Angående anvisande av ett statens skog södling sanslag
1930-02-21 · 96 sidor, varav 93 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 93 av 96 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1930:134, Angående anvisande av ett statens skog södling sanslag
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 13b.
1
Nr 134.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anvisande av
ett statens skog södling sanslag; given Stockholms slott
den 21 februari 1930.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Marits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
J. B. Johansson.
Bihang till riksdagens protokoll 1930.
1 sami.
106 haft. (Nr ISb.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr ISJf.
Utdrag av protokollet över jordbruk sär enden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet u
Stockholms slott den 21 februari 1930.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog, Bissmark,
Johansson, Dahl.
Departementschefen statsrådet Johansson anför:
I tvänne likalydande motioner vid 1928 års riksdag (1:46 och 11:44) hemställdes,
att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag
angående statens medverkan till skogsodling av sådana kala, till skogsbörd
tjänliga marker, för vilka skogsodlingsskyldighet enligt gällande skogslagar
ej kunde åläggas markägaren. Därjämte hemställdes i en tredje vid samma
riksdag väckt motion (11:45), att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta med hänsynstagande till vad i motionen anförts
verkställa utredning och för riksdagen snarast möjligt framlägga förslag till
genomgripande åtgärder för den svenska skogsmarkens rationella utnyttjande
till skogsbörd.
Med anledning av nämnda motioner anhöll riksdagen i skrivelse den 1 juni
1928 nr 329 örn verkställande av utredning rörande de åtgärder, som kunde
vara erforderliga för vinnande av det i motionerna avsedda syftet, samt örn
framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen kunde giva
anledning.
Sedan jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 oktober 1928 chefen
för jordbruksdepartementet tillkallat fem utredningsmän, nämligen landshövdingen
J. Nilsson, ordförande, ledamöterna av riksdagens andra kammare
hemmansägarna C. J. Johansson i Uppmälby och P. Persson i Trången, revisionssekreteraren
T. W. G. Sjöfors och länsjägmästaren W. Lothigius, att
inom sagda departement i anslutning till den av riksdagen i berörda skrivelse
gjorda framställning och i statsrådsprotokollet över jordbruksärenden samma
dag närmare angivna grunder verkställa utredning samt avgiva förslag angående
statens medverkan, utöver vad för närvarande ägde rum, till vinnande
av skogsbörd å marker, vilka därtill vore tjänliga men vilka icke vore föremål
för rationellt utnyttjande, hava utredningsmännen, som antagit benämningen
1928 års skogsvårdskommitté, till fullgörande av sitt uppdrag den 1
november 1929 avgivit betänkande angående statens medverkan för vinnande
av ökad skogsproduktion å vissa marker (St. off. utr. 1929:27).
I betänkandet har kommittén hemställt, att Kungl. Maj:t måtte i proposi
-
Kungl. Maj:ts proposition nr iSh.
3
tion föreslå riksdagen att dels godkänna vissa av kommittén föreslagna grunder
för understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet inom
område, varå skogsvårdslagen ägde tillämpning, av företag, som avsåge skogsodling
eller annan åtgärd för vinnande av ändamålsenlig skogsproduktion å
vissa marker med otillfredsställande skogstillstånd, dels ock till sådant understödjande
anvisa för budgetåret 1930/1931 under benämning statens skogsodlingsanslag
ett extra reservationsanslag av 600,000 kronor.
Berörda av kommittén föreslagna grunder för den ifrågasatta understödsverksamheten
innefattas i ett betänkandet bilagt förslag till kungörelse angående
villkor för statsbidrag från statens skogsodlingsanslag, vilket förslag
torde få såsom bilaga A fogas vid detta protokoll.
över betänkandet hava infordrade yttranden avgivits av statskontoret, domänstyrelsen,
styrelsen för skogshögskolan och statens skogsförsöksanstalt,
lantbruksstyrelen och centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, ävensom
av samtliga länsstyrelser, skogsvårdsstyrelser och hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, varjämte svenska skogsvårdsföreningen, Norrlands skogsvårdsförbund,
Sveriges skogsägareförbund och skogssällskapet yttrat sig i
ärendet.
I årets statsverksproposition har i avbidan på proposition i ämnet under
nionde huvudtiteln, punkten 127, för den av kommittén föreslagna understödsverksamheten
under budgetåret 1930/1931 beräknats ett belopp av 600,000
kronor.
Sedan utredningen i ärendet numera slutförts, anhåller jag att få underställa
detsamma Kungl. Maj :ts prövning.
I förenämnda betänkande har kommittén till en början framhållit, att kommittén
funnit den åt kommittén uppdragna utredningen böra gälla allenast
enskilda skogar. För en dylik begränsning talade enligt kommitténs mening,
bland annat, det förhållandet, att å statens och andra allmänna skogar ett
fortlöpande arbete i regel bedreves för skogarnas rationella utnyttjande för
skogsbörd samt att något större behov av särskilda åtgärder i förevarande
syfte beträffande dessa skogar därför näppeligen kunde anses föreligga. Med
de allmänna skogarna torde i detta avseende de inom Kopparbergs och Gävleborgs
län belägna besparingsskogarna samt allmänningsskogarna i Västerbottens
och Norrbottens län väsentligen kunna likställas.
Kommittén har ansett, att till enskilda skogar borde i förevarande sammanhang
hänföras de skogar, som lydde under 1923 års skogsvårdslag, förordningen
den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å viss skog inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker med flera områden (lappmarkslagen),
lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom
vissa områden samt lagen den 24 juli 1903 (nr 79 s. 7) angående skyddsskogar.
Skogar, som tillhörde landskommuner, landsting och hushållningssällskap,
borde såsom lydande under skogsvårdslagen betraktas såsom enskilda skogar.
Städernas skogar lydde däremot under förordningen den 24 juli 1903 (nr 79)
angående förvaltningen av städernas skogar och skulle enligt denna stå under
domänstyrelsens överinseende och i vissa fall jämväl under skogsstatens vård
Omfattningen
av
kommitténs
utredning.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr ISh.
och förvaltning. Med hänsyn härtill och då något mera framträdande behov
av statsåtgärder i förevarande syfte beträffande städernas skogar ej torde
föreligga, syntes dessa skogar här böra likställas med allmänna skogar och
sålunda ej inbegripas under utredningen.
Redogörelse Till ledning för bedömandet av de åtgärder, som från statens sida borde
Skilda sko- vidtagas för främjande av skogsproduktionen å de enskilda skogarna i langarnas
areal det, har kommittén lämnat en redogörelse för dessa skogars areal och fördeltillstånd
11 mS a vissa skogsagaregrupper samt skogstillstand.
m. m. Med ledning av riksskogstaxeringsnämndens uppgifter och domänstyrelsens
årliga förvaltningsberättelser samt vissa inom finansdepartementet tillgängliga
preliminära resultat från pågående utredningar i samband med 1928 års
allmänna fastighetstaxering har kommittén beräknat arealen produktiv skogsmark
å landets enskilda skogar samt huru denna areal fördelar sig å aktiebolags
samt andra skogsägares skogar. Resultatet av dessa beräkningar har
sammanställts i tre tabeller, av vilka framgår, att totala arealen av sådan
mark utgör, för skogar under skogsvårdslagen 15,408,000 hektar, för skogar
under lappmarks- och husbehovsskogslagarna 1,691,156 hektar samt för skogar
under skyddsskogslagen 405,400 hektar. Enligt tabellerna fördela sig
dessa arealer å aktiebolags och andra skogsägares skogar på följande sätt:
Skogsmark i hektar, tillhörande
Pro
cent
Aktiebolag
Andra
skogsägare
Samma
Aktiebolag
Andra
skogsägare
Skogar ander skogsvårdslagen ....
4,948,400
10,459,600
15,408,000
32
68
Skogar under lappmarks- och husbehovs- skogslagarna ...........
646,500
1,044,656
1,691,156
38
62
Skogar under skyddsskogslagen . . .
182,000
223,400
405.400
45
55
Summa
5,776,900
11,727,656
17,504,556
33
67
Med hänsyn till skogstillståndet har kommittén i huvudsaklig anslutning
till vid riksskogstaxeringen tillämpade grunder uppdelat skogsmarken å de
enskilda skogarna i fyra grupper, nämligen 1) kal skogsmark, 2) skogsmark,
bevuxen med bestånd av slutenhetsgrad 0.3—0.4, 3) skogsmark, varå skogstillståndet
överhuvud taget anses otillfredsställande, samt 4) skogsmark med
i stort sett tillfredsställande skogstillstånd. Till kal skogsmark har kommittén
härvid i överensstämmelse med nämnda grunder hänfört ej allenast
skogsmark, som är helt utan trädvegetation, utan jämväl dylik mark, som är
bevuxen med bestånd av slutenhetsgrad, som är lägre än 0.3. Kommittén har
framhållit, att slutenhetsgraden avsåge, enligt riksskogstaxeringsnämndens
föreskrifter, att giva ett uttryck för i vad mån det förefintliga beståndet med
hänsyn tagen till ålder och trädslag utnyttjade ståndortens virkesproducerande
förmåga. Vid fullt utnyttjad produktionsförmåga åsattes slutenhetsgrad
1. Graderna 0.3—0.4 betecknade synnerligen glesa bestånd och graderna 0, 0.1
och 0.2 så låg grad av utnyttjande, att marken borde redovisas som kalmark. Beträffande
gruppen 3) vore att märka, att denna till väsentlig del innefattade
Kungl. Majlis proposition nr 184.
5
även marker, som vore att Hänföra under grupperna 1) och 2). Vad anginge
gruppen 4) eller skogsmarker med i stort sett tillfredsställande skogstillstånd
hade kommittén till denna grupp hänfört, förutom marker med fullt tillfredsställande
sådant tillstånd, jämväl vissa i riksskogstaxeringsnämndens sammanställningar
redovisade marker med mindre tillfredsställande skogstillstånd.
Då något behov av statsåtgärder för vinnande av ökad skogsproduktion å dessa
marker ej ansetts föreligga, hade kommittén i betänkandet bortsett från
dem.
Med ledning av riksskogstaxeringsnämndens uppgifter har kommittén utarbetat
tabeller över arealerna av berörda under 1)—3) upptagna grupperna
skogsmark å samtliga enskilda skogar i landet, därvid skilda tabeller uppgjorts
för 1) skogar under skogsvårdslagen, 2) skogar under lappmarks- och
husbehovsskogslagarna samt 3) skogar under skyddsskogslagen. I tabellerna
hava arealerna av ifrågavarande markgrupper angivits särskilt för varje landstingsområde
eller, vad angår Västerbottens och Norrbottens läns landstingsområden,
särskilt för till varje område hörande lappmark och kustland.
Tabellerna utvisa, att nämnda tre markgrupper å de olika kategorierna enskilda
skogar omfatta följande totalarealer i hektar:
Kal skogs- mark
Skogsmark
med bestånd
av slutenhets- grad 0.3—0.4
Skogsmark
med över- huvudtaget
otillfredsstäl- lande skogs- tillstånd
Skogar under skogsvårdslagen...........
1,434,700
1,911,600
3,122,000
Skogar under lappmarks- och husbehovsskogslagarna .
63,700
272,600
325,700
Skogar under skyddsskogslagen..........
7,300
77,400
81.500
Summa
1,505,700
2,261,600
3,529,200
Totala arealerna av ifrågavarande tre markgrupper å samtliga enskilda skogar
i landet utgöra alltså: för kal skogsmark 1,505,700 hektar, för skogsmark
med bestånd av slutenhetsgrad 0.3—0.4 2,261,600 hektar och för skogsmark
med överhuvudtaget otillfredsställande skogstillstånd 3,529,200 hektar.
Beträffande skogar under skogsvårdslagen hava arealerna av här avsedda
tre markgrupper av kommittén uträknats för tre särskilda zoner, inom vilka
de skogliga förhållandena kunna anses i viss mån likartade. Dessa zoner omfatta
zon I Norrland samt Kopparbergs och Värmlands län, zon II övriga
län i Svealand samt Östergötlands och Skaraborgs län samt zon III övriga län
i Götaland. Enligt kommitténs beräkning utgöra arealerna för de särskilda
markgrupperna inom de olika zonerna i hektar:
Zon I
Zon II
Zon lil
Kal skogsmark..................
645,300
240,800
548,600
Skogsmark med bestånd av slutenhetsgrad 0.8—0.4 .
1,186,500
268,200
456,900
Skogsmark med överhuvudtaget otillfredsställande
skogstillstånd..................
1,845,500
414,900
861,600
6
Kungl. Maj:ts proposition nr ISh.
Beträffande de i tabellerna angivna kalmarksarealerna bär kommittén anmärkt,
att dessa ej avsåge allenast sådana skogsmarker, som av ålder legat
kala, utan att däri inginge även mark, som med tillämpande av nu gängse avverkningsmetoder
normalt måste räknas vara utan skog. Under erinran, att
centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund i avgivet yttrande till jordbruksutskottet
vid 1928 års riksdag såsom sin åsikt uttalat, att den normala
kalytan i genomsnitt för hela landet kunde beräknas till fem procent av hela
arealen skogsproduktiv mark, har kommittén med ledning härav samt med
beaktande i möjligaste mån av inom olika trakter förekommande skogsbrukssätt
och i samband därmed hittills tillämpade föryngringsmetoder, kalmarkstidens
längd m. m. för de olika slagen enskilda skogar beräknat den normala
kalytan.
I fråga örn skogarna under skogsvårdslagen har kommittén uppskattat sagda
yta för zon I till 520,300 hektar, för zon II till 180,800 hektar och för zon
III till 188,600 hektar. Kommittén har därefter, genom att draga dessa arealer
från de för de särskilda zonerna beräknade totala kalmarksarealerna, erhållit
den areal skogsmark, som inom varje zon av ålder ligger kal, och funnit
denna areal utgöra för zon I 125,000 hektar, för zon II 60,000 hektar och för
zon III 360,000 hektar. Totala arealen skogsmark, som av ålder ligger kal
å skogar under skogsvårdslagen, utgör sålunda enligt denna beräkning 545,000
hektar.
Beträffande skogar under lappmarks- och husbehovsskogslagarna har kommittén
uppskattat den normala kalytan till 58,700 hektar. Därest denna areal
dragés från den av kommittén beräknade totala kalmarksarealen för dessa skogar,
återstår en areal av allenast 5,000 hektar, som sålunda skulle utgöra den
av ålder kala skogsmarken å ifrågavarande skogar.
I fråga örn skyddsskogarna Ilar kommittén framhållit, att den normala kalytan
för dessa skogar väsentligen torde motsvara den av kommittén för dem
beräknade totala kalmarksarealen, vadan enligt kommitténs åsikt av ålder kal
skogsmark ej torde i nämnvärd omfattning förekomma å skyddsskogarna.
Med allmänna
medel under
stödd hittillsvarande
verksamhet
för ifrågavarande
ändamål.
Sedan kommittén härefter i betänkandet lämnat en beskrivning över de å
_ enskilda skogar förekommande kala skogsmarker samt skogsmarker med synnerligen
glesa bestånd, bär kommittén övergått till att redogöra för den verksamhet,
som hittills bedrivits med understöd av allmänna medel för främjande
av skogsväxt beträffande marker med otillfredsställande skogstillstånd å nämnda
skogar.
Efter omnämnande, att understöd till berörda ändamål lämnats dels från vissa
statsanslag, dels av skogsvårdsavgifter och dels från särskilda av landsting och
hushållningssällskap beviljade anslag, har kommittén framhållit, att den med
sagda medel understödda verksamheten i förevarande syfte huvudsakligen avsett
arbeten av tre olika slag, nämligen 1) skogsodling å kala eller därmed jämförliga
marker, 2) rensnings- och röjningshuggningar å marker med hårt dimensionsavverkade
eller eljest giesa och oväxtliga bestånd samt 3) gallringar
i överslutna bestånd. Beträffande de under 2) angivna markerna hade understöd
i vissa fall lämnats, förutom till sådana huggningar, som nyss sagts, järn
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 13Jf.
7
väl till kultur- eller markberedningsåtgärder, där sådana efter huggningarna
erfordrats för erhållande av nöjaktig återväxt.
Kommittén har uppgivit, att en betydande verksamhet för skogsodlande av
kala skogsmarker bedrivits av landsting och hushållningssällskap före ikraftträdandet
av 1903 års skogsvårdslag. Enligt uppgifter i vissa av skogsvårdsstyrelsema
till kommittén avgivna yttranden hade sålunda före denna tidpunkt med
understöd från nämnda korporationer skogsodlats inom Jönköpings län 2,783
hektar, inom Hallands län cirka 14,000 hektar, inom Göteborgs och Bohus län
cirka 24,000 hektar, inom Skaraborgs län cirka 2,400 hektar och inom Västmanlands
län cirka 2,800 hektar, allt gamla kalmarker. Sedan i samband med
införandet av 1903 års skogsvårdslag skogsvårdsstyrelser från och med år 1905
inrättats i samtliga län med undantag av Gotlands, Västerbottens och Norrbottens
län och allmänna medel i betydande omfattning ställts till dessas förfogande
för främjande av skogsvård å enskildas skogar, hade skogsvårdsstyrelserna
fullföljt och utvecklat den genom landstingens och hushållningssällskapens
försorg påbörjade skogsodlingsverksamheten. Särskilt inom de län, där
större arealer kala skogsmarker förefunnits, hade denna verksamhet under styrelsernas
ledning tagit en betydande omfattning.
Till belysning härav har kommittén med ledning av skogsvårdsstyrelsemas
årsberättelser samt av dessa i ärendet avgivna yttranden låtit upprätta en tabell
över arealen av den mark, som skogsodlats å skogar under skogsvårdslagen
under styrelsernas ledning eller eljest i samband med deras verksamhet under
åren 1905—1928. Tabellen avser ej Gotlands, Västerbottens och Norrbottens
län, enär skogsvårdslagen utsträcktes att gälla i dessa län först fran och med
den 1 juli respektive 1 januari 1925. I tabellen hava enligt upplysning av kommittén
införts uppgifter allenast om nyodlad areal. »Gammal» kal skogsmark
har i tabellen särskilts från annan skogsmark. Till förstnämnda kategori har
hänförts skogsmark, som legat kal före 1905.
Av tabellen, vilken fogats såsom bilaga I till betänkandet, framgår, att å
skogar under skogsvårdslagen med omförmälda undantag i samband med
skogsvårdsstyrelsemas verksamhet skogsodlats i medeltal per år under envar
av nedanangivna perioder följande arealer i hektar:
1905—1909
1910—1914
1915—1919
1920—1925
1926—1928
Summa
skogsoillad
(5 år)
(5 år)
(5 år)
(6 år)
(3 år)
areal
1905—1928
Gammal kal skogsmark .
7,682
4,410
5,764
2,424
2,164
104,824
1 Annan skogsmark ....
6,408
11,712
15,531
15,689
8,192
286,454
Summa
14,01*0
16,122
21,21*5
18,113
10,356
391,278
A de under skogsvårdslagen lydande skogar med nämnda undantag hava sålunda
under åren 1905—1928 i berörda ordning skogsodlats sammanlagt
104,824 hektar gammal kal skogsmark samt 286,454 hektar annan skogsmark.
För ett bedömande, i vad mån skogsvårdsstyrelsemas skogsodlingsverksam
-
8
Kungl. Maurts proposition nr 134.
het under den i tabellen avsedda tiden tenderat att ökas eller minskas, har kommittén
funnit lämpligast att jämföra de i tabellerna upptagna arealsiffrorna
för perioderna 1910—1914 och 1926—1928. En dylik jämförelse visade —
framhåller kommittén — att under den senare perioden skogsodlingsverksamheten
varit avsevärt mindre än under den förra samt att denna nedgång vöre
särskilt framträdande beträffande gruppen gammal kal skogsmark. Den totala
areal sadan mark, som skogsodlats i medeltal per år under perioden 1926-—- 1928, uppginge sålunda ej ens till hälften av motsvarande areal för perioden
1910 1914. Även i fråga örn gruppen annan skogsmark vore nedgången be
tydande.
Den väsentliga orsaken till berörda nedgång i skogsodlingsverksamhetens
omfattning vore utan tvivel att söka däri, att skogsvårdsstyrelsema under
perioden 1926 1928 ej haft samma möjligheter att ekonomiskt understödja
hithörande arbeten som under den tidigare perioden.
Beträffande de två övriga grupperna skogsvårdsarbeten, vartill understöd
lämnats av allmänna medel har kommittén framhållit, att någon uppgift rörande
totala arealen skogsmark, som genom skogsvårdsstyrelsernas medverkan
blivit föremål för röjningshuggningar och varå föryngring genom kultur eller
självsadd därigenom möjliggjorts, ej stått att vinna. Av skogsvårdsstyrelsernas
yttranden i ärendet framginge emellertid, att styrelsernas intresse för dylika
huggningar under senare år allt mera ökats i samband med en stegrad insikt
örn deras skogliga och ekonomiska betydelse. Särskilt gällde detta de delar
av Sverige, där dimensionsavverkade skogar förefunnes i större utsträckning
och möjligheterna till erhållande av naturlig föryngring i allmänhet vore
goda. Vad anginge gallringar i överslutna bestånd hade understöd därtill utgått
huvudsakligen i de norra länen, där dylika bestånd förekomme i betydande
omfattning.
Beträffande resultatet av de skogsvårdsåtgärder, som på sätt förut nämnts
utförts under skogsvårdsstyrelsernas medverkan, bär kommittén anfört:
Resultatet av ifrågavarande åtgärder hade enligt skogsvårdsstyrelsernas yttranden
varierat såväl ^beträffande olika slag av åtgärder som inom skilda län.
Skogsodlingen hade sålunda inom flertalet län i stort sett medfört ett gott resultat
även å gamla kalmarker, och hade detta särskilt varit fallet, då odlingen
skett i form av plantering. Sådder a dylika marker hade däremot å vissa
trakter lämnat ojämna resultat. Ett par skogsvardsstyrelser hade dock gjort
gällande, att skogsodling i stor skala å ljungmarker lämpligast borde ske genom
sådd. I vissa fall hade emellertid även genom plantering verkställda
skogsodlingar misslyckats eller slagit mindre väl ut. I regel hade orsaken härtill
varit, att betesdjur inkommit å kulturfälten och förstört eller skadat plantorna
genom bett eller tramp. Inom de län, där skogsbetning allmänt förekomme,
hade nämnda skadegörelse ofta varit ganska omfattande. Förutom
genom kreatursbetning hade kulturfälten skadats, ehuru i mindre omfattning,
genom angrepp av svampar (särskilt snöskyttesvampen), insektshärjningar,
otjänlig väderlek, exponerat läge m. m. Ytterligare orsaker till ogynnsamma
resultat hade i. fråga örn vissa äldre odlingar varit, att frö av olämplig proveniens
kommit till användning, samt att man begagnat uteslutande tallfrö i fall,
då blandat tall- och granfrö bort användas. -— Röjningshuggningar i glesa och
oväxtliga bestånd för erhållande av naturlig föryngring samt gallringar i överslutna
bestånd hade i allmänhet medfört gynnsamma resultat. Särskilt hade
röjningar i s. k. stavagranbestand a vissa trakter lett till en synnerligen stark
Kungl. Maj:ts proposition nr ISh.
9
tillväxtökning hos bestånden. Plantskog, som efter verkställda röjningar uppkommit
genom självsådd, hade dock, liksom kulturfälten, varit utsatt för skadegörelse
genom betning, svampangrepp m. m.
Med avseende å behovet av statsåtgärder för iståndsättande av marker nied
otillfredsställande skogstillstånd har kommittén framhållit, att trots den betydande
verksamhet i detta syfte, som med understöd från det allmännas sida
sedan länge ägt rum, synnerligen omfattande arealer dylika marker i landet,
såsom av förenämnda av kommittén lämnade redogörelse framginge, alltjämt
förefunnes. Tydligt vore, att, därest man inom rimlig tid ville ernå nöjaktig
skogsproduktion å ifrågavarande marker, nyssangivna verksamhet måste väsentligt
utvidgas. Ett fullföljande av denna i dess nuvarande omfattning komme
att hava till följd, att under oöverskådlig tid framåt stora för skogsbörd
tjänliga och välbelägna markarealer komme att ligga kala eller bibehållas vid
en alltför ringa och mindervärdig produktion. Erån nationalekonomisk synpunkt
vore det emellertid uppenbarligen av största betydelse, att ifrågavarande
marker snarast möjligt sattes i det skogsproduktiva skick, som betingades av
de i varje särskilt fall förefintliga skogsbiologiska förhållanden och avsättningsmöjligheter.
En verksamhet i detta syfte komme ej blott att medföra en
väsentlig ökning av landets värdetillgångar med därav följande stegring av
statens inkomster och utveckling av exporten av skogsprodukter utan jämväl
att skapa vidgade existensmöjligheter och rikare arbetstillfällen för vår befolkning.
En dylik åtgärd komme sålunda även att innebära större möjligheter att
förebygga eller förhindra arbetslöshet i landet. Enligt kommitténs mening
förelåge sålunda synnerligen vägande nationalekonomiska och sociala skäl för
att staten efter förmåga på lämpligt sätt sökte verksamt främja åstadkommande
av en tillfredsställande skogsproduktion å förenämnda marker. En förutsättning
för statens ingripande borde emellertid vara, att de åtgärder, vilkas
utförande staten sökte främja, från skogsproduktiv synpunkt kunde antagas
medföra så gynnsamma, resultat, att de måste anses ekonomiskt berättigade.
Beträffande det sätt, varpå staten borde vara verksam för skogsproduktionens
höjande å ifrågavarande marker, har kommittén gjort gällande, att denna
verksamhet borde inriktas på främjande och utvecklande av de enskilda
markägarnas självverksamhet i förevarande syfte. Till stöd för denna ståndpunkt
har kommittén anfört :
Endast genom befordrande av en dylik verksamhet torde arbetet för anskaffande
av tillfredsställande skogsväxt å hithörande marker kunna erhålla önskvärd
omfattning utan att kostnaden därför bleve allt för betungande för det
allmänna. Det vore uppenbarligen jämväl av största betydelse, att verksamheten
anordnades på sådant sätt, att den utvecklade och befordrade markägarnas
intresse för skogsvård i allmänhet, och torde förverkligandet av detta önskemål
förutsätta, att verksamheten i största möjliga utsträckning byggde på frivillighetens
grund. Enligt kommitténs åsikt borde sålunda ägarna av här avsedda
marker ej genom lagbestämmelser tvingas att — utöver vad i gällande skogsvårdslagstiftning
i detta avseende föreskreves — vare sig själva med eller utan
bidrag från det allmänna vidtaga åtgärder för skapande å markerna av ändamålsenlig
skogsväxt eller tåla, att dylika åtgärder utfördes genom det allmän
-
Behovet av
statsåtgärder
för
ifrågavarande
ändamål.
10
Kungl. Majlis proposition nr 18b.
Yttranden.
nas försorg. Kommittén funne desto mindre anledning till tvekan i detta avseende,
som en dylik lagstiftning skulle innebära, att ägare av skogsmark i
skogsvårdens intresse ålades betydelsefulla skyldigheter utöver dem, som upptoges
i 1923 års skogsvårdslag, oaktat denna lag ännu ägt tillämpning blott
under ett fåtal år oell knappast hunnit fullständigt tränga igenom i den allmänna
uppfattningen. Vad särskilt anginge större kalmarkskomplex, vari
flera ägde del, kunde visserligen ej förnekas, att vissa praktiska skäl talade
för att tvinga delägarna i komplexet att i ett sammanhang verkställa skogsodling
av detta eller att tåla utförandet av sådan odling, men vore enligt kommitténs
uppfattning ej uteslutet, att även i dylika fall tillfredsställande resultat
kunde nås på frivillighetens väg. I varje händelse syntes verkningarna av
den statliga understödsverksamhet, som kommittén ämnade föreslå, böra avvaktas,
innan man skrede till införande av någon ny tvångslagstiftning på förevarande
område.
Körande beskaffenheten av de åtgärder, som staten borde vidtaga i förevarande
syfte, har kommittén vidare framhållit, att utvecklingen av markägarnas
självverksamhet ej torde kunna vinnas, utan att staten lämnade denna ett
effektivt ekonomiskt stöd. Erfarenheten från skogsvårdsstyrelsernas tidigare
arbete i förevarande syfte visade, att intresset för skogsodling och andra här
avsedda åtgärder vore i hög grad beroende därav, i vilken utsträckning penningbidrag
från det allmännas sida lämnades till desamma. Detta vore desto
mera naturligt, som utförandet av åtgärderna i många fall krävde betydande
kostnader, för vilkas bestridande markägarna ofta saknade erforderliga medel.
Därjämte borde uppmärksammas, att med hänsyn till klimatiska och andra förhållanden
ej obetydliga risker förelåge för att åtgärderna misslyckades eller
ej medförde avsett resultat. Härtill komme, att, örn åtgärderna lyckades, det
huvudsakliga ekonomiska utbytet av dessa i regel erhölles först efter så lång
tids förlopp, att den, som vidtoge åtgärderna, ej kunde hoppas att själv få tillgodogöra
sig detta utbyte. I enlighet med vad sålunda anförts ansåge kommittén
sig böra principiellt tillstyrka, att staten i män av tillgång på medel effektivt
understödde frivilliga åtgärder för vinnande av nöjaktig skogsproduktion
å därtill tjänliga skogsmarker, som läge kala eller varå skogstillståndet eljest
vore otillfredsställande.
I anslutning till den allmänna ståndpunkt, som kommittén intagit till frågan
om sättet för utövande av en statlig verksamhet i förevarande syfte, har
kommittén ansett, att denna verksamhet åtminstone tillsvidare ej borde till någon
del bedrivas i form av nödhjälpsarbete för bekämpande av arbetslöshet.
I de avgivna yttrandena har behovet av statens ingripande för iståndsättande
inom rimlig tid av ifrågavarande marker i allmänhet med skärpa understrukits,
och har det övervägande flertalet av de hörda myndigheterna jämväl
instämt i kommitténs uttalanden rörande beskaffenheten av de åtgärder, som
från statens sida borde vidtagas i förevarande syfte.
Från vissa håll hava dock uttalanden i annan riktning framkommit.
Skogsvårdsstyreisen i Södermanlands län har sålunda framhållit, att ett
i ståndsättande av de inom länet belägna marker med otillfredsställande skogstillstånd
kunde beräknas komma att ske allenast steg för steg i den mån som
Kungl. Maj:ts proposition nr ISA.
11
skogsägarna allmänt genomfört en rationell uppdelning mellan skogs- och betesbruk
samt en sålunda genomförd reform fått tillfälle att verka under en ganska
lång följd av år. De för nämnda markers produktivgörande erforderliga
åtgärderna vore dock i regel ej förenade med större svårigheter, enär erfarenheten
visade, att, örn sådan mark helt fredades för betesdjur, återväxt i allmänhet
ganska snabbt erhölles genom naturlig föryngring. En statlig understödsverksamhet
i förevarande syfte kunde därför enligt styrelsens mening ej bliva
av någon större betydelse för länet.
Skogsvårdsstyrelsen i Örebro län har uttalat, att med hänsyn till den inom
länet pågående omläggningen av betesbruket samt den omfattande nybildning
av fastigheter, som därstädes årligen ägde rum, skogsodling av de av ålder
kala markerna därstädes ej borde forceras utan ske med stor försiktighet.
Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län har ifrågasatt, huruvida ej behovet av
statsunderstöd för ifrågavarande ändamål av kommittén överskattats, samt härvid
framhållit, att enligt styrelsens erfarenhet behovet av dylikt understöd ej
bleve så framträdande, sedan markägarnas skogsvårdsintresse på lämpligt sätt
— genom förmåner in natura eller penningbidrag — blivit väckt. Styrelsen
har dock härvid betonat, att dess uppfattning härutinnan möjligen alltför
starkt påverkats av skogsförhållandena i Värmland, vilka av såväl biologiska
som skogshistoriska anledningar måhända vore gynnsammare än i flertalet
andra landsdelar. Styrelsen har därjämte framhållit, att det kunde befaras, att
den av kommittén föreslagna anordningen med statsunderstöd till i och för sig
ekonomiskt bäriga företag skulle medföra, att det nu otvivelaktigt pa manga
håll förefintliga och manifesterade intresset för att företaga dylika arbeten
rent av motverkades, i det att många skogsvårdsåtgärder, som eljest, utan annan
medverkan från det allmännas sida än råd och anvisning av skogsvårdsstyrelsens
personal, skulle kommit till utförande under en nära framtid, i stället bleve
uppskjutna på obestämd tid i avvaktan på erhållande av statsbidrag. Styrelsen
kunde sålunda icke annat än ställa sig något tveksam till en alltför utsträckt
understödsverksamhet.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län har framhållit olägenheten därav, att enskilda
markägare kunde ställa sig helt oförstående till den nationella uppgiften att
produktivgöra ifrågavarande marker och därigenom åstadkomma olämpliga
avbrott vid odlingen av större sammanhängande kalmarker. Huru mycket än
frivillighet vore att föredraga framför lagtvång, syntes dock sagda olägenhet
vara så beaktansvärd, att tanken på att genom lagstiftning framtvinga sådan
odling i vissa fall förtjänade ett grundligare övervägande än det principiella
avvisande, som kommit den till del från kommitténs sida.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Malmöhus län har påpekat, att
enligt dess åsikt ett statligt understödjande av frivilliga åtgärder i förevarande
syfte från markägarnas sida icke bleve tillräckligt för att få alla för skogskultur
lämpliga kalmarker försatta i skogbärande skick. Sedan den föreslagna
understödsverksamheten under någon tid tillämpats, torde det bliva uppenbart,
att strängare åtgärder behövde företagas. Det torde därvid icke behöva
möta betänkligheter, att dylika försummade kalmarkers plantering omhänder
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr ISA.
foges av det allmänna, varvid givetvis det överskott som i framtiden kunde
uppstå utöver planterings- och skötselkostnader borde redovisas till respektive
jordägare.
mentschefen Såsom framgår av utredningen i ärendet, förefinnas å de enskilda skogarna i
landet mycket omfattande arealer såväl av ålder kala marker som marker, vilka
äro bevuxna med mycket glesa och mindervärdiga bestånd eller varå skogstillståndet
eljest är otillfredsställande. Från nationalekonomiska och sociala synpunkter
är det uppenbarligen synnerligen önskvärt, att dessa marker snarast
möjligt försättas i ändamålsenligt skogsproduktivt skick. En verksamhet i
detta syfte kommer sålunda att medföra en avsevärd ökning av landets skogskapital,
varigenom stegrade inkomster tillföras det allmänna samt rikare arbetstillfällen
skapas för befolkningen. En dylik åtgärd är jämväl av stor betydelse
för tillgodoseende av landets och särskilt trävaruindustriens virkesbebov
samt för utvecklingen av exporten av skogsprodukter. Iståndsättandet av
ifrågavarande marker drager emellertid i många fall så betydande kostnader,
att de enskilda markägarna ofta ej äro i stånd att ensamma bestrida dem. Därjämte
är att märka, att det huvudsakliga ekonomiska utbytet av de härför erforderliga
arbetena i regel erhålles först efter så lång tids förlopp, att den, som
utför dylikt arbete, ej kan räkna på att själv få tillgodogöra sig detta utbyte.
Med hänsyn härtill kan det ej förväntas, att ifrågavarande arbeten inom överskådlig
tid skola komma till utförande genom markägarnas eget föranstaltande.
Detta vinner stöd även därav, att det otillfredsställande skogstillståndet å dessa
marker merendels ägt bestånd sedan lång tid tillbaka, utan att något åtgjorts
från ägarnas sida för markernas produktivgörande. Ett förverkligande av
förenämnda önskemål torde därför ej kunna ske, med mindre staten på lämpligt
sätt därtill lämnar sin medverkan.
I fråga om formen för denna medverkan delar jag kommitténs uppfattning,
att statens ingripande i främsta rummet bör åsyfta ett utvecklande av markägarnas
självverksamhet för ändamålet. Endast härigenom kan arbetet för
anskaffande av tillfredsställande skogsväxt å ifrågavarande marker erhålla
önskvärd omfattning, utan att kostnaden därför bliver alltför betungande. Härtill
kommer, att en dylik verksamhet är ägnad att väcka och vidmakthålla ett
ökat skogsvårdsintresse hos markägarna och sålunda främja skogsskötselns utveckling
i landet. En nödvändig förutsättning för åstadkommande av en frivillig
verksamhet i förevarande syfte från markägarnas sida är emellertid, att
staten lämnar verksamheten ett effektivt ekonomiskt stöd. Jag finner mig
förty, lika med kommittén och det övervägande flertalet av de hörda myndigheterna
och sammanslutningarna, böra principiellt tillstyrka, att staten i ökad
omfattning understödjer en dylik verksamhet.
Vad angår de av skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län uttalade farhågorna,
att beredande av ekonomisk hjälp från statens sida för iståndsättande av ifrågavarande
marker skulle kunna hava till följd, att det nu på många håll förefintliga
intresset för utförande utan särskilt understöd av dylika arbeten skulle
minskas, finner jag dessa farhågor ogrundade, därest den ifrågasatta statliga
Kungl. Maj:ts proposition nr 13b.
13
understödsverksamheten begränsas på lämpligt sätt. Till spörsmålet härom
återkommer jag i det följande.
Erågan örn stadgande av skyldighet för ägare av mark, som här avses, att
utöver vad honom enligt gällande skogsvårdslagstiftning åligger vidtaga åtgärder
för markens produktivgörande eller tåla, att dylika åtgärder utföras
genom det allmänna, torde ej i detta sammanhang böra upptagas till behandling.
Med hänsyn till den korta tid, varunder 1923 års skogsvårdslag ägt tilllämpning,
synes en skärpning av denna lag ej redan nu böra ifrågasättas, och
torde i varje fall verkningarna av den föreslagna statliga understödsverksamheten
böra avvaktas, innan spörsmålet om en dylik skärpning göres till föremål
för närmare övervägande.
Kommittén har framhållit, att en statlig understödsverksamhet i förevaran- Kragan örn
de syfte borde kunna få stor betydelse för höjande av skogsproduktionen å fXdsfagifrågavarande
marker utan hinder därav, att frågan örn revision av gällande stiftning.
lagstiftning om ägofred och stängselskyldighet, varom särskilda sakkunniga Kommittén,
den 3 oktober 1928 avgivit förslag, ännu ej blivit löst. Kommittén har i detta
avseende vidare anfört:
Ägare av ohägnad skogsmark vore visserligen enligt nämnda lagstiftning ej
skyddad däremot, att främmande betesdjur inkomme å marken och tilläventyrs
skadade därå växande skog, men vore han dock, örn ej annat särskilt avtalats,
städse oförhindrad att genom uppförande av hägnad omkring marken utestänga
andras kreatur från denna. I regel ägde han därjämte rätt att kräva grannens
deltagande i hägnaden. Markägaren hade sålunda möjlighet att genom hägnad
skydda en av honom å marken verkställd skogskultur mot skadegörelse av främmande
betesdjur. Därest skogskulturen utförts med understöd av allmänna
medel, borde markägaren uppenbarligen vara pliktig att vid behov ombesörja
erforderlig hägnad omkring kulturfältet. Med hänsyn till nu angivna förhållanden
funne kommittén tillräckliga skäl ej föreligga att, på sätt vissa skogsvårdsstyrelser
yrkat, såsom villkor för anordnande av den ifrågasatta understödsverksamheten
föreslå, att en ändamålsenlig ägofredslagstiftning samtidigt
genomfördes. Då emellertid en dylik lagstiftning kunde i betydande mån underlätta
vidtagande av åtgärder för skogsproduktionens höjande å ifrågavarande
marker och sålunda öka vederbörande markägares intresse härför, vore
det enligt kommitténs mening synnerligen önskvärt, att en efter skogsbrukets
utveckling lämpad ny ägofredslagstiftning snarast möjligt komme till stånd.
Ett flertal myndigheter och sammanslutningar, däribland domänstyrelsen, Yttranden,
centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, svenska skogsvårdsföreningen,
Norrlands skogsvårdsförbund och Sveriges skogsägareförbund, har uttalat, att
en statlig understödsverksamhet i förevarande syfte skulle väsentligt underlättas
och bliva avsevärt mera effektiv, om nu gällande otidsenliga förordning
örn stängselskyldighet och ägors fredande mot skada av hemdjur ersattes med
en modern, efter skogsbrukets behov lämpad lagstiftning i ämnet, varigenom
kulturfält bereddes skydd mot främmande betesdjur och ett rationellt särskiljande
av skogsbruk och betesdrift befrämjades. En dylik lagstiftningsåtgärd
skulle särskilt få betydelse därutinnan, att en väsentlig reduktion skulle möj
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr ]3Jh
Departe
mentschefen.
