anförtro dessa uppdrag åt nämnda tjänstemän.

Beträffande det av länsstyrelsen i Malmöhus län framställda yrkandet,

att såsom villkor för beviljande av statsbidrag till här avsett företag skulle

stadgas, att ordnat betesbruk genomfördes och bibehölles å vederbörande

fastighet, vill jag framhålla, att å många fastigheter åtgärder för iståndsättande

av mark, varom här är fråga, lämpligen kunna vidtagas, även örn ordnat

betesbruk därå ej tillämpas. Uppställandet av ett dylikt villkor för statsbidrag

synes därför vara ett alltför strängt krav.

I anslutning till sin principiella uppfattning, att statsunderstöd borde b) Företags

lämnas allenast till sådana åtgärder i förevarande syfte, som kunde anses ekonomiska

. . . . . bärighet

ekonomiskt berättigade, har kommittén i sitt förslag upptagit en bestäm- samt före
melse

av innehåll, att statsbidrag kan av vederbörande myndighet beviljas J.räfe J°r

under förutsättning, att myndigheten tinner nyttan av företaget minst mot- lämna

svara kostnaden därför. Kommittén har därjämte •— under erinran, att åtgärder störst vinst.

i förevarande syfte först borde komma till utförande beträffande sådana mar- Kommittén,

ker, som erbjöde de gynnsammaste förutsättningarna för skogsproduktion —

föreslagit, att det skall åligga den bidragsbeviljande myndigheten att tillse,

att bidrag främst lämnas till företag, som äro mest förtjänta av understöd.

I motiveringen till den förra bestämmelsen har kommittén framhållit, att

med nyttan av företaget avsåges i förevarande sammanhang det gagn, som

företaget kunde antagas medföra från skogsproduktiv synpunkt, samt att

för bestämmande av detta gagn i allmänhet ej torde erfordras några mera

ingående beräkningar angående det värderesultat, sorn genom företaget åstadkommes,

utan torde vara tillfyllest med en uppskattning av företagets bärighet

enligt allmänna erfarenhetsgrundsatser. Allenast i de fall, då tvekan i

detta avseende rådde, torde närmare kalkyler rörande företagets ekonomiska

berättigande böra verkställas.

Beträffande den senare bestämmelsen har kommittén anfört:

Denna bestämmelse borde ej anses innebära, att den bidragsbeviljande

myndigheten i varje fall vore pliktig att i första rummet lämna bidrag till

de företag, som beräknades giva störst vinst. Med uppställande av en dylik

fordran skulle inom vissa skogsvårdsstyrelseområden understöd i allmänhet

ej kunna lämnas till skogsodling av lämpliga kalmarker, förrän bidrag enligt

därom gjorda ansökningar utgått till rensningar och röjningar av de

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr ISb.

Yttranden.

inom området befintliga skräpskogar, enär de senare åtgärderna i regel torde

vara något mera vinstgivande än de förra. Den ifrågasatta bidragsverksamheten

bade emellertid till ändamål ej allenast att direkt genom de åtgärder,

vartill statsbidrag utginge, åstadkomma en ökad skogsproduktion å vissa

marker och därigenom höja avkastningen av landets skogar utan även att

skapa och utveckla ett allmänt intresse bland landets enskilda skogsägare

för vidtagande av åtgärder i enahanda syfte. Ett förverkligande av sistnämnda

önskemål förutsatte, att understöd lämnades till dylika åtgärder i

vidast möjliga omfattning och sålunda beträffande samtliga de marktyper,

vartill bidrag enligt kommitténs förslag överhuvud kunde utgå. Med denna

utgångspunkt kunde innebörden av förevarande bestämmelse sägas vara, att

samtliga dessa marktyper borde i fråga örn rätt till bidrag anses likställda

men att inom varje typ bidrag i första rummet borde lämnas till de företag,

som kunde antagas medföra de gynnsammaste ekonomiska resultaten.

Jämväl kommitténs förslag i nu angivna delar har föranlett erinringar

och uttalanden i vissa yttranden.

Yad först angår bestämmelsen, att såsom förutsättning för bidrag skall

gälla, att nyttan av företaget minst motsvarar kostnaden därför, har skogsvårdsstyrelsen

i Stockholms län — under erinran, att det alltid vore synnerligen

vanskligt att fastslå, om ett skogsodlingsföretag vore ekonomiskt bärigt

eller ej — ifrågasatt, örn ej staten åtminstone under de första 10 åren av

den planerade verksamheten borde uppställa vissa bestämda minimifordringar

på vederbörande marks bonitet och belägenhet, samt påpekat, att detta

syntes enklast kunna ske genom ett stadgande, att bidrag för skogsodling ej

finge tilldelas sådana marker, vilkas bonitets- och rotprissiffror (enligt senaste

allm. fastighetstaxeringar) vid multiplikation lämnade en produkt,

som understege exempelvis 8. Man kunde jämväl tänka sig en i stora drag

uppgjord skala, som utvisade, vilka maximibidrag finge lämnas för bestämda

produkter av bonitet och rotpris. Skogsvårdsstyrelsen har därjämte bestämt

avstyrkt, att bidrag finge utgå till mycket små företag, samt till stöd härför

framhållit, att smärre arealer om 1 ä 2 hektar i allmänhet torde bliva skogbärande,

örn blott de fredades för betning, samt att skogsvårdsstyrelsens förvaltningskostnader

för dylika småarealer bleve alldeles för abnormt höga.

Till belysning av sist angivna förhållande har skogsvårdsstyrelsen uppgivit,

att enligt dess beräkning skogsvårdsstyrelses förvaltningskostnader även för

ett mycket litet företag av ifrågavarande beskaffenhet minst komme att uppgå

till 40 ä 50 kronor samt att, om man utginge från att skogsodling av en

hektar i medeltal kostade 100 kronor, varav hälften utginge i bidrag, samt

att skogsvårdsstyrelsen tilldelades 15 procent av bidragssumman i förvaltningsbidrag,

statsbidraget följaktligen måste uppgå till minst cirka 300 kronor

för att styrelsens självkostnader skulle bliva täckta. Härav framginge,

att arealer under 6 hektar komme att medföra större kostnader för vederbörande

skogsvårdsstyrelse än det denna tilldelade förvaltningsbidraget. Alliera

skäl ansåge visserligen styrelsen, att sistnämnda siffra kunde sänkas

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13k.

65

något, men ville dock bestämt hävda, att bidrag icke borde utgå till företag

under 4 hektar. Undantag härifrån borde dock ske för sådana smärre arealer,

som sammanhängde med andra större dylika å grannhemmanen och som

kunde skogsodlas och hägnas i sammanhang med dessa.

önskvärdheten av bidragsverksamhetens begränsande till företag med

vissa minimiarealer har understrukits även av domänstyrelsen, som i detta

avseende anfört:

Understöd för vinnande av skogsproduktion å kal mark bleve för vederbörande

skogsvårdsstyrelse förknippat med en rad av tidskrävande åtgärder:

upprättande och granskning av plan för skogsodlingen, övervakande av

skogsodlingens behöriga utförande jämte, i förekommande fall, av uppförande

av hägnad, utövande av tillsyn å den genom odling uppdragna, skogens

vidmakthållande samt, helt visst ej sällan, övervakande av erforderlig hjälpkultur.

Dessa åtgärder kunde från skogsvårdsstyrelsens sida taga i anspråk

en lång följd av år, måhända flera decennier, och kunde komma att förorsaka

kostnader för det allmänna, som, särskilt då det gällde mindre områden, icke

stöde i rimligt förhållande till fördelen ur nationalekonomisk synpunkt av

att företaget kommit till utförande. Kostnaderna bleve nämligen förhållandevis

mycket större för mindre än för större ytenheter. Av detta skäl hade

det målrända varit önskvärt, att kommittén, särskilt beträffande bidrag till

skogsodling å gammal kalmark, sökt angiva viss arealbegränsning. Därest

ifrågavarande bidragsverksamhet komme till stånd, torde emellertid den

praktiska erfarenheten snart giva vid handen, att en av lokala förhållanden

av skilda slag föranledd begränsning till vissa minimiarealer av understödsverksamheten

ofrånkomligen måste genomföras, därest verksamheten skulle

kunna utövas med behörig hänsyn tagen till skogligt ekonomiska grundsatser.

Svenska skogsvårdsföreningen har med anledning av kommitténs förslag i

förevarande avseende gjort gällande, att varje företag, vartill bidrag utginge,

borde vara ekonomiskt kalkylerat, samt anmärkt, att förslaget härutinnan knappast

kunde i alla hänseenden anses tillfyllest. Enligt föreningens mening vore

det därför önskvärt, att Kungl. Maj:t, örn anslag till ifrågavarande ändamål

av riksdagen beviljades, i utfärdade tillämpningsföreskrifter förordnade därom,

att båtnadsberäkningar skulle göras för de olika företagen och att skogsvårdsstyrelserna

vid prövning av inkomna ansökningar jämväl skulle ägna

behörig hänsyn till administrationskostnadernas storlek, så att ej sådana småföretag

planlades, där dessa kostnader uppginge till i förhållande till båtnaden

oskäliga belopp. — Jämväl Sveriges skogsägareförbund har understrukit, att

idan till företag, som här avsåges, borde innehålla en uppskattning av båtnaden

av företaget samt att föreskrift härom borde meddelas. — I motsats mot

nyssnämnda två sammanslutningar har centralrådet för skogsvårdsstyrelsemas

förbund uttalat, att med hänsyn till föreliggande svårigheter att verkställa fullständiga

båtnadsberäkningar med tillfredsställande exakthet, centralrådet ej

ansåge sig kunna påyrka, att båtnadsberäkningar obligatoriskt skulle utföras.

Länsstyrelsen, i Uppsala län har ansett, att den i förevarande bestämmelse

angivna förutsättningen för bidrag borde skärpas genom tillägg av »uppenbarligen»,

»med visshet» eller dylikt, varigenom i någon mån skulle förebyg
Rihang

till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 106 käft. (Nr 13k.) 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Departe
mentschefen.

gas ett obehörigt hänsynstagande till osäkra framtida konjunkturer, samt att

föreskrift borde meddelas, i vad mån ränta eller ränta på ränta å kostnaden

borde beräknas vid jämförelsen med framtidsvärdet.

Skogsvårdsstyreisen i Göteborgs och Bohus län har framhållit, att vid beräknandet

av den blivande nyttan av ifrågasatt skogsodling hänsyn borde

tagas icke allenast till den uppväxande skogens virkesavkastning, utan jämväl

till den genom den första trädgenerationen uppkommande markförbättringen

och de i övrigt gynnsammare ståndortsförhållandena och betingelserna för en

kommande trädgeneration.

Vidkommande härefter den av kommittén föreslagna bestämmelsen, att statsbidrag

skall främst lämnas till företag, som äro mest förtjänta av understöd,

har skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län erinrat örn de betydande arealer

skogsmarker, som styrelsen fått sig tilldelade genom den under år 1928 beslutade

regleringen av skyddsskogsgränsen och som i regel vore svaga och dåligt

belägna, men dock värda uppoffringar i produktionshöjande syfte, samt

framhållit, att med tillämpning av nämnda bestämmelse sagda marker ej skulle

komma i åtnjutande av statsbidrag, vadan länets skogsvårdskassa ensam skulle

få, svara för skogsvårdens främjande å samma marker. Då kassans medel

emellertid ej försloge härtill och ägarna av skogar under skogsvårdslagen

inom länet med skäl kunde göra anspråk på likställighet i fråga örn rätt till

understöd för skogsvårdsändamål, kunde styrelsen ej förorda ifrågavarande

bestämmelse. I varje fall borde ett lägre statsbidrag kunna tilldelas ägarna av

ifrågavarande marker. I

I likhet med kommittén anser jag, att såsom förutsättning för rätt till bidrag

bör gälla, att nyttan av vederbörande företag minst skall motsvara kostnaden

därför. Jag erinrar härvid, att en liknande grundsats stadgats med

avseende å statsbidrag till skogsdikningsföretag. Att, såsom från visst håll

yrkats, beträffande företag, som här avses, skärpa kraven på dessas ekonomiska

bärighet och begränsa bidragsrätten till marker av viss högre bonitet

och med särskilt gynnsam belägenhet, finner jag ej påkallat. Ej heller synas

tillräckliga skäl föreligga att genom särskilda föreskrifter från rätten till bidrag

undantaga företag av ringa omfattning, då det lämpligen torde kunna

överlämnas åt de bidragsbeviljande myndigheterna att i varje särskilt fall bedöma,

huruvida den för företaget erforderliga administrationskostnaden står

i skäligt förhållande till kostnaderna för företagets utförande, och med ledning

härav utvälja de företag, till vilka bidrag bör beviljas.

Vad angår frågan, huruvida vid uppgörande av planer till ifrågavarande

företag särskilda båtnadsuppskattningar böra verkställas, finner jag, med hänsyn

till vad centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund i detta avseende

anfört, någon skyldighet härutinnan ej böra stadgas för de bidragsbeviljande

myndigheterna. Däremot torde vara lämpligt, att i planerna införas uppgifter

örn vederbörande markers bonitet och belägenhet m. m., så att en jämförelse

mellan olika företag i fråga örn deras ekonomiska bärighet kan verkställas

av de bidragsbeviljande myndigheterna. Närmare föreskrifter härutinnan torde

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b.

67

böra meddelas av Kungl. Majda i samband med utfärdande av bestämmelser

rörande ordningen för planernas upprättande.

Beträffande kommitténs förslag, att bidrag skall främst lämnas till företag,

som äro mest förtjänta av understöd, finner jag den däri uttalade principen

vara riktig och tillstyrker alltså, att densamma lägges till grund för bidrags

beviljande. Då tillräckliga skäl ej synas föreligga att, såsom skogsvårdsstyrelsen

i Jämtlands län yrkat, i fråga örn detta län medgiva undantag

från nämnda regel, hemställer jag, att sagda yrkande måtte lämnas utan bifall.

Med avseende å rätten till statsbidrag har kommittén vidare föreslagit, att

bidrag ej må utgå till sådant företag, vartill annat statsunderstöd i form av

bidrag eller lån eller bidrag från skogsvårdskassa förut utgått eller utgår.

Den omständigheten, att till upprättande av förslag till företaget statsunderstöd

eller bidrag från skogsvårdskassa utgått eller utgår, utgör dock enligt

förslaget icke hinder för bidrags beviljande.