Understöd
till betesförbättring.
Statens
nuvarande
verksamhet
för
ändamålet.
liggöras av de stora kostnader, som iståndsättandet av här avsedda marker enligt
kommitténs förslag komme att draga. Dels skulle nämligen härigenom
utgifterna för kulturfältens inhägnande kunna avsevärt nedbringas, dels ock
skulle vid tillämpande av betesfred i många fall förekommande smärre kalfläckar
och luckor på naturlig väg kunna förses med skogsåterväxt och statsunderstöd
för utförande av skogsodling å dessa sålunda ej behöva utgå. Det
hade därför varit i hög grad önskvärt, att en ny ägofredslagstiftning kunnat
genomföras i samband med anordnandet av den nu ifrågasatta understödsverksamheten.
I varje fall vore det för denna verksamhet av synnerlig vikt, att
en tillfredsställande lösning av nämnda lagstiftningsfråga snarast möjligt
komme till stånd.
Det torde vara obestridligt, att understödsverksamheten skulle i betydande
mån underlättas, därest en ny lagstiftning örn ägofred genomfördes, varigenom
den nu medgivna vidsträckta rätten till bete å ohägnad skogsmark inskränktes
eller upphävdes. Å andra sidan finner jag, med hänsyn till vad kommittén
därutinnan anfört, vara uppenbart, att även under nu gällande lagstiftning
i ämnet berörda verksamhet kan bliva av stor betydelse för höjande av
skogsproduktionen å ifrågavarande marker. På grund härav och då genomförande
av en ny, efter de skilda betesförhållandena i landets olika delar avpassad
ägofredslagstiftning är ett synnerligen grannlaga spörsmål, vars lösning
kan taga avsevärd tid i anspråk, synes ifrågavarande understödsverksamhet
böra anordnas oberoende av nämnda lagstiftningsfrågas behandling. Fölen
gynnsam utveckling av sagda verksamhet är det emellertid av vikt, att en
reviderad ägofredslagstiftning snarast möjligt kommer till stånd. Det synes
därför önskvärt, att utredningen härom utan uppskov fullföljes.
Jag övergår nu till spörsmålet, vilka åtgärder i förevarande syfte böra bliva
föremål för statsunderstöd.
Vid övervägande av detta spörsmål har kommittén i första rummet ägnat
uppmärksamhet åt frågan örn understödjande från statens sida av betesförbättringsåtgärder.
Innan jag redogör för kommitténs ståndpunkt i denna fråga, må erinras,
att staten redan nu i betydande omfattning lämnar ekonomiskt stöd för anordnande
av rationell beteskultur å icke odlad jord. Dylikt understöd utgår
dels i form av lån från allmänna och norrländska nyodlingsfondema, dels ock
genom bidrag utan återbetalningsskyldighet från anslaget till nyodling och
betesförbättring å ofullständiga jordbruk. En kortfattad översikt av denna
understödsverksamhet torde här böra lämnas.
Från envar av nyssnämnda två nyodlingsfonder hava enligt riksdagens medgivande,
beträffande den förra fonden från och med budgetåret 1925/1926
och beträffande den senare från och med budgetåret 1926/1927, ett belopp
av 300,000 kronor årligen kunnat utlämnas såsom lån i förevarande syfte.
Lånen från norrländska nyodlingsfonden avse understödjande av betesför
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
15
bättringsföretag inom Norrland och Dalarna, lånen från allmänna nyodlingsfonden
understödjande av dylika företag inom övriga delar av landet. Gällande
villkor för ifrågavarande lån upptagas i kungörelserna den 21 augusti
1925 (nr 396) och den 11 juni 1926 (nr 204). Enligt dessa villkor får lån
till betesförbättringsföretag ej överstiga 50 procent av den beräknade kostnaden
för företaget. Lånet får innehavas räntefritt och utan amortering under
två år; därefter skall under vart och ett av de följande fem åren dels återbetalas
en femtedel och dels gäldas ränta efter 4 procent.
De belopp, som riksdagen sålunda ställt till förfogande för utlämnande
såsom lån för befordrande av rationell beteskultur å icke odlad jord, hava
emellertid ej utnyttjats för ändamålet. Från allmänna nyodlingsfonden
hava under åren 1926—1929 i medeltal per år utlämnats lån för nämnda ändamål
å tillhopa 58,000 kronor, motsvarande cirka 19 procent av det tillgängliga
beloppet. Lånen från norrländska nyodlingsfonden hava under åren
1927—1929 i medeltal per år uppgått allenast till sammanlagt cirka 8,200
kronor, motsvarande blott cirka 2.7 procent av det tillgängliga beloppet.
Beträffande beviljande av bidrag från anslaget till nyodling och betesförbättring
å ofullständiga jordbruk, vilket anslag anvisats från och med
budgetåret 1927/1928, gäller kungörelsen den 20 maj 1927 (nr 206). Enligt
denna avser anslaget åstadkommande av förbättring och ändamålsenlig
utveckling av sådana ofullständiga jordbruk, som på grund av ringa areal
åker eller kultiverad betesmark icke giva brukaren erforderlig utkomst av
jordbruket. Till dylika jordbruk äro enligt kungörelsen att räkna allenast
sådana, vilkas areal åker, inberäknat den areal, vars uppodling till åker medelst
bidrag från anslaget ifrågasättes, ej överstiger 10 hektar, dock under förutsättning
att jordbruket icke brukas gemensamt med annat jordbruk av den
storlek, att de gemensamt brukade jordbrukens tillhopatagna areal av åker
och jord, som genom bidraget är avsedd att uppodlas, överstiger 10 hektar.
Från anslaget utgår bidrag, förutom för befrämjande av uppodling till
åker och därför lämplig odlingsbar jord, även för befordrande av rationell
beteskultur å icke odlad jord. Bidrag till sistangivna ändamål må kunna
uppgå till högst hälften av den beräknade kostnaden för företaget, dock icke
till mera än 125 kronor per hektar av den till förbättring avsedda arealen och
ej till högre belopp för varje bidragstagare än 500 kronor.
Ifrågavarande anslag har utgått för budgetåret 1927/1928 med 400,000
kronor och för budgetåret 1928/1929 med 800,000 kronor. För budgetåret
1929/1930 har för ändamålet anvisats 1,000,000 kronor, och har enahanda belopp
äskats för nästkommande budgetår. Enligt riksdagens beslut må intill
en fjärdedel av anslagets belopp användas till utlämnande av statsbidrag till
betesförbättring, dock med rättighet för Kungl. Majit att, därest förhållandena
skulle därtill giva anledning, för sistnämnda ändamål taga i anspråk större
belopp av ifrågavarande anslag. Under de år, som anslaget utgått, hava bidrag
därifrån sökts till väsentligt högre belopp än som kunnat täckas genom
anslaget.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 13J,..
Kommittén.
Yttranden.
Rörande spörsmålet örn understödjande från statens sida av betesförbättringsåtgärder
har kommittén anfört:
_ Bland de åtgärder, som vore av betydelse för höjande av skogsproduktionen
å landets_ till skogshöjd tjänliga marker, intoge otvivelaktigt betesbrukets
omläggning efter rationella grunder ett framträdande rum. Den nu
allmänt tillämpade skogsbetningen medförde obestridligen stor skada å skogsväxten
och vore, enligt vad i skogsvårdsstyrelsernas yttranden allmänt framhållits,
en av huvudorsakerna till den betydande förekomsten inom stora delar
av landet av vanhävdade skogar med giesa och oväxtliga bestånd. Därest
dessa skogar fredades från betesdjur, skulle i många fall en tillfredsställande
återväxt genom naturlig föryngring inställa sig och någon vidare åtgärd
för skogarnas försättande i produktivt skick ej erfordras.
Till följd av de betydande belopp, som staten under senare åren anvisat för
främjande av betesbrukets utveckling i landet, hade jordbrukarnas intresse
för genomförande av rationell beteskultur i hög grad stimulerats. Särskilt
hade anslaget till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk
föranlett en omfattande verksamhet i förevarande syfte, vilken verksamhet
sannolikt bomme att ytterligare utvecklas, därest ökade medel för ändamålet
ställdes till förfogande. Att de betesförbättringslån, som enligt riksdagens
medgivande finge utlämnas från allmänna och norrländska nyodlingsfonderna,
ej tillvunnit sig så stort intresse som önskvärt varit, torde åtminstone delvis
bero därpå, att kännedomen örn dessa lån ännu ej hunnit att bliva tillräckligt
spridd bland landets jordbrukare. I varje fall syntes någon tids ytterligare
erfarenhet rörande ifrågavarande låneverksamhet böra avvaktas, innan
man skrede till revision av de därför stadgade villkor. Med hansjon till
vad nu anförts och då ytterligare åtgärder från statens sida för understödjande
av betesförbättringsåtgärder — utöver den höjning av anslaget till nyodling
och betesförbättring å ofullständiga jordbruk, som med hänsyn till inkomna
framställningar örn bidrag från anslaget kunde föranledas — för närvarande
ej syntes påkallade, funne sig kommittén ej hava skäl att upptaga
detta spörsmål till närmare undersökning eller att därutinnan framställa
något förslag.
Kommittén ville emellertid i detta sammanhang framhålla önskvärdheten
därav, att vid upprättande av planer till sådana betesförbättringsföretag, vartill
lån eller bidrag utginge från förenämnda fonder eller anslag, för vederbörande
fastigheter, där så lämpligen kunde ske, verkställdes fullständig uppdelning
mellan mark, som vore avsedd att användas till bete, och mark, som
borde disponeras för skogsbruk. Utan genomförande av en dylik uppdelning
medförde sådant företag ej den planmässighet i fråga örn brukningen av
fastigheternas ägor, som från nationalekonomisk synpunkt vore påkallad.
Med det alltmera stegrade intresse för tillämpande av intensiv drivt inom
både jord- och skogsbruk, som den ekonomiska utvecklingen under senare tid
medfört, torde det emellertid kunna förväntas, att de tjänstemän hos hushållningssällskapen
och andra personer, som hade att upprätta planer till berörda
företag, komme att skänka vederbörligt beaktande åt nyssangivna önskemål.
Med anledning av vad kommittén i förevarande avseende anfört har Sveriges
skogsägareförbund yttrat, bland annat:
Den möjlighet, som enligt villkoren för allmänna och norrländska nyodlingsfondema
förelåge att erhålla lån till betesförbättring, hade ej på minsta
vis stimulerat intresset för sådana arbeten. Skogsägarna syntes ej vilja be
-
Kungl. Majda proposition nr 18b.
17
lasta sig- med lån för nämnda syften. Vad däremot anginge anslaget till nyodling
och betesförbättring å ofullständiga jordbruk, hade detta allmänt tagits
i anspråk. Nyttan för skogsbruket av nämnda anslag vore emellertid
relativt begränsad. Först vore att märka, att huvudparten av anslaget utnyttjades
för nyodling av åkerjord och sålunda ej komme skogsbruket till godo.
Än vidare gällde, att fastigheter med en åkerareal av över 10 har ej alls kunde
få del av anslaget. Därmed hade den stora mängden skogsbruk, vid vilka
betesfrågans lösande vore mest trängande, ställts utanför. Vid de minsta
jordbruken vore skogsarealen ofta så liten, att den ej inrymde områden, tjänliga
för anordnande av kulturbeten. Å dem torde skogsbetet aldrig kunna
helt frånkommas. Annat vore förhållandet å de medelstora jordbruken d. v. s.
den stora mängden bondehemman med mellan 10 och 30 har åker. Till dessa
hörde ofta tämligen stora skogar, å vilka ett avsättande av särskilda betesområden
med fördel skulle kunna äga rum. Här stöde stora värden i ökad
skogsproduktion att vinna. Några anslag, avsedda att väcka jordägarnas intresse,
funnes emellertid nu ej att tillgå utöver de knappa medel, som några
av de ekonomiskt bäst situerade skogsvårdsstyrelserna kunde disponera för
ändamålet.
Förbundet hade velat framhålla vikten av, att beteskulturintresset genom
anvisande av statsbidrag för betesförbättring även till fastigheter med mer
än 10 har åkerareal framdreves vid sidan av de skogsvårdsåtgärder på andra
områden, som nu planerades.
Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har i förevarande avseende
framhållit, att anläggningar av permanenta betesvallar vore av största
gagn för skogsbruket, då därigenom stora skogsområden kunde befrias från
beteskreatur, samt att dylika anläggningar därför från nationalekonomisk synpunkt
vöre värda understöd likaväl som andra av kommittén till bidrag föreslagna
åtgärder. Centralrådet ville erinra, att ett stort antal skogsvårdsstyrelser
under de senaste åren ansett sig skyldiga att direkt arbeta för åstadkommande
av betesregleringar och betesanläggningar. Dylika arbetens understödjande
syntes i detta sammanhang värda särskilt beaktande, då deras
utförande skänkte gynnsammare förutsättningar för goda resultat av statens
uppoffringar till skogsodlingens befrämjande.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Malmöhus län har ifrågasatt,
att villkoren för lån till betesförbättringsföretag från allmänna och
norrländska nyodlingsfonderna ändrades i vissa avseenden i syfte att göra
jordägarna mera intresserade för dessa lån. Förvaltningsutskottet har härutinnan
framhållit, att anledningen till att möjligheterna till erhållande av
dylika lån för närvarande utnyttjades i ringa utsträckning torde vara de besvärliga
formaliteterna vid dylika låns beviljande, i det att de måste sökas
det ena året och kunde disponeras först nästa år. Långt bättre vore, om utlämnandet
av beteslån ordnades efter samma grunder, som gällde beträffande
täckdikningslån, så att hushållningssällskapen såsom låneförmedlare för
varje år erhölle en rund summa lånemedel, över vars användning de sedan
hade att avlägga redovisning. Därjämte torde lånemaximum lämpligen böra
höjas till hela kostnaden, dock högst 200 kronor pr hektar.
I nära anslutning härtill har länsstyrelsen i Malmöhus län gjort gällande,
, att samtidigt med genomförande av kommitténs förevarande förslag effektiva
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 10G höft. (Nr 18Jt.) 2
18
Kungl. Maj:is proposition nr 13j
statsåtgärder till beteskulturens höjande borde vidtagas samt att i detta avseende
det av hushållningssällskapets förvaltningsutskott i länet framlagda förslaget
syntes vara förtjänt av beaktande.
Slutligen har lantbruksstyrelsen rörande förevarande spörsmål anfört:
Lantbruksstyrelsen, som ansåge betesförbättring såsom en kraftig hävstång
till förbättrande av jordbrukets ekonomi och sänkandet av produktionskostnaderna
för aminada jordbruksprodukter, funne det antagligt, att ytterligare
åtgärder till främjande av denna del av lanthushållningen skulle visa sig erforderliga.
Örn också lantbruksstyrelsen för närvarande kunde ansluta sig
till kommitténs mening i denna fråga, komme styrelsen dock att ägna frågan
fortsatt uppmärksamhet och, då skäl därtill syntes föreligga, avgiva förslag
till de åtgärder, som omständigheterna kunde föranleda.
Kommitténs uppfattning angående önskvärdheten att vid betesförbättring
fullständig uppdelning i största möjliga utsträckning måtte ske mellan mark,
som vore avsedd att användas till bete, och mark, som borde disponeras för
skogsbruk, delade lantbruksstyrelsen. I den mån så kunde ske, hade styrelsen
också för avsikt att låta denna synpunkt vinna beaktande vid utdelande av
lån för verkställande av betesförbättring.
De.P“te; Frågan örn genomförande av ett rationellt betesbruk är otvivelaktigt av
CDTSCI1CI0I1, , _ _ _ _ T • _
synnerligen stor betydelse saväl för skogsskötselns utveckling som för höjande
av jordbrukets räntabilitet. För främjande av övergången till en intensiv
betesdrift har staten ock, såsom förut framhållits, under de senare åren i betydande
omfattning lämnat ekonomiskt understöd till betesförbättringsåtgärder,
vilket understöd utgått dels i form av lån från allmänna och norrländska
nyodlingsfondema dels ock såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet från
anslaget till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk. Sistnämnda
understödsform må dock enligt de för berörda anslag stadgade villkor
tillämpas allenast beträffande sådana ofullständiga jordbruk, som på
grund av ringa areal åker eller kultiverad betesmark ej giva brukaren erforderlig
utkomst av jordbruket.
Beträffande understödjande från statens sida av åtgärder i förevarande
syfte är att märka, att, örn dylika åtgärder komma till utförande å för ändamålet
lämplig mark, de under normala förhållanden inom få år giva god avkastning
å det kapital, som därå nedlägges. Detta motiverar, att i allmänhet
statsunderstöd till dylika åtgärder lämnas i form av lån. Att undantag härifrån
medgivits ifråga örn de understöd, som för ändamålet utgå från anslaget
till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk, är betingat av det
sociala syftet med dessa understöd. Liknande hänsyn föreligga ej, då fråga är
örn vidtagande av betesförbättringsåtgärder å medelstora och större jordbruk.
För dessa torde låneformen därför böra bibehållas.
På sätt kommittén framhållit, hava emellertid de betesförbättringslån, som
enligt riksdagens medgivande må utlämnas från allmänna och norrländska
nyodlingsfondema, ej tillvunnit sig så stort intresse från jordbrukarnas sida
som varit önskvärt. Kommittén har antagit, att detta åtminstone delvis berott
därpå, att kännedomen örn dessa lån ännu ej hunnit att bliva tillräckligt spridd
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
19
bland jordbrukarna. Enligt kommitténs mening borde någon tids ytterligare
erfarenhet rörande ifrågavarande låneverksamhet avvaktas, innan man skrede
till revision av de därför stadgade villkor. Lantbruksstyrelsen har anslutit
sig till denna kommitténs mening men samtidigt förklarat, att styrelsen komme
att ägna ifrågavarande spörsmål fortsatt uppmärksamhet samt, då skäl
därtill syntes föreligga, avgiva förslag till de åtgärder, som omständigheterna
kunde föranleda.
Med hänsyn till vad lantbruksstyrelsen sålunda anfört och i betraktande
av den jämförelsevis korta tid, varunder ifrågavarande låneverksamhet utövats,
finner jag mig ej nu böra ifrågasätta någon ändring i de för verksamheten
gällande villkoren. På grund härav och då frågan örn storleken av de
belopp, som böra äskas till understödjande av betesförbättringsåtgärder för
nästkommande budgetår, redan prövats av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
till årets riksdag, finner jag vad i ärendet förekommit rörande förevarande
spörsmål ej för närvarande böra föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd.
I betänkandet har kommittén jämväl berört frågan om statsunderstöd till
utdikning av skogsmark.
Med avseende å denna fråga må erinras, att densamma nyligen varit föremål
för utredning genom särskilda jämlikt Kungl. Majlis bemyndigande den
23 september 1926 tillkallade sakkunniga samt att dessa den 26 november
samma år avgivit betänkande i ämnet.- Sedan Kungl. Majit på grundval av
denna Utredning i proposition nr 156 till 1927 års riksdag framlagt förslag
i frågan, har riksdagen i huvudsaklig överensstämmelse med vad Kungl.
Majit föreslagit dels godkänt vissa grunder för understödjande medelst statsbidrag
utan återbetalningsskyldighet av torrläggningsföretag, som avse höjande
av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande för
skogsbörd, dels ock till sådant understödjande anvisat ett anslag, benämnt
statens skogsutdikningsanslag, å 200,000 kronor för budgetåret 1927/1928.
Beträffande villkoren för statsbidrag från nämnda anslag har Kungl. Majit
sedermera den 27 juni 1927 (nr 270) utfärdat kungörelse. Enligt denna
kungörelse kan dylikt bidrag anvisas till utförande av sådant torrläggningsföretag,
som nyss sagts, allenast inom område, varå 1923 års skogsvårdslag
äger tillämpning, och må bidrag utgå till högst 40 procent av kostnaden för
företaget. På grund av det stora intresse, som vederbörande skogsägare
visat ifrågavarande anslag, har dess belopp sedermera höjts, för budgetåret
1928/1929 till 300,000 kronor och för budgetåret 1929/1930 till 500,000
kronor.
Understöd
till skogsdikning.
Efter omnämnande, att enligt de av Kungl. Majit godkända direktiven för Kommittén,
kommitténs arbete denna ej hade att verkställa någon mera ingående undersökning
rörande de förutsättningar, varunder statsunderstöd borde utgå till
utdikning av skogsmark, har kommittén uttalat, att med hänsyn till den
korta tid, varunder statsanslag för ändamålet utgått, frågan om ändring i
20
Kungl. Maj:ts proposition nr ISA.
Yttranden.
Departe
mentschefen.
Understöd
till andra
åtgärder f ör
skogsproduktion
än
skogsdikning.
Kommittén.
de för anslaget stadgade villkoren ej för närvarande torde böra upptagas till
behandling, samt att kommittén ej heller eljest funnit anledning att med avseende
å ifrågavarande anslag framställa något förslag.
Med anledning av kommitténs berörda uttalanden har centralrådet för
skogsvårdsstyrelsernas förbund påpekat, att skogsdikningen i allmänhet gåve
bättre ekonomiskt resultat än skogsodlingen. Då centralrådet hävdade
den grundsatsen, att statens medel i första hand borde användas till de skogsvårdsåtgärder,
som gåve bästa ekonomiska utbyte, hade det varit önskvärt,
örn kommittén vid behandling av skogsbrukets anslagsfrågor jämväl till prövning
upptagit anslagsbehovet för skogsdikning, varigenom en lämplig avvägning
av erforderliga anslag till olika skogsvårdsåtgärder kunnat åstadkommas.
En dylik prövning av ifrågavarande spörsmål kunde emellertid ske
framdeles, och behövde dessa centralrådets synpunkter på intet vis stå hindrande
i vägen för ett omedelbart genomförande av vad kommittén föreslagit
till höjande av skogarnas avkastningsförmåga.
Även Sveriges skogsägareförbund har framhållit såsom ett önskemål, att
statsmakterna ej behandlade skogsdikningsanslaget och det av kommittén föreslagna
skogsodlingsanslaget såsom två från varandra skilda ärenden. Även
örn av praktiska skäl formen av två skilda anslag måste väljas, borde avvägningen
dem emellan ske i ett sammanhang, så att icke av tillfälliga orsaker
den mer betydelsefulla verksamheten erhölle det svagare stödet.
I årets statsverksproposition har Kungl. Maj :t på min hemställan föreslagit
riksdagen att för nästkommande budgetår till statsbidrag för utdikning av
skogsmark anvisa ett extra reservationsanslag av 500,000 kronor. Med den
ståndpunkt Kungl. Majit sålunda intagit till spörsmålet örn anslagsbehovet
för ifrågavarande ändamål torde anledning saknas att nu ingå på detta spörsmål.
På grund av den korta tid, varunder förevarande anslag utgått, finner jag,
lika med kommittén, att ej heller frågan örn ändring i de för anslaget gällande
villkoren för närvarande bör upptagas till behandling.
Jag övergår nu till den fråga, som utgjort huvudföremålet för kommitténs
utredning eller huruvida och i vad mån staten bör -— utöver vad nu äger
rum -— beträffande skogsmarker, som ligga kala eller varå skogstillståndet
eljest är otillfredsställande, lämna understöd till andra åtgärder för skogsproduktionens
förbättrande än skogsdikning.
Kommittén — vilken såsom förut nämnts principiellt tillstyrkt, att staten
i mån av tillgång på medel effektivt understödde frivilliga åtgärder för vinnande
av nöjaktig skogsproduktion å nyssangivna marker, under förutsättning
att åtgärderna från skogsproduktiv synpunkt kunde anses ekonomiskt
berättigade — har framhållit, att, då gagnet av ifrågavarande åtgärder direkt
komme de enskilda markägarna till godo och det allmänna allenast
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
21
indirekt i form av ökade skatter, stegrad omsättning, rikare arbetstillfällen
med mera därav bereddes förmån, statens ifrågavarande understödsverksamhet
borde underkastas vissa begränsningar utöver den nyss angivna. Kommittén
har i detta avseende vidare anfört:
I första rummet borde åtgärder, vilka den enskilde enligt gällande skogsvårdslag
vore pliktig vidtaga, principiellt undantagas från rätt till understöd.
En dylik inskränkning vore av mindre betydelse vid skogsdikning,
enär sådan dikning enligt sagda lagstiftning torde kunna påfordras allenast
i undantagsfall, men ägde avsevärd räckvidd, då fråga vore örn andra åtgärder
för främjande av skogsväxt. Såväl skogsodling som markberedning
och röjning med mera vore att hänföra till åtgärder, som normalt inbegrepes
under den i 9 och 10 §§ skogsvårdslagen stadgade reproduktionsslcyldigheten
och som markägaren sålunda under i nämnda lagrum angivna förutsättningar
vore pliktig att utföra. Förevarande princip torde dock ej böra äga
obegränsad tillämpning utan torde, såsom senare skulle utvecklas, vissa undantag
därifrån böra medgivas.
En annan inskränkning i den ifrågasatta understödsverksamheten betingades
därav, att det tydligen ej läge i statens intresse att ekonomiskt understödja
åtgärder, som de enskilda markägarna kunde antagas komma att utföra
inom rimlig tid utan sådant understöd. Då det närmast ankomme å dem
att själva sörja för en god skogsproduktion å dem tillhöriga marker, borde
statens uppoffring begränsas till sådana fall, då vidtagandet av åtgärder i
detta syfte med säkerhet ej komme till stånd genom markägarens egen försorg.
Endast med en dylik begränsning syntes den här avsedda understödsverksamheten
vara förenlig med sunda nationalekonomiska principer.
Med ledning av nu angivna allmänna utgångspunkter har kommittén sökt
att närmare uppdraga gränserna för ifrågavarande understödsvterksamhet,
så vitt anginge andra åtgärder för skogsproduktion än skogsdikning. Kommittén
har därvid funnit, att en dylik begränsning lämpligast borde ske på
det sätt, att statsunderstöd fastställdes att utgå i fråga örn vissa typer skogsmarker,
med avseende varå åtgärder i förevarande syfte genom markägarens
egen försorg ej kunde antagas bliva vidtagna inom skälig tid. Beträffande
dessa typer borde enligt kommitténs mening understöd utgå till varje åtgärd
— med undantag av skogsdikning -— som från en rationell skogsvårds
synpunkt kunde anses lämplig att vidtaga för markens försättande i tillfredsställande
skogsproduktivt skick. Något företräde för vissa åtgärder
i detta syfte borde sålunda ej givas, utan borde det ankomma å den myndighet,
åt vilken handhavandet av ifrågavarande understödsverksamhet uppdroges,
att i varje särskilt fall pröva, vilka åtgärder skulle för ändamålet
vidtagas och till vilka understöd sålunda skulle utgå.
Vad angår den mark, varå den ifrågasatta understödsverksamheten skulle
hava avseende, har kommittén uttalat, att statsunderstöd borde utgå allenast
i fråga örn skogsmark, samt att detta begrepp lämpligen borde givas samma
innebörd som i 1923 års skogsvårdslag och sålunda i stort sett anses omfatta
all mark, som ej användes till annat kulturändamål än skogsproduktion, under
förutsättning att marken ej vore otjänlig till skogsbruk.
Vid urvalet av de typer skogsmark, som borde bliva föremål för under
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
stöd, har kommittén i första rummet förordat, att understöd medgåves i fråga
om dylik mark, som lage kai. Till kal skogsmark borde härvid enligtkommitténs
mening hänföras ej allenast sådan mark, som vore bevuxen endast
med buskar eller eljest helt saknade trädvegetation, utan även mark, varå
visserligen träd förekomma men blott såsom enstaka individ. Sistnämnda
mark vore nämligen — framhåller kommittén — i fråga örn åtgärder för
dess försättande i skogsproduktivt skick i allmänhet att likställa med ren
kalmark. I varje fall gällde detta, då marken av ålder haft dylik gles trädvegetation.
I anslutning härtill borde enligt kommitténs åsikt begreppet kal
skogsmark i förevarande sammanhang anses innefatta, förutom helt kal sådan
mark, även mark, bevuxen med bestånd, vilka hade en slutenhetsgrad av högst
0.2 eller, med andra ord, hade så ringa slutenhet, att den ej kunde anses uppgå
till mera än högst 2/i0 av den slutenhet, som vid ett fullt utnyttjande av
markens produktionsförmåga skulle föreligga.
Kommittén har i detta sammanhang påpekat, att i fråga örn rätt till understöd
företräde ej borde givas för större sammanhängande komplex av kala
skogsmarker. Ett huvudsyfte för ifrågavarande verksamhet borde nämligen
vara att i vidast möjliga kretsar bland landets skogsägare skapa intresse
för försättande av ifrågavarande marker i nöjaktigt produktivt skick, och
härmed vore tydligen ej förenligt att i fråga om understöd särskilt gynna
ägarna av dylika komplex.
Kommittén har vidare föreslagit, att rätt till statsunderstöd skulle medgivas
även i fråga örn vanhävdade skogsmarker, där skogsbeståndet vore av synnerligen
otillfredsställande slutenhet och tillika i väsentlig mån saknade utvecklingsmöjligheter.
Såsom särskild förutsättning för rätten till understöd
i detta fall skulle dock enligt kommitténs förslag gälla, att avsättningsvärdet
å det virke, som borde avverkas å marken för erhållande av nöjaktig föryngring,
understege kostnaden för de åtgärder, som för sådant ändamål borde
utföras.
Till stöd för förslaget i denna del har kommittén anfört:
Såsom framginge av kommitténs redogörelse för skogstillståndet å de enskilda
skogarna funnes i landet mycket betydande arealer skogsmark, som
varit föremål för olämpliga avverkningar och där trädvegetationen vore av
synnerligen otillfredsställande slutenhet (d. v. s. hade en slutenhetsgrad av
allenast 0.3 eller 0.4) samt tillika i stort sett saknade utvecklingsmöjligheter.
Hit hörde bland annat skogar, varå hårda dimensionsavverkningar företagits,
ävensom hagmarker, som varit föremål för olämpliga plockhuggningar
och varå naturlig föryngring hindrats genom intensiv betning. För åstadkommande
av tillfredsställande skogsväxt å dylika marker erfordrades, att
den oväxtliga skogen genom rensningshuggning och röjning borttoges, samt,
i vissa fall, särskilt i södra och mellersta Sverige, därjämte särskilda markberednings-
eller kulturåtgärder. I norra Sverige kunde efter verkställande
av röjning å ifrågavarande marker i regel naturlig föryngring påräknas.
Därest den skog, som måste avverkas för erhållande av föryngring å nyss
angivna marker, hade ett avsättningsvärde, som överstege eller motsvarade
kostnaderna för de erforderliga föryngringsåtgärderna (varunder här inbegrepes
såväl nödig avverkning och röjning som eventuellt erforderliga mark
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 13h.
23
berednings- eller kulturåtgärder), borde uppenbarligen understöd till utförandet
av nämnda åtgärder ej utgå. Markägaren hade i dylikt fall ett så
påtagligt ekonomiskt intresse av åtgärdernas vidtagande, att det i regel måste
förutsättas, att han komme att utföra dem, även örn understöd ej lämnades.
Annorlunda vore däremot förhållandet, om det avverkade virkets avsättningsvärde
understege kostnaderna för sagda åtgärder. För sådan händelse måste
markägaren vidkännas en direkt utgift för dessa, och härtill torde han oftast
ej vara villig. I många fall torde han ej heller äga nödiga medel för ändamålet.
Då ifrågavarande marker ofta vore av relativt god bonitet och nöjaktig
föryngring å desamma mången gång kunde erhållas på naturlig väg samt i
de fall, då kulturåtgärder erfordrades för vinnande av återväxt, tillfredsställande
resultat av dessa i allmänhet kunde påräknas, talade uppenbarligen
starka skäl för medgivande av statsunderstöd för dessa markers försättande
i ändamålsenligt skogsproduktivt skick. De farhågor, som av vissa skogsvårdsstyrelser
uttalats, att ett utsträckande av understödsverksamheten till
marker med glesa och oväxtliga bestånd skulle kunna medföra, att allt förstora
anspråk komme att ställas å det allmänna, syntes näppeligen vara grundade,
därest verksamheten begränsades till sådana marker, där röjningsvirkets
avsättningsvärde vore så ringa, som förut sagts.
Vad angår andra marker med otillfredsställande skogstillstånd än omförmälda
kala och vanhävdade marker har kommittén ansett, att rätt till understöd
beträffande dessa i allmänhet ej borde äga rum. Kommittén bär härvid
framhållit, att dessa markers försättande i nöjaktig produktion oftast
kunde ske för relativt ringa kostnad och tillika medförde så påtagliga ekonomiska
fördelar för markägarna, att dessa i regel måste antagas komma att
inom rimlig tid vidtaga åtgärder i sådant syfte, även örn understöd ej utginge.
Kommittén har i detta sammanhang särskilt diskuterat, huruvida understöd
borde medgivas i fråga örn gallringar i rena plant- och ungskogar, och
därvid uttalat, att värdet av gallringsvirket visserligen mången gång ej
täckte kostnaderna för gallringarnas utförande men att dylika gallringar å
andra sidan vore av så stor ekonomisk betydelse för markägaren, att han
näppeligen i längden torde försumma att utföra dem. Det borde jämväl uppmärksammas,
att vid tillämpande av ett rationellt skogsbruk gallringar i
plant- och ungskogar vore att anse såsom en normal, regelbundet återkommande
skogsvårdsåtgärd, vadan dylika gallringar med skogsskötsel^ utveckling
i landet komme att bliva mycket vanliga. Skulle ett statligt ingripande
ske för befordrande av sådana gallringar, torde detta närmast böra
få karaktären av lagstiftningsåtgärder. Frågan härom torde emellertid ej
böra upptagas i förevarande sammanhang. Det torde kunna antagas, att i
den mån ett mera allmänt behov av dylika gallringar bleve aktuellt, spörsmålet
att i lagstiftningsväg framtvinga sådana, örn behovet ej tillgodosåges på frivillighetens
väg, bleve föremål för övervägande. Av nu angivna grunder
syntes statsunderstöd till nyssangivna gallringar ej böra utgå.
Från regeln, att statsunderstöd ej skulle utgå beträffande nyssberörda marker
med otillfredsställande skogstillstånd, har kommittén ansett visst undantag
böra medgivas. Kommittén har sålunda föreslagit, att marker, bevuxna
24
Kungl. Maj:ts proposition nr ISA.
Yttranden.
med s. k. stavaskogsbestånd, i fråga om rätt till understöd skulle likställas
med förenämnda kala och vanhävdade marker. Till stöd härför har kommittén
anfört:
I Norrland och Dalarna förekomma i ej obetydlig omfattning skogsmarker,
som vöre bevuxna med överslutna, likåldriga och förhållandevis gamla bestånd,
vilkas tillväxt för huvudparten av träden nästan helt avslutats vid en
mycket låg brösthöjdsdiameter och trädhöjd men vilka, örn de gjordes till
föremål för röjningsgallring, oftast ägde utvecklingsmöjligheter. Ifrågavarande
bestånd, som inom skogsmannakretsar vanligen benämndes stavaskogar,
bildade stundom ganska stora sammanhängande komplex och kännetecknades,
bland annat, därigenom, att träden hade i stort sett samma höjd,
vadan den övre sidan av kronvalvet bildade en nästan jämn horisontal yta.
Dessa bestånd hade vanligen uppkommit efter skogseldar och uppvuxit i täta
snår, där träden förlorat sin skiktningsförmåga. Huvudsakligen utgjordes
de av gran. För beståndens utveckling borde vid röjningsgallringar 60 å 80
procent av träden borttagas.
Kommittén hade approximativt uppskattat arealen av de marker, som i
Norrland och Dalarna å skogar under skogsvårdslagen vore bevuxna med
bestånd av nyssangivna beskaffenhet, till cirka 350,000 hektar. Såvitt för
kommittén vore känt, förekomme ej dylika bestånd inom övriga delar av riket
i nämnvärd omfattning.
Skogsvårdsstyrelserna i Norrland och Dalarna hade i allmänhet av vederbörande
skogsvårdskassors medel lämnat understöd till gallringar i nu angivna
bestånd, och hade flera av dessa styrelser framhållit såsom synnerligen
önskvärt, att de sattes i tillfälle att bedriva denna verksamhet i ökad
omfattning. Enligt kommitténs mening förelåge obestridligen vägande skäl
för denna uppfattning. Då bestånden — i motsats till andra överslutna bestånd
— på grund av vissa ogynnsamma markbiologiska förhållanden nästan
fullständigt saknade förmågan att skikta sig, upphörde deras tillväxt, sedan
beståndsslutenheten nått sin höjdpunkt. Enär detta förhållande i allmänhet
inträdde, redan innan beståndet hunnit utväxa till avverkningsbara dimensioner,
hade markägaren ej något omedelbart ekonomiskt intresse att företaga
gallring eller annan avverkningsåtgärd i skogen. Följden bleve, att
dylik åtgärd ej utfördes.
Enär de marker, som vore bevuxna med stavaskogar, i fråga om improduktivitet
väsentligen vore att likställa med kal skogsmark samt erforderliga
åtgärder för åstadkommande av tillfredsställande skogsväxt å ifrågavarande
marker med säkerhet ej komme till utförande inom rimlig tid. med
mindre understöd därtill lämnades, hade kommittén ansett sig böra tillstyrka,
att även dessa marker inbegrepes under den ifrågasatta understödsverksamheten.
Kommittén hade funnit desto mera skäl härtill föreligga, som
nyssangivna åtgärder i allmänhet kunde inskränkas till röjningsgallringar
och alltså droge förhållandevis ringa kostnader. Där i undantagsfall stavaskogsbeståndet
i dess helhet måste borttagas och kulturåtgärder utföras för
markens försättande i produktivt skick, borde dock understöd även till dessa
åtgärder kunna utgå.
Vad kommittén i nu angivna avseenden föreslagit rörande den ifrågasatta
understödsverksamhetens omfattning har i de avgivna yttrandena i allmänhet
tillstyrkts. Från vissa håll hava dock erinringar däremot framställts.
Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har sålunda framhållit,
att den ifrågasatta understödsverksamheten ej torde böra begränsas att hava
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
25
avseende allenast å skogsmark i den mening detta begrepp användes i 1923
års skogsvårdslag, utan att understöd borde kunna utgå till skogsodling även
av sådan åkerjord, som från jordbrukssynpunkt ej gåve tillfredsställande avkastning.
På Öland hade ex. de av vederbörande skogsvårdsstyrelse under
senaste år utförda skogsodlingar i ej oväsentlig omfattning verkställts å
dylik mager åkerjord, och sådana skogsodlingar torde ej vara sällsynta även
i andra delar av landet.
Skogsvårdsstyrclsen i Västmanlands län har i nära anslutning till centralrådets
berörda uttalande hävdat, att under begreppet skogsmark borde inrymmas
jämväl mark, som tidigare nyttjats för annat ändamål än skogsbruk
men som på grund av ändrade förhållanden lämpligen borde användas
för sådant bruk.
Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett det vara tvivelaktigt, huruvida alla
de kalmarker, som avsåges eller borde avses med de av kommittén föreslagna
bestämmelserna kunde innefattas under uttrycket skogsmark.
En del myndigheter hava vidare gjort gällande, att statsunderstöd borde
utgå allenast till skogsodling av kala skogsmarker eller att i varje fall dylika
marker borde givas visst företräde i fråga om rätt till understöd.
Skogsvårdsstyreisen i Kronobergs län har i detta avseende anfört, att det
enligt styrelsens åsikt funnes skäl för vissa betänkligheter mot kommitténs
förslag, att rätt till statsbidrag redan nu skulle medgivas i fråga örn vanhävdade
marker med glesa och oväxtliga bestånd i samma omfattning som beträffande
kalmarkerna. Det torde vara ändamålsenligast, att sistnämnda marker i
första hand gjordes skogbärande samt att först sedan arbetet på dessa slutförts
marker av förstangivna slag komme i åtnjutande av statsbidrag för bitr
avsett ändamål.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län har framhållit,
att det vore mindre lyckligt att, på sätt i kommitténs betänkande skett,
i fråga om anslagsbeviljande likställa, å ena sidan, skogsodling å kalmarker
och, å andra sidan, beståndsvårdande åtgärder, som icke vore förbundna med
direkt skogsodling. Åstadkommandet av skogsproduktion å egentliga kalmarker
vore ett företag på mycket lång sikt samt med svårbestämbar räntabilitet.
Vid dylika företag syntes de statliga synpunkterna vara av avgörande betydelse,
medan vidtagandet av beståndsvårdande åtgärder vitsordades vara mera
räntabla samt medföra så pass snar värdetillväxt å skogen, att det närmast
berodde på okunnighet eller kapitalbrist, att åtgärderna ej utan ingripande
från det allmännas sida vidtoges. Från nationalekonomisk synpunkt vore det
följaktligen fördelaktigast att på upplysningens väg samt genom lämpligen
avpassade anslag söka få de beståndsvårdande arbetena utförda, varvid anslag
endast borde ifrågakomma i sådana fall, där de enskilda markägarna ej
utan statens understöd kunde förväntas inom rimlig tid vidtaga dylika åtgärder.
Med hänsyn härtill torde rätten till bidrag i fråga örn sådana åtgärder
normalt böra begränsas till mindre skogsägare, dock att en viss frihet borde
medgivas att undantagsvis lämna bidrag i fråga örn berörda åtgärder även
26
Kungl. Maj:ts proposition nr ISi.
till större skogsägare. —• Länsstyrelsen i Västernorrlands län har anslutit sig
till vad hushållningssällskapets förvaltningsutskott i länet i förevarande avseende
anfört.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län har gjort gällande, att skogsodling av gamla
kalmarker borde understödjas genom ett särskilt anslag, varifrån bidrag borde
kunna utgå jämväl till sådana skogsvårdande åtgärder, som vore direkt jämförliga
med kalmarksodling. Vad anginge understödjande av andra skogsvårdsåtgärder,
som gåve skogsägaren mera omedelbara fördelar, borde arbetet härmed
jämställas med skogsvårdsstyrelsernas övriga uppgifter och tillgodoses
genom att ökade medel ställdes till styrelsernas förfogande. Länsstyrelsen
bar därjämte framhållit, att vid understödjande från statens sida av skogsodling
å kalmarker uppmärksamheten i första hand borde riktas på större sammanhängande
områden av sådana marker.
Domänstyrelsen bär förklarat sig ej vilja avstyrka, att statsbidrag i förevarande
syfte, på sätt kommittén föreslagit, utginge beträffande sådana vanbävdade
marker, där skogsbeståndet vore av synnerligen otillfredsställande
slutenhet och tillika i väsentlig mån saknade utvecklingsmöjligheter, eller till
marker, bevuxna med stavaskogsbestånd, men framhållit såsom önskvärt, att
förefintliga av ålder kala skogsmarker i främsta rummet ifrågakomme vid
beviljande av statsbidrag. Domänstyrelsen har tillagt, att styrelsen förutsatte,
att statsunderstöd i fråga örn marker, bevuxna med stavaskogar, komme att
lämnas endast i fall, då det ej kunde förväntas, att skogsägaren vore benägen
att på egen bekostnad verkställa erforderlig röjning i dylika starkt överslutna,
trögväxande bestånd med hänsyn till den långa tid, som komme att förflyta,
innan med röjningen avsett resultat kunde stå att vinna, ävensom att
bidrag icke finge utgå, därest det röjda virkets rotvärde i något fall skulle
överstiga eller motsvara kostnaderna för röjningen.
Sveriges skogsägareförbund har uttalat, att förbundet funné kommitténs
förslag örn statsbidrag för produktivgörande av gamla kalmarker välbetänkt
såvitt anginge landets södra delar, men att förbundet ansåge sig böra påpeka,
att den föreslagna imderstödsverksamheten i fråga om Norrland, där de gamla
kalmarksområdena i betydande omfattning läge å böjdlägen (mera än 300
meter över havet), varest föryngringsförhållandena vore synnerligen vanskliga,
ej finge avse experimentartade skogsodlingar å dylika svårföryngrade
marker. Beträffande sådana marker borde statsbidraget med fördel kunna
användas till röjningar, markberedningar samt beredande av betesfred genom
hägnad omkring föryngringsytor å ohägnade, gemensamma mulbetesmarker.
Förbundet bar vidare förklarat sig biträda kommitténs förslag om statsbidrag
för iståndsättande av förenämnda vanhävdade marker och marker, bevuxna
med stavaskogsbestånd, vad angår förstnämnda marker dock allenast med stor
tvekan.
Skogsvårdsstyrclscn i Jönköpings län har framhållit, att kommitténs förslag
örn statsunderstöd för iståndsättande av vanhävdade marker med glesa
och oväxtliga bestånd vore av särskild betydelse för länet samt att erfarenheten
visat, att man ej vare sig med tillhjälp av skogsvårdslagen eller på upp
-
Kungl. i\Iaj:ts proposition nr ISå.
27
lysningens väg kunde åstadkomma en önskvärd omläggning av skogstillståndet
å ifrågavarande marker. Det allmänna borde därför här träda emellan
med något slag av bidrag.
Centralrådet för skog svärdes ty reis enias förbund har gjort gällande, att kommitténs
nyssangivna förslag vore av stor betydelse för Västerbottens och Norrbottens
läns kustland samt möjligen även för vissa andra delar av Norrland.
Centralrådet har därjämte uttalat, att centralrådet jämväl funne kommitténs
förslag örn statsunderstöd för produktivgörande av de med stavaskogsbestånd
bevuxna markerna välmotiverat.
Vissa erinringar hava även framställts mot den av kommittén föreslagna
bestämmelsen, att statsunderstöd skulle kunna utgå beträffande förenämnda
vanhävdade marker allenast under förutsättning, att avsättningsvärdet å det
virke, som borde avverkas å marken för erhållande av nöjaktig föryngring,
understege kostnaden för de åtgärder, som för sådant ändamål borde utföras.
Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gotlands
län hava sålunda funnit denna bestämmelse mindre lämplig samt föreslagit,
att densamma skulle ersättas med ett stadgande av innehåll, att vid bidrags
tillmätande beträffande ifrågavarande marker viss hänsyn skulle tagas till
å marken befintligt virke samt att det skulle ankomma å skogsvårdsstyrelsen
att i varje fall pröva vad som kunde anses vara skäligt och lämpligt bidragsbelopp.
Till stöd för detta förslag har förvaltningsutskottet anfört:
Förvaltningsutskottet ville ej bestrida, att värdet av det virke, som borde
avverkas å ifrågavarande vanhävdade marker för erhållande av nöjaktig föryngring,
finge inverka på bidragets beräknande, men ansåge, att den av kommittén
föreslagna bestämmelsen vore för sträng och säkerligen ägnad att i
verkligheten hindra eller onödigt fördröja de åsyftade hjälpåtgärderna beträffande
en mycket stor del av de marker, som på grund av jämförelsevis god
jordmån främst vore förtjänta och lämpliga för kulturåtgärder. Dels komme
nämligen avstängningen från eller beskärningen av bidrag att synas markägaren
orättvis och minska hans intresse, dels vore ifrågavarande marker i länet
bevuxna med gräs, som lämnade ett av ägaren ganska högt skattat kreatursbete.
Ur såväl skoglig som jordbrukssynpunkt måste tvivelsutan anses lämpligast,
att huvudparten av sådana marker bleve föremål för skogsodling, medan
en del inlades till kultiverad betesmark, men dylika åtgärder skulle genom
nämnda bestämmelse röna föga uppmuntran. Bestämmelsen syntes därför
utskottet vara för stel, i praktiken ej alltid rättvis och ofta ledande till att de
för skogskultur allra tacksammaste områdena uteslötes från ifrågavarande
hjälpåtgärder.
Skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län har framfört väsentligen enahanda synpunkter
som nyssnämnda två myndigheter samt särskilt framhållit, att ifrågavarande
bestämmelse vore av speciell betydelse för Gotland, där skogstillgångarna
vore små och även skräpskogen för ägaren hade sitt värde, vare sig till
avsalu eller till husbehov. De svagt skogbevuxna marker, som i länet kommit
i vanhävd före 1908 års skogslag genom dimensionshuggning, representerade
den ojämförligt viktigaste av de t5rper, som kunde komma i fråga för statsunderstöd.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
I nära överensstämmelse med berörda myndigheter i Gotlands län har
skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län gjort gällande, att det knappast kunde
vara rättvist, att en markägare, som röjt och skogsodlat ett otillfredsställande
bevuxet område, icke alls finge något statsbidrag, såvida det avverkade virkets
värde täckte kostnaderna, under det att en markägare med helt kal mark
i bidrag finge 50 procent av skogsodlingskostnaden. Slutresultatet ifråga
örn markens utnyttjande bleve i båda fallen detsamma, men den förstnämnde
markägaren hade blivit av med det på marken förut befintliga virket jämte
dess tillväxt och komme således i ett ogynnsammare läge än den andre, vilket
säkerligen icke skulle sporra markägarna till de glesbevuxna områdenas försättande
i tillfredsställande skick. En ändring av bestämmelserna härvidlag
torde därför vara nödvändig.
I olikhet med den av förenämnda myndigheter hävdade uppfattningen hava
skog svårdsstyr elsalia i Kristianstads och Malmöhus län -— under erinran att
kommitténs förslag i denna del syntes avse bestånd, som genom åtgärd före
1903 års skogsvårdslags ikraftträdande försatts eller varit i sådant dåligt tillstånd,
att det nu ansåges böra ersättas med ett annat — framhållit, att dylika
bestånd borde enligt styrelsernas mening jämställas med gammal kalmark med
den skillnad, att icke blott värdet av den del av beståndet, som för föryngringen
bortröjdes, utan jämväl värdet av den del, som eventuellt tillsvidare lämnades
såsom ett nyttigt skärmbestånd eller att inväxa i den blivande föryngringen,
skulle beaktas vid bestämmande av understöd för åtgärden.
Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har i förevarande avseende
uttalat, att det visserligen kunde tänkas, att vid tillämpningen av förevarande
bestämmelse i kommitténs förslag svårigheter kunde uppstå, då kostnaderna
för föryngringsåtgärderna skulle reduceras med det bortröjda virkets värde,
men att dessa svårigheter vid ett klokt handhavande av bestämmelsen dock
kunde övervinnas.
Erån ett par håll har anmärkts, att tillämpningen av kommitténs förslag
örn understöd i fråga om marker, bevuxna med stavaskogsbestånd, skulle medföra
vissa svårigheter, då det i praktiken vore vanskligt att uppdraga någon
bestämd gräns mellan stavaskogsbestånd och annan tätt uppvuxen skog.
Domänstyrelsen har sålunda framhållit, att begreppet stavaskog, som vore
en mera lokalt använd benämning, torde vara rätt mångtydigt. Styrelsen ansåge
sig dock ej böra avstyrka kommitténs förslag i denna del.
Norrlands skogsvårdsförbund har med hänsyn till svårigheten att bestämt
avgränsa begreppet stavaskog gjort gällande, att statsunderstöd borde i stället
medgivas beträffande all sådan skog, som utan ett gallringsingripande
icke kunde komma att utveckla sig, så att träden utväxte till avsättningsbara
dimensioner. Såsom villkor borde därvid självfallet stadgas, att vid
gallringen utfallande virke väsentligen saknade avsättningsvärde.
Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har i nära anslutning till
den av kommittén lämnade beskrivningen å stavaskogsbestånd uttalat, att
med dylika bestånd förstodes sådana trädsamhällen, där individutvecklingen
Kungl. Maj:ts proposition nr 13k.
29
redan hämmats på det stadium, då träden trots hög ålder ej uppnått avsättningsbara
dimensioner. Dylika beståndstyper med i huvudsak förlorad spridningsförmåga
förekomme i kargt klimat och där särskilt på kalla lermarker.
Bestånden i fråga vore biologiskt skarpt skilda från ungskogsbestånd med
normal spridningsförmåga, som oftast även utan gallringar gåve försäljningsbart
gagnvirke, även om värdetillväxten och räntabiliteten genom gallringarnas
uteblivande förminskades.
Slutligen hava vissa ort smyndigheter i Stockholms och Västmanlands län
hemställt, att rätt till understöd måtte medgivas, förutom i fråga örn de i kommitténs
förslag angivna marktyperna, jämväl beträffande plant- och ungskogar
i syfte att främja röjningsgallringar i dessa skogar. Skogsvårdsstyrelsen
i Västmanlands län har i detta avseende anfört, att med hänsyn till den
stora betydelsen av gallringar i nämnda skogar, därvid i främsta rummet »vargtyper»
utsloges till båtnad för de bättre trädindividens utveckling, understöd till
dylika gallringar syntes väl befogat under förutsättning, att röjningsvirket
ej vore avsättningsbart vare sig till avsalu eller till husbehovsförbrukning. Enligt
styrelsens erfarenhet kunde dylika gallringar utan större men uppskjutas
till det äldre plantstadiet (12—15 år), då beståndets skiktning klart framträdde
och valet av utgallringsobjekt lätt träffades. Kostnaderna bleve i detta
skede väsentligt lägre. Att, såsom kommittén ifrågasatt, för åstadkommande
av behövliga gallringar i här avsedda skogar genom lagstiftning underkasta
markägarna skyldighet att vidtaga erforderliga åtgärder i detta avseende
syntes knappast kunna förordas och torde i varje fall vara ett medel, vars genomförande
tillhörde en ganska avlägsen framtid.
På sätt kommittén framhållit, torde vid bestämmandet av den ifrågasatta understödsverksamhetens
omfattning såsom allmän princip böra uppställas, att
verksamheten bör begränsas att avse allenast sådana marker, beträffande vilka
med fog kan antagas, att de ej inom skälig tid komma att försättas i nöjaktigt
skogsproduktivt skick genom markägarens egen försorg. I fråga örn dylika
marker torde understöd böra utgå till varje åtgärd — med undantag av skogsdikning
— som lämpligen bör å marken vidtagas för nämnda ändamål.
Vad angår urvalet av de särskilda marktyper, som med tillämpning av
nämnda princip böra bliva föremål för understöd, finner jag även härutinnan
kommitténs förslag välgrundat. Att, såsom från visst håll yrkats, från rätt
till understöd tillsvidare utesluta förenämnda vanhävdade marker med synnerligen
glesa och oväxtliga bestånd, kan jag ej förorda, då härigenom iståndsättandet
av dessa marker, vilket från nationalekonomisk synpunkt är högeligen
önskvärt, skulle komma att uppskjutas till en obestämd framtid. Ej heller synes
tillräcklig anledning föreligga att, på sätt vissa myndigheter föreslagit,
i understödsavseende giva kalmarkerna företräde framför förstnämnda marktyp
samt marker, bevuxna med stavaskogsbestånd, då behovet av understöd beträffande
samtliga ifrågavarande tre markkategorier är väsentligen likartat.
Departe
mentschefen.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 1 Sältet
bör härvid uppmärksammas, att i fråga om förenämnda vanhävdade marker
understödsverksamheten enligt kommitténs förslag skall begränsas till sådana
marker, där röjningsvirkets avsättningsvärde understiger kostnaderna för erforderliga
föryngringsåtgärder, samt att iståndsättandet av dylika marker
ofta kräver mycket kännbara xrppoffringar från markägarens sida. Det torde
visserligen vara riktigt, att de åtgärder, som erfordras för produktivgörande av
sistnämnda marker samt de med stavaskog bevuxna markerna, i stort sett lämna
något gynnsammare ekonomiskt resultat än skogsodling av marker, som av
ålder legat kala, förutsatt att de skogsbiologiska förhållandena, varunder sagda
åtgärder utföras, äro lika, men det är att märka, att denna förutsättning beträffande
ifrågavarande tre marktyper i regel ej är förhanden. Såsom av kommitténs
utredning framgår, ligga kalmarkerna till övervägande del i södra Sverige,
under det berörda vanhävdade och med stavaskog bevuxna marker huvudsakligen
äro belägna i Norrland och Dalarna. Då iståndsättandet av sistnämnda
marker sålunda i allmänhet försvåras till följd av de relativt mindre gynnsamma
skogsbiologiska förhållanden, som råda i sagda landsdelar, synas goda skäl
föreligga att i fråga om rätt till understöd likställa dessa marker och de av ålder
kala skogsmarkerna.
Det av vissa myndigheter framställda förslaget, att understöd skulle bestämmas
att utgå jämväl till röjningsgallringar i plant- och ungskogar, finner jag
mig ej kunna biträda, De av kommittén anförda skälen mot understödjande
från statens sida av dylika åtgärder synas mig övertygande.
Ej heller anser jag mig böra tillstyrka, att, såsom i vissa yttranden ifrågasatts,
rätt till understöd medgives i fråga örn sådan mark, som ej är att hänföra
till skogsmark, men som finnes lämpligen böra användas för skogsproduktion.
En dylik utsträckning av understödsrätten skulle innebära, att, där ägare av
odlad jord önskade omlägga denna till skogsmark och för sådant ändamål skogsödla
jorden, han skulle kunna erhålla ekonomisk hjälp från staten för utförande
av sagda arbete. Då emellertid jorden i dylikt fall redan före omläggningen
utnyttjas för viss produktion, låt vara att denna från ägarens synpunkt är mindre
lönande, har staten tydligen ej samma intresse att ekonomiskt bispringa ägaren
som då fråga är örn iståndsättande av förenämnda skogsmarker, vilka före
utförandet av denna åtgärd äro väsentligen improduktiva, På grund härav och
då begreppet skogsmark i förevarande sammanhang bör, såsom kommittén framhållit,
anses omfatta all mark, som ej disponeras för annat kulturändamål än
skogsproduktion, förutsatt att marken ej är otjänlig till skogsbruk, finner jag
verksamheten principiellt böra begränsas till skogsmark.
Då understödsverksamheten bör åsyfta att beträffande alla här avsedda marker
uppväcka ägarnas intresse för markernas produktivgörande, är ej lämpligt
att, såsom länsstyrelsen i Älvsborgs län synes hava avsett, nied understöd särskilt
gynna ägarna av större kalmarkskomplex. Därest medel för ifrågavarande
ändamål komma att anvisas av riksdagen, torde det emellertid ligga i sakens
natur, att i de trakter, där dylika komplex äro belägna, vederbörande myndigheter
i främsta rummet komma att inrikta verksamheten på skogsodling av
dessa komplex.
Kungl. Maj:ts proposition nr 134. 31
De av Sveriges skogsägareförbund uttalade farhågorna, att understödsverksamheten
beträffande Norrland kunde komma att avse experimentartade skogsodlingar
å svårföryngrade marker, torde vara ogrundade, därest verksamhetens
liandhavande uppdrages åt skogsvårdsstyrelserna och skogssällskapet. Det bör
för övrigt uppmärksammas, att planläggningen av de företag, vartill understöd
må beviljas, enligt kommitténs förslag är avsedd att underkastas viss granskning
från Kungl. Maj:ts sida i samband med anvisande av anslag till vederbörande
myndigheter för ifrågavarande ändamål och att sålunda, vid genomförande
av kommitténs förslag i denna del, garantier komma att skapas för understödsverksamhetens
handhavande på ett ändamålsenligt sätt.
Såsom villkor för lämnande av understöd beträffande förenämnda vanhävdade
skogsmarker bör gälla, att avsättningsvärdet å det virke, som bör avverkas å
marken för erhållande av nöjaktig föryngring, understiger kostnaden för de åtgärder,
som för detta ändamål böra utföras. En dylik bestämmelse synes påkallad
dels för att förebygga att understöd beviljas även i andra fall än då detta
verkligen är behövligt och dels för att i möjligaste mån klart avgränsa hithörande
marker från andra marktyper och sålunda underlätta verksamhetens
handhavande. Därest i vissa trakter behov av understöd skulle föreligga även i
fråga om sådana vanhävdade marker med gles och oväxtlig skog, där röjningsvirkets
värde uppgår till eller överstiger kostnaden för erforderliga föryngringsåtgärder,
synes detta behov böra tillgodoses genom de medel, som för understödjande
av skogsvårdsåtgärder i allmänhet stå till skogsvårdsstyrelsernas
förfogande.
Den beskrivning å begreppet stavaskog, som lämnats av kommittén och som
i vissa avseenden kompletterats i centralrådets yttrande, synes vara så fullständig
och klargörande, att större svårighet ej torde möta att i särskilda fall
avgöra, vilka skogar böra därunder inbegripas. På grund härav och då Norrlands
skogsvårdsförbunds förslag, att understödsrätten skulle fastställas att i
stället för stavaskogar avse alla skogar, som ej utan gallring kunde utveckla
sig till avsättningsbara dimensioner, ej synes kunna förordas med hänsyn till
det alltför obestämda innehåll, som rätten därigenom skulle erhålla, anser jag,
att kommitténs förslag jämväl i denna del bör oförändrat godkännas.
I anslutning till den principiella ståndpunkt, som kommittén, på sätt förut
nämnts, intagit beträffande understödsverksamhetens omfattning, har kommittén
föreslagit, att understöd i regel ej skulle utgå till åtgärd, som någon enligt
gällande eller äldre skogsvårdslag vore pliktig vidtaga.
Till stöd för stadgande av en dylik inskränkning i understödsverksamheten
såvitt angår omförmälda vanhävdade marker med gles och oväxtlig skog har
kommittén anfört:
En särskild förutsättning för medgivande av statsunderstöd i fråga om nämnda
vanhävdade marker vore självfallet, att det otillfredsställande skogstillståndet
å marken ej uppkommit genom någon orsak, som enligt gällande eller
äldre skogsvårdslag medförde skyldighet för markägaren eller annan att sörja
Fråga örn
understöd
till åtgärd,
som någon
enligt slcogsvärdlagstiftning
en
är pliktig
utföra■
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 13J/-.
yttranden.
för nöjaktig återväxt å marken. Örn så vore fallet, borde de för sagda ändamål
erforderliga åtgärderna uppenbarligen i laga ordning framtvingas. Det nu
anförda innebure, att från rätt till understöd skulle beträffande skogar under
skogsvårdslagen väsentligen uteslutas alla marker, som varit föremål för dimensions-
eller andra olämpliga avverkningar efter den 1 januari 1905 eller,
beträffande Gotlands län, efter den 15 november 1908 eller, i fråga örn Västerbottens
och Norrbottens läns kustland, efter den 1 januari 1925. I allmänhet
torde å dylika marker på grund av 1903 eller 1923 års skogsvårdslag erforderliga
återväxtåtgärder redan utförts, vadan behov av åtgärder i förevarande
syfte med avseende å dem i regel ej förelåge.
Från berörda regel, att understöd ej må utgå till åtgärd, som någon enligt
gällande eller äldre skogsvårdslag är pliktig vidtaga, skall enligt kommitténs
förslag undantag i visst fall äga rum. Kommittén har i detta avseende
hemställt, att understöd skulle kunna lämnas till utförande av erforderliga återväxtåtgärder
efter avverkning, som verkställts för erhållande av nöjaktig föryngring
å sådan vanhävdad mark med gles och oväxtlig skog, som förut sagts,
eller å mark, bevuxen med stavaskog.
Såsom motivering för denna undantagsbestämmelse i vad den avsåge dylik
vanhävdad mark har kommittén anfört:
Med sträng tillämpning av principen, att statsunderstöd ej borde utgå till
åtgärd, som någon enligt gällande eiler äldre skogsvårdslag vore pliktig vidtaga,
skulle understöd beträffande förenämnda vanhävdade marker ej kunna
ifrågakomma till andra åtgärder än de för föryngringen nödvändiga rensningsoch
röjningsavverkningarna. I och med företagandet av dylik avverkning
iklädde sig nämligen markägaren skyldighet enligt skogsvårdslagen att vidtaga
vederbörliga återväxtåtgärder, till vilka understöd följaktligen ej skulle
kunna utgå. Ett begränsande av understödsverksamheten till själva rensningsoch
röjningsavverkningarna skulle emellertid hava till följd, att verksamheten
bleve utan praktisk betydelse i fråga örn stora delar av södra och mellersta
Sverige, där kulturåtgärder i allmänhet erfordrades för erhållande av tillfredsställande
återväxt å ifrågavarande marker. De områden av dessa, vilkas för.
sättande i fullt produktivt skick från nationalekonomisk synpunkt torde vara
mest önskvärt, skulle sålunda med en dylik begränsning komma att bibehållas
vid sin nuvarande obetydliga och mindervärdiga produktion. En sådan anordning
vore uppenbarligen föga rationell. Härtill komme, att skyldigheten
för ägare av här avsedd mark att efter avverkning därå vidtaga behövliga återväxtåtgärder
även i det fall, att det avverkade virkets värde understege kostnaderna
för dessa åtgärder, obestridligen, på sätt ock under förarbetena till
skogsvårdslagen framhållits, måste betecknas såsom en betydande stränghet i
lagen. Vid nu angivna förhållanden syntes näppeligen böra möta betänklighet,
att staten till fullgörande av denna skyldighet i någon mån lämnade understöd.
Vad kommittén i förevarande avseenden föreslagit har föranlett erinringar
och uttalanden från vissa av de i ärendet hörda myndigheterna och sammanslutningarna.
Centralrådet för skogsvårdsstyrebenius förbund har sålunda beträffande förslaget
i denna del anfört:
Den av kommittén föreslagna bestämmelsen, att understöd ej finge utgå till
åtgärd, som någon enligt gällande eller äldre skogsvårdslag vore pliktig ut
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
33
föra, medförde, där denna gåves sådan innebörd, som kommittén angivit, att
åtminstone i södra och mellersta Sverige, där skogsvårdslag gällt sedan den 1
januari 1905, endast obetydliga arealer av förenämnda vanhävdade marker
kunde komma i fråga för statsanslag. I de flesta fall torde nämligen, även
örn det otillfredsställande skogstillståndet redan förefunnits vid sagda lags
ikraftträdande, sedan denna tid upprepade avverkningar å dessa marker ägt
rum, vilka varje gång de utförts måhända varit av så obetydlig omfattning,
att de ej föranlett skogsvårdsstyrelserna att ingripa och framtvinga radikala
föryngringsåtgärder. Men dessa upprepade, olämpliga, om än svaga huggningar,
till följd varav markerna enligt kommitténs förslag skulle vara uteslutna
från rätt till understöd, hade förvisso, då markerna i de flesta fall samtidigt
betats, i många fall varit anledningen till att skogstillståndet ej förbättrats.
Det torde sålunda i angivna delar av landet vara ytterst få områden, som dimensionshuggits
före år 1905 och sedan varit fredade för yxan. För övrigt torde
det bliva synnerligen svårt att nu avgöra, huruvida en avverkning ägt rum
före eller efter 1905. För bidrags erhållande borde rätteligen vederbörande
markägare styrka, att avverkning ej skett efter detta år.
I anslutning till vad sålunda anförts har centralrådet gjort gällande, att kommitténs
förslag i denna del ej borde oförändrat genomföras, utan hemställt att,
örn skogsbeståndet redan vid ikraftträdandet av 1903 års skogsvårdslag befunnit
sig i sådant otillfredsställande tillstånd, som här avsåges, samt beståndet efter
nämnda tidpunkt ej i nämnvärd grad ändrats eller förbättrats, statsbidrag
skulle kunna utgå för beståndets iståndsättande, om i övrigt förutsättningar
härför funnes. Därest å ifrågavarande vanhävdade marker efter berörda tidpunkt
avverkningar företagits, som ej varit ursprungliga orsaken till skogens
otillfredsställande tillstånd, och som, varje gång de utförts, varit av så obetydlig
omfattning, att de ej skäligen kunnat föranleda skogsvårdsstyrelsens
ingripande med fordran å radikala åtgärder till skogens förbättring, borde
avverkningarna alltså ej utgöra hinder för statsbidrags beviljande till nu avsedda
ändamål.
Skogsvårdsstyrelserna i Kronobergs och Värmlands län samt Kalmar läns
norra del hava beträffande kommitténs förslag i förevarande avseende framfört
väsentligen samma synpunkter som centralrådet.
Domänstyrelsen har påpekat, att i de delar av landet, varest 1903 års lag
om enskildes skogar gällt och där alltså tidpunkten för reproduktionsskyldighetens
inträdande läge långt tillbaka, det ofta torde bliva i hög grad vanskligt
att, vid en praktisk tillämpning av de av kommittén angivna grunder, avgöra,
huruvida bidrag kunde utgå eller icke. Fall, svåra att bedöma, skulle
helt visst ofta yppa sig.. Det vore ej osannolikt, att bidrag stundom kunde
komma att beviljas i fall, där vanhävden bottnade i bristande efterföljd av
gällande lag.
Skogsvårdsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län hava med anledning
av kommitténs förevarande förslag framhållit, att sådana efter ikraftträdandet
av 1903 års skogsvårdslag hårt dimensionshuggna eller eljest hårt
uthuggna bestånd, i vilka naturlig föryngring bort kulina inställa sig och därför
eller av annan anledning ej påkallat skogsvårdsstyrelsens ingripande, men
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 106 höft. (Nr 134.) 3
34
Kungl. Martts proposition nr ISk
Departe
mentschefen.
där föryngring på grund av betning eller andra omständigheter uteblivit, borde
enligt styrelsernas uppfattning icke bliva föremål för statsunderstöd.
I likhet med kommittén anser jag, att statsunderstöd principiellt ej må utgå
till åtgärd, som någon enligt gällande eller äldre skogsvårdslag är pliktig
utföra. Från denna regel bör dock, jämväl i överensstämmelse med vad kommittén
föreslagit, sådant undantag stadgas, att statsunderstöd må lämnas till
utförande av erforderliga återväxtåtgärder efter avverkning, som verkställts
för erhållande av nöjaktig föryngring å sådan vanhävdad mark med gles och
oväxtlig skog, som förut sagts, samt å mark, bevuxen med stavaskog.
Vissa myndigheter hava förutsatt, att berörda förbud mot beviljande av
understöd till åtgärd, som någon enligt gällande eller äldre skogsvårdslag är
pliktig utföra, innebure, att från rätt till understöd skulle beträffande 1903
års skogsvårdslags tillämpningsområde uteslutas alla vanhävdade marker med
gles och oväxtlig skog, varå avverkning ägt rum efter den 1 januari 1905, då
sagda skogsvårdslag trädde i kraft. Enligt vad myndigheterna antagit,
skulle nämligen markerna i dylikt fall vara underkastade reproduktionsplikt
enligt sagda lag eller 1923 års skogsvårdslag. Då det övervägande flertalet
av dessa marker varit föremål för avverkning efter nämnda tidpunkt, skulle
enligt myndigheternas uppfattning den föreslagna understödsverksamheten
bliva av relativt ringa betydelse i fråga örn dem. Myndigheterna hava även framhållit,
att vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse stor svårighet
skulle möta att i särskilda fall avgöra, huruvida viss avverkning ägt rum
före eller efter den 1 januari 1905.
Med anledning av vad sålunda anförts vill jag erinra, att reproduktionsplikt
ingalunda inträtt efter varje avverkning, som verkställts efter den 1
januari 1905 å vanhävdade marker med gles och oväxtlig skog, belägna inom
1903 års lags giltighetsområde. Sagda lag stadgade reproduktionsskyldighet
efter avverkning, allenast därest denna varit av den art, att återväxten därigenom
uppenbarligen äventyrats, och framgår av den utredning rörande lagens
tillämpning, som lämnats i 1911 års skogslagstiftningskommittés betänkande
(sid. 92—97), att denna bestämmelse tolkats restriktivt. De avverkningar,
som efter den 1 januari 1905 verkställts å nämnda marker, hava, såsom
yttrandena utvisa, i allmänhet utgjorts av upprepade mindre plockhuggningar,
vilka ej medfört reproduktionsskyldighet enligt 1903 års lag. Däremot
hava dessa avverkningar, där de företagits efter ikraftträdandet av 1923 års
skogsvård slag, principiellt grundat reproduktionsplikt enligt denna lag, men
torde sistnämnda lags större stränghet i förevarande avseende hava medfört,
att dylika huggningar allenast i mindre omfattning kommit till utförande
efter sistberörda tidpunkt. I de undantagsfall, då ifrågavarande marker varit
föremål för kalavverkningar eller andra mycket hårda avverkningar efter den 1
januari 1905, torde stadgad reproduktionsplikt i regel hava utkrävts och markerna
sålunda i allmänhet blivit föremål för vederbörliga återväxtåtgärder.
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
35
Med hänsyn till det nu anförda torde kunna förutsättas, att berörda förbud
mot lämnande av understöd till åtgärd, som någon enligt gällande eller äldre
skogsvårdslag är pliktig vidtaga, ej kommer att i större utsträckning från
rätt till understöd utesluta här avsedda vanhävdade marker med gles och
oväxtlig skog samt ej heller medföra större svårigheter vid tillämpningen.
Det bör för övrigt uppmärksammas, att den prövning, som enligt förbudet
ankommer å vederbörande myndighet, är av samma art som uppgiften att enligt
skogsvårdslagen bedöma, huruvida reproduktionsskyldighet i visst fall
föreligger och ingripande mot vederbörande på grund härav skall äga rum.
Då sistnämnda uppgift kunnat av skogsvårdsstyrelserna fullgöras på ett tillfredsställande
sätt, torde även tillämpningen av nämnda förbud kunna utan olägenhet
anförtros åt dem.
Jag övergår nu till frågan, huruvida understödsverksamheten bör avse alla
enskilda skogar eller begränsas till viss eller vissa grupper av dessa.
Kommittén har föreslagit, att verksamheten skulle omfatta allenast skogar,
som lyda under 1923 års skogsvårdslag. Från rätt till understöd skulle sålunda
uteslutas skogar under lappmarks-, husbehovsskogs- och skyddsskogslagarna.
Med skogar under sistnämnda lag borde enligt kommitténs mening
likställas de skogar å flygsandsfälten i Hallands län, som omförmälas i kungl,
brev den 16 juni 1847 och den 27 juli 1860.
T fråga örn skogarna under 1923 års skogsvårdslag har kommittén ansett,
att understödsverksamheten borde avse samtliga dessa skogar.
Till stöd för undantagande från rätten till understöd av skogar under lappmarkslagen
har kommittén anfört, bland annat:
Då arealen av ålder kal mark å dessa skogar enligt kommitténs beräkning
uppginge allenast til 5,000 hektar, skulle den ifrågasatta understödsverksamheten
beträffande dessa skogar väsentligen få betydelse allenast beträffande
vissa därå förefintliga dimensionsavverkade marker och stavaskogsbestånd.
Det vöre emellertid att märka, att den för ifrågavarande skogar gällande lagstiftning
direkt åsyftade, att avverkningen å dem under skogsstatens medverkan
bedreves på sådant sätt, att en tillfredsställande skogsväxt erhölles.
En effektiv tillämpning av denna lagstiftning skulle sålunda medföra, att berörda
dimensionsavverkade marker och stavaskogsbestånd utan särskilda åtgärder
i förevarande syfte så småningom komme att förses med nöjaktig skog.
Sedan flera år tillbaka hade emellertid frågan örn revision av lappmarkslagen
varit aktuell. För närvarande vore denna fråga föremål för utredning genom
särskilda jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 september 1927 tillkallade
sakkunniga. Enligt de av Kungl. Majit godkända direktiven för nämnda
utredning skulle denna avse undersökning, såväl huruvida ändring i lagens
avverkningsregler vore påkallade samt lagen borde kompletteras med bestämmelser
om skyldighet att efter avverkning sörja för återväxt, som huruvida
den nuvarande organisationen för lagens handhavande borde bibehållas eller
en ny form härför skapas. Med hänsyn till den genomgripande nygestaltning
av denna lagstiftning, som sålunda vore ifrågasatt, syntes ej lämpligt att
ålägga de organ, åt vilka lagstiftningens tillämpning för närvarande i huvudsak
vore anförtrodd, nya och betungande uppgifter beträffande skötseln av
Vilka
enskilda
skogar bör
understödsverksamheten
avse?
Kommittén.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 13b.
Yttranden.
de under densamma lydande skogar. Anordnandet av en statlig understödsverksamhet
i förut angivet syfte i fråga örn dessa skogar torde därför böra
anstå, till dess frågan örn införande av ny lagstiftning för dem blivit avgjord.
Beträffande skogarna under husbehovsskogslagen har kommittén framhållit,
att frågan örn statsunderstöd till dessa skogar borde prövas i samband med
spörsmålet örn dylikt understöd till skogarna under lappmarkslagen.
Vad slutligen angår skyddsskogarna har kommittén på grund av de ogynnsamma
skogsbiologiska förhållanden, som i allmänhet rådde å skyddsskogarna,
ej ansett sig kunna förorda, att dessa skogar för närvarande inbegrepes under
den ifrågasatta understödsverksamheten. Nationalekonomiska hänsyn krävde,
att de medel, som kunde komma att ställas till förfogande för här avsett
ändamål, ej nedlades å skogar, med avseende varå enligt hittills vunnen erfarenhet
tvekan oftast måste råda, huruvida utförande av skogsvårdsåtgärder
vore ekonomiskt berättigat. I varje fall borde enligt kommitténs mening
resultatet av den utredning som begärts av 1923 års riksdag i skrivelse nr 283
örn införande av reproduktionsskyldighet för skyddsskogarna böra avvaktas,
innan ökade medel anvisades för främjande av skogsproduktion å dessa skogar.
Även i denna del har kommitténs förslag i allmänhet tillstyrkts i de avgivna
yttrandena. Från några håll hava dock vissa erinringar med anledning
av förslaget framställts.
Ortsmyndigheterna i Norrbottens län hava sålunda ifrågasatt, huruvida ej å
enskilda tillhöriga skogar inom lappmarkerna marker av här avsedd beskaffenhet
—- stavaskogar, brännland och restskogsbestånd — förekomme i tillräcklig
omfattning för att motivera statsunderstöd för deras försättande i
produktivt skick. Myndigheterna hava emellertid framhållit, att det torde
kunna förväntas, att frågan härom komme upp i samband med ändrad lagstiftning
för dessa skogar.
Norrlands skogsvårdsförbund har anslutit sig till kommitténs ståndpunkt
i förevarande avseende men uttalat, att de inom lappmarkerna förekommande
betydande markområden av ifrågavarande beskaffenhet borde komma i åtnjutande
av de i kommitténs förslag avsedda förmåner, så snart lagstiftningen
för lappmarksskogarna definitivt ordnats. I liknande riktning har
Sveriges skogsägareförbund yttrat sig.
Även domänstyrelsen har förklarat sig ej hava någon erinran mot kommitténs
förslag i denna del men gjort gällande, att skogarna under lappmarkslagen
vore i behov av avsevärt större bidrag av allmänna medel till skogsvårdsåtgärder
än det anslag å 20,000 kronor, som nu utginge för detta ändamål.
Styrelsen föreställde sig emellertid, att denna anslagsfråga skulle finna
en tillfredsställande lösning i samband med genomförande av en ny lagstiftning
för dessa skogar.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands län har gjort gällande,
att även å skogarna under skyddsskogslagen funnes marker, där åt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 13i.
37
gärder för en ökad skogsproduktion vore fullt befogade, samt uttalat såsom
önskvärt, att den av 1923 års riksdag begärda utredningen om införande av
reproduktionsskyldighet för dessa skogar måtte verkställas snarast möjligt
och därigenom möjlighet vinnas för understödjande från statens sida av dylika
åtgärder å sagda marker.
Skogsvårdsstyreisen i Hallands län har erinrat, att av de skogar å flygsandsfält
inom länet, som omförmäldes i berörda kungl, brev den 16 juni
1847 och den 27 juli 1860, vissa stöde under länsstyrelsens uppsikt, under
det andra ej vore underkastade denna myndighets tillsyn. Då kommitténs
mening torde vara, att endast den förra kategorien av ifrågavarande skogar
skulle undantagas från rätt till understöd, borde detta tydligt utsägas i de
blivande bestämmelserna i ämnet.
Jag tillstyrker, att samtliga skogar under 1923 års skogsvårdslag principiellt
inbegripas under den föreslagna understödsverksamheten. Skogarna
under lappmarks-, husbehovsskogs- och skyddsskogslagarna böra sålunda för
närvarande undantagas från denna verksamhet. Därest dessa skogar framdeles
komma att underkastas ändrad lagstiftning, däri skyldighet kommer att
stadgas för ägarna av dessa att sörja för återväxtens betryggande, torde emellertid
frågan örn statsunderstöd för främjande av skogsproduktionen å dessa
skogar böra tagas under förnyat övervägande.
Vad angår de skogar å flygsandsfälten i Hallands län, som omförmälas i
Kungl. Maj :ts brev den 16 juni 1847 och den 27 juli 1860, äro dessa enligt
2 § 1 mom. i 1923 års skogsvårdslag undantagna från tillämpningen av sagda
lag. Vid sådant förhållande torde i fråga örn berörda skogar motsvarande undantag
böra göras från rätten till understöd.
I enlighet med vad sålunda anförts torde understödsverksamheten för närvarande
böra begränsas att avse skogarna under 1923 års skogsvårdslag.
Vad angår formen för här avsett statsunderstöd har kommittén föreslagit,
att understödet skulle lämnas såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet.