Till stöd för förslaget i denna del har kommittén erinrat, att en liknande

bestämmelse meddelats i fråga örn statsbidrag från statens skogsutdikningsanslag,

samt framhållit, att de regler, som i förevarande avseende gällde beträffande

bidrag från sagda anslag, borde förlänas giltighet även i fråga örn

bidrag till nu ifrågavarande ändamål. Kommittén har vidare härom anfört:

c) Fråga

om rätt att

kumulera

här avsett

statsbidrag

och annat

allmänt

understöd.

Kommittén.

En konsekvent tillämpning av grundsatsen, att statens kostnader för ifrågavarande

ändamål i intet fall borde göras större än som erfordrades för vinnande

av det därmed avsedda syftet, förutsatte uppenbarligen, att kumulering

ej medgåves vare sig mellan här avsett bidrag och annat statsunderstöd

eller mellan dylikt bidrag och understöd från skogsvårdskassa. Vad sistnämnda

fall anginge syntes därjämte visst fog böra tilläggas en synpunkt, som framförts

i vissa yttranden över 1926 års skogsdikningssakkunnigas betänkande,

nämligen att, örn kumulering finge äga rum, en i ekonomiskt avseende gynnsamt

ställd skogsvårdsstyrelse skulle bliva i tillfälle att bland skogsägarna inom

sitt verksamhetsområde skapa ett mycket stort intresse för åtgärder i förevarande

syfte och på denna väg, till förfång för fattigare skogsvårdsstyrelser,

tillförsäkra sig en större andel av det ifrågasatta anslaget än som eljest

kunnat ske.

I likhet med vad som gällde i motsvarande avseende i fråga om statens

skogsutdikningsanslag borde dock hinder ej möta, att bidrag från skogsvårdskassa

lämnades till upprättande av förslag till sådant företag, varom här

vore fråga. Att härutinnan genomföra full likformighet mellan olika skogsvårdsstyrelseområden

syntes ej nödigt eller lämpligt.

Den ståndpunkt, som kommittén sålunda intagit med avseende å frågan örn

rätt att kumulera här avsett bidrag och annat allmänt understöd, innebure ej,

att dylikt bidrag ej skulle kunna utgå för verkställande av skogsodling å

mark, som tidigare varit föremål för torrläggning med understöd från skogsutdikningsanslaget.

Skogsodlingen och torrläggningen vore i detta fall att betrakta

såsom två skilda företag och kunde sålunda var för sig självständigt

komma i åtnjutande av statsunderstöd.

Kommitténs förevarande förslag har i de avgivna yttrandena i allmänhet till- Yttranden,

styrkts. Från några håll hilva dock erinringar däremot framställts.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 13h.

Departe
mentschefen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett det kunna ifrågasättas, huruvida

ej en kumulering av här avsett statsbidrag och bidrag från skogsvårdskassan

borde i viss omfattning få äga rum i fråga örn de svårföryngrade marker, som

genom Kungl. Maj:ts beslut från och med den 1 januari 1929 överförts från

skyddsskog till skogsvårdsstyrelsens i länet tillsynsområde, därest detta visade

sig nödvändigt för att där åstadkomma intresse för produktiva åtgärder. Länsstyrelsen

har härvid framhållit, att, ehuru vissa områden av dessa marker

ägde jämförelsevis god bonitet, markerna i regel ej förut hade varit föremål

för några skogsvårdande åtgärder. Skogsvårdsstyrelsen och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Jämtlands län hava uttalat sig i samma riktning

som länsstyrelsen.

Centralrådet för s k o g s v å r dss tyrclsernas förbund har med anledning av kommitténs

uttalanden angående beviljande av bidrag för ifrågavarande ändamål

beträffande mark, som tidigare varit föremål för torrläggning med understöd

från skogsutdikningsanslaget, anfört bland annat:

Vid prövning av frågan örn bidrags beviljande i dylikt fall borde de förutsättningar,

varunder skogsutdikningsföretaget tillkommit, undersökas. Hade

vid plans upprättande rörande ett dikningsföretag förutsatts, att däri ingående

kalmarker skulle förses med skog genom självsådd, men detta ej inträffat på

grund av åtgärder eller underlåtenhet att vidtaga åtgärder från markägarens

sida, syntes bidrag till skogsodlingen från det nu ifrågasatta anslaget ej böra

utgå. Hade däremot redan i dikningsplanen förutsatts, att skogsodling måste

ske, borde måhända hinder ej möta för bidrags beviljande jämväl till denna

åtgärd, örn båtnadsberäkningen det tilläte, vilket borde vara fallet, örn dikningsplanens

båtnadsberäkning vore rätt uppgjord. I ett dylikt fall borde dock

rätteligen markägaren i samband med dikningsbidragets beviljande hava tillförbundits

att inom viss tid efter torrläggningen utföra skogsodlingen, enär

i annat fall dikningen bleve ändamålslös.

Den ståndpunkt, som kommittén intagit med avseende å spörsmålet örn rätt

att kumulera bidrag, varom bär är fråga, med annat statsunderstöd eller bidrag

från skogsvårdskassa och som överensstämmer med vad i motsvarande avseende

gäller beträffande bidrag från skogsutdikningsanslaget, finner jag vara

välgrundad och förty böra godtagas. Såsom förut framhållits, bör dock lån

med förräntnings- och återbetalnings skyldighet kunna beviljas från skogsvårdskassa

till företag, vartill statsbidrag utgår. En dylik anordning torde

ej böra möta betänklighet från de synpunkter, som enligt vad kommittén anfört

böra ligga till grund för bedömandet av frågan örn rätt till sådan kumulering,

som nyss sagts.

Vad angår det av ortsmyndighetema i Jämtlands län framförda förslaget

örn medgivande av undantag från den av kommittén i förevarande avseende

föreslagna regeln, såvitt angår de svårföryngrade marker, vilka genom Kungl.

Maj :ts beslut angående skyddsskogsgränsens reglering ställts under skogsvårdsstyrelsens

i länet tillsyn, torde erfarenhet böra vinnas rörande verkningarna av

förevarande bidragsverksamhet med avseende å nämnda marker, innan frågan

örn ett dylikt undantag göres till föremål för närmare övervägande. Jag finner

mig alltså ej för närvarande kunna tillstyrka sagda förslag.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

69

Vidkommande frågan örn beviljande av bidrag för ifrågavarande ändamål

beträffande mark, som tidigare varit föremål för torrläggning med understöd

från skogsutdikningsanslaget, synes denna fråga bliva av betydelse allenast

i det fall, att efter torrläggningens utförande tillfredsställande skogsväxt å

det utdikade området ej kan erhållas genom naturlig föryngring utan att för

detta ändamål skogsodling måste anlitas. För sådan händelse bör vid beviljande

av bidrag till torrläggningsföretaget bidragstagaren tillförbindas att inom

viss tid efter företagets slutförande verkställa erforderlig skogsodling å

området, och bör bidragstagaren därvid kunna berättigas att erhålla här avsett

bidrag till skogsodlingen. Hinder bör sålunda ej möta att göra giltigheten

av sagda förbindelse beroende därav, att bidrag, som här avses, beviljas

till odlingens utförande.

Enligt kommitténs förslag må statsbidrag ej utgå till aktiebolag.

Med avseende å spörsmålet, huruvida aktiebolagen böra uteslutas från den

ifrågasatta bidragsverksamheten, må erinras, att enligt kungörelsen den 27

juni 1927 (nr 270) angående villkoren för statsbidrag från statens skogsutdikningsanslag

bidrag från detta anslag ej ma tilldelas aktiebolag. I det betänkande

angående anordnande av en statlig bidragsverksamhet för främjande av

skogsdikning (st. off. utredn. 1926:29), som avgavs den 26 november

1926 av särskilda inom jordbruksdepartementet tillkallade sakkunniga och

som ligger till grund för bestämmelserna i nämnda kungörelse, framliöllo

nämnda sakkunniga, att en omständighet, som i vissa fall kunde

finnas föranleda reduktion av bidragsbeloppet eller medföra, att bidrag

alldeles vägrades, vore äganderätten till marken. Ehuruväl skogsmarkernas

utdikning vore ett stort samhälleligt intresse, i vems ägo än

marken befunne sig, torde det icke vara lika nödvändigt att med statsunderstöd

bispringa alla markägare. De, vilka såsom aktiebolagen vore avsedda att

hava en utöver människors livslängd utsträckt fortvaro, borde saväl med hänsyn

till det mera stadigvarande och uthålliga intresse de kunde förväntas hava

av sina skogsmarkers utveckling och förbättring som ock på grund av sin i

regel mer solida ekonomi anses äga förutsättningar att i högre grad än andra

enskilda skogsägare av egna medel bekosta utdikningar på sina marker. Aktiebolagen

hade också merendels en sakkunnig skogsförvaltning, vilken icke i

samma mån som enskilda skogsägare i allmänhet tarvade fackmässigt biträde

vid utdikningsföretagens planläggande och vid de ekonomiska kalkylernas uppgörande.

Det syntes angeläget, att det understöd, som kunde beviljas, komme

i första hand de skogsägare till godo, som vore främst i behov därav.

I den proposition nr 156, vari framställning gjordes till 1927 års riksdag örn

anvisande av ett statens skogsutdikningsanslag, berörde föredragande departementschefen

frågan, huruvida vid beviljande av bidrag från anslaget hänsyn

borde tagas till sökandens ekonomiska ställning eller hans egenskap av fysisk

eller juridisk person, och framhöll därvid, att departementschefen med hänsyn

till de sakkunnigas nyssangivna uttalanden funne bidrag tillsvidare ej böra

utgå till aktiebolag. Beträffande övriga skogsägare borde det enligt departe
-

!) Fråga om

statsbidrag

till aktiebolag.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 134-

Kommittén.

Yttranden.

mentschefens mening ankomma å den bidragsbeviljande myndigheten, skogsvårdsstyrelsen,

att för varje fall fritt pröva, i vad mån nyssangivna omständigheter

borde inverka vid bidragstilldelningen.

I motiveringen till kommitténs förslag i denna del har uttalats, att i likhet

med vad som gällde i fråga örn bidrag från statens skogsutdikningsanslag statsbidrag

från det nu ifrågasatta anslaget ej borde utgå till aktiebolag. Det syntes

böra förutsättas, att aktiebolagen i allmänhet förfogade över tillräckliga

medel och erforderlig sakkunskap för att bedriva skötseln av dem tillhöriga

skogar efter rationella grunder, och att de sålunda för detta ändamål i regel

ej hade behov av statens hjälp.

I de avgivna yttrandena har ett flertal myndigheter och sammanslutningar

hemställt, att rätt till bidrag måtte tillkomma även aktiebolag. Denna ståndpunkt

har intagits av domänstyrelsen, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas

förbund, svenska skogsvårdsföreningen, Norrlands skogsvårdsförbund, Sveriges

skogsägareförbund samt av länsstyrelserna, skog svår dssty reiser na och hushållningssällskapens

förvaltningsutskott i Stockholms, Värmlands, Gävleborgs,

Västernorrlands och Norrbottens län, länsstyrelserna och skogsvårdsstyrelserna

i Uppsala, Kopparbergs, Jämtlands och Västerbottens län, länsstyrelsen i

Älvsborgs lätt och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i länets norra

del, skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i

Östergötlands och Örebro län, skogsvårdsstyrelserna i Skaraborgs och Västmanlands

län samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands

län. Länsstyrelsen i Norrbottens län har dock ifrågasatt, huruvida ej bidragsandelen

i fråga om aktiebolag lämpligen borde sättas något lägre än femtio

procent.

Till stöd för medgivande av rätt till bidrag beträffande aktiebolag har från

nyssnämnda myndigheters sida huvudsakligen anförts:

Från statens synpunkt vore det uppenbarligen lika viktigt, att kala skogsmarker

och andra marker med otillfredsställande skogstillstånd snarast möjligt

försattes i nöjaktigt produktivt skick, vare sig dessa tillhörde aktiebolag eller

enskilda personer. Frågan, vem som för tillfället vore ägare till vederbörande

skogsmark, vore sålunda av underordnad betydelse för bedömande, huruvida

statsbidrag skulle utgå för markens iståndsättande. Det vore därför inkonsekvent

att i fråga örn rätt till bidrag klassificera skogsägarna och från sådan

rätt helt utesluta aktiebolagen. Det ägde visserligen sin riktighet, att flertalet

av de rena skogsbolagen icke behövde den stimulans, som ifrågavarande statsbidrag

avsåge att skänka, för att bedriva skötseln av dem tillhöriga skogar

efter rationella grunder men vid sidan av dessa skogsbolag funnes ett stort

antal bolag av annan typ och med andra arbetsuppgifter, vilka kunde vara i

verkligt behov att få del av här avsedda bidrag för iståndsättande av sina

skogsmarker. Även många enskilda personer befunne sig i sådan ekonomisk

ställning, att de statens hjälp förutan hade råd att vidtaga här avsedda åtgärder.

Skulle vederbörandes ekonomi vara avgörande för rätten till bidrag, borde

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 18Jt.

71

sålunda från dylik rätt uteslutas ej allenast en del bolag utan jämväl bättre situerade

enskilda personer. En dylik begränsning av bidragsverksamheten kunde

emellertid av praktiska skäl ej ifrågasättas. Att helt utestänga bolagen

från rätten till bidrag kunde under sådana omständigheter desto mindre anses

förenligt med billighet och rättvisa, som bolagen i allmänhet skötte sina skogar

bättre än andra skogsägare och sålunda gjort sig väl förtjänta av att bliva delaktiga

i den föreslagna bidragsverksamheten. Det kunde ifrågasättas, huruvida

ej bidrag, som utlämnades till bolag i förevarande syfte, komme att medföra

säkrare nytta för staten än bidrag till enskilda personer, då det kunde

förutsättas, att bolagen komme att väl sörja för de nyanlagda beståndens utveckling.

Det vore i förevarande avseende jämväl att märka, att bolagen i stor

utsträckning genom köp eller annorledes fått övertaga av andra förstörda skogar,

vilkas produktivgörande vore till gagn för det allmänna. Därest någon

begränsning av bidragsrätten ansåges påkallad, syntes denna böra ske »efter

viss areal» och ej med hänsyn till ägarnas egenskap av juridisk eller fysisk

peraon.