Beträffande denna fråga må till en början erinras, att enligt kungörelsen
den 27 juni 1927 (nr 270) angående villkoren för statsbidrag från statens
skogsutdikningsanslag understöd till torrläggning av mark i ändamål av skogsbol
skall utgå i form av bidrag utan återbetalningsskyldighet. I det betänkande
angående statsbidrag till nämnda ändamål, som avgavs av särskilda
sakkunniga den 26 november 1926 och som ligger till grund för de i sagda kungörelse
stadgade bidragsvillkor, lämnades en utförlig redogörelse för de skäl,
som talade för att understöd'' till dylika torrläggningsföretag utginge i nyssangivna
form. Då denna redogörelse är av intresse jämväl för bedömande
Departe
mentschefen,
Formen för
statsunderstödet.
1926 års
skogsdikningssakknnniga.
38 Kungl. Maj:ts proposition nr ISh.
av nu föreliggande spörsmål, tillåter jag mig att här i vissa delar återgiva
densamma.
Efter det nämnda sakkunniga i betänkandet omnämnt, att man i fråga örn
statsunderstöd till berörda torrläggningsföretag hade att välja mellan bidrag
utan återbetalningsskyldighet och lån samt en kombination av båda dessa former
anförde de sakkunniga i förevarande avseende:
I betraktande av att de utdikningar, som med utredningen avsåges, när de
vore rätt planlagda och utförda, i allmänhet måste anses vara ekonomiskt
räntabla och fördelaktiga, skulle det kunna synas naturligast att välja formen
av lån. Härvid vore emellertid åtskilliga omständigheter att beakta.
En princip för statens låneverksamhet på närliggande områden, såväl vad
statens avdikningslånefond (förut odlingslånefonden) som vad allmänna och
norrländska nyodlingsfonderna anginge, torde vara, att det arbete, som genom
lånet utfördes, förutsattes komma att stegra markens alstringskraft i sådan
grad och inom sådan tid, att ökningen i avkastningen förmådde motsvara
ränta och amortering å lånet under den tid, då detta skulle förräntas och återbetalas.
Vid marks torrläggning för användning såsom åker eller vid nyodling
eller betesförbättring kunde denna avkastningsökning med någorlunda
säkerhet bedömas. Helt annorlunda vore förhållandena vid skogsdikning. Allt
efter som marken, som utdikades, vore bevuxen med ett äldre eller yngre,
bättre eller sämre skogsbestånd eller utgjordes av mer eller mindre fullständig
kalmark, som kanske måste skogsodlas, växlade inträdet av den tidpunkt, då
den av utdikningen föranledda förbättringen beredde möjlighet att uttaga ökad
avkastning, inom mycket vida gränser. Härtill komme att, då skogen icke
liksom åkern och betesmarken gå ve årlig skörd utan i stället en följd av år
måste förflyta mellan de tillfällen, då man återkomme med awerkningsatgärder
i samma bestånd, dessa periodiska tillfällen, då skogens avkastning
uttoges.^icke motiverade en regelbunden årlig annuitet. Det torde då befinnas,
att en lånerörelse för skogsutdikning ej gärna kunde grundas på ovannämnda
princip,, enär den i så fall måste konstrueras med växlande amorteringstider
och periodiska inbetalningar allt efter de olika sätt, på vilka den genom utdikningen
vunna förbättringen kunde antagas komma att giva avkastning vid
avverkning av skog å området.
Härmed vöre visserligen icke sagt, att tanken på låneformen fördenskull
måste övergivas. Oberoende av nyssberörda låneteoretiska princip vore det
uppenbart, att det ^för en markägare kunde vara förmånligt att till ett utdikningsföretag
erhålla lån mot billig ränta och i övrigt goda villkor och således
fördela utgiften pa en följd av år i stället för att nödgas på en gång
av egna .medel bekosta hela arbetet. Såge man frågan ur denna mera enkla
opportunitetssynpunkt, kunde man ordna lånerörelsen och reglera återbetalningstiden
mera fritt, allt efter som man ansåge lämpligast. En undersökning
hade därför ansetts böra göras angående de lånesystem, som skulle kunna
ifrågakomma.
De statslånefonder, som förut omnämnts, tillhörde två olika typer. Den ena
representerades av statens avdikningslånefond, från vilken staten utlämnade
lenén direkt till de enskilda låntagarna och som säkerhet erhölle, sedan lånet
blivit, genom utslag fäst vid vissa fastigheter, tyst förmånsrätt framför inteckningar.
Att utsträcka detta från äldre tider härstammande förmånsrättsmstitut
till skogsutdikningslån torde icke vara tänkbart. Icke heller syntes
en statens direkta långivning mot annat slag av säkerhet vara att tänka på,
bland annat med hänsyn till den vidlyftiga organisation, som då för statens
räkning säkerligen bleve oundviklig.
Kungl. Maj:ts proposition nr 18i.
39
Den andra typen, representerad av nyodlingsfondema, begagnade sig av
låneförmedlare. Itali denna typ skulle användas för skogsutdikningslån, borde
låneförmedlingen uppenbarligen ske genom skogsvårdsstyrelserna. Allvarliga
betänkligheter kunde emellertid göras gällande häremot. Skogsvårdsstyrelsernas
ställning såsom officiella organ, tillsatta av Kungl. Majit, landsting
och hushållningssällskap, syntes göra dem föga lämpliga såsom ansvariga låntagare
gentemot staten. Deras ekonomi vore blott i begränsad omfattning
beroende av deras egna åtgöranden. Utgifterna föranleddes till stor del av
deras lagliga skyldighet att öva tillsyn över skogsvårdslagens efterlevnad,
och härtill måste under alla förhållanden medel finnas tillgängliga. Deras
inkomster vore mycket oberäkneliga. Skogsvårdsstyrelserna syntes sålunda
icke hava vare sig den fria ställning eller den tryggade ekonomiska grundval,
som borde krävas av en organisation, som vore direkt ansvarig låntagare gentemot
staten.
Anordnandet av en statlig lånerörelse för främjande av skogsutdikning syntes
sålunda möta stora svårigheter. En dylik lånerörelse skulle säkerligen
bliva av ganska ringa omfattning och den hjälp, som därigenom skulle beredas
skogsdikningsverksamheten, skulle bliva skäligen obetydlig i förhållande
till det stora arbete, som vore att utföra.
Det kunde ifrågasättas att vid skogsutdikning anordna en kombination mellan
bidrag och lån i analogi med vad som beträffande torrläggning för odlingsändamål
skedde mellan bidrag från statens avdikningsanslag och lån ur
allmänna eller norrländska nyodlingsfonden. (Ett lånesystem i likhet med
allmänna avdikningslånefondens torde av förut framhållna skäl icke kunna
ifrågakomma.) På grund av de allvarliga svårigheter och olägenheter, som,
på sätt förut visats, vore förbundna med anlitande av skogsvårdsstyrelserna
såsom låneförmedlare, borde emellertid enligt de sakkunnigas åsikt en dylik
lånerörelse icke heller kombinationsvis anordnas, därest den icke vore av
trängande behov påkallad. Något sådant behov kunde dock enligt de sakkunnigas
mening icke anses för närvarande föreligga. De sakkunniga hade
därför ansett tanken på en statlig lånerörelse för nu ifrågavarande ändamål
böra för närvarande övergivas. I
I motiveringen till sitt förslag i denna del har kommittén framhållit, att Kommittén,
såsom lämpliga anordningar för understödjande från statens sida av de åtgärder,
som här avsåges, ifrågasatts lån, bidrag utan återbetalningsskyldighet
samt en kombination av nyssnämnda två former. Härförutom hade i motionen
II: 45 vid 1928 års riksdag föreslagits, att staten skulle tillskjuta erforderligt
kapital för utförande av åtgärd, varom här är fråga, mot det att
det framtida ekonomiska utbytet av åtgärden efter viss grund fördelades mellan
staten och markägaren.
Beträffande sistnämnda förslag har kommittén påpekat, att ett genomförande
därav torde förutsätta, att ett bolags- eller samäganderättsförhållande, gällande
för viss eller obegränsad tid, anordnades mellan staten och markägaren. En
dylik reglering torde visserligen enligt kommitténs mening vara juridiskt
möjlig men skulle uppenbarligen medföra stora praktiska svårigheter vid tilllämpningen.
Särskilt skulle vansklighet möta med avseende å fixerande och
uttagande av statens del i avkastningen från det stora antal små och spridda
områden, vartill statsbidrag för ifrågavarande ändamål torde komma att utgå,
och skulle organisationen av en dylik verksamhet med nödvändighet draga
40
Kungl. Maj:ts proposition nr ISA.
stora kostnader, som helt eller i huvudsak måste bäras av staten. Härtill
komme, att den avsevärda inskränkning i markägarens förfoganderätt över
skogen å dylikt område, som en reglering i angivet syfte måste medföra,
tydligen ej vore ägnat att skapa något allmännare intresse bland landets jordägare
för ett anlitande av en dylik understödsform. Med hänsyn härtill funne
sig kommittén ej kunna förorda en lösning enligt detta förslag.
I fråga om övriga ifrågasatta understödsformer har kommittén till ledning
för bedömandet av frågan i denna del sökt beräkna den årliga ränteiavkastning,
som vid skogsodling å kal, för ändamålet tjänlig, medelgod skogsmark
i södra eller mellersta Sverige kunde vinnas å det i odlingen nedlagda kapitalet,
och har kommittén därvid funnit, att sagda avkastning kunde — under
förutsättning att beräkningen grundades å nu gällande virkespriser och arbetslöner
samt att den kala skogsmarken ej upptoges till något värde — uppskattas
till cirka 4 procent. Efter framhållande, att den årliga ränteavkastningen vid
skogsodling i norra Sverige under angivna förutsättningar bleve något lägre
än 4 procent samt att ränteavkastningen å kapital, som nedlades å åtgärder
för försättande i produktivt skick av skogar med mycket glesa och oväxtliga
bestånd'', generellt bleve gynnsammare än vid skogsodling å kal skogsmark,
men att förskjutningen i avkastningen till förmån för nyssnämnda skogar
torde bliva skäligen obetydlig, därest, såsom kommittén förutsatt, hänsyn foges
allenast till sådana skogar av nyssangivna beskaffenhet, där röjningsvirkets
avsättningsvärde ej täckte kostnaderna för erforderliga föryngringsåtgärders
vidtagande, har kommittén uttalat, att ränteavkastningen å kapital, som investerades
i åtgärder, varom här vore fråga, under nu rådande konjunkturer i genomsnitt
kunde antagas uppgå till cirka 4 procent.
Beträffande ifrågavarande understödsformer har kommittén vidare anfört:
Tydligt vore, att, därest statsunderstöd skulle lämnas till här avsedda åtgärder
i fonn av lån, räntefoten för dylika lån måste, örn lånen över huvud
skulle bliva föremål för något intresse från skogsägarnas sida, sättas avsevärt
lägre än nyss angivna ränteavkastning. Detta följde redan därav, att
de för nämnda ränteavkastning bestämmande faktorerna avsevärt växlade
under olika tidsperioder samt att skogsägaren därför vid sökande av statslån
måste taga i beräkning, att ränteavkastningen kunde nedgå under den tid
lånet löpte. Härtill hade han desto mera anledning, som sagda tid borde
bestämmas i förhållande till skogens omloppstid och sålunda bleve av betydande
längd.
På grund härav torde, örn staten skulle understödja ifrågavarande åtgärder
genom lån, räntefoten för dylika lån i genomsnitt ej kunna sättas högre
än cirka 2‘A procent. Då den ränta, som staten vid upptagande av lån själv
måste betala, för närvarande uppginge till cirka 4Vs procent, skulle, under förutsättning
att sagda upplåningsränta komme att förbliva oförändrad, anordnande
av en statlig låneverksamhet för ifrågavarande ändamål med förstnämnda
räntesats i verkligheten innebära, att staten för varje lån finge under
lånetiden vidkännas en årlig förlust, motsvarande cirka 2 procent å lånebeloppet.
Även med en räntesats av nyss angivna blygsamma storlek torde emellertid
enligt kommitténs uppfattning en dylik låneverksamhet ej komma att medföra
någon mera omfattande verksamhet för vidtagande av åtgärder i före
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 13b.
41
varande syfte. Den övervägande delen av de marker, med avseende varå statsunderstöd
enligt kommitténs förslag skulle utgå, innehades av bönder och andra
mindre skogsägare, vilka i regel ännu ej genomfört ekonomiska principer i
fråga örn skötseln av dem tillhöriga skogar och därför måste antagas obenägna
att upptaga lån för ifrågavarande ändamål. Denna uppfattning vunne
stöd även därav, att såvitt för kommittén vore känt den av skogsvårdsstyrelserna
hittills bedrivna verksamheten för främjande av skogsväxt å ifrågavarande
marker ej i något fall skett i form av tillhandahållande av lån för
ändamålet. Därest bland skogsägarna något mera påtagligt intresse förefunnits
för upptagande av sådana lån, hade otvivelaktigt under den långa tid
skogsvårdsstyrelserna utövat sagda verksamhet frågan örn användande av denna
understödsform blivit aktuell.
Mot ett utlämnande av ifrågavarande understöd såsom lån talade även de
skäl, som 1926 års skogsdikningssakkunniga anfört mot understödjande i denna
form av skogsdikningsföretag och vilka skäl enligt kommitténs uppfattning i
allt väsentligt ägde tillämpning även i förevarande fall. Särskilt ville kommittén
betona, att, därest en låneverksamhet i förevarande syfte skulle anordnas,
detta ej lämpligen torde kunna ske på annat sätt än att skogsvårdsstyrelserna
bekläddes med uppgiften att vara låneförmedlare. Att emellertid
styrelserna i sin nuvarande fonn ej kunde anses lämpade för ett dylikt uppdrag,
hade berörda sakkunniga på ett otvetydigt sätt påvisat.
Vad särskilt anginge premielån, torde ett begagnande av denna låneform
för understödjande av åtgärder, som här avsåges, därest åsvftad verkan skulle
ernås, förutsätta, att lånet gjordes fritt från ränta samt att hela lånebeloppet
skulle anses guldet, då de åtgärder, till vars understödjande lånet lämnats,
blivit av lån tagesen behörigen utförda. Förbundes lånet med dessa villkor,
komme det emellertid i verkligheten att bliva väsentligen likställt med ett
bidrag utan återbetalningsskyldighet. En förutsättning för utbetalning av
dylikt bidrag eller, örn utbetalning skett, för rätten att behålla detsamma borde
nämligen vara, att det arbete bidraget avsåge på behörigt sätt och inom föreskriven
tid utfördes. Då statens ekonomiska uppoffring sålunda bleve väsentligen
densamma, vare sig understödet gåves i form av premielån eller bidrag
utan återbetalningsskyldighet, syntes det senare tillvägagångssättet vara att
föredraga. Det torde nämligen böra antagas, att den rena bidragsformen av
psykologiska skäl vore ägnad att i högre grad stimulera jordägarnas intresse
för här avsedda åtgärder än ett understöd'' i form av premielån eller en kombination
av bidrag och dylikt lån.
Att staten understödde de åtgärder, varom här vore fråga, medelst bidrag
utan återbetalningsskyldighet kunde ej anses mindre berättigat än att statsunderstöd
i sådan form lämnades till skogsutdikningsföretag eller torrläggningsföretag,
som avsåge marks uppodling till åker eller betesförbättring. I
samtliga dessa fall stegrades värdet av landets naturtillgångar, vilket på många
sätt komme befolkningen i dess helhet till godo. I detta sammanhang finge
även framhållas, att, då den ränteavkastning, som här avsedda åtgärder enligt
förut gjorda beräkningar lämnade å däri investerat kapital, kunde antagas
komma att utgå under obegränsad framtid, denna avkastning i och för sig
måste anses tillfredsställande. På sätt förut berörts, medförde emellertid sagda
åtgärder såväl för staten som för den enskilde betydande indirekta fördelar av
olika slag.
Med hänsyn till vad sålunda anförts hade kommittén ansett sig böra föreslå,
att statens understöd till de åtgärder, varom nu vore fråga, uteslutande lämnades
såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet. Därest framdeles en statlig
lånerörelse i förevarande syfte skulle finnas vara tillfyllest för åstad
-
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 13Jt.
Yttranden.
Departe
mentschefen.
kommande av en tillräckligt omfattande verksamhet i detta avseende, mötte
ju ej hinder att då- upptaga frågan till förnyad prövning.
Kommitténs förslag i denna del har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av samtliga i ärendet hörda myndigheter och sammanslutningar med undantag
av länsstyrelsen i Örebro län. Denna har ifrågasatt, huruvida ej statens understöd
till ifrågavarande åtgärder borde till hälften lämnas såsom bidrag utan
återbetalningsskyldighet samt återstående hälften tillhandahållas såsom lån
att innestå räntefritt under förslagsvis 20—25 år samt att därefter återbetalas
genom amortering under viss tid. Sådant lån borde enligt länsstyrelsens
mening kunna utan olägenhet förbindas med samma säkerhet, som tillkomme
statslån till odlingsföretag eller vattenavtappningar. Det kunde knappast anses
skäligt, att staten skulle till enskild nytta helt bortskänka belopp av den
storlek, varom här vore fråga. I anslutning till den av länsstyrelsen sålunda
hävdade uppfattning har länsstyrelsen förordat verkställande av utredning rörande
lämpligheten av sådan ändring i kommitténs förslag, som av länsstyrelsen
ifrågasatts.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har bestämt avstyrkt, att ifrågavarande statsunderstöd
lämnades i form av lån. Det torde enligt länsstyrelsens mening icke
vara möjligt att verkställa någon exakt beräkning av räntabiliteten för de
kostnader, vilka kunde nedläggas för skogsvården, då man saknade kännedom
om såväl det framtida virkespriset som den blivande räntefoten och då det
gällde en så lång period som skogens tillväxttid från den produktiva åtgärden
till dess den bleve avverkningsbar. Vid sådant förhållande vore uppenbart,
att den enskilda skogsägaren skulle vara föga benägen att belasta sin fastighet
för lång tid framåt med lån för dylikt ändamål. En låneförmedling av
detta slag torde också komma att medföra tunga och dyrbara administrativa
former, vilka skulle öka statens utgifter och minska lockelsen för de enskilda
skogsägarna.
På sätt länsstyrelsen i Jämtlands län framhållit, torde det ej vara möjligt
att exakt beräkna räntabiliteten för de kostnader, som nedläggas å skogsodling
av kal skogsmark eller andra här avsedda åtgärder. Med hänsyn härtill
och då dessa åtgärder i allmänhet först efter mycket lång tids förlopp
giva någon avkastning av betydenhet, torde det ej kunna antagas, att ägarna
av ifrågavarande marker i någon större utsträckning äro villiga att för bestridande
av sagda kostnader upptaga lån, förenade med förräntnings- och amorteringsskyldighet.
Anordnande av en låneverksamhet i förevarande syfte skulle
därför, vare sig den tillämpades såsom ensam understödsform eller kombinerades
med en därefter avpassad bidragsverksamhet, säkerligen ej komma att
uppväcka något större intresse för iståndsättande av ifrågavarande marker.
Å andra sidan skulle en dylik verksamhet med nödvändighet draga högst betydande
förvaltningskostnader, som i huvudsak måste bestridas av staten. Avsevärda
svårigheter skulle ock möta att bereda staten betryggande säkerhet för
utlämnade lån, då det ej torde kunna ifrågasättas att bereda dessa lån samma
Kungl. Maj:ts proposition nr 13
43
förmånsrätt som statslån till odlings- eller avdikningsföretag. På grund härav
och under åberopande i övrigt av de skäl, som kommittén i förevarande avseende
anfört, tillstyrker jag, i likhet med kommittén och i anslutning till en
nästan enhällig mening bland de hörda myndigheterna och sammanslutningarna,
att här avsett statsunderstöd bestämmes att helt utgå i form av bidrag utan
återbetalningsskyldighet.
Jag torde nu få övergå till spörsmålet örn bidragsverksamhetens organi- Buvud
-
verksam
-
grunaerna
för bidrags
Kommittén har föreslagit, att bidragsverksamheten i regel skall handha- ^libation0
vas av skogsvårdsstyrelsema, av varje styrelse såvitt angår de under dess till- kommittén
syn stående skogar. Kommittén har härvid framhållit, att med den ingående
kännedom örn skogstillståndet å de skogar, som bidragsverksamheten enligt
kommitténs förslag skulle avse, och det förtroende, som skogsvårdsstyrelsema
åtnjöte bland ägarna av dessa skogar, styrelserna måste anses väl lämpade för
en dylik uppgift.
Från berörda regel skall enligt kommitténs förslag undantag äga rum, såvitt
angår sådana under skogsvårdslagen lydande skogar, som ägas av skogssällskapet
eller vilkas vård och förvaltning utövas under sällskapets medverkan
och tillsyn. Beträffande dylika skogar skall bidragsverksamheten enligt
förslaget handhavas av skogssällskapet. Till stöd härför har kommittén erinrat
örn stadgandet i 2 § 3 mom. skogsvårdslagen, enligt vilket stadgande Kungl.
Majit äger att på ansökan av skogssällskapet beträffande nyssnämnda skogar
medgiva befrielse från tillämpningen av skogsvårdslagens bestämmelser, samt
framhållit, att på grund av den särställning, som de till sällskapet anslutna
skogar under skogsvårdslagen sålunda intoge, ävensom med hänsyn till det
sätt, varpå skogssällskapet vore organiserat, och det allmännyttiga ändamålet
med dess verksamhet den ifrågasatta bidragsverksamheten beträffande dessa
skogar ej borde handhavas av vederbörande skogsvårdsstyrelser utan uppdragas
åt sällskapet. Härför talade även den omständigheten, att sällskapet beträffande
nämnda skogar handhade den statliga understödsverksamheten i fråga
om skogsdikning samt att sällskapet, såvitt känt vore, fullgjort denna uppgift
på ett tillfredsställande sätt.
Enligt kommitténs förslag skola skogsvårdsstyrelsema och skogssällskapet
äga att självständigt pröva och avgöra frågor om beviljande av statsbidrag till
åtgärder, varom här är fråga. De markägare, som önska erhålla bidrag, hava
att därom göra ansökan hos vederbörande skogsvårdsstyrelse eller, vad angår
till skogssällskapet anslutna skogar, hos detta.
Förslaget upptager vidare bestämmelser därom, att de medel, som riksdagen
må komma att anvisa till ifrågavarande ändamål, skola fördelas mellan
de bidragsbeviljande myndigheterna av Kungl. Majit efter hörande av centralrådet
för skogsvårdsstyrelsernas förbund. Till ledning för fördelningen skall
bidragsbeviljande myndighet årligen till Kungl. Majit göra framställning om
erhållande av anslag för ändamålet, och skall dylik framställning åtföljas av
44
Kungl. Majlis proposition nr 18b.
förteckning över sådana till myndigheterna inkomna ansökningar om statsbidrag,
som myndigheten funnit vara av beskaffenhet att böra beviljas. Formulär
till dylik förteckning skall fastställas av Kungl. Maj:t.
De medel, som Kungl. Majit för ändamålet tilldelat bidragsbeviljande myndighet,
skola av statskontoret i viss ordning ställas till myndighetens förfogande.
Medlen skola av myndigheten särskilt bokföras och redovisas och
skall därå upplupen ränta tillgodogöras samma medel.
Beträffande planläggningen av här avsett företag har kommittén föreslagit,
att, sedan ansökan om bidrag inkommit till vederbörande bidragsbeviljande
myndighet, denna skall, där ej ansökningen omedelbart finnes böra avslås, förantalta
örn upprättande av förslag till utförande av det företag, vartill statsbidrag
sökes, samt att dylikt förslag skall uppgöras i den ordning Kungl. Majit
bestämmer.
Enligt kommittéförslaget åligger det även bidragsbeviljande myndighet att
fastställa arbetsplan beträffande företag, vartill bidrag lämnas, ävensom att
upprätta skriftligt kontrakt med bidragstagaren angående företaget. I kontraktet
skall bidragstagaren förbinda sig, bland annat, att inom bestämd tid
fullborda i företaget ingående arbete i överensstämmelse med den fastställda
planen samt att bestrida vad till fullbordande av detta arbete må erfordras
utöver beviljat bidrag. Myndigheten skall utöva tillsyn därå, att arbete, varom
kontrakt blivit upprättat, utföres på ändamålsenligt sätt, samt meddela slutligt
godkännande av arbetet.
Slutligen skall det åligga bidragsbeviljande myndighet att årligen till
Kungl. Majit avgiva redogörelse för verksamheten under nästföregående år
enligt föreskrifter, som meddelas av Kungl. Majit.
I motiveringen till förslaget rörande bidragsverksamhetens organisation bar
kommittén diskuterat de grunder, enligt vilka för ändamålet anvisade medel
borde fördelas mellan de bidragsbeviljande myndigheterna, och har kommittén
i detta avseende anförti
Med avseende å fördelningen av nämnda medel kunde väsentligen två olika
tillvägagångssätt komma i fråga. Det ena innebure, att fördelningen verkställdes
med hänsyn till vissa skogliga faktorer av stadigvarande natur, som
kunde anses utgöra en mätare på behovet av bidrag inom vederbörande skogsvårdsstyrelses
(respektive skogssällskapets) verksamhetsområde, exempelvis
arealen av den skogsmark inom området, med avseende varå bidrag för vinnande
av ökad skogsproduktion finge utgå, samt beskaffenheten av de åtgärder,
som i detta syfte borde vidtagas; den andra åsyftade, att de inom dylikt område
gjorda ansökningar örn bidrag betraktades såsom ett giltigt uttryck för
bidragsbehovet inom området samt att fördelningen sålunda skedde i proportion
till summan av de vid varje tillfälle inom området sökta bidragen. Tydligt
vore, att den förra metoden principiellt gåve ett mindre exakt uttryck för
bidragsbehovet än den senare, men vore å andra sidan obestridligt, att förstnämnda
metod ägde vissa praktiska företräden. I detta avseende finge särskilt
framhållas, att denna metod lämnade möjlighet för den bidragsbeviljande
myndigheten att, där totala beloppet av ifrågavarande medel vöre känt, på förhand
med någon säkerhet beräkna storleken av det anslag, som av dessa medel
komme att tilldelas myndigheten, vilket uppenbarligen vore till fördel för
Kungl. Majlis proposition nr Vik.
45
bedömande av den omfattning, vari planer till bär avsedda företag borde av
myndigheten uppgöras, ävensom omöjliggjorde försök från annan sådan
myndighets sida att genom anskaffande av talrika ansökningar örn bidrag å
stora belopp öva inflytande å fördelningen till förmån för skogsägarna inom
det egna verksamhetsområdet.
Kommittén ville erinra, att fördelningen av det å nionde huvudtiteln utgående
anslaget till skogsvårdens befrämjande, vilket Kungl. Maj:t enligt riksdagens
beslut hade att fördela mellan vederbörande skogsvårdsstyrelser efter
förefallande behov, i viss mån ägde rum efter förstnämnda metod. Däremot
skedde fördelningen av statens skogsutdikningsanslag, varmed ett blivande anslag
för här avsett ändamål närmast torde vara att jämföra, enligt den andra
metoden.
En förutsättning för tillämpande i förevarande fall av en på skogliga
faktorer grundad fördelningsmetod vore tydligen, att arealen av den skogsmark,
med avseende varå bidrag för här avsett ändamål finge utgå, vore i någon
mån exakt känd. Detta vore emellertid ej fallet. De beräkningar, som
kommittén med ledning av tillgängliga uppgifter i detta avseende kunnat verkställa,
vore samtliga approximativa och kunde ej lämpligen läggas till grund
för en fördelning av ett blivande anslag till statsbidrag i förevarande syfte.
Särskilt finge framhållas, att arealen av de vanhävdade marker med glesa och
oväxtliga bestånd, som enligt kommitténs förslag skulle vara bidragsberättigade,
vore ytterligt vansklig att angiva, då i sagda areal skulle ingå allenast
sådana marker av berörda beskaffenhet, för vilka röjningsvirkets avsättningsvärde
ej täckte kostnaden för erforderliga föryngringsåtgärder. Det vore vidare
tydligt, att vid ett tillämpande i förevarande fall av sistnämnda metod
hänsyn borde tagas ej allenast till arealen av den skogsmark, varom här vore
fråga, utan även till arten av de olika åtgärder, som erfordrades för försättande
av denna areal i tillfredsställande produktivt skick. Där dessa åtgärder huvudsakligen
bestode i skogsodling, krävdes uppenbarligen i allmänhet ett högre
statsbidrag, än där åtgärderna utgjordes av enbart röjningshuggningar eller
gallringar. Nu angivna förhållande försvårade ytterligare användandet av
berörda metod vid ifrågavarande fördelning.
I anslutning till vad sålunda anförts har kommittén förordat, att i likhet
med vad som gällde i fråga om statens skogsutdikningsanslag fördelningen av
det nu ifrågasatta anslaget principiellt verkställdes med hänsyn till de vid
varje tillfälle inom respektive bidragsbeviljande myndigheters verksamhetsområden
gjorda ansökningar örn bidrag. Kommittén har emellertid härvid
förutsatt, att under den fortsatta utövningen av den föreslagna bidragsverksamheten
närmare kännedom komme att vinnas om de skogliga faktorer, som
kunde anses lämpade att läggas till grund för en fördelning av statsanslaget till
denna verksamhet samt att, då så skett, frågan om anslagets fördelande med
hänsyn till dessa faktorer upptoges till förnyad prövning.
Beträffande tillämpningen av berörda av kommittén föreslagna fördelningsmetod
har kommittén anfört:
Allenast sådan ansökan örn bidrag, som upprättats i behörig ordning och
godkänts av vederbörande bidragsbeviljande myndighet, borde komma i betraktande
vid fördelningen. En dylik anordning syntes nödvändig för att förebygga,
att mindre väl grundade ansökningar vid fördelningen tillerkändes inflytande.
För tillgodoseende av detta önskemål borde det åligga varje bidragsbeviljande
myndighet att årligen före viss dag göra framställning om erhål
-
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
Yttranden.
lande av visst anslagsbelopp för ifrågavarande ändamål samt därvid foga en
av myndigheten upprättad förteckning över de till denna inkomna ansökningar
örn bidrag, som av myndigheten godkänts.
I likhet med vad som gällde i motsvarande avseende beträffande statens
skogsutdikningsanslag torde fördelningen av det ifrågasatta anslaget böra
verkställas av Kungl. Maj:t.
^ Ehuru fördelningen, på sätt kommittén förutsatt, principiellt borde ske i förhållande
till summorna av de bidrag, som sökts hos respektive bidragsbeviljande
myndigheter, borde det ankomma å Kungl. Maj :t att, då skäl därtill förelåge,
vidtaga jämkningar i denna grundsats och sålunda pröva, huru fördelningen
lämpligast skulle äga rum, så att bidragsbehovet inom de särskilda myndigheternas
verksamhetsområden på möjligast rättvisa sätt tillgodosåges.
Slutligen har kommittén i fråga örn planläggningen av företag, till vilka
statsbidrag sökts, framhållit, att, då det vore av synnerlig vikt, att planer till
dylika företag uppgjordes på ett från skoglig synpunkt ändamålsenligt sätt,
det borde ankomma å vederbörande skogsvårdsstyrelse respektive skogssällskapet
att genom hos styrelsen eller sällskapet anställd, skogligt utbildad personal
föranstalta örn planernas upprättande. Behörighet i sådant avseende
torde böra tillkomma ej allenast skogsvårdsstyrelsernas och skogssällskapets
tjänstemän med högre skoglig utbildning utan även länsskogvaktarna och med
dem likställd personal, sistnämnda befattningshavare dock under villkor, att
av dem upprättade planer granskades och godkändes av tjänsteman med högre
skoglig utbildning. Plan, som här avsåges, borde upptaga, förutom erforderliga
uppgifter om själva företaget och dess utförande, en fullständig och specificerad
beräkning över kostnaderna för detsamma. Erforderliga föreskrifter
rörande ordningen för upprättande av dylik plan torde böra meddelas av Kungl.
Maj :t.
Kommitténs förslag, att bidragsverksamhetens handhavande skulle uppdragas
åt skogsvårdsstyrelserna eller, vad angår till skogssällskapet anslutna skogar
under skogsvårdslagen, åt sällskapet, har i yttrandena tillstyrkts eller
lämnats utan erinran. Länsstyrelsen i Uppsala län har dock framhållit, att,
då skogsvårdsstyrelserna enligt kommitténs förslag finge till sitt förfogande
stora belopp anslagsmedel, det kunde ifrågasättas, om ej deras organisation
borde i viss mån förstärkas, med beredande av ökad garanti för statsintressets
beaktande.
Beträffande grunderna för fördelningen mellan skogsvårdsstyrelserna och
skogssällskapet av de medel, som må komma att anvisas till ifrågavarande
ändamål, har skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasatt, huruvida
ej en kombination av den av kommittén i detta avseende föreslagna metoden
och en på skogliga faktorer grundad fördelningsmetod borde tillgripas, varigenom
en begränsning av bidrag enligt »gjorda ansökningar» kunde vinnas
efter exempelvis omfattningen av den produktiva skogsmarken inom respektive
skogsvårdsmyndigheters verksomhetsområden.
Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har betonat, att centralrådet
med de erfarenheter, som vunnits från fördelningen av statens skogsutdiknings
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 18b.
47
anslag, ej kunde finna den av kommittén föreslagna fördelningsmetoden i alla
avseenden rationell. Med hänsyn till rådande, av kommittén anförda svårigheter
att för de olika verksamhetsområdena med tillfredsställande noggrannhet
beräkna arealen bidragsberättigade marker syntes emellertid för närvarande
ej finnas möjlighet att grunda fördelningen på annan metod, än den av
kommittén föreslagna. Visade det sig, att omförmälda svårigheter kunde
övervinnas, funnes ju intet som hindrade, att andra fördelningsnormer senare
kunde vinna tillämpning.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län har i förevarande
avseende gjort gällande, att anvisande av medel för understödjande
av skogsodling å kalmarker borde ske efter en för hela landet upprättad generalplan,
vid vars utarbetande hänsyn borde tagas till räntabiliteten av de
olika grupperna av skogsodlingsföretag. Sedan så skett, borde hinder ej föreligga
att i huvudsak använda de av kommittén föreslagna bestämmelserna
för sagda anslagsgivning, enär därigenom en gagnelig konkurrens uppstode
de olika skogsvårdsstyrelserna emellan om de anslag, som utginge för skogsodling
å de olika grupperna av kalmarker.
Jämväl vad kommittén föreslagit rörande planläggningen av här avsedda
företag samt verksamhetens organisation i övrigt har från vissa håll föranlett
erinringar.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län har sålunda
uttalat, att kommitténs förslag i förevarande avseende kunde i huvudsak
anses lämpat att komma till användning i fråga örn bidrag till skogsodling
å egentliga kalmarker. Vad anginge bidrag till övriga av kommittén
föreslagna åtgärder borde däremot verksamheten i denna del regleras på
sådant sätt, att vederbörande skogsvårdsstyrelse tillförsäkrades största möjliga
handlingsfrihet, samt att åtgärdernas handhavande kunde inrangeras bland
skogsvårdsstyrelsernas ordinarie uppgifter. Vid denna reglering syntes författningarna
angående statsbidrag till nyodling och betesförbättring å ofullständiga
jordbruk samt det system, som staten i övrigt använde vid utdelande
av bidrag till jordbrukets befrämjande, kunna i viss mån tjäna såsom
förebild.
Länsjägmästaren i Kalmar läns södra del har i avgiven reservation till
skogsvårdsstyrelsens i sagda länsdel yttrande gjort gällande, att de av kommittén
i förevarande avseende föreslagna bestämmelserna i alltför hög grad
inkräktade på de fria former, varunder skogsvårdsstyrelserna måste arbeta för
att kunna snabbt och effektivt vara skogsägarna till hjälp och nytta. Länsjägmästaren
har därför föreslagit, att bidragsverksamheten skulle ordnas på
det sätt, att varje skogsvårdsstyrelse årligen erhölle ett efter dess verksamhet
lämpat anslag, baserat på de rekvisitioner, som föregående år inkommit
till styrelsen, samt att detta anslag finge av styrelsen användas för här avsett
ändamål på bästa och lämpligaste sätt. Redovisning över användandet
skulle lämnas i den vanliga årsberättelsen och underställas skogsvårdsstyrelsens
revisorer. — Skogsvårdsstyrclsen i Örebro län har uttalat sig i liknande
riktning.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 1S\.
Skogsvårdsstyreisen i Västernorrlands län har ansett, att det borde överlämnas
åt de bidragsbeviljande myndigheterna att avgöra, beträffande vilka
företag de av kommittén föreslagna bestämmelserna i förevarande avseende
skulle äga tillämpning, eller att bestämmelserna i varje fall skulle begränsas
att gälla allenast större företag. Skogsvårdsstyrelsen bar i detta avseende anfört:
Därest
fullständig plan skulle upprättas över hyggesrensnings- och röjningsarbeten,
innan dessa finge komma till utförande, skulle organisationskostna
derna i allmänhet ställa sig oskäligt höga, ja, beträffande småföretag i
svårtillgängliga trakter, mången gång överskrida de direkta arbetskostnaderna.
Styrelsen ansåge det fördenskull vara en praktisk nödvändighet, att vissa dylika
företag, som utfördes genom styrelsens försorg, kunde understödjas av
statsmedel, även örn plan icke upprättats och godkänts före arbetets utförande.
Styrelsen kunde ej heller biträda kommitténs förslag, att arbetsplan skulle
upprättas och fastställas beträffande varje företag, vartill statsbidrag beviljats,
utan ansåge, att frågan härom borde överlämnas till den bidragsbeviljande
myndighetens avgörande.
Då bidraget för mindre skogsvårdsföretag ofta belöpte sig till allenast ett
eller annat tiotal kronor, ansåge styrelsen vidare det vara alltför betungande
för både den bidragsbeviljande myndigheten och bidragstagaren att i sådana
fall upprätta kontrakt rörande arbetets utförande, så mycket hellre som arbetet
enligt styrelsens mening borde kunna utföras utan planläggning på papperet.
Därest frågan om upprättande av kontrakt icke ansåges kunna helt
överlåtas åt den bidragsbeviljande myndigheten, syntes tillämpningen av bestämmelserna
härom böra i allmänhet gälla allenast större företag, exempelvis
sådana, som beviljats större bidrag än 100 kronor.
Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har gjort gällande, att upprättande
av kontrakt beträffande ifrågavarande företag överhuvud ej vore behövligt,
samt förmenat, att erforderliga garantier för behörigt utförande av dessa företag
lämpligen skulle kunna vinnas genom sådan komplettering av skogsvårdslagen,
att bestämmelserna i 3 kap. av lagen utsträcktes att i tillämpliga delar
gälla beträffande ifrågavarande företag. Skulle en dylik komplettering av
skogsvårdslagen ej anses lämplig, borde en överenskommelse, tecknad å själva
arbetsplanen och innehållande de viktigaste kontraktsbestämmelsema, vara
tillfyllest. Det vore enligt styrelsens mening betydelsefullt, att den föreslagna
bidragsverksamheten anförtroddes skogsvårdsstyrelserna och skogssällskapet
utan alltför snäva bestämmelser, så att styrelserna och sällskapet så smidigt
som möjligt kunde infläta denna nya verksamhetsgren bland de övriga.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västmanlands län har ansett,
att arbetsplan och kontrakt jämte erforderlig säkerhetsförbindelse för kontraktets
fullgörande borde kunna sammanföras till en enda handling, som lämpligen
borde benämnas kontrakt.
iSkogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra del har hemställt, att kontrakt rörande
ifrågavarande företag i vissa fall skulle kunna upprättas byvis, sa att
delägare i en och samma by undertecknade ett gemensamt kontrakt. Styrelsen
har till stöd härför åberopat förhållandena på Öland, där kalmarkema
i flertalet fall utgjordes av mindre områden, som legat kala sedan tusentals
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
49
år, och beträffande vilka samtliga ägare borde vara berättigade till statsbidrag.
Styrelsen Ilar tillika uttalat såsom önskvärt, att bestämmelserna rörande
bidragsverksamheten gjordes så smidiga som möjligt samt att detaljerna
vid utfärdande av cirkulär och specialbestämmelser i största möjliga utsträckning
överlämnades åt skogsvårdsstyrelserna.
Jämväl vissa andra ortsmyndigheter hava understrukit vikten därav, att
bestämmelserna angående bidragsverksamhetens organisation till undvikande
av onödigt höga kostnader gjordes så enkla som möjligt.
Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har förklarat sig ej hava
något att erinra mot kommitténs förslag, att fullständig plan skulle upprättas
rörande varje företag, vartill bidrag sökts. Centralrådet har vidare i
detta avseende anfört:
Med hänsyn till nödvändigheten, att bidragsverksamheten bedreves efter
sunda ekonomiska linjer, måste emellertid plantvånget i kombination med de
av kommittén föreslagna fördelningsgrunderna medföra, att smärre företag i
regel måste uteslutas ur ansökningarna örn bidrag från ifrågavarande anslag.