En grundprincip för ifrågavarande bidragsverksamhet är, såsom förut berörts,

att statens kostnader för iståndsättande av här avsedda marker ej böra göras

större än vad som verkligen är behövligt för vinnande av berörda syfte. Av

denna princip torde emellertid ej följa, att, på sätt kommittén föreslagit, aktiebolagen

helt uteslutas från rätten till statsbidrag. Huvudsyftet med anslaget

är, att skogsmark, rörande vilken kan förväntas att den, i händelse bidrag

ej lämnas, ej försättes i skogbärande skick, blir föremål för åtgärder i sådant

hänseende, oavsett vem som är ägare till marken. Såsom i yttrandena framhållits,

synes det visserligen kunna antagas, att de stora, på omfattande industriell

verksamhet grundade skogsbolagen i flertalet fall äga såväl tillräckliga

resurser för att utan statens bistånd sätta dem tillhöriga skogsmarker i nöjaktigt

produktivt skick som erforderligt intresse för uppgiftens genomförande,

men lärer ett dylikt antagande ej vara befogat beträffande det ej obetydliga

antal andra aktiebolag, som äro skogsägare. I många fall torde dessa senare

i fråga örn förutsättningar för iståndsättande av här avsedda marker vara att

väsentligen likställa med enskilda personer. Att uppdraga någon bestämd

gräns mellan de aktiebolag, som enligt det nu anförda äro i behov av bidrag i

förevarande syfte, och övriga aktiebolag är emellertid uppenbarligen ej praktiskt

möjligt. Vill man öppna möjlighet för den förra kategorien att erhålla

statens hjälp för berörda ändamål, torde ej annan utväg stå öppen än att principiellt

medgiva rätt till bidrag för alla aktiebolag samt överlämna åt de bidragsbeviljande

myndigheterna att i varje särskilt fall, da bidrag sökes av dylikt

bolag, pröva, huruvida sådana omständigheter äro för handen, att bidrag

bör utgå. Att anförtro denna uppgift åt nämnda myndigheter synes ej böra

möta betänklighet, då dessa, var för sitt verksamhetsområde, kunna förutsättas

äga god kännedom örn vederbörande aktiebolags bidragsbehov samt myndigheterna

vid utdelande av bidrag för skogsvardsändamal i andra fall hava att ut
-

Departe
mentschefen.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Majlis proposition nr 1SU.

öva en liknande diskretionär prövning. Jag vill i detta sammanhang erinra,

att åtgärder för produktivgörande av sådana skogsmarker, som här avses, i allmänhet

torde medföra mindre gynnsamt ekonomiskt resultat än torrläggning

av försumpade skogsmarker, vadan bidragsbehovet beträffande de förra åtgärderna

är större än i fråga örn de senare.

I anslutning till det nu anförda finner jag mig böra föreslå, att rätt till statsbidrag

principiellt medgives även aktiebolag, därvid jag förutsätter, att vid

tillämpningen av denna regel vederbörande myndigheter komma att tillse, att

bidrag beviljas aktiebolag allenast i sådana fall, då bidragsbehov verkligen kan

anses föreligga.

Att, på sätt länsstyrelsen i Norrbottens län yrkat, principiellt bestämma bidragsandelen

för aktiebolag lägre än vad som föreslagits beträffande andra bidragsberättigade,

synes ej tillräckligt motiverat. Även härutinnan torde inom

ramen för det maximibelopp för andelen, som må komma att generellt fastställas,

fri prövningsrätt böra tillerkännas de bidragsbeviljande myndigheterna.

^de^av^om1'' Kommittén har jämväl till behandling upptagit frågan örn skyddande av

råde, vartill område, varå åtgärder i förevarande syfte med hjälp av statsbidrag vidtages,

statsbidrag

utgår, mot

skada genom

betning.

Kommittén.

mot skada genom betesdjur och till utveckling av sin principella ståndpunkt i

detta avseende anfört:

Med hänsyn till de betydande skadegörelser, som betesdjur kunde förorsaka

a kulturfält och plantskogar, ansåge kommittén, att det principiellt borde åligga

den markägare, som tilldelades statsbidrag till utförande av åtgärder i förevarande

syfte, att vidtaga erforderliga anstalter för fredande mot betesdjur

av det område, varå nämnda åtgärder vidtagits. Någon åtskillnad borde härvid

ej göras mellan skogsodlingar och rensningshuggningar för erhållande av naturlig

föryngring, då i båda fallen den uppkomna plantskogen kunde ödeläggas

genom betning. Enligt kommitténs mening borde dock ej någon allmän

skyldighet att vidtaga fredningsåtgärder med avseende å företag, vartill statsbidrag

utginge, stipuleras. I vissa fall ägde över huvud betning ej rum å sådana

marker, som kunde bliva föremål för bidrag — detta vore exempelvis händelsen

å de orter, där ordnat betesbruk allmänt genomförts — och i andra fall

förekomma betning å dylika marker i så obetydlig omfattning, att den genom

betningen förorsakade skadan å skogsväxten vore mycket ringa eller ingen.

Enligt vad kommittén inhämtat plägade sålunda skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens

och Norrbottens län vid lämnande av understöd till hyggesrensningar,

avseende borttagande av oväxtlig skog för erhållande av naturlig föryngring,

i allmänhet ej föreskriva uppförande av hägnad omkring det område,

varå resningen ägt rum, enär styrelserna funnit vidtagandet av dylik åtgärd i

regel draga allt för stor kostnad i förhållande till den nytta, som därigenom

vunnes. Betning å skogsmarkerna ägde visserligen rum inom styrelsernas verksamhetsområden

men oftast i så liten omfattning i förhållande till markernas

areal, att den av betningen förorsakade skadan å skogsväxten vore obetydlig.

Därest styrelserna såsom villkor för understödjande av berörda hyggesrensningar

skulle fordra, att hyggesomådena inhägnades, skulle sannolikt markägarnas

intresse för dessa åtgärder komma att avsevärt minskas.

I anslutning till vad sålunda anförts och under framhållande, att ett närmare

bestämmande av de fall, i vilka fredningsåtgärder beträffande här av
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr jg-4.

7 o

sedda områden borde av markägarna vidtagas, ej lämpligen kunde ske, har kommittén

föreslagit, att i kontraktet med bidragstagaren skulle, örn förhållandena

därtill gåve anledning, intagas föreskrifter i följande avseenden: att bidragstagaren

vore pliktig att enligt styrelsens bestämmande inhägna det område,

som företaget avsåge, eller vidtaga annan hägnadsåtgärd, som på ett betryggande

sätt fredade området mot betesdjur, och att underhålla för sådant

ändamål uppförd hägnad, intill dess å området uppkommen skog nått den utveckling.

att den ej längre vore att räkna såsom plantskog, att, örn fullgörande

av bidragstagarens skyldighet i något av nu angivna avseenden försummades,

skogsvårdsstyrelsen vore berättigad att på den försumliges bekostnad avhjälpa

bristen, samt att, ifall företaget eller till följd därav uppkommen skog

genom dylik försummelse skadats av betesdjur, den försumlige vore pliktig

att enligt skogsvårdsstyrelsens bestämmande vidtaga för skadans avhjälpande

erforderlig åtgärd.

Rörande innebörden av förslaget i denna del har kommittén uttalat, att i

kontraktet med bidragstagaren upptagen föreskrift i förevarande hänseende

kunde avse skyldighet vare sig att före eller i samband med utförandet av den

skogsodlings- eller skogsvårdsåtgärd, vartill bidrag beviljats, uppföra för ändamålet

erforderlig hägnad eller att framdeles efter påfordran av myndigheten

göra detta. Föreskriften kunde vidare åsyfta, antingen att markägaren skulle

uppföra hägnaden omkring det område, med avseende varå bidrag beviljats,

eller att annan hägnadsåtgärd, som hade enahanda verkan, skulle vidtagas

(exempelvis att hägnad skulle anordnas omkring ett av markägaren till ständig

betesvall utlagt område). En förutsättning för meddelande av föreskrift enligt

det senare alternativet borde dock vara, att kostnaden för däri avsedd hägnadsåtgärd

ej överstege kostnaden för inhägnande av det område, för vilket bidrag

beviljats. Tydligt vore, att det även borde ankomma å den bidragsbeviljande

myndigheten att bestämma beskaffenheten av den hägnad, som i varje fall skulle

uppföras, eller örn hägnad redan uppförts, godkänna denna.

Kommitténs förslag i denna del har föranlett erinringar allenast från ett Yttranden,

fåtal håll.

Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län har gjort gällande, att betryggande

skydd för område, varå åtgärder i förevarande syfte utförts, ej kunde vinnas,

åtminstone för Västernorrlands läns vidkommande, utan att den hittillsvarande

allmänna betesrätten å ohägnad mark i detta sammanhang begränsades

på ett tillfredsställande sätt. Skogsvårdsstyrelsen har till stöd härför

framhållit, att i Norrland hägnad numera endast i sällsynta undantagsfall

uppsattes å skogsmark såsom skydd mot beteskreatur. För att erbjuda verksamt

skydd mot får och getter måste en dylik hägnad nämligen göras jämförelsevis

tät och hög, varigenom den komme att ställa sig synnerligen dyrbar.

Kostnaden torde möjligen å goda markboniteter motsvara nyttan, örn blott hägnaden

finge stå i fred. Men detta vore sällan fallet. Det vore just de öppna

hyggena, som utgjorde omtyckta tillflyktsorter för beteskreaturen, och häg
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Majda proposition nr 13i.

D epartementschefen.

Hader, som uppsattes omkring dessa, bleve särskilt å avsides liggande trakter

i regel utsatta för åverkan, alldenstund det vore omöjligt för markägaren att

upprätthålla nödig bevakning. Enär skogsskiftena i regel vore ohägnade, torde

ytterst få markägare kunna tänkas vilja ikläda sig så oberäkneliga risker,

som inrymdes i förslaget i denna del.

Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs lån har hemställt, att hägnadsplikten gjordes

obligatorisk å sådana marker, som vore upplåtna till gemensamt mulbete

och å vilka betesdrift förekomme, samt att denna skyldighet fullgjordes i samband

med utförandet av den skogsodlings- eller skogsvårdsåtgärd, vartill bidrag

beviljats. Styrelsen har härvid påpekat, att det kunde inträffa, att ett

kulturfält, som vid skogsodlingstillfället ej ansetts böra hägnas, på grund av

att kreatur sällan vistades där tack vare markens förvildning, helt hastigt utsattes

för betning, då gräset i såddrutorna började spira. Sådana fall vore

icke uppkonstruerade, utan komme helt säkert att inträffa.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har uttalat, att i fråga örn skadegörelse

genom betning å här avsedda marker vore förhållandena inom länet väsentligen

lika med dem, som rådde i Västerbottens och Norrbottens län och varför redogörelse

lämnats av kommittén. Styrelsen biträdde därför för sin del kommitténs

förslag, att det skulle ankomma å den bidragsbeviljande myndigheten

att pröva, örn skyldighet att vidtaga fredningsåtgärder skulle föreligga. I

enahanda riktning har länsstyrelsen i Jämtlands län uttalat sig.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelserms förbund har anfört, att under gällande

lagstiftning örn ägofred och stängselskyldighet de av kommittén föreslagna

bestämmelserna för skyddande av här avsett område mot skada genom

betning vore de bästa, som kunde ifrågakomma.

I likhet med det övervägande flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna

finner jag mig böra förorda kommitténs förslag i förevarande avseende. De av

skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län angivna svårigheterna för beredande

av effektivt betesskydd beträffande mark, som varit föremål för skogsodling

eller annan åtgärd, varom här är fråga, kunna tydligen ej övervinnas annorledes

än genom avlysande av rätten till bete å ohägnad skogsmark, vilken fråga

emellertid ej bör upptagas i detta sammanhang. Av de yttranden, som i

ärendet avgivits av vederbörande myndigheter i övriga norrländska län, synes

framgå, att svårigheterna i detta avseende ej äro lika framträdande i fråga örn

dessa län samt att behov av särskilda fredningsåtgärder beträffande områden,

varå arbeten i förevarande syfte utförts, därstädes ofta ej kan anses föreligga.

Även under nuvarande hägnadslagstiftning torde därför den ifrågasatta

bidragsverksamheten bliva av stor betydelse jämväl för Norrland. Jag

vill erinra, att enligt § 5 mom. 3 i gällande stängselförordning Kungl. Majit

äger att beträffande visst län eller viss del av län efter hörande av vederbörande

landsting och hushållningssällskap helt eller i viss mån förbjuda bete å

ohägnad skogsmark, därest detta prövas erforderligt för skogsåterväxtens tryggande.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

75

För vinnande av det med bidragsverksamheten avsedda syftet är det tydligen

av stor betydelse, att beståndet av skog, som uppdragits med hjälp av

statsbidrag, tryggas ej allenast genom dess skyddande mot betesdjur utan även

genom dess vidmakthållande i de fall, då skogen utsatts för skadegörelser av

olika slag.

Kommittén bar ägnat uppmärksamhet även åt sistnämnda spörsmål. Efter

erinran, att skador å skogen kunde förorsakas genom naturhändelser av olika

slag (angrepp av svampar och insekter, frost, torka, vattenflöde etc.) samt

genom brand, åverkan m. m., har kommittén i förevarande avseende uttalat, att

hänsyn till statens intresse torde kräva, att, örn skada å skogen inträffade under

dess tidigare utveckling, erforderliga åtgärder vidtoges för skadans avhjälpande.

I annat fall skulle statsbidraget ej sällan komma att bliva till

ingen eller ringa nytta. Ä andra sidan vore enligt kommitténs mening uppenbart,

att statsbidraget ej lämpligen kunde förbindas med villkor, att beståndet

av den skog, som nied hjälp av statsbidraget uppdragits, skulle tryggas under

obegränsad tid.

Med dessa utgångspunkter och i anslutning till bestämmelsen i 9 § andra

punkten skogsvårdslagen rörande vidmakthållande av skog, som genom vidtagna

reproduktionsåtgärder eller naturlig föryngring uppkommit å avverkat

område, har kommittén föreslagit, att i kontraktet med bidragstagaren skulle

föreskrivas, att skog, som uppkommit genom åtgärd, vartill statsbidrag utgått,

skulle av bidragstagaren vidmakthållas, intill dess skogen nått den utveckling,

att den ej längre vore att räkna såsom plantskog, samt att för sådant ändamål

behövlig åtgärd skulle utföras enligt skogsvårdsstyrelsens resp. skogsällskapets

bestämmande. Kommittén har därjämte tillstyrkt, att bidragstagare vid

utförande av åtgärd, som nyss sagts, skulle — där ej åtgärden avsåge avhjälpande

av skada, vartill bidragstagaren varit vållande — vara berättigad att

kostnadsfritt från skogsvårdsstyrelsen erhålla dels erforderligt skogsodlingsmaterial,

levererat å i kontraktet bestämd plats, dels ock sakkunnigt biträde

vid arbetets utförande.

Till stöd för förslaget i sistberörda avseende har kommittén anfört:

Det torde ej böra ifrågasättas, att bidragstagaren principiellt skulle

vidkännas hela kostnaden för avhjälpandet av de skador, som under

förenämnda tid kunde uppkomma å skogen. En dylik bestämmelse skulle säkerligen

avskräcka många skogsägare från att söka statsbidrag till ifrågavarande

ändamål. Allenast för (len händelse bidragstagaren själv varit vållande

till skadan, syntes en dylik föreskrift vara motiverad. I dylikt fall utgjorde

bidragstagarens ansvar för berörda kostnad en konsekvens av det mellan bidragstagaren

och den bidragsbeviljande myndigheten bestående kontraktsförhållandet,

som måste anses vila på don förutsättning, att bidragstagaren skulle

göra vad å honom skäligen borde ankomma för att statens oell hans gemensamma

uppoffring skulle leda till avsett resultat. Om däremot berörda förutsättning

ej vore för handen, torde skäliga hänsyn till bidragstagarens intresse

kräva, att staten i viss omfattning understödde botandet av uppkomna skador å

skogen. Dylikt understöd syntes lämpligen böra utgå i form av kostnadsfritt

skogsodlingsmaterial samt sakkunnigt biträde vid arbetets utförande, vilka

förmåner borde tillhandahållas genom den bidragsbeviljande myndigheten.

/) Vidmakthållande

av

skog, som

uppdragits

med hjälp

av statsbidrag.

Kommittén.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Majlis proposition nr 13Jf.

Yttranden.

Departe
mentschefen.

Kommittén har slutligen med avseende å bidragstagarens skyldighet att vidmakthålla

skog, som uppdragits med hjälp av statsbidrag, uttalat, att denna

skyldighet borde äga tillämpning även i det fall, att dylik skog skadats genom

brand. Att, såsom skogsvårdsstyrelsen i Hallands län förordat, förebygga

förlust på grund av dylik skada genom att såsom villkor för statsbidrag

stadga förpliktelse att brandförsäkra skogen upp till en ålder av 30 år,

funne sig kommittén ej kunna tillstyrka. Tillräckliga skäl torde ej föreligga

att för avhjälpande eller förebyggande av skada genom brand i detta sammanhang

träffa andra bestämmelser än i fråga örn andra skador å här avsedd skog.

Det borde jämväl uppmärksammas, att kostnaden för brandförsäkring å dylik

skog enligt skogsvårdsstyrelsens förslag skulle bliva ganska avsevärd och sannolikt

bidraga till minskande av skogsägarnas intresse för ifrågavarande understödsverksamhet.

Aven mot kommitténs förevarande förslag hava i några yttranden anmärkningar

framställts.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har gjort gällande, att till

åtgärd för avhjälpande av skada å skog, som uppdragits med stöd av statsbidrag,

statsunderstöd borde utgå i minst samma proportion som i fråga örn

nyodling, under förutsättning att skadan ej skett genom bidragstagarens förvållande.

En liknande uppfattning har uttalats av skogsvårdsstyrelserna i

Skaraborgs, Västmanlands och Gävleborgs län.

Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett-, att statsunderstöd

borde kunna beviljas till en hjälpplantering under samma villkor, som till

nykultur. Örn en dylik ändring i kommitténs förslag ej ansåges böra genomföras,

borde det vara skogsvårdsstyrelsen obetaget att i mån av tillgängliga

skogsvårdsmedel lämna bidrag till erforderligt vidmakthållande av skog, som

här avsåges.

Slutligen hava skogsvårdstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Kalmar läns södra del hemställt, att förenämnda av skogsvårdsstyrelsen

i Hallands län till kommittén framställda förslag, att såsom villkor för

statsbidrag skulle stadgas förpliktelse att brandförsäkra med statsbidrag uppdragen

skog intill en ålder av 30 år måtte tagas under förnyat övervägande, då

förslaget syntes ägnat att på ett enkelt och effektivt sätt såväl stimulera

skogsodlingsverksamheten som säkerställa skogens bestånd.

Med den ståndpunkt, som jag i det föregående intagit till frågan örn statsbidragets

storlek, finner jag tillräckliga skäl ej föreligga att förorda någon

höjning av det statsunderstöd, som enligt kommitténs förslag skall utgå till

åtgärder för botande av skador å skogar, vilka uppdragtis med hjälp av statsbidrag.

Ej heller anser jag mig, med hänsyn till vad kommittén anfört mot

stadgande av obligatorisk brandförsäkring av dylika skogar, kunna biträda

vad vissa ortsmyndigheter i Kalmar län i detta avseende hemställt. Jag tillstyrker

förty kommitténs förslag i nu ifrågavarande delar oförändrat.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

i i

Beträffande frågan om giltighet mot ny ägare av förenämnda skyldigheter g) Giltighet

att uppföra och underhålla hägnad samt att vidmakthålla plantskog har korn- ~av bimittén

erinrat, att dessa skyldigheter på grund av det med hidragstagaren upp- dragtagares

rättade kontraktet kunde göras gällande allenast mot denne samt att, örn bi- skyldighet

dragstagaren till annan överläte det område, med avseende varå statsbidrag och slcylutgått,

den nye ägaren följaktligen ej vore underkastad sagda skyldigheter. Då

emellertid kommittén funnit det önskvärt, att nämnda skyldighet bereddes gil- hålla planttighet

även mot ny ägare, har kommittén föreslagit, att i kontraktet med bidragstagaren

skola upptagas vissa föreskrifter i ämnet. Dessa skola enligt förslaget

innehålla, att hidragstagaren skall vara pliktig att tillse att, därest det

område, som företaget angår, av hidragstagaren överlåtes till annan, denne skall

före överlåtelsen till skogsvårdsstyrelsen resp. skogssällskapet avgiva skriftlig

utfästelse att fullgöra bidragstagarens förpliktelser angående vidmakthållande

av plantskog samt, därest skyldighet stadgats för denne att uppföra och underhålla

hägnad, jämväl sagda skyldighet ävensom att i sin ordning ej överlåta

området till annan, utan att denne till styrelsen gör enahanda åtagande,

samt att, örn överlåtelse av området sker i strid mot vad sålunda stadgats, överlåtaren

är pliktig att till skogsvårdsstyrelsen återgälda det statsbidrag, som lämnats

till företaget, jämte fem procent årlig ränta därå från tiden för bidragets

lyftande till dess återbetalning sker, dock högst under tio år.

I motiveringen till förslaget har kommittén framhållit, att väsentligen två

vägar kunde anlitas för att göra bidragstagarens skyldigheter i förevarande

avseende bindande även för ny ägare. Den ena avsåge att genom lagbestämmelser

förklara, att ifrågavarande skyldigheter skulle gälla även mot ny ägare.

Den andra åsyftade att i det med hidragstagaren upprättade kontraktet

upptaga föreskrifter i ämnet av det innehåll, som av kommittén föreslagits.

Av dessa två alternativ vore det förra från formella synpunkter otvivelaktigt

att föredraga. Frågan örn giltighet mot ny ägare av här avsedda skyldigheter

torde dock knappast vara av den grundläggande betydelse, att man för dess

lösning borde tillgripa en så ingripande åtgärd som lagstiftning. Till belysning

härav har kommittén beträffande skyldigheten att uppföra och underhålla

hägnad anfört:

Därest den bidragsbeviljande myndigheten funne, att hägnad erfordrades för

fredande av här avsett område, torde den i regel föreskriva, att denna skulle

uppföras i samband med utförandet av den skogsodlings- eller skogsvårdsåtgärd,

varom fråga vore, och alltså innan ännu statsbidraget blivit till fullo

utbetalt. Den sålunda uppförda hägnaden torde i regel utan underhåll stå

fredgill under hela den tid, varunder å området uppkommen plantskog behövde

skyddas mot betesdjur. Allenast i undantagsfall torde det förekomma, att behov

av uppförande eller underhåll av hägnad för här avsett ändamål inträdde,

efter det företag, varom nu vore fråga, slutförts och därtill beviljat statsbidrag

utbetalts, och för dessa undantagsfall torde kontraktsbestämmelser av förut

angivet innehåll vara tillfyllest för tillgodoseende av det allmännas intresse

i fråga örn skyddande av den å området uppkomna skogen mot skadegörelse

genom betning.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 18\\.

Yttranden.

Departe
mentschefen
-

Med anledning av kommitténs förevarande förslag har skogsvårdsstyrelsen

i Östergötlands län anmärkt, att tillämpningen av de föreskrifter, som innefattades

i förslaget, skulle komma att vålla ganska många svårigheter, då i

förslaget avsedda överlåtelser kanske först efter lång tid bleve kända för de

bidragsbeviljande myndigheterna och vederbörande överlåtare måhända då ej

vore anträffbara. Enligt styrelsens mening vore det bättre, om ifrågavarande

kontrakt kunde i likhet med skogsodlingsöverenskommelserna enligt 12 § i 1923

års skogsvårdslag förlänas giltighet mot ny ägare under den tid, kontraktet

avsåge. — Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har hävdat en liknande

uppfattning.

Skogsvårdsstyreisen i Uppsala län har framhållit, att, även örn behov förelåge

att på det av kommittén föreslagna sättet trygga större företags bestånd,

det torde bliva alltför omständligt att genomföra hithörande föreskrifter för

de många smärre företag, som åtminstone inom länet kunde ifrågakomma. De

bidragsbeviljande myndigheterna borde därför tillerkännas befogenhet att medgiva

undantag från dessa föreskrifter.

Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat, att de av kommittén i förevarande

avseende föreslagna bestämmelserna ej syntes tillfredsställande.

Med avseende å förevarande spörsmål må erinras, att skyldighet att vidmakthålla

plantskog, som uppdragits med hjälp av statsbidrag å här avsedd

mark, i vissa fall föreligger för ny ägare enligt gällande skogsvårdslag. Därest

den åtgärd, vartill statsbidrag utgått, innefattat röjningsavverkning i

skräp- eller stavaskog, skall enligt 9 § i sagda lag den skog, som efter avverkningen

uppkommit å det avverkade området, vidmakthållas, intill dess den nått

den utveckling, att den ej längre är att räkna såsom plantskog, och åvilar

denna skyldighet, varunder jämväl inbegripes förpliktelse att avhjälpa genom

betning uppkommen skada å skogen, även ny ägare till området. Har åter

den åtgärd, vartill bidrag lämnats, avsett skogsodling å kal mark och sålunda

ej inbegripit någon avverkning, stadgar skogsvårdslagen visserligen ej någon

allmän förpliktelse för markägaren att vidmakthålla den genom odlingen uppdragna

skogen, men upptager lagen i 10 § föreskrifter örn skyldighet för

denne att, därest skogen skadas genom brand, storm, insektshärjning eller

annan dylik händelse eller genom betning av hemdjur eller åverkan, vidtaga

erforderliga åtgärder för betryggande av nöjaktig återväxt efter skadan. Sistnämnda

skyldighet är ovillkorlig beträffande skada, som uppkommit genom betning

av hemdjur eller som markägaren uppsåtligen förorsakat eller genom åsidosättande

av någon honom åliggande förpliktelse vållat. I fråga om annan

skada är reproduktionsplikten begränsad till en kostnad, som motsvarar värdet

av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar å området eller av

ägaren tillgodogjorts, samt av de kvarstående träd, vilka blivit så skadade, att

de ej böra bibehållas eller eljest måste såsom hinderliga för betryggandet av

nöjaktig återväxt borttagas, jämte den ersättning markägaren i anledning av

skadan uppburit eller kunnat uppbära. En följd av det sätt, varpå ifrågavarande

reproduktionsplikt sålunda blivit bestämd, är, att plikten i fråga om

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 184.

79

plantskog är effektiv, allenast såvitt angår skada, som uppkommit genom betning

av hemdjur eller som markägaren själv vållat. Har skadan å plantskogen

uppkommit annorledes, medför skyldighetens nyssangivna begränsning, att de

för skadans avhjälpande erforderliga åtgärderna i allmänhet ej kunna i tillräcklig

omfattning utkrävas av markägaren.

Av det anförda framgår, att frågan örn ny ägares tillförbindande att vidmakthålla

plantskog, som uppdragits med hjälp av statsbidrag, väsentligen är

av betydelse för det fall, att skogen uppkommit genom skogsodling å kai mark

samt skadats genom brand, storm, insektshärjning eller annan naturhändelse.

Att genom särskild lagstiftning ålägga ny ägare att i dylikt fall avhjälpa å

plantskogen skedd skada, oavsett vilka kostnader detta kunde kräva, skulle,

även örn statsunderstöd till de i sådant avseende erforderliga åtgärderna skulle

lämnas i förut angiven omfattning, innebära en avsevärd utsträckning av den

i 10 § skogsvårdslagen stadgade reproduktionsplikten. Då fullgörande av

en dylik utvidgad reproduktionsskyldighet i vissa fall kan bliva ganska betungande,

torde ny ägare näppeligen böra åläggas att svara för densamma, där ej

i samband med beviljande av statsbidrag till skogsodlingen och upprättande

av kontrakt med bidragstagaren anteckning örn skyldigheten gjorts i vederbörande

domstols inteckningsprotokoll och inteckningsbok och garanti sålunda

skapats för att den nye ägaren redan före fastighetens förvärvande kunnat

erhålla kännedom om skyldighetens existens. En lagstiftning i förevarande

syfte skulle sålunda förutsätta, att varje kontrakt örn här avsett företag,

som avsåge skogsodling av kal mark, skulle ingivas till behörig domstol i och

för verkställande av sådan anteckning, som nyss sagts. En dylik procedur

skulle emellertid uppenbarligen för bidragstagarna medföra avsevärd omgång

och kostnad, vadan det måste befaras, att intresset för bidragsverksamheten

därigenom skulle avsevärt förringas.

Med hänsyn härtill finner jag mig böra förorda kommitténs förslag i denna

del, enligt vilket den föreliggande frågan skall lösas genom bestämmelser i det

med bidragstagaren upprättade kontraktet. Aven örn denna lösning för de

bidragsbeviljande myndigheterna kommer att medföra vissa svårigheter med

avseende å övervakningen av de i förslaget avsedda föreskrifternas tillämpning,

torde dock dessa svårigheter ej vara större, än att de kunna övervinnas.