För dessa småföretag komme nämligen berörda tvång att hava till följd, att
de bidragssbeviljande myndigheternas förvaltningskostnader bleve så stora, att
de ej stöde i rimlig proportion till företagens omfattning och båtnad.
Centralrådet holle före, att dylika småföretag med större fördel borde tillgodoses
med medel ur skogsvårdskassorna, där dessas tillgångar det medgåve.
Slutligen har Norrlands skogsvårdsförbund ifrågasatt, huruvida länsskogvaktare,
såsom kommittén syntes hava ansett, i allmänhet besutte tillräckliga
förutsättningar för utarbetande av de båtnadsberäkningar och ekonomiska kalkyler,
som erfordrades för upprättande av plan till här avsett företag, samt
framhållit angelägenheten därav, att ifrågavarande förberedande arbeten i allmänhet
anförtroddes åt personer med högre skoglig utbildning. Förbundet har
därjämte påpekat önskvärdheten av att sådana arbeten, för vilka anslag beviljats,
i möjligaste mån koncentrerades, vilket torde kunna ske genom att markägare
med intill varandra liggande marker enades om att samtidigt vidtaga erforderliga
åtgärder.
På sätt kommittén föreslagit och de i ärendet hörda myndigheterna och sammanslutningarna
utan meningsskiljaktighet tillstyrkt, torde handhavandet av
den ifrågasatta bidragsverksamheten böra uppdragas åt skogsvårdsstyrelserna
eller, vad angår till skogssällskapet anslutna skogar under skogsvårdslagen, åt
sällskapet. Vid fullgörande av detta uppdrag torde styrelserna och sällskapet
böra äga befogenhet att självständigt pröva och avgöra frågor örn beviljande av
bidrag till företag, varom här är fråga.
Tillräckliga skäl torde ej föreligga att, på sätt länsstyrelsen i Uppsala län
ifrågasatt, i samband med anordnandet av förevarande bidragsverksamhet vidtaga
ändring i skogsvårdsstyrelsernas organisation i syfte att bereda ökad
garanti för statsintressets beaktande i styrelsernas verksamhetsutövning. Jag
Bihang till riksdagens protokoll 1030. 1 sami. 100 höft. (Nr 134.) 4
Departe
mentschefen.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
erinrar härvid, att sådan garanti i stegrad utsträckning vunnits genom den centrala
organisation för skogsvårdsstyrelserna, som bildats år 1925 under namn
av skogsvårdsstyrelsernas förbund.
Beträffande grunderna för fördelningen mellan skogsvårdsstyrelserna och
skogssällskapet av de medel, som må komma att anvisas för ifrågavarande ändamål,
samt sättet för dessa medels bokförande och redovisande hos styrelserna
och sällskapet, finner jag mig, i likhet med det övervägande flertalet av de
hörda myndigheterna och sammanslutningarna, böra tillstyrka kommitténs förslag
jämväl i denna del. Därest framdeles närmare kännedom kommer att vinnas
örn arealerna bidragsberättigade marker inom de särskilda skogsvårdsstyrelsemas
(respektive skogssällskapets) verksamhetsområden, torde emellertid,
på sätt kommittén förutsatt, frågan om sagda medels fördelande med hänsyn
till dessa arealer böra upptagas till förnyad prövning.
Vad angår uppgörande av förslag- till företag, varom här är fråga, synes
uppenbart, att ett nöjaktigt bedömande av frågan, huruvida statsbidrag bör
utgå till visst företag, ej kan ske, nied mindre en plan över företaget upprättats,
innefattande jämväl uppgift å de kostnader, som företagets utförande beräknas
kräva. I likhet med kommittén och flertalet i ärendet hörda myndigheter och
sammanslutningar anser jag därför, att vederbörande bidragsbeviljande myndigheter
böra åläggas att föranstalta örn uppgörande av dylika planer beträffande
alla företag, vartill bidrag sökts, förutsatt att gjord ansökning ej finnes
böra omedelbart avslås. En dylik bestämmelse kommer visserligen att hava till
följd, att bidragsverksamheten måste begränsas till sådana företag, där kostnaderna
för planläggningen stå i skäligt förhållande till kostnaderna för företagens
utförande, men synes denna omständighet ej böra föranleda uppgivande
av fordran på plans upprättande såsom villkor för bidrag. Jag vill härvid erinra,
att, då planläggningen av ifrågavarande företag i allmänhet ej torde draga
större kostnader, sagda begränsning ej lärer bliva av någon mera avsevärd
betydelse. Vidare är att märka, att de marker, med avseende varå bidrag må
utgå, i många fall äro så belägna, att planer rörande åtgärder för deras iståndsättande
lämpligen kunna i ett sammanhang uppgöras, varigenom kostnaderna
för planerna kunna avsevärt nedbringas. Det torde ock kunna förutsättas, att,
där markerna hava dylik belägenhet, de bidragsbeviljande myndigheterna komma
att tillse, att de för markernas produktivgörande erforderliga arbetena i
möjligaste mån samtidigt planläggas och utföras. Slutligen må framhållas, att
i sådana fall, då av kostnadshänsyn plan rörande visst företag ej anses böra
upprättas och statsbidrag till företaget sålunda ej kan beviljas, vederbörande
skogsvårdsstyrelse är oförhindrad att utan sådan planläggning, varom nu är
fråga, av skogsvårdskassans medel lämna understöd till företaget på det sätt
och i den omfattning, som skogsvårdsstyrelsen finner lämplig.
Beträffande den ordning, vari plan till här avsett företag bör upprättas,
torde det, på sätt kommittén föreslagit, böra ankomma å Kungl. Maj :t att härutinnan
meddela erforderliga bestämmelser. Vid avfattandet av dessa lärer
Kungl. Maj:t komma att tillse, att planerna i intet fall göras mera omfattande
och detaljerade än som för bidragsfrågans behöriga bedömande är nödigt.
Kungl. Majda proposition nr 184.
51
I likhet med kommittén anser jag, att behörighet att upprätta ifrågavarande
planer bör tillkomma ej allenast skogsvårdsstyrelsernas och skogssällskapets
tjänstemän med högre skoglig utbildning utan även länsskogvaktare och med
dem likställd personal, sistnämnda befattningshavare dock under villkor, att
av dem upprättade planer granskas och godkännas av tjänsteman med högre
skoglig utbildning. De av Norrlands skogsvårdsförbund framförda betänkligheterna
mot tillerkännande åt länsskogvaktare av behörighet i förevarande
avseende synas ej grundade, därest länsskogvaktamas kompetens härutinnan
begränsas på sätt nyss angivits.
Vad härefter angår fastställande av arbetsplan och upprättande av kontrakt
rörande företag, som här avses, samt utövande av tillsyn därå, har kommitténs
förslag i dessa delar utformats i nära anslutning till vad i motsvarande avseende
gäller rörande företag, vartill bidrag utgår från statens skogsutdikningsanslag.
Tydligt är, att, därest avsevärda anslag av statsmedel ställas till skogsvårdsstyrelsernas
och skogssällskapets förfogande för iståndsättande av här avsedda
marker med otillfredsställande skogstillstånd, betryggande garantier måste krävas
för att de arbeten, vartill statsbidrag beviljas, behörigen utföras. Vad kommittén
i detta avseende föreslagit kan ej anses innefatta strängare föreskrifter,
än som skäligen måste fordras. Det torde sålunda vara uppenbart, att vid
beviljande av bidrag till ifrågavarande företag vederbörande myndighet bör
bestämma, inom vilken tid och på vilket sätt företaget skall utföras, eller,
med andra ord, fastställa arbetsplan för detta ävensom genom kontrakt med
bidragstagaren tillförbinda denne att fullgöra dessa bestämmelser och att bestrida
vad som erfordras för företagets fullbordande utöver statsbidraget. Det
må härvid erinras, att, där erforderliga uppgifter om sätt och tid för företagets
utförande införts i det vid företagets planläggning upprättade förslaget,
hinder ej möter att fastställa detta såsom arbetsplan. Vidare må framhållas,
att, då tryckta formulär i allmänhet torde kunna användas för upprättande
av arbetsplan (resp. förslag till företag) och kontrakt samt arbetsplanen
lämpligen kan fogas såsom bilaga till kontraktet, uppgörandet av dessa handlingar
ej kan bliva i. nämnvärd grad betungande för de bidragsbeviljande myndigheterna.
Jag finner mig förty böra tillstyrka kommitténs förslag i denna
del.
Att, såsom skogsvardsstyrelsen i Kalmar läns södra del synes hava ifrågasatt,
medgiva bidragsbeviljande myndighet befogenhet att upprätta gemensamt
kontrakt rörande företag, som avse skilda fastigheter med olika ägare, kan jag
ej förorda. Däremot möter tydligen ej hinder att upprätta gemensamt kontrakt,
då fråga är om företag, som avser skilda fastigheter med samme ägare, eller
företag, som angår samfälld mark med flera delägare.
Beträffande slutligen frågan om skyldighet för bidragsbeviljande myndighet
att i viss ordning avgiva redogörelse för ifrågavarande bidragsverksamhet finner
jag även härutinnan kommitténs förslag böra följas. Jag erinrar härvid,
att förslaget i denna del ansluter sig till vad i motsvarande avseende gäller rörande
statens verksamhet för understödjande av skogsdikning.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
Kostnaderna
för bidragsverksamhetens
handhavande.
Kommittén.
Yttranden.
I samband med spörsmålet örn bidragsverksamhetens organisation Ilar kommittén
till behandling upptagit frågan, huru kostnaderna för verksamhetens
handha vande skola bestridas.
Under framhållande, att dessa kostnader ej komme att bliva obetydliga, därest
verksamheten skulle bedrivas i en mot bidragsbehovet svarande omfattning,
har kommittén uttalat, att sagda kostnader uppenbarligen borde bestridas av
staten, i den mån gäldandet av kostnaderna ej ansåges böra ankomma å de enskilda
bidragstagarna. En förutsättning för att denna verksamhet skulle omfattas
med mera allmänt intresse bland landets skogsägare vore emellertid enligt
kommitténs mening, att allenast en mycket ringa del av ifrågavarande kostnader
lades å bidragstagarna. Kommittén har vidare erinrat, att enligt de för
statens skogsutdikningsanslag gällande bestämmelser (kungl, kungörelsen den
27 juni 1927 nr 271 och Kungl. Maj :ts cirkulär samma dag nr 273 till samtliga
skogsvårdsstyrelser och skogssällskapet) kostnaden för upprättande av förslag
till skogsdikningsföretag skulle gäldas av vederbörande sakägare allenast till
20 procent, där förslaget uppgjorts vid syn enligt vattenlagen, samt att, örn förslaget
upprättats i annan ordning, den bidragsbeviljande myndigheten ägde att
med sakägarna träffa överenskommelse, att dessa skulle gälda dels högst 20
procent av förrättningsmannen tillkommande arvode samt resekostnads- och
traktamentsersättning, dels ock därutöver hantlangningskostnad samt övriga
kostnader för förslagets upprättande. Kommittén har slutligen framhållit, att i
nära anslutning till dessa bestämmelser borde beträffande den nu ifrågasatta
bidragsverksamheten gälla, att kostnaderna för handhavandet av denna i huvudsak
skulle bestridas av staten men att kostnaden för hantlangning vid upprättande
av plan till företag, som här avsåges, ävensom viss del, förslagsvis 20
procent, av vederbörande förrättningsman tillkommande arvode samt rese- och
traktamentsersättning för planens uppgörande skulle gäldas av vederbörande
sakägare. Den bidragsbeviljande myndigheten borde dock vara oförhindrad att.
där den så funne lämpligt, av egna medel helt eller delvis gälda de kostnader,
som enligt det nyss anförda borde bestridas av vederbörande sakägare. Erforderliga
bestämmelser härutinnan torde böra meddelas av Kungl. Majit i samband
med utfärdandet av föreskrifter rörande upprättande av planer till här
avsedda företag.
Yad kommittén i förevarande avseende anfört har föranlett erinringar allenast
i ett fåtal yttranden.
Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län har med stöd av gjorda erfarenheter
från handläggningen av ärenden angående planläggning av skogsdikningsföretag
förordat, att planläggningen av nu ifrågavarande arbeten måtte lämnas
markägarna kostnadsfritt — dock med undantag för erforderlig hantlangning
— under förutsättning, att arbetet verkligen komme till utförande, sedan
bidrag därtill beviljats. Därest arbetet ej utfördes enligt fastställd plan, borde
markägaren å andra sidan vara pliktig att ersätta skogsvårdsstyrelsens självkostnad
för planläggningen. — Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i
Jämtlands län har utttalat sig i väsentligen samma riktning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
53
Sveriges skogsägareförbund har anmärkt, att det syntes onödigt, att skogsvårdsstyrelserna
i något fall skulle påtaga sig även hantlangningskostnadema
vid arbetenas planläggning. Denna hantlangning utförde jordägaren oftast med
eget folk och utan kontanta utlägg.
Då giltig anledning ej synes föreligga att ifråga örn gäldande av kostnaderna Departeför
den föreslagna bidragsverksamhetens handhavande fastställa andra grunder mentschefen,
än dem, som gälla i motsvarande avseende beträffande den statliga understödsverksamheten
för främjande av skogsdikning, ansluter jag mig till kommitténs
förslag i förevarande avseende. Enär detta innebär, att den bidragsbeviljande
myndigheten skall vara oförhindrad att av egna medel helt eller delvis gälda
de kostnader, som i normala fall skola bestridas av vederbörande sakägare,
förefinnes enligt förslaget, där i särskilda fall beredande av helt kostnadsfri
planläggning utgör en nödvändig förutsättning för väckande av vederbörande
markägares intresse för ifrågavarande verksamhet, möjlighet att taga vederbörlig
hänsyn till dessa fall. Att, såsom Sveriges skogsägareförbund synes
hava ifrågasatt, direkt förbjuda bidragsbeviljande myndighet att bestrida
även kostnad för erforderlig hantlangning vid planläggningen, sjuies ej påkallat.
Det kan med säkerhet antagas, att myndigheten ej kommer att gälda
sådan kostnad, om ej giltiga skäl därtill föreligga.
Vidkommande den av skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län väckta frågan
örn stadgande av skyldighet för markägare att till vederbörande myndighet
utgiva ersättning för den kostnad, som myndigheten fått vidkännas för planläggning
av här avsett företag, därest företaget ej av honom utföres enligt fastställd
plan, torde sådan skyldighet visserligen följa av allmänna avtalsregler,
men lärer i tydlighetens intresse en uttrycklig föreskrift härom böra meddelas. I
I fråga örn sättet för statsbidragets utgående och bidragets storlek har kom- Sättet för
mittén föreslagit, att bidrag ina kunna beviljas till högst femtio procent av gs££t8utgåenden
av skogsvårdsstyrelsen eller skogssällskapet godkända kostnaden för fö- de och
retaget samt att i denna kostnad må, där skogsvårdsstyrelsen finner erforderligt,
att det område, som företaget avser, inhägnas eller att annan häg- Kommittp„
nadsåtgärd för områdets fredande mot betesdjur vidtages, inräknas ersättning
för åtgärdens utförande. Bidraget skall enligt förslaget i viss ordning
tillhandahållas bidragstagaren, mot det att denne åtager sig utförande av det
företag, bidraget avser.
I motiveringen till detta förslag har kommittén till en början diskuterat, i vilken
forin statsbidraget borde utgå, och i detta hänseende anfört:
Vid bedömandet av denna fråga syntes, såsom allmän utgångspunkt böra
fasthållas, att bidragsverksamheten borde anordnas på sådant sätt, att den lämpligen
kunde anpassas såväl efter de olika mark- och skogsförhållanden, som vore
rådande inom skilda delar av landet, som efter olika skogsägarekategoriers behov.
Å andra sidan vore uppenbart, att reglerna rörande verksamheten ej finge
givas en så allmän och obestämd avfattning, att de ej erbjöde tillräckliga garantier
för verksamhetens handhavande på ett ändamålsenligt sätt.
I anslutning härtill ansåge sig kommittén ej kunna förorda, att statsbidraget
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 13h.
principiellt bestämdes att helt och eller delvis utgå i form av skogsodlingsmaterial
eller arbetsledning. En dylik anordning skulle tydligen ej vara lämplig i
de fall, då bidragstagarna själva förfogade över fullgott dylikt material eller
ägde erforderlig sakkunskap för självständigt utförande av här avsedda arbeten.
Med det alltmera stegrade intresse för skogsvård, som skogsskötselns utveckling
under senare tid medfört bland landets skogsägare, torde det antal
bland dessa, som hade förmåga att på ett betryggande sätt ombesörja arbeten av
ifrågavarande art, komma att snabbt nog ökas. Kommittén förutsatte visserligen,
att det överlämnades åt vederbörande bidragsbeviljande myndigheter att i
varje fall meddela erforderliga bestämmelser såväl angående beskaffenheten av
det skogsodlingsmaterial, som finge användas vid företag, vartill statsbidrag
utginge, som angående sättet för utförande av dylika företag, men syntes myndigheterna
vid utövande av denna bestämmanderätt ej böra bindas av några
snävt avfattade föreskrifter.
I överensstämmelse med vad sålunda anförts syntes böra gälla, att statsbidraget
städse skulle fastställas till visst belopp i penningar. Detta innebure
dock ej, att bidraget jämväl i alla fall skulle kontant utbetalas till bidragstagaran,
utan borde det, såsom redan antytts, ankomma å de bidragsbeviljande myndigheterna
att bestämma, i vad mån bidraget skulle kontant erläggas eller tillhandahållas
i form av skogsodlingsmaterial, arbetsledning eller annan prestation.
I sistangivna fall skulle visst pris åsättas vederbörande material eller
prestation, vilket pris avräknades å statsbidraget.
Kommittén har därefter ingått på frågan, enligt vilken grund statsbidraget
borde beräknas, och därvid funnit sig böra förorda, att i likhet med vad som i
motsvarande avseende gällde i fråga örn statens skogsutdikningsanslag statsbidraget
bestämdes att utgå med viss del av den beräknade kostnaden för företaget.
Kommittén har i detta sammanhang särskilt betonat, att med hänsyn till
de betydande skiljaktigheter, som förelåge mellan olika delar av riket såväl beträffande
beskaffenheten av de åtgärder, som erfordrades i förevarande syfte,
som i fråga örn sättet och kostnaderna för deras utförande, det säkerligen vore
mindre lämpligt att, såsom från vissa håll föreslagits, bestämma statsbidraget
till visst belopp per hektar mark, som företaget avsåge. Huru omsorgsfullt en
regel i detta syfte än utformades, skulle den dock ej kunna givas en avfattning,
som passade för alla fall. Härtill komme, att vid växlande arbetslöner och
priser å skogsodlingsmaterial m. m. en dylik bestämmelse lätt skulle kunna
medföra, att statsbidraget bleve antingen för högt eller för lågt.
Kommittén har vidare till behandling upptagit frågan örn sättet för beräknande
av kostnaden för företaget och i detta hänseende anfört:
Kostnaderna för upprättande av planer till ifrågavarande företag, vilka kostnader
enligt kommitténs förslag allenast till en mindre del skulle gäldas av
vederbörande skogsägare, borde ej till någon del inräknas bland dem, som skulle
ligga till grund för statsbidragets beräknande. Ej heller borde bland dessa inbegripas
övriga kostnader för bidragsverksamhetens handhavande, vilka kostnader
helt borde gäldas av staten. Då vidare speciella bestämmelser borde meddelas
i fråga örn ansvaret för vidmakthållande av skog, som uppdragits med
hjälp av statsbidrag, samt dessa bestämmelser borde åsyfta, att det skulle åligga
vederbörande bidragstagare att vidtaga erforderliga åtgärder i detta avseende,
dock i regel med rätt för honom att från den bidragsbeviljande myndigheten
kostnadsfritt erhålla skogsodlingsmaterial och arbetsledning, borde uppenbart
Kungl. Majds proposition nr 13J/..
55
gen ej heller kostnaderna för dessa åtgärder upptagas bland de utgifter, som
skulle tjäna till ledning för statsbidragets beräknande.
Med tillämpning av det anförda torde i allmänhet svårighet ej möta att närmare
fastställa sistnämnda utgifter. Till dessa borde sålunda väsentligen hänföras
erforderliga arbetskostnader för utförande av den skogsodlings- eller
skogsvårdsåtgärd, varom fråga vore, jämte nödiga utgifter för arbetsledning
samt, där fråga vore örn skogsodling, kostnader för skogsodlingsmaterial och
för slitage å erforderliga maskiner eller redskap. Härförutom borde, där den
bidragsbeviljande myndigheten funne nödigt att i samband med nämnda åtgärds
utförande hägnad uppfördes för fredande av det område, varå åtgärden vidtoges,
kostnaden för uppförande av dylik hägnad inräknas i förevarande utgifter.
Däremot borde ej i dessa inbegripas stämplingskostnad. I de fall, då stämpling
erfordrades, borde denna verkställas redan vid upprättande av plan till företaget
och kostnaden för stämplingen sålunda inräknas i plankostnaderna.
Avsåge företaget röjning i skräpskog eller gallring i stavaskogsbestånd eller
eljest avverkning av skog, borde det beräknade avsättningsvärdet a det virke,
som skulle avverkas, avdragas från summan av kostnaderna för företaget. Allenast
restbeloppet borde sålunda läggas till grund för bidragets beräknande.
Slutligen har kommittén utvecklat de skäl, som enligt kommitténs mening i
förevarande fall talade för bidragsandelens bestämmande till 50 procent av den
godkända kostnaden för företaget. Kommittén Ilar härvid erinrat, att enligt omförmälda
kungörelse den 27 juni 1927 (nr 270) statsbidrag till skogsutdikningsföretag
finge beviljas till högst 40 procent av den utav vederbörande
myndighet godkända kostnaden för torrläggningsarbetet, samt vidare anfört:
Vid bestämmande av bidraget till här avsedda åtgärder borde givetvis tillses,
å ena sidan, att bidraget erhölle sådan storlek, att det förmådde uppväcka ett
allmänt intresse bland vederbörande markägare för vidtagande av dylika åtgärder
samt, å andra sidan, att staten ej för ändamålet gjorde större uppoffring än
som verkligen vore behövligt. Med avseende å tillämpning av den förra synpunkten
i förevarande fall vore att märka, att det slutliga ekonomiska resultatet
av skogsodling, särskilt sådan å gammal kalmark, torde i regel inträda betydligt
senare än då fråga vore örn skogsdikning samt att behovet att använda legd
arbetskraft vore större med avseende å den förra åtgärden än beträffande den
senare. Sistnämnda förhållande ägde, bland annat, samband därmed, att skogsodling
lämpligen kunde utföras allenast under kortare tid av året, under det
skogsdikning kunde verkställas under alla årstider, blott marken ej vore frusen.
Med hänsyn härtill och då kostnaden för skogsodling per hektar i stort sett torde
få anses motsvara kostnaden för skogsdikning samt utförande av skogsodling
med hjälp av statsbidrag borde medföra förpliktelse att vidmakthålla den skog,
som uppkommit genom odlingen, under viss tid, torde vägande skäl föreligga att
medgiva högre statsbidrag i fråga örn skogsodling än beträffande skogsdikning.
Vad anginge röjning i skräpskogar för erhållande av naturlig föryngring,
torde visserligen dylik röjning i regel lämna något bättre ekonomiskt utbyte
än skogsodling, men då även i detta fall statsbidraget borde förbindas med skyldighet
för markägaren att vidmakthålla den efter röjningen uppkomna, plantskogen
samt det vore ett nationalekonomiskt intresse av synnerlig vikt, att
ifrågavarande röjningar skyndsamt komme till utförande, syntes statsbidrag
till dessa böra utgå efter samma grund som statsbidrag till skogsodling. Kommittén
ville härvid erinra, att i Västerbottens och Norrbottens län, där ifrågavarande
röjningar vore av särskild betydelse, skogsvårdsstyrelserna för närvä
-
56
Kungl. Maj:ts proposition nr ISb.
Yttranden.
rande beviljade bidrag till dessa åtgärder med belopp, som avsevärt överstege
halva kostnaden för arbetenas utförande.
Beträffande slutligen gallringar i stavaskogsbestånd, vilka bestånd, såvitt
känt vore, förekomme allenast i Norrland och Dalarna, vore intresset för utförande
av dylika gallringar i allmänhet ännu så ringa, att ett verksamt bidrag
erfordrades, därest några mera omfattande åtgärder av denna art inom en näraliggande
framtid skulle komma till stånd. Det vore jämväl att märka, att gallringarna
med hänsyn till skogarnas läge och beskaffenhet ofta lämnade mindre
gynnsamt ekonomiskt resultatet än röjningarna i skräpskogarna. Av dessa skäl
ansåge kommittén, att även berörda gallringar i fråga om statsbidrag borde likställas
med förenämnda skogsodlingsföretag.
Kommitténs förslag i förevarande avseende har tillstyrkts av flertalet av de
hörda myndigheterna och sammanslutningarna. Från en del håll hava dock
erinringar framställts mot förslaget.
Beträffande formen för bidragets utgående har Sveriges skogsägareförbund
sålunda gjort gällande, att kommitténs förslag härutinnan, enligt vilket bidraget
principiellt skulle fastställas till visst belopp i penningar och i viss ordning tillhandahållas
bidragstagaren mot åtagande från dennes sida att utföra vederbörande
företag, ej städse kunde anses lämpligt. I många fall torde ökad arbetseffekt
och förbilligad kostnad kunna ernås, örn skogsvårdsstyrelsen själv övertoge
arbetenas utförande i deras helhet. Detta kunde förväntas bliva händelsen
särskilt i sådana trakter, där skogskultur skulle utföras å ett stort antal små
samt olika ägare tillhörande, men intill varandra liggande fastigheter. Jordägarna
kunde i dylika fall tillhandahålla sin anpart av kostnaden i form av arbetskraft
under skogsvårdsstyrelsens regi. Förbundet ansåge därför, att skogsvårdsstyrelserna
borde berättigas att i lämpliga fall själva verkställa arbetena
i deras helhet.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län har framfört väsentligen samma synpunkter
som skogsägareförbundet samt papekat, att den av förbundet angivna metoden
torde vara den lämpligaste beträffande de större sammanhängande kalmarkerna,
där maskinella anordningar för odlingsarbetet vore att förorda.
Länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län hava föreslagit, att, där
företag avsåge skogsodling av kalmark, vederbörande skogsvårdsstyrelse skulle
berättigas att med markägaren avtala, att styrelsen skulle helt ombesörja skogsodlingen
mot det att styrelsen ägde utfå till företaget utgående statsbidrag samt
markägaren till styrelsen erlade vad som utöver bidraget erfordrades för företagets
utförande. Skogsvårdsstyrelsen borde därvid jämväl äga rätt att medgiva,
att markägarens bidrag till företaget finge fördelas å ett flertal år. Skogsvårdsstyrelsen
i länet bär till stöd för detta förslag anfört:
Skogsvårdsstyrelsen hade bedrivit en i förhållande till storleken av länets utmark
rätt så omfattande skogsodlingsverksamhet beträffande av ålder kal mark.
Därvidlag hade tillgått på det sätt, att styrelsen ombesörjt hela skogsodlingen
och härför av markägaren betingat sig en viss ersättning, vilken vederbörande
i enlighet med det mellan styrelsen och honom upprättade kontraktet medgivits
rätt att inbetala med lika avgifter utan ränteberäkning under en tid av 20, 10
eller 5 år, allt efter vederbörandes ekonomiska ställning. För markägaren hade
Kungl. Maj:ts proposition nr 13Jf.
57
systemet varit till stor fördel, ty därigenom hade han varit i tillfälle att på flera
år fördela utgiften för en grundförbättring, som visserligen höjt hemmanets
värde, men som i de flesta fall ej medfört någon direkt nytta för honom utan
först för hans efterlevande. Om möjlighet ej bereddes markägaren att fördela
sin anpart i utgiften för skogsodlingen på ett antal år, bleve följden den, att
skogsodlingen måhända ej komme till stånd i önskad utsträckning. I alla händelser
komme skogsodlingskostnaderna att bliva högre. Örn en markägare ägde
exempelvis 10 har gammal kalmark, som han önskade skogsödla, så skulle
hans utgifter härför bliva c:a 600 kronor. Då denna summa ej vore möjlig
för en mindre eller medelstor jordbrukare att åstadkomma, kanske han ginge
in för att under 10 års tid begära anslag till 1 har örn året. Därigenom bleve
utgiften kanske överkomlig för honom och den enda fördelen för honom bleve
att på de 10 hektaren få skog av 10 olika åldrar, men givetvis komme skogsodlingen
att ställa sig dyrare än örn hela arealen skogsodlades på en gång.
Hägnadsfrågan bleve i förra fället betydligt mera svårlöst än i det senare.
Vidare hava i vissa yttranden anmärkningar framställts mot kommitténs uttalanden
rörande sättet för beräknande av den kostnad, som skulle ligga till
grund för statsbidragets bestämmande.
Länsstyrelsen, skogsvårdsstyreisen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Norrbottens län hava sålunda föreslagit, att det skulle överlämnas åt
skogsvårdsstyrelsema att avgöra, huruvida kostnaden för skogsodlingsmaterial
skulle inbegripas bland de utgifter, som skulle tjäna till ledning för statsbidragets
beräknande. Därest berörda kostnad, såsom kommittén förordat, ovillkorligen
skulle medräknas bland nämnda utgifter, skulle bi dragssökanden
städse bestrida minst hälften av denna kostnad. Det kunde emellertid antagas,
att varje kontant utlägg komme att avhålla många markägare från att utnyttja
den erbjudna hjälpen.
Centralrådet för skog svårdssty reiser nas förbund samt skog svårdssty reisen i
Västmanlands län hava framhållit, att vid beräkning av kostnaden för hägnad,
som erfordrades för företaget, rotvärdet å hägnadsvirket ej borde medtagas, örn
tillgång å sådant virke funnes å fastigheten.
Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län har gjort gällande, att, där företaget
avsåge röjning i skräpskog eller eljest avverkning av skog, vid kostnadsberäkningen
avdrag ej borde, såsom kommittén föreslagit, göras för avsättningsvärdet
å det virke, som skulle avverkas. Enligt styrelsens mening bleve
det dels mången gång dyrbart att vid uppgörande av planer till här avsedda
företag nödgas räkna upp skogen i och för värdesättning, dels ofta betungande
för den merendels ekonomiskt svagt situerade skogsägaren att göra de kapitalutlägg,
som trots det ifrågasatta statsbidraget komme att åligga honom.
Länsstyrelsen, skogsvårdsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Gotlands län hava ifrågasatt sådan ändring i kommitténs förslag
i förevarande avseende, att den bidragsbeviljande myndigheten allenast ålades
att vid statsbidragets bestämmande taga viss hänsyn till värdet av det virke,
som skulle avverkas å marken, men att det överlätes åt myndigheten att för
varje fall pröva vad som kunde anses vara skäligt bidragsbelopp.
Slutligen hava från åtskilliga håll erinringar gjorts mot kommitténs förslag
i fråga om sättet för bidragsandelens bestämmande.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 13Jh
Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län har sålunda föreslagit, att bidragsandelen
skulle fastställas i förhållande till sökandens arealinnehav av skogsmark,
så att andelen sattes högre vid mindre arealinnehav än vid större. Styrelsen
har framhållit, att behovet av uppmuntran och stöd åt den enskilde
skogsägaren med avseende å utförande av ifrågavarande arbeten växlade i
mycket påfallande grad samt att detta behov i stort sett vore proportionellt
mot arealinnehavet. Styrelsen har gjort gällande, att reglerna för bidragsandelens
bestämmande enligt nyss angivna grund borde variera för skilda län
samt beträffande Gävleborgs län förordat, att följande bidragsandelar skulle
fastställas för nedan angivna arealinnehav:
areal-innehav i hektar
— 25
26— 50
51— 100
101— 200
201—1 000
1001—
bidragsmedel i procent
75
60
50
40
30
20
Vidare har i vissa yttranden gjorts gällande, att även en mindre bidragsandel
än femtio procent skulle vara tillfyllest för vinnande av det med bidragsverksamheten
avsedda syftet.
Sveriges skogsägareförbund har, under erinran att flertalet jordägare verkställde
ifrågavarande arbeten med eget folk, gjort gällande, att den avsedda
effekten skulle säkert nås med en bidragsprocent av 33 eller allra högst 40.
Länsstyrelsen i Uppsala län har förklarat sig ej kunna förorda, att bidragsprocenten
i förevarande fall sattes högre än vid skogsdikning. I liknande riktning
hava domänstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län uttalat
sig, därvid sistnämnda myndighet dock förutsatt, att planläggningen av ifrågavarande
arbeten i dess helhet skulle bekostas av staten.
Jämväl länsstyrelserna i Skaraborgs och Värmlands län hava ansett, att ett
tillfredsställande resultat av bidragsverksamheten skulle vinnas även med en
mindre bidragsprocent än kommittén föreslagit.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län har ifrågasatt,
huruvida ej bidragsandelen borde sättas lägre vid röjningar i skräpskogar
och stavaskogsbestånd än vid skogsodling av kala marker, samt gjort
gällande, att statsbidraget ifråga örn förstnämnda åtgärder i varje fall borde
bestämmas till visst maximibelopp per hektar.
I motsats mot förenämnda myndigheter har länsstyrelsen i Jämtlands län
hävdat, att bidragets maximibelopp ej borde sättas lägre än femtio procent av
den godkända kostnaden och att detta borde gälla även vid gallringar och röjningar.
Erfarenheten från skogsvårdsstyrelsens i länet verksamhet syntes
hava givit vid handen, att även en sänkning av bidraget med belopp, som kunde
förefalla jämförelsevis obetydligt, exempelvis 10 %, åstadkomme avsevärd’
Kungl. Majda proposition nr 134.
59
minskning i markägarnas skogsvårdande verksamhet, och anledningen härtill
vore tydligen den, att ur rent privatekonomisk synpunkt arbetena betraktades
såsom utgifter, vilka markägaren för närvarande hade svårt att bära.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Blekinge län har ansett, att
ett statsbidrag av den av kommittén föreslagna storleken i och för sig vore
otillräckligt, då det för många markägare vore omöjligt att anskaffa de medel,
som utöver statsbidraget erfordrades för utförandet av ifrågavarande arbeten.
En förutsättning för att dessa arbeten skulle taga önskad omfattning vore enligt
utskottets mening, att markägarna bereddes tillfälle att för ändamålet
jämväl erhålla lån på fördelaktiga villkor och med lång amorteringstid.
Skogsvårdsstyrelscn och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kalmar
läns norra del hava gjort gällande, att de mindre jordägarna inom länsdelen i
allmänhet ej ägde sådan ekonomisk ställning, att de kunde i den utsträckning
som kommittén förutsatt deltaga i kostnaderna för här avsedda arbeten.
Beträffande formen för statsbidragets utgående finner jag mig böra biträda
kommitténs förslag, att bidraget principiellt skall fastställas i penningar samt
i viss ordning tillhandahållas bidragstagaren mot det att denne förbinder sig
att utföra det företag, bidraget avser. Denna form överensstämmer med bidragsverksamhetens
allmänna syfte att främja utvecklingen av jordägarnas
självverksamhet för iståndsättande av ifrågavarande marker samt att höja deras
intresse för markernas rationella skötsel. Att, såsom från vissa håll föreslagits,
vid sidan av nu angivna bidragsform medgiva användandet jämväl av
en annan, enligt vilken vederbörande skogsvårdsstyrelse skulle äga att med
bidragstagaren avtala, att styrelsen skulle helt ombesörja företagets utförande
mot lyftande av därtill beviljat bidrag och utfående från bidragstagaren av
vad därutöver erfordrades för företagets fullbordande, kan jag ej tillstyrka.
En dylik anordning torde förutsätta, att befogenheten att bevilja bidrag överlämnades
åt andra myndigheter än skogsvårdsstyrelserna, då det näppeligen
kunde anses lämpligt, att styrelserna skulle äga att utdela bidrag till företag,
vilkas utförande styrelserna åtagit sig såsom entreprenörer åt markägarna.
Ett överflyttande av sagda befogenhet till andra myndigheter torde emellertid
ej böra ifrågasättas. Det bör jämväl uppmärksammas, att av de i ärendet
hörda skogsvårdsstyrelserna allenast en gjort gällande, att tillämpandet av
sistnämnda bidragsform vore av behovet påkallat. Örn det i undantagsfall befinnes
önskvärt, att skogsvårdsstyrelsen helt ombesörjer utförande av vederbörande
företag, torde därför kostnaden härför, i den mån denna ej bestrides
av markägaren, böra utgå av skogsvårdskassans medel. Även må framhållas,
att den lättnad, som markägaren vid tillämpandet av nyssnämnda form kan
beredas genom fördelning å ett flertal år av de utgifter för företaget, som belöpa
å honom, jämväl kan vinnas enligt kommitténs förslag, därest skogsvårdsstyrelsen
av skogsvårdskassan till markägaren utlånar erforderligt belopp
för bestridande av nämnda utgifter samt medgiver, att detta lån må av
markägaren amorteras under vissa år.
Departe
mentschefen.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr ISh.
Med avseende å den grund, enligt vilken statsbidraget bör beräknas, anser
jag, i överensstämmelse med kommitténs förslag och en nästan enhällig mening
bland de i ärendet hörda myndigheterna, att statsbidraget bör, i likhet med vad
som gäller i fråga örn statsbidrag till skogsdikningsföretag, fastställas att
utgå med viss del av den godkända kostnaden för företaget.
Vad härefter angår sättet för beräknande av sistnämnda kostnad, ansluter
jag mig även härutinnan till vad kommittén uttalat. I enlighet med vad centralrådet
för skogsvårdsstyrelsernas förbund påpekat, synes dock böra iakttagas,
att i kostnaden för hägnad, som erfordras för företaget, ej inräknas rotvärdet
av hägnadsvirket, därest tillgång å sådant virke finnes å vederbörande
fastighet.
Beträffande slutligen frågan örn bidragsandelens bestämmande, torde, i anslutning
till reglerna örn statsbidrag till skogsdikningsföretag, en generell
maximigräns för andelen böra fastställas samt åt de bidragsbeviljande myndigheterna
böra överlämnas att inom denna gräns i varje särskilt fall utmäta det
bidrag, som skäligen finnes böra beviljas. Jag kan sålunda ej tillstyrka
skogsvårdsstyrelsens i Gävleborgs län förslag, att bidraget skulle bestämmas
att utgå med växlande storlek, allteftersom bidragstagarnas arealinnehav av
skogsmark vore större eller mindre. Bortsett från den stelhet, som skulle vidlåda
en dylik anordning, och de svårigheter vid tillämpningen, som denna
skulle medföra, är uppenbart, att bidragstagarnas skogsmarksinnehav i många
fall ej kan anses utgöra en tillfredsställande mätare å bidragsbehovet.
Vidkommande spörsmålet örn bidragsandelens maximistorlek finner jag de
skäl, som kommittén anfört till stöd för andelens fastställande till högst femtio
procent av den godkända kostnaden för företaget, vara övertygande. Särskilt
vill jag påpeka, att den av kommittén angivna skyldigheten för bidragstagaren
att vidmakthålla den plantskog, som uppdragits med hjälp av beviljat
statsbidrag, innefattar ett kännbart onus och utgör ett starkt motiv för bidragsandelens
bestämmande på sätt kommittén föreslagit. Därest ett verkligt
allmänt intresse för ifrågavarande markers produktivgörande skall
genom bidragsverksamheten väckas bland landets jordägare, torde därför bidrag
av nämnda storlek böra kunna beviljas för ändamålet. Skulle det visa
sig, att en tillräckligt omfattande verksamhet i förevarande syfte kan ernås
med lägre bidrag, hava enligt kommitténs förslag vederbörande myndigheter
i sin hand att bestämma bidragsandelen lägre än femtio procent. Att, såsom
från visst håll föreslagits, bereda ägarna till ifrågavarande marker möjlighet
att erhålla förutom bidrag av nyssangivna storlek, jämväl lån på billiga villkor
för bestridande av de kostnader, som ägarna själva måste vidkännas för
markernas iståndsättande, torde däremot i allmänhet ej vara behövligt, då
dessa kostnader i regel ej komma att innefatta kontanta utlägg utan avse arbeten,
som ägarna kunna utföra med eget folk. Där i undantagsfall ägarna
skulle behöva understöd utöver statsbidraget, torde sådant understöd kunna beredas
genom lån från skogsvårdskassorna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 1''ik
-
61
Kommittén har med avseende å statsbidrags beviljande föreslagit vissa Allmänna
villkor i ändamål att trygga en tillfredsställande användning av hithörande
medel eller att eljest skapa garantier för vinnande av det med bidragsverksamheten
avsedda syfte.
I förevarande avseende bär kommittén till en början föreslagit, att, där a) Markens
den bidragsbeviljande myndigheten funne, att företag, vartill bidrag sökts,
eller viss del därav anginge mark, som borde användas för vederbörande produktion.
fastighets eller därmed sambrukad fastighets behov såsom betesmark för Kommittéu.
ordnat betesbruk eller eljest för annat ändamål än skogsproduktion, bidrag
ej finge lämnas till företaget eller sagda del därav. Vid prövning av dylik
fråga ägde myndigheten, där sådant av förhållandena påkallades, inhämta
utlåtande från i lanthushållning sakkunnig person.
I motiveringen till förslaget i denna del har kommittén anfört:
Bidrag till företag, varom här vore fråga, borde enligt sakens natur kunna
beviljas allenast under förutsättning, att den mark, som företaget avsåge,
med hänsyn till de i det särskilda fallet föreliggande omständigheterna lämpligen
borde användas till skogsproduktion. Det borde härvid ej anses tillfyllest,
att de förhandenvarande skogsbiologiska förhållandena vore sådana,
att marken vore tjänlig till skogsbörd, utan borde därjämte fordras, att markens
användande för skogsproduktion vore förenligt med tillämpande av en
rationell hushållning å vederbörande fastighet. Prövningen i detta avseende
borde ankomma å vederbörande bidragsbeviljande myndighet. Vid ifrågavarande
prövning torde hänsyn böra tagas till behovet av mark för olika
brukningsändamål ej allenast å den fastighet, varå marken vore belägen,
utan även å med denna sambrukad fastighet. Till underlättande av en dylik
prövning, som i särskilda fall kunde möta betydande svårighet, borde vid
upprättande av plan till företag, varom fråga vore, erforderlig utredning i
ämnet, verkställas. Av särskild betydelse vore, att härvid behovet av betesmark
för ordnat betesbruk undersöktes, och torde en dylik undersökning i
vissa fall förutsätta, att för vederbörande fastighet eller fastigheter en fullständig
uppdelning verkställdes mellan mark, som borde användas^ för skogsbörd,
och mark, som borde brukas till förstnämnda ändamål. Då för bedömande
av frågan, till vilket brukningsändamål mark borde användas, understundom
speciell sakkunskap i lanthushållning krävdes, syntes den bidragsbeviljande
myndigheten böra äga rätt att vid prövning av dylik fråga infordra
utlåtande från person med dylik sakkunskap. Kommittén förutsatte,
att hushållningssällskapens tjänstemän härvid i första rummet komme att
anlitas.
Kommitténs förslag i förevarande avseende har föranlett vissa erinringar Yttranden,
och uttalanden i de avgivna yttrandena.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har gjort gällande, att såsom villkor för
statsbidrag till skogsodling å viss fastighet borde krävas, att å fastigheten
en bestämd skillnad mellan skogsmark oell betesmark åvägabragtes och upprätthölles.
Det finge nämligen ej förbises, att ett kraftigt producerande av
skogsbestånd svårligen kunde erhållas å mark, som betades, och att den ska
-
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
Departe
mentschefen.
degörelse, som åstadkommes av betesdjur, ofta vore avsevärd. Samtidigt
vore ett tillgodoseende av betesbehovet, särskilt vad smärre egendomar anginge,
av stor vikt. På grund härav torde frågan örn skogsproduktion och
bete böra behandlas jämsides. Skjddigheten att vidtaga fredningsåtgärder
mot betning borde därför enligt länsstyrelsens mening göras obligatorisk.
Skogsvårdsstyrelserna i Västernorrlands län har ifrågasatt, huruvida icke
företag, varom här vore fråga, borde gynnas å sådana fastigheter, varest ett
ordnat betesbruk redan funnes eller vore under anläggning. Det vore även
tänkbart att, där efter inkommen ansökan örn bidrag undersökning gåve vid
handen, att för visst fall omständigheterna vore gynnsamma för ett åtskiljande
av skogs- och betesbruk, ett ändamålsenligt ordnande med statsbidrag
av betesbruket uppställdes såsom villkor för erhållande av statsbidrag av
här ifrågavarande art.
Skogsvårdsstyreisen i Kalmar läns norra del har påpekat, att vid tillämpningen
av kommitténs förevarande förslag tekniska svårigheter torde komma
att uppstå, då marker lämpliga och behövliga till betesmarker vore spridda
över ali skogsmark inom länsdelen och inhägnad av dessa ofta små områden
bleve nödvändig. — Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län har gjort gällande,
att liknande förhållanden förelåge i fråga om de mindre egendomarna inom
länet.
Skogsvårdsstyrelsen i Örebro län har framhållit, att det inom länet mer
än en gång inträffat, att av ålder kal mark, som skogsodlats, några år därefter
av en ny ägare eller i samband med jordavsöndring disponerats för annat
brukningsändamål, så att den verkställda skogsodlingen visat sig vara
ändamålslös. Dessa förhållanden sammanhängde med den omläggning av
jordbruket, som försigginge inom länet, varvid en del åker, kalmarker och
gamla glest bevuxna hagmarker omvandlades till permanenta betesvallar.
Samtidigt härmed skedde en sönderdelning av en del stora och medelstora
jordbruk och bildades årligen en stor mängd s. k. egnahem.
Slutligen har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kristianstads
län påpekat, att det vore av synnerlig vikt, att skogsvårdsstyrelserna och
hushållningssällskapen genom sina tjänstemän komme att samarbeta för ordnandet
av den betydelsefulla frågan örn uppdelning mellan mark, som vore
avsedd att användas till bete, och mark, som borde disponeras för skogsbruk.
Ett dylikt samarbete skulle enligt utskottets mening verksamt främjas genom
sådan ändring av kommitténs förslag i detta ämne, att sk.yl di gil et stadgades
för skogsvårdsstyrelse att vid prövning av fråga, som i förslaget avsåges,
där sådant av förhållandena påkallades, inhämta utlåtande från hos
hushållningssällskapet i orten anställd sakkunnig person.
Då det ligger i sakens natur, att statsbidrag bör utgå allenast beträffande
mark, som med hänsyn till de i det särskilda fallet föreliggande omständigheterna
anses böra användas till skogsproduktion, biträder jag kommitténs
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
förslag i förevarande avseende. Jag finner ej heller anledning till erinran mot
vad kommittén anfört rörande förslagets praktiska tillämpning. Däremot synes
ej vara lämpligt att, såsom hushållningssällskapets förvaltningsutskott i
Kristianstads län ifrågasatt, ålägga skogsvårdsstyrelserna att vid infordrande
av utlåtanden rörande frågor, för vilket ändamål i företag ingående mark
lämpligen bör användas, städse hänvända sig till tjänstemännen hos hushållningssällskapen,
utan torde styrelserna böra äga frihet att härför anlita även
andra i lanthushållning sakkunniga personer. Det torde emellertid med säkerhet
kunna antagas, att styrelserna utan särskild föreskrift i regel komma
att anförtro dessa uppdrag åt nämnda tjänstemän.
Beträffande det av länsstyrelsen i Malmöhus län framställda yrkandet,
att såsom villkor för beviljande av statsbidrag till här avsett företag skulle
stadgas, att ordnat betesbruk genomfördes och bibehölles å vederbörande
fastighet, vill jag framhålla, att å många fastigheter åtgärder för iståndsättande
av mark, varom här är fråga, lämpligen kunna vidtagas, även örn ordnat
betesbruk därå ej tillämpas. Uppställandet av ett dylikt villkor för statsbidrag
synes därför vara ett alltför strängt krav.
I anslutning till sin principiella uppfattning, att statsunderstöd borde b) Företags
lämnas allenast till sådana åtgärder i förevarande syfte, som kunde anses ekonomiska
. . . . . bärighet
ekonomiskt berättigade, har kommittén i sitt förslag upptagit en bestäm- samt före
melse
av innehåll, att statsbidrag kan av vederbörande myndighet beviljas J.räfe J°r
under förutsättning, att myndigheten tinner nyttan av företaget minst mot- lämna
svara kostnaden därför. Kommittén har därjämte •— under erinran, att åtgärder störst vinst.
i förevarande syfte först borde komma till utförande beträffande sådana mar- Kommittén,
ker, som erbjöde de gynnsammaste förutsättningarna för skogsproduktion —
föreslagit, att det skall åligga den bidragsbeviljande myndigheten att tillse,
att bidrag främst lämnas till företag, som äro mest förtjänta av understöd.
I motiveringen till den förra bestämmelsen har kommittén framhållit, att
med nyttan av företaget avsåges i förevarande sammanhang det gagn, som
företaget kunde antagas medföra från skogsproduktiv synpunkt, samt att
för bestämmande av detta gagn i allmänhet ej torde erfordras några mera
ingående beräkningar angående det värderesultat, sorn genom företaget åstadkommes,
utan torde vara tillfyllest med en uppskattning av företagets bärighet
enligt allmänna erfarenhetsgrundsatser. Allenast i de fall, då tvekan i
detta avseende rådde, torde närmare kalkyler rörande företagets ekonomiska
berättigande böra verkställas.
Beträffande den senare bestämmelsen har kommittén anfört:
Denna bestämmelse borde ej anses innebära, att den bidragsbeviljande
myndigheten i varje fall vore pliktig att i första rummet lämna bidrag till
de företag, som beräknades giva störst vinst. Med uppställande av en dylik
fordran skulle inom vissa skogsvårdsstyrelseområden understöd i allmänhet
ej kunna lämnas till skogsodling av lämpliga kalmarker, förrän bidrag enligt
därom gjorda ansökningar utgått till rensningar och röjningar av de
64
Kungl. Maj:ts proposition nr ISb.
Yttranden.
inom området befintliga skräpskogar, enär de senare åtgärderna i regel torde
vara något mera vinstgivande än de förra. Den ifrågasatta bidragsverksamheten
bade emellertid till ändamål ej allenast att direkt genom de åtgärder,
vartill statsbidrag utginge, åstadkomma en ökad skogsproduktion å vissa
marker och därigenom höja avkastningen av landets skogar utan även att
skapa och utveckla ett allmänt intresse bland landets enskilda skogsägare
för vidtagande av åtgärder i enahanda syfte. Ett förverkligande av sistnämnda
önskemål förutsatte, att understöd lämnades till dylika åtgärder i
vidast möjliga omfattning och sålunda beträffande samtliga de marktyper,
vartill bidrag enligt kommitténs förslag överhuvud kunde utgå. Med denna
utgångspunkt kunde innebörden av förevarande bestämmelse sägas vara, att
samtliga dessa marktyper borde i fråga örn rätt till bidrag anses likställda
men att inom varje typ bidrag i första rummet borde lämnas till de företag,
som kunde antagas medföra de gynnsammaste ekonomiska resultaten.
Jämväl kommitténs förslag i nu angivna delar har föranlett erinringar
och uttalanden i vissa yttranden.
Yad först angår bestämmelsen, att såsom förutsättning för bidrag skall
gälla, att nyttan av företaget minst motsvarar kostnaden därför, har skogsvårdsstyrelsen
i Stockholms län — under erinran, att det alltid vore synnerligen
vanskligt att fastslå, om ett skogsodlingsföretag vore ekonomiskt bärigt
eller ej — ifrågasatt, örn ej staten åtminstone under de första 10 åren av
den planerade verksamheten borde uppställa vissa bestämda minimifordringar
på vederbörande marks bonitet och belägenhet, samt påpekat, att detta
syntes enklast kunna ske genom ett stadgande, att bidrag för skogsodling ej
finge tilldelas sådana marker, vilkas bonitets- och rotprissiffror (enligt senaste
allm. fastighetstaxeringar) vid multiplikation lämnade en produkt,
som understege exempelvis 8. Man kunde jämväl tänka sig en i stora drag
uppgjord skala, som utvisade, vilka maximibidrag finge lämnas för bestämda
produkter av bonitet och rotpris. Skogsvårdsstyrelsen har därjämte bestämt
avstyrkt, att bidrag finge utgå till mycket små företag, samt till stöd härför
framhållit, att smärre arealer om 1 ä 2 hektar i allmänhet torde bliva skogbärande,
örn blott de fredades för betning, samt att skogsvårdsstyrelsens förvaltningskostnader
för dylika småarealer bleve alldeles för abnormt höga.
Till belysning av sist angivna förhållande har skogsvårdsstyrelsen uppgivit,
att enligt dess beräkning skogsvårdsstyrelses förvaltningskostnader även för
ett mycket litet företag av ifrågavarande beskaffenhet minst komme att uppgå
till 40 ä 50 kronor samt att, om man utginge från att skogsodling av en
hektar i medeltal kostade 100 kronor, varav hälften utginge i bidrag, samt
att skogsvårdsstyrelsen tilldelades 15 procent av bidragssumman i förvaltningsbidrag,
statsbidraget följaktligen måste uppgå till minst cirka 300 kronor
för att styrelsens självkostnader skulle bliva täckta. Härav framginge,
att arealer under 6 hektar komme att medföra större kostnader för vederbörande
skogsvårdsstyrelse än det denna tilldelade förvaltningsbidraget. Alliera
skäl ansåge visserligen styrelsen, att sistnämnda siffra kunde sänkas
Kungl. Maj:ts proposition nr 13k.
65
något, men ville dock bestämt hävda, att bidrag icke borde utgå till företag
under 4 hektar. Undantag härifrån borde dock ske för sådana smärre arealer,
som sammanhängde med andra större dylika å grannhemmanen och som
kunde skogsodlas och hägnas i sammanhang med dessa.
önskvärdheten av bidragsverksamhetens begränsande till företag med
vissa minimiarealer har understrukits även av domänstyrelsen, som i detta
avseende anfört:
Understöd för vinnande av skogsproduktion å kal mark bleve för vederbörande
skogsvårdsstyrelse förknippat med en rad av tidskrävande åtgärder:
upprättande och granskning av plan för skogsodlingen, övervakande av
skogsodlingens behöriga utförande jämte, i förekommande fall, av uppförande
av hägnad, utövande av tillsyn å den genom odling uppdragna, skogens
vidmakthållande samt, helt visst ej sällan, övervakande av erforderlig hjälpkultur.
Dessa åtgärder kunde från skogsvårdsstyrelsens sida taga i anspråk
en lång följd av år, måhända flera decennier, och kunde komma att förorsaka
kostnader för det allmänna, som, särskilt då det gällde mindre områden, icke
stöde i rimligt förhållande till fördelen ur nationalekonomisk synpunkt av
att företaget kommit till utförande. Kostnaderna bleve nämligen förhållandevis
mycket större för mindre än för större ytenheter. Av detta skäl hade
det målrända varit önskvärt, att kommittén, särskilt beträffande bidrag till
skogsodling å gammal kalmark, sökt angiva viss arealbegränsning. Därest
ifrågavarande bidragsverksamhet komme till stånd, torde emellertid den
praktiska erfarenheten snart giva vid handen, att en av lokala förhållanden
av skilda slag föranledd begränsning till vissa minimiarealer av understödsverksamheten
ofrånkomligen måste genomföras, därest verksamheten skulle
kunna utövas med behörig hänsyn tagen till skogligt ekonomiska grundsatser.
Svenska skogsvårdsföreningen har med anledning av kommitténs förslag i
förevarande avseende gjort gällande, att varje företag, vartill bidrag utginge,
borde vara ekonomiskt kalkylerat, samt anmärkt, att förslaget härutinnan knappast
kunde i alla hänseenden anses tillfyllest. Enligt föreningens mening vore
det därför önskvärt, att Kungl. Maj:t, örn anslag till ifrågavarande ändamål
av riksdagen beviljades, i utfärdade tillämpningsföreskrifter förordnade därom,
att båtnadsberäkningar skulle göras för de olika företagen och att skogsvårdsstyrelserna
vid prövning av inkomna ansökningar jämväl skulle ägna
behörig hänsyn till administrationskostnadernas storlek, så att ej sådana småföretag
planlades, där dessa kostnader uppginge till i förhållande till båtnaden
oskäliga belopp. — Jämväl Sveriges skogsägareförbund har understrukit, att
idan till företag, som här avsåges, borde innehålla en uppskattning av båtnaden
av företaget samt att föreskrift härom borde meddelas. — I motsats mot
nyssnämnda två sammanslutningar har centralrådet för skogsvårdsstyrelsemas
förbund uttalat, att med hänsyn till föreliggande svårigheter att verkställa fullständiga
båtnadsberäkningar med tillfredsställande exakthet, centralrådet ej
ansåge sig kunna påyrka, att båtnadsberäkningar obligatoriskt skulle utföras.
Länsstyrelsen, i Uppsala län har ansett, att den i förevarande bestämmelse
angivna förutsättningen för bidrag borde skärpas genom tillägg av »uppenbarligen»,
»med visshet» eller dylikt, varigenom i någon mån skulle förebyg
Rihang
till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 106 käft. (Nr 13k.) 5
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
Departe
mentschefen.
gas ett obehörigt hänsynstagande till osäkra framtida konjunkturer, samt att
föreskrift borde meddelas, i vad mån ränta eller ränta på ränta å kostnaden
borde beräknas vid jämförelsen med framtidsvärdet.
Skogsvårdsstyreisen i Göteborgs och Bohus län har framhållit, att vid beräknandet
av den blivande nyttan av ifrågasatt skogsodling hänsyn borde
tagas icke allenast till den uppväxande skogens virkesavkastning, utan jämväl
till den genom den första trädgenerationen uppkommande markförbättringen
och de i övrigt gynnsammare ståndortsförhållandena och betingelserna för en
kommande trädgeneration.
Vidkommande härefter den av kommittén föreslagna bestämmelsen, att statsbidrag
skall främst lämnas till företag, som äro mest förtjänta av understöd,
har skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län erinrat örn de betydande arealer
skogsmarker, som styrelsen fått sig tilldelade genom den under år 1928 beslutade
regleringen av skyddsskogsgränsen och som i regel vore svaga och dåligt
belägna, men dock värda uppoffringar i produktionshöjande syfte, samt
framhållit, att med tillämpning av nämnda bestämmelse sagda marker ej skulle
komma i åtnjutande av statsbidrag, vadan länets skogsvårdskassa ensam skulle
få, svara för skogsvårdens främjande å samma marker. Då kassans medel
emellertid ej försloge härtill och ägarna av skogar under skogsvårdslagen
inom länet med skäl kunde göra anspråk på likställighet i fråga örn rätt till
understöd för skogsvårdsändamål, kunde styrelsen ej förorda ifrågavarande
bestämmelse. I varje fall borde ett lägre statsbidrag kunna tilldelas ägarna av
ifrågavarande marker. I
I likhet med kommittén anser jag, att såsom förutsättning för rätt till bidrag
bör gälla, att nyttan av vederbörande företag minst skall motsvara kostnaden
därför. Jag erinrar härvid, att en liknande grundsats stadgats med
avseende å statsbidrag till skogsdikningsföretag. Att, såsom från visst håll
yrkats, beträffande företag, som här avses, skärpa kraven på dessas ekonomiska
bärighet och begränsa bidragsrätten till marker av viss högre bonitet
och med särskilt gynnsam belägenhet, finner jag ej påkallat. Ej heller synas
tillräckliga skäl föreligga att genom särskilda föreskrifter från rätten till bidrag
undantaga företag av ringa omfattning, då det lämpligen torde kunna
överlämnas åt de bidragsbeviljande myndigheterna att i varje särskilt fall bedöma,
huruvida den för företaget erforderliga administrationskostnaden står
i skäligt förhållande till kostnaderna för företagets utförande, och med ledning
härav utvälja de företag, till vilka bidrag bör beviljas.
Vad angår frågan, huruvida vid uppgörande av planer till ifrågavarande
företag särskilda båtnadsuppskattningar böra verkställas, finner jag, med hänsyn
till vad centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund i detta avseende
anfört, någon skyldighet härutinnan ej böra stadgas för de bidragsbeviljande
myndigheterna. Däremot torde vara lämpligt, att i planerna införas uppgifter
örn vederbörande markers bonitet och belägenhet m. m., så att en jämförelse
mellan olika företag i fråga örn deras ekonomiska bärighet kan verkställas
av de bidragsbeviljande myndigheterna. Närmare föreskrifter härutinnan torde
Kungl. Maj:ts proposition nr 13b.
67
böra meddelas av Kungl. Majda i samband med utfärdande av bestämmelser
rörande ordningen för planernas upprättande.
Beträffande kommitténs förslag, att bidrag skall främst lämnas till företag,
som äro mest förtjänta av understöd, finner jag den däri uttalade principen
vara riktig och tillstyrker alltså, att densamma lägges till grund för bidrags
beviljande. Då tillräckliga skäl ej synas föreligga att, såsom skogsvårdsstyrelsen
i Jämtlands län yrkat, i fråga örn detta län medgiva undantag
från nämnda regel, hemställer jag, att sagda yrkande måtte lämnas utan bifall.
Med avseende å rätten till statsbidrag har kommittén vidare föreslagit, att
bidrag ej må utgå till sådant företag, vartill annat statsunderstöd i form av
bidrag eller lån eller bidrag från skogsvårdskassa förut utgått eller utgår.
Den omständigheten, att till upprättande av förslag till företaget statsunderstöd
eller bidrag från skogsvårdskassa utgått eller utgår, utgör dock enligt
förslaget icke hinder för bidrags beviljande.
Till stöd för förslaget i denna del har kommittén erinrat, att en liknande
bestämmelse meddelats i fråga örn statsbidrag från statens skogsutdikningsanslag,
samt framhållit, att de regler, som i förevarande avseende gällde beträffande
bidrag från sagda anslag, borde förlänas giltighet även i fråga örn
bidrag till nu ifrågavarande ändamål. Kommittén har vidare härom anfört:
c) Fråga
om rätt att
kumulera
här avsett
statsbidrag
och annat
allmänt
understöd.
Kommittén.
En konsekvent tillämpning av grundsatsen, att statens kostnader för ifrågavarande
ändamål i intet fall borde göras större än som erfordrades för vinnande
av det därmed avsedda syftet, förutsatte uppenbarligen, att kumulering
ej medgåves vare sig mellan här avsett bidrag och annat statsunderstöd
eller mellan dylikt bidrag och understöd från skogsvårdskassa. Vad sistnämnda
fall anginge syntes därjämte visst fog böra tilläggas en synpunkt, som framförts
i vissa yttranden över 1926 års skogsdikningssakkunnigas betänkande,
nämligen att, örn kumulering finge äga rum, en i ekonomiskt avseende gynnsamt
ställd skogsvårdsstyrelse skulle bliva i tillfälle att bland skogsägarna inom
sitt verksamhetsområde skapa ett mycket stort intresse för åtgärder i förevarande
syfte och på denna väg, till förfång för fattigare skogsvårdsstyrelser,
tillförsäkra sig en större andel av det ifrågasatta anslaget än som eljest
kunnat ske.
I likhet med vad som gällde i motsvarande avseende i fråga om statens
skogsutdikningsanslag borde dock hinder ej möta, att bidrag från skogsvårdskassa
lämnades till upprättande av förslag till sådant företag, varom här
vore fråga. Att härutinnan genomföra full likformighet mellan olika skogsvårdsstyrelseområden
syntes ej nödigt eller lämpligt.
Den ståndpunkt, som kommittén sålunda intagit med avseende å frågan örn
rätt att kumulera här avsett bidrag och annat allmänt understöd, innebure ej,
att dylikt bidrag ej skulle kunna utgå för verkställande av skogsodling å
mark, som tidigare varit föremål för torrläggning med understöd från skogsutdikningsanslaget.
Skogsodlingen och torrläggningen vore i detta fall att betrakta
såsom två skilda företag och kunde sålunda var för sig självständigt
komma i åtnjutande av statsunderstöd.
Kommitténs förevarande förslag har i de avgivna yttrandena i allmänhet till- Yttranden,
styrkts. Från några håll hilva dock erinringar däremot framställts.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 13h.
Departe
mentschefen.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett det kunna ifrågasättas, huruvida
ej en kumulering av här avsett statsbidrag och bidrag från skogsvårdskassan
borde i viss omfattning få äga rum i fråga örn de svårföryngrade marker, som
genom Kungl. Maj:ts beslut från och med den 1 januari 1929 överförts från
skyddsskog till skogsvårdsstyrelsens i länet tillsynsområde, därest detta visade
sig nödvändigt för att där åstadkomma intresse för produktiva åtgärder. Länsstyrelsen
har härvid framhållit, att, ehuru vissa områden av dessa marker
ägde jämförelsevis god bonitet, markerna i regel ej förut hade varit föremål
för några skogsvårdande åtgärder. Skogsvårdsstyrelsen och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Jämtlands län hava uttalat sig i samma riktning
som länsstyrelsen.
Centralrådet för s k o g s v å r dss tyrclsernas förbund har med anledning av kommitténs
uttalanden angående beviljande av bidrag för ifrågavarande ändamål
beträffande mark, som tidigare varit föremål för torrläggning med understöd
från skogsutdikningsanslaget, anfört bland annat:
Vid prövning av frågan örn bidrags beviljande i dylikt fall borde de förutsättningar,
varunder skogsutdikningsföretaget tillkommit, undersökas. Hade
vid plans upprättande rörande ett dikningsföretag förutsatts, att däri ingående
kalmarker skulle förses med skog genom självsådd, men detta ej inträffat på
grund av åtgärder eller underlåtenhet att vidtaga åtgärder från markägarens
sida, syntes bidrag till skogsodlingen från det nu ifrågasatta anslaget ej böra
utgå. Hade däremot redan i dikningsplanen förutsatts, att skogsodling måste
ske, borde måhända hinder ej möta för bidrags beviljande jämväl till denna
åtgärd, örn båtnadsberäkningen det tilläte, vilket borde vara fallet, örn dikningsplanens
båtnadsberäkning vore rätt uppgjord. I ett dylikt fall borde dock
rätteligen markägaren i samband med dikningsbidragets beviljande hava tillförbundits
att inom viss tid efter torrläggningen utföra skogsodlingen, enär
i annat fall dikningen bleve ändamålslös.
Den ståndpunkt, som kommittén intagit med avseende å spörsmålet örn rätt
att kumulera bidrag, varom bär är fråga, med annat statsunderstöd eller bidrag
från skogsvårdskassa och som överensstämmer med vad i motsvarande avseende
gäller beträffande bidrag från skogsutdikningsanslaget, finner jag vara
välgrundad och förty böra godtagas. Såsom förut framhållits, bör dock lån
med förräntnings- och återbetalnings skyldighet kunna beviljas från skogsvårdskassa
till företag, vartill statsbidrag utgår. En dylik anordning torde
ej böra möta betänklighet från de synpunkter, som enligt vad kommittén anfört
böra ligga till grund för bedömandet av frågan örn rätt till sådan kumulering,
som nyss sagts.
Vad angår det av ortsmyndighetema i Jämtlands län framförda förslaget
örn medgivande av undantag från den av kommittén i förevarande avseende
föreslagna regeln, såvitt angår de svårföryngrade marker, vilka genom Kungl.
Maj :ts beslut angående skyddsskogsgränsens reglering ställts under skogsvårdsstyrelsens
i länet tillsyn, torde erfarenhet böra vinnas rörande verkningarna av
förevarande bidragsverksamhet med avseende å nämnda marker, innan frågan
örn ett dylikt undantag göres till föremål för närmare övervägande. Jag finner
mig alltså ej för närvarande kunna tillstyrka sagda förslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
69
Vidkommande frågan örn beviljande av bidrag för ifrågavarande ändamål
beträffande mark, som tidigare varit föremål för torrläggning med understöd
från skogsutdikningsanslaget, synes denna fråga bliva av betydelse allenast
i det fall, att efter torrläggningens utförande tillfredsställande skogsväxt å
det utdikade området ej kan erhållas genom naturlig föryngring utan att för
detta ändamål skogsodling måste anlitas. För sådan händelse bör vid beviljande
av bidrag till torrläggningsföretaget bidragstagaren tillförbindas att inom
viss tid efter företagets slutförande verkställa erforderlig skogsodling å
området, och bör bidragstagaren därvid kunna berättigas att erhålla här avsett
bidrag till skogsodlingen. Hinder bör sålunda ej möta att göra giltigheten
av sagda förbindelse beroende därav, att bidrag, som här avses, beviljas
till odlingens utförande.
Enligt kommitténs förslag må statsbidrag ej utgå till aktiebolag.
Med avseende å spörsmålet, huruvida aktiebolagen böra uteslutas från den
ifrågasatta bidragsverksamheten, må erinras, att enligt kungörelsen den 27
juni 1927 (nr 270) angående villkoren för statsbidrag från statens skogsutdikningsanslag
bidrag från detta anslag ej ma tilldelas aktiebolag. I det betänkande
angående anordnande av en statlig bidragsverksamhet för främjande av
skogsdikning (st. off. utredn. 1926:29), som avgavs den 26 november
1926 av särskilda inom jordbruksdepartementet tillkallade sakkunniga och
som ligger till grund för bestämmelserna i nämnda kungörelse, framliöllo
nämnda sakkunniga, att en omständighet, som i vissa fall kunde
finnas föranleda reduktion av bidragsbeloppet eller medföra, att bidrag
alldeles vägrades, vore äganderätten till marken. Ehuruväl skogsmarkernas
utdikning vore ett stort samhälleligt intresse, i vems ägo än
marken befunne sig, torde det icke vara lika nödvändigt att med statsunderstöd
bispringa alla markägare. De, vilka såsom aktiebolagen vore avsedda att
hava en utöver människors livslängd utsträckt fortvaro, borde saväl med hänsyn
till det mera stadigvarande och uthålliga intresse de kunde förväntas hava
av sina skogsmarkers utveckling och förbättring som ock på grund av sin i
regel mer solida ekonomi anses äga förutsättningar att i högre grad än andra
enskilda skogsägare av egna medel bekosta utdikningar på sina marker. Aktiebolagen
hade också merendels en sakkunnig skogsförvaltning, vilken icke i
samma mån som enskilda skogsägare i allmänhet tarvade fackmässigt biträde
vid utdikningsföretagens planläggande och vid de ekonomiska kalkylernas uppgörande.
Det syntes angeläget, att det understöd, som kunde beviljas, komme
i första hand de skogsägare till godo, som vore främst i behov därav.
I den proposition nr 156, vari framställning gjordes till 1927 års riksdag örn
anvisande av ett statens skogsutdikningsanslag, berörde föredragande departementschefen
frågan, huruvida vid beviljande av bidrag från anslaget hänsyn
borde tagas till sökandens ekonomiska ställning eller hans egenskap av fysisk
eller juridisk person, och framhöll därvid, att departementschefen med hänsyn
till de sakkunnigas nyssangivna uttalanden funne bidrag tillsvidare ej böra
utgå till aktiebolag. Beträffande övriga skogsägare borde det enligt departe
-
!) Fråga om
statsbidrag
till aktiebolag.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 134-
Kommittén.
Yttranden.
mentschefens mening ankomma å den bidragsbeviljande myndigheten, skogsvårdsstyrelsen,
att för varje fall fritt pröva, i vad mån nyssangivna omständigheter
borde inverka vid bidragstilldelningen.
I motiveringen till kommitténs förslag i denna del har uttalats, att i likhet
med vad som gällde i fråga örn bidrag från statens skogsutdikningsanslag statsbidrag
från det nu ifrågasatta anslaget ej borde utgå till aktiebolag. Det syntes
böra förutsättas, att aktiebolagen i allmänhet förfogade över tillräckliga
medel och erforderlig sakkunskap för att bedriva skötseln av dem tillhöriga
skogar efter rationella grunder, och att de sålunda för detta ändamål i regel
ej hade behov av statens hjälp.
I de avgivna yttrandena har ett flertal myndigheter och sammanslutningar
hemställt, att rätt till bidrag måtte tillkomma även aktiebolag. Denna ståndpunkt
har intagits av domänstyrelsen, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund, svenska skogsvårdsföreningen, Norrlands skogsvårdsförbund, Sveriges
skogsägareförbund samt av länsstyrelserna, skog svår dssty reiser na och hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i Stockholms, Värmlands, Gävleborgs,
Västernorrlands och Norrbottens län, länsstyrelserna och skogsvårdsstyrelserna
i Uppsala, Kopparbergs, Jämtlands och Västerbottens län, länsstyrelsen i
Älvsborgs lätt och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i länets norra
del, skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i
Östergötlands och Örebro län, skogsvårdsstyrelserna i Skaraborgs och Västmanlands
län samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands
län. Länsstyrelsen i Norrbottens län har dock ifrågasatt, huruvida ej bidragsandelen
i fråga om aktiebolag lämpligen borde sättas något lägre än femtio
procent.
Till stöd för medgivande av rätt till bidrag beträffande aktiebolag har från
nyssnämnda myndigheters sida huvudsakligen anförts:
Från statens synpunkt vore det uppenbarligen lika viktigt, att kala skogsmarker
och andra marker med otillfredsställande skogstillstånd snarast möjligt
försattes i nöjaktigt produktivt skick, vare sig dessa tillhörde aktiebolag eller
enskilda personer. Frågan, vem som för tillfället vore ägare till vederbörande
skogsmark, vore sålunda av underordnad betydelse för bedömande, huruvida
statsbidrag skulle utgå för markens iståndsättande. Det vore därför inkonsekvent
att i fråga örn rätt till bidrag klassificera skogsägarna och från sådan
rätt helt utesluta aktiebolagen. Det ägde visserligen sin riktighet, att flertalet
av de rena skogsbolagen icke behövde den stimulans, som ifrågavarande statsbidrag
avsåge att skänka, för att bedriva skötseln av dem tillhöriga skogar
efter rationella grunder men vid sidan av dessa skogsbolag funnes ett stort
antal bolag av annan typ och med andra arbetsuppgifter, vilka kunde vara i
verkligt behov att få del av här avsedda bidrag för iståndsättande av sina
skogsmarker. Även många enskilda personer befunne sig i sådan ekonomisk
ställning, att de statens hjälp förutan hade råd att vidtaga här avsedda åtgärder.
Skulle vederbörandes ekonomi vara avgörande för rätten till bidrag, borde
Kungl. Majlis proposition nr 18Jt.
71
sålunda från dylik rätt uteslutas ej allenast en del bolag utan jämväl bättre situerade
enskilda personer. En dylik begränsning av bidragsverksamheten kunde
emellertid av praktiska skäl ej ifrågasättas. Att helt utestänga bolagen
från rätten till bidrag kunde under sådana omständigheter desto mindre anses
förenligt med billighet och rättvisa, som bolagen i allmänhet skötte sina skogar
bättre än andra skogsägare och sålunda gjort sig väl förtjänta av att bliva delaktiga
i den föreslagna bidragsverksamheten. Det kunde ifrågasättas, huruvida
ej bidrag, som utlämnades till bolag i förevarande syfte, komme att medföra
säkrare nytta för staten än bidrag till enskilda personer, då det kunde
förutsättas, att bolagen komme att väl sörja för de nyanlagda beståndens utveckling.
Det vore i förevarande avseende jämväl att märka, att bolagen i stor
utsträckning genom köp eller annorledes fått övertaga av andra förstörda skogar,
vilkas produktivgörande vore till gagn för det allmänna. Därest någon
begränsning av bidragsrätten ansåges påkallad, syntes denna böra ske »efter
viss areal» och ej med hänsyn till ägarnas egenskap av juridisk eller fysisk
peraon.
En grundprincip för ifrågavarande bidragsverksamhet är, såsom förut berörts,
att statens kostnader för iståndsättande av här avsedda marker ej böra göras
större än vad som verkligen är behövligt för vinnande av berörda syfte. Av
denna princip torde emellertid ej följa, att, på sätt kommittén föreslagit, aktiebolagen
helt uteslutas från rätten till statsbidrag. Huvudsyftet med anslaget
är, att skogsmark, rörande vilken kan förväntas att den, i händelse bidrag
ej lämnas, ej försättes i skogbärande skick, blir föremål för åtgärder i sådant
hänseende, oavsett vem som är ägare till marken. Såsom i yttrandena framhållits,
synes det visserligen kunna antagas, att de stora, på omfattande industriell
verksamhet grundade skogsbolagen i flertalet fall äga såväl tillräckliga
resurser för att utan statens bistånd sätta dem tillhöriga skogsmarker i nöjaktigt
produktivt skick som erforderligt intresse för uppgiftens genomförande,
men lärer ett dylikt antagande ej vara befogat beträffande det ej obetydliga
antal andra aktiebolag, som äro skogsägare. I många fall torde dessa senare
i fråga örn förutsättningar för iståndsättande av här avsedda marker vara att
väsentligen likställa med enskilda personer. Att uppdraga någon bestämd
gräns mellan de aktiebolag, som enligt det nu anförda äro i behov av bidrag i
förevarande syfte, och övriga aktiebolag är emellertid uppenbarligen ej praktiskt
möjligt. Vill man öppna möjlighet för den förra kategorien att erhålla
statens hjälp för berörda ändamål, torde ej annan utväg stå öppen än att principiellt
medgiva rätt till bidrag för alla aktiebolag samt överlämna åt de bidragsbeviljande
myndigheterna att i varje särskilt fall, da bidrag sökes av dylikt
bolag, pröva, huruvida sådana omständigheter äro för handen, att bidrag
bör utgå. Att anförtro denna uppgift åt nämnda myndigheter synes ej böra
möta betänklighet, då dessa, var för sitt verksamhetsområde, kunna förutsättas
äga god kännedom örn vederbörande aktiebolags bidragsbehov samt myndigheterna
vid utdelande av bidrag för skogsvardsändamal i andra fall hava att ut
-
Departe
mentschefen.
72
Kungl. Majlis proposition nr 1SU.
öva en liknande diskretionär prövning. Jag vill i detta sammanhang erinra,
att åtgärder för produktivgörande av sådana skogsmarker, som här avses, i allmänhet
torde medföra mindre gynnsamt ekonomiskt resultat än torrläggning
av försumpade skogsmarker, vadan bidragsbehovet beträffande de förra åtgärderna
är större än i fråga örn de senare.
I anslutning till det nu anförda finner jag mig böra föreslå, att rätt till statsbidrag
principiellt medgives även aktiebolag, därvid jag förutsätter, att vid
tillämpningen av denna regel vederbörande myndigheter komma att tillse, att
bidrag beviljas aktiebolag allenast i sådana fall, då bidragsbehov verkligen kan
anses föreligga.
Att, på sätt länsstyrelsen i Norrbottens län yrkat, principiellt bestämma bidragsandelen
för aktiebolag lägre än vad som föreslagits beträffande andra bidragsberättigade,
synes ej tillräckligt motiverat. Även härutinnan torde inom
ramen för det maximibelopp för andelen, som må komma att generellt fastställas,
fri prövningsrätt böra tillerkännas de bidragsbeviljande myndigheterna.
^de^av^om1'' Kommittén har jämväl till behandling upptagit frågan örn skyddande av
råde, vartill område, varå åtgärder i förevarande syfte med hjälp av statsbidrag vidtages,
statsbidrag
utgår, mot
skada genom
betning.
Kommittén.
mot skada genom betesdjur och till utveckling av sin principella ståndpunkt i
detta avseende anfört:
Med hänsyn till de betydande skadegörelser, som betesdjur kunde förorsaka
a kulturfält och plantskogar, ansåge kommittén, att det principiellt borde åligga
den markägare, som tilldelades statsbidrag till utförande av åtgärder i förevarande
syfte, att vidtaga erforderliga anstalter för fredande mot betesdjur
av det område, varå nämnda åtgärder vidtagits. Någon åtskillnad borde härvid
ej göras mellan skogsodlingar och rensningshuggningar för erhållande av naturlig
föryngring, då i båda fallen den uppkomna plantskogen kunde ödeläggas
genom betning. Enligt kommitténs mening borde dock ej någon allmän
skyldighet att vidtaga fredningsåtgärder med avseende å företag, vartill statsbidrag
utginge, stipuleras. I vissa fall ägde över huvud betning ej rum å sådana
marker, som kunde bliva föremål för bidrag — detta vore exempelvis händelsen
å de orter, där ordnat betesbruk allmänt genomförts — och i andra fall
förekomma betning å dylika marker i så obetydlig omfattning, att den genom
betningen förorsakade skadan å skogsväxten vore mycket ringa eller ingen.
Enligt vad kommittén inhämtat plägade sålunda skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens
och Norrbottens län vid lämnande av understöd till hyggesrensningar,
avseende borttagande av oväxtlig skog för erhållande av naturlig föryngring,
i allmänhet ej föreskriva uppförande av hägnad omkring det område,
varå resningen ägt rum, enär styrelserna funnit vidtagandet av dylik åtgärd i
regel draga allt för stor kostnad i förhållande till den nytta, som därigenom
vunnes. Betning å skogsmarkerna ägde visserligen rum inom styrelsernas verksamhetsområden
men oftast i så liten omfattning i förhållande till markernas
areal, att den av betningen förorsakade skadan å skogsväxten vore obetydlig.