Jag erinrar härvid, att skogsvårdsstyrelserna genom sina länsskogvaktare

och övriga med lokalt begränsade uppgifter anställda befattningshavare torde,

hava möjlighet att, där fastighet, varå skogsodling eller annan åtgärd med hjälp

av statsbidrag utförts, överlåtes, skyndsamt få kännedom härom och sålunda

bliva i tillfälle att kräva fullgörande av nyssnämnda föreskrifter.

Jag torde nu få ingå på spörsmålet, på vilket sätt medel böra anvisas till Sättet för

ifrågavarande ändamål. (nTmedeftill

Kommittén har i detta avseende framhållit, att då de villkor, som borde gälla ifråga
för

statsbidrag till åtgärder i förevarande syfte, väsentligen avveke från dem, ändamål

som fastställts för understöd från andra statsanslag till skogliga ändamål, de „

’ Kommittén.

medel, som vore avsedda att utdelas såsom dylika statsbidrag, borde ställas till

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b.

Yttranden.

förfogande genom anvisande för ändamålet av ett särskilt anslag, vilket lämpligen

syntes kunna benämnas statens skog sodlm g sanslag. Anvisandet av ett

dylikt anslag borde emellertid ej, bortsett från det av kommittén föreslagna förbudet

mot kumulering av här avsett statsbidrag och annat allmänt understöd,

medföra någon inskränkning i den befogenhet, som nu tillkomme skogsvårdsstyrelserna

att av deni tilldelade bidrag från anslaget till skogsvårdens befrämjande

eller av andra i skogsvårdskassorna ingående medel fritt understödja

skogsodling eller andra åtgärder i här avsett syfte å de under skogsvårdslagen

lydande skogar. För bevarande av skogsvårdsstyrelsernas självständighet och

oberoende vore det av vikt, att styrelserna bibehölles vid sin nuvarande fria

förfoganderätt över skogsvårdskassornas medel, vilken rätt av styrelserna utövats

på ett för skogsvården mycket gagnande sätt.

Kommittén har vidare erinrat, att enligt kommitténs förslag staten skulle

dels bestrida kostnaderna för handhavandet av ifrågavarande bidragsverksamhet

med undantag av en mindre del av dessa, som skulle gäldas av vederbörande

bidragstagare, dels ock i viss omfattning understödja åtgärder för vidmakthållande

av plantskog, som uppdragits med hjälp av statsbidrag. Då storleken

av de belopp, som för dessa ändamål erfordrades, vore beroende av den

omfattning, vari statsbidrag anvisades, torde sagda belopp böra beräknas till

viss kvotdel av de medel, som vore avsedda att utdelas såsom statsbidrag, samt

fördelas mellan de bidragsbeviljande myndigheterna efter enahanda grund som

berörda medel. Med hänsyn härtill torde de belopp, som erfordrades för berörda

ändamål, lämpligen böra ställas till förfogande på det sätt, att det

ifrågasatta skogsodlingsanslaget gåves sådan storlek, att jämväl sagda belopp

därur kunde anvisas.

Med avseende å de medel, som enligt kommitténs nyssangivna uttalande skulle

ställas till skogsvårdsstyrelsernas och skogssällskapets förfogande för bestridande

av statens del i kostnaderna för bidragsverksamhetens handhavande med

mera, har kommittén föreslagit, att understöd från dessa medel skulle kunna

utgå jämväl till uppförande av hägnad för fredande av område, med avseende

varå statsbidrag beviljats, i det fall, att vederbörande myndighet funne behov

av sådan hägnad föreligga, efter det frågan om statsbidrag avgjorts. Enligt

kommitténs förslag skulle dylikt understöd kunna utgå med högst 50 procent

av kostnaden för hägnadens uppförande.

Domänstyrelsen har tillstyrkt kommitténs förslag i förevarande avseende

men i samband därmed hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta örn utredning

rörande ordnande av skogsvårdsstyrelsernas anslagsfråga på det sätt,

att samtliga till skogsvårdsstyrelserna utgående allmänna medel — med undantag

möjligen av anslag från landsting och hushållningssällskap — skulle,

i den mån de avsåge en statlig medverkan till ökad skogsproduktion å enskildas

marker, fördelas mellan skogsvårdsstyrelserna enligt av Kungl. Maj:t fastställda

grunder, beträffande vilkas närmare tillämpning centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas

förbund borde utfärda instruktion och utöva kontroll, samt

att i samband härmed statsanslaget till skogsvårdens befrämjande och statens

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134-

81

skogsutdikningsanslag jämte det föreslagna skogsodlingsanslaget skulle sammanföras

till ett anslag. Till stöd för denna hemställan har domänstyrelsen

erinrat, att de medel, som för närvarande utginge för upphållande av skogsvårdsstyrelsernas

verksamhet, utgjordes dels av nj^ssnämnda två statsanslag,

dels ock av skogsvårdsavgifter och anslag från landsting och hushållningssällskap,

samt vidare anfört:

De medel, som för budgetåret 1930/1931 komme att stå till skogsvårdsstyrelsernas

förfogande, torde, därest statens skogsodlingsanslag ävensom ifrågasatta

förhöjningar av anslaget till skogsvårdens befrämjande och statens skogsutdikningsanslag

bleve av Kungl. Maj:t och riksdag godkända, komma att

uppgå till ett belopp av minst 4,200,000 kronor, vilket med omkring 2,000,000

kronor torde överstiga det motsvarande belopp, som för budgetåret 1926/1927

disponerades av skogsvårdsstyrelserna. Med hänsyn till de landets enskilda

skogsvård gagnande uppgifter, som ålåge skogsvårdsstyrelserna, ansåge domänstyrelsen,

att denna högst avsevärda ökning av skogsvårdsstyrelsernas medel

vore berättigad under förutsättning likväl, att medlen bleve klokt och varsamt

använda.

Anslaget till skogsvårdens befrämjande samt den del av skogsvårdsavgifterna,

som redovisades hos statskontoret, fördelades av Kungl. Majit mellan

de olika skogsvårdsstyrelserna. Denna fördelning hade från och med år 1927

skett efter gemensamma normer, till grund för vilka i huvudsak legat behovsprincipen.

Dessa medel jämte övrig del av skogsvårdsavgifterna disponerades

av skogsvårdsstyrelserna till olika ändamål, däribland såsom bidrag åt enskilda

skogsägare till skogsutdikning och till åtgärder för vinnande av ökad skogsproduktion

jämväl å sådana marker, som skogsodlingsanslaget skulle avse.

Skogsutdikningsanslaget fördelades av Kungl. Majit mellan de olika skogsvårdsstyrelserna,

därvid gjorda ansökningar örn bidrag inom respektive bidragsbeviljande

skogsvårdsstyrelsers verksamhetsområden läge till grund för

fördelningen. Härefter hade vederbörande skogsvårdsstyrelser att, med tilllämpning

av utav Kungl. Maj :t fastställda grunder, var inom sitt verksamhetsområde

närmare disponera åt dem anvisade andelar av anslaget.

_ Styrelsen ifrågasatte, huruvida rådande system beträffande fördelning och

disposition av skogsvårdsstyrelsernas medel vore tillfredsställande. En skogsägare

kunde erhålla bidrag till skogsutdikning och, vid godkännande av kommitténs

förslag, jämväl till skogsodling antingen enligt grunder, som vederbörande,

skogsvårdsstyrelse fastställde, eller ock enligt särskilda av Kungl. Majit

och riksdag prövade grunder. De grunder, som skogsvårdsstyrelserna fastställde,

vore rätt växlande och beroende, bland annat, av lokala förhållanden,

av den större eller mindre tillgång å medel, varöver dessa styrelser förfogade,

ävensom av de anordningar i övrigt för bidrags anvisande, som de för sin del

funné lämpliga. Även vid beviljande av bidrag till enskild skogsvård enligt

berörda av Kungl. Maj it och riksdag prövade grunder torde den praktiska tilllämpningen

av dessa grunder inom skilda landstingsområden bliva rätt olika.

Anordnandet av skilda statsanslag för skogliga åtgärder, som visserligen vore

av skild art men därför icke från varandra fristående, komplicerade skogsvårdsstyrelsernas

bidragsverksamhet och syntes icke vara rationellt.

Styrelsen vöre övertygad, att en sådan anslagsordning som styrelsen ifrågasatt

skulle icke allenast medföra en enkel och naturlig form för anvisande

av anslag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, utan jämväl giva nödig garanti

för en rationellt ordnad bidragsverksamhet från skogsvårdsstyrelsernas

sida.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 106 haft. (Nr 134.)

G

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr ISh.

Departementschefen

.

Hushållningssällskapet i Stockholms län har ifrågasatt, huruvida det ej

från ekonomisk synpunkt vore lämpligt, att det föreslagna skogsodlingsanslaget

sammansloges med statens skogsutdikningsanslag till ett anslag.

Svenska skog sv år dsföreningen har framhållit, att ett realiserande av principen,

att de mest ekonomiska företagen i första hand skulle utföras, endast

kunde ske genom anvisandet av ett stort gemensamt anslag till skogsvårdsåtgärder

å enskildas marker, från vilket anslag medel efter enhetliga grunder

kunde anvisas, förutom till av kommittén föreslagna åtgärder, jämväl till skogsdikningar

samt till betesregleringar. Det torde emellertid vara lämpligt, att

kommitténs förevarande förslag till en början genomfördes, samt att, då något

eller några års erfarenhet vunnits av den föreslagna bidragsverksamhetens utveckling,

det föranstaltades örn enhetligare och ekonomiskt bättre avvägda

grunder för statens anslag till skogsvårdsåtgärder.

Då de villkor, som enligt vad jag i det föregående tillstyrkt böra gälla för

statsbidrag till åtgärder för produktivgörande av ifrågavarande marker med

otillfredsställande skogstillstånd, väsentligen avvika från dem, som bestämts

för understöd från andra statsanslag till främjande av skogsvårdsåtgärder,

finner jag, lika med kommittén, att de för förstnämnda ändamål behövliga

medel böra ställas till förfogande genom anvisande av ett särskilt anslag, som

lämpligen synes böra benämnas statens skogsodlingsanslag. Jag biträder även

kommitténs förslag, att detta anslag bör givas sådan storlek, att de medel, som

erfordras för bestridande av statens andel av kostnaderna för den ifrågasatta

bidragsverksamhetens handhavande samt för beredande av understöd till vidmakthållande

av plantskog och uppförande av hägnad i vissa fall, jämväl kunna

utgå från anslaget, ävensom att nyssberörda medel böra beräknas till viss

kvotdel av det belopp, som är avsett att utdelas såsom statsbidrag, och fördelas

mellan de bidragsbeviljande myndigheter efter enahanda grunder som sistnämnda

belopp.

Vad angår domänstyrelsens hemställan örn utredning rörande ordnande av

skogsvårdsstyrelsernas anslagsfråga, så att samtliga till skogsvårdsstyrelserna

utgående allmänna medel med visst undantag skulle, i den mån de avsåge främjande

av skogsproduktion å enskildas marker, fördelas enligt av Kungl. Maj.-t

fastställda grunder samt att anslaget till skogsvårdens befrämjande och statens

skogsutdikningsanslag samt det nu föreslagna skogsodlingsanslaget skulle

sammanföras till ett anslag, finner jag denna hemställan ej för närvarande

böra föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Med hänsyn till den olika arten

av de åtgärder, skogsutdikningsanslaget och det föreslagna skogsodlingsanslaget

avse att understödja samt de olika villkor, som på grund härav böra gälla

för dessa två anslag, torde ett sammanförande av dessa till ett anslag ej böra

ifrågasättas. En lämplig avvägning av medelsbehoven för skogsdikning och

för åtgärder, som må understödjas från skogsodlingsanslaget, torde kunna ske

utan ett dylikt sammanförande. Ej heller synes lämpligt, att anslaget til)

skogsvårdens befrämjande sammanslås med ettdera av nyssnämnda anslag.

Pa sätt kommittén framhållit, torde det för bevarande av skogsvårdsstyrelsernas

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 734.

83

självständighet och oberoende vara av vikt, att styrelserna bibehållas vid sin

nuvarande mera fria förfoganderätt över de bidrag, som tilldelas dem från

anslaget till skogsvårdens befrämjande, liksom över de i skogsvårdskassorna ingående

medlen i övrigt. Jag vill härvid erinra, att genom förenämnda år 1925

bildade centrala organisation för skogsvårdsstyrelserna ökad säkerhet vunnits

för en ändamålsenlig användning av skogsvårdskassomas medel.

I förenämnda av kommittén framlagda förslag till kungörelse angående vill- flissa

kor för statsbidrag från statens skogsodlingsanslag hava upptagits föreskrifter frågor.

i ett flertal detaljfrågor, avseende innehållet i det kontrakt, som skall upprättas

med vederbörande bidragstagare, skyldighet att ställa säkerhet för kontraktets

fullgörande, sättet för bidragets utbetalning till bidragstagaren, rätt för den

bidragsbeviljande myndigheten att meddela tillstånd till avvikelse från fastställd

arbetsplan, förverkande av bidrag och understöd, skyldighet för sådan

myndighet att till förebyggande av preskription i vissa fall erinra vederbörande

gäldenär örn denne åliggande förpliktelse att uppföra eller underhålla

hägnad eller vidmakthålla plantskog m. m.

Mot här avsedda detaljföreskrifter i kommitténs förslag har jag i huvudsak Departeintet

att erinra. Det torde emellertid böra ankomma på Kungl. Maj:t att, mentschefensedan

riksdagen fattat beslut i förevarande anslagsfråga, närmare pröva kommitténs

förslag i denna del samt meddela de bestämmelser, som utöver de

av mig i det föregående tillstyrkta grunderna för ifrågavarande bidragsverksamhet

må finnas erforderliga i förevarande hänseenden samt i övrigt må påkallas

för vinnande av det med verksamheten avsedda ändamålet.

Till ledning för bestämmande av det statsanslag, som årligen borde anvisas Beräkning

till den av kommittén föreslagna bidragsverksamheten, har kommittén sökt°®

beräkna det totala belopp av statsmedel, som med tillämpande av de av kom- gom ^

nättén föreslagna grunder erfordrades för vinnande av det med verksamheten °mmi ”

avsedda syftet.

Kommittén har härvid i första rummet verkställt uppskattning av arealen

av de marker, med avseende varå statsbidrag enligt kommitténs förslag finge

utgå. Kommittén har härvid — under framhållande, att enligt dess förslag statsunderstöd

ej finge utgå till aktiebolag — med ledning av förenämnda inom

finansdepartementet tillgängliga resultat av vissa utredningar i samband med

1928 års allmänna fastighetstaxering beräknat, att arealerna av ålder kal

skogsmark och skogsmark med bestånd av slutenhetsgrad 0.3—0.4, som funnes

å skogar under skogsvårdslagen, vilka tillhörde andra skogsägare än aktiebolag,

utgjorde resp. 465,000 och 1,305,400 hektar samt att dessa arealer fördelade

sig å förenämnda tre zoner på följande sätt:

s. 84 Kontrollera mot PDF

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Zon I Zon II Zon III

hektar hektar hektar

av ålder kal skogsmark.................. 75,000 55,000 335,000

skogsmark med bestånd av slutenhetsgrad 0.3—0.4 ..... 671,100 213,000 421,300

Kommittén har anmärkt, att nu angivna arealer ej oförändrade kunde läggas

till grund för beräkning av behövligt statsanslag för ifrågavarande ändamål,

då enligt dess förslag statsbidrag finge utgå allenast beträffande sådana

skogsmarker med bestånd av slutenhetsgrad 0.3—0.4, för vilka röjningsvirkets

avsättningsvärde understege kostnaderna för erforderliga föryngringsåtgärder,

samt att enligt förslaget statsbidrag ej heller finge beviljas i fråga om mark,

som funnes böra användas såsom betesmark för ordnat betesbruk eller eljest

för annat ändamål än skogsproduktion eller som vore av så dålig bonitet eller

hade så ogynnsam belägenhet, att utförande av skogsodling eller andra här

avsedda åtgärder å marken ej kunde anses ekonomiskt berättigat. Kommittén

har vidare i detta avseende anfört:

Tydligt vore, att i de arealer av ålder kal skogsmark och skogsmark med

bestånd av slutenhetsgrad 0.3—0.4, som funnes å de under skogsvårdslagen

lydande skogar, vilka tillhörde andra skogsägare än aktiebolag, inginge betydande

områden, med avseende varå statsbidrag enligt nyssangivna av kommittén

föreslagna bestämmelser ej finge utgå. En beräkning av arealerna av

dessa områden vore uppenbarligen utomordentligt vansklig att verkställa. Med

ledning av vissa från vederbörande länsjägmästare införskaffade uppgifter i

ämnet hade emellertid kommittén sökt uppskatta storleken av dessa områden

för en var av berörda två markgrupper, och hade kommittén därvid ^trott sig

kunna antaga, att arealen av ifrågavarande områden för gruppen av ålder kai

skogsmark ungefärligen motsvarade inom zon I 20 procent, inom zon II .27

procent och inom zon lil 25 procent av gruppens totala areal inom respektive

zoner samt att för gruppen skogsmark med bestånd av slutenhetsgrad 0.3 0.4

motsvarande procenttal utgjorde 41, 53 och 64 procent.

Med ledning av vad sålunda anförts och då arealen stavaskogar, vartill

statsbidrag enligt kommitténs förslag finge utgå, av kommittén uppskattades

till cirka 200,000 hektar, har kommittén beräknat, att de marker, som enligt

förslaget kunde Miva föremål för statsbidrag, omfattade följande arealer.

1) av ålder kal skogsmark 350,000 hektar, därav 60,000 hektar antagits vara

belägna inom zon I, 40,000 hektar inom zon II och 250,000 hektar inom zon

III, motsvarande 80, 73 och 75 procent av gruppens totala areal inom respektive

zoner, 2) skogsmark med bestånd av slutenhetsgrad'' 0.3 0.4 650,000

hektar, varav 400,000 hektar antagits ligga inom zon I, 100,000 hektar inom

zon II och 150,000 hektar inom zon III, motsvarande 59, 47 och 36 procent

av gruppens totala areal inom varje zon och 3) stavaskogar 200,000 hektar,

samtliga liggande inom zon I. Totala arealen skogsmark, som enligt förslaget

kunde bliva föremål för statsbidrag, har salunda av kommittén uppskattats

till 1,200,000 hektar.

Kommittén har vidare verkställt beräkning av kostnaderna för de åtgärder,

som erfordrades för försättande av nyssangivna arealer i nöjaktigt produktivt

skick.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 13 b.

85

Kommittén har härvid utgått ifrån, att för vinnande av berörda syfte hela

arealen av ålder kal skogsmark måste skogsodlas, under det att beträffande

berörda areal stavaskogar verkställande av röjningsgallringar antagits vara

tillfyllest för ändamålet. I fråga örn de åtgärder, som för ändamålet erfordrades

beträffande gruppen mark med bestånd av slutenhetsgrad 0.3—0.4, har

kommittén anfört:

Beträffande denna grupp vore ifrågavarande åtgärder av delvis olika slag

för två skilda kategorier av denna. För den ena kategorien erfordrades för

ändamålet allenast rensningshuggning och röjning jämte i vissa fall markberedning

-—■ efter utförandet av dessa åtgärder erhölles nöjaktig återväxt

genom naturlig föryngring ■— under det i fråga örn den andra kategorien

förutom dylik huggning och röjning jämväl skogsodling påkallades. Orsakerna

till den skiljaktighet i föryngringsavseende, som sålunda förelåge mellan

berörda tvenne kategorier, av vilka den senare i det följande benämndes kategorien

a) och den förra kategorien b), vore att söka i olika förekomst av

naturlig frötillgång samt markens och markvegetationens olika beskaffenhet.

Kommittén hade beräknat, att av förenämnda grupps totala areal, 650,000

hektar, 150,000 hektar vore att hänföra till kategorien a) och 500,000 hektar

till kategorien b). Av den förra kategorien torde 50,000 hektar kunna antagas

vara belägna inom zon I, 25,000 hektar inom zon II och 75,000 hektar

inom zon lil. Motsvarande siffror för den senare kategorien torde kunna beräknas

till 350,000, 75,000 och 75,000 hektar.

I anslutning till vad sålunda anförts och med ledning av omförmälda från

länsjägmästarna införskaffade uppgifter har kommittén beräknat, att kostnaderna

för skogsodling av den av ålder kala skogsmarken i genomsnitt uppginge

inom zon I till 75 kronor samt inom en var av zonerna II och III till 120 kronor,

allt per hektar. Kommittén har härvid förutsatt, att skogsodlingen i regel

utfördes i norra Sverige medelst sådd samt i mellersta och södra Sverige

medelst plantering. I kostnaderna hade inräknats utgifter för erforderligt

stängsel ävensom för röjning i vissa fall. — Kommittén har vidare i fråga örn

gruppen skogsmark med bestånd av slutenhetsgrad 0.3—0.4 beräknat de kostnader,

som beträffande kategorien a) erfordrades i förevarande syfte, innefattande

rensningshuggning, röjning och skogsodling, till 65 kronor inom zon I

samt till 90 kronor inom envar av zonerna II och lil, allt per hektar. Vid

denna uppskattning hade fråndragits beräknad inkomst genom avsättning av

utfallande röjnings virke. Beträffande kategorien b) har kommittén uppskattat

kostnaderna för erforderliga åtgärder i förevarande syfte, omfattande rensningshuggning

och röjning samt i vissa fall markberedning, efter avdrag av

inkomst genom avsättning av röjningsvirke, till 15 kronor per hektar för samtliga

zoner. Kostnad för erforderligt stängsel har för båda kategorierna medräknats.

— Beträffande slutligen stavaskogama har kommittén beräknat kostnaderna

för verkställande av erforderliga röjningsgallringar i dessa till 20 kronor

per hektar. Kommittén har härvid förutsatt, att röjningsvirket saknade

avsättningsvärde.

Med ledning av de arealer skogsmark, som enligt förenämnda beräkningar

kunde bliva föremål för statsbidrag, samt de kostnader, som på sätt nyss an
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:is proposition nr 13Jf.

givits, här avsedda åtgärder antagits betinga, har kommittén uppskattat det

belopp, som för nämnda arealers försättande i nöjaktigt produktivt skick erfordrades,

till sammanlagt 63 050 000 kronor, därav 39 300 000 kronor ansetts

belöpa på av ålder kal skogsmark, 19 750 000 kronor å mark med bestånd av

slutenhetsgrad 0’3—0''4 samt 4,000,000 kronor å stavaskogar. Då enligt kommitténs

förslag statsbidrag ej finge utgå med mera än 50 procent av den godkända

kostnaden för vederbörande företag, skulle enligt samma förslag av berörda

kostnadssumma högst hälften eller 31,525,000 kronor täckas genom statsanslag.

Kommittén har framhållit, att sistnämnda belopp ej innefattade statens totala

utgifter för bidragsverksamheten, utan att därtill komme dels kostnaderna

för verksamhetens bandhavande i den mån dessa ej skulle gäldas av vederbörande

sakägare, dels ock kostnaderna för det statsunderstöd, som enligt kommitténs

förslag skulle utgå för vidmakthållande av plantskog, som uppdragits

med hjälp av statsbidrag.

Vad angår förstnämnda kostnader har kommittén, under förutsättning att

vederbörande sakägares andel av dessa bestämdes enligt av kommittén föredragna

grunder, med ledning av omförmälda från länsjägmästama införskaffade

uppgifter uppskattat statens andel av samma kostnader till cirka 15 procent

av det belopp, som utginge i statsbidrag. Kommittén har härvid erinrat, att

statens kostnader för handhavandet av förenämnda bidragsverksamhet för främjande

av skogsdikning i regel uppgått till 15 procent av det till sagda ändamål

anvisade beloppet samt i undantagsfall överstigit nämnda procentsats.

Beträffande det belopp, vartill statens utgifter för understöd i syfte att vidmakthålla

med statsbidrag uppdragna plantskogar kunde uppskattas, har kommittén

anfört:

Kostnaden för erforderlig hjälpkultur efter verkställd skogsodling torde

i genomsnitt för landet i dess helhet kunna beräknas uppgå till

cirka 25 procent av kostnaden för skogsodlingens verkställande. Vore

fråga örn rensningshuggning för erhållande av naturlig föryngring, torde

visserligen kostnaden för avhjälpande av skador å den genom självsådd

uppkomna plantskogen i allmänhet ställa sig lägre än motsvarande

kostnad vid skogsodling, men tillkomme i detta fall risken, att naturlig

föryngring efter avverkningen till följd av ringa frötillgång, markens

eller markvegetationens mindre gynnsamma beskaffenhet eller annan dylik

orsak ej inställde sig i avsedd omfattning, utan att hjälpkultur måste vidtagas

för erhållande av nöjaktig återväxt. Även till dylik åtgärd borde givetvis

här avsett understöd kunna lämnas. I förevarande avseende vore vidare

att märka, att med hänsyn till de av kommittén föreslagna villkoren för statsbidrag

torde beträffande plantskogar, varom nu vore fråga, kunna bortses från

skadegörelse genom beteskreatur. Vid nu angivna förhållanden och då ifrågavarande

statsunderstöd i stort sett kunde beräknas motsvara halva kostnaden

för den åtgärd, vartill understödet utginge, hade kommittén ansett sig kunna

uppskatta statens utgifter för dylika understöd till 10 procent av det belopp,

som utginge i statsbidrag.

I anslutning till vad sålunda anförts har kommittén beräknat, att statens

sammanlagda kostnader för bidragsverksamhetens handhavande och lämnande

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tu proposition nr 134.

87

av understöd, som förut sagts, skulle uppgå till 25 procent av förenämnda bidragsbelopp,

31,525,000 kronor, eller alltså till 7,881,250 kronor. Statens totala

utgifter för ifrågavarande bidragsverksamhet skulle följaktligen belöpa

sig till cirka 39.5 miljoner kronor.

Kommittén har härefter till behandling upptagit frågan om storleken av det

statsanslag, som årligen borde anvisas till ifrågavarande ändamål, och därvid

framhållit, att det från nationalekonomisk och social synpunkt vore synnerligen

önskvärt, att de åtgärder för ökad skogsproduktion, varom här vore fråga,

så skyndsamt som möjligt komme till utförande. Kommittén har vidare i detta

avseende anfört:

Med den organisation för bidragsverksamhetens handhavande, som kommittén

föreslagit, torde under förutsättning att erforderliga medel ställdes till förfogande

för ändamålet och intresset för verksamheten bland landets skogsägare

bleve tillräckligt omfattande, möjlighet föreligga att under en tidrymd av

cirka 15 år i stort sett utföra de arbeten, vartill enligt kommitténs förslag

statsbidrag finge utgå. Det belopp, som vid tillämpande av en dylik plan årligen

borde anvisas till statsbidrag, uppginge följaktligen till cirka 2 miljoner

kronor. Härtill komme statens andel i de kostnader, som årligen erfordrades

för bidragsverksamhetens handhavande samt för vidmakthållande av med

statsbidrag uppdragna plantskogar, vilken andel i det föregående beräknats

till 25 procent av bidragsbeloppet. Totala beloppet av det statsanslag, som

årligen borde anvisas till ifrågavarande ändamål, utgjorde sålunda cirka 2.5

miljoner kronor.

Kommittén ansåge sig emellertid ej böra ifrågasätta, att ett anslag å nyssangivna

belopp ställdes till förfogande för ändamålet redan vid verksamhetens

igångsättande. Det torde vara nödvändigt, att de bidragsbeviljande myndigheterna

lämnades visst rådrum för förberedande av nämnda verksamhet, innan

denna gåves en sådan omfattning, som nyss berörts. Det vore sålunda uppenbart,

att viss tid erfordrades för anskaffande av behövligt skogsodlingsmaterial,

för anställande av nödig personal samt för verksamhetens ändamålsenliga

organiserande i övrigt. Enligt kommitténs uppfattning torde den härför erforderliga

tiden kunna beräknas till cirka tre år. Under denna organisationsperiod

torde anslag böra utgå till statsbidrag för här avsett ändamål med successivt

ökade belopp.

Vad anginge storleken av det anslag, som borde anvisas till ifrågavarande ändamål

för första verksamhetsåret, ansåge kommittén, att det till statsbidrag

avsedda beloppet för detta år ej borde sättas lägre än 500 000 kronor. Redan

med den tillgång å skogsfrö och plantor, som för närvarande förefunnes, och

med sin nuvarande personal vore skogsvårdsstyrelserna och skogssällskapet väl

rustade för att på ett ändamålsenligt sätt disponera sagda belopp för understödjande

av åtgärder i förevarande syfte. Förutom nämnda belopp borde erforderliga

medel ställas till förfogande till bestridande av statens kostnader

för verksamhetens handhavande under sagda år. Då de bidragsbeviljande myndigheterna

under detta år hade att nyorganisera verksamheten och för sådant

ändamål måste anskaffa, bland annat, erforderliga redskap och maskiner,

torde statens kostnader för verksamhetens handhavande under samma år böra

uppskattas till ett något högre belopp än kommittén i det föregående beräknat

såsom under normala förhållanden behövligt för detta ändamål. Enligt kommitténs

uppfattning borde sagda kostnader för ifrågavarande år uppskattas

till 20 procent av bidragsbeloppet eller till 100,000 kronor.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr ISA.