Därest styrelserna såsom villkor för understödjande av berörda hyggesrensningar
skulle fordra, att hyggesomådena inhägnades, skulle sannolikt markägarnas
intresse för dessa åtgärder komma att avsevärt minskas.
I anslutning till vad sålunda anförts och under framhållande, att ett närmare
bestämmande av de fall, i vilka fredningsåtgärder beträffande här av
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr jg-4.
7 o
sedda områden borde av markägarna vidtagas, ej lämpligen kunde ske, har kommittén
föreslagit, att i kontraktet med bidragstagaren skulle, örn förhållandena
därtill gåve anledning, intagas föreskrifter i följande avseenden: att bidragstagaren
vore pliktig att enligt styrelsens bestämmande inhägna det område,
som företaget avsåge, eller vidtaga annan hägnadsåtgärd, som på ett betryggande
sätt fredade området mot betesdjur, och att underhålla för sådant
ändamål uppförd hägnad, intill dess å området uppkommen skog nått den utveckling.
att den ej längre vore att räkna såsom plantskog, att, örn fullgörande
av bidragstagarens skyldighet i något av nu angivna avseenden försummades,
skogsvårdsstyrelsen vore berättigad att på den försumliges bekostnad avhjälpa
bristen, samt att, ifall företaget eller till följd därav uppkommen skog
genom dylik försummelse skadats av betesdjur, den försumlige vore pliktig
att enligt skogsvårdsstyrelsens bestämmande vidtaga för skadans avhjälpande
erforderlig åtgärd.
Rörande innebörden av förslaget i denna del har kommittén uttalat, att i
kontraktet med bidragstagaren upptagen föreskrift i förevarande hänseende
kunde avse skyldighet vare sig att före eller i samband med utförandet av den
skogsodlings- eller skogsvårdsåtgärd, vartill bidrag beviljats, uppföra för ändamålet
erforderlig hägnad eller att framdeles efter påfordran av myndigheten
göra detta. Föreskriften kunde vidare åsyfta, antingen att markägaren skulle
uppföra hägnaden omkring det område, med avseende varå bidrag beviljats,
eller att annan hägnadsåtgärd, som hade enahanda verkan, skulle vidtagas
(exempelvis att hägnad skulle anordnas omkring ett av markägaren till ständig
betesvall utlagt område). En förutsättning för meddelande av föreskrift enligt
det senare alternativet borde dock vara, att kostnaden för däri avsedd hägnadsåtgärd
ej överstege kostnaden för inhägnande av det område, för vilket bidrag
beviljats. Tydligt vore, att det även borde ankomma å den bidragsbeviljande
myndigheten att bestämma beskaffenheten av den hägnad, som i varje fall skulle
uppföras, eller örn hägnad redan uppförts, godkänna denna.
Kommitténs förslag i denna del har föranlett erinringar allenast från ett Yttranden,
fåtal håll.
Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län har gjort gällande, att betryggande
skydd för område, varå åtgärder i förevarande syfte utförts, ej kunde vinnas,
åtminstone för Västernorrlands läns vidkommande, utan att den hittillsvarande
allmänna betesrätten å ohägnad mark i detta sammanhang begränsades
på ett tillfredsställande sätt. Skogsvårdsstyrelsen har till stöd härför
framhållit, att i Norrland hägnad numera endast i sällsynta undantagsfall
uppsattes å skogsmark såsom skydd mot beteskreatur. För att erbjuda verksamt
skydd mot får och getter måste en dylik hägnad nämligen göras jämförelsevis
tät och hög, varigenom den komme att ställa sig synnerligen dyrbar.
Kostnaden torde möjligen å goda markboniteter motsvara nyttan, örn blott hägnaden
finge stå i fred. Men detta vore sällan fallet. Det vore just de öppna
hyggena, som utgjorde omtyckta tillflyktsorter för beteskreaturen, och häg
-
74
Kungl. Majda proposition nr 13i.
D epartementschefen.
Hader, som uppsattes omkring dessa, bleve särskilt å avsides liggande trakter
i regel utsatta för åverkan, alldenstund det vore omöjligt för markägaren att
upprätthålla nödig bevakning. Enär skogsskiftena i regel vore ohägnade, torde
ytterst få markägare kunna tänkas vilja ikläda sig så oberäkneliga risker,
som inrymdes i förslaget i denna del.
Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs lån har hemställt, att hägnadsplikten gjordes
obligatorisk å sådana marker, som vore upplåtna till gemensamt mulbete
och å vilka betesdrift förekomme, samt att denna skyldighet fullgjordes i samband
med utförandet av den skogsodlings- eller skogsvårdsåtgärd, vartill bidrag
beviljats. Styrelsen har härvid påpekat, att det kunde inträffa, att ett
kulturfält, som vid skogsodlingstillfället ej ansetts böra hägnas, på grund av
att kreatur sällan vistades där tack vare markens förvildning, helt hastigt utsattes
för betning, då gräset i såddrutorna började spira. Sådana fall vore
icke uppkonstruerade, utan komme helt säkert att inträffa.
Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har uttalat, att i fråga örn skadegörelse
genom betning å här avsedda marker vore förhållandena inom länet väsentligen
lika med dem, som rådde i Västerbottens och Norrbottens län och varför redogörelse
lämnats av kommittén. Styrelsen biträdde därför för sin del kommitténs
förslag, att det skulle ankomma å den bidragsbeviljande myndigheten
att pröva, örn skyldighet att vidtaga fredningsåtgärder skulle föreligga. I
enahanda riktning har länsstyrelsen i Jämtlands län uttalat sig.
Centralrådet för skogsvårdsstyrelserms förbund har anfört, att under gällande
lagstiftning örn ägofred och stängselskyldighet de av kommittén föreslagna
bestämmelserna för skyddande av här avsett område mot skada genom
betning vore de bästa, som kunde ifrågakomma.
I likhet med det övervägande flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna
finner jag mig böra förorda kommitténs förslag i förevarande avseende. De av
skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län angivna svårigheterna för beredande
av effektivt betesskydd beträffande mark, som varit föremål för skogsodling
eller annan åtgärd, varom här är fråga, kunna tydligen ej övervinnas annorledes
än genom avlysande av rätten till bete å ohägnad skogsmark, vilken fråga
emellertid ej bör upptagas i detta sammanhang. Av de yttranden, som i
ärendet avgivits av vederbörande myndigheter i övriga norrländska län, synes
framgå, att svårigheterna i detta avseende ej äro lika framträdande i fråga örn
dessa län samt att behov av särskilda fredningsåtgärder beträffande områden,
varå arbeten i förevarande syfte utförts, därstädes ofta ej kan anses föreligga.
Även under nuvarande hägnadslagstiftning torde därför den ifrågasatta
bidragsverksamheten bliva av stor betydelse jämväl för Norrland. Jag
vill erinra, att enligt § 5 mom. 3 i gällande stängselförordning Kungl. Majit
äger att beträffande visst län eller viss del av län efter hörande av vederbörande
landsting och hushållningssällskap helt eller i viss mån förbjuda bete å
ohägnad skogsmark, därest detta prövas erforderligt för skogsåterväxtens tryggande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
75
För vinnande av det med bidragsverksamheten avsedda syftet är det tydligen
av stor betydelse, att beståndet av skog, som uppdragits med hjälp av
statsbidrag, tryggas ej allenast genom dess skyddande mot betesdjur utan även
genom dess vidmakthållande i de fall, då skogen utsatts för skadegörelser av
olika slag.
Kommittén bar ägnat uppmärksamhet även åt sistnämnda spörsmål. Efter
erinran, att skador å skogen kunde förorsakas genom naturhändelser av olika
slag (angrepp av svampar och insekter, frost, torka, vattenflöde etc.) samt
genom brand, åverkan m. m., har kommittén i förevarande avseende uttalat, att
hänsyn till statens intresse torde kräva, att, örn skada å skogen inträffade under
dess tidigare utveckling, erforderliga åtgärder vidtoges för skadans avhjälpande.
I annat fall skulle statsbidraget ej sällan komma att bliva till
ingen eller ringa nytta. Ä andra sidan vore enligt kommitténs mening uppenbart,
att statsbidraget ej lämpligen kunde förbindas med villkor, att beståndet
av den skog, som nied hjälp av statsbidraget uppdragits, skulle tryggas under
obegränsad tid.
Med dessa utgångspunkter och i anslutning till bestämmelsen i 9 § andra
punkten skogsvårdslagen rörande vidmakthållande av skog, som genom vidtagna
reproduktionsåtgärder eller naturlig föryngring uppkommit å avverkat
område, har kommittén föreslagit, att i kontraktet med bidragstagaren skulle
föreskrivas, att skog, som uppkommit genom åtgärd, vartill statsbidrag utgått,
skulle av bidragstagaren vidmakthållas, intill dess skogen nått den utveckling,
att den ej längre vore att räkna såsom plantskog, samt att för sådant ändamål
behövlig åtgärd skulle utföras enligt skogsvårdsstyrelsens resp. skogsällskapets
bestämmande. Kommittén har därjämte tillstyrkt, att bidragstagare vid
utförande av åtgärd, som nyss sagts, skulle — där ej åtgärden avsåge avhjälpande
av skada, vartill bidragstagaren varit vållande — vara berättigad att
kostnadsfritt från skogsvårdsstyrelsen erhålla dels erforderligt skogsodlingsmaterial,
levererat å i kontraktet bestämd plats, dels ock sakkunnigt biträde
vid arbetets utförande.
Till stöd för förslaget i sistberörda avseende har kommittén anfört:
Det torde ej böra ifrågasättas, att bidragstagaren principiellt skulle
vidkännas hela kostnaden för avhjälpandet av de skador, som under
förenämnda tid kunde uppkomma å skogen. En dylik bestämmelse skulle säkerligen
avskräcka många skogsägare från att söka statsbidrag till ifrågavarande
ändamål. Allenast för (len händelse bidragstagaren själv varit vållande
till skadan, syntes en dylik föreskrift vara motiverad. I dylikt fall utgjorde
bidragstagarens ansvar för berörda kostnad en konsekvens av det mellan bidragstagaren
och den bidragsbeviljande myndigheten bestående kontraktsförhållandet,
som måste anses vila på don förutsättning, att bidragstagaren skulle
göra vad å honom skäligen borde ankomma för att statens oell hans gemensamma
uppoffring skulle leda till avsett resultat. Om däremot berörda förutsättning
ej vore för handen, torde skäliga hänsyn till bidragstagarens intresse
kräva, att staten i viss omfattning understödde botandet av uppkomna skador å
skogen. Dylikt understöd syntes lämpligen böra utgå i form av kostnadsfritt
skogsodlingsmaterial samt sakkunnigt biträde vid arbetets utförande, vilka
förmåner borde tillhandahållas genom den bidragsbeviljande myndigheten.
/) Vidmakthållande
av
skog, som
uppdragits
med hjälp
av statsbidrag.
Kommittén.
76
Kungl. Majlis proposition nr 13Jf.
Yttranden.
Departe
mentschefen.
Kommittén har slutligen med avseende å bidragstagarens skyldighet att vidmakthålla
skog, som uppdragits med hjälp av statsbidrag, uttalat, att denna
skyldighet borde äga tillämpning även i det fall, att dylik skog skadats genom
brand. Att, såsom skogsvårdsstyrelsen i Hallands län förordat, förebygga
förlust på grund av dylik skada genom att såsom villkor för statsbidrag
stadga förpliktelse att brandförsäkra skogen upp till en ålder av 30 år,
funne sig kommittén ej kunna tillstyrka. Tillräckliga skäl torde ej föreligga
att för avhjälpande eller förebyggande av skada genom brand i detta sammanhang
träffa andra bestämmelser än i fråga örn andra skador å här avsedd skog.
Det borde jämväl uppmärksammas, att kostnaden för brandförsäkring å dylik
skog enligt skogsvårdsstyrelsens förslag skulle bliva ganska avsevärd och sannolikt
bidraga till minskande av skogsägarnas intresse för ifrågavarande understödsverksamhet.
Aven mot kommitténs förevarande förslag hava i några yttranden anmärkningar
framställts.
Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har gjort gällande, att till
åtgärd för avhjälpande av skada å skog, som uppdragits med stöd av statsbidrag,
statsunderstöd borde utgå i minst samma proportion som i fråga örn
nyodling, under förutsättning att skadan ej skett genom bidragstagarens förvållande.
En liknande uppfattning har uttalats av skogsvårdsstyrelserna i
Skaraborgs, Västmanlands och Gävleborgs län.
Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett-, att statsunderstöd
borde kunna beviljas till en hjälpplantering under samma villkor, som till
nykultur. Örn en dylik ändring i kommitténs förslag ej ansåges böra genomföras,
borde det vara skogsvårdsstyrelsen obetaget att i mån av tillgängliga
skogsvårdsmedel lämna bidrag till erforderligt vidmakthållande av skog, som
här avsåges.
Slutligen hava skogsvårdstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Kalmar läns södra del hemställt, att förenämnda av skogsvårdsstyrelsen
i Hallands län till kommittén framställda förslag, att såsom villkor för
statsbidrag skulle stadgas förpliktelse att brandförsäkra med statsbidrag uppdragen
skog intill en ålder av 30 år måtte tagas under förnyat övervägande, då
förslaget syntes ägnat att på ett enkelt och effektivt sätt såväl stimulera
skogsodlingsverksamheten som säkerställa skogens bestånd.
Med den ståndpunkt, som jag i det föregående intagit till frågan örn statsbidragets
storlek, finner jag tillräckliga skäl ej föreligga att förorda någon
höjning av det statsunderstöd, som enligt kommitténs förslag skall utgå till
åtgärder för botande av skador å skogar, vilka uppdragtis med hjälp av statsbidrag.
Ej heller anser jag mig, med hänsyn till vad kommittén anfört mot
stadgande av obligatorisk brandförsäkring av dylika skogar, kunna biträda
vad vissa ortsmyndigheter i Kalmar län i detta avseende hemställt. Jag tillstyrker
förty kommitténs förslag i nu ifrågavarande delar oförändrat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
i i
Beträffande frågan om giltighet mot ny ägare av förenämnda skyldigheter g) Giltighet
att uppföra och underhålla hägnad samt att vidmakthålla plantskog har korn- ~av bimittén
erinrat, att dessa skyldigheter på grund av det med hidragstagaren upp- dragtagares
rättade kontraktet kunde göras gällande allenast mot denne samt att, örn bi- skyldighet
dragstagaren till annan överläte det område, med avseende varå statsbidrag och slcylutgått,
den nye ägaren följaktligen ej vore underkastad sagda skyldigheter. Då
emellertid kommittén funnit det önskvärt, att nämnda skyldighet bereddes gil- hålla planttighet
även mot ny ägare, har kommittén föreslagit, att i kontraktet med bidragstagaren
skola upptagas vissa föreskrifter i ämnet. Dessa skola enligt förslaget
innehålla, att hidragstagaren skall vara pliktig att tillse att, därest det
område, som företaget angår, av hidragstagaren överlåtes till annan, denne skall
före överlåtelsen till skogsvårdsstyrelsen resp. skogssällskapet avgiva skriftlig
utfästelse att fullgöra bidragstagarens förpliktelser angående vidmakthållande
av plantskog samt, därest skyldighet stadgats för denne att uppföra och underhålla
hägnad, jämväl sagda skyldighet ävensom att i sin ordning ej överlåta
området till annan, utan att denne till styrelsen gör enahanda åtagande,
samt att, örn överlåtelse av området sker i strid mot vad sålunda stadgats, överlåtaren
är pliktig att till skogsvårdsstyrelsen återgälda det statsbidrag, som lämnats
till företaget, jämte fem procent årlig ränta därå från tiden för bidragets
lyftande till dess återbetalning sker, dock högst under tio år.
I motiveringen till förslaget har kommittén framhållit, att väsentligen två
vägar kunde anlitas för att göra bidragstagarens skyldigheter i förevarande
avseende bindande även för ny ägare. Den ena avsåge att genom lagbestämmelser
förklara, att ifrågavarande skyldigheter skulle gälla även mot ny ägare.
Den andra åsyftade att i det med hidragstagaren upprättade kontraktet
upptaga föreskrifter i ämnet av det innehåll, som av kommittén föreslagits.
Av dessa två alternativ vore det förra från formella synpunkter otvivelaktigt
att föredraga. Frågan örn giltighet mot ny ägare av här avsedda skyldigheter
torde dock knappast vara av den grundläggande betydelse, att man för dess
lösning borde tillgripa en så ingripande åtgärd som lagstiftning. Till belysning
härav har kommittén beträffande skyldigheten att uppföra och underhålla
hägnad anfört:
Därest den bidragsbeviljande myndigheten funne, att hägnad erfordrades för
fredande av här avsett område, torde den i regel föreskriva, att denna skulle
uppföras i samband med utförandet av den skogsodlings- eller skogsvårdsåtgärd,
varom fråga vore, och alltså innan ännu statsbidraget blivit till fullo
utbetalt. Den sålunda uppförda hägnaden torde i regel utan underhåll stå
fredgill under hela den tid, varunder å området uppkommen plantskog behövde
skyddas mot betesdjur. Allenast i undantagsfall torde det förekomma, att behov
av uppförande eller underhåll av hägnad för här avsett ändamål inträdde,
efter det företag, varom nu vore fråga, slutförts och därtill beviljat statsbidrag
utbetalts, och för dessa undantagsfall torde kontraktsbestämmelser av förut
angivet innehåll vara tillfyllest för tillgodoseende av det allmännas intresse
i fråga örn skyddande av den å området uppkomna skogen mot skadegörelse
genom betning.
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 18\\.
Yttranden.
Departe
mentschefen
-
Med anledning av kommitténs förevarande förslag har skogsvårdsstyrelsen
i Östergötlands län anmärkt, att tillämpningen av de föreskrifter, som innefattades
i förslaget, skulle komma att vålla ganska många svårigheter, då i
förslaget avsedda överlåtelser kanske först efter lång tid bleve kända för de
bidragsbeviljande myndigheterna och vederbörande överlåtare måhända då ej
vore anträffbara. Enligt styrelsens mening vore det bättre, om ifrågavarande
kontrakt kunde i likhet med skogsodlingsöverenskommelserna enligt 12 § i 1923
års skogsvårdslag förlänas giltighet mot ny ägare under den tid, kontraktet
avsåge. — Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har hävdat en liknande
uppfattning.
Skogsvårdsstyreisen i Uppsala län har framhållit, att, även örn behov förelåge
att på det av kommittén föreslagna sättet trygga större företags bestånd,
det torde bliva alltför omständligt att genomföra hithörande föreskrifter för
de många smärre företag, som åtminstone inom länet kunde ifrågakomma. De
bidragsbeviljande myndigheterna borde därför tillerkännas befogenhet att medgiva
undantag från dessa föreskrifter.
Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat, att de av kommittén i förevarande
avseende föreslagna bestämmelserna ej syntes tillfredsställande.
Med avseende å förevarande spörsmål må erinras, att skyldighet att vidmakthålla
plantskog, som uppdragits med hjälp av statsbidrag å här avsedd
mark, i vissa fall föreligger för ny ägare enligt gällande skogsvårdslag. Därest
den åtgärd, vartill statsbidrag utgått, innefattat röjningsavverkning i
skräp- eller stavaskog, skall enligt 9 § i sagda lag den skog, som efter avverkningen
uppkommit å det avverkade området, vidmakthållas, intill dess den nått
den utveckling, att den ej längre är att räkna såsom plantskog, och åvilar
denna skyldighet, varunder jämväl inbegripes förpliktelse att avhjälpa genom
betning uppkommen skada å skogen, även ny ägare till området. Har åter
den åtgärd, vartill bidrag lämnats, avsett skogsodling å kal mark och sålunda
ej inbegripit någon avverkning, stadgar skogsvårdslagen visserligen ej någon
allmän förpliktelse för markägaren att vidmakthålla den genom odlingen uppdragna
skogen, men upptager lagen i 10 § föreskrifter örn skyldighet för
denne att, därest skogen skadas genom brand, storm, insektshärjning eller
annan dylik händelse eller genom betning av hemdjur eller åverkan, vidtaga
erforderliga åtgärder för betryggande av nöjaktig återväxt efter skadan. Sistnämnda
skyldighet är ovillkorlig beträffande skada, som uppkommit genom betning
av hemdjur eller som markägaren uppsåtligen förorsakat eller genom åsidosättande
av någon honom åliggande förpliktelse vållat. I fråga om annan
skada är reproduktionsplikten begränsad till en kostnad, som motsvarar värdet
av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar å området eller av
ägaren tillgodogjorts, samt av de kvarstående träd, vilka blivit så skadade, att
de ej böra bibehållas eller eljest måste såsom hinderliga för betryggandet av
nöjaktig återväxt borttagas, jämte den ersättning markägaren i anledning av
skadan uppburit eller kunnat uppbära. En följd av det sätt, varpå ifrågavarande
reproduktionsplikt sålunda blivit bestämd, är, att plikten i fråga om
Kungl. Majlis proposition nr 184.
79
plantskog är effektiv, allenast såvitt angår skada, som uppkommit genom betning
av hemdjur eller som markägaren själv vållat. Har skadan å plantskogen
uppkommit annorledes, medför skyldighetens nyssangivna begränsning, att de
för skadans avhjälpande erforderliga åtgärderna i allmänhet ej kunna i tillräcklig
omfattning utkrävas av markägaren.
Av det anförda framgår, att frågan örn ny ägares tillförbindande att vidmakthålla
plantskog, som uppdragits med hjälp av statsbidrag, väsentligen är
av betydelse för det fall, att skogen uppkommit genom skogsodling å kai mark
samt skadats genom brand, storm, insektshärjning eller annan naturhändelse.
Att genom särskild lagstiftning ålägga ny ägare att i dylikt fall avhjälpa å
plantskogen skedd skada, oavsett vilka kostnader detta kunde kräva, skulle,
även örn statsunderstöd till de i sådant avseende erforderliga åtgärderna skulle
lämnas i förut angiven omfattning, innebära en avsevärd utsträckning av den
i 10 § skogsvårdslagen stadgade reproduktionsplikten. Då fullgörande av
en dylik utvidgad reproduktionsskyldighet i vissa fall kan bliva ganska betungande,
torde ny ägare näppeligen böra åläggas att svara för densamma, där ej
i samband med beviljande av statsbidrag till skogsodlingen och upprättande
av kontrakt med bidragstagaren anteckning örn skyldigheten gjorts i vederbörande
domstols inteckningsprotokoll och inteckningsbok och garanti sålunda
skapats för att den nye ägaren redan före fastighetens förvärvande kunnat
erhålla kännedom om skyldighetens existens. En lagstiftning i förevarande
syfte skulle sålunda förutsätta, att varje kontrakt örn här avsett företag,
som avsåge skogsodling av kal mark, skulle ingivas till behörig domstol i och
för verkställande av sådan anteckning, som nyss sagts. En dylik procedur
skulle emellertid uppenbarligen för bidragstagarna medföra avsevärd omgång
och kostnad, vadan det måste befaras, att intresset för bidragsverksamheten
därigenom skulle avsevärt förringas.
Med hänsyn härtill finner jag mig böra förorda kommitténs förslag i denna
del, enligt vilket den föreliggande frågan skall lösas genom bestämmelser i det
med bidragstagaren upprättade kontraktet. Aven örn denna lösning för de
bidragsbeviljande myndigheterna kommer att medföra vissa svårigheter med
avseende å övervakningen av de i förslaget avsedda föreskrifternas tillämpning,
torde dock dessa svårigheter ej vara större, än att de kunna övervinnas.
Jag erinrar härvid, att skogsvårdsstyrelserna genom sina länsskogvaktare
och övriga med lokalt begränsade uppgifter anställda befattningshavare torde,
hava möjlighet att, där fastighet, varå skogsodling eller annan åtgärd med hjälp
av statsbidrag utförts, överlåtes, skyndsamt få kännedom härom och sålunda
bliva i tillfälle att kräva fullgörande av nyssnämnda föreskrifter.
Jag torde nu få ingå på spörsmålet, på vilket sätt medel böra anvisas till Sättet för
ifrågavarande ändamål. (nTmedeftill
Kommittén har i detta avseende framhållit, att då de villkor, som borde gälla ifråga
för
statsbidrag till åtgärder i förevarande syfte, väsentligen avveke från dem, ändamål
som fastställts för understöd från andra statsanslag till skogliga ändamål, de „
’ Kommittén.
medel, som vore avsedda att utdelas såsom dylika statsbidrag, borde ställas till
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 13b.
Yttranden.
förfogande genom anvisande för ändamålet av ett särskilt anslag, vilket lämpligen
syntes kunna benämnas statens skog sodlm g sanslag. Anvisandet av ett
dylikt anslag borde emellertid ej, bortsett från det av kommittén föreslagna förbudet
mot kumulering av här avsett statsbidrag och annat allmänt understöd,
medföra någon inskränkning i den befogenhet, som nu tillkomme skogsvårdsstyrelserna
att av deni tilldelade bidrag från anslaget till skogsvårdens befrämjande
eller av andra i skogsvårdskassorna ingående medel fritt understödja
skogsodling eller andra åtgärder i här avsett syfte å de under skogsvårdslagen
lydande skogar. För bevarande av skogsvårdsstyrelsernas självständighet och
oberoende vore det av vikt, att styrelserna bibehölles vid sin nuvarande fria
förfoganderätt över skogsvårdskassornas medel, vilken rätt av styrelserna utövats
på ett för skogsvården mycket gagnande sätt.
Kommittén har vidare erinrat, att enligt kommitténs förslag staten skulle
dels bestrida kostnaderna för handhavandet av ifrågavarande bidragsverksamhet
med undantag av en mindre del av dessa, som skulle gäldas av vederbörande
bidragstagare, dels ock i viss omfattning understödja åtgärder för vidmakthållande
av plantskog, som uppdragits med hjälp av statsbidrag. Då storleken
av de belopp, som för dessa ändamål erfordrades, vore beroende av den
omfattning, vari statsbidrag anvisades, torde sagda belopp böra beräknas till
viss kvotdel av de medel, som vore avsedda att utdelas såsom statsbidrag, samt
fördelas mellan de bidragsbeviljande myndigheterna efter enahanda grund som
berörda medel. Med hänsyn härtill torde de belopp, som erfordrades för berörda
ändamål, lämpligen böra ställas till förfogande på det sätt, att det
ifrågasatta skogsodlingsanslaget gåves sådan storlek, att jämväl sagda belopp
därur kunde anvisas.
Med avseende å de medel, som enligt kommitténs nyssangivna uttalande skulle
ställas till skogsvårdsstyrelsernas och skogssällskapets förfogande för bestridande
av statens del i kostnaderna för bidragsverksamhetens handhavande med
mera, har kommittén föreslagit, att understöd från dessa medel skulle kunna
utgå jämväl till uppförande av hägnad för fredande av område, med avseende
varå statsbidrag beviljats, i det fall, att vederbörande myndighet funne behov
av sådan hägnad föreligga, efter det frågan om statsbidrag avgjorts. Enligt
kommitténs förslag skulle dylikt understöd kunna utgå med högst 50 procent
av kostnaden för hägnadens uppförande.
Domänstyrelsen har tillstyrkt kommitténs förslag i förevarande avseende
men i samband därmed hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta örn utredning
rörande ordnande av skogsvårdsstyrelsernas anslagsfråga på det sätt,
att samtliga till skogsvårdsstyrelserna utgående allmänna medel — med undantag
möjligen av anslag från landsting och hushållningssällskap — skulle,
i den mån de avsåge en statlig medverkan till ökad skogsproduktion å enskildas
marker, fördelas mellan skogsvårdsstyrelserna enligt av Kungl. Maj:t fastställda
grunder, beträffande vilkas närmare tillämpning centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund borde utfärda instruktion och utöva kontroll, samt
att i samband härmed statsanslaget till skogsvårdens befrämjande och statens
Kungl. Maj:ts proposition nr 134-
81
skogsutdikningsanslag jämte det föreslagna skogsodlingsanslaget skulle sammanföras
till ett anslag. Till stöd för denna hemställan har domänstyrelsen
erinrat, att de medel, som för närvarande utginge för upphållande av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet, utgjordes dels av nj^ssnämnda två statsanslag,
dels ock av skogsvårdsavgifter och anslag från landsting och hushållningssällskap,
samt vidare anfört:
De medel, som för budgetåret 1930/1931 komme att stå till skogsvårdsstyrelsernas
förfogande, torde, därest statens skogsodlingsanslag ävensom ifrågasatta
förhöjningar av anslaget till skogsvårdens befrämjande och statens skogsutdikningsanslag
bleve av Kungl. Maj:t och riksdag godkända, komma att
uppgå till ett belopp av minst 4,200,000 kronor, vilket med omkring 2,000,000
kronor torde överstiga det motsvarande belopp, som för budgetåret 1926/1927
disponerades av skogsvårdsstyrelserna. Med hänsyn till de landets enskilda
skogsvård gagnande uppgifter, som ålåge skogsvårdsstyrelserna, ansåge domänstyrelsen,
att denna högst avsevärda ökning av skogsvårdsstyrelsernas medel
vore berättigad under förutsättning likväl, att medlen bleve klokt och varsamt
använda.
Anslaget till skogsvårdens befrämjande samt den del av skogsvårdsavgifterna,
som redovisades hos statskontoret, fördelades av Kungl. Majit mellan
de olika skogsvårdsstyrelserna. Denna fördelning hade från och med år 1927
skett efter gemensamma normer, till grund för vilka i huvudsak legat behovsprincipen.
Dessa medel jämte övrig del av skogsvårdsavgifterna disponerades
av skogsvårdsstyrelserna till olika ändamål, däribland såsom bidrag åt enskilda
skogsägare till skogsutdikning och till åtgärder för vinnande av ökad skogsproduktion
jämväl å sådana marker, som skogsodlingsanslaget skulle avse.
Skogsutdikningsanslaget fördelades av Kungl. Majit mellan de olika skogsvårdsstyrelserna,
därvid gjorda ansökningar örn bidrag inom respektive bidragsbeviljande
skogsvårdsstyrelsers verksamhetsområden läge till grund för
fördelningen. Härefter hade vederbörande skogsvårdsstyrelser att, med tilllämpning
av utav Kungl. Maj :t fastställda grunder, var inom sitt verksamhetsområde
närmare disponera åt dem anvisade andelar av anslaget.
_ Styrelsen ifrågasatte, huruvida rådande system beträffande fördelning och
disposition av skogsvårdsstyrelsernas medel vore tillfredsställande. En skogsägare
kunde erhålla bidrag till skogsutdikning och, vid godkännande av kommitténs
förslag, jämväl till skogsodling antingen enligt grunder, som vederbörande,
skogsvårdsstyrelse fastställde, eller ock enligt särskilda av Kungl. Majit
och riksdag prövade grunder. De grunder, som skogsvårdsstyrelserna fastställde,
vore rätt växlande och beroende, bland annat, av lokala förhållanden,
av den större eller mindre tillgång å medel, varöver dessa styrelser förfogade,
ävensom av de anordningar i övrigt för bidrags anvisande, som de för sin del
funné lämpliga. Även vid beviljande av bidrag till enskild skogsvård enligt
berörda av Kungl. Maj it och riksdag prövade grunder torde den praktiska tilllämpningen
av dessa grunder inom skilda landstingsområden bliva rätt olika.
Anordnandet av skilda statsanslag för skogliga åtgärder, som visserligen vore
av skild art men därför icke från varandra fristående, komplicerade skogsvårdsstyrelsernas
bidragsverksamhet och syntes icke vara rationellt.
Styrelsen vöre övertygad, att en sådan anslagsordning som styrelsen ifrågasatt
skulle icke allenast medföra en enkel och naturlig form för anvisande
av anslag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, utan jämväl giva nödig garanti
för en rationellt ordnad bidragsverksamhet från skogsvårdsstyrelsernas
sida.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 106 haft. (Nr 134.)
G
82
Kungl. Maj:ts proposition nr ISh.
Departementschefen
.
Hushållningssällskapet i Stockholms län har ifrågasatt, huruvida det ej
från ekonomisk synpunkt vore lämpligt, att det föreslagna skogsodlingsanslaget
sammansloges med statens skogsutdikningsanslag till ett anslag.
Svenska skog sv år dsföreningen har framhållit, att ett realiserande av principen,
att de mest ekonomiska företagen i första hand skulle utföras, endast
kunde ske genom anvisandet av ett stort gemensamt anslag till skogsvårdsåtgärder
å enskildas marker, från vilket anslag medel efter enhetliga grunder
kunde anvisas, förutom till av kommittén föreslagna åtgärder, jämväl till skogsdikningar
samt till betesregleringar. Det torde emellertid vara lämpligt, att
kommitténs förevarande förslag till en början genomfördes, samt att, då något
eller några års erfarenhet vunnits av den föreslagna bidragsverksamhetens utveckling,
det föranstaltades örn enhetligare och ekonomiskt bättre avvägda
grunder för statens anslag till skogsvårdsåtgärder.
Då de villkor, som enligt vad jag i det föregående tillstyrkt böra gälla för
statsbidrag till åtgärder för produktivgörande av ifrågavarande marker med
otillfredsställande skogstillstånd, väsentligen avvika från dem, som bestämts
för understöd från andra statsanslag till främjande av skogsvårdsåtgärder,
finner jag, lika med kommittén, att de för förstnämnda ändamål behövliga
medel böra ställas till förfogande genom anvisande av ett särskilt anslag, som
lämpligen synes böra benämnas statens skogsodlingsanslag. Jag biträder även
kommitténs förslag, att detta anslag bör givas sådan storlek, att de medel, som
erfordras för bestridande av statens andel av kostnaderna för den ifrågasatta
bidragsverksamhetens handhavande samt för beredande av understöd till vidmakthållande
av plantskog och uppförande av hägnad i vissa fall, jämväl kunna
utgå från anslaget, ävensom att nyssberörda medel böra beräknas till viss
kvotdel av det belopp, som är avsett att utdelas såsom statsbidrag, och fördelas
mellan de bidragsbeviljande myndigheter efter enahanda grunder som sistnämnda
belopp.
Vad angår domänstyrelsens hemställan örn utredning rörande ordnande av
skogsvårdsstyrelsernas anslagsfråga, så att samtliga till skogsvårdsstyrelserna
utgående allmänna medel med visst undantag skulle, i den mån de avsåge främjande
av skogsproduktion å enskildas marker, fördelas enligt av Kungl. Maj.-t
fastställda grunder samt att anslaget till skogsvårdens befrämjande och statens
skogsutdikningsanslag samt det nu föreslagna skogsodlingsanslaget skulle
sammanföras till ett anslag, finner jag denna hemställan ej för närvarande
böra föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Med hänsyn till den olika arten
av de åtgärder, skogsutdikningsanslaget och det föreslagna skogsodlingsanslaget
avse att understödja samt de olika villkor, som på grund härav böra gälla
för dessa två anslag, torde ett sammanförande av dessa till ett anslag ej böra
ifrågasättas. En lämplig avvägning av medelsbehoven för skogsdikning och
för åtgärder, som må understödjas från skogsodlingsanslaget, torde kunna ske
utan ett dylikt sammanförande. Ej heller synes lämpligt, att anslaget til)
skogsvårdens befrämjande sammanslås med ettdera av nyssnämnda anslag.
Pa sätt kommittén framhållit, torde det för bevarande av skogsvårdsstyrelsernas
Kungl. Maj:ts proposition nr 734.
83
självständighet och oberoende vara av vikt, att styrelserna bibehållas vid sin
nuvarande mera fria förfoganderätt över de bidrag, som tilldelas dem från
anslaget till skogsvårdens befrämjande, liksom över de i skogsvårdskassorna ingående
medlen i övrigt. Jag vill härvid erinra, att genom förenämnda år 1925
bildade centrala organisation för skogsvårdsstyrelserna ökad säkerhet vunnits
för en ändamålsenlig användning av skogsvårdskassomas medel.
I förenämnda av kommittén framlagda förslag till kungörelse angående vill- flissa
kor för statsbidrag från statens skogsodlingsanslag hava upptagits föreskrifter frågor.
i ett flertal detaljfrågor, avseende innehållet i det kontrakt, som skall upprättas
med vederbörande bidragstagare, skyldighet att ställa säkerhet för kontraktets
fullgörande, sättet för bidragets utbetalning till bidragstagaren, rätt för den
bidragsbeviljande myndigheten att meddela tillstånd till avvikelse från fastställd
arbetsplan, förverkande av bidrag och understöd, skyldighet för sådan
myndighet att till förebyggande av preskription i vissa fall erinra vederbörande
gäldenär örn denne åliggande förpliktelse att uppföra eller underhålla
hägnad eller vidmakthålla plantskog m. m.
Mot här avsedda detaljföreskrifter i kommitténs förslag har jag i huvudsak Departeintet
att erinra. Det torde emellertid böra ankomma på Kungl. Maj:t att, mentschefensedan
riksdagen fattat beslut i förevarande anslagsfråga, närmare pröva kommitténs
förslag i denna del samt meddela de bestämmelser, som utöver de
av mig i det föregående tillstyrkta grunderna för ifrågavarande bidragsverksamhet
må finnas erforderliga i förevarande hänseenden samt i övrigt må påkallas
för vinnande av det med verksamheten avsedda ändamålet.
Till ledning för bestämmande av det statsanslag, som årligen borde anvisas Beräkning
till den av kommittén föreslagna bidragsverksamheten, har kommittén sökt°®
beräkna det totala belopp av statsmedel, som med tillämpande av de av kom- gom ^
nättén föreslagna grunder erfordrades för vinnande av det med verksamheten °mmi ”
avsedda syftet.
Kommittén har härvid i första rummet verkställt uppskattning av arealen
av de marker, med avseende varå statsbidrag enligt kommitténs förslag finge
utgå. Kommittén har härvid — under framhållande, att enligt dess förslag statsunderstöd
ej finge utgå till aktiebolag — med ledning av förenämnda inom
finansdepartementet tillgängliga resultat av vissa utredningar i samband med
1928 års allmänna fastighetstaxering beräknat, att arealerna av ålder kal
skogsmark och skogsmark med bestånd av slutenhetsgrad 0.3—0.4, som funnes
å skogar under skogsvårdslagen, vilka tillhörde andra skogsägare än aktiebolag,
utgjorde resp. 465,000 och 1,305,400 hektar samt att dessa arealer fördelade
sig å förenämnda tre zoner på följande sätt:
84 Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
Zon I Zon II Zon III
hektar hektar hektar
av ålder kal skogsmark.................. 75,000 55,000 335,000
skogsmark med bestånd av slutenhetsgrad 0.3—0.4 ..... 671,100 213,000 421,300
Kommittén har anmärkt, att nu angivna arealer ej oförändrade kunde läggas
till grund för beräkning av behövligt statsanslag för ifrågavarande ändamål,
då enligt dess förslag statsbidrag finge utgå allenast beträffande sådana
skogsmarker med bestånd av slutenhetsgrad 0.3—0.4, för vilka röjningsvirkets
avsättningsvärde understege kostnaderna för erforderliga föryngringsåtgärder,
samt att enligt förslaget statsbidrag ej heller finge beviljas i fråga om mark,
som funnes böra användas såsom betesmark för ordnat betesbruk eller eljest
för annat ändamål än skogsproduktion eller som vore av så dålig bonitet eller
hade så ogynnsam belägenhet, att utförande av skogsodling eller andra här
avsedda åtgärder å marken ej kunde anses ekonomiskt berättigat. Kommittén
har vidare i detta avseende anfört:
Tydligt vore, att i de arealer av ålder kal skogsmark och skogsmark med
bestånd av slutenhetsgrad 0.3—0.4, som funnes å de under skogsvårdslagen
lydande skogar, vilka tillhörde andra skogsägare än aktiebolag, inginge betydande
områden, med avseende varå statsbidrag enligt nyssangivna av kommittén
föreslagna bestämmelser ej finge utgå. En beräkning av arealerna av
dessa områden vore uppenbarligen utomordentligt vansklig att verkställa. Med
ledning av vissa från vederbörande länsjägmästare införskaffade uppgifter i
ämnet hade emellertid kommittén sökt uppskatta storleken av dessa områden
för en var av berörda två markgrupper, och hade kommittén därvid ^trott sig
kunna antaga, att arealen av ifrågavarande områden för gruppen av ålder kai
skogsmark ungefärligen motsvarade inom zon I 20 procent, inom zon II .27
procent och inom zon lil 25 procent av gruppens totala areal inom respektive
zoner samt att för gruppen skogsmark med bestånd av slutenhetsgrad 0.3 0.4
motsvarande procenttal utgjorde 41, 53 och 64 procent.