Yttranden.

Tydligt vore, att under första verksamhetsåret statsunderstöd för vidmakthållande

av plantskog ej erfordrades. Behov av dylikt understöd torde komma

att föreligga först under tredje verksamhetsåret.

Då enligt kommitténs förslag de medel, som kunde komma att anvisas till

ifrågavarande ändamål, skulle ställas till skogsvårdsstyrelsernas och skogssällskapets

förfogande och av dem särskilt bokföras och redovisas samt styrelsernas

och sällskapets räkenskaper enligt gällande bestämmelser skulle avslutas

för kalenderår, borde sagda medel av styrelserna och sällskapet disponeras för

ändamalet under visst kalenderår. Av de av kommittén föreslagna reglerna

fördelningen av berörda medel mellan vederbörande bidragsbeviljande myndigheter

följde, att medlens användande för ändamålet borde äga rum under

det kalenderår, vars första hälft inginge i det budgetår, för vilket medlen blivit

anvisade.

De beräkningar, som av kommittén verkställts rörande arealen av de marker,

med avsende varå statsbidrag enligt kommitténs förslag skulle kunna utgå,

hava i vissa yttranden föranlett erinringar.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har sålunda framhållit, att.

då kommittén uppskattat arealen av ålder kal skogsmark å samtliga skogar

under skogsvårdslagen till 545,000 hektar samt arealen sådan mark å de skogar

under lagen, som tillhörde andra skogsägare än aktiebolag, till 465,000

hektar, detta skulle innebära, att a aktiebolagens skogar under skogsvårdslagen

förefunnes 80,000 hektar av ålder kal mark. Riktigheten härav torde

dock kunna ifragasättas. Mot kommitténs beräkningar i förevarande avseende

syntes vidare den erinran vara att göra, att jämväl den areal skogsmark med

bestånd av slutenhetsgrad 0.3—0.4, som enligt sagda beräkningar skulle förefinnas

å aktiebolagens skogar under skogsvårdslagen, eller 606,200 hektar, syntes

förvånansvärt hög. Det borde slutligen påpekas, att kommittén vid uppskattningen

av den areal skogsmark av nyssangivna beskaffenhet, med avseende

varå statsbidrag enligt kommitténs förslag kunde utgå, ej, såsom ske bort,

verkställt avdrag för mark, som vore underkastad reproduktionsskyldighet enligt

1903 eller 1923 års skogsvårdslag. Med hänsyn härtill torde den av kommittén

såsom bidragsberättigad angivna arealen skogsmark av ifrågavarande

beskaffenhet, 650,000 hektar, i ej oväsentlig mån böra reduceras.

Även Norrlands sko g svärds förbund har gjort gällande, att sistangivna markareal

av kommittén beräknats långt större än den i verkligheten torde vara.

Vidare har kommitténs beräkning av statens kostnader för bidragsverksamlietens

handhavande samt för understödjande av åtgärder för vidmakthållande

av plantskogar föranlett den erinran från centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas

förbund, att sagda kostnader sannolikt borde uppskattas till ett något högre

belopp än vid sagda beräkning skett.

Slutligen hava även vissa anmärkningar framställts mot kommitténs uppskattning

av den tid, som erfordrades för utförande av de arbeten, vartill statsbidrag

enligt kommitténs förslag finge utgå.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har i detta avseende framhållit,

att ifrågavarande arbeten svårligen kunde — med undantag för skogsodlingarna

av gamla kalmarker -— slutföras inom den av kommittén angivna

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 4.

89

tiden, bland annat, på grund därav, att arbetena i stor utsträckning vore baserade

på erhållande av naturlig föryngring. Då det, särskilt i Norrland, kunde

dröja länge mellan barrträdens fröår, och en anpassning av verksamheten till

dessas inträffande i viss utsträckning lämpligen borde ske, torde en alltför

stark forcering av verksamheten varken vara möjlig att genomföra eller överhuvud

taget ändamålsenlig. Man torde därför få räkna med att åtgärdernas

utförande måste kräva något längre tid, än vad kommittén beräknat.

Skogsvårdsstyreisen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs

län hava framfört väsentligen samma synpunkter som centralrådet,

därvid förvaltningsutskottet särskilt betonat, att enligt dess mening tiden för

utförande av ifrågavarande arbeten borde beräknas till cirka trettio år.

Statskontoret har uttalat en viss tvekan, huruvida det, med hänsyn till statsbudgetens

belastning, kunde anses tillrådligt att utvidga statens redan nu högst

betydande subventionella verksamhet i den omfattning, som avsåges i kommitténs

förslag. I allt fall syntes den av kommittén beräknade tidrymden av

omkring femton år för utförandet av de arbeten, till vilka statsbidrag finge

utgå, väl kort, enär ett slutförande av sagda arbeten inom nämnda tidrymd enligt

förslaget skulle innebära, att inom en, relativt sett, så kort tidsperiod som

femton år å riksstaten måste beredas utrymme för anvisande för ändamålet

av icke mindre än cirka 39.5 miljoner kronor.

Vad angår kommitténs beräkningar av de arealer kala skogsmarker och

skogsmarker med bestånd av slutenhetsgrad 0.3—0.4, med avseende varå statsbidrag

enligt kommitténs förslag må utgå, är att märka, att dessa grundats å

riksskogstaxeringsnämndens uppgifter samt inom finansdepartementet verkställda

utredningar i samband med 1928 års allmänna fastighetstaxering ävensom

å vissa från vederbörande länsjägmästare infordrade uppgifter i ämnet.

Då det material, varå beräkningarna sålunda grundats, torde vara det mest

tillförlitliga och fullständiga, som för ändamålet stått till buds, samt beräkningarna

synas utförda med tillbörlig noggrannhet, torde dessa, oaktat beräkningarna

enligt sakens natur självfallet äro i avsevärd mån approximativa, kunna

läggas till grund för uppskattningen av det statsanslag, som med tillämpning

av de av kommittén föreslagna grunder erfordras för ifrågavarande ändamål.

Vad angår den från visst håll framställda anmärkningen, att kommittén

vid uppskattningen av den areal skogsmark med bestånd av slutenhetsgrad

0.3—0.4, vartill statsbidrag må utgå, ej, såsom ske bort, gjort avdrag för mark.

som vore underkastad reproduktionsplikt enligt skogsvårdslagstiftningen, synes

denna anmärkning visserligen vara befogad men, då arealen av sistnämnda

mark, på sätt jag i samband med frågan örn medgivande av rätt till statsbidrag

för dylik mark framhållit, torde vara relativt obetydlig samt en uppskattning

av densamma måste anses synnerligen vansklig att verkställa, torde i

förevarande sammanhang kunna bortses från denna areal.

Mot kommitténs uppskattning av arealen bidragsberättigade stavaskogar

finner jag i likhet med de i ärendet hörda myndigheterna ej anledning till

Departe
mentschefen.

erinran.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 13Jh

Med den ståndpunkt, som jag i det föregående intagit till spörsmålet om rätt

till statsbidrag för aktiebolag, borde den bidragsberättigade arealen rätteligen

beräknas något högre än som skett i kommitténs betänkande. Då emellertid

enligt vad jag förutsatt statsbidrag bör beviljas bolag allenast i sådana fall,

då bidragsbehov verkligen kan anses föreligga, och de stora, på omfattande

industriell verksamhet grundade skogsbolagen torde innehava den ojämförligt

största delen av den skogsmark, som befinner sig i aktiebolags ägo,

synes ej nödigt att med hänsyn till den av mig i förevarande avseende föreslagna

utsträckningen av bidragsrätten verkställa någon omräkning av de

markarealer, som av kommittén angivits såsom bidragsberättigade.

På grund bärav och då jag ej heller finner giltig anledning till erinran mot

kommitténs uppskattning av kostnaderna för de åtgärder, som erfordras för

iståndsättande av ifrågavarande marker, synes totalbeloppet av dessa kostnader

kunna approximativt beräknas till cirka 63 miljoner kronor. Då enligt

vad jag i det föregående tillstyrkt högst 50 procent av dessa kostnader må

utgå i statsbidrag, skulle bidragssumman högst kunna uppgå till cirka 31.5

miljoner kronor.

Vad angår statens kostnader för bidragsverksamhetens handhavande samt

för understödjande av åtgärder för vidmakthållande av plantskogar, som uppdrag^

med hjälp av statsbidrag, finner jag lika med kommittén dessa kostnader

skäligen böra beräknas till 25 procent av bidragssumman eller till cirka 7.9

miljoner kronor. Statens totala utgifter för bidragsverksamheten skulle sålunda

belöpa sig till cirka 39.4 miljoner kronor.

Det måste anses synnerligen önskvärt, att de åtgärder för ökad skogsproduktion,

varom här är fråga, så skyndsamt som möjligt komma till utförande.

Med hänsyn till de begränsade möjligheterna att anskaffa lämpligt skogsodlingsmaterial

för de betydande arealer, som böra bliva föremål för sådan odling,

samt vikten att ifrågavarande arbeten planläggas och utföras med största

möjliga omsorg synes emellertid den tid av 15 år, som kommittén beräknat

för arbetenas utförande, vara väl kort. Sannolikt kommer i betraktande jämväl

av arbetenas omfattning att för ändamålet åtgå en avsevärt längre tidrymd.

Jag vill dock härvid erinra, att det uppenbarligen är synnerligen

vanskligt att verkställa ens en approximativ uppskattning i detta avseende, då

arbetenas utförande är beroende av det intresse, som vederbörande skogsägare

komma att visa för den ifrågasatta bidragsverksamheten.

Vad angår storleken av det anslag, som bör anvisas till ifrågavarande

ändamål för första verksamhetsåret, finner jag lika med kommittén, att det till

statsbidrag avsedda beloppet för detta år lämpligen bör sättas till 500,000

kronor samt att till täckande av statens kostnader för bidragsverksamhetens

handhavande för samma år bör ställas till förfogande ett belopp, motsvarande

20 procent av berörda bidragssumma, eller 100,000 kronor. På grund härav och

då statsunderstöd för vidmakthållande av plantskog ej erfordras under första

verksamhetsåret, torde anslagets totala belopp för detta år böra bestämmas till

600,000 kronor.

Då skogsvårdsstyrelsernas räkenskaper enligt gällande bestämmelser skola

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISA.

91

avslutas för kalenderår, torde det bidragsbelopp, som må komma att tilldelas

skogsvårdsstyrelse för här avsett ändamål för visst budgetår, böra. avses till

bidrag under det kalenderår, vars första hälft ingår i samma budgetår. Hinder

synes dock ej böra möta, att, därest någon del av bidragsbeloppet ej kunnat av

vederbörande skogsvårdsstyrelse disponeras före sagda kalenderårs utgång,

denna del må utdelas i bidrag under följande år, dock att hänsyn härtill givetvis

bör tagas vid fördelning av anslag, som må komma att anvisas till bidrag

under samma år. Det bör följaktligen åligga skogsvårdsstyrelse att vid äskande

av anslag för ifrågavarande ändamål uppgiva, huruvida och till vilket belopp

sålunda odisponerat överskott finnes. Vad nu föreslagits ifråga om

skogsvårdsstyrelse bör äga tillämpning jämväl beträffande skogssällskapet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. DepanteMaj

:t måtte föreslå riksdagen att menta
a)

godkänna de av mig i det föregående tillstyrkta grunder för understöd- hemställan.

jande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet inom område, varå

skogsvårdslagen äger tillämpning, av företag, som avser skogsodling eller annan

åtgärd för vinnande av ändamålsenlig skogsproduktion å vissa marker med

otillfredsställande skogstillstånd; samt

b) till sådant understödjande anvisa för budgetåret 1930/1931 under benämning

statens skogsodlingsanslag ett extra reservationsanslag av 600,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifall

samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga

till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Joh:s Thygesen.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr ISA.

Bilaga A.

1928 års skogsvårdskommittés förslag

till

kungörelse angående villkor för statsbidrag från statens skogsodlings
anslag.

Kungl. Majit Ilar — sedan riksdagen dels godkänt av Kungl. Majit gjord

framställning om vissa grunder för understödjande medelst statsbidrag utan

återbetalningsskyldighet av företag, som avser skogsodling eller annan åtgärd

för vinnande av ändamålsenlig skogsproduktion å vissa marker med otillfredsställande

skogstillstånd, dels ock till sådant understödjande anvisat anslag under

benämningen statens skogsodlingsanslag — funnit gott förordna, att följande

villkor skola lända till efterrättelse för bidrag från nämnda anslag:

Mom. 1. Från statens skogsodlingsanslag må anvisas statsbidrag till utförande

inom område, varå skogsvårdslagen äger tillämpning, av företag, som

avser skogsodling eller annan åtgärd för vinnande av ändamålsenlig skogsproduktion

å följande marker med otillfredsställande skogstillstånd, nämligen:

1 :o) skogsmark, som belt saknar trädvegetation eller är bevuxen med blott

enstaka träd;

2:o) vanhävdad skogsmark, där skogsbeståndet är av synnerligen otillfredsställande

slutenhet och tillika i väsentlig mån saknar utvecklingsmöjligheter;

samt

3:o) skogsmark, som är bevuxen med s. k. stavaskogsbestånd.

Beträffande mark, som omförmäles under 2:o), må statsbidrag utgå allenast

under förutsättning, att avsättningsvärdet å det virke, som bör avverkas

å marken för erhållande av nöjaktig föryngring, understiger kostnaden för de

åtgärder, som för sådant ändamål böra utföras.

Statsbidrag må ej utgå till torrläggningsföretag, som avser höjande av alstringsförmågan

hos mark med hänsyn till dess utnyttjande för skogsbörd, eller

till åtgärd, som någon enligt gällande eller äldre skogsvårdslag är pliktig vidtaga,

dock att statsbidrag må lämnas till utförande av erforderliga återväxtåtgärder

efter avverkning, som verkställts för erhållande av nöjaktig föryngring

å mark, varom förmäles under 2:o) eller 3:o).

Förutom statsbidrag, som nu sagts, må från statens skogsodlingsanslag jämväl

anvisas särskilt förvaltnings- och understödsbidrag efter ty i mom. 2 förmäles.

Mom. 2. På framställning av skogsvårdsstyrelse beslutar Kungl. Majit,

efter hörande av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, örn anvisande

till styrelsen från statens skogsodlingsanslag dels av medel att av styrelsen

utdelas såsom statsbidrag enligt bestämmelserna i denna kungörelse, dels ock

av särskilt förvaltnings- och understödsbidrag för bestridande av styrelsens

kostnader för handhavandet av sagda verksamhet ävensom för understödjande

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

93

enligt denna kungörelse av åtgärder för vidmakthållande av skog, som uppdrag^

med hjälp av statsbidrag. Dylik framställning skall av styrelsen göras

före den 15 november och åtföljas av förteckning över sådana till styrelsen inkomna

ansökningar örn statsbidrag, som styrelsen funnit vara av beskaffenhet

att böra beviljas. Formulär till sagda förteckning fastställes av Kungl. Maj:t.

Medel, som anvisats till skogsvårdsstyrelse enligt första stycket, skola, mot

avlämnande av särskild av styrelsen utfärdad och av statskontoret godkänd

förbindelse att använda sagda medel enligt därom gällande föreskrifter, av statskontoret

ställas till styrelsens förfogande genom medlens insättande i riksbanken

för styrelsens räkning eller, där styrelsen har sitt säte å ort, varest riksbankskontor

ej finnes, efter rekvisition i mån av behov utanordnas till styrelsen. Medlen

skola av styrelsen särskilt bokföras och redovisas, och skall därå upplupen

ränta tillgodoföras samma medel.

I den i första stycket omförmälda framställning skall skogsvårdsstyrelsen

uppgiva, huruvida och till vilket belopp ej disponerad behållning förefinnes å

medel, som enligt samma stycke anvisats till styrelsen.

Mom. 3. Ansökan örn statsbidrag göres hos vederbörande skogsvårdsstyrelse,

som, där ej styrelsen finner ansökningen omedelbart böra avslås, föranstaltar

örn upprättande av förslag till utförande av det företag, vartill statsbidrag

sökes. Dylikt förslag skall upprättas i den ordning Kungl. Majit bestämmer.

I ansökan om statsbidrag skola så fullständigt som möjligt angivas beskaffenheten

och omfattningen av det företag, vartill statsbidrag sökes. Ansökningen

skall tillika inehålla uppgift å den eller de fastigheter, som företaget

angår, samt vederbörande ägares namn och hemvist.

Mom. 4. Finner skogsvårdsstyrelsen, att företaget eller viss del därav angår

mark, som bör användas för vederbörande fastighets eller därmed sambrukad

fastighets behov såsom betesmark för ordnat betesbruk eller eljest för annat

ändamål än skogsproduktion, må statsbidrag ej lämnas till företaget eller sagda

del därav. Vid prövning av fråga, som i detta moment avses, äger skogsvårdsstyrelsen,

där sådant av förhållandena påkallas, inhämta utlåtande från i lanthushållning

sakkunnig person.

Mom. 5. Statsbidrag kan av skogsvårdsstyrelsen beviljas under förutsättning,

att styrelsen finner nyttan av företaget minst motsvara kostnaden därför.

Skogsvårdsstyrelsen skall tillse, att statsbidrag främst lämnas till företag,

som äro mest förtjänta av understöd.

Mom. 6. Statsbidrag må icke utgå till sådant företag, vartill annat statsunderstöd

i form av bidrag eller lån eller bidrag från skogsvårdskassa förut

utgått eller utgår. Den omständigheten, att till upprättande av förslag till

företaget statsunderstöd eller bidrag från skogsvårdskassa utgått eller utgår,

utgör dock icke hinder för bidrags beviljande.

Mom. 7. Statsbidrag kan beviljas till högst femtio procent av den utav skogsvårdsstyrelsen

godkända kostnaden för företaget.

I sagda kostnad må, där skogsvårdsstyrelsen finner erforderligt, att det område,

som företaget avser, inhägnas eller att annan hägnadsåtgärd för områdets

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 1-iJh

fredande mot betesdjur vidtages, inräknas ersättning för åtgärdens utförande.

Har skogsvårdsstyrelsen vid prövning av fråga om statsbidrag till företaget

ansett behov av hägnad för berörda ändamål ej föreligga, men finner styrelsen

senare dylikt behov vara för handen, åge styrelsen att av det i mom. 2 omförinälda

förvaltnings- och understödsbidrag bevilja ett särskilt understöd till hägnadens

uppförande, vilket understöd må uppgå till högst femtio procent av

den av styrelsen godkända kostnaden härför.

Statsbidrag må ej lämnas till annan än den, som med ägande- eller fideikommissrätt

innehar mark, varom i mom. 1 förmäles. Statsbidrag må ej utgå

till aktiebolag.

Mom. 8. Beträffande företag, vartill statsbidrag beviljas, fastställer skogsvårdsstyrelsen

arbetsplan.

Mom. 9. Med den, som mot åtnjutande av statsbidrag åtager sig arbete,

som i mom. 1 avses, skall skogsvårdsstyrelsen upprätta skriftligt kontrakt,

och skall därvid iakttagas följande:

1) Genom kontraktet skall bidragstagaren förbinda sig

att inom bestämd tid fullborda i företaget ingående arbete i överensstämmelse

med den fastställda arbetsplanen,

att därvid iakttaga de föreskrifter, som skogsvårdsstyrelsen utöver planen

meddelat,

att fullgöra de övriga åligganden, som enligt denna kungörelse åvila bidragstagaren,

att bestrida vad till fullbordande av sagda arbete må erfordras utöver beviljat

bidrag från förevarande anslag, samt

att vid arbetets utförande underkasta sig kontroll av skogsvårdsstyrelsen.

2) I kontraktet skall, örn förhallandena därtill giva anledning, intagas föreskrift,

att bidragstagaren är pliktig att enligt styrelsens bestämmande inhägna

det område, som företaget avser, eller vidtaga annan hägnadsåtgärd, som

på ett betryggande sätt fredar området mot betesdjur, och att underhålla för

sådant ändamål uppförd hägnad, intill dess å området uppkommen skog nått

den utveckling, att den ej längre är att räkna såsom plantskog, att, örn fullgörande

av bidragstagarens skyldighet i något av nu angivna avseenden försummas,

skogsvårdsstyrelsen är berättigad att på den försumliges bekostnad

avhjälpa bristen, samt att, i fall företaget eller till följd därav uppkommen

skog genom dylik försummelse skadats av betesdjur, den försumlige är pliktig

att enligt skogsvårdsstyrelsens bestämmande vidtaga för skadans avhjälpande

erforderlig åtgärd.

3) I kontraktet skall därjämte föreskrivas, att skog, som uppdragits med

hjälp av statsbidraget, skall av bidragstagaren vidmakthållas, intill dess densamma

nått den utveckling, att den ej längre är att räkna såsom plantskog,

att för sadant ändamål behövlig åtgärd skall utföras enligt skogsvårdsstyrelsens

bestämmande samt att bidragstagaren vid utförande av dylik åtgärd, där

ej sådant fall är för handen, som avses under punkt 2) härovan eller åtgärden

eljest avser avhjälpande av skada, vartill bidragstagaren varit vållande, är berättigad

att kostnadsfritt från skogsvårdsstyrelsen erhålla dels erforderligt

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

95

skogsodlingsmaterial, levererat å i kontraktet bestämd plats, dels ock sakkunnigt

biträde vid arbetets utförande.

4) Hvarförutom skall i kontraktet stadgas, att det åligger bidragstagaren att

tillse, att, därest det område, som företaget angår, av bidragstagaren överlåtes

till annan, denne före överlåtelsen till skogsvårdsstyrelsen avgiver skriftlig

utfästelse att fullgöra bidragstagarens förpliktelser enligt punkt B) samt,

därest bestämmelse jämlikt punkt 2) upptagits i kontraktet, jämväl enligt

sistnämnda punkt, ävensom att i sin ordning ej överlåta området till annan,

utan att denne till styrelsen gör enahanda åtagande, samt att, örn överlåtelse

av området sker i strid mot vad sålunda stadgats, överlåtaren är pliktig att till

skogsvårdsstyrelsen återgälda det statsbidrag, som lämnats till företaget, jämte

fem procent årlig ränta därå från tiden för bidragets lyftande till dess återbetalning

sker, dock högst under tio år.

Mom. 10. Kontraktet skall jämte avskrifter av den fastställda arbetsplanen

och därtill hörande handlingar förvaras hos skogsvårdsstyrelsen.

Mom. 11. För fullgörande av kontraktet ävensom, därest mot kontraktet

brytes, för återbärande av lyftad del av statsbidraget jämte därå upplupen

ränta skall, örn ej skogsvårdsstyrelsen finner skäl att därifrån medgiva befrielse,

ställas säkerhet, som av skogsvårdsstyrelsen godkännes. Sådan säkerhetsförbindelse

skall upphöra att äga giltighet, så snart det i kontraktet avsedda

arbetet blivit av skogsvårdsstyrelsen godkänt, dock att säkerhetsförbindelsen

skall fortfara att gälla beträffande sådana bidragstagaren enligt kontraktet

åliggande förpliktelser, som avses i mom. 9 punkterna 2)—4). Säkerhetsförbindelsen

skall förvaras hos skogsvårdsstyrelsen.

Mom. 12. Det åligger skogsvårdsstyrelsen att öva tillsyn därå, att arbete,

varom kontrakt blivit upprättat, utföres på ändamålsenligt sätt samt att meddela

slutligt godkännande av arbetet. Är fråga örn skogsodling, skall skogsvårdsstyrelsen

med synnerlig omsorg tillse, att därvid användas skogsfrö och

plantor av kontrollerad, för orten lämplig beskaffenhet.

Mom. 13. Sedan kontrakt avslutats och säkerhetsförbindelse, där sådan

ifrågakommer, godkänts samt hos skogsvårdsstyrelsen styrkts, att det arbete,

vartill statsbidraget utgår, blivit påbörjat, må en första utbetalning ske till bidragstagaren

enligt skogsvårdsstyrelsens bestämmande.

Återstoden av statsbidraget får, likaledes enligt skogsvårdsstyrelsens bestämmande,

lyftas i den mån arbetets fortgång styrkes genom till styrelsen

ingivna bevis eller intyg, dock att städse en fjärdedel av bidraget skall innestå,

intill dess arbetet blivit vederbörligen avsynat och av skogsvårdsstyrelsen

godkänt.

Mom. 14. Meddelar skogsvårdsstyrelsen tillstånd till avvikelse från fastställd

arbetsplan och föranleder sådan avvikelse minskning av kostnaden för

företaget, åligger det styrelsen att såsom villkor för dylikt tillstånd föreskriva

motsvarande minskning av statsbidraget. Å skogsvårdsstyrelsen ankommer

jämväl att, då bidragstagare mot avstående av statsbidrag önskar befrielse från

villkor, som föreskrivits för bidragets tillgodonjutande, meddela för bidragets

indragande erforderliga föreskrifter.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96 Kungl. Maj:ts proposition nr lSlh

I händelse avvikelse utan därtill erhållet tillstånd skett från den fastställda

arbetsplanen,

eller arbete, vartill statsbidrag utgår, icke blivit fullbordat inom bestämd

tid,

eller de föreskrifter skogsvårdsstyrelsen i övrigt meddelat beträffande sådant

arbetes utförande obehörigen åsidosatts,

ankommer det på skogsvårdsstyrelsen att inställa all vidare utbetalning av

statsbidraget samt återfordra vad därav uppburits att inom viss angiven tid

på en gång eller efter hand inbetalas till styrelsen. Å sålunda uppburna medel

skall gäldas fem procent årlig ränta från lyftningsdagen till dess återbetalning

sker.

Vad i andra stycket stadgas åge tillämpning jämväl i det fall, att den, som

jämlikt upprättat kontrakt eller avgiven förbindelse är pliktig att uppföra eller

underhålla hägnad för fredande av område, med avseende varå statsbidrag utgått,

eller att vidmakthålla skog, som uppkommit genom åtgärd, vartill statsbidrag

beviljats, eftersätter sådan skyldighet; och ankommer å skogsvårdsstyrelsen

i dylikt fall att, därest skyldighet i förstnämnda hänseende eftersatts,

tillika återfordra särskilt understöd, som lämnats till hägnadens uppförande,

jämte fem procent årlig ränta därå från lyftningsdagen till dess återbetalning

sker, samt, i fall skyldighet i sistnämnda hänseende blivit åsidosatt, fordra ersättning

för skogsodlingsmaterial och biträde, som styrelsen tillhandahållit för

skyldighetens fullgörande.

Alla kostnader, som föranledas för skogsvårdsstyrelsen till följd av indragning

eller återbäring av statsbidrag eller av särskilt understöd eller till följd

av utkrävande av ersättning för skogsodlingsmaterial eller biträde, skola bestridas

eller gottgöras av bidragstagaren eller den, som betalningsskyldighet eljest

åligger.

Mom. 15. Det åligger skogsvårdsstyrelsen att övervaka, att den, som jämlikt

upprättat kontrakt eller avgiven förbindelse är skyldig att uppföra eller

underhålla hägnad för fredande av område, med avseende varå statsbidrag utgått,

eller att vidmakthålla skog, som uppkommit genom åtgärd, vartill statsbidrag

beviljats, fullgör denna skyldighet ävensom att inom tio år från kontraktets

upprättande eller förbindelsens avgivande i laga ordning erinra gäldenären

örn sagda skyldighet, där denna vid nämnda tidpunkt fortfarande är

gällande.

Mom. 16. Varje skogsvårdsstyrelse, som förmedlar statsbidrag från ifrågavarande

anslag, skall årligen till Kungl. Majit avgiva redogörelse för verksamheten

under nästföregående år enligt föreskrifter, som meddelas av Kungl.

Maj :t.

Mom. 17. Vad enligt denna kungörelse gäller örn skogsvårdsstyrelse skall

äga tillämpning jämväl i fråga om skogssällskapet med iakttagande, att skogssällskapet

äger bevilja bidrag allenast till företag å skogar, vilka ägas av sällskapet

eller vilkas vård och förvaltning utövas under medverkan och tillsyn av

sällskapet, dock med undantag av skogar, varom i 2 § 1 mom. skogsvårdslagen

förmäles.

300784. Stockholm, Isaac Harcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1930.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1930:324 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av ett statens skogsodlingsanslag. s. 3 i texten
  2. JoU 1930:78 Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande vissa skogsvårdsfrågor. s. 5 i texten
  3. JoU 1930:74 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av ett statens skog södling sanslag ävensom två i ämnet väckta motioner. : rr ’ s. 1 i texten