Med ledning av vad sålunda anförts och då arealen stavaskogar, vartill
statsbidrag enligt kommitténs förslag finge utgå, av kommittén uppskattades
till cirka 200,000 hektar, har kommittén beräknat, att de marker, som enligt
förslaget kunde Miva föremål för statsbidrag, omfattade följande arealer.
1) av ålder kal skogsmark 350,000 hektar, därav 60,000 hektar antagits vara
belägna inom zon I, 40,000 hektar inom zon II och 250,000 hektar inom zon
III, motsvarande 80, 73 och 75 procent av gruppens totala areal inom respektive
zoner, 2) skogsmark med bestånd av slutenhetsgrad'' 0.3 0.4 650,000
hektar, varav 400,000 hektar antagits ligga inom zon I, 100,000 hektar inom
zon II och 150,000 hektar inom zon III, motsvarande 59, 47 och 36 procent
av gruppens totala areal inom varje zon och 3) stavaskogar 200,000 hektar,
samtliga liggande inom zon I. Totala arealen skogsmark, som enligt förslaget
kunde bliva föremål för statsbidrag, har salunda av kommittén uppskattats
till 1,200,000 hektar.
Kommittén har vidare verkställt beräkning av kostnaderna för de åtgärder,
som erfordrades för försättande av nyssangivna arealer i nöjaktigt produktivt
skick.
Kungl. Majlis proposition nr 13 b.
85
Kommittén har härvid utgått ifrån, att för vinnande av berörda syfte hela
arealen av ålder kal skogsmark måste skogsodlas, under det att beträffande
berörda areal stavaskogar verkställande av röjningsgallringar antagits vara
tillfyllest för ändamålet. I fråga örn de åtgärder, som för ändamålet erfordrades
beträffande gruppen mark med bestånd av slutenhetsgrad 0.3—0.4, har
kommittén anfört:
Beträffande denna grupp vore ifrågavarande åtgärder av delvis olika slag
för två skilda kategorier av denna. För den ena kategorien erfordrades för
ändamålet allenast rensningshuggning och röjning jämte i vissa fall markberedning
-—■ efter utförandet av dessa åtgärder erhölles nöjaktig återväxt
genom naturlig föryngring ■— under det i fråga örn den andra kategorien
förutom dylik huggning och röjning jämväl skogsodling påkallades. Orsakerna
till den skiljaktighet i föryngringsavseende, som sålunda förelåge mellan
berörda tvenne kategorier, av vilka den senare i det följande benämndes kategorien
a) och den förra kategorien b), vore att söka i olika förekomst av
naturlig frötillgång samt markens och markvegetationens olika beskaffenhet.
Kommittén hade beräknat, att av förenämnda grupps totala areal, 650,000
hektar, 150,000 hektar vore att hänföra till kategorien a) och 500,000 hektar
till kategorien b). Av den förra kategorien torde 50,000 hektar kunna antagas
vara belägna inom zon I, 25,000 hektar inom zon II och 75,000 hektar
inom zon lil. Motsvarande siffror för den senare kategorien torde kunna beräknas
till 350,000, 75,000 och 75,000 hektar.
I anslutning till vad sålunda anförts och med ledning av omförmälda från
länsjägmästarna införskaffade uppgifter har kommittén beräknat, att kostnaderna
för skogsodling av den av ålder kala skogsmarken i genomsnitt uppginge
inom zon I till 75 kronor samt inom en var av zonerna II och III till 120 kronor,
allt per hektar. Kommittén har härvid förutsatt, att skogsodlingen i regel
utfördes i norra Sverige medelst sådd samt i mellersta och södra Sverige
medelst plantering. I kostnaderna hade inräknats utgifter för erforderligt
stängsel ävensom för röjning i vissa fall. — Kommittén har vidare i fråga örn
gruppen skogsmark med bestånd av slutenhetsgrad 0.3—0.4 beräknat de kostnader,
som beträffande kategorien a) erfordrades i förevarande syfte, innefattande
rensningshuggning, röjning och skogsodling, till 65 kronor inom zon I
samt till 90 kronor inom envar av zonerna II och lil, allt per hektar. Vid
denna uppskattning hade fråndragits beräknad inkomst genom avsättning av
utfallande röjnings virke. Beträffande kategorien b) har kommittén uppskattat
kostnaderna för erforderliga åtgärder i förevarande syfte, omfattande rensningshuggning
och röjning samt i vissa fall markberedning, efter avdrag av
inkomst genom avsättning av röjningsvirke, till 15 kronor per hektar för samtliga
zoner. Kostnad för erforderligt stängsel har för båda kategorierna medräknats.
— Beträffande slutligen stavaskogama har kommittén beräknat kostnaderna
för verkställande av erforderliga röjningsgallringar i dessa till 20 kronor
per hektar. Kommittén har härvid förutsatt, att röjningsvirket saknade
avsättningsvärde.
Med ledning av de arealer skogsmark, som enligt förenämnda beräkningar
kunde bliva föremål för statsbidrag, samt de kostnader, som på sätt nyss an
-
86
Kungl. Maj:is proposition nr 13Jf.
givits, här avsedda åtgärder antagits betinga, har kommittén uppskattat det
belopp, som för nämnda arealers försättande i nöjaktigt produktivt skick erfordrades,
till sammanlagt 63 050 000 kronor, därav 39 300 000 kronor ansetts
belöpa på av ålder kal skogsmark, 19 750 000 kronor å mark med bestånd av
slutenhetsgrad 0’3—0''4 samt 4,000,000 kronor å stavaskogar. Då enligt kommitténs
förslag statsbidrag ej finge utgå med mera än 50 procent av den godkända
kostnaden för vederbörande företag, skulle enligt samma förslag av berörda
kostnadssumma högst hälften eller 31,525,000 kronor täckas genom statsanslag.
Kommittén har framhållit, att sistnämnda belopp ej innefattade statens totala
utgifter för bidragsverksamheten, utan att därtill komme dels kostnaderna
för verksamhetens bandhavande i den mån dessa ej skulle gäldas av vederbörande
sakägare, dels ock kostnaderna för det statsunderstöd, som enligt kommitténs
förslag skulle utgå för vidmakthållande av plantskog, som uppdragits
med hjälp av statsbidrag.
Vad angår förstnämnda kostnader har kommittén, under förutsättning att
vederbörande sakägares andel av dessa bestämdes enligt av kommittén föredragna
grunder, med ledning av omförmälda från länsjägmästama införskaffade
uppgifter uppskattat statens andel av samma kostnader till cirka 15 procent
av det belopp, som utginge i statsbidrag. Kommittén har härvid erinrat, att
statens kostnader för handhavandet av förenämnda bidragsverksamhet för främjande
av skogsdikning i regel uppgått till 15 procent av det till sagda ändamål
anvisade beloppet samt i undantagsfall överstigit nämnda procentsats.
Beträffande det belopp, vartill statens utgifter för understöd i syfte att vidmakthålla
med statsbidrag uppdragna plantskogar kunde uppskattas, har kommittén
anfört:
Kostnaden för erforderlig hjälpkultur efter verkställd skogsodling torde
i genomsnitt för landet i dess helhet kunna beräknas uppgå till
cirka 25 procent av kostnaden för skogsodlingens verkställande. Vore
fråga örn rensningshuggning för erhållande av naturlig föryngring, torde
visserligen kostnaden för avhjälpande av skador å den genom självsådd
uppkomna plantskogen i allmänhet ställa sig lägre än motsvarande
kostnad vid skogsodling, men tillkomme i detta fall risken, att naturlig
föryngring efter avverkningen till följd av ringa frötillgång, markens
eller markvegetationens mindre gynnsamma beskaffenhet eller annan dylik
orsak ej inställde sig i avsedd omfattning, utan att hjälpkultur måste vidtagas
för erhållande av nöjaktig återväxt. Även till dylik åtgärd borde givetvis
här avsett understöd kunna lämnas. I förevarande avseende vore vidare
att märka, att med hänsyn till de av kommittén föreslagna villkoren för statsbidrag
torde beträffande plantskogar, varom nu vore fråga, kunna bortses från
skadegörelse genom beteskreatur. Vid nu angivna förhållanden och då ifrågavarande
statsunderstöd i stort sett kunde beräknas motsvara halva kostnaden
för den åtgärd, vartill understödet utginge, hade kommittén ansett sig kunna
uppskatta statens utgifter för dylika understöd till 10 procent av det belopp,
som utginge i statsbidrag.
I anslutning till vad sålunda anförts har kommittén beräknat, att statens
sammanlagda kostnader för bidragsverksamhetens handhavande och lämnande
Kungl. Maj:tu proposition nr 134.
87
av understöd, som förut sagts, skulle uppgå till 25 procent av förenämnda bidragsbelopp,
31,525,000 kronor, eller alltså till 7,881,250 kronor. Statens totala
utgifter för ifrågavarande bidragsverksamhet skulle följaktligen belöpa
sig till cirka 39.5 miljoner kronor.
Kommittén har härefter till behandling upptagit frågan om storleken av det
statsanslag, som årligen borde anvisas till ifrågavarande ändamål, och därvid
framhållit, att det från nationalekonomisk och social synpunkt vore synnerligen
önskvärt, att de åtgärder för ökad skogsproduktion, varom här vore fråga,
så skyndsamt som möjligt komme till utförande. Kommittén har vidare i detta
avseende anfört:
Med den organisation för bidragsverksamhetens handhavande, som kommittén
föreslagit, torde under förutsättning att erforderliga medel ställdes till förfogande
för ändamålet och intresset för verksamheten bland landets skogsägare
bleve tillräckligt omfattande, möjlighet föreligga att under en tidrymd av
cirka 15 år i stort sett utföra de arbeten, vartill enligt kommitténs förslag
statsbidrag finge utgå. Det belopp, som vid tillämpande av en dylik plan årligen
borde anvisas till statsbidrag, uppginge följaktligen till cirka 2 miljoner
kronor. Härtill komme statens andel i de kostnader, som årligen erfordrades
för bidragsverksamhetens handhavande samt för vidmakthållande av med
statsbidrag uppdragna plantskogar, vilken andel i det föregående beräknats
till 25 procent av bidragsbeloppet. Totala beloppet av det statsanslag, som
årligen borde anvisas till ifrågavarande ändamål, utgjorde sålunda cirka 2.5
miljoner kronor.
Kommittén ansåge sig emellertid ej böra ifrågasätta, att ett anslag å nyssangivna
belopp ställdes till förfogande för ändamålet redan vid verksamhetens
igångsättande. Det torde vara nödvändigt, att de bidragsbeviljande myndigheterna
lämnades visst rådrum för förberedande av nämnda verksamhet, innan
denna gåves en sådan omfattning, som nyss berörts. Det vore sålunda uppenbart,
att viss tid erfordrades för anskaffande av behövligt skogsodlingsmaterial,
för anställande av nödig personal samt för verksamhetens ändamålsenliga
organiserande i övrigt. Enligt kommitténs uppfattning torde den härför erforderliga
tiden kunna beräknas till cirka tre år. Under denna organisationsperiod
torde anslag böra utgå till statsbidrag för här avsett ändamål med successivt
ökade belopp.
Vad anginge storleken av det anslag, som borde anvisas till ifrågavarande ändamål
för första verksamhetsåret, ansåge kommittén, att det till statsbidrag
avsedda beloppet för detta år ej borde sättas lägre än 500 000 kronor. Redan
med den tillgång å skogsfrö och plantor, som för närvarande förefunnes, och
med sin nuvarande personal vore skogsvårdsstyrelserna och skogssällskapet väl
rustade för att på ett ändamålsenligt sätt disponera sagda belopp för understödjande
av åtgärder i förevarande syfte. Förutom nämnda belopp borde erforderliga
medel ställas till förfogande till bestridande av statens kostnader
för verksamhetens handhavande under sagda år. Då de bidragsbeviljande myndigheterna
under detta år hade att nyorganisera verksamheten och för sådant
ändamål måste anskaffa, bland annat, erforderliga redskap och maskiner,
torde statens kostnader för verksamhetens handhavande under samma år böra
uppskattas till ett något högre belopp än kommittén i det föregående beräknat
såsom under normala förhållanden behövligt för detta ändamål. Enligt kommitténs
uppfattning borde sagda kostnader för ifrågavarande år uppskattas
till 20 procent av bidragsbeloppet eller till 100,000 kronor.
88
Kungl. Maj:ts proposition nr ISA.
Yttranden.
Tydligt vore, att under första verksamhetsåret statsunderstöd för vidmakthållande
av plantskog ej erfordrades. Behov av dylikt understöd torde komma
att föreligga först under tredje verksamhetsåret.
Då enligt kommitténs förslag de medel, som kunde komma att anvisas till
ifrågavarande ändamål, skulle ställas till skogsvårdsstyrelsernas och skogssällskapets
förfogande och av dem särskilt bokföras och redovisas samt styrelsernas
och sällskapets räkenskaper enligt gällande bestämmelser skulle avslutas
för kalenderår, borde sagda medel av styrelserna och sällskapet disponeras för
ändamalet under visst kalenderår. Av de av kommittén föreslagna reglerna
fördelningen av berörda medel mellan vederbörande bidragsbeviljande myndigheter
följde, att medlens användande för ändamålet borde äga rum under
det kalenderår, vars första hälft inginge i det budgetår, för vilket medlen blivit
anvisade.
De beräkningar, som av kommittén verkställts rörande arealen av de marker,
med avsende varå statsbidrag enligt kommitténs förslag skulle kunna utgå,
hava i vissa yttranden föranlett erinringar.
Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har sålunda framhållit, att.
då kommittén uppskattat arealen av ålder kal skogsmark å samtliga skogar
under skogsvårdslagen till 545,000 hektar samt arealen sådan mark å de skogar
under lagen, som tillhörde andra skogsägare än aktiebolag, till 465,000
hektar, detta skulle innebära, att a aktiebolagens skogar under skogsvårdslagen
förefunnes 80,000 hektar av ålder kal mark. Riktigheten härav torde
dock kunna ifragasättas. Mot kommitténs beräkningar i förevarande avseende
syntes vidare den erinran vara att göra, att jämväl den areal skogsmark med
bestånd av slutenhetsgrad 0.3—0.4, som enligt sagda beräkningar skulle förefinnas
å aktiebolagens skogar under skogsvårdslagen, eller 606,200 hektar, syntes
förvånansvärt hög. Det borde slutligen påpekas, att kommittén vid uppskattningen
av den areal skogsmark av nyssangivna beskaffenhet, med avseende
varå statsbidrag enligt kommitténs förslag kunde utgå, ej, såsom ske bort,
verkställt avdrag för mark, som vore underkastad reproduktionsskyldighet enligt
1903 eller 1923 års skogsvårdslag. Med hänsyn härtill torde den av kommittén
såsom bidragsberättigad angivna arealen skogsmark av ifrågavarande
beskaffenhet, 650,000 hektar, i ej oväsentlig mån böra reduceras.
Även Norrlands sko g svärds förbund har gjort gällande, att sistangivna markareal
av kommittén beräknats långt större än den i verkligheten torde vara.
Vidare har kommitténs beräkning av statens kostnader för bidragsverksamlietens
handhavande samt för understödjande av åtgärder för vidmakthållande
av plantskogar föranlett den erinran från centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund, att sagda kostnader sannolikt borde uppskattas till ett något högre
belopp än vid sagda beräkning skett.
Slutligen hava även vissa anmärkningar framställts mot kommitténs uppskattning
av den tid, som erfordrades för utförande av de arbeten, vartill statsbidrag
enligt kommitténs förslag finge utgå.
Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har i detta avseende framhållit,
att ifrågavarande arbeten svårligen kunde — med undantag för skogsodlingarna
av gamla kalmarker -— slutföras inom den av kommittén angivna
Kungl. Maj:ts proposition nr 18 4.
89
tiden, bland annat, på grund därav, att arbetena i stor utsträckning vore baserade
på erhållande av naturlig föryngring. Då det, särskilt i Norrland, kunde
dröja länge mellan barrträdens fröår, och en anpassning av verksamheten till
dessas inträffande i viss utsträckning lämpligen borde ske, torde en alltför
stark forcering av verksamheten varken vara möjlig att genomföra eller överhuvud
taget ändamålsenlig. Man torde därför få räkna med att åtgärdernas
utförande måste kräva något längre tid, än vad kommittén beräknat.
Skogsvårdsstyreisen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs
län hava framfört väsentligen samma synpunkter som centralrådet,
därvid förvaltningsutskottet särskilt betonat, att enligt dess mening tiden för
utförande av ifrågavarande arbeten borde beräknas till cirka trettio år.
Statskontoret har uttalat en viss tvekan, huruvida det, med hänsyn till statsbudgetens
belastning, kunde anses tillrådligt att utvidga statens redan nu högst
betydande subventionella verksamhet i den omfattning, som avsåges i kommitténs
förslag. I allt fall syntes den av kommittén beräknade tidrymden av
omkring femton år för utförandet av de arbeten, till vilka statsbidrag finge
utgå, väl kort, enär ett slutförande av sagda arbeten inom nämnda tidrymd enligt
förslaget skulle innebära, att inom en, relativt sett, så kort tidsperiod som
femton år å riksstaten måste beredas utrymme för anvisande för ändamålet
av icke mindre än cirka 39.5 miljoner kronor.
Vad angår kommitténs beräkningar av de arealer kala skogsmarker och
skogsmarker med bestånd av slutenhetsgrad 0.3—0.4, med avseende varå statsbidrag
enligt kommitténs förslag må utgå, är att märka, att dessa grundats å
riksskogstaxeringsnämndens uppgifter samt inom finansdepartementet verkställda
utredningar i samband med 1928 års allmänna fastighetstaxering ävensom
å vissa från vederbörande länsjägmästare infordrade uppgifter i ämnet.
Då det material, varå beräkningarna sålunda grundats, torde vara det mest
tillförlitliga och fullständiga, som för ändamålet stått till buds, samt beräkningarna
synas utförda med tillbörlig noggrannhet, torde dessa, oaktat beräkningarna
enligt sakens natur självfallet äro i avsevärd mån approximativa, kunna
läggas till grund för uppskattningen av det statsanslag, som med tillämpning
av de av kommittén föreslagna grunder erfordras för ifrågavarande ändamål.
Vad angår den från visst håll framställda anmärkningen, att kommittén
vid uppskattningen av den areal skogsmark med bestånd av slutenhetsgrad
0.3—0.4, vartill statsbidrag må utgå, ej, såsom ske bort, gjort avdrag för mark.
som vore underkastad reproduktionsplikt enligt skogsvårdslagstiftningen, synes
denna anmärkning visserligen vara befogad men, då arealen av sistnämnda
mark, på sätt jag i samband med frågan örn medgivande av rätt till statsbidrag
för dylik mark framhållit, torde vara relativt obetydlig samt en uppskattning
av densamma måste anses synnerligen vansklig att verkställa, torde i
förevarande sammanhang kunna bortses från denna areal.
Mot kommitténs uppskattning av arealen bidragsberättigade stavaskogar
finner jag i likhet med de i ärendet hörda myndigheterna ej anledning till
Departe
mentschefen.
erinran.
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 13Jh
Med den ståndpunkt, som jag i det föregående intagit till spörsmålet om rätt
till statsbidrag för aktiebolag, borde den bidragsberättigade arealen rätteligen
beräknas något högre än som skett i kommitténs betänkande. Då emellertid
enligt vad jag förutsatt statsbidrag bör beviljas bolag allenast i sådana fall,
då bidragsbehov verkligen kan anses föreligga, och de stora, på omfattande
industriell verksamhet grundade skogsbolagen torde innehava den ojämförligt
största delen av den skogsmark, som befinner sig i aktiebolags ägo,
synes ej nödigt att med hänsyn till den av mig i förevarande avseende föreslagna
utsträckningen av bidragsrätten verkställa någon omräkning av de
markarealer, som av kommittén angivits såsom bidragsberättigade.
På grund bärav och då jag ej heller finner giltig anledning till erinran mot
kommitténs uppskattning av kostnaderna för de åtgärder, som erfordras för
iståndsättande av ifrågavarande marker, synes totalbeloppet av dessa kostnader
kunna approximativt beräknas till cirka 63 miljoner kronor. Då enligt
vad jag i det föregående tillstyrkt högst 50 procent av dessa kostnader må
utgå i statsbidrag, skulle bidragssumman högst kunna uppgå till cirka 31.5
miljoner kronor.
Vad angår statens kostnader för bidragsverksamhetens handhavande samt
för understödjande av åtgärder för vidmakthållande av plantskogar, som uppdrag^
med hjälp av statsbidrag, finner jag lika med kommittén dessa kostnader
skäligen böra beräknas till 25 procent av bidragssumman eller till cirka 7.9
miljoner kronor. Statens totala utgifter för bidragsverksamheten skulle sålunda
belöpa sig till cirka 39.4 miljoner kronor.
Det måste anses synnerligen önskvärt, att de åtgärder för ökad skogsproduktion,
varom här är fråga, så skyndsamt som möjligt komma till utförande.
Med hänsyn till de begränsade möjligheterna att anskaffa lämpligt skogsodlingsmaterial
för de betydande arealer, som böra bliva föremål för sådan odling,
samt vikten att ifrågavarande arbeten planläggas och utföras med största
möjliga omsorg synes emellertid den tid av 15 år, som kommittén beräknat
för arbetenas utförande, vara väl kort. Sannolikt kommer i betraktande jämväl
av arbetenas omfattning att för ändamålet åtgå en avsevärt längre tidrymd.
Jag vill dock härvid erinra, att det uppenbarligen är synnerligen
vanskligt att verkställa ens en approximativ uppskattning i detta avseende, då
arbetenas utförande är beroende av det intresse, som vederbörande skogsägare
komma att visa för den ifrågasatta bidragsverksamheten.
Vad angår storleken av det anslag, som bör anvisas till ifrågavarande
ändamål för första verksamhetsåret, finner jag lika med kommittén, att det till
statsbidrag avsedda beloppet för detta år lämpligen bör sättas till 500,000
kronor samt att till täckande av statens kostnader för bidragsverksamhetens
handhavande för samma år bör ställas till förfogande ett belopp, motsvarande
20 procent av berörda bidragssumma, eller 100,000 kronor. På grund härav och
då statsunderstöd för vidmakthållande av plantskog ej erfordras under första
verksamhetsåret, torde anslagets totala belopp för detta år böra bestämmas till
600,000 kronor.
Då skogsvårdsstyrelsernas räkenskaper enligt gällande bestämmelser skola
Kungl. Maj:ts proposition nr ISA.
91
avslutas för kalenderår, torde det bidragsbelopp, som må komma att tilldelas
skogsvårdsstyrelse för här avsett ändamål för visst budgetår, böra. avses till
bidrag under det kalenderår, vars första hälft ingår i samma budgetår. Hinder
synes dock ej böra möta, att, därest någon del av bidragsbeloppet ej kunnat av
vederbörande skogsvårdsstyrelse disponeras före sagda kalenderårs utgång,
denna del må utdelas i bidrag under följande år, dock att hänsyn härtill givetvis
bör tagas vid fördelning av anslag, som må komma att anvisas till bidrag
under samma år. Det bör följaktligen åligga skogsvårdsstyrelse att vid äskande
av anslag för ifrågavarande ändamål uppgiva, huruvida och till vilket belopp
sålunda odisponerat överskott finnes. Vad nu föreslagits ifråga om
skogsvårdsstyrelse bör äga tillämpning jämväl beträffande skogssällskapet.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. DepanteMaj
:t måtte föreslå riksdagen att menta
a)
godkänna de av mig i det föregående tillstyrkta grunder för understöd- hemställan.
jande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet inom område, varå
skogsvårdslagen äger tillämpning, av företag, som avser skogsodling eller annan
åtgärd för vinnande av ändamålsenlig skogsproduktion å vissa marker med
otillfredsställande skogstillstånd; samt
b) till sådant understödjande anvisa för budgetåret 1930/1931 under benämning
statens skogsodlingsanslag ett extra reservationsanslag av 600,000 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifall
samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Joh:s Thygesen.
92
Kungl. Maj:ts proposition nr ISA.
Bilaga A.
1928 års skogsvårdskommittés förslag
till
kungörelse angående villkor för statsbidrag från statens skogsodlings
anslag.
Kungl. Majit Ilar — sedan riksdagen dels godkänt av Kungl. Majit gjord
framställning om vissa grunder för understödjande medelst statsbidrag utan
återbetalningsskyldighet av företag, som avser skogsodling eller annan åtgärd
för vinnande av ändamålsenlig skogsproduktion å vissa marker med otillfredsställande
skogstillstånd, dels ock till sådant understödjande anvisat anslag under
benämningen statens skogsodlingsanslag — funnit gott förordna, att följande
villkor skola lända till efterrättelse för bidrag från nämnda anslag:
Mom. 1. Från statens skogsodlingsanslag må anvisas statsbidrag till utförande
inom område, varå skogsvårdslagen äger tillämpning, av företag, som
avser skogsodling eller annan åtgärd för vinnande av ändamålsenlig skogsproduktion
å följande marker med otillfredsställande skogstillstånd, nämligen:
1 :o) skogsmark, som belt saknar trädvegetation eller är bevuxen med blott
enstaka träd;
2:o) vanhävdad skogsmark, där skogsbeståndet är av synnerligen otillfredsställande
slutenhet och tillika i väsentlig mån saknar utvecklingsmöjligheter;
samt
3:o) skogsmark, som är bevuxen med s. k. stavaskogsbestånd.
Beträffande mark, som omförmäles under 2:o), må statsbidrag utgå allenast
under förutsättning, att avsättningsvärdet å det virke, som bör avverkas
å marken för erhållande av nöjaktig föryngring, understiger kostnaden för de
åtgärder, som för sådant ändamål böra utföras.
Statsbidrag må ej utgå till torrläggningsföretag, som avser höjande av alstringsförmågan
hos mark med hänsyn till dess utnyttjande för skogsbörd, eller
till åtgärd, som någon enligt gällande eller äldre skogsvårdslag är pliktig vidtaga,
dock att statsbidrag må lämnas till utförande av erforderliga återväxtåtgärder
efter avverkning, som verkställts för erhållande av nöjaktig föryngring
å mark, varom förmäles under 2:o) eller 3:o).
Förutom statsbidrag, som nu sagts, må från statens skogsodlingsanslag jämväl
anvisas särskilt förvaltnings- och understödsbidrag efter ty i mom. 2 förmäles.
Mom. 2. På framställning av skogsvårdsstyrelse beslutar Kungl. Majit,
efter hörande av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, örn anvisande
till styrelsen från statens skogsodlingsanslag dels av medel att av styrelsen
utdelas såsom statsbidrag enligt bestämmelserna i denna kungörelse, dels ock
av särskilt förvaltnings- och understödsbidrag för bestridande av styrelsens
kostnader för handhavandet av sagda verksamhet ävensom för understödjande
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
93
enligt denna kungörelse av åtgärder för vidmakthållande av skog, som uppdrag^
med hjälp av statsbidrag. Dylik framställning skall av styrelsen göras
före den 15 november och åtföljas av förteckning över sådana till styrelsen inkomna
ansökningar örn statsbidrag, som styrelsen funnit vara av beskaffenhet
att böra beviljas. Formulär till sagda förteckning fastställes av Kungl. Maj:t.
Medel, som anvisats till skogsvårdsstyrelse enligt första stycket, skola, mot
avlämnande av särskild av styrelsen utfärdad och av statskontoret godkänd
förbindelse att använda sagda medel enligt därom gällande föreskrifter, av statskontoret
ställas till styrelsens förfogande genom medlens insättande i riksbanken
för styrelsens räkning eller, där styrelsen har sitt säte å ort, varest riksbankskontor
ej finnes, efter rekvisition i mån av behov utanordnas till styrelsen. Medlen
skola av styrelsen särskilt bokföras och redovisas, och skall därå upplupen
ränta tillgodoföras samma medel.
I den i första stycket omförmälda framställning skall skogsvårdsstyrelsen
uppgiva, huruvida och till vilket belopp ej disponerad behållning förefinnes å
medel, som enligt samma stycke anvisats till styrelsen.
Mom. 3. Ansökan örn statsbidrag göres hos vederbörande skogsvårdsstyrelse,
som, där ej styrelsen finner ansökningen omedelbart böra avslås, föranstaltar
örn upprättande av förslag till utförande av det företag, vartill statsbidrag
sökes. Dylikt förslag skall upprättas i den ordning Kungl. Majit bestämmer.
I ansökan om statsbidrag skola så fullständigt som möjligt angivas beskaffenheten
och omfattningen av det företag, vartill statsbidrag sökes. Ansökningen
skall tillika inehålla uppgift å den eller de fastigheter, som företaget
angår, samt vederbörande ägares namn och hemvist.
Mom. 4. Finner skogsvårdsstyrelsen, att företaget eller viss del därav angår
mark, som bör användas för vederbörande fastighets eller därmed sambrukad
fastighets behov såsom betesmark för ordnat betesbruk eller eljest för annat
ändamål än skogsproduktion, må statsbidrag ej lämnas till företaget eller sagda
del därav. Vid prövning av fråga, som i detta moment avses, äger skogsvårdsstyrelsen,
där sådant av förhållandena påkallas, inhämta utlåtande från i lanthushållning
sakkunnig person.
Mom. 5. Statsbidrag kan av skogsvårdsstyrelsen beviljas under förutsättning,
att styrelsen finner nyttan av företaget minst motsvara kostnaden därför.
Skogsvårdsstyrelsen skall tillse, att statsbidrag främst lämnas till företag,
som äro mest förtjänta av understöd.
Mom. 6. Statsbidrag må icke utgå till sådant företag, vartill annat statsunderstöd
i form av bidrag eller lån eller bidrag från skogsvårdskassa förut
utgått eller utgår. Den omständigheten, att till upprättande av förslag till
företaget statsunderstöd eller bidrag från skogsvårdskassa utgått eller utgår,
utgör dock icke hinder för bidrags beviljande.
Mom. 7. Statsbidrag kan beviljas till högst femtio procent av den utav skogsvårdsstyrelsen
godkända kostnaden för företaget.
I sagda kostnad må, där skogsvårdsstyrelsen finner erforderligt, att det område,
som företaget avser, inhägnas eller att annan hägnadsåtgärd för områdets
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 1-iJh
fredande mot betesdjur vidtages, inräknas ersättning för åtgärdens utförande.
Har skogsvårdsstyrelsen vid prövning av fråga om statsbidrag till företaget
ansett behov av hägnad för berörda ändamål ej föreligga, men finner styrelsen
senare dylikt behov vara för handen, åge styrelsen att av det i mom. 2 omförinälda
förvaltnings- och understödsbidrag bevilja ett särskilt understöd till hägnadens
uppförande, vilket understöd må uppgå till högst femtio procent av
den av styrelsen godkända kostnaden härför.
Statsbidrag må ej lämnas till annan än den, som med ägande- eller fideikommissrätt
innehar mark, varom i mom. 1 förmäles. Statsbidrag må ej utgå
till aktiebolag.
Mom. 8. Beträffande företag, vartill statsbidrag beviljas, fastställer skogsvårdsstyrelsen
arbetsplan.
Mom. 9. Med den, som mot åtnjutande av statsbidrag åtager sig arbete,
som i mom. 1 avses, skall skogsvårdsstyrelsen upprätta skriftligt kontrakt,
och skall därvid iakttagas följande:
1) Genom kontraktet skall bidragstagaren förbinda sig
att inom bestämd tid fullborda i företaget ingående arbete i överensstämmelse
med den fastställda arbetsplanen,
att därvid iakttaga de föreskrifter, som skogsvårdsstyrelsen utöver planen
meddelat,
att fullgöra de övriga åligganden, som enligt denna kungörelse åvila bidragstagaren,
att bestrida vad till fullbordande av sagda arbete må erfordras utöver beviljat
bidrag från förevarande anslag, samt
att vid arbetets utförande underkasta sig kontroll av skogsvårdsstyrelsen.
2) I kontraktet skall, örn förhallandena därtill giva anledning, intagas föreskrift,
att bidragstagaren är pliktig att enligt styrelsens bestämmande inhägna
det område, som företaget avser, eller vidtaga annan hägnadsåtgärd, som
på ett betryggande sätt fredar området mot betesdjur, och att underhålla för
sådant ändamål uppförd hägnad, intill dess å området uppkommen skog nått
den utveckling, att den ej längre är att räkna såsom plantskog, att, örn fullgörande
av bidragstagarens skyldighet i något av nu angivna avseenden försummas,
skogsvårdsstyrelsen är berättigad att på den försumliges bekostnad
avhjälpa bristen, samt att, i fall företaget eller till följd därav uppkommen
skog genom dylik försummelse skadats av betesdjur, den försumlige är pliktig
att enligt skogsvårdsstyrelsens bestämmande vidtaga för skadans avhjälpande
erforderlig åtgärd.
3) I kontraktet skall därjämte föreskrivas, att skog, som uppdragits med
hjälp av statsbidraget, skall av bidragstagaren vidmakthållas, intill dess densamma
nått den utveckling, att den ej längre är att räkna såsom plantskog,
att för sadant ändamål behövlig åtgärd skall utföras enligt skogsvårdsstyrelsens
bestämmande samt att bidragstagaren vid utförande av dylik åtgärd, där
ej sådant fall är för handen, som avses under punkt 2) härovan eller åtgärden
eljest avser avhjälpande av skada, vartill bidragstagaren varit vållande, är berättigad
att kostnadsfritt från skogsvårdsstyrelsen erhålla dels erforderligt
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
95
skogsodlingsmaterial, levererat å i kontraktet bestämd plats, dels ock sakkunnigt
biträde vid arbetets utförande.
4) Hvarförutom skall i kontraktet stadgas, att det åligger bidragstagaren att
tillse, att, därest det område, som företaget angår, av bidragstagaren överlåtes
till annan, denne före överlåtelsen till skogsvårdsstyrelsen avgiver skriftlig
utfästelse att fullgöra bidragstagarens förpliktelser enligt punkt B) samt,
därest bestämmelse jämlikt punkt 2) upptagits i kontraktet, jämväl enligt
sistnämnda punkt, ävensom att i sin ordning ej överlåta området till annan,
utan att denne till styrelsen gör enahanda åtagande, samt att, örn överlåtelse
av området sker i strid mot vad sålunda stadgats, överlåtaren är pliktig att till
skogsvårdsstyrelsen återgälda det statsbidrag, som lämnats till företaget, jämte
fem procent årlig ränta därå från tiden för bidragets lyftande till dess återbetalning
sker, dock högst under tio år.
Mom. 10. Kontraktet skall jämte avskrifter av den fastställda arbetsplanen
och därtill hörande handlingar förvaras hos skogsvårdsstyrelsen.
Mom. 11. För fullgörande av kontraktet ävensom, därest mot kontraktet
brytes, för återbärande av lyftad del av statsbidraget jämte därå upplupen
ränta skall, örn ej skogsvårdsstyrelsen finner skäl att därifrån medgiva befrielse,
ställas säkerhet, som av skogsvårdsstyrelsen godkännes. Sådan säkerhetsförbindelse
skall upphöra att äga giltighet, så snart det i kontraktet avsedda
arbetet blivit av skogsvårdsstyrelsen godkänt, dock att säkerhetsförbindelsen
skall fortfara att gälla beträffande sådana bidragstagaren enligt kontraktet
åliggande förpliktelser, som avses i mom. 9 punkterna 2)—4). Säkerhetsförbindelsen
skall förvaras hos skogsvårdsstyrelsen.
Mom. 12. Det åligger skogsvårdsstyrelsen att öva tillsyn därå, att arbete,
varom kontrakt blivit upprättat, utföres på ändamålsenligt sätt samt att meddela
slutligt godkännande av arbetet. Är fråga örn skogsodling, skall skogsvårdsstyrelsen
med synnerlig omsorg tillse, att därvid användas skogsfrö och
plantor av kontrollerad, för orten lämplig beskaffenhet.
Mom. 13. Sedan kontrakt avslutats och säkerhetsförbindelse, där sådan
ifrågakommer, godkänts samt hos skogsvårdsstyrelsen styrkts, att det arbete,
vartill statsbidraget utgår, blivit påbörjat, må en första utbetalning ske till bidragstagaren
enligt skogsvårdsstyrelsens bestämmande.
Återstoden av statsbidraget får, likaledes enligt skogsvårdsstyrelsens bestämmande,
lyftas i den mån arbetets fortgång styrkes genom till styrelsen
ingivna bevis eller intyg, dock att städse en fjärdedel av bidraget skall innestå,
intill dess arbetet blivit vederbörligen avsynat och av skogsvårdsstyrelsen
godkänt.
Mom. 14. Meddelar skogsvårdsstyrelsen tillstånd till avvikelse från fastställd
arbetsplan och föranleder sådan avvikelse minskning av kostnaden för
företaget, åligger det styrelsen att såsom villkor för dylikt tillstånd föreskriva
motsvarande minskning av statsbidraget. Å skogsvårdsstyrelsen ankommer
jämväl att, då bidragstagare mot avstående av statsbidrag önskar befrielse från
villkor, som föreskrivits för bidragets tillgodonjutande, meddela för bidragets
indragande erforderliga föreskrifter.
96 Kungl. Maj:ts proposition nr lSlh
I händelse avvikelse utan därtill erhållet tillstånd skett från den fastställda
arbetsplanen,
eller arbete, vartill statsbidrag utgår, icke blivit fullbordat inom bestämd
tid,
eller de föreskrifter skogsvårdsstyrelsen i övrigt meddelat beträffande sådant
arbetes utförande obehörigen åsidosatts,
ankommer det på skogsvårdsstyrelsen att inställa all vidare utbetalning av
statsbidraget samt återfordra vad därav uppburits att inom viss angiven tid
på en gång eller efter hand inbetalas till styrelsen. Å sålunda uppburna medel
skall gäldas fem procent årlig ränta från lyftningsdagen till dess återbetalning
sker.
Vad i andra stycket stadgas åge tillämpning jämväl i det fall, att den, som
jämlikt upprättat kontrakt eller avgiven förbindelse är pliktig att uppföra eller
underhålla hägnad för fredande av område, med avseende varå statsbidrag utgått,
eller att vidmakthålla skog, som uppkommit genom åtgärd, vartill statsbidrag
beviljats, eftersätter sådan skyldighet; och ankommer å skogsvårdsstyrelsen
i dylikt fall att, därest skyldighet i förstnämnda hänseende eftersatts,
tillika återfordra särskilt understöd, som lämnats till hägnadens uppförande,
jämte fem procent årlig ränta därå från lyftningsdagen till dess återbetalning
sker, samt, i fall skyldighet i sistnämnda hänseende blivit åsidosatt, fordra ersättning
för skogsodlingsmaterial och biträde, som styrelsen tillhandahållit för
skyldighetens fullgörande.
Alla kostnader, som föranledas för skogsvårdsstyrelsen till följd av indragning
eller återbäring av statsbidrag eller av särskilt understöd eller till följd
av utkrävande av ersättning för skogsodlingsmaterial eller biträde, skola bestridas
eller gottgöras av bidragstagaren eller den, som betalningsskyldighet eljest
åligger.
Mom. 15. Det åligger skogsvårdsstyrelsen att övervaka, att den, som jämlikt
upprättat kontrakt eller avgiven förbindelse är skyldig att uppföra eller
underhålla hägnad för fredande av område, med avseende varå statsbidrag utgått,
eller att vidmakthålla skog, som uppkommit genom åtgärd, vartill statsbidrag
beviljats, fullgör denna skyldighet ävensom att inom tio år från kontraktets
upprättande eller förbindelsens avgivande i laga ordning erinra gäldenären
örn sagda skyldighet, där denna vid nämnda tidpunkt fortfarande är
gällande.
Mom. 16. Varje skogsvårdsstyrelse, som förmedlar statsbidrag från ifrågavarande
anslag, skall årligen till Kungl. Majit avgiva redogörelse för verksamheten
under nästföregående år enligt föreskrifter, som meddelas av Kungl.
Maj :t.
Mom. 17. Vad enligt denna kungörelse gäller örn skogsvårdsstyrelse skall
äga tillämpning jämväl i fråga om skogssällskapet med iakttagande, att skogssällskapet
äger bevilja bidrag allenast till företag å skogar, vilka ägas av sällskapet
eller vilkas vård och förvaltning utövas under medverkan och tillsyn av
sällskapet, dock med undantag av skogar, varom i 2 § 1 mom. skogsvårdslagen
förmäles.
300784. Stockholm, Isaac Harcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1930.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1930:324 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av ett statens skogsodlingsanslag. s. 3 i texten
- JoU 1930:78 Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande vissa skogsvårdsfrågor. s. 5 i texten
- JoU 1930:74 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av ett statens skog södling sanslag ävensom två i ämnet väckta motioner. : rr ’ s. 1 i texten